Nr 21 ANDRA KAMMAREN 1965 (Riksdagens protokoll 1965:21)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 21 ANDRA KAMMAREN 1965

4—5 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 4 maj

Sid.

Svar på frågor av:

herr Persson i Heden ang. kärnvapenforskningen................ 3

herr Nilsson i Bästekille ang. mistsignalanläggning vid Torekov---- 5

herr Eriksson i Bäckmora ang. upprätthållande av ett livskraftigt

jordbruk i Norrland....................................... 5

herr Larsson i Borrby ang. kontrollen av importen av kreatursfoder 8
Svar på interpellationer av:

herr Elmwall ang. överförandet av kollektiv lokaltrafik från järnväg

till landsväg.............................................. 9

herr Lorentzon ang. åtgärder för att förebygga vattenföroreningar

från sulfitmasseindustrien.................................. 14

Interpellation av herr Elmwall ang. uppförande av mentalsjukhus i Nyköping
..................................................... 17

Meddelande om enkel fråga av herr Wiklund ang. poliovaccinering av
personer födda före 1910..................................... 19

Onsdagen den 5 maj fm.

Jordförvärvslag m. ........................................... 20

Onsdagen den 5 maj em.

Jordförvärvslag m. m. (forts.)................................... 103

Åtgärder mot inflation, m. ..................................... 142

Utbildning av viss sjukvårdspersonal............................ 152

Vissa kreditgarantier åt svensk varvsindustri m. m................. 155

1 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 21

Nr 21

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 5 maj em.

Sid.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22, ang. jordförvärvslag m. m...... 103

Bankoutskottets utlåtande nr 15, om åtgärder mot inflation, m. m..... 142

Statsutskottets utlåtande nr 72, ang. anslag till barnmorskeläroanstalterna
och statens sjuksköterskeskolor m. m........................ 152

— nr 73, ang. bidrag till handelshamnar och farleder m. m........... 155

— nr 74, ang. vissa kreditgarantier åt svensk varvsindustri m. m---- 155

— nr 75, ang. försäljning av vissa allmänna arvsfonden tillfallna

fastigheter................................................. 158

— nr 76, ang. inköp av vissa kulturföremål....................... 158

Tisdagen den 4 maj 1965

Nr 21

Tisdagen den 4 maj

Kl. 15.30

§ 1

Svar på fråga ang. kärnvapenforskningen Ordet

lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Herr Persson i Heden
har frågat mig om jag delar den uppfattningen
som från militärt håll kommit
till uttryck, om att Sverige bör påskynda
kärnvapenforskningen för ett eventuellt
införande av kärnvapen.

Den av herr Persson refererade uppfattningen
delar jag ej. Jag vill erinra
om att 1960 års riksdag avvisade dåvarande
överbefälhavarens förslag, att
försvarets forskningsanstalt, som för
närvarande bedriver skyddsforskning
på detta område, skulle utvidga sin
forskningsverksamhet för att skapa underlag
för ett framtida ställningstagande
till frågan om konstruktion av kärnvapen.
Något ändrat ställningstagande
i denna fråga är inte aktuellt.

De eventuella förslag i kärnvapenfrågan
som överbefälhavaren kan komma
att framlägga i anslutning till sitt utredningsarbete
inför nästa försvarsbeslut
hänskjuts i likhet med övrigt utredningsmaterial
till 1965 års försvarsutredning.

Vidare anförde

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag vill gärna framföra
ett tack till hans excellens statsministern
för lians svar på min fråga. .lag tror
att detta svar, i varje fall för dagen,
lugnar de människor som blivit upprörda
med anledning av de uttalanden
som förmedlats av pressen.

Varje ansats — den må vara hur anspråkslös
som helst — till att förmå
Sverige att pröva frågan om införande
av atomvapen är enligt mitt sätt att se
ett ytterst allvarligt tilltag, och det är
min absoluta övertygelse att motstånd
omedelbart måste resas häremot. Bekymren
skymtar redan vid blotta tanken
på ett införande av atomvapen.

Det uttalande, som föranlett mig att
ställa denna enkla fråga till statsministern,
är ytterst allvarligt, inte minst därför
att det gjordes av en militär i hög
och ansvarsfull ställning. Motståndet
mot atomvapen måste resas innan det
blir för sent, innan mänskligheten utplånar
sig själv. Ett atomvapenkrig i
dag skulle sannolikt utplåna huvuddelen
av allt levande på vår planet.
Under andra världskriget fälldes totalt
cirka 6 miljoner ton sprängämnen
vid bombangrepp. Alla dessa bombangrepp
tillsammans motsvarar en 6
megatons atombomb. Världens nuvarande
kärnvapenarsenal skulle räcka
i nära 150 år med dagliga atombombsangrepp
av motsvarande storlek. Dessa
enorma förstörelseresurser förskräcker.
De är ett observandum för de stater som
ännu inte infört atomvapen: världen
behöver länder som säger nej till dylikt
rustningsvanvett. Det är nödvändigt att
det finns länder och folk som vill visa,
att man ännu kan tro på förnuftets seger
och en fredlig samverkan mellan folken.
Det andra världskriget gav väl också
ett klart bevis för, att det lönar sig
att vara neutral, inte bara för det neutrala
landet i fråga; möjligheterna att bistå
andra länder och folk är också viktiga.
Sålunda uppstår ett allt tydligare
behov av neutrala länder som har möjlighet
att medla och framlägga förslag,
syftande till en minskning av det fruk -

Nr 21

Tisdagen den 4 maj 1965

Svar på fråga ang. kärnvapenforskningen

tansvärda rustningsraseri som pågår
i detta nu och som kan leda till en slutlig
katastrof för hela mänskligheten.

Alla fredsbevarande krafter måste
alltså mobiliseras för bevarande av våra
fredliga relationer, och vi måste bjuda
starkt motstånd mot atomvapnets införande.

Jag vill ännu en gång framföra ett
tack till hans excellens statsministern.

Härefter meddelade herr talmannen,
att herr Wedén begärt ordet; och beslöt
kammaren att beträffande denna
fråga upphäva den i § 20 mom. 4 kammarens
ordningsstadga föreskrivna inskränkningen
i yttranderätten.

I enlighet härmed lämnades ordet till

Herr WEDÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Min avsikt är ingalunda
att vid detta tillfälle ta upp någon debatt
i denna stora och allvarliga fråga
i allmänhet. Jag hade i den utrikespolitiska
debatten för kort tid sedan tillfälle
att framföra vad jag i det avseendet
anser är möjligt att säga på nuvarande
stadium. De känslor som herr
Persson i Heden gav uttryck för beträffande
kärnvapnens användning i ett
krig delas av oss alla. Men det är ändå
i klarhetens intresse av betydelse att
få framställa en kompletterande fråga
till statsministern.

Jag har nu inte i minnet alldeles
exakt hur resonemangen fördes när man
både från det socialdemokratiska partiets
sida och från folkpartiets sida anförde
att man var överens om att denna
fråga skulle lämnas öppen. Jag kan inte
heller minnas motiveringarna i alla detaljer,
men jag tror inte att jag begår
något misstag om jag säger att en av motiveringarna
— en av de motiveringar
som enligt min mening vägde tungt —
var att forskningen på detta område
för skyddsändamål och forskningen för
vapenkonstruktionsändamål under en
lång tid skulle löpa parallellt och att
man därför inte behövde föra upp va -

penkonstruktionsforskningen till en avgörande
diskussion. Min fråga till statsministern
lyder: Anser statsministern
att detta läge — att dessa båda forskningsgrenar
löper parallellt •—- fortfarande
består och att läget alltså i detta
avseende är detsamma som det var när
vi vid den tidpunkt jag nyss nämnde
senast diskuterade saken?

Härefter anförde:

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Som initiativtagare till
dessa frågestunder kan jag inte annat
än beklaga att man bryter den regel
som vi var överens om, nämligen att
frågestunderna var avsedda för korta
repliker mellan frågeställaren och svararen
och hade en annan karaktär än
enkla frågor under vanliga plena. Kammaren
är emellertid suverän, och medgivande
har lämnats. Jag skall därför
svara på herr Wedéns fråga, men jag har
inte kunnat underlåta detta beklagande
av att den ursprungligen avsedda institutionen
— som kanske icke var så lyckad
när den infördes — har brutits sönder
och blivit ännu sämre genom herr
Wedéns uppträdande.

Vad jag vill svara är att det i viss mån
har skett en förskjutning men att det å
andra sidan otvivelaktigt är så, att forskningsuppgifterna
för konstruktion av
kärnvapen efter den ingående offentliga,
internationella debatt som pågått
och de erfarenheter som vunnits inte
är av mera invecklad karaktär än att
de hinner fullföljas under den tid som
åtgår för konstruktion och utbyggande
av de anstalter som fordras för framställning
av plutonium.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Det svar som statsministern
lämnat är utomordentligt värdefullt.
Den uppfattning som statsministern
gav uittryck för överensstämmer
med min egen beträffande de tidsförhål -

Tisdagen den 4 maj 1965

Nr 21

Svar pa fråga ang. mistsignalanläggning vid Torekov — Svar på fråga ang. upp -

rätthållande av ett livskraftigt jordbruk

landen som kan komma i betraktande.
Det var ett konstaterande av det slaget
jag ville ha, och sedan jag fått det skall
jag gärna finna mig i de snubbor som
hans excellens gav mig. Jag tror inte att
jag har tagit kammarens tid i anspråk till
övermått.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag är angelägen förtydliga
mitt yttrande, om herr Wedén till
äventyrs missuppfattat mig. Det är inte
mot kärnkraftens utnyttjande för allmännyttiga
ändamål som jag vänt mig,
utan det är mot en eventuell utvidgad
kärnvapenforskning, syftande till införande
av kärnvapen i vårt land, vilket
jag anser skulle vara utomordentligt
allvarligt för Sveriges fortsatta neutralitet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Sjöholms fråga angående höjning av
existensminimum icke komme att besvaras
vid dagens sammanträde.

§ 3

Svar på fråga ang. mistsignalanläggning
vid Torekov

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat handelsministern när
den av Bjäre fiskareförening in. fl.
önskade mistsignalanläggningen vid
Torekov kommer till stånd.

Då sjöfartsärendena handläggs inom
kommunikationsdepartementet ankommer
det på mig att besvara frågan.

Enligt vad jag har inhämtat sätter
sjöfartsstyrelsen i dagarna ut en mistsignalanläggning
på prov vid Torekov.

i Norrland

Vidare anförde

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsminister
Skoglund för svaret
på min fråga. Jag har desto större
anledning vara tacksam, som svaret var
så positivt. Det är inte ofta man på så
kort tid får ett så tillfredsställande svar.
Och när jag känner mig tacksam, måste
de människor som berörs vara ännu mera
tacksamma. Än en gång tack, herr
kommunikationsminister!

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Hem talmannen meddelade, att fru
Thunvalls fråga angående åldersgränser
vid arbetsanvisning icke komme att
besvaras vid dagens sammanträde.

§ 5

Svar på fråga ang. upprätthållande av

ett livskraftigt jordbruk i Norrland

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
hem statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat om jag observerat betydelsen
av ett livskraftigt jordbruk i
Norrland, som ur befolkningspolitiska,
försörjningsmässiga och försvarspolitiska
synpunkter kan tillgodose det aktuella
behovet av färskvaror och livsmedel.

Till svar vill jag hänvisa till vad i
årets statsverksproposition anförts i fråga
om verksamheten med särskilda rationaliseringsinsatser
på jordbrukets
område i Norrland och därmed jämförbara
bygder. Jag uttalade därvid bl. a.
att den tekniska och ekonomiska utveckligen
fortskridit så snabbt att inom
många områden i Norrland och därmed
jämförbara bygder ofta behövs särskil -

Nr 21

Tisdagen den 4 maj 1965

Svar på fråga ang. upprätthållande av ett livskraftigt jordbruk i Norrland

da upprustningsåtgärder för att bibehålla
eller skapa bärkraftiga jordbruk.
Vidare framhöll jag att vid sidan av de
allmänt jordbruksekonomiska och företagsekonomiska
skälen näringspolitiska,
befolkningspoiitiska och sociala skäl talar
för att inom dessa områden speciellt
bistånd lämnas för sådana upprustningsåtgärder.
Mot dessa uttalanden hade
riksdagen ingen erinran när förslagen
om de särskilda rationaliseringsinsatserria
behandlades för fjorton dagar sedan.

Vidare anförde:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jordbruksministerns uttalanden
i tidningspressen och i sitt
förstamajtal om nedläggande av ytterligare
100 000 jordbruk på en tioårsperiod
har förstärkt de iskalla vindar som
trots vårens inträde har svept fram över
den svenska jordbruksnäringen. Naturligt
nog är det i första hand Norrland
som känner en obehaglig frossa inför de
senaste dekreten från jordbruksministern.
Hur man än ser på denna fråga,
vet man ändå alltför väl, att det är jordbruksministern
som har den politiska
makten att genomföra en sådan här rationalisering
så som han själv anser bäst.
I Norrland dominerar småbruket helt
och hållet. Därför kan man också förutsätta,
att nedläggningen av dessa 100 000
jordbruk i första hand kommer att drabba
Norrland.

Även om man på regeringshåll inte
hyser någon större välvilja mot jordbrukarkåren,
finns det måhända ändå
andra samhällsintressen som i detta sammanhang
måste bevakas även i Norrland,
nämligen de försörjningsmässiga
och försvarspolitiska intressena. När
jordbruksministern nu vill lägga ner ytterligare
100 000 jordbruk, ställde jag
frågan till honom om han tagit med i
beräkningen just dessa synpunkter.

Nu får man väl förutsätta att Norrland
inte skall avfolkas helt och hållet. Jag

håller för troligt att det bland människorna
där finns ett ganska bestämt konsumentintresse
av att de också skall få
sitt behov av livsmedel i form av färskvaror
från ett eget jordbruk i den egna
landsändan. Jag tror inte att människorna
där vill att Norrland skall betraktas
som ett u-land eller att de skall
leva på gränsen till ett u-land, som får
lagrade livsmedel exempelvis från Danmark.

Den andra frågan gällde våra försvarsmöjligheter
i händelse av krig och med
ett alltför nedbantat jordbruk i Norrland.
Våra försörjningsmöjligheter kan
i ett sådant läge vålla bekymmer. Jag
tycker att jordbruksministern i sitt svar
på dessa frågor liksom glidit förbi den
direkta frågeställningen. Jag noterar givetvis
att jordbruksministern uttalat att
det inom många områden i Norrland och
därmed jämförbara bygder ofta behövs
särskilda upprustningsåtgärder för att
bibehålla eller skapa ett bärkraftigt jordbruk.
Frågan är väl bara hur pass verkningsfulla
och kraftfulla insatser som
jordbruksministern är beredd att göra
för att förverkliga en sådan uttalad målsättning.
Redan i dagens situation med
en utglesad befolkning i Norrland och
med ett underdimensionerat jordbruk
ser militären ganska bekymmersamt på
våra försvarsmöjligheter. Norrland är
det område dit många människor måste
evakueras i händelse av krig, och att då
klara livsmedelsförsörjningen blir svårt.
Man kan i ett sådant läge fråga sig, om
det är värt att satsa över 4 miljarder
kronor på försvaret, om man inte samtidigt
har tillräckligt med mat i skafferiet
för att försörja både dem som skall försvara
vårt land och den befolkning som
finns där.

Jag ber att få uttala mitt tack för svaret
och hoppas att vi i Norrland även i
framtiden skall kunna räkna med att bibehålla
ett livskraftigt jordbruk, som
kan fylla alla de uppgifter som samhället
säkerligen har intresse av att få tillgodosedda.

Tisdagen den 4 maj 1965

Nr 21

Svar på fråga ang. upprätthållande av ett livskraftigt jordbruk i Norrland

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
tog tillfället i akt att kanske något
vidga frågeställningen i förhållande till
den fråga han ställde till mig. Det är
väl riktigt att jag inte uppehöll mig så
mycket vid den del av hans fråga som
gäller de rent försvarspolitiska bedömningarna,
men när herr Eriksson ställer
frågan till mig, om jag över huvud taget
observerat att vi bör ha ett jordbruk i
Norrland, tycker jag att det räcker med
att erinra om den debatt som fördes i
riksdagen så pass nyligen och som jag
tror att många av kammarens ledamöter
alltjämt har i minnet. Alla bör ha klart
för sig att regeringen har för avsikt att
främja jordbrukets utveckling i Norrland.

Det är klart, att herr Eriksson kan ha
ett visst intresse av att formulera sitt inlägg
propagandamässigt. Men herr Eriksson
borde vara väl medveten om att det
är ett faktum att många av dessa små
brukningsenlieter i Norrbotten, Västerbotten
och Norrland över huvud taget
liksom i andra delar i vårt land kommer
att försvinna oavsett vad vi vill,
tycker eller säger. Det var min företrädare
i ämbetet som tog upp tanken på
koncentrerade rationaliseringsåtgärder i
Norrland för att man där verkligen skulle
kunna bevara ett bärkraftigt jordbruk.
Först på sistone har andra partier fått
upp ögonen för hur väsentliga dessa insatser
är för att skapa bestående jordbruksenheter.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Mitt tack till jordbruksministern
för svaret bär jag ingalunda
försökt utforma som ett propagandistiskt
tal. Jag formulerade mitt inlägg
uteslutande från de utgångspunkter som
jag och många med mig har när vi ser
jordbruksministerns uttalande med de
nya kraven om nedläggning av hundra
tusen jordbruk.

Jag skulle vara intresserad av att ve -

ta jordbruksministerns bedömning av
frågan, hur många av dessa jordbruksnedläggelser
som kommer att drabba just
Norrland, och vidare om han anser det
möjligt att de tilltänkta rationaliseringsinsatserna
skall kunna uppväga den produktion
som sannolikt kommer att bortfalla
vid en så omfattande nedläggning
av jordbruk.

Jag har i min hand ett tidningsuttalande
av militärbefälhavaren i Boden,
generalmajor ArneMohlin, som säger så
här beträffande våra försvarsmöjligheter:
»För de norra delarna av vårt land
bör jordbruket ges möjligheter att tillgodose
en större del av landsdelens försörjning
än vad som nu är fallet.--

— Och även i övrigt måste levnadsbetingelserna
göras sådana att en större
del av befolkningen kan få sin utkomst
där.»

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag känner general Mohlin
mycket väl och har haft tillfälle att
samarbeta med honom. Det är en klok
och duktig karl. Jag tror emellertid inte
att det ankommer på honom att bedöma
frågan om det norrländska jordbruket,
utan den frågan får vi låta andra instanser
befatta sig med.

Jag vill upprepa, herr Eriksson i
Bäckmora, att det här inte är fråga om
vad vi vilt. Om herr Eriksson gjorde sig
besvär med att ägna sig åt litet huvudräkning
skulle han komma fram till att
om man lade ner 10 000 brukningsenheter
i fjol är det inte omöjligt att det
kommer att försvinna 100 000 sådana
under de närmaste tio åren. Det borde
inte vara så märkligt att komma fram
till det resultatet.

Om herr Eriksson studerat det material
som redan framkommit genom jordbruksutredningen,
skulle han ha anledning
att räkna med att en stor del av de
arealer som nu brukas kommer att försvinna
som brukningsenlieter under de
närmaste åren.

Nr 21

Tisdagen den 4 maj 1965

Svar på fråga ang. kontrollen av importen

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Det går kanske bra för
dagens jordbruksminister att agera som
jordbrukets dödgrävare. Men morgondagens
jordbruksminister •— om vi nu behöver
en sådan — kan komma att ställas
inför betydligt svårare problem då
det gäller att få två strån att växa där
det nu bara växer ett.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. kontrollen av importen
av kreatursfoder

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Larsson i Borrby
har frågat dels om jag uppmärksammat
att importerad melass varit bemängd
med giftiga föroreningar såsom
thinner och kloroform, dels om jag avser
att vidta åtgärder för en effektivare
kontroll av att kreatursfoder, som innehåller
giftiga och för djuren skadliga
ämnen, inte importeras till vårt land.

Svaret på den första frågan är ja. Jag
kan tillägga att statens veterinärmedicinska
anstalt är inkopplad i det aktuella
fallet, såsom alltid sker vid dylika
tillfällen. Anstalten har uppgivit att
förgiftningskällan spårats och även händelseförloppet
i övrigt klarlagts. Erforderliga
åtgärder vidtas nu av såväl anstalten
som den förening som importerat
melassen.

Importen av vegetabiliska fodermedel
uppgår till 300 000 å 400 000 ton per år.
En obligatorisk kontroll av hela denna
kvantitet skulle ställa sig mycket kostsam
och innebära betydande praktiska
svårigheter. En viss kontroll företas
emellertid genom importörernas egen
försorg. Såsom visats i det aktuella fallet
kan i övrigt konstateras att beredskapen
mot befarade eller inträffade förgiftningar,
som härrör från fodermedel,

av kreatursfoder

är förhållandevis god. Veterinärmedicinska
anstalten har kunnat snabbt ingripa
med effektiva åtgärder. Några
mera omfattande åtgärder på området
anser jag f. n. inte vara erforderliga.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min fråga.

Bedömningen, att vår beredskap på
denna punkt är förhållandevis god, får
väl anses vara oerhört välvillig om man
tar hänsyn till att 20 000 kilo av här
ifrågavarande fodermedel innehåller
minst 4 giftiga föroreningar, nämligen
trikresylfosfat, metylkloroform, varnolén
och thinner. Att dessa gifter kunnat
spridas och vållat stora skador utan
upptäckt måste väl utgöra ett skäl för att
vår beredskap härvidlag bör ökas.

Jag har tidigare från denna talarstol
framhållit att vi får räkna med att ta
vissa konsekvenser ur hygienisk och
kvalitetsmässig synpunkt i och med att
varor flyter in över gränserna. Här är
ett exempel på en sådan konsekvens. Om
avsikten är att man framöver skall ta
emot allt större kvantiteter av fodermedel
och livsmedel från Danmark finns
det anledning att ge statens veterinärmedicinska
anstalt ökade resurser för
att kunna vidtaga förebyggande åtgärder.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! I det aktuella fallet förhåller
det sig på det sättet att man för
transporten av melassen tydligen använt
kärl som inte varit ordentligt rengjorda.

Det skulle vara en ganska svår uppgift
för våra veterinärmyndigheter att
bryta upp alla förpackningar som kommer
in i landet och utöva kontroll och
komma till rätta med brister av det här
slaget. Det är ett betydande slarv som
här förekommit och det är den mänskliga
faktorn som spelat in. För att hind -

Tisdagen den 4 mai 1965 Nr 21

Svar på interpellation ang. överförandet

landsväg

ra att något sådant upprepas måste
man införa mycket rigorösa kontrollåtgärder.
Det skulle kosta oerhört mycket
pengar och kräva stor arbetsinsats
om man skulle ta på sig uppgiften att
fingranska hela den väldiga varuvolym
som kommer in på detta område. Det
ter sig inte särskilt realistiskt att ordna
kontrollen på det sättet.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Kontrollen av de inhemska
varorna klarar vi av lagstiftningsvägen.
Personligen är jag vän av
en mycket rigorös kontroll och återhållsamhet
när det gäller import av fodermedel
och livsmedel.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Justerades protokollet för den 27 nästlidne
april.

§ 8

Herr talmannen meddelade, att herr
Johanson i Västervik, som vid kammarens
sammanträde den 27 sistlidne januari
med läkarintyg styrkt sig från
och med den 19 januari tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats
i kammaren.

§ 9

Svar på interpellation ang. överförandet
av kollektiv lokaltrafik från järnväg till
landsväg

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Elmwall bär frågat
mig om jag vill redogöra för de
grunder på vilka planer uppgjorts för
överförande av kollektiv lokaltrafik från
järnväg till landsväg i sådana fall som
1* — Andra kammarens protokoll 1965.

av kollektiv lokaltrafik från järnväg till

gäller t. ex. sträckan Vingåker—Södertälje
på västra stambanan samt om jag
är beredd att medverka till en sådan utökning
av SJ:s rälsbussbestånd att den
kollektiva lokaltrafiken i fall av denna
typ kan ombesörjas genom rälsbussar.

Inledningsvis vill jag i korthet erinra
om att målsättningen för den statliga
trafikpolitiken är att för landets olika
delar trygga en tillfredsställande transportförsörjning
till lägsta möjliga kostnader
och under former, som medger
företagsmässig effektivitet och transportmedlens
sunda utveckling. Med utgångspunkt
från denna målsättning bör
transportapparaten anpassas så att de
olika transportmedlen på ett optimalt
sätt kompletterar varandra.

Den rationalisering, som SJ sedan
flera år bedriver för att minska kostnaderna,
är bland annat inriktad på att
lägga ner trafiksvaga icke lönsamma
bandelar och att i övrigt reducera olönsamma
trafikuppgifter genom att exempelvis
dra in tåg med alltför få resenärer.
En förutsättning för denna strukturanpassning
av transportapparaten är
givetvis att tillfredsställande transportförsörjning
ändå finns inom området
eller kan åstadkommas t. ex. genom
landsvägstrafik. Syftet måste vara att
åstadkomma en rimlig transportförsörjning
för trafikområdet till lägsta möjliga
kostnad.

Under dessa förutsättningar står ett
överförande till landsvägstrafik i överensstämmelse
med riktlinjerna för trafikpolitiken.
En sådan övergång blir
mera angelägen om därmed —- såsom i
förevarande fall —- förutsättningar skapas
för en lönsam landsvägsbusstrafik
eller för SJ att inrikta sig på de ekonomiskt
bärkraftiga järnvägsuppgifterna.

På den i interpellationen nämnda
bandelen Flen—Katrineholm—Vingåker
finns i dag omfattande lokal tågtrafik
och parallellt med denna även busstrafik.
Av tågförbindelserna på vardagar
kommer enligt vad jag inhämtat två i
Nr 21

Nr 21

Tisdagen den 4 maj 1965

Svar på interpellation ang. överförandet av kollektiv lokaltrafik från järnväg till

landsväg

vardera riktningen att dras in i år och
två å tre nästa år. Flertalet av dessa
har låg passagerarfrekvens. Skolbarnen
mellan Flen och Katrineholm berörs
från höstterminen 1966. För dem kommer
att ordnas lämpliga bussförbindelser.
Jag kan nämna att skolbarnen
som bor åt Vingåkers-liållet sedan några
år tillbaka åker buss till och från skolan
utan att det framkommit några klagomål.
I den mån arbetsresor berörs
kommer även att för dessa sättas in
lämpliga bussförbindelser.

Även efter de nämnda indragningarna
kommer det att finnas så många tåg- och
bussförbindelser inom området, att
transportförsörjningen i förhållande till
andra delar av landet inte kan betecknas
som otillfredsställande.

Slutligen vill jag meddela, att några
planer på att sätta in rälsbussar på
den sträcka herr Elmwall avser inte
finns för närvarande. Lokaltrafik av
den måttliga storlek, som det är fråga
om på exempelvis bandelarna Södertälje—Gnesta
och Flen—Katrineholm—
Vingåker, bör från såväl företags- som
samhällsekonomisk synpunkt i princip
förläggas till väg, där sådan med lämplig
sträckning och av god kvalitet står
till förfogande.

Med det anförda anser jag mig ha besvarat
herr Elmwalls interpellation.

Vidare anförde:

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för
svaret på min interpellation.

De frågor interpellationen berör har
så stort allmänintresse, att statsrådets
svar har motsetts med stor otålighet i
vida kretsar. Sedan interpellationen
framställdes har bekantgjorts, att de planerade
inskränkningarna i den kollektiva
lokaltrafiken på järnvägen å i interpellationen
berörda sträckor uppskjutits.
Detta i och för sig kloka beslut undanskymmer
dock ej det faktum, att be -

slut redan fattats innan intresserade
myndigheter i de berörda orterna blivit
underrättade. Ändring av trafikförhållanden
i den omfattning som här planerats
bör nog även diskuteras med
länsmyndigheter. Indragning av lokaltrafik
kan bromsa redan planerad lokalisering
av industrier och hindra utvecklingen
för färdigplanerade, i gång
varande industrier. I detta fall är det ju
inte fråga om att lägga ner en handel
som har svag bärighet. Västra stambanan
måste ju bestå, och jag tycker det
skulle vara svårt för järnvägen att tvingas
erkänna ett misslyckande, även om
det bara är på det lokala planet.

Det finns expanderande industrier
och flera skolorter inom detta område.
Av största vikt är att ingenting sker
oöverlagt. Ändringar bör således föregås
av diskussioner med skolmyndigheter
och andra myndigheter samt industrirepresentanter
i de av ändringarna
berörda områdena. Orsaken till de
planerade ändringarna anges vara minskat
trafikunderlag och dålig lönsamhet.
Om man emellertid ser av statens järnvägar
redovisade förluster mot det avskrivningssystem
som tillämpas från
och med budgetåret 1951/52, kan man
gott ställa frågan, om de redovisade förlusterna
är reella eller tillkomna genom
tillämpad bokföringsteknik. Att göra avskrivningarna
på återanskaffningsvärdet,
nuvärdet, är väl inte helt i paritet
med vad som är tillåtet för andra företag.

I det tätt befolkade Storstockholm
måste spårvägstrafiken årligen subventioneras
med kraftiga belopp. Där skall
nu staten bidraga med avsevärda belopp
till tunnelbanebyggen. Medan trafiken i
tätorterna subventioneras och bidrag
därmed lämnas till ökad inflyttning och
lokalisering dit, får platser med stora
möjligheter att expandera utan att ta
underjorden till hjälp finna sig i att bli
kringskurna även genom försämrad
lokaltrafik.

Tisdagen den 4 maj 1965 Nr 21

Svar på interpellation ang. överförandet av kollektiv lokaltrafik från järnväg till

landsväg

Bussförbindelse på landsväg skall enligt
uppgift nu ersätta den lokaltrafik
som beräknas försvinna på järnvägen.
Ser man på vägförhållandena, finner
man att vägen mellan Katrineholm och
Valla är färdigställd. Från Valla till
Björnlunda är vägen av mycket dålig
beskaffenhet. Mellan Flen och Katrineholm
kommer resa med buss att ta dubbelt
så lång tid som resan på järnväg.
Den gamla vägsträckan måste anlitas
om man vill komma in till samhällena
för att hämta trafikanterna. Skall den
nya förnämliga vägsträckan följas, måste
t. ex. skolbarnen invänta bussen vid
vägbanan i stället för i ett uppvärmt
väntrum. Mellan Flen och Gnesta har vi
en bit av Sörmlands sämsta vägar; jag
kunde vara frestad att säga att det är
vägen som Gud Fader glömde när han
planerade vägombyggnader. När man
från Flen kommer förbi Björnlunda
samhälle övergår vägen till en ordentlig
flaskhals — jag höll på att säga, med
korken i. Underlaget på denna väg är
sådant, att vägbanan icke går att hålla i
gott skick.

På andra håll, exempelvis i Tystberga,
har kommunen bidragit till kostnaden
för rälsbuss åt skolbarnen. Enligt uppgift,
som jag inte hunnit kontrollera,
borttages nu även den möjligheten. Varför?
Ävenså har indragningar signalerats
på linjen Södertälje—Eskilstuna. I
så fall hör väl denna bana komma med
i bilden och få subventioner för driftkostnader
för försvarsändamål. Försvaret
har ju viktiga anläggningar både i
Äker, Strängnäs och Eskilstuna.

Fn avgörande fråga är: Kan statens
järnvägar göras mer trafikviinligt? Jag
menar nu inte att personalen på något
sätt skall behöva bli vänligare mot trafikanterna.
Jag tycker att statens järnvägar
har utmärkt personal som betjänar
trafikanterna på ett förnämligt sätt,
var man än reser. Man k an också säga
att man av högste kommunikationschefen
blir vid bemött, även om man då och

då råkar ställa frågor som kanske är besvärande.

Men det är trafikfrågor som man på
högsta ort inte fått grepp om. Den lokala
trafiken har man avstått från utan att
anstränga sig för att få behålla den.
Ändå finns det många resandekategorier
som är direkt beroende av lokaltrafiken
på järnvägen, främst de kategorier som
saknar körkort för bil, t. ex. skolbarn,
eller förvärvsarbetande kvinnor som av
en eller annan anledning inte har tillgång
till bil för att nå sina arbetsplatser
i de fall dessa är belägna i andra samhällen.

Givetvis skulle många kontors- och
industrianställda låta bilen stå —- särskilt
med tanke på de parkeringsbesvär
som numera på många håll alltid är för
handen — om järnvägen bättre kunde
anpassa sina tjänster efter trafikanternas
behov.

Godstrafiken torde med nuvarande
organisation inte te sig tilltalande för
dem som anlitar den. Jag kan som exempel
nämna att gods från Flen till Sparreholm
nu går över Eskilstuna. Vägsträckan
blir sex gånger längre än nödvändigt,
och transporttiden är tre, fyra dagar.
Mellan Eskilstuna och Sparreholm
måste godset dessutom fraktas på lastbil.
Järnvägssträckan mellan Flen och
Sparreholm är en och en halv mil.

Ett annat exempel är ett persontåg,
som varje morgon går ut från Katrineholm
mot Stockholm, dit det anländer
kl. 0920. Detta tåg — som i och för sig
är ett bra tåg — har på sträckan fram
till Södertälje så få resande, alt de skulle
kunna rymmas i en rälsbuss. Vid Södertälje
fylls tåget och har ett avsevärt
antal resande vid framkomsten till
Stockholm. Här kan man fråga om inte
en rälsbuss skulle kunna trafikera sträckan
Katrineholm—Södertälje och där
avlösas av ett tågsätt. För mig får den
medföljande förstaklassvagnen då gärna
utbytas mot cnhetsklassvagn.

Det finns många siitt alt göra lokal -

Nr 21

Tisdagen den 4 maj 1965

Svar på interpellation ang. överförandet av kollektiv lokaltrafik från järnväg till

landsväg

trafiken tilltalande för trafikanterna.
Detta bör särskilt beaktas i fråga om
banor som under inga förhållanden kan
eller far nedläggas. De bygder där nu
ifrågavarande bana skär landskapet är
inga glesbygder i detta ords rätta bemärkelse.
Länsvägarna är i dag inte i
sådant skick att de kan ta emot en ökande
tung trafik, och de kommer att utsätta
trafikanterna för svåra risker, vilka
kanske blir än mer märkbara vid
övergången till högertrafik.

Varför låter man inte de små lätta
rälsbussarna klara den lokala trafiken
exempelvis mellan de stationer som är
aktuella i lokaltrafiken? Föraren klarar
även konduktörens syssla, och bemannade
.stationer är ju inte absolut nödvändiga.
Men den förvarning att bemanningen
vid t. ex. Sparreholms station
kommer att indragas, som uppges ha givits,
ställer jag mig absolut frågande inför.
Sparreholms station har blivit påoch
avstigningsstation även för Malmköping,
sedan bandelen Skebokvarn—
Stålboga över Malmköping undantogs
från persontrafik. Utom persontrafiken
har Sparreholm trafik för två industrier
med sammanlagt minst 400 arbetare och
ett produktionsvärde som säkerligen
överstiger 20 miljoner kronor. Kan inte
statens järnvägar draga till sig trafik
där som motiverar bemanning, måste
det föreligga fel i järnvägens kostnadskalkyler.
Sparreholms järnvägsstation
är relativt nybyggd. Den byggdes för
12—15 år sedan, ilen är underhållet på
detta hus signifikativt för liur järnvägen
sköter sina fastigheter, vilket jag
inte vill yttra mig om, måste det uppstå
förlust. Det finns i dag knappast en
gnutta målarfärg kvar på fönsterbågar
och fönsterkarmar. Det måste vara beklämmande
för en omsorgsfull och om
företaget mån personal att se vårdslösandet
av underhållet signalera kommande
indragning. Även på annat håll har jag
sett bristande renhållning och bristande
underhåll på stationer som mistat eller
står inför hotet att mista sin bemanning.

En mer uppmärksam företagare kunde
säkerligen draga till sig fler kunder
och öka sin omsättning och därmed även
eliminera eventuella förluster. Under
förhoppning att detta skall lyckas även
för kommunikationsministern ber jag än
en gång att få tacka för svaret.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag skall bara göra ett
plock ur den mycket långa förteckning
av problem och bekymmer och glädjeämnen
och allt som fanns i det som herr
Elmwall serverade kammaren.

Jag vill från början säga att järnvägsstyrelsen
har i uppdrag att när det
är fråga om förändringar av trafiken,
det må nu vara enbart indragning av
tåg eller rälsbussar — alltså förändringar
i förbindelserna — eller gälla
nedläggning av trafik, ta kontakt med
myndigheter, med länsstyrelser och med
kommuner och alla som kan anses vara
berörda av den förändring i trafiken
som man avser att föreslå Kungl. Maj:t
för beslut. Har inte detta skett i nu
ifrågavarande fall, är det att beklaga.
Jag'' har inte undersökt saken, men jag
skall göra det.

Herr Elmwall var vidare inne på frågan
huruvida det var riktigt av statens
järnvägar att göra avskrivning på
återanskaffningsvärdet. Det är väl ändå
något som varje företag som vill drivas
företagsekonomiskt måste göra. Jag
undrar om inte herr Elmwall själv tilllämpar
den principen i sin ekonomiska
föreningsrörelse på jordbrukets område.

Vad beträffar SJ:s kostnadskalkyl har
den prövats vid åtskilliga tillfällen. Bl. a.
var den föremål för en mycket grundlig
utredning av särskilda sakkunniga, när
vi på sin tid skulle lösa problemet om
den s. k. kollektivbiljetten. Det var då
man framräknade en kostnadstäckning
av det allmänna på 215 miljoner kronor.
Det beloppet var alltså framräknat av
särskilt sakkunniga på området.

Vi skall vara medvetna om att till

Tisdagen den 4 maj 1965 Nr 21

Svar på interpellation ang. överförandet av kollektiv lokaltrafik från järnväg till

landsväg

följd av den ökande bilismen tunnas
trafikunderlaget ut år efter år. Det är
en utveckling som vi inte kan göra något
åt, eftersom vi inte kan införa en
lagstiftning som tvingar folk att inte
använda bil utan åka kollektiva trafikmedel
i stället. Vad samhället får göra
är att se till att man får en ersättningstrafik.
Den ersättningstrafiken går fram
på våra vägar, och då måste också vägarna,
i den mån det är nödvändigt,
undergå en ombyggnad eller nybyggnad.
Det sker ju också i mycket stor omfattning.
Jag skall inte ge mig in på någon
diskussion om väganslagens storlek
utan bara hänvisa till den omfattning
som vägbyggandet i vårt land ändå har
nu. Om det nu var vägen Flen—Katrineholm
som herr Elmwall klagade på och
betecknade som en av de sämsta vägarna
i landet är därom bara att säga att den
är under ombyggnad och att den ombyggnaden
beräknas vara färdig under
innevarande år.

Kungl. Maj:t har ingen möjlighet att
ta befattning med de särskilda vägfrågorna
i de olika länen. Vi har speciella
vägorgan, vägförvaltningarna, länsvägnämnderna
med kommunal representation,
och det är de som får avgöra turordningen.
Vad vi har att göra är att
på de olika vägförvaltningarna, de olika
länen, fördela de anslag riksdagen
har anvisat totalt.

Däremot har ju Kungl. Maj :t ett särskilt
anslag avsett för att bygga vägar
som skall åstadkommas i samband med
att man lägger ned trafiken på en järnväg.
Ur det anslaget bekostas bl. a. erforderliga
åtgärder inom Södermanlands
län i den mån nedläggning eller
inskränkning av trafiken där blir aktuell.

Jag vill gärna, herr Elmwall, betyga
mitt stora intresse för att man från
samhällets sida ser till att den kollektiva
trafiken kan flyta på ett tillfredsställande
sätt med tanke på de människor
som inte har egen bil — det finns

ju sådana och kommer alltid att finnas
sådana. För att möjliggöra detta
har riksdagen sedan flera år tillbaka
på Kungl. Maj :ts förslag anvisat ett särskilt
anslag, som utgår till busstrafiken
på landsbygden. Det är ett led i vår
strävan att stödja den trafik på landsbygden
som inte är lönsam. Utan det
stödet skulle busstrafiken ha minskat i
mycket stor utsträckning. Den enskilde
bussägaren förmår nämligen inte att
ensam underhålla driften och lägger
alltså ned trafiken. Detta kan han göra,
samhället kan däremot inte göra det i
fråga om SJ:s trafik.

Herr Elmwall berörde sedan samma
fråga som herr Vigelsbo en gång tog
upp nämligen vad som sker i samband
med omläggningen till knutpunktstrafik.
Man kan naturligtvis teckna en sådan
bild som herr Elmwall gjorde. Om man
alltså tar två orter som ligger på gränsen
mellan två knutpunktsområden inträder
i vissa lägen en sådan situation
som den herr Elmwall beskrev. Men
herr Elmwall bör vara medveten om
vad knutpunktstrafiken i sin helhet betyder:
totalt sett en billigare godstransport
som kommer befraktarna till godo,
en snabbare godstransport och en snabbare
godshantering. På detta område
liksom på många andra förhåller det
sig emellertid så att man inte kan få enbart
fördelar och inga nackdelar. Jag
är för övrigt inte riktigt säker på att
det exempel som herr Elmwall anförde
uppvisar någon egentlig nackdel. Det är
möjligt att man även där får godset
tidigare än enligt det gamla befraktningssvstemet.

Jag har, herr talman, endast velat
knyta dessa reflexioner till vad herr
Elmwall hade att säga i anledning av
interpellationssvaret.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag skulle vara mycket
tacksam om kommunikationsministern
kunde hjälpa oss att övertyga jordbruks -

Nr 21

Tisdagen den 4 maj 1965

Svar på interpellation ang. åtgärder för att förebygga vattenföroreningar från sul fitmasseindustrien -

ministern om att vi borde få följa samma
avskrivningsregler för jordbruket.
Vi har där helt andra avskrivningsregler,
och det har varit mycket svårt att
rubba dem trots alla försök som gjorts
här i riksdagen. Men det är en annan
fråga.

Jag har här tabellerna, där SJ redovisar
sina avskrivningsmetoder. Det är
naturligtvis mycket tacknämligt att SJ
får använda detta system. Jag påstår inte
att det inte är riktigt att göra det, men
jag har sagt att jag inte tror att några
andra företagare får använda ett för dem
så gynnsamt avskrivningssystem.

Jag är medveten om att det är svårt
att ordna knutpunktstrafik på kortare
sträckor, då transporterna både blir
onödigt dyra och tar onödigt lång tid.
Jag är emellertid övertygad om att om
kommunikationsministern själv skulle
ordna en transport skulle han inte göra
det så som nu sker i det exempel jag
nämnde. Där får man använda både
järnväg och landsväg för att komma
fram, och det innebär omlastningar
som kostar pengar.

Jag lägger naturligtvis inte ansvaret
för alla de detaljer, som jag dragit fram
för att ge en bild av förhållandena, på
kommunikationsministern. Det skulle
vara orätt. Men vem skall man vända
sig till, om man vill få en förbättring
till stånd?

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. åtgärder för
att förebygga vattenföroreningar från
sulfitmasseindustrien

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Lorentzon bär frågat,
om jag kan lämna upplysningar om
förutsättningarna att utnyttja nya tek -

niska möjligheter för att motverka vattenföroreningar
från cellulosaindustrier
och om jag överväger några åtgärder
i denna riktning.

Såsom interpellanten framhållit torde
föroreningarna från cellulosaindustrien
utgöra de mest svårartade vattenföroreningarna
i vårt land. Vattenföroreningen
från sulfitmasseindustrien är betydligt
större än från sulfatmasseindustrien,
vid vilken emellertid luftföroreningarna
är allvarligare. En av de viktigaste uppgifterna
inom vattenvården torde f. n.
vara att tillfredsställande lösa de av industrien
—- och då särskilt cellulosaindustrien
— förorsakade föroreningarna
av våra vattendrag. Den i interpellationen
nämnda tekniska återvinningsprocess,
som avses komma att användas
vid en planerad sulfitmasseindustri i
Kramfors, är —■ enligt vad som upplysts
från experthåll — i princip inte
någon ny metod. Processen innebär
indunstning och förbränning av luten.
Metoden torde redan tillämpas vid omkring
hälften av sulfitmasseindustrierna
i landet. Denna process anses ur ekonomisk
synpunkt vara försvarbar endast
vid stora industrier.

Beträffande den av interpellanten påtalade
allvarliga föroreningssituationen
i örnsköldsviksfjärden vill jag nämna,
att omfattande undersökningar utförts
inom området. Resultatet av dessa undersökningar
är f. n. under bearbetning
vid statens vatteninspektion. Avsikten
är att på grundval av därvid framkomna
resultat utarbeta förslag till effektiva
åtgärder mot de rådande olägenheterna.

Jag vill avslutningsvis erinra om att
i en nyligen framlagd proposition föreslagits
en effektivisering av resurserna
för vatten- och luftvårdsarbetet. Jag vill
också nämna att förhandlingar pågår
mellan staten och industrien om ett gemensamt
finansierat forskningsinstitut
för vatten- och luftvårdsfrågor.

Vidare anförde

Tisdagen den 4 maj 19C5 Nr 21

för att förebygga vattenföroreningar från sul -

Svar på interpellation ang. åtgärder

fitmasseindustrien

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Först och främst ett
tack till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för det positiva
svaret på min interpellation.

Anledningen till att jag i detta sammanhang
tagit örnsköldsviksfjärden
som exempel på cellulosaindustriens
vattenföroreningar är framför allt den,
att expertisen på området anser örnsköldsviksfjärden
som det absolut mest
förorenade vattnet i landet och att enligt
samma expertis’ mening detta vatten
har väsentligt försämrats under de
senaste två åren. Jag kunde ha anfört
många andra exempel på vattenföroreningar
som åstadkommes av cellulosaindustrien.
I Timrå exempelvis ifrågasätter
kommunalmännen rättvisan i att
vatteninspektionen ålagt kommunen att
bygga ett reningsverk för 4 å 5 miljoner
kronor, då det ändå är cellulosaindustrien
som utgör den stora vattenförorenaren.
Även om kloakvattnet från hushållen
renas, löser detta ingalunda vattenproblemen
för de kommuner det här
gäller.

I Sundsvallsbukten exempelvis har
Svenska cellulosa AB inte mindre än
sex anläggningar, såväl sulfat- som sulfitfabriker,
och här är det fråga om såväl
vatten- som luftföroreningar. Den
som första gången gästar detta område
och som inte tidigare varit i kontakt
med utdunstningarna från dylika fabriksanläggningar
chockeras minst sagt
av den kväljande odören. Detta är en
av de välkomsthälsningar som »Utsikternas
stad» ger sina besökare.

Vatten- och luftföroreningarna från
cellulosaindustrien är givetvis också
orsaken till det motstånd som rests mot
placeringen av en planerad cellulosafabrik
i Väröbacka vid hallandskusten.

Det tycks som om cellulosaindustrien
då det gäller vatten- och luftföroreningar
har fått uppträda tämligen fritt, utan
att de vattenvårdande myndigheterna
vidtagit några mer allvarligt menade

åtgärder för att få till stånd en förbättring.
Vad beträffar örnsköldsviksfjärden
— landets mest förorenade vatten
—■ fann sig emellertid Mo och Domsjö
AB tvingat att göra en del anordningar
år 1958. Detta skedde efter det att befolkningen
i trakten under somrarna
1957 och 1958 utsatts för en kväljande
odör och sanitära olägenheter. Man
började därvid muddra vid intag och
utsläpp i fjärden. Det underliga är dock
att vattendomstolen lämnade Mo och
Domsjö tillstånd att tippa muddermassorna
inne i örnsköldsviksfjärden, alltså
innanför den tröskel i Bonässundet
där vattendjupet endast utgör 15 meter.
I örnsköldsviksfjärden är genomsnittsdjupet
i övrigt 25 meter. Detta tillstånd
gavs trots att hälsovårdsmyndigheterna
i staden motsatte sig tillvägagångssättet
i fråga.

En jämförelse med förhållandena i
Stockholm är i detta sammanhang på
sin plats. Stockholms stad släpper ut
större delen av sitt avloppsvatten i en
östersjövik, där det tidigare fanns en
markerad tröskel på endast 12 meters
djup under vattenytan. Staden vidtog
då vissa åtgärder, varigenom denna
tröskel sänktes till 19 meters djup under
vattenytan. På detta sätt blev vattnet
i viken mera strömt; friskt havsvatten
strömmade till och vattenbeskaffenheten
i viken förbättrades väsentligt.

Nog kunde man vid den muddring,
som måste företas i örnsköldsviksfjärden,
ha gjort sig besväret att tippa muddermassorna
från cellulosafabriken
utanför och inte innanför den besvärande
bottentröskeln till denna fjärd.

Den samarbetskommitté för vattenvården,
som bildats av kommunerna vid
örnsköldsviksfjärden och företaget Mo
och Domsjö och som även omtalas i proposition
nr 97 angående vatten- och
luftföroreningarna, har örnsköldsviks
stad ansett sig böra lämna. Detta beslutades
vid ett sammanträde med stadsfullmäktige
så sent som den 11 mars i år.

Nr 21

Tisdagen den 4 maj 1965

Svar på interpellation ang. åtgärder för att förebygga vattenföroreningar från sul fitmasseindustrien -

Därvid gjordes även ett uttalande, där
det bl. a. framliålles »att då staden inom
kort kommer att igångsätta arbetet med
avloppsreningsverk, berodde fjärdens
förorening inte på stadens avlopp. De
ytterligare åtgärder, som erfordras, vore
inte beroende av samarbete med
staden». Vad man i detta sammanhang
menar är klart och tydligt.

Ett dylikt beslut och uttalande av den
högsta kommunala myndigheten i denna
stad är inte förvånansvärt, om man
något känner de svårigheter som befolkning
och kommunala myndigheter haft
att brottas med under åren när det gällt
vattenföroreningarna från cellulosaindusitrien.

Frånsett de exempel som nämnts i
interpellationen om de sanitära olägenheterna
av utsläppet i detta fall kan
också nämnas, att örnsköldsviks stad
på sin tid inköpt ett omfattande markområde
vid örnsköldsviksfjärden. Här
ordnades det s. k. Nötbolandsbadet med
kostbara arrangemang som hör badplatser
till. Dessa badplatser har sedermera
helt maste stängas på grund av det
genom cellulosaindustrien förorenade
vattnet.

örnsköldsviksfjärden med sitt förorenade
och hälsovådliga vatten är endast
ett av de många exemplen på hur
privata företag som dominerar en stad
eller en bygd haft möjligheter att uppträda
under åren. Exemplen kan mångfaldigas.
Exemplet gäller i stort sett
överallt där samhället, staden eller bygden
för sin försörjning kommit i beroende
av respektive företag.

Självklart skulle det inte behöva vara
på detta sätt. Det gäller företag som
sannerligen tjänat stora pengar under
åren på sina cellulosaindustrier. Cellulosaindustrien
är ju en av de mest profitabla
industrierna i vårt land, men
tydligen med mycket eftersatt träkemisk
forskning. Detta gäller även de
större företagen i denna bransch. En
samordnad forskning saknas i vårt land
helt när det gäller cellulosaindustrien.

Vid de olika företagen har man svartsjukt
övervakat de rön som gjorts, antingen
det gällt cellulosabolaget, Mo
och Domsjö eller något annat bolag. I
detta sammanhang vill jag dock ge Mo
och Domsjö en eloge för dess forskningar
som varit till nytta inte bara för
detta företag utan även för de andra
svenska företagen.

Medan pappersmassan under åren ändå
har gett stora profiter har intresset
för att genom forskning utvinna nya
konsumtionsvaror ur skogen varit rätt
minimalt. För vattenvården som inte
ger några pengar, utan i stället kostar
en hel del, har intresset av naturliga
skäl varit ganska förstrött.

Det är intressant att av jordbruksministerns
svar få veta att den tekniska
process som cellulosabolaget tänker använda
vid sin planerade nya fabrik i
Kramfors överensstämmer med den metod
som exempelvis Mo och Domsjö har
använt sig av i flera år. Denna metod
innebär inga som helst garantier för att
vattenföroreningarna kommer att hävas.
Exemplet från örnsköldsviksfjärden
är ett talande vittnesbörd härom.
Det måste vidtas andra och betydligt
mera rationella åtgärder.

Till slut noterar jag med tillfredsställelse
jordbruksministerns positiva svar
på min interpellation där han bland
annat nämner att förhandlingar har
igångsatts och pågår mellan staten och
industrien om ett gemensamt finansierat
forskningsinstitut för vatten och
luftvårdsfrågor. Detta kanske hetyder
att frågan förs närmare en lycklig lösning.

Jag tackar ännu en gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Föredrogs, men bordlädes åter bankoutskottets
utlåtanden och memorial
nr 23—31, första lagutskottets utlåtanden
nr 23 och 24, tredje lagutskottets
utlåtande nr 22, jordbruksutskottets ut -

Tisdagen den 4 maj 1965

Nr 21

Interpellation ang. uppförande av mentalsjukhus i Nyköping

låtanden och memorial nr 9, 10 och 12
samt allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 29 och 31—33.

§ 12

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att tredje lagutskottets
utlåtande nr 22 skulle uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista.

§ 13

Interpellation ang. uppförande av mentalsjukhus
i Nyköping

Ordet lämnades på begäran till

Herr ELMWALL (ep), som yttrade:

Herr talman! Mentalsjukvården har
länge varit eftersatt. Från och med 1967
skall landstingen i stället för staten vara
huvudmän för mentalsjukvården enligt
principöverenskommelsen och riksdagsbeslutet
1963. Det har förutsatts, att
landstingens övertagande av denna uppgift
skall möjliggöra en rationellare
sjukvårdsorganisation och ge de mentalt
sjuka förbättrade vårdförhållanden.
En sådan upprustning bör också kunna
förverkligas. Men uppenbart är att ändringen
i huvudmannaskapet medför åtskilliga
praktiska problem för en övergångstid,
på vilket situationen i Södermanlands
län synes utgöra ett exempel.

Redan den 1950 framlagda generalplanen
för sinnessjukvårdens modernisering
och utbyggnad under åren 1951—
1965 innefattade förslag om att S:ta Annas
sjukhus i Nyköping skulle nedläggas
och ersättas med nytt sjukhus. En
upprustning och modernisering av S:ta
Annas sjukhus har inte bedömts ekonomiskt
fördelaktig. Från landstingets
sida utvecklades obestridligen en god
aktivitet för att få frågan till så snabb
lösning som möjligt. FTån regeringen
framhölls 1956, att definitivt förslag till
frågans lösning borde föreläggas riks -

dagen redan 1957. Men först för 1961
års riksdag redovisades planer för mentalsjukvårdens
ordnande i länet, enligt
vilka vårdbehovet skulle tillgodoses med
280 vårdplatser vid ett nytt sjukhus i
anslutning till centrallasarettet i Nyköping
och till återstående del tills vidare
vid Sundby sjukhus. I de riktlinjer
för mentalsjukvårdens upprustning, som
efter proposition beslutades av 1962 års
riksdag, ingick, att staten skulle bygga
ett nytt mentalsjukhus i Nyköping med
ett vårdplatsantal, som då fastställdes
till 330.

Projekteringsarbetet för det nya mentalsjukhuset
i Nyköping påbörjades
1962. Mentalsjukvårdsberedningen lämnade
under 1963 besked om att man
räknade med att kunna igångsätta byggnationen
under det fjärde kvartalet 1965.
Uppenbart var emellertid, att den planerade
ändringen i huvudmannaskapet
åstadkom störningar i planeringsarbetet.
Projekteringsarbetet för mentalsjukhuset
avbröts sålunda efter direktiv från
mentalsjukvårdsberedningen, som med
hänvisning till beslutet om ändring av
huvudmannaskapet ansåg sig förhindrad
att fullfölja projekteringen. Sedermera
meddelade emellertid mentalsjukvårdsberedningen,
att projekteringsarbetet
skulle fortsätta. Enligt den nya tidsplanen
skulle projekteringen vara klar
i början av 1966 och byggstart kunna
ske i augusti—september 1966.

I år har Kungl. Maj:t uppdragit åt
mentalsjukvårdsberedningen och byggnadsstyrelsen
att i samråd med Södermanlands
läns landsting utföra projektering
fram till och med färdigställande
av huvudhandlingar, innefattande tillförlitlig
kostnadsberäkning av lasarettsanslutet
mentalsjukhus i Nyköping. Mentalsjukvårdsberedningen
har uppfattat
Kungl. Maj :ts beslut som ett avslag på
framställningen att direkt få utarbeta
bygghandlingar och i stället uppställandet
av krav på vad man kallar dubbelt
beredningsförfarande, vilket i så fall
skulle försena byggnationen ytterligare

Nr 21

Tisdagen den 4 maj 1965

Interpellation ang. uppförande av mentalsjukhus i Nyköping

cirka två år. Byggstarten skulle då kunna
ske först våren 1968. Enligt mentalsjukvårdsberedningen
skulle detta
dessutom innebära, att byggnationen inte
skulle verkställas av staten enligt
den tidigare överenskommelsen, eftersom
byggstarten skulle ske efter den 1
januari 1967, dvs. den tidpunkt, från
vilken man förutsatt, att landstinget genom
frivilligt avtal skulle vara villigt
övertaga huvudmannaskapet för mentalsjukvården.

Om landstinget nu skulle få uppföra
det sedan länge planerade och beslutade
mentalsjukhuset i Nyköping, har givetvis
frågan kommit i ett nytt och försvårat
läge. Enligt 1963 års riksdagsbeslut
skall staten visserligen lämna fullgod
täckning för investeringskostnaderna.
Men landstingsförbundets företrädare
betecknade vid principöverenskommelsen
de föreslagna anläggningsbidragen
som otillräckliga. Otvivelaktigt skulle
landstinget påföras ökade kostnader om
staten skulle dra sig tillbaka från den
beslutade byggnationen i Nyköping.
Med den hårt ansträngda budget, som
landstinget bär, måste man då räkna
med ytterligare försening för byggnationen.

Tolkningen att staten nu inte skulle
svara för byggandet av det nya mentalsjukhuset
i Nyköping synes mig dock
orimlig, då ju 1962 års riksdag beslutat,
att staten skall stå för denna byggnation.
Det allvarliga i situationen är
emellertid, att den byggnation, som befanns
nödvändig redan 1950, på sätt som
skett försenats till men för mentalsjukvården.

Med anledning av vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet ställa följande
fråga:

När kan enligt herr statsrådets bedömning
staten påbörja och fullfölja
den av 1962 års riksdag beslutade byggnationen
av mentalsjukhus i Nyköping?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets memorial och
utlåtande:

nr 24, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden,

nr 25, angående återlämnande av visst
ärende, och

nr 26, i anledning av motion om uppskov
med behandlingen av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om antalet
statsdepartement och statsråd utan
departement;

bevillningsutskottets betänkande nr
28, i anledning av väckta motioner angående
åtgärder vid beskattningen i syfte
att främja sparandet;

andra lagutskottets memorial nr 45,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandlingen av andra lagutskottets
utlåtande i anledning av väckta
motioner angående rätten till änkepension
enligt lagen om allmän försäkring;

jordbruksutskottets utlåtande nr 11, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående avtal om driften av Institutet
för växtförädling av frukt och bär,
m. m. jämte i ämnet väckt motion; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av väckta motioner
angående alkohol- och nykterhetspolitiken.

§ 15

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 169, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
allmän beredskapsstat för budgetåret
1965/66, såvitt angår jordbruksärenden.

§ 16

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 127, angående godkännande av protokoll
rörande förlängning av giltighets -

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

tiden för 1962 års internationella veteavtal,
och

nr 128, angående vissa löneanslag
in. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 17

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr talmannen
:

i anledning av Kungl. Maj :ts skrivelse
nr 67, med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
motionerna:

nr 883, av herrar Kellgren och Lassiriantti,

nr 884, av herrar Lassinantti och Kellgren,

nr 885, av herrar Lassinantti och
Mundebo,

nr 886, av herr Lothigius, och

nr 887, av herr Tobé m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 106, med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riks -

dagen m. m., motionen nr 888, av fröken
Anderson i Lerum och fru Lindskog;
samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 116, angående utbyggnad av televerkets
verkstadsrörelse, motionen nr
889, av herr Berglund m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 18

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Wiklund
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående poliovaccinering
av personer födda före 1910.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.43.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 5 maj

Kl. 10.00

§ t

Justerades protokollen för den 28 nästlidne
april.

ii 2

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag föreslå, att kammaren
måtte besluta att vid sammanträde onsdagen
den 12 innevarande maj företaga
val av tjugofyra ledamöter i den nämnd,
vilken enligt § 103 regeringsformen och
§ 69 riksdagsordningen äger att döma
huruvida högsta domstolens och regeringsrättens
samtliga ledamöter gjort

sig förtjänta att i deras viktiga kall bibehållas,
samt sex suppleanter för dessa
ledamöter.

Detta förslag godkändes.

§ 3

Herr TALMANNEN yttrade vidare:

Detta sammanträde kommer att fortsätta
på kvällen. Fredagens sammanträde,
som tar sin början kl. 11.00, blir ett
arbetsplenum och kommer att avslutas
senast omkring kl. 17.30. I fortsättningen
kan det bli erforderligt att anordna
kvällsplena även på fredagarna.

Under nästa vecka anordnas, såsom

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Jordförvärvslag m. m.

i den preliminära planen angivits, frågestund
tisdagen den 11 maj kl. 15.30
och arbetsplena onsdagen den 12 maj
kl. 10.00, torsdagen den 13 maj kl. 14.00
och fredaigen den 14 maj kl. 11.00.

§ 4

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionen
nr 127, angående godkännande av protokoll
rörande förlängning av giltighetstiden
för 1962 års internationella veteavtal;
och

till statsutskottet propositionen nr
128, angående vissa löneanslag m. m.

§ 5

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till utrikesutskottet motionen nr 883;

till lagutskott motionen nr 884;

till statsutskottet motionen nr 885;

till bevillningsutskottet motionen nr

886;

till statsutskottet motionen nr 887;

till konstitutionsutskottet motionen nr
888; och

till statsutskottet motionen nr 889.

§ 6

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
memorial och utlåtande
nr 24—26, bevillningsutskottets betänkande
nr 28, andra lagutskottets memorial
nr 45, jordbruksutskottets utlåtande
nr 11 och allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 34.

§ 7

Föredrogs den av herr Elmwall vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdeparte -

mentet angående uppförande av men talsjukhus

i Nyköping.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att konstitutionsutskottets
memorial nr 24 och 25 samt utlåtande
nr 26 i nu nämnd ordning skulle
uppföras främst bland två gånger bordlagda
ärenden på föredragningslistan
för fredagen den 7 maj.

§ 9

Jordförvärvslag m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till jordförvärvslag
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 26 februari 1965 dagtecknad
proposition, nr 41, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) jordförvärvslag; och

2) lag angående ändrad lydelse av 19
kap. 3 § 1 mom. lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen framläggs förslag till
ny jordförvärvslag avsedd att ersätta
dels 1955 års jordförvärvslag, vilken
upphör att gälla vid utgången av juni
i år, dels 1925 års s. k. bolagsförbudslag.
Till sin allmänna uppbyggnad liknar
förslaget den gällande jordförvärvslagen.
Jordbruks- och skogsfastigheter får
sålunda inte genom bl. a. köp, byte eller
gåva förvärvas utan tillstånd av lantbruksnämnd.
Från denna huvudregel,
som gäller för både fysiska och juridiska
personer, görs åtskilliga undantag i
nära anslutning till vad som gäller nu.

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

Förslaget upptar inte något obligatoriskt
förvärvshinder. I stället anges olika
fall då förvärvstillstånd må vägras.
Liksom nu är så fallet, när egendomen
i fråga finnes böra tas i anspråk för att
underlätta bildandet av brukningsenheter
med ändamålsenlig storlek och ägoanordning.
Vägras av sådan anledning
tillstånd till köp äger säljaren i regel
påfordra att staten löser egendomen till
det av köparen utfästa priset.

Förvärvstillstånd må vidare vägras,
om det finns anledning att anta att förvärvarens
huvudsakliga syfte med fånget
inte är att själv yrkesmässigt och varaktigt
ägna sig åt jordbruk på egendomen
eller driva skogsbruk där som stöd
åt förvärvaren tillhörigt jordbruk. Denna
regel får dock inte utan särskilda
skäl tillämpas gentemot förvärvare som
industriellt förädlar jordbruks- eller
skogsprodukter eller handlar med jordbruksprodukter
och vars huvudsakliga
syfte med fånget är att varaktigt
tillgodogöra sig egendomens alster i rörelsen.
Dylik förvärvare är således i huvudsak
jämställd med aktiv jordbrukare.
Detsamma gäller den som förvärvar
en för rationellt skogsbruk lämpad
brukningsenhet och ämnar bereda sig
stadigvarande inkomst genom eget
skogsarbete på egendomen. Motsvarande
förmånsställning tillkommer förvärvare
av jordbruk, som varken är eller
kan bli bärkraftigt, och jord- eller skogsägare
som genom tillskottsförvärv rationaliserar
sin brukningsenhet.

Viss följdändring föreslås i lagen om
delning av jord å landet.

Förslaget till jordförvärvslag var i
följande delar så lydande.

1 §•

Fast egendom, som är taxerad såsom
jordbruksfastighet, må ej utan tillstånd
av lantbruksnämnd förvärvas genom
köp, byte eller gåva;
tillskott till bolag eller förening;
utdelning eller skifte från bolag eller
förening;

Jordförvärvslag m. m.

fusion enligt 175 § lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag.

Förvärvstillstånd fordras dock ej

1. om egendomen förvärvas från staten; 2.

om staten, landstingskommun, stad,
landskommun, köping, municipalsamliälle
eller kommunalförbund är förvärvare
;

3. om egendomen enligt medgivande
av Konungen förvärvas för kyrkligt ändamål
eller fånget prövats enligt lagen
den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd
till försäljning av kyrklig jord i
vissa fall samt till upplåtelse av sådan
jord under tomträtt;

4. om egendomen förvärvas av kreditinrättning
vilken enligt lag eller enligt
reglemente eller bolagsordning, som Konungen
fastställt, är skyldig att åter avyttra
densamma;

5. om förvärvaren är fångesmannens
make och ej heller om förvärvaren eller,
när makar förvärvar gemensamt, endera
av dem är fångesmannens eller också,
om denne är gift, hans makes avkomling,
adoptivbarn, syskon eller adoptivbarns
eller syskons avkomling, allt under
förutsättning att fångesmannen ej
enligt 12 § är skyldig att avyttra egendomen
;

6. om fånget skall prövas enligt 1, 2
eller 4 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156)
om vissa inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom eller gruva eller aktier
i vissa bolag;

7. om förvärvet sker genom inrop på
exekutiv auktion;

8. om egendomen ingår i stadsplan eller
enligt byggnadsplan, fastställd efter
den 1 januari 1948, är avsedd för annat
ändamål än jordbruk eller skogsbruk;

9. om egendomen utgör fastighet som
genom avstyckning bildats för annat ändamål
än jordbruk eller skogsbruk och
ej därefter undergått taxering;

10. om andel i fastighet förvärvas av
någon som redan äger till samma taxeringsenhet
hörande andel i fastigheten

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Jordförvärvslag m. m.

och ej enligt 12 § är skyldig att avyttra
sistnämnda andel;

11. om egendomen utgör fideikommiss
eller ingår i fideikommissbo under
avveckling och förvärvet sker genom
tillskott i samband med teckning av aktier.

4 §.

Förvärvstillstånd må vägras, om anledning
finnes till antagande att förvärvarens
huvudsakliga syfte med fånget
icke är att själv eller, såvitt rör sambruksförening,
genom medlemmarna yrkesmässigt
och varaktigt ägna sig åt
jordbruk på egendomen eller driva
skogsbruk där som stöd åt förvärvaren
tillhörigt jordbruk.

Tillstånd må dock ej vägras med stöd
av första stycket

1. om förvärvaren här i riket driver
industriell eller kommersiell verksamhet
för förädling av jordbruks- eller
skogsprodukter eller för distribution av
jordbruksprodukter och får antagas med
fånget huvudsakligen åsyfta att varaktigt
tillgodogöra sig egendomens alster
i rörelsen;

2. om fånget avser en för rationellt
skogsbruk lämpad brukningsenhet och
förvärvaren får antagas med fånget huvudsakligen
åsyfta att bereda sig stadigvarande
inkomst genom eget skogsarbete
på egendomen;

3. om fånget avser jordbruk, som upppenbarligen
varken i befintligt skick eller
efter tekniskt och ekonomiskt rimliga
rationaliseringsåtgärder kan ge sin
innehavare tillfredsställande försörjning; 4.

om fånget medför att brukningsenhet,
som redan tillhör förvärvaren, vinner
i ändamålsenlighet.

Bestämmelserna i andra stycket gälla
ej när fånget avser skogsmark av någon
betydenhet och icke är ägnat att tillgodose
kraven på rationellt skogsbruk och
ändamålsenligt utnyttjande av avkastningen
och ej heller när andra särskilda
skäl föreligga mot att godtaga fånget.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1965, då giltighetstiden för jordförvärvslagen
den 3 juni 1955 (nr 272) utgår.

Utskottet hade i samband med propositionen
behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

a) likalydande motionerna 1:647 av
herrar Adolfsson och Lager och II: 767
av herr Karlsson i Huddinge m. fl., i
vilka hemställdes,

»att riksdagen måtte godkänna Kungl.
Maj :ts förslag till jordförvärvslag med
den ändringen, att lagens 4:e paragraf
erhåller följande ändrade lydelse:

§ 4.

Förvärvstillstånd må vägras, om anledning
finnes till---mot att god taga

fånget.

