Nr 20 FÖRSTA KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:20)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 20 FÖRSTA KAMMAREN 1970

23—24 april

Debatter m. m.

Torsdagen den 23 april Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Hubinette (m) ang. uppehållstillstånd för amerikanska

desertörer ............................................ 3

av herr Åkerlund (m) om skydd för sändebud från andra länder
.................................................. 3

av herr Kaijser (m) ang. lokalhistorisk forskning vid universitetsfilialer
............................................ 9

Svar på interpellationer:

av herr Nilsson, Nils, (ep) ang. den framtida verksamheten
vid jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens skolor,
m. .............................................. 11

av herr Larsson, Thorsten, (ep) om åtgärder i anledning av
kronhjortarnas skadegörelse på skog och jordbruk ...... 14

Meddelande ang. enkel fråga av herr Skårman (fp) ang. säkerhetsföreskrifterna
för pyroteknisk industri .................. 15

Fredagen den 24 april

Svar på interpellation av herr Richardson (fp) ang. omfattningen
av det material som redovisas i Kungl. Maj:ts propositioner 16

Svar på enkel fråga av herr Carlsson, Eric, (ep) ang. vägarbeten

i arbetsmarknadsmyndigheternas regi ...................... 20

Anslag för arbetsmarknadsändamål, m. m..................... 22

Anslag till företagareföreningarna, m. m....................... 49

Om stöd till ungdomsorganisationernas tidskrifter och internationella
kontaktverksamhet .................................. 60

Om åtgärder för att minska frekvensen av hjärtinfarkt.......... 64

Interpellation av herr Åkerlund (m) ang. dispens för visst öppethållande
av butiker ...................................... 66

1 Första kammarens protokoll 1970. Nr 20

Nr 20

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 24 april Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 54, ang. anslag i vad avser arbetsmarknad
m. m........................................... 22

— nr 55, ang. anslag i vad avser företagareföreningarna m. m. . . 49

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 27, om stöd till de
fria och frivilliga organisationernas informationsverksamhet,
m. m................................................... 60

— nr 28, om åtgärder för att minska frekvensen av hjärtinfarkt 64

Torsdagen den 23 april 1970

Nr 20

Torsdagen den 23 april

Kammaren sammanträdde kl. 15.00.

Justerades protokollen för den 15
innevarande månad.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen (1966: 158) angående
utvidgad tillämpning av lagen den
22 juni 1939 (nr 299) om förbud i
vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse
av fartyg m. in. och av lagen den
21 mars 1940 (nr 176) med vissa bestämmelser
om fraktfart med svenska
fartyg;

nr 150, i anledning av motioner angående
rätten till ersättning av allmänna
medel vid frikännande dom; och
nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1963: 197) om allmänt
kriminalregister, m. m.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 140, i anledning av motioner om
statlig garanti för att trygga Norrvikens
trädgårdars fortbestånd, m. m.;
och

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående Bidrag till kommunala
avloppsreningsverk m. m. för budgetåret
1970/71 jämte motioner.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 153, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med för -

slag till lag om ändring i sjukvårdslagen
(1962:242) jämte motioner i ämnet.

Ang. uppehållstillstånd för amerikanska
desertörer

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
HOLMQVIST erhöll
ordet för att besvara herr Hiibinettes
(m) fråga angående uppehållstillstånd
för amerikanska desertörer, vilken fråga
införts i kammarens protokoll för
den 9 april, och anförde:

Herr talman: Herr Hiibinette har frågat
mig om jag med hänsyn till de fall
av narkotikabrott som har förekommit
bland amerikanska s. k. desertörer har
för avsikt att ompröva den praxis som
nu tillämpas vid beviljandet av uppehållstillstånd
för sådana personer.

Praxis i dessa ärenden bygger på de
principer som lades fast i regeringens
deklaration i frågan i februari 1969. I
deklarationen sägs att desertörer och
andra krigsvägrare som löper risk att
sändas till tjänstgöring på krigsskådeplats
kommer att få uppehållstillstånd
vid ankomsten i enlighet med tidigare
praxis. I deklarationen uttalas också
att verkställighet av beslut om utvisning
eller förpassning av krigsvägrare
i regel bör uppskjutas tills vidare och
verkställighet av förvisning på grund
av brott medges endast när det är fråga
om grövre brott. Uppskov med verkställigheten
medför självfallet att fortsatt
uppehållstillstånd beviljas.

Prövningen av uppehållstillstånd vid
ankomsten torde i praktiken inte påverkas
av de omständigheter som anges
i herr Hiibinettes fråga. Uppskov med
verkställighet av förvisning på grund
av narkotikabrott har hittills medgetts

Nr 20

Torsdagen den 23 april 1970

Ang. uppehållstillstånd för amerikanska desertörer

i drygt tiotalet fall. De har i huvudsak
avsett narkotikabrott, som oftast i förening
med annan brottslighet har föranlett
högst sex månaders fängelse jämte
förvisningen. Denna praxis följer
enligt min mening de nyss angivna
principerna. Jag är angelägen att framhålla
att hänsyn tas till narkotikabrottens
allvarliga natur vid bedömningen
av om brott kan anses vara av grövre
arl eller ej.

Herr HilBINETTE (m):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
för svaret. Jag är bara ledsen för att
det kommit mig så sent till handa. Det
kom för ett par minuter sedan, och jag
har därför knappast hunnit ordentligt
analysera det.

Vid en hastig genomgång fäster jag
mig dock vid att svaret i stort sett inte
är svar på den fråga som jag ställt. Jag
ställde frågan om statsrådet har för avsikt
att ompröva praxis när det gäller
att bevilja desertörerna uppehållstillstånd,
men såvitt jag kan se av svaret
står det att praxis bygger på principer
från 1969. I den deklarationen sägs det
att desertörer som löper risk att sändas
till tjänstgöring på krigsskådeplats kommer
att få uppehållstillstånd. Det är naturligtvis
ett känt förhållande, och med
den liberala invandringspolitik som vi
för tycker jag att det kan vara rimligt
att ha det ordnat på det sättet.

Vad jag frågade var emellertid om
regeringen tänker ompröva villkoren
för uppehållstillstånd med hänsyn till
att så ytterst få av dem som söker sig
hit verkligen har ett politiskt motiv till
bakgrund, som gör att de tvingas begära
uppehållstillstånd i ett land av
Sveriges karaktär. Det har visat sig, enligt
de utredningar som gjorts, att de
allra flesta har andra avsikter. Då borde
man väl ändå se över principerna
och se om det behövs en bättre kontroll
och en bättre genomgång, innan
man över huvud taget låter dessa desertörer
bli kvar här.

Statsrådet säger nu i sitt svar att förpassning
eller utvisning skall ske först
sedan grövre brott konstaterats. Vad
innebär det? Skall vi verkligen fullt
medvetet ta emot folk, som inte har
för avsikt att hålla sig undan från
tjänstgöring på främmande krigsskådeplatser
utan som vill hålla sig undan
av skäl vilka jag inte har anledning att
här analysera? Om det inte föreligger
sådana skäl att vederbörande söker uppehållstillstånd
för att han vill hålla
sig undan krigstjänstgöring, så bryr sig
tydligen de svenska myndigheterna inte
ett dugg om det. Man tar alla för gott,
låter dem komma in och avvaktar grövre
brottsliga handlingar innan man förpassar
dem ur landet. Detta gör mig
mycket fundersam. Är de som söker
sig hit typer med brottslig belastning
som vill komma hit bara för att driva
affärer och försöka tjäna pengar på
våra stackars ungdomar, eller är det
den miljö vi bjuder dem som gör att
de blir brottslingar? Jag är säker på
att inrikesdepartementet inte har analyserat
denna fråga, men det borde man
göra. Man borde ha klart för sig något
av detta, innan man helt summariskt
låter dem komma in. Jag har ett ganska
digert siffermaterial, men det lönar sig
inte att räkna upp siffror för statsrådet.
Inrikesdepartementet disponerar
naturligtvis samma material, kanske
rent av ett bättre och mera aktuellt. De
siffror jag har tillgängliga är några dagar
gamla, och på rikskriminalen sade
man till mig att dessa siffror förändrar
sig mycket snabbt. Ett svep i Storstockholm
kan förändra bilden, och de
uppgifter jag har är som sagt några dagar
gamla.

Det mest tragiska är att dessa amerikanska
desertörer börjat introducera
någonting som kallas LSD — jag vet
inte vad det är och skall därför inte
ge mig in på någon teknisk beskrivning,
men att döma av uttalanden som gjorts
är LSD det farligaste gift som finns. En
av dessa desertörer hade över 2 400 sådana
kapslar, och var och en av dessa

Torsdagen den 23 april 1970

Nr 20

Ang. uppehållstillstånd för amerikanska desertörer

kapslar var dödande. Polisen lyckades
inte ta reda på 072 stycken av dem. De
finns alltså fortfarande ute i marknaden.
Nu menar tydligen statsrådet enligt
svaret att fram till dess att vederbörande
hunnit ta in narkotika i sådan
mängd skall han få fritt spelrum.
Sedan får man se om detta kan betraktas
som ett grövre brott. Först därefter
skall han förpassas ur riket, .lag anser
att det är en oanständig politik. Jag
undrar hur föräldrarna till de stackars
ungdomar som blivit nedknarkade känner
sig inför ett sådant svar som det
inrikesministern nu lämnat och där
han sagt att tills ett grövre brott skett
gör statsmakterna ingenting. Jag undrar
som sagt om dessa föräldrar kan
vara till freds med sådana förhållanden.

