Nr 21 ANDRA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:21)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 21 ANDRA KAMMAREN 1967

18—19 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 18 april

Sid.

Svar på interpellationer av:

fröken Sandell ang. lagstiftningsåtgärder mot djurplågeri......... 3

herr Jansson ang. åtgärder till skydd mot miljöförstöring och vattenförorening
............................................ 9

herr Mattsson ang. utrymme i polisutbildningen för undervisning

om psykisk utvecklingsstörning............................. 13

herr Martinsson ang. utomäktenskapliga barns arvsrätt, m. m..... 16

Interpellation av herr Svensson i Kungälv ang. begärd utredning rörande
finansieringen av de expanderande kommunernas investeringsbehov.
................................................ 19

Meddelande om enkel fråga av herr Andersson i Örebro ang. begärd

utredning rörande användningen av engångsförpackningar....... 20

Onsdagen den 19 april fm.

Bistånd till u-ländcrna in. m., tillika svar på interpellation av herr
Vigelsbo ang. administrationskostnaderna för hjälpen till u-länderna 21
Interpellation av herr Rask ang. ökade möjligheter att fullgöra den
första värnpliktstjänstgöringen vid förband nära hemorten, m. m. 96

Onsdagen den 19 april em.

Bistånd till u-länderna m. m. (forts.)............................ 97

Meddelande ang. de närmast följande arbetsplena................. 172

Meddelande om enkel fråga av herr Hamrin i Kalmar ang. den väntade

nedläggningen av Oskarshamnsvarvet.......................... 173

1 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 21

Nr 21

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 19 april em.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 53, om anslag till internationellt utvecklingsbistånd
............................................... 155

-— nr 54, om anslag till finansiellt utvecklingsbistånd............. 163

Bevillningsutskottets betänkande nr 25, ang. en speciell u-hjälpsavgift,

m. m...................................................... 168

Bankoutskottets utlåtande nr 18, om ett statligt obligationslån för bistånd
till u-länderna m. m................................... 172

Tisdagen den 18 april 1987

Nr 21

Tisdagen den 18 aprii

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 7 innevarande
april.

I 2

Svar på interpellation ang. lagstiftningsåtgärder
mot djurplågeri

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Fröken Sandell har i
en interpellation frågat mig om jag
överväger att komplettera den nuvarande
djurskyddslagstiftningen i syfte
att skapa tillräckliga garantier mot upprepat
grovt djurplågeri, t. ex. genom att
ge myndigheter rätt att snabbt ta från
ägaren vården av djur.

Djurskyddslagen, som var föremål för
en omfattande revision år 1965, innehåller
allmänna bestämmelser om vården
och behandlingen av djur i fångenskap.
Tillsyn över att lagen efterlevs utövas
av hälsovårdsnämnden i orten, som för
detta ändamål skall utse en eller flera
tillsyningsmän. Vid tillsynen skall också
veterinär medverka.

Hälsovårdsnämnderna bär vissa befogenheter
för att kunna avhjälpa missförhållanden
beträffande djurens vård
och behandling. De kan bl. a. ge en person
som åsidosätter djurskyddslagens
allmänna bestämmelser föreskrifter om
vad han har att iaktta och kan därvid
förelägga honom vite. Om den föreskrivna
åtgärden inte vidtas, kan nämnden
låta verkställa åtgärden på den försumliges
bekostnad. Ett sådant beslut
kan verkställas omedelbart. Om djur är
utsatt för djurplågeri och rättelse inte
sker på tillsägelse av polismyndighet,

har polisen rätt att ta djuret om band
och under vissa omständigheter låta
sälja eller döda det.

Den som på detta sätt har fråntagits
vården om djur är dock oförhindrad
att skaffa sig nya djur. Detta gäller även
om han förut har blivit dömd för djurplågeri.
Ett omhändertagande av de nya
djuren kan ske först sedan det har
konstaterats att de har utsatts för djurplågeri.

Frågan om att införa möjlighet för
domstol eller förvaltningsmyndighet att
förbjuda den, som har begått djurplågeri
eller på annat sätt visat sig olämplig
att ha hand om djur, att i fortsättningen
ha djur eller visst slag av djur
i sin vård togs upp till behandling i
propositionen år 1965 med förslag till
revision av djurskyddslagen. Jag uttalade
där att det i vissa fall kunde vara
värdefullt med ett sådant medel att förebygga
djurplågeri men att övervägande
skäl syntes tala mot att införa ett
förbud av detta slag. Jag anförde bl. a.
att ett sådant förbud var i stort sett
främmande för vår nuvarande rättsordning
och att verkningarna av förbudet
skulle drabba ojämnt, beroende på olika
djurägares varierande försörjningsmöjligheter.
Vidare framhöll jag svårigheterna
att avgränsa de konkreta
förbuden så, att orimligheter undveks,
och att upprätthålla den nödvändiga
kontrollen av att förbudet efterlevdes.
Riksdagen delade min uppfattning i
denna fråga.

Som har framgått av vad jag har sagt
finns det redan nu möjligheter för myndigheterna
att snabbt ingripa med olika
åtgärder vid djurplågeri, bl. a. genom
att ta från ägaren vården av vanvårdat
djur. Jag har emellertid min

Nr 21

Tisdagen den 18 april 1967

Svar på interpellation ang. lagstiftningsåtgärder mot djurplågeri

uppmärksamhet riktad på dessa problem.

Vidare anförde:

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för svaret på min interpellation
— som nu har hunnit bli en gammal
historia; jag framställde interpellationen
den 7 februari. Men därmed
vill jag inte säga att jag är ledsen för
att jag fått vänta så länge på svaret.
Tvärtom är jag glad över att det har
lämnats just nu, eftersom den fråga som
föranledde min interpellation för närvarande
är i allra högsta grad aktuell
på grund av anmälningar till JO och en
därmed följande aktivitet från länsstyrelsen
samt en inom de närmaste dagarna
väntad rättegång.

Även bakgrunden till interpellationen
är en gammal historia. Under mer än
15 års tid har det nära nog årligen
skrivits nya kapitel, och jag tillåter mig
att här rekapitulera en del av innehållet
i den historien.

Jag vill också visa en bild; det handlar
om hästar som vanvårdats så att de
hittats döda eller döende. Ägaren —
den som gjort sig skyldig till detta djurplågeri
— är väl känd av myndigheterna
sedan många år och av häradsrätten.
År 1951 var han första gången anmäld
för grovt djurplågeri genom att
uppsåtligt vanvårda hästarna i sådan
grad, att detta för djuren medfört otillbörligt
lidande, som det hette i åtalet.
Bakgrunden till åtalet var följande.

I december månad hade hästarna —
elva stycken — gått i lösdrift med en
fallfärdig uthusbyggnad utan dörrar
som enda skydd mot vind och kyla.
Den 25 december hade ryggen på samtliga
hästar varit täckt med ett lager av
is och vissa av hästarna hade även ett
snölager ovanpå isen. Några hade haft
isbildningar runt ögonen. — Domen
blev 120 dagsböter å 7 kronor.

Nästa åtal kom i november 1957. Den
8 juni detta år hade ett sto hittats skadat
i vänster bakben. Först den 10 juli
tillkallades distriktsveterinären, som
konstaterade grov vanvård. Stoet hade
fått blodförgiftning och legat länge i
feber. Ett annat sto hade blivit fråntaget
ett nyfött föl och hade i början
på september anträffats liggande på
marken så sjukt att det inte kunnat resa
sig. Det avlivades på platsen av ägaren.
Då hade stoet legat minst ett dygn utan
att kunna resa sig och inte förtärt foder
på minst två dygn, enligt den obduktion
som företogs. Ägaren hade i
juni kontaktat distriktsveterinären —
men åtminstone från den 20 juni till
den 10 juli hade han underlåtit att tillkalla
veterinär. Även fölet var vanvårdat.

Detaljerna i historien är så hemska
att jag avstår från att gå in på dem.
Domen blev denna gång 100 dagsböter
å 10 kronor för djurplågeri.

Redan i mars 1958, alltså året därpå,
återkom hästuppfödaren inför rätten.
Det rörde sig då om ett fyrtiotal hästar
varav fyra var så undernärda att
de av länsveterinären betecknades som
utmärglade och bestående av endast
skinn och ben. Det blev 100 dagsböter
å 12 kronor.

I december 1962 hade länsveterinären
på anmodan av ordföranden i hälsovårdsnämnden
inom kommunen besiktigat
hästbeståndet, och på grundval
av hans rapport beslöt hälsovårdsnämnden
den 15 januari 1963 att ålägga
hästägaren i fråga att vidtaga vissa åtgärder
beträffande fodertillgång och
annat vid vite av 2 000 kronor. Då hästägaren
inte utförde vad som ålagts honom
begärde hälsovårdsnämndens ordförande
den 8 april vitets utdömande.
Häradsrätten fann då att det förelagda
vitet borde jämkas till hälften, 1 000
kronor.

I april 1964 ådömdes hästägaren 50
dagsböter ä 10 kronor med anledning
av att ett föl hittats ute i markerna

Tisdagen den 18 april 1967

Nr 21

Svar på interpellation ang. lagstiftningsåtgärder mot djurplågeri

liggande sjukt under december månad
föregående år. I december 1964 uppträdde
hästuppfödaren åter i domstolen.
Bakgrunden var följande. Ett dräktigt
sto hade den 27 maj kl. 11.00 på
förmiddagen hittats liggande i en vattensamling,
svårt medtaget. Ägaren drog
då upp stoet på land, täckte det med
ris och lät det ligga trots att det inte
kunde resa sig. Först vid midnatt infördes
det till stallet. Där dog stoet den
29 mars utan att veterinär tillkallats.
Ägaren dömdes till 50 dagsböter ä 10
kronor.

Den 2 februari i år företog myndigheterna
en inspektion hos hästägaren
efter larm till hälsovårdsnämnden från
grannar. Den häst, som syns på den
bild jag här visar, hade anträffats till
synes livlös. Den sparkade litet lamt
samtidigt som svaga skrik hördes. Tillkallad
distriktsveterinär beordrade omgående
att hästen skulle nödslaktas, och
den forslades sedermera till Kil för obduktion.

Av den rapport, som utfärdades den
23 februari av länsveterinären, framgår
att nio hästar bedömdes som fullständigt
utmärglade. Även dessa hästar ansågs
ha blivit utsatta för djurplågeri.

Detta hade hänt trots att hälsovårdsnämnden
utsett en särskild tillsyningsman
och trots att hästägaren förelagts
vite ett flertal gånger. Ett vitesföreläggande,
som meddelats av Kungl. Maj :t
den 3 mars 1964, innebar att hästägaren
skulle installera vattenho med elektrisk
uppvärmning eller annan vattningsanordning,
som skulle godkännas
av hälsovårdsnämnden, samt ha ett tillräckligt
lager med foder. Vid inspektionen
den 2 februari i år, alltså nästan
två år efteråt, konstaterades att fodertillgången
var avsevärt mindre än vad
hälsovårdsnämnden föreskrivit och att
godkänd vattningsanordning fortfarande
saknades. På grund av denna ohörsamhet
har åklagaren nu yrkat att vitesföreläggande
på sammanlagt 3 000
kronor skall utdömas.

Vid den omtalade inspektionen kunde
man också konstatera, »att barken
på stammarna på björk, al och asp är
bortgnagd upp till manshöjd på hundratals
trän. Det var en egendomlig syn
att se alla dessa vita stammar i hundratal.
En så iögonenfallande och oerhörd
skadegörelse på träden kan endast ha
gjorts av hästar som under längre tid
stått på svältkost.» När sådant rapporteras
från ansvariga myndighetspersoner
är det inte underligt att människor
blir upprörda och frågar sig: »Vem bär
ansvaret, och hur är den lagstiftning
beskaffad som inte ger ett fullgott
skydd i sådana situationer?»

Värmlands Folkblads chefredaktör,
som har engagerat sig hårt i fallet, anmälde
det till JO, och sedermera har
även andra personer gjort anmälan till
JO. Länsstyrelsen med landshövdingen
i spetsen företog inspektion på stället
den 10 april, förra måndagen. Vid det
tillfället gick 17 av de 40 hästar som
den s. k. hästuppfödaren äger på lösdrift
och det konstaterades att samtliga
dessa 17 saknade foder. Länsveterinären
dömde direkt ut tio av ägarens
fyrtio hästar, och dessa tio fraktades
bort till fodervärdar på annan ort. Ingen
kan emellertid hindra hästägaren
att skaffa nya hästar allteftersom de
gamla döms ut.

Länsstyrelsen har i sitt yttrande med
anledning av JO-anmälan påpekat hur
meningslöst hälsovårdsnämndens ingripande
kan te sig när den felande
motarbetar nämnden och kanske öppnar
process kring kostnaderna för och
lämpligheten av dess åtgärd. Länsstyrelsen
säger: »Rimligtvis borde mannen
kunna förbjudas att fortsätta sin
hästuppfödning men det tillåter inte
lagen.»

Länsstyrelsens yttrande beträffande
ansvaret hos de lokala myndigheterna
överlämnar jag åt JO att tyda. Jag vill
bara citera: »Länsstyrelsen kan inte
finna annat än att både hälsovårdsnämnden
och tillsyningsmannen full -

Nr 21

Tisdagen den 18 april 1967

Svar på interpellation ang. lagstiftningsåtgärder mot djurplågeri

gjort sina åligganden på ett efter deras
förmåga tillfredsställande sätt.»

I den utredning som föregick ändringarna
år 1965 av 13 § 16 kap. brottsbalken
och djurskyddslagen av den 19
maj 1944, som statsrådet bär omnämnt
i sitt interpellationssvar, hade inte bara
föreslagits en förstärkt kontroll över lagens
efterlevnad utan också att det
skulle kunna införas en påföljd, som
skulle kunna utdömas av domstol vid
fall av upprepat djurplågeri. På grund
av att gällande bestämmelser om att
tillsyningsmän obligatoriskt skulle tillsättas
för att övervaka djurskyddslagen
inte hade varit i kraft längre tid än från
år 1959 ansåg emellertid justitieministern
att man vidare borde avvakta utbyggnaden
av denna organisation samt
fäste stora förhoppningar vid kommunsammanslagningarna,
som skulle skapa
förutsättningar för vidgad användning
av heltidsanställda tillsyningsmän.
Statsrådet yttrade i propositionen bl. a.:
»Härigenom bör det bli möjligt att efter
hand bygga upp en kår av kunniga och
i förhållande till lokala intressemotsättningar
relativt fria befattningshavare
som förmår att hävda djurskydd-sintresset
med erforderlig kraft. Det är
emellertid inte tillräckligt att avvakta
de förbättringar som kan väntas komma
på detta sätt utan åtgärder bör vidtas
för att påskynda den önskvärda utvecklingen.
»

Instruktions-, informations- och utbildningsverksamhet
förordades av justitieministern.
Mycket av detta har också
realiserats, men fortfarande finns det
brister ute i bygderna även när det gäller
övervakningen av den nuvarande
lagen, brister som bl. a. belystes i en
motion som väcktes i första kammaren
och som har behandlats tidigare i årets
riksdag. I denna motion krävdes ytterligare
förstärkning av möjligheterna att
övervaka lagens efterföljd. Tredje lagutskottet,
som behandlade motionen,
hänvisade till de uttalanden från år
1965 som jag tidigare har relaterat och

som statsrådet i sitt svar till mig också
i viss mån har redogjort för. Utskottet
framhöll att på många håll, särskilt i
små kommuner med otillräckliga personella
resurser, synes det fortfarande
brista i tillsynen av djurskyddslagens
efterlevnad, och utskottet fann det angeläget
att dessa brister så långt som
möjligt undanröjdes samt instämde livligt
i motionens syfte.

En utredning, som Svenska djurskyddsförbundet
gjorde inom tio län
år 1964 rörande tillsynen av djurskyddslagens
efterlevnad, visade att tillsyningsverksamheten
var mycket varierande
och att många kommuner var
synnerligen återhållsamma när det gällde
anslag till denna verksamhet. Det är
tydligen mycket viktigt att man har
möjlighet att övervaka efterlevnaden
av redan befintlig lagstiftning med
hjälp av personer som är väl utbildade
och har förmåga att hävda sin ställning
som lagstiftningens övervakare, allt detta
som justitieministern så riktigt underströk
i sin proposition 1965.

I det fall som är utgångspunkt för
min interpellation gäller det dock något
utöver själva tillsynen. Man tycker att
något fattas i den nuvarande lagstiftningen,
nämligen möjligheten att helt
ta ifrån en djurägare rätten till vård av
djur. I nästan 20 år har denne man varit
föremål för ingripanden till följd av
djurplågeri, som väl måste korrespondera
med den brottsbeskrivning justitieministern
föreslog i sin proposition
1965, nämligen att djurplågeri anses
föreligga om någon genom misshandel,
överansträngning, vanvård eller på annat
sätt otillbörligen utsätter djur för
lidande. Sådana överträdelser kan straffas
med maximum fängelse i två år.

För mig är det egalt hur hårt denne
man straffas. Jag och många andra, som
liar följt denna tragiska historia i
Värmland, anser att huvudsaken är att
få stopp för fortsatt djurplågeri. Många
hästar har under årens lopp svultit och
många har plågats på annat sätt ■— djur

Tisdagen den 18 april 1967

Nr 21

Svar på interpellation ang. lagstiftningsåtgärder mot djurplågeri

som inte själva kan föra sin talan eller
undkomma sitt elände. Och den som
åsamkar dem detta lidande går bara
vidare och fortsätter med sin s. k. hästuppfödning
sedan ådömda böter har
betalats. Vid något tillfälle lär han ha
uttalat att böterna motsvarade ju inte
mer än en halv häst. Han fortsätter
alltså, och myndigheternas representanter
har nu sagt att han rimligen borde
fråntas rätten att fortsätta med sin hästuppfödning.
Men lagen ger inte den rätten.
Bygdens befolkning och alla andra
som plågas av tanken på vad som försiggår
undrar — och det är kanske
naturligt — vad landets lagstiftare
egentligen har för möjlighet att agera.

I ett interpellationssvar till herr
Spångberg i december 1964 i samma
fråga meddelade justitieministern att
förändringar skulle komma att vidtagas
i djurskyddslagen och att den utredningsman
som förberedde dessa hade
föreslagit att möjlighet skulle öppnas
för domstol att i djurskyddsmål meddela
förbud att i fortsättningen handha
djur. Nu vet vi att statsrådet och riksdagen
inte följde utredningsmannens
förslag. När jag i dag läser argumenteringen
härför uppfattar jag den inte
som lika vattentät som jag tydligen
gjorde 1965, eftersom jag hörde till dem
som då röstade för propositionens förslag.
I dag är jag övertygad om att den
påföljd som utredningsmannen då föreslog
är nödvändig som ett komplement
till straff vid upprepat djurplågeri.

Herr justitieminister! Jag fäller ingen
dom över någon av de befattningshavare
som har haft att tillämpa den nuvarande
lagen. För mig är den allvarligaste
frågan, om det ändå inte är möjligt att
finna en väg till lagbestämmelser som
definitivt sätter stopp för vanvård av
det upprörande slag det här gäller.
Därvid känner jag att jag själv som lagstiftare
har ett stort ansvar. Allteftersom
jag har trängt in i handlingarna
omkring målet har mitt samvete blivit
mer och mer omskakat. Värmlands

Folkblads ingående och upprepade artiklar
om detta djurplågeri väckte mig
och många andra, men när man därtill
får tidningsartiklarnas skildringar vederlagda
av rättegångshandlingar har
man liksom ingenting att krypa bakom
såsom förklaring till en passivitet.

Även om man kanske kan tycka att
en häst ändå bara är en häst, måste
man vid närmare eftertanke erkänna
att alla levande varelser som utsätts för
lidande, i synnerhet om de inte har
möjlighet att försvara sig, är en anklagelse
mot vad vi kallar humanitet och
civilisation.

I det svar jag har fått tycker jag mig
utläsa, att justitieministern på sätt och
vis anser att jag är ute i ogjort väder.
Det finns redan en lag, som nyligen
har skärpts, till skydd mot djurplågeri,
och det har en gång prövats om inte
djurplågare i återfall skulle kunna få
den påföljd som jag här efterlyst. Det
är riktigt; jag vet om detta, och jag har
kunnat läsa mig till det. Jag har under
mina undersökningar i denna fråga också
läst uttalanden av justitieministern
som är mer positiva än dem som han
har gjort i svaret i dag.

Den sista meningen i justitieministerns
svar: »Jag har emellertid min
uppmärksamhet riktad på dessa problem»,
får jag väl uppfatta som ett
tröstens ord, men jag kan inte säga att
jag är tillfredsställd — av de anledningar
som jag här redogjort för. Jag
känner som sagt själv ett starkt ansvar,
och jag vet att många personer, inte
minst hemma i Värmland, undrar varför
det inte finns möjligheter att sätta
stopp för en sådan djurplågare som vi
nu talar om. Jag vädjar till justitieministern
att ta del av det material som föreligger
i detta fall. Tillsätt gärna en ny
utredningsman eller -kvinna, som med
de här förfrusna, uthungrade hästarna
för ögonen kan försöka att hitta den
juridiska formel som behövs för att
sätta djurplågare av denna sort definitivt
ur spel.

Nr 21

Tisdagen den 18 april 1967

Svar på interpellation ang. lagstiftningsåtgärder mot djurplågeri

Under förarbetena till den revidering
av lagstiftningen, som statsrådet omtalar
i sitt svar, fanns det remissinstanser
som beträffande frågan, huruvida
domstol för viss period eller kanske
till och med för all framtid skulle kunna
fråndöma en person möjligheten att
handha djur, ansåg att en vidare utredning
var behövlig.

Herr talman! Jag hoppas att det fall
som jag här relaterat från Värmland
skall vara enastående i Sverige, men
inte desto mindre känner jag att jag
här företräder en folkopinion som reagerar
starkt och som inte kan förstå
att händelser av detta slag kan få upprepas
utan att lagstiftarna ingriper.

I detta anförande instämde herr Gustafsson
i Borås (fp).

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag är naturligtvis förhindrad
att från denna plats yttra mig
om det enskilda fall som vi har hört
relateras här. Jag kan inte uttala mig
i rättssaker som är föremål för domstols
prövning, men det är alldeles
självklart, att det fortfarande finns upprörande
fall av djurplågeri i vårt land.
Detta var också anledningen till att
lagstiftningen helt nyligen skärptes. Man
ändrade brottsbeskrivningen så, att man
lättare skulle kunna komma åt missdådarna,
och straffet är dock fängelse
i högst två år. Ändringarna trädde i
kraft så nyligen som den 1 juli 1966,
och det har därefter gått alltför kort tid
för att någon större erfarenhet från
lagstiftningens tillämpning skall ha
vunnits.

Jag tycker inte alls att fröken Sandell
är ute i ogjort väder •— jag beklagar
om hon har fått det intrycket
av formuleringen i interpellationssvaret.
Bara för att en sak en gång har prövats
här i kamrarna är det inte säkert
att den inte kan behöva prövas om. Vi
hörde också fröken Sandell säga att
bon sedan riksdagsbehandlingen 1965

ändrat mening och att hon i dag skulle
ha röstat på ett annat sätt. Det är möjligt
att vi andra också får tänka om.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Det är en rätt väsentlig
sak som fröken Sandell har dragit upp
i denna debatt, och det är nog riktigt
att man ibland penetrerar sådana här
frågor, ty har man, som justitieministern
nyss sade, gjort ett fel, så bör man
kanske ompröva lagen.

Jag skall inte gå in på detaljerna i
det aktuella fallet ■— det har fröken Sandell
redan gjort — utan jag vill bara
ha sagt att det råder en mycket djup
förstämning i bygden. Människorna
undrar om man verkligen skall få sköta
djur på detta sätt. Kan inte myndigheterna
göra något för att få slut på
eländet? Givetvis måste det ske efter
gällande straffregler. Människor i allmänhet
älskar djur, och många har blivit
mycket deprimerade, när de läst om
dessa händelser i tidningarna, men det
är kanske ännu värre för dem som har
bevittnat händelserna på närmare håll.
För oss djurvänner är det svårare att
se djuren plågas än att plågas själv.
Man har också påpekat att det i närheten
finns ett pensionärshem med ett
tjugotal pensionärer vilka dagligen varit
åskådare till det hela. Det måste
vara deprimerande för dem.

Frågan har diskuterats på olika platser,
och häromdagen var den föremål
för diskussion vid centerns kvinnoförbunds
stämma i Värmland.

Jag förstår för min del, herr talman,
inte hur någon kan missköta djur på
detta sätt. Vi som sysslar med djur betraktar
vården av dem som det mest
väsentliga ■— det anser vi vara en oskriven
lag. Hur dålig lönsamheten av vår
verksamhet än må vara, vill vi aldrig
missköta djuren. Om de råkar ut för
sjukdom eller olycksfall gör vi allt vad
vi kan för att de skall få bot, och om vi
ser att det inte går, söker vi befria dem
från plågorna så snart som möjligt.

Tisdagen den 18 april 1967 Nr 21

Svar på interpellation ang. åtgärder till skydd mot miljöförstöring och vattenförorening -

Enligt de redovisningar för det aktuella
fallet som vi här hört och som vi
läst på annat håll måste det stå klart
att vederbörande inte är lämplig att
inneha djur. Den reflexionen gör alla
människor, och man frågar sig hur
länge det hela skall få fortgå och hur
länge tålamodet skall räcka hos myndigheterna
och andra.

Justitieministern säger avslutningsvis
att han har uppmärksamheten riktad på
dessa problem. För min del vill jag
deklarera att den, som bevisligen icke
kan sköta djur och dessutom blivit
straffad för upprepade försumligheter,
enligt min uppfattning skall fråntas rätten
att inneha djur — detta för djurens
skull. Jag tror heller inte att jag är
ensam om den uppfattningen. Kan man
inte finna någon annan väg för att få
slut på detta djurplågeri, måste vi snarast
möjligt, såvitt jag kan förstå, här
i riksdagen ompröva lagen. Jag hoppas
att den frågan skall, såsom justitieministern
allra sist sade, bli föremål för
övervägande.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag måste säga, herr
justitieminister, att det sista svaret jag
fick gladde mig mer än det första. Jag
tar detta senare svar i varje fall som
ett halvt löfte om att justitieministern
kommer att undersöka möjligheterna för
en lagändring.

Det för mig avgörande är, som jag
sade förut, inte straffet för personen i
fråga, utan möjligheterna att stävja ett
fortsatt djurplågeri. Även om det nu
kan bli upp till två års fängelse, anser
jag inte att detta löser problemet som
sådant. Det rör sig här om en till åren
kommen man. Antingen avtjänar han
ett straff på två år och kommer ut från
fängelset som mycket gammal, eller
också kanske han hinner avlida under
tiden. Men detta löser inte själva principfrågan.
Därför är jag glad över att det

har ställts i utsikt att man möjligen
skall återkomma till detta problem.

Jag lovar inte heller att jag för egen
del skall vara alldeles stilla och tyst,
utan jag återkommer kanske redan nästa
år med en motion i ärendet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. åtgärder till
skydd mot miljöförstöring och vattenförorening Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Jansson har frågat
mig, om jag vill informera kammaren
om det aktuella läget i fråga om omfattningen
av vattenföroreningarna och om
jag avser att ta initiativ till åtgärder,
exempelvis provisoriska lagstiftningsåtgärder,
för att skyndsamt stoppa miljöförstöringen
och nedsmutsningen av
vattentillgångarna.

Vattenföroreningarna brukar mätas i
ton biokemisk syreförbrukning. Föroreningarna
beräknas ha ökat från cirka
560 000 ton år 1950 till cirka 750 000
ton år 1966. Cellulosa- och pappersindustrin
svarar för huvuddelen av föroreningarna.
År 1950 uppskattades föroreningarna
från denna industri till cirka
500 000 ton och år 1966 till cirka 650 000
ton. Cellulosa- och pappersindustrin har
under denna period mer än fördubblat
sin produktion. Föroreningarna från
tätorterna visar under samma period
ingen ökning trots den betydande tillväxt
som tätorterna har undergått. Vad
jag nu har sagt visar att åtgärder har
vidtagits under senare år för att minska
omfattningen av vattenföroreningarna.
Sålunda har under den senaste tioårsperioden
antalet samhällen med höggradig
avloppsrening ökat från omkring
25 till närmare 800.

1* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 21

10 Nr 21 Tisdagen den 18 april 1967

Svar på interpellation ang. åtgärder till skydd mot miljöförstöring och vattenförorening -

En omfattande forsknings- och undersökningsverksamhet
har också satts i
gång för att klarlägga verkningarna av
bl. a. utsläpp från industrier. Inom institutet
för vatten- och luftvårdsforskning
och 1964 års naturresursutredning
har bedrivits undersökningar som givit
värdefulla resultat och lett till begränsningar
i fråga om användningen av farliga
ämnen. Naturresursutredningen,
som bl. a. har i uppdrag att lägga fram
förslag till organisation för forskning på
naturresursområdet, beräknas avlämna
sitt betänkande omkring den 1 juli i år.

Vidare har regeringen i proposition
till årets riksdag föreslagit att ett nytt
verk, statens naturvårdsverk, inrättas
som central förvaltningsmyndighet för
naturvård, vattenvård och luftvård. I
propositionen har vidare föreslagits att
särskilda naturvårdsenheter inrättas
inom länsstyrelserna. Förslagen innebär
att de splittrade resurserna på dessa
områden byggs ut och samordnas såväl
centralt som regionalt.

Immissionssakkunniga har i slutet av
år 1966 avlämnat ett betänkande med
förslag till ny lagstiftning på miljövårdens
område. Tyngdpunkten i betänkandet
utgörs av ett förslag till immissionslag
som innehåller regler om skyldighet
att vidta skyddsåtgärder och
andra försiktighetsmått för att förebygga
luftförorening, buller och andra immissioner.
Vidare föreslås en ny lag om
tillsyn till skydd mot vattenförorening,
luftförorening, buller in. m. samt nya
förprövningsbestämmelser, som avses
bli gemensamma för vattenförorenande
och immitterande företag. Förslaget,
som är omfattande och förutsätter stora
organisatoriska förändringar, remissbehandlas
f. n. Det är inte nu möjligt att
ange när förslag med anledning av betänkandet
kan föreläggas riksdagen. Att
nu vidta provisoriska lagstiftningsåtgärder
anser jag emellertid inte motiverat.
Jag vill i det sammanhanget erinra om
att vattenlagens bestämmelser om vat -

tenförorening har skärpts väsentligt så
sent om åren 1956 och 1964.

Regeringen har alltså sin uppmärksamhet
riktad på det problem som föroreningarna
i naturen innebär och följer
noga utvecklingen. Regeringen är
också beredd att ingripa om så befinnes
påkallat.

Vidare anförde:

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Samtidigt som jag tackar
statsrådet för svaret måste jag tillstå
att det var litet mindre upplysande
än vad jag hade väntat. Jag kan inte frigöra
mig från intrycket att svaret är litet
tunt och att det vilar något av förnöjsamhet
över det, om jag så får säga.

Statsrådet upplyser om att vattenföroreningarna
beräknas ha ökat, mätt i
ton biokemisk syreförbrukning från cirka
560 000 ton år 1950 till cirka 750 000
ton år 1956. Huvuddelen av föroreningarna
svarar cellulosa- och pappersindustrin
för. Det är en industri som under
nämnda tid har mer än fördubblat sin
produktion, samtidigt som föroreningarna
från industrin har ökat från
500 000 ton 1950 till 650 000 ton 1966.

Statsrådet fortsätter med att säga i
svaret: »Föroreningarna från tätorterna
visar under samma period ingen ökning
trots den betydande tillväxt som tätorterna
har undergått. Vad jag nu har sagt
visar att åtgärder har vidtagits under
senare år för att minska omfattningen
av vattenföroreningarna. Sålunda har
under den senaste tioårsperioden antalet
samhällen med höggradig avloppsrening
ökat från omkring 25 till närmare
800.»

Jag vet inte riktigt hur jag skall fatta
formuleringen att »åtgärder har vidtagits
under senare år för att minska omfattningen
av vattenföroreningarna».
Skall jag fatta det så att varje åtgärd
som vidtages naturligtvis är till för att

Tisdagen den 18 april 1967 Nr 21

åtgärder till skydd mot miljöförstöring och vattenför -

Svar på interpellation ang.

orening

minska vattenföroreningarna, eller skall
jag fatta det skrivna så att vattenföroreningarna
är mindre nu än tidigare? Att
vi har 800 reningsverk säger ingenting
om relationen mellan vattenföroreningen
och nödvändiga åtgärder för att stoppa
den.

Statsrådet har avstått från att söka ge
en bild av det aktuella läget på detta
område. Jag vet inte varför han gjort
det; jag tror att det kunde ha varit av
intresse för kammaren, för pressen och
för många andra att få en någorlunda
färsk översikt över tillståndet i våra
sjöar och vattendrag och i vilka av dem
det finns giftig fisk?

I motiveringen till min interpellation
hade jag tagit upp de alarmerande uppgifter
som lämnats i en rapport som
sammanställts av statens institut för
folkhälsan och som avgavs i januari—■
februari. Rapporten baserades på 118
fiskanalyser från vissa punktundersökningar
i svårt förorenade vattendrag.
Hur är det ställt just nu? Finns det några
nya rapporter som belyser de problem
jag tagit upp i interpellationen?
Hur många av våra sjöar är det som
under instundande sommar inte kommer
att kunna utnyttjas för bad?

Statsrådet har undvikit att över huvud
taget gå in på dessa frågor. Kanske
menar statsrådet att det ankommer på
andra departementschefer att lämna redogörelser
härvidlag och att frågorna
sålunda bör riktas till dessa andra departementschefer.
Statsrådet anser måhända
att han med all rätt kan hålla sig
mera till lagstiftningsfrågorna.

Det heter i interpellationssvaret: »En
omfattande forsknings- och undersökningsverksamhet
har också satts i gång
för att klarlägga verkningarna av bl. a.
utsläpp från industrier.» Jag vill gärna
läsa ut ur detta uttalande, att vi just nu
egentligen inte vet så mycket om graden
av förorening i våra vattendrag därför
att det ännu inte gjorts tillräckliga undersökningar.
År det en riktig slutsats?

Statsrådet redovisar vidare att regeringen
i proposition till årets riksdag föreslagit
att ett nytt verk, statens naturvårdsverk,
skall inrättas som central
förvaltningsmyndighet för bl. a. vattenvård.
I förslaget ingår att särskilda naturvårdsenheter
inrättas inom länsstyrelserna.
Jag vill framhålla att jag ser
mycket positivt på skapandet av statens
naturvårdsverk och hoppas att det skall
göra slut på den kraftiga uppsplittringen
på detta område när det gäller både
lagtext och övervakande organ. Ännu så
länge kan vi bara bedöma saken i princip
-—- praktiken får visa om förhoppningarna
är realistiska.

Statsrådet hänvisar också till immissionssakkunnigas
förslag till ny lagstiftning
på miljövårdens område. Är det
statsrådets mening att vi löser de problem
som hänger samman med vattenföroreningen
enbart genom immissionssakkunnigas
förslag? Det gäller företrädesvis
immissioner från fasta anläggningar,
men vi har också många andra
föroreningskällor. Statsrådet säger att
en ny lag förutses på hithörande områden.
Vid vilken tidpunkt kan vi vänta
denna lag?

Jag vill ställa ytterligare några frågor.

Kommer vi med den föreslagna lagstiftningen
åt exempelvis jordbrukets
förorening? Jag har en mycket oklar
uppfattning på den punkten, och det
kan väl därför inte anses oriktigt att
jag frågar den som är mest ansvarig på
området.

Det finns de som menar att jordbruket
är en obetydlig förorenare av vatten
jämfört med industrier och tätorter. Men
det tycks inte vara så. Det lär finnas
gott om jordbrukare som av olika anledningar
inte vidtagit erforderliga åtgärder
för att exempelvis ta hand om urinen
från djurstallarna. Med den utveckling
som äger rum mot stordrift inom
jordbruket kan man också här tala om
en industriell verksamhet, och jag vill
fråga statsrådet: I vilken vitsträckning

Nr 21

Tisdagen den 18 april 1987

Svar på interpellation ang. åtgärder till

orening

avstår jordbrukare från att följa gällande
lagparagrafer beträffande anmälningsplikt
enligt förprövningskungörelsen?
Frågan har intresse ur den synpunkten
att statsrådet i sitt interpellationssvar
pekar på att vi under de senaste
åren fått en skärpt lagstiftning.
Det framhölls vid den i förra veckan genomförda
vattenvårdskonferensen, att
många jordbrukare avstår från lämpliga
behållare och andra anordningar när
det gäller att ta hand om avfall från
ladugårdar och stall. Skall frågan om
vad som härvidlag är nödvändigt vara
en omdömessak? Skall obehaget av en
ökad utgift få tillåta att man avstår?
Skall de som producerar livsmedel själva
bestämma vilken grad av hygien man
skall ha? Enligt min mening kan man
inte gå med på det. Men har samhället
resurser för att ens övervaka de bestämmelser
och lagar som vi redan har? Enligt
min mening saknar vi sådana resurser
på detta område.

Kommer vi genom den tänkta lagstiftningen
åt de många wc-utsläppen i våra
sjöar? Det lär i Mälaren vara cirka
350 000 wc-utsläpp direkt eller indirekt
utan att reningsverk passeras. Jag tar
uppgiften ur en tidning som behandlat
dessa frågor mycket ingående. Siffran
är två år gammal — jag tror emellertid
inte att det har blivit någon förbättring.

Kommer vi åt vattenföroreningarna
från fartygen, som man i delta sammanhang
med rätta kan betrakta som
flytande samhällen med mycket starkt
förorenande effekt? Finns det i den
tänkta lagstiftningen ett generellt förbud
för fartyg att under färd innanför
territorialgränsen och på inre vattenvägar
släppa ut avfall av olika slag och
någon bestämmelse som anbefaller att
fartyg i framtiden skall utrustas så, att
allt avfall kan hållas kvar ombord till
dess man når land och ett reningsverk
eller kommer ut på behörigt avstånd,
alltså på det öppna havet? Jag har inte

skydd mot miljöförstöring och vattenför funnit

några förslag till sådana åtgärder.

Hur är det i övrigt tänkt att man skall
komma till rätta med de ständigt återkomande
oljeföroreningarna? I detta
sammanhang tänker jag framför allt på
våra inlandsvatten. Det finns såvitt jag
vet en lagstiftning som är helt tillräcklig
när det gäller nedgrävda oljetankar.
Men hur beivrar man överträdelser när
man upptäcker att kvaliteten på tankarna
inte är tillräckligt god och när de
inte håller vad som har utlovats?

Eftersom jag staplar ganska många
frågor — jag hoppas att inte statsrådet
blir irriterad för det — vill jag också
fråga, om statsrådet delar min mening
att det finns en påtaglig eftersläpning
när det gäller reningsgraden vid våra
reningsverk.

Utgångspunkten för min interpellation
var att vattensituationen är kritisk
i Sverige. Statsrådet har inte vare sig
bekräftat eller förnekat detta. Utgångspunkten
var också den att forskningen
är otillräcklig, att vi inte har resurser till
en nödvändig övervakning och att den
nu förberedda lagstiftningen, så långt
man kan utläsa av de förslag som har
framlagts, är otillräcklig. Från den synpunkten
kunde tillfälliga lagstiftningsåtgärder
ha varit motiverade i avvaktan
på en mera definitiv lag. Samtidigt borde
vi ha större personella resurser —
bl. a. i det tänkta naturvårdsverket —
för att övervaka att den lagstiftning vi
redan har verkligen följes.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag skulle i huvudsak
kunna inskränka mig till att råda herr
Jansson att nästa gång han framställer
en interpellation men i själva verket
avser att i interpellationssvarets form
få framlagd en serie utredningar och
doktorsavhandlingar säga ifrån detta i
interp ellationen.

Beträffande alla frågor om vad den

Tisdagen den 18 april 1967 Nr 21

Svar på interpellation ang. utrymme i polisutbildningen för undervisning om psykisk
utvecklingsstörning

nya immissionslagen skall innehålla
vore det otillbörligt av mig att säga
min mening om den saken nu medan
remissbehandlingen pågår.

Rörande vad utredningsmannen har
föreslagit får jag hänvisa till betänkandet;
det anser jag mig inte böra uppta
kammarens tid med nu. Skulle det förhålla
sig så, att den del av upplagan
som överlämnats till riksdagen inte har
räckt till för ett exemplar till herr Jansson,
skall jag gärna skicka över ett.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Det är svårt att inte gå
upp i en liten replik när denna fråga behandlas.
Herr Jansson är ju ganska
ambitiös och jag skulle vilja fråga honom:
Vad kostar allt detta som finns
i herr Janssons önskeprogram?

När det gäller graden av föroreningar
är vi på det klara med att man måste
börja undersökningarna i de vatten som
behöver utnyttjas på ett alldeles speciellt
sätt. Det är just vad som pågår i
Vättern och Mälaren, som delvis utgör
vattenreservoarer.

Justitieministern har kanske varit väl
lågmäld i sitt svar, men jag förstår honom,
eftersom vi kommer att få upp
dessa frågor i en ganska vid debatt i
samband med förslaget om ett naturvårdsverk
och en del motioner som behandlar
vattenproblemen. Jag saknar
dock ett par synpunkter. Justitieministern
säger: »Föroreningarna från tätorterna
visar under samma period ingen
ökning.» Ser man detta mot bakgrunden
av biokemisk syreförbrukning kan det
givetvis vara riktigt, men de facto är
förhållandet det att utsläppet av närsalter
ökar även från städerna.

Vi kommer alltså att få en ingående
debatt i frågan. Alldeles i dagarna har
bevillningsutskottet när det gäller industriell
förorening skrivit att företagsskatteutredningen
bör ta hand om frågan,
huruvida industrin skall få göra
större avdrag vid investeringar för att

klara sina vattenföroreningsproblem.
Det är en fråga som industrin ägnar
stort intresse. Vidare kan man gå in
för betydligt mera aktiva reningsverk.

Herr talman! Jag ville bara anföra
dessa synpunkter i sammanhanget.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. utrymme i
polisutbildningen för undervisning om
psykisk utvecklingsstörning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Mattsson har i en
interpellation frågat mig, om jag är beredd
att ta initiativ till att undervisningen
om psykisk utvecklingsstörning och
andra handikapp ges tillräckligt utrymme
vid den översyn av polisutbildningen
som nu pågår inom rikspolisstyrelsen.

I en polismans grundutbildning ingår
redan viss undervisning som tar sikte
på polismannens åtgärder när fråga
uppkommer om att ta hand om personer
av de kategorier interpellanten avser.

Kungl. Maj :t har i statsverkspropositionen
begärt medel för en förbättrad
polisutbildning. Riktlinjerna för den
nya utbildningen, som är avsedd att
börja den 1 juli 1967, har redovisats i
propositionen. Ställning har därvid inte
tagits till utbildningens närmare innehåll.
Bestämmelser om detta kommer
att meddelas av Kungl. Maj :t eller att
delegeras till rikspolisstyrelsen. Därvid
kommer man självfallet att utgå från
de förslag som polisutbildningskommittén
har lagt fram och de synpunkter
som har kommit fram i anslutning till
dem.

Kommittén har i sitt betänkande konstaterat
att polisens åtgärder mot personer,
som lider av psykiska defekter eller

14 Nr 21 Tisdagen den 18 april 1967

Svar på interpellation ang. utrymme i polisutbildningen för undervisning om psykisk
utvecklingsstörning

sjukdomar, ofta kräver insikter i psykiatri,
främst de psykiska sjukdomstillstånden,
och kännedom om reaktioner
och beteenden hos psykiskt sjuka. Kommittén
föreslår att undervisning meddelas
om bl. a. psykiska sjukdomstillstånd
och att praktiska anvisningar ges
polismannen när det gäller att känna
igen psykiska sjukdomar och bemöta
sjuka m. m. Undervisningen i dessa avseenden
föreslås skola sammanföras
med undervisningen i psykologi till ett
särskilt undervisningsämne. Dessutom
bibehålls enligt förslaget undervisningen
om alkoholsjukdomarnas, narkomaniernas
och epilepsins medicinska och
sociala behandling.

Jag utgår från att man vid fastställande
av utbildningens innehåll för de
skilda kurserna kommer att ägna uppmärksamhet
åt de frågor som herr Mattsson
har berört i sin interpellation. Något
ytterligare initiativ från min sida
torde därför inte vara nödvändigt.

I detta sammanhang vill jag nämna
att rikspolisstyrelsen redan under hösten
1966 har meddelat vissa anvisningar
om omhändertagande, förvaring och
vård av berusade eller andra omtöcknade
personer.

Interpellanten har särskilt berört frågan
om risken för att en polisman i
samband med utfärdande av föreläggande
om ordningsbot inte upptäcker
att en misstänkt är utvecklingsstörd.
Förfarandet vid föreläggande och godkännande
av ordningsbot är emellertid
så utformat, att vederbörande polisman
i regel kommer till insikt om en psykisk
defekt hos den misstänkte och kan
anpassa sina åtgärder efter detta.

Vidare anförde:

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag tackar justitieministern
för svaret på min interpellation.

Denna fråga berör, i större eller mindre
utsträckning oss alla. Framför allt

har emellertid de handikappade, främst
de som lider av psykiska defekter, och
deras föräldrar, målsmän, förmyndare
och vårdare intresse av detta svar.

När jag säger att denna fråga såväl
som svaret på den mer eller mindre berör
oss alla, tänker jag dels på vårt ansvar
gentemot våra medmänniskor, dels
på att vi såväl i arbetslivet som under
fritiden allt oftare kommer att träffa
människor med psykiska defekter. Man
har frångått uppfattningen att dessa
människors möjligheter till kontakter
med allmänheten skall begränsas. I
stället vill vi att de så långt som möjligt
skall få röra sig på egen hand såväl till
och från arbetet som under fritiden.

Tyvärr har allmänheten inte den förståelse
för människor med psykiskt
handikapp som vore önskvärd. Ja, man
kan rätteligen göra gällande att den
inte hyser en sådan förståelse, som man
har rätt att kräva av normalt utrustade
människor. Ett obetänksamt, dumt och i
många fall ansvarslöst uppträdande från
allmänhetens sida mot dessa människor
är alltför vanligt. Många av dessa är
lättledda. Man kan därför utan svårighet
inbilla dem att göra sådant som strider
mot lag och rätt, och de blir ofta
otillbörligt utnyttjade.

I sådana fall ligger det nära till hands
att polisen inkopplas, och därvid ställs
det stora krav både på kunnande och
på omdöme när det skall avgöras om
vederbörande skall omhändertagas eller
om annan åtgärd skall vidtagas.

Vi måste också i detta sammanhang
besinna att det ofta för dessa människor
tar avsevärt längre tid att lära sig saker
och ting än för normalt utrustade personer,
vilket också bidrar till deras
svårigheter att anpassa sig.

Utöver de många andra svåra uppgifter,
som polisen har och som det
krävs utbildning för, är det också angeläget
att beakta att de också har att
handskas med människor som lider av
psykiska defekter.

Tisdagen den 18 april 1967 Nr 21

Svar på interpellation ang. utrymme i polisutbildningen för undervisning om psykisk
utvecklingsstörning

Statsrådet hänvisar i sitt svar till polisutbildningskommittén,
som föreslår
att undervisning skall meddelas bl. a.
om psykiska sjukdomstillstånd och att
polismannen skall ges praktiska anvisningar
för att kunna känna igen psykiska
sjukdomar, bemöta sjuka o. s. v.
Detta ger mig anledning förmoda att det
kommer att bli så som kommittén föreslagit,
d. v. s. att undervisningen kommer
att utökas i dessa avseenden och
kommer att sammanföras med undervisningen
i psykologi till ett särskilt undervisningsämne.
Jag tror att detta är
välbetänkta åtgärder.

Genom att polisen erhåller ökade kunskaper
i detta avseende tror jag att den
också kommer att bli ett föredöme för
allmänheten, vilket kan betyda oändligt
mycket. Jag vill i anslutning härtill
också säga att jag hoppas, att även tidigare
utbildade polismän skall kunna
beredas tillfälle att ta del av nya rön
och erfarenheter då det gäller polisens
åtgärder mot personer, som lider av
psykiska defekter, något som lämpligen
skulle kunna tas upp i samband med
deras övriga fortbildning.

När det gäller frågan om föreläggande
av ordningsbot uttalar herr statsrådet
att förfarandet i samband härmed
är så utformat, att vederbörande polisman
i regel kommer till insikt om en
psykisk defekt hos den misstänkte och
kan anpassa sina åtgärder efter detta.

Jag tackar för detta besked. Jag skulle
emellertid något vilja beröra vad jag
närmast hade i tankarna när jag tog
upp denna fråga i min interpellation.
Jag avsåg de svårigheter som måste uppstå
för polismannen, som dels skall tänka
på att tillrättaföra den som inte har
följt gällande bestämmelser, dels samtidigt
tala med vederbörande på ett sådant
sätt att denne tar rättelse men
också vågar fortsätta att vara ute bland
allmänheten.

Det är mycket viktigt att dessa människor
inte blir skrämda, tv då uppstår

stor risk för att det blir omöjligt att i
fortsättningen förmå dem att ensamma
vistas ute bland allmänheten. Det är genom
uppträdandet i själva inledningen
av samtalet, som det avgöres om det
går att få den utvecldingsstördes förtroende
och om denne sedan kommer
att våga vara ute på egen hand.

Av svaret att döma förefaller det mig
säkert att dessa spörsmål också kommer
att beaktas i undervisningen. Hittills
har i varje fall polismän sagt till mig,
att de beklagar att man inte har beaktat
detta spörsmål tillräckligt.

Herr talman! Jag har uppehållit mig
vid de utvecklingsstördas situation. Jag
är emellertid väl medveten om att det
finns också andra handikapp. Det har
nämnts såväl i interpellationen som i
statsrådets svar. För epileptikerna, diabetikerna,
de hörselskadade, vilka jag
har nämnt i min interpellation, är situationen
givetvis en annan än för de utvecklingsstörda,
såvida de inte tillika
har drabbats även av det handikapp
som utvecklingsstörning innebär. Det
skulle föra för långt att här gå in på
de olika problemen. Jag vill endast sammanfattningsvis
säga att jag hoppas, att
när slutgiltig ställning tas till polisutbildningens
innehåll det måtte eftersträvas
att ge så stort utrymme som är
möjligt med hänsyn till den trängsel,
som även här säkert kommer att uppstå
på schemat, för undervisning om såväl
psykisk utvecklingsstörning som andra
handikapp. Min tolkning av interpellationssvaret
är att den goda viljan inte
saknas. Jag hoppas att jag har tolkat
svaret riktigt.

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! Jag vill bara sekundera
herr Mattsson med några få ord.

Även jag är mycket tacksam för det
positiva svar som lämnats på interpellationen.
Jag har under nästan trettio år
varit verksam på detta område och kan

Nr 21

Tisdagen den 18 april 1967

Svar på interpellation ang. utomäktenskapliga barns arvsrätt, m. m.

intyga vilken oerhört stor skillnad det
är mellan förhållandena under min
barndom och de som råder nu. Senast i
går deltog jag i en handläggning av
ärenden rörande hem för lättare psykiatrifall
-— de lättskötta som vi sade
förr — och kunde då konstatera de
otroligt stora förändringar till det bättre
som inträtt. Man försöker nu på ett helt
annat sätt att ge dessa människor en
meningsfylld tillvaro.

Interpellationen handlar ju i stort sett
bara om polisen och dess inställning,
men jag tror det är utomordentligt viktigt
att också allmänheten får en annan
inställning.

Vi gör allt för våra lättskötta sinnessjuka
som det hette förr eller som nu
lätta psykiatrifall. Vi försöker få ut dem
bland andra människor. Vi har t. o. m.
låtit sådana människor göra resor till
främmande länder, t. ex. Italien där
de fått vistas fjorton dagar, tre veckor
eller en månad. Detta är någonting som
de arbetar för hela året och som de är
mycket glada och intresserade för. De
får lämpliga arbetsuppgifter och terapi,
en terapi som ger dem ett meningsfyllt
liv. Det är synnerligen viktigt att man
fortsätter på denna väg. De initiativ
som här kommer att tas från polisens
sida hälsar jag givetvis med mycket stor
tillfredsställelse.

Vad jag därutöver skulle önska är
som sagt att det läggs starkare tonvikt
på vikten av att skapa bättre förutsättningar
för ungdom. I ungdomsorganisationer
och i skolan behöver man faktiskt
få mer upplysning om de utvecklingsstörda,
så att man kan hjälpa dem
till rätta i stället för att, som nu förekommer
på många håll, göra nöje och
löje av dem. Det är rent otroligt hur
s. k. efterblivna individer kan uppfostras
och hur de kan övas även i den
konst som det innebär att leva och
vara bland människor.

Ja, herr talman, man känner till mitt
intresse för dessa spörsmål och jag har
inte något att tillägga utom min glädje

och tacksamhet över att frågan har kommit
upp.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. utomäktenskapliga
barns arvsrätt, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Martinsson har
frågat mig, om jag avser att under innevarande
år för riksdagen framlägga förslag
om utomäktenskapliga barns arvsrätt
efter fäder och fädernefränder eller,
om så inte kan bli fallet, när förslag
kan framläggas. Herr Martinsson frågar
också, om förslag till nya regler om fastställande
av faderskap kommer att framläggas
i sammanhanget.

Förslag om vidgad arvsrätt för utomäktenskapliga
barn kan inte föreläggas
årets riksdag. Jag konstaterar detta med
stort beklagande, eftersom jag anser det
vara ett starkt rättvisekrav att inomoch
utomäktenskapliga barn får samma
arvsrättsliga ställning. Men denna arvsrättsreform
förutsätter andra ändringar
i den familjerättsliga lagstiftningen. Det
gäller framför allt att finna en tillfredsställande
lösning på frågan om efterlevande
makes rätt i boet. Det otillräckliga
skyddet för efterlevande make var
det avgörande skälet för att frågan om
utomäktenskapliga barns arvsrätt uppsköts
vid tillkomsten av den nya ärvdabalken.
Som herr Martinsson antyder i
interpellationen fordrar familjerättskommitténs
förslag i fråga om skyddet
för efterlevande make ytterligare överväganden,
och olika lösningar prövas
för närvarande i justitiedepartementet.
Frågan om efterlevande makes rätt bör
behandlas i samband med de spörsmål
om äktenskapets ekonomiska rättsverkningar
i övrigt, som aktualiseras genom
familjrättskommitténs betänkande och

Tisdagen den 18 april 1967

Nr 21

Svar på interpellation ang. utomäktenskapliga barns arvsrätt, m. m.

som måste bli föremål för ytterligare
nordiska överläggningar. Jag ämnar i
detta sammanhang också lägga fram
förslag till nya regler om fastställande
av faderskap till utomäktenskapliga
barn.

Frågan om de utomäktenskapliga barnens
arvsrätt utgör alltså eu del av ett
ganska omfattande lagstiftningskomplex.
Man måste räkna med att det förberedande
arbetet inom justitiedepartementet
liksom lagrådsbehandlingen
blir tidskrävande. Det är därför svårt
att i dagens läge ange någon tidpunkt
för en proposition till riksdagen.

Vidare anförde:

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Jag får tacka justitieministern
för svaret. Jag har med glädje
noterat en viss bestämd passus i svaret,
där justitieministern med stort beklagande
konstaterar att det inte kan framläggas
något förslag för årets riksdag
men att han anser att det är ett starkt
rättvisekrav att inom- och utomäktenskapliga
barn får samma arvsrättsliga
ställning.

Men om man tar del av svarets fortsättning
blir man tämligen besviken.
Jag hade ju trott att denna fråga var
tämligen klar hos den svenska opinionen
och att alla krafter så att säga skulle
försöka få den löst.

Redan 1954 fanns i ärvdabalkssakkunnigas
betänkande ett förslag i frågan,
och 1955 föreläde den dåvarande
departementschefen lagrådet ett förslag
som gick ut på att jämställa barn
födda inom och utom äktenskapet. Senare
— det var 1958 — kopplades emellertid
frågan ihop med frågan om den
rätt som efterlevande make har i boet,
och det tycks ha fört med sig att man
skjutit upp lösningen av denna fråga,
vilket knappast kan anses vara tillfredsställande.
Personligen har jag ansett
att man hade kunnat rycka ut den
ur det sammanhanget och komma fram

med ett separat förslag. Jag tror att även
vår nuvarande familj er ättsliga lagstiftning
ger ett så pass gott skydd för den
efterlevande maken, att man mycket väl
hade kunnat lägga fram förslag om en
reform beträffande arvsrätten. Nu tycks
ju uppfattningen härvidlag i kanslihuset
vara en annan, i dag liksom 1958, och
jag kan väl i detta läge inte göra så
mycket åt saken.

Jag vill emellertid framhålla de olägenheter
som nu gällande lagstiftning
drar med sig. Där sägs att arvsrätt
föreligger när föräldrarna överenskommit
om att ingå äktenskap. Men då det
verkliga förhållandet skall klarläggas
efter årtionden ställs man inför många
situationer där det blir en ren sinkadus,
om arvsrätt kan anses föreligga eller
inte; man letar efter gamla förlovningsringar
och försöker skaffa fram vittnen
som kan styrka att något slag av förlovning
förelegat. Detta är onekligen ganska
stötande.

Jag tror att man i vida kretsar här i
landet har trott att detta problem är
löst, eftersom det har skrivits om saken
under så många år. Men när människor
själva ställs inför problemet, finner de
att det fortfarande inte är löst och att
de ålderdomliga reglerna alltjämt gäller.
Behovet av en förändring är alltså mycket
starkt, och jag vill verkligen vädja
till justitieministern att överväga, om
det inte finns en möjlighet att rycka ut
denna fråga ur det som jag förstår mycket
stora lagstiftningskomplex, som har
aktualiserats genom familjerättskommitténs
betänkande.

Jag vill än en gång tacka för svaret.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag är helt överens med
herr Martinsson om opinionsläget och
tror att vi rent opinionsmässigt är klara
för en reform — det är bara svårigheterna
på andra lagstiftningsområden
som kommer in i bilden.

Jag sade i mitt svar, att olika lös -

Nr 21

Tisdagen den 18 april 19G7

Svar på interpellation ang. utomäktenskapliga barns arvsrätt, m. m.

ningar för närvarande prövas i justitiedepartementet.
Man kommer därvid
osökt in på frågan, om det är möjligt att
— som herr Martinsson var inne på —
klara problemet med lagstiftningen i fråga
om efterlevande makes rätt med
hänsyn till de sociala reformer som
ägt rum under senare år; jag tänker
här naturligtvis på den stora ATP-reformen
och andra pensionsreformer,
som genomförts både inom och utanför
detta hus.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 90, med förslag till förköpslag
m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts
å bordet vilande proposition nr 95, angående
riktlinjer för jordbrukspolitiken
in. m., hänvisades propositionen, såvitt
avsåg ändring i kommunalskattelagen,
till bevillningsutskottet och i övrigt till
jordbruksutskottet.

Härefter föredrogs och hänvisades
till lagutskott Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 126, med förslag
till lag om ändring i vattenlagen m. m.

§ 7

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 954, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 56, angående
bildande av ett statligt kreditaktiebolag
för finansiering av investeringar inom
näringslivet, hänvisades motionen,
såvitt avsåg anslagsfrågor och arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, till statsutskottet,
i vad gällde rätt att skattefritt
avsätta medel till särskilda omställningsoch
utbildningsfonder, till bevillningsutskottet
och i övrigt till bankoutskottet.

Vidare föredrogs den å bordet vilande
motionen nr 955, likaledes i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 56;
och hänvisades motionen, såvitt avsåg
anslagsfrågor och arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, till statsutskottet samt
i övrigt till bankoutskottet.

Härefter föredrogs och hänvisades
till bankoutskottet den å bordet vilande
motionen nr 956.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 957, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 56, hänvisades
motionen till bankoutskottet
samt, såvitt avsåg frågan om uppskov till
höstsessionen, jämväl till statsutskottet
och bevillningsutskottet.

Därpå föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till jordbruksutskottet motionerna nr
958—961;

till statsutskottet motionerna nr 962—-971; och

till jordbruksutskottet motionerna
nr 972—974.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 975, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 74, angående
de nya lantbruksnämndernas organisation,
in. in., hänvisades motionen,
såvitt avsåg begränsning i hushållningssällskapens
skatteplikt, till bevillningsutskottet
och i övrigt till jordbruksutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till jordbruksutskottet motionerna nr
976—981; och

till statsutskottet motionerna nr 982—-989.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 990, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 85, angående
vissa åtgärder inom vuxenutbildningens
område m. m., hänvisades mo -

Tisdagen den 18 april 1967

Nr 21

Interpellation ang. begärd utredning

kommunernas investeringsbehov

tionen, såvitt avsåg studiehjälpsreglementet,
till lagutskott och i övrigt till
statsutskottet.

Härefter föredrogs var efter annan och
hänvisades till statsutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 991—994.

Vid föredragning av den å bordet
vilande motionen nr 995, likaledes i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
85, hänvisades motionen, såvitt avsåg
studiehjälp sreglementet, till lagutskott
och i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 996—
998;

till jordbruksutskottet motionen nr
999; samt

till statsutskottet motionerna nr 1000
och 1001.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 1002, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 100,
angående riktlinjer för bostadspolitiken,
m. m., hänvisades motionen, såvitt avsåg
hyresregleringslagstiftningen, till
lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Slutligen föredrogs var efter annan
och hänvisades till statsutskottet de å
bordet vilande motionerna nr 1003—
1010.

§ 8

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 53—56, bevillningsutskottets
betänkande nr 25, bankoutskottets
utlåtanden nr 18 och 26—29,
första lagutskottets utlåtanden nr 23 och
25—30, andra lagutskottets utlåtanden
nr 31—36, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 12—14 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 17—19.

i 9

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets ut -

rörande finansieringen av de expanderande

låtanden nr 53 och 54, bevillningsutskottets
betänkande nr 25 samt bankoutskottets
utlåtande nr 18 i nu nämnd
ordning skulle uppföras främst bland
två gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

§10

Interpellation ang. begärd utredning rörande
finansieringen av de expanderande
kommunernas investeringsbehov

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENSSON i Kungälv (s), som
yltrade:

Herr talman! Riksdagen beslöt i slutet
av 1966 att hos regeringen begära en
utredning om de frågor som sammanhänger
med finansieringen av de expanderande
kommunernas investeringsbehov.

Riksdagsbeslutet grundade sig på en
motion av herr Palm m. fl. i första
kammaren och herr Lindahl m. fl. i
andra kammaren. Bakgrunden var de
svåra kommunala finansieringsproblem
som uppkommit i kranskommunerna i
storstadsregionerna. Inflyttningen där
är i förhållande till folkmängd och
skatteunderlag mycket stor, och skatten
kommer kommunen till godo först efter
2—3 år sedan inflyttningen skett. Investeringarna
inom kommunen börjar
emellertid ända upp till 5—6 år före.
Detta skapar givetvis stora finansieringssvårigheter,
framför allt där inflyttningen
uppgår till omkring 10 procent
och däröver av befolkningsunderlaget.

Med hänvisning till ovanstående får
jag härmed anhålla om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för finansdepartementet få framställa
följande interpellation:

När avser finansministern tillsätta
den utredning söm riksdagen begärde i
slutet av 1966 på grundval av bevillningsutskottets
betänkande nr 45 röran -

Nr 21

Tisdagen den 18 april 1967

Interpellation ang. begärd utredning rörande finansieringen av de expanderande
kommunernas investeringsbehov

de de frågor, som sammanhänger med
finansieringen av de expanderande
kommunernas investeringsbehov?

Denna anhållan bordlädes.

§11

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 150, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1967/68 till allmänna kultur- och bildningsändamål
samt internationellt kulturellt
samarbete jämte i ämnet väckta
motioner; samt

från jordbruksutskottet:

nr 135, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utbyggnad av systemet
med växtförädlingsavgifter, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 136, i anledning av väckta motioner
angående lån från räkfiskelånefonden;
och

nr 137, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1967/68,
m. m.

§12

Tillkännagavs, att Kungl. Maj ds proposition
nr 127, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 7 § byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385), överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 13

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 1011, av herr Hugosson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 88, med förslag till folkbokföringsförordning,
m. in.,

nr 1012, av herrar Nordstrandh och
Nordgren, likaledes i anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 88, samt

nr 1013, av herr Dahlgren in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
nr 91, angående godkännande av överenskommelse
mellan Sverige och Danmark
rörande import av nötkött till
Sverige.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14

Ordet lämnades på begäran till

Herr OSKARSON (h), som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj ds propositioner nr 90,
med förslag till förköpslag m. m., och
nr 95, angående riktlinjer för jordbrukspolitiken
m. m., måtte med hänsyn till
ärendenas omfattning utsträckas till det
sammanträde, som infaller näst efter 15
dagar från det propositionerna kom
kammaren till handa, d. v. s. första plenum
efter lördagen den 29 innevarande
april.

Denna hemställan bifölls.

§15

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Andersson
i Örebro till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet angående
begärd utredning rörande användningen
av engångsförpackningar.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.29.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

Onsdagen den 19 april

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 11 innevarande
april.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 127, med förslag till lag
om ändrad lydelse av 7 § byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385).

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till lagutskott motionerna nr 1011
och 1012; samt

till jordbruksutskottet motionen nr
1013.

§ 4

Föredrogs den av herr Svensson i
Kungälv vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet angående begärd
utredning rörande finansieringen
av de expanderande kommunernas investeringsbehov.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Bistånd till u-länderna in. m., tillika svar
på interpellation ang. administrationskostnaderna
för hjälpen till u-länderna

Föredrogs i ett sammanhang

statsutskottets utlåtanden:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1967/68 till internationellt utvecklingsbistånd
jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1967/68 till finansiellt utvecklingsbistånd
jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr
25, i anledning av väckta motioner angående
en speciell u-hjälpsavgift, m. in.;
samt

bankoutskottets utlåtande nr 18, i anledning
av motioner om ett statligt obligationslån
för bistånd till u-länderna
m. m.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena Nilsson hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av detta ärende
besvara herr Vigelsbos interpellation
angående administrationskostnaderna
för hjälpen till u-länderna.

Ifrågavarande utlåtanden och betänkande
redovisas efter återgivandet av
överläggningen i ärendet.

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Det är en allvarlig fråga
som i dag ligger på riksdagens bord,
och jag utgår ifrån att vi i dag också
med allvar kommer att diskutera ärendet.

I proposition nr 100 år 1962 framlade
regeringen som bekant resultatet av en
omfattande utredning om det svenska

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna m. in., tillika svar på interpellation ang. administrationskost -

naderna för hjälpen till u-länderna

statliga utvecklingsbiståndet. Däri presenterades
principer och riktlinjer som
vann riksdagens enhälliga anslutning
och som i allt väsentligt fortfarande står
sig. Åtskillig och nyttig diskussion har
visserligen sedan dess förts om vår biståndspolitik,
och mycken diskussion
kommer säkert också att föras även i
framtiden, men såvitt jag har mig bekant
har hittills ingenting på allvar
framförts, som skulle ifrågasätta det
grundläggande i riksdagens beslut för
fem år sedan att Sverige skall lämna de
underutvecklade länderna ett växande
bistånd, ägnat att effektivt främja ekonomisk
och social utveckling i dessa
länder.

Jag tycker att statsutskottets förevarande
utlåtande innebär ännu en bekräftelse
på att denna målsättning är
gemensam för den svenska aktiva politiska
opinionen och därmed för partierna.
När vi går att diskutera enskildheter
i 1962 års riktlinjer eller regeringens
tillämpning av dem, bör vi hålla i
minnet att biståndspolitiken, denna relativt
nya men allt viktigare del av vår
utrikespolitik, lika litet som Sveriges
neutralitetspolitik är någon i egentlig
mening partiskiljande fråga.

Regeringen sätter förvisso stort pris
på denna enighet och skall även i fortsättningen
söka föra biståndspolitiken
så att enigheten inte äventyras utan debatten
håller sig saklig och därmed nyttig.
Biståndets fortsatta tillväxt och effektivisering
får inte eftersättas genom
att planeringen, i stället för att följa genomtänkta
och allmänt omfattande principer
förrycks, fördröjs och förvirras
till följd av inrikespolitiskt inspirerade
meningsskiften.

Efter åtskilliga inledande våndor börjar,
tycks det mig, det statliga utvecklingsbiståndet
nu finna sin form och sin
arbetsmetod, fastän flera avslipningar
sannolikt ännu återstår att göra. Tillväxttakten
under de senaste åren har
heller inte varit obetydlig. Enligt min

mening är det alldeles för tidigt att nu
diskutera en ny, grundläggande utredning
av det slag som en del motionärer
önskar. Riksdagen kan ju ändå varje år
granska och uttala sig om det handlingsprogram
för biståndet som regeringen
tämligen utförligt lägger fram i statsverkspropositionen,
och riksdagen är
liksom olika intressegrupperingar direkt
representerad i biståndsmyndighetens
styrelse. Möjlighet till insyn och
påverkan saknas, med andra ord, inte.

Den planerings- och utredningskapacitet
på det statliga utvecklingsbiståndets
område som vi numera besitter,
främst genom biståndsmyndighetens
uppbyggnad, bör emellertid utnyttjas
även för planering på längre sikt. SIDA
har, som statsutskottet framhåller, sedan
ett par år arbetat på sådana långtidsplaner
i enlighet med de anvisningar
som varje år utfärdas av finansdepartementet
för verkens budgetarbete. Dessa
långtidsplaner har i första hand tagit
sikte på den bilaterala verksamheten.
De kommer nu att överarbetas, och en
plan skall framläggas som tar sikte på
de mål beträffande biståndets omfattning
som riksdagen tidigare utstakat.
En sådan plan kan knappast bli fullständig.
Den kommer att behöva ses
över och färskas upp varje år, med
andra ord bli en rullande långtidsplan.
Den måste ta hänsyn till planeringsoch
förvaltningskapaciteten hos Sveriges
och mottagarländernas vederbörande
organ liksom hos de internationella
organisationerna, så att den biståndspersonal
och de materiella resurser, som
tillsammans utgör biståndet, blir väl administrerade
och utnyttjade. Att gå fortare
fram än kapaciteten tillåter i lovvärd
iver att exempelvis snabbt nå enprocentmålet
skulle förfela syftet att
åstadkomma reellt bistånd till mottagarländerna
med våra resurser, och dessutom
kunde det innebära slöseri med
statsmedel.

Ett annat förbehåll som måste göras

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

Bistånd till u-länderna m. m., tillika svar

naderna för hjälpen till u-länderna

i fråga om även en i och för sig realistisk
långtidsplan är de samhällsekonomiska
möjligheterna att förverkliga den.
Dessa möjligheter kan inte i detalj förutsägas.
En förskjutning på något år av
utvecklingsbiståndets planerade tillväxt
kan inte heller ha någon avgörande betydelse.
Regeringens avsikt är dock att
den plan som framlägges skall tillmätas
högsta prioritet vid fördelningen av tillgängliga
medel.

Herr talman! Sedan jag fick hand om
regeringsärendena i samband med utvecklingsbiståndet
har jag naturligtvis
ägnat den offentliga u-landsdebatten i
Sverige betydligt mer uppmärksamhet
än tidigare. Jag får också, liksom mina
nuvarande och förutvarande statsrådskolleger,
en hel del brev i ämnet. Det
starka intresse som denna viktiga fråga
tillmäts inom delar av vårt folk — jag
säger inom delar av —■ är naturligtvis
inspirerande för regeringen och vägledande
för dess politik.

Samtidigt har jag inte kunnat undgå
att göra den reflexionen, att vi här i
Sverige ibland haft litet väl lätt för att
dra slutsatser om vad u-länderna behöver
för slags bistånd och i vilka former
och via vilka kanaler de vill ha det.
Härvid har man ofta -—■ naturligt men
kanske ibland en smula ensidigt — baserat
sig på rent svenska erfarenheter
och svenska politiska och ekonomiska
synsätt, eller också har man helt enkelt
utgått från den specialitet som man
själv behärskar.

Sådana betraktelsesätt kan tänkas bli
en belastning för det effektiva bistånd
vi önskar se framför oss •— detta så
mycket mer som våra kunskaper om tillståndet
och behoven i de länder, som vi
direkt eller indirekt samarbetar med, i
många fall ännu är otillräckliga. Utgångspunkten
för biståndet bör inte vara
den ena eller den andra svenska erfarenheten
eller specialiteten utan mottagarländernas
behov. Ett ingående studium
av dessa behov och av hur våra

på interpellation ang. administrationskost möjligheter

och färdigheter skall kunna
bidra till att täcka några av behoven är
en av de uppgifter som ligger framför
oss. Syftet med våra hjälpinsatser är
och bör förbli att främja ekonomisk och
social utveckling i mottagarländerna.

Ett bistånd av någorlunda försvarlig
storlek, som vi kommer att bygga upp,
medför naturligtvis uppoffringar för det
svenska samhället. På kort sikt får vi
finna oss i en viss utebliven standardstegring.
Sådana uppoffringar kan försvaras
bara om biståndspolitiken envetet
håller fast vid sitt syfte: en effektivitetssträvan.
Dessutom bör uppoffringarna
enligt mitt förmenande minst
drabba de grupper i vårt samhälle —
jag tänker på åldringarna, de sjuka, de
handikappade och de lågavlönade —
som har de sämsta förutsättningarna att
bära dem.

Effektivitetssträvan motverkas av
splittring på ett stort antal program,
aktiviteter och mottagarländer. Frestelsen
till sådan splittring är stor vid anblicken
av världsnöden och de omätliga
behoven i många länder som svenskar
har besökt eller eljest känner till. Men
vi måste, om vi skall göra någon påtaglig
nytta, satsa på de största och viktigaste
FN-programmen och i fråga om
de bilaterala aktiviteterna på ett fåtal
mottagarländer. Det kan då inte hjälpas
att många möjligheter till i och för sig
behjärtansvärda insatser måste stå tillbaka
eller tillvaratas vid senare tidpunkter
än som i och för sig skulle ha
varit önskvärt.

Men, herr talman, bistånd är inte bara
en fråga om pengar — 1 procent av
bruttonationalprodukten eller mer eller
mindre. Bistånd, herr talman, är studium
av mottagarens situation, mobilisering
av personal och materiella resurser
hos givaren, överläggningar och
överenskommelser med mottagaren,
styrning, bevakning och -— sist men inte
minst — bedömning av resultaten. Allt
detta måste till, vare sig vi talar om

24 Nr 21 Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna m. m., tillika svar på interpellation ang. administrationskostnaderna
för hjälpen till u-länderna

hjälp genom FN-organisationerna, hjälp
direkt från SIDA eller hjälp genom de
icke-statliga organisationerna. Yi slipper
inte ifrån detta om vi vill ha någorlunda
säkerhet för att de svenska bidragen
skall komma till nytta och alltså ha
någon annan funktion än att döva våra
egna samveten.

Vår effektivitetssträvan i biståndspolitiken
måste innebära ett ständigt sökande
efter de bästa sätten att ställa våra
medel och vår personal till mottagarländernas
förfogande. För Sverige är
det härvid naturligt att i stor utsträckning
satsa på Förenta Nationernas fackorgan
samt på världsbanksgruppen. Men
de redan stora bidragen till dessa organs
utvecklingsbistånd för med sig en
förpliktelse både mot FN-organen och
mot de svenska skattebetalarna till aktiv
och kontinuerlig svensk medverkan i
arbetet på att göra denna s. k. multilaterala
hjälp så verkningsfull som möjligt
i förhållande till de insatta medlen. Vi
skall också komma ihåg att det inte alls
är uteslutet att en alltför stor del av de
medel som ställs till vissa u-länders förfogande
helt enkelt går i fickorna på de
feodalt styrande krafter som fortfarande
finns i dessa länder. Detta är också
ett faktum som man inte så där utan vidare
skall förbigå.

Här finns mycket att göra, och en omfattande
svensk biståndsverksamhet direkt
till några mottagarländer och på
några viktiga ämnesområden ger oss erfarenheter
som underlättar arbetet på
en effektivisering även av det multilaterala
biståndet. Men den direkta eller bilaterala
u-hjälpen har sitt värde också i
sig. För det första tycks många länder
föredra denna form, i vårt fall då biståndet
kommer från ett land som Sverige
med dess frånvaro av politiska eller
ekonomiska bisyften. För det andra har
Sverige genom sitt redan igångsatta och
inte längre helt obetydliga bistånd till
en del länder skapat förväntningar på
en fortsättning och utvidgning, förvänt -

ningar som vi bör försöka infria även
till priset av att tills vidare avhålla oss
från att splittra våra krafter på nya
mottagarländer. För det tredje finns det
viktiga ämnesområden, bl. a. familjeplaneringen,
där många andra biståndsgivare
— multilaterala och bilaterala —
ännu inte kan eller vill bidra och där
de svenska änsträngningarna, även när
de förekommer utanför huvudmottagarkretsen
följaktligen blir av relativt stor
betydelse inte minst såsom exempelbildare.

