Nr 20 FÖRSTA KAMMAREN 1963 (Riksdagens protokoll 1963:20)

RIKSDAGENS

5gaCQ3

PROTOKOLL

Nr 20 FÖRSTA KAMMAREN 1963

7—8 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 7 maj Sid.

Svar på interpellation av herr Sundin ang. livsmedelsförsörjningen
under krigstid, m. ........................................ 5

Onsdagen den 8 maj

Svar på fråga av fröken Nordström om statsbidrag till peruker---- 10

Anslag under åttonde huvudtiteln:

Om anslag till Målsmännens riksförbund .................... 13

Pedagogiskt utvecklingsarbete inom det allmänna skolväsendet 14

Yrkespedagogisk reformverksamhet............................ 16

Bidrag till inackordering av skolbarn i elevhem eller enskilda

hem .................................................... 22

Bidrag till pedagogisk utrustning .......................... 25

Bidrag till vissa privatskolor .............................. 28

Om särskilt statsbidrag till de tekniska skolorna i Katrineholm

och Hässleholm ........................................ 30

Bidrag till driften av lokala yrkesskolor...................... 31

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare ........ 38

Bidrag till kostnader för granskning av utförda gesällprov---- 39

Bidrag till driften av folkhögskolor.......................... 41

Seminarier för huslig utbildning ............................ 48

Bidrag till anordnande av skolmåltider ...................... 50

Om ändrad förmögenhetsbeskattning .......................... 60

Om upphävande av energiskatten på elektrisk kraft ............ 63

Om ökat stöd till handikappade................................ 70

Om statens övertagande av kostnaderna för förvaring och underhåll
av viss civilförsvarsmateriel ................................ 74

Anslag till studiecirkelverksamhet ............................ 77

Om statsbidrag till Hillelskolan, m. m........................... 83

1 Första kammarens protokoll 1963. Nr 20

Nr 20

Innehåll

Sid.

Utbyggnad av utbildnings- och forskningsorganisationen i Umeå 97

Driftbidrag till statens järnvägar .............................. 99

Ny transportorganisation för fraktstyckegodstrafiken .......... 101

Den automatiska databehandlingen inom statsförvaltningen ____ 104

Lagstiftningen om åldringsvård .............................. 106

Säkerhetsinspektion av motorfordon .......................... 109

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 8 maj

Val av valmän och valmanssuppleanter för utseende av riksbanksoch
riksgäldsfullmäktige jämte suppleanter för dem.......... 10

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, ang. godkännande av ändring i
konventionen angående upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen
........................................ 12

Statsutskottets memorial nr 94, ang. gemensam votering i fråga om
anslag till Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar
och Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Omkostnader____ 12

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 8, ang. ytterkuvert till äktamakeförsändelse
vid allmänna val.......................... 13

Statsutskottets utlåtande nr 8, ang. utgifterna inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde .......................... 13

— nr 68, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: utrikesdepartementet
.................................................. 59

— nr 69, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: socialdepartementet
.................................................. 59

— nr 70, ang. anslag till verkstäder för handikappade .......... 59

— nr 71, ang. stat för riksgäldsfonden ........................ 59

— nr 72, ang. vattenfallsstyrelsens högspänningstaxor .......... 59

Bevillningsutskottets betänkande nr 29, om ändrad förmögenhetsbeskattning
........................................ 00

— nr 31, om upphävande av energiskatten på elektrisk kraft____ 63

Första lagutskottets utlåtande nr 20, om skyldighet för åklagare att
i brottmål föra talan för försäkringsgivare m. fl............. 70

— nr 21, ang. ändring i utsökningslagen, m. m................... 70

Andra lagutskottets utlåtande nr 45, om ökat stöd till handikappade
.................................................... 70

— nr 47, ang. preskriptionstiden för återbetalning av socialhjälp 74

— nr 49, om statens övertagande av kostnaderna för förvaring och

underhåll av viss civilförsvarsmateriel .................... 74

— nr 51, ang. rätt att passera riksgränsen annorstädes än vid passkontrollställe
............................................ 77

Innehåll

Xr 20

Sid.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 23, om utredning huruvida
den kollektiva bespisningen uppfyller berättigade näringsfysiologiska
krav ........................................ 77

Utrikesutskottets utlåtande nr 4, ang. utredning rörande Förenta
Nationernas aktioner i Katanga ............................ 77

— nr 6, ang. vissa av Europarådets rådgivande församling fattade

beslut ................................................ 77

Statsutskottets utlåtande nr 73, ang. omorganisation av fortifikationsförvaltningen
m. m................................... 77

— nr 74, ang. ökat stöd till föreläsnings- och studiecirkelverksamhet
m. m............................................. 77

nr 75, ang. anslag till bidrag till byggnadsarbeten m. m. inom
skolväsendet ........................................ 83

— nr 76, ang. bidrag till driften av grundskolor m. m........... 83

nr 77, ang. utbyggnad av utbildnings- och forskningsorganisationen
i Umeå .......................................... gy

— nr 78, ang. anslag till byggnadsarbeten vid vissa universitet och

högskolor m. m........................................... gg

— nr 79, ang. vissa anslag till statens järnvägar m. m........... 99

— nr 80, ang. överlåtelse av kronan tillhörig mark m. m......... 104

— nr 81, ang. organisationen av den automatiska databehandlingen

inom statsförvaltningen m. m............................. 104

nr 82, ang. nya grunder för den statliga personalpensioneringen

av vissa icke statliga grupper m. m......................... 105

— memorial nr 84, ang. gemensam votering i fråga om anslag till

bidrag till De blindas förening ............................ 405

Bevillningsutskottets betänkande nr 36, ang. ändrad lydelse av 1
och 6 §§ förordningen om tillverkning och beskattning av maltoch
läskedrycker, m. m................................ 40g

— nr 37, ang. rätt för Konungen att förordna om uttagande av anti dumping-

och utjämningstullar, m. m....................... 106

Andra lagutskottets utlåtande nr 48, ang. lagstiftningen om åldringsvård
................................................ log

— nr 50, om vidgad rätt till reseersättning och sjukpenning för personer
med rörelseinvaliditet.............................. 10g

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21, ang. ändrad lydelse av 48 §

folkbokföringsförordningen ........................... 108

nr 22, ang. säkerhetsinspektion av motorfordon, m. m....... 109

Statsutskottets utlåtande nr 83, ang. säkerhetsinspektion av motorfordon
m. m....................................... lj4

0L!

'' ''ii) i.
in ■ J■-''i*

i''.Z ■: ■ ■ H!i>äf»siM

f!-''u1,-’ i/:-.- ii r‘ v

............

a''.- 4 • r • f v r ,

!■

. : ''
i '' .i '' '' ! '' • -- '' ‘ •

Tisdagen den 7 maj 1963

Nr 20

Tisdagen den 7 maj

Kammaren sammanträdde ki. 16.00.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad, som utsetts till ombud
vid sammanträde med ministerrådet inom
EFTA i Lissabon innevarande vecka,
anhåller om befrielse från riksdagsarbetet
under tiden den 8—11 maj 1963.

Stockholm den 6 maj 1963

Erik Holmquist

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av viss
kronan tillhörig mark;

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1963/64, såvitt
angår jordbruksärenden;

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1962/63, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden; och

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 181, till Konungen i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om semester, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens

skrivelse, nr 182, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
om val till riksdagen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Ang. livsmedelsförsörjningen under
krigstid, m. m.

Herr statsådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr Sundins
interpellation angående livsmedelsförsörjningen
under krigstid, m. m., erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! I en interpellation har
herr Sundin till mig riktat några frågor
rörande livsmedelsförsörjningen under
avspärrning och i krig och de militära
styrkornas försörjning med olika förnödenheter.
Till svar på dessa frågor vill
jag anföra följande.

Spörsmålet om livsmedelsproduktionens
förhållande till livsmedelskonsumtionen
med hänsyn till vår försörjning
under avspärrning och krig är, såvitt
avser såväl nuläget som förhållandena på
längre sikt, för närvarande föremål för
en ingående analys inom 1960 års jordbruksutredning.
Denna utredning torde
också komma att belysa frågan om livsmedelsproduktionens
lokalisering med
hänsyn till möjligheterna att under krigsförhållanden
försörja förflyttad civilbefolkning
och militära förband. Undersökningar
i detta ämne genomföres för
övrigt fortlöpande av berörda ämbetsverk,
i första hand statens jordbruksnämnd
och, i vad rör militära frågor,
arméintendenturförvaltningen. Myndigheterna
framlägger då så finnes påkallat
förslag till åtgärder. Bland annat har
uppmärksammats konsekvenserna av en
från totalförsvarssynpunkt mindre gynnsam
lokalisering av företag inom livsmedelsbranschen.
För närvarande utbyg -

Nr 20 Tisdagen den 7 maj 1963

Ang. livsmedelsförsörjningen under krigstid, m. m

ges därför de statliga civila beredskapslagren
av livsmedel i enlighet med beslut
av 1961 års riksdag. Även de militära
livsmedelslagren har ökats under de senaste
åren.

Lagren placeras av naturliga skäl i
produktionssvaga områden där behoven
i ett krisläge bedömes öka på grund av
befolkningsomflyttningar eller gruppering
av militära förband. Av sekretessskäl
är det inte lämpligt att här redovisa
närmare beräkningar rörande vår livsmedelsförsörjning
under avspärrning
och krig. De undersökningar i detta
hänseende som fortlöpande sker inom
berörda ämbetsverk visar emellertid att
vår livsmedelsförsörjning vid avspärrning
kan bedömas vara tillfredsställande.

Vad avser herr Sundins fråga om tillförsel-
och försörjningsmöjligheterna
för militära styrkor i landets perifera
delar är likvärdiga i fråga om olika
slags förnödenheter och »så goda att målsättningen
rörande försvaret av landets
territorium framgångsrikt bör kunna
fullföljas» vill jag erinra om att förnödenheter
av betydelse för totalförsvaret
lagras i både militär och civil regi. Detaljerade
planer finns uppgjorda i syfte
att motverka tillförsel- och försörjningssvårigheter
i landets olika delar. Det
kan konstateras, att insatsen av militära
styrkor icke i någon del av landet begränsas
eller hindras till följd air brist på
livsmedel.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet få
framföra mitt hjärtliga tack för det svar
som han har lämnat på min interpellation.

Årets riksdag har ju uppgiften att fatta
beslut i viktiga försvarspolitiska frågor
och i viktiga jordbrukspolitiska frågor.
Debatten rörande de sistnämnda
frågorna har varit mycket livlig, men
det hör till undantagen att man berört
sambandet mellan försvarspolitik och
livsmedelsförsörjning. Det är för att få
detta samband belyst som jag har framställt
interpellationen.

Försvarsministerns svar utgöres i stort
sett av en hänvisning till utredningar och
undersökningar som pågår, en hänvisning
till sekretesskäl och ett allmänt
konstaterande av att våra försörjningsmöjligheter
är tillfredsställande. Svaret
är således så fritt från sensationer som
det kan bli —- och något annat var väl
inte väntat.

För min del hade jag nog hoppats på
mera av engagemang från statsrådets sida.
Man kan av svaret utläsa, att det
främst är två aspekter som anses särskilt
viktiga vid utredningsarbetet, nämligen
dels försörjningsgraden, dels lokaliseringen
av vår livsmedelsproduktion.
Det skulle ha varit värdefullt med ett
uttalande rakt på sak av statsrådet, att
båda dessa saker måste klaras om den
försvarspolitiska målsättningen skall
kunna fullföljas.

Statsrådet berörde att man bl. a. uppmärksammat
konsekvenserna av en ur
försvarssynpunkt mindre gynnsam lokalisering
av företag inom livsmedelsbranschen.
Jag har inom jordbrukskooperationen
i någon mån stött på dessa problem
och vill säga att de inte är lätta att
lösa och att de inte kan lösas isolerade.
De är en följd av den s. k. strukturomvandlingen
inom jordbruksnäringen.

I den allmänna debatten kommer då
och då fram synpunkter på att ett
svenskt jordbruk egentligen i stor utsträckning
är överflödigt. De som vill gå
längst i detta avseende kan möjligen
tänka sig ett jordbruk på de södra slättbygderna
men eljest praktiskt taget intet.
Det märkliga är att sådana propåer också
förekommer från kretsar som är måna
om vår försvarspolitik och vår vttre säkerhet.

Ser man dessa spörsmål något på sikt
finns det anledning till oro. Ålderssammansättningen
inom jordbruksnäringen,
den låga nyrekryteringen, den dåliga
lönsamheten in. fl. faktorer kommer, om
utvecklingen fortsätter som hittills, att
medföra mycket betydande omlokaliseringar
av livsmedelsproduktionen i vårt
land och troligen också förändringar i
självförsörjningsförmågan, vilka måste
anses negativa ur försvarssynpunkt. Inte

Tisdagen den 7 maj 1963

Nr 20

Ang. livsmedelsförsörjningen under krigstid, m. m.

heller får man bortse från att jordbruksnedläggning
och folkomflyttning tillsammans
gör den evakuering, som ingår i
civilförsvarsplanerna, alltmera svårlöst.

Dessa spörsmål gäller i hög grad Norrland.
Jag tycker att det föreligger en oroande
samstämmighet mellan den utveckling
jag här berört och ett uttalande av
överbefälhavaren, vilket åberopas i proposition
nr 108 till årets riksdag och som
försvarsministern icke tagit avstånd
från.

överbefälhavaren har framhållit att
den militära målsättningen får begränsas
till att fördröja fiendens framträngande
där invasion kan ske över landgränsen.
Några livsviktiga mål skulle fienden inte
nå fram till direkt vid en sådan invasion.
De längsta landgränserna finns ju
vid de norrländska delarna av vårt land.

Jag har ställt mig mycket frågande till
detta uttalande av överbefälhavaren. Det
finns ju ändå i norr mål som får anses
mycket angelägna för en fiende att sätta
sig i besittning av. Jag har inte kunnat
undgå att göra funderingar huruvida försörjningsmöjligheternas
utveckling —
inbegripet lagringen — medverkat till
den fördröjande målsättning som överbefälhavaren
har uttalat sig om. Eller
finns det andra motiv?

Vår jordbruks- och försörjningspolitik
är inte ett intresse som begränsas till de
närmast berörda näringarna. Inte minst
ur försvarspolitisk synpunkt är det en
angelägenhet för hela folket. Vi är nu
uppe i en årlig kostnadsram på 4 miljarder
kronor. Utöver utgifterna för försvaret
direkt kan nämnas att cirka 100 000
arbetare torde vara sysselsatta med beställningar
och tillverkningar av förnödenheter
för försvarets räkning. Förutom
den rent finansiella sidan måste också
den saken tas med vid en samhällsekonomisk
bedömning. Det är väl inte heller
osannolikt, att en hel del av våra beställningar
och inköp av försvarsförnödenheter
skulle kunna göras utomlands
på ekonomiskt fördelaktiga villkor, men
vi vill inte beträda den vägen. Vi vill inte
komma i den beroendeställning, som
skulle kunna bli följden av en sådan inköpspolitik.

Enligt min mening måste samma principer
gälla i fråga om vår livsmedelsförsörjning,
i annat fall kan vi inte fullfölja
den oberoende försvarspolitik som är
direkt förknippad med vår utrikespolitiska
huvudlinje.

Det skulle, herr talman, som jag nyss
framhöll inte ha skadat med ett principiellt
klarläggande uttalande av försvarsministern
i dessa frågor. Jag konstaterar
dock att hans svar inte innebär något
avståndstagande från den linje jag här
och i interpellationen har försökt att belysa.
Med en förhoppning att så inte heller
skall komma att ske vid kommande
konkreta ställningstaganden vill jag än
en gång tacka för det svar jag här har
fått.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag skall bara tillägga
några få synpunkter.

Det är klart att ett svar på den mycket
vidlyftiga fråga, som herr Sundin här
ställt, inte gärna kan innehålla några
sensationer, eftersom jag nu bedömer
läget så, som för övrigt också framgår av
svaret, att vår livsmedelsförsörjning måste
anses vara tillfredsställande för både
krigsmaktens och det civila samhällets

del.

Det sammanhänger i mycket hög grad
med de omfattande åtgärder som statsmakterna
under många decennier har
vidtagit beträffande vår jordbrukspolitik,
men också rörande vår lagerhållningspolitik.
När det gäller Norrland och
de många svårigheter, som naturligtvis
kan komma att uppstå, så visar tendensen,
och jag delar där hans uppfattning,
att det kan innebära framtida svagheter.
Vi försöker emellertid att möta detta läge
bland annat genom en utbyggnad just i
Norrland av livsmedelslagren och andra
lager. Dit koncentreras utbyggnaden av
vår civila och militära lagerhållning.

Naturligtvis skulle man ur krigsfallssynpunkt
kunna önska sig en helt annan
lokalisering av både industrier och
andra näringar. Men det är ingalunda
lätt att leda den ekonomiska utvecklingen
i landet uteslutande utifrån bered -

Nr 20

Tisdagen den 7 maj 1963

Ang. livsmedelsförsörjningen under krigstid, m. m.

skapssynpunkter. Här måste försvaret gondagens sammanträde uppföras näst
anpassa sig, och detta gör vi på olika efter tredje lagutskottets utlåtande nr
sätt. 22.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Om jag tolkade försvarsministern
rätt såväl i hans första inlägg
som i hans senaste, så delar han min
uppfattning om nödvändigheten av att
sammankoppla en inhemsk livsmedelsproduktion
med försvarsåtaganden över
huvud taget. Jag är medveten om att svårigheterna,
kanske speciellt i Norrland,
är rätt stora i det här sammanhanget,
men av sekretesskäl vill jag inte säga
om allt är som det borde vara i lagringshänseende
i de bygder där jag är bosatt.

Allra sist, herr talman, vill jag säga en
sak som kammaren inte behöver ta med
alltför stort allvar men som ändå har
något av en allvarlig innebörd. Med tanke
på den positiva inställning som statsrådet
här har visat skulle man nästan
önska, att jordbruksdepartementets problem
handhades av det statsråd som alldeles
nyss har lämnat svar på min interpellation.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Vid föredragning av Kungl. Majrts
proposition nr 150, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1963/64 in. m., hänvisades propositionen,
såvitt anginge det procenttal av grundbeloppet,
varmed statlig inkomstskatt för
vissa skattskyldiga föreslagits skola ingå
i preliminär skatt, till bevillningsutskottet
samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 4 och 6,
statsutskottets utlåtanden nr 73—83 och
memorial nr 84, bevillningsutskottets betänkanden
nr 36 och 37, andra lagutskottets
utlåtanden nr 48 och 50 samt tredje
lagutskottets utlåtanden nr 21 och 22.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtande nr
83 skulle på föredragningslistan för mor -

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

157, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.; samt

nr 167, angående lönereglering för
skolledare och lärare vid lantbrukets
och skogsbrukets yrkesskolor, m. m.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
godkännande för Sveriges del av
ändring i konventionen angående upprättandet
av Europeiska frihandelssammanslutningen
;

konstitutionsutskottets utlåtande nr 10,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående fackrepresentationen i skolstyrelserna
jämte i ämnet väckta motioner; statsutskottets

utlåtanden och memorial: nr

92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående övergång till högertrafik
jämte i ämnet väckta motioner,
såvitt nämnda proposition och motioner
avser medelsanvisning;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1962/63, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde;
samt

nr 94, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1963/64 till Karolinska medikokirurgiska
institutet: Avlöningar och

Karolinska mediko-kirurgiska institutet:
Omkostnader;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 20, i anledning av väckta motioner
om ändrade avskrivningsregler för byggnad
som ingår i rörelse eller jordbruk;

nr 25, i anledning av väckta motioner
angående vissa åtgärder i syfte att främja
företagens kapitalförsörjning m. m.;

Tisdagen den 7 maj 1963

Nr 20

nr 26, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen för
pensionskostnader;

nr 27, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt för jordbrukare och rörelseidkare
att vid beskattning åtnjuta
avdrag för värdeminskning å maskiner
och inventarier; samt

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om trafikomläggningsskatt jämte i ämnet
väckta motioner; ävensom

tredje lagutskottets utlåtande nr 23, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående övergång till högertrafik,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 773, av herr Gorthon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 159,
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27 maj 1955
(nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning,
m. m.;

nr 774, av herr Holmberg, i anledning
av Kungl. Maj:fs proposition nr 159,
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27 maj 1955
(nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning,
in. m.;

nr 775, av herr Stefanson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
159, med förslag till förordning angåen -

de ändring i förordningen den 27 maj
1955 (nr 256) om investeringsfonder för
konjunkturutjämning, m. m.;

nr 776, av herrar Sundin och Jonasson,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 159, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning,
m. m.;

nr 777, av herrar Adolfsson och Lager,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 160, angående statstjänstemännens
sjuklöne- och semesterförmåner m. m.;

nr 778, av herr Carlsson, Eric, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 164, med förslag till allmänna riktlinjer
för en malminventering i Norrbottens
län och till lag om inskränkning i rätten
till inmutning inom Norrbottens län;
samt

nr 779, av herr Petersson, Per, och
herr Isacson, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 164, med förslag
till allmänna riktlinjer för en malminventering
i Norrbottens län och till lag om
inskränkning i rätten till inmutning inom
Norrbottens län.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.22.

In fidem
Fritz af Petersens

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Onsdagen den 8 maj förmiddag-en

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Företogs val av tjugufyra valmän för
utseende av dels fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, dels ock
suppleanter för fullmäktige i nämnda
bank och kontor.

Ordet lämnades på begäran till herr
FÖRSTE VICE TALMANNEN, som anförde: Herr

talman! För vartdera av de två
val, som nu skall förrättas, ber jag att få
avlämna en gemensam lista, vilken godkänts
av de av kammaren valda ledamöterna
i talmanskonferensen. Vardera listan
upptar namn på så många personer,
som det ifrågavarande valet avser.

Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter två särskilda listor.

Den lista, som avsåg valet av valmän,
upptog under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» följande namn:
Fahlander
Bergman
Jacobsson, Per
Eskilsson
Elowsson, Nils
Damström
Elofsson, Gustaf
Eriksson, Einar
Kronstrand
Ohlsson, Ebbe
Möller
Mossberger
Hedström
Sundin
Hansson, Nils
Virgin

fröken Ranmark
Ståhle

Larsson, Åke
Hanson, Per-Olof
Gustafsson, Nils-Eric
Gustavsson, Bengt
Pettersson, Gunnar
Nilsson, Yngve

Sedan denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmän.

Anställdes val av tio suppleanter för
kammarens valmän för utseende av dels
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
dels ock suppleanter för fullmäktige
i nämnda bank och kontor.

Den av herr förste vice talmannen avlämnade
lista, som gällde detta val, upptog
under partibeteckningen »Den gemensamma
listan» följande namn:
Augustsson
Mårtensson
Stefanson
Sveningsson
Wikner
Hjorth

Carlsson, Eric
Jansson, Paul
Edström
Arvidson

Efter det denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmanssuppleanter.

Justerades protokollet för den 2 innevarande
månad.

Om statsbidrag till peruker

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade fröken Nordström till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
framställt följande fråga: »Vill
herr statsrådet medverka till att statsbidrag
får utgå till anskaffande av peruker
åt personer, som genom sjukdom
mist sitt hår, efter regler motsvarande
dem som gäller för bidrag till ortopediska
hjälpmedel?»

Onsdagen, den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara nämnda fråga,
erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Fröken Nordström har
frågat, om jag vill medverka till att statsbidrag
får utgå till anskaffande av peruker
åt personer, som genom sjukdom mist
sitt hår, enligt regler motsvarande dem
som gäller för bidrag till ortopediska
hjälpmedel.

Beträffande ortopediska hjälpmedel
gäller att dessa kostnadsfritt tillhandahålles
patienter, som är i behov därav.

Med anledning av en riksdagsskrivelse
har Kungl. Maj :t genom beslut den 6 juni
1962 uppdragit åt 1961 års sjukförsäkringsutredning
att utreda frågan om vidgad
bidragsgivning för medicinsk-tekniska
hjälpmedel. Den av fröken Nordström
väckta frågan ligger inom ramen
för detta uppdrag. Innan utredningens
ställningstagande föreligger är jag inte
beredd att göra något uttalande i saken.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka chefen
för socialdepartementet, statsrådet
Aspling, för detta svar. Med det svar i
åminnelse, som jag häromdagen fick av
statsrådet beträffande tandvård åt kvinnor
som fått missfall, var det ju inte så
svårt att i förväg räkna ut att detta svar
skulle bli ungefär detsamma och att
statsrådet skulle hänvisa till 1961 års
sjukförsäkringsutredning.

Med herr talmannens tillstånd ber jag
att helt kort få berätta, hur jag kommit
att intressera mig för frågan om ekonomisk
gottgörelse för peruker. Utgiften för
en peruk belöper sig till 800 kronor, och
eftersom varje patient måste ha två peruker
innebär det en utgift av 1 600 kronor.
Underhållet av två peruker kostar
240 kronor om året, och perukerna varar
med mycket god skötsel i högst tre
år. Den årliga utgiften blir alltså 750
kronor.

I Stockholm ger vi socialhjälp åt de av
våra socialhjälp sklienter som behöver
peruker, och sjukhusavgiftsdelegerade

Om statsbidrag till peruker

beviljar också bidrag för samma ändamål.
Hittills har det skett i delegerade
efter en viss behovsprövning, men hädanefter
kommer man förmodligen att ge
ett generellt bidrag av 300 kronor i avvaktan
på att de statliga bestämmelserna
blir ändrade.

Uppsala läns landsting har för år 1963
beviljat ett förslagsanslag på 5 000 kronor
för perukbidrag, men fastän endast
fyra månader gått, har man redan lämnat
ut 13 bidrag å 500 kronor, tillsammans
6 500 kronor. Anslaget är alltså redan
överskridet med 1 500 kronor. Detta
landsting är, såvitt jag vet, det enda
som beaktat denna fråga. Uppsala läns
folkmängd är 1/45 av landets, och ett
hastigt överslag tyder på att ungefär 500
personer i hela landet skulle vara i detta
dilemma.

Min uppmärksamhet kom första gången
att riktas på denna fråga i höstas genom
ett fall som jag träffade på i mitt
arbete. I en mellansvensk kommun där
man icke har sådana förmåner, som vi
här i Stockholm och landstinget i Uppsala
län finner naturliga fanns en kvinna
som genom hårsjukdom blivit hårlös.
Hon var hustru i en familj med två barn
och 590 kronor netto i månaden samt
skulder på 2 600 kronor, varav 2 000 kronor
på redan förbrukade peruker. Familjen
var alltså i mycket dåliga ekonomiska
omständigheter, men trots detta
fick kvinnan en ansökan om socialhjälp
för peruk avslagen.

Tidningen Expressens rådgivningsbyrå
har nyligen gjort mig uppmärksam på
att en kvinna av försäkringskassan —
helt naturligt — nekats ett liknande bidrag.
Genom rådgivningsbyråns förmedling
fick hon hjälp av Kvinnoorganisationernas
stiftelse för handikappade husmödrar.
Stiftelsen har, sedan detta blev
känt genom tidningen, hjälpt ytterligare
tre kvinnor. Nu står härutöver sex kvinnor
i ko för att få hjälp, men stiftelsens
pengar är slut, och den får inte några
nya pengar förrän nästa år. Utöver dessa
kvinnor, som alltså antingen blivit
hjälpta eller hoppas att få hjälp hos stiftelsen,
har Expressens rådgivningsbyrå

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Om statsbidrag till peruker
ansökningar från mellan 15 och 20 kvinnor.
Rådgivningsbyrån håller nu på att
söka efter hjälpkällor för dessa fall.

Jag tror inte att man behöver beskyllas
för någon sentimentalitet, om man
rakt på sak säger, att det är synd om de
kvinnor, och varför inte också om de
unga och medelålders män, som dels
drabbas av en hårförlust som för dem
kan innebära psykiskt lidande, dels råkar
ut för stora utgifter. Det är av dessa
anledningar man önskar ge dem snar
ekonomisk hjälp.

Att statsrådet vill lösa de stora och
dyrbara försäkringsfrågorna i ett sammanhang
har jag full förståelse för, men
jag har svårt att i mitt hjärta acceptera
att det inte under hand eller kanske snarare
i ett knippe skulle kunna göras en
del justeringar i gällande bestämmelser,
vilket uppenbarligen skulle underlätta
tillvaron för de människor, som har råkat
i sådana situationer som vi inte räknade
med när vi införde lagen om allmän
försäkring. Vår fantasi räckte inte
till. Jag tänker på sådana enkla saker
som tandvård efter missfall och peruker
eller ett annat fall, som jag träffade på
häromdagen, där en handikappad gammal
man inte kunde få ekonomisk hjälp
till en avpassad arbetsstol. Hade han
kunnat klara en specialbyggd rullstol —
men det kunde han inte därför att han
hade så svaga armar — hade han däremot
kunnat få bidrag.

Efter dessa reflexioner och med en
vädjan som avslutning ber jag att ännu
en gång få framföra ett tack till statsrådet.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 157, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.; samt

nr 167, angående lönereglering för
skolledare och lärare vid lantbrukets
och skogsbrukets yrkesskolor, m. m.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 773—776 till bevillningsutskottet,

motionen nr 777 till statsutskottet
samt

motionerna nr 778 och 779 till behandling
av lagutskott.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående godkännande för Sveriges
del av ändring i konventionen angående
upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen.

Beträffande detta utlåtande hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 10 samt
statsutskottets utlåtanden nr 92 och 93.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
94, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1963/64 till Karolinska mediko-kirurgiska
institutet: Avlöningar och Karolinska
mediko-kirurgislca institutet: Omkostnader.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls utskottets
berörda hemställan.

Därefter godkändes på gjord proposition
den i förevarande memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

Herr talmannen yttrade, att, under
förutsättning att den nu godkända voteringspropositionen
bleve godkänd även
av andra kammaren, enligt överenskommelse
med nämnda kammares talman
gemensam votering över denna voteringsproposition
komme att anställas
vid kamrarnas sammanträden onsdagen
den 15 innevarande månad. Avsikten vore,
fortsatte herr talmannen, att gemensam
votering då jämväl skulle äga rum
över den voteringsproposition, som förelåge
till godkännande senare denna
dag, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag till bidrag
till De blindas förening.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkanden nr 20,
25—27 och 34 samt tredje lagutskottets
utlåtande nr 23.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 160, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande
för Sveriges del av vissa ändringar
i konventionen angående upprättande
av Europeiska frihandelssammanslutningen.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning
av väckta motioner angående ytterkuvert
till äktamakeförsändelse vid
allmänna val, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Om anslag till Målsmännens riksförbund

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för skolöverstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 3 januari 1963 anfört, dels godkänna
av departementschefen angiven
avlöningsstat för skolöverstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1963/64, dels ock till Skolöverstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret

1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
7 818 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fröken Ranmark m. fl. (I:
219) och den andra inom andra kammaren
av herr Cassel in. fl. (11:237), i
vilka hemställts, att rikdagen måtte för
budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
om 50 000 kronor till Målsmännens
riksförbund.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:219 och 11:237,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för skolöverstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen förordat:

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för skolöverstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1963/64;

c) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 7 818 000 kronor.

Fröken RANMARK (s):

Herr talman! I läroplanen för grundskolan
framhålles betydelsen av att föräldrarna
intresserar sig för skolan och
att lärarna har god kontakt med barnens
föräldrar, med andra ord att det sker
en samverkan mellan skola och hem när
det gäller barnens fostran. Denna sam -

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Ang. pedagogiskt utvecklingsarbete inom
verkan har blivit än mera nödvändig
allteftersom grundskolan växer fram, ja,
det har rent av angivits såsom en förutsättning
för att den nya skolan skall fungera
att ett vidgat samarbete mellan hem
och skola verkligen kommer till stånd.
Denna kontakt skola—hem sker oftast
genom föräldraföreningarna, vilkas centralorganisation
är Målsmännens riksförbund.
Antalet till riksorganisationen anslutna
föräldraföreningar är 688. Ökningen
förra året var 82 stycken. Det är glädjande
att konstatera att intresset för kontakt
mellan skola och hem är i stigande.
Målsmännens riksförbund har till syfte
att främja samarbetet mellan skola och
hem och har sett som sin främsta uppgift
att medverka till bildandet av föräldraföreningar
och att stödja deras
verksamhet. För denna sin verksamhet
är riksförbundet i behov av ekonomiskt
stöd.

I motionerna 1:219 och 11:237 har
yrkats på ett statsbidrag till Målsmännens
riksförbund på 50 000 kronor. Skolöverstyrelsen
har även framställt förslag
om bidrag med samma summa till riksförbundet.
Statsutskottet har avstyrkt
motionen men skrivit välvilligt, och det
är att hoppas på ett förslag från Kungl.
Maj:t nästa år om ett bidrag till denna
betydelsefulla verksamhet.

Herr talman! Jag har med anledning
därav inget yrkande.

Häri instämde herr Dahl (s).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 6—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Ang. pedagogiskt utvecklingsarbete inom
det allmänna skolväsendet

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Pedagogiskt utvecklingsarbete
inom det allmänna skolväsendet för
budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 1 874 000 kronor.

det allmänna skolväsendet

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Widén (I: 78) och den andra inom andra
kammaren av herr Westberg m. fl.
(II: 92), i vilka hemställts, 1. att riksdagen
vid behandlingen av anslaget Pedagogiskt
utvecklingsarbete inom det allmänna
skolväsendet under åttonde huvudtiteln
i årets statsverksproposition
måtte uttala, att under anslaget anvisade
medel borde användas för pedagogiska
och psykologiska undersökningar i enlighet
med skolöverstyrelsens förslag,
samt 2. att riksdagen i anledning därav
måtte till Pedagogiskt utvecklingsarbete
inom det allmänna skolväsendet för
budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 1 974 000 kronor, d. v. s.
100 000 kronor mer än vad Kungl. Maj:t
föreslagit;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Wallmark (1:337) samt den
andra inom andra kammaren av herrar
Wennerfors och Heeggblom (II: 393), i
vilka anhållits, att riksdagen måtte besluta
att till Pedagogiskt utvecklingsarbete
inom det allmänna skolväsendet för
budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 2 124 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:78 och 11:92 samt
1:337 och II: 393, till Pedagogiskt utvecklingsarbete
inom det allmänna skolväsendet
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett reservationsanslag av 1 874 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr Widén,
som dock ej antytt sin mening.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Jag har antecknat en
blank reservation vid denna punkt, vars
rubrik är »Pedagogiskt utvecklingsarbete
inom det allmänna skolväsendet». Man
kan ju ge denna rubrik en synnerligen

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

Ang. pedagogiskt utvecklingsarbete inom det allmänna skolväsendet

omfattande innebörd, om man ser till
helheten och vad som för närvarande
sker runt om i landet inom skolans värld.

Utgångspunkten för denna utveckling
är för den obligatoriska skolans vidkommande
förra årets riksdagsbeslut i ärendet
och den faktiska process som är
i gång i syfte att söka omsätta beslutet i
ett praktiskt handlande. Att döma av de
siffror som anger antalet kommuner som
vill införa grundskolan och de siffror
som anger antalet därtill utvalda synes
benägenheten att införa grundskolan vara
väsentligt större än vad man på centralt
håll bedömde vara möjligt vid tillståndsgivningen.
Det är ju klart att de
lokala förutsättningarna är mycket skiftande.
Just dessa skilda utvecklingsprocesser
ger väl också ett otvetydigt belägg
för att utbildningssamhället, som vi brukar
tala om, fortfarande är statt i tillväxt,
att det finns ett starkt intresse för
att fördjupa och vidga utbildningen och
att särskilt landsbygdens strävanden att
nå största likställighet med tätorterna på
detta område fortfarande är levande och
påtagliga. Den i stort sett tvååriga förlängningen
av skolgången synes inte inge
större betänkligheter, trots att varje kommun
som inför grundskolan är medveten
om de ökade förpliktelser detta innebär
i form av ökade kostnader och övriga
åtaganden. Jag tror att vi har skäl att
uppmärksamma denna inställning, som
rätt allmänt har kommit till uttryck på
ett markant sätt och som tillika är glädjande
så till vida att grundskolans utbredning
får ske utan besvärande motsättningar
och ett starkt lokalt motstånd.
Man kan då antaga att det av riksdagen
för några år sedan godkända tidsschemat
skall kunna hållas, om samhällsutvecklingen
får äga rum i de former som hittills
har kunnat ske. Det ligger onekligen
makt uppå att så fort det är möjligt avlägsna
de betydande skillnader i skoloch
utbildningsmöjligheterna som mångenstädes
råder mellan olika orter, och
detta avlägsnande är väl lika viktigt i
vad det avser skolväsendet ovanför den
obligatoriska skolan.

Skolutvecklingen har emellertid en annan
sida, och man kan anlägga en annan

aspekt än den rent yttre organisatoriska.
Det pedagogiska utvecklingsarbetet kan
ses ur andra synvinklar. Den skolreform
som beslutades av riksdagen föregående
år handlar de facto i övervägande grad
om det inre arbetet, om arbetssätt och
undervisningsmetoder. Den läroplan som
efter skolbeslutet så småningom utfärdades
som vägledare och som rättesnöre
för skolans verksamhet är utan tvivel ett
förnämligt aktstycke, som kan föra verket
vidare i avsedd riktning. Den har
som bärande linjer i arbetet aktivitetsundervisning,
elevvård, samarbetstanken,
samarbete över huvud taget i skolan, allt
det som skall berika och tjäna vardagens
arbete där. Sådana krav och önskemål
uppfylles dock inte automatiskt. Det
kräves härför incitament, information,
kunskaper om det nya och de reala resurserna
för att komma vidare, något
som inte kan komma till utan anslag och
ökade kostnader. Det gäller så väsentliga
ting här som lärarnas fortbildning, de
pedagogiska hjälpmedlen, allt vad tekniken
kan ge oss i form av hjälpmedel,
och vi kan göra olika fältförsök, över
huvud taget brett lagda pedagogiska och
psykologiska undersökningar på det
praktiska planet, som kan ge skolarbetet
direkt en värdefull hjälp.

Nu har åttonde huvudtitelns omslutning
stigit under de senare åren. Årets
huvudtitel har ökat med över 400 miljoner
kronor, och ytterligare stegringar
är väl ofrånkomliga, delvis som följd av
grundskolans införande med den tvååriga
förlängning som det då blir. Men om
föregående års beslut om riktlinjerna för
det inre arbetets omdaning skall i görligaste
utsträckning kunna förverkligas,
krävs en intensifiering i utvecklingsarbetet
och därav betingade forskningsanslag.
Skolöverstyrelsen har gjort sina äskanden
på detta fält i syfte att kunna genomföra
ett program, som ämbetsverket redovisar,
men departementschefen har
inte ansett sig kunna godkänna detta
utan har gjort avsevärda prutningar. 1
motioner har föreslagits vissa höjningar
utöver vad departementschefen har begärt.
Utskottet biträder departementschefens
förslag men understryker vik -

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Anslag till yrkespedagogisk reformverksamhet

ten av att ett pedagogiskt och psykologiskt
utvecklingsarbete oavbrutet får pågå.

Jag bär inget motförslag att göra på
denna punkt men vill också stryka under
att denna verksamhet bör få pågå
och ytterligare utvecklas. Vi rör oss här
på ett fält som inrymmer en mängd olösta
och blott delvis lösta problem, varför
en utvidgad verksamhet och en praktisk
forskning kan ge oss resultat, som är
hela skolreformen till påtagligt gagn.
Jag uttalar därför förhoppningen, att vi
skall kunna komma längre i dessa pedagogiska
och psykologiska forskningar
och undersökningar och att departementschefen
till kommande år skall kunna
anvisa ökade medel för ändamålet.
Det allmänna intresse för skolfrågan,
som jag förut har refererat till, och viljan
att medverka till att göra denna skola
till en bra skola talar för att det finns
en allmän resonans för att en verksamhet
av detta slag fortsätter och utvidgas.

Jag har, som nämnts, herr talman, intet
yrkande på denna punkt.

I herr Widéns yttrande instämde herr
Wallmark (h).

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna 11 och IS

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19

Anslag till yrkespedagogisk reformverksamhet Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Yrkespedagogisk reformverksamhet
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
reservationsanslag av 300 000 kronor.

relsens för yrkesutbildning förslag i dess
petita för budgetåret 1963/64 besluta, att
anslaget för yrkespedagogisk reformverksamhet
skulle uppräknas med
275 000 kronor under nästkommande
budgetår mot av Kungl. Maj :t föreslagna
50 000 kronor, i syfte att möjliggöra en
förstärkning av resurserna för framställning
av undervisningshjälpmedel samt
för inredning och utrustning m. m. av
de yrkespedagogiska instituten, och således
till Yrkespedagogisk reformverksamhet
för budgetåret 1963/64 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 525 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:412 och 11:585, såvitt nu
vore i fråga, till Yrkespedagogisk reformverksamhet
för budgetåret 1963/64
anvisa ett reservationsanslag av 300 000
kronor.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! I maj månad för snart
ett år sedan gavs här i riksdagen klarsignal
för grundskolans successiva genomförande.
Flera decenniers arbete för
att dra upp riktlinjerna för en ny skola,
som bättre än den gamla skulle fylla sin
uppgift med hänsyn till tidens krav, hade
därmed avslutats. Grundskolan utgjorde
emellertid endast första etappen
i det allmänna skolväsendets uppbyggnad.
Nästa etapp innebar att utreda formerna
för övriga skolor över högstadiet.
Prioritet gavs åt gymnasierna och fackskolorna.
Utredningarna om dem kanske
vi får emotse redan i år.

Frågan om skolväsendets centrala ledning
behandlas i Kungl. Maj:ts proposition
nr 144 och kommer endera dagen
att kannstöpas i kamrarna.

Av de stora skolfrågorna återstår att
utreda yrkesskolväsendet. Ecklesiastikministern
har förebådat tillsättandet av
en yrkesskolutredning i år. Den är ju
efterlyst sedan länge och av många.

Herr talman! Det är ganska naturligt,
att intressenterna för yrkesskolväsendet,

Onsdagen den 8 maj 1983 fm.

Nr 20

Anslag till yrkespedagogisk reformverksamhet

som lämnats sist i utredningskvarnen,
vid det här laget känner sig något otåliga
och med oro frågar sig, hur deras skolområde
i framtiden skall anpassas till
grundskolan och vilken framtid yrkesskolan
har att räkna med. Grundskolan
anses nog bland yrkesskolfolk icke ha
skapat den fasta utgångspunkt för yrkesskolfolk
icke ha skapat den fasta utgångspunkt
för yrkesutbildningens fortsatta
expansion och anpassning som man
tidigare räknat med. Läget för det praktiska
yrkesskolväsendet är därför minst
sagt oklart. Tillkomsten av fackskolorna
och diskussionerna om eventuell framtida
förlängning av det obligatoriska skolväsendet
med ytterligare två år bidrar
till yttermera visso till funderingar om
yrkesskolväsendets framtid, som inger
en viss oro. överdirektör Birger Öhman
har senast i går på en konferens i Saltsjöbaden
sagt, att i framtiden kommer
en mängd ungdomar att behöva yrkesutbildning
på gymnasienivå. Då det gäller
konkurrensen mellan fackskolorna och
yrkesskolorna fruktar man att de teoretiska
utbildningsvägarna inom fackskolorna
skall dra till sig alltför många ungdomar.
I stället för att vara avledande
från gymnasierna kommer kanske fackskolorna
därutöver att avleda ungdomarna
från yrkesskolorna och hantverksmästarna.
Det är vad man befarar, och detta
vore verkligen en beklaglig utveckling.
Det råder och kommer förmodligen också
framöver att råda brist på yrkesskiokligt
folk i näringslivet. Därtill kommer
behovet av dugliga förmän, verkmästare
och tjänstemän med god praktisk erfarenhet
— detta mellanskikt som betyder
så mycket för produktionslivet på alla
områden.

Yrkesskolväsendet i dag utgör en viktig
utbildningssektor, som samhällsinstanserna
har all anledning att icke åsidosätta
för det allmänna utbildningsväsendets
skull. Den praktiska utbildningssektorn
har förr betraktats som en angelägenhet
för enbart näringslivet, men så
ser vid det icke i dag. Det är en samhällets
och näringslivets gemensamma uppgift,
och den är ingalunda obetydlig utan

2 Första kammarens protokoll 1963. Nr 20

även mätt med det allmänna utbildningsväsendets
mått ganska betydande. Man
räknar med att cirka 60 000 elever i dag
går på dagkurser vid våra yrkesskolor av
skilda slag. Lägger man därtill de många
deltidskursernas elever kan antalet räknas
i hundratusental.

Herr talman! Jag har ibland frågat
mig, varför vi har så svårt att lösa den
praktiska yrkesutbildningen och ta itu
med dess frågor lika ivrigt som då det
gäller det allmänna skolväsendet. Det
kanske beror på att yrkesskolfrågorna är
så speciella, integrerade som de är med
arbetsmarknaden, den tekniska utvecklingen,
näringslivets omstrukturering etc.
Yrkesskolorna kan lätt bli akterseglade
av teknikens inverkan på produktionen.
Som ett exempel kan nämnas att en kursplan
för utbildning av lärlingar för träarbete
redan efter tio månaders användning
visat sig förlegad på grund av den
tekniska utvecklingen. Om jag får använda
vardagsspråk skulle jag vilja säga
att bollen nu ligger hos samhället, men
den får inte ligga länge till där, om det
inte skall bli för sent med passningen
och målgörningen.

Den praktiska yrkesutbildningens samordning
med det allmänna skolväsendet
i ett helt integrerat skolämbetsverk, där
undervisningsfrågorna inom yrkesutbildningsområdet
endast skall hänföras till
en avdelning utan företrädare i verkstyrelsen
utgör i dessa dagar ytterligare ett
skäl till oro för yrkesskolväsendets utveckling
med hänsyn till de speciella
krav som ställs från näringsliv och arbetsmarknad.

Yrkesskolfolk frågar sig också, hur det
skall gå med jämställdheten mellan praktisk
och teoretisk utbildning, vilket 1955
års sakkunniga i sitt betänkande om
»skolväsendets centrala ledning» på nytt
framhållit vikten av. Detta tal om jämställdhet
får inte bli en tom fras. Vi bevisar
bäst att vi menar allvar med jämställdheten
genom att just nu visa tillräckligt
stort intresse för yrkesskolväsendet.

Låt oss nu, herr talman, se på hur
statsutskottets andra avdelning behand -

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Anslag till yrkespedagogisk reformverksamhet

lat motionerna I: 412 och II: 585, där ledamöter
från tre partier står som undertecknare
och tagit upp en rad väsentliga
problem som rör yrkesskolväsendet.

I dessa motioner har bl. a. yrkats bifall
till överstyrelsens för yrkesutbildning
förslag i dess petita för budgetåret
1963/64, att anslaget för yrkespedagogisk
reformverksamhet skall uppräknas med
200 000 kronor mot av Kungl. Maj:t föreslagna
50 000 kronor för att förstärka
resurserna för framställning av undervisningsmedel
samt med 75 000 kronor för
inredning och utrustning av de sex yrkespedagogiska
instituten. Statsutskottet
anser visserligen yrkandet värt beaktande
men hänskjuter frågan till den kommande
utredningen på yrkesskolväsendets
område, vilket kan betyda att frågan
uppskjuts flera år.

Låt mig också i detta sammanhang,
herr talman, nämna motionärernas yrkanden
i punkterna 52 och 58, som ingår
i samma motionspar. Beträffande
punkt 52 har de begärt att statsbidraget
till inbyggda skolor och företagsskolor
skall uppräknas med ytterligare 4,4 miljoner
kronor enligt överstyrelsens för yrkesutbildning
förslag och med ytterligare
200 000 kronor för lokala yrkesskolor
på handelns och det husliga arbetets
område. Även detta yrkande avslås med
hänsyn till kommande utredning. I den
situation som många företag kostnadsmässigt
nu befinner sig i kan jag tala
om för de ärade ledamöterna, att man
skärskådar också utbildningskostnaderna
mycket allvarligare än tidigare, och
de anses höga nog. Vad händer om statsmakterna
inte är villiga att följa med
kostnadsutvecklingen också när det gäller
detta område?