Det finns även andra sidor av denna
sak. Jag tror att våra skattepengar skulle
kunna användas på ett betydligt bättre
sätt. Jag skulle faktiskt vilja fråga
statsrådet om det är värt de pengar vi
får betala att låta dessa desertörer komma
in i landet utan nämnvärd prövning.

Jag ber, herr talman, att få återkomma
om en stund.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag ber först om ursäkt,
om departementet har uraktlåtit
att avge detta svar i tid. Jag beklagar
det. Det är rimligt att herr Hiibinette
skall ha svaret åtminstone en timme i
förväg, vilket har varit praxis. Men
svaret är så kort, att jag ändå tror att
man kan förstå vad det syftar till.

Jag har klargjort den praxis som regeringen
har funnit anledning att knyta
an till. Sedan många, många år har den
som varit krigsvägrare kunnat komma
till vårt land och få rätt att stanna här.
Vi slog fast i deklarationen i februari
1969 att dessa desertörer var att betrakta
såsom sådana krigsvägrare och
alltså fick stanna. Jag tror nog att herr
Hiibinette kommer ihåg deklarationen.

Någon gjorde gällande att det i verkligheten
var fråga om politiska flyktingar,
och det uppstod eu mycket livlig
debatt. Regeringen avvisade den tanken
och förklarade att stadgad praxis
möjliggör för dem att stanna. Det gjordes
också gällande att den som kunde
betraktas såsom politisk flykting, skulle
ha större säkerhet för att få stanna
i landet. Det är nämligen så att den
som betraktas som politisk flykting och
bär fått politisk asyl får stanna kvar
oavsett vad som sedan händer. Han betraktas
som mer eller mindre inlemmad
i samhället.

Vi fann dock anledning alt i deklarationen
göra det uttalandet att avvisning
skulle kunna ske om grövre brott
förekom. Jag har angivit de fall som
regeringen hittills haft anledning att
pröva, och jag har förklarat att det
rör sig om brott som i allmänhet har
föranlett upp till sex månaders fängelse.
Det finns dock ett undantag, där
det var fråga om åtta månaders fängelse.

Jag och mina medarbetare har mycket
noga gått igenom det föreliggande
materialet. Vi har då kommit till att
förseelserna inte varit så allvarliga att
grovt brott kunnat åberopas såsom motiv
för att avvisa.

Jag vill erinra herr Hiibinette om
att vår lagstiftning om narkotika talar
om olika kategorier av brott. Viss befattning
med narkotika och kanske då
särskilt svagare medel kan bedömas
såsom ett lindrigt brott. Även svårare
brott finns angivna när det gäller narkotikatyper
av särskilt allvarlig art. Jag
tror att det ligger ett väldigt stort värde
i att vi kan ha en saklig grund vid
denna bedömning. Det är därför riktigare
att vi följer de principer som vi
hittills har följt och när det gäller lindrigare
fall av brott säger att de inte kan
föranleda en utvisning.

Jag medger att det kan bli bekymmersamt
om samma person begår även
lindrigare brott gång på gång och då
skall kunna påräkna en ständig gene -

Nr 20

Torsdagen den 23 april 1970

Ang. uppehållstillstånd för amerikanska desertörer

rositet från samhället. Jag sätter ett
ännu större frågetecken inför möjligheten
att man, fastän man har befattat
sig med de verkligt farliga medlen, ändå
skall kunna påräkna att få stanna
i vårt land.

Jag har med detta byggt ut den förklaring
som herr Hiibinette saknar i
mitt svar. Jag tror dock att det på ytterligare
en punkt finns anledning att
rikta hans uppmärksamhet på de verkligt
svåra avgöranden som vi står inför.
Skulle vi verkligen säga till en
flykting som kommer hit i dag att han
måste återvända därför att ett betydande
antal personer av den kategori han
tillhör har burit sig illa åt under vistelsen
här i landet?

Svårigheterna är därtill stora alt på
det stadiet kunna avgöra, om de uppgifter
vederbörande lämnar är riktiga
eller om det kan befaras att de är oriktiga.
Detta gäller inte bara den här
gruppen av människor som kommer till
vårt land. Vi möter precis samma problem
när det gäller andra grupper. Jag
kan erinra om de diskussioner som förekommit
om zigenarna. Det har varit
väldigt svårt i vissa fall att klara ut
varifrån de kommit. Man gör ofta gällande
att man kommer från ett land
där man har varit utsatt för svår förföljelse.
Noggrannare studier har ibland
visat att vi blivit felaktigt informerade.
De uppgifter som vederbörande lämnat
har inte varit riktiga.

Det här är svåra frågor, men jag har
givit det beskedet i svaret att när det
giilier ställningstagandet till desertörer
när de kommer hit så skall vi inte ändra
den praxis som vi har fastlagt. Därtill,
herr talman, har jag givit en rad
ytterligare förklaringar till herr Hiibinette.
Att tala om kostnader i det här
sammanhanget tycker jag är helt oriktigt.

Herr HuBINETTE (in):

Herr talman! Jag beklagar att statsrådet
ändå inte kan tänka sig en omprövning.
Efter vad jag kan förstå av

de ytterligare kommentarer som statsrådet
gjort, anser regeringen att man
får låta det vara vid vad det är och att
det är en rimlig ordning. Jag är inte
så säker på att alla delar den uppfattningen.
Jag återkommer till dem som
råkar ut för dessa människors brottsliga
verksamhet. Har föräldrarna till
de ungdomar som råkar illa ut uppfattningen
att det här är rimligt?

Det kunde vara av intresse för kammaren
att höra några siffror ur brottsstatistiken.
De som är fällda till ansvar
genom domstolsutslag är 73 stycken, av
drygt 400 som kommit in. Fyra är fällda
till ansvar genom strafföreläggande.
Åtal har väckts mot elva, och förundersökning
har inletts mot 22 av dessa
desertörer. Ingen annan invandrarkategori
är så hårt brottsbelastad som de
amerikanska desertörerna. 50 av dem
är dömda för narkotikabrott, 7 för
misshandel, och vad beträffar tillgreppsbrott
är 5 dömda för rån, 3 för
rånförsök och 10 för förberedelse till
rån.

Mot bakgrunden av dessa siffror är
det märkvärdigt att regeringen inte kan
säga att vi måste ändra den praxis som
har tillämpats. Sverige är ett generöst
land, och låt det gärna vara generöst i
fortsättningen, men vi skall inte vara
generösa till döds. Man skall inte utsätta
stora grupper av våra ungdomar
för påtagliga risker för livet bara därför
att man vill vara generös. Jag tycker
sannerligen att det vore tid att regeringen
sade att detta måste prövas
om och att det måste skaffas uppgifter
om dessa personer innan vi släpper in
dem.

Herr Holmqvist säger att man inte
kan bromsa dem när de kommer hit.
De uppgifter som de lämnar får man
godta, o. s. v. Men visst finns det möjligheter
att inhämta upplysningar. Vänd
er till de förband som de kommer ifrån
och fråga vad de har för förflutet! Jag
tycker att man mycket väl kan göra
undersökningar på andra håll och inte
bara vara tvungen att lita på vederbö -

Torsdagen den 211 april 1970

Nr 20

Ang. uppehållstillstånd för amerikanska desertörer

rändes egna uppgifter. Kommer någon
hit i brottsligt syfte, så var siiker på
att han inte lämnar korrekta uppgifter
vid gränsen.

Något som jag inte berört förut är
att detta dessutom har en utrikespolitisk
aspekt. Här tar vi emot en massa
människor som det är tvivelaktigt om
vi bör släppa in, människor som ställer
till en mängd bekymmer. Det skapas
spänningar gentemot andra länder,
för av många betraktas det här som ett
ganska underligt sätt att vara generös.
Det är således inte bara fråga om den
inrikespolitiska aspekten, utan det
finns också andra.

Allt detta låter regeringen oss bli utsatta
för utan att nämnvärt reagera.
Den säger bara att man bygger på en
praxis som vi skall fortsätta att ha —-det må bära eller brista — och det tycker
jag är oansvarigt. Till sist säger
statsrådet att ”kostnadssidan skall vi
inte tala om”. Nej, det tror jag, det är
nog allra säkrast för herr Holmqvist
att inte beröra kostnadssidan. Jag har
kostnadsstatistik om vad en fängelsevistelse
kostar och om vad det kostar
för AMS. De sociala kostnader som storstäderna
får betala har jag inte tagit
reda på, men om man adderar allt detta,
skulle jag tro att skattebetalarna
många gånger skulle vilja använda dessa
pengar på ett bättre sätt.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Hiibinette har
gjort vissa uttalanden som jag beklagar,
eftersom de föranleder att jag måste
utveckla mina argument för uppfattningen
att det svar jag har gett är riktigt.
Herr Hiibinette begär en ändrad
praxis. Jag menar att den praxis vi
hittills följt är användbar även för
framtiden. Men detta innebär ju inte,
herr Hiibinette, att vi på något sätt har
garanterat att den som begår grövre
brott skall stanna i vårt land. Vi har
i regeringen inte haft anledning att
pröva något sådant ärende ännu.

Herr Hiibinette har en brottsstatistik,
och även jag vet att det förekommit
grova brott som är föremål för utredning.
1 vissa fall har även domstol tagit
ställning till dem. Men det är givet
att om förvisningsbeslutet överklagas
och vi får pröva det i regeringen, så
har vi att ta ställning till en ny situation.
Men vi ändrar därmed inte praxis.
Vi kan då kanske konstatera att det
föreligger ett grovt brott som föranleder
vederbörandes utvisning.