Förvärvstillstånd må vägras förvärvare,
som avses i andra stycket punkt
1, om ej statlig myndighet, som Konungen
bestämmer, och kommun lämnat
skiftligt meddelande av innebörd att
staten eller kommun icke vill förvärva
egendomen»;

b) likalydande motionerna I: 651 av
herr Dahlberg m. fl. och II: 771 av
herr Wikner m. fl.;

c) likalydande motionerna I: 652 av
herr Hedström in. fl. och II: 770 av
herr Lassinantti m. fl., i vilka hemställdes,

»dels att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte uttala, att markfonden
bör tillföras erforderliga medel,
så att staten får möjlighet att på samma
villkor som andra skogsägare öka
sitt markinnehav genom förvärv av
skogsmark,

dels att riksdagen måtte besluta, att,
när särskilda skäl föreligger, statligt
kreditstöd må lämnas vid förvärv och
yttre rationalisering av skogsbruksfastigheter,
där förvärvaren avser att
försörja sig genom eget skogsarbete,

dels att, när en förskjutning av äganderättsförhållandena
i fråga om mark -

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

innehav nu accepteras, det allmänna
ges möjlighet att leda denna utveckling
på sätt som anförts i det föregående,
samt

att utskottet måtte utarbeta härför erforderlig
lagtext»;

d) motionen I: 654 av herr Nils Hansson
vari yrkades,

»att i förslaget till jordförvärvslag
första stycket i § 4 avslutas sålunda:

»----varaktigt ägna sig åt jordbruk

på egendomen eller där driva skogsbruk»
;

att punkt 2 i samma paragraf får
följande lydelse: »— — — om fånget
avser en för rationellt skogsbruk lämpad
brukningsenhet och förvärvaren
får antagas med fånget huvudsakligen
åsyfta att bereda sig stadigvarande inkomst
genom egen drift av egendomen»;
samt

att de framförda synpunkterna även
i övrigt beaktas»;

e) likalydande motionerna 1:657 av
herr Bengtson m. fl. och II: 777 av
herr Hedlund in. fl., i vilka hemställdes,

»I. att riksdagen med förklaring att
jordförvärvslagstiftningen bör reformeras
i samband med behandlingen av
jordbruksutredningens och etableringsutredningens
förslag måtte avslå propositionen
nr 41;

II. att riksdagen måtte besluta förlänga
gällande jordförvärvslags giltighetstid
till och med den 30 juni 1967;
och

att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig författningstext; III.

att riksdagen måtte besluta överlämna
motionen i den del den avser
huvudlinjer för en jordförvärvslagstiftningsreform
till 1960 års jordbruksutrcrlning;
samt

IV. alternativt —- därest riksdagen
dock skulle anse, att Lagstiftningsbeslut
bör fattas i nuvarande sammanhang —
att riksdagen måtte besluta reformering
av jordförvärvslagstiftningen i över -

Jordförvärvslag m. m.

ensstämmelse med i motionen angivna
8-punktersprogram; och

att vederbörande utskott under nämnda
förutsättning måtte utarbeta förslag
till härför erforderlig författningstext»; f)

likalydande motionerna 1:658 av
herr Lundström m. fl. och 11:778 av
herr Ohlin in. fl., i vilka hemställdes,

I. att riksdagen vid behandling av
Kungl. Maj:ts prop. nr 41 måtte för sin
del besluta att

a) 4 § i jordförvärvslagen utformades
i enlighet med vad i motionerna angivits,

b) att den nya jordförvärvslagens
giltighetstid fastställdes till fem år;
samt

II. att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderlig författningstext; g)

motionen 1: 659 av herrar Erik
Svedberg och Wanhainen;

h) likalydande motionerna 1:660 av
herr Virgin in. fl. och 11:776 av herr
Heckscher m. fl., i vilka hemställdes,

1. att mom. 2 och 3 i 1 § måtte utgå
samt återstående moment erhålla ändrad
nummerföljd;

2. att 4 § jämte 5 § måtte erhålla i
motionerna angiven ändrad lydelse;

3. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t som sin mening ge till
känna

a) att köpare av skogsbruksenhet,
vilka i övrigt enligt bestämmelserna i
4 § blir förvärvsberättigade, även skall
vara berättigade till statliga kreditgarantier
på sätt som gäller vid förvärv av
jordbruksfastighet;

b) att domänverkets förvärv begränsas
till sådana markförvärv som är
ägnade att bidraga till en rationell drift
på den skog verket redan innehar;

c) att de problem, som en liberaliserad
jordlagstiftning aktualiserar för
de kombinerade jordbruks- och fiskefastigheterna,
skyndsamt måtte göras
till föremål för särskild utredning»;
samt

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Jordförvärvslag m. m.

i) motionen II: 775 av herr Dahlgren
in. fl.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 657 och II: 777, såvitt däri yrkats
avslag på förevarande proposition, nr
41;

B. att riksdagen med avslag på följande
motioner, nämligen

a) 1:647 och 11:767,

b) 1:652 och 11:770,

c) 1:654,

d) 1:657 och 11:777,

e) 1:658 och 11:778,

f) 1:659,

g) 1:660 och 11:776 samt

h) 11:775,

såvitt däri yrkats ändring i det genom
propositionen framlagda förslaget till
jordförvärvslag, måtte anta de framlagda
lagförslagen;

C. att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

a) 1:652 och 11:770,

b) 1:657 och 11:777 samt

c) 1:660 och 11:776,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning av frågan om statligt
kreditstöd vid förvärv och yttre
rationalisering av skogsbruksfastighet i
av utskottet angivna hänseenden;

D. att följande motioner, nämligen

a) 1:647 och 11:767,

b) 1:651 och 11:771,

c) 1:652 och 11:770,

d) I: 654,

e) 1:657 och 11:777,

f) 1:658 och 11:778,

g) 1:659,

h) 1:660 och 11:776 samt

i) 11:775,

i den mån de ej kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört och hemställt
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Till utlåtandet hade fogats följande

Reservationer

Vid A. i utskottets hemställan

I. av herrar Sundin och Grebäck, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:657 och 11:777 avslå
propositionen nr 41, med förklaring att
jordförvärvslagstiftningen borde reformeras
i samband med behandlingen av
jordbruksutredningens och etableringsutredningens
förslag;

II. att riksdagen med bifall till motionerna
I: 657 och II: 777 måtte antaga
följande förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den
ii juni 1955 (nr 272) om inskränkning i
rätten att förvärva jordbruksfastighet
( jordförvärvslagen )

Härigenom förordnas, att lagen den
3 juni 1955 om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen),
vilken enligt lag den 1
mars 1963 (nr 30) gäller till och med
den 30 juni 1965, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1967;

III. att riksdagen med bifall till motionerna
I: 657 och II: 777 måtte besluta
att överlämna sagda motioner i den
del de avsåge huvudlinjer för en jordförvärvslagstiftningsreform
till 1960 års
jordbruksutredning;

IV. att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen

a) 1:647 och 11:767,

b) 1:651 och 11:771,

c) 1:652 och 11:770,

d) 1:654,

e) 1:658 och 11:778,

f) 1:659,

g) I: 660 och II: 776 samt

h) 11:775;

II. av herrar Åkesson och Nyberg,
utan angivet yrkande;

Vid B. i utskottets hemställan
Till 1 §

III. av herrar Alexanderson, Ebbe
Ohlsson, Åkesson, Nyberg, Nilsson i
Svalöv och Tobé samt — i andra band
— av herrar Sundin och Grebäck, vilka
ansett att utskottet beträffande 1 § bort
hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
I: 657 och II: 777, I: 658 och II: 778

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

samt I: 660 och II: 776 måtte för sin del
antaga förslag till jordförvärvslag med
sådan ändring att 1 § erhölle följande
lydelse:

1 §•

Fast egendom, som är taxerad såsom
jordbruksfastighet, må ej utan tillstånd
av lantbruksnämnd förvärvas genom

köp, byte eller gåva;

tillskott till bolag eller förening;

utdelning eller skifte från bolag eller
förening;

fusion enligt 175 g lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag.

Förvärvstillstånd fordras dock ej

1. om egendomen förvärvas av staten
eller från staten;

2. om egendomen enligt medgivande
av Konungen förvärvas för kyrkligt
ändamål eller fånget prövats enligt lagen
den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd
till försäljning av kyrklig jord i
vissa fall samt till upplåtelse av sådan
jord under tomträtt;

3. om egendomen förvärvas av kreditinrättning
vilken enligt lag eller enligt
reglemente eller bolagsordning, som
Konungen fastställt, är skyldig att åter
avyttra densamma;

4. om förvärvaren är fångesmannens
make och ej heller om förvärvaren eller,
när makar förvärva gemensamt, endera
av dem är fångesmannens eller
också, om denne är gift, hans makes
avkomling, adoptivbarn, syskon eller
adoptivbarns eller syskons avkomling,
allt under förutsättning att fångesmannen
ej enligt 12 § är skyldig att avyttra
egendomen;

5. om fånget skall prövas enligt 1, 2
eller 4 § lagen den 30 maj 1916 (nr
156) om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom eller gruva
eller aktier i vissa bolag;

6. om förvärvet sker genom inrop på
exekutiv auktion;

7. om egendomen ingår i stadsplan
eller enligt byggnadsplan, fastställd
efter den 1 januari 1948, är avsedd för

Jordförvärvslag m. m.

annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk; 8.

om egendomen utgör fastighet som
genom avstyckning bildats för annat
ändamål än jordbruk eller skogsbruk
och ej därefter undergått taxering;

9. om andel i fastighet förvärvas av
någon som redan äger till samma taxeringsenhet
hörande andel i fastigheten
och ej enligt 12 § är skyldig att avyttra
sistnämnda andel;

10. om egendomen utgör fideikommiss
eller ingår i fideikommissbo under
avveckling och förvärvet sker genom
tillskott i samband med teckning
av aktier.

Innan fast egendom, som avses i denna
§, förvärvas av annan statlig myndighet
än lantbruksnämnd skall yttrande
inhämtas från lantbruksnämnden
huruvida egendomen bör tagas i anspråk
för rationaliseringsändamål.

Till 4 §

IV. av herrar Alexanderson, Ebbe
Ohlsson, Åkesson, Nyberg, Nilsson i
Svalöv och Tobé samt — i andra hand
— av herrar Sandin och Grebäck, vilka
ansett att utskottet beträffande 4 §
bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
1:654, 1:657 och 11:777, 1:658
och II: 778 samt I: 660 och II: 776 måtte
för sin del antaga förslag till jordförvärvslag
med sådan ändring att 4 §
erhölle följande lydelse:

4 §.

Tillstånd må dock ej utan särskilda
skäl vägras med stöd av första stycket

1. om förvärvaren bär i riket driver
industriell eller kommersiell verksam -

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Jordförvärvslag m. m.

het för förädling av jordbruks- eller
skogsprodukter eller för distribution av
jordbruksprodukter och får antagas med
fånget huvudsakligen åsyfta att varaktigt
tillgodogöra sig egendomens alster i
rörelsen;

2. om fånget avser jordbruk, som uppenbarligen
varken i befintligt skick
eller efter tekniskt och ekonomiskt rimliga
rationaliseringsåtgärder kan ge sin
innehavare tillfredsställande försörjning; 3.

om fånget medför att brukningsenhet,
som redan tillhör förvärvaren, vinner
i ändamålsenlighet.

Vid prövning enligt andra stycket
bör bland annat beaktas huruvida fånget
är ägnat att tillgodose kraven på rationellt
jord- och skogsbruk och ändamålsenligt
utnyttjande av avkastningen och
huruvida förvärvaren i samband med
fånget genom att avstå mark för i 5 §
första stycket angivna ändamål får anses
ha medverkat till jordbrukets eller
skogsbrukets rationalisering.

Tillstånd må ej med stöd av denna
paragraf vägras, om förvärvaren är kommun
eller annan dylik samfällighet.

Till övergångsbestämmelserna

V. av herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson,
Åkesson, Nyberg, Nilsson i Svalöv
och Tobé samt — i andra hand — av
herrar Siindin och Grebäck, vilka ansett
att utskottet beträffande övergångsbestämmelserna
bort hemställa,

att riksdagen med bifall till därom i
motionerna I: 658 och II: 778 framställt
yrkande måtte för sin del antaga förslag
till jordförvärvslag med sådan ändring
att första stycket i övergångsbestämmelserna
erhölle följande lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1965, då giltighetstiden för jordförvärvslagen
den 3 juni 1955 (nr 272) utgår,
och gäller till och med den 30 juni
1970.

Vid C. i utskottets hemställan

VI. av herrar Alexanderson, Ebbe
Ohlsson, Åkesson, Nyberg, Nilsson i Svalöv
och Tobé samt — i andra hand —
av herrar Siindin och Grebäck, vilka ansett
att utskottet vid C. bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
I: 652 och II: 770, I: 657 och II: 777
samt I: 660 och II: 776 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t såsom sin mening giva
till känna vad reservanterna anfört rörande
statligt kreditstöd till innehavare
av familjeskogsbruk;

Vid D. i utskottets hemställan

Beträffande domänverkets markförvärv

VII. av herrar Alexanderson, Ebbe
Ohlsson, Åkesson, Nyberg, Nilsson i Svalöv
och Tobé samt — i andra hand —
av herrar Sundin och Grebäck, vilka ansett
att utskottet vid D. såvitt nu var i
fråga bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
1:657 och 11:777, 1:658 och
11:778 samt 1:660 och 11:776 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin
mening giva till känna vad reservanterna
anfört beträffande domänverkets
markförvärv.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Ebbe Ohlsson och Nilsson i Svalöv.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Markens och markresursernas
utnyttjande är inte bara en
fråga av utomordentlig ekonomisk räckvidd.
Den rymmer i sig en mängd problem
av ideologisk och politisk art som
i alla tider engagerat människorna.
Överallt i världen har tillgången på
jord, lämplig att odla, varit förutsättningen
för staters uppkomst och utveckling.
Mänsklig kultur har uppstått,
blomstrat och gått under beroende på
hur stater och människor utnyttjat sina
markresurser. Fattigdomen, nöden och

Onsdagen den 5 maj 19(55 fm.

Nr 21

svälten i utvecklingsländerna beror till
stor del på att dessa länder misslyckats
med sin markpolitik och med utnyttjandet
av sina naturresurser.

Effektiviteten i olika länders jordbruk
sammanhänger med vilka som har
äganderätten till jorden, vilka som brukar
den och villkoren för brukningsrätten.
Självägande bönder med tillräckliga
markresurser till sitt förfogande
har hittills visat sig vara de bästa
garanterna för en riklig tillgång på livsmedel.
Ett rationellt drivet jordbruk är
en förutsättning för en utvecklad industri
och vice versa. Det är denna
växelverkan mellan jordbruk och industri
som skapat välståndet och den
höga levnadsstandarden i västvärldens
kulturländer. Det finns knappast någon
fråga av politisk art som är av större
betydelse än en rätt bedriven markpolitik
och ett förnuftigt utnyttjande av
naturresurserna. Allteftersom samhällsutvecklingen
blir mer komplicerad —
och det blir den ju för var dag som
går — blir det allt angelägnare att samhället
skaffar sig ett grepp om alla de
faktorer som bestämmer utvecklingen.

Men det är inte jordbruket som i och
för sig skapar problemen. Det är i stället
den moderna tekniken, den industriella
utvecklingen och befolkningskoncentrationen
som givit upphov till
alla våra bekymmer av markpolitisk
art men även i fråga om vattenvård,
luftföroreningar, biocider och naturvård
i vidsträckt bemärkelse. Det är
också först under den senaste tiden
som vi på fullt allvar gripit oss an med
att få rätsida på dessa viktiga samhällsfrågor.

Men vi får aldrig glömma bort att
jordbruk och skogsbruk inte bara kan
bli eu fråga om ett tekniskt fulländat
utnyttjande av mark- och naturresurser.
Det finns en biologisk faktor med
i spelet, som våra dagars teknokrater
och centralbyråkrater har alltför lätt
att förbise. Ett uthålligt jord- och .skogsbruk
förutsätter ett samspel mellan tek -

Jordförvärvslag m. m.

nik och biologi, mellan levande liv och
död materia, vilket inte har sin motsvarighet
inom industriproduktionen.

Jordbruket arbetar med produktionsfaktorer
som vi människor endast i begränsad
utsträckning kan kontrollera
och bemästra. Över klimat, värme, nederbörd
och sjukdomar bland växter
och djur bestämmer andra krafter än
våra. Människorna i jordbruket måste
leva med naturen och inte mot den.
Det är därför som alla kritiklösa jämförelser
i lönsamhetshänseende mellan
industriproduktion och jordbruksproduktion
enligt min uppfattning ofta
blir så meningslösa och missvisande.

Jag vet genom egen, snart livslång
verksamhet både inom industri och
jordbruk, att jordbruket på sina utövare
ställer alldeles speciella krav, som
inte har sin motsvarighet inom någon
annan näringsgren. Om en jordbrukare
skall lyckas med sitt företag, krävs av
honom ett personligt engagemang som
aldrig får svika vare sig dag eller natt.
Det går inte att ställa in något stämpelur,
som bestämmer när kon skall kalva,
när suggan skall grisa, när regnet
skall komma eller torkan upphöra.

Det är av denna orsak som det tillräckligt
stora familjeföretaget — det
som ger minst en familj full sysselsättning
— är alla andra företag på jordbruksområdet
överlägset i produktionshänseende.

Slutsatsen av detta mitt resonemang
blir att det är riktigt att samhället, som
också sker i vårt land, satsar på just
familjejordbruken. Sedan är det en annan
sak att dessa familjeföretag måste
göras allt större för att jordbruket fullt
ut skall kunna utnyttja de maskiner och
redskap som den moderna tekniken
ställer till förfogande. Detta är vidare
en förutsättning för att jordbruksbefolkningen
skall kunna följa med i standardutvecklingen,
och detta leder i sin
tur till att jordbruksproduktionen måste
uppehållas från ett allt färre och färre
antal brukningsdelar.

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Jordförvärvslag m. m.

Jordbruksbefolkningen minskar oavbrutet
i antal. Härav har man dragit
den enligt min mening felaktiga slutsatsen
att jordbruket är en vikande näring.
Befolkningsmässigt är detta riktigt
men inte betydelsemässigt. Ju mindre
det antal människor blir som vi överlämnar
ansvaret åt att sörja för vårt
folks livsinedelsbehov, desto viktigare
blir det för den övriga delen av befolkningen
att i dess eget välförstådda intresse
se till att denna ringa del av befolkningen,
som i en framtid har den
viktigaste uppgiften av alla, nämligen
att trygga tillgången på vårt dagliga
bröd, känner med sig att man har samhällets
stöd och uppskattning.

Det är inte minst av den anledningen
både oklokt och opsykologiskt att, som
en god del av huvudstadspressen oavbrutet
fortsätter att göra, framställa
jordbruket och jordbruksbefolkningen
närmast som en samhällsbelastning, som
man med det snaraste borde göra sig
fri ifrån. Tyvärr verkar det av tidningsreferat
att döma som om denna uppfattning
börjat sprida sig anda upp i
regeringskretsen. Om vi överlämnar åt
fem jordbrukare att skaffa fram råvarorna
för sin egen och dessutom 95
andra människors försörjning, torde
det inte bli lätt att övertyga de fem
om att deras yrkesuppgift är av ringa
betydelse. Det blir inte de som i en
kritisk försörjningssituation i första
hand blir utan livsmedel, utan det blir
några av de 95.

Av professor Myrdals Amerika-föredrag
för någon vecka sedan ser det
inte precis ut som om vi för all framtid
kan räkna med att till dumpingpriser
få profitera på den s. k. världsmarknadens
livsmedelsöverskott, hur mycket
pengar vi än förfogar över. Det är därför
angeläget att vår jordbrukspolitik
har ett långsiktigt perspektiv och inriktas
så, att vårt folks livsmedelsförsörjning
under alla förhållanden och
i alla situationer kan tryggas och säkras.
Det är och förblir varje regerings

oavvisliga plikt att se till att så blir

förhållandet.

Det var väl med ett sådant program
i sikte som jordbruksminister Netzén
1960 satte i gång den stora jordbruksutredningen,
vars uppgift är att dra
upp riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken.
Några betydelsefulla delbetänkanden
har redan framlagts, och
slutbetänkandet skall väl inte vänta på
sig alltför länge, får vi hoppas. Enligt
centerpartiets mening hade det varit logiskt
och konsekvent att låta de riktlinjer
för den framtida jordbrukspolitiken,
som den stora jordbruksutredningen har
till uppgift att dra upp, ligga till grund
för alla reformer i fråga om jordlagstiftning
och de organ som skall ha till
uppgift att administrera och genomföra
de statliga åtgärderna på jord- och
skogsbrukets område. För oss är det
obegripligt att jordbruksministern trots
samtliga jordbruksorganisationers avstyrkan
velat forcera fram ett avgörande
i fråga om jordlagstiftningen utan
att först avvakta jordbruksutredningens
slutbetänkande.

Det är väl främst bolagsförbudslagen
som varit en nagel i ögat på mäktiga
kapital- och organisationsintressen, men
att fördenskull låta skrämma sig till
förhastade åtgärder var väl ändå inte
nödvändigt. I dagens situation är det
nog långt mera angeläget att skogsbolagen
moderniserar sina industrianläggningar
än att de använder kapitalet för
att lägga sig till med jord- och skogsbruksfastigheter.
Massaindustrien har
mig veterligt inte lidit brist på råvaror.
Tvärtom finns det på många håll ett
betydande virkesöverskott, som vi med
tillgängliga förädlingsresurser inte kan
ta vara på. Skogsindustriföretagens råvarubehov,
som i departementspromemorian
anges som ett motiv för att upphäva
bolagsförbudslagen, har följaktligen
dåligt bevisvärde.

Arronderingsförvärv anges såsom ett
annat motiv. Detta är utan tvivel ett angeläget
skäl, men denna fråga kan lö -

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

sas genom kompensationsköp, vilka redan
gällande lagstiftning ger möjligheter
till.

Vidare är det enligt promemorian av
vikt att frigjorda marker, som genom
befolkningsavflyttningen blir lediga, tas
om hand för rationell skogsproduktion.
Detta är också enligt centerpartiets
uppfattning en angelägen uppgift.

Men i vilken omfattning och i vilken
takt jord och skogsmark kommer att frigöras
har ingalunda blivit klarlagt och
är i hög grad beroende av vilken målsättning
man uppställer för den framtida
jordbrukspolitiken och av i vilken
utsträckning regeringen lyckas lösa lokaliserings-
och bostadsfrågorna.

Jordbruksministern har visserligen i
sina förstamajtal sagt, att 100 000 brukningsdelar
inom den närmaste framtiden
kommer att nedläggas, och jag vill
visst inte bestrida riktigheten av detta
påstående. Det är mycket möjligt och
även troligt att så kommer att bli fallet.
Men under vilken tidrymd regeringen
har tänkt sig att skaffa utrymme för
kanske 300 000—400 000 människor,
som behöver pensionärs- och bostadslägenheter
och samhällsservice över huvud
taget, har inte närmare angivits.
Plats i bostadsköerna står givetvis till
förfogande, men detta är till ringa tröst
både för dem som redan står där och
för dem som eventuellt kommer dit.

Hade det inte varit skäl att närmare
utreda vilka konsekvenser eu forcerad
nedläggning av brukningsdelar kan tänkas
medföra för de bygder — främst i
Norrland — som drabbas härav och för
de tätorter, vilka skall ta emot den friställda
arbetskraften och de många pensionärerna?
Det är väl tämligen klart
att när domänverket och skogsbolagen
drar in i skogsbygdens hyar och fastigheter
flyttar människorna därifrån.

Detta är några av de skäl, som enligt
centerns uppfattning hade motiverat
säkrare utgångspunkter och ett bättre
underlag för en i och för sig befogad
revidering av jordförvärvslagen.

Jordförvärvslag m. m.

När tredje lagutskottet år 1963 avgav
sitt utlåtande angående förlängd giltighetstid
för nu gällande jordförvärvslag
framhöll visserligen utskottet, att frågan
om en reformering av jordförvärvslagen
snarast borde bringas till sin lösning.
Men utskottet fann det naturligt
och lämpligt att frågan löstes i samband
med behandlingen av främst jordbruksutredningens
och etableringens
förslag. Detta utlåtande godtogs också
av riksdagen. Enligt centerns uppfattning
föreligger i dag med oförändrad
styrka samma motiv, som då kunde anföras,
för ett uppskov med revideringen
av jordlagstiftningen.

Ytterligare skäl för ett uppskov med
jordförvärvslagstiftningen skulle kunna
anföras, men i detta avseende ber jag
att få hänvisa till de motiveringar, som
finns angivna i vår motion.

Vi vidhåller vår uppfattning, att riksdagen
måtte avslå föreliggande proposition
med den förklaringen, att jordförvärvslagstiftningen
bör reformeras i
samband med behandlingen av jordbruksutredningens
och etableringsutredningens
förslag. Vi beklagar, att vi
i utskottet blivit ensamma om detta vårt
avslagsyrkande och enbart fått ett halvhjärtat
stöd från de båda andra oppositionspartiernas
sida.

Herr talman! Enligt den till tredje
lagutskottets utlåtande nr 22 vid punkten
A fogade reservationen nr I av herrar
Sundin och Grebäck ber jag att få
yrka avslag på proposition nr 41 och
yrka bifall till motionerna 1:657 och
II: 777 med åtföljande förslag till lag
angående fortsatt giltighet av gällande
jordförvärvslag.

Om detta yrkande icke vinner riksdagens
bifall, har herr Sundin i första
kammaren och jag velat biträda den till
punkten B i utskottets hemställan fogade
reservationen nr III av herr Alexanderson
in. fl. Vi har ansett oss oförhindrade
att göra detta, trots att vi menar
att ett uppskov med detta ärende
varit det riktiga och naturliga. Med

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Jordförvärvslag m. m.

hänsyn till denna lagstiftnings vikt och
konsekvenser har vi ändå ansett oss
skyldiga att medverka till att söka göra
det bästa möjliga i föreliggande situation.

Vi delar den uppfattning, som i propositionen
kommer till uttryck, att jordförvärvslagens
viktigaste uppgift är att
främja jordbrukets och skogsbrukets
yttre rationalisering. Denna uppfattning
har också kommit till klart uttryck i
den föreslagna lagens 5 §, där det stadgas:
»Förvärvstillstånd må vägras, om
egendomen finnes böra tagas i anspråk
för att underlätta bildandet av brukningsenheter
med ändamålsenlig storlek
och ägoanordning.» Undantag från
skyldighet att söka tillstånd har hittills
gällt förvärv av staten eller från
staten.

Enligt reservanternas uppfattning är
det knappast möjligt att beträffande
statliga förvärv uppställa formellt krav
på förvärvstillstånd. Däremot bör vederbörande
statliga verk eller myndighet
vara skyldig att inhämta lantbruksnämndens
yttrande med anledning av
det ifrågasatta förvärvet. Bestämmelser
härom bör enligt reservanternas mening
intas i lagtexten. Om lantbruksnämnden
anser, att egendomen eller del därav
erfordras för rationaliseringsändamål,
bör förvärvet icke fullföljas utan
att det först underställes Kungl. Maj:ts
prövning.

Även de kommunala förvärven bör
prövas i överensstämmelse med vad
som gällt enligt 1955 års jordförvärvslag
i dess ursprungliga lydelse. I detta
fall bör rationaliseringssynpunkten vara
den avgörande bedömningsgrunden.
Anledning att pröva kommunförvärven
enligt 4 § anses icke föreligga.

Det föreligger i princip, om jag fattat
debatten i utskottet rätt, inte några
större skiljaktigheter i uppfattning
mellan utskottsmajoriteten och reservanterna
om hur strukturrationaliseringen
bör bedrivas. Avsikten bör och
skall vara att få till stånd en fastighets -

arrondering, som möjliggör ett från
samhällsekonomisk synpunkt så rationellt
utnyttjande som möjligt av fastigheterna.

Vårt förslag innebär i princip en
markpolitisk prövning av alla markförvärv,
och krav på en sådan prövning
bör enligt vår mening klart komma till
uttryck i lagtexten. Vi menar att man
endast på detta sätt kan ge lantbruksnämnderna
de smidiga och effektiva
instrument, som de behöver för att med
full kraft kunna genomföra en från
arronderingssynpunkt önskvärd strukturrationalisering.

Skall vi inom överskådlig tid nå fram
till ett rationellt utnyttjande av våra
markresurser — kraven på mark för
de mest skilda ändamål ökar ju oavbrutet
— måste vi också enligt min mening
generellt underkasta ändamålet med
markförvärven en markpolitisk prövning.

När det gäller de statliga och kommunala
markförvärven menar utskottsmajoriteten
att det räcker med att i
motivskrivningen framhålla det önskvärda
i att samråd med lantbruksnämnderna
äger rum. Men om man har den
uppfattningen att en samverkan är
önskvärd •—• varför då inte säga ifrån
detta i lagtexten, så behöver inget tvivel
råda om saken?

I 4 § anges på vilka grunder förvärvstillstånd
må vägras. Reservanternas
förslag vad huvudregelns utformning
beträffar, innebär enligt vår mening
en ändring av principiell art, som
vi tillmäter mycket stor betydelse. Det
finns enligt vår uppfattning ingen anledning
att i prioritetshänseende icke
likställa förvärv av jordbruksfastigheter
och rena skogsbruksfastigheter.

Enligt departementspromemorian kunde
en person, som ville förvärva en ren
skogsbruksfastighet, inte påräkna någon
prioritet och ännu mindre något
statligt kreditstöd. Flera remissinstanser
och — vilket kanske är viktigare i
sammanhanget — en hel del norrländs -

Onsdagen den 5 maj 19G5 fm.

Nr 21

ka partivänner till jordbruksministern
delar inte denna uppfattning. Detta
framgår klart av de likalydande motionerna
1: 652 av herr Hedström m. fl.
och II: 770 av herr Lassinantti m. fl.

Inför detta tryck har jordbruksministern
något modererat sitt ställningstagande,
men det märks av texten att
det skett motvilligt. I punkt 2 under
4 § anges att förvärvstillstånd ej må
vägras »om fånget avser en för rationellt
skogsbruk lämpad brukningsenhet
och förvärvaren får antagas med fånget
huvudsakligen åsyfta att bereda sig stadigvarande
inkomst genom eget skogsarbete
på egendomen». Jag vill nu fråga
jordbruksministern: Vad har den
norrlänning eller smålänning, som vill
förvärva ett rent skogsbruk gjort för
ont, eftersom han i prioritetshänseende
inte skall behandlas på samma sätt som
den skåning eller östgöte som vill förvärva
jordbruksfastighet? Och varför
skall vederbörande inte — som rimligt
vore —• kunna påräkna statlig kreditgaranti
för förvärvet liksom sin skånska
kollega?

Nu skall i rättvisans namn erkännas
att utskottsmajoriteten inte varit fullt
lika hjärtlös utan ställt sig mera förstående
åtminstone vad kreditstödet beträffar
— utskottet vill att denna fråga
skall utredas. Vi reservanter menar att
någon utredning inte behövs, då vi anser
det alldeles självklart att människor
i samma situation skall behandlas lika
inför lagen.

Jordbruksministern vidhåller sin i
promemorieförslaget hävdade uppfattning,
att när det gäller avvecklingen av
irrationella markinnehav skall det vara
möjligt att på frivillighetens väg nå tillfredsställande
resultat. Ett stöd för denna
sin uppfattning söker statsrådet i
skogsindustriföretagens remissyttranden,
i vilka det sägs att storskogsbrukets
intresse av att behålla skogsbitar
som ligger insprängda i annan ägares
skogsmarksinnchav bortfaller bara de i
propositionen föreslagna lagreglerna an -

Jordförvärvslag m. m.

tas. Detta uttalande är nog en för bräcklig
grund att bygga på om man verkligen
vill få till stånd ett effektivt byte
av mark olika ägarkategorier emellan
för att uppnå bättre arronderingsförhållanden
i vårt skogsbruk.

Det framgår av utskottsmajoritetens
skrivning att utskottsmajoriteten inte
helt delar denna statsrådets fromma tro.
Utskottsmajoriteten skriver att det i vissa
fall ur rationaliseringssynpunkt kan
framstå som ett starkt allmänt intresse
att förvärvssökande i utbyte ställer
exempelvis en enklav till förfogande.
Vidare uttalar utskottsmajoriteten att
det kan förutsättas att Kungl. Maj:t
skyndsamt tar initiativ till erforderlig
lagändring, om lagen visar sig utgöra
ett otillräckligt stöd för rationaliseringsverksamheten.
Varför då inte först
som sist, i likhet med vad reservanterna
föreslår, i lagtexten ange när sådana
förhållanden kan anses föreligga
att mark bör lämnas i utbyte?

Jag tror att ur lantbruksnämndernas
synpunkt den största bristen i lagförslaget
är, att det inte i lagtexten klart
anges när krav på kompensation kan
uppställas. Skall det någonsin lyckas
för lantbruksnämnderna att bringa reda
i det pussel som ägosplittringen i fråga
om skogsmark utgör måste lantbruksnämnderna
utrustas med sådana befogenheter,
att de gentemot alla ägarkategorier
kan genomdriva kraven på
kompensation i syfte att få till stånd
en vettig arrondering av skogsmarken.

Herr talman! Låt mig till slut säga
att diskussionen i utskottet varit lugn
och sansad och att utskottsmajoriteten
inte varit helt oemottaglig för skäl, vilket
enligt min mening också på ett positivt
sätt återspeglas i utskottsmajoritetens
skrivning. Hade bara jordbruksministern
inte haft så förtvivlat bråttom
utan lugnat sig tills jordbruksutredningcn
hunnit bli klar med sitt betänkande,
skulle vi helt säkert ha lyckats
liisa denna viktiga fråga i endräkt och
samförstånd. Detta hade säkerligen alla

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 196o fm.

Jordförvärvslag m. m.

parter — jag tror också jordbruksministern
— vunnit på.

Herr talman! Med hänvisning till mitt
förut framställda yrkande ber jag att
i andra hand få yrka bifall till de vid
punkterna B, C och D i tredje lagutskottets
utlåtande nr 22 avgivna reservationerna
III, IV, V, VI och VII av
herr Alexanderson in. fl.

I reservation III yrkas sådan ändring
av 1 § jordförvärvslagen att kommunförvärven
omfattas av tillståndstvånget.
Reservanterna anser dock inte att dessa
förvärv behöver prövas enligt 4 §.
Undantagsbestämmelsen föreslås i reservation
IV bli införd som ett sista
stycke i 4 §. Om kammaren avslår reservation
III, bör avslaget således avse
också 4 § sista stycket. När bifall nu
yrkas till reservationerna III—VII av
herr Alexanderson in. fl., göres detta
yrkande därför beträffande 4 § sista
stycket under förutsättning av att kammaren
bifaller reservation III.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Herr Grebäck har i sitt
anförande understrukit centerpartiets
uppfattning om den lämpliga tidpunkten
för ett beslut angående liberalisering
av gällande jordlagar. Att en liberalisering
bör ske har däremot inte
bestridits av herr Grebäck.

Inom högerpartiet är vi också och
har länge varit av den uppfattningen,
att en liberalisering av jordlagarna bör
komma till stånd. Den nuvarande lagstiftningen
på detta område är otidsenlig;
den passar ej in i dagens samhälle.

I likhet med herr Grebäck kan jag
emellertid mycket väl fråga mig vid vilken
tidpunkt den nya lagstiftningen bör
genomföras: nu eller om ett år? Som
herr Ebbe Ohlsson och jag framhållit i
ett särskilt yttrande till utskottets utlåtande
har vi funnit att vissa skäl talar
för att vi väntar ett eller annat år
med att fatta beslut om en ny jordför -

värvslag. Som vi angivit i yttrandet
skulle det ha varit angeläget, att hela
komplexet av bestämmelser för den
framtida jordbrukspolitiken tagits upp
i ett sammanhang, kanske helst i anslutning
till behandlingen av det ärende
som kommer att föreläggas riksdagen
för prövning med anledning av
1960 års jordbruksutrednings förslag.

Att döma av jordbruksministerns uttalande
i tidningen Arbetet i måndags
torde jordbruksutredningen bli klar
med sitt arbete i september månad i
år, och i så fall kan troligen 1966 års
riksdag komma att få ta ställning till
vad utredningen föreslår. Om man alltså
hade väntat med det beslut vi nu
står i begrepp att fatta till dess propositionen
i anledning av jordbruksutredningens
förslag framlagts hade det endast
inneburit ett års förlängning av de
nuvarande jordlagarna. Detta tror jag
att även de som ivrigast krävt en liberalisering
av jordlagarna kunde ha accepterat.
För ett uppskov talar även de
problem som uppstår i samband med
de europeiska samarbetssträvandena
och EEC:s jordbruksutredning. Även
etableringsutredningens förslag i vad
det avser jordlagarna kan komma in i
bilden, och det kunde därför ha haft
sitt intresse att ta del också av denna
utrednings förslag, innan avgörandet
om den nya jordförvärvslagen träffas.

Inom högerpartiet bär vi emellertid
av skäl som jag strax skall återkomma
till ansett det vara orealistiskt att räkna
med att få en enig riksdag eller en
majoritet för ett förslag om ett eller
två års förlängning av den nuvarande
jordförvärvslagen och om ett bibehållande
av bolagsförbudslagen under samma
tid. Högerpartiet har därför inte
velat undandra sig sakbehandling av
frågan när nu propositionen förelagts
riksdagen.

Genom förslag i en partimotion och
genom Ebbe Ohlssons och mitt ställningstagande
i utskottet har högerpartiet
försökt påverka berörd lagstiftning

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

i den riktning som vi anser vara bäst
för svenskt jordbruk, för svenskt skogsbruk,
för berört svenskt näringsliv i
övrigt och för alla dem som bygger och
bor i Sverige och som arbetar för ett
fritt näringsutövande på lika villkor
för alla.

Vad var då skälet till att högerpartiet
bedömde det som omöjligt att i riksdagen
få majoritet för vad jag skulle
vilja kalla uppskovslinjen? Alltsedan
den promemoria lades fram som ligger
till grund för propositionsförslaget
har det på olika håll förts en diskussion
som ofta varit rent vilseledande
och som blivit så inflammerad, att
ståndpunkterna låsts på ett alltför tidigt
stadium.

Detta gäller enligt min uppfattning
såväl regeringsledamöter och regeringspress
som vissa ledamöter av oppositionspartierna
och viss oppositionspress.
Jag har inte velat underlåta att
säga att det har gått »troll» i ärendet
innan det kom ut på utskottets bord.

I utskottet däremot har, som herr
Grebäck nyss framhöll, ärendet behandlats
på ett sätt som — det skall jag
gärna erkänna — imponerat på mig.
Man har på det hela taget sett bort från
den inflammerade diskussion som förts
ute i bygderna, och utskottsmajoriteten
har i sin skrivning och i vissa förslag
tagit hänsyn till vad som framförts
i oppositionspartiernas motioner. Även
om jag står upptagen bland reservanterna
i utlåtandet — d. v. s. att jag inte
i allt är tillfredsställd med vad utskottsmajoriteten
åstadkommit — vill jag
dock uttala en viss tillfredsställelse över
den skrivning som utskottsmajoriteten
gjort. Den medför, hoppas jag, att lagen
av berörda myndigheter kommer
att tolkas på ett liberalt sätt. Kanske har
också detta varit departementschefens
mening.

Herr talman! Vid utskottsbehandlingen
har utskottet till sitt förfogande haft
dels propositionen, dels ett antal motioner.
Partimotionerna från de tre de -

Jordförvärvslag m. m.

mokratiska oppositionspartierna har
därvid tilldragit sig det största intresset.
I dessa motioner har nämligen de
tre partierna dragit upp riktlinjerna för
hur de vart och ett för sig helst skulle
velat se den nya jordförvärvslagen utformad.
Alla tre partierna har uttalat
att den gamla lagen är otidsenlig, men
samtidigt säger de att en viss lagstiftning
måste finnas, eftersom den är ett
medel för att man skall nå en önskvärd
rationalisering av det svenska jord- och
skogsbruket. Detta gäller framför allt
storleks- och arronderingsrationaliseringen.
I såväl högerpartiets som folkpartiets
motioner understryks dessutom
med skärpa att alla personer bör ha
samma möjlighet att bli ägare av
svensk jord och skog såvida det inte
hindrar rationaliseringssträvandena.

Från högerpartiets sida bär vi i partimotionen
sammanfattat vårt alternativ
i en lagtext som motförslag till regeringsförslaget.
Vi har dessutom en utförlig
motivering till lagtexten samt förslag
om vissa uttalanden och utredningar.
Jag skall bara, herr talman, i största
korthet beröra huvudpunkterna i denna
högerpartiets partimotion.

För det första vill högerpartiet att
även staten, d. v. s. domänverket och
andra statliga verk och myndigheter,
förutom lantbruksnämnderna, alltid
skall söka förvärvstillstånd när det gäller
köp av jord- eller skogsfastighet. Likaså
anser vi att kommuner av alla slag
skall ha denna skyldighet. Detta har vi
ansett böra komma till klart uttryck i
första paragrafen.

För det andra anser vi att det i princip
endast är köp som motverkar rationalisering
som skall vägras och att
full likställighet skall råda mellan alla
förvärvare av jordbruksfastigheter, vare
sig dessa förvärvare är fysiska eller juridiska
personer. Ingen bör prioriteras.

För det tredje anser vi att lantbruksnämnderna
må uppställa som villkor
att förvärvaren, vare sig han är fysisk
eller juridisk person, i samband med

2 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 21

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Jordförvärvslag m. m.

förvärvet av ny mark försäljer viss annan
mark, om förvärvaren innehar sådan,
som erfordras för rationalisering
av annan tillhörigt jord- eller skogsbruk
och som för förvärvaren är av
ringa betydelse.

För att uppnå detta har vi i vår motion
föreslagit en ändring av och ett
tillägg till fjärde paragrafen för att göra
den klarare på dessa punkter än vad
regeringsförslaget är.

Utöver ändringen av lagtexten i det
nu berörda avseendet har vi i partimotionen
föreslagit att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening
ge till känna att köpare av enbart
skogsbruksfastigheter som blir förvärvsberättigad
även skall vara berättigad
till statliga kreditgarantier på samma
sätt som förvärvare av jordbruksfastighet
eller kombinerad jord- och skogsbruksfastighet
är det. Vi har även föreslagit
att riksdagen måtte uttala att
domänverkets förvärv skall begränsas
till sådana förvärv som bidrar till en
rationell drift av den mark som domänverket
redan innehar. Slutligen har vi
i motionen påyrkat en utredning rörande
skyddet för de kombinerade jordbruks-
och fiskefastigheterna.

Herr talman! Som jag redan nämnt
är de tre partimotionerna från högern,
folkpartiet och centerpartiet i mångt
och mycket likartade. Samma grundsyn
finnes i dem i vad avser en liberalisering
av lagen. Framför allt framgår detta
av att höger- och folkpartimotionerna
men — som sagt — även centerpartimotionen
syftar till en viss liberalisering.
Vi borgerliga ledamöter av utskottet
fann därför ganska snart, att
förutsättningar förelåg för ett gemensamt
alternativ till regeringsförslaget.
Detta har naturligtvis inte kunnat ske
med mindre än att alla tre partierna
fått ge efter på något av de krav som
de ursprungligen har haft. Vi har givit
och tagit som man skall göra när
en kompromiss skall komma till stånd.
Centerpartiet har visserligen sin »sär -

skilda reservation» om »uppskov» men
»i andra hand» är centerpartiet med
om högerns och folkpartiets reservation.
Jag tror, herr talman, att denna
gemensamma reservation i många avseenden
kommer att i framtiden få en
betydelse, som jag dock inte nu skall
gå in på. Jag vill bara säga att det inte
är minst viktigt att detta gemensamma
uppträdande från högerpartiet, centerpartiet
och folkpartiet gör det möjligt
att få bort eu eljest uppslitande debatt
i denna fråga ute i landet. Ett av syftena
med den gemensamma reservationen
var just detta, och jag tror att hela
vårt jordbruk och skogsbruk skall tjäna
härpå.

Om man stannar inför utskottets
skrivning finner man, som jag redan i
förbigående har omnämnt, att denna
skrivning i vissa delar i ganska hög
grad influerats av innehållet i de motioner
som har väckts. Skrivningen har
i långa stycken blivit sådan, att vi reservanter
inte haft anledning att i vår
reservation anmärka mot den. Jämfört
med den ursprungliga departementspromemorian
och även jämfört med propositionen
är enligt min uppfattning
utskottets skrivning betydligt bättre;
den ger den föreslagna lagen i stort en
sådan tolkning som inte ligger långt
från högerpartiets synpunkter på lagen.
Utskottsmajoriteten bär dock inte velat
ändra själva lagtexten, vilket vi reservanter
däremot velat göra.

Ur utskottets skrivning tycker jag
mig kunna utläsa ungefär detsamma
som lagrådet har sagt och understrukit:
»Såsom riktmärke för jordförvärvslagstiftningen
har departementschefen
angivit, att de begränsningar i näringsfriheten
som denna lagstiftning innebär
icke få motverka en ur samhällelig synpunkt
sund utveckling av jordbruksoch
skogsbruksnäringarna utan att lagstiftningen
i stället bör utformas så att
den främjar en sådan utveckling. Lagrådet
vill instämma i detta uttalande
och i anslutning därtill understryka vik -

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

ten av att inskränkningarna i den enskildes
handlingsfrihet ej göras mera
vittgående än som är nödvändigt. Beträffande
innehållet i det nu framlagda
förslaget kan konstateras, att det innebär
vissa ej obetydliga lättnader i
förhållande till den gällande lagstiftningen.
Av principiell betydelse är att
ej för något fall föreskrives, att förvärvstillstånd
är uteslutet; tillståndsmyndigheten
skall sålunda alltid äga
möjlighet att med beaktande av föreliggande
omständigheter medgiva ansökan
om förvärv. Utan att taga ställning
till de jordpolitiska överväganden på
vilka förslaget bygger vill lagrådet uttala
tillfredsställelse över den liberalisering
som utmärker förslaget i jämförelse
med vad hittills gällt.»

Herr talman! Vad som här säges i lagrådets
uttalande är i stort vad som även
han utläsas bl. a. ur högermotionerna
och ur de uttalanden som vi från högerpartiets
sida sedan lång tid tillbaka
gjort i frågan om jordförvärvslagens utformning.

I anslutning till de tidigare påpekanden
som jag gjort beträffande frågan
om ett uppskovsyrkande med ny lagstiftning
vill jag understryka, att vi från
högerpartiets sida icke ansett oss behöva
driva denna fråga så hårt som
centerpartiet bär gjort, bl. a. beroende
därpå att departementschefen har förutsatt
att lantbruksstyrelsen skall få i
uppdrag att följa utvecklingen och efter
lämplig tid inkomma med redogörelse
för erfarenheterna av lagen. Här
tycker jag mig finna att utskottet bär
skärpt skrivningen när det säger: »Utskottet
som finner det angeläget att så
sker, utgår från att styrelsen utan dröjsmål»
— jag understryker utan dröjsmål
—- »tar initiativ till sådana ändringar i
lagstiftningen som kan finnas påkallade».

I fråga om motionskraven om att statens
och kommunernas mark skall underställas
prövning har dock både jag
själv ocli mina medrcscrvanter ansett

Jordförvärvslag m. m.

att utskottet här ej varit tillräckligt positivt.
Utskottet säger visserligen beträffande
statens förvärv att »undantaget
innebär självfallet inte att förvärven
får ske oberoende av de jordpolitiska
normerna». Om kommunernas förvärv
säger utskottet: »Det kan enligt utskottets
mening ej heller antas att denna
frihet, som enligt Kungl. Maj ds förslag
utvidgas att omfatta även landstingskommun
och kommunalförbund, i framtiden
kommer att utnyttjas för spekulationsförvärv
av jordbruksfastighet utanför
de egna områdena.»

Herr talman! Jag hoppas att utskottet
får rätt på denna punkt. Men varför
då inte — för att vara absolut säker
härpå — låta dessa förvärv prövas
på samma sätt som andra förvärv? Vi
reservanter anser att så bör ske. Vi anser
att detta klart bör framgå av lagtexten.
Vi föreslår därför en annan lydelse
av 1 §, vilket framgår av reservation
III.

I diskussionerna utanför riksdagen
har ofta framhållits att bondejordbruket
skulle bli diskriminerat genom den
nya lagstiftningen. Personligen tror jag
inte att detta blir fallet. Jag tror inte
heller att det är departementschefens
uppfattning — eller hur, herr Holmqvist?
Det skulle vara värdefullt om
jordbruksministern i den följande debatten
ville upplysa om just denna sak.

Jag vill understryka vad bl. a. utskottet
härvidlag framhållit — något
som jag hoppas att prövningsmyndigheterna
tar hänsyn till vid sina bedömanden.
Det heter i utskottsutlåtandet:
»I enlighet med vad som uttalas i departementspromemorian
bör sålunda
den omständigheten, att ett förvärv avser
eu fastighet, som på grund av ändamålsenlig
kombination av jord och
skog är speciellt lämpad för bestående
bondebruk och som inte anses kunna
lika rationellt utnyttjas av företagen,
regelmässigt anses vara ett särskilt skäl
att avslå eu förvärvsansökan av annan
än jordbrukare.» Det är ett bra uttalan -

Nr 21

Onsdagen den

Jordförvärvslag m. m.

de av utskottet och ett uttalande som
reservanterna också gjort till sitt. Bondejordbruket
kan därigenom känna sig
ganska tryggt — eller hur, herr Holmqvist? I

bland annat högermotioner har
framhållits som angeläget för att åstadkomma
en gynnsam och angelägen
strukturanpassning att som villkor för
nyförvärv borde stipuleras att om prövningsmyndigheten
så ansåg lämpligt
skulle exempelvis smärre enklaver ställas
till förfogande av förvärvaren. I
högermotionen har vi sagt att detta borde
vara ett villkor och gälla alla markägare.

Utskottet har ställt sig relativt positivt
till dessa yrkanden och bl. a. anfört:
»Enligt utskottets mening kan det
i vissa sådana fall från rationaliseringssynpunkt
framstå som ett starkt allmänt
intresse att sökanden i utbyte ställer
exempelvis en enklav till förfogande
för rationaliseringsändamål. I ett
dylikt fall bör en sökandes vägran
att tillmötesgå rationaliseringsorganens
önskemål kunna anses utgöra ett sådant
särskilt skäl mot att godta fånget
som avses i 4 § sista stycket. Det angivna
stadgandet utgör således vid sidan
av expropriationslagens bestämmelser
om tvångsförvärv i rationaliseringssyfte
ett påtryckningsmedel i myndigheternas
hand vid förhandlingarna och
innefattar också den i motionerna begärda
möjligheten att kräva kompensationsmark.
Med hänsyn till att de juridiska
personernas förvärv i varje fall
under en övergångstid i viss omfattning
avses skola prövas av Kungl. Maj :t föreligger
möjligheter att till ledning för
lantbruksnämnderna få till stånd en
enhetlig praxis bl. a. i hithörande fall.
Av samma skäl kan det också förutsättas
att Kungl. Maj:t skyndsamt (observera
skyndsamt) tar initiativ till erforderlig
lagändring, om det visar sig att
lagen i förevarande sammanhang utgör
ett otillräckligt stöd för rationaliseringsverksamheten.
»

maj 1965 fm.

Detta är en positiv skrivning och jag
hoppas att den kommer att observeras
av prövningsmyndigheten. Vi reservanter
vill emellertid, som herr Grebäck
nyss påpekade, vara säkra på att så
sker. Därför har vi ansett att det bör
komma till uttryck i lagtexten, vilket
också framgår av vår reservation III till

4 §•

Av samma reservation framgår vidare
att vi vill ha klart utsagt att enskild
person som vill förvärva en skogsfastighet
i syfte att yrkesmässigt och varaktigt
ägna sig åt skogsbruk på egendomen
alltid bör kunna få tillstånd därtill
i den mån fastigheten inte anses
böra tas i anspråk för rationalisering
av andra brukningsenheter. Utskottet
motsätter sig inte detta men vill inte
ha det med i lagtexten på samma sätt
som vi reservanter.

En glädjande sak i utskottets hemställan
är förslaget att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skall anhålla om
utredning av frågan om statligt kreditstöd
vid förvärv och yttre rationalisering
av skogsbruksfastighet. Vi reservanter
anser dock att, dessa skogsbrukare
utan utredning bör kunna få sådant
statligt kreditstöd som tillkommer
förvärvare av rena jordbruksfastigheter
och kombinerade jordbruks- och skogsbruksfastigheter.

Till sist har vi reservanter en hemställan
under punkt D, som innebär att
riksdagen i anledning av motionsyrkanden
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
som sin mening ge till känna, att domänverkets
markförvärv bör inskränkas
till att gälla områden som endast
medför arronderingsförbättringar. Domänverkets
markförvärv bör enligt reservanternas
uppfattning framför allt
ej leda till successiv socialisering av
jord och skog.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationerna
III, IV och V under punkten B, VI under
punkten C samt VII under punkten
D.

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Det parti som jag representerar
ser med tillfredsställelse
att jordförvärvs- och bolagsförbudslagstiftningen
reformeras. Vi gör det av
olika skäl.

För det första är en lagstiftning av
den typ som vi nu har mycket svår att
förena med en liberal samhällsåskådning.
Under årens lopp har också representanter
för folkpartiet upprepade
gånger motionerat om att jordförvärvslagen
antingen skulle helt slopas eller
i varje fall uppmjukas.

För det andra har det framstått allt
klarare, att jordförvärvslagen i sin nuvarande
utformning icke kunnat tjäna
som ett ändamålsenligt instrument för
jordbrukets rationalisering. Senast förra
året väckte riksdagsmän ur folkpartiet
motioner om utredning för att få
en mer ändamålsenlig och mer tillfredsställande
lagstiftning på området.

Jag vill alltså betona att det ur liberal
synpunkt inte finns några principiella
invändningar att göra mot att lagen
reformeras och moderniseras. Men
det betyder inte att jordbruksministerns
handläggning av detta ärende kan betecknas
som helt invändningsfri eller
att man kan underlåta att i viss utsträckning
kritisera det lagförslag som
har framlagts.

För min personliga del har jag funnit
åtskilliga skäl tala för att man
skulle ha uppskjutit detta ärendes behandling
ytterligare någon tid. Den motivering,
som 1961 föranledde jordbruksministern
att avstå från att då
framlägga proposition i anslutning till
1958 års jordlagsutrednings betänkande,
kan enligt min uppfattning alltjämt
åberopas. Det ansågs då nödvändigt
att invänta vad 1960 års jordbruksutredning
kunde komma att föreslå. Att
nu, då denna utredning väntas bli klar
om något år eller kanske några månader,
aktualisera ärendet på det sätt som
skett kan inte anses vara helt konsekvent.

Jordförvärvslag m. m.

Att jag själv i utskottet icke följt
uppskovs- eller avslagslinjen beror på
två omständigheter. För det första hör
jag till dem som under jordförvärvslagens
behandling i tredje lagutskottet
under årens lopp hävdat att lagen borde
liberaliseras snarast möjligt — och
det är klart att man kan göra det nu,
d. v. s. vid den tidpunkt som jordbruksministern
har föreslagit. För det andra
har folkpartiets förslag om en tidsbegränsad
lagstiftning tillstyrkts i den
gemensamma reservation V, som är fogad
till utskottets utlåtande. Jag har
därför nöjt mig med att på denna punkt
avge en blank reservation, och jag har
med detta anförande i all korthet velat
motivera anledningen till att denna
blanka reservation har kommit till.

Men även om man ser till själva lagförslaget
kan en del invändningar göras.
Vad jag liksom många andra främst
syftar på är att jordbruksministern
lämnar fältet praktiskt taget fritt för
de stora industriella och kommersiella
företagen men i många andra fall reser
betydande förvärvshinder. Det är
dock ett ganska stort steg mellan den
bolagsförbudslag som nu gäller och den
nya lag som jordbruksministern vill ha
antagen. Det måste kanske också betecknas
som ett ganska djärvt steg, med
tanke på den osäkerhet som man måste
känna inför den nya lagens verkningar.
Här finns enligt min mening grundad
anledning att gå fram litet försiktigare
än jordbruksministern har gjort.

Man kan också invända mot den
diskriminering som i vissa fall drabbar
enskilda förvärvare av jord- och
skogsegendomar. Den frågan har närmare
belysts av herr Grebäck och i viss
mån även av herr Nilsson i Svalöv. Jag
vill erinra om att det i debatten framhållits,
att en person som icke äger jord
men vill förvärva skog och som kan
ställa erforderligt kapital till förfogande
har stora svårigheter att förvärva ett
sådant område. Det synes oss alltså, att
de stora industriella företagen här be -

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fin.

Jordförvärvslag m. m.

handlas på ett mildare sätt än enskilda.
Folkpartiet har i sina motioner framställt
vissa ändringsyrkanden i liberal
riktning, och jag tror att de är väl motiverade.

Det som väckt den kanske allra största
uppmärksamheten vid utskottets behandling
av denna fråga är att de tre
borgerliga oppositionspartierna har lyckats
ena sig om en gemensam reservation
eller, om jag skall vara alldeles korrekt,
enat sig om ett antal gemensamma
reservationer. Man hade väl knappast
väntat sig att detta skulle bli möjligt, i
synnerhet som svårigheterna att nå en
samlad linje bland de tre demokratiska
oppositionspartierna var så stora under
motionstiden. Jag är inte heller
helt övertygad om att man på socialdemokratiskt
håll är så värst förtjust
över dessa gemensamma reservationer;
jag har i den debatt som har uppstått
efter utskottets behandling kunnat konstatera
att tidningar, som annars pläderar
för en samlad opposition och hånar
den s. k. splittringen, nu inte har tillräckligt
starka ord för att nedvärdera
den kompromiss som de borgerliga
partierna har uppnått i tredje lagutskottet.
Å andra sidan vill jag gärna
framhålla att vi som har varit med om
att åstadkomma detta gemensamma
motförslag är tillfredsställda med resultatet.
Vi har bemödat oss om att få
fram en kompromiss, och vi är glada
över att det har lyckats.

Men naturligtvis får jag säga detsamma
som herr Nilsson i Svalöv här tidigare
har framhållit, nämligen att en
kompromiss givetvis innebär att man
inte i alla stycken kan få som man vill.
Om man jämkar samman olika ståndpunkter
måste det medföra att man
får göra avkall på vissa önskemål. I
förevarande fall har detta gällt såväl
folkpartiet som centerpartiet och högern
-— jag föreställer mig att det kanske
har varit svårast för centerpartiet.
Centerpartiets motion innehöll ett åttapunktsprogram
som nära ansluter sig till

vad jordlagsutredningen föreslog 1961.
Gentemot detta har betydande liberaliseringar
skett i de gemensamma reservationer
som har kommit fram vid utskottsbehandlingen.
Jag tycker, herr
talman, att i synnerhet med tanke på
vad som har hänt vid utskottsbehandlingen,
att centerpartiet har visat så
god vilja till samförstånd, vill jag inte
på något sätt kritisera centerpartiet för
att det håller fast vid sitt avslagyrkande.
Jag vill poängtera, att såsom frågan
nu ligger till betraktar jag centerpartiets
avslagsyrkande som sekundärt i
jämförelse med de gemensamma reservationerna.

Jag skall nu försöka bedöma i vilken
utsträckning folkpartiets motionsyrkanden
har blivit tillgodosedda eller
frångåtts vid utskottsbehandlingen. I
förbigående vill jag erinra om att i
folkpartiets motion fanns en mening,
där vi ville påminna om det förhållandet,
att kommunernas skatteunderlag
blir mindre genom att många bolag
inte betalar annat än fastighetsskatt i
den kommun där fastigheten är belägen.
Vi ansåg i vår motion att detta är
ett problem som snarast bör tagas upp
till prövning, men detta har inte kommit
fram vid utskottsbehandlingen, eftersom
det är en fråga som ligger så att
säga inom ett annat område.

Vad sedan gäller motionen i övrigt
vill jag erinra om att man i den allmänna
debatten har fäst sig vid att
folkpartiet velat ge »olika kategorier
av förvärvare en principiellt likaberättigad
ställning i förvärvshänseende»
och har gjort stor affär av att reservationen
icke helt har tagit upp detta
krav. Jag har t. o. m. kunnat konstatera
att man i socialdemokratisk press
har skrivit att jordbruksministern, när
han skulle deltaga i debatten i dag,
kunde roa sig med högläsning ur folkpartiets
motion —- vi får väl se, om
detta kommer att inträffa under ärendets
fortsatta behandling här i kammaren.

Onsdagen den 5 maj 19G5 fm.

Nr 21

Jag vill emellertid framhålla att de
avvikelser från folkpartiets motion som
har gjorts är relativt obetydliga. Jag
vill understryka att de gemensamma
reservationerna, lika litet som propositionen
eller folkpartiets motion, vill
ha några obligatoriska förvärvshinder.
Vi har från folkpartiets sida gått med
på att även kommunernas markförvärv
må underkastas tillståndsprövning.
Skälet till detta är närmast att vi vill
göra lagen så ändamålsenlig som möjligt
såsom rationaliserings- och arronderingsinstrument.
Jag vill också, i likhet
med föregående talare, fästa uppmärksamheten
på att denna prövning
skall ske enligt 5 och 6 §§ och icke enligt
4 §, d. v. s. om egendomen skulle anses
behövas för att bidraga till att bilda,
som det heter, »brukningsenheter med
ändamålsenlig storlek och ägoanordning».

Jag vill erinra om att departementschefen
och utskottsmajoriteten inte heller
är främmande för dessa synpunkter.
Utskottet skriver t. ex. följande:
»Såsom framhålls i departementspromemorian
får det förutsättas att kommun
inte begagnar sin förvärvsfrihet
utan att först samråda med lantbruksnämnden
eller efteråt i görlig mån tillmötesgå
nämndens eventuella önskemål
angående disponerandet av egendomen.
» Skillnaden ligger här främst
i vad som står eller inte står i själva
lagtexten. Vi har för vår del funnit att
det är fördelaktigare att lagen är så utformad,
att den ger bättre vägledning.
Den »efterprövning» — om jag får kalla
det så — som utskottsmajoriteten hänvisar
till i sin skrivning är knappast
att rekommendera. Det måste vara bättre
att ha dessa överväganden avklarade
innan förvärvet göres. Något hot mot
den liberala lagstiftning vi önskar kan
inte denna avvikelse från folkpartimotionen
anses vara.

Vi bar vidare från folkpartiets sida
gått med på eu annan utformning av
4 $ i lagförslaget än motionen angav.

Jordförvärvslag m. m.

I motionen föreslogs att första och tredje
styckena i detta lagrum skulle utgå
och ersättas med endast ett stadgande
»att förvärvstillstånd må vägras, om
förvärvaren är juridisk person, som
icke här i riket driver industriell eller
kommersiell verksamhet för förädling
av jordbruks- eller skogsprodukter eller
för distribution av jordbruksprodukter
och icke kan antagas med fånget
huvudsakligen åsyfta att varaktigt tillgodogöra
sig egendomens alster i rörelsen.
»

Att bolag skulle få företräde framför
enskilda som vill driva skogsbruk
med hjälp av anställda har icke godtagits
av motionärerna. I reservationen
har detta iakttagits så till vida att första
stycket till nämnda paragraf formulerats
så att jordbruk och skogsbruk likställs.
Man skall alltså inte behöva vara
ägare till jordbruk för att få förvärva
skog. Andra momentet i samma paragraf
anser reservanterna då bör kunna
utgå. Detta är enligt vår mening en betydande
liberalisering i den riktning,
som folkpartiet har föreslagit. Vi har
visserligen i samma paragraf bibehållit
stadgandet om yrkesmässig drift men
i skrivningen understrukit att tillstånd
icke allmänt må vägras enligt denna
bestämmelse om yrkesmässig verksamhet,
utan att omständigheterna bör av
myndigheterna prövas i det särskilda
fallet. Vi menar alltså att även andra än
de som yrkesmässigt driver jordbruk
skall kunna förvärva jord- och skogsegendomar
enligt denna paragraf. Jag
har tyckt mig kunna finna att även departementschefen
är inne på liknande
tankegångar, men jag anser att de inte
har kommit fram lika klart som de gör
i den reservation som jag här talar för.

I andra avseenden anser vi att vår
motion blivit helt tillgodosedd i de gemensamma
reservationerna. Tidsbegränsningen
till fem år, som samtliga reservanter
anslutit sig till, har föreslagits
av folkpartiet. Betydelsen och verkningarna
av eu sådan bestämmelse bar

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Jordförvärvslag m. m.

diskuterats, men jag tror att den skulle
vara till fördel eftersom den under alla
omständigheter tvingar fram en omprövning
av lagen efter den bestämda
tidsperioden. Det hindrar inte att smärre
justeringar kan göras efter det att
t. ex. 1960 års jordbruksutredning
kommit med sitt förslag eller därest
lantbruksstyrelsen, som får i uppdrag
att följa lagens verkningar, kan komma
att föreslå vissa ändringar. Jag
tror också att femårsbegränsningen bidrar
till att lagen kommer att få en så
positiv tillämpning som över huvud
taget är möjlig.

Det tillägg till 4 § som reservanterna
gjort och som avser den s. k. kompensationsregeln
har på sina håll bedömts
som ett avsteg från folkpartiets förslag.
I själva verket innebär det att reservanterna
anslutit sig till folkpartiets motion.
Vi har nämligen i denna motion
föreslagit, att 4 § skall få ett nytt stycke
om att vid förvärv som göres av juridisk
person skall prövas om förvärvare
i gengäld kan avliända sig mark
»som prövas vara av särskild betydelse
för rationalisering av andra brukningsenheter,
dock endast i en i förhållande
till förvärvet mindre omfattning». Den
föreslagna lagtexten i reservationen ansluter
sig i stort till motionärernas
önskemål. Man kan kanske tillägga att
reservanterna gått något längre, eftersom
i folkpartiets motion talades om att
man skulle uppställa denna kompensation
som ett villkor medan man däremot
i reservationen inte har föreslagit
samma bestämmelse.

Jag vill också erinra om att vissa formuleringar
i reservationen beträffande
domänverkets markförvärv är direkt
tagna ur folkpartiets motion. Det är
t. ex. fallet med kravet på att utvecklingen
icke får leda till en successiv
socialisering av jord och skog. Ur principiellt
liberal synpunkt betraktar vi
naturligtvis denna formulering som
mycket viktig. Den får en särskild betydelse,
om man erinrar sig att vissa
socialdemokratiska motionärer pläderat

för att man nu skulle »skapa betingelser»,
som det heter, »för ett rationellt
storskogsbruk i samhällets ägo», en som
jag tycker rent socialistisk formulering.
Jag vill gärna med tillfredsställelse
notera att utskottsmajoriteten yrkat
avslag på dessa motioner från socialdemokratiskt
håll, även om jag naturligtvis
inte är alldeles säker på att
alla tankegångar och avsikter i den
vägen därmed också har avvisats. Frågan
om så är fallet får väl utvecklingen
ge svar på.

Med detta har jag berört de avsnitt
i förevarande lagförslag som från mina
utgångspunkter har ansetts väsentliga.

I viss mån tror jag liksom tidigare
talare, att den offentliga debatten i denna
fråga har varit som man brukar
säga »överhettad» och att motsättningarna
inte är så stora som de kanske
ibland har förefallit att vara. I varje
fall tycker jag att överläggningarna i
utskottet har visat detta. Jag vill alltså
i detta sammanhang understryka vad
herrar Grebäck och Nilsson i Svalöv
har sagt härom.

Jag lade märke till att jordbruksministern
i sitt tal den 1 maj konstaterade,
att oppositionen i huvudsak har
godtagit regeringens förslag beträffande
jordförvärvslagen. Hur det ligger
till med den saken får väl bl. a. dagens
debatt ge ett närmare svar på. Jag tycker
emellertid att man kan kvittera
jordbruksministerns uttalande med att
konstatera att majoriteten i utskottet,
d. v. s. socialdemokraterna, också har
godtagit en del tankegångar som framförts
i oppositionspartiernas motioner.
De har t. ex. skrivit ganska positivt,
vilket också här tidigare har framhållits,
i frågan om kompensationsönskemålet
vid bolagsförviirv, och de har tillstyrkt
utredning om kreditstöd till innehavare
av familjeskogsbruk. Det som
socialdemokraterna gjort i tredje lagutskottet
har varit, tycker jag, ett par
om också inte särskilt långa steg i rätt
riktning.

Med det anförda vill jag, herr talman,

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

yrka bifall till reservationerna III, IV,
V, VI och VII — det är samma yrkande
som herr Nilsson i Svalöv framställde
— med det tillägg som av formella
skäl gjordes av herr Grebäck.

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! Bakgrunden till det frågekomplex
vi nu diskuterar är den sedan
länge pågående minskningen av
bondebefolkningen och antalet jordbruk.
På 25 år har bortåt 100 000 eller en
tredjedel av jordbruksenheterna med
mer än 2 hektar åker försvunnit. Jordbruksministern
tror att ungefär lika
många kan komma att upphöra under
de närmaste tio åren.

Är det med hänsyn till denna utveckling
tänkbart att bevara den nuvarande
fördelningen av landets skogsmark mellan
olika ägarkategoricr? I runda tal
ägs ju våra skogar till ungefär 25 procent
av samhället, till lika stor del av
bolagen och till 50 procent av bönderna.
Vad bönderna beträffar var deras
andel ungefär densamma, då de utgjorde
majoriteten av befolkningen, som nu
då de utgör ungefär bara 10 procent.

Det råder fullständig enighet om att
den genom nedläggning av jordbruk
ledigblivna bondejorden och bondeskogen
i första hand skall gå till förstärkning
av andra jordbruk för att dessa
skall kunna bestå. 5 § eller den s. k. rationaliseringsparagrafen
i jordförvärvslagen
har ingen vänt sig emot. Vi tycker
att den skall få gälla i vidaste bemärkelse
och att statsmakterna långt kraftigare
iin nu skall stödja förstoringen av bestående
mindre jordbruksenheter, en
fråga som riksdagen redan nästa år, får
vi väl hoppas, skall få ta ställning till.

Det torde emellertid stå klart att icke
all genom småbruksdöden ledigbliven
jord och skog kan komma till användning
vid storleksrationaliseringen. Såvitt
jag kunnat finna har inget parti och
inga motionärer vågat sig på att hävda
det. På vilket sätt skall då all bondejord
och bondeskog kunna bevaras i den
2*—Andra kammarens protokoll 19ti5. 1

Jordförvärvslag m. m.

jordbrukande befolkningens hand? Det
är huvudfrågan bland de många frågor
vi här diskuterar. Representanter för
centerpartiet söker besvara frågan genom
att lansera olika projekt. Sålunda
talas om tillskapande av rena familjeskogsbruk
liksom större enskilda skogsbruk,
där anställd arbetskraft tydligen
förutsättes, samt om gemensamhetsskogar,
vilka tydligen betraktas som en utväg
speciellt i bygder, där jordbruken
i stort sett kommer att försvinna. Gemensamhetsskogar
kan givetvis ägas av
bönder som bor många mil därifrån,
även om dessa skogar då givetvis kommer
att skötas av företrädesvis anställd
arbetskraft.

Dessa och andra idéer om hur en
starkt krympande jordbruksbefolkning
skall kunna äga lika mycket jord och
skog som förut är enligt min mening inte
så litet orealistiska — i varje fall såvida
man inte förutsätter betydande
statliga subventioner för upprätthållandet
av sådana slag av skogsbruk, och
kanske också för att de skall kunna bestå
i fortsättningen. Det kan med fog
ifrågasättas, om statsstöd bör utgå till
företag som dessa. Vi är för ordentliga
statsbidrag till jordbruksrationalisering
därför att denna är i samhällets intresse.
Vi vill ha billigare livsmedel och då
måste vi också satsa på detta. Inom
överskådlig tid är det nog inte möjligt
med andra ägande- och produktionsformer
inom jordbruket än dem som vi nu
har, d. v. s. det enskilda jordbruket.

Inom skogsbruket är emellertid förhållandet
ett annat. Där finns storföretag
som just nu rationaliserar skogshushållningen
på ett sätt som inte ger småföretagen
en chans att följa med. Annat
är det med de vanliga bondebruken där
skog och jord kompletterar varandra
som sysselsättningsobjekt och där man
genom skogsproduktionsområden i någon
mån kan kompensera storskogsbrukets
fördelar.

Vi motsätter oss emellertid inte utskottets
förslag att frågan om statsstöd
\r 21

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Jordförvärvslag m. m.

till enskilda, rena bondeskogsbruk utreds.
Detta är kanske i och för sig rimligt,
givetvis under förutsättning att utredningen
blir förutsättningslös.

Men om inte jorden och skogen med
normala medel kan bevaras i böndernas
ägo i samma utsträckning som förut
återstår frågan vem som bör ta hand
om ledigbliven jord och skog, d. v. s.
sådan jord och skog som inte åtgår för
förstoring av bestående jordbruk. Om
man då bortser från skogsspekulanter
kan man väl säga att i stort sett två slags
ägare anmäler sig, nämligen bolagen,
huvudsakligen skogsbolagen, samt samhället,
företrädesvis staten.

Vi anser därvid att samhället bör tillerkännas
ett klart företräde. Det rör sig
om en naturrikedom, skogen, och bästa
sättet att dra den undan spekulation och
tillse att den på bästa sätt nyttjas i samhällets
intresse är att göra den till allmän
egendom.

De som förordar bolagen talar om vilken
betydelse våra skogsindustrier har
för landets näringsliv, inte minst för
exporten och hur betydelsefullt det är
att dessa industriers råvarubas tryggas.
Vi kan inte inse att vederbörande industriers
råvaruförsörjning på något sätt
äventyras om staten kommer äga mera
skog. Det är ju inte minst i statens intresse
att industrierna får råvara. Hela
detta argument tycker jag kort och gott
kan betecknas som ohållbart.

