Nr 20 FÖRSTA KAMMAREN (Riksdagens protokoll 1968:20)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Wnm

Nr 20 FÖRSTA KAMMAREN

25—26 april

Debatter m. m.

Torsdagen den 25 april Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Hilding (fp) om militär helikopterinsats vid trafikolycka
................................................ 5

av herr Pettersson, Harald, (ep) ang. tidpunkten för inkallande
av värnpliktiga...................................... 6

av herr Schött (h) ang. skydd för utövare av friluftsliv mot

vådaskott vid militära övningar m. m..................... 7

av herr Nilsson, Ferdinand, (ep) ang. skillnaden mellan ATP avgift

och allmän arbetsgivaravgift ...................... 10

av herr Fälldin (ep) ang. företagsskatteutredningens arbete . . 11

Svar på interpellationer:

av herr Andersson, Torsten, (ep) ang. lokaliseringsutredning ens

förslag beträffande den statliga verksamheten ........ 12

av herr Fälldin (ep) om kreditstöd till verksamhet för tillvaratagande
av stormskadat virke............................ 16

Meddelande ang. enkel fråga av herr Nilsson, Nils, (ep) ang. skatte -

kraftsområde för den kommun som kan komma att bildas genom
en eventuell sammanslagning av de i Mora kommunblock in -

gående kommunerna ...................................... 18

Fredagen den 26 april

Särskilt stöd åt äldre arbetslösa, m. m......................... 19

Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringens dagpenningbelopp m. m. 53

Om en allmän arbetslöshetsförsäkring ........................ 54

Om sänkt pensionsålder .................................... 56

Om propagandakampanj för avsättning av svenska produkter på
den svenska marknaden .................................. 64

1968

1 Första kammarens protokoll 1968. Nr 20

Nr 20

Innehåll

Sid.

Om förbättrade arbetsförhållanden för polisnämnderna ........ 68

Interpellationer:

av herr Kristiansson, Axel, (ep) ang. viss informations- och
upplysningsverksamhet av jordbruksnämndens konsumentdelegation
............................................ 73

av herr Larsson, Nils Theodor, (ep) ang. värdeminskningsav drag

å skog på tillköpt fastighet ........................ 74

av herr Pettersson, Harald, (ep) om ökad hälsoupplysning---- 74

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Ahlmark (fp) ang. förut framställd interpellation beträffande
Sveriges samarbete med Portugal inom EFTA,

m. .................................................. 76

av herr Strandberg (h) ang. årsavgiften å statens flygplatser
för allmänflyget........................................ 76

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 26 april

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 17, ang. ändrad lydelse av
9 § kommunallagen ...................................... 19

Statsutskottets utlåtande nr 64, ang. anslag till bidrag till erkända
arbetslöshetskassor samt ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa
m. .................................................... 19

Andra lagutskottets utlåtande nr 27, ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa
m. m. samt ang. ändring i förordningen om erkända
arbetslöshetskassor, m. m................................. 53

— nr 26, om en allmän arbetslöshetsförsäkring m. m........... 54

— nr 28, om pension till äldre friställd arbetskraft in. m....... 56

— nr 29, om sänkt pensionsålder ............................ 56

Statsutskottets utlåtande nr 65, ang. allmän beredskapsstat i vad
avser vissa allmänna frågor .............................. 63

— nr 66, ang. allmän beredskapsstat: justitiedepartementet...... 63

— nr 67, ang. allmän beredskapsstat: utrikesdepartementet...... 63

— nr 68, ang. allmän beredskapsstat: försvarsdepartementet .... 63

— nr 69, ang. allmän beredskapsstat: socialdepartementet...... 63

— nr 70, ang. allmän beredskapsstat: kommunikationsdepartementet
.................................................. 63

— nr 71, ang. allmän beredskapsstat: finansdepartementet...... 63

— nr 72, ang. allmän beredskapsstat: utbildningsdepartementet .. 63

— nr 73, ang. allmän beredskapsstat: handelsdepartementet .... 63

— nr 74, ang. allmän beredskapsstat: inrikesdepartementet .... 63

— nr 75, ang. ytterligare utgifter på tilläggstat II: försvarsdepartementet
................................................ 63

Innehåll

Nr 20

Sid

Statsutskottets utlåtande nr 76, ang. ytterligare utgifter på tillläggsstat
II: kommunikationsdepartementet ................ 63

— nr 77, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II: finansdepartementet
.................................................. 63

— nr 78, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II: utbildningsdepartementet
.............................................. 63

—- nr 79, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II: inrikesdepartementet
.................................................. 63

— nr 80, ang. ytterligare utgifter på tilläggstat II: staten för statens
allmänna fastighetsfond .............................. 63

— nr 81, ang. anslag till byggnadsarbeten samt inredning och utrustning
av lokaler vid universitet, högskolor m. m......... 63

— nr 82, om propagandakampanj för avsättning av svenska produkter
på den svenska marknaden ........................ 64

Bevillningsutskottets betänkande nr 36, ang. ändrad lydelse av
19 § kommunalskattelagen, m. m........................... 68

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21, ang. ändrad lydelse av 19 §
kommunalskattelagen, m. m............................... 68

Andra lagutskottets utlåtande nr 30, ang. ändring av den s. k. 21-

årsregeln i studiehjälpsreglementet ........................ 68

nr 31, om ersättningen från den allmänna försäkringen för resekostnader
i samband med sjukvård ...................... 68

— nr 32, om kostnadsfritt tillhandahållande av vissa läkemedel .. 68

Jordbruksutskottets utlåtande nr 20, om ersättning till skogsägare
på grund av storm- och snöskador ........................ 68

— nr 22, ang. statsbidrag till byamännen i Vitsaniemi by för bestridande
av rättegångskostnad............................ 68

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29, ang. polisnämndernas
arbetsförhållanden samt ang. tillståndsgivningen beträffande
demonstrationer .................................. 68

Torsdagen den 25 april 1968

Nr 20

Torsdagen den 25 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 17 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet från och
med den 29 april 1968 tills vidare för
deltagande i FN:s generalförsamlings
fortsatta tjugoandra ordinarie möte.

Stockholm den 24 april 1968

Alva Myrdal

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, varunder fru Myrdal
på grund av berörda uppdrag vore
förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 168, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till smittskyddslag, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner.

Om militär helikopterinsats vid
trafikolycka

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON erhöll
ordet för att besvara herr Hildings (fp)
fråga om militär helikopterinsats vid
trafikolycka, vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 29 mars,
och anförde:

Herr talman! Herr Hilding har frågat
mig om jag är beredd att vidta åtgärder
för att utvidga möjligheterna

till militär helikopterinsats vid trafikolyckor.

Gällande föreskrifter och nuvarande
helikopterberedskap ger möjlighet till
helikopterinsats vid trafikolyckor när
det gäller särskilt brådskande fall. De
militära myndigheternas inställning till
att lämna sådan hjälp är mycket positiv.

Den militära helikopterorganisationen
är av naturliga skäl dimensionerad
efter de militära uppgifterna — både
i fråga om materiel och personal. Att
bygga ut och inrikta denna organisation
med tanke särskilt på insatser vid
trafikolyckor vore enligt min mening
inte ändamålsenligt.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! I detta svar, som jag
tackar statsrådet för, har jag ingenting
att invända mot påståendet att de militära
myndigheternas inställning är positiv.
Det förefaller mig också som gällande
föreskrifter skulle ge ganska goda
möjligheter till dessa helikopterinsatser,
under förutsättning att särskilda
skäl föreligger.

Däremot skulle jag vilja sätta i fråga
om helikopterberedskapen under alla
tider på året är tillfredsställande. Det
har sagts att personalsvårigheter kan
göra det svårt att hålla en tillfredsställande
jourtjänst. Om man med god beredskap
menar en jourtjänst dygnet
runt året runt skulle det aliså inte vara
möjligt att upprätthålla en sådan, i
varje fall inte för samtliga helikoptrar.

Det har å andra sidan sagts, och det
vore bra om statsrådet omgående kunde
dementera uppgiften, att det av ekonomiska
skäl skulle vara svårt att ge
transporthjälp, t. ex. vid trafikolyckor.
Kort och rubrikmässigt har man sagt,

Nr 20

Torsdagen den 25 april 1968

Ang. tidpunkten för inkallande av värnpliktiga

att det inte finns pengar till bensin.
Om det är så, så är det inte tillfredsställande.
Jag hoppas att statsrådet kan
säga att detta påstående är felaktigt.

Slutligen säger statsrådet att helikopterorganisationen
är dimensionerad efter
de militära uppgifterna, både i fråga
om materiel och personal, och att
det inte skulle vara ändamålsenligt att
bygga ut och inrikta organisationen för
att fullgöra insatser av annat slag.

Jag vill sätta ett frågetecken för den
ståndpunkten. Helikoptertransporter är
i regel det avgjort snabbaste och bästa
sättet att hjälpa en olycksdrabbad till
ett lasarett. Detta gäller naturligtvis
inte bara trafikolyckor, utan det gäller
olyckor även i andra sammanhang. Traditionella
ambulanstransporter är ju,
särskilt under vissa omständigheter, avgjort
sämre. Om man t. ex. tar någon
av de större helgerna, då trafiken är
störst och då de flesta olyckorna också
inträffar, kan en ambulanstransport
vara mycket svår att genomföra. Dessutom
är transporten i sig själv ett allvarligt
riskmoment, eftersom ambulanspersonalen
skall köra fort. Därför
tycker jag att det kan vara önskvärt
med en utvidgad helikoptertjänst i sådana
fall.

Att ordna denna tjänst civilt ställer
sig mycket kostsamt. Ser man på problemet
samhällsekonomiskt, förefaller
det mig som om det skulle vara mest
fördelaktigt om man kunde utnyttja de
militära helikoptrarna mera än som nu
sker. Det skulle innebära att man vidgar
utrymmet för deras insatser. Nu
ingriper helikoptrarna främst vid exeptionella
olyckstillfällen, då det inte
finns några som helst andra möjligheter
till transport. Jag tror att det skulle
vara värdefullt om generösare regler
kunde tillämpas, så att helikoptrarna
inte ingriper bara då särskilda skäl föreligger.
Det borde alltså räcka om det
finns skäl att föredraga helikoptertransport
framför annan transport.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag delar herr Hildings
uppfattning att helikoptern är bästa
tänkbara transportmedel i sådana situationer
som vi här talar om. Men tyvärr
har vi inom försvaret inte helikoptrar
överallt utan bara på ett fåtal
platser. Yi har inte heller dygnetomberedskap.
I den mån som helikoptrar
står färdiga eller snabbt kan tas fram,
finns det emellertid inga hinder att använda
dem vid trafikolyckor. Det är
dock inte i första hand vid sådana
olyckor de används, utan vid sjöolyckor.
Att det skulle råda brist på bensinpengar
vid något tillfälle tror jag inte.

Skall man utnyttja militära helikoptrar
allmänt i landet för en sådan tjänst,
som herr Hilding talar om, krävs mycket
större personal och möjligheter till
dygnetomberedskap osv. Detta har vi
väl inte, föreställer jag mig, möjligheter
till inom försvarets budgetram. Jag
vill dock erinra om att kommunikationsministern
har tillsatt en utredning,
vars arbete omfattar även detta problem,
nämligen räddningstjänstutredningen.
Yi får väl vänta och se vad den
kommer fram till.

Jag skulle tro att det i framtiden
kommer att bli så, att det i anslutning
till våra sjukhus kommer att ordnas
med helikopterpassning för bl. a. trafikolyckor.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. tidpunkten för inkallande av
värnpliktiga

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON erhöll
ordet för att besvara herr Harald Petterssons
(ep) fråga angående tidpunkten
för inkallande av värnpliktiga, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 3 april, och yttrade:

Herr talman! Herr Pettersson har
frågat mig om jag är beredd att vidta

Torsdagen den 25 april 1968

Nr 20

Ang. skydd för utövare av friluftsliv mot vådaskott vid militära övningar m. m.

åtgärder i syfte att eliminera de olägenheter
— såväl för berörda individer
som för näringslivet — som följer av
den osäkerhet som råder beträffande
tidpunkten för inkallande av värnpliktiga.

Inkallelseorder skall enligt gällande
bestämmelser utfärdas senast en månad
före avsedd inryckningsdag. Bl. a. för
att eliminera de olägenheter som herr
Pettersson avser, utfärdas sådan order
i regel sex månader i förväg. Ersättare
för dem som av olika skäl erhåller anstånd
kan dock komma att få kortare
förvarningstid än sex månader.

Nyinskrivna värnpliktiga erhåller
före den 1 maj året efter inskrivningen
antingen inkallelseorder till tjänstgöring
samma år eller också orientering
om beräknad inryckningstid. Tjänstgöring
året efter inskrivningsåret ifrågakommer
främst för officers- och underofficersuttagna
värnpliktiga, som
avslutar gymnasiestudier det år inryckning
avses äga rum. Orientering om
beräknad inryckningstid innebär i regel
att tjänstgöringen skall ta sin början
först påföljande år.

De värnpliktiga får alltså som regel
i mycket god tid meddelande om tidpunkten
för inkallelse. Genom det nya
systemet för inskrivning och redovisning
av värnpliktiga som har föreslagits
riksdagen med proposition nr 34
i år kommer planering och överblick
att förbättras. Förslaget kommer att ge
ökade möjligheter att tillgodose det angelägna
syfte som herr Pettersson avser
med sin fråga.

Herr talmannen anförde nu, att —• då
herr Pettersson, Harald, anmält hinder
för att mottaga svaret på denna fråga
— herr Andersson, Torsten, i hans ställe
begärt ordet, och tillsporde kammaren,
huruvida den ville besluta att för
tillfället upphäva den i § 20 mom. 4
tredje stycket i ordningsstadgan för
kammaren stadgade inskränkningen i
yttranderätten.

Härtill svarades ja.

Herr talmannen gav därpå ordet till
herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep), som
yttrade:

Herr talman! Eftersom herr Harald
Pettersson inte är närvarande skall jag
be att på hans och mina egna vägar få
framföra ett tack till försvarsministern
för svaret på frågan.

Jag är ledsen över att jag inte blev
underrättad förrän alldeles precis nu,
och jag har därför inte hunnit sätta
mig in i frågans karaktär. Jag kan alltså
inte ge mig in i någon dispyt med
försvarsministern.

Jag utgår sålunda ifrån att vad försvarsministern
har sagt är riktigt, och
jag får avvakta herr Harald Petterssons
ankomst för att få höra hans mening
så småningom.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. skydd för utövare av friluftsliv

mot vådaskott vid militära övningar
m. m.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON erhöll
ordet för att besvara herr Schötts (h)
fråga angående skydd för utövare av
friluftsliv mot vådaskott vid militära
övningar m. m., vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 3 april,
och anförde:

Herr talman! Herr Schött har frågat
mig om jag anser att gällande bestämmelser
i »Säkerhetsinstruktion för armén»
och »Tävlingsbok för frivilliga
sky tte väsen det» är till fyllest för att garantera
största möjliga säkerhet åt utövarna
av friluftsliv, främst långfärdsåkning
på skridskor.

Arméns säkerhetsbestämmelser tilllämpas
direkt av flygvapnet och utgör
även en grund för motsvarande bestämmelser
vid marinen samt civila
myndigheter och organisationer. En
kontinuerlig granskning, översyn och
prövning av bestämmelserna äger rum

Nr 20

Torsdagen den 25 april 1968

Ang. skydd för utövare av friluftsliv mot vådaskott vid militära övningar m. m.

icke minst med hänsyn till den alltmer
ökande friluftsverksamheten.

Bestämmelserna tar hänsyn till möjligheten
att utövarna av friluftsliv kan
råka förbise varningsmeddelanden och
avspärrningar.

Det är min uppfattning att säkerhetsbestämmelserna
så långt detta är praktiskt
möjligt täcker de risker som kan
uppstå för utövare av olika slags friluftsliv.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Först ber jag att få tacka
försvarsministern för svaret på min
fråga. Därefter är jag angelägen, för
undvikande av varje missförstånd, att
framhålla att jag är en mycket varm
försvarsvän och en vän av det frivilliga
skytteväsendet, som jag anser vara
en mycket värdefull tillgång i vårt samhälle.
Det är en sann folkrörelse med
förankring i alla läger och har också
förmågan att intressera inte minst vår
ungdom.

Men det är just för att jag har denna
positiva inställning som jag har ställt
min fråga. Jag anser nämligen att det
är angeläget, både ur försvarets och
skytteväsendets synpunkt, att man kan
garantera allmänheten all tänkbar säkerhet
vid övningarna, för att därigenom
vinna förståelse för verksamheten.

Bakgrunden till min fråga är ett par
mycket allvarliga olyckstillbud nu i
vinter i min hemstad. Dessa tillbud har
föranlett dem som var närmast berörda
att göra vissa funderingar, varav de
vidarebefordrat en del till mig. Jag
skall här bara ta upp ett par frågor.

En av de skridskoåkare, som löpte
risken att träffas av en gevärssalva vid
en fältskjutning utanför Stensölandet,
har ägnat säkerhetsfrågan stort intresse.
Han har allvarligt ifrågasatt, om
inte säkerhetsföreskrifterna i tävlingshandboken
för skytteväsendet borde
vara fylligare och bl. a. innehålla ett
direkt påpekande om att skjutningen
skall upphöra om obehöriga kommit in

på det avlysta området. Att så skall ske
kan synas helt naturligt, men det var
det tydligen icke i det här fallet, ty här
fortsatte skjutningen.

Vidare saknas i tävlingshandboken
uttryckligt påpekande om att enbart
annonsering inte fritar tävlingsledningen
från att vidtaga alla erforderliga åtgärder
för att förhindra utomstående
att komma in på det avlysta området
•— något som förvånar.

Varken i arméinstruktionen eller tävlingshandboken
finns vidare ordet
skridskoåkare nämnt, enligt vad min
sagesman uppgivit. Långfärdsåkning på
skridsko omfattas dock av många entusiaster,
av vilka f. ö. en del tar sig
fram på isar där den icke initierade
bedömer det som omöjligt att färdas.
Skjutledningen hade i det här aktuella
fallet tydligen förbisett detta.

Ytterligare framhålles att i arméinstruktionen
finns stadgat att anmälningsplikt
föreligger om olyckstillbud
uppstått, som i ogynnsamt fall kunnat
medföra personskador eller materielskador,
men att någon motsvarande bestämmelse
om anmälningsplikt för civila
fältskjutningar, förslagsvis till
Skytteförbundets överstyrelse, ej finns
nämnd i tävlingshandboken.

För att kunna vidta säkerhetsbefrämjande
åtgärder måste det för landets
centrala skytteledning väl eljest vara
ytterst angeläget att äga kännedom om
frekvensen av olyckstillbud av olika
slag. En rapportskyldighet som åläggs
tävlingsledningen borde även bidraga
till en aktivering av säkerhetstänkandet.

Slutligen skall jag bara göra ytterligare
ett påpekande. Arrangör av fältskjutningar
behöver icke anmäla planerad
fältskjutning till någon central
länsmyndighet. Allmänheten har således
tyvärr ej någon instans hos vilken
den närmare kan förhöra sig om var
och under vilka förhållanden fältskjutning
arrangeras en viss dag.

Herr talman! Detta är en del funderingar
i anledning av de mycket ali -

Torsdagen den 25 april 1968

Nr 20

Ang. skydd för utövare av friluftsliv mot vådaskott vid militära övningar m. m.

varliga olyckstillbud som under vintern
inträffat hemma i Kalmar. Funderingarna
är sådana att de föranleder
mig att ifrågasätta, om inte gällande
bestämmelser är i behov av att ses över.
Statsrådet har i sitt svar sagt att han
tycker att allt är gott och väl. Jag kan
med de upplysningar jag har fått av
min sagesman inte ta det lika lugnt.
Jag vore tacksam om statsrådet ville
ägna denna fråga ytterligare intresse.
Det är åtskilliga som anser att det behövs.

Slutligen ber jag att än en gång få
tacka för svaret.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det föreligger här mycket
omfattande bestämmelser om hur
man vid skjutning skall spärra av området
i fråga, hur man skall meddela
allmänheten att skjutningar pågår och
hur man under skjutningar skall övervaka
områdena.

Dessa bestämmelser är mycket detaljerade.
De återfinns i arméns säkerhetsinstruktion.
Skytteboken, som väl
Skytteförbundets överstyrelse ger ut,
hänvisar till dessa bestämmelser. Jag
har den tyvärr inte här och vet inte
om i den har intagits alla de bestämmelser
som finns i arméns säkerhetsinstruktion.
Om så icke är fallet bör de
självfallet införas där.

Eftersom det emellertid har hänvisats
till arméns säkerhetsinstruktion
måste jag säga, att även med de uppgifter,
som herr Schött lämnade här
och som vi inte kände till förut, så täcker
de bestämmelser som finns alla de
situationer som antyddes. Självfallet
måste skjutning ögonblickligen upphöra
om någon person plötsligt dyker
upp inom området i fråga. Det står ju
i bestämmelserna och är för övrigt helt
självklart. Man har alltså förutsett att
allmänheten kanske inte har uppmärksammat,
att det har meddelats i radio

eller press att skjutningar skall äga
rum, eller inte sett de skyltar som varit
uppsatta vid vägar eller ute i terrängen
eller inte mött någon av de många personer
som ibland går omkring och försöker
varna för pågående skjutningar.
Trots alla dessa åtgärder kan ändå någon
uppenbara sig inom det avlysta
området, och det måste man hela tiden
vara uppmärksam på.

Vad slutligen beträffar frågan om
skridskoåkare så är det sant, att det
inte sägs något om långfärdsåkare i
bestämmelserna. Men å andra sidan kan
dessa bara vistas på fruset vatten, och
enligt arméns säkerhetsinstruktion är
isbelagda sjöar och vattendrag »stråk».
Enligt bestämmelserna skall de vara
övervakade på samma sätt som markområden
eller öppna vattenområden.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för de ytterligare svar som jag fått.

Jag har här i min hand både »Säkerhetsinstruktion
för armén» och »Tävlingshandbok
för frivilliga skytteväsendet».
Tyvärr är det så att de är bristfälliga.
De behövde vara utförligare.
Många bestämmelser är också ålderdomliga.
Bestämmelsen om annonsering
har nog inte så stor betydelse. Ännu
mindre betydelse har den påbjudna
pålysningen i kyrka. Situationen är nog
sådan att man inte når så många på
det sättet.

Herr talman! Jag skall inte ta mera
tid i anspråk utan enbart tillfoga att
många vore tacksamma om statsrådet
ville ägna säkerhetsfrågan ytterligare
uppmärksamhet. Detta torde behövas,
inte minst med tanke på det ökade friluftslivet.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Torsdagen den 25 april 1968

10 Nr 20

Ang. skillnaden mellan ATP-avgift och
allmän arbetsgivaravgift

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet för
att besvara herr Ferdinand Nilssons
(ep) fråga angående skillnaden mellan
ATP-avgift och allmän arbetsgivaravgift,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 18 april, och yttrade:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har frågat mig om jag för underlättande
av ställningstagande till vederbörande
propositioner vill inför kammaren
klarlägga den praktiska och
principiella skillnaden mellan sådan
s. k. ATP-avgift (se prop. 93) som beräknas
å anställdas löner efter frånräknande
av basbelopp, inlevereras av
arbetsgivare och betonats utgöra »löntagarnas
pengar» och den nu avsedda
s. k. allmänna arbetsgivaravgiften
(prop. 77) i den mån den beräknas å
anställdas löner, som likaledes av arbetsgivaren
skall inlevereras till statsverket
men som såsom av benämningen
framgår avses att vara en arbetsgivarens
avgift.

ATP-avgifterna ingår i summan av
de arbetsgivarens avgifter som enligt
uppbördsreglerna gemensamt kallas arbetsgivaravgift.
Den praktiska och
principiella skillnaden mellan ATP-avgiften
och den i samband med mervärdeskatten
föreslagna allmänna arbetsgivaravgiften
är följande. ATP-avgifterna
finansierar de anställdas tillläggspensioner.
Finansieringssystemet
bygger härvid på en fördelningsprincip
som innebär att de avgifter som
uttas används att betala utgående pensioner
samt uppbyggandet av den fondering
som garanterar, att pensionerna
i framtiden kan utgå med rimligt avgiftsuttag.
Den allmänna arbetsgivaravgiften
är en avgift som går direkt in
som en förstärkning av statskassan.
Skillnaden mellan de båda avgifterna
motiverar också den terminologiska
olikheten.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för finansdepartementet
för att han besvarat min fråga
och för att han var så generös att jag
till och med fick svaret i går. Det är ju
ovanligt, och jag är mycket tacksam
för det. Svaret var å andra sidan inte
särdeles uttömmande. Jag tyckte inte
att jag fick den centrala frågan penetrerad.

Frågan föranleddes, som herr statsrådet
nämnde, av att vi bland den
mängd propositioner som nu rikligt
regnat ner på oss har att titta på också
proposition nr 98 om ATP och nr 77
om arbetsgivaravgiften. I båda fallen
står principen »löntagaren» eller »arbetsgivaren»
i centrum.

Vem betalar egentligen dessa pengar?
Det framgick med all önskvärd
tydlighet, att det är ungefär samma
sorts pengar som levereras in som avgift
via arbetsgivarna, men vem betalar? Men

först en annan sak! ATP-avgiften
vill enligt repartitionsprincipen
trygga pensionerna också genom en
viss överdebitering som skall klara
skarvarna mellan olika år. Här föreligger
inga delade meningar. Vi är väl
alla ense om att ATP-pensioneringen
skall tryggas.

Det finns emellertid även därutöver
faktiskt ett moment av tvångssparande,
nödtorftigt kamouflerat av mer eller
mindre allvarliga farhågor om att välståndssamhället
skall drabbas av stadigvarande
depression.

Men hur går det i den permanenta
penningvärdeförsämringens samhällsordning
med denna fondering, i den
mån den inte är nödvändig? Behöver
man, så skall man givetvis fondera, och
det behövs. Jag har dock en känsla av
att den fondering som nu sker är beräknad
drygt i överkant.

Vi kan räkna med de årliga inbetalningarna
åren 1960—1967 och därvid
också räkna in räntetillskotten. Det är
en något varierande ränta — genomsnittligt
per år lägst år 1963 med 5,44

Torsdagen den 25 april 1968

Nr 20

procent och högst år 1967 med 6,14
procent. Sammanlagt inflöt 19 619 miljoner
kronor, men därav tog om man
räknar år från år penningurholkningen
genom den fortskridande inflationen
1 812 miljoner kronor i 1967 års penningvärde.

År 1960 inflöt 480 miljoner kronor,
men fjärdedelen av värdet försvann,
dvs. 120 miljoner kronor. År 1961 inflöt
732 miljoner kronor, men inflationsförlusten
blev 170 miljoner kronor.
År 1962 inkom 1 657 miljoner kronor,
varav 312 miljoner kronor urholkades
enligt 1967 års penningvärde. År
1963 kom 1 970 miljoner kronor in,
varav inflationen tog 344 miljoner kronor.
År 1964 inflöt 2 569,5 miljoner
kronor, och 376 miljoner kronor försvann
genom den fortskridande penningvärdeförsämringen.

Sedan blir det mildare; det gäller ju
kortare tid. År 1965 inflöt 3 236 miljoner
kronor. Av dem försvann en förhållandevis
mindre summa, nämligen
290 miljoner kronor. År 1966 inkom
4 255 miljoner kronor, och på dem har
man inte hunnit med att förlora mer
på inflationen än 200 miljoner kronor.

Jag betvivlar att de som betalade in
dessa pengar exempelvis år 1960 kunde
ha skött dem sämre, om de hade sluppit
tvångssparandet och fått betala enbart
vad som behövdes för att klara
ATP-pensionerna och en viss avsättning
för att klara skarvarna, så att det
inte blir för mycket hoppande mellan
uttagningsåren.

Jag återgår till centralpunkten.

Att ATP-avgiften är löntagarnas
pengar, har med skärpa fastslagits —
särskilt då professor Heckschers försök
att disponera dem för andra ändamål
grundligt tillbakaslogs.

Nu vill man ta ut pengar tillkomna
på i stort sett samma sätt och använda
dem till litet av varje, höll jag på att
säga. Kan det vara riktigt att i dessa
tider ta löntagarnas pengar genom avgift
på arbetstillfällen, när arbetslöshet
råder, eller att göra sådant avdrag på

Ang. företagsskatteutredningens arbete
lönerna, då löntagarna har så svårt att
få skälig löneförhöjning?

Jag förstår att man kan svara, att det
inte går till på det viset! Beloppen dras
inte av på lönen. Påståendet är riktigt,
men avdragen räknas in vid avtalsförhandlingarna.
Där räknar man med sådana
kostnader. Därigenom kommer
inte bara de tio procenten utan även
den elfte att bedömas på ungefär samma
sätt. Det betyder således att det blir
en beskattning av lönen.

Arbetsgivaravgiften drabbar ju inte
bara lönerna, utan den drabbar även
företagsvinsterna. Det vet jag, men jag
har här bara intresserat mig för den
del som rör löntagarna. Jag kan inte
hjälpa det, men jag tycker att löntagarna
sitter väldigt illa till!

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. företagsskatteutredningens arbete

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet för
att besvara herr Fälldins (ep) fråga angående
företagsskatteutredningens arbete,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 19 april, och anförde:

Herr talman! Herr Fälldin har frågat
mig om företagsskatteutredningen
kommer att framlägga förslag angående
förvärvskällan jordbruksfastighet
och, om så inte är fallet, om jag anser
att detta står i god överensstämmelse
med de upplysningar som ges i riksdagsberättelsen
om att utredningen i
början av 1968 skall avge betänkande
angående ändrade avskrivningsregler
m. in. beträffande fast egendom.

Jag är inte beredd att uttala mig om
innehållet i företagsskatteutredningens
kommande betänkande innan utredningen
överlämnat betänkandet. Detta
kan tänkas ske omkring halvårsskiftet
innevarande år. Huruvida detta sker
i form av delbetänkande eller slutligt
betänkande och huruvida där inklude -

Nr 20

Torsdagen den 25 april 1968

Ang. lokaliseringsutredningens förslag beträffande den statliga verksamheten
ras förvärvskällan jordbruksfastighet även i fråga om förvärvskällan jordkan
jag för närvarande ej yttra mig om. bruksfastighet.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min enkla fråga.

Låt mig genast säga, att jag inte frågat
om innehållet i utredningens arbete
i det avseendet att jag vill veta hur utredningen
konstruerar sina regler och
liknande saker, utan jag har frågat efter
omfattningen av utredningens arbete
med avseende på frågan huruvida
arbetet också omfattar förvärvskällan
jordbruksfastighet.

I riksdagsberättelsen talas när det
gäller utredningens uppgifter om »fast
egendom». Där finns inget undantag
i fråga om omfattningen. Jag vill också
erinra om att i samband med behandlingen
av motioner rörande avskrivning
på byggnader har bevillningsutskottet
uppmanat riksdagen att inte ta
ställning nu, eftersom utredningen som
sysslar med företagsbeskattningen -—
vars betänkande väntas komma under
våren — avser jämväl förvärvskällan
jordbruksfastighet. Undantag görs inte
för någon förvärvskälla, enligt utskottet.