Jag tycker det borde vara lätt att
förstå att bestämmelserna är utformade
just med tanke på att vi i vårt land inte
kan tolerera att krigsvägrarna begår
grova brott. De som får stanna här måste
också ta på sig ett visst ansvar. Men
bilden som herr Hiibinette tecknar
måste nyanseras en smula. Här rör det
sig i många fall om mycket unga pojkar,
kanske 18—19 år, vilka ofta haft
tråkiga uppväxtförhållanden och kanske
därför haft stora svårigheter att
finna sig till rätta i vårt land.

Om man ser på denna fråga så onyanserat
som herr Hiibinette gör, finns
det givetvis inte något utrymme för sådana
hänsynstaganden som vi enligt
min mening måste ta. Jag medger att
jag tycker att det är beklagligt att en
så stor del av dem som fått tillstånd att
stanna här hängett sig åt brottslig verksamhet.

Vi har inte kunnat göra en sådan
undersökning som herr Hiibinette efterlyser,
men jag kan ändå säga att vi
från regeringens sida ägnat stort intresse
åt att försöka kartlägga de förhållanden
under vilka dessa människor
— merendels ungdomar — som kommit
hit lever. Det är glädjande att kunna
konstatera att en mycket stor del
ändå kunnat växa in i det svenska samhället.
Några har till och med gift sig
här och slagit sig ner för att stanna.

Därför tycker jag att det är djupt
olyckligt om man som herr Hiibinette i
dag bortser från att uppehållstillstånd
för desertörer är en svår angelägenhet
att handlägga och då faller för frestel -

Nr 20

Torsdagen den 23 april 1970

sen — om det nu skall vara av politiska
motiv eller andra — att göra en
beskrivning av det slag som herr Hiibinette
här gjort.

Herr HtJBINETTE (m):

Herr talman! Jag vill påpeka att det
inte finns några politiska motiv bakom
denna framställan. Jag tycker att statsrådet
Holmqvist skulle hålla sig för god
att blanda in sådana påståenden i detta,
ty det är verkligen fråga om en seriös
debatt om vad som kan drabba
våra svenska ungdomar genom den
brottslighet som det här är fråga om.
Det är verkligen inga politiska motiv
som ligger bakom det hela. Däremot
kan man ifrågasätta om det inte är ett
politiskt motiv från regeringens sida
— en eftergift mot den bråkiga vänstern.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag kan bara beklaga
att herr Hiibinette inte framställt en
interpellation i stället för en enkel fråga.
Det hade kanske möjliggjort att vi
kunnat få fram fler synpunkter. Vi hade
även kunnat få en belysning av om
de åsikter som herr Hiibinette framfört
verkligen är representativa för
hans parti eller för huvuddelen av ledamöterna
i denna kammare. Det kunde
ha varit intressant med en sådan
diskussion.

Jag anser att herr Hiibinette på alltför
svaga grunder anklagar regeringen
för bristande intresse för att skydda
och ta vara på vår egen ungdom. Det
är inte det frågan gäller. Den innehåller
åtskilliga andra aspekter, och det
är dem jag uppehållit mig vid i svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om skydd för sändebud från andra
länder

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
GEIJER erhöll ordet
för att besvara herr Åkerlunds (m) fråga
om skydd för sändebud från andra
länder, vilken fråga införts i kammarens
protokoll för den 15 april förmiddagen,
och yttrade:

Herr talman! Herr Åkerlund har frågat
mig om jag har övertygat mig om
att kraftfulla åtgärder konsekvent är
insatta för att skydda hotade sändebud
från främmande länder mot skymfande
tillmälen och våldshandlingar och
vilka initiativ till åtgärder utöver de
polisiära jag ämnar vidta för att garantera
sändebudens integritet och säkerhet.

Genom kontinuerlig bevakning och
särskilda insatser vid speciella tillfällen
söker polisen garantera främmande
sändebuds integritet och säkerhet.
Några initiativ från min sida är inte
aktuella.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för svaret. Där finns
en formulering som jag tycker är litet
osäkrare än tidigare; justitieministern
säger nämligen att polisen söker garantera
främmande sändebuds integritet
och säkerhet.

Jag må kanske erinra om att jag på
en liknande fråga den 12 februari fick
svaret att man avsåg att öka polisskyddet,
om det var nödvändigt. Den gången
gällde det för övrigt den amerikanske
ambassadören.

Den 4 mars frågade jag om åtgärder
mot våldshandlingar. Då svarade justitieministern
att han inte övervägde
några särskilda åtgärder och att polisskyddet
är betryggande. Om det inträffat
något speciellt hade det varit olycksfall
i arbetet. Därvid syftades särskilt
på våldet mot det sydvietnamesiska informationskontoret.

Nu har det åter hänt att det förekom -

Torsdagen den 23 april 1971)

Nr 20

Ang. lokalhistorisk forskning vid universitetsfilialer

mit demonstrationer med ett allvarligt
inslag. Det var därför jag frågade om
justitieministern övertygat sig om huruvida
insatser verkligen hade gjorts konsekvent.
I den formuleringen var också
det som hände på Arlanda inräknat. Har
det gjorts eu undersökning om polisens
insatser på Arlanda verkligen kan anses
ha varit tillfredsställande? Jag tycker
att detta är en väsentlig fråga, därför
att det ju tyvärr är så att våldet
börjat spela en allt större roll i sådana
sammanhang — dess bättre ännu inte i
vårt land; men i andra länder har inträffat
tragiska händelser. Det finns
människor som kan bli upphetsade, och
det kan hända att skjutvapen kommer
till användning.

Jag frågade också om andra åtgärder
än polisiära kan vidtagas, och det var
en uppföljning av min tidigare fråga.
Finns det verkligen inga framkomliga
vägar här som justitieministern kan
godta?

Sedan vi förra gången talade om detta
har det inträffat en händelse i Göteborg
som jag vill nämna. USA:s kulturattaché
i Bonn skulle hålla ett anförande,
men det gick inte att genomföra
därför att Clarté och FNL ockuperade
mötessalen. Det är dock en våldshandling,
när man hindrar ett möte att hållas.
Jag har sagt flera gånger tidigare,
och jag upprepar det nu, att till demonstrationer
säger jag ja; men att använda
våld i sammanhanget är enligt
mitt sätt att se alltigenom förkastligt.
Fn representant för Clarté har i en stort
uppslagen intervju i Svenska Dagbladet
den 17 april sagt att han accepterar
våldsmetoder som princip. Som jag
sagt tidigare så är kanske detta med
våldsmetoder en moralisk fråga. Någonting
borde göras, och initiativet ligger
enligt min mening hos regeringen. Jag
är, tyvärr måste jag säga, inte tillfredsställd
med det svar jag har fått, och jag
tycker att justitieministern är för passiv
på denna punkt.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag vill beträffande formuleringen
i dag svara herr Åkerlund,
att innebörden inte är någon annan än
den har varit i mina tidigare svar. Jag
försöker att via rikspolisstyrelsen informera
mig om vad som görs. Jag har
där fått uppgift om att man i sådana
bär situationer gör en betydande insats
i form av personal och att man söker
skapa de garantier som är möjliga.

Att i mitt svar står att polisen söker
garantera integriteten har det vanliga
mänskliga skälet att ingen åtgärd kan
vid varje givet tillfälle ge 100-procentig
säkerhet. .lag hyser dock den uppfattningen
— och jag tror inte att jag behöver
ändra på den — att polisen här
gör vad man rimligen kan begära.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Jag skall fatta mig kort.

Jag är helt ense med justitieministern
om att polisen gör allt vad man kan begära
av den. Men olycksfall kan inträffa,
och de kan få ett tragiskt förlopp,
vilket har hänt i andra länder. Därför
menar jag att det är väsentligt att justitieministern
observerar att detta problem
kanske måste angripas på annat
sätt. Jag säger kanske, för jag tror att
justitieministern kan vinnas att förstå
att även ett ingripande som ligger mera
på det moraliska planet är motiverat
och behövligt.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. lokalhistorisk forskning vid universitetsfilialer Herr

statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
CARLSSON erhöll
ordet för att besvara herr Kaijsers
(m) fråga angående lokalhistorisk
forskning vid universitetsfilialer, vilken
fråga införts i kammarens protokoll
för den 15 april förmiddagen, och
anförde:

Nr 20

Torsdagen den 23 april 1970

Ang. lokalhistorisk forskning vid universitetsfilialer

Herr talman! Herr Kaijser har frågat
mig om den i riksbibliotekariens föreskrifter
angående den framtida dispositionen
av statliga gymnasiebibliotek i
universitetsstäder m. m. ingående föreskriften
att överbibliotekarien i Göteborg
har rätt att i samråd med riksbibliotekarien
till andra institutioner
överlämna sådana delar av de äldre
samlingarna som icke kan anses ha relevans
för den lokalhistoriska forskningen
i Karlstad innebär att endast lokalhistorisk
forskning i fortsättningen
bör bedrivas i städer med universitetsfilialer
och vad som i så fall avses med
lokalhistorisk forskning.

Svaret på den första delen av frågan
är nej, och därmed faller den andra delen.

Herr KAIJSER (in):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret. Jag hade inte väntat
mig något annat svar.