Detta innebär naturligtvis inte att
man behöver vara emot varje bolagsförvärv
av skog. Om det rör sig om skogsbitar
eller jordbitar som skall besås med
skog, som ligger inom eller i anslutning
till bolagsreviren, bjuder rationaliseringshänsyn
att förvärvstillstånd bör beviljas
även skogsbolag, men det borde
enligt vår åsikt vara undantag.

Vi har med utgångspunkt härifrån
motionerat om förköpsrätt för stat och
kommun när det gäller ledigbliven bondeskog
som inte kan komma till användning
för förstoring av ofullständiga
jordbruk. Förköpsrätt innebär natur -

ligtvis inte att den alltid skall användas.
Det kommer alltid att förekomma lotter
som ligger så till att statligt eller kommunalt
förvärv inte är ekonomiskt eller
administrativt lämpligt.

I regeringsförslaget talas om att staten
i det uppkomna läget bör köpa skog.
Jordbruksministern lovar att förstärka
domänverkets inköpsfond om detta skulle
behövas. Vi anser inte detta tillräckligt,
särskilt som man nog kan förutsätta
en stark aktivitet från bolagshåll då
det gäller skogsköp, inte minst av kapitalplaceringsskäl
på grund av den framrusande
inflationen. Det finns i de breda
lagren av vårt folk en utbredd antipati
mot ökad bolagsmakt, inte minst
när det gäller naturrikedomen skogen.
Denna aversion är inte bara ett arv från
baggböleriets tid. Det finns en stark motivering
för att samhällets ställning bör
stärkas på detta område, och det torde
nog inte råda något tvivel om att när
bolagsköpen börjar få större omfattning
kommer opinionen för en aktivare samhällelig
insats i fråga om skogsköp att
växa i styrka och detta på mer än ett
håll i vårt land.

Herr talman! Jag ber att med hänsyn
härtill få yrka bifall till motionen nr
767 i denna kammare.

Såväl utskottet som reservanterna har
i anledning av vår motion förklarat, att
frågan om statlig och kommunal förköpsrätt
utredes av markvärdeskommittén.
Detta påpekande är helt missvisande.
Såvitt jag vet sysslar markvärdeskommittén
med frågan om samhällelig
förköpsrätt endast då det gäller mark för
bebyggelseändamål, och detta är någonting
helt annat. Det är därför ägnat att
förvåna att utskottet inte har brytt sig
om att argumentera i frågan. Innebär
det att man i själva verket vidgår att
den egna positionen är svag, alltså den
position att grindarna till bondeskogarna
bör öppnas för bolagen?

Yi håller med om att en ny lagstiftning
är behövlig, men förslaget tillfredsställer
oss inte, och om inte vi får stöd

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

för vår uppfattning beträffande utformningen
av den avgörande 4 §, finns det
anledning återkomma till denna för
svensk samhällsutveckling synnerligen
viktiga lagstiftning.

Vad reservationsyrkandena beträffar
fordras det i vissa fall förstoringsglas
för att upptäcka skillnaden mellan utskottsutlåtandet
och reservationerna. I
andra fall är de senare så reaktionära,
att det inte erbjuder några svårigheter
att hitta rätt.

Herr Nilsson i Svalöv uttalade sin stora
tillfredsställelse med utskottets skrivning.
Jag vet inte, om detta skall betraktas
som ett gott betyg åt utskottet. Han
framhöll emellertid också — jag lade
särskilt märke därtill — att man hade
på ömse sidor givit och tagit, såsom alltid
brukar vara fallet när stora frågor
avgöres. Men det är väl inte mycket som
herr Nilsson i Svalöv och herr Nyberg
i detta sammanhang har givit herr Grebäck?
Ni har ju accepterat de viktigaste
delarna av propositionen och de invändningar
som ni gör är inte mer betydande.

Herr talman! Med det anförda har jag
givit några motiveringar för det förslag
som vi från vårt håll framlagt. Även om
detta förslag inte i dag bifalles, kommer
det säkerligen att vinna mark och opinion
ute bland svenska folket framöver.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Det råder ju enighet om
att vår nuvarande jordförvärvslagstiftning
är i behov av översyn och modernisering,
Även i den reservation för avslag
på det föreliggande utskottsförslaget,
som avgivits av centeqmrtiets representanter
i utskottet, erkännes att
den nuvarande lagstiftningen inte i alla
delar svarar mot tidens krav och att en
modernisering därför är nödvändig.

Det skulle också vara märkvärdigt,
om inte så skulle vara fallet. Den lagstiftning
som reglerar juridiska personers
rätt att förvärva skog och mark

Jordförvärvslag m. m.

tillkom för snart 60 år sedan. Även om
den i sin nuvarande utformning, bolagsförbudslagen,
bara är 40 år gammal
och lagstiftningen som reglerar fysiska
personers rätt att förvärva jord
inte är fullt 20 år gammal, så har det
hänt mycket på skogs- och jordbrukets
område i form av rationaliseringar under
den tid lagen har varit i kraft. Vad
som ansågs vara lämpliga familje- och
bondejordbruk vid den tidpunkt, år
1955, då riksdagen beslutade om den
nuvarande utformningen av jordförvärvslagen,
har genom de rationella metoder,
enligt vilka bondejordbruket numera
i allmänhet bedrives, visat sig
vara alltför små enheter. Lantbruksnämnderna
har också undan för undan
tvingats att ändra på den praktiska tilllämpningen
av lagen för att den på ett
bättre sätt skall kunna tillgodose behovet
av storleksrationalisering inom jordbruket.

Frågan är därför inte, om jordförVärvslagstiftningen
skall moderniseras
— därom är som sagt alla överens —
utan när och hur detta skall ske.

I den reservation som fogats till punkt
1 i utskottets utlåtande framhåller reservanterna
att man bör avvakta resultatet
av de pågående utredningarna,
jordbruksutredningen och etableringsutredningen,
och de yrkar därför avslag
på den framlagda propositionen
och föreslår att den nuvarande jordförvärvslagens
giltighetstid förlänges
med två år. Reservanterna åberopar
därvid ett uttalande av 1963 års riksdag
om att jordförvärvslagstiftningens
problem bör behandlas i samband med
de förslag som framlägges av nämnda
utredningar. Men faktum är att 1963
års riksdag underströk vikten av att frågan
om en reformering av denna lagstiftning
snarast bringades till en lösning.
Förresten berörs ju skogen i minst
lika hög grad som jordbruket av denna
lagstiftning. Skall vi invänta jordbruksutredningens
förslag, får vi väl också
invänta det förslag som den aviserade

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Jordförvärvslag m. m.

utredningen om den framtida skogspolitiken
kan komma att avge. Men då
räcker det inte långt med att begära
en tvåårig förlängning av den nuvarande
lagen. Ingen räknar väl med att den
blivande skogsutredningen skall kunna
hinna framlägga ett förslag, som
skall remissbehandlas och föreläggas
riksdagen i form av en proposition, så
att allt blir färdigt om två år.

Nu är det egentligen bara centerpartiet
som i utskottet har anslutit sig till
den rena avslagslinjen. Visserligen har
från högerhåll gjorts ett särskilt uttalande
i uppskovsfrågan. Herr Nilsson
i Svalöv har här motiverat det, och han
säger att man nog kunde ha varit med
på att vänta ytterligare något år men
att man nu inte ville gå emot förslaget.
Det skulle också vara rätt märkvärdigt
om man inte skulle göra det, eftersom
högern tidigare varit en så ivrig motståndare
till jordförvärvslagen och föreslagit
uppmjukning och uppluckring
av den.

Herr Nyberg, som har en blank reservation,
underströk också att han gärna
hade sett att man hade gått på uppskovslinjen.
Det finns också några rader
om detta i folkpartiets motion. Visserligen
börjar folkpartiets motion med
att säga ifrån, att den nuvarande jordförvärvslagen
i flera avseenden varit till
hinder för jordbrukets rationalisering
och att en revision av denna lagstiftning
därför länge framstått som angelägen.
Litet längre ned talar man emellertid
om att vissa remissinstanser varit
betänksamma huruvida man redan
nu skulle ge sig på en reformering av
lagen. Med några krystade vändningar
tillstyrks ändå till sist att man nu reformerar
lagen. Jag skall läsa upp vad
folkpartiets motion säger på den punkten:
»Några av de remissorgan som tillstyrker
uppskov åberopar också den
osäkerhet som råder om de villkor och
förpliktelser som en eventuell svensk
anslutning till EEC skulle medföra. Sådana
skäl talar med icke helt oväsentlig

styrka för ett anstånd med den föreslagna
lagstiftningen. De ur effektivitetssynpunkt
framträdande olägenheter,
som gällande förvärvslagstiftning är behäftad
med, gör det dock angeläget att
en mer rationaliseringsfrämjande lagstiftning
åstadkommes.» Mer bestänksamt
är ändå inte folkpartiet i sin motion
mot att biträda Kungl. Maj :ts förslag
att lagstiftningen nu skulle reformeras.

I utskottet har som sagt centerpartiet
blivit ensamt om att yrka avslag på förslaget
och uppskov med reformen. Det
är kanske inte så märkligt att centerpartiet
har gått på den linjen. Jordförvärvslagarna
har ju i många år givit
bönderna praktiskt taget ensamrätt att
förvärva jord och skog. Den nya lagen
ger också bönderna en framför andra
prioriterad ställning, även om man försöker
förneka det i centerpartiets motion
och reservation. Det är väl ändå
riktigt att konstatera, att Kungl. Maj:ts
förslag betyder en viss uppmjukning.
Man kan ju inte begära att någon skall
avstå från en del av en förmånsrätt utan
att opponera — och det är vad centerpartiet,
som väl anser sig representera
de jordägande bönderna framför alla
andra, gör i detta fall. Men kunde inte
centerpartiet ha framfört dessa invändningar
utan de våldsamma överord, som
man liar använt i debatten och i motionen
och reservationen, där man målar
ut förslaget som jordbruksfientligt
o. s. v.? Jag vill passa på att liksom
andra talare intyga, att när vi har behandlat
detta ärende i utskottet har inte
dessa överord förekommit i någon
nämnvärd utsträckning. Det har varit
en saklig, lugn och trevlig debatt ett
par dagar på dessa punkter, där man
försökt ge och ta sakskäl.

Det är glädjande att alla partier nu
tycks vara ense om att vi behöver en
jordförvärvslag. Tidigare har ingalunda
så varit fallet. Både högern, folkpartiet
och t. o. m. en del av centern
— kanske partiet då kallades bondeförbundet
— har ju tidigare varit arga

Onsdagen den 5 maj 19C5 fin.

Nr 21

motståndare till denna lagstiftning och
ständigt gått till attack mot densamma.

Jag har använt någon timme för att
uppfriska minnet med att läsa kammarens
protokoll från tidigare behandling
av dessa frågor. Därvid har jag funnit
att man sannerligen inte skrädde orden
när man i kammaren tidigare utmålade
allt det elände som jordförvarvslagen
skulle dra över våra stackars bönder,
om den genomfördes. Till en del
har man faktiskt använt samma argument
mot införande av lagen som man
nu använder mot uppmjukande av densamma.
I bägge fallen konstaterar man
t. ex. att det kan bli stora risker för
socialisering av jord och skog. Vi känner
ju alla till att det där socialiseringsspöket
kan luftas vid olika tillfällen.
Men det är som sagt märkligt att
man kan använda det både när det gäller
införande av jordförvärvslagen och
när det gäller uppmjukning av den nuvarande
jordförvärvslagen.

Herr talman! Under punkten A, där
den första reservationen fogats till utlåtandet,
yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

Härefter skall jag uppehålla mig litet
vid de motioner, i vilka ändringar yrkats
i föreliggande förslag, och de reservationer
som avgivits i ärendet.

De ändringar som föreslås är egentligen
ganska små. Man har i stort sett
varit enig i utskottet. Det är bara i två
-- låt vara att det kanske är de två viktigaste
— av de 17 paragraferna som
några ändringar över huvud taget har
föreslagits. Centerpartiets alternativa
yrkande att riksdagen skulle besluta att
reformera jordlagstiftningen i enlighet
med det 8-punktsprogram som återfinnes
i deras motion och att utskottet
skulle utarbeta eu ny lagtext i enlighet
med det är väl inte mycket att säga
om. Jag vet inte ens om förslaget har
varit så särskilt allvarligt menat. Centerpartiets
representanter i utskottet har
också frångått det yrkandet och anslulit
sig till de gemensamma borgerliga
reservationerna.

Jordförvärvslag m. m.

De tre borgerliga talare som har haft
ordet här före mig bär tydligen velat
få i gång ett litet gräl om vem som vunnit
och förlorat, vem som givit efter
och vem som har fått sina krav tillgodosedda.
Herr Nyberg ansåg åtminstone
att de gemensamma borgerliga reservationerna
i mycket stor utsträckning
innebar ett bifall till vad folkpartiet
yrkat i sin motion. Men det yrkandet
var ju så flytande, att man väl nästan
hade kunnat läsa ut ett bifall till
detsamma, hur reservationerna än hade
kommit att se ut.

Det är också en ganska märklig helomvändning
man gjort i centerpartiet i
denna fråga. Från att i motionen ha yrkat
på en mera restriktiv linje än vad regeringen
föreslagit — om det inte gick
att helt stoppa förslaget om justeringar
i lagen — har man svängt över på en
linje som skulle ge trottoarbönderna de
möjligheter de i snart 20 år saknat att
konkurrera med de aktiva jordbrukarna
om skog och mark. Kan det verkligen
vara så att centerpartiet, som vid
så många tillfällen har bekämpat högerns
och folkpartiets åsikter om jordförvärvslagen,
nu har gått över på den
linje de tidigare så ivrigt har gått emot,
eller är det bara taktik hela vägen?
Man kan ställa sig den frågan.

I högermotionerna yrkas bl. a. att
1 § — alltså den paragraf som talar om
vilka som får förvärva jord utan förvärvstillstånd
— skall ändras så att
punkterna 2 och 3 utgår. Det skulle betyda
att statens, kommunernas och kyrkans
nuvarande frihet att förvärva jord
utan tillstånd skulle försvinna. Det förslaget
har följts upp i reservationen på
så sätt, att man har uteslutit kommunerna
från rätten att förvärva mark
utan förvärvstillstånd men bibehållit
den för kyrkans del. Staten skall få
köpa mark efter yttrande av lantbruksnämnden.

I den särskilda motiveringen till denna
paragraf säger reservanterna, att det
knappast är möjligt att betriiffande statliga
förvärv uppställa formella krav på

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Jordförvärvslag m. m.

förvärvstillstånd, men man anser att
lantbruksnämnderna bör få yttra sig.
Om lantbruksnämnderna anser förvärvet
tveksamt, skall frågan underställas
Kungl. Maj:ts prövning. Men verkar det
inte underligt att om staten vill förvärva
mark, så skall Kungl. Maj :t ge tillstånd?
På mig verkar en sådan lagstiftning
fullkomligt obegriplig — men jiag
är ju inte jurist, så det kanske inte är
så underligt att jag inte begriper dessa
finesser.

I en motion föreslås att kommun skall
få förvärva mark utan särskilt tillstånd
endast inom eget område. Utskottet förutsätter
att vid förvärv av mark inom
annan kommuns område samråd sker
med den berörda kommunen samt med
plan- och naturvårdsmyndigheterna.
Utskottet anser sig för övrigt kunna
fastslå, att den tillståndsfrihet som nu
gäller för kommunernas förvärv såvitt
känt är icke har vållat olägenheter från
jordpolitisk synpunkt. Propositionens
förslag i 1 § tillstyrkes därför oförändrat.

Det är anmärkningsvärt att folkpartiet,
som i sin motion har ansett att lagförslaget
inte går tillräckligt långt i liberalisering
och som när det gäller
kommunernas nyförvärv har uttalat:
»Det är också angeläget att statliga myndigheter
visar förståelse för de behov
av och intressen för markförvärv som
framför allt expanderande samhällen
kan påvisa», tror sig kunna främja detta
syfte, alltså större liberalisering, genom
att beröva kommunerna deras nuvarande
rätt till markförvärv utan särskilt
tillstånd.

Det är väl ändå riktigt och rimligt
att kommunerna får behålla sin rätt
att förvärva mark utan förvärvstillstånd.
Det har ju blivit en viktig kommunal
angelägenhet också för de mindre
kommunerna att t. ex. ordna tomtmark
för samhällenas utbyggnad. Även
om jag anser att jordförvärvslagen är
och skall vara ett skydd för bibehållande
och uppbyggande av livskraftiga

jordbruks- och skogsbruksenheter anser
jag att detta intresse måste vika i de
fall då marken behöves för att på rätt
sätt utbygga ett samhälle. Och om en
egendom eller del av en egendom har
ett sådant läge att marken behövs för
ett samhälles utbyggnad skall väl avgöras
av samhällets planmyndigheter
och inte av lantbruksnämnden. Vilka
särskilda kvalifikationer skulle lantbruksnämnderna
ha att bättre än planmyndigheterna
avgöra dylika frågor?

Ett av de få fall, där rationaliseringsstadgandet
i 5 § enligt min mening
bör få träda tillbaka, gäller kommunernas
förvärv av mark — framför
allt då kommunernas förvärv av mark
för tomtändamål. Härvidlag måste kommunernas
intresse av att på rätt sätt
skaffa mark för att utbygga samhällen
så som är lämpligast vara det primära.

I flera av de väckta motionerna berörs
4 § i lagförslaget, och flera olika
ändringar har föreslagits. Enligt folkpartimotionen
bör spärregeln i 5 §
vara den enda restriktionen vid förvärv
som görs av fysisk person. Även
i högermotionen hävdas samma princip,
men möjlighet till en viss lämplighetsprövning
föreslås. Dessutom vill högermotionärerna
att i lagen inskrivs
viss skyldighet för juridisk person att
avstå kompensationsmark. I centerpartimotionen
hävdas att bolagsförbudslagens
bestämmelser i stort sett skall
bli bestående, så att juridiska personer
i princip endast skulle få förvärva mark
om motsvarande mark avstås för rationaliseringsändamål.

I reservation IV av herr Alexanderson
m. fl. föreslås en viss omskrivning
av 4 §. Utskottet anser emellertid att
den utformning som paragrafen erhållit
i propositionen väl fyller ändamålet
att ge skydd för etablering och utveckling
av sådana jordbruks- och skogsbruksföretag
som enligt den gällande
jordpolitiska linjen bör stödjas. Kungl.
Maj :ts förslag —• sådant det nu ser ut
med viss avvikelse från den promemo -

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

ria som legat till grund för lagförslaget
— innefattar en lämplig avvägning
mellan olika intressen och innebär en
viss liberalisering i jämförelse med
gällande lag. De yrkanden som syftar
till ytterligare liberalisering har utskottet
ej kunnat biträda, då de måste anses
innebära minskat skydd för enskilda
jord- och skogsbrukare och större
möjligheter till spekulation i jord och
skog.

Jag lyssnade med intresse till herr
Grebäck, vars anförande till stor del
var en hymn till de självägande bönderna
med lämpliga familjejordbruk.
Herr Grebäck uttalade att detta var en
driftform överlägsen alla andra, och
jag kan så gott som helt instämma med
herr Grebäck på den punkten. Också
jag tror på familjejordbrukets överlägsenhet
som brukningsform. Men naturligtvis
skall det vara familjejordbruk
som är så utbyggda, att de kan bära
nuvarande rationaliseringskostnader
och använda moderna maskiner av olika
slag.

Det är med tillfredsställelse vi i utskottet
kunnat konstatera att möjligheter
nu skapas för den, som vill bedriva
skogsbruk genom eget skogsarbete, att
etablera sig som skogsbrukare. Även om
det kanske är riktigt att relativt stora
arealer behövs för skogsbruk, så tror
jag att det åtminstone på sina håll —
dör man har en kraftig återväxt — skall
finnas stora möjligheter att etablera dylika
skogsbruk. Den omstridda punkten
om juridiska liksom fysiska företagares
rätt att inköpa skog och jord, för
att använda vad som där produceras
för förädling eller distribution, tror jag
också fått en bra lösning, liksom den
friare rätten för envar att förvärva
jordbruk som varken är eller kan bli
bärkraftiga. Dock måste lantbruksnämnderna
vid varje köp av sådant
ofullständigt jordbruk undersöka om
det iir lämpligt att något av marken
avstås för rationaliseringar på andra
håll.

Nr 21 47

Jordförvärvslag m. m.

I detta sammanhang vill jag säga några
ord om ett par motioner vari problemet
med de kombinerade fiske- och
jordbruksfastigheterna tagits upp. Jag
vet att det gäller relativt få fall, men
det är bra att saken observerats. En
överlåtelse av sådan fastighet för fritidsändamål
kan onekligen medföra
komplikationer, om fisket är oskiftat.
Utskottsmajoriteten understryker vikten
av att man vid dylik överlåtelse
tillser att lagens möjligheter att genom
begränsningar av överlåtelsen söka trygga
fiskets bestånd tillvaratas.

Från olika håll har framförts krav
på att särskilt juridiska personer skulle
vara skyldiga att i viss mån ställa kompensationsmark
till förfogande för rationalisering
på annat håll, därest de
skulle få förvärvstillstånd. Reservationsvis
föreslås en viss dylik skyldighet
inskriven i lagtexten. Skogsindustriföretagens
organisationer har emellertid
framhållit att motiven för storskogsbruken
att behålla småbitar bortfaller,
om de föreslagna lagreglerna antas. Så
är säkerligen också fallet. När man nu
liberaliserar bestämmelserna och ger
större möjligheter att köpa skog och
mark kan skogsbolagen inte ha samma
intresse av att få behålla småbitar. Utskottsmajoriteten
anser sig därför i likhet
med departementschefen kunna förutsätta,
att rationaliseringsorganen skall
kunna nå tillfredsställande resultat i
avvecklingen av dylika irrationella ägoinneliav
på frivillighetens väg.

Utskottsmajoriteten understryker detta
med att uttala, att »i ett dylikt fall
bör en sökandes vägran att tillmötesgå
rationaliseringsorganets önskemål kunna
anses utgöra ett sådant särskilt skäl
mot att godta fånget som avses i 4 §
sista stycket». Jag anser att lantbruksnämnderna
varje gång det blir aktuellt
med komplctteringsköp, såväl när det
gäller bolag som när det gäller enskilda,
bör ordentligt undersöka, om det
är nödvändigt eller önskvärt att vederbörande
avstår någon mark för en

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Jordförvärvslag m. m.

lämplig rationalisering på annat håll.
Om så är fallet anser jag att vederbörande
bör åläggas att avstå från denna
mark. Om han är ovillig att göra detta
bör en sådan vägran, såsom utskottsmajoriteten
uttalat, anses vara skäl mot
att godta fånget. Självfallet skall detta
gälla både för fysiska och juridiska
personer.

I flera av motionerna har föreslagits
att någon form av statlig kreditgaranti
skulle kunna komma dem till godo, som
etablerar sig som familjeskogsbrukare.
Departementschefen anser däremot att
skäl saknas för att det allmänna skall
ekonomiskt stödja tillkomsten av dylika
enheter. Utskottsmajoriteten har emellertid
på denna punkt en annan uppfattning
och anser att man inte skall
dra en alltför snäv gräns mellan villkoren
för kombinerade skogs- och jordbruk
och rena skogsbruk. Utskottsmajoriteten
föreslår därför att frågan om
kreditgaranti åt skogsbruksförvärvare
utredes. Det är möjligt att en dylik utredning
kan uppdragas åt den kommande
skogsutredningen. Det får vara
Kungl. Maj :ts ensak att pröva var denna
utredning skall läggas.

I en motion som väckts från kommunistiskt
håll yrkas, att förköpsrätt
vid alla förvärv skulle införas för stat
och kommun. Frågan om dylik förköpsrätt
ingår i markvärdekommitténs
uppdrag, och en sådan förköpsrätt blir
måhända ett av de medel vi får ta till
för att komma till rätta med den svårbemästrade
markvärdestegringen.

Herr Karlsson i Huddinge menar att
utredningen bara gäller kommunernas
rätt att förvärva tomtmark. Vi för se
vad som kommer att innefattas i denna
fråga när den behandlats av markvärdekommittén.
Om herr Karlsson i Huddinge
och vi andra då inte är nöjda
med markvärdekommitténs förslag på
denna punkt, får vi väl återkomma.

Jag kan instämma i herr Karlssons
uttalande om det orimliga i att räkna
med att ägarfördelningen inom skogs -

bruket skulle vara densamma för evärdliga
tider. Det kan inte vara rimligt
och riktigt att man för all framtid fastställer
en gräns vid 25—50 procent i
ett samhälle, som befinner sig i utveckling.

I folkpartimotionen föreslås att lagen
skall tidsbegränsas till fem år.
Detta förslag har också upptagits i reservationen.
Utskottsmajoriteten anser
emellertid i likhet med departementschefen,
att lantbruksstyrelsen bör få i
uppdrag att följa utvecklingen och efter
lämplig tid redogöra för erfarenheterna
av den nya lagen. Utskottsmajoriteten
utgår från att i så fall utan
dröjsmål initiativ tas till ändringar i
lagen, om så finnes behövligt. Något
skäl för att begränsa lagens giltighetstid
för att möjliggöra justeringar i densamma,
om sådana skulle visa sig behövliga,
kan därför inte på något sätt
anses föreligga. Jag yrkar därför även
på denna punkt bifall till utskottets
hemställan.

Departementschefen förutsätter att
staten även i fortsättningen skall ha
samma möjligheter att förvärva skogsmark
som andra skogsägare, om detta
enligt domänverkets bedömning är
lämpligt. Om de medel som genom försäljningar
tillföres markfonden ej visar
sig tillräckliga för att finansiera
skogsmarksinköpen, bör enligt departementschefen
denna förstärkas genom
anslag på riksstaten.

I motioner har begärts att riksdagen
i särskild skrivelse skulle hemställa
om att erforderliga medel skulle tillföras
domänverket för detta ändamål,
dels — i andra motioner — att riksdagen
skall ge till känna att domänverkets
förvärv skall begränsas till att
främja rationell drift av den skog som
verket redan innehar.

Utskottet anser att den statliga inköpspolitiken
bör anpassas till de vidgade
förvärvsmöjligheter för fysiska
och juridiska personer, som den nya
lagen erbjuder. En dylik anpassning

Onsdagen den 5 maj 1905 fm.

Nr 21

kan nödvändiggöra att markfonden förstärkes
genom anslag på riksstaten. Någon
särskild åtgärd från riksdagens
sida anses emellertid ej nödvändig i
detta ärende.

Herr talman! Jag ber med det anförda
att få yrka bifall till utskottets hemställan
på samtliga punkter.

Herr NYBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Karlsson i Huddinge
gjorde gällande, att frågan om
förköpsrätten, som ju kommunisterna
motionerat om, inte skulle utredas av
markvärdekommittén. Jag har inte direktiven
till hands, men vi fick vid utskottsbehandlingen
från en ledamot av
denna utredning uppgiften, att utredningen
kommer att ta upp denna fråga.
Det är alltså felaktigt som herr Karlsson
säger, att utskottet i detta avseende
skulle komma med ett påstående som
inte är riktigt.

Herr Levin tycker att det finns en
del krystade vändningar i folkpartiets
motion, när frågan om ett uppskov diskuteras.
Men det är väl ändå på det
sättet att även en lång rad remissinstanser
ansett att ett uppskov vore det
lämpligaste. Man har i olika sammanhang
diskuterat om det är lämpligt att
genomföra denna lagstiftning nu eller
om lagstiftningen borde anstå till dess
frågan kan behandlas i samband med
den proposition som är att vänta i anledning
av 1960 års jordbruksutrednings
betänkande. Det är väl mot den
bakgrunden inte alls egendomligt att
man i motionen och även i det särskilda
yttrandet diskuterar denna fråga.
Att motionen skulle innehålla krystade
vändningar är väl ett påstående som
får stå för herr Levins räkning.

Herr Levin sade också, att jag i mitt
anförande gjort gällande att folkpartiet
fått alla sina förslag tillstyrkta. Jag redovisade
i mitt anförande i vilken utsträckning
vi i kompromissens tecken
frånträtt våra förslag och i vilken om -

Jordförvärvslag m. m.

fattning vi fått dem tillstyrkta. Jag hänvisade
t. ex. till att reservanterna för
fram vårt förslag om en femårsbegränsning
och att reservationsförslaget om
ett tillägg till 4 § angående kompensationsmark
ansluter sig till ett motsvarande
förslag i folkpartiets motion.

Vad jag gjorde var helt enkelt att försöka
påvisa i vilken utsträckning man
i den kompromiss som reservationen utgör
tagit hänsyn till folkpartiets förslag
och i vilken utsträckning man
frångått dem. Det är ju ändå, herr Levin,
på det sättet att även jordbruksministern
fått finna sig i att utskottet
i viss mån gått emot honom. T. ex. i
fråga om utredningen om kreditstöd till
familjeskogsbruket har ju utskottet intagit
en helt annan ståndpunkt än jordbruksministern.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja ställa eu
fråga till herr Levin: Vad har hänt som
motiverar att tredje lagutskottet nu intar
en annan ståndpunkt än 1963? Då
ansåg man, att det var angeläget att avvakta
1960 års jordbruksutredning. Det
måste väl ha hänt någonting, som gör
att det nu är så angeläget att forcera
fram denna fråga, att man inte kunnat
vänta det fåtal månader som det kan
vara fråga om. Vi har inte fått någon
motivering härför, vare sig i propositionen
eller i departementspromemorian.
Jag tror att motiven för den ståndpunkt
som tredje lagutskottet och riksdagen
intog 1963 är fullt relevanta även
i dag.

Sedan skulle jag vilja ställa ytterligare
en fråga till herr Levin: Vilka
slussar har vi i centerpartiet öppnat
som gör det möjligt för trottoarbönder
och andra icke jordbrukare att köpa
jord? Vi ansluter oss till förslaget angående
5 § —• rationaliseringsparagrafen
— som syftar till att åstadkomma
en förstärkning av de fastigheter som
redan finns. Denna paragraf bidrar ju

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Jordförvärvslag m. ni.

till ett bevarande av bondejordbruket.
I det avseendet har vi inte öppnat några
slussar.

Vi har även anslutit oss till reservationens
förslag angående utformningen
av 4 §, som enligt reservationen skulle
få följande inledning: »Förvärvstill stånd

må vägras, om anledning finnes
till antagande att förvärvarens huvudsakliga
syfte med fånget icke är att
själv eller, såvitt rör sambruksförening,
genom medlemmarna yrkesmässigt och
varaktigt ägna sig åt jordbruk eller
skogsbruk på egendomen.»

Vi stöder alltså kravet att det skall
vara fråga om ett yrkesmässigt utnyttjande
av jorden eller skogen. Trottoarbönder
brukar inte yrkesmässigt ägna
sig åt jordbruk i vanlig bemärkelse. Vi
bar alltså inte heller i detta avseende
öppnat några slussar, utan vi har fortfarande
den uppfattning som vi alltid
konsekvent hävdat, nämligen att den
som skall driva jordbruket skall vara
bosatt på fastigheten och i huvudsak
vara knuten till jordbruket. Det skall
erkännas, att omständigheterna i vissa
fall kan tvinga fram en annan bedömning.

Det har gjorts gällande, att vi i centerpartiet
när vi bedömer dessa frågor
är romantiker, att vi inte följer utvecklingen
o. s. v. Det är väl ändå ett ganska
underligt påstående, att vi som lever
mitt uppe i förhållandena ute på landsbygden
och som möter problemen inte
skulle känna till den utveckling som där
äger rum.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Levin framhöll att
det skulle varit märkvärdigt om högerpartiet
gått med på ett uppskov, eftersom
högerpartiet tidigare så ivrigt yrkat
på lagens upphävande eller liberalisering,
och det är riktigt att vi haft sådana
yrkanden. Vi hyser fortfarande
uppfattningen att lagen bör liberaliseras.
Men jag vill helt kort påminna om

att då frågan sist behandlades, 1963,
hade vi ingenting att erinra mot det departementsförslag
som då förelåg, nämligen
att lagen skulle förlängas i två år.
Då som nu ansåg vi att en omarbetning
av lagen helst måtte ske i anslutning till
det förslag som skall framläggas av 1960
års jordbruksutredning.

Den nuvarande tillämpningen av lagen
är dessutom nu sådan att det föreliggande
förslaget i stort bara innebär
att man i lagen skriver in den nuvarande
tillämpningen, och det kunde
man nog ha väntat med ett år. Men
vi vill som sagt inte motsätta oss att
frågan nu behandlas.

Herr KARLSSON i Huddinge (k) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Nyberg ville absolut
göra gällande att markpolitiska utredningen
sysslar med frågan om statlig
och kommunal förköpsrätt. Nej, herr
Nyberg, kommittén sysslar med denna
fråga bara i samband med bostadsbyggandet.
Herr Nyberg sade att han inte
hade direktiven till hands, men jag har
dem nere i bänken. Jag har läst igenom
dem senast i dag, och jag kan
inte finna att markpolitiska utredningen
har någonting med denna fråga
att göra. Och det av naturliga skäl, därför
att den fråga som nu har aktualiserats
fanns inte när markpolitiska utredningen
tillsattes.

Herr Levin är inte lika säker på sin
sak som herr Nyberg utan säger att vi
får vänta och se när markpolitiska utredningen
framlägger sitt betänkande.
Har utredningen inte tagit upp detta
problem, så får vi ju anledning att återkomma
till frågan.

Det är nog inte stor idé att resonera
vidare om detta. Utskottet har tydligen
inte riktigt förstått vad saken gäller.
Frågan är ju nämligen om bondeskogen
skall säljas till bolag och privatpersoner
eller om den i första hand
skall förbehållas det allmänna, när bönderna
inte själva kan ta hand om den.

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

Öl

Men om nu markpolitiska utredningen,
som en följd av denna behandling, får
till uppgift att granska även denna fråga,
så är jag givetvis mycket tacksam.

Herr LEVIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var ju många frågor
som ställdes till mig och som jag
skall försöka besvara på dessa få minuter.

Vad beträffar frågan huruvida det var
klokt att ta upp detta lagförslag nu eller
om vi borde ha ställt det på framtiden
så hänvisar man till 1963 års riksdag.
1963 års riksdag uttalade visserligen i
enlighet med tredje lagutskottets förslag
att det vore bra om man kunde invänta
förslagen från de pågående utredningarna.
Men utskottet underströk att frågan
om en omarbetning av lagen inte
fick fördröjas. Sedan dess har vi ju blivit
på det klara med att även frågan om
den blivande skogspolitiken måste utredas.
I och med det var det självklart att
det skulle komma att dröja ytterligare
åtskilliga år innan denna fråga kunde
tas upp. Därmed tror jag mig ha bemött
herr Nilssons i Svalöv argument.

Herr Nilsson i Svalöv säger att högern
kunde gå med på ett uppskov och att
det inte skulle behöva fördröja frågan
mer än ett år. Men vi har väl alla varit
på det klara med att det inte räcker med
att invänta jordbruksutredningens förslag;
vi måste ha ett förslag från skogsutredningen.

Herr Nyberg säger att jag har sagt att
folkpartiet i sin motion använde krystade
motiveringar för ett uppskov. Jag
liiste ordagrant upp vad folkpartiet därvidlag
skrivit i sin motion, och jag tycker
att de motiveringarna i allra högsta
grad är krystade, vilket vem som helst
kan konstatera som slär upp folkpartiets
motion ocli läser den första sidan där.

Herr Nyberg menar att det verkligen
förhåller sig såsom han påstår, nämligen
att folkpartiets förslag i motionen till
stor del tagits upp i den gemensamma
reservationen. Ja, folkpartiet har fått

Jordförvärvslag m. m.

igenom sitt förslag om att man skulle
tidsbegränsa lagen till fem år. Vad av
folkpartiets förslag som i övrigt tagits
upp i reservationen är svårt att utläsa,
därför att folkpartiets förslag är så diffust
skrivet. Jag försökte i utskottet ta
reda på vad folkpartiet egentligen menade,
men jag fick inget svar.

Till herr Karlsson i Huddinge skall
jag till sist säga att Kungl. Maj :ts förslag
ger ju ändå stat och kommun en viss
förmånsrätt; stat och kommun skall ju
inte in under förvärvstillståndsgivningen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag skall inte ta upp ett
principresonemang om jordförvärvslagens
vara eller icke vara. Jag vill i det
fallet helt instämma i vad herr Grebäck
här sade. För att variera debatten litet
grand skall jag i huvudsak syssla med
argumenteringen från socialdemokratiskt
håll, då inte minst jordbruksministerns
argumentering.

Det förefaller som om man från socialdemokratiskt
håll inte riktigt vill tala
rent ut om vart man egentligen siktar
med sin jordbruks- och jordpolitik.
Det verkar som om man inte vill föra
fram de argument som kanhända är de
mest besvärande. Ett nytt exempel på
denna argumentering finns t. ex. i
Stockholms-Tidningen för i dag där det
i fråga om ändringarna i provisorieavtalet
heter — och jag har mig bekant
att jordbruksministern gjort samma uttalande
— att ändringarna i huvudsak
gäller importavgiften på bruna bönor
och makaroner. Man försöker alltså att
förringa argumenten från jordbrukarhåll
så mycket som möjligt. Ändå är det
de övriga avvikelserna i förhållande till
vår uppfattning som är ofantligt mycket
viktigare för jordbruket, men det passar
tydligen inte att tala om dem; det
väsentliga skall förtigas.

På samma sätt är det med jordförvärvslagstiftningen.
Där för man fram
eu argumentering som låter mycket bra

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Jordförvärvslag m. m.

för dem som inte reflekterar så särskilt
mycket. Det första argumentet är att regeringens
förslag skall komma att främja
rationaliseringen inom jordbruket. Ett
andra argument är att det bör finnas
rätt till integration nedåt för företagen
lika väl som det finns möjligheter för
jordbrukarna att integrera uppåt. Också
det argumentet låter bra. Man begagnar
sig vidare mycket ofta av ett annat
argument som jag förmodar att man sätter
den största liten till. Man vill göra
gällande att jordbrukarna liar prioritet
på jordägandet, har ett slags monopolrätt
framför andra. Det är många som
faller för en sådan argumentering. Vi
tycker i allmänhet inte om monopol
och, säger man, varför skulle jordbrukarna
ha monopol på att äga jorden?

Nu förhåller det sig emellertid inte
på det sättet. Jag fäste mig vid en passus
i jorbruksministerns förstamajtal i
Malmö där han med stor emfas sade att
jordbrukets fiender är de som motsätter
sig rationaliseringen. Vem är det då som
motsätter sig rationaliseringen inom
jordbruket? Jag känner ingen som gör
det.

Det försvinner för närvarande, enligt
jordbruksministerns egna uttalanden,
10 000 jordbruk om året. Rationaliseringsinitiativet
har i 82 procent av dessa
fall tagits av jordbrukarna själva. Det
är bara i 18 procent av fallen som initiativet
tagits av de statliga lantbruksnämnderna.
Hur kan man då tala om att
det inte finns ett intresse från jordbrukarnas
sida att rationalisera?

De siffror jag här anfört är från 1963.
Det är siffror som jag tycker att jordbruksministern
skulle använda sig av.
Jag har emellertid till min förfäran sett
att jordbruksministern i stället använder
sig av siffror ur 1960 års jordbruksutredning,
siffror som aldrig varit avsedda
att publiceras och ett siffermaterial
som är uppgjort som rena teoretiska
räkneexempel inom utredningen men
icke avsett att på något sätt vara prognoser
för framtiden.

När vi inom utredningen behandlade
dessa siffror som jordbruksministern
och hans kollega fru Lindström använt
sig av sade jag för min del att det är
riskabelt att göra upp sådana teoretiska
beräkningar, ty tänk om de kommer i
händerna på folk som inte förstår dem
och inte kan se till hela sammanhanget!
Jag fick då det svaret att det vore aldrig
meningen att dessa siffror skulle
publiceras; de vore sammanställda för
arbetsgruppens eget behov såsom arbetsmaterial.
Nu har siffrorna publicerats.
För allt i världen, den som tror
på dem får göra det. För egen del gör jag
det inte, och det gjorde inte heller någon
annan inom utredningen.

När man vill göra gällande att rationaliseringsintresset
är för litet hos jordbrukarna
kan det vara lämpligt att göra
eu jämförelse med andra länder och se
efter om det inte är så att Sverige hävdar
sig relativt gott med länder på samma
breddgrader som vi. Jag skulle tro
att dessa länder har ett större antal
mindre jordbruk än vad vi har. Det är
visserligen ett par länder i Europa som
kommit längre än vi på detta område,
det skall jag villigt erkänna. Men jag har
den uppfattningen att när man här talar
om behovet av rationalisering inom
jordbruket menar man framför allt den
rationalisering som sker i samband med
att de små gårdarna sammanlägges till
större enheter. Jag har mycket svårt att
förstå att slopandet av bolagsförbudslagen
på något sätt kan främja sammanläggningen
av de små jordbruken. Dessa
bolag uppträder nog inte på det sättet
att de köper en liten gård, fortsätter
med att köpa ytterligare en liten gård
för att sammanlägga den med tidigare
förvärv etc. i avsikt att göra en vällovlig
insats. Nej, jag tror att bolagen kommer
att köpa gårdar av större storlek.
Sammanläggningen av de små gårdarna
kommer sannolikt även framdeles att
bli jordbrukarnas egen uppgift.

Det är nog riktigt, som det står utsagt
i 1958 års jordlagsutredning, att det

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

mest sannolika är att bolagsförvärv kan
komma att förhindra en ordentlig rationalisering
genom att man köper upp
gårdar som sedan ligger som hinder för
eu sådan rationalisering.

När man kritiserar jordbrukarna för
bristande intresse därvidlag, får man
förstå att de är betänksamma mot att
förvandla sitt realkapital till kontanta
pengar, så länge regeringen inte kan föra
en ekonomisk politik, som något så
när garanterar penningvärdet. Den dag
regeringen kan föra en penningpolitik
och en ekonomisk politik som medför
ett stabilt penningvärde tror jag att
många jordbrukare hyser mindre betänksamhet
mot att lämna sina gårdar
och placera pengarna i bank i stället,
om det nu blir något över. Det vore
lämpligt att komma ihåg detta vid en
annan tids förkunnelse.

Om man här vill påstå att denna
strukturrationalisering inte nämnvärt
påskyndas av ett slopande av bolagsförbudslagen,
frågar jag mig om det är något
annat slags rationalisering som skall
gynnas av detta, eftersom man här vill
göra gällande att denna nya lagstiftning
skall främja rationaliseringen. Ja, det
finns bara en ytterligare rationalisering,
och det är driftrationaliseringcn. Om
Kooperativa förbundet, Sockerbolaget,
ett åkeriföretag eller en privat slaktare
köper cn egendom, är det då tänkbart
att den blir bättre driftmässigt skött än
om cn jordbrukare köper den? Det är
möjligt att så är fallet, men erfarenheterna
visar i varje fall inte något företräde
för nyssnämnda kategorier.

Sedan säger man — jordbruksministern
var inne på denna tankegång i Malmö
— att staten måste se till att överbliven
saluförd mark kommer till rimlig
användning. Ja, det är vi alla överens
om. Det är endast glesbygderna i vårt
land där det kan bli överbliven saluförd
mark som inte kan bli inköpt av jordbrukare
i trakten. I fråga om dessa är
vi alla överens om att man där bör kunna
tillåta förvärv av bolag och företag.

Jordförvärvslag m. m.

Härvidlag finns ingen skillnad i uppfattningar.
Men fördenskull är det inte nödvändigt
att släppa bolag praktiskt taget
lösa även i bygder där privatägda skogsbruk
och jordbruk har goda betingelser.

Jag ber även att få ta upp den andra
argumenteringen, i vilken göres gällande
att i de fall jordbrukarna har rätt
att integrera uppåt skall även företagen
få rätt att integrera nedåt. Det låter bra
och de bör få ha denna rätt. Men om
man ser efter hur verkligheten ter sig,
kommer man måhända fram till en annan
uppfattning. De företag, som nu
släpps lösa och som distribuerar och
förädlar jordbruksprodukter, skall ha
rätt att förvärva gårdar därför att de,
som man säger, skall trygga sin råvaruförsörjning
och därmed ge sina anställda
större säkerhet. Det är ett svagt argument.

Låt oss tänka efter! På livsmedelsområdet
har vi i dag mycket stora förädlingsföretag.
Det finns förädlingsföretag,
vilka omfattar ett helt län. Jordbrukarna
har byggt upp slakterier,
som har ett helt län till råvarubas. Vi
kan vända på detta och säga: Om detta
företag vore privatägt med rätt att köpa
jordbruk i den utsträckningen att det
skulle kunna trygga sin råvarutillgång,
är det då någon som inbillar sig att ett
sådant privat företag kunde köpa upp
jordbruken inom ett helt län? Nej, det
kan inte köpa ens 10 procent av gårdarna.
Även om det kunde köpa 10 procent,
vari ligger då tryggheten i fråga
om råvaruförsörjningen? Vari ligger
tryggheten för de anställda, om bolaget
ändå måste gå ut och köpa 90 procent
av sina råvaror? Ingen tror väl
att vare sig Findus, Sockerbolaget eller
ett mejeri i privat drift har några som
helst möjligheter att köpa jordbruk för
att trygga sin råvaruförsörjning? Det
är ett uttalande som det ligger en viss
glans över när folk inte sätter sig riktigt
in i ämnet men som blir ganska
matt och dunkelt när man börjar att
penetrera det verkliga innehållet. Jord -

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Jordförvärvslag m. m.

brukarna har, som jag sade, byggt upp
ett förädlingsföretag inom ett helt län,
och det råvaruunderlag som där finns
representerat i jord eller skog är säkerligen
värt många miljarder. Då är
det riktigt att integrera uppåt och att
bygga ett förädlingsföretag som kostar
en liten bråkdel av råvaruunderlagets
värde. Men det kan aldrig vara riktigt
att man för ett företag, som representerar
ett relativt lågt värde, skaffar sig
råvarutillgångai'', som är flera gånger
större än företagets värde.

.lag skall inte gå så långt in på frågan
om skogshanteringen. Om jag emellertid
till skogsbruket omplanterar uttrycket
att bolagen bör få rätt att trygga
sin råvaruförsörjning, bör det betyda
att de bolag, som bar ett relativt litet
skogsunderlag, i första hand skall få
köpa skog för att därigenom kunna tillförsäkra
sig en råvarubas och trygga
sysselsättningen. Men händer detta?
Nej, det gör det inte. Såvitt jag begriper
får lagen i stället den verkan att de
redan mycket stora bolagen kommer att
få mycket större chanser att skaffa ytterligare
mark än de små kommer att få!
Cellulosabolaget äger i dag 1 400 000
hektar mark och Holmens Bruk 100 000
hektar mark, om siffrorna är riktiga.
Det finns bolag som inte har mer än
10 000 eller 15 000 hektar mark. Det betyder
att det inte är Holmens Bruk och
inte Cellulosabolaget som i första hand
behöver förstärka sitt råvaruunderlag
utan det är det lilla bolaget — om man
nu skall använda denna argumentering.
Men det lilla bolaget kommer inte i kontakt
med försäljningar av egendomar
i samma utsträckning. För att ta det
rent matematiskt kan man säga att medan
Cellulosabolaget kommer i kontakt
med hundra försäljningar så kommer
det lilla bolaget, som har 10 000 hektar
mark, i kontakt med en försäljning.

Ett slopande av bolagsförbudslagen
innebär såvitt jag kan se att de redan
stora och starka bolagen får ännu större
konkurrenskraft gentemot de mindre
än de tidigare har haft.

Det tredje argumentet, som även utskottets
ärade företrädare berörde, är
att jordbrukarna har prioritetsrätt till
jorden. Herr Levin sade att denna prioritetsrätt
kommer att bevaras även i
framtiden. Vad är det för slags prioritetsrätt
som jordbrukarna har? Jag har
inte funnit att de har någon som helst
prioritetsrätt själva. I princip är väl alla
köpare likställda. Om herr Levin och
jag skulle vilja köpa samma egendom,
så blev det säkert herr Levin som fick
den, ty han har bäst råd att betala, och
han liar samma rätt som jag har. Om
ett par pojkar, låt oss säga en fiskarpojke
och en jordbrukarpojke, båda går
igenom lantmannaskola för att utbilda
sig till jordbrukare och sedan uppträder
som köpare till samma egendom, var
finns då prioriteten för jordbrukarpojken?
Det finns ingen prioritet alls för
honom.

Det är bara i de fall då en granngård
är till salu som en jordbrukare kan få
prioritet att köpa den. Men den prioritetsrätten
får han inte därför att han är
jordbrukare utan han får den av det
statliga rationaliseringsorganet, som är
den myndighet som i varje särskilt fall
delar ut prioritetsrätt. Det finns ingen
självklar prioritetsrätt. Om lantbruksnämnden
säger nej, vilken prioritetsrätt
har då jordbrukaren, även om aldrig så
många granngårdar är lediga? Att en
statlig myndighet i varje enskilt fall
skall dela ut prioritetsrätt beror på att
regering och riksdag vill ha det på detta
sätt. Det görs i kraft av ett riksdagsbeslut,
och vi är överens om att denna
prioritetsrätt skall finnas även i fortsättningen.

Varför kritiseras den då? Varför reser
man omkring och talar om en prioritetsrätt
för jordbrukarna, som bör tas
bort, när sådan prioritetsrätt tillämpas
med full förståelse från statsmakternas
sida? Herr statsrådet kanske vill upplysa
om dessa saker i något anförande
ute i landet, så att förhållandena blir
bättre belysta.

Som jag sade förut, är det mycket

Onsdagen den 5 maj 1905 fm.

Nr 21

som i stället talar för att dessa nya bestämmelser
för bolagsförvärv kan komma
att innebära ett hinder för rationaliseringen.
Ett bolagsförvärv kan nämligen
vara en mycket långsiktig åtgärd.
Aktier kan överlåtas. Det blir praktiskt
taget inga generationsväxlingar, vid
vilka man kan komma åt en sådan egendom.
Jag anser alltså att även detta argument
måste underkännas. Det har inte
alls den bärkraft som man vill göra gällande
inför jordbrukarna. Vi skall också
ha klart för oss att de nya köparkategorier,
som släpps lösa genom den nya
lagen, kommer att handla på helt andra
bevekelsegrunder än jordbrukarna när
de köper en gård. Det är i allmänhet
inte avkastningsvärdet man tänker på,
utan man betalar ett överpris som är
betingat av spekulations- och kapitalplaneringsintressen
och inte minst av
skatteintressen. Det är lätt att räkna ut
att den, som äger en miljon i kontanter
och vill placera pengarna i ett jordbruk,
kan göra en avsevärd vinst skattemässigt,
vilket den jordbrukare som
får köpa en gård på skuld inte alls kan
göra. Detta förhållande ger den kapitalstarke
köparen ett mycket starkt övertag
gentemot en konkurrent från jordbrukarsidan.

Det har tidigare sagts att det är
ganska märkligt att våra dagars socialdemokrati
kommit så långt från sina
ursprungliga ideal, att man nu uppträder
som gynnare av storkapitalet, bolagen
etc. Om det är någon som varit
oförskämd nog att beskylla jordbruksministern
för att vara jordbrukets fiende
nummer ett, så skall jag be att få
utnämna honom till storkapitalets vän
nummer ett. Jag tror att han kommer
att bli hyllad på många bolagsmiddagar.
När man då dricker en skål i t. ex.
champagne, vore det lämpligt att höja
den första skålen för statsrådet Holmqvist.
Vi brukar i Malmöhus läns hushållningssällskap
— så länge vi kan fortleva
-— utbringa den första skålen för
Konungen, men vi får kanhända så små -

Jordförvärvslag m. m.

ningom — när detta kanske inte längre
är möjligt — ändra också på denna vår
sed.

När jag har följt argumenteringen i
dessa saker där det gäller jordbrukspolitiken
och jordlagstiftningen, så har
jag ställt mig frågan: Vart syftar man
egentligen? När man inte vill erkänna
de verkliga argumenten utan försöker
att förringa dem och komma undan så
billigt som möjligt genom att bara föra
fram mera oväsentliga saker, vad är
det då som regeringen och herr Holmqvist
syftar till på lång sikt? När man
trots dessa siffror, som jag nämnde —
80 procent av sammanläggningarna av
gårdar har jordbrukarna själva tagit
initiativet till — ändå inte tycker att
det räcker, hur skall man då kunna öka
dem? Tänker herrarna införa expropriationsrätt,
eller tänker ni kollektivisera
skogsbruket och jordbruket, eller
vad är den sista målsättningen? Jag
menar att det är hög tid att herr statsrådet
klart ger besked om vad det sista
syftemålet är och att detta i varje fall
blir klarlagt före nästa års val, så att
vi får vetskap om den långsiktiga målsättningen
i jordpolitik och jordbrukslagstiftning.

Får jag säga min mening, så är det
den, att den jordbrukspolitik och den
jordpolitik som man nu gått in för, den
stämplar jag som rent av farlig, om
den skall fortsättas efter samma mönster,
d. v. s. att göra oss mer eller mindre
permanent beroende av andra länder
för att kunna klara vår folkförsörjning.
Hittills har inget annat land i världen
vågat sig på ett sådant experiment, men
det förefaller av vissa uttalanden som
om man inte baxnar för det i den svenska
regeringen.

Slutligen vill jag säga att det är mycket
anmärkningsvärt att förelägga riksdagen
ett så diffust utformat och så
bristfälligt utrett förslag som det man
här kommer med. Det är, som jag har
sagt en gång förr, en nonchalans som
gränsar till maktmissbruk att försöka

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Jordförvärvslag m. m.

tvinga riksdagen att ta ställning utan
att någon klarläggande utredning gjorts
och utan att kunna överblicka konsekvenserna
befolkningsmässigt, lokaliseringspolitiskt,
jordbrukspolitik!, försörj
ningspolitiskt etc. I andra fall, när
det gäller frågor av väsentligt mindre
omfattning, är man från regeringssidan
noga med att allting skall utredas, innan
man vågar besluta någonting. Det kan
gälla även de minsta ärenden som förekommer,
att de först skall utredas. Detta
behövs tydligen inte när det gäller en
lagstiftning som denna, som kan få mycket
vittgående konsekvenser för vårt
samhälle och vår försörjning. Jordbruksministern
hänvisar visserligen till
1958 års jordlagsutredning, en utredning
som har ganska många år på nacken
vid det här laget, men jag får säga,
att den utredningen måste i dag underkännas
såsom underlag för det lagförslag
som nu lagts fram. 1958 års jordlagsutredning
gick inte alls så långt som
vad denna lagstiftning syftar till. Den
gick inte längre än till att man i de
bygder, där jordbruket viker, skulle
kunna låta bolag förvärva sådan mark
— alltså det argument som herr statsrådet
använder för sin lagstiftning. Vi
var överens om, som jag sade, att i sådana
bygder skall man få lov att sälja
mark till företag.

Det minsta man bör begära är väl i
alla fall att det hade företagits någon
utredning om de sannolika konsekvenserna.
Att utan en sådan utredning genomdriva
en lagstiftning i kraft av sin
majoritet är knappast demokrati. Vill
man vara vänlig, kan man säga att det
är en demokrati med diktaturfasoner.
Hade det varit så, att andra meningsriktningar
hade fått vara med och göra
sig gällande i en föregående utredning
och åsikterna där fått bryta sig mot
varandra, så skulle ingen anmärkning
ha kunnat riktas mot det framlagda förslaget.
Men det är främmande för vanligt
politiskt handlande i vårt land att
på detta sätt —- helt nonchalant —- und -

vika att presentera en utredning. Man
finner också att de remissvar som har
avgivits nästan över lag andas en mycket
stor osäkerhet om vilken ställning
som egentligen bör intagas.

I de flesta remissvaren beklager man
att ärendet är för dåligt utrett så att man
inte har någon klar överblick däröver.
Men man gör sina bedömningar och ger
sina remissvar på grundval av det bristfälliga
material som finns.

Jag beklagar för min del att jordbruksministern
inte velat ta kontakt
med andra partier innan lian lade fram
detta förslag. Uskottsmajoritetens representant
bär sagt att reservanterna också
har gått mycket långt. Ja, det bör såvitt
jag förstår ha funnits ganska stora
möjligheter att på förhand diskutera frågan
och uppnå en överenskommelse. Jag
har emellertid funnit att jordbruksministern
inte är någon kompromissernas
man utan att han går sin väg oberoende
av andras åsikter. Kompromissen, möjligheten
att ta hänsyn även till andra,
är något så förnämligt inom politiken
att det är ett plus för den politiker som
åtminstone försöker träffa en överenskommelse.
Först när det inte lyckas må
han lägga fram ett förslag så som han
själv vill ha det. Då är det demokrati.
Att lägga fram ett förslag utan att ha
försökt nå en överenskommelse med
andra är icke demokrati.

Jag har velat säga detta emedan jag
har den bestämda uppfattningen, att om
vi fått komma till tals i denna fråga hade
mycket av den upprivande strid som
förekommit kunnat undvikas.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Den meningsriktning
som jag företräder har många gånger
under efterkrigstiden föreslagit ett avskaffande
av den nuvarande jordförvärvslagstiftningen.
Regeringen har slagit
vakt om den. Det är inte så, som
jordbruksminister Holmqvist säger, att
frågan varit aktuell från slutet av 1950-talet — den har varit aktuell långt dess -

Onsdagen den 5 maj 19C5 fm.

Nr 21

förinnan. Men regeringen liar som sagt
slagit vakt om en lagstftning som den
själv erkänner motverkat rationalisering
och inneburit onödiga antiliberala
— om jag får kalla det så —• inslag i
samhällets inställning.

Nu har herr Holmqvist i alla fall kommit
till den slutsatsen att det är nödvändigt
att skrida till verket och genomföra
en reform, och detta är vi naturligtvis
från vårt håll i och för sig glada
åt. Ett mycket stort utredningsarbete,
som berör centrala jordbruksfrågor, blir
emellertid snart färdigt. Jag kan därför
mycket väl förstå de ledamöter i utskottet
och kammaren som tycker att jordbruksministern
valt en olämplig tidpunkt.
Men när nu regeringen dröjt så
länge med ett behövligt reformarbete
kan jag för min del inte ansluta mig till
någon uppskovstanke utan anser i likhet
med trepartireservationen att beslut
nu bör fattas.

Jag kan dock förstå de socialdemokrater
här i kammaren, som i sin egenskap
av utskottsledamöter i hemlighet
knyter näven i byxfickan när de tänker
på herr Holmqvist. Här har han tagit
ifrån dem deras älsklingsargument, som
de använder hundra gånger varje riksdag,
när de yrkar avslag på ett förslag
från oppositionen med hänvisning till
att det pågår en utredning som snart är
färdig. Efter vad regeringen nu har presterat
förstår vi att socialdemokraterna
inte vidare kommer att kunna använda
detta utskottsargument. Tänk, så mycket
svårare de kommer att få när de skall
motivera avslagsyrkande på oppositionens
motioner i framtiden!

Vad är nu skillnaden mellan regeringens
proposition och den reservation
varom de tre oppositionspartierna har
enats? Jo, propositionen är uppenbarligen
mindre liberal och något mindre
rationaliseringsbefrämjande än reservationen.
Får jag belysa detta mycket kortfattat.
Efter den mycket sakkunniga diskussionen
tidigare här i kammaren kan
jag fatta mig kort.

Jordförvärvslag m. m.

Enskilda personer som vill ägna sig
åt skogsbruk men som inte själva kan gå
med yxan i skogen placeras av regeringen
i ett sämre läge än andra privatpersoner
— trävaruhandlande m. fl. — och
bolag. En sådan diskriminering mot enskilda
skogsbrukare finner vi omotiverad.
Om regeringen påstår att de enskilda
skogsbruken inte visat förmåga att
rationalisera, måste jag för min del säga
att samtal med ett stort antal sakkunniga
personer övertygat mig om att detta
påstående icke är riktigt. De som äger
skog här i landet — jag tänker närmast
på dem som är jordbrukare och samtidigt
skogsägare — har visat villighet till
samarbete i växande utsträckning. En
utveckling pågår uppenbarligen, som
det vore felaktigt att underkänna. Därför
kan jag inte förstå den diskriminering
av denna företagsform som regeringen
vill genomföra.

4 § första stycket präglas också av
herr Holmqvists inställning att man
skall bibehålla en kraftig diskriminering
av personer som inte själva vill yrkesmässigt
och varaktigt ägna sig åt
jordbruk på egendomen i fråga. Som
normalfall skall sådana personer nekas
förvärvstillstånd. Mot detta står reservationens
klara uttalande i kommentaren,
att tillstånd skall ges när inte särskilda
skäl talar för en vägran. Om en person
t. ex. skulle vilja köpa upp en serie jordbruk
på olika håll i landet, så att säga
hamstra jordbruk, skulle det inte befinnas
tillräckligt motiverat, varför tillstånd
skulle vägras. Däremot bör huvudregeln
vara att den som önskar förvärva
ett jordbruk, också skall få det,
när inte särskilda skäl talar mot ett sådant
förvärv.

Jag vill medge, herr statsråd, att hela
4 §, sådan den utformats i regeringens
förslag och även sådan den nu återfinnes
i reservationen, har en litet egendomlig
konstruktion, men huvudansvaret
för det får väl jordbruksministern
biira. Det är i varje fall uppenbart att regeringen
här intar en mera restriktiv

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Jordförvärvslag m. m.

och mindre liberal hållning än reservanterna.

Vad beträffar rationalisering av skogsbruket
genom arrondering bär den nuvarande
bolagsförbudslagen stått hindrande
i vägen. Det råder väl numera
enighet mellan dem som helt står bakom
trepartireservationen och majoriteten i
utskottet om att bolag som bedriver industriell
eller kommersiell verksamhet
på området bör få köpa fastigheter. Men
frågan är: Hur kan man mest effektivt
rationalisera skogsbruket? Då uppkommer
ju spörsmålet om bolagsägda ströskiften
i en trakt där enskilda skogsbrukare
behöver något ökad skogsareal. Att
här ordna det så att man ökar möjligheten
för enskilda skogsbrukare att förvärva
dessa ströskiften framstår som ett
icke oviktigt bidrag till rationaliseringens
främjande. För sådana fall har i reservationen
påvisats en framkomlig väg.
Medge, herr statsråd, att detta är ur rationaliseringssynpunkt
ett framsteg. Socialdemokraterna
i utskottet har ju i
själva verket medgivit detta genom en
kommentar som går så att säga halva
vägen men inte tillräckligt långt. De är
tydligen inte nöjda med propositionen
på den punkten.

Vad beträffar statens ställning i fråga
om jordförvärv måste man ställa frågan
varför statliga verk och myndigheter
skulle få lov att handla på ett sätt som
strider mot rationaliseringssyftet. Varför
inte ålägga sådana myndigheter skyl.
dighet att inhämta yttrande från lantbruksnämnderna
och att sedan hänskjuta
frågan till Kungl. Maj:ts prövning?
Utskottsmajoriteten medger också i
verkligheten att ett sådant förfaringssätt
är riktigt. Men hellre än att godta
reservationen säger man att man utgår
ifrån att myndigheterna i alla fall kommer
att träda i kontakt med lantbruksnämnderna.
Varför inte säga ifrån klart
och tydligt att det bör de göra?

Domänverkets köp av små spridda
arealer, där skogsbruk inte kan bedrivas
effektivt, måste anses olämpliga.
Varför då inte säga ifrån klart och tyd -

ligt, herr statsråd, att detta bör inte ske
— i stället för att säga att man får utgå
ifrån att domänverket inte gör detta?
Vad beträffar domänverket är det inte
bara fråga om att verket inte bör förvärva
olämpliga arealer. Det kan också vara
fråga om att domänverket lika väl
som bolagen har en del ströskiften som
domänverket skulle kunna avstå ifrån
och sälja, om verket ville befrämja rationaliseringen
av skogsbruk i vederbörande
trakter. Skulle vi kunna få ett uttalande
i dag av statsrådet, att han är villig
uppmuntra domänverket att sälja i
sådana fall där det finns ströskiften som
inte kan effektivt skötas som skogsbruk?
Jag blev häromdagen påringd av en
man i Uppland som talade om att domänverket
där hade en liten skogsareal
på 80 tunnland. Förhållandena var sådana
att det skulle innebära en rationalisering
av ett par kombinerade jordoch
skogsbruk i trakten, om domänverket
ville sälja dessa 80 tunnland. Han
sade att man hade tagit kontakt med domänstyrelsens
representanter många
gånger, men de hade bara skrattat och
sagt att domänverket inte sålde. Skulle
statsrådet här kunna visa, att han är angelägen
om att medverka till rationaliseringen
av denna näring genom att uppmana
domänverket att också vara villigt
att sälja i sådana fall? Jag tycker inte
att detta på något sätt står i strid med
den allmänna hållningen.

Beträffande 5 §, som avser det fall att
fastighet behövs för rationalisering av
andra bruksenheter, skulle jag vilja peka
på vad som måhända allt fortfarande
kan framstå som en oklarhet. Det kan
vara så, att om en mindre fastighet lägges
till en annan existerande brukningsenhet,
som därigenom blir större, skulle
det innebära en viss rationalisering som
dock inte skulle bli tillräcklig för att
driften skulle bli fullt effektiv, medan
däremot om förstnämnda fastighet i stället
lägges till en större brukningsenhet
i närheten så skulle driften bli synnerligen
effektiv.

Enligt min uppfattning bör 5 § tolkas

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

så att det gäller frågan om hur den samlade
näringens effektivitet skall på bästa
sätt kunna ökas.

I detta sammanhang vill jag understryka
en annan sak som lantbruksförbundet
och RLF nyligen i en skrivelse
har ytterligare betonat. Om man verkligen
vill befrämja rationaliseringen inom
skogsbruket — och jag tror att statsrådet
därvidlag har en god vilja även om
hans metoder på åtskilliga punkter kan
kritiseras — är det angeläget att såsom
en huvudfråga ta upp spörsmålet om ett
generöst oinställningsstöd också på detta
område. Jag är anhängare av en arbetsmarknadspolitik
vilken generöst underlättar
omställningen. Jag tror att just
när det gäller jordbruket och skogsbruket
bör vi i det avseendet gå längre än
hittills och på allt sätt söka underlätta
en omställning, som eljest kan bli en
ganska tung börda för de berörda parterna
och åstadkomma en försening som
borde vara möjlig att undvika.

Herr talman! Med hänvisning till vad
som tidigare sagts, särskilt av herr Nyberg
men även av andra talare, och till
en del av mina egna påpekanden skulle
jag vilja dra den, såsom jag tycker obestridligen
riktiga slutsatsen, att genom
oppositionens initiativ har på några
punkter skapats en viss förbättring av
majoritetsförslaget, låt vara att utskottsmajoritetens
formuleringar är ganska
krystade och att de modifikationer som
skett ingalunda är tillräckliga. Beträffande
kreditstödet, till vilket majoriteten
inte är lika avvisande som regeringen
utan ändå vill ge ett finger, likaså beträffande
statens inköpspolitik och bolagens
naturliga medverkan till rationaliseringen
med avstående av ströskiften
— på flera sådana punkter borde statsrådet
kunna erkänna att det har tack
vare oppositionens förslag kommit till
stånd en förbättring. Vi beklagar bara
att utskottsmajoriteten inte har skrivit
så tydligt och uttalat sig så bestämt, att
man verkligen kan lita på alt dess tankegångar
i praktiken blir fullt ut respek -

Jordförvärvslag m. m.

terade. Men detta kan ju statsrådet avhjälpa
genom klargörande, positiva uttalanden.

Nu har jordbruksministern, ehuru han
när det gäller det allmänna greppet om
jordförvärvslagstiftningen ansluter sig
till gamla liberala uppfattningar, försökt
att ute i landet ge det intrycket att
det är han som kämpar för en rationalisering
under häftigt borgerligt motstånd.
Såsom jag har tillåtit mig påpeka
är trepartireservationen snarast något
mer rationaliseringsvänlig än herr
Holmqvists inställning. Jag vill inte
överdriva skillnaden härvidlag, men i
den mån det på angivna punkter finns
en sådan skillnad talar den uppenbarligen
ur rationaliseringssynpunkt till reservationens
fördel. Frågan om vad herr
Hohnqvist syftat på när han har sökt
åstadkomma ett motsatt intryck, skall
jag inte närmare beröra. I den mån herr
Holmqvist vill här i kammaren diskutera
med den meningsriktning jag företräder,
får han lov att utgå från de dokument
som vi står bakom och inte stödja
sig på lösryckta uttalanden från annat
håll.

Principiella och praktiska skäl synes
mig tala för att trepartireservationen är
överlägsen utskottsmajoritetens yttrande.
Och vad konsumenterna beträffar vill
jag slå fast att det ligger i deras intresse
att rationaliseringen inom jord- och
skogsbruket befrämjas, vilket sker genom
trepartireservationen. Varje försök från
herr Holmqvists sida att drapera sig i
någon mantel såsom varande den ende
vilken tillvaratar konsumenternas intressen
— tendenser i den riktningen
har inte helt saknats — måste besitämt
tillbakavisas. Det finns inte någon motsättning
mellan å ena sidan en del från
jordbruket och skogsbruket framförda
önskemål och å andra sidan konsumenternas
intressen. Såsom trepartireservationen
visar går det tvärtom att
förena hänsynen till dessa önskemål och
intressen.

Herr talman! Jag kan inte underlåta

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

60 Nr 21

Jordförvärvslag m. m.

att till sist ställa en annan fråga. Det
verkar på mig som om statsrådet Holmqvist
i detta ärende och än mera i andra
propositioner som han framlagt men
som ännu inte behandlats sökte strid
för stridens egen skull. Både hans offentliga
uttalanden och särskilt vissa saker
i de andra propositionerna tycks nästan
vara avsiktligt konstruerade för att
framkalla irritation bland jordbrukets
och skogsbrukets folk. Det förefaller
som om herr Holmqvist syftade till att
skapa motsättningar på detta område
— motsättningar som vi nu under ganska
lång tid har till mycket väsentlig
del kunnat undgå, medan de tidigare,
låt mig säga på 40-talet, var skarpare.

Jag beklagar om lierr Holmqvist vill
befrämja en sådan utveckling. Skulle
jag, herr talman, våga mig på att ge
jordbruksministern ett gott råd skulle
det var följande: Försök i stället att få
in litcit mera saltsjöbadsanda i det reformarbete
som förestår på jordbrukets
och skogsbrukets område! Då blir säkert
resultatet bättre; man kommer i regel
längre genom att bedriva ett reformarbete
i samförstånd.

Herr Holmqvist tycks emellertid sakna
förståelse för behovet av det som på
andra håll kallas för saltsjöbadsanda.
Jag finner detta mycket beklagligt. Med
all respekt för jordbruksministerns insatser
på andra punkter får jag säga att
det har för mig varit en besvikelse att
konstatera den omotiverade stridslystnad
som i det här avseendet präglat honom.
Det är väl genom att överbrygga
motsättningarna och genom att så långt
som möjligt söka uppnå en lösning i
samförstånd med respektive näringsgrenars
företrädare som man vinner
mest gehör för de rationaliseringskrav
vilka utgör inte bara näringsutövarnas
egna utan även de olika konsumentgruppernas
och hela landets stora gemensamma
intresse. En sådan inställning
låter sig, som sagt, väl förenas med
jordbruksbefolkningens och de skogsbrukande
gruppernas intressen, som

går ut på att skapa en livskraftig näring
med i många fall starkt förstorade
brukningsdelar, ökad specialisering
och tillfredsställande inkomstnivå.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Vid jordförvärvslagens
tillkomst var högerpartiet motståndare
till den och detta av principiella skäl.
då utformningen enligt vår åsikt var
sådan att den med rätta kunde betraktas
som en skrålag. De skäl som i början
framfördes för lagen, nämligen dels
att den skulle påverka rationalisering
och dels hindra alltför stora prishöjningar
på jordbruksfastigheter, torde
ha kommit att få en underordnad betydelse.
Prisstegringarna har varit kraftiga
och huruvida rationaliseringen på
grund av jordförvärvslagen påskyndats
eller inte kan diskuteras. Den ekonomiska
och tekniska utvecklingen samt
av staten företagna andra åtgärder har
säkerligen varit av större betydelse.
Den största betydelsen har här utan
tvivel den nya generationen jordbrukares
syn på dessa problem haft.