Vid punkt 58 till sist gäller det verksamheten
med lärlingsutbildning hos
hantverksmästare. Motionärerna anser
det rimligt att anslaget uppräknas med
ytterligare 250 000 kronor med hänsyn
till att av Kungl. Maj:t föreslagna 400 000
kronor enbart täcker automatiska kostnadsökningar
men icke kompenserar att
bidraget i övrigt icke höjts sedan 1958.
Det är mången gång svårt att få hantverksmästare
att ta lärlingar, inte minst

av tids- och kostnadsskäl. Det är därför
så viktigt — om vi skall tala om en
samverkan med näringslivet ■— att vi
verkligen ger det ekonomiska stöd som
kan anses vara skäligt.

Herr talman! Vi motionärer tycker att
dessa avstyrkanden av väl motiverade
uppräkningar av anslag till den praktiska
yrkesutbildningen är otillfredsställande,
icke minst i den situation som
nämnda utbildningsväsende befinner sig
i — är det för hårt att säga: såsom Askungen
i skolfamiljen. Vi motionärer är
medvetna om att den kvantitativa utbyggnaden
av yrkesskolväsendet har varit
stark. Vi siktar i våra motioner mest
på den kvalitativa utvecklingen av verksamheten,
som den är i synnerligen
starkt behov av.

Herr Widén talade här nyss om betydelsen
av pedagogisk reformverksamhet
inom det allmänna skolväsendet och om
betydelsen av ett förhöjt anslag för detta
ändamål. Detta gäller ännu mycket mera
det praktiska yrkesskolväsendet. Det gäller
att engagera näringslivet så att det
i högre grad än tidigare satsar på inbyggda
skolor och företagsskolor, inte
minst om målsättningen i framtiden
skall vara att alla ungdomar skall beredas
något slag av systematisk utbildning
och fortbildning med hänsyn till produktionens
snabba svängningar. Det allmänna
bör därför öka sina ekonomiska
stimulansbidrag till näringslivet och satsa
mycket mera pengar på lärarutbildningen
och det pedagogiska utvecklingsarbetet,
som ju anses så oerhört betydelsefullt
i det allmänna skolväsendet och
därför bör vara minst lika viktigt i det
praktiska yrkesutbildningsarbetet — som
enligt min mening ligger flera hästlängder
efter.

Herr talman! Jag ber att under punkt
19 i statsutskottets utlåtande nr 8 få yrka
bifall till motionärernas hemställan
såvitt nu är fråga om yrkespedagogisk
reformverksamhet, alltså hemställan i
motionerna I: 412 och II: 585.

I detta anförande instämde herr Stefans
on (fp).

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

Anslag till yrkespedagogisk reformverksamhet

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag måste erkänna, att
jag inte känner igen herr Nyman — han
brukar inte vara pessimist i allmänhet,
men i dag tycker jag att det var enbart
pessimistiska tongångar i hans anförande.
Då måste jag fråga: Finns det anledning
till denna pessimism? Jag tycker
inte det. Alla som känner till förhållandena
inom yrkesutbildningen vet,
att det under de senaste tio åren har
helt enkelt varit en revolution på detta
område. Sedan vi år 1958 fick de gemensamma
skolstyrelserna, har yrkesutbildningen
fått ett uppsving som
många av oss inte vågade hoppas på
vid den tidpunkten. Jag vet att man i
vissa län redan nu har lika många utbildningsplatser
som procentuellt motsvaras
av de ungdomar som ämnar gå
till yrkesutbildning, och det tycker jag
är ett ganska bra läge. År 1955 när vi
lämnade betänkandet om yrkesutbildningen,
vågade vi inte tro att de förslag,
som där framlades, skulle kunna
realiseras på kortare tid än 15 år, men
det visade sig att detta program kunde
genomföras på ungefär halva tiden -—
och det var vi naturligtvis enbart glada
över.

Herr Nyman var här inne på frågan
om samhällets roll. Jag vill också understryka,
att de ungdomar som går till
yrkesutbildning bör få samma omvårdnad
från samhällets sida som de som
går till teoretisk utbildning, ty det är
väl ändå så att vi behöver båda dessa
grupper. Det finns emellertid ett men
i detta sammanhang. Herr Nyman var
rädd för att den nya grundskolan skulle
bli en ännu sämre vägledare till yrkesutbildning
än vad den tidigare enhetsskolan
varit. Hur ligger det till på
det området? År det inte så att vi allesammans
önskar att våra ungdomar
skall få en bättre grundutbildning, en
bättre allmänbildning? Vill vi realistiskt
se på dessa ting, tror jag att de
ungdomar, som skall gå till yrkesskolorna,
i lika hög grad som andra ungdomar
behöver en bättre allmänbildning.
Att de sedan efter grundskolan får

möjligheter till yrkesutbildning, tror jag
att vi är helt överens om.

Jag medger emellertid att det inte
bara finns ljusa punkter i detta sammanhang
—■ det finns även mörka men
på ett helt annat plan än vad herr Nyman
framhöll. Det gjordes för något år
sedan en undersökning om hur många
ungdomar som var söner eller döttrar
till yrkesskolerektorer eller yrkesskollärare
och som gick till yrkesskolor.
Det blev en mycket nedslående rapport.
Vad kunde detta bero på? Dessa
ungdomar borde ju om några ha fått
en klar undervisning om värdet av yrkesutbildningen
jämfört med annan utbildning.
Skall vi tro att det var enbart
föräldrafåfänga som gjorde att föräldrarna
skickade sina barn till teoretiska
skolor? Jag vågar inte ha någon
uppfattning på den punkten, men jag
tror att sådana saker spelar en synnerligen
stor roll. Vi skall villigt erkänna
att det talas om »finare» skolor och om
»enklare» skolor. Detta är ett problem,
och vi måste se kallt och nyktert på
det. Med den upprustning som skett
inom yrkesskolväsendet under de senaste
åtta å tio åren vågar jag ändå
vara optimist för framtiden.

Den utredning som herr Nyman har
berört — jag hoppas på att den kommer
till stånd i år — kommer att få utföra
ett mycket omfattande och besvärligt
arbete. Men jag vill också erinra
om att man inom vår industri nu vill
ha mer och mer kvalificerat folk. Där
man tidigare kunde nöja sig med folk
med enkel yrkesutbildning vill man nu
gärna ha tekniskt utbildad personal,
folk från tekniska skolor av olika slag.
Jag skulle tro att utvecklingen kommer
att gå i den riktningen. Vi kommer att
behöva allt flera ingenjörer och tekniker
av olika slag men naturligtvis också
väl utbildade personer som gått igenoip
våra yrkesskolor och hantverksskolor av
olika slag. Men vill vi verkligen föra
denna sak framåt, bör vi inte anslå pessimistiska
tongångar, utan vi bör allesammans
var och en i sin stad söka medverka
till att vi når bästa möjliga re -

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Anslag till yrkespedagogisk reformverksamhet

sultat på detta område. Jag känner till
en rad av kommuner, som lagt ner mycket
stora pengar på detta område, och
jag tror att det är väl använda pengar.
Praktiskt taget varenda stad i vårt land
och även många landskommuner har
beviljat stora anslag för detta ändamål.
Vi bör se realistiskt på denna fråga
och hoppas det bästa för framtiden,
men jag vill också erkänna att jag med
intresse väntar på den utredning som
skall igångsättas. Den kommer att få en
besvärlig uppgift. Jag hoppas att den
inte skall dra ut på tiden i många år.
Här rider nämligen tiden så fort och
utvecklingen sker så snabbt på dessa
områden, att det är nödvändig att vi
följer med i denna utveckling inte minst
när det gäller yrkesutbildningen.

Herr talman! Med vad jag anfört vill
jag intyga att statsutskottets andra avdelning
hyser ett varmt intresse för dessa
problem och att vi tror att utvecklingen
skall gå i den riktning som vi
hoppas.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
herr Näsström för det sista han sade
om att statsutskottet har ett varmt intresse
för dessa problem. Det var just
vad jag ville åstadkomma med mitt anförande.
Det kanske verkade pessimistiskt,
men det är inte riktigt på det sättet.
Man kanske får se det så, att vi som
i denna kammare är förespråkare för
den praktiska yrkesutbildningen är så
få i jämförelse med de många som är
förespråkare för det allmänna skolväsendet,
och det gör, att när någon gång
en av de få kommer upp i talarstolen,
tar han i litet kraftigare för att höras,
men när resultatet blir det som ordföranden
säger, att 2:a avdelningen skall
visa ett varmt intresse för frågan, då kan
jag vara nöjd.

När det gäller revolutionen i fråga om
yrkesutbildningen påpekade jag också,
att den gäller den kvantitativa utvecklingen
av yrkesutbildningen. Detta är vi

mycket glada åt, men samtidigt har det
dykt upp ett nytt problem, nämligen att
planera verksamheten med hänsyn till
olika yrkes avdelningar, så att man inte
får överkapacitet på en del avdelningar
på ett håll och brist på annat håll. Detta
är också en fråga som vi har påpekat i
motionen och som jag hoppas att utredningen
tar upp.

Vi är på samma linje när det gäller
samhällets roll i fråga om att yrkeseleverna
skall ha samma omvårdnad som
andra.

Jag tror att jag blev något missuppfattad
eller kanske uttryckte mig oklart i
fråga om grundskolan. Jag sade någonting
om att man inte tycker sig ha fått
det stöd man önskat från grundskolan
när det gäller uppläggningen för det
fortsatta planerandet av den praktiska
yrkesutbildningen. Man hade kanske
räknat mera med åtgärder i samband
med avvecklingen av y-linjen. Men jag
delar den uppfattning som finns om den
nya utvecklingen på området och om att
man bör ha in mycket av allmänbildande
undervisning i grundskolan.

Föräldrafåfängan är en sak vi får
hjälpas åt med. Just därför är det så
viktigt, att vi ser till att den praktiska
yrkesskolan får ett ordentligt stöd, så
att föräldrarna upptäcker, att det inte
innebär en återvändsgränd att skicka sina
ungdomar till en yrkesskola, utan att
de kan komma framåt också den vägen.
Jag tror att om det ärade statsutskottet
och dess andra avdelning så småningom
tar ordentligt itu med dessa problem,
slipper jag vara pessimist i fortsättningen.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag hörde med intresse
på andra avdelningens ärade ordförande,
när han talade om yrkesutbildningen.
Ett par saker skulle jag vilja ta fasta
på och understryka.

Herr Näsström frågade, om det möjligen
kunde vara föräldraambitionen som
gjorde, att så få av yrkeslärarnas och yrkesrektorernas
barn gick till yrkesutbildningen,
eller vad detta annars kunde
bero på.

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

Anslag till yrkespedagogisk reformverksamhet

Nog är det väl så att yrkesutbildningen
i allmänhet inte har samma anseende
hos det svenska folket som de teoretiska
utbildningslinjerna. Det är att beklaga,
och det felet måste man söka avhjälpa.

Vad kan man då göra för att medverka
till detta? Man bör bl. a. sträva efter
att göra yrkesutbildningen meningsfylld
och innehållsrik.

Herr Näsström talade också om att
vårt näringsliv har allt större behov av
kvalificerad arbetskraft. Detta gäller inte
endast de tekniska områdena, t. ex.
behov av tekniker och ingenjörer, utan
det gäller kvalificerad arbetskraft också
inom de praktiska yrkesområdena. Yrkesskolorna,
yrkesutbildningen inom näringslivet
och den centrala myndigheten
måste medverka till att anpassa yrkesutbildningen
till den tekniska utvecklingen
och till modern yrkesutövning.

Det är helt i den andan motionärerna
har verkat, när de i motionerna 1:412
och 11:585 vill ha ett ökat anslag till
kungl. överstyrelsen för yrkesutbildning
för yrkespedagogisk reformverksamhet.
Hela herr Näsströms resonemang här,
som jag är mycket glad över, understryker
behovet av ökade medel för den
centrala myndighet, som har omvårdnaden
om yrkesutbildningen. Det gäller att
få en kvalitativt bättre yrkesutbildning,
en yrkesutbildning anpassad till den tekniska
utvecklingen och en yrkesutbildning
som jämställer de praktiska utbildningsvägarna
med de teoretiska.

Man tycker att när utskottets värderade
ordförande, som har en utomordentlig
erfarenhet på detta område, har den
åsikten, borde det inte ha varit svårt för
honom att övertyga utskottet om det berättigade
i den mycket blygsamma ökning
som motionärerna här vill ha. Jämför
man det äskande, som motionärerna
har beträffande den yrkespedagogiska
reformverksamheten på detta område,
med vad som för närvarande satsas inom
samma område i det allmänna skolväsendet,
måste man konstatera att det
är en mycket blygsam summa det här
rör sig om. Jag är fullt på det klara med
att när man bygger upp grundskolan
krävs att man satsar på den yrkespeda -

gogiska reformverksamheten, på forsknings-
och utvecklingsarbetet på detta
område, men det är lika viktigt att också
yrkesutbildningsväsendet får tillräckligt
med medel för att anpassa sina kursplaner
och sin utbildning till de nya
förutsättningar som grundskolan ger.

Herr talman, jag har redan instämt i
herr Nymans yttrande, och jag ber att
ännu en gång få ansluta mig till hans
yrkande på denna punkt.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Vid ett tidigare tillfälle
nämnde jag några allmänna ord om åttonde
huvudtiteln. Nu sades att det är
ett blygsamt belopp som begärts, men om
man sammanlägger vad skolöverstyrelsen
och yrkesöverstyrelsen och en del
andra begär, vad blir det för belopp? Jo,
det blir över 600 nya miljoner utöver de
400 miljoner departementschefen äskat
i år. Alltså skulle vi på ett enda år öka
åttonde huvudtitelns slutsumma med en
miljard. Jag tror att de flesta som sitter
i denna kammare förstår, att vi inte kan
ha den ekonomiska takten. Vi måste försöka
se till att på olika punkter få fram
det absolut nödvändigaste, och vi måste
röra oss inom den ram vi har.

Jag förstår mycket väl de två herrar
som talat här. De är engagerade i yrkesutbildningsverksamheten
på olika sätt,
och det skulle vara egendomligt om de
inte hade ett varmt intresse för dessa
problem. Men om vi går igenom kammaren,
kommer vi att finna, att samtliga
ledamöter har sina speciella intressen.
Det är ju så, och det bör väl vara så, men
när man i ett utskott sammanfogar alla
önskemål finner man, att man omöjligt
kan bifalla alla. På denna punkt har utskottet
varit praktiskt taget enhälligt, och
det bevisar bara att statsutskottets andra
avdelning försökt se realistiskt på dessa
problem.

Jag förstår nog, att de som har specialintressen
här tycker att statsutskottet
varit njuggt, som inte kunnat gå med på
detta förslag. Men jag måste än en gång
åberopa, att vi har måst försöka se till,
att samtliga punkter i den tjocka åtton -

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Ang. bidrag till inackordering av skolbarn i elevhem eller enskilda hem

de huvudtiteln har kunnat få sin beskärda
del. Jag kan försäkra, herr talman, att
det inte är någon ovilja mot yrkesutbildningen
som har föranlett oss att icke tillstyrka
motionerna. Vi har bara måst hålla
oss inom de ramar som är uppdragna,
inom möjligheternas gräns alltså.

Med detta, herr talman, ber jag ännu
en gång att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på bifall till motionerna I: 412
och 11:585, såvitt nu vore i fråga; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 20

Ang. bidrag till inackordering av skolbarn
i elevhem eller enskilda hem

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 410, av
herr Larsson, Thorsten, och herr Andersson,
Torsten, samt 11:487, av herr
Larsson i Hedenäset m. fl., till Grundskolor
m. m.: Bidrag till inackordering
av skolbarn i elevhem eller enskilda
hem för budgetåret 1963/64 anvisa ett
förslagsanslag av 1 400 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 410 och
II: 487 hade hemställts, att riksdagen till
Grundskolor m. m.: Bidrag till inackordering
av skolbarn i elevhem eller enskilda
hem för budgetåret 1963/64 måtte
anvisa ett förslagsanslag av 1 775 000
kronor.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Denna punkt handlar om
ett ökat bidrag till kommunerna för inackorderingskostnader.
Jag tänkte egentligen
inte ta till orda på denna punkt,
men i anledning av ett par yttranden
som fällts under föregående punkt kände
jag mig föranlåten att begära ordet.
Det talades där om att det tydligen på en

del håll rådde en viss pessimism. Utskottets
ärade talesman nämnde att man fick
lov att begränsa anslagshöjningarna och
att man inte kunde kosta på sig så mycket
som helst. Det hänvisades också till
hur mycket skolkostnaderna har stigit i
statens budget det senaste året.

Detta är emellertid en punkt som det
finns anledning att stanna inför, därför
att de kostnader det här gäller går ut
över sådana kommuner som i regel har
de sämsta ekonomiska möjligheterna.
Statsbidraget för inackorderingarna bestämdes
till sin storlek redan 1952. Det
baserades på en inackorderingskostnad
i elevhem av 3 kronor per dygn och i enskilt
hem av 3:25 per dygn. Statsbidrag
utgår alltså på grundval av detta.

Vi som har kontakt med denna verksamhet
vet att inackorderingarna kostar
mångdubbelt mera. Vi vet också att det
är mycket svårt att i dag få hem som vill
ta hand om elever och låta dem bli inackorderade.
Det beror väl delvis på att
den kostnadsram som diskuteras från
skolmyndigheternas sida ligger så lågt.
Man har en känsla av att hur litet man än
får för detta ligger det dock för högt i förhållande
till vad skolmyndigheterna kan
utgå ifrån. Självkostnaderna ligger med
andra ord betydligt högre än vad myndigheterna
räknar med. I inackorderingen
ingår vidare inte bara mat och husrum
utan också att ta ett visst ansvar för
eleverna.

Utskottet konstaterade i fjol att det
kunde ifrågasättas om anledning förelåg
att uppskjuta denna uppräkning i avvaktan
på resultatet av 1958 års skatteutjämningskommittés
arbete. Man var i
fjol av den uppfattningen, att det var
rimligt att Kungl. Maj :t rättade till dessa
avvita förhållanden till i år. Enligt departementschefens
skrivning, som finns
refererad i utskottsutlåtandet, anföres att
även om förändringarna på vissa områden
verkat till kommunernas nackdel,
är detta dock inte fallet på alla områden.
Han pekar på att det har skett lönehöjningar.
På det sättet har staten fått
högre kostnader i förhållande till kommunerna,
och därför är det svårt att
komma fram till en kostnadsavvägning

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

Ang. bidrag till inackordering
mellan stat och kommun. Av den anledningen
ifrågasätter också Kungl. Maj :t
om det är riktigt att göra delreformer
med hänsyn till att utvecklingen har varit
ofördelaktig för kommunerna på en
del områden.

Jag får säga att detta ändå är ett speciellt
område, där man inte kan hänvisa
till att det har skett förändringar av den
art som departementschefen säger har
varit fallet. Detta är en kostnad som
drabbar glesbygdskommunerna, kommuner
med långa avstånd, som tvingas till
inackorderingar. Det gäller framför allt
norrlandskommuner och en del skärgårdskommuner,
kommuner som vi vet
från andra sammanhang har den svagaste
ekonomien.

Jag har i vinter följt en kurs i radioskolan:
»Frågetecken i norr». I denna
kurs har det redovisats att skolkostnaderna
per skattekrona räknat varierar
mellan 1 och 9 kronor. Jag skulle tro att
många av dessa kommuner, som har den
största kostnaden per skattekrona, är
kommuner där man har elever inackorderade.
Mot bakgrund av kostnadsutvecklingen
och mot bakgrund av att det
här gäller en speciell typ av kommuner
kan jag inte finna annat än att det finns
anledning att justera detta bidrag i överensstämmlse
med innehållet i motionerna
I: 410 och II: 487. Det måste vara riktigt
att ge kommunerna en bättre ställning
och bättre möjlighet härvidlag.

Jag har varit tveksam, herr talman,
om jag skall yrka bifall till motionerna,
men jag har också lärt mig av andra
ärenden som kommit från statsutskottet
och även från detta ärende, att en skrivelse
till Kungl. Maj :t med hemställan
om förbättringar ger ett mycket dåligt
resultat när det gäller det allmänna skolväsendet.
Vi kommer senare i dag till en
punkt som ger ett klart belägg för detta.

Herr talman! Jag ber dock mot bakgrund
av vad jag här har sagt att få yrka
bifall till motionerna I: 410 och
11:487.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag försäkrar herr Carlsson
att vi i utskottet haft en ingående

av skolbarn i elevhem eller enskilda hem
överläggning om denna sak. Vi var alla
överens om att det inte är bra som det
är på detta område. Därför har utskottet
också skrivit på detta sätt. Jag är inte
riktigt säker på att vi skulle hjälpa kommunerna
bäst på det sätt som herr Carlsson
här förordar. Vi kan i år förvänta
förslag från skatteutjämningskommittén,
som måste ta upp även detta problem.
Det är då svårt att i förväg avgöra vilken
väg som kan vara bäst för kommunerna
— i varje fall kan inte jag säga
det på förhand. Det kan tänkas att det
framför allt för de sämst ställda kommunerna,
som herr Carlsson här åberopade,
kan vara fördelaktigare om vi går fram
på skatteutjämningslinjen. Då vi nu snart
har att motse skatteutjämningskommitténs
betänkande har utskottet mot denna
bakgrund ansett att riksdagen inte nu
i förväg bör fatta ett beslut i denna fråga.
Jag tror att vi lugnt kan avvakta
skatteutjämningskommitténs förslag. Om
denna kommitté — mot förmodan
skulle framlägga ett otillfredsställande
förslag kan jag försäkra herr Carlsson att
även statsutskottets andra avdelning
kommer att ta lämplig ställning till detta
problem.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! När man skrev i fjol till
Kungl. Maj:t i detta ärende, och Kungl.
Maj:t inte tagit någon hänsyn till vad
man skrev, fattas det väl bara att denna
fråga i år inte skulle ha varit föremål för
en ingående behandling i statsutskottets
andra avdelning. Det är givet att statsutskottets
andra avdelning måste ställa sig
frågande inför hur man efter Kungl.
Majt:s uppträdande skall behandla denna
sak.

Det är klart att man kan fundera över
vilken väg man lämpligen bör gå i år:
skulle utskottet nöja sig med att avvakta
skatteutjämningskommitténs förslag eller
borde man föreslå riksdagen att redan
nu fatta beslut i frågan? Utskottet
har under flera år tidigare beslutat vänta
och hänvisat till skatteutjämnings -

24 Nr 20 Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Ang. bidrag till inackordering av skolbarn i elevhem eller enskilda hem

kommitténs pågående arbete. Så sent
som i fjol skrev man att vi måste avvakta
resultatet av skatteutjämningskommitténs
undersökningar. Nu har emellertid
något inträffat, som gör att frågan kommit
i ett annat läge, och detta nya har
har kanske tillkommit sedan statsutskottets
andra avdelning hade denna fråga
till behandling. Det nya är att skatteutjämningskommittén
har fått tilläggsdirektiv.
Jag skall inte närmare ingå på
vad dessa tilläggsdirektiv innebär, men
ett faktum är att man inte längre kan
vara säker på att skatteutjämningskommittén
kommer att bli färdig med sitt
förslag vid den tidpunkt som man tidigare
räknat med. Man kan faktiskt på
goda grunder hysa tveksamhet härom.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Om jag inte minns fel
tillhör herr Carlsson skatteutjämningskommittén.
När detta problem kommer
upp inom kommittén kan jag aldrig tänka
mig annat än att herr Carlsson kommer
att bevaka dessa intressen. Gör han
inte det skulle det vara ganska egendomligt
efter hans anförande här i dag. Om
skatteutjämningskommitténs förslag blir
otillfredsställande är jag också övertygad
om att det i denna församling kommer
att höjas röster för andra åtgärder.
Då herr Carlsson nu sitter med i skatteutjämningskommittén
tycker jag nog att
både han och vi andra borde kunna känna
oss ganska lugna för att det skall bli
ett utomordentligt bra resultat av kommitténs
arbete.

Sedan vill jag, herr talman, bara göra
en liten erinran och påminna om hur utvecklingen
har gått på detta område. Så
sent som för tio år sedan fanns det ett
stort intresse för inackorderingshem och
elevhem av olika slag. Nu har tiderna
förändrats. Föräldrarna vill inte gärna
släppa ifrån sig barnen till dessa hem.
Nu yrkar föräldrarna själva på att barnen
skall få skolskjutsar även om det är
mycket långa avstånd. Föräldrarna vill
nämligen ha hem sina barn på eftermid -

dagarna. Denna ändrade inställning har
medfört att i vissa kommuner har man
till och med fått lägga ned elevhem som
man byggde för dyra pengar för 10—15
år sedan.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Her talman! Det är riktigt som utskottets
ärade talesman säger att jag tillhör
skatteutjämningskommittén. Men låt mig
också säga till honom att det gläder mig
att han har större tilltro till mina möjligheter
att bevaka dessa frågor i skatteutjämningskommittén
än till resultatet av
den skrivelse som han i fjol satte sitt
namn under och som gick till Kungl.
Maj:t.

Jag försäkrar utskottets ärade talesman
att jag kommer att bevaka dessa
frågor.

De tilläggsdirektiv som skatteutjämningskommittén
fått går ut på att kommittén
även skall se på landstingens möjligheter
till skatteutjämning. Det har blivit
ett ökat antal ledamöter av kommittén.
Utskottets ärade talesman vet kanske
bättre än jag att om en kommitté får tillläggsdirektiv,
som innebär att den måste
utvidga sitt arbete, medför detta med
den grundlighet med vilken kommittéer
här i landet arbetar, att det kommer att
ta längre tid innan kommittén blir färdig
med sitt arbete, och att den inte blir
klar så snart som man tidigare räknat
med. Det är detta som gjort att jag har
känt mig föranlåten att nu aktualisera
denna fråga på det sätt som jag gjort i
dag.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag råkar känna till de
där tilläggsdirektiven, och jag tror inte
de kan leda till något annat förhinder
än att kommittén kanske får avge delbetänkanden,
och det behöver inte försena
ärendet.

Vad sedan gäller skrivelsen i fjol vill
jag säga att vi då inte visste när kommittén
skulle framlägga sitt förslag. Nu
har såväl departementschefen som utskottet
vetat att det kommer i år — det är
skillnaden.

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med därunder framkomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
var med övervägande ja besvarad.

Punkten 21

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 22

Ang. bidrag till pedagogisk utrustning

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Grundskolor m. m.: Bidrag
till pedagogisk utrustning m. m. för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 15 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fröken Ljungberg (I: 327) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hseggblom in. fl. (11:379), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att anslaget för budgetåret 1963/64 till
Grundskolor m. m.: Bidrag till pedagogisk
utrustning m. m. skulle ställas till
förfogande för såväl grundskolorna som
de under grundskolans uppbyggnad vid
sidan av denna verksamma obligatoriska
skolorna, samt att anslaget skulle höjas
med så stort belopp, som kunde vara motiverat
av ett godkännande av detta förslag.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 327 och II: 379, till Grundskolor
m. m.: Bidrag till pedagogisk utrustning
m. m. för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 15 500 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Virgin och Staxäng,
fröken Elmén samt fröken Karlsson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen

Ang. bidrag till pedagogisk utrustning
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I :327 och II: 379, till
Grundskolor m. m.: Bidrag till pedagogisk
utrustning m. m. för budgetåret 1963/64
anvisa ett förslagsanslag av 22 500 000
kronor.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Med anledning av en
liten reflexion som avdelningens ordförande
gjorde nyss i annat sammanhang
skall jag börja med att försäkra, att jag
absolut inte har några specialintressen
—• specialintressen, nota bene — i den
fråga jag skall yttra mig om här.

I reservationen, som bygger på motioner
i bägge kamrarna, yrkar vi att
anslaget skall höjas från föreslagna 15,5
miljoner kronor till 22,5 miljoner. Visserligen
har i år föreslagits en höjning
med 2,2 miljoner av detta anslag, vilket
man får notera med tillfredsställelse,
men det är, menar vi, inte tillräckligt.
Skolöverstyrelsen, som har yttrat sig
över motionerna, tillstyrker bifall i vad
de avser betydelsen och syftet.

Också utskottet, som dock avstyrker
motionerna, säger att en utsträckning av
bidragsgivningen till samtliga kommuner
i och för sig vore tilltalande. Ja,
det tycker jag nog är det minsta man
kan säga. Som det nu är reserveras
nämligen anslagen endast för sådana
skoldistrikt som har övergått till grundskolan,
och detta innebär, mina herrar
och damer, att de elever som fullgör
sin skolgång i äldre skolform inte
i full utsträckning får del av den bättre
pedagogiska utrustning som vi här önskar.
Reservanterna anser för sin del att
en sådan kategoriklyvning varken är
rimlig eller rättvis, och orättvisan accentueras
ytterligare av att de enskilda
distrikten inte själva kan besluta om
övergång till grundskola — den saken
är t. ex. i en hel del fall beroende av förhållandena
på den näraliggande landsbygden.

Andra avdelningens ordförande betonade
nyss ■— också i annat sammanhang
— vikten av en god grundutbild -

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Ang. bidrag till pedagogisk utrustning
ning, och det är ju det som det rör sig
om här, nota hene: för alla elever som
är i motsvarande läge.

Jag är fullt medveten om att det kan
synas djärvt att yrka på en höjning av
ett anslag med 7 miljoner, men detta är,
väl att märka, en tidsfråga. Jag tror
ingen kan gendriva påståendet att en
upprustning ändå måste ske efter hand
som grundskolan genomföres, och vi
anser inte det är motiverat att de elever
som undervisas i äldre skolformer
under tiden inte skall få den hjälp som
andra elever får.

Jag skall inte uppehålla mig längre
vid detta problem, herr talman, utan
sluta med att påminna om att skolberedningen
starkt underströk den stora
betydelsen av god undervisningsmateriel.

Med dessa få ord, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill erinra om vad
det här ärendet egentligen gäller, och
jag får kanske läsa några rader ur utskottets
utlåtande: »Såsom skolöverstyrelsen
framhållit utgör bidraget till pedagogisk
utrustning närmast en ersättning
för det bidrag som de i försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola
deltagande kommunerna kunde erhålla
för högstadieelever, det s. k. försökskostnadsbidraget.
» Det väsentliga är
alltså att detta bidrag bär blivit en ersättning
i grundskolan för det försökskostnadsbidrag
som tidigare fanns i
våra enhetsskolor.

Motionen går ut på att de kommuner
som inte har börjat vare sig med enhetsskola
eller med grundskola skall
få detta bidrag. Nåja, har man mycket
gott om pengar kan man väl tänka sig
en sådan utdelning — motionen går ut
på en anslagsökning med 7 miljoner —
men jag måste fråga varför dessa kommuner
skulle få bidrag. De uppfyller
ju inte de förpliktelser som de kommuner
har åtagit sig vilka har grundskola
eller bär haft enhetsskola. Om det skall
bli ett sådant där allmänt välvilligt bidrag
till kommunerna kan jag förstå

det, men det finns ju ingen reell bakgrund
till yrkandet. Alla som är insatta
i de här avsnitten vet att såväl enhetsskola
som grundskola för med sig en
rad nya kostnader, som man inte hade
innan man gick in för detta nya skolsystem,
och det är därför som vi i statsutskottet
inte har ansett oss kunna gå
med på förslaget. Det är ingen orättvisa
mot kommunerna, då de allteftersom
de går in för grundskolan får detta
högre bidrag och blir fullt jämställda
med andra kommuner.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Herr Näsström gick
verkligen runt problemet i sitt inlägg!

Han sade att det från början var
fråga om försökskostnader och att detta
nu skulle vara ersättning för de kostnaderna.
Man kärnproblemet är ju inte
det utan att vi under längre eller kortare
tid ordnar så att elever i motsvarande
åldersgrupper får undervisning
av olika kvalitet; tidigare har man ju
i annat sammanhang talat om vikten av
kvalitet på undervisning av olika slag.
Betta är kärnpunkten i vårt yrkande.

Vidare sade herr Näsström att detta
inte är någon orättvisa mot kommunerna.
Ja, det är väl frågan. Om kommunerna,
som jag förut nämnde, inte suveränt
kan bestämma övergång till
grundskola så kvarstår ju i alla fall
detta faktum. De är ju i viss mån beroende
av den kringliggande landsbygden.
Under sådana förhållanden kan
man inte säga annat än att det är en
orättvisa mot de kommuner som kanske
vill övergå till grundskola men inte kan
göra det.

När herr Näsström säger att det inte
är någon orättvisa, frågar jag också
vad utskottet menar med att skriva att
en sådan här bidragsgivning i och för
sig vore tilltalande.

Sedan vet jag fuller väl att vi inte har
obegränsade resurser. Det vore bara
önskvärt att man tänkte på den saken
också i andra sammanhang.

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vet inte hur jag
skall tolka det allra sista avsnittet i fröken
Anderssons yttrande. För egen del
kunde jag nog åberopa vissa frågor där
man kanske skulle kunna spara in några
hundra miljoner kronor; men jag skall
inte göra dei utan försöka hålla mig till
sak.

Och vad är då saken här? Jo, att de
kommuner som gått in för grundskola
har tack vare riksdagens beslut fått dessa
tillägg. Jag får kanske erinra fröken
Andersson om att det alltjämt finns kommuner
som inte gjort ansökan om övergång
till grundskola — orsaken är alltså
i många fall inte bara att vederbörande
kommun inte fått övergå till
grundskola. Naturligtvis är det en sak
för sig, men jag tycker att den förtjänar
omnämnas i detta sammanhang. Här är
det alltså fråga om ett stimulansbidrag,
en hjälp till de kommuner som fått ta
på sig ökade kostnader för sitt skolväsende.
Så är förhållandet.

Fröken Andersson brukar ju vara ekonomiskt
lagd, och därför förvånar det
mig att hon på denna punkt tycks anse
att 7 miljoner kronor inte skulle vara
något nämnvärt belopp. Min förvåning
hindrar dock inte att jag är mycket tacksam
för det intresse fröken Andersson
här visar för skolan.

Herr talman! Jag ber fortfarande att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Man kan visst tala om
sparsamhet, herr Näsström, men det består
ju inte alltid i att man vägrar att
ge ut pengar. Här anser jag att det rör
sig om ett produktivt utlägg därigenom
att eleverna tack vare det får en bättre
utbildning under längre eller kortare tid
framöver än de får om man sparar dessa
7 miljoner. Det gäller här liksom eljest
en avvägning mellan det ena och
det andra värdet, och jag tror inte att
vare sig herr Näsström eller jag behöver
beskylla varandra för att inte vara
sparsamma. Det är bara fråga om en definition
av begreppet sparsamhet.

Ang. bidrag till pedagogisk utrustning

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! När jag har anslutit mig
till majoritetens uppfattning har det helt
enkelt berott på vad avdelningens ordförande
här har sagt. Alla kommuner
har ju utgifter för sitt skolväsende, och
några kommuner, numera rätt många,
har extra utgifter, därför att de har genomfört
enhetsskola eller påbörjat
grundskola. Då får de för dessa utgifter
det extra bidrag som det här är fråga
om. Men jag förstår inte fröken Anderssons
resonemang, när hon anser att även
de kommuner som inte tar på sig denna
extra börda skall få samma bidrag. Jag
tycker, såsom avdelningens ordförande
här också har sagt, att kommunerna allteftersom
de tar på sig denna extra börda
skall få ersättning för den saken.

Jag ber att få ansluta mig till yrkandet
om bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande punkt hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns där -

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Ang. bidrag till vissa privatskolor
vid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Herr TALMANNEN anförde:

Jag ber att få fästa ledamöternas uppmärksamhet
på en nyhet för dagen här i
kammaren, nämligen den optiska anordning
som på försök har installerats framför
talmansbordet. Avsikten är att före
votering med ljusapparaten tillkännage
vilket ärende som föreligger till avgörande.
Anordningen är emellertid att anse
som ett experiment, och den optiska
utrustningen, som är av tillfällig natur,
är inte den bästa — det har vi kommit
underfund med ■—• och förbättringar är
sålunda möjliga. Yi har emellertid velat
på försök prova apparaten redan nu under
maj månad trots föreliggande ofullständigheter.
Texten är sålunda något
för liten och därmed kanske inte så lätt
synlig. Den valda placeringen medför vidare
att texten ej gärna kan läsas från
de längst intill sidorna belägna platserna
i kammaren. Texten torde emellertid
vara synlig vid inträde i plenisalen från
vilken som helst av de tre huvudingångarna.
Avsikten med anordningen är att
den som icke haft tillfälle att i sin helhet
följa debatten vid kallelse till votering
genast vid sitt inträde i salen skall
se vilket ärende som föreligger till avgörande
och alltså inte skall behöva vara
tveksam om vad voteringen gäller.

Punkterna 23—37

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38

Ang. bidrag till vissa privatskolor

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen,
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att, i
enlighet med vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 3 januari 1963 anfört,
meddela ändrade bestämmelser rörande
statsbidrag till vissa privatskolor, dels
ock till Privatskolor: Bidrag till vissa
privatskolor för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 15 280 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Nordström m. fl. (1:116) samt den
andra inom andra kammaren av herrar
Helén och Hamrin i Jönköping (II: 129),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Boman m. fl. (1:197) och den andra inom
andra kammaren av herr Gustafsson
i Uddevalla m. fl. (II: 241),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Andersson (I: 318) och den andra
inom andra kammaren av herr Anners
(II: 372),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Dahl och Ringaby (I: 324) samt den
andra inom andra kammaren av herr
Mattsson m. fl. (II: 385),

dels ock en inom andra kammaren av
herr Björkman och fru Kristensson väckt
motion (11:377).

I motionerna 1:116 och II: 129 hade
hemställts, att riksdagen måtte a) bemyndiga
Kungl. Maj:t att besluta om
statsbidrag från nu ifrågavarande anslag
även till gymnasiet vid Franska skolan,
b) till Privatskolor: Bidrag till vissa
privatskolor för budgetåret 1963/64 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett med
140 000 kronor utöver det i statsverkspropositionen
upptagna förslagsanslaget
förhöjt förslagsanslag om 15 420 000 kronor.

I motionerna I: 197 och II: 241 hade
anhållits, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte besluta i enlighet med skolöverstyrelsens
förslag, nämligen att Restenässkolan,
Viggbyholmsskolan, Solbacka
läroverk, Sigtunaskolan och Mariannelundsskolan
— beträffande den senare
även den tvååriga realskolan — skulle
inordnas under anslaget Privatskolor:
Bidrag till vissa privatskolor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

I. att motionerna I: 116 och II: 129
samt II: 377, i vad de avsåge bemyndigande
för Kungl. Maj :t att besluta om
statsbidrag till gymnasiet vid Franska
skolan, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. att motionerna 1:197 och II: 241
samt I: 318 och II: 372, i vad de avsåge
inordnande av vissa internatskolor under
förevarande anslag, icke måtte av
riksdagen bifallas;

III. att motionerna I: 318 och II: 372,
i vad de avsåge friplatser vid Sigtunastiftelsens
humanistiska läroverk, icke
måtte av riksdagen bifallas;

IV. att motionerna 1:318 och 11:372
samt I: 324 och II: 385, i vad avsåge friplatser
vid Restenässkolan, icke måtte
av riksdagen bifallas;

V. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att i enlighet med vad departementschefen
anfört meddela ändrade
bestämmelser rörande statsbidrag
till vissa privatskolor;

VI. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 116 och II: 129, I:
318 och 11:372, 1:324 och 11:385 samt
II: 377, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, till Privatskolor: Bidrag till vissa
privatskolor för budgetåret 1963/64
anvisa ett förslagsanslag av 15 280 000
kronor;

VII. att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i punkten anfört rörande behovet
av en utredning om internatskolorna
m. m.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det var en stor besvikelse
för mig att i statsverkspropositionen
inte finna något förslag om statsbidrag
för det kommande budgetåret till Franska
skolan. När statsutskottet två år i
följd har skrivit så positivt och nu uttalat
den förhoppningen — det står ordagrant
så — att Kungl. Maj:t snarast
måtte finna en positiv lösning på detta
statsbidragsproblem, är det naturligt att

Ang. bidrag till vissa privatskolor
jag instämmer i den förhoppningen och
begagnar tillfället att vädja till statsrådet,
att ge ärendet prioritet. Vi måste
förstå att skolan arbetar under osäkra
villkor. Det förhållandet att den har förbättrat
undervisningen avsevärt genom
att göra om ett par förut statsbidragsberättigade
elementarskoleavdelningar till
gymnasieavdelningar och därtill lägga
ett par gymnasieavdelningar har kostat
skolan statsbidrag på mellan 300 000 och
350 000 kronor på knappt tio år.

Herr talman! Det är som jag nyss sade
med förhoppningar men knappast med
någon större entusiasm, snarare med en
viss resignation, som jag avstår från att
ställa annat yrkande än utskottets.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag,
men jag har, herr talman, begärt ordet
för att stryka under vad utskottet har
skrivit på denna punkt i anledning av
motionen 1:197, som jag har burit fram,
och motionen II: 241 av herr Gustafsson i
Uddevalla m. fl. angående anslag till internatskolor.

Utskottet skriver i anledning av dessa
motioner:

»Vid de fem internatskolor, som enligt
yrkandena i motionerna I: 197 och II:
241 samt I: 318 och II: 372 skulle överflyttas
till förevarande anslag för att därigenom
erhålla högre statsbidrag, mottages
som elever bl. a. utlandssvenskars
barn, barn från splittrade hem och barn
som av olika skäl behöver ett radikalt
miljöbyte. Departementschefen har i
samband med behandlingen av anslaget
till svenska skolor i utlandet uttalat
(punkt 103, s. 185), att det i ett läge då
det framstår som önskvärt, att svenska
medborgare beredes tillfälle att tjänstgöra
utomlands såväl inom olika internationella
organisationer som i den direkta
svenska hjälpen till andra länder, borde
övervägas, om icke statsmakterna borde
åtaga sig ett ökat ansvar för utlandsskolorna.
I detta sammanhang ansågs
också behovet av svensk undervisning

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Om särskilt statsbidrag till de tekniska skolorna i Katrineholm och Hässleholm

för barn till utrikesförvaltningens personal
böra beaktas. Hithörande problem
borde enligt departementschefens uppfattning
bli föremål för en närmare utredning.

Utskottet finner goda skäl tala för att
en dylik utredning — utöver i de avseenden
departementschefen angivit —
borde omfatta spörsmålen om hur utlandssvenskars
barn skall kunna erhålla
skolutbildning i hemlandet. Därvid måste
internatskolornas möjligheter att tillgodose
de ökade krav som kommer att
ställas på dessa skolor och omfattningen
av statsbidragsgivningen till dem bli
föremål för överväganden. Dock bör enligt
utskottets mening utredningsarbetet
icke begränsas att enbart gälla lösningen
av utlandssvenskarnas problem. Även
bland hemmasvenskarna uppkommer
emellanåt situationer, då möjligheten att
skicka skolungdomarna till internatskolor
framstår som den från olika synpunkter
bästa utvägen. Den i motionerna
I: 318 och II: 372 samt I: 324 och II:
385 berörda frågan om friplatser vid vissa
internatskolor torde i detta sammanhang
böra på ett naturligt sätt ingå i utredningsuppdraget.

Utskottet förordar, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t giver till känna
vad utskottet sålunda anfört om utredning
rörande internatskolorna.»

Med understrykande av vad utskottet
skrivit vädjar jag till departementschefen
att skyndsamt låta utreda denna fråga
så att förslag kan föreläggas 1964 års
riksdag. Det är ytterst angeläget att denna
fråga kan lösas så snart som möjligt,
eftersom allt flera svenska medborgare
i olika sammanhang får sitt arbete förlagt
utomlands.

I herr Bomans anförande instämde fröken
Ljungberg (h) och herr Boheman
(fp).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 39—50

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51

Om särkilt statsbidrag till de tekniska
skolorna i Katrineholm och Hässleholm

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till driften av centrala yrkesskolor
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 38 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström in. fl. (I: 330) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (11:388),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Osvald in. fl. (1:336) och den
andra inom andra kammaren av herr
Lundkvist in. fl. (II: 383), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
till de tekniska skolorna i Katrineholm
och Hässleholm för budgetåret 1963/64
anvisa ett extra statsbidrag på 150 000
kronor för vardera skolan.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna I: 330 och II: 388, i
vad de avsåge statsbidrag till laborantskolor
samt kurser för utbildning av radioterapi-,
röntgen- och operationsassistenter,
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionerna 1:336 och 11:383,
i vad de avsåge extra statsbidrag till de
tekniska skolorna i Katrineholm och
Hässleholm, icke måtte av riksdagen bifallas; III.

att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna I: 330 och II: 388
samt 1:336 och 11:383, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till driften av centrala yrkesskolor för
budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 38 000 000 kronor.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Bedan fjolårets riksdag
hade att behandla motioner om ökat statligt
stöd till de tekniska skolorna i Katri -

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

Ang.

neholm och Hässleholm. Dessa motioner
fick en välvillig utskottsbehandling. Utskottet
delade motionärernas uppfattning
att ifrågavarande statsbidragsgrunder
borde ses över men ansåg sig i avvaktan
på begärd översyn inte kunna
förorda utbrytning och särbehandling av
två skolor. Ecklesiastikministerns positiva
intresse är känt, ehuru det inte givit
utslag i årets statsverksproposition,
och överstyrelsen för yrkesutbildning
har också upprepat och skärpt sin framställning
om förbättrade statsbidragsgrunder
för de centrala tekniska skolorna.
Detta är med hänsyn till dessa skolors
kostnader för dyrbar laboratorieutrustning
samt merkostnader för lärarlöner
in. in., vilka nu pressar värdkommunerna,
mer än väl motiverat. Även om
jag anser att riksskolorna i Katrineholm
och Hässleholm — endast 20 procent av
eleverna vid Katrineholmsskolan är
sörmlänningar — som på yrkesskolors
ekonomiska villkor utbildar ingenjörer
kunde ha utbrutits för generösare behandling,
förstår jag samtidigt utskottets
ovillighet att sätta sig till doms på denna
punkt. Jag är naturligtvis bara glad
om också andra angelägna behov samtidigt
kunde få sin lösning.

Jag avstår därför från att yrka bifall
till motionsparet vid årets riksdag om
höjt statsbidrag till de tekniska skolorna
och vädjar i stället till berörda parter att
efter förebådad översyn bringa frågan
till lösning. Situationen blir annars
ohållbar för Katrineholms- och Hässleholmsskolorna
och deras huvudmän.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande punkt hemställt.