Ett effektivt utvecklingsbistånd kräver
inte bara god internationell eller nationell
förvaltning och pengar. Det kräver
också att vårt samhälle och vår icke
direkt biståndsadministrerande förvaltning
inrättar sig på lång sikt för att på
olika områden ställa personal och tjänster
till förfogande. Det finns t. o. m. de
som säger att tusen personer — experter
—• kan vara lika mycket värda som
tusen miljoner kronor, och ett sådant
påstående kan ha ett ganska starkt fog
för sig, en sak som man i alltför hög
grad —• enligt mitt förmenande — har
bortsett från i den debatt angående uhjälpen
som pågått här hemma. Kapacitet
härtill, jag talar nu om den personella
kapaciteten, finns på några håll,
exempelvis hos kooperationen, hos missionen,
hos vissa universitet, högskolor,
folkhögskolor, bildningsförbund och
privata företag men måste på andra håll
skaffas fram, ibland kanske också genom
statsmakternas medverkan.

Herr talman! När jag nu är inne på
frågan om effektivitet, administrationskostnader
och personella möjligheter,
vill jag använda tillfället till att besvara
den interpellation, som herr Vigelsbo
har ställt till mig.

Herr Vigelsbo har begärt en redogörelse
för de totala administrationskostnaderna
för den statligt bedrivna uhjälpsverksamheten.
Han önskar veta
om jag, därest jag finner de kristna samfundens
verksamhet likvärdig med den

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

Bistånd till u-länderna m. m., tillika svar på interpellation ans. administrationskostnaderna
för hjälpen till u-länderna

statliga men i fråga om administrationskostnaderna
väsentlig billigare, vore beredd
att ställa en större del av biståndsmedlen
till förfogande för dessa samfund.

I årets remissdebatt lämnade jag vissa
uppgifter om biståndsverksamhetens administrationskostnader.
Detta skedde
med all möjlig reservation, bl. a. den att
det i biståndsverksamheten är svårt att
skilja mellan administration och egentlig
fältverksamhet. För att administrationskostnaderna
i förhållande till biståndets
totalbelopp skall bli så låga
som möjligt behövs fasta arbetsrutiner
och en viss omfattning av verksamheten.
Med hänsyn till den svenska biståndsorganisationens
uppbyggnad finns
det anledning räkna med att de relativa
förvaltningskostnaderna kommer
att sjunka.

Man bör göra klart för sig, att olika
typer av bistånd ställer helt skilda anspråk
på de administrativa resurserna.
S. k. finansiellt bistånd, t. ex. en utvecklingskredit,
förutsätter grundliga förstudier
och ibland omfattande förhandlingar
men kräver inte tillnärmelsevis
en lika omfattande administration som
s. k. tekniskt Bistånd till motsvarande
belopp. Under sådana omständigheter
kan det vara felaktigt att lägga för stor
vikt vid administrationskostnaderna.
Det väsentliga är att den administrativa
apparaten har tillräcklig omfattning för
att möjliggöra en effektiv användning av
de personella och finansiella resurser
som satsat på utvecklingshjälp.

Det ligger i sakens natur, att missionen
på de områden där den verkar har
låga administrationskostnader, bl. a.
tack vare insatser av frivillig eller lågt
betald arbetskraft. Man bör dock lägga
märke till att de kristna samfundens
och statens biståndsverksamhet i u-länderna
sammanfaller endast inom vissa
begränsade sektorer. Missionssällskapens
insatser avser — förutom evangeliseringsverksamheten
— främst kyrkor -

nas arbete på sjukvårdens och skolundervisningens
områden. Oftast sker hjälpen
direkt i form av lokalt omhändertagande
av patienter eller genom undervisning
av elever på primärstadiet.

Det statliga biståndsprogrammet omfattar
också insatser inom hälsovård
och utbildning men är därvid numera
så gott som helt inriktat på ett högre
stadium, nämligen »utbildning av utbildningspersonal».
Det inrymmer dessutom
åtskilliga andra verksamhetsgrenar
som kräver mycket av förberedande
utrednings- och organisationsarbete. Så
har t. ex. insatser på familjeplaneringens
ännu så länge svåra och föga beprövade
område hög prioritet inom det
svenska biståndsprogrammet. Sveriges
roll begränsas här inte till fältverksamhet
och bidragsgivning utan tar också
sikte på att engagera FN och andra länder
i sådant arbete. Av växande betydelse
är tillhandahållandet av personal
— tekniker, statistiker, administratörer
etc. — för tjänstgöring i mottagarländernas
förvaltning. En annan viktig
verksamhetsgren inom det statliga biståndsprogrammet
är kreditgivning för
t. ex. sådana ändamål som bevattning
eller spannmålslagring. SIDA rekryterar
vidare experter åt en rad FN-organ och
tar emot hundratals stipendiater från
samma organ o. s. v., allt uppgifter av
administrativ natur.

De kristna samfunden och den statliga
biståndsmyndigheten utövar alltså
endast i begränsad utsträckning en jämförlig
verksamhet. Under sådana omständigheter
är det svårt, för att inte
säga omöjligt, att på ett meningsfullt sätt
göra en jämförelse mellan kostnaderna
för biståndets förvaltning. En sådan
jämförelse behövs heller inte för att motivera
statligt stöd till den del av missionens
verksamhet som är direkt utvecklingsbefrämjande.
Regeringens avsikt är
att sådant stöd skall lämnas också i
fortsättningen. Jag kan nämna, att SIDA
nyligen fått vidgade befogenheter att

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna m. m., tillika svar

naderna för hjälpen till u-länderna

lämna bidrag för detta ändamål. Regeringen
har en positiv inställning till sådan
bidragsgivning och ser den som ett
värdefullt komplement till den statliga
biståndsverksamheten.

Att insatser av statligt utvecklingsbistånd
uteslutande skall ha till syfte att
främja framsteg i mottagarländerna innebär
naturligtvis inte att de inte dessutom
kan medföra någon nytta för Sverige
eller svenska organisationer och
företag. Sett på läng sikt följer detta
redan av grundmotiven för biståndet,
sådana dessa definierades av statsmakterna
år 1962 — då uttalades bl. a. att
ansträngningar för att minska standardklyftorna
i världen är motiverade också
för världsfredens främjande — men
även på kort sikt kan svenska intressen
tjänas genom biståndet.

Vad det bilaterala biståndet beträffar
anlitar SIDA i eget intresse svenska
konsultföretags tjänster i stor omfattning,
särskilt i fråga om anläggningsoch
byggnadsverksamhet. Köp av varor
och tjänster inom ramen för både tredje
och sjunde huvudtitelns bilaterala anslag
sker i övervägande grad i Sverige
och detta trots det svenska biståndets
principiella frihet från villkor om köp
från Sverige, alltså i regel efter mottagarlandets
fria val. Även det multilaterala
biståndet leder till köp av varor
och tjänster från Sverige, särskilt
då det gäller världsbanksgruppens verksamhet.
Den sistnämnda har hittills
medfört beställningar för över 600 miljoner
kronor i Sverige — mera än våra
samlade bidrag till världsbanksgruppen.

Men även flödet av resurser till uländerna
direkt från svenska företag,
nämligen leveranser på kredit, underlättas
i viss mån genom statliga åtgärder.
Som påpekas i årets statsverksproposition
under sjunde huvudtiteln
finns vid sidan av det statliga exportgarantisystemet
en s. k. u-garantigivning
vars totala omfattning vid slutet av år

på interpellation ang. administrationskost 1966

uppgick till 304 miljoner kronor.
I syfte att underlätta privata investeringar
i u-länderna av för dessas framsteg
betydelsefulla slag har Sverige nyligen
biträtt världsbankskonventionen
om biläggande av tvister mellan värdland
för investeringar och utländsk investerare.
Viss lagstiftning har också
genomförts till minskande av dubbelbeskattning
av vinst på svenska investeringar
utomlands. Slutligen har finansministern
i statsverkspropositionen
förebådat en utredning om möjligheten
att införa statliga investeringsgarantier
för nyttiga sådana investeringar.

Dessa olika åtgärder till stöd för
svenska företags förbindelser med uländer
bör, till skillnad från det direkta,
bilaterala statliga biståndet, inte
gälla enbart SIDA:s s. k. huvudmottagarländer
utan kan, utan att effektivitetskravet
eftersättes, ges en större
spridning. Men villkoret bör vara —-jag upprepar det — att det rör sig om
för mottagarlandet välkomna och nyttiga
ekonomiska aktiviteter, helst innefattande
element av vad man kallar
kunskapsöverförande.

När det gäller utskottets yttrande beträffande
överföringar från ett anslag
till ett annat vill jag inom parentes säga
att jag kan hysa en allmän tillfredsställelse
däröver, eftersom regeringen därmed
ges en ökad frihet att handlägga
dessa ärenden. Vad gäller eventuella
överföringar från sjunde huvudtitelns
anslag för bilateralt finansiellt bistånd
utgår jag ifrån att utskottets mening inte
har varit att inskränka de möjligheter
som förutsättes i statsverkspropositionen
att göra åtaganden om utbetalningar
för finansbistånd under senare
budgetår.

Herr talman! Vi har här hemma i Sverige
förvisso våra egna problem. Vi
har inkomstsvaga grupper, handikappade
människor, eftersatta landsändar,
olösta trygghetsfrågor. Ekonomiska och
sociala orättvisor inom ett land skapar

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

Bistånd till u-länderna m. m., tillika svar på interpellation ang. administrationskostnaderna
för hjälpen till u-länderna

konflikter mellan olika grupper av folket.
Så var det förr och så är det nu.

Arbetarrörelsen kräver lösningar av
sådana problem i rättvisans namn och
i solidaritetens tecken. Vi svenskar har
kraften och möjligheterna att klara problemen
för grupper och enskilda inom
vårt folk. Det kan ske samtidigt som vi
utvecklar hela vårt folks välstånd, en
utveckling som redan fört oss upp till
toppen av listan över välbeställda folk
här i världen.

Sverige är visserligen ett litet land,
men det är relativt rikt och väl utvecklat.
Den största delen av mänskligheten
är fattig, men den överflödar av
människor. Enbart Indiens befolkning
ökar med 1 miljon människor i månaden.
Även de fattiga delarna av världen
är emellertid rika på möjligheter, men
de är ekonomiskt efterblivna och underutvecklade.
Den onda cirkeln av
svält, okunnighet, sjukdom, arbetslöshet
och ohämmad folkökning måste brytas
i den stora världen som den bröts
hos oss. Världen kan inte leva med den
växande nöden, men de fattiga folken
kommer inte att finna sig i att gå under
och do, lika litet som de eftersatta i det
gamla Fattigsverige gjorde det.

Jorden och haven rymmer oerhörda
möjligheter till ett rikare liv. Vi griper
alla efter dessa möjligheter. Vi måste
med andra ord dela dem. Vi måste bära
vårt ansvar i världen och inför världen.
Sverige bygger i hög grad sitt välstånd
på att exportera en fjärdedel av vårt
folks arbetsresultat till andra länder.
Därför är vi beroende av framsteg i
världen för vår egen fortsatta ekonomiska
utveckling och för vår egen trygghet.
Fattigdom, varhelst den finns, är
ett hot mot freden. Den satsen har den
internationella arbetsorgansationen,
FN-organet ILO, satt upp som sitt motto.
Fred genom social rättvisa är dess profil.

Vi bedriver, herr talman, en utrikespolitik
som syftar till att bevara fre -

den och trygga framstegen för oss
själva och alla folk. Vårt arbete för
nedrustning är ett viktigt led i denna
politik, vårt försvar är ett annat. Nu
skall också vårt samarbete med de fattiga
länderna ingå — genom Förenta
Nationerna eller på annat sätt — i den
fredsbevarande utrikespolitik, som vårt
land förvisso är inställt på att föra även
i framtiden.

Härefter anförde:

Herr VIGELSBO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall be att få framföra
ett tack till hans excellens utrikesministern
för svaret som jag fick. Jag
tackar inte enbart för svaret som sådant,
utan jag vill också tacka för svarets
innehåll; jag ber att få framföra
mitt tack för det.

Det är emellertid kanhända nödvändigt
att i någon mån belysa motiven
till att frågan framställdes. Betydande
belopp har ju gått till den svenska
u-landshjälpen, och jag är övertygad
om att svenska folket också är berett att
sträcka sig mycket långt då det gäller
att lätta bekymren för u-ländernas folk.
Oavsett hur långt vi än sträcker oss
måste den hjälp vi kan prestera — detta
sett mot det praktiskt taget obegränsade
behov som föreligger — likväl endast
bli en droppe i havet.

Söndagens TV-insamling till Flykting
-67 visar i hög grad det intresse som
finns härutinnan ute i landet och i viss
mån också i Stockholm. En fråga som
emellertid framställer sig är den, huruvida
effekten av den lämnade hjälpen
är den bästa som står att uppnå. Tveksamheten
i detta avseende var motivet
bakom min fråga.

Under det senase halvåret har upprepade
erinringar gjorts mot de statliga
organens handhavande av denna uppgift.
Man har därvid som jämförelse anfört
skillnaden mellan de statliga organen,
byggnadsstyrelsen och organisa -

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna m. m., tillika svar

naderna för hjälpen till u-länderna

tionen SIDA å ena sidan, samt de kristna
organisationerna Missionsförbundet,
Lutherlijälpen och Evangeliska fosterlandsstiftelsen
å den andra. Både kostnadsmässigt
och i fråga om praktiskt
utförande har dessa jämförelser alltid
utfallit till de senares fördel.

SIDA:s generaldirektör Michanek lär
också i ett radioframträdande, som jag
själv inte varit i tillfälle att avlyssna,
ha medgivit att missionsorganisationerna
med hänsyn till sin lokala förankring
både praktiskt och ekonomiskt
lyckats bättre än de statliga organen.
Det länder generaldirektören till heder
att han från sina utgångspunkter lämnat
ett sådant medgivande, ett medgivande
som jag hoppas skall resultera i
större bidrag till dessa organisationer.

Enligt föreliggande uppgifter skulle
sjukhusbygget i Kalibia i Tunisien, utfört
i byggnadsstyrelsens och SIDA:s
regi, ha blivit per kvadratmeter räknat
tio gånger dyrare än Evangeliska fosterlandsstiftelsens
sjukhusbygge i Padhar
i Indien. Medan Evangeliska fosterlandsstiftelsens
sjukhusbygge var tre
gånger så stort som SIDA:s, blev byggnadskoslnaderna
där totalt endast
900 000 kronor, under det att SIDA:s
uppgick till 4 miljoner kronor. Arkitekt-,
planläggnings- och resekostnader
uppgick vid SIDA:s anläggning till inte
mindre än 800 000 kronor eller nära
nog lika mycket som kostnaden för
Evangeliska fosterlandsstiftelsens hela
anläggning.

Statsrevisorerna har efter besök på
vissa utvecklingsområden i sin i år avgivna
berättelse uttalat vissa synpunkter
angående den statliga biståndsverksamheten.
Man har bl. a. haft vissa erinringar
att göra i fråga om kontrollen
av biståndsmedlens användning.
Varför har inte en sådan kontroll av
verksamheten kommit till stånd?

En sak är vi väl alla överens om: man
vill få ut största möjliga effekt av de
pengar som satsas för ändamålet. Om

på interpellation ang. administrationskost man

nu med ledning av de erfarenheter
som gjorts är medveten om att effekten
av de tidigare under årtionden arbetande
missionsorganisationerna blir så
väsentligt mycket större än effekten av
de statliga organisationernas arbete, varför
inte då lägga något mera pengar på
missionsorganisationerna ? Emellertid
har utrikesministern ju lovat att detta
i fortsättningen skall bli fallet.

Dessutom får man väl också, vilket
även utrikesministern har sagt, utgå
ifrån att det inte enbart gäller pengar.
Det bör väl också i någon mån vara
kombinerat med den idealitet och den
andliga omsorg som missionsrörelserna
kan skänka utvecklingsländernas folk
utöver materiellt bistånd. Samordnande
och familjeplanerande åtgärder måste
dessutom vidtas. Ce missionsrörelserna
något mera pengar till dessa uppgifter!
De känner människorna. De känner
deras materiella och andliga behov och
kan med ledning därav utan byråkratisk
planläggning utforma verksamheten därefter.

Slutligen, herr talman, har man ju
uttalat önskemål både i motioner här
i riksdagen och vid demonstrationståg
utanför riksdagen, att vi skulle infria
den målsättning som riksdagen en gång
har beslutat, nämligen 1 procent av
bruttonationalprodukten till utvecklingshjälpen.
Hur skulle det vara, om
vi här i riksdagen ginge i spetsen för
att i någon mån tillmötesgå önskemålet,
så att vi till den nu aktuella insamlingen
Flykting 67 lämnade 1 procent av
vår årslön här i riksdagen, cirka 500
kronor per ledamot? Jag hoppas att sådana
listor läggs ut, att partiledarna
går i spetsen och att vi samtliga visar
oss allvarligt mena vad vid kräver av
skattebetalarna i gemen.

Jag tackar ännu en gång hans excellens
utrikesministern för svaret, och jag
vill till detta tack också knyta den förhoppningen
att de statliga organen i
fördjupad samverkan med utvecklings -

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

Bistånd till u-länderna m. m., tillika svar
naderna för hjälpen till u-länderna

ländernas missionsrörelser skall inom.
ramen för den bidragshöjning som utskottet
nu föreslår kunna verksamt medverka
till verksamhetens effektivisering.

I detta anförande instämde herrar
Börjesson i Falköping och Lindberg
(båda ep) samt herr Nilsson i Agnäs
(h).

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag har egentligen inte
så mycket att tillägga efter herr Vigelsbos
anförande. Även han är väl medveten
att det statliga organet och de på
fältet arbetande missionsförbunden har
olika uppgifter och att man följaktligen
inte utan vidare kan jämföra kostnaderna
för deras verksamhet. Som han alldeles
riktigt påpekade är det ju här inte
bara fråga om pengar, utan det är också
fråga om idealitet, och den idealiteten
har enligt mitt förmenande missionsrörelserna
lyckats att mobilisera. Om man
skulle kunna sträcka ut denna mobilisering
även till andra grupper av vår
befolkning har jag ingenting emot det.
Framför allt är det önskvärt att den
ungdom, som så varmt känner för uländerna,
visar sig vara beredd att gå ut
i praktiskt u-hjälpsarbete. Jag citerade
nyss vad någon annan hade sagt, nämligen
att tusen människor, experter, kan
vara lika värdefulla som tusen miljoner
kronor. Här finns sålunda ett rikt arbetsfält
för den starka opinion som
finns ibland framför allt den svenska
ungdomen; den kan gå ut på fältet, om
det nu skall ske i form av att man ansluter
sig till fredskårerna eller på annat
sätt. Därom kan vi alla vara ense. Faktum
är ju att missionsförbunden kompletterar,
skulle jag kunna säga, den
verksamhet som de statliga organen bedriver
ute på fältet, eller tvärtom, och
en sådan komplettering är ju ur alla
synpunkter önskvärd.

Vad sedan beträffar de exempel som

på interpellation ang. administrationskost herr

Vigelsbo här drog fram har jag
också haft samtal med SIDA:s chef
Ernst Michanek, och han har, som herr
Vigelsbo påpekat, erkänt att vi har gjort
misstag.

Det är en ny verksamhet och en sådan
kostar ju alltid lärpengar. Han frågade
varför det inte tidigare utförts en
kontroll av exempelvis byggnadsstyrelsens
insatser när det gäller detta sjukhus
liksom även beträffande andra
byggnader i u-länderna. Jag kan bara
försäkra att denna kontroll skall komma
till stånd, men jag har först nu fått hand
om dessa angelägenheter.

I mitt första anförande underströk
jag betydelsen av effektivitet, därför att
det inte bara är fråga om att anslå
pengar och nå upp till mer eller mindre
än 1 procent av bruttonationalprodukten.
Det kanske allra viktigaste är att de
pengar som anslås verkligen på rätt
sätt kommer till användning. I det avseendet
kan vi således vara helt överens
och jag kan försäkra herr Vigelsbo —■
han måste ändå erkänna att jag gav honom
ett mycket tillmötesgående svar —
att jag kommer att hålla ett öga på verksamheten
i fortsättningen och försöka
medverka till att sådana eventuella misstag
som begåtts i det förgångna inte
kommer att inträffa i framtiden.

Herr VIGELSBO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka hans
excellens utrikesministern för det senaste
beskedet om den ökade kontrollen.

Det är väl ändå inte riktigt att de
uppgifter som lämnats i Aftonbladet,
DN och en hel del andra organ inte
kontrolleras — om uppgifterna är riktiga
eller ej vet vi inte; i varje fall bör
de undersökas.

Jag ber också att få tacka för löftet
att det statliga organets verksamhet
skall kontrolleras liksom dess användning
av skattebetalarnas medel.

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna m. m.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Utrikesministerns exposé
i början av denna debatt var enligt
min mening i långa stycken endast
en kommentar till statsutskottets enighet
på väsentliga punkter och mycket
litet en kommentar till den kritik som
riktats mot regeringens underlåtenhet
att fullfölja intentionerna från tidigare
att höja ii-landshjälpens anslagssumma.

Jag fäste mig emellertid vid några
speciella uttalanden i utrikesministerns
anförande som jag fann något egendomliga.
Han förklarade t. ex. att tillväxttakten
inte var obetydlig. Det är
alltid svårt att diskutera vad som menas
med obetydlig, men jag skulle vilja säga
att tillväxttakten då det gäller anslag
till u-landshjälpen är otillräcklig med
tanke på den målsättning som riksdagen
enades om 1962. I fortsättningen
kommer jag att på några andra punkter
återkomma till utrikesministerns anförande.

Jag vill börja med att erinra om gårdagskvällens
värdiga demonstration på
riksdagshusplan för ökade anslag till
u-hjälpen just nu. Enligt min mening -—•
och jag tror också enligt många andras
— var detta ett bland många bevis
på att denna hjälp numera uppfattas
som mera nödvändig av svenska folket
och att den inte bara skall vara en
katastrofhjälp vid speciella tillfällen
eller äga rum i form av punktinsatser
av relativ kortvarighet, utan att den
skall innebära en planmässig satsning
på längre sikt, dels för att bistå u-länderna
i deras strävan att hålla svälten
borta och dels för att skapa förutsättningar
för dessa länder att närma sig
de rika ländernas standard. I det senare
hänseendet, herr talman, har skillnaderna
på senare tid ökat på ett oroväckande
sätt; de rika länderna blir rikare
och de fattiga länderna har inte
fått den utvecklingstakt som alla räknat
med.

När riksdagen 1962 helt enhälligt beslöt
att det svenska utvecklingsbiståndet

skulle inriktas på att uppnå en nivå
som motsvarade 1 procent av bruttonationalprodukten,
var det knappast någon
av de intresserade som trodde att vi
från en start då på 0,17 procent av
bruttonationalprodukten efter fem år
endast skulle ha uppnått en nivå på 0,38
procent.

De från folkpartiets sida ständigt
återkommande förslagen om en ökning
av stegringstakten i anslagsgivningen
har beklagligtvis avvisats av riksdagsmajoriteten.
Vårt speciella biståndsorgan
SIDA inrättades 1965 och fick i
förhållande till det tidigare centralorganet
ökade resurser för att planera den
kommande och, som man trodde, rejälare
ökningen av anslaget.

Förutvarande statsrådet Ulla Lindström
har i en tidskriftsartikel i början
av detta år beskrivit situationen i höstas
som en förberedelse för »det stora
språnget» i u-hjälpens tillväxttakt. Vi
vet alla att fru Lindström som det för
u-hjälpsfrågorna ansvariga statsrådet i
regeringskretsen inte vann gehör för
sina synpunkter beträffande ökningen
av anslaget och att hon tog konsekvensen
därav och avgick. Jag vill uttala
min respekt för hennes rakryggade hållning
i denna fråga och utgår från att
konsekvenserna härav för hennes del
även tar sig uttryck vid voteringen i
detta ärende.

Mittenpartiernas förnyade krav på att
regeringen till 1968 års riksdag lägger
fram en tidsplan för förverkligandet av
1962 års riksdagsbeslut om biståndsverksamhetens
närmaste mål — 1 procent
av bruttonationalprodukten — har
denna gång mött gensvar hos regeringspartiets
representanter i statsutskottet.
Enighet har uppnåtts mellan alla partier
om att begära en plan för utbyggnaden.
Vi för vår del har — i enighetens
namn, måste jag väl säga -— därvid accepterat
en formulering som kanske inte
tillräckligt kraftigt understryker behovet
av att planen också skall innehålla
en tidtabell. Vi har naturligtvis all för -

Onsdagen den 19 april 1967 fm. Nr 21 31

ståelse för att det ibland finns behov
av vissa varitioner i tillväxttakten från
tid till annan, men det måste på ett helt
annat sätt än man 1962 trodde var behövligt
finnas en fast tidtabell för framtida
höjningar av anslagsnivån.

Även en annan beställning till regeringen
görs i enighetens tecken; utskottet
förordar en organisatorisk samordning
av biståndsverksamheten under enhetlig
ledning. Utskottet förklarar att
»SIDA:s ansvarsområde bör omfatta
förekommande verksfunktioner inom
hela biståndsområdet» och att som en
följd härav samtliga biståndsanslag bör
höra hemma under utrikesdepartementets
huvudtitel. Detta överensstämmer i
väsentlig mån med vad folkpartiet föreslog
vid 1965 års riksdag, då beslut skulle
fattas om upprättande av SIDA. I detta
sammanhang deklareras även den
enhälliga uppfattningen, att om man
vill ha en totalsyn på hela utvecklingsbiståndet,
så skulle detta underlättas
om möjlighet gavs till en ordning med
mindre bundenhet av tillgängliga medel
till vissa bestämda anslag.

Även på andra väsentliga punkter
som gäller anslag har enighet kunnat
uppnås. Jag vill ha sagt detta innan jag
går över till den del av mitt anförande
som berör skiljaktiga ståndpunkter av
väsentligt slag.

Jag nämnde förut att vår tidigare
minister för u-hjälpsfrågor lämnade sin
post som en protest mot regeringens
njugga inställning till SXDA:s förslag om
en ökning av insatserna. Det visade sig
att anslaget till SIDA:s fältverksamhet i
regeringens slutmangling av budgeten
blev en reglerande faktor. Fru Lindström
beskriver situationen så i den av
mig förut omnämnda artikeln, att det
— sedan svenska folket beviljat sig löneökningar
på 8 procent, något som innebar
att det kom att leva över sina tillgångar,
och sedan semesterresor utomlands
frestat på vår valutareserv med
1,5 miljard kronor — behövdes åtstramningar
och inkomstförstärkningar och

Bistånd till u-länderna m. m.

att resultatet för u-hj alpens del trots en
nominell höjning blev ett på stället
marsch.

Jag är fullt medveten — på denna
punkt instämmer jag i vad utrikesministern
sade i sitt anförande -— om att vi
har eftersatta grupper i vårt land som
behöver värnas om, att vi har eftersatta
områden, på vilka vi måste föra en politik
som gör att en standardförbättring
där kan åstadkommas och framför allt
att trygghetssituationen för många löntagare
måste förbättras. Men jag tror inte
att de initiativ som behöver tas inom
Sverige för att lösa besvärliga problem
för vårt eget folk behöver undantränga
möjligheterna till en gedigen och snabbare
satsning på u-hjälpen.

SIDA:s budget för fältverksamhet
uppgår i år, genom ianspråktagande av
tidigare reserverade medel — alltså
pengar som man inte behövt eller kunnat
använda — till 90 miljoner kronor.
Yad föreslår nu regeringen för denna
verksamhet? Jo, en ökning med endast
9 miljoner. Detta betecknas som ett
dråpslag, enär SIDA:s planering och
projektering av olika insatser på angelägna
biståndsområden gör att organisationen
behöver en ökning med ytterligare
65 miljoner kronor. Den 9-miljonersökning
som regeringen pressat sig
fram till beräknas ej ens täcka normal
kostnadsstegring vid oförändrad verksamhet.

Under den allmänna motionstiden i
januari väckte folkpartiet och centerpartiet
gemensamt en motion, vari bl. a.
denna anslagsfråga togs upp och krav
ställdes på att SIDA:s, som man bedömde
det, välmotiverade begäran om medel
för sin fältverksamhet skulle bifallas.
Ett antal socialdemokrater väckte
en motion om en höjning av anslaget
med 51 miljoner kronor i förhållande
till regeringens förslag, men dessa motionärer
ansåg att en ökning av folkpensionsavgiften
samtidigt borde beslutas
för att täcka denna höjning av uhjälpsanslaget.
För vårt vidkommande

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna m. in.

har vi klarlagt att vi inom vårt budgetalternativ
har utrymme för en sådan
ökning som vi föreslagit.

Riksdagen har visserligen avvisat tanken
på en höjning av folkpensionsavgiften,
men som ett faktum kvarstår dock
att motionärerna innerst inne ställer sig
positiva till en ökning av biståndsanslaget.
Frågan är emellertid om partipiskans
vinande inte till slut blir det för
dem avgörande, så att de tar ställning
för utskottsmajoritetens förslag, vilket
inte innebär någon ökning av det totala
u-hjälpsanslaget.

Yad betyder då utskottsmajoritetens
— d. v. s. socialdemokraternas och högermännens
— förslag till lösning av
den kris som regeringen försatt SIDA i?
Detta vårt centralorgan har alltså fått
de resurser, som varit erforderliga för
att på ett omdömesgillt sätt lägga fram
förslag till intensifierad verksamhet
men får inte de pengar som behövs
för att verkställa sina planer. Detta betyder
att man på ett desperat sätt försöker
gå kritikerna till mötes utan att
ge mer pengar sammanlagt. Utan att
exakt precisera något belopp vill man
överlåta åt regeringen att överföra pengar
mellan olika anslag, utan att veta om
det alls blir några sådana överskottspengar
nästa budgetår och om alltså de
aktiviteter kan komma till stånd som
SIDA föreslagit när det gäller exempelvis
ej länderbunden familjeplanering,
bistånd genom missionen, viss utbildning
av afrikanska kvinnor, bidrag till
FN:s hjälporgan för palestinaflyktingar
och igångsättning av ett program för
forskning på för utvecklingsländerna
betydelsefulla områden. SIDA:s medelsberäkning
för de här uppräknade ändamålen
uppgår till nära 40 miljoner kronor.
Men, som sagt, utskottsmajoriteten
föreslår inte att riksdagen skall besluta
om någon ökning på 40 miljoner kronor
utan bara att riksdagen skall låta regeringen
bestämma hur stort behovet av
pengar kan komma att bli om dessa aktiviteter
kan genomföras. Något löfte att

i framtiden återföra pengarna i fråga
från anslaget under finanshuvudtiteln
har inte heller givits. Någon garanti för
att fältverksamheten ökas kan därför
inte anses föreligga. Vi i folkpartiet och
centerpartiet vill på det bestämdaste
protestera mot ett förslag av den typen.
Det innebär bara att pengar flyttas över
från en kassa till en annan inom samma
firma, så att säga, och sedan försöker
man inbilla människor att omsättningen
bar ökat och rörelsen expanderat.

Jag ansluter mig till den betygsättning
som regeringspartiets tidning Aftonbladet
gav dagen efter avgörandet i
statsutskottet. »Sorgligt» var rubriken
inom ram på ledarsidan, och man konstaterade
i artikeln: »U-hjälpen har efter
en lång och sorglig omgång i statsutskottet
inte kunnat höjas av socialdemokraterna.
»

I detta läge är alternativet att riksdagen
bifaller reservationerna vid punkterna
13, 14 och 15, vilket innebär att
SIDA utöver regeringens förslag får nya,
friska pengar om 50 miljoner kronor för
en ökning av fältverksamheten samt som
en följd härav även en viss ökning av
SIDA:s anslag för löner och omkostnader.
Härigenom säkerställes definitivt
ett genomförande av de aktiviteter jag
tidigare nämnt och som är särskilt angelägna.
Att vi frångått mittenpartiernas
motioner om en ökning av anslaget till
fältverksamhet till 65 miljoner kronor
och nu föreslår 50 miljoner kronor beror
på att SIDA tvingats att låta bearbetningen
av vissa projekt anstå eller
senareläggas, då det blev klart att regeringen
inte ville gå med på någon reell
ökning av verksamheten. Vi anser dock
att 50 miljoner kronor erfordras för att
den faktiska planeringsnivån på aktiviterna
skall kunna upprätthållas.

I detta sammanhang vill jag med några
ord särskilt beröra det förhållandet
att vårt förslag till verklig anslagshöjning
också garanterar att bidragsansökningarna
från missionen och från andra
frivilligorganisationer kan prövas väl -

Nr 21

Onsdagen den 19

villigt. För detta ändamål samt för bistånd
till smärre projekt hade SIDA ursprungligen
begärt 6 miljoner kronor.
Emellertid har det uppgivits att ansökningar
på sammanlagt ca 15 miljoner
kronor inkommit och att alltså medel
efter vederbörlig prövning borde kunna
beviljas i avsevärt större utsträckning
än vad som ursprungligen var tänkbart.
Det finns sålunda möjligheter att där
över förväntan bönhöra de motionärer
som vid årets början framställde krav
om att åtminstone 6 miljoner kronor
skulle komma missionen till del som
bidrag. Den garanti som vi vill ge för
missionens utökade verksamhet är alltså
åtskilligt mer stabil, eftersom vi vill
att riksdagen direkt skall besluta om
ett sådant anslag, under vilket de pengarna
mer än väl rymmes.

Jag vill här knyta an till vad herr Vigelsbo
sade om behovet av effektivitet
och ett förbilligande av den administrativa
verksamheten i olika hänseenden.
När jag hörde herr Vigelsbo tala om
några projekt som utsatts för kritik, erinrade
jag mig statsutskottets första avdelnings
besök i Östafrika hösten 1965. Yi
som var med då fick en ganska ingående
kännedom om hur bl. a. missionen
bedriver sin verksamhet med mycket
knappa medel men av allt att döma mycket
effektivt. Vi imponerades mycket av
det arbetet, och många av oss fick säkerligen
en helt annan uppfattning om
vad missionen uträttar på detta område
än vad de hade haft tidigare.

Man kan också med vårt förslag räkna
med att möjligheter finns att få utrymme
i budgeten i särskild ordning för
katastrofhjälp och kanske också, om det
skulle uppstå ytterligare behov, få utrymme
inom 50-miljonerspåslaget. över
huvud taget bör SIDA ha ett visst operationsutrymme
för att möjliggöra en så
smidig biståndsinsats som tänkas kan.

Den svenska biståndsverksamheten
riktas numera till ett begränsat antal huvudmottagarländer,
och en koncentration
i fråga om arbetsuppgifter före -

april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna m. m.

kommer också. Det är endast i sex länder
som nya bilaterala projekt eller utvidgning
av tidigare projekt kan komma
i fråga, nämligen Tunisien, Etiopien,
Kenya, Tanzania, Indien och Pakistan.
De pågående biståndsinsatserna i nio
andra länder skall fullföljas men inte utökas.
Så är det med de nuvarande reglerna.

På grund av motioner av herr Ullsten
m. fl. har utskottet prövat frågan om vi
inte bör ta kontakt med Zambias regering
i och för en utbyggnad av nuvarande
biståndsinsats där — nämligen
med fredskårister. Tyvärr bär någon
enighet härom inte kunnat uppnås.
Folkpartisterna i utskottet tillstyrker en
sådan åtgärd, trots att den skulle bryta
den förutnämnda principen om länderkoncentration.
Vi har i utskottet i själva
sakfrågan om Zambias behov av hjälp,
inte minst beroende på att denna nya
stat kommit i ett särskilt trängt läge genom
Rhodesiakonflikten, varit tämligen
överens. För att solidariskt fullfölja de
av FN rekommenderade bojkottåtgärderna
mot Rhodesia gäller det för Zambia
att t. ex. försöka genomföra sin för
landets ekonomi helt avgörande kopparexport
och nå havet utan att passera
Rhodesia. Zambia och Tanzania söker
nu samarbeta liksom Zambia och Kenya.
Tanzania och Kenya tillhör som bekant
de stater som får relativt betydande
bistånd från Sverige.

Enighet inom utskottet föreligger också
om ett uttalande att principen om
länderprioriteringen inte skall anses innefatta
någon rigorös bindning med
vittgående tidsmässig giltighet. Detta
måste tolkas så, att undantag från principen
skall kunna göras vid behov.

Vid en interpellationsdebatt i denna
kammare den 9 december i fjol gav utrikesministern
till känna en uppfattning,
som innebar beredvillighet att pröva
frågan om en större biståndsinsats till
Zambia. Möjligheterna att administrera
en sådan insats har dessutom väsentligt
ökats genom riksdagens tidigare i år

2 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 21

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna m. m.

fattade beslut att en svensk ambassad
skall inrättas i huvudstaden Lusaka. Enligt
reservanternas mening finns det goda
skäl att ge SIDA i uppdrag att undersöka
möjligheterna att snarast öka den
svenska biståndsinsatsen i landet.

Nu på morgonen har jag i Dagens Nyheter
läst en synnerligen intressant uppsats
om betydelsefulla u-hjälpsproblem.
Författaren, folkpartiets nye partisekreterare
David Wirmark, som har mångårig
förtrogenhet med internationella
frågor av bl. a. här berört slag, kommer
i ett avsnitt av artikeln in just på Zambia
och nämner landets behov av förvaltningsbistånd
av liknande slag som
det Sverige ger Tanzania, ett land som
dock inte har så stor brist på inhemska
administratörer som Zambia. Wirmark
nämner också att Rhodesiakrisen tvingar
Zambias president Kaunda, som flera
gånger varit här i landet, att med hjälp
av främst Tanzania omorganisera hela
landets handel.

Slutligen, herr talman, skall jag något
beröra det förslag till utredning av den
framtida inriktningen av vår biståndsverksamhet,
som såväl folkpartiet och
centern som högerpartiet framlagt och
som socialdemokraterna motsatt sig.
Vi menar givetvis inte att de riktlinjer
för denna verksamhet, som fastlades
av riksdagen år 1962, nu skulle vara helt
oriktiga. I mångt och mycket är de fortfarande
utmärkta som grundval för
verksamheten. Men mycket har ju hänt
sedan 1962, och speciellt försämringen
av u-ländernas läge i handelspolitiskt
hänseende gör det angeläget med en
översyn. En stigande andel av deras
nationalinkomst går faktiskt åt för att
betala skulder till de rika länderna.
Denna skuldbörda utgörs av de växande
utveeklingskrediterna. Den hotande befolkningsökningen
tar bort effekten av
redan gjorda framsteg, och hungerhotet
lägrar sig tungt över många länder.
Dessa grundproblem måste komma i
förgrunden när det gäller samlade insatser
till förmån för u-länderna.

Det betyder bl. a. att man skall bättre
samordna det offentliga biståndet med
övrig svensk liknande verksamhet, till
vilken hör såväl näringslivets insatser
som inte minst missionens verksamhet,
grundad på långvarig erfarenhet i uländerna.
Därigenom skulle man också
få fram bättre underlag för bedömningar
som kan leda till största möjliga effekt
av beslutade insatser inom givna kostnadsramar.
En totalsyn behövs enligt
vårt förmenande, och den kan komma
att visa på nya vägar för det svenska
utvecklingsbiståndet till de fattiga länderna.
En utredning med parlamentariskt
inslag bör tillsättas för att verkställa
en sådan översyn. I övrigt bör i
utredningen ingå företrädare för näringslivet,
missionen och annan expertis.

Utrikesministern avvisade denna tanke
närmast genom att hävda att det nu
pågående planeringsarbetet skulle förryckas
och fördröjas — jag vågar inte
säga om han även använde ordet förvirras
— om det fördes in ett sådant här
moment av utredning om den framtida
inriktningen. Jag tror det är att överdriva.
En sådan här utredning behöver
ju inte på något sätt, när den inriktas
på en långsiktsplanering, förrycka eller
förhala något nu pågående planeringsarbete
inom SIDA eller i anslutning till
SIDA:s verksamhet. Det är över huvud
taget inte motionärernas avsikt att fördärva
möjligheterna för SIDA genom
att en utredning tillsättes. Själva grundsynen
är ju snarare att försöka förbättra
möjligheterna för SIDA när —
som vi utgår från — dess u-hjälpsanslag
blir så stora, att det fordras kraftinsatser
personellt och på annat sätt inom
detta organ för att effektivt placera ut
pengarna där de bäst behövs. Då måste
man också vid sidan om denna, som
jag tror, mycket arbetstyngda verksamhet
kunna ha en pågående utredning
som riktar in siktet på ännu längre
perspektiv än dem SIDA har möjligheter
att anlägga.

Onsdagen den 19 april 1967 fm. Nr 21 35

.Tåg tror alltså, herr talman, att det
är nödvändigt med en sådan här utredning
som ett komplement till den
plan för utbyggandet av utvecklingsbiståndet
till det tredubbla, mätt med dagens
mått, som vi av allt att döma här
i riksdagen blir eniga om att begära
av regeringen till nästa år.

Med det anförda yrkar jag bifall till
reservationerna vid punkterna 3, 5, 13,
14 och 15 i statsutskottets utlåtande nr
53.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! För några år sedan
proklamerade Förenta Nationerna 1960-talet som ett utvecklingens och framgångens
decennium för de fattiga folken
i utvecklingsländerna, ett utvecklingsårtionde
för den globala biståndsverksamheten.
Men i dag, när drygt halva
detta decennium är till ända, nödgas
vi konstatera att 1960-talet tvärtom blivit
ett stagnationens och tillbakagångens
årtionde både för utvecklingsländerna
och för den internationella
biståndsverksamheten. Det statliga
biståndets andel av ländernas sammanlagda
nationalinkomst internationellt
sett har sjunkit från 0,8 procent
år 1961 till 0,6 procent år 1965. Samtidigt
har industriländerna i procent räknat
ökat sin nationalinkomst per invånare
dubbelt så mycket som utvecklingsländerna
förmått göra.

Detta är alltså, herr talman, situationen
vid mitten av det utvecklingens årtionde
som Förenta Nationerna proklamerade.
Av det som skulle ha blivit
en framgång i kampen mot hunger,
sjukdomar och analfabetism har blivit
en ökad klyfta i levnadsstandard mellan
fattiga och rika folk. Vi har ju vant
oss vid att tala om hjälpen från staterna
i den gamla världen till de fattiga folken
i utvecklingsländerna.

Summerar man allt vad som sker i
världsekonomin i dag länderna emellan,
är det frågan om det inte är de fattiga
länderna som hjälper de rika industri -

Bistånd till u-länderna m. m.

staterna mest. .Tåg vill poängtera att
det i dag går en strid ström av resurser
från de fattiga länderna till de utvecklade
industristaterna i form av kapital,
arbetskraft, billiga råvaror, räntor
och amorteringar på det finansiella
biståndet, en överföring av resurser som
är så stor, att om man jämför den med
u-hjälpen måste man på rent sakliga
grunder fråga sig vem som är mest givande
respektive mest mottagande part.

Samtidigt kan man i il-ländernas interna
utveckling konstatera en rad negativa
tendenser. De flesta av dessa
länder befinner sig i konstanta ekonomiska
kriser med tilltagande brist på
investeringskapital. Man kan notera att
industrialiseringsförsöken och exportansträngningarna
inte har lyckats i tillnärmelsevis
den omfattning som man
beräknat. Priserna på u-ländernas exportvaror,
t. ex. kaffe, socker, kakao
och en rad andra s. k. kolonialvaror,
har det senaste decenniet starkt sjunkit.
Samtidigt stiger priserna på de varor
dessa länder måste importera. Det är
självklart att detta leder till allvarliga
underskott i handels- och betalningsbalansen.
Internationella undersökningar
har visat att priserna på en del ulandsprodukter
långa tider har legat
under hälften av vad som anses rimligt.
För Sveriges vidkommande räknar
man med att detta förhållande tillfört
vårt folkhushåll ett belopp på mellan
en halv och en miljard kronor vissa år.
Jag vill, herr talman, ställa den siffran
i relation till vad vi i dag ger ut på utvecklingshjälp,
där regeringen nu föreslår
cirka 400 miljoner kronor. Det är
alltså enligt min mening icke en uppoffring
av det svenska folket att återbetala
några av de förmåner vi åtnjuter
från de fattiga länderna i form av denna
abnorma prisrelation, som jag här har
omnämnt.

Till dessa mycket ogynnsamma priser
på u-ländernas exportvaror får man
lägga det faktum att dessa fattiga länder
i amorteringar, räntor och utdelningar

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna m. m.

beräknas betala tillbaka ungefär hälften
av det kapital som tillförs på statlig
och enskild väg. Jag vill poängtera, att
om u-länderna skall få någon som helst
chans att fungera som fullvärdiga medlemmar
i världsekonomin, är det ett
oeftergivligt krav att åstadkomma en
global överenskommelse som tillförsäkrar
dem något så när stabila råvarupriser.

.Tåg vill tillfoga att en av förutsättningarna
för att industrialiseringsprocessen
där ute skall lyckas är att utländska
företag kan investera i dessa
länder. Man undgår därmed den skuldsättning
som den finansiella hjälpen
delvis innebär. Men skall de utländska
investeringarna betyda något verkligt
positivt i utvecklingsländernas industrialiseringsprocess,
är villkoret att
företagarvinsterna i så stor utsträckning
som möjligt återinvesteras i respektive
u-länder. Det finns exempel på internationella
finansintressen som drar mer
kapital från dessa länder än de investerar
där. Det bör vara ett moraliskt
företagarintresse att reinvestera så mycket
som möjligt i de länder där man bedriver
sin verksamhet.

Men jag tror inte att man på frivillighetens
väg — även om viljan i vissa fall
är god — helt kommer att lyckas. Jag
tror att Förenta Nationerna borde gå i
spetsen för en internationell överenskommelse
i detta syfte.

När jag har sagt detta vill jag gärna
tillägga: Om man skall få riskvilligt
kapital investerat i utvecklingsländerna
är det också angeläget att man skapar
investeringsgarantier, garantier som
skyddar mot förluster till följd av politiska
förändringar, andra förändringar
eller omvälvningar.

Jag har med detta något snuddat
vid de ekonomiska problem som u-länderna
brottas med, och man kan slå
fast att biståndet från de rika länderna
inte står i någon som helst proportion
till problemens storleksordning. Totalt
representerar den internationella och

offentliga hjälpen 35 miljarder kronor,
medan det direkta gåvobiståndet har
stannat vid 19 miljarder. Detta uppnåddes
redan 1962 men har sedan stagnerat.
Jag poängterar att detta sker i en situation,
då världsbanken konstaterat att uländerna
har organisatoriska och institutionella
förutsättningar att tillgodogöra
sig utländskt kapital om ytterligare cirka
15—20 miljarder kronor.

Men jag tror, herr talman, att det
i dagens internationella problematik
finns frågor som är av ännu större valör
än dem jag här har berört. När vi
under efterkrigstiden diskuterat den
internationella fredsproblematiken, har
man med all rätt sagt att risken för ett
kärnvapenkrig måste betecknas som
mänsklighetens ödesfråga. Nu har måhända
den problematiken något sjunkit
i bakgrunden — glädjande nog — men i
stället har två andra frågor ryckt fram
i centrum, och dessa måste jag för min
del beteckna som dagens ödesfrågor.
Den ena är den snabba befolkningstillväxten,
fram till nästa sekelskifte. Den
andra frågan är bristen på livsmedel,
den världssvält som för varje dag rycker
oss allt närmare.

Världens befolkning uppgår i dag till
cirka 3 miljarder. Det vet vi alla. I
runda tal lever 2 miljarder av dessa
människor i u-länderna, iden tredje
miljarden i industristaterna. Men vad
som gör framtidsperspektivet så kusligt
är att de fattiga ländernas folkmassor
med nuvarande utveckling fram till sekelskiftet
kommer att öka lika mycket
som hela värld sbefolkning en i dag uppgår
till. Man räknar med en ökning av
3 miljarder människor i u-länderna
mot endast 400—500 miljoner i industristaterna.

Det är ganska svårt att få en konkret
uppfattning om vad dessa astronomiska
tal i realiteten betyder, men jag kan ta
ett enkelt exempel. Om 30 år kommer
det att bakom en mätt svensk stå cirka
600 färgade människor, om ingen förändring
sker.

Onsdagen den 19 april 1967 fm. Nr 21 37

Detta ger en bild av problematikens
storleksordning. Problematiken dramatiseras
ytterligare av det faktum att
Förenta Nationernas livsmedelsorganisation
(FAO) konstaterat att världens
samlade livsmedelsproduktion fram till
1980 måste fördubblas, om man skall
kunna hålla samma kaloritillförsel som
för närvarande. Då vill jag poängtera
att nuvarande försörj ningsgrad innebär
att ungefär en tredjedel av jordens befolkning
har chans att äta sig mätt.
Den andra tredjedelen lever i gränsskiktet
mellan svält och mättnad, den
tredje miljarden lever i ett direkt svälttillstånd.

Skall vi kunna hålla samma nivå —
inte öka den utan endast bibehålla den,
och den är redan nu otillfredsställande
— måste vi alltså fördubbla våra livsmedelstillgångar
fram till 1980 enligt FAO.
Det kanske mest ödesmättade i detta
förhållande är att ungefär tre fjärdedelar
av u-ländernas befolkning lider
av undernäring. Många menar att frågeställningen
inte är om en livsmedelskris
kommer utan när den kommer.

Frågan var man skall söka botemedel
är svår, men vi bör kunna vara eniga
om att vi måste söka oss fram efter två
parallella linjer: för det första öka livsmedelsproduktionen
och för det andra
försöka dämpa befolkningstillväxten.
Jag skulle, herr talman, vilja beteckna
dessa två uppgifter som våra största
fredsuppgifter i dag näst efter de militära
nedrustningssträvandena. Men ett
tragiskt faktum beträffande kontrollen
av befolkningstillväxten i dag är att
man inte kan avläsa några statistiskt
mätbara resultat av dessa ansträngningar.
Framför allt måste man konstatera
att folkökningen sker i mycket snabbare
takt än produktionen av livsmedel.
Trots att i många u-länder 60—85 procent
av befolkningen är sysselsatt med
livsmedelsframställning håller inte livsmedelsproduktionen
jämna steg med befolkningstillväxten
i dessa länder. Om
man tar Asien som exempel, har livs -

Bistånd till u-länderna m. m.

medelsproduktionen per capita där
sjunkit med 5 procent på fem år från
1960. I Afrika är situationen något bättre
— jag skall inte närmare gå in på
siffrorna.

Slutsatsen blir att trots det politiskideologiska
motståndet — för att inte
säga det religiösa motståndet — som
åtminstone tidigare har existerat mot en
effektiv födelsekontroll, nödgas man
helt enkelt i FN:s regi genomföra en
världsomfattande insats för att försöka
bidraga till att lösa dessa problem, om
man skall undgå en katastrof. Det kan
råda delade meningar om huruvida vi
går mot en katastrof i form av revolutioner
till följd av befolkningsexplosionen
och världssvälten, men man kan
åtminstone våga påstå att det redan nu
står klart att vi under detta århundrade
i u-länderna kommer att få uppleva en
bestående misär.

Vad kan då vi som en liten nation
dra för slutsats beträffande vår egen
u-hjälp inför de perspektiv som jag
bär summariskt har tecknat? Såvitt jag
förstår måste vi vara beredda att i
långt större utsträckning än tidigare på
allvar fråga oss: Vill vi i snabbare takt
offra kapital och teknisk erfarenhet?
Vill vi i snabbare takt ställa personal
till förfogande för att hjälpa till att utnyttja
de latenta produktionsresurserna
i u-ländernas naturtillgångar både på
det agrara och det industriella området?
Jag ställer dessa frågor därför att det
inte bara är fråga om att kräva, utan
vi måste också vara beredda att offra,
om vi menar allvar med vårt tal om internationell
solidaritet. Vi måste vara
beredda att i något långsammare takt
öka vår egen standard än vi hittills har
gjort för att ge mer åt u-länderna —-jag poängterar i något långsammare takt
öka standarden, det är inte fråga om
att minska den.

Jag tror också att u-hjälpen måste få
en helt annan prioritet än tidigare i
vårt framstegsarbete. Hittills har man
sagt ungefär följande: Visst vet vi be -

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna m. m.

hoven, visst är vi beredda att hjälpa,
men vår egen standardhöjning, vår
egen samhällsekonomi, vår egen interna
bytesbalans och vår egen reformtakt
får inte störas. Jag vill
gärna instämma i vad LO:s internationella
expert på dessa frågor Bertil
Bolin nyligen konstaterade i en artikel
i Dagens Nyheter: »Den politiska solidariteten
är i första hand nationell, i
andra hand gäller den mellan överflödssamhällena,
men den synes inte orka
fram i förhållande till den fattiga världen.
»

De tankegångar som jag har gett uttryck
för beträffande livsmedlen och
försörjningsbalansen i världen leder
kanske fram till frågan, om vi skall
framställa inhemska jordbruksprodukter
för u-länderna. På den frågan vill
jag svara att vi knappast skall dra denna
konklusion. Vad vi behöver är just det
som melianpartierna har önskat: en internationell
livsmedelsbank i form av
kapital och produkter, som administrativt
kan clearas till de områden som
helt säkert under överskådlig tid kommer
att utsättas för temporära svältvågor
på grund av brister i produktionstekniken,
klimatiska förhållanden etc.

Inom några få år kommer det utan
tvivel att anses som eu självklar internationell
solidaritetsförpliktelse att alla
industristater som har förutsättningar
därför själva skall producera sitt behov
av livsmedel volymmässigt sett, även om
det sedan sker ett visst utbyte av varor
över gränserna. Om vi inte gör det —•
detta är en given sak som egentligen
inte behöver understrykas — tar vi bildligt
talat brödet ur munnen på de svältande
folken.

Jag skall, herr talman, inte stanna
länge inför den olustiga och tidvis inflammerade
debatt om u-hjälpen som i
år har förevarit i vårt land. Mot de
perspektiv som jag här försökt teckna
är det en närmast generande debatt man
har fört. Jag vill bara konstatera att
den s. k. kompromiss som majoriteten

— socialdemokratin och högern — står
bakom icke leder till någon totalökning
av vår u-landshjälp; den kan i
bästa fall innebära en omfördelning inom
de ramar som finansdepartementet
dragit upp.

Visst är Sverige ett litet land — såsom
också utrikesministern här konstaterat

— och det är självfallet att vår hjälp,
även om vi anstränger oss aldrig så
mycket, endast kan få en marginell
effekt, mätt mot de stora internationella
sammanhangen. Men vi ligger näst
högst i världen i inkomst per capita,
men förhållandet är omvänt när det
gäller u-hjälpen. Solidariteten får inte
stanna vid folkhemmets gränser. Vi utgör
dock ett överflödssamhälle som har
en moralisk förpliktelse, inte minst med
tanke på vår höga standard.

Det har sagts här att opinionen inte
är mogen för ökad u-hjälp. Finansministern
har talat om de många brev som
kommit till honom och i vilka man
har krävt att vi först skall »städa upp»
inom folkhemmet innan vi ger mer till
de fattiga folken.

Jag måste säga att detta är en för socialdemokratin
ganska egendomlig attityd.
Regeringen och inte minst statsministern
brukar ju säga: Vi vågar gå
ut och skapa opinion när vi anser att vi
har viktiga samhällsfrågor framför oss.
Och statsministern brukar tillägga: Vi
är inte rädda för att möta en opinion
även när det gäller impopulära åtgärder
och försöka vända den.

Jag frågar: Vilken fråga är viktigare
än denna i nuet och för framtiden? Nog
måste det väl vara vår skyldighet här
i Sveriges riksdag att försöka vara inte
bara en spegel av opinionen utan också
en vägledare av densamma. Jag vill erinra
om, att de som nu är unga och
som sedermera som vuxna samhällsmedborgare
säkert kommer att få vara med
om att u-landsproblemen kulminerar redan
upplever dessa problem som mycket
brännande. Jag betraktar detta som
ett positivt värde.

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

Utrikesministern sade i regeringsdeklarationen
vid utrikesdebatten den 8
mars, att regeringen avsåg att gå vidare
och utforma ett progressivt hjälpprogram
som skall motsvara vad som anses möjligt
och välmotiverat för vårt land att
göra i kampen mot fattigdomen i
världen. Ja, om vi skall göra vad som
är välmotiverat och möjligt för ett rikt
land som vårt, så vågar jag spå att det
program som riksdagen nu begär kommer
att uppvisa siffror av en storleksordning
som vi i dag knappast kan
tänka oss. Om vi utgår från en jämn
ökning av u-landshjälpen i förhållande
till bruttonationalproduktens tillväxt,
så är det ett faktum att beloppet redan
1972—1973 måste vara uppe i 1 miljard
kronor — och märk väl, att vi därigenom
inte når upp till mer än en halv
procent av bruttonationalprodukten.
År 1980 måste vi enligt samma beräkningsgrunder
vara uppe i 3 miljarder
kronor, om vi skall nå enprocentsmålet.

Jag tror att dessa siffror kommer att
leda till att man om ett eller två år
inom socialdemokratin helst vill dra
en glömskans slöja över den debatt som
fördes år 1967 då man stred om 50 miljoner,
och regeringspartiet slöt en kompromiss
med det konservativa partiet.

Det finns, herr talman, andra starka
humanitära skäl, som jag inte här behöver
upprepa. Vi kan vidare konstatera
att en internationell politisk stabilitet
aldrig kommer att kunna uppnås om
två tredjedelar av världens befolkning
skäll leva i misär och fattigdom. Centerpartiet
var ett av de första partierna
—• jag tror näst efter det engelska arbetarpartiet
— som anslöt sig till FN:s
proklamation om enprocentsregeln. Vi
är från vårt håll beredda att betala
den räkning som detta kommer att
kosta. Vi anser att problemen och angelägenhetsgraden
är av den storleksordning,
att det är vår moraliska och humanitära
plikt att göra detta.

Med det anförda, herr talman, yrkar
jag bifall till de reservationer som är

Bistånd till u-länderna m. m.

undertecknade av företrädarna för centerpartiet.

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! Behandlingen av utvecklingsbiståndet
i statsutskottets första avdelning
har i år varit både ingående
och debattrik. Grundtonen i debatten
har varit en nära nog allmän önskan
att komma fram till gemensamma förslag
i frågor som rör detta bistånd.

Alla som sysslat med u-landsproblematiken
vet att hjälpbehoven är enorma
och att de ökar. Det är tyvärr inte
något nytt att halva jordens befolkning
lever i fattigdom, nöd och svält. Det
nya ligger i vetskapen om att trots
allt det bistånd som lämnas från industriländerna
ökar antalet fattiga, svältande
och verkligt nödlidande människor
i världen. Alla som sysslar med
utvecklingsfrågorna vet också att industriländernas
samlade bistånd beräknas
uppgå till cirka 50 000 miljoner svenska
kronor per år och att vårt lands bistånd
kommer att vara en ringa del av det
även när vi förverkligat vår första målsättning
om 1 procent av bruttonationalprodukten
till u-landshjälpen.

Allt talar för att hjälpbehoven i u-länderna
under årtionden, ja århundraden
framöver kommer att vara omätliga.
Vårt lands i detta sammanhang mycket
begränsade resurser kan bäst illustreras
med den gamla liknelsen om droppen
och havet.

Det finns i u-ländernas inre förhållanden
mycket som stör opinionen i Sverige.
Diktatur eller enpartivälde förekommer
ofta i u-länderna. Folkets ledare och
herrar lever i lyx och överflöd, medan
den stora massan av människor svälter.
Alla som sysslar med u-landsfrågorna
vet också, att även om viljan är god,
görs det misstag i biståndsarbetet.

Dessa och många andra sakuppgifter,
som sedan ofta med starkt känsloengagemang
och huvudvikten lagd på någon
delfråga kungörs i våra massmedia,

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna m. m.

medför att den svenska s. k. allmänna
opinionen är mycket splittrad och lättrörlig
i fråga om u-landshjälpen. Men
faktum kvarstår att behovet av hjälp
är stort och långsiktigt. För utvecklingsbiståndet
gäller att både det omätliga
hjälpbehovet och omsorgen om den
svenska biståndsopinionen fordrar, att
vår svenska statliga hjälpverksamhet är
väl organiserad och väl samordnad med
svensk biståndsverksamhet i alla former.

Enligt min bestämda mening är
u-landsbiståndet illa betjänt av att bli
ett partipolitiskt slagtrii. Den samordning
som bäst gagnar vår svenska biståndsinsats
kräver samförstånd över
partigränserna. Från högerpartiets sida
har vi också arbetat hårt för en bättre
samverkan, och vi tycker att vi har nått
en bit på vägen vid riksdagsbehandlingen
i år.

För våra regerande socialdemokrater
brukar det vara något av en trossats att
ett regeringsförslag skall passera utan
några förändringar. Vi i högerpartiet
är glada över att vi vad gäller u-landsfrågorna
detta år fått medverka i utskottet
till ett utskottsutlåtande som visar
att även socialdemokraterna kan i
samförståndets intresse bidra till väsentliga
förbättringar i regeringens förslag.

Således har utskottet i år förordat att
riksdagen hemställer hos regeringen om
att en plan för utvecklingsbiståndets utbyggnad
till 1 procent av bruttonationalprodukten
föreläggs nästa års riksdag.
Utskottet har också enhälligt uttalat,
att en större samordning av biståndsverksamheten
skulle leda till betydande
vinster vid planläggningen och
utförandet av hjälparbetet. Utskottet begär
därför att samtliga biståndsanslag
överförs till utrikesdepartementet och
att biståndsmyndigheten får större möjligheter
att påverka det växande kommersiella
och handelspolitiska biståndet.
Utskottet föreslår en skrivelse till regeringen
med uttalande för ökad organisa -

torisk och teknisk samordning av utvecklingsbiståndet.

Den största förändringen i regeringens
proposition föreslår utskottets socialdemokrater
och högerledamöter i
fråga om SIDA:s fältverksamhet. Trots
att u-landsbiståndet från förra året ökat
med cirka 20 procent till över 400 miljoner
kronor innebar regeringens förslag,
att SIDA:s verksamhet skulle i
stort sett ligga på samma nivå som
året innan. Förra året hade SIDA genom
användande av reservationsanslag jämte
det årets anslag förbrukat 90 miljoner
kronor, och enligt regeringens förslag
skulle det i år anslås 99 miljoner kronor.
Enligt överenskommelse som träffats
mellan högerpartiet och socialdemokraterna
skall SIDA:s anslagsram ökas med
cirka 40 miljoner kronor genom överförande
av reservationsmedel till SIDA,
och enligt vår mening har härmed mycket
angeläget anslag säkrats.

Enighet råder om att familjeplaneringsprojekt
bör prioriteras. SIDA har
förordat en utveckling av familjeplaneringsbiståndet
till en beräknad kostnad
av 12,6 miljoner kronor och detta stöds
av utskottet. SIDA har också föreslagit
att 6 miljoner kronor skall användas
till enskilda organisationers biståndsaktivitet.
Av detta belopp beräknas den
större delen gå till missionen. Motioner
från bl. a. riksdagens kristna grupp har
syftat till att säkerställa ifrågavarande
anslag, och detta ingår också i högerpartiets
och socialdemokraternas gemensamma
kompromiss. Personligen
anser jag detta särskilt värdefullt då
all erfarenhet visar att missionens folk
har de största förutsättningarna att använda
pengarna så att de bäst kommer
mottagarländerna till del, och jag hoppas
också att staten under kommande
år genom SIDA kan bidra till att ge missionens
folk ännu bättre resurser. Det
gladde mig i dag att höra utrikesministerns
uppskattning av missionens arbete.

Herr talman! Man blir glad och impo -

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

nerad när man tar del av missionens
verksamhet i u-länderna, sådan den
framgår av Svenska missionsrådets statistik
år 1965. Härav ser man att kyrkor,
stödda av svensk mission, förutom församlingsarbete
driver över 2 200 skolor
med mer än 6 000 lärare och över
200 000 elever, vartill kommer 55 läkare
och 1 450 andra sjukvårdsutbildade som
arbetar med sjuk- och hälsovård —• en
storslagen arbetsinsats som förtjänar
att bli känd av alla även här i riksdagen.

I kompromissen ingår också att
SIDA:s verksamhet för utbildning av
afrikanska kvinnor skall utökas väsentligt
under året och att det till SIDA:s
verksamhet bland palestinaflyktingar
skall kunna anslås 10,5 miljoner kronor.
Slutligen ingår där att anslagsposten
forskning skall tillföras 2,5 miljoner
kronor att användas till ämnesområden
av största betydelse för u-länderna. Detta
innebär en ökning av verksamheten
med 39,8 miljoner kronor utöver regeringens
ursprungliga förslag. Det anförs
vidare i utskottshetänkandet i denna
del att SIDA förväntas med kraft fullfölja
rationaliseringsåtgärder för att
nedbringa kostnaderna för pågående
och planerade aktiviteter, och jag hoppas
att SIDA också tillvaratar möjligheterna
till besparingar på reseanslaget.
I en högermotion har det förhållandet
påtalats att resor av SIDA:s personal
sker med I:a klass flyg. Det borde vara
möjligt att på denna anslagspunkt genom
förhandlingar göra avsevärda besparingar.

Herr talman! Jag har redan betonat
hur viktigt vi anser det vara att problemet
med samordningen av u-landsinsatserna
löses. Enligt god svensk riksdagspraxis
brukar stora frågor, särskilt
där man eftersträvar samordning av en
verksamhet och gemensamma lösningar
av problemen, utredas av allsidigt sammansatta
utredningar. Vi i högerpartiet
har motionerat om en allsidigt sammansatt
parlamentarisk utredning angående
det fortsatta utvecklingsarbetet,

Bistånd till u-länderna in. m.

en utredning med företrädare även för
näringsliv, mission och annan expertis.

Utskottet har, som jag nämnde, enats
om att till nästa års riksdag begära en
plan för utvecklingsbiståndets successiva
utbyggnad till en nivå motsvarande
1 procent av bruttonationalprodukten.
Utskottet har också förordat åtgärder
på det administrativa och anslagstekniska
området i syfte att åstadkomma
en helhetssyn på utvecklingsbiståndet.
Utskottet bär vidare enhälligt beslutat
hemställa att riksdagen hos regeringen
begär att ett förslag om ett nationellt
garantisystem för u-landsinvesteringar
skall föreläggas 1968 års riksdag.

Vi är således överens om rätt många
saker. Vi förefaller också vara överens
om att det behövs kraftigt ökade insatser
för att begränsa befolkningstillväxten
och för att förbättra livsmedelsförsörjningen.
Direkta företagsinvesteringar
i u-länderna innebär kapitaltillskott
som inte ökar ländernas skuldbörda.
Svensk företagsamhet kan genom ett
nationellt garantisystem i förening med
vissa beskattningsreformer ges möjlighet
att verksamt bidra till u-ländernas ekonomiska
utveckling. Bestående kommersiella
relationer av mångsidig natur
är bland det värdefullaste vi på
längre sikt kan erbjuda u-länderna.
Härvidlag behövs ett förtroendefullt
samarbete mellan biståndsmyndigheterna
och näringslivets företrädare. Samordningen
av de offentliga biståndsinsatserna
med övrig svensk utvecklingsfrämjande
aktivitet, till vilken både näringslivets
och missionens verksamhet
hör, torde bäst beredas i den av oss,,
folkpartiet och centerpartiet föreslagna
utredningen. Vi måste enas om grundprinciper
och vägar för verksamheten,
vilka i högre grad än 1962 års riktlinjer
ger uttryck för den nya helhetssynen
på utvecklingsbiståndet. Innan så skett
kan utredningar och preciseringar i
detaljfrågor endast få begränsat värde.

Herr talman! I anslutning till det anförda
vill jag yrka bifall till reservatio -

2* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 21

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-Iänderna m. m.

nen nr 1 vid statsutskottets utlåtande
nr 53.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Vårt lands insatser till
stöd åt de fattiga länderna har blivit en
mycket angelägen fråga i svensk politik.
Därom vittnar intensiteten i och
bredden av debatten just nu. Kanske
går 1967 års riksdag till historien som
en av de riksdagar då u-landshjälpen
diskuterades mer än vanligt.

Betyder nu detta att människorna i allmänhet
är övertygade om att en satsning
från vårt land för att lösa dessa problem
är lika nödvändig och lika viktig som
åtgärder för att lösa de egna problemen?
Hurdant är, med andra ord, opinionsläget?
Den stora framgången för den insamlingsaktion
för sudanflyktingarna
som vi nu upplever tyder på att om de
påträngande bilderna av människornas
djupa nöd och elände förmedlas genom
TV till våra ombonade vardagsrum, så
är vi beredda att ge vår skärv. Men är
detta detsamma som att långsiktigt påtaga
sig ett ansvar, som kan kosta uppoffringar
och tvinga till avgöranden som
medför att det vi strävar till för egen
del får stå tillbaka och att den egna
standardlyftningen fördröjs?

Många försök har gjorts att mäta opinionsläget,
och det är nödvändigt, inte
därför att vi skall anpassa våra åtgöranden
efter resultatet av dessa opinionsmätningar
på det sättet att vi skall
låta kurvan för u-hjälpen dala om opinionen
är ljum och göra en djärvare
satsning om den visar sig vara positiv,
utan opinionsläget skall bevakas för att
vi med information och upplysning skall
kunna göra människorna medvetna om
att dessa problem inte är perifera för
oss; tvärtom rycker de närmare för
varje dag. Politikerna har en absolut
och avgörande plikt att inse detta.

I den utomordentliga skolradiokurs
som under namnet »U-land» nu serveras
den svenska ungdomen sägs det till de
unga: »Du som läser det här någon

gång i början av år 1967 är en av
3 500 000 000 människor som befolkar
vår jord. När du är medelålders kommer
du att vara en av cirka sju miljarder
människor, och när du är mogen att
pensioneras har världsbefolkningen säkert
passerat tiomiljardersstrecket, om
utvecklingen fortgår i ungefär samma
takt som nu.» Att de ldartänkta aktiva
ungdomarna också är vakna för detta
och ser konsekvenserna av denna utveckling
länder dem till heder. Men
det är också fakta att lägga på minnet
för oss som är vuxna, då vi vet att denna
enorma folkökning sker i länder där
man i stor utsträckning saknar mat, där
man har dåligt med kläder, där man har
dåliga bostäder, knappast någon utbildning
och ännu mindre sjukvård.

Men vi kan inte bara predika för människorna
här hemma att de skall förstå
sammanhanget och vara beredda
att offra av sin egen välståndsökning för
att solidariskt medverka till att lösa
dessa problem. Jämsides måste det fortgå
en påtaglig utjämning och förstärkning
av tryggheten för dem själva. Det
är detta som ger en god grund när det
gäller att göra alla beredda till denna
rejäla satsning. En svensk solidarisk
lönepolitik hör till vår u-hjälpspolitik
lika väl som ett oavbrutet utbyggande
av vår sociala trygghet. Naturligtvis är
också en god samhällsekonomi en absolut
förutsättning för de långsiktiga
åtagandena på dessa områden.

Ett annat oeftergivligt krav är att man
kan visa allmänheten att man målmedvetet
och metodiskt arbetar för att åstadkomma
lösningar av dessa enorma problem.
Man måste visa att man använder
pengarna väl, att de går till att
lindra nöd, ge bättre hälsa, arbetsförmåga,
viljekraft och framtidstro åt de
fattiga folken. Men pengarna måste
också användas till att ge dem kunskaper,
lära dem läsa och skriva, lära dem
olika yrkesarbeten, ge dem arbetstillfällen,
bygga upp försörjningsmöjligheter
på sikt, befrämja ett allmänt framstegs -

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

arbete, utjämna inkomstklyftor i u-länderna
och ge inflytande åt folkets breda
massa.

Ja, det är mycket storslaget det vi
vill med vår u-hjälp. Men då vi vågar
ange en sådan målsättning är det med
den självklara reservationen att hur
mycket vi i Sverige än vill och tror
oss kunna göra, är vår hjälp bara en
liten del av den stora satsning från
alla de rika och utvecklade länderna
som behövs. Detta minskar emellertid
inte vårt eget ansvar.

Sedan riksdagen antog princippropositionen
nr 100 av år 1962 har vi
lärt oss åtskilligt, för all del även genom
våra misstag. Men i allt väsentligt är
principerna för de svenska biståndsinsatserna
giltiga alltfort, och vi kan
från socialdemokratiskt håll inte finna
att tidpunkten nu är inne att företa en
översyn av de principer som fastlades
1962 i syfte att utstaka nya vägar för
det svenska utvecklingsbiståndet, såsom
man från borgerligt håll vill göra gällande.

Ett avgörande hinder för arbetet med
att utveckla vår biståndsverksamhet har
varit barnsjukdomarna inom administrationen.
Numera har vi en bättre
och, som det vill synas, effektiv form
av administration. Naturligtvis spelade
också våra bristfälliga kunskaper om
de länder vi ville bispringa en viss
roll. Vi saknade kontakter, eftersom
Sverige inte har något kolonialt förflutet,
och vi fick lära från grunden.
Genom det viktiga beslut riksdagen fattade
förra året om anslutning till koncentrationstanken,
alltså med hjälp till
ett mindre antal prioriterade länder,
blev möjligheterna att lära känna dessa
länder mycket större. Graden av effektivitet
beräknas därigenom också öka,
och det tror jag är alldeles riktigt.

Det är i det perspektivet man bör
se utskottsmajoritetens behandling av
den motion, i vilken begärts att riksdagen
nu skall göra en beställning om
att Zambia skall bli prioritetsland. Ut -

Bistånd till u-länderna m. m.

skottet skriver att principen om länderkoncentration
inte heller bör anses
innefatta någon rigorös bindning med
vittgående tidsmässig giltighet, men
eftersom vi säger att vissa skäl talar för
en utökning av det nuvarande biståndet
till Zambia, bör detta öppna möjligheter
att undersöka huruvida Zambia skall bli
ett svenskt biståndsland eller inte. Vi
har inte tyckt oss finna något underlag
för bedömningen av en så bestämd beställning
som reservanterna har velat
göra. Jag skulle vilja beteckna reservationen
som en okynnesreservation, eftersom
utskottet ändå har skrivit mycket
positivt i sak, vilket väl måste spela
den avgörande rollen.

Även beträffande ämnesvalet har våra
egna resurser blivit mera prövade, och
vid detta laget vet vi bättre vad vi kan
och inte kan göra. Låt oss t. ex. se på
familjeplaneringsområdet, som är det
kanske mest väsentliga över huvud taget
i u-hjälpen. Där har Sverige uppenbart
kunnat göra en insats, och vi är alltjämt
beredda därtill. Och låt oss se på strävandena
att åstadkomma en industrialisering
i de fattiga länderna. Också där
har Sverige både med pengar och med
andra åtgärder satsat hårt för att hjälpen
skall bli effektiv.

Jag vill även understryka att vi nu
kanske på ett annat sätt än för några
år sedan är öppna för vad andras insatser
kan betyda. Det är inte bara missionen
jag då tänker på, utan också på
Röda korset, Rädda barnen och olika
politiska organisationer. När vi nu ger
ut pengar — och hoppas kunna ge mycket
mera — till Haifainstitutet, som
bärs upp av kooperativkvinnor, fackföreningskvinnor
och Socialdemokratiska
kvinnoförbundet, så är det därför
att vi har upptäckt att den institutionen,
som för all del i det stora sammanhanget
är rätt obetydlig, ändå spelar
stor roll.

Det är alldeles riktigt att statens
pengar skall kunna användas på det
sättet och till att bygga under vad en -

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna ni. m.

skilda organisationer gjort och gör. Allt
detta har emellertid beaktats i proposition
nr 100. Det behövs nu bara en naturlig
utveckling och anpassning efter
de erfarenheter som gjorts och de nya
lägen som inträffar. För övrigt angavs
redan i propositionen år 1962 att man
förutsåg en sådan anpassning.

Det är därför inte rätta tiden för en
ny stor utredning. När vi avvisar detta
förslag skall det för övrigt ses i samband
med den beställning som utskottet
enhälligt gjort och som innebär att regeringen
vid 1968 års riksdag skall
framlägga en plan för en väsentlig utbyggnad
av det svenska utvecklingsbiståndet
i syfte att komma upp till nivån
1 procent av bruttonationalinkomsten.
Det har också begärts att kostnadssidan
skall redovisas. Detta vill jag understryka.
Kostnadssidan är ur alla synpunkter
mycket viktig och avgörande.
Det är där vi verkligen sättes på prov,
och det är där det kommer till synes
vad vi menar, tänker och vill med vår
u-hjälp. Då hjälper det inte att föreslå
10 eller 50 miljoner mer än regeringen.
Det kommer att gälla, som herr Antonsson
nyss framhöll, betydligt större belopp.

Numera är det klart att det inte föreligger
några svårigheter att på ett meningsfullt
och effektivt sätt utnyttja
mycket större belopp än dem vi nu disponerar.
Men vi måste klargöra hur dessa
pengar skall skaffas. De utfästelser
som regeringen gjort om att framlägga
ett progressivt u-lijälpsprogram ger oss
ytterligare argument för att hävda att
den stora utredningen kan anstå. De uttalanden
som ett enigt statsutskott gör
om önskvärdheten av att administrativt
vidta åtgärder för att nå ett större mått
av organisatorisk samordning av biståndsverksamheten
talar också för detta.
Det är ju åtgärder som är utredda
och föreslagna av riksdagens revisorer
— alltså en form av anpassning även
här. Låt oss också se vad detta kommer
att ge innan vi igångsätter en stor
utredning.