När högerpartiet nu biträder förslaget
om en ny jordförvärvslag ser det
ändå lagen i dagsläget som ett medel
att påskynda den nödvändiga storleksrationaliseringen
samtidigt som det genom
lagen skapas möjligheter att kanske
snabbare nå fram till bättre ägostrukturer,
eller med andra ord att snabbare
finna en väg att sammanföra de
många nu splittrade fastigheterna, allt
för att i framtiden få bättre ekonomiska
enheter. Lagen är dessutom i dagsläget
en realitet. Vi har haft den så länge att
näringslivet och jordbruket har anpassat
sig efter den.

Å andra sidan kan man konstatera
att utvecklingen gått förbi lagen. Lagens
praktiska tillämpning är nu helt
annorlunda än vid tillkomsten. Bristen
på köpare inom vissa områden liksom

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

de stora kapital som nu krävs, vilka
den jordbrukande befolkningen många
gånger saknar, har gjort att tillämpningen
blivit liberalare än man från början
avsåg. Allt detta talar för att lagstiftningen
bör moderniseras och möjligheter
öppnas för nya köpare, inte minst
för att ägare av de fastigheter som ej
kommer att bestå, vid en försäljning
skall kunna få en hygglig ersättning.

Det är självklart att olika synpunkter
kan läggas både på utformningen av och
tidpunkten för en ny lagstiftning. Det
var inte en tillfällighet att tidpunkten
vid förlängningen av den gällande lagen
fastställdes så, att den samordnades med
den tidpunkt då man tänkt sig att riksdagen
skulle fastställa de nya riktlinjerna
för jordbrukspolitiken. Detta tog sig
inte minst uttryck i remissvaren på jordlagsutredningens
betänkande, och ingen
vill väl bestrida att dessa två saker intimt
hör samman. Man behöver bara
peka på den avsedda produktionsvolymen
för det svenska jordbruket, prissättningssystemet
och målsättningen för
jordbrukarnas inkomster för att detta
skall stå klart. Andra skäl var ovissheten
om vad som kan inträffa i framtiden
med avseende på vårt förhållande till
den gemensamma marknaden och de
problem som då kan uppstå. Då nu jordbruksministern
ändå ansett sig böra
lägga fram lagförslaget har vi i högerpartiet
framlagt allternativa förbättringar
som vi anser vara nödvändiga,
trots att ett uppskov kanske varit att
föredra.

Jag nämnde redan inledningsvis att
jag i lagen i första hand ser en rationaliseringslag
och att alltså rationaliseringsparagrafen
är den viktigaste och
att alla förvärv borde prövas från de
synpunkter som finns där. För övrigt
har vi utarbetat ett förslag som, om det
vinner beaktande, är liberalare än det
som finns i propositionen. En principiell
linje i vår syn är uppfattningen att
liksom hittills jord och skog hör samman
i vårt land. Detta är inte en till -

Jordförvärvslag m. m.

fällighet, utan förhållandet är helt enkelt
ekonomiskt betingat. I ett land med
våra klimatiska förhållanden löser skogen
som ett komplement till jorden
sysselsättningsproblem, och denna samhörighet
ger oss möjlighet att exempelvis
få fram billigare livsmedel, detta inte
minst till konsumenternas förmån.
Detta hindrar emellertid inte att vi i
framtiden inom vissa områden också
kan räkna med såväl specialiserade jordbruksföretag
som skogsföretag, varför
vi inte kan dela jordbruksministerns
uppfattning att man inte med samhällets
stöd skall kunna bilda särskilda
familjeskogsbruk. Stora områden i vårt
land kommer här att stå till förfogande,
och då nu tillräckliga erfarenheter vunnits
för samverkan över ägogränserna
ges också möjligheter för en rationell
skötsel av sådana mindre skogsfastigheter.

Det väsentliga är att fastigheterna
från arronderingssynpunkt är rationella.
Det gäller såvitt jag förstår alla kategorier,
varför också alla ägarkategorier
bör medverka. Det har under debatten
skymtat synpunkter som om man skulle
sträva efter att ändra det nuvarande förhållandet
olika ägarkategorier emellan
under åberopande av den jordbrukande
befolkningens minskade antal.

I framtiden kominer det förhållandet
att inträffa för såväl jord- som skogsbruket
att ett arealmässigt större underlag
är nödvändigt på grund av förbättrad
teknik och ökad mekanisering. Varje
jordbrukare behöver och klarar med
moderna maskiner betydligt större arealer
än tidigare. Skälet att jordbruksbefolkningen
minskar är alltså inte något
riktigt underlag för en sådan bedömning.

Detta betyder emellertid inte att inga
förändringar inträffar. Inom vissa områden
är det säkerligen nödvändigt att
nya kategorier av köpare får uppträda.
För jordbrukarna är det angeläget att
ha sina skogsmarker inte bara samlade
utan också i närheten av åkerjorden,

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Jordförvärvslag m. m.

medan det för storskogsbruket i första
hand är angeläget att ha stora, samlade
komplex. Vi ser här som en angelägen
uppgift att alla kategorier köpare
i samband med förvärv bidrar till att
förbättra arronderingen.

Med undantag för rationaliseringsbestämmelsen
borde lagen enligt vårt
förmenande vara mera generell och
utan prioritering. Att helt undanta stat
och kommun från förvärvstillstånd kan
knappast vara riktigt, då ju båda dessa
köparkategorier bör prövas ur samma
synpunkter som alla andra. Erfarenhetsmässigt
kan man knappast göra gällande
att dessa köpares synpunkter inte
skulle behöva underkastas granskning
för att nå det med lagen avsedda syftemålet.
Tvärtom kan man i varje fall
hos domänverket finna både ägoinnehav
och aktuella köp, som inte står i
överensstämmelse med rationella synpunkter.

Å andra sidan befinner sig domänverket
tillsammans med det andra storskogsbruket
utan en särskild prioritering
redan nu i en ur ekonomisk synpunkt
prioriterad ställning gentemot
enskilda ägare. För de sistnämnda är
åderlåtningen på kapital vid varje arvsskifte
ett stort problem för nästa generation,
vilket skapar stora svårigheter
i konkurrensen med stat, kommun och
bolag. Gällande skogsvårdslag ger dessutom
staten, kommunerna och bolagen
många gånger en förmånsställning.

Vad gäller domänverket utgör framför
allt dess betalningsprinciper alldeles
speciella problem med hänsyn till
förräntningskravet, och man kommer
där till och med ofta i konflikt med de
statliga rationaliseringsorganen. Inte
sällan inträffar den situationen att lantbruksnämnden
och domänverket kommer
till olika saluvärden även med samma
beräkning av avkastningen. Lantbruksnämnden
måste alltid ta hänsyn
till det aktuella ränteläget, medan domänverket
vid kapitaliseringen använder
den s. k. normalräntan, som ger

högre fastighetsvärde, framför allt i en
tid med stigande räntor. Denna situation
leder ofta till att en önskad rationalisering
inte kan komma till stånd.

Detta har beaktats i den gemensamma
borgerliga reservationen, där man
framhållit att domänverkets förvärv
skall underställas lantbruksnämnden för
yttrande, innan det sker, och i sista
hand skall ärendet — om yttrandet varit
negativt — avgöras av Kungl. Maj :t.

Med gällande bolagsförbudslagstiftning
har man kunnat spåra en obenägenhet
från bolagen att vid förvärv avstå
från fastigheter som man redan innehar.
En väsentlig förändring har visserligen
inträtt under sista tiden, men
kvar står dock det faktum att man enligt
bolagens mening inte har haft möjligheter
att i tillräcklig utsträckning få
sina önskemål om arronderingsförbättringar
tillgodosedda.

Vid upprepade tillfällen under debatten
har från dessa företags sida framhållits
nödvändigheten av ökade möjligheter
till förbättring av fastighetsinnehavet.
I det nuvarande lagförslaget
tillgodoses dessa önskemål. Från andra
håll har man framhållit att stora fastighetsförvärv
av bolagen många gånger
skulle förstöra möjligheterna för jordbruket
och dess rationalisering. En realistisk
bedömning torde dock visa att
dessa farhågor är överdrivna, inte
minst på grund av det stora kapital
som krävs och de många andra investeringsbehov
som bolagen i regel redan
har.

Att vissa förändringar kommer att
inträffa är emellertid alldeles självklart,
och de är ur rationella synpunkter också
givna. Å andra sidan har vi den
uppfattningen att dessa företag lika väl
som andra köpare vid sina förvärv skall
medverka till ett ytterligare steg i rationaliseringen
och avstå från mark
som i detta hänseende behövs för andra
ägare.

Med anledning av vad herr Levin
sade vill jag understryka att vi från hö -

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

gerns sida anser det vara rimligt att
alla köpare lämnar kompensation —
om de har sådan mark att ställa till
förfogande — för att nå en förbättring
av rationalisering över huvud taget.
Detta överensstämmer också med de
synpunkter som framförts av storskogsbruket.
Önskemål därom har även framkommit
från lantbruksstyrelsen. Reservanternas
klara skrivning anser jag där
vara väsentligt bättre än utskottsförslaget.

I det nya lagförslaget har man undantagit
sådana fastigheter som inte behövs
för rationalisering. Detta är en avgjord
fördel, som endast bekräftar vad
som för närvarande sker. Det skapar
för det första möjligheter till en rimlig
ersättning för innehavarna av små
fastigheter, samtidigt som förutsättningar
skapas för de många människor som
vill skaffa sig en fastighet för fritid och
rekreation. Det blir emellertid en mycket
svår bedömning för lantbruksnämnderna
att göra en riktig framtidsprognos
över utvecklingen och att göra de
kommande direktiven så klara att vi
får i stort sett enhetliga bestämmelse*,
över hela landet.

Likaledes är det en fördel att fastigheter
nu kommer att få samköpas, även
om de var för sig är bärkraftiga jordbruk.
Här ges möjligheter för enskilda
initiativ att göra rationaliseringar, som
principiellt har varit uteslutna i gällande
lag, vilken många gånger har varit
ett hinder för en naturlig och riktig
utveckling. Det kan nämligen inte vara
riktigt att stoppa utvecklingen för de
företagare som har resurser, vilja och
framåtanda att själva genomföra sådana
förbättringar. Den lag som gällt
har där hämmat i stället för främjat
en sund utveckling.

Jordbruksministerns förslag har utsatts
för skar]) kritik från jordbrukets
sida. Det är förståeligt — på det sätt
som presentationen har skett. Å ena sidan
hade man väntat sig, som jag tidigare
sagt, eu samfälld lösning av hela

Jordförvärvslag m. m.

jordbrukspolitiken. Å andra sidan skall
det erkännandet ges, att förslagen alltifrån
departementspromemorian via
propositionen fram till utskottsutlåtandet
uppenbarligen påverkats av kritiken
och för varje steg blivit klarare och
bättre.

En skönhetsfläck, där utvecklingen
gått i motsatt riktning, är jordbruksministerns
uttalande om domänförvärven.
Han ger här ett klart besked om
en ökad aktivitet. Han aviserar till och
med inte bara att domänverket bör
köpa upp för de pengar som finns i
markfonden, utan han förklarar sig
dessutom villig att över budgeten, om
så blir nödvändigt, ställa mer pengar
till förfogande för att i statens ägo
överföra mer skog och jord. Den utvecklingen
anser vi felaktig. I andra
sammanhang har vi framfört synpunkter
på hur markfonden bör användas,
och vi anser inte att skäl förefinns att
ytterligare utöka statens markinnehav.
Detta innebär inte att nödvändiga och
rationella arronderingsköp inte skall
få ske. I det fallet bör givetvis domänverkets
åtgörande bedömas på samma
sätt som andra markägares, men en
successiv socialisering av jord och skog
kan vi inte ansluta oss till. Erinras bör
kanske om att staten i och med bolagsförbudslagstiftningens
upphävande genom
statens skogsindustrier får möjligheter
att efter vanlig prövning förvärva
skogar.

En ytterligare synpunkt, herr talman,
som jag gärna vill framhålla, är angelägenheten
av att ekonomiska resurser
skapas så att den tillträdande generationen
jordbrukare får möjligheter att
göra sig gällande. Detta krav framstår
i dag som mer angeläget än någonsin,
då den nya lagen öppnar möjligheter
för nya och kapitalstarka köparkategorier.
Denna fråga borde beaktas redan
nu och lösas samtidigt med det problem
som här diskuteras. Viljan till rationalisering
är stark hos dessa unga
jordbrukare. Varje påstående om mot -

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Jordförvärvslag m. m.

satsen är inte i överensstämmelse med
verkligheten. Utvecklingen under de senaste
åren talar här sitt tydliga språk.
I varje fall vi som arbetar inom rationaliseringsorganen
har detta alldeles
klart för oss.

Vad som nu är viktigt är att skapa
en samarbetsvillig atmosfär, att söka
samordna de enskildas och samhällets
intressen. Motsatsförhållandena måste
bryggas över — oförsiktiga uttalanden
och handlingar skadar i dag mer än de
gör nytta. Om man är överens om målet,
kan givetvis meningarna om sättet
att nå det vara olika. Alla måste få en
känsla av ansvar och delaktighet i fråga
om både mål och medel. Förstucket
hot passar knappast här. Exempelvis
jordbruksministerns kommentar i pressen,
att därest förslaget om en ny jordförvärvslag
skulle fällas i riksdagen,
skulle han inte vilja vara med om en
förlängning som ett alternativ, förefaller
ej vara ett uttalande av en chef för
ett departement utan snarare av en
misslynt pojke, som inte vill vara med
alls när han inte får precis som han
vill.

Till sist, herr talman, vill jag framhålla
att alla lagar av detta slag måste
bli kontroversiella. Jordbrukets problem
är alldeles speciella. Vi har inte
andra företags möjligheter till uppföljning
av mycket noggranna planeringar.
Vi har en serie okända faktorer, inte
bara väder och vind. Den geografiska
belägenheten och andra faktorer påverkar
produktionen. Till denna osäkerhet
kommer så bristen på klara besked
om den framtida jordbrukspolitiken.

Herr talman! Jag instämmer i det yrkande
som herr Nilsson i Svalöv tidigare
ställt.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! När man lyssnade till
herr Grebäck i upptakten på denna debatt
kunde man lätt få föreställningen

att vi här står inför ett ödesmättat avgörande.
Jag uppskattar mycket herr
Grebäck, som jag tycker mer än de flesta
inom hans parti har visat en vilja till
konstruktiv debatt om jordbrukets förhållanden,
men jag måste säga att här
fick känslorna honom att rusa iväg. Han
drog in både biologiska processer och
vittgående samhällsproblem i denna fråga,
som ju dock i realiteten endast gäller
en vad jag skulle vilja kalla tämligen
försiktig revision av lagstiftningen om
rätten att förvärva mark i vårt land.

På regeringens sida avser vi inte att
med detta presentera någon ny inställning
till vare sig jordbruket eller dess
utövare. Den nya lagen utgör ett fortsatt
skydd för familjejordbruket, både
det rena jordbruket och det jordbruk
som drivs i kombination med skogsbruk,
även om man nu inte längre utesluter
andra kategorier — fysiska eller
juridiska personer — från möjligheten
att förvärva mark.

En lagstiftning som den det här gäller
kan inte uppfattas som annat än ett instrument
för att reglera utvecklingen i
fråga om jordbruket och skogsbruket.

En sådan lag måste anpassas till den
allmänna utveckling som äger rum i
samhället. Vi har på alla områden efter
hand fått anledning att revidera och
förändra samhällets stöd åt jordbruket.
Man ställer andra anspråk i dag än vad
man gjorde under trettiotalet och även
senare på vad som kan anses vara ett
utvecklingsbart jordbruk. Vi har förändrat
formerna för stödet åt jordbruket
och jag finner det därför ganska
naturligt att riksdagen i detta läge skulle
vara beredd att ganska förutsättningslöst
pröva möjligheterna att åstadkomma
nödvändiga förändringar av jordlagstiftningen.

Det var glädjande att finna att herr
Grebäck i långa stycken ansluter sig till
min bedömning av den problematik,
som det svenska jordbruket står inför.
Detta var särskilt glädjande med hänsyn
till att vi sedan fick lyssna till herr

Onsdagen den 5 mai 1965 fm.

Nr 21

Hanssons i Skegrie inlägg, vilket jag i
övrigt inte har anledning befatta mig
med. Jag tycker dock att inlägget visar
att det fortfarande dröjer kvar mycket
av en konservativ anda på detta område.
En sådan inställning som herr
Hanssons har alltid funnits. Det förekommer
alitid personer, vilka menar att
de beräkningar och prognoser om framtiden
som gjorts är felaktiga och inte är
något att ta hänsyn till. De manar ständigt
att vi skall vara försiktiga.

Även om herr Hansson hänvisar till
det material, som föreligger från 1960
års utredning, fick jag intrycket att det
föresvävade honom att de enda fakta,
vilka skulle finnas i detta sammanhang,
är de som redovisas i 1960 års utredning.
För mig är det likgiltigt vad herr
Hansson tycker om det material som
presenteras i denna utredning. Jag har
inte anledning att nu befatta mig med
detta material. Det gäller naturligtvis
också för mig att på egna vägar skaffa
mig information för en bedömning av
utvecklingen.

Jag skall lämna herr Hanssons inlägg
därhän, eftersom jag tycker att det
skulle föra alldeles för långt att ta upp
de tankegångar, som han däri för till
torgs. Alldeles särskilt tror jag vi kan
bortse från hans filosofiska utläggningar
om hur en politiker skall uppträda
eller om hur ett statsråd skall visa god
ordning. Jag är inte alldeles övertygad
om att herr Hansson är något dygdemönster
vare sig för kammarens ledamöter
eller för svenska folket i övrigt
när det gäller en objektiv, korrekt och
saklig bedömning av olika frågor.

Jag skulle gärna rent allmänt vilja
uttala att jag är mycket glad över det
mottagande som denna proposition fått.
Det kommer att visa sig att kammaren
om några timmar visserligen inte enhälligt
men till övervägande delen kommer
alt ansluta sig till huvuddragen i den
bedömning jag har gjort. Kammaren
kommer att gå med på att nu ge möjligheter
åt föreningar och bolag att för -

Jordförvärvslag m. m.

värva jord och skog. Man kommer också
att gå med på att i lagstiftningen prioritera
de kategorier, som jag angivit i
mitt förslag. Man kommer såvitt jag förstår
att acceptera detta förslag på punkt
efter punkt.

Man skall inte låta förvilla sig av de
skiljaktiga uppfattningar som kan finnas
i delfrågor. Det som ändå är det
väsentliga i detta sammanhang är att
riksdagen står beredd att antaga en revision
av jordförvärvslagstiftningen med
en så pass stor anslutning. Jag hade
knappast vågat räkna med att vi skulle
komma fram till ett sådant resultat och
jag kan bara från denna utgångspunkt
uttrycka min glädje över detta.

Jag skulle också något vilja kommentera
reservationerna. Herr Levin har
redan berört dem, men det kan dock
finnas anledning att ytterligare säga något
i detta sammanhang, eftersom det
är de frågor som där behandlas, vilka
vi innan vi går att votera skall ta ställning
till.

Inledningsvis framhålles i centerpartiets
reservation att gällande jordförvärvslagstiftning
inte till alla delar
skulle vara tidsenlig. Man anför dock
att det förslag som 1958 års utredning
framlade skulle vara tidsenligt och att
man nu kan ansluta sig till detta. Jag
vill bara erinra om att centerpartiet
inte kunde ansluta sig till det när det
blev framlagt. Då ville inte jordbrukets
organisationer gå med på en sådan lösning.
Nu efteråt kan centern acceptera
de förslag som utredningsmajoriteten
för cirka fem år sedan framlade och
som ett par reservanter då gick emot.

Jag vill dock erinra om att detta förslag
då underkändes av flera remissinstanser.
Landsorganisationen framhöll
att det inte var tillräckligt vittgående.
Det skulle inte innebära en tillräcklig
anpassning till de krav som
stiilldes på vårt skogsbruk i dåvarande
tid. Också flera andra remissinstanser
underkände förslaget.

Beträffande det som reservanterna

3 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

66 Nr 21

Jordförvärvslag m. m.

återger ur utskottets bedömning av den
proposition, som jag år 1963 framlade
om förlängning av den nu gällande
jordförvärvslagen, kan var och en läsa
i årets utlåtande. Reservanterna anför:
»Vid behandlingen av propositionen
1963 ---uttalade tredje lagutskot tet

i sitt av riksdagen godtagna utlåtande
vikten av att frågan om en reformering
av jordförvärvslagen — -— —
löstes i samband med behandlingen av
främst jordbruksutredningens och etableringsutredningens
förslag.» Det är
tydligt att reservanterna i och med detta
anser sig ha sagt tillräckligt.

Om vi går tillbaka till s. 13 i årets
utlåtande finner vi emellertid något mer
om vad tredje lagutskottet verkligen
sade den gången, nämligen att »utskottet
vill därför understryka vikten av att
nämnda fråga snarast bringas till sin
lösning». Jag tycker att den beskrivning
som ges i reservationen inte är
ett korrekt återgivande av situationen
1963.

Vidare framhåller reservanterna att
skyddet för bondebruket i propositionen
skjuts åt sidan. Beträffande detta
kan jag bara hänvisa till vad som är
anfört i propositionen. Reservanterna
har säkerligen inte gjort sig mödan att
läsa vad som där står. I propositionen
finns tydligt angivet att det inte föreslås
några förskjutningar i denna riktning.

Reservanterna påstår vidare att departementschefen
skulle ha givit ett
klart förord åt bolags- och statsskogsbruket
framför bondeskogsbruket. Detta
påstående är inte på något sätt underbyggt Jag

kan hänvisa till uttalanden i propositionen,
som för övrigt också återges
i utlåtandet: »Det finns ej bärande skäl
att förmena den enskilde jordbrukaren
att fritt utveckla sitt företag annat än
när tillskottsinarken behövs för rationalisering
av andra brukningsenheter.»
Jag har i sammanhanget också uttalat
att den aktive jordbrukaren, trots att

invändningar kan riktas häremot, fritt
skall få förstärka sina brukningsenheter
med skog.

När det gäller tillköp av skog till kombinerade
jord- och skogsbruk ställs inte
samma anspråk som när det gäller andra
förvärvare — att det skall ge förutsättningar
för rationell drift o. s. v.

Det finns sålunda flera uttalanden
som man kunnat ta del av och som visar
att det inte är fråga om en förändrad
inställning av det slag som här talas om.

Vidare har hävdats att det inte finns
tillräckligt underlag för bedömningen
—• reservanterna säger att propositionen
inte redovisat något egentligt underlag
som kunnat möjliggöra en bedömning
av motiven för förslaget. Det
är rätt underligt att inte reservanterna
tagit hänsyn till att det övervägande
antalet remissinstanser inte haft några
svårigheter att ta ställning till departementspromemorian
i ämnet och att därpå
grunda sina yttranden, som huvudsakligen
inneburit ett gillande av de
framförda tankegångarna. Reservanterna
tycks således inte vilja godkänna
omdömet hos de stora löntagarorganisationerna,
hos industriens och handelns
organisationer och hos de myndigheter
som handhar rationaliseringsarbetet.
Dessa instanser har, som sagt, inte haft
några svårigheter att göra en bedömning.
Det synes endast vara reservanterna
och möjligen RLF, Lantbruksförbundet
och skogsägarna som haft bekymmer
härvidlag.

Det sägs att målsättningen skulle vara
att låta staten samt bolagen och andra
kapitalintressen köpa upp stora delar
av produktionsmarken. Jag måste säga
att detta är en mycket fri tolkning.
Bedömningen skall ske utan några som
helst fördomar, och vi skall väl hålla
oss till vad som är sagt. Jag har angivit
följande riktmärke för lagstiftningen:
»De begränsningar i näringsfriheten,
som jordförvärvslagstiftningen innebär,
får inte motverka en ur samhällelig
synpunkt sund utveckling av jordbruks -

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

och skogsbruksnäringarna, utan lagstiftningen
bör i stället utformas så, att den
främjar en sådan utveckling.»

Reservanterna påstår i detta sammanhang
följande: »överförande av en väsentlig
del av bondebrukets produktionsmark
till i propositionen avsedda
livsmedelsföretag och skogliga förädlingsföretag
samt till staten innebär
ökad ekonomisk maktkoncentration med
hårt centraliserad beslutsprocess.» Men
är det inte att sväva i det blå? Finns
det inte anledning att ett ögonblick besinna,
att jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse
torde vara Sveriges största
företag, med ett omsättningsvärde
som 1963 uppgick till inte mindre än
5,7 miljarder kronor? Och vi kan ju
läsa i tidningarna om hur det inom
denna föreningsrörelse träffas stora avgöranden
— man beslutar bygga en stor
fabrik där eller där, man beslutar att
det eller det skall ske. Nog finns det väl
uttryck för en viss centralisering och
en koncentration av besluten inom
jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse;
där tar man centralt ställning i väsentliga
frågor och kan påverka utvecklingen.

Ombudsmannaämbete! för näringsfrihetsfrågor
har haft en hel del att säga
om den ekonomiska maktkoncentrationen.
Och det måste väl för oss alla här
i salen vara uppenbart att näringsfriheten
ingalunda är hotad av det lagförslag
som nu behandlas.

Jag lämnar därhän frågan om de utländska
företagen och de risker därvidlag
som man tidigare talat om. Doktor
Hedlund gick in på frågan i en debatt
som han och jag förde i radio och gjorde
då ett stort nummer av saken. Jag
har emellertid funnit att ingen nu tagit
upp den frågan, och jag har ingenting
emot att vi nu avför den från dagordningen.
Man har väl kommit underfund
om att det finns inslag i lagstiftningen
som öppnar möjligheter för en viss bedömning
härvidlag.

Det har också sagts att förslaget borde

Jordförvärvslag m. m.

vara grundat på en parlamentarisk utredning.
Ja, i botten för förslaget ligger
också jordlagsutredningens ståndpunkter.
Jag tyckte emellertid att omstöpningarna
blev så genomgripande —- i
varje fali i förhållande till majoritetens
förslag — att det fanns anledning att
skicka ut frågan på ny remiss. Det skulle
i och för sig inte ha varit oriktigt av
mig om jag för riksdagen framlagt ett
förslag, baserat på jordlagsutredningens
betänkande. Avvikelser från en utrednings
förslag sker ju då och då — det är
inte så märkvärdigt. Jag tror inte att
det finns någon enda synpunkt i det nu
framlagda förslaget som inte utvecklats
av majoriteten eller minoriteten inom
jordlagsutredningen. Herr Haeggblom

— tidigare ledamot av denna kammare

— och herr Yngve Persson — numera
ledamot av första kammaren — hade avgivit
var sin reservation. Det kan ju
vara av intresse för dem som hävdar att
förslaget är dåligt underbyggt, att gå
tillbaka till jordlagsutredningens betänkande
och läsa vad som där står.

Är det någon som menar att vi bara
skall bry oss om vad en utrednings majoritet
föreslår och inte beakta reservanternas
synpunkter? Det kan väl ändå
inte vara en uppfattning hos riksdagens
ledamöter. Många av er är ju med
i utredningar, där ni hävdar meningar
för vilka ni inte vet om ni kan få majoritet.
Inte menar ni väl då att dessa
synpunkter skulle kastas på sophögen
och inte kunna beaktas vid utformandet
av en lagstiftning?

Nej, man hamnar uppenbarligen i en
ohållbar situation om man hävdar, att
endast majoritetens uppfattningar skulle
kunna föras vidare när det gäller
en lagstiftning och en reform som riksdagen
skall besluta om.

Herr Nyberg har ju redan avslöjat
sina och andras känslor för den gemensamma
reservationen. Han var nästan
glad såsom fågeln för att man fått ihop
det hela. Han tycktes emellertid ha ett
behov av att säga, att hans parti fått ge

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Jordförvärvslag m. m.

efter på vissa punkter. Men i nästa
ögonblick gladde han sig över att andra
måste ge efter mer, och så var han nöjd
igen i sin analys. Om jag förstod honom
rätt ville han göra gällande, att centern
var det parti som fått lov att ta det
längsta steget tillbaka för att det skulle
bli möjligt att åstadkomma en uppgörelse.

Herr Nyberg uppmanade mig att läsa
in folkpartimotionen. Jag kan inte villfara
honom därvidlag, det skulle föra
för långt. Jag skall hålla mig till det aktstycke
som de gemensamma reservationerna
utgör; det är tillräckligt underlag
för de synpunkter jag vill anföra.

I reservationerna skrivs en hel del
om de statliga förvärven. Reservanterna
vill skriva in i lagtexten, att lantbruksnämnderna
skall höras innan staten förvärvar
en fastighet. Redan nu gäller att
domänstyrelsen inte får besluta om ett
inköp utan att lantbruksnämnden eller
lantbruksstyrelsen tillstyrkt förvärvet.
Om lantbruksnämnden eller lantbruksstyrelsen
inte tillstyrkt förvärvet, skall
ärendet prövas av Ivungl. Maj:t. Denna
ordning har fungerat oklanderligt. Visserligen
har det hänt att det här i kammaren
riktats kritik mot vissa av domänverkets
förvärv. Och så får det gärna
bli även i fortsättningen. Jag kan inte
inse, att en lagstiftning på denna punkt
skulle medföra någon ändring därvidlag.
Visst är det väl naturligt, att den
som har att ta ställning till dessa frågor
ibland anser att domänverket har
rätt, medan han i andra fall har uppfattningen
att det finns större anledning
att tillgodose lantbruksnämndens intressen.
Men det förhållandet kan man inte
komma till rätta med genom en lagstiftning.

Denna ordning har, som sagt, över
huvud taget fungerat oklanderligt, och
det skulle strida mot god lagteknik att
betunga lagtexten med en dylik föreskrift,
som i mån av behov ändå kan
utfärdas på administrativ väg.

I vissa avseenden innebär yrkandet i

reservationen en försvagning. I dag förekommer
det även vid avyttring av
statlig egendom ett samråd med lantbruksorganisationen,
som har möjlighet
att framföra sin uppfattning att egendomen
kan behövas för komplettering av
ett jordbruk. Om reservationsförslaget
bifalles kommer detta samråd att upphöra.
Jag måste säga att jag inte tycker
att det är någon förbättring.

När det gäller frågan om de kommunala
förvärven skulle jag kunna avstå
från att säga någonting, ty herr Levin
har på ett som jag tycker mycket effektfullt
sätt påvisat det orimliga i det steg
tillbaka som skulle tas genom ett bifall
till reservationsförslaget. Jag skulle härvidlag
vilja ställa en fråga, som kanske
många redan ställt sig. Centerpartiets
förstahandsyrkande omfattar åtta punkter.
En av dessa punkter innehåller förslaget,
att om en kommun vill göra ett
förvärv utom den egna kommunens
gränser, så skall det förvärvet underkastas
kontroll. Detta är alltså centerpartiets
förstahandsyrkande. Men det
märkliga är att när man sedan skall modifiera
sin ståndpunkt i den gemensamma
reservationen, så kommer man fram
till ett förslag som innebär att en kommun
inte skall få köpa mark ens inom
sina egna gränser. Herr Levin har redan
pekat på detta förhållande.

Min fråga lyder: Vem är det som drivit
fram detta ställningstagande? Är det
herr Ohlin eller är det herr Holmberg
eller är det någon annan av dem som
varit med om att söka åstadkomma en
kompromiss som pressat centerpartiet
att ge med sig på denna punkt och acceptera
att kommunerna inte skall få
lov att bestämma när det gäller köp
inom kommunens gränser? Jag tror att
vi litet var — inte minst de kommunalmän
som säkerligen kommer att känna
irritation över denna begränsning av sin
frihet — är intresserade av att få svar
på den frågan. Dessa kommunalmän anser
det säkerligen vara viktigt att de får
möjligheter att planera för sitt sam -

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

hålles utveckling utan att hindras av att
en jordbrukare inom kommunen kanske
vill komma över 10 eller 15 hektar åker.

Det är säkerligen, herr Ohlin, mycket
troligt att någon jordbrukare, när det
blir fråga om ett sådant förvärv, kommer
och säger att han vill ha dessa
hektar därför att det skulle öka bärigheten
av hans jordbruk. Kommunen å
sin sida behöver marken för att bygga
bostäder eller någonting annat. Skall
kommunen i ett sådant läge verkligen
behöva gå till lantbruksnämnden med
ärendet och härigenom fördröja hela
proceduren? Jag föreställer mig att det
är många ledamöter här i kammaren
som inte anser sig vilja vara med om
en sådan inskränkning i den kommunala
friheten, och jag tror därför att
denna — som herr Ohlin betecknar »liberala»
— reservation kan få sig en
törn i det avseendet.

När det gäller frågan om kompensation
förefaller det kanske i första ögonblicket
som om reservationens förslag
skulle innebära en något annan syn på
dessa frågor än propositionsförslaget.
Jag tycker att reservationsförslaget på
denna punkt är rätt underligt, ty det
första intryck man får när man läser reservationen
och lagtexten är att endast
bolag som har mark att ge som kompensation
skall få rätt att förvärva jordbruksfastighet.
Men man har inte kunnat
ta konsekvenserna av denna uppfattning
när det gällt att utforma vad
man menar. Man har måst skriva en
särskild förklaring hur lagtexten skall
tolkas. Resultatet blir då till slut detsamma
som enligt propositionsförslaget,
nämligen att i de fall då bolag vill göra
ett förvärv och förfogar över enklaver
eller småbitar här och var, så skall lantbruksnämnden
kunna ta upp förhandlingar
med vederbörande intressent och
därvid aktualisera en överföring.

Ni har inte lyckats formulera en lagtext
som klarar ut detta problem på ett
tillfredsställande sätt. Vi försökte åstadkomma
en sådan lagtext, men vi fann

Jordförvärvslag m. m.

till slut att detta förhållande borde regleras
genom en motivering till lagen.
Det bör fungera lika bra på det sättet.
Även reservanterna har på denna punkt
tvingats göra ett förtydligande till lagtexten.
Under sådana förhållanden tycker
jag sannerligen inte att reservationen
innebär någon förbättring i jämförelse
med propositionen.

Jag skall gärna medge att förslaget
beträffande familjeskogsbruken kan sägas
vara ett steg i liberaliserande riktning.
Är det så att man vill säga att reservanterna
på denna punkt gått längre
än vad jag har gjort, så skall jag hålla
med om det. Reservanternas förslag
kommer att öppna möjligheter för dem
som tänker yrkesmässigt och varaktigt
ägna sig åt skogsbruk att förvärva vilken
usel fastighet som helst. Det ställs
inga krav på att det skall vara en ändamålsenlig
brukningsenhet. Resultatet
blir bara det elände som vi redan känner
till: vissa av dessa småfastigheter
kan ärvas, och man kommer inte åt dem.
De finns kvar som otidsenliga inslag
som hindrar en rationalisering och utveckling.
Vi skulle komma dithän att
vem som helst fick köpa småbitar av
skogsmark. För att nya skogsbrukare
skall få etablera sig — detta gäller naturligtvis
också företag som köper skog
— kräves i propositionen att de bildar
rationella enheter. Vi har så många små
skogsfastigheter i detta land att vi verkligen
måste göra ett försök att rätta till
detta missförhållande och få en bättre
fason på skogsinnehaven. Den bedömningen
tycks alla vara överens om. Jag
skall här citera vad Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund — d. v. s. doktor
Hedlunds förbund — sagt på denna
punkt i en framställning som gäller önskemål
om vissa förändringar i den nuvarande
skogsvårdslagen.

»Mer iin hälften av antalet skogsfastigheter
har mindre än 25 ha skog och
omfattar sammanlagt nära två miljoner
ha. Vid den yttre rationaliseringen måste
eu stor del av dessa föras samman till

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

70 Nr 21

Jordförvärvslag m. in.

större enheter privatägd skog eller, i
samband med en intressearrondering,
genom byte mellan ägarekategorierna
tillföras angränsande krono- eller bolagsskog.
» Därefter utvecklar man varför
man har intresse av det.

Jag skall villigt säga inför kammaren
att jag på denna punkt gjort den bedömningen
att vad vi skall eftersträva
är rationella förhållanden. Även om det
betyder en viss inskränkning skall inte
vem som helst kunna rusa ut och köpa
en fastighet. Vi måste ju ändå vara
överens om att dessa skogsfastigheter
måste fogas in i ett större sammanhang
där man har möjligheter att åstadkomma
en effektiv skogsvård, en effektiv
avverkning, o. s. v. Jag medger gärna att
utskottsmajoriteten på denna punkt ställer
större anspråk än reservanterna.

Jag hoppas att herr Ohlin, herr Hedlund
och andra som har varit med om
att utforma denna reservation också är
villiga att förklara detta förhållande för
folk och erkänna att de har gett upp
anspråk på rationella enheter och erkänna
att de är beredda att låta vem som
helst köpa vilken liten bit skog som
helst.

Har jag missförstått reservationen på
denna punkt så är jag tacksam om det
påpekas, men om jag fattat reservationen
rätt så måste jag säga att förslaget
medför en mycket tvivelaktig utveckling
ur jordbrukets och det kombinerade
jord- och skogsbrukets synpunkt.

Samma sak kan sägas om herr Ohlins
bevis för att reservanternas förslag beträffande
jordbruket är liberalare än
regeringens. Herr Ohlin sade att vem
som helst skall kunna få köpa ett jordbruk
om inga särskilda skäl talar däremot.
Herr Ohlin bär visserligen varit
ledamot av regeringen, men jag förmodar
att han inte sysslat med jordförvärvsärendena.
Det är en mycket delikat
uppgift att försöka tillämpa en jordförvärvslagstiftning
och ge tillstånd efter
en sådan modell som herr Ohlin
här tecknat.

Jag har från början utgått ifrån att
denna lagstiftning skall finnas kvar som
ett skydd för familjejordbruken. Jag
har tidigare givit uttryck för min åsikt
att familjejordbruken skall kunna förstärkas
— man skall t. ex. kunna köpa
åker intill — och över huvud taget fritt
utvecklas utan hinder. Men kravet på
att ägaren skall driva det bör kvarstå.
Det finns ingen anledning när det gäller
bärkraftiga jordbruk att rubba de
nuvarande kraven som är att vederbörande
slår sig ned på fastigheten, mantalsskriver
sig där och brukar egendomen.

Skall vi säga: Låt vem som helst
köpa? Det är klart att det kan sägas att
man driver ett jordbruk om man äger
det; man kanske då och då ger ett besked
till en rättare man har att han
skall göra så och så. Men är vi verkligen
beredda att redan nu, herr Ohlin,
genomföra denna uppluckring av förvärvslagen?
I så fall är det kanske lika
bra att vi också är beredda att ta det
steg som tidigare påyrkats, nämligen
att helt slopa förvärvslagen. Det finns
nämligen inga möjligheter att i praktiken
tillgodose båda de önskemål som
framförts — bevara familjejordbruket
och ge envar förvärvsrätt — därför att
de kommer i konflikt med varandra. Jag
vill se den jordbruksminister som kan
klara av detta, jag vill se hur de, som
skall sitta i lantbruksnämnd och lantbruksstyrelsen
och ta ställning till detta,
skall lösa den delikata uppgiften att samtidigt
slå vakt om familjejordbruken
och i så hög grad tillgodose liberaliseringskraven.

Man kanske invänder att den fria förvärvsrätten
skall gälla i extrema fall.
Men då skall det inte uttryckas på sätt
som skett — »då inga särskilda skäl
talar däremot» — utan man borde ha
funnit en annan formulering. Den är
redan tillgodosedd, ty denna lag hindrar
i och för sig inte någon, vare sig en
fysisk eller juridisk person, från att
kunna göra förvärv. Det är omständig -

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

heterna i fallet som blir avgörande. Om
man bara inskränker sig till de fall då
särskilda skäl talar för bifall finns möjligheter
även i regeringens lagförslag
att tillgodose dessa. Däremot ifrågasätter
jag om det är möjligt att föra ut i
praktiken vad som i reservationen åsyftas.

Reservanterna vill tidsbegränsa lagen.
Är nu detta en fördel? Man kan mycket
väl tänka sig att vi om fem år kan befinna
oss i det läget att vi inte bara har
en diskussion om jordförvärvslagen, vi
kan kanske just då föra förhandlingar
om en anslutning till den europeiska
marknaden. I den situationen skulle vi
vara nödsakade att vidta åtgärder. Vi
måste gå till riksdagen och be denna att
förlänga lagens giltighetstid. Jag tror
inte att detta kan vara särskilt gynnsamt.

Vidare kan det förhållandet inträffa
att, när det återstår ett av de fem åren
till dess att lagen skall omprövas, det
uppstår en osäkerhet, vilket inte heller
är gynnsamt. Det kan kanske uppstå ett
avstannande på fastighetsmarknaden i
avvaktan på vad som skall hända den
dag då de fem åren gått till ända. Ingen
vet hurdan utvecklingen kan bli, om det
kommer att finnas krafter som begär att
vi skall gå tillbaka till en restriktivare
lagstiftning. Kanske det kan finnas de
som begär att vi skall gå ett steg längre
och reformera lagstiftningen ytterligare.
I dag är det svårt att avgöra detta, men
inte tror jag att man vinner någon fördel
på en sådan ordning.

Jag har sagt att vi med intresse skall
följa utvecklingen — jag tror att det var
herr Nilsson i Svalöv som just påpekade
att lantbruksstyrelsen skall följa
utvecklingen. Vi får redovisa denna inför
riksdagen, och då finns det möjligheter
att ta ställning. Därför är det, såvitt
jag förstår, en sämre väg att på
detta sätt besluta om att begränsa lagstiftningen
tidsmässigt.

Herr Ohlin begärde i slutet av sitt
anförande att jag skulle svara på några

Jordförvärvslag m. m.

frågor. Jag vet inte om jag med det
sagda redan gått honom till mötes. Men
så säger han en sak som överraskar
mig. Skulle statsrådet inte kunna säga
att domänverket borde kunna avstå en
del av sina småinnehav? Nu vet jag att
det inte går för herr Ohlin att följa
med allt som sker i riksdagen, men det
är ändå inte så länge sedan vi presenterade
en redogörelse för hur domänverket
flyttat över stora markinnehav
till lantbruksorganisationen just med
tanke på att dessa lotter skulle kunna
användas för att förstärka det enskilda
jordbruket. Detta är ingenting nytt.
Det är vad som har hänt tid efter annan
och som naturligtvis också kommer att
ske i fortsättningen. Det finns inte någon
anledning att föreställa sig att det
på den punkten skall bli någon ändring.
Jag hoppas att herr Ohlin är tillfreds
med det svar jag nu givit.

Sedan tyckte herr Ohlin att oppositionen
åstadkommit förbättringar i denna
lagstiftning och ville att jag skulle
ge till känna att så var fallet. Jag tror
att redan vad jag har sagt kan vara tillfredsställande.
Jag har medgivit att det
är avvikelser, som i vissa avseenden går
längre än vad jag har tänkt mig. Jag
har också försökt ange skälen till att jag
stannat där jag har stannat. Detta är
naturligtvis till sist en bedömningsfråga.
Det överraskande är att riksdagsledamöter,
som tidigare varit villiga att genast
trycka på knappen och säga att
detta skall bort, nu plötsligt blivit bleka
om nosen och frågar: Kan vi göra så
eller så? — sedan de alltså tidigare
varit beredda att kasta allt över bord!
Det kan inte vara en rimlig argumentering.

Herr Ohlin klandrade mig för att jag
skulle ha uppträtt olämpligt i denna fråga.
Han tyckte att jag gått för brådstörtat
frain. På sitt vis gav han sin anslutning
till den kritik varmed man nu skjuter
in sig mot mig och tycker att jag är
obekväm som jordbruksminister. Det
är klart att det står herr Ohlin fritt att

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Jordförvärvslag m. m.

sluta upp i den kören, men nog är det en
smula överraskande, herr Ohlin, att Ni
inte mera frimodigt gått ut och sagt
att vad jordbruksministern gör är ingenting
annat än ett försök att förverkliga
våra önskemål. Jag tycker inte att herr
Ohlin visat sig särskilt djärv under denna
debatt. Varför riktas kritiken mot
mig och inte mot herr Ohlin? Om herr
Ohlin är så angelägen om att få denna
reform genomförd nu, borde det väl ha
funnits tillfällen under det gångna halvåret
att stiga fram och säga att här är
något som har vårt fulla stöd.

Det är klart, herr Ohlin, att situationen
kan förändras i åtskilliga stycken,
men jag tycker inte att det var riktigt
honett av herr Ohlin att samtidigt som
han säger att detta är vad vi eftersträvar
också använda denna sak som exempel
på min olämplighet att sköta dessa frågor
— därför att jag har varit med om
att expediera hans mycket angelägna
önskemål! Det går inte att förena dessa
båda saker.

I herr Ohlins anförande kommer också
en uppfattning till uttryck som det
finns anledning att opponera emot. Herr
Ohlin, som själv suttit med i regeringen,
måste veta att reformer av detta slag
uppenbarligen inte kan vara uttryck
för nycker hos en enskild människa, för
lust att demonstrera maktfullkomlighet
och allt vad man kallar det. Sådana beslut
tillkommer i vanlig ordning och på
det sättet att regeringen blir ansvarig för
dem, och jag kan försäkra herr Ohlin
att när det gäller så här vittgående reformer
presenteras de inte utan att även
riksdagsgruppen ställer sig bakom dem.
Därför finns det inte någon anledning
att göra så stor affär av en storm som
skjuter in sig på en enskild person. Jag
tänker inte dra mig undan ansvaret,
men å andra sidan borde herr Ohlin
som den rutinerade politiker han är
mycket väl känna till ordningen i detta
avseende både inom regeringen och i
riksdagen.

Herr talman! Jag har inte något mer
att tillägga.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag känner mig något
konfunderad efter jordbruksministerns
anförande. Jag frågar mig oroligt om
jordbruksministern betraktar denna fråga
som varande så bagatellartad att han
förvånar sig över att det förekommer
någon opposition i samband med den.
Jag föreställer mig att allt som har med
markinnehav och vem som skall bruka
marken bör ha avgörande betydelse när
det gäller att nå fram till ett effektivt
jordbruk. Det har varit så tiderna igenom
i vårt land. Om vi följer historien
alltsedan de gamla landskapslagarnas
tid finner vi att frågorna om vilka som
skall äga marken och bruka den har
varit föremål för stridigheter hela tiden.
Den fattiges och värnlöses skydd har
ytterst utgjorts av lagen i detta sammanhang.
Det är tack vare den som vår
bondeklass över huvud taget har kunnat
bevara sitt markinnehav tiderna
igenom. Det gäller inte här någon bagatellfråga.

Statsrådet sade visserligen i senare
delen av sitt anförande att det här är
fråga om en vittgående reform. Men
detta uttalande rimmar inte riktigt bra
med vad han i övrigt anfört. Centerpartiets
önskan om uppskov beror på
att vi fortfarande inte kan förstå att
statsrådet Holmqvist, som 1963 ansåg
det nödvändigt att avvakta 1960 års
jordbruksutrednings slutbetänkande för
att kunna lägga fram en reviderad jordförvärvslag,
nu helt plötsligt inte alls
anser sig behöva denna utrednings förslag
för sin bedömning. Den är fullständigt
likgiltig för honom. Det finns
knappast något samband kvar mellan
de stora jordbruksfrågorna och markförvärvslagen.
Jag kan inte fatta det.

Jag kan inte heller förstå en annan
sak, som måste sammanhänga med jordbruksministerns
bristande erfarenhet av
förhållandena ute i bygderna. Jordbruksministern
säger att nog kan väl
kommunerna få köpa fastigheter hur de
vill, inte skall de behöva »springa» till
lantbruksnämnderna i denna angelägen -

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

het. Men hur går lantbruksnämndernas
arbete till? Jag skulle kunna ge många
exempel från Stockholms län men nöjer
mig med ett. En kommun köper en
gård på 200 å 300 tunnland utan något
som helst samråd med lantbruksnämnden.
Hade det inte varit naturligt i detta
fall att kommunen haft ett förvärvstillstånd
och vänt sig till lantbruksnämnden
och frågat hur man där såg
på förvärvet? Kommunen kunde ha
sagt att denna mark behöver vi för
byggnadsändamål och angett vilken
mark man kunde avstå från till andra
ändamål.

Vi har många gånger inom lantbruksnämnden
i Stockholms län till exploatörer
sagt att ni får köpa den och den
marken, om ni avstår de och de skiftena
som vi behöver för kompletteringsändamål.
På det sättet har vi kunnat
avlyfta en del av övervärdena från fastigheterna
och kunnat hålla priserna på
marken nere för bönderna. Det är så
det skall gå till. Det är inget annat vi
syftar till med vårt förslag i reservationerna.

Vi kommer förr eller senare — kom
ihåg det, herr jordbruksminister — fram
till en allmän markpolitisk prövning av
alla jordförvärv i landet. En sådan
måste komma till stånd med hänsyn till
den utveckling vi har på fastighetsmarknaden,
inte minst i närheten av
de stora tätorterna. Om vi där rationellt
skall kunna tillvarata våra markresurser
och klara naturvårdsproblemen
etc. måste vi ha ett fast grepp
kring frågeställningarna.

Vi reservanter säger att ni, herr jordbruksminister,
tagit alldeles för lätt på
denna viktiga fråga. Det finns mycket
soin först borde ha klarats ut innan ni
lagt fram detta förslag. Det skulle ha
varit möjligt att få till stånd en betydligt
bättre lag, och vi skulle kunna lva
gjort detta arbete i samverkan om man
bara velat bida tiden något.

Herr talman! Jag vet inte hur mycket
jag har kvar av min repliktid men
3* — Andra kammarens protokoll 19ti.r>.

Jordförvärvslag m. m.

skulle gärna vilja säga något om skogsfastigheterna.
Också i den frågan föreligger
en missuppfattning, hem jordbruksminister.
Vad vi syftar till är att
kunna göra det möjligt att behålla några
tusen fastigheter i glesbygder och
skogsbygder i Norrland. Hur skall vi
kunna hålla våra älvdalar och sjöar
öppna i fortsättningen om vi inte har
en fast bebyggelse och om vi inte har,
höll jag på att säga, någon bas för vår
turism, för fisket och för bolagen, när
det gäller deras service, som bygden
kan prestera? Det går inte om vi inte
kan behålla en del fastigheter som binder
människorna vid marken och vid
trakten.

Vi reservanter vill ingenting annat
än att ge samma möjligheter åt den
norrländske bondpojken som vill ägna
sig åt skogsbruk som åt skåningen. Det
är detta som det ytterst är fråga om.
Det är för samhället mycket billigare
att offra några miljoner på att stödja
dessa skogsfastigheter i våra skogsbygder
än att anställa kommunala buskröjare
o. d. för att klara naturvårdsproblemen.
Vi kan gott offra litet pengar
på att hjälpa norrlänningarna. Och
det är inte bara dem frågan gäller. Vi
har i fråga om södra Sverige intresse
av att ha ett skogsbruk av en annan
typ än bolagsskogsbruken där vi kan
ta ut de specialdimensioner etc. som
behövs. Det finns möjligheter för skogsbrukare
att klara sin försörjning om vi
ser vettigt på denna fråga.

Vi reservanter vill ingenting annat än
att få till stånd en förbättring av de
förslag som framlagts i propositionen.
Vi anser att parterna borde ha mötts
för att söka sammanjämka sina uppfattningar.
Då skulle det ha blivit en
bättre jordförvärvslag.

Herr NYBERG (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jordbruksministern
tyckte att jag var glad som en fågel
över den gemensamma reservation, som
AV 21

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Jordförvärvslag m. m.

har uppnåtts i tredje lagutskottet. Jag
skulle kunna säga att jag tyckte, att
jordbruksministern också kvittrade
ganska friskt från talarstolen för en
stund sedan, när han betygade oss sin
glädje över den stora uppslutning som
detta förslag från hans sida i alla fall
har fått. Om fåglar kunde ta varandra
i handen, så skulle kanske herr Holmqvist
och jag göra det i detta sammanhang.

Jag är glad över att jordbruksministern
medger att det har blivit en viss
liberalisering beträffande 4 §, men jag
tror ändå att han har tolkat verkningarna
av denna liberalisering på ett något
egendomligt sätt. Vi har dock låtit
kvarstå i första stycket just denna inskränkning,
om jag får kalla det så,
som ligger i begreppet »yrkesmässigt
och varaktigt». I motiveringen har vi
sedan framhållit, att detta inte skall
gälla generellt, utan att vissa avsteg kan
göras, därest icke särskilda skäl talar
däremot. Jag tyckte att jordbruksministern
inte ägnade den saken någon
uppmärksamhet, och därför har jag velat
påpeka det här. I övrigt instämmer
jag med vad herr Grebäck har sagt i
sin replik på denna punkt.

Sedan talade jordbruksministern om
tidsbegränsningen, och han tyckte visst
att det var alldeles förskräckligt att
man efter några år skulle behöva gå till
riksdagen och begära en förlängning av
denna lagstiftning. Jag kan inte finna
att det är så fruktansvärt att göra det.
Tidigare jordförvärvslag var också tidsbegränsad,
men just denna begränsning
medförde väl inte några särskilt stora
svårigheter.

Jag vill också hänvisa till att vi i
vår reservation har skrivit, att lagen i
första hand bör begränsas till fem år
efter ikraftträdandet. Eftersom denna
lag skall tjäna som ett rationaliseringsinstrument,
föreställer jag mig att den
kommer att förlängas ytterligare efter
dessa fem år; femårsbegränsningen syftar
närmast till att få en garanti för att

lagen kommer att få en översyn efter
den tidsperiod som här har angivits.

I övrigt har jag inte så mycket att
tillägga till vad jordbruksministern
sade. De kommunala förvärven har herr
Grebäck tagit upp. Låt mig bara påpeka
att det även finns socialdemokrater
som bar motionerat om en viss begränsning
på den punkten. Vi befinner
oss alltså i ett sällskap som i varje fall
jordbruksministern inte torde underskatta.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först slå fast
att jordbruksministern medgav att trepartireservationen
i vissa avseenden
var mera liberal — jag fattade det så —
och minst lika rationaliseringsvänlig
som Kungl. Maj:ts proposition. Det är
värdefullt att få detta konstaterat.

Sedan talade emellertid herr Holmqvist
om att reservationens linje skulle
innebära att även mycket små jordbruk
fick köpas. Detta ansåg han inte vara
lämpligt ur rationaliseringssynpunkt.
Får jag lov att hänvisa jordbruksministern
för det första till det stycke i 4 §,
där det står att man vid prövningen
skall ta de hänsyn han önskade, och
för det andra till 5 §, som innebär att
alla rationaliseringshänsyn kan tas.

Det var tydligt att jordbruksministern
var en smula besvärad när han
skulle förklara varför han intar en så
restriktiv hållning till möjligheterna för
andra än jordbrukare att förvärva jordbruksfastighet.
Hans enda försvar var,
såvitt jag kunde uppfatta det, att det
skulle vara en delikat uppgift att pröva,
när man skulle ge detta tillstånd
och när man inte skulle ge det. Menar
verkligen jordbruksministern, att man
i Sveriges land skall säga nej i princip
till vissa förvärv av jordbruksegendom
för stora folkgrupper därför att det blir
besvärligt för regeringen att göra avvägningen?
Vi kräver mycket starkare
skäl för att införa en sådan regel som
kastar om den naturliga ordningen och

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

innebär att man liksom bara i undantagsfall
skulle ge tillstånd. — Jag medger
att det skulle bli besvärligt för
statsrådet, men detta är inte ett tillräckligt
skäl för en så mycket mera restriktiv
lagstiftning än den reservationen
föreslår.

Herr Holmqvist säger sedan: Om jag
inte har gjort något annat än expedierat
folkpartiets uppfattning om en liberalisering
av lagstiftningen, varför är
ni då inte nöjda? Får jag först konstatera,
att herr Holmqvist icke kunde
motsäga det jag sade, att regeringen har
ansvaret för att man under en lång
följd av år, under efterkrigstiden, har
slagit vakt om en jordförvärvslag som
enligt herr Holmqvists nuvarande medgivande
har varit starkt bromsande på
rationaliseringen. Varför, herr statsråd
— svara mig på det! — har ni slagit
vakt om den lagstiftningen så länge?
Hade det inte varit skäl att befrämja
rationaliseringen med större kraft tidigare? Vidare

var ju herr Holmqvists fråga
retorisk. Han vet av herr Nybergs redogörelse
och min egen, att det finns
allvarliga svagheter i propositionen.
Vi har hänvisat till att regeringen vill
sätta enskilda skogsbrukare i sämre
ställning än andra. Den tar inte hänsyn
till en sådan sak som t. ex. att enskilda
skogsbrukare har bildat mer än 250
skogsbruksområden, omfattande en miljon
hektar skog, just för att rationalisera
driften. Det verkar som om herr
Holmqvist inte har märkt detta utan
hade den föreställningen, att rationellt
skogsbruk befrämjas genom att man i
viss mån sätter enskilda skogsbrukare
i strykklass.

Beträffande kreditmöjligheterna finns
det ju en liknande avoghet i regeringspropositionen
som vi inte kan gilla.

Vad gäller bolagens medverkan till
rationalisering genom avstående av
ströskiften, så går det ändå inte att bestrida
att utskottsmajoriteten har låtit
sig påverka av oppositionens stånd -

Jordförvärvslag m. m.

punkt och där skriver mera emfatiskt
än vad statsrådet själv gör, även om
det inte är tillräckligt klart.

Domänverkets avstående av fastigheter
har, såvitt jag vet, förekommit i
ganska ringa omfattning. Om jordbruksministern
är så nöjd med vad domänstyrelsen
här har gjort, då tycker jag
inte att han har något radikalt grepp
om rationaliseringsfrågan. Varför skulle
inte staten föregå med gott exempel?
Varför skulle inte statsrådet kunna säga,
inte bara att staten kommer att fortsätta
på denna linje utan även att det är
meningen att detta skall göras i betydande
omfattning?

Beträffande tillvägagångssättet, herr
talman, är det väl många här som har
det intrycket, att jordbruksministern
av någon anledning gärna har velat få
en hård motsättning. Han har inte vinnlagt
sig om att få en samförståndslösning
tillsammans med näringsorganisationerna.
Jag skall inte spekulera över
vad det kan ha varit för motiv för
denna hans hållning, en hållning som
jag inte tycker herr Holmqvist personligen
är särskilt väl lämpad för. Men
han gör så gott han kan för att bli en
stridens man. Det vore bättre om han
— jag upprepar det — ville handlägga
detta mycket stora reformverk med något
av den saltsjöbadsanda, som har visat
sig ge så goda resultat på andra
områden.

Herr KARLSSON i Huddinge (k) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tycker det är rimligt
att slå fast var fronterna egentligen
går mellan partierna i dessa frågor, så
att allmänheten förstår vad det hela
handlar om.

Ute i bygderna har det varit ocli är
fortfarande eu mycket stark opinion
mot att man skall öppna grindarna till
bondeskogarna för bolagen. Det finns en
sådan opinion på arbetarhåll men framför
allt på bondehåll. Centerpartiets talesmän
har ju varit mycket aktiva då

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Jordförvärvslag m. m.

det gällt att skapa en sådan opinion. Nu
får vi bevittna följande.

Högern och folkpartiet har inga som
helst invändningar mot att grindarna
öppnas. Man vill tvärtom ha ännu mer
liberalisering. Men anhängarna av bolagsförvärv
och motståndarna till bolagsförvärv
har skrivit ihop sig i en
rad reservationer. Tillåt mig säga att
dessa reservationer är fotade på en fullständigt
principlös grundval.

Socialdemokraterna vill att bolagsförvärven
i någon mån skall bromsas genom
att staten blir aktivare och köper
skog, men längre vill man inte gå. Det
framgår alltså att högern och folkpartiet
är de mest helhjärtade anhängarna
av bolagsförvärv.

Vidare måste det slås fast — jag har
hört på både utskottets talesman och
jordbruksministern —- att socialdemokraterna
icke vill ta ställning till frågan
om statlig förköpsrätt, att staten skall
ha förmånsställning då det gäller förvärv
av jord och skog som blir ledig
och som inte kan användas för jordbrukets
rationalisering. Får jag då fråga
om denna försiktighet i fråga om att ta
ställning till den kommunistiska motionen
beror på att man vill vänta och se
hur det går och att man vill se hur
opinionen kommer att utveckla sig?

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet var vänlig
nog att inte bemöta mitt anförande.
Jag skall försöka vara lika vänlig tillbaka.
Jag vill därför ge statsrådet en
eloge för att det var ett fullkomligt stilenligt
anförande som han höll. Det var
precis vad det brukar vara —- ett försök
att så mycket som möjligt nedvärdera
och bagatellisera förändringar som
man vill vidta. Det var strongt gjort av
statsrådet. Men om det nu är så bagatellartat,
faller ju domen så mycket hårdare
på statsrådet som inte var villig att
söka kontakt med andra partier för att
få en kompromisslösning till stånd. Det

borde ha varit väldigt lätt om det är sä
litet man vill ändra på.

Jag blir litet rädd när statsrådet säger
att han är alldeles likgiltig för siffrorna
från 1960 års jordbruksutredning. Det
kan jag förstå att han är, i varje fall för
de siffror som är fördelaktiga för jordbruket,
dem som jag anförde. De passar
inte. Men varför i all världen måste statsrådet
då, när han använder siffror, ta
sådana som inte har något reellt underlag? Varför

resa omkring och tala om
smörpriser, mjölkpriser etc., varom
smör- och margaringruppen gjort prognoser
men där man sätter ett om före:
om det vore så och så hade det och det
hänt. Statsrådet skall gärna få hjälp av
mig med att välja siffermaterial i fortsättningen.
Jag tycker att vi skall försöka
att göra upplysningen så vederhäftig
som möjligt. Men jag blir litet rädd
när statsrådet säger, att han är likgiltig
för siffrorna. Jag hoppas det inte betyder
att utredningens betänkande när det
lägges fram blir behandlat på samma
sätt som det delbetänkande om lantbruksorganisationen
som redan har avlämnats.
Jag hoppas att det vinner mera
respekt.

Till sist säger statsrådet att herr Hansson
är inget mönster. Jag ber att få tacka
för det betyget. Det gläder mig ofantligt
att jag åtminstone i något avseende
har något gemensamt med statsrådet.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Grebäck bör läsa
den proposition som jag lade fram 1963
när jag föreslog förlängning. Jag har
inte uttryckt mig på det sätt som han
påstår. Jag hade kommit fram till att
övervägande skäl talade för anstånd.
Vad herr Grebäck sagt får han således
inte lägga i min mun.

Herr Nyberg försöker förklara att begreppet
»yrkesmässigt och varaktigt»
skulle vara tillämpligt även i det fall
som jag talade om. Jag måste tillstå att

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

jag inte kunde följa honom i den utläggningen.

Herr Ohlin sade att jag skulle ha
konstaterat att reservanterna var mer
liberala och minst lika rationaliseringsvänliga.
Beträffande skogen gav väl ändå
mitt inlägg, herr Ohlin, det intrycket
att jag inte tyckte att reservanterna
var lika angelägna om en rationalisering
och utveckling av skogsbruket med
hänsyn till de krav som nu ställes därvidlag
på grund av bl. a. den mekaniseringsprocess
som pågår. Betingelserna
för skogsbruket är helt förändrade, och
jag anser att reservanterna inte är lika
positiva till rationaliseringssträvandena.

Sedan tror jag herr Ohlin gjorde sig
skyldig till en sammanblandning. Vad
jag kritiserade var således inte fritt förvärv
för mindre jordbruk utan mindre
skogsbruksenheter. Yrkandet i reservationen
beträffande vidgad förvärvsrätt
avser inte mindre jordbruk utan vilka
jordbruk som helst. En person som inte
tänker bli jordbrukare och inte heller
tänker mantalsskriva sig på fastigheten
skall således ha möjlighet att förvärva
jord.

Herr Ohlin sade att om regeringen
eller lantbruksstyrelsen har svårigheter
att tolka bestämmelserna lämnar han
därhän, det är inte hans huvudvärk.
Men är det inte så, herr Ohlin, att skall
man skriva lagar bör man se till att det
går att tillämpa dem. De skall vara ett
rättesnöre för vårt handlande. Upptäckker
vi att det inte går att uttrycka detta
i lagtexten tror jag det är klokare att
följa den linje som vi har valt, nämligen
att säga att sådana förvärv får bedömas
från fall till fall. Det går inte att komma
undan genom att tala om att det
gäller mindre jordbruk, tv det finns inte
någon sådan begränsning i reservationen.

Herr Ohlin frågade varför jag dröjt
med att framlägga detta förslag. Samma
fråga skulle kunna ställas till herr Ohlin.
Vad beror det på att ni under åren
1956—1959 varje år motionerat om la -

Jordförvärvslag m. m.

gens upphävande men efter 1959 inte
har väckt några motioner härom? Ni
tycks ha tagit en reformpaus, eller vad
man skall kalla det, och inte drivit frågan
vidare. Den har kanske inte haft så
stor aktualitet under dessa år? Både regeringen
och folkpartiet tycks i så fall
ha försummat att ta upp denna fråga.

Beträffande arronderingsverksamheten
vill jag säga till herr Ohlin att vad
som hänt under de gångna åren i fråga
om byte av skogsinnehav — och det har
hänt en hel del — är att bolagen sinsemellan
har bytt eller också har domänverket
bytt med bolagen. Men det har
varit svårt att få det enskilda skogsbruket
med i denna utveckling. Det är ett
faktum. Inom skogsbolagen anser man
att det vore önskvärt med en snabbare
utveckling med skogsbyten även med
det enskilda bondeskogsbruket.

Det skulle föra för långt att gå in på
olika former av samverkan inom skogsbruket,
som herr Ohlin har talat om. Det
ligger utanför förvärvslagstiftningen,
och vi har kanske inte i dag anledning
att fördjupa oss häri. Jag har inte funnit
det särskilt nödvändigt att i detta
sammanhang göra några uttalanden om
hur den verksamheten utvecklas.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern
medgav nu att rationaliseringsvänligheten
var mycket utpräglad i trepartireservationen,
men han ville göra undantag
för skogsbruket. Beträffande detta
tyckte han att reservanterna inte var
lika angelägna. Men, herr statsråd, det
förhåller sig tvärtom så att om man
skapar förutsättningar för att ströskiften
som tillhör bolagen i större utsträckning
kommer att bli disponibla för sammanläggning
med enskilda jord- och
skogsbruk, så befrämjar man rationaliseringen.
Jordbruksministerns partivänner
i utskottet har här faktiskt gått ett
litet steg längre än propositionen, ehuru
inte tillräckligt långt. Detta har de

Nr 21

Onsdagen den o maj 1965 fm.

Jordförvärvslag m. m.

inte gjort för att motverka rationaliseringen
utan för att främja den.

Statsrådet vidhåller tydligen uppfattningen
att den nya tekniken motiverar
att enskilda skogsbruk skulle sättas i
efterhand. Jag fann inte att statsrådet i
sin replik sade ett enda ord om tendensen
att bilda skogsbruksområden, som
är stora enheter driftmässigt sett, där
jordbrukare och andra skogsägare går
samman. Skall verkligen riktlinjer för
ny lagstiftning dras upp på grundval av
så obestyrkta antaganden som att denna
driftform skall förklaras vara sekunda?

Vidare frågade statsrådet varför vi i
folkpartiet motionerade mot slutet av
1950-talet om avskaffande av jordförvärvslagen
och endast ifrågasatte förköpsrätt
av samma slag som 5 §, men
inte gjorde det följande år. Ja, herr
statsråd, det tillsattes en eller rättare
sagt två utredningar som skulle syssla
med dessa frågor. Jag medger att vi hade
samma inställning som vi har fått
höra hundra gånger om året från företrädare
för regeringspartiet, nämligen
att man då kunde vänta och se.

Men om vi hade vetat vad vi vet i
dag om statsrådets sätt att betrakta utredningar
och att handla strax innan
de är färdiga, så hade vi naturligtvis
inte underlåtit att upprepa våra initiativ
så länge. Kvar står i alla fall och det
kommer Ni inte ifrån: Ni erkänner att
lagstiftningen har stått hindrande i vägen
för rationaliseringen, och ni har
under åratal slagit vakt om en sådan
lagstiftning, när det från oppositionshåll
liar framställts krav på att man
skulle ändra den.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det har inte varit min
avsikt att delta i denna i och för sig
tydligen under lång tid pågående debatt,
men jag fann det omöjligt att lyssna
till herr Hanssons i Skegrie anförande
och till slutorden i herr Ohlins första

anförande utan att åtminstone göra någ ra

kommentarer.

Det borde väl ändå vara uppenbart
att jordbruksministern inte driver någon
särpolitik i någon fråga, allra minst
i en fråga av den utomordentligt stora
politiska räckvidd som den vi för tillfället
diskuterar. Jordbruksministern talar
å hela regeringens vägnar — jag är
glad över att kunna säga att lian också
talar å hela den socialdemokratiska
riksdagsgruppens vägnar. Man har anmärkt
här på det sätt på vilket han har
uttryckt sig, och det har uppstått någonting
som man har velat göra gällande
är ett slags folkstorm mot honom.
Vi kan mycket väl förstå att exempelvis
många finner att jordbruksministern
inte har herr Ohlins förmåga att
kunna uttrycka tre eller fyra olika meningar
på en gång i samma anförande.
Jordbruksministern uttrycker sig klart
och entydigt, och jag kan förstå att herr
Ohlin känner sig besvärad av det.
Men att min gamle vän herr Hansson i
Skegrie delar detta bekymmer, när det
ifrån statsrådsbänken sägs ting som
ingalunda visat sig vara på något sätt
sakligt angripbara förvånar mig.

Jag vågar säga att var och en som har
lyssnat till denna diskussion måst säga
sig att skillnaderna mellan den linje
som företräds av oppositionen, som har
satt i gång denna våldsamma storm,
och regeringens linje är mycket små.
Man kan väl nästan utan vidare konstatera
att det är få propositioner i en
stor och allvarlig fråga som går så skottfritt
igenom riksdagens prövning som
denna proposition tydligen kommer att
göra. Det är denna disproportion mellan
de våldsamma orden och de små
sakliga justeringarna som gör att man
måste fråga sig vad det finns för motiv
för att rikta denna våldsamma kritik
mot en enskild ledamot av regeringen.

Det var vad jag ville säga. Men när
jag nu ändå, herr talman, har kommit
upp i talarstolen, vill jag begagna tillfället
att fortsätta en liten stund.

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

Det är besynnerligt att höra att herr
Ohlin anser sig ha drivit reservanterna
mycket längre i liberaliserande riktning
än man gått i den kungl. propositionen.
På punkt efter punkt anser han
att hans förslag och den reservation
som tydligen folkpartiet vill ha hela
äran av innebär att man gått ett steg
längre i sådan liberalisering. Herrarna
får väl göra upp sinsemellan vem som
har drivit den ene eller den andre. Jag
bryr mig inte om att uppträda såsom
någon skiljedomare mellan herrarna
Ohlin och Hedlund. Den matchen får
herrarna verkligen klara upp sinsemellan.

Jag fäste mig emellertid vid herr
Ohlins attityd att här å ena sidan inför
kammaren förklara att denna proposition
hav lämnats så sent, den borde ha
kommit för länge sedan, jordförvärvslagen
har varit ett hinder för rationaliseringen,
den borde ha avskaffats på
ett långt tidigare stadium, å andra sidan
delta i skallet mot jordbruksministern
som har framlagt denna proposition
och slutligen — när propositionen nu
ligger på riksdagens bord — anse sig
kunna säga att man inte går tillräckligt
långt i propositionen utan att man borde
ha gått ett stycke längre.