Punkten 52

Ang. bidrag till driften av lokala yrkesskolor Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad höjning från och med
budgetåret 1963/64 av statsbidraget till
deltidskurser vid yrkesskolor, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att, med tillämp -

bidrag till driften av lokala yrkesskolor
ning från och med budgetåret 1963/64,
meddela de bestämmelser, som kunde
föranledas av vad departementschefen
föreslagit rörande inbyggda skolor inom
handelns område, dels ock till Bidrag
till driften av lokala yrkesskolor för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 95 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Svanström m. fl. (1:221) samt den andra
inom andra kammaren av herrar Jansson
i Benestad och Dahlgren (11:250),
i vilka hemställts, att riksdagen med bifall
till överstyrelsens för yrkesutbildning
förslag rörande statsbidraget till
inbyggda skolor och företagsskolor inom
industri och hantverk samt företagsskolor
inom handelns och det husliga
arbetets områden måtte till Bidrag till
driften av lokala yrkesskolor för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 99 000 000 kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Wallmark och Stefanson (1:338)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Wennerfors m. fl. (11:394), i
vilka anhållits, att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att med tillämpning
från och med budgetåret 1963/64
meddela de bestämmelser, som kunde
föranledas av att till statsbidragsberättigade
inbyggda skolor och företagsskolor
räknades även sådana, som rörde
handels- och kontorsområdet,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Nyman m. fl. (I: 412) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nordgren m. fl. (11:585), i vilka föreslagits,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
skulle med bifall till överstyrelsens
för yrkesutbildning förslag i dess
petifa för budgetåret 1963/64 medgiva,
att statsbidrag finge utgå dels till inbygga
skolor och företagsskolor med ytterligare
4 400 000 kronor, dels till lokala
yrkesskolor inom handelns och det
husliga arbetets områden med ytterligare

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Ang. bidrag till driften av lokala yrkesskolor

200 000 kronor, och således till Bidrag
till driften av lokala yrkesskolor för
budgetåret 1963/64 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
99 600 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna 1:221 och 11:250, i
vad de avsåge ändring av bestämmelserna
rörande statsbidrag till inbyggda
skolor och företagsskolor, icke måtte av
riksdagen bifallas;

II. att motionerna 1:338 och 11:394
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionerna 1:412 och 11:585,
i vad de avsåge ändring av bestämmelserna
rörande statsbidrag till inbyggda
skolor och företagsskolor, icke måtte av
riksdagen bifallas;

IV. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 221 och II: 250 samt
I: 412 och II: 585, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga,

a) godkänna av departementschefen
förordad höjning från och med budgetåret
1963/64 av statsbidraget till deltidskurser
vid yrkesskolor;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning från och med budgetåret
1963/64, meddela de bestämmelser, som
kunde föranledas av vad departementschefen
föreslagit rörande inbyggda skolor
inom handelns område;

c) till Bidrag till driften av lokala yrkesskolor
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 95 000 000 kronor.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till det förslag som på denna punkt
framföres i motionsparet I: 412 och II:
585.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Under denna punkt har
två likalydande motioner väckts, en i
vardera kammaren, med förslag om att
till de statsbidragsberättigade skolorna

även skall räknas inbyggda skolor och
företagsskolor inom handels- och kontorsområdet.

Några särskilda medel har inte yrkats
härför med samma motivering som departementschefen
anför, när han föreslår
att statsbidrag skall få utgå till inbyggda
skolor inom handelns område.
Hela anslaget är ju ett förslagsanslag,
och denna verksamhet är — tyvärr, kan
man kanske säga -— av så ringa omfattning
att stora medel ej åtgår härför. I
motsats till flertalet andra motioner torde
man kunna säga att dessa innebär en
besparing för det allmänna.

Kostnaderna för företagsskolorna bestrides
ju till ungefär tre fjärdedelar av
företagen och till endast en fjärdedel
med allmänna medel. De elever som går
i företagsskolorna belastar icke de allmänna
skolorna. Skulle företagsskolorna
läggas ner, måste eleverna hänvisas till
de allmänna skolorna, och därmed blir
det alltså betydligt dyrare för det allmänna.

Det är egentligen ganska egendomligt
att man behandlar kontors- och handelssidan
på detta något styvmoderliga sätt.
Yrkesutbildning inom mekaniska yrken
och övriga manuella yrken erhåller ju
bidrag sedan många år tillbaka. Det råder
en eftersläpning på tjänstemannasidan
i det här avseendet. Företagen har
ju numera så stora kostnader för tjänstemännen
att man är tvungen att analysera
alla möjligheter att rationalisera och
minska kostnaderna. Det är också nödvändigt
att få till stånd en kvalificerad
utbildning inom det här området. En del
företag — försäkringsföretag, banker och
ledande industriföretag •—- har påbörjat
tjänstemannautbildning men får nu ensamma
svara för kostnaderna.

Utskottet har hänvisat till en kommande
utredning. Motionärernas förslag
innebär endast att man skall låta företagsskolorna
inom handels- och kontorsområdena
följa precis samma spelregler
som gäller för andra företagsskolor. Så
långt borde man väl kunna sträcka sig
utan att föregripa en utredning som kan
väntas ta flera år. Till saken hör också
att det finns risk för att dessa skolor i

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

Ang.

annat fall kommer att läggas ner och att
det allmänna helt får överta denna utbildning.

De här ärendena har flerfaldiga gånger
behandlats av arbetsmarknadens parter,
och huvudorganisationerna är överens
om att näringslivet skall göra sin insats
härvidlag. Jag tror man kan säga att arbetsmarknadens
parter har kommit fram
till att den yrkesutbildning är den bästa
som kan ske ute i företagen. Det finns
alltså inget ansvarigt organ som är motståndare
till det förslag som framförts i
motionerna. Tvärtom är förslaget väl
understött. Yrkesöverstyrelsen har också
i flera år framfört samma förslag.

Av den anledningen, herr talman, och
eftersom förslaget alltså inte kräver några
som helst extra anslag, ber jag att få
yrka bifall till motionsparet I: 338 och
II: 394.

I detta anförande instämde herr Petersson,
Erik Filip, (fp) och herr Stefanson
(fp).

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Som redan har framhållits,
föreligger utöver de redan omnämnda
flera motioner i den här frågan, däribland
ett motionspar, nr 1:221 och
II: 250, där yrkandet i stort sett sammanfaller
med yrkandet i motion nr 412 i
denna kammare av herr Nyman m. fl.
Jag skulle vilja understryka de synpunkter
som i debatten nu senast framfördes
av herr Wallmark angående värdet och
fördelarna av den form av yrkesutbildning
som sker inom företaget.

Det är självfallet att vi måste lägga ner
stora kostnader och mycken möda på de
centralt organiserade yrkesskolorna, men
det står också klart för alla som något
har sysslat med det bär problemet att de
inbyggda verkstadsskolorna av den typ
vi nu diskuterar är av mycket stort värde.
De är många gånger lätta att arrangera,
och de har den fördelen att det
stora flertalet av eleverna kan på fritid
vistas i sina hem. Det är väl ingen —
inte ens utskottet — som på allvar ifrågasätter
behovet av ännu mera yrkesutbildning
och ökade anslag till det här

3 Första kammarens protokoll 1963. Nr 20

bidrag till driften av lokala yrkesskolor
ändamålet, men utskottet hänvisar till en
kommande utredning och yrkar med anledning
härav avslag på de motionsledes
framförda förslagen om ytterligare höjning
av anslaget.

Herr talman! Jag ber med anledning
av det anförda att få yrka bifall till motionerna
I: 221 och II: 250.

Herr NÄSSTRÖM (s) :

Herr talman! Utskottet har ju framhållit
att det anser att statsbidragsgivningen
till dessa inbyggda företagsskolor bör
prövas av den yrkesskoleutredning som
vi förut i dag har talat om. Alla som varit
med om utredningsarbeten vet att så
snart man rör vid en tråd finner man
att en hel härva måste nystas upp. Att
på stående fot göra något utan att ta
hänsyn till hur det verkar på andra områden
bör man akta sig mycket noga för,
när det gäller statliga förbindelser för
framtiden.

Jag vill säga att jag uppskattar dessa
skolor mycket. Det är inte fråga om den
saken. Men jag vill än en gång erinra om
att de som verkar inom det här området
vet att just vad beträffar handeln och
det husliga arbetet är det lättast att få
skolor till stånd. Dessa skolor kostar inte
de största pengarna, utan de dyra skolorna
finns inom hantverk och industri.

Jag vill bara nämna detta. Det förringar
inte värdet av dessa inbyggda skolor.
Där de passar är det uppenbart att
när ett företag tar på sig en viss del av
kostnader som annars faller på samhället,
vederbörande stad eller liknande,
är det för staten en ur ekonomisk synpunkt
god lösning. Men då får inte utbildningen
inriktas speciellt på detta företag
och inte passa på andra, t. ex. inom
handeln. Det får man vara mycket
noga med att se till, och det tror jag att
tillsynsmyndigheterna kommer att göra.

Med hänsyn till den förestående utredningen
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Herr Näsström har
själv sagt att huvuddelen av kostnader -

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Ang. bidrag till driften av lokala yrkesskolor

na faller på yrkesskolor inom industrien
och inom hantverket. Kostnaden för de
här diskuterade skolorna är relativt
ringa, men trots detta är det endast
dessa som ställts utanför, och det är det
man tycker är något egendomligt. Jag
menar att en utredning inte föregripes
av att vi medtar den billigare utbildningen
inom handeln och tjänstemannaområdet.

En förutsättning för företagsutbildning
är att överstyrelsen för yrkesutbildning
har granskat undervisningsplanerna
och godkänt dem. Varje skola
ansöker enskilt om stöd. Skolan inspekteras
regelbundet, och den skall alltså
vara till gagn för det allmänna. Det
finns såvitt jag förstår inget motiv för
att utesluta just dessa skolor i avvaktan
på en utredning. Förutom att utredningen
kommer att syssla med allmänna
principiella synpunkter kommer
den väl även att ta ställning till
hur stora bidragen skall vara. De har
ju legat stilla sedan många år, men
detta område skall väl inte betraktas
som ett underutvecklat område och därför
icke få jämställdhet med de manuella
yrkena. Det är detta som något
förvånar mig, och det är därför som
jag yrkar bifall till dessa motioner.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill erinra om att
vi måste se även denna fråga i ett större
sammanhang. Redan för en stund
sedan nämnde vi den utredning som är
ifrågasatt och som kommer att få många
olika problem att brottas med, bl. a.
även dessa, efter vad jag kan förstå.
Jag hoppas att vi skall få en rättvis
lösning över hela fältet. Har man, herr
talman, den uppfattningen, då tror jag
att det är klokt att avvakta utredningens
förslag på denna punkt.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag vill säga några ord
om motionen nr 1:412. Herr Näsström
sade i sitt anförande att han anser det

vara nödvändigt att man innan man
lämnar ytterligare anslag till de inbyggda
verkstadsskolorna avvaktar den utredning
vars tillsättande man nu väntar
på, en utredning som, vill jag hoppas,
skall komma till stånd ganska snart.

Den anslagshöjning som äskas i motionen
är i huvudsak till för att täcka
den kostnadsökning som har skett sedan
det år då anslaget till de inbyggda
skolorna senast fastställdes, nämligen år
1958 om jag inte missminner mig. En
mycket liten del av anslagshöjningen är
avsedd för utvidgning av området att
omfatta skolor även på handelns och
det husliga arbetets områden.

Jag vill säga, herr talman, att jag
har litet svårt att förstå utskottets inställning,
nämligen att man skall behöva
avvakta resultatet av en utredning
som kommer att ta många år, innan
man ger de inbyggda verkstadsskolorna
gottgörelse för de ökade kostnader
som automatiskt inträtt. Anslagsäskandet
i motionen grundar sig på KöY:s
beräkningar bl. a. betr. löneökningarna
sedan 1958. Enligt KÖY beräknas kostnadsökningen
till 25 %. Vad motionärerna
vill är bara att denna eftersläpning
skall undanröjas. Man behöver inte
avvakta någon utredning för att fatta
ett sådant beslut, anser jag, herr talman! Jag

ber att få yrka bifall till motionerna
1:412 och 1:338.

Herr NÄSSTRÖM (s) :

Herr talman! Jag vet inte om herr
Stefanson lyssnade till vad jag sade alldeles
nyss. Jag vet att han varit med i
åtskilliga utredningar och torde ha
gjort samma erfarenhet som jag, nämligen
att en salc som från början synes
vara så enkel är långt ifrån lika enkel
när man skall börja att göra en lag
eller en stadga om den. Då gäller det
att man har avvägt saken på ett rättvist
sätt åt olika håll. Jag värdesätter mycket
dessa företagsskolor, men jag vill
också framhålla att de är till utomordentligt
stor fördel för företagen själva.
Det skall vi heller inte glömma bort.

Onsdagen den 8 mai 1963 fm.

Nr 20

Ang. bidrag till driften av lokala yrkesskolor

På den punkten får vi inte dra en parallell
med vanliga samhällsskolor. Ingen
tvingar ett företag att starta sådana
skolor, utan de räknar ur kall ekonomisk
synpunkt med att startar de en
skola av detta slag har de lättare att få
bra arbetskraft än eljest. Så är verkliga
förhållandet, och det är inget ont i det
utan tvärtom. Det är ju detta som är
fördelen med dessa skolor. Men när vi
från statens sida skall titta på denna
angelägenhet måste vi lägga märke till
den sidan av problemet och inte bara
låtsas som om dessa skolor helt motsvarar
en kommunal eller landstingsskola.
Det är därför jag vill att samtliga
som skall ta ansvar på denna punkt
skall se på problemets alla aspekter i detta
sammanhang.

Vi har ett flertal mycket goda skolor
på detta område, skolor där företaget
får en mycket god arbetskraft, och det
är vi nöjda och glada över allesammans.

Herr talman! Vid närmare eftertanke
finner man nog att utskottets ställningstagande
på denna punkt är riktigt.
Jag misstänker att några av talarna
här kommer med i den utredning
som skall tillsättas. Ni kommer alldeles
säkert att få tillfälle att ta ställning till
jämförande problem, som då också måste
få en rättvis lösning.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag håller med herr
Näsström om att de inbyggda skolorna
i många avseenden kan vara till nytta
för speciellt de företag som arrangerar

dem. Men det är inte enbart så. Systemet
inbyggda verkstadsskolor är ofta
till nytta för hela branscher som är av
den storleksordningen att deras behov
av arbetskraft inte kan ge elevunderlag
för en kommunal eller central verkstadsskola.
För dessa branscher utgör
systemet med inbyggda verkstadsskolor
liksom utbildningen av enskilda elever
hos företagare lämpliga metoder
för att få till stånd en planmässig och
effektiv yrkesutbildning. Jag anser det
vara lika angeläget att staten stöder

sådana utbildningsformer som är till
nytta för de små branscherna som att
staten stöder kommunala och centrala
verkstadsskolor.

Herr NÄSSTRÖM (s) :

Herr talman! Det sista som herr Stefanson
yttrade kan jag inte godkänna,
ty jag vet att överstyrelsen för yrkesutbildning
numera bär möjlighet att anordna
yrkesutbildning på alla områden.
Det finns ingen bransch där man inte
klarar den uppgiften. Det vore felaktigt
om vi skulle enbart förlita oss på
ett företags mer eller mindre goda vilja
att lösa detta problem. Det var kanske
så tidigare, men numera kan statliga
riksskolor och kommunala skolor
lösa problemet. Vad jag vände mig
mot var inte huvudinnehållet i herr
Stefansons anförande, utan det var de
där sista överorden.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Det jag har sagt är inga
överord. Jag skulle vilja fråga herr
Näsström: Vad finns det för anledning
att enbart lita till riksskolor för en
bransch eller ett yrke, om branschen
själv i samarbete med kommunala yrkesskolor
kan ordna yrkesutbildning
genom inbyggda verkstadsskolor? Det
finns branscher inom hantverket, som
använder sig av metoden inbyggda verkstadsskolor.
En eller flera elever från
varje företag får sin praktiska utbildning
inom företagen och sammanförs
sedan i grupper om minst 8 elever för
teoretisk utbildning i den kommunala
yrkesskolan. Detta fungerar på ett utmärkt
sätt. Man är inom näringslivet
belåten med denna utbildningsform.
Det allmänna bör också vara tillfredsställt
med densamma. Den avlastar staten
en, jag höll nästan på att säga utbildningsskyldighet,
vilken nu fullgöres
i samarbete med näringslivet. Det är
en utveckling som jag tror kommer att
fortbestå, och det finns ingen anledning
för de statliga myndigheterna att
inte acceptera denna utbildningsform
och att inte bygga ut detta samarbete..

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Ang. bidrag till driften av lokala yrkesskolor

Herr NÄSSTllöM (s):

Det sista, herr talman, har jag ingenting
att invända emot. Yrkesutbildningen
kan ordnas bra i samarbete med
företagen, på den punkten är vi överens.
Men herr Stefanson yttrade i sitt
förra anförande ungefär så här, att staten
och kommunerna inte har samma
möjlighet att själva ordna yrkesutbildningen,
och det var det som jag vände
mig mot. Jag vill säga ifrån att stat
och kommun har samma möjlighet.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag har endast sagt att
kommuerna inte har möjlighet att starta
skolor för många små branscher. Det
är rimligt att man ger ungdomen en
chans till god utbildning, även när man
inte kan få en kommunal yrkesskola
till stånd. Jag gör inte här någon skillnad
mellan kommunal yrkeskola och
inbyggd verkstadsskola —• jag säger inte
att den ena är bättre än den andra. Jag
vill bara att man skall ha valmöjligheter,
att man kan anpassa metoderna till
de förutsättningar som finns i de olika
yrkena. För de små kommunerna är
inbyggda verkstadsskolor en utmärkt
anordning som jag tycker det är all
anledning att stödja. Den åsikten har
också herr Näsström deklarerat, och det
är jag glad över.

Herr GEIJEE, LENNART, (s):

Herr talman! Jag vill bara i största
korthet säga att jag har stora sympatier
för denna motion. Tjänstemännens
organisationer har på olika sätt försökt
att arbeta för att få till stånd vidgad utbildningsverksamhet
vid företagen. Detta
har kommit till uttryck i att man tillsammans
med Svenska arbetsgivareföreningen
skapat vissa samarbetsorgan.
lag tror att det skulle vara en önskvärd
avlastning under den svåra period
man är inne i vid utbyggnaden av utbildningen,
om också denna form av
utbildning kunde få statligt stöd.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Om de företag som herr
Stefanson talar om av någon anledning
inte skulle vilja fortsätta med sin verksamhet,
menar herr Stefanson då att vi
i och med detta inte har några utbildningsmöjligheter?
Det förhåller sig ju
inte på det sättet. Det beror naturligtvis
också på vilken kommun det här
gäller. Att en liten landskommun inte
kan få några egna elever till en urmakarskola
förstår vem som helst, men
motpolen — Stockholm •—• kan mycket
väl ordna sådan utbildning.

Här har vi nu inte några vattentäta
skott mellan kommunerna, utan det är
så att man tar emot elever från vilken
kommun som helst. Det finns vissa yrken
som inte är så vanliga, t. ex. optikeryrket
och andra, och för denna utbildning
behövs bara en eller två undervisningsavdelningar.
Men jag vänder
mig emot att man skall göra det till en
omöjlighet för samhället — alltså stat
och kommuner i samverkan — att lösa
problemet. Med detta har jag inte underkänt
dessa privata inbyggda skolor.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Herr Näsström och jag
är i stort sett överens, såvitt jag kan
förstå. Jag begriper inte varför man
skall behöva dra några skiljelinjer mellan
yrkesskolor i kommunal och landstingskommunal
regi och den yrkesutbildning
som sker inom näringslivet.
Jag har sagt att man skall använda
alla metoder och avpassa dem efter de
förutsättningar som finns inom kommunerna
och inom respektive branschområden.

Det är alldeles givet —• som herr Näsström
också har sagt -— att det finns
möjligheter att ordna utbildning för
alla yrken i Stockholm, men man skall
inte behöva gå så långt ner som till
små landskommuner för att finna att
det inte föreligger sådana möjligheter.
I medelstora städer i Sverige har systemet
med inbyggda verkstadsskolor och
enskild yrkesutbildning hos företag en

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

Ang.

mycket stor uppgift att fylla. Jag kan
inte förstå annat än att vi befinner oss
på samma linje, nämligen att båda formerna
bör stödjas.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag vill bara säga ett
par ord till herr Näsström. Jag tror inte
att vi gagnar saken om vi diskuterar vilka
teoretiska möjligheter som finns att
starta den ena eller andra utbildningen.
Jag vill bara ta fasta på vad herr Näsström
sade och på den uppskattning herr
Näsström gav uttryck åt beträffande företagsskolorna
och den insats dessa gör.
Vi har väl allesammans den målsättningen
att uppnå bästa möjliga utbildningsresultat
till lägsta möjliga kostnad.
För det allmänna bör det alltså vara till
gagn om industrien eller företagsamheten
eller näringslivet — vilket uttryck
man nu vill använda — medverkar i
denna verksamhet.

Om man genom att ge stimulansbidrag
från det allmännas sida slipper ta på sig
de stora engångskostnader som investeringar
i påbörjandet av en ny utbildning
måste innebära, och om man gör
upp kalkyler och konstaterar att det är
lönsamt för det allmänna att ge stöd till
dessa företagsskolor, bör man väl också
göra det. Jag kan fortfarande inte förstå
att det finns anledning att vänta kanske
två, tre eller fyra år på en utredning
som ännu inte har påbörjat sitt arbete,
för att sätta i gång verksamheten på detta
område. Detta gäller inte minst på
tjänstemannaområdet. Antalet tjänstemän
växer med mycket stor hastighet,
det vet vi. Vi slipper ifrån dessa investeringar
inom det allmänna skolväsendet,
om vi stimulerar näringslivet till att
ta på sig kostnaderna, och jag tycker att
man skall göra detta med tacksamhet.

Det är alldeles riktigt som herr Näsström
säger, att företagen själva har
nytta av att sätta i gång en sådan verksamhet
— annars skulle de inte starta

den. Men de bär också två tredjedelar
till tre fjärdedelar av kostnaderna. Ingen
av dem som går i dessa skolor är skyldig
att stanna kvar — de kan sluta skolan
dagen efter det att utbildningen är

bidrag till driften av lokala yrkesskolor
genomgången och börja på vilket annat
företag som helst. Den nyttan har alltså
inte företagen, att eleverna är bundna
vid företaget.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag återkommer. Jag fruktar att ledamöterna
anser att diskussionen har blivit
för långdragen. Vad det sist anförda
beträffar vill jag emellertid erinra om
att denna kammare och medkammaren
många gånger, när tillsättandet av en
utredning på ett ganska viktigt område
är omedelbart förestående, har avstått
från att fatta nya beslut, som kan rubba
förutsättningarna för utredningen att
komma fram till ett sakligt riktigt resultat.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje moment av utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan.

Därefter gjordes enligt de rörande
mom. I förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till motionerna
1:221 och 11:250, såvitt nu vore
i fråga; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

I fråga om mom. II, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels
ock att kammaren skulle bifalla motionerna
1:338 och 11:394.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
52 mom. II, röstar

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Anslag till främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas motionerna I: 338
och II: 394.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Därpå gjordes enligt de angående
mom. III förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall till motionerna
1:412 och 11:585, såvitt nu
vore i fråga; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Såvitt gällde mom. IV, yttrade nu herr
talmannen, hade yrkats l:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o) att
kammaren skulle bifalla utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionerna 1:221 och
II: 250, såvitt nu vore i fråga; samt 3:o)
att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, som föranleddes av
bifall till motionerna I: 412 och II: 585
i denna del. Emellertid, fortsatte herr
talmannen, torde yrkandena om bifall
till motionerna i förevarande del hava
förfallit till följd av kammarens beslut
i mom. I och III, varför endast kvarstode
yrkandet om bifall till utskottets hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. IV hemställt.

Punkterna 53—57

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 58

Anslag till främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare m. m. för budget -

året 1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
2 700 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Nyman m. fl. (I: 412) och
den andra inom andra kammaren av
herr Nordgren m. fl. (11:585), i vilka
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte med bifall till överstyrelsens
för yrkesutbildning förslag i dess
petita för budgetåret 1963/64 medgiva
att statsbidrag finge utgå till verksamheten
med lärlingsutbildning hos hantverksmästare
med ytterligare 250 000
kronor utöver av Kungl. Maj :t föreslagna
400 000 kronor, vilket senare belopp avsåge
automatiska kostnadsökningar, och
således till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare m. in. för
budgetåret 1963/64 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
2 950 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 412 och II: 585, såvitt nu vore
i fråga, till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare in. m. för
budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 2 700 000 kronor.

Herr NYMAN (fp) :

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:412 och 11:585 i
nu berört avseende.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna, såvitt nu vore i fråga; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

Punkten 59

Ang. bidrag till kostnader för granskning
av utförda gesällprov

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionen I: 486, av
herr Stefanson in. fl., till Bidrag till
kostnader för granskning av utförda gesällprov
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett anslag av 25 000 kronor.

I motionen 1:486 hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att för Bidrag
till kostnader för granskning av utförda
gesällprov för budgetåret 1963/64 anvisa
ett anslag av 55 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herr Boman, fröken Andersson, herrar
Axel Johannes Andersson, Virgin,
Bengtson, Thorsten Larsson, Widén,
Staxäng och Svensson i Stenkyrka, fröken
Elmén samt herrar Nilsson i Göingegården,
Svensson i Ljungskile, Larsson
i Hedenäset och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionen I: 486, till Bidrag till kostnader
för granskning av utförda gesällprov
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
anslag av 55 000 kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Sveriges hantverks- och
industriorganisation kände sig nog glad
och smickrad när den av 1962 års riksdag
fick förtroendet att övertaga fördelningen
av bidragen till kostnader för
granskning av utförda gesällprov, ett arbete
som tidigare hade ombesörjts av
yrkesöverstyrelsen. överstyrelsen slapp
ju å sin sida ifrån besväret med detta
arbete.

Anslaget har tidigare utgått med
25 000 kronor, och det blev också 25 000
kronor som ställdes till organisationens
förfogande. Jag misstänker emellertid att
organisationens glädje hastigt försvann,

när den fann att med denna penningsumma
av 25 000 kronor medföljde en
tjock bunt obetalda räkningar, som i det
närmaste uppgick till det belopp man
fick att fördela. Man tycker verkligen att
när det sker en ändring av detta slag, så
borde organisationen ha fått pengarna
utan att behöva svara för eftersläpande
kostnader. Man borde väl ha gjort rent
bord. Det är enligt min mening ett anständighetskrav,
för att inte säga ett renlighetskrav,
att man skall handla på detta
sätt. Vi har därför i den reservation
som föreligger på denna punkt föreslagit
att anslaget skall höjas med 30 000 kronor,
vilket belopp ungefär motsvarar de
obetalda räkningar som jag nyss talade
om. Organisationen skulle därigenom
kunna börja fördela bidragen utan att
först behöva klara upp den gamla surdegen,
d. v. s. först betala de gamla räkningarna,
innan organisationen kan börja
lämna ut nya bidrag till dem som är
berättigade därtill.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen vid punkten 59.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Det är glädjande att
konstatera, att man från såväl samhällets
som näringslivets sida har visat yrkesutbildningen
ett vidgat intresse under
de gångna åren. Det avspeglas när
det gäller hantverkssektorn i det förhållandet,
att man inom hantverksyrkena
anställt ett större antal lärlingar än tidigare.
Antalet bidragsrum för utbildning
hos hantverksmästarna har ökat
från 1 200 till 1 900 kronor. Det ökade
intresset för utbildningen inom hantverkssektorn
framgår även av att de
ungdomar, som vill avsluta sin yrkesutbildning
med en yrkesexamen, har ökat
under de senaste åren. Antalet ungdomar
som avlade gesällprov 1957 var 1149
och 1961 var antalet 1 606.

Detta ökade intresset för gesällprovet
visar att den ungdom, som söker sig
till kvalificerad utbildning inom hantverksyrkena,
i allt större utsträckning
vill avsluta sin utbildning med en examen
som ger dem ett bevis på skicklighet
i yrket, ett kvalifikationsbevis gentemot
allmänheten och gentemot arbets -

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Ang. bidrag till kostnader för granskning
givaren. Denna examen och detta kompetensbevis
har emellertid också sitt
egenvärde. Jag tror att det skänker ökad
tillförsikt och ökad säkerhet i yrkesutövningen,
om man får avsluta sin utbildning
med en examen och får ett erkännande
över sin yrkesskicklighet. Det
ökar även intresset för arbetet och för
den fortsatta yrkesutbildningen.

Kungl. överstyrelsen för yrkesutbildning
säger härom i sina petita till årets
riksdag, att det under senare tid kraftigt
ökade behovet av yrkesutbildad arbetskraft
även har ökat betydelsen av gesällprov.
Genom att lärling underkastar
sig ett dylikt prov erhåller han ett bevis
på sin kompetens, gesällbrevet. Det
ligger i sakens natur att även näringslivet
har ett intresse av att utbildningen
avslutas med ett prov då det härigenom
blir lättare att bedöma en arbetssökandes
kvalifikation. Det framstår med hänsyn
till det anförda, säger överstyrelsen
vidare, som ett samhällsintresse att stimulera
intresset för denna yrkesexamen.

Vi vill också från hantverksyrkenas
sida säga, att en examen har lika stort
värde för den ungdom som väljer en
praktisk utbildning som för den som
väljer en teoretisk. Det finns alltså, menar
vi, all anledning att stödja och utveckla
denna yrkesexamen, som enligt
gammal tradition har namnet gesällprov.

Enligt beslut av 1962 års riksdag överlämnades
till Sveriges hantverks- och
industriorganisation att handha administrationen
och utbetalningen av statsbidrag
för gesällprovsgranskningen.
Denna uppgift är självfallet förenad med
rätt betydande arbete och kostnader,
som organisationen inte får täckningför.
Det är genomgång och kontroll av
reseräkningar, uppgifter över dagtraktamenten
o. s. v. Men organisationen har
påtagit sig denna uppgift därför att den
inser denna examens betydelse för hantverksyrkena,
och organisationen kommer
att sätta en ära i att handha den
med omsorg.

En förutsättning för att gesällprovsgranskning
skall kunna ske på rätt sätt
är dock, att erforderliga medel ställs till
förfogande, och så är det inte för när -

av utförda gesällprov
varande, som herr Andersson nyss påpekade.
För innevarande budgetår,
1962/63, har riksdagen anvisat ett anslag
på 25 000 kronor. Det beloppet borde
ju helt stått till organisationens förfogande
för innevarande budgetår, då
organisationen övertog handhavandet
av denna uppgift den 1 juli 1962. Beloppet
skulle sannolikt ändå inte komma
att räcka för innevarande år, eftersom
granskningskostnaderna antagligen
kommer att överstiga 25 000 kronor. Men
samtidigt med att dessa 25 000 kronor
ställdes till förfogande, överlämnades
också —• som talmannen för reservanterna
redan sagt — de lios kungl. överstyrelsen
för yrkesutbildning inneliggande
oreglerade räkningarna för budgetåret
1961/62 på över 17 000 kronor,
för vilka anslaget alltså inte räckt under
tidigare budgetår. Om man därtill räknar
med förskottering av medel, som
SHIO gjort vid ett tillfälle på grund av
att KÖY överskridit anslaget med 1 700
kronor, skulle efter det att balanserande
räkningar betalts för föregående budgetår
kvarstå för innevarande budgetår
cirka 6 000 kronor.

Den 4 mars detta år hade under innevarande
år ansökningar om bidrag influtit
på sammanlagt 17 500 kronor, och
vi hade alltså endast 6 000 kronor till betalning
av dessa räkningar. Eftersom
flertalet gesällprov avläggs under vårmånaderna,
kommer bidragsansökningarna
antagligen att uppgå till över 25 000 kronor.
Kungl. överstyrelsen för yrkesutbildning
räknade i sina petita med att
kostnaderna för innevarande budgetår
skulle uppgå till ungefär 30 000 kronor.

I likhet med talesmannen för reservanterna
anser jag, att när staten överflyttade
denna arbetsuppgift från ett
statligt ämbetsverk till en enskild organisation,
borde det ha varit angeläget
att man vid beräkningen av anslaget tagit
hänsyn till den eftersläpning av medelsbehovet,
som här uppstått. De hos
yrkesöverstyrelsen balanserande räkningarna
över granskningskostnaderna
borde ha likviderats genom ett extra anslag,
så att organisationen fått påbörja
sin nya verksamhet inom detta område

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

med att fördela 25 000 kronor på de kostnader,
som uppstår under innevarande
år.

Vi har i motion yrkat ett tilläggsanslag
på 30 000 kronor, som skulle medverka
till att avhjälpa denna eftersläpning,
och jag ber att få yrka bifall till
reservationen vid punkt 59.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag kan fatta mig mycket
kort på denna punkt. Jag vill bara erinra
om fjolårets riksdagsbeslut om samma
sak och framhålla vad utskottet nu
skrivit på denna punkt. Jag tror det är
till fyllest.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de därunder framkomna yrkandena gjorde
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i förevarande punkt hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
59, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Ang. bidrag till driften av folkhögskolor

Då emellertid herr Andersson, Axel
Johannes, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 66.

Punkten 60

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 61

Ang. bidrag till driften av folkhögskolor

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för Sveriges medverkan
vid upprättandet av en nordisk
folklig akademi i Kungälv, dels godkänna
av departementschefen förordade
grunder för bestridande av Sveriges
kostnader för akademien, dels ock till
Bidrag till driften av folkhögskolor för
budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 26 300 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Söderberg m. fl. (I: 76) och den andra
inom andra kammaren av herr Jacobsson
i Sala in. fl. (II: 82),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lundström och Källqvist (I: 115)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Hammar m. fl. (II: 127),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Svanström (1:126) och den andra inom
andra kammaren av herr Skoglösa m. fl.
(11:145),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Erik Olsson in. fl. (1:217) och den andra
inom andra kammaren av herr Hammar
m. fl. (II: 247),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Ang. bidrag till driften av folkhögskolor
Lundström m. fl. (1:483) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:586),

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Mattsson och Skoglösa väckt motion
(11:584).

I motionerna 1:76 och 11:82 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att under budgetåret 1963/64 statsbidrag
skulle utgå till ytterligare två folkhögskolor
och att till Bidrag till driften av
folkhögskolor för sagda budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 26 450 000 kronor.

I motionerna 1:126 och 11:145 hade
anhållits, att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t hemställa om en snar och förutsättningslös
utredning beträffande folkhögskolans
ställning och uppgifter i det
framtida folkbildningsarbetet och utbildningsväsendet.

I motionerna 1:217 och 11:247 hade
föreslagits, att riksdagen i enlighet med
vad i motionerna anförts skulle besluta
en höjning av driftbidraget för folkhögskolor
till 365 kronor per vecka, varunder
undervisning påginge vid skolan,
samt 18:90 kronor per elev och vecka,
varunder eleven deltoge i undervisningen,
till ett beräknat sammanlagt belopp
av 3 384 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna 1:115 och 11:127 samt II:
584, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, besluta att icke för budgetåret
1963/64 medgiva statsbidrag till ytterligare
två folkhögskolor utöver Kungl.
Maj:ts förslag;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:76 och 11:82, besluta att
för budgetåret 1963/64 medgiva statsbidrag
till ytterligare en folkhögskola utöver
Kungl. Maj :ts förslag;

III. att motionerna 1:126 och 11:145
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att motionerna 1:217 och 11:247
samt II: 584, i vad de avsåge ändring

av bestämmelserna angående statsbidrag
till folkhögskolor, icke måtte av riksdagen
bifallas;

V. att motionerna 1:483 och 11:586, i
vad de avsåge anvisande av medel till
kvalificerad ungdomsledarutbildning,
icke måtte av riksdagen bifallas;

VI. att motionerna 1:483 och 11:586
samt 11:584, i vad de avsåge införande
av driftbidrag till folkhögskola för kurser,
som på skolan anordnades av statsbidragsberättigade
folkbildnings- och
ungdomsorganisationer, icke måtte av
riksdagen bifallas;

VII. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 76 och II: 82 ävensom
med avslag å motionerna 1:115 och
11:127, 11:584, 1:217 och 11:247 samt
1:483 och 11:586, samtliga motioner i
vad de avsåge medelsanvisningen,

a) godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för Sveriges medverkan
vid upprättandet av en nordisk
folklig akademi i Kungälv;

b) godkänna av departementschefen
förordade grunder för bestridande av
Sveriges kostnader för akademien;

c) till Bidrag till driften av folkhögskolor
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
förslagsanslag av 26 450 000 kronor.

Reservation hade anmälts, utom av
andra, av herr Persson, Einar, vilken
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Vid denna punkt finns
tre blanka reservationer, vilkas bakgrund
jag inte vet någonting om. Jag
har begärt ordet för att något få diskutera
folkhögskolan och dess framtid med
utgångspunkt från ett yrkande i de likalydande
motionerna nr 1:126 och II:
145, vilka går ut på en förutsättningslös
utredning beträffande folkhögskolans
ställning och uppgifter i det framtida
folkbildningsarbetet och utbildningsväsendet.

Ett enhälligt utskott har ansett sig böra
avstyrka detta motionsledes framförda
utredningskrav. Man hänvisar till sär -

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

skilda utskottets uttalande under fjolåret
i samband med beslutet om grundskolans
införande och menar att sedan
dess ingenting har inträffat som gör att
en utredning nu kunde anses aktuell.

Jag ber att få påpeka, att särskilda utskottet
i fjol fann det förståeligt att frågan
om en ny särskild folkhögskoleutredning
aktualiserats. Jag vill också påminna
om den debatt som har förts och
fortfarande förs ute bland folkhögskolefolk,
där man är orolig för folkhögskolans
möjligheter att jämsides med andra
obligatoriska och frivilliga skolformer
finna utrymme i det framtida skolväsendet.

Häromdagen kom en folkhögskoleklass
på studiebesök hit till riksdagen
för att se på de ärade damerna och herrarna
kammarledamöter och deras
osparda möda att styra landet. När det
kommer en grupp ungdomar på det här
sättet, blir de i allmänhet uppbyggda
med en debatt som inte ser ut att omfattas
med något påtagligt intresse av ledamöterna,
ungefär som den jag nu har tillfälle
att delta i. Vid rundvandringen i
huset kom vi så småningom till en lugn
plats som heter stora partilokalen. Där
satte sig ungdomarna ner, och så framställde
deras reseledare en fråga till
mig i all min enkelhet: »Vad har folkhögskolan
för möjligheter i framtiden,
och finns det här i riksdagen några vänner
till folkhögskolan?»

Vad skulle jag göra då, när jag stod
ensam inför alla dessa av ungdomlig
framtidstro brinnande ögon?

Jag sade att jag trodde, att det här i
huset finns många vänner till folkhögskolan.
Jag hade blivit övertygad om att
de finns både bland de äldre medlemmarna,
de som på sin tid i folkhögskolan
såg den enda möjligheten att ta ifatt
det handikapp som de hade på grund av
att de icke haft möjlighet att gå i andra
skolor, och bland de yngre, som vet att
folkhögskolan även i dag och i framtiden
har en betydelse. Men, sade jag, de
vännerna är uppdelade i två grupper: en
som jag kallar för blåögda idealister och
en annan grupp, vars ögonfärg är något
mera obestämd, som jag kallar för rea -

Ang. bidrag till driften av folkhögskolor
lister. Jag påpekade att jag tillhör den
senare gruppen, som i folkhögskolan
gärna vill se en skola som i sig samlar
både bildningsintresse och utbildningsintresse
och som därför bör ha möjlighet
att leva vidare jämsides med andra
skolformer.

Vår högt ärade ecklesiastikminister
har sagt att folkhögskolan på grund av
sin egen inneboende kraft skall leva vidare.
Det är naturligtvis ett högt betyg
åt folkhögskolan, men jag har den uppfattningen
att folkhögskolan inte kan
lita enbart på sin inneboende kraft, utan
också måste lita på sin egen anpassningsförmåga
och framför allt ett generösare
statligt stöd i fortsättningen. Därför
måste jag, herr talman, i anslutning
till den här berörda punkten med beklagande
konstatera att utskottet icke har
ansett sig kunna gå så långt som vissa
framförda motionsförslag går i fråga om
att öka medelsanvisningen till folkhögskolan.

Däremot skall jag med största tillfredsställelse
notera, att samma utskottsmajoritet
har gått längre än Kungl. Maj :t
i fråga om anslag till nya folkhögskolor.
Jag vill på den punkten passa på att
harangera utskottets ledamöter och dess
talesman i dag för det ställningstagande
som här har skett.

Herr talman! Med anledning av det
som jag nu har anfört beträffande den
oro, som utan tvivel råder i folkhögskolekretsar,
hemställer jag om bifall till
min och herr Skoglösas m. fl. motion,
som har nr 126 i denna kammare och
nr 145 i medkammaren.

Herr OLSSON, ERIK, (s):

Herr talman! I samband med skolreformen
har även frågan om folkhögskolan
och dess ställning i framtiden vid
olika tillfällen aktualiserats. Det har
därvid både av riksdagen och regeringen
uttalats, att även sedan grundskolan
och dess påbyggnader genomförts skulle
folkhögskolorna ha en betydelsefull uppgift
att fylla genom insatser för ungdomens
medborgerliga och personliga
fostran. Det har dessutom sagts att folk -

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Ang. bidrag till driften av folkhögskolor
högskolan borde kunna tilldelas en
framträdande roll i samband med en nyorientering
av det frivilliga folkbildningsarbetet.
Man förväntar sig — och
det med all rätt — att folkhögskolan
även i fortsättningen skall kunna hävda
sig som en högborg för ungdomens bildning
och fostran till vakna och goda
medborgare.

Men för att folkhögskolorna skall
kunna motsvara dessa förväntningar erfordras
att de får sådana ekonomiska
resurser att de kan anpassa sig till de
nya förhållanden som inträder i och
med skolreformens genomförande. Skolöverstyrelsen
har uppmärksammat detta
och i petita för kommande budgetår föreslagit
sådana grunder för statsbidrag
till avlöningar, försäkringsavgifter och
driftkostnader vid folkhögskolorna att
de skulle ge tillräckliga resurser för att
genomföra den omställning som erfordras.

Med tillfredsställelse kan vi också notera
att ecklesiastikministern, om än i
reducerad omfattning, i statsverkspropositionen
föreslagit bifall till skolöverstyrelsens
äskande att statsbidrag skall
utgå till kostnaderna för arbetsgivaravgifter
enligt lagen om allmän försäkring
med 90 procent av dessa kostnader.
Detta förslag har också tillstyrkts i
föreliggande utskottsutlåtande, vilket jag
med tacksamhet noterar.

Statsrådet har emellertid inte funnit
möjligt att tillstyrka skolöverstyrelsens
äskanden om omläggning av grunderna
för statsbidrag till folkhögskolor, vilket
ändå är den stora potten i den nödvändiga
ekonomiska förstärkningen för dessa
skolor.

För oss som på landstings- eller folkrörelseplanet
bär att syssla med folkhögskolor
och deras drift är det alldeles
klart att en kraftig förstärkning av
skolornas ekonomi måste till för att deras
verksamhet skall kunna fortsättas
och utvecklas i önskvärd riktning. Några
av folkhögskolans vänner här i riksdagen
har därför i motionerna 1:217
och 11:247 föreslagit, att riksdagen vid
behandling av frågan om statsbidrag till
folkhögskolor måtte besluta den av skol -

överstyrelsen föreslagna höjningen av
driftsbidragen med 365 kronor per undervisningsvecka
och 18:90 kr. per elev
och vecka som eleven deltar i undervisningen.
Detta innebär en höjning i
förhållande till nu utgående bidrag med
i runt tal 100 procent, en fördubbling
alltså, vilket erfordrar ett ytterligare anslag
för ändamålet med 3 384 000 kronor.
När driftsbidragen till folkhögskolorna
infördes — jag vill minnas det var
år 1958 —• följde man faktiskt en beräkning
som gällde fem år tidigare när
man fastställde driftsbidragen för den
lägre lantbruksundervisningen. Redan
då beslutet fattades om driftsbidrag till
folkhögskolorna förelåg det alltså en rätt
stor eftersläpning i förhållande till de
faktiska kostnaderna.

Som skäl för den nu begärda höjningen
av dessa bidrag åberopar vi den utredning
om kostnadsökningen för folkhögskolorna
som framlagts av skolöverstyrelsen
i samband med petitan. Skolöverstyrelsen
har i denna utredning konstaterat,
att kostnadsökningen för en
medelstor folkhögskola sedan tiden för
nuvarande driftsbidrags införande, alltså
år 1958, uppgår till cirka 90 000 kronor
per år. Denna kostnadsökning kompenseras
självklart inte på långa vägar
av den av oss föreslagna höjningen av
driftsbidragen. Vi har emellertid ansett
att den föreslagna uppräkningen skulle
något lätta de ekonomiska svårigheterna,
speciellt för rörelseskolorna som nu
vållar sina huvudmän stora bekymmer.

Rörelseskolorna har ju inte samma
möjligheter som landstingsskolorna att
täcka kostnadsökningen med kommunala
bidrag. Det beror bl. a. på att upptagningsområdet
för rörelseskolorna i allmänhet
är hela landet, medan landstingsskolorna
som upptagningsområde i regel
har vederbörande län eller del av ett län.
Detta gör att det är mera av lokala intressen
knutna till den typen av skolor.
Rörelseskolorna har måst tillgripa andra
åtgärder för att klara ekonomien.

En åtgärd är att höja inackorderingsoch
elevavgifterna. Dessa avgifter ligger
för närvarande i medeltal 50 kronor högre
per fyraveckorsperiod vid rörelse -

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

skolor än vid landstingsskolor. Denna
avgiftshöjning kan knappast drivas
längre om det inte skall inverka menligt
på elevrekryteringen vid rörelseskolorna
både i fråga om antal sökande och
från begåvningssynpunkt, d. v. s. elevurvalssynpunkt.
De blivande eleverna
vänder sig av ekonomiska skäl i första
hand till landstingsskolorna. Blott de
som inte kan komma in där försöker bli
antagna vid rörelseskolorna.

Statsutskottet bär i föreliggande betänkande
yrkat avslag på vår motion
men gett motionärerna rätt i sak och uttalat
som sin mening, att en ökning av
det statliga stödet till folkhögskolor är
angelägen och att utskottet hoppas att
detta ett annat år skall bli möjligt, vilket
tacksamt noteras. Jag anser emellertid
att det speciellt med hänsyn till rörelseskolornas
prekära ekonomiska situation
redan i år är synnerligen angeläget att
ta ett första rejält steg i riktning mot den
sanering av folkhögskolornas ekonomi
som skolöverstyrelsen föreslagit. Det av
statsutskottet tillstyrkta nu föreliggande
förslaget innebär en anslagshöjning i
form av bidrag till folkhögskolornas
försäkringsavgifter etc. med 880 000 kronor.
Vi är givetvis tacksamma för denna
höjning, men denna förbättring räcker
inte till för att klara den mycket besvärliga
situationen som speciellt rörelseskolorna
har kommit i.

Därför ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till motionerna nr 217 i denna
kammare och nr 247 i andra kammaren.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Som kammarens ledamöter
finner har jag vid denna punkt i utskottets
utlåtande antecknat en blank reservation,
och jag skall be att med några
ord få beröra innebörden av densamma.

Utskottet skriver på s. 40 bl. a. följande:
»Utskottet vill emellertid i anslutning
till vad utskottet tidigare uttalat understryka
att försiktighet torde böra iakttagas
vid inrättande av nya folkhögskolor.
Härför talar särskilt önskvärdheten av
att större erfarenheter vinnes rörande
verkningarna av den beslutade skolreformen.
»

Ang. bidrag till driften av folkhögskolor

Så ungefär har statsutskottet skrivit
både år 1961 och år 1962, men då var
kanske skrivningen ännu något hårdare
än vad årets skrivning är.

Jag tycker att utskottets skrivning
korresponderar dåligt med det förslag,
som utskottet sedan kommer fram till,
nämligen att statsbidrag skall utgå till
ytterligare två folkhögskolor. Kungl.
Maj :t har för nästa budgetår föreslagit
att bidrag skall utgå till ytterligare en
folkhögskola.

Man skall naturligtvis inte missunna
en folkhögskola att få statsbidrag till
driften. Tvärtom är vi väl alla ense om
att folkhögskolorna skall ha statsbidrag,
men jag tror att man härvidlag, såsom
utskottet skriver, bör iaktta en viss försiktighet.
Hos de organisationer, som har
för avsikt att starta nya folkhögskolor,
kommer utskottets skrivning att uppfattas
som en uppmuntran att starta sådana
skolor i stället för att mana till försiktighet.
Jag har den bestämda uppfattningen
att det kommer att verka på det sättet,
och då har man inte nått det syfte som
statsutskottet avser med sitt uttalande.