Jag vill också erinra om att många
viktiga områden redan är föremål för
analys och bearbetning. Herr Vigelsbo
berörde här i dag frågan om hur man
skall utföra byggnadsverksamheten för
att effektivisera, förbilliga och kontrollera
denna. Detta behandlas av en av
de många utredningar som nu arbetar.
Sådana undersökningar är mera ändamålsenliga
än den stora, breda utredning,
som föreslagits. Det viktigaste
är att påskynda takten, inte att fördröja
det hela — det är vår bevekelsegrund
när vi avvisar förslaget om utredning.

Tidigare administrativa förändringar
och inhämtade lärdomar gav, som här
sagts, god grund för en vidgad ram även
för SIDA:s verksamhet, och det har ju
visats i SIDA:s petita. Samtidigt som
dessa skulle behandlas och föranleda
förslag av regeringen fick vi emellertid
ett ekonomiskt läge med en stram budgetpolitik
som, trots åtgärder för betydande
inkomstförstärkning, inte gav utrymme
för alla äskanden från SIDA.

Inom det parti jag tillhör väckte detta
stor besvikelse, inte minst hos sidoorganisationerna,
där man emellertid
var helt klar över att man inte kunde
medverka till någon försvagning av
budgeten. Försök av vissa motionärer
att vinna gehör för en inkomstförstärkning
gick också om intet. Statsutskottet
måste söka andra utvägar i ett läge, där
det inte kunde förväntas någon majoritet
i riksdagen för att gå utöver totalsumman
404 miljoner kronor, som föreslagits
av regeringen.

Statsutskottet granskade då noggrant
de äskanden som hade gjorts. Man företog
en noggrann utfrågning om vilka av
dessa projekt som inte kunde klaras
inom ramen för de 99 miljonerna, och
man sökte få reda på vad som var mest
angeläget och vad som skulle kunna
göras. Det visade sig därvid att man
inom de 99 miljonerna ändå kunde täcka
in det mesta och väsentligaste av
äskandena. Vid det laget hade man
bromsat apparaten hos SIDA, och det
förelåg rapporter om att en hel del pro -

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

jekt skulle fördröjas på grund av mottagarländernas
svårigheter att ta emot
hjälpen i den takt som förutsetts då
SIDA:s petita förbereddes. Man hade
också möjligheter att göra vissa besparingar
och ändå få arbeten utförda.

I fråga om några poster var emellertid
läget otillfredsställande, och det gällde
sådana områden där vi i utskottet tyckte
att det var mycket angeläget att försöka
klara projekten. Jag pekar på familjeplaneringen,
programmet för afrikakvinnorna,
viss forskning, missionen
och hjälpen till UNRRA:s yrkesutbildning.

Då gällde det att finna utvägar. Och
vad socialdemokraterna gjorde var inte
att erbjuda högern någon kompromiss,
utan vi sökte en samlande lösning för
alla. Vi gjorde det i tron att alla nu
ville åstadkomma mera u-hjälp och att
det var detta det var fråga om och
ingenting annat.

Vi fann inom den avdelning jag tillhör
att det förelåg vissa möjligheter att
mera effektivt använda pengarna om
det gjordes överföringar inom budgeten
på tredje huvudtiteln. Det blev alla
överens om och det är vi överens om
även i dag. Efter en närmare prövning
fann man att det skulle erbjudas ytterligare
sådana möjligheter om man kunde
gå till sjunde huvudtiteln. Man blev
på det klara med att om det gjordes
transfereringar skulle man kunna
åstadkomma ett effektivare utnyttjande
av budgetens pengar — det är hela innebörden
i vårt förslag.

Hur transfereringen skall gå till skall
jag inte ge mig in på. Men jag vill mycket
bestämt tillbakavisa påståendet att
partipiskan skulle ha använts för att få
till stånd enighet inom vårt parti. Tvärtom
har vi naturligtvis haft en stor vilja
att söka lösningar som kunde vara tillfredsställande
för alla motionärer. Men
med hänsyn till den långdragning som
förekom från mittenpartiernas sida, innan
de lämnade besked om vad de ville
och inte ville, så kan jag returnera den

Bistånd till u-länderna m. m.

där lilla elakheten och fråga, om partipiskan
möjligen använts på det hållet.
Jag för min del har, som jag framhöll,
inte känt någon partipiska.

Nu blev vi inte överens. Herr Nihlfors
säger att det är han som har de
friska pengarna som skall erbjudas
u-hjälpen. Ja, jag vet inte riktigt hur
det är med den saken. Det besparingsförslag
från mittenpartierna som var
kombinerat med anslagsökningar har
väl till alla delar tillbakavisats vid det
här laget. Jag är alltså inte på det klara
med var dessa pengar finns, och den
reella förstärkning av budgeten, som
skall underbygga möjligheterna att ge
mera u-hjälp, får kanske ändå till sist
erbjudas genom den transferering jag
redogjort för.

Herr talman! Jag vill sluta med att
ge uttryck åt förvissningen att vi nästa
år på riksdagens bord skall ha förslag
till ett program för en svensk biståndsinsats,
som skall ge utgångspunkter för
en mycket mer omfattande satsning än
nu, men också en analys av var vi skall
skaffa medel härför och hur vi skall ta
in dessa medel.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fru Lewén-Eliasson motiverar
knapphändigt varför hon och
hennes partivänner anser att det inte
behövs någon utredning om de framtida
riktlinjerna för vårt u-landsstöd. Jag
tycker det är att visa negativism i ett
skede, då vi har all anledning att se fram
mot ökade möjligheter att göra större
insatser. Enligt min mening behöver vi
i denna situation verkligen tillsätta en
utredning som i tid klarlägger problemen
och möjliggör ett framtida ställningstagande.

Att fru Lewén-Eliasson inte nu kan
tänka sig en utredning beror tydligen
på att hon inbillar sig att en sådan

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna m. m.

omedelbart skulle sätta en käpp i hjulet
för den pågående verksamheten. Det är
ju inte alls vår mening — motionärerna
ser tvärtom frågan på lång sikt. En utredning
av detta slag skall inte bli något
hastverk; resultatet skulle inte vara att
vänta förrän tidigast om ett par år.

Zambiafrågan kommer väl att tas upp
av herr Ullsten senare under debatten.
Jag har emellertid kallats för okynnesreservant,
och det är mycket möjligt att
det på regeringssidan betraktas som
okynne att man slår vakt om ett krav i
en motion, när kravet inte uppfyllts av
dem som bildar majoritet.

Nöjer man sig med att acceptera vissa
vänliga formuleringar men sedan finner
sig i ett direkt avslag, då är det väl fråga
om var okynnet befinner sig när detta
avslagsyrkande vidhålles hur länge
som helst.

Sedan, herr talman, kom fru LewénEliasson
även in på frågan om fältverksamhetens
utökning genom denna egendomliga
transferering. Detta är — som
vi tydligen måste upprepa i denna debatt
fortsättningsvis — i alla fall inte
fråga om att utöka det totala utlandsanslaget
utan endast att flytta pengarna
mellan olika kassor. Vill vi vara progressiva
i denna fråga och anse att vi
inte skall bryta trenden genom en sänkning
i förhållande till de insatser SIDA
är beredd att göra, då skall vi också se
till att pengarna ställs till förfogande. Vi
har — fru Lewén-Eliasson — täckning
i vårt budgetalternativ för denna ökning.
Vi försökte dessutom att visa förhandlingsvilja
och intresse för kompromiss
i slutomgången genom att pruta till
50 miljoner kronor i påspädning i stället
för 65 miljoner kronor.

Jag vill också slutligen, herr talman,
erinra om att folkpartiets gruppledare i
första kammaren herr Dahlén på ett tidigt
stadium av utskottsbehandlingen
inbjöd till förhandlingar om olika anslagshöjningar
inom ramen för u-hjälpen.
På detta fick vi dock inte något
gensvar från socialdemokraterna.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s) kort genmäle
:

Herr talman! Någon inbjudan till förhandlingar
känner vi inte till. Men vi
fick klart för oss att herr Dahlén i första
avdelningen framförde allmänna uttalanden
om vikten av att komma fram
till gemensamma lösningar. När det sedan
gällde att faktiskt diskutera möjligheterna
att till u-hjälpen rädda vissa
konkreta arbeten, då var så att säga
armbågen framme på ett helt annat sätt,
vilket väl är det viktiga.

Sedan vill jag avvisa beteckningen
»egendomlig transferering». Vi gör ju
själva en beställning på att till nästa år
få en total översyn av biståndsverksamheten.
Vi uttalar oss för sammanförande
av vissa anslag. Är det då så egendomligt
att vi i det budgetläge i vilket vi befinner
oss också verkligen försöker att
arbeta med de metoder vi rekommenderar
för framtiden? Jag tycker man skall
ha detta klart för sig.

Om man som reservanterna vill skall
ha en bred, allt omfattande utredning
om vår biståndsverksamhet med medverkan
av alla dem som här beskrivits,
måste det bli en sak på ett par, tre år,
även om utredningen arbetar mycket
energiskt. Har vi råd att ta så lång tid
på oss nu för att göra denna nya satsning?
Är det inte riktigare att avvakta
och se vad det uttalade önskemålet om
att få fram ett progressivt program för
nästa år innebär? Vi kan kanske sedan
använda de närmaste åren till att anpassa
verksamheten efter våra lärdomar
och komma åtskilligt snabbare fram än
om vi skall lägga allting i en stor utredningskvarn.

Herr NILHFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att om vi avvaktar
ett år för att få se detta regeringsprogram,
så förlorar vi därmed ett
år när det gäller den mera långsiktiga
inriktningen av u-hjälpen, rent allmänt
sett. Jag tycker att dessa två saker —
regeringens bearbetning av program -

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

frågan och igångsättande av utredningen
— skulle kunna beslutas av riksdagen
nu. Vår budget uppgår till 36 miljarder
kronor. Diskussionen gäller en ökning
av det totala u-landsbidraget med 40
miljoner kronor kontra dessa 36 miljarder.
Det är alltså fråga om sådant
som man i andra sammanhang kallar
felräkningspengar. Dessutom bar vi, som
jag förut sade, full täckning för denna
ökning i vårt budgetalternativ.

Vi har varit inställda på alt man i
den svenska riksdagen i år i allt väsentligt
skulle kunna följa upp det som SIDA
planerat och föreslagit. Vi var beredda
på att med hänsyn till omständigheterna
försöka nå fram till en enighet om ett
något mindre anslagsbelopp när det
gällde fältverksamheten. I de trevare
som gjordes på ett tidigt stadium fick vi
dock inte något som helst gensvar. Det
är något helt annat än den situation
som nu uppstått och som inte innebär
en total ökning av u-hjälpsanslagen.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall inte gå in i någon
hård polemik med fru Lewén-Eliasson,
därför att jag vet att hon personligen
är djupt engagerad i dessa frågor.
Men jag kan inte underlåta att säga att
fru Lewén-Eliasson borde vara varsam
när det gäller att tala om partipiskan i
det här sammanhanget.

Fru Lewén-Eliasson har suttit i
SIDA:s styrelse och där varit med om
att begära 164 miljoner kronor till
SIDA:s fältprojekt. Sedan kommer hon
till riksdagen, och där är hon ivrig
förespråkare för den kompromiss som
träffats och som i bästa fall — jag understryker
i bästa fall — innebär en
prutning av det begärda SIDA-anslaget
med 25 miljoner kronor. Jag säger i
bästa fall, därför att vi har inga garantier
för att det blir så. Riksdagen ger
här en så vid fullmakt åt finansministern,
att det hela beror på om finansministern
är på gott humör och om

Bistånd till u-länderna m. m.

pengarna inte behövs för andra ändamål.
Riksdagen har i många sammanhang
skrivit och begärt vissa ting, vilket
regeringen sedan inte tagit någon hänsyn
till.

Sedan blev jag litet ledsen över att
fru Lewén-Eliasson talade om okynnesreservation.
Vi som är mer eller mindre
personligt engagerade i dessa frågor
tycker inte att det skall talas om okynne
i sådana sammanhang. Den reservation
som här apostroferas syftar till att förbättra
effekten av vår u-hjiilp. Det står
tydligt utsatt i reservationen att man
strävar till en utredning som skall åstadkomma
största möjliga utvecklingseffekt
med hänsyn till de förändringar som
skett i u-länderna sedan vi 1962 fastställde
nu gällande riktlinjer.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag tillåter mig att bibehålla
uttrycket okynnesreservation.
Herr Antonsson som är van vid statsutskottets
formuleringar borde dela
min mening om att utskottets skrivning
är så positiv, att det inte behövs någon
reservation för att understryka att även
statsutskottet har förståelse och kanske
även vilja för framtiden att göra Zambia
till ett biståndsland.

När det sedan gäller mitt agerande
på det ena eller andra stället, kan det
sägas att SIDA:s styrelse inte har till
uppgift att göra någon samhällsekonomisk
analys. Verkets äskanden får underkastas
samma prövning som andra
verks äskanden. Det får jag finna mig
i och ta med gott humör, men jag har
all anledning att arbeta för att det som
jag en gång varit med om att föreslå
till så stora delar som möjligt också
genomföres, och det har jag gjort vid
denna riksdag.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Efter alla pessimistiska
utsagor om att den allmänna opinio -

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-Iänderna m. m.

nen har bristande förståelse för behovet
av ökade u-hjälpsinsatser måste man
väl säga att söndagens insamlingsresultat
till Flykting 67 kom som ett vittnesbörd
om att den stora allmänheten
ändå har blivit mer och mer medveten
om situationen i världen. Allt fler börjar
förstå att solidaritetstanken inte får
göra halt vid det egna landets gränser,
allra minst i ett land som anses ha
världens näst högsta levnadsstandard
•— låt vara att välfärden i vårt samhälle
alltjämt är ganska ojämnt fördelad.

Klyftan mellan rika och fattiga länder
tenderar att öka; det är den bistra
sanningen. Genomsnittsinkomsten ökar
mycket snabbare i de industrialiserade
länderna än i de fattiga staterna. Priserna
på u-ländernas råvaror utvecklas
mycket ogynnsamt, medan u-länderna
får betala allt högre priser för de importvaror
som de måste köpa från industriländerna.
Man skulle mycket väl,
som herr Antonsson betonade, kunna
beskriva saken så, att u-länderna i realiteten
ger de rika länderna mycket betydande
subventioner, subventioner
som är långt större än industriländernas
u-hjälpsinsatser. Därtill kommer att
en stigande del av u-ländernas resurser,
inkomstökningar och produktionsökningar,
tas i anspråk för att klara låneräntor
och amorteringar till de rikare
länderna.

Slutligen hotar befolkningsökningen
att ganska snart tömma världens livsmedelslager
och leder kanske inom 15
—20 år till en enorm hungerkatastrof,
om inte kraftfulla åtgärder vidtages för
familjeplaneringen och livsmedelsförsörjningen.

Det är mot denna bakgrund, herr
talman, något generande att vi här i
dag diskuterar, om det i vår budget på
36 000 miljoner kronor finns utrymme
för en ökning av u-hjälpen med 50 miljoner
kronor utöver vad regeringen har
föreslagit.

Under många år har man från regeringspartiets
och högerns sida avvisat

centerpartiets och folkpartiets förslag
om ökade biståndsinsatser med hänvisning
till att SIDA inte har haft tillräckligt
många projekt färdigplanerade. I år
är situationen den, att regeringens nedprutning
av SIDA:s anslagskrav inte
gör det möjligt för SIDA att fullfölja de
projekt som är planerade. Det var det
förhållandet som ledde till att Ulla
Lindström lämnade regeringen, och det
har nu lett till att högern och socialdemokraterna
i utskottsmajoriteten
tvingats korrigera regeringens förslag.
Men högerrepresentanterna och socialdemokraterna
i statsutskottet har inte
varit beredda att ställa ökade medel till
förfogande utan vill, som redan har
framhållits, överföra medel från sjunde
huvudtiteln till tredje, d. v. s. man vill
minska anslaget till bilateralt, finansiellt
utvecklingsbistånd och föra över
ett belopp till SIDA:s fältprojekt. Hur
mycket pengar det kan bli fråga om att
föra över vet vi emellertid ingenting
om. Det har inte preciserats. Det betyder
att utskottsmajoriteten helt lägger
i regeringens hand att avgöra detta,
och därmed är det mycket ovisst vad
som slutligen kan komma att ställas
till SIDA:s förfogande.

Det är inte heller klart hur mycket
som kan komma att fattas beträffande
det finansiella utvecklingsbiståndet, för
vilket finansministern själv bär beräknat
125 miljoner kronor i anslag.

Hur man än vrider och vänder på
denna fråga kan man inte bestrida att
det på det ena eller andra hållet kan
komma att saknas pengar som behövs
för att de aktiviteter skall kunna fullföljas
som SIDA har begärt medel till.
Det är på grund av detta förhållande
som mittenpartierna i reservationen
har föreslagit att anslaget till SIDA:s
fältprojekt skall ökas med ytterligare
50 miljoner kronor. Därigenom får man
en garanti för att SIDA kan fullfölja
projekten utan hinder av att det kan
komma att råda medelsbrist.

Fru Lewén-Eliasson sade här att alla

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

har varit överens om att man med dessa
överföringar skall skapa mera uhjälp.
Det är litet anspråksfullt att påstå
detta. Det ställs ju inte mera medel
till förfogande för u-hjälpen; det blir
en omfördelning och ingenting annat.
Dessutom är storleken av denna överföring
helt oklar.

Jag vill erinra om att när vi tidigare
i år i denna kammare debatterade uhjälpsanslaget
—• det var i samband
ined att en motion om finansieringen
av u-hjälpen behandlades — tog ett par
av de socialdemokratiska ledamöterna
upp eu diskussion om hur exempelvis
centern skulle ställa sig till u-hjälpsanslagen,
därest denna socialdemokratiska
motion avvisades. Den hade ju
inte fått något stöd ens av de socialdemokratiska
ledamöterna av vederbörande
utskott. I denna diskussion framhöll
jag att det vore orimligt, om man
inte i en budget på 36 miljarder kronor
skulle kunna genomföra sådana åtgärder,
att man skulle kunna disponera
ett belopp av ytterligare 65 miljoner
kronor till u-hjälp, om den verkliga viljan
fanns. Jag pekade också på att
centern och folkpartiet hade anvisat besparingar
för att täcka den ökning av
u-hjälpsanslaget som vi föreslagit. Då
frågade man: »Men om dessa förslag
avvisas, vad skall ni då göra?» På detta
svarade jag att det skulle vara en
omöjlig ståndpunkt, om vi skulle säga
nej till en diskussion om att lösa finansieringsfrågan,
och jag antydde att man
skulle kunna tänka sig en kombination
av några av de besparingar som mittenpartierna
föreslagit -och någon
mindre inkomstförstärkning; det rörde
sig — som jag framhöll — ändå bara
om ett sextiotal miljoner i en budget
på 36 miljarder.

Vad som har hänt i statsutskottet
är att man icke har visat något intresse
för att tänka sig en sådan kombinationsmöjlighet
på ett tidigt stadium,
trots att jag för flera veckor sedan i
denna kammare föreslog en diskussion

Bistånd till u-länderna m. m.

därom för att få en möjlighet att nå en
gemensam och samlande lösning.

So<m vi alla vet går befolkningsökningen
i världen långt snabbare än livsmedelsproduktionens
tillväxt. Experterna
varnar för en enorm hungerkatastrof,
om inte mycket drastiska åtgärder
vidtas. Hur viktigt det än är att
vi satsar på eu utvidgad familjeplanering
— därvidlag har Sverige verkligen
gjort och gör en banbrytande insats
— kan detta inte vara tillräckligt.

Det krävs också omfattande åtgärder
på livsmedelsförsörjningens område,
om detta problem skall kunna klaras. De
stora lagren i världen, främst av vete
och ris, hotar att snart bli tömda. Livsmedelsproduktionen
måste öka och öka
avsevärt, framför allt i de områden där
det finns utsikter att snabbt genomföra
en produktionsökning, och samtidigt
måste u-ländernas jordbruk effektiviseras
och lagrings- och distributionsmöjligheterna
där förbättras.

Det är dock uppenbart att de länder
— vi tänker väl kanske här främst på
Förenta staterna, Kanada, Frankrike
och en del andra — som har stora latenta
möjligheter att ganska snabbt öka
livsmedelsproduktionen, inte rimligen
själva skall behöva bekosta den insats
som därvidlag är nödvändig. Jag skulle
i detta sammanhang kunna hänvisa till
ett uttalande som OECD:s generalsekreterare,
den danske nationalekonomen
Thorkild Kristensen, gjorde för något
år sedan vid en diskussion om dessa
problem i Europarådet i Strasbourg, där
han menade att politikerna i alla länder
måste ha klart för sig, att även om man
satsar mycket på familjeplanering
och även om man gör en mycket kraftfull
satsning på att utveckla u-ländernas
jordbruk, så kommer detta ändå
inte att vara tillräckligt för att hindra
en enorm hungerkatastrof. Varför? Jo,
därför att det tar tid innan familjeplaneringen
får en påtaglig effekt i form
av en annan utveckling i fråga om befolkningsökningen.
Men problemet är

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1907 fm.

Bistånd till u-länderna m. m.

ju ännu svårare när det gäller u-ländernas
jordbruk. Man har där att kämpa
mot analfabetismen, kapitalbrist och
en mängd andra svårigheter. Inte minst
pekade generalsekreteraren på det förhållandet,
att befolkningen i u-länderna
är mycket utspridd; det är svårt att nå
människorna, svårt att förmedla information
om hur produktionen skall kunna
förbättras, meddela kunnande om
hur man skall förändra produktionen
i fråga om metoder och inriktning.
Framför allt underströk han att med de
utomordentligt primitiva metoder som
kännetecknar de flesta u-länders jordbruk
skall man inte inbilla sig att det
på ett eller annat årtionde blir möjligt
att avsevärt förbättra produktionsresultatet,
att ändra det bestående mönstret.
Därför, sade han, kommer man inte
ifrån att de rikare länderna, de som har
ett effektivare jordbruk och större möjligheter
att snabbt öka sin produktion,
under tiden — d.v.s. innan u-ländernas
eget jordbruk blir bättre rustat
och får helt andra möjligheter till lagerhållning
och distribution än de har för
närvarande •— måste vara beredda att
öka sin livsmedelsproduktion till förmån
för dessa fattiga länder, om problemet
skall kunna lösas.

Detta har ett visst samband med den
diskussion som förs även om vår egen
jordbrukspolitik. Det kanske inte skadar
att erinra om att FAO:s generalsekreterare
för inte så länge sedan underströk
att livsmedelshjälp och livsmedelsproduktion
måste bli en angelägenhet
för varje land, vare sig detta är
exportör eller importör av livsmedel.

Det är väl ingen i den svenska debatten
som ifrågasätter att svensk jordbruksproduktion
skulle inriktas på att
Sverige skulle bli ett exporterande land.
En annan sak är att tillfälliga överskott
kan utnyttjas i u-hjälpen och bör
göra det. Men den centrala frågan, när
man ser det i det större perspektivet, är
ju, om det kan vara rimligt, att man
liksom till varje pris skall pressa ner

vår produktionsvolym till 80 procent
av vårt behov för att vi om 15—20 år
skall gå ut med vår tallrik och säga
att vi vill köpa 20 procent av vad vi
behöver och att vi skall göra det i en
värld, där man har utomordentliga problem
att bemästra för att undgå en
enorm svält.

När vi reservanter har förordat att
man skall ta svenskt initiativ i internationella
organ, inom FN och dess organ,
för att stegvis bygga upp en miljardfond
för multilateral livsmedelshjälp
och att Sverige skall förklara sig villigt
att bidra till en sådan fond med minst
100 miljoner kronor om året, ligger bakom
detta insikten om nödvändigheten
av att alla länder måste ta sin del av
ansvaret, att alla länder, vare sig de
är exportörer eller importörer av livsmedel,
måste dela ansvaret och kostnaderna
för att man skall kunna göra
aktioner härvidlag som gör det möjligt
att undgå en enorm hungerkatastrof inom
ett par årtionden. Det är nödvändigt,
vilket så många gånger betonats,
att man här inte minst satsar på att utveckla
u-ländernas eget jordbruk, att
man förändrar metoderna, att man lär
u-ländernas jordbrukare att använda
konstgödsel, att man för in helt andra
metoder, skapar helt andra resurser för
lagerhållning för att inte en stor del
av skörden skall bli förstörd o.s.v.

Jag tycker att det är förvånande att
högerns och socialdemokraternas företrädare
i statsutskottet inte heller i år
velat ansluta sig till detta förslag, när
man ändå vet, att det råder beydande
aktivitet på detta område både i FN och
inom FAO. Jag vet inte om det beror
på att man inom dessa partier märkligt
nog inte har tagit starkare intryck av
de varningar för en hungerkatastrof
som de internationella organen och de
internationella experterna, inte minst
professorerna Myrdal och Borgström,
framfört under senare år.

Vi reservanter har också framhållit,
att man måste göra mera aktiva insat -

Onsdagen uen 19 april 1967 fm.

Nr 21

ser i de internationella sammanhangen
för att åstadkomma en stabilisering på
en rimlig nivå i fråga om viktiga ulandsprodukters
priser på den internationella
marknaden. De starka fluktuationer
som ofta kännetecknar vissa
råvarupriser på världsmarknaden skapar
oerhörda problem för u-ländernas
ekonomi och deras möjligheter att trygga
ekonomisk stabilitet och framsteg.
Det har förekommit att prisfallet på en
del råvaror varit så stort under ett år,
att förlusten för u-länderna på detta
prisfall bär avsevärt överstigit hela den
finansiella hjälpen och hjälpen i övrigt
som de rika länderna har gett u-länder:na
under samma tid. På detta område
finns ju vissa internationella avtal. Men
det gäller bara en och annan produkt,
och det är nödvändigt att detta system
byggs ut, om u-länderna skall få en rimlig
chans till ekonomisk och politisk
stabilitet.

I statsutskottets utlåtande nr 54 behandlas
också frågan om investeringsgarantier.
Utskottet har i anledning av
motioner enats om att understryka angelägenheten
av att det pågående utredningsarbetet
inom berörda departement
bedrivs med sikte på att ett förslag
skall kunna föreläggas nästa års riksdag.
Herr talman! Jag måste säga att
jag är ganska förvånad över de sura
kommentarer som detta har utlöst i
Aftonbladet. Jag trodde mig läsa Ny
Dag och inte Aftonbladet — men skillnaden
är kanske ibland inte så stor.
Min förvåning var så mycket större
med tanke på den ståndpunkt som exempelvis
den norska och den danska socialdemokratin
intagit i denna fråga. Man
undrar om vederbörande skribenter i
Aftonbladet har studerat exempelvis de
anföranden som den tidigare danske
utrikesministern och numera socialdemokratiske
gruppledaren i det danska
folketinget, Per Hsekkerup, hållit i debatten
om investeringsgarantierna. Faktum
är att en rad länder, däribland
Norge och Danmark, liar infört inves -

Bistånd till u-länderna m. m.

teringsgarantier, och man kan fråga sig
varför inte vi, då vi har garantier vid
export av varor till u-länderna, skulle
kunna ha garantier också för investeringar
i u-länderna. Dessa kan ju inte
vara av mindre betydelse, eller hur?
Investeringar i u-länderna i ny företagsamhet
betyder ökade sysselsättningsmöjligheter,
höjda valutainkomster
samt ökat tekniskt kunnande — och
detta utan en ökning av skuldsättningen.
Eftersom en rad andra länder har
infört nationella investeringsgarantier
i väntan på att det eu gång skall komma
ett multilateralt garantisystem tycker
man att det är litet underligt, att vårt
land inte följt andras exempel och redan
infört det systemet. Nu hoppas vi
emellertid att det skall lämnas ett förslag
till nästa års riksdag.

Jag vill i detta sammanhang gärna
understryka att det är självklart, att
man måste pröva investeringarna innan
det ges garantier för dem. Det
måste ju prövas vilket värde en tilltänkt
investering kan ha i det enskilda fallet.
Därmed bör man väl också kunna
diskutera denna fråga utan att betrakta
ett nationellt investeringssystem som ett
uttryck för något slags neokolonialism
— som det gärna kallas i en del vänsterkretsar.
Prövningen bör inte minst ske
med hänsyn till att en korrumperad regim
i ett u-land kan på ett oriktigt sätt
utnyttja en investering.

Trots att opinionsbildningen rörande
u-landsproblemen i dag nått längre än
tidigare möter man då och då den uppfattningen
att vår u-landshjälp skulle
motverka eller rent av utgöra ett hinder
för vår förmåga att inom vårt eget
land ge eftersatta folkgrupper en rättvis
del av den allmänna standardhöjningen.
Jag har oerhört svårt att förstå
detta argument som man ibland möter.
Om vi avstår 1 eller 2 procent av
vår bruttonationalprodukt till u-landshjälpen,
skulle då inte de 98 eller 99
procent som resterar räcka till för att
i ett land med världens näst högsta

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna m. m.

levnadsstandard ge möjligheter att lösa
de egna problemen, t. ex. att ge låginkomstgrupperna
i samhället en bättre
ställning, att lösa de handikappades
många problem o. s. v.

Det förefaller mig som om detta motsatsförhållande,
som en del människor
vill konstruera, beror på att man inte
är medveten om den försörj ningskatastrof
och de andra faror, som hotar
vår värld, och inte inser att vi i längden
inte kan räkna med att få sitta
på parkett och, jag höll på att säga,
såsom passiva åskådare följa dramat på
världsscenen. Eller är det möjligen så,
att detta motsatsförhållande man ibland
talar om beror på att solidaritetstanken
kanske inte sitter så förfärligt djupt hos
en hel del? Märkligt är också att den för
en del människor tycks göra halt vid
det egna landets gränser.

Man möter ibland människor — även
politiker, vilka man kanske skulle vänta
sig litet mera av — som talar om att det
inte är så svårt att förstå att dagens ungdomar
kräver ökad u-landshjälp, eftersom
de inte betalar någon skatt. Det tycker
jag också är ett argument som skorrar
mycket illa i öronen. Vi som var
unga i 1930-talets början, som upplevde
jordbrukskris och arbetslöshet och som
reagerade mot ett samhälle som var så
illa utformat, vi som reste krav på att
samhället i solidaritetens namn skulle
gripa in med betydligt effektivare medel
och vara berett att pröva nya vägar,
skulle vi vara förvånade över att dagens
ungdom, vilken upplever världen som
sin hembygd på ett helt annat sätt än
tidigare ungdomsgenerationer, reagerar
på det sättet, att den hävdar kravet på att
solidariteten måste sträckas över landets
gränser och anser att vi som det
folk som har det bättre än de flesta på
denna planet har en moralisk skyldighet
att hjälpa till. Om dagens ungdom
inte reagerade mot att klyftorna mellan
de rika och fattiga länderna växer
och växer och om dagens ungdom inte
vore präglad av kravet på en solidari -

tet med de fattiga folken i världen, då
vore det synd om denna ungdom och
då vore det synd om detta land. Dagens
ungdom upplever av förklarliga skäl
världen på ett annat sätt än ungdomen
gjorde för 25, 30 eller 40 år sedan, men
det är väl också därför som den inser
hjälpbehovets omfattning och solidaritetskravets
innebörd bättre än en och
annan inom den äldre generationen. Jag
tycker att det är ganska naturligt. Det
är ingenting som vi skall göra några ironiska
kommentarer till.

Ett annat argument som jag till sist
vill säga ett par ord om är att vår ulandshjälp
inte kan höjas nämnvärt därför
att vi har ett underskott i bytesbalansen;
vi skulle då riskera en minskning
av vår valutareserv. Jag skall inte
bestrida att det är ett problem. Men —
som utrikesministern påpekade i debattens
inledning —- situationen är i realiteten
den, att u-länderna, även om Sverige
icke ställer några villkor för sin
hjälp till dem, köper varor och tjänster
från vårt land i sådan utsträckning, att
det är mycket liten skillnad mellan det
belopp vi ställer till förfogande i form
av gåvor och krediter och det belopp
u-länderna köper varor och tjänster för
från oss.

Underskottet i vår handelsbalans beror
till väsentlig del på att vi har ett
underskott i turisttrafiken — det är ungefär
800 miljoner kronor i nettounderskott
som hänför sig till turisttrafiken
beroende på att svenska folket i så stor
utsträckning semestrar på sydligare
breddgrader. Då tycker jag inte att man
skall skjuta just u-landsproblemen i förgrunden
för att belysa svårigheterna
med handelsbalans och valutareserv.

Det finns nog all anledning för oss
som har möjligheter att påverka opinionsbildningen
— jag tror att vi alla får
vara litet självkritiska på denna punkt
— att också utnyttja dessa möjligheter
för att klargöra u-landsproblemen bättre
än hittills för en bredare allmänhet.
Jag vill gärna till sist säga, herr talman,

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

att jag tycker att det anförande som utrikesministern
höll här i dag visade att
man på regeringshåll nu inser att allmänheten
måste få en bättre orientering
från högsta ort i dessa frågor.

Eftersom ledamöterna i statsutskottet
varit eniga om att vi till nästa års riksdag
skall få en plan för u-hjälpsutvecklingen
framöver, så vill jag till sist uttrycka
förhoppningen att vi kommande
år skall få uppleva en mera enig och
positiv bedömning av u-landsfrågorna
inom regering och riksdag än som har
varit fallet i år.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationerna 1 a, 1 b
och 2 i statsutskottets utlåtande nr 54.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! »Den ekonomiska klyftan
mellan rika och fattiga folk fortsätter
att vidgas. Medan välståndet stiger
och utbreds i industriländerna blir de
ekonomiska framsteg som onekligen
görs i u-länderna bokstavligt talat uppätna
av en hastigt och i stort sett ohämmat
växande befolkning. Denna utveckling
eller snarare tillbakagång utgör ett
växande hot mot världens fred.»

Så skriver SIDA i sin för det kommande
året ingivna anslagsframställning.
Mera koncist och rakt på sak kan
knappast det nuvarande världstillståndet
i ekonomiskt och socialt avseende
karakteriseras.

Beträffande befolkningsutvecklingen
i världen har det i ett nyligen av Erland
von Hofsten framlagt verk visats på vissa
skrämmande fakta. År 1960 fanns det
sålunda 2 990 miljoner människor på
jorden, och den siffran beräknas 1980
ha ökat till 4 269 miljoner samt år 2000
till 5 965 miljoner. Av den senare siffran,
alltså nära 6 miljarder —- vilken ökning
sålunda sker inom 30 år — uppskattar
man att inte mindre än 79 procent
av människorna kommer att finnas

Bistånd till u-länderna m. m.

i u-länderna — en i sanning uppseendeväckande
profetia!

Inte minst detta säger oss att u-landsfrågan
både på kortare och längre sikt
är ett av världens allra största problem.
Att den också är en del av vårt ansvar
inför världen erkännes numera allmänt
här i landet. Ett litet exempel på det
kan vara, att bara under de timmar denna
debatt om u-hjälpen pågått här i riksdagen
har flera telegram anlänt till vårt
kansli med maningen: öka u-hjälpen!
Särskilt ansvarstyngt måste det helt naturligt
kännas för dem som söker att i
handling omsätta det kristna kärleksbudet.
De rika länderna har skyldighet
att hjälpa de fattiga. Säkert är det också
riktigt som någon sagt, att »fattigdom
någonstans i världen utgör ett hot mot
freden överallt i världen».

Vi som arbetar i detta hus är förvisso
alla besjälade av en önskan att på bästa
sätt bidra till denna hjälp. När meningarna
delar sig, är det rörande vägarna
för och storleken av denna hjälp. När
1962 års riksdag fastlade riktlinjerna för
den svenska utvecklingshjälpen, inriktade
man sig på att successivt öka biståndsgivandet
till en nivå motsvarande
1 procent av bruttonationalprodukten.
För innevarande år är siffran 0,33 procent.
De av Kungl. Maj :t föreslagna anslagen
motsvarar cirka 0,38 procent av
bruttonationalprodukten.

Det är glädjande att statsutskottet nu
i sitt utlåtande nr 53 ger uttryck för den
meningen att en väsentlig utbyggnad av
det svenska biståndet bör komma till
stånd samt att utskottet enigt förordar
att en plan föreläggs 1968 års riksdag
med en storleksinriktning på 1 procent
av bruttonationalinkomsten. Någon tidpunkt
då detta mål bör vara uppnått har
man dock inte angivit.

En socialdemokratisk studiegrupp
med bl. a. förra statsrådet Ulla Lindström
och nuvarande statsrådet Alva
Myrdal har föreslagit att detta angivna
mål borde nås 1972/73. Detta innebär att
hjälpen måste öka med cirka 250 miljö -

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna m. m.

ner kronor årligen. Från vårt håll har
tidigare förslag om upprättande av en
plan för ett snabbt uppnående av angivna
mål för u-hjälpen nedröstats. Därför
är det så mycket mer glädjande att
enighet nu har kunnat uppnås om framläggande
av en sådan plan till nästa år.

Jag finner det även värdefullt att ett
enigt utskott bl. a. begärt förslag till nästa
års riksdag om ett svenskt garantisystem
som skydd för investeringar i uländerna,
vilket har föreslagits i motioner
bl. a. från vårt håll och nyss har
understrukits av herr Eliasson i Sundborn.

För mig är det också glädjande att
den nuvarande uppsplittringen av uhjälpen
på åtminstone tre departement
och en därav följande bristande samordning
■—■ något som vi i statsutskottets
femte avdelning blev särskilt uppmärksamgjorda
på vid vårt besök i Geneve
och Paris i höstas — nu har föreslagits
skola upphöra, varvid u-hjälpen i stället
skall sammanföras under utrikesdepartementet.

Någon utredning om nya riktlinjer
eller ny planläggning av u-hjälpen, som
bl. a. begärs i motioner från folkpartiet,
har majoriteten emellertid inte velat
vara med om. I reservation nr 1
till utlåtandet nr 53 begär vi en allsidigt
sammansatt utredning med parlamentariskt
inslag för att se över riktlinjerna
för det svenska utvecklingsbiståndet.
Jag kommer att yrka bifall till
denna reservation.

I många upprop och skrivelser från
olika grupper i vårt folk har man begärt
en aktivering av vår u-hjälp. Jag
erinrar t. ex. om det upprop som i början
av året kom från mer än 30 organisationer
— i stor utsträckning kyrkliga,
frikyrkliga och fria andliga rörelser
— där man yrkade att enprocentmålet
skulle nås inom två år. Det föreliggande
regeringsförslaget tillmötesgår
inte sådana önskningar. Men också
inom majoritetspartiet finns åtskilliga
grupper som inte är nöjda med detta

förslag. Utskottsmajoriteten har emellertid
inte velat ge några »friska» pengar
utan håller sig inom den av finansministern
anvisade anslagsramen på
drygt 400 miljoner. För att mildra den
negativa attityden föreslår man nu en
överflyttning av reserver inom det finansiella
biståndet till det tekniska biståndet,
varjämte man anvisar vissa besparingsposter
— utan att några bestämda
siffror anges.

Mot de projekt i SIDA:s förslag som
majoriteten vill prioritera har jag i och
för sig intet att invända — de är alla
högaktuella. SIDA har för sin totala
fältverksamhet begärt 164 miljoner.
Kungl. Maj:t vill anvisa 99 miljoner,
d. v. s. 65 miljoner mindre. Genom denna
nedprutning har SIDA tvingats göra
en omplanering. Utskottsmajoriteten
Vill nu| prioritera familjeplaneringen, biståndet
genom enskilda frivilligorganisationer,
utbildning av afrikanska kvinnor,
hjälp till Palestina-flyktingar och
målinriktad forskning. De sammanlagda
kostnaderna för dessa projekt har
av SIDA beräknats till 39,8 miljoner.

I mittenreservationen har vi med
hänsyn till den ändrade situationen för
SIDA begärt en uppräkning för fältverksamheten
•— inte med 65 miljoner
som föreslagits i motionen utan med 50
miljoner utöver Kungl. Maj:ts förslag.
Härigenom skapas enligt vår mening en
garanti för att SIDA inte under det
kommande budgetåret i brist på medel
skall förhindras att fullgöra sina förpliktelser
och sin planering, en garanti för
att en fortsatt utbyggnad totalt av vårt
u-landsstöd skall kunna genomföras. En
sådan garanti skapas inte genom överföringar
mellan olika konton. Man behöver
enligt vårt förslag inte heller
skjuta över miljonbelopp till ett följande
budgetår.

I fråga om fältverksamhetens anslagspost
till bistånd genom enskilda frivilligorganisationer,
främst missionen,
hade SIDA i sina petita räknat med 6
miljoner. Under fjolåret lämnade SIDA

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

till dessa enskilda frivilligorganisationer
3,1 miljoner, därav till missionen
2,1 miljoner. Jag vill gärna uttrycka
min glädje över att man under senare
år i alltmer ökad omfattning låtit svenska
frivilligrörelser och svensk mission
få bidrag till utvecklingsverksamhet i
ifrågavarande länder, till byggande av
sjukhus, skolor av olika slag samt andra
projekt som godkänts av SIDA och tacksamt
accepterats av de inhemska regeringarna.
Missionen, som har arbetat på
fältet i hundra år och själv årligen ger
cirka 40 miljoner till utvecklingshjälp,
är väl skickad för dessa uppgifter. Den
har ett grundmurat förtroende hos de
inhemska folken och deras ledare och
kan helt naturligt i många fall utföra arbetet
billigare än vad som eljest är möjligt.

Vid årsskiftet gjorde professor Gunnar
Myrdal ett uttalande, i vilket han
framhöll missionens sätt att arbeta såsom
föredömligt. Visst är det så att
svensk mission för sina insatser på undervisningens
och sjukvårdens område
lika väl som i sin direkta evangeliseringsverksamhet
har att lita till personlig
offergärning och frivilliga gåvor
från hemmamissionen och därför måste
utföra sin gärning med små ekonomiska
resurser. Förhållandet har redan
exemplifierats i dag, bl. a. av herr Vigelsbo,
och excellensen Nilsson har
medgivit att problemet existerar.

Det skall här påpekas, att enligt upgifter
från SIDA ligger i dag på bordet
framställningar om bidrag på cirka 14
miljoner kronor för missionens u-landsprojekt
över vilka Svenska missionsrådet
yttrat sig tillstyrkande och vilka
säkerligen kommer att godkännas av
SIDA:s ledning, även om man i nuvarande
läge inte vågat ta ståndpunkt till
framställningarna. Om ökade medel
ställes till förfogande och »friska pengar»
ges till SIDA, skulle alltså ett betydligt
större anslag kunna lämnas till
frivilligorganisationerna och missionen
än det som SIDA i fjol tog upp i sina

Bistånd till u-länderna m. m.

petita. Detta skulle kunna ske utan att
SIDA:s administrationsapparat skulle
tyngas i någon större utsträckning. Måhända
skulle även några miljoner kunna
reserveras för katastrofhjälp eller
andra särskilt angelägna projekt. Jag
erinrar om att det i flera motioner,
bl. a. från riksdagens kristna grupp,
hemställts att missionens behov i detta
avseende i möjligaste mån skall tillgodoses.

Herr talman! Med det anförda vill
jag yrka bifall till reservationerna 1, 3,
4, 5 och 6 i statsutskottets utlåtande nr
53 samt till reservationerna 1 och 2 i
statsutskottets utlåtande nr 54.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Den utveckling som ägt
rum i vårt land och hela världen på
kommunikationernas område har gjort
att människorna kommit närmare varandra
— avstånden verkar inte så
stora och avskräckande som förr. De
förbättrade kommunikationerna har lett
till att vi möter varandras problem på
ett helt annat sätt, bl. a. genom personliga
besök men också och kanske framför
allt genom de bilder som TV förmedlar.
Det gäller många områden där vi
tidigare, innan dessa möjligheter fanns,
stod främmande inför mycket av det
som hände ute i världen. Det var inte
ovanligt att man använde uttrycket: Vad
angår världens affärer oss?

Men genom de moderna kommunikationsmedlen
har vi alltså, vågar jag
säga, på ett mera påtagligt sätt gjorts
delaktiga av andra länders problem. Det
som förmedlats har inrymt både glädjande
och sorgliga ting.

Vad som mest bränts in i våra sinnen,
när vi nyttjat de nya kommunikationsmedlen,
har väl varit de fattiga ländernas
problematik — problemen för den
del av världens befolkning som enligt
vårt sätt att se lever i armod och nöd.
Det är ganska naturligt att den omedelbara
bild av förhållandena, som vi får
på detta sätt, påverkar debatten i vårt

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna m. m.

land om det lämpligaste sättet för att
hjälpa dessa länder till en bättre utveckling.
Det är klart att det i denna
debatt förekommer många nyanser.
Många uttalanden, som man där möter,
präglas av en verkligt sann idealitet,
och det glädjande är att denna idealitet
i mycket hög grad har resonans hos den
svenska ungdomen. Denna har visat ett
påtagligt intresse för positiva insatser.
Men det är tyvärr också så, att det i
vårt land, liksom i alla andra länder,
finns negativa krafter, och det är därför
som man, om man spänner sig alltför
hårt i denna diskussion, skapar motaktioner
från annat håll. Det blir en
utomordentligt svår balansgång man
måste utföra, därför att det enligt min
mening bör råda enighet om att vi inom
ramen för våra resurser bör göra betydelsefulla
insatser på detta område.

Det är därför som opinionsbildningen
till förmån för insatser helst borde
balanseras på ett sådant sätt att det
icke skapar motaktioner hos människor
som i sitt handlande och tänkande har
ett egoistiskt betraktelsesätt som utgångspunkt,
utan man genom denna propaganda
tvärtom kan övertyga om att
detta är en sak som nationen bör vara
enig om då vi i gemenskap söker skapa
bättre förutsättningar för utvecklingsländernas
folk.

Jag tror att hela denna problematik
bör uppmärksammas, och det är därför
som jag dels har pekat på den och
dels vill ge uttryck åt min tillfredsställelse
över mycket av den sanna idealitet
som vi faktiskt möter på detta område.
Att det sedan också kan finnas
biavsikter hos vissa lämnar jag helt
därhän. Men när man då går att pröva
vad vi kan göra bör man besjälas av
vad vi kan åstadkomma inom ramen
för de resurser som står till vårt förfogande.
Jag tycker inte att man i denna
verksamhet skall binda sig sterilt vid
låsta ståndpunkter. Detta är utomordentligt
olämpligt om man önskar konstruktiva
lösningar.

När vi i statsutskottet fick såväl propositionerna
som den serie av motioner
dessa gav upphov till, diskuterade vi
på vilket sätt vi skulle försöka finna
en väg, en form, som kunde bli någorlunda
enande i denna så betydelsefulla
fråga. I den diskussionen var vi klart
medvetna om att i riksdagen fanns en
majoritet för det totalbelopp som i propositionen
hade förordats på olika
punkter. Det fanns alltså enligt vår bedömning
en klar majoritet för att riksdagen
i år skulle besluta om 404 miljoner
kronor. Det var då vi tog upp diskussionen,
om vi inom ramen för dessa
404 miljoner kan göra någonting som
i sak innebär ett effektivare utnyttjande
av de disponibla resurserna. Det var
med utgångspunkt därifrån som vi i vårt
utlåtande ville försöka beakta vissa ting
som har dominerat och enligt vår mening
varit väsentliga i debatten om det
svenska utvecklingsbiståndet. Därför
menade utskottet att man skulle försöka
plocka fram de frågor som varit centrala
i denna debatt. Bland dem har
funnits, som tidigare här har redovisats,
frågan om ett fullföljande av den tidigare
propositionen angående målsättningen
för den svenska u-hjälpen. Vi
har vid ett tillfälle uttalat vår anslutning
till en målsättning som motsvarar en
procent av nationalinkomsten. Om det
uttalandet, som då gjordes i anslutning
till rekommendationer från internationella
organ, rådde enighet. Men i debatten
har det förevarit en viss tveksamhet
om när vi skall kunna uppnå detta och
på vilket sätt vi skall kunna förverkliga
denna målsättning.

När vi inom utskottet försökt att få
fram sådana synpunkter som skulle ena,
var vi av den uppfattningen att u-hjälpsfrågan
icke borde tillhöra de frågor som
skall ingå i de partitaktiska manövrerna.
Om u-hjälpen bör det inte råda
strid mellan partierna. Vi eftersträvade
från vårt håll en gemensam nämnare
på denna punkt. Detta har också varit
bakgrunden till vårt agerande. Då vi

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

var medvetna om att just målsättningen
för att nå fram till enprocentandelen av
nationalinkomsten utgjorde en diskussionsfråga,
bestämde vi oss för att av
regeringen begära ett program till 1968
års riksdag för att på detta sätt få fram
en skissning av liur målet skall förverkligas.
Det har också visat sig att utskottet
är enigt på denna punkt.

U-hjälpsfrågornas handläggning har
också varit föremål för mycken diskussion.
Statsrevisorerna har i sitt utlåtande
framfört vissa synpunkter om en
bättre samordning i det avseendet. Inom
utskottet var vi klart medvetna om att
de anslag till bilateral hjälp som utgår
dels på tredje huvudtiteln och dels på
sjunde huvudtiteln, förnämligast i anslaget
till bilateralt finansiellt stöd åt
utvecklingsländerna, till sin karaktär
har en sådan gemenskap att det enligt
vår mening är ändamålsenligare om
anslagen kan sammanföras till en och
samma huvudtitel. I skrivningen har
förordats tredje huvudtiteln. I vårt uttalande
ger vi vår anslutning till revisorernas
förordande i deras berättelse på
den punkten. Då det gäller det multilaterala
biståndet bar vi uttalat oss mera
tveksamt om ändamålsenligheten.

Som exempel på sambandet mellan
dessa båda anslag skulle jag kunna nämna
åtskilliga fall, där medel har anvisats
dels från anslaget till SIDA:s fältverksamhet
och dels från anslaget under
sjunde huvudtiteln till bilateralt finansiellt
bistånd. Men jag tror att det räcker
om jag illustrerar sambandet genom att
erinra om att fiskeriskolan i Tunisien
byggs med medel från SIDA:s fältanslag,
under det att hamnen till densamma
byggs med medel från sjunde huvudtitelns
anslag till finansiellt bilateralt
bistånd.

Där ser man alltså klart sambandet
mellan dessa båda anslagsposter, och
det har naturligtvis påverkat vår bedömning.
Dessutom medför det vissa
komplikationer vid utskottsbehandlingen.
Om vi som i år gör en skrivning som

Bistånd till u-länderna m. m.

berör båda dessa anslag måste den ena
avdelningen ha sin skrivning klar innan
den andra avdelningen kan göra
sin. De är alltså beroende av varandra.
Typexemplet härpå är den skrivning
som gjordes i år, där man inom första
avdelningen hade skissat en skrivning
om transfereringar som femte avdelningen
godtog. Första avdelningen kunde
emellertid inte justera sin skrivning
innan femte avdelningen hade fattat sitt
beslut. Vissa sådana tekniska komplikationer
kommer att försvinna om vi får
en samordning.

I anslutning till propositionen har
från borgerligt håll väckts motioner,
vari man begär en ny utredning. Jag
måste erkänna att jag är förvånad över
den borgerliga uppslutningen kring detta
utredningskrav. Det har vid åtskilliga
tillfällen deklarerats att det råder enighet
om målsättningen för vår u-hjälpspolitik.
Vi har haft utredningar om
SIDA:s organisation. Är det möjligen
så, att man i det borgerliga lägret vill
ha en annan inriktning än den vi hittills
har varit eniga om? Det har inte givits
uttryck åt några sådana tankar —-det enda man med en viss frenesi har
talat för är att vi bör få en utredning
till stånd. Men, herr talman, jag tycker
nog att vi har haft tillräckligt med utredningar
ändå och vi kommer säkerligen
att få fler.

Enligt min mening är det därför viktigare
att utnyttja resurserna för att
handla i överensstämmelse med de principer
som har fastslagits som riktningsgivande
för svensk verksamhet på detta
område. Det finns enligt min mening
inte tillräcklig täckning för en sådan
utredning som motionärerna begär, alldenstund
vissa väsentliga frågor genom
utskottsutlåtandet föres fram på ett sådant
sätt alt de i så fall måste lämnas
utanför denna utredning.

Det har också väckts motioner som
vi har mött i tidigare sammanhang,
nämligen om en garantinämnd som
skall pröva näringslivets investeringar i

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna m. in.

u-länderna. Då i pressen tolkningarna
av utskottets skrivning på den punkten
har varit ganska divergerande tar jag
mig friheten att nu framföra några synpunkter
i anslutning till det resonemang
som ligger bakom utskottets uttalande.

I vissa tidningar har man tytt skrivningen
så att förslag skall framläggas
till 1968 års riksdag.

Jag vill erinra om att det i utskottets
skrivning talas om att utredningen skall
bedrivas i syfte att till 1968 års riksdag
framlägga förslag. Det är alldeles uppenbart
att, om utredningen inte kan klara
denna uppgift, kan givetvis inte bindningen
vara så hård som man på vissa
håll har gjort gällande.

Målsättningen för den verksamhet som
skall bedrivas på detta område finns det
också anledning att ägna litet uppmärksamhet.
Det svenska näringslivet har i
motiveringen för sina önskemål sagt att
det på detta sätt vill medverka i uppbyggnadsarbetet
i utvecklingsländerna.
Då är det ganska naturligt med en anknytning
till det som är bärande i vår
u-hjälpspolitik och som måste vara riktningsgivande
i detta sammanhang. Yi
har anslutit oss till den skrivning som
förekommer i utskottsutlåtandet i medvetande
om att mottagarlandet betraktar
en hjälp till industriell utveckling som
ett erkännande av sin inneboende livskraft.
Den kan därför ha en ganska stor
psykologisk betydelse.

Å andra sidan står det alldeles klart
att om man skall få en sådan garanti för
att verksamheten ligger i linje med det
syfte som svensk u-hjälp ytterst har, möter
man många komplicerade problem
som måste lösas och många synpunkter
som måste beaktas. Det innebär svåra
avvägningar för utredningen att få det
helä att balansera.

Vi har såväl goda som dåliga erfarenheter
av investeringar i dessa länder.
Därför måste det slås fast att huvudsyftet
med denna del av verksamheten
är att hjälpa u-länderna. Då bör givetvis
bestämmelserna formas på ett sådant

sätt att den som eventuellt syftar enbart
till att få billig arbetskraft inte skall inkluderas
i gruppen. Man måste alltså ha
möjlighet att pröva objektet med utgångspunkt
i huruvida det är till för att
hjälpa landet till en bättre utveckling.
Hela vår u-hjälpspolitik bör vara inriktad
på hjälp till självhjälp, på bistånd
till utvecklingsländerna att slutligen
själva kunna klara sina försörjningsproblem.
Verksamheten måste vara meningsfylld
från den synpunkten, ty vi
kan inte bygga på en pessimism söm
innebär att vi för all framtid skall ha
hjälpverksamhet av det format som vi
nu arbetar med.

I stället bör vi ge dessa folk en chans
till en mera människovärdig utveckling.
Det är alldeles uppenbart att vi då, när
vi skall välja hjälpform, får pröva olika
medel för att nå målet, vilket är hjälp
till en sund utveckling i u-länderna.

Professor Gunnar Myrdal lanserade
för några år sedan en tankegång som
jag för min del anser att man närmare
bör pröva när man nu skall bedriva
denna utredning. Han skisserade, om
jag minns rätt och korrekt kan återge
hans tankar — och jag tror jag kan det
— en tankegång, där svenskt näringsliv
skulle bidra till att utveckla näringslivet
i u-länderna men där samtidigt i kontrakten
skulle intagas överenskommelser
om att mottagarlandet hade möjlighet
att efter en viss tid överta den verksamhet
som man hade startat. Jag tycker
för min personliga del att detta är en
synpunkt som bör beaktas även i den
utredning som nu pågår.

Vidare måste givetvis de bestämmelser
som utformas vara så restriktiva, att -—
som någon ledamot sade i utskottet —
spekulanter och lycksökare ej gör sig
besvär på detta område; i botten skulle
hela tiden ligga en strävan att på bästa
sätt medverka till att lösa utvecklingsländernas
problem.

I övrigt har i anslutning till debatten
om statsverkspropositionens förslag
funnits en stark önskan att ge SIDA

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

vidgat utrymme, och man har även pekat
på vissa aktiviteter, vilka man menat
har en sådan angelägenhetsgrad, att det
fördenskull kunde vara av behovet påkallat
att vidta extra åtgärder. På det
området har vi inom utskottet mycket
ingående diskuterat, huruvida de önskemål
möjligen skulle kunna tillgodoses
som därvidlag har framförts. Problemet
gäller ju hur vi skall kunna lösa den
uppgiften utan att behöva kräva en anslagsökning.
Det var i anslutning till det
resonemanget som tanken uppkom att
ge Kungl. Maj :t fullmakt att överföra
medel från sjunde huvudtitelns anslag
till bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd
till tredje huvudtitelns anslag för
fältverksamhet och att därifrån få ett
täckningsanslag.

Från mittenpartiernas sida har det i
dag talats i ringaktande ton om denna
systematik. Man har sökt framställa det
hela som ett försök från vår sida att fly
undan den verkliga problematiken. Ja,
om man tar så enkelt på frågeställningen
som mittenpartierna har gjort, så
kan man naturligtvis föra det talet, men
i verkligheten ser det ju ut på ett helt
annat sätt. Yi har kunnat konstatera, att
det bilaterala finansiella stödet ■—- det
som hittills har beviljats — av mottagarländerna
inte har kunnat utnyttjas i
den utsträckning som åtagandena från
svensk sida har inneburit.

Den omständigheten att man ligger så
långt före mottagarländernas förmåga
att utnyttja våra åtaganden får väl ändå
betraktas som ett uttryck för den svenska
regeringens positiva vilja att medverka
på dessa områden. Det har i denna
debatt använts så många uttryck som
inneburit, att man sökt bibringa människorna
föreställningen att det från vårt
.håll skulle finnas en i det närmaste
negativ inställning till u-landsproblemen.
Den omständigheten att man på
detta område ligger före u-ländernas
förmåga att utnyttja erbjudandena talar
ju ett helt annat språk.

När vi då har sett närmare på de ak -

Bistånd till u-länderna m. m.

tiviteter som kan ifrågakonnna inom
ramen för sjunde huvudtitelns anslag,
har vi sagt oss, att där kan finnas ett
utrymme som, utnyttjat av SIDA under
det löpande budgetåret, möjliggör en
större aktiv insats inom ramen av totalbeloppet
än man skulle kunna få utan
att göra denna transferering.

Vad beträffar de olika aktiviteter som
man har förordat i utskottsutlåtandet är
det mycket svårt att i dag exakt ange
den merkostnad som belöper på SIDA:s
fältanslag vid realiserandet av detta
önskemål. Det sammanhänger med olika
omständigheter. För det första ingår redan
i 99-miljonersanslaget en del av
kostnaden för detta. Vi vet att man inom
ramen för 99-miljonersanslaget kan
göra vissa besparingar på grund av att
en del saker icke kan verkställas under
budgetåret. Vi vet att vissa överföringar
inom tredje huvudtiteln också kan ske
utan att fördenskull påverka vad som
kan utföras under budgetåret 1967/68.
Men vi är också medvetna om att det
behövs ett täckningsanslag, därför att
det som kan ske inom ramen för tredje
huvudtiteln täcker icke hela totalkostnaden.
Mot bakgrunden av den erfarenhet
vi har av verksamheten på det bilaterala
finansiella biståndets område har
vi sagt oss, att det skall finnas möjlighet
att ur de 125 miljonerna överföra de
täckningsanslag som behövs för att SIDA
skall kunna fullgöra dessa betydelsefulla
aktiviteter.

Det är klart att det finansiella biståndets
summa reduceras med det belopp
som täckningsanslaget representerar —
det skall inte råda någon tvekan om det.
Men erfarenheten hittills har visat, att
mottagarländerna inte har förmåga att
konsumera alla de åtaganden som vi
gör. Då det kan finnas anslag inom den
ramen som icke skall utbetalas under
budgetåret 1967/68 utan i viss utsträckning
också kommer att utbetalas under
de två därpå följande budgetåren, har
vi ansett att vi med vår systematik kan
få ut ett effektivare utnyttjande av de

60 Nr 21 Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna m. m.

medel som ställts till förfogande för vår
totala u-landshjälp. Det är därför vi menar
att det skulle kunna utgöra grundval
för en kompromiss som kunde samla ett
enigt utskott.

Vi hade alltså berört en rad aktuella
frågor för att försöka få ett, om uttrycket
tillätes, samlat paket, som skulle lösa
det vi ansett vara det mest brännande i
diskussionen. Men vad möter vi? Jo,
från mittenalliansens sida krävs ett besked
om hur många kronor täckningsanslaget
uppgår till, och detta besked
krävs trots att man vet, att ingen expert
i dag exakt kan ange detsamma. Mittenpartierna
har emellertid själva vid skrivningen
om statsrevisorernas förslag
markerat sambandet mellan dessa två
anslag. Och vi menar att sambandet beträffande
utnyttjandet av dessa båda
anslag för olika ändamål är så fast, att
det fördenskull är lämpligt med ett tekniskt
arrangemang vid årets budgetbehandling,
vilket ger Kungl. Maj :t fullmakt
att överföra det erfordrade täckningsanslaget.
Jag är också övertygad
om att vi därigenom — därom har jag
förvissat mig — ger SIDA maximala arbetsuppgifter
under det kommande budgetåret.
Mittenpartierna förklarar då,
som jag tidigare nämnde, att de inte kan
ansluta sig till denna lösning därför att
vi inte exakt kan ange det belopp som
erfordras.

Herr talman! Det är således enbart av
formella skäl som mittenpartierna vägrar
att medverka till en enhetlig lösning,
ty det totala utfallet vid bifall till
deras yrkande på ytterligare 50 miljoner,
vilket belopp i och för sig inte är
preciserat med avseende på användningen,
skulle icke innebära någon ökning
av insatserna för u-landshjälpen
från svensk sida. I sakfrågan når vi med
vår systematik lika långt som om vi
ökade budgetsiffran med 50 miljoner
kronor. Då har jag, herr talman, kommit
fram till att det för mittenpartiernas
vidkommande inte är sakfrågan som är
det väsentliga, utan att vi beträffande

tredje huvudtitelns anslag till fältverksamheten
får en annan siffra än de 99
miljoner som angivits.

Herr talman! Det bar i debatterna
ofta framförts vissa synpunkter på den
problematik som vi i stort har att brottas
med. Centerpartiets ledare herr Hedlund
i Rådom har vid skilda tillfällen
när vi haft ekonomiska diskussioner talat
om sparsamhet. Senast i årets remissdebatt
höll han ett mycket uppmärksammat
anförande vari han starkt
betonade, att vi alla mot bakgrunden av
det nuvarande budgetläget måste ålägga
oss stor begränsning när det gäller utgiftsökningar.
Han tilläde, om jag inte
minns fel, att vi skall ta hänsyn till budgeten
även om det gäller hjärteangelägenheter.
I denna fråga kan man ta
hänsyn till såväl hjärteangelägenheter
som till den budgetsynpunkt som centerpartiets
ledare så starkt underströk i
remissdebatten, men av formella skäl
vill man inte medverka.

Folkpartiets ledare har vid flera tillfällen
rest krav på att man skall försöka
åstadkomma ett samlat grepp — som
termen lyder — när han och de mindre
kronprinsarna är ute och talar i olika
angelägenheter. Utskottet har i detta fall
försökt åstadkomma ett samlat grepp
kring de ting som bränner mest i debatten.
Men vad gör då folkpartiet när
det bjuds ett samlat grepp på detta område?
Jo, av formella skäl — därför att
vi inte kan precisera summan — vill
folkpartiet icke ge sin medverkan.

Herr talman! När jag lyssnat till mittenpartiernas
argumentering i det avsnittet
har jag fått en stark känsla av att
de byråkrater som Strindberg en gång i
tiden beskrev skulle gnugga händerna
av förtjusning om de hade lyssnat till
mittenalliansens talesmän i denna fråga.

Med utskottsmajoritetens förslag löser
vi väsentliga problem på detta område.
Vi presenterar ett samlat grepp, som ger
möjlighet till betydelsefulla insatser, ett
samlat grepp som också utnyttjar våra
resurser att göra insatser. Ett bifall till

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

utskottsmajoritetens förslag innebär att
vi gör allt som i dag kan göras. Ett bifall
till mittenalliansens förslag ger ingen
ökning av de aktiva insatserna under
det kommande budgetåret i förhållande
till utskottsmajoritetens förslag; det blir
endast en markering av att man tekniskt
vill lösa problemet på ett annat sätt.

Herr talman! Det är beklagligt att vi
skall behöva föra strid om tekniska problem
i stället för att koncentrera oss på
att utåt markera en enig vilja att göra
insatser i det arbete som är så betydelsefullt
i utvecklingsländerna.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till statsutskottets förslag.

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är uppenbart att
lierr Lindholm har den uppfattningen,
att om man inte följer regeringens förslag
eller de propåer som regeringspartiets
ledamöter i ett utskott gör i ett
trängt läge, så för man ett partitaktiskt
spel. Nu är det emellertid så, att mittenpartiernas
huvudmotioner i januari
bygger på de siffror angående behovet
för fältverksamheten som SIDA uppgivit
och även på de förslag som regeringen
framlagt för riksdagen i fråga
om totalramen.

Sedan vi konstaterat att en regeringsledamot
avgått på grund av att SIDA:s
förslag till ökade anslag inte bifölls av
regeringen och på grund av att hennes
stora och värdefulla intentioner därmed
inte kunde tillgodoses, ansåg vi att
vi måste inta en mer positiv ställning
än regeringen. Jag skulle vilja fråga
herr Lindholm om han anser att fru
Lindström nu för något slags folkpartistisk
partitaktik i detta sammanhang.
Hon står såvitt jag förstår kvar vid sin
uppfattning, att u-hjälpsanslaget skall
ökas totalt utan några som helst konstlade
grepp.

Därutöver vill jag endast än en gång
säga, att vi varit positivt inställda till
möjligheterna att förhandla om anslaget.
Vi har emellertid inte tänkt oss att

Bistånd till u-länderna m. m.

vi skulle förhandla på det villkoret, att
budgetramen inte skulle få ändras i något
avseende. Vi vill inte ha denna svacka
i utvecklingen av u-hjälpen till en
högre nivå. Herr Lindholm har ännu
inte gett något besked, huruvida dessa
pengar som man så att säga tar ur en
kassa sedan skall återföras till denna
kassa.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindholm söker
väl ändå bevisa litet väl mycket när
han säger att det bara är av formella
skäl som mittenpartierna inte kan acceptera
det förslag som högerledamöterna
och socialdemokraterna i statsutskottet
framlagt. Herr Lindholm försöker
bevisa att om man, som mittenpartierna
vill, ställer 50 miljoner kronor
till förfogande i ökat anslag till
SIDA:s fältprojekt, så betyder detta inte
någon större aktivitet totalt sett i
fråga om u-hjälpen än om man följer
regeringens förslag; SIDA kan helt få
sina önskemål tillgodosedda genom regeringens
förslag. Då måste man ställa
frågan: Varför lämnade i så fall Ulla
Lindström regeringen?

Kvar står ändå det faktum att om
man för över pengar från det ena anslaget
till det andra, så måste det bli
mindre pengar på det anslag man för
över pengarna från. Herr Sträng har ju
räknat med att de 125 miljoner kronor
som han föreslagit till bilateralt finansiellt
bistånd skall gå åt. Man kan alltså
inte utan vidare säga som herr Lindholm
att aktiviteten blir densamma
även om man låter bli att öka det totala
anslaget. Det är nog en matematik
som är mycket svår att få att gå ihop.

Jag vill upprepa vad jag sade tidigare,
nämligen att jag tycker att det är
generande mot bakgrunden av den situation
som u-länderna befinner sig i
och det hjälpbehov de har att vi i Sveriges
riksdag skall behöva tvista om 50
miljoner kronor i en budget på 36 000

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna m. m.

miljoner kronor. Hade det inte varit
möjligt att enas om en lösning som inneburit
dels att majoriteten tillmötesgått
mittenpartiernas krav på besparingar
till någon del, dels att man från
vårt håll gått med på att göra justeringar
på någon post så att vi fått ihop
de 50—60 miljoner kronor som behövs.
Från regeringshåll har man inte varit
beredd att acceptera någon annan
ståndpunkt än den att det totala anslaget
inte får höjas. Jag undrar, herr
Lindholm, om det är riktigt att säga
att riksdagsmajoriteten har stått bakom
denna ståndpunkt. Jag är lika övertygad
om att man hade kunnat åstadkomma
majoritet i Sveriges riksdag för att
höja u-landsanslagen något.

Herr NELANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindholm — statsutskottets
femte avdelnings ordförande
— framhöll i sitt i stort sett hovsamma
anförande att man inte sterilt skall vara
bunden i låsta positioner. Jag skulle
vilja fråga vem han vände sig till, till
dem som anser att man inte skall kunna
lämna en enda krona utöver regeringens
förslag eller till oss som anser
att man bör ge ett större anslag. Om
det — såsom synes framgå av dagens
debatt — råder någorlunda enighet om
att vi måste göra en betydligt större
satsning i framtiden, så är det väl riktigt
att inte väja för att lämna ett något
större bidrag redan i år.

Mittenpartierna har tagit enkelt på
denna fråga, sade herr Lindholm. Ja,
så enkelt har vi tagit på den, att vi anser
att när det gäller att inom några få
år uppnå en procent av bruttonationalinkomsten
i u-hjälp, så måste vi offra
litet mer på u-hjälpen redan i år.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! De repliker som här
har riktats mot mig har haft en sak gemensam:
ingen har kunnat påvisa att
ett bifall till mittenalliansens förslag
ger en mera effektiv hjälp till u-länder -

na under det kommande budgetåret.
Erfarenheten säger oss att mottagarländerna
inte är beredda att utnyttja de
medel som anvisas.

Jag vill erinra om att de reservationer
som fanns i riksbanken vid budgetårets
början uppgick till 119 miljoner
kronor, och man kalkylerade med en
avsevärd ökning under nu löpande budgetår.
Detta är ett uttryck för att viljan
att göra aktiva insatser på detta område
är mycket stark men att förmågan
att utnyttja dem inte är lika utvecklad.
Från den erfarenhet vi har i det fallet
och i medvetande om att en del anslagsposter
kommer att skjutas över
till de närmaste åren är diskussionen
mellan oss och mittenalliansen inte en
diskussion om hur mycket vi skall göra
för utvecklingsländerna utan om huruvida
vi med det belopp som täckningsanslaget
representerar skall ytterligare
öka reservationerna i riksbanken.

Det är så problemet ligger till, herr
talman!

Herr ELIASSON i Sundborn (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår att herr
Lindholm är besvärad och att det är
speciella problem som gör att han blir
litet irriterad. Men man kan ju inte
säga som herr Lindholm gör, att mittenpartiernas
förslag inte innebär någon
skillnad alls jämfört med utskottsmajoritetens.
Det blir precis samma effekt
vilken väg man än går, sade herr
Lindholm. Jag upprepar att det ju ändå
betyder att vi för över ett belopp av
okänd storlek från den finansiella utvecklingshjälpen
till fältprojekt och
lägger i regeringens hand att avgöra
storleken av transaktionen, medan mittenpartierna
vill ställa 50 miljoner kronor
till SIDA:s förfogande för att skapa
garantier för projektens genomförande
utan risk för medelsbrist.

Vidare sade herr Lindholm att reservationerna
under det bilaterala finansiella
biståndet i år kan komma att

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

öka från 119 till 160 miljoner kronor.
Ja, den uppgiften har vi också fått. Men
det är ju inte det som är problemet.
Herr Lindholm har själv vid behandlingen
av detta ärende sagt bestämt
ifrån att vi inte skall ta in de reservationer
som uppstått och uppstår, utan
vad vi har att diskutera är en överföring
och ett ianspråktagande av de 125
miljoner kronor som finansministern
har upptagit i årets budget till bilateralt
finansiellt bistånd.

Då frågar jag: Hur kan herr Lindholm
stå här och säga att de 125 miljoner
som herr Sträng räknat med inte
behövs? Vi befinner oss nu mer än 14
månader före utgången av det budgetår
vars anslag vi diskuterar. Hur kan herr
Lindholm då säga att han vet att de
presumtiva mottagarländerna inte kan
förbruka medlen?

Om herr Lindholm vill göra gällande
att vi kan göra lika mycket för uhjälpen
genom att inte höja anslagen
som om vi höjer dem, så frågar jag än
en gång: Varför avgick då Ulla Lindström
som ansvarig u-landsminister?

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill upplysningsvis
meddela herr Eliasson att jag är varken
besvärad eller irriterad, utan jag är som
vanligt ganska lugn. När jag hör herr
Eliassons argumentering blir jag ännu
lugnare.

Herr Eliasson säger att man lägger i
regeringens hand att avgöra denna sak.
Hur skulle det vara om herr Eliasson
något läste på budgeträtten? Vi lägger i
Kungl. Maj :ts hand att fatta samtliga beslut
om utgifter. Riksdagen har inte på
någon punkt fattat beslut. Den ger
Kungl. Maj :t bemyndigande på olika
punkter att göra utbetalningar, men beslutet
fattas av Kungl. Maj :t enligt gällande
budgeträtt. Om herr Eliasson är
så rädd i detta fall, bör han kräva en betydande
ändring på budgeträttens område.

Sedan säger herr Eliasson att jag ti -

Bistånd till u-länderna m. m.

digare framhållit att vi inte får röra reservationerna
i riksbanken, och det är
fullt korrekt. Det som där finns är
»öronmärkta» pengar, som kan utfalla
till betalning när som helst och som vi
betraktar som obefintliga i dessa sammanhang.
Men jag kan nämna att det
inom ramen för de projekt man arbetar
med finns exempelvis ett i Tanzania på
30 miljoner, varav 10 miljoner skall utfalla
under budgetåret 1967/68 och resten
under de två därpå följande budgetåren,
om planen kan realiseras. Detta är
ett typexempel — det går att säga att vi
tar de 10 miljonerna nu och att vi sedan
kan disponera de andra medlen till
täckning. På så sätt får vi ett effektivare
utnyttjande.

Samtidigt bör man komma ihåg att
enligt vårt sätt att se är budgetåret 1967/
68 det år då vi har de akuta problemen.
Vi har till 1968 års riksdag begärt en
proposition om hur vi skall utveckla utvecklingshjälpen
till 1 procent.

Det är därför som jag med mycket
stor bestämdhet vågar hävda att mittenalliansens
förslag icke ger ytterligare
aktiviteter på dessa områden än dem
som inryms i utskottsförslaget.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Som bekant kommer
från statsutskottet många goda saker
som människorna kan dra nytta av och
kan vara belåtna med, och även u-landshjälpen
skall ju komma från statsutskottet.
Men det obehagliga är att det inte
kan gå till så enkelt utan att också bevillningsutskottet
skall komma med i bilden.
Hur man än trollar skall pengar
komma fram som betalar fiolerna.

Bevillningsutskottet har också behandlat
en rad motioner som berör biståndsverksamheten.
Det är yrkanden
om skatte- och avgiftshöjningar för att
finansiera denna hjälp. Vissa motionärer
vill att vi skall betala högre bilaccis,
andra vill att vi skall betala mer för
kemisk-tekniska artiklar, en del vill att
vi skall betala mera i skatt för grammo -

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna m. m.

foner o. s. v. Man vet inte riktigt vilka
metoder man skall hitta på för att få
fram medel till hjälpen.

Man vill också i motioner ha en årlig
u-landshjiilpavgift av dem som har mer
än 10 000 kronor i beskattningsbar inkomst.
Man vill ha en speciell avgift på
1 procent av den till statlig inkomstskatt
deklarerade inkomst som överstiger
20 000 kronor, och denna avgift skall uttas
under en särskild rubrik på debetsedeln.
Vidare vill man ha en utredning
om förutsättningarna för att på debetsedeln
påföra vad varje medborgare erlägger
i u-landsbidrag.

Detta är inte förslag i några partimotioner
utan i motioner från enskilda
riksdagsledamöter. Man vill nämligen,
som vi här hört och som vi alla är ense
om, ge u-länderna bistånd. Men inget
parti vågar ta det enda radikala greppet:
att höja skatterna. Det är faktiskt
den enda vägen om alla skall bidra och
om man inte bara skall tala om hjälp
utan också skapa en garanti för att
svenska folket avstår från de medel som
behövs.

Det förs en propaganda i varje fall
utanför riksdagen — här är ju argumentationen
mera nyanserad — som om det
skulle finnas några dolda fonder utanför
statsbudgeten och utanför vad som
erfordras för att vi skall kunna hålla
samhällsekonomisk balans. Jag tycker
faktiskt att man försöker skapa något
slags jultomtemyt i fråga om denna uhjälp.
Och jag kan gott förstå detta.
Ingen människa tycker ju om skatter,
och därför kan man inte rimligen föreslå
höjda skatter.

Så långt jag kan minnas från mina 26
år här i riksdagen har oppositionen propagerat
mot de skatter vi haft och mot
de skattehöjningar som föreslagits. Oppositionen
har yrkat på lägre skatter
men aldrig hesiterat när det gällt ökade
statsutgifter. I år har emellertid detta
tal tystnat. Varför är det på det sättet?
Jo, oppositionen motiverar sin ståndpunkt
att nu inte tala om lägre skatter

— förslag om sådana skall i stället redovisas
om något år — med att regeringen
har förstört statens finanser och åstadkommit
inflation.