Herr Ohlin gör konststycket att å ena
sidan försöka få del av den eventuella
popularitet som kan vinnas av att ansluta
sig till herr Hanssons i Skegrie
folkstorm, å andra sidan att inom de
kretsar som herr Ohlin väl har närmare
kontakt med framstå som den man som
mer än andra har drivit fram moderniseringen
och liberaliseringen av jordförvärvslagen.
Herr Oblin är skicklig,
men jag vågar påstå att i denna balansgång
kommer han att råka ut för ett
biåsväder som är mycket värre än de
små pustar som herr Hansson i Skegrie
riktar mot jordbruksministern.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talmanl När statsminister Erlander
på partiets vägnar befinner sig

Jordförvärvslag m. m.

i en trängd position börjar han alltid
tala om motståndaren i stället för argumenten.
Han frångick inte heller denna
gång sin vana, men jag lämnar därhän
vad han sålunda sade i början av
sitt anförande. Däremot vill jag bemöta
den sista delen av hans yttrande.

Herr Erlander framhöll att jag å ena
sidan gjorde gällande att trepartireservationen
var mera liberal än propositionen,
å andra sidan deltog i kritiken
mot herr Holmqvist. Jag vill då för det
första konstatera att herr Holmqvist har
själv medgivit att reservationen på flera
punkter är mera liberal än propositionen.
Herr Erlander får därför i det avseendet
uppträda såsom skiljedomare
mellan herr Holmqvist och mig om vilka
punkter det är — herr Hedlund kan vi
tills vidare lämna utanför den skiljedomen.

För det andra frågar jag: Skulle det
vara något egendomligt i detta att man
säger att reservationen på väsentliga
punkter är mera liberal än propositionen
samtidigt som man anser att propositionen
lider av brister som bör allvarligt
kritiseras? Propositionen kan
bl. a. kritiseras — såsom jag gjorde -—
för att den icke är tillräckligt liberal
när det gäller rätten att köpa jord- och
skogsbruk.

Herr Erlander brukar vara ganska
skicklig i sin argumentation, men den
bär gången slog det tydligen alldeles
slint. Alla inser att det mycket väl går
att kritisera propositionen just för dess
brist att inte vara tillräckligt liberal.
Därför finns det också en fullständig
överensstämmelse mellan de båda tankegångar
för vilka jag här givit uttryck.

Herr talman! Jag vill begagna de återstående
sekunderna av min repliktid
för ett kort konstaterande.

Från regeringens sida bar man icke
i denna debatt kunnat eller vågat hävda
att regeringens ståndpunkt är mera rationaliseringsviinlig
än den som uttryckes
i oppositionens trepartireservation.
Det är mycket väsentligt att detta blir

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Jordförvärvslag m. m.

fastslaget. En hel del av det intryck,
som man har försökt skapa utanför kammarens
väggar, har man tydligen icke
här vågat försvara.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! I sitt försvarstal för
jordbruksministern sade statsministern
att herr Holmqvist icke fört någon särpolitik.
Jag hade varit glad, om så varit
fallet. Tyvärr måste jag nu tolka den
ovänliga hållning gentemot jordbruket,
som regeringen på senare tid visat,
såsom en fullkomligt klar och medveten
politisk linje. Med de prisstegringar
på livsmedel och allt annat, som blir
en oundviklig följd av regeringens politik,
och med den argumentation som
från kommunistiskt håll drives mot prisstegringarna
begriper jag också innerligt
väl, att regeringen måste försöka
skaffa sig en strykpojke för att kunna
delta i gnället på prisstegringarna. Och
då har valet tydligen fallit på jordbruket,
eftersom det är relativt politiskt
ofarligt att rikta kritik mot jordbrukarna.
Man måste dock inom regeringen
vara medveten om att det är de grupper
som har hand om distribution och förädling
av livsmedlen som mera svarar
för prisstegringarna på dessa förnödenheter.
Men det är ju politiskt mycket farligare
att rikta kritik mot denna del av
prisstegringarna.

På detta sätt förklarar jag för min del
regeringens ovänliga hållning till jordbruket.
Jag är medveten om att den utgör
en politisk detalj inför nästa års valagitation.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag känner fortfarande
inte igen min förre jordbruksminister
Hansson i Skegrie. Han för plötsligt in
i denna diskussion frågan om jordbrukspriserna
och naturligtvis även kommunisterna.
Skulle vi inte kunna resonera
om det som saken gäller? Såvitt jag

förstår finns det i dag ingen anledning
att ta upp ett resonemang om jordbrukets
andel i prisstegringarna. Vi får
säkert tillfälle att åtskilliga gånger återkomma
till den saken.

Herr Ohlin driver den uppfattningen
att därför att hans reservation, alltså
den reservation som även herr Hansson
i Skegrie kämpar för, är mera liberal
än regeringens linje, så är den också
mera rationaliseringsvänlig. Jordbruksministern
använde emellertid en stor del
av sitt anförande här till att visa att reservanternas
förslag är besvärligare ur
rationaliseringssynpunkt just när det
gäller bolagsjorden och småskiftena av
skog i bolagens ägo. Hur i all världen
kan man då påstå att jordbruksministern
skulle ha medgivit att hans linje skulle
vara sämre ur rationaliseringssynpunkt?

Låt gå för att reservationen är mera
liberal — det är inte ur mina synpunkter
något högt betyg — men den är inte
mera rationaliseringsvänlig än propositionen.
Det bör väl vara möjligt att
skilja på dessa två ting.

Vid alla de hundratals tillfällen, när
herr Ohlin och jag har diskuterat olika
frågor, kommer vi förr eller senare
till en punkt då herr Ohlin börjar tala
om att regeringen egentligen har realiserat
folkpartiets program. Det är bara
så besynnerligt att herr Ohlin skall se
så ledsen ut när vi tydligen alltid realiserar
hans program.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Erlander har ju en
skiva som är hans andra nödfallsmetod,
och det är den som han spelade nu senast.
Det var synd att jag inte började
sätta ett tecken för varje gång det skedde,
ty jag skulle gissa att det är ungefär
den 37 :e gången som han spelade
upp den skivan. Den innebär att han
plötsligt går förbi all vår kritik och låtsar
att det inte har framförts någon sådan,
och att vi alltså borde vara mycket
glada åt regeringsförslaget — detta efter
en flera timmar lång debatt under vil -

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

ken en rad brister i regeringsförslaget
påvisats. Är detta politisk debatt? Herr
Erlander tycks alltmer syfta till att bli
känd som en framstående underhållningsexpert
snarare än som en politisk
debattör.

Herr Erlander säger nu att han inte
kan förstå att reservationen även om
den är mer liberal därför också skulle
vara mera rationaliseringsvänlig. Men
reservationen kan naturligtvis vara både
mera liberal och mera rationaliseringsvänlig.
Reservationen sörjer t. ex.
för att bolagens ströskiften i större utsträckning
blir använda för rationalisering.
Att detta förslag påverkat majoritetens
skrivning är uppenbart, och
denna påverkan beror på att man insett
att det här finns en sak som främjar
rationalisering. Det går inte att komma
ifrån att det icke har lyckats att hävda
att regeringspropositionen skulle vara
mera rationaliseringseffektiv än reservationen.

Herr talman, får jag till sist bara
beträffande kritiken mot jordbruksministern
säga, att det nog ändå är så,
att man har ett intryck av att hans tre
propositioner, varav två återstår att behandla,
och vissa yttranden som jordbruksministern
fällt, inte vittnar om att
han önskar en lösning i samförstånd.
Man har tvärtom intrycket att han har
tyckt att det vore bra, om han kunde
framkalla en ganska häftig strid.

Detta är ett annat sätt att handlägga
stora reformfrågor än det vi väl i regel
brukar tillämpa i detta land, jag beklagar
att regeringen inte velat ta lärdom
av de goda erfarenheter som vunnits på
arbetsmarknaden, låt vara att det där
inte är det socialdemokratiska partiet
som agerar utan fackföreningsrörelsen.
Det skulle emellertid behövas litet av
samma grepp på detta område, och det
har herr Holmqvist icke prövat.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Ohlin frågade med

Jordförvärvslag m. m.

rätta om detta är en politisk debatt. Efter
att ha lyssnat på herr Ohlin måste
jag helt instämma med honom på denna
punkt.

Jag har försökt att klarlägga att jordbruksministern
inte driver någon särpolitik,
att han för en politik å regeringens
vägnar och att han uttrycker
sig klart och entydigt. Jag undrar om det
inte i varje parlamentariskt styrt land
är en nödvändighet att ett sådant klarläggande
blir gjort efter det angrepp
som herrar Hansson i Skegrie och Ohlin
riktat mot jordbruksministern. Herr
Ohlin har ingen som helst uppfattning
om vad det parlamentariska spelets regler
kräver. Jag tror att det i varje annat
parlament hade betraktats som något
självklart.

Det andra som jag tillåtit mig uttala
är, att herr Ohlin å ena sidan driver
den meningen att jordbruksministern
förfar oskickligt — det må nu vara
hans bedömning — och att herr Ohlin
å andra sidan säger att jordbruksministern
på alla väsentliga punkter gått
honom till mötes. På de väsentliga
punkterna har således jordbruksministern
och herr Ohlin samma bedömning.
Jag frågar mig då: Är det verkligen en
politisk debatt, om man i stort sett är
enig på de viktigaste punkterna? Vad
tjänar det då till att företa en så, man
kan väl lugnt säga, våldsam demonstration
som den från de borgerliga partierna?
Om herr Ohlin, mot förmodan, skulle
ha rätt att han egentligen har drivit
centern och högern in på en mera liberal
linje blir det väl ett uppvaknande
med förskräckelse antingen bland landets
bönder eller också inom herr
Ohlins eget parti.

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Efter att ha lyssnat till
den debatt som här förts har jag ytterligare
stärkts i min uppfattning att den
proposition som ligger till grund för
debatten sannolikt inte skulle ba lagts
fram för riksdagen, om vi i höst haft

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Jordförvärvslag m. m.

ett politiskt val. Ingen jordbruksminister
skulle då ha vågat framföra ett förslag
som detta, och inget parti skulle
ha haft mod att inför väljarna försvara
förslagets verkningar. Socialdemokraterna
skulle inte ha vågat öppna grindarna
för storbolagen.

Huvudmotivet för lagförslaget är befrämjande
av strukturrationaliseringen.
Mot detta har inga invändningar rests,
och det är en direkt förvrängning av
fakta jordbruksministern gör sig skyldig
till när han i sitt 1 maj-tal i Malmö
hävdade att vi vill motarbeta rationaliseringen.
I departementspromemorian
iir det klart utsagt, att det utmärkande
draget för den omdaningsprocess som
redan pågår är att antalet brukningsenheter
minskar i snabb takt, och att betydande
arealer åker tas ur produktionen.
Är detta att motarbeta rationalisering? Enligt

min mening har jordbruksministern
emellertid varken i propositionen
eller i något 1 maj-tal tagit upp den
stora huvudfrågan i lagförslaget, nämligen
den om äganderätten. Ytterst är
detta frågan om huruvida enskilda fysiska
personer skall ha rätt och möjlighet
att äga fast egendom i skogsbygderna,
eller om denna ägandeform efter
hand skall ersättas med andra ägandeformer.
Man kanske också kan uttrycka
saken så, att frågan gäller om vi vill bevara
familjeföretagens ställning inom
denna näringsgren eller vill flytta tillbaka
företagsformen till förmån för
storföretagen.

Jag gör mig knappast skyldig till
överdrift, om jag påstår att denna regeringens
nya giv präglas av en påtaglig
kritisk inställning till det enskilda
skogsbruket och dess framtida förutsättningar.
Detta är mycket förvånande, eftersom
ingen kan bestrida att utvecklingstakten
inom det enskilda skogsbruket
och i det samarbete som växt
fram mellan skogsägarna har varit och
alltjämt är mycket hög. Mot den bakgrunden
är det svårt att förstå att det
skulle föreligga bärande ekonomiska

motiv för en hastigt genomförd och långtgående
omläggning av nu gällande ordning,
innebärande en helt ny grundsyn
på de ägandeförhållanden som varit rådande.

Denna nya grundsyn, som väl får ses
som en förberedelse till en socialisering
av all mark, kommer att försvåra
strukturrationaliseringen genom konkurrensen
från ekonomiskt starka köpare
och leda till en ökad splittring av
skogsmarken. Enligt min mening kan
det från samhällets sida inte finnas anledning
att rycka undan en av grundstenarna
för strukturrationaliseringen och
samgåendet mellan privata ägare och
brukare.

Ända tills nu har den s. k. intressearronderingen
fungerat som en för alla
ägarkategorier självklar ram för den
yttre rationaliseringsverksamheten, och
för var dag som går sker betydande
ändringar mot en förbättrad intressearrondering.
Den nedläggningstakt med
cirka 5 000 enheter per år som vi haft
under tioårsperioden 1951—1961 har
nu ökat betydligt. Enligt jordbruksministern
har man skäl att förvänta att
takten under kommande tioårsperiod
kan fördubblas och att vi får en minskning
av antalet brukningsenheter med
100 000 på tio år. De kvarvarande fastigheternas
storlek kan sålunda öka genom
att de mindre enheterna upphör.
För åkerarealens vidkommande begränsas
naturligtvis dock ökningstakten i
medelareal av att det inom alla storleksgrupper
sker en utläggning av sämre
åkermark till skogsmark.

Jordbruksministern menar nu att i
den situationen är det nödvändigt att
införa nya köparkategorier i bilden. Detta
är ett mycket märkligt ståndpunktstagande,
eftersom bönderna under senare
år alltid har fått höra att det är de små
arealerna per brukare som omöjliggör
ett effektivt näringsfång. När möjligheter
nu öppnas för en hastigare storleksrationalisering,
motarbetas detta av det
nu framlagda lagförslaget.

Att en socialdemokratisk jordbruks -

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

minister i en proposition uttalar att
domänverket bör kunna få överta privata
fastighetsbestånd i accelererad takt,
betraktar jag som naturligt. Det ligger
helt i linje med den socialistiska synen
på hur samhällsresurserna skall förvaltas.
Men att en socialdemokratisk
jordbruksminister öppnar förut stängda
grindar för storkapitalet genom att
ge förköpsrätt till det privata fastighetsbeståndet
är för mig obegripligt — såvida
inte meningen är att bolagen efter
att ha gjort sin tjänst som uppköpare
står i tur att införlivas i statlig ägo.
Men om det är avsikten, kan man fordra
att den saken säges klart ut. De socialistiska
idéerna borde ur en socialdemokratisk
regerings synpunkt tåla vid att
framföras öppet och ärligt, i stället för
att man som nu sker gör försök att bakvägen
genomföra en smygsocialisering
av det privata fastighetsbeståndet.

Nu är jag medveten om att företrädare
för regeringspartiet frenetiskt kommer
att förneka en sådan avsikt och göra
gällande att meningen endast är att
ytterligare höja och tillvarata de värden
som ligger i den svenska jorden och
skogen. Men, ärade kammarledamöter,
har då bonden skött sina tillgångar och
förvaltningsuppgifter så illa, att man
nu måste införa konkurrens från ekonomiskt
så starka köpare att man kan
förutse en helt ny ägarfördelning?

Gör man sig besväret att analysera
vad som har hänt och vad som händer
inom svenskt skogsbruk, skall man finna
att bondeskogsbruket är en driftform
som är överlägsen statsskogsbruket ur
lönsamhetssynpunkt. Specialister på
arronderingsproblem har också hävdat
att den bytesverksamhet inom och mellan
olika ägarkategorier som hittills har
betraktats som eu förutsättning för rationalisering,
helt skulle förlora sitt intresse
för bolagen, om denna nya lag
gen omföres.

Det privata bondeskogsbruket har genom
samverkan ökat skogsproduktionens
kapacitet ocli förädlingen av pro -

Nr 21 83

Jordförvärvslag m. m.

dukterna på ett sätt som torde vara unikt
i hela världen. Genom införande av frivilliga
skogsbruksområden har bonden
fått tillgång till väl utbildade fackmän,
vilket medfört att det skogliga intresset
har väckts och ett uppsving åstadkommits
som de statliga skogsvårdsstyrelserna
aldrig har lyckats med. Jag hävdar
därför att ur samhällsekonomiska
synpunkter kan skogen aldrig bli bättre
och mera lönsamt skött än när den enskilde
ägaren i förtroendefull samverkan
med skoglig expertis sköter sina
marker.

Mot detta resonemang ställs då ofta
påståendet att nya arbetsmetoder och
en ökad mekanisering kräver större behandlingsytor
än vad det mindre skogsbruket
kan erbjuda. Låt mig då få säga,
att även om de ökade manuella arbetskostnaderna
i skogsbruket kommer att
framtvinga en ökad mekanisering, så
är ingalunda mekaniseringen i och för
sig någon måttstock på ett rationellt
skogsbruk. Men med dess hjälp tror
man sig kunna motverka arbetslönernas
kostnadshöjande effekt, och det är självklart
att vilka former mekaniseringen
än kommer att få, är den lättare att
genomföra och utnyttja med stora behandlingsytor.
Men jag hävdar att dessa
större behandlingsytor kan uppnås
genom böndernas samverkan i skogsområden
över ägogränserna.

Om mekaniseringen då är ett medel
att något begränsa kostnadsstegringarna
inom råvaruledet, kan man med lika
stort fog hävda att rationaliseringen
måste triiffa hela näringen som sådan,
även förädlingsledet. Här kanske den
största motsättningen råder mellan oss
som representerar ett privat skogsbruk
och dem som representerar bolags- och
statsjordbruket. Oupphörligt reses krav
från den senare sidan mot jord- och
skogsbruket på ett synnerligen ensidigt
sätt. Jag menar att inte bara konkurrensen
utåt kräver eu modern industri
utan att också råvaruproducenterna har
anledning att ställa samma krav för att

Onsdagen den o maj 196o fm.

84 Nr 21

Jordförvärvslag m. m.

industrien skall bli i stånd att betala
ett rimligt pris för råvaruprodukterna.
Det råder förvisso inte något rimligt
förhållande när exempelvis virkespriserna
bestäms efter den minst konkurrenskraftiga
fabrikens betalningsförmåga.

För att verifiera mitt påstående vill
jag nämna, att om man jämför lönekostnaderna
för cellulosaframställning i de
högst och de lägst rationaliserade industrierna,
skall man finna att de förra
har en lönekostnad på 45 kronor per
ton, medan de senare har en lönekostnad
på 200 kronor per ton. Skillnaden
är alltså 155 kronor, vilket motsvarar
25 kronor per förbrukad meter massaved,
d. v. s. mer än råvaruproducenternas
samlade avverkningskostnader och
fem sjundedelar av det pris som bonden
får för en kubikmeter obarkad sulfatved.

Mot bakgrunden av vad jag här sagt
är det förvånande att regeringspartiet
inte riktar en lika stark kritik mot förädlingsledet
som mot den som producerar
råvaran, eftersom det måste vara
en första förutsättning för ett rationellt
skogsbruk att produktionsfaktorerna
kan utnyttjas till fullo — vilket inte
har kunnat ske i södra Sverige på
grund av bristande avsättningsmöjligheter.
I genomsnitt har fortfarande den
enskilde skogsbrukaren fått nöja sig
med att endast utnyttja två tredjedelar
av sin marks kapacitet, trots den stora
kapacitetsökning som skett genom tillkomsten
av skogsägarnas egna moderna
industrier. Här kanske det är tillåtet
att säga, att om inte skogsägarna tagit
industribyggandet i egna händer, skulle
ytterligare en stor del av detta lands
skogsmark icke kunnat utnyttjas och
därmed inte heller kommit det samlade
samhällsresultatet till godo. Här är
det, menar jag, ett samhällsintresse som
jordbruksministern borde ägna sina
krafter åt i högre grad i stället för att
ändra ägarbalansen och försvåra en
vettig strukturrationalisering i bonde -

skogsbruket och därmed öppna möjligheterna
för en ökad avfolkning av
landsbygden.

Vi som fortfarande bor kvar ute i
glesbygderna vet nämligen att där storskogsbruket
drar fram minskar förutsättningarna
för en bofast befolkning.
Jag skulle gärna vilja fråga jordbruksministern
eller någon annan företrädare
för regeringspartiet hur det ur samhällssynpunkt
skall vara möjligt att de
människor som trots allt kommer att
finnas kvar — och måste finnas kvar
av olika anledningar — skall komma
i åtnjutande av samhällets service och
standard, när befolkningsuttunningen
har blivit ännu mer markant än vad
den är i dag. Jag ställer frågan med
tanke på samhällets ansvar för alla medborgare
i detta land oavsett var de bor,
och mot den faktiska bakgrunden att
det redan i dag föreligger besvärligheter
med kommunikationer, postlinjer,
skolresor, utbildning över huvud taget,
affärsmöjligheter — allt som är nödvändigt
för ett normalt liv.

Jag vill, herr talman, i korthet också
nämna något om en motion som har
väckts i denna kammare av mig och
några kolleger. Motionen berör en alldeles
speciell kategori av fastighetsägare,
nämligen yrkesfiskarna. Motionen
har behandlats välvilligt av utskottet.
Men samtidigt är utskottets utlåtande
oklart, och jag skulle vara utskottets
talesman tacksam om han ville göra
ett klarläggande av avsikten — huruvida
dessa speciella fastigheter, vartill
hör oskiftade fiskevatten, kommer att
i lantbruksnämnderna handläggas på
ett sätt som står i överensstämmelse
med vad vi har uttryckt i motionen.
Fiskelagstiftningen, som utskottet hänvisar
till, torde i varje fall inte kunna
läggas till grund för det skydd som
åsyftas i motionen.

I avvaktan på ett förtydligande från
utskottets talesman yrkar jag bifall till
reservationen I av herrar Sundin och
Grebäck.

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

I detta anförande instämde herrar
Mattsson, Johansson i Dockered, Franzén
i Träkumla, Eriksson i Bäckmora
och Vigelsbo (samtliga ep).

Herr LEVIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom den föregående
talaren ställde en direkt fråga rörande
hur man skall tolka utskottets
skrivning om motionen beträffande
kombinerade jordbruks- och fiskefastigheter,
vill jag erinra om att det i
motionen förutsattes att denna fråga
skulle lösas genom en särskild regel
om att fiske skulle kunna undantagas
för det fall att en person, som icke är
vare sig yrkesfiskare eller jordbrukare
inträder som köpare. Gentemot detta uttalar
utskottet, att något sådant inte
lär gå att genomföra enligt gällande
jorddelningslagstiftning. Eftersom fisket
är tillbehör till jorden, kan man
inte skilja fisket från denna som en
särskild fastighet.

Utskottsmajoriteten hänvisar emellertid
till gällande fiskerilagstiftning
—• det är närmast lagen om fiskevårdsområden
man har i tankarna. Om det
på en ö eller längs en kuststräcka inom
ett byalag förekommer gårdar som gemensamt
bedriver ett oskiftat fiske, kan
man bilda en fiskevårdsförening, i vilken
man med tre fjärdedelars majoritet
kan tvinga in alla fiskeintressenterna.
Därefter kan man i fiskevårdsföreningen
besluta hur fiske skall bedrivas.

Det finns också en annan möjlighet.
Jag tänker på de fall där det finns
några, kanske ett tiotal, kombinerade
fiske- och jordbruk, i vilka fisket utgör
det huvudsakliga näringsfånget. Om det
i kraft av den nya 4 § dyker upp en
köpare till en sådan fastighet, kan lantbruksnämnden,
som alltid skall pröva
dessa förvärv, ålägga vederbörande att
avstå en viss areal av marken för att
få förvärvstillstånd, och till denna areal
kan man liigga hela fiskeriitten.

Detta är de möjligheter som finns

Jordförvärvslag m. m.

enligt gällande fastighetslagstiftning.
Om det är fråga om en liten gård på
7—10 hektar föreligger inget hinder för
att från denna ta en eller ett par hektar
och lägga hela fiskerätten till denna
areal. Sedan kan man komplettera och
rationalisera någon av de andra gårdarna
genom att till denna lägga den
lilla avskilda delen med tillhörande
fiskerätt. Jag tror att problemet skall
kunna klaras på detta sätt.

På ostkusten förekommer det, om
också inte i någon större utsträckning,
fall, där detta kan bli aktuellt. Man har
där sedan generationer tillbaka bedrivit
fiske efter ett visst system, vilket
man inte gärna vill bryta sönder.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Den stora ägosplittring
inom skogsmarken, som uppstått i vårt
land med eller utan benägen medverkan
från den svenska lantinätarkåren,
försvårar och ibland förhindrar rationaliseringen
av skogsbruket. Arbetsmetoderna
har gått framåt ofantligt på
detta område. Bara under de senaste
fem åren har det ägt rum en revolution
inom framför allt storskogsbruket.

För att rationalisera denna näring är
det på många håll av stor vikt att
skogsmarken omarronderas. Man kan
känna en viss oro inför utsikten att
kompensationsregeln i bolagsförbudslagen
avskaffas. Den har dock i någon
mån verkat pådrivande i detta avseende.
Det finns ströskiften insprängda litet
varstans i bondeskogsbruket, vilka
ägs av bolagen, och det är angeläget att
man fortsätter med arronderingsförbättringar
genom köp och byte.

Denna fråga har berörts tidigare av
flera talare, och jag skall inte gå igenom
detaljerna. Jag skulle vilja illustrera
gången i detta ärendes hittillsvarande
riksdagsbehandling, vilken
kommer att avslutas i dag, på följande
sätt.

Departementschefen har uppmärksammat
frågan och förklarar att det

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Jordförvärvslag m. m.

bör gå bra att få storskogsbruket att
frivilligt avstå från dessa skiften. Motivet
är dels att han tror att det inte
finns någon anledning för skogsbolagen
och andra storskogsbruk att behålla sådana
skiften när de kan köpa mera
fritt än tidigare, dels att skiftena är
oekonomiska och att man fördenskull
inte önskar ha dem kvar. Han uppmanar
lantbruksnämnderna att passa
på i samband med prövning av förvärv,
men han säger ingenting om att detta
frivilliga avstående skulle påverkas av
hans lagtext utan anvisar bara som pådrivningsmedel
de expropriationsmöjligheter
som finns. — Bestämmelserna
om denna expropriation väckte mycken
uppståndelse när de infördes — jag tror
det var år 1947. Mig veterligt har bestämmelserna
emellertid aldrig tillämpats;
det skulle förvåna mig om så har
skett.

Utskottsmajoriteten har, tydligen påverkad
av styrkan i oppositionspartiernas
argumentering, läst in mera i departementschefens
förslag än han själv
velat inlägga däri. Utskottsmajoriteten
säger att den sökandes vägran att tillmötesgå
rationaliseringsorganens önskemål
bör kunna anses utgöra ett sådant
särskilt skäl mot att godta fånget som
avses i 4 § sista stycket. Vidare uttalas
att svårigheter kan uppstå. Utskottsmajoriteten
säger sig förvänta att »Kungl.
Maj :t skyndsamt tar initiativ till erforderlig
lagändring, om det visar sig att
lagen i förevarande sammanhang utgör
ett otillräckligt stöd för rationaliseringsverksamheten».

Vi reservanter har uppmärksammat
detta och vill skyndsamt genomföra en
lagändring. Vi litar inte på att utskottets
motivering är tillräcklig, särskilt
som den inte finner stöd i motsvarande
departementchefsuttalande. Vi har
kommit till den uppfattningen, att vad
utskottet i denna del är enigt om bör
klart framgå av lagtexten, och vi föreslår
därför en ändring i 4 §.

Departementschefen var inte nöjd

med formuleringen. Han medger att den
är svår att göra — han har tydligen
försökt själv. Vi hoppas emellertid att
formuleringen inte skall kunna missförstås,
och vi anser att den i varje
fall är bättre än en motivering som man
inte är säker på skall leda till de önskade
resultaten. Formuleringen är dessutom
inte så gjord, att förvärv skall
kunna vägras om man inte frivilligt avstår
mark, utan den är i stället skriven
så, att den som avstått mark har större
möjlighet att få förvärvstillstånd. Det
är alltså en psykologisk formulering,
som vi tror skall göra att storskogsbruket
presenterar exempel på att bitar
sålts, vilket man vill åberopa vid förvärv
av annan mark i rationaliseringssyfte.

Enligt min mening nås den snabbaste
arronderingsförbättringen inom skogsbruket
genom en kombination av frivilliga
köp och byten med ett lagligt
stöd för lantbruksnämnderna att föra
saken på tal i samband med prövning
av förvärv. Då det gäller att eliminera
nackdelarna med dessa ströskiften tror
jag man står på fast grund.

I fråga om tillämpningen av rationaliseringsparagrafen
— alltså 5 § — har
departementschefen gjort ett uttalande
som visar att några fasta normer inte
kan fastställas. Nej, normerna måste utvecklas
efter hand. Det innebär att lantbruksnämndernas
åtgärder efter bara
några år kan te sig ganska dubiösa, därför
att utvecklingen gått förbi dem. 1
fråga om ströskiftena i skogen behöver
man inte befara sådana följder.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de reservationer i tredje lagutskottets
utlåtande nr 22 vid vilka mitt
namn står antecknat.

Herr von SYDOW (h):

Herr talman! När efter inemot sex
timmars debatt vi mera meniga riksdagsmän
så sakteliga börjar få framträda
inför en nästan tom kammare,
kan man fråga sig om det egentligen

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

finns så många droppar kvar att krama
ut ur denna diskussion. När jag trots
detta har antecknat mig på talarlistan
i dag, har jag trott — kanske något inbilskt
— att kammaren ändock skulle
vilja höra några synpunkter från en
talesman, som haft en del att göra med
de skogsbolag, vilka i detta sammanhang
så många gånger på olika sätt varit
föremål för omnämnande.

Herr Nilsson i Svalöv läste upp lagrådets
uttalande i detta ärende, och det
gjorde han rätt i. Lagrådets uttalande
utgör nämligen i själva verket den spik,
på vilken hela denna reformfråga hänger.
Lagrådet — denna höga församling
av ytterst sakkunniga jurister — fastslår
med bestämdhet att vår nuvarande
lagstiftning på detta område innebär
begränsningar i den eljest gällande näringsfriheten
i vårt land. Jag tycker
att det har mycket stort värde att få
detta fastslaget just av en sådan grupp
sakkunniga i ansvarsställning som lagrådet
utgör. Man kan dessutom vara
särskilt glad över lagrådets slutreflexion
där det uttalar tillfredsställelse över
den liberalisering som utmärker förslaget
i jämförelse med den hittills gällande
lagen.

Jag vill ett ögonblick uppehålla mig
just vid näringsfriheten. Det synes mig
nämligen finnas verklig anledning att
vi erinrar oss, att sedan den lagstadgade
näringsfriheten infördes för över
hundra år sedan har i skydd av den
kunnat skapas bl. a. stora skogsindustrier,
genom vilkas verksamhet våra skogar
fått ett värde. Det finns också, tycker
jag, för skogens och jordens brukare
anledning att reflektera över att
det är i skydd av gällande näringsfrihetslagstiftning
som man har kunnat
bygga upp sina stora, riksomfattande
och mycket kapitalstarka organisationer
av olika slag.

Inte bara i debatten här i kammaren
i dag utan kanske än mer under den
allmänna diskussionen i pressen och
på massmöten har sedan i höstas ut -

Jordförvärvslag m. m.

talats farhågor för att bolagen genom
den nya lagen skulle inspireras till
skogsköp i sådan omfattning, att det
skulle bli en väsentlig rubbning av nuvarande
proportioner mellan olika
ägarkategorier. Ja, vad är det inte man
egentligen tilltror skogsbolagen, storbolagen
ofta kallade? Det var inte länge
sedan vi i denna kammare fick höra
att de där storbolagen har nog spelat
under täcket med regeringen och gjort
en skamlig överenskommelse med regeringen,
varigenom det skulle bli så
svårt för små skogsägare eller markägare
att få utöva den dem tillkommande
jakträtten på älg. I en del av de anföranden
jag lyssnat till här i dag har det
målats upp en bild som vill ge intryck
av att skogsbolagen likt glupande varulvar
är beredda att sluka rubb och
stubb av bondeskogen -— ja, även stubben
för den delen — och att de efter
att mellan sina skogshungriga käftar ha
fått någon riktigt saftig godbit skulle
vara beredda att höja en skål i ädelt
vin för sin vän nummer ett, den nuvarande
jordbruksministern. Om det nu
skulle vara så, att det där skålandet
skulle vara någon sorts daglig livsform
inom skogsbolagen är jag fullt beredd
att höja en skål för vem det vara månde
som verkligen lyckas avskaffa en ännu
bestående inskränkning i näringsfriheten.

Jag tror för min del inte att här
kommer att bli några större förändringar
i den nu bestående balansen mellan
ägarkategorierna. De ärade kammarledamöterna
kanske invänder: Det
tror du bara. Har du någonting att basera
din tro på?

Det är klart att en sådan uppfattning
i viss utsträckning — ingen vet ju i
själva verket med bestämdhet vad en
ny lag kan komma att medföra — måste
baseras på antaganden av olika slag.
Jag förmenar att vi har sådana antaganden
som också har mycket stor sannolikhet
för sig.

Om denna reform, om vilken det i

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Jordförvärvslag m. m.

själva verket föreligger så små sakliga
meningsskiljaktigheter, nu genomförs,
så innebär det en viss lättnad för bolagen
i förvärvet av skogsmark; det är
riktigt. Bolagen kommer naturligtvis att
sträva efter att i mån av sina finansresurser
— jag stryker under det — förvärva
skogsbitar som ligger väl intill
deras tidigare innehavda större skogskomplex.
Men det måste väl vara alldeles
uppenbart — vilket också från flera
håll har intygats •— att samtidigt kommer
man från bolagshåll att bli mycket
mer intresserad än nu av att sälja undan
bitar som ligger avlägset och på vilka
bolaget inte kan driva något vettigt
eller ekonomiskt skogsbruk.

Ett ytterligare belägg för riktigheten
av detta antagande — det är någon som
tidigare har snuddat även vid det —
är att bolagens ständigt minskande möjligheter
till självfinansiering inverkar
hämmande på deras möjligheter att samtidigt
tillgodose de mycket stora investeringsbehov,
som föreligger i våra fabriker
i dag och som ytterligare kommer
att göra sig gällande. Att samtidigt
göra större uppköp av skogsfastigheter
blir under dessa förhållanden inte lätt.
Jag är för min del övertygad om att bolagen
i allra bästa »saltsjöbadsanda»
också kommer att vilja förhandla med
de myndigheter, som det bär kan bli
fråga om, om att i kompensationssyfte
avbända sig sådana områden som bolagen
nu äger och som de inte har något
större intresse för.

I den pågående debatten i dag liksom
i tidigare debatter har jag inte så litet
förvånats över att man praktiskt taget
inte alls hört talas om deras synpunkter
som i dag antingen vilt eller av olika
skäl är tvungna att sälja sina fastigheter
inom skogs- och jordbruket. Vi bar
hört att minst 5 000 jordbrukslägenlieter
nedläggs varje år. Man har även
nämnt siffror av större storleksordning;
ända upp till 12 000. Jag vet inte vilket
som är riktigt. I varje fall är det en
högst betydande del av de nuvarande

ägarna av skogsmark och jordbruksmark
som ingenting hellre vill än sälja
till ett för dem rimligt pris. Den reform,
som nu åsyftas och som vi hoppas
stundar, kommer väl i alla fall att
ge denna mycket stora kategori av jordoch
skogsägare vida större möjligheter
att till rimligt pris få sin önskan uppfylld
vad beträffar försäljningen.

Vi inom skogsindustrien har fått en
hel del kritik för och det har uttryckts
en hel del undran över att vi med tillfredsställelse
kunnat hälsa ett förslag
från en socialdemokratisk jordbruksminister.
På den punkten skulle jag såsom
avslutning vilja anföra följande.

Ett förslag att undanröja åtminstone
en del av ännu bestående, mer eller
mindre skråbetonade inskränkningar
i näringsfriheten måste väl ändå hälsas
med tillfredsställelse av alla som inser
nödvändigheten av att stärka skogsindustriens
konkurrenskraft, så att denna
industri även i fortsättningen kan bidra
till upprätthållandet av den fulla sysselsättningen
och betala sådana priser för
sin råvara, att det lönar sig för skogsägarna
att avverka på sina skiften. Den
»enorma framstegs- och utvecklingstakt»,
som enligt finansministerns ord i
Köping i går kännetecknar vår industri,
kräver tidsenliga reformer i den utvidgade
näringsfrihetens tecken, och
den kräver dem snabbt.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jag kan instämma i vad
herr von Sydow sade i början av sitt anförande,
nämligen att det säkert inte
finns så mycket att tillägga i denna debatt.
Den har pågått under ganska
många timmar, och det föreligger inte
så stora meningsskiljaktigheter mellan
utskottsmajoriteten och reservanterna.

Herr Eriksson i Bäekmora sade i går,
att det blåser kyliga vindar kring dagens
jordbrukspolitik, trots att vi har ett
ganska ljumt majväder. Man kan väl
gott instämma med honom i detta yttrande.
Men det är inte första gången

Onsdagen den 5 maj 19C5 fm.

Nr 21

som det blåser litet kyligt kring en
jordbruksminister. Jag behöver bara
nämna Per Edvin Sköld. Kyliga vindar
blåste det också kring Sam Norup
när han lade fram sitt förslag om grispremierna
— den gången var det visserligen
det parti, som herr Hedlund nu
fördjupar sitt samarbete med, som gav
örfilarna, och Gösta Netzén fick nästan
lov att begära poliseskort när han skulle
fara hem från ett föredrag norröver.
Så inte är det något ovanligt att det blåser
friska vindar kring en jordbruksminister.
Han har en ganska utsatt post,
och det skulle vara ganska egendomligt
om den nuvarande jordbruksministern
blev helt godkänd; det tror jag inte skulle
vara riktigt bra.

Jag skall ta upp en fråga, som herr
von Sydow snuddade vid och som jag
tror är ganska väsentlig. Vi räknar med
att det läggs ned omkring 10 000 brukningsenheter
om året. Dessa brukningscnheter
ligger i mycket stor utsträckning
i glesbygderna, där det är svårt att
finna köpare och där säljarna har svårt
att få ut rimliga priser. Vi har fått känning''
av detta problem i lantbruksstyrelsen,
och vi har där ställt oss frågan:
Skall vi under sådana förhållanden ha
en lagstiftning som gör det svårt för
människor att sälja sin fastighet? Skall
vi ha en lagstiftning som bidrar till att
vi behåller ett proletariat i dessa glesbygder?
Jag kan inte finna att det är
rimligt, och det finns alltså anledning
att liberalisera denna lagstiftning. Jag
tror att herr von Sydow därvidlag var
inne på ett ganska väsentligt problem i
denna diskussion.

Låt mig säga ett par ord till herr Grebäck.
Ilan började sitt anförande med
att säga att vad som stått i stockholmspressen
nu tycks ha vandrat upp i regeringskretsen
ocli blivit regeringspolitik.
Jag förmodar att det var StockholmsTidningen
och Aftonbladet han närmast
syftade på. Men jag vet inte om han därvid
tänkte på dagens ledare i Stockholms-Tidningen,
som behandlar denna

Jordförvärvslag m. m.

fråga, eller om han närmast tänkte på
den artikel i samma tidning, där ClasErik
Odhner skrivit om dessa frågor.
Om herr Grebäck menar, att det är
Clas-Erik Odhners synpunkter som
vandrat upp i regeringskretsen, så tycker
jag att herr Grebäck inte borde ha
så mycket att invända.

Några ord till herr Nilsson i Svalöv.
Han säger att man inom utskottet snart
kom underfund med att det var mycket
små skillnader mellan de motioner som
väckts av centerpartiet, folkpartiet och
högern och att det skulle vara möjligt
att jämka ihop de olika förslagen till eu
gemensam reservation. Förmågan att
tolka motioner kan inte vara stor om
man kommer till den uppfattningen.
Centerpartiets förslag gick ut på att
hela propositionen borde avslås, d. v. s.
att den nu aktuella lagändringen skulle
uppskjutas. Folkpartiet gick i sina förslag
betydligt längre än propositionen,
och högern befann sig väl någonstans
mitt emellan. Men det har ändå kunnat
bli en kompromiss mellan dessa tre, och
vi får väl se hur det går vid voteringen;
förmodligen kommer väl centerpartisterna,
folkpartisterna och högermännen
att ansluta sig till den reservation som
deras representanter i utskottet genom
en kompromiss kommer fram till.

Jag skall bara ta upp ett par punkter
i herr Hanssons i Skegrie anförande och
i övrigt inte polemisera mot honom. Jag
tror att han, när han så småningom i
protokollet får läsa sitt anförande, kommer
att ångra att han läste in detta i
kammarens protokoll. Han säger bl. a.
att vi från regeringspartiets sida brukar
kasta ut siffror utan att kommentera
dem. Det var just var herr Hansson i
Skegrie själv gjorde i dag. Han sade
bl. a. att i fråga om 82 procent av de
sammanläggningar av brukningsenheter
som nu förekommer vore jordbrukarna
själva initiativtagare, medan lantbruksnämnderna
bara medverkat i 18 procent
av fallen. Av dessa siffror får man uppfattningen
att lantbruksnämndernas in -

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1905 fm.

Jordförvärvslag m. m.

satser inte skulle vara särskilt omfattande.

Vi har haft en diskussion kring dessa
frågor i 1960 års jordbruksutrcdning.
Herr Hansson i Skegrie vet precis lika
bra som jag att man inte bör ställa fram
dessa siffror nakna utan att de bör något
kommenteras. Det kan inte uteslutas
att när det gäller de 82 procenten, så
kan däribland förekomma fall där en
tjänsteman hos en lantbruksnämnd gett
en uppmaning till någon jordbrukare att
köpa en viss gård och lägga den till sin
fastighet; om han genomförde den rationaliseringen
finge han ett statligt
bidrag. Såvitt jag vet har det inte varit
lantbruksnämndernas huvudsakliga
uppgift att medverka till att jordbruk
lägges ned. Deras uppgift har också varit
att ge bidrag till såväl yttre som inre
rationalisering.

Man bör också ha klart för sig att de
siffror som herr Hansson i Skegrie här
lagt fram kan ge en missvisande bild
av vad som i själva verket har skett. Det
är väl inte farligt att påstå att det under
den nuvarande jordbruksministerns tid
— det har sagts många gånger i jordbruksutskottet
och även från denna talarstol
— har ställts betydande belopp
till förfogande för just åtgärder på dessa
områden. Ramarna för både inre och
yttre rationalisering liksom för driftrationalisering
har ökats på ett inte
oväsentligt sätt. För detta har jordbruksministern
tidigare fått erkänsla. Men i
dag ställes han i skottgluggen och anklagas
för att föra en politik som skulle
vara oförsonlig mot de svenska bönderna.

Herr Dahlgren frågade bl. a. om den
svenske bonden nu har skött sin skog så
pass illa att vi behöver en ny ägarbalans.
Jag kan svara att så inte är fallet, och
jag är inte övertygad om att det kommer
att uppstå en ändrad ägarbalans.
Det är möjligt att någon ändring sker
inen jag gissar att ändringarna inte blir
så stora.

Herr Dahlgren var inte inne i kamma -

ren när jag tog upp frågan om just de
brukningsenheter som lägges ned. Dessa
måste finna köpare på ett eller annat
sätt. Finns det inte presumtiva köpare
tillåter vi att bolag och andra får möjligheter
att köpa. Herr Dahlgren är den
ende som i det sammanhanget kommit
fram till att socialdemokraterna nu håF
ler på att smygsocialisera. Det har inte
remissorganen tänkt på, och inte heller
har herr von Sydow tänkt på det. Jag
vet inte i vad mån han är anhängare av
en socialistisk politik, men han har i
varje fall inte upptäckt att socialdemokraterna
nu är i färd med att låta bolagen
köpa så mycket skog som möjligt
för att sedan slå till och socialisera hela
skogsbruket. Den uppfattningen har
herr Dahlgren kommit fram till och det
måste ändå anses vara rätt snillrikt att
läsa ut detta ur propositionen. Jag tror
inte, herr Dahlgren, att det är så beställt
på den punkten. Vi vill bara se
till att vi inte skapar ett proletariat på
den svenska landsbygden.

Jag vill, herr talman, ställa en fråga
till herr Dahlgren. Jag gissar att det vid
voteringen kommer att bli på det sättet
att den reservation som avgivits av herr
Dahlgrens partivänner avslås. Därefter
kommer det att kvarstå en reservation
mot utskottsmajoritetens förslag, nämligen
centerpartiets, högerpartiets och
folkpartiets reservation. Herr Ohlin och
andra talare från folkpartiet har gång
efter annan varit uppe i denna talarstol
och sagt att den reservationen går betydligt
längre än vad regeringspropositionen
gör. Är då herr Dahlgren beredd
att medverka till liberalare möjligheter
för bolagen till köp för att socialdemokraterna
sedan skall slå till och socialisera
just bolagsskogen?

Herr talman! Jag tror inte att det
finns mycket mer att tillägga, men jag
fann herr Hanssons i Skegrie anförande
mycket anmärkningsvärt. Han talade
bl. a. om att det förts in något i vårt
demokratiska samhälle som aldrig tidigare
förekommit där, nämligen att man

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

lämnat en departementspromemoria
utan att representanter för andra partier
än det socialdemokratiska partiet
medverkat vid dess utarbetande. Det är
inte så särskilt många år sedan en sådan
sak förekom. Alla kommer vi väl ihåg
att förslaget om skördeskadeförsäkring
inte av någon mottogs med öppna händer
när det presenterades. Utredningsförslaget
sköts sönder av remissorganen
och föranledde ingen proposition till
riksdagen. Det utarbetades sedan en promemoria
inom jordbruksdepartementet
utan medverkan av representanter för
oppositionspartierna. Den promemorian
presenterades därefter för riksdagen.

Herr Hansson i Skegrie betraktar den
politik som vi i dag från socialdemokratiskt
håll för, och då närmast från
jordbruksministerns sida, som ett utslag
av maktfullkomlighet — ja, han använde
sig t. o. m. av uttrycket en nära nog
diktatorisk maktfullkomlighet. Om det
är så att herr Hansson i Skegrie tror,
något som sagts här förut, att herr
Holmqvist för en egen politik på detta
område kan jag försäkra herr Hansson
att så inte är fallet. Bakom herr Holmqvists
politik står den socialdemokratiska
riksdagsgruppen. Det uttalande
som herr Hansson i dag gjort kommer
såvitt jag kan förstå att medverka till
att samförståndslösningar i andra frågor
kommer att bli mycket svåra att
uppnå. Det är en utveckling som jag för
min del finner vara ganska olycklig.

Herr talman! Med det sagda vill jag
sluta mitt anförande, ocli jag yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr DAHLGREN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Får jag säga till herr
Persson i Skänninge, att vi alla är medvetna
om de förändringar som förestår
i jordbruket och skogsbruket och om
att dessa är mycket stora. Vår uppgift
är att försöka styra den väntade utveck -

Jordförvärvslag m. m.

lingen i en riktning, som för samhället
och människorna ter sig riktig och rimlig.
Reformivern får inte ta sig sådana
uttryck att man går till verket med
förutfattade meningar om att det just
nu är »ofrånkomligt» att reformera.

Det brukar vara så, herr Persson, att
man inväntar resultatet av pågående utredningar,
försöker att analysera följderna
av ett förslag. Den omläggning
av jordbrukspolitiken som vi kan vänta
om något år och alla övriga frågor
som sammanhänger med den är i och
för sig ett skäl för att uppskjuta den
förändring av jordlagstiftningen som
nu föreslås. Denna nya lagstiftning föregriper
ett parlamentariskt utredningsarbete
och är, ärligt sagt, präglad
av så många förutfattade meningar och
av en sådan överdriven tilltro till stordriftens
effektivitet, att det utgör ett
missbruk av den politiska makten att
nu lagfästa detsamma.

Till herr Persson i Skänninge vill jag
ytterligare säga, att jag kommer att
rösta även för de övriga reservationerna
för den händelse att reservation I
inte vinner kammarens bifall. Jag har
nämligen ingenting emot att enskilda
människor i detta land — även om de
inte skulle vara bönder eller skogsbrukare
— får förvärva jord och skog. Det
är det som är liberaliseringen i den reservation
som herr Persson åsyftade
och som han liksom jordbruksministern
hade så svårt att förstå.

Vad socialiseringen beträffar ställde
jag en fråga. Herr Persson har sagt att
det inte kommer att bli så att bolagen
kommer att socialiseras. Det kommer
inte att gå så illa, säger herr Persson.
Jag måste uttrycka min förvåning över
att herr Persson som socialdemokrat
tycker att det skulle vara illa att socialisera
samhället.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall börja med det
sista, så att jag inte glömmer bort det.

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 19C5 fm.

Jordförvärvslag m. m.

Om herr Dahlgren läser protokollet,
skall han finna att jag inte har använt
ordet »illa». Det förändrar bilden rätt
avsevärt. Jag sade att vi inte hade för
avsikt att socialisera något med denna
proposition. Jag vill ha denna förklaring
framförd för den händelse att herr
Dahlgren bär fått en annan uppfattning
av mitt anförande.

Sedan säger herr Dahlgren att denna
reservation skulle vara liberalare än
regeringsförslaget så till vida att alla
skulle få rätt att förvärva jord. Jag
måste ställa den frågan till några inom
högern eller folkpartiet: Är det inte enligt
reservanterna meningen att även
bolagen skulle få möjlighet att köpa?
Det måste vara meningen, såvitt jag
har läst reservationen riktigt.

Herr Dahlgren påstår att vi har föregripit
en pågående utredning. Han
tänker då på 1960 års jordbruksutredning,
som jag själv tillhör. Utredningen
fick denna PM på remiss och fick yttra
sig över den. Majoriteten inom utredningen
kom till det resultatet att vi
inte hade något emot att lagförslaget
presenterades för riksdagen. Men vi
förbehöll oss rätten att för den händelse
vi skulle komma fram till sådana
resultat att vi ansåg det nödvändigt
med ändringar skulle dessa självfallet
få vidtagas.

Herr DAHLGREN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Persson i Skänninge
säger att »vi inte hade för avsikt
att socialisera något med denna proposition».
Får jag fråga herr Persson: Är
det avsikten med en kommande proposition? Herr

PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Om herr Dahlgren lugnar
sig — varken han eller jag är så
gamla — är det möjligt att det kommer
en proposition om socialisering. Men
det var i varje fall inte avsikten med
den nu framlagda propositionen. Om

herr Dahlgren är så ivrig kan vi väl
försöka att på något annat område påskynda
utvecklingen och lägga fram ett
socialiseringsförslag så att herr Dahlgren
skall få tillfälle att delta i diskussionerna.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! I fråga om de principiella
frågorna i utskottets utlåtande vill
jag ansluta mig till de synpunkter som
framförts av herr Grebäck. I övrigt har
jag på många punkter också blivit förekommen
av herr Dahlgren.

Vad jag här ville säga några ord om
är borttagandet av bolagsförbudslagen.
Jag gör detta därför att jag i egenskap
av lantbruksnämndens ortsombud under
tolv år i en socken med tusen brukningsenheter
och med bolag som bär
rätt stora resurser fått den uppfattningen
att stora risker är förenade med
den utveckling som kan följa av det
beslut som eventuellt fattas här i dag.

Jag är fullt införstådd med att all
mark, jord och skog skall utnyttjas effektivt.
Därför är jag också medveten
om att vi måste ha en förvärvslagstiftning.

Herr Levin konstaterade att vi alla är
överens om detta. För min del har jag
aldrig haft någon annan uppfattning.
Jag tror att jord- och bondebruket i
enskild ägo utgör den bästa garantien
för att markerna blir ordentligt skötta,
och jag tror att man måste ha en lagstiftning
som främjar rationaliseringen
och då främst strukturrationaliseringen.
Vi måste också försöka förhindra
spekulationsköp. Men samhället förändras
— det har sagts förut i dag — och
förändringar är nödvändiga. Jag är
inte heller emot en modernisering av
jordförvärvslagen. Men man kunde väl
ha väntat tills 1960 års jordbruksutredning
blev klar, eftersom den behandlar
många frågor som sammanhänger
med dem vi nu diskuterar.

Det är slopandet av bolagsförbudslagen
som är det mest beklämmande.

Onsdagen den 5 maj 1905 fm.

Nr 21

Jag säger detta trots att jag uppträder
efter det herr von Sydow hållit sitt anförande.

Herr Levin och herr Karlsson i Huddinge
talade om skillnaderna mellan
utskottsutlåtandet och reservationerna.
De sade att dessa skillnader inte vore
särskilt stora. Jag skall inte förringa
värdet av reservationerna —- de har
sina fördelar framför utlåtandet — men
jag vill ändå betona att det ligger mycket
i vad herr Levin och herr Karlsson
säger i detta avseende. Jag tror att
ståndpunkterna i övriga frågor inte alls
är så väsensskilda som i frågan om bolagsförbudslagens
slopande. Den är det
värsta avsnittet i förslaget.

Jag hörde referat från förstamajtalen,
även av jordbruksministerns, som bl. a.
handlade om de människor som gått
emot en rationalisering. Man kan ha
olika uppfattningar om detta. Men jag
frågade mig: Hur kommer det att se ut
om nu bolagsförbudslagen försvinner?
Enligt min uppfattning, som jag stöder
på mångårig erfarenhet, kommer väl
detta att verka hämmande på rationaliseringen.
Det kommer att hämma de
enskilda men inte bolagen — den saken
är klar. Bolagen kommer enligt
vad jag kan förstå att ligga kvar med
sina innehav av jord och skog, och de
kommer att försöka få dem förstorade.
De kommer att utöka arealer som nu är
insprängda mellan andra skiften. Jordbrukarna
är kanske inte så snabba när
det gäller att komma i gång med något
nytt, och därför har utvecklingen av
bytesverksamheten inte gått särskilt
fort. Men vi som har följt denna fråga
vet att den på sista tiden börjat komma
i gång och fått rätt hygglig omfattning.
Man får vara nöjd med de två
senaste årens utveckling härvidlag.

Men när nu regeringen har tillmötesgått
storbolagen ocli detta blir känt, då
blir det stopp på denna bytesverksamhet
från bolagens sida. Detta utgör ett
belägg för att vad jag säger iir riktigt.

Jag beklagar också att förslaget om
bolagsförbudslagens avskaffande kom -

Jordförvärvslag m. m.

mit till utan någon speciell utredning.
Det kommer onekligen att bli så, när etl
skifte blir till salu, att som köpare kommer
att uppträda ett bolag på ena sidar
och en enskild på den andra. Med hänsyn
till bolagets större kapitalresursei
blir det väl detta som kommer att köpr
marken. Det blir sålunda inte konkurrens
på lika villkor.

Det är storfinansens vädjanden till
regeringen som här har gett resultat.
Herr Levin sade att han hade läst referat
av tidigare diskussioner i denna
fråga. Jag har också gjort det och kan
konstatera att socialdemokraterna på
den tiden var för en bolagsförbudslag.
De har pratat livligt för den. Nu har
det emellertid svängt på den kanten.
Ute i landet har väl människorna över
lag, även skogsarbetarna, den uppfattningen
att det förekommit ett samarbete
mellan regeringen och bolagen som
blivit allt bättre. Det är på den punkten
som jag tycker att debatten, speciellt
tidningsartiklarna, i hela denna
fråga inte tillräckligt har klarlagt rådande
förhållanden. Bl. a. står det att
det numera råder enighet mellan de
borgerliga. Vi skall väl ändå ha klart
för oss att detta är totalt fel. Vi i centerpartiet
vill ha bolagsförbudslagen
kvar, men det vill inte de övriga. Det
är angeläget att påminna om detta, därför
att det är den stora frågan. De andra
frågorna kan vi alldeles säkert komma
överens om.

Konsekvensen av bolagsförbudslagens
slopande kan väl inte bli något
annat än att ägarebalansen rubbas. Det
kommer att bli mindre mark i enskild
ägo och mer mark i bolags och i statlig
ägo.

Här har tidigare sagts att där bolagen
träder in, där försvinner människorna.
Det har vi sett många exempel
på. Bolagsbygd är avfolkningsbygd. Detta
medför automatiskt stora svårigheter
för kommunerna hl. a. i fråga om
samhällsservice diirför att det blir svårt
att få ett tillräckligt skatteunderlag.

Det kanske allra viirsta är att det, se -

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Jordförvärvslag m. m.

dan man sopat bort bolagsförbudslagen,
blir svårt att Undra lagstiftningen
igen. Att tillmötesgå bolagen på det sätt
som regeringen nu gjort är tydligen ett
av dess djärva mål.

Jag har suttit och lyssnat till debatten,
och jag har hört på herr Nilsson i
Svalöv, som förklarat sig i stort sett vara
nöjd med regeringens förslag. Herr von
Sydow var i ännu högre grad belåten
med det hela. Jag förstår detta mycket
väl. Herr Persson i Skänninge var väl
också av ungefär samma uppfattning.
Herr von Sydow sade att problemet kommer
att lösas och att det väl inte blir så
farligt, ty det kommer att lösas i allra
bästa saltsjöbadsanda. För min de! tycker
jag snarare att det har lösts i allra
bästa harpsundsanda, som jag ser på
frågan.

Man har sedan försökt gå in på reservationerna
och de smådiskussioner
som kan råda på den punkten för att
ledamöterna skulle glömma bort vad
som är väsentligt, nämligen att bolagsförbudslagen
slopas i detta sammanhang.

Jordbruksministern är inte inne; jag
skulle annars ha ställt ett par frågor till
honom. Jag förstår att jordbruksministern
inte har praktiska erfarenheter i
dessa frågor, och det fordrar jag inte
heller. Men om det skulle gå så — som
jag för min del befarar — att bolagsförbudslagens
slopande kommer att i hög
grad försvåra rationaliseringen för de
enskilda människorna, är då jordbruksministern
villig att revidera lagen,
d. v. s. skärpa den gentemot bolagen?
Vidare skulle jag vilja fråga: Om bolagsförbudslagens
slopande kommer att
innebära — och det gör det säkert —
att priserna på fastigheterna drivs upp
så att nybörjarna inte är konkurrenskraftiga
på samma sätt i förhållande
till bolagen, är då jordbruksministern
villig att ställa medel till förfogande
för dessa enskilda nystartande människor
— och redan befintliga jordbrukare
också — i form av lån mot en

rimlig ränta? Detta är två frågor som
jag tycker borde ha belysts i sammanhanget.
Jag anser att det är rätt bekymmersamt
att gå till beslut i dessa frågor
utan att veta mer om vad framtiden
kommer att bära i sitt sköte.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till reservation I.

Herr von SYDOW (h) kort genmäle:

Herr talman! Ja, där hade vi de där
rysliga storbolagen igen! Det är alldeles
märkvärdigt vilka troll de är och hur
långlivade de är! Och spöka skall de alltid
göra! De måtte ha ett oerhört grepp
över sinnena, när man kan bli så till den
milda grad uppskrämd över vad som
nu förestår!

Herr Jonasson sade att ägarebalansen
mellan olika kategorier kommer att rubbas.
I mitt förra anförande förnekade
jag icke möjligheten av detta. Jag sade
tvärtom, att det är sannolikt att det blir
någon förskjutning i det nuvarande förhållandet
50—25—25. Vi vet alla vad
som menas med det. Men någon olägenhet
av detta kan icke uppstå. Det står
väl icke skrivet i stjärnorna att det för
evigt skulle vara på det viset, att skogen
till 50 procent skulle ägas av enskilda,
till 25 procent av bolag och till
25 procent av staten och kommunerna!
Det skall väl inte vara ett evigt bestående
förhållande. Det kan vi inte heller
räkna med att det blir; nödvändigheten
pockar sig fram även på den här fronten.

»Där bolagen träder in, där försvinner
människorna!» Bolagen är således
den stora busen. När de kommer in, så
flyr alla människor i trakten, och bolagen
slår sina klor i bytet. Ja, man behövde
knappt bemöta detta. Jag har
många års erfarenhet, inte bara från
de bolag som jag själv företrätt utan
även från andra, och jag har ofta bevittnat
hur bolagen lagt sig vinn om att bebygga
områdena med moderna egnahem
och andra fastigheter just för att

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

få en lämplig befolkningsgrupp kvar i
de områden där bolagen har sina skogsinnehav.

Den bytesverksamhet som nu äger
rum i blygsam omfattning mellan bolag
å ena sidan och enskilda å andra sidan
har så småningom blivit litet livligare,
säger herr Jonasson. På sina håll har
den nog det; Kopparbergs län har exempel
på detta. Men eljest har den varit
av mycket ringa omfattning. När jag
talade om »saltsjöbadsanda», så var det
i sammanhang med att jag uttalade min
övertygelse om att skogsbolagen helt
säkert i bästa sådan anda kommer att
engagera sig i de förhandlingar om ett
kompensationsförfarande som utskottsmajoriteten
i vissa fall förutsätter och
som även jordbruksministern har antytt
såsom lämpliga.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr von Sydow säger
att han har lång erfarenhet från storbolagen,
och jag är också fullt på det klara
med att så är fallet. Men den som i liEhet
med mig har vuxit upp i skuggan av
storbolagen under knapphetens kalla
stjärna har kanske även han fått vissa
erfarenheter, herr von Sydow! Detta är
emellertid en sak som vi kanske kan
diskutera en annan gång.

Herr von Sydow säger att han inte
tror att han behöver bemöta Jonasson
när det gäller utflyttningarna. För min
del kan jag säga att herr von Sydow är
mycket välkommen till bygder där jag
kan bevisa mitt påstående på ort och
ställe i praktiken; det kanske håller
längst.

Till sist vill jag säga att när det gäller
frågan om bytesverksamheten, som
herr von Sydow var inne på, så förhåller
det sig väl så, att den börjat komma
i gång rätt bra men att den stoppats.
Säkerligen kan erfarna lantbruksnämndsledamöter
vitsorda att det är riktigt
som jag säger att det kommer att
bli besvärligt att klara bytesverksamheten
i fortsättningen och att bolags -

Jordförvärvslag m. m.

förvärvslagens slopande också kommer
att hämma jordbrukets rationalisering.

Herr von SYDOW (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har den största
respekt för den erfarenhet som herr
Jonasson utan tvekan har bakom sig
liksom många andra. Jag har själv
med egna ögon sett — det vill jag gärna
erkänna — att det i forna dagar mellan
skogsbolag och deras anställda, arrendatorer
och skogsarbetare varit förhållanden
som på intet vis varit tillfredsställande.
Men vi har väl i alla fall
utvecklats sedan den tiden. Jag förstår
att den tiden kan ha lämnat vissa bittra
minnen och att det kan vara svårt att
komma över dem. Men vi skall väl ändå
se framåt och erkänna att den nuvarande
svenska industrien är besjälad av
förståelse för vad herr Jonasson nu talar
om och arbetar i en modern »saltsjöbadsanda».

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara säga till
herr von Sydow att det skall bli mig
ett stort nöje, om jag i framtiden kan
få konstatera, att herr von Sydow har
rätt och att det inte kommer att bli
några sådana ingrepp från bolagens
sida som jag befarar. Jag hoppas att
herr von Sydow i sin ställning också
medverkar härtill, och jag tackar för
ett gott meningsutbyte här.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Efter att stormmolnen
omkring denna fråga i varje fall tillfälligt
har lagt sig skall jag be att få understryka
det välmotiverade och välbalanserade
uttalande som herr Grebäck i debattens
början gjorde om familjejordbruket.
Familjejordbruket har enligt
min och jag vågar säga mina meningsfränders
uppfattning ett mycket stort
värde för vårt land, och dess möjlighet
till anpassning i takt med teknikens
och samhällets utveckling bör på allt
sätt tillvaratagas. Det är ur denna syn -

Onsdagen den o maj 196o fm.

96 Nr 21

Jordförvärvslag m. m.

punkt jag i dag kan ansluta mig till det
förslag till jordförvärvslag som redovisats
i reservationerna av herr Alexanderson
in. fl.

Som många här känner till, har jag
varit skeptisk till en särskild jordförvärvslag
i vad det gäller fysiska personer,
men med tanke på de modifikationer
som nu föreslås liksom även att
bolagsförbudslagen inbakas i lagkomplexet
kan jag acceptera en lagstiftning
på detta område. Det är emellertid
främst mitt intresse av att utvecklingen
av familjejordbruken och även naturligtvis
tvåfamiljsjordbruken befrämjas
som gör att jag i dag kan acceptera en
lagstiftning av den typ som nu föreslås.

Alldeles utan problem blir man nog
inte i fortsättningen heller, trots att
lagen genom tillämpning av 5 § skall ge
möjlighet att styra utvecklingen. Det är
säkerligen inte i så få fall som själva
förekomsten av lagen som sådan har
hindrat en önskvärd storleksrationalisering.
Vår herre har kanske inte heller
alltid begåvat lantbruksnämnderna med
det högsta mått av vett och förstånd. Det
finns också andra omständigheter som
har gjort att lagen inte kunnat få den
effekt som varit avsedd; inte minst har
detta berott på den lurpassning i vassen
som man ibland har kunnat bevittna.

Låt mig, herr talman, sluta med en
förhoppning att den lag vi nu får, trots
att den ur mina synpunkter i flera avseenden
kunde ha blivit bättre, dock i
högre grad än den hittillsvarande jordförvärvslagen
kommer att hjälpa den
unga generationens lantbrukare och
skogsbrukare att bli brukare av rationella
och bärkraftiga företag. Det är här
fråga om en grupp framåtsträvande
dugliga ungdomar som är väl värda
samhällets stöd i en besvärlig brytningstid.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag skulle först vilja uttala
ett tack och förtroende för jordbruksministern
från det överväldigande

antalet konsumenter i detta land. Det
förefaller nämligen som om man skulle
tro att denna fråga i dagens situation
endast skulle gälla en liten grupp av
jordbrukare som skulle ha en priviligierad
ställning. Vi har emellertid folkpensionärer,
barnfamiljer och små inkomsttagare,
som alltid måste vara beroende
av att vår industri, vår företagsamhet
och över huvud taget vår produktion
skall vara så effektiv som möjligt.
När man nu skall gå in för en uppmjukning
av denna lag tror jag att det
är angeläget att man inte glömmer bort
denna synpunkt. Som jordbruksministern
säger innebär förslaget en mycket
begränsad förändring av lagstiftningen.
Det är givet att konsumenternas intressen
borde ha beaktats i större utsträckning
än som sker genom detta förslag,
men jag förstår att man i dagens situation
inte har haft möjlighet att komma
längre.

Jag vill också i detta sammanhang bara
konstatera att när man talar om
enighet från oppositionens sida så är
det ganska märkligt. Centerpartiet, som
ju ändrade namn från bondeförbundet
för att poängtera att det även skulle
visa hänsyn mot andra grupper än bönderna,
har nu inte bara gått ifrån allt
som skrivits i RLF-tidningen utan har
till och med gått ett steg längre. Man
frågar sig då om centerpartiets »orrspel»
med folkpartiet, som utestänger
högern från reviret, har resulterat i den
där kromosomtuppen, som man förutsatte
skulle bli följden av denna vårlek.
Jag vågar säga att resultatet endast har
blivit det att centerpartiet uppgivit alla
sina positioner i denna fråga. Vad anklagar
då herr Hansson i Skegrie jordbruksministern
för? Anklagelserna borde
riktas mot centerpartiet, som svikit
alla sina löften och uttalanden. Att folkpartiet
i sådana här frågor oftast väljer
en taktik som man inom centerpartiet
inte skulle ha valt bör vara en allvarlig
tankeställare inom centerpartiet om de
inte återigen skall hamna i fel fålla.

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

Folkpartiets taktik må vara dess ensak,
men det är förvånansvärt att centerpartiet
anslutit sig till den.

Jag vill ärligt erkänna riktigheten
av vad herr von Sydow sade om att bolagen
av i dag och bolagen under baggböleriets
tid är helt olika. Undantag
finns givetvis.

Ur industriarbetarbefolkningens synpunkt
är det angeläget att råvaran till
industrien säkras. Det bör finnas jämn
tillgång till den, och prisutvecklingen
får inte verka störande på industrien.
Man kan självfallet diskutera olika
ägandeformer. Det är emellertid angeläget
att det från denna talarstol säges
ifrån att det inte kan vara rimligt att
jordbrukarna mäles ut från de mödor
som exempelvis industriarbetarna, handeln
och mindre företagare får utstå
i fråga om rationalisering m. m. Det kan
inte vara rimligt att ägofördelningen
inom jordbruket är densamma med den
lilla grupp av jordbrukare som nu finnes,
8—12 procent av befolkningen, som
den var när 80 procent av befolkningen
var jordbrukare.

Som konsument anser jag det angeläget
att understryka att priser och förutsättningar
för produktionen inte bara
angår den producerande parten och inte
skall vara något självändamål. Produktion
förutsätter att man tjänar konsumenterna
genom billiga och bra varor i
den utsträckning detta är möjligt.

Det har här talats om vad som är rationellt
och vad som inte är rationellt.
Jag anser att domänverket eller samhället
skall ges ökade möjligheter att
åt samhället förvärva en större mängd
råvaror. Samhället behöver få tillgång
till mera skogsmark, men det måste
även klara andra viktiga funktioner. Jag
beklagar endast att domänverket exempelvis
i Uppland har så ringa makt.

Det är mycket märkligt att inte bönderna
gjort en uppmarsch mot herr
Iledlund i stället för mot jordbruksministern.
De som skall leverera eu vara
till herr Hedlunds aktiebolag har väl

Jordförvärvslag m. m.

både köp- och leveranstvång. Om herr
Hedlunds aktiebolag nu blir ett jätteföretag
kan det givetvis i den nuvarande
produktionen göra ingrepp som kraftigt
kan rubba arbetsförhållandena och samhällsintressena.

Lagar kan naturligtvis vara bra, men
tillämpningen blir ändå det väsentliga.
De som skall tillämpa lagen har därför
ett mycket stort ansvar i detta sammanhang.
Även om man kan konstatera att
lagen har tagit vissa hänsyn och är en
väsentlig förbättring skulle jag för min
del ha önskat att man kunnat gå ännu
längre för att tillmötesgå samhällsintresset.
Detta får vi emellertid förmodligen
tillfälle att diskutera i framtiden.

Beträffande en fråga som gäller äganderätten
i framtiden är det självklart att
talet om socialisering av vårt samhälle
uppträder som ett spöke. Det är angeläget
att påpeka att utvecklingen inom
vårt lands näringsliv går mot en koncentration
— det kallas inte socialisering
— som självklart påminner om att
samhället självt tvingas till de stora
enheterna på ett sätt som gör att man
kanske i framtiden, mycket snart kanske,
får överväga om inte råvarukällorna
bör överföras till samhället för att
våra industrier skall funktionera på ett
riktigt sätt.

Herr talman! I nuvarande situation
ber jag därför få yrka bifall till utskottets
förslag och samtidigt uttala min
förvåning över den underliga vandring
som centerpartiet har gjort i detta sammanhang.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg talade
om jordbrukarna som om de vore eu
privilegierad grupp. Vad avser då herr
Lundberg? Är det levnadsstandard, arbetstid,
.semester, eller vad är det som
herr Lundberg tänker på när det gäller
jordbrukarna som privilegierad
grupp?

Herr Lundberg säger vidare att centerpartiet
har givit upp alla sina posi -

4 — Andra kammarens protokoll 1905. Nr 21

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Jordförvärvslag m. m.

tioner. Exemplifiera då i vilka avseenden
vi har givit upp dessa? Fortfarande
ansluter vi oss till jordförvärvslagens
5 §, rationaliseringsparagrafen, som vi
tillmäter en oerhörd betydelse då det
gäller att bibehålla och förstärka inte
minst familjejordbruken. Vad är det
för någonting som vi har uppgivit? Vi
har fortfarande den bedömning som
vi alltid haft.