Vid behandlingen av denna fråga i fjol
gjordes också ett uttalande, men det gick
ut på att man inte ville uppmuntra startandet
av nya folkhögskolor. Nu har utskottet
kanske blivit i någon mån försiktigare,
men jag har den bestämda
uppfattningen, att man i avvaktan på hur
det skall bli med folkhögskolans framtid
borde ha varit ännu litet försiktigare.
Nästa år står bara en folkhögskola i tur
att erhålla statsbidrag, nämligen den som
startades 1961/62, och i det sammanhanget
får man väl uttala den förhoppningen,
att endast en folkhögskola det
året erhåller statsbidrag.

Jag har velat till protokollet anteckna
dessa synpunkter och har inget yrkande,
herr talman!

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Att försöka sia om folkhögskolans
framtid är en mycket vansklig
sak. I vad mån kommer de nya
grundskolorna att ersätta folkhögskolan?
I vad mån kommer de nya fackskolorna
att göra det? Ingen kan väl i dag svara

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Ang. bidrag till driften av folkhögskolor
på dessa frågor, men det är väl ändå
realistiskt att säga, att om en elev har
genomgått grundskolan och kanske även
fackskola, så är behovet av att gå på en
folkhögskola inte detsamma som tidigare.
Så långt torde vi kunna vara överens.

Som herr Erik Olsson anförde är det
ju också en viss skillnad mellan rörelseskolorna
och landstingsskolorna. Den
merkostnad, som år från år uppkommit,
har i mycket hög grad drabbat landstingen.
Det övervägande flertalet skolor
har landstingen som huvudmän, men
fördyringen har naturligtvis skett i ungefär
samma skala när det gäller rörelseskolorna.
Nu vet jag att inom många
landsting — alla vågar jag inte säga —
även rörelseskolorna får anslag från
landstingen, och det är ju en god sak
även sett ur landstingens synpunkt. Det
kan ju tänkas att om dessa rörelseskolor
inte funnits inom länsgränserna så hade
landstingen fått lov att inrätta flera egna
folkhögskolor.

Utskottet vill även i år framhålla, att
försiktighet bör iakttagas när det gäller
att skapa nya folkhögskolor med hänsyn
till ovissheten på detta område. Jag tror
att det är nödvändigt att alla som ämnar
starta nya folkhögskolor tar sig en
grundlig funderare på detta problem. Vi
vet av erfarenhet att många rörelseskolor
under startåren haft entusiastiska förespråkare,
men av olika skäl, kanske
ibland åldersskäl, har denna entusiasm
något mildrats och följden har blivit att
man råkat i mycket svåra ekonomiska
förhållanden. Detta är ett känt faktum.
Inte minst på grund av den nya skolreformen
är det emellertid angeläget från
såväl statens som landstingens och rörelseskolornas
sida, att man iakttar en
mycket stor varsamhet på detta område.

Utskottet har i år gått längre än Kungl.
Maj:t i fråga om anslag till nya folkhögskolor.
Anledningen härtill är, som
vi har framhållit i vår skrivning, att
under arbetsåret 1960/61 två folkhögskolor
startat sin verksamhet. Vi misstänker
att det blir mycket svårt att välja mellan
dessa två skolor, och därför har utskottet
ansett att båda dessa skolor bör få
statsbidrag.

Det är många problem som följer dessa
folkhögskolor i spåren, och såväl särskilda
utskottet i fjol som riksdagen
framhöll att det är nödvändigt att vi får
till stånd en folkhögskoleutredning så
snart läget klarnat något beträffande den
nya grundskolan och de nya fackskolorna.
Jag anser det alldeles nödvändigt att
en översyn görs på detta område.

På sina håll har ifrågasatts huruvida
inte folkhögskolorna borde förvandlas
till fackskolor. Det kan tänkas att en sådan
utveckling blir nödvändig på något
håll, men i och med att man har framhållit
önskvärdheten av att fackskolorna
ligger så nära befintliga gymnasier
som möjligt är det många folkhögskolor
som inte gärna kan göras om till fackskolor.
I åtskilliga fall ligger ju folkhögskolorna
rätt avlägset från närmaste
gymnasium, och man får alltså här ett
nytt problem att ta ställning till i dessa
sammanhang.

Jag kan försäkra att folkhögskolan har
många vänner i statsutskottet — jag
skulle nästan vilja påstå att vi alla i
statsutskottet omfattar folkhögskolan
med mycket stort intresse. Det gläder
mig naturligtvis alldeles särskilt, att herr
Svanström själv räknar sig till den realistiska
gruppen i dessa kamrar — jag
får kanske be om ursäkt för att jag inte
fick den uppfattningen av herr Svanströms
anföranden om folkhögskolan vid
fjolårets riksdag; men när han nu själv
framhåller det har jag ju ingen anledning
att betvivla den saken.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan
på denna punkt.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag vet inte vad som
föranledde herr Näsström att dra den
slutsats vid fjolårets debatt om folkhögskolan,
som han här antydde. Det kan
möjligen vara betygsfrågan som föresvävar
honom, men min ståndpunkt därvidlag
tar jag för egen del till intäkt för
att jag ser realistiskt på problemet. Full
konkurrenskraft mellan folkhögskolan
som utbildningsskola och övriga utbild -

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

ningsskolor förutsätter nämligen att
folkhögskolan har möjlighet att ge sina
avgående elever ett värdeomdöme ungefär
på samma sätt som sker i andra
skolor.

Men jag ber naturligtvis att med största
tacksamhet få notera, att alla i statsutskottet
är att inräkna bland folkhögskolans
vänner enligt den uppgift som
utskottets talesman nyss lämnade.

Vidare ber jag att få notera och understryka
att herr Näsström sade sig
vara förvissad om att en översyn av dessa
frågor kunde ske och att den måste
göras snart. Han antydde dock att man
först måste se vilken utveckling och inriktning
t. ex. fackskolorna får och vilket
utrymme som då kan bli över. Jag
undrar om det vore något större fel att
ta utredningen så snabbt, att man kunde
jämsides planera folkhögskolans utrymme
och det utrymme som t. ex.
grundskolans påbyggnad i form av fackskolor
skall ge.

Vår folkhögskola i Gamleby har fått
Kungl. Maj ds tillstånd att bedriva ett
slags filialskola med elever i åldrarna
16—18 år. Till denna avdelning, som
formellt är skild från folkhögskolan
men ändå inordnad i dess arbete, har
elever kommit dels från de närmast liggande
skoldistrikten men dels också
från hela länet, och intresset för skolformen
har varit påtagligt. Jag betraktar
detta såsom en försöksverksamhet på ett
tidigt stadium för att skapa någon form
av fackskola. Vi skall enligt min mening
inte välja mellan att göra folkhögskolan
antingen till en institution i den
gamla bemärkelsen, som går tillbaka på
vad jag kallade den idealistiska synpunkten,
eller till en ren fackskola, utan
man bör kunna tänka sig att på vissa
platser lägga in en avdelning i folkhögskolorna
vilken kan utvecklas till en
fackslcola. Man skall med andra ord välja
ett både—och i stället för ett antingen—eller.

Herr talman! Jag har med detta anförande
velat understryka den tacksamhet
jag såsom folkhögskolevän känner
över den försäkran statsutskottets talesman
nu givit, att man i statsutskottet

Ang. bidrag till driften av folkhögskolor
har idel vänner till folkhögskolan. Detta
gör mig och andra, som till äventyrs varit
oroliga för skolformens framtid,
mycket trygga i vetskap om att där finns
församlade de män och kvinnor som har
det avgjort största inflytandet i detta
hus.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, att med
anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande vartdera
av mom. III och IV av utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
samt därefter särskilt rörande utskottets
hemställan i övrigt.

Därefter gjordes enligt de angående
mom. III förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till motionerna
1:126 och 11:145; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera gjordes i enlighet med de
rörande mom. IV framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare därpå att
kammaren skulle bifalla motionerna I:
217 och 11:247, såvitt nu vore i fråga;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

I fråga om utskottets hemställan i övrigt,
anförde nu herr förste vice talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock att
kammaren skulle bifalla utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionerna I: 217 och
II: 247, såvitt nu vore i fråga. Emellertid,
fortsatte herr förste vice talmannen,
torde sistnämnda yrkande hava förfallit
till följd av utgången i mom. IV, varför
nu endast kvarstode yrkandet om bifall
till utskottets hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i övrigt hemställt i denna punkt.

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

48 Nr 20
Anslag till seminarier för huslig utbildning

Punkterna 62—69

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 70

Anslag till seminarier för huslig
utbildning

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för seminarierna för huslig utbildning,
som föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 3 januari
1963 föreslagit, dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för
seminarierna för huslig utbildning, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1963/64, dels ock till Seminarier
för huslig utbildning: Avlöningar för
budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 5 616 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Nordström m. fl. (1:216) samt den
andra inom andra kammaren av fröken
Elmén och herr von Friesen (II: 239), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta
att höja anslaget till extra hjälp
på rektorsexpedtionerna vid seminarierna
för huslig utbildning med sammanlagt
9 500 kronor, fördelat med 6 000
kronor till seminariet i Göteborg, 2 500
kronor till seminariet i Stockholm och
1 000 kronor till seminariet i Umeå, allt
i enlighet med skolöverstyrelsens förslag,
och således till Seminarier för huslig
utbildning: Avlöningar för budgetåret
1963/64 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 5 625 500
kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Svenson och herr Thorsten Larsson
(I: 222) samt den andra inom andra
kammaren av herrar Skoglösa och
Gustavsson i Alvesta (11:261), i vilka
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa, att förslag

till inrättande av ytterligare ett seminarium
för huslig utbildning snarast måtte
föreläggas riksdagen.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna 1:216 och 11:239, i
vad de avsåge extra hjälp på rektorsexpeditionerna,
icke måtte av riksdagen
bifallas;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:216 och 11:239, såvitt nu
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen för
seminarierna för huslig utbildning, som
föranleddes av vad departementschefen
föreslagit;

b) godkänna i punkten införd avlöningsstat
för seminarierna för huslig utbildning,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1963/64;

c) till Seminarier för huslig utbildning:
Avlöningar för budgetåret 1963/64
anvisa ett förslagsanslag av 5 616 000
kronor;

III. att motionerna 1:222 och 11:261
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Vid punkten hade reservation anförts
av herr Larsson, Thorsten, som dock ej
antytt sin mening.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Riksdagsbeslutet 1960
innebar att det inrättades fyra statliga
seminarier för utbildning av hushållslärare,
nämligen i Stockholm, Uppsala,
Göteborg och Umeå. Redan då hade lärarinneutbildningskommittén
föreslagit
att man borde inrätta även ett femte seminarium,
förlagt till södra Sverige. Det
konstaterades vidare att det, bortsett
från att det var geografiskt och befolkningsmässigt
befogat med detta seminarium,
rådde en så pass stor brist på hushållslärare
i allmänhet, att en stark utbyggnad
behövdes. Denna brist har numera
säkerligen ytterligare förvärrats.
Det kan nämnas att det häromåret fanns

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

Anslag till seminarier för huslig utbildnin;

156 lediga platser i de fyra sydligaste
länen. Av dessa kunde endast 57 besättas
med behörig examinerad lärare, 65
besattes med icke behörig lärare och 34
platser förblev helt obesatta.

Utskottsutlåtandet 1960 vid förstatligandebeslutet
innehöll faktiskt även en
beställning på ett femte seminarium. Hittills
har statsrådet beklagligtvis inte ansett
sig kunna tillmötesgå denna begäran
från utskottet. Arbetsmarknadsstyrelsen
har varit sysselsatt med att utarbeta en
prognos över behovet av hushållslärare.
Vi hade hoppats att arbetet med denna
prognos, såsom utlovats, skulle bedrivas
så skyndsamt att den var färdig till våren
1962. Men statens och även arbetsmarknadens
papperskvarnar mal uppenbarligen
ganska långsamt. Efter vad jag
vet har inte heller den försenade våren
1963 ännu sett något resultat i detta
avseende.

Herr talman! Jag vill livligt instämma
i och understryka vad utskottet sade
1960, nämligen att det är angeläget att
vi får ett femte hushållsseminarium i
södra Sverige. Jag erinrar även om vad
utskottet säger i år, fastän detta uttalande
ju har bleknat med tiden. Det är
ju så ibland med dessa utskottsutlåtanden,
att de så småningom bleknar när de
möter motstånd. Vi hoppas i varje fall
att prognosen blir färdig och att det
därefter bör kunna finnas möjligheter
att i en nära framtid förverkliga beslutet
om ett seminarium i södra Sverige.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! I en motion i andra kammaren
av fröken Elmén och i denna
kammare av mig har hemställts om ytterligare
medel för extra hjälp på rektorsexpeditionerna
vid seminarierna för
huslig utbildning i Stockholm, Göteborg
och Umeå i den utsträckning som föreslagits
av skolöverstyrelsen.

För den som har yrkesmässig och kontinuerlig
kontakt med de husliga seminarierna
är det uppenbart, att rektorerna
har en alltför stor arbetsbörda. De
bär inte endast ansvaret för de på seminarierna
intagna eleverna och deras
undervisning utan fungerar också i stor

4 Första kammarens protokoll 1963. Nr 20

utsträckning som praktikantrådgivare
för de blivande elever, som under flera
år måste meritera sig för inträde på seminarierna.
Deras antal överstiger väsentligt
det verkliga elevantalet.

Med hänsyn till den omfattning biträdeshjälpen
redan har på ifrågavarande
rektorsexpeditioner har motionen avstyrkts.

Jag känner, herr talman, väl till förhållandena
vid seminariet i Stockholm,
där man har ett heltidsanställt och ett
halvtidsanställt biträde förutom ett anslag
på 4 800 kronor. Detta anslag måste
helt och hållet användas till den på
grund av undervisningens art och på
grund av lokalsvårigheterna mycket besvärliga
schemaläggning, som göres två
gånger om året.

Att denna biträdeshjälp med ett och
ett halvt biträde skulle vara tillräcklig
kan jag inte finna. Förutom löpande
skrivarbete för rektor har denna arbetskraft
att ombestyra seminariets omständliga
bokföring, som inte kan jämföras
med en vanlig skolas eller ett vanligt
storhushålls. Här måste exempelvis för
att eleverna skall kunna inhämta erforderlig
inköpskunskap göras en mängd
småinköp, vilket i hög grad belastar den
som sköter kassan. Att säga att en och
en halv arbetskraft är tillräcklig för
skrivarbete och bokföring på ett seminarium
med 300 elever, varav cirka två
tredjedelar äter i skolans många skolkök,
och för det skrivarbete som hör
ihop med praktikantorienteringen åt ett
ännu större antal blivande elever finner
jag orimligt. — Jag vill tillägga att skolan
har 30 ordinaarie och extra ordinarie
lärare och 32 timlärare.

Situationen är likartad på de andra
seminarierna men bedöms av skolöverstyrelsen
vara ännu svårare i Göteborg,
där man har begärt större anslag, och
något bättre i Umeå än i Stockholm.

Detta betyder att rektorerna måste
sköta allehanda rutingöromål utöver —
och ibland i stället för -—■ elevvård, organisation
och nytänkande. De hårt belastade
lärarna kan aldrig få hjälp med
att skriva ut skrivningsuppgifter på stencil.

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna nr 216 i denna kammare
och nr 239 i medkammaren.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det framförs många önskemål
i det här huset — det senaste har
vi nu fått höra från fröken Nordström,
och det gällde ytterligare biträdeshjälp
åt vissa rektorer.

När vi behandlade den här frågan i
avdelningen, fann vi att det inte var absolut
nödvändigt med någon anslagshöjning
i det här fallet. Det finns rektorer
i andra skolor som har betydligt besvärligare
än dessa. Utskottet säger sig inte
kunna biträda förslaget, framför allt inte
därför åt! det är en motion som går
ut på att vi skall anslå pengar utan att
det först skett en utredning. Jag ber i
detta fall att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Thorsten Larsson ställde inget
yrkande. Som framgår av utskottets
skrivning väntar vi på prognosutredningen,
och jag kan instämma med herr
Thorsten Larsson i förhoppningen att
utredningen skall bli klar så snart som
möjligt. Även i detta fall ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med därunder framkomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i förevarande
punkt hemställt samt vidare på
bifall till utskottets hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till
motionerna I: 216 och II: 239; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 11—84

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 85

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till anordnande av skolmåltider
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 18 300 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Eric Carlsson in. fl. (1:199) och den
andra inom andra kammaren av herr
Svensson i Stenkyrka in. fl. (11:263), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att statsbidrag till skolmåltider
skulle utgå i enlighet med vad i motionerna
anförts, samt till Bidrag till anordnande
av skolmåltider anvisa ett förslagsanslag
av 60 000 000 kronor för budgetåret
1963/64;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Widén och fru Hamrin-Thorell
(I: 223) samt den andra inom andra kammaren
av herr Gustafsson i Skellefteå m.
fl. (11:240), i vilka anhållits, att riksdagen
måtte 1) bemyndiga Kungl. Maj:t att
för budgetåret 1963/64 lämna statsbidrag
till skolmåltider enligt de grunder motionärerna
förordat, samt 2) till Bidrag
till anordnande av skolmåltider för budgetåret
1963/64 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett i förhållande till Kungl.
Maj :ts förslag med 9 700 000 kronor förhöjt
förslagsanslag av sammanlagt
28 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 199 och II: 263 samt I: 223
och 11:240, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet i punkten
anfört rörande statsbidragsgivningen till
skolmåltider;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:199 och II: 263 samt
I: 223 och II: 240, samtliga motioner såvitt
de avsåge medelstilldelningen, till Bidrag
till anordnande av skolmåltider för
budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 18 300 000 kronor.

I sitt yttrande över motionerna hade
utskottet bland annat anfört, att det vore
utskottets bestämda uppfattning, att en
jämnare kostnadsfördelning mellan sta -

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

ten och kommunerna måste åvägabringas
så snart som möjligt, i vad gällde skolmåltidsverksamheten;
då enligt uppgift
resultatet av 1958 års skatteutjämningskommittés
arbete komme att framläggas
under år 1963, syntes dock detta först
böra avvaktas.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Bengtson,
Thorsten Larsson, Widén och Svensson
i Stenkyrka, fröken Elmén samt herrar
Svensson i Ljungskile, Larsson i Hedenäset
och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 199 och II: 263 samt I: 223
och 11:240, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, bemyndiga Kung}. Maj:t att
för budgetåret 1963/64 lämna statsbidrag
till skolmåltider enligt de grunder reservanterna
förordat;

II. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
1:199 och 11:263 samt 1:223 och
II: 240, samtliga motioner i vad de avsåge
medelstilldelningen, till Bidrag till
anordnande av skolmåltider för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
30 400 000 kronor.

De av reservanterna förordade grunderna
för statsbidrag till skolmåltider
innebure, att bidragsunderlaget skulle
höjas från 70 öre till 90 öre per måltid
i normalfallet, från 90 öre till 1 krona
vid bespisningsenhet om högst två läraravdelningar
och från 85 öre till 1 krona
25 öre, om måltiden serverades elev från
annan kommun än skolkommunen. På
grundval av motionerna hade reservanterna
vidare förordat, att statsbidrag
med tillämpande av de av skolöverstyrelsen
utarbetade beräkningsgrunderna
skulle utgå efter en normalbidragsprocent
av 25.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
anslaget till skolmåltider, som
i år minskats med 1,7 miljoner kronor. I

fyra år å rad har emellertid riksdagen
i ganska klara ordalag anfört att detta
anslag borde höjas. I årets utskottsutlåtande
upprepas denna uppfattning. Utskottet
säger att det år 1961 fann det
angeläget, att kostnadsrelationen mellan
staten och kommunerna förbättrades och
att Kungl. Maj :t så snart ske kunde för
riksdagen framlade förslag i anslutning
till sakkunnigutredningens betänkande,
som avgavs 1958. Utskottet förutsatte vidare,
att Kungl. Maj:t till 1962 års riksdag
skulle finna det möjligt att förelägga
riksdagen förslag härom. Ingenting
hände. Med anledning av motioner vid
1962 års riksdag — motsvarande dem
vi har i år — underströk utskottet ytterligare
vikten av att frågan om kostnadsfördelningen
utan dröjsmål bringades till
sin lösning.

Kungl. Maj :t har som så många gånger
förr hänvisat till en sittande utredning,
nämligen den som tidigare i dag
diskuterats nämligen 1958 års skatteutjämningskommitté.
Riksdagen har dock
i enlighet med utskottets utlåtande och
bortsett från den åberopade utredningen
klart uttalat som sin uppfattning, att
skolmåltidsbidraget från staten borde
vara större. Det är, herr talman, ganska
egendomligt att Kungl. Maj:t på det sätt
som skett anser sig kunna nonchalera
riksdagens uttalade mening.

Även om utskottsmajoritetens erinran
om Kungl. Maj:ts underlåtenhet att efterkomma
riksdagens uppmaning är
ganska stark, slutar utskottsmajoriteten
i år tyvärr med det konstaterandet, att
enär den fått sig bekant, att skatteutjämningskommitténs
arbete blir färdigt under
1963, bör dess resultat avvaktas.

Herr talman! Vi reservanter har ansett
dessa frågors lösning vara så angelägen
under lång följd av år, att ytterligare
uppskov inte borde medgivas. När
statens andel av skolmåltidskostnaden
sjunkit från 70 procent 1948 till 12 procent
1962, anser vi att den uppjustering
vi föreslår är ett rimligt krav. Detta
förslag är detsamma som skolöverstyrelsen
tidigare har framlagt.

I detta sammanhang torde det även
finnas anledning att erinra om skolmål -

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

tidernas kvalitet ur näringssynpunkt.
Statens institut för folkhälsan har ansett
att för närvarande ger skolmåltidernas
sammansättning anledning till ganska
stark kritik. Det är angeläget att eleverna,
som numera har en både lång
och pressande skoldag, får en vitaminrik
och näringsmässigt väl avvägd kost. Tyvärr
kan man anta att det obetydliga
statsbidraget har avhållit en del kommuner
från att lösa skolmåltidernas problem
på ett tillfredsställande sätt.

Herr talman! Jag får därför här yrka
bifall till reservationen av herr Boman
in. fl.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga skall jag be att få anföra ett par
synpunkter. Jag kan först instämma i
vad herr Larsson här anfört i egenskap
av talesman för utskottets reservanter.
Men därutöver finns det några saker att
tillägga.

Denna fråga har ju förekommit i flera
sammanhang tidigare här i riksdagen.
Som herr Larsson framhöll är det femte
året i följd som vi diskuterar den.

Statsbidraget till skolmåltider har ju
försämrats år efter år. År 1948 var statens
bidrag till kostnaderna för skolmåltiderna
70 procent. Kommunerna hade
att svara för resterande 30 procent. I
dag svarar staten för ungefärligen 11—
12 procent. Det innebär att kommunerna
ganska snart har att svara för 90 procent
av kostnaderna för skolmåltiderna.

Jag undrar om inte detta exempel, att
man här har diskuterat denna fråga år
efter år fem år i följd är det mest lysande
— eller kanske man skall säga det
mest beklagliga — exemplet på hur staten,
här Kungl. Maj :ts nådiga regering,
misshandlar kommunerna.

Nu är det ändå inte fråga om nya
pengar. Frågan är om pengarna för
skolmåltiderna skall tas via statskassan,
d. v. s. tas ut med hänsyn till bärkraften
på grundval av den progessiva beskattningen,
eller om kostnaderna skall
gå ut över kommunerna med deras proportionella
beskattning. Kommunerna

har ojämna skatteunderlag och ojämna
skolkostnader. Jag har nämnt detta i ett
tidigare inlägg här i dag.

Vilka är det då som drabbas av de
nuvarande förhållandena? Det är i första
hand kommunernas skattebetalare och i
andra hand eleverna, som i åtskilliga
fall blir utan skolmåltider. Det förekommer
ganska intressanta debatter i
många kommuner för närvarande om
huruvida man skall införa skolmåltider
eller ej. Ett genomgående tema i dessa
diskussioner ute i kommunerna är de
stora kostnader som här lagts på kommunerna.

Denna fråga var före första gången i
sin nu upprepade form år 1959, då statsutskottet
gjorde en beställning till regeringen
på grundval av utredningen om
översyn av vissa statsbidrag på skolans
område. Från statsutskottets och riksdagens
sida förutsattes den gången, att
man skulle få ett förslag från regeringen
i överensstämmelse med vad denna utredning
föreslog. På den tiden, alltså
1959, hade högern här i riksdagen den
uppfattningen, att föräldrarna skulle betala
skolmåltiderna för sina barn och
att statsbidragen helt skulle avskaffas.

År 1960 gjorde statsutskottet samma
beställning som år 1959. Högern krävde
även då att föräldrarna skulle betala,
och om inte föräldrarna kunde betala
skolmåltiderna skulle socialvården träda
til! i de olika kommunerna för att klara
den detaljen. Vi hade en ganska angenäm
— eller i varje fall animerad — debatt
i denna sak i kammaren vid det
tillfället.

År 1961 stod vi inför en ny situation.
Då kom motioner om att riksdagen måtte
ta saken i egna händer och besluta
den förbättring till kommunerna, som
regeringen nonchalerat genom att inte
ta hänsyn till riksdagens beslut.

Dessa motioner kom igen 1962; det
var för fjärde året i följd. Man begärde
då i motioner från centerpartiet och
folkpartiet att det skulle ske något på
detta område. Denna uppfattning kom
också fram i utskottet, där man gjorde
en gemensam reservation om att riksdagen
här skulle besluta.

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

Vad som var intressant vid fjolårets
behandling var högerns nya giv. Högern
släppte nämligen sitt krav på att statsbidraget
skulle avskaffas och att föräldrarna
skulle betala. Den begärde tillsammans
med socialdemokraterna i utskottet
i försynta ordalag, att Kungl.
Maj h måtte justera statsbidraget till skolmåltiderna.

Jag har funderat en hel del på vad
som egentligen har inträffat —- om det
är en mjukare linje som gjort sig gällande
hos högern, så att denna därför
slutit upp bakom utskottsmajoriteten, eller
om den litar på att regeringen inte
kommer att göra något i denna fråga,
varför man vågat ställa sig bakom utskottet.
Gången är nämligen den, att vad
högern begärde år 1959 faktiskt håller
på att förverkligas, i det att statsbidraget
för skolmåltiderna håller på att avskaffas.

Detta mitt påstående, herr talman,
grundar jag på två skäl. Det första är,
att statsbidraget till skolmåltider i reella
pengar har minskat högst betydligt. År
1958/59 var det 26,2 miljoner kronor
som anvisades i budgeten. I föreliggande
förslag har man begärt 18,3 miljoner
för samma ändamål. År 1958/59 beräknade
man, att det var 805 000 elever som
skulle komma i åtnjutande av de nya
skolmåltiderna. Enligt den proposition
som vi nu har att ta ställning till beräknar
man att antalet stigit till 910 000,
alltså en ökning med 105 000.

Samtidigt som antalet elever som kommer
i åtnjutande av skolmåltider har
ökat och jämsides därmed kostnaderna
stigit, så har statsbidraget också sjunkit.
Försämringen för kommunerna är här
markant.

Men denna fråga har också en annan
intressant aspekt. Det är en intressant
principiell problemställning, nämligen
riksdagens ställning gentemot regeringen
och regeringens skyldighet att genomföra
riksdagens beställningar. Den
principiella frågeställningen kanske ligger
inom författningsutredningens domäner,
men jag tror att det kan vara
riktigt, att man ändå får fundera på
den.

Jag har ställt mig följande tre frågor.
Den första är: Betraktar inte regeringen
riksdagens beställningar år efter år som
allvarligt menade? Jag skulle gärna vilja
höra statsutskottets mening om detta.
Den andra frågan lyder: Får en regering
år efter år på detta sätt nonchalera
vad riksdagen har begärt? År detta i
överensstämmelse med demokratiens
anda och mening? Den tredje frågan är:
Kan riksdagen finna sig i att bli behandlad
av regeringen så som skett år
efter år?

Den sista frågan kanske skulle riktas
inte bara till statsutskottet, utan även till
ecklesiastikministern, som brukar få beröm
för sina insatser. Man brukar säga,
att de människor som sysslar med kultur
—■ det har omvittnats i debatten om
folkhögskolan — drives av en mycket
stark idealism, och det gör att de kanske
inte alltid beaktar kostnadsfaktorn. Men
är det så, har man anledning att fråga
finansministern, om han inte tycker att
det är rimligt och riktigt att regeringen
effektuerar de beställningar som riksdagen
har gjort.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som avgivits på
denna punkt.

I detta anförande instämde herrar
Jonasson (ep), Ferdinand Nilsson (ep)
och Axel Emanuel Andersson (ep).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Som alla ledamöter kan
se av statsutskottets skrivning här är vi
ganska överens i sak om detta problem,
men det är en detalj — kanske inte så
liten, men dock en detalj — som jag
vill påpeka här.

Jag går ut ifrån att de allra flesta av
riksdagens ledamöter samtidigt är kommunalmän.
Dessutom är en hel del också
landstingsmän. Det gör att riksdagens
ledamöter måste se inte bara detta
problem, utan också många andra ur de
vida aspekter som denna treenighet förorsakar.

Om vi ville se tingen realistiskt, tror
jag inte att vi skulle behöva ha en så

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

onyanserad diskussion på denna punkt.
Ser vi det hela realistiskt, är det ju ändå
så, att statens utgifter under t. ex.
den sista tioårsperioden har ökat väsentligt
mer än kommunernas utgifter
har ökat, fastän på olika punkter. På
denna punkt tycker jag för min del också,
att det icke är tillfredsställande, men
vi har kanske en liten skyldighet att
även se saken i dess stora sammanhang.

Vid föregående veckas sammanträde
kunde jag inte underlåta att nämna, att
jag har suttit i statsutskottet — som ju
kan sägas vara skoiutskott — under åtta
olika ecklesiastikministrars tid. Det har
varje år alltid funnits motioner, som visat
att riksdagsledamöterna har vissa
önskemål. För den siste ärade talaren
vill jag så där försynt bara påpeka, att
skillnaden i kostnaderna på just denna
punkt under de gångna fem åren har
framträtt sedan den tid vi hade förmånen
att räkna herr Persson i Skabersjö
som ecklesiastikminister. Det är ett obestridligt
faktum.

Varför kom då inte herr Persson med
ett förslag på denna punkt? Ja, jag vill
till hans försvar säga, att i det stora
sammanhanget fanns det då inte utrymme
för ett sådant förslag som man här
efterlyst.

Jag vill erinra om en annan sak, skolhusbyggnadsanslaget.
Där kanske jag
får säga, att statsutskottet var så framsynt,
att när den frågan var uppe godkände
riksdagen statsutskottets förslag
om statsbidrag för skolhusbyggnader
med indexreglerade summor. Skulle vi
från början ha haft indexreglering också
i fråga om skolmåltiderna, hade vi
sluppit det bekymmer som vi har i dag.

Men jag tror det är nödvändigt att se
saken i dess stora sammanhang. Det är
obestridligt att kommunernas anslag på
denna punkt har minskat undan för undan.
Men vad beror det på? Jo, det beror
helt enkelt på att kommunernas skatteunderlag
har förbättrats. Som beräkningsgrund
för statsbidraget har man
skillnaden mellan kommunernas skatteunderlag
och 50 skattekronor per invånare.
Det är ju där vi har rörligheten.
Förhållandet har förbättrats i så motto,

att det har blivit flera skattekronor ute
i kommunerna.

Jag vill bara nämna detta, ty jag är
helt införstådd med att förhållandena
för närvarande inte är tillfredsställande
och att det bör ske en reglering på detta
område. För att bilden skall bli fyllig,
måste vi emellertid också ta i betraktande
de verkliga förhållanden, som
det här är fråga om. Statens utgifter har
under dessa år procentuellt stigit väsentligt
mer än kommunernas utgifter.
Tyvärr är det så. Det beror naturligtvis
på de beslut, som riksdagen fattat på
olika områden.

De som vill läsa föreliggande utskottsutlåtande
skall ju finna, att vi är helt
överens om att det bör bli en förbättring
på detta område. Har man detta
klart för sig, kommer man fram till en
liknande diskussion, som vi förde för en
stund sedan. Skall vi nu fatta beslut utan
föregående utredning eller skall frågan
behandlas samtidigt med andra förslag
från skatteufredningen, som — enligt vad
jag hoppas —• kommer att läggas fram
om några månader. Det är här meningsskiljaktigheterna
föreligger. Om man vill
slå vakt om de sämst ställda kommunerna,
tror jag för egen del, att det är fördelaktigare
för dessa att vi avvaktar
slcatteutjämningskommitténs förslag, i
vilken, såsom förut påpekats, herr Eric
Carlsson är ledamot och har möjlighet
att göra sin stämma hörd.

Detta är bakgrunden till statsutskottets
utlåtande på denna punkt. Yi är således
överens i sak om att det bör bli
en förbättring, men frågan är på vilket
sätt förbättringen skall ske.

Herr talman! Vad som nu anförts torde
vara tillräckligt, och jag ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt blanda
mig i denna debatt. Eftersom herr
Näsström emellertid påstår att det förs
en onyanserad diskussion på denna
punkt, kan jag inte underlåta att säga
några ord.

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

Statsmakterna har ju gjort utfästelser
för att stimulera kommunerna till vissa
åtgärder. Sedan verksamheten har
kommit i gång, har man dock dragit
sig undan från det ansvar, som man tog
på sig, och alltmer övervältrat detta på
kommunerna. Herr Näsström gör gällande
att det beror på att kommunernas
skatteunderlag har förbättrats. Detta kan
väl påstås, men det är väl på sätt och
vis en fiktion. I stor utsträckning beror
ju de ökade skatteinkomsterna helt enkelt
på att penningvärdet har försämrats,
vilket inte gör situationen nämnvärt
bättre än vad den har varit tidigare.
Dessutom har ju kommunerna genom
statsmakternas beslut fått ta på sig
en hel rad nya uppgifter, som har krävt
nya utgifter.

Herr Näsström frågar vidare om vi
bör fatta beslut i frågan utan föregående
utredning. Det finns ju en utredning,
som blev klar redan år 1959. Det
var de sakkunniga för översyn av vissa
statsbidrag på skolväsendets område,
som då avgav ett betänkande just om
statsbidragen till anordnande av skolmåltider.
Med anledning av utredningens
betänkande uttalade statsutskottet
på anvisning av utskottets andra avdelning
med herr Näsström som ordförande,
att utskottet förväntade att förslag
i frågan skulle komma att föreläggas följande
års riksdag, d. v. s. 1960 års riksdag.
Vi hade alltså den utredningen att
bygga på. Nu skall vi vänta på att en
annan utredning blir klar för att se vad
den har att komma med. Vi gör sålunda
först en beställning med anledning av
vad en utredning uttalat. Sedan dyker
det upp en ny utredning, och då skall
vi vänta på vad den har att säga. Under
den långa tid som härigenom förflyter
får kommunerna vänta.

Jag ber att få helt instämma i protesterna
mot att riksdagen har blivit
behandlad på detta sätt. Fyra år i följd
har statsutskottets krav på ett förslag i
frågan godkänts av riksdagen, men ändå
har ingenting skett. Senast skrev statsutskottet
att det var av synnerlig vikt
att frågan om kostnadsfördelningen mellan
staten och kommunerna beträffande

skolmåltiderna utan dröjsmål bringas till
en lösning. Nu vill man ändå fördröja
ett avgörande genom att hänvisa till
skatteutjämningskommittén. Med hänsyn
till den bakgrund som föreligger här har
riksdagen emellertid enligt min mening
all rätt att kräva, att det nu äntligen
skall hända någonting.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Enligt utskottets ärade
herr talesman har här förts en onyanserad
debatt i denna fråga. Herr Näsström
redovisade därefter, att statens utgifter
ökat högst väsentligt under de senaste
åren. Härom råder det inget tvivel. Man
kan dock fråga sig om inte statens utgifter
också har fått öka på kommunernas
bekostnad.

Herr Näsström hänvisade till att kommunernas
skatteunderlag har ökat. Det
är riktigt. Från år 1950 fram till i dag
har det kommunala skatteunderlaget
praktiskt taget fördubblats. Det finns
emellertid även ett annat intressant inslag
i denna bild, nämligen att under
samma tid har det kommunala skatteuttaget
totalt sett stigit från ungefär 10
kronor till mellan 15 och 16 kronor per
skattekrona. År 1950 hade man i en kommun
ett skatteunderlag av 20 kronor per
invånare. I dag är skatteunderlaget 40
skattekronor per invånare. Om skatteuttaget
år 1950 var 10 kronor, så betalade
man då 200 kronor. I dag, när skatteunderlaget
är fördubblat och utdebiteringen
drygt 15 kronor, har skatteuttaget
stigit "från 200 till 600 kronor. Det
är den reella sidan för kommunernas invånare
av den behandling, som kommunerna
fått av den regering och statsmakt,
som herr Näsström försvarar här
i dag. Att påpeka detta, var det det som
var en onyanserad debatt?

Vidare säger herr Näsström att vi en
gång hade en ecklesiastikminister — en
av de många som herr Näsström arbetat
jämsides med — som hette herr Persson
i Skabersjö. När herr Persson i Skabersjö
tjänstgjorde som ecklesiastikmi -

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

nister, tillsattes 1952 års utredning om
översyn av vissa statsbidrag på skolväsendets
område. Den utredningen framlade
sitt betänkande år 1958. Det var
självklart att det i avvaktan på den utredningen,
som hade till speciell uppgift
att överse statsbidragen på skolväsendets
område, knappast förelåg några
möjligheter att lägga fram något förslag.
År 1958 anvisades ändock för skolmåltider
drygt 26 miljoner kronor. I dag
är den siffran nere i 18 miljoner kronor,
trots att antalet elever ökat med 105 000
sedan utredningens betänkande lagts
på bordet.

Det är klart att man kan — liksom
herr Näsström gjorde — fråga sig, hur
herr Eric Carlsson, som sitter i skatteutjämningskommittén,
kan föra ett sådant
resonemang som han gör och hur
herr Eric Carlsson kan vara motionär i
denna fråga. Det kan jag svara på omedelbart.
Anledningen härtill är att riksdagen
år efter år gjort beställningar på
grundval av den utredning som lade
fram sitt betänkande 1958. Med den »begränsning»
av direktiven vi fått i skatteutjämningskommittén
undrar jag vad
det är som säger, att vi kommer att ha
utrymme för att kunna tillgodose detta
önskemål och vad det är som säger att
man — om det kommande utredningsförslaget
inte tilltalar den sittande regeringen
— då inte också vill först avvakta
det förslag som skatteberedningen
kan komma med.

Jag tror, herr talman, att det mot bakgrunden
av denna frågas behandling under
årens lopp i riksdagen finns all anledning
för riksdagen att övergå från
beställningar till handling genom att bifalla
den reservation, som fogats till utskottets
utlåtande. Jag tror att det är den
enda möjligheten att få en lösning på
denna fråga — en lösning som signalerades
från den utredning som lade fram
sitt betänkande 1958 och en lösning
som kommunalmännen väntat på under
många år.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Skulle jag se detta problem
enbart såsom kommunalman, skulle

jag inte ha någonting att invända mot
herr Eric Carlssons anförande. Men jag
anser mig ha skyldighet att också se
problemet ur statens synpunkt, och jag
misstänker att vi allesammans har den
skyldigheten.

Jag vill beröra en detalj, som kanske
i detta sammanhang inte är så liten. När
vi införde detta system, fastställdes 50
skattekronor som tak för kommunerna.
Skall vi nu genomföra en förändring,
måste vi, såvitt jag kan förstå, också
ändra på taket. Det gäiler här inte bara
de direkta anslag som det motionerats
om, utan man måste procentuellt ändra
taket i förhållande till vad som gällde då
det fastställdes. Det är en ganska viktig
sak i detta sammanhang. Det är alltid så
att när man angriper och försöker utreda
ett problem, dyker det upp delproblem
som gör att man måste ta hänsyn till olika
omständigheter. Men får jag se problemet
enbart som kommunalman, har
jag ingenting att invända mot vad som
här anförts. Jag har emellertid försökt
att få diskussionen något mera nyanserad,
och jag anser att vi har både rätt
och skyldighet att se det hela i sitt stora
sammanhang. I sak är vi alltså överens:
det bör ske en förändring på denna
punkt.

Sedan har Kungl. Maj:t angripits för
att man trots riksdagens skrivelse i fjol
inte har kommit med något förslag. Vi
har ju behandlat detta på en annan
punkt tidigare här i dag. Då visste inte
Kungl. Maj :t och inte heller riksdagen
när denna skatteutjämningskommitté
skulle komma med sitt betänkande. Nu
har man fått veta det, och det är detta
man hänvisar till. Kan det då sägas att
det är oriktigt handlat i denna situation?
Jag kan det inte.

Herr talman! Det är på det sättet som
jag tror att vi måste se på detta problem,
men är vi i riksdagen överens om att det
bör bli en bättre fördelning mellan stat
och kommuner, tror jag också att vi skall
lyckas att lösa den uppgiften, när vi får
det underlag som behövs för att bedöma
problemet.

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 29

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag ber om överseende
för att jag tar kammarens tid i anspråk
för ytterligare ett par synpunkter.

Utskottets ärade talesman säger att om
man skulle bedöma denna sak såsom
kommunalman, vore det ganska enkelt,
men han måste se det ur statens synpunkt
liksom alla ansvariga riksdagsmän
måste göra. Ja, naturligtvis måste vi göra
det, men det är inte här fråga om nya
pengar. Frågan är, om de pengar som
detta kostar skall tas via den proportionella
beskattningen — vi vet att bärkraften
i dag är mycket ojämn bland kommunerna
— eller om pengarna skall tas
via den progressiva beskattningen —
i vilket fall man får ge bidrag efter den
skatteförmåga man har.

Jag vill sedan ta upp frågan om att se
problemet ur statens synpunkt. Jag skulle
där vilja ställa frågan till utskottets
ärade talesman: År detta en ny synpunkt,
eller är det ett svar på min första fråga,
om de framställningar som gjorts under
årens lopp till regeringen inte varit allvarligt
menade utan endast gjorts för att
tillgodose en opinion och om det är därför
man har tryckt så hårt på att det är
statens synpunkter som varit de väsentliga?
Måste jag tolka herr Näsströms uttalande
på det sättet?

Beträffande 1958 års skatteutjämningskommitté,
som verkställer den utredning
som man i dag hänger upp allting på när
man säger nej, vill jag påpeka att när den
utredningen tillsattes 1958, sades i direktiven
att utredningen skulle vara färdig
i så god tid, att förslag kunde föreläggas
1964 års riksdag. Detta är alltså ingenting
nytt. Det kände man till både 1959,
1960, 1961 och 1962, så det bör man inte
kunna åberopa mera i år än någon gång
tidigare.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Herr Näsström har flera
gånger åberopat att man måste se till de
stora sammanhangen. Han menar väl
med detta att oppositionen inte gör detta
och därmed är litet ekonomiskt lättsin -

nig. Men till hela detta utlåtande har endast
fogats tre reservationer, och det är
väl bara två där oppositionen är samlad.
Vi anser att dessa reservationer gäller
ännu verkligt stora sammanhang.

Jag måste vidare fråga herr Näsström:
Fanns det inte utrymme när utskottet
gjorde sina tidigare beställningar de föregående
åren, eller har detta varit helt
taget ur luften?

Jag kan inte finna annat än att Kungl.
Maj :t har lika mycket nonchalerat de tidigare
beställningarna som man eventuellt
hade kunnat göra också denna fjärde
gång, även om utskottet nu fallit undan
litet med anledning av det signalerade
betänkandet.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Får jag rikta ledamöternas
uppmärksamhet på att det var herr
Larsson och inte jag som kallade reservanterna
lättsinniga.

När det gäller utrymmet vet nog herr
Larsson lika väl som jag, att om ecklesiastikdepartementet
får ett visst belopp att
hushålla med så måste det alltid vara så,
att tar man mer på ett område blir det
desto mindre på något annat område.
Det skulle vara mycket intressant att
höra vad herr Larsson anser att vi skall
pruta på.

Jag utgår ifrån att även herr Larsson
är kommunalman och har suttit i en
kommunalnämnd och vet hur det går till
där. ökar man en post måste man pruta
på en annan, höja skattesatsen eller gå
ut på lånemarknaden. Det är dessa tre
möjligheter man har, därför kan man
inte resonera annorlunda.

Till herr Eric Carlsson vill jag säga,
att om reservanterna skulle vinna här,
utgår ett belopp i form av statsmedel,
som har kommit in genom en progressiv
skatt. Det var ju så herr Carlsson menade?
Men om kommunerna får sitt förbättrade
anslag via den kommitté herr
Carlsson sitter i, blir det inte då också
fråga om statsmedel som har kommit in
genom en progressiv skatt?

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Det där om lättsinne var
en slutsats jag drog av herr Näsströms
tidigare resonemang. Kammaren har
mycket väl märkt, att herr Näsström
jämt och och ständigt, på varenda punkt
säger, att vi måste tänka i de stora linjerna;
det finns fler behov etc. Det är naturligtvis
riktigt, men vi menar nog,
att på de två punkter, där vi har klara
reservationer, finns det också utrymme.

Jag måste nog säga till herr Näsström,
när vi diskuterar ekonomi staten kontra
kommunerna: År utrymmet större i

kommunernas kassa än i statens?

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Herr Näsström sade förut,
att då vi får det underlag som behövs
för att bedöma detta problem, skall vi
vara redo att ta ställning. Det underlaget
skulle tydligen vara skatteutjämningskommitténs
förslag. Men hur blir det då
med dessa fyra tidigare gånger som
statsutskottet, inte minst med herr Näsströms
medverkan, har varit med om att
hos regeringen begära förslag i denna
sak? Har vi då saknat underlag för vårt
krav? När vi t. ex. 1959 förklarade, att
vi förväntade att förslag i frågan kommer
att föreläggas nästa års riksdag, hade vi
då inte verkligt underlag för vårt krav
på att vi skulle få ett sådant förslag nästföljande
riksdag?

Sedan ställde herr Näsström den frågan,
inte direkt till mig utan till herr
Larsson: »Vad vill då herr Larsson pruta
på?» Ja, man hade väl samma anledning
att ställa den frågan i fjol och de
tidigare åren till herr Näsström, då herr
Näsström var med om utskottets skrivning
att kräva förslag i denna fråga. Vad
ville herr Näsström pruta på då för att få
fram detta förslag?

Nu förhåller det sig ju i detta speciella
fall så att man inte behöver tala om
prutning, enär tiden har medverkat till
att det har prutats på detta anslag. Statens
bidrag har sjunkit år från år. Där
har det verkligen skett en prutning.
Även om varken herr Näsström eller jag

har behövt medverka till den har den
ändå kommit till stånd.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag måste tyvärr säga att
herr Anderssons anförande var behäftat
med brist på en punkt. Herr Andersson
vet lika väl som jag, att om riksdagen
eller ett ämbetsverk kommer till Kungl.
Maj:t med en framställning innan statsverkspropositionen
skrives, får man ta
hänsyn till alla de olika punkterna, men
kommer man med en framställning sedan
statsverkspropositionen är lämnad
och man sålunda har fått en ram att
hålla sig inom, måste man pruta på någon
annan punkt om vi skall hålla ramen.
Det är den reella skillnaden.

Herr Andersson minns nog mycket
väl, att när vi i fjol skrev på denna
punkt, var det ingen av oss som trodde
att skatteutjämningskommitténs betänkande
var så pass nära förestående som
det visade sig vara. Vi trodde inte på
det, och därför skrev vi som vi gjorde.
Skulle det inte ha varit så, hade vi naturligtvis
fått skriva på annat sätt, och
med hänsyn just till vad jag nu sagt
måste jag efterlysa herr Larssons prutningspunkter.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag får nog lov att vidhålla
vad jag sagt om prutning, ty såväl
1959, 1960 och 1961 som 1962, när
statsutskottet lade fram sina förslag för
riksdagen, var ju statsverkspropositionen
lämnad, och utskottet befann sig i
precis samma situation som motionärerna
och reservanterna har varit i år. Jag
kan inte förstå att det har varit någon
skillnad. Herr Näsström nämnde att när
ämbetsverken lägger fram sina förslag
så får man ta hänsyn till dem, men
sedan statsverkspropositionen är lämnad
skulle man liksom vara skyldig att
anvisa, på vilka håll man skall pruta
om man kräver någon höjning på ett
håll. Det har väl varit precis likadant de
fyra år då statsutskottet har begärt vad
reservanterna nu kräver.