Om bevillningsutskottets sekretariat
via finansdepartementet kunnat få upplysningar
om omfattningen av utredningens
arbete eller funnit anledning
att dra slutsatser av vad som står i
riksdagsberättelsen, så tycker inte jag
att det kan vara för mycket begärt att
få ett besked av finansministern inför
kammaren, huruvida förvärvskällan
jordbruksfastighet inbegripes i begreppet
fast egendom eller om det finns något
undantag.

Det sätt på vilket fininsministern
har utformat svaret ger mig anledning
att frukta det värsta. Om mina misstankar
är riktiga, så är det ju särdeles
anmärkningsvärt att ett enhälligt bevillningsutskott
nu under tre års tid
har understrukit angelägenheten av att
det blir ändringar i det här avseendet

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag beklagar att jag
fortfarande måste vidhålla att jag inte
gärna kan stå här i dag och tala om
hur ett betänkande kommer att se ut,
som jag väntar om några månader. Ämnesområdets
omfattning är ju en integrerande
del av betänkandet, och jag
brukar inte lägga mig i utredningars
arbete. När de fått sina direktiv, får de
arbeta med dem.

Kommer utredningen med ett betänkande
som inkluderar vad frågeställaren
är ute efter, så blir han väl tillfredsställd,
föreställer jag mig. Utesluter
utredningen det, som herr Fälldin
vill ha med, får väl herr Fälldin komma
tillbaka. I vart fall är inte utredningen
av direktiven förhindrad att gå
frågeställaren till mötes. Huruvida den
har möjligheter att göra det eller inte
med det arbetsprogram den beslutat sig
för, vågar jag inte uttala mig om i dag.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Jag är glad åt att jag
har tillfälle att komma tillbaka, om utredningen
inte har tagit upp förvärvskällan
jordbruksfastighet. Jag är dock
inte så säker på att de, som drabbas av
ett eventuellt ytterligare uppskov i fråga
om rätten till liberalare avskrivningsregler,
kan se på den här frågan
så sangviniskt som utredningens uppdragsgivare
gör.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. lokaliseringsutredningens förslag
beträffande den statliga verksamheten

Ordet gavs härpå ånyo till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara

Torsdagen den 25 april 1968

Nr 20

Ang. lokaliseringsutredningens förslag beträffande den statliga verksamheten

jämväl herr Torsten Anderssons (ep)
interpellation angående lokaliseringsutredningens
förslag beträffande den statliga
verksamheten, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Torsten Andersson
har interpellerat inrikesministern
om dels möjligheterna att fullfölja förslagen
från lokaliseringsutredningen
rörande statlig verksamhet, dels i vilken
omfattning utredningens resultat
beaktas vid lokalisering av nyetablerad
eller utökad statlig verksamhet. Interpellationen
har överlämnats till mig för
besvarande.

För snart två år sedan, då jag hade
tagit del av det mycket omfattande remissmaterialet
och gjort ett överslag av
de stora anspråk ett genomförande av
utredningsförslagen skulle ställa på vår
ekonomi, meddelade jag i svar på interpellation
av herr Andersson i denna
kammare att jag inte var beredd att
föreslå något samlat omlokaliseringsförslag
på grundval av utredningsbetänkandet.
Jag ansåg ■—• och det gör jag
fortfarande — att lokaliseringsfrågor
inom den statliga verksamheten bör
prövas från fall till fall allteftersom
de aktualiseras. En stort upplagd utflyttning
av statsmyndigheter från
Stockholm är jag således inte beredd
att förorda.

Frågan om lokalisering av statlig
verksamhet utanför Stockholm bör
lämpligen övervägas i de fall där det
blir fråga om nyetablering eller utökad
statlig verksamhet. Lokaliseringen i
det enskilda fallet får då avgöras efter
en samlad bedömning av alla relevanta
faktorer. Härvid bör inte bara de lokaliseringsmässiga
konsekvenserna beaktas
utan hänsyn måste också tas till de
effekter en utflyttning får på verksamhetens
ekonomi och effektivitet.

För att möjligheterna till omlokalisering
skall hållas aktuella har Kungl.
Maj:t gett byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen
i uppdrag att vid
den fortlöpande planeringen av lokalförsörjningen
för den statliga verksamheten
i samråd med berörda myndig -

heter överväga lämpligheten av lokalisering
utanför stockholmsområdet av
sådan verksamhet och att komma in
med de förslag som omständigheterna
i varje särskilt fall kan föranleda.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt tack för svaret.

Det är alldeles riktigt, som finansministern
påpekar, att jag tidigare har berört
detta spörsmål i en interpellation.
Min förnyade fråga är väl närmast ett
utslag av obotlig nyfikenhet på denna
punkt. Den nyfikenheten är inte precis
ny för dagen, men jag fick vad jag vill
kalla en Lidnersk knäpp med anledning
av proposition nr 118, som herr
statsrådet lade på riksdagens bord för
en tid sedan.

Den propositionen gäller utbyggnad
av kvarteret Garnisonen, som kammarens
alla ledamöter väl känner till, från
våra diskussioner om förläggningen av
det provisoriska riksdagshuset. I den
säger finansministern: »Såsom jag tidigare
i flera sammanhang understrukit
är det angeläget att man i ökad utsträckning
prövar möjligheterna till lokalisering
utanför Stockholm av statlig
verksamhet.»

Det här problemet har fått en speciell
touch just i dessa dagar, då det
här i Stockholm pågår en konferens,
i vilken deltar ett 70-tal stadsplanerare,
arkitekter, kulturgeografer och sociologer
från 22 länder. De är alla medlemmar
i EEC eller FN:s regionala och
ekonomiska organ i Europa.

Vid konferensen diskuterar man sålunda
det framtida samhällsplanerandet.
EEC:s vice president, ryssen L.
Kulaga, har därvid för sin del framfört
önskemål om en diskussion om metoderna
för utvecklingen av små och mellanstora
städer för att hejda de större
städernas ytterligare tillväxt — något
som man i öststaterna i och för sig redan
är i färd med att reglera via sina
beslutande planeringsinstanser.

Nr 20

Torsdagen den 25 april 1968

Ang. lokaliseringsutredningens förslag beträffande den statliga verksamheten

Det är således, såsom jag ser det från
mina begränsade utgångspunkter, inte
ett problem som bara rör vårt land utan
som i dag sysselsätter de flesta europeiska
samhällsplanerare.

Finansministern hänvisar i sitt svar
till att frågan om utflyttning av statliga
verksamheter från stockholmsområdet
får prövas från fall till fall. Sedan vi
sist diskuterade denna fråga har det
faktiskt förekommit en hel del fall, såväl
nyetablering som utökning av olika
verksamheter, men man kan inte med
framgång hävda att prövningen av dessa
fall i nämnvärd omfattning resulterat
i beslut i den riktning man är så
angelägen om.

Som jag framhåller i min interpellation
talar flera skäl för utflyttning eller
nyetablering av statlig verksamhet
utanför stockholmsområdet. De befolknings-,
kapital- och miljöpolitiska synpunkterna
är av stor betydelse. Den
statliga förvaltningens lokalisering till
Stockholm medverkar i hög grad till
den fortgående koncentrationen. Även
om man rationaliserar inom statsförvaltningen
torde det alltmer komplicerade
samhället kräva en ökad administration
på en rad områden. Allt fler
människor kommer därför att sysselsättas
inom denna förvaltningsapparat
och det medför självfallet en koncentration.

Den i regionplaneskissen för Storstockholm
uttryckta befolkningsprognosen
— 2 miljoner, alternativt 2,2
miljoner, människor år 2000 — ter sig
vid en samlad bedömning som absolut
icke önskvärd. Detta av två skäl.

Denna koncentration till ifrågavarande
region kommer att leda till en
utglesning av stora delar av landet. Att
ökningen skall ske på grund av en stor
befolkningsökning orsakad av högre
födelsetal i Stockholm är inte särskilt
troligt.

Det andra skälet är att det kostar
enorma summor att ge människorna i
dessa expanderande regioner en vettig
livsmiljö. Yi vet alla vilka svårigheter

som uppstår när det gäller att komma
till rätta med trafikproblemen, de sociala
förhållandena, bostadssituationen,
luftföroreningarna osv. Detta sker samtidigt
som det förekommer en kapitalförstöring
på grund av underutnyttjande
av t. ex. vägar, skolor och bostäder
i avfolkningsområdena.

Som jag ser dessa problem — och
som den Eckerbergska utredningen på
sin tid var ense om att betrakta problemen
— skulle en utflyttning av statliga
företag medverka till att skapa
bättre förutsättningar för såväl människorna
i stockholmsområdet som för
dem som bor i de presumtiva mottagarorterna.

I detta sammanhang måste man som
finansministern helt riktigt påpekar
även ta hänsyn till andra faktorer än
de rent lokaliseringspolitiska. Effektiviteten
har ofta åberopats som skäl för
att stanna kvar i Stockholm. Detta motargument
har emellertid förlorat alltmer
i styrka. Den koncentration och
närhet till varandra som man anser sig
ha i Stockholm är i många fall en fiktion.
Den statliga verksamheten i Stockholm
är för närvarande utspridd på
olika håll i staden och dessutom är
den mycket trångbodd. Jag vill bestyrka
detta påstående genom att hänvisa
till vad finansministern säger i den tidigare
omnämnda propositionen nr 118
om kvarteret Garnisonen. Tillgången på
hyreslokaler, säger han. har varit och
är fortfarande starkt begränsad. Detta
har i många fall tvingat fram lokallösningar
som är mindre tillfredsställande
från såväl ekonomisk som organisatorisk
synpunkt. För lokalsplittringen redogöres
också.

Ur effektivitetssynpunkt skulle man
inte förlora på en koncentrerad utflyttning
av vissa statliga verksamheter till
ett fåtal ur kommunikationssynpunkt
relativt slutna områden.

Jag skulle önskat att finansministern
gett ett positivare svar och att han uttalat
sig för en mera generell utflyttning
enligt ifrågavarande utrednings -

Nr 20

Torsdagen den 25 april 1968

Ang. lokaliseringsutredningens förslag beträffande den statliga verksamheten

förslag. Det där talet om »från fall till
fall» låter bra, men som jag tidigare
har sagt ger det fasligt dåligt resultat
i praktiken. Kanske man då kan utgå
ifrån att finansministern har en positivare
syn på dessa frågor än som direkt
framgår av svaret?

Jag återgår än en gång till proposition
nr 118, där departementschefen
anför: »Såsom jag tidigare i flera sammanhang
understrukit är det angeläget
att man i ökad utsträckning prövar
möjligheterna till lokalisering utanför
stockholmsområdet av statlig verksamhet.
»

Jag tar fasta på detta uttalande och
hoppas att finansminstern får gehör
för och kan genomföra dessa intentioner.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det ligger mycket av
klokskap i de kommentarer som interpellanten
har gjort till mitt svar. Rent
allmän delar jag hans uppfattningar.
Det hela är ju bara en fråga om vilka
praktiska möjligheter man har att verkställa
de kloka idéerna.

Någon gång kan något hända. Riksdagen
fattade en gång ett beslut om att
flytta försvarets fabriksverk till Eskilstuna
— med gott resultat, det är jag beredd
att understryka.

Men av någon alldeles underlig anledning
drar den stora staden Stockholm
som en magnet när det gäller etablering
av olika slag av verksamheter på det administrativa
planet. Tyvärr är ju så inte
fallet enbart med statsförvaltningen. Så
är t. ex. jordbrukarnas hela ekonomiska
föreningsrörelse koncentrerad och samlad
i denna stad. Jag går så långt som att
säga, att det naturligtvis hade gått lika
bra att etablera den nya Jordbrukets
bank i Linköping eller Falköping som
i Stockholm. Det går naturligtvis att ha
Lantbrukets tidskriftsförlag i Rorås eller
Ulricehamn i stället för att ha det
här nere i Klara. I detta avseende stöter
vi på alla håll på samma svårighe -

ter, hur välgrundade argument vi än
för till torgs i debatten.

Jag kan försäkra herr interpellanten,
att om herr interpellanten gör vad han
kan — och det är ju en hel del — på
sitt område, skall jag försöka göra vad
jag kan på mitt område! Då kanske det
samlade resultatet ändå kan bli en liten
ljusning i denna, som också jag anser,
olyckliga och allt starkare koncentration
till Stockholm och stockholmsområdet.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Då kan man sålunda
konstatera, att det från och med nu
är herr Andersson i Brämhult som leder
omlokaliseringen från denna stad — om
finansministern har rätt på den punkten! Jag

är väl inte alldeles övertygad om
det i och för sig, ty det är väl alldeles
uppenbart att det i detta fall i hög grad
borde vara ett statsintresse av första
ordningen att åstadkomma den decentralisering
som det är fråga om. Jag är
nämligen ganska övertygad om att denna
stad kommer att växa, och t. o. m.
växa statsförvaltningen över huvudet så
småningom. Den blir helt enkelt ännu
mera än vad den är en koloss på lerfötter,
som inte låter sig dirigeras och som
inte medger den rörelsefrihet över huvud
taget, som är angelägen.

I denna situation tror jag att de exempel,
som herr Sträng har pekat på
för min ringa del, naturligtvis i och för
sig är angelägna ur rent principiell synpunkt.
Jag förnekar inte detta ett enda
ögonblick. Men kanske de med hänsyn
till sina verkningar är av mindre vikt
i alla fall.

Jag lovar emellertid gärna att göra
vad som på mig kan ankomma i detta
fall. Jag motser de bud från finansministern,
som på denna punkt kan vara
aktuella. Jag hoppas att våra gemensamma
ansträngningar skall leda till det
resultat som vi av allt att döma är ense
om när det kommer till kritan.

Torsdagen den 25 april 1968

16 Nr 20

Om kreditstöd till verksamhet för tillvaratagande av stormskaöat virke

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om kreditstöd till verksamhet för tillvaratagande
av stormskadat virke

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som meddelat,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Fälldins
(ep) interpellation om kreditstöd till
verksamhet för tillvaratagande av
stormskadat virke, erhöll ännu en gång
ordet och anförde:

Herr talman! Herr Fälldin har frågat
om jag är beredd medverka till kreditgivning
och räntekompensation för de
extra lager- och hanteringskostnader
som uppkommer vid tillvaratagande av
virke efter förra vinterns stormskador
på skog i Norrland och därmed medverka
till förbättrad sysselsättning i det
berörda området.

Den snöstorm, som vid årsskiftet
1966—1967 drog fram över mellersta
Norrlands kusttrakter, medförde relativt
omfattande skador på växande skog.
Huvuddelen av det stormskadade virket
har enligt vad jag inhämtat numera avverkats.
Detta har såsom herr Fälldin
nämnt underlättats genom en råd statliga
åtgärder. Bl. a. har arbetsmarknadsmyndigheterna
hjälpt till att anskaffa
arbetskraft till de stormskadade
områdena. Skogsstyrelsen bär under år
1967 erhållit medgivande att disponera
760 000 kr. för bekämpning av skogsinsekter
i anslutning till stormfällningarna.
Vidare har skogsägarna genom
riksdagens beslut tidigare i år beretts
lättnad i beskattningen genom möjlighet
till ökad avsättning till skogskonto.
Det bör även observeras att skogsskador
av detta slag är försäkringsbara i vanlig
ordning.

Under de senaste åren bär avsättningsläget
inom skogsnäringen försämrats
till följd av skärpt konkurrens på
världsmarknaden i fråga om skogsprodukter.
I sysselsättningsfrämjande syfte

har under den gångna hösten och vintern
medel ur företagens investeringsfonder
fått las i anspråk för investeringar
avsedda att främja skogsbruket
samt för att stimulera företag att fortsätta
produktionen och arbeta på lager.
Härigenom har även tillvaratagandet av
det stormskadade virket underlättats.
Med de vidtagna åtgärderna och det
f. n. relativt lätta kreditläget torde det
enligt de upplysningar som för dagen
föreligger vara möjligt att finansiera
omhändertagandet av det stormskadade
virket utan något ytterligare statligt
stöd.

Herr FÄLLDIN (ep):

Flerr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min interpellation.
Vi är helt ense om att den
ändrade konkurrenssituationen i kombination
med den överavverkning, som
måste till i de berörda områdena, har
lett till betydande avsättningssvårigheter.
Jag är litet överraskad av att finansministern
har fått uppgiften att huvuddelen
skulle vara avverkad. Mina
sagesmän har den uppfattningen att det
inom området måste ligga kvar 20 å
25 miljoner kubikfot i skogen. De framhåller
också, att om man inte kan komma
på en metod för att underlätta tillvaratagandet,
så riskerar detta virke att
bli kvarliggande och komma till skada.

Det är alldeles riktigt — jag har också
påpekat det i motiveringen för min
interpellation -— att det har vidtagits
en del åtgärder. Arbetsmarknadsstyrelsen
har medverkat vid dessa arbeten,
liksom vid andra, till att förse arbetsgivarna
med arbetskraft. Det är inget
speciellt för den här typen av arbete.
Det är också riktigt att det har givits
ökade möjligheter till avsättning på
skogskonto i fråga om virkeskvantiteter
som är hänförliga till stormskadeområdena.

Den möjligheten kan emellertid komma
till användning enbart när ägarna
av det stormskadade virket kan hitta

Torsdagen den 25 april 1968

Om kreditstöd till verksamhet
någon köpare till det. Eftersom så oerhört
mycket virke måste fram, är det
ju praktiskt taget omöjligt att för närvarande
finna köpare.

Frisläppningen av investeringsfond
derna för investeringar i syfte att främja
skogsbruket har naturligtvis kunnat
utnyttjas endast av de företag, som haft
möjlighet att göra avsättningar till sådana
fonder, dvs. bolag och ekonomiska
föreningar, i den mån det finns företag
av den sistnämnda kategorin som
äger och förvaltar skogar. De enskilda
skogsägarna i dessa områden — och
de är verkligen många — har inte haft
motsvarande möjlighet.

Jag har velat göra en jämförelse med
t. ex. industribeställningar och andra
åtgärder som har varit ägnade att öka
sysselsättningen. Skogsarbetarkåren är
ju hårt drabbad av brist på sysselsättning.
Jag hade tänkt mig att det skulle
vara möjligt att — med samma motivering
som brukar gälla för industribeställningar
eller frisläppande av investeringsfonder
som avser annan verksamhet
— upparbeta sådant här virke
och överlagra det till ett senare år.

Man har på sakkunnigt håll sagt mig
att kostnaden härför för närvarande
kan beräknas till omkring 7 öre per kubikfot.
En sådan överlagring skulle vara
ett intresse inte bara ur de många enskilda
skogsägarnas synpunkt. Det måste
också vara ett samhällets intresse att
försöka ta till vara så mycket som möjligt
av den naturtillgång som skogen
representerar — även stormskadad
skog. Detta måste också vara välmotiverat
ur sysselsättningssynpunkt. Det är
ju ingen hemlighet att just skogsarbetarkåren
har drabbats hårt av bristen på
sysselsättning.

Jag är litet besviken över att behöva
konstatera att finansministern anser att
de åtgärder som är vidtagna skulle vara
tillräckliga för det här området. Jag
menar att de skäl som jag anfört dels
i motiveringen till interpellationen och
dels här talar för en ytterligare insats.

2 Första kammarens protokoll 1968. Nr 20

Nr 20 17

för tillvaratagande av stormskadat virke

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tror att interpellanten
överdriver en del i sitt sista inlägg,
när han gör gällande att man kan befara
att virket kommer att bli förstört.
Så dåliga ekonomer är naturligtvis inte
skogsbrukarna i de här trakterna. Det
allra sämsta vore ju att låta virket ligga
kvar och bli förstört. Det har funnits
och finns fortfarande arbetskraft för
att upparbeta virket, och kreditläget är
inte så ansträngt att man precis av den
anledningen skulle behöva dra sig för
att låna pengar till att göra det. Man
har ju säkerhet i virket. Skattemässiga
favörer föreligger också genom möjligheterna
till avsättning på skogskonto.
Dessutom frisläpps investeringsfondsmedel
till kommande vinter och under
den nu instundande sommaren. I det
senare fallet sker frisläppandet för att
möjliggöra en del arbeten inom skogsbruket.

Jag är ganska övertygad om att virket
kommer att tas till vara. Å andra
sidan förstår jag att herr Fälldin tycker
att det skulle vara bra om man
kunde fa ut ett bättre ekonomiskt resultat
av det än man nu får. Det ovedersägligen
sämsta resultatet får man
emellertid — sa mycket begriper varje
skogsbrukare — om man låter virket
ligga kvar ute och bli förstört. Så illa
tror jag inte någon praktisk skogsbrukare
ställer det för sig.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Finansminstern och jag
är helt överens om att det sämsta verkligen
vore om virket blev liggande kvar
och förstördes. Finansministern rekommenderar
nu alla dessa småbönder och
små skogsägare, som inte kan hitta köpare
när de vill avverka sitt virke, att
låna upp pengar och själva svara för
upparbetningen av det virke det här är
fråga om. I den mån de för att kunna
få fram virket måste använda sig av
främmande arbetskraft tvingas de i de

Nr 20

Torsdagen den 25 april 1968

Meddelande ang. enkel fråga
flesta fall att låna pengar även till arbetslöner,
ty likviditeten i den här
kategorin är verkligen ingenting att
skryta med. Just i den situationen, herr
finansminster, är denna skatteförmån
vid avsättning till skogskonto inte särskilt
mycket värd. Man har i varje fall
under denna tid definitivt inga vinster
att göra avsättningar av. Jag försöker
inte alls mörkmåla situationen, men jag
bor i dessa områden, vet skadornas omfattning,
vet även möjligheterna att bli
av med virke och vilka förutsättningar
man har att ta på sig denna uppgift.
Det är mot den bakgrunden som jag
har velat resa detta förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
motionen nr 939.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 64—82, bevillningsutskottets
betänkande nr 36, andra
lagutskottets utlåtanden nr 26—32, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 20—22
och allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 29.

På framställning av herr talmannen
beslöts att å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde andra lagutskottets
utlåtanden nr 27, 26, 28 och

29 i nu nämnd ordning skulle uppföras
näst efter statsutskottets utlåtande nr 64
samt jordbruksutskottets utlåtande nr
21 näst efter bevillningsutskottets betänkande
nr 36.

Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets
utlåtande nr 17, i anledning
av proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 9 § kommunallagen
jämte följdmotion.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Nilsson, Nils, (ep) till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet:
»Till vilket skattekraftsområde anser
Statsrådet att den kommun bör höra
som blir resultatet av en eventuell sammanslagning
av de i Mora kommunblock
ingående kommunerna?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.03.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

Fredagen den 26 april 1968

Nr 20

Fredagen den 26 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 18 innevarande
månad.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 9 § kommunallagen jämte följdmotion.

Beträffande detta utlåtande hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa,
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 64, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret
1968/69 till bidrag till erkända
arbetslöshetskassor samt Kungl. Maj :ts
proposition angående särskilt stöd åt
äldre arbetslösa m. m., i vad den hänvisats
till statsutskottet, jämte motioner.

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 beräknat medel för bidrag till erkända
arbetslöshetskassor hade Kungl.
Maj :t i propositionen nr 29, under åberopande
av utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 2
februari 1968, föreslagit riksdagen att,
såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i statsrådsprotokollet anförda
förslag rörande särskilt stöd åt
äldre arbetslösa,

b) till Kontant stöd vid arbetslöshet
under elfte huvudtiteln för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
175 000 000 kronor,

c) medgiva, att återstående medel av
det på riksstaten för budgetåret 1960/
61 senast uppförda reservationsanslaget
Särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor
finge disponeras även under
budgetåret 1968/69.

Andra lagutskottet hade avgivit utlåtande,
nr 27, över propositionen såvitt
den avsåge ändringar av den frivilliga
arbetslöshetsförsäkringens dagpenningbelopp
och grundstatsbidrag m. m. jämte
motioner.

I propositionen hade föreslagits dels
särskilt kontant stöd åt arbetslösa i åldern
60—66 år, dels förbättringar av
den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.
Förslagen avsågo temporära åtgärder i
avvaktan på resultatet av den år 1966
tillsatta utredningen om kontant stöd
vid arbetslöshet (KSA-utredningen).

För arbetslöshetsförsäkrade i nämnda
ålder skulle ersättningstiden i de erkända
arbetslöshetskassorna förlängas
med 300 dagar. Denna förbättring skulle
bekostas till 93 procent av staten och
7 procent av kassorna. Endast obetydliga
avgiftshöjningar skulle drabba kassamedlemmarna.

Till arbetslösa i åldern 60—66 år,
som hade fått stöd genom arbetslöshetsförsäkringen
under längsta möjliga tid,
skulle utgå skattepliktigt omställningsbidrag
med 800 kronor i månaden. Arbetslösa
i samma ålder, vilka icke hade
tillhört arbetslöshetsförsäkringen, finge
omställningsbidrag efter en väntetid av
två månader från arbetslöshetens början.
Bidraget skulle utgå till både den

Fredagen den 26 april 1968

20 Nr 20

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa, in.
som varit anställd och den som varit
egen företagare, under förutsättning att
han hade haft sådan förvärvsverksamhet
i 24 månader under treårsperioden
närmast före arbetslöshetens början.
Den som ägde förmögenhet över 100 000
kronor bleve icke berättigad till bidrag.

Bidraget skulle nedsättas med hänsyn
bland annat till inkomsten av förvärvsarbete
före arbetslösheten och till inkomst
av kapital mellan 60 000 och
100 000 kronor.

Efter särskild dispens kunde stöd givas
åt den som hade fyllt 55 men icke
60 år om hans arbetslöshet vore en direkt
följd av strukturförändring av näringslivet
i orten eller, för företag, i
branschen.

Förbättringarna inom arbetslöshetsförsäkringen
innebure, att lägsta dagpenning
bleve 18 kronor och högsta 50
kronor. Statsbidragsskalan skulle göras
förmånligare. Marginalen för överförsäkringsavdrag
skulle minskas från 1/8
till 1/12 av nettoinkomsten av förvärvsarbete
före arbetslösheten.

Stödet åt de äldre arbetslösa hade
föreslagits kunna börja utgå den 1 juli
1968.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:

771, av herr Eric Carlsson m. fl., och
II: 997, av herr Jonasson m. fl., vari
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 29 måtte
medgiva, att omställningsbidrag finge
utgå även om 24-månaderskravet icke
vore uppfyllt i de fall då så enligt grunderna
i motionerna vore motiverat,
t. ex. beträffande omnämnda grupper
av skogskörare och skogsarbetare,

dels de likalydande motionerna I:

772, av herr Per Jacobsson m. fl., och
II: 995, av herr Gustafsson i Skellefteå
m. fl., vari föreslagits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla,

1) att även s. k. hemmadöttrar måtte
komma i åtnjutande av omställningsbi -

drag enligt samma regler som arbetslösa
anställda och företagare,

2) att helt omställningsbidrag oavsett
överförsäkringsbestämmelsen icke finge
understiga 600 kronor i månaden,
dels de likalydande motionerna I:

773, av herrar Johan Olsson och Nils
Nilsson, samt II: 996, av herr Gustavsson
i Alvesta, vari yrkats, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen nr
29 skulle medgiva,

att omställningsbidrag finge utgå
även i fall då bidragstagaren hade kvar
mindre del av tidigare rörelse när så
vore motiverat enligt i motionerna angivna
grunder,

att halvt omställningsbidrag finge utgå
till person som haft sin inkomst till
lika delar från rörelse och anställning
men till följd av strukturutvecklingen
förlorat inkomsten från den ena delen,
att som underlag för bedömning av
omställningsbidragets storlek finge läggas
den till kommunal inkomstskatt i
hemortskommunen taxerade inkomsten
under femårsperioden före arbetslöshetens
inträdande, samt

att dispens från förmögenhetsbestämmelserna
finge erhållas om förmögenheten
utgjordes i huvudsak av egethem
som bidragstagaren behövde som bostad,

dels de likalydande motionerna I:

774, av herr Werner, och II: 998, av
fru Ryding m. fl., vari, såvitt nu vore
i fråga, anhållits, att riksdagen med
godkännande av propositionen nr 29
måtte förorda, att i motionerna framförda
synpunkter skulle beaktas av
KSA-utredningen vid det fortsatta utredningsarbetet,

dels motionen II: 999, av herr Svensson
i Kungälv,

dels ock motionen 11:1000, av herr
Åkerlind.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. beträffande kravet på viss tids avlönat
arbete, att riksdagen med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med av -

Fredagen den 26 april 1968

Nr 20

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa, m. m.

slag å motionerna I: 772 och II: 995, såvitt
nu vore i fråga, måtte godkänna vad
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 2 februari 1968 föreslagits,

2. beträffande kvalifikationstidens
längd, att riksdagen med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 771 och II: 997 måtte godkänna
vad i statsrådsprotokollet föreslagits,

3. beträffande kravet att stå till arbetsmarknadens
förfogande, att riksdagen
med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionerna I: 773 och
II: 996, såvitt nu vore i fråga, måtte godkänna
vad i statsrådsprotokollet föreslagits,

4. beträffande väntetid och karenstid,
att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionen
II: 1000, såvitt nu vore i fråga, måtte
godkänna vad i statsrådsprotokollet
föreslagits,

5. beträffande nedsättning av omsiällningsbidrag
med hänsyn till tidigare inkomst,
att riksdagen med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1: 772 och 11:995 samt I:
773 och II: 996, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, måtte godkänna vad i
statsrådsprotokollet föreslagits,

6. beträffande nedsättning av omställningsbidrag
med hänsyn till förmögenhet,
att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj ds förslag och med avslag å motionerna
1:773 och 11:996 samt 11:1000,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
måtte godkänna vad i statsrådsprotokollet
föreslagits,

7. att riksdagen beträffande andra
frågor än dem som behandlats under
momenten 1—6 måtte godkänna vad i
statsrådsprotokollet föreslagits rörande
särskilt stöd åt äldre arbetslösa,

8. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 999,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 774 och II: 998 såvitt nu vore i
fråga,

10. att riksdagen till Kontant stöd vid
arbetslöshet för budgetåret 1968/69 på

driftbudgeten under elfte huvudtiteln
måtte anvisa ett förslagsanslag av
175 000 000 kronor,

11. att riksdagen måtte medgiva, att
återstående medel av det på riksstaten
för budgetåret 1960/61 senast uppförda
reservationsanslaget Särskilt stöd åt erkända
arbetslöshetskassor finge disponeras
även under budgetåret 1968/69.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande kravet på viss tids avlönat
arbete, av herrar Per Jacobsson
(fp) och Edström (fp), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Johan Olsson (ep),
Eliasson i Sundborn (ep),Nihlfors (fp),
Gustafsson i Skellefteå (fp), Källstad
(fp) och Nilsson i Tvär ålund (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
1 hemställa, beträffande kravet på
viss tids avlönat arbete, att riksdagen
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till motionerna I: 772 och II:
995, såvitt nu vore i fråga, måtte godkänna
vad i statsrådsprotokollet föreslagits
med den ändring som reservanterna
förordat;

2) beträffande nedsättning av omställningsbidrag
med hänsyn till tidigare inkomst,
av herrar Per Jacobsson (fp) och
Edström (fp), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Johan Olsson (ep), Eliasson i
Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Källstad (fp)
och Nilsson i Tvärålund (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss angiven
del bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 5 hemställa, beträffande nedsättning
av omställningsbidrag med hänsyn
till tidigare inkomst, att riksdagen i
anledning av Kungl. Maj ds förslag och
motionerna 1:772 och 11:995 samt med
avslag å motionerna I: 773 och II: 996,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
måtte godkänna vad i statsrådsprotokollet
föreslagits med den ändring i
fråga om lägsta bidragsbelopp som reservanterna
förordat.