Sedan sade herr Lundberg att vi nu
hade kommit i fel fålla igen. Menar herr
Lundberg att vi var i fel fålla förra
gången också? I vilken fålla skall vi
vara egentligen? Vi är nog i vår egen
fålla.

Jag vill också ta upp en annan sak.
Herr Lundberg skall inte glömma bort
att 1960 års jordbruksutredning, som
bl. a. hade en arbetsgrupp bestående av
experter från lantbrukshögskolan, visade
att det billigaste sättet att rationalisera
jordbruket var att köpa till jord
och skog. Sedan säger man att jordbrukarna
skall rationalisera sina företag.
Skall vi då inte använda det rationellaste
medel som står till vårt förfogande
och förstärka våra brukningsdelar?
Tror inte herr Lundberg att, om vi skall
fördubbla brukningsdelarna, den mark
som blir ledig både när det gäller jord
och skog behövs för att jordbrukarna
skall kunna hänga med då det gäller
levnadsstandardhöjning här i landet?

Vidare sade herr Lundberg någonting
om att råvarukällorna skall överföras
till staten. Vad skulle man vinna
med detta? Skulle man vinna någonting
samhällsekonomiskt sett? Kan domänverket
i dag presentera kalkyler som
visar att det bär några företräden framför
de andra ägarkategorierna, som visar,
att man hade någonting att vinna
på en sådan överföring? Jag kan inte
förstå annat än att det vore rena Jsiåfingrigheten.
Först får man väl presentera
en ekonomisk kalkyl som visar
att det samhällsekonomiskt fanns någonting
att vinna på detta, men, herr
Lundberg, den kalkylen kommer Ni ald -

rig att kunna prestera — det kan jag försäkra.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle ha förstått
centerpartiet om det hade hållit sig till
den reservation som herr Grebäck har
avlämnat, men i och med att herr Grebäck
är besluten att hoppa över till den
andra reservationen, tillsammans med
sin medhjälpare, får man väl säga att
detta är det mest ologiska hopp som har
företagits. Det förtar hela effekten av
agitationen i RLF-organet och den
stämning som centerpartiet genom cirkulär
m. m. jagat upp i det svenska
samhället mot jordbruksministern.

Som herr Grebäck vet är det numera
inte bara fråga om att köpa mark för
att använda till jordbruksändamål, utan
marken besås ofta med skogsfrö.

Till herr Grebäck vill jag vidare säga
att centerpartiets uppfattning att samhälle,
kommun, landsting och andra
samfälligheter skulle komma i en försämrad
ställning än för närvarande är
orimlig.

Sedan detta om fel fålla! Jag är inte
så övertygad om att centerpartiet alltid
har varit i rätt fålla under senare tid,
Om jag förstod herr Ohlin rätt har centerpartiet
hoppat in i en fålla där lammet
så att säga ätit upp vargen, och
vargen fortsätter ändock att tjuta, emedan
den tror att den fortfarande lever
i frihet. Herr Grebäck! Jag tycker verkligen
att Ni och Edra vänner inte skulle
ha försatt Er i denna situation, därför
att av två oförenliga saker kan man
inte göra en enhet.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Till det senaste intressanta
anförandet kunde det finnas anledning
göra vissa kommentarer. Den
mångfald av konsumenter som herr
Lundberg talade om blir nog litet illa
informerade om de skall lita till herr
Lundberg. Skall han dessutom föra deras
talan är de också illa represente -

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Nr 21

rade. Jag skulle ha lust att citera vad
förre ålderspresidenten i denna kammare
sade vid ett tillfälle strax före
jul när herr Lundberg från talarstolen
i ett sammanhang yttrade: »Herr statsrådet»
— vem det nu var — »för en sådan
saklighet och logik ber jag Gud
bevara mig.» Då sa förre ålderspresidenten
Sköld: »Käre Lundberg, Gud har
alltid bevarat dig från saklighet och
logik.»

Herr talman! Jag har närmast begärt
ordet med anledning av en formulering
på sid. 36 i det föreliggande utskottsutlåtandet.
Utskottsmajoriteten framhåller
där att »förädlings- och distributionsföretag
inom livsmedelssektorn
bör få möjlighet att utsträcka sin verksamhet
till att omfatta även jordbruksproduktion.
Vid remissbehandlingen
har framhållits att förslaget i denna del
innebär beaktansvärda fördelar för en
förbilligad livsmedelsproduktion till
gagn för landets konsumenter.» Enligt
min mening bör man inte på detta sätt
invagga konsumenterna i falska förhoppningar.
Även om livsmedelsindustrien
genom lagförslaget får större
möjligheter att i framtiden ta hand om
råvaruproduktionen, kan inte industrien
sänka prisnivån. Det är ganska
märkligt att ingen av utskottsmajoritetens
ledamöter är tillräckligt insatt i
ämnet för att ha kunnat förhindra en
skrivning som är så vilseledande inte
minst för konsumenterna här i landet.
Utskottsmajoriteten använder visserligen
det uttrycket att »detta har framhållits
vid remissbehandlingen», men
iiven denna formulering är inadekvat
eftersom av trettiotalet remissinstanser
endast två instanser har denna uppfattning,
nämligen statens jordbruksnämnd
och Kooperativa förbundet.

Det är speciellt förvånande med denna
bedömning från KF:s sida, eftersom
KF i praktiken klokt nog låter privata
företagare svara för råvaruförsörjningen,
exempelvis när det gäller broilerproduktionen.
Varpå kan det bero att

Jordförvärvslag m. m.

KF inte tidigare verkställt en vertikal
integration nedåt av denna produktion?
Man har ju redan nu varit absolut oförhindrad
att göra detta. Jo, det beror
kanske därpå att det inte är lika lätt
att organisera upp en livsmedelsproduktion
som en konsumbutik.

För att inga missförstånd skall uppstå
vill jag säga ifrån att jag har den
bestämda uppfattningen att vårt jordbruk
bör bedrivas rationellt och högeffektivt.
Jag är också medveten om att
det alltjämt finns brukningsdelar som
inte kan fylla dessa krav och som till
sist kommer att försvinna, av den enkla
anledningen att vederbörande jordbrukare
inte får betalt för sitt arbete. Å
andra sidan är jag pretentiös nog att
påstå att jag har erfarenhet av rationell
och högeffektiv jordbruksproduktion,
och jag vet att det inte finns utrymme
för någon lägre prisnivå trots dessa
förutsättningar och trots en mycket
högt uppdriven arbetstakt — en arbetstakt
som det inom andra näringar äi
svårt att finna motsvarighet till.

Ilur kan det då komma sig att man
från konsumenthåll har satt i gång med
dagens snedvridna debatt om livsmedelsprisnivån?
Ja, det är kanske ursäktligt,
om vi betänker att konsumenterna
från officiellt håll matas — medvetet
eller omedvetet — med vilseledande
och felaktiga uppgifter. Jag hänvisar
exempelvis till vad som säges på
sid. 36 i utskottsutlåtandet. Men även
om det för tillfället ser mörkt ut, är det
min förhoppning att vi framöver genom
en objektiv upplysning skall kunna
öka förståelsen mellan producentoch
konsumentgrupperna. Jag är optimistisk
nog att hoppas att även jordbruksministern
skall bli mottaglig för
sådana fakta trots att hans ambitioner
i den riktningen på senare tid inte varit
alltför påtagliga.

Ilur förhåller det sig i verkligheten?
Är maten för dyr? Är det föreliggande
lagförslaget berättigat ur den synpunkten?
.lag skall inte för min del svara

100

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Jordförvärvslag m. m.

med några allmänna värderingar, utan
jag vill referera en del faktiska uppgifter
och sedan överlåta reflexionerna åt
andra.

Distributionsgruppen inom 1960 års
jordbruksutredning bär vid sina undersökningar
kommit till det resultatet
att kostnaderna för den totala svenska
konsumtionen år 1962 var 47,5 miljarder
kronor. Därav utgjorde kostnaderna
för livsmedel 12,9 miljarder, medan
värdet av konsumerade livsmedel
från svensk jordbruksproduktion uppgick
till 8 miljarder. Jordbrukarnas andel
av dessa 8 miljarder kronor var
högst 50 procent. Det betyder att av
den totala svenska konsumtionen, 47,5
miljarder kronor, var jordbrukarnas råvaruprisandel
4 miljarder eller 8,4 procent.

Är detta för mycket eller för litet?
Ja, det är den saken som debatteras,
bl. a. i vissa statsrådstal med en del
underliga uttalanden om korv och annat.
Hur ter sig kostnaderna vid en internationell
jämförelse? Statens prisoch
kartellnämnd har för en svensk
genomsnittsfamilj sammanställt en veckomatsedel
som omfattar inköp av 17
olika livsmedel, korven inberäknad. Vidare
har jordbrukets konsumentupplysning
år 1964 företagit en undersökning
om hur många timmars arbetslön som
i olika länder behövs för att betala
detta veckoinköp. Man har därvid utgått
ifrån en extrem låglönegrupp, nämligen
gorvarbetare inom lantbruk och
industri, och fått fram följande antal
arbetstimmar: Italien 23,7 timmar,

Schweiz 22,6 timmar, Frankrike 22,2
timmar, Belgien 21,1 timmar, Tyskland
19,2 timmar, England 14,1 timmar, Norge
13,7 timmar och USA 13,4 timmar.
Först på nionde plats kommer Sverige
med 12,5 arbetstimmar. Det är ingen
värdering jag gör, men min slutsats är:
Räkna inte med att dagens lagändring
skall kunna infria de förväntningar om
lägre prisnivå som antydes i utskottsmajoritetens
bedömning.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om herr
Larsson i Borrby åberopar herr Sköld
eller vänder sig till Vår Herre för att
få centerpartiet ut ur en förtvivlad situation.
Men hur herr Larsson än månde
bedja, lär man väl i centerpartiet
ändå få lov att tänka över hur man vill
ha det i framtiden och hur man skall
bedriva sin agitation. Om man fortsätter
med herr Larssons resonemang,
kanske man inte kommer till vare sig
den ena eller andra platsen eller ett
ställningstagande.

För konsumenterna är det mycket angeläget
att rationaliseringen verkligen
ger utslag i priserna. Nu tar sig den
s. k. högeffektiviteten uttryck i att konsumentpriserna
går upp, samtidigt som
de mindre jordbrukarna såväl i Mellansverige
som norrut i landet klagar och
säger att visserligen går priserna från
de producerande företagen inom jordbruket
upp, men det är bara en liten
del av stegringen som går till dem som
brukar jorden, alltså till bönderna och
småbrukarna.

Herr LEVIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Larsson i Borrby
är missnöjd med vad som står om livsmedelspriserna
på sidan 36 i utskottets
utlåtande. För den händelse inte alla
ledamöter har läst vad som står där,
skall jag be att få citera det:

»Vid remissbehandlingen har framhållits
att förslaget i denna del innebär
beaktansvärda fördelar för en förbilligad
livsmedelsproduktion till gagn för
landets konsumenter.»

Det är alltså inget uttalande som utskottet
har skrivit eller gjort till sitt.
Utskottet har bara framhållit att ett
antal remissinstanser har uttalat sig på
det sättet — och man kan väl inte klanka
på oss i utskottet för att vi har redovisat
vad några remissinstanser har uttalat! Jag

hoppas att herr Larsson i Borrby

Onsdagen den ''5 maj 1965 fm.

Nr 21

101

nu kan läsa utskottets skrivning på rätt
sätt.

Herr KARLSSON i Huddinge (k) kort
genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att distributionen
av livsmedel tar en ökad andel
av de priser som husmödrarna får betala,
men herr Larsson i Borrby gjorde
det alldeles för lätt för sig nyss. Det är
ett faktum att livsmedelspriserna bildar
spjutspetsen i den allmänna fördyringen
samt att de har stigit mer än priserna
på andra varor. Det problemet kan man
inte komma ifrån. Jag tror inte heller
att allmänheten, speciellt husmödrarna,
tar den saken lika lätt som herr Larsson
i Borrby. Det är inte riktigt att göra så.
Sedan är det en annan sak att problemet
är svårlöst, men det är den frågan
vi nu diskuterar.

Jag tycker att man från jordbrukarhåll
skulle vara mera positivt inställd
till rationaliseringen, och att man i stället
för att kritisera dem som tar upp
detta allvarliga problem skulle vara med
om att söka finna snabba och effektiva
vägar för att få en ändring till stånd
när det gäller utvecklingen av livsmedelspriserna.

Herr LARSSON i Borrby (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg vet inte
hur han på ett logiskt sätt skall kunna
förklara detta dilemma — som han kallar
det — och därför vill jag fråga honom:
Är det alltså gruppen mellan råvaruledet
och handeln, som redan är en
extrem låglönegrupp, som herr Lundberg
vill komma åt?

Sedan återgav herr Levin vad utskottet
citerat rörande livsmedelspriserna,
och jag skall gärna erkänna att herr Levin
är den på utskottsmajoritetens sida
som är mest insatt i denna fråga. Jag
respekterar honom för det. Men det citerade
står ändå under rubriken Utskottet.

Jordförvärvslag m. ni.

När utskottet skriver att »Vid remissbehandlingen
har framhållits etc.», tycker
jag det är en vilseledande skrivning,
eftersom bara två remissinstanser av 30
har uttalat sig på det sättet. Men jag
noterar med glädje att det skrivna inte
är utskottsmajoritetens utan bara några
remissinstansers uppfattning.

Herr Karlsson påstår att jag gör det
lätt för mig. Jag frågar: På vilka punkter?
Jag har bara redovisat några fakta.
8,4 procent är råvaruprisandelen i husmoderns
budget. Jag frågar: Är det mycket
eller litet? Det är några procent
mindre än omsättningsskatten.

Sedan frågar han varför vi inte vill
medverka till att här utvinna någonting
mera positivt. Jag har redan i remissdebatten
anfört en argumentering som
klart bevisar det inbördes förhållandet
mellan arbete och kapital. Det innebär
att trots mycket hård rationalisering går
prisnivån inte att sänka eftersom hela
effekten av den minskade arbetsinsatsen
uppslukas av den ökade kapitalinsatsen.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja säga till
herr Larsson, att man på tal om rationalisering
också kan komma in på frågan
om felrationalisering. När man inom
industri, handel och övrig verksamhet
rationaliserar, gör man det för att
få ner kostnader m. m., och jag måste
erkänna att detta inte har kommit till
synes beträffande de grupper som herr
Larsson talar om. Det sorgliga är också
att småbrukarna har kommit i kläm. De
har inte fått ut mer än en mycket liten
del av resultatet av prisfördyringarna;
de stora jordbrukarna har tagit det
mesta.

Centerpartiet liar bl. a. angripit
stockholmspressen och göteborgspressen.
Tror herrarna att våra stora tidningar
utan anledning bara skall acceptera
en ordning som innebär att konsumenterna
träffas ensidigt hårt? Jag
anser att det vore orimligt. Det vore
riktigare att försöka se positivt på den -

102

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 fm.

Jordförvärvslag m. m.

na allvarliga fråga än att fortsätta på
den väg herrarna har slagit in på.

Vad jag har kritiserat hos centerpartiet
är att man i det ena fallet gör ett
avslagsyrkande men i det andra fallet
går över till en borgerlig reservation,
som innebär att man slår sönder allt
som ligger bakom avslagsyrkandet. Det
är denna logiska kullerbytta som är allvarlig.

Herr KARLSSON i Huddinge (k) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tycker inte att man
kan använda siffror på det sätt som herr
Larsson i Borrby gör och ta en genomsnittlig
hushållsbudget som utgångspunkt.
Ett faktum är ju att livsmedelspriserna
är mycket bekymmersamma,
speciellt för barnfamiljerna, för låglönegrupperna
och för lägre inkomsttagare
över huvud taget. Att göra dessa
priser till ett så litet problem är helt
enkelt orimligt.

Dessutom går det inte att komma
ifrån det förhållande som jag ville understryka,
nämligen att stegringen av
livsmedelspriserna spelar en ledande
roll i den allmänna prisutvecklingen.

Herr LARSSON i Borrby (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herrar Karlsson och
Lundberg fortsätter med allmänna värderingar,
omdömen och gissningar som
inte har någon faktisk grund, och jag
har bara att ställa frågan: På vilka
ounkter är mina siffror felaktiga?

Till herr Lundberg kan jag säga att
stockholmstidningarnas sätt att reagera
ursäktar vi gärna, ty det är helt och
hållet grundat på bristande insikter i
ämnet.

Beträffande frågan hur stort eller
litet man skall göra detta problem vill

jag gärna säga till herr Karlsson att
Sverige ligger på nionde eller tionde
plats i Europa i fråga om det antal arbetstimmar
som behövs för att betala
livsmedlens råvarupris. Jag vet inte om
det är något land som kan hota vår
ställning mer än Danmark. Om man till
timförtjänsten lägger de sociala förmåner
som arbetsgivaren betalar i Sverige,
så kan inget land i Europa — och
inte heller USA — konkurrera med Sverige
i fråga om det låga antal arbetstimmar
per vecka som erfordras för att
täcka utgifterna för råvaruandelen av
en familjs veckoinköp av livsmedel. Då
är det en annan grupp herr Karlsson
måste angripa. Antagligen är det livsmedels-
och distributionsleden, men
deras anställda är redan låglönegrupper,
och dem vill jag inte angripa.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr andre vice talmannen att
uppskjuta den fortsatta behandlingen av
förevarande utlåtande samt behandlingen
av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme att
fortsättas.

§ 10

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 125, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1965/66 m. m., överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.12.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

103

Onsdagen den 5 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1

Jordförvärvslag m. m. (forts.)

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
rörande tredje lagutskottets
utlåtande nr 22, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till jordförvärvslag
in. m. jämte i ämnet väckta
motioner, nu komme att fortsättas; och
lämnades därvid ordet, i enlighet med
förut gjord anteckning, till

Herr RINGABY (h), som yttrade:

Herr talman! Så här vid kvällsplenum
skall jag helt kortfattat anföra
några synpunkter, som ännu inte anlagts
under debatten, på förevarande
fråga.

Den uppmjukning av bolagsförbudslagen
som nu föreslås är enligt en ledare
i SSR:s tidning Förbundskontakt
den största politiska frågan under detta
sekel för landsbygden och dess näringsliv.
Tidningen får väl själv stå för riktigheten
av påståendet. Däremot har •—-vilket jag tycker är egendomligt —
statens ständigt ökande markköp fått
ske utan starka protester av det slag
som nu kominer till uttryck när man
talar om bolagen, och ändå är den statsägda
marken mer effektivt undandragen
privat ägande än bolagsmarken.
Inte ens ett indirekt ägande genom aktieinnehav
och därmed ekonomisk utdelning
är ju möjligt hos domänverket.
Det »tr öster i ka» resonemanget att »staten,
det är vi» har aldrig imponerat på
mig.

När statsrådet Karin Kock på sin tid
för statens räkning köpte Laxå bruk i
mina hemtrakter för 18 miljoner kro -

nor och därmed också 20 000 hektar
skogsmark, annonserade skogsarbetare
i Nerikes Allehanda efter nytt arbete
under rubriken »Obs! Inte hos staten».
Att staten på grund av sin opersonlighet
inte är någon bra arbetsgivare har
ju på senare tid starkt kommit till uttryck
på många håll. Jag vill dock kraftigt
understryka att vad jag säger inte
på något sätt är en kritik mot regeringen
i detta avseende. Staten är nämligen
inte någon särskilt effektiv företagsledare
eller god arbetsgivare oavsett vilken
regim som för tillfället härskar.

Nationalekonomiskt sett har affären
Laxå bruk inte heller — liksom många
andra statsaffärer i jord och skog -—
varit till någon som helst fördel framför
privata företag. Av bl. a. denna anledning
är jag mycket oroad av den pågående
utvecklingen, vilken innebär att
cirka 5 000 hektar skog årligen vandrar
över från privat till statlig ägo. Denna
trafik pågår som bekant praktiskt taget
uteslutande i södra och mellersta Sveriges
bästa skogsbygder och kommer
enligt jordbruksministern att påskyndas
med skattemedel, om inte domänverkets
markfond skulle räcka till. Särskilt
Kalmar, Skaraborgs, Östergötlands
och Örebro län tycks vara eftertraktade
områden för statens köpintresse.

Vi skall emellertid ha klart för oss
att inte heller s. k. juridiska personers
markinnehav bör få öka i någon nämnvärd
utsträckning — en sådan ökning
skulle inte ligga i linje med den ägardemokrati
vi brukar tala om. Den nuvarande
ägarbalansen bör alltså i stort
sett bibehållas. Varken staten, bolagen
eller enskilda borde ha något som helst
intresse av ett ökat allmänt och juridiskt
ägande av jord och skog. Ingen
kategori kan ha fördelar därav, allra

Onsdagen den o maj 1965 em.

104 Nr 21

Jordförvärvslag m. m.

minst staten som säkerligen har de
största skatteinkomsterna per hektar
skog från de enskilda ägarna. Finns det
över huvud taget något utredningsmaterial
som visar vem som förser staten
och kommunerna med mest skattepengar
från inkomst av skogsfastighet per
hektar räknat — staten, bolagen eller
enskilda ägare? Ett svar på den frågan
hade varit av utomordentligt stort intresse
för denna debatt.

Min uppfattning är. i likhet med
många andras, att vi snabbt måste befria
oss från vanföreställningen om de
mycket stora enheternas fördelar. All
storleksrationalisering måste drivas
med måtta; man når nämligen ganska
snart den gräns där de ekonomiska
plusvärdena förvandlas till sin motsats
— det lärde man sig redan på 1920-talet i Amerika.

Den lag om förbud för bolag att förvärva
mark i södra och mellersta Sverige,
som tillkom såsom ett provisorium
1921 och permanentades 1925, behöver
dock i dag modifieras — därom
kan vi väl alla vara överens. Men att
på en gång förvandla ett förbud till en
prioritet för bolag vid markförvärv —
vilket jordbruksministerns ursprungliga
förslag innebar — vore dock att ta ett
alltför långt steg på liberaliseringens
väg. Förslaget passerade inte heller
utan protester.

Vi behöver emellertid inte bara modifiera
bolagsförbudslagen — vi måste
nog också modifiera vår uppfattning
om konsekvenserna av denna åtgärd.
Låt mig bara erinra om att 1906 års
förbudslag, som bara avsåg norra Sverige,
år 1912 utökades att gälla även
Hälsingland och 1917 också Värmland
för att slutligen 1921 genom ett provisorium
komma att omfatta hela riket.
Enligt mångas uppfattning hade bolag
och ekonomiska föreningar under åren
1906—1921 alltför snabbt ökat sitt innehav
av mark i södra och mellersta Sverige.
Det kan dock ha sitt intresse att
höra vad den då arbetande jordkommissionen
ansåg om denna sak, enligt ett

yttrande från kommissionen som finns
återgivet i proposition nr 205 till 1925
års riksdag: »Nu kan man väl invända
att beträffande södra och mellersta
Sveriges slättbygder någon särskilt
stark stegring av bolagsinnehavet inte
ännu ägt rum och att lagstiftningen
skulle kunna undvaras för dessa trakter.
» På grund av ett ökat köpintresse
i dessa trakters skogsbygder rekommenderades
dock att lagen skulle gälla
hela riket.

Vi bör dock komma ihåg att bolag
och ekonomiska föreningar vid denna
tid i femton år hade haft praktiskt taget
fri förvärvsrätt utan särskilt svår prövning
av någon myndighet och att det
förelåg totalförbud i norra Sverige med
därav följande koncentration av köpintresset
till södra och mellersta Sverige.
Därutöver hade det på den tiden
nästan helt oorganiserade jord- och
skogsbruket betydligt svårare att möta
konkurrensen från juridiska köpare än
jord- och skogsbruket av i dag har. En
jämförelse mellan förhållandena då och
nu kan alltså helt enkelt inte göras.

Försiktighet vid lagens tillämpning
även med den utformning, som den fått
i reservationerna, är emellertid också i
dagens läge nödvändig. En alldeles särskild
olust i detta sammanhang inger
jordbruksministerns förslag till sammansättningen
av de nya lantbruksnämnderna
och inte minst av den delegation,
som skall handlägga dessa
ärenden inom lantbruksnämnderna.

Rationaliseringen av en näringsgren,
vilkens utövare till 99 procent har borgerlig
inriktning, skall alltså genomföras
via helstatliga lantbruksnämnder
med en av jordbrukarna såsom ytterst
kontroversiell betraktad lagstiftning.
Dessutom skall denna lag tillämpas av
eu nämnd med stor socialdemokratisk
majoritet och med ett utpräglat tjänstemannainflytande.
En motsvarande omvänd
situation för t. ex. LO skulle ha
utlöst en minst lika stark reaktion som
den jordbrukarna givit uttryck för.

Jag vill i detta sammanhang gärna

Unsdagen den

erinra om vad särskilda utskottet anförde
på denna punkt i sitt enhälliga
utlåtande nr 2 till 1947 års riksdag, när
lantbruksnämnderna tillskapades: »Det
är vidare angeläget, att organisationen
blir sådan att den kan omfattas med
förtroende av jordbrukarna. För detta
ändamål är det nödvändigt, att jordbruket
skall erhålla en tillfredsställande representation
i nationaliseringsorganen.»
Skall det som då uttalades inte längre
gälla?

De gemensamma reservationerna till
föreliggande utlåtande erbjuder enligt
min uppfattning en godtagbar lösning
av denna mycket känsliga fråga. Utvecklingen
har ändock rullat åtskilliga
varv sedan åren 1906—1921. Jag tror
nämligen inte att det är en klok politik
att allt framgent helt avskärma bondeskogsbruket
och bondejordbruket från
allt främmande kapital, vare sig detta
kommer från enskilda kapitalstarka köpare,
juridiska personer eller domänverket.
Att göra en sådan avskärmning
betyder en ekonomisk isolering av det
enskilda jord- och skogsbruket, som
inte är lycklig och som inte förekommer
inom några andra näringsgrenar.
Den gör det privata jord- och skogsbruket
på denna punkt starkt beroende
av statens välvilja.

Reservationerna möjliggör även härvidlag
ett klokt utnyttjande av olika
ägarkategoriers tillgångar och ett ömsesidigt
biståndsarbete i syfte att nå en
rimlig och önskvärd storleksrationalisering
och en bättre arrondering av både
statens, bolagens och enskildas marker
utan att rubba ägarbalansen — och
det är väl detta, herr talman, som är
det väsentliga i denna fråga.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jordbruksministern uttalat om att förslag,
som framförs i reservationer, inte
skall kastas på sophögen bar jag de
största förväntningar när jag nu slutligen
yrkar bifall till reservationerna.

Därefter anförde:

maj 1965 em. Nr 21 105

Jordförvärvslag m. m.

Herr ESRILSSON (s):

Herr talman! Jag är helt på det klara
med att man knappast kan tillföra denna
debatt något nytt och skall därför
nöja mig med att göra några korta erinringar.

I redogörelsen för det huvudsakliga
innehållet i propositionen nr 41 bar de
flesta av de argument, vilka använts av
oppositionen i såväl pressen som den
offentliga debatten, i betydande utsträckning
vederlagts. I det föreliggande
förslaget till ny jordförvärvslag har
tydligt utsagts att förvärv av jordbruksoch
skogsfastiglieter inte kan förekomma
utan lantbruksnämndernas tillstånd.
De flesta av remissinstanserna är positivt
inställda till det föreliggande nya
lagförslaget, och det fåtal remissinstanser
som avstyrker det medger att den
nuvarande lagen är otidsenlig.

Den ifrågasatta förskjutningen av
ägarbalansen har bl. a. haft den märkliga
följden, att det statliga och privata
skogsbruket sedan 1925 på bolagens bekostnad
tillförts inte mindre än cirka
400 000 har produktiv skogsmark. Denna
uppgift är inte min egen konstruktion
utan bar lämnats av Sveriges skogsägarförbund
och återfinnes på sidan 42
i den nu debatterade propositionen.

Om man från mittenalliansens sida
allvarligt menar att man vill medverka
till en rationell utveckling av svenskt
skogsbruk, torde det vara ganska orimligt
om man tänker sig att icke bärkraftiga
jordbruk skall stöttas upp med
skog.

Den i vissa sammanhang uttalade
rädslan för utländskt intrång på skogsbrukets
område synes mig vara mycket
överdriven. Förvärv av ifrågavarande
slag regleras i en lag av år 1916.

•lag vill gärna erkänna att jag har
förståelse för flertalet av de talare, som
under dagens debatt förklarat sig vara
eller låtsats vara motståndare till det
föreliggande lagförslaget. De flesta av
dem torde vara mer eller mindre bundna
av tidigare gjorda inte så väl genom -

4* — Andra kammarens protokoll 1905. Nr 21

106

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Jordförvärvslag m. m.

tänkta uttalanden. Någon har krävt att
jordbruksministern borde frånträda sin
befattning, vilket dock enligt mitt sätt
att se måste betraktas som helt överilat.
Vi skall i stället enligt min mening
vara glada över att jordbruksministern
så helhjärtat verkat för rationaliseringen
inom såväl jord- som skogsbruket.
Jordbruksministern kan i sitt handlande
såvitt jag förstår påräkna stöd och
förtroende från överväldigande delen
av svenska folket.

Herr talman! Jag nöjer mig med det
anförda och ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan på samtliga punkter.

Herr I.OTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag tillhör inte dem
som åtrår en fjäder i hatten och försöker
skaffa mig den genom att skjuta
på jordbruksministern i denna fråga.
Däremot anser jag att det finns skäl att
kritiskt ta upp vissa förslag i den av
jordbruksministern framlagda propositionen.

Högerpartiet kämpar för ett vidgat
enskilt ägande i detta land. Vi vet att
det i de allra flesta fall är effektivare
och ger människorna det bästa utbytet.
För detta finns alldeles tillräckliga bevis.
Till enskilt ägande hänförs också
företag som driver industriell verksamhet
som juridiska personer eller annan
form där statsmakterna inte har något
inflytande. Det är därför för oss tillfredsställande
att se att man, sedan man
givit jordbrukarna och skogsbrukarna
ett skydd och givit dem möjligheter att
utveckla och rationalisera sina fastigheter,
ger dem som sysslar med skogsindustri
och träförädlingsverksamhet
möjlighet att förkovra sitt markinnehav
eller att skaffa sig en grund för sin råvara.
Att detta sker i takt med en naturlig
avgång genom att fastigheterna säljs
måste jag se som en tillgång för vår
landsbygd. Att dessutom enskilda under
vissa förutsättningar kan bli jordägare
eller skogsägare vidgar möjligheterna
till ett enskilt ägande.

Från vissa organisationers sida
framställs detta som icke önskvärt. Jag
förstår inte det talet. Att aktiva jordoch
skogsbrukare ligger råvarugrannar
med exempelvis träförädlingsföretag
och enskilda, icke aktiva jordbrukare
kan inte försämra det syfte som vi alla
är överens om, nämligen att rationellt
och riktigt ta vara på vad jorden och
skogen ger. Skogsägarrörelsen tror att
den därigenom mister greppet om
skogsägarna och därmed förlorar deras
intresse, att det hindrar utbyggnaden
av skogsbruksområdena och en rationell
serviceverksamhet. Detta måste
vara fel. Sköter skogsägarföreningen
sin verksamhet på rätt sätt genom en
framsynt utbyggnad av förädlingsindustrien
och serviceverksamheten — en
sådan utbyggnad förekommer nu —
har den alla möjligheter att också få
markinnehavarnas stöd.

Vad som däremot är oroande är att
domänverket genom sina statsägda skogar
favoriserar det statsägda bolaget
ASSI. Härigenom tvingas delvis enskild
förädlingsindustri att inskränka eller
lägga ned sin verksamhet. Samtidigt
anslås stora pengar för lokalisering dels
för att hålla statsägda företag under armarna,
dels för att medverka till uppkomsten
av nya företag i statlig regi.
Det är inte bara att bedriva en felaktig
lokaliseringspolitik; det är, tycker jag,
att grundligt lura en del av den arbetande
befolkningen som i vissa delar
av Norrland är verksam inom den enskilda
träförädlingsindustrien.

Under dessa förutsättningar har det
enskilda näringslivet och högerpartiet
inte det ringaste intresse av att staten
skall förkovra sitt fastighetsbestånd utöver
vad som krävs för en lämplig arronderingsändring.
Det är väl då självklart
— och det påståendet riktar jag
till mina vänner inom centerpartiet —
att denna industri kämpar för att själv
få tillgång till råvara, kanske genom
anskaffning av skogsmark.

När det galler det akuta läget för
enskilda träförädlingsindustrier i Norr -

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

107

land så undrar jag om inte denna industri
skulle kunna få tillgång till den
tjänliga råvara som finns bl. a. inom
domänverkets nollzon eller vid skogsodlingsgränsen.
Denna enskilda träförädlingsindustri
kan många gånger med
fördel ta hand om skogen däruppe, därför
att dessa företag har ett förmånligare
läge än vad ASSI:s företag och
de större kustbolagen har. Man kan
mycket väl tänka sig en arrendering på
ett visst antal år under kontroll av
exempelvis skogsvårdsstyrelsen eller
domänverket när det gäller avverkning
och återväxtåtgärder. Det rör sig dock
om tillgängliga kvantiteter på 3—5 miljoner
kubikfot om året med ett förädlingsvärde
på över 20 miljoner kronor.

Jordbruksministern har i sina kommentarer
sagt att ett företag skall ha
en viss stabilitet för att få förvärva
fastighet. Detta kan bli en svår avvägningsfråga.
Bedömningen måste vara
sådan att man tar hänsyn till den årsanställda
arbetskraften i företaget,
d. v. s. det ansvar som företaget har.
Jag hoppas att man inte kommer att
diskriminera de i bygden så viktiga och
för landsbygden så betydelsefulla träförädlingsföretagen
i förhållande till de
större bolagen.

När det gäller de farhågor som något
remissorgan hyste för att mindre skogsindustriföretag
skulle vara sämre skickade
att sköta skog, så vill jag säga att
detta är en bedömning som inte stämmer
med de erfarenheter man har inom
skogsvården. Jag hoppas att ett sådant
uttalande icke får gensvar inom lantbruksnämnderna,
då dessa utför sin
mycket delikata uppgift. Jag tar också
för givet att vissa företag som nu får
köpa skog eller fastigheter men som
inte haft sådana tidigare, inte diskrimineras
därför att de inte skulle ha erfarenhet
av att sköta exempelvis skog.
Med den skogsvårdande ordning vi har
kan man utgå från att det inte finns
några som helst risker för det.

Det är väl inte så märkvärdigt att

Jordförvärvslag m. m.

även den medelstora och mindre industrien
på dessa områden kämpar för att
få en viss säkerhet för sin råvara. Å ena
sidan visar staten tendenser att dirigera
råvaran till egna förädlingsverk
som byggs upp, och å andra sidan finns
det kooperativa företag som dirigerar
sin råvara till en växande industriell
verksamhet. Skall vi få en stimulerande,
rationell, pådrivande konkurrens
måste det finnas en större frihet än vad
som hittills varit fallet. För egen del
tror jag inte att den industri jag talar
om har ekonomiska resurser att bli fastighetsägare
i någon nämnvärd grad.
För denna industri är det nämligen
mycket angelägnare att rationalisera
den industriella verksamheten. Men,
herr talman, friheten skall finnas. Detta
anser vi vara ägardemokrati.

Jag ber att få tillstyrka reservationerna
med herr Alexanderson som första
namn.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Centerpartiet har i första
hand yrkat att en ny jordlag bör
beslutas först sedan vissa utredningar
slutförts. Detta yrkande har tidigare i
dag kommenterats av flera talare från
vårt håll, och jag skall därför inte göra
någon egen kommentar därvidlag utan
nöjer mig med att instämma i vad herr
Grebäck sagt.

Herr Nyberg har här i kammaren uttalat
att även han helst skulle ha sett
att jordbruksutredningen med flera utredningar
hade legat till grund för en
ny jordlag. Men då en stor majoritet
vunnits för ett beslut redan i år avstår
man på folkpartihåll från att ta konsekvenserna
av den uppfattningen genom
att yrka uppskov med beslutet.

Högermännen Ebbe Ohlsson och
Nilsson i Svalöv har i ett särskilt yttrande
till utskottet uttryckt samma
uppfattning. »Detta hade enligt vår mening
varit logiskt och riktigt», säger
dessa högermän i sitt särskilda yttrande.

108

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Jordförvärvslag m. m.

Det föreligger således inte någon
större åsiktsdifferens mellan högern,
folkpartiet och centern i frågan om hur
en reform av jordlagen »logiskt och
riktigt», för att återigen citera dessa
högermäns särskilda yttrande, borde ha
behandlats av regering och riksdag. Det
finns således olika meningar om hur
man kan föra fram en riktig uppfattning.
Centern menar för sin del att en
»logisk och riktig» mening bör föras
fram till beslut i riksdagen.

Herr Nilsson i Svalöv sade att ett motiv
för högern att ansluta sig till trepartireservationen
var att man därmed
skulle slippa uppslitande debatter ute
på fältet. Jag hoppas att sådana debatter
inte skall behöva förekomma i fortsättningen.
I gårdagens nummer av
Svenska Dagbladet fanns ett exempel
på hur en sådan uppslitande debatt kan
komma att te sig. Det är beklagligt, och
jag hoppas att sådana saker inte skall
behöva förekomma i fortsättningen;
detta kan inte skapa förtroende partierna
emellan.

Men man måste hålla med ledarskribenten
i Svenska Dagbladet när han
skriver, att det är kuriöst att en socialdemokratisk
jordbruksminister står
som initiativtagare till en uppluckring
av bolagsförbudslagen. Tidigare har det
ju främst varit högermännen som varit
förespråkare för en sådan åtgärd. Nu
skall det bli intressant att se om kommunisterna,
som numera ibland ändrar
attityd, också skall gå på den linje som
särskilt gynnar bolagen. Jag syftar i
detta avseende på 4 § och reservation
nr IV. Röstar kommunisterna med utskottsmajoriteten
på den punkten, måste
många människor fråga sig vad denna
frontförändring i så fall kan betyda och
vad den kan bero på.

Jag skall nöja mig med att i fortsättningen
kortfattat beröra ett par frågor
i samband med denna reform.

Behovet av en reform av jordförvärvslagen
är alla eniga om. Metoden
att som nu sker helt brådstörtat ge -

nomföra den är enligt vår mening anmärkningsvärd.
Ett iögonenfallande
drag i regeringsförslaget är den förmånsställning
bolagen får i jämförelse
med vissa fysiska personer. I trakter,
där jordbruket viker är avsikten att bolagen
och domänverket skall kunna köpa
upp mark, och samhället bör vara
försiktigt säger man, vid bildandet av
enskilda skogsbruksfastigheter. I propositionen
uttalas att sådana enheter,
där jordbruksdelen är svag, bör utan
onödiga hinder få förstärkas med skog
genom egna resurser. När jordbruksministern
refererade denna del av propositionen
hoppade han över »egna resurser»
— medvetet eller omedvetet.
Den här frågan är inte oväsentlig när
det gäller möjligheterna att förvärva
jord och skog. I konkurrens med andra
förvärvarkategorier måste en skogsarbetare
eller småbrukare i regel komma
helt till korta, om förvärvet måste baseras
på enbart »egna resurser», som
det står i propositionen. Detta var en
gest av jordbruksministern utan praktiskt
värde. I Norrlands skogsbygder,
där jordbruket viker och ofta är av
mindre betydelse, skulle i praktiken de
enskildas förvärv under dessa förutsättningar
komma att bli av mycket
ringa omfattning. Denna mycket hårda,
nästan skoningslösa behandling från
jordbruksministerns sida vill nu utskottsmajoriteten
mjuka upp något. Utskottet
kan ändå inte, säger man, jämställa
ifrågavarande förvärv med dem
som görs av enskilda jordbrukare, varför
utskottet avstyrker bifall till motionsyrkandet
från centerpartiet om
lika behandling av familjejordbruk och
familjeskogsbruk. Utskottet vill inte ta
något initiativ utan rekommenderar att
frågan blir föremål för utredning.

Detta måste betyda en ytterligare fördröjning
av möjligheterna att få bättre
förutsättningar för att bilda skogsbruksfastigheter.
Jag kan inte undgå att
få intrycket att den goda viljan inte
här lyser igenom och att man inte vill

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

109

komma till något resultat, när man mot
yrkandet om utredning av denna detalj
ställer den brådstörtade reformen
av hela detta problemkomplex. Det är
enligt min mening mycket viktigt att
frågan om bildande av familjeskogsbruk
får en lika positiv lösning som
frågan om familjejordbruk — detta
särskilt i Norrland. Just i skogsområdena
beräknas strukturomvandlingen
bli särskilt snabb och genomgripande.

Vilka alternativa sysselsättningar
finns då för människorna i dessa områden?
De lokaliseringspolitiska insatserna
skulle kunna bli en god tillgång
men de bromsas upp av regeringen och
riksdagsmajoriteten. Jag har på nära
håll sett att människor som arbetar på
olönsamma jord- och skogsbruksfasligheter
gärna byter arbete om alternativ
erbjudes. Ett av alternativen är att
främst i skogsbygderna medverka till
bildandet av effektiva och bärkraftiga
enskilda skogsbruk. Därmed kunde en
del av befolkningen få behållas bofast i
bygden som skogsbrukare och skogsarbetare.

Om inte familjeskogsbruken får rimliga
expansionsmöjligheter de närmaste
åren i områden där jordbruket viker
kan man knappast räkna med att få sådana
möjligheter. Det bolag och domänverk
en gång förvärvat har visat sig
stanna kvar i dess ägo. Bolagen och domänverket
blir ensamma presumtiva
spekulanter på den salubjudna skogen.
Erfarenheten säger att dessa stora köpare
då intressearronderar sinsemellan.
De konkurrerar med andra ord inte
om skogen utan betalar vad de vill för
de utbjudna fastigheterna. På nytt kan
bolagen — den här gången genom en
socialdemokratisk lagstiftning — köpa
skog oskäligt billigt. Denna utveckling
synes mig ganska given med den utformning
som socialdemokraterna givit
den nya lagen, vilken undanröjer konkurrens
från enskilda personer med
undantag för dem som avser att vara
jordbrukare.

Jordförvärvslag m. m.

Motivet för denna ändring är att man
vill skapa ett effektivt skogsbruk. Jag
måste tolka denna inställning dels som
en underskattning av det enskilda
skogsbruket som driftform och lokaliseringsfaktor,
dels som ett oinitierat
ställningstagande beträffande den kooperativa
företagsformens möjligheter
och förutsättningar.

Herr Karlsson i Huddinge sade tidigare
här i dag att det enskilda skogsbruket
inte hade en chans att hävda sig
i den tekniska och ekonomiska utvecklingen
på skogsbrukets område. Man
kan förstå att han inte är insatt i denna
fråga eftersom han är kommunist. Men
en jordbruksminister borde veta att den
verksamhet som förekommer inom
skogsbruksområden och den effektivitet
man visar där liksom de resultat
man uppnår gott kan hävda sig med
andra företagsformers. Inom skogsbruksområden
som hunnit etablera sig
är också frågan om arbetskraftens
trygghet ordnad på ett tillfredsställande
sätt. Det är förvånande att socialdemokratien
på detta sätt vill undergräva
underlaget för kooperativa företagsformer
på det skogsindustriella området.
Underlaget är enskilda fysiska medlemmar.
Det måste betraktas som anmärkningsvärt,
ja, diskriminerande, att enskilda
personer som integrerar råvara
och industri via kooperativa företagsformer
skall hindras i denna verksamhet.

Herr talman! .lag känner inte till något
land, jämförbart med vårt, där bolag
på detta sätt har företräde framför
enskilda personer och den till dessa
personer genom medlemskap knutna
kooperationen. I det konkurrenssamhälle
som vi lever i måste enligt min
mening enskilda och bolag få samma
förutsättningar, förutsatt naturligtvis
att båda bedriver en effektiv produktion.
Det är möjligt först om enskilda
personer får uppträda i konkurrens med
bolag om förvärv av skog likaväl som
av jord. Såväl konsument- som produ -

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 196o em.

Jordförvärvslag m. m.

centkooperationen har betytt mycket
för vårt lands framåtskridande. Jag tror
att denna företagsform är en nödvändig
komponent i vårt näringsliv för att
skapa konkurrens, vitalitet och stimulans.

Inom vissa områden passar kooperationen,
inom andra inte. Inom vissa led
i produktionsprocessen passar den, inom
andra åter inte. Exempel på det senare
är sambruksföreningarna inom
jordbruket. Skogsägarnas föreningsrörelse
och industriengagemang är däremot
exempel på hur kooperationen
lyckats väl och tycks ha mycket goda
expansionsmöjligheter.

Regeringens och utskottsmajoritetens
förslag undanrycker på väsentliga punkter
förutsättningarna för skogsägarkooperation
att konkurrera på lika villkor
mellan olika företagsformer just på
skogsbrukets och skogsindustriens område.
Det är här de stora verkningarna
av den nya lagstiftningen på sikt kommer
att visa sig och inte så mycket,
enligt min mening, på jordbrukets område.

Jag ber, herr talman, att få ansluta
mig till de yrkanden som herr Grebäck
tidigare ställt.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
upprepade påståendet att socialdemokraterna
stöder storbolagen.

I Norrland råder för närvarande den
situationen att det finns små företag,
små sågverk in. in., som skriker efter
råvara. Om inte heller de större företagen
får en säker tillgång på råvara
betyder det att vi i vårt land får industriella
gravplatser, platser där både
industri och samhällsliv dör ut. Arbetarna
i dessa industrier blir arbetslösa.
Ur samhällets synpunkt måste det ändå
anses viktigt att skapa tillräcklig tillgång
på råvara även för Norrland, så
att dessa mindre företagare och storindustrien
kan leva vidare. Man kan i
sammanhanget fråga liur förhållandena

är i Båtskärsnäs och på vissa andra
platser i Norrland.

Jag vill också påpeka att bönderna
inte är utsatta för något tvång att sälja;
det är en helt frivillig sak. Om nu centern
anser sig representera bönderna,
vill jag ställa frågan: Beror det på att
bönderna inte tror på centern om de
avhänder sig den mark som centern
anser att de bör fortsätta att bruka?

Herr Ringaby talade om arbetarna
hos staten och om att de skulle vara
så rädda för vad som nu kan ske. Jag
tror att det är fråga om ett direkt felcitat
eller någon missuppfattning.

Jag vill tillägga att domänverket tyvärr
har minst 44 miljoner kronor som
ligger obrukade i markfonden. Det vore
angeläget att man verkligen utnyttjade
dessa pengar för att köpa mark.

Herr Lothigius säger att enskilt ägande
är effektivast. Då vill jag bara fråga
herr Lothigius: Är inte de koncerner
som nu bildas något som pekar hän
emot att även den enskilde företagaren
har blivit för ineffektiv?

Herr KARLSSON i Huddinge (k) kort
genmäle:

Herr talman! Frågan om hur det enskilda
skogsbruket kan hävda sig i förhållande
till storskogsbruket har diskuterats
mycket länge. Att jag skulle vara
ensam tvivlare på den punkten vill väl
ändå inte herr Nilsson i Tvärålund göra
gällande. Vi är inte motståndare till att
människor får skaffa sig enbart skogsbruk
och bli enbart skogsbrukare. Men
här rör det sig om frågan huruvida samhället
skall använda medel för att befordra
denna utveckling. Där har vi
sagt, bl. a. här i dag, att vi kan vara
med på att frågan utredes, men vi kan
inte vara med på att samhället utan en
föregående utredning skall engagera sig
för upprättandet av enskilda småskogsbruk.
Det är rimligt att visa viss försiktighet
här och ha litet mera faktiskt
material på bordet innan man tar ställning
till den frågan.

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Karlsson i Huddinge
kan göra några resor upp till
Norrland och tala med folk där uppe.
Frågan gäller om vi skall upprätthålla
skogsbruket där. I övrigt var det inte så
mycket att säga i anslutning till herr
Karlssons inlägg.

Herr Lundbergs anförande tycker
jag vittnar om stor brist på kunskaper
i ämnet •—• förlåt att jag uttrycker mig
så pass kärvt. När det gäller situationen
i Norrland och sågverkens råvaruanskaffning
kan det sägas att denna just
beror på domänverkets hållning. På
grund av att domänverket dragit bort
vissa leveranser till sågverken har sågverksägarna
kommit i en mycket svår
situation. Enligt sågverksföreningens
ordförande i Norrland är det tack vare
skogsägarföreningarnas ökade leveranser
som sågverken har kunnat uppehålla
driften i vinter. Jag kan ytterligare
säga att jag är med i en utredning
för att tillskapa en industri i Storuman
där problemet just i dag är huruvida
domänverket skall leverera virke eller
inte. De enskilda skogsägarna har redan
undertecknat ett 15-årigt kontrakt.

Sedan säger herr Lundberg att det
inte är något tvång för bönderna att
sälja. Herr Lundberg borde veta att
bönderna dör lika väl som han och jag
gör det. Därigenom kommer bondejord
och skog ut på marknaden.

Vi diskuterar här en förvärvslag. Det
är inte en lag som skall tvinga människor
att sälja. När det sedan gäller
att förvärva för att bilda skogsbruk,
främst i skogsområden, kan det konstateras
att det är på denna punkt som socialdemokratien
i dag inte vill ta ett
initiativ. Det kan bli ödesdigert för
stora områden av vårt land.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Nilsson i Tvärålund att domänverket
äger för litet av den bästa produktiva

Jordförvärvslag m. m.

marken i Norrland. Detta gör att man
inte kan begära att domänverket ensamt
skall klara råvaruleveranser till
alla industrier, som genom enskild företagsamhet
i gången tid tog råvaran men
lämnade befolkningen och sågverken åt
staten att försöka klara. Det är den situation
vi har i Norrland. Jag tror att
man i Norrland med tillförsikt ser fram
emot möjligheterna att skapa tillräcklig
tillgång på arbete och att man fäster
mindre avseende vid de teorier som
herr Nilsson i Tvärålund lanserar. Jag
kan också tillägga att Norrlands småbrukare
inte har någon anledning att
stödja centern i detta sammanhang;
tvärtom förefaller det som om centern
mera skulle gå in för att tillgodose herr
Hedlunds intressen i samband med utvecklingen
av de företag han under senare
tid engagerat sig i.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! I anledning av det senaste
som herr Lundberg sade vill jag
säga att herr Lundberg inte behöver
vara någon förmyndare för människorna
där uppe. Det var just i de trakter
herr Lundberg talade om i Norrland
som centern vann de verkligt stora
framgångarna i det senaste valet och
där socialdemokraterna gjorde de största
förlusterna.

Beträffande råvarutillförseln till de
sågverk som herr Lundberg talade om
och den fabrik som jag nämnde kan
jag säga att domänverket i just de områdena
iir den störste råvaruägaren och
den störste skogsägaren i jämförelse
med bolag och enskilda.

Herr KRÖNMARK (h):

Herr talman! Det har redan argumenterats
så mycket, att jag nog kan
göra mitt inlägg ganska kort, eftersom
det inte finns någon anledning att repetera
de argument som redan flera gånger
har framförts från denna talarstol.

112

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Jordförvärvslag m. m.

Jag tror att alla är ense om att det i
den omvandlingsprocess som pågår både
inom jordbruket och inom skogsbruket
mycket stora krav kommer att
ställas på alla parter. Jag skulle vilja
säga att vi står inför en process som
egentligen inte är någonting annat än
ett utdraget laga skifte. Vi står inför en
hel strukturomvandling, där det gäller
att skapa enheter av en helt annan storleksordning
än vi haft tidigare. I det
läget tycker jag att det borde vara naturligt
att de statliga organ som skall
handha denna rationalisering verkligen
kunde påverka hela utvecklingen, och
därför beklagar jag att staten och kommunerna
kommer att undandragas
prövning i detta fall. Vad som för domänverkets
del kan vara lämpligt och
affärsmässigt betingat kan ju vara en
nackdel sett ur samhällets samlade synpunkter,
och detsamma gäller också för
kommunerna.

Ytterligare en sak som har berörts
tidigare är kapitalfrågorna. Vi vet att
bondejordbruket och bondeskogsbruket
där står i en särklass, eftersom det
sker cn ständig avtappning av kapital
genom arvsskatt. Jag tar för givet att
detta problem kommer att lösas så
snabbt som möjligt när jordbruksutredningens
förslag framkommit. Kan vi
inte lösa kapitalfrågorna, så kommer vi
nämligen över huvud taget inte att
kunna behålla ett livskraftigt bondejordbruk
och bondeskogsbruk i det här
landet. Detta är ett av de viktigaste
problem som vi har att lösa i detta sammanhang.

I övrigt ber jag att få instämma med
herr Ringaby i vad han tidigare anfört
och som gäller de farhågor som man
kan hysa med anledning av att de organ
som skall handha denna verksamhet,
nämligen lantbruksnämnderna,
kommer att få en rent politisk sammansättning.
Jag har ingen anledning att
ta kammarens tid i anspråk genom att
upprepa den argumenteringen, och jag
skall därför inskränka mig till att in -

stämma i de yrkanden som förut har
framförts av herr Nilsson i Svalöv.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Det råkar vara så, att
det just i dagarna är fyra decennier sedan
riksdagen antog bolagsförbudslagen
— d. v. s. en lag som i princip förbjuder
bolag att förvärva jord och skog.

I dag står kammaren beredd att besluta
om en lag av rakt motsatt innebörd,
en lag som prioriterar bolagsförvärven
av jord och skog. Jag tycker
verkligen att det är att gå från tes till
antites i det politiska handlandet. Det
märkliga är — jag måste nu göra herr
Lundberg ledsen — enligt min uppfattning
att socialdemokratien i dag kommer
hand i hand med storkapitalet i
landet.

När man 1925 — vi hade ju redan
tidigare en bolagsförbudslag som gällde
Norrland, men den utsträcktes 1925 till
att omfatta hela landet — antog bolagsförbudslagen
var man relativt enig. Lagförslaget
lades fram av socialdemokraterna
— dåvarande justitieminister var
Torsten Nothin. Förslaget stöddes av de
frisinnade och av bondeförbundet. Högern
var för sin del kanske litet halvhjärtad,
men det har ju högern alltid
varit när det gällt social jordlagstiftning
och skogslagstiftning. Det är dock
att märka, när man studerar vad som
förevarit i denna fråga, att amiral Lindman,
högerns dåvarande ledare, inte
ville helt gå emot bolagslagstiftningen,
och han var ju ändå representant för
ett relativt stort — inte ett av de största,
men ett relativt stort — skogsbolag,
Iggesund.

Jag har sett på de principer som låg
till grund för den dåvarande lagstiftningen,
och jag har funnit att de i dag
äger en förvånansvärd relevans. Vilka
principer var det då man grundade
denna lagstiftning på? Jo, för det första
tyckte man inte om att bolagen skulle
få för stor ekonomisk makt; man var
rädd för storkapitalets maktställning

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

113

ekonomiskt sett. För det andra ville
man bevara jordbruket som en privatägd
företagsform och för det tredje ansåg
man — som jag tror med all rätt —
att jord och skog behövdes som komplement
för att bilda bärkraftiga företag.

Jag måste säga att jag är förvånad
över att man kan hävda att dessa argument
skulle ha minskat i principiellt
värde; jag tror för min del inte att de
har det. Jag kan inte förstå vad som
skulle ha inträffat som skulle ha föranlett
att de har gjort det.

Den avgörande principfrågan är
vilken huvudlinje vi skall följa när det
gäller äganderätten till och förvaltarskapet
för två av vårt lands viktigaste
naturtillgångar, jorden och skogen. Den
väsentliga grundfrågan är valet mellan
å ena sidan ett spritt, på enskilda människor
fördelat ägande, ett decentraliserat
ägande, och å andra sidan det
kollektiva ägandet, antingen representerat
av stora aktiebolag eller i den
mest renodlat kollektivistiska formen,
statsägandet.

Nästa princip är enligt min mening
att syftet med jordförvärvslagstiftningen
måste vara att tillvarata produktionsmarken
inom jordbruket och skogsbruket
på bästa sätt. Vi erkänner väl allä
att detta måste vara ett primärt samhällsintresse.

Det är alltså angeläget att brukningsenheterna
är så rationella som möjligt.
Samhället bör genom jordförvärvslagstiftningen
och rationaliseringsorganen
ha en viktig uppgift på detta område.
Men lika väsentligt måste givetvis vara
att brukningsdelarna utnyttjas och
sköts så rationellt och effektivt som
möjligt. När man då, liksom vi i centerpartiet,
är övertygad om den fria företagsamhetens
och det privata initiativets
överlägsenhet i detta fall, kommer
man fram till att brukningsrätten bör
nära sammanfalla med äganderätten.

Ett huvudsyfte med förvärvslagstiftningen
och rationaliseringsverksamhe -

Jordförvärvslag m. m.

ten måste sålunda vara att så långt
möjligt trygga bondejordbruket, familjejordbruket
och familjeskogsbruket samt
kombinationer dem emellan. I det syftet
är det också angeläget att motverka
spekulationsköp.

Det är den grundsynen, herr talman,
som ligger bakom den nuvarande förvärvslagstiftningen,
jordförvärvslagcn
och bolagsförbudslagen. Det är den
grundsynen som kännetecknar det förslag
till ny jordförvärvslag som 1958
års jordlagsutredning lade fram 1961.
Det är samma grundsyn som går igen
i den partimotion som centern har avlämnat.

Men regeringen har plötsligt kastat
sig in på ett annat spår. Det började
med den såväl i dag som i tidigare debatter
livligt apostroferade promemorian
från jordbruksdepartementet, vari
den parlamentariska jordlagsutredningens
förslag helt sköts åt sidan. Visserligen
säger jordbruksministern i dag,
att de ändringar som har vidtagits i
jordlagsutredningens förslag inte är
större än vad som brukar företagas i
sådana utredningar. Jag är förvånad
över att höra detta. Det är dock att märka
att 1958 års jordlagsutredning bibehöll
de principiella tankegångarna i nuvarande
jordförvärvslag och bolagsförbudslag.
Det måste betecknas som mer
än en liten ändring att man inte bara
upphäver bolagsförbudslagen utan dessutom
skapar en prioriterad ställning åt
bolagen.

Regeringen har såvitt jag kan förstå
tilliignat sig en helt ny grundsyn. Den
gamla var att man skulle slå vakt om
familjejordbruket. Nu är den klara målsättningen
att bondejordbruket skall
trängas tillbaka. De aktiva jordbrukarna
skall visserligen — det erkänner jag
villigt — ha viss förvärvsprioritet, men
vid sidan om dem ställer man upp andra
prioriterade huvudgrupper, nämligen
livsmedelsföretag och skogliga föreningsföretag,
de som bedriver s. k. di -

114

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Jordförvärvslag m. m.

rektintegration och som enligt jordbruksministern
bör förvärva jord och
skog.

Med den betydelse som kapitalförsörjningen
har på detta område är jag
övertygad om att det, om lagen antas
— och det gör den väl — i verkligheten
blir så att denna sistnämnda kategori
av prioriterade förvärvare kommer att
helt ta överhand.

Med den aktuella utvecklingen är det
naturligtvis skogsmarken som är av
särskilt intresse. Det är anmärkningsvärt
hur jordbruksministern favoriserar
bolagsskogsbruket framför det enskilda
skogsbruket. Promemorian innebar ju
en helt avvisande attityd gentemot familj
eskogsbruket — märk väl, jag talar
om det nya begreppet familjeskogsbruk.
I propositionen hade familjeskogsbrukarna
visserligen tagits med bland dem
som normalt bör få förvärvstillstånd,
men jordbruksministern hade inte velat
gå så långt som till att skapa de nödvändiga
kreditmöjligheterna för dessa
familj eskogsbrukare. Det saknas skäl
för det allmänna att stödja sådana
skogsbruk, säger han.

I propositionen har jordbruksministern
också givit klart besked om sin avsikt
att låta domänverket, d. v. s. staten,
lägga under sig alltmer skogsmark. Propositionens
principiella innebörd är
alltså ett klart förord åt bolags- och
statsjordbruk framför bondeskogsbruket.
Det måste till sina verkningar betyda
att man ökar antalet arrendatorer
på lång sikt. Det kan i vissa fall vara
bra att ha arrendejordbruk, men det är
inte tilltalande att skapa en egendomslös
kategori, som kommer att öka i antal.
Många företagsmässiga faktorer på
det rent psykologiska området talar
emot en inriktning där man minskar de
självägande inom denna företagsgren.

Jag har tidigare haft svårt att förstå
statsrådet Holmqvists inställning i denna
fråga. Sedan jag lyssnat på hans anförande
i dag har jag emellertid litet
lättare att förstå den. Jag måste näm -

ligen med beklagande konstatera —- och
jag menar därmed inte att ta till några
överord — att statsrådet Holmqvist förmodligen
inte har tänkt sig in i verkningarna
av detta lagförslag när det
skall omsättas i praktiken.

Dessutom förekom en rad motsägelser
i statsrådets anförande. Å ena sidan
säger han att 1958 års utredningsförslag
inte var tillräckligt genomgripande.
Man skulle alltså genom promemorian
och propositionen skapa ett mera genomgripande
reformförslag. Å andra
sidan säger han att det föreliggande förslaget
endast är en försiktig revision av
den nuvarande lagstiftningen. I propositionen
säger statsrådet att Sveriges
anslutning till EEC är en fråga som
»inte torde aktualiseras inom överskådlig
tid», för att citera ordagrant. Men
i kammaren anför statsrådet i dag som
ett motiv för att inte göra lagen tidsbegränsad
till fem år, att inom fem år
kan vi stå mitt uppe i förhandlingar om
association eller annan anslutningsform
till EEC. Jag vet inte vad statsrådet
menar med »överskådlig tid», som han
uttrycker det i propositionen, men av
anförandet att döma kan statsrådet
Holmqvist överskåda en tid av högst
fem år.

Den ena stunden är detta enligt statsrådet
en genomgripande reform som
underställts den socialdemokratiska
riksdagsgruppen. Detta vidimeras av
statsministern som säger att statsrådet
Holmqvist inte för någon självständig
eller mot regeringen avvikande politik
på detta område. Det brukar vara ganska
självklart att departementschefer
inte för en politik som avviker mot regeringens.
Jag kan därför inte betrakta
det som någon särskild styrka vare sig
för regeringschefen eller för jordbruksministern
att den deklarationen behöver
avges i denna kammare. Den andra
stunden är det fråga om en mycket
måttlig revision av nuvarande lagstiftning,
och det är inte tal om någon ny
inställning — trots att man i stället för

Onsdagen den 5 maj 19C5 em.

Nr 21

115

förbud mot bolagsförvärv nu ger bolagen
prioritet.

Slutligen har statsrådet fel — jag är
ledsen att han inte nu är närvarande
men kan väl med herr Dickson säga att
statsråden brukar ha långa öron och
kanske genom sina kunskapare eller på
annat sätt kan få reda på vad en enskild
ledamot säger — när han påstår
att centerpartiet i 1958 års jordlagsutredning,
som avlämnade sitt betänkande
1961, gick emot huvudlinjerna i den
då föreslagna lagstiftningen. Centerpartiets
representanter ställde sig bakom
majoritetsförslaget. De hade en avvikande
mening i ett särskilt yttrande,
inte mer.

Jag ser att den värderade representanten
på östgötabänken, herr von Sydow,
är närvarande i kammaren. Inom
parentes vill jag säga att jag alltid värderat
och fortfarande värderar herr
von Sydow högt — t. o. m. så högt att
jag någon gång kan förlika mig med
hans åsikter. Dock inte i denna fråga.
Herr von Sydow höll ett lovtal till friheten,
enkannerligen näringsfriheten.
Ja, herr von Sydow, frihet är nog bra
— liberté är ett honnörsord. Men friheten
är bra endast då den inte inkräktar
på någon annans frihet. Tror herr
von Sydow att friheten för låt oss säga
en ung ambitiös jordbrukare, som vill
köpa skog och kapitalmässigt skall ordna
den saken, blir densamma som friheten
för skogsbolagen i det fallet?

Herr von Sydow representerar ju det
subjekt som jämte staten skall ha prioritet
att äga skog i det framtida folkhemmet,
och herr von Sydow var litet
bekymrad över att bolagen inte har
kapitalresurser härför. De har för låg
självfinansieringsgrad. Ja, jag vet att
den kanske minskat under senare år
på grund av skattelagstiftning in. m.
Men tror verkligen herr von Sydow att
de unga jordbrukarna, som många här
säger sig vilja värna om, praktiskt sett
liar samma frihet? Har de samma frihet
i ett läge där skogsbolagen prioriteras?
Det är nämligen inte bara så att skogs -

Jordförvärvslag m. m.

bolagen jämställes med andra köparkategorier,
utan de ges prioritet. Är det
den formen av liberalism man eftersträvar?
Jag kan inte tro detta.

Jag förmodar att vad jag nu ämnar
säga kommer att föranleda kommentaren,
att ingen annan än lierr Antonsson
tog upp den i debatten avsomnade
skrämselpropagandan om utländska bolags
och kapitalägares möjligheter att
förvärva jord och skog i framtiden.
Trots detta vill jag framhålla att jag
personligen är så övertygad om konsekvenserna
i framtiden att jag vill uttala
en varning, för att den skall finnas
med i kammarens protokoll. Den har
inget intresse i dag, när man helt sangviniskt
skjuter ifrågavarande spörsmål
på framtiden. Men den kommer att få
det — inom hur lång tid vågar jag inte
spå.

Man har ju i Romtraktaten en bestämmelse,
enligt vilken medlemmar av EEC
och associerade medlemmar inte får
ha en lagstiftning som är annorlunda
till sina verkningar mot andra medlemsstaters
enskilda medborgare eller
juridiska personer. Här i landet har vi
i dag en bolagsförbudslag som i princip
förbjuder juridisk person att förvärva
jord och skog. Om den lagstiftningen
bibehålies, så kan ingen — ifall vi en
dag begär association till EEC — säga
att vi med denna lagstiftning diskriminerar
utländska bolag och andra utländska
juridiska personer eller utländska
kapitalintressen. Men om denna
lagstiftning slopas, vilket man kommer
att göra om några timmar, kommer vi
att vara tvungna att öppna portarna för
dessa utländska bolag, därför att så är
stadgan konstruerad rent formellt och
juridiskt. Om Sverige skulle associeras
till EEC skulle det bli mycket svårt att
säga om en lagstiftning, som gällt för
hela landet i 40 år och för delar av
landet i 60 år, att den är tillkommen i
syfte att diskriminera medlemmar av
EEC. Man kan alltså inte gärna kräva
avskaffande av denna lag.

Sedan måste jag säga att om denna

116

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Jordförvärvslag m. m.

situation inträffar — att Sverige alltså
efter bolagsförbudslagens avskaffande
associeras till EEC — så är att märka
att man i Västeuropa har brist på skoglig
råvara. Det kommer då att föranleda
eu avsevärd risk för att, om vi släpper
in utländskt kapital som här köper
skog, Sverige kommer att bli ett råvaruproducerande
land med allt negativt
som det innebär. Sverige blir då ett
råvaruproducerande land med förädlingsindustrierna
förlagda till den västeuropeiska
kontinenten. Man kanske
invänder att det blir för dyrt att frakta
den tunga och skrymmande råvaran till
kontinenten. Jag vill svara på den invändningen
med att erinra om att redan
i dag fraktas råvara från Kanada
till Europa och att vi fraktar råvara
från Finland till Sverige etc.

Det finns ju många biprodukter inom
detta område, träets område, som är
mycket viktiga bl. a. inom den kemiska
industrien. Jag vill därför absolut varna
för att vi försätter oss i den situationen
att vi riskerar alla de nackdelar
det innebär att icke kunna fullfölja
produktionsprocessen ut i sista ledet
utan blir ett råvaruproducerande land.

Låt vara att detta är lekmannamässiga
funderingar. De kan dock styrkas av
ett mycket intressant remissuttalande
som är refererat i propositionen, vilket
inte har apostroferats i debatten, nämligen
ett remissuttalande som är avgivet
av kommerskollegium. Chefen för kommerskollegium
generaldirektör Malmfors
har suttit som ordförande i en expertgrupp,
som mycket noga har penetrerat
de ekonomiska, näringspolitiska
och juridiska verkningarna av Sveriges
anslutning till en större marknad. Jag
vill tillåta mig att citera mycket kort ur
det remissyttrandet. Kommerskollegium
säger:

»Såvitt kollegium kan bedöma, skulle
dock vårt lands rörelsefrihet gentemot
ifrågavarande utländska intressen kunna
i önskvärd mån bevaras utan att därför
diskriminering kunde sägas före -

ligga, nämligen om bolagsförbuds- och
jordförvärvslagstiftningen i huvudsak
behöll sin nuvarande utformning. Det
synes kollegium möjligt att inom ramen
för nuvarande lagstiftning genomföra
en till stån dsgivning som är tillräckligt
liberal för att de önskemål, vilka ligger
bakom de gjorda förslagen, i rimlig utsträckning
skall kunna tillgodoses.» Jag
är övertygad om att vi får anledning att
begrunda dessa synpunkter i framtiden.

Det har i debatten frågats vad som
har hänt sedan 1963, då man var ense
om att pröva denna fråga i ett större
sammanhang, nämligen i samband med
den jordbrukspolitiska målsättningen.
Man kan fråga: År bondeskogsbruket
sämre rationaliserat, har det sämre produktivitet
än andra .skogsbruk? Ingenting
bevisar det. Sköts bondeskogarna
sämre? Inga undersökningar visar
detta, tvärtom. Har bolagen råvarubrist
i dag, herr von Sydow? Jag har uppfattat
det så att vi tvärtom har en betydande
rundvirkesexport.

Man talar om ett privilegium för bönderna.
Vari består det privilegiet? Det
finns ju möjlighet för varje människa
i detta land som är svensk medborgare
att köpa jord och skog, om han själv
vill driva jordbruk eller skogsbruk. Det
enda privilegium som existerar, om
man skall kalla det privilegium, är att
man får inköpa den jord och skog som
behövs för att garantera rationella och
bärkraftiga företag. Detta tänker man
bibehålla enligt den proposition vi nu
behandlar.

Departementschefen har en målsättning
som går ut på att man skall reducera
antalet brukningsdelar inom jordbruket
med hälften, från 200 000 till
100 000.

Det verkar som om statsrådet tror
att det är en revolutionerande tes, ett
radikalt jordbrukspolitiskt program.
Jag tror inte alls att det är revolutionerande,
utan jag tror att vi får denna
utveckling herr Holmqvists bön förutan.
Det som statsmakternas jordpolitiska

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

117

organ har att göra är egentligen att när
småbrukarna lämnar sina gårdar tillse,
att vi får en vettig arrondering beträffande
jorden och att de behövliga kreditgarantierna
lämnas. Jag är emellertid
som sagt säker på att 100 000 jordbruk
mindre än i dag inte är någonting
revolutionerande helt enkelt därför
att medelåldern inom småbrukarkåren
för närvarande är ungefär 60 år.
Svenskt småbruk kommer i huvudsak
att försvinna när den nuvarande generationen
dör ut. De gamla går bort och
det kommer inga i stället. Med den inkomstpolitik
som vi fört när det gäller
småbruket kan vi inte räkna med att
någon vill satsa sin framtid på att driva
denna företagsform. Likställdheten som
vi talade om 1959 har ingalunda uppnåtts.
Klyftan har tvärtom under den
tid som sexårsavtalet har verkat fördubblats
när det gäller jämförelsegrupperna.

Dessutom känner nog småbrukarna
att de i den nuvarande politiska regimens
ögon är en icke önskvärd företagargrupp.
Jag menar således att detta
inte är någon märkvärdighet, men man
skall inte tro att denna lagstiftning behövs
för att förverkliga denna målsättning.