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):
Herr talman! Får jag bara ställa en
kort fråga till herr Näsström. Menar herr
Näsström att kommunerna har bättre
råd att ta ur sina kassor än staten?

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Som herr Larsson vet
skiftar det väsentligt beträffande vad våra
kommuner har råd till. Om jag minns
rätt har vi en skillnad från 75 skattekronor
per invånare ned till 8. Detta är
alltså en ganska stor spridning därvidlag.
Är det fråga om huruvida någon
viss kommun kan ha råd, kan man kanske
svara, men man kan inte lämna herr
Larsson något generellt svar på hans
fråga. I sådant fall måste man undersöka
de ekonomiska förhållandena mycket
ingående.

Till herr Andersson vill jag säga, att
när statsutskottet i fjol skrev som vi
gjorde, var det inte för att spränga ramen
på årets budget, utan vi hoppades
att denna fråga skulle lösas till kommande
år, alltså i den påföljande statsverksbudgeten.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i förevarande punkt
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
85, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 44.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna S6—89

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 90 och 91

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1962/63, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

69, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1962/63, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde; nr

70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1963/64 till verkstäder för handikappade
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
till stat för riksgäldfonden för budgetåret
1963/64; och

nr 72, i anledning av väckta motioner
angående vattenfallsstyrelsens högspänningstaxor,

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Om ändrad förmögenhetsbeskattning
varvid utlåtandet nr 68 företogs punktvis
till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om ändrad förmögenhetsbeskattning

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 29, i anledning av väckta
motioner om ändrad förmögenhetsbeskattning.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 371,
av herr Wallmark, och II: 433, av herr
Barlin m. fl., vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om förslag till 1964 års riksdag rörande
förmögenhetsbeskattningen, med
särskild hänsyn tagen till att de nuvarande
beskattningsreglernas återverkningar
dels på bildande och bibehållande
av riskvilligt kapital i produktionen,
dels vid inkomstbeskattningen borde elimineras;
ävensom

2) de likalydande motionerna I: 439, av
herrar Hermansson och Harald Pettersson,
samt II: 537, av herrar Wahrendorff
och Dahlgren, vari föreslagits att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
anhålla, att den översyn av förmögenhetsbeskattningen,
som skulle utföras
av allmänna skatteberedningen,
särskilt måtte hava till syfte dels en
sådan utformning, att skatt uttoges endast
på den verkliga avkastningen och
i enlighet med för skattesystemet grundläggande
bärkraftsprinciper, dels en
avvägning i skatteuttaget mellan dem,
som i inkomstskattehänseende beskattades
som ensamstående respektive äkta
makar, samt dels en höjning av det
skattefria bottenbeloppet, som vore motiverad
av den ekonomiska utvecklingen,
allt i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 371,
av herr Wallmark, och 11:433, av herr
Darlin m. fl., om ändrad förmögenhetsbeskattning,
ävensom

2) de likalydande motionerna I: 439,
av herrar Hermansson och Harald Pettersson,
samt II: 537, av herrar Wahrendorff
och Dahlgren, angående förmögenhetsbeskattningens
utformning,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg, Gösta Jacobsson,
Sandin, Vigelsbo, Magnusson i Borås
och von Sgdow, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen,
i anledning av de likalydande motionerna
I: 371, av herr Wallmark, och II: 433,
av herr Darlin m. fl., om ändrad förmögenhetsbeskattning,
ävensom de likalydande
motionerna I: 439, av herrar Hermansson
och Harald Pettersson, samt II:
537, av herrar Wahrendorff och Dahlgren,
angående förmögenhetsbeskattningens
utformning, i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte giva till känna vad reservanterna
anfört till vägledning vid allmänna
skatteberedningens behandling av förmögenhetsbeskattningen
;

II) av herrar Lundström, Larsson i
Umeå och Broberg, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Till detta bevillningsutskottets
betänkande har folkpartiets representanter
i utskottet fogat en blank
reservation. Vi har liksom utskottets majoritet
inte ansett oss böra tillstyrka motioner
om speciella tilläggsanvisningar
till allmänna skatteberedningen i denna
fråga. Beredningen har nämligen enligt
sina uttryckliga direktiv i uppdrag att
bl. a. ta upp till granskning just de spörsmål
som det här gäller.

Jag vill emellertid understryka, att de
sakliga frågeställningar som här behandlas
också av folkpartiet har omfattats
och alltjämt omfattas med stort intresse.

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

Mycket av vad som säges i reservationen
överensstämmer således med meningar
som hyses inom det parti jag
företräder. Då emellertid skatteberedningen
som sagt har uttryckliga direktiv
i saken, har vi funnit det meningslöst att
nu yrka på ytterligare anvisningar till
utredningen.

I detta avseende har vi alltså kommit
till samma slutsats som utskottsmajoriteten
i dess kläm, men vi bär åtskilliga
invändningar att göra mot den skrivning
som utskottet har förebragt i sin motivering.
Den är i vissa punkter oförenlig
med den uppfattning i berörda sakfrågor
som folkpartiet omfattar och som
vi i olika sammanhang har givit uttryck
åt. Det är detta som motiverar den
blanka reservation som vi har avgivit.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag talade redan i fjol
för en av mig då väckt motion om en
blygsam höjning av det skattefria bottenbeloppet
för förmögenhetsskatten.
Den i år föreliggande reservationen av
herr Hagberg m. fl., gemensam för högern
och centerpartiet, tar i anslutning
till ett flertal motioner upp förmögenhetsskatten
ur en något större synvinkel.
Jag skall något utveckla reservanternas
synpunkter.

Förmögenhetsskatten är en hård skatt
därför att den lägges ovanpå den vanliga
inkomstskatten. Den fortgående
penningvärdeförsämringen har medfört
en automatisk skärpning av skatten. Inflationen
har i grunden ändrat förutsättningarna
för denna skatteform. Förmögenhetsskatten
har till följd av utvecklingen
kommit att verka alltmer betungande
för de skattskyldiga redan vid
relativt blygsamma kapitalinkomster i
skattens lägre skikt. Progressiviteten på
inkomstskatten och progessiviteten på
förmögenhetsskatten i förening åstadkommer
emellanåt i de individuella fallen
en påtagligt orättvis effekt. Det gäller
framför allt vid förmögenheter med
låg avkastning. Där kan den sammanlagda
skatten i det närmaste sluka hela
avkastningen. Tas penningvärdeförsäm -

Om ändrad förmögenhetsbeskattning
ringen med i beräkningen, vilket man
väl måste göra vid penningplaceringar
i obligationer, på bankräkningar och
liknande, kan räntan på kapitalet t. o. m.
bli rent negativ.

Jag vill också peka på att förmögenhetsskatten
framstår som en särskilt påtaglig
orättvisa där förmögenheten ligger
i en rörelse och representeras av
maskiner, fabriksfastigheter, varulager
och fordringar eller ligger i motsvarande
tillgångar i jordbruk. Den är då en
specialskatt på arbetsredskapen, skulle
jag vilja säga. Förmögenhetsskatten står
dessutom mindre väl i överensstämmelse
med statsmakternas syn på sparandet
i allmänhet i andra sammanhang. Den
är förvisso ägnad att motverka sparandet.

Starka skäl föreligger enligt reservanternas
mening för att frågan om förmögenhetsskatten
som sådan göres till föremål
för omprövning och skatteskalorna
justeras efter det ändrade penningvärdet.
Denna justering bör ske snarast möjligt.
Vi utgår från att den allmänna skatteberedningen
sysslar med denna fråga.

Redan i fjol pekade jag som en jämförelse
på att det kapitaliserade beloppet
av den högsta ATP-pensionen i fullt utbyggt
skick vid 67 års ålder uppgår till
190 000 kronor. Detta kapitaliserade belopp,
som otvivelaktigt är en förmögenlietstillgång,
samlas upp utan att belastas
av vare sig inkomstskatt eller förmögenhetsskatt.
Är det då rimligt, frågar man
sig, att den som vill trygga sin ålderdom
på annat sätt, d. v. s. genom eget
sparande, skall påläggas inte bara inkomstskatt
på sitt sparande utan även
för mögenhetsskatt för belopp över
80 000 kronor?

I reservationen dras upp vissa riktlinjer
för en reform på detta område. Reservanterna
menar att förmögenhetsskatten
bör utformas på sådant sätt, att
den endast uttas på den verkliga avkastningen,
att en avvägning av skatteuttaget
mellan äkta makar och ensamstående
sker och att en höjning av det skattefria
bottenbeloppet kommer till stånd.
Andra problem som bör tas upp är avdragsrätt
för erlagd förmögenhetsskatt

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Om ändrad förmögenhetsbeskattning
och justering av skatteskalorna. Reservationen
utmynnar i en hemställan, att
riksdagen ville ge till känna vad i reservationen
anförts till vägledning vid
allmänna skatteberedningens behandling
av förmögenhetsbeskattningen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
I av herr Hagberg m. fl.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Det här är en mycket
gammal bekant för kammaren. Vid flertalet
riksdagar under senare år har denna
fråga varit uppe, och utskottet har inte
velat vara med om några ändringar. Man
kan säga att utskottet har varit relativt
kallsinnigt, och ju närmare den dag vi
kommer, då allmänna skatteberedningen
skall avlämna sitt betänkande, desto
mindre anledning tycker vi det finns
att göra några ändringar.

Den inom allmänna skatteberedningens
ram arbetande skattesystemutredningen
har i uppdrag att pröva hela förmögenhetsbeskattningens
utformning och
då givetvis också skattegränsens höjd.
Nu har ju även reservanterna — i motsats
till motionärerna — frångått kravet
på omedelbara åtgärder, och man
vill att utredningsorganen skall få ta
hand om denna sak, men man vill ge
utredningen sådana direktiv att den,
mänskligt att döma, måste känna sig
bunden i viss riktning, och det vill inte
utskottsmajoriteten vara med om, utan
beredningen bör få arbeta ostört. Naturligtvis
kan det utan vidare medges
att vissa ändringar i förmögenhetsbeskattningen
skulle vara befogade, men
några skönhetsfläckar av den omfattningen
att man redan nu måste skriva
til! Kungl. Maj :t finns enligt utskottsmajoritetens
uppfattning inte.

Skulle det bli utrymme för skattesänkningar,
kan man också fråga sig om reformer
just på förmögenhetsbeskattningens
område hör till de mest angelägna.
Åtskilliga familjeinkomster här i landet
ligger på 8 000—10 000 kronor, och man
tycker att skattekraften, mänskligt att
döma, borde vara större hos människor

med förmögenheter överstigande 80 000
kronor än hos familjer som helt saknar
förmögenhet och tjänar bara 8 000 eller
10 000 kronor om året. Därför tycker vi
inom utskottsmajori teten, att det finns
skattereformer som är mer angelägna.

Farhågorna att förmögenhetsskatten
skulle motverka tillväxten av riskvilligt
kapital torde vara betydligt överdrivna.
Aktiebolag och ekonomiska föreningar
är ju undantagna från denna förmögenhetsbeskattning,
och de företag som
drivs av enskilda personer har inte heller
sådan storleksordning att förmögenhetsskatten
blir av någon betydelse i det
avseendet.

Herr Jacobsson sade, och det står även
i reservationen, att vissa försäkringsformer
där man åstadkommer en kapitalbildning,
exempelvis ATP, är fria från
förmögenhetsskatt. Denna jämförelse haltar
enligt min mening en smula, eftersom
den som en gång kommer att bli
pensionerad inom ramen för ATP inte
disponerar kapitalet förrän efter ett visst
antal år och då endast enligt särskilt
fastställda grunder; och om den försäkrade
går bort tidigt, får han ju inte disponera
sitt ATP-kapital alls. Vad sedan
beträffar försäkringarna på den privata
sidan så förmögenhetsbeskatfas de ju i
många fall, när de försäkrade har möjlighet
att disponera det kapital som
finns samlat. Men jag är naturligtvis bara
tacksam om vi kan få hjälp när det
gäller att i någon mån komma till rätta
med den nuvarande försäkringsfioran,
så att man inte bara försöker att skapa
nya försäkringar och ytterligare möjligheter
till försäkringsavdrag vid beskattningen,
något som man ju har varit
ganska pigg på här i kammaren.

Visst fog kan, som jag sade, finnas
för att ändra spärrarna när det gäller
förmögenheter med dålig avkastning,
men utskottsmajoriteten vill inte sträcka
sig så långt som till att man vid inkomstbeskattningen
skulle få göra avdrag
för förmögenhetsskatt. Beskattningen
av förmögenhet och beskattningen av
inkomst är enligt vår uppfattning skilda
saker, och vi har ju en särskild förmögenhetsbeskattning,
vilket riksdagen vid

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

tidigare tillfällen inte haft någonting
att erinra mot.

Herr talman! Utskottsmajoriteten anser
att man lugnt kan avvakta skatteberedningens
förslag, och jag ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu ifrågavarande betänkandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Hagberg m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade lierr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 29,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voter.ingspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 40.

Därjämte hade 21 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om upphävande av energiskatten på
elektrisk kraft

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 31, i anledning av väckta
motioner om upphävande av energiskatten
på elektrisk kraft.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 430,
av herr Hagberg in. fl., och II: 525, av
herr Heckscher m. fl., vari bland annat
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att energiskatt på elektrisk kraft från
och med den 1 juli 1963 ej längre skulle
utgå; samt

2) de likalydande motionerna I: 513,
av herr Bengtson in. fl., och II: 625, av
herr Hedlund m. fl., vari föreslagits, att
riksdagen skulle besluta, att energiskatt
å elektrisk kraft icke skulle uttagas efter
den 30 juni 1963.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 430 och II: 525, i vad desamma
avsåge energiskatt på elektrisk kraft,
samt med bifall till motionerna I: 513
och II: 625 antaga i betänkandet infört
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 31 maj 1957 (nr 262)
om allmän energiskatt.

Reservation hade anförts av herrar
John Ericsson, Wärnberg, Tage Johansson,
Hellebladh, Paul Jansson, Brandt,
Allard, Engkvist, Asp och fru Holmquist,
vilka på åberopade grunder ansett, att
utskottet bort hemställa, att följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 430,
av herr Hagberg m. fl., och 11:525, av
herr Heckscher m. fl., angående den indirekta
beskattningen av investeringsvaror,
in. m., i den mån motionerna avsåge
energiskatt på elektrisk kraft, samt

2) de likalydande motionerna I: 513,
av herr Bengtson m. fl., och II: 625, av
herr Hedlund m. fl., om upphävande av
energiskatten å elektrisk kraft,

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Om upphävande av energiskatten på elektrisk kraft
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Här föreligger två partimotioner,
från högerpartiet och centerpartiet,
där man yrkar på att energiskatten
skall slopas i vad avser elektrisk
kraft. Om detta förslag genomföres, innebär
det ett inkomstbortfall för staten
per budgetår på ungefär 160 miljoner
kronor. Den större delen av detta belopp,
nämligen 100 miljoner kronor, faller på
den s. k. borgerliga konsumtionen, och
återstående 60 miljoner kronor på företagen.
Detta yrkande har motiverats
med att åtgärder skall vidtagas i konjunkturstimulerande
syfte. Man pekar
vidare på att denna skatt hämmar företagen
och bl. a. minskar exportindustriens
förmåga att konkurrera på världsmarknaden.
Dessa båda synpunkter kan
föranleda till långa utläggningar.

Det är klart att den skatt som företagen
får betala i och för sig utgör en
belastning. När man motiverar behovet
av att slopa skatten för företagen, alltså
de 60 miljonerna, därför att den skulle
allvarligt skada våra exportnäringar, bör
man emellertid beakta — såsom också
utskottsmajoriteten framhåller —• att det
i verkligheten bara rör sig om hälften
av detta belopp, eftersom skatten är avdragsgill
vid beskattningen. Denna skattelättnad
för företagen, således 30 miljoner
kronor, bör naturligtvis ställas i
relation till det värde som det är fråga
om när det talas om Sveriges export,
d. v. s. en summa på omkring 15 miljarder
kronor.

Utskottsmajoriteten erkänner att det
är tekniska skäl som gjort att man har
tagit med även den s. k. borgerliga förbrukningen,
och majoriteten erkänner
att den inte har lyckats lösa denna fråga
på annat sätt. Huruvida det kan vara
ändamålsenligt och en hållbar argumentering
att just nu säga, att konjunkturen
måste stimuleras, kan måhända diskuteras,
när statsmakterna i dagarna börjat
vidtaga åtgärder, som närmast kan
sägas innebära att vi tvingas bromsa
upp utvecklingen på vissa områden.

Regeringen har ansett att energiskatten
hör till de skatter som skall bli bestående
för framtiden. När så är förhållandet,
är det klart att man inte gärna
kan vara med om den motivering som
utskottets majoritet anför.

Utskottsmajoriteten säger vidare att
denna skatt har en diskriminerande effekt
mot svenska företag i förhållande
till utländska, eftersom man i utlandet
inte har någon energiskatt som drabbar
företagen. De utländska företagen skulle
alltså ha lättare att sälja på den
svenska marknaden därför att de slipper
ifrån denna börda. Även detta argument
tycker jag är tämligen lätt vägande,
ty om importvarörna skall komma
in på den svenska marknaden, finns
det kanske andra hinder, som är mycket
mera tungt vägande än vad den här belastningen
innebär för den svenska industrien
som säljer på hemmamarknaden.

För att göra en eftergift åt utskottsmajoriteten
vill jag säga, att vi nog i
princip lägger större vikt vid det argumentet,
att denna skatteform i och för
sig är en belastning på den svenska exportindustrien.
Utskottsmajoriteten diskuterar
emellertid inte på det sätt som
vi vill göra. Om vi tar bort en inkomstkälla
på låt oss säga 160—170 miljoner
kronor, kanske vi tvingas fråga oss, varifrån
vi i stället skall ta dessa pengar.
Utskottsmajoriteten kan ju säga att vi
gott kan ta bort denna inkomstkälla, ty
vi har ändå så stora statsinkomster och
vi kan kanske också spara in på utgifterna.
Det går ju att föra ett sådant resonemang,
men majoriteten i riksdagen
är inte beredd att skära ned de och de
utgifterna allteftersom vi reducerar skatterna.

Jag skall erkänna att det rent principiellt
finns anledning att lägga mer vikt
vid denna extra belastning på exportindustrien,
men vi är, mina damer och
herrar, ännu inte i det läget, att vi har
kunnat konstruera ett skattesystem som
innebär att man kan låta exportföretagen
slippa ifrån skatt, d. v. s. erhålla
restitution. Den skatteformen finns i ett
antal länder — den s. k. mervärdeskat -

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

Om upphävande av energiskatten på elektrisk kraft

ten — och jag tror att det tar sin tid
innan vi kan få fram förslag om denna
skatteform. För övrigt diskuterar man
ju huruvida det vore ändamålsenligt att
gå över på den linjen i stället för den
nuvarande formen av omsättningsskatt
och den form vi nu har i fråga om energiskatten.
Det är alltså en öppen fråga,
som jag tror kommer att diskuteras
framöver och som vi då får ta ställning
till. Men att som utskottsmajoriteten här
gör, när den utan större bekymmer föreslår
att denna skatt skall slopas och motiverar
detta med lättnader för näringslivet
ehuru huvudparten av lättnaderna
i verkligheten kommer konsumenterna i
allmänhet till godo, tycker vi inte är
hållbart. Därför har vi, d. v. s. ena halvan
i utskottet — det går ju så till ibland
att vi lottar — haft den uppfattningen
att dessa motioner inte skall föranleda
någon riksdagens åtgärd, och jag hemställer,
herr talman, om bifall till reservationens
yrkande.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Såsom framhållits inledningsvis
i utskottsbetänkande! var 1957
års beslut om en allmän energiskatt motiverat
av det femåriga investeringsprogram
som då förelåg på energiproduktionens
område. När vi i dag skriver
1963, kan vi ju konstatera att större delen
av investeringsmålsättningen blivit
tillgodosedd, och mot den bakgrunden
torde en del av energiskatten kunna
borttagas. Det i reservationen sagda om
att i direktiven för allmänna skatteberedningen
uttalas, att energiskatten bör
ses som ett bestående element i skattesystemet
bör vägas mot motiveringen till
1957 års beslut om en allmän energiskatt.

Diskussion och beslut i denna fråga
har samhörighet i allra högsta grad med
de i proposition 159 framförda förslagen.
I de av centerpartiet avlämnade
motionerna framhålles att borttagandet
av elskatten är en av åtgärderna i en aktiv
konjunkturpolitik. I proposition 159
föreslås i samma syfte en liberalare
tillämpning i fråga om konjunkturin 5

Första kammarens protokoll 1963. Nr 20

vesteringsfondernas användning samt att
även enskilda företag ges möjlighet till
ett särskilt investeringsavdrag. I anledning
av vad bevillningsutskottets ärade
ordförande sade här alldeles nyss, när
han ifrågasatte huruvida den nuvarande
konjunkturbilden var den lämpliga för
framförandet av ett sådant här förslag,
vill jag bara hänvisa till den proposition
som jag alldeles nyss har omnämnt.

Den industriella förbrukningen av elkraft
sker till stor del hos våra konjunkturkänsliga
industrier. Detta motiverar
ett beslut i enlighet med utskottets förslag.
I fråga om enskilda förbrukare
vill jag först påpeka den mycket underliga
rättvisan i fråga om principen för
uttagande av elskatt. Beskattningsvärdet
är lika med summan av de avgifter som
förbrukaren har att erlägga för kraften.
Elskatten utgår alltså även på andra värden
än på den förbrukade elkraften. Detta
förhållande plus de svårigheter som
kommer att uppstå för jordbrukare och
andra företagare att kunna skilja på den
enskilda förbrukningen och företagets
förbrukning ger motiv för ett avskaffande
av elkraften i dess helhet. Om man
alltså, såsom utskottet har kunnat konstatera,
vet att denna form av beskattning
hårdast drabbar de konjunkturkänsliga
företagen och vet om de underliga principer
som skattemässigt tillämpas för
enskilda förbrukare, måste det vara
oundgängligen nödvändigt att kammaren
beslutar i enlighet med utskottets hemställan.

Utöver vad jag här tidigare har sagt
om proposition 159 vill jag även hänvisa
till de s. k. boksluten för innevarande
budgetår som görs i kompletteringspropositionen.
Även om bilden där tecknas
i en ljusare dager än vad som gjordes
vid samma tid förra året, framgår ändå
med all tydlighet den ovisshet som är
rådande på många olika områden inom
industrien och som även har bevisats
med det förslag som finansministern har
lagt fram för att eventuellt kunna ge en
lättnad åt vissa industrier.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Om upphävande av energiskatten på elektrisk kraft

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Det anförande som reservanternas
talesman herr John Ericsson
höll för en stund sedan påkallar, enligt
min mening, några kommentarer.
Först fann han, på samma sätt som reservanterna,
att de erinringar beträffande
den svenska industriens genom elskatten
försämrade konkurrensmöjligheter,
som anföres i motionerna, bör tillmätas
förhållandevis större betydelse än det
konjunkturpolitiska resonemanget. Herr
John Ericsson kom tillbaka till denna
ståndpunkt ett par gånger i sitt anförande,
och jag vill gärna säga att i och för
sig kan man naturligtvis ha anledning
till tillfredsställelse över detta erkännande
från reservanternas sida att elskatten
har sin betydelse med hänsyn till vår
industris konkurrensmöjligheter.

Det är, som sagt, i och för sig tillfredsställande
att reservanterna har skrivit
på det sättet, men å andra sidan har jag
nog svårt för att dela den värdering som
herr John Ericsson jämte reservanterna
gjorde på det sätt som jag nyss har
nämnt. Jag anser nämligen att de i vissa
motioner gjorda uttalandena om konkurrensmöjligheterna
förtjänar samma
uppmärksamhet som de i andra motioner
framförda konjunkturpolitiska resonemangen.
Jag tycker nämligen att dessa
ting är två olika sidor av samma sak och
bör ur angelägenhetssynpunkt kunna
taxeras ungefär lika.

Emellertid skall jag inte fördjupa mig
i några resonemang på den punkten. Jag
skulle i stället vilja göra ett par andra
påpekanden.

Reservanterna anser att den indirekta
beskattningen inte bör vara så anordnad
att den väsentligt försämrar den svenska
industriens möjligheter att konkurrera
på exportmarknaderna. Det är också ett
värdefullt påpekande — självfallet —
och det är nog så riktigt, men tillfredsställelsen
över detta påpekande som reservanterna
gör — alldeles riktigt, enligt
min mening — grumlas något, när
man finner att reservanterna låter detta
sitt i och för sig alldeles riktiga konstaterande
utmynna i en enkel hänvisning

till arbetet inom företagsskatteutredningen.

Bevillningsutskottet har i detta hänseende
en annan mening och pekar på
omständigheter, som enligt utskottets
uppfattning skulle motivera ett beslut
redan nu. En av dessa omständigheter
är det förhållandet att införandet av den
allmänna energiskatten, som vi har haft
rätt länge nu — den infördes ju 1957 —
motiverades med ett omfattande investeringsprogram
på energiområdet, vilket
kammarens ledamöter säkert kommer
ihåg. Programmet avsåg en femårsperiod
och upptog som huvudpunkter
utbyggnad av atomenergiområdet, ökad
lagring av olja och bensin samt upprustning
av landsbygdens elnät. I och med
att dessa investeringsbehov numera är i
huvudsak tillgodosedda, anser utskottet
att de tidigare motiven för skatten har
försvagats.

Så har vi den svenska industriproduktionens
förhållandevis svaga expansionstakt.
Herr John Ericsson var inne på
dessa aspekter, men jag får nog säga att
jag i likhet med herr Sundin tyckte att
reservanternas ärade talesman tog en liten
smula för lätt på den sidan av problemet,
tv hur gestaltar sig i själva verket
läget? Den totala industriproduktionens
stegring, som år 1961 uppgick till
något mer än 3 procent, sjönk 1962 till
1,5 procent, räknat på årsgenomsnittet i
förhållande till föregående år. »Den senast
publicerade siffran avseende tolvmånadersperioden
januari 1962—januari
1963 visar en oförändrad svag expansion
om cirka 1,5 procent», heter det i
utskottets skrivning. Jag vill gärna inskjuta
att, sedan detta skrevs, har kompletteringspropositionen
kommit, och
där är siffran något litet mindre ogynnsam,
men differensen är ganska obetydlig,
och det medger säkert herr John
Ericsson.

Den avmattning som inträdde under
fjolåret har således inte övervunnits
utan kännetecknar i stort sett fortfarande
det rådande läget vad industriproduktionen
beträffar. »Ett avskaffande av elskatten
skulle i det aktuella läget», säger

Onsdagen den 8 maj 1968 fm.

Nr 20

Om upphävande av energiskatten på elektrisk kraft

utskottet, »medföra en önskvärd stimulans
för produktionsutvecklingen främst
genom sin direkt kostnadssänkande verkan.
Ifrågavarande beskattning utgör enligt
utskottets bedömande i nuläget en
belastning för den ekonomiska utvecklingen
i vårt land.» Den, som lyssnade
uppmärksamt till herr John Ericssons
anförande, fann att herr John Ericsson
också är av den uppfattningen att energiskatten
är en belastning men att han
inte anser denna belastning vara av sådan
betydelse, att man har anledning
att särskilt fästa sig vid den i detta sammanhang.

I reservationen finns ett avsnitt, som
herr John Ericsson till min överraskning
inte alls berörde i sitt anförande -— varför
vet jag givetvis inte. Saken är emellertid
den, att reservanterna påpekar att
det finns möjligheter till ett visst dispensförfarande.
Man framhåller att beskattningsmyndigheten
»redan nu med
stöd av bestämmelserna i 15—17 §§ energiskatteförordningen
kan, om så finnes
påkallat, göra väsentliga nedsättningar
av beskattningsvärdena. Sådana nedsättningar
har på elskattens område också
ägt rum för vissa viktiga exportprodukter,
bl. a. slipmassa. Exportindustriens
intressen kan således i huvudsak tillgodoses
inom ramen för gällande lagstiftning»,
säger man.

Jag ifrågasätter, huruvida reservanterna
har täckning för detta uttalande.
Jag vet inte om det var en tillfällighet
att herr Ericsson inte berörde detta avsnitt
av reservationen, men jag tror, som
sagt, inte, att det finns täckning för detta
kategoriska uttalande.

Hur ligger det i själva verket till? Av
riksräkenskapsverkets inkomstberäkning
som vi fick i januari (sid. 65, noga räknat,
om någon vill slå upp aktstycket)
framgår att verket för budgetåret 1963/
64 räknar med en kraftförbrukning för
»tillverkning av slipmassa för export»
— det är den som omnämnes i reservationen
— om 520 miljoner kilowattimmar.
Samtidigt räknar verket med en
total industriell förbrukning om 21 160
miljoner kilowattimmar. Denna slipmassa
som man nu talar om motsvarar

alltså knappt 2,5 procent av den totala
kraftförbrukningen.

Jag skulle också vilja påpeka att elkraftförbrukningen
för trämassa och dylikt
samt för stål och järnvaror representerar
den övervägande delen av kraftförbrukningen.
Siffrorna är för trämassa
6 500 miljoner samt för järn och stål
4 400 miljoner kilowattimmar eller tillsammans
10 900 miljoner kilowattimmar.
Sätter man förbrukningen för slipmassa
i relation härtill utgör denna
knappt 5 procent av kraftförbrukningen
inom de nyssnämnda väsentliga exportindustriområdena.

Därför menar jag att man inte har
anledning att fästa alltför stor vikt vid
den omständighet som påpekas i reservationen,
nämligen att man för slipmassa
har beviljat en viss dispens. Det påverkar
över huvud taget inte bilden.
Men, herr John Ericsson, till saken hör
ju också att någon fullständig skattebefrielse
inte ägt rum ens för slipmassan.
Denna har blivit likställd med elektrokemisk
och elektrotermisk produktion
och därmed fått beskattningsvärdet
nedsatt till en fjärdedel av vad som
gäller för övrig industrikraft. Detta påpekande
förminskar kanske ytterligare
något värdet av omnämnandet av slipmassan.

Men alldeles bortsett från den ringa
praktiska betydelsen hittills av de gjorda
modifikationerna talar enligt min uppfattning
starka skäl för att man här inte
bör sätta sin lit till ett slags dispensförfarande.
Dels måste det bli fråga om ett
skönsförfarande, det ligger ju i sakens
natur, dels måste en ständig osäkerhet
råda som inte är till gagn för den långsiktiga
planeringen inom våra exportföretag,
dels slutligen är det hela, tycker
jag, ingalunda ägnat att leda till den
jämlikhet i konkurrenshänseende som
vi, i varje fall från vår sida, anser vara
angelägen.

Och så ett par ord till slut om intäktsbortfallet.
Det är alltid en angelägenhet
som intresserar kammarens ledamöter.
Herr John Ericsson erinrade om att
skatten på elektrisk energi är kalkylerad
att ge 160 miljoner kronor för bud -

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Om upphävande av energiskatten på elektrisk kraft

getåret 1963/64. Det förtjänar dock påpekas,
och det gjorde han också, att
skatten i betydande utsträckning är avdragsgill
så att det verkliga skattebortfallet
blir icke obetydligt lägre än denna
siffra. Under alla omständigheter förmenar
utskottet att skattebortfallet är
av mindre betydelse ur nationalekonomisk
synpunkt än de återhållande verkningar
på industriens konkurrenskraft
och produktionsutveckling som skattens
bibehållande skulle medföra.

Jag skall inte ytterligare gå in på
detta ämne. Jag vill bara i anledning av
det sätt på vilket herr John Ericsson behandlade
industriens framtidsmöjligheter
o. s. v. göra ett litet påpekande. Vi
skall inte behandla kompletteringspropositionen
i dag — vi kommer till den i
ett annat och större sammanhang —
men där finns ett påpekande av finansministern,
vilket redan väckt allmän
uppmärksamhet, ett påpekande som det
enligt min uppfattning kan vara skäl att
erinra om i detta sammanhang, och det
gäller bolagens sjunkande vinster. I
kompletteringspropositionen omtalar finansministern
bl. a. att riksrevisionsverket
i sin decemberberäkning räknade
med i stort sett oförändrade inkomster
för aktiebolagen mellan 1962 och 1963
års taxeringar. Nu föreliggande uppgifter
tyder på en minskning av dessa inkomster
med 10 procent. Detta får till
resultat ett lägre inflöde av preliminär
B-skatt under uppbördsåret 1963/64
ävensom mindre fyllnadsinbetalningar
våren 1963. På ett annat ställe framhåller
finansministern något som han kallar
för »ett av hårdnande priskonkurrens
präglat internationellt klimat».
Som sagt, vi kommer att i annat sammanhang
närmare diskutera kompletteringspropositionen,
men jag har redan
nu velat göra dessa erinringar. Jag tycker
att de är av beskaffenheten att förtjäna
framhållas även här, och jag anser
att de inte riktigt korresponderar med
den beskrivning som herr John Ericsson
gjorde av industriens och särskilt exportindustriens
aktuella situation.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr KRONSTRAND (fp):

Herr talman! Jag hade begärt ordet
för att något motivera mitt ställningstagande
i denna fråga, men sedan nu herrar
Hagberg och Sundin på ett mycket
förtjänstfullt sätt talat för utskottsmajoriteten
skall jag inte upprepa argumenteringen
utan ber bara att få instämma
i deras yttranden och yrkanden. Jag vill
dock understryka ett par saker.

Vår industri behöver mer än väl den
stimulans som den kan få från riksdagens
sida. I en tabell som är intagen i
kompletteringspropositionen görs det en
jämförelse mellan å ena sidan den långtidsprognos
som uppgjorts och det faktiska
resultatet av vår industriproduktion.
Tablån visar en ganska nedslående
utveckling. Under 1964 och 1965 måste
vi ta igen rätt mycket, om vi någorlunda
skall komma upp i de siffror som utredningen
räknat med.

Till sist skulle jag vilja tillägga att jag
inte förstår hur reservanterna, som ju
tillhör ett parti som tagit den fulla sysselsättningen
på entreprenad, kan så helhjärtat
gå in för att bibehålla en skatt
som enligt vad de själva säger utgör en
ganska avsevärd belastning för vår exportindustri.
Tydligen är det så att den
vänstra handen inte alltid vet vad den
högra gör.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag,
herr talman.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Gentemot den siste ärade
talaren vill jag säga att om vi ger det
erkännandet att det kanske är mera betydelsefullt
att mildra en belastning på
exportnäringen än att man stimulerar
konjunkturen, är det fråga om principer.
Jag tillät mig att i mitt första anförande
säga att det rör sig om en skattelättnad
för den svenska industrien på 30 miljoner
kronor, och man skall hjälpa exportnäringarna.
Värdet av vår export uppgår
till 15 miljarder kronor. Jag kan inte
komma fram till att ett bifall till det
förslag som majoriteten förordar skulle
innebära någon stor stimulans för den
svenska exportindustrien. Det kan väl
ingen av ledamöterna göra gällande.

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

Om upphävande av energiskatten på elektrisk kraft

Herr Sundin hade en argumentation
som jag hade litet svårt att följa med.
Han hänvisade till propositionen om investeringsfonderna
som ett bevis för att
regeringen vill genomföra lättnader för
näringslivet. Men, herr Sundin, förslaget
om investeringsfonderna innebär ju
att man under hyggliga konjunkturer
skall bereda möjlighet för företagen att
avsätta vinstmedel till investeringsfonder
för att sedan tillåta att dessa fondmedel
användes under en vikande konjunktur.
Herr Sundins argumentering
håller därför inte.

Gentemot dem som säger att vi behandlat
detta ärende alldeles för enkelt
och inte lagt tillbörlig vikt vid ärendet
vill jag framhålla att jag har utgått ifrån
att om man talar om att man skall stödja
de svenska exportnäringarna, får det ske
på annat sätt än som här föreslås. Jag
tog mig friheten att säga att om vi i
princip erkänner att vårt skattesystem
skulle behöva utformas så att de som
sköter om exporten skulle kunna få restitution
på skatten, är det en helt annan
sak och en sak av en helt annan
storleksordning än den jag talar om nu.
Jag har mig bekant att det svenska näringslivet
lägger stor vikt vid just den
frågan. Det var därför som jag antydde,
att man kan diskutera en annan utformning
av skatten, men till dess vi fått en
annan utformning måste vi räkna med
att behålla de inkomstkällor som vi har.

Nu sade herr Hagberg i Malmö, att
statsfinansiellt spelar det ingen roll. Men
160 miljoner skulle falla bort. Man kan
säga att det inte spelar någon roll, därför
att våra statsinkomster uppgår till
20 miljarder, men nog ser vi det så att
vi måste behålla energiskatten som helhet.
Oppositionen har kanske en annan
mening.

Om man nu tvistar om detta får jag
kanske tillägga en sakuppgift som jag
glömde att framhålla i mitt första anförande.
Vad som skett i fråga om priset
på elkraft under senare tid innebär väl
lika stor lättnad för industrien som den
lättnad som skulle uppkomma om vi tar
bort den här skatten. Jag tror att framgångarna
för det svenska näringslivet,

framför allt för exportindustrien, beror
på helt andra faktorer. Det är ingalunda
bristande intresse från vårt håll för exportindustrien
som gör att vi motsätter
oss förslaget. Vi anlägger helt andra synpunkter.
Jag har, herr talman, i denna
kammare någon gång framfört synpunkter
på de svenska exportnäringarna som
jag här inte skall upprepa. Jag tror att
det är nyttigt att erinra om detta, ty när
det gäller att stödja svensk export har
vi inte något bristande intresse.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Det är bara två saker
som jag vill kommentera i herr John
Ericssons senaste yttrande.

Det låter på sitt sätt bestickande när
man jämför den lättnad som exportindustrien
här skulle få på i runt tal 30
miljoner kronor med exportsiffran som
rör sig om 15 miljarder kronor. Men är
det riktigt, herr Ericsson, att göra den
jämförelsen i nuläget när reservanterna
anser att både vidtagna åtgärder från
regeringens sida och de åtgärder som
reservanterna föreslår på detta område
är nödvändiga?

Utöver detta vill jag bara göra ytterligare
en reflexion med anledning av
att det inte gick att förstå mitt resonemang
där jag hänvisade till proposition
nr 159. Vad jag kan förstå, herr Ericsson,
innebär i den propositionen åtgärder
i konjunkturutjämnande syfte, och
propositionen går ju ut på att man medelst
de däri föreslagna åtgärderna skall
kunna även arbetsmässigt utjämna dåliga
och goda år. Det är i detta sammanhang
som jag ser utskottets förslag, sammanfalla
under proposition 159 och vi
tror att konjunkturbilden i dag och även
de närmaste åren är sådan att vi också
bör vidtaga den åtgärd som utskottet har
föreslagit.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Bara ett par ord med
anledning av herr Ericssons senaste anförande! -

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Om ökat stöd till handikappade

Herr Ericsson framhöll att statsintäkten
uppgick till 160 miljoner kronor.
Det är riktigt — det är den siffra som
anges — men skattebortfallet kan beräknas
bli inte obetydligt lägre än det belopp,
varmed skatten upptagits i riksstaten,
detta beroende på att elskatten
i väsentlig utsträckning är avdragsgill
— ett förhållanade vilket herr Ericsson
ju inom parentes själv pekade på.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande betänkande hemställt samt
vidare på godkännande av den vid betänkandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Ericsson, John, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 31,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 66;

Nej —- 72.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 20, i anledning av väckta motioner
om skyldighet för åklagare att i brottmål
föra talan för försäkringsgivare in. fl.;
samt

nr 21, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i utsökningslagen, in. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om ökat stöd till handikappade

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av väckta motioner
om ökat stöd till handikappade.

I de likalydande motionerna nr 348 i
första kammaren av herr Lundström
m. fl. och nr 406 i andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. hade framställts yrkanden
om ökat stöd till handikappade. Motionerna
hade, såvitt de avsåge frågor
rörande invaliditetsförmånerna enligt lagen
om allmän försäkring, utom vad gällde
medelsanvisningen, samt ersättning
till föräldrar för vård av handikappade
barn i hemmet, hänvisats till lagutskott
och i övrigt till statsutskottet. I den mån
motionerna hänvisats till lagutskott hade
de tilldelats andra lagutskottet. I förevarande
utlåtande behandlades frågorna
rörande invaliditetsförmånerna enligt
lagen om allmän försäkring. Utskottet
komme att i annat sammanhang behandla
motionerna i vad gällde ersättning för
vård av handikappade barn.

I motionerna, såvitt nu vore i fråga,
hade hemställts, att riksdagen måtte

a) besluta, att de särskilda invaliditetsförmånerna
enligt lagen om allmän
försäkring från och med den 1 januari
1964 skulle förstärkas så, att invaliditetstillägget
fördubblades från 1 200 kronor

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

till 2 400 kronor om året och att invaliditetsersättningen
höjdes från 2 000 kronor
till 3 000 kronor om året (del av yrkandet
under 11 i motionernas hemställan),

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom
sin mening giva Kungl. Maj:t till känna
vad motionärerna anfört beträffande
tolkningen av uttrycket »betydande merutgifter»
i 9 kap. 2 § andra stycket lagen
om allmän försäkring (yrkandet under
12 i motionernas hemställan),

c) besluta, att invaliditetstillägg och
invaliditetsersättning skulle från och
med den 1 januari 1964 indexregleras på
grundval av de belopp, som angåves i

12 § lagen angående införande av lagen
om allmän försäkring (yrkandet under

13 i motionernas hemställan) samt

d) i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
att till 1963 års höstriksdag måtte framläggas
förslag till de kompletteringsbestämmelser
till lagen angående införande
av lagen om allmän försäkring, som
erfordrades för genomförande av angiven
indexreglering (yrkandet under 14 i
motionernas hemställan).

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:348 och II:
406, såvitt nu vore i fråga, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Edström, Harry Carlsson, Jönsson i Ingemarsgården
och Carlsson i Huskvarna,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa,

1) att riksdagen med bifall till yrkandet
i förevarande motioner, I: 348 och
II: 406, om höjning av invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning, måtte för sin
del antaga i reservationen införda förslag,
nämligen

I. förslag till lag angående ändrad lydelse
av 9 kap. 2 och 3 §§ lagen den 25
maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring;

samt

Om ökat stöd till handikappade

II. förslag till lag om ändrad lydelse
av 12 g lagen den 25 maj 1962 (nr 382)
angående införande av lagen om allmän
försäkring;

2) att riksdagen med bifall till yrkandena
under 13. och 14. i motionerna måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till årets riksdag om sådan
ändring av lagen angående införande av
lagen om allmän försäkring, att invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning från
och med den 1 januari 1964 indexreglerades
på grundval av de belopp, som beträffande
ifrågavarande förmåner angåves
i 12 § nämnda lag; samt

3) att riksdagen i anledning av yrkandet
under 12. i motionernas hemställan
i skrivelse till Kungl. Majt måtte såsom
sin mening giva Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört beträffande
tolkningen av uttrycket »betydande merutgifter»
i 9 kap. 2 § andra stycket lagen
om allmän försäkring.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Den grupp av handikappade
vars förmåner här ifrågavarande
ärende gäller utgöres av de svårast invalidiserade,
alltså en grupp som inte
kan sköta sig själv utan som även i sitt
vardagsliv är beroende av hjälp upprepade
gånger dagligen, t. ex. för att klä
på sig och klä av sig, för att hjälpas i
och ur rullstol o. s. v. Bidraget kallades
tidigare hjälplöshetsbidrag, och man
brukar populärt kalla dessa personer för
rullstolsinvalider.

Trots sin höggradiga invaliditet kan
dessa personer emellertid understundom
avsevärt bidra till sin försörjning. Ibland
kan de få så stora inkomster att de ur
ekonomisk synpunkt inte kan få invalidpension.
I dessa senare fall utgår då invaliditetsersättning,
avsedd att inte bara
täcka de ökade kostnader som dessa personer
har för sin dagliga livsföring —
det är det som invaliditetstillägget är
avsett att täcka -— utan även att bestrida
de ökade kostnaderna för att kunna sköta
arbetet, t. ex. kostnader för resor till
och från arbetsplatsen.

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Om ökat stöd till handikappade

Invaliditetstillägget avser alltså att täcka
kostnaden för den personliga service
som dessa höggradiga invalider behöver
i sin dagliga livsföring om de lever
i hemmet. Intas de på sjukhem utgår
intet sådant tillägg.

Det är emellertid främst kostnaderna
för denna personliga service till sjuka
och invalidiserade som har stigit så avsevärt
på senare är — se bara på hur
vårdkostnaderna har ökat på våra sjukhus!
Det är alltså denna kostnadsstegring
som reservanterna och motionärerna
anser bör kompenseras genom att månadsersättningen
höjs med i runt tal
100 kronor i månaden. Det är ändå en
mycket låg ersättning; kostnaderna på
våra sjukhem och vårdhem ligger ju för
närvarande vid omkring 40 kronor om
dagen.

Vi önskar naturligtvis att dessa handikappade
personer skall jämställas i
levnadskostnadshänseende med andra
människor. Motionärernas förslag är ett
steg i denna riktning. Saken är inte heller
av någon avgörande statsfinansiell
betydelse. Vi har i landet cirka 800 000
pensionärer och 150 000 invalidpensionärer,
men de höggradigt invalidiserade
med invalidtillägg och invalidersättning
uppgår endast till cirka 6 500 respektive
800. Den årliga ökade kostnad som skulle
uppstå om reservationen bifölles uppgår
således till omkring 7 å 8 miljoner,
vilket helt skulle gå till att bättre kompensera
de höggradigt invalidiserade för
deras ökade vanliga levnadskostnader —
ett led således i strävan att ge dessa hårt
prövade människor ekonomisk jämställdhet
med andra. Men, jag tillägger: också
en åtgärd för att ge dem möjlighet att
slippa intas på sjuk- eller vårdhem. Om
detta skulle ske bleve kostnadsökningen
för det allmänna många gånger om de 8
miljonerna, sannolikt mellan 50 och 100
miljoner kronor om året.

Beträffande frågan om indexreglering
av bidragen och vissa tolkningsfrågor
skall jag inte ta upp tiden med att upprepa
vad som finns angivet i reservationen,
utan jag nöjer mig med att hänvisa
till denna.

Med det sagda ber jag alltså, herr tal -

man, att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! I föreliggande utlåtande
avstyrker andra lagutskottet motionsvis
framställda yrkanden om vissa ändringar
i lagen om allmän försäkring avseende
invaliditetstillägg och invaliditetsersättning.
Beloppen för dessa särskilda
förmåner inom folkpensioneringen fastställdes
nämligen av föregående års riksdag,
och någon anledning att nu ta upp
beloppen till omprövning föreligger enligt
utskottets mening icke.

Enligt äldre lag utgick vårdtillägg till
svårt invalidiserade vilka var ur stånd
att klara sig själva och därför i behov
av ständig tillsyn och vård. Blindtillägg
utgick till den som enligt i lagen närmare
angivna normer var att betrakta
som blind. Tilläggen utgick till i princip
beviljad hel invalidpension, vilken
emellertid kunde vara reducerad genom
att större delen av invalidpensionen var
inkomstprövad.

