Nr 20 ANDRÅ KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:20)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 20 ANDRÅ KAMMAREN 1970

23—24 april

Debatter m. m.

Torsdagen den 23 april

Sid.

Svar på frågor av:

herr Nilsson i Tvärålund (ep) ang. redovisning av projekt för ökad

sysselsättning i Yindelälvsdalen............................. 3

fru Marklund (vpk) ang. ändring av bestämmelserna om prisnedsatta
läkemedel........................................... 6

herr Nilsson i Agnäs (m) ang. prästs skyldighet att förrätta vigsel 7

herr Enarsson (m) ang. utbyggnad av Trollhätte kanal........... 8

herr Nygren (s) ang. omorganisation inom statens järnvägar...... 9

herr Wennerfors (m) ang. åtgärder för att förhindra fartygskolli sioner.

................................................... 10

herr Romanus (fp) ang. telefonkatalogens Stockholmsdel........ 11

herr Hedin (m) ang. åtgärder mot vissa inslag i riksutställningar. . 14

fru Marklund (vpk) ang. sänkning av svavelhalten i eldningsolja 17
Svar på interpellation av herr Werner (m) ang. tillhandahållandet av

djur för försöksverksamhet................................... 18

Interpellation av fru Eriksson i Stockholm (s) ang. möjlighet för vissa
personer att slippa böters förvandling till fängelse............... 23

Fredagen den 24 april

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.......................... 26

Anslag till företagareföreningarna m. m........................... 55

Åtgärder för att minska frekvensen av hjärtinfarkt................ 73

Interpellationer av:

fru Mogård (m) ang. akademikers möjligheter att göra s. k. studentkarriär
inom statliga verk.................................. 75

1 —Andra kammarens protokoll 1970. Nr 20

Nr 20

Innehåll

Sid.

herr Werner (m) ang. tillsynen över djurens vård och behandling 76
Meddelande om enkla frågor av:

fru Mogård (m) ang. åtgärder mot missvisande utnyttjande av

statliga institutioners namn i privata företags reklam.......... 79

herr Polstam (ep) ang. tillverkningen och försäljningen av explosiva
varor.................................................... 79

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 24 april

Statsutskottets utlåtande nr 54, ang. anslag för arbetsmarknadsända mål

m. m.................................................. 26

— nr 55, ang. anslag till företagareföreningarna m. m.............. 55

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 27, om stöd till de fria och

frivilliga organisationernas informationsverksamhet, om stöd till
ungdomsorganisationernas tidskrifter och internationella kontaktverksamhet
samt om statsbidrag till handikapporganisationer för
utgivande av tidningar och tidskrifter........................ 73

— nr 28, om åtgärder för att minska frekvensen av hjärtinfarkt.... 73

Torsdagen den 23 april 1970

Nr 20

Torsdagen den 23 april

Kl. 15.30

§1

Justerades protokollen för den 15 innevarande
april.

§2

Svar på fråga ang. redovisning av projekt
för ökad sysselsättning i Vindelälvsdalen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
har frågat statsministern om han
— mot bakgrund av riksdagens uttalande
år 1967 om att Vindelälvens bevarande
är att betrakta som en riksangelägenhet
och om att önskvärda och bestående
lokaliseringsinsatser bör vidtagas
— inför riksdagen vill redovisa om
det nu finns konkreta projekt för ökad
sysselsättning i Yindelälvsdalen och om
möjligt också redovisa vilka projekten
är. Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

Regeringen ser det som en mycket angelägen
uppgift att det skapas ökade
arbetstillfällen i Vindelälvsdalen liksom
i angränsande områden. Utredningen
om turistanläggningar och friluftsområden
samt vattenfallsstyrelsen har fått
i uppdrag att inom sina respektive verksamhetsområden
utarbeta program för
åtgärder. Inom arbetsmarknadsverket
inventeras och planeras tillgängliga
projekt lämpliga som beredskapsarbeten.

Vad gäller utbyggnad av industrin
bör det särskilt uppmärksammas att
Vindelälvsdalen tillhör det inre stödområde
som riksdagen har fått förslag

om. Uet sysselsättningsstöd som föreslagits
inom detta område är så avvägt
att det vänsentligt bör underlätta de lokaliseringspolitiska
strävandena.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min enkla fråga,
som jag framställde till statsministern
för tre veckor sedan. Jag hoppas
att det inte uppfattas som oförsynt att
jag påminner om dröjsmålet.

När svaret dröjde har jag hoppats
på att frågan skulle kunna användas av
regeringen för ett litet utspel, men jag
fick något av en kalldusch när jag mottog
svaret för några minuter sedan. Det
innehåller ju inte mer än en hänvisning
till turistanläggningar, friluftsområden
och beredskapsarbeten. Det överensstämmer
på intet sätt med det uttalande
som riksdagen gjorde när frågan behandlades
1967. Då uttalade riksdagen
att, om älven inte byggdes ut, så var det
att anse som en riksangelägenhet och
därför skulle staten tillföra området
stadigvarande lokaliseringsobjekt som
kompensation. Svaret innehåller inte
någonting i den vägen. Utskottsutlåtandet,
som låg till grund för beslutet, var
enigt med sex blanka reservationer.

Vindelälvens utbyggnad är en riksfråga.
Jag upplever det så att hela
svenska folket står bakom kravet att regeringen
skall göra någonting i detta
avseende. Aftonbladet skriver just i dag
om samma sak. Statsrådet fick så sent
som i går en skrivelse från länsstyrelsen
i Västerbotten, i vilken man säger
att det är risk för att samhällsorganisationen
skall brytas ned i inlandet, om

4 Nr 20 Torsdagen den 23 april 1970

Svar på fråga ang. redovisning av projekt för ökad sysselsättning i Vindelälvsdalen

inte omedelbara åtgärder vidtages. Detta
gäller inte minst Vindelälvsdalen.

Vindelälvsdalens befolkning upplever
det som en förpliktelse att regeringen
verkligen lägger fram förslag i enlighet
med 1967 års riksdagsbeslut. Att Vindelälvsdalen
har mist flera hundra sysselsättningstillfällen
är odiskutabelt. En
betydande resignation har spritt sig i
området sedan beslutet om Vindelälven
fattades av Kungl. Maj :t. Nu behövs det
verkligen ges ett besked om verkställande
av riksdagens beslut från 1967 om
stadigvarande sysselsättningsåtgärder
inom området som en ersättning.

Det svar som jag nu fått är verkligen
en ledsam läsning. Vi vet att det finns
objekt och att åtskilligt kan göras. En
del av dem kan inte offentliggöras nu,
andra är presenterade.

Jag vill dessutom erinra om att ett
statligt industricentrum enligt lokaiiseringsutredningens
förslag kunde ordnas
och att vägen efter Vindelälvsdalen kunde
rustas upp. AB Statsföretag kunde
engageras i frågan. Intet av detta har
statsrådet sagt ett enda ord om.

Jag vill till sist, eftersom min tid nu
är slut, ställa frågan om verkligen inte
någonting annat planeras i regeringen
än det som redovisas i svaret.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! En förutsättning för att
frågestunderna här i riksdagen skall få
någon mening är att man håller sig till
ämnen där det är möjligt att ge korta
svar. Jag har vinnlagt mig om att göra
en koncentrerad uppräkning av vad regeringen
har vidtagit. Uppräkningen
kan med den angivna utgångspunkten
inte utrymmesmässigt bli så omfattande,
men jag har betonat att regeringen
ser det som en mycket angelägen uppgift
att de ifrågavarande projekten kommer
till stånd. Det borde herr Nilsson
i Tvärålund ha noterat.

Både herr Nilsson och jag vet ju att
det finns en förteckning över tänkbara

objekt som kan sättas i gång. Vi vet att
arbetsmarknadsstyrelsen överväger saken
och att Vattenfall har fått i uppgift
att inom sitt område undersöka vad
man kan bidra med. Men herr Nilsson
tycks föreställa sig att regeringen borde
ha gjort något slags utspel under de få
veckor som gått sedan beslutet om Vindelälven
fattades.

Jag kan inte se annat än att herr
Nilssons fråga framställts mera i demonstrativt
syfte och inte har så mycket
med själva saken att skaffa. Herr
Nilsson måste vara väl medveten om
att dessa ansträngningar görs. Herr
Nilsson borde också vara väl medveten
om att det glädjande nog finns företag
som har kommit in med ansökningar
om att få lov att bygga ut sin verksamhet
bl. a. i Vindelälvsdalen. Jag hade
exempelvis tillfälle att under en resa i
Västerbotten och Norrbotten för någon
tid sedan uppe i Arjeplog möta två sådana
projekt. Det ena projektet var förverkligat
sedan någon månad tillbaka,
och folk hade fått viss sysselsättning,
men man presenterade också ett nytt
projekt för mig som skulle kunna skaffa
sysselsättning för 30—40 personer. Och
det finns fler sådana ärenden aktualiserade.
Därför kan också hänvisningen
till de nya förutsättningarna för lokaliseringspolitiken
vara värda att göra
i detta sammanhang, ty där ligger onekligen
en möjlighet att snabbare få intresse
för att bygga ut verksamheten i
inlandet, som ju största delarna av Vindelälvsområdet
kan anses tillhöra.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag hävdar att jag i mitt
tidigare inlägg höll mig helt och hållet
inom ramen för den fråga jag ställt.

Jag har ju trott att statsrådet och regeringen
skulle ha använt tiden före
beslutet om Vindelälven till vissa förberedelser
för sysselsättningsåtgärder i
området, men det har man alltså inte
gjort. Jag är verkligen inte ute i något
speciellt centerpartistiskt syfte -—■ det

Torsdagen den 23 april 1970 Nr 20

Svar på fråga ang. redovisning av projekt

tror jag alla uppvaktningar hos statsrådet
bl. a. från fackliga centralorganisationen
i länet och andra plus en ström
av skrivelser kan ge belägg för.

Jag hade väntat att statsrådet kunde
ha sagt i svaret att arbetsobjekt förbereds
av exempelvis AB Statsföretag eller
i samråd med Industriförbundet och
inte bara pekat på vattenfallsstyrelsen,
som egentligen har fått regeringens
uppdrag att flytta Vin delälven till Kalixområdet,
något som inte hjälper befolkningen
i Vindelälvsdalen. Vad riksdagen
bär uttalat är att speciella åtgärder
bör vidtagas just för Vindelälvsdalens
befolkning om älven inte byggs ut.
Det är ingenting speciellt inom lokaliseringspolitiken
som skall ersätta de
förluster som åsamkas Vindelälvsdalens
befolkning. Statsrådet har inte i sin lokaliseringsproposition
tagit chansen att
ge Vindelälvsdalen eller någon ort i
dess omedelbara närhet möjlighet att få
ett industricentrum, såsom lokaiiseringsutredaren
föreslog.

Jag måste tyvärr säga, herr talman,
att jag är uppriktigt ledsen över beslutet
och inte mindre över svaret i
dag. Jag tror att denna känsla delas
av den övervägande delen av befolkningen
i området.

Eftersom jag har fått vänta tre veckor
på svaret — detta skall ju ges
veckan efter det att den enkla frågan
har lämnats in — föreställde jag mig
att man skulle ha någonting på gång i
kanslihuset och kunna ge ett besked.
Jag hade väl inte väntat mig något utspel,
men jag hade hoppats på mer än
några ord om beredskapsarbeten, turistanläggningar
och friluftsområden
samt en hänvisning till den avlämnade
lokaliseringspropositionen. Det är ju
ingenting speciellt för just Vindelälvsdalen.

Jag vill också påpeka att friluftsområden
och turistanläggningar i första
hand är något som berör fjällområdet.
Vi har emellertid en mycket lång
sträcka, Vännäs—Vindeln—Lycksele,

för ökad sysselsättning i Vindelälvsdalen

som knappast kan antas ha en framtid
som turistområde. Där är det industriell
verksamhet som behövs. Jag hoppas att
regeringen på nytt tar del av beslutet
av år 1967 och därefter — den har tydligen
inte gjort det hittills — kommer
att uppleva riksdagens uttalande som
en förpliktelse att verkligen handla.
Riksdagen har uttalat sig för det och
stödet från opinionen är inte mindre i
dag.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Vore jag elak kanske
jag kunde säga att det är ganska sent
som herr Nilsson i Tvärålund har intresserat
sig för sysselsättningsaspekterna
på Vindelälven. Bortsett från detta
är det förhållandet att svaret har dröjt
tre veckor — jag var tyvärr bortrest
förra veckan; annars antar jag att jag
hade kunnat lämna svaret då — på
intet sätt något uttryck för att regeringen
skulle brista i intresse i detta
sammanhang.

Herr Nilsson gör sig skyldig till en
felaktig beskrivning. Utredningen har
nämligen aldrig utpekat speciella orter
som lämpliga industricentra. Den har
visserligen nämnt några prioriteringsorter
som den ansett att man skulle
satsa särskilt på, men industricentra
är en annan sak. Jag tror inte att man
kan påstå att lokaliseringspropositionen
på denna punkt innebär några försämringar;
tvärtom betyder den förbättringar
som kan bli till hjälp.

Det är nog också klokt om jag inte läser
upp den långa lista vi har fått från
länsstyrelsen -— herr Nilsson känner
också till den — och säger: »Den här
orten tar vi nu, den här tar vi också
o. s. v.» Vi får ändå låta myndigheterna
vara med och granska detta material
innan något ställningstagande kan ske.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! De myndigheter som
har nämnts i svaret är arbetsmarknads -

Nr 20

Torsdagen den 23 april 1970

Svar på fråga ang. ändring av bestämmelserna om prisnedsatta läkemedel

styrelsen, i fråga om beredskapsarbeten,
och vattenfallsstyrelsen.

Nu vill jag, herr talman, bara ställa
en direkt fråga till inrikesministern:
Avser statsrådet att i regeringen ta upp
frågan om särskilda åtgärder för Vindelälvsdalen
utöver vad som anges i
svaret på min enkla fråga?

Härmed var överläggningen slutad.

§3

Svar på fråga ang. ändring av bestämmelserna
om prisnedsatta läkemedel

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Marklund har frågat
om jag vill medverka till att bestämmelserna
om prisnedsatta läkemedel
ändras så att prisnedsättningen för
läkemedel som på samma dag ordinerats
av flera läkare beräknas som om recepten
utskrivits av en läkare.

De nuvarande reglerna för prisnedsättning
på läkemedel har tillämpats
sedan den 1 januari 1908. Rabatten beräknas
på den sammanlagda kostnaden
av samtidigt förskrivna läkemedel som
inköps vid ett expeditionstillfälle. Rabatten
utgör 50 procent över ett karensbelopp
på 5 kr. Den del av kostnaden
som överstiger 25 kr. rabatteras
dock helt. Reglerna innebär att ingen
behöver betala mer än 15 kr. vid ett
inköp av medicin på recept som utfärdats
samtidigt.

Syftet med rabattreglerna är främst
att ge skydd åt dem som tvingas till
dyrbara inköp av medicin. Läkemedelsrabatten
bör dock inte konstrueras så
att den underlättar en överförbrukning
av läkemedel. Det skulle lätt kunna bli
följden om rabatten beräknades på recept
som utskrivits av flera läkare samma
dag. Med hänsyn härtill är jag inte
beredd att överväga någon ändring av

bestämmelserna i den riktning som
fru Marklund antytt.

Vidare anförde:

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Enligt den ordning som
gäller och som statsrådet redogör för i
sitt svar, vilket jag ber att få tacka
för, kan alltså eu läkare skriva ut recept
på flera slag av läkemedel till samme
patient, och denne behöver då bara
betala 15 kr. av kostnaderna. Det finns
emellertid personer, äldre människor
och kanske i första hand långtidssjuka,
som kan ha anledning att söka flera
läkare och även vara i behov av läkemedel
som skrivs ut av dessa läkare.

De farhågor för överförbrukning som
statsrådet antyder i sitt svar tycker
jag inte är särskilt välgrundade. Det
kan naturligtvis bero på att min tilltro
till läkarnas ansvarskänsla och objektivitet
är större än statsrådets; jag tror
nämligen inte att läkare skriver ut läkemedel
till en patient om denne inte
är i behov av sådana. Eftersom äldre
människor ofta dras med flera olika
krämpor kan de råka i den situationen
att de måste betala två eller tre gånger
maximibeloppet för de läkemedel som
de behöver.

En läkare kan ju dessutom skriva ut
flera recept på olika läkemedel — finns
inte risken för överförbrukning också
i det fallet?

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Av både praktiska och
administrativa skäl är det nödvändigt
att knyta försäkringsgarantin till de
recept som vid ett tillfälle utfärdas av
en läkare. Man kan inte heller, det vill
jag betona, bortse från att det i vissa
fall skulle kunna uppstå risker för
missbruk om man. som fru Marklund
menar, beräknade rabatten på recept
som skrivits ut av flera läkare samma
dag. En sådan regel skulle också kunna

Torsdagen den 23 april 1970 Nr 20

Svar på fråga ang. prästs skyldighet att förrätta vigsel

slå mycket ojämnt, eftersom den skulle
gynna dem som har lyckats få tid hos
flera läkare samma dag.

Jag vill slutligen fästa uppmärksamheten
på att vi har helt kostnadsfria
läkemedel för patienter som har vissä
speciella sjukdomar; i sådana fall behöver
vederbörande över huvud taget
inte lägga ut några pengar.

Härmed var överläggningen slutad.

§4

Svar på fråga ang. prästs skyldighet att
förrätta vigsel

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs
har frågat mig när jag avser att lägga
fram förslag till ändrad lagstiftning om
prästs skyldighet att förrätta vigsel.

Spörsmålet om prästs vigselskyldighet
hänger samman med två större problemkomplex,
som för närvarande är
under utredning. Jag syftar på förhållandet
mellan staten och kyrkan samt
på formen för äktenskaps ingående.
Denna senare fråga ingår i den allmänna
översyn av den familjerättsliga
lagstiftningen som verkställs av 1969
års familjelagssakkunniga. Om man
stannar för den lösning som antyds i
direktiven, nämligen att registrering
hos folkbokföringsmyndigheten skall
vara det konstitutiva momentet för äktenskapets
tillkomst, skapas förutsättningar
för att ta ökad hänsyn till de betänkligheter
mot vigselskyldigheten som
har framförts från vissa håll.

Frågan om ändring av nuvarande regler
angående prästs vigselskyldighet
bör enligt min mening inte brytas ut
ur sitt större sammanhang. Någon reform
är därför inte aktuell för närvarande.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Redan regeringsformen
garanterar i den berömda § 16 medborgarnas
samvetsfrihet. Det heter där

följande: »Konungen bör----ingens

samvete tvinga eller tvinga låta----

så vitt han därigenom icke störer samhällets
lugn eller allmän förargelse
åstadkommer.»

Det finns i vårt land en kategori
som går under namnet samvetsömma.
Deras samvete förbjuder dem att göra
värnplikt, och vi respekterar detta, såsom
jag tycker med all rätt. Det sägs
att en del av dem inte får samvetsbetänkligheter
fastän de kastar sten mot
ambassaders fönsterrutor. De får överallt
i Stockholm klistra upp gula affischer
om värnpliktvägrarveckan i maj. Det
lär nämligen ibland vara just sådana
personer som gör detta.

Det finns dock en grupp medborgare,
vilkas samvete inte respekteras på
samma sätt. Under en veckas beredskapstjänst
som värnpliktig på 1950-talet träffade jag'' i Bergslagsskogarna en
präst, som jag fick mycket stor respekt
för i lians egenskap av kyrkans tjänare.
Han var mycket bibeltrogen och vann
min högaktning på allt sätt, men det
visade sig att han var lagbrytare. Jag
kom redan då att börja fundera över
den fråga jag nu tagit upp. Prästen
hade nämligen vägrat att viga frånskilda.
Sedan dess har han än en gång
ställts inför domstol. Vi vet också alla
att en mängd präster har kommit i konflikt
med lagen.

Jag tycker att detta är ett otillfredsställande
förhållande. Det skrämmer
bort unga män från prästkallet och försätter
allvarliga och ärliga präster i
en svår konflikt. Sådana präster får
ofta schavottera i pressen. Vi har länge
väntat på en ändring i detta avseende,
vilken skulle vara välkommen.

Det svar som statsrådet Geijer nu
lämnat är emellertid mycket nedslående.
På sätt och vis är det väl ett tecken
på likgiltighet att statsrådet för när -

Nr 20

Torsdagen den 23 april 1970

Svar på fråga ang. utbyggnad av Trollhätte kanal

varande inte kan tänka sig en ändring
utan sätter in frågan i ett större sammanhang.
Den nämnda utredningen kan
väl inte särskilt snabbt bli färdig med
sitt arbete. Vore det inte möjligt att
införa några interimsbestämmelser i föreskrifterna
för tillämpningen av lagen
under mellantiden?

Det har uttalats för 10—15 år sedan
både från kyrkomötet och från vissa
biskopar att det skulle vara orimligt att
en präst skulle bli åtalad för vägran
att viga frånskilda. Nu har det ändå
hänt. Lagen är alltså sådan att den
måste tolkas på detta sätt.

Jag vill trots allt tacka justitieministern
för svaret på min fråga. Jag bär
tidigare två gånger interpellerat i samma
ärende utan att få svar. Det var
därför angenämt att åtminstone få de
besked som nu lämnats. Jag vill dock
vädja till justitieministern att överväga
om det ändå inte på något sätt vore
möjligt att förhindra den råd av åtal
som kominer att drabba allvarliga, pliktmedvetna
och präktiga kyrkans tjänare
som samhällsmedborgare.

Härmed var överläggningen slutad.

§5

Svar på fråga ang. utbyggnad av
Trollhätte kanal

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Enarsson har frågat
mig när jag avser att tillsätta den
i kanaltrafikpropositionen aviserade utredningen
angående utbyggnad av Trollhätte
kanal och när arbetet med fördjupning
av kanalleden genom Karls
grav beräknas komma till utförande.

Kungl. Maj:t har nyligen uppdragit
åt statens vattenfallsverk att göra ifrågavarande
utredning. Uppdraget skall
utföras skyndsamt. 1 avvaktan på re -

sultatet härav kan jag för dagen inte
svara på när beslut angående arbetena
vid Karls grav kan komma att fattas.

Vidare anförde

Herr ENARSSON (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min fråga. Tyvärr måste jag konstatera
att det var föga upplysande för mig
och för de många som intresserar sig
för denna viktiga sak.

Kanaltrafikutredningen, som tillsattes
1961, skulle verkställa en trafikekonomisk
utredning om godstransporter
mellan Väner- och Vätterområdena samt
Västerhavet. Denna utredning avlämnade
sitt betänkande i mäj 1967. Proposition
med anledning härav framlades
i juni 1969. Dåvarande departementschefen
uttalade beträffande utbyggnaden
av Trollhätte kanal att vissa ytterligare
utredningar innefattande trafiklönsamhetskalkyler
skulle göras, och det
poängterades att detta arbete skulle utföras
skyndsamt.

Vi har nu kommit ett gott stycke in
på detta år, och många inom det aktuella
området har frågat sig hur det blir
med den aviserade utredningen och med
utbyggnaden av kanalen. Under riksdagsdebatten
i december föregående år
poängterade flera talare nödvändigheten
av att arbetet härmed skulle bedrivas
skyndsamt.

Beträffande fördjupningen i den del
av leden kom kallas Karls grav sades
det i riksdagsdebatten, att om utredningsuppdraget
lämnades omedelbart
skulle arbetet kunna utföras under den
vinter som nu har gått utan att någonting
har gjorts.

Industriexpansionen i hela Vänerbäckenet
har varit betydande under de
senaste åren, och flera omfattande projekt
är igångsatta, men det råder oro i
området, och man frågar sig om det
förhållandet att kanalen är alldeles för
grund skall komma att leda till att ex -

Torsdagen den 23 april 1970

Nr 20

Svar på fråga ang. omorganisation inom statens järnvägar

pansionen avstannar och att projekt
som planerats inte kommer till utförande.
Det var detta som utgjorde bakgrunden
till min fråga.

Det verkliga nålsögat är just leden
genom Karls grav, där segeldjupet är
helt otillräckligt för nuvarande tonnagestorlek.
Frågan om att fördjupa
leden var uppe redan på 1950-talet,
och då gjordes det ett flertal uppvaktningar
i ärendet. År 1959 erhölls vattendomstolens
tillstånd — som nu har förnyats
— att utföra arbetet, och det
fanns även medel anslagna, men då lädes
arbetena på is för att en utredning
skulle göras. Nu har frågan utretts så
mycket att jag tycker det är på tiden
att kanalarbetena kommer till utförande,
i första hand då i det nålsöga jag
har nämnt, alltså genom Karls grav. Det
är min förhoppning, herr statsråd, att
det arbetet verkligen igångsättes med
största skyndsamhet. Det är många människor
som förväntar sig det.

Härmed var överläggningen slutad.

§6

Svar på fråga ang. omorganisation inom
statens järnvägar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Nygren har frågat
mig om jag anser att den av statens
järnvägars generaldirektör nu offentliggjorda
omorganisationsplan inom SJ —
centralt, regionalt och lokalt — överensstämmer
med samhällets krav på eu
god trafikservice, regeringens strävan
att motverka koncentration till vissa
orter av statlig företagsamhet samt den
berörda SJ-personalens krav på anställningstrygghet.

Mot bakgrund av utvecklingen inom
SJ och strukturförändringarna i nä -

ringslivet och samhället som helhet har
SJ funnit det motiverat att se över den
nuvarande centrala och regionala organisationen.
Efter slutförandet av detta
arbete — som SJ bedriver i nära kontakt
med representanter för personalorganisationerna
— kommer SJ att lägga
fram sina förslag för Kungl. Maj:t.
Vid prövningen härav kommer självfallet
bl. a. trafik- och lokaliseringspolitiska
synpunkter att beaktas och vägas
mot mera direkta järnvägsintressen. Det
finns därför inte anledning att nu gå
närmare in på hur regeringen kommer
att bedöma dessa frågor.

Vidare anförde

Herr NYGREN (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret.

Min fråga föranleddes närmast av
den bestämda uppfattning jag fick av
SJ-chefens förslag till ny organisation
för SJ, nämligen att organisationen i
långa stycken stod i direkt strid mot regeringens
lokaliseringspolitiska strävanden.
De indragningar av driftsenheter
som SJ-chefen föreslår skulle komma
att drabba många sysselsättningssvaga
områden, och den försämring av SJ :s
trafikservice som omorganisationen
otvivelaktigt kommer att leda till skulle
också få klart negativ verkan i stora
delar av norra stödområdet, dit regeringen
nu energiskt försöker locka industri
och annan sysselsättningsskapande
verksamhet.

Däremot innebär SJ-chefens förslag
inte någon preciserad plan för utlokalisering
från Stockholm av SJ-verksamhet,
vilket kommunikationsdepartementet
hemställde om i skrivelse till SJ
så sent som i september månad i fjol.
Jag frågar mig: År det SJ:s svar på en
regeringsvädjan?

För mitt hemlän Västerbotten skulle
den föreslagna indragningen av SJ-enheten
i Umeå få svåra följder. Förutom
att 87 arbetstillfällen skulle gå förlora -

Nr 20

Torsdagen den 23 april 1970

Svar på fråga ang. åtgärder för att förhindra fartygskollisioner

de i ett område, där vi slåss till det
yttersta för att få minsta lilla tillskott
av sysselsättning åt arbetslösa människor,
skulle SJ :s betydelsefulla transportservice
också gå förlorad. Stora delar
av vårt läns lokaliseringsområde
skulle få 50 mil eller längre till SJ :s
marknadsförings- och transportservicecentrum.
Dessutom skulle indragningen
säkert ganska snart få svåra återverkningar
på SJ-verksamheten, bl. a. i Vännäs,
med ty åtföljande personalförflyttningar.

Detta är orsaken till den oro över SJchefens
förslag som jag velat markera
med min fråga. Rationaliseringar inom
statliga verk kan vara nödvändiga, men
jag anser att de inte får stå i strid mot
samhällssatsningar på andra områden,
och de bör vara bevisligt ekonomiskt
försvarbara.

Till sist vill jag också påminna statsrådet
om att den personal i Umeå, som
nu hotas av arbetsplatsindragning, så
sent som för fem, sex år sedan var föremål
för en tvångsförflyttning i en då
genomförd SJ-omstöpning. De människorna
har nättopp hunnit rota sig i
Umeå, men de har skaffat sig egna hem,
och deras anhöriga har fått jobb, barnen
har fått skolchanser o. s. v. Nu får
de via TV besked om att en ny omflyttning
stundar. Det anser jag motivera
min andra undran, om personaltryggheten
för denna grupp SJ-anställda.

Härmed var överläggningen slutad.

§7

Svar på fråga ang. åtgärder för att förhindra
fartygskollisioner

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Wennerfors har
frågat mig när och hur jag med anled -

ning av den senaste oljetankerolyckan
tänker vidta snabba och resoluta åtgärder
för att förbättra sjösäkerheten.

Proposition angående riktlinjer för
bl. a. lotsningsverksamheten har förelagts
riksdagen. I denna proposition redovisas
åtgärder som syftar till att förbättra
sjösäkerheten bl. a. med avseende
på tankfartyg.

I övrigt förutsätter jag att sjöfartsverket
vidtar de åtgärder som kan finnas
motiverade med anledning av haveriutredningen
kring den åberopade
oljetankerolyckan i Stockholms skärgård
eller som av andra skäl är erforderliga
från säkerhetssynpunkt.

Vidare anförde

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet för svaret.

När som helst drabbas Stockholms
skärgård av en oljekatastrof — det var
ett uttalande som Lotsförbundets ordförande
gjorde för 17 månader sedan i
en intervju i Aftonbladet. Detta uttalande
väckte kritik på visst håll. Tyvärr
inträffade katastrofen för någon tid sedan
i Stockholms skärgård i närheten
av Vaxholm. Det var 70 000 liter tjockolja
som läckte ut vid en fartygskollision,
och vi vet ännu inte vilka konsekvenser
det skall bli av detta.

Det var för några veckor sedan som
jag ställde frågan i anslutning till att
kollisionen inträffat. Under tiden har
regeringen framlagt ett förslag beträffande
lotsorganisationen m. m. Jag övervägde
att dra tillbaka frågan, då jag
fann så mycket positivt i departementschefens
uttalande i propositionen. Men
en del saknade jag som gällde just sjösäkerheten,
och därför tänkte jag att
frågestunden kunde utgöra ett tillfälle
för kommunikationsministern att lämna
kompletterande informationer om
eventuellt fortsatt arbete när det gäller
just sjösäkerheten.

I viss mån har jag också fått ytter -

Torsdagen den 23 april 1970 Nr 20 11

Svar på fråga ang. telefonkatalogens Stockholmsdel

ligare informationer i svaret, vilket jag
sätter värde på. Det får vi väga in i vårt
arbete att nu framlägga kompletterande
förslag i form av motioner. Jag tänker
särskilt på anmälningsplikt för fartyg
som ger sig in i vissa farleder, jag tänker
på enkelriktning i en del farleder,
jag tänker på speciella bestämmelser
när det gäller gång under mörker och
jag tänker på skyldighet att ha radio.
Men detta får vi väl, herr talman, återkomma
till när propositionen skall behandlas.

Härmed var överläggningen slutad.

§8

Svar på fråga ang. telefonkatalogens
Stockholmsdel

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Romanus har frågat
mig om jag vill medverka till att
telefonkatalogens Stockholmsdel dels
utkommer snabbare efter det att uppgifterna
lämnats, dels förses med postnummer
för varje abonnent och dels utformas
så att alla abonnenter i Stockholmsdelen
kommer i bokstavsordning oavsett
riktnummer.

Beträffande tiden för utgivningen vill
jag nämna att telefonkatalogens Stockholmsdel
omfattar över 3 600 sidor och
innehåller uppgifter om ca 700 000
abonnenter. Katalogupplagan är ungefär
1 miljon exemplar. Varje år ändras
uppgifterna för ca 40 procent av abonnenterna.
Många ändringar är omfattande
och därför tidsödande att behandla.
Detta förklarar den tid som erfordras
för att framställa en ny katalog.
Televerket undersöker för närvarande
möjligheterna att förkorta tiden
genom att övergå till datastyrd fotosättning
av katalogen. Om denna me -

tod genomförs kommer framställningstiden
att kunna förkortas väsentligt.

Beträffande frågan om lämpligheten
att förse telefonkatalogen med postnummer
för varje abonnent vill jag framhålla
följande. Att införa postnummer
för varje abonnent skulle medföra betydande
kostnader. Hela katalogen
måste då sättas om, vilket enbart för
Stockholmsdelen skulle innebära en engångskostnad
på ca 2 miljoner kronor.
Dessutom skulle uppstå årliga merkostnader
av samma storleksordning enbart
för Stockholmsdelen.

Postnummer i kataloguppgifterna för
de enskilda abonnenterna skulle medföra
en hel del nackdelar genom att katalogernas
omfång då skulle öka så att
katalogerna bleve otympligare att hantera.
Dessutom skulle genom katalogernas
tillväxt uppdelningen på flera band
påskyndas samt framställningstiden ytterligare
förlängas. Vidare skulle risken
för förväxlingar mellan telefonnummer
och postnummer öka, om uppgift beträffande
postnummer infördes för varje
abonnent. När postnumren infördes
av postverket våren 1968, överenskoms
därför mellan postverket och televerket
att förteckningar över i varje katalogdel
ingående postnummer skulle införas
i början av telefonkatalogen.

En ordning som innebure att alla
abonnenter i Stockholmskatalogen komme
i bokstavsordning oavsett riktnummer
skulle medföra, att man ginge
ifrån den för hela landet nu gällande
principen att varje automatiserat riktnummerområde
bildar en egen avdelning
i telefonkatalogen. Fördelarna med
det nuvarande systemet är bl. a. att dyrbart
utrymme sparas genom att riktnummer
inte behöver upprepas för varje
abonnent och att de stora grupperna
abonnenter med mera vanligt förekommande
namn geografiskt uppdelas på
ett sätt som gör det lättare att finna
dem i katalogen.

För att ytterligare underlätta sökandet
är i början av varje katalogdel en

Nr 20

Torsdagen den 23 april 1970

Svar på fråga ang. telefonkatalogens Stockholmsdel

karta införd med de olika riktnummerområdenas
gränser angivna samt en
adressförteckning, av vilken — då abonnentens
bostadsort eller postadress är
känd — telefonadressen lätt kan utläsas.

Vidare anförde:

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! I det samhälle där jag
bor har vi fortfarande inte fått 1970
års telefonkatalog; i varje fall hade vi
det inte när jag åkte hemifrån i morse.
Vi använder 1969 års telefonkatalog
med uppgifter som lämnades i september
1968 och alltså är över ett och ett
halvt år gamla. Detta är naturligtvis
inte tillfredsställande. Även om jag förstår
att det är mycket arbete med
Stockholmsdelen av telefonkatalogen,
föreställer jag mig att med en bättre
organisation och ett vidgat utnyttjande
av tillfällig personal borde det gå att få
en förbättring.

Jag ber att få tacka kommunikationsministern
för svaret. Jag tolkar det som
positivt när det gäller första frågan
och väntar mig alltså en förbättring,
d. v. s. snabbare utgivning. När det gäller
de andra två punkterna är svaret
tyvärr inte lika positivt.

Postverket önskar att enskilda, företag,
organisationer och andra skall införa
postnummer i sina register av olika
slag. Men televerket, som är ett statligt
verk, vill inte göra det. Det är annars
den åtgärd som mer än någon
annan skulle underlätta för allmänheten
att tillämpa postnummersystemet.
När man påstår att allmänheten inte
skulle kunna skilja på postnummer och
telefonnummer tror jag att man underskattar
både allmänheten och dem som
utformar telefonkatalogen.

Tidigare frågeställare i detta ärende
har påpekat att systemet med postnummer
ju skall innebära en rationalisering
för postverket och göra dess arbete effektivare.
Då gör väl postverket vissa

besparingar. Skulle inte de kunna användas
bl. a. för att göra det lättare för
allmänheten att hantera systemet?

Och hur går det om man inte gör det
tillräckligt lätt att få tag i postnumren,
så att en del därför inte använder
dem? Blir det inte då kostnader för
postverket? Vad gör man med de försändelser
som saknar postnummer?
Skall man vägra att befordra dem i
framtiden?

Som katalogen nu är uppställd kan
man få slå på flera olika ställen innan
man hittar en person. Om man skall
ringa till en person som i likhet med
kommunikationsministern och mig bor
i Rotebro, kan man få slå på inte mindre
än fyra olika ställen i telefonkatalogen
innan man hittar vederbörande.
Ännu värre är det naturligtvis om man
bara vet att en person bor i en förort
någonstans — då kan man få slå på
upp till tio olika ställen.

Tidigare stod abonnenterna i Södertälje
för sig, Stockholm för sig och övriga
områden tillsammans i ett avsnitt.
Den uppställningen har man nu gått
ifrån, vilket jag uppfattar som en försämring.
Gjordes det någon undersökning
om hur folk ville ha telefonkatalogen
innan denna ändring infördes?

Jag förstår att mitt förslag kan påverka
omfånget, men även här tycker
jag att uppgifterna är något vaga. Finns
det någon uppgift om vilken betydelse
den här uppdelningen har för omfånget? Att

man skulle gå ifrån en princip
som gäller för övriga delar av landet
tycker jag inte är så anmärkningsvärt
— Storstockholm inklusive förorterna
är ju ett sammanhängande område, och
därför kan det vara motiverat att ha
andra principer här än i övriga delar
av landet.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag vill svara mycket
kortfattat på de direkta frågor som herr

Torsdagen den 23 april 1970

Nr 20

Svar på fråga ang. telefonkatalogens Stockholmsdel

Romanus ställde.

I mitt svar nämnde jag att vid en
övergång till datastyrd fotosättning av
katalogen kommer framställningstiden
att kunna förkortas väsentligt. Jag kan
komplettera den upplysningen med att
det kan röra sig om en förkortning på
ett par månader. Katalogleverantören
kommer vidare att öka bindningskapaciteten,
vilket kommer att medföra en
viss uppsnabbning av utgivningen.

Yi kommer inte ifrån att det i övrigt
är en kostnadsfråga. Totalkostnaden för
utgivningen av alla Sveriges telefonkataloger
är 40 miljoner kronor för närvarande,
varav enbart på Stockholmsdelen
faller ca 15 miljoner kronor. Det
innebär alltså en exemplarkostnad av
15 kr. Med hänsyn till de stora kostnader
som det är fråga om är det väsentligt
från ekonomisk synpunkt alt
på allt sätt rationalisera utgivningen
och inte vidta fördyrande ändringar, om
inte mycket starka skäl talar för sådana.
Jag vill på nytt påpeka att t. ex.
en ändring på så sätt att postnummer
sätts ut för alla abonnenter enbart för
Stockholmsdelen skulle innebära en
merkostnad första året på ca 4 miljoner
kronor och därefter en merkostnad på
2 miljoner kronor per år.

Vad sedan gäller frågan om hur
abonnenterna skall vara uppställda i
katalogen vill jag konstatera att fram
till 1967 var de i vissa riktnummerområden
i Stockholmsdelen sammanförda
i en avdelning. Med hänsyn till de
olägenheter som enligt kundernas uppfattning
vidlådde ett sådant system
och som jag också har relaterat i mitt
svar övergick man 1967 till den nuvarande
ordningen med en avdelning
för varje riktnummerområde.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att man måste lägga ekonomiska synpunkter
på denna fråga. Det uppstår
emellertid kostnader inte bara för statsverket
utan också för alla dem som

skall tillämpa postnummersystemet —
de måste ofta ägna mycken tid åt att
leta reda på postnumren. Postverket
vill ju att andra som har register av
olika slag skall införa postnummer där;
då kan man fråga sig varför inte postnumren
införes i det viktigaste registret,
det som är mest använt. De vinster
som postverket gör genom förbättrade
möjligheter till sortering borde väl
komma allmänheten till godo på det sättet
att man får en bättre service.

Det är naturligtvis en viss hjälp att
postnummer finns angivna i början av
telefonkatalogen, men jag undrar hur
många människor som känner till detta.
Jag har gjort en egen och helt ovetenskaplig
»undersökning», och har hittills
inte funnit någon person som har känt
till att det finns postnummer i telefonkatalogen.
Det torde bero på att de inte
har läst telefonkatalogen så noga. Man
kunde möjligen inrätta sig efter detta
och genom en ruta eller liknande på
katalogens framsida göra människor
uppmärksamma på att det finns postnummer
i telefonkatalogen. Under nuvarande
förhållanden tror jag man lika
gärna skulle kunna ta bort de aktuella
sidorna ur telefonkatalogen.

Jag vill fråga statsrådet: Ni säger
att kunderna uppfattade det som en
olägenhet då avdelningen »övriga områden»
tidigare omfattade flera olika
riktnummer. Har man verkligen genomfört
någon undersökning bland konsumenterna
som visar att dessa vill ha
katalogen för Storstockholm, såsom nu
är fallet, uppdelat på elva delar? Man
riskerar alltså att få leta på elva olika
ställen, om man inte känner till vilken
adress en person har, och om man
känner till adressen kan man i varje
fall tvingas leta på fyra ställen. Om en
sådan undersökning har gjorts, vore det
intressant att få veta vad den säger om
konsumenternas uppfattning.

Jag noterar slutligen med tillfredsställelse
än en gång kommunikationsministerns
uttalande att en snabbare

Nr 20

Torsdagen den 23 april 1970

Svar på fråga ang. åtgärder mot vissa inslag i riksutställningar

utgivning kan komma till stånd om man
övergår till fotosättning. Jag vill verkligen
understryka att det i så fall är
många som hoppas att denna omläggning
blir av. Vore inte en sådan omläggning
ett lämpligt tillfälle att också
införa postnummer i telefonkatalogens
adressangivelser? Jag tror man får räkna
med växande krav på att postnumren
skall anges i telefonkatalogen.

Härmed var överläggningen slutad.

§9

Svar på fråga ang. åtgärder mot vissa
inslag i riksutställningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Hedin har frågat
mig vilka åtgärder jag ämnar vidtaga för
att förhindra att statsmedel används
för att vid riksutställningar som är öppna
för allmänhet, inklusive skolungdom,
inslag förevisas av obscena bilder och
texter samt mot enskilda personer kränkande
framställningar.

Riksutställningar är en av 1965 års
musei- och utställningssakkunniga bedriven
försöksverksamhet med syfte
bl. a. att pröva förutsättningarna för en
utvidgad användning av olika former
av utställningar i bildningsarbetet och
kulturlivet.

I denna av statsmedel betalda verksamhet
bör konstnärer och andra medverkande
kunna arbeta med samma frihet
från politisk styrning som gäller för
andra mer fast etablerade institutioner
för bildningsarbete och konstnärlig
framställning. Självfallet åvilar det dock
styrelser och chefer ansvar för att verksamheten
bedrivs enligt fastställda riktlinjer.

Genom tryckfrihetslagstiftningen och
annan lagstiftning bereds enskilda visst
skydd mot eventuella tillfälliga miss -

grepp i kulturinstitutionernas arbete.
Kritik genom pressen och andra opinionsformer
är i övrigt det bästa korrektivet
om en kulturinstitution i politiska
frågor eller smakfrågor intar alltför
ensidig eller extrem position.

Vidare anförde:

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka utbildningsministern
för svaret på min
fråga. Jag tycker att det är intressant
och i viss mån positivt.

Jag vet inte om herr statsrådet har
sett den utställning, 11 unga bildmakarc,
som närmast ligger bakom min fråga.
Jag har gjort ett besök hos Riksutställningars
lokaler och har fått en ganska
positiv inställning till den verksamhet
som där bedrivs genom olika utställningar.
Det finns emellertid vissa beklagliga
undantag. Det är möjligt att vi
kanske t. o. m. är överens om vilka dessa
undantag är. Statsrådet talade ju om
tillfälliga missgrepp i detta sammanhang.

Jag syftar hl. a. på Sköna stund, som
tidigare debatterats mycket flitigt i pressen
och även här i riksdagen. Utställningen
har framför allt kritiserats för
utrerad politisk vänsterpropaganda. Den
andra plumpen i protokollet utgör enligt
min uppfattning delar av utställningen
11 unga bildmakare. Även på
denna utställning förekommer vänsterpropaganda,
men denna lämnar jag nu
därhän. Det är inte den jag i detta sammanhang
vill ta upp.

Vad jag främst reagerar mot är det
ovanligt osympatiska och smaklösa
snusk, som förekommer t. ex. på en affisch
vilken föreställer en klumpigt målad
dam sittande på en toalett med ett
par neddragna solkiga kalsonger och
läsande en aftontidning. På väggarna
omkring henne är det fullt av pornografiska
teckningar och ord och uttryck
av de grövsta slag.

Jag har med mig den affischen här.

Torsdagen den 23 april 1970

Nr 20

Svar på fråga ang. åtgärder mot vissa inslag i riksutställningar

Jag var litet tveksam huruvida jag skulle
visa den; jag tyckte inte att det riktigt
passade att göra det här i kammaren,
även om riksdagsledamöterna kanske är
tillräckligt härdade, sedan nu t. o. m.
Riksdagens konstklubb har förfallit till
att visa ren pornografi. Jag skall emellertid
be att få överlämna affischen till
statsrådet för mera internt studium, om
statsrådet inte har sett den tidigare.

Ett annat inslag som man också har
all anledning att reagera mot i denna
utställning är en bild av en av våra
partiledare, som förevisas sedan han
skjutit en ASEA-arbetare och efteråt
trampar på honom. En annan teckning
föreställer Wallenberg i »lånta fjädrar»
och därefter helt naken.

Jag vill fråga om utbildningsministern
tycker att det är riktigt att med statsmedel
visa sådana personligt grovt kränkande
framställningar. Anser inte också
statsrådet som jag att det föreligger
uppenbar risk för att skolungdom, som
besöker dessa utställningar därför att
det ingår i den obligatoriska teckningsundervisningen,
kan ta själslig skada av
att se sådant och att de kan förledas och
påverkas i sin tankevärld?

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Jag tackar herr Hedin
för att han förser mig med kulturellt
material av detta slag. Jag har dock
själv varit på Riksutställningar och har
därför haft tillfälle att ta del av den
mycket omfattande verksamhet som där
bedrives.

Beträffande den senare delen av herr
Hedins inlägg vill jag hänvisa till vad
jag sade i svaret, nämligen att det allmänna
skydd man kan ge måste utgå
från de lagar som gäller, främst tryckfrihetslagstiftningen
men även viss annan
lagstiftning. Någon form av censur
från den politiska myndighetens eller
den ansvarige departementschefens sida
kan det däremot aldrig bli tal om —
för den händelse det var det som före -

svävade herr Hedin — vare sig på delta
område eller när det gäller några
andra av de många kulturaktiviteter
som staten stöder med omkring en
kvarts miljard kronor.

Att meningarna om dessa ting är delade
framgår också av att Riksdagens
konstklubb i förbifarten fick sig en
släng för att den visar pornografiska
alster. Det tyder på att vi inte ens i
denna kammare skulle kunna komina
överens om vad som är god konst och
vad som inte är det. Jag tycker att just
det exemplet visar att det är utomordentligt
klokt av våra politiker att inte
försöka utöva någon form av censur.
Vad vi i det fallet kan göra är att utse
de ansvariga styrelser som leder denna
verksamhet och se till att de följer de
allmänna riktlinjer och principer som
riksdagen har dragit upp. Jag tror, herr
Hedin, att det skulle vara utomordentligt
olyckligt om vi därutöver försökte
blanda oss i institutionernas verksamhet.

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Jag vill fråga vad statsrådet
menar med det som står i svaret.
»Självfallet åvilar det dock styrelser
och chefer ansvar för att verksamheten
bedrivs enligt fastställda riktlinjer.
» Det vore intressant att få höra det.
Jag har ännu inte fått något besked på
den punkten.

Jag har i detta fall inte åsyftat någon
censur, utan jag har frågat vilka åtgärder
statsrådet ämnar vidta för att förhindra
att sådana missgrepp som jag
pekat på göres i framtiden. Ett sådant
förebyggande skulle naturligtvis kunna
åstadkommas genom vissa fastställda
riktlinjer. De riktlinjerna har kanske
inte varit tillräckligt klara hittills.

Vi har helt nyligen fått en lagrådsremiss
— som utbildningsministern har
varit med om, förmodar jag — som
gäller ändring i lagstiftningen om yttrande-
och tryckfrihet. I det förslaget
säger justitieministern bl. a.: »Som jag

Nr 20

Torsdagen den 23 april 1970

Svar på fråga ang. åtgärder mot vissa inslag i riksutställningar

tidigare uttalat bör inte någon person
mot sin vilja tvingas att konfronteras
med sådana pornografiska framställningar
som enligt en mera utbredd opinion
kan uppfattas som sedlighetssårande
eller stötande för anständighetskänslan.
»

När det gäller påverkan på ungdomen
har kommittén föreslagit en utbyggnad
av 16 kap. 12 § brottsbalken
om förledande av ungdom. En del remissinstanser
har ansett att bestämmelsen
borde slopas helt och hållet. Men
justitieministern anser att tillräckliga
skäl inte föreligger för att ändra paragrafen.

.Tåg tycker att detta exempel är analogt
med utställningarna. Man visar detta
material för bl. a. skolungdomsklasser
som kommer till utställningarna —
skolungdomarna kan inte gärna hindras
från att se på allt som där finns, och
det blir sanktionerat på ett alldeles
speciellt sätt. Därför skulle jag vilja
fråga om statsrådet anser att man mot
bakgrund av det ställningstagande som
regeringen nu gjort i tryckfrihetsfrågan
ändå inte borde ge vissa anvisningar
till dem som svarar för Riksutställningar
för att undvika att sådana här
missgrepp görs i framtiden.

Det finns ingen anledning, tycker
jag, att på något sätt jämföra vad Riksdagens
konstklubb har gjort och vad
som har skett på riksutställningarna.
Det är helt olika publik man vänder
sig till. Och även om jag inte är kapabel
att bedöma vad för slags konst det
ena eller det andra är, så tycker jag att
det är mycket svårt att finna något
konstnärligt värde i den affisch jag
lämnade till statsrådet.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Att säga att vi vänder
oss till olika publik var väl ändå, herr
Hedin, att ge sig ut på ett sluttande
plan. Inte skall vi riksdagsmän utsätta
oss för värre faror eller hemskheter

än andra grupper i samhället — därvidlag
får vi nog försöka hålla oss till
samma principer.

Herr Hedin frågade vad som menas
med fastställda riktlinjer. Ja, det är de
eventuella beslut eller grundsatser som
kan ha lagts fast i riksdagsbeslutet, och
det är de eventuella tilläggsbestämmelser
som kan finnas i Kungl. Maj:ts beslut.
När det gäller detta konkreta område
rör det sig om en försöksverksamhet,
varigenom vi får tillfälle att på
grundval av några års erfarenheter besluta
om en mera definitiv utformning
av verksamheten.

Jag vill alltså inte nu binda mig för
hur verksamheten skall utformas. Jag
vill bara allmänt säga att riksutställningars
verksamhet och vår attityd till
den rimligen måste präglas av samma
öppenhet och samma möjligheter till
frihet i skapandet som när det gäller
teaterverksamhet och annan kulturell
verksamhet. Det har kanske inte överallt
trängt igenom, men den grundläggande
principen måste med all möjlig
skärpa slås fast.

Herr HEDIN (in):

Herr talman! Jag tycker det är stor
skillnad mellan vad som kan visas för
riksdagsmän och andra äldre personer
och vad som lämpligen kan visas för
skolungdom. Och det är i stor utsträckning
skolungdom — hela klasser — som
kommer och ser på Riksutställningars
visningar ute på landsbygden.

För att något ange min inställning till
konsten skulle jag i kammarens protokoll
vilja läsa in och ansluta mig till
vad förre chefen för Arbetarrörelsens
arkiv, fil. dr Tage Lindbom, nyligen
uttalat i Svenska Dagbladet i svaret på
en av tio frågor. Han säger:

»När konstnärerna förlorade förbindelsen
med sin andliga ursprungskälla,
som är skönheten som absolut översinnlig
verklighet, så började den sekularisering
som består i att exploatera de sinnliga
skönhetsvärdena: naturen, männi -

Torsdagen den 23 april 1970

Nr 20

Svar på fråga ang. sänkning av svavelhalten i eldningsolja

.skokroppen och människosjälen. När
allt detta snart nog är uttömt har man
som estetiskt retelsemedel endast ett till
buds: skönhetens motsats, fulheten. Och
när man tar fram det fula, det sjuka och
perversa och lyfter fram det som konst,
innebär detta att man har förhärligat
det. Invändningar besvaras med att ''om
det bara är konst är det legitimerat och
förlåtet’. Snusk, brott, perversioner, allt
blir förlåtet om det kan klädas i konstnärlig
dräkt. Det till och med förhärligas
och belönas med statsstipendier.»

Jag delar i mycket stor utsträckning
dessa åsikter, och jag tycker att en del
av det som visats på den senaste utställningen
gott kan hänföras till det dr
Lindbom skrivit.

Till slut skulle jag som exempel på
hur jag ser på hela denna fråga vilja
läsa följande enkla, travesterade poem:

Strunt är strunt och snusk är snusk,

om än i statlig riksutställning.

Våld, fula ord och annat rusk

hör ej få sanktionerad ställning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. sänkning av svavelhalten
i eldningsolja

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Fru Marklund har frågat
om jag vill upplysa om regeringen
har för avsikt att inför eldningssäsongen
1970/71 fatta beslut om ytterligare sänkning
av den högsta tillåtna svavelhalten

1 eldningsolja och vilken tidsplan regeringen
ämnar följa för att uppnå nämnda
begränsning till eu viktprocent.

På uppdrag av regeringen har naturvårdsverket
kommit in med förslag till
plan för den fortsatta nedtrappningen
av svavelhalten. Förslaget har remiss 2

— Andra kammarens protokoll 1970.

behandlats. Beredningen av ärendet pågår
inom jordbruksdepartementet, och
regeringens ställningstagande kan väntas
inom den närmaste tiden.

Vidare anförde:

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka jordbruksministern
för svaret på min fråga.

Ledamöter av mitt partis riksdagsgrupp
har vid olika tillfällen tagit upp
frågan om nödvändigheten av att begränsa
svavelhalten i eldningsoljorna.
Senast 1968 begärde vi i en motion att
den tidsplan som naturvårdsverket då
föreslog skulle antas. När kamrarna behandlade
ärendet godkändes det första
steget i naturvårdsverkets tidsplan,
d. v. s. en begränsning av svavelhalten i
eldningsolja till 2,5 viktprocent.

I det förslag till fortsatt nedtrappning
av svavelhalten som jordbruksministern
nu hänvisar till begär naturvårdsverket
en sänkning av den högsta tillåtna svavelhalten
i ett steg — senast till eldningssäsongen
1972/73 — till 1 procent i
storstadsområden och senare också i
andra städer. Det var framför allt detta
som föranledde min fråga. Jag ville att
jordbruksministern skulle ge sin svn på
möjligheten att redan inför nästa eldningssäsong
påbörja detta arbete och ta
första steget i sänkningen för att så småningom
nå det mål som naturvårdsverket
rekommenderar.

De motiv som naturvårdsverket har
anfört för en sänkning är desamma i
dag som tidigare. Kanske har den sammanställning
som naturvårdsverket redovisar
i sitt förslag ännu mera stärkt
dessa motiv. Den ger nämligen vid handen
att de svenska riktvärdena för en
tolerabel halt av svaveldioxid i utomhusluft
har överstigits ill av 24 undersökta
tätorter. Dessa undersökningar
har också visat att det är möjligt att
uppnå en påtaglig förbättring av de nuvarande
förhållandena genom användning
av eldningsolja med låg svavelhalt.

Nr 20

Torsdagen den 23 april 1970

Svar på interpellation ang. tillhandahållandet av djur för försöksverksamhet

Jag vill därför sluta med att uttala den
förhoppningen, att det ställningstagande
av regeringen som inom kort kan väntas
skall gå i den riktning som naturvårdsverket
anger.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag kommer i det förslag
som jag lägger fram i regeringen
att betrakta naturvårdsverkets förslag
som ett absolut minimiprogram. Jag
hoppas att fru Marklund är nöjd med
det svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellation ang. tillhandahållandet
av djur för försöksverksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Werner har frågat
mig om jag är beredd att medverka till
att ett centralt fotoregister upprättas för
försökshundar och att sådana regler införs
att all uppköpsverksamhet då det
gäller hundar och andra djur till försöksverksamhet
blir en statlig angelägenhet
utan vinstintresse.

Antalet försökshundar beräknas år
1970 till närmare 5 000. Möjligheterna
att utnyttja ett centralt fotoregister kan
väntas bli relativt begränsade. Kostnaderna
för fotografering och registrering
av hundarna i enlighet med herr Werners
förslag kan vidare beräknas bli rätt
betydande.

Veterinärstyrelsen har för att öka
möjligheterna att identifiera stulna djur
i stället förordat ett system med örontatuering
och registrering av hundar.
Tills närmare erfarenhet vunnits av detta
system finns enligt min mening inte
grund för ytterligare statliga initiativ
på området.

Vad gäller herr Werners andra fråga
vill jag nämna att försöksdjursuppfödning
vid förenade fabriksverken i Åkers
Styckebruk har påbörjats i fråga om
bl. a. katter, kaniner och marsvin. För
hundar kan möjligen en uppfödning i
mycket begränsad skala komma i gång
i år. Tills vidare har universitetskanslersämbetets
försöksdjurskonsulent och
försöksdjursassistenterna i universitetsstäderna
gått in för att anskaffa försöksdjur
från kontraktsbundna svenska uppfödare,
vilkas kennlar måste vara godkända
av hälsovårdsnämnden enligt
djurskyddslagen. Många institutioner
och privata läkemedelsfabriker importerar
hundar från kennlar i Danmark som
specialiserat sig på uppfödning av djur
för försöksändamål. De åtgärder jag nu
nämnt är enligt min mening för närvarande
tillräckliga.

Vidare anförde:

Herr WERNER (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret, även om
jag samtidigt måste beklaga att han inte
vill pröva nya vägar för att stävja det
uppenbara ofog som pågår i landet i
samband med anskaffande av försöksdjur.
Tidningarna återkommer ständigt
och jämt till problemet med de stulna
katter och hundar som på goda grunder
befaras hamna på experimentbordet.
Djurskyddsorganisationerna, i synnerhet
Djurens vänner i Malmö med dess
energiska riksordförande fru Britt Lindström,
har uppenbara belägg för det
skumma »hundträsk» som beklagligt
nog finns, särskilt i Skåne. Överbelastningen
hos polisen gör att man har föga
tid att ägna sig åt djurstölder, och det
har därför helt ankommit på de enskilda
djurägarna att försöka spåra upp försvunna
djur. Har dessa djur hamnat
på någon vetenskaplig institution är detta
en i det närmaste hopplös uppgift med
tanke på de många statliga, kommunala
och enskilda institutioner som kan kom -

Torsdagen den 23 april 1970

Nr 20

Svar på interpellation ang. tillhandahållandet ar djur för försöksverksamhet

ma i fråga — bara i Stockholm räknar
man med ett 20-tal.

Vone karantäntiden längre än sju dagar
— åtminstone tio eller tolv dagar —
skulle möjligheten att spåra upp dem
vara något större. I detta avlånga land
är det sannerligen inte lätt för en person
i Skåne eller Norrland att söka rätt
på ett djur som har hamnat i någon
djurbox i Stockholm eller Uppsala. Vore
inte en förlängning av karantäntiden
en rimlig åtgärd?

Försöksdjursassistenterna Arne Österman
och K.-G. Roos vid Karolinska institutet
har tvivelsutan stor erfarenhet
av denna verksamhet, eftersom man enbart
där årligen köper ca 2 000 hundar
för försök. Arne Österman menar att
en central uppgiftsstation med fotoregistrering
skulle vara effektiv, och den
kunde ordnas i samband med en central
upphandlingsstation i Stockholm, dit
allmänheten omedelbart kunde vända
sig för att söka något försvunnet djur.
Det är klart att detta kostar pengar, men
med tanke på att man har utlägg för 200''
—250 kr per hund skulle en fotoregistrering
dra med sig en procentuellt
ganska blygsam kostnad.

Det är också förvånande att institutionerna
inte har ålagts att köpa endast
hundar med skattekvitto. Då skulle det
gå snabbt och exakt att identifiera djuren
i inköpsjournalen. Därtill skulle
detta system bidra till att allt fler hundar
blev anmälda till kommunernas
hundregister, och det skulle betyda mer
skattepengar till kommunerna. Inköpsjournalen
på institutionen skulle naturligtvis
också uppta namnet inte bara på
säljaren utan också på dennes fångesman.

Statsrådet hänvisar till att universitetet
har försöksdjursassistenter, som under
universitetskanslersämbetets försöksdjurskonsulent
har att svara för upphandling
m. m. Detta låter bra men det
är, herr statsråd, en sanning med stor
modifikation. Vi har ingen försöksdjursassistent
i Umeå och vi har helt nyligen

fått en sådan i Uppsala. Det har annonserats
om en sådan tjänst i Lund, men
jag fick vid ett samtal med institutionschefen
där i dag det beskedet att man
inte hade råd att besätta tjänsten. Det
brister alltså en del i detta avseende.
Det är ju till liten glädje både för hundar
och för djurägare om assistenten
bara finns på papperet. Det forskas
dessutom inte bara vid universiteten
utan även vid många läkemedelsfabriker.

Den nu florerande smyghandeln med
djur skulle säkerligen snabbt avta, om
staten förordnade legaliserade uppköpare
eller statliga upphandlare med fast
lön. Hade säljaren därtill skyldighet att
legitimera sig, att presentera skattekvitto
för hundar och att uppge eventuell
fångesman, skulle en sanering snabbt
kunna komma till stånd.

Statsrådet anför att antalet försökshundar
1970 beräknas till närmare
5 000. Efterfrågan på experimentdjur
är ständigt stigande. Djurens Vänner
beräknar att denna siffra kommer att
stiga med 50—100 procent. De nyligen
införda karantänbestämmelserna för
djur från Danmark kommer självfallet
att ytterligare öka efterfrågan på hemmamarknaden.
Statsrådet nämner förenade
fabriksverken i Åkers styckebruk,
som först i höst kommer att leverera
ett ringa antal försöksdjur. Detta
innebär alltså inte någon lösning inom
rimlig tid.

Det låt-gå-system som nu tillätes är
helt otillfredsställande ur många synpunkter.
Det inbjuder uppenbarligen till
kriminell verksamhet. Försöksdjursassistenter
och forskare är medvetna om
att de i många fall — siffran 10 procent
har nämnts — laborerar med stulna
djur. Detta måste vara djupt otillfredsställande.
Det hjälper inte att man, såsom
statsrådet säger, vid universiteten
gått in för kontraktbundna svenska uppfödare.
Behoven är så stora att man får
acceptera det utbud som förekommer.

Så ofta som djurstölderna påtalas i

Nr 20

Torsdagen den 23 april 1970

Svar på interpellation ang. tillhandahållandet av djur för försöksverksamhet

pressen, ibland med mycket öppenhjärtiga
intervjuer med uppköpare och
återförsäljare, kan forskarna inte vara
omedvetna om att de mot sin vilja måste
laborera med tjuvgods i åtskilliga fall.
Här föreligger verkligen snudd på konflikt
med häleriparagrafen, d. v. s.
brottsbalkens 9 kap. 7 §, där det heter:

»Om gärningsmannen —---icke

ansåg men hade skälig anledning antaga
att brott förelåg, dömes för häleriförseelse.
»

Till detta har man blivit nödd och
tvungen på grund av den otillräckliga
kontroll som staten ordnat för sina institutioner.

Man bagatelliserar ofta djurvännernas
synpunkter — ibland också i denna
kammare. Jag vill inte påstå att
statsrådet har gjort det nu, men det
är värt att notera att många katt- och
hundägare inte bara är motståndare till
brottslighet utan också till de plågsamma
djurförsök som lagen tillåter. Det
är ganska naturligt att det för dem
som i sitt husdjur har funnit en kär vän
— kanske den enda riktigt pålitliga —
kan innebära en mycket stor sorg att
bli berövad denna vän. Risken att djuret
därtill hamnar på vivisektionsbordet
måste för många förklarligt nog kännas
helt outhärdlig. Jag tycker som sagt
att man bättre än vad som skett borde
sätta in åtgärder på detta område.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Herr Werners första
fråga gällde om jag var beredd att medverka
till inrättandet av ett centralt fotoregister.
Herr Werner tror att man
med ett sådant register skall kunna
komma till rätta med alla problem och
att det sedan inte behöver inträffa att
en hund- eller kattägare blir frånstulen
sitt djur. Som framgår av mitt svar tror
jag inte på metoden med ett centralt
fotoregister, och jag har goda skäl för
det. Min uppfattning därvidlag delas av

många andra, som också har funderat
över denna sak.

Vad jag däremot tror på är den metod
som veterinärstyrelsen varmt förordar
och som man även inom hundägarorganisationerna
har diskuterat,
nämligen örontatuering på hundarna.
Därigenom får varje hund sin länsbokstav
och sitt nummer intatuerat i örat,
och det tar bara tio minuter att få reda
på om en utbjuden hund är stulen eller
inte. Det är ganska underligt att djurägarna,
som älskar sina djur så varmt,
inte utnyttjar den möjligheten som därmed
erbjuds dem. Kan herr Werner tala
om för mig varför man i hans hemlän
i så ringa utsträckning har utnyttjat
den möjligheten att på ett effektivt sätt
skydda sina kära djur? Detta alt med
örontatuering märka alla djur är enligt
min mening den bästa metoden.

Statsmakterna bär inte varit ointresserade
av den fråga vi diskuterar. Jag
vill fästa uppmärksamheten på att det
har anslagits medel för anställande av
försöksdjursassistenter både i Uppsala
och i Lund. Det är alltså fel när herr
Werner säger att man inte kan anställa
sådana assistenter därför att medel saknas.
Vi har anvisat medel för ändamålet.

När vi inrättade försöksdjurskonsulenttjänsten
och nu bygger ut organisationen
med försöksdjursassistenter, så
är det ett led i vår strävan att sanera
förhållandena. Visserligen har vi inte
nått ett helt tillfredsställande resultat,
men man är på rätt väg. Det bör också
påpekas att forskarna inte behöver känna
sig frestade att köpa billiga katter
och hundar, ty medicinska forskningsrådet
anvisar medel, så att man kan köpa
djur som blivit uppfödda på ett ställe
där vi har kontraktuppfödning. Det är
en verksamhet som bedrivs vid sidan
av den staten driver i Åkers styckebruk.
Vi har kontraktbundna uppfödare, som
är beredda att sälja hundar eller katter
för dessa ändamål.

Jag vill alltså ha sagt att herr Werners
förslag om inrättande av ett fotoregis -

Torsdagen den 23 april 1970

Nr 20

Svar pa interpellation ang. tillhandahållandet av djur för försöksverksamhet

ter inte leder till det resultat som eftersträvas.
Det gör däremot den metod som
veterinärstyrelsen erbjuder men som
hundägarna tyvärr i så ringa utsträckning
har utnyttjat.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! När jag nu lägger mig i
detta meningsutbyte gör jag det för att
understryka att allting inte är väl beställt.
Därför är jag också litet besviken
över vad statsrådet skrivit i slutet av
sitt svar, att han för närvarande inte
överväger några ytterligare åtgärder.
Det enda riktiga i detta fall är enligt
min mening att staten bedriver egen
djuruppfödning. Det har man också börjat
med nu, och det är ett steg i rätt riktning.
Jag hoppas att den verksamheten
kommer att skjuta fart ordentligt och
att uppköp av djur åtminstone tills vidare
göres från etablerade uppfödare,
givetvis godkända av hälsovårdsnämnderna
och gärna också auktoriserade.

Den metod med örontatuering som
jordbruksministern rekommenderade är
ju liksom något som kommer in i efterhand
för att göra en kontroll när olyckan
har skett och minska olyckans vidd.
Det kan i och för sig vara bra, men det
är ju ännu bättre om olyckorna kan förhindras.
Det skulle kunna åstadkommas
om man helt uteslöt uppköpen, från vem
det vara månde. Det är där tragedierna
uppkommer. Ty det blir tragedier —
som herr Werner alldeles riktigt skildrade
— i hemmen när man blivit av
med en hund eller en katt som varit en
familjemedlem. Detta är allvarligt, och
samhället borde med all kraft gripa in
för att förhindra sådana tragedier.

Jag tycker det är underligt att statliga
institutioner köper djur av vem som
helst. Och den aspekt som intresserar
mig mycket är just den som herr Werner
var inne på. Jag kan fatta mig kort
eftersom herr Werner redan utvecklat
synpunkterna. Men frågan är nog inte
bara om man »snuddar» vid häleri, som
herr Werner sade, utan om man faktiskt

överträder bestämelserna härvidlag. Det
gäller inte själva häleriparagrafen, som
förutsätter att man verkligen vet att det
gäller ett stulet djur. Men enligt 9 kap.
7 § brottsbalken förutsätts att man kan
ha anledning antaga att det är ett djur
som åtkommits på oärligt sätt. Och det
borde ju dessa institutioner åtminstone
ha skäl att misstänka, eftersom det
skrivs så mycket i tidningarna om sådana
här saker. Man är naturligtvis
också medveten om att många av dessa
djur är olagligt åtkomna. Det är verkligen
allvarligt om samhället självt inte
är så noga med att respektera de lagregler
som finns i brottsbalken. Härtill
kommer som sagt de tragedier som är
en direkt följd av detta förfaringssätt.

Jag hoppas att statsrådet, som ju är
en handlingskraftig man, griper sig an
med att stävja detta kvalificerade ofog
med tragedier som följd. Det finns en
mycket stark opinion i landet mot dessa
hund- och kattjuvar. Deras verksamhet
måste stoppas. Jag tror att man skulle
kunna göra det genom en statlig uppfödning
hos auktoriserade uppfödare.

Herr WERNER (in):

Herr talman! Jag tror inte att ett sådant
här centralt fotoregister skulle lösa
hela problemet, men jag tror att det
vore en del av lösningen, om man i sammanhanget
upprättade en uppgiftscentral.
Det måste ju vara ett stort bekymmer
för människor som vet att deras
djur fraktats hit till Stockholm att löpa
från den ena institutionen till den andra
för att försöka få rätt på djuren. Det
är en helt hopplös uppgift, och därför
tycker jag att man skulle kunna genomföra
detta förslag som en dellösning.

Förslaget om tatuering tycker också
jag är bra. Det emanerar faktiskt från
Malmö, där en förening började tatuera
medlemmarnas katter.

Vad gäller universiteten är det ju sant
att forskningsanslaget är en klumpsumma
som skall fördelas på olika nödvändiga
uppgifter. Vi vet att anslagen är så

Nr 20

Torsdagen den 23 april 1970

Svar på interpellation ang. tillhandahållandet av djur för försöksverksamhet

liårt bantade och därför har man fått
ställa den tjänst som det här gäller utanför
— den upplysningen har i alla fall
lämnats av professor Emmelin, som är
chef för fysiologiska institutionen vid
Lunds universitet.

Statsrådet har inte alls kommenterat
detta om legaliserade uppköpare som
herr Sjöholm nu tog upp på nytt. Det
vore väl en riktig och korrekt väg att
gå; då skulle man få till stånd hederliga
uppköp och sätta strålkastarljuset på
dessa fångstmän som nu inte syns någonstans
utan laborerar på det skumma
sätt vi har antytt. Det vore ett relativt
enkelt arrangemang. Jag tror faktiskt
mera på detta än på stora statliga uppfödningsinstitutioner
som är ömtåliga
för infektioner o. d. Att ha en statlig
uppköpare som från olika håll kunde
anskaffa djur som han visste var rätt
åtkomna synes mig vara det riktiga.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Man märker att herr
Sjöholm och herr Werner inte är alldeles
sams om hur man skall angripa
detta problem — utan att fördenskull
uppträda som hund och katt. I dag är
de så lugna i sin replikväxling.

Herr Sjöholm har helt missförstått
förslaget om örontatuering. Denna
märkning skall användas för att det
aldrig skall bli för sent att upptäcka
en stulen hund. Låt mig ta ett exempel:
Jag bor i Halland och har en hund som
är öronmärkt med N —- för Hallands
län —• och numret 485. Om en människa
stjäl min hund och vill sälja den till
någon av Stockholms 20 institutioner,
tittar vederbörande på öronmärkningen
och ser att hunden kommer från
Halland och kan lätt ta reda på att den
ägs av mig. Då kan de omedelbart kontrollera
om hunden är såld eller stulen.
Så enkelt fungerar öronmärkningen.
Man har en karantäntid av sju dagar
för att klara denna kontroll.

Förslaget om ett centralt fotoregister

är däremot underkänt av dem som har
funderat på det. Det ger inte samma
effektiva skydd som en öronmärkning.
Om hundägarna vore riktigt rädda om
sina djur och ginge in för öronmärkning,
ryckte de faktiskt helt undan
grunden för all denna skumma verksamhet
med stulna hundar.

Vår ena uppgift är alltså att försöka
medverka till en ökad möjlighet att
identifiera djuren så att stölder inte
kan förekomma. Vår andra uppgift är
att på olika sätt, med hjälp av försöksdjurskonsulenterna
och försöksdjursassistenterna,
försöka få ett ökat antal
kontraktsuppfödare, som alla är underkastade
den strängaste kontroll. På
längre sikt skall vi alltså angripa detta
problem både genom kontroll och genom
egen uppfödning hos kontraktsuppfödare.
Därigenom ger vi forskarna
möjlighet att slippa frestas att köpa en
billig katt eller hund. De får nämligen
pengar av medicinska forskningsrådet
så att de kan betala ett rejält pris för
en kontraktsuppfödd hund eller katt.

Min slutsats är att den handlingskraft
som här behövs i viss mån måste finnas
hos hundägaren, som har en möjlighet
att få sin hund identifierad redan från
början. Jag vädjar till de hundägare
som är rädda om sina djur att utnyttja
veterinärstyrelsens erbjudande om
öronmärkning.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jordbruksministern säger
att herr Werner och jag brukar
uppträda som hund och katt, men vi
befinner oss i alla fall här på fullt laglig
väg och det är alltid en tröst. För
övrigt har jag faktiskt både en hund
och en katt hemma, och de är de bästa
vänner. Samma vänskaplighet präglar i
regel umgänget mellan herr Werner
och mig.

Jag tror att det var jordbruksministern
som missförstod mig i fråga om
örontatueringen. Jag är medveten om
att den är en tänkbar skyddsåtgärd,

Torsdagen den 23 april 1970 Nr 20

Interpellation ang. möjlighet för vissa personer att slippa böters förvandling till

fängelse

men den verkar först i efterhand när
hunden eller katten är stulen. Jag vill
ha ett system som gör att man inte
skall finna det lönsamt eller över huvud
taget möjligt att stjäla en hund eller en
katt därför att man i förväg vet att man
inte kan sälja den. All lagstiftning är
bäst om den verkar på det preventiva
stadiet. Blir det omöjligt att sälja en
katt till en institution förhindras ju
stölden.

Jag tror att det är en betydligt vettigare
linje än den som jordbruksministern
företräder. Det hindrar inte att vi
kan ha också denna örontatuering, men
den verkar som sagt först i efterhand.
Min metod skulle innebära att vi inte
alls behövde befara några stölder.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Herr Sjöholm har fortfarande
missförstått saken. Så här ligger
det till: Herr N stjäl min hund och
vill sälja den till en institution. Innan
han får pengar för hunden undersöker
köparen den, och då finner han att den
är registrerad i Hallands län och tillhör
mig. Man kontaktar mig och jag
säger: »Det är min hund och den är
stulen. Sätt in den där karlen i fängelse
i stället för att köpa hunden!» Herr
Sjöholm har alltså missförstått även den
delen av min förklaring.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det är ingenting att
tvista om, vem som missförstår vem,
men jag har i varje fall inte missförstått
jordbruksministern. Han talar om
en hund som är stulen och som man
vill försöka sälja. Min metod syftar just
till att förhindra sådant, och därför är
den bättre än jordbruksministerns metod.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till lagutskott de å bordet vilande
motionerna nr 1387 och 1388.

§ 13

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 54 och 55 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 27 och 28.

§ 14

Interpellation ang. möjlighet för vissa
personer att slippa böters förvandling
till fängelse

Ordet lämnades på begäran till

Fru ERIKSSON i Stockholm (s), som
yttrade:

Herr talman! Den 14 februari i år
uppmärksammades jag på en diabetessjuk
kvinna, som på grund av att hon
underlåtit att betala parkeringsböter,
50 kr. inom de närmaste dagarna skulle
intagas i fängelse på Långholmen för
att avtjäna dessa böter. Vid kontakt
med henne erfor jag, att hon varit diahetiker
sedan sin ungdom, nu var ganska
sjuk med bl. a. ögonbesvär och helt
saknade andra inkomster än dem som
socialvården bestod med. Böterna betalades,
hon slapp fängelsevistelse.

I april detta år fann jag i en Göteborgstidning
en uppgift om fängelsehot
för att icke parkeringsböter erlagts.
Detta fall har jag icke själv kontrollerat
men enligt tidningsuppgifterna gällde
det en invalidiserad man. Hans historia
var följande. Han hade ett år tidigare
fått benet avskjutet av en yngling på
gatan. Protes skulle han inte kunna använda
förrän om ännu ett år, och han
hade svåra sårnader på benstumpen.
Han skulle betala 400 kr. i trafikböter,
hade restskatter, och levde under mycket
knappa villkor, men lagen skulle
ha sin gång.

Nr 20

Torsdagen den 23 april 1970

Interpellation ang. möjlighet för vissa personer att slippa böters förvandling till
fängelse

Inför dessa exempel erinrar jag mig
den situation, som rådde på 1930-talet,
då många arbetare fick sitta av en tia
för sådana föreelser som att de inte haft
cykellyse e. d. Vid den tidpunkten fanns
det ca 15 000 bötesfångar i fängelserna.
Justitieminister Karl Schlyter myntade
då parollen: Avfolka fängelserna!

Böter hade dittills förvandlats till
frihetsstraff efter en praktisk formel
av ungefär följande lydelse: Stryk en
siffra i bötesbeloppet, dela resten med
två och lägg till 3, så erhålles det antal
dagar som bötessumman kan förvandlas
till. 400 kronor skulle exempelvis förvandlas
till 23 dagar.

En reform genomfördes enligt vilken
ingen skulle behöva tas in i fängelse för
ett bötesstraff på grund av brist på medel.
Endast då vägran att betala kunde
uppfattas som tredska, skulle den dömde
få förvandlingsstraff.

En handikappad person i akut sjukdom
utan andra medel till sitt uppehälle
än sociala bidrag borde enligt
andemeningen i lagen klart kunna slippa
att avtjäna bötesbelopp i fängelse.
Det förefaller emellertid, som om det
nu finns en tendens att bedöma förhållandena
annorlunda.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framställa följande interpellation: År

statsrådet beredd att klarlägga sin
syn på möjligheterna för sjuka och handikappade
medellösa personer att slippa
få böter förvandlade till fängelsestraff? Denna

anhållan bordlädes.

§ 15

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från första lagutskottet:

nr 128, i anledning av Kungl Maj:ls

proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen (1966: 158) angående
utvidgad tillämpning av lagen
den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud i
vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse
av fartyg m. in. och av lagen den 21
mars 1940 (nr 176) med vissa bestämmelser
om fraktfart med svenska fartyg; nr

150, i anledning av motioner angående
rätten till ersättning av allmänna
medel vid frikännande dom; och
nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen (1963: 197) om allmänt
kriminalregister, m. m.;

från andra lagutskottet:
nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i sjukvårdslagen (1962:242) jämte
motioner i ämnet; samt

från jordbruksutskottet:
nr 140, i anledning av motioner om
statlig garanti för att trygga Norrvikens
trädgårdars fortbestånd, m. m.; och
nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående Bidrag till kommunala
avloppsreningsverk in. m. för budgetåret
1970/71 jämte motioner.

§ 16

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 72, med förslag till lag om ändring
i statstjänstemannalagen (1965:274),
m. m.,

nr 98, med förslag till förordning om
ändring i förordningen (1958:295) om
sjömansskatt, m. m., och

nr 127, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen (1969:36) om
telefonavlyssning vid förundersökning
angående grovt narkotikabrott in. m.

Dessa propositioner bordlädes.

Torsdagen den 23 april 1970

Nr 20

§17

Anmäldes följande motioner:
nr 1389, av fru Fr Benkel och fru
Anér, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 122, angående utbyggnad
av organisationen för läkar- och tandläkarutbildning
i Stockholm m. in., samt
nr 1390, av herr Rimås m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
123, med förslag till förordning om ändring
i förordningen (1968:430) om mervärdeskatt,
in. m.

Dessa motioner bordlädes.

om ledighet från riksdagsarbetet under
tiden 28 april—5 maj 1970.

Stockholm den 23 april 1970

Hans Jönsson

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om
tjänstledighet från riksdagsarbetet under
tiden 4 t. o. m. 12 maj för att som
svensk delegat kunna deltaga i mötet i
London med Nordostatlantiska Fiskekonventionens
permanenta kommission.

Stockholm den 15 april 1970

Georg Åberg

§ 18

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

För deltagande i Handelsanställdas
förbunds förbundsrådsmöte i Semmering,
Österrike, anhåller undertecknad

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.03.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 20

Fredagen den 24 april 1970

Fredagen den 24 april

Kl. 10.00

§1

Justerades protokollet för den 16 innevarande
april.

§2

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid till lagutskott
propositionen nr 72, med förslag till lag
om ändring i statstjänstemannalagen
(1965: 274), m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 98, med förslag till förordning om
ändring i förordningen (1958:295) om
sjömansskatt, m. in.; och

till lagutskott propositionen nr 127,
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen (1969: 36) om telefonavlyssning
vid förundersökning angående grovt
narkotikabrott m. in.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionen nr 1389;
och

till bevillningsutskottet motionen nr
1390.

§ 4

Föredrogs den av fru Eriksson i
Stockholm (s) vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet angående
möjlighet för vissa personer att slippa
böters förvandling till fängelse.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Anslag för arbetsmarknadsändamål
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
54, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1970/71 i vad avser arbetsmarknad
in. in. järnte motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1, bilaga 13 (punkterna B 1—B 12, s.
16—142 i utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 2 januari
1970) föreslagit riksdagen att

1. yttra sig över ställningstaganden
i anledning av statskontorets utredningsförslag
rörande arbetsmarknadsverket
och arbetsmarknadspolitiken,

2. godkänna den i statsrådsprotokollet
förordade ändringen av grunderna
för flyttningsbidrag, att tillämpas
fr. o. in. den 1 juli 1970,

3. godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade ändringarna av grunderna
för näringshjälp m. in. samt bidrag och
lån till anskaffning av motorfordon för
handikappade, att tillämpas fr. o. m.
den 1 juli 1970,

4. godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade ändringarna av grunderna
för utbildningsbidrag, att tillämpas
fr. o. in. den 1 juli 1970,

5. godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade ändringarna av grunderna
för bidrag till driften av arbetsprövningsavdelningar
och träningsverkstäder,
att tillämpas fr. o. m. den 1 juli
1970,

6. medge att Kungl. Maj:t finge be -

Fredagen den 24 april 1970

Nr 20

myndiga arbetsmarknadsstyrelsen att
under budgetåret 1970/71 besluta om
avskrivning av sådan lånefordran, uppkommen
inom arbetsmarknadsverket,
till belopp om högst 3 000 kr., beträffande
vilken antingen omständigheterna
gåve vid handen att vederbörande icke
kunde betala sin skuld och enligt styrelsens
bedömande ingen eller ringa
möjlighet förelåge att i framtiden ta ut
betalning eller också åtgärder för att
bevaka och driva in fordringen bedömdes
förenade med arbete och kostnader
i sådan utsträckning att åtgärderna inte
vore ekonomiskt lönande, allt under
förutsättning att sådana åtgärder ändå
icke ansåges påkallade av andra än ekonomiska
förhållanden,

7. medge att beslut om bidrag till
anordnande av verkstäder för handikappade
under budgetåret 1970/71 meddelades
intill ett belopp av 25 000 000
kr.,

8. bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta
om ökning av den under 7 upptagna
ramen för budgetåret 1970/71,

9. på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
för budgetåret 1970/71 bl. a.
anvisa till Arbetsförmedlingen ett förslagsanslag
av 171 600 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna 1: 5
av herr Helén in. fl. samt II: 7 av herr
Gustafson i Göteborg in. fl. såvitt nu var
i fråga,

dels de likalydande motionerna I: 4.9
av herr Johan Olsson m.fl. samt 11:56
av herr Eriksson i Bäckmora m.fl.,
vari hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj d måtte anhålla om utredning
angående möjligheterna att, för
motverkande av obalansen på arbetsmarknaden
och i samråd mellan näringslivet
och berörda organisationer,
bygga upp en effektiv förmedlingsverksamhet
för arbetsobjekt,

dels de likalydande motionerna 1:51
av herr Werner samt 11: 58 av fru Marklund
m. fl., vari föreslagits att riksda -

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

gen måtte besluta

1. att grundbidraget vid arbetsmarknadsutbildning
borde utga med 650 kr.
per månad,

2. att bostadsbidraget till den som
icke hade fast bostad borde utgå med
225 kr. per månad oavsett dyrortsgrupp,

3. att barntillägget borde utgå med
120 kr. per månad och barn under 16
år samt

4. att bortavistelsebidrag på grunder
som AMS föresloge i sina petita borde
utgå med 450 kr. per månad,

dels de likalydande motionerna I: 81
av herr Österdahl samt 11:95 av herr
Westberg i Ljusdal,
dels de likalydande motionerna 1:122
av herr Karl Pettersson m.fl. samt
11:133 av herrar Petersson i Gäddvik
och Nilsson i Agnäs,

dels de likalydande motionerna I: 134
av herr Kaijser m.fl. samt 11:152 av
herr Werner m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 136
av herr Erik Olsson in. fl. samt II: 151
av herr Wikner in. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 199
av.- fm..Landberg m.fl. samt 11:281 av
fröken Sandell in. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj;t hemställa om en skyndsam översyn
av bestämmelserna angående reducering
av genom arbetsmarknadsverket
utgående omskolningsbidrag,
dels de likalydande motionerna I: 285
av herr Bohman m.fl. samt II: 819 av
herr Holmberg in. fl. i vad avsåge hemställan 1.

alt riksdagen i .skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte uttala att den av departementschefen
aviserade översynen av
arbetsmarknadsstyrelsens organisation
matte företagas av en parlamentarisk
utredning med representanter även för
arbetsmarknadens parter,

2. att riksdagen måtte uttala att frågor
om inskränkning i arbetsförmedlingens
.service till företag med hög personalomsättning
icke finge delegeras till
länsarbetsnämnd utan skulle handlag -

Nr 20

Fredagen den 24 april 1970

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

gas av arbetsmarknadsstyrelsen,

3. att ökad arbetsmarknadsutbildning
koinme till stånd inom företagen, samt

4. att undersökningar i syfte att ge
bättre kunskaper om underlaget för och
verkningarna av de arbetsmarknadspolitiska
insatserna kontinuerligt redovisades
för riksdagen,

dels de likalydande motionerna I: 293
av herr Werner samt 11:321 av fru
Ryding in. fl.,

dels de likalydande motionerna 1: 351
av herr Helén in. fl. samt II: 389 av herr
Gustafson i Göteborg m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte

A. besluta

1. att under anslaget B 2. Arbetsförmedlingen
utöver vad departementschefen
förordat anvisa medel för 50 tjänster
avsedda för arbetsvård och yrkesvägledning,

2. att medge ersättning för månatlig
hemresa för familjeförsörjare under de
första sex månadernas anställning på
annan ort, varvid ersättning utginge för
flygresa i de fall enkel tågresa mellan
den nya anställningsorten och hemorten
uppginge till minst 50 mil samt vid
resa till och från Gotland,

B. hos Kungl. Maj :t begära

1. ändring av reglerna för flyttningsbidrag
vid anställning på annan ort
med innebörd att respenning även
skulle kunna utgå till nyutexaminerade,
som ej kunde få lämplig anställning på
studie- eller hemorten,

2. ändring av bestämmelserna för inlösen
av egnahem med syfte att möjliggöra
inlösen till verkliga värdet i enlighet
med vad i motionerna anförs,

3. en samlad översyn av utbildningsbidragens
storlek och utformning,

4. att inkomstprövningen av omskolningsbidragen
mot makes inkomst upphörde,

5. förslag om statsbidrag till företagsutbildning
i enlighet med i motionerna
angivna regler, samt

6. att 1971 års riksdag förelädes förslag
till program för forskning och ut -

vecklingsarbete rörande arbetsmarknadspolitiken,

dels de likalydande motionerna I: 356
av herr Johan Olsson m. fl. samt II: 786
av herr Löfgren in. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att statsbidrag
måtte kunna utgå till kommuner
som i form av statskommunala beredskapsarbeten
eller på annat lämpligt
sätt uppförde lokaler för hantverks-,
industri- och serviceföretag i syfte att
främja en utvecklad lokal service samt
större valmöjligheter och en rikare tillgång
på arbetstillfällen,

dels de likalydande motionerna I: 361
av herr Österdahl m. fl. samt 11:759
av herrar Gustafsson i Stenkyrka och
Franzén i Träkumla, vari hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
ville anhålla att arbetsmarknadsstyrelsen
erhölle bemyndigande att besluta
om beredskapsarbeten i tätorter
på glesbygden avseende ny-, till- eller
ombyggnad av industribyggnader, turistanläggningar
samt hotell och pensionat
enligt i motionerna angivna riktlinjer,

dels de likalydande motionerna I: 478
av herr Werner samt 11: 539 av fru
Marklund m. fl., vari föreslagits att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t förorda

1. att kvinnor som anmälde sig som
arbetssökande skulle beredas möjlighet
fill utbildning,

2. att kvinnor som efter genomgången
utbildning icke kunde få arbete
skulle tillerkännas av staten betald arbetslöshetsersättning,
samt

3. att åtgärder vidtoges för att skapa
sysselsättning på orter, där kvinnor
hade särskilt svårt att få förvärvsarbete,

dels de likalydande motionerna I: 646
av herr Eric Carlsson in. fl. samt II: 753
av herr Fälldin in. fl., vari hemställts

1. att riksdagen måtte till Allmänna
beredskapsarbeten in. m. för budgetåret
1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 367 000 000 kr., varav förslagsvis

Fredagen den 24 april 1970

Nr 20

100 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen,
samt

2. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om en klar redovisning
av ifrågavarande anslags fördelning
och användning,

dels de likalydande motionerna I : 647
av herr Dahlberg samt 11: 783 av herr
Lindberg in. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 648
av herrar Dahlberg och Wanhainen
samt II: Till av herr Hansson i Piteå
in. fl., vari hemställts att riksdagen hos
Kungl. Maj:t begärde att motionerna
överlämnades till IvSA-utredningen för
beaktande,

dels de likalydande motionerna I: 659
av herr Per Jacobsson samt II: 780 av
herr Larsson i Umeå m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 671
av fröken Mattson samt II: 531 av fru
Gradin och fru IIjelm-Wallén,

dels de likalydande motionerna I: 680
av herrar Johan Olsson och Nils Nilsson
samt II: 773 av herrar Johansson i Skärstad
och Magnusson i Nennesholm, vari
bl. a. hemställts

att riksdagen vid behandlingen av
statsverkspropositionen för 1970/71, inrikesdepartementets
huvudtitel, punkten
B 4, Särskilda beredskapsarbeten
m. in. måtte medge

1. att maximibeloppet för näringshjälp
finge utgöra 20 000 kr.,

2. att återbetalningstiden för lån till
näringshjälp för handikappad kunde få
utsträckas till tio år, om särskilda skäl
förelåge,

dels de likalydande motionerna I: 686
av fröken Pehrsson och herr Axel Kristiansson
samt II: 796 av herr Nilsson
i Tvärålund och fru Nilsson,

dels de likalydande motionerna 1: 694
av herr Strandberg samt II: 801 av herrar
Petersson i Gäddvik och Åkerlind,
dels de likalydande motionerna I: 695
av herr Strandberg m. fl., samt II: 800
av herrar Petersson i Gäddvik och Nilsson
i Agnäs,

dels de likalydande motionerna I: 696

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

av herr Sundin samt 11:814 av herrar
Äsling och Stridsman, vari hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t uttala att beredskapsarbeten
i Norrland i ökad utsträckning borde
utföras i form av vägförbättringar,

dels de likalydande motionerna I: 732
av herrar Strandberg och Karl Pettersson
samt II: 529 av herr Fridolfsson i
Stockholm m. fl.,

dels motionen 1:660 av herrar Tage
Johansson och Paul Jansson,

dels motionen 11:739 av herr Blomkvist
in. fl.,

dels motionen II: 754 av herr Fålldin
in. fl., vari hemställts att riksdagen vid
behandlingen av inrikeshuvudtiteln
måtte besluta

1. att gemensamma arbeten inom jordbrukssektorn
måtte kunna bedrivas som
beredskapsarbete och

2. att beredskapsarbeten för enskilda
jordbruk stimulerades, i vad avsåge tillgodoseende
av natur- och miljövårdsintressen,

dels motionen II: 755 av herr Fålldin
m. fl.,

dels motionen II: 778 av fru Iiristensson
och herr Björkman, vari hemställts
att riksdagen vid behandlingen av anslagsfrågor
beträffande arbetsmarknadspolitiken
måtte besluta att flyttningsbidrag
skulle kunna utges även till
nyutexaminerade arbetssökande som
icke kunde få arbete på utbildnings- eller
hemorten.

Utskottet hemställde,

1. beträffande arbetsmarknadsstyrelsens
organisation att riksdagen måtte
med avslag å motionerna 1:285 och
II: 319 såvitt nu var i fråga som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
anfört,

2. beträffande redovisning av undersökningar
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 285 och II: 319 såvitt nu var
i fråga,

3. beträffande vad i statsrådsprotokollet
anförts angående statskontorets
organisationsförslag m. m. i vad ämnet

Nr 20

Fredagen den 24 april 1970

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

ej behandlats under 1 och 2 eller avsåge
statistik- och prognosproduktionen att
riksdagen måtte som sitt yttrande ge
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört,

4. beträffande ett program för forsknings-
och utredningsarbete att riksdagen
måtte avslå motionerna 1: 351 och
II: 389 såvitt nu var i fråga,

5. beträffande anslag till arbetsförmedlingen
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna 1:351 och 11:389,
nämnda motioner såvitt nu var i fråga,
till Arbetsförmedlingen för budgetåret
1970/71 på driftbudgeten under elfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
171 600 000 kr„

C. beträffande delegering av beslut
om inskränkt service att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:285 och 11:319
såvitt nu var i fråga,

7. beträffande förmedling av arbetsobjekt
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 49 och II: 56,

8. beträffande s. k. månadsresor att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 351
och 11:389 samt 1:732 och 11:529, de
två förstnämnda såvitt nu var i fråga,

9. beträffande flyttningsbidrag för
nyutbildade att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:351 och 11:389 samt
II: 778, de två förstnämnda såvitt nu
var i fråga,

10. beträffande grunderna för flyttningsbidrag
i vad de ej behandlats under
8 och 9 att riksdagen måtte godkänna
den i statsrådsprotokollet förordade
ändringen att tillämpas fr. o. in.
den 1 juli 1970,

11. beträffande medelsberäkningen
för flyttningsbidrag m. m. att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:646 och
II: 753 såvitt nu var i fråga,

12. beträffande inlösen av egnahem
m. m. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 81 och II: 95, I: 136 och II: 154
samt 1:351 och 11:389, de två sistnämnda
såvitt nu var i fråga,

13. beträffande företagsutbildning att

riksdagen måtte avslå motionerna I: 285
och II: 319 samt I: 351 och II: 389, samtliga
såvitt nu var i fråga,

14. beträffande tvåstegsutbildning att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 671
och II: 531,

15. beträffande inkomstprövning för
utbildningsbidrag att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:5 och 11:7 samt
I: 351 och II: 389, samtliga såvitt nu var
i fråga,

16. beträffande grunderna för utbildningsbidrag
i vad de ej behandlats under
15 att riksdagen måtte med hifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
ä motionerna I: 51 och II: 58 samt
1:694 och 11:801 godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade ändringarna
att tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1970,

17. beträffande en översyn av bestämmelserna
om utbildningsbidrag att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
1:199 och 11:234 samt 1:351 och
II: 389, de två isistnämnda såvitt nu var
i fråga, som sin mening ge Kungl. Maj :t
till känna vad utskottet anfört,

18. beträffande vägarbeten som beredskapsarbete
att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 696 och II: 814,

19. beträffande uppförande av industribyggnader
m. m. som beredskapsarbete
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 356 och II: 786 samt I: 361 och
II: 759,

20. beträffande upprustning av vissa
bostadshus att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 659 och II: 780,

21. beträffande fjäll- och fiskeläger
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 695 och II: 800,

22. beträffande bidrag till återväxtåtgärder
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 122 och II: 133,

23. beträffande beredskapsarbeten
inom jordbruket att riksdagen måtte avslå
motionen II: 754,

24. beträffande arkivarbetarlönerna
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 293 och II: 321 såvitt nu var i fråga,

- 25. beträffande grunderna för nä -

Fredagen den 24 april 1970

Nr 20

ringshjälp att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj ds förslag samt i anledning
av motionerna 1:680 och
11:773, nämnda motioner såvitt nu var
i fråga, som sin mening ge Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet anfört,

26. beträffande grunderna för bidrag
till särskilda anordningar på arbetsplats
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna I: 680 och II: 773, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, godkänna
de i statsrådsprotokollet förordade
ändringarna att tillämpas fr. o. m. den
1 juli 1970,

27. beträffande grunderna för bidrag
och lån till motorfordon att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
1:686 och 11:796 godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade ändringarna
att tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1970,

28. beträffande grunderna för bidrag
till klientersättning att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj ds förslag och
med avslag å motionerna 1: 660 samt
11:739 godkänna den i statsrådsprotokollet
förordade ändringen att tillämpas
fr. o. m. den 1 juli 1970,

29. beträffande grunderna för bidrag
till driften av arbetsprövningsavdelningar
och träningsverkstäder i vad de
ej behandlats under 28 att riksdagen
måtte godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade ändringarna att tillämpas
fr. o. m. den 1 juli 1970,

30. beträffande halvskyddad sysselsättning
m. m. att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:134 och II: 152,

31. beträffande äldre arbetskraft att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 647
och II: 783,

32. beträffande förvärvsarbete för
kvinnor m. m. att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 478 och II: 539,

33. beträffande omställningsbidrag
till företagare att riksdagen måtte avslå
motionen II: 755,

34. beträffande utredning angående
omställningsbidrag att riksdagen måtte

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

i anledning av motionerna 1:648 och
II: 761 som sin mening ge Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet anfört,

35. beträffande avskrivning av lånefordran
att riksdagen måtte medge att
Kungl. Maj:t finge bemyndiga arbetsmarknadsstyrelsen
att under budgetåret
1970/71 besluta om avskrivningar enligt
Kungl. Maj :ts förslag,

36. att riksdagen måtte

a. medge att beslut om bidrag till anordnande
av verkstäder för handikappade
under budgetåret 1970/71 finge
meddelas intill ett belopp av 25 000 000
kr.,

b. bemyndiga Kungl. Maj :t att besluta
om ökning av den under a upptagna
ramen,

37. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:646 och 11:753, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till Allmänna
beredskapsarbeten in. in. för
budgetåret 1970/71 på driftbudgeten under
elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 380 000 000 kr., varav
förslagsvis 100 000 000 kr. att avräknas
mot automobilskattemedlen,

38. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:293 och 11:321, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till Särskilda
beredskapsarbeten m. m. för budgetåret
1970/71 på driftbudgeten under
elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 450 000 000 kr., varav förslagsvis
50 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen,

39. att riksdagen måtte för budgetåret
1970/71 på driftbudgeten under
elfte huvudtiteln anvisa

a. till Arbetsmarknadsstyrelsen ett
förslagsanslag av 43 100 000 kr.,

b. till Förläggningsbyggnader in. in.
ett förslagsanslag av 32 500 000 kr.,

c. till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet ett reservationsanslag
av 1 000 kr.,

d. till Arbetsmarknadsutbildning man.
ett förslagsanslag av 505 000 000 kr.,

Nr 20

Fredagen den 24 april 1970

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

e. till Kontant stöd vid arbetslöshet
ett förslagsanslag av 226 000 000 kr.,

f. till Särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor
ett reservationsanslag av
5 000 000 kr.,

g. till Bidrag till anordnande av verkstäder
för handikappade ett förslagsanslag
av 25 000 000 kr.,

h. till Bidrag till driften av verkstäder
för handikappade ett förslagsanslag
av 75 000 000 kr.,

i. till Vissa kostnader för vapenfria
tjänstepliktiga ett förslagsanslag av
12 700 000 kr.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande arbetsmarknadsstyrelsens
organisation av herrar Bohman
och Waltmark, fröken Ljungberg samt
herr Wennerfors (samtliga m), som ansett
att utskottet under 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 285 och II: 319 såvitt nu var
i fråga som sin mening ge Kungl. Maj :t
till känna vad reservanterna anfört;

2. beträffande redovisning av undersökningar
av herrar Bohman och Wallmark,
fröken Ljungberg samt herr Wennerfors
(samtliga m), som ansett att
utskottet under 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:285 och 11:319 såvitt nu
var i fråga som sin mening ge Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört; 3.

beträffande ett program för forsknings-
och utredningsarbete av herrar
Per Jacobsson, Nyman, Wirtén, Mundebo
och Eriksson i Arvika (samtliga fp),
som ansett att utskottet under 4 bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 351 och II: 389 såvitt nu
var i fråga som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört; 4.

beträffande anslag till arbetsförmedlingen
av herrar Per Jacobsson, Nyman,
Wirtén, Mundebo och Eriksson i
Arvika (samtliga fp), som ansett att ut -

skottet under 5 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:351 och 11:389,
nämnda motioner såvitt nu var i fråga,
till Arbetsförmedlingen för budgetåret
1970/71 på driftbudgeten under elfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
175 100 000 kr.;

5. beträffande delegering av beslut
om inskränkt service av herrar Bohman
och Wallmark, fröken Ljungberg samt
herr Wennerfors (samtliga m), som ansett
att utskottet under 6 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 285 och II: 319 såvitt nu var
i fråga som sin mening ge Kungl. Maj:t
till känna vad reservanterna anfört;

6. beträffande förmedling av arbetsobjekt
av herrar Ivar Johansson (ep),
Per Jacobsson (fp), Nyman (fp), Wirtén
(fp), Nils-Eric Gustafsson (ep),
Nilsson i Tvärålund (ep), Andersson i
Knäred (ep), Mundebo (fp), Elmstedt
(ep) och Eriksson i Arvika (fp), som
ansett att utskottet under 7 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 49 och II: 56 som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

7. beträffande s. k. månadsresor av
herrar Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Wirtén (fp),
Nils-Eric Gustafsson (ep), Nilsson i
Tvärålund (ep), Andersson i Knäred
(ep), Mundebo (fp), Elmstedt (ep) och
Eriksson i Arvika (fp), som ansett att
utskottet under 8 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 351 och II: 389 samt med
avslag å motionerna 1:732 och 11:529,
de två förstnämnda såvitt nu var i fråga,
som sin mening ge Kungl. Maj :t till
känna vad reservanterna anfört;

8. beträffande flyttningsbidrag för
nyutbildade av herrar Per Jacobsson,
Nyman, Wirtén, Mundebo och Eriksson
i Arvika (samtliga fp), som ansett att
utskottet under 9 bort hemställa,

Fredagen den 24 april 1970

Nr 20

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 351 och II: 389 samt II: 778,
de två förstnämnda såvitt nu var i fråga,
som sin mening ge Kungl. Maj :t till
känna vad reservanterna anfört;

9. beträffande medelsberäkning för
flyttningsbidrag av herrar Ivar Johansson
(ep), Per Jacobsson (fp), Nyman
(fp), Wirtén (fp), Nils-Eric Gustafsson
(ep), Nilsson i Tvärålund (ep), Andersson
i Knäred (ep), Mundebo (fp), Elmstedt
(ep) och Eriksson i Arvika (fp),
som ansett att det stycke i utskottets
yttrande på s. 13 som började med »Anslagsposten
beräknas» och slutade med
»departementschefens anslagsberäkning»
bort i anledning av motionerna
1:046 och 11:753 ersättas med text av
i reservationen angiven lydelse;

10. beträffande företagsutbildning av
herrar Bohman (m), Ivar Johansson
(ep), Per Jacobsson (fp), Nyman (fp),
Wirtcn (fp), Wallmark (m) och NilsEric
Gustafsson (ep), fröken Ljungberg
(m) samt herrar Nilsson i Tvärålund
(ep), Andersson i Knäred (ep), Mundebo
(fp), Elmstedt (ep), Wennerfors
(m) och Eriksson i Arvika (fp), som
ansett att utskottet under 13 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:285 och 11:319 samt
I: 351 och II: 389, samtliga såvitt nu var
i fråga, som sin mening ge Kungl. Maj :t
till känna vad reservanterna anfört;

11. beträffande vägarbeten som beredskapsarbete
av herrar Ivar Johansson
(ep), Per Jacobsson (fp), Nyman
(fp), Wirtén (fp), Nils-Eric Gustafsson
(ep), Nilsson i Tvärålund (ep), Andersson
i Knäred (ep), Mundebo (fp), Elmstedt
(ep) och Eriksson i Arvika (fp),
som ansett att utskottet under 18 bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till mo,
tionerna I: 696 och II: 814 som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

12. beträffande uppförande av industribyggnader
in. m. som beredskapsar3
— Andra kammarens protokoll 1970.

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

bete av herrar Ivar Johansson (ep),
Per Jacobsson (fp), Nyman (fp), Wirtén
(fp), Nils-Eric Gustafsson (ep),
Nilsson i Tvärålund (ep), Andersson
i Knäred (ep), Mundebo (fp), Elmstedt
(ep) och Eriksson i Arvika (fp), som
ansett att utskottet under 19 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:356 och 11:786 samt
1:361 och 11:759 som sin mening ge
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

13. beträffande beredskapsarbeten
inom jordbruket av herrar Bohman
(m), Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Wirtén (fp),
Wallmark (m) och Nils-Eric Gustafsson
(ep), fröken Ljungberg (m) samt herrar
Nilsson i Tvärålund (ep), Andersson
i Knäred (ep), Mundebo (fp),£tastedt
(ep), Wennerfors (m) och Eriksson
i Arvika (fp), som ansett att utskottet
under 23 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionen
II: 754 som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört; 14.

beträffande grunderna för bidrag
till klientersättning av herr Almgren
(s), utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Den politiska enigheten
om riktlinjerna i vår arbetsmarknadspolitik
är en stor tillgång för vårt land.
Kostnaderna för denna politik är internationellt
sett förhållandevis höga, men
de pengar vi lägger ned på arbetsmarknadspolitiken
är väl använda, inte minst
från sociala synpunkter. Från vårt håll
skulle vi önska en lika oförbehållsam
satsning på en aktiv regionalpolitik som
på en aktiv arbetsmarknadspolitik. Då
skulle vi nå betydligt längre mot vårt
mål att »bevara full, produktiv och fritt
vald syselsättning» — som målsättningar
20

Nr 20

Fredagen den 24 april 1970

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

en för arbetsmarknadspolitiken formulerades
1966, när riksdagen beslöt om
de riktlinjer på detta område som vi nu
har.

Arbetsmarknadspolitiken är inte ensam
ett fullödigt medel i strukturpolitiken
och i strävandena att nå nyssnämnda
mål. Den borde i långt större
utsträckning än vad fallet är ha kompletterats
med lokaliseringspolitik. Om
dessa båda instrument hade använts i
bättre samspel med varandra skulle de
ha spelat en större roll i den ekonomiska
politiken; de skulle ha stärkt den
enskildes ställning på arbetsmarknaden
och vidgat hans valmöjligheter. Strukturrationaliseringen
kunde då ha skett
snabbare och mindre smärtsamt.

I utskottets förevarande utlåtande
lämnas en redogörelse för det aktuella
arbetsmarknadsläget och hur det främst
under det senaste året har utvecklats.
Antalet obesatta platser har sedan i fjol
ökat med 16 700 eller med 39 procent.
Jag jämför då marssiffrorna. Jag hörde
i förbigående aprilsiffrorna nämnas
i TV häromsistens och uppfattade dem
som ännu något gynnsammare. I skogslänen
har efterfrågan på arbetskraft
ökat med 72 procent, i storstadslänen
och i övriga län med 32 respektive 37
procent.

Dessa procenttal kan emellertid ge en
helt felaktig bild av det faktiska läget.
För att bilden skall bli sann är det nödvändigt
att noggrant studera uppgifterna
på s. 10 och 11 i utskottets utlåtande.
Skogslänens andel av den totala
arbetslösheten är 44 procent eller 2 procent
mera än i fjol. De regionala skillnaderna
har därför inte minskat utan
tvärtom blivit större. Arbetslösheten
bland ungdomen har minskat till 9 procent,
d. v. s. med 2 procent, medan arbetslösheten
bland de äldre har ökat
med hela 5 procent till 39. Man kan därför
säga att strukturen på arbetslösheten
i vårt land är mera svårartad nu än
tidigare. Trots att antalet arbetslösa har
gått ned kraftigt, med 15 procent eller

7 700 personer, mellan februari och
mars i år, ligger nivån ändå i paritet
med läget 1967. Om jag inte är felunderrättad
är dock aprilsiffrorna något
gynnsammare.

Vad gäller antalet lediga platser per
arbetslös visar det sig att det finns 3
lediga platser på 1 arbetslös i storstadsregionerna
mot 1 ledig plats på 2 arbetslösa
i skogslänen. Möjligheterna för
en arbetslös att erhålla arbete är alltså
i skogslänen ungefär sex gånger sämre
än i storstadsregionerna. För hela riket
finns det ungefär 1,3 lediga platser per
arbetslös. Om man jämför siffrorna för
mars månad i fjol och i år finner man
att antalet lediga platser per 100 arbetslösa
i storstäderna ökat med jämnt
100 till 291 och i skogslänen med 21
till 46.

Denna redovisning av kalla fakta visar
att obalansen i sysselsättningen inte
förbättrats, även om sysselsättningen totalt
i riket har förbättrats och ligger på
en högre nivå än i fjol. Av redovisningen
framgår varför vi måste räkna med
en rejäl satsning på arbetsmarknadspolitiken
också i framtiden och i än högre
grad på en aktiv lokaliseringspolitik.

De arbetslösa är i större utsträckning
än tidigare äldre, handikappade och
svårplacerade personer. Regeringens
förslag om förbättrade bidrag till den
skyddade sysselsättningen är därför
synnerligen väl befogat. De reservationer
som fogats vid förevarande utlåtande
från centerpartiledamöterna tar
också i år i allt väsentligt sikte på att
hjälpa den äldre, handikappade och
svårflvttade arbetskraften liksom de
bygder där denna kategori huvudsakligen
är att finna. Vi reagerar mot att regeringen
nu när efterfrågan på arbetskraft
söderut är så stor föreslår, att
flyttningsresurserna skall ökas med ungefär
25 procent. Vi har nu en högkonjunktur
i vårt land, och det är ju då
som strävandena för en aktiv lokaliseringspolitik
har de största förutsättningarna
att bli framgångsrika.

Fredagen den 24 april 1970

Nr 20

Regeringen har lagt fram förslag till
en mer aktiv lokaliseringspolitik. Vi behandlade
det i går i statsutskottet. Såväl
regeringens representanter som de
moderata ledamöterna tror tydligen
inte på att detta förslag skall minska
utflyttningen utan menar tvärtom att
den, såsom jag sade, volymmässigt kommer
att öka med ungefär 25 procent.

Utskottet har på denna punkt en ganska
märklig motivering för sin uppfattning.
Man skriver nämligen följande:
»Behovet av flyttningsstöd kan inte
minska genom att anslaget räknas ner.»
Det har ingen påstått i någon av motionerna
och vi gör det inte heller i vår
reservation på denna punkt. Vi föreslår
där inte heller någon sänkning av
de totala medlen under den rubrik under
vilken dessa flyttningsmedel tas
upp. Dessa ingår i en grupp av anslag
på inte mindre än 20 delposter.

Yrkandet i motionen 11:753 av herr
Fälldin m. fl. grundas på förutsättningen
att förslaget om en mer aktiv lokaliseringspolitik
bör kunna sänka anspråken
på flyttningsmedel. Det är ju i propositionen
inte fråga om någon höjning av
bidragsbeloppen utan om att öka flyttningen
volymmässigt. Det skulle innebära
att samhället, om flyttningen fortsätter
att öka såsom hittills, om några
år när landshövding Lemne måhända
är klar med sin lokaliseringsutredning
kommer att ha hjälpt till med att flytta
bort praktiskt taget all ungdom i varje
fall från inlandet. Redan nu är situationen
utomordentligt kritisk i dessa områden.
Jag har tagit mig friheten att påpeka
detta under många år, men några
särskilda åtgärder har enligt min mening
inte vidtagits av regeringen för att
hindra den utveckling som pågår.

För ett par tre dagar sedan översändes
från länsstyrelsen i Västerbottens
län en skrivelse i denna fråga, där man
gör bl. a. följande uttalande: »Utflyttningen
från vissa områden sker i så
snabb takt att man kan befara ett sammanbrott
i samhällsfunktionerna om

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

inte en snar förändring till det bättre
sker.» Och förändringen måste ske
snart. Vi har under många år framhållit
att det erfordras en ändring, men
man har låtit tiden gå och mycket litet
är gjort. Företagarna är nu faktiskt
skeptiska mot att lokalisera i detta område,
bl. a. av den anledningen att andelen
äldre människor är stor. Detta
framgår ju också tydligt av arbetslöshetsstatistiken.

Vi har fått vänta för länge på att åtgärder
skulle vidtagas. Regeringen har
tvekat och inte bjudit till ordentligt för
att klara dessa problem, och det är
verkligen beklagligt.

I stället för flyttning av människor,
som i många fall är något mycket inhumant,
föreslår vi i motionerna I: 49 och
11:56 förmedling av arbetsobjekt. Men
den politiska viljan saknas hos regeringspartiets
representanter och beklagligtvis
även hos de moderata, att döma
av utskottsutlåtandet. Mot bakgrunden
av praktiska försök inom vissa sektorer
av näringslivet kan en flyttning av arbetsobjekt
anses vara praktiskt genomförbar.
Åtgärderna kunde i varje fall
vidtas på försök — olika praktiska lösningar
kan tänkas. Arbetsmarknadsorganen
skulle genom sin landsomfattande
organisation och sin kännedom om
sysselsättningsfrågorna i allmänhet ha
möjligheter att göra en god insats.

Målsättningen att skaffa arbetstillfällen
uppnås ju också på denna väg. Företagareföreningarna
har även goda möjligheter
att medverka; de har goda kontakter
med näringslivet och är redan
engagerade i lokaliseringsverksamheten.
Branschorganisationer av olika slag
kunde medverka. Genom sin omfattande
sakkunskap och sin erfarenhet skulle de
kunna lämna bidrag till en effektiv
verksamhet — den verksamhet de redan
bedriver på detta område visar att
detta är möjligt. Jag har exempel härvidlag
från mitt eget hemlän, och möjligheterna
bör enligt vår mening vidgas
och stöd lämnas av samhället.

Nr 20

Fredagen den 24 april 1970

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

Även under tidigare år har vi motionerat
om att man skulle få uppföra industribyggnader
som beredskapsarbete
och att dessa förutom verksamheter för
lokal service även skulle få inrymma
rent industriell verksamhet. För närvarande
är det en formell gränsdragning
mellan medelsanvändningen under olika
anslag. Detta skapar svårigheter när det
gäller att samordna olika aktiviteter, regionalpolitiskt
och i arbetsmarknadsmässigt
syfte. Ett praktiskt sätt vore att
föreskriva samma kompetensfördelning
mellan Kungl. Maj:t och arbetsmarknadsstyrelsen
i fråga om sådana här beredskapsarbeten
som i fråga om det nuvarande
lokaliseringsstödet.

I reservationen 13 framförs förslag
om beredskapsarbeten inom jordbruket
vad gäller såväl enskilda företag som
gemensamhetsarbeten, t. ex. mindre vägar,
skogsbilvägar och dikningsföretag.
Valet av arbetsobjekt bör i dessa fall
kunna grundas på den bedömning av
arbetenas angelägenhetsgrad och deras
direkta och indirekta lokala arbetsmarknadseffekt
som görs i fråga om bidrag
till återväxtåtgärder. Med tillämpning
av dessa principer borde de miljövårdsåtgärder
som ger lokal sysselsättning
främst i glesbygderna ha fått vidgad
användning. De bör inte hindras
av att arbetena tekniskt har anknytning
till jordbrukssektorn. Dessa åtgärder
har absolut ingen sådan jordbrukspolitik
betydelse att de på något sätt kan
rubba vår jordbrukspolitik. Jag hoppas
att detta argument inte kommer att
framföras här i dag, ty det är inte riktigt.
Däremot kunde dessa åtgärder vara
ett stöd åt turistnäringen inom området
liksom åt naturvården.

Herr talman! De förslag som framförs
i reservationerna syftar till att hjälpa
äldre och handikappade personer som
är svårplacerade i de områden där det
är mest besvärligt i dag. Vi vill med
våra förslag i de arbetsmarknadspolitiska
frågorna — liksom vi gör i lokaliseringspolitiken
— bjuda till mera för

att lösa svårigheterna och uppnå målsättningen
om full, produktiv och fritt
vald sysselsättning. Det gäller relativt
små medel på områden som har en marginell
karaktär, men för människor som
är beroende av dessa åtgärder har de
ändå en lika stor betydelse.

Jag vill ännu en gång understryka att
vi i fråga om de stora linjerna är eniga
beträffande arbetsmarknadspolitiken.
Jag ber med det sagda att få yrka bifall
till reservationerna 6, 7, 9, 10, 11,
12 och 13.

I detta anförande instämde herr Vigelsbo
(ep).

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! De gällande riktlinjerna
för arbetsmarknadspolitiken innebär
att målet för densamma är att åstadkomma
och bevara full, produktiv och fritt
vald sysselsättning. Under de fyra år
som har gått sedan riksdagen fastställde
dessa riktlinjer har arbetsmarknadspolitiken
väsentligt förstärkts och differentierats.
De finansiella resurserna
har i det närmaste fördubblats.

Ändå framgår det av arbetsmarknadsstatistiken
att man inte har kunnat uppnå
målen full, produktiv och fritt vald
sysselsättning. Om vi exempelvis ser på
siffrorna över antalet vid arbetsförmedlingarna
anmälda arbetslösa, finner vi
att i mars 1970 omkring 43 500 personer
var anmälda som arbetslösa. Det är
en hög siffra. Bara vid två tillfällen under
1960-talet har vi haft högre siffror.
Genomsnittssiffran för mars månad under
1960-talet var ca 35 400. Det kan synas
vara ett svagt resultat av en så omfattande
satsning att inte kunna redovisa
mera tillfredsställande siffror. Ändå
uppgår denna satsning nu till närmare
2 miljarder.

I skogslänen är arbetslösheten nu liksom
tidigare särskilt hög. Medan det i
hela riket i mars 1970 fanns 138 platser
per 100 arbetslösa, var motsvarande
siffra i skogslänen 46.

Fredagen den 24 april 1970

Nr 20

Jag vill dock gärna säga att det inte
är rättvisande att bedöma arbetsmarknadspolitiken
genom att enbart se på
arbetslöshetssiffrorna. Obestridligen
har samhällets insatser förbättrats och
differentierats. Men siffrorna säger oss
att kraftfulla arbetsmarknadspolitiska
insatser är nödvändiga och att de bör
kompletteras med en kraftfull regionalpolitik.
Regeringens förslag på arbetsmarknadspolitikens
och regionalpolitikens
område är enligt vår mening inte
fullt tillfredsställande för att uppnå
målet full, produktiv och fritt vald sysselsättning.
Därför har vi föreslagit en
rad åtgärder för att förbättra effektiviteten.
Vi har exempelvis förordat en utbyggd
arbetsförmedling, en ökad arbetsmarknadsutbildning,
en aktivare
regionalpolitik, förslag som skulle kunna
öka sysselsättningen och medverka
till näringslivets utveckling.

Statskontoret redovisade i slutet av
1968 en omfattande och intressant undersöknng
av arbetsmarknadsverket
och arbetsmarknadspolitiken. Åtskilliga
av statskontorets idéer och uppslag
är värda att vidare utvecklas i det praktiska
arbetet, och vi förutsätter att detta
kommer att ske. Det fanns emellerid
också en del inslag i utredningens rapporter
som var mera diskutabla, och vi
har full förståelse för att inrikesministern
inte till alla delar har följt statskontorets
förslag. Det gäller i synnerhet
förslaget om arbetsmarknadsverkets
kontorsorganisation. Vi menar att det
är viktigt att kunna bevara, ja, förbättra
servicemöjligheterna, och det förslag
som statskontoret lade fram gick ingalunda
i den riktningen. Vi anser också
att den förankring i länsorganen och i
länsplaneringen som länsarbetsnämnderna
innebär bör behållas.

Jag skall i det följande beröra några
av reservationerna vid statsutskottets
utlåtande nr 54. Herr Nilsson i Tvärålund
har redan kommenterat åtskilliga
av dem, och eftersom vi har gemensamma
reservationer på de flesta punkter

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

skall jag huvudsakligen ta upp de reservationer
som vi själva står för.

En av dessa, reservationen 3, gäller
ett program för forsknings- och utvecklingsarbete.
Vi anser att vi för att få en
god grund för fortsatta arbetsmarknadspolitiska
insatser måste satsa på forsknings-
och utvecklingsarbete rörande
arbetsmarknadspolitiken. På detta liksom
på en rad samhällsområden gäller
att vi vet ganska litet om de olika åtgärdernas
effekt, d. v. s. om vi använder
pengarna på mest rationella sätt. Arbetsmarknadsstyrelsen
har begärt ett
nytt anslag på 10 miljoner kronor för
forsknings- och utvecklingsarbete. Med
tanke på att vi totalt anvisar närmare 2
miljarder till arbetsmarknadspolitiken
måste det väl sägas vara högst rimligt
att disponera 10 miljoner, d. v. s. en
halv procent av de totala anslagen, för
att få en bättre grund för fortsatta insatser,
så att vi bättre kan bedöma arbetsmarknadspolitikens
inriktning och
omfattning för framtiden. Folkpartiets
representanter har därför i reservationen
3 följt upp detta förslag från arbetsmarknadsstyrelsen
och begärt ett program
för utbyggnaden inom denna sektor
till nästa år.

En mera kraftfull arbetsmarknadspolitik
förutsätter ju större tillgång till
personal inom arbetsförmedlingen. Vi
måste konstatera att en av orsakerna till
att arbetsmarknadsverket inte kunnat
helt fullgöra sina uppgifter är att det inte
har haft tillräckliga resurser. För
nästa budgetår begär arbetsmarknadsstyrelsen
för arbetsförmedling, yrkesvägledning
och arbetsvärd en förstärkning
med sammanlagt 343 nya tjänster,
men regeringen tillstyrker bara en dryg
tiondel av dessa. Detta är otillräckligt.
Vi föreslår ytterligare ett 50-tal tjänster,
vilket skulle innebära någon lättnad
framför allt för arbetsvärden och yrkesvägledningen.
Arbetsvärden får ju varje
år mera att göra, och allt fler av de sökande
har svåra arbetshinder. På flera
orter har väntetiderna t. o. m. förlängts.

Nr 20

Fredagen den 24 april 1970

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

Detta bör vi inte acceptera.

Även yrkesvägledningen ställs inför
växande uppgifter; jag vill bara erinra
om vad vuxenutbildningen och den stora
tillströmningen till universitet och
högskolor betyder. Vi skulle exempelvis
behöva en utbyggd akademikerförmedling
för att medverka vid placeringen
av de många universitetsutbildade ungdomarna.

Flera av reservationerna berör de arbetsmarknadspolitiska
medlen. Genom
att justera gällande bestämmelser bör
det vara möjligt att uppnå större effektivitet
och större trygghet för den enskilde.
Många av ändringarna är relativt
enkla att genomföra, och de medför
i vissa fall inte några ökade kostnader.
Ändå har vi inte kunnat få gehör för
förslagen. Vi har förordat att en utredning
bör göras om möjligheterna att
bygga upp en effektivare förmedling av
arbetsobjekt, att möjligheterna till hemresa
för familjeförsörjare som arbetar
på annan ort bör förbättras, att nyutbildade
som inte kan få lämplig anställning
på studie- eller hemorten skall få flyttningsbidrag,
att statsbidrag bör utgå till
företagarutbildning samt att ytterligare
arbetsobjekt bör kunna betraktas som
beredskapsarbete.

Då det gäller utbildningsbidragen har
statsutskottet enats om ett av våra förslag,
nämligen att uttala att en översyn
av bidragsbestämmelserna bör göras.
Denna översyn är verkligen angelägen
och jag hoppas att den kan fullgöras
snabbt. Jag vill särskilt peka på en delfråga
där en ändring skulle kunna göras
omedelbart; man bör upphöra med
inkomstprövning mot makens bidrag
under utbildningstiden. Den sammanlagda
effekten av alla de förslag som vi
har fört fram skulle innebära större
trygghet för människorna. Det är förslag
som har framförts av arbetsmarknadsstyrelsen,
som har förordats av arbetsmarknadsorganiastionerna
men
som har avvisats av regeringen.

Jag måste också till sist konstatera att

vi fortfarande saknar ett viktigt inslag
i en bra arbetsmarknadspolitik, nämligen
en allmän sysselsättningsförsäkring.
Den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen
har i olika avseenden vidgats
och förbättrats under 1960-talet, men
fortfarande gäller att den är otillräcklig
och att vissa grupper står utanför. Det
är nu flera år sedan KSA-utredningen
tillsattes. Vi har från folkpartiets sida
gång på gång begärt ett bättre försäkringsskydd
på detta område, men ännu
har ingenting hänt. Jag är medveten om
att utredningsuppdraget är omfattande,
men jag vill hoppas att KSA-utredningen
snart framlägger ett förslag och att detta
kommer att visa sig vara sådant att
det kan utgöra grund för ett förslag
från regeringen på detta område. Det är
ett nödvändigt komplement till de arbetsmarknadspolitiska
insatser som vi
gör på de andra områdena, och det är
ett komplement som vi inte bör vänta
på längre.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
3 och 4 samt 6 t. o. in. 13.

I detta anförande instämde fru Frssnkel
(fp).

Fröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! När vi för ungefär ett
år sedan sysslade med de arbetsmarknadspolitiska
frågorna här i kammaren
var det en annan känsla av oro som
vilade över debatten än den som gjort
sig gällande i uttalandena här i dag.
Visserligen förefinns det alltjämt en oro
på arbetsmarknaden, men den har en
annan karaktär än för ett år sedan.
Arbetsmarknadsstyrelsen har själv karakteriserat
situationen i mars månad
under rubriken »Islossning». Det är väl
inte bara känslan av att vi äntligen efter
en lång vinter nu börjar gå mot en
vår som inspirerat till den rubriksättningen,
utan det är situationen sådan
den kunde vidimeras i mars månad genom
länsarbetsförmedlingarnas rapporter,
vilka visade att antalet obesatta plat -

Fredagen den 24 april 1970

Nr 20

ser i mars månad i år var större än någon
gång tidigare under de senaste tio
åren.

Detta är uttryck för en aktivitet. Situationen
är inte enbart positiv •— det
vet vi alla. Hela tiden finns risken för
en överhettning av konjunkturen, en
överhettning som på något vis måste
bemästras. Det är alldeles självklart att
även de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
därvidlag kommer in i bilden.
Men vad som framför allt är negativt
är att trots det stora antalet obesatta
platser är arbetslösheten fortfarande relativt
stor; framför allt är detta påfallande
i skogslänen. För att ge en riktig
beskrivning av situationen vill jag gärna
betona att arbetslöshetssiffrorna i
mars månad i år dock visar en betydligt
gynnsammare bild än för ett år sedan
även i skogslänen. Därvidlag kan
jag instämma i vad herr Mundebo sade,
nämligen att arbetsmarknadsverkets
kraftfulla insatser otvivelaktigt spelat
en roll.

Det finns kanske inte anledning att i
dag alltför mycket uppehålla sig vid den
speciella arbetslöshetssituationen i
skogslänen. Vi får ju vid ett senare tillfälle
anledning att på allvar debattera
alla dessa frågor här i kammaren, nämligen
när hela det regionalpolitiska paketet
kommer att behandlas i riksdagen.
Jag vill därför i likhet med föregående
talare begränsa mig så mycket som möjligt
och avstå från att uppehålla mig vid
de allmänna synpunkterna. Jag skall
alltså begränsa mig till de relativt blygsamma
— det är väl en riktig beteckning
■— avvikelser från majoritetens mening
som oppositionspartierna redovisat
i reservationer till statsutskottets
utlåtande nr 54.

I statsverkspropositionen redogör inrikesministern
mycket grundligt för den
översyn av arbetsmarknadsverkets organisation
som verkställts av statskontoret
i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen.
Syftet med översynen var att rationalisera
arbetet inom verket, att för -

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

söka begränsa behovet av arbetskraft
inom verkets olika delar och att få till
stånd en mera ändamålsenlig arbetsfördelning
mellan arbetsmarknadsverket å
ena sidan och å andra sidan de många
verk och myndigheter som arbetsmarknadsverket
på grund av de alltmer differentierade
arbetsuppgifterna behöver
samarbeta med.

I remissyttrandena vann organisationsförslaget
gensvar i många avseenden
och tillstyrktes i vissa delar, men i
andra delar rönte det hård kritik. Detta
är, som också herr Mundebo har berört,
anledningen till att departementschefen
inte nu fullföljer arbetet på att
förverkliga statskontorets organisationsförslag.
Departementschefen förordar
att principen i organisationsförslaget
skall läggas till grund för en kompletterande
översyn av arbetsmarknadsverkets
organisation. Det är ett mycket
stort material som säkerligen behöver
både aktualiseras, så att säga föras fram
till dags dato, anpassas och silas. Denna
översyn skall huvudsakligen vara av
teknisk och organisatorisk art.

Remissyttrandena visar emellertid att
ställningstaganden till även organisatoriska
frågor på många punkter — t. ex.
när det gäller frågan om decentralisering
eller inte och när det gäller den
regionala organisationens omfattning
och utformning •— i hög grad inrymmer
stoff som är av direkt arbetsmarknadspolitisk
och allmänpolitisk karaktär
och av mycket stort intresse för arbetsmarknadens
parter. Det är därför
som reservanter från moderata samlingspartiet,
samtidigt som de yrkar bifall
till förslaget om en översyn, tar upp
ett yrkande från en partimotion i år, i
vilken det föreslås att översynen skall
få göras av sakkunniga med representanter
både för arbetsmarknadens parter
och för de politiska partierna. I botten
skall hela tiden ligga det mål för
arbetsmarknadsverkets strävanden som
vi alla varit överens om, nämligen att
åstadkomma och bevara full, produktiv

Nr 20

Fredagen den 24 april 1970

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m,

och fritt vald sysselsättning, en målsättning
som i första hand syftar till att
tillvarata den enskildes intressen men
som också mycket starkt betonar arbetsmarknadspolitikens
roll i den ekonomiska
politiken. Allt detta är invävt i
den översyn som skall göras. Därför
finner vi det yrkande vi har framställt
väl motiverat. Jag ber på den grunden,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen
1.

I redogörelsen för statskontorets organisationsförslag
behandlas också frågan
om arbetsmarknadspolitikens mål
och uppgifter. Där betonas nödvändigheten
av att som det heter »underlätta
statsmakternas, arbetsmarknadsorganisationernas
och andra intresserades
möjligheter att följa utvecklingen på arbetsmarknaden
och inom det arbetsmarknadspolitiska
området». För att
det skall kunna ske bör arbetsmarknadsstyrelsen
löpande redovisa — detta
säger också departementschefen i
propositionen — de effekter som insatta
åtgärder har haft.

Detta är ett krav som moderata samlingspartiet
tidigare år motionsvis har
framställt och vi har återkommit till
yrkandet även i år i den partimotion
jag nyss nämnde. I motionen pekas på
det mycket stora anslag som statsverkspropositionen
upptar för arbetsmarknadsverket.
Det rör sig nu om närmare
2 miljarder kronor; anslaget har fördubblats
på fyra år.

Med den växande betydelse som de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har
för stabiliseringspolitiken och med de
ökade kraven på just sådana åtgärder
måste hela utvecklingsarbetet i fråga
om mål och åtgärder i än högre grad
kunna följas. Trots att det naturligtvis
är mycket stora svårigheter förenade
med att konstruera effektivitetsmätningsinstrument
och effektivitetskriterier,
måste man ändå arbeta på att försöka
få fram sådana. Vi är faktiskt eniga
om detta i utskottet såsom framgår
av utskottsutlåtandet, men utskottsma -

joriteten nöjer sig med att hänvisa till
den programbudgetering som om möjligt
skall redovisas nästa år och menar
att vårt önskemål därigenom blir tillgodosett.

Vi ser kanske inte saken riktigt så
utan upprepar kravet på analyser och
systematiska redovisningar inför riksdagen.
Om de politiska organen skall ta
ansvaret för utvecklingstendenserna och
för hela det viktiga strukturförändrande
arbete som arbetsmarknadspolitiken
i dag inrymmer, måste det enligt vår
mening finnas underlag för bedömningarna
i de politiska organen. Det är fördenskull,
herr talman, som jag också
ber att få yrka bifall till reservationen 2
vid utskottets utlåtande.

Arbetsmarknadens mål — det har
framhållits här flera gånger redan •—•
skall vara att åstadkomma och bevara
full, produktiv och fritt vald sysselsättning.
Arbetsmarknadsverket och arbetsförmedlingarna
är alltså i första hand
samhällets serviceorgan av mycket stora
mått.

Det primära för det serviceorganet
skall vara att tillgodose den enskildes
behov och önskemål. Men uppgifterna
sträcker sig betydligt längre — jag har
redan betonat det flera gånger — när
de samhällsekonomiska synpunkterna
starkt kommer in i bilden. Det kan vara
mycket svårt för länsarbetsnämnderna
och de lokala arbetsförmedlingarna att
göra sådana bedömningar som gäller
hela den samhällsekonomiska situationen.
Det är ändå vad som krävs om man
enligt beslut av arbetsmarknadsstyrelsen
skall låta länsarbetsnämnderna på
egen hand göra bedömningen huruvida
vissa särskilt arbetskrävande objekt
skall få en inskränkt service. Vad som
åsyftas är företag med hög personalomsättning.
Vi anser detta vara en alltför
stor uppgift att delegera till en lokal
arbetsförmedling. Det kan inte vara ett
rimligt förfarande att vid övervägande
av de åtgärder, som företagsledarna lokalt
begär för att få den service beträf -

Fredagen den 24 april 1970

Nr 20

fande arbetskraft som arbetsförmedlingarna
är till för att lämna, de lokala
arbetsförmedlingarna själva skall ta
ståndpunkt och kanske säga: Nej, ni får
inte detta. Jag ber, herr talman, att få
citera ur vår motion: »Det kan bli
fråga om att avstå från särskilda rekryteringsåtgärder
eller att inte medgiva
information om lediga arbetstillfällen i
platslistor och Platsjournalen. Omständigheterna
kan också påverka ställningstaganden
till överföring av utländsk
arbetskraft och samverkan i rekryteringsfrågor
med arbetsmarknadsmyndigheterna
i övriga nordiska länder.
» Detta är ett citat av vad arbetsmarknadsstyrelsen
själv har sagt.

Det är alltså mycket stora frågor; de
har en räckvidd som gör att de enligt
vår bestämda uppfattning måste tas in
i den centrala bedömning som arbetsmarknadsstyrelsen
har att göra.

Nu menar utskottet att det skulle vara
tillräckligt att den lokala förmedlingen
rapporterar till arbetsmarknadsstyrelsen.
Ja, men om rapporten kommer i
efterhand då kan olyckan redan vara
skedd. Vi hävdar, herr talman, att arbetsmarknadsstyrelsen
centralt måste
ta denna uppgift på sig, och detta är
vad vi ger uttryck åt i reservationen 5,
som jag alltså ber att få yrka bifall till.

För att i övrigt, herr talman, begränsa
talandet här inskränker jag mig till
att med hänvisning till vad de föregående
talarna har yttrat yrka bifall också
till reservationerna 10 och 13.

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Utbildningsbidraget utgör
en viktig del i den arbetsmarknadsutbildning
som bl. a. syftar till att ge
arbetslösa och handikappade ett nytt
och i vissa fall mer kvalificerat arbete
och som också i vissa situationer har
använts som ett styrmedel.

Med tanke på detta har vi i motionsparet
51 i första kammaren och 58 i
andra kammaren påtalat, att den av
arbetsmarknadsstyrelsen föreslagna höj -

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

ningen av utbildningsbidragen inte innebär
någonting annat än en anpassning
av bidragens storlek till vad de
skulle ha varit, om de varit värdebeständiga.

Den höjning av grundbidraget som
regeringen förordat och som utskottet,
med hänvisning till prioritetsbedömningen
inte anser sig kunna tillstyrka
någon ändring av, måste mot den bakgrunden
betecknas som måttlig. Det är
inte bara rättviseskäl som talar för en
höjning i linje med vad vi har föreslagit.
De som har den största nyttan av
arbetsmarknadsutbildningen är otvivelaktigt
de lågavlönade och de som har
en bristfällig grundutbildning. När man
i jämlikhetsdebatten talar om prioritering,
så är det just dessa grupper som
brukar framhållas som de som man i
första hand skall gynna. Och detta att
inte behöva avstå från planerad arbetsmarknadsutbildning
av ekonomiska skäl
måste väl om något vara ett jämlikhetskrav.

Vi vill därutöver betona den omständigheten
att det i en högkonjunktur behövs
ökad stimulans för arbetsmarknadsutbildningen,
eftersom det under
sådana perioder är större risk än annars
att företagen anlitar mindre utbildad
eller kanske inte alls utbildad
arbetskraft, som sedan, när konjunkturerna
blir sämre, inte har reella möjligheter
att konkurrera om arbetstillfällena.

Jag kan följaktligen inte godta hänvisningen
till prioritetsbedömningen
utan ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionerna I: 51 och II: 58.

Beträffande våra yrkanden i motionerna
I: 293 och II: 321, som gäller arkivarbetarnas
situation, så skulle jag i
och för sig kunna acceptera utskottets
hänvisning till de förhandlingar som
pågår om lönesättningen. I det sammanhanget
vill jag bara framhålla, att den
överenskommelse om löne- och anställningsvillkor
som träffades för arbetarna
vid kommunala skyddade verkstäder

Nr 20

Fredagen den 24 april 1970

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m,

och som trädde i kraft den 1 juli 1969
inte berör handikappade som har en arbetsförmåga
understigande en tredjedel
av den normala. Det här är en fråga
som också måste få en acceptabel lösning.
Utskottet påpekar i sin skrivning
med anledning av motionen att anslagsposten
till arkivarbeten beräknas förslagsvis.
Det är förstås riktigt, och det
ger väl också möjligheter till erforderliga
ökningar, men det anslag som nu
är aktuellt är ändå främst motiverat
med den väntade ökningen av antalet
arkivarbetare. Är man på det klara med
att det krävs medel för att åstadkomma
nödvändiga löneförbättringar för arkivarbetarna,
så borde man också från utskottets
sida ha kunnat ansluta sig i sak
till de i motionerna framförda yrkandena.
Det skulle väl inte på något sätt försvåra
förhandlingsarbetet.

En annan del av det arbetsmarknadspolitiska
komplex som vi tagit upp är
kvinnornas möjligheter till förvärvsarbete.
Utskottets behandling av motionsparet
1:478 och 11:539 tolkar jag som
välvillig, och jag är helt överens med
utskottet om att den av utskottet påtalade
utvecklingen mot en mindre könsbunden
yrkesinriktning är en faktor
som verkar i den riktning vi önskar.
Men nu finns det i dag åtskilliga kvinnor
som fostrats i den gamla inställningen
till vad som är lämpligt för dem
att arbeta med, och vi måste väl också
vara beredda att vidta åtgärder för dem.

Det är t. ex. möjligt, ja t. o. m. troligt,
att ett stimulerat intresse bland flickorna
för tekniska yrken en dag kan innebära
en förbättring av sysselsättningssituationen
i sådana orter som våra gruvsamhällen
i norr — om nu dessa orter
skulle tillåtas förbli sådana enindustriorter
som de nu är. Men för dagen är
möjligheterna för kvinnor att få förvärvsarbete
på sådana här platser ytterst
begränsade, och det är med tanke
på detta som vi i vår motion föreslagit
en del åtgärder som åtminstone kunde
bli en början till en förbättring. Vi

vill alltså att de kvinnor som anmäler
sig som arbetssökande till en arbetsförmedling
skall få rätt till en av staten
betald arbetslöshetsersättning. Detta,
säger utskottet, är en fråga som hör
ihop med arbetet inom KSA-utredningen,
och det är väl i och för sig gott och
väl. Men det borde inte hindra riksdagen
från att ha en mening i frågan.
Eftersom det ofta är just bristen på utbildning
som sätter käppar i hjulet för
kvinnor som söker arbete där sådant
finns att få, föreslår vi en ökad satsning
på omskolningsverksamheten med
särskild inriktning på de kvinnor som
anmält sig som arbetssökande.

Slutligen har vi begärt åtgärder för
att skapa sysselsättning på orter där
kvinnor har särskilt svårt att få arbete.
Det här är naturligtvis en fråga som i
hög grad hänger samman med lokaliseringspolitiken
i stort, och våra förslag
beträffande denna redovisar vi i motioner
som kommer upp till behandling i
andra sammanhang. Men med kännedom
om förhållandena på många enindustriorter
har vi ansett det befogat
med särskilda krav i det här stycket.

Jag ber därför, herr talman, att också
få yrka bifall till motionerna I: 478 och
II: 539.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! När vi 1966 diskuterade
grunderna för den nya arbetsmarknadspolitiken
var kammaren något mer
välfylld och det fanns ett större intresse
för hela arbetsmarknadspolitiken.
Jag kan instämma med fröken Ljungberg
i att vi så sent som i fjol hade ett
annat läge. I dag verkar det som om den
högkonjunktur vi upplever är sådan att
arbetsmarknadspolitiken inte röner
samma intresse, vilket enligt min mening
är fel eftersom arbetsmarknadspolitiken
inte längre inskränker sig till
enbart förmedling av arbete. Det har ju
också kommit in en hel del andra aspekter
i sammanhanget. Man kan väl konstatera
att den ganska stora enigheten

Fredagen den 24 april 1970

Nr 20

1966 fortfarande råder. Fröken Ljungberg
talade om blygsamma reservationer
och herr Nilsson i Tvärålund framhöll,
att det rådde mycket stor enighet
om arbetsmarknadspolitiken, men för
sin del kunde han inte underlåta att
omedelbart efteråt tillägga, att det var
fel på arbetsmarknadspolitiken och regionalpolitiken
samt att den politiska
viljan saknades hos socialdemokratin.
Men är man enig om någonting saknas
väl politisk vilja över huvud taget?

Vidare yttrade herr Nilsson i Tvärålund
att strukturomvandlingen skulle
ha gått mycket snabbare om centerpartiets
förslag hade bifallits, vilket var en
fullständig nyhet för mig. Jag skall
emellertid återkomma härtill lite längre
fram. Även om jag har goda skäl att redogöra
för arbetsmarknadspolitikens
mål skall jag avstå härifrån eftersom
de lästs upp fyra—fem gånger.

En enligt min mening viktig sak som
fastslogs 1966 var att arbetsmarknadspolitiken
skulle vara ett medel i strukturomvandlingen,
och målsättningen innebar
en betydelsefull och önskvärd
vidgning av arbetsmarknadspolitikens
roll i den ekonomiska politiken; arbetsmarknadspolitiken
skulle stärka de enskilda
människornas ställning på arbetsmarknaden
och vidga deras valmöjligheter.
Man kan emellertid säga att
målsättningar aldrig är för evigt givna.
Åtgärderna för att uppnå målen måste
alltid anpassas efter den situation som
råder när problemen diskuteras. Härvidlag
kan man återigen konstatera att
konjunkturerna har en mycket stor betydelse
i sammanhanget. Vi upplever i
dag en högkonjunktur, men olikheterna
mellan regionerna, och även mellan vissa
industrigrenar, har nog blivit större
än i fjol och ännu större jämfört med
1966. Detta gör att arbetsmarknadspolitiken
kanske får ett större problem att
lösa därigenom att vi inte kan vidta
generella åtgärder och säga att de skall
gälla i Stockholm, Malmö, Göteborg och
i Kronobergs län och Norrland, utan vi

Anslag för arbetsmarkmadsändamål m. m.

måste vidta selektiva åtgärder och ge
stöd åt både regioner och industrier
som bär det svårt.

Fn annan aspekt som mer och mer
kommer in i arbetsmarknadspolitiken
är vårt beroende av den arbetsmarknadspolitik
man kommer att föra i andra
länder i Norden och i hela Västeuropa,
som vi industriellt är anknutna
till. Även i fortsättningen behöver vi
därför diskutera arbetsmarknadspolitiken
ur den aspekten, om vi skall kunna
uppnå de mål som här har angivits.

Den budget vi nu diskuterar har uppgjorts
med hänsyn tagen till vissa grupper
som kommit i kläm i den dynamiska
tid vi nu lever i. Vad organisationsförslaget
angår torde vi väl alla vara nöjda
med att det förslag, som statskontoret
först lade fram, inte ligger till grund
för diskussionen i dag. Nu gäller det i
stället att vi skall ha ett 70-tal distriktskontor
och dessutom fasta lokalkontor
samt en ambulerande verksamhet.

Sedan vill jag också göra en personlig
deklaration rörande servicefrågorna,
även om den saken ligger något
utanför vad vi i dag diskuterar. När vi
behandlar frågan om arbetsmarknadsverkets
servicefunktioner och liknande
spörsmål har vi så lätt att anlägga renodlat
ekonomiska-rationella synpunkter
på hur servicen till allmänheten skall
ordnas. Då kanske vi löser problemen
ganska hyggligt för 90 procent av medborgarna,
men de resterande 10 procenten
utgörs måhända av människor
som har det största hjälpbehovet. De
har svårt att skriva brev, de är rädda
för att ringa och besvära myndighetspersoner
över huvud taget, och dessutom
är det som sagt just de som i
många fall bäst behöver stödet och
hjälpen. De människorna glömmer vi
ofta bort, när vi diskuterar problemen
krasst ekonomiskt. Där menar jag att
vi behöver en utredning i stort. Detta
är inte någon kritik mot arbetsmarknadsstyrelsen,
utan det är ett påpekande
som rör alla samhällsfunktioner. Vi

Nr 20

Fredagen den 24 april 1970

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m,

tar i dag inte tillräcklig hänsyn till de
människor som kanske efterfrågar samhällets
service allra mest och behöver
den personliga kontakten bäst. De människorna
ger vi ofta av ekonomiska skäl
för litet stöd genom att regionerna göres
så stora. Vi hjälper dem inte tillräckligt
att skaffa arbete och bostad
och att skydda dem mot nöd över huvud
taget.

Jag skall här inte orda mer om det
redovisade siffermaterialet; det har
andra talare redan gjort. I stället skall
jag säga några ord om de reservationer
som fogats till detta avsnitt av utskottets
utlåtande. Utskottet finner den planerade
översynen vara av teknisk och
organisatorisk art. I reservationen 1
har emellertid moderata samlingspartiet
begärt en översyn genom en parlamentarisk
utredning, eller, som de uttrycker
det, genom »särskilt tillkallade sakkunniga
bland vilka bör ingå representanter
för de politiska partierna och arbetsmarknadens
parter». I arbetsmarknadsstyrelsen
sitter emellertid representanter
för arbetsmarknadens parter,
och där finns sålunda möjligheter för
dem att påverka frågan, fröken Ljungberg.
Arbetsmarknadsstyrelsen har ju
fått i uppdrag att till den 1 juli presentera
en plan för arbetsförmedlingskontorens
organisation.

Under kommittéanslaget redovisas ett
belopp på 1 miljon kronor till forsknings-
och utvecklingsarbete som är av
betydelse för arbetsmarknadspolitiken.
Man skall där undersöka omskolningens,
immigrationens och den flyttande
arbetskraftens effekter på hela vårt näringsliv.

Vi uttalar att vi tar för givet dels att
detta kommer att redovisas genom den
nya budgetberedningen, dels att riksdagen
kommer att få ta ställning till det
förslag som utredningen kommer att
framlägga.

Beträffande kravet i den folkpartistiska
reservationen 3 på ett program för
forsknings- och utredningsarbete hän -

visar vi från utskottsmajoriteten till att
arbetsmarknadsinstitutet fått i uppdrag
att inventera detta behov. Vi tycker för
vår del att detta kan räcka.

Nästa huvudrubrik i utlåtandet gäller
arbetsmarknadsverket. I en reservation
från folkpartiet begärs utöver de 41
tjänster som föreslås i propositionen
ytterligare 50 tjänster för yrkesvägledning
och arbetsvärd. Under de senaste
tre åren har antalet tjänster inom detta
avsnitt ökat med 400. För närvarande
är ungefär 550 personer sysselsatta med
dessa uppgifter. Personaltillgången uppgår
i dag till 3 700 personer.

Vi anser inte inom utskottsmajoriteten
att resurserna för arbetsvärd och
yrkesvägledning är tillräckliga. Vi menar
emellertid att man av två anledningar
kan vänta med den föreslagna
ökningen. Dels har resurserna kraftigt
förstärkts, dels väntar vi på den omorganisation
som skall företas på kontorsområdet.
Dessutom skall man försöka
att till den allmänna förmedlingen slussa
över de personer, som är lättast att
anpassa, för att få mer tid över för de
svårare fallen.

Det har vidare vid utskottets utlåtande
fogats en reservation med krav på
delegering av beslut om inskränkt service,
vilken togs upp av fröken Ljungberg.
Reservanterna anser att länsarbetsnämnderna
inte skall ha möjligheter
att undandra vissa företag med hög
rörlighet service från arbetsförmedlingen.
Beträffande detta krav uttalar vi
att det finns en överklagningsrätt och
att det är arbetsmarknadsstyrelsen som
i sista hand får ta hand om sådana
ärenden. Jag tycker inte att det föreligger
någon djupare motsättning i detta
avseende. Det är riktigt såsom fröken
Ljungberg säger, att arbetsförmedlingen
skall vara ett serviceorgan. Ett företag
som i förhållande till andra företag inom
orten och branschen har en onaturligt
hög rörlighet skall emellertid inte
kunna ställa sådana krav på arbetsförmedlingen
att andra företag inte kan få

Fredagen den 24 april 1970

Nr 20

den service som de efterfrågar.

Frågan om förmedlingen av arbetsprojekt,
som las upp i utlåtandet, har
diskuterats både i fjol och jag tror även
i förfjol. Det är en gammal fråga, och vi
tycker inom utskottsmajoriteten inte
att det finns någon anledning att ändra
på nuvarande förhållanden. Vi anser
att man måste kunna lösa problemen
genom branschorganisationerna och på
andra informationsvägar.

Flyttningsbidragen är å andra sidan
en ren prioritetsfråga. Det var inte
länge sedan vi fastställde att flyttningsbidraget
skulle utgå under ett år men
skulle minskas efter ett halvår. Vi beslöt
vidare att under första halvåret i
detta bidrag inkludera resor till hemorten.
Denna fråga kan naturligtvis diskuteras
i oändlighet, men det finns enligt
min uppfattning andra problem i
detta sammanhang som det är angelägnare
att söka lösa.

Det krav som framställs i reservationen
8 beträffande flyttningsbidrag för
nyutbildade står ganska långt ned på
listan av de många önskemål som vi har
i dessa sammanhang.

Beträffande den fråga som tas upp i
reservationen 9, medelsberäkning för
flyttningsbidrag, tyckte herr Nilsson i
Tvärålund att utskottets motivering att
behovet av flyttningsstöd inte kan minska
genom att anslaget räknas ned var
märklig. Behovet av pengar till flyttning
minskas faktiskt inte genom att anslaget
räknas ned. Det är inte sagt att
det skall gå åt 53 miljoner, utan det
gäller ett förslagsanslag som skall ge
dem, som blir tvingade att flytta, ett
stöd i samband med flyttningen.

lag tycker det är ganska underligt att
herr Nilsson i Tvärålund i detta sammanhang
tar upp hela strukturomvandlingen
och regionalpolitiken. Jag skall
inte syssla med det. Men låt oss antaga
att vi, som vi hoppas, får en verklig regionalpolitik
och att de beslut som vi
kommer att fatta om tre eller fyra veckor
här i kammaren leder till en expan -

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

sion i Norrland. Skall man inte då, herr
Nilsson i Tvärålund, ha möjligheter att
flytta folk? Skall, när pengarna är slut,
de som eventuellt behöver flytta inte få
detta bidrag? Det är ju inte något mer
det är fråga om.

Jag kan inte förstå reservationen på
denna punkt. Vill man på något sätt demonstrera
att man inte vill ha till stånd
flyttning, så att man därför undandrar
människorna detta stöd? Jag kan inte
komma fram till någonting annat än att
det rör sig om en ren demonstration
utan något som helst värde i sammanhanget.

När det gäller arbetsmarknadsutbildningen
återkommer förslaget om 3 kr.
per timme i ersättning. Inte heller det
ämnet har tillförts någonting nytt. Det
kan alltid diskuteras vilka som skall ha
ansvaret för utbildningen av arbetskraft.
Vi tycker att det skulle vara svårt
att skilja på den gängse utbildningen i
företagen och det som skulle vara arbetsmarknadsutbildning.

Argumenten i fråga om vägplaneringen
är också välkända — det är nästan
ett eko från vägdebatten. Men det
går väl inte att ha dubbelplanering i
detta sammanhang. Jag tycker också
att den verksamhet som pågår med
svårplacerad arbetskraft visar att man,
med hänsyn till antalet dagsverken som
görs på vägar, har detta under uppsikt.
Det läggs ned en hel del på vägar, och
det anser jag liksom reservanterna vara
av stor betydelse för en bygds utveckling.

När det gäller frågan om att uppföra
industribyggnader m. m. som beredskapsarbete
vill man också flytta över
beslutsfullmakterna från Kungl. Maj:t
till arbetsmarknadsstyrelsen.

Om de frågor som behandlas i reservationen
13 hade vi en stor diskussion
i fjol. Även om yttrandena är försiktigare
i år kvarstår min personliga uppfattning
att man inte via arbetsmarknadspolitiken
skall bedriva en jordbrukspolitik
vid sidan om den egentliga jord -

Nr 20

Fredagen den 24 april 1970

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

brukspolitiken. De möjligheter till
skogsvård i svårföryngrad skog som
finns liksom möjligheterna att få stöd
till naturvård o. d. kan bereda en hel
del sysselsättning.

Låt mig till slut, herr talman, säga
några ord om det område där den verkliga
satsningen gjorts och där det inte
föreligger några reservationer. Det gäller
den svårplacerade arbetskraften
och det gäller arbetsmarknadsutbildningen.
Jag tror att jag kan tala för alla
i utskottet och kanske även för regeringen
när jag säger att det väl inte
finns någon som är nöjd med de möjligheter
som nu finns, utan vi måste satsa
ännu mer för att ta hand om dem som
blir ställda utanför. Det bör ske i form
av arbete i skyddade verkstäder, nya
industrier och omskolning för att ge
vederbörande ett meningsfyllt arbete.
Omskolningen och arbetsmarknadsutbildningen
har tiodubblats under en tid
av tio år. Vi kan inte säga att den kommer
att tiodubblas även under den
närmaste tioårsperioden, men om den
bara fördubblas skulle det innebära att
vi har ungefär 200 000 människor i arbetsmarknadsutbildning.
Det är kanske
det effektivaste medlet för att skydda
de enskilda. Och jag vill stryka under,
fru Marklund, vad arbetsmarknadsutbildningen
betyder i själva prioriteringen
av de insatser som vi behöver
göra.

Om vi hade hur mycket pengar som
helst till förfogande skulle det naturligtvis
vara lättare att tillmötesgå alla de
krav som ställs. Detta visar att våra ambitioner
när det gäller vår arbetsmarknadspolitik
ökas undan för undan. I dag
har vi diskussionen om kvinnorna och
vuxenutbildningen. Jag tror att det är
ett av de problem som också måste klaras
upp liksom frågan om betald ersättning,
som kommer att upptas i KSA-utredningen.

I fråga om arkivarbetarna vill jag säga
att de företag som utnyttjar dem intar
en alldeles för njugg hållning. De

kanske rent av har gratis arbetskraft,
och det kan hända att det förhandlingsmässigt
uppstår svårigheter med att klara
upp frågan. Jag kan dock lova att vi
från fackföreningsrörelsen gör allt för
att försöka slussa in arkivarbetarna i
vårt avtal i stället för att de såsom nu är
fallet skall behöva gå som arkivarbetare
med lön från arbetsmarknadsstyrelsen.

Jag tror alltså att vi i framtiden kommer
att behöva diskutera en hel del stora
problem kring arbetsmarknadspolitiken.
Det kan uppstå rent ideologiska
motsättningar om hur arbetsmarknadspolitiken
skall utformas. En sak har vi
i alla fall kommit fram till efter många
års strider kring den: det är samhällets
skyldighet att se till att människorna inte
bara har arbete utan att detta arbete
också är fritt valt.

Herr talman, med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att begagna min yttranderätt till att gå i
svaromål mot herr Fagerlund. Jag skulle
ur det sammanhang som han här
gav oss vilja lyfta ut ett uttalande som
var utomordentligt intressant. Det fälldes
när herr Fagerlund vidgade synpunkterna
på arbetsmarknadspolitiken
och till och med såg ut över våra egna
gränser. Han sade då — jag citerar inte
ordagrant, eftersom jag inte hann skriva
upp det — ungefär på följande sätt:
Jag vill betona betydelsen för vår del av
hur andra länder formar sin arbetsmarknadspolitik.
Han nämnde då i första
hand de nordiska länderna men också
Västeuropa i övrigt.

Det var bra och jag är tacksam för
detta uttalande. Det är precis vad vi
länge har sagt, och det är därför vi varit
utomordentligt förvånade över att i
diskussionen kring EEC man från regeringens
sida har uttryckt så starka farhågor
för att vi skulle binda oss otillbörligt
och berövas möjligheten till

Fredagen den 24 april 1970

Nr 20

självständiga bedömningar i vår politik,
framför allt när det gäller skattepolitiken,
socialpolitiken och arbetsmarknadspolitiken.

Jag vill bara, herr talman, med dessa
ord uttrycka en förhoppning om att
det som herr Fagerlund här har sagt
också är sanktionerat från högre ort.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag har inte mycket att
invända mot de allmänna resonemang
som herr Fagerlund förde i inledningen
av sitt anförande. Vi är som vi båda
konstaterat ense om arbetsmarknadspolitikens
centrala roll. Däremot är meningarna
delade på vissa punkter när
det gällt arbetsmarknadspolitikens medel.

Jag skall kommentera två av de punkter
som herr Fagerlund tog upp. Den
första gäller de personella resurserna
för arbetsmarknadsverket. Det fanns
enligt herr Fagerlund två skäl för att
denna gång ge arbetsmarknadsverket
mycket begränsade personalförstärkningar:
dels den utbyggnad som skett
under de senaste åren, dels den pågående
översynen av kontorsorganisationen.
Jag tror inte att något av dessa skäl är
särskilt hållbart. Vi måste nämligen beakta
att behovet också bar starkt ökat.

En av anledningarna till att vi i dag
har ett relativt tillfredsställande arbetsmarknadsläge
är ju att vi har kunnat
satsa större resurser. Vi vet att behoven
på flera områden är växande. Därför
bör vi nu vidta de förstärkningar som
är möjliga samtidigt som översynen av
kontorsorganisationen pågår.

Jag tycker inte att herr Fagerlund
har rätt i att den budget vi diskuterar
har tagit hänsyn till att vissa grupper
har kommit i kläm. Det är dock ett obestridligt
faktum att väntetiderna just för
arbetsvårdssökande på flera orter har
ytterligare förlängts. Handläggningstiden
för de enskilda ärendena är nu ofta
lång. Där behövs förstärkningar. Arbetsmarknadsstyrelsen
har nyligen an -

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

tagit ett arbetsvårdspolitiskt program,
och klart sagt ifrån att en förutsättning
för att detta skall kunna genomföras
är en kvantitativ och kvalitativ förstärkning
av arbetsvårdspersonalen.
Därför finns goda skäl för den ytterligare
förstärkning som vi från vårt
håll har förordat.

Den andra punkt jag kortfattat vill
beröra gäller forsknings- och utvecklingsarbete.
Jag är inte så imponerad
av att det under kommittéanslaget anvisas
1 miljon kronor och att institutet
för arbetsmarknadsfrågor får ytterligare
64 000 kronor i anslag för att kunna
inrätta en tjänst som byråsekreterare
för administrativa arbetsuppgifter.
Enligt min mening finns det all
anledning att här satsa låt oss säga en
halv procent på forsknings- och utvecklingsarbete
för att vi skall kunna bedöma
effekten av våra arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. En sådan satsning skulle
göra det möjligt att förbättra instrumenten,
att effektivera åtgärderna och
kanske att skapa en bättre arbetsmarknadspolitik
inom ramen för de medel
vi satsar.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Till skillnad från herr
Fagerlund tror jag inte att vi i vårt
land kan anses ha ideologiska olikheter
i vår syn på arbetsmarknadspolitiken.
Att uppnå full, produktiv och fritt
vald sysselsättning är en målsättning
vilken ■— som jag upplever det — omfattas
fullt ut av alla partier. När det
sedan gäller hur vi praktiskt skall nå
fram till detta mål skiljer sig medlen
och vägarna i viss mån. Man kan väl
konstatera, herr Fagerlund, att socialdemokratin
i mycket större utsträckning
satsar på rörlighetsfrämjande åtgärder,
medan vi vill satsa mera på lokaliseringsåtgärder
för att skapa arbeten
där människorna finns.

Herr Fagerlund sade också att vi rätt
väl tillgodoser omkring 90 procent genom
arbetsmarknadspolitiken men i

Nr 20

Fredagen den 24 april 1970

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

viss mån glömmer omkring 10 procent.
Det är just den tanke jag uttryckt i mitt
anförande, och den förs också fram i
reservationerna från vårt håll. I reservationerna
6, 11, 12 och 13 tar vi t. ex.
just upp de kategorier som ryms inom
de 10 procenten. Det är där vi vill
åstadkomma förbättringar; herr Fagerlund
måste väl erkänna att det förhåller
sig så.

Vad flyttningsbidraget beträffar menade
herr Fagerlund att det var en prioriteringsfråga,
och jag medger det. Om
man ser på reservationen 6 om förmedling
av arbetsobjekt å ena sidan och
reservationen 9 om medelsberäkning för
flyttningsbidrag å andra sidan, upptäcker
man ju skillnaden i inriktning
mellan centerns politik och socialdemokraternas.

Herr Fagerlund försökte vidare försvara
den ganska omöjliga meningen i
utskottsutlåtandet att man skulle kunna
minska flyttningen genom att sänka
bidraget. Det har i varje fall inte vi talat
om. Något sådant yttrande finns helt
enkelt inte i några handlingar till utskottets
utlåtande, och därför är det
märkligt att ni har velat skriva in det i
utlåtandet.

Herr Fagerlund anser då att den ökade
kapacitet med ytterligare 25 procent
som föreslås till flyttningsbidrag behövs
för att flytta människor söderifrån
upp till Norrland. Det vore roligt för
mig om det bleve så, men jag undrar
om herr Fagerlund verkligen har kontakt
med verkligheten när han tror att
detta kan bli möjligt under nästa budgetår.
Om herr Fagerlund studerar arbetslöshetssiffrorna
och arbetsmarknadsläget
och undersöker hur näringslivet
utvecklas i olika delar av vårt
land tror jag att han kommer till en
annan slutsats. I varje fall tror jag inte
att arbetsmarknadsstyrelsen förutsatte
en sådan utveckling när den föreslog
ökning av medlen till flyttningsbidrag.

I propositionen finns inte heller något
uttalande som tyder på att dessa ökade

bidrag skulle ha den innebörd som herr
Fagerlund gav uttryck ut.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Fröken Ljungberg tog
upp EEC-frågan med anledning av att
jag sade att vi måste ta hänsyn till hur
andra länder formar sin arbetsmarknadspolitik.
Mitt uttalande innebar inte
att jag accepterar hur vissa länder formade
sin politik under nedgångsperioden,
då de inte satsade på full sysselsättning
utan var mer angelägna om
att skaffa pengar i sin kassareserv och
hålla penningsvärdet intakt. Drag alltså
inte ut mer av mitt yttrande än det
innebar! När man diskuterar är konsten,
som Alf Ahlberg sade, att ta en
meddebattörs yttrande och flytta över
det på ett område där han aldrig har
sagt att det äger giltighet.

Detta vill jag också säga till herr
Nilsson i Tvärålund. När jag talade om
att 90 procent tillgodosågs avsåg jag
kontorsorganisationen och den personliga
servicen till människorna men inte
arbetsmarknadspolitiken i stort.

De rörlighetsfrämjande åtgärderna
togs åter upp. Här måste man väl ändå
räkna med även flyttningar inom hela
stödområdet. För den snabba strukturomvandlingen
behövs också pengar.
Herr Nilsson i Tvärålund sade att dessa
problem skulle ha lösts bättre med
centerpartiets förslag och att centerpartiet
hade varit pådrivande i den frågan.
1968 sade herr Nilsson i Tvärålund:
Man får väl säga att regeringens
önskan och strävan till snabba strukturförändringar
i vårt näringsliv har
infriats över förväntan. I dag säger han
att om vi hade följt centerpartiet skulle
vi ha fått en ännu snabbare strukturomvandling.
Jag förstår inte hur det
över huvud taget kan gå ihop.

Till slut, herr Nilsson i Tvärålund:
Jag bor i en bygd som i mycket stor utsträckning
har varit en utflyttningsbygd;
människorna där har inte bara
emigrerat till Amerika utan också flyt -

Fredagen den 24 april 1970

Nr 20

tat till Norrland. Ser vi saken i ett längre
perspektiv har faktiskt Kronobergs
län stått mer stilla än Norrland. Och
den dagen kan ju komma tillbaka då
Norrland blir expansivt, och vi hoppas
väl alla att vi skall få en så jämn sysselsättning
och fördelning av resurserna
som möjligt.

Beträffande den ideologiska skillnaden
vill jag säga att när vi inom såväl
den fackliga som den politiska arbetarrörelsen
tog upp de arbetsmarknadspolitiska
frågorna och sade att det var
samhällets uppgift att lösa problemen
fick vi föra en hård politisk kamp. Jag
är övertygad om att nya ideologiska
skillnader mellan vår uppfattning och
den borgerliga uppfattningen kommer
att dyka upp igen i frågor som gäller
att skapa trygghet för människorna.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! När det gäller den ideologiska
sidan av det ämne vi nu diskuterar
vill jag säga att centerpartiet alltsedan
1930-talet, då det inleddes en ny
era för en aktiv arbetsmarknadspolitik,
har understött åtgärder för att skapa
full sysselsättning. Det var på 1930-talet
som socialdemokraterna och vårt
parti plöjde den nya fåran för en aktiv
arbetsmarknadspolitik. På 1940-talet
försökte vi plöja en fåra för en aktiv
lokaliseringspolitik, men då mötte vi
inte alls samma gensvar som vi på
1930-talet gav beträffande arbetsmarknadspolitiken.
Jag tror som sagt inte att
det under överskådlig tid kommer att
föreligga ideologiska skillnader i denna
fråga.

Herr Fagerlund prutar till hälften och
drygt det beträffande argumenteringen
om flyttningsbidraget och hänvisar till
omflyttningen inom stödområdet. Om
man studerar användningen av flyttningsbidragen,
så finner man att huvuddelen
av pengarna inte går till omflyttning
inom stödområdet. Jag tror
inte att den stora ökningen med en
fjärdedel i huvudsak kommer att hän4
— Andra kammarens protokoll 1970.

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

föras till flyttningar inom stödområden,
utan som vanligt till flyttningar från
stödområden till expansionsregionerna.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Herr Fagerlund gjorde
sig skyldig till en synnerligen förenklad
historieskrivning då han sade att
man i ett tidigare skede fick föra en
hård politisk kamp om arbetsmarknadspolitiken.
Jag skall inte gå in på historieskrivningen.
Det intressanta är vad
som har hänt under senare år och den
nu aktuella debatten — det är ju den
aktuella situationen och satsningen för
kommande budgetår som vi diskuterar.
Då finner vi att vi från vår sida fört
fram en rad förslag, ursprungligen
framlagda av arbetsmarknadsstyrelsen,
som förordats av arbetsmarknadsorganisationerna
men som avvisats av regeringen.
Så går den aktuella skiljelinjen.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort.

Det är riktigt som herr Nilsson i
Tvärålund sade att den berömda kohandeln
genomfördes under 1930-talet; vi
fick ett jordbrukarstöd och vi fick en
arbetsmarknadspolitik. Vilka som fick
vilket kan vi ju komma överens om
ganska snabbt.

Till herr Mundebo vill jag bara säga
att vi socialdemokrater aldrig skäms
över vår historia när det gäller arbetsmarknadspolitiken.
Vi kan gott titta på
den även ur historisk synvinkel. Men
jag skall inte uppta kammarens tid med
att tala historia och påminna om hur
det var när vi hade en borgerlig regering.
I det fallet hänvisar jag till protokollet
från 1966.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1;

Nr 20

Fredagen den 24 april 1970

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Ljungberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1 i utskottets
utlåtande nr 54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Ljungberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2 i utskottets
utlåtande nr 54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Ljungberg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 150 ja och 30 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mundebo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 4 i utskottets
utlåtande nr 54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3 av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mundebo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 140 ja och 25 nej, varjämte 16 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Fredagen den 24 april 1970

Nr 20

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mundebo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 5 i utskottets
utlåtande nr 54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4 av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mundebo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 155 ja och 26 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 6

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Ljungberg begärde
emellertid votering, i anledning varav

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 6 i
utskottets utlåtande nr 54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen och att kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan.

Mom. 7

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Mundebo begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 7 i utskottets
utlåtande nr 54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6 av herr Ivar Johansson
m. fl.

Nr 20

Fredagen den 24 april 1970

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

Herr Mundebo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 126 ja och 55 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 8

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Mundebo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 8 i
utskottets utlåtande nr 54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
7 av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mundebo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 126 ja och 54 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 9

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

dels ock på bifall till reservationen 8
av herr Per Jacobsson in. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. i0

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 11

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som föreslagits i reservationen 9; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 11 i
utskottets utlåtande nr 54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som föreslagits i reservationen
9 av herr Ivar Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 126 ja och 55 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

Fredagen den 24 april 1970

Mom. 12

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 13

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 10;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 13 i
utskottets utlåtande nr 54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 10 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 100 ja och 84 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. Ib och 15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 16

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som

Nr 20 53

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

föranleddes av bifall till motionerna
1:51 och 11:58; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 17

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 18

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 11;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 18 i
utskottets utlåtande nr 54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
11 av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 126 ja och 58 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 19

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 12;

Nr 20

Fredagen den 24 april 1970

Anslag för arbetsmarknadsändamål m. m.

och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 19 i utskottets
utlåtande nr 54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
12 av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 128 ja och 58 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 20—22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 23

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 13;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 23 i
utskottets utlåtande nr 54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
13 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 102 ja och 85 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 24—31

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 32

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 478
och II: 539; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 33—39

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ÖSTRAND (s), som yttrade:

Herr talman! Jag får anmäla att jag
vid voteringen om mom. 8 röstade för
bifall till utskottets hemställan men hade
avsett att rösta AVSTÅR.

Fredagen den 24 april 1970

Nr 20

Anslag till företagareföreningarna m. in

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 55, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1970/71 i vad avsåg företagareföreningarna
m. m. jämte motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1, bilaga 13 (punkterna C 4—C 5 s.
166—170 och IV: 9 s. 183—185 i utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 2 januari 1970) föreslagit
riksdagen att

1. på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
för budgetåret 1970/71 anvisa a.

till Bidrag till företagareföreningar
m. fl.: Administrationskostnader
ett reservationsanslag av 7 500 000
kr.,

b. till Täckande av förluster i anledning
av statligt stöd till hantverks- och
industriföretag m. fl. ett förslagsanslag
av 9 000 000 kr.,

2. på kapitalbudgeten under Statens
utlåningsfonder till Statens hantverksoch
industrilånefond för budgetåret
1970/71 anvisa ett investeringsanslag av
20 000 000 kr.,

3. medge att statsgaranti för lån till
hantverks- och industriföretag m. m.
under budgetåret 1970/71 beviljas intill
ett belopp av 80 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 47
av herr Helén in. fl. samt II: 57 av herr
Gustafson i Göteborg m. fl. i vad avsåge
hemställan att riksdagen måtte besluta
att anslaget Bidrag till företagareföreningar
m. fl.: Administrationskost nader

räknades upp med 1 000 000 kr.
till 8 500 000 kr.,

dels de likalydande motionerna 1:137
av herr Johan Olsson in. fl. och II:lb9
av herr Andersson i Örebro in. fl., vari
föreslagits att riksdagen beslutade att

i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om att maximibeloppet 150 000 kr. för
företagareföreningarnas direktlån ej
begränsades av utestående garantibelopp,

dels de likalydande motionerna I: 347
av herrar Helén och Bengtson samt
II: 394 av herrar Hedlund och Gustafson
i Göteborg, vari hemställts att riksdagen
måtte anvisa för budgetåret
1970/71 till Statens hantverks- och
industrilånefond ett investeringsanslag
av 30 000 000 kr.,

dels de likalydande motionerna I: 357
av herr Johan Olsson m. fl. samt II: 787
av herr Löfgren m. fl., vari hemställts
att för budgetåret 1970/71 måtte anvisas
på driftbudgeten under inrikesdepartementets
huvudtitel till Bidrag till företagareföreningar
in. fl.: Administra tionskostnader

ett reservationsanslag
av 8 500 000 kr.,

dels de likalydande motionerna I: 681
av herr Johan Olsson m. fl. samt II: 798
av herr Nilsson i Tvärålund in. fl., vari
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam
prövning och förslag angående
statligt stöd till företagareföreningar
för s. k. rådgivningsgrupper med teknisk
och ekonomisk expertis för förstärkt
företagsrådgivning åt mindre och
medelstora företag i enlighet med motionernas
syfte,

dels de likalydande motionerna I: 692
av herr Stefanson m.fl. samt II: 767 av
herr Hovhammar m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte besluta

1. att maximigränsen för företagareföreningarnas
direktlån höjdes till
200 000 kr.,

2. att företagareföreningarna medgåves
rätt att teckna statlig industrilånegaranti
upp till 200 000 kr. samt

3. att lämnandet av lån respektive
tecknandet av lånegaranti gjordes oberoende
av varandra.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 47 och II: 57 samt I: 357

Nr 20

Fredagen den 24 april 1970

Anslag till företagareföreningarna m. m.

och II: 787, de två förstnämnda motionerna
såvitt nu var i fråga, till Bidrag
till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader
för budgetåret 1970/
71 på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
7 500 000 kr.,

2. beträffande statligt stöd till förstärkt
företagsrådgivning att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:681 och
II: 798,

3. att riksdagen måtte till Täckande
av förluster i anledning av statligt stöd
till hantverks- och industriföretag m. fl.
för budgetåret 1970/71 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 9 000 000 kr.,

4. beträffande beloppsgränsen för
hantverks- och industrilån att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 692 och
II: 767 såvitt nu var i fråga,

5. beträffande avräkning av utestående
garantilån att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:137 och 11:149 samt
I: 692 och II: 767, de två sistnämnda såvitt
nu var i fråga,

6. beträffande delegering av beslutanderätt
om lånegarantier att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:692 och
II: 767 såvitt nu var i fråga,

7. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna 1:347 och 11:394 till Statens
hantverks- och industrilånefond
för budgetåret 1970/71 på kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder anvisa
ett investeringsanslag av 20 000 000
kr.,

8. att riksdagen måtte medge att statsgaranti
för lån till hantverks- och industriföretag
m. m. under budgetåret
1970/71 beviljas intill ett belopp av
80 000 000 kr.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande statligt administrationsbidrag
m. m. av herrar Bohman
(m), Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Wirtén (fp),
Wallmark (m) och Nils-Eric Gustafsson
(ep), fröken Ljungberg (m) samt her -

rar Nilsson i Tvärålund (ep), Andersson
i Knäred (ep), Mundebo (fp), Elmstedt
(ep), Wennerfors (m) och Eriksson
i Arvika (fp), som ansett att utskottet
under 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och med bifall
till motionerna 1:47 och 11:57 samt
1:357 och 11:787, de två förstnämnda
motionerna såvitt nu var i fråga, till
Bidrag till företagareföreningar m. fl.:
Administrationskostnader för budgetåret
1970/71 på driftbudgeten under
elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 8 500 000 kr.;

2. beträffande statligt stöd till förstärkt
företagsrådgivning av herrar
Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Wirtén (fp), NilsEric
Gustafsson (ep), Nilsson i Tvärålund
(ep), Andersson i Knäred (ep),
Mundebo (fp), Elmstedt (ep) och
Eriksson i Arvika (fp), som ansett att
utskottet under 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 681 och II: 798 som sin mening
ge Kungl. Maj d till känna vad reservanterna
anfört;

3. beträffande beloppsgränsen för
hantverks- och industrilån av herrar
Bohman (m), Ivar Johansson (ep), Per
Jacobsson (fp), Nyman (fp), Wirtén
(fp), Wallmark (m) och Nils-Eric Gustafsson
(ep), fröken Ljungberg (m)
samt herrar Nilsson i Tvärålund (ep),
Andersson i Knäred (ep), Mundebo
(fp), Elmstedt (ep), Wennerfors (m)
och Eriksson i Arvika (fp), som ansett
att utskottet under 4 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1: 692 och II: 767 såvitt nu var
i fråga som sin mening ge Kungl. Maj d
till känna vad reservanterna anfört;

4. beträffande avräkning av utestående
garantilån av herrar Bohman (m),
Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Wirtén (fp), Wallmark
(m) och Nils-Eric Gustafsson
(ep), fröken Ljungberg (m) samt herrar
Nilsson i Tvärålund (ep), Anders -

Fredagen den 24 april 1970

Nr 20

son i Knäred (ep), Mundebo (fp), Elmstedt
(ep), Wennerfors (m) och Eriksson
i Arvika (fp), som ansett att utskottet
under 5 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:137 och 11:149 samt 1:692
och II: 767, de två sistnämnda såvitt nu
var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Mai:t till känna vad reservanterna anfört; 5.

beträffande delegering av beslutanderätt
om lånegarantier av herrar
Bohman (m), Ivar Johansson (ep), Per
Jacobsson (fp), Nyman (fp), Wirtén
(fp), Wallmark (m) och Nils-Eric Gustafsson
(ep), fröken Ljungberg (m)
samt herrar Nilsson i Tvärålund (ep),
Andersson i Knäred (ep), Mundebo
(fp), Elmstedt (ep), Wennerfors (m)
och Eriksson i Arvika (fp), som ansett
att utskottet under 6 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 692 och II: 767 såvitt nu
var i fråga som sin mening ge Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört; 6.

beträffande anslag till Statens hantverks-
och industrilånefond av herrar
Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Wirtén (fp), NilsEric
Gustafsson (ep), Nilsson i Tvärålund
(ep), Andersson i Knäred (ep),
Mundebo (fp), Elmstedt (ep) och
Eriksson i Arvika (fp), som ansett att
utskottet under 7 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna 1: 347 och II: 394 till Statens
hantverks- och industrilånefond
för budgetåret 1970/71 på kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder anvisa
ett investeringsanslag av 30 000 000
kr.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Företagareföreningarna
spelar en allt större roll när det gäl -

Anslag till företagareföreningarna m. m.

ler stödet åt den mindre företagsamheten.
Föreningarna anlitas också i mycket
stor utsträckning av statliga organ
för vissa uppgifter i lokaliseringspolitiska
och andra sammanhang.

Kungl. Maj :t bär i statsverkspropositionen
gjort en uppräkning av det statliga
stödet till företagareföreningarna,
men motionärer och reservanter har ansett
att stödet ändå är otillräckligt på
vissa punkter. Jag skall här göra en
ganska snabb genomgång av det huvudsakliga
innehållet, i de reservationer
som fogats till statsutskottets förevarande
utlåtande.

Reservationen 1 handlar om det statliga
administrationsbidraget, som
Kungl. Maj:t har räknat upp med 1,7
miljoner kronor men ändå prutat en
miljon på det belopp på 8,5 miljoner
som det statliga ämbetsverk som har
tillsynsuppgift över företagareföreningarna
räknat fram. Statsrådet har sålunda
skurit ned beloppet till 7,5 miljoner.
Anspråken från företagareföreningarna
har givetvis varit betydligt större, varför
kommerskollegium har gjort en nedprutning
till den nivå som verket ansett
att man inte kunde gå under, om föreningarna
skall kunna fullgöra sina
uppgifter på ett tillfredsställande sätt.

Statsrådet bär räknat på det sättet att
företagareföreningarna också bedriver
en inkomstbringande konsultverksamhet,
som ger dem möjligheter att själva
svara för en del utgifter. Kommerskollegium
har emellertid inte räknat in
den delen av verksamheten i sitt förslag
till bidrag, utan den självbärande verksamheten
är framräknad inte bara på
intäkts- utan även på utgiftssidan. Följaktligen
är det inte relevant att räkna
in de inkomsterna en gång till, som
statsrådet gör.

Vidare anser statsrådet att Kungl.
Maj :t bör ta hänsyn till de bidrag som
landstingen lämnar, men det har aldrig
varit landstingens avsikt att deras bidrag
till företagareföreningarnas verksamhet
skulle avräknas mot statsbi -

Nr 20

Fredagen den 24 april 1970

Anslag till företagareföreningarna m. m.

draget. I så fall hade landstingen säkerligen
inte beslutat om några bidrag,
eftersom det ju inte skulle få någon för
föreningarna positiv effekt. Det har varit
landstingens mening att deras bidrag
verkligen skulle ge resurser utöver
statsbidraget, så att föreningarnas verksamhet
kunde byggas ut ytterligare. Vi
bär i vår reservation också understrukit
att en vidgad allmän rådgivningsverksamhet
i Norrland, som är synnerligen
påkallad, betyder att det särskilt i
inledningsskedet behövs väsentligt ökade
statsbidrag.

Hemställan i reservationen 2 beträffande
statligt stöd till förstärkt företagsrådgivning
utmynnar i att riksdagen
med bifall till motionerna 1:681 och
11:798 som sin mening ger Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet anfört. Reservanterna
framhåller behovet av en väsentligt
förstärkt företagsrådgivning.
En förstärkning härav skulle i varje fall
inte omedelbart ge några ökade intäkter,
utan det erfordras otvivelaktigt ett
väsentligt förbättrat statligt stöd för att
få i gång denna så viktiga verksamhet.

Reservationen 3 avser beloppsgränsen
för hantverks- och industrilån. Denna
gräns ligger för närvarande vid
150 000 kr. Vi reservanter anför i anslutning
till ställda motionsyrkanden
att denna beloppsgräns för direktlån
borde höjas till 200 000 kr. Fördelen
härmed skulle framför allt ligga däri
att flera lån då skulle kunna handläggas
snabbare. Det är vid åtskilliga tillfällen
mycket väsentligt att snabba beslut
kan fattas. Om besluten dröjer därför
att de skall fattas i ett centralt organ
kan de många gånger komma för
sent. På detta sätt når vi inte den avsedda
effekten. Det försämrade penningvärdet
är också en anledning till att beloppsgränsen
behöver höjas. Det är
nödvändigt för att denna reellt skall
kunna ligga kvar på den gamla nivån.

I fråga om reservationen 4, beträffande
avräkning av utestående garantilån,
anför utskottsmajoriteten att tillräck -

ligt starka skäl inte skulle ha anförts
för ett slopande av avräkningsförfarandet.
Jag tolkar emellertid utskottsmajoritetens
skrivning så att man medger
att det finns anledning till en ändring
men att man inte anser skälen härför
tillräckligt starka, varför man håller
fast vid det tidigare gjorda ställningstagandet.
Vi reservanter menar iatt det innebär
en helt onödig omgång att räkna
in utestående garantilån. Detta bidrar i
själva verket till en försening av ärendenas
behandling.

Rakom reservationen 5, beträffande
delegering av beslutanderätt om lånegarantier,
ligger närmast en strid om företagareföreningarnas
kompetens. Utskottsmajoriteten
menar att det inte föreligger
något underlag för uppfattningen
att företagareföreningarna kan
agera på statens vägnar, eftersom de i
princip inte är statliga organ. Vi reservanter
hänvisar emellertid till att samhället
intar en majoritetsställning i dessa
föreningars styrelser, vilket borde utgöra
en garanti för att besluten fattas
under sådant ansvar som erfordras när
det gäller lånegarantier. Vi har därför
ansett att beslutanderätt om lånegarantier
skulle föreligga för företagareföreningar
intill samma maximibelopp
som det som för varje tillfälle gäller för
beviljande av direktlån.

Reservationen 6 slutligen gäller anslaget
till statens hantverks- och industrilånefond.
Reservanterna hemställer
i anslutning till väckta motioner i ärendet
om ett investeringsanslag över kapitalbudgeten
på 30 miljoner kronor i stället
för av Kungl. Maj :t äskade 20 miljoner
kronor.

Motionärerna och vi reservanter menar
att det i nuläget föreligger mycket
stort behov av en anslagshöjning. Det
gäller ett så väsentligt område att det
näppeligen kan vara rimligt att anföra
att kreditrestriktionerna skulle sättas i
fara, om investeringsanslaget höjdes. Vi
menar också att det på något längre
sikt är alldeles nödvändigt •— även om

Fredagen den 24 april 1970

Nr 20

den allmänna kreditmarknaden skulle
vara generösare — att anvisa ett högre
belopp för att tillgodose de mindre företagens
speciella problem.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till samtliga de reservationer
som fogats vid statsutskottets utlåtande
nr 55.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! De mindre och medelstora
företagens betydelse inom handel,
hantverk, industri och servicenäringar
understryks ofta. Det sker med rätta.
Många branscher domineras helt av de
mindre och medelstora företagen.

över 90 procent av alla industriföretag
här i landet har mindre än 50 anställda,
och dessa företag svarar för ca
30 procent av den totala industrisysselsättningen.
Storföretagens andel -—
d. v. s. företag som har över 500 anställda
•—• är ungefär lika stor. Det är ett
ibland förbisett faktum att i stort sett
lika många människor för sin sysselsättning
är beroende av småindustrin
som av storföretagen.

En utveckling och en effektivisering
av de mindre och medelstora företagen
framstår mot denna bakgrund som eu
väsentlig uppgift för samhället. Det är
från samhällsekonomisk synpunkt viktigt
att åtgärder vidtas härvidlag.

De snabba tekniska framsteg som under
senare år präglat det svenska näringslivet
har medfört att ökade krav
ställs på de mindre företagen. De måste
ha förmåga -att anpassa produktion,
marknadsföring och administration i
takt med förändringarna i samhället —
detta är i hög grad avgörande för företagens
fortbestånd och utveckling. Dagens
företagare måste följa branschutvecklingen
och ha en bild av hur konkurrenterna
utvecklar sina rörelser.
Och då uppkommer ett annat problem:
är man klar över de tekniska satsningar
som behöver göras måste det finnas kapital
härför.

För att anpassningen skall kunna ge -

Anslag till företagareföreningarna m. m.

nomföras måste det också finnas möjligheter
för företagsledaren att tillföra
företaget sakkunskap utifrån på de områden
han själv inte behärskar, d. v. s.
genom konsulthjälp. Härvidlag lämnar
statsmakterna stöd, bl. a. genom företagareföreningarna,
ocli det stödet är av
utomordentligt stor betydelse. Företagareföreningarna
har genom sin verksamhet
fått en ingående kännedom om
de mindre och medelstora företagens
problem jämsides med en omfattande
lokalkännedom om olika företags förutsättningar.
Härigenom har de sådana
förutsättningar som fordras för att på
det regionala planet få till stånd en aktiv
näringspolitik, inriktad på att främja
de mindre företagens utveckling.

År 1968 fattade riksdagen beslut om
nya riktlinjer för företagareföreningarnas
organisation och verksamhet. Beslutet
innebar att större krav ställdes
på föreningarnas resurser för kreditverksamheten
samt rådgivnings- och
konsultverksamheten. I årets statsverksproposition
har departementschefen
föreslagit en höjning med 1,7 miljoner
av anslaget till företagareföreningarna.
Han säger också att detta skall möjliggöra
den erforderliga utökningen av
konsultverksamheten.

När man tar del av kommerskollegiums
enkät, som herr Andersson i Knäred
tidigare berörde, får man omedelbart
klart för sig att den anslagshöjning
som departementschefen föreslagit och
utskottet har tillstyrkt inte kommer att
täcka kostnaderna för administrationen.
Det är klart att den konsultverksamhet
som företagareföreningarna bedriver
till stor del är självfinansierad;
beställaren får betala för konsultuppdrag.
Men med de hårda kreditrestriktioner
vi nu bär visar det sig att låneärendena
tar ovanligt lång tid i anspråk
och uppföljningen av dessa ärenden
har rent arbetsmässigt starkt belastat
personalen i föreningarna. Om man läser
kommerskollegiums enkät och dess
yttrande, får man också klart för sig

Nr 20

Fredagen den 24 april 1970

Anslag till företagareföreningarna m. m.

att uppföljningen av lokaliseringsärendena
med det utredningsarbete och den
bevakning som krävs tar alltmer tid.

Jag sitter med i styrelsen för en företagareförening
i det län som jag representerar.
Under april månad har vi vid
de inbetalningar som skall göras råkat
ut för de största svårigheter vi någonsin
haft beträffande utestående låneräntor
och amorteringar. Det innebär att
läget är skärpt för de mindre och medelstora
företagen. I stort sett beror
detta på att köparna drar på krediterna
och på att leverantörerna vill ha
snabbare inbetalningar. Det är ett faktum
som man inte kan komma ifrån
och som betyder oerhört mycket för
föreningarnas arbete. Det uppstår på
detta sätt en merbelastning vid bevakningen.

Företagareföreningarna har själva
beräknat sinia kostnader för administrationen
till totalt 17,4 miljoner kronor
under kalenderåret 1970 och det är
självfallet att utan landstingets bidrag
skulle man inte ha klarat sig. Landstinget
har till stor del gått in för att
hjälpa företagareföreningarna, som tillkommit
på statligt initiativ, att fullgöra
sina administrativa uppdrag.

Företagareföreningarnas personalresurser
är trots landstingets insatser i
underkant. I hela landet finns totalt ca
200 tjänstemän. I detta sammanhang
vill jag göra en jämförelse mellan den
centrala och den regionala organisationen
på jordbrukets område. 200 tjänstemän
hos den centrala organisationen
motsvaras av ca 1 300 hos den senare.
Det är glädjande att staten lämnat detta
stöd, men jordbruket svarar dock bara
för 5 procent av den svenska nettonationalprodukten,
medan den mindre företagsamheten
svarar för fyra gånger
så mycket.

När nu statsutskottet i sitt utlåtande
nr 55 säger att den föreslagna anslagshöjningen
från 5,8 till 7,5 miljoner kronor
avser att täcka kostnadsstegringar
och ge utrymme för viss förstärkning

av föreningarnas resurser med anledning
av deras nya arbetsuppgifter, måste
utskottet vid sin bedömning helt förlita
sig på att landstinget rycker in och
gör en hjälpinsats. Det borde utskottet
ha fått klart för sig när man läst kommerskollegiums
enkät.

Vi föreslår i motionerna 1:47 och
11:57 en anslagsökning med 1 miljon
kronor utöver vad departementschefen
föreslagit och utskottet tillstyrkt, och
jag ber därför att få yrka bifall till reservationen
1 av herr Bohman m. fl.

I reservationen 2 har frågan om en
mer systematisk informations- och rådgivningsverksamhet
från föreningarnas
sida berörts. Eftersom landet har
100 000 hantverks- och småindustriföretag,
vore det bra om en större uppföljning
av deras rörelser kunde komma
till stånd. Vad det skulle innebära
för produktionen och lönsamheten får
man klart för sig om man betänker att
den mindre företagaren ofta endast har
sin manuella utbildning att falla tillbaka
på. Det är nödvändigt att kombinera
teknik med ekonomi för att lyckas som
företagare.

lag ber att få yrka bifall till reservationen
2 av herr Ivar Johansson m. fl.

I fråga om beloppsgränsen för hantverks-
och industrilån föreligger en
framställning om höjning av lånetaket
från 150 000 till 200 000 kr. Detta förslag
hänger samman med de ständigt
ökade investeringskostnader som företagen
får ikläda sig för fortsatt rationalisering,
bl. a. för att kunna möta konkurrensen
från utlandet. Dagens småföretagare
måste satsa 100 000—150 000
kr. per anställd för att åstadkomma en
rationell drift inom sitt företag.

Jag vill på denna punkt yrka bifall
till reservationen 3 av herr Bohman
m. fl.

Frågan om sammankopplingen mellan
företagareföreningarnas direktlån
och industrigarantilån har vi tagit upp
här i riksdagen vid ett flertal tillfällen.
Före år 1968 fanns det möjlighet att

Fredagen den 24 april 1970

Nr 20

lämna direktlån även till dem som hade
industrigarantilån. Efter detta år är det
inte möjligt, och i dagens kreditläge visar
det sig hur utomordentligt besvärligt
det är för de mindre företag som
tillfälligt har fått likviditetsproblem.
Som jag tidigare nämnde har de svårigheter
med sitt rörelsekapital. Leverantörerna
vill ha snabbare betalning, men
köparna drar längre på sina räkningar.
Om en företagare som har ett privat lån
i en bank söker ett direktlån hos företagareföreningen
går det bra. Har han
däremot industrigarantilån och överhypotek
— en säkerhet på låt oss säga
250 000 kr. — skall han inte kunna få
ett snabbt direktlån. Denna koppling
anser vi inte vara rimlig.

Såvitt jag kan bedöma har inte heller
utskottet kunnat styrka sitt ställningstagande
på ett acceptabelt sätt.
Man konstaterar bara att det inte finns
någon anledning att frångå nuvarande
ordning. Under gårdagen höll företagareföreningen
i mitt hemlän årsmöte,
och både av den muntliga rapporten
och av den skriftliga redogörelsen för
verksamheten under året framgick det,
att just den ordning som nu råder är ett
av de stora problemen för de mindre
företagen och för föreningen. Det vore
alltså angeläget med en ändring av den
nuvarande bestämmelsen, som såvitt
jag förstår inte fyller någon som helst
funktion. Det väsentliga är ju att den
lånesökande har de säkerheter som behövs.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen 4 av herr Bohman
m. fl.

I reservationen 5 berörs delegeringen
av beslutanderätten om lånegarantier
upp till det maximibelopp som nu gäller
för föreningarnas direktutlåning.
Som herr Andersson i Knäred nämnde
har samhällets representanter nu majoritet
i styrelserna, och därför borde den
tveksamhet som tidigare bär förelegat
på denna punkt vara borta. Jag yrkar
bifall till reservationen 5 av herr Boh -

Anslag till företagareföreningarna m. m.
man m. fl.

Statens hantverks- och industrilånefond
föreslås av departementschefen
få 20 miljoner kronor, och utskottet
har följt hans linje. Vi har föreslagit att
anslaget skall höjas med 10 miljoner till
30 miljoner kronor, bl. a. med tanke på
det besvärliga kreditläge som för närvarande
råder. I dag har ju en företagare
över huvud taget ingen möjlighet att
få ett industrigarantilån. Jag skall återge
ett uttalande i verksamhetsberättelsen
för företagareföreningen i mitt
hemlän: På grund av de hårda kreditrestriktionerna
har antalet industrigarantilån
varit få. Under senare delen av
1969 kan man anse att denna kreditmöjlighet
praktiskt taget upphört att
fungera då några kreditmedgivanden
från bankerna ej varit möjliga att erhålla.

Kraven på företagareföreningarna
när det gäller lån har naturligtvis ökat.
Föreningarna får avvisa lånesökande,
som till följd därav inte kan genomföra
projekt. Vi är fullt medvetna om att
vi inte bör medverka till ett övertryck i
samhällsekonomin, men i vissa lägen är
det befogat att föreningarna får kapital
för att hjälpa företag som har akuta låneproblem.

.lag vill med detta, herr talman, yrka
bifall till reservationen 6 av herr Ivar
Johansson m. fl.

Jag vill avsluta med att säga att jag
tycker att både utskottet och departementschefen
borde ha sett litet mer objektivt
på vad de mindre och medelstora
företagen betyder här i landet. Den
anslagshöjning med 10 miljoner kronor
som vi har begärt kan sägas vara av tillfällig
natur. En prioritering borde kunna
göras i fråga om lån till småföretag,
som oftast blir klämda i förhållande till
de stora företagen. Tidigare har en enskild
företagare kunnat låna på sitt och
företagets goda namn; nu är detta omöjligt.
Därför har de det särskilt bekymmersamt.

Nr 20

Fredagen den 24 april 1970

Anslag till företagareföreningarna m. m.

Herr HOVHAMMAR (m):

Herr talman! De borgerliga partierna
har i år liksom tidigare velat satsa
mer på företagareföreningarna än vad
regeringen funnit lämpligt. Inte minst
för de mindre och medelstora företagen,
som vi brukar kalla de självägande
företagen eller egenföretagarna, är företagareföreningarnas
verksamhet av
utomordentligt stor betydelse, särskilt
i dessa tider då kreditrestriktionerna
slår mycket hårt. Dessa restriktioner
går i regel ut över de mindre och medelstora
företagen.

Vad det statliga administrationsbidraget
beträffar vill jag påpeka att företagareföreningarnas
utökade verksamhet
ju innebär ökade kostnader, inte
minst för förstärkning av personalen.
Enbart det förhållandet motiverar
alltså mer än väl en höjning av administrationsbidraget.

Vi är också överens om att en omfattande
rådgivnings-, konsult- och informationsverksamhet
från föreningarnas
sida är av största betydelse för företagen
och deras utveckling. Jag anser
därför att denna verksamhet behöver
förstärkas inom företagareföreningarnas
nuvarande ram.

I det sammanhanget vill jag gärna
säga några ord om den förstärkta företagsrådgivningen,
sådan den kommit
till uttryck i herr Nilssons i Tvärålund
m. fl. motion 11:798. Inom företagareföreningarna
bör det enligt motionärernas
uppfattning byggas upp grupper av
tekniker och ekonomer som skall fungera
som staber åt ledningen för företaget.
Rådgivningsgruppernas arbete
skall baseras på sammanträden som
hålls med företagsledningen. De skall
hålla sig kontinuerligt underrättade
om företagets verksamhet och biträda
företagsledningen då det gäller alt ställa
upp huvud- och delmål för företagets
verksamhet. Man säger vidare att dessa
rådgivningsgrupper skall hållas informerade
om företagets ställning och utveckling
genom periodiska rapporter

flera gånger varje kvartal. Genom löpande
budgetering av företagets utveckling
på kort och lång sikt avseende
såväl resultat som likviditet skall rådgivningsgrupperna
hållas informerade
om företagets planer. Men inte nog med
det; de skall också medverka till en riktig
styrning av företagets utveckling genom
att ta del av vad som beräknas hända
enligt budgeten för en viss period.
De skall sedan ta reda på vad som verkligen
inträffat under samma period,
konstatera avvikelse mellan verksamhet
och önskemål, undersöka varför avvikelserna
uppstått och medverka till att
motåtgärder sätts in.

Detta är ganska mycket på en gång,
och jag tror att motionärerna menat
väl. Men som företagare har jag svårt
att tro att en så ingående styrning och
ledning av ett mindre eller medelstort
företag är realistisk. En följd av motionärernas
förslag om ökad företagsrådgivning
kan nämligen bli en alltför
stark beroendeställning för företagaren
till denna rådgivningsgrupp. Jag anser
i stället att det enskilda initiativet
måste ges större möjligheter att komma
till sin rätt. Om man drar ut konsekvenserna
av detta kan man ifrågasätta om
det egentligen är någon mening med att
vara enskild företagare, när det skall
utövas en så detaljerad övervakning
från en s. k. stabsgrupps sida. Däremot
håller jag med om, som jag tidigare
sagt, att företagsrådgivningen efter nuvarande
huvudlinjer bör förstärkas;
den fyller en stor funktion.

Vidare, herr talman, finner jag att
det stöd som de mindre och medelstora
företagen kan få av företagareföreningarna
genom direktlån och i vissa
fall statlig lånegaranti är av utomordentligt
stor betydelse. Jag hävdar att
företagareföreningarnas konsultverksamhet
och kreditgivning bör byggas
ut. Taket på direktlån, som för närvarande
är 150 000 kr., bör höjas i enlighet
med förslaget i min motion. Detta
kan helt motiveras av att värdet på des -

Fredagen den 24 april 1970

Nr 20

sa lån redan urholkats av penningvärdeförsämringen
men också av den
snabba tekniska utvecklingen och den
allmänna prisutvecklingen när det gäller
de maskiner och andra förnödenheter
som en företagare i dag måste inköpa,
om han skall ha en chans att vara
med i den alltmer hårdnande konkurrensen.
Det är helt naturligt att den
mindre och medelstora industrin behöver
mer kapital för att kunna följa utvecklingen
och anpassa sig till den
hårdnande marknaden.

Jag anser därför i likhet med reservanterna
i utskottet att en höjning av
taket för direktlån till 200 000 kr. i dag
är ytterst angelägen.

Herr talman! I detta sammanhang vill
jag också framhålla att företagareföreningarna
bör få förtroendet att bevilja
statliga industrilånegarantier. I dag
är det kommerskollegium som beviljar
dessa lån på rekommendation av de lokala
företagareföreningarna. Som det
redan sagts i debatten torde det inte
längre av formella skäl finnas någon
tveksamhet att ge företagareföreningarna
rätt att självständigt besluta om statliga
lånegarantier, eftersom statens och
kommunernas representanter bär majoritet
i föreningarnas styrelser. Detta
borde garantera ett avgörande statligt
inflytande, även om man delegerar beslutanderätten
till företagareföreningarna.

För den enskilde företagaren är det
väsentligt att snabba beslut om kreditgivningen
kan fattas. Detta har för övrigt
redan framhållits i debatten. Härtill
vill jag lägga, att företagareföreningarna
med sin ingående kännedom om
lokala förhållanden bäst torde kunna
göra en realistisk bedömning av ett företags
förutsättningar och framtidsmöjligheter.

Jag finner heller ingen logik i att direktlånen
kan begränsas, för den händelse
företagaren har beviljats ett statligt
garantilån. Som herr Andersson i
Örebro poängterade när han detalj -

Anslag till företagareföreningarna m. m.

granskade denna fråga, finns det ingen
principiell skillnad mellan de fall då
företagaren har ett banklån med överhypotek
och då företagaren har en statlig
garanti för lånet. Men i det första
fallet kan företagareföreningarna bevilja
direktlån; i det andra fallet kan de
inte göra det, trots att kreditbehovet
kan vara minst lika stort. Jag är medveten
om att kommerskollegium kan ge
dispens, men denna dispensgivning har
inte så stort värde, då det ifråga om
mindre låneansökningar föreligger ett
mycket stort behov av snabba beslut.

När det gäller anslaget till statens
hantverks- och industrilånefond ansluter
jag mig till reservanternas uppfattning
att effekten av kreditrestriktionerna
och kreditpolitiken drabbar de
mindre och medelstora företagen särskilt
hårt. Det finns utredningar som
klarlagt detta, och alla vet att så är förhållandet
i dagens hårda kreditläge.

Herr talman! I anslutning till vad
jag anfört vill jag yrka bifall till reservationen
1 beträffande statligt administrationsbidrag,
till reservationen 3 beträffande
beloppsgränsen för hantverksoch
industrilån, till reservationen 4
beträffande avräkning av utestående garantilån,
till reservationen 5 beträffande
delegering av beslutanderätten om
lånegarantier samt till reservationen
6 beträffande anslag till statens hantverks-
och industrilånefond.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Reservanterna har från
kammarens talarstol poängterat företagareföreningarnas
stora betydelse. Om
denna betydelse råder det väl inga meningsskiljaktigheter.

Reservanterna har framfört två argument,
som jag tycker har framskymtat
överallt. Det gäller dels det anslagsäskande
kommerskollegium har gjort i
sina petita, dels de kreditrestriktioner
som för närvarande råder i vårt land.
Det är riktigt att kreditrestriktionerna i
dagens läge är hårda. Kraven på kapi -

Nr 20

Fredagen den 24 april 1970

Anslag till företagareföreningarna m. m.

talmarknaden är stora, och alla framställningar
om krediter för investeringsbehov
från industrin, från samhället —
dit räknar jag kommuner, landsting
och stat — och från de enskilda kan
inte tillgodoses. Men detta kan ju inte
få leda till att vi för företagareföreningarnas
del går ifrån kreditrestriktionerna
och inför en särskild ordning på detta
område.

När det gäller vad som har begärts i
petitaskrivelserna måste jag säga att jag
inte har lyckats anskaffa uppgifter om
alla de prutningar av de äskade anslagen
som gjorts detta budgetår, men jag
tror inte att detta anslag blivit mer
nedprutat än andra. Det är väl klart att
alla myndigheter vill ha mer pengar till
sitt förfogande. På detta liksom på andra
områden inom arbetsmarknadspolitiken
är ju resurserna otillräckliga.

Herr Hovhammar sade att borgerligheten
alltid har begärt att man skall satsa
mer pengar till företagareföreningarnas
verksamhet. Jag vill då fråga herr
Hovhammar: När har ni också anvisat
vägar för att anskaffa de pengar som
behövs för sådana satsningar?

Jag skall, herr talman, övergå till att
kortfattat kommentera reservationerna
till föreliggande utlåtande.

Det statliga administrationsbidraget
har höjts, men i reservationen 1 vill reservanterna
satsa ytterligare 1 miljon
kronor. Om man tittar på de olika motioner
som ligger till grund för reservationen
kan man konstatera att de anger
olika skäl för sin ståndpunkt. I folkpartiets
partimotion 1:47 och 11:57 förordas
en vidgad rådgivningsverksamhet
genom föreningarna i Norrland.

Utskottsmajoritetens ståndpunkt är
att detta inte kan betraktas som ett bärande
skäl för ett yrkande om ökat
statsbidrag, eftersom en sådan verksamhet
skall vara självbärande. Den
egentliga avsikten med motionerna synes
vara att få fram ett lokaliseringsstöd
även utöver detta anslag. Detta är
ganska märkligt med tanke på att ut -

skottet enhälligt och utan någon reservation
år 1968 i sitt utlåtande nr 102
uttalade att den mera speciella rådgivningen
skall vara självfinansierad.

Det andra yrkandet i motionerna
1:357 och 11:787 utgår från befarade
kostnader för den regionala verksamhet
som SHI, Statens institut för hantverk
och industri överlåter på föreningar.
Statsutskottet har i sitt tidigare
utlåtande nr 13 lika enhälligt och med
instämmande av de nuvarande reservanterna
godkänt att företagareföreningarnas
eventuella kostnader i denna
del skall täckas av SHI.

De i motionerna framförda argumenten
har därmed vederlagts genom
ställningstaganden som reservanterna
själva tidigare anslutit sig till. Yrkandet
har emellertid överlevt. I reservationen
frångår man visserligen de ursprungliga
argumenten och framför nya. Dessa
nya argument innebär egentligen
ingenting annat än att det kan komma
att behövas mera pengar. Det faktum att
landstinget lämnar bidrag kan inte enligt
min mening vara ett argument för
att staten skall frångå de allmänna beräkningsgrunderna
för behovet. Därmed
är vi framme vid sakens kärna,
nämligen att man vill visa extra välvilja
för säkerhets skull.

Slutligen anförs i motionerna att det
kan vara behov av tillskott i ett uppbyggnadsskede
av en konsultverksamhet.
Detta är givetvis riktigt i och för
sig. Det vore dock märkligt om inte företagareföreningarna,
som skall hjälpa
andra med planering av ny verksamhet,
skulle kunna basera även ett sådant
anspråk på kalkyler som kunde
sakprövas.

När det gäller stödet till förstärkt företagsrådgivning
— reservationen 2 —
anser reservanterna det värdefullt, om
företagare i större utsträckning begär
rådgivning, och detta är även utskottsmajoritetens
uppfattning. Härvidlag är
alltså inte meningarna delade. Skillnaden
består i att majoriteten fortfarande

Fredagen den 24 april 1970

Nr 20

håller sig till vad utskottet och även reservanterna
ansåg år 1968, nämligen att
verksamheten skall självfinansieras.

I detta sammanhang uppkommer frågan
om erhållande av startkapital för
finansiering av kostnaderna tills arvodena
hörjar komma in. Vi har efter
hand fått den uppfattningen att det
egentligen är ett lån som avses i detta
fall. Men även om staten skulle svara
för dessa kostnader genom anslag och
bidrag kvarstår fortfarande det grundläggande
kravet, att det måste presteras
en kalkyl för en sådan rörelse och
att den konkreta efterfrågan på betalda
tjänster måste beläggas på något sätt.
Det skulle se särskilt underligt ut, om
just företagareföreningarna själva skulle
börja en rörelse på så lösa boliner
att de själva aldrig skulle hjälpa ett annat
företag med lika bristfälligt grundade
anspråk.

Vad reservationerna 3 och 4 beträffar,
herr talman, är argumenten desamma
som föregående år och jag skall
inte upprepa dem.

Reservationen 5 rör den delegerade
beslutanderätten. Det har ju framskymtat
i debatten att det nu finns en samhällsmajoritet
i styrelserna och att detta
skulle ha ändrat på förhållandena.
Jag tror inte att förhållandena är ändrade,
utan frågan är hur man skall förfara
när det gäller att genom ombud
teckna borgen. Jag tror inte att någon
av talesmännen för de fria företagarna,
som tidigare yttrat sig i debatten,
vill att teckning av borgen skall ske
genom ombud. Herr Hovhammar framhöll
att företagareföreningarna känner
till de lokala förhållandena och därför
bör komma in i detta sammanhang. Ja,
det gör de genom de yttranden som lämnas
till kommerskollegium. Men kommerskollegium
kan bedöma förhållandena
i landet i dess helhet och det torde
därför vara ganska viktigt att detta
förfarande finns kvar.

Att bara byta beslutsfattare är inte
någon korrekt prövning av vad man
5 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr

Anslag till företagareföreningarna m. m.

verkligen syftar till. Dessutom tillkommer
det förhållandet, att det inte är
fråga om något misstroende mot medelsförvaltarna
såsom sådana. Ett bifall
till reservationen skulle emellertid
rubba hela den fördelning av beslutanderätten
som vi förut varit ense om.

Till slut vill jag beröra den sista reservationen
om 10 miljoner kronor ytterligare
i anslaget till statens hantverks-
och industrilånefond. Jag får väl
även där, herr talman, hänvisa till vad
vi diskuterade i samband med tilläggsstat
II i anledning av statsutskottets utlåtande
nr 27 för år 1970. — Jag har
för övrigt redan berört detta. Det är
fråga om huruvida man på detta sätt
skall ingripa i den allmänna ekonomiska
politiken. Yi ansåg vid det tillfället
att man inte borde göra det, och
vi anser det inte heller nu.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Utskottets talesman säger
att företagareföreningarna i sin
kreditverksamhet självfallet inte kan gå
vid sidan om de kreditrestriktioner som
råder för närvarande och att detta alltså
skulle vara ett motiv för utskottet
att avstyrka förslaget. Men det bär
framhållits, inte bara här i kammaren,
utan även i andra sammanhang när man
har diskuterat de nuvarande kreditsvårigheterna,
att restriktionerna drabbar
just de mindre företagen i mycket högre
grad än de drabbar de större, även
om dessa företag i och för sig kan ha
problem. Såsom jag framhöll tidigare,
kunde företagaren innan kreditrestriktionerna
satte in ta ett enskilt lån i
bank för att därigenom klara tillfälliga
problem.

Herr Fagerlund har inte med ett enda
ord berört den kapitalförstöring som
inträffar då ett företag på grund av de
nuvarande kreditrestriktionerna tvingas
inställa driften. Jag kan säga herr Fa20 -

Nr 20

Fredagen den 24 april 1970

Anslag till företagareföreningarna m. m.

gerlund, att när vi under gårdagen i den
förening jag tillhör hade att behandla
låneansökningar visade det sig att vissa
företag antingen måste nedlägga rörelsen
eller säljas till svenska eller amerikanska
intressenter, om vi inte hade
möjligheter att hjälpa dem i kreditavseende,
vilket inte var fallet.

Jag tycker att dessa kreditsvårigheter
bör komma med i bilden liksom den
beskrivning som kommerskollegium
gav i somras av läget för de mindre
och de medelstora företagen, när dessa
i en skrivelse begärde tilläggsanslag för
företagareföreningens låneverksamhet.

Herr Fagerlund hasade bara snabbt
över reservationen 4, som han inte tyckte
det fanns anledning att kommentera.
Men en, som jag tycker, avgörande fråga
när det gäller att på ett smidigt sätt
lösa tillfälliga låneproblem för de mindre
företagen är kopplingen mellan industrigarantilån
och direktlån, som innebär
att man, trots överhypotek och
tillräckliga säkerheter, inte skall kunna
få hjälp med exempelvis medel till skattebetalningar
eller semesterersättningar,
vilka kan förorsaka stora svårigheter.

Den restriktivitet, som utskottet visar
vid bedömningen av företagareföreningarna,
kommer inte så ofta till synes
när det gäller anslagen till statliga
företag som har problem. Självfallet bör
man se till att även de statliga företagen
erhåller de medel de behöver, men
i fråga om företagareföreningarna rör
det sig om relativt små insatser från
samhällets sida som dock betyder oerhört
mycket för de många som arbetar
inom företagen.

Herr FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill helt kort svara
på vad herr Hovhammar sade om reservationen
4. Eftersom jag i den saken
inte hade något att tillägga utöver
vad vi sade i fjol, ansåg jag det onödigt
att dra upp debatten igen.

När det gäller kreditåtstramningen
finns det kanske en del att diskutera.

Direktör Hallerby i Företagareföreningarnas
förbund har påpekat någonting
som också har betydelse för småföretagen,
nämligen de långa krediterna som
storföretagen tar. Han säger att de större
företagen särskilt i det rådande kärva
kreditläget medvetet struntar i betalningstider
och därigenom utnyttjar
småföretagen som räntefria långivare.

Det kanske vore idé att Företagareföreningarnas
förbund och företagareföreningarna
försökte klara upp den
saken med de större företagen och att
det är där svårigheten ligger när det
gäller små och medelstora företags kreditbehov
i dagens läge.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det påpekande som
herr Fagerlund gör är i och för sig riktigt,
nämligen att de stora företagen
drar långa krediter; jag har också sagt
detta. Men om en mindre företagare
själv försöker att snabbare driva in utestående
fordringar riskerar han kanske
att kunden inte återkommer.

Det är således inte heller, herr Fagerlund,
av denna anledning befogat
med en så restriktiv inställning till
önskemålet om ökat anslag till hantverks-
och industrilånefonden. Det är
uppenbart att de mindre och medelstora
företagen i nuvarande läge har
det speciellt svårt i lånehänseende.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Den omständigheten att
de större företagen drar på sina betalningar
bör ju föranleda herr Fagerlund
att rösta på reservationen 6 och reservationen
1, vilka innebär att man skall
underlätta för småföretagen att lösa
sina kreditproblem.

Herr Fagerlund säger också att det
inte är ovanligt att myndigheter får
pruta på sina anslagsäskanden, och det
är ju riktigt. Men vad beträffar småföretagens
kreditmöjligheter har de rådande
förhållandena inneburit bestäm -

Fredagen den 24 april 1970

Nr 20

da försämringar för företagareföreningarna
och för dem som är beroende av
föreningarnas tjänster.

.Tåg kan nämna exempel från mitt
hemlän. Landstinget måste lämna ytterligare
250 000 kr. i landstingsbidrag för
att rädda den verksamhet som företagareföreningen
i länet bedrev. Företagareföreningen
kunde ändå inte återbesätta
ett par tjänster som föreningen
ansåg behövliga.

I riktlinjerna för företagareföreningarnas
verksamhet angavs ju, att man
skulle ägna ytterligare uppmärksamhet
åt lokaliseringsärenden. Särskilt vad
gäller företagareföreningar i stödområdena
har detta inneburit en stor påfrestning
på den övriga verksamhet som
föreningarna bedriver.

Herr talman! Det var emellertid inte
för att framhålla detta som jag har begärt
ordet, utan jag ville närmast säga
några ord om motionen II: 798, som behandlas
i reservationen 2, om statligt
stöd till företagareföreningar för att
förbättra företagsrådgivningen.

Som jag redan har påpekat har företagareföreningarnas
verksamhet förändrats
så till vida att deras uppgifter på
detta område också skulle vara av större
omfattning. Herr Fagerlund har på
denna punkt argumenterat för att verksamheten
skall vara självbärande; företagen
skall med andra ord själva finansiera
den. Emellertid är det synnerligen
många företag, inte minst nyetablerade
mindre företag, som inte har
råd att betala dessa kostnader. Företagaren
bär inte själv möjlighet att åka
till eu utbildningsanstalt och få denna
utbildning. Egentligen skulle därför
denna fråga behandlas i lokaliseringssammanhang
och ingå som ett led i lokaliseringspolitiken;
kostnaderna för
utbildningen borde innefattas i det initialstöd
som lokaliseringspolitiken skall
utgöra.

Som många utredningar visat svarar
småföretagen för en anmärkningsvärt
stor del av det nyskapande som för ut -

Anslag till företagareföreningarna m. m,

vecklingen framåt. Små och medelstora
företag leds ofta av personer som ursprungligen
trätt in i verksamheten som
verkstadsarbetare eller hjälp åt fadern—-företagsledaren. De personer det här är
fråga om bär inte sällan saknat möjligheter
att skaffa sig den nödvändiga utbildningen
för att lösa de olika problem,
som ett småföretag ofta möter i
vårt hårda konkurrenssamhälle. Det är
inte heller möjligt för en mindre företagare
att vara tillräckligt kunnig på
alla de områden som hans verksamhet
omspänner. Viss rådgivning kan t. o. m.
behövas för en mycket väl utbildad
mindre företagare när det gäller allt
som rör teknik, ekonomi, produktion,
marknadsföring m. m.

För att undvika varje missförstånd
om min avsikt med motionen ber jag
att få klargöra, att rådgivningen inte
skall överta några verkställande funktioner
vilken uppfattning man kunde
få av herr Hovhammars anförande. Han
tror inte på den här verksamheten. För
min del undrar jag om han -— trots att
han är företagare och ordförande i
Svenska företagarnas riksförbund —
verkligen har satt sig in i vad frågan
gäller och vad jag som motionär avser.
Herr Hovhammar talade om övervakning
och målade en vrångbild av hela
verksamheten. Men det skadar nog bara
småföretagarnas anseende att uppträda
som om småföretagarna inte skulle kunna
utnyttja konsulttjänster, som det är
helt naturligt att större företag använder
sig av på heltid. Småföretagare har
i många fall inte möjlighet att heltidsanställa
någon att utföra dessa tjänster,
och enligt min uppfattning är företagareföreningen
en mycket lämplig institution
då det gäller att sälja tjänsterna,
även om i vissa fall företagare inte kan
köpa dem på grund av olika omständigheter.

Jag tror inte att en småföretagares
intresse för sitt företag minskar eller
att det skulle bli mindre lockande att
vara småföretagare, om dessa möjlighe -

Nr 20

Fredagen den 24 april 1970

Anslag till företagareföreningarna m. m.

ter skapades inom företagareföreningarna.
Tvärtom borde uppgiften bli mera
intressant om man kunde få den hjälp
det här gäller, med rådgivning för
produktutveckling, produktion, ekonomi,
administration, marknadsföring och
mycket annat, som det inte ens är fysiskt
möjligt för en människa att helt
behärska. Jag tror inte det finns så
goda cigarrer. Inom småföretagarvärlden
klarar man i allmänhet inte samtliga
dessa områden, även om undantag
kan förekomma.

Herr Hovhammars uppfattning i denna
fråga förefaller mig vara väl gammalmodig
för att komma från ordföranden
i Företagarnas riksförbund.
Småföretagarna — som visat sig vara
en av de mest dynamiska krafterna i
hela näringslivet när det gäller uppfinningar,
vidareutveckling av redan befintliga
metoder och annat — måste få
all den rådgivning som behövs i dagens
läge och härvidlag bör inte vederbörandes
ekonomiska situation lägga hinder
i vägen. Detta är vår målsättning.

Enligt vår åsikt är det här en mycket
lämplig form för förbättring av företagsrådgivningen
som föreslås. Jag tror
mig kunna säga detta också därför att
det i mitt hemlän praktiseras sådan
företagsrådgivning. Vi är inom landstinget
fullt eniga om att bevilja medel
till denna och har också anslagit 1,2
miljoner kronor till främst rådgivning
åt företagare i inlandet. Det är som sagt
inte fråga om några verkställande funktioner,
och utnyttjandet av tjänsterna är
frivilligt.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till reservationen
2, som jag är mycket intresserad av. Jag
hoppas att riksdagen, liksom också företagarna
inom företagarnas riksförbund,
kommer att uppfatta vad som där
föreslås såsom en mycket nödvändig
åtgärd. De som inte behöver rådgivning
är ju på intet sätt tvungna att utnyttja
denna möjlighet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bi -

fall till samtliga reservationer som fogats
till statsutskottets utlåtande.

Herr HOVHAMMAR (m):

Herr talman! Eftersom herr Nilsson i
Tvärålund åberopade Svenska företagares
riksförbund (SFR), där jag är
ordförande, vill jag säga att förbundet
som sådant inte har behandlat denna
fråga närmare. Men rent principiellt
hävdar vi den uppfattningen att en företagare
i många stycken måste vara en
självständig person. Han har blivit vad
han är därför att han trott på en idé,
som han sedan har utarbetat, och han
bör på samma sätt som nu kunna få viss
rådgivning via företagareföreningarna.
Vad jag personligen har gått emot är
den direkta styrning och låt mig också
säga övervakning, som yrkandet i herr
Nilssons i Tvärålund motion innebär.

Företagareföreningarna bär i dag
möjligheter att utföra en hel del konsulttjänster,
och dessutom bedriver
många enskilda företag, även små företag,
dylik konsultverksamhet. De tjänster
som de företagen kan offerera behöver
inte bli dyrare än om staten
blandar sig i verksamheten, snarare
tvärtom.

I Småland, där jag vistas, har jag diskuterat
denna sak med en hel del företagare,
och de har gått på min linje. De
vill alltså inte vara med om den uppläggning
av verksamheten som herr
Nilsson i Tvärålund skisserade. Det är
möjligt att man på andra håll i landet,
t. ex. i Norrland, är av annan mening.
Den saken skall jag inte här diskutera.
Men min uppfattning är att det i företagsamheten
som idé och i den enskilde
företagarens arbete måste ingå möjlighet
att själv få ta ansvar och bestämma
utvecklingen. Jag tror att det är viktigt
att konstatera det i denna debatt.

Herr Fagerlund sade att småföretagens
situation är besvärande, vilket vi
alla vet. De har inte samma möjligheter
som storföretagen att gå ut på obligationsmarknaden.
De har svårt att ställa

Fredagen den 24 april 1970

Nr 20

erforderliga säkerheter. Kreditrestriktionerna
är ju också utomordentligt hårda.
Dagens tidningar återger också ett
uttalande av finansministern, som när
han så sent som i går invigde en HSBfabrik
i Nässjö sade, att han i dag inte
kunde se något slut på kreditrestriktionerna.
Det talar ju för att man behöver
mera pengar i den verksamhet vi
här diskuterar.

Om herr Fagerlund frågar småföretagarna
i den bygd där han är verksam,
så är jag övertygad om att herr
Fagerlund inte får medhåll i sin uppfattning.
Man kommer i stället att säga,
att om vi skall kunna utveckla våra företag
behöver vi mera pengar. Det kan
de i dag inte få via bankerna — av olika
skäl som jag här inte skall ta upp. Därför
behövs det en förstärkning via företagareföreningarna.
Jag tror att det
svaret från företagarna skulle bli enhälligt.

Vidare sade herr Fagerlund till sitt
försvar att det råder brist på pengar
och frågade vad moderata samlingspartiet
har för recept för att råda bot
på den bristen. Då vill jag säga att det
får regeringen själv svara för. Regeringen
bär fört en ekonomisk politik
som vi har kritiserat. Därför är det regeringen
själv och herr Fagerlund som
skall stå till svars, inte vi.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hovhammar tog
upp det uttalande som finansministern
gjort beträffande kreditrestriktionerna,
vilket ju bevisar hur svårt läget är i
detta avseende.

Vidare undrade han vilket svar jag
skulle få, om jag skulle gå ut och fråga
företagarna om de vill ha mera pengar.
Också jag tror att jag skulle få precis
det svar som herr Hovhammar uppgivit,
nämligen att de behöver mera
pengar. Men vad diskussionen gäller är

Anslag till företagareföreningarna m. m.

cm vi trots den kreditåtstramning, som
finansministern talat om, skall anslå 10
miljoner kronor för det aktuella ändamålet,
d. v. s. om vi kan bryta ut denna
åtgärd från de ekonomisk-politiska åtgärderna
i övrigt.

Vidare sade herr Hovhammar att det
är regeringens fel att vi inte har pengar.
Det måste då också vara regeringen som
ligger bakom den dynamiska utveckling
som medfört att vårt sparande inte räcker
till för de önskemål som vi har
i vårt samhälle. Men jag ställde frågan:
När har ni framlagt förslag om hur
man skall anskaffa de pengar som ni
vill dela ut på olika håll i samhället?
Den frågan har jag inte fått något svar
på.

Herr HOVHAMMAR (m) kort genmäle: Herr

talman! Vi har från moderata
samlingspartiet i skilda sammanhang
framfört synpunkter och konkreta förslag
i linje med vår uppfattning om hur
den ekonomiska politiken borde bedrivas
i vårt land. Men när regeringen inte
följt dessa anvisningar kan vi inte heller
ta resultatet av den förda politiken
på vårt ansvar. Det är därför som jag
hävdar att bollen ligger hos regeringen
i detta avseende.

Att vi trots allt klarat situationen
ganska hyggligt i vårt land torde i mycket
stor utsträckning bero på utvecklingen
inom det fria näringslivet, där
inte minst de mindre och medelstora
företagen spelar en utomordentligt stor
roll. Jag tycker därför att det finns anledning
att bistå denna kategori näringsidkare,
som betyder så mycket för
vårt samhälle i den besvärliga situation
som vårt land i dag befinner sig i. Det
är detta som ligger bakom mitt resonemang.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Herr Hovhammar underströk
mycket starkt att företagaren
bör vara en självständig person och

Nr 20

Fredagen den 24 april 1970

Anslag till företagareföreningarna m. m.

själv bör ta ansvar för utvecklingen av
sitt företag. Det har också jag understrukit
i motionen och framhållit i diskussionen.
Herr Hovhammar åberopar
kontakter med företagare i Småland.
Även om jag inte misstror honom misstänker
jag att han, att döma av sitt
ställningstagande i dag, givit sina kolleger
en något felaktig bild av vad frågan
gäller. Orsaken till hans motstånd
i denna fråga måste vara den förmodade
risken att företagaren inte skulle
kunna fungera självständigt utan — för
att använda herr Hovhammars ord —
skulle bli föremål för styrning och övervakning.

Det är ju inte det som saken gäller.
Såvitt jag förstår ser sig en klok företagare
om efter uppslag och lyssnar på
råd från kolleger och även från experter.
En liten företagare har som regel
inte råd att anställa ekonomisk expertis,
marknadsexpertis, teknisk expertis
o.s. v. Man kan bara köpa sådana tjänster
om man har tillgångar härtill. Det
finns många företag, i synnerhet i områden
som har en mindre utvecklad företagstradition
än Småland, t. ex. olika
delar av Norrland, för vilka det vore
utomordentligt angeläget att skapa en
sådan tradition, d. v. s. att möjliggöra
den utbildning som en sådan företagartradition
i sig innebär. Det är alltså
inte fråga om någon annan form av
styrning eller övervakning än vad företagaren
själv vill ha. Det är inte något
som jag tycker att man behöver känna
någon fruktan för.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! En av de avgörande frågorna
i denna debatt är ju, herr Fagerlund,
om det inte vore rimligare att
ställa ett litet kapital till förfogande för
sådana snabba lån som vi tidigare diskuterat
än att acceptera en betydligt
större kapitalförstöring till följd av att
ett företag annars eventuellt får lägga
ned sin verksamhet med alla de kostnader
som samhället då får ikläda sig.

Det tycker jag är en väsentlig sak i
denna debatt.

När herr Fagerlund undrar var pengarna
skall tas vill jag endast säga att
det i folkpartiets budget fanns utrymme
för detta.

Herr HOVHAMMAR (in):

Herr talman! Jag tror att herr Nilsson
i Tvärålund och jag i mångt och
mycket har samma uppfattning.

Jag vill bara understryka att vi inte
får undervärdera den enskilde företagarens
möjligheter att självständigt fatta
avgörande beslut. Trots allt måste
han kunna lita på sig själv och stå på
egna ben. Jag tror det är detta som
gjort att han blivit företagare och att
han i fortsättningen räknar med att
vara företagare trots de svåra tiderna.
Jag vill alltså varna för att man i varje
detalj följer anvisningar från mer eller
mindre lyckade s. k. specialister och
konsulter.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! De synpunkter som herr
Hovhammar framförde i sitt senaste
inlägg utgör just underlaget för min
motion.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Örebro begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1 i utskottets
utlåtande nr 55, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Fredagen den 24 april 1970

Nr 20

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Andersson i Örebro
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 102 ja
och 81 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Knäred begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2 i utskottets
utlåtande nr 55, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 av herr Ivar Johansson
m. fl.

Anslag till företagareföreningarna m. m.

kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Andersson i Knäred
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 127 ja
och 56 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 4

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Knäred begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 4 i
utskottets utlåtande nr 55, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Andersson i Knäred
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 102 ja
och 83 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Nr 20

Fredagen den 24 april 1970

Anslag till företagareföreningarna m. m.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Örebro begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 5 i utskottets
utlåtande nr 55, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Andersson i Örebro
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 101
ja och 83 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 6

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Andersson i Knäred begärde emellertid

votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 6 i
utskottets utlåtande nr 55, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammaren ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Andersson i Knäred
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 101 ja
och 83 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 7

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Andersson i Örebro begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 7 i
utskottets utlåtande nr 55, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Fredagen den 24 april 1970

Nr 20

Åtgärder för att minska frekvensen av hjärtinfarkt

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6 av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Andersson i Örebro
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 116
ja och 66 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 8

Utskottets hemställan bifölls.

§7

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av
motioner om stöd till de fria och frivilliga
organisationernas informationsverksamhet,
om stöd till ungdomsorganisationernas
tidskrifter och internationella
kontaktverksamhet samt om statsbidrag
till handikapporganisationer för
utgivande av tidningar och tidskrifter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§8

Åtgärder för att minska frekvensen av
hjärtinfarkt

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 28, i anledning av
motioner om åtgärder för att minska
frekvensen av hjärtinfarkt.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Till allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 28 finns
fogat ett särskilt yttrande med syftning
på min motion II: 806, likalydande med
motionen I: 651. I dessa båda motioner
framförs förslag om en ökad och förbättrad
information beträffande hjärtinfarkter.
Ingen av oss i denna kammare
torde, med tanke på det arbete vi
har, vara omedveten om faran för hjärtinfarkt.
Åtskilliga av oss har kanske
också kommit i kontakt med denna sjukdom
hos vänner och anhöriga. Det är
däremot inte lika säkert att vi känner
symtomen.

På riksdagens bänkar ligger i dag
den nya socialkatalogen. Den är utgiven
av socialdepartementet och har till
huvudsyfte att ge oss alla information
om vårt lands socialpolitik. Vad vi ville
få till stånd med vårt motionspar var
i första hand ökad information om
hjärtinfarkterna, som håller på att bli
en av de verkligt stora folksjukdomarna
i vårt land. Utan tvivel är hjärtinfarkt
en av de sjukdomar som orsakar
flest dödsfall.

Utskottet vill inte föreslå någon åtgärd
med anledning av motionen och
har motiverat sitt ställningstagande med
att en informationskampanj beträffande
kost och motion skall startas. Den
skall pågå i tio år, och man räknar med
att den skall få positiva konsekvenser
när det gäller att undanröja riskerna
för hjärtinfarkt.

Vi vet trots allt något om de konsekvenser
som en sådan kampanj kan
få. Med all säkerhet blir de positiva i
fråga om motionsdelen och därmed också
av värde för de människor som befinner
sig i hjärtinfarktens riskålder.
Även den kraftiga satsningen på en
förbättrad kost kan få positiva följder.
Där vet vi emellertid att en kostförändring
kan åstadkommas praktiskt taget
uteslutande när det gäller unga
människor. Inte minst dagens hjärtspecialister
är medvetna om de oerhörda

Nr 20

Fredagen den 24 april 1970

Åtgärder för att minska frekvensen av hjärtinfarkt

svårigheter som föreligger när man försöker
få en person i 50—60-årsåldern
att förändra sina kostvanor. Även en patient
som har haft en hjärtinfarkt ställer
sig ofta främmande till kostförändringar.

En förbättrad allmän upplysning om
hjärtinfarkten, dess förekomst och inte
minst viktigt dess symtom skulle medverka
till att nedbringa riskerna, det är
jag övertygad om. Jag är förvånad när
jag märker att utskottet inte tagit klar
ställning till den frågan — eller låt mig
säga inte behandlat kravet på information.

Låt oss emellertid hoppas att denna
kost- och motionskampanj skall kunna
förebygga riskerna för hjärtinfarkter.
Men allvaret i sjukdomen och den ökade
frekvensen är redan i dag fakta, och
kampanjens genomslagskraft kommer
inte att bli märkbar förrän om flera år.

I motionen hemställs också om en utredning
angående möjligheten att specialutrusta
fler ambulanser för hjärtinfarktpatienter.
Man vet att vid hjärtinfarkt
de första timmarna är de väsentliga
för patientens möjligheter att
överleva. Utskottet skriver i sitt utlåtande
att »den med sådan utrustning
försedda ambulans, som sedan en tid

finns i Malmö---endast i ringa

utsträckning kunnat komma till användning
till följd av brist på läkare för
utrustningens handhavande».

När det gäller ambulansen i Malmö
kan riksdagen givetvis inte vidta några
åtgärder. Låt oss emellertid hoppas att
den ökade satsningen då det gäller läkarutbildningen
kommer att medföra att
den apparatur som finns och som direkt
kan medverka till att rädda människor
också skall kunna användas. Detta är
tydligen en personalfråga. Jag tycker
att det är beklagligt att vi skall behöva
läsa om sådana fakta — ty det är fakta
— i utskottsutlåtanden i dag.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag är inte kompetent

att tala om hjärtinfarkt, men naturligtvis
skulle det bli ett långt resonemang
om den saken om alla som lekmän
skulle delta i debatten.

Men vad är det nu fru Sundberg saknar
i utskottets behandling av denna
motion? Vad motionärerna önskar är
information rent allmänt för att förebygga
hjärtinfarkt. Den största kampanj
som någonsin genomförts kommer
att starta redan i höst, och den
kommer att gälla just kostens och motionens
betydelse. Vidare önskar motionärerna
en broschyr om de vanligaste
symtomen på hjärtinfarkt, så att
man lär sig avgöra om en person har
denna sjukdom. Folk skulle då, anser
motionärerna, kunna ingripa på ett riktigare
sätt. Är det verkligen någon som
tror på en liten »hemkokbok» för att
lära folk att behandla en så allvarlig
sjukdom som hjärtinfarkt?

Den apparatur som motionärerna vill
alt ambulanserna skall utrustas med
finns redan i Malmö. Vi har därifrån
fått veta, att denna apparatur används
mycket sällan, därför att sådana ambulanser
kräver läkarbemanning. Vad
som krävs när sjukdomen kommit så
långt är alltså att man snabbt får patienten
till läkarbehandling.

Jag tycker att det tyder på alltför
stor optimism om man tror att det är
möjligt att åstadkomma någonting genom
att försöka lära var och varannan
människa att ingripa. Det är väl snarast
en sorts kvacksalveri. Vad den enskilda
människan kan göra är möjligen att
ändra sina levnadsvanor, men vi skall
inte tro att man kan rädda människor
genom att ge ut en broschyr om symtomen.

.lag tycker inte att vi bör bagatellisera
frågan på detta sätt. Alla är vi lika angelägna
om en bättre förebyggande hälsovård.
Men när det kommer till kritan
krävs det en läkares omdöme, och
de ambulansutrustningar som motionärerna
fört på tal kräver en läkarinsats.
Vi får acceptera det faktum att vi i dag

Fredagen den 24 april 1970 Nr 20

Interpellation ang. akademikers möjligheter att göra s. k. studentkarriär inom

statliga verk

inte har tillräckligt med läkare, men det
pågår en utveckling mot en bättre läkartillgång,
varför vi kanske kan få
läkarbemanning till ambulanserna.

Detta är fakta, och dem får vi böja
oss för.

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Jag skall inte heller
vara med om att starta någon lekmanna
debatt i denna fråga, men fru Eriksson
i Stockholm sade en sak som jag
fann något underlig, nämligen att information
av typ broschyrer inte skulle
vara av värde. Låt mig dra en parallell
med den oerhört stora satsning som
gjordes för några år sedan när det gällde
att informera om bröstcancer. Fru
Eriksson i Stockholm vet lika väl som
jag att man på sjukvårdsinrättningar
och apotek då hade tillgång till en broschyr
som berättade om faran av denna
sjukdom. Dessutom visades i TV ett
utomordentligt instruktivt program om
hur man själv skulle kunna komma underfund
med om det fanns orsak att
misstänka bröstcancer. Vi har klart
bevis för att detta i hög grad ökade
medvetandet om faran för denna mycket
spridda sjukdom. Det är väl då inte
förmätet av oss att tro att vi inte skulle
må illa av att veta mer om hjärtinfarktsymtomen
— dem vet antagligen
både fru Eriksson i Stockholm och jag
mycket litet om — kanske beroende på
att risken för hjärtinfarkt statistiskt sett
är betydligt större för våra manliga
kolleger än för fru Eriksson i Stockholm
och mig.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§9

Interpellation ang. akademikers möjligheter
att göra s. k. studentkarriär inom
statliga verk

Ordet lämnades på begäran till

Fru MOGÅRD (m), som yttrade:

Herr talman! Antalet akademiker i
yrkesverksam ålder är i dag ca 130 000.
År 1980 kommer antalet enligt officiella
beräkningar att ha mer än fördubblats
och beräknas till drygt 310 000, varav
samhällsvetare och humaniseter — var
för sig med ungefär lika stora andelar
— väntas utgöra mer än 140 000.

Den nu rådande situationen och framför
allt den förväntade utvecklingen bär
gett upphov till klart uttalade farhågor
både från AMS’ och SACO:s sida. Den
senare har upprättat ett arbetsmarknadspolitisk!
krisprogram för akademikerna.
Där påtalas behovet av nya
arbetsmarknadsområden. AMS intar
samma ståndpunkt och understryker
vikten av eu inventering. Redan nu råder
AMS nyutexaminerade akademiker
att söka sig till icke-traditionella akademikeryrken.

Mot den här beskrivna bakgrunden
ter det sig egendomligt att flera statliga
verk uppenbart, ibland t. o. m. öppet,
dels särbehandlar och dels hindrar eller
söker hindra akademiskt examinerade
personer från tillträde till de
verkskurser, som är avsedda att öppna
vägen till resp. verks s. k. studentkarriärer.
Motiveringen från de ansvariga
inom verken är att det är fråga om kurser
som icke vanligtvis är avsedda för
akademiker.

De verk, som motarbetar akademisk
arbetskraft på det sätt som här antyds,
handlar stick i stäv mot vad AMS borde
förvänta sig med tanke på styrelsens
ovan berörda råd till nyutexaminerade
akademiker. Denna situation måste anses
anmärkningsvärd och torde inte
motsvara den praktiska arbetsmarknadspolitik,
som staten som mönstergillt
föredöme skall demonstrera.

Med stöd av vad jag här anfört hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
få ställa följande
fråga:

Nr 20

Fredagen den 24 april 1970

Interpellation ang. tillsynen över djurens vård och behandling

Vilka åtgärder avser herr statsrådet
vidtaga i syfte att undanröja de hinder
som inom vissa statliga verk reses mot
utexaminerade akademiker då dessa söker
tillträde till sådana verkskurser som
krävs för personer som vill göra s. k.
studentkarriär inom respektive verk?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. tillsynen över djurens
vård och behandling

Ordet lämnades på begäran till

Herr WERNER (m), som yttrade:

Enligt lag tillkommer det hälsovårdsnämnd
att sörja för tillsyn över djurens
vård och behandling. För detta ändamål
skall en eller flera tillsyningsmän
anställas. Dessa skall biträdas av distrikts-
eller stadsveterinär när ärendenas
art så påfordrar.

För att ett sådant system skall fås alt
fungera effektivt erfordras kompetent
personal. Då kommunerna mera sällan
beviljar några större anslag för ändamålet
måste tillsyningsmannen för sin
egen utkomst dock ha annan huvudsysselsättning.
Han är ofta lantbrukare och
får utföra inspektionerna efter det ordinarie
arbetets slut.

Naturligt nog är detta otillfredsställande.
Hur skall en person, även om vederbörande
är aldrig så intresserad och
ambitiös, då kunna hinna med att inspektera
hos alla djurägare inom stora
områden? Ibland försätts dessutom tillsyningsmannen
i den besvärliga situationen
att han måste rikta anmärkningar
mot bekantas sätt att sköta sina djur.
Samma sak gäller för den veterinär som
skall biträda tillsyningsmannen när så
erfordras. Lantbrukarna är hans kunder
och han vill naturligtvis inte göra
sig till ovän med dem.

Att djurtillsynen inte fungerar på ett
tillfredsställande sätt torde de flesta

vara eniga om. Det blir inte bättre så
länge de personer som är satta att ulöva
tillsyn står i någon form av beroendeförhållande
till djurägarna. Mer
»neutrala» tjänster borde inrättas t. ex.
på länsnivå, antingen på hel- eller halvtid,
där vederbörande tjänstemän fick
möjlighet att utöva en kontinuerlig kontroll
hos alla djurägare. Eftersom långt
ifrån alla missköter sina djur skulle
ganska snart arbetet kunna koncentreras
på ett bestämt antal misskötselfall
inom varje distrikt. Icke oväsentligt är
att om det inrättades en särskild tjänst
för tillsyningsmän med reglerad arbetstid
och lön, skulle man kunna ställa
helt andra fordringar på den sökandes
kompetens än vad som nu är fallet. Det
förtjänar nämnas att det finns några
kända fall där hälsovårdsnämnden kombinerar
tillsyningsverksamheten med
annat arbete i nämndens regi, och det
fungerar alldeles perfekt.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande fråga:

Är herr statsrådet beredd medverka
till sådana bestämmelser som innebär
att tillsyn över djurens vård och behandling
inom varje distrikt av lämplig
storlek skall bedrivas av personal
med för ändamålet särskilt inrättade
hel- eller halvtidstjänster?

Denna anhållan bordlädes.

§11

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtande nr 7, i anledning
av motion om revision av konventionen
med Norge angående en neutral
zon m. m.;

konstitutionsutskottets utlåtande nr
26, i anledning av motioner om åtgärder
för att möjliggöra förbud mot reklam
för spritdrycker m. m.;

statsutskottets utlåtanden och memorial: -

Fredagen den 24 april 1970

Nr 20

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisation m. m.
för högre utbildning och forskning i
Linköping,

nr 57, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt garanti
till Aktiebolaget Aerotransport,

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1970/71 till bidrag till svenska institut
i utlandet m. m. jämte motion,
nr 59, i anledning av motioner om
löneklassplaceringen för vissa poliser,
nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående stimulansåtgärder
för textil- och konfektionsindustrierna
samt den manuellt arbetande glasindustrin
jämte motioner,

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag för budgetåret
1970/71 till exportfrämjande åtgärder
för textil- och konfektionsindustrierna
samt den manuellt arbetande glasindustrin,
m. m., jämte motioner,

nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag för budgetåret
1970/71 till utbildningsåtgärder för textil-
och konfektionsindustrierna samt
den manuellt arbetande glasindustrin,
nr 63, i ånledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1970/71 till Mynt- och justeringsverket:
Förvaltningskostnader samt till Byggnadsarbeten
för statlig förvaltning jämte
motioner,

nr 64 i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser vissa allmänna frågor,

nr 65, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde,

nr 66, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde.
,

nr 67, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde,

nr 68, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde,

nr 69, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 70, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde,

nr 71, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser utbildningsdepartementets verksamhetsområde,

nr 72, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,

nr 73, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde,

nr 74, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser industridepartementets verksamhetsområde,

nr 75, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 76, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde,

nr 77, i anledning av Kungl. Maj ds

Nr 20

Fredagen den 24 april 1970

proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde,
nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde,

nr 81, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser industridepartementets
verksamhetsområde,

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till lån till
nordiska industrialiseringsfonden till
förmån för Island, och

nr 83, angående överlämnande till
bankoutskottet av två till statsutskottet
hänvisade motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr
35, med anledning av motioner angående
stimulansåtgärder för textil- och
konfektionsindustrierna samt den manuellt
arbetande glasindustrin;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av motioner om
åtgärder till skydd för vissa hemmamarknadsindustrier,

nr 23, i anledning av proposition angående
stimulansåtgärder för textiloch
konfektionsindustrierna samt den
manuellt arbetande glasindustrin jämte
motioner,

nr 24, i anledning av motioner angående
återlån från allmänna pensionsfonden,
och

nr 26, i anledning av motioner om

rätt för bankerna att inneha aktier för
försäljning;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 30, i anledning av motioner om
skyldighet för kommun att ombesörja
renhållning av gångbana,

nr 31, i anledning av motioner angående
tullpersonalens tillsyns- och
övervakningsuppgifter,

nr 36, i anledning av motioner angående
förutsättningarna för överlämnande
till särskild vård enligt
brottsbalken,

nr 37, i anledning av motioner om
underlättande av inträde i svenska kyrkan
för evangelisk-lutherska invandrare,
och

nr 38, i anledning av motioner angående
ersättning till vittnen m. fl. vid
domstol;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 30, i anledning av motioner angående
reglerna för trafik med fritidsbåtar,

nr 34, i anledning av motioner angående
maximilängden för motorfordon,

nr 38, i anledning av motioner om
arbetslokalers anpassning för handikappade,

nr 41, i anledning av motioner om
skyldighet att borttaga gammal taggtråd,
och

nr 42, i anledning av motion om företrädesrätt
för buss i linjetrafik vid utkörning
från hållplats; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 22,
i anledning av motioner om förenkling
och förbilligande av frökontrollen.

§ 12

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen (1938: 274) om rätt till
jakt m. m. jämte motioner i ämnet; och
nr 149, i anledning av Kungl. Maj:t&
proposition med förslag till lag om:

Fredagen den 24 april 1970

Nr 20

ändring i lagen (1966:700) om vissa
gemensamhetsanläggninger, m. m.

§ 13

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 125, med förslag till ändring
i tryckfrihetsförordningen, m. m., överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 14

Till bordläggning anmäldes skrivelse
från talmanskonferensen med överlämnande
av ett från 1969 års organisationsutredning
inkommet betänkande
angående utskottens personalorganisation.

§15

Till bordläggning anmäldes följande
skrivelser från styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor, nämligen:

1. med kompletterande anslagsframställning
för budgetåret 1970/71;

2. med framställning om utnyttjande
av ADB i riksdagsarbetet; och

3. med framställning angående riksdagstrycket.

§16

Anmäldes följande motioner:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 103, om riktlinjer för en partiell
omorganisation av den statliga länsförvaltningen,
motionen nr 1391, av
herrar Enarsson och Wennerfors;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 106, med förslag till lag med
vissa bestämmelser i anledning av statens
övertagande av lokalhållningen
för de allmänna underrätterna, m. m.,
motionen nr 1392, av herr Andersson i
Knäred m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 107, med förslag till lag om
ändring i förordningen (1965:268) om
skatteutjämningsbidrag, m. m., motionen

nr 1393, av herr Björkman m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 109, angående vissa trafiksäkerhetsfrågor,
motionerna:

nr 1394, av herr Eriksson i Arvika
m. fl., och

nr 1395, av herr Jonasson m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 118, med förslag till lag om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar,
m. m., motionerna:

nr 1396, av herr Johansson i Norrköping
m. fl., och

nr 1397, av herr Larsson i Luttra
m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 123, med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1968:430)
om mervärdeskatt, m. m., motionen nr
1398, av herr Börjesson i Glömminge
m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 17

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

fru Mogård (m), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående åtgärder mot missvisande utnyttjande
av statliga institutioners
namn i privata företags reklam, samt

herr Polstam (ep), till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
angående tillverkningen och försäljningen
av explosiva varor.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.39.

In fidem

Sune K. Johansson