Statsrådet tycks tro att man dels får
bättre rationalitet genom den nya lagen,
och dels billigare livsmedel. Om vi först
ser på rationaliteten kan jag nämna att
statsrådet Holmqvist i sitt förstamajtal
antydde att den nuvarande lagstiftningen
inte var ägnad att tillgodose rationaliseringsanspråken,
medan däremot den
nya lagstiftningen tillgodoser dem. För
mig är detta en nyhet. Jag måste fråga:
På vilket sätt? Vi har i den gamla lagen
rationaliseringsparagrafen 5 som tillgodoser
alla rationaliseringsaspekter
och enligt vilken lantbruksnämnderna,
om ett jordbruk behövs för rationaliseringsändamål,
alltid bär rätt att förvärva
detta. Till yttermera visso har man
överfört denna rationaliseringsparagraf
5 till den nya lagen.

Jordförvärvslag m. m.

På frågan om billiga livsmedel skall
jag inte gå in, vi får andra propositioner
därom att behandla. Man har sysslat
med detta problem mycket, i många
lärda avhandlingar både här i landet
och i många andra länder. Vi får om
några månader ytterligare några hundra
sidor material från jordbruksutredningen.

För mig ter sig denna sak mycket
enkel -— kanske förenklar jag alltför
mycket. Om människorna i ett land vill
äta sig mätta, vill konsumera livsmedel,
måste man producera mat. Vill man
producera mat måste man hålla sig med
livsmedelsproducenter. Man kan tycka
illa om dem, och man kan hålla deras
inkomst låg och deras sociala villkor
kan göras så dåliga att de knappast kan
existera, om man nu tycker att detta
från någon synpunkt är intressant eller
om man finner det försvarligt i ett samhälle
som har den sociala jämställdheten
och den mänskliga solidariteten
som ideal.

Detta går emellertid bara till en tid.
Man skall komma ihåg att bönderna
inte producerar livsmedel för sitt nöjes
skull. De producerar för att existera,
och kan de inte existera blir det inga
bönder i nästa generation. Så enkelt är
det och detta får vi ta i beaktande.

Man kan visserligen förlita sig på
import, men import är en mycket
vansklig sak även i fredstid. Man skall
tänka på att världsmarknadspriset bara
är ett realisationspris på en överskottskvantitet
som säljarländerna till varje
pris vill bli av med. Det säger ingenting
om produktionskostnaderna eller kostnaderna
för livsmedlen i exportländerna.

Herr talman! Vi har anledning att
återkomma till detta, men jag skall
stanna med dessa reflexioner. Till sist
vill jag hoppas att den debatt som vi nu
har haft egentligen är en krusning på
ytan. Vi har icke haft strid om jordbruks-
eller jordpolitiken i Sverige sedan
1947, och såvitt jag kan bedöma

118

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Jordförvärvslag m. m.

finns det i dag ingen resonans, vare sig
i den socialdemokratiska riksdagsgruppen
eller i de breda konsumentlagren,
för att piska upp en negativ stämning
mot livsmedelsproducenterna.

Om man på vissa håll kan inse att
det finns andra sätt att göra behjärtade
insatser på tror jag att detta skall bli
en tillfällig krusning på ytan och att vi
i lugn och ro kan återgå till den situation
som vi lyckligtvis har haft tidigare
på detta område.

Herr LEVIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Antonsson slutade
sitt anförande med att säga att det inte
sedan år 1947 har stått någon strid om
jordförvärvslagen. Han glömmer då hur
det var år 1955 när vi här i kammaren
tampades om jordförvärvslagen ända
till klockan 2 på natten och när en stor
del av kammarens ledamöter tävlade
om att måla ut det elände som skulle
komma över de svenska bönderna därest
riksdagen verkligen godtog den
förskräckliga jordförvärvslagen, med
socialisering av jord och mycket annat.
Herr Antonssons partivänner var kanske
inte den gången värst med att späda
på när det gäller skildringarna av detta
elände, men det var däremot fallet med
dem som herr Antonssons partivänner
i dag lierat sig med.

Vi har nu fått lyssna till hur herr
Antonsson själv målar ut alla de besvärliga
konsekvenserna av att den särskilda
bolagsförbudslagen försvinner
och att jordförvärvslagen uppmjukas,
så att nya kategorier av köpare släpps
in på marknaden. Men vad vill herr Antonssons
egna partivänner? När det gäller
förvärvstillstånd för juridiska och
fysiska personer, som behöver jordbruks-
och skogsprodukterna för den
verksamhet de bedriver, har ni i er reservation
ordagrant återgivit Kungl.
Maj :ts förslag. Den enda skillnaden gäller
§ 1, där ni har föreslagit en sådan
bestämmelse att kommunernas förvärv
skall bli föremål för lantbruksnämnder -

nas prövning. Men ni önskar att bolagen
skall få rätt att förvärva jord och
skog efter precis samma grunder som
Kungl. Maj:t föreslagit, och i fråga om
fysiska personer går ni ett stycke längre
än Kungl. Maj:t och utskottsmajoriteten.
Ni vill, såsom jag tidigare sagt, göra ett
försök att på nytt låta trottoarbönderna
konkurrera med yrkesjordbrukarna om
jordbruken.

Trots detta står herr Antonsson här
och målar ut alla vådor som skulle följa
med Kungl. Maj :ts förslag. Kan verkligen
någon påstå att dessa vådor blir
mindre, om riksdagen skulle godta den
gemensamma borgerliga reservationen?

Herr von SYDOW (h) kort genmäle:

Herr talman! Den värderade ledamoten
av denna kammare herr Antonsson
har i mycket älskvärd ton och på ett
trevligt sätt riktat några frågor till mig.
Jag vill returnera de komplimanger,
som han därvid gav mig, med att säga
att han har min fullaste respekt och
aktning för det mycket grundliga sätt
varpå han har satt sig in i alla med
denna reform sammanhängande problem,
inte minst den svåröverblickbara
europamarknadsfrågan.

Det är väl notoriskt att vid tillkomsten
av den nuvarande jordförvärvslagstiftningen
för snart 40 år sedan var
motiven helt andra än de motiv som i
dag föreligger, detta bl. a. därför att
den procentuella andel av landets befolkning,
som år 1925 var beroende av
jordbruket, var mycket större än vad
som nu är fallet. Av denna anledning
skapades en lagstiftning som var typiskt
jordbruksvänlig eller jordbrukarvänlig,
hur man nu vill uttrycka det. Jag förmenar
att den reform som stundar kan
karakteriseras på samma sätt. Det nya
som tillkommit är att lagstiftningen
dessutom är mera skogsbruksvänlig än
den gamla.

Naturligtvis kan i ett speciellt fall ett
stort skogsbolag momentant ha större
kapitalresurser för att förvärva en viss

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

119

jordbruksfastighet än vad som är förhållandet
med en enskild man, låt mig
säga en ung jordbrukare, en skogsarbetarson
eller någon annan fysisk person
soin också vill förvärva denna fastighet.
Jag förstår att det är på sådana tänkta
fall som man framför allt har baserat
den åsikten att den blivande reformen
skulle ge en betydande prioritet åt bolagsförvärven.
I praktiken kommer det
emellertid inte att tillgå på detta sätt.
Redan enligt lagförslaget —- åtminstone
dess motivering — skall i det särskilda
fallet föras förhandlingar om ett kompensationsförfarande,
och utskottsreservanterna
har velat ytterligare utvidga
detta kompensationsförfarande i
syfte att förhindra att konkurrensen
mellan ett bolag och en enskild köpare
i praktiken leder till prioritet för bolaget.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först säga att
jag uppskattar den trivsamma form vari
den här lilla konversationen föres.

Herr Levin undrade —- utan att
namnge partierna — om det är centern
eller socialdemokratien som har lierat
sig med högern och folkpartiet. Ja, jag
ifrågasätter, om inte socialdemokratien
har kommit högern och folkpartiet närmare
än vad centern gjort, dels genom
förslaget att ta bort bolagsförbudslagen
och dels genom att mjuka upp jordförvärvslagen.

Såsom herr Levin säkert är medveten
om har vi i vårt parti — även om Sköld
lade fram propositionen om jordförvärvslagen,
så var det Bramstorp som
tillsatte utredningen — hela tiden slagit
vakt om den sociala aspekten på
denna lagstiftning och vi gör fortfarande
detta. Vi måste ju böja oss för
den parlamentariska övermakten här i
kammaren och ännu mer i medkammarcn.

Sedan frågade herr Levin om det inte
är samma grundtanke i vår reservation
som i propositionen, men det finns ju

Jordförvärvslag m. m.

ändå väsentliga avvikelser. För det första
önskar vi att bytesverksamheten
skall få en mera framträdande plats.
Jag vill betona att bytena på skogsbrukets
område har varit det som bidragit
mest till att åstadkomma en vettig
strukturrationalisering i skogen. För
det andra vill vi att skogsbrukarna skall
få samma kreditmöjligheter som andra
företagare.

Herr von Sydow förnekade inte att
EEC kan innebära visså risker för
skogsbruket. Jag hade väntat mig att
han skulle göra det. Han sade bara att
förutsättningarna har ändrats sedan
1925 års bolagslagstiftning antogs. Jag
vet inte det! Är det inte så att maktkoncentrationen
i dag, oavsett om den
är statlig eller privatkapitalistisk, innebär
samma risk? Båda delarna betraktas
av vårt parti med samma ideologiska
motstånd som man gjorde då. Vidare
har vi från vårt håll hävdat och hävdar
alltjämt att jord och skog kompletterar
varandra i strävandena att bilda ekonomiskt
bärkraftiga företag.

Herr von Sydow kom inte heller lii
på frågan om den eventuella bristen
på råvaror för skogsbolagen här i landet
•—• vilket jag hade trott att han
skulle göra. En eventuell brist skulle i
viss mån kunna ge underlag för integrationstanken
på detta område. Om
herr von Sydow och jag satte oss ned
och försökte analysera hur utvecklingen
kommer att bli, tror jag inte att våra
ståndpunkter skulle vara så skiljaktiga
som de har framträtt här i debatten.

Herr von SYDOW (h) kort genmäle:

Herr talman! Det skulle förvisso vara
mycket intressant att fortsätta denna
debatt med en så kunnig man som herr
Antonsson, men tiden räcker inte till
för det.

Under min första replik hann jag
inte beröra frågan om råvarubristen.
Den är självfallet ett mycket relativt
begrepp. Just nu tror jag inte man kan
säga att det finns någon särskilt bekym -

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

120 Nr 21

Jordförvärvslag in. m.

mersam råvarubrist. De planer som en
stor skogsägarorganisation har att i
norra Roslagen bygga en ny mycket
stor förädlingsfabrik tyder t. ex. inte på
att man på det hållet anser att det föreligger
någon råvarubrist.

Jag hann inte heller tala om det som
herr Antonsson berörde beträffande
Europamarknadsaspekterna. Det finns
självfallet anledning fråga sig vad som
i det avseendet kan hända i framtiden.
Men jag tycker att vi i dag får nöja oss
med att konstatera tre ting. Det första
är att Sverige i dag inte är anslutet till
EEC. Det andra är att den fria etableringsrätten
ännu bara är ett önskemål
inom EEC-staterna. Det är en sak som
de inte ens själva har lyckats realisera.
Det sista och tredje är att om vi en
gång kommer att söka anslutning till
EEC — vilket i dag verkar mycket litet
troligt, att döma av de uttalanden som
gjorts från regeringshåll — så bör det
väl ändå alltid finnas möjligheter att
från svensk sida uppställa villkor för
en sådan anslutning.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Antonsson klargjorde
här vad han kallade grundprincipen
för enskilt och kollektivt ägande.
Får jag fatta herr Antonsson så att han
är principiell och praktisk motståndare
till den koncentration som herr Hedlund
har vidtagit inom skogsindustrierna,
och kommer herr Antonsson i så fall
att bekämpa den med alla till buds stående
medel?

Sedan sade herr Antonsson att socialdemokratien
går hand i hand med storkapitalismen,
men jag tror nog att herr
Antonsson går lika mycket hand i hand
med den.

Slutligen vill jag säga att om herr
Antonsson vill socialisera skogen, så
skall han självfallet inte ha någon motståndare
i mig.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde att herr

Lundberg, som är principiellt och ideologiskt
intresserad, hade fattat skillnaden
mellan å ena sidan producent- och
konsumentkooperationen och å andra
sidan den enskilda holagsverksamheten
här i landet. Det är ju ändå en väsentlig
skillnad mellan ett företag där man
arbetar efter principen »en man, en
röst», och ett bolag där ett fåtal i realiteten
bestämmer och ett litet större
antal äger aktierna. Jag föreställer mig
att producentkooperationen inte har
något annat intresse än att få bästa möjliga
priser för råvaror som jordbrukarna
levererar och att man i konsumentkooperationen
bara är intresserad av
att sälja till lägsta möjliga pris. Det
finns helt andra ekonomiska värderingsgrunder
—• som därför inte behöver
vara skumma — inom den privata
bolagsvärlden.

Herr von Sydow säger att vi ännu
inte är med i EEC. Jag trodde inte att
herr von Sydow, som den förutseende
man han är, såg så sangviniskt på dessa
allvarliga ting. Hela den politiska debatten
har kommit att rätta sig efter det
förhållandet att vi har temporärt uppehåll
när det gäller dessa ting. De är för
närvarande inte aktuella men kommer
nästan säkert att bli det, och då står vi
vackert inför denna aspekt. Jag hade
hoppats att herr von Sydow skulle se
litet allvarligare på det förhållandet att
utländska bolag kan komma att äga
svenska naturtillgångar och placera förädlingsindustrierna
på utländsk botten,
så att vi blir ett råvaruproducerande
land utan möjligheter att förädla. Man
behöver inte vara bekajad av någon
storsvensk nationalism för att inse de
sociala vådorna och de ekonomiska
nackdelarna av en sådan utveckling.
Jag tror att herr von Sydow innerst
inne också erkänner detta.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja säga till
herr Antonsson att den kooperativa
idén är att man skall tjäna varandra,

Onsdagen den 5 maj 19G5 em.

Nr 21

121

inte tjäna på andra. Jag hoppas att herr
Antonsson kommer ihåg att han företräder
uppfattningen att 7—8 procent
av jordägarna skall äga 50 procent av
markområdena. Konsumentkooperationen
skall ju också i vissa fall kompletteras
med en producentkooperation. Att
man till formen lägger till ett mindre
skogsbruk som aktiebrev innebär inte
heller någon större förändring av en
aktie; det mindre jordbruket är då inne
i en maktkoncentration inom olika företag.
Jag kan inte se någon större skillnad
på herr Hedlunds koncentration
och på ett bolag i övrigt.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja
ställa en fråga till herr Antonsson.
Kommer den reservation, som ni i slutomgången
kommer att rösta med på
centerpartihåll, att utestänga bolagen
från möjligheten att köpa skog?

Herr HEDIN (h):

Herr talman! De flesta problem som
berörs av den lagstiftning vi nu skall
besluta om har belysts inte bara en gång
utan flera gånger av de föregående talarna.
.lag har därför ingen anledning
att fördjupa mig så mycket i de allmänna
problemen. Jag vill understryka
att jag är tacksam för de förslag som
utskottet har kunnat enas om och som
har framförts i olika motioner. Det innebär
förbättringar — även om de är
ganska blygsamma — av den föreslagna
lagen. Jag vill också understryka att jag
anser att det är väsentliga ytterligare
förbättringar som återfinns i en del av
reservationerna.

Alldeles särskilt angeläget anser jag
det vara med de ändringar av 1 § som
föreslås i reservation III, kombinerade
med uttalanden i reservation VII, som
berör statens möjligheter till ökade
förvärv av fastigheter av olika slag. Jag
anser det vara ytterligt angeläget att vi
inte får en ökad socialisering av svenskt

Jordförvärvslag m. m.

jordbruk och svensk skog. Jag kan över
huvud taget inte förstå vad det finns
för motiv för att föra över mark i statens
ägo. Det finns inga uppgifter som
utvisar att staten skulle sköta sina skogar
bättre än vad enskilda gör och inte
heller att det ekonomiska resultatet
skulle bli bättre på de statsskötta skogarna
än på de övriga. Snarare finns
det väl uppgifter beträffande det ekonomiska
resultatet som tvärtom visar
att man får ut betydligt högre rotnetto
på privatägda skogar. Staten får ju indirekt
fördel av detta genom skatteinkomster.
Ur samhällets synvinkel måste
det vara rätt angeläget att vår skog liksom
all annan företagsamhet sköts på
ett riktigt sätt företagsekonomiskt, att
man får ut bästa möjliga resultat.

En företagsform tycker jag nog att
det ur samhällets synpunkt finns särskild
anledning att befrämja, nämligen
kombinationen av jord och skog, som
är mycket vanlig och till mycket stor
fördel för inte minst sysselsättningen.
Det är en värdefull komplettering man
kan göra genom att tillföra skog, vare
sig det då direkt blir så stor skogsareal
att man på vederbörande fastighet kan
bedriva ett rationellt skogsbruk eller
om det blir mindre. Man har ju i det
senare fallet, som redan belysts hår i
debatten, möjligheter att genom samverkan
nå den storleksordning som är
nödvändig för en rationell drift.

Jag vill, herr talman, här ta upp ett
delproblem, nämligen de kombinerade
jordbruks- och fiskefastigheterna, som
bl. a. har belysts i högerns partimotion
med ett yrkande om utredning och av
herr Dahlgren m. fl. i en enskild motion.

Beträffande fiskerätten råder det ofta
ganska egendomliga förhållanden. Det
kan hända att fiskevattnet är skiftat
men att fisket ändå är oskiftat. I oskiftat
vatten kan det förekomma sämjedelning
av fisket, antingen så att var
och en fiskar utanför sin strand eller
också så att man delar upp fisket på

122

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Jordförvärvslag m. m.

lämpligt sätt, t. ex. år från år byter
fiskeplatser. Det kan gälla lämpligt ålfiske,
strömmingsfiske i form av s. k.
krokfiske m. m.

Om det kommer in främmande intressen
i en sådan här samfällighet finns
det risk för att det blir försämringar
för dem som bedriver yrkesmässigt fiske,
vare sig de fiskar gemensamt över
hela området eller kommit överens om
att dela upp fisket på något sätt. I ett
samfällt fiske får ju enligt lagen alla
fiska så som de kan sämjas.

Det är bl. a. mot den bakgrunden som
det i högerns partimotion har begärts
att en särskild utredning skyndsamt
skall tillsättas för att klara ut de ganska
tilltrasslade problem som kan föreligga.
Utskottsmajoriteten har behandlat frågan
välvilligt och hyser uppenbarligen
förståelse för att väsentliga problem
kan föreligga. Liksom herr Dahlgren
tycker jag emellertid att utskottsmajoritetens
formulering i utlåtandet är ganska
svävande. Utskottets ärade vice ordförande
herr Levin gjorde emellertid ett
förtydligande — han hänvisade bl. a. till
lagstiftningen rörande fiskevårdsområden
— men det beskedet tycker jag inte
är så lugnande. Det innebär visserligen
att överenskommelse kan träffas om hur
fisket skall bedrivas, men sådan överenskommelse
kan ingås även mot yrkesfiskarnas
intressen med ändring av förhållanden,
som förut varit rådande
inom området. Fiskevårdsområdena har
ju bl. a. kommit till för att ge ökade möjligheter
för fritidsfisket. Komplikationer
kan alltså ibland uppstå härvidlag
när yrkesfiskets och fritidsfiskets intressen
strider mot varandra.

Herr Levin hänvisade också till att
man vid försäljning av en sådan här
fastighet, som ingår i ett oskiftat fiskeområde,
kunde tänka sig att lägga över
fisket på en del av fastigheten, som vederbörande
inte får köpa utan som i
stället skulle stå till förfogande för dem
som fortfarande är kvar inom samfailigheten
och bedriver yrkesmässigt fiske.

Visst kan man göra så, men frågan är
ändå inte utan hakar. Vem skall t. ex.
köpa denna fastighet? Alla som bedrivit
yrkesfiske i det oskiftade vattnet har
som regel redan tidigare full och oinskränkt
rätt att yrkesfiska där. De får
inte större rätt om de köper denna fastighet.
Vilket pris skall vidare denna
egendomliga fastighet åsättas? Egentligen
borde det vara alla de kvarvarandes
intresse att få del av den. Men det
torde inte lagtekniskt gå att ordna problemet
genom någon slags samfällighet
i samfälligheten.

Jag anser alltså att det hade behövts
en utredning för att klara ut dessa förhållanden.
Jag skall ändå inte ställa
något yrkande i enlighet med vad som
hemställts i partimotionen med hänsyn
till utskottets trots allt mycket positiva
inställning, vilken framför allt kommer
till utryck i följande mening: »Utsköttet
understryker vikten av att härvid beaktas
överlåtelsens inverkan på förutsättningarna
för det yrkesmässiga fisket
och att lagens möjligheter att genom
begränsningar av överlåtelsen eller på
annat sätt trygga fiskets bestånd tas
till vara.»

Jag hoppas alltså att man skall kunna
klara av dessa problem, även om jag
velat påvisa att de ingalunda är lättlösta
utan att det finns betydande svårigheter.

Jag avstår således från något yrkande
på denna punkt men ber att få yrka bifall
till de reservationer, som biträddes
av herr Nilsson i Svalöv vid denna debatts
början.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! En gammal odalman
som följt med i den jordpolitiska debatt,
vilken nu pågår ganska intensivt,
yttrade häromdagen att »det som just
nu försiggår är ett varsel om att svenskt
jord- och skogsbruk går mot en ödestid».
Det var i sanning mörka perspektiv
som denne gamle man målade. Även
om tongångarna kanske är överdrivet

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

123

pessimistiska kan man ändock inte
komma ifrån att det i detta uttalande
ligger mycken tänkvärd sanning.

Det lagförslag vilket vi om en stund
kommer att votera om är utan tvivel
ett varsel om allvarliga och bekymmersamma
tider för ett fritt jordbruk i vårt
land. Vi kommer om någon vecka att
behandla ytterligare ett par propositioner
från jordbruksministern, vilka även
de varslar illa om framtiden för jordoch
skogsbruket. Tar man också med i
bilden det utfall mot jordbrukets utövare,
vilket gjordes från regeringshåll
för endast någon vecka sedan, blir sannerligen
den bilden inte nämnvärt överdriven.

Men, ärade kammarledamöter, denna
framtidsvision är såvitt jag kan förstå
allvarlig inte bara för de människor
som tagit som sin uppgift att vara livsmedelsproducenter.
Jag tror att det lika
visst kommer att uppstå framtida problem
för hela det svenska folkhushållet.
Den framtida utvecklingen kommer —
säkerligen inte inom någon avlägsen tid
—- att ge belägg för att nonchalansen
mot livsmedelsförsörjningen leder till
bekymmersamma resultat.

Jordbruksministerns uppfattning —
som kommit till uttryck i vissa av honom
hållna tal — att vi delvis kan basera
vår livsmedelsförsörjning på import
är inte allenast ett hot mot jordbruket.
Den är lika visst ett hot mot
hela den svenska folkförsörjningen.

Det har tidigare i den moderna svenska
historien varit krafter i rörelse för
att rasera jordbruket. Det har funnits
personer som menat att jordbruket bör
avvecklas så snabbt som möjligt. Men,
herr talman, det kom något i vägen,
nämligen två förödande världskrig under
vilka vårt folk var helt beroende
av vad det svenska jordbruket kunde
producera. Då var det ingen marknad
för inskränkningar. Det giillde bara att
producera så mycket som dtft stod i
mänsklig makt att framställa.

Har vi någon garanti för att vi aldrig

Jordförvärvslag m. m.

mer skall komma i den situationen att
gränserna bommas igen och för att vi
sålunda allt framgent skall få fria och
ohämmade importmöjligheter av livsmedel
och andra varor utifrån?

Att döma av de beslut som fattats i
riksdagen på det försvarspolitiska området
har vi ingen garanti för att så blir
fallet. Så länge som vi är nödsakade
att anslå 4 000—5 000 miljoner kronor
årligen till ett militärt försvar lever vi
också i en viss osäkerhetskänsla. Vi
offrar dessa 4—5 miljarder per år som
eu säkerhetsåtgärd för den händelse
något skulle inträffa, vilket vi alla hoppas
inte skall bli fallet. Detta kan vi
betrakta som en form av försäkring.

Herr talman! Givetvis behöver vi i så
fall också ha en försäkring när det gäller
möjligheterna till livsmedelsförsörjning,
om något skulle hända. Men tydligen
har jordbruksministern och regeringens
övriga ledamöter inte tagit med
detta i sin beräkning.

Ärade kammarledamöter! Vi behöver
inte i och för sig frammana detta mörka
perspektiv om ofredstider. Det finns
andra argument som talar för att vi bör
skapa förutsättningar för en betryggande
livsmedelsförsörjning i vårt land så
långt detta sig göra låter.

En inte minst i regeringskretsar känd
professor har också på allra senaste tid
givit uttryck för detta. Professor Gunnar
Myrdal varnar för att världen kan
drabbas av en hungerkatastrof inom relativt
snar framtid. Han bygger denna
sin uppfattning på Världshälsoorganisationens
siffror och även på egna undersökningar.
Han framhåller att livsmedelsproduktionen,
om alla människor
skall få tillräckligt att äta, måste fördubblas
fram till år 1980 — alltså på
den korta tiden av femton år — och
tredubblas före år 2000. Detta är enligt
hans uppgifter minimisiffror, som han
menar troligen vara underskattade. Man
skulle vidare kunna redovisa skräckbilder
av svälten i världen — detta i en
tid då Sveriges jordbruksminister söker

124

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Jordförvärvslag m. m.

inskränka produktionen av livsmedel
i vårt land.

Vi har också i denna riksdag antagit
riktlinjer för den framtida lokaliseringen.
Den jordbrukspolitik som jordbruksminister
Holmqvist gör sig till talesman
för går i många stycken helt emot det
fattade beslutet i lokaliseringsfrågorna.
Även ur försvarspolitisk synpunkt torde
denna rasering av jordbruket vara
mycket allvarlig.

Den pågående utredningen om det
framtida svenska jordbruket — alltså
1960 års jordbruksutredning -— torde
komma med sitt slutbetänkande inom
den allra närmaste tiden. Denna brådska
med beslut i en av de många delfrågorna,
som berör den kommande
strukturrationaliseringen av jord- och
skogsbruket, är därför ytterligt förvånande.

Ingen bar förnekat behovet av en
modernisering av jordförvärvslagen
men därifrån och till det förslag som
nu ligger på riksdagens bord är steget
ganska långt. Det strider också mot
gängse praxis att fatta beslut i ett ärende
under pågående utredning, i synnerhet
som utredningen i så hög grad
griper in i de frågor som vi nu diskuterar.

Jag vill gärna fråga jordbruksministern:
Vad är det som hänt sedan vårriksdagen
1963, då riksdagen beslöt om
en tvåårig förlängning av gällande jordlagar?
Vad har inträffat som föranlett
jordbruksministern att ändra ståndpunkt?
År 1963 underströk jordbruksministern
att tiden inte var mogen för
ett avgörande om jordlagstiftningens
framtida utformning, och han framhöll
särskilt hur beroende frågan var av resultatet
av 1960 års jordbruksutredning.
Jordbruksministern omnämnde även —•
med all rätt — frågan om vårt lands
tillträde till EEC, och han hänvisade
vidare till etableringsutredningen. Hans
slutsats blev att övervägande skäl talade
för anstånd med reformeringen av jordlagstiftningen.
Vad har hänt under de

två år som gått? Såvitt jag förstår har
ingenting annat inträffat än att vi står
avsevärt närmare den dag då jordbruksutredningen
framlägger sitt betänkande.

Tredje lagutskottet framhöll år 1963
att jordförvärvslagen endast utgör en
del av den jordpolitiska lagstiftning
med vars hjälp samhället söker reglera
vissa jordförvärv.

Herr talman! Denna debatt som nu
pågått bortåt tio timmar i denna kammare
ger klart belägg för riktigheten av
de synpunkter som framförts i reservation
I av herrar Sundin och Grebäck.
Däri hemställes om avslag på propositionen,
vilket innebär uppskov med
jordlagens reformering endast fram Till
den dag då jordbruksutredningens och
etableringsutredningens betänkanden
föreligger. Dessa utredningar torde
vara klara om några månader — det
bar varslats att de skulle slutföras till
hösten.

Inget har sålunda inträffat som gör
det motiverat att frångå den ståndpunkt
riksdagen intog 1963. Nej, det måste
vara någon annan bevekelsegrund för
denna brådska — någon bevekelsegrund
som inte redovisats av vare sig jordbruksministern
eller hans meningsfränder.
Det är detta som gör frågan så
olustig — denna panikartade rasering
av gällande jordlagstiftning innan vi
vet hur utredningen kommer att skissa
det framtida jord- och skogsbruket.

Det bar sagts att ändringen av lagen
skulle göras så att en anpassning efter
förhållandena kan ske när utredningarna
blir klara. Men jordbruksministern
bar ju i dag från denna talarstol
deklarerat att han inte ens kan acceptera
att beslutet begränsas till att gälla
fem år framåt! Hur skall det då finnas
möjligheter att göra några anpassningar
i lagen till jordlagsutredningens framkommande
betänkande?

Herr talman! Allt talar enligt min
mening för att reservation I av herrar
Sundin och Grebäck bör bifallas — det -

Onsdagen den 5 maj 19C5 em.

Nr 21

125

ta är det enda logiskt riktiga i föreliggande
situation. Jag yrkar alltså bifall
till denna reservation.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Vi är några ledamöter
som i motionerna I: 652 och II: 770 yrkat
att riksdagen måtte besluta, att när
särskilda skäl föreligger statligt stöd
må kunna lämnas vid förvärv för förstärkning
av ofullständig jordbruksfastighet
med skog under förutsättning att
köparen kan beräknas få sin utkomst
vid fastigheten.

Med detta förslag har motionärerna
ingalunda avsett att skapa något generellt
stöd för bildande av s. k. familjeskogsbruk.
Men vi menar att det bör
vara möjligt för en skogsbonde att, även
om jordbruket som sådant är obetydligt
eller t. o. m. nedlagt, få stöd för att förstärka
sin brukningsenhet. Vad som
föresvävat oss är fall, där vederbörande
har goda byggnader på sin fastighet och
är starkt förankrad i bygden. I sådana
fall skulle det vara av värde att på detta
sätt skapa underlag för familjens fortsatta
existens.

Familjeskogsbruket som sådant kan
inte beräknas bli någon lokaliseringsfaktor
av betydelse; familjeskogsägaren
är snart mantalsskriven på annan ort
än den där fastigheten är belägen. Jag
är också angelägen om att understryka
att varken jordförvärvslagen eller samhällets
kreditstöd kan tillåtas bli ett
medel att kvarhålla fler människor vid
jord- och skogsbruket än som där kan
få en försvarlig existens. Vårt jordbruk
får inte bli ett medel för något slags
arbetsterapi, utan vad vi syftar till är
ett rationellt utnyttjande av jord, skog
och arbetskraft.

Vi motionärer är nöjda med den behandling
motionen fått i utskottet när
det gäller förslaget om kreditstöd för
skogsförvärv i vissa fall. Utskottet har
nändigen på den punkten uttalat sig för
cn utredning. Vi har emellertid inte förordat,
att man skulle införa ett generellt

Jordförvärvslag m. m.

kreditstöd för bildande av s. k. familjeskogsbruk.
Med ett sådant stöd skulle
man för skogens del motverka vår jordbrukspolitiks
mest primära syfte, nämligen
att skapa större och mer bärkraftiga
enheter.

Kanske inte så mycket i dagens debatt
som under den debatt som föregått
riksdagens behandling av förslaget till
ny jordförvärvslag, har bondeskogsbrukets
företrädare gjort gällande, att
bondeskogsbruket är konkurrenskraftigt
och kanske t. o. in. överlägset storskogsbruk.
Ser man tillbaka kan man
kanske finna ett visst stöd för en sådan
tro, men ser man framåt gör man det
inte. Från mitten av 1800-talet och fram
till andra världskriget hände mycket
litet i skogen i fråga om rationalisering
och ändring av driftformerna. Det var
sågen, yxan och hästen med kälken som
utgjorde utrustningen för skogsavverkningen.
Med denna primitiva utrustning
och med nuvarande arbetspriser skulle
i många fall inget rotnetto erhållas från
våra skogar.

När herr Jonasson anklagar storskogsbruket
för misshushållning med
arbetskraften avslöjar han just denna
terapimentalitet. Mekaniseringen har
kommit, och den kommer att stanna
och utvecklas vidare. Med stigande löner
kommer den i högre grad att bli
ett villkor för ett lönsamt skogsbruk,
samtidigt som mekaniseringen animerar
till stordrift. Om det sedan är domänverket,
skogsbolagen eller de enskilda
skogsägarna i något sambrukskollektiv
som dominerar betyder mindre.
Det väsentliga är att skogsbruket för
framtiden i stigande skala kan producera
råvara till folkhushållet.

En annan väsentlig sak är att de som
arbetar i skogen får fast och kontinuerlig
sysselsättning. I det långa loppet
blir detta av avgörande betydelse i konkurrensen
om arbetskraften. Det är
överskott på arbetskraft i dag men sannolikt
inte i morgon. Det är detta förhållande
som förklarar att skogsarbe -

126

Nr 21

Onsdagen den 5 mai 1965 em.

Jordförvärvslag m. m.

tarna icke rädes skogsbolagen, som
faktiskt på sina håll gått före i reformarbetet
för bättre och tryggare anställning
i skogen.

Även om man på centerpartihåll vill
förneka denna utveckling, synes dock
bondeskogsbruket anpassa sig till de
nya villkoren. Sambruksföreningar och
samverkanområden är bevis härför.
Man har t. o. m. gått ett stycke längre
i något fall. Sålunda läste jag i NordSverige,
som i detta fall bör vara vittnesgill,
att i Jämtland boneskog lagts
i samdrift med bolagsskog. Under rubriken
»Bolagsskog i samdrift med
bondeskog i Jämtland» heter det:

»Den vidareutveckling av skogsägareföreningarnas
verksamhetsformer, som
etablerats i skogsbruksområdena, har
haft en smått sensationell, produktionshöjande
och kostnadssänkande effekt i
det jämtländska bondeskogsbruket. Det
är kontentan av en intervju med förre
skogschefen i Hissmofors AB, Erik Nilsson,
Östersund. De mer än 20 000 ha,
som NCB förvärvade i samband med
Hissmofors-affären, ingår nu brukningstekniskt
som en del i det jämtländska
bondeskogsbruket inom ramen
för skogsägareföreningens skogsbruksområden.
»

Här har man således understrukit vilka
avsevärda vinster som stordriften
kunnat ge tack vare denna samköming.

Om skogen alltmer blir ett kapitalplaceringsobjekt
för jordbruket i stället
för ett sysselsättningsobjekt, är det
inte rimligt att för framtiden starkt favorisera
denna köparkategori. Väl kan
man vinna att prisstegringen på skogsbruksfastigheter
hålls tillbaka genom
att man begränsar kretsen av köpare.
Detta kan vara till nytta. Men vi får
hålla i minnet att det vid varje köp
också finns en säljare, som har en legitim
rätt att få ut ett skäligt pris. Att
med allmänna medel stödja både köpare
och säljare — detta förekommer i
vissa fall — är väl ändå inte någonting
som bör sättas i system.

Till sist, herr talman, vill jag säga att
det för oss socialdemokrater är att beklaga,
att herr Dahlgren avslöjat våra
skumma socialiseringsplaner, där
skogsbolagen skall spela den trojanska
hästens roll. Vi har bara att hoppas
att detta icke — då nu herr von Sydow
gått i pension — skall komma till skogsbolagens
kännedom.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan i dess helhet.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Efter den långa diskussion
som förts i denna fråga skall jag
avstå från att hålla det anförande som
jag ursprungligen avsett att hålla. Jag
vill emellertid framhålla att det endast
är ett parti, nämligen centerpartiet med
sina 35 ledamöter i andra kammaren,
som är emot den proposition som ligger
till grund för det utskottsutlåtande som
under hela denna dag har diskuterats.
Det är alltså endast 15 procent av andra
kammarens ledamöter som inte vill ha
en ny jordförvärvslag. De gemensamma
reservationer som de borgerliga partierna
åstadkommit i några i förhållande
till hela förslaget smärre frågor
får väl mera tillskrivas de problem som
den s. k. mittensamverkan har skapat.
Det var ju som bekant inte heller någon
lätt sak för de borgerliga partierna att
enas om de olika reservationerna.

Jag skall inte gå närmare in på de
olika reservationernas innehåll. Men
jag kan inte underlåta att påvisa hur
orimliga förslag som kan bli följden av
att man till varje pris försöker få en
samlad opposition. Jag tänker då närmast
på det ändringsförslag som innebär
att kommunerna inte skulle kunna
förvärva fastigheter utan att lantbruksnämnden
behandlat ärendet. Det måste
väl anses orimligt att kommunerna skall
ställas under lantbruksnämndernas förmynderskap
när det gäller att anskaffa
för kommunerna erforderlig mark.

Jag tror också, herr talman, att det
kan vara av värde att erinra om att

Onsdagen den 5 maj 19C5 em.

Nr 21

127

när det gäller frågan om räntegaranti,
så innebär reservanternas förslag ingen
skillnad i förhållande till vad som redan
nu gäller. Den som har en fastighet
— vare sig det nu är en jordbruksfastighet
med skog eller utan skog — har
alltså även efter det att man har antagit
denna lag samma möjligheter att erhålla
den erforderliga garantien.

Vad som för mig varit mest angeläget
vid behandlingen av detta ärende har
varit frågan, hur de svenska naturtillgångar
som skogen utgör skall förvaltas
för att ur ekonomisk synpunkt på
bästa sätt lämna avkastning och bidra
till det gemensamma hushållet. Den
strukturomvandling, som under senare
tid pågått och som sannolikt kommer
att fortsätta under lång tid framåt, kräver
anpassning av bestämmelserna och
av handläggningen av hithörande frågor.

Den andra för mig mycket viktiga
frågan har varit hur skogsarbetarnas
löneförhållanden skall kunna förbättras.
Den genomsnittliga årliga skogsarbetarlönen
är fortfarande, med hänsyn
tagen till det hårda arbetet och den
prestation som utförs, alltjämt för låg.
Därtill kan läggas det förhållandet, att
därmed en allmän otrygghet skapas
som för knappast någon annan löntagargrupp
i vårt land.

Jag hoppas och tror att den nya lag,
som väl i kväll kommer att beslutas i
kammaren, skall bidra till att de olika
ägarkategorierna får möjligheter att
med de av dem redan innehavda skogsbruken
sammanföra de fastigheter som
inte är rationellt och väl brukade. Om
det sedan uppstår någon förskjutning
av arealen i hektar skog till den ena
eller andra kategoriens förmån har
mindre betydelse. Huvudsaken är att
ägarna av skogen sköter den på sådant
sätt, att en optimal avkastning kan erhållas.

Med dessa få ord, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Jordförvärvslag m. m.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Den som i likhet med
mig redan för tjugo år sedan då den
nuvarande förvärvslagstiftningen tillkom
ifrågasatte, huruvida det var nödvändigt
med så restriktiv lagstiftning
som då infördes för att klara rationaliseringen
inom jordbruket och skogsbruket
här i landet, hälsar helt naturligt
med tillfredsställelse att man nu vill
genomföra en liberalisering av lagstiftningen.

När jordbruksministern säger att lagstiftningen
har utgjort ett rationaliseringsinstrument
och att utvecklingen
givit anledning till revision och när
t. ex. herr von Sydow påpekar, att en
vikande jordbrukarbefolkning har varit
anledningen till en sådan revision, vill
jag påpeka att detta inte är hela sanningen.
För min del tror jag att man radikalt
felbedömde bärigheten av de motiv
och de skäl, som låg bakom 1945
års lagstiftning och 1947 års organisation
på detta område.

Nu tycks de flesta vara ense om att
det i stort sett bara är rationaliseringsskälet
som kvarstår av alla de motiv
som förut har legat bakom den nuvarande
jordförvärvslagstiftningen. Spekulationsförvärven,
farhågorna för vanhävd
och möjligheterna att hos den aktive
jordbrukaren bevara jord och skog
har till stora delar bortfallit, om de nu
över huvud taget varit så starka motiv
som man från början gjorde gällande.

Om det nu förhåller sig så att det endast
är rationaliseringsskälet som kvarstår,
kan man fråga sig om den administrativa
apparat skall behövas, som
man alltjämt kopplar på för att sålla
alla förvärv som rör jord och skog för
att få kvar en bottensats av ett relativt
fåtal ärenden som rör just jordbrukets
och skogsbrukets rationalisering. Är det
verkligen nödvändigt att ha den omgång
som förvärvstillståndet innebär
för jordbrukarna och för det allmänna?
.lag tycker att frågan bör stiillas, och
jag beklagar bara att man inte mera

128

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Jordförvärvslag m. m.

ingående penetrerade frågan innan propositionen
skrevs. Jag beklagar också
att den korta motionstiden inte möjliggjorde
för några motionärer att undersöka
huruvida några andra lösningar
fanns. Jag hoppas, att man vid kommande
revisioner, som säkerligen blir
nödvändiga när utvecklingen fortsätter,
undersöker om inte åtskilligt bär går
att förenkla.

När den nya jordförvärvslagen kommer
att möjliggöra ett större förvärv
från olika håll och av olika kategorier
köpare och när jordbruksministern
också har tänkt sig att domänverket här
skall uppträda som förvärvare i större
omfattning än för närvarande, vill jag
göra några påpekanden. Det är inte alls
säkert att det blir en mer rationell lösning
av frågan om markens brukande,
om en storskogsbrukare förvärvar en
till arealen mindre skogsmark än om
den bevaras i enskild ägo. Jag säger
detta därför att jag hörde jordbruksministern
uttala att samverkansformerna
inom det enskilda skogsbruket knappast
hade med denna debatt att göra.
För egen del tror jag att de har det i
mycket stor utsträckning, därför att
om det enskilda skogsbruket, som nu
har hand om 50 procent av Sveriges
skog, inte skulle klara den rationalisering
som storskogsbruket anser sig
kunna klara, finns det all anledning att
tänka om beträffande ägarfördelningen.
Men för egen del är jag ingalunda ängslig
för att den saken inte klaras av det
enskilda skogsbruket. Jag tror att de
samverkansformer inom det enskilda
skogsbruket, som håller på att växa
fram, kommer att klara den saken lika
väl som storskogsbruket. Och det är väl
ur nationalekonomisk synpunkt en synnerligen
viktig fråga som det gäller att
undersöka och ta ställning till.

Har man alltså den uppfattningen, att
samverkansformerna inom det enskilda
skogsbruket kommer att klara rationaliseringen,
har man heller ingen anledning
att mer radikalt förändra ägarför -

delningen mellan å ena sidan det enskilda
skogsbruket och å andra sidan
staten och storskogsbruken. Men hur
som helst tror jag att man vid en sådan
fördelning bör ha klart för sig att
punktköp ifrån storskogsbruken eller
staten, som spränger sönder det enskilda
skogsbruket, ingalunda är rationellt.
Man måste alltså tänka sig att en regional
fördelning sker, men denna regionalfördelning
får inte innebära att man
i en kommun enbart får en storskogsägare
eller enbart statsskog, därför att
det kan — såsom påpekats förut i debatten
— inte vara till någon nytta för
de anställda inom skogsbruket. Att det
råder en fri konkurrens inom samma
region måste också vara en fördel ur
flera olika synpunkter.

Jag skall, herr talman, med några
ord beröra en motion som herr Dahlgren
tidigare uppehållit sig vid. Den
gäller de mindre småbruken vid kusterna
vilkas ägare har fisket som huvudnäring.
I det fallet uppstår ett mycket
svårt problem, som till stor del
hänger samman med efterfrågan på
dessa fastigheter för fritidsändamål. Utskottet
uttalar beträffande denna fråga
följande på s. 40 i sitt utlåtande: »Enligt
Kungl. Maj :ts förslag skall vidare en
överlåtelse av angivet slag prövas under
beaktande av omständigheterna i det
särskilda fallet.» Jag hoppas att man
därmed avser att det kan gälla en rationaliseringsfråga
för fisket och att en
sådan fastighet i första hand bör läggas
till en intilliggande fiskefastighet för
att inte i onödan splittra fisket.

Herr talman! Den storleksrationalisering
som pågått under de senaste 20
åren efter världskriget har till stor del
skett i jordbrukarnas egen regi — om
jag minns rätt nämnde herr Hansson i
Skegrie siffran 82 procent — och måste
följas upp av en arrondcringsförbättring
i stora delar av vårt land.

Jag vill i det sammanhanget uttala
den förhoppningen, att jordbruksministern
tillsammans med justitieministern

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

129

försöker att så snabbt som möjligt presentera
ett lagförslag på basis av fastighetsbildningskommitténs
betänkande
med revidering av den nuvarande jorddelningslagen
och fastighetsbildningslagen,
så att vi får ett instrument för
att klara av arronderingsförbättringarna
vilket är mer användbart än den lagstiftning
vi för närvarande har. Det är
nog ett absolut villkor för att vi skall
kunna tänka oss en snabbare strukturoch
arronderingsförbättring inom
svenskt jord- och skogsbruk än den vi
haft under den senaste 20-årsperioden,
då den nuvarande jorddelningslagen
och jordförvärvslagen har gällt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
III t. o. m. VII av herr
Alexanderson m. fl.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Som en allmän regel
bör självfallet gälla att det inte ställs
upp hinder för omsättningen av olika
nyttigheter med mindre än att speciella
skäl föreligger för att ha sådana hinder.
Jord och skog har som vi vet rätt
länge varit föremål för en reglering i
detta avseende. Skilda regler har gällt
för enskilda personer och juridiska personer,
d. v. s. i huvudsak bolag och föreningar.
För korthetens skull talar jag
i fortsättningen endast om bolag när
jag åsyftar den senare kategorien.

Bolagsförbudslagen, som innefattar
hinder att inom bolag samla upp obegränsade
arealer av svensk jord och
skog, antogs för ungefär 60 år sedan.
Det är alltså en lag som förhindrar vad
man skulle kunna kalla ett latifundieväsendc
där jord och skog i hart när obegränsad
omfattning samlas på ett fåtal
händer. Var och en med kännedom om
historien och förhållandena i andra länder
vet att man där ständigt har kämpat
mot latifundieväsendet. När det liar funnits
nog länge har man känt sig nödsakad
att med tvångsåtgärder ändra förhållandet
med en betydande uppdelning
av jordarealerna.

Jordförvärvslag m. m.

Under några få decennier före tillkomsten
av bolagsförbudslagen samlades,
hör och häpna, inte mindre än en
fjärdedel av landets skogar inom ett relativt
begränsat antal bolag. Det kan
förtjäna påpekas att medan bolagens
skogsinnehav i vårt land således uppgår
till cirka 25 procent är motsvarande
siffra för våra grannländer Finland och
Norge 7 respektive 9 procent. I Finland
tillhör alltså endast 7 procent av skogen
bolagen och i Norge endast 9 procent.
Hos oss är siffran i dag 25 procent. Vad
kommer den att vara om fem år?

När man under årens lopp har diskuterat
bolagsförbudslagens berättigande,
har man främst pekat på att lagen
försvårar eu storleksrationalisering
och ett sammanförande av bolagens
spridda skogsinnehav. Man har också
pekat på att det i vissa delar av landet
har visat sig svårt att finna köpare med
påföljd att icke obetydliga arealer kommit
att hamna hos lantbruksnämnderna.

Så långt får man nog säga att kritiken
mot bolagsförbudslagen icke har varit
obefogad. Jordbrukarna är väl medvetna
om rationaliseringens betydelse, och
en omfattande rationalisering av driftsenheter
pågår efter två olika linjer.

Den ena går ut på att skapa större
fastigheter, och den andra gäller samverkan
i driften utöver ägogränserna. I
det senare avseendet tror jag att utvecklingen
kommer att gå mycket snabbt.
Allteftersom de tekniska hjälpmedlen
bildar underlag för eu sådan samverkan
visar det sig att förståelsen bland
jordbrukarna och skogsägarna för sådan
samverkan växer synnerligen
fort.

Framför allt inom det egentliga jordbruket
pågår som vi vet en minskning
av antalet brukningsenheter i ganska
rask takt. Under de senaste kända tio
åren har ett 50 000-tal jordbruk upphört
att drivas som fristående enheter. I
stort sett har ekonomiska faktorer varit
orsaken, ekonomiska faktorer hänförande
sig till lönsamheten och i övrigt till

5 — Andra kammarens protokoll 19f>5. Nr 2/

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

130 Nr 21

Jordförvärvslag m. m.

behovet och lämpligheten av större enheter,
med tanke på de mekaniska hjälpmedlen.
Endast i mindre mån har samhället
kunnat påverka den utvecklingen.

Så blir helt säkert förhållandet även
för den kommande tioårsperioden. Jag
läste i tidningarna att jordbruksministern
menar, att nuvarande 200 000 jordbruksenheter
under nästa tioårsperiod
skall reduceras till omkring 100 000. I
den mån han har rätt beror detta just
på de förhållanden som jag nyss pekade
på. Det beror flerstädes, men inte överallt,
på den dåliga lönsamheten, och det
beror på att förutsättningar för ekonomiskt
mer lönsam drift föreligger vid
större enheter, dock endast upp till en
viss gräns. Detta tack vare de mekaniska
hjälpmedlen.

Det skulle väl vara överdrift att påstå
att samhället inte i någon mån kan medverka
i ett sådant rationaliseringsarbete.
Det kan ske främst genom att ställa
lånemedel till förfogande för dem som
vill köpa tillskottsjord men också, ehuru
i mindre omfattning — mycket mindre
omfattning än man vanligen är benägen
att anse — med lagstiftningens
hjälp.

För egen del har jag den uppfattningen
att en viss förköpsrätt för rationaliseringsändamål
allt fortfarande försvarar
sin plats. Förköpsrätt för rationalisering
bör gälla jordbruk och skogsbruk
och kunna utnyttjas av såväl enskilda
personer som av bolag. Men beträffande
skogen hyser jag allvarliga betänkligheter
mot att för bolagens vidkommande
gå längre än till rationaliseringsförvärv
och till förvärv där andra
köpare saknas. Det viktigaste skälet
till mina betänkligheter är intresset att
se till att våra naturtillgångar stannar
kvar i svenska händer.

Mycket talar för att vårt land inom
en inte alltför avlägsen framtid kan
komma att tillhöra en större gemensam
marknad. Jag hoppas att utvecklingen
skall gå i den riktningen, men för att
undvika missförstånd vill jag framhålla

att jag alltjämt är emot ett formligt medlemskap
i EEC. Av allmänpolitiska skäl
finner jag den vägen utesluten. Men lika
angelägen är jag, som jag nämnde, att
se oss med i en större marknad under
former som harmonierar med vår traditionella
neutralitetspolitik.

I förhandlingar om vår delaktighet i
en större marknad kan man räkna med
att krav kan komma att ställas, innebärande
att utländska medborgare i fråga
om förvärv av t. ex. aktier i svenska bolag
skall likställas med svenska medborgare.
Om vi skulle föranledas att gå
med på detta, skulle det kunna innebära,
att våra nuvarande skogsbolags
aktier kunde komma att övergå i utländska
händer och att deras skogstillgångar
således skulle överföras i utländsk
ägo. Trots att det är föga sannolikt
att svenskar som någon kompensation
skulle kunna förvärva utländska naturtillgångar
på samma sätt, så kan det
iindå hända att vi kan komma i den
situationen, att vi nödgas tillåta utlänningar
att köpa våra skogsbolags aktier.

På denna punkt säger jordbruksministern
bl. a. att »frågan om Sveriges
anslutning till EEC eller en ännu större
europeisk marknad inte torde aktualiseras
inom» — hör! — »överskådlig
tid». Enligt min mening är detta ett
osedvanligt djärvt uttalande. Jag vet inte
om man får utgå ifrån att jordbruksministern
ville försöka justera detta uttalande
när han i ett anförande i dag såsom
argument i en fråga sade — det
gällde en temporärt gällande lag, som
skulle behöva förnyas om fem år — att
vi kanske då befinner oss i ett förhandlingsskede
rörande en Europamarknad.
Om detta betyder att »inom överskådlig
tid» har krympt så från propositionens
avfattande och tills nu, att det betyder
fem år, så är det ändå inte så djärvt som
jag tyckte det var när jag läste detta.

Jordbruksministern framhåller vidare
att han vid utformningen av sitt förslag
har beaktat de konsekvenser som skulle
uppstå, om lagen i en framtid eventuellt

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

131

skulle tillämpas även på utländska subjekt.
Han pekar här på ett stycke i 4 §
och menar tydligen, att lagen då skulle
kunna tillämpas restriktivare gentemot
utlänningar. Jordbruksministern utgår
alltså från att den fara som hotar består
i att utlänningar skulle anmäla sig som
köpare av skog, men det är inte här det
verkliga problemet finns —• det ligger ju
i faran att aktiemajoriteten i trävarubolag
kan komma att övergå i utländska
händer. Om ett skogsbolags skogsinnehav
vid ett sådant tillfälle är, låt oss säga
fördubblat i förhållande till vad det är i
dag, så kommer ju denna dubbla areal
att övergå i främmande ägo, med de
konsekvenser som detta kan föra med
sig. Det kan t. ex. bli fråga om till vilket
land — Sverige eller annat — som den
mera långt drivna förädlingen av våra
skogsprodukter skall förläggas. Detta är
en allvarlig sak. Det är en allvarlig sak
med en lagstiftning som möjliggör att
skogsarealer undan för undan slussas
över i händerna på bolag, vilkas aktier
sedan kan komma att övergå i utländska
händer. Det är en utomordentligt allvarlig
sak!

Jordbruksministern har i sin proposition
gjort ett uttalande som jag tillät
mig beteckna som vågat. Det finns ett
annat uttalande som jag ger samma benämning,
nämligen det, vari han gör gällande
att bolagen med stöd av hans lag
kan väntas komma att öka sitt innehav
med endast en eller annan procent. Andra
sakkunniga talar om att bolagsarealen
kan komma att fördubblas. Det skulle
inte förvåna mig, om jordbruksministern
rätt snart skulle kunna finna att
det hade varit klokt om han inte hade
gjort någotdera av dessa tvcnne uttalanden.

Nej, skulle man ha önskat tillgodose
de synpunkter som etableringssakkunniga
lagt till grund för sitt utlåtande, då
hade man bort begränsa bolagens förvärv
till att i huvudsak gälla — naturligtvis
— alla köp som erfordras för rationalisering.
Den frågan, menar jag, iir

Jordförvärvslag m. m.

utom all diskussion. Sådana köp skall
medgivas. Sedan bör det också stå utom
all diskussion, att sådana fastigheter som
har samlats hos lantbruksnämnderna
därför att det inte finns enskilda köpare
också skall kunna gå över i bolags ägo.
Men vilka starka skäl som kan uppväga
därmed förenade nackdelar finns det
egentligen för att gå vidare?

Självfallet hade det varit en fördel om
lagen även enligt propositionens förslag
varit tidsbegränsad, så att den automatiskt
kommit under omprövning. Det är
lättare att i ett besvärande förhandlingsskede
ta upp en lagstiftningsprocedur
som automatiskt kommer, än att ta upp
den av orsaker som kan tolkas såsom
diskriminerande mot utlänningar. Då
hade för övrigt även både jordbruksministern
och vi andra blivit i tillfälle att
konstatera, om jordbruksministerns båda
profetior gått i uppfyllelse.

Låt oss så se på möjligheten för enskilda
personer att förvärva jord och
skog. Den som avser att yrkesmässigt
och varaktigt ägna sig åt jordbruk skall
beviljas tillstånd, likaså den som ämnar
driva skogsbruk som stöd för jordbruk.
Märk väl att längre än så går icke promemorian.
I propositionen göres ett tilllägg
som icke fanns i promemorian. Det
innebär att en skogsbruksfastighet skall
få förvärvas av den som avser att genom
eget skogsarbete på egendomen bereda
sig stadigvarande inkomst. »Genom eget
arbete» måste väl innebära att han har
en såg eller häst som arbetsredskap. Antingen
skall han väl fälla och barka eller
också köra skog eller också skall han
göra båda delarna. Då beviljas han tillstånd.
Men, ärade kammarledamöter, efter
denna fina ändring kommer tillägget,
att den här personen med sågen inte
skall få låna pengar på samma villkor
som den som köper en jordbruksfastighet.
Vad är då tillägget värt? Kan man
på skogsarbetarhåll vara nöjd med en
sådan ordning?

Bestämmelserna om enskild persons
rätt att förvärva skog som stöd för ett

132

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 196o em.

Jordförvärvslag m. m.

jordbruk bör lämpligen sammanställas
med ett i propositionen återgivet uttalande
av jordlagsutredningen. Där säges
att »i fråga om nära nog två tredjedelar
av landets hela areal produktiv skogsmark
skogsbruk bedrivs i enheter, inom
vilka jordbruk i egentlig mening saknas
eller intar en helt underordnad roll i
den ekonomiska verksamheten». Eftersom
jordbruksministern tagit in detta i
propositionen och inte riktat någon invändning
däremot, anser han uppenbarligen
att så förhåller det sig. Det betyder
att mycket stora skogsarealer är undandragna
enskilda med undantag just för
den här personen som har en såg som
verktyg. Bolagen skall ha förtursrätt till
dessa arealer. Här får man alltså en
ganska god uppfattning om i vilken utsträckning
bolagen kan komma att få
förköpsrätt framför enskilda personer,
som har rätt att få tillstånd i huvudsak
endast om skogen skall utgöra stöd till
ett jordbruk eller om vederbörande har
nog med pengar att köpa den och själv
kan gå i skogen med sågen.

Sammanställer jag så verkningarna
av dessa principer, liberaliteten mot
storbolagen och snålheten mot enskilda
personer — ty det är de karakteristiska
dragen i denna proposition — beträffande
deras rätt att förvärva skog
blir slutsatserna att resultatet kan komma
att bli följande.

En enskild person söker tillstånd att
förvärva skog och får avslag. Härefter
söker ett bolag tillstånd och har då rätt
att kräva att få det, om det inte föreligger
speciella skäl däremot. Antag vidare
att det är ett enda bolag som spekulerar.
Utan att rikta några förebråelser
mot bolagen konstaterar jag, att de
ofta delar upp marknaden bland annat i
förhållande till industriernas läge, så
att de inte konkurrerar med varandra.
Det är inte ovanligt med en sådan uppdelning
t. ex. beträffande rotposter som
kronan eller enskilda säljer. Vi som något
känner till skogsförhållandena har
reda på detta. Det är inte onaturligt,

och jag tror inte att det är klandervärt
heller, om man från industriens sida
säger att »här köper jag ty det ligger
närmast till och vi konkurrerar inte
med varandra». Jag tror inte man skall
klandra dem för det, utan klandret bör
riktas mot dem som inför bestämmelser
som gör det möjligt att handla på detta
sätt att skapa ett faktiskt monopol.

Vad blir då resultatet av att en enskild
inte får köpa utan att det blir bolag
som får köpa och att det är bara ett
bolag som är intresserat av att köpa?
Jo, resultatet kan bli att en person, ofta
en gammal man, som inte längre kan
arbeta och diirför måste göra sig kvitt
jordbruket, blir hänvisad till att överlåta
skogen till ett enda bolag, som då får
ett slags monopol och kan bjuda ett pris
som kan vara oskäligt lågt. Är det riktigt
att ha bestämmelser som kan leda
därhän ?

Är det underligt, om man känner sig
en smula chockerad och en smula upprörd?
Under mina 25 år i riksdagen har
jag aldrig varit så pinsamt berörd av
något ärende som just av detta. Det är
jag framför allt av de två skäl som jag
nu har nämnt, nämligen dels att man
öppnar en kungsväg för att utländska
intressen kan komma att behärska betydande
arealer av den skog som i dag
är i bondehand, dels att människor som
bor på ifrågavarande två tredjedelar av
skogsarealen och som kan behöva sälja
kan genom bolagsmonopolet i lagen bli
hänvisade till endast en köpare och bli
tvungna att sälja till underpris. Vi måste
i detta sammanhang komma ihåg att ju
svagare ekonomisk ställning vederbörande
har, desto sämre möjligheter har
han att bemästra en sådan situation.

Jag tror inte att jordbruksministern
har velat åstadkomma sådana resultat.
Men det blir så. Det hjälper inte vad
man än säger. Vilka vackra ord man än
kommer med i detta sammanhang blir
det så.

Vidare kan man väl säga att en lag av
propositionens innehåll kommer att på -

Onsdagen den 5 mai 1965 em.

Nr 21

133

skynda avfolkningen uppifrån finska
gränsen nedåt Dalsland och litet längre
ned. Visserligen säger jordbruksministern
om den saken, att om jorden tillhör
den ena eller andra ägargruppen
kan knappast ha något med avfolkningen
att göra. Stämmer det riktigt med
de verkliga förhållandena? Det är faktiskt
så underligt här i världen, att det
finns många människor som nöjer sig
med lägre inkomster och enklare förhållanden
för att kunna bo kvar i sin
bygd. Så underliga är vi människor. Till
vems nytta är det att försöka få bort
dem ifrån bygden, om de av trivselskäl
nöjer sig med en något lägre materiell
standard? Varför kan de inte få förvärva
en fastighet och stanna där, om
de nöjer sig med denna mindre inkomst
av trivselskäl? Är det verkligen någon
som blir lidande på det?

Jag har ju klargjort hur jag helst
skulle ha velat ha lagstiftningen. Men
reservationerna innebär enligt min mening
vissa förbättringar i förhållande
till propositionen, nämligen så till vida
att enskilda skulle, om reservationerna
bifalles, få ökade möjligheter att erhålla
tillstånd, att bolagens möjligheter skulle
begränsas i någon mån och att lagstiftningen
skulle göras endast tillfällig varmed
en omprövning skulle bli automatiskt
nödvändig.

I förmiddags var det en av mina partivänner
som undrade varthän de socialdemokratiska
idealen har tagit vägen.
Jag undrade det också, när jag
läste propositionen.

Jordbruksministerns svar till herr
Hansson i Skegrie kom att röra sig om
jordbrukets föreningsrörelse, d. v. s. den
kooperativa verksamhet som bedrives
för att samla ihop och sälja jordbrukets
produkter, delvis efter någon förädling.
Där finns inte samma intressen som i
vanliga aktiebolag. Det är en elementär
sak inom den kooperativa rörelsen, att
varje medicin har en röst och att röstning
inte sker efter summan av insatserna.
Det är en icke så oväsentlig skillnad

Jordförvärvslag m. m.

och några utdelningar blir det inte.
Verksamheten går ut på att rationalisera
transporter, uppsamling och försäljning
och att få fram bästa möjliga resultat,
naturligtvis till gagn för både producenter
och konsumenter.

Jag fäste mig också vid vad jordbruksministern
i sitt anförande i dag sade
om reservationens innehåll när det gäller
kompensation vid bolagsförvärv. Ja,
i reservationen heter det ungefär som
så, att vid behandling av frågor om förvärvstillstånd
skall även beaktas det förhållandet
huruvida vederbörande har
lämnat ifrån sig skogsmark eller icke.
Om jag inte missförstod jordbruksministern
— och i så fall blir jag väl rättad
-— ansåg han att detta innebär i
stort sett detsamma som propositionens
förslag. Men hur skall då följande uttalande
på sid. 27 i propositionen tolkas:
»Eu ytterligare konsekvens blir att i
fråga om skogsindustribolagen den nuvarande
möjligheten att som villkor för
förvärvstillstånd kräva att bolag avstår
viss redan innehavd skogsmark i stort
sett bortfaller.» Sedan finns det väl inte
i propositionen mycket kvar av bytesförfarandet.

Ett annat av jordbruksministerns påståenden
gällde reservationens underlägsenhet
i fråga om rationaliseringen av
vad han tydligen med en älsklingsterm
kallar »små skogsbitar». Ett bifall till
reservationen skulle — om jag fattade
jordbruksministern riktigt — enligt hans
mening innebära att rationaliseringsmöjligheterna
försämras när det gäller dessa
små skogsbitar. .lag kan inte förstå att
så blir fallet. 5 § i lagen tar ju över 4 §,
och om det finns sådana här små skogsbitar
som lämpligen kan brukas tillsammans
med andra små skogsbitar eller
med andra stora skogsbitar, då är det
5 § som skall tillämpas. Skulle det vara
så att dessa små skogsbitar i fråga om
brukningen inte passar ihop vare sig
med andra små skogsbitar eller med
andra stora skogsbitar, då hjälper inga
lagar i världen.

134

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Jordförvärvslag m. m.

Reservationen är, ärade kammarledamöter,
lika rationaliseringsvänlig som
propositionen, men reservationen vänder
sig emot det bolagsmonopol som
jordbruksministern vill skapa och som
är den mörkaste fläcken i det här aktstycket,
eftersom detta monopol ofta kan
innebära att folk i små omständigheter
nödgas sälja sin skogsmark till underpris
och därigenom kanske förlorar surt
förvärvade slantar.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Hedlund har valt
en sen tidpunkt för sitt framträdande
i denna fråga. Jag vet inte, om han menar
att vi skall på nytt dra upp den debatt
som vid det här laget nog förefaller
de flesta vara överstånden, men för
min del har jag inte i och för sig något
emot att fortsätta debatten.

Det skulle emellertid föra för långt,
om vi nu skulle ge oss in på en mer
ingående diskussion även om jordbrukets
utveckling. Herr Hedlund konstaterade
att det har under de senaste tio
åren lagts ned 50 000 brukningsenheter
inom jordbruket och han framhöll att
något liknande kunde inträffa även för
framtiden. Ja, med hänsyn till den trend
i utvecklingen som kan skönjas är nog
detta det minsta vi kan vänta. Men vad
menar herr Hedlund, när han vidare
konstaterar att det är de ekonomiska
faktorerna som har åstadkommit den
hittillsvarande utvecklingen i fråga om
jordbruket? Betyder det att enligt hans
mening bör de jordbrukare, som sitter
på de små enheterna, för framtiden beredas
tillfälle till en bättre utkomst av
sitt arbete inom jordbruket? Och innebär
detta att vi skall genomföra en höjning
av livsmedelspriserna för att kunna
åstadkomma någonting sådant eller
skall vi på nytt ta upp en diskussion
om det stöd som bör ges jordbrukarna
för att de skall kunna stanna kvar på
sina jordbruk?

Om det är fråga om åtgärder av det

senare slaget, kan vi knappast i kväll
föra någon diskussion om saken. Har
herr Hedlund däremot inte avsett att
säga något annat än att den ekonomiska
utvecklingen i samhället har erbjudit
människorna möjligheter att skaffa sig
en bättre bärgning på andra områden
än jordbruket, t. ex. inom industrien,
är vi nog utan vidare överens om att en
sådan utveckling kan förutses även för
framtiden i vårt land.

När herr Hedlund talade om samhällets
roll i detta sammanhang och därvid
även kom in på jordförvärvslagstiftningen,
var det uppenbart att han
såg med en viss oro på den fortsatta utvecklingen.
Men om jag i likhet med herr
Hedlund hade varit ledare för skogsbönderna
här i landet, skulle jag nog
inte ha intagit en så pessimistisk attityd
beträffande möjligheterna för bondeskogsbruket
att hävda sig i konkurrensen
med bolagen. Vad är det, herr Hedlund,
som säger att skogsbolagen skulle
i det långa loppet ha bättre ekonomiska
förutsättningar att förvärva skog än
vad bönderna, skogsägarna, kan åstadkomma
genom sin samverkan? Jag kan
inte inse att inte bondeskogsbrukets
utveckling skulle bli så gynnsam att man
i detta avseende har möjligheter konkurrera
med industrien. Bönderna äger i
dag mer än 50 procent av skogsmarken,
och om vi även tar hänsyn till avkastningen
rör det sig förvisso om ännu
högre andel.

Jag tror således inte att herr Hedlund
behöver vara orolig över utvecklingen
inom överskådlig tid, för att återigen
använda det uttrycket. Särskilt med
hänsyn till vitaliteten inom skogsägarnas
sammanslutningar finns det inte anledning
att känna någon oro. De stora
engagemangen på industrisidan visar
att det bland skogsägarna finns en optimism
och en beslutsamhet att gå vidare
som gör att herr Hedlund inte behöver
vara så oroad som han ger sken
av att vara.

Det har sagts att även enskilda per -

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

135

soner borde ha rätt att förvärva skog
i konkurrens med bolagen, och jag har
för min del tagit fasta på den kritik som
därvidlag framförts mot promemorian.
Jag tyckte nog, herr Hedlund, att det
var fråga om ett tillmötesgående i sådan
riktning, när det i förhållande till
promemorian gjordes en avvikelse som
innebär att en person, som är direkt
sysselsatt inom skogsbruket, skall ha
rätt att förvärva en skogsfastighet. Jag
tog intryck av detta. Kanske jag för
att vara uppriktig skall säga att jag inte
tror att dessa personer kommer att bli
så många. Vi har räknat med att det blir
det kombinerade jordbruket och skogsbruket
som kommer att bestå även i
framtiden. Herr Hedlund, vi kan vara
överens om att det på denna punkt inte
finns någon anledning till ängslan, ty
vi har ju här samma ordning som nu.
Det är klart markerat att ett sådant
företag skall ha företräde vid förvärv
och att sådana egendomar som är lämpliga
för kombinerat jord- och skogsbruk
inte skall kunna köpas av bolag.

Hur förhåller det sig egentligen med
lånemöjligheterna som herr Hedlund utmålade
som det verkligt utmanande?
Vi gynnade bolagen men den stackars
enskilde finge ingenting. Vi har ju inte
undersökt detta. På vilket sätt skall vi
ge lån? I vilken form skall det ske?
Skall det vara kreditgarantier eller kontanta
bidrag som man skall få med sig
om man går ut och förvärvar en liten
skogslott? Skall staten då kasta
sig käckt och friskt in och satsa pengar,
och skall staten sedan gå vidare och
lämna generösa bidrag till de skogsvårdsåtgärder,
plantering o. s. v., som
kan bli nödvändiga på denna mark?
Det är egentligen det som kommit åtminstone
mig att inse att det kan vara
en fördel att låta exempelvis skogsbolagen
få vara med i denna verksamhet.
Det blir dyrbart för samhället om endast
den enskilde skall svara för detta.
Herr Hedlund, vi kan väl inte lova bidrag
eller kreditgarantier utan vidare

Jordförvärvslag m. m.

utredning. Jag har fått motta mycket
klander för att det inte utretts tillräckligt.
Jag anser att det har funnits mycket
material för mitt ställningstagande.
Men här är man beredd att uttala att
det i framtiden skall ges statsbidrag
till denna form av brukningsenheter,
och därvid skall riksdagen utan någon
som helst utredning besluta omedelbart.

Jag kan medge att utskottet på denna
punkt har gått längre än vad jag
åsyftat. Utskottsmajoriteten har tyckt
att det finns skäl att utreda detta, och
då får riksdagen möjlighet att pröva
saken på nytt. Jag för min del tror att
vi tills vidare skall inta den ståndpunkten
att om det skall bli en utredning
skall denna bli förutsättningslös. Vi
skall pröva vad det kan komma att
kosta samhället, om vi väljer denna
väg, och vilka förluster vi gör på att
bestämma oss för en sådan ordning
samt vilka alternativ som kan stå till
buds genom att andra kan ta hand om
denna mark, skogsplantera den o. s. v.

Jag tycker att herr Hedlund kan låta
bli att tala om snålheten mot enskilda
än så länge. Man har nog anledning att
räkna med att riksdagen inte på så lösa
boliner skall ta på sig bidrag, eventuellt
subventioner, till en helt ny kategori
som vi tidigare egentligen inte haft
med i våra diskussioner när det gällt
stöd åt det svenska jordbruket.