Numera förekommer inte inkomstprövning
beträffande förtidspensionen, som
den nu heter — det finns inga sådana
regler i lagen om allmän försäkring. I
stället har invaliditeten graderats. Invaliderna
har sammanförts i grupper efter
invaliditetsgraden, och det handlar om
invaliditet i tre olika grupper: hel invaliditet,
två tredjedels invaliditet och en
tredjedels invaliditet. Förtidspensionen
utgår i förhållande till invaliditetsgraden
och den inverkan denna haft på arbetsförmåga
och arbetsinkomst med hel
förtidspension eller partiell förtidspension.
Den partiella förtidspensionen kan
alltså utgå med två tredjedelar eller med
en tredjedel av helpensionen.

Med den utformning förtidspensioneringen
nu har bör ifrågavarande tillläggsförmåner
så avvägas i förhållande
till grundförmånerna att de i icke alltför
hög grad avviker från intervallbeloppen
i den i tre delar graderade förtidspensionen.
Invaliditetstillägg kan nämligen
utgå jämväl då fråga är om partiell

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

förtidspension och då särskilt om denna
på grund av inkomstens storlek fastställts
efter en lägre invaliditetsgrad än
den som eljest skulle varit motiverad
med hänsyn till den faktiska invaliditeten.

Vad här sagts gäller också i fråga om
invaliditetsersättningen, vilken kan tillerkännas
den som på grund av inkomstens
storlek trots svår invaliditet är utesluten
från rätt till förtidspension.

Hel invalidpension utgår för närvarande
med 3 325 kronor om året, vilket
är lika med beloppet för ålderspension.
En tredjedel av hel pension är cirka
1 108 kronor. Invaliditetstillägget utgör
1 200 kronor, vilket nära svarar mot
tredjedelsintervallen i förtidspensionen.
Höjes nu invaliditetstillägget enligt reservanternas
förslag till 2 400 kronor,
uppkommer, förutom ett mera besvärande
tröskelproblem, också problem vid
bedömningen exempelvis då det är fråga
om i stort sett likartad invaliditet men
där den ene på grund av att inkomsten
har minskat med minst hälften tillerkänns
exempelvis en tredjedels eller två
tredjedels pension, medan den andre antingen
blir helt utan invalidpension eller
tillerkänns invalidpension efter tredjedelsregeln
men invaliditeten är av den
omfattningen att man kan diskutera frågan
om invaliditetstillägg. Det skulle enligt
reservanternas förslag bli 2 400 kronor,
alltså mer än dubbelt så mycket
som skillnaden mellan en tredjedels och
två tredjedels pension. Detta betyder att
den som hade den största inkomstminskningen
men samma invaliditetsgrad skulle
få den minsta pensionen, och den som
hade den större inkomsten i behåll men
tillerkändes ett invaliditetstillägg skulle
få 1 200 kronor mer än den andre. Det
kan inte vara en riktig avvägning av
förmånerna, eftersom det nu kan förekomma
invaliditetstillägg också för den
som har partiell förtidspension.

Det vore helt annorlunda om det inte
vore fråga om något annat än det som
gällt tidigare, nämligen helt hjälplösa
eller blinda. Då vore det fråga om klart
avgränsade kategorier av de invalidiserade,
och tillägget behövde inte i och

Om ökat stöd till handikappade
för sig ha något samband med intervallerna
i den graderade förtidspensionen.

Invaliditetsersättningen utgår nu med

2 000 kronor men föreslås höjd till 3 000
kronor. Det yrkas dessutom att den skall
fastställas till 75 procent av basbeloppet,
och beträffande invaliditetstillägget
yrkas att det skall fastställas till 60 procent
av samma basbelopp. Bifalles detta
förslag blir ersättningen i fråga under
en tid t. o. m. högre än hd förtidspension.
Det föreslås nämligen att denna
prodentberäkning skall tillämpas från
den 1 januari 1964. Då är förtidspensionen
fortfarande 3 325 kronor, men 75
procent på basbeloppet blir 3 525 kronor.
Det kan ju inte underlätta prövningen
för pensionsdelegationerna när
de skall avgöra frågan om det skall utgå

3 525 eller 3 000 kronor som det föreslås
eller ingenting alls. Tröskeln blir
för hög.

Reservanterna har också tagit upp
motionärernas önskemål om en närmare
precisering av ett begrepp som finns
intaget i motiven för lagen, nämligen
begreppet »betydande merutgifter», och
har formulerat sina yrkanden så att betydande
merutgifter skall anses föreligga
när de överstiger skillnaden mellan
invaliditetsersättning och invaliditetstillägg,
men det betyder också att sådana
kan föreligga vid lägre faktiska kostnader,
när särskilda skäl därtill föreligger.
Skillnaden mellan de av reservanterna
föreslagna beloppen för invaliditetsersättning
och invaliditetstillägg utgör 600
kronor. Har de dessa merkostnader skulle
de alltså kunna tillerkännas antingen
invaliditetstillägg på 2 400 kronor eller
invaliditetsersättning på 3 000 kronor,
om man tillämpar beloppet. Detta kan
heller inte vara så särskilt väl genomtänkt,
eftersom det många gånger är fråga
om inte likartade inkomster utan en
liten inkomst som är reducerad i sådan
utsträckning att förtidspension kan utgå,
och en större inkomst som kan bibehållas
i så stor utsträckning att förtidspension
inte kan förekomma. Ändå skulle
vederbörande, om han har merutgifter
på 600 kronor eller om man tillämpar
procentberäkningen 15 procent av

74 Nr 20 Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Om statens övertagande av kostnaderna för förvaring och underhåll av viss civilförsvarsmateriel -

basbeloppet, ha rätt till 3 000, eventuellt
3 525 kronors invaliditetsersättning.

Herr talman! För egen del tror jag
inte det föreligger särskild anledning att
eftersträva en mera preciserad definition
av begreppet betydande merutgifter.
Pensionsdelegationerna måste nämligen
ha både rätten och skyldigheten att
ta hänsyn till de varierande faktorer som
med olika vikt och styrka kan påverka
bedömningen i de individuella pensionsfallen.
Merutgifterna blir för övrigt i de
flesta fall närmast den sekundära faktorn
i dessa sammanhang. Det primära
blir alltid huruvida den invalidiserades
medicinska status är sådan att invaliditetsersättning
eller, om det är fråga om
tillägg till partiell förtidspension, invaliditetstillägg,
kan beviljas.

Med dessa ord, herr talman, yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 45, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr tal -

mannen förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 34.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 47, i anledning''
av väckt motion angående preskriptionstiden
för återbetalning av socialhjälp,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om statens övertagande av kostnaderna

för förvaring och underhåll av viss
civilförsvarsmateriel

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av väckta motioner
om statens övertagande av kostnaderna
för förvaring och underhåll av
viss civilförsvarsmateriel.

I de likalydande motionerna nr 283 i
första kammaren av herr Nilsson, Yngve,
m. fl. och nr 327 i andra kammaren av
herr Magnusson i Tumhult m. fl. hade
framställts yrkanden i fråga om kommunernas
kostnader för förvaltningsuppgifter
av statlig karaktär. Motionerna hade,
såvitt avsåge medelsanvisning, hänvisats
till statsutskottet och i övrigt till lagutskott.
I den mån motionerna hänvisats
till lagutskott hade de tilldelats andra
lagutskottet.

I motionerna hade, såvitt nu vore i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte
dels uttala, att kommunerna icke borde
belastas med kostnader för förvaltningsuppgifter
av i princip statlig karaktär i
annan utsträckning än som vore erforderligt
för att vaksamhet skulle iakttagas
vad utgifterna beträffade, dels antaga i

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

Om statens övertagande av kostnaderna

motionerna infört förslag till lag om
ändring av civilförsvarslagen av den 22
april 1960 (nr 74), vilket förslag avsåg,
att kommunernas kostnader för förvaring
och underhåll av viss civilförsvarsmateriel
skulle överföras till staten.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:283 och 11:327,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om översyn av civilförsvarslagens
bestämmelse om skyldighet för kommun
att förvara och underhålla viss civilförsvar
smateriel; samt

2) att motionerna, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad utskottet
under 1) hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade reservationer anmälts I.

av herr Lars Larsson, som dock ej
antytt sin mening; samt

II. av herr Enarsson och fru Gunne,
likaledes utan angiven mening.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Den motion som ligger
till grund för andra lagutskottets utlåtande
nr 49 innehåller tre yrkanden, av
vilka två nu behandlas. Frågan om anslagsökning
har hänskjutits till behandling
av statsutskottet. Men även det ena
av de två yrkanden som nu är aktuella,
nämligen det om uttalande om kostnadsfördelning
mellan stat och kommun
»i fråga om förvaltningsuppgifter av i
princip statlig karaktär», som det heter
i motionerna, ligger liksom i periferien
av vad lagutskotten har att syssla med.

Jag har lämnat en blank reservation
till utskottsutlåtandet, och det skulle betyda
att jag inte är helt överens med utskottet.
Jag vill dock först gärna säga
att jag kan vara överens med motionärerna
däri att jag anser att kostnaderna
för civilförsvaret är sådana kostnader
som bör ankomma på staten. De delar
av kostnaderna som nu åvilar kommunerna
gäller som bekant förvaring och

för förvaring och underhåll av viss civilförsvarsmateriel underhåll

av viss materiel, främst brandmateriel.

Motionärerna tror att det kommer att
kosta en miljon kronor att överföra dessa
kostnader från kommunerna till staten.
Om den siffran är riktig eller inte
vet jag ingenting om. Lagutskottet har
som bekant inte haft att behandla den
frågan. Nu har emellertid civilförsvarsstyrelsen
funnit anledning att även ta
upp frågan ur en annan aspekt än motionernas,
då den yttrat sig över motionsyrkandena
och sagt att av beredskapshänsyn
förrådshållningen av civilförsvarsmateriel
borde i sin helhet överflyttas
till staten. Det är en synpunkt som
utskottet nu även redovisar i motivsamlingen
för hemställan om en översyn av
gällande bestämmelser.

Skulle civilförsvarsstyrelsens uppfattning
i detta avseende förverkligas betyder
det emellertid ett ytterligare behov
av 56 000 kvadratmeter förråd till en kapitalkostnad
av 14 miljoner kronor i dagens
penningvärde utöver vad 1962 års
försvarskommitté föreslagit. Vid de överväganden
som skall följa vid ett bifall
till utskottets förslag bör man enligt min
mening utgå från att de totala kostnaderna
för förrådshållning av civilförsvarsmateriel
inte nämnvärt får ökas genom
organisationsförändringar, vilkas beredskapsmässiga
värde genom utspridning
av materielen också måste vägas mot
samma värde i fråga om en mera fackmässig
skötsel av denna speciella materiel
som nu kommer till stånd.

Med hänsyn till att riksdagen i plenum
inte har tagit ställning till de förslag
och överväganden som 1962 års försvarskommitté
framlagt även beträffande civilförsvarets
organisation och kostnadsram
bär jag genom detta velat anmäla
att jag, ehuru i princip överens med motionärerna
om att kostnaderna för civilförsvaret
bör åvila staten, inte nu oreserverat
kan ansluta mig till en framställning
om en översyn av vissa regler
som kan komma att innebära ytterligare
väsentliga kostnadsökningar utöver den
ram som 1962 års försvarskommitté har
angivit.

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Om statens övertagande av kostnaderna för förvaring och underhåll av viss civilförsvarsmateriel -

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Till andra lagutskottets
utlåtande nr 49 har av högerledamöterna
avgivits en blank reservation, vilken
jag med några ord vill litet närmare motivera.

Vi har från vårt håll vid åtskilliga tillfällen
uttalat att kommunerna inte borde
belastas med utgifter över vilka de inte
äger inflytande. I konsekvens härmed
har vi även vid årets riksdag framlagt
förslag i denna riktning, bl. a. i fråga
om kommunernas kostnader för förvaring
och underhåll av viss civilförsvarsmateriel,
som enligt vår uppfattning just
är en uppgift av ifrågavarande natur.

Vi anser det fortfarande högst angeläget
att denna vår principiella inställning
i fråga om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun snarast möjligt
förverkligas, och som ett steg i rätt riktning
härvidlag hälsar vi utskottets positiva
ställningstagande genom dess hemställan
till riksdagen att hos Kungl.
Maj:t hemställa om översyn av civilförsvarslagens
bestämmelser om skyldighet
för kommun att underhålla och förvara
viss sådan materiel. Med hänsyn bl. a.
till att flertalet remissinstanser tillstyrkt
förslaget tror vi oss kunna förutsätta att
en ändring, som vi hoppas kommer, av
lagstiftningen i denna del kommer att
medföra ett av oss avsett resultat.

Herr talman! Jag har i detta fall inte
något annat yrkande än om bifall till utskottets
föreliggande utlåtande.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Motionärerna har yrkat
på ett riksdagens principuttalande angående
kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun med innebörd att utgifter
av i princip statlig karaktär bör bestridas
av staten.

Utskottet har beträffande detta yrkande
hänvisat till 1958 års skatteutjämningskommitté.
Till denna utredning har
hänvisats i många sammanhang under
senare år då frågor rörande utgiftsfördelningen
mellan stat och kommun behandlats
i riksdagen. Jag tycker nog att

ett riksdagens principuttalande i denna
fråga kunnat ha sitt berättigande även
med vetskap om att skatteutjämningskommittén
beräknas slutföra sitt arbete
i år.

Jag skall emellertid avstå från att göra
något yrkande i frågan, främst med
hänsyn till utskottets välvilliga skrivning
beträffande motionernas andra yrkande,
nämligen yrkandet om översyn av
civilförsvarslagen på punkter som just
rör kostnadsfördelningen. Yrkandet på
denna punkt har ytterligare underbyggts
av remissinstanserna.

Jag uttalar alltså den förhoppningen,
herr talman, att såväl denna utredning
som skatteutjämningskommittén skall
komma till resultat som föranleder förslag
vilka syftar till en rättvis kostnadsfördelning
mellan stat och kommun och
där den principiella grunden är att staten
i huvudsak skall svara för utgifter
för sådan kommunernas verksamhet som
kommunerna åläggs genom statliga beslut
och över vilka kommunerna inte
kan råda.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Om dessa inlägg är inte
så mycket att säga.

När denna sak ursprungligen ordnades
gällde det som så ofta annars att
försöka ordna det hela på billigaste sätt.
Man utgick då ifrån att det var lämpligast
att kommunerna tog hand om denna
materiel, dels därför att kommunerna
själva hade viss civilförsvarsmateriel,
dels därför att kommunerna hade brandkårspersonal
som kunde ta hand om och
sköta både brandmaterielen och gasskyddsmaterielen
och annan utrustning
som det är fråga om. Kommunerna hade
vidare utrymmen för materielens förvaring.

Hela frågan har nu delvis kommit i
ett annat läge genom att civilförsvaret
fått en vidgad och fastare organisation
än tidigare. Därtill kommer att det nu
gäller att sprida ut inte bara försvarsmateriel
utan även skyddsmateriel i
ökad omfattning.

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

Eftersom frågan kommit i detta ändrade
läge har vi i utskottet ansett att saken
bör utredas. Det är inget annat som
vi från utskottets sida har lagt in i vår
skrivning. Vi har följaktligen inte tagit
ståndpunkt i vare sig den ena eller andra
riktningen. Allra minst har vi gjort
det beträffande fördelningen av kostnaderna
mellan staten och kommunerna. Vi
har endast hänvisat till den utredning
som pågår om kostnadsfördelningen.

Jag tycker, herr talman, att saken härmed
bör vara utagerad denna gång och
yrkar alltså bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 51, i anledning
av väckt motion angående rätt att passera
riksgränsen annorstädes än vid passkontrollställe,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
23, i anledning av väckt motion om utredning
huruvida den kollektiva bespisningen
uppfyller berättigade näringsfysiologiska
krav, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden: nr

4, i anledning av väckt motion angående
utredning rörande Förenta Nationernas
aktioner i Katanga; samt

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1962 och 1963
vid dess fjortonde ordinarie möte fattade
beslut.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 73, i anledning av

Anslag till studiecirkelverksamhet
Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av fortifikationsförvaltningen
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ökat stöd till föreläsnings-
och studiecirkelverksamhet m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Anslag till studiecirkelverksamhet

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
36 föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordade grunder
för det statliga stödet till studiecirkelverksamheten,
dels ock till Bidrag till
studiecirkelverksamheten för budgetåret
1963/64 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 16 300 000 kronor.

I fråga om studiecirkelverksamheten
hade föreslagits en uppräkning av maximibidraget
per studietimme från för närvarande
7: 50 kronor till 15 kronor, varav
högst 11 kronor för ledararvode. Med
en nu föreslagen bidragsandel på 50 %
av bidragsgrundande kostnader kunde
maximalt hälften av en cirkelkostnad av
30 kronor per timme för ledararvode och
materiel finansieras genom statsbidrag.
Förslaget var en första etapp i en under
de närmaste åren stegvis ytterligare förbättrad
bidragsgivning med målet, att bidragsprocenten
skulle höjas till 75 % av
de bidragsgrundande kostnaderna.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förhaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Tage Johansson in. fl. (1:582) och den
andra inom andra kammaren av herr
Gustafsson i Uddevalla in. fl. (II: 714),
i vilka hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte uttala, att den i propositionen
angivna målsättningen — en

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Anslag till studiecirkelverksamhet
stegvis höjning av bidraget till studiecirkelverksamhet
till 75 % av bidragsgrundande
kostnader —- i sin helhet borde
vara genomförd senast under budgetåret
1965/66;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Hilding och Nyman (1:583) samt den
andra inom andra kammaren av herr
Keijer m. fl. (11:717), i vilka anhållits,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen måtte
besluta, 1) att studietidens omfattning
i ungdomscirkel skulle för att berättiga
till statsbidrag vara minst 15 studietimmar
under minst 7 studieveckor i stället
för minst 20 respektive minst 10, som regeringen
föreslagit, 2) att statsbidrag till
ungdomscirklar skulle utgå med 75 % av
de med studieverksamheten i dessa cirklar
förenade kostnaderna i stället för
med 50 % av dessa kostnader, som regeringen
föreslagit, och för detta ändamål
anslå ytterligare 1 miljon kronor utöver
regeringens förslag samt således till Bidrag
till studiecirkelverksamheten för
budgetåret 1963/64 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
17300 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyman m. fl. (I: 584) och den andra
inom andra kammaren av herr Jönsson i
Ingemarsgården m. fl., (II: 716);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ernst Olsson m. fl. (I: 585) och den andra
inom andra kammaren av herr Mattsson
m. fl. (II: 719), i vilka hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen vid sin
behandling av förevarande proposition
måtte

1) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

a) att statsbidrag till ungdomscirklar
under budgetåret 1963/64 måtte utgå med
75 % av kostnaderna för handledare och
studiemateriel,

b) att statsbidrag till allmän studiecirkel
under budgetåret 1963/64 måtte utgå
med 60 % av kostnaderna för handledare
och studiemateriel,

c) att hyreskostnad för projektorer,
bandinspelningsapparater och jämförli -

ga hjälpmedel från och med budgetåret
1963/64 måtte inräknas i bidragsunderlaget
för studiemateriel,

d) att kostnader för handledares resor,
till den del de medförde att angivet arvodesmaximum
22 kronor per studietimme
överskrides, måtte vara statsbidragsberättigade
i sin helhet, dock med
högst 15 kronor per studietimme och i
övrigt enligt allmänna resereglementet
B,

e) att rese- och traktamentskostnader
vid expertbesök i studiecirkel och för
lärare i universitetscirkel till den del de
medförde att gällande arvodesmaximum
överskredes, måtte vara statsbidragsberättigade
i sin helhet, dock högst med 75
kronor per sammankomst och enligt allmänna
resereglementet B,

f) att förslag om att bidrag till studiecirkels
kostnader för handledare och
materiel från och med budgetåret 1964/
65 skulle utgå med 75 % måtte upptagas
i nästkommande förslag till riksstat samt

2) till Bidrag till studiecirkelverksamheten
för budgetåret 1963/64 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 20 800 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Wirmark in. fl. (I: 586) och den
andra inom andra kammaren av fru
Lindskog m. fl. (II: 718), i vilka anhållits
att riksdagen måtte uttala, att grunderna
för statsbidrag till ungdomscirklar alltjämt
borde utgöra 75 % av de bidragsgrundande
kostnaderna under en övergångstid
intill dess statsbidraget till övriga
studiecirklar uppnått nyssnämnda
procenttal.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna 1:583 och 11:717
samt I: 585 och II: 719, i vad de avsåge
ungdomscirklar, ävensom motionerna
I: 586 och II: 718 icke måtte av riksdagen
bifallas;

II. att motionerna 1: 585 och II: 719, i
vad de avsåge statsbidrag till allmän studiecirkel
för budgetåret 1963/64, icke
måtte av riksdagen bifallas;

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

III. att motionerna I: 585 och II: 719, i
vad de avsåge handledarnas resor, icke
måtte av riksdagen bifallas;

IV. att motionerna I: 585 och II: 719, i
vad de avsåge rese- och traktamentskostnader
vid expertbesök i studiecirkel och
för lärare i universitetscirkel, icke måtte
av riksdagen bifallas;

V. att motionerna 1:585 och 11:719, i
vad de avsåge hyreskostnad för projektorer
m. m., icke måtte av riksdagen bifallas; VI.

att motionerna 1:584 och 11:716
icke måtte av riksdagen bifallas;

VII. att motionerna I: 583 och II: 717,
i vad de avsåge studietidens omfattning i
ungdomscirkel, icke måtte av riksdagen
bifallas;

VIII. att riksdagen måtte godkänna av
departementschefen förordade grunder
för det statliga stödet till studiecirkelverksamheten; IX.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 583 och II: 717 samt
1:585 och 11:719, samtliga motioner såvitt
de avsåge medelsanvisningen, till
Bidrag till studiecirkelverksamheten för
budgetåret 1963/64 å driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 16 300 000 kronor;

X. att motionerna I: 582 och II: 714, i
vad de avsåge målsättningen för det statliga
stödet, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

XI. att motionerna I: 585 och II: 719, i
vad de avsåge kostnaderna för handledare
och materiel från och med budgetåret
1964/65, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits, utom av annan,
av herrar Ivar Johansson, Thorsten
Larsson, Svensson i Stenkyrka, Larsson
i Hedenäset och Nelander, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I, II,
VIII och IX hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 585 och II: 719 ävensom i

Anslag till studiecirkelverksamhet
anledning av motionerna I: 583 och II:
717 samt I: 586 och II: 718, förstnämnda
fyra motioner såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
statsbidrag till ungdomscirklar under
budgetåret 1963/64 måtte utgå med 75 %
av kostnaderna för handledare och studiemateriel; II.

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:585 och 11:719, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att statsbidrag till allmän studiecirkel
under budgetåret 1963/64 måtte
utgå med 60 % av kostnaderna för handledare
och studiemateriel;

VIII. att riksdagen måtte godkänna av
reservanterna förordade grunder för det
statliga stödet till studiecirkelverksamheten; IX.

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna
I: 585 och II: 719 samt I: 583 och II:
717, samtliga motioner såvitt de avsåge
medelsanvisningen, till Bidrag till studiecirkelverksamheten
för budgetåret 1963/
64 å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
20 500 000 kronor.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Vad gäller denna punkt
har det på s. 8 rad 14 blivit ett fel i
trycket.

Det stycke som börjar med orden »Utskottet
ansluter sig» skall ha följande
lydelse: »Utskottet ansluter sig också på
av departementschefen anförda grunder
till förslaget om studietidens längd och
finner icke anledning föreligga till en
generell sänkning av minimiantalet studietimmar
i ungdomscirklar» o. s. v.

Jag ber, herr talman, att få anföra
denna rättelse.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Föreliggande förslag till
reformering av anslagen till det fria folkbildningsarbetet
är i stort sett och i
många hänseenden ett bra förslag. Särskilt
vill jag gärna betona den tacknämliga
förståelse för och insikt om folkbild -

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Anslag till studiecirkelverksamhet
ningens betydelse i dagens och morgondagens
samhälle, som här kommer till
uttryck. Flera av propositionens förslag
innebär också stora förbättringar i studieförbundens
möjligheter att anpassa
sin verksamhet efter tidens förhållanden.

Vi är dock några reservanter inom utskottet
som har ansett att förslaget på ett
par punkter bort vara annorlunda. Statsrådet
har frångått den gamla schablonberäkningsmetoden
och föreslagit att
statsbidraget till studiecirkelverksamheten
skall utgå med 50 procent av de bidragsgrundande
kostnaderna. Närmast
siktar detta förslag till att ge studiecirklarna
en 50-procentig kompensation även
för den merkostnad som kan bli följden
av att studiemöjligheterna förbättras.
Men just här uppstår en del orättvisor
gentemot olika cirkeltyper. Först och
främst kommer ungdomscirlclarnas särställning
att försvinna. De har ju hittills
haft ett studiebidrag med 75 procent,
men även det skulle nu bli 50 procent.
Visserligen utlovar propositionen att bidragen
till alla cirklar om några år skall
höjas till 75 procent, men till dess den
höjningen genomförts blir det som sagt
en försämring. Detta är någonting som
måste beklagas, eftersom just ungdomscirklarna
torde vara ett känsligt område.
Jag tror för min del att vi har all anledning
att slå vakt om dessa cirklar och
främja ungdomens intresse för det frivilliga
studiearbetet.

Vi reservanter kan inte förstå vad som
är anledning till att ungdomscirklarna
skall bli föremål för denna ekonomiska
nedkylning. Det hade väl inte varit någon
omöjlighet att helt enkelt bibehålla
den nuvarande procentsatsen för dessa
cirklar tills de övriga cirklarna uppnått
de nu signalerade 75 procenten.

Enligt vår mening kommer de ekonomiska
förbättringarna att begränsas även
i övrigt. En försämring kan inträffa för
rätt många cirklar därför att procentsatsen
först nästa år skall bli 60 av de bidragsgrundade
kostnaderna. Cirklar med
låga studiekostnader missgynnas genom
denna konstruktion av bidraget och får
knappast någon höjning att tala om. I
sådana och några andra fall kommer sär -

skilt studiecirklar på landsbygden att
missgynnas. Låt mig som exempel nämna
de s. k. expertbesöken, som i sig själva
är tacknämliga. Här maximeras bidraget
till 30 kronor per studietimme, och det
är mindre lovvärt med hänsyn till att
studiecirklarna på landsbygden som regel
inte kan få någon expert från det
närmaste grannskapet utan måste vidkännas
större kostnader än andra cirklar
i sammanhanget.

Detta är i korthet, herr talman, några
synpunkter i anknytning till vår reservation
vid punkten 4, och jag ber att få yrka
bifall till reservationen.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Jag har närmast begärt
ordet för att peka på den tolkning av
propositionens skrivning som statsutskottet
har gjort beträffande höjning av
bidragsgränsen från 50 till 75 procent för
de s. k. vanliga studiecirklarna.

Studieförbunden uppskattar mycket
detta förslag till höjning, men det är en
punkt i propositionen som oroat något,
nämligen att den föreslagna höjningen
skulle ske stegvis under den närmaste tiden.
Vi som motionerat på denna punkt
har i likhet med studieförbunden tyckt
att den skrivningen var litet för tänjbar
och har därför hemställt att riksdagen
skulle besluta att den angivna målsättningen
i sin helhet bör vara genomförd
senast under budgetåret 1965/66, alltså
under en treårsperiod. Nu säger statsutskottet
att propositionens uttryck »de
närmaste åren» bör uppfattas så att höjningen
skall ske inom en treårsperiod,
och eftersom riksdagen torde komma att
godkänna denna statsutskottets tolkning
har vi motionärer ansett att vi kan känna
oss till freds med vad utskottet skrivit,
en uppfattning som jag tror att studieförbunden
delar. Denna tolkning av propositionen,
som också gäller beträffande
bidraget till den pedagogiska verksamheten
under punkt 5, betyder att studieförbunden
enligt vår mening bör kunna planera
sin verksamhet från den utgångspunkten
att här föreslagna höjningar
verkligen kommer till stånd under den

Onsdagen den 8 maj 1903 fm.

Nr 20

närmaste treårsperioden. Vi utgår från
att statsutskottet i detta avseende gjort en
riktig tolkning av propositionens skrivning,
och det är med den utgångspunkten
vi anser oss kunna yrka bifall till utskottets
förslag.

Låt mig också säga att man från det
frivilliga folkbildningsarbetets sida bör
kunna hälsa hela propositionen med
mycket stor tillfredsställelse. Den är ett
mycket positivt aktstycke, sedd ur det
frivilliga studiearbetets synpunkt.

Häri instämde herr Berg (s).

Herr WIRMARK (s):

Herr talman! Det är med glädje som
man konstaterar att det föreliggande förslaget
innebär en väsentlig anslagshöjning
för studiecirkelverksamheten. På en
punkt väcker dock förslaget vissa betänkligheter,
nämligen när det gäller de försämrade
ekonomiska villkoren för ungdomscirklarna,
som under en övergångstid
skulle få statsbidraget sänkt från 75
till 50 procent. Visserligen kommer maximibidraget
per studietimme att höjas
från It till 15 kronor, men denna höjning
kan icke kompensera den ekonomiska
förlust som ungdomscirklarna får vidkännas
genom de sänkta statsbidragen.
Godtemplarordens studieförbund har
således meddelat att det föreliggande
förslaget för dess lokalavdelning i Östersund
skulle betyda en totalförlust av kronor
4 234:65, detta beräknat på antalet
rapporterade cirklar under verksamhetsåret
1961/62. Totalförlusten för samma
studieförbunds lokalavdelning i Skövde
skulle med motsvarande beräkningar belöpa
sig till kronor 8 106:25. Det får räcka
med dessa två exempel.

Ungdomsorganisationerna och de folkrörelser
som arbetar med och för ungdomen
torde behöva det stöd som ett 75-procentigt statsbidrag till ungdomscirklar
skulle innebära. Jag har den uppfattningen
att ungdomscirklarnas nuvarande
särställning kan vara berättigad under
den övergångsperiod som förflyter till
dess statsbidraget för de allmänna cirklarna
uppräknats till 75 procent.

Jag ber därför, herr talman, att få yr 6

Första kammarens protokoll 1963. Nr 20

Anslag till studiecirkelverksamhet
ka bifall till motionerna 1:586 och 11:718,
och då dessa motioner sammanfaller med
yrkandena i reservationen, punkten I,
ber jag alltså att få yrka bifall till denna
punkt i reservationen.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Jag vill liksom de föregående
talarna uttrycka min glädje över
att förevarande proposition har framlagts.
Den innebär ett värdefullt ökat
stöd till föreläsnings- och studiecirkelverksamheten,
vilket jag tror att man
inom berörda grupper hälsar med den
största tillfredsställelse.

I likhet med de talare, som tidigare har
yttrat sig i frågan, skulle jag emellertid
vilja något beröra den skönhetsfläck som
gäller ungdomscirklarna. Den saken har
nu utvecklats av de tidigare talarna, och
jag behöver därför inte ytterligare göra
det. I likhet med herr Johansson skulle
jag dock vilja slå fast utskottets tolkning
av vad propositionens skrivning om
de närmaste åren beträffande stegringen
från 50 till 75 procent i själva verket
innebär. Det sägs ju att man med de
närmaste åren avser tre år. Vi får notera
detta och hoppas på att det skall gå att
förverkliga höjningen under den tiden.

Jag ansluter mig alltså till kritiken mot
den ordning som innebär att ungdomscirklarna
i varje fall under en övergångstid
får vidkännas en försämrad bidragsgivning''.

Jag kan därför också ansluta mig till
yrkandet på denna punkt i reservation 2.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! De flesta av de föregående
talarna har erkänt att departementschefen
här har framlagt ett förslag
som i stort sett innebär en väsentlig förbättring
i fråga om studiecirklarnas
verksamhet.

När det gäller ungdomscirklarnas
verksamhet har man ju på vissa platser
inrättat särskilda ungdomscirklar. På
andra platser har man inte gjort det,
utan där har ungdomarna fått deltaga
i vad vi kan kalla de äldres cirklar.

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Anslag till studiecirkelverksamhet

Departementschefen har ansett att det
skulle vara av stort värde att man finge
enhetliga bestämmelser på detta område,
och de föregående talarna har ju också
medgivit att bidraget kommer att verka
i den riktningen. Såväl departementschefen
som utskottets majoritet har ansett
att detta är ett stort steg framåt. Vad beträffar
den lilla skönhetsfläck som man
talar om — om det nu ens är någon
skönhetsfläck med hänsyn till att maximibidraget
har höjts — är det ju en
övergångshistoria. Det är ju så här i
världen att man aldrig kan göra en
reform utan att det blir någon liten detalj
som man kanske skulle önska ändra
på, i varje fall under en övergångstid.

Jag anser för min del att föreliggande
förslag bör glädja studiecirklarna över
hela landet, och med den rätt utförliga
skrivning som utskottet har gjort tror
jag inte att jag behöver orda mera om
den saken.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till avdelningens och utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan komme
att framställas först särskilt angående
vartdera av mom. I och II, därefter särskilt
beträffande mom. III—VII, vidare
särskilt rörande vartdera av mom. VIII
och IX samt slutligen särskilt i fråga om
mom. X och XI.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de angående inom. I förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Ivar Johansson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen, såvitt nu
vore i fråga; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt

efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 74 punkten 4
mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen,
såvitt nu är i fråga.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 45.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes i enlighet med de
beträffande mom. II framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Ivar Johansson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen i motsvarande
del; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls härpå vad
utskottet i mom. III—VII hemställt.

I fråga om mom. VIII, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att kammaren skulle antaga det förslag,
som innehölles i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen,
såvitt nu vore i fråga.

Härefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Därpå gjordes enligt de rörande mom.
IX förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen
i denna del; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. X och XI hemställt.

Punkterna 5—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 75, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1963/64
till bidrag till byggnadsarbeten m. m.
inom skolväsendet jämte i ämnet väckta
motioner, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om statsbidrag till Hillelskolan, m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
rörande bidrag till driften av
grundskolor m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att till Grundskolor
m. m.: Bidrag till driften av grundskolor
m. m. för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1 090 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Källqvist in. fl. (I: 69) och den andra
inom andra kammaren av fröken Olsson
m. fl. (II: 88), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte bevilja stiftelsen Kristoffer 6f

Första kammarens protokoll 1963. Nr

Om statsbidrag till Hillelskolan, m. m.
skolan ett driftbidrag för läsåret 1963/64
av 120 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 214) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin m.
fl. (11:258), i vilka anhållits, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen måtte 1) uttala,
att målsättningen för Kungl. Maj :ts
och vederbörande skolmyndigheters planering
borde vara en under 1960-talet
genomförd successiv och ytterligare
sänkning av delningstalen för elevantalet
i klasserna på grundskolans alla stadier,
så att läsåret 1972/73 ingen klass normalt
skulle innehålla mer än 25 elever, 2) med
bifall till skolöverstyrelsens framställning
om prövande av disciplinfrämjande
åtgärder under åttonde huvudtiteln medgiva,
att statsbidrag under budgetåret
1963/64 finge beviljas med sammanlagt
1 530 000 kronor, varav 1 200 000 kronor
för tillfällig uppdelning av klasser och
330 000 kronor för handledning av elever,
som ålagts att kvarstanna efter skoldagens
slut, samt 3) besluta att på mellanstadiet
medgiva delning av slöjdgrupp,
om antalet elever överstege 17,
varvid medel för ändamålet måtte utgå
ur anslaget Grundskolor m. m.: Bidrag
till driften av grundskolor m. m. under
åttonde huvudtiteln;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 322) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (11:249), i vilka föreslagits, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen skulle 1)
uttala, att målsättningen för Kungl. Maj :ts
och vederbörande skolmyndigheters planering
borde vara en under 1960-talet
jämförbar successiv och ytterligare sänkning
av delningstalen för elevantalet i
klasserna på grundskolans alla stadier,
så att läsåret 1972/73 ingen klass normalt
skulle innehålla mer än 25 elever, 2) med
bifall till skolöverstyrelsens framställning
om prövning av disciplinfrämjande
åtgärder medgiva att statsbidrag till
ändamålet med sammanlagt 1 530 000 kronor
finge utgå för läsåret 1963/64, varav
1 200 000 kronor för tillfällig uppdelning

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Om statsbidrag till Hillelskolan, m. m.

av klasser och 330 000 kronor för handledning
av elever, som ålagts att kvarstanna
efter skoldagens slut, samt 3) besluta,
att på mellanstadiet medgiva delning
av slöjdgrupp om antalet elever
överstege 17, varvid medel för ändamålet
måtte utgå ur anslaget till Grundskolor:
Bidrag till driften av grundskolor
m. m. under åttonde huvudtiteln;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Nordström m. fl. (I: 411) samt den andra
inom andra kammaren av fröken
Karlsson och fröken Wetterström (II:
486), i vilka anhållits, att riksdagen måtte
besluta, att delningstalen i textil- samt
trä- och metallslöjd på grundskolans lågoch
mellanstadium skulle ändras på så
sätt, att delning av klassen skulle ske i
likhet med redan gällande bestämmelser
för grundskolans högstadium;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per-Olof Hanson m. fl. (I: 479) samt den
andra inom andra kammaren av herrar
Zetterberg och Rimmerfors (11:590), i
vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att statsbidrag
måtte utgå till den mosaiska Hillelskolan
i Stockholm;

dels ock en inom andra kammaren av
fröken Karlsson och herr Hseggblom
väckt motion (11:251), i vilken föreslagits,
att riksdagen skulle 1) besluta, att
delningstalet på grundskolans mellanstadium
skulle vara 25 i stället för nu gällande
30, 2) uttala, att målsättningen för
Kungl. Maj:ts och vederbörande skolmyndigheters
planering borde vara en
under perioden till och med läsåret 1970/
71 genomförd, successiv och ytterligare
sänkning av delningstalen för elevantalet
i klasserna på grundskolans alla stadier,
så att ovannämnda läsår i samtliga
klasser inom grundskolan delningstalet
25 normalt icke finge överskridas i någon
klass, 3) besluta, att kommuner i
glesbygderna skulle hava rätt att tillämpa
lägre delningstal med avseende på
elevantalet i klasserna än som eljest gällde,
4) besluta att anvisa de medel, som
erfordrades i anledning av ovanstående
yrkanden.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna I: 69 och II: 88 icke
måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionerna 1:214 och 11:258
samt I: 322 och II: 249, i vad de avsåge
disciplinbefrämjande åtgärder, icke måtte
av riksdagen bifallas;

III. att motionerna 1:214 och 11:258,
I: 322 och II: 249 samt I: 411 och II: 486,
i vad de avsåge delning av slöjdgrupp,
icke måtte av riksdagen bifallas;

IV. att motionen II: 251, i vad den avsåge
delningstalet på grundskolans mellanstadium
samt i glesbygdernas grundskolor,
icke måtte av riksdagen bifallas;

V. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 214 och II: 258, I: 322 och
11:249 samt 11:251, samtliga motioner i
vad de avsåge medelsanvisningen, till
Grundskolor m. in.: Bidrag till driften av
grundskolor m. m. för budgetåret 1963/64
å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
1 090 000 000 kronor;

VI. att motionerna 1:214 och 11:258,
I: 322 och II: 249 samt II: 251, i vad de
avsåge målsättningen för sänkningen av
elevantalet i grundskolan, icke måtte av
riksdagen bifallas;

VII. att motionerna 1:479 och 11:590
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Boman, Ivar Johansson,
Axel Johannes Andersson, Virgin och
Kållqvist, fröken Ljungberg, herrar
Thorsten Larsson, Staxäng, Svensson i
Stenkyrka, Svensson i Ljungskile och
Larsson i Hedenäset, fröken Karlsson
samt herrar Nelander och Källstad, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
III och VI hemställa,

III. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 214 och II: 258 samt I: 322
och II: 249, nämnda motioner såvitt nu

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

vore i fråga, ävensom med bifall till
motionerna 1:411 och 11:486, besluta
att på grundskolans låg- och mellanstadier
medgiva delning av slöjdgrupp, om
antalet elever överstege 17, varvid medel
för ändamålet måtte utgå ur anslaget till
Bidrag till driften av grundskolor in. m.;

VI. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 214 och II: 258 samt I: 322
och 11:249 ävensom i anledning av motionen
II: 251, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, uttala, att målsättningen
för Kungl. Maj :ts och vederbörande skolmyndigheters
planering borde vara en
under 1960-talet genomförd successiv
och ytterligare sänkning av delningstalen
för elevantalet i klasserna på grundskolans
alla stadier, så att läsåret 1972/73
ingen klass normalt skulle innehålla mer
än 25 elever;

2) av herr Virgin, fröken Ljungberg,
herr Staxäng och fröken Karlsson, vilka
ansett att utskottet bort under IV hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till
motionen 11:251, besluta, dels att delningstalet
på grundskolans mellanstadium
skulle vara 25 i stället för nu gällande
30 och dels att kommuner i glesbygderna
skulle hava rätt att tillämpa
lägre delningstal med avseende på elevantalet
i klasserna än som eljest gällde;
ävensom

3) av herrar Boman, Ivar Johansson,
Axel Johannes Andersson, Virgin och
Kållqvist, fröken Ljungberg, herrar
Thorsten Larsson, Staxäng, Svensson i
Stenkyrka, Svensson i Ljungskile och
Larsson i Hedenäset, fröken Karlsson
samt herrar Kelander och Källstad, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
VII hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 479 och II:
590, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att statsbidrag måtte utgå till den mosaiska
Hillelskolan i Stockholm.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Vid förra årets riksdagsbeslut
om grundskolans införande beslöts
samtidigt, att elevantalet i klasser -

Om statsbidrag till Hillelskolan, m. m.
na skulle nedbringas till 25 på lågstadiet
och 30 på mellan- och högstadiet. Den
minskningen ansågs nödvändig för genomförandet
av en kvalitativt god undervisning.

Det är av många omvittnat att just de
stora klasserna är svåra att bemästra
och leda i undervisningen. Lärarna kan
givetvis inte heller ägna tillräcklig tid
åt elevernas individuella problem om
antalet elever i klassen är för stort. Vår
nya skola har som bekant lagt en mycket
stor vikt just vid den individuella
fostran och utvecklingen hos eleverna.
Därtill kommer att kravet på vår tids
skolelever och deras kunnighet är förhållandevis
högt. Det måste vara så, därför
att ett litet folk som vårt måste försöka
att hävda kvaliteten i utbildning
och prestation om vi skall kunna stå oss
i den internationella konkurrensen. Dagens
beting i skolan blir med andra ord
hårdare, ty samtidigt höjs också ett annat
krav, nämligen kravet på att vi skall
införa femdagarsvecka även i skolan.

Det ena som det andra måste innebära,
herr talman, att allt som från samhällets
sida kan göras för underlättandet
och effektiviserandet av elevernas
studiegång och kunskapsinhämtande
måste göras. Den individuella handledning
och studierådgivning som lärarna
därvid kan ge är särskilt värdefull.

Herr talman! Vi vet att vårt förslag
att sänka antalet elever till normalt 25
per klass måste kosta mera pengar i
form av kostnader för flera lärartjänster
och flera klassrum in. m. Vi föreslår därför
att vi inriktar oss på att successivt
nå denna målsättning och att riksdagen
måtte uttala, att målsättningen för Kungl.
Maj:ts och vederbörande skolmyndigheters
planering siktar till att detta elevantal
uppnås omkring läsåret 1972/73.
Tyvärr måste jag säga, att man kan ännu
inte spåra att det görs någon sådan långsiktig
planering. Jag tänker då särskilt
på en sak som så småningom kommer
upp här i kammaren, nämligen frågan
om lärarutbildningen.

I reservationen las även en annan sak
upp när det gäller elevantalet, nämligen
slöjdgruppernas storlek. Om någon un -

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 19G3 fm.

Om statsbidrag till Hillelskolan, m. m.
dervisning är individuellt betingad, så
är det just slöjden. Tag som exempel
textilslöjden. Med mellan 20 och 25 elever
i en grupp kan kön av elever, som
vill ha ett råd av läraren innan de kan
fortsätta på sitt arbete, vara så lång att
— som en textilslöjdslärarinna sade till
mig — somliga elever får stå och vänta
hela slöjdtimmen, innan de hinner fram
och visa sitt arbete för att få ett råd så
att de kan fortsätta. Det är naturligtvis
inte ett fara förhållande.

På högstadiet är delningstalet 17 för
slöjdgrupperna. Yad som motiverat att
reglerna för låg- och mellanstadiernas
gruppindelning skall vara hårdare än
högstadiets, har man svårt att begripa.
Kanhända kan vi av regeringens eller
utskottsmajoritetens representanter få
ett besked om varför det skall vara så.

Skolöverstyrelsen kan för sin del inte
finna något skäl. Jag skall be att få citera
vad skolöverstyrelsen skriver i sitt yttrande
över motionerna: »Skolöverstyrelsen
är fortfarande av den uppfattningen
att vid undervisning i textilslöjd samt
trä- och metallslöjd på grundskolans lågoch
mellanstadier klass eller grupp borde
få delas på två grupper, om elevantalet
är lägst 17, varvid samundervisning
om möjligt borde anordnas, om elevantalet
i grupp eljest skulle understiga 5.»

Med detta, herr talman, tror jag mig
ha argumenterat tillräckligt för angelägenheten
av att denna reform genomföres,
och jag ber därför att få yrka bifall
till här föreliggande reservation 1.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,

(fp):

Herr talman! Det föreligger också en
reservation till detta utskottsutlåtande
som avser Hillelskolan. Det är en skola
med anknytning till den mosaiska församlingen
i Stockholm. Vi reservanter
har ansett denna skola vara berättigad
till statsbidrag. Den är godkänd av de
kommunala myndigheterna, som lämnar
bidrag till en del av dess utgifter. Inspektionen
vid skolan är betryggande,
och det finns veterligt inte någon an -

märkning att göra mot det sätt på vilket
skolan sköts.

De 150 elever som går i denna skola
är barn till föräldrar, som i stor utsträckning
har varit utsatta för svåra
prövningar, vilket vi alla mycket väl känner
till. Det finns all anledning för oss
att se till att barnen från dessa hem får
en väl skyddad skolundervisning, så att
de kan tillgodogöra sig den på ett riktigt
sätt.

I Stockholms-Tidningen kunde man
nyligen i en ledare läsa om problemet
med denna skola, varvid just påpekades,
att barnen behöver den trygghet som
obruten kulturtradition kan ge dem. De
behöver också anpassa sig till det svenska
samhället.

Som bekant finns det även i våra dagar
vissa strömningar som gör sig gällande
och riktar sig inte bara mot de
mosaiska trosbekännarna, utan även mot
deras barn. Med det i friskt minne tror
jag, att riksdagen skulle handla rätt och
riktigt, om den beviljade denna skola
Statsbidrag. Skulle så inte ske, måste
skolan snart nog, kanske redan nästa år,
nedlägga verksamheten. Det betyder att
eleverna där kommer till de allmänna
skolorna, och även då får ju samhället
betala kostnaderna för deras undervisning.
Det innebär alltså i realiteten inte
någon större utgiftsökning för samhället,
om man följer reservationens förslag
på denna punkt.

Jag ber, herr talman, få yrka bifall
till reservation nr 3 vid denna punkt.

I detta anförande instämde herrar
Wirmark (s) och Dahl (s).

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag ber att inledningsvis
få instämma i vad herr Thorsten
Larsson anförde som motivering till sitt
yrkande om bifall till reservation 1 i
statsutskottets utlåtande nr 76. Jag instämmer
även i yrkandet.

Jag vill även instämma i vad herr Andersson
sade beträffande Hillelskolan
och dess betydelse. Jag vill för min del
bara tillägga, att jag är övertygad om
att det är av utomordentligt värde för

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

vårt land att bevara och skydda de minoriteter,
som har ett behov av att fortfarande
få känna samhörighet, men som
samtidigt visar sin fuila lojalitet till det
land, som de kommit att leva i. .Tåg är
övertygad om att vi har råd att skydda
våra minoriteter och ber därför också
att få yrka bifall till reservation 3.