Frågan är av konstitutionella skäl
kanske litet egendomligt formulerad.
Den föreskrift som riksbibliotekarien
här har givit tycker jag innebär att man
skall distribuera bort åt olika håll en
del av de böcker som finns samlade i
det gamla fina stifts- och gymnasiebiblioteket
i Karlstad, ett bibliotek som
vi har varit stolta över att ha i Karlstad
och som vi gärna vill se till att det
bibehålls.

Vi försöker ju lokalt bygga upp biblioteksinstitutionerna
kring universitetsfilialen
på ett så bra sätt som möjligt.
Medan staten årligen beviljar mellan
80 000 och 90 000 kronor, beviljar
staden och landstinget vardera 100 000
kronor om året sedan flera år just för
att bygga upp ett bibliotek, som så småningom
skall kunna bli allsidigt och
tjäna universitetsfilialens syfte.

Vi understöder också ett par andra
institutioner, nämligen Folkrörelsernas
arkiv och Emigrantregistret, som vi har
i Karlstad och som kan ge forskningsuppgifter
åt de studerande vid univer -

sitetsfilialen. Det finns också planer på
ytterligare institutioner av den typen.
Det ter sig för oss som olyckligt, om
man avser att tunna ut bibliotekets
möjligheter genom att till andra institutioner
överlämna sådant som inte kan
anses ha relevans för den lokalhistoriska
forskningen i Karlstad.

Detta är alltså egentligen syftet med
den enkla frågan, och jag hade, som
sagt, inte väntat mig något annat svar.

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Jag tror att herr Kaijsers
oro är obefogad. För Karlstads del
innebär föreskrifterna från Kungl. biblioteket
att den helt övervägande delen
av de mycket omfattande samlingarna
i stifts- och läroverksbiblioteket kommer
att finnas kvar i staden. I första
hand kommer universitetsfilialens behov
att tillgodoses.

Riksbibliotekarien framhåller i föreskrifterna
att den stora återstoden av
biblioteket bör bevaras sammanhållen
på orten. Endast ett mindre antal
svenska unika tryck överförs till Kungl.
biblioteket och övergår i dess ägo. Därutöver
har överbibliotekarien i Göteborg
rätt att i samråd med riksbibliotekarien
till andra institutioner överlämna
sådana delar av de äldre samlingarna
som icke kan anses ha relevans
för den lokalhistoriska forskningen
i Karlstad. Huvudprincipen blir att
på orten kommer att kvarstanna det
som är av intresse och betydelse.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Jag har också noterat
att riksbibliotekarien vill ha verkligt
fina unika centraliserade. Det må vara
hänt. På den punkten uttalar han sig
likadant i fråga om de andra biblioteken.
Men det finns inte i fråga om de
andra ställena någon formulering motsvarande
den att överbibliotekarien i
Göteborg skall kunna få överlämna till
andra institutioner sådana delar av de

Torsdagen den 23 april 1970

Nr 20

Ang. den framtida verksamheten vid jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens
skolor, m. m.

äldre samlingarna som inte kan anses
ha relevans för den lokalhistoriska
forskningen i Karlstad. Något sådant
sägs inte beträffande Kalmar, inte beträffande
Växjö, o. s. v. Det är detta jag
finner egendomligt, i all synnerhet som
stifts- och läroverksbiblioteket i Karlstad
är ett av de finare biblioteken som
finns ute i de gamla gymnasieorterna.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. den framtida verksamheten vid
jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens
skolor, m. m.

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
BENGTSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Nils
Nilssons (ep) interpellation angående
den framtida verksamheten vid jordbrukets,
skogsbrukets och trädgårdsnäringens
skolor, in. m., och nu yttrade: Herr

talman! Herr Nils Nilsson har
frågat om det uppdrag som organisationskommittén
för jordbrukets, skogsbrukets
och trädgårdsnäringens skolor
fått ger den möjlighet att vid sin bedömning
av den framtida dimensioneringen
av nämnda skolor ta vederbörlig
hänsyn till den betydelse som miljövårdsfrågorna
kan innebära i detta
sammanhang och om så inte är fallet
om jag vill medverka till att dessa frågor
får det beaktande som kan vara
nödvändigt innan befintliga skolor —
skogsskolorna inräknade — definitivt
läggs ned. Herr Nilsson har vidare frågat
på vilket sätt friställda lärare kommer
att beredas trygghet i sin anställning.
Slutligen har herr Nilsson frågat
om jag vill medverka till att viss försöksverksamhet
får påbörjas vid de
skogsskolor där undervisning skall upphöra
eller vid någon av dem.

1 fråga om miljövårdsutbildningen
tror jag inte att det är möjligt eller ens
lämpligt att vid särskilda utbildningsanstalter
få till stånd enbart en utbildning
som omfattar hela miljövårdsområdet,
d. v. s. landskapsvård, vatten- och
luftvård in. m. Vi bör i stället inrikta
oss på att på olika utbildningsstadier
och i de olika skolformerna få in miljövårdsutbildningen
som en del i annan
utbildning. Jag vill erinra om att en
hel del förslag redan föreligger i detta
hänseende. Sålunda har organisationskommittén
för behandling av några
frågor rörande jordbrukets, skogsbrukets
och trädgårdsnäringens skolor i
förslag till läroplaner för dessa skolor
tagit upp naturvård som ett särskilt
ämne i vissa kurser. I förslag till läroplan
för skogsteknikerkursen beräknas
t. ex. 90 timmar för naturvård. Behovet
av miljövårdsundervisning beaktas
även vid utformandet av läroplanerna
inom det övriga skolväsendet. Jag är
därför inte beredd att föreslå att de
skogsskolor som kommer att läggas ned
utnyttjas endast för miljövårdsundervisning.

När det gäller frågan om hur lärarna
vid skogsskolorna skall sysselsättas efter
det att dessa skolor lagts ned och de
nya skogsinstituten inrättats vill jag
upplysa om att skogsstyrelsen ledigförklarat
tjänsterna vid skogsinstituten.
Flertalet lärare vid skogsskolorna har
sökt dessa tjänster, som ännu ej tillsatts.
Jag vill också erinra om att det
bildats en särskild arbetsgrupp med
representanter för skogsstyrelsen,
skogsvårdsstyrelserna och de berörda
personalorganisationerna med uppgift
att ta upp de personalfrågor som kan
komma upp bl. a. till följd av nedläggning
av skogsskolorna. Arbetsgruppen
har fortlöpande kontakt med statens
omplaceringsnämnd, arbetsmarknadsverket
och flera andra myndigheter och
institutioner. Så snart tjänsterna vid
skogsinstituten tillsatts kommer gruppen
att till snabb behandling ta upp

Nr 20

Torsdagen den 23 april 1970

Ang. den framtida verksamheten vid jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens
skolor, m. m.

frågor som kan uppkomma till följd av
eventuellt friställda vid skogsskolorna.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
för svaret på min interpellation
vilken innehöll tre olika frågeställningar.
Av dessa har jag fått svar på
två.

Som svar på den första frågan säger
jordbruksministern att han anser att det
inte är möjligt eller ens lämpligt att vid
särskilda utbildningsanstalter skapa enbart
en utbildning som omfattar hela
miljövårdsområdet. På den punkten kan
jag säga att vi är helt överens. Det vore
knappast — i varje fall i det läge som
vi har i dag — lämpligt med en separat
utbildning av detta slag. Hur det kan
bli i framtiden är svårt att säga. Något
sådant förslag kan väl inte heller utläsas
ur min interpellation. Jag har däremot
ifrågasatt om man inte i betydligt
större omfattning än vad som nu är
fallet skulle kunna utnyttja dessa skolor
för miljövårdsundervisning av olika
slag. Det timanslag på 90 timmar som
föreslagits för skogsteknikerkursen kan
inte sägas vara särskilt uppmuntrande,
när vi vet att den tidrymd som i dag är
anslagen för undervisningen vid skogsskolorna
är 10 timmar längre. Det rör
sig alltså om en nedskärning av ett ämne
som i dag tillmäts stor uppmärksamhet
och betydelse, nämligen miljövården.
Vid de undervisningsanstalter
som finns har vi lärarplatser, lokaler,
undervisningsmaterial och fasta utbildningsanordningar
redo att tas i bruk
för ändamålet.

Man skulle enligt min uppfattning
kunna göra en hel del både i fråga om
upplysning och i fråga om informationer
och observationer i miljövårdsfrågor.
Jag ber att få citera en passus ur
eu ledare i tidskriften Skogen, där det
heter:

”Vad är skogs- och jordbruket annat
än tillämpad ekologi? Våra utbildningsanstalter
utgör enorma databanker rö -

rande ekologi med ett sedan decennier
fortlöpande insamlat material rörande
grundläggande naturfaktorer.

Frågan är om vi inte nu håller på att
slösa bort denna förstfödslorätt när det
gäller tillgodogörandet av de nya aktiviteter
som äger rum på skogs- och jordbruksmark.

Vår förvaltningsapparat ned till minsta
privata enhet måste få vidare uppgifter,
vår utbildningsapparat likaså.
Här kan t. ex. de naturanknutna skolorna
göra en verklig insats i miljövårdsutbildningen.

En undersökning och målsättningsdiskussion
om alla de aktiviteter, som
nu äger rum på den mark vi förvaltar,
måste föras vid våra läroanstalter och
akademier, centrala verk och företag,
stora som små. Det bör ske nu och
snabbt.”