Oppositionen vågar alltså inte gå ut
till folket och säga: Visst skall vi nu ta
ett radikalt grepp för att hjälpa u-länderna.
Vi skall inte plottra med 50 miljoner
hit och 10 miljoner dit och manipulera
på alla möjliga sätt för att det
skall se ut som om det inte kostar någonting
utan ta ett radikalt grepp, men
detta kräver en rejäl skattehöjning.
Trots att det hävdas att en stark och
utbredd opinion finns ute i landet för
ökad u-hjälp, vågar inget parti ta på sitt
ansvar att säga till folket: Detta kommer
att kosta er så och så mycket — så och
så mycket får ni avstå. U-hjälpen måste
betalas genom högre skatter. Hur man
än manipulerar, på vilka sätt man än
går till väga, skall pengarna slutligen
fram skattevägen — såvida vi inte plötsligt
skulle kunna höja vår produktion så
att vi kan klara utgifterna ändå.

Och det är min övertygelse, herr talman,
att även om vi skulle få en helt
enig riksdag att besluta om ytterligare
förstärkning av u-hjälpen, skulle vi
snart nog möta en propaganda — i varje
fall under varje valrörelse —- som
går ut på att regeringen i detta land bara
driver upp skatterna. Oppositionspartierna
säger sig på längre sikt kunna
sänka skatterna och samtidigt successivt
öka u-hjälpen. Det är denna »jultomtemyt»
som jag reagerar mot när jag lyssnar
till diskussionen här i kammaren
men framför allt när jag tar del av propagandan
ute i landet.

Nu får vi hoppas att den plan för utvecklingsbiståndets
utbyggnad som
statsutskottet föreslår kommer att presenteras
för svenska folket, när den blir
färdig, på ett sådant sätt att alla får en
klar uppfattning om hjälpens omfattning
men också om de uppoffringar som
svenska folket måste göra. Det är detta
jag vill framhålla i denna debatt, som
jag annars inte ämnar vidare deltaga i.

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

Anledningen till att jag begärde ordet
var närmast att vi bär några tekniska
problem också i utskottet. Jag kan inte
behandla alla motionerna därför att
ingen motionär eller reservant tidigare
varit uppe i talarstolen. Därför får jag
nöja mig med det allmänna påstående
jag tidigare gjorde och övergå till att
säga något om reservation nr 1 till utskottets
betänkande.

Utskottet har behandlat motioner om
införande av rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen
för gåvor till religiösa
m. fl. ändamål. Det är ett yrkande
som riksdagen har behandlat nästan
varje år sedan 1961, så det är ingen nyhet
precis. Riksdagen har också varje
gång avslagit detta yrkande i korthet av
följande skäl. Ett bifall skulle innebära
en avvikelse från grundläggande principer
i skattelagstiftningen. Man får i
princip göra avdrag för omkostnader,
men man får inte göra avdrag för levnadskostnader
vartill hör gåvor och liknande.
Detta underströks också klart av
skattelagssakkunniga, vars yttrande jag
inte skall gå närmare in på; det blir nog
en tillräckligt lång diskussion ändå i
dag. Stödet skulle bli svårbedömbart anser
vi reservanter nu som tidigare. Det
skulle, enligt en centerpartimotion förra
året, bli en gradering, inte efter angelägenhetsgrad
utan efter ekonomi och
skattekraft hos givaren, vilket jag tycker
är ett alldeles riktigt uttalande. Det
skulle därjämte vara i det närmaste
ogörligt att skriva in i författningstexten
vilka institutioner eller sammanslutningar
som man med avdragsrätt
kan ge bidrag. Detta skulle ge upphov
till en mängd arbetstvister.

Men man bör heller inte förringa betydelsen
av omständigheten att det ges
gåvor under sådana former att det inte
är möjligt att kontrollera att bidragen
utbetalas — t. ex. insamlingar av olika
slag. Vi har tidigare påpekat detta. Vi
gör det fortfarande liksom flera motionärer.
Det kan också vara fråga om bidrag
genom medlemsavgifter till sam -

Bistånd till u-ländertia in. m.

manslutningar som arbetar för allmännyttiga
ändamål. Skall man då ge avdrag
för medlemsavgifter? I så fall skulle det
ytterligare komplicera lagstiftningen.

Man kan också fråga vad som menas
med »allmännyttig» för att omedelbart
förstå svårigheterna. Det pågår en skiftande
verksamhet i detta land som kan
betecknas som allmännyttig. Vilka skall
då utmönstras och vilka skall komma
under bestämmelserna? Det riktiga är,
anser vi, att man ger anslag till stöd
direkt, vilket också riksdagen har beslutat
i stor utsträckning. Därtill, herr talman,
kan man nämna en annan viktig
omständighet. Vi försöker införa en definitiv
källskatt, vilket inte torde bli
lättare genom alla dessa avdrag.

Nu kan man säga -—■ vilket jag antar
att herr Larsson i Umeå kommer att
göra — att allt detta motiverar en utredning.
Det avgörande skälet till att man
inte kan gå med på detta krav — vilket
riksdagen inte velat — är själva skatteprincipen.
En princip, den utreder man
inte. Man avskaffar eller ändrar den,
men man utreder den inte.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
I av herr John i Ericsson
m. fl. vid bevillningsutskottets beänkande
nr 25. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! I likhet med herr Brandt
skall jag i huvudsak ägna mig åt bevillningsutskottets
betänkande, och då på
det område där högerpartiet har längre
gående förslag än de andra partierna för
att, som vi tycker, på ett praktiskt och
realistiskt sätt via företagsamhetens
verksamhet underlätta för denna att
verka till förmån för u-länderna. Jag
tror och hoppas att det faktum att de
andra borgerliga partierna inte är med
i vår reservation mera är ett olycksfall
i arbetet än övertygelse om ätt vad vi
framfört inte är riktigt.

Utländska företags investeringar spelar
som vi vet en betydande roll för

3 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 21

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna m. m.

u-ländernas ekonomi. Det sägs att de
svenska privata investeringarna utgör
omkring 150 miljoner kronor per år.
Dessa torde väsentligt kunna ökas, om
man på alla sätt underlättar svensk företagsamhets
möjligheter.

Vi har i högerpartiets mycket omfattande
motion om olika vägar att stödja
u-länderna sagt, att vi finner det självklart
att med anledning av u-ländernas
behov av investeringar också vårt land
bör vidta åtgärder för att underlätta för
svenska företag att kommersiellt och
industriellt bidraga till att öka takten i
u-ländernas ekonomiska utveckling. Vi
har då föreslagit några åtgärder som vi
nu återkommer med och som vi under
många år försökt att intressera utskott
och kammare för. Vi har begärt att med
alla dessa länder ingås ett avtal som förhindrar
dubbelbeskattning. Det har ofta
av oss påpekats att frånvaron av ett
sådant avtal med ett flertal u-länder är
ett hinder mot investeringar i dessa.

När vi i november 1966 antog regler
om en generell rätt till avräkning för
skatt, har vi bara gått ett steg på vägen.
Vi måste fullfölja den väg vi har
slagit in på, och det är förvånande att
vi inte redan gått längre i riksdagen, då
det inte skulle inneburit några större
ekonomiska uppoffringar för vårt land,
om vi så hade gjort. Tvärtom skulle det
ge förutsättningar för ett gemensamt
praktiskt ekonomiskt utbyte, som mest
skulle favorisera vår handelspartner. Utvecklingsländerna
försöker själva på
olika sätt stimulera svenska företag att
investera. Man gör det genom att bevilja
skattefrihet i investeringslandet under
viss tid eller genom en skattelättnad.

Denna praktiska generositet, herr talman,
som är en hjälp till självhjälp för
u-landet, en väg som u-länderna själva
väljer, bemöts från statsmakternas sida
med att den svenska staten tar skatt
av det investerande svenska företagets
inkomster. Jag förstår att u-länderna
tycker att detta är en egendomlig politik
som den svenska staten bedriver. Å

ena sidan är man här beredd att ge direkta
ekonomiska subsidier till u-landet,
å den andra skall svenska investeringsföretag
beskattas, trots att u-landet självt
ger skattelättnader. Detta är också en
psykologisk och sociologisk fråga. De
mycket nationalmedvetna unga regeringarna
i u-länderna vill hellre — tror
jag — ha en samarbetsform, som på ett
naturligt och likaberättigat sätt skapar
ekonomiska förutsättningar för landet
i fråga.

Ytterligare en väg är att i likhet med
Västtyskland —• en metod som också
för närvarande diskuteras i Amerika —
låta investeringskostnaderna i u-landet
ge rätt till avdrag från investeringarnas
skattepliktiga inkomst i Sverige. Varför
är man så rädd att göra försök och se
vilket utslag detta kan ge? Kan man
förena detta med — något som herr Antonsson
tog upp i dagens debatt — vissa
investeringsgarantier med anledning av
de politiska risker som kan inträda,
finns också utomordentliga förutsättningar
för att svensk företagsamhet är
beredd att i betydligt större omfattning
göra sådana investeringar. Det visar
bl. a. en enkät som Industriförbundet
bär gjort bland en mängd svenska företag
som skulle ha förutsättningar att
medverka till sådana investeringar.

Det har sagts från denna talarstol i
dag att Sverige är ett litet land, att
vår hjälp -— även om vi ger mycket —
blir relativt liten. Men, herr talman, vi
är en framstående industrination t. o.m.
räknat i världsmått. Genom att stimulera
näringslivet till arbete i dessa länder
kan vi punktvis göra stora insatser,
insatser som mer stärker u-ländernas
självkänsla än många andra understödsformer.

Jag ber, herr talman, att med hänvisning
till vad jag nu sagt få yrka bifall
till reservationen II som är fogad vid
bevillningsutskottets betänkande. Jag
har inte berört de frågeställningar som
gäller skatteavdrag för u-hjälp i olika
former, t. ex. gåvor. Jag vet nämligen

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

att min vän herr Larsson i Umeå kommer
att tala härom, och högerpartiet
kommer helt att stödja honom.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Denna fråga debatterade
vi ganska ingående i fjol, och enligt
utskottets mening har ingenting nytt
inträffat sedan november som motiverar
en annan inställning frå riksdages sida.
Möjligen har vi nya dubbelbeskattningsavtal,
och det är det enda som löser
dessa problem. När vi nu inte har
dubbelbeskattningsavtal med alla u-länder
— och det är inte Sveriges fel, det
vill jag understryka — motiverar det,
som utskottet säger, interna lagstiftningsåtgärder
för att underlätta investeringar
och annan ekonomisk verksamhet
i dessa länder.

Som ett komplement till dubbelbeskattningsavtalen
beslöt riksdagen i fjol
införa ett avräkningsförfarande för utländsk
skatt, ett s. k. credit of taxsystem.
Det innebär rätt för fysiska
personer med hemvist i Sverige och för
svenska juridiska personer att under
vissa förutsättningar från den svenska
statliga skatten på inkomster från länder,
med vilka vi inte har något dubbelbeskattningsavtal,
avräkna vad man
erlagt i skatt i ett sådant land. Därmed
är det främsta hindret mot svensk industrietablering
i u-länderna undanröjt,
anser utskottet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan på denna punkt.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Herr Brandt framhöll
att anledningen till den debatt som nu
föres beträffande de statliga anslagen
för u-hjälpen är att inget parti här i
riksdagen har velat föreslå en höjning
av skatterna för att finansiera denna
hjälp och att över huvud taget inget parti
är angeläget om att höja skatterna.
Viljan att höja skatterna är naturligtvis
begränsad. Jag måste dock ge herr
Brandt en blomma i det avseendet och

Bistånd till u-länderna m. m.

säga att någon motvilja mot att höja
skatterna har i varje fall inte märkts
hos det parti som han företräder.

Herr Brandt sade vidare att enda
möjligheten att få utrymme för dessa anslag
är höjda skatter. Det är ganska underligt
att den tanken aldrig uppstår
att det också går att göra besparingar.
Man kan få utrymme för ett visst ändamål
antingen genom att höja skatten eller
genom att göra besparingar. Det är
vad mittenpartierna här har föreslagit.
För en ökning av u-hjälpen har vi full
täckning i vårt budgetförslag, som ändå
ger ett något större överskott än regeringsförslaget.

Det var inte denna fråga vi skulle debattera
i dag, men då herr Brandt drog
upp den kunde jag inte låta bli att
framföra vissa synpunkter. Jag tror
nämligen att både folkpartiet och centerpartiet
befinner sig på en mycket
säker grund i detta fall, ty de utgifter
som vi har föreslagit har vi också full
täckning för.

Bakom reservation I till bevillningsutskottets
betänkande står de socialdemokratiska
ledamöterna, som missgynnades
av lotten. Reservanterna motsätter
sig att främjandet av frivilliga gåvor
till u-landshjälp och andra allmännyttiga
ändamål stimuleras genom
lättnader vid beskattningen och framhåller
att sådant stöd bör ges genom direkta
statsanslag, vilket herr Brandt
nyss särskilt har understrukit. Att direkta
statliga bidrag behövs är vi väl
alla ense om, och dagens debatt om uländerna
har också visat önskvärdheten
av att de höjs.

Vad utskottsmajoriteten vill är att
man även genom stimulans till enskilda
bidrag skall kunna höja insatsen för olika
former av behjärtansvärda ändamål.
Kan sådana enskilda bidrag göras större
genom en viss skattebefrielse för gåvor,
bör man kunna söka sig fram efter
denna väg. Reservanterna framhåller
att det föreligger risk för att bidragen
»inte alltid skulle rätta sig efter ända -

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna m. m.

målets angelägenhetsgrad och behovets
storlek». Gäller det frivilliga gåvor är
det dock helt naturligt att i första hand
givaren bör bestämma vem som skall få
hans gåva. Människor har olika ideella
intressen, och en del vill särskilt
gynna ett visst bestämt ändamål. Uppoffringen
görs ju av den som ger gåvan,
och det borde därför vara självklart
att denne måste ha sin fria rätt
att bestämma vart gåvan skall gå.

Det är för att stimulera en ökning av
det frivilliga givandet och göra gåvorna
frikostigare som en viss avdragsrätt
bör medges. Att denna måste anpassas
till fasta regler är alldeles uppenbart.
Reservanternas farhågor går ut på att
avdragsriitten skulle gynna större inkomsttagare,
och dessas gåvor skulle
innebära en mindre uppoffring. Detta
är en mycket verklighetsfrämmande tro.
Det är ju den enskildes totala förmåga
och vilja som är bestämmande för gåvans
storlek. Medges en viss avdragsrätt
betyder detta endast att man vidgar
ramen för förmågan att ge bidrag.

Det är av särskild vikt att framhålla
att det gäller att gynna mottagaren. Vill
man det, bör naturligtvis möjligheter
skapas för detta. Då det gäller sådana
mottagare som u-hjälp, humanitära, religiösa,
kulturella, vetenskapliga och
andra samhällsnyttiga ändamål bör därför
stimulans ges; det ligger ju i samhällets
intresse.

Reservanterna hopar en mängd svårigheter
på vägen. Deras attityd är genomgående
negativ; bl. a. åberopas de
besvärligheter som skulle uppstå från
kontrollsynpunkt. Den utredning som
utskottsmajoriteten föreslår bör dock
leda till sådana regler att det blir möjligt
att få en ordentlig kontroll.

Avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga
ändamål skall inte lämnas på sådant
sätt att de gynnar givaren, utan
den skall stimulera honom att ge större
belopp genom att skapa erforderliga förutsättningar
härför. Skattelättnaden bör
därför vara så utformad att den gynnar

mottagaren och ger de organisationer
som arbetar i samhällsnyttans tjänst de
ekonomiska resurser de behöver för att
bedriva sin verksamhet. De frivilliga
krafter som med stora personliga uppoffringar
arbetar i vårt samhälle anser
vi böra uppmuntras. Bortfallet av ett
visst skatteunderlag är ett lågt pris för
vad samhället får i gengäld.

Därför, herr talman, yrkar jag bifall
till bevillningsutskottets hemställan.

Från folkpartiets och centerpartiets
ledamöter i utskottet föreligger även ett
särskilt yttrande, vari vi påpekar att
vi har i motionen begärt förslag till årets
höstriksdag om införandet av ett svenskt
garantisystem för skydd av svenska investeringar
i u-länderna. Vi framhåller i
yttrandet att nu gällande regler är svåröverskådliga
och i behov av förenkling
och förbättring och att det avräkningsförfarande
som beslöts vid fjolårets riksdag
bör ytterligare utbyggas. Vi anser
att dessa frågor bör ingående prövas
och vill med det särskilda yttrandet
markera vår positiva syn på frågan om
stimulans för svenska investeringar i uländerna.
I samband med behandlingen
av våra motioner skall vi återkomma
till denna sak.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Utrikesministern började
sitt anförande i morse med att säga
några ord om att de angelägenheter som
vi nu diskuterar är mycket allvarliga
och följaktligen bör behandlas med stort
allvar. Jag tänker följa hans råd i det
avseendet.

Jag skall inte gå närmare in på de tekniska
modaliteterna i fråga om anslagsberäkning
och överflyttning av anslag
mellan olika departement av olika poster
i budgeten, som spelat en viss, enligt
min mening alltför stor roll under
senare tid i debatten om Sverige och biståndet
till de mindre lyckligt lottade
länderna. Jag skulle dock vilja säga —
dels med anledning av utrikesministerns

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

betonande av vikten av att ha en god
planering i u-lijälpsstödet och dels med
anledning av vad herr Lindholm anförde
—- att det väl ändå är klart att det
blir ungefär motsatsen till god planering
som inträffar med regeringens politik.
Inom SIDA har man först lagt upp
ett program som innebär en relativt betydande
expansion. Man satsar på denna
och förbereder sig genom att öka personalresurserna
och på annat sätt för
att kunna genomföra denna expansion;
man försöker successivt växa in i en
större kostym. Motsatsen till god planering
visar sig när regeringen sedan på
ett ganska tidigt stadium klargör —
vilket uppenbarligen här varit fallit —
att det inte skulle anslås pengar till
denna större kostym; att regeringen
inte skulle komma att bevilja SIDA:s
krav på anslagsökning för fältverksamheten.
Givetvis måste man då göra en
omdisponering av sin planering efter
det rådande läget och gå ned till en
lägre nivå. Vi har också kunnat konstatera
att det ursprungligen tänkta större
programmet har måst reduceras.

Det är självklart, herr talman, att på
det här området liksom på så många
andra områden gäller att en ökad expansion
måste planeras så noga som
möjligt. Men för att detta skall vara
möjligt måste i botten finnas erforderliga
beslut från statsmakternas sida. På
den punkten har rått osäkerhet; man
har vinglat fram och tillbaka. Därför
tycker jag'' sannerligen att det var malplacerat
när utrikesministern, vilket
skedde här i morse, tryckte på att man
måste ha en god planering, malplacerat,
därför att det förslag som vi har
lagt fram från folkpartiets och centerpartiets
sida är bättre ägnat att underlätta
en sådan god planering när det
gäller SIDA:s fältverksamhet.

Jag skall inte heller, herr talman, närmare
upprepa det både i denna debatt
och i många andra debatter starkt understrukna:
kravet att vi har en moralisk
förpliktelse att hjälpa de halv -

Bistånd till u-länderna m. in.

svältande massorna i de mindre utvecklade
länderna. Jag vill understryka
vad herr Eliasson i Sundborn för en
stund sedan sade härifrån, nämligen
att vår humanitära inställning inte kan
stanna vid vårt lands gränser.

Jag skall, herr talman, i huvudsak
säga några ord om det ansvar som naturligtvis
vilar på oss alla här i riksdagen
men som ändå främst vilar på
regeringen som har makten. Jag tänker
här framför allt på ansvaret att vara
förutseende ledare, av den allmänna
opinionen vad beträffar de starka ocli
avgörande tendenser i världsutvecklingen
som sist och slutligen avgör betingelserna
också för våra villkor här hemma.
Huvuddragen i de tendenserna är
ju välkända men kan tydligen inte upprepas
alltför ofta. För min del har jag
upprepat dem många gånger även den senaste
hösten och vintern och denna vår.
Många andra inom den liberala folkrörelsen
har också gjort det. Men tydligen
kan det som sagt inte sägas alltför ofta.
Därför vill jag tillåta mig att understryka
ett par huvuddrag i denna utveckling,
även om många detaljer i den
förvisso är välbekanta för kammarens
ledamöter.

Det första är själva accelerationen i
fråga om jordens befolkningstillväxt.
Den kan kanske enklast illustreras med
att ange befolkningsökningen under 50-årsperioder. Under perioden 1800—1850
ökades jordens befolkning med 30 procent.
Under nästa 50-årsperiod, 1850—
1900, blev ökningen ungefär 40 procent.
Under därpå följande 50-årsperiod,
1900—1950, blev ökningen trots
två världskrig ungefär 55 procent. Nu
antas enligt försiktiga beräkningar att
ökningen för perioden från 1950 till
nästa sekelskifte skall uppgå till ungefär
140 procent.

Jag skall här inte upprepa absoluta
siffror som är välbekanta — de har för
övrigt nämnts förut i debatten — men
just beträffande den sista 50-årsperioden,
den mellan 1950 och nästa sekel -

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna m. m.

skifte, vill jag ännu en gång stryka under
den förskjutning när det gäller fördelningen
av jordens befolkning som
med särskild snabbhet kommer att inträffa
under den tiden. 1950 hade Europa,
Sovjetunionen inräknad, och Nordamerika
något mindre än en tredjedel
av hela jordens befolkning, som då
beräknades till 2,5 miljarder människor.
Om jag går till år 2000, då man alltså
enligt dessa försiktiga beräkningar väntar
att finna en total folkmängd på
ungefär 6 300 miljoner människor, så
har andelen för Europa, inklusive Sovjetunionen,
och Nordamerika av hela
världsbefolkningen reducerats från ungefär
en tredjedel till en femtedel.

Jag skall nämna ett ytterligare huvuddrag
och uppehålla mig något vid det.
Det gäller den militära upprustningen
eller det ökade militära inflytandet
inom många av de länder i andra världsdelar
där folkförsörjningen är mycket
knapp. Man kan t. ex. nämna serien av
militärkupper av olika slag i afrikanska
länder.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
kommentera ett uttryck som utrikesministern
använde i sitt anförande tidigare
i dag. Han sade att det ändå är så, att
det i många av dessa länder uppstått
feodala system efter de koloniala. Utan
tvivel är detta riktigt. I dessa nya feodalherrars
fickor försvinner — jag har
inte den exakta ordalydelsen av utrikesministerns
uttalande men detta var
hans mening —■ en del av de pengar som
lämnas som u-landsstöd. Visst är det
så, herr talman! Det är klart att, om
man bara ser saken från materiell försörjningssynpunkt,
de gamla koloniala
regimerna i en del fall och i vissa länder
var bättre för folkets stora flertal än
de nya regimerna, vare sig de är militära
eller inte. Men, herr talman, naturligtvis
vore det, och jag förmodar att alla
är ense härom, helt missriktat att på
grund av dessa omständigheter argumentera
för något slags fortsättning av
det koloniala systemet. Det finns ingen

väg tillbaka. Och detta innebär också
att vi måste acceptera vissa svagheter
av det här slaget. Det är självklart att
det i vårt u-landsstöd borde ingå, i större
utsträckning än nu, en hjälp för
fostran av administratörer av olika slag,
men vi skall inte begära att utvecklingen
i något land, inte heller i ett u-land,
skall beskriva en jämnt stigande! kurva.

Låt oss hoppas, och jag tror det finns
skäl härtill under förutsättning att de
välutvecklade länderna gör sin plikt,
att utvecklingen i flertalet av de nu
lidande länderna mot ett tillstånd med
materiellt drägliga villkor för folkets
flertal och samtidigt demokratiskt styrelseskick
skall bli en i tiden mycket
kortare process än den som många
europeiska länder behövde, en process
som sträckte sig från medeltiden fram
till våra dagar. Jag tror att vi skall akta
oss för att klandra eller låtsas som om
det vore någonting onormalt, att åtskilliga
av de nya länderna passerar
betänkliga utvecklingsstadier på vägen
fram mot ett bättre tillstånd som det
krävdes århundraden för många europeiska
stater att nå.

Efter denna parentes vill jag tillägga
att det naturligtvis kan sägas, att den
ökade tonvikt på militära maktinstanser
som präglar t. ex. de afrikanska stater
jag nämnde, men inte bara dem, inte i
och för sig behöver uppväcka någon
stor oro i världen, då ju de allra flesta
av dessa staters militära resurser ännu
är så utomordentligt begränsade. Men
detta förhållande kan ändras, herr talman.
Redan i dag går det inte att säga
detta om t. ex. Kina, som är i full färd
med att satsa på en kärnvapenupprustning
av betydande mått trots en per
capita ringa nationalinkomst. Om den
upprustningen fullföljs och när den är
färdig eller om andra utvecklingsländer
skaffar sig kärnvapen måste man fråga
sig: Vad händer då?

Herr talman! Jag tror att vi kanske
rjrggar tillbaka för mycket för att ställa
in även de problem vi i dag diskuterar

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

i detta, som man skulle kunna kalla det,
det hemskaste av alla perspektiv. De två
tredjedelar av världens befolkning, för
vilka knapphet i dag härskar i fråga
om det mesta som hör till livets nödtorft,
uppväcker nu i alltför ringa utsträckning
vårt intresse och vi engagerar
oss alltför litet i deras jättelika
problem.

Inte heller tror jag att vi annat än
möjligen som snabbt förbiglidande
aningar uppfattar denna del av världen
som ett hot mot vår egen välfärd — och
i dag behöver vi, som sagt, inte heller
göra det. Men hurudant, herr talman,
blir världsläget om 20 eller 25 år, då
kanske fyra femtedelar av jordens befolkning
lever under den utpräglade
knapphetens villkor men samtidigt kan
vara rent militärt rustade i en omfattning
som i dag nästan bara supermakterna
är? Ett magert liv och en stor militär
styrka är en fruktansvärd kombination.
Om de vanlottade då frestas att
med våld rycka till sig av andras överflöd,
har vi då inte ett stort ansvar, ifall
vi ingenting väsentligt gjort för att i tid
förbättra deras villkor?

Jag vet att en hel del av oss vill säga,
att det vi kan göra ändå är så litet; ansvaret
måste även i det här fallet främst
vara stormakternas. Det är rätt i och
för sig. Men det befriar oss inte från vår
del av ansvaret. Och framför allt kan
det inte befria oss från att få dela det
öde, som ett misslyckande i strävandena
att tillräckligt och effektivt stödja utvecklingsländerna
kan dra över oss.
Därför är det oklokt av oss att försöka
dimensionera ned vårt eget ansvar.

Det är alltså mot denna bakgrund,
herr talman, som jag något skulle vilja
granska hur regeringen i dessa förvisso
allvarliga frågor sköter sin uppgift att
vara en förutseende ledare av den allmänna
opinionen. Vad är det vi sett hittills?
Har vi sett en regering som i angeläget
ärende ivrigt sökt skildra läget
för medborgarna som det är? Som försökt
väcka till insikt om att världen be -

Bistånd till u-länderna m. m.

finner sig i en situation som är exceptionell,
en situation som historien inte
kan uppvisa något motstycke till? Har
vi sett en regering som intensivt försöker
förklara att detta angår också oss,
var och en av oss?

Vi bär sett alltför litet av sådant. Vi
har i stället sett en regering som splittrat
sig inom sig själv i denna fråga, som
lämpat en ledamot över bord efter en
tvist om några tiotals miljoner kronor
för ett avsnitt av u-landsstödet, där klara
och obestridliga behov föreligger, en
regering som nu samtidigt tycks vilja
göra gällande, att man i själva verket
anhållit om för mycket pengar till ett
annat avsnitt. Vi har sett en regering som
grundligt försummat vad som i dag kanske
är själva huvuduppgiften: att få
svenska folket att förstå varför starkt
ökade insatser behövs. Hur lcan vi begära
att medborgarna helt och fullt skall
inse sitt ansvar när regeringen tydligen
inte inser sitt?

Hur stor denna försummelse är har
framgått av ett tidigare uttalande av finansministern.
Och trots några yviga
ord, som står i stark diskrepans till innehållet
i regeringens handlingar detta
år, upprepade faktiskt utrikesministern
på förmiddagen några av finansministerns
enligt min mening mycket betänkliga
resonemang. Båda statsråden säger
sig visserligen hoppas, att entusiasmen
framför allt bland de unga människorna
skall vara representativ för en opinion
som dominerar alla medborgarei Men
samtidigt framhåller de att — och finansministern
har även dragit fram
exempel härpå — många medborgare
som lever i små omständigheter kan
tycka annorlunda. Båda statsråden stannar
för sin egen del såvitt jag kan förstå
i ovisshet när det gäller på Vilken
sida den starkaste opinionen befinner
sig, och det förlamar av allt att döma
deras handlingskraft rätt mycket.

Jag måste bekänna att detta resonemang
på mig gör ett nästan förskräckande
intryck. Det blir förskräckande bl. a.

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna m. m.

därför att jag tror att finansministern
och utrikesministern har rätt när det
gäller bedömningen av opinionsläget i
stort. Jag skulle kunna gå ett steg längre
än de bär gjort och säga att det förefaller
mig ganska sannolikt att en majoritet
av det svenska folket i dag är emot
en stark utbyggnad av vårt u-landsstöd.
Det är säkert inte så att de som försöker
driva fram en sådan ökning och förklara
varför den är så nödvändig har särskilt
stora utsikter att vinna några popularitetens
lagrar. Det tror jag finansministern
och utrikesministern har större
utsikter att göra genom det sätt på vilket
de har behandlat denna opinionsfråga,
även om det naturligtvis förhåller
sig så att det i stor utsträckning är
misstag av regeringen som förorsakat de
brister som många människor i det
svenska samhället i dag besväras av.

Men, herr talman, låt oss stanna ett
ögonblick till vid opinionsläget — jag
tycker att det är en central fråga. Detta
opinionsläge har enligt min mening blivit
vad det är beroende inte minst på en
helt otillräcklig upplysningsverksamhet
från regeringens sida. Det är det tvärsäkra
sättet både hos finansministern
och hos utrikesministern att anknyta
till denna opinion för att förklara sin
återhållsamhet när det gäller att bygga
ut u-landsstödet som just gör vad jag
förut kallade ett förskräckande intryck.
När jag använder dessa ord är det därför
att denna opinion står i en så bestämd
motsats såväl till vad humanitet
och medmänsklig solidaritet kräver av
oss som till vårt eget folks långsiktiga
trygghetsintresse. Då ett sådant motsatsförhållande
föreligger mellan å ena
sidan vad som på längre sikt är nödvändigt
och å den andra sidan den dagsaktuella
opinionen, är ingenting mer naturligt
än att i första hand regeringen
tar på;sitt ansvar att förklara och upplysa.
Det är rent av dess plikt att göra
det. Men den saken har den nuvarande
regeringen, inte alls skött på ett tillfredsställande
sätt. I stället tycks den

vilja säga: Opinionen är alltför omogen;
låt oss vänta på opinionen I

Om detta skall vara ledstjärnan i
uppläggningen av regeringens program
i detta avseende blir det mycket svårt
att till realitet förvandla de yviga ord
som utrikesministern använde på förmiddagen.

Kanske många av oss som är i 50-årsåldern
eller äldre inte vill eller kan se
det längre perspektivet. Även om de
bättre lottade folken inte lyckas åstadkomma
en stark ökning av sina insatser
för de sämre ställda kanske världen
ändå under vår livstid kan undvika den
verkligt stora katastrofen. Och det kanske
inte är så märkligt om vår förmåga
till inlevelse i tänkbara framtida situationer
ofta är sämre när perspektivet
utsträcks längre. Men vi måste ändå,
herr talman, bekämpa alla tendenser till
att slå sig till ro med ett sådant resonemang.
För våra barn måste det te sig
helt orimligt. De skall leva i 30, 40 eller
50 år till, och de riktigt unga ännu
längre än så. De vill ha en fredlig värld
under hela sin livstid. De vet att ett nytt
världskrig med de förstörelsemedel som
nu existerar skulle dra med sig offer av
människoliv och åstadkomma en förödelse,
som skulle komma lidandena under
de senaste två stora krigen att nära nog
framstå som obetydliga. De känner instinktivt,
med den större inlevelseförmåga
som är deras, att framgången i
strävandena att höja de vanlottade folkens
levnadsvillkor till människovärdig
nivå är nära förknippad med utsikterna
att i längden bevara världsfreden.

Vi som har politiskt ansvar kan inte
svika den unga generationen, även om
yi inte själva tillhör den. Vi kan inte
som den franske kungen för nästan ett
par hundra år sedan slå oss till ro med
frasen: Efter oss syndafloden! Vi måste
övervinna motsatsförhållandet mellan
vårt eget välstånds kortsiktiga intressen
och de för hela mänskligheten och därmed
även för oss själva långsiktiga intressena.
Och på lång sikt föreligger: det

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

inget motsatsförhållande alls mellan de
krav som u-landsstödet ställer och de
fordringar vår egen säkerhet och trygghet
och vårt eget förbättrade välstånd
reser.

Vi får inte heller därför att vi är ett
litet land och våra insatser inte kan ha
någon avgörande betydelse hemfalla till
uppfattningen att insatserna är utan betydelse.
Vi måste göra vad som skäligen
ankommer på oss som det internationellt
sett rika land vi är. Den allmänna
inställningen hos regeringen, som jag
här har kritiserat och som tydligast
framträder i regeringens bedömning —
inte så mycket av det faktiska opinionsläget
som av dess underlåtenhet att fatta
vad som är regeringens plikt när det
gäller att vägleda och upplysa opinionen
— är ett hinder i strävandena att
komma vidare i stället för att vara en
hjälp. Att rösta med reservationen är
därför, herr talman, ett uttryck för en
önskan att bryta och förändra denna
inställning.

Herr talmannen övertog ledningen av
f örhan dlinigar na.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Jag skall direkt knyta an
till vad herr Wedén nyss sade. Det har
ofta varit min roll i diskussioner av
detta slag att presentera siffror, men
det behöver jag inte göra i dag. Herr
Wedén, herr Antonsson och herr Eliasson
i Sundborn och många andra bär
redovisat olika sifferdata. Men om jag
skall säga någonting om de anförda siffrorna,
så håller jag med herr Wedén
om att beräkningarna rörande befolkningsutvecklingen
är hållna i underkant.
Enligt min mening har man vid uppgörandet
av prognoserna varit för försiktig
och inte tagit tillräcklig hänsyn till
den alltmer minskade dödligheten.

Inte heller behöver jag här tala om
lägets allvar. Det har man nog börjat
inse både ute bland folket och i riksdagen.
Herr Lindholm erinrade om

Bistånd till u-ländernä m. m.

gamla tider, då man ofta hörde frågan:
Vad angår dessa problem oss? Ja, jag
har nog mött den attityden här i riksdagen,
när vi som över huvud taget
vågade ta upp dessa problem infe var
fler än att vi kunde räknas på ena handens
fingrar. Man ansåg oss Som mer
eller mindre underliga, när vi tog upp
dessa frågor. Redan för 20—30 år sedan
var det emellertid uppenbart att
utvecklingen i u-länderna skulle gå som
den har gått. Redan då höll Västerlandet
på att exportera metoder för dödskontroll:
vår moderna medicin, våra
metoder att bekämpa epidemier och
mycket annat.

Vi visste att genom denna dödskontroll
dödligheten kraftigt höll på att
minska i u-länderna utan att någon
födelsekontroll infördes. Att befolkningsexplosionen
skulle komma, kunde
var och en som något såg på siffrorna
veta redan för decennier sedan.

Nu är vi där. Det har sagts att två
tredjedelar av jordens befolkning svälter.
Det beror på vad man menar med
svält, men siffran stämmer om man
med svält menar att människor inte får
tillräckligt med mat för ett normalt
hälsotillstånd eller för att kunna utföra
ett normalt arbete. Sedan finns det naturligtvis
olika grader av svält. På en
del håll i u-länderna — och jag har
levat bland människorna på sådana
platser — är svälten så hård att ingen
som inte direkt har bevittnat den kan
föreställa sig det ohyggliga i situationen.
Det gäller här inte den akuta svält som
vi såg hos dem som kom från Hitlers
koncentrationsläger, som vi såg hos
greklandsbarnen och som vi ibland ser
på reportage i TV. Det är den kroniska
svälten det gäller. Man behöver inte
vara läkare för att konstatera den: hur
människornas muskler som pergament
ligger klistrade på skelettet. Jag skulle
kunna ge upprivande beskrivningar av
vad som kan förekomma i detta avseende,
men jag avstår.

Herr Lindholm sade att världen har

— Andra kammarens protokoll 1967. Kr 21

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna m. m.

krympt ihop, och i anslutning till vad
herr Wedén nyss yttrade vill jag påpeka
att vi har konunit på robotavstånd
från de underutvecklade länderna. Några
kanske tyckte att herr Wedéns beskrivning
av eventuella framtidsrisker
var överdriven — jag tycker det inte.
Människorna i dessa länder nöjer sig
inte längre med sin situation. De känner
till förhållandena i Västerlandet
och vet att de inte nödvändigtvis behöver
ha det så svårt, som de har. Och inser
de det inte själva, finns det alltid
amerikanare eller sovjetrepresentanter
som talar om det för dem — och det
skall man ju göra.

I likhet med herr Wedén vill jag betona
att vi inte skall tro att vi i längden
kan sitta här i fred vid våra köttgrytor,
när två tredjedelar av jordens
befolkning svälter. Folken i u-länderna
kommer att ta saken i sina egna händer.
Jag såg i en tidning häromdagen att
någon skrev att situationen inte är så
farlig eftersom u-länderna inte har
pengar för att skaffa de vapen som behövs.
Resonemanget är ju ganska cyniskt.
Men jag vill säga att de kan få
pengar från supermakterna, och i robotarnas
tidevarv kan de förresten själva
skaffa fram de pengar som behövs.

När vi försöker analysera vår motivbild
då det gäller u-landsproblemen,
skulle jag emellertid inte i första hand
vilja anföra detta, även om — som någon
talare här sade — fattigdomen varhelst
den finns är ett hot mot freden.
Jag skulle vilja trycka på den sociala
och humanitära sidan av dessa problem.
Det är inte minst ur den synpunkten
som jag är litet förvånad över den relativt
kallsinniga behandling som hithörande
frågor har fått i statsverkspropositionen.
Man har använt —- det erkändes
öppet av fru Lewén-Eliasson —-u-hjälpspengarna som buffert mot andra
utgifter. Jag har tidigare framhållit att
det är i hög grad olämpligt. Det omdömet
gäller i fråga om den multilaterala
hjälpen, det gäller de pengar vi

slussar över FN och dess specialorgan
men det gäller i ännu större utsträckning
SIDA:s bilaterala hjälp. Det får
infe bli ryckighet i dess ekonomisering.

Man sätter som regel inte i gång ett
u-landsprojekt från en månad till en annan,
inte ens från ett år till ett annat.
Man måste verkställa noggranna förberedande
undersökningar i kontakt med
vederbörande mottagarlands myndigheter.
Principen är att man inte ger
några löften förrän beslut fattats om
ett projekt. Men i praktiken är det sfi,
att bara man intresserar sig för ett projekt,
uppfattas detta av representanterna
för mottagarländerna som något av ett
löfte. Och i varje fall kan vi inte gärna
gå till mottagarländerna och säga: »Detta
projekt är nu planerat och vi t3mker
det är riktigt att genomföra det, men vi
har i Sverige vissa besvär med vår budget
i år, så vi måste skjuta projektet på
framtiden.» Representanterna för mottagarländerna
förstår inte sådana uttalanden,
när de görs från en av världens
rikaste nationer.

I en liten bok, »Samtal med Tage
Erlander mellan två val», som i dag för
första gången ligger på bokhandelsdiskarna
säger statsministern: »Jag vill
betona, att SIDA inte får avbryta inledda
projekt.» Nej, fattas bara! »Så långt
möjligt», säger statsministern, »skall
SIDA genomföra projekt, som man arbetar
med och där planeringen avancerat
relativt långt.» Så värst positivt är
väl inte detta.

Vilken är då bakgrunden till regeringens
inställning? Statsministern har
flera gånger — senast när han i förrgår
tog emot en delegation — framhållit
att opinionen för u-landshjälpen inte
är tillräcklig. Liksom herr Wedén tror
jag att detta — tyvärr — är riktigt.
Det torde vara riktigt åtminstone i den
meningen att om vi skulle anordna en
folkomröstning — hemska tanke! —
mellan reservanternas förslag och majoritetens
förslag, så skulle nog majoritetens
förslag vinna. Men liksom herr

Onsdagen den 19 april 1907 fm.

Nr 21

Wedén: vill jag säga: Det är ju inte detta
det gäller. Vi skall inte följa opinionen

— vi skall skapa opinion.

Låt oss ett ögonblick tänka på den
tid för ett par generationer sedan, i
början av seklet, då de nya social-humanitära
idéerna började spira — då
man inte ville godkänna det gamla Fattigsverige,
som herr Lindholm sade.
Fanns det då opinion för utvecklad socialvård?
Jag tror knappast det. Det
dröjde innan en sådan opinion skapades.
På många håll betraktades fattigdom
som något mer eller mindre självförvållat.
I varje fall fanns det från början
inte opinion för den välfärdsstat som
vi nu har — en stat där man anser att
det är samhällets sak att se till att ingen
i vårt land behöver lida nöd och där
den fattige inte behöver betrakta denna
hjälp som en nådegåva utan som en
rättighet. När man arbetade med detta

— jag har stor respekt för socialdemokratins
agerande i dessa sammanhang;
det fanns också andra som var med —•
sade man inte att opinionen var otillräcklig
härför utan man skapade en
opinion. Det anser jag att man skall
göra också i u-landsfrågorna i dag. Det
var någon som sade — jag tror att det
var herr Eliasson i Sundborn —- att
känslan för medmänniskan inte skall
göra halt vid landets gränser. Nej, just
det! Det borde väl en socialdemokrat
förstå, ty en viktig ingrediens i socialdemokratin
— och också i andra partier
— har varit att man inte vill låta
sin solidaritet med medmänniskor göra
halt vid landets gränser, utan att man
anser det som något av en skyldighet
att hjälpa svältande människor, människor
i armod, var de än befinner sig.
Mot denna bakgrund tycker jag det skulle
vara ganska lätt att komma sams i ulandsfrågorna.

Innan jag går vidare skall jag kanske
beröra bara en detalj från den hittillsvarande
diskussionen. Det gäller vad
herr Vigelsbo, min gode vän och partikamrat,
sade. Han pekade på att det

Bistånd till u-länderna m. m.

gjorts misstag inom den svenska u-hjälpen.
Och visst är det så! Han tog som
särskilt exempel fram de alltför dyrbara
byggnationer som gjorts, där
byggherrarna har byggt efter svenskt
mönster och tagit mycket liten hänsyn
till förhållandena i de länder som det
gäller. Det kommer att bli kontroll av
detta, sade utrikesministern, och jag
försäkrar att denna kontroll också kommer
att utövas från SIDA:s styrelse.
Man skall följa den regel som utrikesministern
här talade om, nämligen att
man när det gäller u-landsarbete måste
ha kännedom om förhållandena i de länder
det gäller. Man måste — jag går
till och med ännu längre — försöka att
se problemen på samma sätt som befolkningen
i det u-land i vilket man arbetar.
Man skall försöka. Man lyckas aldrig
helt, men det bör vara en målsättning
för alla som arbetar i u-länderna.

Visst har det begåtts misstag. Det är
lärpengar, som utrikesministern sade.
Det är barnsjukdomar, sade fru LewénEliasson.
Man får räkna med sådant
när det gäller u-hjälp. Jag vågar säga
detta, vilket jag särskilt vill understryka,
att det kommer att göras misstag också
i fortsättningen. Det är något som inte
kan undvikas vid u-hjälp. Det kommer
att hända att sådana misslyckanden
smälls upp i tidningarna och att man
gör stor affär av dem. Man kan göra
misstag vid u-hjälp, men jag vill klandra
sådant först när samma misstag görs
två gånger.

Herr Vigelsbo nämnde missionen i
detta sammanhang och talade om effektiviteten
i missionens arbete, någonting
som senare har understrukits också
av herrar Nihlfors och Nelander. Jag
vill också göra det. Också jag har sett
åtskilligt av missionens arbete i Östafrika.
Jag har sett det på mycket nära
håll i Indien, och jag måste säga att
jag hyser beundran för dessa missionärer
och för deras effektiva verksamhet
men kanske framför allt för deras
verkliga uppoffringar i arbetet. Natur -

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna m. m.

ligtvis skall man hjälpa missionen där
man kan. Jag tror att herr Rimmerfors,
som står senare på talarlistan, kommer
att bestyrka att SIDA därvidlag gjort
vad organisationen kan göra. Man får
emellertid komma ihåg vad utrikesministern
sade, nämligen att missionen
arbetar inom alldeles speciella områden
av u-hjälpen. Det finns områden
som rimligtvis inte kan införlivas med
missionens verksamhet.

Om man gör undersökningar om administrationskostnaderna,
kommer missionen
säkerligen att visa upp mycket
låga siffror. Emellertid vågar man nog
säga att SIDA:s administrationskostnader
är avsevärt lägre än för den
verksamhet som går genom FN :s organ.
Men fullt säker kan man inte vara. Man
måste bedöma administrationskostnaderna
från objekt till objekt och objekten
skiftar.

Herr talman! Jag skall till slut bara
ta upp en sak. Från alla partier har i
debatten framhållits att vi inte skall
partipolitisera denna fråga. Jag är mycket
angelägen om att konstatera det. Vi
skall försöka komma fram till ett tillstånd
då högerpartiet, folkpartiet, centerpartiet,
socialdemokratiska partiet
och det kommunistiska partiet i dessa
frågor går hand i hand mot »nya djärva
mål».

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag tänker inte ta upp
olika detaljer i det ämne som vi nu debatterar
utan skall försöka begränsa mig
till några principiella synpunkter.

I den utrikespolitiska debatt som vi
hade för någon månad sedan tillät jag
mig understryka, att den underutvecklade
världens problem inte uteslutande
kan uppfattas som samvetsfrågor, att
sättet för hur vi bedriver vårt arbete
på detta område inte skall bestämmas
av den moraliska förpliktelsen, som åtskilliga
anser att de rika länderna har
att dela med sig av sin rikedom till de
fattiga. Vi löser inte världens utveck -

lingsproblem genom allmosor, lika litet
som vi kunnat lösa våra egna interna
utvecklingsfrågor på det sättet. Det är
inte de känslomässiga aspekterna som
skall vara avgörande, hur förklarliga
och hur glädjande de än må vara. Problemen
är väsentligen praktisk-tekniska.

Det sätt, på vilket många i vårt land
angriper u-landsfrågan, förefaller ibland
tyda på att man känner sig på något
sätt skuldbelastad gentemot de fattiga
länderna. Jag skulle därför vilja understryka
någonting som jag anser vara
självklart, nämligen att talet om utsugning,
utplundring av u-länderna är oriktigt.
Sådana tankegångar är farliga, därför
att de är ägnade att förskjuta perspektiven,
och de kan leda till att vi
anlägger felaktiga utgångspunkter för
det handlande som vi bedriver. Vad vi
måste utgå ifrån är i stället att det föreligger
ett klart gemensamt intresse inom
både u-länder och industriländer att
världshandeln utvecklas och att det skapas
bättre förutsättningar för en breddad
internationell arbetsfördelning.

Vad våra insatser skall sikta till är att
höja avkastningen av världens jordbruk,
att se till att skörden inte förfars och
att skapa ett underlag där ute för ekonomisk
utveckling och för successivt
höjd produktivitet. Det gäller att ta till
vara de möjligheter härför som ett utvidgat
handelsutbyte, ett utvidgat erfarenhetsutbyte
skapar. Det ankommer
väsentligen på u-länderna själva att aktivt
deltaga i det arbetet. De kan inte
rimligen utifrån den alltför vanliga uppfattningen,
att de har rätt att kräva gottgörelse
för en tidigare utsugning, mer
eller mindre passivt avvakta den hjälp
som de anser att de rika länderna är
skyldiga att ge dem.

Jag vill, herr talman, inte påstå att
uppläggningen av den svenska u-landslijälpen
enligt de riktlinjer som utformades
vid 1962 års riksdag är felaktig,
men jag vågar hävda att den ensidighet,
som i vissa avseenden präglade det beslutet,
har lett till att våra u-landsinsat -

Onsdagen den 19 april 1967 fm;

Nr 21

ser blivit mindre effektiva än de skulle
ha blivit med en mindre doktrinär, en
mindre dogmatisk syn på u-landsproblematiken.
De känslomässiga engagemangen
har spelat en alltför stor roll,
organisationen har inte blivit den riktiga,
insatserna har — vilket utrikesministern
själv vitsordade här för en
stund sedan — varit alltför splittrade
och man har gjort många misstag.
Grundsynen i fråga om såväl missionens
arbete som det enskilda näringslivets
möjligheter att skapa nya utvecklingsresurser
i u-länderna har varit alltför
negativ och bunden vid förutfattade
meningar.

Herr talman! Trots att statsutskottet
nu enhälligt har begärt en plan för ulandsbiståndets
uppbyggnad i syfte att
snarast möjligt nå det år 1962 uppställda
målet, dvs. 1 procent av bruttonationalprodukten,
kan jag inte låta bli
att skjuta in att jag personligen ställer
mig tvivlande till själva metoden att
mäta våra utvecklingsinsatser på det
sättet. Den metoden är visserligen internationellt
accepterad, det skall jag
gärna medge, ehuru man på det internationella
fältet brukar räkna in även
de kommersiella insatserna i totalsumman
och dessutom ställer procenttalet
i relation till nationalinkomsten och inte
till bruttonationalprodukten. Ett sådant
tal kan också ha en inte ringa psykologisk
betydelse genom att man på det
sättet fixerar en lätt gripbar målsättning
för sin aktivitet, det skall jag också
gärna medge. Å andra sidan är just
den typen av fixerad målsättning ägnad
att på ett enligt min mening olyckligt
sätt förskjuta tyngdpunkten från
den praktiskt ekonomiska sidan till den
känslomässiga. Det får inte förhålla sig
på det- sättet att, när vi väl har uppnått
1 procent av bruttonationalprodukten,
svenska fqlket sedan kan sova gott om
natten.

Ett mått av detta slag på vad vi gör
för u-landshjälpen är både principiellt
och sakligt missvisande. Metoden tar

Bistånd till u-länderna in. in.

inte hänsyn till vad som i detta sammanhang
är det väsentliga, nämligen vilka
praktiska resultat som vi åstadkommer
i u-länderna med våra insatser. Målet
1 procent av bruttonationalprodukten
säger ingenting om vad vårt land verkligen
avstår till u-länderna. I summan
av insatser ingår de mest skiftande slag
av åtgärder, vilka inte är och inte kan
vara fullt jämförbara med hänsyn till
sin faktiska betydelse för vare sig mottagarlandet
eller givarlandet. Stora utvecklingslän
med amorterings- och ränteskyldighet
kan, även om man begränsar
skyldigheten starkt, inte jämföras
med sådana insatser som består i att
industriländernas teknik, sakkunskap
och erfarenheter ställs till u-landets förfogande.
Yad olika slag av hjälpsändningar
innebär för vår egen ekonomi
beror på vilket slag av produkter det
är fråga om, om vi utnyttjar en del av
vår egen exportproduktion för detta
ändamål eller om varorna köps på
världsmarknaden. Det går inte heller
att mäta graden av uppoffring, om man
mot varandra ställer bundna och inte
bundna finansiella biståndsinsatser.
Multilateral hjälp kan inte heller utan
vidare jämföras med bilateral.

När man på det sätt som sker, i eu
och samma pott, blandar ihop en mängd
inbördes oförenliga åtgärder blir resultatet
missvisande. Därmed blir också de
internationella jämförelserna behäftade
med stora felaktigheter. När man sedan,
som i vårt land, av politiskt-ideologiska
skäl inte vill räkna in vad det svenska
näringslivet gör i syfte att lägga en fast
grund för en utveckling av den underutvecklade
världen, blir bedömningsmetoden
ännu mer missvisande. Kommersiellt
inriktade åtgärder kan näm?
ligen, även om de skulle medföra vinst
för det engagerade företaget — det är
ju syftet — betyda långt mer för vederbörande
utvecklingsland än högst avsevärda
ekonomiska, humanitära och tekniska
insatser som finansieras direkt
över budgeten.

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna m. m.

Nu har vi emellertid, herr talman,
låst oss beträffande detta räknesätt. Den
starkt engagerade debatten här hemma
kommer förmodligen i fortsättningen
att, liksom hittills, röra sig kring möjligheterna
att så snabbt som möjligt nå
det magiska kritstrecket. Just därför
borde det vara en uppgift för statsmakterna
och inte minst för oss politiker
att försöka göra klart för den starka
opinion, som är lidelsefullt fångad av
u-landsfrågan, vad det hela i verkligheten
gäller och övertyga om att ulandsproblematiken
löses bättre, om
man kan undvika schabloner av det slag
som hittills i alltför hög grad präglat
debatten. Efter att ha lyssnat på herr
Eliassons i Sundborn brösttoner har
man ännu större anledning att understryka
det ansvar som vi har.

■lag vill emellertid, herr talman, för
säkerhets skull, och för att ingen skall
missförstå mig, skjuta in, att den kritik
som jag här bär riktat mot den ensidiga
betoningen av enprocentsregeln inte innebär
att jag ens ifrågasätter själva innebörden
av 1962 års beslut, nämligen
att vårt land i allt högre grad skall vidta
åtgärder för att stimulera u-ländernas
utveckling.

Herr talman! De rika ländernas höga
levnadsstandard utgör resultatet av en
utveckling som har pågått under flera
århundraden. Vi behöver bara påminna
oss, hur lång tid det har tagit för det
fattiga Sverige att successivt bygga upp
sitt välstånd och vad i detta sammanhang
utländska investeringar hos oss
och insatser av utländska tekniker, köpmän,
industri- och gruvmän har betytt
för vårt land. Avgörande för den utveckling
som har ägt rum hos oss har
varit målmedvetet och hårt arbete under
många århundraden. Det går inte
att utan vidare omsätta våra erfarenheter
och kunskaper på kontinenter och
länder, av vilka åtskilliga knappast lämnat
stenåldersnivån. Man kan inte kopiera
våra metoder och direkt tillämpa
dem. Man kan inte heller generalise -

rande vidta samma slags åtgärder i den
mängd sinsemellan skiftande områden
ute i världen som det här är fråga om.
Varje särskilt område, varje särskilt
land måste behandlas efter sina förutsättningar,
och åtgärderna måste grundas
på kunskaper om de speciella förhållanden
som råder på varje plats.

Även mot denna bakgrund bär man
svårt att acceptera den låsta, negativa
syn på den kommersiella utvecklingshjälpen
som kännetecknar den socialdemokratiska
regeringens inställning
till dessa frågor liksom dess hittillsvarande
praktiska handlande. Denna syn
skiljer sig högst väsentligt från uppfattningen
i andra industriländer, självfallet
främst de förutvarande kolonialmakter
som, vad vi än må tycka och tänka
om dem, ändå besitter större kunskaper
och erfarenheter beträffande u-landsförhållanden
än andra stater.

I Europa toppar som bekant Frankrike
biståndsstatistiken. Nära hälften av
de upp emot 7,5 miljarder kronor som
de franska biståndsinsatserna uppgår
till består av privat bistånd. Det är väl
inte någon här i kammaren som är obekant
med hur starka banden mellan de
förutvarande franska kolonierna och
deras f. d. moderland fortfarande är —
jag vill bara påminna om att de f. d.
franska kolonierna redan är associerade
med Europamarknaden. Holland —
för att ta ett annat land — satsar mer
än tre gånger så mycket som Sverige i
u-landshjälp, och där är 73 procent av
investeringarna privata.

Den svenska inställningen till kommersiellt
bistånd till u-länderna är
emellertid fortfarande, om inte klart negativ
så i varje fall direkt passiv. Det
tog, som vi minns, åtskilliga år, innan
Sverige ansåg sig kunna gå med i det
särskilda organ som OECD har byggt
upp för utvecklingsbistånd, DAC. Sverige
var i sällskap med öststaterna och
några u-länder den enda stat som lade
ner sin röst i omröstningen i FN för
något år sedan rörande ett av vissa

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

u-länder själva väckt förslag att rekommendera
regeringarna i kapitalexporterande
länder att främja enskilda investeringar
i u-länderna. I rekommendationen
nämndes särskilt befrielse från
eller lättnader i beskattningen, investeringsgarantier
för u-landsinvesteringar
och stöd för utbildning av företagsledare
och teknisk personal.

Den borgerliga oppositionen här hemma
kämpade länge en hård kamp för
svensk anslutning till DAC, och så småningom
gav som bekant regeringen med
sig, ehuru motvilligt. I fråga om investeringsgarantier
har i varje fall högerpartiet
länge krävt, att Sverige liksom
flertalet andra länder skulle vidta åtgärder
i investeringisstimulerande syfte.
Nu först har vi lyckats få en klar beställning
från riksdagens sida. Det betraktar
vi som ett väsentligt resultat och
en väsentlig förutsättning för den kompromiss
i u-landsfrågan som vi nu diskuterar.
Åtskilligt återstår ändå att göra
för att stimulera investeringarna.

Finansministerns resonemang i statsverkspropositionen
är belysande för
den dogmatiska syn som jag här har
kritiserat. Å ena sidan, sägs det, kan
visserligen »ett statligt engagemang i
ett försäkringssystem betraktas som ett
led i biståndspolitiken», men å andra
sidan kan det röra sig om »kommersiella
transaktioner med vad detta innebär
av hänsynstagande till vinstintressen
och allmän affärsverksamhet. Biståndssynpunkter
och företagarintressen
kan alltså komma att skära sig.»
Det värsta är, framhåller finansministern
vidare, att staten genom en sådan
garanti kan »ge sken av att ta större
ansvar för garanterade projekt än den
kan och bör ikläda sig». Systemet kan
slutligen få karaktären av »en näringspolitisk
stödåtgärd, som svårligen låter
sig förenas med erforderliga biståndspolitiska
hänsyntaganden».

Javisst, herr talman, kan det förekomma
situationer då en statlig investeringsgaranti
kan te sig tveksam eller

Bistånd till u-länderna m. m.

olämplig och under inga förhållanden
bör lämnas. Så långt har också herr
Lindholm rätt i sin kritik av systemet.
Men det enligt min mening helt avgörande
i detta sammanhang måste väl
ändå vara, att i berörda utvecklingsländer
försöka skapa förutsättningar
för industriell produktion och utveckling
med alla de positiva följdverkningar
som sådant kan medföra i form
av ökad sysselsättning, meddelande av
kunskaper och tekniskt know-how, tillvaratagande
av råvarutillgångar och stimulans
för kompletterande småföretagsamhet.
Om dessutom till på köpet
svenska företag skulle göra en affärsmässig
vinst som i sin tur kan nyttiggöras
här hemma eller — vilket är
mycket vanligt — i samma eller inom
ett annat utvecklingsland, så bör väl
det inverka inte negativt utan i stället
positivt på bedömningen. Rädslan för
affärsmässighet och vinstintressen, som
så länge har kännetecknat den socialdemokratiska
näringspolitiska debatten,
lever alltså fortfarande kvar på detta
område, samtidigt som man i den dagsaktuella
diskussionen om trygghet i
framtidens samhälle starkt stryker under
just räntabilitetskraven i näringslivet.

Jag lyssnade med en viss förvåning
till herr Lindholms anförande för en
stund sedan, då han tolkade kompromissens
innebörd beträffande investeringsgarantierna.
Det kan tänkas att anförandet
avsåg att maskera en reträtt från
en tidigare klart negativ syn på detta
område. Men om det inte är fallet utan
herr Lindholm har den klart negativa
restriktiva inställning i detta avseende
som anförandet vittnade om, då skulle
man verkligen inte ha vunnit mycket
på att skriva och begära en utredning.
Jag skall inte gå in på herr Lindholms
argumentation i detalj, men jag tycker
att det är väsentligt när man diskuterar
dessa frågor att hålla i minnet, att ett
företag som investerar i utvecklingsvärlden,
gör det och skall göra det ef -

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm,

Bistånd till u-Jänderna m. m.

ter rent affärsmässiga bedömningar,
efter företagsekonomiska bedömningar
i syfte att göra det kapital som läggs ner
därute räntabelt. Ett sådant företag kan
inte tillmäta intresset av att bidraga till
att utveckla dessa länder en självständig
betydelse. Avgörande måste vara,
att den affärsmässigt motiverade investeringen
som bieffekt samtidigt medför
klart positiva konsekvenser för utvecklingen
därute. Herr Lindholm var i sin
exemplifiering och sin bedömning nästan
lika restriktiv som finansministern
ibland bär varit. Nu får väl den utredning,
som vi bar begärt och som inte
är förenad med några villkor, klarlägga
vad det här egentligen är fråga om.

Herr Lindholm påminde om ett som
det heter i Grönköpings Veckoblad
»uppkast» av herr Myrdal som skulle
innebära att svenska företag som gör
investeringar därute skulle i avtal förbinda
sig att överlåta objektet till vederbörande
u-land. Visst kan man tänka
sig sådana situationer och i och för sig
är det önskvärt, om svenska insatser
kunde ske i form av »joint ventures»
med vederbörande intressen i ifrågavarande
land. Men skall man tänka sig en
inlösen på ett tidigt stadium, måste man
ställa otroligt höga krav på avkastningen
av det kapital man investerar. Då
kan en sådan politik leda till att man
motverkar det syfte man verkligen vill
tillgodose, både från företagsekonomisk
synvinkel och med hänsyn till utvecklingsländerna
själva. Men som sagt problematiken
får väl ändå klarläggas av
den utredning som vi nu väntar skall
tillsättas.

Jag vill i detta sammanhang skjuta
in att jag här i min hand har ett papper
som skall behandlas i Europarådet nästa
vecka där man har att diskutera en
rapport ifrån OECD bl. a. om utvecklingshjälpen.
Det är ett »general statement»,
ett allmänt uttalande av generalsekreteraren
för OECD, i vilket denne
bl. a. konstaterar att det finns en relativt
sett otillfredsställande trend då det

gäller de statliga investeringsinsatserna.
Han stryker emellertid samtidigt
under, att utvecklingen av de privata
investeringarna har visat sig vara en
av de mest uppmuntrande faktorerna
under de senaste åren, och han påpekar,
att privata investeringar för med
sig kunskaper och expertis av olika slag
i form av bl. a. företagarkunskap, och
tekniskt vetande och att dessa företag
också brukar bedriva utbildningsverksamhet
därute i syfte att träna upp
arbetskraften i de sysslor det är fråga
om. Till sist drar han den slutsatsen,
att de privata investeringarna i själva
verket utgör en mycket värdefull form
av tekniskt bistånd. —

I detta sammanhang skall ytterligare
en aspekt beröras. De rika länderna har
satsat högst betydande belopp, och det
med rätta, på att utbilda lärare och
kunskapsförmedlare i första hand inom
jordbruk och skolväsende. Den kommersiella
utbildningen däremot, marknadsföringens
betydelsefulla arbetsuppgifter,
har kommit i bakgrunden, något
som en av våra främsta u-landskännare,
professor Gårdlund, allvarligt beklagade
för någon tid sedan. Det finns knappast
något bättre sätt att i u-länderna bygga
upp en kår av kunniga näringsidkare
än att investera där och låta företrädare
för landets egen befolkning skolas i de
nya företagen eller i kontakt med dem.
Sådan praktiskt inriktad erfarenhetsförmedling
utgör alltså ett sätt att lägga
grunden för vidareutveckling av näringslivet
i dessa stater.

Den svenska regeringens syn på dessa
frågor har också kommit till uttryck i
själva organisationen av vår u-landshjälp.
Även om administrationen i dag
är bättre än tidigare, det skall gärna
oreserverat vitsordas, kvarstår fortfarande
en svårförståelig uppdelning av
olika sinsemellan sammanhängande frågor.
Detta har inte minst framgått vid
frågans behandling i statsutskottet. Ett
av motiven för det krav på att en utredning
skall överse riktlinjerna för det

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

svenska u-Iandsbiståndet, som de tre
borgerliga partierna framför i sin reservation,
har just varit splittringen på
det organisatoriska planet med ty åtföljande
minskad samlad effektivitet.

Att jag har en blank reservation under
punkt 4 i statsutskottets utlåtande
nr 53 sammanhänger med att jag velat
redovisa en egen uppfattning om hur
utvecklingsarbetet skulle kunna organiseras
för att ge ett bättre resultat.
Mycket: kortfattat och översiktligt skall
jag redogöra för denna uppfattning.

Splittringen på olika mottagarländer
och olika slags insatser är visserligen
i dag mindre framträdande än tidigare,
men en ytterligare koncentration skulle
ändock kunna genomföras. Genom koncentration
skapas större erfarenheter
och bättre kunskaper om förhållandena
i berörda land och om ifrågavarande
projekt. Det blir också möjligt att effektivare
än hittills samordna åtgärder
från den statliga sektorns sida
med dét arbete som bedrivs av missionen
och de insatser som görs och ytterligare
kan komma att göras av det
svenska näringslivet.

Jag, tvivlar personligen på att det är
lämpligt, att ett ämbetsverk av SIDA:s
karaktär inte bara leder administrationen
av vår u-landshjälp utan också handlägger
och ansvarar för den praktiska
verkställigheten. SIDA har och kommer,
att få betydelsefulla uppgifter i
planerings- och samordningshänseende,
men det kan diskuteras, om inte en
uppläggning som syftade till en väsentligt
lädgre gående decentralisering och
ansvarsfördelning beträffande de olika
projekten skulle ge ett bättre resultat
än det hittillsvarande systemet medfört,
ett system som i varje fall i stor
utsträckning är uppbyggt på vanliga
ämbetsmannarutiner.

Inom.; näringslivet finns det i dag
sakkunskap om förhållandena i den underutvecklade
världen som inte är utnyttjad.
tillräckligt. Här finns erfarenheter
och lokalkännedom som har för -

Bistånd till u-länderna m. in.

värvats under mångårig kontakt med
och verksamhet i berörda länder. Åtskilliga
svenska konsultföretag har nedlagt
ett betydelsefullt arbete i många
u-länder på begäran av administrationen
i dessa länder. Det samlade kunskaps-
och erfarenhetsmaterial som därigenom
skapats skulle kunna nyttiggöras
både vid planeringen och verkställandet
av olika u-landsprojekt. Erfarenheterna
inom OECD av de internationella
konsortier som organiserats för
olika länder har uppenbarligen varit
mycket tillfredsställande. På motsvarande
sätt skulle vi i vårt land kunna
bygga upp sådana konsortier, med eller
utan internationell anknytning, för skilda
u-länder eller för vissa bestämda
projekt. I konsortierna skulle kunna ingå
företrädare för stat, näringsliv, mission
och eventuellt också representanter
för det berörda u-landet.

Hur insatserna på det utomordentligt
viktiga familjeplaneringsområdet skall
administreras lämnar jag därhän i detta
sammanhang. Tanken vid utskottsbehandlingen
att låta en särskild institution
svara för denna verksamhet har
jag stark sympati för. Uppgiften kan
också fortfarande åvila SIDA, om dess
verksamhet i övrigt koncentreras.

Herr talman! Kort uttryckt bygger
dessa i detta sammanhang mycket löst
skisserade tankar på den uppfattningen,
att den svenska u-landsverksamheten
skulle kunna ge ett bättre praktiskt
utbyte än för närvarande, om den organiserades
med en samordnande ledningsorganisation
och med en decentralisering
av planerings- och verkställighetsarbetet
på särskilda för ändamålet
organiserade projektgrupper eller
konsortier, som skulle kunna arbeta
friare och mera obundna än vad ämbetsverk
i allmänhet gör.

Slutligen, herr talman, vill jag upprepa
vad min partivän herr Petersson
för någon timme sedan underströk, nämligen
att grundtanken bakom högerpartiets
syn på u-hjälpen är att det avgö -

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna m. m.

rande vid bedömningen av vad Sverige
skall göra är att vi får största möjliga
effekt av våra insatser. Den grundtanken
har också varit bestämmande för
vår medverkan i den kompromiss vi
nu diskuterar.

Vi har också, herr talman — även
det har inverkat — i olika sammanhang
gjort gällande, att de svenska u-landsinsatserna
borde grundas på en gemensam
anslutning från alla folkgruppers
sida. Jag har alltså på den punkten
exakt samma uppfattning som herr Wahlund
nyss gav uttryck åt. Vi vet alla,
att det i vårt land även finns en opinion
som står rätt kallsinnig och främmande
inför ökade anspråk på u-landshjälp.
Vi har så många brister i vårt
eget samhälle som vi först måste bota,
innan vi angriper problemen utomlands,
brukar det heta inom den opinionen.
Icke minst med hänsyn härtill är
det utomordentligt angeläget, att de politiska
partierna kan enas om att ulandsproblematiken
inte skall utnyttjas
partipolitiskt och att de bortser från
eventuella vinster eller förluster på det
politiska planet för att samlas kring det
väsentliga, nämligen att göra något från
svensk sida som leder till praktiska
konkreta och effektiva resultat i u-länderna.

Den tanken, herr talman, låg också
bakom herr Yngve Holmbergs interpellation
i första kammaren till statsministern
vid riksdagens början, i vilken
han begärde en rundabordskonferens,
där de politiska partierna, näringslivet
och missionen skulle gemensamt
försöka dra upp riktlinjer för en
bättre planlagd och bättre samordnad
u-landshjälp. Den kompromiss, herr
talman, som träffats i statsutskottet och
som — det vill jag gärna säga — först
under de allra sista förhandlingsminuterna
tyvärr visade sig icke kunna godtas
av mittenpartierna, har tillkommit
mot den bakgrunden.

Vi har alltså medverkat i kompromissen
för det första därför att den möjlig -

gjort en framstöt från riksdagens sida
för att lösa frågan om investeringsgarantier
för näringslivets engagemang i
u-länderna — hur den nu skall lösas —
och för det andra därför att den möjliggjort,
att SIDA de facto nästa budgetår
får disponera nästan 40 miljoner
kronor mer än vad man skulle ha
fått enligt statsverkspropositionen, och
detta utan att några andra avsnitt av
u-landshjälpen blir lidande härav. Om
vi inte hade anslutit oss till kompromissen,
skulle det i varje fall ha förelegat
risk för -—- förutom att vi inte fått igenom
vårt förslag om investeringsgaranti
— att SIDA fått nöja sig med det
40 miljoner kronor lägre belopp som
statsverkspropositionen ursprungligen
angav. Genom kompromissen har vi alltså
i statsutskottet kunnat tillförsäkra
u-landshjälpen avsevärt mera pengar än
den annars skulle ha fått. Dessa klart
positiva fördelar har vi bedömt vara
mer betydelsefulla för u-länderna själva
än en politisk manifestation från
enbart den borgerliga oppositionens sida.

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
diskussion om kompromissen; den har
ventilerats åtskilligt tidigare i dag. Jag
vill bara beträffande en detalj i herr
Bohmans anförande framhålla för honom,
att vad han sade om organisation,
enkannerligen decentralisering, inte alls
är tankar som är främmande för SIDA.

Jag begärde emellertid ordet därför
att jag inte ville låta vad herr Bohman
sade om enprocentsregeln stå naket och
okommenterat i protokollet. Tanken på
denna enprocentsregel togs först upp av
Labour i England. Snart därefter togs
den upp i Förenta Nationernas generalförsamling
av en massa u-länder med
Indien i spetsen. Som herr Antonsson
framhållit togs den några månader därefter
upp här i riksdagen av centerpartiet.
När Indien presenterade sin
resolution sade man från det hållet unge -

Onsdagen den 19 april 19G7 fm.

Nr 21

fär detsamma som herr Bohman nyss
sade: Det är klart att det är skillnad
på u-hjälp och u-hjälp. Det är klart att
det inte ligger mycket av u-hjälp i ett
kortfristigt lån med hög ränta, något
mer i ett långfristigt lån med låg ränta
och naturligtvis ännu mer i direkt hjälp.
Enprocentsregeln presenterades som en
allmän tumregel, och något mer vill inte
heller vi lägga in i regeln. Är det så
att herr Bohman kräver mer exakt statistik
på detta område är jag beredd att
presentera ett index, men jag tycker
inte att det behövs.

Regeln är en allmän målsättning i
avsikt att driva u-hjälpen framåt, och,
herr Bohman, den representerar inget
kritstreck. .lag har inte velat säga det
tidigare i dag, men låt gå för att jag
gör det nu; mycket snart kommer utvecklingen
i världen — jag tänker på
befolkningsexplosionen, jordbruket som
inte kan hålla produktionstakten och
allt annat som det talats om i denna
debatt — att ha bragt oss i en sådan
situation, att allt tal om 1 procent är
förlegat, tro mig!

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var vissa formuleringar
i herr Bohmans anförande som
föranledde mig att begära ordet för ett
genmäle. Han sade beträffande industrins
investeringsgarantier att jag
kanske ville maskera en reträtt eller
hade en klart negativ inställning och
framhöll att det måste ligga affärsmässiga
bedömningar till grund för den
verksamhet som bedrivs. Jag vet inte
att jag i mitt anförande skulle ha sagt,
att det inte skulle göras affärsmässiga
bedömningar beträffande den verksamhet
som skall bedrivas. Vad jag har
markerat och tycker är väsentligt —
detta resonerade vi också om innan vi
förordade denna åtgärd — är att garantierna
av näringslivet skall betraktas
som ett bidrag för att hjälpa u-länderna
i deras utveckling. Vid de diskussioner
som fördes sade man från näringslivet

Bistånd till u-länderna m. in.

klart ifrån, att man givetvis inte ville
inrangera spekulanter som ville utnyttja
dessa människors speciella situation.
Jag menade att man inom utredningen
måste ha denna problematik klar för
sig, så att man skapade bestämmelser
som inte gav något utrymme för spekulanter.
Verksamhetens inriktning
måste stämma överens med uttalandet
om målsättningen för verksamheten. Det
är det jag har markerat.

Beträffande herr Myrdals propå som
framfördes för något år sedan så har
den redan delvis praktiserats. Då kan
det väl inte vara något fel att ha uppmärksamheten
riktad på denna tankegång
när man utformar bestämmelserna
för nämndens verksamhet.

För mig är det väsentliga att man
utnyttjar de olika former som finns för
att ge u-länderna en sådan status, att
de får möjlighet att leva sitt eget liv
med utnyttjande av sina egna resurser
på samma sätt som vi har fått göra. Vi
kan ju inte räkna med att bedriva hjälpverksamhet
för all framtid. Någon gång
måste vi nå den situationen att dessa
länder har möjligheter att själva klara
av sina problem; det är ju målsättningen
för verksamheten.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att herr Wahlund
i någon mån missförstod mig. Naturligtvis
är jag medveten om att när
man en gång har uppställt tumregeln,
så har man varit medveten om att det
varit en tumregel. Vad jag särskilt ville
fästa uppmärksamheten på var allt det
som finns av osäkerhet i en sådan regel
och varna för att koncentrera debatten
till den och att göra den till ett självändamål,
utan att göra klart för sig hur
osäker regeln är och vad man egentligen
skall eftersträva, nämligen att i första
hand nå konkreta resultat i u-länderna.

I debatten här i landet är, vilket vi
väl alla är medvetna om, diskussionen
nästan helt koncentrerad på frågan om
tumregelns uppnående eller inte. Inne -

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna ni. m.

hållet lägger man sig i stor utsträckning
inte i. Det gör bara de som direkt sysslar
med frågorna.

Sedan försökte herr Lindholm förtydr
liga vad han menade, men jag är inte
nu mer än tidigare på det klara med
vad avsikten varit. Investeringsgarantierna
bygger ju på vetskapen om att
investeringar i u-länderna kan lägga
grunden för välstånd. Det är den biprodukt
som man får av investeringarna.
Svårigheten att få till stånd investeringarna
är att det finns politiska risker,
som én företagare inte kan och inte får
ta. Där skall staten träda till och ge garantier,
så att investeringen verkligen
kommer till stånd. Och bedömningen
skall vara försäkringsmässigt motiverad.
Att det statliga försäkringsbolaget —
om jag får använda det arbetsnamnet —
skulle ställa det villkoret att man inte
lämnar några investeringsgarantier om
det inte träffas avtal av viss innebörd
med representanter för berörda land,
kan jag inte under några förhållanden
tänka mig; då skulle man förfela hela
syftet.

Ert helt annan sak är att det många
gånger kan vara både praktiskt och förnuftigt
att ingå ett »joint venture», alltså
att träffa överenskommelse med intressenter
i u-länderna om att driva företaget
tillsammans. Man kan också tänka
sig inlösningsbestämmelser. Men jag
vill varna för att dra alltför stora växlar
på inlösningsbestämmelser, som syftar
till ett övertagande inom kort tid.
Detta kan nämligen leda till så starka
krav på avskrivningar och därmed på
avkastningen i företaget, att man motverkar
,det goda syftet.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte sagt att vi
bara skulle ta fasta på den idé som herr
Myrdal gjort sig till talesman för. Vad
jag framhållit är att man i utredningsarbetet
även skall beakta den form som
han förordat.