Reservation 2, som högerrepresentanterna
har fogat till statsutskottsutlåtandet
nr 76, handlar egentligen om samma
sak som reservation 1, nämligen delningstalet
i klasserna i vår grundskola.
Det är utan tvekan av mycket stort värde
för oss att få en planering och en
målsättning, som inriktar sig på ett lägre
antal elever i alla grundskolans klasser.
Enligt högerpartiets reservanter är
frågan om de lägre elevantalen på två
punkter av särskilt stor betydelse. Det
gäller för det första mellanstadiet. Det
egendomliga avbrott, som markeras vid
övergången från lågstadiet till mellanstadiet,
är inte tjänligt. Lågstadiet har
ett elevantal på 25 stycken och mellanstadiet,
enligt gällande regler på 30 stycken.

Principen om de sammanhållna klasserna
i högstadiet, som man i samband
med det stora skolbeslutet förra året
fäste så stort avseende vid, kan helt
enkelt inte upprätthållas vid övergången
från låg- till mellanstadiet, av den
anledningen att klasserna måste brytas
om för att de skall kunna bli större, när
eleverna flyttas över till mellanstadiet.

Med de stora rekryteringsområden,
som våra grundskolor får, råkar våra
glesbygdsskolor ut för en speciell nackdel.
De måste kanske nedläggas tidigare
än andra skolor och får inte bibehållas
som bygdeskolor. Barnen måste underkasta
sig ganska långa resor till skolan,
med alla de olägenheter som det innebär
både för barnen själva och ur familjesammanhållningens
synpunkt.

Vi anser det vara berättigat att tilllämpa
ett lägre delningstal för våra glesbygder
med avseende på elevantalet i
klasserna.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall också till reservation 2 till
statsutskottets utlåtande nr 76.

Om statsbidrag till Eillelskolan, m. m.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Det är två skolor, som
kamrarna ofta behandlat under de senare
åren; den ena är Kristofferskolan
och den andra är den skola som det nu
talas om, nämligen Hillelskolan.

Beträffande Kristofferskolan har vi ju
alldeles nyss beslutat om ett bidrag som
skulle kunna göra det möjligt för denna
skola att få bygga och skapa ändamålsenliga
lokaler. På denna punkt är det
föreslaget i en motion att man också
skulle öka driftsbidraget till skolan. Vi
har inom avdelningen ansett att vi gjorde
skolan den största tjänsten genom att
ge den möjlighet att bygga ut, och vi
har alltså valt detta i stället för att ge
ökat driftsbidrag. Det är väl också riktigt,
som avdelningens ordförande ofta
brukar säga, att man får försöka avväga
med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna.

Beträffande den andra skolan som det
här rör sig om, Hillelskolan, har utskottet
inte ansett sig kunna tillmötesgå motionärernas
framställning. Jag vågar påstå
att denna skola tar hand om elever,
som vi på ett alldeles särskilt sätt måste
värna om. Det har sagts förut, och jag
vill gärna upprepa det nu, att dessa barn
kommer från familjer som tvingats fly
från sitt land och som funnit en fristad
här hos oss. De små eleverna har ofta
mycket svåra upplevelser bakom sig, och
barnen i denna ålder är ytterst sårbara.
Det är väl inte förmätet av mig som
gammal skolman att våga säga, att man
skall försöka ta all möjlig hänsyn till
dessa barn. Man ser så mycket av tragik,
då det gäller behandlingen barn och
barn emellan, och jag tror att om vi har
en möjlighet att åtminstone i någon mån
mildra detta på ett tidigt stadium, så bör
vi göra det.

Jag tror också att ledamöterna av denna
kammare, liksom av andra kammaren,
kanske inte erhållit de informationer
som man skulle ansett nödvändiga.
Det är inte så underligt i denna mängd
av ärenden, om kamrarnas ledamöter
inte skulle vara i detalj insatta i de premisser
som föreligger, då vi yrkar på
anslag till Hillelskolan. Jag beklagar det -

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Om statsbidrag till Hillelskolan, m. m.

ta, och jag är alldeles övertygad om att
företrädarna för skolan också beklagar
om någon här inte fått de informationer
som kunde ansetts nödvändiga. Yrkandet
om anslag till denna skola har kommit
till genom en fyrpartimotion. Utan
tvekan finns i riksdagen intresse för att
behandla skolan välvilligt. Det är väl
inte förmätet att vädja till kammaren
att ta sådana hänsyn i detta fall.

Då de barn som det är fråga om ju
tillhör grundskolan och får en undervisning
som motsvarar grundskolan — det
får de också i ämnet kristendom — är
det anledning att hoppas att reservationen
skall bifallas. Jag vill även meddela,
att andra kammaren redan har bifallit
reservationen med rätt stor övervikt •—
jag vill inte anföra detta som ett skäl,
men det kanske kan vara värdefullt att
veta utgången i medkammaren. Jag vet
också att företrädare för skolan är mycket
angelägna om och skulle vara tacksamma
för att riksdagen ville ställa sig
välvillig till deras önskan på denna
punkt.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den med 3 betecknade
reservationen av herr Boman m. fl.

I detta yttrande instämde herr Sandler
(s).

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s):

Herr talman! Jag brukar i allmänhet
uppskatta den restriktiva hållning i fråga
om utgifter, som statsutskottet i regel
tillämpar. I detta fall anser jag mig
emellertid inte kunna göra det. Tvärtom
tycker jag, att utlåtandet i fråga om Hillelskolan
andas en kulturell kallsinnighet
som jag för min del inte kan ansluta
mig till.

Jag är medveten om vad denna skola
betyder för de mosaiska trosbekännarna
inte bara i Stockholm utan i hela landet.
Skolan är inte bara en stockholmsskola.
Den är till sin karaktär i mångt och
mycket en riksskola, eftersom många
föräldrar utifrån landet sänder sina barn
till Stockholm, får dem inackorderade
hos judiska familjer och på det sättet löser
bostadsfrågan. Naturligtvis är skolan

inte en internatskola med den utformningen,
men den ligger ju inte så långt
ifrån.

Jag har varit med vid de fördiskussioner,
som ägt rum om denna skola, och
det är därför jag känner så väl till hur
man ser på denna fråga. De judiska familjerna
har påtagit sig stora uppoffringar.
Skolplanen — det har redan nämnts
av talarna för reservationen — ansluter
sig helt till den gällande skolplanen i
Stockholm. Vad som skiljer är undervisningen
i religion. Man bekänner sig till
den mosaiska trosläran och undervisar
i den mosaiska kulturtraditionen och
den till denna knutna mosaiska religionsläran.

Jag anser att det vore mycket beklagligt
om utskottets mening i detta fall
finge råda. Frågan är huruvida vi inte
ställer Sverige i en beklaglig särklass,
om vi fattar ett sådant beslut, överallt
ute i Västeuropa, där det finns judiska
minoriteter av sådan omfattning att de
kan driva en egen skola, lämnar de olika
ländernas statsledningar understöd.
Sverige är det enda land som inte skulle
komma att göra det, och det är en
hållning som inte är rekommendabel.

Jag vet att det i denna kammare finns
en stor fond av andlig generositet, och
jag hemställer till kammarens ledamöter
att låta den kultursynen också utlösa en
materiell generositet i form av ett bifall
till reservanternas yrkande.

Häri instämde herrar Osvald (fp) och
Nyman (fp).

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Här har redan av många
vittnats om vilket behov av trygghet de
judiska barnen har. Man har talat om att
deras föräldrar kommit hit såsom flyktingar
eller kommit hit från koncentrationsläger.
Man har sagt att det här är
fråga om barn vilka behöver det svenska
samhällets stöd, att man bör skydda och
värna dem.

Jag tror att allt detta är riktigt, och
jag tror att det inte kan upprepas nog
ofta. Det har sagts att barnen och deras
föräldrar fått en fristad i Sverige.

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

Men, herr talman, dessa barn skall icke
allenast ha en fristad i Sverige! De skall
känna sig hemma i Sverige, de skall bo
här, de skall leva bland de svenska barnen
som svenska barn. Därför tror jag,
herr talman — trots vad här tidigare
sagts — att man gör ett olyckligt felslut
när man vill skilja dessa barn från andra
och sätta dem i en speciell skola. Jag
tror faktiskt att man av idel välvilja
för in rasprinciper och godkänner dem,
utan att ha en tanke på att vilja göra
detta.

Jag vet att skolan har diskuterats i
mosaiska församlingen, och jag vet att
där inte har rått enighet om den. Inom
församlingen har många, som vuxit upp
som svenska medborgare och liksom vi
känner det svenska samhället, inte velat
att judiska barn skall gå i en speciell
skola.

Herr talman! 1834—1835 års riksdag
diskuterade detta problem. Man diskuterade
då judarnas rätt att få tillträde till
de svenska skolorna. De som då förde
liberalismens talan ville att skolorna
skulle öppnas med tanke på de judiska
barnens bästa, och under debatten betonades
vikten av att »kristna och judiska
barn genom samvaro lärde sig tolerans».
Det är detta som jag är rädd för att vi
inte lär våra barn genom att inrätta speciella
skolor för vissa barn.

Herr talman! Jag skulle inte mot all
den inlevelse och all den värme som
funnits i anföranden av tidigare talare
vågat gå emot dem om jag inte haft erfarenhet
av hur judiska barn har behandlats
i Sverige. Jag har i Göteborg
haft förmånen att ha ansvar för ett
hundratal ensamma judiska barn. Det
var mest under och kort efter kriget,
under den för barnen mest påfrestande
tiden. Jag kan försäkra, att dessa barn
inte hade uppnått jämvikt om de inte
känt samhörigheten med de svenska barnen
genom samvaron i skolan. Det var
barn som kom från en miljö, där man
inte hade tolererat dem. De togs emot i
de svenska skolorna, de fick svenska
kamrater och de lärde känna trygghet.
Dessa barn är nu vuxna människor; en del
av dem verkar här i Sverige och andra

Om statsbidrag till Hillelskolan, m. m.

har rest till Amerika, Kanada, England,
Australien och Israel, men överallt bär
de med sig minnet av den trygghet, som
de upplevde här. Ständigt står de i kontakt
med de kamrater och vänner de
skaffade sig i de svenska skolorna.

Herr talman! Jag skulle handla mot
min egen erfarenhet och mot mitt eget
samvete om jag i dag röstade för ett bidrag
till en särskild skola. Alla barn
skall kunna gå i svenska skolor; så mycket
tolerans måste man kräva av oss
och av den svenska skolan!

I fru Segerstedt Wibergs yttrande instämde
herrar Nils Theodor Larsson
(ep), Boheman (fp) och Schmidt (fp)
samt fröken Mattson (s).

Herr KÄLLQVIST (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tvivlar inte ett ögonblick
på att fru Segerstedt Wiberg talar
av egen erfarenhet och efter sitt eget
samvete, men jag måste erkänna att jag
är överraskad över hennes inlägg. Jag
måste också säga att jag blev ganska nedslagen.

Genom bifall till vårt förslag når vi
just det resultat, som fru Segerstedt Wiberg
åsyftar beträffande dessa barn,
nämligen att de skall få känna sig hemma
i vårt land. Men innan de kan känna
sig hemma, är jag övertygad om att
de måste få inte bara den trygghet, som
ett hem kan ge, utan att de sedan i de
åldrar, som det här gäller, får komma
till en skola, där man helt befriar dem
från de risker som ändock alltid kan
föreligga. När de får känna denna trygghet
och får vara tillsammans med andra
barn lär de känna Sverige. Då tror jag,
att när de växer upp och får gå över
till svenska skolor, så kommer de att
vara ytterligt tacksamma för att de på
detta sätt fått växa in i Sverige och där
finna ett hem.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill också på det
allra livligaste protestera mot fru Segerstedt
Wibergs tolkning av vad reservan -

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Om statsbidrag till Hillelskolan, m. m.
terna här vill åstadkomma. Hon säger,
att alla dessa barn skall kunna gå i svenska
skolor. Vem är det som förmenat
dem rätten att gå i svenska skolor? Det
har i varje fall inte reservanterna gjort.
Hon säger att vi vill sätta barnen i en
särskild skola. Det har vi inte alls velat
göra. Det är föräldrarna som velat
göra detta, och jag skulle tro att föräldrarna
till dessa barn begriper bättre än
fru Segerstedt Wiberg eller någon annan
i denna kammare var de lämpligen bör
placera sina barn. Det är de som är angelägna
om att ha denna skola, ty de förstår
att detta är till gagn för deras
barn. Så länge de anser det, tycker jag
att det är vår skyldighet att se till att de
har den möjligheten. Det är ingen som
tvingar ett barn att gå i den skolan, utan
det är föräldrarna ensamma som avgör
det.

Fru Segerstedt Wiberg säger, att barnen
skall gå i de svenska skolorna •—-många av dem går ju redan i svenska
skolor — och att de skall få svenska
kamrater. Jag tror liksom herr Källqvist,
att dessa barn alldeles säkert utanför
skolan får en del svenska kamrater, men
det är inte alla gånger som de svenska
kamraterna i skolan är så särskilt finkänsliga
när det gäller dessa barn —
det har säkert fru Segerstedt Wiberg läst
om under de senaste dagarna.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr tabnan! Jag är alldeles övertygad
om att föräldrarna till de barn det här
gäller vill barnens bästa. Men dessa föräldrar,
som har kommit hit som flyktingar
eller från koncentrationsläger, har
en sådan erfarenhet, att de inte kan bedöma
förhållandena i ett lugnt samhälle.
Man kan inte begära att de skall tro att
vi vill ta emot barnen med vänlighet. De
har inte någon erfarenhet av det lugna
svenska samhället utan av en helt annan
värld.

Om man plockar ut deras barn och låter
dem gå i en speciell skola, växer barnen
inte samman med de svenska barnen.
De möter då de svenska barnen

först när de skall lämna denna skola; de
möter dem alltså i tonåren. Jag tror att
detta vore olyckligt.

Jag har inte tvivlat ett ögonblick på
att man här vill barnens bästa, men jag
vidhåller min oro för att man här av
välvilja gör en felbedömning.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att fru Segerstedt
Wiberg inbillar sig, att föräldrarna
till dessa barn inte har något umgänge
sedan de kommit hit till Sverige,
och jag tror att hon också inbillar sig
att de låser in sina barn, när barnen
kommer hem från skolan, så att de inte
får någon kontakt med det svenska samhället
utanför skolan.

Jag skulle tro att det är att underkänna
intelligensen — eller hur man
skall uttrycka saken — hos de föräldrar
det här är fråga om, om man som fru
Segerstedt Wiberg säger, att de inte begriper
barnens bästa och att de inte lärt
sig att känna det svenska samhället så
väl, att de förstår att de gör orätt mot
sina barn.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet för en
stund sedan med anledning av den tankegång,
som fröken Ljungberg framförde
— det gäller inte den här senast diskuterade
frågan om Hillelskolan, utan
fastmer de med 1 och 2 betecknade reservationerna,
vilka avser barnantalet i
klasserna.

Fröken Ljungberg var inne på tanken
att vi skulle få ett avbrott vid övergången
från lågstadiet till högstadiet, alltså
från klass 3 till klass 4, när vi hade
olika delningstal — d. v. s. först 25 och
därefter 30. Det är ostridigt att så är
fallet.

Hon kom då in på den gamla frågan
- - som vi förut diskuterat här i kammaren
—• om de sammanhållna klassernas
princip. Det är klart att får vi bort denna
gräns mellan klasserna 3 och 4, är
det eu sida av saken. Men den andra

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 29

gränsen, fröken Ljungberg, den mellan
klasserna 6 och 7, kvarstår ju även med
den reservation som här föreligger. Enligt
den skulle vi alltså ha 25 elever till
och med klass 6, men ett annat antal
ovanför klass 6, och då stämmer det hela
i alla fall inte med principen.

Går vi in för det resonemang som
ligger i reservationen i fråga om den
generella sänkningen, så att vi genomgående
får ett barnantal av 25 i grundskolans
alla klasser, vinner vi — förutom
den av herr Thorsten Larsson här förut
åberopade fortskridande skolreformen
— att vi även till fullo skulle kunna
upprätthålla principen om de sammanhållna
klasserna, givetvis med de undantag,
som måste förekomma på grund
av skolskjutsar och dylikt.

Jag vill alltså, herr talman, yrka bifall
till vår reservation 1. Med anledning
av den tankegång, som herr Thorsten
Larsson var inne på, får jag också anmäla
till andra avdelningens ordförande
mitt starka intresse för det resonemang
skolöverstyrelsen gör i fråga om
de olika delningstalen för slöjd på mellan-
och högstadiet. Jag skulle alltså
mycket gärna vilja höra herr ordförandens
resonemang gentemot skolöverstyrelsen
på den punkten.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad herr Widén anfört
skulle innebära, att vad jag tidigare anfört
som argument för reservation 2 inte
vore riktigt hållbart.

Jag vill då först och främst påpeka,
att reservation 1 innebär en planering
på längre sikt för ett lägre elevantal i
samtliga klasser i grundskolan. Reservation
2 vill emellertid framhålla två
områden, där det stora elevantalet har
en särskilt besvärande konsekvens. Som
herr Larsson framhöll är det utan tvekan
omöjligt att omedelbart och i ett
sammanhang få önskemålet om ett elevantal
på högst 25 i alla klasser genomfört.
Under sådana förhållanden menar
reservanterna under reservation 2,
att dessa båda känsliga områden — mellanstadiet
och glesbygderna -—• särskilt
bör framhållas.

Om statsbidrag till Hillelskolan, m. m.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag beklagar att vi när
det gäller statsutskottets andra avdelnings
ärenden tycks ha kommit tillbaka
till de gamla »Oscars-dagarna» — många
av kammarens ärade ledamöter vet nog
vad det uttrycket betyder. Men det kan
å andra sidan inte förnekas att vi nu
resonerar om mycket intressanta saker.
Jag vill ta dem i kronologisk ordning.

När det gäller klassernas storlek vill
jag bara erinra om den debatt vi hade
i fjol i anledning av särskilda utskottets
yttrande. Den debatten gick ju ut
på att med det sänkta elevantal, som
departementschefen då föreslagit och
som riksdagen antog, ansåg vi att vi i
varje fall tills vidare hade nått ganska
långt på detta område. Ifrån särskilda
utskottets sida framhöll vi, att varken
skolornas lokalsituation eller antalet lärare
gjorde det möjligt för oss att gå
längre.

Jag vill erinra om att det övre tal, som
nu är fastställt, bara finns i städer och
tätorter. På landsbygden är det som
regel ett mycket lägre medeltal i klasserna
än vad bestämmelserna säger. Det
kan vi utan vidare slå fast. I den nuvarande
situationen tror jag att det vore
mycket oklokt att gå in för en ytterligare
sänkning. Vi vet att lärarbristen
och lokalbristen framträder inte minst
i landskommunerna. Vi vet också, att
blir det mycket ont om lärare, så är
det framför allt i landskommunerna som
man får dessa svårigheter.

Sedan, herr talman, riktade herr Widén
en fråga till mig angående slöjden.
Han ville veta vilken uppfattning jag
hade om skolöverstyrelsens propåer.

Herr Widén är ju en aktad suppleant
i andra avdelningen och vet hur vi brukar
resonera där. Jag har tidigare i dag
framhållit, att skolöverstyrelsen och yrkesöverstyrelsen
och dessutom vissa motionärer
har kommit med kostnadsförslag,
som omsatta i pengar skulle betyda
ungefär 600 miljoner kronor. Tillsammans
med de 400 miljoner kronor, som
departementschefen har ökat åttonde huvudtiteln
med, skulle det alltså på ett år,
om man följer alla dessa råd och vinkar,

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Om statsbidrag till Hillelskolan, m. m.
bli en höjning på en miljard. Alla förstår
att detta är omöjligt, och vi behöver
inte kosta så många ord på den
saken.

Jag har den största respekt för skolöverstyrelsen
— jag har ju haft förmånen
att samarbeta med den på olika
punkter. Men det är med skolöverstyrelsen
som med alla andra ämbetsverk: man
kommer med sina förslag och hoppas att
man skall få så mycket som möjligt av
vad man föreslår. Men departementschefen
och riksdagen måste försöka att
göra den sovring, som den ekonomiska
situationen gör alldeles oundgänglig. Vi
kan inte fullfölja alla förslag som kommer
från olika håll.

Sedan har vi en liten passus här, som
jag tycker är rätt betydelsefull men som
jag inte kan erinra mig att någon har
vidrört närmare. Vid de förhandlingar
som har skett med lärarorganisationerna
har man kommit överens om att lärare
skall få ersättning för att de vaktar kvarsittande
elever. Dessa kvarsittare har
gjort sig skyldiga till disciplinbrott, för
vilka de på detta sätt skall straffas —-kanske man skall säga tillrättaföras. Nu
är situationen den, att denna överenskommelse
knappast kan tillämpas
på några andra platser än i städerna.
Ty hur går det med den elev, som för en
timme sedan skulle ha följt med skolskjutsen
men på grund av denna anordning
inte kan göra det? Jo, han måste
ju få en särskild skolskjuts. Och vem
skall betala den? Enligt nuvarande bestämmelser
skall kommunen ensam svara
för denna kostnad, och den är väsentligt
större än ersättningen till läraren.

På denna punkt har vi anhållit, att
Kungl. Maj :t via skolöverstyrelsen måtte
komma med förslag som kan lägga till
rätta förhållandet. Vi vill inte ha bestämmelser
som skiljer på land och stad vad
gäller vårt skolväsende, utan hela vår
strävan har varit att vi skall få en ny,
modern skola som går att tillämpa såväl
i staden som på landet. När vi är inne
på dessa disciplinförhållanden vill vi
också från utskottets sida starkt framhålla,
att vi hoppas att det skall bli möjligt
för skolöverstyrelsen att vidtaga de

åtgärder som är nödvändiga på detta
område. Vi får inte vara hur flata som
helst när det gäller dessa disciplinfrågor.

Nästa punkt här gäller Kristofferskolan.
Det är en mycket intressant skola.
Utskottet har inte velat vara med om att
bifalla motioner om ett höjt driftbidrag,
men å andra sidan har vi velat vara
med om att Kristofferskolan skall få lånemöjligheter
och bidrag så att den kan
förverkliga sina lokaldrömmar. Jag tror
att just Kristofferskolan har en mycket
stor betydelse som reformskola. Det är
ur den synpunkten som statsutskottet har
sett dessa problem. Vi bör ha några fria
skolor som genom sin reformverksamhet
kanske kan ge det allmänna skolväsendet
värdefulla uppslag, som vi kan omsätta
i praktisk verksamhet och i ett större
format.

Därefter kommer jag till Hillelskolan.
Redan från början vill jag säga, att vi i
statsutskottets andra avdelning hyser den
största förståelse för de judiska flyktingar
som har kommit till vårt land, och
för egen del måste jag medge, att det
bakom dessa människors attityd många
gånger finns tragiska händelser. Jag har
den största respekt och förståelse för
dem, och jag kanske får tillägga att jag
har ännu större förståelse för de medlemmar
av detta judiska folk som med
svärdet i ena handen och mursleven i
den andra måste bygga upp ett eget land
i Israel. Jag för min del beundrar dem
i allra högsta grad.

Det är emellertid nu inte fråga om den
saken, utan frågan är ju här: Hur skall
vi på lämpligaste sätt ge dessa barn en
undervisning, som de har nytta av både
i nuet och i framtiden? Det är på den
punkten som meningarna har gått isär.

Jag tror att fru Segerstedt Wiberg har
rätt när hon framför sina synpunkter på
detta område. Kommer dessa barn att
smälta samman i den svenska miljön inom
de svenska skolorna, så gör vi dem
den största tjänsten för framtiden.

Vidare vill jag framhålla, att det ofta
har talats om att föräldrarna till dessa
barn haft vissa önskningar. Det kan jag
varken bestrida eller intyga. Vad jag vet
är att det ifrån den judiska församlingen

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

eller ifrån deras organisation icke har
framkommit något anspråk på detta anslag.
Det är det verkliga förhållandet.

Det har bevisats åtskilligt i detta sammanhang.
Häromdagen kanske ni läste
ett litet ledarstick i en av Stockholms
största tidningar. Det var sällsynt, det
måste jag säga. Rubriken löd: »Utskottsmiss».
Därefter stod det: »Vad har det
tagit åt de socialdemokratiska ledamöterna
i andra statsutskottet?» — vad nu
detta är för någonting. Längre ned skriver
man så här: »Och för övrigt, vad
har vi för rätt att tvinga de judiska barnen
att sjunga våra psalmer, att be våra
kristna böner, om dessa för dem framstår
som kulthandlingar för avfällingar?»

Alla som läst vår skollag eller våra
skolstadgar vet, att just beträffande kristendomsundervisningen
är de mosaiska
barnen undantagna. Det är då ganska
egendomligt att en stor stockholmstidning
skriver på detta sätt. Det måste jag
säga att man har rätt att förvåna sig
över. Detta om detta.

Som alla kammarledamöter vet har vi
inte bara judar som gäster och främlingar
i vårt land. Vi har en stor mängd
finnar, italienare, polacker, ungrare,
spanjorer, tyskar, belgare, holländare
o. s. v. Märk väl att den skola vi nu talar
om är varken internatskola eller reformskola.
Det är en vanlig skola, låt oss
säga folkskola. Säger man A, så misstänker
jag att man också får säga B. Frågan
är: Skall vi ha finska skolor, italienska
skolor, skolor för polacker, ungrare,
spanjorer, tyskar, belgare, holländare
och många fler? Om det är meningen,
bör man säga ifrån det nu, så att vi
vet vad det kommer att leda till.

Som jag sade från början har jag den
största respekt för dessa judiska flyktingar,
men jag har samma respekt för
människor som har kommit från andra
länder — vi har ju flyktingar också från
andra håll: ungrare, spanjorer o. s. v.
Jag förutsätter att denna kammare anser,
att om vi går in för denna sak, skall vi
också fullfölja den och anordna skolor
för alla dessa andra nationaliteter.

Vi har begärt utredning om de privata
skolorna, och den kommer alldeles sä -

Om statsbidrag till Hillelskolan, m. m.
kert till stånd. Där kommer olika problem
att tas upp, framför allt sådana som
gäller skolor som motsvarar internatskolor
och reformskolor. Skulle det visa sig
att denna skola då kan anses som en
reformskola, misstänker jag på god
grund att den saken kommer att behandlas
i vanlig ordning, men det är ju
inte meningen. Det har nog resonerats
litet vid sidan i det här sammanhanget.

Om vi skall försöka sammanjämka synpunkterna
här, måste vi nog säga att
hela den svenska riksdagen ömmar för
de här barnen, men det är bara fråga
om på vilket sätt vi gör dessa barn den
största tjänsten. På den punkten tror jag
att fru Segerstedt Wiberg har rätt när
hon säger, att vi gör dessa barn den absolut
största tjänsten om vi kan inlemma
dem i våra vanliga svenska skolor —
de behöver icke deltaga i vår kristendomsundervisning.

Herr talman! Med detta anförande ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag
på samtliga punkter.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Jag vill bara meddela
att det gjorts framställningar från intresserade
tre år i rad om anslag, men i år
har det inte gjorts någon sådan. Det beror
väl på att man inte trodde man skulle
vinna förståelse för sina önskemål.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Herr Näsström tog upp
den träffade överenskommelsen och poängterade
att det är viktigt att frågan om
fördelningen av kostnaderna bringas till
en tillfredsställande lösning. Jag tycker
det är riktigt.

Det finns en punkt i skrivningen på
s. 26 i statsutskottets utlåtande som jag
hesiterar inför. Det står där: »Då vid
årets löneförhandlingar överenskommelse
träffats med lärarorganisationerna. ..»

Detta låg dock, herr talman, rätt mycket
utanför de egentliga löneförhandlingarna.
Vi träffade företrädare för ecklesiastik-
och civildepartementen med
ecklesiastikministern som ledare vid

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Om statsbidrag till Hillelskolan, m. m.
överläggningen, men det var en separat
överläggning utan några resonemang om
löner o. d.

Herr statsrådet ED ENMAN:

Herr talman! Jag har inte deltagit i
debatten i denna kammare och inte heller
i medkammaren i fråga om anslag
till Hillelskolan av den enkla anledningen
att det faktiskt inte föreligger någon
framställning i år från styrelsen.

Att det inte finns någon framställning
från styrelsen beror på att styrelsen för
Hillelskolan och jag efter ganska ingående
samtal i höstas kom fram till att
hela läget på denna front är så osäkert
med hänsyn till statsmakternas beslut
om privata och enskilda skolor att det
vore en fördel för Hillelskolan att vänta
till dess att läget klarnat.

Jag är för min del övertygad om att
representanter för mosaiska församlingen
måste beklaga denna debatt. Jag har
alltid tänkt mig att när vi är framme
vid den tidpunkten då denna skola bör
stödjas — och jag anser att den hör stödjas
på ett eller annat sätt —• borde detta
ske genom ett beslut av riksdagen i enighet
och inte med en uppdelning efter
olika linjer, även om alla självfallet här
har gjort en positiv deklaration när det
gäller de judiska barnen.

Eftersom det i dag har utvecklats en
viss aktivitet från styrelsens sida, vill jag
till och med säga, att styrelsen för sin
del tidigare beklagade att de här motionerna
över huvud taget väcktes. Jag har
i dag också talat med motionärerna och
uttalat min förvåning över att man motionerat
i denna fråga innan man tagit
kontakt med styrelsen för skolan.

I sakfrågan, herr talman, är min uppfattning
den, att riksdagen dels med tanke
på de argument som herr Näsström
här anfört och dels med hänsyn till att
man här i första hand använder religiösa
och konfessionella skäl icke kan acceptera
denna motion. Om man däremot
koncentrerar sig på de judiska barnens
speciella belägenhet rent mentalhygieniskt
så att säga är det kanske möjligt
att vi kan finna en utväg för att stödja

denna skola. Men då måste vi finna en
plattform härför och kunna rycka loss
ett anslag till Hillelskolan ifrån sambandet
med anslag till religiösa skolor eller
ifrån de anslag som nu står till förfogande
för övriga enskilda privata skolor
på det obligatoriska skolstadiets nivå. Vi
måste komma ihåg att det är inte bara
judiska trosbekännare som det är fråga
om. Vi har väldigt många andra också.
Framför allt är ju den katolska gruppen
i stark tillväxt av olika skäl, kanske
framför allt beroende på den stora importen
av arbetskraft från Italien. Det
kommer att bli ett problem inte minst
på många orter i Västmanland hur man
skall klara den frågan om vi slår in på
den vägen att riksdagen med en konfessionell
motivering, ärade kammarledamöter,
ger anslag till en skola.

Jag hade hoppats att få slippa delta i
denna debatt därför att det hör ju knappast,
höll jag på att säga, till god ton att
en departementschef blandar sig i en
fråga som regeringen över huvud taget
inte prövat. Däremot är det riktigt att
Hillelskolan tidigare gjort framställningar,
som har avslagits. Men i år föreligger
ingen framställning från skolan. Jag
levde i den föreställningen, att mosaiska
församlingens skolstyrelse och departementet
på den här punkten var ganska
överens.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Jag betvivlar inte att
ecklesiastikministern har haft samtal i
den riktning som här angivits. Även vi
har haft samtal med företrädarna för
denna skola. Utan tvekan har de haft
klart för sig, att vi ämnade framföra deras
önskemål i en motion och under debatten
här. Senast i dag har flera av oss
haft samtal med dessa personer. Jag kan
därför inte förstå annat än att de måste
vara klart medvetna om att vi ämnade
framföra dessa synpunkter.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framstäl -

Onsdagen den 8 maj 1983 fm.

Nr 20

las först särskilt beträffande punkterna
I och II av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan samt därefter
särskilt angående envar av punkterna
III—VII.

På gjord proposition bifölls till en början
vad utskottet i punkterna I och II
hemställt.

I fråga om punkten III, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Boman m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen i förevarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 76 punkten
III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen i förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 64.

Om statsbidrag till Hillelskolan, m. m.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten IV
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Virgin
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Fröken Ljungberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 76 punkten
IV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Härpå bifölls på gjord proposition vad
utskottet i punkten V hemställt.

Vidare gjorde herr talmannen enligt de
rörande punkten VI förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare därpå att
kammaren skulle antaga det förslag, som
innefattades i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen, såvitt nu vore i fråga;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkän -

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Om statsbidrag till Hillelskolan, m. m.

des en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 76 punkten

VI, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen, såvitt nu är i fråga.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 60.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten VII framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Boman m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 3 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Källqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 76 punkten

VII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.

vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 69;

Nej -— 58.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed vördsamt
om tjänstledighet från riksdagens
arbete under tiden den 14—den 25 maj
på grund av resa till Israel.

Stockholm den 8 maj 1963

Fridolf XVirmark

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

158, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken; samt

nr 166, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 29 december
1949 angående handel med
skrot, lump och begagnat gods.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.36.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Nr 20

Onsdagen den 8 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. utbyggnad av utbildnings- och
forskningsorganisationen i Umeå

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av utbildnings-
och forskningsorganisationen
i Umeå jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, till
Matematisk-naturvetenskaplig och samhällsvetenskaplig
utbildning och forskning
i Umeå för budgetåret 1963/64 beräkna
ett belopp av 572 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 88, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 1 mars 1963,
föreslagit riksdagen att

I. godkänna de av departementschefen
förordade riktlinjerna för anordnande
av matematisk-naturvetenskaplig och
samhällsvetenskaplig utbildning och
forskning i Umeå;

II. a) medgiva, att vid medicinska
högskolan i Umeå utöver de tjänster,
som i annan ordning kunde komma att
uppföras på personalförteckning för högskolan,
finge tills vidare från och med
budgetåret 1963/64 vara inrättade en
tjänst som professor i Bo 3 i matematik,
en tjänst som professor i Bo 3 i statistik
samt en tjänst som universitetslektor
i Ao 27 i pedagogik, samt bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga härav påkallade
förändringar i nämnda personalförteckning; b)

godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat under förslagsan -

slaget Vissa kostnader för utbildningsoch
forskningsorganisationen vid universitetet
i Umeå, att tillämpas tills vidare
under budgetåret 1963/64;

c) till Vissa kostnader för utbildningsoch
forskningsorganisationen vid universitetet
i Umeå för budgetåret 1963/64
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 640 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herrar Edström och Per
Jacobsson (I: 672) samt den andra inom
andra kammaren av herr Tobé in. fl.
(II: 827).

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna 1:672 och 11:827
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att rikdagen måtte godkänna de av
departementschefen förordade riktlinjerna
för anordnande av matematisk-naturvetenskaplig
och samhällsvetenskaplig
utbildning och forskning i Umeå;

III. att riksdagen måtte

a) medgiva, att vid medicinska högskolan
i Umeå utöver de tjänster, som i
annan ordning kunde komma att uppföras
på personalförteckning för högskolan,
finge tills vidare från och med budgetåret
1963/64 vara inrättade en tjänst
som professor i Bo 3 i matematik, en
tjänst som professor i Bo 3 i statistik
samt en tjänst som universitetslektor i
Ao 27 i pedagogik, samt bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga härav påkallade
förändringar i nämnda personalförteckning; b)

godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
under förslagsanslaget Vissa
kostnader för utbildnings- och forskningsorganisationen
vid universitetet i

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Ang. utbyggnad av utbildnings- och forskningsorganisationen i Umeå

Umeå, att tillämpas tills vidare under
budgetåret 1963/64;

c) till Vissa kostnader för utbildnings-
och forskningsorganisationen vid
universitetet i Umeå för budgetåret
1963/64 å driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
640 000 kronor.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag hade några synpunkter
som ansluter sig till utskottets förslag
på sidan 35 i utlåtandet nr 77, vilket
handlar om inrättande från och med 1
juli 1963 av ett ordinarie universitetslektorat
i pedagogik i Umeå. Det för mig
ganska ogynnsamma är, herr talman, att
vad jag egentligen skulle haka upp mina
synpunkter på är en motion som kom
bort därför att den måste komma bort.
Synpunkterna kan sägas fördela sig på
dels en procedurfråga och dels en sakfråga.

Vad då först beträffar procedurfrågan
är det så att Kungl. Maj:ts proposition nr
88, som statsutskottet behandlar här i sitt
utlåtande nr 77, drar upp riktlinjerna för
anordnandet av matematisk-naturvetenskaplig
och samhällsvetenskaplig utbildning
och forskning i Umeå. Departementschefens
förslag grundar sig på ett
betänkande av 1962 års Umeå-kommitté
rörande planeringen av nyssnämnda utbildnings-
och forskningsområde vid universitet
i Umeå. I den kungl. propositionen
nr 88 gör emellertid departementschefen
en anmälan av ett förslag framställt
av 1960 års lärarutbildningssakkunniga.
I anslutning till denna anmälan
tillstyrker departementschefen att ett ordinarie
universitetslektorat i pedagogik
inrättas i Umeå fr. o. m. 1 juli 1963.

Det sakkunnigutlåtande som 1960 års
lärarutbildningssakkunniga har avgivit
behandlas i sin helhet i proposition nr
111, som innehåller förslag om ökad lärarutbildning
m. m. Först i den propositionen,
som vid en senare tidpunkt än
proposition nr 88 lades på riksdagens
bord, får riksdagen del av remissinstansernas
syn på den detaljfråga som här är
upptagen och införd i proposition nr 88.
Även om departementschefen är i sin ful -

la rätt att förelägga riksdagen sina förslag
på det sätt och i den ordning han
behagar — såsom i detta fall genom att
bryta ut en detaljfråga ur sitt rätta sammanhang
och därigenom beröva riksdagen
möjligheterna att ta del av remissyttrandena
i det aktuella ärendet — är
tillvägagångssättet inte av den art som
inger förtroende. Efter att ha talat så
långt beträffande procedurfrågan vill jag
övergå till själva sakfrågan.

På sidan 32 i statsutskottets utlåtande
nr 77 kan man läsa vad som avses med
det nu föreslagna universitetslektoratet.
»Innehavaren av detta lektorat avses
skola meddela undervisning för ett och
två akademiska betyg i pedagogik, förrätta
tentamina i ämnet och leda den för
filosofisk ämbetsexamen obligatoriska
kursen i psykologi samt pedagogikens
teori och historia». Han skall alltså delvis
ha en professors ämbetsåliggande.
Dessutom anser departementschefen att
det lektorat i pedagogik som finns inrättat
för yrkeslärareutbildning i Umeå men
som för närvarande inte är besatt inte
bör tillsättas nu. Den tilltänkta lektorns
uppgifter skall också påläggas den nu
föreslagna universitetslektorn.

I den kungliga propositionen nr 111
återfinner man, som jag tidigare nämnde,
remissuttalanden som berör den här frågan.
Bl. a. säger universitetskanslersämbetet
att förslaget om inrättande av ett
universitetslektorat i pedagogik i Umeå
innebär, att pedagogik som universitetsämne
skulle komma att självständigt företrädas
av en person som inte ens behövde
äga docentkompetens. Ämbetet
förklarar sig ej kunna tillstyrka en dylik
anordning. I avvaktan på att en professur
i ämnet inrättas anser ämbetet, att endast
undervisning och examination för den
obligatoriska kursen i psykologi samt
pedagogikens teori och historia bör anordnas.
Dylik undervisning och examination
bedömes dock inte behöva anordnas
redan under det första år då akademisk
undervisning för filosofiska examina
anordnas i Umeå. 1962 års Umeåkommitté
erinrar i sitt remissyttrande
om att inrättande av universitetslektorat
i ämne vid filosofisk fakultet i princip

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Nr 20

förutsätter, att ämnet i fråga vid lärosätet
är företrätt av professur eller att verksamheten
ställes under särskild inspektion,
med vederbörande inspektor som
huvudansvarig för undervisningen och
examinationen.

Jag övervägde att i anslutning till propositionen
nr 111 i en särskild motion
uppta vissa synpunkter, som anslöt sig
till de här båda återgivna remissuttalandena,
men det visade sig vara ogörligt
därför att departementschefen i proposition
nr 111, sid. 81, i denna fråga endast
hänvisade till förslag i en tidigare avgiven
proposition. Där fanns alltså i proposition
nr 111 inget yrkande på ett universitetslektorat,
och det är det yrkandet
som vi nu återfinner behandlat av statsutskottet
i dess utlåtande nr 77.

Utskottet säger i den här frågan på sidan
35 i utlåtandet: »Utskottet förutsätter
emellertid att en pedagogisk institution
framdeles kommer att utbyggas och
att ämnet pedagogik härvid kommer att
tilldelas de personella och materiella resurser
som forskningen och utbildningen
på detta område kräver.» Jag skulle gärna,
herr talman, ha sett en mera preciserad
skrivning från utskottets sida, och
då jag inte haft möjligheter att yrka på
det utan kommer att ansluta mig till utskottets
förslag, så vill jag ändå begagna
tillfället att uttala att jag instämmer i
uttalandena av universitetskanslern och
av 1962 års Umeå-kommitté, vilket innebär
att jag vill understryka att det är
angeläget att man inte på någon punkt
ställer universitet i Umeå i ett sämre läge
än övriga universitet i fråga om kvalitetskravet
på utbildningen. När jag yrkar
bifall till utskottets hemställan i utlåtandet
nr 77 även beträffande mom. III
b), gör jag det med den förhoppningen
att den av utskottet uttalade förutsättningen
verkligen leder till att departementschefen
beaktar vad universitetskanslern
och 1962 års Umeå-kommitté
har framhållit om undervisningen och
examinationen i pedagogik vid Umeåuniversitetet.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till statsutskottets
utlåtande nr 77.

Ang. driftbidrag till statens järnvägar
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det no föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 78,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1963/64
till byggnadsarbeten vid vissa universitet
och högskolor m. in., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1963/64 till statens järnvägar
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Ang. driftbidrag til! statens järnvägar

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
81 föreslagit riksdagen att till driftbidrag
till statens järnvägar för budgetåret
1963/64 anvisa ett anslag av
80 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar Sveningsson
och Enarsson (1:659) samt den andra
inom andra kammaren av herr Hedin
in. fl. (II: 813), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte till Driftbidrag till statens
järnvägar för budgetåret 1963/64
anvisa ett anslag av 50 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 659 och II: 813, till Driftbidrag
till statens järnvägar för budgetåret
1963/64 å driftbudgeten under sjätte
huvudtiteln anvisa ett anslag av
80 000 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Virgin, Holmberg, Staxäng
och Nilsson i Göingegården, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven de! hava den lydelse, reserva -

100

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Ang. driftbidrag till statens järnvägar
tionen visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 659 och 11:813,
till Driftbidrag till statens järnvägar för
budgetåret 1963/64 å driftbudgeten under
sjätte huvudtiteln anvisa ett anslag
av 50 000 000 kronor.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Jag skall fatta mig utomordentligt
kort. Under punkten driftbidrag
till statens järnvägar föreligger
eu, låt mig säga sedvanlig reservation
från vårt håll. Vi har, liksom under de
senaste två åren, ansett att man skulle
söka begränsa anslaget till driftbidrag
från 80 miljoner kronor till 50 miljoner
kronor. De skäl som vi diskuterat i denna
kammare under två tidigare sessioner
finns självfallet kvar.

Vi är ense om att den nuvarande målsättningen
för statens järnvägar, innebärande
full kostnadstäckning och förräntning
av statskapitalet, skall fullföljas.
Jag tror dock inte, att man genom driftbidrag
över budgeten kan få bort de
allmänna olägenheter, som en begränsad
verksamhet på de trafiksvaga linjerna
eller en nedläggning av dem åstadkommer.
Det kan endast ske genom en taxesättning,
så utformad att man genom
överskott från de mera bärkraftiga linjerna
subventionerar de mindre bärkraftiga.

Nu finns det emellertid, herr talman,
ingen anledning att ånyo ta upp en debatt
om dessa frågor, eftersom kommunikationsministern
meddelat, att han
sent i vår eller nu troligtvis i höst kommer
att lägga fram en proposition, grundad
på 1953 års trafikutredning. Den
skall enligt uppgift omfatta även frågan
om driftbidrag till statens järnvägar.

Nu säger utskottsmajoriteten, att man
i avbidan på denna proposition har anledning
att ta upp driftbidraget till statens
järnvägar till 80 miljoner kronor.
Vi anser emellertid att det i avvaktan på
denna proposition inte finns någon anledning
till ändrat ståndpunktstagande
från vår sida. Det innebär sålunda att

vi förordar ett anslag om 50 miljoner
kronor i driftbidrag i stället för 80 miljoner
kronor.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till den avgivna reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande punkt hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Holmberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 79 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Holmberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 101;

Nej — 23.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Nr 20

101

Punkten 4

Ang. ny transportorganisation för fraktstyckegodstrafiken Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Ytterligare investeringar för järnvägar
m. m. för budgetåret 1963/64 å kapitalbudgeten
under statens affärsverksfonder,
statens järnvägar, anvisa ett investeringsanslag
av 12 000 000 kronor.

Enligt Kungl. Maj ds förslag skulle, i
huvudsaklig överensstämmelse med ett
av järnvägsstyrelsen framlagt förslag
till omorganisation av fraktstyckegodstrafiken,
landet indelas i 32 s. k. knutpunktsområden
med var sin huvudort,
knutpunkten. Trafiken mellan områdena
skulle som regel gå på järnväg med
direkta vagnförbindelser mellan knutpunkterna.
Gods till och från ett område
avsåges skola uppsamlas till respektive
distribueras från knutpunkten med lastbil
eller, där biltransport icke vore
lämplig, med järnvägsvagn.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft,

dels två likalvdande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Billman och Eric Gustaf Peterson
(I: 145) samt den andra inom andra
kammaren av herr Berglund m. fl. (II:
171),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Eric Carlsson (I: 656) och den andra inom
andra kammaren av herr Boo (II:
811),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Kronstrand (1:657) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Berglund
och Enskog (II: 810),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sundin m. fl. (I: 658) och den andra inom
andra kammaren av herr Gustafsson
i Kårby in. fl. (11:812),

dels ock en inom andra kammaren av
herr Asp väckt motion (11:787).

I motionerna I: 656 och II: 811 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta

7 Första kammarens protokoll 1963. Nr 20

att avslå Kungl. Maj ds proposition nr
81 samt i skrivelse till Kungl. Maj d giva
till känna vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna I: 656 och II: 811, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till Ytterligare
investeringar för järnvägar m.
m. å kapitalbudgeten under statens affärsverksfonder,
statens järnvägar, för
budgetåret 1963/64 anvisa ett investeringsanslag
av 12 000 000 kronor;

II. att motionerna 1:656 och 11:811,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Majd, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionen II: 787 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

IV. att motionerna 1:658 och 11:812
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

V. att motionerna I: 657 och II: 810
icke måtte av riksdagen bifallas;

VI. att motionerna I: 145 och II: 171
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet på
denna punkt med anledning av två motioner,
I: 656 och II: 811, som jag har
väckt tillsammans med herr Boo. Jag
skulle vilja med några ord motivera dessa
motioner.

Detta statsutskottets utlåtande avser
frågan om en ny transportorganisation
för styckegodstrafiken. Landet skall enligt
förslaget indelas i 32 s. k. knutpunktsområden.
Dessa kommer att omfatta de
delar av landet som ligger söder om
Ånge.

I propositionen sägs, att denna organisation
skall inrättas på grundval av
omsorgsfulla utredningar. Studerar man
emellertid propositionen närmare finner
man att det, såvitt man kan förstå, inte
är sä helt med dessa omsorgsfulla utredningar.
Det finns en lång rad spörs -

102

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Ang. ny transportorganisation för fraktstyckegodstrafiken

mål, som tydligen ej varit föremål för
prövning. När det redan finns en transportorganisation,
frågar man sig vilka
konsekvenserna kommer att bli för denna
och för de bygder som bildligt talat
skall få sin nuvarande godstrafikorganisation
nedskrotad. Utskottet säger visserligen
att som ett led i de samlade ansträngningarna
att modernisera statens
järnvägar och skapa bättre balans i företagets
ekonomi är denna operation
nödvändig, och utskottet säger också att
den föreslagna omorganisationen synes
ändamålsenlig och torde innebära ej
oväsentliga rationaliseringsmöjligheter.
Man säger vidare att detta och järnvägsstyrelsens
uttalande om att en intensifierad
samordning av järnväg och bil skall
ge en förbättring av transporttiderna
samt bättre service och transportkvalitet
är grundvalen för att utskottet bifallit
Kungl. Mai ds proposition på denna
punkt. Men det finns ändå en lång rad
frågeställningar. Man kan fråga sig: Hur
blir det för personalen i de bygder och
de orter som i dag har en transportapparat
utbyggd och som nu skall degraderas?
Jag kan hålla mig till mitt eget
län, Kopparbergs län, som jag känner
ganska väl. Exempelvis för Krylbos vidkommande
har personalen diskuterat
detta och varit ganska betänksam inför
denna nya organisation, inte bara ur
personalsynpunkt utan över huvud taget
också ur servicesynpunkt.

Man frågar sig även vilka följderna
kommer att bli för näringslivet i orter
som ligger relativt långt från de blivande
knutpunkterna. Jag håller mig fortfarande
till Kopparbergs län och kan där
återigen peka på Krylbo—Avestaområdet
och Västerdalarna, där trafikomläggningen
och järnvägsdöden är en brinnande
aktuell fråga i dag. En omläggning
till lastbilstransport måste ju leda
till att trafikunderlaget för en del av järnvägarna
där uppe och över huvud taget
för de järnvägar vi har i vårt land, om vi
ser dem som en helhet, kommer att försämras.
Detta drabbar inte bara godstransporterna.
Nästa steg blir försämrade
persontrafikmöjligheter och en nedläggning
av järnvägarna.

I det sammanhanget kan jag ställa en
fråga, som jag skulle ställt på en tidigare
punkt, nämligen beträffande vad herr
Holmberg sade här. Han menade att det
borde räcka med 50 miljoner för att
täcka statens järnvägars underskott. Det
skulle vara intressant att veta vilka järnvägar
man skulle lägga ned för att täcka
skillnaden mellan 50 miljoner och 80
miljoner kronor. Det var skillnaden mellan
utskottets och herr Holmbergs förslag.
Det vore kanske lämpligt att precisera
detta så att vi fick veta vilka
järnvägar man är på jakt efter.

Vid riksdagens början samlades representanter
för samtliga partier i Dalarna
och Värmland kring motionerna I: 146
och II: 177, där vi begärde en »skyndsam
opartisk utredning beträffande trafikförhållandena
inom av järnvägarna
Lesjöfors—Vansbro—Mora samt Vansbro
—Särna berörda områdena». Om vi i dag
följer utskottets hemställan på denna
punkt — påskyndar vi järnvägsdöden i
denna bygd liksom på andra håll i landet.
Vi gör det, utan att vi fått till stånd
den förutsättningslösa utredning om trafikförhållandena
som vi varit eniga om
från Dalarna och Värmland och som vi
anser nödvändig i detta fall.

Det är inte för mycket begärt att frågorna
undersöks, hur detta kommer att
påverka järnvägsdriften inom olika områden.
Det borde ha blivit belyst i detta
sammanhang. Hur påverkar det näringslivet
i de bygder som drabbas av denna
omläggning? Jag nämnde här att järnvägen
Malung—Vansbro var i farozonen.
Malung är skinnfabrikanternas bygd.
Denna ort svarar för 70—75 procent av
den samlade skinnindustrien i landet
och har blivit kallad skinnmodets Paris.
Produktionen ligger vid ett värde av
mellan 80 och 90 miljoner kronor per
år. I samma bygd byggs i dag ut en industri
som är beroende av järnvägar.
Vilka blir denna industris framtidsmöjligheter
om järnvägen försvinner? Detta
är en del av de frågor som man kan
ställa sig med anledning av detta förslag.

Jag nämnde Vansbroområdet. Där har
vi också en rad industrier, som är be -

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Nr 20

103

Ang. ny transportorganisation för fraktstyckegodstrafiken

roende av inlandsbanan och goda kommunikationer.
Jag har tagit dessa exempel
för att söka belysa hur många obesvarade
frågeställningar som här finns.
Jag menar att det hade funnits anledning
att få dessa saker belysta, innan man
vidtar de »rationaliseringsåtgärder» som
här föreslagits från järnvägsstyrelsens
sida. Vi anser att det hade varit nödvändigt
att få hela detta problemkomplex
utrett och utrett i ett sammanhang.

Det säges i utskottsutlåtandet att vi i
år skall få ta ställning till frågan om
den framtida trafikpolitiken i större
sammanhang. Det har sagts tidigare här
i kammaren när det gällt delfrågor som
vi diskuterat, att dessa delfrågor inte
bör brytas ut ur sitt sammanhang utan
bör lösas i ett större sammanhang. Den
synpunkten om någon bör här vara avgörande
i denna för vår framtida lokaliseringspolitik
så viktiga fråga.

Mot den bakgrunden, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till motionerna I:
656 och 11:811, vilka innebär avslag på
Kungl. Maj:ts proposition.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det är ju känt att den
mycket snabba förändring som sker på
trafikområdet inom vårt samhälle gör
en del rationaliseringar nödvändiga. Att
med säkerhet säga att den här föreslagna
utformningen är den bästa vägen, är
knappast möjligt. Jag har väl inte någon
större anledning att invända någonting
mot vad herr Eric Carlsson här anfört.
Det är befogat, att man framställer betänkligheter
mot alltför stora förändringar.
Men mot detta står ju, som jag
nämnde, det förhållandet att vi måste
söka driva det hela därhän att statens
järnvägar åter kan få ekonomisk bärighet.
Den omorganisation som föreslagits
tror vi skall kunna leda till en rationellare
drift på det område det här rör sig
om. Det är detta som har föranlett utskottet
att inte motsätta sig det som
Kungl. Maj :t föreslagit — dock med vissa
tillägg som utskottet gjort. Det har
därför inte heller blivit någon som reserverat
sig på denna punkt, utan det

har blivit enighet inom utskottet om att
man bör tillstyrka förslaget. Jag har inte
så mycket att invända mot de synpunkter
herr Eric Carlsson anfört i detta sammanhang
utan anser att det kan finnas
anledning att få dem antecknade i kammarens
protokoll, men jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Gentemot herr Bengtson
skulle jag vilja säga, att det är möjligt
att det måste rationaliseras ibland, men
jag anser att när man bedömer frågan
om rationaliseringar, bör den bedömningen
inte bara ske från Stockholms
horisont. Det finns också all anledning
att söka bedöma, hur dessa rationaliseringar
verkar i vederbörande bygder,
hur de verkar för näringslivet där, för
den trafikorganisation som där finns och
för människorna där ute. Det är mot den
bakgrunden som jag frågat mig om det
är riktigt att skära ner de bidrag, som
anvisas till statens järnvägar för att hålla
vad vi förr kallade kulturbanor i drift.

Herr Bengtsons resonemang här måste
jag tyvärr underkänna, och jag måste
säga — med all respekt för den sakkunskap
som finns för att bedöma saken
från Stockholms horisont — att det finns
all anledning att beakta övriga synpunkter
i frågan. I varje fall bör vi väl avvakta
de trafikpolitiska avväganden, som
skall komma att göras senare under året.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag vill inte på något sätt
bestrida, att vi även i fortsättningen bör
taga sociala och andra hänsyn, när vi
söker utforma det sätt på vilket statens
järnvägar bör arbeta. Man kan nog inte
någonstans leta upp ett uttalande om att
driften vid företaget målmedvetet skall
inriktas endast mot ekonomisk bärighet
utan sociala hänsyn, och sådana hänsyn
kommer säkerligen också att tas i fortsättningen.
Utan att tala för utskottets
räkning är jag personligen beredd att i
detta sammanhang understryka, att min

104

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Ang. den automatiska databehandlingen inom statsförvaltningen

uppfattning är att vi bör taga sådana
hänsyn. I vilken utsträckning detta bör
ske blir sedan en avvägningsfråga. Man
kan ju inte driva dessa hänsyn in absurdum
eller låta dem taga vilka former
som helst.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande mom. I och II av utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
samt därefter särskilt angående
utskottets hemställan i övrigt.

Därefter gjordes enligt de rörande
mom. I och II förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna 1:656 och 11:811; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Sedemera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt i punkten hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 80,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående överlåtelse av kronan tillhörig
mark m. m., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. den automatiska databehandlingen
inom statsförvaltningen

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
den automatiska databehandlingen inom
statsförvaltningen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 85, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 15
mars 1963, föreslagit riksdagen att i fråga
om organisationen av den automatiska
databehandlingen inom statsförvalt -

ningen, m. in., fatta beslut på sätt i propositionen
närmare angivits.

I anledning av propositionen hade
väckts följande motioner, nämligen

dels en motion i första kammaren av
herr Källqvist m. fl. (1:647), vari hemställts,
att riksdagen måtte I. besluta om
inrättande av en professur i numerisk
analys med tillhörande 1 000 assistenttimmar
för forskning och allmänt institutionsarbete
från och med den 1 juli
1963 eller i vart fall från och med den
1 juli 1964; II. besluta, att den i propositionen
nämnda utredningen rörande organisationen
av den matematiska databehandlingen
snarast skulle komma till
stånd och som en av sina första uppgifter
få att besluta om lämplig datamaskinanläggning
för Uppsala universitet och
lantbrukshögskolan; III. giva statskontoret
eller annan härför utsedd myndighet
beställningsbemyndigande för nämnda
anläggning intill ett belopp av 4 403 000
kronor,

dels ock en motion i andra kammaren
av herrar Tobé och Lundberg (11:797).

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

I. godkänna den av departementschefen
i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 15 mars 1963 förordade
organisationen av den automatiska databehandlingen
inom statsförvaltningen;

II. besluta, att matematikmaskinnämnden
skulle upphöra från och med den
1 juli 1963;

III. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga övergångsåtgärder i anledning
av den föreslagna omorganisationen; IV.

bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
statskontoret, som föranleddes av vad
departementschefen i statsrådsprotokollet
föreslagit;

V. godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för statskontoret, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1963/64;

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Nr 20

105

Ang. den automatiska databehandlingen inom statsförvaltningen

VI. till Statskontoret: Avlöningar för
budgetåret 1963/64 å driftbudgeten under
sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 7 627 000 kronor;

VII. till Statskontoret: Omkostnader
för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 357 000 kronor;

VIII. till Statskontoret: Materiel m. m.
för datamaskiner för budgetåret 1963/64
å driftbudgeten under sjunde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 700 000
kronor;

IX. till Statskontoret: Kostnader för
förhyrd datamaskintid m. m. för budgetåret
1963/64 å driftbudgeten under sjunde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 2 000 000 kronor;

X. bemyndiga Kungl. Maj :t att fastställa
den personalförteckning för datamaskincentralen,
som föranleddes av
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
föreslagit;

XI. till Datamaskincentralen för budgetåret
1963/64 å driftbudgeten under
sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1000 kronor;

XII. till Statistiska centralbyrån: Centralt
företagsregister m. m. för budgetåret
1963/64 å driftbudgeten under sjunde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 400 000 kronor;

XIII. i anledning av motionerna I: 647
och 11:797 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört.

Reservation hade anmälts av herr
Kållqvist, som dock ej antytt sin mening.

Herr KÅLLQVIST (fp):

Herr talman! Detta utlåtande bygger
ju på Kungl. Maj:ts proposition angående
organisationen av den automatiska
databehandlingen inom statsförvaltningen.
I ett par motioner har vi framfört
önskemål om att datamaskiner ställes till
universitetens och högskolornas förfogande.
Utskottet har inte kunnat gå med
på yrkandena i motionerna. Departementschefen
har dock antytt, att han är

angelägen om att man skapar förutsättningar
för att universitet och högskolor
får tillgång till datamaskiner.

Vi har också motionerat om att man
skulle skapa förutsättningar för en högre
utbildning då det gäller användandet av
dessa maskiner. Utskottet anför, att departementschefen
har utlovat att en utredning
skall komma till stånd. Den
skall anförtros statskontoret. Departementschefen
uttalar till och med att utredningen
skall bedrivas skyndsamt. Jag
skulle vilja tyda detta så, att vi kan hoppas
att till nästa års riksdag få ett förslag
i denna riktning, i all synnerhet om
man betänker att leveransen av dessa datamaskiner
tar mycket lång tid. Utskottet
har i så måtto tillmötesgått vår framställning,
att utskottet föreslår att man
i skrivelse till Kungl. Maj :t ger till känna
vad utskottet här bär anfört. Under sådana
förhållanden, herr talman, har jag
intet särskilt yrkande men hoppas, som
jag nyss sade, att vi får ett förslag på
denna punkt till nästa års riksdag, då
jag vet att detta är ett mycket angeläget
ärende för universiteten och högskolorna.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 82, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående nya
grunder för den statliga personalpensioneringen
av vissa icke statliga grupper
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets
memorial nr 84, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
anslag för budgetåret 1963/64 till bidrag
till De blindas förening, godkändes den
i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Herr talmannen erinrade om vad han
tidigare i dag anfört angående gemensam
votering över den nu godkända vo -

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

106 Nr 20

Ang. lagstiftningen om åldringsvård
teringspropositionen; gemensam omröstning
komme alltså, under förutsättning
att voteringspropositionen godkändes
även av andra kammaren, att äga ram
onsdagen den 15 i denna månad.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 36, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 och 6 §§
förordningen den 27 maj 1960 (nr 253)
om tillverkning och beskattning av maltoch
läskedrycker, m. m.; samt

nr 37, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att förordna
om uttagande av antidumping- och utjämningstullar,
m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. lagstiftningen om åldringsvård

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 48, i anledning av väckta motioner
angående lagstiftningen om åldringsvård.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
543 i första kammaren av herr Nilsson,
Yngve, in. fl. samt nr 550 i andra kammaren
av fröken Wetterström och herr
Nordgren.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte med beaktande av
vad i motionerna anförts efter härom företagen
skyndsam utredning för riksdagen
framlägga förslag, innebärande att
åldringsvårdsfrågorna utbrötes ur nuvarande
socialhjälpslag och sammanfördes
till en särskild åldringsvårdslag med bestämmelser
om att åldringsvårdsfrågorna
skulle handhavas av särskilda åldringsvårdsnämnder
i primärkommunerna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 543 och II: 550, i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att
motionerna måtte överlämnas till socialpolitiska
kommittén för beaktande, samt

2) att motionerna, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad utskottet
under 1) hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Det kanske inte hade
funnits anledning att säga något i samband
med detta utlåtande, då det är enhälligt,
men det har under den senaste
veckan tillkommit en händelse som inte
förelåg när vi behandlade ärendet i utskottet.
Det har nämligen kommit från
trycket ett mycket digert betänkande om
åldringsvården från den s. k. Sternerska
kommittén, som har lämnat sitt betänkande
allaredan vid nyårsskiftet men
som på grund av olika omständigheter
inte har kunnat bli färdig med tryckningen
förrän nu omkring den 1 maj.
Närmast av det skälet vill jag säga ett
par ord, eftersom detta betänkande innehåller
en del ting som just tangerar
både motionen och utskottsutlåtandet.

Jag har med mycket stort intresse tagit
del av detta betänkandes innehåll.
Man får efter genomläsningen en bekräftelse
på hur svårt och besvärligt det ser
ut på åldringsvårdens område. Det finns
åtskilliga exempel i betänkandet från
landets olika län. Jag skall bara ta ett
för att få en belysning av hur det ser ut.

I ett av länen har man undersökt varje
person på våra ålderdomshem. I detta
län var det sammanlagt 874 vårdtagare.
Av dessa var 866 i behov av annan vård
än den ålderdomshemmen kan ge. Därutöver
säger utredningen att det i samma
län tillkommer ett par hundra som
fortfarande vistas i sina hem men som
behöver överföras till vårdanstalt. Antalet
vårdbehövande fördelar sig på så
sätt att 111 behövde mentalsjukvård, 5
borde omgående överföras till lasarett
och 217 borde intagas på sjukhem för
långtidssjuka, varav 129 på senilavdelning.
Medräknas fallen som vistas i sina

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Nr 20

107

hem steg antalet till 344 personer, därav
200 senilfall. Allt detta bekräftar att det
på ålderdomshemmen altljämt är så ställt
att de mera har blivit vårdanstalter, utan
att ha kvalificerad personal för denna
vård, vilket även kommittén drar som
slutsats.

Kravet på en ändring i denna fråga är
gammalt inte minst från pensionärernas
egen riksorganisation. Det har förts fram
i olika omgångar under ett tiotal år utan
att det egentligen har hänt några större
ting.

Kommittén har också konstaterat att
vi för närvarande endast har 19 000 platser
till vårt förfogande för långtidsvård
medan vi i dag behöver 31 500 och antalet
om ytterligare 10 år kommer att stiga
till minst 45 000 platser.

Kommittén har också ingående penetrerat
frågan om hur man skall komma
till rätta med alla dessa problem. Den
har mycket ingående genomgått frågan
om läkarbristen, sjuksköterskebristen
och effektivisering av hemhjälpen och
den kommer slutligen fram till åldringsvårdsproblemets
stora dilemma, nämligen
frågan om huvudmannaskapet. Denna
fråga aktualiseras ju också i utskottsutlåtandet,
och man vill ha den framförd
till socialpolitiska kommittén. Att kommittén
har så svårt att ta upp denna
fråga är kanske av samma skäl som utskottet.
Man vet ju att socialpolitiska
kommittén har samlat in ett mycket digert
material som rör pensionärerna och
deras levnadsförhållanden och mycket
annat, och just nu sysslar den med dessa
frågor för att komma fram med ett förslag
till riksdagen om hur vi skall ordna
åldringsvården i framtiden. Kommittén
har också lagt fram ett förslag som går
ut på att om man skall bygga nya ålderdomshem
bör kommuner eller landsting
inkopplas i den mån det blir fråga om
kombinerade ålderdoms- och sjukhem.
Man tänker sig nämligen den lösningen
inom kommittén, att man kombinerar det
hela så att man har både ålderdomshem
och sjukhem i samma byggnad.

För mitt vidkommande tycker jag att
denna slutsats är mycket märklig därför
att kommittén ju har konstaterat, att om

Ang. lagstiftningen om åldringsvård
vi haft sjukhem i den utsträckning som
svarar mot vårt vårdbehov så hade vi
med det antal patienter som finns på
våra ålderdomshem haft fullt tillräckligt
med platser för de friska åldringar
hem. Kommittén säger i sitt betänkande,
att om vi kan klara upp sjukvårdsfrågorna,
har vi platser tillräckligt på våra nusom
sökt komma in på våra ålderdomsvarande
ålderdomshem.

Det är klart att det finns ett framtidsperspektiv
i denna fråga. När vi skall
lösa den en gång, kommer vi inte förbi
de ändrade förhållanden som uppstår i
samband med att vi infört ATP. Den
grupp av åldringar, som undan för undan
faller in under ATP, får ju ett helt
annat ekonomiskt underlag än den gamla
folkpensionären. Det innebär, såvitt
vi kan tänka oss, att efter hand som ekonomien
förbättras kommer pensionären
i framtiden att mer och mer stanna kvar
i sin ordinära bostad så länge som det
över huvud taget finns möjlighet och såvitt
icke sjukdom inträder och han av
det skälet måste transporteras ifrån sitt
hem. Detta innebär också att frågan om
att bygga nya ålderdomshem blir mindre
och mindre, därför att det inte blir
någon större efterfrågan. Vad som är behovet
i dag och i fortsättningen är framför
allt att ordna upp frågan om sjukhemmen,
så att vi kan få långtidssjukvården
ordnad på ett ordentligt sätt. Det
är egentligen här vi har dilemmat.

Jag kan inte undgå att i detta sammanhang,
i samband med att man kommer
fram till att diskutera huvudmannaskapet,
berätta hur vi har försökt ordna
det i min egen hemstad.

Allaredan 1956 beslöt Malmö stadsfullmäktige
att skilja sjukvården för åldringar
ifrån socialnämnden. Socialnämnden
fick endast behålla ålderdomshemmen
och vad därmed sammanhänger. All
övrig vård av åldringar uppdrogs det åt
sjukvårdsstyrelsen att handlägga. Vi har
under de senaste tre åren uppdragit åt
ett läkarteam om tre stycken läkare att
undersöka 800 pensionärers levnadsvanor
och eu del andra ting som sammanhänger
med de äldre. Den utredningen
har undan för undan lett fram till de

108

Nr 20

Onsdagen den 8 mai 1983 em.

Ang. lagstiftningen om åldringsvård
planer, som Malmö stadsfullmäktige har
fattat beslut om. Sjukvårdsstyrelsen har
för fullmäktige fört fram frågan om att
utbygga vår sjukvård i Malmö för 120
miljoner. Senaste beslutet omfattade 38
miljoner, och det innebär att vi skall
bygga ut 420 vårdplatser för långtidssjuka,
vilket är just det antal som för dagen
är aktuellt med hänsyn till behovet av
en avlastning från sjukhus och ålderdomshem.
Därutöver har man planer på
att utbygga 190 platser inom mentalsjukvården,
som skall stå till förfogande för
de senila åldringarna. Alla dessa olika
kategorier finns nu på våra sjukhus och
ålderdomshem. Man menar nu inom
Malmö stad, att vi med dessa åtgärder
skall kunna nå fram till att täcka det behov
som är aktuellt för dagen. Men man
har samtidigt sagt att man är beredd
att fortsätta utbyggnaden för att kunna
uppfylla de 4,5 promille, som socialstyrelsen
har fastställt som ett minimum i
framtiden.

Jag har med detta sista bara velat slå
fast vad det betyder, om organiseringen
av dessa ting ligger under en enda styrelse.
Min hemstad är ett exempel på hur
man genom att bryta ut sjukvården ifrån
den allmänna socialvården fått en handläggning
av ärendet som, såvitt jag kan
förstå, fört med sig en avsevärd förbättring.
Det är egentligen detta jag ville komma
fram till i samband med utlåtandet.
När nu socialpolitiska kommittén skall
syssla med denna fråga, går det icke att
kompromissa i frågan om, hur och vem
som skall handlägga dessa ärenden. Det
går enligt min uppfattning inte att fortsätta
med en tudelning på det sätt som
man gör i dag. Vi måste lägga ansvaret
helt och fullt på den myndighet, som
ekonomiskt har att handlägga alla dessa
utgifter som följer med sjukvård och
andra sådana ting.

Min förhoppning med detta anförande,
herr talman, är att jag velat göra ett observandum
i samband med den Sternerska
kommitténs slutsatser och till socialpolitiska
kommittén sända ett bud om
hur vi inom pensionärsrörelsen ser på
detta mycket allvarliga problem liksom

hur vi önskar att det skal] lösas en gång
i framtiden.

Med detta vill jag, herr talman, yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Jag kan instämma med
herr Axel Svensson i hans uttalande att
vi i dag har alldeles för få vårdplatser
för vården av de långtidssjuka. Vi är
nog också i varje fall inom vårt landsting
medvetna om att denna vårdgren
behöver byggas ut utöver den plan som
uPPgj°rdes för flera år sedan. Som motionär
vill jag emellertid i dag uttala
min tillfredsställelse över utskottets
skrivning, där det heter att »motionerna
överlämnas till socialpolitiska kommittén
för beaktande». Särskilt de två sista
orden gläder mig.

Hela detta problem att söka åstadkomma
en god åldringsvård sammanhänger
enligt motionärernas mening
också med strävandena att effektivisera
det kommunala arbetet och indirekt
även med strävandena att vidga och stärka
den kommunala demokratien. Vi står
inför en väldig omdaningsperiod i den
kommunala verksamheten, där anpassningen
till större kommunala enheter
spelar en dominerande roll.

Jag uttalar den förhoppningen, att motionen
skall bidra till en god lösning av
problemen angående framtidens åldringsvård,
och yrkar, herr talman, bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 50, i anledning
av väckta motioner om vidgad rätt till
reseersättning och sjukpenning för personer
med rörelseinvaliditet, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 21, i anledning
av dels Kungi. Maj:ts proposition

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Nr 20

109

med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 48 § folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469), dels
ock i ämnet väckta motioner, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. säkerhetsinspektion av motorfordon

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående säkerhetsinspektion
av motorfordon, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 1 mars 1963 dagtecknad
proposition, nr 91, hade Kungl.
Maj:t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden, föreslagit
riksdagen

1. att för sin del besluta om införande
av säkerhetsinspektion av motorfordon
och släpvagnar, m. m., från och med
den 1 januari 1965, i huvudsaklig överensstämmelse
med föredragande departementschefens
förslag;

2. att bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
erforderliga åtgärder för bildandet
av ett aktiebolag för handhavandet av
inspektionsverksamheten, m. m.;

3. att till Aktieteckning i det bolag
som skall handhava säkerhetsinspektion
av motorfordon och släpvagnar, m. m.,
för budgetåret 1963/64 å kapitalbudgeten
under fonden för statens aktier anvisa
ett investeringsanslag av 520 000
kronor; samt

4. att bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti
intill ett belopp av högst 12 000 000 kronor
för krediter till det bolag, som skulle
handhava säkerhetsinspektion av motorfordon
och släpvagnar, m. m.

Propositionen hade i vad den avsåge
punkten 1 i propositionens hemställan
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet samt i övrigt hänvisats
till statsutskottet.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, såvitt de

Ang. säkerhetsinspektion av motorfordon
enligt ovan angivna grunder hänvisats
till lagutskott, nämligen

dels i andra kammaren nr 753, av herr
Lundberg,

dels i första kammaren, nr 649, av
herr Elofsson, Gustaf, och herr Nilsson,
Ferdinand, samt i andra kammaren nr
802, av herr Börjesson i Falköping m. fl.,

dels i första kammaren nr 673, av herrar
Lundström och Edström, samt i andra
kammaren nr 828, av herr Carlsson i
Stockholm,

dels i första kammaren nr 674, av herrar
Palm och Augustsson, samt i andra
kammaren nr 829, av herr Hagnell m. fl.,

dels ock i första kammaren nr 675, av
herr Sveningsson.

I motionerna 1:673 och 11:828 hade
anhållits, att riksdagen måtte uttala, att
synnerlig uppmärksamhet borde ägnas
sådana åtgärder, varigenom utgifter för
säkerhetsinspektionen kunde minskas,
och att därvid bland annat de åtgärder,
som föreslagits i motionerna, borde beaktas.

I motionen I: 675 hade hemställts, att
riksdagen med avslag å Kungl. Maj:ts
proposition nr 91 i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla, att Kungl. Maj :t till
innevarande års hösträksdag måtte framlägga
förslag om att införa säkerhetsinspektion
av motorfordon, släpvagnar
m. m. samt att utse statens bilinspektion
till inspektionsmyndighet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtande på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag å
följande motioner, nämligen

1. II: 753,

2. 1:649 och 11:802 samt

3. I: 675

med bifall till förevarande proposition,
nr 91, för sin del besluta om införande
av säkerhetsinspektion av motorfordon
och släpvagnar, m. m., från och med den
1 januari 1965 i huvudsaklig överensstämmelse
med föredragande departementschefens
förslag;

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Ang. säkerhetsinspektion av motorfordon

B. att motionerna 1:673 och 11:828
samt 1:674 och 11:829, i den mån de
ej kunde anses besvarade genom vad utskottet
i utlåtandet anfört, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! När ett utlåtande, som i
detta fall tredje lagutskottets utlåtande
nr 22, är enhälligt och motionerna enhälligt
avstyrkta, brukar det ju inte vara
så vanligt, även om det förekommer,
att en ledamot begär ordet och redovisar
andra synpunkter än utskottets förslag
innehåller. Även om tredje lagutskottet
kommit fram till ett enhälligt
förslag när det gäller säkerhetsbesiktningen
av bilar, har förslaget varit föremål
för mycken debatt och delade meningar
innan förslaget kom på riksdagens
bord. Jag skulle också tro att förslaget
blir föremål för starkt delade meningar
även i fortsättningen. Av den anledningen
vill jag i detta sammanhang
redovisa några synpunkter. Till ledning
för kammarens ledamöter vill jag från
början omtala att jag inte har för avsikt
att begära votering.

Som jag tror att jag har sagt vid något
tidigare tillfälle brukar vi inte inom
högerpartiet jämt och ständigt ropa
på införandet av nya statliga ämbetsverk,
nya statliga institutioner, eller på
att man skall bygga ut redan befintliga
så att de blir stora och mäktiga, för kontroll
av allt och alla i vårt samhälle.
Trots detta har jag i en motion i anslutning
till detta ärende föreslagit, att när
det gäller säkerhetsinspektionen av bilar,
borde denna kontroll ha lagts in
under statens bilinspektion. En utbyggd
och rationellt anordnad bilinspektion
skulle säkert väl ha klarat denna uppgift.
När det gäller en sådan här rent
kontrollerande uppgift, där det är ytterst
angeläget att alla blir lika behandlade,
bör det vara ett rent statligt organ
som sköter uppgiften. Jag har inte
kunnat fatta det fina i att här skapa
fram ett halvstatligt bolag. När det verkligen
gäller blir det ju staten som bestämmer.
Ingen har någonsin kommit på
tanken att föreslå att andra kontrolle -

rande myndigheter, t. ex. tullen med sina
uppgifter, luftfartsstyrelsen, som kontrollerar
flyget och lufttrafiken, polisen,
som kontrollerar ordningen i samhället,
och många andra myndigheter som
svarar för olika kontrollerande uppgifter,
skulle sortera under och framträda
som anställda i ett bolag, helt ägt av
privata intressen, eller i ett halvstatligt
bolag.

Nu har departementschefen sagt och
utskottet understrukit, vilket även jag
kan göra, att det är så viktigt att denna
verksamhet, säkerhetsbesiktningen, får
sådana former att sakkunskapen och objektiviteten
inte rimligen kan ifrågasättas
av allmänheten. Jag måste därför
beteckna det som en stor olycka att man
inte på allvar tagit upp frågan om att
bygga ut bilinspektionen och lagt in denna
verksamhet under detta redan befintliga
organ. Genom en sådan anordning
tror jag att allmänheten från början hade
fått större förtroende för verksamheten.
Garantierna hade också blivit större
för en objektiv och sakkunnig kontroll.
Med detta uttalande har jag inte
syftat till att rikta någon som helst kritik
mot motorbranschen och det sätt varpå
denna sköter sina nuvarande uppgifter.
Denna rena kontrolluppgift är
dock icke en uppgift för motorbranschens
olika organ, utan den borde staten
ensam ha tagit hand om. Här kan
åberopas vad NTF har framhållit i sitt
yttrande, nämligen att det är av icke oväsentlig
betydelse att fordonsägare får en
positiv inställning till erforderligheten
av att fordonet över huvud taget hålls i
trafikvärdigt skick.

Nu är det nog så, att statens bilinspektion
på en hel del platser har lokaler
och utrustning, som på ett fördelaktigt
sätt skulle kunna utnyttjas för denna
säkerhetsinspektion. Där finns i åtminstone
vissa fall resurser och en kapacitet
som skulle kunna komma till god användning,
och med relativt begränsade
medel skulle resurserna väsentligt kunna
förbättras och förstärkas. Ingen torde
kunna göra gällande, att det går för
det nya säkerhetsbesiktningsaktiebolaget
att klara den här uppgiften bättre än

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Nr 20

bilinspektionen och att det skulle fordras
mindre investeringar i det nya bolaget
än om det kontrollorgan utnyttjas
som redan finns. En investering för att
sätta i gång denna rörelse på 25 miljoner
kronor är inget litet belopp, och vad
det i verkligheten kommer att röra sig
om vet vi inte.

Här kan erinras om den upplysning
som lämnas i den kungi. propositionen,
att bilinspektionen under 1962 hade inte
mindre än 371 683 förrättningar. Av dessa
var 63 702 registreringsbesiktningar
och 86 860 kontrollbesiktningar. Bilinspektionen
har vanan inne för arbete av
detta slag, här finns kvalificerade ledare
för denna uppgift och en erfarenhet som
det funnits all anledning att utnyttja —
en erfarenhet som totalt saknas hos det
nya bolag som komma skall. Enligt vad
jag känner till har inga klagomål förekommit
om att bilinspektionen har missskött
sina åligganden, och det är rätt
svårt att förstå varför här skall tillskapas
ett helt nytt organ, när det redan
finns ett, där man kan tycka att verksamheten
skulle vara självskriven. Varför
skall man nästan alltid —• i varje fall
mycket ofta — när något nytt skall hända
tillskapa ett nytt företag för den uppgiften? Tredje

lagutskottet har enhälligt gjort
en betygssättning av bilinspektionen i
samband med att man gör ett uttalande,
föranlett av min motion. Uttalandet är
följande: »Såsom framhållits redan i utredningens
direktiv skulle för tillmötesgående
av motionärens yrkande erfordras
en väsentlig utbyggnad av bilinspektionen
utan att därmed garanterats, att
verksamheten skulle fungera med den
smidighet och effektivitet som i det föregående
befunnits önskvärd.»

Vilka garantier, kan man fråga, har
utskottet fått för att detta nya bolag
kommer att fungera med smidighet och
effektivitet? Här har ett enhälligt utskott
sagt •— och av allt att döma blir
det även riksdagens uttalande — att smidigheten
och effektiviteten blir större
om enskild företagsamhet träder till och
räcker en statlig institution en hjälpande
hand. Vi kan lägga det uttalandet på

Ang. säkerhetsinspektion av motorfordon
minnet och hoppas att den uppfattningen
kommer att tillämpas i många andra
sammanhang, särskilt där enskild företagsamhet
är att föredra framför statlig,
och de tillfällena både är och kommer
att bli många.

Att starta denna säkerhetsinspektion
på cirka 130 platser i landet och att hitta
personalbesättning till detta nya säkerhetsbesiktningsaktiebolag
blir ingen liten
eller lätt uppgift. Samtidigt är att räkna
med att bilverkstäderna med anledning
av denna besiktning får ett väsentligt
ökat arbete. Det råder en varaktig och
betydande brist på kunnigt yrkesfolk på
bilismens område. I den kungl. propositionen
ställes vissa förhoppningar om att
verkmästare på bilverkstäderna skall
flytta över till kontrollbolaget, men som
sagt måste man nog räkna med en ökad
efterfrågan från bilverkstäderna på kunniga
bilmekaniker. Med den kännedom
jag har om förhållandena kan jag säga att
det inte finns någon överflödig personal
på bilverkstäderna att flytta över till nya
uppgifter.

Denna säkerhetskontroll är enligt min
mening behövlig och angelägen under
förutsättning att den vad beträffar såväl
kontrollen som avgifterna kan hållas
inom rimliga gränser. Inte minst viktigt
är att den ekonomiska belastningen på
bilismen icke blir för hård. Bilismen är
ju kraftigt tyngd av skatter och kommer
att bli det ännu mycket mer.

Jag anser för min del att säkerhetsinspektionen
borde ha startats i ännu
mindre omfattning än man nu avser. Varför
inte ha börjat med de allra äldsta bilarna,
sju-åtta år gamla? Då hade starten
blivit lättare. Sedan skulle verksamheten
helt naturligt ha ökats ut år efter år till
att omfatta samtliga bilar utom de allra
yngsta årgångarna.

Genom ett sådant tillvägagångssätt hade
det också blivit lättare att utbilda erforderlig
personal för verksamhetens
slutliga omfattning.

Av utskottets utlåtande synes framgå
att det hos utskottet råder en betydande
tveksamhet om hur det halvstatliga bolaget
kommer att lyckas och fungera. Denna
tveksamhet kommer till uttryck när

112

Nr 20

Onsdagen den 8 mai 1903 em.

Ang. säkerhetsinspektion av motorfordon
man ger Kungl. Maj :t möjlighet att införa
tvåårsintervaller för inspektionen av
yngre årsklasser bilar eller att ytterligare
begränsa det antal årsklasser som från
början skall omfattas av inspektionen.
Man kan dela den oro och spänning som
utskottet säkert känner inför ovissheten
om hur besiktningsbolaget skall sköta
och lyckas klara av sin blivande uppgift.

Jag vill också gärna ha sagt att det är
angeläget att denna säkerhetsinspektion
inte kommer att leda till någon snedvridning
av trafiksäkerhetsarbetet. Även om
vi säkert vet att ett stort antal bilar är i
sådant skick att de utgör en viss fara för
trafiken kan man knappast hoppas att
denna bilkontroll kommer att uppfylla
all rättfärdighet när det gäller trafiksäkerheten.
Kontrollen ute på vägarna får
inte minskas utan måste fortsätta, så att
trafikanterna efterlever gällande bestämmelser;
denna trafikkontroll måste fullföljas
på ett effektivt sätt även framdeles.

Det viktigaste i detta sammanhang är
säkert fordonsförarnas ansvarskänsla
och hur de på grund av den handskas
med sina fordon. Man skall inte överdriva
förhoppningarna på resultatet av denna
säkerhetsbesiktning. Vad kan inte inträffa
med en ny bil i fråga om dess trafikduglighet
innan den är tre år gammal?
Och vad kan inte inträffa med en äldre
bil under ett helt år efter det den undergått
inspektion?

Kontrollen av bilarna efter den 1 januari
1965 får nog mera ses ur psykologisk
synpunkt. Det viktigaste blir inte att
varje bil kontrolleras. Det resultat som
kan uppnås blir att de sämsta bilarna
gallras ut, och detta kan möjligen öka
bilägarnas intresse för att mera regelbundet
avhjälpa på bilarna uppkomna skador.

Många remissutlåtanden har avgivits
över den utredning som ligger till grund
för detta ärende. Utskottet säger att ett
30-tal remissinstanser som sin mening
framhållit att kontrollen bör läggas under
bilinspektionen. Jag är således långt
ifrån ensam om min uppfattning, även
om jag ensam har undertecknat den
motion jag väckt.

Ett av remissyttrandena är i mitt tycke
mer intressant än övriga, nämligen riksåklagarämbetets
synnerligen tungt vägande
yttrande som jag till alla delar kan instämma
i. Riksåklagarämbetet tillstyrker
förslaget i princip men uttalar att den
mänskliga faktorn är den helt dominerande
olycksorsaken. De ekonomiska och
personella resurserna borde i första hand
insättas på en kraftigt ökad trafikövervakning.
En avsevärd förstärkning av
statspolisens trafikavdelning skulle enligt
yttrandet också möjliggöra fordonskontroll
genom flygande inspektioner i
större utsträckning än som nu sker.

Jag anser också att riksåklagarämbetets
yttrande talar synnerligen starkt för
den uppfattningen att säkerhetsinspektionen
borde ha överlåtits till bilinspektionen.
Ämbetet säger att säkerhetsinspektionen
måste anses utgöra ett sådant
led i den statliga kontrollen över medborgarna
att inspektionen icke bör anförtros
åt andra än med ämbetsansvar utrustade
befattningshavare. Nu skall föreståndaren
och hans ställföreträdare på
varje inspektionsanstalt enligt förslaget
belönas med ämbetsansvar, men inte heller
den anordningen kan anses helt tillfredsställande.

När tredje lagutskottet har avstyrkt
min motion skulle det vara fullständigt
meningslöst att yrka bifall till den, och
därför nöjer jag mig, herr talman, med
att ha anfört dessa synpunkter.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr Sveningsson betecknade
det som en stor olycka att säkerhetsinspektionen
inte hade förlagts
till bilinspektionen. Jag vill försöka
åstadkomma litet balans genom att säga,
att jag betecknar det som en stor lycka
att denna fråga äntligen har kommit i
hamn. Under åtskilliga år har vi här i
kammaren diskuterat om denna säkerhetskontroll.
Meningarna har varit litet
delade, men frågans betydelse har alla
varit ense om, och jag tror att dagens
beslut kommer att få en mycket stor betydelse
för säkerheten på våra vägar.
"Visst är det sant att bilisterna själva,

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Nr 20

113

som de mänskliga varelser de ju är, är
ofullkomliga, men erfarenheterna av polisens
kontroller visar dock hur oerhört
viktigt det är att fordonen underkastas
regelbundna inspektioner. Jag tror också
att den organisationsform som har valts
gör det möjligt att snabbt, smidigt och
mångsidigt fullgöra de uppgifter som
ankommer på inspektionen.

Jag har närmast begärt ordet för att
uttala en förhoppning att man skall hålla
ett öga på kostnaderna för denna inspektion.
Det gläder mig att utskottet
har understrukit vad som uttalats i den
motion, som jag tillsammans med några
andra har väckt i denna fråga. Yi räknade
för några år sedan med att kostnaderna
skulle uppgå till endast 15, kanske
20 kronor per inspektion. Nu visar
det sig att man räknar med den dubbla
kostnaden, och är det något fel på bilen
så att en efterkontroll måste göras, tillkommer
ytterligare en tia.

Med de stora kostnader som nu lastas
på bilismen i form av trafikomläggningsskatt
och ökade försäkringspremier —
två gånger å råd höjs nu försäkringspremierna
— tror jag att det är viktigt
att man använder alla möjligheter till
rationaliseringar av säkerhetskontrollen,
så att kostnaderna icke kommer att bli
alltför betungande.

Med denna förhoppning, herr talman,
ber jag att än en gång få uttala min tillfredsställelse
över att frågan nu kommer
i hamn och yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Fastän herr Sveningsson
inte framställde något yrkande i ärendet
har jag funnit anledning att i denna
fråga säga några ord från utskottets sida,
kanske närmast för att i likhet med herr
Lundström understryka den stora betydelsen
av denna reform på trafiksäkerhetens
område, som nu skall beslutas.

Den stora betydelsen av reformen har
i propositionen understrukits bl. a. på
det sättet att hemställan där går ut på
att riksdagen skall fatta beslut i frågan,
trots att det gäller förslag på ett område

Ang. säkerhetsinspektion av motorfordon
där det är regel att Kungl. Maj:t endast
inhämtar riksdagen yttrande och därefter
själv fattar beslutet.

Vi har anledning att hoppas att denna
reform skall få en avsevärd effekt till
främjande av trafiksäkerheten. Exempel
härpå finns från främmande länder, där
man infört liknande ordning. Det förtjänar
emellertid påpekas att även om
kostnaderna för statsverket inte blir så
stora, så kommer dock fordonsägarna att
belastas med väsentliga utgifter. En beräkning
som återgivits i handlingarna
går ut på att det inklusive ersättningen
för tidsförlust m. m. kan vara fråga om
100 miljoner kronor om året. Även om
den uppskattningen skulle vara i överkant,
framgår härav i alla fall att eftersom
det gäller kostnader som i framtiden
kommer att utgå årligen blir det
fråga om kostnader av minst samma storleksordning
som kostnaderna för omläggning
till högertrafik. När vi i alla
fall, vilket är mycket glädjande, kunnat
nå enighet i princip betyder det att förhoppningarna
om effekt i trafiksäkerhetsfrämjande
riktning är stora.

Siffrorna rörande trafikolyckorna är
av den storleksordningen att man talar
om trafikolycksfallen som en av de svåraste
folksjukdomarna. Det bör visserligen
i det sammanhanget framhållas att
om man tar hänsyn till trafikens omfattning
har en fortgående stor förbättring
ägt rum på detta område under en lång
följd av år. Den reform som nu skall beslutas
hoppas vi skall innebära en fortsatt
utveckling i samma riktning.

Den av herr Sveningsson särskilt berörda
frågan gäller ju inte själva huvudfrågan
utan bara frågan om hur kontrollen
skall organiseras. Under ärendets beredning
har olika förslag framlagts på
den punkten. Betänkandet framförde förslag
om ett helt enskilt företag, grundat
av motorbranschen själv. I en del remissyttranden
framfördes det förslag som
herr Sveningsson förordar, nämligen en
helt statlig kontroll genom bilinspektionen.
Propositionen innebär ju ett slags
medellinje mellan dessa båda förslag.

Två huvudsynpunkter bör läggas på
denna fråga, dels att man skall ha ett

114

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Ang. säkerhetsinspektion av motorfordon
opartiskt och likformigt bedömande vid
kontrollen, dels att man skall ha en organisation
som fungerar smidigt och effektivt.
Ser man bara på den första synpunkten
kan det ligga nära till hands att
förorda den statliga myndigheten, bilinspektionen.
Emellertid tror jag att erfarenheterna
av bilinspektionens effektivitet
under gånga tider inte är fullt så
förmånliga som herr Sveningsson menade.
Det har ju inte bara en utan många
gånger framförts starka klagomål angående
bilinspektionens förmåga att fullgöra
sina uppgifter. Det hänger ju ihop
med det statliga anslagssystemet, som
gör att det inte är så lätt för en statlig
myndighet att följa med kraven på en
ansvällning i omfånget. Den form som
nu är vald i propositionen bör, enligt
vad utskottet har funnit, ge betydligt
större möjligheter i det avseendet, och
med den starka ansvällning av bilantalet
som ägt rum och som väl kan förväntas
även i framtiden är det ju av största vikt
att organisationen kan följa med i utvecklingen
i samma takt som bilantalet
och kravet på inspektionsservice ökar.
Utskottet har därför funnit att den lösning
som propositionen valt i det här avseendet
bör vara en god medellinje, som
på ett lämpligt sätt tillfredställer båda
de här huvudsynpunkterna.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag delar helt och hållet
herr Lundströms uppfattning att vi
får hålla ett öga på kostnaderna för denna
säkerhetsinspektion. Det är vidare
riktigt, som utskottets ärade ordförande
här har sagt, att i huvudfrågan, nämligen
huruvida säkerhetsinspektionen
skall införas eller inte, har vi inte några
delade meningar. Jag anser, som jag
framhöll i mitt första anförande, att denna
säkerhetsinspektion bör införas, men
jag vill samtidigt ha sagt att vi nog inte
skall överskatta värdet av den ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Det är möjligt att vi
får göra den erfarenheten att det inte
kommer att betyda så mycket för trafik -

olyckorna som vi tror just nu. Jag vill
ifrågasätta om det är riktigt att i ett sammanhang
som detta hämta erfarenheterna
från andra länder. Man kör nog bil
i många fall helt annorlunda i en del av
Europas övriga länder än man kör här i
vårt land.

Jag tycker nog att det var en rätt hårdhänt
kritik som utskottets ordförande
här riktade mot bilinspektionen. Jag har
inte iakttagit någon kritik mot denna
statliga institution. Det måste jag erkänna.
Den kritiken är fullständigt oberättigad.
Har det kanske framhållits att det
varit långa väntetider och att bilinspektionen
ur den synpunkten inte fungerat
som den borde, får vi väl ta med i beräkningen
vilka resurser som bilinspektionen
har haft till sitt förfogande som
i många fall varit mycket begränsade.
Hade bilinspektionen fått de reseurser
som det nu är meningen att detta halvstatliga
bolag skall få tror jag för min
del att denna inspektion skulle ha kunnat
sköta denna besiktning fullt lika bra
som detta bolag och troligen ännu bättre.
Nog måste man väl ändå säga att statliga
organ sköter många uppgifter i vårt samhälle
vilka är både större och svårare
att sköta än denna inspektion av mer eller
mindre gamla och sönderrostade bilar.
En bil kan väl också repareras, och
reparationen kan bli mer eller mindre
tillfredsställande. Att inspektera ett fordon
och göra en undersökning av huruvida
fordonet överensstämmer med vad
som är stadgat enligt lag och författning
är dock, tycker jag, en helt annan sak,
en uppgift — det vill jag allt fortfarande
hålla på — som borde ligga hos ett helt
statligt organ.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
förevarande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 83, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående säkerhetsinspektion
av motorfordon m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, såvitt nämnda proposition
och motioner hänvisats till
statsutskottet.

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Nr 20

115

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att tredje lagutskottets utlåtande
nr 23, bevillningsutskottets betänkande
nr 34 och statutskottets utlåtande nr
92 skulle i nu angiven ordning uppföras
främst bland två gånger bordlagda ären -

den på föredragningslistan för kammarens
nästa sammanträde.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 21.08.

In fidem
K.-G. Lindelöw