Dessa frågor hör därför, som jag ser
det, intensivt samman med dimensioneringen
av de naturanknutna skolorna,
särskilt som vi befinner oss i ett skede
då det gäller att avgöra deras dimensionering
både till antalet och beträffande
undervisningsplanerna.

Jordbruksministern säger att han inte
är beredd att föreslå att de skogsskolor
som kommer att läggas ned endast utnyttjas
för miljövårdsundervisning. Om
man får tolka detta så, att det finns förutsättningar
för att de skall kunna få
användas i denna undervisningstjänst,
då är jag nöjd med svaret och ber än
en gång att få tacka för den delen av
interpellationssvaret.

Vad beträffar fråga nr 2, den om lärarna,
så gäller denna — vilket jag också
framhållit i min interpellation — i
särskilt hög grad yrkeslärarna. De är
en yrkesgrupp som enligt planerna för
instituten inte skall finnas längre. Här
är kanske inte rätt tillfälle och tidpunkt
att säga så mycket om den delen, men
jag vill — och det har jag även tidigare
framfört motionsvägen — säga att jag
förut inte har kunnat och fortfarande
inte riktigt kan förstå, att man tar bort

Torsdagen den 29 april 1970

Nr 20

1.''5

Ang. den framtida verksamheten vid

denna yrkesgrupp. Det gäller dock här
undervisning av tjänstemän, som i hög
grad också skall sysselsättas med prakliska
frågor. Denna grupp av lärare är
speciellt lämpad just för sådan undervisning.
Det är också yrkesliirarna som
särskilt torde komma att drabbas av
friställning. I varje fall vet de i dag
inte vad de skall syssla med eller vart
de skall komma.

Jordbruksministern talade om att en
.särskild arbetsgrupp är tillsatt, som arbetar
med denna fråga. Jag har varit i
kontakt med såväl lärare av denna kategori
som deras organisation. Enligt de
uppgifter som jag fått vet man från den
sidan ännu inte någonting om att denna
arbetsgrupp haft något sammanträde.
Det förefaller dock rätt angeläget att
just den grupp som är mest aktuell i
fråga om friställning på ett eller annat
sätt borde vara med vid dessa diskussioner.

Jag kan inte heller underlåta att ta
upp en annan fråga. Den gäller fortbildning
och vidareutbildning. Det är
en mycket väsentlig och viktig fråga
denna om fortbildning och vidareutbildning
vid skogsinstituten, särskilt
som det var ett av argumenten för att
man skulle kunna behålla en så pass
kort kurstid som man stannat för här.
Jag ifrågasätter faktiskt om den läraruppsättning
som finns räcker till att
även svara för fortbildning och vidareutbildning.
Jag kanske också kan vidga
denna frågeställning till att gälla fler
av de naturanknutna skolorna.

Beträffande min tredje och sista fråga
så kan jag inte finna att jag fått något
svar på den. Jag frågade om viss
försöksverksamhet kan få påbörjas vid
någon av de skogsskolor där undervisningen
skall upphöra.

Jag skulle vara tacksam om jag kunde
få en komplettering av jordbruksministern.
Kan jag i det svar som jag har
betraktat såsom positivt läsa in att skolorna
även skall kunna utnyttjas för
miljövårdsundervisning, är jag nöjd.

jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens
skolor, ni. in.

Herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Herr Nils Nilsson hade
ställt många frågor till mig, men allesamman
kretsade ändå kring skogsskolorna.
Anledningen till att vi har tvingats
lägga ned dem är ju helt enkelt att
intresset för dem inte har varit sådant
att de kunnat upprätthållas. Jag är alltså
inte beredd att ge det svaret att vi
skall ha kvar skogsskolor som inte behövs.
Jag är inte heller beredd att föreslå
någon försöksverksamhet för miljövårdsutbildning
vid dessa skolor. Jag
tycker det är fullständigt riktigt att
byggnadsstyrelsen får fullgöra det uppdrag
den har fått, nämligen att undersöka
vad man lämpligast skall använda
dessa skolor till. Det blir inte någon
specifik miljövårdsutbildning i dessa
skolor. Herr Nils Nilsson och jag var
ju ändå helt överens om att miljövårdsutbildning
och miljöfostran inrymmer
så väldigt mycket att dessa ämnen inte
kan läggas på en enda anstalt. Jag vill
fästa uppmärksamheten på att i miljövårdsfostran
i alla våra läroplaner för
alla våra .skolor inlägges så mycket som
möjligt om miljöfostran och miljövårdsutbildning.
Jag kommer alltså fram till
att vi inte skall ha några särskilda utbildningsanstalter
för dessa ämnen. På
den punkten finns det inga delade meningar
bland dem som sysslar med detta
problem.

Mera allvarlig tycker jag ändå frågan
var vad man skall göra med de lärare
som har tjänstgjort vid skogsskolorna.
En arbetsgrupp är tilsatt, och enligt de
uppgifter som jag har fått av skogsstyrelsen,
som ju inte gärna kan ljuga för
mig i detta fall, har arbetsgruppen haft
fortlöpande kontakter med Svenska
facklärarförbundet, som alltså företräder
sina medlemmar, och Statstjänstemannaförbundet.
Nu avvaktar arbetsgruppen
för att se lnir många av dessa
lärare som får anställning vid skogsinstituten.
Flera av lärarna söker dessa
lärartjänster. Många lärare är välmeriterade
och kommer säkert att få sökta

Nr 20

Torsdagen den 23 april 1970

Om åtgärder i anledning av kronhjortarnas
tjänster. Dessutom finns 40 skogsbruksskolor
som då och då behöver lärare.
Även den stora statliga skogsadministrationen
— skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen
— kan ju lämpligen använda
sig av denna arbetskraft.

Vi har här lärare som har utbildat
elever för skogligt ändamål. Att utan vidare
tro att man kan göra om dessa
skolor och använda dessa lärare för
miljövårdsutbildning finner jag verklighetsfrämmande.
Det är inte alls säkert
att lärarna passar för sådan undervisning.
De passar för den undervisning
som de tidigare har gett eleverna. Jag
håller inte med herr Nils Nilsson om
att skolorna är lämpade för miljövårdsutbildning,
inte ens någon mindre kvalificerad
miljövårdsutbildning. Därför
får vi nog ändå finna oss i att byggnadsstyrelsen
får räkna ut lämpligaste
användning. På någon skola har det
problemet redan lösts.

Jag återgår till de anställda lärarna.

Så snart det blir klart vilka lärare
som blir placerade, kommer omplaceringsnämnden
att ta itu med de lärare
som då inte har kunnat placeras och
avgöra vad som kan göras av dem.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Nej, att skolorna inte
enbart skulle användas för naturvårdsutbildning,
därom är vi överens. Vad
det varit fråga om är att man borde
kunna utnyttja resurser som redan finns
för en viss del av miljövårdsinformationen
och för observation, och om man
också skulle kunna vid någon av dessa
skolor få till stånd en viss försöksverksamhet
på området. Intresset för miljövårdsfrågorna
är ju bara i sin begynnelse,
och dessa frågor kommer att få
allt större uppmärksamhet. Att följa vad
som händer och sker på miljöområdet
är en väsentlig uppgift. Vad jag menar
och många med mig är att de anstalter
som finns här har olika resurser, som
man skulle kunna utnyttja innan man
helt lägger ned dessa skolor.

skadegörelse på skog och jordbruk
Vad beträffar lärarna ifrågasätter jag
inte skogsstyrelsens uppgifter. Jag har
bara relaterat de uppgifter som jag har
fått, och jag har heller ingen anledning
att ifrågasätta riktigheten hos dessa.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om åtgärder i anledning av kronhjortarnas
skadegörelse på skog och jordbruk Herr

statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
BENGTSSON, som
meddelat, att han ämnade vid detta
sammanträde besvara jämväl herr
Thorsten Larssons (ep) interpellation
om åtgärder i anledning av kronhjortarnas
skadegörelse på skog och jordbruk,
fick ånyo ordet och anförde:

Herr talman! Herr Thorsten Larsson
har frågat när jag avser att framlägga
förslag om åtgärder i anledning av
kronhjortarnas skadegörelse på skog
och jordbruk.

Frågan om hur kronhjorten skall bevaras
här i landet liksom spörsmålen
om ersättning av de skador hjortarna
åstadkommer på gröda och skog har varit
komplicerade och svårlösta. Avsikten
är att till höstsessionen av årets
riksdag skall läggas fram ett förslag till
lösning av kronhjortfrågan som nära anknyter
till det förslag i frågan som naturvårdsverket
och domänverket utarbetat.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vill tacka jordbruksministern
för detta svar. I den här frågan
har det förekommit många motioner,
och det har gjorts många uppvaktningar
och framställningar från de områden
där kronhjorten förorsakat och
fortfarande gör ganska stor skada. Jag
förstår att frågan inte är så enkel att
lösa, och jag tycker därför att det är
tacknämligt att statsrådet nu givit be -

Torsdagen den 23 april 1970

Nr 20

sked om att det kommer att föreligga
ett förslag till höstriksdagen.

Jag skulle ha kunnat nöja mig med
detta, men jag tycker att jag vill begagna
tillfället att göra en liten kommentar.
Det är givetvis nödvändigt att, samtidigt
som vi genom det föreslagna reservatet
i Skåne bevarar detta värdefulla
villebråd till den svenska, enkannerligen
skånska viltstammen, vi också begränsar
dess skadegörelse.