Nr 20

Fredagen den 26 april 1968

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa, m.

Herr talmannen anförde, att vid överläggningen
angående förevarande utlåtande
jämväl finge beröras andra lagutskottets
utlåtanden nr 27, 26 och 28;
yrkanden i anledning av sistnämnda tre
utlåtanden skulle dock ställas först sedan
respektive utlåtande föredragits.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! För ett par dagar sedan
diskuterade vi arbetsmarknadsfrågor i
största allmänhet och sysselsättningssituationen
just nu. Jag skall inte upprepa
vad som sades då, jag vill bara erinra
om att det konstaterades att situationen
är särskilt besvärande för den äldre
arbetskraften och att detta förefaller att
vara ett växande problem särskilt på orter
där arbetstillgången är ringa och
valmöjligheterna sålunda begränsade.

Det är därför man har anledning att
hälsa det förslag som nu föreligger med
tillfredsställelse, även om man skall ha
klart för sig att det är behäftat med åtskilliga
brister och att den praktiska
tillämpningen kommer att vålla betydande
svårigheter.

Även för den äldre arbetskraften är
det givetvis angeläget att i första hand
få möjligheter att försörja sig genom
eget arbete. Det är därför viktigt att
man kan konstruera ett sådant stöd för
den äldre arbetskraften att ambitionerna
i det avseendet inte motverkas eller
att arbetsgivarna påverkas att inta en
kärvare hållning till denna kategori av
arbetstagare, under förmenande att dessa
genom denna stödform har fått sin
försörjningsfråga löst. De flesta människor,
inte minst de som kommit upp i
60-årsåldern, vill nog ha arbete och möjlighet
att försörja sig själva.

Med hänsyn till de negativa verkningar
som äldrestödet i olika avseenden
kan tänkas medföra blir det ännu viktigare
att arbetsmarknadsorganens intresse
för de äldres arbetsplacering intensifieras.
Det kontanta stödet blir en
utväg då andra möjligheter inte föreligger.

Inom folkpartiet betraktar vi det föreslagna
stödet till de äldre arbetslösa
som en partiell reform på vägen mot en
allmän arbetslöshetsförsäkring. De flesta
tycks ju också vara överens om att
reformen endast är ett provisorium som
bör byggas ut till ett mera effektivt
skydd för alla vid arbetslöshet. Vi menar
därför att detta skydd så småningom
måste få formen av en allmän sysselsättningsförsäkring.

Det är angeläget att denna reform inte
uppfattas som ett slags förtidspension
utan som vad den verkligen är: en temporär
åtgärd till stöd för mottagaren under
den tid som åtgår för att skaffa
sysselsättning. Vederbörande måste under
den tiden stå till arbetsmarknadens
förfogande. Samtidigt är det klart att
denna bestämmelse i viss mån blir illusorisk
i glesbygder och på sådana orter
där arbete inte kan erbjudas och
kravet på flyttning till annan ort måste
te sig obilligt och i många fall svårt att
genomföra.

Även om en del erinringar kan göras
mot förslaget har vi med hänsyn till
dess provisoriska karaktär ansett oss i
huvudsak böra acceptera detsamma. På
ett par punkter har vi dock från mittenpartiernas
sida reserverat oss.

Det gäller i den första reservationen
frågan om under vilka förutsättningar
omställningsbidrag skall kunna utgå för
de s. k. hemmadöttrarna, vilkas arbetsinsats
främst bestått i att de kanske under
en lång tid vårdat föräldrar eller
anhöriga och för detta arbete uppburit
ringa kontant ersättning — en inkomst
som sällan kommit till uttryck i inkomsttaxeringen.
Dessa människor är i
regel fast rotade i sina hem, och det vore
oskäligt begära att de skulle flyttas.
Med den begränsning detta innebär
står de i alla fall till arbetsmarknadens
förfogande. Vi anser att dessa kvinnor
bör ha möjlighet att komma i åtnjutande
av omställningsbidrag som arbetstagare
i vedertagen bemärkelse. Från dessa
utgångspunkter anser vi inte heller

Fredagen den 26 april 1968

Nr 20

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa, m. m.

att utredningens fortsatta arbete genom
ett sådant arrangemang kan anses på
något sätt föregripet.

Den andra reservationen gäller frågan
om nedsättning av omställningsbidrag
med hänsyn till tidigare inkomst. På
den punkten anser vi att en överförsäkringsregel
är nödvändig, om någorlunda
rättvisa skall bli möjlig. Man måste
dock komma ihåg att äldre arbetslösa,
som för en del år sedan förlorat sitt
egentliga förvärvsarbete och sedan dess
kanske haft tillfälliga arbeten, därigenom
också fått mycket låga inkomster.
Till dessa kategorier hör inte minst vissa
grupper av egna företagare, småbrukare,
lanthandlare, hantverkare och
andra som kanske under lång tid drivit
sin rörelse i liten och olönsam skala.

Vi har beaktat att det föreliggande
förslaget har karaktären av en partiell
reform och att utredningsarbetet kommer
att fortsätta men vill ändå föreslå
att det lägsta bidragsbeloppet fastställs
till 500 kronor per månad.

Det var några ord om de reservationer
som föreligger och som jag ber att
få yrka bifall till. Det vore åtskilligt i
övrigt att säga om denna reform, men
jag skall inte göra det i vidare mån än
att jag erinrar om att vi är rätt kritiska
mot de föreslagna reglerna för nedsättning
av omställningsbidraget vid innehav
av förmögenhet. När det gäller sociala
reformer av olika slag har vi genom
tiderna brottats med många tröskelproblem
som varit besvärliga i olika
avseenden. Man har väl försökt att
mer och mer komma bort från problem
av det slaget, men i det bär fallet tycker
jag nog att man inte har ansträngt
sig särskilt mycket i den vägen. Förslaget
innebär ju att den som har mer
än 100 000 kronor i förmögenhet inte
skulle kunna få något omställningsbidrag,
medan däremot den som har exempelvis
99 000 kronor i förmögenhet
kan få 638 kronor i månaden. Jag vill
nog göra gällande att det borde ha varit
möjligt att åstadkomma en konstruktion
som inneburit en smidigare och lämp -

ligare avtrappning så att de tröskeleffekter
hade kunnat undvikas som här är
så påtagligt framträdande.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det är en stor och betydelsefull
reform som kammaren nu
är i färd med att genomföra. Ett gammalt
önskemål som allt mer och mer
pockat på att bli tillgodosett är nu på
väg att förverkligas.

Det är givet att icke någon reform
är sådan att alla kan skriva under vartenda
ord. Man kan önska mera och
man kan önska att saker och ting skall
ordnas på något annat sätt, men det
förslag som nu föreligger är ändock acceptabelt.
När statsutskottets tredje avdelning
behandlade propositionen, vilket
skedde mycket ingående, var vi alla
överens om att man kunde vara inte
bara tillfredsställd utan mycket tillfredsställd
med reformen.

Vi hade nog alla den uppfattningen
att utskottet skulle kunna presentera
riksdagen ett förslag som icke var behäftat
med några reservationer. I vissa
detaljfrågor uttalades visserligen olika
meningar, men sedan avdelningen behandlat
frågan och skrivit ihop olika
uppfattningar framstod förslaget som
acceptabelt för alla. Åtminstone uppfattades
saken så av majoriteten. De reservationer
som är fogade till utskottsutlåtandet
kom som eu överraskning
och gäller inte några större ting.

Innehållet i reservationen om hemmadöttrarna
är ganska diffust. Inom
avdelningen och av utskottets majoritet
har förordats att man ur äldrestödet
skall kunna ge hemmadöttrar samma
bidrag som andra, om vederbörande
har uppfyllt de uppställda kraven i fråga
om bidrag från kommun eller landstingskommun
för skötseln av till exempel
anförvanter eller andra personer,
som behövt stadigvarande hemhjälp.
Detta är ett tillägg utöver vad som
fanns i propositionen eller kanske rättare
ett klarläggande av syftet med stödet
i denna del.

Nr 20

Fredagen den 26 april 1968

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa, m.

Om man skulle utan vidare förkunna
att hemmadöttrar som icke har något
arbete skall få bidrag ur äldrestödet, så
vet man egentligen inte var man hamnar.
Den s. k. KSA-utredningen har ju
detta att behandla. Utskottsmajoriteten
har velat få fram vilken typ av hemmadöttrar
som icke har möjligheter att
få bidrag i enlighet med det förslag
som här föreligger.

Kriterierna för att ge detta särskilda
stöd åt äldre arbetslösa är att vederbörande
skall ha fyllt 60 år, vara arbetslös
samt stå till arbetsmarknadens
förfogande. Är dessa kriterier uppfyllda,
är man utan vidare berättigad till
detta stöd. Vilka grupper som inte skall
kunna få del av det och hur stora dessa
grupper skall bli får väl utredningen
i enlighet med sitt uppdrag så småningom
lägga fram förslag om.

Att vissa tröskelbekymmer kommer
att uppstå är klart. Sådant kommer man
aldrig ifrån. Var man än sätter en gräns,
når man ju den så småningom. När man
kommer över gränsen, blir det ibland
effekter som inte alltid är så angenäma
för vederbörande. Var denna tröskel än
sättes, finns det alltid människor som
kravlar över den och på det sättet hamnar
utanför reformen.

De små detaljreservationer som här
föreligger får dock inte fördunkla det
betydelsefulla i den reform som vi nu
är i färd med att genomföra. Det som
nu kommer att ske innebär ju att stora
grupper av människor, vilka har svårt
att få arbete på den »normala» arbetsmarknaden,
får ett stöd som i varje fall
är av den naturen, att vederbörande äldre
person har en något så när hygglig
bärgning. Vi har kommit långt på detta
område. Det är dock inte så förfärligt
länge sedan de arbetslösa i många fall
fick dra sig fram med socialstöd och
liknande. Det har ju varit ett ovärdigt
förhållande, att socialhjälpen skulle
träda till, när en äldre arbetare inte
längre passade sin arbetsgivare. Nu
kommer de människor som har nått 60-årsåldern och som arbetsgivarna inte

vill ha att i vart fall få ett stöd som är
rimligt och som även är fördelaktigt så
till vida att det inte klassar ned vederbörande
såsom några socialfall, vilket
de i regel inte är.

Med detta korta anförande, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till statsutskottets
utlåtande nr 64.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Strukturomvandlingarna
i samhället med hastiga omställningar,
företagsnedläggningar och friställningar
har skapat ökad otrygghet. Det
är samhällets uppgift att se till att denna
ökade otrygghet möts med åtgärder
som kan skapa ny trygghet.

Den ökade arbetslöshet som vi har
haft den senaste tiden har särskilt drabbat
den äldre arbetskraften. Detta förhållande
kräver effektivare åtgärder för
att bereda sådan friställd äldre arbetskraft
nya sysselsättningsmöjligheter. I
den mån detta inte är möjligt måste vi
också pröva formerna att med kontant
stöd skapa trygghet för dessa grupper.

Arbetslöshetssituationen i dag har visat
att vi nu har ett större behov av en
allmän sysselsättningsförsäkring. De
krav som bl. a. vi från centern har
fört fram sedan flera år om en arbetslöshets-
eller sysselsättningsförsäkring
har på senare tid accepterats i allt flera
läger. Vi kan på detta område se
fram emot en utredning, som bör leda
till resultat. Intresset för en sysselsättningsförsäkring
har fått större bredd
på senare tid.

Det förslag som vi i dag diskuterar
— kontantstöd åt äldre arbetslösa —•
får ses som en delreform på vägen mot
en allmän sysselsättningsförsäkring.
Propositionen har på väsentliga punkter
tagit hänsyn till förslag som bl. a.
centerpartiet fört fram under utredningsarbetet.
Sålunda kommer samhällets
stöd i detta hänseende att omfatta
nya stora grupper som utredningen
lämnade utanför, nämligen sådana som
inte kunde redovisa avlönad anställ -

Fredagen den 26 april 1968

Nr 20

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa, m. m.

ning. Det gäller grupper bland företagarna,
jordbrukarna och på andra
områden —• mycket stora grupper som
givetvis har samma rätt till trygghet
genom samhällets försorg när deras utkomst
av en eller annan anledning
rycks undan. Vi anser att propositionens
förslag innebär en avsevärd förbättring
i förhållande till vad utredningen
hade förordat. Man har här slagit
in på en ny väg som det finns all
anledning att i fortsättningen följa, då
man lösgjort sig från uppfattningen att
endast löneanställda skall få del av
samhällets trygghetsåtgärder på detta
område.

Vad som tidigare talat mot att gå in
på denna linje har varit svårigheten
att tillämpa bestämmelserna i praktiken.
Den svårigheten gäller givetvis
också här föreliggande reservation som
berör hemmadöttrarna; det möter självklart
svårigheter att i praktiken tillämpa
samhällets insatser på denna och
liknande grupper. Ett avgörande steg
har dock tagits på den här vägen, och
man får naturligtvis i tillämpningen
söka finna sådana former att resultatet
blir tillfredsställande.

Många ytterligare krav och synpunkter
finns helt naturligt att ställa och anföra
— det blir beroende på hur tilllämpningen
handhas. Vi har i en motion
— med nr 773 i denna kammare—-begärt att omställningsbidrag må kunna
utgå när så är motiverat, även i fall
då bidragstagaren har kvar en mindre
del av tidigare rörelse. Också utskottet
anser att det kravet i viss mån är tillgodosett
i propositionen — tillämpningen
får visa om så är fallet; jag tror att
det finns anledning räkna med att man
mycket snart får genomföra ändrade
bestämmelser om tillämpningen så kräver.

Herr Per Jacobsson har motiverat de
reservationer som föreligger i detta
ärende. De berör detaljfrågor. Vi hälsar
propositionen som sådan och regeringens
förslag som helhet med tillfredsställelse.
Det är som sagt endast några

smärre frågor reservanterna tar upp;
och enligt min mening bör det inte vara
något fel att man fäster uppmärksamheten
på vissa detaljer, som man velat
ha en bättre utformning på.

Jag ber, herr talman, att med instämmande
i herr Jacobssons motivering få
yrka bifall till reservationerna.

Herr HtiBINETTE (h):

Herr talman! Vid början av årets riksdag
väcktes partimotioner från både
folkpartiet och högerpartiet i frågor
som berör arbetslöshetsförsäkringen.
Vi har haft något olika bedömningar.
Högerpartiet har velat se det så, att den
pågående KSA-utredningen verkligen
har mandat att utreda denna fråga.
Därför har vi inskränkt våra yrkanden
till att avse en begäran om att utredningens
förslag så snart som möjligt
skall föreläggas riksdagen. Vi har studerat
utredningsdirektiven och som
sagt funnit att det tycks ingå i utredningens
mandat att utreda också denna
fråga. Dessutom har inrikesministern
vid ett offentligt framträdande i år sagt
att så kommer att ske, och det får vi väl
låta oss åtnöjas med.

Det angelägna i att utredningsarbetet
sker snabbt vill jag emellertid ånyo understryka.
Det hjälper inte att utskottsmajoriteten
stryker utredningen medhårs
när den i sitt utlåtande säger att
det förslag som nu har lagts fram har
åstadkommits med berömvärd snabbhet
och att det inte finns någon anledning
att betvivla att det hela kommer
att löpa snabbt. Det uttalandet kanske
kan vara betingat av att det finns en
del prominenta ledamöter av utredningen
som också sitter i andra lagutskottet
och att det därför har varit angeläget
för majoriteten att understryka
den här saken. Men man får sannerligen
hoppas att utredningsarbetet sker
snabbt, eftersom de arbetsmarknadspolitiska
bedömandena går i den riktningen
att många tror att svårigheterna
på arbetsmarknaden kommer att be -

Nr 20

Fredagen den 26 april 1968

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa, m.
stå även under nästa år och framför
allt under nästa vinter.

Det hjälper inte att herr Sträng träder
fram och säger att det kommer att
bli en uppgång i konjunkturen. Även
om det skulle bli en omsvängning i
konjunkturen har man anledning tro, i
varje fall med den politik som nu förs,
att vi får en kvarstående arbetslöshet.
Enda möjligheten att komma till rätta
med detta problem — och det måste
man naturligtvis hårt sträva efter att
försöka göra — är att göra företagsklimatet
något vänligare. Det skall naturligtvis
föras en sådan politik här i landet,
att de unga och driftiga människorna
intresseras för att stanna kvar, att
starta företag, att försöka komma med
nya produkter och få till stånd en ny
produktutveckling. På det viset kan
nya sysselsättningstillfällen skapas.

Som ett komplement till de åtgärder
som jag nu talat om måste finnas en
försäkring som hjälp för dem som ändå
inte kan placeras i arbetslivet. Eftersom
incitamenten till en ökad företagsamhet
här i landet än så länge inte
finns, måste vi i varje fall se till att de
som är ställda utanför sysselsättningen
snabbt blir hjälpta.

Det är anledningen till att vi i reservationen
I till andra lagutskottets utlåtande
nr 26 mycket kraftigt strukit under
att utredningen mycket snabbt bör
överväga dessa frågor och lägga fram
förslag till riksdagen om åtgärder med
anledning därav.

Det är klart att det ändå kommer att
ta tid innan ett förslag kommer. Vi vet
att remissförfarandet inte är så enkelt
här i landet, och vi vet dessutom med
bister erfarenhet att det tar sin tid innan
Kungl. Maj :t förelägger riksdagen
sina propositioner. Även från dessa utgångspunkter
vill vi understryka vikten
av att den utredning som nu sysslar
med dessa frågor verkligen försöker
prestera ett förslag inom så god tid att
vi under ett kommande år skall kunna
råda bot på de svårigheter som säkerligen
blir bestående.

Med anledning av det anförda kommer
jag, herr talman, att yrka bifall till
reservation I vid andra lagutskottets
utlåtande nr 26 under punkten A.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag kan för vår riksdagsgrupps
vidkommande uttrycka tillfredsställelse
över förslaget om stöd till
äldre arbetslösa enligt proposition nr
29, även om det i vissa avseenden kunde
finnas anledning att något beröra
frågorna om stödet till de kassaförsakrade
visavi de icke kassaförsäkrade.
Propositionens utformning är dock en
förbättring i jämförelse med utredningens
förslag, som mera gynnade de icke
kassaförsäkrade. Det rör sig här om
temporära åtgärder, och tillfälle ges således
att återkomma när den fortsatta
KSA-utredningens resultat föreligger.

Vi har i motionerna I: 774 och II:
998 anfört vissa synpunkter som vi ansett
att riksdagen borde ansluta sig till
för beaktande i det fortsatta utredningsarbetet.
Utskottet anser att detta är
överflödigt. Måhända kan det förhålla
sig så, men det är ingalunda självklart.
Hur det nu är med den saken vill jag
ändå utnyttja tillfället att här i kammaren
göra några understrykningar.

Tryggheten för den äldre arbetskraften
står i brännpunkten i dag. Det vitsordas
från flera håll att den äldre arbetskraften
vid avskedanden råkar i
kläm allra först. Arbetsmarknadsstyrelsens
chef generaldirektör Olsson yttrade
vid sydsvenska TCO-stämman i höstas,
att lagstiftningsåtgärder kan bli
nödvändiga för att skydda den äldre arbetskraftens
rätt till arbete och anställning.
LO-ordföranden, som tillhör denna
kammare, skrev en artikel i arbetsmarknadsstyrelsens
tidning Arbetsmarknaden
nr 1 i år och hänvisade till
AMS’ egen enkätundersökning om situationen
för den äldre arbetskraften.
På tal om den anställndngspolitik som
han ville kritisera skrev han, att om
ingen ändring sker kan samhället tvingas
vidta rigorösa åtgärder.

Fredagen den 26 april 1968

Nr 20

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa, m. m.

Man kan, herr talman, verkligen fråga
sig om det mot denna bakgrund ändå
inte är befogat att ge bestämmelserna
en sådan utformning och ett sådant
innehåll att benägenheten hos företagen
att i ökad grad avskeda äldre anställda
motverkas. Vi anser att det föreligger
skäl till att i görligaste mån gardera sig
mot denna benägenhet.

Nästa problem som jag vill beröra
togs upp av några motionärer från vår
riksdagsgrupp i en motion, väckt under
den fria motionstiden. Jag syftar på
frågan om införande av en sådan ändring
i bestämmelserna för arbetslöshetskassorna,
att den lokala fackliga
organisationen ges möjlighet att delta i
förhandling om arbetsanvisning i sådana
fall då en arbetslös inte anser sig
kunna anta ett anvisat arbete. Detta
problem behandlades i motionerna I:
693 och II: 882.

I vår motion i anslutning till proposition
nr 29 hänvisades till att samma
fråga har aktualitet när det gäller äldre
arbetslösa. De skall stå till arbetsmarknadens
förfogande. Utredningen borde
enligt vår mening i sitt fortsatta arbete
ägna den frågan uppmärksamhet så att
man skapar något slag av skydd.

Andra lagutskottet ägnar sig i sitt utlåtande
nr 27 rätt utförligt åt detta problem
som våra motioner har tagit upp.
Utskottet avger lugnande försäkringar
och hänvisar till uttalanden av departementschefen
om att särskild hänsyn
skall tas till äldre personer. Sådana uttalanden
är naturligtvis bra, men kommer
man i praktiken att fästa avseende
vid dem?

För något yngre arbetslösa i norrlandslänen
är ju situationen den att de
får bege sig runt mellersta och södra
Sverige på olika beredskapsarbeten.
Andra möjligheter till sysselsättning
och utkomst finns inte. Kommer situationen
att bli likadan för personer som
fyllt 60 år, och i vilken belägenhet kan
många äldre råka, som vid så hög ålder
ställs inför utsikten att omplaceras i annan
miljö och erbjudas annat arbete,

som av lättförklarliga skäl inte kan bli
av det bättre avlönade slaget? Det finns
anledning att ställa frågorna. Svaren
kan bli lugnande med hänvisning till
departementschefens uttalande.

Men kan man anse att någon form av
bestämmelse till skydd i de situationer
jag här nämnt är en överloppsgärning?
Kan det vara till ohägn på något sätt?

De i vår här åberopade motion berörda
frågorna om samordning mellan reglerna
för ersättning vid arbetslöshet
och ersättning från den allmänna försäkringen
påkallar inte någon riksdagens
åtgärd, hävdar utskottet, eftersom
KSA-utredningen enligt sina direktiv
bär att undersöka hithörande frågor.
Jag tar tills vidare fasta på detta.

Herr talman! Jag skall senare återkomma
med yrkanden när det blir dags
att ställa sådana under de olika punkterna.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att säga något om en motion som jag
har lämnat tillsammans med några centerkamrater.
Men innan jag går in på
den frågan skulle jag vilja säga ett par
ord om andra lagutskottets utlåtande
nr 26, till vilket jag tillsammans med
herr Gustavsson i Alvesta avgivit ett
särskilt yttrande. I detta har vi understrukit
angelägenheten av att man får
en utredning om en allmän arbetslöshetsförsäkring
och att den utredningen
sker snabbt.

Frågan om en allmän arbetslöshetsförsäkring
har länge drivits från vårt
håll. Det var i 1960 års arbetslöshetsutredning
som herr Fälldin tog upp
den frågan till behandling och hemställde
att den utreddes skyndsamt.
Samma yrkande framfördes från vårt
håll i motion till 1964 års riksdag.
Sedan dess har vi fått uppleva att det
blivit en allmän uppslutning kring dessa
frågor, och det hälsar vi med största
tillfredsställelse. Just denna allmänna
uppslutning — det förutsätter vi — ger

Nr 20

Fredagen den 26 april 1968

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa, m. m.

underlag för att utredningen kommer
att bedrivas med den skyndsamhet som
är möjlig och som ärendets vikt motiverar.

Det är mot bakgrunden av denna allmänna
uppslutning som vi har ansett
oss kunna stanna vid att bara lämna
ett särskilt yttrande på denna punkt.

Jag har emellertid begärt ordet närmast
för att säga något med anledning
av statsutskottets utlåtande nr 64. Enligt
herr Birger Andersson hade utskottet
ägnat KSA-utredningens förslag en
mycket omsorgsfull behandling. Man
hade gjort det för att slippa reservationer,
men det hade ändå blivit sådana.
Jag skall inte yttra mig om föreliggande
reservationer. Jag skall bara stanna inför
ett delproblem som vi har pekat på
i motionerna 771 i denna kammare och
997 i medkammaren. Det gäller närmast
tolkningen av frågan, i vilken omfattning
man haft sysselsättning under treårsperioden
före arbetslöshetens början.

Innan jag går in på den frågan vill
jag — liksom flera talare gjort här —
understryka värdet och betydelsen av
denna reform. Jag vill därvid uttala
den förhoppningen att tolkningen skall
bli sådan att människor som behöver
detta stöd inte skall ställas utanför, utan
man skall kunna finna vad jag vill kalla
en generös tolkning med hänsyn till
föreliggande omständigheter. Det är
dessa skäl som är bakgrunden till den
motion som vi har lämnat. I denna tar
vi framför allt upp frågan om glesbygdens
— skogsbygdens och fjällbygdens
— människor och deras möjligheter att
få del av s. k. omställningsbidrag för
äldre arbetslösa. Det har sagts här att
den som har anställning eller drivit
egen rörelse skall ha haft sysselsättning
under sammanlagt minst 24 månader
under treårsperioden närmast före arbetslöshetens
början, för att kunna få
bidrag. En allmän förutsättning för att
man skall få del av detta bidrag är vidare
att vederbörande skall stå till arbetsmarknadens
förfogandö.

De omställningssvårigheter som här
finns och som vi tagit upp i vår motion
har varit mest svårbemästrade just i
glesbygderna, där nya arbetstillfällen
varit svåranskaffade. Den grupp som
här har drabbats av friställningen är
framför allt skogsarbetare och skogskörare.
Den tekniska utvecklingen i
skogsbruket har medfört att många av
dessa människor förlorat sin sysselsättning
med skogskörning eller med skogsavverkning,
och de har inte kunnat
skaffa sig annat varaktigt arbete i orten.
Vi vet att det skett en mycket kraftig
reducering av arbetskraften i skogen.
Eftersom det främst rört sig om
ackordsarbete och eftersom man alltmer
gått över till heltidsanställd arbetskraft,
har det drabbat dessa människor
som är innehavare av eller suttit på
en liten fastighet, där de haft viss sysselsättning
vid sidan om skogsarbetet.
Särskilt har det gått ut över de äldre.

Det är människan det gäller här. Det
är just dessa innehavare av små fastigheter
och fjällägenheter som numera
praktiskt taget är att betrakta bara som
bostadsfastigheter. Den inkomst de får
av dessa fastigheter är mycket minimal
utöver att de har bostadsförmånen och
kanske har bränsle som de kan hämta
där. Kanske de också har några djur.
Men i den bemärkelsen som vi lägger
i inkomst har de praktiskt taget ingenting.
Det är kanske den arbetsinsats
som hustrun utfört medan mannen tidigare
varit i skogen som man på detta
sätt behållit.

Det skulle enligt vår mening vara fel
om 24-månadersregeln skulle få en så
restriktiv tillämpning att t. ex. skogskörare
och skogsarbetare, som råkat ut
för en friställning genom den minskning
av arbetskraften i skogen som
skett och som inte kan få annan varaktig
sysselsättning skulle ställas utanför.

Man måste också ställa sig frågan:
Kan man flytta om dessa människor
som nått de 60 åren eller däröver? Jag
tror att det blir mycket svårt. Det finns

Fredagen den 26 april 1968

Nr 20

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa, m. m.

många skäl som talar för att de inte
bör omflyttas. Man kan inte betrakta
dem som några schackpjäser —• som
någon sagt vid ett tillfälle — som man
flyttar hur som helst. Ty vi vet att en
omflyttning för dessa människor skulle
vålla mycket stora personliga problem.
De har växt fast i sin bygd. De har sin
förankring där, och de har utfört sin
livsgärning där. Och som en sådan
fjällägenhetsinnehavare sade till mig
vid ett tillfälle, sedan han efterhört sysselsättning
vid arbetsförmedlingen och
det visat sig att det var svårt att få
någonting varför man hade rekommenderat
honom omskolning: Jag gav dem
väl det beskedet — det kom sakta och
försiktigt av honom och med bitterhet
och sorg i rösten — att jag skall väl
flytta en gång, men det blir den sista
flyttningen som jag gör när jag skall
flytta ned till kyrkogården. Till dess
vill jag nog stanna kvar på min gård
ändå.

Det är den mänskliga aspekten som
ligger bakom detta. Jag tror också att
det finns anledning att i detta sammanhang
inte glömma bort detta. Jag
är medveten om att inrikesministern
förstår denna problematik, och jag
hoppas att inrikesministern från denna
utgångspunkt skall medverka till att vi
får en välvillig bedömning av dessa
människors situation.

Man har även redovisat sociologiska
och socialpsykologiska undersökningar
om problemen kring förflyttningen av
gamla människor, och resultaten har visat
att mycket stor varsamhet måste
iakttas vid en diskussion av förflyttning
över huvud taget.

Jag vet att ordet solidaritet som
ibland förekommer i diskussioner är
ett slitet ord. Det används ofta i den
politiska debatten utan att man riktigt
gör klart för sig vad man menar med
det ordet. Men här måste orden solidaritet
och humanitet föras in i bilden
för att skydda dessa människor så att
de kan få leva kvar i sina bygder och
känna trygghet i tillvaron. De står ändå

till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande
i sin bygd. Det är alltså inget tvivel
om att dessa villkor uppfylls. Dessa
människor efterfrågar framför allt sysselsättning,
detta är och har varit deras
liv. Det är just hänsynen till dessa
människor och omtanken om dem som
har gjort att vi har tagit upp dessa frågor
i motionen, med erfarenhet av hur
glesbygdens människor har det i den
situationen och hur verkningarna är
för skogsbygdens och fjällbygdens människor.

Det är också från den utgångspunkten
som yrkandena i motionerna har
ställts, nämligen att riksdagen vid sin
behandling av propositionen nr 29
måtte medge att omställningsbidrag må
kunna utgå, även om 24-månaderskravet
inte är uppfyllt, i de fall när det
enligt motionerna är motiverat och
framför allt då i sådana fall som jag
här pekar på, nämligen de nämnda
grupperna av skogskörare och skogsarbetare.

Jag ber, herr talman, att med denna
motivering få yrka bifall till motionerna
I: 771 och II: 997.

Herr BLOM (fp):

Herr talman! Jag vill först med glädje
notera att regeringen beträffande stödet
till den äldre arbetskraften har
gått längre än vad KSA-utredningen hade
föreslagit, nämligen genom att mjuka
upp bestämmelserna så att de kan
gälla även för sådana äldre arbetslösa
som inte haft direkt arbetsanställning
tidigare — företagare och andra. Det
är glädjande att regeringen har tagit
detta steg. Jag känner en alldeles speciell
glädje, eftersom man på det sättet
har tillgodosett yrkandet i den motion
som jag tidigare avlämnat till denna
kammare angående behovet av att utvidga
omställningsbidraget till de av
kvicksilvrets skadeverkningar drabbade
äldre fiskarna.

Men, herr talman, huvudskälet till att
jag begärt ordet är en annan sak som
behandlas i den här debatten.

Nr 20

Fredagen den 26 april 1968

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa, m.

I motionsparet I: 681 och II: 885 har
motionärerna yrka!, »att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utfärdande av tilläggsdirektiv
till KSA-utredningen med innehåll
att utredningens uppgift skall vara
att framlägga förslag till en allmän sysselsättningsförsäkring
samt att det arbetet
skall bedrivas med största skyndsamhet».

Som en av reservanterna i andra lagutskottet
till förmån för yrkandet i de
här motionerna vill jag framföra några
synpunkter.

I samband med onsdagens debatt i
denna kammare redogjorde många talare
för det aktuella läget. Jag skall därför
inte närmare gå in på den frågan
men måste erinra om att den konjunkturdämpning
som f. n. råder inom vårt
näringsliv och den ur konkurrenssynpunkt
många gånger ofrånkomliga
strukturrationaliseringen i industrin
liksom också i den statliga verksamheten
medför att många människor friställs
från sina anställningar utan att
nya arbeten kan erbjudas dem.

Även om omfattande åtgärder vidtagits
för att underlätta dessa människors
situation — och jag vill erkänna att så
har skett och sker — är ändå situationen
för många synnerligen allvarlig
och medför stora bekymmer och problem
för den enskilde, framför allt av
ekonomisk art.

När reservationen skrevs var 51 931
anmälda som arbetslösa vid arbetsförmedlingen
enligt redovisade arbetslöshetssiffror
avseende mars månad. Samtidigt
redovisades 34 913 under omskolning
och 27 265 i beredskapsarbeten.
Sålunda uppgick antalet människor,
som då saknade vad jag vill kalla ordinarie
arbetsanställning, till sammanlagt
114109 personer. En förbättring har
inträffat under april månad, men de
siffror som jag här har angett visar ändå
med klar tydlighet att arbetslösheten
under den gångna vintern drabbat
många familjer och ensamstående i vårt
land. Att dessa människor och andra

som fruktar att nästa gång stå i tur hyser
en stark oro för nuet och framtiden
är fullt förståeligt. De erkända arbetslöshetskassorna
utgör ett gott skydd och
har varit av stort värde för de arbetstagare
som varit anslutna till dem och
som uppfyllt fordringarna för att få ersättning
vid arbetslöshet. Vi har också
med glädje noterat den välbehövliga ökning
i dagbeloppen som nu föreslås.

När man emellertid betänker att cirka
45 procent av alla arbetstagare av
olika skäl, som jag inte här skall gå in
på, står utanför de erkända arbetslöshetskassorna,
då måste det ändå konstateras
att den nuvarande ordningen
med den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
är otillräcklig. Många människor
kan för närvarande helt enkelt inte tillhöra
dessa kassor. Det gäller t. ex. småföretagare,
ungdomar som efter slutad
skolgång ej hunnit få någon anställning,
hemmafruar som vill återgå till yrkesarbete
m. fl. Det enda som kan tillförsäkra
alla som ställer sin arbetskraft
till arbetsmarknadens förfogande en
viss garanterad inkomsttrygghet vid arbetslöshet
är en allmän sysselsättningsförsäkring.
En sådan försäkring skapar
social rättvisa, effektiviserar anpassningen
på arbetsmarknaden och bidrar
till den samhällsekonomiska stabiliteten.

KSA-utredningen har enligt sina direktiv
att bl. a. pröva frågan om arbetslöshetsskyddets
utsträckande till grupper
som nu saknar trygghet vid arbetslöshet.
Grupper som därvid särskilt
bär nämnts är vissa småföretagare,
jordbrukare och hemarbetare. Det är
nog gott och väl att utredningen skall
kunna pröva om arbetslöshetsskyddet
lämpligen bör utsträckas till nya grupper,
men vi reservanter anser inte att
dessa direktiv är tillräckliga. Enligt vår
mening är det nämligen nödvändigt att
KSA-utredningen får ett entydigt direktiv
om en utredning angående en allmän
sysselsättningsförsäkring. Med
hänsyn till rådande aktuella sysselsättningssvårigheter
— som vi tyvärr inte

Fredagen den 26 april 1968

Nr 20

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa, in. m.

vågar hoppas på är övervunna ännu på
en tid — anser vi också att utredningen
måste bedrivas med största möjliga
skyndsamhet.

Jag vill emellertid understryka att
detta yrkande om en skyndsam utredning
inte innebär någon kritik mot arbetstakten
inom KSA-utredningen.
Tvärtom har reservanterna liksom utskottet
i övrigt all respekt för den
snabbhet varmed utredningen hittills
har arbetat.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! De frågor som vi nu behandlar
omfattar ett rätt stort antal utlåtanden
från två olika utskott. I första
hand är det frågan om trygghet vid arbetslöshet
främst för den äldre arbetskraften,
som KSA-utredningen redan
har framlagt förslag om, men vi diskuterar
samtidigt frågan om hur utredningen
skall fortsätta sitt arbete.

Trygghet vid arbetslöshet är en väsentlig
och betydelsefull fråga. Det har
inte minst de fackligt organiserade tidigt
insett och av den orsaken byggt
upp de frivilliga arbetslöshetskassorna.
Därigenom har man från fackligt
håll bidragit till att eliminera åtskilliga
otrygghetsfaktorer. För närvarande
omfattar denna försäkring 1,7 miljon
arbetstagare, och den är under utbyggnad.
På socialdemokratiskt håll kommer
vi att slå vakt kring de frivilliga
kassorna och deras verksamhet. Yi anser
att en utbyggnad av försäkringsskyddet
bör ske i kombination och i
samordning med de frivilliga kassornas
verksamhet, något som också inrikesministern
vid något tillfälle klart markerat.

Jag tillhör dem som inte hyser någon
överdriven tro på att man skulle kunna
lösa alla de problem som uppstår vid
arbetslöshet genom att ersätta den verksamhet
som de frivilliga arbetslöshetskassorna
bedriver med en allmän obligatorisk
försäkring, en tanke som ibland
under debatten framskymtat från bor -

gerligt håll. Argument av det slaget uppfattas
närmast som angrepp mot den
fackliga rörelsens förmåga att lösa det
här problemet.

Nu kan man självklart inte lösa trygghetsfrågor
av detta slag enbart genom
försäkringar. Viktigare än allt annat är
att se till att det finns möjligheter till
arbete och att det bedrivs en kraftfull
arbetsmarknadspolitik. Det har riksdagen
som bekant under den senaste veckan
haft tillfälle att diskutera, varvid
klart framkommit att här bär gjorts och
fortfarande görs insatser av mycket stor
betydelse, insatser som också lett till
framgång.

De förbättringar i ekonomiskt avseende
som nu föreslås för dem som är
arbetslösa, främst den äldre arbetskraften
över 60 år men i vissa fall även arbetskraft
mellan 55 och 60 år, har i
den mån andra lagutskottet haft att behandla
propositionen inte föranlett några
invändningar. Utskottet delar departementschefens
uppfattning om hur såväl
äldrestödet som förbättringarna inom
den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
bör utformas. Vi tror att dessa
åtgärder kommer att ha stor betydelse
i fråga om att bereda friställd arbetskraft
ekonomisk trygghet i avvaktan på
nytt jobb.

Huvuddelen av det förslag som propositionen
innehåller gäller som sagt
den äldre arbetskraften. Många av dessa
är kanske redan utförsäkrade och
håller inte längre kontinuerlig kontakt
med arbetsmarknadsorganen. Med hänsyn
till att övergångsbestämmelserna
sträcker sig så långt tillbaka — och det
är en fördel — som till augusti 1966
menar utskottet att det finns anledning
för de ansvariga myndigheterna att nu
genom olika media, press, radio och
TV, informera om de möjligheter till
ekonomiskt stöd som förefinns. Det
finns anledning att stryka under behovet
av information med hänsyn till att
reformen skall träda i kraft redan så
tidigt som den 1 juli.

Sedan vill jag i detta sammanhang

Nr 20

Fredagen den 26 april 1968

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa, nt.
göra några reflexioner kring ett par
yttranden som gjorts i debatten. Diskussionen
har även rört frågor om olika
motionsyrkanden, och jag skall först
med några ord ta upp det som herr
Werner berörde.

I samband med andra lagutskottets
utlåtande nr 27 behandlades där ett par
motioner, som väckts av kommunistiska
ledamöter. I ett avseende har herr
Werner förklarat sig helt överens med
utskottet, nämligen att han vill avvakta
KSA-utredningens fortsatta arbete på
att undersöka möjligheterna till samordning
mellan den allmänna försäkringen
och arbetslöshetsförsäkringen.
Det är utskottets mening att man också
den vägen skall kunna klara denna
sak. Vidare innehåller motionerna krav
på att hänsyn tages till att framför allt
den äldre friställda arbetskraften kan
komma i speciella svårigheter. Den kan
nämligen riskera att i större utsträckning
än andra bli undantagen arbetslöshetsersättning
genom att de arbeten
som erbjuds av olika och speciella skäl,
som självklart hör ihop med den äldre
arbetskraftens situation, inte kan accepteras.
Nu menar utskottet att den
risken, som skulle ha ökat genom att
vissa orter är särskilt drabbade, t. ex.
av industrinedläggelser och friställelse
av arbetskraft, bör kunna elimineras
genom det uttalande som bl. a. departementschefen
gjort i propositionen om
att man bör ta hänsyn till den äldre
arbetskraftens speciella situation vid
bedömandet av vad som är ett lämpligt
arbete. På samma sätt menar vi inom
utskottet att garanti redan finns för det
fackliga inflytandet vid beslut då det
gäller att ta ställning till huruvida arbetslöshetsersättning
skall utgå eller
inte. Av den anledningen har utskottet
inte funnit skäl att tillstyrka de föreliggande
motionerna.

Efter den omsvängning som numera
föreligger från de borgerliga partiernas
sida i sysselsättningsfrågorna hade man
trott att man skulle kunna få ett enhälligt
utlåtande. Vi har lyckats få det

när det gäller behandlingen av propositionen.
Däremot har det visat sig att
det föreligger olika uppfattningar vad
gäller det fortsatta utredningsarbetet.
KSA-utredningen har med berömvärd
snabbhet —■ jag stryker gärna under
det även om herr Hiibinette inte tycker
om det — lagt fram ett förslag för
att lösa tryggheten för de äldre arbetslösa.
Nu fortsätter utredningen enligt
sina direktiv med att utforma den framtida
försäkringen.

Utredningens arbete skall bedrivas
förutsättningslöst. Utredningen skall
också — som herr Blom och andra har
framhållit — pröva olika möjligheter
att komma till rätta med de problem
som hör samman med infogandet i denna
försäkring av nya grupper, vilka
tidigare kanske inte har haft något markerat
behov av försäkring. Jag är nu
fundersam över varför oppositionspartierna
tvivlar på att utredningen skall
orka fortsätta sitt arbete i den takt som
den hittills har hållit. Man kan inte dra
någon annan slutsats av reservationerna.
Centerpartiet har dock emellertid
tagit ut konsekvensen och sagt, att partiet
nu vill avvakta utredningsarbetets
resultat, innan det tar ställning till fortsättningen.
Det är, tycker jag, en riktig
ståndpunkt. Högern har i sin reservation
framhållit, att den inte tror att regeringen
skall ställa erforderlig expertis
till förfogande. Folkpartiet vill utreda
det utredningen har att pröva,
nämligen om någon form av obligatorisk
försäkring behöver kombineras
med den frivilliga för att tillgodose de
behov som finns att bereda nya grupper
möjlighet att komma med i försäkringen.
Samtidigt vill båda dessa senare
partier att utredningsarbetet skall ske
mycket snabbt. Jag har egentligen bara
väntat på, att någon skulle föreslå att
utredningen skall arbeta snabbare än
som är möjligt — det är ju bara det
som återstår. Men det kravet kanske får
stå kvar till nästa års behandling, om
vi då inte skulle ha förslaget på riksdagens
bord, vilket jag hoppas.

Fredagen den 26 april 1968

Nr 20

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa, m. m.

Jag tycker alltså att reservationerna
är ganska svagt underbyggda. Utredningen
har mycket snabbt och skickligt
lagt fram ett delbetänkande. Man kan
väl då inte misstänka utredningen för
att helt plötsligt ha förlorat initiativkraft
och intresse för sitt uppdrag.

Jag lyssnade med intresse till vad
herr Blom anförde. Jag är dock förvånad
över att herr Erik Filip Petersson,
som sitter med i utredningen, nu har
varit med om att begära nya direktiv
och en anmodan från riksdagen att han
själv skall arbeta fortare än han har
gjort hittills. Minns jag inte fel, deklarerade
herr Petersson att utredningen
inte led någon brist på experter. Utredningen
fick all den expertis av regeringen
som utredningen ville ha. Arbetstakten
var inte särskilt låg utan högt uppdriven.
Jag tror även att herr Petersson
bär sagt, att han tyckte att utredningsdirektiven
inneslöt just vad folkpartimotionärerna
har velat peka på. Jag
förstår kanske att herr Hubinette vill
skynda på sin högerkollega i utredningen,
även om det inte är honnett. Men
att herr Petersson vill skynda på sig
själv, tycker jag är en mycket märklig
situation. Jag förstår så väl, precis såsom
kammarledamöterna i övrigt, att
detta mera är ett försök att nu komma
ur en besvärlig situation än att göra
ett sakligt riktigt bedömande. Annars
skulle man ha kunnat lämna ett enhälligt
utskottsutlåtande även i detta aviseende.

Herr talman! Jag ber att få återkomma
med yrkanden på varje särskild
punkt.

Herr HUBINETTE (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kunde inte låta bli
att begära ordet när herr Lars Larsson
började ironisera över att de borgerliga
partierna har begärt att utredningsarbetet
skall bedrivas snabbare. Vi har
väl ändå, herr Larsson, erfarenheter
från många utredningar av att regering
och departementschefer många gånger

3 Första kammarens protokoll 1968. Nr 20

tar mycket lång tid på sig när de slutgiltigt
skall behandla vad en utredning
har kommit fram till. När vi här har
uppmanat till skyndsamhet, så gäller
detta även departementscheferna och
regeringen, som bör tag sig samman,
när utredningen väl är framlagd, så att
det snabbt kommer ett förslag i form
av proposition till riksdagen.

Jag tycker inte att det är så mycket
att ondgöra sig över och till och med
påstå att vi kräver att arbetet skall bedrivas
snabbare än möjligt. Detta är
alltför allvarliga saker för att diskutera
på det sättet, det måste jag verkligen
säga.

Herr LARSSON, LARS, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Hubinette tyckte
inte om att jag skojade litet grand om
högerreservationen, och det kan man
kanske förstå. Om jag också skulle anlägga
den så att säga något allvarligare
tonen, så kan jag försäkra herr Hiibinette
att socialdemokratin och den
fackliga arbetarrörelsen alltid har lagt
och allt framgent kommer att lägga stor
vikt vid trygghetsfrågorna. Det gäller
inte minst tillgången till arbete och den
ekonomiska tryggheten i övrigt vid tillfällig
brist på arbete. Här kommer ingen
tid att förspillas, vare sig av de socialdemokratiska
ledamöterna i utredningen
eller från regeringen i arbetet
på att lägga fram ett förslag. Jag börjar
nu förstå att det är risken för ett borgerligt
regeringsövertagande som gör att
högern vill ha riksdagsskrivelse om en
snabb lösning.

Herr BLOM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets talesman säger
att han vill slå vakt om de fria kassorna
och deras nuvarande verksamhet
och att han tvivlar på en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring. Den motion som
vi har reserverat oss för ifrågasätter
inte att en kombination mellan de nu -

Nr 20

Fredagen den 26 april 1968

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa, m. m.

varande frivilliga kassorna och en obligatorisk
försäkring är utesluten. Det är
ju en sak som utredningen får undersöka.
Emellertid är det inte förutsatt
att den nuvarande frivilliga försäkringen
i och för sig skall upphöra. Det görs
heller inte någon anmärkning mot de
nuvarande kassornas verksamhet och
den utformning den har fått, men de
ger inte tillräckligt stöd åt alla som
kan komma i den situationen att de
saknar arbete.

Vad beträffar den lilla skämtsamheten
om att vi bör ha någonting kvar att
motionera om nästa år så hoppas jag
att vår reservation bifalles och att utredningen
därigenom påskyndas så att
frågan är löst till nästa år. Det är vad
den förstärkning av direktiven som vi
begär i reservationen syftar till.

Herr WERNER (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Som svar på vår motion,
där vi begär ökad rätt för lokal facklig
organisation att delta i förhandling om
arbetsanvisning, anför herr Larsson att
de nuvarande bestämmelserna är betryggande.
Enligt utskottets mening
finns redan ett tillräckligt starkt fackligt
inflytande, säger herr Larsson.

Ja, det är formellt riktigt, herr Larsson,
men vad vi har velat åstadkomma
med vår motion är att den fackliga organisationen
på platsen skall få tillfälle
att på ett tidigt stadium delta i förhandlingarna,
när en medlem vägrar att ta
ett anvisat arbete. Det är en viss skillnad,
och jag kan garantera herr Larsson
att det nuvarande systemet inte är det
mest smidiga förfarandet i det här landet.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! 1 den fråga, varom andra
lagutskottets utlåtande nr 27 handlar,
har jag ingen från utlåtandet avvikande
mening; det föreligger ingen
reservation, och jag har —- vis av tidigare
erfarenhet — icke motionerat i

frågan. Jag är därför rädd att nu begå
något brott mot kammarens sedvänjor
och etikettsregler. Skulle så vara fallet
ber jag om allt möjligt överseende.

Saken gäller det svenska språkets
klarhet och logiska uppbyggnad, i detta
fall när det i en lagtext gäller att klart
och entydigt upplysa inte blott en grupp
experter utan även det svenska folk för
vilket förordningen skrives. Jag inskränker
mig till förevarande ändringsförslag
på sid. 3 i utlåtandet, ändringen
i 28 § av förordningen den 14 december
1956 om erkända arbetslöshetskassor.
Jag läser upp den föreslagna lydelsen: »I

karenstid inräknas endast dag, för
vilken dagpenning skulle hava utgått,
om karenstiden gått till ända. Därvid
må som hel dag inräknas dag, för vilken
halv dagpenning skulle hava utgått
jämlikt 29 § 2 mom. fjärde stycket eller
för vilken dagpenning jämlikt 33 § icke
skulle hava utgått. Som halv dag må
inräknas dag, för vilken halv dagpenning
skulle hava utgått jämlikt 29 § 2
mom. första stycket.»

Herr talman! Det är väl inte någon i
detta sammanhang särskilt anmärkningsvärd
skrivning. Men för att inte
alltför mycket lita på mitt eget omdöme
bär jag låtit några oförvitliga, väl utbildade
— grundskola till filosofie magisterexamen
— svenska medborgare
lugnt läsa igenom lagtexten. Alla var
ojäviga gentemot såväl kanslihuset som
mig. Då jag begärde deras utlåtande om
texten, yttrade sig ett par i ordalag som
vi icke brukar använda i denna kammare.
Tvenne högskolebildade intervjuoffer
menade att det hela var totalt obegripligt
om man inte vore väl insatt i,
som vi här älskar att uttrycka oss, »hela
problematiken». En bad om ursäkt för
att han inte kunde yttra sig, då det efter
läsandet gick runt i skallen på honom,
sannolikt för att han ett par dagar
legat till sängs i influensa.

För egen del vill jag endast uttrycka
min mening att förordningen knappast
utgör någon illustration till den logiska

Fredagen den 26 april 1968

Nr 20

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa, m. m.

och klart uppbyggda lagsvenska, som
man i tal och skrift propagerat för och
som vi ibland får se lysande prov på.
Må det tillåtas mig att uttrycka en förhoppning:
en så inkrånglad lagtext kan
naturligtvis inte bli bestående länge —
när den därför inom någon tid blir föremål
för omskrivning, låt då någon
klartänkt person som läst vad som skrivits
om en bättre kommittésvenska stuva
om bestämmelserna till klartext, som
kan förstås även av en icke invigd.

Herr talman! Jag har givetvis inget
annat yrkande än om bifall till utlåtandet.

Herr LARSSON, LARS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Det var herr Blom som
gav mig anledning att begära ordet för
ett litet klarläggande.

Han ville liksom pådyvla mig uppfattningen
att jag tvivlade på kombinationen
obligatorisk försäkring—frivillig
försäkring. Det gör jag inte alls. Vad
jag hävdade var att man inte kan ersätta
nuvarande frivilliga försäkring
med den typ av försäkring som har antytts
från visst borgerligt håll i den tidigare
debatten. Det vi skall bygga på
i fortsättningen är den frivillag arbetslöshetsförsäkring
som vi har. KSA-utredningen
har ju också enligt sina direktiv
i uppdrag att undersöka huruvida
man kan kombinera denna försäkring
med ytterligare försäkringsformer
för att nå nya grupper. Därför menar
jag fortfarande att det inte finns
något behov av att komplettera direktiven.
Utredningsuppdraget har redan
givits — det har verifierats bl. a. av herr
Erik Filip Petersson, som sitter med i
utredningen, att så är förhållandet. Det
är således överdrivet nit att begära, att
få det uppdrag som KSA-utredningen
har, verifierat en gång till.

Med anledning av herr Skärmans inlägg
vill jag bara säga att det är klart
att lagtext kan vara obegriplig eller
svårförståelig. Om jag hörde rätt, läste

herr Skårman upp den ändrade lagtext
som redan står i gällande författning,
vilken arbetslöshetskassornas redogörare
har arbetat med under lång tid och
klarat mycket bra. Herr Skårman läste
inte upp det nya stycket i lag, men
redogörarna klarar säkert också det.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Det ämne som vi nu behandlar
och som bär tagits upp i flera
utskottsutlåtanden är mycket omfattande,
och i och för sig hade det kanske
varit önskvärt att vi varit överens om
att satsa på en mycket grundlig analys
av hela problematiken kring arbetslösheten.
En sådan grundlig analys får vi
ingalunda genom dagens debatt — det
tycker jag redan är uppenbart — utan
vi skummar i utkanterna, kanske därför
att alla är medvetna om att åtskilliga
frågor i detta väldiga komplex redan
utreds av KSA-utredningen.

För den som har haft kontakt med
dessa frågor och haft bekymmer för
arbetslösheten under 30 å 40 år ter sig
dagens debatt och även debatten ute i
landet som ytterst märklig. Det är ju
känt att den som är häftigt nyfrälst liksom
inte känner några gränser. När jag
nu hör borgerligheten i arbetslöshetsfrågorna
måste jag säga att det än i dag
finns exempel på politiskt sociala metamorfoser
med en styrka och hastighet
som man faktiskt trodde var övervunna
i det socialt mogna Sverige.

Jag begärde närmast ordet när jag
hörde herr Eric Carlsson tala för centerpartiet.
Han påminde statsrådet Johansson
— jag fattade att adressen gällde
honom — om att vi verkligen behöver
ha känsla för dessa frågor. Han
nämnde den som vill bo kvar på sin ort
därför att han vill ta den sista vilan
hemma på backen. Han nämnde också
glesbygdsmänniskorna, precis som om
det skulle vara mer synd om dem när de
blir arbetslösa än om någon annan. Det
kan jag inte förstå; det är ju individer
det rör sig om i detta sammanhang, inte
om politik.

Fredagen den 26 april 1968

36 Nr 20

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa, in. m.

fått ersättning som varit mycket mindre

Vad är bakgrunden till dagens debatt?
Vilken historia har dessa frågor i
vårt land? I alla tider, efter industrialismens
genombrott, har det praktiskt
taget bara varit kroppsarbetare som varit
arbetslösa eller haft arbetslöshetshotet
över sig. Tjänstemannavärlden har
praktiskt taget varit helt tryggad mot
arbetslöshet. Företagarna har över huvud
taget inte upplevt otrygghetsproblemet.
De statsanställda tjänstemännen
har varit tryggade på grund av anställningsförmåner
o. s. v. En enda grupp i
samhället har av tradition haft arbetslöshetshotet
över sig nämligen kroppsarbetarna,
framför allt industriarbetare
och skogsarbetare.

När vi i socialdemokratin och fackföreningsrörelsen
har slagits för deras
trygghet har vi — inte på senare tid
men väl tidigare — mötts av resonemanget
att var och en måste stå på egna
ben. Vad har man gjort från borgerligheten
när vi lagt fram våra krav på social
hänsyn till den enskilde individen?
Man har talat om understödstagaranda,
och man har klagat på skatterna. Centern,
herr Carlsson, talade bara för några
år sedan om »att sitta i statens knä»
— fast alla vet att ingen samhällsgrupp
sitter så mycket i statens knä som bönderna.

Det var den miljö som vi arbetade i
innan det gick att i detta hus få förståelse
för arbetslöshetsförsäkring. Utan
statens hjälp startade vi i fackföreningsrörelsen
många arbetslöshetskassor på
frivillig grund och med egna avgifter.
Så småningom fick vi politisk makt och
kunde genomföra statsstöd till de frivilliga
kassorna och ge ett visst om än
svagt skydd till den grupp i samhället
som traditionellt är utsatt för arbetslöshet
och arbetslöshetsrisker. Men det
har varit motstånd och tröghet, och
man har fått arbeta ytterst restriktivt.
Det har krävts ett å två års medlemsskap
i kassan innan någon över huvud
taget fått en chans till understöd. Det
har varit en rätt lång karenstid innan
understöd utgått och de arbetslösa har

än deras tidigare arbetsinkomst, och
detta även om de haft en mycket blygsam
inkomst. Mer än 50 procent av denna
försäkring betalades tidigare av arbetaren
själv.

Under hela den tiden molteg borgerligheten
när det gällt detta problem.
Man har inte stigit upp här i kamrarna
och sagt att det är upprörande med karensdagarna,
att de försäkrade måste
vara med två år innan de är tryggade
mot arbetslöshet, o. s. v. Det har såvitt
jag vet inte hörts ett ljud därom. Detta
resonemang, denna undervisning och
dessa påpekanden har fått skötas från
vårt håll hela tiden.

Men nu helt plötsligt gräver man på
den borgerliga sidan fram alla möjliga
argument för kravet på vittomfattande
åtgärder, och man är social över all
måtta. Det är utmärkt att den andan
kommer fram. Men det är ett så yrvaket
intresse att det inte ens finns plats för
utredningar, och man kastar fram de
vildaste projekt utan att analysera det
sakliga innehållet. Man vet helt enkelt
inte vad man talar om, och man kan i
debatten inte skilja på arbetslöshetsförsäkring
och sysselsättningsförsäkring.

Vi måste på vårt håll fråga oss vad
det är som egentligen hänt och vad som
ligger bakom denna förändrade inställning
på den borgerliga sidan. Jo, nästan
alla andra grupper i samhället än
kroppsarbetarna, alltså grupper som
förut var fria från arbetslöshetsrisker,
har plötsligt kastats in i en situation
med arbetslöshetsrisk. Då upphör alla
hämningar hos borgerligheten, då glömmer
man allt tal om att stå på egna ben,
höga skatter och annat som man tidigare
tagit till i debatten.

Jag har i årtionden sagt att vi aldrig
får en realistisk social debatt här i landet
förrän alla medborgargrupper — i
varje fall alla tunga medborgargrupper
— löper samma principiella risk för
otrygghet. Det moderna samhället, som
ingalunda är frambringat enbart av socialdemokratin
och fackföreningsrörel -

Fredagen den 26 april 1968

Nr 20

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa, m. m.

sen, utan i högsta grad av den tekniska
utvecklingen — i och för sig en positiv
faktor — har skapat en situation där
allt flyter, där alla är otrygga. Då går
det inte längre att fortsätta med gammal
borgerlig politik. Då blir man så
yrvaken att man yrkar på de mest vittgående
åtgärder utan att veta vad de
leder till för konsekvenser. Den som
liksom jag sysslat med dessa problem
i 30—35 år undrar: Finns det ingen ansvarskänsla
kvar i borgerligheten när
det gäller dessa frågor? Tänker ni vräka
ut pengar till folk på vilka villkor
som helst? Skall vem som helst kunna
klänga sig fast vid ett par hektar jord
och sedan gå och lyfta arbetslöshetsunderstöd
året runt? Eller skall man tilllämpa
de restriktioner som gäller i normala
arbetslöshetskassor i dag?

Jag tror att borgerligheten gör klokt
i att vidhålla den sociala inställning
som herr Carlsson gav uttryck för, men
samtidigt försöka frigöra sig från behovet
att göra storpolitik av detta och
försöka få i gång ett realistiskt resonemang
om hur vi skall lösa dessa problem.

Jag kan tala om, att innan någon på
borgerligt håll hade sagt ett knäpp om
den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen
hade jag fört till torgs den uppfattningen
att vi borde utreda frågan
om ett obligatorium, men inte för varje
människa i detta land, utan för dem
som är inställda på att göra lönetjänst
åt andra — alltså löntagarna — och i
den egenskapen blir utan arbete. Men
jag är medveten om vilket jätteproblem
det är, särskilt för dem som kräver rättvisa
åt alla medborgare. Det är inte så
enkelt att göra ett obligatorium i stil
med vad som gäller inom sjukförsäkringen,
där man graderar understödet
efter inkomsten. Vi har ju i detta land
enorma inkomstklyftor, som också leder
till mycket stora skiljaktigheter i
understödsklasser. Jag kan begripa att
man för dem som står i produktionen
differentierar lönerna med hänsyn till
arbetsinsatsen. Det gör vi inte här i

landet, men det är min uppfattning att
det bör vara så. Men kan vi ha det så
att när folk går arbetslösa i åratal skall
den som förtjänar 100 000 om året få en
helt annan ersättning från försäkringen
än den som haft en årsinkomst av
15 000 eller 20 000 kronor? Det är bara
en fråga bland en massa frågor. Ingen
tänker sig väl att vi här skall skapa ett
system som verkar så blint att alla
orimligheter på lönemarknaden där
skall få återspegla sig i högre grad än
som sker i sjukförsäkringen när det gäller
sjukpenningen och i ännu högre
grad inom arbetslöshetsförsäkringen.

När man på borgerligt håll tar till
orda i denna fråga pratar man mest om
folk som redan under årtionden haft
möjlighet att ordna sin trygghet och
struntat i det och fortfarande har kvar
möjligheten. Här har småbrukarna
nämnts. Såvitt jag vet finns det inte
många småbrukare som inte arbetar i
skogen. De kan ansluta sig till Skogsarbetarförbundets
arbetslöshetskassa när
de vill — de behöver inte tillhöra förbundet.

Här talar man om fri företagsamhet,
enskilt initiativ och allt möjligt. Men
om vi satsar på fri företagsamhet —
som vi ju gör i detta land — skall då
inte företagarna även i sociala sammanhang
spela rollen som företagare?
Om man envisas med att vara företagare,
skall man då inte inrätta sig därefter?
Varför skulle inte bonden i det här
landet kollektivt kunna ordna sin trygghet
i vissa avseenden? Varför har man
inte gjort några försök i den stilen?
Nej, man talar om att sitta i statens knä,
men så fort den egna gruppen får något
behov, då rusar man genast i väg.
Vi inom fackföreningsrörelsen har åtminstone
haft förstånd att försöka göra
något på egen hand också.

Jag tycker det är anledning, herr talman,
att tala ut så som jag gör, ty det är
inte riktigt anständigt i svensk politik
— med den bakgrund vi bär — att stiga
upp här och undervisa på det sätt man
gjort om vikten av att ha känsla för

Nr 20

Fredagen den 26 april 1968

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa, m.
människorna. Skall vi göra någonting
rejält på detta område — och jag tycker
att man skall undersöka och klarlägga de
förslag som förs fram i debatten —
skall vi göra det med omsorg och inte
sätta i gång ett Understöds-Sverige. Jag
är socialdemokrat, men jag menar att
förutsättningen för att folk skall få ersättning
från arbetslöshetsförsäkringen,
eller vad man nu kallar det, sannerligen
måste vara att folk vill arbeta men inte
kan få jobb. Det skall inte vara så att
man klänger sig fast vid ett litet företag,
där man inte har sysselsättning och
utkomst, utan har företaget som någon
sorts hobby eller för chanstagande, men
samtidigt plockar av statskassan en
massa pengar varje år.

De som talar så lättvindigt om hemmadöttrarna
måtte inte alls ha tänkt på
frågan. Det är en utomordentligt allvarlig
sak. Varför har ni från de borgerliga
partierna under alla dessa år inte
sagt ett knyst om den regel som finns
och som ni har beslutat om här — jag
var inte med på den tiden i kammaren
— och som säger att förutsättningen
för att en jobbare skall få ersättning är
att han tar anvisat arbete även om det
är ända bort i Åvävvla. Det har ni inte
sagt ett dugg om — att det är inhumant,
herr Carlsson! Det är väl orimligt att
sågverksarbetaren skall flytta från sågverket
i Lessebo till Göteborg! Det har
ni inte sagt något om, men när det gäller
en småbrukare, en bonde, då är det
alldeles orimligt att ryckas upp med
rötterna, som sker med 10 000-tals människor
varje år här i landet. Och det
håller ni på och mal med ute i bygderna,
så att ni tror på det själva och så
att andra tror det — tror att vi har
misshandlade företagargrupper i detta
samhälle och inte ser vad den stora
massan kroppsarbetare upplever dagligdags.

Man har beskyllt oss för överdrivna
sociala ambitioner, men jag vill hävda
att det varit måtta, rim och reson över
vår politik.

Nu är ni emellertid på väg på en lin -

je som jag undrar var den slutar om vi
faller undan. Det skulle nästan vara ett
nöje att se borgerligheten vinna valet
så att ni fick reda ut denna soppa i
majoritetsställning. Det skulle bli en
glänsande tillställning för svenska folket
att se er fullfölja edra motioner på
dessa punkter. Ute i bygderna skulle
folk efter ett par år sitta och säga: Det
var ett våldsamt bedrägeri!

Det går nämligen inte att göra det så
enkelt som ni inbillar folk — om det
nu beror på okunnighet, främlingskap
inför problematiken, nyfrälst yrvakenhet
eller rent politisk taktik eller en
skön blandning av alltsammans.

Kunde vi inte vara överens om att
röja undan större delen av detta problem
genom en allmän uppmaning till
alla att ordna sin trygghet genom att gå
in i kassor som finns och som står öppna
för dem, eller om det är någon som
inte har någon kassa skaffa kassor, när
de formella möjligheterna finns och på
så sätt ge ordentligt andrum för frågans
seriösa utredande?

Vad LO anser har Arne Geijer gett
till känna. TCO har gett till känna den
uppfattningen att det finns stora möjligheter
som inte alls utnyttjas i tjänstemannavärlden,
alltså i fråga om att
ordna trygghet vid arbetslöshet.

När jag nu har deklarerat att jag
själv vill undersöka ett obligatorium
för löntagarna — jag har till och med
papper på det, ty jag har skrivit det
i en bok för många år sedan ■— hoppas
jag att jag kan bli trodd på mitt ord
när jag samtidigt säger, att jag förstår
mycket väl LO:s och TCO:s hållning
i denna fråga. Ty problematiken är så
djup och bred, och dessutom ligger
enormt mycket av social känsla och
ansvar, positivt, i den ordning som råder,
att man inte bör kasta bort den
utan vidare.

Det enda beträffande regeringens
hållning som jag skulle vilja sätta ett
litet frågetecken för är om det är så
riktigt att göra detta provisorium med
60—65-åringarna innan man genomför -

Fredagen den 26 april 1968

Nr 20

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa, m. m.

de KSA-utredningen. Vi känner ju till
skälet, och jag medger att om något
skulle göras i väntan på ett bredare
klarläggande, skulle det vara just på
denna punkt. Men vi riskerar här att
vi nu återigen med ett nytt medel konserverar
bebyggelse, företag och samhällsstruktur
i detta land.

Vi säger åt människorna att bo kvar
i stället för att realistiskt anpassa sig
till näringslivet och samhällets utveckling.

Under alla förhållanden skall vi vara
överens om att vad vi än gör måste vi
akta oss väldigt noga så att vi icke i
socialpolitiken i onödan bygger in negationer,
vilka stoppar cirkulation och
sund utveckling.

Herr talman, jag kommer naturligtvis
att rösta för utskottets förslag. Oppositionen
mot detta har också varit mycket
mild. Det är just den där milda oppositionen
som hör av sig när man
känner på sig att man inte har något
krut att tända debatten med.

.Tåg tycker att KSA-utredningen inte
bara skall arbeta snabbt utan också
framför allt satsa på att klarlägga problemen.
Vi skall inte i den här riksdagen
av politiska skäl förfalla till några
vulgära socialpolitiska reformmetoder.
Det som har byggt upp riksdagens anseende
är i hög grad utredningsmaskineriet.
När vi ger oss in på miljardaffärer
som rör strukturfrågor, nytänkande
över huvud taget, bör vi veta
vad vi gör, särskilt som många av dem
som det nu gäller själva kan lösa sina
problem och inte alls sitter i sjön på
något sätt.

Men jag vill starkt understryka att
alla medborgare skall ha trygghet när
de vill arbeta och inte får, vare sig det
gäller företagare eller arbetare. Jag är
bara förvånad över att det dröjt så
många årtionden innan borgerligheten
har insett detta.

Häri instämde herr Svensson, Rikard,

(s).

Herr HuBINETTE (h):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
herr Yngve Persson för hans anförande.
Det var synnerligen belysande,
och jag tror att det var mycket instruktivt
för väljarna i framtiden.

För det första betraktar herr Yngve
Persson trygghet för dem som har råkat
i svårighet som en soppa. Han säger
att borgerligheten får ta hand om
och reda ut den här soppan — som
socialdemokraterna har ställt till — det
var undermeningen i hans anförande.

Dessutom var det klargörande därför
att herr Persson tydligt sade, att
ända sedan industrialismens början har
kroppsarbetarna varit de som fått sitta
emellan. Vilka har nu varit deras vapendragare
i första hand om inte socialdemokraterna?
Just det parti som
Yngve Persson tillhör och den regering
som har suttit i 35 år.

Vad är det som har hänt på det här
området? Ett fåtal har på frivillig väg
lyckats skapa sig trygghet vid arbetslöshet.
Men vad har gjorts för alla övriga?
Inte ett dugg!

Det är det som herr Persson kallar
för en soppa som borgerligheten får
reda ut.

Nej, herr Persson, Ni lever i det förgångna,
och det är därför som den här
regeringen måste bort. Det måste bli
ett nytänkande i politiken. Man måste
anpassa sina ställningstaganden efter
de möjligheter som nu finns och efter
den utveckling som försiggår i samhället
och inte börja på att nysta »när industrialismen
bröt igenom i detta
land».

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag tror att man skall
vara försiktig i en seriös debatt så att
man inte fastnar i klichéer och klyschor,
vilket tydligen är lätt att göra
när man diskuterar sådana här saker.

Jag förstår herr Yngve Perssons sociala
engagemang. Men, herr Yngve
Persson, man kan väl ha ett socialt en -

Nr 20

Fredagen den 26 april 1968

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa, m.
gagemang utan att vara socialdemokrat.
Jag har växt upp i Fattig-Sverige, liksom
många i vår riksdagsgrupp. Vi har
upplevt och känt var skon klämmer,
och inte glömt de erfarenheterna. Vi
har heller inte gått med blinda ögon
genom tillvaron, utan vi har sett de
problem som finns för människorna i
dagens samhälle.

Jag tog, herr Yngve Persson, upp
problemet hur det känns för människor
på 60 år och däröver att stå inför utsikten
till en omflyttning med dess problematik.
Det var aldrig någon strävan
från min sida att på något sätt göra
storpolitik av den frågan. Jag ville närmast
belysa problematiken för en grupp
av människor som sitter klämda i dag.
De är inte så många, men de bor ensamma.
Det är något som man glömt i
diskussionen.

Vi har under senare år ganska mycket
diskuterat glesbygden och dess
framtida möjligheter. Det har varit en
strävan att försöka lösa den problematiken,
och det har pågått utredningar.
I mitt förra anförande tog jag upp en
del av de svårigheter som glesbygden
har i dag och hur de skall klaras ut.

I en som jag betraktar mycket ansedd
veckotidning läste jag förra veckan en
artikel om en sociologisk undersökning
som gjorts av en norrman. Den handlade
om hur det kändes för människor
på 60 år och däröver att behöva flytta
från den bygd där de gjort sin arbetsinsats.
Jag tror att också herr Yngve
Persson läser den veckotidningen. Om
han läser den artikeln tror jag att vi
skall förstå varandra litet bättre i denna
fråga.

Beträffande KSA-utredningen har jag
påmint om att i 1960 års arbetslöshetsutredning
tog vår representant, herr
Fälldin, upp frågan om möjligheterna
att åstadkomma en allmän arbetslöshetsförsäkring.
Och år 1964 hade vi
partimotion i denna fråga. Man kan
visserligen diskutera huruvida man
skall stanna vid en arbetslöshetsförsäkring
endast för löneanställda eller vid -

ga problematiken. Med den omstrukturering
som sker i dagens samhälle
och med de nya förutsättningar som
finns har vi upplevt hur människor,
oavsett om de är löneanställda eller
företagare eller en kombination av företagare
och löneanställda, på grund
av denna omstrukturering kommit i
kläm. Detta torde inte heller, vilket jag
kunde förstå av herr Yngve Perssons
yttrande, vara främmande för honom.
På denna punkt tror jag att vi har samma
syn på hur man skall klara dessa
människors situation. Det är det som
gör att vi måste diskutera hur man
skall kunna skapa trygghet för alla
människor. Där kommer frågan om eu
allmän arbetslöshetsförsäkring in i bilden.

I mitt förra anförande nämnde jag
också, att eftersom det nu har blivit en
allmän uppslutning kring detta mål förutsätter
jag att utredningen skall arbeta
med den skyndsamhet och omsorg som
denna frågas betydelse och vikt motiverar.
Från den utgångspunkten är jag
beredd att ge min anslutning till andra
lagutskottets yrkande.

Om vi skall diskutera trygghet för
människor, herr Yngve Persson, får vi
möjlighet till det i ett ärende som kommer
upp senare. Jag anser emellertid
att det är fel att använda så överdrivna
uttryck som herr Persson gjorde. Han
ville göra gällande att man saknar ansvarskänsla
över huvud taget. Jag vet
inte om han riktade den frågan till mig
eller om han ställde den till andra. Jag
tycker ändå att det skulle vara hårt om
man här i kammaren skulle tillvitas
brist på ansvarskänsla över huvud taget
för det man sysslar med. Vi borde hålla
oss för goda att använda sådana uttryck.

Herr Yngve Persson frågade mig om
vi gjorde skillnad mellan folk. Är det
svårare för en löneanställd att ryckas
upp med rötterna och söka en arbetsanställning
där sådan finns att få än
för den som har sin förankring i en bostadsfastighet
eller — som herr Persson
uttryckte det — i ett par tunnland

Fredagen den 26 april 1968

Nr 20

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa, m. m

jord? Nej, det är alldeles självklart lika
svårt för alla att tvingas flytta. Det
är från de utgångspunkterna som vi
från vårt håll mycket hårt har drivit
resonemanget att vi skall satsa på en aktiv
lokaliseringspolitik, så att människorna
i största möjliga omfattning kan
få sin utkomst där det finns bostäder,
där det finns social och kommunal service
och den service över huvud taget
som behövs i ett samhälle. Yi har sagt
oss att det ur många synpunkter, inte
minst ur den enskilda människans synpunkt,
måste vara riktigt att satsa på en
aktiv lokaliseringspolitik, som gör det
möjligt för människor att bo kvar i sin
bygd och få sin utkomst där. Detta måste
också ur samhällsekonomisk synpunkt
vara riktigare än att göra befolkningsomflyttningar,
som fordrar investeringar
av företag men också av kommuner
för att anskaffa de bostäder och
serviceanordningar som behövs för att
ett samhälle skall fungera — samtidigt
som man genom sådana omflyttningar
bryter ned de bygder som drabbas av
friställningar.

Jag vågar påstå, herr Yngve Persson,
att jag känner till denna problematik,
eftersom jag råkar bo i en kommun som
under det senaste halvåret stått inför
hotet att ungefär 600 människor inom
ett år blir friställda från sina arbeten.
En del av dem är för övrigt redan friställda,
men hotet berör som sagt ungefär
600 människor, om vi inte kan få ny
sysselsättning för dem eller lösa frågan
på annat sätt. Här om någonsin måste
man väl fråga sig, vad det finns för
möjligheter för äldre människor att få
sysselsättning i dag och trygghet den
dag de når pensionsåldern. Jag hoppas
att det på den punkten inte skall behöva
råda några delade meningar mellan
herr Persson och mig.

Herr Persson tog upp många andra
saker i sitt inlägg, men jag skall inte
fördjupa mig i dem. Jag vill dock upprepa
vad jag inledningsvis sade — låt
oss vara litet försiktiga med klichéer i
våra omdömen om varandra i en dis -

kussion, där utgångspunkten och förutsättningen
har varit omsorgen om människan,
oavsett var hon verkar i samhället
och oavsett vilka hennes förhållanden
i övrigt är.

Att det finns fler än herr Yngve
Persson som kan vara intresserade av
den saken trodde jag inte att man skulle
behöva påpeka. Jag bär emellertid
den känslan, herr Yngve Persson, och
det vill jag ge uttryck för från denna
talarstol, och det kommer jag att göra
så länge jag har några möjligheter därtill.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Herr Yngve Persson
har från denna talarstol hållit ett anförande,
som säkerligen återspeglar det
starka sociala patos som han känner
och som han ofta också ger uttryck åt
och som jag tror att vi alla har anledning
att respektera. Men det var samtidigt
ett anförande, som jag tycker kunde
ha hållits någon gång vid sekelskiftet
eller strax därefter men som knappast
hör hemma i en seriös debatt år
1968.

Herr Persson erinrade om den historiska
utvecklingen, och av den historieskrivningen
fick vi klart för oss att det
endast är tack vare socialdemokraterna
och deras insatser i samhället som vi
så småningom har fått den relativa
trygghet som vi i dag har på olika samhällsområden.

Om man skall tala om den historiska
utvecklingen skall man inte heller glömma,
att medan socialdemokraterna i
detta land ännu saknade varje inflytande
på samhällsutvecklingen, så var det
de frisinnade som fick kämpa för att
människor skulle kunna få sådant medborgerligt
inflytande som skulle göra
det möjligt för de kroppsarbetande
grupperna att få sina krav tillgodosedda.

Socialdemokraterna har nu regerat i
över 30 år men alltjämt är de missförhållanden
bestående, som jag förmodar

Nr 20

Fredagen den 26 april 1968

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa, m. i
att inte heller lierr Persson vill försöka
bestrida. Om några dagar skall ju socialdemokraterna
ut och demonstrera
för ett tryggare och rättvisare samhälle
— som jag tycker mig ha sett att parollen
skall bli i år. Efter 30 års maktinnehav
och regeringsställning är det sannerligen
en märklig paroll som man går
ut och demonstrerar under.

Skulle det inte kunna vara tänkbart
att vi i fortsättningen försökte lösa dessa
stora frågor utan att behöva tillgripa
demagogiska övertoner? Jag tycker
inte att socialdemokratin behöver gripas
av panik därför att man inte alltid
får vara ensam när olika reformer diskuteras.
Någon gång kunde man väl
kosta på sig att erkänna, att de stora
frågorna har vi i allmänhet löst i bästa
samförstånd här i riksdagen och att det
också bör finnas förutsättningar för att
vi skall kunna göra det även i fortsättningen.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Varje gång jag deltar i
en debatt, där jag försöker göra analyser
av utvecklingen på ett område, har
jag uppriktigt alltid varit rädd för en
sak, och jag tyckte verkligen nyss att
jag garderade mig tillräckligt tydligt,
fastän jag kanske inte helt lyckades,
nämligen att det skall kunna sägas, att
jag på något sätt vill försöka underkänna
de sociala ambitionerna hos borgerligheten.

Jag kan inte förstå att någon kan anse
att jag nu gjorde det. Jag försökte
bara skildra en verklighet.

Jag har många gånger sagt, att här
sitter vi i utredningar eller sammanträden
och resonerar på ett sådant sätt,
att man ibland inte märker stor skillnad
på tongångarna — ibland märks
ingen skillnad alls. Men lika väl har vi
politiska attityder hos partierna, som
klart säger ifrån att vi är på olika linjer.

När jag här reagerar är det mest för
vad partierna har gjort.

Inom socialdemokratin kan det ju råda
olika meningar — ibland vitt skilda
— i samma sak, och på samma sätt är
det väl bland olika personer inom de
borgerliga partierna. Det är orimligt att
påstå att jag skulle klistra en enkel etikett
på alla som tillhör borgerliga partier
och säga, att de är reaktionära och
negativt inställda till reformer. Jag
känner t. o. in. högermän som har fin
social anda.

Jag skildrar den politiska verklighet
som partierna stått för, oavsett om besluten
omfattats av en majoritet eller
inte. Denna politiska verklighet säger
ungefär vad jag skisserat i föregående
anförande.

Sedan vill jag vända mig till herr
Hiibinette. Jag konstaterar att det finns
många förslag från borgerligt håll, som
korsar varandra. Tillsammans utgör de
en soppa, som ni inte kan reda upp.
För att ni över huvud taget skall kunna
förverkliga den politik ni talar om måste
ni enas. Edra åsikter går i långa
stycken stick i stäv.

Jag vill bara ställa en fråga till herr
Hiibinette: Har jag missförstått er avsikt?
Högern begär en försäkring för
arbetstrygghet. Ni har kanske använt
fel ord, men faktum är att man får det
intrycket att ni vill ha en försäkring
som tryggar arbete — det är den terminologi
ni använder. Andra talar om en
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
osv. Om man studerar det föreliggande
materialet inser man, att det inte
finns någonting genomtänkt i det och
att det korsas av verkligheten på allehanda
sätt. Det var den »soppan» jag
talade om.

Vidare tyckte herr Hiibinette och
andra talare att det var »gammalt» att
resonera som jag gjorde. Jag förde en
debatt om dagens verklighet och gjorde
bara en historisk tillbakablick. Av naturliga
skäl finns det ingenting som
borgerligheten skyr så som att bli påmind
om sitt leverne en gång i tiden.
Man vädjar rent av till oss att inte påminna
om det!

Fredagen den 26 april 1968

Nr 20

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa, m. m.

Jag skall här kommentera Herbert
Tingstems tes om att det inte finns några
ideologiska åsiktsskillnader i vårt
samhälle att tala om. Min uppfattning
är att det finns diken, för att inte tala
om dalar och raviner, mellan socialdemokrati
och borgerlighet. Vi har bara
svårt att upptäcka dem, ty vi lever i en
demokrati, där vi måste fånga människorna.
Jag tror dock inte ett ögonblick,
att vi skulle ha befunnit oss där
vi befinner oss i dag, om det i en gången
tid hade varit borgerlig mentalitet
som bestämt utvecklingen här i landet.

När herr Eric Carlsson säger att man
inte skall bestrida den goda viljan hos
de borgerliga partierna och de enskilda
borgerliga, vill jag replikera på den
punkten, att inte ens herr Eric Carlsson
tror väl att vi skulle ha kommit så
här långt, om vi skulle ha följt anvisningarna
från borgerligheten bara för
kort tid sedan.

Herr Hiibinette, som är så upprörd
över att jag på något sätt skulle ifrågasätta
den goda viljan hos högern, vill
jag erinra om vilken bitter kamp vi förde
för några år isedan om ATP. Hur var
det då, herr Hiibinette, med högerns intresse
för tryggheten? Den bittra reflexion
som vi gör ibland och som jag
gjorde i mitt förra anförande är ju, att
så länge vissa grupper kände tryggheten
struntade man i dem som levde
otryggt. Den gången förde ni sannerligen
inte det språk som ni för i dag!
Det är därför, herr Carlsson, som jag
tycker det är litet förmätet att liksom
ta munnen full och låtsas som om det
var borgerligheten i landet som har
bäddat för en utveckling, som möjliggör
en radikalare politik än den som
socialdemokratin slåss för, i varje fall
den vilja som socialdemokratin har.

Sedan talade herr Eric Carlsson om
arbetare i 60-årsåldern och däröver. Vi
vet alla att de utgör ett problem. Jag
skall ta ett annat exempel, herr Eric
Carlsson, på hur ni gör i praktiken. Vi
har i dag och har tidigare haft ännu
hårdare villkor för dem som har drab -

bats av olycksfall i arbetet. Att ha råkat
ut för ett gravt olycksfall har betytt en
mycket kraftig standardsänkning. Vad
har ni gjort på den punkten? Har ni tagit
något initiativ? Nej! Hur har det varit
med alla skogsarbetarna med utslitna
ryggar, om vilka jag har talat ett par
gånger tidigare i denna kammare? Har
ni inte vetat om hur skogsarbetarnas
lott har varit? Har ni begärt något för
att de skulle få pension tidigare? Nej!
Allt detta gör att den makalösa iver som
i dag demonstreras inte riktigt övertygar
om att den är fri från politisk taktik
i detta fall.

Vidare vill jag fråga herr Eric Carlsson:
Menade centern ingenting med
kampanjen för några år sedan mot att
»sitta i statens knä»? Menade ni inte
med den kampanjen, att man inte skall
använda staten i så många sammanhang
som socialdemokratin vill? Ni måste ju
ha menat någonting med kampanjen.
Var vänlig och beskriv avsikten, så att
vi en gång för alla får klart för oss vad
ni menade. Nu kan jag inte se annat än
att ni ganska onyanserat vill sätta folk
i statens knä. Har ni ändrat politik?

Jag har ytterligare en fråga — jag vet
inte vem som skall besvara den, men jag
vänder mig till centerpartigruppen här
i kammaren. I sju år var er partiledare
inrikesminister. Varför gjorde han inte
någonting åt bekymren med arbetslösheten?
Bekymren var väl då inte mindre
för de människor som berördes av
arbetslöshet? Men då hörde vi ingenting
om dessa problem.

För herr Per Jacobsson vill jag framhålla,
att det ingalunda är så att socialdemokratin
vill ta äran åt sig för allt
gott som har gjorts t. ex. på det sociala
planet. Det enda vi väl säger är, att det
är vi som har drivit på nytänkandet och
varit den verkligt progressiva kraften.
Ni har tyvärr, herr Per Jacobsson, mest
excellerat i skattegnäll och i försök att
misstänkliggöra den stat som ni nu vill
satsa så friskt på. Jag tycker då att det
är tid för oss att säga ifrån att vi tycker
att svängningarna går alldeles för fort.

Nr 20

Fredagen den 26 april 1968

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa, m. i
Herr Jacobsson anser att det inte är
så underligt att man finner fel i samhället
och vill reformera, och så tar
han upp demonstrationerna 1 maj. Det
har förekommit debatter i frågan huruvida
det skall hållas 1 maj-demonstrationer,
och borgerligheten har försökt
övertyga oss och vårt folk om att den
tiden vore förbi, när man behöver hålla
på med sådant.

När vi fortsätter 1 maj-demonstrationerna,
är det av två skäl. Vi tycker att
det finns för många brister i samhället
och att en god samhällsordning alltid
kommer att vara hotad. Utvecklingen
kommer att kräva progressiv, radikal
och reformvänlig anda. Vi måste hålla
den känslan levande, och vi använder
1 maj-demonstrationerna som ett medel.
Och skulle vi någon gång råka bli utan
ett inrikespolitiskt ärende, så kunde vi
ju tycka att den sargade världen, med
alla farligheter och det hot som trasigheten
utgör också för oss, kan vara skäl
alt demonstrera på 1 maj.

Tänk, så roligt det vore, om de borgerliga
partierna ville gå med 1 maj —
om inte i våra tåg så i egna — eller
skaffa sig en annan dag och visa sin
vilja att samlas ibland för att syn- och
hörbarligen säga ifrån att det jämt och
ständigt finns plats för reformer, nytänkande
och nyskapande!

Herr HiiBINETTE (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kanske för klarhetens
skull skall tala om för herr Persson
vad det är högerpartiet åsyftar i
sin motion. Han tyckte att det var dunkelt,
men det måste i så fall återfalla på
regeringens direktiv till utredningen.
Vad vi syftar till framgår mycket tydligt
av klämmen, där vi yrkar att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa att Kungl. Maj:t vidtar sådana
åtgärder att resultatet av KSA-utredningens
uppdrag i vad gäller arbetslöshetsförsäkringen
snarast kan föreläggas
riksdagen.

År det något dunkelt i detta, måste

det, som jag sade, bero på någonting
annat.

Med anledning av att herr Persson
tog upp ATP-frågan vill jag bara helt
kort anföra — kammarens ledamöter
vet det förut, så det är i praktiken onödigt
att tala om det — att det frågan
gällde inte var om utan hur försäkringen
skulle ordnas.

Sedan vill jag göra ett litet påpekande
om statsbidragen till dem som är arbetslösa.
Om man läser statsutskottets utlåtande
nr 64, finner man att förbättringen
bekostas till 93 procent av staten
och 7 procent av kassorna själva.
De som står utanför får således vara
med och betala i mycket stor utsträckning
till dem som är försäkrade.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Herr Persson började
med att tala om ideologiska skillnader
mellan vad han kallade socialdemokrati
och borgerlighet och försökte visa upp
vad han kunde hitta i den vägen, men
han kom så småningom fram till att
han inte kunde bestrida att det finns
enskild vilja som bidragit till att man
kommit långt i fråga om reformpolitiken
på olika områden.

Jag tycker att herr Persson bör vara
väldigt försiktig med att tala om klyftor,
ifall vi skall fördjupa oss i diskussionen
om skillnaden mellan socialdemokrati
och borgerlighet. Under min
tid här i riksdagen har både jag och
andra träffat på frågor, där socialdemokrati
och bolagshöger funnit varandra
ganska väl. Se på vissa avsnitt av den
ekonomiska politiken, bolagsförbudslagens
upphävande osv.! Det behövs inga
långa uppräkningar. Vi som upplevt
detta är nog ändå medvetna om det. Det
är väl ändå rasande svårt att i dag göra
uppspaltningar mellan borgerlighet och
socialdemokrati. När man börjar analysera
det finner man ju att meningarna
ganska mycket går in i varandra.

Så diskuterade herr Persson en rad
olika saker. Han frågade: Hur var det

Fredagen den 2G april 1968

Nr 20

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa, m. m.

med viljan när ATP skulle genomföras?
Jag vill svara att det fanns alternativa
förslag som också hade gett goda lösningar
och som i minst lika hög grad
byggde på solidaritet; människorna
hade enligt dessa lösningar fått mer av
jämlikhet än vad ATP ändock innebär.
Sedan vi nu fått ATP har vi här i riksdagen
i olika omgångar diskuterat möjligheterna
att ta bort en del av de skönhetsfläckar
som finns när det gäller de
korttidsanställda, beräkningen av pensionspoäng
osv. för låginkomsttagarna,
som har gjort en lång arbetsinsats men
som har en flack inkomstkurva. Det är
grupper som blivit missgynnade — den
saken kan man inte komma förbi.

Herr Persson frågade mig: Vilka insatser
gör man för att hjälpa de människor
som råkat ut för olycksfall i arbetet?
Ja, där tror jag att det finns utrymme
för insatser, herr Persson. Den
som haft att föra mål och söka nå rättvisa
för enskilda människor, som drabbats
av sådana olycksfall, har nästan
slagit sin panna blodig mot försäkringskassan
och mot riksförsäkringsverket
men har ändock delvis kunnat få rätt
i försäkringsdomstolen. Det råder inget
tvivel om att här finns mycket att göra,
och jag är beredd på en diskussion tillsammans
med herr Persson för att se
vad vi kan åstadkomma på detta område.
Förhållandena är icke tillfredsställande
— frågan är bara hur vi skall
kunna tackla problemet för att nå en
bättre tingens ordning.

Vidare ställde herr Persson den frågan
till mig — och det är väl ändå en
ödets ironi: Vad har centern gjort för
skogsarbetarna, med deras utslitna ryggar
osv., när det gäller pensionsåldern?
Herr Persson kan knappast ha undgått
att märka att vi alltsedan 1962 från
centerhåll haft motioner om en sänkning
av pensionsåldern. Kammaren
skall om en liten stund behandla den
frågan, och andra lagutskottets utlåtande
i ärendet visar ställningstagandet —
liksom tidigare har vi från centerhåll
blivit ensamma om vårt krav på sänkt

pensionsålder. Jag tror emellertid att
om herr Persson vill medverka till
sänkt pensionsålder så skall vi få en
verklig behandling av det ärendet och
kanske finna varandra. Kunde herr
Persson sluta upp på centerlinjen när
det gäller sänkning av pensionsåldern
är det möjligt att vi från centerhåll och
socialdemokratiskt håll kan finna en
linje för att verkligen genomföra denna,
enligt min mening, den mest angelägna
sociala reformen för närvarande.

Så talar herr Persson om att vi från
centerhåll drivit en aktion om att »sitta
i statens knä». Jag förstår inte den
diskussionen, det måste jag säga. Men
jag vet att det fanns ett parti som drev
den aktionen — dåvarande partiledaren
är i dag landshövding någonstans
i landet, och hans partisekreterare är
av regeringen utnämnd till generaldirektör
i ett statligt verk. Jag vill minnas
att det var från detta håll aktionen
drevs om att man satt i statens knä. Under
1950-talet skapade det ganska mycket
bekymmer, herr Persson, när vi var
i regeringsställning och gemensamt
sökte föra en vettig politik som misstänkliggjordes
ute i landet. Det skapade
problem både för oss i centerpartiet
och för er i socialdemokratin.

Slutligen förde herr Persson en mycket
intressant diskussion om förstamajdemonstrationerna,
som skulle stimulera
massorna att samlas omkring och
arbeta för ideal. Herr Persson efterlyste
om inte också vi skulle kunna vara
med och stödja angelägna reformer
för att på det viset sätta kraft bakom
kraven. Ja, men det är ju detta vi försöker
göra här i riksdagen, herr Persson,
när vi från vårt håll aktualiserat
exempelvis önskemålet om utredning i
syfte att få en allmän arbetslöshetsförsäkring.
Kravet på sänkt pensionsålder
har jag allt emellanåt sett på standaren
i förstamajtågen, men det har icke slagit
igenom på socialdemokratiskt håll
här i riksdagen.

Vi har alla varit lyhörda för reformer.
Jag hoppas att också herr Persson

Nr 20

Fredagen den 26 april 1968

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa, m.
skall vara lyhörd för reformer som är
angelägna. Jag tror inte vi har några
svårigheter att finna varandra på den
punkten.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag hade egentligen
inte tänkt blanda mig i debatten, men
den tenderar nu att glida ifrån det
egentliga ämnet, och vi kanske skall
återföra våra överläggningar till det
förslag som föreligger och till det utskottsutlåtande
som har presenterats.
Men jag skall väl ändå inte helt gå förbi
vad som har förekommit under de
sista minuterna.

Herr Yngve Persson var braständare,
och det svarar förmodligen ganska väl
mot hans temperament som jag tycker
är på något sätt förtjusande. Han är ju
hälsinge — hälsinge utan kniv, om jag
har förstått det hela rätt, men ändock
intresserad av att få debattera.

Till de borgerliga representanterna
skulle jag vilja säga, att det vore farligt
om ni underskattade det som herr Yngve
Persson har sagt och inte tror att
det är representativt för en ganska omfattande
mening bland fackföreningsfolket,
och inte minst hos våra arbetslöshetskassor.
För många — och jag
har mött många under de sista månaderna
— har frågan varit: Vad avser
de borgerliga partierna med sin aktion?
Är avsikten att slå sönder de nuvarande
arbetslöshetskassorna? Jag säger
inte att så är fallet, utan säger bara
att det är många som har ställt den frågan.

Det är ganska rimligt, om man så
gör. Fortfarande vet vi inte var ni står.
Jag begär inte något besked i dag, eftersom
— och det har jag sagt vid åtskilliga
tillfällen — detta spörsmål för närvarande
utreds av en utredning där de
borgerliga representanterna är med.
Det tillkommer ändock representanterna
i utredningen att presentera de förslag
som vi räknar med att de har
mandat från sina partier att föra fram.

Dessa förslag får sedan övervägas inom
utredningen, och när förslagen kommer
får vi tillfälle att diskutera dem och se
i vilken omfattning de kan genomföras.

Jag säger detta om reaktionen hos
många inom arbetslöshetskassorna därför
att det inte bara är industriarbetare
och motsvarande grupper, som har arbetslöshetskassor.
Också stora tjänstemannagrupper
har bildat arbetslöshetskassor,
och det finns grupper som är
på väg att bilda sådana. Jag erinrar om
SACO, som har meddelat sitt beslut om
att i höst bilda en arbetslöshetskassa.

Det är ett utomordentligt arbete som
ligger bakom uppbyggnaden av den frivilliga
arbetslöshetsförsäkring, soin vi
har i vårt land och som inte har någon
motsvarighet någon annanstans. Det
har bl. a. i en stor artikel i Veckans
Affärer presenterats en specialundersökning
härom, beloppsmässigt osv.
Tro inte att dessa kassor är uppbyggda
utan ansträngningar och väldig möda
från deras sida som har byggt upp
dem.

Jag var med — låt mig berätta om
det — år 1936 i ett fackförbund och
vid en kongress, där det beslutades om
en arbetslöshetskassa. Det tillhör ett av
mitt livs stolta ögonblick att ha fått
vara med om det. Herr Werner, som
representerar kommunisterna, är nu
inte inne i kammaren. När han sade
att han ville uttala sig på sin grupps
vägnar, tyckte jag att det var förtjusande
på något sätt. Han bör åtminstone
inte i denna kammare ha något större
besvär att ena gruppen! Han är självfallet
också representativ för gruppen
när han uppträder. Men om han hade
varit här, skulle jag ha velat säga honom,
att när jag 1936 som ombud för
en fackförening på kongressen biträdde
och understödde förslaget om startande
av en arbetslöshetskassa, så blev
jag hårt kritiserad av kommunisterna
i avdelningen hemma i Ljungby därför
att jag hade intagit denna ståndpunkt.
Nu känner jag en viss tillfredsställelse
över att herr Werner har uppträtt och

Fredagen den 26 april 1968

Nr 20

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa, in. m.

självfallet ställt sig bakom den försäkringsverksamhet
som vi har i dag. Jag
tror att samhället är skyldigt många av
våra arbetslöshetskassor ett tack för ett
enormt arbete.

Herr Hiibinette sade ungefär, att de
som frivilligt skapat sig trygghet —
jag hoppas att jag missuppfattade honom,
ty det föreföll vara något slags
ironi i hans ton — inte brydde sig om
andra. Slutsatsen av det resonemang
som herr Hiibinette inledde var nämligen
att de som i dag är arbetslöshetsförsäkrade
— och det socialdemokratiska
partiet — inte bryr sig om andra
grupper. Jag hoppas att herr Hiibinette
skall ta tillfället i akt att rätta till detta
i den mån som ett missförstånd här
föreligger. Som herr Yngve Persson
har sagt har det ju ändå varit möjligt
också för andra grupper att bilda arbetslöshetskassor.

Jag vill erinra om att 1963 års offentliga
utredningar, som redovisar arbetslöshetsförsäkringsutredningens
förslag,
talar om att man 1961 gjort en undersökning
i syfte att söka utröna om det
fanns behov av och intresse för arbetslöshetsförsäkring
bland företagarna
och i så fall möjligheterna för dessa
att försäkra sig borde vidgas utöver de
gränser som den nuvarande förordningen
uppställer. Det var en mycket
omfattande enkät som gjordes. Låt mig
helt kort återge några svar.

Sveriges köpmannaförbund uppger,
»att ingen arbetslöshetsrisk kan anses
föreligga för dess medlemmar, ehuru
en sådan risk förmodligen skulle uppkomma
vid en konjunkturnedgång».

Sveriges hantverks- och industriorganisation
framhöll: Av 19 branschförbund
som svarat har tre förklarat behov
av arbetslöshetsförsäkring föreligga.
Det var några av de minsta förbunden.
Det är ganska typiskt att Sveriges
skomakarmästarförbund tillhörde denna
grupp, ty dess medlemmar kände
redan oron i kroppen.

Svensk industriförening upplyste att
inte i någon av de branscher som är

företrädda inom föreningen var företagarna
speciellt utsatta för arbetslöshetsrisk.

Svenska droskbilägareförbundet uppgav
att någon arbetslöshetsrisk för dess
medlemmar inte föreligger.

Riksförbundet Landsbygdens folk säger:
»Det finns över huvud taget ej
något arbetslöshetsproblem för de av
RLF:s medlemmar som enbart är jordbrukare.
En jordbrukare lämnar nämligen
inte sitt jordbruk förrän han ordnat
för sig på annat sätt.» Annorlunda
förhåller det sig med småbrukare som
jämväl är skogsarbetare.

Vilka slutsatser skulle man dra av
denna enkät annat än den som utredningen
drog? Den sade nämligen: »De
inkomna uppgifterna ger vid handen,
att intresset för eu arbetslöshetsförsäkring
synes vara ringa bland medlemmarna
i tillfrågade organisationer.»

Det är då av värde att ställa frågan:
Har det inträffat något nytt sedan 1961?

Ja, det har det! Enligt senare undersökningar,
från 1965 och 1966, får vi
andra besked från dessa stora intresseorganisationer.
Det förstår jag, och det
förstår säkerligen alla kammarens ledamöter.
Lanthandlaren i glesbygden, där
underlaget för hans verksamhet sviktar,
är ju i samma belägenhet som den arbetslöse
skogsarbetaren eller den uppsagde
industriarbetaren vid ett bruk.
Hantverkaren på orten har det likadant.

Också tjänstemännen har kommit in i
en situation där tryggheten i jobbet inte
är densamma i dag som den var bara
för några år sedan. Arbetslösheten är
inte lika omfattande i tjänstemännens
arbetslöshetskassor. Den har legat vid
0,6 procent mot ungefär 3 procent i de
övriga arbetslöshetskassorna under de
senaste månaderna, men ändock får
trygghetsproblemet en helt annan
aspekt. Strukturomvandlingen ställer oss
inför svårigheter att bereda sysselsättning
och utkomst för många människor
ute i bygderna.

Det är ju detta som har föranlett att
vi har sagt till KSA-utredningen: Ni

Nr 20

Fredagen den 26 april 1968

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa, m.
måste se särskilt på dem som har det
svårast i dagens läge, nämligen de äldre.
Jag vill säga till herr Yngve Persson,
som tyvärr inte är här just nu — det är
enligt min uppfattning viktigt att det
blir sagt — att den som tillhör arbetslöshetsförsäkringen
har en trygghetsfaktor
så länge han har försäkringens
skydd. I dag varar skyddet sex månader.
Efter de sex månaderna är han utförsäkrad.
Om inget nytt jobb står till
förfogande är ju vederbörande ställd
utanför möjligheter till utkomst. Han
kan naturligtvis söka sig arbete på annat
håll, han kan begära arbetsmarknadsmyndigheternas
bistånd att få arbete.
Men om det inte finns arbete på
platsen, om det inte går att organisera
beredskapsarbete eller skyddad sysselsättning,
skall han då flytta?

Då kommer vi till det mycket ömtåliga
problemet: I vilken omfattning skall
vi tvinga människor att flytta? Jag tror
att det är nödvändigt — och det har vi
alla varit överens om genom de beslut
som vi fattat om arbetsmarknadspolitiken
— att rörligheten på arbetsmarknaden
kommer att bestå. Vi kan tyvärr inte,
har det visat sig, lokalisera företag
till alla orter och bygga upp nya verksamheter
där andra har lagts ned. Det
har blivit en koncentration, och det får
vi i långa stycken acceptera. Då får
många människor finna sig i att flytta.

Men frågan är: Skall vi tvinga dem
som är säg över 60 år att flytta? Här
kommer de mänskliga synpunkterna in
i bilden vid bedömningen. Vi har sagt
oss att vi inte tvångsvis kan genomföra
en omflyttning av människor i dessa
åldrar. De skall beredas möjligheter till
omskolning, utbildning för nya uppgifter,
komplettering av sin utbildning, och
de skall få allt det stöd som samhället
kan ge vid flyttning. Men att tvångsvis
flytta om är vi inte beredda att göra.

Det är därför vi lagt fram de förslag
som nu behandlas. Ersättningstiden
från arbetslöshetsförsäkringen skall förlängas
från ett halvt år till ett och ett
halvt år, och efter utförsäkringstiden i

arbetslöshetskassorna skall samhället bistå
de enskilda människorna med det
omställningsbidrag som nu är föreslaget.

Vi har också funnit att situationen
för andra grupper är likställd med situationen
för den arbetslöse arbetstagaren,
och därför har utvidgningen kommit
att ske. Jag vågar också säga, att
man hos fackföreningsfolket har förståelse
för detta. Det råder ingen avoghet
mot de nya grupper som kommer in.
Men fortfarande anser arbetslöshetsförsäkringens
medlemmar — vare sig de
tillhör tjänstemannaorganisationer eller
LO-förbund — att det är utomordentligt
viktigt att kassorna också i framtiden
får spela en avgörande roll. Jag kan
inte tro att det skall finnas några svårigheter
att klara en uppbyggnad också
av en allmän trygghetsförsäkring, där
Adtassorna får spela den huvudsakliga
och avgörande rollen. Det är den uppfattningen
vi arbetar med och som jag
har gett uttryck för. Det behöver väl
inte stå någon diskussion om den. Det
är utredningens sak att diskutera tekniken
och att presentera förslag.

Låt mig, herr talman, innan jag slutar,
säga att i den trygghetsdebatt som
vi för måste vi vara överens om att den
strukturomvandling och omställning av
vårt samhälle, som pågår, kan ingen av
oss hejda eller stoppa med hänsyn till
utlandskonkurrens eller andra omständigheter.
Den strukturomvandling och
den strukturpolitik som vi bestämmer
oss för måste åtföljas av en trygghetspolitik.
Trygghetspolitiken måste följa
strukturpolitiken som en skugga. Människorna
måste ha känslan av att samhället
bistår dem i denna tid av svårigheter
som de får uppleva. Det föreliggande
förslaget är ett led i detta syfte.
Jag säger »ett led i detta syfte» — det
är inte en slutgiltig lösning. Vi väntar
på ytterligare förslag. Men det är ett
utomordentligt viktigt led i detta avseende.

Men låt oss inte därför tappa bort att
huvudlinjen är arbetslinjen. Den skall

Fredagen den 26 april 1968

Nr 20

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa, m. m.

inte ersättas av trygghetsförsäkring. Vi
skall med alla de medel som samhället
kan ställa till förfogande försöka stimulera
till sysselsättning och möjligheter
till utkomst.

Detta är en avvägnings- och bedömningsfråga.
Men vi måste acceptera att
vi inte överallt kan klara sysselsättningen.
Det kan inträffa perioder som
är svåra, och där den första stöten måste
tas av de trygghetsförsäkringar som
vi kan bygga upp.

Som sagt, då det gäller de löneanställda
omfattar den nuvarande försäkringen
ungefärligen 85 procent av det totala
antalet. Genom den utvidgning som
nu sker också till andra grupper har
man anledning att räkna med att vi
kanske fångar in några ytterligare procent
av de återstående cirka 15 procenten
och de får då detta trygghetsskydd.
Men därmed är vi inte färdiga, och vi
får som jag nyss sade avvakta den pågående
utredningen.

Jag vill fråga: Vad är det egentligen
som förekommit här i riksdagen under
denna debatt? Vad de borgerliga partierna
begär är att utredningen skall påskyndas.
När jag lyssnade till någon av
talarna, tänkte jag på den där mannen
som höll på med ett experiment och
blev tillfrågad av en god vän vad han
höll på med. — Jag uppfinner krutet,
svarade han. — Men krutet uppfanns ju
för flera århundraden sedan! — Ja, det
vet jag, men man kan väl uppfinna det
på nytt!

År det inte på det sättet nu? Vi bär en
utredning som pågår och som bedriver
sitt arbete med all den skyndsamliet
som är möjlig. Men ni begär att vi ändå
skall säga till den att skynda på! Jag
menar att det är att söka uppfinna krutet
på nytt. Men jag vill tillägga att det
är inte mycket av krut i det anspråk
som ni här ställer.

Finns det något hinder för utredningen
att komma fram så skyndsamt som
möjligt? Jag kan inte se det. Och jag
har tidigare sagt i denna kammare att
all den expertis som utredningen behö 4

Första kammarens protokoll 1968. Nr 20

ver för att bli klar med sill uppgift skall
ställas till förfogande. Jag lyssnade med
tillfredsställelse till herr Bloms uttalande,
att han inte hade någon erinran att
göra om takten i utredningsarbetet.
Han hade heller ingen misstro mot utredningens
representanter utan räknade
med att de fullgjorde sitt uppdrag
på det sätt som vi förväntar att de skall
göra.

Detta tycker jag att vi har all anledning
att understryka. Det är inte lätt
att sitta i en utredning och lägga ned
all tid och kraft för att bli färdig och
samtidigt lyssna till mängder av uttalanden,
där man begär att riksdagen
skall påskynda arbetet.

Jag ställer frågan: Anser ni att det
brister i utredningsarbetet? Eller är vi
överens med herr Blom på den borgerliga
kanten i det uttalandet som han
nyss gjorde? Finns det ändå inte anledning
att säga, att det utredningsarbete
som gjordes beträffande äldrestödet
var ett förnämligt arbete, genomfört
på kortast möjliga tid. Vad finns det då
för anledning att misstänka att inte
samma utredning har möjlighet att
slutföra sitt huvuduppdrag på samma
sätt som skett tidigare?

Till sist är det frågan om tillämpningen
av den här försäkringen. Jag skall
inte gå in på några detaljer. Men jag
vill säga att jag hoppas att handläggningsmyndigheten
skall vara generös
vid tillämpningen. Den kommer att
ställas inför många besvärliga avvägningsproblem.
Jag skulle vilja rekommendera
att i en svår situation hellre
fria än fälla, d. v. s. hellre ge ett bistånd
än att avslå en framställan om
sadant. Med den kännedom vi har om
vårt arbetsmarknadsverk, är jag övertygad
om att det inte finns någon anledning
att betvivla att så kommer att
ske.

Herr Skärman tyckte det var skojigt
att läsa upp texten ur en författning
som har tillämpats sedan 1956. Det är
klart att det kan man göra; jag tror att
man kan hitta många trivsamma ord -

Nr 20

Fredagen den 26 april 1968

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa, m.

kombinationer också i författningar och
lagtexter.

Jag sade att den är skriven 1956, men
så långt jag vet har det inte varit några
svårigheter för — får jag säga — enkla
människor ute i våra arbetslöshetskassor
när det gäller tillämpningen av författningens
regler och bestämmelser på
ett förnuftigt sätt. Det är möjligt att det
är svårare, om man är fil. mag. att klara
ut det här. Men i den praktiska verksamheten
finner man lösningar, som är
ändamålsenliga. Och det är ändamålsenligheten
som är det väsentliga, inte
enbart texten.

Men jag kan garantera kammaren,
att när det blir tid för en omarbetning
av denna text, skall vi försöka göra den
begriplig — också för människor med
långvariga studier bakom sig!

Herr HuBINETTE (h) kort genmäle:

Herr talman! För att det inte skall
råda något tvivel om min inställning till
de redan befintliga kassorna, vill jag
säga till herr inrikesministern att det
var en missuppfattning av honom om
han har tolkat mitt yttrande på det sättet.
Jag har ingalunda haft något negativt
tonfall i mitt resonemang om detta.
Anledningen till mitt resonemang var
den diskussion, som fördes mellan herr
inrikesministern och herr Brundin för
en tid sedan där det kom fram att det
fanns grupper som inte kunde inlemmas
i den frivilliga försäkringen utan
i stället för alltid kom att stå utanför
den. Vi tycker att när det är så måste
man snabbt se till att få en ändring till
stånd.

En liten sak till för att klara ut alla
missförstånd. Herr Johansson säger:
Var står ni någonstans?

Det har jag ju talat om — läs litet
i handlingarna så går det bra att få klarhet
i var vi står. Jag vill närmast rekommendera
den passus där vi säger,
att vi förväntar oss att KSA-utredningen
snabbt skall komma med ett förslag.
Vi har liksom tagit fasta på de direktiv

som regeringen har gett KSA-utredningen.
Det tycker jag är en tillfredsställande
ståndpunkt.

Bara en liten sak till när det gäller
de remissinstanser som herr Johansson
åberopade när han sade att den ena efter
den andra var negativt inställd till
arbetslöshetsförsäkringen. Det gällde
också RBF. Men sedan dess har vi ju
fått en ny jordbrukspolitik!

En sak till måste jag säga —- det gäller
nu något som jag vill ge inrikesministern
ett erkännande för. Han sade:
I första hand skall man skapa sysselsättningsmöjligheter
för människorna.
Det är när detta inte lyckas som man
skall sätta in de här åtgärderna.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! På inrikesministerns inledande
fråga hur vi bedömde arbetslöshetskassor
som finns, kan jag svara
att det väl inte är någon från vårt parti
som anser att de skall brytas ned.

Jag vill påminna inrikesministern om
den diskussion som fördes här i kammaren
för något år sedan, där det förelåg
motioner om att ta pengar från
ATP-fonderna för att höja folkpensionerna.
Den gången sade centerpartiet
nej till en sådan lösning, därför att
ATP-pengarna var inbetalade för ett
visst ändamål och följaktligen inte kunde
användas för andra. I varje fall var
inte vi beredda att gå med på det. Jag
tror att jag därmed har gett inrikesministern
ett svar på hans fråga.

Beträffande KSA-utredningen och dess
fortsatta verksamhet har vi inte reserverat
oss, utan kommer att ansluta oss
till utskottets yrkande. För vårt vidkommande
råder det alltså klarhet på
den punkten. Däremot har jag sagt, att
eftersom det har blivit en allmän uppslutning
kring målsättningen för KSAutredningen,
tar jag det till intäkt för
att man kommer att försöka driva utredningen
så snabbt som möjligt.

Till slut vill jag tacka inrikesminis -

Fredagen den 26 april 1968

Nr 20

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa, m. m.

tern för tolkningen av de aspekter och
frågeställningar som jag tog upp i mitt
anförande i anledning av motion I: 771,
nämligen att iaktta all möjlig varsamhet
när det gällde att ge människor som
är 60 år och äldre arbete i sin hemort
samt vara utomordentligt försiktig med
att förflytta dem till andra orter. Jag
hoppas att dessa inrikesministerns ord
verkligen skall nå ut. Vi skall försöka
medverka till det och till att hänsyn
verkligen tas till dessa människor.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Det var ett yttrande av
inrikesministern som gjorde att jag bestämda
mig för att säga ett par saker i
denna debatt.

Han talade om önskvärdheten i att få
klarhet i en del frågeställningar. Det
är onekligen ett mycket berömvärt önskemål
när det gäller den allmänna sysselsättningsförsäkringen.
Från folkpartiets
och övriga oppositionspartiers
sida har man verkligen försökt få ett
besked från socialdemokraterna om hur
de ser på frågan att möjliggöra trygghet
för dem som i dag inte har det. Vi kan
väl vara överens om att det är ganska
många.

När inrikesministern i slutet av mars
genom TT sände ut ett tal där det bl. a.
stod, att det var hans mening att »ett
obligatoriskt inkomstskydd skulle skapas
för alla som drabbas av arbetslöshet»,
trodde vi att det var ett definitivt
besked om att socialdemokratin efter
åtskillig tvekan äntligen hade bestämt
sig för en linje, som i huvudsak sammanfaller
med den vi har hävdat.

Det var därför som socialdemokraternas
uppträdande i andra lagutskottet
något förvånade oss. Där går de tillbaka
till de oklara direktiv som inrikesministern
har gett KSA-utredningen. Socialdemokraterna
talar nämligen åter
om att nu skall man förutsättningslöst
ta upp dessa frågor. Man bestämmer sig
inte för — som vi trodde att de hade
gjort i inrikesministern tal — att det

4f Första kammarens protokoll 1968. Nr 20

skall komma ett förslag om »ett obligatoriskt
inkomstskydd», för att citera inrikesministern.

Socialdemokraterna i andra lagutskottet
har verkligen här svävat på målet
igen. När inrikesministern talar om
att det är önskvärt med klarhet ber jag
att få instämma, men jag returnerar
önskemålet om uppfyllandet till socialdemokraterna.

Det är mot denna bakgrund som jag
tycker att folkpartireservationen i andra
lagutskottets utlåtande nr 26 är i
hög grad motiverad. Socialdemokraterna
förefaller återigen att vara litet osäkra
på hur man skall ha det. Nu tyckte
jag att inrikesministern i stort sett var
tillbaka i sina egna tonfall från slutet
av mars. Det är alltså möjligt att man
har svängt om i sin inställning.

Inrikesministern berörde också den
mycket väsentliga frågan om hur det
skall gå med de nuvarande arbetslöshetskassorna.
Jag hade redan för ganska
lång tid sedan tillfälle att offentligen
säga att jag tycker att man verkligen
skall försöka knyta an till dessa. Inrikesministern
angav inte någon metod,
och det skall jag inte heller göra. Det
kan emellertid vara intressant att notera
att man inom fackföreningsrörelsen
tydligen har delade meningar om
hur man skall se på detta problem. Jag
konstaterar också att inrikesministern
inte försökte ge intryck av att man inom
fackföreningsrörelsen hade en enhetlig
uppfattning. Jag kan citera några
rader ur en artikel i tidskriften Byggnadsarbetaren.
Det fackförbundet har,
om jag är riktigt underrättad, en arbetslöshetskassa
som i fråga om storlek
intar plats nr 2. I artikeln säger man
bl. a.:

»Från fackligt håll hävdas ibland att
den frivilliga försäkringen, som bör
kunna utbyggas och förbättras, bör bibehållas
såsom en tillgång för fackföreningsrörelsen.
Det kan den givetvis sägas
vara. Den är emellertid också en
belastning så till vida att den kräver
uppbörd av avgifter, som inom områ -

Nr 20

Fredagen den 26 april 1968

Ang. särskilt stöd åt äldre arbetslösa, m.
den med hög arbetslöshet blir ganska
dryga.

Som dragplåster åt fackföreningen
torde a-kassan närmast appellera till
dem som spekulerar i ersättningar. Sådana
finns men torde vara relativt få
om än dyra att ha. Organisationsprocenten
torde emellertid vara minst lika
hög bland dem som har jämn sysselsättning
och normalt inte drabbas av arbetslöshet
men ändå lojalt betalar sina
avgifter. Det är dock den sortens medlemmar
det gäller att satsa på.

Att säga att en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
skulle försvaga fackföreningsrörelsen
är nog att underskatta
dess styrka. Rörelsen bör vila på eu
säkrare grund än så, om den skall ha
några framtida utsikter.

Frågan om den framtida arbetslöshetsförsäkringen
är i så fall ett tekniskt
problem, där det gäller att finna den
ur olika synpunkter smidigaste och
mest effektiva formen.»

Herr talman! I den sista slutsatsen
som man kommer fram till i artikeln
om att det gäller att finna den bästa
formen ber jag att få instämma. Jag
skall inte gå in i en diskussion om de
interna problem som tydligen föresvävar
Byggnadsarbetaren i detta uttalande.
Jag hyser fortfarande den förhoppningen
att det skall gå att finna en lösning
som verkligen gör det möjligt för
kassorna att spela en betydande roll för
trygghetens utformning. Jag hoppas
också, herr talman, att den senaste
svängningen i socialdemokraternas offentliga
attityd — den som nu angavs
av inrikesministern —• också skall vara
den sista, så att vi inte skall behöva
uppleva någon ny ändring.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Det har förmälts att,
medan jag var ute från kammaren ett
litet ögonblick, inrikesministern blivit
vilseledd av herr Lars Larsson och sagt
att jag tyvärr läste upp den gamla lydelsen
av lagtexten. Så var dock inte

fallet. Herr Lars Larsson tog fel på den
punkten och inrikesministern hoppade
i samma galna tunna.

Det har kanske inte så stor betydelse
men jag bör väl inte fatta den ironi som
statsrådet gjorde sig till tolk för som
att statsrådet menar att det nya förslaget
har en lämplig, klar och tydlig formulering
som är väl ägnad att förtydliga
och klargöra för den enskilde medborgaren
vilka rättigheter han har i
detta sammanhang. Jag vill inte påstå
att den gamla —■ det vill säga den nuvarande
— lydelsen heller var bra, men
den nya är enligt min uppfattning en
klar försämring.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt angående
envar av punkterna 1, 2 och 5
samt därefter särskilt rörande utskottets
hemställan i övrigt.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Per Jacobsson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 64 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Fredagen den 26 april 1968

Nr 29

Ang. den frivilliga arbetslöshetsförsäkringens dagpenningbelopp m. in.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —81;

Nej—37.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes enligt de avseende
punkten 2 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna I: 771 och II: 997; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de angående punkten 5
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Per Jacobsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydel«e:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 64 punkten
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —82;

Nej — 40.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
utlåtande.

Ang. den frivilliga arbetslöshetsförsäkringens
dagpenningbelopp m. in.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition angående särskilt
stöd åt äldre arbetslösa m. m., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott,
dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 14 december
1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor,
m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 2 februari 1968 dagtecknad
proposition, nr 29, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokol -

Nr 20

Fredagen den 26 april 1968

Om en allmän arbetslöshetsförsäkring

let över inrikesärenden, föreslagit riksdagen
bland annat att godkänna av föredragande
departementschefen föreslagna
ändringar av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringens
dagpenningbelopp
och grundstatsbidrag m. in.

Propositionen hade i denna del hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet. Statsutskottet hade
behandlat propositionen i övrigt. Redogörelse
för innehållet i propositionens
förslag återfinnes i kammarens protokoll
för denna dag vid handläggningen
av statsutskottets utlåtande nr 64.

Genom en likaledes den 2 februari
1968 dagtecknad proposition, nr 30, vilken
i sin helhet hänvisats till lagutskott
och behandlats av andra lagutskottet,
hade Kungl. Maj :t, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen
den 14 december 1956 (nr

629) om erkända arbetslöshetskassor,

2) förordning angående ändring i
förordningen den 14 december 1956 (nr

630) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Propositionen nr 30 innehöll förslag
till de ändringar i författningarna om
arbetslöshetsförsäkringen, som föranleddes
av propositionen nr 29.

I samband med propositionerna hade
utskottet behandlat följande motioner,
nämligen

1) de vid riksdagens början väckta
likalydande motionerna 1:693, av herr
Werner, samt II: 882, av fru Ryding
in. fl., om rätt för lokal facklig organisation
att deltaga i förhandling om arbetsanvisning;
och

2) de i anledning av proposition nr
29 väckta likalydande motionerna I:
774, av herr Werner, samt II: 998, av fru
Ryding m. fl., såvitt nu vore i fråga.

I motionerna 1:693 och 11:882 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta att

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till sådan ändring av arbetslöshetskasseförordningens
paragraf 36,
att den lokala fackliga organisationen
alltid bereddes möjlighet att deltaga i
förhandling om arbetsanvisning vid de
tillfällen, som i motionerna angivits.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

A. att riksdagen måtte bifalla följande
propositioner, nämligen

1) proposition nr 29, såvitt bär vore
i fråga,

2) proposition nr 30; samt

B. att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 693 och II: 882,

2) motionerna 1:774 och 11:998, såvitt
här vore i fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! .Tåg ber att få yrka bifall
till motionsparet I: 693 och II: 882.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionerna 1:693 och 11:882; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Om en allmän arbetslöshetsförsäkring

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 26, i anledning av motioner
om en allmän arbetslöshetsförsäkring
m. m.

Andra lagutskottet hade behandlat sex
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen -

Fredagen den 26 april 1968

Nr 20

1) de likalydande motionerna I: 405,
av herr Holmberg m. fl., samt II: 508,
av herr Bohman in. fl., i vilka motioner
bland annat yrkats, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skulle hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte vidtaga sådana
åtgärder, att resultatet av KSAutredningens
uppdrag i vad gällde arbetslöshetsförsäkringen
snarast kunde
föreläggas riksdagen;

2) de likalydande motionerna I: 681,
av herr Dahlén m. fl., samt II: 885, av
herr Wedén m. fl., i vilka motioner föreslagits,
att riksdagen skulle besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utfärdande av tilläggsdirektiv till KSAutredningen
med innehåll, att utredningens
uppgift skulle vara att framlägga
förslag till en allmän sysselsättningsförsäkring
samt att arbetet på detta
skulle bedrivas med största skyndsamhet; 3)

de likalydande motionerna I: 087,
av fru Olsson, Elvy, och herr Fålldin,
samt 11:875, av herr Larsson i Borrby.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att motionerna 1:405 och 11:508,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

B. att motionerna 1:681 och 11:885
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionerna 1:687 och 11:875
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

I, vid utskottets hemställan under A,
av herrar Hubinette (h) och Ringaby
(h), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under A hemställa, att
riksdagen i anledning av motionerna
I: 405 och II: 508, såvitt nu vore i fråga,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört;

II, vid utskottets hemställan under B,
av herrar Erik Filip Petersson (fp),

Om en allmän arbetslöshetsförsäkring

Blom (fp), Anderson i Sundsvall (fp)
och Rimmerfors (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss angiven del
bort erhålla den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
B hemställa, att riksdagen med bifall
till motionerna 1:681 och 11:885
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utfärdande av tillläggsdirektiv
till KSA-utredningen med
innehåll, att utredningens uppgift skulle
vara att även framlägga förslag till en
allmän sysselsättningsförsäkring samt
att arbetet på detta skulle bedrivas med
största möjliga skyndsamhet.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herr Eric Carlsson
(ep) och herr Gustavsson i Alvesta
(ep).

Herr HUBINETTE (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation I vid utskottets
hemställan under A.

Herr BLOM (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation II vid utskottets
hemställan under B.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten A förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herrar Hiibinette
och Ringaby vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr tal -

Nr 20

Fredagen den 26 april 1968

Om sänkt pensionsålder

mannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hubinette begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 26
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Hiibinette
och Ringaby vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Hubinette begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —84;

Nej — 18.

Därjämte hade 23 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde lierr talmannen enligt
de rörande punkten B framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Erik Filip Petersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall til! utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Blom begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 26
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nei Vinner

Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Erik Filip Petersson
in. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Blom begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —79;

Nej — 23.

Därjämte hade 23 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets hemställan i punkten C.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 28, i anledning
av motioner om pension till äldre
friställd arbetskraft m. m., bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade
sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar övertogs av herr
andre vice talmannen.

Om sänkt pensionsålder

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 29, i anledning av motioner
om sänkt pensionsålder.

Fredagen den 26 april 1968

Nr 20

Andra lagutskottet hade behandlat
följande till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1) de Iikalydande motionerna 1: 138,
av herr Carlsson, Eric, m. fl., och II:
182, av herr Gustavsson i Alvesta m. fl.,
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om parlamentarisk utredning
rörande sänkt folkpensionsålder; samt

2) motionen II: 117, av herrar Westberg
och Jonsson, vari yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla, att frågan om sänkt pensionsålder
måtte göras till föremål för utredning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner

A) I: 138 och II: 182 samt

B) 11:117

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Nilsson
(ep) och herr Gustavsson i Alvesta
(ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i
anledning av förevarande motioner, I:
138 och 11:182 samt 11:117, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att
frågan om en sänkt pensionsålder måtte
bliva föremål för utredning av en
parlamentariskt sammansatt kommitté.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Vi har ägnat förmiddagen
åt en ganska lång debatt om trygghetsfrågorna
i vårt land. Här nalkas vi
ännu en fråga sam i allra högsta grad
handlar om trygghet. Föreliggande utskottsutlåtande
tar upp till behandling
motioner från centerhåll angående en
parlamentarisk utredning om sänkt pensionsålder.

Det är inte första gången som den
här frågan diskuteras. Som framgår av
utskottsutlåtandet har vi från vårt håll

Om sänkt pensionsålder
tagit upp denna fråga alltsedan 1962.
Den gången tog vi upp principiella synpunkter
i samband med diskussionen
om den s. k. socialbalken, då vi ansåg
att den här frågan var av utomordentlig
betydelse i sammanhanget. Sedan dess
har vi varje år motionerat om ett avskaffande
av den klassklyfta som gör att
kroppsarbetare, de tunga jobbens folk,
husmödrar och många andra får vänta
längst på sin pensionering.

I år har vi fått uppleva att ett par
folkpartister också motionerat om en
utredning rörande sänkt pensionsålder.
Dessa motionärer har emellertid inte
funnit något som helst gehör från sitt
eget parti. Talet om den socialliberala
progressiva inställningen räcker tydligen
inte till för att sluta upp kring en
reform som verkligen skulle gälla de
stora grupperna här i landet och som
måste betraktas som en av de mest angelägna
uppgifter vi har att lösa.

Den nuvarande pensionsåldern, 67 år,
har varit oförändrad allsedan 1914.
Mycket har skett på olika områden sedan
dess. Arbetstiden har blivit reglerad
på väg mot 40-timiinarsvecka. Det
finns siare som säger att man skulle
kunna komma ännu längre på den vägen
— hur det kan bli får väl framtiden
utvisa. Yi har fått en lagstadgad semester
om minst fyra veckor. Och vi
har fått en inkomstmässig standardhöjning
som dagens 50-, 60-, 65-åringar
knappast kunde drömma om i sin ungdom.
Om arbetstiden förkortats och semestern
förlängts är det ändå ett faktum
att fastän många av de tunga arbetena
utförs med maskiner och tekniska
hjälpmedel sker en förslitning av arbetskraften
som inte är mindre än förr.
Det ofta hetsade tempot ger underlagför
förslitning både fysiskt och psykiskt
av människorna. Vi vet också att
utvecklingen i näringslivet är sådan att
den något äldre arbetskraften ofta kommer
i kläm; den diskussionen har vi
ägnat oss åt tidigare i dag, och jag behöver
inte nu fördjupa mig i den.

Jag sade förut att sänkt pensionsål -

Nr 20

Fredagen den 26 april 1968

Om sänkt pensionsålder

der är en synnerligen angelägen reform.
Vi brukar ibland säga att Sverige är ett
föregångsland på det socialpolitiska
området och att vi kommit längre än
man gjort på många andra håll. Jag
skall inte förneka detta. Men när det
gäller pensionsåldern kan man konstatera
att en lång råd länder genomfört en
lägre pensionsålder än vi. Ett undantag
är Norge, där man helt nyligen genomfört
en trygghetsreform, den s. k. alderstrygden,
där pensionsåldern är 70 år.
Danmark har liksom vi pensionsåldern
67 år, men i övrigt är pensionsåldern
lägre än vår i alla de länder jag kunnat
få in uppgifter från. Den generella
pensionsåldern är i Finland 65 år, i
Storbritannien 65 år för män och 60 år
för kvinnor, i Västtyskland 65 år, i
Frankrike 60 år, i Italien 60 år för män
och 55 år för kvinnor. Polen har 65 år
för män och 60 år för kvinnor, men där
diskuterar man sänkning av pensionsåldern
med fem år för både män och
kvinnor. Sovjet har 60 år för män och
55 år för kvinnor, Japan 60 år för män
och 55 år för kvinnor, USA 65 år, o. s. v.
Vi kan alltså inte säga att Sverige är
något föregångsland i detta avseende —
andra länder har kommit betydligt längre.

Vi lever i ett samhälle, som försökt
skapa solidarisk trygghet. Då måste
man verkligen fråga sig om det kan vara
riktigt och rimligt att kroppsarbetarna
— de människor som har den
tyngsta arbetsdagen och förslits snabbast,
något som herr Yngve Persson i
dag har omvittnat då det gäller skogsarbetarna
— skall behöva vänta längst
på sin pension, att de skall behöva vänta
till 67 år när andra samhällsgrupper
i regel inte har högre pensionsålder än
65 år och ofta lägre. Nog måste man fråga
sig om det kan vara rimligt att ha
sådana skillnader mellan dem som förslits
snabbast fysiskt och andra människor
i samhället.

Jag har många gånger tidigare här i
kammaren fördjupat mig i denna pro -

blematik och skal! inte göra det i dag.
Jag vill bara peka på att vi inte kommer
ifrån att sänkt pensionsålder för
stora grupper här i landet är den mest
angelägna sociala reform som nu klappar
på dörren.

Man säger att vi för närvarande inte
har råd att genomföra en sådan reform.
Den skulle kosta alldeles för mycket
pengar — man redovisar i utlåtandet
att kostnaden skulle bli 650 miljoner
kronor för att sänka pensionsåldern till
65 år. Jag har litet svårt att förstå den
siffran — jag har ett material här som
visar att av en åldersgrupp på drygt
75 000 människor har mer än hälften sin
pension på ena eller andra sättet redan
nu. Man har gjort förtida uttag, man
bär förtidspension, sjukbidrag, änkepension
eller hustrutillägg, och en
ganska stor grupp har också tjänstepension.
Det innebär att mer än hälften redan
bär pension i den ena eller den
andra formen. Jag undrar om man har
tagit hänsyn till detta förhållande när
man redovisat den här statistiken. Jag
har svårt att förstå att så är fallet. Det
finns därför enligt min mening en lucka
i den bild som visar vad det skulle kosta
att i dag sänka pensionsåldern med
två år.

När man jämför kostnaderna för en
pensionsreform med kostnaderna för
andra reformer är det nödvändigt att
göra en bedömning av angelägenhetsgraden.
Vid en sådan avvägning tror
jag att det finns all anledning att ge reformen
om en sänkt pensionsålder förtursrätt.

Även om medicinska skäl här kommer
in i bilden finns också rättviseskäl
av första klass. Finansministern sade
häromdagen — jag tror att det var vid
Metalls jubileum — att det gäller att se
till att eliminera kvarstående klasskillnader
i samhället som bygger på förlegade
uppfattningar om social status och
oriktiga värderingar av arbetsinsatserna.
Menar man allvar med det talet —
och det förmodar jag att finansminis -

Fredagen den 26 april 1968

Nr 20

tern gör — måste det vara riktigt att
sluta upp omkring en reform som gäller
en sänkning av pensionsåldern.

Vad som har sagts tidigare i debatten
i dag ger vid handen att det finns flera
prominenta företrädare för socialdemokratin
som också borde kunna sluta upp
kring en sådan linje, och vi skulle kunna
få en parlamentarisk utredning som
inom en nära framtid kunde lägga ett
förslag på bordet.

Det har under årens lopp sagts att vi
inte kunde besluta någonting i denna
fråga förrän år 1968. Det var då vi
skulle genomföra de åtaganden på
folkpensioneringens område, som gjordes
i samband med att ATP-reformen
beslöts. Nu är vi framme vid år 1968,
men ändå är man inte beredd att i dag
ens vara med om en parlamentarisk utredning
som skulle kunna innebära att
vi fick ett förslag till en rättvisereform
också på detta område inom en nära
tid. Jag beklagar detta, men jag hoppas
— inte minst mot bakgrunden av de
uttalanden som gjordes under remissdebatten
i båda kamrarna och de motioner
som föreligger om dellösningar — att
det i eu mycket nära framtid skall finnas
möjligheter att få denna mycket
angelägna fråga löst, denna för de breda
folklagren i detta land så viktiga
fråga. Dessa grupper har alltid känt sig
åsidosatta, och det gäller här människor
som har att göra de tunga arbetsinsatserna.
Det är angeläget med en reform
på detta område, som skulle kunna innebära
att vi skapade litet mera av social
rättvisa till gagn för de breda folklagren.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den reservation
som fru Nilsson och herr Gustavsson
i Alvesta har antecknat till
andra lagutskottets utlåtande nr 29.

Herr WANHAINEN (s):

Herr talman! Det har fallit på min
lott att föra utskottets talan i denna
fråga.

Om sänkt pensionsålder

Herr Eric Carlsson har med stort
patos talat om de grupper som han anser
är missgynnade. Visst kan man hålla
med herr Carlsson om att det finns
skäl som talar för att sänka pensionsåldern
för många grupper — det gäller
inte bara kroppsarbetarna utan många
andra inom de tunga yrkena. Bakgrunden
för en sådan åtgärd är emellertid
inte så ljus som herr Eric Carlsson vill
göra gällande.

Jag vill erinra om vad utskottet anför
i utlåtandet: »Antalet ålderspensionärer
uppgick i februari 1968 till ca
900 000, varav ca 29 000 tagit ut pensionen
före 67 års ålder. Enligt prognoser
kommer befolkningsandelen
över 67 år att öka. År 1970 beräknas
antalet personer över denna ålder till
ca 960 000 och år 1980 till ca 1 220 000.»

Beloppet 650 miljoner, varmed enligt
utskottsutlåtandet kostnaderna
skulle öka för ett år, gäller det antal
pensionärer vi nu har. Siffran har utskottet
fått av riksförsäkringsverket,
och vi har inom utskottet ingen anledning
att betvivla dess riktighet.

Frågan om en allmän sänkning av
folkpensionsåldern har vid åtskilliga
tidigare tillfällen behandlats, men så
sent som i fjol avslog riksdagen motioner
av samma innebörd som de förevarande.
Riksdagen har bl. a. uttalat
att en sänkning av pensionsåldern måste
vägas mot angelägenheten av andra
förbättringar för folkpensionärerna.
Riksdagen har vidare hänvisat till de
utlovade folkpensionshöjningarna fram
till den 1 juli 1968 samt till den inom
pensionsförsäkringskommittén pågående
utredningen om standardförbättringar
för folkpensionärer efter nämnda
tidpunkt.

Herr Eric Carlsson talade även om
semestrar osv. Det är givetvis en samhällsekonomisk
fråga hur man skall
lätta arbetsbördan för de tungt arbetande
grupperna. Det finns många vägar
att gå. Man kan ytterligare förkorta
deras arbetstid, och man kan även förlänga
semestern. Vilken väg man kom -

Nr 20

Fredagen den 26 april 1968

Om sänkt pensionsålder
mer att gå har inte i och för sig med
denna fråga att göra men kan givetvis
diskuteras i detta sammanhang.

Herr Carlsson räknade upp en mängd
länder som hade lägre pensionsålder,
däribland Finland. Jag känner inte närmare
till pensionsnivåerna i de övriga
nämnda länderna, men jag känner mycket
väl till pensionen i Finland. Den är
ungefär 60 procent av vår pensionsnivå,
även relativt sett, om man tar
hänsyn till penningvärdet.

Detta är en bedömningsfråga mot
bakgrunden av de kostnader som skulle
åsamkas. Vi vill inte sänka pensionsnivån,
utan vi vill höja den ytterligare
för folkpensionärerna. Om man går
ned i pensionsnivå till cirka 60 procent,
som i ett av de länder som herr
Carlsson åberopade, kan man utan tvivel
ha ännu lägre pensionsålder. Jag
skall inte uppehålla mig vid denna fråga.
Jag vill bara understryka att man
kanske i framtiden får utreda denna
fråga ur flera synvinklar. För att en
sänkning skall kunna genomföras en
gång i framtiden måste man också ta
upp resonemanget om en eventuell höjning
för de grupper som herr Eric
Carlsson ansåg vara gynnade.

Med det anförda, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till andra lagutskottets
utlåtande.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Med anledning av det
sista som herr Wanhainen sade vill jag
bara göra den kommentaren alt det är
egendomligt att i ett fackförbund, skogsarbetarförbundet,
där medlemmarna
har eu pensionsålder inom den allmänna
pensioneringen på 67 år, hade man
en pensionsålder av 60 år som man
höjde till 63 år. Varför höjde man inte
till 67 år, herr Wanhainen? Då hade
man ju fått den rättvisa som man eftersträvar.

Herr Wanhainen säger att man kan
tänka sig att höja pensionsåldern för
andra grupper. Men är man beredd att

höja till 67 år? Vad tror herr Wanhainen
som fackföreningsmän? Jag har
också sysslat med förhandlingar. Tror
herr Wanhainen att det finns några
som helst möjligheter att få de grupper
som nu har 65 års pensionsålder att
acceptera en höjning till 67 år? Vi har
ganska stora svårigheter i dag, såsom
man agerar på arbetsmarknaden, när
det gäller att finna en gemensam pensionsålder
av 65 år — det tror jag herr
Wanhainen håller med om. Den solidariska
politiken i detta land när det gäller
människornas ställning räcker inte
så långt utöver den egna plånboken och
de egna förmånerna. Det har erfarenheten
lärt oss.

När det gäller de breda lagren, de
människor som går tidigast ut i arbetslivet,
som har det tyngsta arbetet där
kroppen förslits, som har den längsta
arbetstiden och där arbetsinsatserna
ofta sträcker sig över 50 år, är det väl
då egendomligt att de människorna
skall vänta längst på att få pension? Då
säger man: Vi har inte råd att sänka
pensionsåldern, därför att då skulle det
bli lägre pensioner för övriga grupper.
Jag vill säga som jag sagt många gånger
förr här i kammaren: Har man gjort
en arbetsinsats under nära nog 50 år,
bör väl denna arbetsinsats rimligen
räcka både till en högre pension än
den man har i dag och till en sänkning
av pensionsåldern med två år.

Det är i dag precis ett år sedan vi
diskuterade denna fråga senast. Och
i dag är det fem dagar till den 1 maj.
Den dagen skall Yngve Persson — han
är inte här i kammaren nu -— och
många andra gå ut och demonstrera
och samlas kring paroller. Då skall
socialdemokratiska statsråd och riksdagsmän
resa omkring i landet och
lägga ut texten om sin egen förträfflighet,
höll jag på att säga. Det skulle vara
värdefullt om man då också studerade
banderollerna i förstamajdemonstrationerna.
Jag har sett en och annan gång
att det finns paroller, där man reser
bestämda krav på att pensionsåldern

Fredagen den 26 april 1968

Nr 20

skall sänkas. Det är troligt att dessa
krav kommer att öka i landet, och från
den utgångspunkten kanske det hade
varit riktigt att detta ärende behandlats
i utskottet och kammaren efter den
1 maj. Då hade den kallsinnighet som
frågan har mött kanske kunnat förbytas
inte bara i ljumhet utan i en vilja
att samlas kring en lösning för att få
en sänkt pensionsålder.

Vi skall vara medvetna om — och
det tror jag att herr Wanhainen och
många andra är — att det finns en
ganska stark bitterhet på många håll
ute i landet över att denna gamla klassgräns
mellan kroppsarbetare och andra
människor i samhället skall finnas
kvar.

Jag skulle kunna fortsätta denna diskussion
ytterligare, herr talman, men
det är ju fredag. Jag såg på voteringssiffrorna
nyss att ganska många är
frånvarande, och drar vi ut debatten
för långt löper vi risken att ännu flera
blir frånvarande och kammarens anseende
sjunker. Av den anledningen,
herr talman, skall jag inskränka mig
till detta, men jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr WANHAINEN (s):

Herr talman! Jag vill påpeka för herr
Carlsson att det ändå, som utskottet
säger, är ganska lönlöst att sätta i gång
en parlamentarisk utredning i ett ärende
där man är på det klara med att
man inte kan föra frågan i hamn ekonomiskt
under de närmaste åren.

Jag har i mitt första inlägg citerat
siffror som visar hur antalet folkpensionärer
från 67 år och uppåt stiger.

Enligt nuvarande lagstiftning finns
givetvis möjligheten att göra förtidsuttag,
vilket också nämns i utlåtandet,
men detta innebär som alla känner till
en minskning av pensionen med 0,6
procent för varje månad. Detta är givetvis
i och för sig inte bra, men man
har inte kunnat lösa denna fråga på
annat sätt.

5 Första kammarens protokoll 1968. Nr 20

Om sänkt pensionsålder

Därtill kommer att det givetvis för
sådana som skadats i skogsarbetet eller
blivit invalider på grund av dåliga ryggar
etc. finns ganska stora möjligheter
att erhålla förtidspension eller sjukpension.
Man har försökt komma till rätta
med detta problem genom generösare
tillämpning. Hur det ute i praktiken
alla gånger sker vågar jag inte säga,
men andra lagutskottet har i alla fall
flera gånger skrivit att man inte enbart
skall ta hänsyn till den medicinska indikationen
utan att man också skall
väga ihop andra omständigheter, bl. a.
möjligheterna för vederbörande att få
arbete och utkomst inom det område
där han befinner sig.

Jag bär inget mer att tillägga, utan
jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Herr Wanhainen har
inte alltför stora anspråk på solidaritet,
när han säger att det var solidaritet,
då man höjde pensionsåldern från
60 till 63 år för en del men bibehöll 67
år för skogsarbetarna och när han försvarar
att man skall bibehålla denna
pensionsålder för skogsarbetarna. Det
ligger 4 år emellan, herr Wanhainen.
Jag är inte alls imponerad av detta utslag
av solidaritet, i varje fall inte när
man ser det i det större sammanhanget.

Herr Wanhainen säger att vi inte kan
utreda frågan för att det skulle kosta
för mycket pengar att genomföra reformen
och att det därför inte är någon
mening i att företa en utredning.

Vi har här i riksdagen, herr Wanhainen,
upplevt att man genomfört
snabbutredning av reformer, som kostat
så här mycket pengar eller ännu
mera utan att valutan för medborgarna
ändå blev den som vi alla hoppats på.
Det är inte så längesedan vi hade en
sådan reform, och vi har kanske efteråt
allesammans ställt oss litet frågande,
om vi inte hade behövt göra en annan
avvägning av angelägenhetsgraderingen
mellan reformerna och reformtak -

Nr 20

Fredagen den 26 april 1968

Om sänkt pensionsålder
ten. Vi kan fråga oss om inte en sänkning
av pensionsåldern skulle varit mera
angelägen och mera viktig än exempelvis
reformen angående karensdagarna
i sjukförsäkringen. Vi kunde ha
gjort en kompromiss där och kunnat
utjämna en klassgräns genom att införa
en likhet mellan grupperna också på
ett annat sätt.

Herr Wanhainen säger vidare att man
har möjlighet till förtida uttag. Javisst,
men då sjunker pensionen med 7,2 procent
per år — inte bara folkpensionen
utan även ATP-pensionen, ty den som
gör förtida uttag måste göra sådana
både i fråga om folkpensionen och
ATP. Och det är inte bara så att pensionen
sjunker med drygt 7 procent
per år, utan denna lägre pension får
man behålla hela livet. Man får inte
ens del av de standardförbättringar
som genomförs, utan reduceringen består.
Och vi är väl ändå överens om,
herr Wanhainen, att pensionerna i dag
inte är större än att de egentligen inte
tål någon reducering, om pensionärerna
skall klara sig på ett hyggligt sätt.

Herr Wanhainen har diskuterat
skogsarbetare här. Får jag sluta med
att berätta vad en skogsarbetare, ansluten
till herr Wanhainens förbund, sade
till mig vid ett tillfälle. Det var för något
år sedan när jag hade motionerat
i riksdagen i denna fråga. Mannen är
folkpensionär och har varit det sedan
några år. Hans hälsa hade inte varit
den bästa. Men, sade han, tänk om
denna reform med en sänkning av pensionsåldern
med två år hade varit genomförd!
Då hade mitt hälsotillstånd
och min pensionsålder tett sig annorlunda,
ty det var de båda åren mellan
65 och 67 år som tog knäcken på mig
i skogen.

Detta är en realistisk situation för
många människor, herr Wanhainen.
Det är från den utgångspunkten som
jag menar att det finns anledning att
verkligen ta frågan om en sänkning av
pensionsåldern under allvarligt övervägande.

Herr WANHAINEN (s):

Herr talman! Jag är för min del inte
främmande för att det kan finnas grupper
som borde ha en lägre pensionsålder.
Jag vet mycket väl hur det är
för t. ex. skogsarbetare. Men man kan
inte av ekonomiska skäl genomdriva
en generell sänkning av folkpensionsåldern
utan att riskera en sänkning av
pensionens standard.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr andre vice talmannen
enligt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr andre
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 29,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid fru Nilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Fredagen den 26 april 1968

Nr 20

Ja —92;

Nej —15.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 65, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i
vad avser vissa allmänna frågor.

Punkten i

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

66, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom finansdepartementets
verksamhetsområde;

Om sänkt pensionsålder
nr 72, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

77, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde; nr

79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad avser staten
för statens allmänna fastighetsfond;
samt

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1968/69 till byggnadsarbeten

Fredagen den 26 april 1968

64 Nr 20

Om propagandakampanj för avsättning av svenska produkter på den svenska

marknaden

samt inredning och utrustning av lokaler
vid universitet, högskolor m. in.,

varvid utlåtandena nr 66, 68-—73, 75
och 77—80 företogos punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om propagandakampanj för avsättning

av svenska produkter på den svenska
marknaden

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 82, i anledning av motioner
om propagandakampanj för avsättning
av svenska produkter på den svenska
marknaden.

I de likalydande motionerna 1: 617,
av herr Ottosson m. fl., och II: 775, av
herr Magnusson i Borås m. fl., hade anhållits,
att riksdagen måtte besluta bevilja
ett anslag under tionde huvudtiteln
på 300 000 kronor för budgetåret
1968/69 att användas för en propagandakampanj
i syfte att främja avsättningen
av svenska produkter på den svenska
marknaden under mottot »Satsa på
Sverige».

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 617 och II: 775.

Reservation hade anmälts av herr
Ottosson (h), som dock ej antytt sin
mening.

Herr OTTOSSON (li):

Herr talman! Till statsutskottets utlåtande
nr 82 har jag fogat en blank
reservation för att något få kommentera
anledningen till motionerna 1:617
och II: 775 avseende en propagandakampanj
för avsättning av svenska varor
på den svenska marknaden.

I motionerna har vi pekat på det nuvarande
sysselsättningsläget, som givetvis
till en del är beroende av den kon -

junkturnedgång som började 1966 men
även är att hänföra till det höga kostnadsläge
som svensk industri i dag har
att kämpa med gentemot den utländska
konkurrensen. Även om man i dag på
vissa håll talar om en svängning i konjunkturen
torde denna troligen inte
komma i sådan takt att vi inte får räkna
med ytterligare besvärligheter. Mina
kontakter med speciellt den mindre
och medelstora industrin ger mig en
ganska negativ bild av utvecklingen
under den närmaste tiden. Ett stort antal
företag inom olika branscher har
under de senaste åren haft sådana
driftsresultat att man i stor utsträckning
fått använda tidigare samlade reserver
för att kunna leva vidare. Men
när utvecklingen ekonomiskt går bakåt,
går det fortare än man anar och utgör
ett verkligt bekymmer.

Utan att vilja göra någon svartmålning
av dagens situation tror jag att vi
skall vara inställda på att ytterligare
ett antal företag kommer att försvinna
på grund av ekonomiska svårigheter
och därmed förorsaka en påspädning
av antalet friställda. Att många av dessa
företag ser sin ekonomiska möjlighet
att fortsätta verksamheten försvinna
beror inte alltid på att företaget är orationellt
ur produktionssynpunkt, utan
i många fall på det förhållandet att det
inte kan klara konkurrensen med från
låglöneländerna importerade varor.
Detta förhållande att inte få konkurrera
på något så när lika villkor har
drabbat vissa branscher hårt, t. ex. textil-
och läderbranscherna. Allteftersom
tiden går kan vi konstatera hur dessa
länder börjar göra inbrytningar i allt
fler branscher och därmed skapa ökade
problem för den svenska företagsamheten,
som i och för sig är konkurrenskraftig
men inte kan slåss mot priser
som inte är kalkylmässigt anpassade
utan i många fall bestäms av politiska
instanser.

Utskottets majoritet har i utlåtandet
pekat på vår liberala handelspolitik

Fredagen den 26 april 1968

Nr 20

Om propagandakampanj för avsättning av svenska produkter på den svenska

marknaden

och att vi tagit aktiv del i arbetet på
att sänka tullar och avskaffa handelsbarriärer
av olika slag. Motionärerna
har här ingen annan uppfattning än
utskottet men anser att Sveriges tolkning
av de bestämmelser som rör våra
internationella överenskommelser inte
bör tolkas liberalare av oss än av de
länder vi har affärer och avtal med.
Om man gör en internationell jämförelse
är det inte svårt att konstatera,
att vi i detta sammanhang är särskilt
generösa. .Tåg anser nog att vi skall vara
generösa men inte i en sådan utsträckning
framför andra handelspartners att
vi sätter stora delar av vår företagsamhet
på spel.

De motioner som behandlas i utlåtandet
har inte kommit till av en slump,
utan bakom desamma ligger en ärlig
avsikt att peka på ett problem, som i
dag är en realitet för många. Jag skall
inte gå närmare in på hur länder i vår
omedelbara närhet, t. ex. Danmark och
England, har uppmärksammat problemen
och även föranstaltat om åtgärder,
trots att dessa länder väl har samma
internationella överenskommelser
som vårt land. Jag kan bara konstatera
att flera länder i en bekymmersam situation
gör ansträngningar för att se
om sitt hus.

Herr talman! Även om företagarna är
speciellt bekymrade över utvecklingen,
delas detta bekymmer av de anställda,
som har fått tillfälle att konstatera att
en god arbetsinsats i ett rationellt företag
inte hjälper när importerade varor
av motsvarande kvalitet erbjudes på
den svenska marknaden till priser som
inte täcker material- och arbetslönekostnader.

Jag fick för en tid sedan en förfrågan
från ett fackförbund i min hemort.
Fackförbundet undrade om jag ville
medverka i en uppvaktning inför handelsministern
för att klarlägga de problem
som gällde den branschen visavi
importen. Jag ställde mig givetvis gärna
till förfogande, men fackförbundet

fick inte respons hos sina överordnade.

Jag har en personlig erfarenhet av att
en kampanj, som i början av 1930-talet
gick fram under devisen »Köp svenska
varor», hade en positiv inverkan på
köpinriktningen. I en dagstidning år
1932 fick jag se en helsidesannons, där
ett av våra största varuhusföretag meddelade,
att det var intresserat av att se
kollektioner av svenska varor inom ett
antal varugrupper. Jag var då en mycket
ung företagare, och det var en mycket
besvärlig tid, betydligt svårare än
dagens situation. Jag sökte upp företaget
och fick eu order, som var ganska
betydande och som utgjorde en ersättning
för tidigare importerade varor.
Jag kunde därigenom hålla mitt lilla företag
vid liv, trots rådande besvärligheter.
Att jag fick ordern tillskrev jag
helt den nämnda kampanjen.

Det är alltså många faktorer som har
legat till grund för motionskravet »Satsa
på Sverige» och därmed även för
kravet att satsa på turismen i vårt land
i högre grad än vad som nu är fallet.

Jag tror emellertid att motionärerna
inte alls är bundna vid den slogan som
föreslagits i motionerna, nämligen »Satsa
på Sverige». Vi kan lika gärna gå
fram under parollen »Satsa på kvalitet»,
som i de flesta fall är liktydigt med att
man köper svenskt.

Det har ofta i diskussioner ute i landet
hänt att konsumenter har klagat
över varukvaliteten och svårigheten att
få rättelse vid felaktigheter. I praktiskt
taget alla dessa fall har det rört sig om
importerade varor, som visserligen har
varit billiga i pris, men som kanske har
fått kastas efter kort tids användning
på grund av att service inte har funnits.
Köpet har därmed blivit ett oförmånligt
köp. Om konsumenten i större
utsträckning försäkrade sig om service,
reparation,smöjlighet och reservdelar
innan en vara inköptes, skulle han eller
hon inte bli sittande fast utan korrektionsmöjligheter.
Konsumenten skulle
kanske i en sådan situation föredra

Nr 20

Fredagen den 26 april 1968

Om propagandakampanj för avsättning
marknaden

en något dyrare kvalitetsprodukt av
svenskt fabrikat. Även detta är angelägenheter
som kan påtalas i en kampanj
och som kan ha positiv inverkan på
intresset för svenska varor.

.lag vill till sist, herr talman, framhålla,
att jag beklagar remissinstansernas
ställningstagande till den föreslagna
kampanjen. Jag kan bara hoppas att vi
på andra vägar kan aktualisera denna
fråga, som just i dagens situation borde
ha stor aktualitet.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Det kanske står ett lätt
skimmer av Don Quijote och Sancho
Panza över motionärer som drar i härnad
mot ett mäktigt och så gott som enhälligt
statsutskott, men herr Ottosson
och jag får ta den risken. Vem som är
den ena och vem som är den andra av
vapenbröderna lämnar jag därhän.

När våra motioner avfattades i januari,
var vi fulla av förtröstan och tro på
vårt eget initiativ. Vi trodde oss därmed
tjäna den fulla sysselsättningens sak och
lämna vårt bidrag till att bekämpa den
växande arbetslösheten genom parollen
»Satsa på Sverige». Vår tanke var bl. a.
att vi genom en reklamkampanj för
svenska produkter iskulle åstadkomma
att svenska arbetstagare skulle stanna
på sina gamla arbetsplatser i produktionslivets
tjänst. Särskilt gällde detta
det område där hotet var störst mot sysselsättningen,
nämligen hemmamarknadsindustnierna.
Vi tänkte oss att
många husmödrar gärna skulle köpa
svenskt om de fick klart för sig att de
därmed gagnade sina mäns och sina söners
arbetstillfällen.

Som herr Ottosson närmare utvecklat,
syftade vi med mottot »Satsa på Sverige»
eller »Köp svenskt» inte längre än
till kvalitet och till att vi bör köpa
svenskt när det är bäst och billigast. Vi
fann förebilder i kampanjer med mot -

av svenska produkter på den svenska

svarande syfte i Danmark och England,
som satts i gång med mycket stor
kraft.

Men vi har slagit våra pannor blodiga
mot praktiskt taget hela det etablerade
Organisations-Sveriges massiva ogillande.
Så får man inte göra och säga, pojkar,
framhåller man. Att satsa på Sverige
är ekonomisk nationalism, slungar
man oss i ansiktet. Det anses tydligen
vara ett fult ord. Vi hade till nöds kunnat
förstå dem som säger att statsbidrag
för sådana ändamål lämpligen inte bör
komma i fråga, men ogillandet har gällt
själva principen. De främsta väktarna
på muren, mina synnerliga vänner i
Sveriges grossistförbund, uttrycker det
så här: »Det måste vara lika angeläget
för vårt land att bekämpa uppkomsten
av frivilliga mot utrikeshandeln riktade
kampanjer som att vända sig mot otillbörliga
ingripanden av egentliga handelshinder
i form av förhöjda tullar eller
importrestriktioner.» Det är en av
ekonomisk nationalism färgad kampanj
som motionärerna syftar till, och det
ogillar Grossistförbundet. Jag tycker
nog att motståndarna här slagit in öppna
dörrar.

Herr talman! Jag har på hemmaplan
utan samvetsbetänkligheter medverkat i
kampanjer som »Finn Finland» och i
franska veckor och italienska veckor,
och jag har deltagit i en isvensk vecka i
Diisseldorf, där vi verkade för försäljning
av svenska varor på den västtyska
marknaden. Det var alldeles i sin
ordning. Ingen hade något att erinra.
Statsmakterna engagerar sig ekonomiskt
med stora belopp för kampanjer i USA
för att där verka för avsättning av
svenska produkter. All prominens i detta
land engageras för det ändamålet.
Det är all right, ty då verkar man för
avsättning av svenska varor utomlands,
men den som vill verka för avsättning
av svenska varor i Sverige, för att därmed
gagna den inhemska sysselsättningen,
gör sig tydligen skyldig till en dödssynd
mot internationalismens och den

Fredagen den 26 april 1968

Nr 20

Om propagandakampanj för avsättning av svenska produkter på den svenska

marknaden

ekonomiska liberalismens heliga ande.
Jag frågar: Var finns logiken i detta
dubbeltungade tal?

Det är endast att beklaga att det i dag
inte är tillåtet att satsa på Sverige eller
uppmana svenska folket att köpa
svenskt när det är bäst och billigast.
Hade vi vunnit gehör för denna tanke,
hade kanhända många arbetstillfällen
kunnat säkerställas och ett värdefullt
bidrag lämnas till arbetsmarknadspolitiken.
Vi är besvikna, herr talman, att
principerna är viktigare än sysselsättningen.

Jag tillåter mig trots alla ogillanden
att yrka bifall till motionerna. Jag kommer
inte att begära votering.

Herr PETERSSON, BERTIL (s):

Herr talman! Jag blev litet konfunderad
av herr Ottossons anförande. Vi har
ju faktiskt varit helt överens i statsutskottet
när det gäller klämmen om avslag
på motionerna, detta mot bakgrunden
av den behandling motionerna varit
föremål för.

Vi har låtit motionerna genomgå en
ovanligt omfattande remissbehandling,
och resultatet är att samtliga remissinstanser
utom Skånes handelskammare
har avstyrkt motionerna. Yttranden har
avgivits av bl. a. kommer.skollegium,
Kooperativa förbundet, Landsorganisationen
i Sverige, Sveriges grossistförbund,
Sveriges industriförbund, handelskammaren
i Göteborg och Stockholms
handelskammare, och samtliga
bär kommit fram till ett avstyrkande.

Jag vill citera vad Stockholms handelskammare
yttrar: »Det står givetvis
enskilda intressen fritt att söka kollektivt
verka för köp av det egna landets
produkter. Enligt Handelskammarens
mening bör emellertid statsmakterna
avhålla sig från att engagera sig i dylik
propagandaverksamhet. Även om andra
industriländer i vissa fall driver en
motsatt politik, bör Sverige söka tillämpa
en klar handelspolitisk linje jämväl

på detta område. I längden torde vi vara
mest betjänta härav. Erfarenheterna
av liknande propagandakampanjer,
uppföljda av statliga märknings- och
andra regler, i samband med krisen i
slutet av 1920- och början av 1930-talen
visar den begränsade effekten av åtgärder
av detta slag.»

Det var mot bakgrunden av sådana
remissyttranden och då vi även i övrigt
var helt övertygade om att Sveriges liberala
handelspolitik är den enda riktiga
vägen, som utskottet enhälligt kom
fram till att avstyrka motionerna.

Jag ber, herr talman, med det anförda
att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det djupa berättigandet
i de föreliggande motionerna bottnar
naturligtvis i situationen på vår arbetsmarknad.
Man började genom statligt
klart fixerade åtgärder »överflytta»,
dvs. friställa, arbetskraft inom jordbruket
och fortsatte med de industrigrenar
som producerar speciellt för hemmamarknaden.
Textilindustrin har nämnts,
vi kan också nämna läder- och kemisk
industri. Dessa industrier med avsättning
på hemmamarknaden för 85 procent
av sin produktion ställdes fria för
utländsk konkurrens genoin den stormarknadspolitik
soin vi redan blivit
delaktiga av. Resultatet har jämte konjunkturerna
verksamt bidragit till att
skapa ett läge på arbetsmarknaden som
ger oss anledning till bekymmer i högre
grad än på mycket länge.

Jag slår fast att den förda politiken
inte innebär någon klar linje; det vill
jag säga till utskottets ärade talesman
— linjen är så oklar som den vara kan.
Vi har däremot en klar exportprotektionistisk
linje i förhållande till utlandet
i form av krediter och statliga garantier
trots talet om frihandel. Kulmen
på det hela är det förslag till mervärdeskatt
som föreligger och som innebär

Nr 20

Fredagen den 26 april 1968

Om förbättrade arbetsförhållanden för polisnämnderna

att hemmamarknadens konsumenter får
betala subvention för att exportindustrin
skall få ut sina produkter. För att
utlänningarna skall få köpa billigt så
beskattar man produktionen inom landet.

Jag tycker att det finns goda skäl för
motionerna, och jag är inte ensam inom
mitt parti om den uppfattningen. Om
det blir votering, kommer flera av oss
att rösta för motionerna om propaganda
för att »köpa svenskt».

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 36, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 19 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. m. jämte motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats
till bevillningsutskottet.

Vad utskottet i detta betänkande hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 21, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 19 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., såvitt
avser anslag till kompensation för bensinskatt
till rennäringen, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 30, i anledning av motioner angående
ändring av den s. k. 21-årsregeln
i studiehjälpsreglementet;

nr 31, i anledning av motioner om ersättningen
från den allmänna försäk -

ringen för resekostnader i samband med
sjukvård; och

nr 32, i anledning av motioner om
kostnadsfritt tillhandahållande av vissa
läkemedel.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 20, i anledning av motioner rörande
ersättning till skogsägare på grund
av storm- och snöskador; samt

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till
byamännen i Vitsaniemi by för bestridande
av rättegångskostnad jämte motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om förbättrade arbetsförhållanden för
polisnäinnderna

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 29, i anledning
av motioner angående polisnämndernas
arbetsförhållanden samt angående tillståndsgivningen
beträffande demonstrationer.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats

1) de likalydande motionerna 1:445,
av fru Diesen m. fl., och II: 549, av fru
Heurlin in. fl.,

2) motionen 11:339, av herr Sjönell
och herr Johansson i Växjö,

3) motionen II: 378, av herr Wiklund
i Stockholm,

4) motionen 11:545, av herr Adamsson
m. fl., samt

5) motionen 11:858, av herr Lindkvist
m. fl.

I motionerna 1:445 och 11:549 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om förslag
för förbättring av polisnämndernas
arbetsmöjligheter.

Fredagen den 26 april 1968

Nr 20

Om förbättrade arbetsförhållanden för polisnämnderna

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1) att de likalydande motionerna I:
445 och 11:549 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2) att motion 11:378 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

3) att motion II: 545 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

4) att motion 11:339 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

5) att motion II: 858 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation, vid punkten 1, hade anförts
av fru Ilultell (h), fru Diesen (li)
och herr Nilsson i Bästekille (h), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 1 hemställa, att riksdagen med
bifall till de likalydande motionerna I:
445 och 11:549 i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om förslag för förbättring
av polisnämndernas arbetsmöjligheter.

Fru DIESEN (h):

Herr talman! Frågan om polisnämndernas
verksamhet har vid flera tillfällen
diskuterats i denna kammare, trots
att denna verksamhet i sin nuvarande
utformning inte har pågått mer än ett
par år. Redan detta visar att förhållandena
inte är så tillfredsställande.

Motioner har från högerhåll väckts
såväl tidigare som vid årets riksdag om
förbättrade arbetsförhållanden för polisnämnderna.
De i år väckta motionerna
behandlas i allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 29.

Utskottet erinrade i sitt utlåtande i
fjol bl. a. om polisnämndernas uppgift
att verka för ett förtroendefullt förhållande
mellan polis och allmänhet, och
anslöt sig till den av rikspolisstyrelsen
uttalade uppfattningen att ytterligare
organ för samarbete inte erfordrades
utan att verksamheten borde byggas ut
inom ramen för den nuvarande orga -

nisationen. I år skriver utskottet att det
genom rikspolisstyrelsens försorg pågår
en inventering av erfarenheter, och
man tror att det kommer att framföras
olika förslag till förbättring av nämndernas
arbetsmöjligheter. Utskottet vill
nu avvakta och hoppas att det så småningom
skall vidtagas några åtgärder.

Motionärerna tycker inte att det svaret
är tillfredsställande, utan vi har avgivit
en reservation i vilken vi yrkar
att utskottets skrivning skall få följande
lydelse: »Utskottet finner polisnämndernas
hittillsvarande möjligheter att
fullgöra sina viktiga arbetsuppgifter
som ett kontaktorgan mellan polisen
och allmänheten alltför begränsade och
anser att en skyndsam förbättring av
nämndernas resurser bör komma till
stånd. Utskottet tillstyrker därför bifall
till de likalydande motionerna 1:445
och II: 549.»

Den lag som reglerar polisnämndernas
verksamhet är ganska oklar i sin
utformning. Där står att polisnämnd
skall finnas för samråd med polischefen
i frågor av mera allmän betydelse
för distriktets polisväsende. Polisnämnden
skall för polischefen framlägga de
förslag och eljest anföra de synpunkter
som nämnden finner påkallade för att
inom polisdistriktet främja ett förtroendefullt
förhållande mellan polisen
och allmänheten.

Dessa bestämmelser måste tolkas så
att det är polisnämnden som skall ta
initiativ till överläggning med polischefen.
Det förutsätter ju en aktivitet från
nämndens sida som kräver tillgång till
fast anställd personal, något slags kansli.
Man kan väl inte i så komplicerade
frågor som de som rör polisväsendet
låta ett antal förtroendemän komma tillsammans
och handlägga ärenden som
inte har beretts i någon tidigare instans.
Det strider mot alla vedertagna
principer inom den kommunala förvaltningen.

Polisnämnderna saknar också såväl
statliga som kommunala anslag för att
kunna bedriva någon dylik utrednings -

Nr 20

Fredagen den 26 april 1968

Om förbättrade arbetsförhållanden för polisnämnderna

verksamhet. Vi finner det nödvändigt
att man ställer erforderliga resurser till
polisnämndernas förfogande, ty om det
nuvarande förhållandet skall fortsätta
kommer nämndens betydelse att reduceras,
och det blir en allmän passivitet.

De förslag och synpunkter nämnden
skall framlägga för polischefen skall
»främja ett förtroendefullt förhållande».
Vad som menas med »ett förtroendefullt
förhållande» blir ju en fråga
för den politiskt valda polisnämnden
att avgöra. Men »främja» måste väl i
det sammanhanget i alla fall tolkas som
något slag av aktiva åtgärder, inte bara
som ett rent avlyssnande av polischefens
synpunkter. Polisnämndens initiativskyldigheter
finns inte reglerade. Det
finns inte föreskrivet att det skall hållas
ett visst antal sammanträden per år.
Däremot stadgas i instruktionen för polischefer
att de minst två gånger varje
år skall samråda med polisnämnden.
Där pekar man särskilt på tre olika slags
frågor, i vilka polischefen har skyldighet
att inhämta nämndens synpunkter.
Det gäller indelning i polisdistrikt, ändring
i polisdistriktets arbetsorganisation
och förslag till utgifter.

Polischefens skyldigheter gentemot
polisnämnden är alltså ganska klart definierade,
men instruktionen för polisnämnden
är inte lika klar. För att samrådet
mellan polischefen och nämnden
skall bli reellt fordras ju att man samråder
innan beslut är fattade, så att det
inte blir någon information i efterhand.
Det bör därför stadgas att ett visst antal
sammanträden med polisnämnden
skall hållas och att samråd skall äga
rum innan beslut i viktiga frågor fattas,
och man bör ställa resurser till förfogande.
Polisnämndernas svårigheter beror
ju på bristfälliga resurser och på
uppenbar oklarhet i lagstiftningen.

Med hänsyn till vad jag här har framfört
her jag, herr talman, att få yrka
bifall till den reservation som finns fogad
till detta utlåtande.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Motionärerna och reservanterna
önskar att få bättre arbetsmöjligheter,
som det heter, för polisnämnderna.
Därmed åsyftas väsentligen resurser
på kanslisidan, sekreterarhjälp
och liknande. Utskottet bär erinrat om
att polisnämnderna bör kunna göra en
insats för att verka för ett förtroendefullt
förhållande mellan polis och allmänhet
på det lokala planet och att
man därvid väl kan överväga sådana
åtgärder som reservanterna föreslår i
fråga om kanslihjälp.

Men vad som sker är att rikspolisstyrelsen
håller på med en stor enkät om
erfarenheterna från polisnämndernas
arbete under de senaste två åren. Enkäten
inleddes förra året, och rikspolisstyrelsen
säger att man räknar med att
resultatet skall kunna framläggas under
året och att man för närvarande inte
är beredd att dra några slutsatser som
kan belysa motionärernas synpunkter
på polisnämndernas verksamhet. Rikspolisstyrelsen
önskar därför inte biträda
motionärernas hemställan. Vi har oss
bekant att materialet kommer att framläggas
inom kort. Rikspolisstyrelsen
skall då redovisa materialet för Kungl.
Maj :t med de eventuella förslag som
rikspolisstyrelsen finner lämpligt att
framlägga.

I det läget har utskottets majoritet
inte ansett att man bör begära en särskild
utredning om dessa frågor, utan
man bör i första hand avvakta rikspolisstyrelsens
enkät och de förslag som
den kan föranleda. Även om riksdagen
skulle beställa en utredning nu, är det
inte rimligt att tänka sig att Kungl.
Maj:t skulle tillsätta denna, när man
vet att rikspolisstyrelsens förslag är i
faggorna. Detta har varit utgångspunkten
för utskottets ställningstagande.

■lag hemställer om bifall till utskottets
utlåtande, herr talman!

Fru DIESEN (h):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Möller säger att rikspolissty -

Fredagen den 26 april 1968

Nr 20

Om förbättrade arbetsförhållanden för polisnämnderna

relsen håller på med en enkät. Men när
man ser det frågeformulär som rikspolisstyrelsen
skickat ut till polisnämnderna,
så blir man inte särskilt imponerad.
Det har inte alls samma omfång
som de frågeformulär som riksdagsledamöterna
ibland blir ombedda att ifylla.

Det är ett papper på två sidor, som
upptar sex frågor, men den sjätte gäller
bara »övriga erfarenheter». I den första
frågan vill man ha svar på hur många
gånger nämnden sammanträtt. Frågan
nummer två lyder: Vilka förslag för att
främja ett förtroendefullt förhållande
mellan polisen och allmänheten har av
polisnämnden framlagts till polischefen?
Som jag redan tidigare sagt saknar
polisnämnderna resurser att penetrera
dessa frågor.

Det är också symtomatiskt att polisnämnden
i vår huvudstad säger att man
inte kunnat framföra några direkta,
konkreta och realiserbara förslag. Man
kan vidare av detta formulär, när man
ser att det bara är ett par centimeter
som man har lämnat som utrymme för
svaren, dra den slutsatsen att man knappast
kan vänta sig några mera genomgripande
oah utarbetade förslag.

Statsrådet Kling omtalade i ett interpellationssvar
i denna kammare i januari
förra året att rikspolisstyrelsen förberedde
denna enkät. Han uttalade att
de föreskrifter som nu gäller ger polisnämnderna
goda möjligheter till ett förtroendefullt
samarbete mellan polischefen
och allmänheten. När man penetrerat
denna enkät, sade justitieministern,
finns det anledning överväga om några
jämkningar i nuvarande ordning kan
anses motiverade.

Situationen beträffande polisen är
synnerligen bekymmersam för Stockholms
del. I går kunde vi i tidningarna
läsa om katastroflarm från polisledningens
sida. 100 man måste varje dag
avdelas för bevakning av ambassader,
turistbyråer m. m., vilket medför att
stora områden i förorterna blir utan
bevakning. Polispersonal från lands -

orten som är ovan vid storstadsförhållanden
måste nu inkallas. Det är sådana
saker som gör att vi inte vill avvakta
några eventuella förslag från rikspolisstyrelsens
sida utan kräver en omedelbar
förstärkning av polisnämnderna.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Polissituationen i Stockholm
hör inte till det ämne vi nu diskuterar,
nämligen tillståndsgivningen vid
demonstrationer.

De kommentarer som här gjorts från
reservanternas sida ändrar inte sakläget,
nämligen att rikspolisstyrelsen just
är i färd med att framlägga resultatet av
sin enkät och att riksdagen rimligen bör
avvakta resultatet av denna och Kungl.
Maj:ts behandling därav. Det kan inte
vara praktiskt att i samma stund hemställa
om en utredning vid sidan av detta
arbete.

Fru DIESEN (h):

Herr talman! Allmänhetens förtroende
för polisen är enligt min uppfattning
ett betydelsefullt inslag i den fråga som
vi nu behandlar.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas
först särskilt angående punkten 1 samt
därefter särskilt rörande utskottets
hemställan i övrigt.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
andre vice talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Nr 20

Fredagen den 26 april 1968

Om förbättrade arbetsförhållanden för polisnämnderna

Fru Dieseli begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 29 punkten 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid fru Dieseli begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —87;

Nej —22.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
detta utlåtande.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1968/
69 till bidrag till de handikappades kulturella
verksamhet;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1968/69 till avsättning till fonden
för idrottens främjande; samt

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1968/69 i vad avser arbetsmarknad
och lokaliseringsstöd m. m. jämte motioner.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 169, till Konungen i anledning
av proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 9 § kommunallagen.

Anmäldes och bordlädes skrivelse
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående anslag till fortsatt
utredning om riksdagens lokalfrågor.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om uppförande
och drift av en seismologislc multipelstation; nr

84, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bidrag till stiftelsen
Skansen jämte motioner;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om vissa markbyten och fastighetsförvärv
i Stockholm m. m.;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
statliga företag jämte motioner;
och

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överföring av aktier
i Kalmar Verkstads AB;

bevillningsutskottets betänkande nr
39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
rätt för Konungen att medge tull- och
skattefrihet m. in. för anläggning som
uppföres vid rikets gräns, m. m.;

Fredagen den 26 april 1968

Nr 20

bankoutskottets utlåtanden:
nr 28, i anledning av motioner om
översyn av exportkreditfinansieringen
m. in.;

nr 30, i anledning av motioner om utredning
angående de mindre företagen
m. in.; och

nr 31, i anledning av motioner om
utredning rörande möjligheterna att tillskapa
regionala investmentbolag;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av motioner angående
ansvar för skada i samband med
kontroll av motorfordon;

nr 27, i anledning av motioner angående
respit vid underlåtenhet att betala
försäkringspremie;

nr 28, i anledning av motion om obligatoriskt
stöldskydd på bilar; och
nr 29, i anledning av motioner om
upphävande av förbudet mot offentlig
nöjestillställning på vissa kyrkliga helgdagar; tredje

lagutskottets utlåtande nr 40, i
anledning av motioner om dels utländsk
medborgares rätt till fritidsfiske, dels
tillstånd till fiske för utländsk gäst vid
turistanläggning;

jordbruksutskottets utlåtande nr 23, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående allmän beredskapsstat för
budgetåret 1968/69, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

31, i anledning av motioner angående
vattenvården i mälarområdet;

nr 32, i anledning av motioner om
förhandlingar med Norge för att förhindra
vattenföroreningar i norra Bohuslän;
och

nr 33, i anledning av motioner om
förbud mot utsläppande i vissa fall av
avloppsvatten i Vättern.

Interpellation ang. viss informations och

upplysningsverksamhet av jordbruksnämndens
konsumentdelegation

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Genom beslut av 1962
års riksdag inrättades jordbruksnämndens
konsumentdelegation. I samband
därmed avvecklades jordbruksnämndens
råd beträffande frågor på jordbrukets
område. Enligt propositionen
skulle konsumentdelegationens uppgift
bl. a. vara att bistå jordbruksnämnden
med råd och upplysningar. Den skulle
vidare »verka till fromma inte bara för
den alltmer dominerande andel av det
svenska folket, som uppträder som enbart
avnämare av jordbrukets produkter,
utan också för producenterna själva
genom upplysningsverksamhet i lämpliga
former, varigenom förståelsen fördjupas
för det svenska jordbrukets problematik
och ställning i Sverige och i
internationellt perspektiv».

På annat ställe i propositionen sägs
att man genom reformen skulle vinna,
att avnämarna av det svenska jordbrukets
produkter, konsumenterna, får en
vidgad förståelse för och insikt i de problem,
som det svenska jordbruket har
att brottas med.

Jordbruksutskottet underströk i sitt
utlåtande betydelsen av konsumentdelegationens
uppgift som informationsorgan
med syfte att fördjupa förståelsen
för jordbrukets problematik.

Av det anförda framgår att riksdagen
vid sitt ställningstagande fäste stor vikt
vid konsumentdelegationens roll som informationsorgan.
Därför vore det av
värde att få en redovisning rörande delegationens
verksamhet på detta område.

Med hänvisning till det anförda ber
jag att till statsrådet och chefen för
kungl. jordbruksdepartementet få ställa
följande fråga:

Vill herr statsrådet inför kammaren
lämna en redogörelse för konsumentdelegationens
informations- och upplysningsverksamhet
under de gångna åren

Nr 20

Fredagen den 26 april 1968

Interpellation ang. värdeminskningsavdrag å skog på tillköpt fastighet Inter -

pellation om ökad hälsoupplysning

med syfte att fördjupa förståelsen för
det svenska jordbrukets problematik
och ställning i Sverige och i internationellt
perspektiv.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. värdeminskningsavdrag
å skog på tillköpt fastighet

Ordet lämnades härefter till herr
LARSSON, NILS THEODOR, (ep), som
yttrade:

Herr talman! Skogsägare har rätt till
skogsvärdeminskningsavdrag om avverkning
utförts så att inte endast tillväxten
utan även en del av värdet av
virkesförrådet vid förvärvet lösgjorts.
Nämnda avdrag fick tidigare enligt
praxis göras för varje fång för sig, om
skogsinnehavet förvärvats genom skilda
fång. Av utslag föregående år från
regeringsrätten framgår emellertid, att
vid beräkning av värdeminskningsavdrag
på tillköpt fastighet skall även
tidigare skogsinnehav medräknas. En
sådan tolkning av gällande bestämmelser
kan för de enskilda skogsägarna få
vittgående konsekvenser. Det kan nämligen
tänkas, att vid avverkning av
skog på den tillköpta fastigheten nämnda
avverkning motväges av förrådsökning
på den gamla fastigheten. Följaktligen
får skogsvärdeminskningsavdrag
inte göras och hela intäkten från avverkningen
kommer att beskattas. Särskilt
i de fall då skogsägaren finansierat
inköpet av den nya fastigheten med
lånade medel ter sig dessa konsekvenser
otillfredsställande. Avsikten torde
nämligen i sådana sammanhang i allmänhet
vara att med de av skogsavverkningen
erhållna pengarna återbetala
lånet i fråga.

Skogsägare som företog kompletteringsköp
innan det ovan nämnda utslaget
av regeringsrätten offentliggjor -

des och avsåg att avverka en viss kvantitet
för att kunna återbetala på grund
av ifrågavarande köp upptagna lån kan
givetvis komma i en särskilt prekär
situation. De ekonomiska kalkyler, på
vilka vederbörande grundat inköpet,
saknar nu underlag. I varje fall är det
rimligt, att sådana övergångsbestämmelser
kommer till stånd att verkningar
av här nämnt slag undvikes.

Det finns emellertid också anledning
se denna fråga från en annan utgångspunkt.
Följden av den nya tolkningen
av bestämmelserna beträffande skogsvärdeminskningsavdrag
kan tänkas bli
större obenägenhet att genom kompletteringsköp
rationalisera jordbruks- och
skogsbruksföretag. Regeringsrättens utslag
ligger sålunda inte väl i linje med
de krav som måste anses böra ställas
på utvecklingen inom jordbrukets och
skogsbrukets område. Mot den bakgrunden
framstår det såsom angeläget,
att åtgärder vidtages i syfte att undanröja
nämnda utslag eller i varje fall
verkningarna av detsamma.

Med stöd av vad som ovan anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få rikta följande fråga:

Är statsrådet beredd vidtaga åtgärder
i syfte att eliminera de olägenheter,
som följer av att vid beräkning av
skogsvärdeminskning å tillköpt fastighet
även tidigare skogsinnehav skall
medräknas?

Även denna hemställan bifölls.

Interpellation om ökad hälsoupplysning

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep)
erhöll nu ordet och anförde:

Herr talman! Ingen oenighet kan råda
om angelägenheten av att genom
olika åtgärder förebygga sjukdomstillstånd.
Det primära motivet för denna
verksamhet är den humanitära aspekten:
att så långt möjligt undvika mänsk -

Fredagen den 26 april 1968

Nr 20

ligt lidande. Därutöver har de stigande
sjukvårdskostnaderna och svårigheterna
att tillgodose behovet av sjukvårdspersonal
understrukit vikten av att alla
möjligheter tillvaratas för att öka våra
insatser på den förebyggande hälsovårdens
område.

Under en lång följd av år har medicinalstyrelsen,
nu socialstyrelsen, bedrivit
en aktiv upplysningsverksamhet
och hävdat behovet av att kraftfulla åtgärder
vidtas för en ökad allmän hälsoupplysning.
Till styrelsen är knuten
en hälsovårdsupplysningscfelegation
(HVUD) med representanter för olika
myndigheter och organisationer. Viss
information lämnas även av statens institut
för folkhälsan, främst i hygienoch
kostfrågor.

I sammanhanget skall även erinras
om det hälsofrämjande arbete som utföres
direkt eller indirekt av folkrörelserna.
Särskilt bör ungdomsorganisationernas
arbete härvidlag framhållas.

Utan att på något sätt förringa betydelsen
av ovan nämnda insatser måste
det sägas, att de varit otillräckliga i
förhållande till det behov som finns.
Starka skäl talar för en vidgning och
intensifiering av hälsoupplysningen.
Denna upplysning måste utformas och
organiseras på ett sådant sätt att den
når och förmår engagera alla medborgare.
Den måste uppfattas som meningsfylld
och skall väcka intresse hos envar.
Den måste kunna referera till självbevarelsesträvan
samtidigt som den
stimulerar solidaritetskänslan.

Hälsoupplysningen måste integreras
i samhällets vitala delar: familjen, skolan,
arbetslivet, försvaret, hälso-, sjukoch
socialvården och fritidsverksamheten.
Mycket görs redan nu på flera
av dessa områden, men väsentligt mer
kan göras. Viktigt är att i ökad omfattning
utnyttja massmedia, som radio,
TV samt dags- och veckopress, för detta
ändamål.

Vad gäller organiserandet av en vidgad
hälsoupplysning synes det lämpligt
att inrättandet av ett särskilt hälsoin -

Interpellation om ökad hälsoupplysning
stitut, med mönster från bl. a. USA,
blir föremål för överväganden. Även
i vårt land skulle det säkert vara av
värde att ha tillgång till ett centralt
organ, som fortlöpande kunde medverka
till och ansvara för en samordnad
framställning av utbildnings- och informationsmaterial
av hög klass för användning
inom olika samhällsfunktioner.

På hälsoupplysningens område är en
samordning angelägen såväl centralt
som regionalt och lokalt. På regionplanet
bör ett vidgat samarbete eftersträvas
mellan sjukvårdshuvudmännen,
länsstyrelsen, försäkringsväsendet, organisationerna
etc. Eventuellt kan detta
samarbete stimuleras genom inrättandet
av en länshälsonämnd. Även på det
primärkommunala planet bör det finnas
något organ som svarar för samordningen
av hälsoupplysningen.

Den ökade konsumtionen av alkohol,
tobak, sötsaker etc. innebär hälsorisker
med återverkningar på vårdbehov och
vårdkostnader. Skatteintäkterna på
denna konsumtion uppgår till flera
miljarder kronor per år. Utan att frångå
principen, att skatteintäkter inte
skall specialdestineras, bör det kunna
sägas, att det belopp som avsätts för
vederbörliga delar av hälso-, sjuk- och
socialvården samt hälsoupplysningen
och forskningen borde stå i större
överensstämmelse med skatteintäkterna
i fråga.

Sammanfattningsvis vill jag betona
angelägenheten av en vidgad och intensifierad
hälsoupplysning. Den bör
integreras i alla vitala delar av samhället
och organiseras på ett effektivt
sätt. Skäl talar för att hälsoupplysningen
handhas av ett särskilt auktoritativt
organ som tillförsäkras goda resurser
för sitt arbete.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få ställa följande frågor:

Anser statsrådet att den nuvarande
hälsoupplysningen är av tillräcklig om -

Nr 20

Fredagen den 26 april 1968

Meddelande ang. enkla frågor
fattning och bedrives på ett ändamålsenligt
sätt?

Avser statsrådet i annat fall vidtaga
åtgärder för att åstadkomma en vidgad
intensifierad samordnad hälsoupplysning? Kammaren

medgav, att ifrågavarande
spörsmål finge framställas.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Larsson, Åke, m. fl. undertecknad motion,
nr 940, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 103, angående effektivisering
och samordning av statens
skogsföretag, m. m.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Ahlmark (fp) till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet:
»Av vilket skäl vägrar Statsrådet
att före sammanträdet med EFTA:s

ministerråd den 9 maj i London besvara
min interpellation, ställd den 12 januari,
om bl. a. Sveriges hållning till
Portugals medlemskap i EFTA och de
åtgärder som inom EFTA:s ram har
vidtagits gentemot Portugal respektive
eventuellt kommer att vidtas vid framtida
överläggningar inom ministerrådet?»;
samt

av herr Strandberg (h) till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet:
»Anser Herr Statsrådet
den nyligen införda och egendomligt
utformade årstaxan för allmänflyget
för begagnande av statens flygplatser
vara tillfredsställande från rättviseoch
säkerhetssynpunkt?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.36.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1968