Jag har velat markera att vi har va -

rit fullt överens om att lycksökare och
spekulanter inte skall få denna möjlighet.
Om en svensk företagare säger till
sig själv: »Nu flyttar jag min fabrik till
det eller det landet, ty där är lönerna
låga» —- ja, då kan det naturligtvis inte
vara skäl för staten att ge garantier. Det
måste vara fråga om en objektprövning,
och vid den prövningen bör man vara
medveten om att verksamheten har naturliga
förutsättningar att utvecklas och
att på ett gott sätt utnyttja de. naturliga
betingelser för ett näringsliv som finns
i landet i fråga. Och jag kan försäkra
herr Bohman att de representanter för
näringslivet som vi resonerat med om
dessa frågor var fullt ense med mig på
denna punkt.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Det har gjorts många
engagerade och behjärtade inlägg här i
dag, exempelvis av herr Wahlund alldeles
nyss, men den debatt som förts
måste ändå i stora stycken benämnas
en skendebatt. Den avgörande frågan är
nämligen inte om svenska statens ulandsbistånd
för nästa budgetår blir 400
eller 450 miljoner kronor, ulan det avgörande
är att få till stånd en ändringav
Sveriges hela u-landspolilik.

Skiljelinjen går därför heller inte mellan
dem som sluter upp bakom regeringens
anslagsbud och dem som vill höja
det budet. Jag måste framhålla detta,
även om jag själv hör till den senare
gruppen och även om alliansen mellan
socialdemokraterna och högern i en råd
frågor är avslöjande. Det har verkligen
inte varit många klagomål över vänstervridning
i denna debatt om u-landsfrågorna.
Skiljelinjen går i stället mellan
dem som även i fortsättningen vill ha
en u-landspolitik, väsentligen byggd på
kapitalistiska värderingar, och dem som
vill ha en u-landspolitik, grundad på socialistiska
principer.

Det borde i dag finnas större förutsättningar
än tidigare för en bättre ulandspolitik
från Sveriges sida. Debat -

Onsdagen den 19 april 1967 fm;

Nr 21

ten om u-Iandsfrågorna utmärks av en
större realism. Man talar inte längre så
mycket bara om u-hjälp i debatten utan
i stället riktigare om u-landspolitik,
d. v. s. det dubbelsidiga förhållandet
mellan vårt land och de fattiga länderna.
Man har börjat diskutera frågan om
vilka länder som den statliga biståndsverksamheten
bör inriktas på och godkänner
inte den nuvarande fördelningen.
Uppmärksamheten har alltmer inriktats
på handelspolitikens betydelse.

I den offentliga debatten ställs ulandsfrågorna
alltmer in i sitt allmänna
sammanhang, som är folkens befrielsekamp
mot nationellt och socialt förtryck,
mot imperialistisk utplundring.
•lag har på denna punkt rakt motsatt
Uppfattning mot herr Bohman. Man kan
inte förstå de s. k. u-landsproblemen
och inte bidra till deras lösning om man
inte erkänner det faktum att de rika,
industrialiserade länderna nu på olika
sätt ekonomiskt utplundrar de fattiga
folken. En helt annan sak är ett gemensamt
intresse av ökad världshandel, men
en världshandel efter andra principer
än för närvarande.

Men i denna situation, där en bättre
svensk u-landspolitik kunde bli verklighet,
gör socialdemokratin i stället denna
kompromiss med högern i fråga om
statliga garantier för svenska kapitalisters
investeringar i u-länderna. Nej, uttrycket
kompromiss är för svagt. Det
handlar om en kapitulation, och en
skändlig kapitulation, därför att kraftförhållandena
inte gjorde den nödvändig.

Kapitalets och de borgerliga partiernas
krav på investeringsgarantier har
tidigare avvisats. Men nu beställer socialdemokraterna
i statsutskottet ett sådant
system av regeringen. Man måste
med en socialdemokratisk tidning fråga:
Är detta det pris som regeringen fått
betala för överenskommelsen med högern?
Herr Bohman har här nyligen
svarat ja på den frågan. Investeringsgarantierna
var nummer ett i hans upp -

Bistånd till u-länderna ni. m.

räkning av resultaten av uppgörelsen
mellan höger och socialdemokrati.

Man försöker försvara denna kapitulation
på olika sätt. Man säger att det
är en rent praktisk fråga. Vi har redan
ett system med exportkreditgarantier.
Varför kan man då inte ha statliga garantier
för kapitalinvesteringar i utlandet?
De bägge systemen är emellertid
inte jämförbara. Att svenska staten ställer
sig som garant för kapitalistiska företags
utsugning av arbetskraft i främmande
länder, ofta mot synnerligen låg
betalning på grund av reaktionära regimer
som exempelvis i Sydafrika, är
verkligen ingen enbart »praktisk» fråga.
Det innebär i själva verket ett avgörande
politiskt steg. Staten Sverige framträder
öppet som en nykolonialistisk makt
om ett dylikt system med nationella investeringsgarantier
genomförs.

Man försvarar ofta investeringsgarantier
med att de fattiga länderna x själva
verket gärna vill ha utländska investeringar
och att det därför är till deras
fördel att svenska staten garanterar sådana.
För en borgerlig uppfattning kan
detta kanske tyckas vara riktigt. Man
anser kapitalismen vara det enda tänkbara
systemet och vill utbreda detta också
till andra länder.

Men för en socialist måste problemet
stå annorlunda. Det kan inte vara riktigt
att staten på det föreslagna sättet
ställer sig som garant för kapitalinvesteringar
i främmande länder. Det leder
till en ökad intressegemenskap mellan
statsapparaten och storfinansen, som
i ett kritiskt läge kan innebära internationella
faror för vårt land.

Låt oss anta att finanshuset Wallenberg
investerar 50 miljoner kronor i en
afrikansk eller sydamerikansk stat med
reaktionär regim. Denna störtas och
den nya, folkliga regimen nationaliserar
det Wallenbergska företaget. Den
nya regimen anser att företaget redan
gjort sig stora profiter på utsugning under
de gångna åren och vill inte betala
något till de forna ägarna. Skall

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna m. m.

svenska staten då betala finanshuset
Wallenberg? Skall Sverige uppträda
som fordringsägare gentemot det fattiga
u-landet, som tagit hand om sin
egendom? Från kapitalistisk ståndpunkt
svaras det ja. Det förvånande är att socialdemokratin
svarar detsamma.

Man anför emellertid som ett sista
argument att svenska staten genom dessa
investeringsgarantier får en viss kontroll
över de privata investeringarna
utomlands. Är det detta man vill uppnå,
finns det andra, betydligt bättre metoder.
Det är bara att använda valutaregleringen
på ett annat sätt — så som
upprepade gånger föreslagits i kommunistiska
motioner. Nej, det finns ur socialistisk
synpunkt inget godtagbart försvar
för statsgarantier för kapitalistiska
investeringar i de fattiga länderna.

Jag nämnde inledningsvis att en mera
realistisk ton börjat göra sig gällande
i debatten om u-landsfrågorna. Man beaktar
alltmera de faktiska ekonomiska
och politiska förhållanden som härvidlag
är de avgörande. Man ser alltmera
den svenska politiken gentemot
u-länderna som bestämd av vår skyldighet
att visa solidaritet med deras ansträngningar
att befria sig från utländskt
och inhemskt förtryck, att göra
slut på den koloniala utplundringen och
inleda en progressiv — d. v. s. socialistisk
— utveckling. Det finns i själva
verket ingen annan väg till lösning av
de s. k. u-landsproblemen än den som
går över en politisk, social och ekonomisk
revolution i dessa länder, över en
verklig jordreform, över tillintetgörande
av överklassens nuvarande maktställning.
Endast på detta sätt kan
grundvalen läggas för en verklig ekonomisk
utveckling i de ännu fattiga länderna.

De avgörande insatserna i denna
kamp måste givetvis göras av de fattiga
folken själva. Men vi kan underlätta
den på många sätt. Yi kan och bör ge
direkta bidrag för att understödja den
nationella och sociala befrielserörelsen.

Jag vill uttrycka min förvåning över
att den kommunistiska motionen om
ekonomiskt stöd till frihetsrörelsen i
Mocambique och om ökat anslag till
Mozambique Institute inte kommit upp
till behandling i detta sammanhang.

De avgörande insatser som utifrån
kan göras för u-ländernas ansträngningar
torde emellertid ligga på handelspolitikens
område. De nuvarande
handelsrelationerna gynnar de redan
rika länderna. Sverige tjänar kanske
mellan 1 000 och 2 000 miljoner kronor
årligen på dessa för oss gynnsamma
handelsrelationer. Därtill kommer inkomsterna
på de privata svenska företagens
investeringar i u-länderna. Investeringarna
uppgår till flera miljarder
kronor. Deras avkastning finns det
tyvärr inga exakta siffror på, men det
handlar om betydande belopp. Jag har
mot den bakgrunden mycket svårt att
förstå högerns och herr Bohmans klagomål
på denna punkt. Det är -—- för att
summera —• inte så att vi för närvarande
ger någonting som kan kallas ulandsbistånd.
Vi tar däremot mycket generöst
»bistånd» från de fattiga länderna.
Sverige tjänar nu som nation på
förbindelserna med u-länderna. Det är
mot den bakgrunden man måste se dagens
debatt.

Handelsförhållandena i världen bör
ändras så att de i stället gynnar de industriellt
outvecklade länderna. Det kan
göras på många sätt. Det handlar om
olika åtgärder på handelspolitikens område
som tillsammans gör att de fattiga
länderna kan sälja mera och till bättre
priser och på detta sätt få valutor för
modernisering av sitt näringsliv.

Man måste komma ihåg att u-ländernas
ekonomiska framsteg under 1960-talet som helhet sett varit en besvikelse.
Nationalprodukten har vuxit mindre än
man hoppades. Skuldsättningen har ökat
starkt. Återbetalningar, räntor och profiter
som går till de rika kapitalistiska
länderna äter upp tillflödet utifrån av
kapital. Olika åtgärder som vidtagits

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

av de rika länderna gör det svårare för
de fattiga länderna att utveckla sin handel.

Det är mot denna mörka bakgrund,
vilken utförligt skildrats i den senaste
rapporten från FN:s organisation för
handel och utveckling, som vi i motion
föreslagit en utredning om formerna
för biståndspolitiken. Huvuduppmärksamheten
borde därvid ägnas vad som
kan göras framför allt på handelspolitikens
område för att motverka utvecklingen
mot katastrof i världen. Detta
krav har tyvärr avvisats av utskottet,
som inte har ett ord att säga till dessa
helt avgörande frågor på handelspolitikens
område. Tillåt mig fråga: Yarför
denna blindhet? Är den enbart partipolitiskt
betingad eller vill man över
huvud taget inte förstå dessa problems
avgörande betydelse i u-landspolitiken?
Varför säger man inte ett ord om den
utförliga motivering som givits för förändringar
på handelspolitikens område?

Det utredningsyrkande som finns
från de borgerliga partiernas sida kan
vi inte stödja, därför att dess motivering
enligt vår mening inte kan godkännas.

Även om de allmänna relationerna
mellan staterna och framför allt handelspolitiken
enligt vår mening är avgörande
finner vi det högst angeläget
att de statliga biståndsinsatserna snabbi
ökas. Vi har i många debatter i riksdagen
givit uttryck för denna ståndpunkt.
Vi upprepar vårt krav på att ett principbeslut
skall fattas om att uppnå 1 procent
av nationalinkomsten innan 1960-talet är slut. Detta är naturligtvis bara
en första målsättning, en riktpunkt som
behövs för att vi över huvud taget skal]
kunna avancera. Utskottets ståndpunkt
i år markerar ett visst steg framåt, men
det är otillräckligt. Jag förstår över huvud
taget inte varför man inte i år kunnat
fastställa en tidsplan för ökningen
av u-landsbiståndet. Varför måste man
skjuta upp hela denna fråga till nästa
år?

Bistånd till u-länderna m. m.

Vi har också ställt krav på en omedelbar
ökning av biståndsinsatserna med
100 miljoner kronor i form av ett extra
bidrag till Internationella utvecklingsfonden.
Vid de omröstningar som kommer
här senare kommer vi i övrigt att
som tidigare under åren stödja varje
realistiskt förslag om en ökning av de
svenska biståndsinsatserna.

Det finns dock, herr talman, en mycket
kritisk fråga som man inte kommer
förbi. Det gäller de länder som erhåller
svenskt stöd och framför allt de s. k.
huvudmottagarländerna. Varför görs
just det urval som skett? Varför får
Etiopien, Tunisien, Pakistan och Liberia
betydande belopp, medan Guinea,
Mali och Malawi, för att ta några exempel,
inte får någonting? Hur länge skall
vi fortsätta att stödja institutioner i ett
land med en så reaktionär politisk regim
som Etiopien? Är inte utgifterna för
yrkesskolan i Liberia väsentligen att betrakta
som en subvention till Lamco?
Det är sådana frågor som vi inte kommer
undan att ställa och att besvara.
Jag vill till denna punkt i korthet framhålla
att förslaget om ökat bistånd till
Zambia enligt vår mening är riktigt
och bör stödjas.

Men frågan om användningen av biståndet
gäller inte endast de enskilda
länderna utan också de institutioner
som används. Den 27 december i fjol
undertecknade Sverige i Washington ett
avtal med Interamerikanska utvecklingsbanken
om svenskt finansiellt utvecklingsbistånd
till Latinamerika på
26 miljoner kronor. Fondmedlen skall
gemensamt med lån ur bankens egna
kapitaltillgångar användas för kreditfinansiering
av utvecklingsprojekt i
bankens latinamerikanska medlemsländer.
Banken har initiativrätten vid val
av projekt.

Det finns utan tvivel regimer i detta
område som är progressiva och väl värda
att stödjas, t. ex. Kubas. Men den
Interamerikanska utvecklingsbanken är
i huvudsak ett organ för de stora nord -

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna m. m.

amerikanska finansintressena, som utplundrar
de sydamerikanska staterna.
Jag finner det helt oriktigt att en sådan
institution står som förmedlare av
svenskt bistånd. Jag skulle vilja fråga
utrikesministern eller någon annan representant
för regeringspartiet hur man
försvarar en sådan åtgärd.

Herr talman! Med det sagda yrkar
jag bifall till motionerna 131 i första
och 166 i andra kammaren, vidare till
motionerna 218 i första och 272 i andra
kammaren som jag har talat för i mitt
anförande. Jag yrkar vidare avslag på
statsutskottets hemställan under E, i
dess utlåtande nr 54 under punkten 1,
som avser ett nationellt investeringsgarantisystem.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag ber först att få ta
upp frågan om investeringsgarantierna,
som utgjorde ett stort avsnitt i herr
Hermanssons anförande. Jag vill fästa
uppmärksamheten på att det är fråga
om en utredning, vilket även framgått
av såväl herr Lindholms som andras
anföranden.

Debatten om investeringsgarantierna
och statligt stöd till privat industri i
u-länderna har blivit något ensidig. Herr
Hermansson har här också försökt göra
gällande att vi från socialdemokratins
sida givit efter för den privata företagsamhetens
krav. Så får man inte tolka
förslaget om utredning på denna punkt.
I den u-hjälpsgrupp som Landsorganisationen
och vårt parti tillsatt har frågan
om investeringsgarantier och ett
visst samarbete med den privata industrin
upptagits till diskussion. Jag
ställer mig bakom denna grupps krav
att stöd till svenska privatinvesteringar
i u-länderna alltid måste motiveras med
att projekten i fråga har en utvecklingsfrämjande
effekt i linje med u-ländernas
egen planering. Projekten får inte utgå
ifrån svenska företagarintressen. Det är
u-landet självt som skall bestämma om
man vill ha sådana insatser eller icke.

Den svenska biståndsmyridigheten
skall alltså fastställa projektens titvecklingsfrämjande
effekt i jämförelse med
andra u-hjälpsinsatser. Då statligt!.‘Stöd
kommer att ges privata intressen, är det
nödvändigt att samhället ställer upp
krav och får insyn i projekten. !

Jag skall inte utveckla denna fråga
mera utan bara framhålla att dét är
fråga om en utredning. Ingen behöver
väl vara rädd för att en fråga Utredes.

Jag skall, herr talman, så småningom
ta upp de angrepp som herrar Wedén
och Wahlund riktade, inte mot regeringen
— dem får regeringen själv klara
upp — utan mot den socialdemokratiska
gruppen för att vi inte med tillräcklig
styrka hade påverkat opinionen i denna
fråga. Jag återkommer till detta senare,
men jag vill först själv bidra till opinionsbildningen
genom att försöka hjälpa
till med att teckna den bakgrund
mot vilken u-hjälpsdebatten skall föras
— det har gjorts i flera inlägg tidigare.

Av jordens cirka 3,3 miljarder människor
är det trots allt bara 800 miljoner
som har förmånen att leva i vad
vi kan kalla ett välfärdssamhälle. I de
mycket fattiga länderna får miljoner
människor nöja sig med en årsinkomst
på ett par hundra kronor. Trots en
ganska imponerande ökning av produktionen
i dessa länder har levnadsstandarden
inte höjts utan svälteri liar förvärrats,
nöden är obeskrivlig och okunnigheten
blir alltmer utbredd.

En av orsakerna till allt detta är den
ohämmade befolkningsökningeri i dessa
länder, som målande beskrevs av herr
Wedén. De frukter som arbetet ger måste
delas mellan ett hastigt ökande antal
människor. Klyftan mellan den rika och
den fattiga delen av världen bara ökar.
Enligt den franske professorn René
Dumont var skillnaden i medelinkomst
mellari de rika och fattiga delarna av
världen i slutet av 1700-talet 1 mot 8.
I dag är skillnaden ungefär 1 mot 60.
Vårt bistånd till u-länderna är och kommer
att förbli en droppe i ett hav av

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

fattigdom och nöd. Även när vi kommit
upp till 1 procent av bruttonationalprodukten
och däröver förblir det en
liten allmosa i förhållande till behovet.
När man ser dagens debatt mot den
bakgrunden ter sig väl ändå debatten
en smula egendomlig!

När man lyssnar på inläggen från
mittenpartiernas representanter får
man ett intryck av att de har fört fram
förslag till en enorm upprustning av
biståndsverksamheten. Så är i själva
verket ingalunda förhållandet. I de motioner
som har väckts i denna fråga,
inte minst från ledamöter i den socialdemokratiska
gruppen, har gått som en
röd träd att man har velat rädda vissa
SIDA-projekt som hunnit förbi det förberedande
planeringsarbetet och som
alltså är mogna att förverkligas. Både
utskottet och reservanterna har funnit
det angeläget att dessa projekt kommer
till stånd under budgetåret 1967/68.
Utskottsmajoriteten har emellertid funnit
en lösning på finansieringsproblemet,
men det har reservanterna sorgfälligt
glömt bort att göra. Det är egentligen
vad som skiljer utskottsmajoriteten
från reservanterna, och det tycker
jag är angeläget att betona.

Den socialdemokratiska gruppen anser
att det förslag som statsutskottets
majoritet har stannat för kan godtagas.
Förslaget är klart positivt och dessutom
uppfordrande för nästkommande budgetår.
Den som sätter utvecklingshjälpen
före möjligheten att komma åt socialdemokratin
och regeringen kan lugnt
biträda förslaget. Men det gäller att gå
vidare i denna fråga. Inom vårt parti
finns en utbredd vilja att göra ännu
mer. Det gäller nu att diskutera hur
vi bä$t skall hjälpa u-länderna och hur
vi bäst skall utnyttja de medel som vi
anslår.

Under remissdebatten hävdade jag att
vårt parti, våra sidoorganisationer och
den fackliga rörelsen fört en livlig och
positivt inriktad debatt om biståndsfrågorna.
Vi har försökt förklara vad

Bistånd till u-länderna m. m.

det är för slags hjälp som u-länderna
behöver — och vill ha.

Vi tror oss våga påstå att opinionen
undan för undan vinns för ökad u-hjälp.
Men man ställer vissa krav: man vill
ha en försäkran om att hjälpen är riktigt
utformad och kommer i rätta händer.
När vi ger en sådan försäkran kan
vi vara övertygade om att vi vinner
opinionen för ökat bistånd.

Den som hörde herr Wahlund märkte
att han uppträdde i två roller: dels som
centerpartist och i denna egenskap i
behov att komma åt regeringen, dels
som ledamot av SIDA:s styrelse. Han
visade så att säga två ansikten under
sitt anförande. När han uppträdde som
SIDA:s styrelseledamot undervisade han
sin partivän herr Yigelsbo om att man
visst kan begå misstag och om att det
förekommer barnsjukdomar. På nära
håll försökte han upplysa opinionen i
denna fråga, och det behövs sannerligen.
Herr Wahlund gjorde emellertid
en jämförelse som jag vill kommentera.
Han sade att det var en tid i vårt
land då det ingalunda fanns opinion
för ökade sociala anordningar. Jo, herr
Wahlund, det fanns en mycket stark
opinion, men den hade ingen makt.
Det var fåtalet som styrde. Först när
opinionen fick inflytande kunde den
påverka utvecklingen. Jämförelsen är
alltså inte fullt korrekt.

Den som lyssnade på herr Wedéns
anförande kunde iaktta att det väsentliga
för honom var att slå fast att regeringen
hade gjort alldeles för litet för
att upplysa opinionen. Han gick till
våldsamma angrepp, och man fick ett
intryck av att det intressanta inte så
mycket var biståndsverksamheten utan
fastmer att kritisera socialdemokratin.
Det var synd, ty enligt min mening var
slutet av herr Wedéns anförande det
intressanta. Denna fråga är av sådan
karaktär att den rimligtvis inte bör användas
för att skaffa ett parti röster;
den är alltför allvarlig för att utnyttjas
i detta syfte.

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna m. ni.

Jag vågar utgå från att allt fler människor
i vårt land inser att fattigdomen
i u-länderna också innebär framtida
otrygghet för människorna i i-länderna.
Därvidlag delar jag herr Wedéns
uppfattning. U-ländernas nöd kan bli
ett hot mot välfärden här hemma. Då
bortser jag helt från humanistiska värderingar,
som är självklara för oss som
är vana att känna solidaritet med dem
som har det svårt, vare sig vi har hämtat
vår fostran inom arbetarrörelsen
eller i kristen gemenskap.

Allt fler inser alltså behovet av ökat
u-landsstöd. Genom de moderna kommunikationsmedlen
får vi i våra vardagsrum
levande bilder av den bottenlösa
fattigdomen och okunnigheten ute
i världen. En sak är att tala om för
människorna hurudan situationen är i
u-länderna och göra dem positivt inställda
till hjälpen, men när vi nu går
in för större insatser för u-hjälpen måste
vi också göra fullständigt klart för alla
att detta inte kan ske utan uppoffringar.
Vi måste avstå något, kanske inom områden
där vi själva anser oss ha brister.
Att söka göra troligt att vi kan öka våra
hjälpinsatser utan att det kostar någonting
är cynism, och i längden skadar
det saken. Ökad u-hjälp kan aldrig betalas
med felräkningspengar utan endast
med uppoffringar. Det bästa som
kan hända vår u-hjälp är att vi här i
riksdagen i lugn och ro och i positiv
anda diskuterar hur vi på lämpligaste
sätt skall utforma och inrikta våra insatser.

Jag menar att u-landshjälpen, såväl
den som varje enskilt land lämnar som
den som går genom FN, måste planeras
på längre sikt än ett budgetår. För
dem som skall förhandla med mottagarländerna
måste det vara betydligt lättare
att veta vad de har att rätta sig
efter, om de känner till anslagets storlek
under exempelvis en femårsperiod,
än om de bara kan räkna med ett enda
år. Därför bör vi få till stånd en mera
långsiktig planering, en plan som ock -

så successivt ger mer än vad vi anser
oss kunna klara i dag. En sådan planering
innebär också ökade garantier mot
felsatsningar, även om jag : är helt
övertygad om att man i det vanskliga
arbete som det här är frågan om aldrig
kan skaffa sig fullständiga garantier
mot misstag. Att vi gjort våra;misstag
är naturligtvis beklagligt, men det får
på intet sätt hindra oss från ökade nya
insatser.

Man kan givetvis ha olika meningar
om vad vi bör satsa på och till vilka
länder vi främst bör kanalisera vårt bistånd.
Som jag tidigare anfört är och
kommer våra insatser att utgöra en
ringa andel av de totala hjälpinsatserna.
Av denna anledning bör vi undvika
att splittra våra ansträngningar alltför
mycket.

Låt mig ta upp ett par områden, där
jag anser att vi bör öka våra insatser
ännu mera! De ansträngningar som görs
för att minska dödligheten i u-länderna
måste kompletteras med medvetna ansträngningar
att hålla födelsetalet nere.
Yårt land har varit banbrytande på detta
område, och vi bör göra vårt yttersta
i alla internationella sammanhang för
att öka förståelsen för familjeplaneringen.
Till stor del är svälteri och nöden i
världen orsakade av den ohämmade befolkningsökningen.

Jag hade tillfälle att under tre veckor
i vintras företa en resa i Afrika, och där
såg jag att vissa länder med stöd av utvecklingshjälp
satsat enormt för att förbättra
produktionen. Genoin uppförande
av sinnrika dammar och bevattningsanordningar
hade man lyckats åstadkomma
en kraftig ökning av livsmedelsproduktionen,
men produktionsökningen
håller på intet sätt jämna steg
med befolkningsökningen. Trots framstegen
på familjeplaneringens område
är det mesta ännu ogjort. Jag tror emellertid
att man har anledning att känna
en viss optimism, om man betänker att
det inte var så många år sedan man
från svensk sida tog upp denna fråga i

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

FN. Då betraktades det nära nog som
eu skandal att ta upp en sådan fråga i
ett internationellt sammanhang. Men att
det går att komma fram ganska snabbt
på den vägen visar Japan, där födelsetalet
sänkts med 40 procent från 1949
till 1963.

.lag vill gärna tillägga att man på
många håll i världen har stora svårigheter
på grund av religiösa och andra
föreställningar, som hindrar en förbättring
av situationen. Hur mycket svält
orsakar inte exempelvis det myller av
heliga kor och apor som finns på sina
håll i världen! Jag undrar om inte tiden
är mogen för oss att med samma
frimodighet ta upp kampen mot sådana
ting i internationella sammanhang.

Det är ytterligare en fråga, herr talman,
som vi bör satsa på, nämligen de
vuxnas utbildning. Varje u-land har ambitiösa
planer på att bygga ut barnundervisningen,
men allt fler experter blir
mer och mer övertygade om att man
måste omfördela resurserna, så att även
de som i dag befinner sig i produktiv
ålder får tillägna sig åtminstone det
mest elementära av det kunskapsstoff,
utan vilket ingen utveckling kan äga
rum.

Vi måste vidare — här kommer jag
in på de multilaterala hjälpformerna —
i samlad tropp gå ut i u-länderna med
pengar och experter som gör det möjligt
för dessa länder att bygga upp den bas
för ett rationellt näringsliv som erfordras.
Där behövs vägar, broar, vatten, elkraft;
investeringar av en omfattning
som aldrig ett enda land kan klara upp
på egen hand.

Till sist vill jag också ta upp frågan
om vilka länder man bör satsa på i vår
egen verksamhet. Det är en mycket
känslig fråga, och det är ömtåligt att
diskutera den offentligt. Vi kan inte begära
att biståndsnationerna skall ha
samma demokratiska system som vi. Då
skulle vi knappast ha något större urval,
Vi skall ju vara medvetna om att
även i fortsättningen får vi lov att hjäl -

Bistånd till u-länderna m. m.

pa länder som till och med har ett auktoritärt
styrelseskick. Ett land som i
dag är demokratiskt kan ju i morgon
lyda under en diktator. Vi ser ju alltför
ofta att en sådan omvälvning äger
rum i den nya delen av världen, och vi
kan då inte dra oss tillbaka fördenskull.

Men ett par kriterier måste vi ändå
sätta upp som måttstock, när vi är ute
för att hjälpa. Jag skulle för egen del
kunna säga atf det räcker, om landet
visar en vilja att göra något för de vanliga
människorna och inte bara ser till
att de rika får mer, medan de fattiga utarmas.
Det innebär i själva verket att
vi undantar sådana länder där kapitalflykten
är större än kapitaltillflödet. Vi
måste göra klart för u-länderna att de
på ett eller annat sätt måste sätta, stopp
för de rikas möjligheter att placera sina
förmögenheter i schweiziska bankfack
eller i New York vilket förekommer. Vi
måste vidare klargöra för dessa länder
att det är nödvändigt med ett skattesystem
som åtminstone i någon män fördelar
bördorna efter bärkraft. De bör också
få veta att inga framsteg kan nås, om
man inte genomför någon sorts jordreform
och inte en rimlig del av budgeten
ägnas åt undervisningen. Vi kanske
också får lov att bedöma ett lands utvecklingsambition
efter landets inställning
till familjeplaneringen.

Det kan synas förmätet av ett litet
land att på det sättet lägga sig i andra
länders göranden och låtanden, men vi
kan ju ändå inte ge bistånd åt alla. Det
gäller även sedan vi byggt ut vår biståndsverksamhet
så att den kan betraktas
som tillfredsställande. Vi måste koncentrera
våra bilaterala insatser, och på
något sätt måste en prioritering ske. Jag
tror att vad jag här har angivit inte är
den sämsta. Den sammanfaller med vår
allmänna inställning här hemma. Det är
en sorts gemensam nämnare för oss alla,
och det är väl rimligt, att denna vår syn
på hemmaplan blir avgörande även när
vi skall verka i u-länderna.

I detta anförande instämde herrar Es -

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna m. m.

kel, Allard, Andersson i Storfors, Johansson
i Norrköping, Henrikson, Arweson
och Fredriksson samt fru Renström-Ingenäs
och fru Torbrink (samtliga
s).

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Hem

talman! Jag skall bara göra några
kommentarer till vad herr Bengtsson
i Varberg sade om ett system med nationella
investeringsgarantier. Jag tror det
är viktigt att man därvidlag skiljer på
olika saker, vilket han inte gjorde i sitt
anförande. En sak är frågan om kontroll
över privata svenska kapitalinvesteringar
i u-länderna. Sådan kontroll bör upprättas.
Enligt vår mening bör kapitalexport
tillåtas endast när investeringarna
inordnas i vederbörande lands egna
utvecklingsplaner. Vi har tidigare utvecklat
den ståndpunkten i motioner
och anföranden här i riksdagen.

En annan sak är emellertid frågan om
statliga garantier för privata investeringar
i u-länderna. Ett sådant system
bör enligt vår mening inte upprättas.
Socialdemokratin har nu blandat ihop
dessa bägge frågor. Resultatet blir inte
bra.

Herr Bengtsson sade vidare att man
bara hade beställt en utredning och att
detta inte är någonting att vara rädd
för. Varför gick då socialdemokraterna
tidigare emot högerns krav på utredning
av denna fråga för att nu acceptera
detta krav? Herr Bohman yttrade i
ett anförande helt nyligen att detta var
punkt 1 på listan över resultat av uppgörelsen
mellan högern och socialdemokraterna.
Var det ett falskt vittnesbörd?

Slutligen en fråga till herr Bengtsson:
Hur tänker sig socialdemokratin detta
nya system med nationella investeringsgaräntiér?
Låt mig ta ett exempel. Skall
den svenska staten, om regeringen i
Sydafrika anser att en stor investering
av Volvo- eller Johnsonkoncernen är
gynnsam och därför inordnar den i sin
ekonomiska planering, ställa sig som

garant för att kapitalinvesterarna iiite
förlorar sina pengar?

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har naturligtvis
ingen möjlighet att föregripa ett svar
från regeringen, om det kommer något
— den tycks inte vara särskilt intresserad
av dagens debatt.

För egen del vill jag emellertid säga
herr Hermansson att jag inte skulle
tillstyrka en investeringsgaranti av den
typ han talade om beträffande Sydafrika.
Däremot har herr Hermansson enligt
min mening fått en alldeles bakvänd
uppfattning, vilket inte är så märkvärdigt
med hans kommunistiska utgångspunkter,
om den betydelse som ett
väl fungerande investeringsgarantisystem
i många fall kan ha för utvecklingen
av u-ländernas ekonomi.

Herr talman! Jag begärde egentligen
replik för att belysa det ologiska i herr
Bengtssons i Varberg framställning. Här
har vi först hört finansministern och
sedan i dag hans excellens utrikesministern
säga att opinionen är mycket
splittrad men att man hoppas, att den
entusiasm som präglar ungdomen skall
så att säga dominera även inom den
övriga delen av folket. I själva verket
tror man emellertid inte detta, och jag
har sagt att jag antar att man har rätt
på denna punkt. Jag tror till och med,
vilket jag nog nämnde i mitt första anförande,
att det i dag tyvärr finns en
majoritet mot en stark utbyggnad av
u-landsstödet bland de svenska medborgarna.
Hur kan man då, herr Bengtsson,
påstå att det är för att vinna röster,
som vi angriper regeringen för att den
i år gjort för litet och som jag angriper
den för att inte tillräckligt ha förberett,
upplyst och väglett opinionen? Detta är
ett alltför enkelt sätt att freda sig mot
kritik.

Den bild av läget som även herr
Bengtsson flyktigt tecknade motiverar
enligt min mening mycket starkt:— han
instämde med mig när det gällde upp -

Onsdagen den 19 april 1907 fm.

Nr 21

fattningen om läget •—: att man verkligen
ökar insatserna, låt vara i begränsad
omfattning i år. Det är klart att en
höjning av anslaget med 50 miljoner
kronor också skulle innebära en 50
miljoner högre bas att utgå från när
man nästa och följande år fullföljer programmet.

Herr talman! Får jag till sist ställa
eu fråga till herr Bengtsson. Herr Bohman
nämnden sitt anförande att högern
hade avvisat vad han kallade för en
manifestation från den demokratiska
oppositionens sida och i stället föredragit
en kompromiss med socialdemokraterna,
därför att man därigenom ändå
skulle få 40 miljoner. Betyder detta, herr
Bengtsson, att socialdemokraterna, om
det inte blivit någon kompromiss ens
med högern, skulle ha> intagit en annan
och mer restriktiv hållning än man nu
gjort?

Hérr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag sade ungefär som
liefr Wedén, nämligen att regeringen
borde försöka skapa opinion i stället
för att följa opinion. Då kommer herr
Bengtsson i Varberg och talar om makt
och syftade på den gamla röstskalan
och sådant. Det väsentliga i vad vi sagt
är att vi väntar oss att regeringen skall
hjälpa till att få människorna att förstå
allvaret i dessa frågor.

Herr Bengtsson sade vidare att jag
uppträdde i två skepnader, dels som
centerpartist och dels som styrelseledamot
i SIDA. Jag har inte alls haft
någon svårighet att förena de båda
funktionerna. Vi har ju i vår motion
och i våra yrkanden endast slutit upp
bakom SIDA:s anslagsäskande.

Vi skall ändra opinionen bär hemma
på samma sätt som vi hjälpt till att
ändra den internationella opinionen.
Jag känner mycket väl till det tillfälle
för 15 år sedan, vilket herr Bengtsson
skildrade, då frågan om födelsekontrollen
första gången togs upp i Förenta
Nationernas generalförsamling. Jagkom -

Bistånd till u-länderna m. m.

mer särskilt ihåg det av den enkla anledningen
att det var jag som gjorde det.
På den tiden var naturligtvis opinionen
där inte mogen. Det var nära nog en
skandal, att man nämnde ordet »födelsekontroll»,
och man kunde nästan ha
hört en knappnål falla i sessionssalen.
Men åtskilligt har ju ändrats sedan dess.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag försökte — för att
först ta upp frågan om opinionspåverkan
-— i mitt anförande framhålla att
socialdemokratin, dess sidoorganisationer
och fackföreningsrörelsen, sedan
länge fört en positiv diskussion kring
u-landsfrågorna i syfte dels att upplysa
om situationen ute i världen och om
det enorma hjälpbehov som finns, dels
— och därvidlag har vi fått föga hjälp
av oppositionen — att upplysa om att
en verklig satsning på u-hjälpen kostar
uppoffringar.

På den direkta frågan vad socialdemokratin
skulle ha gjort om inte högern
anslutit sig till denna kompromiss vill
jag svara, att kompromissen innebär att
vi får möjligheter att utföra projekt för
40 miljoner kronor. Detta motsvarar ju
de socialdemokratiska motionärernas
önskemål. Hade högern inte gått med
oss, hade vi väl själva fört fram det
förslaget. Vi skall ha klart för oss, något
som framgått av alla anföranden,
att oavsett om vi följer utskottsmajoriteten
eller reservationen, så blir omfattningen
av u-landsbiståndet exakt detsamma.
Rån herr Wedén inte erkänna
det, får han vända sig till herr Bohman
för att få det utklarat.

Så till herr Hermanssons fråga. Jag
är självfallet inte beredd att säga någonting
om vad denna utredning kommer
att ge för resultat och hur den tänker
sig att utforma garantin till de industrier
som investerar i u-länderna. Men
så mycket kan jag försäkra herr Hermansson,
att om ett företag i Sydafrika
skulle begära investeringsgaranti, så

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Bistånd till u-länderna m. m.

kommer det inte att få någon sådan så
länge socialdemokratin har någonting
att säga till om i detta land.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bengtsson i Varberg
rådde mig att vända mig till herr
Bohman, om jag inte ville tro på herr
Bengtssons uttalande, att ett bifall till
utskottsmajoritetens förslag in summa
skulle ge u-landsstödet samma villkor
som ett bifall till folkpartiets och centerpartiets
reservation. Jag måste öppenhjärtigt
säga att jag i dessa frågor inte
betraktar vare sig herr Bengtsson eller
herr Bohman som de bästa auktoriteterna,
och det är inte till dem jag bör
vända mig för att få reda på vad som
bör göras för att få upp den svenska
u-hjälpen till en hygglig nivå.

Det är väl ändå självklart — jag betonar
detta ännu en gång — att om
man beslutar om ett 50 miljoner kronor
högre anslag och detta får plats i en
budget, som har finansministerns betyg
att den är något starkare än hans,
så ligger man därmed för framtiden
på en högre nivå än man kommer att
göra om man antar majoritetsförslaget
från statsutskottet.

Jag vill naturligtvis gärna bekräfta
att fackföreningsrörelsen här i landet
och många andra organisationer har
gjort stora insatser när det gällt att
upplysa opinionen om allvaret i ulandsproblemen.
Och man har gjort det
också från det socialdemokratiska partiets
sida i många sammanhang, t. ex.
vid förstamajdemonstrationer. Men vad
jag vände mig emot i dag var att man
för att motivera sin nuvarande återhållsamhet
drog fram att opinionsläget är
osäkert. Eu regering som handlar på
det sättet handlar i strid med t. ex. den
svenska fackföreningsrörelsens strävan
att upplysa opinionen.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle
:

Herr talman! Jag noterar naturligtvis

med stor glädje både socialdemokratins
och folkpartiets förklaringar att ett nationellt
garantisystem för privata kapitalinvesteringar
i u-länderna, som man
tydligen vill upprätta, inte skulle gälla
investeringar i Sydafrika. Jag kunde gå
vidare med en frågelista och undra:
Skall detsamma gälla investeringar i
Portugal och dess afrikanska kolonier?
Skall det gälla investeringar i Spanien?
Men jag skall inte göra det; min fråga
avsåg bara att belysa svårigheterna med
ett sådant system och visa hur farligt
detta kan bli också för vår utrikespolitik.

Herr Wedén sade i en replik till mig
att jag hade demonstrerat en bakvänd
uppfattning om vad systemet med nationella
investeringsgarantier innebar,
och det var självklart, sade han, därför
att jag såg det från kommunistiska utgångspunkter.
Han menade med andra
ord att han i denna sak hade en framvänd
uppfattning eller vad man skall
kalla det. Det är givet att vi har olika
uppfattningar; herr Wedén ser det från
borgerlig synpunkt, jag försöker att se
det från socialistiska utgångspunkter,
och där finns en mycket bestämd motsättning
som gör att vi ser på olika sätt
på denna helt avgörande fråga. Men det
förvånande för mig är att socialdemokratin
nu tydligen börjat se detta problem
från samma synpunkter som herr
Wedén och högern.

Herr Bengtssons senaste inlägg gjorde
mig ännu mer förbryllad över anledningen
till att man över huvud taget ingått
denna kompromiss med högern.
Han sade att om inte högern gått med
på denna överföring av 40 miljoner kronor,
som man nu rent tekniskt genomför
och som ju inte ökar de faktiska anslagen
med ett öre, så hade socialdemokraterna
framlagt det förslaget själva.
Men varför har man då enats om en
kompromiss, som innebär att man anslutit
sig till högerns krav på utredning
om ett nationellt investeringsgarantisystem?
Kompromissen var ju helt

Onsdagen den 19 april 1967 fm.

Nr 21

onödig, eftersom socialdemokraterna
själva kunde lia framlagt förslag om dessa
40 miljoner här i kammaren.

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Bengtsson att vi i centern naturligtvis
är beredda att betala vad u-hjälpen
kostar. Vi är beredda att tala om för
människor att en ökad u-hjälp innebär
ekonomiska uppoffringar för den enskilde.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Hem talman! Herr Hermansson räknade
upp det ena osympatiska landet
efter det andra för att därmed beskriva
investeringsgarantisystemet som ett
osympatiskt system. Det kan ju aldrig
bli tal om att ge investeringsgarantier
för investeringar i andra länder än sådana
som kan komma i fråga för ulandsbistånd.
Att vi går med på en utredning
av denna fråga beror på att
man kanske kan utforma garantin så att
u-länderna har nytta av den. Det är målet
för vår verksamhet.

Jag vill till herrar Wedén och Wahlund
säga att alla från vårt parti som
talat i denna kammare i dag klart har
deklarerat att statsutskottets majoritetsförslag
är en uppfordran till ökat ulandsbistånd
nästa budgetår. Det framhöll
jag också i mitt tidigare anförande.
Vi har även åtagit oss att försöka vinna
opinionen för ett sådant ökat bistånd.
Och där har inte bara regeringen och
socialdemokratin en skyldighet, herr
Wedén, utan där vilar skyldigheten lika
tungt på hem Wedéns som på någon
annans axlar i denna kammare. Med
detta, herr talman, bör jag väl ha klarlagt
att den socialdemokratiska gruppen
förväntar sig en ökad aktivitet i u-landshjälpen.

Det har sagts här att vi genom den
föreslagna anordningen inte ökar de
faktiska anslagen till u-hjälpen i år. Det
är riktigt, Men vi gör det möjligt att ut -

Bistånd till u-länderna m. m.

öka den faktiska u-hjälpen. Och där
finns det en garanti och ett åtagande
från den socialdemokratiska gruppen
att nästa år fylla ut vad vi använder för
att öka aktiviteten i år.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wedéns sarkasmer
om vem som är den största auktoriteten
på u-landshjälp lämnar jag därhän.

Statsutskottets behandling av frågan
har varit precis densamma som behandlingen
av alla andra frågor, där det
från början föreligger starkt kontroversiella
meningar. A ena sidan har vi haft
statsverkspropositionens anslagsäskanden
till u-hjälpen och å andra sidan ett
mycket stort antal motioner från samtliga
partier, alltså även från regeringspartiet,
i vilka man uttryckt önskemål
om förbättringar och ökade anslag samt
över huvud taget redovisat en annan
syn på u-hjälpen än regeringens. När vi
sedan i statsutskottet har satt oss ned
vid förhandlingsbordet har syftet bl. a.
varit det som flertalet av representanterna
för de olika partierna tycks vara
ense om, nämligen att lyfta frågan över
de politiska striderna. Det andra syftet
har varit att fastställa en ram inom vilken
bästa möjliga praktiska resultat av
u-landshjälp en kan åstadkommas.

Vid de förhandlingarna — som var
utomordentligt segslitna och där man
som sagt ända till de sista förhandlingsminuterna
inte riktigt visste, hur man
från i varje fall ett av mittenpartierna
skulle ställa sig — kom vi så småningom
fram till en lösning som innebar, att
vi ökade på de pengar som skall användas
till u-landsverksamhet med 40 miljoner
kronor nästa budgetår. SIDA får
sålunda 40 miljoner mer än vad organisationen
i praktiken skulle ha fått, om vi
hade följt statsverkspropositionens förslag.
Skillnaden mellan de två mot varandra
stående grupperna är alltså mindre
än 10 miljoner kronor.

När vi medverkat till kompromissen,
har vi ansett det vara viktigare att nå

96 Nr 21 Onsdagen den 19 april 1967 fm.''

Interpellation ang. ökade möjligheter att fullgöra den första värnpliktstjänstgöringen
vid förband nära hemorten, m. m.

ett praktiskt godtagbart resultat än att
eventuellt åstadkomma en gemensam
politisk manifestation på den borgerliga
sidan. Det har varit utgångspunkten för
vårt handlande. Och det är en kompromiss
av det slag som vi i detta hus av
tradition brukar träffa i olika kontroversiella
frågor.

Ordet lämnades på begäran till

Herr WEDÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag konstaterar att kammarens
regler är sådana att jag inte har
någon replikrätt och därför inte kan
bemöta det anförande som herr Bohman
nu hållit.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta den fortsatta
överläggningen till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme att
fortsättas.

§ 6

Interpellation ang. ökade möjligheter att
fullgöra den första värnpliktstjänstgöringen
vid förband nära hemorten, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr RASK (s), som yttrade:

Herr talman! Varje år får ganska
många värnpliktiga från Syd- och Mellansverige
fullgöra sin första värnpliktstjänstgöring
vid garnisoner i Norrland.
Avståndet från hemorten till förläggningsorten
blir på detta sätt mycket
långt. Framför allt i jämförelse med
värnpliktiga, som fullgör sin tjänstgöring
vid näraliggande regementen, ter
sig denna ordning orättvis och verkar
i hög grad irriterande för den värnpliktige.

Önskemål från värnpliktiga om omplacering
beträffande förläggningsorten
tages mycket litet hänsyn till. Endast
mycket starka familjeskäl synes vara
godtagbara. Därför blir det för det
stora flertalet att finna sig i en place -

ring, som kan innebära vissa problem
med hänsyn till trivsel och dylikt. Närheten
till och kontakten med hemorten
torde man även i dessa avseenden icke
kunna bortse ifrån. Visserligen har
någon av regementsstäderna i Norrland
gjort försök att ordna en meningsfylld
fritidssysselsättning för de värnpliktiga
som har långt till hemorten. Dessa
försök har väl dock varit mycket trevande
och på intet sätt till fyllest. De
ansvariga militära myndigheterna borde,
enligt min mening, ägna dessa frågor
större intresse, ty utbildningsresultaten
står alltid i förhållande till personalvården.

Åtskilliga fall kan åberopas där värnpliktiga
efter en tid begärt att få uppskov
och därmed avbryta en påbörjad
utbildning till följd av vantrivsel och
dålig kontakt med hemorten. Detta måste
innebära besvärligheter både när det
gäller utbildningens bedrivande vid det
militära förbandet och för den värnpliktige
själv.

Det stora antalet ansökningar varje
år från värnpliktiga hemmahörande i
Syd- och Mellansverige med begäran om
förflyttning till mera näraliggande utbildningsplatser
i förhållande till hemorten
bevisar att missnöjet är utbrett.
Föreligger det möjligheter till ändringar
synes dessa därför vara välmotiverade.

Med stöd av vad jag sålunda anfört
hemställer jag om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet få framställa
följande interpellation:

Avser statsrådet att vidtaga åtgärder
som möjliggör att värnpliktiga bereds
tillfälle att fullgöra sin första värnpliktstjänstgöring
vid regemente nära
den värnpliktiges hemort?

Om så icke är fallet, har statsrådet
då för avsikt att genom ökat antal fria
hemresor och ökat antal tjänstledighetsdagar
kompensera dessa värnpliktiga
från Syd- och Mellansverige, som tvingas

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21

fullgöra sin första värnpliktstjänstgöring
vid norrlandsregementen?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.05.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 19 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1

Bistånd till u-länderna m. m. (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtanden nr 53, i anledning
av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1967/68 till internationellt
utvecklingsbistånd jämte i ämnet väckta
motioner, och nr 54, i anledning av
Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag för
budgetåret 1967/68 till finansiellt utvecklingsbistånd
jämte i ämnet väckta motioner,
bevillningsutskottets betänkande
nr 25, i anledning av väckta motioner
angående en speciell u-hjälp savgift,
in. in., samt bankoutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av motioner om ett
statligt obligationslån för bistånd till uländerna
in. in., nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet, i enlighet
med förut gjord anteckning, till

Herr RUBIN (mbs), som yttrade:

Herr talman! När jag anlände till
riksdagen i dag, kom en man emot mig
och sade: »Har Du nu förberett Ditt
stora tal?»

Jag har inte förberett något stort tal.
Jag tycker nämligen att det i u-hjälpsfrågan
hittills har talats alldeles för

mycket och handlats alldeles för litet.
Jag kommer därför inte att trötta er,
kära kammarledamöter, med att närmare
beskriva hur illa ställt det är ute i
världen. Vi vet alla och envar att inte
ens hälften av jordens befolkning äter
sig mätt. Vi känner till den våldsamma
befolkningsexplosionen. Vi vet att i
t. ex. Egypten kommer år 1975, då
Assuandammen är färdig, befolkningen
att få 40 procent mera jord. Men 1975
har också befolkningsantalet stigit med
50 procent. Vi vet också att Amerika
och Sovjet på sina militära rustningar
lägger ned lika mycket som den övriga
världens svältande befolkning har att
leva på. Alla känner till hur fruktansvärd
situationen är. Vi har kanske läst
professor Myrdals skakande rapporter,
och vi vet exakt i vilken ordning världssvälten
kommer att nå olika länder.

Vad gör då rikets s. k. förtroendevalda?
Jo, vi motionerar, interpellerar
om farliga järnvägsövergånger etc. De
stora problemen skjuter vi gärna åt
sidan. Vi talar så mycket om underutvecklade
länder, men vilka är egentligen
underutvecklade om inte vi här
i huset? Vi känner till alla dessa förhållanden
men gör ändå så litet.

Det har i dag talats om att det är så
glädjande att den svenska ungdomen
börjar vakna upp och att den vill göra
någonting för u-länderna. Man kan fråga
sig varför de som är äldre och bör
ha livserfarenhet, inte ägnar större intresse,
större kraft åt denna fråga?

En gång — jag vet inte om jag be -

4 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 21

Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna ni. m.

rättat det förut — på en av mina resor
såg jag en stackars man som kommit
ut från ett spetälskesjukhus. Han liade
blivit opererad, och skuren i händer
och fotter. När jag gick emot honom för
att tala med honom, drog han en gammal
säck över huvudet därför att han
skämdes. Jag tycker att det är vi som
skall dra eu säck över huvudet och
skämmas för att vi inte gör mera för
u-länderna. Det talas om miljoner svältande
människor, etc. Som jag förut
har sagt i denna talarstol, fattar vi
egentligen att bakom dessa siffror finns
människor som vi själva? Tror vi som
skall försöka åstadkomma ett bättre Sverige
i socialt hänseende, vi som har
ambitioner att göra allting bättre, att vi
i framtiden kan bygga några Berlinmurar
eller liknande runt Sverige som
en lycksalighetens ö? Nej, de hungrande
miljonerna kommer oss allt närmare.

Varför har vi ingenting gjort, sade
eu annan talare i dag, vi har ju vetat
om allt detta i tio år. Jag tror för min
del att det beror på dagens politiker,
dessa herrar som står med fingret i
vädret och säger att det inte finns någon
opinion.

Såsom jag har frågat tidigare: Vem
skall skapa opinion om inte vi som
är valda därtill? Det är vi som skall
göra detta, inga andra. Vi är valda för
att skapa opinion i en fråga som denna.
Men när man här inte tror att man
har folket med sig, så väntar man och
vill inte göra någonting. Politikern säger
ofta att det inte är taktiskt riktigt,
att handla. Men, kära vänner, vilket
parti ni än tillhör, slå upp edra partiprogram,
läs de vackra fraserna — det
är tyvärr bara fraser — om solidaritet,
broderskap och medkänsla med de
fattiga folken. Från början trodde jag
på allt detta, men sedan jag kom hit
till riksdagen har jag tyvärr förstått att
det ofta varit bara ord för många.

Man har i dag från denna talarstol
talat om att känslorna inte får springa
i väg med människorna, utan att de

måste dämpas. Vad är det egentligen
för fel med att visa känslor? Om mig
brukar man säga att jag är patetisk.
Ja, jag är gärna patetisk, om därmed
menas försök att vädja till sunt förnuft
hos människorna och få dem att förstå
att u-världens problem är våra problem
— 1960-talets stora problem — som vi
måste lösa! Varför har vi då inte den
opinion vi alla väntar skulle finnas?
Jo, därför att det inte bedrivits tillräcklig
upplysning. Ingen kan inbilla mig
att ni inte skulle tänka och tycka på
ett helt annat sätt, om ni hade varit
med om att hålla döende barn i famnen
eller sett människor svälta ihjäl på
gatan.

Som målsättning har satts upp 1
procent till u-länderna. Vi många små
människor trodde att i denna målsättning
låg ett löfte att det verkligen skulle
ske någonting och att det också
fanns en vilja bakom dessa ord. I dag
har vi fått höra att en utredning skall
begäras. Hans excellens herr utrikesministern
talade i dag om att denna
utredning inte »skall» göra någonting,
utan han ville ha formuleringen »i syfte
att». Han ville inte binda sig så hårt.

Till mig har man många gånger sagt
att visst vill vi alla hjälpa, men var skall
pengarna tas? Ja, var skall vi tar pengarna?
Givetvis skall vi ta dem från det
överflöd som finns i detta land. Besjälade
ungdomar har hjälpt mig att skriva
motion 612 som jag hoppas att kammarens
ärade ledamöter har studerat.
Unga pojkar vid universitetet i Stockholm
och andra har suttit natt efter
natt och försökt presentera ett alternativ,
som innebär att enprocentmålet
skall nås i år. Och hör och häpna! I
motion 612 föreslås skatt på tobak med
3 öre per cigarett. När denna fråga
var uppe i riksdagen sade man att
detta var omöjligt, eftersom det skulle
föranleda så mycket smuggling. Det
var skälet till att denna motion inte
bifölls. Men det var nog fara bara för
ett slags smuggling, nämligen att många

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21

människor försökte smuggla bort sina
samveten. 3 öre per cigarrett skulle ge
260 miljoner kronor.

Visa mig den människa, som inte
med välbehag •— om hon ändå röker
— skulle göra det, om hon visste att
hon samtidigt gav ut 3 öre till u-hjälpen
för varje cigarett. Det skulle, som sagt,
ge 260 miljoner kronor. I dag diskuterar
andra kammarens ledamöter om 40
—50 miljoner.

I motionen har också föreslagits en
särskild skatt på bilar med över 20 000
kronors värde. Om folk har råd att
hålla sig med så dyra bilar, har de
också enligt min och många andras
åsikt råd att ge till u-hjälpen.

Vi har vidare föreslagit skatt på
engångsflaskor, 5 öre för varje flaska.
Och vi har föreslagit skatt på parfym,
grammofonskivor och över huvud taget
sådant som måste betecknas som
överflöd.

Från talarstolen har i dag många
gånger vitsordats att pengarna någonstans
måste tas. Jag och mina kamrater
har försökt att visa varifrån de skall
tas. Men jag kan gott erkänna att någon
av våra motioner kanske ger felaktiga
anvisningar och att pengarna borde tas
på annat håll.

Det är emellertid inte detta jag resonerar
om. Rom gärna med andra
alternativ — och många av oss är nog
gärna med om att stödja dem — till
förslag om varifrån pengarna skall tas.
Men tala inte om Sveriges pensionärer
eller handikappade. Det är inte från
dem pengarna skall tas, utan av överflödet,
av det som alla och envar kan
undvara i den dagliga konsumtionen.

Jag har i motioner punkt för punkt
velat framlägga förslag om vad pengarna
skulle kunna användas till. Jag förstår
att det skulle vara eu ren demonstration
att i dag ta upp alla dessa
motioner till omröstning. Många av
mina vänner kommer säkert att bli
ledsna över att jag inte gör det, men jag
avstår ändå därifrån, eftersom jag vet
att ni inte kommer att rösta för dem.

Bistånd till u-länderna m. m.

När jag kom till riksdagen var jag så
naiv att jag trodde att riksdagsdebatterna
var till för att övertyga både kolleger
och andra människor. Inte visste
jag i min ringhet att alla här var så
bundna av sina partier. Men u-hjälpen
är någonting som står över allting annat,
över allt vad partier heter. I dag
har talare efter talare här sagt: Visst
står denna fråga över partierna, men
borgarna skall inte tro det eller det och
vi i arbetarrörelsen anser så eller så.
Ja, arbetarrörelsen! Vilka är inte arbetare?
Det är väl alla människor numera.
Vilken är inte borgare? Vi är väl alla
medborgare. Låt oss ta bort sådana
där gamla förlegade klyschor och säga
till varandra att vi alla är människor —
medmänniskor.

Det har talats om utredningar, men
det har då använts uttryck som »i
beaktande av», »förty» och alla dessa
gamla fraser. Hela tiden har man en
känsla av att allting kommer att bli vid
det gamla vanliga.

När NIB en gång blev SIDA, sade en
talare: »Nu skall vi i framtiden aldrig
behöva tala om de snöda penningarna
mera. Nu har vi fått en organisation.»
Ja, hur är det numera? Nu har vi fått
en organisation. Förut sade man: Här
finns inte några administratörer. Nu
finns administratörerna, nu har man
presenterat ett program. SIDA vill ha
pengar, men då heter det: Nu finns det
inte längre några pengar. Vi måste utreda,
och vi får se till nästa år.

I olika sammanhang har från talarstolen
här i dag berörts missionens
verksamhet.

Jag har själv rest en hel del bland
missionens folk och vill betyga hur
mycket dessa okända människor har
gjort. Det finns många svenska Albert
Schweitzer, det finns många Florence
Nightingale, det är bara det att vi här
hemma så sällan hör talas om dem.
Det är inte precis de som pryder veckotidningarnas
första sidor. Där talas
så sällan om människor som har stora
hjärtan — det är mera populärt med

100 Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m. m.

dem som är breda över rumpan eller
bysten. Människor med stora hjärtan,
människor som offrar något och vill
göra något på det humanitära planet
hör man tyvärr inte så ofta talas om.
Dessa utslitna sjuksköterskor t. ex.! Vi
läser bara en liten notis i någon dagstidning
att »syster Ann-Sofi Persson
har återvänt efter 20 års tjänst i Kongo».
Det är kanske en sliten, åldrig kvinna,
som kommer tillbaka med sista Malmöfiirjan.
Tänker vi på att en sådan människa
kanske har varit med om att rädda
tiotusentals människoliv? Känner vi
till att det för närvarande finns svenska
administratörer på Afrikas kontinent,
i Indien och på andra platser, människor
som kan sitt jobb — utbildade
rödakorssystrar t. ex. — men det fattas
pengar för att de skall kunna driva en
fullödig verksamhet.

Jag tror inte, herr talman, att vi i
dag kommer att lösa de problem som
jag talar om. Jag vill inte göra mig
osams med er, men jag känner mer tillfredsställelse
inför tanken att jag i morgon
skall åka till en folkhögskola utanför
Gävle och på andra platser och tala
u-hjälp. Såsom tidigare i dag har sagts:
Det är ungdomen som hör på och som
vill någonting.

Det behövs upplysning och åter upplysning,
och framför allt behövs det
engagemang från alla människors sida.
Det måste vara slut med fraseologiernas
tidevarv, då det bara i partiprogram
och dylikt talas om dessa problem. Det
måste också handlas. Vi måste i aktiv
gärning i riksdagsarbetet verkligen visa
vad vi vill.

För min del önskar jag varje år få
till stånd en internationell vecka här i
landet med TV och radio inkopplade.
I en motion har jag föreslagit att man
skall ge ut en broschyr med titeln »Vad
freden kräver». Denna broschyr skulle
hamna i varje brevlåda och tala om
för svenska folket hur det egentligen
är beställt ute i världen. Vi kunde för
några, år sedan ge ut en broschyr som

hette »Om kriget kommer». Kan vi inte
nu ge ut en broschyr om »Vad freden
kräver» ?

Det har i dag talats så mycket om utredningar
för att vi skall veta att hjälpen
användes på rätt sätt och för att
man skall få ut så mycket som möjligt
av varje satsad slant. Jag har många
gånger frågat mig: När vi bär Förenta
Nationerna, tror vi då inte på den Organisationen?
I en av kommentarerna i
dag till motion 11:612 har sagts att
vederbörande FN-organ inte är villigt
att ta emot pengar under en viss målsättning.
Men problemet för FN är nog
att man har för litet pengar. Från
World Food Council har skrivits ett
brev till en god vän till mig där det i
översättning står: »Det som är viktigt då
det gäller utveckling är att ha resurserna
tillgängliga för att kunna ge anslag.
Därigenom får vi möjlighet att
börja nya projekt, med utbetalningar
som sker, enligt behov, under loppet
av följande år.»

Nog har alla organisationer, om det
så är FN eller SIDA, behov av pengarna
— det är inte det frågan gäller.

Många har stått här i talarstolen
och ordat om att vi i Sverige ger så och
så mycket, men har de samtidigt talat
om att vi är ett folk som haft fred i
över 150 år? Nej, det har ingen sagt.
Nej, det har man inte. Man har jämfört
oss med andra länder, man har presenterat
något slags »tio i topp-liga». Låt
oss komma bort från att jämföra med
vad andra skänker och vad andra gör!
Låt oss i stället fråga oss: Hur mycket
mer kan vi göra i framtiden?

Jag har, herr talman, flera motioner
i dessa frågor. Under punkten 8 mom. b
yrkar jag bifall till motion nr 340,
i vilken jag begär att en broschyr skall
utges. Under punkten 10 behandlas motion
nr 612, i vilken jag hemställer om
18,8 miljoner kronor till UNICEF. Beträffande
fältverksamheten kommer jag
att rösta med kommunisterna. Jag yrkar
också, herr talman, bifall till mo -

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21 101

tionerna nr 734, 735 och 736, allt för
att kunna finansiera de åtgärder som
jag förut har nämnt.

Så till sist, herr talman. Herr Hermansson
talar för sin del om kapital,
kapitalister och utsugning. Han menar
att vi inte borde hjälpa t. ex. Etiopien,
eftersom det är en feodal makt. Jag har
den uppfattningen att vi skall hjälpa
varje land, ty det är aldrig de politiska
regimerna vi skall bistå utan folken
som sådana.

Jag skulle också, herr talman, vilja
beröra frågan om hur den svenska
hjälpen i framtiden skall utformas. Låt
oss få en hjälp som är koncentrerad till
ett fåtal länder. Låt oss inte bygga några
lyxsjukhus o. s. v.! Se bara på vårt
sjukhus i Addis Abeba i Etiopien, där
sjukhusköerna bara blir längre och
längre! Barnen är blåa i munnen; man
liar penslat dem med kaliumpermanganat,
ty de har förut varit hos trollkarlar
som med nylongarn har rivit ut gomseglet
på dem eller petat bort tandanlagen
med rostiga spikar. Barnen blir
hjälpta på vårt sjukhus, men de återvänder
ut till byar där de dricker samma
infekterade vatten som förut. Människorna
förstår inte att strö kalk på
avföringen, de förstår inte att det är
flugorna som sprider baciller etc. etc.
Vi måste arbeta från grunden och gå ut
till folket på landsbygden — utbilda
hälsovårdsarbetare.

Låt den u-hjälpsdebatt som vi för i
dag bli en bekräftelse på att vi lyfter
u-hjälpen ovanför partierna, att vi förstår
att det i fortsättningen inte spelar
någon roll om vi är socialdemokrater,
högermän, folkpartister, partilösa eller
något annat! Låt oss visa att vi framför
allt är människor och medmänniskor
och som sådana inte bara ser det som
en plikt att hjälpa andra utan som en
förmån som vi har fått. Det är denna
förmån vi måste ta till vara.

Därefter anförde:

Bistånd till u-länderna m. m.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Det finns i vårt land
medborgare som fortfarande har det
svårt. Stora grupper — det gäller sjuka
och gamla och handikappade och andra
— har ännu inte nått ett tillräckligt
välstånd. Den mänskliga miljön har förändrats
avsevärt under bara några decennier,
och inte alla har orkat följa
med i förändringarna. Ungdomarnas
villrådighet inför framtiden för med sig
betydande problem för dem själva ocli
för samhället. Vi har alltså ganska lång
väg kvar innan vi skapat trygghet och
välstånd hos oss.

Ändå är våra problem av liten omfattning
i jämförelse med dem som möter
oss runt om i världen. Vi är ett
privilegierat samhälle i jämförelse med
u-länderna. U-landshjälpen är vårt onda
samvete.

Vi har under alla omständigheter mat
tillräckligt för oss själva, men runt om
i världen pinas människor av undernäring
och dör av svält. Vi har möjligheter
till vård och behandling, om vi blir
sjuka, men i u-länderna dör folk av
sådana farsoter som sedan länge varit
utrotade i vårt land. De bryts ner av
sjukdomar, mot vilka det finns bot; det
är bara det att resurserna finns hos oss
men inte hos dem. Vi kan ge barn och
ungdomar och vuxna den utbildning
som svarar mot deras intressen och anlag;
i u-länderna finns ofta inte ens resurser
för den mest elementära utbildning.
Många där är analfabeter, andra
har inte tillnärmelsevis den utbildning
som svarar mot deras samhällsfunktioner.

Vi har som regel ett hem som skänker
oss en fast punkt i tillvaron, men
i u-länderna vandrar flyktingskaror
från plats till plats, hemlösa och rotlösa.

Problemen i u-länderna är alltså oändligt
mycket större än hos oss, och vad
värre är: klyftan i välstånd mellan
industriländerna och u-länderna bara
växer.

102 Nr 21

Onsdagen den 19 april 1987 em.

Bistånd till u-länderna in. m.

Detta är en utveckling som vi inte får
acceptera. Vi får heller inte acceptera
att u-länderna år från år förlorar mer
och mer i förhållande till oss genom
bortfall av exportinkomster på grund
av sjunkande priser än vad de får tillbaka
i form av u-hjälp. Det är nödvändigt,
menar jag, både att stärka u-ländernas
exportmöjligheter och att öka
vårt bistånd till u-länderna, och en
ändring i sådan riktning måste komma
till stånd snarast möjligt.

Riksdagen uttalade sig redan 1962 för
målsättningen, att det totala biståndet
skall omfatta ett belopp motsvarande
en procent av bruttonationalprodukten.
Den hittillsvarande utbyggnadstakten
mot detta mål har varit låg. 1962/63 utgjorde
vårt bistånd 0,17 procent av
bruttonationalprodukten. 1966/67 var
det 0,33 procent, och Kungl. Maj :ts förslag
för 1967/68 innebär att biståndet
blir 0,38 procent av bruttonationalprodukten,
detta enligt utskottsutlåtandet.
Enligt en annan beräkning skulle de
404 miljoner, som nu föreslås i statsutskottsutlåtandet,
motsvara 0,34 procent
av bruttonationalprodukten som 1967/
68 beräknas till 119 miljarder kronor.

Den låga takten beror bl. a. på att
utbyggnaden skett utan egentligt stöd
i någon plan. Tidigare framställningar
från vårt håll om att riksdagen skulle
begära en sådan plan av regeringen har
avvisats. Nu begär emellertid ett enigt
statsutskott att en plan skall framläggas
för 1968 års riksdag, och jag
skulle vilja tillägga att det hade varit
värdefullt också med en tidtabell. Förslaget
innebär emellertid ett betydande
framsteg i strävandena att snabbt uppnå
enprocentmålet.

Vi har från vårt håll också krävt åtgärder
för en samordning av biståndet.
Vi vill ha en utredning med representanter
för de politiska partierna, näringslivet,
missionen samt vetenskaplig
expertis och att man skall ta upp
frågan om möjligheterna att öka biståndets
utvecklingseffekt. Riktlinjerna från

1962 behöver ses över, och det kan
lämpligen ske i denna form.

Vid 1966 års riksdag hemställdes från
vårt håll att riksdagen skulle besluta
uppdra åt regeringen att genom Sveriges
representation i internationella
organ kraftfullt verka för en uppbyggnad
gradvis av en fond för multilateral
livsmedelshjälp med årliga tillskott av
storleksordningen en miljard dollar —•
alltså en miljardfond och inte, såsom
det har sagts i TV-Aktuellt i dag, en
miljonfond. Det är här fråga om de länder
där livsmedelsförsörjningen är svagast.

Väridsbefolkningen torde komma att
fördubblas fram till sekelskiftet, men
Förenta staternas över skottslager av vete
för år 1966 har sjunkit i jämförelse med
1961, och samtidigt bär svaga skördar
t. ex. i Indien rapporterats med stor
försörjningskris som följd. Så har t. ex.
i dag både i radio och TV talats om
och visats bilder från den svältsituation
som för närvarande råder i delstaten
Bihar i Indien med torka och
svält. Svaga skördar har också rapporterats
från vissa delar av Östafrika, och
detta medför i betydande omfattning
försörjningskriser.

Dessa lokala hungerkriser utgör en
påminnelse om den utomordentligt svaga
marginalen mellan nödtorftig försörjning
och direkt svält i ett flertal av
u-länderna. En snabb uppbyggnad av en
fond för livsmedelshjälp av den storlek
vi föreslagit skulle kunna bli ett verksamt
medel mot hungerkatastrofer i en
situation, då nedgången i överskottslagrens
storlek minskar och därmed
förutsättningarna för tillräckligt omfattande
bilaterala insatser. Ett självklart
syfte för den multilaterala livsmedelshjälpen
måste också vara att avvärja
akuta hungerkatastrofer då sådana
hotar.

Att ge hjälp och stimulans åt de underförsörjda
ländernas egen livsmedelsproduktion
och utvecklingen därav är
ett av de främsta målen för interna -

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21 103

tionellt ekonomiskt bistånd. Kampen
mot svälten måste föras med olika medel,
och i strävandena att angripa befolkningsproblemet
genom familjeplanering
har ju Sverige varit ett föregångsiand
internationellt sett. Detta är
ett handlande som måste fullföljas med
kraft.

I ett uttalande av folkpartiets och
centerpartiets samarbetsdelegation i januari
1966 har anförts bl. a. att en internationell
storfond med årliga tillskott
av storleksordningen en miljard dollar
bör inrättas inom FN för livsmedelshjälp
mot svälten i u-länderna. Sveriges
bidrag till denna fond för livsmedelshjälp
skulle vara 100 miljoner kronor
årligen.

Vid bedömningen av de uppoffringar
Sveriges folk gör för u-landshjälp är
det naturligt att hänsyn tas till de fördelar
som det svenska folkhushållet gör
på u-ländernas bekostnad genom ett
bytesförhållande i utrikeshandeln som
för oss är gynnsamt men som för dem
är ogynnsamt. Det kan gälla varor sådana
som socker, kakao, kaffe och ett
stort antal andra produkter. Det är
alltså fråga om en fördel för de importerande
industriländerna på u-ländernas
bekostnad. Sveriges införsel från
u-länderna uppgår till mellan 3 och 4
miljarder kronor årligen. Fördelen för
det svenska folkhushållet kan uppskattas
till ett belopp av mellan 500 och
1 000 miljoner kronor årligen. Också
den lägre av de båda siffrorna, alltså
500 miljoner, överstiger beloppet för den
nuvarande statliga u-landshjälpen. Man
kan därför knappast säga att Sveriges
folk gör någon egentlig uppoffring genom
att till u-länderna så att säga återbetala
förmåner som vi själva erhåller
från dessa länder genom erkänt abnorma
prisrelationer i utrikeshandeln.

Så skulle jag, herr talman, vilja säga
några ord i anledning av utrikesminister
Torsten Nilssons uttalande på förmiddagen
om förhållandet mellan de
kristna samfundens och statens bistånds -

Bistånd till u-länderna m. m.

verksamhet och därvid både göra ett
kompletterande tillägg och en korrigering
av en uppgift som lämnades.

Utrikesministern hävdade att missionssällskapens
insatser främst avser
kyrkornas arbete på sjukvårdens och
skolundervisningens område och menade,
att hjälpen oftast sker i form av
lokalt omhändertagande av patienter
eller också genom undervisning av elever
på primärstadiet. Det statliga biståndsprogrammet
sades däremot omfatta
insatser inom hälsovård och utbildning,
insatser som enligt hans mening
numera var så gott som helt inriktade
på ett högre stadium, nämligen
»utbildning av utbildningspersonal».

Jag tycker att detta är en otillfredsställande
beskrivning av exempelvis de
svenska insatserna på de utomeuropeiska
missionsfälten. I vissa länder med
kolonial status får vi bara undervisa
på låg- och primärstadiet — exempelvis
i Mocambique, dvs. i tidigare Portugisiska
Östafrika, men genom bidrag
kan vi hjälpa dem som vill gå vidare
i statliga skolor. Det finns också många
exempel på högre utbildningsanstalter
inom nästan alla utomeuropeiska missionsfält,
t. ex. i fråga om den inhemska
prästutbildningen, som befinner sig på
postgymnasial och akademisk nivå. Jag
vill ge några exempel, såsom Epworth
College i Rhodesia som drivs av metodisterna
men där också lutheraner studerar
och där det finns en svensk lärare.
Vi har Trinity College i Singapore som
också har en svensk lärare, och vidare
Nommensen University på ön Sumatra
i Indonesien som under 1950- och 1980-talen hade en svensk som professor. Jag
vill också nämna den sjuksköterskeutbildning
som ges på missionsfälten, lärarutbildningen
och den praktiska utbildningen
i olika yrken, inte minst
inom jordbruket.

Helt nyligen besöktes vårt länd av
representanter för Université Libre du
Congo, vilka skulle undersöka om det
från Sverige kunde sändas universitets -

104 Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m. m.

lärare till Kongo för kortare perioder.
I Kitwe i Zambia finns Mindolo
Foundation med en svensk föreståndare
•— det hålles där betydelsefulla kulturkonferenser
— Africa Literature Centre
för utbildning av journalister och skribenter
samt vidare eu konstskola. Alltsammans
detta vilar på kristen ekumenisk
basis.

•Tåg har ansett att utrikesministerns
uttalande behövde kompletteras och i
viss mån också korrigeras med dessa
uppgifter.

SIDA har för närvarande ansökningar
från enskilda organisationer som inte
behandlats. I huvudsak gäller det svensk
mission i u-länderna och stöd för investeringar
i skolor, sjukhus osv. Som
herr Nelander framhöll tidigare i dag
lär det sammanlagda beloppet uppgå
till 14 miljoner kronor, men enligt vad
SIDA meddelat finns det inga möjligheter
att tillgodose dessa behov i årets
budget, och om regeringens förslag bi1''alles
knappast heller under nästa budgetår.

Jag har stött en motion från riksdagens
kristna grupp, där det framhålles
att svensk mission — som redan för
hundra år sedan började svenskt uhjälpsarbete
och som helt haft att lita
till frivilliga missionsoffer och missionsarbetarnas
personliga offergärning
— lärt sig att utföra sin gärning på det
mest ekonomiska sättet.

I motionen poängteras också att SIDA
och dess föregångare gång på gång utnyttjat
denna väg för u-hjälp genom
svenska missionsorganisationer, som är
välkända i u-länderna och som har dessa
folks och deras regeringars förtroende.
Från budgetåret 1962/63 bär cirka 6
miljoner kronor av statsmedel anvisats
till de svenska missionsorganisationerna
som bidrag till olika former av tekniskt
och humanitärt bistånd, främst på
yrkesundervisningens och sjukvårdens
område. Vi anser att denna form av bistånd
är ekonomiskt fördelaktig och att
dessa möjligheter även i fortsättningen

bör tillvaratas. Vi har därför velat framföra
önskemålet om u-hjälp genom
svensk mission och andra enskilda organisationer.
Till dessa organisationer
räknar jag t. ex. Röda korset, Rädda
barnen och den organisation som tidigare
kallades Svenska kvinnors hjälpaktion
och som numera bär benämningen
Vi hjälper. Denna organisation,
som är en stiftelse för svensk och internationell
hjälpverksamhet, har genom
sin aktion »Hjälp Etiopiens spetälska
barn» insamlat flera miljoner kronor
och genom det s. k. brödkortet för svältande
barn och genom den nu aktuella
aktionen för Indien och Vietnam gjort
aktningsvärda humanitära insatser.

När det gäller biståndsinsatsen för
kommande budgetår står, som alla vet,
två uppfattningar mot varandra: dels
högerns och socialdemokratins uppfattning
att någon ökning av anslaget utöver
regeringens förslag icke erfordras,
dels folkpartiets och centerns uppfattning
att ytterligare 50 miljoner kronor
erfordras för att garantera ett genomförande
av planeringen på fältverksamhetens
område och för att snabbare
uppnå enprocentmålet.

Såvitt jag vet lämnade TV-Aktuellt
för inte många minuter sedan en felaktig
uppgift i ekonomiskt avseende,
då man angav att socialdemokratin och
högern föreslagit ett anslag på 40 miljoner
kronor utöver de 404 miljonerna.
Detta är oriktigt, eftersom dessa 40
miljoner kronor inkluderas i det sistnämnda
beloppet. Det är i verkligheten
fråga om en skillnad på 50 miljoner
kronor och inte, som det sades i TVAktuellt,
en strid om 10 miljoner kronor.
Jag är förvånad över att TV-Aktueilt
givit denna missvisande bild av läget.