I den utredning som statsrådet åberopade
finns två alternativ. Det som utgörs
av professor Åhléns något utvidgade
förslag tror jag i likhet med många
remissinstanser är det lämpligaste att
förverkliga på grund av områdets indelning
och speciella geografiska förhållanden.

Det är, som sagt, tacknämligt att den
här frågan löses. En hel del människor
i området lider rätt stor ekonomisk skada,
när de någon natt plötsligt får besök
av hjortflockar på mellan 10 och 20
djur i sina sädesfält — för att inte tala
om den skada som dessa stora djur gör
på skogen.

Med detta ber jag än en gång att få
säga tack för det positiva svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 1179—1181 till lagutskott
och

motionen nr 1182 till statsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 54 och 55 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 27 och 28.

Meddelande ang. enkel fråga
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

72, med förslag till lag om ändring
i statstjänstemannalagen (1965:
274), in. in.;

nr 98, med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1958:295)
om sjömansskatt, in. ni.; och

nr 127, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen (1969: 36) om telefonavlyssning
vid förundersökning
angående grovt narkotikabrott m. m.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Stefanson m. fl. undertecknad motion,
nr 1183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 123, med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1968:430) om mervärdeskatt, m. m.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Skärman (fp) till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet: ”Anser
Herr Statsrådet att säkerhetsföreskrifterna
för den pyrotekniska industrin
är tillräckliga och om så anses
vara fallet, vilka åtgärder avser Herr
Statsrådet att vidtaga för att få föreskrifterna
att efterlevas så att nya olyckor
kunna förhindras?”

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.02.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemerl

Nr 20

Fredagen den 24 april 1970

Fredagen den 24 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 16 innevarande
månad.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren medgiva, att svar
å den under punkten 1 på föredragningslistan
upptagna enkla frågan finge
lämnas senare under sammanträdet.

Ang. omfattningen av det material som
redovisas i Kungl. Maj:ts propositioner

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Richardsons (fp) interpellation angående
omfattningen av det material som
redovisas i Kungl. Maj:ts propositioner,
erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Richardson har
frågat statsministern huruvida den utveckling
beträffande informationsmängden
i regeringens förslag — särskilt
statsverkspropositionen — som
påvisats i interpellationen är en utveckling
i rätt riktning. Han har vidare
frågat om statsministern är beredd att
på lämpligt sätt — exempelvis genom
utredning eller överläggningar med
företrädare för riksdagsgrupperna och
talmanskonferensen —- närmare överväga
detta problem. Interpellationen
har överlämnats till mig för besvarande.

I interpellationen redovisas en sammanställning
av dels antal trycksidor
för huvudtitlarna, dels summan av de
utgiftsanslag som tagits upp i stats -

verkspropositionerna under budgetåren
1960/61—1970/71. Enligt denna
sammanställning omfattade huvudtitlarna
i 1960 års statsverksproposition
13,7 miljarder kr. och presenterades på
ca 3 000 sidor, medan motsvarande siffror
för årets statsverksproposition var
37,4 miljarder kr. och drygt 2 000 sidor.
Herr Richardson drar härav slutsatsen
att informationsmängden på ett
för riksdagen menligt sätt minskat under
1960-talet.

Jag vill först framhålla att det väsentliga
för riksdagen knappast kan
vara hur många sidor som redovisas
i en proposition utan att det material
som presenteras innehåller väsentlig
information. Numera presenteras myndigheternas
yrkanden — både när det
gäller avlöningar och omkostnader —
i enkla, överskådliga tabeller i stället
för den tyngre verbala redovisningen
som tidigare tillämpades.

En annan väsentlig förändring som
tillkommit under 1960-talet är att varje
huvudtitel numera inleds med en översikt,
som ger en presentation av utvecklingen
inom departementets verksamhetsområde
och av de förslag som
läggs fram i statsverkspropositionen.
Översikten visar den politik som ligger
bakom anslagsutvecklingen och ger
därmed en god sammanfattning av de
motiveringar och prioriteringar som
ligger bakom regeringens ställningstaganden.

Rakom förändringarna av statsverkspropositionens
utformning ligger en
medveten strävan att koncentrera och
förbättra informationen i denna. Jag
vill i detta sammanhang även nämna
att enligt vad jag erfarit är frågan om
informationen i statsverkspropositionen
föremål för överväganden inom
budgetutredningen.

Fredagen den 24 april 197(1

Nr 20

Ang. omfattningen av det material som redovisas i Kungl. Maj:ts propositioner

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
finansministern för svaret på min interpellation.

Jag noterar med tillfredsställelse —
om än med någon förvåning — att avsikten
med nedbantningen av statsverkspropositionerna
varit att förbättra
informationen till riksdagen. Jag hade
faktiskt misstänkt att det fanns andra
skäl, t. ex. sparsamhetsskäl, och jag
är glad över att frågan nu blir föremål
för behandling i budgetutredningen.

Jag vill instämma i vad finansministern
säger, då han framhåller att det för
riksdagen väsentliga inte i och för sig
är materialets omfång utan att det ger
väsentlig information. Man kan givetvis
inte utan vidare mäta informationsmängden
i antal sidor — det har jag
också framhållit i min interpellation —
men om man nu skulle vilja skaffa sig
ett kvantitativt mått, så lär man inte
helt kunna bortse från omfånget. Jag
tvivlar inte på att det går att finna
bättre kriterier på informationsmängden,
men det finns knappast något enklare.

Om nu exempelvis bilaga 10 i statsverkspropositionen
— den som gäller
utbildningsdepartementet — under rätt
lång tid omfattar 600—700 sidor och
plötsligt skärs ned till drygt 400 sidor,
tycker jag nog att det är ganska naturligt
att ställa sig en aning undrande.
Varför denna drastiska minskning? Har
man släpat med en massa onödigt material
— med oväsentlig information —■
under alla dessa år före 1967, då omläggningen
skedde? Eller har man
kanske ändå nu gått väl långt, när det
gällt att förkorta och koncentrera propositionerna?
Att mängden av information
-— hur man än mäter den — minskats
genom denna kraftiga nedskärning
lär inte gå att förneka.

Jag tycker nog att finansministern
tagit litet väl lätt på den här frågan.
Påståendet att det är väsentlig information
som riksdagen behöver är givetvis
en självklarhet. Problemet blir in 2

Första kammarens protokoll 1970. Nr 20

tressant först när man går ett steg vidare
och frågar sig vilken information
som är väsentlig för eu riksdagsledamot.
Dessutom vill man ha svar på frågan:
Hur skall man kunna veta i vad
mån all väsentlig information verkligen
lämnats?

Vad det första problemet beträffar
skulle jag vilja påstå att de motiveringar
som anslagsäskande myndigheter
anger i sina framställningar verkligen
är av intresse för den anslagsbeviljande
statsmakten, men de lyser oftast
med sin frånvaro i statsverkspropositionen.
I den PM som utgick från finansdepartementet
i september 1966 till
statssekreterarna i de övriga departementen
sades klart ifrån att motiveringar
gällande avlöningsanslag borde
begränsas väsentligt och att sådana som
gällde omkostnadsanslag inte borde redovisas
alls. Detta måste rimligtvis ha
lett till att riksdagens möjligheter att
sakligt och självständigt ta ställning till
regeringens förslag försämrats. Det är
väl ofta så, att just motiveringarna
tvärtom hör till det intressantaste.

Anledningen till att jag i min interpellation
ägnade statsverkspropositionerna
den största uppmärksamheten
var främst den, att det är svårare att
påvisa någon viss utvecklingstendens i
tidsmässigt avseende när det gäller de
övriga. Jag har emellertid berört utrednings-
och remissmaterialet, och jag
vill utveckla den problematiken ytterligare.

Detta material är ju inte bara omfattande
utan också av stor betydelse i
beslutsprocessen. Det redovisas emellertid
enligt min mening alltför ofullständigt,
och det blir därmed en bristande
balans mellan de olika leden i
beslutsprocessen. Låt mig ta ett konkret
exempel, nämligen det förslag till ändrad
forskarutbildning som behandlades
av förra årets riksdag. Det hör till bilden
att detta var en av de viktigaste
reformerna rörande universiteten under
hela 1900-talet.

Utredningsarbetet var omfattande

Nr 20

Fredagen den 24 april 1970

Ang. omfattningen av det material som redovisas i Kungl. Maj:ts propositioner

men inte på något sätt exceptionellt:
en kommitté med 10 ledamöter och cirka
30 experter arbetade i tre år och
levererade två betänkanden på tillsammans
700 sidor. Utredningskostnaderna
uppgick till drygt 900 000 kronor. Remissmaterialet
är mycket omfattande.
Det består av ungefär 120 skilda yttranden,
som tillsammans upptar uppskattningsvis
1 200 maskinskrivna sidor.
Om man räknar med att åtminstone
1 000 personer varit aktivt engagerade
i detta arbete, kan man ana sig
till hur mycken möda som lagts ned på
att granska utredningens förslag och
finna bättre lösningar. Hur mycket detta
remissarbete i realiteten kostat samhället,
kan säkert finansministern bedöma
bättre än jag. Några småsummor
kan det dock inte vara, även om det
inte redovisas någonstans.

Hur redovisas nu resultatet av detta
väldiga arbete inför den beslutande och
politiskt ansvariga myndighet som riksdagen
utgör"? Utredningens båda betänkanden
presenteras på 18 sidor. Detta
är visserligen knappt, alltför knappt
menar jag; men det kan med visst fog
invändas, att materialet är tillgängligt
i de tryckta betänkandena. Det är värre
med remissmaterialet. Ur det väldiga
materialet har man plockat ut en
del synpunkter och förslag och pressat
samman reciten på 26 sidor. Ingen
riksdagsman lär ha minsta chans att
bedöma i vad mån denna redovisning
är någorlunda allsidig och korrekt. Det
lär inte vara någon större svårighet att
göra ett sådant urval, att helhetsbilden
blir direkt felaktig, och man med andra
ord åstadkommer en urvalsförfalskning.
Jag vill dock betona, att jag inte
påstår att det skulle vara så i det här
fallet.

Det allra betänkligaste är dock att
den kortfattade redovisningen ofta brister
i precision och exakthet. Jag tar
några exempel ur samma proposition
för att belysa den saken: Det talas där
om att "flertalet instanser tillstyrker”,
"ett betyande antal remissinstanser för -

klarar”, ”ett stort antal instanser framhåller”,
”ett betydande antal remissinstanser
framhåller”, ”många remissinstanser
behandlar frågan”, ”i ett antal
remissyttranden”, ”vissa remissinstanser
anser”, ”ett antal remissinstanser
påtalar”, ”några remissinstanser tillstyrker”,
”ett stort antal remissinstanser
kritiserar”, ”flera remissinstanser”,
”i många remissyttranden”, ”i några
yttranden diskuteras”, ”nästan alla remissinstanser”,
”flera instanser diskuterar”.
Det må räcka med dessa exempel.

Jag skulle vilja fråga finansministern,
som ju har sinne för precision och exakthet,
om han tycker att en sådan här
redovisning är tillfredsställande just
med hänsyn till precision och exakthet.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! På sätt och vis är detta
en rätt originell interpellation. Det vanliga
är ju att riksdagens ledamöter, inte
utan skäl enligt min mening, klagar
över det ofantliga offentliga tryck som
regeringen översköljer riksdagens ledamöter
med. Här har vi nu fått en ung
och arbetskraftig riksdagsman, som säger
att detta tryck inte är nog för honom.
Han vill ha mera. Jag är inte alldeles
övertygad om att han har riksdagens
ledamöter bakom sig i detta avseende.

Statsförvaltningen sväller. Riksdagen
är en hård beställare när det gäller regeringens
arbetsuppgifter, och det är
en absolut nödvändig arbetsordning att
försöka komprimera och sammanfatta
i alla de redovisningar som sker från
kanslihuset till riksdagen. Jag har någon
gång gjort mig besvär att titta i de
gamla statsverkspropositionerna. Jag
minns att jag vid genomläsningen av
en sådan från mitten av 1930-talet hittade
tre och en halv sida plädering för
och emot huruvida man skulle anställa
en ny vaktmästare eller inte i ett departement.
När statsförvaltningen var liten

Fredagen den 24 april 1970

Nr 20

1''.)

Ang. omfattningen av det material som redovisas i Kungl. Maj:ts propositioner

och behändig kunde man kosta på sig
detta, men med den enorma omfattning
som verksamheten har i dag är det
absolut omöjligt.

Bakom en Kungl. Maj:ts proposition
ligger ju ett osedvanligt noggrant utredningsarbete,
och även här tror jag det
är riktigt att tala om ett ofantligt offentligt
tryck. Studerar man liknande
utredningar och beredningar utomlands,
frapperas man över hur pass
koncentrerat och lapidariskt synpunkterna
där läggs fram i motsats till den
utomordentliga grundlighet som kännetecknar
alla svenska utredningskommittéer.

Ett utredningsförslag går på remiss.
I allmänhet, om det gäller något av de
stora tingen, är det ett hundratal remissinstanser
som yttrar sig. Det finns
remissinstanser som skriver ganska
långa utläggningar, låt mig säga 25—30
kvartosidor, om sina synpunkter på det
speciella förslaget. Bara en sådan upplysning
visar ju det helt omöjliga i att
redovisa allting. Remissmaterialet är
offentligt. Den riksdagsman som i det
enorma material som redovisas har något
speciellt som han vill haka fast vid
har möjlighet att i departementet gå
till källmaterialet. Utredningen är ju
en offentlig akt. Remissvaren är också
offentliga. Jag tror att riksdagens ledamöter
i övrigt, som har andra specialiteter
att intressera sig för, är tämligen
glada och tacksamma över att de inte
vräks över med alla detaljer på alla
områden.

Vid det omtalade tillfället såg jag
också efter hur man i andra länder
presenterar den årliga statsverksbudgeten.
Jag lade bl. a. märke till att England
kostar på sig 475 sidor och Nordamerikas
förenta stater 600 sidor. Fortfarande
har vi med våra mer än 2 000
sidor följaktligen ännu ett stort arbete
framför oss, om vi skall kunna komma
dithän i komprimerande sammanfattningar
och redovisningar. Vi kommer
väl aldrig dithän, föreställer jag mig.

Med den utvecklingstrend som man

klart kan avläsa och med hänsyn till att
vi nu så småningom skall koncentrera
oss i en kammare är det nog ganska
nödvändigt att utläggningarna från regeringens
sida har ett så pass samlat,
koncentrerat och komprimerat format
som möjligt. Sedan står alla akter fria
för den specialintresserade riksdagsmannen
i de ämnen han vill inventera.
Jag tror att det är den bästa och riktigaste
lösningen.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Jag delar finansministerns
uppfattning att koncentration och
översiktlighet är nödvändiga och att regeringen
ger riksdagen god service om
den framställer sina förslag på ett översiktligt
och bra sätt.

Det jag vänt mig mot är denna bristande
balans mellan beslutsprocessens
olika led. Vi har ett enormt utredningsarbete
och ett enormt remissförfarande,
som både tidsmässigt och kostnadsmässigt
är oerhört omfattande. Då tycker jag
att det blir en bristande balans genom
denna mycket kortfattade och summariska
presentation inför den myndighet
som har att ta det politiska ansvaret för
besluten. Jag kan inte finna annat än
att det ändå är uttryck för en viss, jag
vill inte säga ringaktning, mot riksdagen,
men en bristande förväntan att
riksdagen skall ha något positivt att
komma med, när det gäller de olika
regeringsförslagen. Jag hoppas att finansministern
inte betraktar min kritik
som utslag av kverulans. Bakgrunden
är snarare en viss besvikelse över
upptäckten att man kan göra så litet
nytta i riksdagen. Om regeringen tror
att dess egna förslag inte alltid är fullständigt
perfekta i alla delar och om
den vill att riksdagen skall ha en vettig
uppgift att fylla, tycker jag att riksdagens
ledamöter skall få en rejäl chans
att komma med förbättrade förslag. Att
gå igenom det väldiga remissmaterialet,
som visserligen är offentligt, är mödosamt.
Dessutom har vi en utvecklings -

Nr 20

Fredagen den 24 april 1970

Ang. vägarbeten i arbetsmarknadsmyndigheternas regi

tendens mot allt fler departements- och
kansliutredningar.

Jag menar att inte bara resultaten
skulle kunna bli bättre utan också arbetet
i riksdagen skulle kunna bli mera
meningsfullt; och det gäller inte bara
oppositionen utan hela riksdagen. Problemet
gäller til syvende og sidst riksdagens
ställning i vårt land.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. vägarbeten i arbetsmarknadsmyndigheternas
regi

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
HOLMQVIST, som meddelat,
att han nu önskade besvara herr Eric
Carlssons (ep) fråga angående vägarbeten
i arbetsmarknadsmyndigheternas
regi, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 16 april, och anförde:

Herr talman! Herr Eric Carlsson har
frågat mig om jag vill medverka till att
vägarbeten i arbetsmarknadsmyndigheternas
regi för vilka endast sommararbeten
återstår och där arbetskraften
i viss omfattning måste bedömas som
svårplacerad får fortgå även efter det
att övriga AMS-arbeten avbryts i slutet
av april.

I mars månad var nära 18 000 personer
sysselsatta i beredskapsarbeten,
varav drygt 4 000 i olika slags vägarbeten.
Utvecklingen på arbetsmarknaden
gör det nu möjligt att begränsa
beredskapsarbetenas omfattning. Arbetsmarknadsstyrelsen
har meddelat
länsarbetsnämnderna i vilken takt detta
skall ske. Från fall till fall kommer
arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med
nämnderna att pröva i vad mån arbeten
skall bedrivas med hänsyn till den
svårplacerade arbetskraftens sysselsättning.
Jag anser detta vara ett lämpligt
sätt att göra erforderliga avvägningar.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på
min fråga. Jag tackar också för avslutningen
i svaret, där statsrådet säger att
arbetsmarknadsstyrelsen kommer att
från fall till fall pröva i vad mån arbeten
skall bedrivas med hänsyn till den
svårplacerade arbetskraftens sysselsättning.