Det är en sak med jordbruket. Där
har vi ett instrument varigenom vi i
någon mån kan styra inkomstförhållandena
för den enskilde: vi kan ge ett
gränsskydd. Men vad kan vi göra när
det gäller skogen, herr Hedlund? Inte
ett enda dugg i detta avseende. Här är
vi underkastade andra förhållanden
som vi inte råder över. Vi kan inte garantera
en brukare av en ren skogsfastighet
några säkra inkomster år efter
år. Detta kan vi ändå i viss mån göra
när det giillcr jordbrukspolitiken, då vi
utgår från egendom av visst format och
viss bärkraft. Då kan vi också säga att
vi i någon mån har möjligheter att

136

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Jordförvärvslag m. m.

reglera inkomsterna för dem som ägnar
sig åt jordbruk.

Sedan till frågan om kompensationsförvärven!
.Tåg har redan tidigare förstått
att denna reservation är sådan, att
den skall kunna läsas på olika sätt. Jag
har hört här i dag under diskussionen
att de som står bakom den sagt sig tolka
in något olika mening däri. Jag tycker
att det åtminstone för en jurist
inte kan vara tillfredsställande med ett
sådant konstaterande. Man borde väl
ändå kunna vara överens om vad man
avser. Herr Hedlund bör i kväll ha ett
förtroligt samtal med herr Ohlin och
klara upp dessa saker. Jag har hävdat
att det kanske inte är så stor skillnad
när det gäller dessa kompensationsförvärv.
Vi har pekat på att det föreligger
möjligheter att ta upp en diskussion
i anslutning till förvärv, när en aktuell
förvärvare eller ett företag — jag vill
betona att det också gäller fysiska personer
— har mark på annat håll som
passar att bli sammanförd med en annan
brukningsenhet. Vi har inte gått
längre än till ett sådant uttalande, och
jag tror att det bör kunna vara tillräckligt.
Jag tror också att de bolag
som nu tänker köpa är väl medvetna
om att det finns ett sådant uttalande i
anslutning till lagen, och vi menar att
det också kommer att få en viss effekt.

Det är riktigt att utformningen är en
annan i reservationens lagförslag. Men
samtidigt finns där i motiven ett uttalande,
som tar tillbaka vad som säges
om att även den, som inte har någon
kompensationsmark att lämna, självfallet
skall kunna förvärva skog. Där är
det en glidning i skrivningen, som jag
tycker borde vara en klen tröst för herr
Hedlund när det gäller den fulla förvissningen
om att det skall vara full
kompensation i samband med förvärven.

Jag tycker att det skulle vara djupt
olyckligt om vi i denna nya lagstiftning
— som herr Ohlin och vi andra är
ense om är liberal — utgick ifrån att

förutsättningen för att förvärva skog
är att kompensation lämnas. Då tror
jag att vi så att säga bakvägen för in
bolagsförbudslagen. Därför vore det
mycket tacknämligt om herr Ohlin stod
upp och förklarade att han inte har
tänkt sig att det skulle bli på det sättet,
även om den deklarationen för med
sig att man redovisar divergerande
uppfattningar om vad som menas i reservationen.

Jag har inte något behov av att så
här sent på kvällen förlänga debatten,
och frågan vart det bär med de socialdemokratiska
idéerna lämnar jag därför
därhän. Men jag har en känsla av
att det har gått ganska hyggligt att tilllämpa
de socialdemokratiska idéerna i
vårt samhälle. Jag föreställer mig också
att det lagförslag som här är framlagt
är väl förenligt med socialdemokratiens
strävan, som går ut på att finna rationella
företagsformer, vilka kan skapa
möjligheter till en hygglig bärgning för
så många människor som möjligt här i
landet.

Jag tror nog också att de skogsägare
som finns i denna krets kan intyga att
det finns grupper som i denna fråga
har intressen att bevaka vilka inte alldeles
sammanfaller med dem som herr
Hedlund företräder.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Detta har varit en dag
med åtskillig rådgivning. Alldeles nyss
fick jag rådet att ta upp ett resonemang
med herr Ohlin om reservationens
kompensationsregler. Men det resonemanget
förde vi innan reservationen
skrevs. Vi brukar göra så, när vi har
gemensamma synpunkter i någon fråga.
Och här är vi fullt ense. Ja, vi är
så fullständigt ense att vi begriper att
ett bolag, som inte har någonting att
byta bort, inte heller kan byta bort någon
skog. Och då får man självfallet
inte ställa det villkoret! Den saken är
så självklar att den inte behöver stå i
lagtexten. Men den täcks ändå av den

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

137

lagtext vi har föreslagit, där vi säger
att man skall beakta möjligheterna att
lämna kompensationsjord. Men vi har
ingalunda sagt att den som saknar jord
eller saknar lämplig jord för kompensation
inte skall få köpa skog.

Det är egendomligt vad jordbruksministern
och jag har lätt för att komma
på sidan om varandra i resonemangen
om dessa frågor. Jag undrar hur man
egentligen kan uppfatta saker och ting
på det sätt som sker. Här har bl. a. talats
om pessimismen på skogsägarhåll
när det gäller konkurrensen med bolagen.
Jag har väl aldrig talat om det.
Jag bär talat om bristen på konkurrensrätt,
och det är en helt annan sak! För
stora delar av skogsmarken finns det
inte någon konkurrensrätt på lika villkor
mellan bolag och enskilda. Jag ber
kammarens ledamöter uppmärksamma
det. Och det är något helt annat än pessimism
i konkurrensen. Någon sådan
pessimism hyser vi inte.

Jordbruksministern kan också vara
övertygad om att den skog som vi skall
försöka förvärva inte kommer att så
småningom övergå i utländsk ägo. Den
behåller vi!

Vad jag varit oroad för har just varit
bristen på konkurrens, och jag har
varit orolig för det monopol som kan
uppstå. Det kan pressa ner försäljningspriset
för en enskild person, som lagt
ned sina kanske surt förvärvade pengar
i en egendom. Utlänningarna har jag
talat om så utförligt tidigare att jag inte
skall uppehålla mig vid den saken nu.
Men jag har talat om större frihet för
den enskilde än vad propositionen ger,
och jag har riktat en anmärkning mot
förslaget när det gäller den där skogsarhetaren
med såg och häst, som på
egen bekostnad får köpa skog. Men jag
riktade ingen anmärkning mot att man
inte har arbetat fram ett förslag om lånemöjligheter
under de dagar då propositionen
har legat på riksdagens bord,
utan anmärkningen riktade sig givetvis
mot att propositionen inte åtföljdes av
5* — Andra kammarens protokoll 1965.

Jordförvärvslag m. m.

ett genomarbetat förslag om lån till dessa
skogsarbetare. Om så skett, hade det
blivit något värde med det här tillägget
i förvärvsmöjligheterna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag ser hur kammarens
ledamöter stelnar till när jag går upp
i talarstolen så här sent på kvällen.
Men jag tycker ändå att denna diskussion
har lämnat ett intryck som jag
inte utan vidare skulle vilja ha oemotsagt.
Det gäller närmast talet om utlänningarnas
eventuella skogsinköp i vårt
land.

Om vi har en bolagsförbudslag eller
inte är väl i detta avseende relativt ovidkommande.
De medgivanden, som nu
kommer att göras genom den nya jordförvärvslag
vi så småningom skall besluta
om, gör det väl i och för sig inte
lockande för ett utländskt kapitalintresse
att försöka bevaka en liten möjlighet
här och en liten möjlighet där.
Men, säger herr Hedlund, det kan ju
tänkas att man i stället är intresserad
av att köpa hela bolaget, och då kommer
skogen i utlänningarnas händer.

Nu har praktiskt taget alla företag en
s. k. utlänningsklausul i sin bolagsordning.
Den betyder att det måste vara
80 procent svenskt aktieinnehav i bolaget.
Man kan sälja 20 procent till utlänningar
men inte mer. Vill man befria
sig från denna utlänningsklausul
måste man underställa saken Kungl.
Maj:t, och jag vet inte vad det finns för
anledning för Kungl. Maj:t att medge
sådan befrielse. Jag tror inte heller att
det egentligen är några företag som
kommer på den idén. Jag har kunnat
avläsa under de här senaste åren, när
man har diskuterat den europeiska integrationen,
att bolag som inte tidigare
haft klausulen bär gått till Kungl.
Maj :t och begärt att få den -— naturligtvis
för att vara säkrare i sadeln.

Man kan föra resonemanget vidare
Nr n

138

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Jordförvärvslag m. m.

och säga, att vi i händelse av en integration
kommer att tvingas att låta denna
utlänningsklausul utgå ur bolagsordningen.
Det får vi väl tala om den dagen
då det blir aktuellt. Det är inte
uteslutet att vi utan någon som helst
diskriminering kan gardera oss även
för den eventualiteten.

Kvar av hela denna skrämselagitation
— som jag nog vågar säga — om utlandsköpen
i samband med den diskussion
vi för i dag skulle således vara
att bolagen nu skulle lägga sig till med
en del nya skogsbruk.

Herr Hedlund sade att de som i dag
har 25 procent kan ha 50 procent om
några år. Om då utlänningarna kommer
och slukar skogen, hur blir situationen
då? Så fort går det inte att komplettera
bolagsskogen, det är jag övertygad
om. Någon måste ju sälja den.
Jag kan nog förklara att så länge den
här regeringen sitter kommer inte kronan
att sälja någon skog.

Då skulle det vara bönderna som
skulle sälja skogen. Har de stora och
rejäla skogsegendomar så säljer de inte,
då vill de köpa. Det är tveklöst på det
sättet. Har de småbitar som de inte
har användning för kan de sälja, och
då finns det naturliga begränsningar
för att bolagen fördubblar sitt markinnehav.
Om sedan utlänningar skall
komma och ta hand om bolagen, har
vi utlänningsklausulen som jag nyss talat
om.

Jag har velat förklara detta för att
man inte skall få intrycket att vi här
sitter och gör något onationellt. Herr
Hedlund lade ju ner mycken energi för
att, som jag tyckte, skrämma upp kammarens
ledamöter på denna punkt.

När herr Hedlund började sitt inlägg
frågade jag mig faktiskt om jag hörde
rätt. Vi har ju varit tillsammans i så
många år och känner varandra rätt väl.
Hela anslaget i debatten passade inte
herr Hedlund. Vore det inte näsvist,
skulle jag fråga vem som skrivit föredraget
som herr Hedlund läste. Det var

illa gjort, och jag tillkännager gärna att
jag vill frita herr Hedlund från det.

När man börjar tala om latifundiebildningen
och dess faror för den händelse
vi nu godtar dessa liberaliseringar
i jordförvärvslagen, så är det att använda
uttryck som inte har något som helst
samband med den sak vi diskuterar. Vad
är karakteristiskt för en latifundiebildning,
och vad är karakteristiskt för den
nation som håller sig med dessa latifundier?
Vi får gå tillbaka några tiotal år i
tiden och försöka förflytta oss till andra
delar av Europa än Skandinavien. Då
fanns dessa företeelser: en rik godsägare
där uppe i toppen, som bodde i huvudstaden
och idkade skörlevnad enligt alla
historier, och ute på latifundierna fattiga
arrendatorer som drev ett ytterst primitivt
jordbruk, svalt och for illa. Jag tror
inte att man med slagruta kan leta upp
någon liknande företeelse i vårt land i
den tid som vi kan överblicka, även om
vi är rätt minnesgoda. Bolagen i detta
land bör inte beskyllas för dessa företeelser.
Herr Hedlund umgås ju med dem,
köper skog och jord av dem — ibland
köper han tillsammans med dem och är
med och delar på bytet. Jag tror således
att man inte skall göra denna jämförelse
över huvud taget.

De svenska företagarna har, även om
de driver sina företag i bolagsform, fått
lära sig en del under det demokratiska
samhällets utveckling. Den fackliga grenen
inom svensk arbetarrörelse har faktiskt
disciplinerat dem, så att det i dag
går att umgås med dem utan affekter.
Arbetarsidan förhandlar med dem på
lika basis och tar ut en fair del av kakan.
Man sitter tillsammans i företagsnämnderna
och diskuterar hur dagens
olika bekymmer skall läggas till rätta.

Skulle det visa sig, att den fackliga
grenen av arbetarrörelsen inte har tillräckligt
med kraft och energi för att ta
ut vad jag skulle vilja kalla en fair del,
försäkrar jag att det så länge som den
nuvarande regeringen sitter och finansministern
heter Sträng, finns andra vä -

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

139

gar att se till att det inte bildas några
icke acceptabla förmögenheter på detta
område eller sker en utveckling, som
från allmän demokratisk synpunkt icke
kan anses vara riktig.

Det är i detta perspektiv hela saken
skall sättas in. Även om jag vet — jag
vågar nästan säga att jag vet det —- att
herr Hedlunds anförande inte var gjort
för kammaren utan för andra ändamål,
hade jag ett behov av att framhålla detta
för att buskagitationen icke skulle få
avsluta en debatt i en så seriös fråga.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Visserligen talar vi om
skog och i den finns det förstås buskar.
Jag trodde dock inte att finansministern
hade börjat trycka i buskarna.

Vidare har vi fått lära oss något nytt,
nämligen att latifundiebildningar med
nödvändighet skulle ha något samband
med skörlevnad enligt vad landets finansminister
påstår. Detta är för mig
alldeles nytt, men det är kanske riktigt
så. Det får stå för finansministerns räkning.

Med latifundiebildningar har jag förstått
stora enheter jord samlade på ett
fåtal händer. Jag skulle vilja rekommendera
finansministern att slå i någon uppslagsbok
ocli se efter, om han finner
något om skörlevnad i samband med
latifundiebildningar!

Detta med skörlevnaden kan vara ett
muntrande inslag så här dags, men jag
tror inte, uppriktigt sagt, herr finansminister,
att vi berikar debatten genom
att gå vid sidan av varandra på detta
sätt.

Visserligen var finansministern ädelmodig
nog att frita mig från att ha skrivit
det där avsnittet. Och hans förmodan
var alldeles riktig — ty den här passusen
var inte skriven alls, utan jag talade
helt fritt! Finansministern har sina ljusa
ögonblick, när han fjärrskådande kan
konstatera hur det verkligen ligger t ill
och se vad Hedlund inte har skrivit. Det
var så sant som det var sagt — och ma -

Jordförvärvslag m. m.

nuskriptet till övriga delar av anförandet
är överlämnat till stenograferna.

Jag vet inte, herr talman, om det är
tillåtligt att finansministern och jag
skämtar på detta sätt; det är egentligen
för allvarliga saker. Hur snart betydande
arealer av bondeskogen — den som
nu finns hos lantbruksnämnderna enligt
propositionen och annan bondeskog
i det inre av landet — kan var överförda
till bolagen vet varken finansministern
eller jag. Därvidlag kan var och
en ha sin tro, och den enes tro är lika
mycket värd som den andres. Jag har
min tro och finansministern sin, och
så får vi vänta och se och räkna hektaren
vid årens slut.

Jag återgår så till den viktiga frågan,
nämligen utlänningarna och etableringen.
Jag har framför mig etableringssakkunnigas
uttalande rörande promemorian
angående ny jordförvärvslag. Det heter
bl. a.: »Det bör emellertid framhållas
att etableringsrättsliga frågor under
senare tid flitigt diskuterats i olika internationella
sammanhang, även utanför
EEC.» Så säger alltså etableringssakkunniga.
Jag har fullföljt detta och sagt att
det kan uppstå ett läge när stadgandet i
lagen om de 80 procent, som finansministern
talar om, måste ändras. Det kan
ställas villkor som finansministern inte
orkar stå emot. Jag hoppas att det inte
ställs sådana villkor, och om de ändå
ställs hoppas jag att vi kan stå emot.
Därom vet man emellertid ingenting.
Om man då under mellantiden fört över
ytterligare bondeskog i bolagens händer,
blir det — hur man än vrider och
vänder — risk för att stora arealer kommer
att övergå i utländsk ägo.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Utskottets hemställan företages till avgörande
momentvis. I fråga om mom.

B) upptages först varje stadgande i förslaget
till jordförvärvslag, beträffande
vilket under överläggningen framställts
annat yrkande än om bifall till utskot -

140

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Jordförvärvslag m. m.

tets hemställan. Därefter ställes utskottets
hemställan under mom. B) i övrigt
under proposition i ett sammanhang.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Grebäck begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av herrar Sundin och
Grebäck.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Grebäck begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 169 ja och 33 nej, varjämte 14 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Förslaget till jordförvärvslag

1 §

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen III);
och fann herr talmannen den förra pro -

positionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan, såvitt avser
1 § förslaget till jordförvärvslag, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
III) av herr Alexanderson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 113 ja och 103 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

4 §

Det i motionerna 1: 647 och II: 767
föreslagna tillägget till 4 §

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till eller avslag å här ifrågavarande,
genom motionerna I: 647 och II: 767
framlagda förslag; och fann herr talmannen
den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Karlsson i Huddinge begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
det i motionerna I: 647 och II: 767 föreslagna
tillägget till 4 § förslaget till jordförvärvslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

141

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit detta
förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Karlsson i Huddinge begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 203 ja och 8 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit ifrågavarande
förslag.

Utskottets och reservanternas förslag

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen IV)
med den under överläggningen yrkade
ändringen, att sista stycket i 4 § utginge;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nyberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan, såvitt avser
4 § förslaget till jordförvärvslag, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
IV) av herr Alexanderson
in. fl. med den ändringen, att sista stycket
i 4 § utgår.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Jordförvärvslag m. m.

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nyberg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 113 ja och 103 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

övergångsbestämmelserna

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i reservationen V); och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Nyberg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan, såvitt
avser övergångsbestämmelserna till förslaget
till jordförvärvslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen V)
av herr Alexanderson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
lian funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nyberg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 113 ja och 103 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

142

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Åtgärder mot inflation, m. m.

Utskottets hemställan i övrigt under
mom. B

Bifölls.

Mom. C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen VI);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.

C) i utskottets utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
VI) av herr Alexanderson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 113 ja och 103 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri som föreslagits
i reservationen VII); och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Svalöv begärde emellertid vo -

tering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.

D) i utskottets utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen
VII) av herr Alexanderson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 113 ja och 102 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 2

Åtgärder mot inflation m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot inflation, m. m.

Bankoutskottet hade till behandling
i ett sammanhang upptagit följande till
utskottet hänvisade motioner, nämligen
dels de likalydande motionerna nr
220 i första kammaren av herr Sundin
m. fl. och nr 269 i andra kammaren av
herr Hedlund m. fl., vari bl. a. hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla att Kungl.
Maj:t måtte ta initiativ till samråd med
arbetsmarknads- och intresseorganisationerna
för övervägande av åtgärder i

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

143

syfte att bevara stabiliteten i priser och
samhällsekonomi;

dels motionen nr 314 i första kammaren
av herr Åkerlund, vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj it måtte anhålla om en teknisk utredning
av en inkomstpolitik i syfte att
stabilisera löner och priser;

dels ock de likalydande motionerna
nr 583 i första kammaren av herr Lundström
m. fl. och nr 706 i andra kammaren
av herr Ohlin in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära inrättande av ett ekonomiskt-socialt
råd av det slag som i motionerna
angåves.

Utskottet hemställde,

1. att motionen I: 314 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2. att motionerna 1:220 och 11:269,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t rörande samråd med vissa organisationer,
samt motionerna I: 583 och
II: 706 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

3. att motionerna I: 220 och II: 269,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t rörande sammanställning av vissit
utredningsmaterial, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet
bl. a. följande.

I sitt yttrande över de motioner om
åtgärder mot inflation som väcktes vid
fjolårets riksdag förordade riksbanksfullmäktige,
att de praktiskt politiska
förutsättningarna för bedrivandet av en
inkomstpolitik skulle utrönas. Med inkomstpolitik
avses i regel att statsmakterna
direkt medverkar i inkomstavgörandena
i samhället. Under förutsättning
av riksdagens intresse härför ansåg
fullmäktige att regeringen borde uppta
förhandlingar i frågan med intresserade
parter och med de politiska partierna.
Härefter borde genomföras en närmast
teknisk utredning av hur en sådan inkomstpolitik
konkret skulle kunna utformas.

Åtgärder mot inflation, m. m.

I sitt utlåtande över ifrågavarande
motioner (nr 18) ställde sig bankoutskottet
avvisande till riksbanksfullmäktiges
förslag. Utskottet pekade bl. a. på
den roll som löneglidningen spelar för
den totala lönestegringen och framhöll
att en politik riktad endast mot de löneökningar
som sker inom avtalens
ram knappast syntes kunna nå avsedd
verkan. Den i vårt land allmänt godtagna
principen om arbetsmarknadsparternas
frihet att utan statliga ingripanden
träffa avtal om villkoren på arbetsmarknaden
borde enligt utskottets mening
vidmakthållas.

I de nu föreliggande motionerna har
upptagits tankegångar som kan sägas
ligga i linje med de förslag som riksbanksfullmäktige
i fjol framlade. Utgångspunkten
för motionärernas resonemang
är den fortgående penningvärdeförsämringen
och de farhågor denna
inger för framtiden. Bland orsakerna
till inflationen pekas särskilt på inkomstbildningen
i samhället; genom påverkan
på denna bör det enligt motionärernas
uppfattning vara möjligt att
begränsa inflationen.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande punkten 1 i utskottets
hemställan

av herrar Gustaf Henry Hansson,
Åkerlund och Regnéll, vilka ansett att
utskottet under punkten 1 bort hemställa
att riksdagen med bifall till motionen
I: 314 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om en teknisk utredning
av en inkomstpolitik i enlighet med vad
reservanterna anfört;

2) beträffande punkten 2 i utskottets
hemställan

a) av herrar Gustaf Henry Hansson,
Åkerlund, Wikberg, Regnéll och Börjesson
i Glömminge, vilka ansett att utskottet
under punkten 2 bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 220 och II: 269, såvitt nu var i fråga,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte taga initiativ
till samråd mellan statsmakterna och

144

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Åtgärder mot inflation, m. m.

intresseorganisationerna inom näringslivet
och på arbetsmarknaden i syfte att
effektivt motverka den pågående inflationen
i enlighet med vad reservanterna
anfört; samt

att motionerna I: 583 och II: 706 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; b)

av herrar Hilding, Berglund och
Jonsson, vilka ansett att utskottet under
punkten 2 bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 583 och II: 706 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om inrättande
av ett ekonomiskt-socialt råd av
det slag som reservanterna angivit;
samt

att motionerna I: 220 och II: 269, såvitt
avsåge skrivelse till Kungl. Maj:t
rörande samråd med vissa organisationer,
i den mån de icke beaktats genom
hemställan ovan icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

3) beträffande utskottets motivering
i övrigt

av herrar Gustaf Henry Hansson,
Åkerlund och Regnéll, vilka ansett att
ovan intagna avsnitt bort ha följande
lydelse:

»I sitt yttrande över de motioner om
åtgärder mot inflation som väcktes vid
fjolårets riksdag förordade riksbanksfullmäktige,
att de praktiskt politiska
förutsättningarna för bedrivandet av en
inkomstpolitik skulle utrönas. Under
förutsättning av — — — (utskottet)
---skulle kunna utformas.

I sitt utlåtande —---(utskottet)

---utskottets mening vidmakthållas.

I de nu föreliggande---(utskottet)
---inger för framtiden. Där vid

pekas särskilt på den alltför snabba
inkomstutvecklingen i samhället; genom
påverkan på denna bör det enligt
motionärernas uppfattning vara möjligt
att begränsa inflationen.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Det ärende, som vi nu
tar upp vid denna sena timme, stod på
föredragningslistan redan i förra månaden,
men det har skjutits från det ena
sammanträdet till det andra. Det gäller
åtgärder mot inflationen, och förhalningen
är på något sätt symbolisk; vi
har i riksdagen i det längsta velat skjuta
diskussionen om inflationen ifrån
oss. Om vi slutligen tvingas till en debatt,
ser vi helst att den mynnar ut i
ett jaså. Så har det gått gång på gång,
och det är vad bankoutskottets socialdemokratiska
hälft rekommenderar också
i år.

Men kan vi verkligen stå till svars för
en sådan liknöjd passivitet? Kräver inte
medborgarna att någonting äntligen
görs? Jo, säkert har många tröttnat på
inflationens narrspel.

Löntagarna kan i första omgången tycka
att deras organisationer förhandlar
sig fram till goda löneuppgörelser, men
de finner att samtidigt som deras inkomster
stiger, så stiger också deras
utgifter.

Företagarna har bekymmer med kalkyleringen.
Kronvärdena i deras böcker
är opålitliga. Byggnader och maskiner
kan inte ersättas till de priser som man
i företagets långsiktiga planering räknat
med.

Penningspararna — och det är i stort
sett de små spararna — drabbas också
av inflationen. Deras kapital, som ofta
sparats ihop under stora uppoffringar,
mister successivt sin köpkraft. Att det
sedan finns enskilda och organisationer
— statsverket hör för resten till
dem — som kan gnugga händerna och
glädjas åt inflationen gör inte bilden
mer tilltalande.

Inflationen är ett samhällsont, och det
är på riksdagen som ansvaret för penningvärdet
vilar. Den löpande bevakningen
utför riksbanken, men ansvaret
för det mer långsiktiga agerandet kan vi
här i riksdagen inte skjuta ifrån oss.
Genom sina beslut påverkar riksdagen

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

145

utvecklingen av penningvärdet, och
andra faktorer som är av betydelse för
utvecklingen av penningvärdet kan riksdagen
påverka mer eller mindre aktivt.

Man hade hoppats att i statsverkspropositionens
samhällsekonomiska del få
se bevis på att finansministern verkligen
hade oroats av inflationen och nu
sökte efter medel att vända utvecklingen.
Men tyvärr har finansministern föredragit
»to keep smiling». Så där en treprocentig
försämring av penningvärdet
om året var, som han formulerat det,
»ingenting att lamentera över». Men så
suveränt har oppositionen inte kunnat
se bort från de orättvisor och bekymmer
som inflationen drar med sig.

Alla de tre borgerliga partierna har
väckt motioner, i vilka det krävs åtgärder
mot inflationen. Tankegångarna i de
olika motionerna ligger varandra mycket
nära, något som tydligt kom till uttryck
i utskottet, där oppositionspartiernas
representanter så gott som genomgående
var överens.

Som ordförande i utskottet beklagar
jag att det tekniskt inte lät sig göra att
arbeta samman motionsyrkandena i ett
enda yrkande, stött av den samlade oppositionen.
Här som i andra sammanhang
hade naturligtvis ett enigt uppträdande
från oppositionens sida gett större
tyngd åt argumenten.

Det är angeläget att framhålla att motionerna
inte är av det slaget att de innebär
att tidigare framförda önskemål
monotont upprepas. Nej, för alla tre
motionerna gäller att de innebär en
utveckling och en specificering av tankegångar
som i fjolårsdebatten kanske
ännu var otillräckligt utarbetade.

Vad som i fjol kom att stå i centrum
för intresset var den diskussion som
riksbanksfullmäktige tog upp i sitt remissutlåtande
och som rörde sig kring
frågan vad som var praktiskt-politiskt
möjligt och hur man skulle kunna tilllämpa
det stora teoretiska vetande som
samlats på olika håll om inflationsmekanikon.
Tnte minst känsligt är det, på -

Åtgärder mot inflation, m. m.

pekade riksbanksfullmäktige, att agera
när man kommer in på inkomstpolitiken.
Där satte säkert fullmäktige fingret
på den ömma punkten. Vi vet ganska
mycket om inflationsförloppet, men på
ett par väsentliga punkter är vi ändå
inte beredda att göra något.

Motionerna mynnar inte ut i några
fantasterier. Man är väl medveten om att
svårigheter finns och man söker inte
bemästra dem med några Alexanderhugg.
Men — och detta är viktigt —
man vägrar att längre acceptera den
låt-gå-politik som onekligen förts. Det
konkreta förslag man fört fram är en
allmän överläggning mellan företrädare
för olika intressen. Centerpartiet har
tänkt sig ett samråd av engångskaraktär
och folkpartiet återvänder till en
tanke som man tidigare fört fram på
ett mera kontinuerligt samråd inom ramen
för vad man kallar ett ekonomisktsocialt
råd. Från högerhåll har vi anslutit
oss till den mera ad-hoc-betonade
rundabordskonferensen. Vår tanke är
att en sådan är lättare att få till stånd
än något som kräver en fastare organisatorisk
uppbyggnad.

De som polemiserar mot tanken på ett
samråd i denna form har valt metoden
att säga att några sensationella resultat
absolut inte är att påräkna genom ett
sådant samråd. Nej, men det har heller
ingen ställt i utsikt. Ingen gör gällande
att ett samråd skulle vara någon
sorts underkur som skulle göra andra
medel överflödiga. Inte har motionärerna
inbillat sig att man genom att diskutera
inkomstpolitik skulle kunna avstå
från andra stabilitetsskapande ekonomiska
inslag i politiken. Ingen tänker
sig att slopa de allmänt verkande medlen
av penningpolitisk eller finanspolitisk
art. De måste naturligtvis även i fortsättningen
användas för att avpassa
efterfrågan till produktionsutvecklingen.

Men motionärerna pekar med rätta på
att man med de medlen inte kunnat bemästra
inflationen. Lone—prisspiralen
har man inte kunnat komma åt. Motio -

146

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Åtgärder mot inflation, m. m.

närerna säger nu att låt oss ta kurage
till oss och språkas vid om dessa svårigheter.
Det kan ju inte vara rimligt
att acceptera ett hopplöst fastlåst läge
där professorerna på sitt håll säger att
vi vet precis vad som skall göras, medan
politikerna för sin del säger att det
här är inte praktiskt-politiskt görligt.
Ett sådant dödläge måste brytas.

Allt tyder på att penningvärdet kommer
att gå kraftigt ned i år. Tilläggspropositionen,
som vi fått utdelad på
bänkarna i dag, ger anledning till oro
också i det längre perspektivet. Sådana
prognoser gör det nödvändigt att pröva
alla vägar som kan föra till en lugnare
utveckling. Allmänheten har verkligen
rätt att inför så alarmerande prognoser
kräva åtminstone det minimum av handlingskraft
och beslutsamhet som ligger
i att man kallar till överläggningar.

Att stoppa undan problemen i den
säck som nya utredningar innebär behövs
inte. Genom både utländska och
svenska undersökningar bär vi ett hyggligt
vetande om problematiken. Man
anser sig veta att inflation inte är något
oundvikligt.

Å andra sidan är de praktiskt-politiskt
ansvariga inte beredda att tillgripa
några konkreta åtgärder. Sådana är ju
ofta oangenäma för en eller annan part
som man inte vill trampa på tårna. Resultatet
av politikernas passivitet är att
inflationen fortsätter. Man urskuldar sig
genom att påstå att inflationen är oundviklig.

I den situationen kunde väl den metodik
vara användbar som regeringspartiet
just nu tillämpar under namnet
Rådslag 65. Låt det vanliga livets människor
konfronteras med teoretikernas
idéer och med politikernas tvekan om
vad som är politiskt gångbart. Kanske
skall man få se att vanligt folk har
både förnuft och handlag nog för att
kunna ge råd av värde.

Sådana överläggningar skulle säkert
bli mycket uppmärksammade och ge
allmänheten en förhoppning om att

statsmakterna är beslutna att inte lämna
något oprövat som skulle kunna bidra
till att bevara kronans köpkraft. Den
tilltron har allmänheten inte nu och
bristen på tilltro driver i sig själv på
den inflationistiska utvecklingen. Det
är ett av skälen till att finansministerns
öppet deklarerade defaitism är så olycklig Jag

ber nu, herr talman, att få yrka
bifall till reservation nr 2 a) varit framföres
tanken på en rundabordskonferens.
Om den skulle bli utslagen vid
voteringen kommer jag för min del att
stödja reservation nr 2 b) genom vilken
folkpartiet söker vinna gehör för
tanken på ett ekonomiskt-socialt råd.

•lag ber också att få yrka bifall till
reservation nr 1 som gäller ett väl avgränsat
utredningsönskemål och till reservation
nr 3 som rör en motiveringsfråga.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! I likhet med herr Regnéll
beklagar jag att en sådan stor fråga
måste tas upp vid en så sen timme
och då riksdagen hela dagen varit samlad
omkring jordbrukspolitiken. Men
jag vill ändå tillåta mig att något understryka
vad som här redan blivit framfört.

Inflationstendensen i vårt land är för
närvarande hotande, kanske mer än någonsin.
Detta spöke, om man så får kalla
det, grinar emot oss i snart sagt alla
ekonomiska sammanhang, och man kan
inte frigöra sig från att om inte något
exceptionellt göres för att söka förhindra
ytterligare försämring av penningvärdet,
kommer vi snart att hamna i ett
läge, där vi kommer att få svårt att balansera
den ekonomiska politiken.

Frågan har ställts huruvida en inflation
är oundviklig, och den som tagit
senaste numret av Svensk Sparbanks
del av de uttalanden som gjorts i t. ex.
senaste numret av Svensk Sparbanks

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

147

Tidskrift, får rätt intressanta svar på
den frågan.

Som intäkt för att man anser en inflation
naturlig är att man sammanställer
ett försämrat penningvärde å ena sidan
och full sysselsättning och framstegstakt
å den andra och menar att här föreligger
ett matematiskt samband. Men
är det verkligen så? Det är intressant
att lägga märke till att man från LOhåll
svarar bestämt nej på den frågan
och menar att det inte är klarlagt att
så är fallet. Man förordar här en skärpt
kamp mot inflationen, och sett ur löntagarens
synpunkt är denna paroll ett
ord för dagen.

Om man godtar en prisstegring med
cirka 3 procent per år, är denna farlig
i sig själv, bl. a. genom den förmögenhetsfördelning
som uppstår, där den
åsamkat och åsamkar vissa grupper av
sparare miljon-, ja t. o. in. miljardförluster
men där vinster för ägarna av
realförmögenhet är lika stora.

Från t. ex. sparbankshåll men givetvis
även från allmänt inlåningshåll ser
man med stort bekymmer på utvecklingen.
De som satsat sitt sparande i
den form det här är fråga om har ingen
chans att den vägen tillgodogöra sig
ökad kapitalbildning annat än genom
ytterligare sparande, som strax äts upp
av den fortgående inflationen. Här har
sparbankerna gjort den ena framstöten
efter den andra i remissuttalanden och
på annat sätt för att i spararnas intresse
påvisa det orimliga i att deras sparande
på grund av penningvärdeförsämringen
lider skada till förfång för hela vår
ekonomiska politik och vårt samhällsbyggande.
Om det enskilda sparandet på
grund härav kommer i strykklass, var
skall vi då få medel till bl. a. vårt bostadsbyggande?
Människorna har inte
samma förståelse för det kollektiva sparandet
som för det enskilda. Trygghetskänslan
av att själv kunna bilda sig en
ekonomisk grund får inte förflyktigas
utan i stället aktualiseras, och enligt
vår syn på saken sker detta genom att
skapa förtroende för vårt penningvärde.

Åtgärder mot inflation, m. m.

Men har man gjort några verkliga försök
att komma till rätta med problemen? Ett

sätt att i någon mån kompensera
de nominella spararna är att hålla en
relativt hög räntenivå. En sparare som
varje år lägger räntan till sitt kapital
skulle då inte behöva se detta minska
i realvärde, men man frågar sig å andra
sidan om en högräntepolitik kan
drivas så långt i det långa loppet. Nu
har regeringen lovat att den skall ta
itu med denna fråga och försöka göra
något åt den, men hittills har intet blivit
gjort.

I våra motioner 1:583 och 11:706
har vi tagit upp inflationsfrågan till
analys och föreslår åtgärder som enligt
vår mening skulle kunna leda till resultat.
Det ekonomiskt-sociala råd som här
föreslås skulle kunna bli en form, i
vilken statsmakterna skulle kunna medverka
i inkomstbildningsprocessen. I
ett sådant råd skulle företrädare för
regering och riksdag, de olika intresseorganisationerna
inom näringslivet
och på arbetsmarknaden, oberoende av
expertis, kunna samarbeta. En avvägning
av de olika intressena skulle genom
överläggningar kunna komma till
stånd och leda till uppdragandet av
ramar för löneökningarna.

Nu säger man att inflationsproblemet
inte är signifikativt för vårt land eller
för den svenska ekonomien. Till detta
skulle vi kunna säga att det inte är givet
att vi skall behöva ha dessa problem
därför att andra länder dras med
liknande problem. Vi har varit befriade
från många av de olyckor, som under
de senaste åren övergått de flesta europeiska
länder.

Det ligger knappast något av trygghet
för vårt vidkommande i att vissa andra
länder i Västeuropa har lyckats
lika dåligt i sina stabiliseringsförsök
som vi. Bland dem som lyckats bättre
finns våra huvudkonkurrenter på
värl dsmarknaden.

Vad vi efterlyser är att regeringen tillkännager
en stark stridsglädje i uppgif -

148

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Åtgärder mot inflation, m. m.

ten att komma till rätta med förhållandena.
Det finns en oerhörd resonans —
det har herr Regnéll nyss understrukit
— bland vanliga människor för en aktiv
stabiliseringspolitik. Det är inte att ta
miste på. Folk är grundligt trötta på den
meningslösa pris—inkomst—pris-spiralen.
Nu är tillfället lämpligt att ta itu
med denna sak.

I vår reservation till bankoutskottets
utlåtande nr 15, där vi föreslår bifall
till motionerna, har vi även velat ha en
mera positiv skrivning än vad utskottets
majoritet önskat. Utskottet erkänner
det berättigade i att något göres och
uttrycker sin oro över förhållandena
men vill för övrigt inte biträda att något
positivt göres åt saken utom att ett samråd
mellan statsmakterna och intresseorganisationerna
tas. Man tycker att utskottet
skulle ha kunnat instämma med
motionärerna om att ett föreslaget ekonomiskt-socialt
råd här skulle ha en
synnerligen stor uppgift att fylla. Vi säger
att detta är ett verkligt konkret förslag
att komma till rätta med förhållandena.

Om inte inflationsrisken kan avlägsnas
eller försvagas, föreligger risker för
att missnöjet med inflationen tilltar och
att krav framkommer på en politisk och
frihetsinskränkande dirigering, som
bl. a. kan gå ut över arbetsmarknadens
frihet, vars skyddande vi ser som en
ytterst angelägen uppgift.

Till alla dem som hävdar att samråd
mellan partier och intresseorganisationer
o. s. v. verksamt skulle kunna bidra
till att dämpa inflationen har bland alla
prominenta personer även professor
Carsten Welinder sällat sig. Förespråkarna
för dessa konferenser blir allt
fler. Professor Welinder går så långt,
att han konstaterar att regeringens attityd
är lika med att man gett upp hoppet
om ett fast penningvärde.

Utan att göra denna debatt längre för
min del ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen nr 2 b av herr
Hilding in. fl.

Ilerr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag vill instämma med
de tidigare talarna, att denna fråga är
ur den ekonomiska politikens synpunkt
mycket viktig. Man är kanske förvånad
över att det inte finns någon på regeringsbänkarna,
inte ens finansministern,
som vill lyssna till riksdagens behandling
av detta ärende. Det är möjligt att
det är lika viktigt som frågan om EECmarknadens
inverkan på den framtida
jordbrukspolitiken.

I bankoutskottets utlåtande nr 15 behandlas
motioner från både centerpartiet,
högern och folkpartiet som rör
vad vi brukar kalla för inflationsspiralen.
Under debatten om den ekonomiska
politiken kommer man på alla områden
in på just denna fråga, och alla samhällsfrågor
berörs av denna ständigt rullande
inflation. Det är väl riktigt som det
har sagts att man får mindre för pengarna
beroende på att man vill göra
mindre för pengarna, och därför hänger
hela denna fråga samman både med löneförhållandena,
med lönefrågorna och
med prisfrågorna.

Nu tycks det vara så, som det tidigare
har uttryckts här, att man såsom något
självfallet synes räkna med en ständigt
stigande inflation. I och med att man
kommer in i de tankegångarna, så tror
jag att man därmed också befordrar ett
ständigt fallande penningvärde, d. v. s.
stigande priser. Man spekulerar i att om
man väntar med investeringar eller inköp,
så riskerar man att få betala mera
för det objektet. Detta tänkesätt har slagit
igenom inte bara hos den enskilde,
utan man hör samma resonemang också
hos kommunerna.

I motionerna 220 i första kammaren
och 269 i andra kammaren från centerpartiet
har det i första punkten yrkats,
att Kungl. Maj :t måtte låta göra en sammanställning
av det utredningsmaterial
som finns på området för att man därigenom
skulle få en översikt över läget
och få fram metoder för en effektiv bekämpning
av inflationen. Jag kan hålla

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

149

med utskottet om att det är konjunkturinstitutets
uppgift att ombesörja den detaljen,
och därför har vi inte fullföljt
yrkandet i den reservation, nr 2 a, som vi
har avgett under punkten 2.

Under punkten 2 yrkar vi i motionen,
att Kungl. Maj :t — finansministern blir
det väl närmast — måtte sammankalla
arbetsmarknads- och intresseorganisationerna
för att överväga vilka åtgärder
som bör vidtagas för att stärka penningvärdet
och hålla tillbaka en alltmer stigande
inflation.

Jag minns att finansministern tidigare
i år i någon debatt här har sagt, att han
inte tror att det skulle löna sig att hålla
sådana överläggningar. Han tror inte
att han skulle få alla parter med i en
samlad aktion för att lösa denna fråga.
Men man behöver väl inte gå till förhandlingar
med sådan pessimism. Går
man till förhandlingarna med den goda
tanken att alla skall hjälpas åt att försöka
göra något, tror jag också att förhandlingarna
skulle komma att ge resultat.

Nu har utskottet skrivit att även om
man kom till vissa resultat, om man kom
till vissa gemensamma ställningstaganden,
skulle den pågående löneglidningen
ändå förstöra det stabila prisläget
och penningvärdet. Men skulle man inte
kunna ta upp även löneglidningen till
resonemang inom dessa arbetsmarknadens
intressegrupper för att i någon mån
kunna bemästra den. Vi vet att det är
många både från löntagare och andra
som klagar på att man inte har samhällsekonomien
under kontroll —• just på
grund av denna löneglidning. Den skulle
kanske därför kunna tas upp till övervägande
även av löntagarsidans parter.

Den riintepolitik, penningpolitik och
den kreditåtstramningspolitik som man
nu för syftar i första hand till att råda
bot på kapitalbristen. Den kan inte råda
bot på inflationen. Därför vidhåller vi
vår uppfattning att ett medel att stabilisera
penningvärdet skulle vara sådana
här överläggningar.

Åtgärder mot inflation, m. m.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten mer. Jag ber att få yrka bifall
till reservation 2 a.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Bankoutskottet behandlar
i här förevarande utlåtande motionsledes
framförda förslag, alla i sina olika
former syftande till åtgärder mot inflationen.
I motionen 314, väckt i första
kammaren av en ensam högermotionär,
föreslås att en teknisk utredning företas
i syfte att inom ramen för ett fritt ekonomiskt
system stabilisera såväl löner
som priser.

I centerpartimotionerna framhålles att
regeringen exempelvis genom rundabordskonferenser
bör hålla kontakt med
arbetsmarknadsorganisationerna och
övriga intresseorganisationer på området,
allt i syfte att skapa ett effektivt
instrument för ett stabilt penningvärde.

I folkpartimotionerna pläderas bl. a.
för tillskapandet av ett ekonomiskt-socialt
råd. Häri skulle, säger motionärerna,
ingå företrädare för såväl regering
som riksdag, arbetsmarknadsparterna,
intresseorganisationerna inom näringslivet
samt oberoende expertis.

Samtliga motioner har, som också
framgår av utlåtandet, varit föremål för
remissbehandling. De remissinstanser
som har yttrat sig om motion 314 ställer
sig helt avvisande till tanken på en teknisk
utredning av formerna för inkomstpolitiken.
Svenska arbetsgivareföreningen
säger beträffande detta förslag: »En
dirigering av priserna kan principiellt
inte accepteras i en marknadshushållning.
Vad gäller lönerna har vi i Sverige
genom de centraliserade förhandlingarna
former som ger möjlighet till en sådan
samhällsekonomisk överblick, som
efterlyses i motionen.» Jag ansluter mig
helt till detta uttalande.

Anordnandet av rundabordskonferenser,
vilket rekommenderats i centermotionerna,
har tillstyrkts av ett par av
remissinstanserna, SACO och RLF, medan
förslaget avvisats av vad jag skulle

150

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Åtgärder mot inflation, m. m.

vilja beteckna som de stora tunga arbetsmarknadsorganisationerna,
nämligen
Svenska arbetsgivareföreningen, LO
och TCO. Alla här nämnda instanser
har avstyrkt inrättandet av ett ekonomiskt-socialt
råd. Dock säger RLF att
man inte vill motsätta sig förslaget.

Alla inom utskottet, oavsett om man
står för utlåtandet eller för reservationerna,
är överens om att inflationen är
ett allvarligt samhällsekonomiskt problem.
Aktiva åtgärder i inflationsbekämpande
syfte bör också enligt utskottsmajoritetens
mening komma till stånd i
ökad omfattning. I motionerna rekommenderas
huvudsakligen överläggningar
mellan arbetsmarknadens parter och
statsmakterna samt näringslivets övriga
organisationer. Vi tror för vår del inte
att svårigheterna ligger i att bedöma det
samhällsekonomiska läget. Det kan naturligtvis
föreligga vissa skillnader i
olika bedömningar av ett aktuellt ekonomiskt
läge, men skillnaderna ligger
trots allt oftare i nyanserna än i själva
grunderna. Vi tror alltså inte att någonting
skulle kunna vinnas genom att någon
av dessa olika former för mer eller
mindre obligatoriskt samråd mellan
parterna rekommenderas. Vi kan inte
heller tänka oss att man från statens
sida skulle fastställa det utrymme som
finns för lönestegringar. Vi har vant
oss vid att parterna på arbetsmarknaden
når sina överenskommelser på frivillig
grund, och något annat skulle jag inte
heller för framtiden kunna tänka mig.
I motionerna har inte uttalats att något
sådant åsyftas. Någonting vill man väl
ändå åstadkomma med sina framstötar,
och ett resultat som motverkar frivilliga
överenskommelser vill jag mycket bestämt
avvisa.

In i bilden när man diskuterar löneökningarna
kommer också vad som populärt
brukar kallas löneglidningen. Den
spelar förvisso en inte oväsentlig roll i
den totala lönestegringen, och denna del
av lönen kan man inte få ett grepp om
genom aldrig så många rundabordskon -

ferenser. Vi kan därför från utskottsmajoritetens
sida inte heller biträda de yrkanden
som i dessa avseenden ställts i
de olika reservationerna.

En samhällsekonomisk balans är vad
vi alla önskar skall skapas. Denna åstadkommes
kanske främst genom att vi bedriver
en målmedveten ekonomisk politik
samt försöker skapa ett jämviktsläge
på arbetsmarknaden beträffande arbetstillfällen
och utbud av arbetskraft.

I utskottsutlåtandet pekar vi även på
att frågan om en aktiv prisövervakning
bör ägnas ytterligare uppmärksamhet.
Orsakerna till inflationen är som bekant
inte endast löneutvecklingen utan
även i någon mån prisbildningen och
vissa andra faktorer.

Jag hyser alltså, herr talman, den uppfattningen
att de frågor som hittills vilat
på arbetsmarknadens parter och som
lösts genom fria förhandlingar även
framdeles skall lösas på detta sätt utan
inblandning från statsmakterna. Arbetsmarknadens
parter känner sitt ansvar i
de ekonomiska sammanhangen, och jag
anser att vi med förtroende kan överlåta
åt dem att som hittills diskutera
sig fram till lösningar av de -aktuella
problemen.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Härmed var överläggningen slutad.

Hemställan

Punkten 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Regnéll begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets utlåtande nr 15, röstar

Onsdagen den 5 mai 1965 era.

Nr 21

151

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Gustaf Henry
Hansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 142 ja och 33 nej, varjämte
29 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
2 a) av herr Gustaf Henry Hansson
m. fl.; samt 3:o) bifall till reservationen
2 b) av herr Hilding m. fl.; och fann
herr förste vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Regnéll begärde
likväl votering, i anledning varav
herr förste vice talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr förste vice talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha
flertalets mening för sig. Reträffande
kontrapropositionen begärde dock herr
Rerglund votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 2) i bankoutskottets
utlåtande nr 15 antager reservationen

Åtgärder mot inflation, m. m.

2 a) av herr Gustaf Henry Hansson
m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 2 b) av herr Hilding
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 58 ja
och 38 nej, varjämte 108 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i punkten
2) i utskottets utlåtande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 a) av herr Gustaf Henry
Hansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen. Herr
Regnéll begärde emellertid rösträkning,

152

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Utbildning av viss sjukvårdspersonal

varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 106
ja och 92 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

Motiveringen

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering, dels ock på godkännande
av utskottets motivering med
den ändring däri, som föreslagits i reservationen
3) av herr Gustaf Henry
Hansson m. fl.; och godkände kammaren
utskottets motivering oförändrad.

§ 3

Utbildning av viss sjukvårdspersonal

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
72, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret
1965/66 till barnmorskeläroanstalterna
och statens sjuksköterskeskolor m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 (bilaga 7, punkterna
J 1—11 samt J 14) hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen bl. a. att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1965/66 beräkna ett förslagsanslag
av 426 000 kr. till Utbildning
av viss sjukvårdspersonal.

Därefter hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 56 framlagt de förslag som
framginge av i utlåtandet lämnad redogörelse.

Punkterna 1—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Utbildning av viss sjukvårdspersonal

Kungl. Maj:t hade (punkt 12, s. 14—

21) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att godkänna avtal
med Stockholms läns landsting angående
barnmorskeundervisning vid Danderyds
sjukhus, dels ock till Utbildning av
viss sjukvårdspersonal för budgetåret
1965/66 anvisa ett förslagsanslag av
670 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kanunaren av herrar Kaijser och
Ottosson (1:649) samt den andra inom
andra kammaren av fru Kristensson
och herr Ringaby (II: 769), i vilka hemställts
att riksdagen måtte 1. vid behandlingen
av förevarande proposition besluta
beträffande barnmorskeutbildningen
vid Danderyds sjukhus, att därvid
tillämpade kursplaner till alla delar
skulle överensstämma med de vid
barnmorskeläroanstalterna i Stockholm
och Göteborg gällande kursplanerna,
samt 2. besluta att till Utbildning av viss
sjukvårdspersonal för budgetåret 1965/
66 under femte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 557 000 kr.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 649 och II: 769, såvitt nu
var i fråga, bemyndiga Kungl. Maj :t att
godkänna av departementschefen förordat
avtal med Stockholms läns landsting
angående barnmorskeundervisning
vid Danderyds sjukhus;

b) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 649 och II: 769, såvitt nu
var i fråga, till Utbildning av viss sjukvårdspersonal
för budgetåret 1965/66
anvisa ett förslagsanslag av 670 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Wallmark, Bohman och Nordstrandh,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

a) att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:649 och 11:769, så -

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

153

vitt nu var i fråga, bemyndiga Kungl.
Maj:t att med beaktande av vad reservanterna
anfört godkänna av departementschefen
förordat avtal med Stockholms
läns landsting angående barnmorskeundervisning
vid Danderyds
sjukhus;

b) att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:649 och 11:769, såvitt
nu var i fråga, till Utbildning av viss
sjukvårdspersonal för budgetåret 1965/
66 anvisa ett förslagsanslag av 557 000
kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

KRISTENSSON (h):

Herr talman! Till förevarande utskottsutlåtande
har fogats en reservation
som behandlar två olika spörsmål.
Det ena är frågan om eu ny barnmorskeutbildning,
som skall anses vara av
provisorisk karaktär och förläggas till
Danderyds sjukhus. Det andra är frågan
om en fortsättning av försökskurserna
för distriktssköterskor i förebyggande
mödravård.

När det gäller barnmorskeutbildningen
är att konstatera att det föreligger
stor brist på barnmorskor och att därför
en utökning av utbildningskapaciteten
är mycket angelägen. Men man ställer
sig frågande till nödvändigheten av att
även förkorta utbildningen som sådan.
Propositionen innebär nämligen att utbildningen
skall minskas från 61 till 55
veckor. Om detta förslag hade föregåtts
av en ordentlig utredning och frågan
dessutom varit utsänd på remiss, kunde
man ha accepterat förslaget därest remissinstanserna
visat sig ha en positiv
inställning till detta. Men nu är frågan
om barnmorskeutbildningen i likhet
med sjuksköterskeutbildningen föremål
för utredning, och den kommitté som
skall syssla med uppläggningen av barnmorskeutbildningen
har just i dagarna
påbörjat sitt arbete. Det är då förvånansvärt
att kommittén nu kan avge

Utbildning av viss sjukvårdspersonal

en rekommendation om förkortning av
barnmorskeutbildningen. Detta strider
mot den praxis som brukar tillämpas
och som innebär att resultatet av en
pågående utredning skall avvaktas innan
åtgärder vidtages.

Det är särskilt viktigt att eu utbildning
som skall leda fram till en legitimation,
vilken ger vederbörande befattningshavare
möjlighet att självständigt
handha vården av patienterna, blir sådan
att patienterna inte utsättes för
några risker. I den reservation som fogats
till utskottsutlåtandet har man godtagit
den nya utbildningen vid Danderyds
sjukhus under förutsättning att
den sker på samma sätt som utbildningen
vid de båda redan befintliga
barnmorskeläroanstalterna i Stockholm
och Göteborg.

När det gäller frågan om försökskurser
i mödravård för distriktssköterskor
är det ganska anmärkningsvärt
att riksdagen år efter år accepterar en
fortsättning av försöksverksamheten.
Därigenom blir riksdagen så småningom
helt enkelt tvungen att godta en
ordning som innebär att mödravården
handhaves av personal med väsentligt
förkortad utbildning. De distriktsbarnmorskor
som tidigare sysslat med denna
mödravård har haft en utbildning
på 61 veckor. Nu tycker man att det
skall gå bra med personal som har en
utbildning på 4 veckor. Det är som sagt
anmärkningsvärt att riksdagen år efter
år accepterar denna försöksverksamhet
utan att begära en ordentlig redovisning
av resultaten såsom en grundval
för sina bedömningar av verksamheten.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Det råder ju samma svåra
bristsituation när det gäller barnmorskor
som beträffande all annan
sjukvårdspersonal, och det föreliggande
förslaget syftar till att åstadkomma en

154

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Utbildning av viss sjukvårdspersonal

synnerligen önskvärd ökning av antalet
utbildade barnmorskor. Man har tagit
tillfället i akt att under två års tid ordna
kurser för barnmorskeutbildning vid
Danderyds sjukhus; sedan är det inte
längre möjligt att göra detta eftersom
lokalerna skall användas för läkarutbildning.
Utbildningen har gjorts något
kortare än vid övriga barnmorskeläroanstalter,
men det har samtidigt
skett en annan avvägning mellan teori
och praktik.

Nu säger fru Kristensson att man
först borde ha avvaktat resultatet av
den nyss påbörjade utredningen om
barnmorskeutbildningens innehåll och
omfattning. Men den kommitté som sysslar
med denna utredning har ju i samråd
med medicinalstyrelsen lagt upp
kursplanerna för utbildningen vid Danderyds
sjukhus, och man får väl förutsätta
att kommittén då har ansett det
till fyllest med den förkortade utbildningstiden
sedan det som sagt har gjorts
en ändrad avvägning mellan teori och
praktik.

Jag vill också understryka att det
måste vara av mycket stort värde att under
två års tid kunna ta in ytterligare
50 elever för utbildning till barnmorskor
som det råder så skriande brist på.

Vad beträffar dessa kurser i förebyggande
mödravård för distriktssköterskor
har erfarenheterna varit goda. Fortsätter
vi inte utbildningen av distriktssköterskorna
i detta avseende och det inte
finns barnmorskor på landsbygden,
kommer mödrarna inte i åtnjutande av
denna förebyggande mödravård. Det är
kanske egendomligt att försöksverksamheten
pågått år efter år utan att riksdagen
har fått taga ställning till utbildningen
och dess målsättning, men utskottet
är inte berett att nu föreslå att
denna verksamhet avslutas utan den bör
få fortsätta. Därmed kommer också
mödrarna på landsbygden i åtnjutande
av den förebyggande mödravården.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Bara ett par ord till fröken
Elmén. Fröken Elmén och jag är
helt ense om att det behövs en ökad utbildning
av barnmorskor. Vi har däremot
delade meningar om huruvida det
är motiverat att nu förkorta den nya
barnmorskeutbildningen som man tänker
sätta i gång i Danderyd. En förkortning
från 61 till 55 veckor kan ju
inte på något sätt öka tillgången på
barnmorskor, så detta är inget skäl.

Det är riktigt som fröken Elmén säger
att kommittén har varit inkopplad.
Kommittén har givit medicinalstyrelsen
rådet att man skall göra denna omläggning,
men fröken Elmén kanske inte
känner till att i kommittén inte ingår
någon expert på gynekologi och obstetrik.
Skall man lita på vad de sakkunniga
säger bör det åtminstone vara sakkunniga
som behärskar ämnesområdet.
Annars ifrågasätter jag om utredningen
verkligen kan ha det önskade värdet.

När det gäller kurserna i mödravård
har det förekommit en glidning i argumentationen.
I början var det barnmorskebristen
som motiverade dessa
snabbkurser för distriktssköterskor. Det
gällde att över huvud taget få personal.
Det har emellertid skett en påtaglig förändring
i uppfattningen. Nu förefaller
det nämligen som om det vore ett värde
i sig att få denna korta utbildning, alldeles
oavsett personalsituationen, och
jag vidhåller vad jag sade tidigare, nämligen
att riksdagen så småningom kommer
att ställas inför ett fait accompli,
där det inte finns någon återvändo, utan
riksdagen måste acceptera en sådan försämrad
mödravård i vårt s. k. utbildningssamhälle.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Det som fru Kristensson
sist sade är bra, men finns det verkligen
barnmorskor i den utsträckning att
dessa distriktssköterskor inte behövs i
den förebyggande mödravården? Det
förefaller mycket egendomligt om vi ut -

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

155

Vissa kreditgarantier åt svensk varvsindustri m. m.

bildar distriktssköterskor på detta område,
om vi inte har användning för
dem eller kopplar bort barnmorskorna.

Den utredning som fru Kristensson
till viss grad underkände med avseende
på sakkunskap är dock, efter vad jag
förstår, den som skall utreda barnmorskeutbildningen
och framlägga förslag.
Utredningens ledamöter är med på
uppläggningen av dessa kursplaner. Vidare
säger departementschefen att de i
fortsättningen skall samarbeta med skolan
när det gäller att ordna undervisning.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Nu kan det kanske vara
nog ordat om detta. Jag vill bara säga
att den omständigheten att denna kommitté
verkligen skall utreda barnmorskeutbildningen
gör det desto mera beklagligt
att man inte har försett kommittén
med erforderlig expertis. Detta är emellertid
inte det enda exemplet på att utredningar
inte har erforderlig sakkunskap.

Beträffande barnmorskebristen har
jag många exempel på att man i distrikt
där det funnits distriktsbarnmorskor
plockat bort dem och satt dit distriktssköterskor
som fått denna kortare utbildning,
och detta är bevis på att man
inte använder barnmorskebristen som
ett skäl utan helt enkelt syftar till en
förkortad utbildning.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Kristensson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
12:o) i utskottets utlåtande nr 72, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit reservationen
av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Kristensson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 173 ja och 29 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

§ 4

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående bidrag till handelshamnar
och farleder för budgetåret
1965/66 m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Vissa kreditgarantier åt svensk varvsindustri
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
74, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till vissa kreditgarantier
åt svensk varvsindustri m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag kan genast lugna
kammarens ledamöter med att det inte
kommer att bli någon mer votering i
natt — om det är någon som ännu är intresserad
av debatten. Jag kunde ha av -

156

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1905 em.

Vissa kreditgarantier åt svensk varvsindustri m. m.

stått från att begära ordet, men eftersom
herr Gustafsson i Uddevalla, som kanske
är mer direkt engagerad i detta
ärende än jag, har anmält sig på talarlistan
kan jag lika gärna säga vad jag
har på hjärtat.

Föreliggande statsutskottsutlåtande nr
74, som gäller Kung''1. Maj :ts proposition
nr 46, är en illustration till läget inom
varvsindustrien inte bara i vårt land
utan även i andra länder. Produktionskapaciteten
är överdimensionerad i relation
till efterfrågan på nytt tonnage,
och ingen kan i dag säga om, och i så
fall när, konjunkturen för varven kommer
att ändras. Konkurrensen har
skärpts och priserna pressas. Inom den
svenska varvsindustrien bygger man nu
fartyg med förlust. För att hänga med i
konkurrensen och överleva söker man
klara företagens ekonomi med reserver
och annan produktion samt andra inkomstkällor.
I det avseendet sitter alla
varvsledningar i samma båt.

Finansministerns proposition innehåller
två förslag, dels ett om statlig kreditgaranti
på högst 500 miljoner kronor
åt den svenska varvsindustrien och dels
ett om kapitaltillskott till Uddevallavarvet
på 40 miljoner kronor för att täcka
förlusten på de beställningar som krävs
för att trygga sysselsättningen vid varvet
under åren 1967 och 1968. Staten
skall visserligen äga rätt till återbetalning
av beloppet jämte 6 procents ränta,
att tagas av utdelningsbar vinst innan
utdelning på aktierna får ske, men någon
vinst kan inte påräknas under de
närmaste åren. I praktiken blir det därför
en direkt subvention.

Kreditgarantier till svenska varv har
vi ingenting att erinra mot. Det är en
hjälp till självhälp för att företagen
skall kunna stå på egna ben. Beträffande
Uddevallavarvet har en motion väckts
av höger- och folkpartiledamöter med
begäran om skyndsam utredning för att
klarlägga varvets förutsättningar att bestå
och om breddning av varvets produktionsprogram
för att skapa lönsam -

het och säkra sysselsättningen. 1 avvaktan
på denna utredning skulle varvet
inte erhålla kapitaltillskottet på 40 miljoner
kronor. Vi har inte följt upp motionens
yrkande i någon reservation
utan nöjt oss med ett särskilt yttrande.

Ingen torde vara tillfredsställd med
det läge som nu råder. För två år sedan
förvärvade staten samtliga aktier i Uddevallavarvet
på nominellt 8 miljoner
kronor från Thordénstiftelsen och tecknade
aktier för 12 miljoner kronor. Samtidigt
tecknade Eriksbergs mekaniska
verkstad aktier för 20 miljoner kronor.
Aktiekapitalet ökades således med 32
miljoner kronor.

Ett avtal träffades mellan staten och
Eriksberg, som siktade till ett 10-årigt
samarbete. Mycket har uträttats under
de senaste åren för att höja varvets effektivitet.
Man kan säga att för Uddevallavarvet
har resultatet av fartygsbeställningen
i stort sett inte varit sämre
än vid andra svenska varv. Men det bekymmersamma
läge som rådde för två
år sedan för den .svenska varvsindustrien
består alltjämt. Subventionspolitiken
— särskilt markant hos den svåraste
konkurrenten Japan — hotar att sprida
sig till allt flera länder.

Av föredragningarna i statsutskottets
femte avdelning har vi bibringats uppfattningen
att varvet inte kan bära ett
uppskov med kapitaltillskottet. Det skulle
leda till att varvet mycket snart nödgades
träda i likvidation. Det nya kapitaltillskottet
skulle inge mindre bekymmer,
om vi kunde vara övertygade om
att det var fråga om en engångsåtgärd
och att de 40 miljoner kronorna kommer
att lotsa varvet förbi de farliga skären.
Men så är det tyvärr inte. Det finns
ingen garanti för att inte riksdagen om
några år nödgas tillskjuta ytterligare
miljoner, därest inget oförutsett inträffar
i varvskonjunkturen eller man kan
finna ny sysselsättning för varvet.

Men en omställning är, som utskottet
säger, en synnerligen invecklad och kapitalkrävande
procedur, och möjlighe -

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

157

Vissa kreditgarantier åt svensk varvsindustri m. m.

terna till ytterligare rationaliseringar
bedöms som starkt begränsade. Det är
sålunda risk för att de friska 40 miljonerna
endast blir en injektion, en kraftig
dos som håller patienten vid liv men
inte får honom frisk och på fotter igen.

Vi tror ingalunda att varvsledningarna
sitter med armarna i kors och väntar
på något under. Tvärtom har vi blivit
övertygade om att de gör allt vad de
kan för att finna annan produktion och
därmed säkra sysselsättningen. De är
lika litet som andra företagare intresserade
av att bygga med förlust. Även för
Uddevalla stad bör det kännas olustigt
att veta att sysselsättningen och stadens
ekonomi i så hög grad baseras på statliga
kapitaltillskott till stadens dominerande
företag, vars framtid ter sig mycket
oviss.

För alla är självfallet arbetskraftens
sysselsättning det primära. Det gäller inte
bara de anställda vid Uddevallavarvet
utan även annan företagsamhet i
Uddevallatrakten. Enbart vid varvet är
det 4 000 som jämte sina familjer för
sin försörjning är helt beroende av att
verksamheten upprätthålles.

Såsom situationen nu är och då ingen
för närvarande torde kunna finna annan
lönande sysselsättning, är det ingenting
annat att göra än att ge det begärda kapitaltillskottet
till Uddevallavarvet.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Av utskottets utlåtande
liksom av det särskilda yttrande, som
herr Björkman nyss har gjort sig till
tolk för, kan man utläsa att Uddevallavarvet
inte skulle arbeta under fullt rationella
betingelser.

Detta är riktigt vad gäller den tekniska
utrustningen. Under flera år har varvet
arbetat under ytterst ogynnsamma
förutsättningar på grund av bristen på
kapital. Varvet har i detta hänseende
ett handikapp jämfört med övriga mot -

svarande företag, som i många år under
goda konjunkturer för varvsindustrien
kunnat konsolidera sin ekonomiska
ställning. Detta har lett till att investeringarna
under de senaste fem åren måst
starkt begränsas. Visserligen har det
skett nyanskaffningar och reinvesteringar
för ansenliga belopp men inte i den
utsträckning som skulle vara önskvärd.
Självfallet har detta inneburit att den
tekniska utrustningen på flera punkter
blivit sliten och omodern. Men trots detta
producerar Uddevallavarvet fartyg av
mycket hög kvalitet för en produktionskostnad
som är konkurrenskraftig. Man
har dessutom kunnat följa utvecklingen i
fråga om fartygsstandard och med
framgång kunnat konkurrera i fråga
om tillverkning av moderna fartygstyper
av mycket hög klass.

Jag vill också understryka vad herr
Björkman nyss sade, nämligen att företagsledningen
givetvis inte sitter med
armarna i kors och bara låter det gå.
Varvet har en organisation, som i fråga
om effektivitet är fullt jämförbar med
andra varvs. Alla möjligheter till rationaliseringar,
som kan ske inom ramen
för tillgängliga resurser, tillvaratas också.
Samarbetet med Eriksbergs mekaniska
verkstad, som fungerat i två år, har
enligt min mening gått utmärkt och bidragit
till att på åtskilliga punkter förstärka
och förbilliga Uddevallavarvets
organisation.

Därför anser jag att högerledamöternas
i statsutskottet särskilda yttrande i
viss mån slår in öppna dörrar. Företagsledningens
intentioner går ut på att,
som det heter i det särskilda yttrandet,
»i möjlig män fortsätta arbetet på utrustningens
förbättring samtidigt som
alla möjligheter energiskt och målmedvetet
bör tillvaratas att rationalisera
och förbilliga arbetsprocesserna». Företagsledningen
är också övertygad om
att konkurrenskraft är den enda bärande
förutsättningen för varvets fortbestånd
på sikt.

Däremot är det kapitaltillskott, som

158

Nr 21

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Vissa kreditgarantier åt svensk varvsindustri m. m.

nu förordas, inte tillräckligt för att på
kort sikt föra upp varvet till den höga
grad av rationalitet som skulle vara
önskvärd. De 40 miljonerna måste användas
som reserv för att möta väntade
förluster till följd av den japanska
dumpingen på order, som måste tas
inom en nära framtid för att sysselsättningen
vid varvet skall tryggas under
åren 1967 och 1968.

Jag vill emellertid betona att Uddevallavarvet
inte har sämre konkurrenskraft
än andra svenska varv — det har
ju också herr Björkman nyss erkänt.
Som det framhålles i propositionen och
utskottsutlåtandet är marknadssituationen
ett internationellt problem. Dumpingen
från de japanska varven är mycket
oroväckande. Man räknar med att
den japanska varvsindustrien får subventioner
på cirka 10 procent, och även
andra länder ger sina varv subventioner
i olika former. EEC:s ministerråd kommer
att föreläggas ett förslag om att
samtliga EEC-länder från och med 1967
skall införa en enhetlig subventionering
av sina varvsindustrier med 10 procent
av nybyggnadskostnaderna och 5 procent
av reparationskostnaderna. Man avser
att detta skall genomföras såvida
inte Japan under mellantiden avskaffar
sina subventioner.

Så länge denna subventionering sker
ligger de svenska varven, som visserligen
har ett värdefullt stöd från staten i
form av krediter, men som inte uppbär
några subventioner, i ett svårt konkurrensläge,
eftersom konkurrensen inte
sker på lika villkor. Emellertid finns
det all anledning att se ljust på Uddevallavarvets
framtid, därest den utländska
dumpingen upphör.

I utskottsutlåtandet vitsordas tillgången
på tekniskt skickliga och yrkeskunniga
arbetare och tjänstemän med god
arbetsvilja vid varvet. Att då såsom har
anförts i de motioner, vilka väckts av
höger- och folkpartiledamöter, ifrågasätta
Uddevallavarvets framtida förutsättningar
att bestå som produktionsen -

het inom branschen ter sig för mig och
många andra anmärkningsvärt. Motionärerna
yrkar också avslag på det nödvändiga
kapitaltillskottet och skulle därmed,
om riksdagen antog deras förslag,
tvinga varvet att ganska snart träda i
likvidation.

Följden härav skulle bli att en skicklig
och arbetsvillig yrkeskår ställdes
utan arbete i en bygd, som tidigare varit
hårt drabbad av arbetslöshet och
som fartfarande utgör ett område med
bekymmer i sysselsättningsfrågorna.

Det var emellertid glädjande höra att
herr Björkman var mån om att upprätthålla
sysselsättningen för de 4 000 människor
med familjer, som är direkt berörda
av denna fråga. Detta innebär
också ett avståndstagande från innebörden
i den motion som väckts i ärendet.

I stället finns det väl all anledning att

— när marknadssituationen har klarnat

— satsa på en teknisk upprustning av
Uddevallavarvet och att ytterligare förbättra
de goda produktionsbetingelserna.
Det saknas nämligen inte beställare.
Uddevallavarvets kunder har förtroende
för varvet och återkommer ofta med beställningar.
Kundkretsen har också vidgats
under de senaste åren.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 6

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:tS
proposition angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter,
och

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inköp av vissa
kulturföremål.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 5 maj 1965 em.

Nr 21

159

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
förste vice talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kammarens
sammanträde fredagen den 7
innevarande maj.

§ 7

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i landstingslagen m. m.; samt
från allmänna beredningsutskottet:
nr 205, i anledning av väckta motioner
dels om åtgärder för att stimulera
ökad invandring av utländsk arbetskraft,
dels angående utländska arbetstagares
utbildning och anpassning; och

nr 206, i anledning av väckta motioner
om åtgärder att förhindra barnmisshandel.

§ 8

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet inkommit
framställningar angående vissa lönegradsuppflyttningar
m. m. från dels
riksdagens justitieombudsman, dels riksdagens
militieombudsman, dels ock styrelsen
för riksdagsbiblioteket.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.50 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson