Nr 20 ANDRA KAMMAREN 1963 (Riksdagens protokoll 1963:20)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 20 ANDRA KAMMAREN 1963

7—8 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 7 maj

Sid.

Svar på interpellationer av:

fröken Wetterström ang. åtgärder för återanpassning av straffade

till normal livsföring........................................ 5

herr Dahlgren ang. vissa prästers ämbetsutövning och herr Lundberg

ang. vissa prästers ämbetsutövning, m. m...................... 9

Interpellationer av:

fröken Karlsson ang. storleken av grundskolans klasser........... 24

herr Hansson i Skegrie ang. de inom EFTA genomförda tullsänkningarnas
inverkan på konsumentpriserna i vårt land........... 24

Onsdagen den 8 maj fm.

Val av valmän och suppleanter för utseende av fullmäktige i riksbanken

och riksgäldskontoret med suppleanter.......................... 27

Utgifterna inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde:

Pedagogiskt utvecklingsarbete inom det allmänna skolväsendet.... 29

Yrkespedagogisk reformverksamhet............................ 32

Grundskolor m. m.: Bidrag till inackordering av skolbarn i elevhem

eller enskilda hem.......................................... 33

Grundskolor m. m.: Bidrag till pedagogisk utrustning m. m........ 35

Statens dövskolor m. in.: Avlöningar............................ 40

Bidrag till driften av centrala yrkesskolor....................... 42

Bidrag till driften av lokala yrkesskolor......................... 43

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m....... 45

Bidrag till kostnader för granskning av utförda gesällprov......... 46

1 —Andra kammarens protokoll 1963. Nr 20

Nr 20

Innehåll

Sid.

Bidrag till driften av folkhögskolor............................. 48

Bidrag till anordnande av skolmåltider.......................... 58

Ökat stöd till föreläsnings- och studiecirkelverksamhet m. m.:

Folkbildningsarbetets mål och uppgifter......................... 71

Föreläsningar och kurser...................................... 72

Studiecirkelverksamheten..................................... 83

Bidrag till driften av grundskolor m. m............................. 85

Utbyggnad av utbildnings- och forskningsorganisationen i Umeå..... 98

Anslag till verkstäder för handikappade........................... 101

Ändrad förmögenhetsbeskattning................................ 102

Interpellation av herr Gustafsson i Borås ang. beskattningen av invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning.......................... 108

Onsdagen den 8 maj em.

Upphävande av energiskatten på elektrisk kraft................... 109

Ökat stöd till handikappade..................................... 121

Statens övertagande av kostnaderna för förvaring och underhåll av

viss civilförsvarsmateriel...................................... 125

Utredning rörande Förenta Nationernas aktioner i Katanga.......... 126

Anslag till statens järnvägar m. m.:

Driftbidrag till statens järnvägar............................... 133

Utvidgat bemyndigande att anskaffa en ny tågfärja.............. 134

Ny transportorganisation för fraktstyckegodstrafiken............. 135

Organisationen av den automatiska databehandlingen inom statsförvaltningen
m. m........................................... 136

Ändrad lydelse av 48 § folkbokföringsförordningen................. 139

Säkerhetsinspektion av motorfordon, m. m......................... 140

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 8 maj fm.

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, ang. godkännande för Sveriges del av
ändring i konventionen angående upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen.
................................... 28

Statsutskottets memorial nr 94, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om anslag till Karolinska mediko-kirurgiska institutet:
Avlöningar och Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Omkostnader
.................................................. 28

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 8, ang. ytterkuvert till äktamake försändelse

vid allmänna val.................................. 29

Statsutskottets utlåtande nr 8, rörande utgifterna inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde............................. 29

Innehåll

Nr 20

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 74, ang. ökat stöd till föreläsnings- och
studiecirkelverksamhet in. m.................................. 71

— nr 75, ang. anslag till bidrag till byggnadsarbeten m. m. inom skolväsendet.
.................................................. 85

— nr 76, rörande bidrag till driften av grundskolor m. m............. 85

— nr 77, ang. utbyggnad av utbildnings- och forskningsorganisationen

i Umeå.................................................... 98

— nr 78, ang. anslag till byggnadsarbeten vid vissa universitet och

högskolor m. m.............................................. 101

— nr 68, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (utrikesdepartementet)
................................................... 101

— nr 69, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (socialdepartementet).
................................................... 101

— nr 70, ang. anslag till verkstäder för handikappade.............. 101

— nr 71, ang. stat för riksgäldsfonden............................ 102

— nr 72, ang. vattenfallsstyrelsens högspänningstaxor.............. 102

Bevillningsutskottets betänkande nr 29, om ändrad förmögenhetsbeskattning.
...................................................... 102

Onsdagen den 8 maj em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 31, om upphävande av energiskatten
på elektrisk kraft............................................. 109

Första lagutskottets utlåtande nr 20, om skyldighet för åklagare att i
brottmål föra talan för försäkringsgivare m. fl................... 121

— nr 21, om ändring i utsökningslagen, m. m...................... 121

Andra lagutskottets utlåtande nr 45, om ökat stöd till handikappade... 121

— nr 47, ang. preskriptionstiden för återbetalning av socialhjälp..... 124

— nr 49, om statens övertagande av kostnaderna för förvaring och

underhåll av viss civilförsvarsmateriel.......................... 125

— nr 51, ang. rätt att passera riksgränsen annorstädes än vid passkontrollställe
............................................... 126

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 23, om utredning huruvida
den kollektiva bespisningen uppfyller berättigade näringsfysiologiska
krav.................................................. 126

Utrikesutskottets utlåtande nr 4, ang. utredning rörande Förenta Nationernas
aktioner i Katanga.................................... 126

— nr 6, om riksdagens yttrande angående vissa av Europarådets råd givande

församling år 1962 och 1963 vid dess fjortonde ordinarie
möte fattade beslut.......................................... 133

Statsutskottets utlåtande nr 73, ang. omorganisation av fortifikationsförvaltningen
m. m......................................... 133

— nr 79, ang. vissa anslag till statens järnvägar m. m............... 133

— nr 80, ang. överlåtelse av kronan tillhörig mark m. m............ 136

— nr 81, ang. organisationen av den automatiska databehandlingen

inom statsförvaltningen m. m................................. 136

— nr 82, ang. nya grunder för den statliga personalpensioneringen av

vissa icke statliga grupper m. m............................... 138

— memorial nr 84, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga

om anslag till bidrag till De blindas förening..................... 138

Bevillningsutskottets betänkande nr 36, ang. ändrad lydelse av 1 och 6 §§

Nr 20

Innehåll

Sid.

förordningen om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker,
m. m............................................... 138

— nr 37, om förordning angående rätt för Konungen att förordna om

uttagande av antidumping- och utjämningstullar, m. m.......... 138

Andra lagutskottets utlåtande nr 48, ang. lagstiftningen om åldringsvård 139

— nr 50, om vidgad rätt till reseersättning och sjukpenning för personer
med rörelseinvaliditet.................................... 139

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21, om ändrad lydelse av 48 § folkbokf
öringsf örordningen.................. 139

— nr 22, ang. säkerhetsinspektion av motorfordon, m. m............ 140

Statsutskottets utlåtande nr 83, ang. säkerhetsinspektion av motorfordon
m. m.............. 148

Tisdagen den 7 maj 1963

Nr 20

Tisdagen den 7 maj

Kl. 16.00

§ 1

Herr talmannen meddelade, att herrar
EInrwall och Larsson i Borrby enligt
till kammaren inkomna läkarintyg
vore sjukskrivna, herr Elmwall under
tiden den 7—den 31 innevarande maj
och herr Larsson i Borrby från och med
den 7 maj tills vidare.

Herrar Elmwall och Larsson i Borrby
beviljades erforderlig ledighet från
riksdagsgöromålen.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet den 7-—18 maj
1963. Under denna tid avser jag på inbjudan
av sovjetiske utrikesministern
företaga en tjänsteresa till Sovjetunionen.

Stockholm den 3 maj 1963

Torsten Nilsson
Ledamot av kammaren
Minister för Utrikes Ärendena

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden 6—9
maj för att deltaga i Europarådsförsamlingens
session i Strasbourg.

Stockholm den 3 maj 1963

Gunnar Heckscher

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden
fr. o. m. den 6 t. o. m. den 10 maj för
deltagande i sammanträde med Europarådets
rådgivande församling.

Stockholm den 3 maj 1963

Sven Gustafson

Till Riksdagens andra kammare

För deltagande i Europarådets session
i Strasbourg anhålles om ledighet från
riksdagsgöromålen under tiden 6—11
maj.

Stockholm i maj 1963

Ingemar Andersson Lars Eliasson
i Sundborn

Gösta Bohman Hans Hagnell

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 3

Svar på interpellation ang. åtgärder
för återanpassning av straffade till
normal livsföring

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Fröken Wetterström har
frågat mig, om jag ämnar vidtaga några
åtgärder för att underlätta och intensifiera
återanpassningen av straffade
till normal livsföring.

Till besvarande av interpellationen
får jag anföra följande.

Frågan om effektivare åtgärder inom
eftervård och annan kriminalvård i frihet
har utretts av 1956 års eftervårdsutredning,
som har framlagt flera delbetänkanden
i ämnet, nämligen i juni
1959 angående fånges arbetsersättning
(SOU 1959: 18), i april 1961 angående
kriminalvård i frihet (SOU 1961:16),
i juli 1961 angående medicinska behandlingsåtgärder
vid kriminalvård i frihet
(stencilerat), i oktober 1961 angående
rekryteringen av och ersättningen
till enskilda personer såsom övervakare
(stencilerat) samt i december
1961 angående arbetsanskaffning åt kriminalvårdens
klientel (stencilerat). Yt -

Nr 20

Tisdagen den 7 maj 1963

Svar på interpellation ang. åtgärder för

livsföring

terligare må nämnas, att eftervårdsutredningen
i skrivelser under åren 1956
och 1957 har föreslagit anordnande
på försök av inackorderingshem för frigivna
fångar m. fl. i Göteborg samt
upprättande av ett frigångshem inom
fångvårdens östra anstaltsgrupp (Nackahemmet).
I sina betänkanden och
skrivelser har eftervårdsutredningen
ingående behandlat de spörsmål, som
interpellanten åsyftar. Eftervårdsutredningens
arbete har under årens lopp
fortlöpande redovisats i statsverkspropositionen
under andra huvudtiteln.
Bl. a. må i detta sammanhang erinras
om att vid 1962 års riksdag på grundval
av eftervårdsutredningens förslag
har beslutats en utbyggnad av skyddskonsulentorganisationen
i tre etapper,
innebärande att organisationen nära
nog fördubblas, samt att utredningens
förslag om arbetsanskaffning åt kriminalvårdens
klientel utförligt har redovisats
i årets statsverksproposition.

Interpellanten har understrukit vikten
av att skyddskonsulent och övervakare
i god tid före frigivningen underrättas
om frigivningsdagen. Med anledning
härav vill jag framhålla, att
Kungl. Maj:t i ett cirkulär den 8 oktober
1954 till fångvårdsstyrelsen m. fl.
myndigheter har understrukit att tillsynsman
för den som friges från fångvårdsanstalt
bör utses i så god tid och
från sådan tidpunkt, att han hinner
utföra de förberedelser för tillsynen
som åligger honom. I en i november
1961 utfärdad rundskrivelse har fångvårdsstyrelsen
såsom allmän riktlinje
uppställt, att tillsynsman bör förordnas
när den dömde har avtjänat hälften av
den tid som krävs för att fakultativ villkorlig
frigivning skall kunna ifrågakomma
eller med andra ord efter en
tredjedel av strafftiden. Syftet härmed
är att i god tid förbereda den intagnes
förhållanden efter frigivningen.

Vidare anförde:

återanpassning av straffade till normal

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för det svar jag erhållit på
min interpellation, även om jag nog
hade väntat mig att statsrådet skulle gå
in på kärnpunkterna i interpellationen,
vilket jag tycker inte har skett.

Justitieministern hänvisar till alla de
delbetänkanden och skrivelser som 1956
års eftervårdsutredning avgivit, där de
frågor behandlats som jag tagit upp,
och han pekar på de åtgärder som vidtagits
genom av riksdagen fattade beslut,
däribland beslutet 1962 om en utbyggnad
av skyddskonsulentorganisationen
i tre etapper och beslutet vid
årets riksdag att enligt departementschefens
förslag i huvudsak den hjälp
till utbildning och arbetsanskaffning
som gäller för vanliga arbetssökande
också skall stå till förfogande för kriminalvårdens
klientel. Dessa åtgärder
är naturligtvis av stor betydelse och
nödvändiga för att bidra till återanpassningen
av straffade personer till
normal livsföring.

När det gäller det intima samarbete
som måste existera mellan fångvårdsanstalterna,
skyddskonsulenterna och
tillsynsmännen vid det kritiska tillfälle
då en person villkorligt frigives — som
är en av huvudfrågorna i min interpellation
■—■ fungerar korrespondensen tyvärr
inte som den borde. Där hänvisar
statsrådet endast till ett cirkulär från
Kungl. Maj:t den 8 oktober 1954, i vilket
det säges att »tillsynsman för den
som friges från fångvårdsanstalt bör
utses i så god tid och från sådan tidpunkt,
att han hinner utföra de förberedelser
för tillsynen som åligger honom».

Dessutom hänvisar statsrådet till en i
november 1961 utsänd rundskrivelse,
där fångvårdsstyrelsen såsom allmän
riktlinje uppställt att tillsynsman bör
förordnas, när den dömde har avtjänat
hälften av den tid som kräves för att

Tisdagen den 7 maj 19G3 Nr 20

Svar på interpellation ang. åtgärder för återanpassning av straffade till normal
livsföring

fakultativt villkorlig frigivning skall
kunna ifrågakomma. Ja, herr statsråd,
det är ju gott och väl. Men jag konstaterar
bara att de påpekanden som
gjorts inte har haft avsedd effekt. Men
även om denne tillsynsman utses i god
tid före frigivningen, under vilken tid
han haft möjligheter att planera för sin
klient, så går detta om intet, därest
han inte också i god tid underrättas
om var och när han har att möta den
frigivne. Jag vill säga att det faktiskt
kan hänga på timmar, om allt det arbete
och all den möda som under anstaltstiden
lagts ned på att på olika
sätt förbereda utträdet i ett normalt
liv — för att inte tala om de kostnader
samhället påtagit sig i det fallet —
skall spolieras eller inte.

Från olika håll i vårt land har jag
av lekmän, som av socialt intresse och
av idealitet åtagit sig att vara tillsynsmän
— ty det är ju det som är drivfjädern
i deras ofta otacksamma uppgift
— erfarit att de ibland först efter
en eller två dagar, ibland inte förrän
en vecka efteråt blir underrättade om
att frigivning skett.

Ett enda exempel. En pojke med tillsynsmannens
telefonnummer och en
summa pengar på fickan kommer till
Stockholm. Tillsynsmannen är inte underrättad
och ej ens pojkens moder,
som verkligen fanns. Vad blir följden?
Jo, han tar in på ett hotell, pantsätter
sina kläder och går till socialvården
för att få hjälp. Det är säkerligen ingen
som tror att detta är rätta sättet att
hjälpa, utkastad som den unge är i en
tillvaro fylld av frestelser, där i stället
alla krafter borde mobiliseras för att
förhindra återfall på brottets bana.

Änskönt meddelandet från fångvårdsanstalten
kommer någon dag i förväg,
kan det ju inträffa att tillsynsmannen
är bortrest. Det är beklagligt, tycker
jag, att det led i återförandet, som jag
bedömer som högst väsentligt, fungerar
så otillfredsställande. Det kan natur -

ligtvis skyllas på otillräcklig personal,
men en så väsentlig uppgift inom eftervården
får, som jag ser det, inte åsidosättas.
Det gäller dock en människas
hela fortsatta existens.

Beträffande tillsynsmännen är det en
annan sak som inte heller fungerar tillfredsställande.
En person som har den
sysslan har berättat för mig att han,
då han inte hört av sin skyddsling under
fjorton dagar och förgäves sökt honom,
först efter en månad fick underrättelse
om att vederbörande åter hade
förpassats till fängelse.

När numera den villkorliga domen
och fakultativ frigivning alltmer tilllämpas,
ställes därmed allt högre krav
på övervakning och eftervård. Fyller
inte eftervården dessa krav, äventyras
individens hela framtid. Frivilliga krafter
som övervakare och tillsynsmän behövs
alltjämt —det gav statsrådet Kling
också uttryck för i ett interpellationssvar
i riksdagen 1961. Justitieministern
sade då, att den nya brottsbalken visserligen
förutsätter en kraftig, successiv
utbyggnad av konsulentorganisationen,
men även om fackmannasidan förstärkes,
innebär det inte på något sätt
att »vi därför skulle minska lekmannainflytandet».
Båda sidorna kommer att
väl behövas vid den utvidgning av kriminalvården
i frihet, som den nya
brottsbalken innebär. De människor,
som frivilligt och utan ekonomisk vinning
— ty sådan vinning kan man i
alla fall inte tala om ens med den förhöjning
av arvodena som nu skett —
åtar sig denna uppgift, behöver för att
inte tröttna och ge upp ges det stöd i
sin verksamhet, som det innebär att
man får ett »underrättelseväsende» som
fungerar perfekt. Jag hoppas att statsrådet
Kling är ense med mig på den
punkten.

Jag skulle vilja fråga om inte herr
statsrådet finner lämpligt att än en gång
för berörda myndigheter påpeka eller
rent av kräva att det skall vara deras

Nr 20

Tisdagen den 7 maj 1963

Svar på interpellation ang. åtgärder för återanpassning av straffade till normal
livsföring

skyldighet att i god tid — och därvid
också precisera vad det uttrycket innebär
— underrätta den som har att ta
hand om klienten.

Ett annat avsnitt i min interpellation
har statsrådet inte besvarat. Det
gäller statsförvaltningens obenägenhet
att ge straffade människor anställning.
Jag tillåter mig, herr talman, att citera
vad eftervårdsutredningen framhållit i
sitt slutbetänkande i december 1961.
Där göres en historiebeskrivning, och
man erinrar om att samtliga stadganden
om vanhedrande påföljder av brott
upphävdes år 1936. I det sammanhanget
framhöll dåvarande departementschefen,
att det syntes honom i hög grad
stötande, att samhället som ställde anspråk
på enskilda arbetsgivare att medverka
till straffade personers återupprättande
genom att i mån av möjlighet
bereda dem arbete, självt icke skulle
föregå med bättre exempel än att det
förklarade vissa personer — stundom
för icke alltför grova förbrytelser —
för sitt återstående liv ovärdiga att nyttjas
icke blott i den tjänst, vari de förbrutit
sig, utan över huvud i rikets
tjänst.

Utredningen skriver: »Vad sålunda
förekommit har emellertid icke lett till
några mera effektiva åtgärder för förbättrande
av de straffades och villkorligt
dömdas möjligheter att vinna arbetsanställning.
Inom stora delar av
Statsförvaltningen tillämpas sålunda
alltjämt restriktiva principer vid anställandet
av personer som begått brott.
Detta förhållande kan enligt utredningens
mening icke anses tillfredsställande.
I praktiken innebär det» — och det
vill jag för min del kraftigt understryka
-—■ »att staten å ena sidan genom
olika åtgärder söker främja den betydelsefulla
del av kriminalvården, som
kan betecknas som resocialisering och
vari inplaceringen i arbetslivet ingår
som ett viktigt moment, men å andra
sidan själv i egenskap av arbetsgivare

lägger hinder i vägen för resocialiseringsarbetet.
En ändrad inställning på
denna punkt från de statliga organens
sida bör kunna leda till en ökad beredvillighet
även från kommuners och det
enskilda näringslivets sida att anställa
straffade personer.» Jag skall sluta citatet
här, även om också fortsättningen
är av ganska stort intresse i detta sammanhang.

Det är givet att en del tjänster är
av det slaget, att särskilda krav måste
ställas på innehavaren då det gäller redbarhet
och pålitlighet, och på vilka det
inte skulle vara tillrådligt att anställa
en tidigare straffad. Men avgörandet
bör, som för övrigt allmänna beredningsutskottet
uttalade år 1955, när det
gäller anställning i statens tjänst av
personer, som begått brott, kunna ske
efter fri bedömning från fall till fall
och ej hindras genom stela, automatiskt
verkande diskvalifikationsregler.
Därvid bör hänsyn tas till bl. a. omständigheterna
vid brottets begående,
brottets betydelse med tanke på de arbetsuppgifter
varom det i det särskilda
fallet är fråga samt sökandens livsföring
och vandel efter brottet.

Nog är det härvidlag, herr statsråd,
liksom i många andra fall naturligt,
att staten uppträder som ett föredöme
för övriga arbetsgivare. Jag har för övrigt
hört omvittnas av tillsynsmän att
övervakarna ofta finner de privata arbetsgivarna
ha en humanare inställning
än staten och att de visar större förståelse
och beredvillighet att satsa på en
människa.

I årets statsverksproposition säger
departementschefen med hänsyn till de
synpunkter som utredningen framfört,
att det allmänna i sin anställningspolitik
bör visa en positiv inriktning och
att det bör ankomma på Kungl. Maj :t
att utfärda de föreskrifter som är behövliga.
Mot bakgrunden av detta uttalande
skulle jag, herr statsråd, slutligen
vilja fråga, om sådana föreskrifter

Tisdagen den 7 maj 1963

Nr 20

Svar på interpellationer ang. vissa prästers ämbetsutövning, m. m.

är att vänta och när de i så fall kommer.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Under första delen av
sitt anförande uppehöll sig fröken Wetterström
vid frågan om att tillsynsman
inte hade inom rimlig tid utsetts för de
villkorligt frigivna. Som framgår redan
av mitt interpellationssvar finns det
klara och otvetydiga bestämmelser utfärdade
för dessa fall. Men jag hoppas
att fröken Wetterström är så vidsynt
att hon vill tillåta att även fångvårdens
tjänstemän undantagsvis kan råka ut för
ett olycksfall i arbetet — det kan hända
den bäste.

Vad gäller den andra frågan, om statens
ansvar för de frigivna och möjligheterna
för dessa att få anställning i
statlig tjänst, så påstod fröken Wetterström
att jag inte svarat på interpellationen
i den delen. Men det har jag.
Jag sade att »utredningens förslag om
arbetsanskaffning åt kriminalvårdens
klientel utförligt har redovisats i årets
statsverksproposition» och det är i dag
bara två månader och en dag sedan
saken behandlades här i kammaren. I
årets statsverksproposition, andra huvudtiteln,
s. 81, står:

»Jag delar utredningens och remissinstansernas
uppfattning om att det
allmänna i sin anställningspolitik bör
visa en positiv inriktning. Det synes få
ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda
de föreskrifter, som kan befinnas påkallade.
»

Dessa föreskrifter kommer i vanlig
ordning i samband med regleringsbrevet.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag bär visst observerat
—- och det framgick även av vad
jag sade — dessa föreskrifter om att
tillsynsmän skall utses i rimlig tid. Men
— som jag också sade —■ det hjälper
inte att man gör det, om man inte vid
1* — Andra kammarens

det aktuella tillfället underrättar tillsynsmännen
i god tid. Det är där det
inte klaffar.

Herr statsrådet säger att jag bör vara
så vidsynt att jag inser att tjänstemän
kan råka ut för »olycksfall i arbetet».
Detta skulle alltså vara enstaka företeelser.
Jag hoppas naturligtvis att det
är enstaka företeelser, men jag har hört
omvittnas från så många håll, att tillsynsmännen
inte underrättas, att jag
tycker saken är ganska allvarlig. Det
är därför jag skulle vilja att justitieministern
gjorde ytterligare något för att
få denna förmedlingsverksamhet att fungera
ordentligt.

Sedan har jag också — vilket framgick
när jag tackade för svaret — observerat
vad som sagts om frågan i
årets statsverksproposition, liksom jag
observerat behandlingen här i kammaren.
Det är ju utomordentligt bra att
arbetsförmedlingarna skall ha här ifrågavarande
uppgift och betrakta detta
klientel precis som andra sökande.
Men det, menar jag, är en sak — en
annan är att påstötning måste göras
från regeringens sida när det gäller att
få de statliga myndigheterna att inse
vad jag finner vara deras givna skyldighet
i dessa sammanhang. De tycks
nämligen inte ha insett detta.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellationer ang. vissa
prästers ämbetsutövning, m. in.

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet af GEIJERSTAM, som
yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Dahlgren frågat, om jag anser att
det sätt på vilket en del präster i olika
församlingar nu utövar sitt ämbete —
såsom exemplifierats i interpellationen
-—• är tillfredsställande.

Herr Lundberg bär i en interpellation
frågat mig

protokoll 1963. Nr 20

Nr 20

Tisdagen den 7 maj 1963

Svar på interpellationer ang. vissa prästers ämbetsutövning, m. m.

1. vilken uppfattning regeringen har
om och vilka åtgärder regeringen ämnar
vidtaga i den kyrkostrid, som fraktionen
Kyrklig samling åstadkommit,
och om regeringen ämnar tillse att även
denna del av kyrkans anställda kommer
att följa lag och förordning och
visa respekt för människovärde,

2. om jag överväger åtgärder för att
öppna kyrkorna för deras ändamål och
fråntaga de präster, som hindrar kyrklig
tjänst eller utövning av kvinnor, deras
bestämmanderätt över kyrkobyggnaden
samt vidare öppna kyrkorna för
sammankomster för vigsel, begravning
etc. till exempelvis frikyrkofolk och för
viss kulturell, för kyrkan icke stötande
verksamhet,

3. om man kan förutsätta, att jag
kommer att pröva och eventuellt föreslå
att avskaffa prästvigningen,

4. om jag är beredd att framlägga
förslag om att äktenskapet endast skall
vara juridiskt bindande vid borgerlig
vigsel samt

5. om jag kommer att ägna undervisningen
vid våra teologiska fakulteter
uppmärksamhet.

Då herr Dahlgrens interpellation och
herr Lundbergs första fråga har visst
samband med varandra, har jag funnit
det lämpligt att besvara de båda interpellationerna
i ett sammanhang.

Det exempel herr Dahlgren tagit upp
i sin interpellation rör en utebliven
pålysning av kollekt till svenska kyrkans
diakonistyrelse söndagen den 24
februari i år. Fallet har behandlats av
vederbörande domkapitel och prövas,
enligt vad jag erfarit, just nu av riksdagens
justitieombudsman. Domkapitlet
har förklarat sig anse, att prästen gjort
sig skyldig till tjänstefel samt övervägt
disciplinär åtgärd mot prästen men
bordlagt ärendet i avvaktan på den
åtgärd, som justitieombudsmannen kan
vidtaga. Denne har ännu ej fattat slutligt
beslut i ärendet.

Svenska kyrkans präster är i sin ämbetsutövning
underkastade ämbetsan -

svar enligt strafflagens bestämmelser.
I detta hänseende finns inga lagregler,
som låter prästerna intaga en särställning.
Som framgått av vad jag nyss anfört
bär också myndigheter, som har
tillsyn över den offentliga verksamhet
varom bär är fråga, ingripit.

I den aktuella debatten i kyrkliga
frågor har ofta den s. k. samvetsklausulen
åberopats. Härmed avses ett uttalande
av särskilda utskottet vid 1958
års kyrkomöte. Studerar man protokollen
från kyrkomötet 1958 torde klart
framgå, att den respekt för samvetet,
för vilken då avsågs att ge garantier,
handlade om att präst inte borde kunna
åläggas att i tjänsten utföra sådant,
som uppenbarligen skulle kränka hans
samvete på grund av den övertygelse
han hyser i kvinnoprästfrågan. Utskottet
hade i sitt utlåtande dessförinnan
framhållit att då det för kyrkans gärning
var av vital betydelse att undvika
en kyrkosplittrande söndring, det framstod
som nödvändigt att skilj aktigheter
i hithörande frågor inte fick överdrivna
eller tillspetsade uttrycksformer och
att ingendera meningsriktningen utsattes
för sådan påverkan, som kunde uppfattas
såsom åsiktsförföljelse eller intrång
på samvetets frihet. I debatten
förklarade sig ecklesiastikministern
kunna helt ansluta sig till detta utskottets
uttalande, och han uppgav sig i
det fallet tala på en fullständigt enig
regerings vägnar.

Utan att taga ställning i det enskilda
fallet vill jag för min personliga del
säga ifrån att det inte bör komma
i fråga att ge uttalandena vid 1958 års
kyrkomöte en vidare innebörd än som
sålunda förutsattes vid tillkomsten av
lagen om kvinnas behörighet till prästerlig
tjänst. EU berättigat åberopande
av samvetskonflikt måste inskränka sig
till fall, då verklig och inte endast skenbar
sådan föreligger. Jag får slutligen
härutinnan hänvisa till ett justitieombudsmannens
uttalande år 1961 i anledning
av vissa av Kyrklig samling utar -

Tisdagen den 7 maj 1963

Nr 20

Svar på interpellationer ang. vissa prästers ämbetsutövning, m. m.

betade, i januari 1960 publicerade riktlinjer
för hur vissa präster och lekmän
borde förhålla sig till kvinnliga präster.
Justitieombudsmannen erinrar om
att det varit tungt vägande skäl av
principiell art och hänsyn till omsorgen
om kyrkans bästa, som föranlett
statsmakterna och kyrkomötet att ge
kvinna behörighet till prästerlig tjänst.
Det kan vid sådant förhållande uppenbarligen
inte anses tillåtet, säger han,
att enskilda befattningshavare inom
kyrkan genom sitt handlande eller sin
underlåtenhet att handla förhindrar eller
allvarligen äventyrar reformens
praktiska genomförande. Och han fortsätter
—• jag citerar: »Det är sålunda
inte möjligt att tillerkänna enskild befattningshavare
inom kyrkan obegränsad
handlingsfrihet på grund av den
uppfattning han hyser i trosfrågan. I
den utsträckning det är påkallat för lagstiftningens
behöriga genomförande
måste av honom såsom innehavare av
allmän tjänst krävas, att han fullgör
de uppgifter, som åligger honom enligt
lag och författning eller som följer av
tjänstens beskaffenhet. Det är också
uppenbart, att man vid lagens antagande
inte avsåg att frångå denna fundamentala
grundsats för all reglering av
samhälleliga angelägenheter.» Med utgångspunkt
i detta principuttalande,
som återfinns i ämbetsberättelsen till
1962 års riksdag, har JO därefter uttalat
sig om tre tänkbara konfliktsituationer,
där präster och lekmannatjänstemän
enligt hans mening inte ägde undandra
sig de förpliktelser, som följer
av den ifrågavarande lagstiftningen.

Enligt min åsikt bör statsorganen
om möjligt inte ingripa i tvister inom
kyrkan då det gäller frågor som rör
kyrkans lära. Statens intresse bör principiellt
inte sträcka sig längre än till
ett övervakande av att kyrkan i sin
verksamhet inte överskrider de av lagstiftningen
uppdragna gränserna eller
att handlingar inte förekommer, som
strider mot gällande lag. Man bör där -

vid komma ihåg att vissa av kyrkans
lärosatser kommit till uttryck också i
lagstiftningen. I debatten vid 1958 års
kyrkomöte uttalade också ecklesiastikministern,
att lagstiftningen och statsorganen
så litet som möjligt bör ingripa
i personliga religiösa förhållanden,
och tilläde, att direkta åsiktsförföljelser
mellan olika grupper, som är aktivt
verksamma inom kyrkan, borde kunna
undvikas med inomkyrkliga medel. Han
hävdade också att farhågor för söndring
inom kyrkan, därest kvinnor tillläts
bli präster, inte borde överdrivas;
inom kyrkan har det, framhöll han, hittills
funnits utrymme för olika ståndpunkter
i religiöst hänseende och detta
borde kunna finnas också när det gäller
de kvinnliga prästerna.

Ser man på vad som hänt inom kyrkan
sedan lagstiftningen om kvinnas
behörighet till prästerlig tjänst kom
till, torde man kunna konstatera att diskussionen
i hithörande frågor i flertalet
fall förts med sans och måtta och
att tillbörlig respekt i allmänhet visats
för andra människors uppfattning då
åsiktsbrytningarna kommit till uttryck
i ord och handlande. Beklagliga undantag
liar emellertid förekommit. Bland
de aktiva inom kyrkan synes det finnas
människor, som inte har förmåga
att se till annat än sin egen uppfattning.
Mycket av det som nu inträffat och för
vilket interpellanterna hyser en helt
förklarlig oro, torde få bedömas med
utgångspunkt i detta förhållande. Man
bör inte fästa avgörande vikt vid handlingar
och uttalanden, som har sin
grund i ett extremt betraktelsesätt och
som inte ens torde omfattas av huvudparten
av Kyrklig .samlings egna anhängare.
Av de opinionsyttringar, som
på sistone kommit till synes, torde på
rätt goda grunder kunna förväntas, att
man inom kyrkan själv kommer till
rätta med de förevarande problemen.
Jag vill här anknyta till de förhoppningar,
som från flera håll uttalades
vid 1958 års kyrkomöte, och i sam -

Nr 20

Tisdagen den 7 maj 1963

Svar på interpellationer ang. vissa prästers ämbetsutövning, in. m.

manhanget också stryka under att man
då särskilt pekade på biskopsmötet såsom
rätt forum för vägledning och rådgivning.

Av det sagda får emellertid inte slutas
till att regeringen inte med uppmärksamhet
följer utvecklingen inom
kyrkan och i några fall ser rätt allvarligt
på vad som inträffat. Som herr Dahlgren
framhållit skall vi givetvis slå vakt
om hävdvunna demokratiska principer.
I ett kristet samfund bör det vara självklart
att respekt för andras människovärde
och åsikter alltid visas. Brister
det härutinnan bör man på olika vägar
söka få en rättelse till stånd.

Genom dessa uttalanden anser jag
mig ha besvarat herr Dahlgrens fråga.
Med utgångspunkt däri får jag också
sammanfatta mitt svar på herr Lundbergs
första fråga på följande sätt. Det
åligger svenska kyrkans prästerskap att
som andra utövare av offentlig tjänst
följa i vederbörlig ordning antagna lagar
och förordningar. Tillsynen över
att så sker utövas främst av domkapitlen
samt Kungl. Maj :ts och riksdagens
organ, justitiekanslern och justitieombudsmannen.
Det finns enligt min mening
för närvarande inte anledning för
regeringen att ingripa med åtgärder utöver
vad som kan föranledas av dessa
organs tillsyn eller de initiativ som
kan förväntas utgå från kyrkans egna
led. Regeringens allmänna uppfattning
torde tillräckligt tydligt framgå av vad
jag nyss sagt.

Vad gäller herr Lundbergs andra fråga
får jag hänvisa till den proposition
(nr 149) om upplåtande av kyrkorum
i vissa fall, som för ett par veckor sedan
lades på riksdagens bord. I denna
har utförligt behandlats de av herr
Lundberg berörda spörsmålen. Jag vill
inte föregripa den diskussion, som riksdagen
kommer att föra med anledning
av det genom propositionen framlagda
lagförslaget. Jag inskränker mig därför
här till att helt kort omnämna, att
förslaget innebär ett överflyttande av

bestämmanderätten över kyrkorummet
från prästen till kyrkorådet, då det gäller
upplåtande till andra ändamål än
gudstjänst och därmed jämförlig förrättning.
Beträffande upplåtande för
gudstjänstbruk föreslås ingen lagstiftningsåtgärd
men det uttalas med all tydlighet
i propositionen, att dessa frågor
bör av prästerna avgöras i en generös
ekumenisk anda och att tillämpningen
bör uppmärksammas av biskoparna. Såväl
kyrkoråd som pastor handlar vid
upplåtelse av kyrka under tjänsteansvar
och äger således inte förfara efter godtyckliga
grunder.

På herr Lundbergs tredje fråga, angående
prästvigningen, vill jag — i den
mån den är menad enligt ordalagen
och inte enbart är ett uttryck för allmän
misstro mot ämbetsutövningen hos
de präster, som anslutit sig till Kyrklig
samling — svara att det inte torde
föreligga skäl för regeringen att — i
den mån detta nu över huvud är möjligt
— ingripa och ta initiativ till en
ändring av denna för kyrkan grundläggande
ordning. Eftersom jag av tidigare
anföranden bär i kammaren av
herr Lundberg vet, att herr Lundberg
studerat och följt frågan om kyrkans
ämbete, tillåter jag mig dock att tolka
frågan närmast som ett uttryck för den
antydda misstron. Och jag kan visst
hysa förståelse för att en lekman med
kyrkans bästa för ögonen kan finna
mycket av vad som förekommit oroväckande
och i mindre god överensstämmelse
med prästlöftena.

Vad så angår frågan om obligatoriskt
civiläktenskap får jag erinra om att motioner
(I: 161, II: 191) med yrkande om
utredning härom för närvarande behandlas
av första lagutskottet. Det synes
mig lämpligt att diskussionen i detta
spörsmål framflyttas till den tidpunkt,
då utskottets utlåtande i anledning
av motionerna behandlas av kammaren.

Efter samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet
får jag på herr

Tisdagen den 7 maj 1963

Nr 20

Svar på interpellationer ang.

Lundbergs femte och sista fråga om
undervisningen vid våra teologiska fakulteter
svara, att detta spörsmål som
princip inte bör behandlas på annat
sätt än undervisningsfrågor i allmänhet.
Studieplanerna vid våra universitet
fastställes av universitetskanslern,
på vilken det också ankommer att tillse,
att planerna följs och att undervisningen
sker utifrån vetenskapliga objektiva
utgångspunkter. Med hänsyn
bl. a. härtill är enligt min uppfattning
någon åtgärd från regeringens sida av
antydd art för närvarande inte aktuell.

I betraktande av den pågående utredningen
om gestaltningen av det framtida
förhållandet mellan staten och kyrkan
torde endast på tungt vägande skäl
en omläggning av prästutbildningen för
närvarande böra övervägas.

Vidare anförde:

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Jag vill gärna tacka
statsrådet för det utförliga svaret på min
interpellation.

Denna fråga är ömtålig, och min avsikt
med interpellationen var inte att
väcka misstro mot kyrkan och dess tjänare,
i avsikt att skada, utan fastmer
var den ett spontant uttryck för den
oro som stora grupper av människor
känner inför de stridigheter som försiggår
inom kyrkan och som ges uttryck
i underliga demonstrationer.

Jag är fullt medveten om att man här
bar att göra med övertygelser, och övertygelser
kräver ingenting annat än respekt.
Men det är också en fråga om
sans och takt mellan berörda parter.

Det vare mig fjärran att uppträda med
pekpinne och tillrättavisa kyrkan, men
som lekman, uppväxt i gammal bondemiljö,
där hembygdens kyrka varit förknippad
med barna-, ungdoms- och familjeår
— och som jag hoppas så skall
få bli även för den uppväxande generationen
— är jag oroad för den strid
som nu pågår om kyrkans ställning och
plats i samhället.

vissa prästers ämbetsutövning, m. m.

Att ytterligare försöka analysera dagens
läge inom kyrkan utöver det utförliga
svar som statsrådet givit är
kanske meningslöst, men jag vill ändock
tillfoga några reflexioner. Ati tala
om kyrklig expertis är till synes nonsens,
eftersom den expertis som vi har
är delad på två läger — och i kyrkliga
frågor är alla till synes lika kunniga
eller okunniga: i skrift, bekännelse och
tradition. När sedan frågan förs ut till
de djupare folklagren genom tidningarna,
radion, televisionen, blandas den
med känslotänkande och affekter, kvinnosakssynpunkter
och politiska åsikter
i en våldsam blandning, som tillsammans
med avsaknaden av klara linjer
i arbetet, den stora villrådigheten
och maktlösheten ytterligare förvärrar
situationen. Det var detta som var den
egentliga orsaken till interpellationen
— de kollektvägrande prästerna blev
den händelse som utlöste frågan.

Även om man i detta speciella fall
kommer att konstatera tjänstefel, så
kommer det sannolikt även i fortsättningen
att inträffa fall som gränsar
därtill eller som kan rubriceras så och
vilka är stötande för den rättskänsla
som finns hos Sveriges folk. Jag erinrar
om att i det aktuella fallet har domkapitlet,
enligt tidningsnotiser, inte varit
enhälligt i sitt ställningstagande och
den reserverande parten har hänvisat
till den s. k. samvetsklausulen från 1958
års kyrkomöte. Jag kommer då fram
till att det skulle vara av betydande
värde, om årets kyrkomöte ville diskutera
denna klausuls tillämpande, med
utgångspunkt från att den för närvarande
otillbörligt utnyttjas.

Anledningen till klausulens tillkomst
var att man ville undvika en kyrkosplittrande
söndring på grund av beslutet
om kvinnopräster. Söndringen är
enligt mitt förmenande på väg, eftersom
Kyrklig samlings medlemmar visar
en klar ovilja att underordna sig det
beslut som fattats.

Utifrån mina utgångspunkter som

Nr 20

Tisdagen den 7 maj 19G3

Svar på interpellationer ang. vissa prästers ämbetsutövning, m. m.

lekman finner jag inget fel i att kyrkan
berikats med kvinnopräster, och
jag är övertygad om att den överväldigande
delen av svenska kyrkobesökare
tycker detsamma som jag. Vi kan
visserligen förstå, att detta beslut bröt
en mer än tusenårig kyrklig tradition
i detta land och avgjorde striden i ett
stort teologiskt problem, där Skriftens
uttolkare kommit fram till olika resultat,
liksom att följderna av detta beslut
av denna anledning kan vara svåra
att underkasta sig, men vi har i detta
land med vår kristna trosuppfattning
ingen påvlig auktoritet, vars ord är
absolut lag för kyrkans tjänare. Beslutet
om kvinnopräster är lagfäst enligt
den ordning som gäller för vårt land
och vår kyrka. Därför skall också detta
beslut följas; hur skulle annars en yttre
ordning kunna upprätthållas? -—- och
en sådan måste finnas även inom kyrkan.

Slutsatsen i detta mitt resonemang
vill jag då knyta an till vad statsrådet
säger i sitt svar på sid. 4: »I ett kristet
samfund bör det vara självklart att respekt
för andras människovärde och
åsikter alltid visas. Brister det härutinnan,
bör man på olika vägar söka få en
rättelse till stånd.» Jag vill av detta dra
slutsatsen, att statsrådet kan överväga
lämpligheten av införandet av en disponibilitetsstat
för de prästmän som i
dag tyngs av samvetsbetänkligheter
med anledning av fattat beslut i kvinnoprästfrågan.

Jag ber än en gång att få tacka statsrådet
för ett tillfredsställande svar.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet af Geijerstam få framföra ett
tack för svaret på interpellationerna.
Svaret är milt i ordalagen, men jag tolkar
det som uttryck för en i sak kritisk
inställning till Kyrklig samlings
sätt att med obstruktion och sabotage
operera inom den svenska kyrkan.

Jag förutsätter att de utslag av åsikts -

förföljelse, könsdiskriminering och förakt
för lag och förordning som i detta
sammanhang framkommer ogillas helt
och fullt av både regering och riksdag.
Men man kan fråga sig om ett ogillande
är nog när det gäller en samling
män som så uppenbart hänsynslöst
opererar inom statskyrkans hägn.

Vad ett enskilt statsråd på kyrkomötet
har sagt om prästers skyldighet att
följa lag och förordning är det självfallet
värdefullt att veta. Men här gäller
det grundläggande principfrågor för
en rättsstat. Ty om alla medborgare i
detta land skulle handla på samma sätt
som Kyrklig samling, skulle det leda
till en upplösning av vår rättsstat. Det
är en hela folkets angelägenhet att respekten
för lag och förordning upprätthålles,
och riksdag och regering
måste handla därefter.

Det är omöjligt att definiera begreppet
kyrka. Man kan inte heller säga vad
som är vetenskap, ty vi rör oss här
med obekanta begrepp som tolkas på
olika sätt av vetenskapsmännen.

Vid kyrkomötet 1958 sade juris professorn
Åke Hassler i fråga om den
grundläggande principen i detta sammanhang,
att samvetsbetänkligheter inte
kunde frita från tjänsteplikt. Han
frågade: Vad är det som en manlig
präst inte skall kunna åläggas göra i
tjänsten, därför att han inte gillar kvinnliga
präster? Skall han kunna vägra
att tjänstgöra i samma församling som
en kvinnlig präst eller skall han kunna
vägra införa i böckerna förrättningar
som verkställts av kvinnlig präst
eller är det kanske rent av meningen
att han skall få betrakta sådana förrättningar
som ogilla? Professor Hassler
tilläde: Lag är lag och tjänsteplikt
är tjänsteplikt, oavsett vad ett utskott
skrivit i sin motivering.

År det riktigt av mig att tolka statsrådets
svar i dag som ett understrykande
av dessa konstateranden?

I en rättsstat kan snart sagt varje
medborgare i någon situation komma

Tisdagen den 7 maj 1963

Nr 20

Svar på interpellationer ang. vissa prästers ämbetsutövning, m. m.

i samvetsnöd. Det gäller kanske inte
minst samvetsömma vapenvägrare, men
vid små, ja rent av bagatellartade förseelser
anser staten att ett trots mot lag
skall bestraffas hårt. Eftersom lag och
rätt skall gälla för alla medborgare,
så är det självklart att man, om man
inte mäler sig ut ur denna samhörighet
och ur detta ansvar, också måste
se till att det gäller även för präster.

Lagen om kvinnas behörighet till
prästerlig tjänst lyder helt kort: »Härigenom
förordnas, att kvinna skall äga
lika behörighet som man att efter förtjänst
och skicklighet befordras till
prästerlig tjänst.» Jag tycker att dessa
enkla ord inte bör vara svårbegripliga,
men det är väl som Geijer sade en
gång, att människan är ett sent begrepp
i historien. Någon annan har tillagt att
kvinnan är ett mycket senare begrepp,
och inom vissa kretsar i statskyrkan är
hon tydligen inget begrepp alls.

Man kan säga att kvinnans ställning
i samhället är en mätare på civilisationen
och rättstillståndets utveckling.
Det är angeläget att här konstatera, att
Kyrklig samlings aktion bör ses i ett
större sammanhang, och om man gör
det, blir frågan mer allvarlig.

När Kyrklig samling öppet visar sitt
lagtrots, motiverar man det med citat
ur bibeln, speciellt: »Såsom kvinnorna
tiga i alla andra de heligas församlingar,
så må de ock tiga i edra församlingar.
Det är dem icke tillstått att tala,
utan de böra underordna sig, såsom lagen
bjuder. Vilja de hava upplysning
om något, så må de hemma fråga sina
män; ty det är en skam för en kvinna
att tala i församlingen.»

Om jag inte minns fel skrevs Nya
testamentet mellan 40 och 50 år efter
Kristi död. Enligt uppgift var Paulus
son av en judisk rabbin i Tarsus, och
där stiftade han bekantskap med mithrasreligionen,
som redan år 48 f. Kr.
hade sitt säte i Tarsus. I dess kult och
liturgi ingick guden Mithras död och
uppståndelse. Denna religion var en

religion endast för mannen — kvinnan
var även här dömd till evig osalighet.
Vad Pauius säger om kvinnorna torde
väl vara ett återgivande just av mithrasreligionens
syn på kvinnan, och
ingenting annat.

Om syndiga människor skrev bibeln
40, 50 år efter Kristi död, så kunde de
inte återge förkunnelsen i dess ursprungliga
form. Skulle man fatta bibeln
såsom en lagbok, som måste följas
bokstavligen, skulle kristendomen
inte blott bli en omöjlighet, utan även
en orimlighet för alla människor. Bibeln
åberopas i USA:s sydstater; man
kan i dess namn välsigna krig, våld och
barbari, fördöma kvinnan som mindervärdig
varelse och höja mannen till
skyarna. Om man bokstavligen tar bibeln
för något annat än bristfälliga
människors försök att med givna egoistiska
personliga hänsyn söka återge
vad Kristus förkunnade, då kan den i
vissa fall nyttjas såsom en förgiftad
atombomb mot kultur, människovärde
och medmänniskor, och den kan i
främsta rummet riktas mot kristendomen
själv.

Det är märkligt att rädslan och kvinnoföraktet,
som väl började omkring
år 100 men speciellt blomstrade kanske
omkring år 300 e. Kr., just nu har tagits
upp av prästerna. Det är också
märkligt att alla förkunnare har glömt
Paulus’ ord, att var och en vare underdånig
den överhet som han har över
sig, ty ingen överhet finns som icke är
av Gud; all överhet som finns är förordnad
av Gud.

Jag måste i det sammanhanget ställa
frågan: Betraktar Kyrklig samling en
inom en demokratisk stat vald folkrepresentation
som en överhet, eller menar
man att endast en genom makt
och våld tillkommen regim kan godtas?
Betraktar man fortfarande kvinnan
såsom en undermålig varelse på samma
sätt som när kvinnan ansågs vara en
handelsvara utan själ eller brändes på
bål under häxprocessernas tid? De tra -

Nr 20

Tisdagen den 7 maj 1963

Svar på interpellationer ang. vissa prästers ämbetsutövning, m. ni.

kasserier som möter de kvinnliga prästerna
av en del högfärdsgalna män är
och förblir alltmer motbjudande. Man
kan bl. a. instämma i de liberala kvinnornas
uttalande att varje missaktning
och nedvärdering av de kvinnliga prästerna
är en förolämpning mot alla
svenska kvinnor i deras krav på likaberättigande.

Gränsen för vad som kan tolereras
är för länge sedan överskriden. Görs det
inte slut på denna trafik, blir det ofrånkomligt
att regeringen vidtar åtgärder
för att trygga de kvinnliga prästernas
rätt att utövar sitt ämbete inom statskyrkan
på lika villkor. Jag tror att det
är riktigt att påpeka att samtliga kvinnoorganisationer
av betydelse har understrukit
allvaret i det sätt, på vilket
Kyrklig samling behandlar och betraktar
kvinnorna i dagens demokratiska
samhälle.

Även om man kan säga att Kyrklig
samling representerar ett litet fåtal, så
är den ändå uttryck för en farlig och
beklaglig tendens som insatt i ett större
sammanhang både inger allvar och kräver
uppmärksamhet. För en kulturnation
och en demokrati är det en nödvändig
renlighetsåtgärd att inte visa
flathet mot fanatiska mörkmän, vare
sig de uppträder inom den svenska
statskyrkan eller i andra sammanhang.

Vill någon i detta land föra till torgs
ras- eller könsdiskriminering och inte
acceptera likheten inför lag och rätt,
lika medborgarrätt och människovärde
för kvinnor och män, ja, då kan jag
inte anse det vara orimligt att vi som
kulturnation slutar att underhålla en
verksamhet, som helt måste stå i strid
med både kristen livssyn och ett fritt
folks sätt att leva och handla. Om staten
fortsätter att tolerera och betala
denna verksamhet, då kan kvinnorna
med rätta säga att det är skam, det
är fläck och en skymf mot kvinnorna
att detta kan få fortsätta. Skall svenska
statskyrkan sprängas sönder, får det
inte ske under former som ger en bitter

smak av upprepning av följden av en
riksdagshusbrand, bokbål och osäkrade
revolvrar när ordet kultur nämndes
—• vi vet vad det förde med sig. Jag
är också angelägen om att säga att epilogen
i den sprängda bunkern bör ge
en allvarlig tankeställare.

Oavsett vilken uppfattning man har
i religiösa frågor kan man ändock realistiskt
konstatera att kristendomen
måste vara en värdefull tillgång för
många kvinnor och män i både hårda
och goda tider, men om den är en
värdefull tillgång för många män och
kvinnor, då måste dess förkunnare förstå
sitt ansvar och förstå att de skall
tjäna i ödmjuk anda och ha respekt för
samtliga medborgare.

Det är självklart att man kan säga
att staten bör akta sig för att blanda
sig i kyrkans angelägenheter och säga
att den bör få föra en sorts självförkunnande
tillvaro. Men, herr talman,
statskyrkan är väl olik frikyrkorörelsen.
Om det inom statskyrkan utförs
handlingar och ges uttryck åt stämningar
som inte passar en kulturnation
som sätter människovärdet högt, ja,
då anser jag att staten inte kan stå likgiltig.

Det är glädjande att konstatera att
regeringen med uppmärksamhet kommer
att följa denna fråga. Jag förutsätter
att åtgärder på lämpligt sätt kan
vidtagas. Det är farligt om man dröjer
för länge med att rätta till den här
frågan -— det är en fråga som berör
människorna på sitt speciella sätt.

När det gäller detta med kyrkorummets
upplåtelse ber jag att få tacka för
att propositionen har kommit. Jag förutsätter
att det uttalande som statsrådet
gjort i fråga om dess öppethållande
även för andra än statskyrkan är en bestämd
anvisning i detta sammanhang,
och jag tackar för den.

När det gäller ämbetsutövningen, hänvisar
man till ordalagen. Jag får säga,
att jag för egen del hyser en misstro
mot ämbetsutövningen, därför att jag

Tisdagen den 7 maj 1963

Nr 20

Svar på interpellationer ang. vissa prästers ämbetsutövning, m. in.

förutsätter att genomgång av de teologiska
skolorna och prästvigningen inte
bara skall vara en symbol. Även om
kyrkan och teologerna ofta ser mera
till symboliken än till den kristna andan,
så tror jag att det ur alla synpunkter
är angeläget att göra avkall
på symboliken i vissa avseenden.

När det gäller undervisningen vid
våra teologiska fakulteter kan man självklart
komma in på principfrågor. Man
kan säga att denna undervisning skall
behandlas som vilken annan undervisning
som helst. Men eftersom det här
gäller en ideologi, är det naturligtvis
angeläget att de teologer som har hand
om undervisningen håller sig till de
läror som den svenska kyrkan skall
förkunna. Vi vet att det i en doktorsavhandling
har gjorts gällande att inom
s. k. högkyrkan prästen representerar
Kristus. Professor Riesenfeld gav uttryck
för samma uppfattning i en artikel
i Svenska Dagbladet 1961. När
man läser professor Riesenfelds försvar
för åsikten att prästen representerar
Kristus, blir man nästan mörkrädd, och
man frågar sig om detta är en vetenskap
som bygger på reell forskning.

Herr talman! Efter det svar som statsrådet
lämnat förutsätter jag att frågan
kommer att följas med mycket stor
uppmärksamhet och att såväl Kungl.
Maj :t som riksdagen vidtar åtgärder
för att säkerställa allas likhet inför lagen
även inom svenska statskyrkan.
Kvinnan bör i vårt samhälle på alla
områden få samma ställning som mannen.
Framför allt måste vi i den nuvarande
situationen städa och göra rent
i den andliga vildskog som svenska
kyrkan tyvärr i dag har blivit.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Det bar talats mycket
om tolerans här i kammaren under den
sista halvtimmen. Men den som lyssnat
noga till det senaste anförandet bär inte
märkt mycket av tolerans. Jag vill från
början klart deklarera, att jag på de

flesta punkter inte delar Kyrklig samlings
åsikter, lag vill inte försvara
Kyrklig samling. Men efter att ha läst
herr Lundbergs interpellation, där han
med många hårda ord anklagade Kyrklig
samling för bristande tolerans, hade
jag väntat mig att få höra herr Lundberg
på ett tolerant sätt förklara hur
man skall komma till rätta med detta
mycket viktiga problem. Därav blev intet.
En massa hårda uttryck fälldes i
stället, såsom »mörkmän», »sabotörer»,
»män som föraktar kvinnor» o. s. v.
Detta kan inte bidra till att öka förståelsen
mellan de båda parterna.

1958 års kyrkomöte, som bär åberopats
bär, anslöt sig till den s. k. samvetsklausulen
i förhoppning om att därigenom
undvika en kyrklig splittring.
Denna kyrkomötets förhoppning har inte
infriats. Men detta kan inte vara något
skäl för att säga, att vi nu skall
städa i en andlig vildskog, att det skall
bli ordning och reda och att den som
inte vill rätta sig efter vad som bestämts
skall bestraffas för detta o. s. v. Detta
är enligt min mening att använda lika
starka överord som de som används
från Kyrklig samlings sida. Det bästa
vore om vi var och en på sitt område
kunde göra allt vad som står i mänsklig
förmåga för att övervinna den splittring
som i dag håller på att åstadkomma
så stor skada inom den svenska kyrkan.
Jag förutsätter att båda sidor måste
visa tolerans, om något sådant skall bli
möjligt.

Man säger att det är Kyrklig samling
som söker strid och man anfaller dem
ganska hårt därför. Vi har naturligtvis
alla både här i kammaren och annorstädes
rätt att anfalla vem vi vill, men det
bör vara någon måtta på allt detta. Vi
skall dock inte glömma bort, att den
lära som i dag förfäktas av Kyrklig samling
är samma lära som den svenska
kyrkan har förkunnat i nära tusen år.
Att säga att de som står fast vid denna
lära är mörkmän och sabotörer anser
jag inte vara riktigt. Vi måste möta dem

Nr 20

Tisdagen den 7 maj 1963

Svar på interpellationer ang. vissa prästers ämbetsutövning, m. m.

på ett annat sätt, i förtroliga samtal och
i samförstånd, för att komma fram till
det primära: det är viktigare att enas
om den väsentliga granden för den
kristna tron än att fortsätta en strid
som måste få förödande verkningar på
allt vad kristendom heter.

Jag har mer än en gång frågat mig
varför ungdomen i dag dras till Kyrklig
samling. Att den gör det är ett faktum,
som inte heller de som inte tillhör
Kyrklig samling kan förneka. I söndags,
reformationsdagen och tillika andra
böndagen, hade Kyrklig samling fått anordna
gudstjänst i två kyrkor i min
hemtrakt. Man undrade överallt hur
detta skulle gå. Jag läste i ortstidningen
i går, att den ena kyrkan var fullsatt
till sista plats och att det i den andra
bara var några platser som inte var besatta.
Någon hade väl kommit dit i förhoppning
att få höra dessa män tala
om kvinnliga präster m. m. Men enligt
ortstidningens referat nämndes det inte
ett ord om kvinnliga präster. Man hade
inom Kyrklig samling sagt att vi har
den uppfattningen — och den vill vi stå
för — att vår uppgift är att predika
Guds ord klart och rent för människorna,
och att detta varit detsamma genom
alla tider. Det är eu trossak.

Även vi som inte följer dem så långt,
har dock enligt man uppfattning skyldighet
att respektera dem för deras tro,
lika väl som andra har rätt att kräva
respekt för sin uppfattning i dessa frågor.

Om alla skulle gå ut med samma metod
och med samma ton i anförandena
som den siste interpellanten använde,
skulle de göra Kyrklig samling en utomordentligt
stor tjänst, ty människor som
inte för ett ögonblick tänkt gå den vägen
skulle, efter att ha hört ett sådant
anförande som herr Lundbergs, ställa
sig frågan, huruvida inte Kyrklig samling
hade mer rätt än man trott, eftersom
deras motståndare behöver angripa dem
så fruktansvärt hårt.

Så som jag sade från början, tror jag

att det skulle vara lämpligt att med sans
och måtta försöka ta upp en diskussion
i denna synnerligen viktiga fråga. Jag
anser det angeläget att statsrådet af
Geijerstam ville använda sitt inflytande
för att få ärkebiskopen och biskoparna
att verkligen ta ett krafttag för att försöka
bilägga denna strid, ,som annars
får förödande konsekvenser för kyrkans
liv inom vårt land. Alla skulle nog bli
tacksamma för det.

Jag bär klart deklarerat att jag inte
tillhör Kyrklig samling. Jag tillhör inte
heller dem som deltar i skallet mot
Kyrklig samling. Jag tillhör den tredje,
stora gruppen som hoppas att vi skall
kunna samlas kring det primära —• att
Guds ord skall predikas i detta land —
och att denna strid snart skall tillhöra
det förflutna.

Endast de människor som har en
klart ateistisk uppfattning kan ha någon
glädje av denna söndrande strid. De
som vill att kyrkans lära skall få ett
starkare grepp om vårt folk har all anledning
att önska samförstånd inom kyrkan
och icke fortsatt strid. Det är min
personliga uppfattning. Jag vet att den
delas av flertalet av dem som har intresse
för dessa angelägenheter.

Herr talman! Det kunde vara anledning
att ännu mer fördjupa sig i ämnet,
men jag slutar med att upprepa att man
måste försöka visa tolerans på båda sidor.
Jag tror att vi vinner mer på det
sättet än genom att bara skärpa striden
ytterligare. Fortsatt strid måste sluta
olyckligt för alla de människor, som anser
att kristen förkunnelse skall förekomma
i vårt land.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! När herr Nilsson i Bästekille
talar om tolerans vill jag säga,
att man har väl anledning att kräva tolerans
också inom kyrkan. Kyrkans egna
män, som alla säger sig tjäna samma
kyrka, som är betalda av staten och som
i övrigt har allt tänkbart stöd, bör väl
på samma sätt som andra medborgare

Tisdagen den 7 maj 1963

Nr 20

Svar på interpellationer ang. vissa prästers ämbetsutövning, m. m.

ha respekt inte bara för mannen utan
jämväl för kvinnan och kvinnans rätt.

Herr Nilsson talade vidare om att alla
har rätt till respekt för sin tro samt att
man kan komma att anse att Kyrklig
samling har mera rätt än man trodde.
På det vill jag svara, att kyrkan har
aldrig haft denna fråga uppe till diskussion
under de tusen år som herr
Nilsson nämnde, ty kvinnan har aldrig
haft någonting att säga till om. Det är
först under de senaste årtiondena som
kvinnan har blivit respekterad i alla
kulturnationer. Om herr Nilsson vill
läsa igenom Bibeln tillsammans med
mig, skall jag visa honom på en hel del
som är synnerligen märkligt. Jag vill
bara säga till herr Nilsson att jag kan
förstå att han kanske anammar Kyrklig
samling och känner respekt för den.
Men det kan inte jag göra — tvärtom
—• och däri ligger skillnaden mellan
herr Nilsson och mig.

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg sade i
sin replik att man skulle visa tolerans
även från kyrkans och Kyrklig samlings
sida. Jag sade tydligt och klart i mitt
första anförande, att för att kunna överbrygga
de motsättningar som i dag finns
måste man vara tolerant på båda sidor.
Därmed tycker jag mig ha yttrat mig
ganska klart. Att kvinnan inte haft något
värde i gångna tider, det är varken
mitt eller herr Lundbergs fel. Men jag
tror vi har lika stor respekt för kvinnan
i dag, herr Lundberg.

Jag bär lyssnat till kvinnliga präster.
Jag anser att de fullgjort sitt uppdrag
på ett nöjaktigt sätt. De bär predikat
Guds ord, och det är det primära för
mig och som jag tror för hela svenska
folket. Men de som ännu inte anser sig
kunna gå ifrån den lära som kyrkan
har förfäktat nära tusen år, skall inte
utan vidare löpa gatlopp vare sig i press
eller radio eller TV, utan dessa människor
skall ha rätt att framföra sina syn -

punkter. Skall vi kunna vinna dem, får
det vara med ytterligare ökad tolerans
och icke med sådana anföranden som
herr Lundberg hållit i dag.

Herr Lundberg föreslog att vi skall
läsa Bibeln tillsammans. Han skulle då
läsa upp vissa stycken för mig som jag
kunde ha nytta av, menade han. Jag
har läst min Bibel sedan jag började
småskolan, så jag kan den jag också.
Men om herr Lundberg har tid så är jag
fullt villig att läsa Bibeln med honom.
Jag skall säkerligen kunna visa honom
stycken som han kan ha nytta av. Men
det är en sak vid sidan om denna debatt.
Det är tolerans som är det viktiga
nu, och jag vill för min del deklarera
att det är nödvändigt att göra slut
på alla dessa strider.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara till herr
Nilsson i Bästekille vilja ställa frågan:
Menar han att alla de präster inom kyrkan
som fördömer Kyrklig samling har
övergivit verklig kristen livsåskådning?
I så fall skulle ju Kyrklig samling representera
det rätta och det stora flertalet
med ärkebiskopen i spetsen skulle
representera det orätta inom kyrkan.

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle:

Herr talman! Mitt svar på herr Lundbergs
fråga är nej.

Herr N O R1) S T RÅN DII (h):

Herr talman! Det är en dyster bild
av svenska kyrkans tillstånd just nu,
som de båda interpellanterna tecknat i
motiveringarna till sina interpellationer
— herr Lundberg bär i sin motivering
och även bär i kammaren gjort det i
nästan apokalyptiskt profetiska ordalag.
Det talas om att den inre striden i kyrkan
tagit avskräckande och oroväckande
dimensioner och att en fraktion
inom prästerskapet missbrukat sina ämbeten.
Statsrådet af Geijerstam bär med

Nr 20

Tisdagen den 7 maj 1963

Svar på interpellationer ang. vissa prästers ämbetsutövning, m. m.

sans och måtta analyserat det verkliga
sakläget.

Det vare mig fjärran att förneka, att
åtskilliga splittringstendenser är illavarslande
och att en och annan prästman
i vissa avseenden handlar på sätt,
som både strider mot kyrkans egna i
laga ordning tillkomna regler och med
rätta upprör den allmänhet som prästen
är satt att tjäna.

Emellertid är det angeläget — det vill
jag understryka — att vi aktar oss för
att i diskussionen, inte minst här i riksdagen,
skruva upp och förstora de rådande
inomkyrkliga motsättningarna
och tillmäta vissa extremisters aktioner
och uttalanden alltför stor betydelse. I
den mån dessa handlar mot gällande
lag, får de svara inför rättsligt forum.
Vi är ju inte ute för att skada kyrkans
ställning i vårt folks medvetande. Mot
flertalet präster torde knappast med fog
kunna riktas några anmärkningar. De
utför såsom lojala medborgare i ett demokratiskt
samhälle sitt arbete stilla
och plikttroget i överensstämmelse med
fastställd ordning och med respekt även
för andras samveten. Dessa stilla i landet
återfinns inte på tidningarnas förstasidor
och om dem blir vanligtvis intet
sagt ens i riksdagen. Även de hör emellertid,
herr talman, med till bilden av
svenska kyrkan av i dag. De får enligt
mitt förmenande inte glömmas bort, när
vi diskuterar svenska kyrkan av i dag.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Jag kan i långa stycken
instämma med vad herr Nordstrandh
här nyss har sagt. Det är ju så att hälsan
tiger still. Ute i våra församlingar
finns det många exempel på präster
med skilda uppfattningar om Kyrklig
samling som dagligen väl samarbetar
vid fullgörandet av sina församlingsuppgifter.
Jag befinner mig själv i en
sådan församling, och jag känner till
många andra församlingar där detsamma
sker.

Det förefaller som om vi ibland, då
det är fråga om uppgörelser på idéplanet,
är alltför oroliga för debatterna i
och för sig. Alla stora och trossunda
tider i vår historia har uppburits av
ideologiska debatter. Så länge de håller
sig inom vissa ramar behöver de
inte utgöra något i och för sig negativt.
Det är ingen tvekan om att stora
grupper av människor i vårt land har
engagerat sig i kyrkligt arbete under
de senaste fem åren bl. a. därför att
de kom i beröring med dessa frågor
i samband med 1957 och 1958 års uppgörelser.
Om det, som herr Nilsson i
Bästekille antydde, samlas många människor
för att lyssna till representanter
för Kyrklig samling, så blir det enligt
tidningarna än väldigare samling
när någon kvinnlig präst framträder.
Är det något som bekymrar oss, som
verkligen uppskattar den nya ordningen,
så är det att de kvinnliga prästerna
— ännu bara en handfull — knappt får
vara i fred för att i lugn och ro fullgöra
sina egentligt uppgifter. I stället
förs de omkring i segertåg runt landet
i en utsträckning som kanske inte alltid
är så lyckad för dem själva.

I det sammanhanget vill jag framhålla
att vi nog bör vara litet försiktiga, så
att vi inte försätter representanterna
för Kyrklig samling i en situation som
de med en viss rätt kan uppfatta som
martyrskap. De har ofta svårt att komma
till tals. Mig veterligt finns t. ex.
ingen enda tidning som för Kyrklig
samlings talan — bortsett från några
tidningar av gruppkaraktär. Kyrklig
samling har alltså en enad opinion
emot sig.

I många kyrkoråd, även i sådana med
mycket aktiva representanter för Kyrklig
samling som ordförande, kan man
konstatera att praktiskt taget alla kyrkorådsledamöter
har s. k. folkkyrklig uppfattning.
Även bland dem som sitter i
kyrkan är det ganska uppenbart att vanligen
endast minoriteten står på Kyrklig
samlings sida. Det är alltid ett ansvar

Tisdagen den 7 maj 1963

Nr 20

Svar på interpellationer ang.

att stå på majoritetens sida. Det kräver
tolerans och hänsyn.

Vi har anledning tro att inom kanske
fem eller tio år är de splittringar och
strider som nu råder i varje fall överförda
till andra områden. Låt mig också
ta två exempel på vad som faktiskt positivt
kan hända. Det ena innebär hänvisning
till en artikel av biskop Gert
Borgenstierna, skriven i dagens nummer
av Svenska Dagbladet, där han vitsordar
det goda samarbetet ute i församlingarna.
Det andra jag vill nämna är ett
ganska intressant team-arbete som utförts
av en grupp präster och lekmän
och som kommer ut i bokform om några
veckor, »Lekman tar ansvar». Denna
grupp, sammanlagt ett tjugofemtal personer
har bestått av representanter både
för Kyrklig samling och för folkkyrkligt
synsätt. I arbetsgruppen finns bl. a. fem
ledamöter i denna kammare. Vi har i
två och ett halvt år diskuterat de ibland
kontroversiella frågor det här rör sig
om, och vi framlägger ett resultat där
vi står eniga i syfte att gagna gemensamma
ting.

Ett par rader i statsrådets svar finner
jag särdeles välgörande. Det är när han
säger att enligt hans åsikt bör »statsorganen
inte ingripa i tvister inom kyrkan
då det gäller frågor som rör kyrkans
lära». Jag tror det är ytterligt angeläget
att kampen får föras på idéplanet
och med blanka vapen och att det inte
skall kunna sägas att representanter för
vissa åsikter är så misshagliga, att de
därav skulle lida någon skada. Vi måste
respektera människor även om de har
en annan mening än vi själva.

Jag vill även med några ord beröra
frågan om den teologiska forskningen.
Herr Lundberg anser uppenbarligen, att
så som den på sina håll utövas, kan den
knappast anses fylla vetenskapliga krav.
Teologi som den bedrives i vårt land
och i hela Västeuropa är en deskriptiv
vetenskap som inte har andra auktoriteter
än övriga vetenskaper. Den arbetar
med historisk, filologisk och idéhisto -

vissa prästers ämbetsutövning, m. m.

risk metod. Vad som kom teologien såsom
forskning att råka i vanrykte i vårt
land var väl framför allt, att en teologgrupp
plötslig framträdde när vi diskuterade
frågan om kvinnliga präster och
dekreterade, hänvisande till sin exegetiska
kunskap, att ett beslut i den riktning
som kyrkomötet tog 1958, stod i
strid med Guds ord. Detta var en personlig
tolkning. Dessa exegeter hade
låtit bruka sig som forskare i en kyrkohistorisk
strid i vårt land. Det är därför
inte underligt att många människor frågade
sig vilket slags forskare de var.
Nu är det emellertid ett faktum, att på
många områden kan forskare komma
att utnyttja sitt speciella vetande. Vi har
ju haft statsvetenskapsmän som politiker.

Det finns exempel på att man upprättar
t. ex. ett lärosäte för att gagna
viss åsiktsbildning. Och så kanske åtgärden
ger ett helt motsatt reslutat. I
sista numret av Vår lösen finns en artikel
av professor Lyttkens i Lund som
berör detta problem. Han berättar att
USA-intressen upprättade ett universitet
i Libanon, vilket besattes med professorer
som var anhängare av västerländsk
demokrati. Efter några års verksamhet
upplevde de till sin häpnad och
sorg, att studenterna hade blivit kommunister.
Detta berodde inte på någon
brist på vetenskaplighet i undervisningen
utan det var andra faktorer som
hade påverkat studenterna. Man kan
alltså inte utan vidare tala om vilka
åsikter t. ex. teologie studerande har
och därav sluta sig till vad som sker i
fråga om den vetenskapliga undervisningen
— även om de teologiska forskare
som utsätts för anmärkningarna har
anledning till viss självprövning när de
betraktar sina insatser 1958.

Iierr LUNDBERG (s):

Herr talman! Herr Nordstrandh sade
att interpellanterna tecknat en dyster
bild av svenska kyrkan av i dag. Det
är dock inte vi som skapat denna dyst -

Nr 20

Tisdagen den 7 maj 1963

Svar på interpellationer ang. vissa prästers ämbetsutövning, in. m.

ra bild utan det är kyrkan själv. Bilden
är än mera dyster därför att den visar
en negativ inställning till kvinnorna,
vilka dock i vårt land med demokratiens
införande har samma människovärde
som andra. Det är en väsentlig
fråga, som inte har med kristendomen
att göra men väl med en teologisk uttolkning
av vissa uppgifter i bibeln.

Herr Zetterberg beklagade att inte
pressen liade slutit upp kring Kyrklig
samling och hjälpt dem att göra sig gällande.
Men, herr Zetterberg, den svenska
pressen har väl ändå till uppgift att
hålla rent, att se till att saker och ting
diskuteras. Den dag som den svenska
pressen skulle svika sin uppgift att vara
ett salt i samhällslivet har den så att
säga missbrukat sin ställning.

Jag skulle också vilja fråga herr Zetterberg,
om han menar att exempelvis
frikyrkorna, som till stor del använder
kvinnliga förkunnare, icke skulle stå
på den kristna grund som statskyrkans
män säger sig göra. Enligt min uppfattning
har kvinnorna inom kyrkolivet
ur olika synpunkter utfört en mycket
betydelsefull gärning och statskyrkan
måste lära sig att uppskatta kvinnorna
och att betrakta dem som fullvärdiga
medborgare. Men det är tyvärr inte på
det viset som man kan tolka Kyrklig
samlings sätt att reagera.

Jag begärde speciellt ordet för att
understryka att svenska kyrkan är och
skail vara en folkkyrka. Det skall inte
vara någon exklusiv samling av präster
och andra, som vill försöka bevara
ett gammalt klasstänkande, vilka skall
framstå såsom kyrkans försvarare. Det
är också hedrande att den stora delen
av svenska kyrkans män verkligen förstår
att om kyrkan skall leva vidare
som statskyrka, måste den ta hänsyn
till alla medborgare i vårt samhälle.

Det är, herr talman, dessa principiella
frågor som enligt min mening är betydelsefulla.
Jag har aldrig varit rädd
för en ideologisk diskussion; tvärtom
tror jag att vi behöver diskutera mer

än vi gör. Men vi har också rätt att
kräva att man inom de församlingar,
där det finns människor vilka har kunnat
skaffa sig en utbildning och en
kunnighet som förvägrats andra — i
varje fall mig — tar tillbörlig hänsyn
till det nya samhälle som har växt fram
bara på några årtionden och som är
annorlunda än det gamla. När nu kvinnornas
människovärde blivit accepterat
även i vårt land, så borde kyrkans
män, om de inte bara ser till bibeln och
Paulus’ ord, begripa att de måste försöka
vara litet ekumeniska, vilken innebörd
man än lägger i detta begrepp.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! För säkerhets skull vill
jag för herr Lundberg understryka, att
jag har precis samma uppfattning som
han om kvinnor i tjänst inom svenska
kyrkan och frikyrkan. Vad jag tillät
mig säga var att när den s. k. folkkyrkliga
synen har fått en ,så dominerande
ställning i den svenska pressen, så gör
detta det ännu mer angeläget att vi som
har denna folkkyrkliga syn visar tolerans
och ekumeniskt sinne.

Jag vill i övrigt begagna tillfället att
tacka herr Lundberg för det positiva
intresse som enligt min övertygelse bär
upp hans interpellation, låt vara att
han ibland likt en björn hotar att krossa
den som han med sitt kärleksfulla
omfamnande söker att betyga sitt intresse.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag vill bara till herr
Zetterberg säga att när den stora delen,
för att inte säga hela svenska pressen
har accepterat demokratien och demokratiens
principer, tryckfriheten
m. m., måste den självfallet också stödja
folkkyrkan. Det vore orimligt om vi i
dagens samhälle skulle gå de vägar som
skedde i andra länder när en majoritet
med våld åstadkom förändringar.

Tisdagen den 7 maj 1963

Nr 20

Svar på interpellationer ang. vissa prästers ämbetsutövning, m. m.

Herr statsrådet af GEIJERSTAM:

Herr talman! Jag bär med stort intresse
lyssnat till denna debatt, som enligt
min mening blivit mer nyanserad
än man kanske kunde vänta av vissa
formuleringar i herr Lundbergs interpellation.
Det gäller ju bär att inte förstora
de motsättningar som finns, utan
vi får hoppas på — som också herr
Zetterberg gjorde —• att dessa motsättningar
inom en icke alltför avlägsen
framtid kommer att vara utjämnade eller
överförda på ett annat plan.

Jag kan också i allt väsentligt ansluta
mig till vad herr Dahlgren här
sade i sin replik.

Det är naturligtvis svårt för mig att
nu göra något uttalande om vilka åtgärder
som bör vidtas, om det allvarligt
brister i ett kristet samfunds självklara
skyldighet att respektera andra människors
värde och åsikter. Man får då —
såsom jag antydde -—• gå fram med
inomkyrkliga medel, och jag vill därvid
anknyta till vad herr Nilsson i
Bästekille uttalade. Jag finner det naturligt
att man •— som han ifrågasatte
■—■ håller nära kontakt särskilt med
ärkebiskopen i denna fråga. Det bör
nämligen ankomma på de ansvariga instanserna
inom kyrkan, i första hand
biskoparna själva, att med de medel,
som står dem till buds, verka för att
självklara ting i ett kristet samfund
respekteras.

Jag vill däremot inte gå in i någon
närmare debatt med herr Lundberg om
vad han här yttrade, vilket kanske delvis
utgjordes av litet överdrivna och
tillspetsade formuleringar. Jag förstår
nämligen, att dessa formuleringar också
förestavas av en omtanke om den
svenska kyrkans välfärd. Jag tror därför
att det var värdefullt att denna debatt
kom till stånd och att vi här fick
tillfälle att deklarera våra uppfattningar
— uppfattningar som, såvitt jag förstår,
egentligen inte mycket skiljer sig
från varandra.

Herr PALM (h):

Herr talman! Det har här framhållits,
att pressen praktiskt taget hundraprocentigt
står på folkkyrkans sida i den
aktuella debatten. Detta är ett i och för
sig alldeles riktigt konstaterande. Jag
skulle dock med instämmande i vad
som bär sagts av herr Nilsson i Bästekille
vilja hävda, att det är nödvändigt
att toleransen beaktas ömsesidigt och
att man inte bör driva saken så långt
— vilket varit fallet på sina håll — att
en åsiktsdiskriminering leder till att
den ena eller andra parten på grund av
sin uppfattning i en speciell lärofråga
uteslutes vid tillsättning av tjänster.
Detta är någonting som är mycket väsentligt
när det gäller toleransen. Tendensen
till en sådan åsiktsdiskriminering
måste man reagera starkt emot.
Detta betyder givetvis inte, att jag skulle
vilja vara tolerant när det gäller direkta
uppmaningar att inte följa lag
och rätt. När tendenser i den riktningen
uppstår, är det också självklart att
man — som herr Lundberg sade —
måste kräva att lag och rätt följes. Det
råder ingen tvekan och inga delade meningar
i det avseendet.

Däremot kan det finnas skäl att varna
för att driva saken så långt, att en
kvalificerad sökande på grund av sin
personliga uppfattning i ett eller annat
avseende inte skall kunna komma i fråga
vid tillsättning av ett ämbete. Detta
är något som vi måste reagera emot.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Herr TALMANNEN yttrade:

Det extra plenum, som anordnas torsdagen
den 9 maj för besvarande av interpellationer
och enkla frågor, tar sin
början klockan 15.00, icke såsom tidigare
meddelats klockan 14.00.

§ 0

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts å
bordet vilande proposition nr 150, angå -

Nr 20

Tisdagen den 7 maj 1963

Interpellation ang. storleken av grundskolans klasser — Interpellation ang. de inom
EFTA genomförda tullsänkningarnas inverkan på konsumentpriserna i vårt land

ende komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1963/64 m. m., hänvisades
propositionen, såvitt avsåg det procenttal
av grundbeloppet, varmed statlig inkomstskatt
för vissa skattskyldiga föreslagits
skola ingå i preliminär skatt, till
bevillningsutskottet och i övrigt till
statsutskottet.

§ 7

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 4 och 6,
statsutskottets utlåtanden och memorial
nr 73—84, bevillningsutskottets betänkanden
nr 36 och 37, andra lagutskottets
utlåtanden nr 48 och 50 samt tredje
lagutskottets utlåtanden nr 21 och 22.

§ 8

Föredrogs den av herr Antonsson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående fastställelseprövningen
av byggnadsplaner.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att bland två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista
dels statsutskottets utlåtanden
nr 74—78 skulle i angiven ordning
uppföras närmast efter statsutskottets
utlåtande nr 8, dels statsutskottets
utlåtande nr 83 skulle uppföras närmast
efter tredje lagutskottets utlåtande nr
22.

1 10

Interpellation ang. storleken av grundskolans
klasser

Ordet lämnades på begäran till

Fröken KARLSSON (h), som yttrade:

Herr talman! Frågan om klassernas

storlek har länge utgjort ett av de dominerande
inslagen i skoldebatten särskilt
när det gäller grundskolan. En minskning
av klassernas storlek utgjorde en
bärande förutsättning för grundskolereformen.
För lågstadiet förutsattes
maximitalet 25 för elevantalet i klassen
och för mellan- och högstadiet 30 elever
per klass — dock med den reservationen
att dessa maximital tillfälligtvis
skulle komma att överskridas.

Upprepade gånger har emellertid
framkommit upplysningar som synes ge
vid handen, att de av riksdagen beslutade
maximitalen överskrides på i vart
fall lågstadiet i en utsträckning som för
mig knappast framstår som ringa. Om
de upplysningar jag själv har erhållit i
detta avseende visar på en allmän tendens
betyder det att eu av skolreformens
viktigaste förutsättningar icke uppfylles.
Ett sådant förhållande måste te sig
djupt oroande, inte minst för målsmännen
och lärarna.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Har herr statsrådet observerat huruvida
föreskrifterna om maximital för
elevantalet i grundskolans klasser i
praktiken har följts?

2. Om herr statsrådet finner resultatet
otillfredsställande, vilka åtgärder
ämnar herr statsrådet då vidtaga för att
riksdagens beslut i fråga om maximital
skall fullföljas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. de inom EFTA genomförda
tullsänkningarnas inverkan

på konssmentpriserna i vårt land

Ordet lämnades på begäran till

Herr HANSSON i Skegrie (ep), som
yttrade:

Herr talman! I debatten om de euro -

Tisdagen den 7 maj 1963

Nr 20

Interpellation ang. de inom EFTA genomförda tullsänkningarnas inverkan pa konsumentpriserna
i vårt land

peiska marknadsfrågorna bär tullsänkningarna
av lättförklarliga skäl tilldragit
sig ett stort intresse. Både skiftande
och mot varandra stridande omdömen
om tullars och tullsänkningars effekt
har förekommit. Å ena sidan har framhållits,
att tullsänkning eller tullavveckling
skulle vara ett konsumentintresse,
emedan det skulle medföra lägre konsumentpriser
på varor som importeras.
Enligt detta skulle alltså importören eller
ytterst konsumenten svara för tullkostnaden.
Å andra sidan bär framhållits,
att tullsänkning eller tullavveckling
skulle vara ett producentintresse,
emedan det skulle medföra högre priser
på varor som exporteras. Enligt detta
skulle alltså exportören eller ytterst producenten
svara för tullkostnaden.

Någon generell slutsats om vilket av
dessa betraktelsesätt som är det riktigaste
torde inte vara möjligt. Effekten
av tullar och tullsänkningar torde nämligen
vara beroende av ett flertal faktorer;
konkurrensförhållanden, efterfrågan,
varukvalitet, betalnings- och valutaförhållanden,
penningvärdesutvecklingen,
konjunkturläget o. s. v. Spörsmålet
om tullsänkningarnas effekt är dock
av allmänt intresse, särskilt i nuvarande
läge. Det kan anses motiverat att frågan
tages upp till belysning och debatt
i riksdagen.

Vårt lands medlemskap i EFTA torde
ha gett vissa erfarenheter i detta avseende.
Det är nu ca två år sedan den
första tullsänkningen genomfördes inom
frihandelsområdet. Denna omfattade 20
procent av bastullarna. Därefter har tullarna
ytterligare sänkts. Hittills utgör
tullsänkningen sammanlagt 50 procent
av bastullarna. Det får förutsättas att
dessa tullsänkningar medfört ändrade
betingelser beträffande berörda varor
som exporteras eller importeras av vårt
land. Med hänsyn till den mångfald övriga
faktorer som gör sig gällande synes
det dock vara iförenat med mycket stora
svårigheter att utröna orsakerna till ev.

prisförändringar på varor, som av vårt
land exporteras till EFTA-marknadens
övriga länder. Av praktiska skäl synes
därför den aktuella frågeställningen böra
begränsas till varor, som av vårt
land importeras från andra EFTA-länder.

En tullsänkning inom EFTA som motsvarar
50 procent av bastullarna torde
för vårt lands vidkommande i uteblivna
tullavgifter motsvara 125 å 150 miljoner
kronor årligen. Ett sådant värde är visserligen
förhållandevis litet vid jämförelse
med det totala varuvärdet, men
det bör ändå vara möjligt att göra vissa
iakttagelser beträffande ev. prisförändringar,
åtminstone i fråga om vissa betydelsefulla
varor belagda med relativt
hög tull. Det bör sålunda vara möjligt
att med beaktande av ev. importprisförändringar
före tull utröna om konsumentpriserna
anpassats efter tullsänkningarna.
Det bör vidare kunna utläsas,
om importpriserna före tull ändrats till
följd av tullsänkningarna. Även om en
sådan undersökning inte kan omfatta
samtliga berörda varor eller varugrupper
eller innefatta eu redovisning i precisa
tal eller siffror, bör den kunna medföra
vissa allmänna slutsatser och en
belysning av olika tendenser.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framställa följande
fråga:

Är herr statsrådet villig att lämna redogörelse
för hur de inom EFTA hittills
genomförda tullsänkningarna påverkat
konsumentpriserna i vårt land beträffande
de berörda varor, som av vårt
land importeras från andra länder inom
frihandelsområdet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtande nr 5, i an -

Nr 20

Tisdagen den 7 maj 1963

ledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
godkännande för Sveriges del av
ändring i konventionen angående upprättandet
av Europeiska frihandelssammanslutningen; konstitutionsutskottets

utlåtande nr
10, i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående fackrepresentationen i
skolstyrelserna jämte i ämnet väckta
motioner;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

92, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående övergång till högertrafik
jämte i ämnet väckta motioner,
såvitt nämnda proposition och motioner
avser medelsanvisning,

nr 93, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1962/63, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, och

nr 94, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1963/64 till Karolinska medikokirurgiska
institutet: Avlöningar och
Karolinska mediko-kirurgiska institutet:
Omkostnader;

bevillningsutskottets betänkan den:
nr 20, i anledning av väckta motioner
om ändrade avskrivningsregler för
byggnad som ingår i rörelse eller jordbruk,

nr 25, i anledning av väckta motioner
angående vissa åtgärder i syfte att främja
företagens kapitalförsörjning m. m.,
nr 26, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen för
pensionskostnader,

nr 27, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt för jordbrukare och
rörelseidkare att vid beskattning åtnjuta
avdrag för värdeminskning å maskiner
och inventarier, och

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om trafikomläggningsskatt jämte i ämnet
väckta motioner; samt

tredje lagutskottets utlåtande nr 23,
i anledning av dels Kungl. Maj :ts propo -

sition angående övergång till högertrafik,
dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 13

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
.skrivelse, nr 182, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
56, med förslag till lag angående ändring
i lagen om val till riksdagen m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes andra
lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 181, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om semester, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Slutligen anmäldes och godkändes
jordbruksutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 177, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av
viss kronan tillhörig mark;

nr 178, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1963/64, såvitt
angår jordbruksärenden;

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1962/63, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden; och

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område,
m. in., jämte i ämnet väckta motioner.

§ 14

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 157, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m., samt

nr 167, angående lönereglering för
skolledare och lärare vid lantbrukets
och skogsbrukets yrkesskolor, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

§ 15

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 159, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning, m. m.,
motionerna:

nr 936, av herr Enskog m. fl.,

nr 937, av herrar Fälldin och Börjesson
i Falköping,

nr 938, av herr Ilenningsson m. fl.,

nr 939, av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,
och

nr 940, av herr Regnéll; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 164, med förslag till allmänna
riktlinjer för en malminventering i
Norrbottens län och till lag om inskränkning
i rätten till inmutning inom
Norrbottens län, motionerna:

nr 941, av herrar Magnusson i Borås
och Regnéll, och

nr 942, av herr Tobé m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.46.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 8 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 2 innevarande
maj.

§ 2

Företogs val av tjugufyra valmän för
utseende av dels fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, dels ock
suppleanter för riksdagens fullmäktige i
nämnda bank och kontor.

Ordet lämnades därvid på begäran

till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som anförde:

Herr talman! För vart och ett av de
val som skall företagas vid detta plenum
ber jag att få avlämna en gemensam
lista, vilken godkänts av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Varje lista upptar namn å så

många personer, som det ifrågavarande
valet avser.

Denna hemställan bifölls.

Den av herr förste vice talmannen
för valet av valmän avlämnade listan
upptog under partibeteckningen »Gemensam
lista» följande namn:

Sköldin

Nilsson i Göteborg

Malmborg

Dickson

Bengtsson i Varberg
Svensson i Stenkyrka
Johansson i Torp
Asp

Christenson i Malmö
Regnéll

Karlsson i Olofström
Börjesson i Glömminge
Odhe

Persson i Appuna
Löfroth

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Gunne, fru

Renström-Ingenäs, fru
Almgren

Larsson i Hedenäset
Forsberg
Nelander
Bohman

Bengtsson i Landskrona
Larsson i Luttra.

Herr talmannen uppläste nu denna
lista, vilken kammaren godkände; och
förklarades de personer, vilkas namn
upptagits å listan, utsedda till valmän.

§ 3

Anställdes val av suppleanter för de
under nästföregående paragraf omförmälda
valmännen. Herr förste vice talmannen
avlämnade en lista, vilken under
partibeteckningen »Gemensam lista»
upptog följande namn:

Hagnell

Lundmark

Antby

Cassel

Andersson i Billingsfors

Hansson i önnarp

Carlstein

Lindkvist

Gustafsson i Borås

Magnusson i Tumhult

Berg

Johansson i Dockered.

Sedan denna lista av herr talmannen
upplästs och av kammaren godkänts
förklarades de personer, vilkas namn
fanns upptagna å listan, utsedda till
suppleanter för här ifrågavarande valmän.

§ 4

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet Kungl. Maj:ts
å bordet vilande propositioner:

nr 157, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m., samt

nr 167, angående lönereglering för
skolledare och lärare vid lantbrukets
och skogsbrukets yrkesskolor, m. m.

§ 5

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionerna
nr 936—940; samt

till behandling av lagutskott motionerna
nr 941 och 942.

§ 6

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande för Sveriges
del av ändring i konventionen angående
upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
om utlåtandets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning, bifölls
utskottets i utlåtandet i övrigt gjorda
hemställan.

§ 7

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 10 samt
statsutskottets utlåtanden nr 92 och 93.

§ 8

Föredrogs statsutskottets memorial nr
94, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1963/64 till Karolinska mediko-kirurgiska
institutet: Avlöningar och Karolinska
mediko-kirurgiska institutet: Omkostnader.

Kammaren, som på framställd proposition
biföll utskottets hemställan om
memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning, godkände
den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag meddela, att gemensam
omröstning i denna fråga samt i det i
statsutskottets memorial nr 84 upptagna
ärendet angående anslag till De blin -

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

Pedagogiskt utvecklingsarbete inom det allmänna skolväsendet

das förening avses skola anställas vid
början av kamrarnas sammanträden
onsdagen den 15 maj.

§ 9

Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkanden nr 20, 25—■
27 och 34 samt tredje lagutskottets utlåtande
nr 23.

§ 10

Föredrogs den av fröken Karlsson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående storleken av
grundskolans klasser.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Föredrogs den av herr Hansson i
Slcegrie vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
handelsdepartementet angående de inom
EFTA genomförda tullsänkningarnas inverkan
på konsumentpriserna i vårt
land.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
angående ytterkuveri till äktamakeförsändelse
vid allmänna val.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Utgifterna inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
8, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budget -

året 1963/64 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Pedagogiskt utvecklingsarbete inom det
allmänna skolväsendet

Kungl. Maj:t hade (bilaga 10, punkt
99, s. 165—172) föreslagit riksdagen att
till detta ändamål för budgetåret 1963/64
anvisa ett reservationsanslag av
1 874 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Widén (I: 78) och den andra inom andra
kammaren av herr Westberg m. fl.
(II: 92), i vilka hemställts 1. att riksdagen
vid behandlingen av anslaget Pedagogiskt
utvecklingsarbete inom det allmänna
skolväsendet under åttonde huvudtiteln
i årets statsverksproposition
måtte uttala att under anslaget anvisade
medel finge användas för pedagogiska
och psykologiska undersökningar i enlighet
med skolöverstyrelsens förslag,
samt 2. att riksdagen i anledning därav
måtte till Pedagogiskt utvecklingsarbete
inom det allmänna skolväsendet för
budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 1 974 000 kr., d. v. s.
100 000 kr. mer än vad Kungl. Maj:t
föreslagit;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr ~Wallmark (I: 337) och den andra
inom andra kammaren av herrar
Wennerfors och Hseggblom (11:393).

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
I: 78 och II: 92 samt I: 337 och II: 393,
till Pedagogiskt utvecklingsarbete inom
det allmänna skolväsendet för budget -

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Pedagogiskt utvecklingsarbete inom det allmänna skolväsendet

året 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 1 874 000 kr.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Widén.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

WENNERFORS (h):

Herr talman! Vid statsutskottets utlåtande
nr 8, punkt 16, beträffande pedagogiskt
utvecklingsarbete inom det allmänna
skolväsendet, är fogad en blank
reservation. Det föreligger också några
motioner i detta ärende. Det är emellertid
inte bara i egenskap av motionär
som jag'' finner det angeläget att i
samband härmed anföra några synpunkter.
Skolöverstyrelsen begärde i
sina petita att anslaget skulle utökas till
2 500 000 kronor, vilket innebär en höjning
med 450 000 kronor. Departementschefen
har kraftigt prutat ned detta
anslagsäskande och stannat vid siffran
1 874 000 kronor, till vilket förslag även
utskottet bär anslutit sig.

Jag är medveten om att det har skett
en avvägning från såväl departementets
som från utskottets sida. Men jag kan
inte underlåta att beklaga att denna
avvägning utfallit till detta anslags nackdel.
Flera faktorer borde ha vägt utomordentligt
tungt i resonemanget om
anslagets storlek.

Jag vill bl. a. peka på det förhållandet
att hela skolväsendet befinner sig i
en omdaningsprocess. Grundskolebeslutet
är ett år gammalt. En ny skolform
— facksltolan — skall införas, och gymnasieundervisningen
skall reformeras.
Allt detta reformarbete måste ske under
så goda betingelser som möjligt,
inte minst när det gäller pedagogiken
och metodiken i det vardagliga skolarbetet.

Skolberedningen uttalade också sin
tveklösa anslutning till fortsatt pedagogiskt
och psykologiskt utvecklingsarbete.
Jag vill påminna om vad herr
Edenman bl. a. anförde i riksdagsdebatten
om grundskolan förra året:

»Framför allt bör framhållas att den
skola vi nu kommer att få utrustas med
helt andra resurser än vår nuvarande
och att följaktligen lärarnas situation
och möjligheter att förverkliga den nya
skolan blir helt andra än i dag.»

Det förtjänar också att nämnas att
många andra deklarerade sin positiva
inställning till ett fortskridande reformarbete.
Skolöverstyrelsens skrivning i
detta avseende är mycket väl underbyggd.
Man kan här peka på t. ex.
undervisningens individualisering, fortbildningsverksamheten
för lärarna, femdagarsveckan,
undervisningen i klasser
med varierande storlek, de moderna
språkens pedagogik.

Något som särskilt är ägnat att förvåna
är att det år 1962 inom överstyrelsen
upprättades en särskild arbetsenhet
för speciellt pedagogiskt utvecklingsarbete.
Till uppgifterna skulle bl. a.
höra att lämna råd och bistånd åt andra
arbetsenheter, att leda och koordinera
pedagogiska undersökningar och försök,
att följa den nordiska och internationella
psykologiska och pedagogiska forskningen
samt att förmedla resultat av
forskning och utvecklingsarbete av vikt
för vårt skolväsende.

En av huvudprinciperna för denna
arbetsenhets verksamhet var att den
skulle fungera som ett slags koordinationscentral.
Olika forsknings- och undersökningsuppdrag
skulle fördelas som
beställningsarbeten mellan lärarhögskolornas
pedagogisk-psykologiska institutioner
och universitetens institutioner
för pedagogik, psykologi och sociologi.
En av fördelarna med denna princip
är att personfrågorna kan lösas med
hänsyn till vad som är mest fördelaktigt
för varje särskild uppgift och att
därigenom en lämplig fördelning av
uppdragen mellan olika institutioner
kan erhållas.

Departementschefens inställning härvidlag
kan vara av intresse. Han säger:
»För egen del kan jag inte förorda
igångsättande av ett så omfattande un -

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

Pedagogiskt utvecklingsarbete inom det allmänna skolväsendet

dersökningsprogram som överstyrelsen
avsett. För det utvecklingsarbete, som
kan befinnas aktuellt på området, bör i
första hand överstyrelsens egna resurser
tas i anspråk.»

Det förtjänar påpekas att med »egna
resurser» avses faktiskt här endast två
personer, två befattningshavare.

Herr talman! Jag har intet yrkande
men jag vill uttala förhoppningen att
detta anslag får en avsevärt gynnsammare
behandling inför nästa års budgetarbete.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det är väl på något sätt
karakteristiskt att man inte från utskottets
sida anser det nödvändigt att här
i kammaren bemöta de påståenden och
de värdefulla synpunkter som framförts
från talarstolen nyss. Man menar
tydligen att den här saken skall skötas
i tysthet. Ändå är det precis som herr
Wennerfors påpekat, att skolöverstyrelsens
förslag utgör en direkt fortsättning
av det undervisnings- och forskningsarbete
som skolberedningen själv
bedrev och som den menade vore en
förutsättning för den fortskridande skolreformen.
Kungl. Maj :t har skjutit skolöverstyrelsens
förslag åt sidan med en
enkel hänvisning till att detta får klaras
med skolöverstyrelsens egna resurser,
och utskottet har endast uttalat en
förhoppning, att det skall finnas pengar
för detta. Detta är desto märkligare
som den person som skolöverstyrelsen
har satt att leda detta forskningsarbete
är den som skolberedningen och gymnasieutredningen
själva valt ut som den
mest lämpade att skapa en verklig förnyelse
av det praktiskt-pedagogiska
forskningsarbetet i central regi.

Jag skulle vilja understryka de synpunkter
som bär har förts fram och
göra det närmast i anslutning till den
motion, nr 92 i denna kammare, som
har väckts av herr Westberg m. fl., och
säga att det inte får räcka med de till

intet förpliktande uttalanden, som departementschefen
och statsutskottet här
har gjort, utan att det är absolut nödvändigt
att det grundligt förberedda
forskningsprogram som här föreligger
får andra resurser att förverkligas än de
som redan nu kan finnas inom ramen
för de tillgängliga medlen.

För att understryka det allvar jag
fäster härvid ber jag att få yrka bifall
till motionen nr 92 i denna kammare.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Vi är alla väl medvetna
om att det finns en mängd problem
som fortast möjligt måste klarläggas för
att skolreformen skall ge bästa möjliga
resultat. Jag vill särskilt till herr Helén
säga, att vi är väl medvetna om att de
krav som här motionsvis framförts är
berättigade, men vi tycker att man nog
bör vila på hanen en aning innan man
definitivt drar upp de linjer som denna
verksamhet skall följa; vi bör ge Kungl.
Maj:t tid att undersöka vilka åtgärder
som här lämpligen bör tillgripas.

Ehuru det redan nu finns resurser
att i begränsad utsträckning förverkliga
dessa förslag utan anslagshöjningar,
vill även jag i likhet med vad herr
Helén och utskottet gjort uttala förhoppningen
att Kungl. Maj:t har sin
uppmärksamhet riktad på denna fråga
och inser betydelsen av att motionärernas
krav förverkligas för att skolreformen
skall ge vad vi hoppas och
tror.

Herr talman! Herr Helén tycktes mena
att man nu skulle ta upp en debatt
om hela denna fråga, men jag inskränker
mig till att med dessa ord yrka
bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 78
och II: 92; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Yrkespedagogisk reformverksamhet

Punkterna 17 och 18

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19

Yrkespedagogisk reformverksamhet

Kungl. Maj:t hade (punkt 102, s. 175)
föreslagit riksdagen att till detta ändamål
för budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Nyman m. fl. (1:412)
och den andra inom andra kammaren
av herr Nordgren m. fl. (II: 585), i vilka
hemställts, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen måtte med bifall till överstyrelsens
för yrkesutbildning förslag i dess
petita för budgetåret 1963/64 besluta att
anslaget för yrkespedagogisk reformverksamhet
uppräknades med 275 000
kr. under nästkommande budgetår mot
av Kungl. Maj :t föreslagna 50 000 kr. i
syfte att möjliggöra en förstärkning av
resurserna för framställning av undervisningshjälpmedel
samt för inredning
och utrustning m. m. av de yrkespedagogiska
instituten, och således till Yrkespedagogisk
reformverksamhet för
budgetåret 1963/64 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 525 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 412 och II: 585, såvitt nu var i fråga,
till Yrkespedagogisk reformverksamhet
för budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NORDGREN (h):

Herr talman! En god yrkesutbildning
är en av förutsättningarna för att vi
såväl inom de mindre som inom de
större företagen skall kunna behålla de

svenska varornas konkurrenskraft på
hemmamarknaden och utomlands.

Vid olika tillfällen bär statsrådet
Edenman och andra representanter för
regeringen också understrukit angelägenheten
av att ge den svenska ungdomen
en god utbildning. Jag förutsätter
att statsrådet menar såväl en god teoretisk
som en god praktisk utbildning.

Likaledes underströk arbetsmarknadsstyrelsens
generaldirektör Bertil
Olsson i ett nyligen hållet anförande, att
barnen måste få bästa möjliga uppfostran
och ungdomen bästa möjliga utbildning.
Han sade vidare: »Misslyckandet
i att ge all ungdom, som så
önskade, utbildning under 1950-talet och
1960-talet är en av vårt lands verkligt
stora felinvesteringar.»

När diskussionen om införandet av
grundskolan pågick framhölls från näringslivets
— hantverkets, industriens
och handelns — sida nödvändigheten av
att ägna yrkesutbildningen samma intresse
som själva grundskolan och den
därpå följande teoretiska utbildningen.
Trots att cirka 50 procent av vår ungdom
väljer praktiska yrken avfärdades
dessa påpekanden med att en utredning
snarast möjligt kommer att tillsättas,
vilken kommer att ta upp hela detta
yrkesutbildningsproblem.

I det utlåtande vi nu behandlar, statsutskottets
utlåtande nr 8, hänvisar utskottet
bl. a. å sidorna 13 och 34 till
denna kommande utredning, och utskottet
anser sig med anledning härav icke
kunna tillstyrka den relativt blygsamma
anslagshöjning som kungl. överstyrelsen
för yrkesutbildning ansett vara
nödvändig för den yrkespedagogiska
reformverksamheten.

Herr statsråd! Får jag fråga hur det
är med denna utredning. Är den över
huvud taget tillsatt? Om så inte är fallet,
kan vi förvänta att den kommer
till rätt snart? Jag vill inte tro att statsrådet
vill göra skillnad mellan dessa
båda utbildningslinjer — den teoretiska
och den praktiska —• men tyvärr får

Onsdagen den 8 maj 1963 fm. Nr 20

Grundskolor m. in.: Bidrag till inackordering av skolbarn i elevhem eller enskilda
hem

vi nog inom den sektor av näringslivet
som jag representerar en känsla
av att statsrådet har större intresse för
den teoretiska utbildningen.

Denna vår känsla ökades ytterligare
när vi tog del av statsverkspropositionen
och konstaterade statsrådets återhållsamhet
på flera för yrkesutbildningen
väsentliga punkter.

I motion nr 412 i första och 585 i
andra kammaren bär vi motionärer tilllåtit
oss peka på några av dessa punkter.
En har jag redan antytt, nämligen
den under punkt 19 i utlåtandet. I motionen
har vi erinrat om vikten av att
yrkeslärarna -— som ju skall ha hand
om vår ungdoms yrkesutbildning -—
själva får en tillfredsställande pedagogisk
utbildning, och mot denna bakgrund
föreslagit den omnämnda höjningen.

Statsutskottet säger i sin skrivning,
att dessa synpunkter »torde vara värda
beaktande», men förutsätter att »problemen
kommer att beaktas av en kommande
utredning». Detta är, herr talman,
att skjuta en angelägen fråga på
framtiden. Yi motionärer an-ser att riksdagen
bör bifalla de förslag som kungl.
överstyrelsen för yrkesutbildning framlagt
och dessutom uppdraga åt Kungl.
Maj :t att framlägga förslag om en mer
långsiktig lösning av lärarutbildningen
för yrkesskolväsendet.

Jag ber med det sagda få yrka bifall
till motion nr 585 i denna kammare
punkt 1 a.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag tror att herr Nordgren
är väl medveten om den positiva
inställning som åtminstone jag personligen
har till dessa för yrkesutbildningen
så viktiga frågor. Jag försäkrar också
att utskottet med sin skrivning på
intet sätt velat förringa värdet av att
man på dessa olika områden klarlägger
arbetslinjerna för framtiden, men vi
har varken på denna punkt eller den

andra punkt som herr Nordgren rörde
vid velat föregripa den utredning som
Kungl. Maj:t avser att tillsätta. Jag tror
att statsrådet här kommer att lämna besked
i den frågan.

Jag ber med dessa ord att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Herr Nordgren ställde
en direkt fråga till mig om den kommande
utredningen. Jag vill svara, att
ett första utkast till direktiven nu bearbetas
i departementet. Det är vår förhoppning
att denna utredning, som
kommer att bli stor och betydande,
skall kunna tillsättas under våren eller
försommaren.

Någon diskussion med herr Nordgren
om mitt intresse för yrkesutbildningen
anser jag däremot inte, herr talman,
vara nödvändig.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 412
och II: 585 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 20

Grundskolor m. m.: Bidrag till inackordering
av skolbarn i elevhem eller
enskilda hem

Sedan punkten föredragits anförde.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Till den punkt som nu
behandlas har jag fogat en blank reservation.
Därmed har jag velat markera
att jag inte är till freds med utskottets
skrivning och förslag, även om jag för
året avstått från att ställa något direkt
än d ri n gsy r k an d e.

Det gäller här statsbidraget till inackordering
av elever i den obligatoriska
skolan. Detta statsbidrag utgår för

2 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 20

34 Nr 29 Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Grundskolor m. m.: Bidrag till inackordering av skolbarn i elevhem eller enskilda
hem

närvarande med ett belopp per dag
som fastställdes 1952. Det är väl uppenbart
för alla att ett statsbidrag, vars
belopp fastställdes för mer än 10 år sedan
på dessförinnan utgående kostnader,
har kommit att täcka en allt mindre
del av kommunernas verkliga kostnader.
Därför har även riksdagen år
efter år skrivit till Kungl. Maj :t och
begärt en uppräkning av detta statsbidrag.
Så skedde senast vid fjolårets riksdag
då statsutskottet och riksdagen bl. a.
anförde följande: »Den påtagliga minskning
förevarande statsbidrag undergått
i relation till kostnaderna gör det enligt
utskottets mening ofrånkomligt, att
en uppräkning måste ske snarast möjligt,
så att statsbidragets realvärde återställes.
Enligt utskottets mening kan det
ifrågasättas om anledning föreligger att
uppskjuta denna uppräkning i avvaktan
på resultatet av 1958 års skatteutjämningskommittés
arbete.»

Trots denna beställning av fjolårets
riksdag föreslår departementschefen
oförändrade bidragsregler. När så sker
motiveras detta med följande inte helt
invändningsfria resonemang: »De utgiftsstegringar
på skolväsendets område,
som ägt rum under senare år, har utan
tvivel medfört förändringar i kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna.
Även om förändringarna på vissa
områden verkat till kommunernas
nackdel är detta dock inte fallet på alla
områden. Sålunda har inom det obligatoriska
skolväsendet till följd av statsbidragets
konstruktion de icke obetydliga
lönehöjningar som ägt rum, såväl
i form av höjningar av tjänsters lönegradsplacering
som höjningar av det
generella tillägget, helt fått bäras av
staten. Att nu hysa någon välgrundad
uppfattning om i vilken riktning den
totala relativa kostnadsförskjutningen
gått och ännu mindre kostnadsförskjutningens
nettostorlek är icke möjligt.»

Vad gäller hänvisningen till det s. k.
lärarlönebidraget och påståendet att höj -

ningarna av lärarlönerna är kostnadsstegringar
som helt bäres av staten kan
sägas att detta är en sanning med modifikation.
Till -saken hör nämligen att
detta statsbidrag inte blott är ett bidrag
till kommunernas lärarlönekostnader.
De tidigare särskilda statsbidragen
till bl. a. undervisningsmateriel, fria
läroböcker, -skolbibliotek, skolhälsovård
m. m. har inbakats i det -s. k. lärarlönebidraget.
Då statsbidraget ej längre är
ett bidrag för enbart lärarlönerna, och
då bidraget till kommunerna ej påverkas
av de kostnadsförhöjningar som
kommunerna får vidkännas för de undervisningsändamål
jag här nämnt om,
tillåter jag mig bestrida att staten bär
hela kostnadsstegringen i fråga om de
skolkostnader -som utgör det sammanlagda
bidragsunderlaget. Härvidlag får
kommunerna vidkännas en betydande
andel av kostnadsstegringarna.

Det är icke utan förvåning som jag
noterat uttalandet att det inte n-u går
att hysa någon välgrundad uppfattning
om i vilken riktning kostnadsförskjutningarna
mellan stat och kommun gått.
Låt mig därvidlag hänvisa till skolberedn-ingens
betänkande (SOU nr 30/
1961), där det i tabellerna 51 och 52
på sidan 719 klart åskådliggöres hur
kommunernas — och då framför allt
landskommunernas — skolkostnader
har stegrats både totalt och relativt
sett.

Inackorderings- och skolskjutskostnaderna
är ju i första hand skolutgifter
som landskommunerna åsamkas. Det
förhållandet, att kostnadsförskjutningen
mellan stat och kommun blivit särskilt
ofördelaktig för landskommunernas vidkommande,
synes mig ha -bort motivera
att redan -nu en uppräkning skett av
det här aktuella statsbidraget.

Jag nämnde kommunernas skolskjutskostnader.
Låt mig då även påpeka att
statsbidraget till inackorderingar också
är av betydelse för kommunernas statsbidrag
till skolskjutsar. Enligt gällande

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

Grundskolor m. m.: Bidrag till pedagogisk utrustning m. m.

bestämmelser får nämligen statens kostnader
för skolskjutsar ej bli högre än
vad fallet blir vid inackordering. Denna
tröskel för fullt statsbidrag till skolskjutsar
sänkes sedan successivt i takt
med att inackorderingsbidraget blir en
allt mindre del av de verkliga kostnaderna
för elevernas inackordering. Detta
förhållande accentueras sedan ytterligare
av att det ute på landsbygden
börjar bli allt glesare mellan barnfamiljerna
och skolskjutskostnaderna per
barn därför tenderar att stiga även relativt
sett.

Herr talman! Skolkostnaderna — utgifter
för fostran och utbildning av
morgondagens generation — är kostnader
som får betecknas som investeringar,
vilkas frukter den samlade nationen
får njuta av. Det måste då även
vara riktigt att dessa investeringskostnader
fördelas så rättvist som möjligt.
En kostnadsöverväitring på kommunerna
innebär en utveckling i motsatt riktning.
Den innebär därutöver att de
skolkommuner, som av kända orsaker
får den minsta andelen av de framtida
produktiva insatserna av dagens ungdom,
ändock får bära en allt större del
av skolkostnaderna. En sådan utveckling
kan inte vara riktig. Mot denna
bakgrund har det synts mig som om
statsutskottet borde ha föreslagit och
riksdagen beslutat en förbättring av
statsbidraget till inackordering av elever
i den obligatoriska skolan och att
detta skett redan i år.

Jag skall emellertid för tillfället nöja
mig med att icke ställa något särskilt
yrkande utan enbart uttala förhoppningen,
att vi ett kommande år skall
kunna fatta beslut om återställande av
detta statsbidrag till ett värde som motsvarar
de reella kostnaderna.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,

nr 160, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande
för Sveriges del av vissa ändringar
i konventionen angående upprättande
av Europeiska frihandelssammanslutningen.

§ 15

Utgifterna inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde (forts.)

Återupptogs behandlingen av statsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna
för budgetåret 1963/64 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 21

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22

Grundskolor m. m.: Bidrag till pedagogisk
utrustning m.m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 106, s. 188)
föreslagit riksdagen att till förevarande
ändamål för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 15 500 000 kr., vilket
innebure en anslagshöjning med
2 200 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fröken Ljungberg (I: 327) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hseggblom m. fl. (II: 379), i vilka
hemställts att riksdagen ville besluta, att
anslaget för budgetåret 1963/64 till
Grundskolor m. m.: Bidrag till pedagogisk
utrustning m. m. skulle ställas till
förfogande för såväl grundskolorna
som de under grundskolans uppbyggnad
vid sidan av denna verksamma obligatoriska
skolorna, samt att anslaget höjdes
med så stort belopp, som kunde vara
motiverat av ett godkännande av detta
förslag.

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Grundskolor m. m.: Bidrag till pedagogisk utrustning m. m.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 327
och II: 379, till Grundskolor m. m.: Bidrag
till pedagogisk utrustning m. m. för
budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 15 500 000 kr.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Virgin och Staxäng
samt fröken Elmén och fröken Karlsson,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 327 och II: 379, till Grundskolor
m. m.: Bidrag till pedagogisk utrustning
m. m. för budgetåret 1963/64
anvisa ett förslagsanslag av 22 500 000
kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

KARLSSON (h):

Herr talman! I direktiven till 1957
års skolberedning sades det bl. a., att
lärarens möjligheter i skolans inre arbete
»i icke ringa grad beror av de
hjälpmedel, som ställts till hans förfogande».
Det är ord som är så sanna
som de är sagda.

Samma uppfattning hade också de
personer, som utredde denna fråga och
som framlade betänkandet »Hjälpmedel
i skolarbetet». Utredningens ordförande
var herr Helén och dess sekreterare
undervisningsrådet Orring. I nämnda
utredning sägs det bl. a.: »Arbetet i
våra tiotusentals klassrum varierar
starkt klassrum emellan, och det nästan
enda gemensamma draget är, att
undervisningssituationen genomgående

är komplicerad och sammansatt.»--

»Läraren måste städse söka finna den
riktiga arbetsformen. Denna är i högre
grad beroende av de hjälpmedel som
läraren kan ha tillgång till.»

Jag tycker att detta uttalande är så
bra, att jag inte kan underlåta att citera
det. Det är så klokt att det borde
räcka att enbart på det ställa ett yrkande
om bifall till den reservation,

som på denna punkt är fogad till statsutskottets
utlåtande nr 8. Men utöver
detta skulle jag vilja säga några ord.

Från vårt håll väcktes förra året i
samband med grundskolereformen en
motion, vari yrkades att alla skoldistrikt
skulle ha samma möjligheter till
pedagogisk upprustning. Det kan enligt
vår uppfattning icke vara rimligt eller
rättvist att vissa barn skall undanhållas
goda hjälpmedel därför att de råkar
bo i skoldistrikt, som av en eller
annan anledning icke övergått till
grundskola. Som bekant bestämmer
skoldistrikten själva icke övergången
från äldre skolform till grundskola, och
ytterst är det barnen som blir lidande
på den bristande generositet som ligger
däri, att inte alla skolbarn och alla
skolformer får samma möjlighet till pedagogisk
upprustning. Behövs hjälpmedel
i grundskolan, behövs de säkerligen
också i alla skolformer, ty det kan
inte vara så att man för att hjälpa en
viss skolform ställer den i en bättre
arbetssituation än den som man så
småningom vet skall försvinna.

Jag är övertygad om att det inte finns
någon enda av kammarens ledamöter
som inte finner detta vara en riktig
syn på saken. Motiveringen till avslaget
på den motion som vi i år förnyat
måste, enligt vad jag kan förstå, helt
vara ekonomisk. Jag vill gärna vitsorda
att det kostar mycket, men jag tycker
att saken är värd sitt pris. Vill man
verkligen ge möjligheter till en bättre
undervisning, måste man också vara
beredd att offra något, till och med
mycket.

Jag skulle gärna vilja understryka
de ord som herr Larsson i Hedenäset
framförde i sitt anförande för några
minuter sedan. Han sade att de investeringar
man gör för skolans ungdom
också länder till samhällets bästa. Det
är en god investering, och så ser också
vi på denna sak.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen av

Onsdagen den 8 maj 1963 fm. Nr 20 37

Grundskolor m. m.: Bidrag till pedagogisk utrustning m. m.

fröken Andersson m. fl. som är fogad
till punkt 22 i statsutskottets utlåtande
nr 8.

I detta anförande instämde herr
Hceggblom (h).

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag vill först inom parentes
säga att fröken Karlsson har vari!
synnerligen generös när det gällt
att betygsätta den reservation som hon
och några övriga ledamöter har fogat
till denna punkt. Har hon varit lika välvillig
i andra sammanhang när det gällt
betygsättningen, har nog inte eleverna
haft någon anledning att klaga.

Jag vill erinra om att de kommuner
eller skoldistrikt, som begärde och erhöll
tillstånd att anordna försöksverksamhet
med nioårig enhetsskola, som
det hette på den tiden, fick vidkännas
ökade kostnader för denna försöksverksamhet.
För att det inte skulle bli en
rubbning i balansen i vad det gällde
kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun, infördes ett särskilt bidrag.
Skolberedningen var enig om detta och
om jag inte minns fel var även högerns
representant ense med utredningen i
övrigt på den punkten. Bidraget är ju
eu ersättning för det s. k. försökskostnadsbidraget.
Vi skall heller inte i detta
sammanhang glömma bort att den nya
skolans utrustande med pedagogisk materiel
hänger samman med att grundskolan
samtidigt skall söka introducera
nya metoder i undervisningen. Det
skulle vara att frångå riksdagens tidigare
ställningstaganden i denna fråga
att bifalla den reservation som är fogad
till utlåtandet. Vi kanske inte heller
helt skall bortse från att det skulle innebära
en ytterligare anslagsökning med
cirka 7 miljoner kronor. Detta bidrag
kommer nu undan för undan att öka,
och i och med att det årligen tillkommer
ett synnerligen stort antal nya kommuner
som inför grundskolan så blir
det inte någon skillnad i bidragsgivningen.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken KARLSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt,
herr Karlsson i Olofström, att betygsättningen
är en svår konst. Ur herr
Karlssons synpunkt kanske jag satte för
högt betyg på reservationen, men jag
vidhåller att det var ett rätt betyg. Jag
skulle också gärna ge högt betyg åt dem
som följer reservationen.

Vårt ställningstagande i motionen och
den reservation som är en följd därav
har ingenting med högerns representant
i skolberedningen att göra. Vi går bara
längre än skolberedningen gjorde. Ingen
blir lidande på det. Det enda som händer
är att det blir en större utgift, som
förr eller senare ändå kommer. Vi vill
att den skall komma tidigare. Vi menar
att det är värdefullt om detta snabbt
genomföres. Reservationen innebär sålunda
på intet sätt något ställningstagande
till vår representant i skolberedningen.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Den ståndpunkt som fröken
Karlsson såsom talesman för reservanterna
gjort sig till tolk för kan
förefalla utomordentligt rimlig vid en
första blick på ärendet. Skall man ge
skolorna en viss garanti för en minimiutrustning
i fråga om pedagogiska hjälpmedel,
så kan man säga att denna garanti
inte får vara knuten till endast
en specifik obligatorisk skolform, när
det finns många andra skolformer på
samma åldersstadier som har samma
behov.

Men som utskottets talesman redan
klargjort kom detta nya bidrag för pedagogisk
utrustning till som en direkt
avlösning av det försökskostnadsbidrag
som utgick under den tolvåriga försöksperioden.
Att skolberedningen, särskilda
utskottet och 1962 års riksdag hade
en gemensam uppfattning i dessa frågor,
nämligen den att man inte borde

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Grundskolor m. m.: Bidrag till pedagogisk utrustning m. m.

rubba kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun när det gäller skolbidragen,
ledde ju till att man inte kunde
tillskapa ett bidrag som var lika även
i de kommuner där grundskolan ännu
inte var införd. I stället hänvisade man
ju till 1958 års skatteutjämningskommitté
som det organ där hela frågan
om kostnadsrelationerna mellan stat
och kommun skulle komma att tas upp
till omprövning.

Den ställning som statsutskottet här
intagit är en självklar konsekvens av
fjolårets beslut, men jag skall gärna
medge att om detta system bibehålies,
så som man ursprungligen tänkte sig,
ända fram till budgetåret 1972/73, så
kommer det ju att te sig en aning stötande
mot slutet av denna period, då
ett antal kommuner, som en längre tid
har stått i ko för att få gå över till
grundskolan, inte kan komma i åtnjutande
av detta bidrag.

Jag skulle därför, utan att på något
sött frångå den syn som varit vägledande
för skolberedningen, särskilda
utskottet och 1962 års riksdag, vilja ifrågasätta
om det inte vore klokt att statsrådet
inom några år, när man har en
överblick över i vilken mån kommunernas
önskemål att gå över till grundskolan
kan tillgodoses, toge upp frågan
till ny prövning. Vid den tidpunkten
bör också förslaget från 1958 års skatteutjämningskommitté
föreligga och även
kanske ha riksdagsbehandlats.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än bifall till utskottets förslag.

Fröken KARLSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Helén säger att
om det nu kommer att dra ut på tiden,
så skulle det bli stötande med tanke
på de kommuner som till slut kommer
att ställas vid sidan om. Jag tycker att
det är stötande redan nu. Med den inställningen
kan jag inte finna annat än
att reservationen är riktig. Man kan
inte säga att systemet är stötande därför
att det missgynnar en minoritet så

småningom, utan det är stötande redan
nu. När en så väsentlig åtgärd för skolan
kan vidtas som denna, finns det
all anledning att även frångå ståndpunkter
som man tidigare intagit.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Karlsson förbigick
ju helt den omständighet som
var vägledande för exempelvis särskilda
utskottets majoritet i fjol, nämligen att
den stora principfrågan skulle handläggas
av 1958 års skatteutjämningskommitté
och att riksdagen först skulle
få tillfälle ta ställning till dess förslag,
innan man gjorde någon förändring i
det status quo-betraktelsesätt som hade
varit den naturliga utgångspunkten för
skolberedningen och som accepterats av
1962 års riksdag.

Herr HiEGGBLOM (h):

Herr talman! Både herr Karlsson i
Olofström och herr Helén har hänvisat
till att detta bidrag avses ersätta det
försökskostnadsbidrag som vissa kommuner
fick under försökstiden. Men
nu utgår ju bidraget till en mängd kommuner,
som aldrig haft någon försöksverksamhet
men som fått tillstånd att
starta grundskola. Vi har i min egen
kommun inte haft några kostnader såsom
försökskommun, men i och med
att vi fått tillstånd att starta grundskola
har vi rätt att åtnjuta detta bidrag.
Det förefaller ganska underligt
att rätten till bidraget skall vara beroende
av om man kommer med i den
grupp som får starta grundskola eller
tillhör en grupp som måste vänta därför
att det inte finns tillräckligt med
lärarkrafter. Men på ifrågavarande
hjälpmedel råder såvitt jag vet ingen
brist, och det är nog bara till nytta för
lärarna om de så snart som möjligt får
lära sig använda dessa hjälpmedel, ty
även på platser där grundskolan ej är
genomförd måste undervisningen inriktas
på en övergång med kort varsel
till grundskolans läroplaner.

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

Grundskolor m. m.: Bidrag till pedagogisk utrustning m. m.

Jag kan inte finna något annat skäl
för avslag på reservationen än att man
eventuellt inte skulle kunna skaka fram
dessa ytterligare 7 miljoner. De måste
skakas fram förr eller senare, ty det
är fråga om engångskostnader, men
genom att följa reservationen skulle
man skapa en viss rättvisa mellan kommuner
som redan fått övergå till grundskolan
och sådana som ställts i kön och
får vänta. Det finns alltså goda skäl
för bifall till reservationen.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Även om jag riskerar
att få betyget underkänt av fröken
Karlsson, vidhåller jag min uppfattning
i denna fråga, ty sakläget är ju det att
kommunerna eller skoldistrikten — vilken
vokabulär man än använder — måste
göra en motprestation för detta bidrag.
Det finns väl inte några särskilda
garantier för att vi får den motprestationen,
förrän man bär övergått till
grundskolan.

Vad herr Hseggblom säger är riktigt
så till vida som att vi får dessa kostnader
så småningom — det bär jag tidigare
framhållit. Men det finns inte
några som helst bärande skäl för att
nu gå ifrån en tidigare intagen principiell
ståndpunkt. De anföranden som
hållits i denna debatt har heller inte
innehållit något stöd för ett sådant avsteg.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Herr Hseggblom gör gällande
att de kommuner, som nu ansluter
sig till grundskolan utan att ha deltagit
i försöksverksamheten, inte kan på
de grunder som anförts av utskottet och
mig anses berättigade till nu ifrågavarande
bidrag, utan att det alltså föreligger
andra skäl till att de fått det.
Men då förbiser väl ändå herr Hseggblom
att för de kommuner, som nu
övergår till grundskolan, uppstår i initialskedet
en situation som är helt parallell
med den som rådde under för -

sökstiden för de kommuner som redan
då började tillämpa nioårig obligatorisk
skola. Det är ju ändå fråga om att
med statsmedel täcka delar av de kostnader,
som uppstår i samband med
övergången, och att göra det möjligt att
skapa en sådan undervisning som
grundskolans läroplan syftar till och
där dessa hjälpmedel, som bär ifrågasätts,
är särskilt erforderliga.

Vidare måste jag opponera mig mot
herr Hseggbloms terminologi när han
använder uttrycket engångskostnad. Det
rör sig om ett årligen utgående bidrag.
Därför kan man inte säga att det är
likgiltigt vid vilken tidpunkt man tar
denna kostnad. Det är eu fråga om
k ost na c* savvägning mellan stat och kommun.
Att redan nu låta bidraget utgå
till fler kommuner än 1962 års riksdag
avsåg skulle innebära en förändring
av kostnadsrelationen mellan stat
och kommun.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Karlsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
22 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av fröken Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Statens dövskolor ni. m.: Avlöningar

han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Karlsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 157 ja och 48 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 23—31

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 32

Statens dövskolor m. m.: Avlöningar

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag skulle vilja säga
några ord under den här punkten till
den del den berör Charlottendals skolhem
i Gnesta som jag väl känner till,
då jag är ordförande i styrelsen.

Jag är tacksam för den inställning till
skolan som kommit till uttryck i departementschefens
skrivning. Enligt departementschefen
bör verksamheten vid
Charlottendals skola inte läggas ned
förrän garanti skapats för att de elever
som är intagna vid skolhemmet
verkligen kan få lämplig vård på annan
plats. Vad beträffar de särskolemässiga
eleverna menar departementschefen att
det inte är något större problem iatt
placera dem då »särskolorganisationen
i dag anses ha resurser att ta emot
denna grupp». Jag skulle vilja vädja till
ecklesiastikministern att ytterligare undersöka
vilka resurser särskolorna bär
i dag att ta emot sådana bär elever, innan
några av Charlottendals-eleverna
skickas tillbaka till någon av landstingens
särskolor.

Det är ju ändå fortfarande mycket
stor brist på talpedagoger. De elever
som skickats till Charlottendal bär ju
dessutom skickats dit, därför att de ansetts
vara särskilt svåra fall som man

haft besvärligt att klara av på särskolorna
— även om där funnits talpedagoger.

Inte mindre än 4 av de nuvarande 15
eleverna på Charlottendal kommer från
Östergötlands särskola Ållerydsskolan
— där det finns en heltidsanställd talpedagog,
som emellertid tillsammans
med rektor och skolläkare remitterat
dessa barn till Charlottendal för att få
den specialbehandling som där meddelas.

Ett ytterligare uttryck för att Charlottendal
behövs också för särskoleelever
än så länge är att för dagen enligt rektor
vid Charlottendalhemmet föreligger
önskemål om placering av 10—12
barn vid skolhemmet, varav hälften är
särskoleelever. Den andra hälften är
barn som barnläkare vill ha placerade
vid Charlottendal och inte vid någon
särskola.

Utredningen om behandling av barn
med talrubbningar föreslår att det skall
upprättas en observations- och behandlingscentral
för särskoleelever med talsvårigheter
vid Stockholms stads särskola
på Slagsta. Innan denna observationscentral
kommit till stånd kan man
enligt min mening absolut inte påstå
att Charlottendal kan undvaras för särskoleelever.
Enligt uppgift har man just
nu vid Slagsta inte ens någon heltidsanställd
talpedagog och kan inte som
tidigare ta emot några barn med talsvårigheter
från andra län.

I fråga om normalbegåvade barn med
talsvårigheter vill jag först säga att det
är oerhört svårt att avgöra om ett barn
är normalbegåvat eller inte. En talskada
kan ju i sig själv innebära ett psykiskt
handikapp som emellertid kan hävas,
om talskadan läkes. Dessutom är dessa
barn mycket ojämna i fråga om sin utveckling.
De kan vara mycket intelligenta
på ett visst område och på ett
annat stå under vad man kallar särskolenivå.
Därför är det oerhört svårt att
säga hur många och vilka barn vid
Charlottendal som är normalbegåvade,

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

hjälpklassemässiga eller av särskolekaraktär.
Det är för övrigt denna osäkerhet
som gjort att det över huvud taget
finnes några barn vid Charlottendal
som kan betecknas som normalbegåvade
eller hjälp klassmässiga. Skolöverstyrelsen
har nämligen sedan 1958 inte skickat
dit några barn som betecknats som
normalbegåvade. Sådana barn skall
jämlikt gällande dövskolestadga hänföras
till dövvården t. ex. skolan för hörselskadade
i Örebro. Men som utredningen
om talskadade barn framhåller
är det inte en lämplig placering för
barnen med sådana här handikapp att
sätta dem på dövskola. Departementschefen
säger att det inte borde vara
uteslutet att från Charlottendal överföra
dem som skall betraktas som normalbegåvade
och sätta dem som en särskild
grupp t. ex. vid skolan för hörselskadade
i Örebro. Jag tror att om
departementschefen närmare överväger
den möjligheten kommer han att finna
att detta kanske inte är så lämpligt.
Om dessa barn placeras tillsammans
med döva barn och alltså hamnar i inte
talande miljö — även om de inte är direkt
sammanblandade med de döva barnen
träffar de dem dock på raster —
lär de sig enligt experter mycket snabbt
teckenspråket, och det hämmar deras
talutveckling i högsta grad. En sådan
placering är därför, som utredningen
framhållit, olämplig.

Man kan säga att de normalbegåvade
barnen författningsmässigt är felplacerade
för närvarande — nämligen
vid dövskolorna. Det är därför mycket
glädjande att ecklesiastikministern är så
positivt inställd till den tilltänkta riksanstalten
för normalbegåvade barn med
talskador, eventuellt 1 kombination med
en riksanstalt för hjärnskadade döva
barn. Den tanken är också tilltalande.
Om den riksanstalten säger departementschefen:
»I någon form bör den
lämpliga lösningen nu träffas och det
bör ske så snabbt att nästa års riksdag
på grundval av förefintliga utred2*
— Andra kammarens protokoll 1963.

Statens dövskolor m. m.: Avlöningar

ningar kan föreläggas förslag om hur
dessa elevkategorier på bästa sätt skall
tas om hand.» Jag vill också citera vad
departementschefen säger på s. 21 och
22 i utskottsutlåtandet: »Under alla omständigheter
kan tillfredsställande vårdmöjligheter
beredas Charlottendalsbarnen,
om den av utredningen föreslagna
riksinstitutionen för gravt talskadade
normalbegåvade barn kommer till stånd.
Jag delar utredningens uppfattning, att
en sådan institution snarast bör upprättas.
Skulle inte andra möjligheter av
det slag jag nyss angivit yppa sig dessförinnan,
bör verksamheten vid Charlottendal
fortgå till dess att nämnda
riksanstalt färdigställts eller annat likvärdigt
alternativ föreligger.»

Jag tycker att alla skäl talar för att
Charlottendal får finnas kvar, tills den
tilltänkta riksanstalten kommer till
stånd och det bör inte behöva dröja så
länge. Under mellantiden bör Charlottendal
utnyttjas inte bara för särskolebarn
med talsvårigheter utan också för
normalbegåvade barn. Charlottendal bär
faktiskt redan fungerat som en provisorisk
riksanstalt av detta slag, eftersom
det bär funnits och finns normalbegåvade
barn där. Före 1958 placerades
normalbegåvade barn med talsvårigheter
genom skolöverstyrelsens försorg
vid Charlottendal. De registrerades av
anslagsskäl vid hemlänets särskola men
inskrevs inte i vanlig ordning.

Jag bär full förståelse för att det är
angeläget med en delning av Mogårdsanstalten
— den kommer också in i
bilden — men jag har själv kunnat
konstatera att läget ingalunda är prekärt
därnere utan gott tillåter ett eller
ett par års väntan. Detta bär också
rektorn vid Mogård klart och tydligt
givit uttryck för.

Då Charlottendal och de barn som
vårdas där är en hjärteangelägenhet för
mig och för de övriga som sitter med i
styrelsen har jag, herr talman, utan att
ställa annat yrkande än bifall till utskottets
hemställan velat framföra desNr
20

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Bidrag till driften av centrala yrkesskolor

sa tankar och önskemål. Jag hoppas och
räknar med att ecklesiastikministern
väl förvaltar sin av riksdagen välvilligt
erhållna fullmakt.

I detta anförande instämde fröken
Andersson i Strängnäs (s).

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Eftersom jag i utskottet
har varit med om att godkänna utskottets
skrivning vill jag endast uttala den
förhoppningen att Kungl. Maj:t vid användandet
av den fullmakt som Kungl.
Maj :t kommer att få att vidtaga förändringar
i det ena eller andra avseendet i
denna fråga tar hänsyn till de önskemål
som av herr Hedin har framförts
och vilka jag instämmer i.

Herr talman! Jag har inte heller annat
yrkande än bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 33—50

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51

Bidrag till driften av centrala yrkesskolor Sedan

punkten föredragits anförde

Herr LUNDKVIST (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
anledning av utskottets behandling av
vår motion nr 383 i denna kammare
om särskilt statsbidrag till de tekniska
skolorna i Katrineholm och Hässleholm.

Vi motionerade i denna fråga redan
i fjol och då fann statsutskottet anledning
att ge till känna som sin mening
att statsbidragen för skolor av denna
karaktär inte är tillfredsställande. Man
ansåg en översyn av nu gällande statsbidragsbestämmelser
önskvärd. Riksdagen
delade utskottets uppfattning, och
i diskussionen i kammaren underströks

vikten av att denna översyn kunde ske
så snabbt att förslag om ändrade bestämmelser
kunde föreligga vid årets
riksdag. Yrkesöverstyrelsen föreslog i
sina äskanden till årets statsverksproposition
en förbättring av statsbidragen
till lärarlöner och till övriga kostnader
vid centrala tekniska skolor, men
departementschefen bär icke ansett sig
kunna biträda detta förslag.

Att vi därefter på nytt motionerat
om ett extra statsbidrag till Katrineholms
och Hässleholms tekniska skolor
beror på att vi är medvetna om att
man i yrkesöverstyrelsen anser dessa
båda skolor vara av så speciell karaktär
att de kan brytas ut ur den grupp
av skolor där de nu placerats i statsbidragshänseende.

Skolorna i Katrineholm och Hässleholm
skiljer sig från övriga centrala
yrkesskolor genom att de i väsentligt
högre grad är riksskolor och rekryterar
sitt elevunderlag från hela landet.
För skolan i Katrineholm gäller exempelvis
att 80 procent av eleverna kommer
från andra lön än Södermanlands
och att relativt få elever hör hemma i
Katrineholms stad, som nu får bära de
dryga kostnaderna utöver de även enligt
statsutskottets och riksdagens mening
otillfredsställande statsbidragen.

Dessa skolor bedriver dessutom en
mera kvalificerad utbildning som kräver
dyrbar laboratorieutrustning och
högt kompetenta och därigenom dyrbarare
lärarkrafter.

Det är enligt vår mening inte rimligt
att dessa kommunala tekniska skolor
för sin utbildning av ingenjörer skall
erhålla statsbidrag enligt samma principer
som gäller för yrkesskolor i gemen.

Med rådande efterfrågan på teknisk
utbildning fyller de tekniska skolorna
i Katrineholm och Hässleholm en uppgift
som även ur statsmakternas synpunkt
måste vara synnerligen betydelsefull.
Det är enligt vår uppfattning
icke heller rimligt att enskilda kommu -

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

ner skall bära en oproportionerligt stor
börda i ekonomiskt avseende för denna
angelägna undervisning av rikskaraktär.

Överstyrelsen för yrkesutbildning har
i sina petita framhållit att man med
stöd av gjorda undersökningar upprepat
och skärpt sina tidigare framställningar
om rättvisare statsbidragsregler
för skolor av denna karaktär.

Statsutskottet har i sitt utlåtande över
vår motion hänvisat till sitt ställningstagande
i fjol, men inte ansett sig kunna
tillstyrka extra statsbidrag till vissa
tekniska skolor med förbigående av
andra. Jag kan i och för sig förstå
denna utskottets ståndpunkt. Men det
framstår såsom desto mer angeläget att
verkställa den översyn som riksdagen
redan förra året hemställde om.

Jag skall inte, herr talman, ställa något
yrkande, men jag vill till ecklesiastikministern
rikta en enträgen vädjan
att utan dröjsmål ta sådana initiativ
att mer rättvisande statsbidragsbestämmelser
för dessa skolformer snarast kan
komma till stånd.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Bästekille (h), fru Eriksson i
Ängelholm (s) samt herrar Nilsson i
Lönsboda (fp) och Hedin (h).

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 52

Bidrag till driften av lokala yrkesskolor Kungl.

Maj :t hade (punkt 142, s. 277—
281) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordad
böjning fr. o. m. budgetåret 1963/64 av
statsbidraget till deltidskurser vid yrkesskolor,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att, med tillämpning fr. o. m. budgetåret
1963/64, meddela de bestämmelser,
som kunde föranledas av vad departementschefen
föreslagit rörande inbyggda
skolor inom handelns område, dels

Bidrag till driften av lokala yrkesskolor

ock till Bidrag till driften av lokala yrkesskolor
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 95 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Svanström m. fl. (I: 221) och den andra
inom andra kammaren av herrar Jansson
i Benestad och Dahlgren (II: 250);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Wallmark och Stefanson (I: 338)
och den andra inom andra kammaren av
herr Wennerfors m. fl. (II: 394);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Nyman m. fl. (1:412) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nordgren m. fl. (11:585), i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte med bifall till överstyrelsens
för yrkesutbildning förslag i dess
petita för budgetåret 1963/64 medge att
statsbidrag utginge till inbyggda skolor
och företagsskolor med ytterligare
4 400 000 kr., dels till lokala yrkesskolor
inom handelns och det husliga arbetets
område med ytterligare 200 000 kr. och
således till Bidrag till driften av lokala
yrkesskolor för budgetåret 1963/64 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 99 600 000 kr.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna I: 221 och II: 250, i
vad de avsåge ändring av bestämmelserna
rörande statsbidrag till inbyggda skolor
och företagsskolor, icke måtte av
riksdagen bifallas;

II. att motionerna 1:338 och 11:394
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionerna I: 412 och II: 585,.
i vad de avsåge ändring av bestämmelserna
rörande statsbidrag till inbyggda
skolor och företagsskolor, icke måtte av
riksdagen bifallas;

IV. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med av -

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Bidrag till driften av lokala yrkesskolor

slag å motionerna 1:221 och 11:250
samt I: 412 och II: 585, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga,

a) godkänna av departementschefen
förordad höjning fr. o. m. budgetåret
1963/64 av statsbidraget till deltidskurser
vid yrkesskolor;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning fr. o. in. budgetåret 1963/64,
meddela de bestämmelser, som kunde
föranledas av vad departementschefen
föreslagit rörande inbyggda skolor inom
handelns område;

c) till Bidrag till driften av lokala yrkesskolor
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 95 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NORDGREN (li):

Herr talman! I denna punkt behandlas
den yrkesutbildning som sker vid
inbyggda skolor, företagsskolor m. m.
Departementschefen, statsrådet Edenman,
har förordat att statsbidrag skall
utgå även till yrkesskolor inom handels-
och kontorsområdet. Utskottet har
tillstyrkt detta förslag, och det är vi
tacksamma för.

Den här formen av yrkesutbildningen
har utan tvivel ökat samarbetet mellan
samhälle och näringsliv. I överstyrelsen
för yrkesutbildning bär näringslivet
och arbetsmarknaden varit väl representerade
och därigenom också
verksamt bidragit till denna utveckling.
Jag är emellertid övertygad om att
avsevärt många fler ungdomar skulle
kunna beredas plats på dessa utbildningsvägar.
Då de helt säkert från samhällets
synpunkt också utgör den ekonomiskt
fördelaktigaste undervisningsformen
synes det mig angeläget för det
första att det nya skolverket får en sådan
konstruktion att näringslivet och
arbetsmarknaden får större inflytande
över yrkesutbildningen, för det andra
att samhället i större omfattning än hittills
stimulerar till ökade insatser från
industriens, handelns och hantverkets

sida genom att ta på sig en större del
av utbildningskostnaderna.

Jag skall inte trötta kammaren med
siffror som vi redan har hört, men jag
vill hävda att bidragens storlek i någon
mån borde följa penningvärdets förändringar
och de ökade kostnader som
vi har inom företagen för denna utbildning.
överstyrelsen för yrkesutbildning
bär också insett detta och bl. a.
föreslagit en uppräkning med cirka
25 procent av bidragen till inbyggda
verkstadsskolor, företagsskolor och handelsskolor
samt hantverksmästare. Det
skulle väl motsvara den fördyring som
de höjda lärarlönerna beräknas ha medfört
sedan år 1958, då nuvarande bidrag
till dessa inbyggda skolor och till
hantverksmästarna fastställdes. Alla
andra kategorier — även vi i riksdagen
— har fått sina löner eller arvoden
justerade flera gånger under denna tid.
Varför skall inte de människor inom
hantverk, industri och handel som ägnar
sig åt yrkesutbildning erhålla motsvarande
justeringar?

Herr talman! Jag ber med det sagda
att få yrka bifall till punkten 1 b) i
motionen nummer 585 i denna kammare.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Näringslivets insats då
det gäller yrkesutbildningen är sedan
gammalt erkänd såsom värdefull. Även
om man från statligt håll inte alltid har
förmått att ge det stöd som varit önskvärt,
har väl ändå näringslivet hittills
haft möjlighet att nöjaktigt fullfölja yrkesutbildningen
på olika områden. Givetvis
har det dock — såsom föregående
talare sade — varit svårt att följa
med i den allmänna kostnadsutvecklingen.

Dessa problem liksom andra som är
förknippade med just denna form av
yrkesutbildning kommer utan tvivel att
bli behandlade och övervägda i den utredning
som statsrådet alldeles nyss
från denna talarstol meddelade skall

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m.

tillsättas under detta år. Med hänsyn
härtill har utskottet inte velat tillstyrka
förslagen i motionerna utan har menat
att denna yrkesskoleutredning även
skall ta hand om dessa frågor och så
småningom redovisa dem. Av den anledning,
herr talman, ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I och II

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. III

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 412
och II: 585 i motsvarande del; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Nordgren begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
52 :o) mom. III) i utskottets utlåtande nr
8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 412 och II: 585 i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nordgren begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
145 ja och 42 nej, varjämte 17 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IV

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 53—57

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 58

Främjande av lärlingsutbildning hos
hantverksmästare m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 148, s. 284
och 285) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 2 700 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Nyman m. fl. (I: 412)
och den andra inom andra kammaren av
herr Nordgren m. fl. (11:585), i vilka
hemställts, såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte med bifall till överstyrelsens
för yrkesutbildning förslag i dess
petita för budgetåret 1963/64 medge att
statsbidrag utginge till verksamheten
med lärlingsutbildning hos hantverksmästare
med ytterligare 250 000 kr. utöver
av Kungl. Maj:t föreslagna 400 000
kr., vilket senare belopp avsåge automatiska
kostnadsökningar, och således till
Främjande av lärlingsutbildning hos
hantverksmästare in. in. för budgetåret
1963/64 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 2 950 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1: 412 och II: 585, såvitt nu var i fråga,
till Främjande av lärlingsutbildning hos
hantverksmästare m. m. för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
2 700 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NORDGREN (h):

Herr talman! Under åberopande av

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Bidrag till kostnader för granskning av utförda gesällprov

vad jag anfört under punkterna 19 och
52 liksom av det förhållandet att ifrågavarande
utbildning är mycket billigare
för staten än t. ex. utbildningen vid
ordinarie yrkesskolor, att det vidare redan
i början av mars månad detta år
förelåg cirka 2 500 ansökningar till de
1 900 bidragsrummen samt att den uppräkning
av anslaget som departementschefen
föreslagit endast motsvarar ökningen
av antalet bidragsrum ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till motion
nr 585, punkt 1 c.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Med hänvisning till de
skäl som utskottet i sitt utlåtande har
anfört beträffande de tidigare av herr
Nordgren berörda punkterna ber jag
att under förevarande punkt få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 412
och II: 585 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 59

Bidrag till kostnader för granskning av
utförda gesällprov

Kungl. Maj :t hade (punkt 149, s. 286)
föreslagit riksdagen att till detta ändamål
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
anslag av 25 000 kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom första kammaren
av herr Stefanson in. fl. väckt
motion (1:486), i vilken hemställts att
riksdagen måtte besluta att för Bidrag
till kostnader för granskning av utförda
gesällprov för budgetåret 1963/64 anvisa
ett anslag av 55 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen I: 486,
till Bidrag till kostnader för granskning

av utförda gesällprov för budgetåret
1963/64 anvisa ett anslag av 25 000 kr.

Reservation hade avgivits av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Axel Johannes
Andersson, Virgin, Bengtson,
T horsten Larsson, Widén, S taxäng och
Svensson i Stenkyrka, fröken Elmén
samt herrar Nilsson i Göingegården,
Svensson i Ljungskile, Larsson i Hedenäset
och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionen
I: 486, till Bidrag till kostnader för
granskning av utförda gesällprov för
budgetåret 1963/64 anvisa ett anslag av
55 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NORDGREN (h):

Herr talman! Vid 1962 års riksdag
beslöts att ordningen för utbetalandet
av förevarande anslag till bestridande
av kostnaderna för granskning av utförda
gesällprov skulle förenklas fr. o. m.
budgetåret 1962/63 och att beräknat belopp
skulle ställas till Sveriges hantverks-
och industriorganisations förfogande
för ifrågavarande ändamål.

På grund av att anslaget har varit
uppfört med för lågt belopp fanns vid
övergången till den nya ordningen ett
stort antal rekvisitioner, vilka inte kunnat
bestridas ur anslaget för 1961/62.
Större delen av anslaget för innevarande
budgetår har därför måst tagas i anspråk
för att täcka kostnaderna för under
året 1961/62 granskade gesällprov,
och till årets granskningsmän och deras
resor m. m. finns det för närvarande
inte tillräckliga medel.

Det synes mig vara en hederssak för
statsmakterna att göra sig kvitt det eftersläpande
underskottet och verkligen
få till stånd den förenklade administration
som beslutet syftade till.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till den vid punk -

Onsdagen den 8 maj 1963 fm. Nr 20

Bidrag till kostnader för granskning av utförda gesällprov

ten 59 fogade reservationen nr 4 av herr
Boman m. fl.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag vill erinra om att
statsmakterna aldrig har åtagit sig att
svara för kostnaderna för granskning
av utförda gesällprov. Vad riksdagen tidigare
har beslutat om har varit bidrag
till bestridande av dessa kostnader, och
utskottsmajoriteten har nu inte frångått
denna ståndpunkt. Sedan får herr
Nordgren gärna betrakta det som en
hederssak för statsmakterna att stå för
dessa kostnader. Det väsentliga anser
jag vara att vi här i riksdagen i så stor
utsträckning som möjligt kan bidra till
bestridande av kostnaderna för ungdomens
yrkesutbildning.

Jag skulle inte alls hesitera för att
helt och hållet slopa detta bidrag. Jag
har själv under många år arbetat i
ett hantverksyrke och vet därför hur
det går till vid gesällprov. Vederbörande
hantverksmästare tar det som
ett hedersuppdrag att få meddela gesällutbildning,
och själva utnämningen till
gesäll sker i regel i samband med ett
sammanträde i hantverksföreningen på
orten. Den sammankomsten refereras
sedan i pressen med fotografier och
text, och därigenom får hantverksmästaren
en fin gratisreklam, som jag tror
att han sätter större värde på än ett
mindre belopp som ersättning för den
utförda granskningen.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag vill till herr Karlsson
i Olofström bara säga det, att här
föreligger tydligen något missförstånd.
Det är inte de hantverksmästare, som
har haft besväret att lära ut vederbörande
lärling, som dessa bidrag är avsedda
för, utan för dem som får ta
på sig besväret att infinna sig och

granska proven. Det får helt enkelt icke
den hantverksmästare göra, som sedan
för fram lärlingen vid det hantverkssammanträde
herr Karlsson talade om.
Det är föreskrivet att det skall vara
granskningsmän från respektive yrken,
en från arbetsgivarsidan och en från arbetstagarsidan.
Nu har det inom många
yrken blivit central granskning, som
skall ske i Stockholm. Även detta förorsakar
självfallet vissa kostnader, och
det är de kostnaderna det är fråga om
och inte om bidrag till de hantverksmästare,
som lärt ut lärlingen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Svensson i Stenkyrka begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
59 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Boman m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Bidrag till driften av folkhögskolor

Punkten 60

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 61

Bidrag till driften av folkhögskolor

Kungl. Maj:t hade (punkt 151, s. 288
•—297) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordade
riktlinjer för Sveriges medverkan vid
upprättandet av en nordisk folklig akademi
i Kungälv, dels godkänna av departementschefen
förordade grunder för
bestridande av Sveriges kostnader för
akademien, dels ock till Bidrag till driften
av folkhögskolor för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
26 300 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Söderberg m. fl. (I: 76) och den andra
inom andra kammaren av herr Jacobsson
i Sala in. fl. (11:82), i vilka hemställts
att riksdagen måtte besluta att under
budgetåret 1963/64 statsbidrag finge
utgå till ytterligare två folkhögskolor
och att till Bidrag till driften av folkhögskolor
för sagda budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 26 450 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lundström och Källqvist (I: 115)
och den andra inom andra kammaren av
herr Hammar in. fl. (II: 127);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Svanström (I: 126) och den andra inom
andra kammaren av herr Skoglösa in. fl.
(II: 145);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Erik Olsson in. fl. (I: 217) och den andra
inom andra kammaren av herr Hammar
m. fl. (II: 247), i vilka hemställts att
riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 1, åttonde huvudtiteln,
måtte i enlighet med vad i mo -

tionerna anförts besluta en höjning av
driftbidraget för folkhögskolor till 365
kr. per vecka, varunder undervisning
påginge vid skolan, samt 18: 90 kr. per
elev och vecka, varunder eleven deltoge
i undervisningen, till ett beräknat sammanlagt
belopp av 3 384 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström in. fl. (I: 483) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (11:586);

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Mattsson och Skoglösa väckt motion
(II: 584).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna I: 115 och II: 127 samt
II: 584, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, besluta att icke för budgetåret
1963/64 medgiva statsbidrag till ytterligare
två folkhögskolor utöver Kungl.
Maj:ts förslag;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 76 och II: 82, besluta att
för budgetåret 1963/64 medgiva statsbidrag
till ytterligare en folkhögskola
utöver Kungl. Maj:ts förslag;

III. att motionerna I: 126 och II: 145
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att motionerna I: 217 och II: 247
samt II: 584, i vad de avsåge ändring
av bestämmelserna angående statsbidrag
till folkhögskolor, icke måtte av
riksdagen bifallas;

V. att motionerna I: 483 och II: 586, i
vad de avsåge anvisande av medel till
kvalificerad ungdomsledarutbildning,
icke måtte av riksdagen bifallas;

VI. att motionerna 1:483 och 11:586
samt II: 584, i vad de avsåge införande
av driftbidrag till folkhögskola för kurser
som på skolan anordnades av statsbidragsberättigade
folkbildnings- och
ungdomsorganisationer, icke måtte av
riksdagen bifallas;

VII. att riksdagen måtte, i anledning

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 76 och II: 82 ävensom
med avslag å motionerna 1:115 och
11:127, 11:584, 1:217 och 11:247 samt
1:483 och 11:586, samtliga motioner i
vad de avsåge medelsanvisningen,

a) godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för Sveriges medverkan
vid upprättandet av en nordisk
folklig akademi i Kungälv;

b) godkänna av departementschefen
förordade grunder för bestridande av
Sveriges kostnader för akademien;

c) till Bidrag till driften av folkhögskolor
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
förslagsanslag av 26 450 000 kr.

Reservationer utan angivna yrkanden
hade avgivits

a) av herr Einar Persson,

b) av herr Staxäng, och

c) av herr Svensson i Ljungskile.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HAMMAR (fp):

Herr talman! Punkten 61, bidrag till
driften av folkhögskolor, i statsutskottets
utlåtande nr 8 har uppkallat inte så
få motionärer till skilda yrkanden. Om
något utgör väl detta ett vittnesbörd
om den stora vikt man fäster vid denna
del av vår kulturbudget. Även med risk
att verka en smula tjatig tillåter jag mig
att här som så många gånger förr ta
till orda i detta ämne. I mitt inlägg vill
jag emellertid begränsa mig till endast
två avsnitt vid denna punkt.

Ett par kamrater har tillsammans
med mig motionerat för det kommande
budgetåret om statsbidrag till ytterligare
tre folkhögskolor. Departementschefen
stannade i den kungl. propositionen
vid att begära anslag till endast
en ny folkhögskola. Statsutskottet har för
sin del i salomonisk vishet gått en medelväg
och tillstyrkt statsbidrag till två
nya skolor. Då det knappast lönar mödan
att fasthålla vid förslaget om tre
skolor, accepterar jag utskottets linje

Bidrag till driften av folkhögskolor

och biträder dess hemställan. Jag har
således ej något särskilt yrkande.

Dock tycker jag att utskottets motivering
med förlov sagt är en smula
säregen. Utskottet konstaterar till en
början, att fem folkhögskolor för närvarande
uppehåller sin verksamhet utan
statsbidrag. »Av dessa startade två arbetsåret
1960/61, eu arbetsåret 1961/62
och två arbetsåret 1962/63.» I sin redogörelse
omtalar skolöverstyrelsen, att
skolor dessutom planeras av metodistkyrkan
och Svenska scoutförbundet.
Inom parentes sagt tycks man i den offentliga
redogörelsen ännu inte vilja
räkna med Kaggeholms folkhögskola,
som ändå har en 20-årig folkhögskolemässig
verksamhet bakom sig.

Därefter säger utskottet: »Med hänsyn
till att två folkhögskolor sålunda
startat sin verksamhet arbetsåret 1960/
61 och då det synes svårt att avgöra,
vilken av dessa skolor som vid bifall
till Kungl. Maj :ts förslag om statsbidrag
under nästa budgetår till ytterligare
en folkhögskola i första hand bör
komima i åtnjutande av denna förmån,
har utskottet ansett sig böra tillstyrka,
att statsbidrag får utgå till ytterligare
en folkhögskola utöver vad Kungl. Maj :t
föreslagit.»

Även om jag tycker att själva motiveringen
är en smula kuriös — svårigheten
att skipa rättvisa mellan två jämngamla
skolor är en sak, som nog redan
departementschefen borde ha tänkt på
— har jag ingenting att invända mot
slutsatsen, att man föreslår två nya
folkhögskolor till statsbidrag.

Utskottets inställning till motionerna
1:217 av herr Erik Olsson in. fl. och
11:247 av mig m. fl. angående en höjning
av driftbidraget för folkhögskolor
över huvud taget till 365 kronor per
vecka, varunder undervisning pågår vid
skolan, samt till 18: 90 kronor per elev
och vecka, varunder eleven deltar i undervisningen,
är däremot svår för att
inte säga omöjlig att förstå och acceptera.

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Bidrag till driften av folkhögskolor

Förslaget om denna ökning av statsbidraget
emanerar ursprungligen från
skolöverstyrelsen. I sina petita på denna
punkt presenterar den ett utomordentligt
väl underbyggt förslag. Överstyrelsen
vill helt enkelt, om jag skall i få
ord uttrycka saken, ge folkhögskolorna
sådana ekonomiska och organisatoriska
förutsättningar, att de kan något så
när fylla de angelägna uppgifter, som
kommer att föreläggas dem i det framtida
utbildningssamhället.

Utförligt ordande i denna sak är
knappast nödvändigt. När driftbidragen
för folkhögskolor infördes 1958, reglerades
de i enlighet med för lantbrukets
yrkesskolor gällande bestämmelser. Och
dessa i sin tur anknöt till kostnadsläget
1953. Det behöver väl knappast sägas,
att folkhögskolornas ekonomiska status
den dag, som inne är, måste vara
eu helt annan än då driftbidragen infördes.
Skolöverstyrelsen har beräknat
lcostnadsstegringarna för en medelstor
skola under de senaste fem åren till
90 000 kronor. Däri ingår ekonomipersonalens
löner, som ökat med omkring
40 000 kronor, arbetsgivaravgifterna,
som ökat med 15 000—20 000 kronor,
kostnader för varor och tjänster, som
ökat med 12 000 kronor samt skolornas
del av lärarlöner, som ökat med 4 000
kronor. Som helt ny utgiftspost har vi
till sist att ihågkomma omsättningsskatten
å 12 000—15 000 kronor. Sammanlagt
uppgår kostnadsstegringarna som
sagt till omkring 90 000 kronor.

För i synnerhet rörelseskolorna,
d. v. s. för inemot hälften av våra statsunderstödda
skolor, har de ekonomiska
svårigheterna visat sig mycket stora —-ja, i vissa fall omöjliga att klara. Rörelseskolornas
huvudmän har därför
tvingats att försöka bemästra situationen
dels genom egna ökade anslag, dels genom
höjning av elevavgifterna, dels
också genom en sparsamhet, som gått
ut över standarden såväl beträffande
undervisningen som beträffande skolans
förhållanden i övrigt. Några folkhögsko -

lor har dessutom tillgripit utvägen att
under kursfri tid bedriva pensionatsrörelse
eller också bär de nödgats begära
så höga inackorderingsavgifter, att möjligheterna
att anordna kurser för ungdoms-
och bildningsorganisationer på
skolorna starkt reducerats.

Med rätta har överstyrelsen dessutom
till sist anmärkt, att det inte kan vara
rimligt eller från samhällssynpunkt
önskvärt att organisationer, som upprätthåller
folkhögskolor, skall tvingas
använda medel, som ursprungligen avsetts
för andra ändamål — exempelvis
ungdomsfostran eller nykterhetsarbete
— till att täcka en årligen allt större
del av sina skolors kostnader.

Redan i propositionen år 1957 angående
driftbidrag m. m. till folkhögskolorna
anförde departementschefen,
att ett betydligt ökat stöd från statens
sida vore påkallat, om skolorna i fortsättningen
skulle kunna fullgöra sina
uppgifter på ett tillfredsställande sätt.
Om dessa ord var på sin plats för sex
år sedan, är de ännu mera tillämpliga
i dag, nådens år 1963. Av den anledningen
är statsutskottets avslagsyrkande
på denna punkt både svårt att förstå och
svårt att acceptera. Fn liten strimma
ljus kan man kanske skymta i utskottets
ord, att det »finner en ökning av det
statliga stödet till ifrågavarande skolor
angelägen och hoppas, att det ett annat
år skall bli möjligt att höja utgående
statsbidrag».

Får man fatta detta uttalande som en
klar beställning av en proposition i
ärendet till ett kommande år, har frågan
verkligen fallit framåt. Tyvärr har
det nog visat sig att man från departementshåll
inte alltid tagit vederbörlig
hänsyn till en utskottsskrivning. Detta
gäller inte minst folkhögskolorna. Det
är detta som gör att jag ånyo med eftertryck
måste understryka nödvändigheten
av ett ökat stöd från statens
sida redan nu. Skolkommissionen erinrade
på sin tid om att den driftsekonomiska
situationen vid en stor del av

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

Öl

skolorna tenderade att bli klart ohållbar.
De nuvarande förhållandena för
isynnerhet rörelseskolornas del — och
vi skall komma ihåg, att av de ungefär
100 folkhögskolorna omkring 50 är rörelseskolor
av olika slag, knutna till
ABF, nykterhetsrörelsen, kyrkliga eller
frikyrkliga organisationer o. s. v. — är
betydligt allvarligare än vid tidpunkten
för driftbidragets införande. Ett ökat
stöd av den storleksordning skolöverstyrelsen
föreslagit utgör en förutsättning
för att rörelseskolorna över huvud
taget skall kunna göra en insats i framtiden.

Herr talman! Åberopande vad jag här
sagt, tillåter jag mig hemställa om bifall
till motionerna I: 217 av herr Erik
Olsson m. fl. och 11:247 av mig m. fl.
med förslag om en höjning av driftbidraget
till folkhögskolor m. m. i överensstämmelse
med nyss nämnda yrkande.

Herr KEIJER (fp):

Herr talman! Jag skulle kunna inskränka
mig till att instämma i de synpunkter
som herr Hammar givit uttryck
åt, men jag ber att få understryka dem
med några ord.

Det har vitsordats både från folkhögskolorna
själva och från tillsynsmyndigheten,
skolöverstyrelsen, hur allvarlig
den ekonomiska situationen är för folkhögskolorna,
inte minst för rörelseskolorna.
Det gäller ju här inte att höja
skolornas standard utöver den som var
för handen för några år sedan utan att
ge skolorna möjligheter, likvärdiga med
de tidigare.

Herr Hammar har i detalj redovisat
de mycket stora kostnadsökningar som
drabbat skolorna, och det är — som
redan sagts — helt naturligt rörelseskolorna
som blir särskilt hårt trängda.
De landstingsägda skolorna bär fått
kompensation för de ökade kostnaderna
genom större landstingsanslag. Rörelseskolorna
bär inte samma möjligheter
— bakom dem står som huvudmän

Bidrag till driften av folkhögskolor

ofta organisationer av ideell karaktär,
som i allmänhet själva bär en ansträngd
ekonomi och därför trots god vilja inte
kan öka sina bidrag i den omfattning
som skulle behövas.

På många håll verkar det som om
man nu kommit till möjligheternas yttersta
gräns vad gäller de egna inkomsterna
genom elevavgifter, pensionatsrörelse,
mottagande av korttidskurser och
konferenser. Det kan inte vara rimligt
att ett så stort antal som ungefär hälften
av vårt lands folkhögskolor skall behöva
kämpa med sådana ekonomiska
svårigheter på grund av att driftbidragen
inte följt med i den allmänna ekonomiska
utvecklingen. Det är dock fråga
om en skolform som alltjämt bär
ett betydande överskott av sökande till
varje årskurs.

I och för sig är det glädjande att statsutskottet
presenterat en s. k. välvillig
skrivning. Men, herr talman, de skolor
det gäller kan inte klara sin situation
genom en välvillig skrivning. Det år
som ligger framför dom kommer att bli
hårt. Jag vill instämma i det yrkande
om bifall till motionerna som framförts
av herr Hammar.

Såsom redan antytts, herr talman, behandlas
ännu en angelägenhet av statsutskottet
under denna punkt: frågan om
bidragsrum till nya skolor. Det är tacknämligt
att statsutskottet nu föreslår att
två nya bidragsrum skall inrättas. Ett
annat förhållande måste av dem som
är intresserade för folkhögskolan ha
uppfattats som nära nog eu dom över
dess framtid. Skolöverstyrelsen, som
torde vara sakkunnig rörande behovet
på området, har föreslagit att inte bara
två utan tre nya bidragsrum skulle inrättas.
Mot bakgrunden av vad som sagts
om otillräckligheten av de driftbidrag
som utgår till de redan statsunderstödda
skolorna framstår situationen för
dem som arbetar utan något som helst
bidrag från det allmänna desto prekärare.

De i ut skottsutlåtandet redovisade

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Bidrag till driften av folkhögskolor

skolor, soin inte får något som helst
statsbidrag, har i stort sett samma omkostnader
som de bidragsberättigade.
Deras aktuella insats för utbildning och
fostran torde vara av samma karaktär
som den vilken utförs av de redan bidragsberättigade.
Jag är fullt medveten
om, herr talman, att ingen skola kan
påräkna statsbidrag omedelbart, men
det borde inte behövas mer än två års
väl vitsordad verksamhet som kvalificering
för statsbidrag. Jag vill vädja till
ecklesiastikministern att han åtminstone
till nästa år bereder de återstående skolorna
bidragsrum. Ingen av dom har
enligt vad jag känner till startat på
måfå. De torde alla ha inspekterats och
godkänts av skolöverstyrelsen. Som jag
nyss sade behöver vi alltjämt folkhögskolan
som skolform, och då bör vi
också ge den ett stöd, som gör det möjligt
för denna skolform att fullfölja sin
uppgift.

I detta anförande instämde herr
Berglund (fp).

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Va som motionerat om
ett högre anslag till driftkostnaderna
vid folkhögskolorna är givetvis glada
för att utskottet skriver att man hoppas
att det nästa år skall bli möjligt att
höja statsbidragen. Men för dem som
skall sörja för att debet och kredit
vid folkhögskolorna går ihop och särskilt
för dem som har ansvaret för rörelseskolorna
känns det säkert vemodigt
att man inte lyckats övertyga
statsutskottet om att det redan nu föreligger
ett behov.

Herr Hammar har redan påvisat att
driftkostnaderna för folkhögskolorna
bär ökat, och jag liar ingen anledning
att upprepa vad han sagt.

Folkhögskolorna befinner sig nu i
en omställningsperiod, och det hade då
varit värdefullt om det hade funnits
pengar för att möjliggöra den försöksverksamhet
som det kan bli fråga om.
Alla är överens om att folkhögskolorna

fyller och framdeles kommer att fylla
en viktig funktion i samhället. I en
motion har herr Skoglösa och jag pekat
på ungdomsledarutbildningen, på kursverksamhet
för kommunala förtroendemän
och tjänstemän och på nya verksamhetsformer
på folkbildningens område.
Vi bär också framhållit att den
ökade standarden kan komma att medföra
att medborgarna i högre grad än
hittills kommer att vilja tillgodogöra
sig kunskaper inom olika ämnesområden.

Vi måste också räkna med att våra
folkhögskolor framdeles, kanske i ännu
högra grad än nu, kommer att få elever
som först efter några år i praktiskt arbete
kommer underfund med att de
vill fortsätta sina studier och öka sin
allmänbildning.

Det kan inte råda något tvivel om
att vi i framtidens samhälle får räkna
med yrkesbyte för många människor;
jag tror att det kommer att bli en tämligen
normal företeelse. Det innebär att
många kommer att behöva skaffa sig
ökade kunskaper eller kunskapsförnyelse.
Det kommer också att finnas personer
som vill satsa en vinter på att
öka sin allmänbildning eller att komma
till rätta med någon personlig kris.

Även andra områden kan komma att
bli aktuella för folkhögskolan; inte
minst detta anser jag utgöra en motivering
för att anslagen till driftbidragen
ökas, så att man kan komma i gång
med försöksverksamhet av olika slag.
Jag tänker t. ex. på att folkhögskolan
hittills inte haft någon större kontakt
med industrien. Men det är säkert inte
orealistiskt att tänka sig att industrien
kommer att lia behov av utbildning för
vissa tjänster, t. ex. arbetsledartjänster,
och därvidlag kan folkhögskolan komma
att stå till tjänst. Även för vissa
statliga tjänster, t. ex. inom post och
telegraf, kan det vara en merit att ha
genomgått en folkhögskola,

Man bör heller inte vara främmande
för att vi hos medborgarna kan få ett

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

ökat intresse för estetiska ämnen, t. ex.
amatörteater, musik och konsthantverk.
Det kan inte bli fråga om att många
skolor tar upp sådan undervisning, men
det kan tänkas ske vid någon eller
några folkhögskolor, vilket kan medföra
ett behov av vidgat samarbete skolorna
emellan.

Jag tror även att folkhögskolorna får
lov att bygga upp en verksamhet med
kortare kurser. Det kan gälla orientering
i samhällsfrågor, internationella
frågor o. s. v.

Uppgifter kommer som sagt inte att
saknas för folkhögskolan. Det har väl
också utskottet förstått, eftersom man
— som jag tidigare sagt —• hoppas att
det till nästa år skall bli möjligt att
höja anslaget. Men därmed har vi inte
fått något bestämt löfte, utan det är endast
en förhoppning.

Herr Hammar nämnde hur rörelseskolorna
på olika sätt försöker klara
sin ekonomi, t. ex. genom pensionatsrörelse.
Men detta är ju inte någonting
som en folkhögskola normalt skall
syssla med. Det normala borde vara
att folkhögskolorna under kursfri tid
ser om sitt hus med reparations- och
underhållsarbete. Det är också klart att
en pensionatsrörelse medför en stark
förslitning på byggnaderna och tär på
kapitalet.

Nu kan man givetvis säga, att folkhögskolorna
borde ta ut inackorderingsavgifter
som täcker kostnaderna.
Men då blir det så dyrt, att ungdomsorganisationer
och bildningsorganisationer
inte kan förlägga sina kurser
till folkhögskolorna, och en sådan utveckling
vill vi väl inte ha; det bör
väl tvärtom vara goda kontakter mellan
ungdomsorganisationerna och bildningsorganisationerna
å ena sidan och
folkhögskolorna å den andra sidan. Yrkandet
i herr Skoglösas och min motion
sammanfaller i allt väsentligt med
herr Hammars motion. Jag anser det
därför vara rationellt att instämma i
yrkandet om bifall till hans motion.

Bidrag till driften av folkhögskolor

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag vill först erinra om
det förhållandet, att folkhögskolorna i
år får en högst betydande anslagsuppräkning.
Det är i själva verket en höjning
med över 25 procent i förhållande
till det under innevarande år utgående
beloppet. Det kanske är en större bidragsökning
än på någon annan post i
åttonde huvudtiteln.

Nu är jag, herr talman, ändå inte
nöjd, av den anledningen — som också
tidigare har framhållits av flera talare
i denna debatt — att en råd av landets
folkhögskolor befinner sig i en utomordentligt
allvarlig ekonomisk situation.
Detta gäller i första hand rörelseskolorna.
Det finns rörelseskolor som
befinner sig i ett så allvarligt läge, att
man praktiskt taget inte vet hur man
skall kunna klara skolornas ekonomi.
Landstingsskolorna har det naturligtvis
mycket bättre, och jag vill gärna
för min del ha sagt att det från folkhögskolornas
sida finns anledning att rikta
ett varmt tack till de flesta av de svenska
landstingen för det mycket stora intresse
de visat denna form av undervisning
och de betydande anslag som
de åtagit sig att ge folkhögskolorna.
Men för rörelseskolornas del är behovet
av en förstärkning av driftbidraget
så stort, att det finns all anledning att
understryka detta behov här i riksdagen.

Som de ärade ledamöterna kanske
erinrar sig har riksdagen vid åtminstone
två tidigare tillfällen beställt en uppräkning
av driftbidraget till folkhögskolorna,
och statsutskottet upprepar i
år den beställningen. Det har bl. a. uttalats
ett önskemål om likställdhet i
fråga om statsbidrag mellan lantmannaskolorna
och folkhögskolorna. Detta
önskemål bär ännu inte uppfyllts, vilket
med hänsyn till riksdagens uttalande
är högst anmärkningsvärt. Det rör
sig om förhållandevis litet pengar, och
jag föreställer mig att det borde ha varit
möjligt att få utrymme för den nöd -

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Bidrag till driften av folkhögskolor

vändiga bidragshöjningen trots den
starka restriktivitet som nödvändigtvis
måste förekomma vid foudgetbehandlingen.
De positiva omdömen som i samband
med förra årets riksdagsbeslut i
grundskolefrågan uttalades om folkhögskolan
är i hög grad förpliktande, och
jag utgår från att den beställning som
statsutskottet nu för tredje gången gjort
kommer att infrias i nästa budgetförslag.

När det gäller bidrag till nya ''folkhögskolor
kan jag för min del inte dela
den uppfattning som bl. a. herr Keijer
gjort sig till talesman för. Jag tror att
man skall vara ytterligt restriktiv när
det gäller att stimulera till startande av
nya skolor med hänsyn till den ovisshet
som otvivelaktigt råder beträffande det
antal folkhögskolor som kan behövas
när grundskolan helt har utbyggts. Det
förefaller mig sålunda riktigare att ge
de redan statsbidrag&berättigade skolorna
de nödvändiga ekonomiska förutsättningarna
än att öka antalet statsbidrag.
Statsutskottet borde nog i år i
konsekvens med vad man tidigare sagt
ha tillstyrkt det yrkande som avser en
ökning av driftbidragen i stället för det
anslag som avser nya folkhögskolor.

Då jag nu, herr talman, är övertygad
om att statsutskottets andra avdelning
inte ytterligare ett år kan bortse från
vad man under tidigare år bestämt har
beställt och då jag också hoppas att
vederbörande statsråd kommer att föreslå
en uppräkning av driftbidraget till
folkhögskolorna i nästa års statsverksproposition,
har jag för dagen, herr
talman, inget yrkande.

I detta anförande instämde herr Gustafsson
i Uddevalla (s), fröken Andersson
i Lerum (s) och herr Johansson i
Trollhättan (s).

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag har tyckt mig förstå
att motionärerna har varit belåtna i ett
fall, nämligen i den mån som utskottet
med avvikelse från Kungl. Maj:ts för -

slag har beslutat föreslå riksdagen att
två folkhögskolor skall komma i åtnjutande
av de statliga bidragen. Riksdagen
har ju beträffande denna punkt tidigare
klart redovisat sin uppfattning,
att det under 1950-talet fastställda beslutet
på detta område skulle fullföljas.

Motionärerna har gentemot utskottets
utlåtande således i första hand vänt
sig mot att utskottet inte har tillmötesgått
dem i fråga om förbättringar och
ökningar av anslaget till driftbidrag.
Jag tycker emellertid att man härvidlag
också borde vara nöjd. Det synes mig
som om talesmännen för denna uppfattning
inte ville tro på Kungl. Maj:ts
vilja och förmåga att följa de intentioner
som statsutskottet härvidlag så klart
har redovisat, d den män man väl kan
säga att utskottets utlåtande på denna
punkt är en klar beställning för kommande
år. Det är möjligt att detta tvivel
på Kungl. Maj:ts fullföljande av
riksdagens intentioner och beslut härrör
sig från Kungl. Maj :ts tidigare visade,
jag skulle nästan vilja säga nonchalans
i vissa fall då det gäller att efterkomma
riksdagens beslut.

Jag har från denna talarstol vid några
tillfällen då andra ärenden behandlats
påtalat det underliga förhållandet
att man, trots att statsutskottet ena året
har föreslagit och riksdagen beslutat
att en anslagsfråga skall fullföljas och
anslag tas upp i nästa års budget enligt
utskottets förslag, ändå vid detta senare
tillfälle finner att i vissa hänseenden
inte ett ord har sagts om beslutet
i fråga.

Nu hoppas jag, i likhet med herr Alemyr,
att utskottets klart uttalade uppfattning
i vad gäller driftbidraget kommer
att ta sig uttryck i ett förslag från
Kungl. Maj:t om en höjning av driftbidraget
nästa budgetår.

Beträffande herr Keijers uttalande
vill jag hänvisa till vad det särskilda
utskottet skrev i fjol i samband med
omnämnandet av folkhögskolans verksamhet
inom den framtida undervis -

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

ningen bär i landet, nämligen att särskilda
utskottet fann det förståeligt att
frågan om en ny särskild folkhögskoleutredning
aktualiserades. Dä man kanske
något har vilat på hanen i avvaktan
på resultatet av den nya skolreformen
och dess verkningar bör tiden vara
inne att se över folkhögskolans ställning
och verksamhet i vårt samhälle,
detta inte minst med hänsyn till de synpunkter
som herr Mattsson redovisade.

Jag tror för min del att folkhögskolan
alltid kommer att ha sin berättigade
plats inom utbildningen och undervisningen
i vårt framtida samhälle.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag blev något överraskad
när jag lyssnade till vad utskottets
talesman anförde. Det förefaller mig
som om han helt har instämt i de yrkanden
som ställts av motionärerna om
en ökning av driftbidraget till folkhögskolorna.

Med hänsyn till detta, herr talman,
är jag verkligen förvånad över att herr
Nilsson i Göingegården står bakom ett
enhälligt utskottsutlåtande och inte har
reserverat sig, vilket hade varit naturligt
om herr Nilsson verkligen menat i
utskottet vad han i dag givit uttryck
för i kammaren.

Herr NILSSON i Göingegården (h)
kort genmäle:

Herr talman! Jag hoppas att herr
Alemyr, i den män han är talesman
för folkhögskolan — vilken han i alldeles
särskilt hög grad företräder såsom
rektor för en folkhögskola — i detta
speciella fall gör klart för partikamraten,
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,
att det nu är nödvändigt
att följa statsutskottets intentioner
på denna punkt i utlåtandet.

Bidrag till driften av folkhögskolor

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Motionärerna är givetvis
mycket glada över det oförbehållsamma
skrivsätt, som statsutskottet använt,
liksom över det klara uttalandet
till förmån för höjt driftbidrag åt folkhögskolorna.
Men, som herr Alemyr
sade, tidigare års erfarenhet har givit
vid handen att man inte alldeles säkert
kan lita på att beställningarna verkligen
blir effektuerade. Inte minst gäller det
folkhögskolan och det område den företräder.

Jag vill emellertid göra några små invändningar
mot herr Alemyrs inlägg.
Han nämnde ett procenttal, som i själva
verket innebar en uppräkning av anslagen
till folkhögskolorna. Jag har sökt
att få detta verifierat i skolöverstyrelsen,
men där är man inte riktigt säker på saken.
Eftersom jag dock inte har trängt
djupare in i problemet på detta speciella
område, nöjer jag mig med det
sagda.

Herr Alemyr talade varmt och med
starkt patos för en förbättring av den
ekonomiska situationen för just rörelseskolorna.
Ja, det är inte minst de stora
rörelseskolorna, som har en överväldigande
tillgång på elever, som här
kämpar med ekonomiska svårigheter.
Det vore skada om dessa under trycket
av den stora ekonomiska pressen skulle
nödgas inskränka sin verksamhet.

Herr Alemyr varnade också starkt för
startandet av nya folkhögskolor. För
min del nämnde jag bara de skolor, som
skolöverstyrelsen redan angivit i sina
anslagsäskanden. Om olika rörelser i
framtiden skulle starta nya folkhögskolor,
vill jag, med den erfarenhet jag
har från de gångna årens verksamhet
inom detta skolområde, blott lyckönska
hela vårt utbildningsväsende.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag har till statsutskottets
utlåtande på denna punkt fogat en
blank reservation, och jag vill med några
ord förklara detta.

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Bidrag till driften av folkhögskolor

Min reservation gällde just driftbidraget.
Utan att gå in på övriga frågor
vill jag som min uppfattning deklarera
att frågan om driftbidraget är den viktigaste
av alla de frågor som rör folkhögskolorna.
Det är klart att det sett
på längre sikt finnes andra frågor av
stor betydelse, men för hälften av skolorna,
d. v. s. de omkring 50 som är
rörelseskolor, är frågan om ett förbättrat
driftbidrag det mest aktuella
och av allra största betydelse.

Tillräckligt mycket har här sagts om
den ekonomiska situationen. Möjligheterna
att skaffa inkomster har man pressat
till det yttersta. Man kan inte fortsätta
med att höja avgifter eller med
att på annat sätt pressa fram höjda inkomster.
Därför står skolorna i många
fall i ett tvångsläge.

Å andra sidan är det så att en hel
del ungdomar söker sig just till dessa
skolor. Jag skulle tro att de flesta av
dessa skolor har fått motta flera ansökningar
från blivande elever än de
kan ta emot. Dessutom är de ungdomsgrupper
som är i folkhögskoleåldern
just nu mycket stora, och eftersom denna
situation är aktuell, kan man inte
skjuta den ifrån sig bara med att tala
om framtiden.

Nu får man med tacksamhet notera
att statsutskottet har uttalat en förhoppning
om att Kungl. Maj :t skall
finna det möjligt att höja statsbidraget
till nästa år. Allt emellanåt händer det
att riksdagen uttalar sådana förhoppningar
utan att de leder till så värst
mycket. Jag hoppas innerligt att så
inte skall vara fallet även nu. Men detta
borde inte, tycker jag, hindra att alla
de som är särskilt informerade om och
införstådda med folkhögskolans läge
från att här i kammaren stryka under
sin uppfattning genom att rösta för det
yrkande som hem Hammar ställde i sitt
första anförande.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i detta yrkande.

I detta anförande instämde herrar

Staxång (h), Svensson i Kungälv (s)
och Johansson i öckerö (fp).

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag hade från början
inte tänkt blanda mig i denna debatt,
men under densamma har det fällts
vissa yttranden, som enligt min mening
inte bör stå helt oemotsagda. Bland
annat har det sagts att statsbidraget
inte följt med i kostnadsutvecklingen.
Därom kan man naturligtvis ha delade
meningar, men jag vill erinra om att
det under de senare åren har skett en
mycket kraftig uppräkning av statsbidraget
till folkhögskolorna.

För cirka femton år sedan utgick till
vad man då kallade Bidrag till folkhögskolor
cirka 3,4 miljoner kronor, men
om man jämför det beloppet med de
till nästa budgetår föreslagna 26,4 miljonerna,
framgår att detta är en uppräkning
med i runt tal 23 miljoner kronor,
vilket är en väsentlig höjning. Härtill
kan nämnas att Kungl. Maj:t även
föreslagit att byggnadsbidrag skall utgå
med 2,5 miljoner kronor, och i det
sammanhanget skall vi väl heller inte
bortse ifrån de stipendiemöjligheter
för eleverna som föreligger.

Vad gäller anslagshöjningen för nästa
budgetår i relation till innevarande år
kan nämnas att denna uppgår till cirka
6,6 miljoner kronor. Därför tycker jag
inte att det är alldeles riktigt när man
här utövar en alltför stark kritik, eftersom
denna kritik inte är riktigt relevant.

Man har vidare anklagat utskottet för
en viss negativism när det gäller såväl
anslagsfrågor som beviljandet av statsbidrag
för nya folkhögskolor. Detta påstående
skjuter över målet. Jag vill erinra
om att utskottet i fjol föreslog att
ytterligare en folkhögskola utöver vad
Kungl. Maj :t hade föreslagit skulle erhålla
statsbidrag, och detsamma har vi
gjort även i år. Att under sådana förhållanden
anklaga utskottet för en ne -

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

gativ inställning tycker jag är att driva
saken alltför långt.

När det gäller frågan om startandet
av nya folkhögskolor i fortsättningen
har vi inte bara i år utan även under
en rad år tidigare sagt — och detta
vill jag understryka — att man bör
iakttaga försiktighet innan man startar
ytterligare folkhögskolor utöver dem
som redan är i gång, såvida man inte
har ekonomiska resurser att driva dem
utan statsbidrag. Då skall naturligtvis
inte riksdagen blanda sig i frågan. Men
i armat fall bör man iaktta försiktighet
med att starta nya skolor innan erfarenhet
vunnits av grundskolan och fackskolorna.
Utskottet har sagt att det är
angeläget att höja driftbidragen till de
skolor som nu är i gång och att vi senare
får pröva frågan om driftbidrag
till de skolor som återstår i statsbidragshänseende.
.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Det var med stort intresse
jag lyssnade till herr Alemyrs anförande,
eftersom jag vet att han liksom
jag själv har en ganska stor erfarenhet
av vad det vill säga att driva en
folkhögskola med bristande ekonomiska
resurser. Jag kan instämma i det mesta
av det som herr Alemyr sade, ja, strängt
taget allt så när som på slutklämmen,
då herr Alemyr förklarade att han inte
hade något yrkande.

Herr Alemyr sade att han var överraskad
över det yrkande som herr Nilsson
i Göingegården ställde efter de synpunkter
han hade anfört. Jag är minst
lika överraskad över den slutsats som
herr Alemyrs anförande utmynnade i.
Det hela bottnar kanske i att herr Alemyr
och jag har olika stor tilltro till
departementschefens vilja och kanske
förmåga — med tanke på finansministern
— att fullfölja de intentioner som
riksdagen uttalat.

Jag kan inte instämma i herr Nilssons

Bidrag till driften av folkhögskolor

i Göingegården förslag, att vi skall
skicka en hälsning via herr Alemyr till
departementschefen. Med de erfarenheter
jag har av folkhögskolornas behov
föredrar jag att rösta i enlighet med
herr Hammars yrkande.

Jag brukar säga, herr talman, att jag
har erfarenhet av de flesta skolformer
som finns i vårt samhälle tack vare de
personliga kontakter jag har med ungdomarna
där hemma. Jag har fått det
allra största förtroende för folkhögskolans
insatser. Jag tror i likhet med
många andra att folkhögskolan även
efter införandet av den nya grundskolan
väl kommer att kunna hävda den
starka ställning som den alltid haft i
Sverige.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag vill bara till herr
Hamrin i Kalmar säga att motivet till
att jag inte ställt något yrkande i dag
är att utskottsutlåtandet är enhälligt.
Herr Hamrin vet att utgången av yrkanden
och voteringar då ofta är till
skada för den sak det gäller. Mot ett
enigt statsutskott torde det finnas utomordentligt
små möjligheter att få andra
kammaren att besluta i den riktning motionärerna
önskar. Det är därför jag
i dag föredragit att erinra om den starka
skrivning som föreligger i utskottets
utlåtande och valt att på denna skrivning
grunda en vädjan till statsrådet
och utskottet att med uppmärksamhet
följa ärendet nästa år.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1—111

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. IV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 217
och II: 247 i motsvarande del; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Bidrag till anordnande av skolmåltider

Herr Hammar begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
61:o) mom. IV) i utskottets utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 217 och II: 247 i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hammar begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 119 ja och 81 nej, varjämte 10
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. V—VII

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 62—84

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 85

Bidrag till anordnande av skolmåltider

Kungl. Maj:t hade (punkt 319, s. 645
—647) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 18 300 000 kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Eric Carlsson m. fl. (I: 199) och den
andra inom andra kammaren av herr
Svensson i Stenkyrka in. fl. (11:263), i
vilka hemställts att riksdagen måtte besluta,
att statsbidrag till skolmåltider
skulle utgå i enlighet med vad i motionerna
anförts samt till Bidrag till anordnande
av skolmåltider anvisa ett förslagsanslag
av 60 000 000 kr. för budgetåret
1963/64;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Widén och fru Hamrin-Thorell
(I: 223) och den andra inom andra
kammaren av herr Gustafsson i Skellefteå
in. fl. (11:240), i vilka hemställts
att riksdagen måtte 1) bemyndiga Kungl.
Maj:t att för budgetåret 1963/64 lämna
statsbidrag till skolmåltider enligt de
grunder motionärerna förordat, samt 2)
till Bidrag till anordnande av skolmåltider
för budgetåret 1963/64 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag med
9 700 000 kr. förhöjt förslagsanslag av
sammanlagt 28 000 000 kr.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:199 och 11:263 samt
I: 223 och II: 240, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet anfört
rörande statsbidragsgivningen till
skolmåltider;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 199 och II: 263 samt
I: 223 och II: 240, samtliga motioner såvitt
de avsåge medelstilldelningen, till
Bidrag till anordnande av skolmåltider
för budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 18 300 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Bengtson,
Thorsten Larsson, Widén och
Svensson i Stenkyrka, fröken Elmén
samt herrar Svensson i Ljungskile, Lars -

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

son i Hedenäset och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:199 och 11:263 samt
I: 223 och II: 240, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, bemyndiga Kungl.
Maj:t att för budgetåret 1963/64 lämna
statsbidrag till skolmåltider enligt de
grunder reservanterna förordat;

II. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
1:199 och 11:263 samt 1:223 och
II: 240, samtliga motioner i vad de avsåge
medelstilldelningen, till Bidrag till
anordnande av skolmåltider för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
30 400 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Under punkt 85 har vi
ånyo att debattera skolmåltidsverksamlieten.
I denna fråga har statsutskottet
nu under åtskilliga år skrivit till regeringen
— vid det här laget kan man
nästan tala om en följetong. Men regeringen
har konsekvent underlåtit att ta
någon som helst hänsyn till vad statsutskottet
har anfört.

År 1948 uppgick statens andel i skolmåltidskostnaderna
till 70 procent. Den
har nu sjunkit till 12 å 13 procent. En
mycket betydande del av kostnaderna
har alltså skjutits över från staten till
kommunerna. För många av kommunerna
bär skolmåltidskostnaderna därför
blivit alltför betungande, och resultatet
härav har blivit att skolmåltiderna
inte fått den standard som numera
måste anses vara självklar.

En rimligare och rättvisare kostnadsfördelning
mellan staten och kommunerna
är nödvändig —det beskedet bär
riksdagen tidigare lämnat regeringen
fyra år i följd.

En utredning tillsattes 1952 för att
behandla bl. a. frågan om skolmåltids -

Nr 20

Bidrag till anordnande av skolmåltider

kostnaden. I direktiven hette det att
det var en trängande fråga. År 1958
framlade utredningen förslag om rimligare
och rättvisare kostnadsfördelning.
Jag vill minnas att förslaget gick
ut på att staten skulle svara för 40 procent
av kostnaderna och kommunerna
för 60 procent. Men det kom inte någon
proposition till 1959 års riksdag.
Statsutskottet och riksdagen underströk
då att man förväntade »att förslag i
frågan kommer att föreläggas nästa års
riksdag». Men inte heller 1960 hade regeringen
något förslag att lägga fram.
Då skickade riksdagen på statsutskottets
förslag, ånyo en skrivelse till regeringen
om att man fann det »med
hänsyn till önskvärdheten av att i detta
avseende förbättra kostnadsrelationerna
mellan kommunerna och staten
angeläget att Kungl. Maj :t så snart ske
kan för riksdagen framlägger förslag i
anslutning till utredningsförslaget».

Men ingenting hände. Därför skickade
riksdagen 1961 en ny skrivelse till
regeringen om att den förutsatte, »att
Kungl. Maj:t till nästa års riksdag skall
finna möjlighet att förelägga riksdagen
förslag i ämnet i anslutning till ovannämnda
betänkande». Men fortfarande
hände ingenting. I fjol gick det därför
en ny riksdagsskrivelse till regeringen
om »att det är av synnerlig vikt att
frågan om kostnadsfördelningen mellan
staten och kommunerna beträffande
skolmåltiderna utan dröjsmål bringas
till en lösning».

Nu har vi alltså femte året i följd kunnat
konstatera regeringens fullständiga
passivitet i frågan.

Enligt den nu föreliggande utskottsskrivningen
vill utskottets majoritet än
en gång tala om riksdagens bestämda
uppfattning att en jämnare kostnadsfördelning
mellan stat och kommun
måste åvägabringas så snart som möjligt.
Först slcall man emellertid avvakta
skatteutjämningskommitténs arbete,
vilket väntas bli färdigt under året.

Huruvida regeringen finner möjlig -

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Bidrag till anordnande av skolmåltider

het att ta initiativ till nästa års riksdag,
kan man givetvis inte veta något
om. Man kan säga att majoriteten av
utskottsledamöterna har ett beundransvärt
tålamod gentemot regeringen. Kan
det över huvud taget anses rimligt att
en regering i ett land med parlamentariskt
styrelseskick skjuter riksdagens
bestämda önskemål åt sidan såsom skett
i fråga om skolmåltidsverksamheten?
För varje år har kostnadsrelationerna
blivit försämrade för kommunerna och
situationen har blivit ohållbar. En rimligare
kostnadsfördelning mellan staten
och kommunerna måste med det snaraste
komma till stånd, om skolmåltidsverksamheten
skall kunna fylla sitt
syfte. Riksdagen kan inte hålla på med
att vänta på regeringsförslag, som inte
kommer.

Reservanterna har yrkat på en förbättring
i kostnadsrelationerna för
kommunerna. Vi vill höja bidragsunderlaget
från 70 öre till 90 öre per måltid
i normalfallet och motsvarande i
övriga fall, och vi vill höja normalbidragsprocenten
till 25. Vårt förslag är
att betrakta som en dellösning i avvaktan
på den definitiva utformning,
som bör komma till stånd sedan skatteutjämningskommittén
kommit med sitt
betänkande.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen nr 7.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Denna fråga har ju diskuterats
i flera år, och jag tror inte
att det är nödvändigt att jag fördjupar
mig i hur sakligt motiverat det är att
göra en förändring beträffande statsbidraget
till skolmåltiderna. Herr Svensson
i Stenkyrka bär nyss påpekat hur
detta bidrag minskat under den tid som
denna verksamhet pågått. Jag tänker
i stället göra några allmänna reflexioner
med anledning av frågans behand -

ling och därvid understryka vad herr
Svensson nyss sade.

Statsutskottets majoritet har i år sagt
att man bör vänta tills skatteutjämningskommittén
kommer med sitt utlåtande,
vilket väntas bli framlagt under
1963. Emellertid kan man inte gärna
på allvar göra gällande att den försiktiga
uppräkning av statsbidragen som
föreslås i reservationen på något sätt
skulle föregripa den, såvitt jag förstår,
ganska stora omfördelning av kostnaderna
mellan stat och kommun som
kommer att aktualiseras, när denna utredning
framlagt sitt förslag. Det är
som sagt en rätt obetydlig förstärkning
av bidragen som föreslås i reservationen,
och den kan på intet sätt föregripa
en kommande reform.

Det har också visat sig att regeringen
inte alls haft samma respekt som riksdagen
för pågående utredningar, när
det är fråga om någonting som regeringen
vill genomföra. Vi hade ett utmärkt
exempel på detta när vi behandlade
inrikesdepartementets huvudtitel.
Då diskuterades ett förslag att arbetsmarknadsstyrelsen
skulle få möjlighet
att ge resebidrag även för att underlätta
kvalificerad arbetskrafts förflyttning
till sysselsättningssvaga områden. Som
argument mot detta förslag framhöll
man i debatten att lokaliseringsutredningens
betänkande snart var att vänta,
och detta ansågs tydligen vara ett
skäl att vila på hanen, trots att detta
förslag i själva verket ursprungligen
kom just från utredningen.

Det märkliga är emellertid att samtidigt
med att vi diskuterade denna
fråga delade vaktmästaren ut i bänkarna
i kammaren en proposition från finansdepartementet,
där det föreslogs
att investeringsfonderna skulle få användas
för lokaliseringsändamål, ett
förslag som i mycket högre grad föregriper
lokaliseringsutredningens betänkande.
Det är alltså tydligt att när regeringen
vill göra något, känner den
sig inte på något sätt hindrad av att

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

en utredning snart skall avlämna ett
betänkande.

Jag tycker att detta att hänvisa till
utredningar, när det är fråga om små
reformer som man mycket väl kan vidta
utan att vänta på resultatet av en pågående
utredning, är ganska olämpligt,
därför att det leder till att utredningar
■— som ofta sitter i flera år — hindrar
riksdagen från att göra befogade ändringar,
som mycket väl kan genomföras
i väntan på ett utredningsresultat.
Den fråga vi nu behandlar är just ett
sådant exempel, såvitt jag kan förstå.

Vidare utgör frågans behandling, som
också herr Svensson i Stenkyrka var
inne på, ett exempel på en tilltagande
vana från riksdagens sida att skriva till
regeringen och begära förslag till åtgärder
utan att se till att det verkligen
blir något av det man skriver om.
Jag skall inte gå igenom hela behandlingen
av detta ärende — det har herr
Svensson i Stenkyrka nyss gjort —• utan
det räcker med att jag erinrar om att
1961 använde sig statsutskottets andra
avdelning av en formulering som måste
innebära en direkt beställning. Man
förutsatte nämligen att Kungl. Maj:t
»till nästa års riksdag finner möjlighet
förelägga riksdagen förslag i ämnet».

Detta är väl om något en klar beställning
från utskottets sida, och förslaget
antogs av riksdagen utan att någon hade
något att invända. Inte heller 1962
hände något. Då skrev utskottet på ett
annat sätt — man ville tydligen inte
använda samma formulering — och uttalade,
att det är av synnerlig vikt att
frågan om kostnadsfördelningen utan
dröjsmål bringas till en lösning. Huruvida
detta är en förstärkning eller en
försvagning av föregående års skrivning
kan man diskutera, men även detta
är att betrakta som en beställning från
utskottets sida. Det hände emellertid
ingenting nu heller. Årets statsverksproposition
innehöll inte något förslag om
förbättrade bidrag till skolmåltider. Regeringen
lämnade alltså än en gång
riksdagens skrivelse utan avseende.

Bidrag till anordnande av skolmåltider

Nu tycker man att det hade varit på
tiden att statsutskottet visade att det
menade allvar, och detta kunde väl inte
skett på bättre sätt än genom att utskottet
tillstyrkt bifall till motionerna.
Det hade varit en självklar åtgärd, om
utskottet varit intresserat av att hävda
riksdagens anseende och inflytande.
I stället finner sig utskottsmajoriteten
i behandlingen och smiter undan genom
att hänvisa till skatteutjämningskommittén,
trots att ingen gärna på allvar
kan mena att ett beslut i enlighet
med reservanternas förslag skulle föregripa
frågans vidare behandling.

Vid behandlingen av frågan om bidrag
till folkhögskolorna yttrade herr
Alemyr, att han var förvissad om att
statsutskottets andra avdelning nästa
år skulle ta hänsyn till den beställning
som gjorts i år. Jag tycker att detta
uttalande är i överkant optimistiskt.
Har man i tre, fyra år kunnat finna
sig i att en beställning lämnats utan
avseende är det ingenting som säger
att man kommer att handla kraftfullare
i fråga om folkhögskolorna.

Detta exempel på undfallenhet är tyvärr
inte ett enstaka exempel. Yi bär
haft flera vid årets riksdag. Jag skall
nämna några av dem.

År 1962 behandlade statsutskottet frågan
om oreglerade räntefria delar av
bostadslån. Utskottet skrev att frågan
om »huruvida dessa subventioner skall
efterskänkas eller förräntas och amorteras,
bör angripas i ett sammanhang
när flertalet av ifrågavarande lånede•lar
stått ute i 10 år». Det blir som bekant
inte förrän i slutet på 1960-talet.
Här borde för övrigt utskottet och riksdagen
ha varit på den säkra sidan. Vad
man skrev var nämligen endast vad
som stod att läsa i 1960 års statsverksproposition,
Det hindrade emellertid
inte att regeringen framlade sitt förslag
redan i år, och riksdagsmajoriteten
följde snällt med i svängarna —
dock lyckligtvis med vissa avhoppare.

Ett annat exempel, som jag nyss berörde,
är förslaget om att rörelsesti -

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Bidrag till anordnande av skolmåltider

mulerande medel skulle få tas i anspråk
för att underlätta rekryteringen av kvalificerad
arbetskraft till sysselsättningssvaga
områden. Detta föreslogs 1962
av lokaliseringskommittén. Statsrådet
förklarade emellertid att det var lämpligt
att frågan prövades i samband med
andra förslag från utredningen.

Detta tyckte dock inte statsutskottet,
som 1962 skrev att denna fråga borde
upptagas till särskild prövning och förutsatte
att Kungl. Maj :t snarast »för
riksdagen framlägger förslag som må
finnas påkallade härav». Regeringen föreslog
emellertid även i år att utredningens
betänkande skulle inväntas, och
riksdagsmajoriteten fann sig i detta trots
att uppslaget ursprungligen kom från
lokaliseringsutredningen.

Jag skall nämna ytterligare ett exempel,
som kanske är det mest talande.
Det gäller den bekanta frågan om en
professur i internationell rätt vid Uppsala
universitet. Riksdagen fattade ett
principbeslut härom redan 1938. Jag
skall inte följa frågans utveckling under
hela den tid som gått sedan dess utan
inskränker mig till de två senaste åren.

I fjol lämnades en motion i frågan,
och utskottet var välvilligt. I dess skrivning
hette det att utskottet förutsatte
att Kungl. Maj :t upptar denna fråga till
förnyat allvarligt övervägande. Huruvida
ett sådant allvarligt övervägande
bär ägt rum i departementet vet jag
inte, men årets statsverksproposition
innehöll i varje ifall inget förslag i
ärendet. I år är det så att säga 25-årsjubileum av principbeslutet, och
man kunde kanske väntat att statsutskottet
skulle ha stramat upp sig och
sett till iatt det blev något gjort. Härav
blev emellertid intet. Statsutskottet skrev
på nytt — och man var denna gång
bekvämare och använde precis samma
formulering som i fjol; »varför skall
man ändra en bra formulering?» tänkte
man tydligen — att man förutsatte att
Kungl. Maj :t upptager denna fråga till
förnyat allvarligt övervägande. Jag hop -

pas livligt att någon motionerar även
vid nästa års riksdag, så att vi får se
vad andra avdelningen då kan hitta på
att skriva. Den kan naturligtvis vädja
till regeringen att ånyo uppta frågan till
allvarligt övervägande.

Detta sätt att skriva klara beställningar
och sedan år efter år fortsätta
därmed utan att se till att något blir
gjort måste till slut innebära, att arbetet
i utskottet med att finslipa uttalandena
för att få den rätta styrkan i dem
blir ganska meningslöst.

Regeringen har kritiserats för att den
inte tar hänsyn till vad riksdagen skriver,
och den kritiken är för all del
befogad. Men jag kan ändå inte finna
det rättvist att rikta kritiken endast åt
det hållet. Yi kan väl knappast vänta
oss att regeringen skall fästa något avseende
vid vad riksdagen skriver, om
inte riksdagen själv gör detta.

För att komma till rätta med detta
problem bör utskotten dels inte föreslå
riksdagen att skriva till Kungl. Maj:t
om annat än vad man menar allvar
med, dels se till det blir någonting
gjort i de frågor, varom riksdagen bär
skrivit till Kungl. Maj:t. Det är nödvändigt
med en sådan uppstramning från
riksdagens sida för att det skall, såsom
jag nyss sade, vara någon mening med
arbetet i utskotten. Och jag tycker att
denna uppstramning lämpligen kan börja
genom att riksdagen i dag bifaller
reservationen på förevarande punkt.
Det skulle utgöra en klar anvisning till
statsutskottet om att man i fortsättningen
bör se till att det också blir någonting
av det hela när riksdagen gör en framställning
till Kungl. Maj :t. Samtidigt
blir det även en erinran till regeringen
om att riksdagens tålamod inte är alldeles
outtömligt.

Jag ber därför, herr talman, iatt få
yrka bifall till reservationen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! I denna punkt redovisas
en begäran från skolöverstyrelsen

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

om ett speciellt anslag på 100 000 kronor
till kommunerna för kost till diabetesbarn.
Det är synnerligen glädjande
att skolöverstyrelsen bär uppmärksammat
att man bär bekymmer när det
gäller att vid skolmåltiden ta hänsyn
till ett diabetiskt barn, liksom att den
bär observerat dels att det är viktigt
från allmän hälsosynpunkt att ett sådant
barn får speciell kost, dels att det är
väsentligt att skolledningen känner till
fallet, så att barnet inte känner sig
tvingat att äta den andra kosten eller
att avvika från måltiden.

Att man inte bär beaktat detta överallt
tror jag inte kan bero på att man
inte haft råd. Man känner förmodligen
inte till hur viktigt det är med diabeteskosten.
Jag hoppas att skolöverstyrelsens
uppfattning blir spridd till skolledningarna,
som skall svara för skolmåltiderna,
så att kommunerna får vetskap
om att man inte får tvinga diabetesbarn
att äta söt saftsoppa och för
mycken mjölmat och potatis utan bör
ge dem mera grönsaker, kött och fisk.

Om vi räknar med att det finns högst
20 000 diabetesbarn i skolorna, skulle
detta anslag på 100 000 kronor betyda
att vi anslår 5 kronor om året till varje
barn. 1 en skola finns kanske ett eller
på sin höjd två diabetesbarn. Där skulle
man ha 5 eller 10 kronor att rekvirera,
redovisa för, administrera och ha mycket
annat besvär med. Jag tror inte att
detta är nödvändigt för att man skall
kunna ge hygglig kost till de diabetesbarn
som deltar i skolmåltiderna. Snarare
är det just denna typ av anslag
som vi i besparingsutredningen — och
där satt herr Gustafsson i Skellefteå
också med — kallade plotteranslag, vilka
det är ganska liten glädje med att ha
kvar. Vi förordade mycket starkt att de
skulle slås ihop med andra statliga
anslag till kommunerna för att vålla så
litet besvär som möjligt.

Med hänsyn till detta och i förhoppning
att kunskapen om behovet av speciell
matsedel för dessa barn ändå kom -

Bidrag till anordnande av skolmåltider

mer att bli spridd kan jag helt instämma
i utskottets utlåtande utan att därför
känna mig som om jag hade svikit
när det gäller att hjälpa -diabetesbarnen.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Skolmåltidsverksamheten
var föremål för en interpellationsdebatt
här i riksdagen för inte så länge
sedan. Endast någon dag senare kunde
man i tidningarna läsa, att institutet för
folkhälsan vid granskning av en del utspisningsstater
för skolmåltiderna funnit
resultaten av de verkställda beräkningarna
tyda på i vissa fall otillfredsställande
och till och med alarmerande
förhållanden. Det har t. ex. förekommit
att elever under en 30-dagarsperiod ej
fått tillräckliga mängder av kalorier,
äggvita, fosfor, järn, A-vitamin, tiamin
och askor-binsyra i förhållande till utfärdade
anvisningar för skolmåltiderna.
Fetthalten bär dessutom i många fall
varit anmärkningsvärt hög, anförde institutet.

Tyvärr bär institutets resurser inte
möjliggjort analys av ett större antal
utspisningsstater, varför en allsidig belysning
av frågekomplexet ej stått att
vinna. Att förhållandena inte på alla
håll är tillfredsställande torde dock
kunna anses bevisat.

Det måste därför vara angeläget att
vidta åtgärder för iatt stimulera kommunerna
att mera närma sig den -målsättning,
som v-ar en av förutsättningarna
för att skolmåltiderna inrättades,
nämligen att eleverna i skolan borde
få näringsmässigt riktigt sammansatt
föda. Riktig mat måste enligt näringsfysiologerna
innehålla rätt sorts fett
och lämpliga kolhydrater, fullvärdig
äggvita och maximala mängder vitaminer
och mineraler på en minimal kalor-imängd.

De ekonomiska förutsättningarna för
verksamheten måste i detta sammanhang
tillmätas stor betydelse. För många
kommuner har kostnaderna för skol -

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Bidrag- till anordnande av skolmåltider

måltiderna blivit ''alltför betungande,
och man bär sökt efter utvägar att förbilliga
verksamheten. En höjning av
statsbidraget skulle säkerligen få betydelse
även när det gäller kostens sammansättning.
Det kan i det sammanhanget
vara av intresse att erinra om
vad dåvarande ecklesiastikministern,
nuvarande statsministern, anförde i propositionen
nr 174 år 1946, när skolmåltidsverksamheten
behandlades. Jag citerar
:

»Beträffande bidragsunderlagets storlek
och taket för normalskatteunderlaget
vill jag i detta sammanhang framhålla,
att dessa framdeles böra bli föremål
för omprövning» — jag kursiverar
— »sä snart ändrade förhållanden giva
anledning därtill.»

Man kan väl knappast bestrida, att
ändrade förhållanden nu föreligger.

Utan att närmare gå in på det stora
frågekomplex som här aktualiseras, vill
jag nöja mig med att yrka bifall till
reservationen nr 7 som är fogad till
punkten 85.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Den kommunistiska
gruppen kommer att rösta för reservationen
om högre anslag till skolmåltider.
Sedan i fjol är det tydligen många
som tröttnat på de ideliga förevändningarna
att man måste vänta på ytterligare
utredningar innan man gör något
åt kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun. Vid 1962 års riksdag motionerade
den kommunistiska gruppen om
åtgärder i linje med vad reservanterna
nu föreslår, men då ansåg även dagens
motionärer och reservanter att frågan
kunde — såsom det hette i utskottets
utlåtande — »lämnas utan ytterligare
åtgärd från riksdagens sida». Vi noterar
med allra största tillfredsställelse den
sinnesändring som ägt rum på den
kanten.

Regeringen bär ju också i denna fråga
frestat riksdagens tålamod till det
yttersta. Det är för all del inte ovanligt

att riksdagen måste göra upprepade
erinringar om vad den önskar att regeringen
skall företa sig, men det får betraktas
som ett ganska unikt rekord att
riksdagen fyra år i råd måste begära
översyn av vissa statsbidragsbestämmelser
utan att det blir något resultat.

Det finns inte några ledamöter från
högergruppen med bland reservanterna.
Över huvud taget innebär högerns linje,
att man försöker på kommunerna övervältra
så mycket som möjligt av nuvarande
statliga kostnader. Avsikten är
dels att genomföra en skattepolitisk förändring
som gynnar folk med stora inkomster
på bekostnad av dem som bär
det sämre ställt, dels att försätta kommunerna
i en så besvärlig ekonomisk
situation, att de inte får nämnvärda
möjligheter att delta i reformarbetet.

Flera år i råd har högern krävt ett
totalt slopande av statsbidragen till skolmåltider.
Det är alltså en sorts förstärkt
regeringslinje som högern därvidlag företräder.
Högern försöker ta av kommunerna
alltihop på en gång, medan
regeringen tar en bit i sänder. Redan
nu är det många kommuner som på
grund av denna politik inte erhåller ett
öre i statsbidrag till skolmåltider för
egna elever, och i år innebär regeringsförslaget
att totalbeloppet prutas ned
med ytterligare nära 2 miljoner kronor.

Allt detta sammanhänger som bekant
med konstruktionen av statsbidragsbestämmelserna.
I och för sig kan det givetvis
anföras skäl för ett visst samband
mellan skatteunderlag och statsbidrag
— det är ju däri den s. k. skatteutjämnande
effekten skulle bestå. Men
i verkligheten fungerar bestämmelserna
så, att kommunerna steg för steg berövas
sina statsbidrag utan att ha erhållit
någon reell förbättring av skatteunderlaget.
Det tas nämligen ingen hänsyn
till prishöjningar och andra former av
den ständigt fortgående penningvärdeförsämringen.

Det nuvarande tillståndet innebär därför
en stor framgång för högerlinjen.

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

Fortfarande finns det många kommuner
som av ekonomiska skäl drar sig
för att sätta i gång en skolbespisning.
Detta är, såsom redan framhållits av
andra talare, en utveckling som strider
mot de önskemål riksdagen själv en
gång uttalat.

Det räcker inte bara med en ökning
av bidragsunderlaget, utan det måste
bli en radikal förändring av de ekonomiska
-relationerna över huvud taget
mellan staten och kommunerna, om ingripandena
på detta område skall få
någon riktig effekt. En del förändringar
i rätt riktning bär åstadkommits, bl. a.
genom riksdagens beslut om pensionskostnaderna,
som det emellertid också
finns anledning att återkomma till. Enligt
vår uppfattning måste det nu göras
något liknande för skolans del. I kommuner
som genomfört enhetsskolan
motsvarar kostnaderna enbart för denna
post vanligen mer än hälften av
kommunens -samtliga skatteinkomster.

I en sådan situation kan man inte
hålla på med lappverk av den typ som
skatteutjämningskommittén hittills bär
presterat. Det bär gjorts många uttalanden
-i denna riktning, -men jag vill
nu särskilt understryka vad Norrbottens
landsting enhälligt uttalat härvidlag.
Man betecknar hela systemet med olika
former av interkommunal utjämning såsom
ett »trubbigt instrument», vilket
visserligen kan användas för att undanröja
några av de grövsta orättvisorna,
men här behövs, förklarar landstinget,
ett radikalt grepp som bl. a. innebär att
staten helt svarar för skolkostnaderna.

Från dessa utgångspunkter utgör inte
heller reservanternas förslag något radikalt
grepp. Även om detta förslag genomföres,
skulle ett stort -antal -kommuner
fortfarande inte få något statsbidrag
alls, medan många andra kommuner
skulle erhålla så eländigt små
belopp -att det inte är något att tala
om. Det är dock ett steg i rätt riktning
även i fråga om de ekonomiska konsekvenserna.
Och värdet ligger inte minst

Bidrag till anordnande av skolmåltider

i att det blir en opinionsyttring från
riksdagen mot att regeringen i fyra år
bär nonchalerat riksdagens krav på en
ändring av skolmåltidsbestämmelse-rna.

Herr talman! Från dessa utgångspunkter
instämmer jag i yrkandet om
bifall till reservation nr 7.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Varje gång som problemet
om -skolmåltiderna diskuteras i
denna kammare bär jag en bestämd
känsla av att det inte hör hemma under
åttonde huvudtiteln. Det borde höra
hemma under femte huvudtiteln, och
då kanske det även -g-inge lättare att
klara upp kostnadsfördelningen mellan
staten och kommunerna.

Samtliga talare har vitsordat, att utskottet
sedan flera år bär varit -mycket
positivt och skrivit rent beställningsmässigt
i frågan om fördelningen av
kostnaderna mellan staten och kommunerna
på detta speciella område. Jag
har också en känsla av att statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
i dag, liksom kanske under tidigare
år vid behandlingen av åttonde huvudtiteln,
blivit ställd mot väggen hårdare
än något annat statsråd beträffande effektueringen
av utskottets och riksdagens
ställningstagande och intentioner
i ett flertal frågor. Personligen har jag
inte den uppfattningen, -att statsrådet
Edenman är mindre noggrann än andra
då det gäller att effektuera riksdagens
beslut. Jag tror att -det är en annan
herre i regeringen, som säger sitt tungt
vägande ord om -anslagen och som
egentligen borde ha varit här i dag
för att höra de kritiska synpunkter som
framförts beträffande anslagen och riksdagens
tidigare fattade beslut —■ -då tror
jag att han -hade fått sig en tankeställare.
Finansdepartementet kommer här
med i leken, eftersom denna fråga bör
klaras ut i samband med skatteutjämningskomm-itténs
arbete och förslag.

Som representant -för en landskommun
medger jag -gärna, -att bestämmel -

3 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 20

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Bidrag till anordnande av skolmåltider

serna om statsbidrag är mer än lovligt
orättvisa på detta område. Här finns
en spärr, som gör att vissa kommuner,
t. ex. Stockholm, inte får någonting,
medan andra får ett mycket obetydligt
bidrag. Det urholkade penningvärdet
har naturligtvis härvidlag spelat en stor
roll, liksom den ojämna fördelningen
med hänsyn till skatteunderlaget. Skatte
utjämningskommittén skall ju härvidlag
visa vägen till en rättvisare fördelning.
Nu har man emellertid förklarat
att denna kommittés arbete skall
vara färdigt 1963. Då bör ju alla hinder
vara undanröjda för att Kungl. Maj:t
—• som utskottet också förutsätter ■—- till
nästa år redovisar sin uppfattning beträffande
fördelningen.

Herr Gustafsson i Skellefteå säger,
att nu är det på tiden att andra kammarens
ledamöter sluter upp kring reservationen
för att ge regeringen en verklig
tankeställare och klart besked om
vad man anser. Ja, om det skulle hjälpa
kanske man kunde säga det. Men när
det gäller en så allvarlig sak och så
stora pengar som här, måste man dock
ta hänsyn till det utredningsförslag i
ärendet, som skall komma under innevarande
år.

Herr Holmbergs utfall mot mig och
andra högerrepresentanter kan jag gå
förbi — sådana propåer återkommer
ju alltid från det hållet. Jag kan svara
för mig själv och även för gruppens
medlemmar, att jag tror att vi har lika
stort intresse för sådana samhällsfrågor
som herr Holmberg. Vi kanske bara
har litet större respekt för penningen
och dess värde än vad herr Holmberg
har.

Fru Eriksson i Stockholm vidrörde
en fråga, som vi nog inte kan komma
förbi i framtiden när det gäller skolmåltiderna.
Men jag tror inte att fru
Eriksson var beredd att bär redovisa
någon lösning. Även här är man säkert
tvungen att litet närmare studera problemet
innan man är beredd att klara
upp det anslagsvägen.

Herr Svensson i Stenkyrka sade, att
statsbidragets otillräcklighet gör att
standarden sjunker och att verksamheten
blir otillräcklig. Det är alltid
svårt att sia om framtiden, men jag har
en bestämd känsla av att det kommer
att röra sig synnerligen kraftigt på skolmåltidernas
område under en tioårsperiod
framåt. Inte minst med hänsyn
till svårigheterna att få den manuella
arbetskraft, som är nödvändig när man
bär tillredningskök för varje kommun,
kommer man åt t gå över till djupfrysta
portioner, som är lätta att distribuera
och servera. Det är kanske framför allt
betydligt lättare att kontrollera tillverkningens
standard vid djupfrysning än
om maten skall tillredas i varje litet
skolkök. Jag tror att man i framtiden
helt enkelt kommer att tvingas att gå
in på denna väg.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Men jag vill samtidigt bestämt
uttala, att jag hoppas att Kungl. Maj:t
lyckas att till nästa år tillmötesgå vad
utskottet och riksdagen på denna punkt
bär begärt.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Göingegården
sade inledningsvis att detta ärende
behandlas under fel huvudtitel, men
det är val i och för sig en fråga av
underordnad betydelse.

Vidare uppträder herr Nilsson här
som talesman för ecklesiastikministern,
men åtminstone jag har den uppfattningen
att statsrådet Edenman brukar
kunna tala för sig själv.

När herr Nilsson sedan underströk
vad utskottet skrivit om kostnadsfördelningen
för skolmåltidsverksamheten,
konstaterar jag att där förelåg en glidning
från högerns tidigare inställning,
eftersom högern under årens lopp konsekvent
har yrka! avslag på förslaget
om bidrag till skolmåltider.

Jag vill också erinra om att herr Gas -

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

sel som ledamot av 1952 års kommitté
anmälde en avvikande mening, och högern
har hittills konsekvent följt den
linjen. Nu gläder vi oss åt att högern
har svängt på den punkten, och herr
Nilsson i Göingegården uttryckte ju här
förhoppningar om att Kungl. Maj :t vid
nästa års riksdag skall kunna tillmötesgå
vad utskottet nu begärt. Det hoppas
vi också. Men jag vill tillägga att vi har
väntat mycket lång tid på en aktiv insats
i denna fråga.

Vad beträffar den kommitté som herr
Nilsson i Göingegården här hänvisade
till, så har den i varje fall som helhet
inte haft mer än tre sammanträden
under föregående år. Jag vet inte hur
långt arbetet har framskridit i kommittén,
men man får nog vara rätt stor
optimist för att räkna med att kommitténs
förslag skall kunna föreläggas 1964
års riksdag. Och därför anser jag det
vara riktigare att här följa reservationen.

Herr HOLMBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Göingegården
vill ge intrycket, att högern numera
är anhängare av förslaget om
statsbidrag till skolmåltider. Han sade
att man i högern är lika intresserad av
dessa som andra talare som föreslagit
högre anslag. Men är det verkligen så,
herr Nilsson? År det inte snarare på det
sättet, att högern alltjämt vidhåller sin
negativa linje beträffande anslaget till
skolmåltider? Det är bara två år sedan
högern föreslog ett totalt slopande
av alla statsbidrag till skolmåltider.
Både 1960 och 1961 återkom högern
med sina förslag härom. Jag kan visserligen
inte med bestämdhet säga huruvida
herr Nilsson i Göingegården då
också röstade för högerns förslag, men
det tar jag för givet.

År det inte bara en förevändning vad
herr Nilsson nu säger, t. ex. att det
kanske skulle gå bättre — han menar
väl för reservanterna -— om denna fråga
redovisades under en annan hu -

Nr 20

Bidrag till anordnande av skolmåltider

vudtitel? Spelar det någon roll för herr
Nilsson och övriga högermän vilken
huvudtitel ärendet redovisas under?
Har man intresse för saken, så kan
man väl rösta för den nu, när ärendet
är aktuellt.

Herr Nilsson i Göingegården försöker
underbygga myten om hur intresserad
man i högerpartiet är av denna
fråga, och han sade bl. a. att det skulle
ha varit bra om finansministern hade
varit närvarande nu, ty då kunde han
ha fått sig en tankeställare. Ja, men
även om han inte är här, förmodar jag
att ett bifall från riksdagens sida till
reservanternas förslag skulle innebära
en ordentlig tankeställare inte bara för
finansministern utan även för regeringen
i dess helhet.

Om herr Nilsson i Göingegården verkligen
har något intresse för att åstadkomma
en sådan tankeställare, skulle
han rösta med reservanterna och inte
kämpa emot dem på denna punkt. Herr
Nilsson säger, att förhållandena just på
detta område är särskilt orättvisa. Men
om herr Nilsson i Göingegården inte
bara pratar i luften utan verkligen vill
undanröja denna orättvisa, borde han
väl bidraga till att åtminstone den lilla
förändring som här föreslås av reservanterna
kommer till stånd.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Göingegården
sade att ecklesiastikministern
denna gång hade blivit utsatt för hårdare
kritik än kanske något annat
statsråd i detta avseende. Jag vill emellertid
gärna understryka att min kritik
i minst lika hög grad riktades mot
statsutskottets andra avdelnings majoritet.
Jag anser att andra avdelningen
inte skall skriva beställningar annat än
när den menar allvar med dessa. Och
när den menar allvar med dem, skall
den också se till att de så småningom
blir verkställda, så att det inte går år

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 19G3 fm.

Bidrag till anordnande av skolmåltider

efter år utan att något händer, på det
sätt som här skett.

Herr Nilsson i Göingegården förmodade,
att ecklesiastikministern haft svårigheter
hos finansdepartementet med
att få igenom en anslagshöjning. Det är
möjligt att så är fallet. Det är i så fall
en ursäkt som kan gälla för en fackminister,
men den gäller icke för statsutskottet
och riksdagen, som icke behöver
gå till finansdepartementet och fråga,
om de skall få genomföra en åtgärd
eller inte. Jag skall vidare medge att
det här är fråga om ganska stora pengar.
Det är dock ingalunda fråga om ett belopp
av sådan storleksordning, att det
skulle innebära statsfinansiella äventyrligheter
om riksdagen skulle bifalla
reservationen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det är inte uteslutande
herr Svensson i Stenkyrka som föranlett
mig att stiga upp i talarstolen, utan
jag vill gärna säga några ord i denna
fråga utan att skylla ifrån mig på finansministern.

Det är alldeles självfallet att om man
isolerar bidragen till skolmåltider, kan
vi alla konstatera att kostnadsrelationen
mellan stat och kommun på detta
speciella område bär förskjutits till
kommunernas nackdel. Därom kan inte
några delade meningar råda.

I årets statsverksproposition framhåller
jag emellertid, att det finns andra
anslag på skolans område för vilka
utvecklingen har gått i en annan riktning.
Jag tillåter mig att i detta sammanhang
citera mitt eget yttrande i
statsverkspropositionen: »Även om förändringarna
på vissa områden verkat
till kommunernas nackdel är detta dock
inte fallet på alla områden. Sålunda
har inom det obligatoriska skolväsendet
till följd av statsbidragets konstruktion
de icke obetydliga lönehöjningar
som ägt rum, såväl i form av
höjningar av tjänsters lönegradsplace -

ring som höjningar av det generella
tillägget, helt fått bäras av staten. Att
nu hysa någon välgrundad uppfattning
om i vilken riktning den totala relativa
kostnadsförskjutningen gått och
ännu mindre kostnadsförskjutningens
nettostorlek är icke möjligt.» Detta resonemang
gäller åttonde huvudtiteln.

Jag har alltså konstaterat, att vi är
överens när det gäller skolmåltidskostnaderna.
Det är som jag sade uppenbart,
att relationen på denna punkt
har förändrats till kommunernas nackdel.
Beträffande den totala fördelningen
mellan stat och kommun inom skolans
område är det däremot ytterligt
tvivelaktigt, om man kan göra ett sådant
påstående. Snarare kan man kanske
med ännu större rätt hävda, att
kommunerna i detta avseende i varje
fall inte fått det sämre.

Man kan sedan utvidga detta resonemang
till att omfatta hela det mycket
betydelsefulla problemet, hur bördorna
för allmänna utgifter i vårt land skall
fördelas mellan stat och kommun. Ja,
ärade kammarledamöter, härvidlag bär
alla i denna kammare —■ även herr
Holmberg — framhållit att riksdagen i
flera år begärt en översyn av statsbidragskonstruktionerna.
Yi har därvidlag
även inom regeringen kommit fram
till den ståndpunkten, att det är nödvändigt
att få till stånd en undersökning
över hela fältet, och för detta ändamål
har 1958 års skatteutjämningskommitté
tillsatts.

Oppositionen bör i detta fall veta
— och den vet det naturligtvis också
—• att utskottsmajoriteten, som ändå
måste känna sitt ansvar i detta sammanhang,
eller föredragande departementschefen
inom sin arbetsgrupp, i
detta fall hela regeringen, inte gärna
kan argumentera som om detta vore
en helt isolerad fråga. Det är uteslutande
mot denna bakgrund som jag har
blivit tvingad att på just denna punkt
år efter år uppskjuta ställningstagandet
i avvaktan på skatteutjämningskommit -

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

téns förslag. Jag har inte gjort detta
genom att sticka svansen mellan benen,
utan jag har påpekat, att utvecklingen
i fråga om fördelningen av bördorna
mellan stat och kommun på en
hel rad andra områden har gått till
kommunernas fördel. Trots detta ställer
jag mig i fortsättningen mycket lyhörd
och öppen för att vidta åtgärder
på denna punkt.

Låt mig till sist, herr talman, framhålla
att vi inte i dag vet vad skatteutjämningskommittén
kommer att föreslå,
än mindre vad regering och riksdag
slutligen kommer att bestämma
när det gäller hur hela systemet skall
vara uppbyggt. I början av 50-talet gjorde
vi en allmän utrensning bland statsbidragen
på skolans område. Det var
21 eller 23 olika statsbidrag som då
slogs ihop till i stort sett ett par tre
stora bidragsposter. Det är möjligt att
utvecklingen kan gå ytterligare i den
riktningen när det gäller hela det stora
fält där stat och kommun arbetar gemensamt.

Jag vet alltså ingenting om detta,
men det är ju möjligt att vi över huvud
taget inte kommer att ha något
speciellt anslag till skolmåltider utan
att bördornas fördelning sker efter andra
normer. Och på vilket sätt kommunerna
får sina bidrag är väl ändå i och
för sig av underordnad betydelse, såvida
inte — och det är det för mig som
ecklesiastikminister väsentliga -— statsbidraget
bär en alldeles speciell stimulanseffekt.
Är det en alldeles speciell
uppgift man från statens och kommunernas
sida vill stödja — ja, då bör
man hålla kvar bidraget.

Det är det försvar, herr talman, som
jag i dag vill andraga när det gäller
den försening som regeringen har gjort
sig skyldig till i fråga om effektuerandet
av riksdagens skrivelser härvidlag.

Herr NILSSON i Göingegården (h)
kort genmäle:

Herr talman! De som från denna ta -

Bidrag till anordnande av skolmåltider

larstol påstått att vi på högerhåll tidigare
varit absolut negativa till skolmåltiderna
■— att vi velat stryka bort allt
vad skolmåltider heter •—■ måtte fullständigt
ha missuppfattat vårt ställningstagande.
I princip har vi aldrig gått
emot skolmåltiderna såsom sådana, utan
våra propåer har gällt frågan om formen
för avgifters uttagande för desamma.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är helt överens med
ecklesiastikministern om att debatten
rörande kostnadsfördelningen i stort
mellan kommunerna och staten måste
anstå tills vi får skatteutjämningskommitténs
förslag. Nu menar emellertid
statsrådet att vi argumenterar som om
skolmåltidsbidraget vore en helt isolerad
fråga. Ja, frågan kan väl inte anses
vara helt isolerad, men den är inte
av den art, att ett beslut i enlighet med
reservationen skulle på något sätt föregripa
den kanske rätt väsentliga omläggning
av hela systemet som kommer
att bli följden av skatteutjämningskommitténs
förslag. Frågan är i varje fall
mindre isolerad än vad frågan om investeringsfondernas
användning för lokaliseringsändamål
enligt finansministerns
förslag är i förhållande till lokaliseringsutredningen.

Det går inte att komma ifrån, att det
här rör sig endast om en försiktig justering
av ett bidrag som av olika omständigheter
har förlorat det mesta av sitt
värde. Man kan väl heller inte helt
bortse från att en omläggning i enlighet
med reservanternas förslag skulle ha en
viss stimulerande effekt.

Herr HOLMBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilssons i Göingegården
historieskrivning rörande högerns
befattning med denna fråga vill
jag berika genom att läsa upp ett litet
stycke ur den översikt av 1961 års riksdag
som utarbetats. Det heter där bl. a.:

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Bidrag till anordnande av skolmåltider

»I motionerna 1:403 av herrar Ragnar
Bergh och Sveningsson samt 11:467 av
herrar Edlund och Magnusson i Borås

yrkades, att RD skulle besluta —--

att statsbidrag till skolmåltidsverksamhet,
som anordnades efter den 1 juli

1961, ej längre skulle utgå---.»

Det är fakta, herr Nilsson.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Sedan herr Holmberg
nu korrigerat herr Nilssons i Göingegården
historieskrivning kanske jag får
justera herr Holmberg. När vi reservanter
förordar en höjning av statsbidragen
till skolmåltidsverksamheten är det
ingalunda någon nyhet, utan vi fullföljer
en linje från i fjol och från tidigare
år, herr Holmberg.

Låt mig även något anknyta till vad
herr statsrådet sade. Han hänvisade till
1958 års skatteutjämningskommitté och
menade att vi skulle avvakta dess förslag.
Jag vill då slå fast, att när beslut
fattades om en förenkling av statsbidragsgivningen
på skolans område,
så innefattades inte statsbidragen till
skolmåltider i beslutet. Orsaken var väl
att man ansåg att det behövdes ett stimulansbidrag
på detta område eftersom
det gäller en verksamhet som långt
ifrån alla kommuner gått in för; följaktligen
borde bidraget inte inräknas
i ett generellt statsbidrag. Jag tillåter
mig uttala förmodandet, att så kommer
att vara förhållandet även efter det att
skatteutjämningskommittén framlagt
sitt förslag och att det alltså behövs ett
särskilt statsbidrag på detta område
och därtill ett förstärkt sådant.

Jag vill också notera att den motivering
som utskottets talesman herr
Nilsson i Göingegården i år anfört inte
är identisk med den han anförde i fjol.
Då förmodade herr Nilsson att det förhållandet,
att vi hade kommunalval

1962, hade influerat på motionärernas
och reservanternas ställningstagande.
Nu är valet över — men motionärerna
och reservanterna har fortfarande den

uppfattningen, att statsbidraget bör återställas
till sitt ursprungliga värde. Vi
står alltså kvar vid vår uppfattning —
och högern står även fast i sina låsta
positioner.

Det har nämnts här att högern en
tid motionerade om slopande av statsbidraget
till skolmåltidsverksamhet. Nu
har den kärva linjen övergivits, men
samtidigt förklaras det att i princip är
uppfattningenj oförändrad, och detta
tar sig uttryck i ett försvar av en fortgående
uttunning av statsbidraget. Jag
tillåter mig dra den konklusionen, att
får bara högern fortsätta och får högern
socialdemokraternas hjälp även i det
följande att gå emot ett återställande av
statsbidraget till skolmåltidsverksamheten
till vad det ursprungligen var, kommer
vi snart därhän att statsbidraget
realiter är betydelselöst. När det sedan
är av noll och intet värde har högerr
nått fram till vad den vill uppnå med
sitt ursprungliga förslag.

Jag tror dock att det så småningom
blir vantrivsel i denna samverkan och
att vi skall få en upprustning av statsbidraget
till skolmåltidsverksamheten.
Jag ber att få biträda yrkandet om bifall
till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
7); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Gustafsson
i Skellefteå begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
85 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
7) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 125
ja och 75 nej, varjämte 9 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Punkterna 86—S9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 90 och 91

Lades till handlingarna.

§ 16

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Till fredagens debatt rörande högertrafiken
har redan anmält sig mer än
trettio talare, och det blir därför med
säkerhet nödvändigt att fortsätta sammanträdet
på kvällen. Om det icke befinnes
möjligt att därvid slutföra behandlingen
av frågan om högertrafik
kommer ett extra arbetsplenum att anordnas
lördagen den 11 maj med början
kl. 10.00.

§ 17

Ökat stöd till föreläsnings- och studiecirkelverksamhet
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
74, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ökat stöd till föreläsnings-
och studiecirkelverksamhet m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Folkbildningsarbetets mål och uppgifter

Sedan punkten föredragits anförde

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! När vi i dag går att besluta
om det statliga stödet till folkbildningsverksamheten
finner jag det angeläget
att något uppehålla mig vid folkbildningsarbetets
karaktär, dess mål och
dess uppgifter. Vad beträffar bestämmelserna
rörande objektiviteten i studiecirkelverksamheten
innebar 1960 års
folkbilaningsutrednings förslag ingen
förändring av de bestämmelser och
principer som för närvarande gäller.
Utredningen underströk vikten av att
förutsättningen för att statsbidrag skulle
utgå var att »vid sammankomst icke förekommer
propaganda för politiska eller
religiösa åskådningar».

Innan jag berör vad departementschefen
anser i denna principfråga, bör det
kanske påpekas att det av utskottsutlåtandet
inte framgår, huruvida utskottet
har haft någon överläggning på
denna punkt.

Departementschefens uppfattning är
av intresse. Sådan den är redovisad i
propositionen har den något förbryllat
många. Det kan självfallet tänkas att en
missuppfattning har uppstått, och i så
fall är jag tacksam för ett förtydligande.

I propositionen — på s. 62 — instämmer
departementschefen i skolöverstyrelsens
remissyttrande över folkbildningsutredningens
betänkande. Skolöverstyrelsen
anförde där att den nuvarande
bestämmelsen kunde leda till
missförstånd och förordade i stället en
skrivning »som betonar att propaganda
inte får förekomma för åskådningar,
som utgör ett hot mot de demokratiska
värdena och deras fortsatta bestånd».
Här hänvisas också till vad 1957 års
skolberedning i motsvarande hänseende
anfört angående undervisningen i
grundskolan.

Vidare föreslår departementschefen,
att det i den nya kungörelsen angående
statsbidrag till studiecirkelverksamhe -

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Föreläsningar och kurser

ten som villkor för bidrag förutsattes
»att det i studiecirkelarbetet skall finnas
förutsättningar för en allsidig och
objektiv belysning av ämnet och att
arbetet skall bedrivas i en anda av tolerans
och respekt för oliktänkande
och på ett sådant sätt att personlig integritet
skyddas och självständigt tänkande
och ställningstagande stimuleras».
Det är självklart att man kan instämma
i denna formulering. Kammarens
ledamöter måste dock medge att
den är tämligen allmänt hållen. Tydligen
skall den ersätta den nuvarande,
som helt utesluter möjligheter till statsbidrag
till politisk propaganda.

Här bör observeras att denna uppmjukning
av synsättet bör ställas i relation
till vad departementschefen anför
i sin behandling av punkten »Folkbildningsarbetets
mål och uppgifter».

Först vill jag då understryka, att jag
delar departementschefens uppfattning
att folkbildningsarbetets uppgift är betydelsefull
vad beträffar utbildningen
av förtroendevalda och funktionärer
inom organisationer, folkrörelser och
samhällsorgan i deras egenskap av verkställande
ledamöter. Det krävs allt större
kunskaper om samhällets funktion
och uppgifter av dessa människor. Samtidigt
bör vi påminna oss, att deras uppgift
både som opinionsförmedlare och
som opinionsbildare är mycket väsentlig.
I sin sammanfattning anför departementschefen
i en av fem punkter, att
»det till folkrörelserna knutna folkbildningsarbetet
--- — ger möjlighet till

utbildning och orientering av förtroendevalda
och funktionärer inom folkrörelserna
i deras dubbla egenskap av
verkställande ledamöter i sina organisationer
och opinionsbildare i aktuella
och betydelsefulla samhällsangelägenheter».

För det första får vi väl fatta uttrycket
»samhällsangelägenheter» som »politiska
frågor». För det andra kan man
ju ifrågasätta, om innebörden i begreppet
»opinionsbildare» kan uppfattas

som politiska propagandister, vilka ser
som sin väsentligaste uppgift att skapa
opinion för en bestämd politisk ideologi
eller ett politiskt handlingsprogram.

Det finns sålunda anledning att fråga:
Skall skrivningen innebära att statsbidrag
skall utgå till politiska kurser
i en folkbildningsorganisations regi?
Om min undran har fog för sig, vill jag
framhålla att en sådan utveckling inte
är önskvärd. Det vore olyckligt om folkbildningsverksamhetens
karaktär i detta
avseende skulle förändras, inte minst
med tanke på verksamhetens anseende.

Oklarhet beträffande objektiviteten i
studiecirkelarbetet råder. Skäl föreligger
för en klar och entydig skrivning,
gärna lik den nuvarande. Jag vill uttala
den förhoppningen, att en dylik skrivning
kommer till stånd vid författandet
av kungörelsen.

Men, herr talman, för att det inte
skall råda någon ovisshet om min inställning
till förslaget i övrigt vill jag
deklarera att jag hälsar med tillfredsställelse
att folkbildningsverksamheten
får ett ökat statligt stöd. Jag hälsar
också med tillfredsställelse att departementschefen
så kraftigt understrukit
kvalitetskraven i denna verksamhet.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Föreläsningar och kurser

Iiungl. Maj :t hade i propositionen nr
36 (avsnitt IV, s. 21—39) föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordade grunder för bidrag
till kostnaderna för föreläsningsoch
kursverksamhet inom det fria och
frivilliga bildningsarbetet, dels ock till
Bidrag till föreläsnings- och kursverksamhet
m. m. för budgetåret 1963/64 un -

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

der åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 2 100 000 kr.

I detta samanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Hilding och Nyman (I: 583) och den
andra inom andra kammaren av herr
Keijer m. fl. (II: 717);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ernst Olsson m. fl. (I: 585) och
den andra inom andra kammaren av
herr Mattsson m. fl. (11:719), i vilka
hemställts, såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om prövning och förslag rörande
sådan lönegradsplacering av tjänsterna
som bildningskonsulenter som
gällde för tjänst som folkhögskollärare.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 583 och II: 717, såvitt
nu var i fråga,

a) godkänna av departementschefen
förordade grunder för bidrag till kostnaderna
för föreläsnings- och kursverksamhet
inom det fria och frivilliga bildningsarbetet; b)

till Bidrag till föreläsnings- och
kursverksamhet m. m. för budgetåret
1963/64 å driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett anslag av
2 100 000 kr.;

II. att motionerna I: 585 och II: 719,
såvitt nu var i fråga, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Thorsten Larsson,
Svensson i Stenkyrka och Larsson i Hedenäset,
vilka ansett att utskottet bort
under II. hemställa att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna 1:585 och
II: 719, såvitt nu var i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om prövning
och förslag rörande sådan lönegradsplacering
av tjänsterna som bildningskon3*
— Andra kammarens protokoll 1963.

Föreläsningar och kurser

sulenter som gällde för tjänst som folkhögskollärare.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Då vi bär behandlat
frågan om ett ökat stöd till föreläsnings-
och studiecirkelverksamheten
förutsätter jag att de synpunkter, som
kan finnas att anföra under punkterna
3 och 4 i utskottets utlåtande, kan
få komma till uttryck i samma anförande.

Det fria och frivilliga folkbildningsarbetets
stora betydelse erkännes allmänt.
En förbättrad grundskoleutbildning
kan inte ersätta behovet av föreläsnings-
och studiecirkelverksamhet.
Tvärtom skapar den ytterligare förutsättningar
för och behov av ett fördjupat
folkbildningsarbete. Kunskaper och
färdigheter har inte en statisk begränsning
och kan inte enbart och tillräckligt
ges under ungdomens studietid.
Härtill kommer att vår demokrati förutsätter
en saklig och konstruktiv samhällsdebatt
och därmed även har behov
av vidgade perspektiv och orientering
hos de enskilda samhällsmedborgarna.

Det är mot denna bakgrund att hälsa
med den största tillfredsställelse att
Kungl. Maj:t i den föreliggande propositionen
föreslår en målsättning för det
statliga stödet till föreläsnings- och studiecirkelverksamheten
som innebär en
framtida upprustning av densamma. Jag
finner det angeläget markera att vi reservanter
ger vår fulla anslutning till
målsättningen om ett ökat stöd till folkbildningsarbetet.
Vad som föranlett oss
att anmäla en avvikande mening i några
detaljfrågor är att vi snabbare och
mera konsekvent vill fullfölja den målsättning
som väl kommer att beslutas
i dag.

Förslaget om statsbidrag till bildningskonsulenterna
ute i länen är i och
för sig att hälsa med tillfredsställelse.

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Föreläsningar och kurser

Då det emellertid förutsattes att verksamheten
i en del län skall kunna organiseras
genom deltidsanställande av
folkhögskollärare bör konsekvenserna
av detta meritkrav tas även i de län
där bildningskonsulent heltidsanställes.
En begränsning av statsbidraget till
12 000 kronor innebär att de län, som
har eller framdeles engagerar heltidsanställda
bildningskonsulenter, icke
kommer att erhålla statsbidrag med tre
fjärdedelar av lönekostnaderna trots
att detta anges vara målsättningen. För
att rätta till detta som det synes oss
oriktiga förhållande ber jag att få yrka
bifall till reservation nr 1.

Statsbidrag utgår för närvarande till
studiecirkelverksamhet med i princip
50 procent av kostnaderna för studiecirklar
i allmänhet och 75 procent av
kostnaderna för ungdomscirklar. I propositionen
föreslås nu, vilket enhälligt
tillstyrkes av utskottet, en målsättning,
innebärande en successiv upplyftning
av statsbidraget till 75 procent av kostnaderna
för alla studiecirklar. Som en
underlig, och enligt vår mening oriktig,
konsekvens av förslaget följer emellertid
att de studiecirklar •— ungdomscirklarna
— som redan har 75 procent
statsbidrag skulle drabbas av en
försämrad bidragsgivning under den
tid det kommer att ta att uppnå målsättningen
om 75 procent statsbidrag.

Verksamheten inom ungdomscirklarna
framstår som särskilt angelägen. Det
är ur samhällets synpunkt av största
värde att stimulera till cirkelverksamhet
i stället för ligabildning. Varje positivt
val härvidlag är värt tusentals
kronor, om värdet över huvud kan mätas.
Härtill kommer att ungdomarna som
regel inte har egna inkomster och därför
har begränsade möjligheter att genom
kursavgifter bidraga till cirkelverksamhetens
finansiering.

Det framstår — då en målsättning
om ökat stöd till folkbildningsarbetet
skall beslutas — som en beklaglig konsekvens
därav om stödet till ungdoms -

cirkelverksamheten skall undergå en
låt vara tillfällig försämring. Något sådant
bör enligt reservanternas mening
inte få ske. Vi har inte råd att undvara
— inte ens under en övergångstid ■— en
enda ungdomscirkel, en enda deltagare
i denna betydelsefulla verksamhet.

Det är mot denna bakgrund jag ber
att få yrka bifall till reservation nr 2
som framför allt innebär att någon försämring
av stödet till ungdomscirkelverksamhet
icke bör tillåtas.

Herr KEIJER (fp):

Herr talman! Det är också mig angeläget
att betyga att den proposition som
framlagts och som statsutskottets utlåtande
bygger på har många förtjänster
och att den i stort sett måste hälsas
med tillfredsställelse. Jag tror att det
förslag som har framlagts, inte minst
på lång sikt, kommer att ge stimulans
åt folkbildningsarbetet.

Det finns emellertid några önskemål,
som inte blivit tillgodosedda och som
i vissa fall bär hög angelägenhetsgrad.
De har redan antytts i det anförande
som herr Larsson i Hedenäset har hållit.
Jag syftar på de önskemål som
framlagts bl. a. i motionsparet I: 583
och II: 717. De gäller statsbidragen till
konsulenterna inom folkbildningsförbunden.
Enligt vår mening har de beräknats
på en alltför låg årslön. Vi har
ansett att man borde räkna med 20 000
kronor som bidragsunderlag och att det
statliga bidraget skulle maximeras till
15 000 kronor.

Utskottet uttalar att samma princip
bör gälla för bidragen till bildningskonsulenterna
som till instruktörerna
inom ungdoms- och nykterhetsorganisationerna.
Jag har ingenting att invända
mot det resonemanget. Då frågan
om instruktörerna är avgjord för året,
har jag nu inget yrkande, men jag hoppas,
herr talman, att frågan om en
höjning av bidragsunderlaget prövas
till ett annat år för hela denna grupp
av konsulenter och instruktörer och

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

att provningsresultatet går i motionens
riktning.

Det är, herr talman, allvarligare att
statsutskottet inte har ansett sig kunna
tillstyrka det krav som framförts från
flera håll, nämligen att bidragsprocenten
till ungdomscirklar alltjämt skall
utgöra 75.

Det är enligt min mening så angeläget
att ungdomen deltar i folkbildningsverksamheten,
att särskild stimulans
bör ges åt ungdomscirklarna. I konkurrensen
mellan ett kvalificerat ungdomsstudiearbete
och en ungdomsverksamhet
av mindre krävande karaktär kan
de ekonomiska villkoren för studiearbetet
ha en avgörande betydelse.

Utskottets förslag, som är detsamma
som propositionens, innebär att bidrag
skall utgå till allmänna cirklar och
ungdomscirklar efter samma grunder.
Det finns anledning till farhågor för
att denna sänkning av bidragsprocenten
för ungdomscirklarna kommer att
ha ogynnsamma verkningar de närmaste
åren, innan det som anges som målsättning
har uppnåtts. Den höjning av
maximibidraget per studietimme från
11 till 15 kronor, som nu sker, kan inte
kompensera den minskade bidragsprocenten.
Bestämmelsen innebär ju också
att bidraget till handledararvode maximeras
till 11 kronor per timme. Dessa
arvoden följer som bekant med i den
allmänna prisstegringen, och det kan
förutsättas att det med den nya beräkningen
blir svårare än förr att klara
situationen. En generösare bidragsgivning
till ungdomscirklarna under de
närmaste åren är högst angelägen.

Jag ber, herr talman, att vid punkt
nr 4 få yrka bifall till reservation II a
av herr Ivar Johansson m. fl.

Den andra frågan angående ungdomscirklarna
som berörs i vår motion,
minskning av antalet sammankomster
och studietimmar, för berättigande till
statsbidrag för dessa cirklar, har inte
beaktats av utskottet. Undersökningar
inom studieförbunden bär dock visat

Föreläsningar och kurser

att det är särskilt stora svårigheter att
hålla samman en ungdomscirkel under
de nu gällande bestämmelserna. Om
man hade låtit begränsningen gälla enbart
dessa cirklar, torde inte de risker
för en allmän förkortning av studietiden,
som departementschefen fruktar,
ha uppstått.

Slutligen, herr talman, vill jag säga
några ord om punkt 5, Bidrag till studieförbundens
verksamhet. Där bär
skett en uppräkning av anslagen, som
emellertid knappast kan sägas vara
tillräcklig. För att man skulle uppnå
vad som anges som norm enligt departementschefens
yttrande, att bidrag till
egentliga organisationskostnader skall
kunna utgå med högst hälften av redovisade
kostnader, skulle enligt vår mening
behövas 4 miljoner kronor för det
närmaste budgetåret. Enligt skolöverstyrelsens
beräkningar räcker inte det
belopp departementschefen har föreslagit
för att täcka behovet enligt de
uppställda normerna. Utskottet bär underkänt
de i motion II: 717 framförda
synpunkterna att endast studieförbundens
kostnader för studieverksamheten
skall utgöra grunden för fördelningen
av anslaget till förbunden. Man kan naturligtvis
ha olika meningar i detta avseende,
men jag vill vidhålla motionens
synpunkter.

Det är glädjande att ett särskilt bidrag
skall utgå för pedagogisk verksamhet
inom studieförbunden. Beloppet
synes dock också här vara väl lågt beräknat,
men då det är fråga om en delvis
ny aktivitet får man vänta och se.

Herr talman! Jag har på denna punkt
i utskottsutlåtandet inget yrkande, men
det kommer kanske att finnas anledning
att återkomma ett annat år.

I detta anförande instämde herr Nelander
(fp).

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Det är med stor tillfredsställelse
jag noterar att vi i dag
går att besluta om ett ökat stöd åt det

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Föreläsningar och kurser

frivilliga folkbildningsarbetet. Inom det
till folkrörelserna knutna bildningsarbetet
har man ivrigt väntat på detta
förslag, och man är glad över att det
i dag ligger på riksdagens bord och
tacksam för departementschefens kraftiga
understrykande av det fria och frivilliga
folkbildningsarbetets betydelse
såsom en viktig del av kulturpolitiken.
Det förstärkta stödet bör ge möjlighet
till en kvantitativ utveckling men framför
allt till en kvalitativ förbättring av
studiearbetet. Man kan naturligtvis ha
önskemål utöver propositionens förslag,
men jag kan i stort sett instämma i utskottets
utlåtande.

Det är med särskilt stor glädje jag
noterar att utskottet förutsätter att den
övergångstid, under vilken bidragsprocenten
till studiecirklarna stegvis skall
höjas från 50 till 75, inte bör utsträckas
över tre år. Riksdagens beslut på den
punkten kan gärna förses med ett kraftigt
understrykande.

Men det finns en punkt i utskottets
utlåtande där jag inte är till freds med
utskottets skrivning. Det gäller stödet
till ungdomscirklarna. Utskottet hänvisar
till att departementschefen förordat
att maximibidraget per timme skall höjas
från 11 till 15 kronor och att en stegvis
ökning av procenttalet skall ske årligen
på samma sätt som när det gäller
de allmänna cirklarna. Trots denna höjning
av timarvodet kommer emellertid
ungdomscirklarnas ekonomiska situation
att försämras när procenttalet
sänks, låt vara att det sker endast under
en övergångstid. Denna försämring
är en allvarlig sak. Höjningen av bidraget
till 15 kronor per timme förutsätter
en utgift för cirklarna på 30 kronor
per studietimme. Detta betyder att
deltagarna eller — såsom i många fall
är brukligt i fråga om ungdomscirklarna
—- den organisation som anordnar
studieverksamheten får tillskjuta de
resterande 15 kronorna. Om vi förutsätter
att en ungdomsoirkel för närvarande
har en bruttoutgift på 15 kronor och

statsbidraget uppgår till högst 11 kronor,
så behöver cirklarna själva inte
skjuta till mer än 4 kronor per timme.
Det måste alltså bli en försämring för
ungdomscirklarnas del.

Denna försämring ter sig synnerligen
allvarlig, därför att den drabbar en
verksamhet som vi på allt sätt bör stödja
och som vi har all anledning att slå
vakt om. Jag har undersökt, vilka huvudorganisationer
det är som kommer
att drabbas hårdast av denna minskning
och kommit fram till att det är
nykterhetsorganisationerna. Vi är väl
alla överens om att dessa organisationers
verksamhet bland ungdomen är ett
mycket starkt vapen i kampen mot ungdomsfylleriet.
Därför är det i högsta
grad beklämmande om deras arbete
skall försvåras. Vi måste ju med alla
medel söka hindra de tendenser till en
ökning av ungdomsfylleriet som vi kunnat
iaktta under de senaste åren.

Ett bibehållande av den nuvarande
bidragsprocenten till ungdomscirklarna
under en övergångstid, tills de allmänna
cirklarna har nått upp till samma
procentsats, anser vi motionärer vara
synnerligen angeläget. Om det arbete
som nu pågår får en sämre ekonomisk
situation, låt vara endast under en övergångstid,
kan det ta flera år att inhämta
vad man förlorat under dessa få
år. Eftersom yrkandet i moment I i
reservation nr 2 vid punkt 4 i statsutskottets
utlåtande nr 74 sammanfaller
med vårt yrkande i motionerna nr I: 586
och II: 718, kommer jag att biträda detta
yrkande.

I detta anförande instämde fru Johansson,
fru Renström-Ingenås och fru
Thunvall (samtliga s).

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! I likhet med de båda
föregående talarna vill jag uttrycka min
glädje över det kraftiga stöd, som folkbildningsverksamheten
fått genom
Kungl. Maj :ts proposition nr 36. Folkbildningsorganisationerna
behöver allt

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

detta stöd iför att rätt kunna fylla sina
betydelsefulla uppgifter i den nya situation,
som uppstått av ändrade utbildning,
sförhållanden och på grund av samhällsutvecklingen
i övrigt. Men samtidigt
som jag ger detta erkännande måste
jag säga, .att just det, som de båda föregående
talarna berört, nämligen frågan
om regler för bidrag till ungdomscirklar,
faktiskt utgör en skönhetsfläck i
propositionen.

En uppmjukning av reglerna om
minsta studietid i ungdomscirkel bör
kunna stimulera till ökat deltagande i
ungdomscirkelarbetet. Större generositet
gentemot ungdomscirklarna i anslagshänseende
har ju tidigare ansetts
motiverat av ungdomspolitiska skäl, och
enligt min uppfattning har ingenting
inträffat, som skäligen kan motivera
en annan ståndpunkt härvidlag. Jag menar
således, att det vore riktigt att fastslå
att studietiden i statsbidragsberättigad
ungdomscirkel skall vara minst
15 studietimmar under minst 7 studieveckor.

Vidare är jag rädd för att regeringens
förslag, om bidrag till ungdomscirklar
skall utgå efter samma grunder
som bidrag till allmänna cirklar,
kommer att få ogynnsamma verkningar
för ungdomscirkelverksamheten i varje
fall under de första åren. Förslaget innebär
ju den försämringen för ungdomscirklarna
att de får bidrag med
50 procent mot tidigare 75 procent av
kostnaderna för verksamheten.

Herr talman! Fn del andra saker
kunde vara värda några randanmärkningar.
Jag tänker då på reglerna för
bidrag till studieförbundens egentliga
organisationskostnader och på bidragen
till studieförbundens pedagogiska verksamhet.
De båda tidigare talarnas anföranden
i denna sak var emellertid så
utförliga och så bra, att jag anser att
det knappast kan gagna själva frågan,
om jag försöker lägga någonting därtill.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 2.

Föreläsningar och kurser

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! I en motion, som bär
fått nr 719 i denna kammare, bär vi
några motionärer utvecklat våra synpunkter
på en del av de frågor som är
upptagna i proposition nr 36.

Jag skall först be att få säga några
ord om statsbidraget till ungdomscirklarna,
vilket bär varit högre än bidraget
till de allmänna cirklarna. De förra har
fått 75 procent och de senare bär fått
50 procent av kostnaderna. För båda
grupperna bär varit stipulerad den begränsningen
att bidrag inte skulle få
utgå med mer än sammanlagt 300 kronor
per budgetår och cirkel. Nu föreslås
att bidraget till ungdomscirklarna
skall sänkas till 50 procent, d. v. s. detsamma
som de allmänna cirklarna får.
Detta säger sig utskottet inte ha något
att erinra emot, ty maximibidraget har
höjts, och några särbestämmelser för
ungdomscirklarna anses inte behövliga.
Jag vill helt kort bara säga, att om vi
beslutar i enlighet med utskottets förslag,
blir det svårare att bilda ungdomscirklar
under de närmaste åren. Maximibeloppet
bär höjts, det är sant, men
förslaget innebär att om bidraget skall
kunna utnyttjas måste ungdomarna själva
eller den organisation de tillhör
anskaffa den andra hälften av pengarna.
Jag har den uppfattningen att det finns
ett principiellt motiv för det högre bidraget
till ungdomscirklarna, nämligen att
man vill markera statsmakternas stora
intresse för denna verksamhet — med
tanke på ungdomsfrågornas aktualitet —
och att man vill underlätta för ungdomar
att vara aktiva i den gruppverksamhet
som studiecirkeln är.

Nu heter det att statsbidraget under
de närmaste åren skall höjas till 75 procent.
Men det blir under den tid vi får
vänta på det högre bidraget svårare för
oss att få i gång ungdomscirklar.

Eftersom alla tycks vara eniga om att
statsbidraget under de närmaste åren
skall höjas till 75 procent, hade det varit
befogat att låta bidraget till ung -

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Föreläsningar och kurser

domscirklarna utgå oförändrat. Och då
det gäller allmänna cirklar anser jag att
det redan i år skulle tagits ett steg på
vägen mot de utlovade 75 procenten.
Det är därför som vi i vår motion yrkat
på att statsbidrag till allmänna cirklar
under budgetåret 1963/64 skall utgå med
60 procent av de bidragsberättigade
kostnaderna. Med anledning av vad jag
nu sagt ber jag att få yrka bifall till reservation
nr 2 a av herr Ivar Johansson
in. fl.

Utöver vad jag här nämnt skulle jag
vilja anföra några synpunkter på folkbildningsfrågor.
Även om utskottet inte
har kunnat tillstyrka vad som har föreslagits
i motionen, tycker jag att man
bör göra vissa påpekanden i detta sammanhang,
därför att dessa ting i det
praktiska livet spelar en stor roll för
oss. Jag utgår i mitt resonemang ifrån
att en förbättrad skolundervisning inte
minskar folkbildningsarbetets betydelse.
Därför måste detta beredas samma förutsättningar
till förbättringar och expansion
som andra delar av bildningsväsendet.
Behov anmäler sig utöver vad
som framgår av propositionen, och det
är därför som vi i motionen bär påpekat
vissa förhållanden som tarvar översyn.

Låt mig börja med expertbesöken!
Dessa skall bli en ersättning för cirkelföreläsningarna,
och vad det kallas spelar
ingen större roll. Vad vi eftersträvar
är att få ut människor som kan medverka
till att det blir en god kvalitet
på studiearbetet. För de studieförbund
som är verksamma utanför de större
tätorterna blir det ofta förenat med betydande
resekostnader, då cirklarna
skall anlita dessa experter. Om man vill
att alla eller åtminstone så många som
möjligt skall kunna få tillgång till de
värden som folkbildningsarbetet kan ge,
måste man tillmäta detta en rätt stor
betydelse.

Rese- och traktamentskostnaderna för
experternas besök kan i många fall bli
betungande, och man förväntar därför

att det skall bli möjligt att få bidrag av
statsmedel också härtill. Det kan inte
bli några större resekostnader och näppeligen
heller några större traktamentskostnader,
om man bär i Stockholm eller
någon annan stor stad skall ha en
expert som kommer på besök i en cirkel,
då han kan använda kollektiva
färdmedel. Men när han skall ut på
landsbygden eller ut till skärgården,
blir det ett annat förhållande. Vi bär
tidigare fått göra på det sättet att om
vi haft cirklar tämligen nära varandra,
som sysslat med samma ämne, så har vi
sökt sammanföra två eller tre av dem,
så att de tillsammans kunnat få del av
cirkelföreläsningarna. Vi bär alltså på
det sättet försökt nedbringa kostnaderna,
och det har vi naturligtvis för avsikt
att göra också fortsättningsvis. Men
även om detta sker, kommer man inte
ifrån att experternas resor kan bli 8—
10 mil fram och åter, och det är klart
att de inte kan göra sådana resor gratis.
Jag hoppas därför att man beaktar
de synpunkter som vi framfört i motionen
och att det skall bli möjligt att få
bidrag till ersättning för experternas resor
och traktamenten.

En annan fråga är handledarfrågan.
Det sägs i propositionen att cirklarna
på landsbygden har lägre kostnader för
handledarna än andra cirklar, och det
är riktigt.

Orsakerna kan givetvis vara flera.
Ofta är cirkelledarna vanliga deltagare
och betraktar sig också som sådana när
de inte har några speciella kunskaper
i ämnet. De har inte haft någon tanke
på att de skulle ha ersättning för att
de har genomgått kurser, ägnat sig åt
förberedelse för cirkelsammankomsten
för att kunna leda samtalen o. s. v.

För oss ute i glesbygderna är det inte
alltid lätt att få handledare som har ingående
sakkunskap men ändå inte betingar
sig ett högt arvode. Vi har visserligen
försökt och i många fall också
lyckats bra med att motverka bristen på
handledare. Vi har haft kurser för att

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

utbilda dylika. Vi har genom omsorgsfullt
urval av studielitteratur och utarbetande
av pedagogiskt riktiga studieplaner
och skriftliga handledningar gjort
vad vi kunnat. Men vi har, det vill jag
framhålla, ofta behov av att få handledare
så att säga långväga ifrån. Jag
kan nämna sådana ämnen som musik,
teater och konst. Många gånger är det
också svårt att få handledare till cirklar
i sådana ämnen som psykologi, livsåskådning
etc. Det är då det föreligger
behov av bidrag till resekostnaderna.
Får vi inte andra bestämmelser än dem
som nu gäller kommer vi på landsbygden
och i skärgården i ett mycket trängt
läge när det gäller vissa ämnen.

Vad som gäller beträffande resekostnaderna
för handledare i allmänna cirklar
gäller också för universitetscirklarna.
Där måste man räkna med att det
kan bli betydande rese- och traktamentskosfnader.

Den pedagogiska verksamheten skall
enligt propositionen, vilket utskottet
även har understrukit, ägnas uppmärksamhet,
och vi skall få högre anslag härför.
Detta är vi naturligtvis glada över.
Det frivilliga bildningsarbetet är emellertid
i mycket hög grad beroende av
studieförbunden. Hade vi inte dem
skulle arbetet inte ha den omfattning
det nu har, och verksamheten skulle inte
ha utvisat nuvarande kvalitet och allsidighet
om inte studieförbunden hade
medverkat härtill genom pedagogiskt
arbete, ledarutbildning, materialframställning,
rådgivning m. m. Men ingenting
står stilla; kostnaderna ökar, och
därför är vi som sagt glada över att vi
kan vänta ett ökat anslag under de närmaste
åren.

.lag vill även påpeka att vi är i behov
av större bidrag till administrationskostnaderna.
Vi behöver bidrag till förbundsexpeditioner;
lönerna har som bekant
stigit, likaså hyror, resor, porton,
telefon, kostnader för instruktions- och
inspektionsresor, konferenser o. s. v.
Det är sålunda stora behov som anmä -

Föreläsningar och kurser

ler sig. Men jag tror att man skall vara
glad över att behoven finns. Det är
lyckligt att människor på detta sätt vill
förkovra sig på fritiden.

Innan jag slutar mitt anförande vill
jag också säga att mycket i den proposition
som vi nu behandlar är vi tacksamma
för. Vi väntar oss att löftena
om ökade anslag under de närmaste
åren till det fria och frivilliga studieoch
bildningsarbetet skall infrias.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservation nr 2.

I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herr Johansson
i Dockered (ep).

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Kungl. Maj:ts av statsutskottet
biträdda proposition nr 36 kan
betecknas som en positiv och realistisk
insats till det fria folkbildningsarbetets
fromma. Må det betygas också av folkbildare
och folkbildningsintresserade
inom högerpartiet! Med tillfredsställelse
kan vi konstatera, att bidragsgivningen
till studiecirkelverksamheten liksom
förut skall beräknas på grundval av
redovisade kostnader för verksamheten.
En sådan bidragskonstruktion torde
otvivelaktigt bättre än schablonbidrag,
som föreslagits av 1960 års folkbildningsutredning,
stimulera till kvalitetsfrämjande
åtgärder. Vad man i
folkbildningsarbetet aldrig får ge avkall
på är kvalitetskravet. Med det står och
faller folkbildningsarbetets betydelse
och anseende.

Det är egentligen bara på en punkt
i departementschefens uttalande om
studiecirklarna — bortsett från vissa
oklarheter i en del av propositionens
begreppsdefinitioner, som jag hoppas
författningsskrivarna kommer att klara
av —, som man kan ha anledning att,
vilket också flera andra talare betygat,
ställa sig skeptisk och misstänksam till.
Enligt departementschefen skall målsättningen
för ökningen av bidragsgivning -

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Föreläsningar och kurser

en till studiecirklarna vara den, att ökningen
skall ske stegvis under de närmaste
åren från 50 till 75 procent av
de bidragsgrundande kostnaderna. Det
optimistiska statsutskottet förutsätter,
att med de närmaste åren avses en tidrymd
av cirka tre år, och finner under
den förutsättningen tidsgränsen tillfredsställande
och avstår från preciseringar.
Det må förlåtas en arbetare i folkbildningens
örtagård, att han, stödd på år
av erfarenhet, icke gärna vill förlita sig
uppå löften och antaganden. Han är
i första hand nöjd med det han omedelbart
får, mindre tillfredsställd med
framtidsperspektiv, som lätt kan krossas
av den statsfinansiella släggan.

Därför har reservation nr 2 a under
punkten 4, studiecirkelverksamheten,
mycket fog för sig med sitt krav på att
bidraget till studiecirklarna under budgetåret
1963/64 skall utgå med 60 procent
av de bidragsberättigade kostnaderna
och att den speciella procentsatsen
för bidraget till ungdomscirklar
tills vidare icke skall avvecklas. Skulle
den stegvisa förbättring, som utlovas,
dröja länge eller utebli — man får ju
räkna med alla möjligheter — så är situationen
för studiecirkelverksamheten
dock relativt hygglig, också på litet längre
sikt, vid ett bifall till reservationen.
Jag ber alltså, herr talman, utan att
själv på något sätt ha bidragit till motionsskrivandet,
att få yrka bifall till rerervation
nr 2 a vid punkten 4, studiecirkelverksamheten.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Folkbildningsarbetet
bär under senare år utvecklats mycket
kraftigt, och värdet härav har kommit
att uppskattas av allt flera människor.
Såväl Kungl. Maj:ts som utskottets positiva
uttalanden är glädjande, vilket redan
har omvittnats av flera talare.

Studieförbundens ekonomiska resurser,
som relativt sett kommit att bli allt
knappare, kommer nu att räknas upp.
Avsikten är att denna uppräkning på

vissa väsentliga områden — bl. a. beträffande
studiecirkelverksamheten ■—
skall ske i etapper. I stort sett tycker
jag att man funnit goda lösningar, och
jag har bara ett par anmärkningar att
göra.

I fråga om ungdomscirkiarna tror jag
att det på sikt är olämpligt med två
olika bidragsformer, inte minst i administrativt
hänseende. Målsättningen
är i princip att alla studiecirklar skall
erhålla bidrag på likartade grunder.
Under en övergångstid kommer visserligen
bidragsunderlaget att höjas, men
procentsatsen sjunker så att det i åtskilliga
fall kommer att bli en försämring
under ett eller annat år. Man
kunde nog ha funnit en smidigare övergångsform
när det gäller bidraget till
ungdomscirklar, så att det i varje fall
inte hade behövt bli någon försämring.
Den nuvarande procentsatsen, 75 procent,
borde ha kunnat stå kvar och automatiskt
smälta in i de generella bidragsnormer
som är målet. Detta gäller inte
enbart nykterhetsorganisationerna, utan
även andra organisationer, t. ex. JUF
och ABF, bedriver på åtskilliga håll en
ganska betydande verksamhet hland
ungdom.

När vi i propositionen fann att departementschefen
hade uttryckt sig litet
vagt beträffande takten i den stegvisa
förbättring av anslagen, som är målsättningen
härvidlag, blev vi som nu motionerat
i frågan lite betänksamma. Departementschefen
säger att målsättningen,
som avser en höjning av anslagen till
studiecirkelverksamhet från 50 till 75
procent av de bidragsgrundande kostnaderna,
bör vara förverkligad under de
närmaste åren. Av erfarenhet vet man
att ett sådant uttryck som »de närmaste
åren» kan tolkas på olika sätt. För studieförbunden
är det emellertid nödvändigt
att vid sin planering av verksamheten
ha den ekonomiska situationen någorlunda
klarlagd för åtminstone ett
par tre år framåt, och vi motionärer har
därför i motion nr 714 i denna kamma -

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

re yrkat på att riksdagen måtte uttala
sig för att den stegvisa höjningen av anslagen
skall vara genomförd senast under
budgetåret 1965/66.

Utskottet har avstyrkt motionen med
den motiveringen att uttrycket »de närmaste
åren» avser en tidrymd av cirka
tre år. Men därmed skulle ju syftet med
motionen vara tillgodosett, och under
förutsättning att bidragen sålunda kommer
att stegvis höjas upp till 75 procent
inom tre år kan jag ansluta mig till
utskottets förslag på de punkter motionen
berör.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Jag har till punkt 4 i
statsutskottets utlåtande fogat en blank
reservation. Med den riktning som diskussionen
har tagit behöver jag snarare
motivera varför jag inte röstar med reservationen
2 a än varför jag gjorde denna
blanka reservation i fråga om ungdomscirklarna,
som ju debatten mest har
rört sig om.

Skälet till att jag inte har gått med
reservanterna är att det inte finns några
vattentäta skott mellan ungdomscirklar
och cirklar för äldre. Tvärtom är studiecirklarna
kanske det forum där generationerna
har lättast att mötas. Det
finns många cirklar där 16-åringar och
60-åringar glatt och frejdigt diskuterar
allehanda problem. Jag vet inte om det
över huvud taget finns någon statistik
på detta område, men jag skulle tro att
ett mycket stort antal av de tonåringar
det nu är fråga om studerar tillsammans
med äldre och alltså inte har nytta av
detta ökade bidrag. Bidraget utgår till
cirklar med minst fem deltagare i åldern
14—18 år. Om en cirkel har fyra
18-åringar och fyra 19-åringar som deltagare,
är den inte någon ungdomscirkel,
men om där finns fem 18-åringar
och fem 50-åringar är den en ungdomscirkel.
Sådana gränsdragningar blir rätt
egendomliga, och det är ett av skälen
till att det är mycket förmånligt att få
enhetliga grunder för bidragen. Sam -

Föreläsningar och kurser

ma skäl gäller naturligtvis när man vill
ha en annan minimitid för ungdomscirklar.

Jag tror att det är mycket angeläget
att komma bort från dessa skilda normer,
även om mycket kan tala för att vi
särskilt skall uppmuntra ungdomarnas
studier. Detta får i så fall ske på annat
sätt. För studiecirklarna bör vi sträva
efter så enhetliga och enkla regler som
möjligt. Sådana får vi i stor utsträckning
genom denna proposition. Liksom
så många andra är jag mycket glad över
den och anser att den ger ett rejält handtag
åt folkbildningsarbetet.

Det är klart att ingenting är så bra
att det inte kan bli bättre, och vi kan
naturligtvis alla ha önskemål på en
hel del punkter. Det är särskilt ett par
talare som från sin folkbildningsverksamhet
anfört egna gamla bittra erfarenheter,
vilka gjort dem misstänksamma.
Jag vet inte, huruvida jag är ensam
om att vädra en kompromiss bakom
propositionens förslag på denna
punkt, och kompromisser är ju också
något som vi har erfarenhet av. Man
får sällan allt man önskar, och om det
nu har pressats fram ett löfte att bidraget
inom en ganska kort tidrymd
skall höjas till 75 procent, bör vi kunna
vara nöjda med denna kompromiss.
Jag hoppas emellertid just med hänsyn
till ungdomscirklarna att övergångstiden
blir så kort som möjlig. Därtill
kommer att det under övergångstiden
bör finnas vissa möjligheter att undvika
försämringar för ungdomscirklarna
genom en jämkning av anslagen från
deras huvudorganisationer. De flesta
ungdomsorganisationer har ju både ett
studieförbund i bakgrunden eller ock
en huvudorganisation bland de äldre.
Man skulle t. ex. kunna reglera de kommunala
anslag, som lämnas till de flesta
studiecirklar, så att en större del än
tidigare av anslaget till huvudorganisationen
går till ungdomscirklarna.

Jag tror att det finns många sätt att
rätta till det hela, så att ingen ungdoms -

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Föreläsningar och kurser

cirkel skall behöva råka i svårigheter
genom den tillfälliga sänkningen av
anslagen. Men det är givetvis synnerligen
önskvärt att övergångstiden blir
så kort som möjlig. Statsutskottet anser
att den inte bör vara längre än tre
år. Ingen skulle sörja, om den blir kortare
än tre år, och jag tror inte heller
att statsutskottet skulle betrakta det såsom
stridande mot utskottets skrivning,
därest Kungl. Maj :t skulle finna
det möjligt att höja anslagen i raskare
takt än som förutsatts.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Fröken Olsson betecknade
propositionen som en kompromiss.
Jag kan i stort biträda propositionens
förslag, men jag måste dock
konstatera att den är en kompromiss
som har träffats i Kanslihuset. Studieorganisationerna
har icke varit tillfrågade
och bär i varje fall icke biträtt
den försämring beträffande ungdoms*
cirklarna som nu föreslås ske.

Det är klart — som fröken Olsson
säger ■—• att det finns möjligheter för
ungdomarna att delta i vanliga studiecirklar.
Jag vill emellertid tillägga att
det studieförbund som jag har nära anknytning
till finner det angeläget att
ha en särskild verksamhet bland ungdomarna
för att göra dem aktivt intresserade
av studiearbetet. Därvidlag
kommer en låt vara temporär men dock
tydlig försämring av bidragsmöjligheterna
att inverka menligt, och det kan
jag inte godtaga.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! I likhet med fröken
Olsson anser jag det önskvärt att övergångstiden
kan bli ännu kortare än
tre år, men jag tycker att det är ett
väl stort offer på förenklingens altare,
om man bara med hänsyn till administrationen
skulle offra några ung -

domscirklar. Det har ju hittills gått att
klara den krångliga administrationen,
och då bör det väl vara möjligt att
göra det även under en övergångstid.

Även om det förekommer att 16-åringar trivs i 60-åringarnas pensionärscirklar,
tillhör detta säkerligen undantagen.
Därför anser jag det angeläget att
ungdomscirklarna får behålla sina 75
procent under övergångstiden.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Hedenäset begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3:o)
mom. II) i utskottets utlåtande nr 74,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Hedenäset begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 171 ja och 34

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren liade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 4

Studiecirkel verksamheten

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
36 (avsnitt V, s. 40—65) föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordade grunder för det
statliga stödet till studiecirkelverksamheten,
dels ock till Bidrag till studiecirkelverksamheten
för budgetåret 1963/64
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 16 300 000 kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Tage Johansson m. fl. (I: 582) och den
andra inom andra kammaren av herr
Gustafsson i Uddevalla m. fl. (II: 714);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Hilding och Nyman (I: 583) och den
andra inom andra kammaren av herr
Keijer m. fl. (II: 717), i vilka hemställts
bl. a., såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte besluta att statsbidrag till
ungdomscirklar skulle utgå med 75 %
av de med studieverksamheten i dessa
cirklar förenade kostnaderna i stället
för med 50 % av dessa kostnader som regeringen
föresloge och för detta ändamål
anslå ytterligare 1 miljon kr. utöver
regeringens förslag samt således
till Bidrag till studiecirkelverksamheten
för budgetåret 1963/64 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
17 300 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyman in. fl. (I: 584) och den andra
inom andra kammaren av herr Jönsson
i Ingemarsgården in. fl. (11:716);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Studiecirkelverksamheten

Wirmark m. fl. (I: 586) och den andra
inom andra kammaren av fru Lindskog
m. fl. (II: 718), i vilka hemställts att
riksdagen måtte uttala, att grunderna
för statsbidrag till ungdomscirklar alltjämt
skulle utgöra 75 % av de bidragsgrundande
kostnaderna under en övergångstid
intill dess statsbidraget till övriga
studiecirklar uppnått nyssnämnda
procenttal;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ernst Olsson m. fl. (I: 585) och
den andra inom andra kammaren av
herr Mattsson in. fl. (11:719), i vilka
hemställts bl. a., såvitt nu var i fråga,
att riksdagen vid sin behandling av förevarande
proposition måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla

a) att statsbidrag till ungdomscirklar
under budgetåret 1963/64 finge utgå med
75 % av kostnaderna för handledare
och studiemateriel,

b) att statsbidrag till allmän studiecirkel
under budgetåret 1963/64 finge utgå
med 60 % av kostnaderna för handledare
och studiemateriel.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:583 och 11:717
samt I: 585 och II: 719, i vad de avsåge
ungdomscirklar, ävensom motionerna
1:586 och 11:718 icke måtte av riksdagen
bifallas;

II. att motionerna 1:585 och II: 719,
i vad de avsåge statsbidrag till allmän
studiecirkel för budgetåret 1963/64, icke
måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionerna I: 585 och II: 719,
i vad de avsåge handledarnas resor, icke
måtte av riksdagen bifallas;

IV. att motionerna I: 585 och II: 719,
i vad de avsåge rese- och traktamentskostnader
vid expertbesök i studiecirkel
och för lärare i universitetscirkel, icke
måtte av riksdagen bifallas;

V. att motionerna I: 585 och II: 719,
i vad de avsåge hyreskostnad för projektorer
m. in., icke måtte av riksdagen
bifallas;

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Studiecirkelverksamheten

VI. att motionerna I: 584 och II: 716
icke måtte av riksdagen bifallas;

VII. att motionerna I: 583 och II: 717,
i vad de avsåge studietidens omfattning
i ungdomscirkel, icke måtte av riksdagen
bifallas;

VIII. att riksdagen måtte godkänna av
departementschefen förordade grunder
för det statliga stödet till studiecirkelverksamheten
;

IX. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:583 och II: 717
samt I: 585 och II: 719, samtliga motioner
såvitt de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till studiecirkelverksamheten
för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 16 300 000 kr.;

X. att motionerna I: 582 och II: 714,
i vad de avsåge målsättningen för det
statliga stödet, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

XI. att motionerna I: 585 och II: 719,
i vad de avsåge kostnaderna för handledare
och materiel fr. o. m. budgetåret
1964/65, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ivar Johansson, Thorsten
Larsson, Svensson i Stenkyrka, Larsson
i Hedenäset och Nelander, vilka ansett
att utskottet bort under I., II., VIII. och
IX. hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:585 och 11:719 ävensom
i anledning av motionerna I: 583 och
11:717 samt 1:586 och 11:718, förstnämnda
fyra motioner såvitt nu var i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att statsbidrag till ungdomscirklar
under budgetåret 1963/64 finge utgå med
75 % av kostnaderna för handledare och
studiemateriel;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 585 och II: 719, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att statsbidrag till allmän stu -

diecirkel under budgetåret 1963/64 finge
utgå med 60 % av kostnaderna för handledare
och studiemateriel;

VIII. att riksdagen måtte godkänna av
reservanterna förordade grunder för det
statliga stödet till studiecirkelverksamheten
;

IX. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna
I: 585 och II: 719 samt I: 583 och
II: 717, samtliga motioner såvitt de avsåge
medelsanvisningen, till Bidrag till
studiecirkelverksamheten för budgetåret
1963/64 å driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 20 500 000 kr.;

b) av fröken Olsson, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Med hänvisning till den
debatt som tidigare förts ber jag få yrka
bifall till reservationen vid denna
punkt.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Med hänvisning till
mitt tidigare anförande ber jag att få
yrka bifall till reservationen under mom.
I men bifall till utskottets hemställan
under övriga moment.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2 a) i motsvarande del; och
fann herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Larsson i Hedenäset
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 4 ro)
mom. I) i utskottets utlåtande nr 74, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 a) av herr Ivar Johansson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Lindskog begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 113 ja och 88 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2 a) av herr Ivar Johansson
m. fl. i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. III—VII

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. VIII

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

Mom. IX—XI

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 5—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 18

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1963/64 till bidrag till byggnadsarbeten
m. m. inom skolväsendet jämte i ämnet
väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 19

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

76, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
rörande bidrag till driften av grundskolor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t (bilaga 10, punkt 103, s. 176—
186) föreslagit riksdagen att till Grundskolor
m. in.: Bidrag till driften av
grundskolor m. m. för budgetåret
1963/64 å driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
1 090 000 000 kr.

I detta sammanhang har utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Källqvist m. fl. (I: 69) och den andra
inom andra kammaren av fröken Olsson
m. fl. (II: 88);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundström m. fl. (I: 214) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (II: 258), i vilka hemställts
bl. a., såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte uttala att målsättningen för Kungl.
Maj :ts och vederbörande skolmyndigheters
planering skulle vara en under
1960-talet genomförd successiv och yt -

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

terligare sänkning av delningstalen för
elevantalet i klasserna på grundskolans
alla stadier, så att läsåret 1972/73 ingen
klass normalt skulle innehålla mer än
25 elever, samt besluta att på mellanstadiet
medge delning av slöjdgrupp om
antalet elever överstege 17, varvid medel
för ändamålet finge utgå ur anslaget
Grundskolor m. in.: Bidrag till driften
av grundskolor m. m. under åttonde huvudtiteln; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 322) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (II: 249), i vilka hemställts bl. a.,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
uttala att målsättningen för Kungl.
Maj :ts och vederbörande skolmyndigheters
planering skulle vara en under
1960-talet jämförbar successiv och ytterligare
sänkning av delningstalen för
elevantalet i klasserna på grundskolans
alla stadier, så att läsåret 1972/73 ingen
klass normalt skulle innehålla mer än
25 elever, samt besluta att på mellanstadiet
medge delning av slöjdgrupp
om antalet elever överstege 17, varvid
medel för ändamålet finge utgå ur anslaget
till Grundskolor: Bidrag till driften
av grundskolor m. m. under åttonde
huvudtiteln;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Nordström in. fl. (I: 411) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Karlsson och fröken W etterström
(11:486), i vilka hemställts att riksdagen
måtte besluta, att delningstalen i
textil- samt trä- och metallslöjd på
grundskolans låg- och mellanstadium
ändrades på så sätt att delning av klassen
skulle ske i likhet med redan gällande
bestämmelser för grundskolans
högstadium;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Per-Olof Hanson m. fl. (I: 479) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Zetterberg och Rimmerfors

(11:590), i vilka hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om att statsbidrag finge utgå
till den mosaiska Hillelskolan i Stockholm
;

dels ock en inom andra kammaren av
fröken Karlsson och herr Hxggblom
väckt motion (11:251), i vilken hemställts
att riksdagen måtte 1) besluta att
delningstalet på grundskolans mellanstadium
skulle vara 25 i stället för nu gällande
30, 2) uttala att målsättningen för
Kungl. Maj :ts och vederbörande skolmyndigheters
planering skulle vara en
under perioden t. o. m. läsåret 1970/71
genomförd, successiv och ytterligare
sänkning av delningstalen för elevantalet
i klasserna på grundskolans alla
stadier så att ovannämnda läsår i samtliga
klasser inom grundskolan delningstalet
25 normalt icke finge överskridas
i någon klass, 3) besluta att kommuner
i glesbygderna skulle ha rätt att tilllämpa
lägre delningstal med avseende
på elevantalet i klasserna än som eljest
gällde, 4) besluta att anvisa de medel
som erfordrades i anledning av ovanstående
yrkanden.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna I: 69 och II: 88 icke
måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionerna 1:214 och 11:258
samt I: 322 och II: 249, i vad de avsåge
disciplinbefrämjande åtgärder, icke
måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionerna I: 214 och II: 258,
I: 322 och II: 249 samt I: 411 och II: 486,
i vad de avsåge delning av slöjdgrupp,
icke måtte av riksdagen bifallas;

IV. att motionen II: 251, i vad den
avsåge delningstalet på grundskolans
mellanstadium samt i glesbygdernas
grundskolor, icke måtte av riksdagen
bifallas;

V. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:214 och 11:258, 1:322
och II: 249 samt II: 251, samtliga motioner
i vad de avsåge medelsanvisningen,

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

till Grundskolor m. m.: Bidrag till driften
av grundskolor in. m. för budgetåret
1963/64 å driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 090 000 000 kr.;

VI. att motionerna I: 214 och II: 258,
I: 322 och II: 249 samt II: 251, i vad de
avsåge målsättningen för sänkningen av
elevantalet i grundskolan, icke måtte
av riksdagen bifallas;

VII. att motionerna I: 479 och II: 590
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Boman, Ivar Johansson,
Axel Johannes Andersson, Virgin och
Källqvist, fröken Ljungberg, herrar
Thorsten Larsson, Staxång, Svensson i
Stenkyrka, Svensson i Ljungskile och
Larsson i Hedenäset, fröken Karlsson
samt herrar Kelander och Kållstad, vilka
ansett att utskottet under III. och VI.
bort hemställa,

III. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:214 och 11:258 samt
I: 322 och II: 249, nämnda motioner såvitt
nu var i fråga, ävensom med bifall
till motionerna I: 411 och II: 486, besluta
att på grundskolans låg- och mellanstadier
medge delning av slöjdgrupp
om antalet elever överstege 17, varvid
medel för ändamålet finge utgå ur anslaget
till Bidrag till driften av grundskolor
m. m.;

VI. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:214 och 11:258 samt
I: 322 och II: 249 ävensom i anledning
av motionen 11:251, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, uttala att målsättningen
för Kungl. Maj:ts och vederbörande
skolmyndigheters planering skulle
vara en under 1960-talet genomförd
successiv och ytterligare sänkning av
delningstalen för elevantalet i klasserna
på grundskolans alla stadier, så att läsåret
1972/73 ingen klass normalt skulle
innehålla mer än 25 elever;

2) av herr Virgin, fröken Ljungberg,
herr Staxång och fröken Karlsson, vil -

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

ka ansett att utskottet under IV. bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till motionen
II: 251, besluta dels att delningstalet
på grundskolans mellanstadium
skulle vara 25 i stället för nu gällande 30
och dels att kommuner i glesbygderna
skulle ha rätt att tillämpa lägre delningstal
med avseende på elevantalet i klasserna
än som eljest gällde;

3) av herrar Boman, Ivar Johansson,
Axel Johannes Andersson, Virgin och
Källqvist, fröken Ljungberg, herrar
Thorsten Larsson, Staxång, Svensson i
Stenkyrka, Svensson i Ljungskile och
Larsson i Hedenäset, fröken Karlsson
samt herrar Nelander och Kållstad, vilka
ansett att utskottet under VII. bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 479 och II: 590, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att statsbidrag
måtte utgå till den mosaiska Ilillelskolan
i Stockholm.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! I momenten III., IV.
och V. i statsutskottets utlåtande nr 76
beröres delningstalen i grundskolan,
och det är dem jag här närmast skall
tala om.

Mom. III. gäller delningstalet för
slöjdgrupp i grundskolans låg- och
mellanstadier, och det talet är annorlunda
än delningstalet för högstadiet.
Detta för med sig ganska stora olägenheter.
Vi har i några starkt motiverade
motioner föreslagit samma delningstal
på låg- och mellanstadierna som på
högstadiet, och jag ber att få yrka bifall
till reservationen på den punkten.

Mom. IV. rör delningstalet på mellanstadiet.
Redan i samband med den
stora skolreformen förra året väckte
vi från högerhåll en motion om detta
delningstal. Självfallet är det för varje
lärare som tar sin uppgift på allvar —
och det gör ju de allra flesta —■ myc -

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

ket angeläget att få lära känna eleverna
så ingående att han kan individualisera
undervisningen så iångt som möjligt
och därigenom aktivisera eleverna
och göra skolarbetet mera intressant
och resultatgivande. Detta går inte, om
man har för stort elevantal i klasserna.

Förra årets riksdagsbeslut innebar att
delningstalet för grundskolans klasser
skall vara 25 på lågstadiet och 30 på
mellan- och högstadierna. Redan då motionerade
vi om att ha samma elevantal
på mellanstadiet som på lågstadiet,
dels därför att barnen i dessa åldrar
är så öppna för personlighetsfostran
och har så stort behov av direkt personlig
kontakt med läraren samt dels
därför att det är av stort intresse för
läraren att verkligen nå sina elever. Vi
menar därför att det är mycket viktigt
att även på mellanstadiet ha ett lågt
elevantal.

En annan fördel med att ha samma
delningstal på låg- och mellanstadierna
är, att när eleverna efter tredje klassen
byter lärare, så får de även därefter
en sammanhållen klass, vilket alla anser
vara mycket värdefullt. Eleverna
får med andra ord följas åt till den nya
klassen, och därmed bibehålies arbetsmiljön
i viss utsträckning kontinuerlig,
vilket självklart är av mycket stor betydelse.

Vi har i år återkommit med vår motion
med yrkande om att delningstalet
skall fastställas till 25 på mellanstadiet,
alltså samma tal som för lågstadiet. När
det gäller sänkningen av elevantalet
inom hela grundskolan siktade man från
flera partier redan i fjol på att få ett så
lågt elevantal att ingen klass i grundskolan
normalt skulle ha fler än 25
elever. För att kunna göra en jämförelse
härvidlag måste man ta med alla
faktorer — tillgången på lärare och
skollokaler samt vissa ekonomiska betingelser.
Men man skall ha ett mål att
sikta mot. Motionsledes har därför från
olika håll uttalats att 1972/73 borde man

vara framme vid att ingen klass normalt
översteg 25 elever. Detta framhålles
även i reservation 1 av herr Boman
m. fl.; vad jag tidigare sade gällde reservation
2 av herr Virgin m. fl.

Den sistnämnda reservationen —• alltså
reservation 2 — behandlar ännu en
fråga, nämligen delningstalet i glesbygder.
Vi menar, att om ett generöst delningstal
— generöst i det hänseendet att
det vore lägre i glesbygder — finge tilllämpas,
skulle barnen under längre tid
kunna bli undervisade nära hemmet.
De skulle alltså slippa tillbringa en stor
del av dagen med att åka skolskjuts
långa vägar. Detta är bakgrunden till
yrkandet i den delen av reservation 2.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservation 1 av
herr Boman m. fl. och till reservation 2
av herr Virgin m. fl.

Ilerr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! En fråga som i hög grad
har med disciplinen att göra är skolklassernas
storlek. Enligt förra årets
grundskolebeslut skall ju klass eller annan
undervisningsavdelning inte omfatta
mer än 25 elever på lågstadiet och
inte mer än 30 elever på mellan- och
högstadierna. Denna fråga bär nu tagits
upp i motioner av både högern, folkpartiet
och centerpartiet.

Jag har gått igenom motionerna och
jämfört dem med varandra. Därvid har
jag funnit, att i högermotionen framhålles
att det vore önskvärt att elevantalet
per klass redan nu kunde sänkas
över hela linjen, så att för samtliga
klasser kunde garanteras delningstalet
25. Men man pekar också på att såväl
de stora kostnaderna som lärarbristen
hindrar reformens snara genomförande.
Man går emellertid så långt att man yrkar
att riksdagen skall besluta att delningstalet
på grundskolans mellanstadium
skall vara 25 i stället för nu gällande
30. Vidare uttalas i högermotionen
att målsättningen för Kungl. Maj ds
och vederbörande skolmyndigheters pla -

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

nering skall vara en under perioden
t. o. m. läsåret 1970/71 genomförd successiv
och ytterligare sänkning av delningstalen
för elevantalet i klasserna på
grundskolans alla stadier, så att detta
läsår — alltså läsåret 1970/71 — i samtliga
klasser inom grundskolan delningstalet
25 normalt inte får överskridas
i någon klass.

Skillnaden i övrigt mellan högermotionen
å ena sidan och folkparti—centerpartimotionerna
å den andra sidan är
inte så stor, och det bär också skett en
sammanskrivning i reservationen dessa
tre partier emellan. Såvitt jag kan se
råder ingen åtsiktsskillnad i själva principfrågan
— skillnaden i uppfattning
gäller det läsår då man menar sig kunna
uppnå delningstalet 25. I de två sistnämnda
motionerna, alltså folkpartioch
centerpartimotionerna, betonas att
vid bedömningen av möjligheterna till
ytterligare sänkning av delningstalen
måste främst beaktas såväl möjligheterna
att genom utbildning få tillräcklig
lärartillgång som storleken på de
årskullar som kommer att vara i skolåldern.
I folkpartimotionen framhålles
t. ex. att förutsättningarna för ett snabbt
beslut om ytterligare sänkning av delningstalet
synes goda, därför att det
samlade elevantalet i skolpliktig ålder
på grund av årskullarnas minskade
storlek sjunker under 1960-talet.

I centerpartimotionen tas särskild
länsyn till glesbygdsproblemen.

Folkpartiet och centerpartiet har enat
sig om ett gemensamt yrkande i sina
motioner. Vi hemställer sålunda att
riksdagen måtte uttala att målsättningen
för Kungl. Maj:ts och skolmyndigheternas
planering skall vara en under
1960-talet genomförd successiv och ytterligare
sänkning av delningstalen för
elevantalet i klasserna på grundskolans
alla stadier. Men —• och här ligger, alltså
skillnaden i jämförelse med högermotionen
— vi nöjer oss härvidlag med
den målsättningen att ingen klass normalt
skall innehålla mer än 25 elever

Bidrag till driften av grundskolor m. in.

läsåret 1972/73. Vi förutsätter vidare att
den målsättning för delningstalen som
beslutas i tillämpliga delar också skall
gälla för skolor av B-form.

Eftersom skolans disciplinsvårigheter
tilldrar sig allmänhetens intresse — och
givetvis inte minst föräldrarnas och lärarnas
intresse — är det angeläget att
en minskning av klassernas storlek
kommer till stånd, så att det blir förbättrade
möjligheter att upprätthålla
god ordning inom skolan. Jag tror att
en minskning av ldasstorleken kan verka
disciplinfrämjande.

Som jag nämnde har högerpartiet,
centerpartiet och folkpartiet enat sig
om en gemensam reservation som går
ut på att förverkligandet av planerna
på ytterligare minskade klasser måste
föregås av en långsiktig och noggrann
planering. För att möjliggöra en sådan
planering fordras att Kungl. Maj :t och
skolmyndigheterna har ett mål att rikta
in sig på, och det målet bör enligt
reservanternas mening sättas så, att antalet
elever i klasserna under läsåret
1972/73 normalt skall vara högst 25. Jag
tillstyrker alltså bifall till motionsyrkandena
härom enligt reservationen 1
av herr Boman m. fl.

Jag vill vidare ta upp ännu en punkt,
nämligen reservation nr 3, vilken gäller
frågan om statsbidrag till Hillelskolan.
Statsutskottet har gått med på att
ge driftbidrag till Kristofferskolan, som
följer walldorffsmetodens pedagogik.
Statsutskottets majoritet har också i sitt
utlåtande i år uttalat sig för statligt stöd
till Kristofferskolan för förverkligande
av denna skolas nybyggnadsplaner. Deta
liar skett med kunskap om att Kristofferskolan
tillämpar en pedagogik, som
grundar sig på en antroposofisk livsåskådning.
Man är alltså, förmodar jag,
val medveten om att det är en ganska
egenartad religionssynkretism, som ligger
bakom Kristofferskolans pedagogiska
system.

Jag skall inte tala emot bidraget till
Kristofferskolan. Jag vill endast näm -

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

na att man gått med på statsbidrag till
denna och uttalat sig för dess utbyggnadsplaner.
Men i fråga om Hillelskolan,
beträffande vilken ingen dunkelhet
råder i livsåskådningsfrågor och beträffande
vilken man känner till att den undervisar
i den mosaiska religionsformen
och i det hebreiska språket, har man
inte velat gå med på att ge ett statsbidrag,
vilket är beklagligt.

Till Hillelskolan söker sig barn av
såväl religiösa som icke religiösa föräldrar,
som önskar att deras barn får
ta del av den gamla mosaiska kulturen,
vilken de önskar bevara, samtidigt som
barnen på ett organiskt sätt beredes tillfälle
att smälta in i det svenska samhället.
Från pedagogisk synpunkt måste
det anses synnerligen tillfredsställande,
att barnen i denna skolform undviker
att utsättas för den splittring mellan
hem- och skolmiljö som ofta varit betungande
för barnen, i synnerhet under
de första skolåren.

Ett bevis för att man på ansvarigt
pedagogiskt håll uppskattat Hillelskolans
undervisningsform utgör det faktum,
att barnavårdsnämnden i Stockholm
ett flertal gånger hänvisat barn av
mosaisk trosbekännelse, vilka haft svårigheter
i de vanliga skolorna, till Hillelskolan,
och att dessa barn i denna
skolas regi återfått sin psykiska balans.

Ett annat förhållande som jag vill påpeka
är, att Hillelskolan, även om den
inte ännu är en internatskola, i viss
mån fyller en funktion som riksskola.
Ett flertal familjer har nämligen flyttat
till Stockholm enbart för att ge sina
barn tillfälle att studera vid Hillelskolan.
Vi bär den uppfattningen att det
är detta som departementschefen åsyftat,
när han i sin proposition nr 54 år
1962 nämner att statsbidrag bör utgå
till internatskolor eller »i andra fall
där det finns en stark pedagogisk motivering
eller andra liknande skäl för
sådant bidrag».

En tredje omständighet som jag vill
framhålla är att staten i alla länder i

Västeuropa, där det finns en så stor
judisk grupp, att en skola över huvud
taget är motiverad, har medgivit statsbidrag
för sådana skolor. Om man i Sverige
skulle avslå statsbidrag, skulle Sverige
vara nästan helt allenastående i
denna inställning i Europa.

Hillelskolan har hittills kunnat upprätthållas
tack vare frikostigt stöd från
reparationsbetalningar från Västtyskland,
vilka fr. o. m. nästa år inte längre
kommer att utgå. Trots de stora personliga
offer som föräldrarna gör för att
hålla sina barn i Hillelskolan, kan den
finansiellt inte upprätthållas om statsbidrag
inte kan erhållas. Jag vill slutligen
fästa uppmärksamheten på att Hillelskolan
står under inspektion och är
erkänd av Stockholms skoldirektion,
som också rekommenderat statsbidrag.

Jag vill därför, herr talman, också
yrka bifall till reservation nr 3 av herr
Boman m. fl. beträffande statsbidrag till
Hillelskolan.

Fröken KARLSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! För att det inte skall
uppstå något missförstånd vill jag påpeka,
att det verkade som om herr Källstad
ville dra upp en gränslinje mellan
högerns och ds övriga reservanternas
ställningstagande i denna fråga, även
om den bara skulle gå på motionsplanet.
Vi befinner oss på samma linje i
dessa frågor. Jag vill erinra om att de
tre oppositionspartierna i fjol fogade en
reservation till punkt 32 i särskilda utskottets
utlåtande nr 1, i vilket det hemställdes
att målsättningen skall vara »att
läsåret 1970/71 ingen klass normalt
skall innehålla mer än 25 elever». En
av reservanterna var herr Källstad.

Det råder alltså inget tvivel om att
herr Källstad och jag var på samma
linje. Det är bara herr Källstad och
hans parti som ändrat årtal.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det är enligt min mening
en riktig princip att skolmässig ut -

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

bildning och fostran -så långt som möjligt
skall ske på lika villkor för alla
samhällsmedborgare. Framför allt
grundskolans idé är ju att vi skall komma
bort från tidigare missförhållanden
på detta område och fram till en demokratisk
ordning i stället för ett skolsystem
som påverkas av olika inkomstförhållanden
eller gruppintressen.

När 1962 års riksdag avgav sitt yttrande
om hur man skall förfara med
privatskolorna, så byggde detta på en
regeringsförklaring som i huvudsak
gällde elever i skolpliktsåldern. Och
detta är naturligtvis den viktigaste frågan.
Även därvidlag görs det emellertid
fortfarande undantag från regeln,
och det beror inte bara på -att vi befinner
oss i en övergångsperiod där allt
ännu inte kunnat anpassas till det nya
skolsystemet utan sammanhänger också
med att det förekommer svåra avvägnin-gsproblem
som det statliga skolsystemet
ännu inte kommit till rätta med.

Riksdagsbeslutet i fjol att man i sådana
fall skall låta riksdagen pröva saken
i särskild ordning, är inte helt tillfredsställande.
Man borde kunna få
fram en mera permanent ordning med
vägledande principer härvidlag.

Det ärende vi nu behandlar är ett
exempel på hur slumpartat ett avgörande
kan bli. Det kan också ifrågasättas
om det var så välbetänkt att göra statsbidragen
till privatskolor i så hög grad
beroende av om det gäller internatskolor
eller inte. Under män kommunala
praxis har jag stött på svåra problem
när det gäller anslagen till privata
internatskolor av den typ som drivs
i stiftelseform. På grund av bristen
på allmänna utbildningsanstalter har
många sådana privatskolor utformat
sina undervisningsplaner så, att de i
huvudsak fyller samma uppgift som statliga
och kommunala skolor. Därför bär
de också ansetts böra få statliga och
kommunala bidrag i sådan omfattning
att de privata insatserna blivit helt betydelselösa.
Men hela bestämmanderät -

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

ten över sådana skolor och även förfoganderätten
till egendom som anskaffats
med skattemedel, ligger hos de privata
stiftelserna. Huvudmännen kan
vara religiösa eller andra ideella organisationer,
men det är i alla fall fråga
om privatskolor. Hur energiskt -sådana
stiftelser hävdar skolornas privatkaraktär
framgår inte minst därav att det som
regel varit omöjligt att vinna gehör för
kravet att anslagsbeviijande samhällsorgan
också skall ha ett betryggande
inflytande i skolornas styrelser.

Jag har med detta velat antyda att
frågan om samhällets förhållande till
privatskolorna borde undersökas ytterligare,
så att det kan bli en bättre ordning
i linje med de allmänna principerna
för skolornas funktion.

Till dess så skett får vi nöja oss med
att tolka fjolår s-beslutet så gott det går.
Och jag vill då för min del deklarera
att jag tänker medverka till att mosaiska
skolan får statsbidrag. Ett beslut i annan
riktning skulle nämligen innebära
att denna skola skulle bli sämre behandlad
än andra i liknande situation.
I fjolår sbeslutet s-äge-s att statsbidrag till
privatskolor kan vara berättigat bl. a.
om det gäller uppfostrings- och omvårdnadsfrågor
av sådant slag att de
svårligen kan tillgodoses inom ramen
för den obligatoriska skolan. Jag tycker
att det förhåller sig så i det här fallet.
När frågan nu har aktualiserats genom
särskild riksdagsbehandling borde detta
också föranleda en särskild prövning
om det finns en bättre lösning, och
då kunde man lämpligen också titta litet
närmare på statsbidragsvillkoren
även för andra privatskolor. Till dess
bör mosaiska skolan få statsbidrag, och
jag hemställer därför om bifall till reservationen
nr 3.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Fyrpartimotionen om
stöd till Hillelskolan är framsprungen
ur svenskt intresse för en minoritets
utbildningsproblem. Den är, trots upp -

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

delningen i utskottet efter partilinjer,
ingen partipolitisk fråga och bör heller
inte få bli det. Motionärernas syfte bar
heller inte varit att bekämpa någon
negativ attityd från ecklesiastikministerns
sida; mig veterligt finns det ingen
sådan negativism att bekämpa. Kungl.
Maj :t har visserligen tidigare ställt sig
avvisande till förslag om statsbidrag
till denna skola, och inte heller i år i
proposition föreslagit något anslag till
Hillelskolan men de! skall samtidigt i
sanningens intresse sägas att skolan i
år inte hos Kungl. Maj :t anhållit om något
bidrag. Både nu och tidigare är det
vänner till Hillelskolan som velat föra
fram ärendet och genom en väl underbyggd
motion ge riksdagen tillfälle att
göra skolan statsbidragsberättigad. Vi
är övertygade om ecklesiastikministerns
intresse för saken som sådan.

Låt mig anföra ett par skäl för statsbidrag
i den ena eller andra formen.

Man kan visserligen säga att vi efter
grundskolans genomförande har mindre
behov av enskilda skolor. Å andra sidan
har vi i ett land som vårt råd med en
generös demokratisk kulturpolitik. Det
avgörande är att undervisningen i de
skolor det gäller fyller de krav som
samhället ställer på motsvarande skolform.
Det råder ingen som helst tvekan
om att Hillelskolan fyller det kravet.
De kommunala skolmyndigheterna
i Stockholm bär hittills lämnat stöd i
vissa avseenden och förordat statsbidrag.
Jag har i dag hos kulturborgarrådet
i Stockholm inhämtat att man i
Stockholms stad avser att öka det ekonomiska
stödet när skolan blir statsbidragsberättigad.
Där finns alltså ett
positivt samband som vi bör ta hänsyn
till.

Jag har förmånen att känna den nuvarande
ledningen i skolan, och jag har
gjort mig underrättad om Hillelskolans
utmärkta examensresultat.

Under förhandenvarande omständigheter
står det klart för oss att de barn
som nu undervisas i Hillelskolan har

rätt att på ena eller andra sättet komma
i åtnjutande av undervisning på
samhällets bekostnad. Det enda undantaget
från det vanliga svenska skolschemat
är Hillelskolans undervisning
i den mosaiska religionen. Den detaljen
kan svårligen utgöra något hinder för
statsbidrag, eftersom dessa barn enligt
religionsfrihetslagen under alla omständigheter
är befriade från skolornas kristendomsundervisning
och har rätt att
få del av sin egen trosriktnings religionsundervisning.

En annan omständighet som kanske
i första hand bär temporär betydelse
men som dock i dagens läge väger utomordentligt
tungt är sambandet mellan
Hillelskolans tillkomst och de katastrofer
som för inte så länge sedan drabbade
den europeiska judenheten. En
stor del av de cirka 150 judiska barn
som nu undervisas i Hillelskolan kommer
från en miljö som låg i obehaglig
närhet av gaskamrarna. I många fall
har deras föräldrar och andra anhöriga
drabbats av den nazistiska terrorn. Det
är onekligen ett skäl till att skapa en
trygg och välbekant kulturmiljö för dessa
barn under deras första skolår. Sedan
fortsätter även dessa elever från
Plillelskolan i våra helt svenska skolor,
och vi vet att de klarar sig bra med
den grundutbildning som Hillelskolan
givit dem.

Också ett annat skäl för bifall till dagens
framställning sammanhänger med
den tyska problematiken. Som herr
Källstad nyss nämnt har en stor del av
kostnaden för Hillelskolan hittills kunnat
bestridas med tyska skadeståndsmedel
just till dessa hårt drabbade familjer.
Nu håller den källan på att sina.
Beloppet minskar år från år, och skadestånden
kommer vid utgången av nästa
år att helt upphöra.

Det har sagts mig att man när skolan
startades var i kontakt med vårt skoldepartement,
som visade ett positivt intresse
för skolan men ansåg det självklart
att den skulle klara sig själv un -

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

der förslagsvis de sex första åren. Nu
bär skolan arbetat i åtta år. Även ur
den synpunkten är, synes mig, ett statsbidrag
motiverat.

Stockholms-Tidningen har förordat
ett bifall till motionen bl. a. med hänvisning
till »de ständigt återkommande
antisemitiska vågorna i vårt land». Jag
vill inte överbetona den synpunkten.
Trots de ytterst illavarslande nazistspektaklen
vid Lidingö läroverk, tror
jag det svenska kulturlivet är tillräckligt
sunt för att avvisa dessa på en gång
infantila och demoniska rasgalenskaper.
Å andra sidan får man inte förvåna
sig över att föräldrar som själva
upplevt de skumma krafternas spel i
Centraleuropa vill ge sina barn en tryggad
skolmiljö, i varje fall under de
första skolåren, samtidigt som man vill
slå vakt om det judiska kulturarvet.

Jag yrker med dessa ord bifall till
reservation nr 3.

I detta anförande instämde herr
Keijer (fp).

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! De flesta argument för
statsbidrag till Hillelskolan har redan
anförts, men det är en synpunkt som
jag tycker borde något starkare framhävas.

Vi har i vårt land en utomordentligt
homogen kulturmiljö. Det är en förmån
som vi har framför många andra europeiska
länder, där det fatkiskt är ett
problem hur man skall kunna skapa
enhetlighet på kulturlivets område, inom
vilka olika varianter sedan framträder.
Det är därför naturligt för oss
att hålla på denna enhetlighet i fråga
om vår grundskola, och jag vill för min
del understryka att jag inte tillhör dem
som vill perforera den idé som grundskolan
bygger på. Men just därför att
vi har en sådan homogen kulturmiljö
är det angeläget för oss att där det finns
särskilda skäl visa generositet mot speciella
grupper.

Bidrag till driften av grundskolor ni. m.

Hillelskolan är till sin omfattning eu
liten skola. Den har sammanlagt 150
elever och det skall väl utan omsvep
medges att de invändningar utskottsmajoriteten
har att göra tål att fundera
på. Man kan inte säga att det är
fråga om en internatskola, även om det
finns familjer som har tagit sig hit till
Stockholmsområdet för att deras barn
skall kunna besöka Hillelskolan. Det är
också svårt att säga att det är en skola
som prövar pedagogiska nyheter på
samma sätt som vissa andra skolor gör.
Däremot kan det val med skäl hävdas
att den uppgift som Hillelskolan har
tagit på sig, kräver speciella pedagogiska
lösningar. Den skall alltså föra
in dessa judiska barn i en kulturtradition
av utomordentligt gammal och förnäm
art, d. v. s. den judiska kulturen,
så att de för framtiden skall kunna föra
den vidare i nya generationer. Samtidigt
skall de föra vidare denna kultur i den
svenska miljö, där barnen sedan skall
leva som medborgare. Redan denna
dubbla uppgift innebär speciella problem
och även speciella pedagogiska
lösningar.

Jag behöver inte utveckla resonemanget
vidare; det har redan sagts så
mycket om denna sak. Låt mig bara till
sist understryka att när jag för min del
ämnar rösta för reservationen nr 3 —
vilket är naturligt eftersom jag är motionär
— innebär det inte på ringaste
sätt någon kritik av grundskolan. Det
sker därför att jag vill medverka till
att ge ett livsrum och en möjlighet att
utforma en kulturell egenart mitt i det
svenska folkhemmet åt de judiska ungdomarna.
Det innebär också respekt för
den judiska tradition som har tillfört
vårt lands kulturvärden så stora tillgångar
genom århundraden.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! De första reservationerna
i detta ärende gäller delningstalen
i skolklasserna. Det är ju en fråga som

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

vi har diskuterat under flera år, så att
det går kanske an att fatta sig kort i det
fallet.

Jag har sagt förut i diskussioner, inte
minst med fröken Karlsson, att jag är
minst lika rädd för alltför små klasser
som för alltför stora klasser. Vi har haft
för stora klasser med ända upp till 40,
ja, till och med över 40 elever. Vi har
alla varit överens om att det varit utomordentligt
angeläget att kapa topparna
och få bort mastodontldasserna. Det har
vi nu fått.

Då vill man gå ännu längre och säga
att ingen klass skall få ha fler än 25
elever och att man på landsbygden till
och med skall kunna underskrida det
delningstalet. Man håller sig hela tiden
till maximitalet och besinnar inte att
ett maximital på 25 betyder ett minimital
på 12—13. Det är det jag är rädd för.
Det är bättre med en klass på 25 elever
än en klass på 30. Men jag hävdar utan
vidare att det är bättre med en klass på
26—27 än en klass på 13—14. Blir klasserna,
där det bara finns en avdelning,
så stora som upp till 30 elever, bör man
få vidta förstärkningsanordningar men
inte dela klasserna för tidigt. Vad som
däremot kan vara motiverat är att titta
litet på det förhållandet, att i de stora
skoldistrikten elevantalet alltid kommit
att hålla sig i närheten av maximitalet,
därför att man har för stora grupper att
ta av om man tillämpar någon sorts medeltal.
Men det problemet avhjälps inte
med att sänka maximitalet utan där får
i så fall andra åtgärder vidtas.

Nu vet vi att vi under de närmaste
åren har mer än tillräckligt att göra med
att anskaffa skollokaler och lärare —
även med nuvarande delningstal —- åt
de klasser vi har. Vi bör kunna lugna oss
litet tills vi kan överblicka hur det nya
delningstalet verkar i praktiken och
hur vi över huvud taget lyckas klara
problemet att skaffa lärare och klassrum
till alla elever.

När det sedan gäller reservationen om
statsbidraget till Hillelskolan återkom -

mer ju motioner på den punkten år efter
år. Jag måste säga att jag inte riktigt
förstår reservationens företrädare som
anser att vi i princip skall kunna ge bidrag
jämväl till en konfessionell skola
då vi är överens om att religionsundervisningen
skall vara objektiv i den hela
folket omfattande grundskolan. Vi har
statskyrka här i landet, åtminstone än
så länge, men trots det får inte lärarna
meddela religionsundervisning på ett sådant
sätt att eleverna direkt påverkas
så att säga till förmån för statskyrkan.
Vi har inte lyckats att få religionsundervisningen
helt objektiv, men vi strävar
efter det, och många lärare känner
sig ganska påpassade därvidlag. Nu skulle
vi alltså, bara därför att det gäller en
annan religion, stödja en konfessionell
undervisning som vi inte vill ha för
flertalet av våra barn.

När det gäller det judiska kulturarvet,
som herr Zetterberg här talade så vackert
om, kan det sägas att visst är det
ytterligt värdefullt och att det har tillfört
även det svenska samhället stora
värden. Men vi har judiska familjer här
i landet som har bott här i 200 år och
lyckats hålla detta kulturarv levande
utan att ha några särskilda skolor. Jag
har för min del haft judiska skolkamrater,
och det är nog flera här som haft
det, som inte deltog i kristendomsundervisningen
i skolan utan varje vecka bevistade
en egen religionsundervisning,
som även läste hebreiska och som har
hållit kvar familjetraditionerna alltsedan
dess. Jag tror att det bättre än något
annat visar hur bra det går att klara
denna sak utan att isolera sig i en särskild
skola. Jag har mycket svårt att förstå
att det skulle underlätta anpassningen
om man på detta sätt skilde ut sig.

En helt annan sak är det med de elever,
som är mentalt skadade genom föräldrarnas
upplevelser eller genom den
behandling de själva har varit utsatta
för eller som över huvud taget har anpassningssvårigheter.
Vi har många sådana
barn i vårt alltmer invecklade sam -

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

hälle — ingalunda bara judiska barn
utan många andra som har fullt ut samma
skäl att önska komma bort ifrån en
skolmiljö, där de inte kan finna sig till
rätta och där de direkt far illa. Vi är
också medvetna om att även om vi skall
ha en obligatorisk grundskola, som ersätter
alla andra skolformer på motsvarande
åldersstadium, kommer vi att behöva
dels vissa fria experimentskolor för
pedagogiska experiment dels vissa internatskolor
för t. ex. utlandssvenskarnas
barn och glesbygdernas barn för att ge
dem samma valmöjligheter som tätorternas
barn och därjämte skolor för en
ganska stor grupp barn med personliga
svårigheter av olika slag. Det är mycket
angeläget att vi får klara linjer för dessa
olika skolformer, men vi kan inte lösa
dessa problem för en liten grupp isolerat
ifrån de andra.

Stockholms stad har en hel del av dessa
olika slag av skolor och har över huvud
taget en generös inställning till dem.
Men såvitt jag har mig bekant har även
Stockholms stad funnit, att man måste
göra en översyn och få någon sorts hållpunkt
för hur man skall behandla dessa
skolor anslagsmässigt. Som sagt, jag
tror att det är mycket viktigt att vi snart
kommer fram till klara linjer där, och
då är det mycket möjligt att man finner
Hillelslcolan eller åtminstone en del av
dess verksamhet kunna falla under
dessa bestämmelser och alltså kan ge
statligt stöd, därför att den tar hand
om en del barn med speciella svårigheter
— inte därför att det är en konfessionell
skola.

Till herr Källstad skulle jag vilja säga
att Kristofferskolan sannerligen inte är
någon konfessionell skola. Målsmännen
för den — de som skapade skolan och
håller den uppe — är antroposofer, men
skolan bedriver själv inte någon som
helst religionsundervisning. Någon sådan
finns inte på skolans schema, utan
man hör sig för hos föräldrarna om dessa
önskar religionsundervisning och i
so fall av vilket slag. Man ordnar så re -

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

ligionsundervisning för grupper av barn.
Vid Kristofferskolan undervisar såväl en
judisk rabbin som statskyrkopräster och
flera frikyrkopräster. Det är den princip
vi följer för flertalet svenska barn.
Skolan ger en såvitt möjligt objektiv religionsundervisning.
Om föräldrarna
önskar en konfessionell religionsundervisning
för sina barn får de ordna denna
utanför skolan.

Det är inte något brott mot religionsfriheten
att vi vill tillämpa samma princip
på de religiösa minoriteter vi har i
landet. Därför, herr talman, anser jag
att det är riktigt som statsutskottets majoritet
har gjort att i nuvarande läge
och på den nuvarande framställningen
avslå bidrag till Hillelskolan. Man får
komma igen i andra sammanhang, och
då får vi pröva frågan från andra utgångspunkter.

Med detta ber jag att få yrka bifall till
utskottets utlåtande på alla punkter.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr ZETTERBERG (s) kort genmäle: Herr

talman! Det som uppkallade mig
var fröken Olssons tal om vilken betydelse
det kunde ha för de judiska barnen
att gå i judisk skola. Det är emellertid
inte bara judisk religionsundervisning
som bedrives där utan man undervisar
också i hebreiska. Eftersom jag
har någon erfarenhet av vad detta vill
säga, försäkrar jag fröken Olsson att
hebreiskan är ett mycket svårforcerat
språk, som nu upplever en utomordentlig
blomstring i anslutning till det nya
Israel som håller på att byggas upp. Avskärs
ungdomarna från detta eller försvårar
man för dem att få denna bakgrund,
kommer de inte att kunna känna
den samhörighet med Israel som judendomen
väl i stort sett gör. De kommer
att vara avstängda från det kulturskapande
som sker nere i Israel, där bl. a.
en mycket omfattande och betydande
hebreisk litteratur växer fram.

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

Jag tycker också att det kan vara skäl
att säga att det har funnits en period vid
sekelskiftet, då judendomen inte hade
den samhörighetskänsla som den har i
dag. Tidigare var tendenserna till en utjämning
med omgivningen förhärskande
inom judendomen. I dag upplever vi
faktiskt något av en renässans för judisk
kultur och judiskt självmedvetande
i glädje och stolthet över den tradition
man har att föra vidare. Jag undrar om
vi inte bör ta in även detta i bilden.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Eftersom debatten har
dragit ut på tiden, finner jag det lämpligt
att för mitt parti endast göra en kort
deklaration.

Yad först beträffar frågan om en sänkning
av elevunderlaget, d. v. s. klassernas
storlek, vill jag understryka att en
målsättning för samhällets arbete syftande
till att lärarna skulle ha möjligheter
till större individuell omvårdnad av
varje enskild elev, måste stå i samklang
med både målsmännens och samhällets
intressen. Jag ansluter mig därför på
denna punkt till reservation 1.

Vad så beträffar Hillelskolan vill jag
deklarera att jag för min del finner det
nödvändigt att samhället iakttar en viss
återhållsamhet i fråga om stimulerandet
av privata skolor för att därmed inte
spoliera möjligheterna till en grundskola
för alla. Samtidigt som vi har detta i
blickfånget, får vi givetvis lov att hysa
respekt för de kulturella särdrag som
gör sig gällande inte minst bland de inflyttade
i landet. Vi som är i majoritet
får akta oss för att besluta vad dessa
grupper skall tänka. Vi måste ge dem
frihet att välja en skola som svarar mot
deras allmänna ideologiska inställning.
Det är mot den bakgrunden som jag även
ger min anslutning till reservation nr 3.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! I fråga om Hillelskolan
vill jag ansluta mig till vad herr Zetterberg
anförde.

Fröken Olsson uppkallade mig emellertid
till ett kort inlägg, när hon målade
bilden av skolklasser i framtiden på 12
•—13 elever för den händelse reservationen,
som förordar en ytterligare sänkning
av elevantalet, skulle vinna majoritet.
Fröken Olsson utgår då ifrån att
den princip om maximital och delningstal
som identiska, varom vi var ense i
fjol vid behandlingen av grundskolepropositionen,
under alla förhållanden
skall gälla. Men om fröken Olsson studerar
reservationen, skall hon finna, att
ordet »maximital» över huvud taget inte
förekommer där. Som fröken Olsson
själv påpekade, kommer det faktiska
elevantalet alltid att ligga något under
det delningstal man fastställer.

Jag vill bara slå fast, att fröken Olssons
bild av verkningarna av en framgång
för reservationen inte svarar mot
verkligheten.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I och II

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. III

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1) i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Karlsson begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. III) i
utskottets utlåtande nr 76, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Boman m. fl. i
motsvarande del.

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 107 ja och 102 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Karlsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. IV) i
utskottets utlåtande nr 76, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Karlsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 143 ja och 53 nej, varjämte
14 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HELÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla,
att jag vid omröstningen beträffande
statsutskottets utlåtande nr 76, mom. IV,
röstade fel.

Mom. V

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. VI

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1) i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Fröken Karlsson
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. VI) i
utskottets utlåtande nr 76, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Boman m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Karlsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 108 ja och 102 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

4 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 20

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Utbyggnad av utbildnings- och forskningsorganisationen i Umeå

dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Källstad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. VII) i
utskottets utlåtande nr 76, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Boman in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 95 ja och 112 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
3) av herr Boman m. fl.

§ 20

Utbyggnad av utbildnings- och forskningsorganisationen
i Umeå

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
77, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utbyggnad av utbildnings-
och forskningsorganisationen i
Umeå jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NORDSTRANBH (la):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 77 i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 88 angående utbyggnad
av utbildnings- och forskningsorganisationen
i Umeå, som alltså nu föreligger

till behandling, föreslås, att även viss
naturvetenskaplig och samhällsvetenskaplig
utbildning och forskning förläggs
till Umeå och att stadens samtliga
akademiska enheter gemensamt benämns
universitetet i Umeå. Samtidigt
hemställs, att från och med budgetåret
1963/64 inrättas två professurer, eu i
matematik och en i statistik, samt ett
universitetslektorat i pedagogik och att
dessa tre tjänster tills vidare formellt
knyts till den medicinska enheten.

Det som uppkallat mig till några
randanmärkningar, är den oklara ställning
och funktion som universitetslektoratet
i pedagogik synes komma att få.
Det är en detalj, som är mer än en detalj,
då den tycks mig innehålla också
principiella element. Idén med ett universitetslektorat
i pedagogik i Umeå
härrör från 1960 års lärarutbildningssakkunniga,
vilket redovisas i Kungl.
Maj :ts av kammaren ännu ej behandlade
proposition nr 111 angående förslag om
lärarutbildning m. m. (sid. 34). Så snart
den akademiska undervisningen för avläggande
av filosofiska examina börjar
i Umeå, bör enligt de sakkunnigas mening
sådana studerande, som utbildar
sig till ämneslärare, ha möjlighet att dels
förvärva 1—2 akademiska betyg i ämnet
pedagogik, dels genomgå den för filosofisk
ämbetsexamen obligatoriska kursen
i psykologi samt pedagogikens teori och
historia. Innehavaren av ett universitetslektorat
i pedagogik föreslås av lärarutbildningssakkunniga
ombesörja denna
undervisning och förrätta tentamina i
ämnet. Inrättandet av en sådan tjänst
bör enligt de sakkunnigas mening i hög
grad stimulera al! lärarutbildning i
Umeå.

Detta senare — stimulansen på lärarutbildningen
— betvivlas icke. Däremot
förefaller talet om att denne universitetslektor,
med sannolikt relativt låg
kompetens och dessutom utan institution,
skulle förrätta tentamina för ett
och två betyg, något äventyrligt. Det
kan kanske förklaras av att 1960 års

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

Utbyggnad av utbildnings- och forskningsorganisationen i Umeå

liirarutbildningssakkunniga, medvetet
eller omedvetet, råkat förväxla seminarium
och universitet. I ett remissyttrande
konstaterar också universitetskanslern
(proposition nr 111, sid. 36), att
förslaget om inrättandet av ett universitetslektorat
i pedagogik i Umeå innebär,
att pedagogik som universitetsämne
skulle komma att självständigt företrädas
av en person, som inte ens behöver
äga docentkompetens. Ämbetet förklarar
sig ej kunna tillstyrka en dylik anordning.
1 avvaktan på att en professur i
ämnet inrättas anser ämbetet, att det endast
bör anordnas undervisning och
examination för den obligatoriska kursen
i psykologi samt pedagogikens teori
och historia — alltså en elementär undervisning
och examination.

Vidare erinrar 1962 års Umeåkommitté
(proposition nr 111, sid. 37) om
att inrättandet av universitetslektorat i
ett ämne vid filosofisk fakultet i princip
förutsätter, att ämnet i fråga vid lärosätet
är förträtt av professur eller att
verksamheten ställes under särskild inspektion
med vederbörande inspektor
som huvudansvarig för undervisningen
och examinationen. Kommittén har
(proposition nr 88, sid. 12) funnit det
starkt motiverat, att universitetet i
Uppsala tills vidare får ställning av moderuniversitet
för den av kommittén
föreslagna utbildnings- och forskningsorganisationen
i Umeå. Representanter
för Uppsala universitet har vid underhandskontakt
med kommittén förklarat,
att universitetet är villigt att påtaga sig
ett dylikt uppdrag.

Denna — som jag ser det — riktiga
tanke med uppsalauniversitetet som moderuniversitet
för den nya matematisknaturvetenskapliga,
samhällsvetenskapliga
och väl snart även humanistiska
utbildnings- och forskningsorganisationen,
tills denna fått omfattning och
karaktär av fakultet, har vad beträffar
universitetslektoratet i pedagogik helt
kommit bort i departementschefens uttalanden
i proposition nr 88. Vad angår

de båda professurerna i matematik och
statistik är tanken åtminstone med så
till vida, att ärende angående tillsättning
av tjänst som professor i ämne
inom den föreslagna organisationen tills
vidare bör handläggas av vederbörande
vid universitetet i Uppsala (sid. 28).
När det gäller universitetslektorn i pedagogik,
som enligt lärarutbildningssakkunniga
i stort skall ha professors ställning
och funktion, finner departementschefen
detta vara en välmotiverad anordning
med endast det förbehållet, att
det bör få ankomma på Kungl. Maj :t att
meddela närmare föreskrifter angående
de med tjänsten förenade arbetsuppgifterna
(sid. 26). Intet nämns om uppsalauniversitetet
som moderuniversitet
eller om därvarande pedagogikprofessor
som inspektor och hans institution som
moderinstitution.

Statsutskottet måste ha haft en känsla
av att saken är litet egenartad, då utskottet
i sin skrivning i sitt utlåtande
(sid. 35) förutsätter, »att en pedagogisk
institution framdeles kommer att utbyggas
och att ämnet pedagogik härvid
kommer att tilldelas de personella och
materiella resurser, som forskningen
och utbildningen på detta område kräver».
Detta är förvisso inte en särskilt
klar text, men den torde väl bl. a. innebära,
att utskottet förmenar, att huvudföreträdaren
för ämnet pedagogik vid
det blivande Umeå universitet snarast
bör bli en vetenskapsman med professors
kompetens. I avvaktan på det må
det av riksdagen förväntas, att Kungl.
Maj :t i de utlovade närmare föreskrifterna
rörande de med universitetslektorstjänsten
i Umeå förenade arbetsuppgifterna
klart begränsar dessa inom ramen
för en universitetslektors kompetens,
så att misstanke icke må uppkomma
om att vår universitetsupprustning,
då så av någon anledning synes lämpligt,
kan få bli nedrustning i en ämnesföreträdares
kompetens. Principiellt
sett bör, synes det mig, ett ämne vid ett
universitet, även pedagogik, företrädas

100

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 19G3 fm.

Utbyggnad av utbildnings- och forskningsorganisationen i Umeå

av en professor eller en likställd, en
professorskompetent docent. Först en
professor i ett ämne, sedan en universitetslektor.
Icke tvärtom. Startar man
med en universitetslektor, bör denne ha
begränsade uppgifter. Detta sagt utan
någon övertro på professorer, för vilket
jag har mycket ringa anlag.

Slutligen vill jag — i fråga om den
fortsatta utbyggnaden av Umeå universitet
— fästa kammarens uppmärksamhet
på ett färskt initiativ av 1960 års
lärarutbildningssakkunniga. Med stöd av
aktuella siffror om den stora lärarbristen
i Norrland — 68,6 procent av lektoraten
och 48,6 procent av adjunkts- och
ämneslärartjänsterna är vakanta — har
de sakkunniga nyligen i en skrivelse till
ecklesiastikministern föreslagit, att humanistiska
ämnesteoretiska lärarutbildningslinjer
skall inrättas vid universitetet
i Umeå helst från läsåret 1964/65
och senast läsåret 1965/66. Umeåkommitténs
utbyggnadsplan, till vilken
ecklesiastikministern anslutit sig, omfattar
i en första etapp blott natur- och
samhällsvetenskapliga ämnen. De sakkunniga
önskar en snabb utvidgning till
även humanistiska ämnen, inte minst
med speciell hänsyn till den väldiga
bristen på behöriga lärare i övre Norrland.
I Norrbottens län är — för att
fortsätta med de sakkunnigas siffror -—
endast 15 procent av lektoraten besatta,
i Västerbottens län 30 procent. Bristen
på adjunkter i de två länen är mer än
dubbelt så stor som i hela landet söder
om Norrland.

Från många håll har framhävts angelägenheten
av en snabb utbyggnad av
vårt femte universitet med även en humanistisk
fakultet. Ecklesiastikministern
förklarar sig hysa förståelse för
dessa önskemål men är för närvarande
inte beredd att ta upp frågan till prövning.
Lärarutbildningssakkunnigas förslag,
som tar speciellt sikte på ett av
våra värsta problem, lärarbristen, bör
vara en ny tankeställare för Kungl.
Maj :t och ecklesiastikdepartementet,

försåvitt de sakkunniga menar, att de
av dem äskade humanistiska ämnesteoretiska
lärarutbildningslinjerna vid universitetet
i Umeå skall vara universitetsmässiga.
Avses en humanistisk fakultet
av idel universitetslektorer, är förslaget
mindre värdefullt, tyvärr även ur lärarutbildningssynpunkt.

•lag har, herr talman, intet yrkande
utöver bifall till utskottets förslag, men
jag har med det anförda velat belysa ett
principiellt spörsmål, icke utan betydelse
för den akademiska undervisningens
och examinationens standard.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! I propositionen har,
som föregående talare nämnde, lagts
upp ett schema för hur universitetet i
Umeå skall byggas ut. De riktlinjer för
undervisningen i olika ämnen, som där
föreslås grundar sig på umeåkommitténs
förslag, som departementschefen funnit
vara väl genomtänkta. Beträffande själva
stommen vid universitetet, professurerna,
innebär propositionen att från
budgetåret 1963/64 skall inrättas professurer
i matematik och statistik, budgetåret
1964/65 i fysik, teoretisk fysik
och nationalekonomi samt budgetåret
1965/66 i kemi och statskunskap. Det
är alltså sju professurer som skulle
komma att inrättas i denna takt. Propositionens
riktlinjer har tillstyrkts av
statsutskottet. I dag skall vi desutom
besluta om anslag till de två första professurerna,
de i matematik och statistik.

I motionerna I: 672 och II: 827 har
mina medmotionärer och jag berört frågan
om de följande professurerna. Vi har
fäst oss vid ett yttrande i remissutlåtandet
från lärarkollegiet vid medicinska
högskolan i Umeå beträffande umeåkommitténs
förslag. Lärarkollegiet betonar
önskvärdheten av att ett principbeslut
fattas av innevarande års riksdag
om inrättandet av professurer i
ämnena kemi, fysik och nationalekonomi.
Lärarkollegiet framhåller särskilt
att i kemi och fysik fordras anordning -

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

101

ar av sådant slag att man inte kan börja
med undervisningen utan vidare, varför
tjänsterna borde besättas i förväg.

Faran av att man startar för tidigt
har också uppmärksammats av universitetskanslern.
Han har t. o. m. ifrågasatt
om man borde vänta ett helt år med
igångsättningen. Detta har departementschefen
inte kunnat biträda. Han
säger: »Under ett utbyggnadsskede är
provisorier och andra svårigheter så
gott som undantagslöst ofrånkomliga.»
Den meningen har utskottet sedan använt
när det föreslagit avslag på vår
motion, och det tycker jag nog är anledning
att något beröra.

Naturligtvis blir det initialsvårigheter
när man skall starta ett nytt universitet.
Men kan då den åtgärden vidtagas
att man i princip beslutar följa
den av departementschefen föreslagna
ordningen för professurernas tillsättande,
undgår man en av de svårigheter
som eljest möter. Skulle man alltid resonera
så att eftersom det i alla fall blir
svårigheter är det ingen idé att planera,
borde man aldrig planera något och då
skulle vi vara befriade från att fatta åtskilliga
beslut både här i riksdagen och
i det kommunala livet. Men vi hoppas
och tror att varje planmässig åtgärd
underlättar slutresultatet. Därför förtröttas
vi inte i planeringsarbetet. När
statsrådet talade om ofrånkomliga svårigheter
under utbyggnadsskedet menade
han nog inte att man skulle använda
det uttrycket i sådant sammanhang som
här bär skett.

.Tåg har naturligtvis inte anledning
att mot ett enigt statsutskott ställa något
yrkande, men jag har velat påpeka
att den motivering som statsutskottet
har för sitt avslagsyrkande knappast är
hållbar.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 21

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

Anslag till verkstäder för handikappade

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1963/64 till byggnadsarbeten vid
vissa universitet och högskolor in. in.,

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1962/63, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde,
samt

nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat IT till riksstaten för
budgetåret 1962/63, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 22

Anslag till verkstäder för handikappade

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
70, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret
1963/64 till verkstäder för handikappade
jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Under den allmänna
motionstiden vid årets riksdag var vi
några kammarledamöter som väckte motioner
om översyn av statsbidragsgivningen
till arbetscentraler, träningsverkstäder
och till den halvskyddade
sysselsättningen. Anledningen var att
statsbidragen, trots de förbättringar som
år från år har företagits på detta område,
endast täckte en liten del av huvudmännens
kostnader för denna verksamhet
— enligt arbetsmarknadsstyrelsens
uppgift inte mer än 16 procent.
Detta har medverkat till att tillskapandet
av nya verkstäder har gått avsevärt
långsammare än vad man hade önskat.
Detsamma har varit förhållandet beträffande
utbyggnaden av redan befintliga
verkstäder. För närvarande står

102

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Ändrad förmögenhetsbeskattning

i runt tal 3 650 platser till förfogande,
medan det verkliga behovet ligger någonstans
vid 20 000 platser.

Vi avsåg med vår motion att om möjligt
åstadkomma en accelererande takt
i tillskapandet av verkstäder, vilket
skulle kunna bereda möjligheter till arbete
åt dessa våra olyckligt lottade medmänniskor,
som i de allra flesta fall
ingenting högre önskar än att själva
kunna bidra till sin försörjning. Nu har
vi emellertid fått en proposition från
inrikesministern med en råd nyheter
och förbättringar på detta område. Den
har behandlats av utskottet tillsammans
med de av oss tidigare väckta motionerna.

Att de föreslagna ändringarna kommer
att lätta på huvudmännens utgifter
för verksamheten är uppenbart. Jag
hälsar detta med den allra största tillfredsställelse.
Att staten ikläder sig 50
procent av driftkostnaderna för verkstäderna
för de handikappade —• dock
högst 2 000 kronor per arbetsplats och
år — hoppas jag givetvis skall medverka
till att ytterligare verkstäder kommer
att byggas.

En detalj i de nya bestämmelserna
som jag ställer mig litet tveksam inför
gäller de ersättningar som skall utgå
till klienter under arbetsträning. Enligt
förslaget, som också har tillstyrkts av
utskottet, skall statsbidrag utgå med 50
procent av kostnaderna för klientersättningar
vid arbetsträning under högst 6
månader. För att erhålla enhetliga
klientersättningar fastställdes dessa till
samma belopp som är föreskrivna i
fråga om utbildningsbidrag vid omskolning.

Herr talman! Hur glad jag än är över
de föreslagna förbättringarna är jag i
stort skeptisk gentemot just denna bestämmelse.
Av erfarenhet vet jag att 6
månader för ett arbetsträningsfall ofta
är en alltför kort tid. Arbetsträningen
borde ha fortsatt betydligt längre. Vad
som bekymrar mig allra mest är dock
att denna bestämmelse kommer att in -

nebära att en del klienter, som har tagits
in som arbetsträningsfall, efter 6
månader visar sig inte kunna överföras
vare sig till omskolningskurser eller
till den öppna arbetsmarknaden. De
måste då i stället överföras till verkstädernas
skyddade sysselsättning. I vissa
fall kan detta i negativ riktning påverka
vederbörandes ersättning för utfört arbete,
och det är i detta sammanhang
som enligt min mening de verkligt
svåra problemen kan uppstå.

Herr talman! Jag kommer inte att
ställa några yrkanden på denna punkt,
eftersom jag är medveten om de stora
förbättringar som ligger i de nu föreslagna
bestälmmelserna, betraktade i
stort. Jag menar därför att vi bör pröva
dessa bestämmelser under en tid och
se hur de kommer att verka. Det viktigaste
är dock att verksamheten på
detta område utökas. Men jag har känt
ett behov av att påpeka dessa saker
som jag kanske ett annat år får anledning
att återkomma till.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 23

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 71, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1963/64, och

nr 72, i anledning av väckta motioner
angående vattenfallsstyrelsens högspänningstaxor.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 24

Ändrad förmögenhetsbeskattning

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 29, i anledning av väckta motioner
om ändrad förmögenhetsbeskattning.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

103

utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:371
av herr Wallmark och 11:433 av herr
Darlin m. fl., vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa om förslag till 1964 års riksdag
rörande förmögenhetsbeskattningen
med särskild hänsyn tagen till att de nuvarande
beskattningsreglernas återverkningar
dels på bildande och bibehållande
av riskvilligt kapital i produktionen,
dels vid inkomstbeskattningen borde elimineras;
ävensom

2) de likalydande motionerna 1:439
av herrar Hermansson och Harald Pettersson
samt II: 537 av herrar Wahrendorff
och Dahlgren, vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om att den översyn av förmögenhetsbeskattningen,
som skulle utföras
av allmänna skatteberedningen,
särskilt måtte ha till syfte dels en sådan
utformning, att skatt uttoges endast på
den verkliga avkastningen och i enlighet
med för skattesystemet grundläggande
bärkraftsprinciper, dels en avvägning
i skatteuttaget mellan dem, som i inkomstskattehänseende
beskattades som
ensamstående respektive äkta makar,
samt dels en höjning av det skattefria
bottenbeloppet, som vore motiverad av
den ekonomiska utvecklingen, allt i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Utskottet hemställde, att följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:371
av herr Wallmark och 11:433 av herr
Darlin in. fl. om ändrad förmögenhetsbeskattning,
ävensom

2) de likalydande motionerna 1:439
av herrar Hermansson och Harald Pettersson
samt II: 537 av herrar Wahrendorff
och Dahlgren angående förmögenhetsbeskattningens
utformning,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg, Gösta Jacobs -

Ändrad förmögenhetsbeskattning son,

Sundin, Vigelsbo, Magnusson i
Borås och von Sydow, vilka ansett

dels att utskottets yttrande bort ha
annan, i reservationen angiven lydelse,

dels ock att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, i anledning av de likalydande
motionerna 1:371 av herr Wallmark
och II: 433 av herr Darlin m. fl.
om ändrad förmögenhetsbeskattning
ävensom de likalydande motionerna
I: 439 av herrar Hermansson och Harald
Pettersson samt II: 537 av herrar
Wahrendorff och Dahlgren angående
förmögenhetsbeskattningens utformning,
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte ge till
känna vad reservanterna sålunda anfört
till vägledning vid allmänna skatteberedningens
behandling av förmögenhetsbeskattningen
;

II) av herrar Lundström, Larsson i
Umeå och Broberg, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Det är ju en gammal
fråga som bär återkommer, när vi motionärer
kräver att man på grund av
de ändrade penningvärdeförhållandena
skall höja det skattefria bottenbeloppet
vid förmögenhetsbeskattning. Vi har föreslagit
en höjning av detta belopp från
80 000 till 100 000 kronor. Samtidigt har
vi sagt oss att om det inte är möjligt att
åstadkomma en sådan höjning, så bör
åtminstone det skattefria bottenbeloppet
för äkta makar göras större än för
ensamstående. I vår motion har vi därför
föreslagit en höjning av det bevillningsfria
beloppet för äkta makar till
120 000 kronor.

Utskottet har avstyrkt motionen, bl. a.
med den motivering som så ofta anföres,
nämligen att frågan behandlats av
riksdagen vid flera föregående tillfällen.
Därutöver har man erinrat om att ett
förslag i ärendet kan förväntas från den
s. k. skattesystemutredningen.

Vi motionärer anser det emellertid

104

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Ändrad förmögenhetsbeskattning

viktigt att snarast få till stånd åtminstone
denna höjning till 120 000 kronor
av det skattefria bottenbeloppet för äkta
makar. Om en man och kvinna lever
under s. k. äktenskapsliknande förhållanden
utan att ingå äktenskap får de
möjlighet att göra ett sammanlagt avdrag
på 160 000 kronor vid förmögenhetsbeskattningen.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden
synes oss därför den reservation
som fogats till utskottets utlåtande vara
välmotiverad ur flera olika synpunkter,
inte minst moraliska.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herr Hagberg
m. fl.

Herr DAHLIN (h):

Herr talman! Det är en gammal, omhuldad
tanke och desutom en politiskt
opportun men icke desto mindre förlegad
princip att inkomst av kapital
skall beskattas hårdare än annan inkomst.
Det är mot denna bakgrund som
den särskilda förmögenhetsskatten bör
ses.

Frågan om förmögenhetsbeskattningens
utformning har aktualiserats ett
flertal gånger i riksdagen. Man kan
kanske med en viss förenkling säga att
kraven på reformer i fråga om förmögenhetsbeskattningen
koncentrerar sig
i följande punkter:

Det skattefria bottenbeloppet bör höjas
ungefärligen i takt med penningvärdets
försämring. Vidare urskiljes vissa
tillgångar, som inte bör förmögenhetsbeskattas.
Särskilt tänker man därvid
på undantagande av nödvändiga arbetsredskap,
lagerbyggnader, varulagerinventarier,
maskiner m. m. i rörelse. Därjämte
införes avdragsrätt för förmögenhetsskatten
vid taxering till statlig inkomstskatt.
Slutligen differentieras beskattningen
beroende på om förmögenheten
innehas av ensamstående eller av
äkta makar.

I Sverige har man ordnat förmögen -

hetsbeskattningen på så sätt att man
lägger en särskild skatt på innehavet av
förmögenhet. Till förmögenhet räknas
därvid praktiskt taget alla tillgångar
med undantag för husgeråd, bohag,
konstverk, kläder m. m. Även frimärkssamlingar
går fria — om nu någon känner
särskild glädje över detta förhållande.

Det lär finnas i runt tal inemot 250 000
företag som utgör vad som i dagligt tal
kallas familjeföretag eller egenföretag.
Detta begrepp innebär, ärade kammarledamöter,
att företagaren eller honom
närstående måste svara för kapitalbildning
och kapitalhållning inom företaget.
Förmögenhetsskatten träffar i dessa fall
inte en speciellt bärkraftig eller lyxbetonad
förmögenhet, utan den blir en specialbeskattning
av själva innehavet av
nödvändiga arbetsredskap — och vad
som menas med arbetsredskap har jag
redan angivit.

Förmögenhetsskatten börjar utgå först
vid en förmögenhet på 80 000 kronor.
Man torde utan risk för att bli allvarligt
motsagd kunna påstå att det här i Sverige
finns drygt 100 000 företagare med
en förmögenhet av över 80 000 kronor.
För dessa företagare utgör förmögenhetsskatten
en broms på företagens effektivitet,
framför allt på deras konsoliderings-
och utvecklingsmöjligheter. Det
är förutsättningarna att behålla det riskvilliga
kapitalet i företagen som minskas.
Visserligen kan man med visst fog
säga att skatteskalan med dess promilleangivelser
inte behöver vålla någon
större uppståndelse, men skatteskalan
bör inte avläsas separat, om man vill
ha en riktig bild av förmögenhetsskattens
effekt. Skatten måste sättas i relation
till de direkta inkomstskatterna. Då
får man fullt klart för sig vilken belastning
förmögenhetsskatten kan bli för
speciellt de företagare som tvingas arbeta
med redskap, vilka i förhållande
till inkomsten ställer sig dyrbara.

Förmögenhetsskattens vådliga konsekvenser
kommer ofta till synes i sam -

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

105

band med beskattningen av familjeföretagarens
aktier. Dessa aktier taxeras i
vanliga fall inte efter avkastningsvärdet,
vilket normalt är det riktiga, utan efter
ett s. k. substansvärde. Visserligen medför
de särskilda förhållandena i egenföretag
som är satta på aktier att ett avkastningsvärde
ofta blir svårt att få
fram, men i många fall har aktierna
dock inte något annat värde än vad avkastningen
visar. När aktierna värderas
efter substansvärdet, kan värderingen
medföra orimliga konsekvenser, speciellt
vid värdering av andelar i handelsbolag.
I det sammanhanget finner
man ofta att förmögenhetsskatten blir
påtagligt orimligt avvägd. Som exempel
kan jag anföra att det lär ha förekommit
fall, där familjeföretags aktier värderats
till 500 eller 1 000 kronor, när
de nominellt har noterats i 100 kronor.
Om bolaget inte hade varit ett familjeföretag,
hade värderingen av aktierna
kanske blivit 200 kronor.

Det har sina risker att jämföra skatter
olika länder emellan. Jämförelsen
blir svår, därför att man har olika bedömning
i olika länder när det gäller
frågan vad som är förmögenhet. Men faktum
är att man i de anglosachsiska länderna
praktiskt taget inte har någon förmögenhetsskatt.
Belgien har såvitt jag
vet inte någon sådan skatt, och i Frankrike
utgår i varje fall tills vidare endast
en extra skatt på vissa företags reserverade
medel. Danmark har visserligen
en siffermässigt mycket hög förmögenhetsskatt,
nämligen 23 promille mot Sveriges
18, men i realiteten förhåller det
sig så att den danska skatten är avdragsbar
vid inkomsttaxerignen. Det är som
bekant inte den svenska förmögenhetsskatten.
Om mina informationer är riktiga,
uppgår förmögenhetsskatten i Tyskland
till endast 10 promille. Det torde
för övrigt endast vara Norge som kan
tävla med Sverige i fråga om förmögenhetsskattens
höjd. Skatten lär där uppgå
till 17,5 promille. Slutsatsen blir alltså
att Sverige med sina 18 promille troligen

Ändrad förmögenhetsbeskattning

har den högsta förmögenhetsskatten i
Europa och kanske i hela världen.

När det gäller det avdragsgilla beloppet
har jag inte ändrat uppfattning sedan
jag framlade min motion förra året,
i vilken jag begärde en höjning av det
avdragsgilla beloppet från 80 000 till
100 000 kronor. Sedan 1957 har levnadskostnaderna
stigit med drygt 3 procent
om året, och jag ser föga anledning
att inte hålla människor skadeslösa för
penningvärdeförsämringen, även om det
råkar vara sparkapital eller produktionsmedel
de har som förmögenhet.

Vad beträffar differentieringen av
förmögenhetsskatten med hänsyn till om
förmögenhetsägaren är ogift eller utgöres
av två äkta makar kan jag helt instämma
i vad motionärerna i den speciella
frågan har anfört.

Slutligen vill jag på det enträgnaste
stryka under nödvändigheten av att
dessa problem verkligen blir behandlade
utan inflytande av de fördomar som
så länge har fått avgöra förmögenhetsbeskattningens
utformning. Alla här i
landet är betjänta av en starkare och
bättre ekonomi i företagen, och alla
önskar konsolidera sin höjda levnadsstandard.
Rimligtvis bör då också de
redskap skyddas, som är nödvändiga för
framgångsrik företagsamhet.

Herr talman! Jag ansluter mig helt
till de tankegångar som framförts i reservationen
till bevillningsutskottets betänkande
nr 29 av herrar Hagberg, Jacobsson,
Sundin, Vigelsbo, Magnusson i
Borås och von Sydow.

Herr BROBERG (fp):

Herr talman! I denna fråga har jag i
bevillningsutskottets utlåtande avgivit en
blank reservation, och jag vill här med
några ord motivera min ståndpunkt.

Sedan den nuvarande skattepliktsgränsen
för förmögenhet, 80 000 kronor,
infördes år 1957 har kronans köpkraft
avtagit i inte ringa grad. Penningvärdeförsämringen
räknat från år 1957 till

4* — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 20

10(5

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Ändrad förmögenhetsbeskattning

nu uppgår till minst 15, kanske närmare
20 procent. Om man utgår ifrån att den
avvägning av skattepliktsgränsen som
gjordes 1957 var rimlig, skulle penningvärdeförsämringen
kunna motivera en
uppskrivning av skattepliktsgränsen.
Emellertid inverkar självfallet även på
denna avvägning bl. a. frågan hur taxeringsvärdena
för fastigheter fastställes,
och därvidlag har det ju inte skett någon
ändring sedan dess.

Även en annan förändring än kronans
minskade köpkraft bör uppmärksammas.
Kravet på kapitalinsats växer starkt
inom näringslivet. Så är exempelvis förhållandet
inom lantbruket, där kapitalbehovet
kommer att bli mycket stort, särskilt
i samband med pågående och ifrågasatt
rationalisering. Detsamma kan
även generellt sägas om industriell och
i vissa fall även om hantverksmässig rörelse
och handel. Även där kommer utvecklingen
att kräva större kapitalinsatser,
och skattelagstiftningen bör utformas
med hänsynstagande härtill.

Man måste naturligtvis räkna med att
förmögenheter som ligger bundna i produktionsmedel
kan ge mycket ojämna
avkastningar och att det ibland inte blir
någon vinst alls. Att beskatta i sådana
fall, där det inte föreligger någon vinst,
är självfallet förkastligt ur rättvisesynpunkt.
Det synes därför inte vara principiellt
oriktigt vad som anförts av herr
Vigelsbo och vad som föreslås i motionerna
1:439 och 11:537, nämligen att
förmögenhetsskatten gives en sådan utformning
att skatt endast uttages på den
verkliga avkastningen.

Även i fråga om den nuvarande förmögenhetsbeskattningen
kan väl syftet
förutsättas vara att beskatta avkastningen,
även om man av principiella skäl
söker beskatta avkastning av förmögenhet
hårdare än inkomst av verksamhet.
Om nu denna princip skall bibehållas
och samtidigt endast förmögenhetens
avkastning beskattas, så kommer man
säkerligen i många fall att ställas inför
besvärliga avväganden av vad som är

inkomst av förmögenhet och vad som
hänför sig till verksamhet.

Det är påtagligt att vi i fråga om utvecklingen
står inför en kontinuerligt
fortlöpande process, som i vissa avseenden
kommer att innebära en omfattande
strukturomvandling, en process där kapitalets
roll blir alltmer betydelsefullt. I
likhet med utskottet anser jag att det ankommer
på allmänna skatteberedningen
att här göra de avväganden och föreslå
de ändringar som utvecklingen kräver.

Vad beträffar utskottets skrivning i
denna fråga anser jag dock att den inte
är tillräckligt positiv när det gäller åtgärder
i syfte att underlätta kapitalbildningen.

Herr talman! Jag har inte något yrkande
i denna fråga.

Herr BRAND!1 (s):

Herr talman! Huvudparten av de yrkanden,
som vi nu har att behandla, har
återkommit vid nästan varje riksdag
under en följd av år. Jag skall bara ta
ett exempel. Frågan om införande av
rätt till avdrag vid den statliga inkomsttaxeringen
för erlagd eller påförd förmögenhetsskatt
behandlades av riksdagen
1952, 1953, 1954, 1955, 1956 och
1960. Det har varit en följd av beslut
även i de andra frågor det här gäller.
Riksdagen har avslagit yrkandena
främst med hänvisning till att allmänna
skatteberedningen och den till denna
hörande skattesystemutredningen samt
kommittén, som har utreda frågan om
värdebeständiga lån, utreder och prövar
dessa frågor. Jag anser därför att
det inte är nödvändigt att upprepa alla
tidigare argument.

Jag tillåter mig ytterligare understryka,
att det under dessa förhållanden inte
kan vara riktigt att begära förslag till
nästa års riksdag, som yrkas i första
motionsparet, och att det inte kan finnas
anledning till eller vara lämpligt
med någon skrivelse om att dessa frågor
skall beaktas av allmänna skattebered -

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Nr 20

107

ningen, när den redan enligt sina direktiv
skall pröva dessa ting. Inte ens
reservanterna tillstyrker detta, men de
vill ändå ha en skrivelse till Kungl.
Maj :t, vari skall ges till känna vad reservanterna
med anledning av nämnda
motioner anfört. Det skall då vara till
vägledning vid allmänna skatteberedningens
behandling av förmögenhetsskatten.

Menar reservanterna, att riksdagen
med detta skall binda beredningen för
just en sådan utformning av förmögenhetsbeskattningen,
måste detta enligt
min mening absolut förkastas. Avser
man inte detta, så är en skrivning alldeles
onödig, eftersom beredningen enligt
sina direktiv redan har möjligheter
att beakta alla synpunkter. I direktiven
namnes särskilt »det förhållandet, att
förmögenhetsskatten i förening med inkomstskatten
på avkastningen i vissa
fall kan ta så gott som hela avkastningen
i anspråk».

För övrigt är ju inte förmögenhetsskatten
den skatt som i första hand bör
komma i fråga om det gäller att sänka
skatten.

Herr talman! Med detta ber jag få
yrka bifall till utskottets betänkande.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Herr Brandt pekar på
att våra yrkanden har återkommit år
efter år och därför inte anses vara värda
att tas upp till behandling enligt
reservanternas önskemål. Herr Brandt
säger också att allmänna skatteberedningen
har i uppdrag att utreda, och
han ifrågasätter om reservanterna menar
att riksdagen skall binda beredningen,
o. s. v.

Jag vill bara citera det gamla kända
ordspråket att medan gräset gror dör
kon. I många andra fall när regeringen
vill göra någonting går det — att höja
skatter t. ex. — oavsett om det är någon
beredning eller utredning som pågår.

Jag vill tillägga, att beträffande höjningen
av skattepliktsgränsen, som vi

Ändrad förmögenhetsbeskattning

yrkat på, bör riksdagen ta hänsyn till
penningvärdeförsämringen. Ni tar hänsyn
till penningvärdeförsämringen då
det gäller att öka bidrag av olika slag
•— man behöver bara tänka på barnbidrag,
folkpensioner m. in. Från arbetstagarparten
framliålles alltid med skärpa
vid de årligen återkommande löneförhandlingarna,
att penningvärdet
faller år från år, och arbetstagarna begär
kompensation härför. Men vid bedömningen
av rättvis förmögenhetsskatt
och skattepliktsgräns anser utskottsmajoriteten,
att argumentet om penningvärdets
fall inte längre är relevant. Varför,
herr Brandt, går regeringspartiets
ledamöter alltid emot företagarnas berättigade
krav?

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Darlin begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid av -

108

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 fm.

Interpellation ang. beskattningen av

gavs 122 ja och 64 nej, varjämte 22 av
kammarens ledamöter förklarade sig'' avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

§ 25

Interpellation ang. beskattningen av invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning Ordet

lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp), som
yttrade:

Herr talman! Vid beskattning av de i
tidigare folkpensioneringslagen ingående
förmånerna blindtillägg och vårdtillägg,
vilka varit avsedda att täcka
genom svår invaliditet uppkommande
kostnader, har taxeringsmyndigheterna
tillämpat mycket skiftande praxis. I
vissa fall har avdrag medgivits för hela
eller en del av förmånen på grund av
nedsatt skatteförmåga med hänvisning
till kommunalskattelagens §50:2 samt
§ 9 i lagen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
I andra fall har sådana
avdrag inte medgivits. Bedömningen av
vid vilken inkomst avdrag bort medgivas
har även varierat mycket starkt.
En skärpning av tillämpningen synes
dessutom ha inträffat under de båda
senaste åren.

Såväl i 1962 års lag om allmän försäkring
som i förarbetena till densamma
understrykes mycket starkt de nya
förmånernas — invaliditetstillägget och
invaliditetsersättningen — karaktär av
kompensation för merkostnader i samband
med svår invaliditet. Genom sitt
bifall till denna lag torde riksdagen få
anses ha funnit, att nedsatt skatteför -

invaliditetstillägg och invaliditetsersättning

måga på grund av svår invaliditet föreligger
i de fall, då de nämnda förmånerna
ansetts böra utgå. Dessa förmåner
utgår oavsett inkomst- och förmögenhetsförhållanden
med ett fast belopp
utan direkt anknytning till merkostnadernas
storlek. Det synes därför rimligt
att vid beskattning motsvarande schablonmässiga
avdrag bör få ske. En beskattning
av invaliditetsförmånerna
måste eljest i realiteten innebära en beskattning
av invaliditeten. Det kan vidare
konstateras, att socialpolitiska
kommittén i sitt nyligen framlagda förslag
om »Vårdbidrag för svårt handikappade
barn» anför, att det allmänna
barnbidraget är otillräckligt för täckande
av vårdkostnaderna för dessa
barn. Kommittén föreslår därför vårdbidrag
eller särskilt barnbidrag med i
huvudsak samma konstruktion som invaliditetsersättningen.
Sådana jämförelser
göres mellan det allmänna barnbidraget
och detta särskilda barnbidrag,
att man torde kunna antaga att avsikten
är att ej heller detta skall bli föremål
för beskattning. I konsekvens härmed
borde invaliditetstillägget och invaliditetsersättningen
skattetekniskt få
samma ställning som det allmänna barnbidraget.

Med hänvisning till det anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet vidtaga åtgärder
för att bringa skattelagstiftningen eller
eventuellt dess tillämpning i bättre överensstämmelse
med innebörden i lagen
om allmän försäkring i vad avser beskattning
av invaliditetstillägg och invaliditetsersättning,
så att dessa inte
blir föremål för inkomstbeskattning?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.03.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Nr 20

109

Onsdagen den 8 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

i 1

Upphävande av energiskatten på elektrisk
kraft

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 31, i anledning av väckta motioner
om upphävande av energiskatten
på elektrisk kraft.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:430
av herr Hagberg m. fl. och 11:525 av
herr Heckscher in. fl., vari bl. a. hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
energiskatt på elektrisk kraft från och
med den 1 juli 1963 ej längre skulle utgå
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till de författningsändringar
som erfordrades för genomförande
av motionärernas förslag; samt

2) de likalydande motionerna I: 513
av herr Bengtson in. fl. och II: 625 av
herr Hedlund in. fl., vari hemställts, »att
riksdagen måtte besluta att energiskatt
å elektrisk kraft icke må uttagas efter
den 30 juni 1963».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:430
och II: 525 i vad desamma avsåge energiskatt
på elektrisk kraft samt med bifall
till motionerna 1: 513 och II: 625 antaga
i utskottets hemställan intaget förslag
till förordning angående ändring i
förordningen den 31 maj 1957 (nr 262)
om allmän energiskatt.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson, Wärnberg, Tage Johansson,
Hellebladh, Paul Jansson, Brandt,
Allard, Engkvist och Asp samt fru Holmquist,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:430
av herr Hagberg m. fl. och 11:525 av
herr Heckscher m. fl. angående den indirekta
beskattningen av investeringsvaror,
in. m., i den mån motionerna avsåge
energiskatt på elektrisk kraft, samt

2) de likalydande motionerna I: 531
av herr Bengtson m. fl. och II: 625 av
herr Hedlund m. fl. om upphävande av
energiskatten å elektrisk kraft,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Av utskottets betänkande
framgår att det vid voteringen inom
utskottet med anledning av motionerna
om slopande av energiskatten på elektrisk
kraft blev lika röstetal för bifall
och för avslag. Därför har lotten fått
avgöra vilken mening som skulle gälla
som utskottets ställningstagande. De
borgerliga ledamöterna, som röstade för
bifall till motionerna, vann lottdragningen,
och resultatet blev sålunda att
utskottet nu föreslår att den s. k. elskatten
skall slopas.

Det är ingen obetydlig skattefråga det
här gäller. Totalt beräknas nämligen
den del av energiskatten, som avser beskattningen
av elektrisk kraft nästa
budgetår tillföra statsverket en inkomst
på 160 miljoner kronor. Av den summan
beräknas 100 miljoner komma från

Ilo

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Upphävande av energiskatten på elektrisk kraft

den borgerliga förbrukningen, varav 40
miljoner kommer från de enskilda hushållens
förbrukning. 60 miljoner kronor
av skatten beräknas komma från
den industriella förbrukningen. Det
skulle alltså bli ett icke oväsentligt skattebortfall,
om riksdagen bifaller utskottets
förslag.

Motivet för elskattens borttagande är
enligt utskottet, att skatten utgör en belastning
för näringslivet och att ett slopande
av skatten skulle ge detsamma en
önskvärd stimulans. Samtidigt som utskottet
anför detta som motiv framhåller
man också, att det verkliga skattebortfallet
inte blir 160 miljoner kronor
utan ett lägre belopp, eftersom elskatten
är en avdragsgill omkostnad vid företagens
inkomstdeklaration.

I en av motionerna — högermotionen,
som ligger till grund för utskottets ställningstagande
— redovisas detta på följande
sätt:

»Enligt statsverkspropositionen beräknas
denna del av energiskatten inbringa
170 miljoner kronor för budgetåret
1963/64. Ett avskaffande skulle
emellertid inte på långt när medföra
ett motsvarande inkomstbortfall för staten
(netto). Eftersom energiskatten för
företagen är en ren omkostnad, avdrages
den i sin helhet i deklarationen. För
aktiebolagens del betyder detta att inkomstskatten
nedgår med halva energiskatten.
För de enskilda företagen torde
effekten i genomsnitt vara mindre än
50 procent men dock betydande. Endast
den del av energiskatten på elkraft
som träffar hushållen utgör en ren inkomst
för staten.»

Vad som sålunda anförts i motionen
är också riktigt. Det visar att nettoskattebortfallet
i verkligheten inte blir
så stort som det belopp elskatten inbringar
för skatteverket. Men samtidigt
utgör ju det som anförts i högermotionen
ett klart bevis för att endast hälften
av det belopp som erlägges i elskatt
utgör en nettobelastning för näringslivet.
Redovisar man det ena, d. v. s. att

skattebortfallet för staten inte är så
stort som hela elskattens bruttobelopp,
så följer därav helt naturligt också det
andra, nämligen att belastningen för näringslivet
inte blir mer än hälften av
elskattens bruttobelopp.

Men även om man räknar på detta
sätt, så visar det sig att skattebortfallet
skulle bli betydande. Det kommer säkert
att överstiga 100 miljoner kronor, men
hela det belopp som staten förlorar i
skatteinkomster kommer inte att tillfalla
näringslivet som stimulans. En väsentlig
del av skatten kommer nämligen
från den offentliga konsumtionen och
från de enskilda hushållens förbrukning.
Resultatet blir därför en för staten
mycket dyrbar stimulans till näringslivet.
De 40 å 50 miljoner kronor,
som näringslivet netto skulle erhålla i
skattelindring, skulle kosta staten ett
skattebortfall på över 100 miljoner kronor.
Detta framgår inte klart av utskottets
betänkande. Men sådan blir ändå
sluteffekten av det hela.

Med anledning av vad utskottet framhållit
om exportindustriens konkurrenssvårigheter
och den belastning som elskatten
därvid utgör vill jag erinra om
att kontrollstyrelsen bär möjligheter att
justera skattesatserna om särskilda skäl
härför kan anföras. Så har också skett
när det gäller vissa exportprodukter.

Till slut vill jag framhålla att energiskatten
i dess helhet och därmed också
elskatten är av sådan storleksordning,
att den bör prövas samtidigt med att
man överväger företagsbeskattningen i
dess helhet. När en sådan utredning nu
pågår är det ytterligare ett skäl för att
avvisa de åtgärder utskottet föreslår.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till reservationen.

Herr von SYDOW (h):

Herr talman! Att i en fråga om skattesänkning
få föra utskottets talan är åtminstone
för mig något av en upplevelse
— som dock skulle ha blivit större

Onsdagen den 8 maj 1963 em. Nr 20 III

Upphävande av energiskatten pa elektrisk kraft

om det kunde ha skett utan hjälp av
lottdragning!

Låt mig börja med att försöka helt
hastigt sätta denna fråga på den plats
där den hör hemma inom svenskt näringsliv.

Näst Norge, som intar den obestridliga
ledarplatsen, kommer Sverige bland
alla Europas länder som nummer två i
fråga om elproduktion per capita. Vad
beträffar elkraftförbrukning per anställd
inom industrien ligger Sverige så
väl till — jag gör fortfarande undantag
för Norge som överlägset leder —
att vår förbrukning är dubbelt så hög
som den som finns i våra stora konkurrentländer
i Europa, såsom Frankrike,
Holland, Västtyskland, Belgien, Österrike,
Italien och England. Vi bär således
här i landet lyckats tillgodogöra oss
elkraften i ofantligt mycket större utsträckning
än Europas länder i övrigt.
Däri har vi att söka förklaringen till
den kraftiga utveckling inom industrien
som kännetecknat inte minst de senaste
decennierna här i vårt land.

Det är nu fråga om att avskaffa elskatten.
Elskattcn ingår ju som ett led
i ett större skattekomplex som vi kallar
energiskatt. lag skall inte närmare presentera
konstruktionen av elskatten
utan vill endast nämna, att skatten indelas
i skatt på industriförbrukning och
skatt på borgerlig förbrukning. Ett visst
kraftuttag utgör gränsen mellan vad
som betraktas som förbrukning av den
ena och den andra kategorien. Men det
kan vara värt att observera, att en avsevärd
del av skatten på den kraftkonsumtion
som vi kallar borgerlig elförbrukning
drabbar den mindre industrien,
handeln och hantverket.

Av den industriella förbrukningen faller
inte mindre än två tredjedelar på de
typiska exportindustrierna, sådana som
cellulosa, papper, järn och stål, metallverk
in. fl.

Reservanternas talesman angav vad
elskatten beräknas ge i statskassan. Jag
skall för ögonblicket lämna de beräk -

ningarna åsido men återkommer till
dem strax.

Jag skulle dessförinnan vilja nagla
fast vad som är karakteristiskt för elskatten.
Det är framför allt två saker.
Elskatten utgår för det första som en
avgift som skall betalas vare sig jag
köper kraften eller producerar den
själv. Den utgår för det andra vare sig
jag bär vinst eller förlust av min rörelse.

Då elkraften faktiskt är att jämföra
med en råvara är elskatten således i
praktiken en råvaruskatt och skiljer sig
således från omsättningsskatten som
inte utgår på industriens råvaror. Redan
här har vi en inkonsekvens i hela
skattesystemet som är värd att hålla i
minnet.

Ännu märkligare blir denna beskattning
när man vet, att vissa av den mycket
betydande svenska elektrokemiska
industriens produkter kan tillverkas
med andra metoder än den elektrokemiska,
metoder som i stället för elkraft
utnyttjar kol, koks eller olja som råvaror.
På dessa importerade råvaror utgår
icke någon skatt enligt energiskatteförordningen.
Här föreligger alltså en
uppenbar diskriminering av den på en
av landets egna naturtillgångar, elkraften,
baserade industrien.

Vi måste dess värre slå fast, att elskatten
är en mycket betydande omkostnadspost
för svensktillverkade varor,
oavsett om dessa varor säljs på export
eller på hemmamarknaden. Sin mest besvärande
effekt bär denna skatt naturligtvis
på exportvarorna och därmed på
vår konkurrenskraft utomlands.

Det är riktigt att denna skatt liksom
så många andra skatter som vi har dryftat
under denna och tidigare riksdagar,
är en skatt vilkens upphävande bär begärts
redan förut. Man kan då fråga sig:
Har vi, som denna gång representerar
utskottsmajoriteten, i år haft några särskilda
skäl för att upprepa vårt krav
om ölskattens avskaffande? Ja, det har
vi. Det är den allt sämre lönsamheten

112

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Upphävande av energiskatten på elektrisk kraft

för industrien som gjort att alla extra
omkostnader verkar nedsättande på företagens
självfinansieringsmöjligheter,
något som även herr finansministern
med rätta synes vara oroad av.

Vi behöver mer än tidigare en verkligt
näringsstimulerande politik, om vi
skall kunna hålla den expansionstakt
som OECD uppställt. Den takten håller
vi tyvärr inte. Vår export går i stor
omfattning, som alla vet, till EEC-området,
alltså till sexstaternas område. Vid
nästa halvårsskifte väntas där höjningar
ske av den yttre tullmuren. De kostnader
det medför måste vi vid exporten
dit av svenska varor ta på oss om vi
vill sälja. Det är alltså en klar försämring
i vår konkurrenskraft. Tar vi som
exempel Sveriges stora handelspartner,
Västtyskland, dit vi bär en mycket betydande
export, kan vi konstatera att där
nyligen har vidtagits en höjning av den
s. k. utjämningsskatten, som stigit från
6 till 8 procent. Även den höjningen
drabbas den svenska exporten av.

Vidare är det så, att ju längre avvecklingen
av de inbördes tullarna inom
EFTA-området fortskrider, desto större
blir givetvis konkurrensen på vår hemmamarknad
från EFTA-varor. Elskatten
på de svenska varor, som skall möta
den konkurrensen, blir då alltmera
kännbar. Jag kan meddela att den svenska
ylleindustrien så sent som under de
allra senaste månaderna på ett mycket
kännbart sätt fått erfara vad den till 50
procent reducerade EFTA-tullen innebär
i form av ökad konkurrens från
exempelvis den engelska ylleindustrien.

Under resten av detta decennium torde
vi kunna räkna med att här i landet
ha god tillgång på elkraft. Det finns
därför påtaglig anledning för oss att på
allt sätt söka stimulera till ökad elförbrukning
inom alla områden. Ett slopande
av elskatten skulle snabbt förbättra
avsättningsmöjligheterna för elkraften,
i synnerhet om åtgärden, som
utskottet nu önskar, skulle komma att
sammanfalla med de prissänkningar

som kommer alt verkställas på taxeområdet.

Herr Allard gjorde gällande — och
jag vill inte bestrida riktigheten av de
siffror han lämnade; jag har nog själv
kommit till samma siffror —att om riksdagen
bifaller utskottets förslag om avskaffande
av elskatten den 1 juli skulle
det komma att innebära ett inkomstbortfall
för statskassan på omkring 100
miljoner kronor. Herr Allard tyckte att
det var ett mycket väsentligt inkomstbortfall,
och naturligtvis är 100 miljoner
kronor mycket pengar. Men i detta
sammanhang betyder ett bortfall av 100
miljoner kronor från den svenska statskassan
icke alls så mycket som det betyder
för näringslivet att få befrielse
från den utgiften.

Det är riktigt, som framgick av herr
Allards beräkning, att det här rör sig
om en för företagen avdragsgill omkostnad.
Det skulle bevisa att den befrielse
från denna omkostnadspost, som näringslivet
skulle få, icke skulle bli alltför
betydande. Men om man skall kunna
få ett avdrag för omkostnader av ett
eller annat slag fordras ju att man har
något att dra av på. Det fordras att
man har haft ett överskott på sin rörelse,
vilket man kan använda för detta
avdrag. Vi skall inte heller förglömma
att det i alla fall är fråga om en omkostnad,
som vi måste räkna med i
våra kalkyler när det gäller att fastställa
försäljningspriser på basis av varans
framställningskostnader.

Herr Allard pekade också på — och
det var inte oväntat — att det redan i
nuvarande lagstiftning finns vissa möjligheter
för kontrollstyrelsen att bevilja
nedsättning på olika sätt av elskatten.
Han pekade på att så också bär skett.
Det är riktigt. Men just det förhållandet,
att man har nödgats införa denna säkerhetsventil,
visar, synes det mig, hur
oriktigt hela detta skatteinstitut är. Det
kan inte heller vara riktigt att vad ett
företag skall betala i elskatt skall vara

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Nr 20

113

Upphävande av energiskatten på elektrisk kraft

beroende av rent skönsmässiga bedömningar
av en statlig institution.

Sedan fick vi också höra den sedvanliga
— jag ber om ursäkt att jag
säger det — hänvisningen till den sittande
skatteberedningen. Om man
granskar de direktiv som givits till
denna skattebercdning, kan man konstatera
att de nog kan tolkas på litet olika
sätt. Jag har för min del funnit dem
vara en mycket intressant, uttömmande
och mycket välskriven rundmålning av
alla tänkbara skatteproblem som möter,
när man skall brottas med vårt skattesystem
och se om vi skall ändra det på
det ena eller andra sättet. Vi vet alla
att en sådan utredning icke blir klar på
en kafferast. Den kommer att ta en mycket
rundlig tid i anspråk.

Just nu har vårt näringsliv ett sådant
iäge, att det ligger en viss icke obetydlig
fara i dröjsmål, om vi icke nu på sätt
som utskottet har föreslagit skulle bli
befriade från denna elskatt. Den betyder
i alla fall för statskassan, som jag nyss
nämnde, ganska litet, för att inte säga
mycket litet, men för företagsamheten,
den stora såväl som den mindre, är det
fråga om en mycket tyngande utgiftspost.
Nu är tidpunkten inne att söka
åstadkomma ett avskaffande av denna
del av skattebelastningen på vårt näringsliv.
Det gäller nämligen att säkra
den fördel i konkurrensen som vi här i
landet har genom vår stora naturtillgång
elkraften. Detta säkerställande
kan vi i dag inte göra bättre än genom
att bifalla utskottets förslag.

Jag ber, herr talman, att få tillstyrka
bifall till utskottets förslag.

Herr ALLARD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill endast konstatera,
att herr von Sydow inte kunde bestrida
de uppgifter jag lämnade i mitt
anförande om att ett slopande av energiskatten
på elektrisk kraft skulle innebära
en nettoskattelindring för näringslivet
på 40—50 miljoner kronor. Men
samtidigt skulle den kosta staten ett

nettoskattebortfall på över 100 miljoner
kronor. Det blir alltså en mycket dyrbar
stimulans som staten här skulle ge näringslivet
enligt det förslag som utskottet
har framlagt.

Herr von SYDOW (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad som är dyrbart för
den ena eller andra parten är naturligtvis,
herr talman, en omdömessak i detta
sammanhang. Det är klart att 100 miljoner
kronor, som jag nyss nämnde, kan
verka mycket, men det väger oerhört
lätt i den vågskål som vi har att laborera
med när det gäller att bevara vårt
näringslivs konkurrenskraft.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Efter herr von Sydows
anförande finns det inte mycket att tilllägga,
men trots detta vill jag ändå säga
några ord med anledning av vad herr
Allard anförde.

Herr Allard påpekade att elskatten
var avdragsgill och att ett slopande av
energiskatten inte skulle innebära en
större skattelindring för näringslivet än
40—50 miljoner kronor. Detta är för
herr Allard och kanske för hans meningsfränder
ett bagatellartat belopp,
men för det svenska näringslivet är det
inte ett bagatellartat belopp, särskilt inte
när det gäller att hävda sig på exportmarknaden.

Jag var själv nere i Västtyskland på
Hannovermässan för några dagar sedan.
Där fick man känning av att konkurrensen
hade skärpts, att priserna var
på nedåtgående på grund av västtyskarnas
möjligheter att investera på ett helt
annat sätt än vi har möjligheter till. Att
då stå här och säga att dessa 50 miljoner
kronor är ett bagatellartat belopp,
måste jag och de svenska företagare som
jag representerar reagera emot.

Herr Allard hänvisade till en utredning.
För någon timme sedan hänvisade
också herr Brandt till en utredning. Så
länge utredningar pågår förefaller det
som om det svenska näringslivet inte

114

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Upphävande av energiskatten på elektrisk kraft

skulle kunna få några skattelättnader
och därför beskäres deras möjligheter
att hävda sig i den internationella konkurrensen.
Men det finns väl möjligheter
herr Allard, att utarbeta ett förslag
på så sätt, att enbart näringslivet skulle
bli befriat från elskatt, om vi nu nödvändigtvis
måste belasta den privata konsumtionen
med skatten i fråga.

Jag skall därefter be att få övergå till
några andra problem.

Som bekant är vårt kostnadsläge mycket
högt, så högt att t. o. m. statssekreteraren
i finansdepartementet i något
sammanhang — jag vill minnas att det
var i tidningen Affärsvärlden ■— medgivit
att det måhända kan kännas besvärande
för företagsamheten. Varje
möjlighet att sänka kostnaderna bör
därför tillvaratas. Av vissa tecken att
döma förefaller det som om vårt konkurrensläge
med hänsyn till kostnaderna
i vissa fall skulle komma att försämras
ytterligare. Jag tänker då på de
fyndigheter av naturgas på kontinenten,
främst i Frankrike och Holland, som nu
kommer att exploateras. De kommer
sannolikt att ge kontinentens industrier
en billigare energiförsörjning än tidigare.
Enligt vad jag erfarit har enormt
stora jordgasmängder upptäckts i provinsen
Friesland i Holland. I oktober
förra året meddelade nederländska handelsministern
i den holländska andra
kammaren, att jordgasförrådet i provinsen
Groningen utgjorde 350 miljarder
kubikmeter. För några veckor sedan reviderades
denna siffra till 500 miljarder
kubikmeter.

Herr talman! Inom kort kommer de
holländska industrierna att erbjudas
billig jordgas i stället för som de svenska
en beskattad elkraft. Vidare lär enligt
uppgifter de västtyska storindustrierna
komma att få del av denna jordgas. Holland
lär för närvarande underhandla
med Västtyskland om export av jordgas
via pipelines till i första hand Ruhrindustrierna.
Detta är en injektion som
ytterligare stärker EEC-staternas kon -

kurrenskraft. Det betyder en försvagning
av det svenska näringslivets konkurrensförmåga.

Den energiskatt, som redan under den
gångna perioden enligt min uppfattning
varit helt orimlig, kommer i en nära
framtid att bli än orimligare. Är det en
vettig näringspolitik att inför de perspektiv
som jag här dragit upp bibehålla
elskatten? Svaret måste bli nej.

De socialdemokratiska reservanterna
menar att borttagandet av energiskatten
på elkraft inte är lämpligt med hänsyn
till den förskjutning av energiförbrukningen
från beskattade områden till
obeskattade som kan förutses bli följden
av ett bifall till de här behandlade
motionerna. Jag måste därför starkt understryka,
att förslaget om borttagande
av energiskatt på elkraft måste ses som
en inledning till borttagandet av energiskatten
i sin helhet. Av statsfinansiella
skäl har man inte ansett det möjligt att
befria även andra energiområden från
skatt, men enligt min mening måste
framstötar i den riktningen också komma
efter hand. Vi får inte glömma bort,
att vi har industrier som arbetar med
t. ex. olja som energikälla.

Till slut anför reservanterna att redan
de nuvarande reglerna för energibeskattningen
ger utrymme för tillgodoseende
av exportindustriens intressen.
Man hänvisar till de nedsättningar som
skett för vissa viktiga exportprodukter,
bland annat slipmassa. Jag vill endast
ta tillfället i akt att påpeka, att våra
exportindustrier i mycket betydande utsträckning
återfinnes även inom verkstadssektorn
och att det sammanlagt
rör sig om tusentals, kanske tiotusentals
företag som deltar i den svenska
exporten. Jag tror att det vore olyckligt
om alla dessa företag i tur och ordning
skulle behöva skicka in sina ansökningar
till myndigheterna för att få sin
situation prövad i avsikt att erhålla
undantag från energibeskattningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Nr 20

115

Upphävande av energiskatten på elektrisk kraft

Herr ALLARD (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Darlin verkade
något irriterad över att jag åberopade
det faktiska förhållandet, att elskatten
är en kostnad som är avdragsgill för
företagen vid inkomstdeklarationen.
Jag gjorde detta genom att citera vad
som anförts i högermotionen, och jag
ber att få läsa upp det en gång till:
»Eftersom energiskatten för företagen
är en ren omkostnad, avdrages den i
sin helhet i deklarationen. För aktiebolagens
del betyder detta att inkomstskatten
nedgår med halva energiskatten.
» Herr Darlin! Detta är hämtat ur
högermotionen, och då går det kanske
lättare för herr Darlin att acceptera
detta faktum.

Herr Darlin ansåg vidare att mitt resonemang
om att denna fråga borde ses
i eif större sammanhang, nämligen i
samband med prövningen av företagsbeskattning
i sin helhet, inte utgjorde
något godtagbart skäl för att avstyrka
motionens yrkande. Man bör emellertid
lägga märke till vad herr Darlin sade i
slutet av sitt anförande, nämligen att ett
borttagande av elskatten endast var en
början till slopandet av hela energiskatten.
Vi är då inne på en mycket större
skattefråga. Då gäller det inte ett skattebortfall
på endast 160 miljoner kronor,
som motsvarar elskatten, utan det gäller
ett skattebortfall på 650 miljoner kronor.
Är det inte, när vi rör oss med så
stora belopp, skäl att pröva denna fråga
i samband med andra frågor som rör
företagens beskattning, i all synnerhet
som en utredning därom redan är i
gång?

Herr DARLIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Om jag verkade irriterad,
herr Allard, var det inte för att vi
hade motionerat, ty herr Allard var ju
vänlig nog att skriva ned det belopp som
den svenska företagsamheten förlorar,
till 40 ä 50 miljoner kronor. Jag har
accepterat detta, herr Allards yttrande
och jag har sagt att jag anser att detta

inte är småslantar för den svenska företagsamheten
— sammantaget med alla
andra skatter som den belastas med.
Jag har pekat på de stora svårigheter vi
har att hävda oss på den internationella
marknaden. Jag talar nu inte särskilt
för de stora företag, som har betydligt
större resurser än de små och medelstora
företagen — men de har också
svårigheter och kommer att få svårigheter.

Allt detta drabbar till sist de svenska
löntagarna, tjänstemännen och arbetarna.
Därför måste det vara ett regeringsintresse
att inte belasta näringslivet med
alltför stora pålagor. Jag har yttrat, att
detta bör ses i ett sammanhang och att
vi med tiden bör ta bort även andra
företagsskatter. Detta anser vi från företagarhåll
bör ske för att vi skall kunna
hålla oss på toppen i den internationella
konkurrensen och därmed möjliggöra
full sysselsättning för de svenska löntagarna.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Frågan om elskatten
tillhör väl, liksom så många andra frågor
här i riksdagen, den programpunkt
som man skulle kunna kalla för gamla
skivbekanta — åtminstone har jag en
känsla av det efter alla de gånger vi
har diskuterat denna skattefråga i riksdagen.

Det nya för året är väl att kravet nu
gäller totalt slopande av elskatten, mot
att det i tidigare debatter har gällt en
omläggning från värdeskatt till styckeskatt,
vilken omläggning endast skulle
avse den borgerliga förbrukningen.

Till det nya hör väl också att både
högern och folkpartiet, som tidigare tillsammans
med socialdemokraterna försvarat
elskatten, nu har anslutit sig till
vår linje, vilket hälsas med tillfredsställelse.
Nästa år kanske vi får uppleva
att också de ståndaktiga socialdemokraterna
kommer att säga ja till förslaget
om elskattens avskaffande, fast de i år
fäktar emot. Vi kanske så här ett år i

116

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Upphävande av energiskatten på elektrisk kraft

förväg vågar hälsa även dem välkomna
till oss.

I de motioner från borgerligt håll, i
vilka man tagit upp frågan om elskattens
avskaffande och vilka har tillstyrkts
av bevillningsutskottet, har man
pekat på småindustriens och exportindustriens
kostnadsstegringar och konkurrenssvårigheter
på exportmarknaden.
Man har velat tillgripa en åtgärd
för att hjälpa dessa företag att övervinna
konjunkturdämpningen och underlätta
för dem att hålla konkurrenskraftiga
priser. Ett slopande av elskatten
skulle ha en kostnadslältande effekt
för både den större och den mindre industrien
ävensom för företagsamheten
inom såväl handeln som jordbruket.

Beträffande den borgerliga förbrukningen
kvarstår fortfarande alla de skäl
mot den nuvarande elskatten, som framhållits
från vårt håll i de debatter som
vi tidigare haft i denna fråga. Eftersom
ingen annan talare har berört detta, vill
jag göra det. För den borgerliga förbrukningen
uttas elskatten i form av
sju procent värdeskatt på summan av
de debiterade avgifterna. I beskattningsvärdet
ingår således icke enbart den
förbrukade elenergien, utan abonnenterna
får dessutom också betala elskatt
på fasta grundavgifter, på mätarhyra
och allt vad de skall betala enligt det
invecklade tariffsystem som ligger till
grund för distributionsföretagens kostnader.
Man kan därför säga att vad
abonnenten betalar elskatt på är inte
bara den förbrukade energien utan även
distributionsföretagens ’ »fraktkostnader»
för strömmen, liksom reparationsoch
underhållskostnader på ledningsnätet.

I detta sätt att ta ut elskatt ligger en
mycket stor orättvisa, främst av det
skälet att vi har bortåt 2 000 olika eltaxor
i detta land med stora variationer
i fråga om sättet att beräkna tariffenheter
och grundavgifter. Grundavgifterna
har en spännvidd från kr. 6: 85 per
tariffenhet till 17 kronor i vissa gles -

bygder. Sju procent elskatt måste då
innebära att en abonnent, som har att
erlägga den högsta grundavgiften, också
får betala den högsta elskatten. En sådan
abonnent får på sin förbrukade
kilowattimme betala många gånger större
elskatt än en abonnent som har förmånen
att betala en så låg grundavgift
som kr. 6: 85. Vad socialdemokraterna
försvarar och tycks finna rättvist är tydligen
att de abonnenter som betalar hög
eltaxa dessutom som straff skall betala
hög elskatt. Tycker verkligen herr Allard
att det är ett exempel på skatt efter
bärkraft?

I den reservation, som socialdemokraterna
fogat till detta betänkande, har de
pekat på den omständigheten, att en
avveckling av elskatten på längre sikt
måste medföra förskjutningar i energiförbrukningen
från den beskattade till
den obeskattade sektorn. Ja, herr Allard,
är det något fel i att vi här i landet i
stället för att importera oljor mer och
mer går över till att förbruka den i landet
producerade elkraften? Jag kan
verkligen inte inse att det vore någon
som helst nackdel förenad därmed. Såvitt
jag vet är vårt land rikt på utbyggbara
vattentillgångar. Utbyggnaden av
vattenkraften har också gått så snabbt,
att elverken redan talar om en överproduktion.
Vad är då naturligare än att vi
i vårt land i första hand tar vara på
dessa inhemska tillgångar, innan vi importerar
olja och fossila bränslen?

Vattenfallsstyrelsen, som svarar för
ungefär 50 procent av elproduktionen,
har helt plötsligt ansett sig böra inskränka
utbyggnadsverksamheten, då
efterfrågan på vattenfallsstyrelsens elkraft
blivit mindre än man beräknat i
sina prognoser. I Norge, där kraftpriserna
är ungefär en tredjedel av vattenfallsstyrelsens
taxor, kan man hålla
nere importen av olja genom att utnyttja
vattenkraften.

Jag tror att kraftleverantörerna i
Sverige har åtskilligt att göra på taxepolitikens
område. Lägre eltaxor och

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Nr 20

117

Upphävande av energiskatten på elektrisk kraft

slopande av elskatten skulle utan tvivel
stimulera näringslivet till större elkonsumtion
och dessutom göra vår exportindustri
konkurrenskraftigare. Nedbantningen
av vattenfallsstyrelsens byggnadsplaner
måste därför vara ett steg
tillbaka. I stället för att öka produktionen
av elkraft och sänka priset permitterar
man arbetare och tjänstemän i ett
läge. då man har möjlighet att bygga ut
och tillhandahålla svenska konsumenter
ännu billigare elström. Ur den synpunkten
vore det intressant om en jämförande
undersökning gjordes beträffande
utbyggnads- och prispolitik i Sverige
och Norge. Kanske vi har något att lära
från Norge.

Med det senast sagda har jag väl gjort
mig skyldig till en viss avvikelse från
ämnet. Men jag tyckte det var på sin
plats att göra detta påpekande om eltaxor
och utbyggnad, eftersom de har
samband med elskatten, inte minst därför
att införandet av enerigskatten 1957
motiverades med att ett omfattande investeringsprogram
på energiområdet
förestod. Då, som jag tidigare framhållit,
begränsningar i dessa investeringar
skett borde väl i konsekvens därmed
även elskatten tas bort. Ett sådan
beslut hoppas jag, herr talman, att riksdagen
skall ta i dag genom att bifalla
förslaget i bevillningsutskottets betänkande
nr 31, vilket jag ber att få yrka
bifall till.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! I riksdagen har jag vid
åtskilliga tillfällen framfört förslag om
lägre skatter på råvaror, det må gälla
produkter från u-länderna eller från
andra håll. Att hårt beskatta råvaror är
det mest felaktiga i den svenska skattepolitiken.
Elskatten tillhör på sätt och
vis råvaruområdet och är ett typiskt
rationaliseringsobjekt.

I konsekvens med denna uppfattning
har jag och folkpartirepresentanterna
i utskottet röstat för slopande av elskatten.
Herr von Sydow har redan ut -

vecklat utskottets ståndpunkt. En rekapitulering
av utskottets ställningstagande
är sålunda inte nödvändig.

I reservationen sägs — och herr Allard
var inne på samma tema — att
exportindustriens beskattning måste bedömas
i samband med företagsbeskattningen
i övrigt och att den hör till de
problem som allmänna skatteberedningen
har att beakta. Detta argument
återkommer från herr Allards parti så
fort en aktuell skattefråga bringas under
debatt, men skall exportindustrien vänta
på skattelättnader tills skatteberedningen
har behandlat problemet, ja då
har säkerligen många företag hunnit
att tappa åtskilliga order.

Herr Eriksson i Bäckmora var glad
över att flera partier i år stödjer förslaget
om att avskaffa elskatten. Härtill
vill jag säga, att den svenska exportindustriens
utgångsläge i Europa har
radikalt förändrats. Jag vill erinra om
sammanbrottet i Bryssel och om vår
associeringsansökan, som har ställts på
en oviss framtid, om handelns tullhinder
och om andra handelsmotigheter,
som kommer att möta oss under den
närmaste tiden i Europa. Västtyskland
inför således importutjämningsskatt och
nationella tullar den 1 juni och den
1 juli. Det förefaller som om inte mindre
än 16 procent av Sveriges totala
export på Tyskland kommer att träffas.
Det gäller skogsindustrien samt textil-,
järn- och stålområdet. Det är alltså två
försämrade prisfaktorer som kommer
att inträda i den svensk-västtyska handeln.
För att eliminera dylika handelshinder
gäller det för oss att föra en sådan
ekonomisk politik, att vårt konkurrensläge
inte försvåras genom skatter
och kostnadsökningar.

I förra veckan tecknade den svenske
EEC-ambassadören Karl Gustaf Lagerfeldt
en mörk bild av den svenska
exporten på Belgien. Ambassadör Lagerfeldt
konstaterade, att den svenska
exporten på Belgien för första gången
på många år minskat, 1961—1962 med

118

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Upphävande av energiskatten på elektrisk kraft

12 procent. Efter den 1 juli, då EECstaterna
tar ännu ett steg mot en gemensam
yttre tullmur, bedömde Lagerfeldt
läget som ännu mer ogynnsamt.

Jag vill även erinra om en annan
händelse. I förra veckan godkände riksdagen
genomförandet av fyra veckors
semester. Enligt uttalande som gjordes
av representanter för näringslivet skulle
reformen medföra en lönekostnad med
omkring 3 procent och produktionsbortfall
med 2 procent. Jag har helhjärtat
röstat på semesterreformens
genomförande, men näringslivet måste
ha någon kompensation — skattevägen
eller på annat sätt — för att kunna klara
konkurrensen. Elskattens borttagande
är en åtgärd med positivt syfte för att
stimulera exporten, konkurrenskraften
och den inhemska produktionen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr BROBERG (fp):

Herr talman! I utskottets motivering
framhålles särskilt den ofördelaktiga
verkan som elskatten har genom att den
belastar praktiskt taget alla varor som
tillverkas inom landet, medan däremot
importvaror inte beskattas. Detta gäller
inte bara elskatten utan även bl. a. hela
energiskatten. Man kan dock ifrågasätta,
om inte särskilda skäl kan anföras i
fråga om elskatten — förutom det att
skattebortfallet inte blir så stort, om
man begränsar sig till att ta bort elskatten
och lämnar energiskatten i övrigt
orörd.

Den elektriska kraften har i vårt land
varit relativt billig. Detta har varit en
av grundförutsättningarna för tillkomsten
av många industrier, och fortfarande
är billig elkraft ett villkor för
afl vissa tillverkningar skall kunna bestå.
Kraftkrävande elelctrolytiska processer
började exempelvis på ett ganska
tidigt stadium att införas i vårt land, och

dessa tillverkningar har gett oss råvaror
som varit av mycket stor betydelse för
den industriella utvecklingen. Som
exempel kan nämnas koncentrerad salpetersyra,
framställd med utgångspunkt
från elektrolytiskt tillverkad vätgas, som
varit av den största betydelse vid utvecklingen
av vår explosivämnesindustri.
Klor och alkali, elektrolytiskt
framställda, är nödvändiga råvaror för
den blekta cellulosa som varit och är en
av vårt lands viktigaste exportvaror.
För rostfritt stål och för en stor del av
det kvalitetsstål i övrigt som franiställes
har även en av förutsättningarna varit
billig elektrisk kraft. Till inte så
ringa del har kvalitetsstål varit till hjälp
vid den svenska verkstadsindustriens
kraftiga expansion.

Jag tror att man bör ha detta sammanhang
klart för sig när man söker bedöma
elkraftens betydelse och beskattningens
verkan. Man bör även ha klart
för sig, att på elkraft baserade processer
som regel har en mycket hög grad
av produktivitet på grund av att möjligheterna
för reglering och instrumentering
är goda och på grund av att en eftersträvad
teknisk effekt ofta kan erhållas
på enklare sätt än med andra energiformer.

Att vi med vårt höga kostnadsläge
måste eftersträva högsta möjliga produktivitet
även om detta skali ske till priset
av en hög kapitalinsats förutsätter
jag är en av de saker som vi i denna
kammare är eniga om. Elkraften är ju
även en energiform som kan komma till
användning såväl för den lilla som för
den stora förbrukaren. Billig elkraft bör
i vissa fall kunna verka stimulerande
även när det gäller mindre företag.

Produktionen av elkraft har stigit med
drygt 6 procent per år de senaste åren,
och tillgången får väl nu betraktas som
god, även om man naturligtvis måste
räkna med att det alltid uppkommer perioder
då på grund av vattenbrist tillgången
på elkraft kan bli knapp.

Reservanterna talar om att i direkti -

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Nr 20

119

Upphävande av energiskatten på elektrisk kraft

ven för allmänna skatteberedningen anges,
att energiskatten bör ses som ett bestående
element i skattesystemet och att
energiskatten utgår på praktiskt taget
alla slag av energikällor. En avveckling
av viss del av energiskatten måste enligt
reservanterna medföra förskjutningar i
fråga om energiförbrukningen från de
beskattade områdena till den obeskattade
sektorn på ett sätt som icke nu kan
överblickas.

Den mångskiftande utrustning inom
vår industri och vårt samhälle i övrigt,
som förbrukar elkraft, är i de flesta fall
ett resultat av en teknisk utveckling som
fortskridit under längre tidsperioder.
Tekniska förutsättningar för att använda
annan energiform än den som en utrustning
är avsedd för finnes som regel inte.
Den förskjutning som reservanterna talar
om kan därför endast tänkas ske på
längre sikt, och om på längre sikt en utveckling
sker som främjar processer
med högre produktivitet är det endast
att hälsa med glädje.

Även på en annan punkt bör reservanternas
motivering observeras. Det
fraimhålles i reservationen, att beskattningsmyndigheterna
redan nu med stöd
av bestämmelserna i 15—17 §§ energiskatteförordningen
kan, om så finnes
påkallat, göra väsentliga nedsättningar
av beskattningsvärdena. Sådana nedsättningar
har också ägt rum för vissa exportprodukter,
bl. a. slipmassa.

Jag tror att man allmänt är av den
uppfattningen att vi inom vårt land skall
eftersträva en hög grad av förädling.
En sådan förädling kräver som regel
en mer kvalificerad arbetsinsats än vad
ett lägre förädlingssteg fordrar. Ofta är
det väl så, att en merinsats av kvalificerat
arbete ger ett väsentligt förbättrat
ekonomiskt resultat, men naturligtvis är
inte förädlingsgraden ensam avgörande.
Vid de flesta tillverkningar gäller det
även att få en tillräckligt stor produktionsvolym,
som i sin tur ofta förutsätter
en viss hemmamarknad.

Emellertid är det, i den mån en skatt

kan tänkas medföra en förskjutning,
bättre med en förskjutning i riktning
mot högre förädling än tvärtom. Den selektiva
utformning som reservanterna
anger som möjlig kan nog befaras få till
följd en förskjutning i ogynnsam riktning.
Låt mig ta ett exempel!

Det är — förmodar jag — ganska lätt
att fastställa energibehovet för en lågförädlad
produkt som slipmassa. Går
man till ett högre förädlingssteg, exempelvis
blekt cellulosa, blir problemet
strax svårare. De kraftslukande blekningskemikalierna
kan här ingå i högst
olika proportioner, bl. a. beroende på
de önskade kvaliteterna hos den färdiga
massan. Sträcker man sig ytterligare något
steg längre i fråga om förädlingen,
exempelvis till nitrocellulosa som betingar
ett kanske tre gånger så hög pris,
blir problemet ännu mer komplicerat.
Elkraft i mycket stora kvantiteter har
i detta fall använts för ett flertal av de
råvaror och halvfabrikat som i varierande
mängder ingår i den färdiga produkten.

Systemet med skatterestitution kan
lämpa sig för elkraftskrävande produkter
med låg förädlingsgrad, men knappast
för produkter med högre förädlingsgrad.
En generell skattebefrielse på
hela detta område måste därför vara den
riktiga vägen, även om ett visst inkomstbortfall
får påräknas.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag tillhör inte bevillningsutskottet,
så från den synpunkten
har jag ingen anledning att ta till orda.
En del argument i resonemangen här är
emellertid av ett sådant slag att jag gärna
vill påminna såväl herr von Sydow
som herr Darlin och herr Eriksson i
Bäckmora om att de glömt vissa betydelsefulla
ingredienser i sammanhanget.
Herr von Sydow och herr Eriksson i
Bäckmora menar att vi kan räkna med
mycket god tillgång på elektrisk energi.

120

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Upphävande av energiskatten på elektrisk kraft

Ja, mina herrar, för närvarande kan vi
göra det, men att samtidigt säga att vi
har mycket riklig tillgång på utbyggbar
vattenkraft är att göra sig skyldig till betydande
överdrifter.

När vi resonerar om dessa energiförsörjningsproblem
skall vi inte glömma
bort att staten för närvarande offrar åtskilliga
hundra miljoner kronor för att
skapa möjligheter för oss att ta hand
om atomkraften. Varför gör staten det?
Xr det därför att vi har så riklig tillgång
på vattenkraft att vi inte behöver
den? Nej, om vi är på det klara med att
vår vattenkraft kommer att vara fullt
utbyggd år 1975, ifall vi inte samtidigt
bygger ut någon annan form av kraftförsörjning,
och att vi efter denna tidpunkt
måste ha en ny energikälla till
förfogande, och om staten då offrar betydande
kapital varje år på att experimentera
fram godtagbara metoder för
atomkraftens utnyttjande, vad är det då
för skillnad för konsumenten mellan att
betala skatt som används av staten för
utbyggnad och experiment på atomkraftsidan
och att låta de enskilda kraftbolagen
själva svara för experimenten och
atomkraftsutbyggnaden? I det senare
fallet, herr von Sydow, skulle taxorna
ligga gott och väl lika högt som de nu
gör när skatten tillkommer. Kraftleverantörerna
har alltså fått möjlighet att
sänka sina taxor just därför att staten
har åtagit sig de oerhört dyra experimenten
med atomkraft.

Vi måste ha klart för oss vad det betyder
att elkraftsförbrukningen fördubblas
vart tionde år. Att fördubbla ett till
två är ingen större konst, men när man
kommer upp till de höga talen och skall
fördubbla från exempelvis 260 till 520
blir det en annan sak. Det är ungefär
i det predikamentet vi befinner oss när
det gäller elkraftsutbyggnaden. Då kommer
vi underfund med vad den verkligen
kostar.

Herr Eriksson i Bäckmora föredrar
sedan vad han kallar sina gamla skivbekanta
och påpekar att vi bör ha något

att lära. Jag tror att det är mer än en
som har något att lära av detta resonemang.
Herr Eriksson i Bäckmora menade
att vi skulle ta lärdom av Norge. Gärna
det, men den som känner till geografien
vet att den s. k. Kölen längs den
skandinaviska halvön ligger ganska högt
upp emot den norska sidan. Den vattenkraft
som utvinns på den svenska sidan
kommer från vattendrag som har
ett ganska långtglidande lopp ned till
Östersjön. På den norska sidan, där de
höga fjällen stupar brant, har man däremot
möjlighet att utvinna vattenkraft
i eu omfattning som det inte i Sverige
finns maken till. Låt oss, herr Eriksson
i Bäckmora, som exempel ta ett vattenfall
i Sverige med en viss vattenmängd
vilket är tio meter högt. I Norge har kanske
ett vattenfall med samma vattenmängd
en fallhöjd av 100 meter. Med
samma vattenmängd kan man alltså i
Norge utvinna tio gånger så mycket
elektrisk energi. Detta är mycket betydelsefulla
faktorer som gör att norrmännen
har möjlighet att framställa sin
elektriska energi betydligt billigare.

Det finns emellertid även andra omständigheter
som medför att kraftpriset
blir högre i Sverige. Norrmännen har
exempelvis icke på långt när lagt ned så
mycket pengar på utbyggnad av sina
distributionsnät och kraftlinjer som vad
fallet varit i Sverige. Det kan därför
under ett år inträffa att man i en viss
del av Norge måste införa elransonering,
medan det i andra delar av landet råder
elöverskott. I Sverige har vi på ett helt
annat sätt utjämnat produktionsförhållandena
och lagt ned stor omsorg på att
bygga ut ett distributionsnät som tillförsäkrar
oss en tillräckligt stor och
tryggad försörjning med elkraft. Jag är
övertygad om att få länder, om ens något
land i Europa, kan uppvisa ett så vitt
förgrenat distributionsnät som fungerar
med sådan tillförlitlighet. Det är för såväl
den enskilde som för industrien en
betydelsefull omständighet att man kan
lita på att alltid ha tillgång till ström.

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Nr 20

121

I en tid, när oljan har legat lågt i pris
— och i Sverige har faktiskt oljepriset
varit lägre än i de flesta andra länder —
har det funnits möjligheter att bygga ut
kondenskraftverk. Detta har också skett
i rätt stor utsträckning; inte minst pågår
utbyggnad av mottryckkraftverk i
syfte att förse städerna med såväl värme
som energi. Eftersom det samtidigt
har skett en stor utbyggnad av vattenfall
i Norrland, har vi tillfälligt fått ett
överskott av elkraft. Därtill har också
bidragit en omständighet som jag knappast
behöver påminna kammarens ledamöter
om, nämligen att de tre senaste
åren varit synnerligen nederbördsrika.
Drömmen om att vi har ett mycket stort
elkraftsöverskott skulle mycket snabbt
försvinna, om det blev ett riktigt torrår.
Jag hoppas att vi får bättre och torrare
väder i år, men inte att det blir så
torrt att det åstadkommer besvär på elkraftsidan.

Jag vill bestämt hävda att om vi inte
genom elenergibeskattningen tillfört staten
medel, hade i stället elfaxorna fått
bli så mycket högre för att möjliggöra
experiment med och utbyggnad av atomkraftverk.

Ur dessa synpunkter finner jag den
reservation, som framställts av utskottets
socialdemokratiska ledamöter, vara
fullt befogad. Yi kan inte räkna med att
vi hade fått en billigare form av elkraft,
om vi skulle ha betalt kraften taxevägen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Allard begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 31, röstar

Ja;

ökat stöd till handikappade

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr John Ericsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 101 ja och 109 nej.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr John Ericsson m. fl.

§ 2

Föredrogs vart efter annat första lagutskottets
utlåtanden:

nr 20, i anledning av väckta motioner
om skyldighet för åklagare att i brottmål
föra talan för försäkringsgivare
m. fl., samt

nr 21, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i utsökningslagen, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 3

Ökat stöd till handikappade

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av väckta motioner
om ökat stöd till handikappade.

I de likalydande motionerna nr 348
i första kammaren av herr Lundström
m. fl. och nr 406 i andra kammaren av
herr Ohlin in. fl. hade framställts yrkanden
om ökat stöd till handikappade. Motionerna
hade, såvitt de avsåge frågor
rörande invaliditetsförmånerna enligt
lagen om allmän försäkring — utom vad
gällde medelsanvisningen — samt ersättning
till föräldrar för vård av handikappade
barn i hemmet, hänvisats till
lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

122

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Ökat stöd till handikappade

I den mån motionerna hänvisats till lagutskott
hade de tilldelats andra lagutskottet.
I förevarande utlåtande behandlades
frågorna rörande invaliditetsförmånerna
enligt lagen om allmän försäkring.
Utskottet komme att i annat sammanhang
behandla motionerna i vad
gällde ersättning för vård av handikappade
barn.

I motionerna, såvitt nu var i fråga,
hade hemställts, att riksdagen måtte

a) besluta att de särskilda invaliditetsförmånerna
enligt lagen om allmän försäkring
fr. o. in. den 1 januari 1964 skulle
förstärkas så, att invaliditetstillägget
fördubblades från 1 200 kronor till 2 400
kronor om året och att invaliditetsersättningen
höjdes från 2 000 kronor till
3 000 kronor om året (del av yrkandet
under 11 i motionernas hemställan),

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom
sin mening giva Kungl. Maj:t till känna
vad motionärerna anfört beträffande
tolkningen av uttrycket »betydande mcrutgifter»
i 9 kap. 2 § andra stycket lagen
om allmän försäkring (yrkandet under
12 i motionernas hemställan),

c) besluta att invaliditetstillägg och
invaliditetsersättning skulle fr. o. in. den
1 januari 1964 indexregleras på grundval
av de belopp som angåves i 12 §
lagen angående införande av lagen om
allmän försäkring (yrkandet under 13
i motionernas hemställan) samt

d) i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
att till 1963 års höstriksdag framlades
förslag till de kompletteringsbestämmelser
till lagen angående införande av lagen
om allmän försäkring, som erfordrades
för genomförande av angiven indexreglering
(yrkandet under 14 i motionernas
hemställan).

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:348 och 11:406, såvitt nu
var i fråga, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Edström, Harry Carlsson, Jönsson i Inge -

marsgården och Carlsson i Huskvarna,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen med bifall till yrkandet
i förevarande motioner, I: 348 och
II: 406, om höjning av invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning måtte för sin
del antaga i reservationen framlagda
förslag till

I. lag angående ändrad lydelse av 9
kap. 2 och 3 § § lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring; och

II. lag om ändrad lydelse av 12 § lagen
den 25 maj 1962 (nr 382) angående
införande av lagen om allmän försäkring; 2)

att riksdagen med bifall till yrkandena
under 13. och 14. i motionerna
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om förslag till årets riksdag om
sådan ändring av lagen angående införande
av lagen om allmän försäkring att
invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
fr. o. m. den 1 januari 1964 indexreglerades
på grundval av de belopp som
beträffande ifrågavarande förmåner angåves
i 12 § nämnda lag; samt

3) att riksdagen i anledning av yrkandet
under 12. i motionernas hemställan
i .skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
såsom sin mening giva Kungl. Maj :t till
känna vad reservanterna anfört beträffande
tolkningen av uttrycket »betydande
merutgifter» i 9 kap. 2 § andra stycket
lagen om allmän försäkring.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Den fråga som behandlas
i andra lagutskottets utlåtande nr
45 ser vi på folkpartihåll mycket allvarligt
på. Den gäller en första etapp för
att förverkliga kravet på att de handikappade
skall kunna leva på en rimlig
standard.

Vi har i några motioner, I: 348 och
11:406, närmare utvecklat dessa synpunkter,
och jag ber att här få hänvisa

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Nr 20

123

till det inledande stycket i motionerna.
Där står det: »De fysiskt och psykiskt
handikappade möter i dagens Sverige
särskilt stora svårigheter. Till en del
är dessa ekonomiskt betingade. Förtidspensionens
storlek och storleken på
andra bidrag till de handikappade regleras
fortfarande av mycket snäva regler.
Det är ett dåligt uttryck för solidariteten
i ett högt utvecklat samhälle,
när människor med fysiskt och psykiskt
handikapp tvingas leva kanske hela sitt
liv också nätt och jämt på existensminimum.
Det finns möjligheter att hjälpa
dessa människor upp till en rimlig levnadsnivå
och därigenom lyfta bort en
av deras allra tyngsta bördor. 1960-talets socialpolitik måste målmedvetet
riktas in på denna stora uppgift.»

I motionerna föreslås en råd konkreta
åtgärder. 1 andra lagutskottets utlåtande,
som vi nu behandlar, återfinnes
några av dessa. Vi hemställer att riksdagen
måtte besluta att de särskilda invaliditetsförmånerna
enligt lagen om allmän
försäkring fr. o. m. den 1 januari 1964
skall förstärkas så, att invaliditetstillliigget
fördubblas från 1 200 till 2 400
kronor om året och att invaliditetsersättningen
höjes från 2 000 till 3 000
kronor om året.

Vidare hemställer vi att riksdagen
skall giva Kungl. Maj:t till känna vad
vi anfört beträffande tolkningen av uttrycket
»betydande merutgifter» i 9 kap.
2 § andra stycket lagen om allmän försäkring.

Dessutom yrkar vi att invaliditetstilllägg
och invaliditetsersättning fr. o. m.
den 1 januari 1964 skall indexregleras.

Invaliditetstillägget utgår som komplement
till ålders- och förtidspension, medan
ersättningen utgår när den handikappades
arbetsinsats är sådan att rätt
till förtidspension ej föreligger. Såväl
tillägget som ersättningen avser att utgöra
bidrag till de merutgifter bl. a. för
vård, som ifrågavarande handikappade
har. Invaliditetsersättningen är därjämte
avsedd att utgöra stimulans för den

Ökat stöd till handikappade

handikappade personen att utföra sitt
arbete.

Bland dem som är berättigade till ifrågavarande
förmåner märks först och
främst flertalet blinda. Hit hör även
handikappade med svåra kroppsliga defekter,
t. ex. sådana som saknar armar
eller ben, handikappade med långt gången
ledgångsreumatism, svårartad nervsjukdom
eller svår förlamning.

Antalet nu utgående förmåner är i
runda tal 6 500 när det gäller invaliditetstillägg
och 800 när det gäller invaliditetsersättning.

Utskottet bär bl. a. med hänvisning
till att 1963 års utredning om vissa
spörsmål rörande den allmänna pensioneringen
kan antagas beröra dessa
förmåner inte velat gå med på motionens
yrkanden. Det synes emellertid
oklart om utredningen verkligen kommer
att uppta dessa spörsmål, och då de
kan anses verkligt angelägna bär vi från
vårt håll reserverat oss för bifall till
motionsyrkandet.

Vad gäller yrkandet om tolkningen
av uttrycket »betydande merutgifter»
har utskottet hänvisat till lagtexten,
som inte uppställer något krav på att
merutgifterna skall överstiga ersättningens
belopp. Då oklarhet synes råda om
tolkningen, bär vi reservanter ansett
ett klarläggande uttalande vara önskvärt.

Beträffande indexregleringen av förmånerna
bär utskottet anfört att tekniska
skäl gör det svårt att genomföra en
sådan reglering, men med hänsyn till
att det rör sig om ett så begränsat antal
som endast cirka 7 000 fall anser
vi att svårigheterna inte bör vara så
stora. Vi bär därför vidhållit vårt motionsyrkande
om att invaliditetsförmånerna
bör indexregleras.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen av
herr Edström m. fl.

Fru ERIKSSON i Ängelholm (s):

Herr talman! Det ökade intresse som

124

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Ökat stöd till handikappade

nu visas för de handikappade tror jag
att alla kammarens ledamöter gläder
sig åt, och varje förslag som syftar till
en förbättring av den gruppens levnadsbetingelser
är de flesta av kammarens
ledamöter säkerligen mycket lyhörda
för. Själv har jag som aktiv inom handikappsorganisationerna
kommit problemen
in på livet, och jag noterar med
glädje den förståelse som man i dag
visar de handikappade. Det har inte
alltid varit så gynnsamt för denna
grupp som det är i dag, och vi är väl
alla ense om att de handikappade i allra
högsta grad behöver samhällets hjälp
och stöd.

Om jag sålunda utifrån dessa utgångspunkter
hyser sympati för de motioner
som nu behandlas, så anser jag ändå
att utskottets avstyrkande av motionerna
är väl motiverat.

Så sent som förra året antog riksdagen
den nya socialbalken, som gav
bättre ekonomiska möjligheter för en
hel del eftersatta grupper, bl. a. för invalidiserade
och handikappade. Den
invaliditetsersättning på 2 000 kronor
och det invaliditetstillägg på 1 200 kronor
som då beslöts har nätt och jämt
hunnit träda i kraft förrän man motionerar
om ändringar. I den tidigare lagen
fanns ingen motsvarighet till invaliditetsersättning.
Det var alltså en stor
och ny reform som riksdagen i fjol
antog, och därför bör man nog få klarhet
om dess verkningar innan man gör
en ändring. Om man höjer invaliditetstillägget
är det, som utskottet framhåller,
risk för att tillämpningen blir så
restriktiv att det i praktiken blir en
försämring för dem som nu har detta
bidrag eller som kan räkna med att få
det i fortsättningen.

Jag vill också framhålla att den i höstas
tillsatta pensionskommittén bl. a.
har till uppgift att undersöka möjligheterna
till förbättring av invalidernas
pensionsförmåner.

Med hänsyn till att erfarenheterna
från lagens tillämpning är så ringa och

i avvaktan på resultat av den utredning
som tillsatts ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Jönsson i Ingemarsgården
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Edström in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Jönsson i Ingemarsgården begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 156 ja och 44 nej,
varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 47, i anledning av väckt motion angående
preskriptionstiden för återbetalning
av socialhjälp.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Nr 20

125

§ 5

Statens övertagande av kostnaderna för
förvaring och underhåll av viss civilförsvarsmateriel Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av väckta motioner
om statens övertagande av kostnaderna
för förvaring och underhåll av
viss civilförsvarsmatériel.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru GUNNE (h):

Herr talman! Jag har anmält en blank
reservation till andra lagutskottets utlåtande
nr 49 för att få tillfälle att här
framföra några kommentarer.

Utskottet har behandlat två likalydande
högermotioner, vari har yrkats dels
att staten skall överta kostnaderna för
förvaring och underhåll av viss civilförsvarsmateriel,
dels att riksdagen måtte
uttala, att kommunerna icke bör belastas
med kostnader för förvaltningsuppgifter
av i princip statlig karaktär.

i den förstnämnda frågan har utskottet
så till vida tillmötesgått motionärerna
som det föreslår en översyn av civilförsvarslagens
bestämmelse om skyldighet
för kommun att förvara och underhålla
viss civilförsvarsmatériel. Detta är
något som jag konstaterar med tillfredsställelse,
och jag kan alltså på denna
punkt tacksamt yrka bifall till utskottets
hemställan.

Beträffande ett principuttalande av
det slag motionärerna föreslagit har utskottet
emellertid hänvisat till att 1958
års skatteutjämningskommitté har att
behandla frågor, som har nära samband
med kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun, och beräknas bli färdig
med sitt arbete under innevarande år.
Utskottet förklarar med anledning därav,
att skäl inte synes föreligga för ett
sådant principuttalande — man vill
avvakta resultatet av utredningen.

Jag har böjt mig för detta utskottets
ställningstagande, eftersom jag anser att
det finns fog för det. Men jag vill gärna

begagna tillfället att deklarera, att vi i
högerpartiet har den bestämda uppfattningen
att kommunerna inte bör belastas
med kostnader för förvaltningsuppgifter
av i princip statlig karaktär i
annan utsträckning än som kan vara erforderligt
för att vaksamhet skall iakttagas
vad utgifterna beträffar.

Herr talman! Jag har inte heller på
denna punkt något annat yrkande än utskottets.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Fru Gunnes anförande
föranleder inte något längre inlägg från
min sida. Jag vill liksom fru Gunne påpeka
att den motion som nu behandlats
innehåller två yrkanden dels ett yrkande
om ett principuttalande angående
kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun, dels ett yrkande i en praktisk
fråga, som berör förvaring och vård av
civilförsvarsmatériel. Den senare delen
av motionen har i viss mån tillstyrkts,
och inte heller jag har alltså anledning
till några kommentarer på den punkten.

Principuttalandet är av mycket vittgående
art, och vi har inom utskottet
inte ansett oss med utgångspunkt från
de bristfälliga motiveringar, som ges i
motionen, kunna rekommendera riksdagen
att göra ett uttalande, som är direkt
bindande för framtiden och som
kanske skulle medföra konsekvenser,
som vi inte för tillfället kan överblicka.

Det har tidigare i denna kammare i
dag diskuterats frågor rörande kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun,
och i detta sammanhang fanns det
i varje fall ett ärende, där statsutskottets
majoritet — vilken bland annat företräddes
av högern — åberopade att
man bör avvakta resultatet av 1958
års skatteutjämningskommittés arbete,
innan man slår fast några principer
för framtiden. Detta är också den uppfattning
som vi hyser inom andra lagutskottet.
Vi har alltså åberopat 1958
års skatteutjämningskommittés arbete
samt uttalat att vi hoppas att kommittén
kommer att behandla problemet om
kostnadsfördelningen mellan stat och

126

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Utredning rörande Förenta Nationernas

kommun. Att det finns åtskilligt övrigt
att önska i detta avseende är väl en
mening som inte bara omfattas av motionärerna.
Det finns säkerligen i denna
kammare åtskilliga ledamöter från olika
partier, som inte tycker att det är bra
som det är.

Herr talman! Jag ber med detta att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru GUNNE (h) :

Herr talman! Med anledning av att
herr Anderson i Sundsvall gjorde en
jämförelse mellan det ärende vi nu behandlar
och det ärende som tidigare i
dag behandlades under punkten 85 i
statsutskottets utlåtande nr 8 skall jag
tillåta mig att helt kort konstatera, att
vad andra lagutskottet har skrivit och
framför allt vad jag framhållit i princip
överensstämmer med statsutskottets
ställningstagande i fråga om skolmåltiderna.
Förslaget från statsutskottets majoritet
— som jag röstade för — ställdes
mot bakgrunden av ett yrkande beträffande
skolmåltiderna från herr Anderson
och hans partivänner. Utskottet uttalade
sig för att en jämnare kostnadsfördelning
snarast möjligt skulle åvägabringas
mellan stat och kommun.

Det finns en intressant skillnad i visst
avseende: i ena fallet vägrar man att
avvakta resultatet av en utredning, i
andra fallet skyller man på en utredning
för att slippa göra ett ställningstagande.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Det förefaller som om
man i bägge dessa frågor — såväl när
det gäller fördelningen av kostnaderna
för skolmåltiderna som när det gäller nu
ifrågavarande förvaltningsuppgifter —
bör ta hänsyn till skatteutjämningsregler.
I fråga om skolmåltiderna har ju
utvecklingen redan visat att kommunerna
i vissa fall, om de har tillräckligt
stort skatteunderlag, får bära hela kostnaden.
Det har t. o. m. varit så, att samtidigt
med att skolbespisningsverksam -

aktioner i Katanga

heten byggts ut har det statliga anslaget
kunnat minskas, vilket ju är bevis nog
för att relationerna väsentligen ändrats
till nackdel för kommunerna. I detta
speciella avseende behövs en helt annan
kostnadsfördelning än för närvarande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 6

Föredrogs vart för sig

andra lagutskottets utlåtande nr 51, i
anledning av väckt motion angående rätt
att passera riksgränsen annorstädes än
vid passkontrollställe; och

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckt motion
om utredning huruvida den kollektiva
bespisningen uppfyller berättigade näringsfysiologiska
krav.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7

Utredning rörande Förenta Nationernas
aktioner i Katanga

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckt motion angående
utredning rörande Förenta Nationernas
aktioner i Katanga.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Att så här bara ett par
veckor efter riksdagens allmänna utrikesdebatt
återigen ta upp en utrikespolitisk
fråga kanske kan tyckas onödigt.
Men jag tar mig i alla fall friheten att
ett tag besvära kammaren dels därför
att mig veterligt Kongoproblemet berördes
av bara en talare i den förra debatten,
dels därför att utrikesutskottet i
sitt utlåtande nr 4 för till torgs några
åsikter som jag för min del inte kan
låta stå oemotsagda.

Onsdagen den 8 maj 1963 em. Nr 20 127

Utredning rörande Förenta Nationernas aktioner i Katanga

Hela utlåtandet andas en påtaglig
ovilja att över huvud taget diskutera vad
som förevarit. Jag kan väl till nöds förstå
den attityden om man — som utskottet
synes göra — utgår från att FN
är utan vank och därför inte vill höra
talas om de händelser, beklagligtvis
ganska många, som vittnar om motsatsen.

Såsom framhållits i motion nr 357
finns det tyvärr anledning antaga, att
det inte är sista gången som svensk
trupp inom FN :s ram uppträder utomlands.
Jag vidhåller den i motionen
framförda åsikten, att en plan för den
fortsatta verksamheten i Afrika, uppgjord
med stöd av de erfarenheter man
vunnit i Kongo och efter en grundlig
analys av dessa, bara vore till gagn för
FN, såväl med hänsyn till organisationens
för närvarande något skamfilade
anseende som med tanke på dess värde
såsom fredsbevarande instrument.

Utskottets skrivning tycker jag vittnar
om en onödig stingslighet, och det
förefaller som om det intagit sin igelkottställning
därför att det i motionen
vädrat en jakt på syndabockar, något
som inte alls varit avsikten.

Utskottet slår sig till ro med konstaterandet,
att riksdagen och utrikesnämnden
kontinuerligt hållits underrättade
om regeringens stöd åt FN :s Kongopolitik.
Men vad tjänar en sådan sak till,
när sedan FN uppträder stick i stäv mot
deklarationerna och trots upprepade
försäkringar från både generalsekreterare
Hammarskjöld och utrikesminister
Undén använder sina trupper till att för
centralregeringens räkning tvinga provinsregeringen
till visst handlingssätt?

Utan att här närmare diskutera det
berättigade i Katangas krav på självständighet,
må det vara tillåtet att framföra
de allvarligaste betänkligheter mot
att FN skall engagera sig, som här skett,
för att, ur Katangas synpunkt sett, ersätta
den ena kolonialmakten, Belgien,
med en annan, Centralkongo? Det är
med andra ord ungefär samma sak som

skett på Västra Nya Guinea, där holländskt
herravälde bytts ut mot indonesiskt
— men detta är en annan historia.

Utskottet säger att vi kontinuerligt
hållits underrättade om fattade beslut
och om sättet för deras genomförande.
Det kan ju bero på när man får underrättelserna,
om de kan vara av något
värde. Att få veta det i efterhand kan
för all del vara nog så intressant, framför
allt med hänsyn till att de offentliga
informationerna i detta fall som
bekant inte varit särskilt vederhäftiga.
Men skall man kräva annat än nyhetsvärde
vill man väl som regering veta,
vad som kommer att ske, framför allt
när det rör sig om att sätta in svensk
trupp i rena krigsoperationer.

Utskottets belåtenhet får jag väl tolka
på det viset, att man på förhand vetat
om de fattade besluten. Gäller det också
kriget i september 1961? Det var alltså
det som sattes i gång utan stöd i någon
resolution. Den resolution av säkerhetsrådet,
som gällde i virrvarret av
sådana var den av den 21 februari 1961
och handlade om användande av våld
för att förhindra inbördeskrig. Något
sådant var emellertid som bekant inte
alls på väg den 13 september 1961.

När utrikesnämnden var så väl underrättad,
kan man då inte tala om
för oss vem som var den ansvarige för
detta krig, i flagrant strid mot FN:s tidigare
resolutioner och generalsekreterare
Hammarskjölds försäkran i augusti
1960? Var det 0’Brien, Khiari eller Linnér?
Var verkligen Hammarskjöld med
på noterna? Har man svaret på dessa
frågor klart för sig, finns det väl ingen
anledning att undanhålla oss sanningen.
Men vet man ännu i dag inte hur
ett krig kunnat sättas i gång helt anonymt,
är det verkligen på tiden att man
börjar utreda frågan.

Det säger sig självt, att de legotrupper,
som FN i ett sådant här fall måste
sätta in, blir en kvalitativt mycket brokig
skara, och många olämpliga eiement

128

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Utredning rörande Förenta Nationernas

har inte heller i Kongo kunnat undvikas.
Det finns ingen anledning att här
dröja vid de många personliga tragedier
och skador av kulturell och materiell
art som vållats genom krigsförbrytelser,
begångna under FN:s hägn. Vad
man har anledning att reagera mot är
FN-ledningens många gånger dokumenterade
likgiltighet och bristande goda
vilja att ta itu på skarpen med sådana
företeelser.

Utskottet har kanske lämnat förklaringen
till den likgiltigheten, till att man
inte tagit någon hänsyn till utrikesminister
Undéns ord när denne i Le Soir
försäkrade, att allvarliga anklagelser
skulle föranleda såväl svenska myndigheter
som FN :s behöriga organ att kräva
samvetsgranna undersökningar. FN
har enligt utskottet kommit överens
med Kongos regering om att varje
truppbidr-agande stat själv skall svara
för rättskipning i vad avser dess nationella
kontingent.

Det kan knappast vara utskottet obekant,
att en och samma företeelse kan
bedömas på vitt skilda sätt i olika stater.
Det är ödeläggande för FN-truppernas
prestige, om det även i framtiden
skall heta: »Nu bär vi haft svenska trupper
en tid, och lugn och ordning har
rått; i morgon skall de avlösas av etiopiska
förband — rädde sig den som
kan!»

Ett sådant system med olika rättsprinciper
alltefter nationaliteten på det för
tillfället till trakten förlagda förbandet
kan inte godtas. Så kan heller inte ske
av ett annat skäl. Vi försöker nuförtiden
göra gällande att vi är neutrala, att
vi uppträder i Kongo inte som nationen
Sverige utan som medlem av FN. Vi
hävdar med andra ord att det inte är en
allians av stater, som verkar i Kongo,
utan en överstatlig organisation. Under
sådana förhållanden kan jag absolut
inte förstå, varför inte också en enhetlig
rättsordning kan tillämpas.

Det går sannerligen inte att komma
ifrån detta problem genom att som ut -

aktioner i Katanga

skottet gör bara högdraget vägra att
diskutera det.

FN-truppernas och för övrigt även
FN :$ civila funktionärers uppträdande
bedöms efter regeln: en för alla — alla
för en. Om indier eller etiopier bär
sig illa åt drabbar det också oss svenskar.

Utskottet anser, att klagomål må upptagas
i FN av det land som anser sig
ha anledning därtill. Den anledningen
tycker jag vi bär, inte minst därför att
det är vi som fått bära huvudbördorna
därnere och därför att våra trupper
uppträtt i stort sett mönstergillt.

Det land som direkt drabbats av olika
rättsprincipers kränkning — Katanga
— bär ingen möjlighet att få sin sak
prövad, enär FN medverkat till dess
underkuvande och inte betraktat Katanga
som en självständig stat.

Jag förstår så val att det ur FN:s
synpunkt kan vara bekvämt att genom
en sådan principiell inställning undandra
sig all kritik, men med rättssäkerhet
har den självutnämnda ofelbarheten
ingenting alt göra.

Jag kan för min del inte inse det
orimliga i att, som utskottet säger, FN :s
beslut skulle utredas av någon annan
instans. Vi behöver inte ens skapa något
nytt organ; vi bär redan ett sådant
i den internationella domstolen i Haag,
som har ett mycket gott anseende.

Det förefaller som om utskottet anser
att idet skulle vara oförenligt med
FN :s prestige att få sina åtgärder granskade.
Jag är av den bestämda uppfattningen
att vägran att inse och beivra
begångna fel är betydligt farligare.

Jag skall inte genom att ställa ett
yrkande i onödan ta upp kammarens
tid utan vill sluta med att uttala den
förhoppningen att ansvariga organ inom
FN trots allt måtte se det hela ur den
synpunkten att FN som organisation
måste ha ett gott anseende, att detta
gäller hela organisationen och inte bara
dess delar och att man inte på olika
håll hemfaller åt det isolationistiska

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Nr 20

129

Utredning rörande Förenta Nationernas aktioner i Katanga

resonemanget: »Våra trupper bär skött
sig bra, de andra intresserar oss inte.»

Herr talman! Jag bär inget yrkande.

I detta anförande instämde herr Edlund
(h).

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! När jag läste herr
Wachtmeisters motion, trodde jag att
han hade skrivit den vid tidpunkten för
den ganska förvirrade debatt som ägde
rum både här hemma och ute i världen
om Förenta Nationernas rätt att med
vapenmakt återställa ordningen i Kongo.
Men i dag hör jag till min förvåning att
de underliga synpunkter som framförs
i motion 357 verkligen är herr Wachtmeisters.
Jag skulle vilja be kammarens
ledamöter att läsa motionen; jag
tror att de flesta då skulle bil ense med
mig om att det är mycket underliga
åsikter som framförs.

Vad som sägs är ungefär detta: Det
är FN som bär skulden till de krigshandlingar
som förekommit nere i
Kongo.

Motionen andas minst sagt en djup
misstro mot allt vad FN företar sig plus
— skulle jag vilja tillägga — en lika stor
övertro på att det skulle finnas en folkrätt
som ger stöd åt de tankegångar som
framförs i herr Wachtmeisters motion.
Samtidigt bortser herr Wachtmeister —
både i motionen och i sitt resonemang
här i dag — ifrån det obestridliga fakium
att världsorganisationen Förenta
Nationerna måste ha en suverän rätt att
själv bestämma när ingripanden av detta
slag skall ske, om den över huvud taget
skall ha en möjlighet att verka för fredens
sak.

Jag tror inte att vi i detta ögonblick
vinner så särdeles mycket på att fördjupa
oss i de frågeställningar herr
Wachtmeister tar upp. Han frågar t. ex.
om FN har handlat riktigt eller oriktigt
och om FN-aktionen — han uttryckte
sig inte så vårdat utan talade om FNkriget
i Katanga — bidragit till en politisk
stabilitet i landet eller i världen i

övrigt. Det är väl frågeställningar av det
slag som tiden och utvecklingen själv
får ge svar på. Men nog ser det ändå
för ögonblicket ut som om man skulle
klara upp problemen nere i Kongo.

Utskottet har nöjt sig med att föra i
bevis — jag tror man kan uttrycka sig
så starkt — att FN hade ett fullt legitimt
skäl för sitt ingripande och med att visa
hur generalsekreterarens mandat i fallet
Kongo definieras i säkerhetsrådets resolutioner.
I den mån motionären menat
att konstitutionella och folkrättsliga
principer kränkts har utskottet helt enkelt
hänvisat till att detta är frågor som
får tas upp inom FN. Det är ingen nation
som påyrkat någonting sådant.

Med rätta framhåller utskottet, att det
inte kan vara rimligt att beslut som fattats
i Förenta Nationernas högsta organ
eller åtgärder av dem underställda myndigheter
skulle hänskjutas till utredning
av någon utomstående instans, vilket
herr Wachtmeister tydligen tänkt sig.

Så långt referat av utskottets utlåtande.
Jag skulle därutöver vilja göra några
rent personliga reflexioner.

I motsats till herr Wachtmeister tror
jag att vi bör vara FN synnerligen tacksamma
för att det avvärjde den fruktansvärda
fara som hotade att uppstå i
Kongo. Hade inte FN ingripit hade vi —
det är åtskilligt som talar för det ■—
först och främst fått ett blodigt inbördeskrig
i Kongo. Mycket talar för att detta
inbördeskrig sedan hade gripit omkring
sig kanske i hela Afrika — man
kan t. o. in. frukta att det hade spritt sig
över hela världen. Man får väl heller inte
glömma bort att Tshombes regim var
olaglig, att den stod i strid med Kongos
egen författning och att den med hjälp
av främmande legoknektar tog sig rättigheter
som aldrig burits upp av några
internationella överenskommelser. Därtill
kommer det mest avgörande faktum
— och det glömmer herr Wachtmeister
totalt bort: Tshombes armé gick till anfall
mot FN-trupperna i avsikt att li -

kvidera dem. Det var då FN vidtog mot5
— Andra kammarens protokoll 1963. Nr 20

130 Nr 20 Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Utredning- rörande Förenta Nationernas aktioner i Katanga

åtgärder, ocli det blev — det skall jag
gärna medge — en blodig uppgörelse
som vi alla har anledning att djupt beklaga.
Men att kasta skulden på FN som
herr Wachtmeister gör är nog att totalt
bortse från det faktiska händelseförloppet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag kan inte dela allt i
herr Wachtmeisters motion och inte heller
i hans anförande, men jag måste beklaga
att utrikesutskottet bär en ovana,
som jag påtalade i vår senaste utrikesdebatt,
att skriva utomordentligt kort.
Det föreliggande betänkandet är dock
ett av dess längre.

Frågan gäller väl egentligen i vad
mån den enskilda staten skall göra en
utredning om förhållanden som avser en
internationell organisation. Vi befinner
oss därvid i vårt land tyvärr i den situationen,
att vi för närvarande bar
mycket få experter som kan göra sådana
utredningar. Professor Gihl bar visserligen
yttrat sig i saken — och hans
ståndpunkt ligger mycket nära den
Wachtmeisterska ståndpunkten, om jag
inte har fattat honom fel — men hans
professur är också den enda vi har i internationell
rätt (något som förre utrikesministern
nyligen beklagade, vilket
innebar en glädjande frontförändring
från hans sida).

Den utredning herr Wachtmeister begär
skulle bli långvarig. Det grundläggande
arbetet om Förenta Nationernas
struktur och befogenhet är skrivet av
Hans Kelsen, en ledande österrikisk
rättsvetenskapsman, som har ägnat den
internationella rätten ett livslångt arbete
och som åtnjuter stort anseende
utomlands och i vårt land, inte minst
bland dem som hörde hans föreläsningar
för 30 år sedan i Lund.

Det är så lätt att begära utredning om
de olika saker som herr Wachtmeister

berör. Han begär t. o. m. utredning om
hur de mänskliga rättigheterna iakttas
i Katanga. Hur iakttar man de mänskliga
rättigheterna i vårt eget land? Det
föreligger högst delade meningar om
hur vi själva här verkligen tillämpar
deklarationen om de mänskliga rättigheterna.
Professor Halvar Sundberg
som är eu mycket skarpsinnig man har
visat att det kan finnas skäl att diskutera
den saken. I den stora strid som
förs mellan rättsvetenskapsmän rörande
FN:s förhållande i Afrika är frågan i
vad mån generalsekreteraren har handlat
enligt FN:s stadgar eller inte. Det
ifrågasätts om instruktionerna för generalsekreteraren
är entydigt avfattade eller
ej. Jag har väldigt svårt att tro att
de är det.

Jag tog till orda just för att understryka
angelägenheten av att vi här i
landet får forskning rörande den internationella
rätten. Det är beklämmande
att vårt land, som gör anspråk på särskilt
intresse för dessa frågor, är så illa
rustat att vi knappast skulle kunna
genomföra en utredning av det slag som
det här gäller.

Jag vill helt hålla med herr Wachtmeister
om att det är egendomligt att
utskottet avfärdar den grundläggande
frågan om inte ett enskilt land har rätt
att diskutera de internationella organens
befogenheter eller om sådana frågor
måste överlåtas till FN självt att undersöka.
Visst har vi rätt att undersöka
dessa frågor liksom alla andra internationella
problem. Vi är suveräna därvidlag.
Det föreligger verkligen inget hinder
för att vi skulle göra en analys av
Förenta Nationernas befogenheter. Vi
gjorde en undersökning rörande konflikten
med Abessinien och hela frågan om
sanktionsproblemet. Det kan herr
Bengtsson i Halmstad läsa om i professor
Tingstens bok som är den grundligaste
utredningen av de problemen. Lika
väl som vi gjorde det kan vi undersöka i
vad mån det var riktigt att våra trupper
över huvud taget medverkade i FN:s

Onsdagen den 8 maj 1963 em. Nr 20 131

Utredning rörande Förenta Nationernas aktioner i Katanga

aktioner i Katanga. Det är en betydelsefull
sak att ta ställning till för vårt land.

Jag hoppas att vi verkligen får en
grundlig vetenskaplig diskussion i vårt
land på denna punkt. Då kan det komma
fram tillräckligt med fakta som visar
i vad mån man här har handlat i
enlighet med Förenta Nationernas bestämmelser.
I nuvarande läge är det faktiskt
så, att de främsta experterna har
högst delade meningar, och det är mycket
svårt att uttala sig kategoriskt på
denna punkt.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Herr Bengtsson i Halmstad
tar i sitt inlägg mot mig inte hänsyn
till det mycket väsentliga argument
jag framförde i min motion, att ändamålet
med dessa utredningar är att vi skall
söka göra klart för oss, varför det
har gått som det gick denna gång, så
att vi kan slippa att göra samma misstag
en gång till. Vi kan mycket snart
komma i samma läge igen. Man vässar
knivarna litet här och var i Afrika. Vi
vet inte vad som kan hända.

Det får tiden och erfarenheten visa,
menar herr Bengtsson i Halmstad; det
är inte så brått med en utredning, det
ser ut att ordna sig alltihop. Jag är inte
alldeles säker på att vi har råd med den
saken. Vi bör inte vänta utan sätta
igång ögonblickligen. Jag är ganska
övertygad om att alla de 400 eller 500,
som blivit änkor efter de som dödats
under dessa krig, tycker att det är
ett fruktansvärt cyniskt uttalande herr
Bengtsson gjorde när han sade: »Vi får
se vad som händer så småningom.»

Vi bör bearbeta och analysera vad
som har hänt för att åtminstone ha
större förutsättningar att möta de överraskningar
som kan komma, ty överraskade
kan vi alltid bli.

Som jag tidigare särskilt sade ifrån,
har jag infe här diskuterat Tshombes
regim och det berättigade eller inte berättigade
i hans självständighetskrav.
Men vi kan inte komma ifrån att han

fått ganska tydliga försäkringar även
i FN:s resolutioner om att FN-trupperna
inte skulle engagera sig till förmån
för centralregeringen för att tvinga provinsregeringen
att handla på ett visst
sätt.

Herr Bengtsson nämnde att vi inte
heller kunde komma ifrån att Tshombes
trupper gick till anfall mot FN-trupperna
i avsikt att förgöra dessa. Jag vet
inte riktigt vilket anfall herr Bengtsson
syftar på, men jag förmodar att det
är anfallet i december 1961, då kriget
startades och man talade om att man
kommit över Tshombes anfallsplan. Det
heter ju att anfall är det bästa försvaret.
Det gäller att slå till först och
innan fienden hinner börja. Det var
bara tråkigt att det visade sig, när Belgiens
utrikesminister Spaak begärde att
få se denna anfallsplan, att det var en
försvarsplan.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Man får ändå inte
glömma bort att vi har en världsorganisation,
till vilken länder som önskar att
få en fredlig värld sammansluter sig
och försöker att bevaka situationen. När
det uppstår oroligheter i något hörn av
världen och dessa visar sig så allvarliga
att man inser att man måste ingripa,
fattas ett beslut. Det var vad som skedde
i detta fall. Även om inte alla nationer
slöt upp kring detta beslut förelåg det
ändå en klar majoritet. Under sådana
förhållanden har, såvitt jag förstår, FN
suverän makt att göra sitt ingripande,
vilket också skedde. Att i efterskott sätta
sig ned och tro att man kan lösa de
problem herr Wachtmeister är inne på
genom att ta upp frågan till domstolsbehandling
är väl bra blåögt.

Också jag har läst en del av vad Torsten
Gihl har skrivit. Jag tycker att han
glömmer bort det mycket väsentliga i
sammanhanget, nämligen att det är FN
som har fattat beslut om aktionen. Han
bortser från att dessa legoknektar i
Katangaarmén var ute för att driva bort

5* — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 20

132 Nr 20 Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Utredning rörande Förenta Nationernas aktioner i Katanga

FN-trupperna, då dessa sattes in för att
skapa fred och ordning i Kongo.

Det bör också vara ett memento för
herrarna att sedan FN väl fattat sitt beslut
gjorde säkerhetsrådet allt vad på
det ankom. Säkerhetsrådet är ändå den
organisation inom FN som har ett alldeles
speciellt ansvar när det gäller att
försöka klara upp sådana här problem.
Inom säkerhetsrådet var man enig.
Frankrike lade visserligen ner sin röst
vid ett tillfälle, men man har varit enig
om att göra de insatser och fullborda
den fredsaktion som FN-trupperna hade
fått i uppdrag att utföra. Man skall inte
glömma bort detta.

När vi sände ner trupper till Kongo
var det för att bringa fred och ordning
där. Precis samma uppgift har gällt för
alla de andra nationer vilka liksom vi
har bringat offer i detta fredsarbete.
Det går inte att komma ifrån diskussion
genom att säga att våra trupper har
uppfört sig hyggligt medan de andra
inte har gjort det. De bär alla gjort en
ärlig insats för att utföra vad FN väntade
av dem: att bringa fred och ordning
i Kongo. Att det blev som det blev
är i sanning inte FN :s fel.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag måste säga att herr
Bengtssons resonemang ur rättslig synpunkt
är ytterligt äventyrligt. Han utgår
ifrån att rättsäkerheten är garanterad
därför att det råder enhällighet inom
en internationell organisation när det
gäller att vidta en viss åtgärd. Det är
inte ett rättsligt resonemang utan ett
maktpolitiskt resonemang, som vi bör
avstå från när vi diskuterar sådana här
saker. Även om man har velat åstadkomma
fred och ordning och även om
syftet har varit bra får man inte använda
medel som strider mot FN :s stadga.
Man måste betänka att FN inte får
göra ingripanden i en enskild stats inre
konflikter. Det är i fråga om detta som
t. o. m. den internationella expertisen är
oense, herr Bengtsson. Det är på den

punkten som vi för framtiden bör undvika
att FN glider in i sådana avgöranden
som ställer hela organisationen som
säkerhets- och trygghetsinrättning på
spel. Det var därför som vi, när det
gällde Italiens överfall på Abessinien,
inte följde sanktionsbestämmelserna.
Detta var de på sin tid mest diskuterade
frågorna i svensk utrikespolitik.

Herr Bengtsson säger till herr Wachtmeister
att även om inte alla nationer
slöt upp, var det ändå en klar majoritet.
Ja, inte ens experterna i FN var överens,
och även om man var överens hindrar
det inte att man i Sveriges riksdag skall
kunna diskutera huruvida man i Katanga
förgripit sig på de mänskliga rättigheterna.
Det är en underlig ordning
om man skall kunna åstadkomma fred
med olagliga medel. Det är inte på det
viset, herr Bengtsson, som vi skall diskutera
rättsliga frågor. Det är beklagligt,
herr talman, att utrikesutskottet nu
som så många gånger tidigare avfärdar
viktiga problem på detta ytterligt nonchalanta
sätt.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Jag vill bara korrigera
en sak som herr Bengtsson sade. Han
sade att när det gällde militäraktionerna
i Kongo hade säkerhetsrådets medlemmar
ställt sig bakom FN:s aktion. Det
hade rått någon tveksamhet, och någon
nation hade nedlagt sin röst men eljest
rådde enighet. Jag förstår vad herr
Bengtsson syftar på. Det är vad som står
i det offentliga dokument om utrikesfrågor,
som vi fick för någon tid sedan.
Men detta är inte riktigt, därför att när
det gäller september- och decemberaktionerna
1961 både England och
Frankrike påyrkade att de skulle inställas.

När det gäller denna ovilja att till
behandling ta upp klagomål ber jag
bara att få hänvisa till vad jag tidigare
här omnämnde, nämligen utrikesminister
Undéns artikel i den belgiska tidningen
Le Soir. Han framhåller i denna

Nr 20

133

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

att han kan försäkra att om det kommer
allvarliga klagomål skall han ta upp
dessa klagomål till behandling både från
svenskt håll och FN-håll. Det är denna
ovilja att verkligen ta upp dem till behandling
som jag tycker att vi borde
göra ett försök att plocka bort och se
till att någonting verkligen händer.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Jag kan ge herr Wachtmeister
rätt så till vida att det nog har
varit en viss vacklan i både Belgien och
England, men i FN har man ändå inte
gjort några direkta svårigheter för att
genomföra FN-aktionen i Kongo. När
herr Wachtmeister talar om herr Undéns
uttalande i Le Soir, glömmer herr
Wachtmeister totalt bort att herr Undén
är en av dem som har skrivit under
utrikesutskottets yttrande. Jag tror inte
alls att herr Wachtmeister kan vinna
något stöd hos herr Undén.

För övrigt är det en något annorlunda
sak som diskuteras speciellt på den
punkten. Frågan gällde ju huruvida de
svenska trupperna hade gjort sig skyldiga
till några lagstridiga åtgöranden.

Jag kan naturligtvis inte tävla med
herr Braconier i lagkunskap och internationell
rätt, men ganska tidigt lärde
jag mig något av Ferdinand Lassalle,
som någon gång på 1800-talet sade ungefär
så här: Vad är rätt? Jo, säger han,
det är vad man kan övertyga tiden och
människorna om. Detta uttryck tror jag
gäller alldeles speciellt när vi kommer
över till sådana ting som vi här diskuterar.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Föredrogs vart för sig

utrikesutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Europarådets rådgivande
församling år 1962 och 1963 vid

Driftbidrag till statens järnvägar

dess fjortonde ordinarie möte fattade
beslut; samt

statsutskottets utlåtande nr 73, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående omorganisation av fortifikationsförvaltningen
m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9

Anslag till statens järnvägar m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag för budgetåret
1963/64 till statens järnvägar
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Driftbidrag till statens järnvägar

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
81 (punkt 1, s. 2—5) föreslagit riksdagen
att till driftbidrag till statens järnvägar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett anslag
av 80 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar Sveningsson
och Enarsson (I: 659) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedin
m. fl. (II: 813), i vilka hemställts att
riksdagen måtte till Driftbidrag till statens
järnvägar för budgetåret 1963/64 anvisa
ett anslag av 50 000 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 659 och II: 813, till Driftbidrag till statens
järnvägar för budgetåret 1963/64 å
driftbudgeten under sjätte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 80 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Holmberg, Staxäng och Nilsson
i Göingegården, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 659

134 Nr 20 Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Utvidgat bemyndigande att anskaffa en ny tågfärja

och 11:813, till Driftbidrag till statens
järnvägar för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under sjätte huvudtiteln anvisa
ett anslag av 50 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! Frågan om driftbidrag
till statens järnvägar är ett gammalt
ärende som vi har haft uppe till behandling
gång på gång. Departementschefen
har förklarat att han sent på denna vårriksdag
kommer med en proposition,
som skall bygga på 1953 års trafikutredning
och där man skall kunna bedöma
hela SJ :s situation i förhållande till alla
andra trafikmedel som här är intresserade
och som måste vara med i bilden.

På nuvarande stadium kan, ärligt sagt,
varken departementschefen eller vi som
står som reservanter i detta ärende ha
någon egentligt grundad mening om
hur stort detta driftbidrag skall vara.
Departementschefen har — man får väl
säga förslagsvis — tagit upp det till
80 miljoner kronor, och vi har liksom
tidigare sagt att man skall stanna vid
50 miljoner.

Jag skall i denna situation inte ta upp
någon sakdebatt i frågan, eftersom det
är rätt meningslöst. Hela ärendet kommer
tillbaka till riksdagen i höst, och
då har vi materialet framför oss. Då har
vi 1953 års utredning och den proposition
som är grundad därpå att studera,
och tidpunkten bör då vara inne för
att ta upp en ordentlig diskussion om
hela detta mycket svåra trafikpolitiska
problem. För dagen vill jag inskränka
mig till att yrka bifall till reservationen.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Med hänvisning till såväl
utskottets som herr Cassels motivering
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner

dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Cassel begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1 :o)
i utskottets utlåtande nr 79, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Cassel begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
175 ja och 34 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Utvidgat bemyndigande att anskaffa en
ny tågfärja

Sedan punkten föredragits anförde

Herr NELANDEK (fp):

Herr talman ! Med den blanka reservation
som jag vid denna punkt fogat till
statsutskottets utlåtande bär jag inte
avsett att göra någon som helst invändning
mot att järnvägsstyrelsen får ett
förnyat bemyndigande att lägga ut be -

Nr 20

135

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Ny transportorganisation för fraktstyckegodstrafiken

ställning på en tågfärja på linjen Trelleborg—Sazznitz.
I likhet med kommunikationsministern
anser jag det synnerligen
angeläget att den internationella
godstrafiken över denna led inte hämmas
av bristande färjkapacitet. Beställning
av en ny svensk storfärja hör därför
utläggas med det allra snaraste.
Ärendet är ju redan försenat två år.
Med den för varje år allt starkare ökningen
av denna trafik är det av vikt
att en ny färja kan insättas på leden senast
1965. Just nu måste man för att
klara godsvagnsanhopningen trafikera
leden utom med de stora färjorna också
med »Starke» och »Drottning Viktoria».
Det är naturligtvis långt ifrån rationellt
att fortfarande i så stor utsträckning
använda dessa s. k. småfärjor, som dessutom
har en ganska hög ålder. De är
betydligt dyrare i drift än storfärjorna.

Ingen tvekan bör alltså råda om det
angelägna behovet av en ny storfärja
enligt järnvägsstyrelsens senaste projektering,
alltså en färja med en kapacitet
på 37—38 godsvagnar förutom
plats för ett antal bilar på andra däck.

I motion nr 11:814 vänder jag mig
mot det av departementschefen framförda
nya alternativet, nämligen en ren
godsfärja. Jag kan inte tänka mig att
järnvägsstyrelsen på allvar reflekterar
härpå, men jag har ändå velat ge min
mening till känna. Visst är persontrafiken
på denna led av kända orsaker f. n.
inte av så stor omfattning, men detta
kan ganska snabbt ändras. Den snabbförbindelse
över Sassnitz—Berlin till
Miinchen och vidare söderut som bär
prövats också med mera snabbgående
färjor kan säkert betydligt bättre konkurrera
med den s. k. fågelflyktslinjen
över Danmark. Med en god reklam kommer
den säkert att dra till sig en mycket
större persontrafik. De i min motion
omnämnda sjötursresorna, d. v. s. dagsresor
tur och retur till ett billigt pris
på färjan, torde också väsentligt kunna
utökas. De kan också utföras praktiskt
taget utan någon extra kostnad för SJ.

Jag bär ingenting emot en mindre
nedbantning av vissa passagerarutrymmen
i förhållande till M/S »Trelleborg»,
men att bygga en ren godsfärja vore med
hänsyn till de ändringar som kan ske
av persontrafikens storlek att försätta
oss i underläge gentemot Östtyskland,
som har goda möjligheter att ta hand
om denna trafik.

Denna fråga är inte alls främst ett lokalt
intresse utan ett verkligt nationellt
intresse av stor betydelse. .Tåg har, herr
talman, inget yrkande, men jag bär velat
understryka dessa synpunkter när frågan
om ett utvidgat bemyndigande att
anskaffa en ny tågfärja nu går vidare
till järnvägsstyrelsen.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Ny transportorganisation för fraktstyckegodstrafiken Sedan

punkten föredragits anförde

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Vid punkt 4 i statsutskottets
utlåtande nr 79, som upptar motionerna
171 och 810 i denna kammare
samt 145 och 657 i första kammaren,
har fogats en blank reservation som jag
vill anföra något om.

I motion 171 i denna kammare, som
väcktes i januari, bär vi tagit upp frågan
om transportkostnaderna för fraktstyckegods
vid transport på järnväg och
vid transport på SJ :s lastbilar i trafik
ansluten till järnväg. Vi bär påvisat den
märkbara prishöjning som här kommer
till uttryck och tungt belastar det näringsliv
som är lokaliserat till orter med
spårlös järnvägsstation. När man har
nedlagt en järnväg har man höjt frakttaxorna,
eller med andra ord övergått
till de fraktsatser som tillämpas på SJ :s
biltrafik.

Jag är väl medveten om att SJ :s verksamhet
i hög grad behöver rationaliseras,
och en sådan rationalisering är

136 Nr 20 Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Organisationen av den automatiska databehandlingen inom statsförvaltningen m. m.

också igångsatt. Till uppbyggnad av en
ny transportorganisation för SJ :s fraktstyckegodstrafik
begär Kungl. Maj :t i
proposition nr 81 ett anslag på 12 miljoner
kronor. Med detta avser man att
övergå till s. k. knutpunktstrafik i syfte
att möta en allt hårdare konkurrens.
Man avser även att förbättra SJ:s service
och höja transportkvaliteten.

Med tanke på SJ:s nuvarande fraktprispoiitik
kan man räkna med att SJ
även här kommer att tillämpa de högre
taxorna. I vår motion har vi sagt, att
vi ingenting har att erinra mot en övergång
till lastbilstrafik vid den föreslagna
omläggningen, om detta inte går ut
över befraktarna genom att deras transporter
fördyras. Transportkostnaderna
utgör i dagens läge en icke oväsentlig
del av näringslivets kostnader.

All verksamhet måste under nuvarande
förhållanden genomgå mer eller
mindre omfattande rationaliseringsprocesser,
för att man skall kunna hävda
sig i konkurrensen. Men en sådan rationalisering
har ju till ändamål att sänka
priserna eller att bibehålla nuvarande
priser och inte att höja dem. Det måste
därför anses orimligt att SJ efter rationalisering
inför högre frakttaxa än den
som gäller för transport på järnväg. Den
konkurrens som man menar sig vilja
uppnå kan komma att verka i en riktning
rakt motsatt den avsedda. Märker
befraktarna att de får högre kostnader,
ligger det nära till att anlita annan
transportör — det som SJ vill undvika.

Nu anför utskottet mycket riktigt i
sitt utlåtande, att de av motionärerna
anförda skälen i och för sig framstår
som välgrundade men att utskottet för
sin del inte kan göra annat uttalande än
att man förutsätter att järnvägsstyrelsen
i den mån så befinns möjligt beaktar de
i motionerna framförda synpunkterna.

Med anledning av utskottets skrivning
vill jag inte ställa något yrkande utan
instämmer i utskottets förhoppning att
järnvägsstyrelsen beaktar det anförda
vid omläggningen.

I den nya järnvägsstyrelsen har vi nu
även representanter för riksdagen, och
jag ville gärna göra dessa uppmärksamma
på denna viktiga fråga, så att den
får rätt behandling vid bedömningen av
de åtgärder som erfordras både med
tanke på SJ:s rationaliseringar och näringslivets
behov av snabba och billiga
transporter.

Det bör vara SJ obetaget att utföra
transporter på det sätt som är lämpligt
och förenligt med dess strävanden att
förbilliga driften, men det skall inte gå
ut över befraktarna och differentiera
dem med avseende på om deras verksamhet
är lokaliserad vid järnväg eller
inte.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

80, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående överlåtelse av kronan
tillhörig mark m. m.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11

Organisationen av den automatiska databehandlingen
inom statsförvaltningen
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

81, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående organisationen av den
automatiska databehandlingen inom
statsförvaltningen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Som motionär i fråga
om matematikmaskinanläggning vid
Uppsala universitet skall jag be att få
anföra några ord. Utskottet har uttalat
en mycket positiv inställning, ja, en så
positiv inställning, att man frågar sig

Onsdagen den 8 maj 1963 em. Nr 20 137

Organisationen av den automatiska databehandlingen inom statsförvaltningen m. m.

om det kan vara rimligt att uppskjuta en
utläggning av beställningen på en sådan
maskinanläggning bara med förklaringen
att v-i måste vänta på den utredning
som pågår.

Jag är tacksam för den positiva skrivningen,
men jag tror att det är angeläget
att understryka vikten av att en fullständig
och effektiv anläggning kan
komma till fortast möjligt och att det
hade varit önskvärt att denna beställning
hade kunnat göras av riksdagen
nu.

Vad beträffar anskaffandet av en
matematikmaskinanläggning för universitetet
skall man ha i åtanke att den
skall tjäna flera institutioner. Det är
angeläget att man anskaffar egna maskiner
så att inte maskinbehovet skall behöva
tillgodoses genom förhyrning hos
industrier. Vi skall vara på det klara
med att dessa maskiner måste anpassas
efter behovet på längre sikt. Därför är
det enligt min mening bäst att staten
satsar tillräckligt med pengar, då det är
nödvändigt att i detta sammanhang
tänka på möjligheterna för framtiden.

En utbyggd matematikmaskinanläggning
förutsätter att även utbildningen
på området blir tillfredsställande ordnad.

Det gäller här att tillgodose de exakta
vetenskaperna, men maskinanläggningen
skall även användas för samhällsvetenskapliga
ämnen. Det är därför angeläget
att se detta i ett sammanhang.

Utöver de redovisade behoven av en
stor maskinanläggning för matematisknaturvetenskapliga
ämnen vill jag understryka
att det ur internationell synpunkt
är viktigt för oss att vi har en
hög vetenskaplig standard. Utan tillgång
till en sådan här anläggning är det inte
möjligt att upprätthålla en sådan standard.
Det har framförts berättigade
krav från lantbrukshögskolan i detta
sammanhang, och vi måste också ha
klart för oss att statens jordbruksförsök
behöver utnyttja en dylik anläggning
och att den även behövs för att tillgodo -

se forskningen inom språkvetenskaphga
ämnen.

Det kan också i detta sammanhang
behöva sägas ifrån att det för forskningen
i seismologi och geofysik i Uppsala,
som kommer att spela en mycket
viktig roll i samband med kärnvapenstopp,
rymdforskning in. in., är viktigt
att vi får en tillräckligt stor och effektiv
anläggning. Jag tror att vi kan påräkna
anslag utifrån, om vi tar ett snabbt initiativ
på detta område.

Jag tycker att vi skulle kunna fatta
beslut i enlighet med vad den nämnd
som har utrett frågan har föreslagit. I
detta sammanhang vill jag påpeka att
matematikmaskinnämnden räknat med
en anläggningskostnad av ca 4,4 miljoner
kronor. Jag hoppas emellertid att
riksdagen anslår ett betydligt högre belopp,
eftersom vi då bättre skulle kunna
tjäna vetenskap och industri.

För att klara undervisningen i och
skötseln av matematikmaskinanläggningen
måste vi kunna tillhandahålla
metoder för lösning av problem. För
dessa uppgifter måste vi ha ett forskarteam.
Jag vädjar därför till det statsråd
som skall behandla denna fråga — det
är väl närmast finansministern ehuru
ur vetenskapens synpunkt även ecklesiastikministern
beröres av frågan —
att han ser till att erforderliga resurser
ställs till förfogande för ett effektivt
utnyttjande av maskinella resurser inom
vetenskap och forskning.

När jag inte yrkar bifall till motionen
vill jag dock framhålla att jag hoppas
denna fråga skall kunna lösas nästa år
och att anslagen till denna verksamhet
då inte tages till alltför snålt.

Herr PALM (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
denna fråga för att dels a) uttrycka tillfredsställelse
över utskottets skrivning
i ett bestämt avseende, dels b) knyta en
förhoppning till effekten av det påpekande
utskottet gjort.

Utskottet har i stort sett inte funnit

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

138

Organisationen av oen automatiska databehandlingen inom statsförvaltningen m. m.

anledning till något särskilt uttalande
med anledning av propositionen utom
i ett avseende. I denna speciella punkt
erinrar utskottet om att departementschefen
framhållit att tillgänglig expertis
skall utnyttjas på ett effektivt sätt och
att arbetsinsatserna förlägges till direkt
produktiva områden.

Det är i detta sammanhang utskottet
understryker vikten av att den långsiktiga
utvecklingen på det administrativa
databehandlingsområdet ägnas erforderlig
uppmärksamhet. Detta anses vara
betydelsefullt med hänsyn till det rationella
och på lång sikt ändamålsenliga
utnyttjandet av det dyrbara maskinsystemet
och av den högt kvalificerade
personal som måste utnyttjas för programmering
och systemarbete.

Utskottets påpekande sätter enligt
min mening fingret på en verkligt om
punkt i den utomordentligt snabba utveckling
vi är inne i på detta komplicerade
omåde. Vid fördelningen av de
ekonomiska personella resurserna är
det nödvändigt att detta sker så att det
inte uppstår slagsida åt det tekniska
hållet på grund av att den administrativa
anpassningen släpar efter.

En sådan administrativ eftersläpning
i förhållande till uppbyggnaden av den
tekniska kapaciteten resulterar nämligen
i att denna tekniska kapacitet inte
kan utnyttjas på ett rationellt sätt. Det
hjälper inte att bara stoppa in arbetsuppgifter
i maskinerna. Skall det vara
någon mening med insatserna måste resultaten
kunna nyttiggöras ute i det
administrativa arbetet.

Här behövs och förestår en fortgående
avvägning och en omfattande omställningsprocess
på den administrativa
sidan, något som departementschefen
utan tvivel är medveten om, men som
klart bör markeras när matematikmaskinnämndens
uppgifter nu som ett
första steg i en organisationsplanering
lägges över på statskontoret.

Efter att ha deklarerat min tillfredsställelse
över att detta skett i utskotts -

utlåtandet skall jag, lierr talman, sluta
med att uttala förhoppningen att den
utformning av riksdagens beslut utskottet
föreslagit ger statskontoret möjlighet
att avväga insatserna inom ramen
för tillgängliga ekonomiska och personella
resurser så att balans upprätthålles
i förhållandet mellan teknisk utveckling
och administrativ utveckling
på det statliga ADB-området.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
82, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående nya grunder för den
statliga personalpensioneringen av vissa
icke statliga grupper m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13

Föredrogs statsutskottets memorial nr
84, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1963/64 till bidrag till De blindas förening.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

i 14

Föredrogs vart för sig
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 och 6 §§
förordningen den 27 maj 1960 (nr 253)
om tillverkning och beskattning av maltoch
läskedrycker, m. m., och

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att förordna
om uttagande av antidumpning- och utjämningstullar,
m. m.; samt

Onsdagen den 8 maj 1963 em. Nr 20 139

Ändrad lydelse av 48 § folkbokföringsförordningen

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 48, i anledning av väckta motioner
om lagstiftningen om åldringsvård, och

nr 50, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till reseersättning och
sjukpenning för personer med rörelseinvaliditet.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
betänkanden och utlåtanden hemställt.

§ 15

Ändrad lydelse av 48 § folkbokföringsförordningen Föredrogs

tredje lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 48 § folkbokföringsförordningen
den 28 juni
1946 (nr 469), dels ock i ämnet väckta
motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Tillsammans med några
andra ledamöter i tredje lagutskottet
har jag fogat en blank reservation till
detta utlåtande, och jag bör kanske redogöra
för anledningen härtill. Reservationen
ansluter sig till det sista stycket
på sid. 6 i utlåtandet. Jag har dock
inget annat yrkande än bifall till vad
utskottet hemställt.

I propositionen föreslås att den nu
gällande skyldigheten för polisman att
närvara vid mantalsskrivningsförrättning
skall slopas. Lagtekniskt sker detta
genom att sista meningen i första stycket
i 48 § i folkbokföringsförordningen utgår.
Några motionärer har yrkat avslag
på propositionen, då de anser det
vara av betydelse att polisman är närvarande
vid mantalsskrivningarna och
att bestämmelsernas upphävande skulle,
som det heter i motionen, innebära
»risk för försämrad folkbokföring».

Under utskottsbehandlingen har det
framkommit så pass starka argument

för att polisman bör vara närvarande
vid dessa förrättningar att en viss tveksamhet
har uppstått inom utskottet om
huruvida propositionen borde bifallas
eller ej. Utskottet har dock tillstyrkt
den men samtidigt framhållit i skrivningen
att det »förutsätter att polisman
utan uttrycklig föreskrift i sådana fall
kommer att ge mantalsskrivningsförrättaren
det biträde denne anser påkallat
exempelvis genom att inställa sig vid
förrättningen». Vi reservanter har vid
utskottsbehandlingen framhållit att
denna skrivning logiskt sett borde följas
av en bestämmelse i själva lagtexten.
Det vore mycket lätt att ordna detta genom
att ändra sista meningen i 48 § på
så sätt att vad som nu gäller för stad
också skall gälla för landsbygd, d. v. s.
att polisman skall närvara om det påfordras
av förrättningsmannen.

Ett förslag till en sådan formulering
av den nämnda paragrafen förelåg också
i utskottet. Även Sveriges häradsskrivarförening
hade avgivit ett förslag med
liknande innebörd. Emellertid ville inte
utskottets majoritet gå med på en sådan
omformulering av paragrafen. Man
nöjde sig med det påpekande som göres
i själva skrivningen. Vi reservanter har
inte heller ansett oss böra gå så långt
som till att yrka avslag på propositionen
eller föra fram några ändringsförslag
utan inskränker oss till att understryka
vad utskottet framhållit om
biträde av polisman om detta påfordras
av förrättningsmannen. Vidare vill
vi fästa uppmärksamheten på vad utskottet
skrivit om att det eljest torde
få »övervägas, att, såsom Sveriges häradsskrivarförening
i skrift till utskottet
föreslagit, i administrativ ordning utfärda
bestämmelser i ämnet».

Herr talman! Jag har intet annat
yrkande än om bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

140

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

§ 16

Säkerhetsinspektion av motorfordon,
m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av dels Kungl.
Maj:t,s proposition angående säkerhetsinspektion
av motorfordon, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 1 mars 1963 dagtecknad
proposition, nr 91, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden, föreslagit
riksdagen

1. att för sin del besluta om införande
av säkerhetsinspektion av motorfordon
och släpvagnar, m. m., från och
med den 1 januari 1965 i huvudsaklig
överensstämmelse med föredragande departementschefens
förslag;

2. att bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga erforderliga åtgärder för bildandet
av ett aktiebolag för handhavandet
av inspektionsverksamheten, m. m.;

3. att till Aktieteckning i det bolag
som skall handhava säkerhetsinspektion
av motorfordon och släpvagnar,
in. m., för budgetåret 1963/64 å kapitalbudgeten
under fonden för statens aktier
anvisa ett investeringsanslag av
520 000 kr.; samt

4. att bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti
intill ett belopp av högst 12 000 000
kr. för krediter till det bolag som skulle
handhava säkerhetsinspektion av motorfordon
och släpvagnar, m. in.

Propositionen hade i vad den avsåge
punkten 1 i propositionens hemställan
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet samt i övrigt
hänvisats till statsutskottet.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, såvitt
de enligt ovan angivna grunder hänvisats
till lagutskott, nämligen

dels i andra kammaren nr 753 av herr
Lundberg;

dels i första kammaren nr 649 av herrar
Gustaf Elof sson och Ferdinand Nilsson
samt i andra kammaren nr 802 av
herr Börjesson i Falköping m. fl.;

dels i första kammaren nr 673 av herrar
Lundström och Edström samt i andra
kammaren nr 828 av herr Carlsson i
Stockholm;

dels i första kammaren nr 674 av herrar
Palm och Augustsson samt i andra
kammaren nr 829 av herr Hagnell m. fl.;

dels ock i första kammaren nr 675 av
herr Sveningsson.

I motionen II: 753 hemställdes »att
riksdagen måtte besluta att avslå Kungl.
Maj :ts proposition nr 91 med förslag angående
säkerhetsinspektion av motorfordon
m. m., samt att hemställa hos
Kungl. Maj:t att inom ramen för nuvarande
organisationer för motortrafiken
vidtaga en förstärkning av trafikpolisen,
införa krav på intyg från verkstad
vid försäljning och byte av bil, vilket
skall uppvisas vid omregistrering, samt
i övrigt genom ökad teknisk och annan
utrustning stärka de nuvarande kontrollorganisationernas
kapacitet».

Utskottet hemställde, såvitt nu var i
fråga,

A. att riksdagen måtte med avslag å
följande motioner, nämligen

1. II: 753,

2. I: 649 och II: 802 samt

3. 1:675,

med bifall till förevarande proposition,
nr 91, för sin del besluta om införande
av säkerhetsinspektion av motorfordon
och släpvagnar, m. m., från och
med den 1 januari 1965 i huvudsaklig
överensstämmelse med föredragande departementschefens
förslag;

B. att motionerna I: 673 och II: 828
samt I: 674 och II: 829, i den mån de ej
kunde anses besvarade genom vad utskottet
anfört, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Nr 20

141

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! I anslutning till denna
proposition har jag väckt en motion
med hemställan »att riksdagen måtte
besluta att avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 91 med förslag angående säkerhetsinspektion
av motorfordon m. m.,
samt att hemställa hos Kungl. Maj:t att
inom ramen för nuvarande organisationer
för motortrafiken vidtaga en förstärkning
av trafikpolisen, införa krav
på intyg från verkstad vid försäljning
och byte av bil, vilket skall uppvisas
vid omregistrering, samt i övrigt genom
ökad teknisk och annan utrustning stärka
de nuvarande kontrollorganisationernas
kapacitet».

Jag ber att få yrka bifall till min motion
nr 753.

Även om man anser att motorfordonens
trafiksäkerhet är av vital betydelse
måste man fråga sig, om vi kan
vinna detta syfte genom den föreslagna
jätteorganisationen och om vi verkligen
har ekonomiska och personella resurser
att avvara utan att det finns någon
garanti för att vi därigenom räddar
människoliv. Mot förslaget bör också
enligt min mening vägas den rådande
bristen på sjukvårdspersonal. Vi vet att
när det har gällt tjänster och arbetsuppgifter
som skulle kosta något tiotusental
kronor har statsutskottet och
riksdagen sagt nej, trots att de hade
kunnat rädda inte bara hundratals utan
kanske tusentals människor till hälsa
och produktivt arbete. Man frågar sig
då: När vi har denna oerhörda brist
och när vi är så njugga med anslag till
personalutbildning in. m. inom hälsooch
sjukvården, skall vi då avdela flera
miljoner kronor och framför allt så
mycken arbetskraft åt bilismen? Jag
anser att bilverkstäderna borde kunna
lösa kontrollproblemet inom ramen för
sina nuvarande personalresurser.

Även om vi menar att vi kan komma
över dessa miljonbelopp bör vi komma
ihåg att vårt land inte bara består
av tätorter. För landsbygdens folk kom -

Säkerhetsinspektion av motorfordon, m. m.

mer denna inspektion att medföra förlust
av arbetstid för resor m. m.

Skall det vara någon mening med
en inspektion av detta slag borde vi ha
tagit steget fullt ut och låtit staten eller
de bolag som upprättar verkstäder inte
bara granska bilbeståndet utan också
; garantera att de reparationer som behövs
kan klaras av på ort och ställe.

Den ordning som nu skapas blir orimligt
dyrbar speciellt för fordonsägare
som bor långt från tätorterna. Det kan
inte heller vara försvarligt att använda
så många miljoner och så mycken arbetskraft
för ineffektiva uppgifter.

Jag anser att det hela mycket väl
skulle kunna skötas inom ramen för
nuvarande organisation, om denna blev
förstärkt på lämpligt sätt.

Herr talman! Enligt mitt sätt att se
vore det av stor vikt att riksdagen tänkte
ekonomiskt i denna fråga och även
tog hänsyn till arbetskraftsresurserna,
vilket borde leda till att man avslog
propositionen. Jag skall emellertid villigt
erkänna att utskottet vid sin tillstyrkan
av propositionen har skrivit
mycket försiktigt.

Jag vill också framhålla att om man
skulle vilja socialisera på trafikväsendets
område, bör man ju inte, såsom
här sker, bygga upp en organisation
där staten inte har möjlighet att klara
uppgifterna. Framför allt bör man akta
sig för att åstadkomma något som för
tanken på Chaplins pojke när han krossade
fönsterrutor för att pappan, som
kom strax efteråt, skulle få arbete med
att sätta in nya.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till min motion.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Tillåt mig att i egenskap
av motionär framföra några synpunkter
i anslutning till tredje lagutskottets
föreliggande utlåtande.

Utskottet har bl. a. behandlat motion
nr 802 i denna kammare. Jag beklagar
att utskottet icke funnit skäl till att be -

142

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Säkerhetsinspektion av motorfordon, m. m.

akta de synpunkter som framföres i
nämnda motion. Det kan ifrågasättas
huruvida den i utskottets utlåtande förordade
organisationen innebär en lämplig
lösning av frågan om en effektivare
fordonskontroll. En årligen återkommande
kontroll av alla motorfordon
som är äldre än tre år kan i vissa fall
vara onödigt långtgående. Det finns
dock fordonsägare som kör sitt fordon
endast ett par hundra mil om året, men
dessa skulle underkastas samma skyldighet
till kontroll som en fordonsägare
som kör sitt fordon 2 000 å 3 000 mil
om året. En sådan generalisering av
skyldigheten framstår knappast som ändamålsenlig.
Behovet av fordonskontroll
måste anses vara i viss mån varierande
efter den grad vari fordonet användes.
Dessutom måste man med all
säkerhet räkna med att det föreslagna
systemet blir onödigt kostsamt för motorfordonsägarna
genom den särskilda
avgiftsbeläggningen.

En lämpligare lösning synes vara en
väsentlig utbyggnad av polisens kontrollverksamhet.
Detta alternativ har diskuterats
i propositionen och utskottsutlåtandet
men avvisats av både departementschefen
och utskottet. Såsom framhålles
i propositionen och utskottsutlåtandet
kan polisen för närvarande
kontrollera maximalt 8 å 10 procent
av det totala antalet bilar per år. Detta
måste givetvis anses otillräckligt. En
förstärkning av polisens resurser, så
att 20 å 30 procent av bilbeståndet kan
kontrolleras varje år, bör dock vara
möjlig, varvid givetvis förutsättes att
polisen får en specialutrustning i paritet
med vad som förordats för den
föreslagna säkerhetsinspektionen. En sådan
utbyggnad av trafikövervakningen
bör kunna ge en lämpligare lösning av
besiktningsproblemet.

Med en utbyggnad av polisens resurser
skulle även andra väsentliga fördelar
kunna vinnas. Över huvud taget
skulle härigenom uppnås en bättre trafikövervakning,
och polisen skulle effek -

tivare kunna hjälpa trafikanterna till
rätta i olika avseenden. Denna utbyggnad
skulle också möjliggöra en säkrare
kontroll i fråga om rattonykterhet och
bilstölder. Allt detta representerar fördelar
av största betydelse för trafiksäkerheten.

Herr talman! Sammanfattningsvis vill
jag framhålla att den föreslagna fordonskontrollen
är onödigt långtgående
och knappast ändamålsenlig. Den är
kostsam och svår att administrera, och
den kommer att vålla väntetider för fordonsägarna.

En lämpligare lösning synes vara att
man ger polisen ökade resurser genom
utbyggnad av polisens kontrollverksamhet.
Därmed vinner man att polisen får
tekniska hjälpmedel för att utöva en
effektiv stickprovsundersökning av fordonens
trafiklämplighet.

Denna form av kontroll är smidig,
relativt billig och framför allt effektiv,
samtidigt som den är psykologiskt verkande.
Fordonsägarna är nämligen obenägna
att framföra ett icke trafikdugligt
fordon, om de vet att polisen när
som helst kan göra en stickprovskontroll.
Vi skall inte heller glömma, att
om polisen får ökade resurser så kan
de sättas in på en effektiv trafikövervakning.

Herr talman! Det sagda må vara nog,
och då de synpunkter som framföres
i vår motion, II: 802, till viss del sammanfaller
med vad som anföres i herr
Lundbergs motion ansluter jag mig till
förslaget om bifall till motion nr 753
i denna kammare.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Lundberg och herr Börjesson i Falköping
och andra motionärer att utskottet
ingalunda har tagit lätt på denna fråga.
Vi har varit fullt på det klara med att
säkerhetsinspektionen blir en ingripande
sak, som drar både kostnader och
besvär med sig för bilisterna. Men när
vi har vägt för- och nackdelarna och

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Nr 20

143

ställt propositionens förslag mot motionsyrkandena,
så har vi ändå stannat
för att enhälligt tillstyrka propositionen.

Vi har i utskottet bl. a. grundligt diskuterat
den fråga som herr Börjesson
i Falköping drog upp, nämligen den
att en årlig inspektion givetvis inte är
av nöden för sådana bilar som bara har
gått ett par tre hundra mil. Men den
bil som körts tio gånger så mycket behöver
kanske besiktigas oftare än en
gång om året. Det är emellertid omöjligt
att kontrollera hur mycket bilarna
kör varje år. Den enda tänkbara kontrollen
är därför att ha inspektioner
med vissa tidsintervaller.

Vi har emellertid i utskottet understrukit
vad departementschefen sagt om
lämpligheten av att starta försiktigt och
inte driva på hårdare än vi har materiella
och personella resurser till, med
risk att det annars uppstår långa väntetider
och blir onödigt dyrt för bilisterna.
Utskottet har i det sammanhanget
också sagt att man under de första
åren kanske får nöja sig med att kontrollera
de yngre bilarna vartannat år.
Ävenså har vi pekat på möjligheten att
vid starten kontrollera endast de bilar
som är äldre än fem år, så att vi får en
smidig övergång och ser till att inte
hela inspektionsapparaten från början
råkar i vanrykte.

Utskottet går också en smula längre
än departementschefen när det gäller
införandet av kontroll över handeln med
begagnade bilar. Vi understryker vikten
av att den frågan ägnas tillbörlig
uppmärksamhet och förutsätter att den
utredning som pågår inom departementet
slutföres snarast möjligt samt att
de åtgärder vidtages som den utredningen
kan föranleda.

En annan fråga som också har diskuterats
ganska grundligt är, om man
inte åtminstone vid starten kan göra
inspektionen som en försöksorganisation,
att alltså inte ge den permanent
karaktär. Vi har emellertid enat
oss om att det skulle bli mycket svårt

Säkerhetsinspektion av motorfordon, m. m.

att rekrytera personal, om de som sökte
anställning vid inspektionen inte kunde
erhålla besked om att verksamheten
var av permanent karaktär.

Jag kan alltså försäkra motionärerna
att utskottet har behandlat detta
ärende mycket grundligt och noga prövat
alla förslag i motionerna, men utskottet
har som sagt ändå enhälligt beslutat
att tillstyrka propositionen.

Ilerr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag har aldrig sagt och
inte heller trott att utskottet bär har
haft någon lätt uppgift. Men bär man i
utskottet tänkt på att om vi skall få kunnigt
folk till den nya bilinspektionen,
så måste det folket tas från bilverkstäderna?
Och då inträffar det underliga
att vi för att klara den nya organisationen
blir tvungna att ta personal från
bilverkstäderna — alltså just de personer
som skall reparera de fel man vid
inspektionen hittar på fordonen. Det
torde ur olika synpunkter vara förnuftigt
att avstå från ett sådant tillvägagångssätt
och i stället följa förslagen i
motionen.

Vidare blir en ny organisation av detta
slag så kostsam och personalkrävande,
att man i den arbe t skr af tssit u a tio n
som i dag föreligger på hälso- och sjukvårdsområdet
och på andra områden
bör akta sig för att tillskapa denna inspektion.
I det fallet tycker jag verkligen
att man har varit litet lättsinnig i
kommunikationsdepartementet och att
man där inte har haft den rätta kontakten
med andra departement, i vilka
man har mycket viktigare personalbehov.

Herr LEVIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Lundberg att vi i utskottet noga har
övervägt just vad han här påpekat,
d. v. s. eventuella svårigheter att skaffa
lämpligt folk. Det är naturligtvis allde -

144

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Säkerhetsinspektion av motorfordon, m. m.

les riktigt, som han säger, att det kommer
att bli en viss konkurrens om t. ex.
dem som har verkmästarbe,fattningar
vid bilverkstäderna. Men det är bl. a.
just därför som utskottet bar understrukit
nödvändigheten av att man startar
försiktigt och inte med större apparat
än man vet att man bär tillgång till i
personal. Utskottet har ingalunda förbisett
den synpunkten.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Vore det inte lämpligt,
när vi bär sådan brist på dylik personal,
att låta den reparera det nuvarande
bilbeståndet? Vi bär inte råd att för
detta nya ändamål avvara den personal
som finns vid våra bilverkstäder; den
behövs där den är. Därför tycker jag att
riksdagen utan några som helst betänkligheter
kan avslå propositionen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag är ledsen att jag
nödgas ta till orda så här i debattens
sista minuter. Men jag blev en aning
ledsen när John Lundberg menade att
frågan om trafiksäkerheten inte är tillräckligt
viktig för att samhället skall
ha råd med vissa kostnader för den.

Trafikolyckorna, trafikdöden, är ett
gissel för oss alla, även för John Lundberg.
Vi försöker alla, organisationer
och enskilda, att finna metoder att föra
en effektiv kamp mot trafikdöden. Vi
angriper de tre faktorer som anses medverka
i olycksförloppet, nämligen vägen,
människan och fordonet.

Jag är medveten om att inte alla är
tillräckligt Mara över vilken roll som
fordonet egentligen spelar i olyckssammanhang.
Man har framför allt inriktat
sig på de båda första faktorerna, vägen
och dess beskaffenhet samt föraren och
hans kunnighet. Här pågår ett omfattande
vägbyggande, och vi har nyligen
tillsatt en utredning under landshövding
Elfvings ordförandeskap angående omläggning
av den förarutbildning vi har

för närvarande. Nu gäller det för oss att
angripa även den tredje faktorn, fordonet,
bilen.

Vi har inga bestämda, siffermässiga
uppgifter om vilken roll bilen spelar.
Men gjorda undersökningar i herr Lundbergs
eget län visar att fordonet spelar
en så dominerande roll att ca 35 procent
av de singelolyckor som inträffat lär
ha berott på felaktigheter hos fordonet.

Samhället får betala ut 2 miljarder
kronor per år för de trafikolyckor som
inträffar. 35 procent av det beloppet är
700 miljoner kronor, herr Lundberg.
Och det gäller 350 människoliv per år.

Det är under trycket av dessa fakta
som vi i kommunikationsdepartementet
har diskuterat vilka vägar man skall
gå för att få rättelse även i detta avseende.
Vi har haft olika alternativ att välja
mellan: dels de förslag som den Tånnerydska
utredningen presenterat, dels
det förslag som vi själva har konstruerat
och som avser inrättandet av ett
halvstatligt företag.

Vi är inte ute efter någonting annat
än att se till att de bilar som kör på
vägarna är trafikdugliga. Inte bara den
som åker i den defekta bilen är utsatt
för risker, utan även den som möter
denna bil i en egen bil, som kanske
t. o. m. är ny, löper stora risker.

Vi bär framlagt detta förslag, och vi
tror att det innebär en organisation som
kommer att arbeta smidigt. Vill herr
Lundberg nå samma effektivitet i fråga
om kontrollen av fordonens trafikduglighet,
då måste han ha ungefär den personalstat
som det halvstatliga bolaget
kommer att behöva. Ur samhällsekonomisk
synpunkt är det alldeles likgiltigt
om kontrollen utövas av bilinspektionen
eller av det halvstatliga bolaget.

Herr Börjesson ifrågasatte om man
inte i stället för det halvstatliga bolaget
skulle kunna utnyttja polisen i större
omfattning. Låt mig för att undvika varje
missförstånd säga, att vi självfallet
menar att polisen alltjämt skall utnyttjas
för denna uppgift. Men om man vill

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Nr 20

145

ha en ökad effekt — och jag förmodar
att herr Börjesson också vill det —
räcker inte polisens trafikövervakande
resurser i dag. De medger maximalt att
8 å 10 procent av fordonsbeståndet kan
bli föremål för kontroll. Genom en fördubbling
eller tredubbling av antalet
poliser når man ändå inte upp till en
tillfredsställande ökning av antalet
kontroller.

Jag tror att det var herr Börjesson
som hävdade att man borde tillämpa en
annan metod än den vi föreslagit när
det gäller att välja ut vilka bilar som
skall kontrolleras. Herr Börjesson nämnde
att det finns exempel på bilar, som
vid inspektionstillfället endast gått 200
mil, och han tyckte att det var ganska
hårt att dessa skulle behöva kontrolleras.
Vi har, herr Börjesson, prövat också
denna fråga inom departementet. Vi
har över huvud taget prövat alla möjligheter,
eftersom det riktades en så pass
hård kritik mot utredningen. Men det
finns inga administrativa möjligheter
att hantera urvalet på det sättet. Utredningen
avvisade själv tanken på att man
skulle utgå från antalet körda mil.

Jag vill säga andra kammarens ledamöter
att detta är en angelägenhet för
oss alla. Ingen kan frita sig från ansvaret
för att åstadkomma en ökad säkerhet
på våra vägar. Därför gäller det också
att vi samlar oss omkring den metod
som vid en ingående prövning har visat
sig vara den mest realistiska. Därför
hoppas jag att kammaren kommer att
stödja Kungl. Maj:ts av utskottet förordade
förslag.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr statsrådet
bara säga att jag aldrig bär underskattat
betydelsen av en ökad trafiksäkerhet
och angelägenheten av ett förhindrande
av trafikolyckor. Herr statsrådet
vet emellertid att det inte finns
någon som helst garanti eller över huvud
taget något som talar för att man
genom den föreslagna åtgärden kommer

Säkerhetsinspektion av motorfordon, m. m.

att rädda några liv. Däremot vet jag,
eftersom jag sysslar med hälso- och
sjukvårdsfrågor, mer än väl att det finns
ett mycket större behov av folk och
pengar för att hjälpa de människor som
ligger sjuka i sina hem eller på sjukhus
och som inte får hjälp. Genom en
insats på detta område kunde vi rädda
tusentals liv.

En åtgärd som den utskottet föreslår
skulle vara av mera teoretisk art. Det
finns ingen som helst garanti för att liv
härigenom skulle komma att räddas.
Jag har ett intryck av att den utredning
som gjorts i detta sammanhang är av
mera filosofisk natur, icke en som tagit
hänsyn till realiteter. När man väger
olika behov och intressen mot varandra,
måste man säga sig att bilbesiktningen
redan har tilldelats tillräckligt med folk.
Vi kan inte fortsätta att uteslutande tänka
på bilismen. Vi måste också se till
de stora hjälp- och vårdbehov som finns
i andra sammanhang.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill försäkra herr
statsrådet att jag är mån om att åstadkomma
en ökad trafiksäkerhet på våra
vägar. Jag anser emellertid att ökade
tekniska resurser åt bolagen och en utökning
av antalet poliser, som övervakar
trafiken ute på landsvägarna, skulle
förbättra också möjligheterna att utöva
en effektivare kontroll. Därmed medverkar
man också till en ökad trafiksäkerhet.

Om man ger bolagen så stora ökade
resurser, att de har möjligheter att ta
hand om 20—25 procent av det totala
antalet fordon, skulle mycket vara vunnet
med detta. En sådan stickprovsundersökning
har också en psykologisk
verkan, i det att fordonsägarna får en
känsla av att de när de ger sig ut på
vägarna har stora möjligheter att råka
ut för en bilkontroli. Dessutom, herr
statsråd, blir alla de utländska fordon
som trafikerar våra vägar inte föremål

146

Nr 20

Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Säkerhetsinspektion av motorfordon, m. m.

för någon inspektion, om någon form
av flygande kontroll ute på vägarna
inte skulle förekomma.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Det var någon som efterlyste
siffror, och jag skall be att få
ange ett par sådana.

I Förenta staterna var 1959 antalet
trafikdödade per 100 miljoner fordonsmiles
i stater med periodisk fordonskontroll
15 procent lägre än genomsnittligt
för hela landet. I delstater utan
sådan kontroll var antalet trafikdödade
13 procent högre än genomsnittligt för
samtliga delstater. I samband med införandet
av obligatorisk fordonskontroll
i staten New Jersey minskade trafikdödligheten
med drygt 32 procent.

Jag skulle också kunna nämna några
siffror från delstater i Västtyskland, men
jag tror de anförda siffrorna är tillräckliga
som bevis.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Genom mitt arbete
främst inom Motorförarnas helnykterhetsförbund,
MHF, har jag kunnat följa
statistiken över motororganisationernas
landsomfattande trafiksäkerhetstest av
fordon. Trots att till dessa frivilliga
kontroller infinner sig endast de som
känner personligt ansvar för trafiksäkerheten
och som är måna om sina
fordons kondition har resultatet varit
nedslående. Jag skall inte trötta kammaren
med att föredra en mängd statistiska
uppgifter utan konstaterar endast
att resultatet varit sådant, att MHF
för sin del funnit skäl att kraftigt understryka
hur viktigt det är med en
periodisk säkerhetskontroll av bilar. Då
en sådan kontroll genom bifall till Kungl.

Maj :ts proposition nu kan bli verklighet
vill jag endast uttrycka min tillfredsställelse
och samtidigt konstatera, att
ett väsentligt bidrag ges till trafiksäkerheten.

Den form som ges åt det företag som
skall omhänderha inspektionen tilltalar
motorfolket. På samma gång vi får de garantier
för rättssäkerhet, som det statliga
inflytandet och författningarna ger,
får vi den rörlighet och de övriga förmåner
som i så hög grad präglar näringslivet
utanför den offentliga sektorn.
Att till detta företag överföres
bilinspektionens nuvarande uppgifter
bör ge vidgat underlag åt verksamheten.

Utöver vad som sagts om periodisk
säkerhetsinspektion, kontroll och registreringsbesiktningar
vill jag gärna
på ett kraftigare sätt än vad som gjorts
i propositionen understryka betydelsen
av att bolaget utför konditionstester.
Härigenom blir underlaget för verksamheten
väsentligt vidgat, vilket möjliggör
en kostnadsfördelning som bör
kunna pressa ned priset för varje utförd
test. På så sätt tillgodoses syftet
med bl. a. den motion som jag varit
med om att väcka och som går ut på
att alla möjligheter att sänka avgifterna
för bilkontrollen skall tillvaratagas.

Emellertid är detta inte enda skälet
till att jag så starkt vill understryka att
bolaget också bör utföra konditionstester.
Huvudorsaken är problemet med försäljningen
av begagnade bilar. Även när
säkerhetsinspektionen blir genomförd
måste man räkna med att mindre ansvarskännande
personer kommer att sälja
bilar som är direkt trafikfarliga. Jag
har vid flera tillfällen personligen fått
kännedom om bilar som förklarats vara
i gott skick och som sett snygga ut, varför
de köpts av en spekulant som inte
insett nödvändigheten av att kräva ett
objektivt testprotokoll för bilen i fråga.
Bilarna har vid senare företagen
test visat sig vara rena skrotet, och
i flera fall har t. ex. vissa delar av ramarna
kunnat smulas sönder med bara
fingrarna. Det krafttag mot handeln med
begagnade bilar som departementet aviserat
väntar jag därför otåligt på. Något
väsentligt måste helt enkelt göras på
detta område. Genom ökad upplysning

Onsdagen den 8 maj 1963 ein.

Nr 20

147

och med det nya bolagets resurser borde
ett testprotokoll avseende en bils
kondition kunna åtfölja varje begagnad
bil som lämnas till försäljning.

Till herr Lundberg vill jag endast
säga, att min erfarenhet på detta område
leder mig fram till slutsatsen att
vi inte kan undvara den föreslagna organisationen.
.lag hoppas också att förslaget
bifalls av riksdagen.

Slutligen ett par ord till herr Börjesson! Det

ena goda förskjuter inte det andra.
Jag tror att den utvidgning av polisens
trafikövervakning, som herr Börjesson
vill ha till stånd, är någonting som
kommer att visa sig nödvändigt även
om den föreslagna fordonskontrollen
blir verklighet.

Genom ett beslut i enlighet med utskottets
förslag ålägger riksdagen visserligen
bilägarna ytterligare kostnader,
men jag tror att vi kan göra det med
gott samvete, då åtgärderna främjar
trafiksäkerheten. Kanske kommer också
pengar att sparas för bilägarna dels
genom att vid säkerhetsinspektionen
fel kommer att upptäckas på ett tidigt
stadium, så att de kan repareras, dels
genom att bolagets övriga verksamhet
— bl. a. avseende kondition stester —
blir mycket betydelsefull.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr PALM (li):

Herr talman! Av några av de anföranden
som har hållits här skulle man
kunna få intrycket att det finns några
som inte hade intresse av att vi fick
större trafiksäkerhet. Jag tror mig kunna
utgå ifrån att vi samtliga är lika besjälade
av en önskan att förbättra trafiksäkerheten.
Vi är också fullt klara
över att kontrollen måste skärpas. Frågan
gäller bara vilken form denna kontroll
bör få.

Det statliga eller halvstatliga bolag
som nu skall åläggas denna enorma uppgift
skall alltså överta kontrolluppgif -

Säkerhetsinspektion av motorfordon, m. m.

terna från statens bilinspektion. Kommunikationsministern
säger sig tro att
detta nya bolag skall kunna arbeta smidigt.
Jag tillåter mig betvivla att det
blir så lätt att skapa ett företag av
denna art, som med dessa väldiga arbetsuppgifter
kan fungera smidigt. Det
är dock fråga om att årligen besiktiga
alla motorfordon i hela landet som är
mer än tre eller till en början fem år
gamla. Det hade varit klokare om man,
just med tanke på att organisationen
skall arbeta effektivt och störningsfritt,
hade byggt ut en organisation successivt.
Själv skulle jag ha föredragit att
trafikinspektionen hade fått ansvaret
för kontrollen, som successivt kunde
vidgas. Till en början skulle det räcka
med kontroll vartannat eller vart tredje
år av varje fordon till dess att man hade
fått erfarenhet av hur organisationen
fungerat. Sedan kunde man ju lättare
utvidga kontrollen ytterligare, när man
har sett att den fungerat i mera begränsad
utsträckning utan orimligt besvär
och krångel.

Hade man gått den vägen och byggt
ut kontrollen inom ramen för trafikinspektionen
så alt alla som varit engagerade
i denna utomordentligt viktiga
verksamhet hade arbetat under
tjänsteansvar, hade det varit lyckligare.

Det finns mycket att tillägga i ämnet
men jag skall inskränka mig till att ansluta
mig till herr Lundbergs yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.
Mom. .4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 753
av herr Lundberg; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lundberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

148 Nr 20 Onsdagen den 8 maj 1963 em.

Säkerhetsinspektion av motorfordon, m. m.

tredje lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit motionen
II: 753.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Lundberg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
183 ja och 9 nej, varjämte 13 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
83, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående säkerhetsinspektion av
motorfordon m. in. jämte i ämnet väckta
motioner, såvitt nämnda proposition

och motioner hänvisats till statsutskottet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att tredje lagutskottets utlåtande
nr 23, bevillningsutskottets betänkande
nr 34 och statsutskottets utlåtande
nr 92 skulle i nu angiven ordning
uppföras främst bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

§ 19

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 158, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken, samt

nr 166, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 29 december
1949 angående handel med skrot,
lump och begagnat gods.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.10.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 63
312734