Den fråga jag ställt har en alldeles
speciell aktualitet i min egen bygd. Det
finns en konkret bakgrund till frågan,
nämligen det vägbygge som i arbetsmarknadsstyrelsens
regi och som beredskapsarbete
pågår mellan Vikmanshyttan
och Hedemora. Det är här fråga
om en väg på 8 kilometer. Arbetet påbörjades
i oktober 1968 och skulle vara
färdigt i oktober 1969. Den 3 april
1969 måste arbetet avbrytas på order av
arbetsmarknadsstyrelsen. Arbetet låg
nere över hela sommaren 1969. Det fick
påbörjas igen den 1 oktober 1969 och
skulle, som det sades, vara klart hösten
1970. Den 24 april 1970, alltså i dag,
skall arbetet avbrytas igen på order av
arbetsmarknadsstyrelsen. Den uppgiften
har för övrigt bekräftats av länsarbetsdirektören
i ett tidningsmeddelande
denna vecka. Det är bara ett detaljarbete
som man får fortsätta med
fram till den 15 maj, enligt ett besked
som jag har fått i dag. En brofråga
måste nämligen klaras för att vägen
över huvud taget skall kunna trafikeras,
men i övrigt kommer arbetet, efter
vad arbetsmarknadsstyrelsen har sagt,
att avbrytas.

Vad som återstår — det framgår också
av min fråga — är arbeten som måste
utföras när marken är otjälad: dikningsarbeten,
justeringar av slänter, asfalteringsarbeten
in. m. De arbeten som
återstår är det alltså angeläget att få
utförda under sommartid. Att lägga ned
ett arbete — i detta fall för andra gången
— och sedan återuppta det igen
medför extra kostnader. Väganslagen

Fredagen den 24 april 1970

Nr 20

Ang. vägarbeten i arbetamarknadsmyndigheternas regi
är begränsade, arbetsmarknadsanslagen
likaså, och därför är det angeläget att

man söker fä ut största möjliga effekt
av de anslagna medlen.

Inom den region där denna väg är
belägen råder brist på sysselsättning
också sommartid. Dessutom är eu del
av arbetskraften svårplacerad. Det talar
för att statsrådet bör uppmana —
vilket jag lioppas att han gör — vederbörande
myndigheter att pröva denna
fråga välvilligt.

Statsrådet säger att man skall pröva
dessa vägfrågor från fall till fall. Får
jag då bara säga att när det som i detta
fall endast återstår årstidsbestämda
arbeten så är det särskilt angeläget att
frågan bedöms på ett välvilligt sätt.

Det är också med hänsyn till näringslivet
i bygden av stor vikt att det fall
som jag har som bakgrund för min fråga
snabbt löses. Vederbörande företag
har bedömt det som ytterst angeläget
att denna vägfråga löses för att transporterna
skall kunna ske fram till riksväg.
Den nuvarande vägen är i mycket
dåligt skick. Underhållet blir ju inte
heller det bästa när man vet att en
ny väg skall byggas.

Med hänvisning till vad jag nu anfört
vill jag uttala den förhoppningen
att detta vägarbete skall få fortgå, dels
med hänsyn till sysselsättningen i bygden,
dels med hänsyn till att det här är
fråga om ett sommararbete, dels med
hänsyn till näringslivets behov av väg
inom detta område och dels med hänsyn
till belastningen på vägen.

Jag ber, herr talman, att ännu en gång
till statsrådet få framföra ett tack för
svaret på min fråga.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vill erinra herr
Carlsson om att huvudsyftet med beredskapsarbetena
är att bereda arbete åt
människor som har svårigheter att bli
placerade på den öppna arbetsmarknaden.
Vi vet av erfarenhet att det brukar
vara lättare på sommaren att få an -

nan sysselsättning, och därför fär vi
i allmänhet agera på det sättet att vi
då minskar arbetstillfällena.

Man tycker kanske att det verkar
underligt, att vägen ligger där halvfärdig,
och frågar varför den inte görs
klar. Då bör vi ha klart för oss att här
finns en möjlighet till sysselsättning
som kan utnyttjas när arbetsmarknadsläget
blir sämre än det regelmässigt är
under sommaren. Då gör man visserligen
en del förluster, men det är helt
enkelt nödvändigt om vi skall kunna
använda beredskapsarbetena som en
form av utjämning.

Jag vill gärna säga — och jag noterar
att herr Carlsson observerade det i
mitt svar — att jag inte tycker att dessa
frågor skall bedömas från den utgångspunkten
att arbetena måste avslutas
vid en definitiv tidpunkt, utan att
man skall kunna göra avvägningar i det
särskilda fallet. Jag skall gärna undersöka
om de omständigheter herr Carlsson
anfört är så tungt vägande att de
skulle kunna föranleda något avsteg.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
för kompletteringen av svaret på min
fråga och för det löfte statsrådet gav.

Jag är helt överens med statsrådet
om att beredskapsarbetena är till för
att bereda arbetstillfällen under sådana
perioder när det är brist på sysselsättning.
I det här aktuella fallet är det
emellertid endast sommararbeten som
återstår och dessutom är det ett tiotal
man — delvis svårplacerad arbetskraft
— som sysselsättes. Därför är denna
fråga av den arten, från både arbetskrafts-
och sysselsättningssynpunkt, att
det finns alla skäl att statsrådet försöker
hjälpa oss att få till stånd ett positivt
beslut, till gagn för alla parter.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Nr 20

Fredagen den 24 april 1970

Ang. anslag för arbetsmarknadsändamål,
Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts proposition nr 72,
med förslag till lag om ändring i statstjänstemannalagen
(1965: 274), m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 98, med förslag till förordning om
ändring i förordningen (1958:295) om
sjömansskatt, m. m.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr
127, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen (1969:36) om telefonavlyssning
vid förundersökning angående
grovt narkotikabrott in. in.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
motionen nr 1183.

Ang. anslag för arbetsmarknadsändamål,
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 54, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1970/71 i vad avser arbetsmarknad
m. in. jämte motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1, bilaga 13, enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesiirenden för den
2 januari 1970, föreslagit riksdagen att

1. yttra sig över ställningstaganden i
anledning av statskontorets utredningsförslag
rörande arbetsmarknadsverket
och arbetsmarknadspolitiken,

2. godkänna den i statsrådsprotokollet
förordade ändringen av grunderna
för flyttningsbidrag, att tillämpas från
och med den 1 juli 1970,

3. godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade ändringarna av grunderna
för näringshjälp m. m. samt bidrag och
lån till anskaffning av motorfordon för
handikappade, att tillämpas från och
med den 1 juli 1970,

m. m.

4. godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade ändringarna av grunderna
för utbildningsbidrag, att tillämpas
från och med den 1 juli 1970,

5. godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade ändringarna av grunderna
för bidrag till driften av arbetsprövningsavdelningar
och träningsverkstäder,
att tillämpas från och med
den 1 juli 1970,

6. medgiva, att Kungl. Maj:t finge
bemyndiga arbetsmarknadsstyrelsen att
under budgetåret 1970/71 besluta om
avskrivning av sådan lånefordran, uppkommen
inom arbetsmarknadsverket,
till belopp om högst 3 000 kronor, beträffande
vilken antingen omständigheterna
gåve vid handen att vederbörande
icke kunde betala sin skuld och
enligt styrelsens bedömande ingen eller
ringa möjlighet förelåge att i framtiden
uttaga betalning eller också åtgärder
för att bevaka och driva in fordringen
bedömdes förenade med arbete
och kostnader i sådan utsträckning, att
åtgärderna icke vore ekonomiskt lönande,
allt under förutsättning att sådana
åtgärder ändå icke ansåges påkallade
av andra än ekonomiska förhållanden,

7. medgiva, att beslut om bidrag till
anordnande av verkstäder för handikappade
under budgetåret 1970/71
finge meddelas intill ett belopp av
25 000 000 kronor,

8. bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta
om ökning av den under 7 upptagna
ramen för budgetåret 1970/71,

9. på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
för budgetåret 1970/71 anvisa

a. till Arbetsmarknadsstyrelsen ett
förslagsanslag av 43 100 000 kronor,

b. till Arbetsförmedlingen ett för slagsanslag

av 171 600 000 kronor,

c. till Allmänna beredskapsarbeten

in. m. ett reservationsanslag av

380 000 000 kronor, varav förslagsvis
100 000 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen,

d. till Särskilda beredskapsarbeten

in. in. ett reservationsanslag av

Fredagen den 24 april 1970

Nr 20

Ang.

450 000 000 kronor, varav förslagsvis
50 000 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen,

e. till Förläggningsbyggnader in. in.
ett förslagsanslag av 32 500 000 kronor,

f. till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet ett reservationsanslag
av 1 000 kronor,

g. till Arbetsmarknadsutbildning in. in.
ett förslagsanslag av 505 000 000 kronor,

h. till Kontant stöd vid arbetslöshet
ett förslagsanslag av 226 000 000 kronor,

i. till Särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor
ett reservationsanslag av
5 000 000 kronor,

j. till Bidrag till anordnande av verkstäder
för handikappade ett förslagsanslag
av 25 000 000 kronor,

k. till Bidrag till driften av verkstäder
för handikappade ett förslagsanslag
av 75 000 000 kronor,

l. till Vissa kostnader för vapenfria
tjänstepliktiga ett förslagsanslag av
12 700 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna I: 5,
av herr Helén m. fl., samt II: 7, av herr
Gustafson i Göteborg m. fl., såvitt nu
vore i fråga,

dels de likalydande motionerna I: 49,
av herr Olsson, Johan, m. fl., samt II:
56, av herr Eriksson i Bäckmora m. fl.,
dels de likalydande motionerna I: 51,
av herr Werner, samt II: 58, av fru

Marklund m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 81,
av herr Österdahl, samt 11:95, av herr
Weslberg i Ljusdal,

dels de likalydande motionerna /:

122, av herr Pettersson, Karl, in. fl.,
samt II: 133, av herr Petersson i Gäddvik
och herr Nilsson i Agnäs,