Bakgrunden till den nuvarande frontställningen
är välbekant. Regeringen
beslöt i slutet av förra året att skära
ned SIDA:s petita med 67,5 miljoner
kronor, och som protest häremot avgick
Ulla Lindström från sin statsrådsbefattning.
I januari förordade mitten -

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21

105

partierna en ökning av biståndet i överensstämmelse
med SIDA:s petita. Några
socialdemokratiska revoltörer förordade
då en uppjustering av anslaget. Så
kom utskottsbehandlingen. Det visade
sig snart, att det socialdemokratiska minoritetsförslaget
var försett med en ordentlig
brasklapp: »Endast om riksdagen
vill finansiera ökningen av anslaget
på det sätt som vi föreslagit, vid vi gå
med på en ökning av u-hjälpen.» Detta
är kontentan av den socialdemokratiska
minoritetsstån dpunkten.

Statsutskottet har i sitt utlåtande nr
53 på sid. 28 angett ståndpunkten på
följande iätt: »Beträffande det i motionerna
I: 482 och 11:604 redovisade yrkande
om en höjning av anslaget kan
konstateras, att den förutsättning som
ahgetts för yrkandet inte uppfyllts.»

Det socialdemokratiska kravet har på
många håll uppfattats som en tom gest.
Det skall nu bli intressant att se hur de
revolterande i regeringspartiet ställer
sig vid voteringen senare i kväll eller
ii hatt, Kominer de att stödja mittenpartiernas
reservation, där det yrkas
på ett anslag som är nästan identiskt
med det anslag som föreslogs i den
socialdemokratiska motionen, eller kommer
de att krypa in i regeringsfållan
tillsammans med övriga socialdemokrater
och högerledamöterna?

Herr talman! Jag yrkar bifall till samtliga
de reservationer i statsutskottets
utlåtanden nr 53 och 54, som jag varit
med om att underteckna.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag är den förste att
beklaga att vi inom utskottet inte lyckades
uppnå enighet när det gällde ställningstagande
till u-hjälpen för nästa
budgetår. Aktningsvärda försök gjordes
för att vi skulle kunna komma
överens i denna fråga som ju inte bör
bära stämpel av partiskiljande spörsmål,
men vi lyckades som sagt inte i
vår föresats.

Bistånd till u-ländertia in. m.

Här har tidigare vid ett flertal tillfällen
talats om att vi socialdemokrater
gjort en kompromiss med högerpartiet.
Jag tycker att det är ett påstående som
inte har täckning i detta fall, helt enkelt
därför att vi i första avdelningen
resonerat oss fram till en lösning, en
lösning som mittenpartierna'' i den sista
skälvande minuten inte kunde acceptera
men som högerpartiet anslöt sig till.
Att man gör en kompromiss innebär ju
att man både ger och tar; i detta fall
var det, som jag har framhållit, så att
det förslag vi presenterade — ett förslag
som gick utöver vad som föreslagits
i propositionen — kunde accepteras
av högern. På så sätt tillkom det
förslag som nu diskuteras, och att kalla
det för ett kompromissförslag är nog
önsketänkande.

Den stora skillnad som herr Källstad
talade om — han ansåg att det var en
miss från TV :s sida att presentera saken
på det sätt som skedde i Aktuellt för
någon timme sedan — kan vi också
tvista om. Jag''bär den uppfattningen att
mittenalliansens förslag inte har den
ekonomiska täckning som man vill göra
gällande. Man säger Visserligen att där
finns felmarginaler, men jag vill erinra
om att man tidigare gjort aktningsvärda
försök att åstadkomma ekonomisk
täckning för sina olika förslag.
De synpunkterna vann emellertid inte
riksdagens gillande.

Från denna allmänna synpunkt skulle
jag vilja gå över till något som herr
Wahlund berörde. Herr Wahlund talade
om att den svenska arbetarrörelsen internationellt
sett varit en solidarisk rörelse,
och han befarade att vi var på
glid bort från denna internationella
solidaritet. Jag tror inte att det är riktigt
så farligt som herr Wahlund är benägen
att tro. Arbetarrörelsen är av tradition
en internationellt inriktad rörelse,
och vi känner också i detta sammanhang
stark samhörighet och stark
solidaritet med de folk som varit föremål
för denna långa diskussion. Vårt

4* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 21

106 Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m. m.

förhållande till de fattiga länderna vill
vi skall präglas av samma principer
som utmärkte uppgörelsen under 1930-talets nöd här i vårt eget land. Lika litet
som vi då ansåg oss ha råd att låta
människor gå arbetslösa, lika litet anser
vi nu att världshushållet har råd
att låta de oändliga resurserna i arbetskraft
och naturtillgångar i u-länderna
ligga helt outnyttjade. Jag vill understryka
att själva kittet i arbetarrörelsens
ideologi är solidaritet, och denna solidaritet
måste självfallet utsträckas till
att omfatta även människorna i u-länderna.

Situationen är den — det har understrukits
tidigare, men jag tillåter mig
göra det ännu en gång — att i Afrika
lever i detta nu 80 å 90 procent av befolkningen
av jordbruk och boskapsskötsel.
Som jämförelse kan nämnas
att motsvarande siffra här hemma är
ungefär 7 procent.

Inte någonstans i u-länderna finns det
i dag tillräckligt med papper för att
skolbarnen skall kunna få böcker att
läsa i och papper att skriva på i behövlig
mängd. Man får snåla på det
som vi i den rika världen förbrukar i
mycket stort överflöd. Vid de försök
till beräkningar som gjorts har man
kommit fram till att om alla jordens
invånare gjorde anspråk på papper för
kulturändamål — som FAO kallar det
— skulle världens papperstillverkning
inte förslå. Som ett exempel kan nämnas
att man i Thailand år 1963 hade
uppnått en konsumtion av kulturpapper
på 1,1 kg per person och år, under
det att konsumtionen här i Sverige låg
på 53,6 kg. Någon har sagt att i en tidsålder
då människan bokstavligen svingar
sig upp mot stjärnorna har hon inte
förmått lyfta till en anständig höjd levnadsvillkoren
för 2 av jordens 3 miljarder
invånare.

Medan ökningen av den totala uhjälpen
under 1960-talets hela första
femårsperiod stannat vid mindre än 1
miljard dollar har rustningsanslagen

under samma tid ökat med inte mindre
än 30 miljarder. Det är .en rik värld vi
lever i, men den är också galen — kan
man säga med ännu ett citat.

»Tiden är mogen för en grundlig
översyn av industriländernas målsättningar
i förhållande till de underutvecklade
länderna — metodik och teknik
för u-hjälpen måste prövas om — biståndsvolymen
är helt otillräcklig.»
Den som fällt de orden är chefen för
Världsbanken, som på det sättet uttrycker
sin uppfattning om de rådande bittra
förhållandena.

Vi kan också dra andra paralleller och
göra jämförelser på en mängd olika livets
områden när det gäller förhållandena
här hemma och förhållandena ute
i den värld som omger oss. En arbetsgrupp
från LO och SAP har på senaste
tiden försökt tränga djupare in i hela
denna stora problematik, och gruppen
har kommit fram till någonting som kan
kallas för en programförklaring. Man
har där i några att-satser fastslagit situationen
sådan den är och de åtgärder
man önskar vidta för att så snart som
möjligt få en ändring till stånd. Programförklaringen
upptar bl. a. följande
punkter:

»att hjälpen till u-länderna blir en
lika naturlig angelägenhet för staten
som dess uppgift att sörja för de egna
medborgarnas ekonomiska och sociala
trygghet. Ty ingen trygghet kan i längden
bestå inom en liten nations gränser,
om det ligger en värld av nöd och plågor
utanför;

att u-hjälpen därvid måste få en plats
i centrum bland de utgiftsändamål, som
det ankommer på staten att sörja för,
och ges en viss förtur, när nya resurser
skall intecknas. Ty u-hjälpen är
en kapplöpning med tiden, vår enda
möjlighet att avvärja en framtida katastrof
och dess kaos;

att Sverige därför verkar för att FN
omgående inleder planeringen för 1970-talets samarbete mellan givar- och mottagarländer
med sikte på att mobilisera

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21 107

alla upptänkliga resurser i ett effektivt
koordinerat angrepp på fattigdomen;

att vi för Sveriges vidkommande underlättar
detta genom att minska våra
anspråk på egna standardlyft och sovrar
bland våra önskemål, så långt det
behövs för att bidraga till biståndsprogrammen
med en del av vår standardstegring
— och vid rimliga antaganden
om vår ekonomiska utveckling blir det
inte fråga om mer än ungefär V25 ■—■
detta innan anspråken tagit så fast form
att vi blir politiskt bundna av planer
som inskränker vår handlingsfrihet;

att vi inom u-hjälpen väljer att satsa
på sådant bistånd där vi som land har
särskilda förutsättningar att uträtta något;
att vi alltjämt vill satsa1 hårt på
u-hjälp genom FN och andra internationella
organ, eftersom det även stärker
FN:s ställning i det internationella
samarbetet i övrigt. Samtidigt bör vid
avvägningen stor betydelse tillmätas
vilken biståndsform som kan ge den
bästa effekten;

att vi som närmaste mål fastställer en
u-hjälp som motsvarar 1 % av bruttonationalprodukten,
varvid vi avser de
faktiska utgifterna över budgeten för
tekniskt, humanitärt och finansiellt bistånd,
och att vi räknar med att denna
målsättning skall vara uppnådd i
början av 1970-talet.»

Jag ser i det förslag som nu ligger på
riksdagens bord en möjlighet att, om
inte per omgående så dock inom rimlig
tid, förverkliga de målsättningar
som arbetsgruppen i dessa att-satser’ har
spikat. Självfallet är det här som alltid
fråga om en avvägning mellan våra
resurser och de möjligheter vi har att
av dessa resurser ställa till förfogande
den hjälp som vi önskar ge.

Statsutskottet har ju i sitt utlåtande
också krävt att vi till 1968 års riksdag
skall få en programförklaring eller, med
andra ord, den tidtabell som vi behöver
för att vi skall kunna inrikta ett
målmedvetet arbete på att så snart som
möjligt bidra till att lindra den nöd och

Bistånd till u-länderna m. m.

det elände som så många av jordens
människor för närvarande försmäktar
under.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till statsutskottets förslag
på alla punkter.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! »Tre av fem av jordens
befolkning svälter. En av tre av
jordens befolkning dör av hunger.» Så
står det på en affisch på en av väggarna
i högkvarteret i Bryssel för det år
1964 bildade samarbetsorganet för folkliga
organisationer i Europa för frivilligt
u-landsarbete. Yi har fått detta besked
förut men knappast i en så sammanpressad
och plågsamt utmanande
form.

Det är uppenbart att frågan om ulandshjälp
är en fråga om solidaritet
med lidande medmänniskor. I internationalismens
tidevarv kan åtgärderna
mot nöden i u-länderna i princip inte
vara av annan beskaffenhet eller av
annan angelägenhetsgrad än socialpolitiska
strävanden på det inrikespolitiska
planet för att bispringa nödställda eller
lidande i det egna landet. Medmänsklig
solidaritet är och måste vara gränslös.
Det tycks dess värre vara långt kvar innan
denna insikt blir tillräckligt allmän.

Man hänvisar till att det skulle finnas
stora skillnader mellan folks solidaritetsattityd
utåt och inåt. Tydligen finns
det i varje fall en skillnad mellan mittenpartierna
å ena sidan och regeringspartiet,
stött av högern, å den andra.
Dess bättre avser skillnaden inte solidariteten
som sådan — jag håller gärna
med herr Wahlund om att denna debatt
om möjligt bör hållas ovanför de partipolitiska
gränslinjerna — men det finns
en skillnad i fråga om hur stark lusten
och viljan till denna solidaritet är ute
bland folket. Debatten i u-landsfrågan
bär därför försnävats av en sträng och
i vissa avseenden ganska futtig statsfinansiell
vägning av storleken av olika

108 Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em;

Bistånd till u-länderna m. m.

biståndsanslag och ökningstakten i fråga
om dessa anslag. Visst är detta en finansiell
fråga, en fråga om beskattning,
en fråga om arten av handelspolitiska
relationer mellan u-länderna o. s. v. Jag
har själv skrivit på en motion om en
snabb utredning av förutsättningarna
för uppförande av ett u-landsbidrag på
debetsedeln. Jag medger utan vidare det
berättigade i bevillningsutskottets invändning
mot denna motion att man
bör undvika s. k. specialdestination på
skattelagstiftningens område. - Men jag
konstaterar samtidigt att vi alltjämt har
rätt många skatter eller avgifter på våra
debetsedlar. Jag. tycker faktiskt, herr
talman, att det i nuvarande läge är rejält
och riktigt att tala om för svenska
folket hur mycket var och en skall betala
via skattsedeln till u-hjälpen. Detta
är i varje fall mera realistiskt än att,
sonr man försökt göra tidigare i år,
koppla samman en u-landsskatt med
vissa medborgares folkpensionsavgift
—- ett uppslag som riksdagen naturligt
nog redan har .avvisat.

Invändningen att det skulle vara tekniskt
svårt med debiteringen åv en särskild
u-landsavgift tillhör de frågor som
vi motionärer anser borde bli föremål
för utredning. De särskilda avgifter som
nu finns på skattsedeln går ju att räkna
ut. Under kriget hade vi en värnskatt,
som genomfördes utan egentliga beräkningsproblem.
Man införde denna skatt
såsom en utomordentlig åtgärd i ett
extraordinärt läge. Situationen rent
världspolitiskt ter sig för mig verkligen
så extraordinär att man åtminstone
borde undersöka frågan i stället för att
säga nej både till detta utredningsyrkande
och till i varje fall största delen
av den mycket rimliga höjningen av ulandsanslagen,
som SIDA föreslagit i sin
förtjänstfullt utformade och väl avvägda
anslagsframställning.

Eftersom den finansiella sidan av ulandsbiståndet
redan behandlats och
kominer att beröras av flera företrädare
för den meningsriktning jag tillhör, är

det min avsikt att inte vidåre uppehålla
mig vid denna aspekt av problematiken.

Men, herr talman, u-landsbiståndet har
också en personell sida, som; liksom
insatsformerna nästan kommit • bort i
diskussionen. Finansieringsfrågorna och
de anslagstekniska synpunkterna bär
dominerat denna debatt. Det är ju: också
fråga om hur behovet av verkställare
av;våra intentioner i fråga om framför
allt det bilaterala stödet ute på fältet
skall kunna täckas. Utrikesministern
var inne på den saken i förmiddags. Han
tänkte då närmast på behovet av experter
i fältverksamheten. Jag syftar på
vad man kallar fredskårsvérksamheten.
Att röra vid denna verksamhet i denna
debatt kan förefalla vara att anlägga
ett rätt begränsat perspektiv på , u-landsfrågan.
Men det beror ju alldeles på hur
man egentligen ser på saken. Det personliga
är ju det högsta i: historien.
Dessutom har ju snart sagt alla'' andra
synpunkter på u-landsbiståndet redan
så ingående ventileras här i däg.

Det tycks vara angeläget att vid våra
överväganden kring fredskårsverksamlieten
snarast utmönstrar själva beteckningen
»fredskår». I u-länderna blir
man nämligen allt känsligare i reaktionerna
gentemot i-ländernas stödverksamhet.
Fredskår, säger man, inte utan
en viss indignation — vi är väl; inte en
sådan krigsrisk ätt ni måste Sända ut
/redskårer? Fredskårister vill man i
stället kalla »technical assistans», »cooperators»,
»development workers» eller
något liknande. Till och med termen
frivilligarbetare anser man vara något
missvisande, eftersom många av’ de frivilliga
i u-landstjänst, t. ex. de av SIDA
utsända, är noga prövade och utbildade
krafter och alltså har viktiga personliga
kvalifikationer utöver frivilligheten. I
u-länderna blir man allt mindre intresserad
av hjälp av dem som bara är frivilliga.
Man kräver med allt fog yrkeskunskaper
också.

Jag tar upp denna terminologiska fråga
närmast därför att dess plötsliga

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21 109

aktualiseriiig är symptom på den snabba
förändring som pågår i u-länderna i
själva attityden till i-länderna. De färgade
folkens medvetenhet ökar och därmed
växer också känsligheten för allt
som kan uppfattas som en reducering
av jämbördigheten mellan u-länderna
och de övriga länderna. Diskussioner
om terminologiska frågor som dessa
förs bl. a. i det europeiska samarbetsorganet
för frivilligtjänst i u-länderna
jag hänvisade till i början av mitt anförande.
Detta organ anordnade i samarbete
med Europarådet i oktober förra
året ett större seminarium för samråd
om i-Iändernas bistånd speciellt genom
frivilliga insatser i de afrikanska
staterna. Jag vill här inskjuta att det
föreföll som om utrikesministern i sitt
andra anförande i dag hade en allmänt
mera positiv inställning till sådana frivilligijisatser
för att t. ex. kanalisera
u-landsintresset, bos ungdomen än vad
vi hittills kunnat registrera hos regeringen:
och riksdagens majoritet. Vid
detta seminarium konstaterades bl. a.
att enskilda organisationer i en råd
stater i Europa sänder ut frivilliga grupper
av yrkesfolk till u-länderna och
då får stöd av respektive stater till täckande
helt eller delvis av kostnaderna
för deras insatser. Det rör sig här om
yrkeskunniga frivilliga. De får inte
någon egentlig lön Utan arbetar mot endast
ersättning till täckande av kostnaden,
för ett knappt vivre. Det sextiotal
svenska frivilliga u-landsarbetare
som för närvarande är i verksamhet
med enskilda organisationer såsom huvudmän
får dessa huvudmän själva helt
svara för; alltså utan statligt bidrag.
Det föreligger följaktligen en skillnad
på denna punkt mellan en rad europeiska.
länder å ena sidan och Sverige
å den , andra.

Fördelarna med enskilda huvudmän
för frivilligtjänsten betonades främst
från afrikanskt håll vid det seminarium
lag förut nämnde. Dessa fördelar är i
huvudsak följande. Medlemmar av en

Bistånd till u-länderna m. in.

frivilligkår i en enskild organisations
regi står helt utanför ansvar; för det
egna landets Utrikespolitik medan en
statlig sådan grupp under abete i ett
u-länd — med rätt eller orätt — kan
uppfattas som företrädare för sitt lands
regering. Vi måste hålla i minnet hur
ytterligt ömtåliga relationerna mellan
vita och färgade nuförtiden ofta är.
Enskilda organisationer kan vidare lägga
insatserna mera flexibelt alltefter
det att nya omständigheter tillkommer i
det aktuella u-landsarbetet. De anses
också kunna organisera och bedriva
insatserna till väsentligt lägre kostnader
än vad som gäller för de statligt
organiserade frivilligkårerna. Slutligen
anser man från u-landshåll att i-ländernas
attityd något ensidigt präglas
av de ofta universitetsutbildade experterna,
som rör sig i toppskiktet. Klassmotsättningarna
i ett u-land genombryts
inte på det viset. Kontakterna blir alltför
begränsade till de ledande grupperna.
Klyftor uppstår lätt mellan experterna
och folket i gemen. Vanligt folk
med bra yrkesutbildning och yrkeserfarenhet
— byggnadsarbetare, möbelsnickare,
jordbruksarbetare, folkskollärare,
bilmekaniker, reparatörer etc.
— från i-länder behöver därför i ökad
Utsträckning få direkt kontakt med vanligt
folk i u-länderna i ordinära, praktiska
arbetssituationer i dessa länder.

Sådant folk med villighet att ge sig ut
i frivilligtjänst i u-länderna finns i våra
demokratiskt uppbyggda organisationer
särskilt för ungdom. Kontakt på »peopleto-people»-basis
efterfrågas nu därför
uttryckligen från u-länderna.

Den här åsyftade sortens medmänskliga
primärkontakter anser alltså företrädare
för dessa länder såsom mycket
viktiga och även möjliga att exportera
i ökad omfattning genom enskilda organisationer,
som sänder ut egna, vältränade
frivilligarbetare. Hög kompetens,
allmänt god vilja och tekniskt bistånd
enbart kan inte avlägsna känslan av
förnedring och hat, som vuxit fram un -

110 Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m. m.

der århundraden av slaveri, ofrihet och
kolonialism. Till detta behövs medmänniskor,
säger man, samtidigt som man
naturligtvis också starkt betonar behovet
av expertinsatser, som givetvis inte
får spelas ut mot det frivilliga men mera
medmänskligt präglade arbetet.

Nu kan givetvis sådana människor rekryteras
av SIDA till dess egen frivilligkår,
sedan väl den allmänna reservation
mot frivilligtjänst som vi tidigare
kunnat möta och som betingas av en del
»olycksfall i arbetet» i frivilliginsatsernas
tidigare skede minskat eller rent av
övervunnits. Men det finns uppenbarligen
en möjlighet att öka de folkligt
präglade kontaktytorna av detta slag
och sprida demokratisk inställning genom
att finna former för statlig stimulans
av enskilda organisationer till personella
och samtidigt realistiskt utformade
u-landsinsatser på samma sätt som
vi stimulerar de idéburna ungdomsorganisationerna
till ungdomsvårdande
arbete här hemma. Det finns säkerligen
outnyttjade resurser av idealitet, praktisk
kunskap och yrkeserfarenhet hos
rätt breda grupper av mera mogen ungdom
att här knyta an till. Det är inte
fråga om att spela ut SIDA:s frivilligkår
mot de frivilliga, som sänds ut av
enskilda organisationer, utan om att
bredda u-landsinsatserna av frivilliga.

Europarådet har vid sin januarisession
beslutat att rikta ministerkommitténs
uppmärksamhet på det nämnda seminariets
rekommendationer om statligt
stöd i vissa former åt enskilda organisationer,
som vill sända ut frivilliga
u-landsarbetare. Bl. a. nämner man
resekostnaderna. .lag vill tillfoga att
man gärna kan förbinda ett sådant stöd
med prövning genom lämplig statlig
instans av de personliga förutsättningarna
för u-landsarbete hos dem som organisationerna
vill sända ut och kanske
också stabilisera detta deras fältarbete
t. ex. genom att knyta biståndsattachéer
till några flera av våra ulandsambassader
än den i Addis Abeba,

medarbetare som nog skulle behövas
även för en rad andra och kanske ännu
större biståndsaktiviteter.

I motion nr 169 i denna kammare föreslås
att denna stödfråga skyndsamt
skall utredas. Det finns redan en utredning
verkställd av en arbetsgrupp inom
dåvarande NIB och avgiven år 1965.
Utredningen ingår som ett avsnitt i ett
betänkande med rubriken »Svensk
fredskår —• ungdomens u-landsarbete».
SIDA har dock inte tagit ställning till
denna del av betänkandet i avvaktan på
resultatet av vad som kan betraktas som
en försöksverksamhet genom déss nuvarande
frivilligkårer i Etiopien och
Zambia, kanske också av insatser av
planerade sådana kårer i Tanzania och
Kenya.

Med anledning av statsutskottets yttrande
över denna motion vill jag betona
att denna går ut på stöd eller bidrag
till vissa begränsade delar av kostnaderna
såsom stimulansbidrag. Det är alltså
inte fråga om full kostnadstäckning. De
nuvarande principerna för stöd till enskilda
biståndsaktiviteter säges ha fastlagts
i samförstånd med de bidragssökande.
Det hade varit bra att även få
redovisat hur de organisationer ser på
denna sak, som inte sökt bidrag därför
att de känner till hur omöjligt det nu
är att få ekonomiskt stöd men som är
intresserade av att få sådant stöd.

Även ett ganska blygsamt statligt bidrag
skulle säkerligen ha en starkt stimulerande
effekt. Utskottet har i sitt
yttrande givit uttryck för funderingar
över om man inte skulle kunna mjuka
upp de nuvarande stränga stödprinciperna
— något som jag naturligtvis som
motionär noterar med stor tillfredsställelse.
Utskottet räknar tydligen med en
prövning av frågan om den typ av stöd
som här avses —- en såvitt jag förstår
ingående granskning av om man inte
här skulle kunna förändra nu tillämpade
principer. Men denna prövning bör
inte ske, säger utskottet, förrän SIDA:s
egen frivilligkårsverksamhet passerat

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21 111

nuvarande försöksstadium. Man undrar
då när detta skall komma att inträffa.
Det finns för övrigt en myckenhet utländsk
erfarenhet på detta område. Till
och med forskning beträffande dessa
erfarenheter börjar nu bedrivas på andra
håll i världen. OECD kommer snart
att framlägga en världsöversikt över frivilligarbetet
och EEC har tagit särskild
kontakt med samarbetsorganet för detta
arbete i Bryssel. Vid seminariet i höstas
i Europarådets hägn var vidare många
framstående företrädare för t. ex.
UNESCO och FAO närvarande, något
som vittnar om vilken vikt man tillmäter
denna typ av u-landsbistånd. Det förefaller
därför som om frivilligarbetet på
det internationella planet passerat försöksstadiet
och nu gått in i ett skede av
vidareutveckling och effektivisering.
Resultatgranskning, som det med allt
fog talas om i propositionen om SIDA,
får inte bli ett slags passiv självbespegling,
som inte vågar sig på en expansion
av fältverksamheten ens när som här är
fallet en realistisk bedömning av gjorda
erfarenheter talar för en utökning.

Motionens yrkande om skyndsam utredning
av denna stödfråga passar
ganska väl ihop med den allmänna utredning
om u-landsbiståndet som begäres
i reservationen vid punkten 3 i statsutskottets
utlåtande nr 53 utan att dock
detta motionsyrkande direkt nämnes i
reserv ationstexten. Jag yrkar därför,
herr talman, bifall till reservationen 1.
Om motionen skulle kunna beaktas även
vid den något opreciserade utredning,
som aviserades av utrikesministern i
regeringsdeklarationen den 8 mars här
i kammaren, är ju detta bara så mycket
bättre.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman'' Våra samlade ansträngningar
till förmån för u-länderna är,
som utrikesministern framhöll i sitt
öppningsanförande här i kammaren,
inte bara en fråga om pengar utan lika
mycket ett spörsmål om administration,

Bistånd till u-länderna m. m.

samordning och, inte minst viktigt, personliga
insatser av rätta personer. Mycket
belysande är den träffande formuleringen,
att 1 000 experter — med expert
menas då en på verksamhetsområdet
verkligt kunnig och erfaren person
— kan vara lika mycket värda som
1 000 miljoner kronor. Det är alltså,
prosaiskt uttryckt, i hög grad fråga om
personalpolitik, personalval och personalutbildning.
Det är detta som jag
liksom herr Wiklund i Stockholm, ehuru
ur andra synvinklar och avseende
andra kategorier u-landsarbetare, vill
tala något om. De partipolitiska ställningstagandena,
mätta i pengar, går jag
förbi.

Först skall jag något uppehålla mig
vid SIDA:s rekrytering av fältpersonal,
bedömd utifrån principerna för vissa
tjänstetillsättningar. I förevarande fall
gäller det lärarbefattningar, men anledning
till frågetecken finns också inom
andra yrkesområden. Personalbyrån på
SIDA svävar på målet. Där meddelas, att
frågan huruvida de sökandes merithandlingar
är offentliga, när det gäller
rekrytering till ett gemensamt nordiskt
projekt, inte är utredd. All sannolikhet
talar dock enligt byrån för att handlingarna
är offentliga, när de förvaras
hos svenskt ämbetsverk, som det heter,
men ett klart besked ges inte. Här tummas
alltså på offentlighetsprincipen,
och tanken på ett besvärsinstitut hålles
inte heller högt i ära. Någon bevärsinstans,
medges det, som t. ex. kan ta upp
ett beslut av Nordiska Tanganyikaprojektets
styrelse till prövning, torde inte
finnas. Rättssäkerheten är det alltså
lite si och så med. Det har till och med
hävdats, att inte ens namnen på till en
tjänst föreslagna sökande är offentliga.

Så långt är det helt objektivt konstaterbart,
att vissa förhållanden, vad gäller
rekrytering och tillsättning av personal,
inte är tillfredsställande ur offentlighetens
och rättssäkerhetens aspekter.
Svårare är att utan reservationer instämma
i den kritik, som riktats mot SIDA:s

112 Nr ,21 Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m. m.

personalpolitik, när det gäller bedömningen
av sökandes meritering och kvalifikationer
för olika uppgifter ute på
fältet. Här räcker det inte, menar biståndsmyndigheten,
med bara direkta
yrkeskvalifikationer. Därvid nämnes,
att sådana egenskaper som de sökandes
förmåga att smidigt och effektivt
samarbeta under u-ländernas ibland
mycket speciella förhållanden samt deras
och medföljande familjemedlemmars
förutsättningar för att leva i helt
annat klimat än i Sverige måste tillmätas
stor betydelse vid urvalet. Jag
hämtar detta ur en skrivelse som jag har
i min hand.

Avgörande för myndigheten är sålunda
inte enbart vem som har de
största formella meriterna enligt de
principer, som gäller vid tillsättningen
av tjänster inom t. ex. svenskt skolväsen.
Den springande punkten är alltså
frågan oni hur långt man får och kan
avlägsna sig från absolut hänsynstagande
till den formella meriteringen utan
att ge upp den objektiva bedömningen
som princip. Därom kan man ha olika
uppfattningar; jag är, på grundval av
vad jag fått någon liten inblick i, inte
övertygad om att SIDA och dess personalbyrå-
alltid förfar invändningsfritt
vid tjänstetillsättning. Under alla
förhållanden har jag inte fått spörsmålet
om objektiv meritvägning eller
ej till fullo besvarat och utrett. Osäkerhet
och undran kvarstår tyvärr.

I kritiken av SIDA ingår att peka på
att man länge inte fattade vad man hade
att vinna på att anknyta till missionens
verksamhet, dess personal och
dess stora erfarenhet av arbete i u-länderna.
Numera förekommer samverkan
mellan stat och mission, men den bör
enligt mitt förmenande ytterligare utvecklas,
Utrikesministerns positiva inställning;,
i detta avseende, sådan den
kom till uttryck i hans inledningsanförande,
kan man anteckna med stor
tillfredsställelse. Men ord är dock bara
ord; det är det som göres som har rea -

litet. Framtiden får utvisa hur mycket
som blir handling. Sak samma gäller
utrikesministerns välvilliga harangering
av bildnings- och studieförbunden, vilkas
möjligheter att göra biståndsinsatser
borde tillvaratas bättre. Folkbildningen
hör i eminent grad hemma
i u-länderna.

I sitt interpellationssvar till herr
Vigelsbo karakteriserade utrikesministern
missionens insatser på ett sätt som
inte är helt riktigt. Verksamheten på
sjukvårdens och undervisningens områden
är inte så begränsat inriktad på primärstadiet
som gjordes gällande. Även
missionen rör sig på vad utrikesministern
kallade högre stadium, vilket
han förmenade vara det statliga biståndsprogrammets
prerogativ. Missionen
arbetar förvisso också i icke ringa
utsträckning med — som det heter i
interpellationssvaret — utbildning av
utbildningspersonal och har gjort det
länge, långt innan något statligt bistånd
var påtänkt.

Vidare skiljer utrikesministern mellan
den del av missionens verksamhet
som är direkt utvecklingsfrämjande och
någon annan del som endast är indirekt
utvecklingsfrämjande eller kanske
t. o. m. utvecklingshindrande. Jag vill
för min del hävda, att missionens hela
verksamhet är utvecklingsfrämjande,
dess evangelisatoriska insats icke undantagen.

Talet om att missionen skulle spränga
ramen för sina uppgifter, om den övertog
mer av de tekniska tjänster, söm
det statliga biståndet erbjuder, är felaktigt
— jag kan inte se det på annat sätt.
Missionen har utrymme för mycket mer
humanitär hjälp med billigast möjliga
administration. Missionens folk har alltid
levat enkelt och spartanskt i nära
gemenskap med landets egna bebyggare,
och det är sannerligen — det har jag
upplevt på ort och ställe — en utomordentligt
viktig sak. .lag kan säga, att
aldrig tidigare har vi i Sverige haft så
många missionärskandidater som nu.

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21 113

Otvivelaktigt har u-landsproblematiken
betytt mycket för missionärsrekryteringen.
Den gamla missionsromantiken
har fått vika för en helt realistisk syn.
Inte mindre än 800 studenter berörs
t. ex.: av det informationsarbete, som
Svenska kyrkans mission — jag tar den
som en av de missionsdrivande organisationerna
— utvecklar i universitetsstäderna.
För många blir missionen den
naturliga kanalen till ökad internationell
medvetenhet och därmed ökat internationellt
arbete.

Det är beklagligt, att Sveriges Radio
med sin stora opinionsbildande betydelse
detta är första gången jag
klandrar radion från denna talarstol,
det vill jag understryka, men nu måste
jag göra det — ibland utsår den uppfattningen,
att missionen är en sak och
u-landsfrågor en annan. Så skedde nyligen,
man får hoppas omedvetet eller
av okunnighet, vid presentationen i
skolprogfamavin HG 4 av ett program,
som med en alldeles utmärkt beteckning
kallades »Att närma sig u-land».
I presentationen fastslogs att programserien
avsåge, som det hette, att täcka
arbetsområdet u-land och att den var
ett praktiskt exempel på integrerad undervisning
mellan i första hand ämnena
svenska, historia, samhällskunskap och
geografi.

Man frågar sig, varför inte också ämnet
kristendom, där missionen på ett
naturligt och osökt sätt kunde inplaceras
i u-landsfrågorna, var med. En
granskning av de enskilda programmen
i serien ger därutöver vid handen, att
det mycket riktigt bara var ett enda program
som snuddade vid religion, men
inte ett enda ord sades i det sammanhanget.
om vad missionen betytt eller
betyder.

Och så: till slut en alldeles speciell
liten sak! Vi har ett trängande behov
här i landet av skolor med klart internationell
inriktning. För att illustrera
vad jag menar vill jag peka på den

Bistånd till u-länderna m. in.

målmedvetna undervisning för internationell
verksamhet, söni nu börjat bedrivas
— jag tar det som exempel -rvid
Fjellstedtska skolan i Uppsala på:en
ny linje som öppnades hösten 1966. Där
erbjuds exempelvis undervisning i
utomeuropeiska språk, såsom arabiska
och swaliili. Skolan har den unika möjligheten
att förmedla infödda lärare i
sådana språk, och man har etablerat
samarbete med Hammarskjöldbibliotéket
och Nordiska Afrika-institutet, som
rent geografiskt sett ligger så utomordentligt
nära.

På skolans nya linje, den samhällsvetenskapliga,
kan man ge förberedande
yrkesutbildning för internationell verksamhet
också genom allmän internationell
orientering. I religionskunskapen
ingår undervisning i — observera vad
jag nu säger! — alla aktuella ideologier,
och i ämnet historia läser man världshistoria
efter 1945. På samhällsvetenskapliga
linjen har man i år som tiilvalsämne
tagit upp till fördjupat studium
»Det moderna aktiva Kina».

Vad vi behöver för rekrytering och
opinionsbildning är fler skolor av denna
typ och mer undervisning av liknande
karaktär. Fjellstedtska skolan — jag
nämner den fortfarande endast som
exempel — är alltså nu så långt ifrån
att vara en antikverad kvarleva från
svunna tider, att den snarare kan bli en
förebild för tillgodoseende av nya, internationellt
betonade utbildningsbehov.
Vi har förvisso all användning av vad
jag skulle vilja kalla u-landsskolor, där
man dels utbildar för internationell
verksamhet, dels kan ta emot barn från
svenska familjer, bosatta utomlands,
inte minst i u-länderna. Inom några år
kommer vi enligt SIDA att ha inte mindre
än 700 sådana svenska familjer med
barn.

Herr talman! Jag yrkar bifall till re^
servationen i statsutskottets utlåtande
nr 53 vid punkt 3 rörande utredning
om det fortsatta utvecklingsbiståndet.

114 Nr 21

Onsdagen den 19 april 19G7 em.

Bistånd till u-länderna in. m.

Herr CARLSSON i Tyresö (s):

Herr talman! Under de två tidigare
år då jag deltagit i riksdagsvoteringar
om u-landsbiståndets storlek har jag
sett mig nödsakad att lägga ned min
röst. lag bär inte ansett mig kunna
stödja vare sig regeringens eller den
borgerliga oppositionens förslag, då
dessa enligt min bedömning varit alltför
blygsamma i förhållande till Sveriges
förutsättningar att hjälpa de fattiga
länderna. Ej heller har jag tidigare
år funnit möjligheter att motionsvägen
vinna gehör för ökad u-hjälp.

I år befinner vi oss emellertid i ett
avseende i en ny situation. Förslaget i
statsverkspropositionen innebar att de
utbyggnadsplaner som SIDA presenterat
på vissa punkter kom i farozonen.
Det var mot denna bakgrund som ett
antal socialdemokratiska riksdagsmän
såg sig föranlåtna att motionera om
bl. a. ett högre anslag till SIDA. Riksdagen
har emellertid tidigare i år vänt sig
mot vårt förslag till inkomstförstärkning,
och likaså har de s. k. besparingsförslag
som mittenpartierna presenterade
för att finansiera sin ökning till stor
del redan hunnit nedvoteras. Det bör
därför understrykas att statsutskottet
verkligen inte haft någon lätt uppgift
då det i år behandlat u-hjälpen.

Jag vill då först notera att vår
u-hjälpsmotion blivit bifallen vad gäller
dels kravet på att regeringen skall
framlägga en plan för bistånd med en
procent av bruttonationalprodukten,
dels utfästelse för UNDP på fyra år.
Utskottet har också funnit utvägar att i
allt väsentligt skapa möjligheter för att
de i SIDArs petita presenterade projekten
kan genomföras. Självklart hälsar
vi med stor tillfredsställelse att vår aktion
fått denna positiva effekt.

Jag skulle emellertid i detta sammanhang
också vilja ta upp en sak som diskuterats
här i dag. Debatten har ju visat
att det inte föreligger någon större skillnad
mellan reservanterna och utskottet
om i vilken utsträckning projekten kan

klaras av. Då har man i stället från
oppositionen, t. ex. från herr Wedéns
sida, försökt göra gällande att man från
reservanternas sida i varje fall skapar
en högre grund att bygga vidare på.
Jag roade mig under middagspausen
med att se på mittenpartiernas s. k. besparingar,
och det gav ganska intressanta
upplysningar. På punkten Polishus
föreslår man att planerat statligt
övertagande av fastigheter slås ut på
en längre tidsperiod, d. v. s. skjuts en
bit på framtiden. När det gäller krigssjukvården
föreslår man att beredskapsanskaffningen
slås ut på två år i stället
för ett år. Beträffande televerket föreslås
lägre fastighetsinvesteringar, för
den statliga förvaltningen återhållsamhet
med fastighetsinköp, för datamaskinfonden
lägre maskininvesteringar,
för Suorva-dammen uppskov med vissa
arbeten och för oljelagringen temporär
avsaktning av inlagringen. Vad innebär
alla dessa besparingar på tillsammans
55 miljoner kronor? Jo, att man skjuter
dessa utgifter ett eller några år framåt.
Detta är verkligen ett märkligt sätt att
bygga en högre grund. Tvärtom kommer
man att för kommande år få en
lägre grund att basera u-hjälpen liksom
över huvud taget den statliga budgeten
på.

Herr Källstad påstod att reservanternas
och de socialdemokratiska motionärernas
linjer nästan är identiska och att
det därför skulle vara mycket intressant
att se hur vi kommer att rösta. Jag
vågar påstå att ståndpunkterna är rakt
motsatta varandra. Vi föreslog eu skattehöjning
för att finansiera en större
u-hjälp, ty detta är enligt vår åsikt det
hederliga och riktiga sättet att finansiera
ökningen. Reservanterna inom mitten
vill försöka klara saken genom att
skjuta vissa utgifter på framtiden och
dessutom har ju deras förslag liksom
vårt i realiteten nedvoterats.

Jag finner det också angeläget att i
detta sammanhang slå fast, att den
svenska u-hjälpen fortfarande befinner

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21 115

sig på en generande låg nivå. Gunnar
Myrdal har allt oftare betonat att det
är bråttom, att vi har kort tid på oss
att komma ur den kollisionskurs som
vi nu är inne på. Detta sammanhänger
med att mänskligheten har lärt sig att
i någon män bekämpa tre onda ting —■
svält, sjukdomar och krig — som under
tidigare århundraden på sitt cyniska
sätt hållit utvecklingen i balans. Men
nu, när vi lyckligtvis kunnat sätta denna
lag ur spel, måste vi också gå vidare
och lösa de ekonomiska, tekniska och,
ej att förglömma, sociala problemen i
de fattiga länderna. Om vi sedan Jesu
tid hade haft samma takt i befolkningsökningen
som den nuvarande skulle det
ha funnits tusen människor per kvadratmeter
på jordens yta. Denna matematiska
tankelek säger tillräckligt om
nödvändigheten av att handla snabbt.
Den ger också besked om att vi har
blivit den generation som inte längre
kan skjuta de stora världsproblemen
framför sig. Antingen ger vi oss i kast
med dem och löser dem åtminstone
hjälpligt, eller också får de en utlösning
som står utanför mänsklighetens
kontroll — det senare alternativet lönar
det sig kanske inte att spekulera
över. Hur en sådan kris än utvecklar sig
lär slutet inte bli annat än en katastrof
för all mänsklig civilisation. Förutom
självklara rättvisekrav är det hänsyn
till det akuta världsläget som gör det
nödvändigt att satsa på en drastisk uppräkning
av u-lijiilpen. Jag menar att följande
plan är realistisk: 1968/1969 plus
200 miljoner kronor, 1969/1970 därutöver
300 miljoner kronor och 1970/1971
en ytterligare ökning med 400 miljoner
kronor. Ett fullföljande av denna plan
skulle innebära att vi år 1970 skulle
kunna besluta om ett stöd till de fattiga
länderna på 1,3 miljard kronor. Utbyggnaden
kommer att för det första
kräva en intensiv upplysning om varför
vi måste satsa mera på de fattiga länderna,
för det andra forskning och planering
för att i möjligaste mån ned -

Bistånd till u-länderna m. m.

bringa antalet misslyckade projekt, som
vi inte helt kommer att kunna undvika,
och för det tredje en värdering av vilka
länder vi skall satsa på, varvid större
hänsyn måste tas till mottagarlandets
vilja att åstadkomma ekonomisk och social
utveckling. Det återstår naturligtvis
bara att besvara frågan hur en så kraftig
ökning skall kunna åstadkommas
med hänsyn till de hittillsvarande svårigheterna.
Inte minst den senaste tidens
erfarenheter har övertygat mig om
att den enda chansen är, att det socialdemokratiska
partiet enigt förklarat sig
berett att satsa på en sådan politik och
att skaffa fram erforderliga ekonomiska
resurser. Jag har därför med särskilt
stort intresse noterat utrikesministerns
deklaration i dag, att regeringen är beredd
att ge u-hjälpen högsta prioritet.
En opposition, som tror sig kunna finansiera
u-hjälpen med felräkningspengar,
kan däremot inte ens bli en pådrivande
kraft.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! När Ingvar Carlsson
debatterar u-hjälp har man en känsla
av att mittenpartierna på något sätt
får fungera som ett slags ställföreträdande
klagomur. Jag utgår nämligen
från att Ingvar Carlsson ändå vill ha en
ökning av u-landsinsatserna — jag tar
honom på hans ord; han sade det flera
gånger. Då är det litet konstigt att
han i praktiskt taget varje inlägg här
i kammaren sätter in all sin kritik mot
mittenpartierna, som faktiskt föreslår
större insatser — låt vara att de kunde
vara ännu större. Vi har föreslagit 50
miljoner kronor mer till SIDA:s fältverksamhet,
1,3 miljon kronor mer till
SIDA:s personalkonto, vi lägger fram
förslag till upprättande av en internationell
livsmedelsfond till vilken vi skulle
bidra med i första hand 100 miljoner
kronor, vi föreslår en plan för att
u-hjälpen snabbast möjligt skall komma
upp till 1 procent, etc. Det vore väl
då rimligare, om Ingvar Carlsson pole -

116 Nr 21 Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m. m.

miserade mot dem som säger nej till
allt detta, alltså mot högern och socialdemokratin.
Jag säger inte detta för att
jag på något sätt skulle vara rädd för
Ingvar Carlssons attacker; jag tycker
tvärtom att debatterna med honom på
sitt speciella sätt brukar vara ganska
stimulerande. Men risken är att folk
missuppfattar Ingvar Carlssons ställning
i u-landsfrågan, när han ständigt
så energiskt lierar sig med dem, som
säger nej till ökade insatser, och polemiserar
mot och attackerar oss som
vill ha ökade insatser. När Ingvar
Carlsson dessutom hoppar av sin egen
motion om ökad u-hjälp, är risken att
fiaskot blir totalt.

Herr talman! Jag hade i dag inte
tänkt att ta upp frågan om utskottskompromissens
innebörd och verkningar.
Jag utgick nämligen från att den så
bär långt fram i debatten skulle ha blivit
tillräckligt belyst. Det har den väl
också blivit. Men klarheten om innebörden
har sannerligen inte ökat. I
realiteten har det nämligen gjorts två
helt skilda och motsägande tolkningar
av de ledamöter som varit med om utskottsbehandlingen.
Den ena tolkningen
är att man gör en överföring från
sjunde huvudtitelns anslag för s. k. finansiellt
bistånd till tredje huvudtitelns
anslag för s. k. tekniskt bistånd. Det
ökar inte det totala anslaget till uhjälpen
för nästa år, men operationen
innebär att man räddar SIDArs fältprojekt
genom att slå av på takten
när det gäller åtagandena inom det
finansiella biståndets ram.

Den andra tolkningen tycks gå ut på
att man de facto skall öka det totala
anslaget till u-hjälpen under nästa budgetår
med omkring 40 miljoner kronor.
Man hävdar att detta är möjligt, eftersom
medel inom det finansiella biståndets
ram inte utbetalas i full utsträckning
under budgetåret och att det därför,
söm det har uttryckts, blir pengar
över.

Den första tolkningen förefaller mig

i och för sig inte helt orimlig. Man utgår
från att det är lättare att avveckla
den planering som skett när det gäller
det finansiella biståndet, som ju i och för
sig inte skiljer sig nämnvärt från de projekt
som vi kallar för tekniskt bistånd.
Jag har litet svårt att förstå varför
det skulle vara på det sättet, men det
är ju ändå möjligt att det förhåller
sig så.

Om jag riktigt förstått de uppgifter
jag fått från SIDA, så heräknar man
den anslagssumma som man föreslagit
under rubriken Bilateralt finansiellt
utvecklingsbistånd med utgångspunkt
från summan av de projekt som man
räknar med skall bli avtalsklara under
det budgetår som anslaget avser. Den
avtalsbundna summan kan t. o. m. bli
något större än anslaget, och det är
tydligen vad som kommer att ske i år.
Vad som skall göras inom det finansiella
biståndets ram nästa år finns uppräknat
i statsverkspropositionen. Om
man skall fullfölja det programmet kommer
även årets anslag att helt tas i anspråk
i den meningen att det kommer
att finnas åtaganden gentemot u-länderna
som gott och väl svarar mot anslagets
storlek. Trots detta finns det nu
reservationer på ungefär 120 miljoner
kronor, sägs det, och dessa reservationer
beror på att avtalsbundna medel
ännu inte utbetalats. Av propositionen
framgår att det vid årsskiftet fanns
ungefär 30 miljoner kronor som inte
var avtalsbundna, men enligt uppgift
från SIDA i dag finns det nu kontrakt
som innebär att även dessa medel är
tagna i anspråk.

Om nu tolkningen att u-hjälp sanslaget
för nästa budgetår totalt sett inte
skall öka är riktigt, så måste det innebära
att man minskar åtagandena inom
det finansiella biståndets ram för att
överföra motsvarande pengar till
SIDArs fältverksamhet. Man gör alltså
en omfördelning inom ramen för det uhjälpsanslag
som regeringen lagt fram
förslag om. Om den andka tolkningen

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21 117

— att u-landsutgifteriia nästa år de facto
skall öka med 40 miljoner kronor — är
riktig, så innebär det att man lånar ur
avtalsbundna men inte utbetalade anslagsmedel.
Om det nu är så — bl. a.
herr Bengtsson i Varberg har ju talat
för det —- så skulle man vilja fråga: Yad
är det egentligen, ur samhällsekonomisk
synpunkt, för skillnad mellan att låna
pengar till SIDA :s fältverksamhet med
denna hänvisning — vilket utskottsmajoriteten
nu vill göra — och att öka
den statliga upplåningen på vanligt
sätt? Såvitt jag förstår finns det ingen
skillnad alls.

Går det att göra så då måste det innebära
att det när statsverkspropositionen
gjordes upp i höstas fanns utrymme
för att ge SIDA alla de pengar som begärdes
i SIDA:s petita, och Ulla Lindström
här alltså fått lämna regeringen
därför att herr Sträng inte klarade bokföringen.

Men jag är övertygad om att herr
Sträng klarar bokföringen, och jag är
övertygad om att han i fortsättningen
lika energiskt som i december och i januari
motsätter sig att statsutgifterna stiger
utöver vad han föreslagit i statsverkspropositionen.
Därför är säkert
också den första tolkningen den riktiga,
den som innebär att u-landsutgifterna
under nästa år inte kommer att öka alls
utan att det bara kommer att bli fråga
om en överföring av medel. Om man utgår
från detta — och det förefaller vara
riktigt — så var det också fel att presentera
förslagen såsom TV gjorde nyss
i sin sändning, där man ville göra gällande
att skillnaden mellan oppositionens
bud och utskottsmajoritetens skulle
vara 10 miljoner kronor; den måste
rimligen vara 50 miljoner kronor.

Är det så att de pengar som man talar
om i någon vettig mening är disponibla,
så skulle de ju i annat fall inte ha
använts. Om man nu använder dem så
innebär dét ju en samhällsekonomisk
belastning, de facto en ökning av ulandsutgifterna
totalt, alltså just vad

Bistånd till u-Iändernå m. m.

socialdemokraterna med sådan energi
under hela den långa u-landsdebatten
sedan i januari har motsatt sig.

Jag tror också att talet om att vi budgetåret
1968/69 skall ta igen vad vi förlorat
i år bara kan bli en from förhoppning;
skall vi vara säkra på att den
minskning som nu sker av dét finansiella
biståndet skall tas igen då, så
förutsätter det att vi vet vilket ånslagsbelopp
regeringen i annat fall skulle ha
föreslagit det året. Men det vet givetvis
varken regeringen eller vi.

Regeringen har under årens lopp rest
många hinder när det gällt att Öka uhjälpsanslagen.
Först var det Ni B som
inte kunde klara fler projekt, sedan hävdade
man att inte heller FN hade användning
för mer pengar. Man har sagt
nej till svensk anslutning till DAG, man
har sagt nej till svenska inVestéringsgarantier,
man har sagt nej till ett initiativ
som skulle öka den internationella
livsmedelshjälpen, man har sagt nej till
diverse samordningar som skulle göra
den svenska biståndsorganisationen effektivare,
och man har flera gånger
sagt nej till förslaget om en plan för
u-hjälpens uppbyggnad till 1 procent
av nationalinkomsten. De flesta av dessa
ståndpunkter har man fått retirera
ifrån — några i år och några tidigare.
Men fortfarande håller man! många
skansar, och en av dem är påståendet
att vi inte skulle ha möjlighet att öka
u-hjälpen därför att det skulle innebära
en så kraftig påfrestning på vår betalningsbalans.

Under en frågestund för en tid sedan
försökte jag få i gång en debatt
med finansministern om deönå sak,
men han ansåg då att tillfället inte var
det lämpliga. Därför inbjöd finansministern
mig till en debatt i samband med
att u-landsfrågan i sin helhet skulle behandlas.
Jag tog denna inbjudan allvarligt,
och jag hoppas att herr Sträng
också menade allvar med den.

En av utgångspunkterna för: min
diskussion den gången var ett yttrande

118 Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m. m.

som herr Sträng fällde i förra årets ulandsdebatt
i första kammaren, där
han sade att våra insatser »för u-hjälpen
praktiskt taget till sista kronan slår på
valutareserven, vilket han inte utan vidare
kunde översätta när det gällde
försvarskostnader». Det var en debatt
med en kommunist — det måste ha varit
Lars Werner, och finansministern
hävdade att det inte var någon lösning
på betalningsbalansproblemet att flytta
över försvarskostnader till u-hjälpsanslagen.
De pengar som skulle användas
till u-landslijälpen komme ändå att till
sista kronan belasta betalningsbalansen,
menade herr Sträng.

Avsikten med u-hjälpen är ju att överföra
reala resurser i form av varor och
tjänster från industriländerna till uländerna.
I viss utsträckning innebär
den överföringen att vi ställer svenska
varor och tjänster till förfogande, i
andra fall innebär den att vi ställer
pengar till förfogande. Då blir det alltså
en ren kapitalexport. Om dessa överföringar
över huvud taget märks i betalningsbalansen
eller inte beror på en
mängd faktorer — om hjälpen är bunden
eller obunden och på konjunkturläget
här i Sverige, det har med Sveriges
internationella konkurrenssituation
att göra, och en del andra saker.
Man kan säga att gemensamt för alla
dessa faktorer är att de går att påverka
med de instrument som finns i den ekonomiska
politiken. Vi kan bestämma
i vilken utsträckning hjälpen skall vara
bunden eller inte. Jag tycker det är
riktigt att ha den principen att hjälpen
inte skall vara bunden, men det finns
ingen anledning att vara doktrinär på
den punkten. Om bunden hjälp är ett
alternativ till ingen hjälp alls, är det
klart att den bundna hjälpen, som förutsätter
att varor levereras från Sverige,
är att föredra ur u-ländernas synpunkt.

Det svenska konjunkturläget bestämmes
inte av hur stor vår u-hjälp är —
i varje fall inte i någon påvisbar utsträckning
— utan det är helt andra

faktorer som avgör den saken. Detsamma
gäller den svenska industrins konkurrenskraft
gentemot utlandet. Och
viktigast: i den utsträckning som uhjälpen
innebär direkt kapitalexport av
någon omfattning, måste det vara den
ekonomiska politikens uppgift att se
till att den exporten rymmes inom ramen
för en hygglig betalningsbalans.
Det finns ingen anledning att i det avseendet
ge u-hjälpen någon speciell behandling.
Om vi planerar för en u-hjälp
av viss omfattning, i första hand 1
procent av bruttonationalprodukten,
måste vi givetvis också vara beredda
att skapa ett sådant överskott i betalningsbalansen
att u-hjälpen rymmes
där. Men med den blygsamma omfattning
som den svenska u-hjälpen för
närvarande har kan detta knappast vara
något problem. Det är inte bara min
egen uppfattning. Flera ledande nationalekonomer
har hävdat samma sak,
även personer inom SIDA, som är sysselsatta
med u-hjälpen ur dessa synpunkter.
De har hävdat att synpunkterna
i resonemanget är ett skenproblem.

Den del av biståndet som är bunden,
d. v. s. den som innebär leverans av
svenska varor, belastar ju inte alls betalningsbalansen.
Och det gäller den
största delen av det anslag som högern
och socialdemokraterna, å ena sidan,
samt mittenpartierna, å andra sidan, i
dag är oeniga om, d. v. s. SIDA:s fältverksamhet.
Som framgår av SIDA:s
petita köpes 90 procent av materielen
till den verksamheten här i Sverige; alltså
90 procent av SIDA:s kostnader för
fältverksamheten går till inköp i Sverige.
Mittenpartiernas förslag att höja
det anslaget med 50 miljoner kronor
innebär alltså en extra belastning på
betalningsbalansen med bara 10 procent
av det beloppet, d. v. s. 5 miljoner
kronor, och det är en tredjedels procent
av underskottet i betalningsbalansen
och ungefär 1 promille av riksbankens
nuvarande valutareserv. Det förefaller
mig inte vara någon oöverstiglig

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21

119

svårighet för en kraftfull finansminister
att klara den blygsamma belastning
som den delen av u-hjälpen innebär för
betalningsbalansen.

Vårt förslag att öka avlöningsanslaget
med 1,3 miljon och omkostnadsanslaget
med ungefär V2 miljon innebär ju inga
större påfrestningar än vilka utgifter
som helst ur statsbudgeten, eftersom det
är pengar som konsumeras i Sverige.
Gåvobiståndet beräknas nästa år kosta
26 miljoner kronor. Här rör det sig
huvudsakligen om pappersleveranser
från överskott inom den svenska produktionen.
Hade dessa 60 miljoner kronor,
som vi totalt bar satsat under årens
lopp på skolbokspapper till framför allt
Indien och Pakistan, använts för t. ex.
materielanskaffning inom försvaret —
det var finansministerns jämförelseobjekt
— hade ungefär 12 procent av den
kostnaden belastat betalningsbalansen.
Det är den andel av försvarsmaterielen
som faller på importerade varor. Genom
att vi nu i stället använder pengarna
för detta speciella u-landsändamål blir
det alltså ingen belastning alls. Vi hade
inte heller kunnat förbättra situationen
genom att exportera papperet, eftersom
det, som jag sade, utgörs av en överproduktion.

Även när det gäller den övriga finansiella
hjälpen, som utskottsmajoriteten
nu vill minska för att klara de
svårigheter regeringen försatt SIDA i
genom att pruta på verkets anslagskrav,
är det fel att säga att utgifterna till sista
kronan tär på valutareserven. Det finansiella
biståndet är inte bundet till
svenska varuleveranser. Men de svenska
företagen har rätt att konkurrera om
beställningar som föranletts av de svenska
krediterna på samma villkor som
andra företag, och erfarenheten visar
att vi får ungefär 50 procent av de
beställningar som blir aktuella.

Med hjälp av DAC-statistik och uppgifter
från SIDA har jag räknat ut hur
mycket av u-landsbiståndet som 1965
— det sista år man har uppgifter för —

Bistånd till u-länderna m. in.

direkt kan sägas belasta betalningsbalansen.
Den totala utbetalningen det året
var 214 miljoner kronor. Men bara cirka
145 miljoner kronor kan direkt anses
vara en belastning på betalningsbalansen.
Det året var underskottet 1,5 miljard.
U-hjälpens belastning var alltså
obetydlig — den var mycket mindre än
den så kallade restposten, den »oförklarade»
delen av betalningsbalansunderskottet.
I själva verket var belastningen
så liten att den ur alla vettiga synpunkter
får anses vara helt negligeabel.

När jag gjorde denna beräkning har
jag ändå inte tagit hänsyn till de indirekta
positiva verkningarna av att t. ex.
FN-organen lägger ut beställningar i Sverige
som långt överskrider de bidrag som
vi lämnar till FN:s finansiella bistånd.
Det går naturligtvis att hävda att vi skulle
ha fått dessa beställningar, även om vi
hade lämnat ett väsentligt lägre bidrag
till FN-lijälpen. Men man kan självfallet
också hävda att det faktum, att vi har
en stor u-landsinsats via FN, skapar
exportmöjligheter för industrin i allmänhet
och därmed också för den svenska
industrin, exportmöjligheter som annars
inte hade funnits. På lång sikt innebär
u-hjälpen över huvud taget att vi skapar
nya marknader, vilket är till nytta för
u-länderna, därför att det ger dem möjligheter
att köpa de varor som de behöver
för att bygga upp sin industri
och för oss därför att det ger oss möjligheter
att öka vår export, vilket underlättar
våra betalningsbalansproblem.

Jag har också, för att verkligen vara
grundlig, med hjälp av långtidsutredningen
försökt göra en beräkning av
hur betalningsbalansen skulle påverkas
av en höjning av u-hjälpen till 1 procent
av nationalinkomsten 1970 — ett
mål som jag för övrigt hoppas att vi
skall nå före 1970. I 1964 års priser
skulle det innebära att u-hjälpen då behövde
vara 1 250 miljoner kronor.

Långtidsutredningen utgår ifrån att
det skapas ett utrymme i valutareserven
för 350 miljoner kronor i ren kapital -

120 Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m. in.

export. Det återstår alltså att klara eu
belastning på 900 miljoner kronor. Det
kån man göra genom att fram till det
året begränsa konsumtionen med 900
miljoner kronor, vilket kan ske på
många sätt inom ramen för dén ekonomiska
politiken. Detta innebär att
konsumtionsökningen i stället för att
bli 3,4 procent skulle bli 3,2 procent.
Det är i själva verket en mycket blygsam
uppoffring som krävs av det svenska
folket för att det skall nå upp till
denna 1 procent och samtidigt klara
betalningsbalansen. Den begränsning av
konsumtionen som man åstadkommer
på det sättet drabbar enligt detta exempel
importen med 50 procent, det vill
säga importerade varor till ett värde
av 450 miljoner kronor. Det återstår sedan
450 miljoner, alltså hälften av de
900. miljoner kronorna, i utrymme på
betalningsbalansen för u-hjälpen. Det
är också den del av u-hjälpen som utgörs
av ren kapitalexport sedan man reducerat
med gåvobiståndet och de leveranser
av svenska varor som sker
inom det tekniska biståndet. Exemplet
visar att det går att klara en så kraftig
ökning av u-hjälpen utan att det behöver
innebära någon som helst belastning
på betalningsbalansen utöver
denna blygsamma post på 350 miljoner
kronor, som man liar räknat med i långtidsutredningen.

Det går att klara detta genom att vi
gör denna lilla uppoffring att avstå
från 0,2 procentenheter i konsumtionsökning.
Men vi måste acceptera att uhjälpen
är en viktig sak för den svenska
statsbudgeten och inte en restpost som
får det som blir över när välståndsökningen
fått sitt.

Jag skulle till sist, herr talman, vilja
ta upp ett tredje problem. Jag har tillsammans
med ledamöter från flera andra
partier föreslagit att Sverige skall
ta kontakt med Zambias regering för att
bygga ut det svenska biståndet där. Jag
har gjort det av två skäl. För det första
därför att Zambias ekonomi drabbas

mycket hårt av Rhodesia-bojkotten, i
själva verket mycket hårdare än Rhodesia
självt. För det andra därför att utrikesministern
i ett interpellationssvar
i höstas sade att man, ifall det kommer
en ansökan ifrån Zambia om ett sådant
bistånd, inom regeringen kommer att
behandla detta välvilligt. Utskottet säger
nu nej, även det har en positiv
attityd till det hela. Jag hoppas att detta
nej inte är definitivt, men det säger
i varje fall nej för i år till detta. Det
gör det med hänvisning till att Zambia
inte finns med på SIDA:s prioritetslista
och att statsrevisorerna uppmanat till
en hårdare koncentration av det svenska
biståndet. Vi som har motionerat
om denna sak är givetvis fullt medvetna
om att en hård koncentration av de
svenska u-hjälpsinsatserna är nödvändig.
Vi har varit med om att kräva en
sådan koncentration och diskuterat problemet.
Det är inte av okunnighet som
vi krävt detta. Vi har ändå menat att
det var rimligt att göra ett undantag
för Zambia av många skäl. Zambia har
tidigare haft huvuddelen av sin export
på Rhodesia och är dessutom beroende
av import därifrån för sin kopparindustri,
som är den dominerande industrin
i Zambia. Man är också i hög grad beroende
av transportvägar genom Rhodesia.
När man nu försökt att vara lojal
mot den engelska blockaden av Smithregimen,
har man gjort stora förluster
just genom att man tvingats avstå från
dessa möjligheter, förluster som man
för ett halvår sedan beräknade till ungefär
en halv miljard kronor. Det är ganska
mycket, eftersom nationalprodukten
för Zambia är ungefär 3,5 miljarder
kronor. Landet är i stort sett omringat
av områden som behärskas av fientliga
regimer, av de portugisiska kolonierna
Angola och Mocambique, av Sydvästafrika,
där den sydafrikanska apartheidpolitiken
fortfarande har makten, och
av Rhodesia. För att klara transporterna
ut till kusten har man tvingats projektera
pipelines, landsvägar och eu järn -

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21 121

väg, den 125 svenska mil långa vägen
till den afrikanska östkusten via Tanzania.
Då kan man fråga om det verkligen
är rimligt att vi i detta läge med
hänvisning till prioritetsresonemang
och tekniska synpunkter från statsrevisorerna
skall säga ett kategoriskt nej
till ett handtag åt Zambia.

Man kan fråga sig om det är rimligt
med tanke på den positiva attityd man
har förmärkt från den svenska regeringen,
när det gäller att vara med och
betala de kostnader en blockad av detta
slag kostar. Just nu gäller det Rhodesia,
senare kanske det kommer att
gälla större delar av områdena i södra
Afrika.

I debatten här i kammaren har utrikesministerns
svar gentemot förslag,
som kommit från mig och andra om att
vi från Sveriges sida enskilt skulle starta
en blockad mot Sydafrika, varit att
det är bättre att Sverige satsar på hjälp
åt de afrikanska staterna i Afrika. Det
är ett sätt att visa vår solidaritet som
enligt hans mening är effektivare. Men
här har vi nu en utmärkt möjlighet att
på utrikesministerns sätt samtidigt demonstrera
vår avsky för de vita minoritetsregimerna
i södra Afrika och vår
beredvillighet att hjälpa de stater som
gjort sig fria och som visat sig ha politisk
styrka och vilja att bygga en regim
som inte är ett privilegiesamhälle
utan bygger på majoritetsstyre.

Zambia har också givit klart uttryck
för att man vill ha svenskt bistånd. En
lång rad av landets ministrar har besökt
Sverige vid flera tillfällen. Även
landets president Kenneth Kaunda har
varit här innan han blev president —■
vid tre tillfällen till och med tror jag ■—
och Sverige har också genom SIDA
fått en officiell framställning från Zambia
att det skulle få skicka hit sin utvecklingsminister,
men de möttes av ett
nej. Vi vill inte ta emot denna minister,
ty vi menade att vi inte kunde ge honom
något positivt besked. Jag skulle
därför vilja fråga utrikesministern, el -

Bistånd till u-länderna m. m.

ler någon annan som vill svara, om
avslaget gavs efter en prövning av regeringen,
en prövning av den typ utrikesministern
själv sagt borde komma
till stånd, och i så fall vilka motiv det
var som gjorde att resultatet blev negativt.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr CARLSSON i Tyresö (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ullsten var ledsen
över att jag inte kritiserade regeringen.
Jag vet inte om regeringen delar den
uppfattningen. Jag har lagt fram en motion.
Den var kritisk mot att SIDA:s anslagskrav
inte i tillfredsställande grad
kunnat tillgodoses. Jag har som SSU :s
ordförande stått bakom en rad uttalanden,
där vi har krävt betydligt ökade uhjälpsanslag.

Däremot kan jag självklart inte behandla
mittenpartierna på det sätt som
herr Ullsten gör. Under ett stort antal år
har mittenpartierna försökt framstå som
de stora och varma u-hjälpsanhängama
i detta land. Vad är deras alibi? Det är
höjning på mellan 2 och 10 miljoner
kronor, felräkningspengar i sådana här
sammanhang. Detta är den stora uhjälpsradikalismen,
som skall motivera
de stora ord som herr Ullsten tog i sin
mun.

Vad har man gjort i år? Jag redogjorde
i mitt inlägg för att hela finansieringspolitiken
denna gång går ut på att
skjuta utgifter på framtiden ett eller två
år, utgifter som en mittenpartiregering
måste klara om den inte alltför grovt
skall missköta regerandet i detta land.
Hade vi fört den allmänna ekonomiska
politik folkpartiet förespråkat, då skulle
vi inte ha haft råd ens till nuvarande uhjälpsanslag,
ty då hade vi inte haft någon
omsättningsskatt som nu utgör en
betydande del av budgeten. Det intressanta
är att herr Ullsten alltid funnits

122 Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m. m.

väl inrättad i folkpartiledet. Han har
aldrig haft ett ont ord att säga om folkpartiets
u-landspolitik.

Jag tycker att herr Ullsten är ett levande
exempel på hur det är när partitaktiken
får gå före u-hjälpen. Jag skulle
vara mera intresserad av att veta var
herr Ullsten står när det gäller framtiden.
Vi har presenterat ett program som
innebär, att vi fram till 1970 skall besluta
om en ökning till 1,3 miljard för
u-hjälpsanslaget.

Är herrarna i mitten och herr Ullsten
beredda att ta en skattehöjning för att
klara de 900 miljoner kronor, vilka enligt
herr Ullsten skulle behöva dras in i
form av konsumtionsbegränsning? De
socialdemokratiska motionärernas förslag
till begränsning av konsumtionen i
år för att klara en ökad u-hjälp röstade
herr Ullsten ned för någon månad sedan.
Det var ingen bra början, herr Ullsten.

Till slut, herr talman! Vi har exempel
på: hur det går när en borgerlig regering
får sköta u-hjälpen. I Norge ökade uhjälpen
i år med 6 miljoner enligt den
norska statsverkspropositionens förslag.
Detta är en tionde! av vad den svenska
regeringen har orkat med.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Carlsson i Tyresö
sade i sitt första inlägg att han avstått
från att delta i voteringarna därför att
han tyckte att både regeringens och mittenpartiernas
förslag var eländiga; de
framlagda förslagen hade varit otillräckliga.

I år har herr Carlsson kommit på den
geniala idén att själv lägga fram förslag
om högre anslag, vilka är mera tuffa och
mindre ynkliga än mittenpartiernas.
Han ångrade sig emellertid snabbt och
hoppade av motionen. Hans motion innebar
att man skulle höja u-hjälpen med
51 miljoner kronor.

Han karakteriserar nu detta belopp
som ett löjligt överbud, som felräkningspengar,
när samma förslag kommer från

mittenpartierna. Han frågar hur vi vill
skaffa fram de 900 miljoner som behövs
för att man skall höja u-hjälpen till
1 procent 1970.

I år har vi varit med om att acceptera
en skattehöjning på 1,5 miljard kronor,
om jag minns rätt. Det är klart att man
inte kan säga att denna skattehöjning
kommit till stånd enbart för att vi skall
klara u-hjälpen. Den var nödvändig av
flera skäl, bl. a. därför att vi också skall
få plats för u-hjälpen. Precis på samma
sätt kommer det att bli i framtiden. Vi
tvingas att anpassa den ekonomiska politiken
på sådant sätt att u-hjälpen i tillräcklig
omfattning ryms inom anslagsramarna.
Skall vi ha eu möjlighet att
göra denna anpassning, måste vi också,
som jag sade, ta u-hjälpen på allvar. Då
måste vi ha en plan för hur mycket den
skall öka, inte som hittills bara komma
varje år och säga att vi inte har råd
mer mer än 20 miljoner, 50 miljoner eller
vad det kan vara fråga om.

Den planen har herr Ingvar Carlsson
tidigare avstått från att rösta om när
den varit aktuell. I år har vi äntligen
fått igenom den.

Herr CARLSSON i Tyresö (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ullsten gav det
upplysande svaret att man i fortsättningen
skall ta u-hjälpen på allvar. Det
är inget som helst svar på den konkreta
frågan om hur ökningen till 1,3 miljard
kronor skall finansieras.

Vad min egen motion beträffar kan
sägas att herr Ullsten varit med om att
rösta ned denna, men med den effekten
att SIDA:s anslagsäskanden nu i stort
sett kommer att genomföras, och detta
har jag noterat med tillfredsställelse.

Herr Ullstens inlägg i övrigt består
av det gamla vanliga att det vore bra
med ökad u-hjälp, men han säger inte
ett ord om hur man i framtiden skall
klara den konsumtionsbegränsning som
blir nödvändig. Därför har jag kommit
till den slutsatsen att det söcialdemo -

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21 123

kratiska partiet ensamt måste ta ansvaret.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte vilket svar
som herr Ingvar Carlsson skulle betrakta
som nöjaktigt. Jag sade att om det är
nödvändigt att höja skatten för att klara
de 900 miljonerna eller vilket belopp
det nu kan bli tal om i ökning av u-hjälpen
för de närmaste åren, får vi givetvis
genomföra denna höjning precis som vi
har gjort hittills. Vi har praktiskt taget
varje år tvingats att acceptera skattehöjningar.
Självklart kommer vi att få
göra detta även i framtiden. Att socialdemokratin
ensam skulle behöva ta ansvaret
för en progressiv u-landspolitik
är fel. I den mån socialdemokratin har
lust att föra eu progressiv u-landspolitik
är vi mycket gärna med. Tills vidare
har man fört en politik som bara har
lockat högern, och det är naturligt att vi
inte är fullt så intresserade av den politiken.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! När man hör herr Ullsten
tala får man en känsla av att han är
fantastiskt arg. Jag förstår inte riktigt
hans ilska mot socialdemokratin och för
övrigt mot alla som sysslar med frågan
om u-hjälpen. I realiteten är divergenserna
i riksdagsledamöternas åsikter
mycket små. Vi har, såvitt jag har kunnat
förstå, alla en gemensam vilja att
göra någonting. Om det kan bidraga till
att herr Ullsten blir på bättre humör
skall jag genast ge honom rätt i att bunden
hjälp är bättre än ingen hjälp alls.
Det problemet har inte dykt upp på allvar
ännu men det kan dyka upp i framtiden,
och då kanske vi måste ta ställning
till det.

Jag kan också glädja herr Ullsten med
att säga att jag kommer att stödja den
reservation som finns beträffande Zambia.
Givetvis gör jag det inte bara för
att herr Ullsten skall bli på bättre humör
utan för att jag tycker att det är riktigt.

Bistånd till u-länderna m. in.

I själva verket anser jag att det inte är
nödvändigt att använda djupa brösttoner
när man talar om denna fråga. Mellan
utskottsmajoriteten och reservanterna
råder nämligen inte någon större
skillnad. Om man emellertid här i riksdagen
vill markera att man vill ta ställning
för Zambia kan man emellertid
lämpligen göra det genom att rösta på
reservationen.

Jag representerar en av de sidoorganisationer
som i år gått till aktion i denna
fråga, nämligen Broderskapsrörelsen.
Jag minns inte hur många konferenser
och kongresser som vi har haft vid
vilka vi gjort uttalanden om enprocentmålet.
Vi har också sagt att det måste
betraktas som ett etappmål, ty ganska
snart hamnar vi i en situation där detta
inte räcker. Vi kan naturligtvis säga att
detta mål skall genomföras i år, nästa
år eller 1969. Som politiker måste vi
emellertid försöka hålla oss på realiteternas
mark. För min del tror jag att det
är bra om vi kan nå detta etappmål i
början på 1970-talet. Jag hoppas att den
plan som nu skall göras upp kan ge oss
löfte härom.

Den största vinsten med den motion
som vi har väckt anser jag är att man
fått ett klart uttalat krav på en sådan
plan. Efter denna debatt — jag befinner
mig nästan bara i mitten på talarlistan
— tycker jag att man, om inte något
oförutsett inträffar, kan notera att frågan
dock bär fallit framåt, och det är en
källa till stor tillfredsställelse för motionärerna.

Herr Ullsten har sagt att herr Carlsson
i Tyresö och vi andra har hoppat
av vår motion. Det har vi inte gjort. Vi
sade tydligt ifrån att om vi inte kan
klara en förstärkning av budgeten kommer
vi inte att hålla fast vid motionen.
Vi har inte fått någon sådan förstärkning.
Det fanns chans att hjälpa oss därmed,
men det gjordes inte. Vi befinner
oss alltså i dag, som herr Carlsson påpekade,
i den situationen att vi inte har
några skattemedel för detta ändamål.

124 Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m. m.

Statsutskottets majoritet har nu lagt
fram ett förslag som innebär att vi kan
få 40 miljoner kronor till u-hjälpen, och
utrikesministern och utskottets talesmän
har klargjort att det inte kan bli fråga
om någon avmattning i det finansiella
biståndet. Förslaget innebär alltså i realiteten
att vi får ytterligare 40 miljoner
kronor till u-hjälpen.

Jag tror att det finns anledning att
betona detta mycket starkt. Hur det
skall klaras tekniskt får bli en fråga
inom regeringen; riksdagen bär sagt
sitt.

Utrikesministern bar också förklarat
att han vill vara med om att utforma
ett progressivt u-hjälpsprogram, som
skall motsvara vad som anses möjligt
och välmotiverat för vårt land att göra
i den fortsatta kampen mot fattigdomen
i världen. Jag vill även understryka
detta uttalande.

Det finns en detalj i sammanhanget
som är värd att uppmärksamma, nämligen
samordningen. Framöver kommer i
stort sett ett ämbetsverk, ett departement
och följdriktigt också ett utskott att
handlägga u-landshjälpen. Det är en
utomordentlig vinst när vi i framtiden
skall behandla detta ärende att det inte
behöver vara uppdelat i olika fack på
skilda departement, utan erfarenheten
kan samlas hos en viss grupp människor.

.Tåg skulle vilja göra en utvikning i
detta sammanhang och tillfoga att samordningen
måste genomföras också internationellt.
FN-representanten i respektive
u-lands huvudstad bör få fullmakt
att koordinera all u-hjälp med
mottagarlandets intressen, som självfallet
skall vara utgångspunkten, inte
våra egna. Vi borde i FN-organen —
jag vill gärna säga det med adress till
utrikesministern — ta det som en av
våra internationella uppgifter att arbeta
för en sådan samordning. FN-representanten
måste få befogenhet att samordna
alla länders och även FN-organens
hjälp med mottagarlandets behov.

Enligt 1962 års beslut göres ep viss
prioritering, och jag tror att den i stort
sett äger giltighet även i dag och kommer
att göra det rätt långt framöver.
Därmed har jag också sagt att den utredning
som oppositionen begärt och
som väl kommer att stödjas av kommunisterna
inte är särskilt nödvändig eller
ens önskvärd. Vad skall vi egentligen
utreda? Vi är ju i grund och botten
ense om tagen. Nu gäller det att engagera
människor, att satsa pengar, att
vara aktiv.

Genom bifallet till proposition nr 100
år 1962 har det fastslagits alt vi framför
allt skall syssla med två områden: familjeplaneringen
och yrkesutbildningen.
Med de utgångspunkter och erfarenheter
vi har i vårt land är det naturligtvis
en riktig prioritering ämnesmässigt
sett. Jag skulle bara vilja tillägga
att också dessa insatser måste samordnas
med andra. Skall vi utveckla eu
region i ett u-land måste vi naturligtvis
följa precis samma mall som när vi utvecklar
en region hemma i Sverige. Vi
kan inte bara göra en sak eller två; vi
måste göra nästan allting. Samtidigt
måste vi lyfta utvecklingen framåt.

Vi har ett regionprojekt i Etiopien
som är ett försök till sådan samordning.
Det är emellertid inte nödvändigt att vi
gör allting själva, utan vi kan samordna
arbetet med andra länders insatser. För
att ta ett mycket enkelt exempel vill
jag säga att man, om man lämnar yrkesutbildning,
naturligtvis också måste ha
avnämare för denna, d. v. s. industrier
som tar emot dem som blivit utbildade.
Detta är alldeles självklart.

Vi har i Sverige sluppit ifrån en stor
teologisk debatt om familjeplaneringen.
Den svenska ekumeniska nämnden har
tagit klar ställning för familjeplaneringen.
Nämnden stödersighärvidpå Världskyrkorådet.
Däremot har katolska kyrkan
inte kunnat övertygas om nödvändigheten
av familjeplanering;. Vi har
med spänning väntat på påvens ställningstagande,
men hans svar blev i stort

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21

125

sett en besvikelse. Detta är verkligen beklagligt,
speciellt därför att påven ju
för övrigt visar en markerad radikalism
i sitt uttalande. Han sällar sig därmed
egentligen till den vänsterradikalism
som går genom kyrkorna i världen. Jag
skall bara ange ett enda litet uttalande
av påvekyrkan. Det hävdas med stor
bestämdhet, »att den ohämmade ekonomiska
liberalism, som sätter vinstmotiv,
konkurrens och enskild äganderätt
som sina högsta normer, har lett till
den internationella penningimperialism
som följt industrialiseringen och
fortfarande vållar lidande på många
håll». Den katolska kyrkan vänder sig
alltså mot detta.

Det kunde knappast ha skrivits mera
radikalt här hemma! Därför hade det
givetvis varit värdefullt, om den katolska
kyrkan också hade tagit ställning för
familjeplaneringen, inte minst på grund
av att det opinionsmässigt betyder så
oerhört mycket i internationella sammanhang,
eftersom katolska kyrkan har
ett grepp över människorna som kanske
ingen annan kyrka har.

Jag skulle gärna från denna talarstol,
även om det torde vara förgäves, vilja
vädja till den katolske biskopen här i
landet — den katolska kyrkan har dock
ungefär 90 000 anhängare i vårt land
— att han genom de kanaler som han
har tillgång till försöker påverka den
katolska kyrkan i riktning mot en mera
human, ja, jag skulle också vilja säga
en mer kristen inställning. Biskopen bör
ta en allvarlig funderare på frågan. Ifall
man vill tala om moral i detta sammanhang
kan man här tala om den lilla
moralen och den stora moralen, nämligen
den att rädda människor från nöd
och umbäranden.

I skilda sammanhang har missionen
tagits upp i debatten. När jag lyssnade
till herr Nordstrandhs anförande fick
jag en känsla av att han var mycket aggressiv
mot regeringen som inte varit tillräckligt
positiv. Det är klart att regeringen
hade kunnat säga mera, men jag

Bistånd till u-länderna in. m.

tycker att de uttalanden i denna fråga
som har gjorts under flera år av statsutskottet,
av regeringen och av utrikesministern
ändå kan noteras med stor
tillfredsställelse. Visserligen är det relativt
små belopp som har gått via missionen
hittills — man är uppe i 3 miljoner
kronor om året, och i förhållande
till vår u-hjälp i övrigt är detta naturligtvis
en ganska ringa summa, men jag
håller inte för otroligt att man i framtiden
kan tänka sig både 25 och 50 miljoner
om året som går den vägen. Det
får dock ankomma på missionen att avgöra
hur mycket man skall kunna ta
emot för de uppgifter som det här kan
bli fråga om.

Herr talman! Jag skulle också ha
kunna säga litet om investeringsgarantier,
men jag skall gå förbi den frågan
och bara hänvisa till vad vår gruppledare
i denna kammare, herr Bengtsson
i Varberg, har sagt. Jag har emellertid
en känsla av att det, när man resonerar
om investeringsgarantier och
den opposition mot dessa som man nu
har sett i en del tidningar och i vissa
kretsar, har ett mycket starkt drag av
frasradikalism. Det förhåller sig i alla
fall så att u-länderna måste få industrier.
Från svensk synpunkt kan man
fråga: Vem skall industrialisera? Eftersom
staten och kooperationen endast
svarar för 5 procent vardera av företagsamheten
i detta land blir det givetvis
den privata företagsamheten man i
huvudsak får lita till. Men vad som är
viktigt i detta sammanhang är ju att
man uppställer som ett absolut krav att,
såsom herr Bengtsson i Varberg uttryckt
saken, mottagarlandets och inte
företagets intressen blir tillgodosedda.
Regeringen bör försöka få garantier för
den saken. Jag tror att det går att utforma
regler varigenom detta krav kan
tillgodoses.

Utan att gå in på frågan om livsmedelsförsörjningen
alltför mycket skall
jag yrka bifall till ytterligare en reservation,
nämligen reservationen 1 a i

126 Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m. m.

statsutskottets utlåtande nr 54 och som
gäller livsmedelsförsörjningen och livsmedelsfonden.
Det kanske inte är fråga
om så stora divergenser mellan utskottets
förslag och reservationen, men jag
tror att det vore nyttigt om Sverige i
internationella sammanhang tog kraftigare
initiativ i detta avseende, och jag
yrkar alltså bifall till den reservationen.

Jag skulle kunna sluta här, herr talman,
men jag vill säga ett par ord till
herr Hermansson. Det är ungefär detsamma
som herr Carlsson i Tyresö sade
till herr Ullsten med hänvisning till
Norge. När man nu har fått en borgerlig
regering där, lägger den fram ett
förslag på en ökning med 10 miljoner
kronor. I stortinget delade sig emellertid
den borgerliga majoriteten. Kristeligt
folkparti, centern och venstre ville
anslå ytterligare 10 miljoner kronor. Arbeiderpartiet
föreslog 23 miljoner kronor
utöver vad som föreslagits i propositionen.
Beslutet blev en ökning med 20
miljoner kronor. Detta skedde alltså i
vårt grannland Norge med en borgerlig
regering. Det kanske är riktigt som
statsminister Borten sade att det är litet
annorlunda att vara i regeringsställning
än att vara i oppositionsställning.
Man får ta ett ekonomiskt ansvar, ty
det finns många trängande behov att
tillgodose.

Vi har i dag att vänta ett beslut som
innebär att vi ger över 100 miljoner
kronor mer till u-hjälpen nästa budgetår.
Det har vi kunnat göra tack vare
den opinion som finns i detta land,
men det har varit en socialdemokratisk
regering som har arbetat fram den
opinionen och försökt få pengar till
detta.

Ser man på u-hjälpen i östblockets
stater finner man att u-hjälpen där är
mycket liten. Den är också mycket bunden
bilateralt, därför att kommunisterna
vill göra politisk affär av det hela.
Kapitalflödet från i-länderna till u-länderna
uppgår till ungefär 9 miljarder

dollar, varav 430 miljoner, d. v. s. nära
en halv miljard, kommer från östblocket.
Så även om kommunisterna hade
makten är det inte säkert att u-hjälpen
blivit så stor.

I detta anförande instämde fru Johansson
och fru Lindskog (båda s).

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med hjälp av den internationella
statistiken kan man som bekant
bevisa det mesta. Om herr Svensson
i Kungäiv hade tagit andra exempel
än Norge i fråga om borgerligt styrda
länder hade han kommit underfund
med att de flesta har högre u-hjälp än
både Sverige och Norge. Jag skall emellertid
inte gå in på detta.

Jag tyckte det var angenämt att höra
att herr Svensson betraktar motståndet
mot investeringsgarantier som frasradikalism.
Det var nämligen inte så
värst länge sedan, i själva verket bara
några månader sedan, som motståndet
mot investeringsgarantier var minst lika
hårt från socialdemokratiskt håll som
från kommunistiskt, låt vara att man
använde en annan terminologi. Då var
emellertid motståndet högsta statsvisdom,
i dag är det frasradikalism. Jag
röstar för min del på den senare varianten,
ty jag anser den vara riktigare.
Därför tycker jag mig inte heller ha någon
anledning att fortsätta polemiken
mot herr Svensson på denna punkt, och
det är jag glad för.

Herr Svensson sade att de inte hoppat
av från motionen om ökad u-hjälp
utan bara tagit konsekvenserna av de
villkor som ställdes. Under förutsättning
att finansieringsvillkoren bifölls
var avsikten att stå fast vid motionen
eftersom två delar hängde ihop. För
säkerhets skull hade det valts ett finansieringssystem
som man nästan på
förhand måste ha förstått att ingen
människa skulle kunna acceptera. Nästa
sekund säger man att man accepterat
utskottsmajoritetens förslag att höja

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21 127

u-hjälpen med 40 miljoner utan att ha
en aning om var dessa pengar skall tas.
Det får regeringen ordna bäst den kan,
var herr Svenssons recept.

Jag skulle vilja ställa några frågor
till herr Svensson. Kommer SIDA enligt
herr Svenssons uppfattning att få ta i
anspråk 40 miljoner kronor utan att
någon annan del av u-landsverksamheten
måste minskas i samma eller ungefär
samma omfattning? Om det inte
förhåller sig så skulle jag vilja veta hur
man tänkt sig att finansiera ökningen
med 40 miljoner kronor utan att detta
innebär någon som helst belastning på
samhällsekonomin. Detta var ju målsättningen
med herr Svenssons och herr
Carlssons i Tyresö motion och det har
också varit socialdemokratins linje under
hela den tid frågan debatterats.

Om man övergivit denna tanke och
menar att man mycket väl kan låna dessa
40 miljoner kronor eftersom u-hjälpen
ju är så angelägen — en synpunkt som
jag i och för sig kan instämma i •— vill
jag fråga varför man då inte har gått den
vanliga vägen och föreslagit en ökning
av anslaget här i riksdagen, d. v. s. tillstyrkt
vårt förslag om en vanlig anslagsökning
med friska, nya 40 miljoner
kronor.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Beträffande frasradikalismen
och investeringsgarantin vill jag
säga att om herr Ullsten läst utskottsutlåtandena
under senare år borde han
ha funnit, att det finns en positiv vilja
att söka nå en lösning. Man har emellertid
velat vänta på en internationell
överenskommelse på detta område liksom
också på en nordisk debatt. Nu är
man emellertid på det klara med att
åtminstone den internationella överenskommelsen
kommer att dröja, och detta
är anledningen till att man bör införa
en nationell investeringsgaranti.

Man kan givetvis fråga sig varför herr
Ullsten och de övriga i mittenpartierna

Bistånd till u-länderna m. m.

inte gick med på vårt finansieringssystem,
som ändå inte var så tokigt som
man vill göra gällande. Det tokiga från
deras synpunkt var väl närmast, att
det faktiskt drabbar inkomsttagare med
inkomster över 40 000—45 000 kronor.

Jag skall inte ge mig in på någon samhällsekonomisk
debatt utan nöjer mig
med att konstatera att vad jag i detta
sammanhang litar till är det klara besked
vi fått, att det enligt propositionens
förslag blir en ökning av u-hjälpen med
40 miljoner kronor. Det är alldeles
självklart att dessa 40 miljoner måste
tas någonstans. Det kan kanske vara
egalt var de tas, men för oss är det av
största vikt att de pengarna ställs till
förfogande. Herr Ullsten och flera med
honom har talat om 50 miljoner kronor
»friska» pengar. På vad sätt är de pengarna
friska? De är ju lånade.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste erkänna att
jag inte blev mycket klokare av herr
Svenssons svar. Förslaget om finansiering
genom folkpensionsavgiften avslogs
ju med en så betryggande majoritet,
att det inte finns någon anledning
att betrakta det som realistiskt.

Nu säger herr Svensson att han fått
besked från regeringen om att finansieringen
av dessa 40 miljoner kronor,
som jag i motsats till herr Svensson inte
alls tror kommer u-hjälpen till del, skall
ordnas. Vore det inte rimligt att herr
Svensson delgav oss andra, som inte
haft dessa sekreta kontakter med regeringen,
hur man på det hållet sett på
saken? Varifrån skall pengarna tas? Det
är ju ändå den frågan som varit det
centrala i hela debatten ända sedan
januari. Nu plötsligt har man hittat på
ett sätt att klara detta, men då vill man
inte tala om hur det skall ske. Det är
väl ändå en ganska egendomlig attityd
till det centrala problemet i hela frågan.
Om vi inte kan få något besked på
den punkten, måste vi ha kvar den uppfattning
som jag tror är den realistiska,

128 Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m. m.

nämligen att man kommer att ta dessa
40 miljoner kronor från anslaget för finansiellt
bistånd. Då blir det ju inte
någon ökning, som man sökt göra gällande
att det skall bli, utan det blir en
bokföringstransaktion till ingen nytta
alls för u-hjälpen och u-länderna.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Om herr Ullsten hade
läst utskottsutlåtandet, hade han inte
behövt avslöja all sin okunnighet om
den matematik vi sysslat med. Det framgår
nämligen mycket klart av detta utlåtande
för det första att en del av de
39,8 miljonerna ingår i det belopp på
99 miljoner kronor som föreslås till
fältarbetet, för det andra att inom ramen
för tredje huvudtiteln vissa överföringar
till fältverksamheten kan göras och för
det tredje att vissa av de aktiviteter
som planerats icke kan utföras under
budgetåret, varför ytterligare belopp
står till förfogande inom ramen för
tredje huvudtiteln. Därutöver behövs
ett visst täckningsanslag. Utskottet anvisar
därvidlag utvägen att genom en
överföring från anslaget till bilateralt
finansiellt bistånd skapa den täckningen.
Med utgångspunkt från den erfarenhet
vi tidigare har och från vetskapen
om den planering som sker är vi medvetna
om att den överföringen i och
för sig sannolikt icke kommer att påverka
den aktiva verksamheten under
budgetåret 1967/68. Som en följd därav
kan vi inom ramen för de 404 miljonerna
ge utrymme för dessa aktiviteter.

Striden gäller alltså, som jag tidigare
sagt, huruvida mittenalliansens linje,
som i sak innebär att man ökar reservationerna
i riksbanken, skall följas eller
om man enligt vårt förslag på ett
effektivare sätt skall utnyttja de disponerade
medlen.

Om herr Ullsten nu haft vänligheten
att lyssna till och försökt förstå mitt
resonemang, kanske han också till slut
skall komma underfund med att hans

argumentering saknar stöd i verkligheten.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Jag skall inte i denna
debatt gå in på alla de problem som
ventileras i samband med vårt ställningstagande
till u-hjälpen och SIDA :s
verksamhet. Jag ställer mig helt positiv
till förslaget att SIDA skall få de medel
man begärt, så att man något så
när kan genomföra det hjälpprogram
som presenteras i organisationens anslagsäskanden.

Det är ett enda avsnitt som jag med
några ord skulle vilja beröra med anledning
av motion nr 111 i denna kammare.
I motionen begärs att SIDA ''under
alla förhållanden — vilket beslut kammaren
än fattar om anslagets storlék —
skall få möjligheter att kanalisera 6
miljoner kronor genom de frivilliga Organisationerna,
enkannerligen missionen.
Yi tar i motionen upp SIDA:s relationer
till dessa frivilliga organisationer
och de anslagsäskanden SIDA gör i
samband med dessa.

Hittills har den förda debatten i långa
stycken varit en missionsdebatt, där
missionen på ett alldeles särskilt sätt
kommit i centrum. För den som under
ett långt liv varit engagerad just i den
verksamheten har det varit en stor glädje
att lyssna till de positiva framställningarna
av missionens insatser i ulandshjälpen.
Hans excellens utrikesministern
som inledde debatten i dag tog
upp detta tema, och det har följt debatten
allt sedan.

I sitt inledningsanförande i denna
kammare påpekade utrikesministern att
det är viktigt hur u-hjälpen kanaliseras
och organiseras. Enligt hans mening får
man inte döma u-landshjälpen efter
svenska förhållanden, utan man måste
ta hänsyn till de förhållanden som råder
i de länder som mottar hjälpen.
Man måste med andra ord ha kännedom
om respektive u-länders syn på
den hjälp det är fråga om. Därtill får

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21 129

man se till att man inte splittrar sig
på för många projekt. Jag vill gärna
understryka att missionen med tanke
på pengarnas bästa användande är en
första klassens kanal för att överföra
bidragsmedlen till u-länderna. Jag kan
understryka detta så mycket mer som vi
i vår motion tagit upp SIDA:s relationer
till de frivilliga organisationerna.
År efter år har vi kunnat konstatera
att samarbetet mellan de svenska missionssällskapen
och SIDA utvecklats.
Detta bekräftar även SIDA i sina planer
för det bilaterala biståndet.

SIDA anför där:

»Utöver att i SIDA:s styrelse är företrädda
olika folkrörelser och intressegrupper,
tillgodogör sig ämbetsverket
i olika formellt eller informellt tillkallade
arbetsgrupper eller genom andra
löpande kontakter erfarenheter och vilja
till insatser från organisationerna. Kontakterna
och erfarenhetsutbytet underlättas
genom att inte så få tjänstemän
hos SIDA, hemma eller på fältet, har
eller har haft nära anknytning till olika
frivilliga organisationer. Samarbetet
gäller de humanitära hjälporganisationerna
såsom missionerna m. fl.»

Vi vill gärna understryka detta. Den
erfarenhet jag personligen har av de
kontakter som etablerats beträffande
den mission som jag företräder är uteslutande
av positivt slag.

Av utrikesministerns anförande framgick
också att biståndet till u-länderna
inte bara är en fråga om pengar. Det
gäller även att ha kännedom om förhållandena
i biståndsländerna och att
ha erfaren och kunnig personal med
förmåga att rätt bedöma hur hjälpen
skall förmedlas. Den utbildning som
missionens fältarbetare får är mycket
grundlig och speciellt inriktad på de
verksamhetsfält som skall bearbetas.
Dessa arbetare får redan här i Sverige
en mycket ingående kännedom om de
förhållanden som de skall arbeta under.
Därtill erhåller de den språkundervisning
som är nödvändig, en undervis -

Bistånd till u-länderna m. m.

ning som i slutskedet är förlagd till utlandet,
t. ex. till England, Frankrike och
Belgien. De får också en viss kännedom
om de inföddas språk, varjämte de blir
specialutbildade på de områden där de
skall ha ansvar för u-landsarbetet. En
bättre arbetskraft kan man därför näppeligen
tänka sig. Med den kallelse dessa
ungdomar har för arbetet vinnlägger
de sig också om att tillgodogöra sig utbildningen
på bästa sätt.

I sitt interpellationssvar sade utrikesministern
också att han för sin del
värdesatte missionens verksamhet, och
han framhöll att man där tack vare de
frivilliga arbetsinsatserna har mycket
låga administrationskostnader. Det känner
vi ju också alla till.

Beträffande statens stöd vid kanaliseringen
av u-landshjälpen genom missionerna
uttalade sig utrikesministern
mycket positivt och ansåg att sådant
stöd skall lämnas samt att regeringen
ser mycket positivt på sådan bidragsgivning.
Vi som har anknytning till dessa
kanaler är givetvis tacksamma för ett
sådant uttalande, och vi hoppas på en
avsevärd utvidgning i samarbetet där.

Herr talman! Då det gäller samarbetet
mellan SIDA och missionerna vid upprättandet
av de projekt som kan komma
i fråga förutsattes att respektive missioner
presenterar utarbetade förslag med
utförliga planerings-, byggnads- och utrustningskostnader.
Där får SIDA mycket
värdefull hjälp vid bedömningen av
projektens genomförbarhet. SIDA ställer
också stora krav på god planering och
god motivering för projekten, och även
mottagarlandets myndigheter bör anse
verksamheten värd att satsa på. Det är
framför allt hälsovård, utbildning och
familjeplanering som är aktuella verksamhetsområden.
Jag vil! där tillägga
att missionen mer och mer tar sikte på
att utbilda de infödda till att ta över
det arbete missionerna tidigare uträttat.

Jag kan nämna att den evangeliska
verksamheten numera i de allra flesta
u-länder så gott som helt har övertagits

5 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 21

130 Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m. m.

av de infödda. Missionerna å sin sida
är angelägna om att samarbetet kan
fortgå i ostört tempo, till fromma för
både den egna verksamheten och mottagarlandet.
Det bilaterala biståndet kan
knappast få bättre representanter, mera
kunniga på området och mera kostnadsbesparande.
Som alla vet arbetar missionerna
med mycket låga omkostnader,
delvis beroende på att deras arbetare på
missionsfälten inte har så höga löner
som annars brukar utgå vid arbete utomlands;
de arbetar under dessa villkor
på grund av sin kallelse och det stora
intresse för saken som de äger. Projekteringarna
kan också utföras med låga
kostnader liksom annat som behövs för
planeringen.

I vår motion har vi hävdat en del av
de här framförda synpunkterna, och vi
finner det angeläget att SIDA erhåller
de medel som begärts för att kunna genomföra
de projekt som redan presenterats
och ligger färdiga för igångsättning.
På grund av att SIDA inte haft tillräckliga
medel har ju dessa projekt hopat
sig till en lång rad. Vi har hört
här att det t. o. m. gäller 14 miljoner
kronor. Det är angeläget att dessa projekt,
av vilka en hel del är över två år
gamla, kan sättas i gång. Det kommer
ett ständigt rop från u-länderna genom
våra missionärer om hur nödvändigt
det är att påbörja de planerade projekten.

Utrikesministern efterlyste i sitt anförande
ungdomar som var villiga att gå
ut till u-länderna för att hjälpa. Ja,
missionen har en lång rad av män och
kvinnor, som står färdiga att gå ut för
att göra en insats under förutsättning
att vi kan skaffa fram de medel som
behövs.

I debatten här har man tagit upp frågan
om opinionsbildningen i fråga om
u-landsarbetet, och man menade att
vi inte skulle gå längre än opinionen
medger. Både herr Wedén och herr
Wahlund var inne på detta och menade
att vi skall skapa opinion. I detta sam -

manhang erinrar jag mig hur det var i
seklets början, när våra missionssällskap
mera på allvar tog upp sitt missionsarbete.
Man sade då, mycket av
oförstånd: Låt infödingarna vara i sitt
lyckliga tillstånd! Vi behöver inte hjälpa
dem med något, de är lyckliga som de
är. I dag är det väl ingen som säger så.
Om missionen skulle ha tagit sådana uttalanden
som ett uttryck för att man
inte önskade mission, skulle den givetvis
ha lagt ned verksamheten. I stället har
missionen skapat en opinion till sin
fördel. Opinionen blir sådan som man
gör den. Får människorna förtroende
för en sak, då skapar man en opinion
för den. Har den inte förtroende, blir
det en opinion mot denna sak.

Herr talman! Både utskottet och reservanterna
har menat att våra motioner
har blivit väl tillgodosedda genom
de förslag till ökat bistånd som framlagts.
Jag tror dock, herr talman, att
reservanternas förslag om direkt ökat
anslag är det mest vägande i detta avseende,
varför jag vill yrka bifall till
reservation nr 6 i statsutskottets utlåtande
nr 53.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Innan vi lämnar vår
självdeklaration har vi undertecknat
den på heder och samvete, och som
goda samhällsmedborgare vill vi ha
både vårt goda samvete och hedern i
behåll.

När vi penetrerat och debatterat denna
stora och närgångna fråga om hjälp
till u-länderna i åtskilliga timmar och
sedan vi medelst voteringsknapparnä
redovisat vår inställning och vårt beslut,
är frågan berättigad: Har vi det
goda samvetet och hedern i behåll?

Vår hjälp till u-länderna är inte bara
en ekonomisk fråga, utan också en samvetsfråga.
Visst skall vi ta stor hänsyn
till våra ekonomiska möjligheter, men
vad säger samvetet inför denna kusliga
realitet att miljoner utmärglade
gråtande barn, kvinnor och män hung -

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21 131

rar och svälter, att miljoner plågas och
dör i sjukdomar som vi med våra resurser
lätt kunde avhjälpa? Kan vi inför
detta med gott samvete säga: Vi har
gjort vad vi har kunnat? Att vi bör
hjälpa, att vi skall hjälpa, är alla överens
om. Det vi vet om nöden i u-länderna
borde ha övertygat oss alla. Hur skall vi
hjälpa och hur mycket skall vi ge? På
den punkten är meningarna delade.
Skall vi ge av vårt överflöd eller skall
vi ge så att det innebär en viss försakelse?
Skall vi ge Va procent, 1 procent
eller mer av vår nationalinkomst?

Långt innan hjälpen till u-länderna
diskuterades i riksdagen har den kristna
missionen utfört en imponerande
gärning i utvecklingsländerna. Många
medlemmar har lämnat både tionde
och mer för att u-länderna skulle få
kyrkor, skolor, sjukhus, verkstäder, yrkesskolor
m. in. Unga människor har
för en blygsam lön givit sina bästa år
i ett krävande arbete för att skapa bättre
förhållanden i u-länderna. Resultaten
som åstadkommits talar för sig själva.
Därför är det naturligt att vi från missionens
håll vill stödja och inspirera
till den största möjliga hjälp som går
att åstadkomma just nu. 1 procent av
vår nationalinkomst är väl ingen orimlig
begäran. Att finna vägar för att få ut
vårt livsmedelsöverskott till u-länderna
bör allvarligt undersökas. När vi gör
affärer med u-länderna skall vi inte
utnyttja dem genom att underbetala
det vi köper. En u-hjälp, där administrationskostnaderna
hålles så låga som
möjligt, hör också med i bilden. Då
missionen har mycket låga administrationskostnader,
bör samarbetet mellan
SIDA och missionen utvidgas. Det är
viktigt att vi inte skapar motsättningar
härvidlag. Ett harmoniskt samarbete
bör eftertraktas, så att SIDA generöst
och med fullt förtroende kan överlåta
de medel som missionen bör ha och bäst
kan förvalta.

Med dessa erinringar vill jag, herr
talman, yrka bifall till de reservatio -

Bistånd till u-länderna m. m.

ner som är undertecknade av företrädare
för centerpartiet.

Herr WERNER (h):

Herr talman! I denna debatt som rör
mänsklighetens väsentligaste ärende har
det sagts många stora ord och nämnts
många höga tal. Men jag tror att vi blivit
blinda för orden och siffrorna. De säger
oss inte så mycket längre. Det har talats
om solidaritet med fattiga folk. Vad menar
vi med det? Vilken täckning har vi
för solidariteten? Vi talar på samma
sätt om den kristna människokärleken.
»Alla äro våra bröder som på jorden bo
och bygga.» Vad menar vi med det? Har
vi täckning för dessa ord? Vem kan med
sin tanke nå verkligheten bakom de två
tusen miljoner människor som lever i
svält? Eller hur mycket är 404 miljoner
svenska kronor i dessa sammanhang?
Vilka relationer röjer siffran 0,38 procent
av nationalprodukten?

Herr talman! Jag skall inte trötta med
fler siffror, utan jag tänkte få demonstrera
kronans kaka, som alla känner
igen. Den får här representera vår bruttonationalprodukt,
d. v. s. det som vi
har chans att konsumera. De som har
goda ögon ser att kakan är litet naggad
i kanten. Det beror inte på att det finns
möss i riksdagshuset, utan på att humanitärt
inställda riksdagsledamöter har
tagit en bit av kakan och givit åt underutvecklade
folk. Det lilla hål det rör sig
om motsvarar 0,38 procent av vår nationalinkomst.
Då kan man fråga, ärade
kammarledamöter, om det är detta som
kallas solidaritet? År det detta som kallas
kristen människokärlek?

Vi skall nog akta oss för de höga bekännelserna
ett tag. Jag tror att vi ofta
grymt sviker vår bekännelse till de stora
orden. Men det finns många punkter i
utskottets skrivning som man kan glädja
sig åt. Jag tänker på investeringsgarantin
som äntligen kommit. Vi vet att av
OECD-staternas 10 miljarder kronor
som satsas i u-landshjälp utgör företagens
investeringar 40 procent.

132 Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m. m.

Likaså noteras som en positiv överraskning
att man bär lyckats manipulera
i budgeten och flytta över 39,8 miljoner
till SIDA:s fältarbete. Om detta kan
sägas att hålet på den finansiella biståndssidan
dock skall täckas en gång
— man bör ju betala sina lån — och när
det tillfället kommer har man måhända
inte råd med mer än att täcka hålet. Vi
kan därför befara att det då kommer att
finnas nya väsentliga projekt som man
inte kan ta sig an.

Jag finner faktiskt mittenpartiernas
bud hederligare och jag kommer därför
.att rösta för detta. Lever vi i en katastrofsituation,
kan 10 miljoner kronor
göra under. Här är ingen tid att vänta.

Det är också positivt att en samordning
av biståndsformerna kommer till
stånd och att allt läggs under en hatt,
utrikesministerns. Det är skada att man
inte kan ta steget fullt ut och göra den
översyn och planering av biståndsverksamheten
som de borgerliga partierna
motionerat om. Jag vet att det som
främst skapar ovilja mot u-landslijälp
bland vårt folk är dessa alltför kostnadskrävande
och illa planerade projekt av
typen mödra- och barnavårdscentralen
i Kilibia. En allsidigt sammansatt utredning,
som skulle pröva riktlinjerna för
vårt utvecklingsbistånd, hade haft den
största betydelse för gemene mans tillit
till vårt statliga bistånd. Det är tveksamt,
om statsrådet Torsten Nilsson har
samma möjlighet att lägga fram »ett progressivt
u-hjälpsprogram» som han lovat
i regeringsdeklarationen.

Utrikesministern yttrade sig i dag
om missionens verksamhet. Han betygade
ännu en gång sitt förtroende för missionens
insatser, vilket vi noterar med
tacksamhet. Han gjorde emellertid en
gränsdragning -— som herr Nordstrandh
också lär ha kommenterat i dag — och
menade att staten gärna kunde stödja
»direkt utvecklingsfrämjande» projekt.
Jag tror inte att man behöver vara så
rasande försiktig med denna gränsdragning;
det mesta missionen sysslar med

är utvecklingsfrämjande. Man behöver
visst inte vara kristen för att hålla med
om detta.

Låt mig ta ett konkret exempel, familjeplaneringen.
Jag tror att få insatser
bereder vägen för familjeplanering
som den kristna missionens. Utan missionens
insats, för att förmedla vår syn
på människan, måste det vara oerhört
svårt att nå några resultat med familjeplanering.
Det vill till att vi kan till
u-länderna förmedla den människosyn
som vi själva representerar och som säger
att det är orimligt och orätt att föda
barn till svältdöd. Så länge denna människosyn
saknas kommer man att ha
svårt att lyckas med familjeplaneringen.

Det finns nog anledning att kollaborera
också över de ideologiska gränserna.
Det arbete missionen utför är utgiftsbesparande.
Låt mig ta ett exempel
som är ganska enastående. I Tanzania,
där Lutheran World Service, i vilken
även den svenska Lutherhjälpen ingår,
sköter sedan tre år allt flyktingarbete på
uppdrag av dels landets regering och
dels av flyktingkommissariatet i Geneve.
Den svenska frivilliginsatsen belöper
sig till 1 miljon kronor. Detta är en tredjedel
av de lutherska kyrkornas insats.
Man har skapat ett operationsorgan,
Tanzania Christian Refuge Service, som
hjälper de flyktingar som kommer från
Angola och Mocambique. FN:s High
Commissioner i Geneve, pakistanaren
Sabrudin Aga Khan, har vid flera tillfällen
framhållit att detta arbete är det
bästa exempel på samverkan som han
har mött.

Det finns även anledning, herr talman,
att från frivilligorganisationernas
sida notera de goda relationer som etablerats
mellan SIDA och dessa frivilligorgan.
Jag kan tala för den svenska Lutherhjälpen,
där vi verkligen är tacksamma
för det goda klimat som är rådande
och det stimulerande samarbete
som kommit till stånd. I år kanaliseras
för ändamålet 6 miljoner från SIDA till
frivilligorganisationerna, men man får

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21 133

verkligen hoppas att detta anslag snabbt
kommer att ökas, ty det finns redan i
dag äskanden från frivilligorganisationerna
på 15 miljoner kronor.

Jag vill vidare säga några ord om experter
och fredskår-arbetare. Frivilligorganisationerna
bedriver ett omfattande
fredskårarbete. Det är fråga om ungdomar
som har yrkesutbildning i skilda
fack och som för en blygsam ersättning
ger sig ut i u-länderna under ett par tre
år. De fyller en väsentlig uppgift i denna
tid då man f. ö. har så stor tilltro till
experter. Att få experter som kan undervisa
på högskole- och universitetsnivå
är bra, men det gäller att bemanna också
de övriga leden i verksamheten, vilket
alltför ofta försummas. Det är föga
vunnet med att utbilda arkitekter som
kan rita fantastiska byggnader, när man
saknar byggnadsarbetare. Projektet med
Algerietfarmen föll i rätt stor utsträckning
på avsaknaden av förmän, som
kunde utbilda jordbruksarbetare.

Det är utbildningen på lägre nivå som
verkligen tarvar omfattande insatser.
Sker inte en sådan utbildning, skapas
dessutom en social och ekonomisk klyfta
mellan de expertutbildade och folket
i gemen. Raden av jordbrukare, snickare,
byggnadsarbetare, bilmekaniker,
sjuksköterskor och folkskollärare fyller
en mycket väsentlig roll i det breda
bjälparbetet. Dessa frivilligorganisationernas
frivilliga arbetare är en värdefull
tillgång för SIDA, ekonomiskt men
framför allt funktionellt. Här borde vi
ta exempel av Österrike, Belgien, Holland
och England, där staten antingen
svarar för deras utbildning eller resa
eller för bådadera.

Då så stor del av mänskligheten befinner
sig i en veritabel katastrofsituation
måste vi handla snabbt och satsa
allt vad vi rimligtvis kan. Det är visst
inte så att 10 miljoner kronor mer eller
mindre inte spelar någon roll — de betyder
liv och framtid åt en mängd människor.
Om vi själva hade tillhört den
skaran, hade vi måhända bättre förstått
allvaret i dagens beslut.

Bistånd till u-länderna m. m.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna under punkterna 3,
14 och 15 i statsutskottets utlåtande nr
53.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Ju längre denna debatt
fortskrider desto klarare står det för
mig att det här i kammaren finns ett
mycket starkt intresse av att engagera
sig i upplysningsarbetet här hemma om
u-landsproblematiken. Det är i och för
sig glädjande, eftersom en av de mera
väsentliga uppgifterna tyvärr fortfarande
är att åstadkomma en förändring i
hemmaopinionen. Önskar man en snabb
utveckling av u-landspolitiken ■—• vilket
är naturligt med hänsyn till de väldiga
krav och den tidspress som föreligger
— måste denna upplysningsverksamhet
bli omfattande.

Låt mig också, herr talman, få säga att
ju längre diskussionen fortsätter desto
svårare har jag att förstå de skillnader
som en del talare mer eller mindre energiskt
markerat från denna talarstol.
Herr Werner ägnade sig åt pedagogik
för en stund sedan och visade upp en
brödkaka. Han slutade med att tala om
att 10 miljoner kronor betydde så oändligt
mycket. Hur stor del av kakan utgör
dessa 10 miljoner kronor? Kanske herr
Werner vill fortsätta sin pedagogik och
visa detta?

Det verkar av vissa inlägg som om det
skulle gå en gränslinje mellan olika grader
av u-landsintresse i vårt land. Så är
det naturligtvis inte. Jag har mycket
svårt att förstå den reservation som mittenpartierna
bar avgivit beträffande
SIDA:s verksamhet. Enligt vad som
framgår av statsutskottets utlåtande och
av de kommentarer som gjorts av dem
som har deltagit i arbetet i utskottet
finns det med statsutskottets förslag
möjligheter att få väsentliga fältprojekt
från SIDA tillgodosedda.

Man kan naturligtvis begagna reservationen
som något av en symbol, och

134 Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m. m.

det verkar som om en del inom mittenpartigruppen
gör det. Reservationen
skulle markera ett större intresse, ett
hårdare engagemang i u-landsfrågorna.
Mot detta står påståenden av den art
som herr Wiklund i Stockholm nyss
gjorde, nämligen att man inte skall taxera
den internationella solidariteten efter
anslagens storlek och säga att solidariteten
växer med anslagen. Möjligen
kan man falla tillbaka på att man skall
förändra inställningen hos det svenska
folket genom ett sådant anslag. Om jag
rätt fattade vad herr Wedén sade före
middagspausen var detta för honom det
väsentliga skälet. Jag har dock svårt att
förstå att denna lilla skillnad i anslag
skall kunna omskapa den svenska opinionen
och att den visar ansvar för opinionsbildningen
hos dem som stöder reservationen,
medan de som inte gör detta
brister i ansvar.

Med särskild tillfredsställelse hälsar
jag att det har förts fram ett krav på att
vi skall få en plan på u-landspolitikens
utveckling. Vore det inte så sent på
kvällen, skulle jag ta upp en diskussion
om vad en sådan plan borde innehålla.
Nu får jag, herr talman, nöja mig med
några antydningar.

Jag betraktar det som väsentligt att vi
i fortsättningen kan åstadkomma en
koncentration av biståndet till ett relativt
litet antal länder och inom dessa
begränsa insatserna. Vi bör satsa på bestämda
projekt. I centrum bör enligt
min mening stå familjeplaneringen. Med
hänvisning till det material som tidigare
talare har presenterat vill jag understryka
att misslyckas vi på den punkten,
blir u-landsinsatsen av mycket ringa
värde. Det grundläggande är att man
kan hejda den väldiga befolkningexplosion
som försiggår.

Det finns ännu ett par avsnitt som
jag vill peka på. Andra talare har före
mig framhållit vuxenutbildningens betydelse.
Låt mig få kombinera detta
med två ytterligare synpunkter! Det ter
sig som väsentligt att förbättra den ad -

ministrativa träningen. Alla är vi medvetna
om att man behöver bygga upp
ett administrativt system inom u-länderna.
Jag undrar om inte något väsentligt
härvidlag är att utveckla en motsvarighet
till vårt kommunala system.
Det knyter an till stamtraditionerna,
och man får möjlighet att på lokal basis
bygga upp en administrativ apparat.
Det ger administrativ träning och möjliggör
lokala insatser. Vi skulle kanske,
herr talman, exportera litet av vårt kommunala
kunnande och system.

Detta förbinder jag med en annan
viktig uppgift, nämligen att utveckla,
stödja och förstärka de folkrörelser som
växer fram i dessa länder. En del av
dem har internationell anknytning och
äger motsvarigheter i vårt land och i det
övriga Europa. Andra har det knappast,
men de är ändå mycket betydelsefulla
inslag i dessa folks liv. Genom sådana
rörelser når vi ut till byarna och de
många människorna. Därmed kan vi
väcka deras intresse och göra en bred
insats på vuxenutbildningens område.
Vi kan också medverka till att skapa
en demokrati vid gräsrötterna. Jag hör
ingalunda till dem som anser att förutsättningen
för svenskt bistånd skall vara
ett demokratiskt system, men det bör
vara angeläget att försöka utveckla en
demokratisk ordning öven i u-länderna.
Ett viktigt led i denna strävan är enligt
min mening att man söker skapa en
folkrörelsedemokrati, som blir just denna
demokrati vid gräsrötterna.

På samma gång betyder denna vår
inställning att vi i allmänhet satsar på
de progressiva, utvecklingsdugliga krafterna.
Här hemma har folkrörelserna
varit en mäktig hävstång till u-landet
Sveriges utveckling. Som jag ser det kan
de bli detta även i u-länderna. Naturligtvis
räcker det inte med bara denna
satsning, men jag betraktar den som
väsentlig.

Det gäller här en kapplöpning med
tiden, som vi måste vinna. Eljest löser
vi inte detta gigantiska problem.

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21 135

Herr WERNER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår att det inte
är så lätt att undervisa, även om man
försöker göra det riktigt åskådligt. Det
är inte ens lätt att undervisa lektorer
i de här praktiska tingen!

Det är så, herr Johansson i Trollhättan,
att 10 miljoner betyder ganska
litet för oss — det beloppet kan man
balansera på en tandpetare — medan de
10 miljonerna kan betyda oerhört mycket
för människors liv och framtid i
u-länderna. För oss är dessa pengar en
bagatell, men där betyder de fantastiskt.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Låt mig först beträffande
motionen nr 47 i första kammaren
och nr 65 i denna kammare av herr Nyman
och mig m. fl. säga, att den har fått
en så positiv behandling, att jag här
inte kommer att ställa något särskilt
yrkande utan vill ansluta mig till statsutskottets
hemställan i dess utlåtande
nr 53. Jag vill dock gärna ytterligare
understryka betydelsen av motionen,
som gäller sådan forskning som avser
mikrobiologi och som skulle kunna komma
befolkningen i u-länderna till godo.
Utskottet har anfört att denna forskningsverksamhet
hör SIDA till och bör
prioriteras.

Herr talman! I onsdags kväll i förra
veckan hade jag ett par svarta gäster
här uppe på läktaren. Den ene av dem
var undervisningsministern i KongoBrazzaville,
dr Makany. Som ett barn
av den svenska missionen i Kongo är
lian en helhjärtad medlem av den kristna
församlingen i Kongo och även
en strålande representant för den generation
av infödda ledare som nu bygger
i u-länderna och som vädjar till
oss om hjälp. Han befann sig i Sverige
just för att utverka mera hjälp i det
uppbyggnadsarbete som pågår i Kongo.
Dr Makany är en aktad vetenskapsman
med en fransk doktorsgrad. Egentligen
borde han ha talat här i kväll. Vad

Bistånd till u-länderna m. m.

han berättade för oss som i förra veckan
mötte honom — det gäller även vår
ecklesiastikminister och andra representanter
för svenskt undervisningsväsende
— ger precis den bild vi behöver
av ett litet u-land med små egna tillgångar
men med stora problem i form
av fattigdom, sjukdom och okunnighet.
Han skulle i dagens debatt kunna representera
de många som är våra bröder
i nöden där ute.

Så till en liten detalj som har berörts
i den tidigare debatten i dag! Herrar
Vigelsbo och Nordstrandh har ur en
alldeles speciell synvinkel diskuterat
den svenska missionsverksamheten.
Herr Vigelsbo gav både i sin interpellation
och i sitt anförande i dag uttryck
för en mycket positiv inställning till
missionen, den svenska attityd som
numera är den förhärskande. Detta
är glädjande, även om beröm eller kritik
inte spelar någon större roll för dem
som har gått ut för att lyda missionsbefallningen.
Herr Vigelsbo och även
herr Nordstrandh hävdade att en betydligt
större del av u-landsinsatsen
borde dirigeras till missionens organisationer;
herr Nordstrandh argumenterade
t. o. m. hårdare än herr Vigelsbo för
detta. Jag skulle emellertid med all respekt
för uppsåtet ändå något vilja moderera
synpunkterna.

Vi är överens om missionens goda arbetsresultat,
även om den, som allt
mänskligt, är behäftad med brister och
svagheter. Det är riktigt att svensk mission
räknas in som en mycket betydelsefull
del av svensk u-landshjälp. Men jag
är litet rädd för alltför onyanserade
krav på en övervältring på svensk mission
av nära nog huvudparten av biståndsverksamheten.
Kravet har inte
ställts — det är sant — men det ligger
snubblande nära, om man starkt kritiserar
den statliga hjälpen och menar att
missionen skulle klara det hela mycket
bättre. Jag skulle vilja återställa balansen
en liten smula genom ett par enkla
påpekanden.

13G Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m. m.

Missionen varken kan eller vill åtaga
sig hur stora statliga u-landsuppdrag
som helst. Det är här fråga om två, i
vissa stycken likartade, i andra stycken
mycket olikartade, ja, inkommensurabla
storheter. Den kristna missionens program
upptar som bekant evangelisation,
diakoni, skolverksamhet, sjukvårdsarbete
och en rad sociala aktiviteter.
Grunden är det evangeliska arbetet, som
syftar till personlig livsförvandling och
till en omdaning av själva miljön och
livsbetingelserna i ett land. Man behöver
inte vistas länge i ett u-land för att
märka skillnaden mellan kristna byar
och gamla hedniska byar. Skolverksamhet,
sjukvård och sociala framsteg är
inte främst en metod för evangelisationen,
utan snarare en frukt av denna.
Evangelisationens frukter kommer alla
som befinner sig inom räckhåll för
denna verksamhet till del utan åtskillnad,
oavsett om de är personligt kristna
eller inte.

Den statliga hjälpen upptar, som utrikesministern
på förmiddagen alldeles
riktigt påpekade, en rad andra aktiviteter.
Missionen kan inte åta sig ansvaret
för alla dessa. SIDA kan å andra
sidan inte ersätta den kristna missionen
och har aldrig gjort anspråk på det.
Men de kan komplettera varandra. Och
det är detta som nu sker. Samarbetet
gick sakta och en aning tveksamt i början,
men det har ökat år efter år, som
också fru Lewén-Eliasson erinrade om
i sitt anförande.

Den statliga hjälpen är inte ett understöd
till missionen, allra minst till dess
evangeliska verksamhet. Någonting vill
väl den kristna församlingen också
göra själv! Det är fråga om ett samarbete,
där det svenska biståndsorganet
beslutar om betydande bidrag till
sådana projekt som faller inom ramen
för tekniskt eller humanitärt bistånd
men som administreras av missionen.
Så mycket som missionen orkar absorbera
av sådana uppdrag utan att förlora
sin egenart och försumma den centrala

evangelisatoriska uppgift som missionen
är ensam om, bör den få tillfälle att utföra.
Det växande samarbete som nu pågår
har lett till mycket goda resultat.
Jag skall inte uppta tiden med att
exemplifiera detta; andra talare har
gjort det tidigare.

Det har också sagts att beloppen stiger.
För det gångna budgetåret var det
fråga om ungefär 3 miljoner kronor.
För nästa budgetår har vi begärt 6 miljoner
kronor till frivilligorganisationerna,
och det finns, såsom här nämnts,
väl planerade projekt, godkända av
svenska missionsrådet, för ett belopp
av 14 å 15 miljoner kronor. Jag delar
herr Svenssons i Kungälv uppfattning
att den siffran kommer att stiga mycket
väsentligt de närmaste åren. Utrikesministerns
uttalande i dagens debatt
ligger helt i linje med våra berättigade
önskemål på missionens sida.

Efter dessa båda specialfrågor skulle
jag något vilja belysa u-landshjälpen
i dagsläget. Den håller ju på att få en
historia trots att den som statlig företeelse
inte ens har ett årtionde på hjässan.
Den föregicks visserligen, som alla
vet, av ett årtiondes verksamhet i centralkommittén
för svenskt tekniskt bistånd,
och den har som tidigare nämnts
i de svenska missionsorganisationerna
en mer än hundraårig föregångare, men
jag bortser från alla dessa utvecklingsskeden
och frågar mig hur dagens kontroversiella
läge uppstått. Det har ju
pågått en rätt hetsig debatt om u-hjälpen
i åtskilliga månader.

Utgångspunkten var naturligtvis
SIDA:s anslagsäskanden för budgetåret
1967/68, och bakom dessa anslagskrav
låg i sin tur två andra omständigheter,
dels målsättningen från 1962 och dels
SIDA:s större kapacitet i dagsläget. Det
nya ämbetsverket har fått kritik bl. a.
för sin obetydliga utvecklingstakt. Man
har ideligen påmint SIDA och dess styrelse
om den målsättning som statsministern
angav vid sin presentation
av den klassiska u-landspropositionen

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21 137

nr 100 på våren 1962. Det gällde att med
en målmedveten utveckling inom en rätt
begränsad tid nå upp till en svensk insats
av den mycket omtalade enprocentstorleken.
Idén kom som bekant från
FN och den hävdades här i Sverige med
mycken kraft av kretsar som stod broderskapsrörelsen
nära. Många inom folkpartiet
förde tidigt fram den, bland
andra herr Svensson i Ljungskile.

Nu vet jag mycket väl, ärade kammarkamrater,
att den där procenten beror
litet på hur man räknar, och jag
menar inte heller att huvudsaken är
att göra av med så mycket pengar som
möjligt. Det gäller att göra en väl planerad
och ändamålsenlig insats.

Den allmänna opinionen har pressat
på, och den har varit ganska enhetlig,
om man bortser från ett fåtal representanter
för Kain-sinnet — skall jag
ta vara på min broder? ■— och en och
annan kverulant i dagspressens insändarspalter,
kanske mest sådana som
har haft minst anledning att klaga. De
fattiga har ofta förståelse för varandra,
inom och utom landet. Men SIDA
har ständigt mött frågan: Varför växer
den svenska u-hjälpen så sakta? Ja,
vad har SIDA egentligen gjort? Jag känner
väl en del av svaret, men jag står
ju här i dag inte i första hand som ledamot
av SIDA:s styrelse utan som ledamot
av Sveriges riksdag. Kanske vågar
jag dessutom tillägga att jag genom
självsyn har kännedom om de flesta av
våra u-landsfält.

Det är inte bara misstag som gjorts,
utan det har utförts en utomordentlig
noggrann planering och ett pionjärarbete
på nya svåra arbetsområden med
alla de besvärligheter som oundgängligen
hör samman med sådana grannlaga
uppdrag. Vi arbetar ju bland folk
som i allra högsta grad behöver industriländernas
hjälp men till vilkas underutveckling
hör att de inte ens i alla
stycken är helt samarbetsvilliga. Man
kommer ingen vart med korvstoppningsmetoder
och påminnelser om att

Bistånd till u-länderna m. m.

dessa länder är underutvecklade. Det
blir fråga om ett tålmodigt samarbete
där sannerligen inte bara den mottagande
parten har något att lära. Det
går därför inte att köra hur fort som
helst.

När det gäller SIDA:s anslagskrav
har man under några år sagt att SIDA
gjort alldeles för blygsamma framsteg
i fråga om sin utvecklingstakt. Regeringen
satte därför häromåret en av
kanslihusets skickligaste ämbetsmän
som chef för SIDA.

Den mannen hade det moraliska modet
att under de första åren begära
lägre anslag än den allmänna opinionen
krävde. Men nu, när administrationsapparaten
är upptrimmad och ämbetsverket
något så när kunde gå i god för
pengarnas riktiga användning, kom ett
betydligt större anslagskrav. Jag talar
här främst om den bilaterala hjälpen
och SIDA:s fältverksamhet. Den finansiella
och multilaterala hjälpen administreras
ju fortfarande mer direkt från
Kanslihuset.

SIDA hade alltså äntligen kommit därhän
att det fanns arbetstekniska och
organisatoriska förutsättningar för en
något snabbare utveckling. Som bevis
härför kan jag nämna att SIDA under
det senaste budgetåret femdubblat sin
åtagandevolym i u-länderna. Man måste
ju planera rätt mycket innan man begär
pengar. En del av de tidigare misstagen
har just berott på bristande planering.
Att sätta i gång ett nytt u-landsprojekt
kräver förberedelser under både
ett och två år. Det är ofrånkomligt att
vissa av dessa förberedelser och överläggningarna
med u-ländernas myndigheter
väcker vissa förhoppningar och
ibland uppfattas som löften, såsom tidigare
i dag påpekats av bl. a. herr Wahlund.

Medvetandet om att regeringens, riksdagens
och en stor del av den svenska
allmänhetens målsättning ännu inte
var uppnådd mer än till en knapp tredjedel
sporrade givetvis de närmast an -

5* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 21

138 Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m. m.

svariga. SIDA dristade sig att begära
en ökning av anslaget till fältverksamheten
med 164 miljoner kronor. Finansministern
skar ned beloppet med 65
miljoner kronor. Denna användning av
blåpennan kunde inte gärna uppfattas
som annat än en medveten uppbromsning
av verksamheten. Finansministern
har redovisat sina skäl, och jag skall inte
upprepa oppositionens underkännande
av dem. Jag vill bara beklaga att uppbromsningen
kom just när vårt u-landsorgan
var berett att ta ett nytt steg i
riktning mot den något ökade utvecklingstakt
som också regeringen tidigare
begärt och att uppbromsningen fått
så ödesdigra följder.

Detta är beklagligt, säger också finansministern,
men nöden har ingen
lag. Vilken nöd? Man kan lätt få det
intrycket att vi här hemma befinner
oss i ett sådant ekonomiskt trångmål
att vi måste gå med återbud till dem
vi lovat att hjälpa. Vi måste ju först
skydda vår egen standard och helst
höja den ytterligare. »Nöden har ingen
lag» är dock en regel med djupare innebörd
i de länder, där majoriteten av
invånarna upplever en daglig kapplöpning
med hungersnöd och fattigdom,
med svåra sjukdomar och en okunnighet
så massiv att den försvårar en demokratisk
utveckling som bygger på upplysning
och socialt ansvar. Det gäller
ju att främja en människovärdig tillvaro
i länder som nyss vunnit sin självständighet
och som tillsammans med
oss skall bära ansvaret för fred och
framåtskridande i vår trasiga värld.

Vi är inte främmande för att det
uppdraget hastar. Och ingen av oss kan
vara främmande för att svensk u-hjälp
— hur ideellt och altruistiskt vi än vill
betrakta den — även ligger i vårt eget
välförstådda intresse. Kanske är vår
vilja till samarbete med u-länderna i
själva verket en garanti för att vi själva
skall överleva. Herr Wedén har tidigare
i dag med stort allvar understrukit den
synpunkten.

Jag vet inte vilken politisk etikett
aposteln Paulus skulle ha fått, om han
levat nu, men så här skrev han en gång
om sin tids u-landsbistånd och den
insamling han hade satt i gång för de
nödlidande: »Meningen är icke att

andra skola hava lättnad och I själva
lida nöd. Nej, en utjämning skall ske,
så att edert överflöd denna gång kommer
deras brist till hjälp, för att en annan
gång deras överflöd skall komma
eder brist till hjälp. Så skall en utjämning
ske.»

Jag har, herr talman, nära nog behov
av att be om ursäkt för att jag påminner
om utjämning inför vår tredjedels
procent, men regeln är riktig. Det gäller
ingenting mindre än att få fram en
världssolidaritet, om någon av oss skall
överleva.

Sedan är frågan om ett bortfall på 65
miljoner betyder någon katastrof för
vårt fältprogram. Naturligtvis inte. Men
det betyder en försening av angelägna
åtgärder som planerats och ställts i utsikt.
Någon måste gå med återbud och
tala om för u-ländernas myndigheter
att Sveriges ekonomi kommit i sådan
obalans att vissa åtaganden måste ställas
på framtiden. Det betyder att SIDA:s
redan otillräckliga och överansträngda
personal fått ägna veckor och månader
åt en nödvändig — i själva verket onödig
— omprioritering och uppbromsning
av projekt, till vilka det saknades
medel. Även om riksdagen nu desavouerar
både finansministern och SIDA genom
att anvisa lånevägen, så uppväger
det inte en snart halvårig omplanering
och försening. Att låna ur andra kassor
inom samma företag brukar ju inte heller
betraktas som särskilt rekommendabelt,
så mycket mindre som lånepengarna
varit avsedda för andra ändamål.
Man kan svårligen övertyga någon om
att finansministern satt undan dessa 40
miljoner utan att veta vad han skulle
använda dem till. Här har visserligen
förklarats hur man skulle kunna gå till
väga för att så småningom fylla tom -

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21 139

rummet, men det hade varit mer övertygande
om vi hade fått medlen utan att
gå dessa omvägar.

Jag beklagar alltså, herr talman, uppbromsningen
ur u-landsarbetets synpunkt,
men det är en annan frukt av
denna statsverksproposition som smakar
ännu bittrare, och det är återverkningarna
på den allmänna opinionen.
Visserligen har den också skapat upprördhet
och nitälskan, och den kanske
kan utlösa ett och annat gott verk; jag
tror inte att den långa debatten i dag
blir utan frukt. Men jag fruktar ändå
att de negativa effekterna väger över.
Naturligtvis har det alltid funnits människor
som protesterat mot u-hjälpen.
Man har som Judas med tillnamnet
Iskariot frågat: »Vartill denna förspillning?
Varför inte hellre ge det åt våra
egna fattiga?» Som socialarbetare under
flera decennier är jag djupt medveten
om att det finns människor i vårt
eget land som har det svårt. Jag har
aldrig drömt om att vi skulle minska
stödet till våra gamla och fattiga, till
våra sjuka, pensionärer och handikappade,
för att hjälpa de fattiga ländernas
folk. Men en del orkar inte se längre
än till sig själva, och så skriver de
en insändare och klagar på u-hjälpen.
Denna mentalitet av själviskhet och
kverulans har fått vind i seglen det senaste
halvåret, och det är riskabelt för
vår u-hjälp. Nu gömmer man sig till
och med bakom finansministern och
säger: »Se där är äntligen en förståndig
karl! Han bromsar upp miljonrullningen
och dämpar ner de där hjälpfantasterna.
»

Storfinansen har ofta haft ett gott
öga till finansministern, men nu har
han fått beröm också från det hållet.
På ledarsidan i Affärsvärlden-Finanstidningen
för den 12 januari hette det:
»En direkt komplimang bör herr Sträng
ha för att han haft modet att trotsa
u-landshjälpsivrarnas vrede och låtit
ökningen stanna vid 65 miljoner.»

Jag tycker också att det är litet oro -

Bistånd till u-länderna m. m.

ande när statsministern och hans medhjälpare
nu talar om en vikande opinion
som man tycker sig förnimma och som
man måste rätta sig efter. Är man övertygad
om att en sak är rätt, så väter
man inte på fingret och känner efter
från vilket håll det blåser, utan då försöker
man skapa opinion för det som
man anser vara rätt och tillbörligt.

Nå, vad skall vi nu göra? Ja, är det
verkligen otänkbart att förfara som så
många gånger tidigare i detta hus, nämligen
att bevilja ett tilläggsanslag utöver
de budgetgränser som statsverkspropositionen
dragit upp? Ingen vill
väl på allvar påstå att ett anslag på 50
miljoner kronor i stället för ett lån på
40 miljoner skulle åstadkomma fullständig
oreda i en 36-miljardersbudget.

Fru Ulla Lindström antydde i dag i
första kammaren att reservanterna på
denna punkt var i sin fulla rätt, även
om hon för att inte ödelägga hela sitt
inflytande för framtiden i det socialdemokratiska
partiet efter mycken inre
kamp valt att rösta med utskottet. Men
hon antydde som stöd för reservanterna
att det brukar komma in mer än
man beräknat på omsättningsskatten.

Och ännu klarare uttryckte hon det
nyligen i en artikel i tidskriften Fackföreningsrörelsen,
där hon skrev: »Uhjälpen
borde finansieras på samma
sätt som andra väsentliga angelägenheter
som staten skall svara för. Det är
självklart att till utgifter för centrala
ändamål tar man av det totala skatteuttaget.
Inget motiverar att u-hjälpen
behandlas som ett undantag.»

Så långt fru Lindström.

Jag tycker också att utrikesministerns
anförande på förmiddagen gav
löfte om en lyckosammare utveckling i
framtiden. Låt oss ta detta löfte på allvar,
samtidigt som vi försöker rätta till
misstaget i årets statsverksproposition.
Ute i de länder som vi kallar utvecklingsländer
eller underutvecklade länder--båda
delarna är rätt — pågår

i dag, medan vi diskuterar, kapplöp -

140 Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m. m.

ningen med hungersnöd och tidig död,
sjukdomar och okunnighet. Det är vår
förmån, ärade kammarkamrater, att få
hjälpa. Efter denna smärtsamma debatt
över några månader är vi kanske bättre
skickade än tidigare att göra det. Jag
önskar som herr Wahlund tidigare i
dag en bred medborgerlig samling kring
u-hjälpen.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till mittenpartireservationerna.

Herr andre vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Rimmerfors bär
nog något missförstått mig i det uttalande
han gjorde i början av sitt anförande.
Jag har inte avsett att hävda att
huvudparten av u-landshjälpen skall
överföras på missionen — långt därifrån.
Det orkar missionen inte med
och har heller inte intresse av. Den
evangelisatoriska verksamheten får givetvis
inte eftersättas.

Vad jag velat framhålla är att det
inom missionen finns — och kommer
att finnas för lång tid framåt — åtskilliga
av u-landshjälpen outnyttjade personella
resurser som bör tillvaratas, åtminstone
så länge som vi saknar motsvarande
expertis från annat håll.

Med denna förklaring har även jag,
herr Rimmerfors, velat bidraga till att
återställa den balans som herr Rimmerfors
efterlyste.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När jag har suttit och
lyssnat till den här debatten och hört
olika förslag och recept framläggas erinrar
jag mig Carlyles bekanta ord att
»en människas mål är en handling, ej
en tanke, vore den aldrig så ädel». Jag
har en känsla av att man i debatten liksom
har gått kring gröten och inte vågat
ta risken av att bränna sig. Man har

redovisat olika instrument för hjälpverksamhet.
Debatten i dag gäller ju
möjligheterna att utvidga hjälpverksamheten
utöver vad som kan göras med
det anslag som har upptagits i propositionen.
Det är med tillfredsställelse vi
hälsar att detta har blivit en hjärtesak
för svenska folket.

Jag blev emellertid litet ledsen när
jag hörde herr Vigelsbo. Han sitter ju
i bevillningsutskottet och bör ha läst
den motion som tar sikte på att erforderliga
medel skulle ställas till förfogande.
Då föreslår herr Vigelsbo att det
skall göras en insamling där var och
en — det gäller väl i hans parti ■—■
skulle ge 500 kronor; man skulle väl
därmed ha fått något slags avlatsbrev
för sina synder. Jag måste säga att herr
Vigelsbo överraskar mig, därför att den
hjälp han talar om synes mig vara lik
en salt politisk tår som fälls i Atlanten
sedan man har stimulerat hjälpviljan
genom att peppra i ögonvrårna; någonting
annat är det inte. Det är ganska
märkligt att en gammal realpolitiker
kan tro att några hundralappar från ett
centerparti skulle ha någon som helst
betydelse i fråga om denna hjälpverksamhet.

När jag hörde herr Ullstens utläggningar
kom jag att tänka på de ord som
Axel Oxenstierna vid ett tillfälle lär ha
yttrat till sin son om politiken. Om
Axel Oxenstierna hade hört herr Ullsten
i dag skulle han säkerligen om
herr Ullsten och dennes politiska kunnande
ha använt dessa bekanta ord.

Vi måste emellertid ha pengar för att
kunna göra något. Jag har sagt mig att
vi i den situation vi befinner oss skall
visa två slags solidaritet. Dels skall vi
visa solidaritet med den omvärld som
lever i nöd och elände, dels har vi anledning
att visa solidaritet mot de medborgare
som tillhör låglönegrupperna.
Om man har en vilja till solidaritet
måste man också försöka fördela hjälpbördan
efter bärkraft.

Herr talman! Jag har vidare inte för -

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21 141

stått det fina med den s. k. en-procentregeln.
Den är orimlig i sin utformning.
Om all den kraft som bär slösats
på strävandena att genomföra denna
enprocentregel av personer som farit
land och rike runt i stället hade ägnats
åt att försöka framkalla en verklig
hjälp vilja över huvud taget, skulle den
ha lett till något positivt.

Vi måste lära oss att vi vid varje
särskild riksdag måste försöka finna
täckning för de utgifter som vi har på
detta område.

Jag vill tillägga att det är självklart
att man skall ställa krav på Sverige och
andra länder i detta avseende. Men, ärade
kamrater, jag fick av en tillfällighet
komma till Egypten och uppleva såväl
den oerhörda lyx som vissa personer
där levde i som den oerhörda fattigdom
som är förutsättningen för att ett litet
fåtal av människorna skall kunna leva i
denna lyx. Jag frågade mig också varför
världsopinionen inte har sagt något om
varför vi, när det gäller naturtillgångar
som finns i u-länderna, exempelvis olja,
skall tillåta att kapitalintressen och enskilda
personer i u-länderna skall pumpa
ut miljarder för att använda till lyx
och onödigheter?

Det är givet att maningarna till solidaritet
skall riktas till världssamvetet,
men de bör även riktas till de grupper
inom u-länderna som icke har förstått
att visa solidaritet med medmänniskorna
inom det egna landet.

Det är även märkligt, att det i dag
finns s. k. kulturfolk som använder alla
tekniska medel för att döda växtligheten
för en arm civilbefolkning i ett land
som slåss för sin frihet och mot svält
och nöd.

Jag har i en motion, II: 539, som behandlas
i bevillningsutskottets betänkande
nr 25, föreslagit att vi i handling
skulle försöka ge uttryck åt vår solidaritet.
Jag skall villigt erkänna att jag
försökt skydda vissa grupper; mitt förslag
går ut på att det på den del av statligt
taxerad inkomst, som ligger över

Bistånd till u-länderna m. m.

20 000 kronor — alltså en inkomst på
25 000 kronor — skulle tas ut en speciell
u-hjälpsavgift å en procent. Det är
omöjligt att säga hur mycket en sådan
åtgärd skulle ge -— det skulle kanske bli
75 å 100 miljoner kronor.

Den hjälpen skulle behövas i nuvarande
situation. Och har vi verklig
känsla för att ge hjälp åt u-länderna
måste vi säga oss, att vi som tjänar över
25 000 kronor har möjlighet att ge en
hundralapp för varje tiotusental kronor
i inkomst vi har över dessa 25 000 kronor.
På detta sätt skulle staten slippa
krympa utgifterna på andra områden,
där insatser kan behövas lika väl som
på u-landsområdet. Jag hade ju trott,
när jag hörde herr Vigelsbo, att han
skulle yrka bifall till min motion, men
han gjorde mig ganska besviken. Vi brukar
annars komma bra sams, men nu
tyckte han att han inte ville ge annat
än någon hundralapp och så gick han
ifrån det hela.

Det finns, herr talman, ingen anledning
att gå in på de olika spörsmålen i
övrigt. Det har givits så många råd i
dag, och jag understryker både hjälporganens
möjligheter och behovet av
hjälp. Jag är också av den uppfattningen,
att det inte behövs några utredningar,
utan det behövs pengar för att de organ
som vi har skall kunna fungera på
ett riktigt och vettigt sätt.

Därför har jag anledning att ställa ett
yrkande om bifall till min motion. Men
för att det skall vara möjligt att ställa
ett sådant yrkande har jag delat ut följande
förslag till författningstext:

»1) Förslag
till

Förordning om särskild avgift till förmån
för utvecklingsländerna.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Såsom bidrag till kostnaderna för
hjälpen till utvecklingsländerna skall
till staten erläggas särskild avgift (uhjälpsavgift)
på sätt nedan sägs.

142 Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m. m.

2 §.

U-lijälpsavgift skall utgå med en procent
av till statlig inkomstskatt taxerad
inkomst, som överstiger 20 000 kronor.

Skattskyldiga som samtaxeras skall
erlägga avgift i den mån deras sammanlagda
till statlig inkomstskatt taxerade
inkomst överstiger 20 000 kronor. Avgiften
fördelas därvid i förhållande till
de taxerade inkomsterna.

Avgiften utgår i helt antal kronor,
varvid överskjutande öretal bortfaller.

3 §.

Har avgiftspliktig avlidit och efterlämnat
dödsbodelägare, som vid hans
frånfälle var beroende av honom för
sin försörjning, och har dödsboet att
erlägga kvarstående eller tillkommande
skatt, vari ingår u-hjälpsavgift under
uppbördstermin, som äger rum eller avslutas
efter dödsfallet, äger beskattningsnämnd,
där ömmande omständigheter
är för handen, efter framställning
från dödsboet medgiva befrielse från
erläggande helt eller delvis av avgiften.
Befrielse må dock icke avse avgift, som
påförts i anledning av eftertaxering till
statlig inkomstskatt och som rätteligen
skolat erläggas under uppbördstermin,
vilken ägt rum före dödsfallet.

Framställning som avses i första stycket
skall göras senast under andra kalenderåret
efter dödsåret.

I fråga om besvär över beskattningsnämnds
beslut som i andra stycket sägs
skall gälla vad som stadgas i taxeringsförordningen
beträffande besvär över
beslut enligt 15 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt.

4 §.

U-hjälpsavgift påföres i den kommun,
där för den avgiftspliktige beräknats till
statlig inkomstskatt taxerad inkomst.

5 §.

Närmare föreskrifter för tillämpning
av denna förordning meddelas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den
1 juli 1967.

U-hjälpsavgift för år 1967 påföres
med en halv procent.

2) Förslag
till

Förordning om ändrad lydelse av 1 §
och 3 § 1 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas, att 1 § och 3 §
1 mom. uppbördsförordningen den 5
juni 1953 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

1 §•

Med skatt förstås i denna förordning,
där icke annat angives, statlig inkomstskatt,
statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt,
ersättningsskatt, kommunal
inkomstskatt, landstingsmedel, tingshusmedel,
skogsvårdsavgifter, folkpensionsavgifter
enligt lagen om finansiering av
folkpensioneringen, tilläggspensionsavgifter
enligt 19 kap. 3 § lagen om allmän
försäkring, sjukförsäkringsavgifter enligt
19 kap. 2 § sistnämnda lag, arbetsgivaravgifter
enligt 17 § förordningen
angående uppbörd av vissa avgifter enligt
lagen om allmän försäkring, m. m.,
sådana byggnadsforskningsavgifter enligt
förordningen angående byggnadsforskningsavgift
vilka icke uppbäres av
riksförsäkringsverket, u-hjälpsavgift enligt
förordningen om särskild avgift till
förmån för utvecklingsländerna, ävensom
annuiteter å avdikningslån och å
förskott för avlösning av frälseräntor.

Kungl. Maj :t må —---föreskriften

avses.

3 §.

1 mom. I den omfattning nedan angives
skall skattskyldig i kommun, där
han kan antagas bliva påförd slutlig
skatt enligt den årliga taxeringen året
näst efter inkomståret, utgöra preliminär
skatt med belopp, vilket så nära
som möjligt kan antagas motsvara i den
slutliga skatten ingående statlig in -

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21 143

komstskatt, statlig förmögenhetsskatt,
folkpensionsavgift, tilläggspensionsavgift,
sjukförsäkringsavgift, kommunal
inkomstskatt, landstingsmedel, tingshusmedel
och u-hjälpsavgift.

Denna förordning träder i kraft den
1 juli 1967.»

Om vi kunde enas om ett sådant förslag,
skulle vi visa att vi menar allvar
med talet om utjämning och ekonomisk
och annan hjälp i detta sammanhang.
Det är ju ändå ytterst så, att det behövs
pengar för att u-hjälpen skall kunna
fungera.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till min motion och till förslaget till
författningstext.

Herr HECTOR (k):

Herr talman! I samband med det
ärende vi behandlar här i dag har också
motion nr 51 i denna kammare upptagits.
Detta är fullt följdriktigt. Motionen
handlar nämligen om Vietnam och
utmynnar i krav på bidrag till demokratiska
republiken Vietnam och till Sydvietnams
nationella befrielsefront med
10 miljoner kronor till vardera. I bombernas
och napalmens sken blir det
nämligen svidande klart ej endast vad
det egentligen gäller där borta i Vietnam,
utan över huvud taget vad vårt
förhållande till u-länderna rör sig om
till sist. I denna belysning blir det mer
och mer uppenbart att vårt läge icke är
det som egentligen hela tiden varit vår
outtalade utgångspunkt i vår debatt här
i dag, nämligen att sitta vid sidan om
och utanför och sedan diskutera någon
större eller mindre procent si eller så då
eller då till tillfällig hjälpinsats.

Nej, vi är från början med på ett mer
inträngande och komprometterande sätt.
Vi är redan med i utsugningen av u-länderna.
När denna vår profit inte kan
säkras med fredliga medel, får vapnen
tala såsom sker där borta just nu. Att i

Bistånd till u-länderna m. m.

denna situation låtsa att vi står utanför
utan skuld, att i denna situation ursäkta
oss med vår neutralitet, att inför denna
sanning söka döva vårt samvete med en
gest av välgörenhet, allt detta måste för
dessa de anfallna folken och de ödelagda
länderna uppfattas som det vidrigaste
hyckleri. Den bittra sanningen är att
den vite mannen är i färd med att definitivt
förlora sitt ansikte i hela Asien
också som den barmhärtige samariten.

På något sätt måste vi mera avgjort
visa att vi börjar förstå vad saken gäller.
Motionens krav på sammanlagt 20
miljoner är i och för sig inte mycket att
komma med för en sådan insats, en sådan
handling som den föregående talaren
uttryckte det. Men meningen är att
det i detta inslag skall ligga en demonstration
av en mer konkret solidaritet
med de anfallna folken, med de ödelagda
länderna än vi hittills visat. Behovet
av en sådan solidaritet tar sig många
uttryck bland vårt folk just nu, senast
hos Stockholms arbetarkommun, som
nyligen också krävt ett anslag på 2 miljoner
i samma riktning som denna motion.

Utskottet menar nu att praktiska förutsättningar
saknas för direkta svenska
bidrag till mottagarna i fråga och avstyrker
därför bifall till motionen. Men
samtidigt anför man som ytterligare ursäkt
för detta avstyrkande att bidrag
redan lämnats genom svenska Röda korset.
Det verkar faktiskt som när en skyldig
hopar argumenten i sitt försvarstal
på varandra så att det ena slår ihjäl det
andra. Utrikesministern har också vid
flera tillfällen anfört att vårt lands ambassadör
i Peking har de bästa förbindelser
med Nordvietnam, och att få tag
på representanter för FNL torde inte
heller bereda oöverkomliga svårigheter.
Vill man verkligen visa sin solidaritet i
enlighet med motionens linje torde den
rent teknisk-praktiska frågan vara ett
avsevärt mindre bekymmer.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till motionen II: 51.

144 Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m. m.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Herr Bohman har tidigare
i dag utförligt redogjort för högerpartiets
syn på u-hjälpen. Jag skall därför
begränsa mitt anförande och endast
ta upp två avsnitt, familjeplaneringen
och den nationella investeringsgarantin.

På familjeplaneringens område har
Sverige kommit att inta en särskilt framträdande
plats som bidragsgivare och
pådrivare. I olika sammanhang — i
Förenta Nationerna och andra internationella
organ — har Sverige hävdat
nödvändigheten av att befolkningstillväxten
hejdas jämsides med att åtgärder
vidtages för att utveckla jordens näringsresurser.

Utvecklingen talar sitt tydliga och
skrämmande språk. Redan före 1980 beräknas
folkmängden i de fattigare länderna
ha ökat från 2 till 3 miljarder.
På kort sikt gäller det att göra vad som
står i mänsklig förmåga för att stilla
den värsta hungern hos de otaliga miljonerna
svältande och undernärda, på
längre sikt gäller det att vidta åtgärder
för att de svältandes väldiga skara inte
skall bli ännu större. Kan vi inte hejda
den oerhörda befolkningsökningen kommer
hjälpen till de hungrande aldrig
att hinna ifatt behovet.

Med intresse lyssnade jag i dag på
experten i befolkningsfrågor sedan flera
decennier herr Wahlund, som bröt
igenom fördomsvallen i Förenta nationerna.
I slutet av 1930-talet, då jag först
kom i kontakt med honom i Familjevärnet,
gällde det en annan kris i befolkningsfrågan
— här i Sverige — än
den befolkningskris som vi nu talar
om. Det tar tid att nå verkliga resultat
även efter en genombrytning. Herr
Wahlund kan dock med tillfredsställelse
inregistrera att man numera i många
länder i västvärlden, där tradition, religion
och lagstiftning utgjort svåra hinder,
så småningom kommit till insikt
om problemets stora vikt och betydelse
och svängt över till en mera positiv syn.

Allt flera u-länder har bett Sverige
om bistånd på familjeplaneringens område.
Det är viktigt att denna del av
vår biståndsinsats får hög prioritet och
att resurserna disponeras så, att de ger
högsta möjliga effekt. På längre sikt är
denna verksamhet en av de mest angelägna.

Det har ifrågasatts, om inte ett särskilt
institut borde inrättas för familjeplanering.
Det skulle fungera som rådgivare
till SIDA och svara för de vetenskapliga
och metodologiska frågor som
uppkommer i samband med en ökad
svensk insats. Den frågan borde allvarligt
övervägas.

Det andra avsnittet jag ämnar ta upp
gäller den nationella investeringsgarantin.
På det avsnittet är det, herr talman,
litet svårt att debattera, då de jag
skall debattera med inte befinner sig
i kammaren. Om ni, som står där borta
vid draperierna vid utgången, möjligtvis
ser herr Lindholm eller herr Bengtsson
i Varberg, så bed dem komma in i kammaren,
ty jag har några frågor att ställa
till dem. I statsutskottets utlåtande nr 54
står det så här: »Departementschefen
har anmält att frågan om upprättande
av ett nationellt investeringsgarantisystem
kommer att utredas inom berörda
departement.» Ja, det är riktigt. I statsverkspropositionen
har denna fråga behandlats
ganska ingående. Men jag får
nära nog intrycket att det är de besvärande
sidorna och problemen med systemet
som betonas mer än de positiva.
Det är en reminiscens av den djupt rotade
misstron hos socialdemokratin som
går igen. Men framställningen slutar
med att en utredning av problemen
kommer att göras inom berörda departement
— alltså vad statsutskottet, som
jag nämnde, har åberopat i sitt utlåtande.

Statsverkspropositionen fick vi på
riksdagens bord för något mer än tre
månader sedan, och skrivningen i finansdepartementets
huvudtitel torde ha
gjorts för cirka fyra månader sedan. Den

Nr 21 145

Onsdagen den 19 april 1967 em.

frågan tränger sig då på: Har något
gjorts för att starta denna utredning
eller ville departementschefen först avvakta
riksdagens reaktion? Från högerpartiets
sida har vi under många år understrukit
vikten av att ett nationellt
garantisystem skapas, och vi har betraktat
det som ett betydande framsteg
att statsutskottet nu ställt sig positivt
genom att »framhålla angelägenheten av
att det pågående utredningsarbetet bedrivs
med sikte på att förslag i ämnet
kan föreläggas 1968 års riksdag».

Nu blev jag, herr talman, en smula
fundersam, när jag hörde utskottets talesman,
herr Lindholm, alldeles särskilt
fästa vikt vid de tre orden »med sikte
på». De utgjorde, om jag inte missuppfattade
herr Lindholm, inte någon absolut
garanti för att förslag skulle komma
att föreläggas 1968 års riksdag. Jag
hoppas verkligen att herr Lindholms
yttrande inte skall tolkas så, att man nu
på socialdemokratiskt håll försöker
mjuka upp innebörden i denna samskrivning
och krama ur utlåtandet dess
verkliga innehåll.

Ännu mer fundersam, ja, nästan orolig
blev jag, när jag lyssnade till den socialdemokratiska
gruppledaren herr Bengtsson
i Varberg. Herr Bengtsson började
sitt anförande med att i polemik mot
herr Hermansson framhålla, att det här
är fråga om en utredning och slutade
avsnittet om investeringsgarantin med
att säga att ingen behöver vara rädd för
att en fråga utreds. Jag skulle vilja säga
till herr Bengtsson att det beror på vad
man i detta sammanhang menar med
utredning. Vi har nog tolkat det så, att
denna utredning är en direkt beställning
för att någonting verkligen skall
ske. På mig gav både herr Lindholms
och än mer herr Bengtssons i Varberg
yttranden intryck av den beslutsamhetens
friska hy som går i eftertankens
kranka blekhet över — när väl herr
Hermansson hade kommit in i debatten
med sin kritik mot att socialdemokraterna
gått med just på förslaget om in -

Bistånd till u-länderna m. m.

vesteringsgarantin. Ni håller väl inte
inom socialdemokratin på att bli ängsliga
för vad ni gått med på? Söker ni
möjligen krypa ur uppgörelsen? Jag vill
understryka att vi inom högerpartiet
fäster synnerlig vikt vid denna fråga
och räknar med att förslag skall läggas
fram till 1968 års riksdag. I annat fall
rubbas förutsättningarna för den kompromiss
som träffades i utskottet.

Det vore intressant att få besked av
herr Lindholm eller av herr Bengtsson
om hur det förhåller sig. Mig veterligt
har några liknande uttalanden, som
skulle vittna om en uppmjukning av utskottets
skrivning, icke gjorts av utskottets
talesman i första kammaren.

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Jag skall bara på ett par
minuter anföra några synpunkter i detta
nu mycket väl genomdiskuterade ämne.

Vårt lands u-landsinsatser ligger inom
flera områden. På det ekonomiska, det
tekniska, det administrativa och framför
allt det psykologiska planet tornar
många svårigheter upp sig. Att nå lösningar
i den snabba takt som befolkningssituationen
kräver är inte lätt, men
självfallet får inte detta faktum verka
dämpande på våra insatser. Tvärtom
behövs det ökad, mera intensiv aktivitet.

Ett villkor för ett framgångsrikt arbete
är eu positiv inställning hos befolkningen
i mottagarländerna. Jag tror
att en ökad insats av fredskårskaraktär
är nödvändig. Det är ju den direkta
kontakten med befolkningen i u-länderna
som gör det möjligt att föra ut biståndsinsatserna
på fältet. Det behövs
personer med praktiskt kunnande som
ute i byar och samhällen tillsammans
med invånarna genomför projekten.
Vårt land har förvisso framstående professorer
och vetenskapsmän, men vi har
också många yrkesskickliga människor
i praktiska värv, väl skickade för uppgifter
på s. k. mellannivå.

Ökade insatser via något organ liknande
våra folkbildningsorganisationer

146 Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m. m.

är med all sannolikhet en väg som ger
goda resultat, vilket också bär påpekats
i kammardebatten bär i dag av andra
talare. En satsning på folkbildning torde
vara den snabbaste vägen att nå en
positiv inställning hos dessa människor,
en inställning som gör dem mottagliga
för allt det nya på olika områden
som de ställs inför. Vi har i vårt
land haft en intensiv folkbildningsverksamhet
på många områden och bör
ha rika källor av erfarenhet att ösa ur.
En prioritering av denna verksamhetsform
skulle säkert vara till gagn.

Utrikesministern uttalade i dag i ett
av sina anföranden en förhoppning om
att ungdomen i vårt land, som känner
varmt för våra insatser i u-länderna,
i än högre grad än hittills måtte ägna
sina krafter åt detta arbete. Han lät
också förstå att man kunde påräkna
ett ökat ekonomiskt stöd och stimulans
i denna verksamhet. Jag känner ganska
väl till en ungdomsorganisation, nämligen
centerns ungdomsförbund, som
sedan några år driver en ungdomsskola
i ett u-land, Etiopien, och som nu håller
på att bygga ännu en skola för hushållsutbildning
i anslutning härtill. Pengar
för byggandet av dessa skolor har insamlats
bland organisationens medlemmar.

Det pågår således en stor aktivitet
bland en del av våra ungdomsorganisationer,
såväl bland de politiska som
bland många övriga. Jag är medveten
om att det, även om driftbidrag utgått
av statsmedel, ändå kostar mycket pengar,
som samlas in på annat sätt för att
driva verksamheten. Detta praktiska
exempel visar att det går att med intresse
driva fram projekt i denna anda.
En ökad satsning på våra ungdomsorganisationer
i detta sammanhang genom
ett ökat bistånd för uppgifter av
fältkaraktär tror jag är en god investering.
Intresset och engagemanget hos
dagens ungdom är starkt utbrett och
djupt rotat.

Med takten i befolkningsutvecklingen

för ögonen och med de problem som
följer härmed ter sig skiljaktigheten i
dagens debatt — 50 miljoner kronor —
som en verkligt blygsam summa. Opinionsbildningen
i vårt land för våra
u-landsinsatser måste starkt ökas, det
är vi överens om. Vår tids kanske
största uppgift i den samlade mänsklighetens
intresse pockar på aktiva åtgärder
inte minst när det gäller livsmedelsförsörjningen,
ty alla de vackra
intentioner och förslag som vi alla talar
om måste ju ändå ta sin tid att genomföra.
Det är nödvändigt att folket
i dessa länder under den tid detta
pågår — och det är ingen liten tid —
har en någorlunda tryggad livsmedelsförsörjning.
Det är en elementär faktor
som kommer in i bilden.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! För 14 timmar sedan
påbörjades denna debatt av utrikesministern,
som framhöll apropå ett samlat
grepp på u-landsfrågan, att regeringen
nu skulle komma med en progressiv
plan för u-landsbiståndet och att arbetet
härmed skulle tillmätas den allra
högsta prioritet. Det tyder på att riksdagen
1968 kommer att få det underlag
för ett samlat grepp på u-landsfrågan,
som antyddes vid utrikesdebatten den
8 mars i år och som har uttalats och understrukits
av socialdemokraterna i
statsutskottet.

Jag vill emellertid framhålla hur angeläget
det är att vi nu får ett material
som på sikt skapar ett intimt samband
mellan våra ekonomiska och organisatoriska
åtaganden när det gäller
u-landsfrågorna. Det framstår kanske
därför för många av oss som ganska
märkligt att man inte har kunnat
komma överens om att invänta ett förslag
till riksdagen 1968 från regeringen
utan att man har lyckats åstadkomma
en borgerlig samling om en parlamentarisk
utredning av dessa frågor.

När folkpartiets talesman i utskot -

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21 147

tet, lierr Nihlfors, berörde frågan uppfattade
jag det så, att denna parlamentariska
utredning skulle komma med sitt
resultat om tidigast ett par år. Han ville
inte vänta på ett förslag till nästa års
riksdag, ty om regeringen skulle komma
med ett utspel så betraktade herr Nihlfors
detta som ett bortkastat år när
det gäller u-landshjälpen.

Jag tror att man kan förstå detta
resonemang endast om man bortser
från de starka strömningar som finns
inom den fackliga och politiska arbetarrörelsen
för ett ökat u-landsbistånd. Vi
kommer i år att få uppleva två mycket
stora mäktiga kongresser, nämligen dels
SSU-kongressen i juni och dels den
socialdemokratiska partikongressen i
höst som säkerligen kommer att ge impulser
till ökade insatser för u-hjälpen.

Det är sannerligen felaktigt att som
herr Nihlfors gjorde rubricera ett regeringsförslag
om den framtida u-hjälpen
som negativism. Det vittnar om
okunnighet om den förankring som ulandshjälpen
sedan länge har inom den
svenska arbetarrörelsen.

Den andra frågan som har diskuterats
mycket här är frågan om hur vi
under innevarande eller under det
kommande budgetåret skall klara åtagandena
för u-landsbiståndet. Jag har
noterat att herr Eliasson i Sundborn
i sitt anförande i förmiddags betecknade
det som generande, att man inte
skulle kunna åstadkomma samförstånd
om u-Iandshjälpen. Nu har han själv
varit med om att spräcka samförståndet
när det gällde ett förslag till 1968 års
riksdag. Han vill i stället ha en parlamentarisk
utredning som väl skulle
arbeta på längre sikt. Han är alltså
inte angelägen om att få ett förslag
framlagt till nästa års riksdag.

Han har också varit med om att föra
en diskussion som för dem, som kunnat
följa densamma i statsutskottets
första avdelning och i utskottet, har
tett sig utomordentligt dramatisk och
spännande. Den var spännande där -

Bistånd till u-länderna m. m.

för att, som flera talare understrukit,
allting tydde på att man skulle kunna
komma fram till en gemensam bedömning
av de resurser som skulle kunna
sättas in för u-landshjälpen under det
kommande budgetåret.

Jag har noterat flera helt motstridiga
uppgifter från borgerligt håll om de
belopp som u-landshjälpen förfogar
över enligt regeringens förslag. Jag vill
framför allt understryka betydelsen av
det förslag som har samlat majoritet
i statsutskottet och som går ut på bemyndigande
för regeringen att från sjunde
till tredje huvudtiteln överföra ett
belopp på 39,8 miljoner kronor för att
därmed säkra de väsentliga åtaganden
som berör SIDA:s verksamhet.

Det är alltså riktigt som här framhållits
att skillnaden mellan majoritetsförslaget
och mittenalliansens förslag
ligger i skillnaden mellan 50 miljoner
och 39,8 miljoner — vi går således ut
till en fruktansvärd politiskt fejd om
10,2 miljoner kronor.

Herr Källstad sade i sitt anförande
att denna beskrivning inte är riktig utan
att mittenalliansen vill höja regeringens
bud med 50 nya, friska miljoner. Då
är kanske herr Källstad omedveten om
att de besparingsåtgärder som föreslagits
av mittenpartierna voterats ned i
riksdagen, och de har alltså inget utrymme
för sina besparingsförslag för
att öka hjälpen med 50 miljoner kronor.
Detta bevisar bara hur argumentationen
går i kors och hur svårt man över huvud
taget har att få en samlad argumentation
på borgerligt håll.

Till herr Vigelsbo som föreslagit
att man gör en insamling bland riksdagsmännen
skulle jag vilja säga, att
han uppenbarligen är den ende bland
mittenalliansens företrädare som har
begripit att det saknas täckning för deras
förslag, och han vill därför lösa problemet
genom att riksdagsmännen hjälper
till att skapa sådan ekonomisk täckning.
Herr Vigelsbo är inte i kammaren,
men jag vill ändå säga att jag tycker

148 Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m. m.

han är förtjänt av ett hedersomnämnande
i protokollet.

Att vi håller på och diskuterar de
relativt små motsättningar, som måste
finnas i fråga om u-hjälpens utformning,
anser jag vara generande. Jag tycker
det skulle vara angeläget för riksdagen
att med glädje hälsa ett regeringsförslag
till 1968 års riksdag och att försöka möta
den snabbt tillväxande opinion för
en ökad u-landshjälp som finns hos
stora grupper av vårt folk och som har
en mycket stark förankring hos den
unga generationen. Dessa människor
kräver nu av riksdagen att den inte bara
skall strida om detaljer och små motsättningar,
utan vad de kräver är ett
samlat grepp, och det samlade greppet
får vi i ett regeringsförslag till riksdagen
1968.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Låt mig med några ord
beröra en av mig initierad motion som
behandlats av statsutskottet i det här
sammanhanget, nämligen motionen nr
613 i denna kammare; motsvarande
motion i första kammaren har nr 483.
I motionen yrkas att den svenska andelen
av kostnaderna för det nordiska
Tanganyika-projektet skall föras upp i
hudgeten under ett särskilt anslag. Detta
yrkande har tillkommit i syfte att
skapa garanti för att Sverige kan uppfylla
sina åtaganden gentemot de andra
nordiska länderna och gentemot Tanzania.

Statsutskottet säger i sin behandling
av motionen att det enligt utskottets
mening icke föreligger risk för någon
nedskärning av den svenska bidragsandelen.
Utskottet anför vidare: »Motionärernas
önskemål kan därför anses
tillgodosett även utan att ett särskilt
anslag uppföres för ändamålet.» Jag har
ansett det vara angeläget att innebörden
av detta uttalande överväges och in -

skärpes, när kammaren nu snart kommer
att ta ställning till statsutskottets
utlåtande. Det som hände i det nordiska
Tanganyika-projektets styrelse under innevarande
budgetår får nämligen inte
upprepas. De svenska delegaterna fick
sitta och skämmas därför att, som det
upplysts från SIDA, tillräckligt med
medel inte hade upptagits i den svenska
statsbudgeten för Sveriges åtaganden
gentemot det nordiska Tanganyika-projektet.
Motionen har alltså tillkommit
för att detta inte skall hända igen.

Jag skall inte yrka bifall till motionen,
eftersom jag utgår ifrån att det uttalande
av statsutskottet, som jag nyss
citerade, skall respekteras och att alltså
Sveriges andel av kostnaderna för det
nordiska Tanganyika-projektet hädaneb
ter skall anses utgöra en prioriterad de!
av SIDA:s anslag och därför vara garanterad.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! I denna debatt ingår
även motion II: 130, som behandlar
frågan om rätt till avdrag vid beskattningen
för gåvor till allmännyttiga ändamål
och även upptar frågan om
u-landshjälpen. Motionsyrkandena har
gång på gång avslagits av riksdagen
men återuppstår ständigt och kommer
tillbaka. Det är inte så underligt för
resten. Jag tycker att det vore mera underligt,
om de inte gjorde det.

De flesta av oss är väl överens om
den samhällsnyttiga verksamhet som
utföres av humanitära, kulturella och
vetenskapliga organisationer samt kristna
samfund. De frivilliga insatserna
mot brottslighet, alkoholmissbruk, narkomani
och varje annan destruktiv
företeelse i vårt land är av utomordentligt
stor betydelse. Men den positiva
verksamheten inom bl. a. barn- och ungdomsarbetet
är av ändå större betydelse.
Detta har också erkänts av samhället,
som på olika sätt visat sitt intresse för
denna verksamhet, t. ex. genom anslag
till utbildning av ledare och till an -

Nr 21 149

Onsdagen den 19 april 1967 em.

ställning av ungdomsinstruktörer. Men
det är likväl ett faktum att denna verksamhet
ofta befinner sig i ett trängt
läge. Två nykterhetsorganisationer, som
jag väl känner till, måste förra året på
grund av brist på medel avskeda sina
ungdomsarbetare. Dessa höll på att bygga
upp ett mycket värdefullt arbete,
men deras huvudmän kunde inte klara
den ekonomiska sidan.

Vi håller före att den väg, som vi år
efter år anvisat, skulle utan några som
helst risker för gällande skatteprincip
kunna verksamt bidra till fullföljande
och utbyggande av ett arbete som är i
högsta grad av behovet påkallat. Ibland
har man i debatten velat göra gällande
att den skattetekniska frågan skulle vara
ytterst svår. Den argumenteringen har
väl lämnats vid det här laget; värre
skattefrågor har kunnat lösas ganska
snabbt. Inte heller administrativt är detta
någon svår nöt att knäcka. Även deklarationsmässigt
är frågan av synnerligen
enkelt slag.

Man kan säga att den fråga vi nu behandlar
börjar få historia. Den fördes
på tal 1936 i samband med att man började
inrätta skyddsrum. Den kom åter
i samband med frågan om gåvor till
hemvärnet. I propositionen 355 år 1943
föreslog regeringen rätt till avdrag vid
beskattningen för gåvor till internationellt
hjälparbete i de krigshärjade länderna.
Det skattetekniska problemet
hade man då inga svårigheter att lösa.
Statsminister Per Albin Hansson gav en
god motivering till ett frångående av gällande
skatteprincip när han sade: »Genom
denna metod mobiliseras också en
betydande enskild hjälp. Genom en åtgärd
av detta slag skulle man uppmuntra
till enskilda insatser.»

Det är, herr talman, inte för att väcka
till enskilda insatser som vi har framställt
vårt yrkande i motionen. Insatserna
görs, och de kommer att göras alltfort,
men vi vill skapa möjlighet att öka
insatserna. Så såg också statsminister
Hansson saken då han framlade proposition
nr 355 år 1943. Han hävdade

Bistånd till u-länderna m. m.

med kraft att därest avdrag vid beskattningen
medgavs så skulle detta i större
utsträckning mobilisera enskild hjälp.
Jag skall skynda mig att tillägga att
statsministerns ord fälldes och riksdagens
handläggning av frågan ägde rum
under mycket extraordinära förhållanden.
Men skulle man inte kunna säga
att vi nu befinner oss i en särskild
situation? Behovet av insatser i missions-
och u-länderna är ju helt enkelt
oerhört, d. v. s. bottenlöst.

Skall ett samhälle fungera väl så
måste man följa vissa regler och principer,
det håller jag med om. Men när
reservanterna då det gäller gåvor till ett
så helt osjälviskt arbete som det vi redovisat
i motion 130, undertecknad av 37
ledamöter —■ det kunde säkert ha blivit
det dubbla om vi haft tillfälle att arbeta
längre — yrkar avslag även med
utgångspunkt från skatteprinciper i lagstiftningen,
så vill jag framhålla att vi
aldrig tidigare följt den hävdade principen
så där efter passmått, och vi gör
det inte heller nu. Vi tillåter en hel del
undantag från regeln. Vi har t. ex. avdragsrätt
för försäkringspremier, och
alla vet ju att dessa i fråga om storlek
är mycket olika för olika försäkringstagare
och att de gynnar större och
mindre inkomsttagare ytterst olika. Så
visst finns det områden där vi inte går
efter en grundläggande skatteprincip
— och det är förståndigt, eftersom livet
inte alltid är vare sig logiskt eller snörrätt.

Vad vi avser och syftar till är sannerligen
inte att människor, för vilka
det är en hjärtesak och ett tvingande
ansvar att offra pengar, genom vårt
förslag skall komma lindrigare undan.
De bör i stället få möjlighet att satsa
mer. Reservanterna har rätt i att avdragsrätten
kan komma att verka olika
för skilda människor, och utredningen
skall givetvis söka efter bästa metoden
att neutralisera den saken, i den mån
det går. Men det kan inte få bli avgörande.

I en råd andra, med oss jämställda

150 Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m. m.

länder har man funnit framkomliga vägar.
Jag utelämnar Amerika i sammanhanget
— det är sällan vi här i kammaren
vinner något på att åberopa
Amerika — men kan nämna Västtyskland,
Frankrike, Belgien, Holland, Italien
och, framför allt, Danmark. Jag
var i Danmark i slutet av förra veckan
och hade då tillfälle att föra denna
fråga på tal med några politiker som
jag träffade i ett visst sammanhang. Jag
frågade hur de med utgångspunkt från
sina erfarenheter såg på denna fråga.
Man var enig om att lagen var till stort
gagn; den stimulerade till givande. Gåvor
kom som aldrig förr samhället till
godo. Ingen ville ens diskutera en ändring
bakåt. Detta är rätt intressant, därför
att initiativet till lagen i Danmark
togs och lagen genomfördes av en socialdemokratisk
regering.

I Västtyskland har man gått ännu
längre, men jag skall inte trötta kammarens
ledamöter med något referat
därifrån.

Jag hoppas att kammaren snart kan
besluta om att utreda denna fråga. Det
är ju ändå en utredning det gäller. Det
vore både rätt och skäligt att en utredning
fritt prövade möjligheterna till en
lösning efter de linjer vi förordat i motionen.
Gåvor upp till en viss maximigräns
borde få dras av vid deklarationen
till statlig inkomstbeskattning. Detta
borde gälla gåvor för humanitära,
kulturella, vetenskapliga, religiösa eller
eljest uppenbart allmännyttiga ändamål.
Vi har i årets motionsyrkande även tagit
med gåvor till u-landshjälpen. Det
borde vinna genklang i vida kretsar.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Vi har diskuterat denna
fråga i åtskilliga timmar, och den som
kom utifrån och lyssnade till denna
långa debatt skulle till slut förvåna sig
över hur litet som egentligen skiljer

statsutskottets majoritet från reservanterna.
Under min långa riksdagstid är
det sällan jag hört en fråga, som gällt
så små skiljaktigheter, diskuteras så intensivt.

På vissa håll har man uttalat sin ovilja
mot att socialdemokraterna och högern
gjorde upp i statsutskottet för att därigenom
ge möjligheter till bättre hjälp
åt SIDA. Man har sagt att det betyder
praktiskt taget ingenting men att ytterligare
50 miljoner skulle ha medfört
helt andra resultat.

Jag skall inte gå på djupet och lägga
mig i diskussionen huruvida det skiljer
på 50 eller 10,2 miljoner. Det spelar en
obetydlig roll. Men jag tror ändå att
frågan hade vunnit på att man hade nått
fullkomlig enighet i statsutskottet. Om
en fråga är politiskt infekterad är det
alltid lyckligt om den kan lyftas ut från
partipolitikens snäva vinklar och i stället
lösas över partierna. Här gjordes
från regeringens sida ett försök att vinna
allmän anslutning från den borgerliga
oppositionen, och jag tycker, som
sagt, att det är beklagligt att detta försök
misslyckades, inte minst med tanke
på framtiden.

Man säger att vi ger för litet. Vi skall
dock konstatera att vi ökar våra bidrag
för varje år som går. Att det i år inte
kunde bli så mycket fick vi bestämt besked
om redan när statsverkspropositionen
framlades. Med hänsyn till vårt
ekonomiska läge ansåg regeringen inte
att man kunde gå längre. Jag framförde
som min egen uppfattning i remissdebatten,
där denna fråga diskuterades
ganska intensivt, att när vi nu måste erkänna,
att det rådde ett svårt ekonomiskt
läge, var det möjligt för oss att
som enskilda ledamöter i denna kammare
personligen hjälpa till i ökad utsträckning.
Jag rekommenderade att vi
skulle ge ökade bidrag till Lutherhjälpen
för att på det sättet visa vår goda
vilja.

Vi borde nog också närmare undersöka
hur det står till i mottagarländer -

Nr 21 151

Onsdagen den 19 april 1967 em.

na. Det är inte fullt så enkelt som vi
tror här hemma, att bara vi skickar i
väg litet pengar så är allt väl beställt.
Tyvärr är det inte på det sättet. Det förekommer
dock vissa misstag i u-länderna.
Jag tillhör de människor som har
den uppfattningen att en ökad utbildning
av det bästa folket i u-länderna är
till större nytta än kanske någonting annat.
Dessa utbildade människor kan då
i sin tur ta hand om sina egna medmänniskor
och utbilda andra. På det sättet
kan bättre och bättre resultat nås.

Det är väl knappast någon hemlighet
i denna kammare att det brister på åtskilliga
punkter i mottagarländerna. Jag
förmodar att alla har läst redogörelsen
— ungefär vid årsskiftet —- för hur det
hade gått till i Indien. Vi vet alla att
varje dag människor svälter ihjäl i Indien.
När man läste berättelsen om vad
sig där hade tilldragit blev man utan
tvekan beklämd. Amerikas folk hade
skickat över ett stort parti vetemjöl för
att hjälpa de svältande indierna. Lasten
kom fram, och den lossades på kajen,
men sedan började de verkliga vedermödorna
för Indiens folk. Tullmännen
blev osams om vem som skulle betala
tullavgiften. Det blev ingen klarhet på
den punkten. Partiet fick ligga kvar på
kajen. Så småningom kom råttorna, sedan
kom regnen, och hela partiet förstördes
och kom till ingen nytta. Endast
en kilometer från lossningsplatsen dog
människorna av svält. Jag tror att även
därvidlag behövs en ökad utbildning.
Det måste vara angeläget att man ser till
att inte på grund av paragrafrytteri
hjälp, som har givits för att vara till
nytta, på detta sätt äventyras. Det finns
även andra synpunkter att anföra, men
jag skall inte göra det i detta sammanhang.

Det har under debatten talats om solidaritet
mot u-länderna, och det har
väl ingen människa någonting att invända
emot. Det har också på något håll
sagts att visst finns det människor som
i insändarspalterna kan kvirra litet över

Bistånd till u-länderna m. m.

u-hjälpen, men folk som skriver sådana
insändare är väl i regel sådana som har
det ganska väl ställt. Vore det så väl,
mina vänner, kunde vi vara nöjda allesammans.
Senast i dag har det emellertid
stått att läsa i tidningarna: Bort med
u-hjälpen! Detta ger oss en antydan om
att motståndet ute bland människorna
är mycket större i detta sammanhang
än vi kanske tror i detta hus.

Jag tror för min del att vi inte kommer
ifrån att även visa solidaritet med
de många människor i vårt land, som
har det mycket svårt att i dagens läge
få debet och kredit att gå ihop. Många
husmödrar bryr i dag sina hjärnor med
hur de skall få pengarna att räcka till
hushållsutgifter m. m. Det är inte fråga
om människor som kverulerar bara därför
att det skall kveruleras, utan de menar
bara att vi också får tänka något
på dem.

När jag lyssnade till herr Vigelsbo i
dag på morgonen tyckte jag att hela
hans anförande var utmärkt bra. Det
enda jag förvånade mig över var slutklämmen,
där han menade att riksdagsmännen
skulle få möjlighet att på utlagda
listor teckna sig för att lämna
1 procent av sin lön till u-hjälpen.

Mina vänner! Jag trodde att det inte
var någon i denna kammare som inte
bidrog till detta ändamål med mer än
1 procent av lönen. Jag trodde att alla
var medvetna om att det inte finns någon
gräns för vad vi får ge. Vi blir också
anmodade från olika håll att ge sådana
bidrag. Inte minst har vi, såsom
jag nämnt, möjlighet att lämna ökade bidrag
till Lutherhjälpen, vilken har en
mycket billig administration och hos
vilken pengarna kommer till den användning
de är avsedda för.

Jag har i dag lyssnat mycket noga på
debatten och har inte lämnat kammaren
långa stunder. Jag har tyckt att två av
de hållna anförandena har varit respektabla;
det ena hölls av herr Antonsson
och det andra av herr Nelander. Herr
Antonsson framhöll såsom sin uppfatt -

152 Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m. m.

ning bl. a. att vi i framtiden måste lära
oss att avstå från något och att inte öka
vår standard i så hög takt som tidigare.
För min del tror jag att vi kan nöja oss
med i huvudsak den standard vi har.
Hjälp de allra sämst ställda löntagargrupperna
— sedan kan vi mycket väl
avstå från en standardökning till dess
att vi skapat helt andra och större resurser! Också

herr Nelander höll ett mycket
moderat anförande och vädjade för sin
del om att vi i framtiden skulle försöka
hjälpa u-ländernas folk mer än vi i dag
kan. Jag har inget att anmärka mot denna
vädjan. Det är endast på någon enstaka
punkt som jag satt något litet frågetecken
i kanten, nämligen när någon
stigit upp och ungefär liksom farisén i
templet tackat Gud för att han var bättre
än alla andra människor. Jag tror att
ingen av oss har anledning att förhäva
sig. Vi skall tvärtom försöka hjälpas åt
för att kunna ge ännu mera i framtiden
än vi har möjlighet till i dag.

Så sent som i lördags hade jag tillfälle
att som ordförande i styrelsen för
Hammenhögs lantbruksskola avsluta en
kurs där. Bland eleverna fanns personer
även från Indien — två från staten
Kerala. Det var intressant att samtala
med dem. De var inne på precis samma
linje: att det gällde för de bästa att skaffa
sig en ökad utbildning i länder som
kommit längre än det egna landet för att
sedan kunna hjälpa folket i hemlandet.
Detta är nog den väg vi måste gå, om vi
skall nå verkliga resultat.

Man har även talat om ungdomsidealiteten.
Det vare mig fjärran att på något
sätt försöka minska denna. Jag har all
respekt för ungdomsidealiteten — men
jag har också all respekt för tankegången
att det inte räcker med idealism i
detta läge utan att det även måste till
något som kallas realism. Jag skulle tro
att en hel del av dessa välmenande ungdomar,
när de om några år är färdiga
med sin utbildning och skall bilda hem
och familj men inte har större resurser

än mången har i dag, får börja tänka
realistiskt.

Vidare har det sagts att vi kunde avstå
någonting själva. Jag har väntat på
förslag från olika håll om hur detta
skulle ske, men jag har inte fått några
sådana. För mig personligen, herr talman,
står det klart att vi i dag måste
försöka hjälpas åt med att i detta land
skapa nya resurser, så att vi får mera att
dela med oss av. Det är enda möjligheten.
Den dag vi skaffat fram dessa ökade
resurser kan vi nog också komma
överens om att ge mera till u-ländernas
folk. Det råder inte, såvitt jag har kunnat
fatta under hela denna debatt, några
delade meningar om vår plikt att
hjälpa andra länders folk som har det
sämre än vi. Men det är också fråga om
att skaffa fram tillräckliga resurser.
Får vi litet tid på oss, och den behöver
kanske inte bli så förfärligt lång, skall
det nog lyckas på detta sätt. Att utan
nya skattehöjningar skaffa resurser till
att öka u-hjälpen tror jag är den enda
framkomliga vägen i framtiden.

Det står i en psalm: Gör det lilla du
kan, gör det villigt och glatt! Jag skulle
vilja ändra de stroferna något och säga:
Giv så mycket du kan, gör det villigt och
glatt!

Jag skall sluta med ett par ord till
ledamöterna. Ge detta år mer än ni brukar
ge, så har ni bidragit till att hjälpa
dessa människor! Låt oss ändå till slut,
herr talman, vara överens om att vi skall
försöka lyfta denna fråga från det partipolitiska
planet och på så vis komma
fram till en lycklig lösning. Vi har lyckats
med vissa andra frågor, och jag
hoppas att vi skall lyckas även med
denna.

I detta anförande instämde herrar
Åkerlind och Söderström samt fru lienrlin
(samtliga h).

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! Jag vill be om ursäkt
för att jag vid denna sena timme tar till
orda, men jag vill framhålla att vi be -

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21 153

handlar en fråga som ligger mig mycket
varmt om hjärtat, mig såväl som alla
mina kamrater här. Jag har också med
mycket stort intresse lyssnat till debatten,
som rört hela det problemkomplex
u-landshjälpen omfattar. Sådana
ord som världssvälten, sjukdomsgisslet,
arbetslösheten, analfabetismen, befolkningsexplosionen
har nämnts många
gånger i dag. Detta och mycket mer därtill
ingår i detta stora problemkomplex.

Jag har sedan min tidigaste ungdom
—■ då kanske mera på håll — varit intresserad
av sådant arbete, närmast det
som bedrivits av missionen. Under senare
år har jag emellertid haft tillfälle
att komma i särskild kontakt därmed,
genom att jag under ett och ett halvt års
tid varit anställd av SIDA och fått arbeta
på ett u-landsprojekt och således
fått en del erfarenheter därav. Jag är
mycket tacksam för dessa erfarenheter.

Jag var anställd på SIDA:s fiskeriprojekt
i Tunisien. Projektet har varit
omnämnt flera gånger här i dag, och
därför vill jag säga något om det.

Efter det jag kom hem för snart ett
och ett halvt år sedan har jag märkt
hur annorlunda man ser på saker och
ting i jämförelse med hur man såg på
dem innan man varit ute. Jag var ute
en kort tid, men ändå tillräckligt länge
för att jag skulle tvingas att lära om
på många områden. Jag instämmer helt
med vad hans excellens utrikesministern
sade i sitt inledningsanförande i
dag, när han varnade oss för att mäta
med svenska mått och efter svenska erfarenheter
då det gäller u-landsproblemet
i dess helhet. Det är så sant som
det är sagt att det är ett kardinalfel
som vi svenskar har att vi ofta räknar
med att man kan göra i u-landet som
man gör i Sverige. Det är tyvärr så att
nästan allting blir annorlunda i ett uland
när man arbetar där ute. Detta i
sin tur gör att det måste förekomma
misstag och misslyckanden, som för
den kritiske svensken, som sitter hemma
vid sitt skrivbord, kan te sig egen -

Bistånd till u-länderna m. m.

domliga och onödiga men som vi helt
enkelt inte kommer förbi. Om vi verkligen
vill göra någonting för u-länderna,
måste vi ta med detta i kalkylerna.

När det gäller den fiskarskola som
jag hade glädjen att vara med om att
starta och som fortsätter där nere —
jag följer den på håll nu — har jag hört
en hel del kritiska anmärkningar. Det
har sagts exempelvis: »Vad hade SIDA
där att göra? Det finns ändå ingen fisk
i Medelhavet.» Jag kan försäkra er att
det finns fisk i Medelhavet. Jag har
själv varit yrkesfiskare i många år, så
att jag vet vad jag talar om. Jag jämför
inte Medelhavet med Nordsjön —
det skulle vara dumt — men Medelhavet
är efter sina förhållanden inte ett
så dåligt fiskevatten. Skulle man ha
rätt stora fiskeflottor i Jugoslavien, i
Italien och på spanska medelhavskusten
o. s. v., om det inte fanns någon
fisk i Medelhavet? Därtill kommer att
just Tunisien, där denna svenska insats
har gjorts, ligger nära de bästa fiskebankarna
i Medelhavet.

Vad Tunisien behöver är hjälp att utnyttja
de resurser som landet har nära
sina egna kuster. Det är ju också på det
området som SIDA har gjort och fortsätter
att göra en insats. Det är inte så
att folket där inte kan fiska. Man har
också en hel del trålare av relativt
skaplig typ — trålare på 65—70—75
fot, alltså jämförbara med svenska kusttrålare.
Men vad man inte har — och
det är där som SIDA:s hjälp sätter in
— är befälhavare som sköter dessa båtar.
Fram till 1957 var det fransmän
och italienare som var skeppare på dessa
trålare. Så slutade alla skepparna
under nästan ett års tid. Den europeiska
befolkningen i Tunisien minskade
från 250 000 till 40 000 personer på relativt
kort tid, och bland dem som flyttade
var dessa skeppare. De hade aldrig
någonsin släppt in en arab i styrhytten
så att han hade fått lära sig att
sköta en båt. Araberna hade fått utföra
arbetet på däck och göra de grövsta

154 Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m. m.

sysslorna, men de hade inte fått lära
sig navigation och vad som behövs för
att driva ett fiske som skeppare. Det är
här som SIDA:s insats nu sker. Därtill
kommer att det inte är så lätt att lära
analfabeter — 70—80 procent av fiskarbefolkningen
i Tunisien är analfabeter.
Den skola som startats i Tunisien
är en regelrätt, rejäl och bra yrkesskola
även bedömd efter svenska
förhållanden. Där undervisas i navigation,
motorlära, elektricitetslära, redskapslära
och även andra ämnen såsom
matematik, franska o. s. v. Det blir en
mycket gedigen undervisning som eleverna
får. När pojkarna gått ut den
tvååriga skolan, har de det rent teoretiska
bakom sig, men de har även fått
en del praktisk undervisning genom
det skolfartyg som SIDA har ställt till
förfogande.

I resonemanget har det vid flera tillfällen
sagts: »Ja, men det påstås att de
flesta pojkar som får denna undervisning
ändå inte stannar inom fisket.»
Om några av dem stannar inom fisket
och tar hand om båtarna medan andra
råkar bli motor- eller elmontörer, som
det ändå finns en skriande brist på, är
i så fall någon större skada skedd? Landet
får även därigenom den hjälp det
så väl behöver.

Sedan jag kommit hem har jag märkt
att vi svenskar är benägna att vänta resultat
med en enda gång. Det får vi
lägga bort helt och hållet när vi har att
göra med u-landshjälp. Även vi riksdagsmän
har ett stort ansvar när det
gäller att i vårt land sprida kunskap
om en del förhållanden i samband med
u-hjälpen. Vi måste ha tålamod och vara
beredda på att arbeta på lång sikt
på samma sätt som missionen alltid har
gjort. Om vi inte ser något resultat i år
eller nästa år får vi vänta, ty det kommer
så småningom. Jag har vid många
tillfällen sagt att om vi startar ett femårsprojekt
inom ett land, bör vi vara
glada om vi kan lämna detta projekt
efter 10 år — det kan även ta 15 år.

Det låter kanske underligt, men allt är
så annorlunda i dessa länder. Jag har
en god vän, en norrman, som har arbetat
på ett u-landsprojekt. Han var
mycket kritisk innan han reste ut, men
när han efter återkomsten skulle sammanfatta
sina erfarenheter sade han:
»Jag fick lära mig i skolan 2 + 2 = 4.
Det har jag trott på tills helt nyligen.
Nu är jag inte alls säker på det längre.
Det beror på vilket folk man är hos,
vilken religion och kultur det har etc.»
Jag förstår precis vad han menar. Man
måste vara inställd på att förhållandena
är olika i olika länder, och därför
behöver man ha tålamod och inte vänta
sig resultat alltför snabbt.

Jag kan nämna att i det land där jag
bodde — Tunisien är ändå ett relativt
bra land — var det mycket som man
förvånade sig över. Om man t. ex. gav
bort ett klädesplagg — en skjorta, kavaj
eller dylikt — och ärmarna var för
långa, så klippte de bara av dem. Men
de fållade inte upp dem. Efter en tid
hade ärmarna naturligtvis trasat sig.
Det låg nära till hands för oss svenskar
att säga: »Varför i all världen gör de
så?» Jo, ingen människa har någonsin
lärt dem att ta vara på saker och ting.

Jag begärde närmast ordet för att
understryka vad herr Wedén sade, att
vi har slagit in på en väg och måste
fortsätta framåt —- det finns ingen väg
tillbaka. Det är så sant som det är sagt.
Jag vill också framhäva vad herr Johansson
i Trollhättan sade om att vi
måste upplysa vårt folk om det ansvar
det har.

Jag har i likhet med flera andra talare
i dag på senaste tiden med beklämning
läst en hel del tidningsinsändare.
Om det som skrivits i dessa är den representativa
inställningen hos vårt folk
till den svenska u-landshjälpen, vore
det beklagligt. Det verkar som om stora
skaror av människor i vårt land gömmer
sin egen egoism bakom skärmar
av ord och undanflykter. De begagnar
sig av fraser som: »Är det någon me -

Nr 21 155

Onsdagen den 19 april 1967 em.

ning i att hjälpa?» eller »Är det motiverat
hjälpa andra när det finns så
stora behov i vårt eget land?» Vi måste
göra klart för våra medmänniskor
här i landet att det är till nytta och att
vi har ett oerhört stort ansvar, som vi
bara kan avbörda oss genom att göra
vad på oss ankommer.

Jag vill, herr talman, än en gång understryka
vikten av att vårt folk genom
intensifierad upplysning verkligen
kommer att känna sitt medmänskliga
ansvar mot våra bröder, som behöver
hjälp. Jag ber därför att få yrka
bifall till reservation nr 5 vid punkten
14 i statsutskottets utlåtande nr 53.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! I mitt tidigare anförande
här i kväll kom jag aldrig att
yrka bifall till motion nr 612 i andra
kammaren vad gäller ökat anslag till
FAO och till Asiatiska utvecklingsbanken.
Jag vill således yrka bifall till vad
som föreslagits i motion nr 612 i dessa
delar. Om kammaren skulle bifalla dessa
två motionsförslag, vill jag också yrka
bifall till motion nr 766 i andra
kammaren vad gäller ett statligt obligationslån
för att finansiera de ökade
anslag som föreslagits i förutnämnda
motioner.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till vad bankoutskottet hemställt i
sitt utlåtande nr 18.

Härmed var överläggningen slutad;
och företogs med hänsyn till därunder
framställda yrkanden stats- och bevillningsutskottens
hemställanden till avgörande
punktvis och i förekommande
fall momentvis, medan bankoutskottets
hemställan ställdes under proposition
i ett sammanhang.

Bistånd till u-länderna m. m.
Statsutskottets utlåtande nr 53

Motioner angående utskottsbehandlingen
av frågor rörande utvecklingsbiståndet

Punkten 1

Lades till handlingarna.

Riktlinjer för och planläggning av
utvecklingsbiståndet

Punkten 2

1 procent-målet

I de likalydande motionerna 1:131
av herr Werner och II: 166 av herr
Hermansson m. fl. hade hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte
uttala sig för att målsättningen 1 procent
av bruttonationalprodukten i ulandsbistånd
skulle ha uppnåtts senast
vid slutet av 1960-talet.

I de likalydande motionerna 1:382
av herrar Dahlén och Bengtson samt
11:484 av herrar Hedlund och Ohlin
hade hemställts, såvitt nu var i fråga,
att riksdagen måtte begära att regeringen
till nästa års riksdag framlade en
tidsplan för förverkligandet av 1962 års
riksdagsbeslut om biståndsverksamhetens
närmaste mål 1 procent av bruttonationalprodukten.

I de likalydande motionerna 1:482
av fröken Mattson och herr Torsten
Hansson samt II: 604 av herr Carlsson
i Tyresö m. fl. hade hemställts, såvitt nu
var i fråga, att riksdagen anhölle att
Kungl. Maj :t måtte för nästa års riksdag
redovisa sina planer på u-hjälpens
utbyggnadstakt och den tidpunkt för 1
procent-målets förverkligande som inginge
i dessa planer.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:382 och 11:484 samt
I: 482 och II: 604, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa att en plan för utvecklingsbiståndets
utbyggnad med sikte på

15G Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m. m.

ett totalt bistånd motsvarande 1 procent
av bruttonationalprodukten förelädes
1968 års riksdag;

b) att motionerna 1:131 och 11:166,
såvitt nu var i fråga, icke måtte av riksdagen
bifallas.

Mom. a

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:131
och II: 166 i motsvarande del; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Hermansson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
2:o) mom. b) i utskottets utlåtande nr
53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna 1:131 och 11:166 i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hermansson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 195 ja och 10 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskot tets

hemställan.

Punkten 3

Utredning om det fortsatta utvecklingsbiståndet I

de förenämnda likalydande motionerna
I: 131 och II: 166 hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen i
skrivelse till regeringen hemställde om
utredning om de framtida formerna för
den svenska biståndspolitiken, varvid
huvuduppmärksamheten inriktades på
betydelsen av att den ekonomiska politiken
i allmänhet och utrikeshandelspolitiken
i synnerhet utformades så att
den bidroge till att motverka den i humanitärt
och ekonomiskt avseende ytterligt
hotande utvecklingen i världen.

I de förenämnda likalydande motionerna
I: 382 och II: 484 hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen hemställde
att regeringen måtte i enlighet
med vad som sades i motionerna tillsätta
en utredning med parlamentariker,
representanter för näringsliv och mission
samt vetenskaplig expertis för att
undersöka vägarna för en ökad svensk
biståndsinsats.

I de likalydande motionerna I: 479 av
herr Holmberg m. fl. och II: 603 av herr
Bohman m. fl. hade hemställts, såvitt nu
var i fråga, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa, att en allsidig
utredning med representanter för
staten, näringslivet, missionen och de
humanitära organisationerna tillsattes,
vilken skyndsamt borde överse riktlinjerna
för den svenska u-landshjälpen —
i avsikt att underlätta en ökning av hjälpen
— i enlighet med de principer och
förslag som angåves i motionerna.

Utskottet hemställde,

a) att motionerna I: 382 och II: 484
samt I: 479 och II: 603, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

b) att motionerna I: 131 och II: 166,
såvitt nu var i fråga, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21 157

Virgin, Axel Andersson, Kaijser, Harry
Carlsson, Bengtson, Ottosson, Sundin,
Bohman, Eliasson i Sundborn, Nihlfors,
Antonsson, Källstad, Tobé och Petersson,
vilka ansett att utskottet under a)
bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:382 och 11:484 samt 1:479
och II: 603, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa att en allsidigt sammansatt utredning
med parlamentariskt inslag tillsattes
för att överse riktlinjerna för det
svenska utvecklingsbiståndet i enlighet
med vad reservanterna anfört.

Mom. a

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Antonsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3:o)
mom. a) i utskottets utlåtande nr 53,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 102 ja och 98 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskot tets

hemställan.

Bistånd till u-länderna m. m.

Mom. b

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 131
och II: 166 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 4

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5

Vissa prioriteringsfrågor

I förevarande sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:47
av herr Nyman m. fl. och II: 65 av herr
Rimmerfors in. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 476
av herr Ahlmark m. fl. och II: 614 av
herr Ullsten in. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om a) att omedelbara
kontakter toges med Zambias regering
angående utbyggnad av den svenska biståndsverksamheten
i Zambia, b) att en
plan härför framlades för nästa års riksdag,

dels ock de förenämnda likalydande
motionerna I: 479 och II: 603, såvitt nu
var i fråga.

Utskottet hemställde,

a) att motionerna 1:476 och 11:614
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

b) att motionerna 1:47 och 11:65
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

c) att motionerna 1:479 och 11:603,
såvitt nu var i fråga, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

d) att riksdagen måtte lägga riksdagens
revisorers berättelse i förevarande
del till handlingarna.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Harry Carlsson, Nihlfors,
Källstad och Tobé, vilka ansett att
utskottet under a) bort hemställa,

158 Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m. m.

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 476 och II: 614, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att omedelbara
kontakter toges med Zambias regering
angående utbyggnad av den svenska
biståndsverksamheten i Zambia samt
att en plan härför förelädes 1968 års
riksdag.

Mom. a

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nihlfors begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 5:o)
mom. a) i utskottets utlåtande nr 53,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nihlfors begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 152 ja och 52 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. b—d

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 6 och 7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8

Motioner om insamlingar in. m.

I förevarande sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 82
av herr Blomquist och II: 113 av fru
Sundberg m. fl.,

dels ock de likalydande motionerna
I: 262 av herr Blomquist och II: 340 av
herr Rubin m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om åtgärder snarast för
att hos allmänheten väcka intresse för
biståndet till u-länderna genom dels utgivning
av en broschyr med i motionerna
angivet innehåll, dels åtgärder i syfte
att arrangera en internationell vecka
med en omfattande landsinsamling, i
vilken staten fördubblade insamlat belopp.

Utskottet hemställde,

a) att motionerna I: 82 och II: 113
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

b) att motionerna I: 262 och II: 340
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Mom. a

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 262
och II: 340; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Multilateralt tekniskt och humanitärt bistånd

Punkten 9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21 159

Punkten 10

Förenta Nationernas barnfond
(UNICEF)

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t (bilaga 5, punkt C 2, s. 21—22)
föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1967/68 anvisa
ett anslag av 8 800 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
motionen II: 612 av herr Rubin,
vari hemställts, såvitt nu var i fråga, att
förevarande anslag uppfördes med 18,8
milj. kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionen II: 612, såvitt nu var i fråga,
till Förenta Nationernas barnfond
(UNICEF) för budgetåret 1967/68 på
driftbudgeten under tredje huvudtiteln
anvisa ett anslag av 8 800 000 kr.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 612 i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Rubin
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
10 :o) i utskottets utlåtande nr 53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit motionen
II: 612 i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

Bistånd till u-länderna m. m.

han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Rubin begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
191 ja och 13 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 11 och 12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Bilateralt tekniskt och humanitärt bistånd

Punkten 13

Styrelsen för internationell utveckling
(SIDA): Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt C 5, s. 24—
27) föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1967/68
anvisa ett förslagsanslag av 6 188 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
de båda förut omnämnda likalydande
motionerna I: 382 av herrar
Dahlén och Bengtson samt 11:484 av
herrar Hedlund och Ohlin, i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att till Styrelsen
för internationell utveckling
(SIDA): Avlöningar anvisades ett förslagsanslag
av 7 906 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:382 och 11:484, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till Styrelsen
för internationell utveckling
(SIDA): Avlöningar för budgetåret

1967/68 på driftbudgeten under tredje
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
6 188 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Harry Carlsson, Bengtson,
Sundin, Eliasson i Sundborn, Nihlfors,
Antonsson, Källstad och Tobé, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

ICO Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m. m.

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 382 och II: 484, nämnda motioner såvitt
nu var i fråga, till Styrelsen för internationell
utveckling (SIDA): Avlöningar
för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under tredje huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 7 500 000 kr.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Antonsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
13 :o) i utskottets utlåtande nr 53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Antonsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 132 ja och 69 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten l''t

Styrelsen för internationell utveckling
(SIDA): Omkostnader

Kungl. Maj :t hade (punkt C 6, s. 27—

28) föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1967/
68 anvisa ett förslagsanslag av 1 830 000
kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de båda förut omnämnda likalydande
motionerna I: 382 av herrar Dahlén
och Bengtson samt II: 484 av herrar
Hedlund och Ohlin, i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att till Styrelsen
för internationell utveckling (SIDA):
Omkostnader anvisades ett förslagsanslag
av 2 535 000 kr.,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Enarsson m. fl. (I: 477) och den
andra inom andra kammaren av herr
Björkman m.fl. (11:602).

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 382 och II: 484 samt
1:477 och 11:602, förstnämnda båda
motioner såvitt nu var i fråga, till Styrelsen
för internationell utveckling
(SIDA): Omkostnader för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under tredje
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
1 830 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Harry Carlsson, Bengtson,
Sundin, Eliasson i Sundborn, Nihlfors,
Antonsson, Källstad och Tobé, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:382 och 11:484 ävensom med avslag
å motionerna 1:477 och 11:602, förstnämnda
båda motioner såvitt nu var i
fråga, till Styrelsen för internationell
utveckling (SIDA): Omkostnader för
budgetåret 1967/68 på driftbudgeten under
tredje huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 2 430 000 kr.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21 161

dels ock på bifall till reservationen 5);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Antonsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
14:o) i utskottets utlåtande nr 53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Antonsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 132 ja och 77 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 15

Fältverksamhet

Kungl. Maj :t hade (punkt C 7, s. 28—
42) föreslagit riksdagen att dels godkänna
vad departementschefen föreslagit
om jämkning i anställningsvillkoren
för experter inom bilateral teknisk biståndsverksamhet,
dels till Fältverksamhet
för budgetåret 1967/68 anvisa ett
reservationsanslag av 99 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Bistånd till u-länderna m. m.

Kilsmo (1:83) och den andra inom
andra kammaren av herrar Berglund
och Hamrin i Jönköping (11:111),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Blomquist in. fl. (1:189) och den andra
inom andra kammaren av herr Helander
m. fl. (11:246), i vilka hemställts att
riksdagen vid behandling av statsverkspropositionen,
bil. 5 C 7, för Fältverksamhet
för budgetåret 1967/68 måtte anvisa
ett reservationsanslag av 105 milj.
kronor mot av regeringen föreslagna
99 milj. kronor och anföra att därav
6 milj. kronor efter prövning av SIDA
borde användas för Mindre fältprojekt
och bistånd genom enskilda organisationer,

dels de båda förut omnämnda likalydande
motionerna 1:382 av herrar
Dahlén och Bengtson samt 11:484 av
herrar Hedlund och Ohlin, i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte för budgetåret 1967/68 i
enlighet med SIDA:s förslag till Fältverksamhet
anvisa ett reservationsanslag
av 164 000 000 kronor, vilket innebure
en höjning utöver regeringens förslag
med 65 000 000 kronor,

dels de båda förut omnämnda likalydande
motionerna 1:482 av fröken
Mattson och herr Torsten Hansson
samt 11:604 av herr Carlsson i Tyresö
m. fl., i vilka hemställts, såvitt nu var
i fråga, att riksdagen, under förutsättning
av bifall till i särskilda motioner
framställda förslag om en ytterligare
budgetförstärkning genom en höjning
av maximiuttaget av folkpensionsavgiften
till 1 750 kronor, måtte till SIDA:s
verksamhet för budgetåret 1967/68 anslå
150 milj. kronor eller — i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag — ett
med 51 milj. kronor förhöjt anslag, samt
att dessa medel ställdes till Kungl. Maj :ts
förfogande utan annan ändamålsbestämning
än de principiella prioriteringar
inom u-hjälpen som riksdagen redan tidigare
givit sin anslutning till,

dels två likalydande motioner, väckta

6 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 21

162 Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m. m.

den ena inom första kammaren av fru
Segerstedt Wiberg in. fl. (1:483) och
den andra inom andra kammaren av
herr 1''uresson in. fl. (11:613),

dels ock den tidigare omnämnda motionen
11:612 av herr Rubin, i vilken
hemställts, såvitt nu var i fråga, att det
i statsverkspropositionen under tredje
huvudtiteln begärda anslaget för SIDA:s
verksamhet utginge med 164 milj. kronor.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och i anledning
av motionerna I: 189 och II: 246, I: 482
och 11:604, 1:382 och 11:484 samt
II: 612, sistnämnda fem motioner såvitt
nu var i fråga, till Fältverksamhet för
budgetåret 1967/68 på driftbudgeten under
tredje huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 99 000 000 kr.;

b) att motionerna 1:83 och 11:111
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

c) att motionerna 1:483 ocli 11:613
icke måtte av riksdagen bifallas;

d) att riksdagen måtte godkänna vad
som av Kungl. Maj :t föreslagits om
jämkning av anställningsvillkoren för
experter inom bilateral teknisk biståndsverksamhet.

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
I: 189 och II: 246, I: 482 och II: 604,
1: 382 och II: 484 samt II: 612, sistnämnde
fem motioner såvitt nu var i fråga,
till Fältverksamhet för budgetåret 1967/
68 på driftbudgeten under tredje huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
149 000 000 kr.

Mom. a

Herr talmannen gav propositioner

dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nihlfors begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
15:o) mom. a) i utskottets utlåtande
nr 53, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nihlfors begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 132 ja och 78 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. b—d

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 17

Övriga motionsyrkanden

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat

dels en inom andra kammaren av herr
Hector in. fl. väckt motion (II: 51), vari

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21 163

hemställts att riksdagen måtte som bidrag
till humanitär hjälp och återuppbyggnad
av anfallna och ödelagda områden
i Vietnam anvisa dels 10 000 000
kr. till Demokratiska republiken Vietnam,
dels 10 000 000 kr. till Sydvietnams
nationella befrielsefront,

dels ock den tidigare omnämnda motionen
II: 612 av herr Rubin, såvitt avsåg
antropologisk forskning och utbildning.

Utskottet hemställde,

a) att motionen 11:51 icke måtte av
riksdagen bifallas;

b) att motionen II: 612, såvitt nu var
i fråga, icke måtte av riksdagen bifallas.

Mom. a

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen 11:51;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hector begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
17:o) mom. a) i utskottets utlåtande
nr 53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 51.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hector begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid

Bistånd till u-länderna m. m.

avgavs 196 ja och 11 nej, varjämte 3
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. b

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 18

Utskottets hemställan bifölls.

Statsutskottets utlåtande nr 54

Punkten 1

Multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd I

propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t (bilaga 9, punkt El, s. 72—76)
föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidta erforderliga åtgärder
för att lämna ett extra svenskt
bidrag till Internationella utvecklingsfonden,
dels medge att Sverige förbunde
sig att för vart och ett av åren 1967 och
1968 lämna bidrag till Internationella
livsmedelsprogrammet utöver de tidigare
utfästa med 1 000 000 dollar, dels
ock till Multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett reservationsanslag av 69 980 000
kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Kilsmo och Sörenson (I: 84) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Rimås och Johansson i Skärstad
(II: 112);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Werner (1:218) och den andra inom
andra kammaren av herr Hermansson
m. fl. (11:272), i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte anslå 100 mil -

164 Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m, m,

joner kronor att användas till multilateralt
finansiellt bistånd i form av extra
bidrag till Internationella utvecklingsfonden,
utöver det i statsverkspropositionen
upptagna anslaget för detta ändamål; dels

två likalydandc motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Svenungsson m. fl. (1:307) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedin m. fl. (II: 381);

dels två likalydandc, i det föregående
omförmälda motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herrar Dahlén
och Bengtson (I: 382) och den andra
inom andra kammaren av herrar Hedlund
och Ohlin (II: 484), i vilka motioner,
såvitt nu var i fråga, hemställts a)
att riksdagen begärde att regeringen
gåve sin representation i vederbörande
internationella organ i uppdrag att
kraftfullt verka för en gradvis uppbyggnad
av i motionerna föreslaget program
och miljardfond för multilateral livsmedelshjälp,
b) att riksdagen uttalade
att Sverige vore villigt att till en sådan
fond för livsmedelshjälp bidraga med
100 milj. kronor per år eller den större
andel som kunde komma att erfordras,

c) att riksdagen i skrivelse till regeringen
framhölle vikten av att Sverige i internationella
sammanhang gjorde ökade
ansträngningar för att åstadkomma en
stabilisering av vissa viktiga u-landsprodukters
priser på rimlig nivå samt
andra åtgärder för att stödja u-ländernas
exportansträngningar;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Dahlén och Bengtson (I: 383) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Hedlund och Ohlin (11:485), i
vilka motioner yrkats att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om förslag till innevarande års liöstriksdag
om ett svenskt garantisystem till
skydd för investeringar i u-länderna;

dels två likalydande, i det föregående
omförmälda motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herr Holm -

berg in. fl. (I: 479) och den andra inom
andra kammaren av herr Bohman m. fl.
(II: 603), i vilka motioner, såvitt nu var
i fråga, yrkats att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa att förslag
till nationellt investeringsgarantisystem
förelädes innevarande års höstriksdag; dels

en inom andra kammaren av herr
Rubin väckt, i det föregående omförmäld
motion (11:612), i vilken hemställts
att riksdagen måtte anvisa tillhopa
1,06 miljard kr. till u-landsbistånd
för budgetåret 1967/68, motsvarande en
procent av bruttonationalprodukten år
1966 beräknad till fasta produktionskostnadspriser
enligt följande fördelning,
såvitt nu var i fråga: a) Anslaget
till det för FAO och FN gemensamma
Internationella livsmedelsprogrammet
under sjunde huvudtiteln höjdes från
föreslagna 15,7 milj. kr. till 250 milj. kr.
b) Till Asiatiska utvecklingsbanken anvisades
175 milj. kr. att användas för
långfristiga lågräntelån till 1) utbyggnad
av distributionsnätet genom förbättrade
kommunikationer mellan jordbruksproduktionsområden
och marknadsorter,

2) förbättrade lagringslokaler, 3) erosionsförebyggande
åtgärder och 4)
landsbygdens elektrifiering, c) 100 milj.
kr. avsattes till en av stat, näringsliv och
fackföreningar gemensamt förvaltad
fond för importkrediter och garantier
mot förlust till svenska importörer i
samband med införsel av varor från uländerna.
d) 50 milj. kr. avsattes till exportkrediter
för export av utvecklingsvaror; dels

ock en inom andra kammaren av
herrar Sterne och Larsson i Umeå väckt
motion (II: 695).

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:218 och II: 272,
1:307 och 11:381 samt 11:612, sistnämnda
tre motioner såvitt nu var i
fråga,

1. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21 165

erforderliga åtgärder för att lämna ett
svenskt extra bidrag till Internationella
utvecklingsfonden,

2. medge att Sverige förbunde sig att
för vart och ett av åren 1967 och 1968
lämna bidrag till Internationella livsmedelsprogrammet
utöver de tidigare
utfästa med 1 000 000 dollar,

3. till Multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd
för budgetåret 1967/68 på
driftbudgeten under sjunde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
69 980 000 kr.;

B. att motionerna 1:84 och 11:112
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionerna 1:382 och 11:484,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t angående uppbyggnad av en miljardfond
för multilateral livsmedelshjälp
och svenska bidrag till en sådan
fond, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D. att motionerna 1:382 och 11:484,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t angående åtgärder för att främja
u-ländernas exportansträngningar, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; E.

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:383 och 11:485 samt
I: 479 och II: 603, sistnämnda båda motioner
såvitt de avsåge ett nationellt investeringsgarantisystem,
i skrivelse till
Kungl. Maj:t ge till känna vad utskottet
anfört;

F. att motionen II: 612, såvitt den avsåge
anvisande av medel för upprättande
av en fond för importkrediter m. m.,
icke måtte av riksdagen bifallas;

G. att motionen II: 695 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Axel Andersson, Harry
Carlsson, Bengtson, Sundin, Eliasson i
Sundborn, Nihlfors, Källstad, Tobé och
Sjönell, vilka ansett att utskottet under
C. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 382 och II: 484 såvitt nu var

Bistånd till u-länderna m. m.

i fråga, dels i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla att åt Sveriges representation i
vederbörande internationella organ uppdroges
att kraftfullt verka för en gradvis
uppbyggnad av i motionerna föreslaget
program och miljardfond för multilateral
livsmedelshjälp, dels ock uttala att
Sverige vore villigt att till en sådan fond
för livsmedelshjälp bidra med 100 milj.
kronor per år eller den större andel som
kunde komma att erfordras;

b) av herrar Axel Andersson, Harry
Carlsson, Bengtson, Sundin, Eliasson i
Sundborn, Nihlfors, Källstad, Tobé och
Sjönell, vilka ansett att utskottet under
D. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 382 och II: 484 såvitt nu var
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t framhålla
vikten av att Sverige i internationella
sammanhang gjorde ökade ansträngningar
för att åstadkomma en stabilisering
av vissa viktiga u-landsprodukters
priser på rimlig nivå samt andra
åtgärder för att stödja u-ländernas exportansträngningar.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till utskottets hemställan med
den ändring däri, som föranleddes av
bifall till motionerna I: 218 och II: 272;
samt 3:o) bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till yrkandena under a)
och b) i motionen II: 612; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hermansson begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2 :o) angivna ha
flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde dock herr
Rubin votering, i anledning varav efter

166 Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m. m.

given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten l:o) mom. A) i statsutskottets
utlåtande nr 54 antager utskottets
hemställan med den ändring däri,
som föranledes av bifall till motionerna
I: 218 och II: 272, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranledes av bifall till yrkandena
under a) och b) i motionen II: 612.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså till
kontraproposition i huvudvoteringen
antagit den under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1 :o)
mom. A) i utskottets utlåtande nr 54,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranledes av bifall till motionerna
I: 218 och II: 272.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen till -

kännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hermansson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 195 ja och 11
nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan oförändrad.

Mom. B

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1 a);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eliasson i Sundborn begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1 :o)
mom. C) i utskottets utlåtande nr 54,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 a) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Sundborn begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 131 ja och 79 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21 167

Mom. D

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1 b);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Eliasson i Sundborn begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1 :o)
mom. D) i utskottets utlåtande nr 54,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 b) av herr.Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Sundborn begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 133 ja och 77
nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. E

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till eller avslag å utskottets hemställan;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hermansson
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller

Bistånd till u-länderna m. m.

statsutskottets hemställan i punkten
1 :o) mom. E) i utskottets utlåtande
nr 54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets ifrågavarande hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hermansson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 199 ja och 8 nej, varjämte 3
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. F och G

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 2

Bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd

Kungl. Maj :t hade (punkt E 2, s. 76—-81) föreslagit riksdagen att dels godkänna
i statsrådsprotokollet angivna
riktlinjer för bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd,
dels ock till Bilateralt
finansiellt utvecklingsbistånd för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 125 000 000 kr.

Under denna punkt hade utskottet, såvitt
nu var i fråga, behandlat de under
punkten 1 omnämnda motionerna I: 307
och II: 381, vilka förutsatte överförande
av 5 milj. kronor från anslaget till
bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd
till anslaget till multilateralt finansiellt
utvecklingsbistånd.

168 Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m. m.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:307 och 11:381, nämnda
motioner såvitt nu vår i fråga,

1. godkänna de i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 3 januari
1967 angivna riktlinjerna för bilateralt
finansiellt utvecklingsbistånd,

2. till Bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd
för budgetåret 1967/68 på
driftbudgeten under sjunde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
125 000 000 kr.;

B. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att från det under A. 2.
ovan angivna anslaget överföra medel
till det under tredje huvudtiteln för
budgetåret 1967/68 uppförda reservationsanslaget
till fältverksamhet i enlighet
med vad utskottet förordat.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Harry Carlsson, Bengtson,
Siindin, Eliasson i Sundborn, Nihlfors,
Källstad, Tobé och Sjönell, vilka
— under förutsättning av bifall till reservationen
6 beträffande anslag till
fältverksamhet i utskottets i det föregående
redovisade utlåtande nr 53 —
ansett att utskottets hemställan under
B. bort utgå.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Bevillningsutskottets betänkande nr 25

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 95 av
herr Blomquist och II: 136 av fru Sundberg
in. fl., vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
att visst belopp till u-landsbistånd
befriades från statlig inkomstskatt;

II) de likalydande motionerna I: 100
av herr Schött in. fl. och II: 130 av herr

Gustafsson i Borås in. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa om utredning rörande
införande av rätt för fysiska personer
till avdrag vid den statliga inkomstbeskattningen
för gåvor till eu viss maximigräns
till u-hjälps- och andra humanitära
ändamål samt till kulturella, religiösa,
vetenskapliga eller eljest uppenbart
allmännyttiga ändamål;

III) de likalydande motionerna 1:101
av herr Svenungsson in. fl. och 11:129
av herr Fridolfsson i Stockholm in. fl.,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
rörande införande av avdragsrätt
vid taxeringen för gåvor till religiösa,
humanitära, kulturella, vetenskapliga eller
eljest uppenbart allmännyttiga ändamål; IV)

de likalydande motionerna I: 164
av herrar Särenson och Johan Olsson
samt II: 201 av herrar Wiklund i Stockholm
och Johansson i Växjö;

V) de likalydande motionerna 1:417
av herrar Harry Carlsson och Per Jacobsson
samt 11:532 av herr Hamrin
i Jönköping m. fl., vari hemställts, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om skyndsam utredning
och förslag till nästa års riksdag om
avdragsrätt vid beskattningen för gåvor
till u-länder i enlighet med i motionerna
angivna riktlinjer»;

VI) de likalydande motionerna I: 423
av herrar Thorsten Larsson och Svanström
samt 11:536 av herrar Johansson
i Skärstad och Boo, vari hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning av
möjligheterna att stimulera enskilda
personer att lämna bidrag och gåvor
till religiösa och ideella organisationer
samt hjälporgan för insatser på humanitära,
allmännyttiga och vetenskapliga
områden i enlighet med vad i motionerna
anförts»;

VII) de i det föregående omförmälda,
såvitt avsåge ändringar i skattelagstiftningen
till bevillningsutskottet hänvisa -

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Nr 21 169

de likalydande motionerna 1:479 av
herr Holmberg m. fl. och II: 603 av herr
Bohman m. fl., vari bl. a. hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa, att förslag till sådana
ändringar i skattelagstiftningen förelädes
riksdagen att det ekonomiska samarbetet
med u-länder underlättas;

VIII) de likalydande motionerna
I: 556 av herr Eric Carlsson och II: 713
av herrar Jonasson och Dockered;

IX) motionen 11:200 av herr Werner
in. fl.;

X) motionen 11:539 av herr Lundberg,
vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta,

1) att på den del av statligt taxerad
inkomst som låge över 20 000 kr. per år
uttaga en speciell u-hjälpsavgift å en
procent,

2) att denna avgift skulle uttagas på
debetsedlarna under särskild rubrik,
samt

3) att debitering, uppbörd och redovisning
av u-hjälpsavgiften skulle ske
genom skattemyndigheterna;

XI) motionen II: 734 av herr Rubin,
vari hemställts, att riksdagen måtte antaga
i motionen framlagt förslag till förordning
angående ändrad lydelse av
4 § förordningen den 30 juni 1960 (nr
81) om omsättningsskatt å motorfordon
i vissa fall;

XII) motionen 11:735 av herr Rubin,
vari hemställts, att riksdagen måtte antaga
i motionen framlagda förslag till
förordning angående ändrad lydelse av
3 § mom. 1 förordningen den 25 maj
1941 (nr 251) om särskild varuskatt
och till förordning angående ändrad lydelse
av bilagan till förordningen den
25 maj 1941 (nr 251) om särskild varuskatt; XIII)

motionen II: 736 av herr Rubin,
vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
utgivande av en frimärksserie under
budgetåret 1967/68 till förmån för u-biståndet».

Bistånd till u-länderna m. m.

Utskottet hemställde,

I) beträffande en speciell u-hjälpsavgift
m. m.

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:164
av herrar Sörenson och Johan Olsson
samt II: 201 av herrar Wiklund i Stockholm
och Johansson i Växjö,

2) motionen 11:200 av herr Werner
in. fl. samt

3) motionen II: 539 av herr Lundberg,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II) beträffande avdrag vid inkomstbeskattningen
för gåvor till u-hjälp
in. in.

A) att riksdagen — i anledning av de
likalydande motionerna 1:95 av herr
Blomquist och 11:136 av fru Sundberg
m. fl., 1:100 av herr Schött m. fl. och
II: 130 av herr Gustafsson i Borås m. fl.,
1:101 av herr Svenungsson in. fl. och
II: 129 av herr Fridolfsson i Stockholm
m. fl., 1:417 av herrar Harry Carlsson
och Per Jacobsson samt II: 532 av herr
Hamrin i Jönköping m. fl., ävensom
1: 423 av herrar Thorsten Larsson och
Svanström samt 11:536 av herrar Johansson
i Skärstad och Boo — måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsam utredning rörande införande
av rätt till avdrag vid beskattningen för
gåvor till u-hjälps- och andra humanitära
ändamål samt till kulturella, religiösa,
vetenskapliga eller eljest uppenbart
allmännyttiga ändamål;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:95
av herr Blomquist och II: 136 av fru
Sundberg m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 100
av herr Schött m. fl. och II: 130 av herr
Gustafsson i Borås m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 101
av herr Svenungsson in. fl. och 11:129
av herr Fridolfsson i Stockholm m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:417
av herrar Harry Carlsson och Per Jacobsson
samt 11: 532 av herr Hamrin i
Jönköping m. fl. samt

170 Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m. m.

5) de likalydande motionerna I: 423
av herrar Thorsten Larsson och Svanström
samt 11:536 av herrar Johansson
i Skärstad och Boo,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet ovan under
punkten A) hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd;

III) beträffande åtgärder för att främja
investeringar i u-länderna

att de likalydande motionerna 1:479
av herr Holmberg m. fl. och 11:603 av
herr Bohman m. fl., i vad motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; IV)

beträffande bilaccisen

att motionen 11:734 av herr Rubin
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

V) beträffande den särskilda varuskatten att

motionen II: 735 av herr Rubin
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VI) beträffande frimärksutgivning till
förmån för u-länderna

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:556
av herr Eric Carlsson samt 11:713 av
herrar Jonasson och Dockered, samt

2) motionen II: 736 av herr Rubin,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer och ett särskilt yttrande
hade avgivits enligt följande.

Reservationer

I) beträffande avdrag vid inkomstbeskattningen
för gåvor till u-hjälp m. m.

av herrar John Ericsson och Einar
Eriksson, fröken Ranmark samt herrar
Wärnberg, Tage Johansson, Brandt, Asp,
Forsberg, Carlsson i Västerås och Wiklund
i Härnösand, vilka ansett, att utskottet
under punkt II) bort hemställa,
att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:95
av herr Blomquist och 11:136 av fru
Sundberg m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:100
av herr Schött m. fl. och II: 130 av herr
Gustafsson i Borås m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:101
av herr Svenungsson m. fl. och 11:129
av herr Fridolfsson i Stockholm m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:417
av herrar Harry Carlsson och Per Jacobsson
samt 11:532 av herr Hamrin
i Jönköping m. fl., ävensom

5) de likalydande motionerna 1:423
av herrar Thorsten Larsson och Svanström
samt II: 536 av herrar Johansson
i Skärstad och Boo,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II) beträffande åtgärder för att främja
investeringar i u-länderna

av herrar Enarsson, Ottosson och
Lothigius, vilka ansett, att utskottet under
punkten III) bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna 1:479 av herr
Holmberg m. fl. och II: 603 av herr Bohman
m. fl., i vad motionerna hänvisats
till bevillningsutskottet, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att förslag
till sådana ändringar i skattelagstiftningen
förelädes riksdagen att det ekonomiska
samarbetet med u-länder underlättades.

Särskilt yttrande

beträffande åtgärder för att främja
investeringar i u-länderna
av herrar Tistad, Mattsson, Ahlmark,
Eriksson i Bäckmora, Larsson i Umeå,
Dahlgren och Öhvall.

Punkterna II och I 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten I 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 539,
vars hemställan under överläggningen
av motionären herr Lundberg komplet -

Nr 21 171

Onsdagen den 19 april 1967 em.

terats med erforderlig författningstext;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Lundberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
I 3) i utskottets betänkande nr 25,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen 11:539.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Lundberg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 178 ja och 7 nej, varjämte 24 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Brandt begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
II) i utskottets betänkande nr 25,
röstar

Bistånd till u-länderna m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av herr John Ericsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 100 ja och 109 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
I) av herr John Ericsson m. fl.

Punkten III

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen II);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lothigius begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
III) i utskottets betänkande nr 25,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
II) av herr Enarsson m. fl.

172 Nr 21

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Bistånd till u-länderna m. m.

möter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Lothigius begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 163 ja och 34 nej, varjämte 13
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna IV—-VI

Vad utskottet hemställt bifölls.

Bankoutskottets utlåtande nr 18

Vad utskottet hemställt bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till kammarens sammanträde
fredagen den 21 innevarande
april.

§2

Meddelanden ang. de närmast följande
arbetsplena

Herr TALMANNEN yttrade:

De utskottsutlåtanden som bordlägges
första gången på fredag den 21 april
och företages till avgörande onsdagen
den 26 april torde icke föranleda så
långa debatter att kvällsplenum blir erforderligt
för behandling av enbart
dessa ärenden. Avsikten är därför att
vid sammanträdet på fredag uppskjuta
behandlingen av så många ärenden som
bedömes kunna medhinnas onsdagen
den 26 april utöver då föreliggande nya
ärenden, varvid onsdagssammanträdet
avses skola fortsättas på kvällen. Härigenom
kan det bli möjligt att undvika
kvällsplenum fredagen den 21 april.

§ 3

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

57, i anledning av väckta motioner
om försöksverksamhet med sammanhållna
klasser i grundskolans årskurs 9,
nr 58, i anledning av Väckta motioner
om slopande av betygsgivningen i uppförande
och ordning i slutbetyg,

nr 59, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden, och

nr 60, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. in., i vad propositionen
avser anslag för budgetåret 1967/68 till
restaurering av Strängnäs domkyrka;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av väckta motioner
angående skyldighet för fastighetsägare
att deltaga i kostnad för enskild väg,
nr 26, i anledning av väckta motioner
om belysning av övergångsställen
för gående,

nr 27, i anledning av väckta motioner
angående färg och belysning på motorfordon,

nr 28, i anledning av väckt motion om
åtgärder för att motverka mörkerolyckor,

nr 29, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden, m. m. jämte i ämnet väckta
motioner, i vad propositionen och
motionerna hänvisats till lagutskott och
behandlats av tredje lagutskottet, och
nr 30, i anledning av väckta motioner
om utrustning av polisens bilar med
varningsskyltar i syfte att öka trafiksäkerheten;
samt

allmänna beredningsutskottets memorial
och utlåtande:

nr 20, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden, och

nr 21, i anledning av motioner om angivande
på körkort av blodgrupp m. m.

§ 4

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 146, till

Nr 21 173

Onsdagen den 19 april 1967 em.

Konungen angående val av ledamot och
suppleanter i styrelsen för Stiftelsen
Riksbankens jubileumsfond;

dels ock riksdagens förordnanden:
nr 147, för fröken Astrid Bergegren
att vara ledamot i styrelsen för Stiftelsen
Riksbankens jubileumsfond;

nr 148, för herr Hans Hagnell att vara
suppleant för fröken Bergegren i styrelsen
för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond;
och

nr 149, för herr Kaj Björk att vara
suppleant för fru Sjövall i styrelsen för
Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond.

§ 5

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Hamrin i
Kalmar till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet angående den
väntade nedläggningen av Oskarshamnsvarvet.

§ 6

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.21 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson