Nr 20 ANDRA KAMMAREN 1962 (Riksdagens protokoll 1962:20)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 20 ANDRA KAMMAREN 1962

15—16 maj

Debatter m. m.

Sid.

Tisdagen den 15 maj

Interpellation av herr Rimmerfors ang. visst ekonomiskt stöd till talboksverksamheten.
.......................................... 4

Onsdagen den 16 maj fm.

Lag om allmän försäkring, m. m............................... 9

Onsdagen den 16 maj em.

Lag om allmän försäkring, m. m. (forts.) ......................... 104

Avdrag vid beskattningen för försäkringspremier................. 134

Skattefinansiering av socialförsäkringsförmånerna.................. 143

Ny organisation av totalförsvarets högsta ledning m. m............. 144

Anslag till högre utbildning och forskning:

Uppsala universitet: Avlöningar............................... 159

Stockholms universitet: Avlöningar............................ 165

Ändrad lydelse av 2 och 4 §§ förordningen med föreskrifter om vissa
betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar, m. m....... 167

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 16 maj fm.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33, ang. sjötrafikförordning....... 9

Onsdagen den 16 maj em.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27, ang. lag om allmän försäkring, m. m. 104
Bevillningsutskottets betänkande nr 36, ang. avdrag vid beskattningen

för försäkringspremier........................................ 134

•— nr 44, om skattefinansiering av socialförsäkringsförmånerna..... 143

1—Andra kammarens protokoll 1962. Nr 20

Nr 20

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 101, ang. ny organisation av totalförsvarets
högsta ledning m. m.................................. 144

— nr 102, om anslag till högre utbildning och forskning............ 159

— nr 103, ang. vissa anslag till de tekniska högskolorna............. 166

— nr 104, ang. anslag till regeringsrätten........................ 166

— nr 105, ang. vissa ändringar i statliga avlönings- och pensionsför fattningar,

m. ............................................. 166

— nr 106, ang. försäljning av en allmänna arvsfonden tillfallen

fastighet, m. .............................................. 166

—• memorial nr 107, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i
fråga om anslag till S:t Lukasstiftelsen....................... 166

Bankoutskottets utlåtande nr 27, ang. ändrad lydelse av 2 och 4 §§ förordningen
med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig
försäljning av bilar, m. m................................ 167

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31, ang. avveckling av rekognitionsavgifterna
till Danviks hospital................................ 167

— nr 32, om lag angående förbud mot sämjedelning av fast egendom... 167

Tisdagen den 15 maj 1962

Nr 20

Tisdagen den 15 maj

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 8 och
den 9 innevarande maj.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Olof Wiklund, Öjebyn,
är till följd av sjukdom oförmögen att
infinna sig till riksdagsarbetet under
tiden 14/5—31/5 1962, vilket härmed intygas.
öjebyn den 12/5 1962

L. Ekblom, Öjebyn
Prov.-läk.

Herr Wiklund i Öjebyn beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen under
angivna tid.

§ 3

Herr talmannen meddelade, att herr
Hamrin i Kalmar, som vid kammarens
sammanträde den 6 nästlidne april med
läkarintyg styrkt sig tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 4

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet Kungl. Maj :ts
å bordet vilande propositioner:

nr 169, angående statstjänstemännens
löner under åren 1962 och 1963 m. m.,
samt

nr 170, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
vid utskottets anmälningar
jämlikt § 21 riksdagsstadgan fogade
framställningar från dels delegerade för

riksdagens verk angående ändringar i
tjänste- och personalförteckningarna för
vissa riksdagens verk, m. m., dels fullmäktige
i riksbanken angående ändringar
i tjänste- och personalförteckningarna
för riksbanken.

§ 6

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till behandling av lagutskott de
å bordet vilande motionerna nr 874—
876.

§ 7

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
101—107, bevillningsutskottets betänkanden
nr 36, 44 och 45, bankoutskottets
utlåtande nr 27, andra lagutskottets utlåtande
nr 27, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 31—33, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 15 och 16 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr 41—
44.

§ 8

Föredrogs den av herr Johansson i
Dockered vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet angående
statsägda elkraftföretags taxor.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs den av fru Nettelbrandt
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående tryggande av den en -

Nr 20

Tisdagen den 15 maj 1962

Interpellation ang. visst ekonomiskt stöd till talboksverksamheten

skildes rättsställning vid handläggningen
av vissa domstolsärenden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogs den av herr Jönsson i
Ingemarsgården vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet i
anledning av ifrågasatt nedläggande av
järnvägslinjen Sveg—Hede.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ H

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att tredje lagutskottets utlåtande
nr 33, andra lagutskottets utlåtande
nr 27 och bevillningsutskottets betänkanden
nr 36 och 44 skulle i nu angiven
ordning uppföras främst bland
två gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista samt bevillningsutskottets
betänkande nr 45 sist
på föredragningslistan.

§ 12

Interpellation ang. visst ekonomiskt stöd
till talboksverksamheten

Ordet lämnades på begäran till

Herr RIMMERFORS (fp), som yttrade: Herr

talman! Ett tekniskt hjälpmedel,
som under senare år fått en nära nog
revolutionerande betydelse för de blinda,
är talboken. För flertalet blinda är
talboksverksamheten numera det viktigaste
medlet till kulturell utveckling
och förströelse i en tillvaro som annars
kan te sig fruktansvärd. Till denna
verksamhet utgår anslag av statsmedel
för framställning av talböcker.

För att de blinda skall kunna utnyttja
talboksverksamheten krävs emellertid
tillgång till bandspelare. Hittills har
utvecklingen i det avseendet gått därhän,
att cirka 3 000 blinda numera har

tillgång till bandspelare. Detta har möjliggjorts
genom egna insatser och bidrag
från olika hjälporganisationer.
Alltjämt återstår dock ett stort antal
blinda, som inte förfogar över denna
nyckel till den välsignelsebringande talboksverksamheten.

Utöver anskaffningskostnaderna drabbas
innehavaren av en bandspelningsapparat
nu och då av rätt kännbara
reparationskostnader. I Danmark har
staten behjärtat inte bara angelägenheten
att anskaffa bandspelare till alla
blinda som önskar utnyttja denna möjlighet
utan därjämte åtagit sig att svara
för alla reparationskostnader så
snart dessa överstiger 50 danska kronor.
Till saken hör att Danmark i likhet
med Sverige understöder en omfattande
talboksverksamhet.

Det skulle vara av värde om Sverige
i detta stycke kunde öka sina omsorger
om de blinda. En dylik åtgärd skulle
ligga helt i linje med den av Kungl.
Maj:t i proposition nr 82 till årets riksdag
föreslagna åtgärden, att vissa kostnader
för proteser, stödbandage, hörapparater
m. m. helt skall täckas av
statsmedel. Dessa bidrag till andra invalidiserade
skulle väl motsvaras av
utgifterna för de blindas inköp av
bandspelare i syfte att tillgodogöra sig
de värden som talböckerna erbjuder.

Med hänvisning till vad ovan anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få rikta följande
fråga:

Avser herr statsrådet att genom förslag
från regeringens sida göra det
möjligt för landets blinda att erhålla
ekonomiskt stöd för inköp av bandspelare
för utnvttjande av talboksverksamheten? Denna

anhållan bordlädes.

§ 13

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets memorial och
utlåtande:

Tisdagen den 15 maj 1962

Nr 20

nr 17, angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll, och

nr 18, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr
249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar jämte i
ämnet väckta motioner;

statsutskottets utlåtanden:
nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
statlig sjuksköterskeskola i Norrköping
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till ortopediska
hjälpmedel och hörapparater
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
institut för exportkrediter, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna avser medelsanvisning,

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
institut för långfristig kreditgivning till
mindre och medelstora näringsföretag,
m. in., jämte i ämnet väckta motioner,
såvitt propositionen och motionerna avser
medelsanvisning, och

nr 112, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa
personer;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften
jämte i ämnet väckta motioner; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 22, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående inrättande av ett

institut för exportkrediter, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 23, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående inrättande av ett
institut för långfristig kreditgivning till
mindre och medelstora näringsföretag,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner,
nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr
416) om sparbanker, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 28, i anledning av styrelsens för
riksdagsbiblioteket framställning angående
ändring i reglementet för riksdagsbiblioteket; andra

lagutskottets utlåtande nr 28,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag om återföring av vissa enligt
lagen om allmän sjukförsäkring
m. m. fonderade medel;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, såvitt
angår jordbruksärenden,

nr 19, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1961/62, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden,

nr 21, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av viss
kronoegendom, m. m., och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående tillsyn över skogar
tillhörande allmänna inrättningar av
kyrklig natur m. in.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

45, i anledning av väckta motioner
angående mark för fritidsområden,
nr 46, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande alkoholfrågan,
om upplysningsverksamhet rörande alkohollagstiftningen,
om utredning angående
forskning avseende behandlingen
av alkoholskadade samt om utredning
rörande de kroniska alkoholisternas
vårdproblem, och

Nr 20

Tisdagen den 15 maj 1962

nr 47, i anledning av väckta motioner
om vissa ungdomsfostrande åtgärder.

§ 14

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1961/62, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

212, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1961/62, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1961/62, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde
;

nr 214, i anledning av vissa i Kungl.
Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63 behandlade
allmänna frågor;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63 i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän bered -

skapsstat för budgetåret 1962/63 i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till statistiska centralbyrån,
m. m., jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
i fråga om vissa anslag för
budgetåret 1962/63 till statistiska centralbyrån
och konjunkturinstitutet;

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss omorganisation
inom kommerskollegium i samband
med avveckling av statens handelslicensnämnd,
m. m.;

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till socialstyrelsen;

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till journalistutbildning;

nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag för budgetåret
1962/63 till byggnadsforskning;

nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till nybyggnad för statens
polisskolas huvudskola i Stockholm; nr

230, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation
av byggnadsstyrelsen m. m.; och

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av

Tisdagen den 15 maj 1962

Nr 20

avtal om viss fastighetsöverlåtelse inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från bevillningsutskottet:
nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 240, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
överenskommelse med Amerikas förenta
stater rörande ömsesidiga tullmedgivanden,
m. m.; och

nr 241, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om befrielse för stiftelsen Dag Hammarskjölds
Minnesfond från arvsskatt och
gåvoskatt, m. m.;
från bankoutskottet:
nr 233, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om likviditetskvot och kassakvot för
vissa kreditinrättningar (likviditetsoch
kassakvotslag), m. m., dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om räntereglering och emissionskontroll
(ränteregleringslag), dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 234, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med hemställan om
riksdagens samtycke till förordnande
om fortsatt valutareglering, m. m., dels
ock i anledning av propositionen väckta
motioner;

nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 21 juni
1922 (nr 277) angående postsparbanken
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 236, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss garanti för
eventuella förluster på grund av överenskommelse
om nordiska centralbankskrediter; från

jordbruksutskottet:
nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor be -

rörande domänverket jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rennäringens
främjande, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner; samt

från allmänna beredningsutskottet:
nr 209, i anledning av motioner om
utredning angående bostadsförmedlingens
organisation och principer; och
nr 210, i anledning av motioner om
inrättande av haverikommissioner för
motortrafik, om tillsättande av expertgrupper
för åstadkommande av ökad
trafiksäkerhet, om inrättande av ett statligt
trafikinstitut och om vissa undersökningar
i syfte att öka trafiksäkerheten.

§ 15

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 175, rörande godkännande
av en europeisk social stadga, överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 16

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 150, angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1962/63,
m. m., motionerna:

nr 877, av herr Hagberg in. fl.,
nr 878, av herrar Fröding och Hedin,
nr 879, av herr Heckscher m. fl.,
nr 880, av herr Hedlund m. fl., och
nr 881, av herr Ohlin m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj ds skrivelse
nr 166, med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
motionerna:

nr 882, av fru Gärde Widemar och
herr Munktell, och

nr 883, av herrar Helén och Ohlin;
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 167, med förslag till lag om
ändring i arbetarskyddslagen den 3 ja -

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

nuari 1949 (nr 1), motionen nr 884, av
lierr Carlstein;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 171, med förslag till lag med
förhud i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet m. m., motionerna:

nr 885, av herrar Dahlgren och Börjesson
i Falköping,

nr 886, av herr Hedlund m. fl.,
nr 887, av herr Helén,
nr 888, av herr Munktell och fru Gärde
Widemar,

nr 889, av herr Ohlin m. fl., och
nr 890, av herr Wahrcndorff m. fl.;
samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 172, angående höjning av vissa
postavgifter m. m., motionen nr 891, av
herrar Nordgren och Darlin.

Dessa motioner bordlädes.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.06.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 16 maj

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Vid

kammarens plenum torsdagen
den 24 maj avses ett stort antal interpellationer
och enkla frågor komma att
besvaras, och sammanträdet tar därför
sin början kl. 14.00, icke såsom i den
utdelade planen angivits kl. 16.00.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 175, rörande
godkännande av en europeisk
social stadga.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionerna
nr 877—881;

till utrikesutskottet motionerna nr
882 och 883;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 884—890; samt

till bevillningsutskottet motionen nr
891.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
memorial och utlåtande
nr 17 och 18, statsutskottets utlåtanden
nr 10:8—112, bevillningsutskottets
betänkanden nr 47 och 49, bankoutskottets
utlåtanden nr 22, 23, 25 och
28, andra lagutskottets utlåtande nr 28,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 18,
19, 21 och 25 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 45—47.

§ 5

Föredrogs den av herr Rimmerfors
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående visst ekonomiskt
stöd till talboksverksamheten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till sjötrafikförordning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Lag om allmän försäkring, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om allmän försäkring, m. in., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 9 mars 1962 dagtecknad
proposition, nr 90, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av
1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om
höjning av folkpensioner m. m.,

2) lag angående ändrad lydelse av
6 § 3 mom. lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering,

3) lag om ändring i övergångsbestämmelserna
till lagen den 5 maj 1960
(nr 99) angående ändring i lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,

4) lag om allmän försäkring,

5) lag angående införande av lagen
om allmän försäkring,

6) lag angående ändring i lagen den
14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

7) förordning angående ersättning
för sjukresor enligt lagen om allmän
försäkring (sjukreseförordning),

1* — Andra kammarens protokoll 1962.

Lag om allmän försäkring, m. m.

8) lag om hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension,

9) förordning om ändring i förordningen
den 18 december 1959 (nr 551)
angående beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension,

10) förordning om ändring i förordningen
den 18 december 1959 (nr
552) angående uppbörd av avgifter enligt
lagen om försäkring för allmän
tilläggspension, m. in.,

11) förordning om ändring i förordningen
den 18 december 1959 (nr 555)
angående redares avgift i vissa fall enligt
lagen om försäkring för allmän
tilläggspension, m. m.

12) lag om finansiering av folkpensioneringen,

13) reglemente angående förvaltningen
av de allmänna försäkringskassornas
fonder för den obligatoriska och den
frivilliga sjukförsäkringen,

14) förordning om ändring i förordningen
den 4 juni 1954 (nr 519) angående
kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel,

15) förordning angående ändring i
förordningen den 21 maj 1954 (nr 269)
om skyldighet för arbetsgivare att lämna
uppgift rörande arbetsanställning,

16) förordning om ändring i militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950
(nr 261),

17) lag angående ändring i lagen den
18 maj 1956 (nr 293) om ersättning åt
smittbärare,

18) lag angående ändrad lydelse av
22 § lagen den 4 juni 1954 (nr 483) om
undervisning och vård av vissa psykiskt
efterblivna, samt

19) lag angående ändring i lagen
den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister,

dels ock bifalla de förslag i övrigt,
om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Propositionen hade, såvitt anginge de
Nr 20

Nr 20

Onsdagen den 16 mai 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

därvid fogade författningsförslagen,
hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet. I övrigt hade
propositionen hänvisats till statsutskottet.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

Förslagen innebär att sjuk- och moderskapsförsäkr.
ingen, folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen fr. o. m.
den 1 januari 1963 sammanföres i en
lag om allmän försäkring till ett enhetligt
system, som ger den enskilde
skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom,
barnsbörd, ålderdom, invaliditet
och försörjarens frånfälle.

Inom sjukförsäkringen föreslås,
grundsjukpenningen höjd från
3 till 5 kr. om dagen. Samma höjning
föreslås för sjukpenningavdraget vid
sjukhusvård. Sjukpenningskalan bygges
ut så att försäkringsskyddet kommer
att omfatta inkomster upp till omkring
22 000 kr. om året. Sjukpenningen i den
högsta sjukpenningklassen skall utgöra
28 kr. om dagen. Den nuvarande regeln
att sjukpenningen minskas efter 180
dagars sjukdom föreslås slopad.

Enligt förslagen skall företagarna
automatiskt anslutas till försäkringen
för tilläggssjukpenning och få samma
sjukpenningskydd som de anställda.
Viss individuell valfrihet att tillhöra
tilläggssjukpenningförsäkringen skall
finnas för företagarna men den sammankopplas
med valfriheten inom försäkringen
för tilläggspension, så att utträden
och återinträden får ske endast
med avseende på båda försäkringarna i
förening. Företagarna kan välja 33 eller
93 dagars karenstid som alternativ till
den normala 3-dagarstiden. För att tillgodose
behovet av sjukförsäkringsskydd
för företagare som redan anmält
undantagande från tilläggspensioneringen
föreslås att de skall få tillfälle att
senast den 31 december 1962 återkalla
sin anmälan med verkan fr. o. m. den
1 januari 1963.

I syfte att förbättra hemmafruarnas

ställning inom sjukförsäkringen föreslås
att en hemmafru med barn under
10 år i hemmet vid sjukdom alltid skall
få obligatoriska förmåner, grundsjukpenning
och barntillägg, vilka sammanlagt
uppgår till minst 7 kr. om dagen.
Hon skall därutöver, om hon så önskar,
genom frivillig försäkring kunna skaffa
sig ett sjukpenningtillägg som uppgår
till lika stort belopp.

En till visst antal dagar maximerad
sjukhjälpstid skall finnas endast för
den som åtnjuter ålderspension eller
hel förtidspension. I övrigt skall sjukhjälp
utgå till dess förtidspension tar
vid. En ålderspensionär skall kunna
komma i åtnjutande av sjukpenning
och ersättning för sjukhusvård sammanlagt
högst 180 dagar. Den som har hel
förtidspension skall ej kunna vara sjukpenningförsäkrad,
men däremot skall
han under en tid av högst 180 dagar
kunna få ersättning för sjukhusvård.
Den som har partiell förtidspension
skall kunna vara sjukpenningförsäkrad
för den kvarstående förvärvsinkomsten,
och någon maximerad sjukhjälpstid gäller
inte för honom.

Förslagen innebär vidare att in oderskapsförsäkr
ingen förbättras
och att mödrahjälpen avskaffas.
Grundpenningen föreslås höjd från 270
till 900 kr. vid enkelbörd. Tilläggspenning
skall kunna utgå i 180 dagar mot
f. n. 90 dagar. Dessutom får blivande
och nyblivna mödrar ersättning för
tandläkarvård.

Beträffande pensioneringen
föreslås, att folkpensionerna höjes
fr. o. in. den 1 juli 1962 med 350 kr. för
en ensam pensionär, varmed även avses
änkepensionär, och med tillhopa 500
kr. för två pensionsberättigade makar.
Med 12 indextillägg blir det årliga beloppet
för en ensam pensionär 3 250
kr. och för två pensionsberättigade makar
sammanlagt 5 090 kr. Till de angivna
beloppen kan liksom hittills komma
kommunalt bostadstillägg. Indextilllägg
som utlöses efter den 30 juni 1962

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

skall utgå med 75 kr. till ensam pensionär
och 60 kr. till envar av två gifta
pensionärer.

En uppmjukning föreslås av det nu
gällande kravet på mantalsskrivning i
riket för rätt till folkpension. Rätt till
pension skall sålunda föreligga, förutom
för .svensk medborgare som är mantalsskriven
i riket, för en svensk som varit
mantalsskriven här för det år han fyllt
62 år och för de fem åren närmast
dessförinnan.

Rätten till tilläggspension utvidgas
genom att svensk medborgares lön i
utlandet m. m. blir pensionsgrundande
i ökad utsträckning. För att neutralisera
verkningarna för tilläggspensionen
av inkomstbortfall under längre perioder
av sjukdom föreslås vissa regler
för försäkrade som är födda 1927 eller
tidigare.

Efter mönster från tilläggspensioneringen
föreslås rörlig pensionsålder
inom folkpensioneringen så att ålderspension
skall kunna uttagas från 63 års
ålder, varvid pensionen minskas på
visst sätt. Den som väntar med att ta
ut ålderspensionen till efter 67 år får å
andra sidan en viss höjning av pensionen.
Reglerna om förtida uttag avses
skola träda i kraft successivt så att under
år 1963 förtida uttag blir möjligt
för personer födda 1896 och 1897. Därefter
sänkes den undre gränsen varje
år med ett år. Härigenom kommer reformen
att vara fullt genomförd år
1966.

Reträffande förtidspensionen föreslås
att samma invaliditetsbegrepp och samma
invaliditetsbedömning skall gälla
för både folkpensioneringen och tillläggspensioneringen.
Invaliditetsbegreppet
har utformats som en arbetsinvaliditet,
vilken har sin grund i medicinska
faktorer. För rätt till förtidspension
förutsättes att arbetsförmågan nedsatts
med minst hälften. Vid varaktig nedsättning
av arbetsförmågan utgår förtidspension,
under det att pensionsförmånen
benämnes sjukbidrag då arbets -

Lag om allmän försäkring, m. m.

förmågans nedsättning inte är varaktig
men kan beräknas bestå avsevärd tid.

Den nuvarande inkomstprövningen
av folkpensioneringens invalidförmåner
slopas och ersättes med följande för
folkpensioneringen och tilläggspensioneringen
gemensamma regler om pensionens
storlek. Försäkrade, vilkas arbetsförmåga
är nedsatt i sådan grad
att intet eller endast en ringa del därav
återstår, erhåller hel förtidspension,
vars storlek motsvarar ålderspensionen.
Är arbetsförmågan nedsatt i mindre
grad men likväl med avsevärt mera än
hälften, utgår två tredjedelar av hel
pension. I övriga fall utgives en tredjedel
av hel pension.

Reträffande förutsättningarna för rätt
till förtidspension från tilläggspensioneringen
och sättet för pensionens beräkning
föreslås vissa ändrade regler.
De nya reglerna innebär att kvalifikationstiden
för flertalet fall förkortas
från två till ett år, varjämte i ökad utsträckning
förhindras att den försäkrade
blir utan pension eller får en
mycket låg pension om han under åren
närmast före invaliditetens inträde tillfälligt
saknat pensionsgrundande inkomst
eller haft osedvanligt låg sådan
inkomst. Utlänningar får rätt till förtidspension
— och därmed familjepension
— från tilläggspensioneringen på
i stort sett samma villkor soin svenskar.

De generella folkpensionsförmånerna
kompletteras enligt förslaget med särskilda
förmåner för blinda, till personer
med avsevärda vårdbehov och till förvärvsarbetande
invalider med svåra
kroppsliga defekter. En förmån, benämnd
invaliditetstillägg, är avsedd för dem som
har ålders- eller förtidspension och en
annan, kallad invaliditetsersättning, för
invalidiserade i arbetsför ålder, vilkas
förvärvsförmåga är sådan att de inte
blir berättigade till förtidspension. Invaliditetstillägget
föreslås skola utgå
med 1 200 kr. och invaliditetsersättningen
med 1 800 kr. om året. Som en följd
av de sålunda föreslagna bestämmelser -

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

na förordas att de nuvarande blindtillläggen
och vårdtilläggen skall upphöra.

Ålders- och förtidspension kompletteras
vidare med icke inkomstprövade
barntillägg motsvarande de nuvarande
särskilda barnbidragen. Dessa tillägg
skall för varje barn under 16 år i regel
utgöra 1 000 kr. om året.

Den nuvarande inkomstprövningen
skall enligt förslaget bibehållas för
hustrutillägg och kommunala bostadstillägg
samt änkepensioner i anledning
av dödsfall före den 1 juli 1960. I inkomstprövningsreglerna
förordas dock
vissa uppmjukningar främst beträffande
änkepensionerna.

Inom familjepensioneringen föreslås
änkepension till frånskilda kvinnor efter
den förutvarande mannen under
förutsättning att denne vid tidpunkten
för dödsfallet var skyldig att utge underhållsbidrag
till kvinnan. Med den angivna
begränsningen skall frånskild
kvinna i princip kunna erhålla folkpension
och tilläggspension på samma
villkor som gäller för änka. Sammanlagda
beloppet av den frånskilda kvinnans
änkepension från folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen får
dock inte överstiga underhållsbidraget.

Egenpension och familjepension från
tilläggspensioneringen skall kunna utgå
samtidigt utan reduktion av någondera
pensionen. Sammanträffar flera familjepensioner
skall däremot endast en av
dem utgå. Den nuvarande regeln inom
tilläggspensioneringen att familjepension
ej får uppgå till mera än 80 procent
av den avlidnes egenpension föreslås
upphävd.

Förmånligare regler införes för pension
till vissa kvinnor, som blivit änkor
före den 1 juli 1960 och som haft barn
i hemmet.

Kostnaderna för sjuk- och moderskapsförsäkringen
skall liksom hittills
fördelas mellan de försäkrade, arbetsgivarna
och staten. De föreslagna reformerna
föranleder viss höjning av de
försäkrades egna avgifter. Arbetsgivar -

nas bidrag föreslås skola utgöra 1,5 procent
av lönier upp till 22 000 kr. Staten
föreslås skola bidraga med 50 procent av
utgifterna för sjukvårdsersättning som
ej avser sjukhusvård, för grundsjukpenning,
barntillägg och modersikapspenningems
grundpenning. Statens bidrag
beräknas till 320 milj. kr. för budgetåret
1962/63.

För budgetåret 1962/63 beräknas merkostnaderna
för de föreslagna folkpensionsreformerna
till 394 milj. kr. I reglerna
om folkpensionskostnadernas fördelning
mellan staten och kommunerna
föreslås vissa justeringar, som skall gälla
tills vidare i avvaktan på en slutlig
lösning av kostnadsfördelningsfrågan.
Statens kostnader för folkpensionerna
beräknas för budgetåret 1962/63 till
2 967 milj. kr. Kommunernas kostnader
uppskattas för samma tid till ca 542 milj.
kr.

I propositionen föreslås, att riksdagen
för budgetåret 1962/63 till Bidrag till
sjukkassor m. m. beviljar ett förslagsanslag
å 320 milj. kr. och till Bidrag till
folkpensioner m. in. ett förslagsanslag
å 2 967 milj. kr.

I förslaget till lag om finansiering av
folkpensioneringen var 6 § så lydande:

Härigenom förordnas som följer.

6 §.

Kommun skall för varje år bidraga till
kostnaderna för folkpensioneringen med

dels viss andel, motsvarande en tiondels
procent för varje fullt tiotal skatteören
per invånare i kommunen, av kostnaderna
för följande förmåner, som under
året utbetalats för inom kommunen
mantalsskrivna pensionsberättigade,
nämligen förtidspensioner jämte barntillägg
till sådana pensioner, änkepensioner
i anledning av dödsfall, som inträffat
före den 1 juli 1960, samt hustrutilllägg,
dock högst tre femtedelar av nämnda
kostnader,

dels ock viss andel, motsvarande en
femtedels procent för varje fullt tiotal
skatteören per invånare i kommunen,

Onsdagen den 16 mai 1962 fm.

Nr 20

av kostnaderna för kommunala bostadstillägg,
som under året utbetalats för pensionsberättigade,
mantalsskrivna inom
kommunen, dock högst fyra femtedelar
och lägst en fjärdedel av sagda kostnader.

I samband med propositionen hade
utskottet — med visisa begränsningar
vilka nedan angives — behandlat följande
i ämnet väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner: 1)

de likalydande motionerna I: 28 av
herr Lundström m. fl. och II: 54 av herr
Ohlin m. fl., såvitt avsåge frågan om en
självständig pensionsrätt för hemarbetande
husmödrar;

2) de likalydande motionerna I: 70 av
herr Ferdinand Nilsson m. fl. och II: 211
av herrar Grebäck och Wahrendorff
om vissa ändrade bestämmelser angående
avgift till den allmänna tjänstepensionen; 3)

de likalydande motionerna I: 169
av herr Kaijser och 11:216 av fröken
Karlsson och fru Kristensson angående
pension till änkling;

4) de likalydande motionerna I: 214
av herr Gillström m. fl. och II: 264 av
herr Andersson i Essvik in. fl. angående
fördelningen mellan stat och kommun
av kostnaderna för folkpensioneringen,,
med undantag för frågan om anslag under
femte huvudtiteln;

5) de likalydande motionerna 1:291
av herr Bengtson m. fl. och II: 366 av
herr Hedlund in. fl. angående viss valfrihet
inom den allmänna tilläggspensioneringen
;

6) de likalydande motionerna I: 293
av herr Bengtson in. fl. och 11:365 av
herr Hedlund m. fl. angående personligt
frivillig tilläggspensionering;

7) de likalydande motionerna 1:298
av herr Sundin och II: 363 av herr Fålldin
m. fl. angående de korttidsanställdas
förmåner inom den allmänna tilläggspensioneringen
och sjukförsäkringen,
m. m.;

8) de likalydande motionerna 1:299

Lag om allmän försäkring, m. m.

av herr Svanström m. fl. och II: 283 av
herr Gustavsson i Alvesta m. fl. angående
förbättring av den allmänna tilläggspensionen
för låglönegrupperna;

9) de likalydande motionerna I: 370
av herr Ernst Olsson m. fl. och II: 445
av herr Börjesson i Glömminge m. fl.
om vidgad rätt till folkpension för vissa
ensamstående kvinnor;

10) de likalydande motionerna I: 455
av herr Bengtson m. fl. och II: 543 av
herr Hedlund m. fl. om utredning angående
skattefinansiering av socialförsäkringsförmånerna,
m. m., såvitt avsåge
påförande av folkpensionsavgift;

It) de likalydande motionerna 1:474
av herr öliman och Lager samt II: 537
av herr Hagberg m. fl. om utredning angående
slopande av socialförsäkringsavgifterna,
m. m., såvitt avsåge gränsen
för påförande av folkpensionsavgift och
sj ukförsäkringsiavgift;

12) de likalydande motionerna I: 481
av fru Hamrin-Thorell m. fl. och II: 560
av fru Gärde Widemar m. fl. om rätt
för änkling till efterlevandepension från
den allmänna tilläggspensioneringen;

13) de likalydande motionerna I: 483
av herr Hilding och II: 562 av herr Jönsson
i Ingemarsgården m. fl. om viss valfrihet
inom den allmänna tilläggspensioneringen; 14)

de likalydande motionerna 1:485
av herr Helmer Persson m. fl. och II: 566
av herr Senander m. fl. angående standardtillägget
till folkpensionerna;

15) motionen II: 208 av herrar Carlsson
i Huskvarna och Nilsson i Lönsboda
om vidgad rätt till ersättning från den
allmänna sjukförsäkringen för tandvård,
med undantag för frågan om statsbidrag
till den organiserade barntandvården;

16) motionen II: 330 av herr Holmberg
m. fl. angående inkomstprövningen
för erhållande av kommunalt bostadsbidrag; 17)

motionen II: 610 av herr Holmberg
m. fl. om slopande av sjukförsäkringslagens
bestämmelser om karenstid;
samt

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

18) motionen II: 611 av herr Holmberg
m. fl. om sänkning av pensionsåldern
för gruvarbetare m. fl.;

B. i anledning av propositionen väckta
motioner:

19) de likalydande motionerna 1:632
av herr Augustsson m. fl. och II: 760 av
herr Franzén m. fl.;

20) de likalydande motionerna I: 633
av herr Hermansson m. fl. och 11:761
av herr Johansson i öckerö m. fl.;

21) de likalydande motionerna I: 649
av herr Bengtson m. fl. och 11:777 av
herr Hedlund m. fl., med undantag för
frågan om särskild avdragsrätt vid beskattningen
för sjukförsäkringsavgift
och frågan om anslag till folkpensioneringen; 22)

de likalydande motionerna I: 650
av herr Birke och II: 782 av fru Kristensson; 23)

de likalydande motionerna I: 652
av herr Lennart Geijer m. fl. och II: 769
av herr Christenson i Malmö m. fl.;

24) de likalydande motionerna I: 653
av herr Hagberg m. fl. och 11:775 av
herr Heckscher m. fl.;

25) de likalydande motionerna I: 654
av herr Hagberg m. fl. och II: 776 av
herr Heckscher m. fl.;

26) de likalydande motionerna I: 655
av fru Hamrin-Thorell m. fl. och II: 772
av fru Eriksson i Stockholm m. fl.;

27) de likalydande motionerna 1:657
av herr Lundström m. fl. och II: 785
av herr Ohlin m. fl., med undantag av
frågan om anvisande av anslag till en
tjänst som allmänt ombud i sociialförsäkringsprocessen; 28)

de likalydande motionerna I: 658
av fröken Nordström och II: 778 av
herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.;

29) de likalydande motionerna I: 659
av fröken Nordström och fru HamrinThorell
samt 11:770 av fröken Elmén
och herr Wikliind i Stockholm;

30) de likalydande motionerna I: 660
av fröken Nordström och herr Per-Olof
Hanson samt II: 789 av herr Wiklund
i Stockholm och fröken Elmén;

31) de likalydande motionerna I: 661

av fru Svenson och herr Sundin samt
II: 784 av herr Larsson i Hedenäset
m. fl.;

32) de likalydande motionerna I: 662
av fru Wallentheim in. fl. samt 11:787
av fru Skantz;

33) de likalydande motionerna 1:663
av herr Widén m. fl. samt 11:774 av
herr Gustafsson i Skellefteå m. fl.;

34) de likalydande motionerna 1:664
av herr Wirmark m. fl. och II: 786 av
fru Renström-Ingencis m. fl.;

35) motionen I: 656 av herr Gösta Jacobsson; 36)

motionen II: 762 av herr Senander
m. fl.;

37) motionen II: 771 av fru Eriksson
i Stockholm m. fl.;

38) motionen II: 773 av herrar Fälldin
och Larsson i Norderön;

39) motionen II: 779 av herr Kellgren
m. fl.;

40) motionen II: 780 av fru Kristensson; 41)

motionen II: 783 av fru Kristensson;
samt

42) motionen II: 788 av herr Spångberg.

I motionen II: 330 av herr Holmberg
777. fl. hemställdes, »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om förslag till innevarande års
riksdag till sådan förbättring av avdragsreglerna
för erhållande av bostadstillägg,
att de, i vidare män än vad som
nu är fallet, stimulerar ålderspensionärerna
till utnyttjande av eventuell arbetsförmåga».

I motionen II: 611 av herr Holmberg
m. fl. yrkades, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om åtgärder så att 1963 års
riksdag kan föreläggas förslag om sänkning
av pensionsåldern för gruvarbetare
och med dem jämförliga grupper utan
begränsning av pensionsförmånerna».

I motionen II: 762 av herr Senander
m. fl. hemställdes, att riksdagen, med
godkännande i övrigt av Kungl. Maj :ts
proposition nr 90, måtte besluta

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

»att 1 § i Förslag till Lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni
1956 (nr 264) om höjning av folkpensioner
måtte erhålla följande lydelse: 1

§•

Folkpension i form av allmän ålderspension,
tilläggspension, änkepension
eller hustrutillägg skall höjas för år räknat
med

900 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension,
invalidpension eller sjukbidrag eller
vars hustru uppbär hustrutillägg, ävensom
för hustru, som uppbär hustrutilllägg,
samt

1 200 kronor för annan pensionsberättigad.

att första stycket i 10 § i andra avdelningens
3 kap. (om sjukpenning och moderskapspenning)
erhåller följande lydelse
(innebärande att karenstiden vid
sjukdom och olycksfall slopas):

10 §.

Sjukpenning må ej utgivas för tid, innan
anmälan om sjukdomsfallet gjorts
hos den allmänna försäkringskassan, där
ej hinder mött för sådan anmälan eller
eljest särskilda skäl föranleda att sjukpenning
bör utgå.

att andra stycket i 2 § i tredje avdelningens
6 kap. (om ålderspension) måtte
få följande lydelse:

2 §.

Börjar ålderspension utgå tidigare än
från den månad, varunder den försäkrade
fyller sextiosju år, skall pensionen
minskas med sex tiondels procent för
varje månad, som då pensionen börjar
utgå återstår till ingången av den månad
varunder den försäkrade fyller sextiosju
år. Vid uppnådd sextiosju års ålder upphör
reduceringen och full pension utgår

i fortsättningen. Om pensionen--—

icke varit berättigad till folkpension.

att 3 § i Förslag till Lag om hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg till

Lag om allmän försäkring, m. m.

folkpension får följande lydelse, syftande
till att pensionär, som erhållit ålderspension
före fyllda 67 år, skall kunna
få kommunalt bostadstillägg:

3 §.

Kommunalt bostadstillägg, men ej
hustrutillägg, må kunna utgå till ålderspension,
som den till sådan pension berättigade
åtnjuter för tid före den månad
varunder han fyller sextiosju år.

att till 2 § tredje avdelningens 7 kap.
(om förtidspension) efter orden ’I övriga
fall utgives en tredjedel av hel förtidspension’
fogas följande tillägg:

Blind, som saknar ledsyn, skall alltid
anses vara berättigad till hel förtidspension.

att riksdagen som sin mening ger till
känna att ingen höjning bör ske av sjukförsäkringsavgifterna.
»

I motionen II: 788 av herr Spångberg
m. fl. hemställdes, att riksdagen hos
Kungl. Maj :it måtte anhålla »om att förslag
snarast framlägges till sådan lagändring,
att svenska medborgare som
bor i Sverige blir berättigade till tjänstepension
för inkomster i något av grannländerna».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen med avslag å följande
motionsyrkanden, nämligen

1) yrkandet i motionerna I: 169 och
II: 216,

2) yrkandet under I. i motionerna
I: 455 och II: 543,

3) det första yrkandet i motionerna
I: 474 och II: 537,

4) yrkandet i motionerna I: 485 och
II: 566,

5) yrkandet i motionerna I: 632 och
II: 760,

6) yrkandena under I. a)—h) och j)
i motionerna I: 649 och II: 777,

7) yrkandet i motionerna I: 653 och
II: 775,

8) yrkandena i motionerna I: 654 och
II: 776,

9) yrkandet under a) i motionerna
I: 655 och II: 772,

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

10) yrkandena under A. 2, 3, 6, 7 och
11 i motionerna I: 657 och II: 785, sistnämnda
yrkande dock ej såvitt anginge
frågan om anvisande av anslag till en
tjänst som allmänt ombud i socialförsäkringsprocessen,

11) det första yrkandet i motionerna
I: 658 och II: 778,

12) yrkandena under I. b)—e) i motionerna
I: 661 och II: 784,

13) de två första yrkandena i motionerna
I: 662 och II: 787,

14) yrkandet under a) i motionerna
I: 663 och II: 774,

15) yrkandet i motionerna I: 664 och
II: 786,

16) yrkandet i motionen I: 656,

17) det andra och det tredje yrkandet
i motionen II: 208,

18) yrkandet i motionen II: 610,

19) de fem första yrkandena i motionen
II: 762,

20) yrkandena i motionen II: 771,

21) yrkandet i motionen 11:779,

22) yrkandena i motionen II: 780, och

23) yrkandet under 2. i motionen
II: 783,

I. måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om höjning av folkpensioner
m. m.,

II. måtte — med förklaring att riksdagen funnit viss ytterligare ändring böra
ske i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering — för sin del antaga
det genom propositionen framlagda förslaget till ändring i nämnda lag med
de ändringar att rubriken, ingressen och 6 § 2 mom. erhölle följande, såsom ut -

skottets förslag betecknade lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag)

Lag

angående ändrad lydelse av 6 § 3 mom.

lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering

Härigenom förordnas, att 6 § 3 mom.
lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering
skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

2 mom. Enligt de närmare föreskrifter,
som meddelas av Konungen, verkställer
socialstyrelsen beräkning av förhållandet
mellan det allmänna prisläget
under varje månad och prisläget i
december 1951. På grundval härav fastställer
Konungen senast den 5 i andra
månaden efter den, som beräkningen
avser, det procenttal (pensionspristalet),
som utmärker angivna förhållande.
Sålunda fastställt pensionspristal
skall gälla under tredje månaden efter
den, som beräkningen avser.

(Utskottets förslag)

Lag

angående ändrad lydelse av 6 § 2 och 3
mom. lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering
Härigenom förordnas, att 6 § 2 och 3
mom. lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering
skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

2 mom. Enligt de närmare föreskrifter,
som meddelas av Konungen,
verkställer statistiska centralbyrån beräkning
av förhållandet mellan det allmänna
prisläget under varje månad och
prisläget i december 1951. På grundval
härav fastställer Konungen senast
den 5 i andra månaden efter den, som
beräkningen avser, det procenttal (pensionspristalet),
som utmärker angivna
förhållande. Sålunda fastställt pensionspristal
skall gälla under tredje månaden
efter den, som beräkningen avser.

III. måtte — med förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda förslaget till lag om allmän försäkring

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

Lag om allmän försäkring, m. m.

— med bifall till yrkandet under 1. i motionen II: 783 för sin del antaga nämnda
förslag med de ändringar att dels 17 kap. 2 § i förslaget utginge, dels 8 kap. 2
och 4 §§, 9 kap. 3 §, 14 kap. 2, 3 och 5 §§ samt 17 kap. 4 § erhölle följande såsom
utskottets förslag betecknade lydelse, dels ock 17 kap. 3—6 §§ betecknades 17
kap. 2—5 §§:

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

8 kap. Om familjepension
2 §.

Ogift eller — ------äktenskap bestått.

Frånskild kvinna, som enligt rättens
beslut eller på grund av avtal år berättigad
till underhållsbidrag av sin
förutvarande make, är, även om fall som
i första stycket sägs ej är för handen,
för tid varunder bidraget skolat utgå
likställd med änka i fråga om rätt till
änkepension vid den förutvarande makens
död. I fall som avses i 1 § första
stycket a) skall dock beaktas endast
barn till den avlidne. I fall som avses
i samma stycke b) skall med tid, varunder
äktenskapet bestått, jämställas tid,
varunder kvinnan efter äktenskapets
upplösning men före dödsfallet haft
vårdnaden om och stadigvarande sammanbott
med barn under sexton år till
den avlidne. Vad i detta stycke stadgas
skall ej äga tillämpning, därest avtal om
underhållsbidrag eller medgivande i
rättegång att utgiva sådant bidrag kan
antagas hava tillkommit i huvudsakligt
syfte alt bereda kvinnan rätt till pension.

4 §.

Änkepension utgör------av basbeloppet.

Utgår änkepension — -----understiger femtio.

Om begränsning i vissa fall av storleken
av änkepension till frånskild kvinna
stadgas i 17 kap. 2 §.

9 kap. Om tilläggsförmåner till folkpension m. m.

3 §.

Åtnjuter försäkrad — —■ — ■—• ■— —- sextio-sju år.

Invaliditetsersättning tillkommer — —----är skolplikt^.

Invaliditetsersättning utgör för år räk- Invaliditetsersättning utgör för år räknat
fyrtiofem procent av basbeloppet. nät femtio procent av basbeloppet.

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

(Kungl. Maj:ts förslag)

(Utskottets förslag)

14 kap. Om familjepension
2 §.

Rätt till —----— ----sextio år.

Äro de—----—--— — till änkan.

Frånskild kvinna, som enligt rättens
beslut eller på grund av avtal är berättigad
till underhållsbidrag av den
försäkrade, är för tid varunder bidraget
skolat utgå likställd med änka i
fråga om rätt till änkepension vid den
försäkrades död. Vad i detta stycke stadgas
skall ej äga tillämpning, därest avtal
om underhållsbidrag eller medgivande
i rättegång att utgiva sådant bidrag
kan antagas hava tillkommit i huvudsakligt
syfte att bereda kvinnan rätt
till pension.

Änkepension skall indragas, om den
pensionsberättigade ingår äktenskap.
Upplöses äktenskapet innan det bestått
i fem år, skall pensionen ånyo börja utgå,
om förutsättningarna i övrigt för
rätt till pension alltjämt äro för handen.

Änkepension skall indragas, om den
pensionsberättigade ingår äktenskap.
Upplöses äktenskapet innan det bestått
i fem år, skall pensionen ånyo börja
utgå.

3 §.

Änkepension utgör —--- — — — andra styckena.

Om begränsning i vissa fall av storleken
av änkepension till frånskild kvinna
stadgas i 17 kap. 2 §.

5 §.

Barnpension för------mellan barnen.

Föreligger rätt till såväl änkepension
som barnpension efter försäkrad men
utgör på grund av 17 kap. 2 § änkepensionen
eller, om flera äro berättigade
till sådan pension, det sammanlagda
änkepensionsbeloppet icke trettiofem
procent av förtidspension eller
ålderspension som i 3 § sägs, skall det
sammanlagda barnpensionsbeloppet
ökas i motsvarande mån, dock högst
med belopp motsvarande tjugufem procent
av förtidspensionen eller ålderspensionen.

17 kap. Om sammanträffande av förmåner
H. 3 §.

Vid tillämpning av 1 och 3 §§ ta- Vid tillämpning av 1 och 2 §§ tagas
gas andra tillägg till pension än barn- andra tillägg till pension än barntill -

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

(Kungl. Maj:ts förslag)
tillägg ej i beaktande. Minskning av
folkpension enligt nämnda paragrafer
skall sist göras å barntillägg.

Lag om allmän försäkring, m. m.

(Utskottets förslag)

lägg ej i beaktande. Minskning av folkpension
enligt nämnda paragrafer skall
sist göras å barntillägg.

IV. måtte — med förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda förslaget till lag angående införande av
lagen om allmän försäkring ■— med bifall till yrkandet under I. i motionen II: 783
för sin del antaga nämnda förslag med de ändringar att 11, 12, 16 och 17 §§ erhölle
följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag)

11 §.

(Utskottets förslag)

För tiden------tvåtusensextiofem kronor.

De i---------av tre.

Åtnjuter den------- — nämnda lag.

Åtnjuta makar--— ■—• —• — allmän försäkring.

Vid tillämpning av 17 kap. 2 § första
stycket lagen om allmän försäkring
skall med ökning av pension till följd
av att basbeloppet stiger jämställas förhöjning
som avses i andra stycket i
denna paragraf.

12 §.

För tiden •—------nedan stadgas.

Följande i 8 och 9 kap. lagen om allmän
försäkring angivna förmåner skola
för år räknat utgöra

barnpension ettusen kronor eller, för
barn, vars båda föräldrar avlidit, eller
för barn utom äktenskap, som fyllt tre
år och beträffande vilket faderskapet
ej fastställts, ettusenfyrahundra kronor;

barntillägg ettusen kronor eller, i fall
då enligt 7 kap. 2 § andra eller tredje
stycket lagen om allmän försäkring två
tredjedelar eller en tredjedel av hel förtidspension
utgår, motsvarande andel av
nämnda belopp;

invaliditetstillägg ettusentvåhundra
kronor; samt

invaliditetsersättning ettusenåttahundra
kronor.

Följande i 8 och 9 kap. lagen om allmän
försäkring angivna förmåner skola
för år räknat utgöra

invaliditetstillägg ettusentvåhundra
kronor;samt

invaliditetsersättning tvåtusen kronor.

För beräkning —• —- ---—--äga tillämpning.

I fall-----------femtio kronor.

16 §.

Bestämmelserna i------mot 10.

Vad i 17 kap. 3 § lagen om allmän
försäkring stadgas om minskning av
folkpension skall ej äga tillämpning å

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

(Kiingl. Maj:ts förslag)
änkepension efter man, som avlidit före
den 1 juli 1960.

Änkepension enligt 8 kap. 2 § andra
stycket lagen om allmän försäkring utgår
ej i anledning av dödsfall, som inträffat
före den 1 januari 1962.

(Utskottets förslag)

§•

Vad i 17 kap. 2 § lagen om allmän
försäkring stadgas om minskning av
folkpension skall ej äga tillämpning å
änkepension efter man, som avlidit före
den 1 juli 1960.

V. måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

VI. måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget till förordning
angående ersättning för sjukresor enligt lagen om allmän försäkring (sjukreseförordning),

VII. måtte -— med förklaring att riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda förslaget till lag om hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension — med bifall till yrkandet under I. i motionen
II: 783 för sin del antaga nämnda förslag med den ändring att 5 § erhölle
följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse.

(Kungl. Maj:ts förslag)

5 §.

(Utskottets förslag)

Med årsinkomst avses i denna lag
den inkomst, för år räknat, som någon
kan antagas komma att åtnjuta under
den närmaste tiden. Såsom inkomst
räknas icke allmänt barnbidrag,
folkpension, tilläggspension enligt lagen
om allmän försäkring till den del
pensionen jämlikt 9 kap. 1 § sista stycket
nämnda lag föranlett minskning
av barntillägg som där avses, livränta
eller sjukpenning jämte barntillägg som
avses i 17 kap. 3 § nyssnämnda lag i
vad den enligt samma lagrum avdragits
från pension, ersättning på grund av
sjukförsäkring i allmän försäkringskassa
eller understöd som någon på grund
av skyldskap eller svågerlag må vara
föranledd att utgiva.

Vid uppskattning------tjugutusen kronor.

Värdet av-------av Konungen.

I fråga — ------sammanlagda förmögenhet.

Årsinkomst avrundas-----— tiotal kronor.

Med årsinkomst avses i denna lag
den inkomst, för år räknat, som någon
kan antagas komma att åtnjuta under
den närmaste tiden. Såsom inkomst räknas
icke allmänt barnbidrag, folkpension,
tilläggspension enligt lagen om
allmän försäkring till den del pensionen
jämlikt 9 kap. 1 § sista stycket
nämnda lag föranlett minskning av
barntillägg som där avses, livränta eller
sjukpenning jämte barntillägg som
avses i 17 kap. 2 § nyssnämnda lag i
vad den enligt samma lagrum avdragits
från pension, ersättning på grund av
sjukförsäkring i allmän försäkringskassa
eller understöd som någon på
grund av skyldskap eller svågerlag må
vara föranledd att utgiva.

VIII. måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget till förordning
om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 551) angående beräkning av
pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension,

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

Lag om allmän försäkring, m. m.

IX. måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget till förordning
om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av
avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.,

X. måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget till lag om finansiering
av folkpensioneringen,

XI. måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget till förordning
om ändring i förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel, samt

XII. måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget till förordning
om ändring i militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261);

B. att riksdagen måtte antaga följande
genom propositionen framlagda författningsförslag,
nämligen

I. förslag till lag om ändring i övergångsbestämmelserna
till lagen den 5
maj 1960 (nr 99) angående ändring i
lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering,

II. förslag till förordning om ändring
i förordningen den 18 december 1959
(nr 555) angående redares avgift i vissa
fall enligt lagen om försäkring för
allmän tilläggspension, m. m.,

III. förslag till reglemente angående
förvaltningen av de allmänna försäkringskassornas
fonder för den obligatoriska
och den frivilliga sjukförsäkringen,

IV. förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21 maj
1954 (nr 269) om skyldighet för arbetsgivare
att lämna uppgift rörande
arbetsanställning,

V. förslag till lag angående ändring
i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om
ersättning åt smittbärare,

VI. förslag till lag angående ändrad
lydelse av 22 § lagen den 4 juni 1954
(nr 483) om undervisning och vård av
vissa psykiskt efterblivna, samt

VII. förslag till lag angående ändring
i lagen den 20 mars 1936 (nr 56)
om socialregister;

C. att riksdagen i anledning av det
andra yrkandet i motionen II: 208 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin

mening giva till känna vad utskottet
anfört om ersättning för tandläkarvård,
som meddelats av privatpraktiserande
specialist;

D. att riksdagen i anledning av det
tredje yrkandet i motionen II: 208 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin
mening giva till känna vad utskottet
anfört om rabattering av läkemedel,
som ordinerats av tandläkare;

E. att riksdagen — dels med bifall
till motionerna I: 481 och II: 560, dels
i anledning av motionerna I: 169 och
11:216, 1:650 och 11:782, 1:655 och
II: 772, I: 657 och II: 785 (yrkandet
under A. 9), 1:662 och 11:787 samt
II: 783 — måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om en förutsättningslös
utredning av frågorna om änkepension
till frånskild kvinna och pension till
änkling;

F. att följande motionsyrkanden,
nämligen

1) yrkandet under 2 b) i motionerna
I: 28 och II: 54,

2) yrkandena i motionerna I: 70 och
II: 211,

3) det första och det sista yrkandet
i motionerna I: 214 och II: 264,

4) yrkandet i motionerna I: 291 och
II: 366,

5) yrkandet i motionerna I: 293 och
II: 365,

6) yrkandena i motionerna I: 298
och II: 363,

7) yrkandet i motionerna I: 299 och
II: 283,

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

8) yrkandet i motionerna 1:370 och
II: 445,

9) yrkandet i motionerna I: 483 och
II: 562,

10) yrkandet i motionerna I: 633 och
II: 761,

11) yrkandena under I. i), III. a)—•
e) och g) samt IV. i motionerna I: 649
och II: 777,

12) yrkandet i motionerna I: 650
och II: 782,

13) yrkandena i motionerna I: 652
och II: 769,

14) yrkandet under b) i motionerna
I: 655 och II: 772,

15) yrkandena under A. 1, 4, 5, 8
och 10 i motionerna I: 657 och II: 785,

16) det andra yrkandet i motionerna
I: 658 och II: 778,

17) yrkandena i motionerna I: 659
och II: 770,

18) yrkandet i motionerna I: 660
och II: 789,

19) yrkandena under I. a) och f) i
motionerna I: 661 och II: 784,

20) det sista yrkandet i motionerna
I: 662 och II: 787,

21) yrkandet under b) i motionerna
I: 663 och II: 774,

22) yrkandet i motionen II: 330,

23) yrkandet i motionen II: 611,

24) det sista yrkandet i motionen
II: 762,

25) yrkandet i motionen II: 773,

26) yrkandet under 3. i motionen
II: 783, samt

27) yrkandet i motionen II: 788,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet ovan hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Till utskottsutlåtandet hade fogats
följande

Reservationer

Vid A. i utskottets hemställan (med direkt anknytning
till de i propositionen framlagda
författningsförslagen)

Förslaget till förordning om ändring i
förordningen den 4 juni 195b angående

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel I.

till 3 § (avser karensbeloppet vid
läkemedelsrabatteringen)

av herr Enarsson och fröken Wetterström,
vilka ansett, att utskottet med
bifall till motionen II: 780 bort hemställa,

dels att 3 § förordningen den 4 juni
1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel måtte erhålla
i reservationen angiven lydelse,
dels ock — såsom en följd härav
— att 5 § nämnda förordning samt 19
kap. 7 § lagen om allmän försäkring
måtte erhålla av reservanterna likaledes
angiven lydelse.

Förslaget till lag om allmän försäkring

II. till 2 kap. 5 § (avser ersättning
för resor i anledning av tandläkarvård
inom moderskapsförsäkringen)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström
samt herrar Eric Carlsson och
Gustavsson i Alvesta, vilka ansett, att
utskottet med bifall till det under I. e)
i motionerna I: 661 och II: 784 upptagna
yrkandet bort hemställa,

dels att 2 kap. 5 § lagen om allmän
försäkring imåtte erhålla i reservationen
angiven lydelse,

dels ock —- såsom en följd härav —-att 3 § sjukreseförordningen måtte erhålla
av reservanterna likaledes angiven
lydelse.

ITI. till 3 kap. 2 § (avser rätt för företagare,
som står utanför tilläggspensioneringen,
att tillhöra försäkringen för
tilläggssjukpenning)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström,
herrar Eric Carlsson, Enarsson,
Anderson i Sundsvall och Rimmerfors,
fröken Wetterström samt herr Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att utskottet
med bifall delvis till det under I. b) i
motionerna I: 649 och II: 777 upptagna
yrkandet, motionerna I: 653 och II: 775
samt det under A. 2. i motionerna I: 657
och II: 785 upptagna yrkandet bort hemställa,

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

dels att 3 kap. 2 § lagen om allmän
försäkring måtte erhålla i reservationen
angiven lydelse,

dels ock — såsom en följd härav —
att 3 kap. 5 och 11 §§ samt 13 kap. 2 §
lagen om allmän försäkring måtte erhålla
av reservanterna likaledes angiven
lydelse.

IV. till 3 kap. 12 § (avser barntillägg
till moderskapspenning) av herrar Eric
Carlsson och Gustavsson i Alvesta, vilka
ansett, att utskottet med bifall till
det under I. b) i motionerna I: 661 och
II: 784 upptagna yrkandet bort hemställa,

dels att 3 kap. 12 § lagen om allmän
försäkring måtte erhålla i reservationen
angiven lydelse,

dels ock —såsom en följd härav — att
3 kap. 14 § lagen om allmän försäkring
måtte erhålla av reservanterna likaledes
angiven lydelse.

V. till 6 kap. 1 och 2 §§ samt 12 kap.

1 och 2 §§ (avser sammankopplingen av
folkpensioneringen och tilläggspensioneringen
i fråga om förtida och uppskjutet
uttag av ålderspension)

av herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att utskottet
med bifall till det under I. c) i motionerna
1:649 och 11:777 upptagna yrkandet
bort hemställa, att 6 kap. 1 och

2 §§ samt 12 kap. 1 och 2 §§ måtte erhålla
i reservationen angiven lydelse.

VI. till 19 kap. 2 och 6 §§ (avser inkomstgränsen
för påförande av avgift
till sjukvårdsförsäkringen)

av herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att utskottet
i anledning av det under I j) i motionerna
1:649 och 11:777 upptagna yrkandet
bort hemställa, att 19 kap. 2 och
6 § § lagen om allmän försäkring måtte
erhålla i reservationen angiven ändrad
lydelse.

Förslaget till lag angående införande av
lagen om allmän försäkring

VII. till 16 § (avser inkomstprövning
av änkepensioner i övergångsfallen)

Lag om allmän försäkring, m. m.

av herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att utskottet
med bifall till det under I. e) i motionerna
1: 649 och II: 777 framställda yrkandet
bort hemställa, att 16 § lagen angående
införande av lagen om allmän
försäkring måtte erhålla i reservationen
angiven lydelse.

Förslaget till lag om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg för folkpension VIII.

till 4 § (avser inkomstprövning
av hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg) av

herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett att utskottet
med bifall till det under I. d) i motionerna
I: 649 och II: 777 framställda yrkandet
bort hemställa, att 4 § lagen om
hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg
till folkpension måtte erhålla i
reservationen angiven lydelse.

Förslaget till lag om finansiering av
folkpensioneringen

IX. till 2 och 3 §§ (avser inkomstgränsen
för påförande av folkpensionsavgift) av

herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att utskottet
i anledning av det under I. i motionerna
1: 455 och II: 543 upptagna yrkandet
bort hemställa, att 2 och 3 § § lagen om
finansiering av folkpensioneringen måtte
erhålla i reservationen angiven lydelse.

X. vid 6 § (avser kommunernas bidrag
till kostnaderna för folkpensioneringen
fr. o. m. år 1963)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström,
herrar Eric Carlsson, Enarsson,
Anderson i Sundsvall och Rimmerfors
samt fröken Wetterström och herr Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att utskottet
med bifall till det under a) i motionerna
I: 663 och II: 774 upptagna yrkandet
bort hemställa, att 6 § lagen om
finansiering av folkpensioneringen måtte
erhålla följande lydelse:

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

6 §.

Kommun skall för varje år bidraga
till kostnaderna för folkpensioneringen
med

dels viss andel, motsvarande en tiondels
procent för varje fullt tiotal skatteören
per invånare i kommunen, av kostnaderna
för följande förmåner, som under
året utbetalats för inom kommunen
mantalskrivna p e n s i o n s b er ät t i g a d e,
nämligen förtidspensioner jämte barntillägg
till sådana pensioner, änkepensioner
i anledning av dödsfall, som inträffat
före den 1 juli 1960, samt hustrutillägg,
dock att bidraget icke må överstiga
tre femtedelar av nämnda kostnader
och ej heller ett belopp motsvarande
en krona för varje skattekrona i
kommunen,

dels ock viss andel, motsvarande en
femtedels procent för varje fullt tiotal
skatteören per invånare i kommunen,
av kostnaderna för kommunala bostadstillägg,
som under året utbetalats för
pensionsberättigade, mantalsskrivna
inom kommunen, dock högst fyra femtedelar
och lägst en fjärdedel av sagda
kostnader.

Vid E. i utskottets hemställan (utan direkt anknytning
till de i propositionen framlagda
författningsförslagen)

XI. (avser utredning om införande av
änklingspension inom tilläggspensioneringen) av

herrar Strand och Axel Svensson,
fru Carlqvist samt herrar Nilsson i Göteborg,
Odlie och Bengtsson i Varberg,
vilka ansett, att utskottet

dels under E. bort hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna
1:650 och 11:782, 1:655 och
II: 772, I: 657 och II: 785 (yrkandet under
A. 9), I: 662 och II: 787 samt It: 783
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t -anhålla
om en förutsättningslös utredning
angående änkepension till frånskild
kvinna;

dels ock — såsom en följd härav —
under F. bort hemställa, att motionerna
1:481 och 11:560 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid F. i utskottets hemställan (utan direkt anknytning
till de i propositionen framlagda
författningsförslagen)

XII. (avser behovsprövade modersbidrag
till ensamstående mödrar)

av fru Hamrin-Thorell och fröken
Nordström, utan angivet yrkande.

XIII. (avser barntillägg till tilläggssjukpenning
i anledning av barnsbörd)

av fru Hamrin-Thorell, utan angivet
yrkande.

XIV. (avser invaliditetsbegreppet beträffande
de blinda)

av herr Rimmerfors, utan angivet yrkande.

XV. (avser självständig pensionsrätt
för hemarbetande husmödrar)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström
samt herrar Anderson i Sundsvall
och Rimmerfors, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till det under
2. b) i motionerna I: 28 och II: 54
framställda yrkandet måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
med uppgift att utreda de tekniska möjligheterna
och formerna för en självständig
pensionering för hemarbetande
husmödrar inom tilläggspensioneringen.

XVI. (avser de hemarbetande husmödrarnas
ställning i socialförsäkringssystemet) av

herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen med bifall till det under
III. e) i motionerna 1:649 och
II: 777 framställda yrkandet måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
en skyndsam utredning angående de
hemarbetande husmödrarnas ställning
inom socialförsäkringssystemet i enlighet
med vad reservanterna anfört.

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

XVII. (avser åldersgränsen för invaliditetsersättning
och invaliditetstillägg)

av herr Eric Carlsson, fröken Wetterström
och herr Gustavsson i Alvesta,
utan angivet yrkande.

XVIII, (avser indexreglering av invaliditetsersättning
och invaliditetstillägg)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström
samt herrar Anderson i Sundsvall
och Rimmerfors, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av det under
A. 7. i motionerna I: 657 och II: 785
framställda yrkandet måtte

1. besluta att invaliditetstillägg och
invaliditetsersättning skulle från och
med den 1 januari 1963 indexregleras
på grundval av de belopp som angåves
i 12 § i förslaget till lag angående införande
av lagen om allmän försäkring,
samt

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
en teknisk utredning om de kompletteringsbestämmelser
till den under 1) angivna
lagen, som erfordrades för genomförande
av ovan angiven indexreglering,
samt att förslag härom förelädes årets
höstriksdag.

XIX. (avser invalidernas ställning
inom pensioneringen)

av herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen med bifall till det under

III. a) i motionerna I: 649 och II: 777
framställda yrkandet måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
angående invalidernas ställning i pensioneringen
i enlighet med vad reservanterna
anfört.

XX. (avser standardhöjning av folkpensionerna
under år 1963)

av herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen med bifall till det under
III. c) i motionerna 1:649 och 11:777
framställda yrkandet måtte i skrivelse

Lag om allmän försäkring, m. m.

till Kungl. Maj :t begära förslag till nästa
års riksdag om höjning av folkpensionerna
med 350 kr. för ensamstående och
450 kr. för två pensionsberättigade makar.

XXI. (avser standardhöjning av folkpensionerna
efter år 1968)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström
samt herrar Eric Carlsson, Anderson
i Sundsvall, Rimmerfors och
Gustavsson i Alvesta, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de under

IV. i motionerna I: 649 och II: 777 samt
de under A. 4. i motionerna I: 657 och
II: 785 framställda yrkandena måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t

dels uttala att folkpensionärerna även
efter 1968 skulle ha del i den allmänna
standardstegringen och att standardtilllägg
till folkpensionsförmånerna således
skulle komma i fråga även efter
sagda tid,

dels ock anhålla om utredning och
förslag till riksdagen före år 1968 om
lämpliga tekniska former för folkpensionsbeloppens
standardmässiga anpassning
i framtiden.

XXII. (avser att folkpensionerna uttryckes
som procentdelar av basbeloppet) av

herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen i anledning av det under
I. f) i motionerna I: 649 och II: 777
framställda yrkandet måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om förslag till
innevarande års höstriksdag om sådan
ändring i lagen om allmän försäkring att
folkpensionsbeloppen angåves på annat
sätt än såsom procentdelar av basbeloppet.

XXIII. (avser fickpengar till folkpensionärer) av

fröken Nordström, utan angivet
yrkande.

XXIV. (avser folkpension åt hemmadöttrar) -

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström
samt herrar Anderson i Sundsvall,
Rimmerfors och Gustavsson i Alvesta,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen i anledning av det under
A. 8. i motionerna 1:657 och 11:785
framställda yrkandet måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att den socialpolitiska
kommittén måtte påskynda sitt
arbete så att förslag kunde föreläggas
nästa års riksdag om förtidspension till
äldre kvinnor —däribland s. k. hemmadöttrar
— som saknade möjligheter att
försörja sig på arbetsmarknaden utan
att detta förhållande direkt kunde härledas
ur medicinska faktorer.

XXV. (avser valfrihet inom tilläggspensioneringen) av

fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström,
herrar Eric Carlsson, Enarsson,
Anderson i Sundsvall och Rimmerfors
samt fröken W etterström och herr
Gustavsson i Alvesta, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
1:291 och 11:366, 1:483 och
II: 562 samt de under III. b) i motionerna
I: 649 och II: 777 och under A. 1. i
motionerna I: 657 och II: 785 framställda
yrkandena måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående
valfrihet inom tilläggspensioneringen
mellan olika delar av dess skydd
och mellan olika pensionsnivåer i enlighet
med vad reservanterna anfört.

XXVI. (avser tilläggspension för
svenska medborgare, som arbetar i
grannländerna)

av herr Anderson i Sundsvall, utan
angivet yrkande.

XXVII. (avser samband mellan avgifter
och förmåner inom tilläggspensioneringen
beträffande korttidsanställda
arbetstagare)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström
samt herrar Eric Carlsson, Rimmerfors
och Gustavsson i Alvesta, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
I: 70 och II: 211 samt I: 298 och
II: 363 mätte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om skyndsam utredning och förslag
rörande sambandet mellan avgift
till tilläggspensioneringen och pensionsförmån
avseende korttidsanställda arbetstagare
i syfte att för dessa arbetstagare
avlägsna förekomsten av avgift
till tilläggspensioneringen, som ej åtföljdes
av motsvarande förmån.

XXVIII. (avser samband mellan avgifter
och förmåner inom tilläggspensioneringen
beträffande utländsk medborgare,
som ej är mantalsskriven bär i
riket)

av herr Enarsson och fröken Wetterström,
utan angivet yrkande.

XXIX. (avser preliminära avgiftsskalor
för arbetsgivaravgifter till socialförsäkringen) av

herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta, utan angivet yrkande.

XXX. (avser samband mellan avgifter
och förmåner inom sjukförsäkringen)

av herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta, utan angivet yrkande.

XXXI. (avser tilläggspensioneringen
och låglönegrupperna)

av herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 299 och II: 283 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
prövning och förslag rörande en
sådan reformering av tilläggspensioneringen
att låglönegrupperna på rättvist
sätt kunde få pensioner i förhållande till
inbetalade avgifter i enlighet med vad
reservanterna anfört.

XXXII. (avser allmänt ombud)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström
samt herrar Eric Carlsson, Anderson
i Sundsvall, Rimmerfors och
Gustavsson i Alvesta, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av det un -

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

der A. 11. i motionerna I: 657 och II: 785
framställda yrkandet måtte

1. uttala att en tjänst som allmänt ombud
vid försäkringsdomstolen skulle inrättas
och att därmed det nuvarande
underställningssystemet för riksförsäkringsverket
avskaffades, samt

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
att de förslag till ändringar och tillägg
i gällande lagstiftning, som föranleddes
av reservanternas hemställan ovan under
1), framlades för årets höstriksdag.

XXXIII. (avser kommunernas bidrag
till folkpensioneringskostnaderna för år
1962)

att riksdagen med bifall till det första
yrkandet i motionerna I: 214 och II: 264
samt det under I. i) i motionerna I: 649
och II: 777 upptagna yrkandet måtte för
sin del antaga följande

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§
lagen den 30 juni 1,947 (nr 398) om kommunernas
bidrag till kostnaderna för
folkpensioneringen
Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§
lagen den 30 juni 1947 om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen
skola erhålla ändrad lydesle
på sätt nedan angives.

1 §.

Kommun skall för varje kalenderår
bidraga till kostnaderna för pensioner
enligt lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering med

dels viss andel, motsvarande tre tjugondels
procent för varje fullt tiotal
skatteören per invånare i kommunen,
av kostnaden för tilläggspensioner, änkepensioner
ii anledning av dödsfall,

Lag om allmän försäkring, m. m.

som inträffat före den 1 juli 1960, hustrutillägg
och vårdtillägg, som under året
utbetalats för inom kommunen mantalsskrivna
pensionsberättigade, dock att
bidraget icke må överstiga tre femtedelar
av nämnda kostnad och ej heller
ett belopp motsvarande en krona för
varje skattekrona i kommunen.

dels ock viss andel, motsvarande en
femtedels procent för varje fullt tiotal
skatteören per invånare i kommunen, av
kostnaden för kommunala bostadstilllägg,
som under året utbetalats för pensionsberättigade,
mantalsskrivna inom
kommunen, dock högst tre femtedelar
och lägst en fjärdedel av sagda kostnad.

Vad i första stycket stadgats om kommuns
skyldighet att bidraga till kostnaderna
för tilläggspensioner, änkepensioner,
hustrutillägg och vårdtillägg skall
avse även indextillägg till grundpensioner,
änkepensioner och hustrutillägg.

3 §.

Varje kommuns bidrag uträknas av
riksförsäkringsverket. Därvid skall en
tolftedel av pensionsberättigad årligen
tillkommande tilläggspension, änkepension,
hustrutillägg och vårdtillägg ävensom
indextillägg och kommunalt bostadstillägg
anses belöpa på varje månad.
Angående tid och sätt för gäldande
av kommunbidrag förordnar Konungen.

Denna lag länder till efterrättelse från
och med den 1 januari 1962; dock skola
äldre bestämmelser alltjämt äga tillämpning
beträffande bidrag för år 1961 och
tidigare år.

XXXIV. (avser hemställan till Kungl.
Maj:t om förslag till ändrade regler för
kommunernas bidrag till folkpensioneringskostnaderna) I.

av fru Hamrin-Thorell, fröken
Nordström samt herrar Anderson i
Sundsvall och Rimmerfors, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till det under
b) i motionerna 1:663 och 11:774
framställda yrkandet ävensom i anled -

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

ning av det sista yrkandet i motionerna
I: 214 och II: 264, det under I. g) i
motionerna I: 649 och II: 777 samt motionerna
I: 654 och II: 776 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening
uttala att staten som ett led i en senare
kommande, kommunal skatteutjämningsreform
skulle överta återstående
kommunala kostnader för förtidspensioneringen.

II. av herr Enarsson och fröken
Wetterström, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
I: 654 och II: 776 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om förslag
till ändring fr. o. m. den 1 januari 1963
i reglerna om kommunernas bidrag till
folkpensioneringen, så att — i enlighet
med vad reservanterna anfört — kommunerna
befriades från att bidraga till
förtidspensioneringen men i gengäld
ålades ökade bidrag till änkepensioner
och hustrutillägg.

III. av herrar Eric Carlsson och
Gustavsson i Alvesta, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de under
I. g), h) och III. g) i motionerna
I: 649 och II: 777 framställda yrkandena
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag rörande dels upphörande
av kommunernas skyldighet att
bidraga till folkpensioneringskostn-ader,
såvitt gällde förtidspensioneringen från
och med den 1 januari 1963 och såvitt
gällde änkepensioner och hustrutillägg
från och med den 1 januari 1964, dels
införande från och med den 1 januari
1963 av sådana bidragsregler avseende
kommunala bostadstillägg, att penningvärdeförsämring
ej medförde att reglernas
skatteunderlagsdifferentiering uttunnandes
och ökade kostnader överfördes
på kommunerna.

XXXV. (avser frivillig statlig pensionsförsäkring) av

fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström
samt herrar Eric Carlsson, Anderson
i Sundsvall, Rimmerfors och

Gustavsson i Alvesta, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 633 och II: 761
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att den frivilliga statliga pensionsförsäkringen
skulle kompletteras även
med den av utredningen om pensionsstyrelsens
frivilliga försäkring föreslagna
försäkringsformen livsvarig ålderspension
i förening med förtidspension.

XXXVI. (avser personlig frivillig tillläggspensionering) av

herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta, utan avgivet yrkande.

XXXVII. (avser beroende uppdragstagare) av

fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström,
herrar Rimmerfors och Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen i anledning av yrkandet
under 2. i motionerna I: 652 och
II: 769 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om förslag till 1963 års
riksdag om utvidgning av arbetsfredslagstiftningen
till att gälla alla uppdragstagare.

Vidare hade avgivits följande

Särskilda yttranden

I. (avser lägre pensionsålder för vissa
grupper)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström
samt herrar Anderson i Sundsvall
och Rimmerfors;

II. (avser åldringsvårdsfrågor av allmän
natur)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström
samt herrar Anderson i Sundsvall
och Rimmerfors;

III. (avser åldringsvårdsfrågor av allmän
natur)

av herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta.

Vad utskottet hemställt föredrogs;
och anförde därvid:

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Vid föreliggande utskottsutlåtande
finns en råd av reservationer,
som jag inte närmare skall gå
in på. Jag skall nöja mig med att mera
i detalj gå in på ett par av dem, men
dessutom, herr talman, ber jag att dessförinnan
få göra vissa påpekanden.

För jämnt 50 år sedan lade en utredning
fram det förslag som resulterade
i 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring.
Det var ett historiskt beslut
som den gången togs i enighetens tecken.
En svag försäkring var det fråga
om enligt nutida mått och en blygsam
begynnelse, men det var en viktig princip
som beseglades, folkförsäkringens
princip, tanken att alla i detta land
skulle ha ett gemensamt socialt trygghetssystem.

1946 togs beslut om vår folkpensionering.
Det viktigaste nya den gången
var att inkomstprövningen reducerades,
att vi fick ett gemensamt lika
grundskydd för alla vid invaliditet och
ålderdom.

1948 började de nya folkpensionerna
att betalas ut, de pensioner som därefter
ständigt har ökats, dels genom
indextillägg för att bevara realvärdet,
dels genom standardtillägg för att ge
de gamla och invaliderna del av vår
allmänna välståndshöjning.

1955 blev den allmänna sjukförsäkringen
och den allmänna moderskapsförsäkringen
förverkligade. Hela folket
fick ett gemensamt grundskydd vid
sjukdom, men sjukförsäkringen innebar
också genombrottet för en ny tanke,
att socialförsäkringen skulle skydda
den individuella standarden genom att
sjukpenningen graderades efter den arbetsinkomst
som i det enskilda fallet
bortföll genom sjukdom. Obligatoriskt
genomfördes denna princip för löntagarna;
företagarna erbjöds att frivilligt
teckna en motsvarande försäkring.

Efter de upprivande stridernas år
beslöt 1959 års riksdag införa den all -

Lag om allmän försäkring, m. m.

männa tilläggspensioneringen. Löntagarna
fick sitt inkomstgraderade skydd
vid invaliditet och ålderdom — inte
helt obligatoriskt eftersom möjligheten
till kollektivt utträde erbjöds. Företagarna
togs med automatiskt i samma
försäkring men fick möjlighet att individuellt
träda ut.

1962 års beslut ser ut att bli historiskt.
Vi utvidgar löntagarnas skydd
för det individuella inkomstbortfallet
vid sjukdom, moderskap, invaliditet
och ålderdom och gör det obligatoriskt.
Företagarna tas in automatiskt också
i sjukförsäkringen och får i alla avseenden
samma skydd som löntagarna men
behåller möjligheten till individuellt
utträde i fråga om förmåner som ligger
ovanför grundskyddet.

Lagen om allmän försäkring innebär
att vi för samman fyra socialförsäkringsgrenar
och beseglar den organisatoriska
sammansmältningen. Hela folket
får del av samma trygghetssystem,
luckor i skyddet täpps igen, svaga partier
förstärks. Omkring 900 000 folkpensionärer
får den största standardhöjning
som beslutats på 15 år. Rörlig pensionsålder
införes. 1 200 000 hemmafruar
får sin grundsjukpenning kraftigt
höjd och därutöver viktiga förbättringar
vid sjukdom. 500 000 företagare
får försäkringsskydd vid sjukdom, något
som de flesta av dem nu saknar.
Barnaföderskorna får en tredubbling
av sin engångsersättning vid barnsbörd
och en fördubbling av den tid, varunder
bortfallen arbetsinkomst ersättes.
Tandvårdsersättning införes för mödrar;
långtidssjuka, höggradigt invalidiserade
och äldre änkor får olika förbättringar.
Sammanlagt motsvarar förbättringarna
750 miljoner kronor om
året i ökade utgifter, men någon höjning
av folkpensionsavgiften behöver
därför inte ske.

Herr talman! Det är verkligen sant,
som andra lagutskottet uttalar, att det
är en milstolpe i socialförsäkringens utveckling,
som vi inbjuds att passera.

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

Men passagen är inte klar än. En hel
råd mer eller mindre vägande invändningar,
som framförts reservationsvis,
måste först röjas ur vägen.

Sant är att vi lagstiftar fram tryggheten.
Vi bestämmer hur mycket folkpensionen
skall öka, åt vilka, på vad sätt
och när förmåner av olika slag skall
utgå vid sjukdom och invaliditet. Sant
är att vi träffar viktiga val gemensamt
i fråga om fördelningen av våra tillgångar
och beseglar dem genom lagstiftning.
Ja, om man vill se det så kan
man säga, att vi uppnår tryggheten genom
tvång via lagar om hur vi skall fördela
de tillgångar, som vårt dagliga arbete
ger oss att dela på. Men därigenom
ökar vi, såsom jag ser det, den enskildes
valfrihet. Först när tryggheten har
skapats känner sig människan fri, först
när hon har medel i sin hand kan
hon välja. Detta borde vara en allmän
mening. Annars skulle vi inte ha en
sådan samling om de stora frågor i
dagens utskottsutlåtande, som jag nyss
räknade upp. Möjligheten att vidga och
fördjupa den enskildes frihet genom
att förbättra allas materiella villkor
tycks alla innerst inne tro på; annars
skulle man inte samlas så mangrant
kring hela folket omfattande åtgärder
på olika politiska områden.

Den fulla sysselsättningens politik,
som är ämnad att ge oss alla arbete,
byggs ut till att avse att envar skall ha
ett så produktivt arbete som möjligt
och ett så långt möjligt fritt yrkesval.
Det innebär att de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna får byggas ut i olika
avseenden i syfte att skapa inkomsttrygghet
och valfrihet för den enskilde
i arbetslivet.

Utbildningsväsendet måste genom
samhällets insatser utvidgas för att den
enskilde skall kunna utnyttja sin talang
och utveckla sin personlighet. På
det ena området efter det andra bestämmer
vi här i riksdagen om åtgärder
för hela folket — och tror oss därmed
öka den enskildes trygghet men
också hans frihet.

Särskilt för de äldre har valfriheten
börjat skymta genom de samhällsåtgärder
vi här diskuterar. De äldre kan
konkurrera på bostadsmarknaden. De
börjar efterfråga service av olika slag
efter eget val. Vi strävar efter att bereda
dem möjlighet till fritt vald sysselsättning
och till ett kulturliv efter
individuella tycken. Allt detta kommer
som ett resultat av en högre materiell
standard, i sin tur vunnen genom våra
lagstiftares beslut om de materiella tillgångarnas
fördelning. När fruktan och
otrygghet förjagas, börjar friheten verkligen
få innehåll.

Detta, herr talman, är enligt min mening
det viktigaste i dagens beslut.
Fördenskull betecknar dagens förslag,
såsom utskottet uttryckt det, en milstolpe.
Vi tar ett stort steg på vägen
mot den allmänna trygghetens samhälle,
som är den verkliga, individuella
frihetens miljö.

Men ordet frihet — eller valfrihet —
är nu liksom förut ett honnörsord också
för de borgerliga partierna, då vi
behandlar pensionsfrågan och övriga
socialförsäkringsfrågor. Det utskottsutlåtande
vi har framför oss slutar med
en lång rad reservationer, bemängda
med uttryck för denna strävan till valfrihet.

Propositionen och utskottets lagförslag
erbjuder företagarna två slag av
valfrihet. Vill de inte vara med i fråga
om tilläggsförmånerna, så får de träda
ut; grundförmånerna behåller de ändå.
En företagare får vidare i fråga om
tilläggssjukpenning välja om han vill
ha en karenstid på 3 eller 33 eller 93
dagar — avgiften avpassas därefter. På
detta sätt har vi erbjudit klara alternativ.

Nu begär de borgerliga partierna därutöver
följande valmöjligheter. En företagare
skall få träda ut ur försäkringen
för tilläggspension men stå kvar
för tilläggssjukpenning. Han skall få
utträda ur en del av tilläggspensione"ingen,
nämligen avseende ålderspension,
men stå kvar i en annan del,

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

nämligen den som avser invaliditetsskydd
och familjeskydd. Företagaren
skall kunna ha kvar rätten till full tillläggspension
för egen del, om han blir
invalidiserad, och för de efterlevande,
om han skulle do, och samtidigt ha
kvar en del av ålderspensionen, nämligen
hälften, men kunna utträda för
den andra hälften av ålderspensionen.

En företagare skall vidare kunna utträda
ur ATP men i stället inträda i en
av staten ordnad, ytterligare utbyggd
frivillig försäkring för ålderspension
och förtidspension. Och han skall slutligen
kunna ta ut ålderspension i förtid,
d. v. s. mellan 63 och 66 års ålder,
i form av folkpension, men vänta till
ett senare tillfälle med att ta ut tillläggspension
— eller vice versa.

Herr talman! Då jag har studerat
alla dessa valmöjligheter, har jag saknat
endast en punkt. Varför skall inte
dessa s. k. fördelar av individuell valfrihet
tillfalla löntagarna? Varför skall
löntagarna stå kvar och garantera försäkringens
ekonomi, medan företagare
får ta för sig på smörgåsbordet vad som
anses passa dem?

Vidare vill jag erinra om att denna
den individuella valfrihetens försäkring,
som jag nu beskrivit med de borgerliga
partiernas yrkanden, fanns för
några år sedan fullt utvecklad i frihet.
Den hette då dels linje 2 och dels linje

3. Det är de s. k. frivilliglinjerna inför
folkomröstningen 1957 och valet 1958
som nu märkligt nog återuppstått inför
1962 års val. När nu denna frihet finns,
i dag liksom förr, i de borgerliga förslagen,
varför drar man då inte den
enda rimliga konsekvensen? Varför yrkar
man inte avslag på hela lagförslaget?
Varför kräver man inte att ATP
och tilläggssjukpenningförsäkringen
skall avskaffas och frivilliglinjen — den
ena respektive den andra — äntligen
genomförs.

Herr talman! På tal om ATP-reformen
sade jag i mitt förstamajtal att en
anda, präglad av solidaritet, defini -

Lag om allmän försäkring, m. m.

tivt genomsyrat vårt folk. En ökad insikt
har arbetat sig fram, att vi bär att
svara en för alla och alla för en. Jag
erkänner — sedan jag läst de borgerligas
reservationer — att det jag yttrade
den gången var en överdrift. Det
gäller nämligen inte de borgerliga partierna
här i riksdagen.

I många sammanhang har jag påvisat,
att ATP bygger på ett stort och fast
kollektiv, som solidariskt svarar för avgifterna
nu och i framtiden. Utan detta
kollektiva ansvar kan man inte erbjuda
de fördelar, som det s. k. fördelningssystemet
för finansiering erbjuder. Jag
tänker på den korta intjänandetiden av
30 år för full pension. Jag tänker på den
fördelaktiga pensionsberäkningen på
grundval av de 15 bästa åren — särskilt
värdefulla regler för gifta kvinnor. Jag
tänker på övergångstidens gynnsamma
regler för dem som snart går i pension,
och på det låga avgiftsuttaget i början.
Mycket annat kunde nämnas samtidigt.

Det är i en försäkring av ATP:s typ
som detta är möjligt — en försäkring
med ATP:s stora sammanhållning av
hela eller nästan hela folket och med
ATP:s kanske litet grovt utformade men
rejäla förmåner.

Mot detta system hav de borgerliga
partierna i åratal fört vår generations
bittraste politiska strid. Det blir dyrt,

har de sagt--och i deras reservationer

i dag står, att företagarna inte har råd
att betala avgifterna. Det blir stelt, bär
de sagt, det kan inte anpassas till individuella
önskemål och behov — och
i deras reservationer i dag belyses hur
»illa pensionskostymen sitter», om jag
får erinra om en beryktad annons från
det förgångna.

Men de borgerliga reservanterna drar
inte längre samma slutsats som förr. De
kräver inte frivilliglinjen — utan de begär
att få bygga in sina s. k. valfriheter
i vårt obligatoriska system. De kräver
individuell frihet inom ett system, vars
obligatoriska karaktär de från början
har bekämpat just därför att detta sys -

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

tem inte kunde ge den individuella frihet
de krävde.

Det finns ingen reservation med begäran
om valfrihet för löntagarna —
och inte heller för de arbetsgivare som
skall betala avgifterna. Man noterar inte
ens att vi nu tar bort den kollektiva utträdesmöjligheten
för löntagare, vilket
vi gör därför att ingen grupp av löntagare
begärt att få utnyttja den enär
ingen har velat ha den. Det faller de
borgerliga partierna inte längre in att
tala om att företagarna inte har råd att
betala avgifter för sina anställda —
dessa avgifter som de för några år sedan
påstod skulle leda till mångårigt
lönestopp och näringslivets utarmning.
Men de talar så mycket mer om att företagarna
inte bär råd att betala avgiften
för sin egen trygghet genom försäkringen.

Låt mig säga att jag förstår deras
tystnad. Jag gör det av flera skäl. Löntagarna
har på allt sätt visat att de vill
ha ATP och den nya allmänna försäkring
där ATP ingår. Detta är skäl nog,
herr talman, för tystnaden. Men det
finns ett skäl till. Det skälet är obehagligt,
men det måste ändå fram i ljuset.
Endast genom att försäkringen är
obligatorisk för löntagarna, fast sammanhållen
och med starka garantier för
sin ekonomi, endast på grund därav har
man vågat föra fram kravet på dessa friheter
för företagarna. Det är med andra
ord löntagarna och de företagare som
står kvar i systemet som skulle få betala
för de övrigas valfrihet!

Utskottet har klart redogjort för skälen
till att man avvisat de olika kraven
på utvidgad valfrihet. I ett sammanfogat
system sådant som den nya allmänna
försäkringen är det inte möjligt
att skilja ut sjukförsäkringsdelen från
pensionsdelen och låta någon välja den
ena eller den andra biten — helt enkelt
därför att man inte längre har någon
gräns mellan dem. En av de stora och
efterlängtade fördelarna med förslaget
från socialförsäkringskommittén var

just, att vi inte skulle ha några luckor
eller dubbelersättningar utan ett enhetligt
system som gav trygghet i alla skiften
då arbetsförmågan tryter eller nedsättes.

När vi nu fogar samman delarna för
trygghetens skull, då kommer de borgerliga
partierna och begär att få bryta
upp helheten igen. Jag betonar att detta
gäller partierna, ty bland alla de myndigheter
och organisationer som yttrat
sig över lagförslaget bär en stor majoritet
tillstyrkt den sammanfogning som
nu sker. De flesta har alltså förstått att
den borgerliga linjen i praktiken är
omöjlig att följa, även om de i princip
gillar största möjliga individuella frihet.

De borgerliga utskottsledamöterna
har också förstått en del av sammanhanget.
De bär avvisat sina borgerliga
kollegers motionsyrkanden om valfrihet
åtminstone på en punkt, nämligen i fråga
om möjligheter för företagare att träda
ut ur sjukförsäkringsdelen men stå
kvar i pensionsdelen. De har vid närmare
överväganden kommit fram till
slutsatsen, att om någon är beredd att
betala för ATP, så bör han inte beviljas
utträde för det belopp, säg någonting
på 90 kronor om året i ett normalinkomstläge,
som det kostar att få tillläggssjukpenning
vid längsta karenstid.
För ett sådant belopp på någon halv
procent av inkomsten får med andra
ord valfrihetens princip vika — där får
det räcka med den valfrihet som propositionen
innehåller.

Men i motsatt fall skall valfriheten enligt
borgerlig mening vara total. Om en
företagare bär avstått från ATP •—• om
han alltså inte anser sig behöva eller lia
råd till ett långtidsskydd för sig och sin
familj — skall han ändå ha rätt att vara
med i försäkringen för korttidsskydd
genom försäkringen för tilläggssjukpenning.

Så fort man sagt detta framträder
emellertid svårigheterna. Vi tänker oss
en företagare som är familjeförsörjare

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

och som utnyttjat denna valfrihet. Då
han blir sjuk får han sjukpenning som
ersättning för den bortfallna inkomsten,
men han har inte rätt till förtidspension
från ATP. Om därför sjukdomen
övergår i invaliditet, kan han inte
som övriga försäkrade komma i åtnjutande
av tilläggspension. Han får gå
ned till folkpensionens nivå, som är
lägre. Man kan förstå att han inte vill
göra detta; det kan ju röra sig om tusentals
kronor om året i förlust då det
blir fastslaget att arbetsoförmågan är
permanent. Den sjuke vill därför fortfarande
kallas sjuk för att få högre ersättning.

Herr talman! Var är den myndighet
som skall ta ifrån honom hans högre ersättning
och ge honom en lägre — och
som skall bestämma en tidpunkt då
detta skall ske? Flera av riksdagens ledamöter
sitter i de nya pensionsdelegationerna,
som i dessa fall skulle ha människors
öden i -sina händer. Resultatet
blir att man måste införa en bestämd
termin. Med andra ord — man måste
återinföra den begränsning av sjukhjälpstiden
som vi nu alla är glada att
få ta bort! Jag hänvisar till sidan 270 i
en av reservationerna, där man med
tillfredsställelse understryker att en
lucka eliminerats. Jag hänvisar samtidigt
till propositionen sid. 219, där det
citeras ett uttalande av RLF, som säger
att man eventuellt kan övergå till tvåårig
sjukhjälpstid.

Detta, mina vänner kammarledamöter,
skulle bli resultatet av denna valfrihet,
med andra ord att vi inte lyckades
täppa igen den lucka som alla nu är
tillfredsställda över att den skall fyllas
igen.

Nå, säger man då från borgerligt
håll, vi måste klara den svårigheten.
Vi låter folk försäkra sig — hela tiden
frivilligt, varje bit för sig — i det
allmänna systemet, även för invalidpension
och änkepension, samtidigt
som de kan slippa ålderspension. Om
alltså den långtidssjuke blir invalid för

Lag om allmän försäkring, m. m.

alltid, får han förtidspension från ATP.
Nåväl, men då uppstår följande problem:
mannen har fått förtidspension
från ATP, och så blir han 67 år. Han
har ju inte rätt till ålderspension. Skall
han då bli av med sin förtidspension?
Får han behålla den, då har han fått
ålderspension, som han själv har avsagt
sig. Reservanterna tycker att problemet
är värt att särskilt uppmärksammas.
Javäl, men att lösa det överlåter
de åt mig! De försäkrade kommer
att ha ett starkt ekonomiskt intresse av
att senast vid 66 års ålder bli förklarade
för invalider, om de då skulle kunna
få ett livsvarigt pensionsskydd på grund
av invaliditet. Myndigheterna skulle
ställas inför mycket svåra avgöranden,
då det ju kan vara ganska oklart om en
person i den åldern har arbetsförmågan
i behåll eller inte.

Nå, reservanterna anvisar en viss lösning:
man kan ju låta folk välja en halv
ålderspension från ATP om de inte har
råd med en hel. Däremot avvisar reservanterna
av något skäl en halvering av
förtidspension och änkepension. Samma
problem uppstår där. Vi får gränsen
mitt igenom försäkringssystemet, rakt
igenom den enskildes liv. Där skall som
gränsvakt sitta en myndighet för att vaka
dels över den försäkrades behov och
rätt, dels över försäkringens ekonomi,
d. v. s. de övriga avgiftsbetalarnas intressen.
De skall avvisa somliga och
släppa fram andra, ibland på grundval
av sin egen bedömning, ibland på grundval
av den enskildes eget val en gång i
tiden.

Nu bör man observera motiveringen
för dessa förslag. Den är inte längre
principiell. De motiv som anföres är genomgående
att företagarna inte har råd
till mer än ett begränsat skydd. Ibland
anföres också att de inte behöver skydd.

Låt mig genast säga, att det kan ligga
något i detta tal. Jag har förståelse
för behovssynpunkten. Det är därför som
jag har lagt fram förslag om utträdesrätt
för företagare och om olika karens -

2 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 20

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

tider för tilläggssjukpenningen. Den som
väljer det minsta skyddet får också lägre
avgifter. Av bland annat samma skäl
förde jag på sin tid fram den s. k.
tredjedelsreduktionen av företagarinkomsten,
vilket som bekant fick till
följd att jag uppvaktades av företagarna
själva, som ville ha bort regeln, och av
borgerliga tidningar anklagades för företagarfientlighet.
När jag då föreslog
att regeln skulle slopas, möttes jag på
nytt av borgerliga protester: den skulle
samtidigt slopas och vara kvar efter
den enskildes val.

Om man nu vill tillgodose behovet av
ett visst korttidsskydd eller fullt korttidsskydd,
behovet av invaliditetsiskydd
och familjeskydd, behovet av ett helt eller
delat långtidsskydd, måste ju detta
kosta något. Man kan inte utnyttja ATPsystemets
fördelar av ett stort och fast
kollektiv och samtidigt inte tillhöra
kollektivet. Står man utanför kollektivet
får man förstås betala vad det kostar
att ha en sådan fördel. När det gäller
riskskyddet genom sjukförsäkring samt
förtids- och familjepensionering kan de
borgerliga ledamöterna lätt få upplysning
om priset. Jag vet att de har nära
till försäkringsbolagen, och jag vet att
de inte är benägna att anklaga dessa bolag
för att de tagit för höga avgifter.

För egen del tror jag att ett delat
skydd av reservanternas modell utanför
den allmänna försäkringen måste kosta
de företagare som det här gäller lika
mycket som ett fullt skydd i den allmänna
försäkringen. Och jag kan visa siffror
på det, mina damer och herrar! Jag
säger inte detta som någon kritik mot
någon. Systemen är och måste vara olika
konstruerade. Om man vill ha den individuella
försäkringens fördelar, får
man också fa dess nackdelar i fråga om
priset. Den som tror att han lättare
klarar kostnaderna av en försäkring som
bygger på individuell anslutning och en
utvecklad valfrihet har enligt min uppfattning
fel. En sådan försäkring måste
premiesättas på ungefär samma sätt som

gäller för enskild försäkringsverksamhet.
Man måste också vara klar över att
den allmänna försäkringens konstruktion
är sådan, att den inte tillåter enskilda
undantag och specialanordningar
utöver mycket bestämda gränser. Detta
är ett faktum som herrarna inte kan
komma förbi, och jag är verkligen nyfiken
att höra om någon av de efterföljande
reservanterna kan ge oss ett besked
om att så skulle kunna tänkas.

Jag kommer nu till en ny fråga. Vill
folk ha den valfrihet som utträdesrätten
innebär? Vi vet att löntagarna inte
ville det. Det är alldeles klart på den
punkten, det har till och med herr Ohlin
så småningom insett. De valde tryggheten.
Vi vet också att något sådant som
80—90 procent av företagarna valde att
stå med i ATP från början. Beträffande
anslutningen till försäkringen för tillläggssjukpenning
råder numera fullständig
enighet i och utanför riksdagen
om att den för företagarnas del skall
vara automatisk — jag utgår från att
partiledarna nu ansluter sig till sina reservanter
1 utskottet, varför jag har inkasserat
också deras röster redan i förväg.
Hur många som kan vilja träda ut
ur hela systemet sedan de väl kommit in
vill jag emellertid inte spå om.

Men jag vill gärna säga att jag hoppas,
att det blir få. Jag hoppas det för trygghetens
skull, för de enskilda människornas
skull. Jag skall med några ord förklara
varför.

Som alla vet skall ATP-pensioner till
änkor och barn efter avlidna börja utgå
från nästa årsskifte. Det gäller efterlevande
till personer som avlidit i år eller
avlider senare. Vid en undersökning
häromdagen i sjukkassorna återfanns ett
antal fall, då familjeförsörjare som utträtt
ur ATP avlidit under de första månaderna
av år 1962. I flera av dessa fall
har man funnit, att de efterlevande från
nästa år — om männen inte hade trätt
ut — skulle ha fått mer än 2 000 kronor
om året från ATP i pension utöver de
belopp som de nu får från folkpensione -

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

ringen. Jag kan naturligtvis inte redovisa
dessa enskilda fall, men jag kan, säga
följande om dem. De är nästan alla lantbrukare.
Det finns exempel på familjer
med flera barn och årsinkomster på
8 000, 10 000, 12 000, 18 000, 20 000 och
30 000 kronor — i ett fall fem barn
som skulle ha blivit pensionsberättigade
jämte den efterlevande hustrun. Det
finns fall där 4 000 kronor om året skulle
ha utgått i pension från ATP, ett fall
på till och med 9 000 kronor i efterlevandepension
från ATP, enligt de beräkningar
man har gjort.

Man kan lätt räkna ut vilka avgifter
som skulle ha utgått till ATP, om vederbörande
inte hade ansett sig böra träda
ut. Pensionsbelopp på flera tusen
kronor år efter år skulle i dessa fall ha
krävt avgifter på några hundratal kronor
under åren 1960 och 1961. Dessa
avgifter är som bekant avdragsgilla vid
beskattningen och blir därigenom ännu
lättare att bära.

När jag har studerat statistiken över
alla utträdena har jag funnit, att olika
inkomstgrupper är företrädda. Där
finns åtskilliga med så låg inkomst att
i varje fall från början ingen ATP-rätt
i praktiken fanns att avstå ifrån. Den
geografiska fördelningen är dock mycket
ojämn.

Dessa förhållanden ger åtminstone
mig en obehaglig känsla av att en del,
som kanske väl hade behövt pensionsskyddet
eller kommer att behöva det,
råkat ut för dåliga rådgivare, som varit
särskilt flitiga i vissa bygder. Vi har nu
dessa dödsfall, som jag här har påpekat,
för ögonen. De blir fler för varje månad
som går. Snart kommer invaliditetsfallen
och sedan ålderspensionsfallen.
De får sin folkpension förvisso —
men kommer de att känna sig nöjda
med sitt val den dag de kan se vad de
har valt?

Statistiken visar att de flesta av dem
som utträtt inte har utnyttjat den frivilliga,
statsunderstödda försäkringen
för tilläggssjukpenningen. De har varit

Lag om allmän försäkring, m. m.

konsekventa och nöjt sig med de obligatoriska
grundförmånerna både i sjukförsäkring
och ålderspensionering.

De företagare, som inte anser sig
behöva ett större skydd än grundförmånerna,
erbjudes nu att välja bort tillläggs
f ö r m ån er na. Det är en ren och klar
linje, som kan förenas med försäkringens
konstruktion. Och utanför den allmänna
försäkringen erbjuder det privata
försäkringsväsendet alla möjligheter
till individuella variationer.

Herr talman! Jag skall nu övergå till
en fråga av helt annan karaktär, som jag
vill beröra med några få ord. Den gäller
fördelningen av folkpensionskostnaderna
mellan staten och kommunerna.

Socialförsäkringskommittén kom till
den slutsatsen att kommunerna på
längre sikt bör bestrida kostnaderna för
de kommunala bostadstilläggen, medan
staten svarar för övriga folkpensionskostnader.
Kommittén fann dock att en
sådan lösning inte är möjlig under de
närmaste åren.

Jag är medveten om att de senare
årens höjningar av folkpensionernas belopp
och kommunernas ökade skatteunderlag
har medfört en ökning av kommunernas
folkpensionskostnader. Samtidigt
har kommunerna, och inte minst
de med svagt skatteunderlag, fått en
lättnad i sina förpliktelser genom utbyggnaden
av socialförsäkringen. De
förslag, som riksdagen nu har att ta
ställning till, innebär en ytterligare utveckling
i denna riktning.

Mot denna bakgrund och med hänsyn
till att hela frågan om den kommunala
skatteutjämningen för närvarande prövas
av en särskild kommitté, har jag ansett
att den provisoriska reglering, som
är nödvändig i anslutning till den nu
aktuella reformen i fråga om invalidpensioneringen,
så litet som möjligt bör
rubba de nuvarande grunderna för kostnadsfördelningen.

Då skatteutjämningskommitténs förslag
till ändrade grunder för bidrag till
skattetyngda kommuner var ute på re -

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

miss underströks från flera håll, vilken
ekonomisk börda som kostnaderna för
bl. a. folkpensionering och socialvård
innebär för många kommuner. Regeringen
föreslog därför i årets proposition
om bidrag till skattetyngda kommuner,
att särskild hänsyn borde tas till
sådana faktorer som folkpensionering,
skolväsende och socialvård vid tilldelningen
av extra skattelindringsbidrag.
I år har extra bidrag beviljats med
380 000 kronor, medan regeringen räknat
med att det under nästa år behövs
ett anslag till sådana bidrag på 10 miljoner
kronor. Totalt innebär förbättringen
av ordinarie och extra skattelindringsbidrag
en ökning från 15 till
60 miljoner kronor, d. v. s. en fyrdubbling
av statens insatser för de skattetyngda
kommunerna.

Den motion i denna fråga, som ett
antal socialdemokrater lade fram vid
riksdagens början, har därmed i väsentliga
hänseenden fått ett positivt svar.

Man kan nog med utskottet hävda, att
de nya skattelindringsbidragen ger ett
gynnsammare resultat från skatteutjämningssynpunkt
än motionsyrkandet. Enligt
min mening kan frågan om kommunernas
bidrag till folkpensioneringens
finansiering inte gärna bedömas utan
samband med den allmänna omprövning
av grunderna för kommunbidragen,
som pågår i 1958 års skatteutjämningskommitté.
Man bör därför dröja
med ytterligare åtgärder på detta område.

Slutligen några ord i frågan om folkpensionshöjningar
i framtiden. Alla är
inställda på att pensionerna skall höjas
ytterligare i flera etapper. I den föreslagna
lagen om allmän försäkring heter
det att folkpensionen för en ensam pensionär
skall vara 90 procent av basbeloppet
på 4 000 kronor i 1957 års penningvärde,
d. v. s. 3 600 kronor. Om inte
statsmakterna beslutar något annat skall
denna bestämmelse träda i kraft den 1
juli 1968. Detta ger såvitt jag förstår ett
korrekt uttryck för den av regering och

riksdag tidigare intagna ståndpunkten
att folkpensionen för en ensam pensionär
år 1968 skall utgöra 3 600 kronor i
1957 års penningvärde. Något annat har
inte heller från något håll gjorts gällande.

Det har emellertid av folkpartiet påståtts
att bestämmelsen skulle hindra
standardhöjningar efter år 1968. Centerpartiet
menar att bestämmelsen i varje
fall skulle motverka sådana standardhöjningar.
Dessa påståenden förefaller
lika obegripliga för mig som för utskottsmajoriteten.
Men jag vill gärna
begagna tillfället att något beröra frågan
om tiden efter 1968. Det är sju år
dit. Den rejäla folkpensionshöjning, som
regeringen har föreslagit, kommer att
genomföras om sju veckor. Jag tror för
min del att dagens folkpensionärer har
betydligt större intresse av det som nu
görs för dem än av löften eller uttalanden
om vad som kan komma att hända
fram på 1970-talet.

Ärade kammarledamöter! Borde vi
inte vara litet försiktiga med sådana
uttalanden —• inte minst mot bakgrunden
av våra erfarenheter från de senaste
åren? Alla dessa tolkningstvister som
uppstått kring vad den ene eller andre
sade eller menade år 1957, 1958 och
1960 har inte erbjudit något uppbyggligt
skådespel — det kan nog alla hålla
med om. Jag vill förorda att vi avstår
från både tolkningar och misstänkliggöranden
i fråga om innebörden av dagens
beslut då det gäller vad som skall
ske i en avlägsen framtid. I varje fall
är jag för min del helt öppen för diskussion
och obunden när det gäller den
tidens problem.

Herr talman! I dagens läge — jag upprepar
det — är det glädjande att vi kan
genomföra en stor social reform som
denna. De äldre, som har utfört sin del
i vårt välståndsbygge, får sina villkor
väsentligt förbättrade. De handikappade
får en betydelsefull förbättring, och låt
mig apropå dem skjuta in, att jag ser
det som en väsentlig del av dagens re -

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

form att vi utvidgar våra rehabiliteringsanordningar
och möjliggör för allt
flera att öka och göra bruk av den begränsade
arbetsförmåga de besitter.
Mödrarna och därmed barnfamiljerna
får ett bättre stöd då barnen kommer.
Jag vill se vårt beslut om moderskapsförsäkringen
som ett viktigt familjepolitiskt
steg, och förstärkningen av husmödrarnas
sjukförsäkring har också betydelse
för familjernas ekonomi. Företagarnas
trygghet vid sjukdom blir densamma
som löntagarnas.

Innebörden av dagens beslut är med
andra ord att vi ökar tryggheten — och
att vi vidgar och fördjupar friheten för
alla lager i vårt folk.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Efter socialministerns
anförande skall jag försöka att avkorta
mitt inlägg, framför allt i de avsnitt som
utgör en redogörelse för propositionens
innehåll, eftersom socialministern själv
har redogjort för väsentliga delar därav.
Låt mig bara inledningsvis erinra
om att reformarbetet inom socialförsäkringen
i vårt land hittills har skett så
att säga styckevis och etappvis. Tämligen
oberoende av varandra har alla socialförsäkringsgrenar
tid efter annan
förbättrats. Tydligast framträder detta
etappvis genomförda reformarbete inom
folkpensioneringen, som alltifrån slutet
av 1930-talet undergått den ena förbättringen
efter den andra. Allteftersom
socialförsäkringen byggts ut har emellertid
behovet av samordning mellan
dess olika grenar gjort sig gällande. Det
har blivit klart att socialförsäkringen
bör vara ett enhetligt system, som i
största möjliga utsträckning bereder den
enskilde ett tillfredsställande skydd mot
de ekonomiska följderna av sjukdom, invaliditet,
ålderdom och försörjarens
frånfälle. I fjol togs det första steget
mot ett enhetligt socialförsäkringssystem,
då riksdagen fattade beslut om
socialförsäkringens administration, i

Lag om allmän försäkring, m. m.

huvudsak uppbyggd på sjukkasseorganisationen.

Genom det nu föreliggande förslaget
i proposition nr 90 och andra lagutskottets
utlåtande nr 27 står vi beredda att
ta ett nytt betydelsefullt steg, i det att
de lagar som reglerar sjuk- och moderskapsförsäkringen,
folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen föreslås bli
sammanförda i en gemensam lag, lagen
om allmän försäkring. Det antyds emellertid
i propositionen att förslaget till
lag om allmän försäkring inte får uppfattas
så, att vi nu skulle ha uppnått det
slutliga målet. Yrkesskadeförsäkringen,
som för närvarande är föremål för utredning,
är endast provisoriskt ansluten
till den nya försäkringslagen. Även frågan
om tandvårdskostnadernas inordnande
i sjukförsäkringen är under utredning.
Socialpolitiska kommittén arbetar
med olika projekt, som säkert
kommer upp i riksdagen inom den närmaste
tiden och som kommer att inordnas
i den lag som vi i dag skall
besluta. Slutligen behöver väl också erinras
om att folkpensioneringens och socialförsäkringens
finansiering är under
utredning.

När lagen träder i kraft vid nästa
årsskifte samtidigt med att tilläggspensionens
förmånssida träder i funktion,
kan man med skäl säga att vår socialförsäkring
går in i ett nytt skede och
att det beslut, som vi står redo att fatta,
utgör en milstolpe i socialförsäkringens
utveckling i vårt land.

Det förslag, som riksdagen nu har att
behandla, inskränker sig emellertid inte
bara till ett lagtekniskt sammanförande
av de nyssnämnda författningarna. Det
innehåller, som vi redan har hört av
socialministerns anförande, betydelsefulla
materiella nyheter. Jag nämner för
att göra framställningen kortare endast
rubrikerna: Sjukförsäkringen reformeras.
Moderskapsförsäkringen utbyggs
samtidigt som den behovsprövade mödrahjälpen
försvinner. Sjukpenningklassernas
antal utökas. Företagarna erhål -

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

ler rätt att ansluta sig till försäkringen
för tilläggssjukpenning. Grundsjukpenningen
höjs. Folkpensionerna höjs väsentligt
från den 1 juli i år. Nytillkommande
indextillägg på folkpensionerna
kommer efter den 1 juli i år att utgå
med högre belopp.

Det har sagts att tyngdpunkten i den
reform, som nu föreslås, ligger i utformningen
av den nya förtidspensioneringen.
Reglerna för denna skall gälla för
såväl folkpensioneringen som tilläggspensioneringen
och är alltså av stor betydelse
för framtiden. Enligt den nu gällande
folkpensioneringslagen krävs för
rätt till invalidpension att arbetsförmågan
är nedsatt med minst två tredjedelar,
så att endast en tredjedel eller mindre
av normal arbetsförmåga återstår. Invalidpensionen
är dessutom inkomstprövad.
Enligt förslaget till förtidspensionering
bortfaller inkomstprövningen
i sin hittills vedertagna form. Förtidspensionen
graderas i tre grupper. Vid
bedömningen av huruvida rätt till förtidspension
föreligger är självfallet invaliditetsbegreppet
av central betydelse.
Jag tänker inte inlåta mig på någon
djupgående analys av invaliditetsbegreppet
i den nya lagen, men jag tror att
invaliditetäbedömningen blir ett ganska
svårt och grannlaga problem för försäkringsmyndigheterna-
att klara upp, kanske
framför allt i begynnelseskedet. Vi
har inom utskottet ägnat åtskillig tid åt
att reda ut begreppet och har väl så
småningom — tror vi — fått dess innehåll
klart för oss.

Förutsättningen för rätt till förtidspension
är att arbetsförmågan är nedsatt
på grund av medicinsk defekt, som
i lagen beskrives som sjukdom, psykisk
efterblivenhet, vanförhet eller annat
lyte. Men den medicinska defekten
grundar inte i och för sig rätt till förtidspension.
Så sker endast i den män
defekten medför en nedsättning av arbetsförmågan,
som innebär ett inkomstbortfall.
Förtidspensionen skall alltså
utgöra ersättning för inkomstbortfall.
Den är inte någon lytesersättning.

Uppenbarligen kan det inte heller bli
fråga om någon enhetlig bedömning
från fall till fall, även om invaliditetsfallen
är varandra lika. Myndigheterna,
och då närmast pensionsdelegationerna,
får ta hänsyn till de speciella förhållanden
som råder i invalidens hemort,
t. ex. förutsättningarna för att skaffa
sig lämpligt arbete. En invalidiserad
människa i en stad eller tätort bär oftast
helt andra möjligheter att skaffa sig
ett lämpligt arbete än en på liknande
sätt handikappad, som bor i en skogsbygd,
där skogsarbete eller annat tungt
arbete kanske är det enda som står till
buds. Hänsyn måste sålunda tas till de
speciella förhållanden under vilka den
handikappade lever.

Även om svårbemästrade problem kan
uppkomma vid tillämpningen av den
nya invaliditetsbedömningen, skall det
dock erkännas att lagtexten är utformad
på ett sätt som ger utrymme för
generositet, hänsyn och vidsyn vid bedömningen,
och man får hoppas att
dessa förnämliga egenskaper får råda
vid bedömningen, då människor söker
förtidspension. Det är fråga om en bedömning,
som kan bli utomordentligt
grannlaga.

I samband med förtidspensioneringen
kommer också frågan om omskolning
och rehabilitering in i bilden. I
förslaget lägges stor vikt vid att rehabiliteringsverksamhet
kommer till
stånd, där detta är lämpligt och möjligt.
Det är glädjande att socialministern
i dag med sådan skärpa har betonat
behovet av att denna verksamhet
utbygges. För närvarande är det nog
så, att omskolnings- och rehabiliteringsverksamheten
inte är uppbyggd i
sådan utsträckning att den tillfredsställer
det behov som kommer att uppstå,
när lagen sättes i tillämpning. Här
måste verkliga krafttag till för att man
skall få till stånd den verksamhet, som
enligt propositionens förslag tydligen
avses.

Till förtidspensionsberättigad skall
under vissa förutsättningar kunna utgå

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

särskilda tillägg, nämligen invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning. För
att invaliditetsersättning skall kunna
utgå med belopp som svarar mot de
icke inkomstprövade delarna av folkpensionen
plus det vårdtillägg som nu
kan utgå, har utskottet i denna del
föreslagit en mindre uppräkning av
denna ersättning. Jag ber att få yrka bifall
till detta utskottets förslag.

Även på ett annat område har utskottet
frångått propositionen, nämligen
när det gäller den del som rör förslaget
till änkepension åt frånskilda kvinnor.
Där har meningarna varit starkt
delade, men utskottets ledamöter har
till sist enat sig om att föreslå, att den
frågan blir föremål för en ny förutsättningslös
utredning. Jag ber att få
tillstyrka utskottets förslag även i denna
del.

Det vore givetvis åtskilligt mera att
säga om propositionens sakinnehåll,
men för att inte bli för mångordig i
min framställning skall jag nu övergå
till att säga några ord om reservationerna.
Först vill jag dock som slutomdöme
om propositionen säga, att vi inom
utskottet har funnit att lagförslaget
är gott och att det i de flesta delar bör
kunna läggas till grund för den lagstiftning
som föreslås. Men fastän jag
konstaterar detta, innebär dock det
stora antal motioner, som väckts i anledning
av propositionen, och det stora
antal reservationer, som fogats till utskottets
utlåtande, att det finns åtskilliga
önskemål om ändringar. Några av
de väsentligaste av dessa ändringar har
socialministern redan polemiserat
emot. Jag konstaterar emellertid att
varken motions- eller reservationsyrkandena
innehåller några principiellt
skiljaktiga meningar av djupgående natur.
Oftast är det ändringsyrkanden,
som rör detaljer och som enligt min
uppfattning på intet sätt rubbar systemet
som sådant i dess struktur.

Socialministern hade en lång utläggning
om företagarnas ställning i för -

Lag om allmän försäkring, m. in.

säkringssystemet, och jag kunde inte
komma ifrån intrycket att socialministern
i år liksom i fjol gärna vill göra
den reservation, som avser valfrihet
för företagarna, till en betydligt större
politisk fråga än den i själva verket är.
Motionärerna och reservanterna har
nämligen utgått från att företagarnas
ställning inom socialförsäkringssystemet
i icke så ringa mån är helt annorlunda
än löntagarnas. Företagarna skall
ju själva betala avgifterna till den försäkring
som de skaffar sig. Det kan
man väl säga att löntagarna också gör
via företagarna, men situationen är väl
ändå litet annorlunda, när företagarna
individuellt betalar sin egen avgift. Det
är ganska naturligt, att det då kan finnas
en önskan att också individuellt
anpassa avgiften till det försäkringsbehov,
som man anser sig ha. Vi har inte
avsett att företagarna skall åka snålskjuts
på löntagarna. Socialministern
säger, att det är löntagarna som bygger
upp systemet och svarar för dess
fortbestånd genom de kollektiva avgifter,
som betalas för dem. Det ligger väl
åtskilligt i detta. De är ju många, och
de avgifter som betalas in för deras del
blir väl betydligt större än vad motsvarande
avgifter kan bli för företagarna.

Men ändå har i varje fall inte jag —
och jag tror inte heller någon av de
andra reservanterna — utgått ifrån någonting
annat än att företagarna, när
de beslutar sig för huruvida de skall
helt stå med i försäkringssystemets alla
delar eller om de skall träda ut, har
övervägt de risker som de tar om de
begär utträde. Då kan vi inte finna annat
än att det är litet väl stelt om en
företagare som t. ex. vill träda ut ur
tilläggspensionsförsäkringen men kvarstå
i försäkringen för tilläggssjukpenning
inte kan få det utan måste träda
ut ur bägge dessa delar av försäkringssystemet.
Det ter sig något obilligt. Som
jag nyss sade har företagaren själv
klart för sig att han skaffar sig ett

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

sämre skydd för ålderdomen när han
träder ut ur tilläggspensionsförsäkringen.

Jag är också fullt på det klara med
att det föreslagna systemet blir något
krångligare än det strikta och något
stela system som propositionen förordar.
Det blir därför administrativt
också dyrare, men jag har hela tiden
utgått från att företagarna skall betala
vad försäkringen kostar. Det är inte
fråga om att de skall tillskansa sig fördelar,
såsom socialministern tycktes
tro, på löntagarnas bekostnad.

Situationen är inte minst bland jordbrukarna
men även bland många andra
mindre företagare den, att de åstadkommer
ett väsentligt investerings- och
amorteringssparande. Det kapital de
nedlägger i jordbruket eller rörelsen
ger dem nu liksom tidigare trygghet på
ålderns dagar. En jordbrukare bor kvar
på gården. Han bedömer situationen
så, att han inte har behov av de pengar
som han samlar i en pensionsförsäkring.
För honom är det viktigare att
han under den livskraftiga åldern gör
investeringar och förbättringar på gården.
Det skydd han på det sättet skaffar
sig bedömer han vara en ersättning
för tilläggspensionen, och han kan
alltså avstå från denna. Genom reservationen
nr III på sidan 269, undertecknad
av de borgerliga representanterna
i utskottet, har vi velat öppna en möjlighet
för företagarna att välja om de
vill tillhöra både sjuk- och tilläggspensionsförsäkringen
eller endast tillhöra
sjukförsäkringen och träda ut ur försäkringen
för tilläggspension. Den
följdreservation, som betecknas med nr
XXV på sidan 292, avser utredning om
särskilda former av valfrihet, särskilt
möjligheten att stå kvar i tilläggssjukförsäkringen
och inom tilläggspensionsförsäkringen
få invalid- och efterlevandeskydd.

Det skall gärna medges, att det blir
rätt komplicerade kompletteringar av
tilläggspensionssystemet, men nog kun -

de de vara värda att utredas, i all synnerhet
som ju företagarna på ett alldeles
särskilt sätt är ansvariga för och
ekonomiskt knutna till tilläggspensionssystemet.
Jag vill för reservanternas
och motionärernas del än en gång understryka
att det inte är fråga om att
åka snålskjuts, utan reservanternas avsikt
är att företagarna skall betala efter
försäkringsmatematiska grunder vad
den försäkring som de väljer kan komma
att kosta.

Ett annat avsnitt som socialministern
uppehöll sig vid var fördelningen
av folkpensionskostnaderna mellan stat
och kommun. På denna punkt föreligger
också reservationer. Vid årets början
väckte ett antal socialdemokratiska
ledamöter i bägge kamrarna — ett
stort antal för övrigt — en motion, i
vilken man dels begärde att riksdagen
med omedelbar verkan, från och med
innevarande år, skulle besluta att det
kommunala bidraget till de inkomstprövade
folkpensionerna — bostadstilllägget
undantaget — inte skall överstiga
1 krona per skattekrona och dels
yrkade på en skrivelse till Kungl. Maj:t
med begäran om utredning i syfte att
med det snaraste få till stånd ett definitivt
förslag till folkpensioneringens
finansiering.

När man läser motionen, som har ett
högst behjärtansvärt syfte, känner man
igen formuleringar och sifferuppgifter
från de konferenser med kommunalmän,
som landskommunernas förbund
anordnade på flera platser i mellersta
Norrland under förra året, varvid just
kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun dels beträffande folkpensioneringen
och dels beträffande skolväsendet
och socialvården togs upp till debatt.
I detta sammanhang underströks
starkt behovet av att någonting måste
göras på detta område och att det måste
skapas andra fördelningsgrunder
mellan statens och kommunernas kostnader
för dessa ändamål. Jag tror att
motionen har inspirerats från detta

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

håll. Vid konferenser av denna typ
brukar ju riksdagsmännen bli tillfrågade,
varför de inte gör någonting. Riksdagsmännen
är ju själva kommunalmän
och bör då också se till att det på detta
område blir ett bättre sakernas tillstånd.
Jag har därför förståelse för de
socialdemokratiska motionärer — av
vilka de allra flesta är kommunala förtroendemän
— som här har föresatt sig
att göra en kraftansträngning. Argumenteringen
i motionen är adekvat, och
motionens syfte är tacknämligt. Det är
en klok motion.

Jag hoppas, att socialdemokraterna
biträder motionens yrkande genom att
bifalla vår reservation nr X, vilken föreslår
en kostnadsfördelning av samma
slag som den motionärerna påyrkat.
Liknande motioner har också i
samband med propositionen väckts
från de borgerliga partierna.

Regeringen har nu, som socialministern
nämnde, levererat en proposition,
nr 111, med förslag om utökade bidrag
till kommunerna i skatteutjämnande
syfte. I denna proposition har man tagit
upp ett belopp på 10 miljoner kronor
för att kunna ge en extra skatteutjämning
till kommuner, som har särskilt
stora kostnader för folkpensionering
och skoländamål. Motionen skulle
alltså genom detta, som socialministern
uttryckte det, ha blivit tillgodosedd.

Jag kan inte finna detta. För det
första skulle ett förverkligande av motionärernas
och reservanternas yrkanden
kräva ett belopp, som är ungefär
dubbelt så stort som de 10 miljoner
vilka Kungl. Maj:t anslagit. Kungl.
Maj :ts förslag är alltså sämre än motionärernas
och reservanternas förslag.
För det andra är dessa motioner
avlämnade oberoende av det skatteutjämningsförslag
som nu kommit och
som väl under alla förhållanden hade
kommit från Kungl. Maj:t. Skatteutjämningspropositionen
kan alltså näppeligen
åberopas för ett avslag på motionen.

2* — Andra kammarens protokoll 1962.

Lag om allmän försäkring, m. m.

Jag ber med detta att få yrka bifall
till den reservation på s. 282 som är
betecknad med X samt till dess följdreservation
på s. 297, betecknad med
XXXIV: I. Den senare reservationen avser
en långsiktig utredning.

Reservation nr XV berör ett gammalt
problem, nämligen självständig pensionsrätt
för hemarbetande husmödrar.
Jag skall inte fördjupa mig i detta ämne.
Jag är medveten om att det är ett
tekniskt besvärligt problem att lösa,
och andra talare kommer att ägna sig
åt denna fråga. Jag inskränker mig till
att jämväl yrka bifall till denna reservation.

Jag nämnde i samband med invaliditetsbedömningen
att förtidspensionerna
kompletteras med särskilda tilllägg,
invaliditetstillägg och invaliditetsersättning.
Vi har i reservation nr
XVIII yrkat på att dessa invaliditetstillägg
må bli indexreglerade. Förslag
i detta avseende har inte framlagts vare
sig i propositionen eller i utskottsmajoritetens
utlåtande. Jag yrkar på
bifall till reservation XVIII.

Trots den kritik som socialministern
utsatte reservation XXI för — den som
gäller standardhöjningen av folkpensionen
efter 1968 — tillåter jag mig yrka
bifall till reservationen. Den går ut på
att riksdagen redan nu skall göra ett uttalande
om att folkpensionerna skall bli
föremål för standardhöjningar även efter
1968, även om det kan anses att vi
är tidigt ute.

Sedan riksdagen för ett par år sedan
fattade beslut om änkepensionen har
situationen för de s. k. hemmadöttrarna,
som vi länge aktualiserat i motioner,
inte förbättrats. Vi har åtskilliga gånger
jämfört hemmadöttrarnas situation med
änkornas, och vi anser det rimligt att
någonting sker som kan hjälpa dem i deras
beträngda läge. Vi har tagit upp
problemet i reservation XXIV. Vi är
medvetna om att frågan är föremål för
utredning i socialpolitiska kommittén
och att det därför kanske kan synas obeNr
20

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

fogat att ta upp den. Vi har emellertid
yrkat på att behandlingen av ärendet
skall påskyndas inom socialpolitiska
kommittén så att ett förslag kan framläggas
till nästa år. — Inom parentes vill
jag nämna, att det beträffande denna reservation
skett ett olycksfall i arbetet i
det att herr Rimmerfors, som tillhör socialpolitiska
kommittén, blivit antecknad
som reservant. Hans namn har
emellertid kommit med av misstag och
bör utgå.

Herr Spångberg har i en motion på
nytt aktualiserat den gamla frågan om
de värmländska arbetare som går över
gränsen och skaffar sig arbete i Norge.
De är uteslutna från rätten till tilläggspension
enligt tilläggspensionslagen. Jag
har under den punkt där ärendet redovisas
antecknat en blank reservation
bara för att få tillfälle att ge uttryck för
mina enkla funderingar. Dessia funderingar
går ut på att det borde finnas någon
möjlighet att lösa problemet. Det
måste enligt mitt sätt att se principiellt
vara fel att vi har en grupp svenska
medborgare, mantalsskrivna i landet
och boende i landet, som ställs utanför
det försäkringssystem som i princip
skall omfatta hela svenska folket.

Jag är medveten att det inte går att
ålägga de norska arbetsgivarna att betala
avgift, och jag är även medveten om
att det föreligger svårigheter, när det
gäller registreringen av vederbörandes
inkomst i Norge. Men alldeles olösligt
är väl problemt ändå inte. Då man nu
anslutit företagarna till försäkringssystemet
— företagarna betalar individuella
avgifter — borde det för en sådan
här grupp finnas möjligheter att på
liknande villkor vinna anslutning. Yi talar
ju om rörlig arbetsmarknad och om
att gränserna skall öppnas. Men om inte
detta problem löses blir ju de svenska
arbetarna och övriga löntagares rörelsemöjligheter
begränsade, eftersom de riskerar
att mista värdefulla sociala förmåner,
därest de går över gränsen till
Norge, Danmark eller Finland och tar
arbete.

Det borde som sagt vara möjligt att
för sådana här grupper skapa en individuell
tillträdesrätt, liknande den som
gäller för företagarna, även om det bryter
mot den kollektivistiska idé som
systemet är uppbyggt efter.

Nu anfördes det i utskottet att nordiska
socialpolitiska kommittén har frågan
under prövning. Det är också det
enda skälet till att jag kunnat ansluta
mig till utskottets hemställan och inte
avgivit en motiverad reservation.

Redan under fjolåret, när riksdagen
beslöt inrätta försäkringsdomstolen, föreslogs
från vårt håll i motion och reservation
att denna domstol skulle utrustas
med ett allmänt ombud som skulle
föra det allmännas talan och i viss
utsträckning — åtminstone på det principiella
planet — tillvarata allmänhetens
intressen. Vi har kommit tillbaka med
förslaget i år. Det har avvisats av utskottsmajoriteten,
men vi reserverar oss
alltjämt till förmån för att ett allmänt
ombud tillsättes vid försäkringsdomstolen.
Även i år har lagrådet enligt min
mening ganska hårt tryckt på angelägenheten
av att försäkringsdomstolen
får arbeta under samma former som
andra domstolar. Institutionen blir ju
annars ofullgången. När tilläggspensioneringens
förmånsisida och reglerna om
samordningen nästa år träder i funktion
skulle jag tro att försäkringsdomstolen
får åtskilligt mera att göra än hittills,
och då kommer det att föreligga behov
av ett sådant ombud för att försäkringsdomstolen
redan från början skall kunna
arbeta som andra domstolar och för
att vi skall få säkerhet för att det blir
en objektiv bedömning. Den möjlighet,
som försäkringsverket nu har att underställa
vissa frågor domstolens prövning,
kan knappast anses vara till fyllest, eftersom
det är försäkringsverket självt
som avgör, vilka frågor, som bör underställas
domstolens prövning.

Slutligen skall jag beröra reservation
nr XXXV på sid. 301 i utskottets utlåtande,
vilken avser det frivilliga statliga
pensionssystemet. Den frågan har

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

varit föremål för utredning, och utredningen
har föreslagit flera former av
frivillig försäkring. Av dessa har socialministern
i propositionen endast tagit
upp en. Det är särskilt grupper bland
yrkesfiskarna som vill ha en livsvarig
ålderspension i förening med förtidspension.
Utredningsmannen hade föreslagit
en sådan grupp inom den frivilliga
försäkringen, men Kungl. Maj :t har
inte tagit upp det förslaget i sin proposition.
Jag vet att herr Johansson i
öckerö kommer att tala om betydelsen
av denna försäkring. Det är ju här frågan
om en försäkringsform som är avsedd
att komplettera den allmänna försäkringen,
och jag har svårt att förstå
att människor, som vill skaffa sig en
ålderstrygghet genom denna försäkringsform,
inte skall få göra det. Jag
tror liksom socialministern att det blir
dyrare än om de kollektivt går med i
tilläggspensioneringen. Men det finns
även andra skäl, som talar för den frivilliga
försäkringen; inbetalningen av
avgifterna kan ske när man har pengarna
och inte nödvändigtvis genom årliga
premier. Det finns dessutom ett par
andra fördelar. Varför skall inte människor
som vill utnyttja en sådan möjlighet
att skaffa sig trygghet få göra det.
Jag hoppas att socialministern snarast
vidtar de åtgärder som behövs för att
en sådan försäkringsform skall komma
till stånd inom den frivilliga pensionsförsäkringens
ram. Jag yrkar bifall till
reservation nr XXXV.

Herr talman! Jag ber sammanfattningsvis
att få yrka bifall till reservationerna
in, x, xv, xvin, xxi, xxiv,
XXV, XXXII, XXXIII, XXXIV: I, XXXV.
På de punkter där jag icke yrkat bifall
till reservationerna yrkar jag bifall
till vad utskottet hemställt.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Socialministern har här
lämnat en uttömmande redovisning av
propositionens innehåll och därvid
även känt sig föranlåten att med grovt

Lag om allmän försäkring, m. m.

artilleri beskjuta de borgerliga reservanterna,
därför att de på vissa punkter
tillåtit sig ha från regeringen avvikande
meningar. Herr Anderson i Sundsvall
har därefter redogjort för de gemensamma
borgerliga reservationerna.
Jag skall därför, även om jag måste gå
in på våra reservationer, försöka begränsa
mig så mycket som möjligt. Av
två skäl kan jag göra detta. Dels är innehållet
i de gemensamma borgerliga reservationerna
klargjort för kammarens
ledamöter och dels har vi från högerpartiets
sida inte ansett oss ha anledning
att i så många detaljer ta avstånd
från propositionens förslag. Vi har därför
endast ett begränsat antal reservationer
att försvara.

Om jag får fälla ett allmänt omdöme
om detta förslag om allmän försäkring,
vill jag säga att jag tycker att det är ett
bra förslag. Det innehåller väl inte precis
några revolutionerande nyheter, men
förslaget innebär en värdefull konsolidering
av de socialförsäkringsreformer,
som riksdagen beslutat, med de åtgärder
i administrativt avseende, som måste
bli en naturlig följd därav.

Förslaget medför åtskilliga förbättringar,
som för många människor blir
av stor betydelse, och det är därför
värt allt erkännande. Om jag skulle få
peka på några punkter som jag tycker
är tillfredsställande, vill jag nämna förbättrade
förmåner för invaliderna, att
inom sjukförsäkringen grundpenningen
höjs, att sjukpenningskalan utbyggs, att
hemmafruarnas ställning inom sjukförsäkringen
förbättras, att en maximerad
sjukhjälpstid kommer att gälla för endast
dem som åtnjuter ålderspension eller
förtidspension, att mödrahjälpen,
som visat sig vara administrativt alltför
dyrbar, kommer att avlösas av en förbättrad
moderskapsförsäkring och att
rörlig pensionsålder tillkommer även
inom folkpensioneringen.

På två punkter har utskottet gått ifrån
Kungl. Maj :.ts förslag. I fråga om änkepension
till frånskilda har ett enhäl -

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

ligt utskott förordat en ny och förutsättningslös
utredning. Den andra avvikelsen
är att, som tidigare här påpekats,
utskottet förordar en höjning av invaliditetsersättningen
från 1 800 kronor
till 2 000 kronor.

Även om vi alltså från högerpartiets
sida i stort accepterar socialministerns
förslag, finns det vissa frågor där vi tar
avstånd från propositionen. Bl. a. anser
vi att företagarna borde få valfrihet
att om de så önskar tillhöra endera sjukförsäkringen
eller tilläggspensioneringen.
Efter det myckna talet om valfrihet
som vi hört i första maj-talen och som i
dag fullföljdes av socialministern borde
man kunna i praktiska förslag från
regeringen visa att man vill införa valfrihet.
Jag känner socialministerns invändning
att det inte går, men man har
redan i propositionen markerat att vissa
särbestämmelser kan vara lämpliga för
företagarna — jag tänker t. ex. på valmöjlighet
beträffande karenstiden —•
och det är väl beträffande lämpligheten
av särbestämmelser som meningarna går
isär; både regeringen och reservanterna
har utgått ifrån att specialbestämmelser
inom vissa gränser ändå bör
förekomma. Det som passar den ena
passar inte den andra, och det är som
vi ser det inte lyckligt att mota in människor
i bestämda fållor, där den enskilde
bara har att foga sig i statliga
regeringsbestämda föreskrifter. Då frågar
man sig vart egentligen valfriheten
har tagit vägen.

Herr talman! Jag skall nu be att få
uppehålla mig vid de reservationer där
högerledamöterna i utskottet förekommer.

Den första reservationen, betecknad
med nr I, gäller karensbeloppet vid läkemedelsrabattering.
Denna fråga är
vid det här laget en gammal bekant för
kammarens ledamöter. Vi vill, liksom vi
yrkat en följd av år, att det nuvarande
karensbeloppet på tre kronor skall höjas
till fem kronor. Om man gör det, skulle
statsbidraget kunna slopas. Det skulle

leda till en merutgift på bara en krona
per inköpt läkemedel för den enskilde.
Förslaget måste innebära betydande administrativ
förenkling, då antalet ersättningsärenden
skulle komma att
minska med omkring en tredjedel. Härigenom
skulle sjukkassornas utgifter
kunna nedbringas med 19—20 miljoner,
och bortfallet av statsbidraget innebär
endast en minskning av sjukkassornas
inkomst med 6,6 miljoner, och på det
sättet skulle man få ett »överskott» på
cirka 13 miljoner kronor. Det finns alltså
utrymme för ytterligare begränsning
av statens bidrag till sjukkassorna. Propositionen
föreslår ett enhetligt statsbidrag
med 50 procent till kassornas utgifter.
Vi har från vårt håll ingenting
att invända mot konstruktionen av detta
statsbidrag, men vi tycker att bidraget
kan begränsas till 45 procent. Besparingen
till statsverket skulle då uppgå
till 28,4 miljoner kronor.

Det är att märka att vårt förslag inte
innebär någon som helst höjning av
sjukförsäkringsavgifterna. Då den obligatoriska
sjukförsäkringens fonder under
år 1960 ökade med 23 miljoner kronor
och fonderna den 31 december samma
år uppgick till 441 miljoner kronor,
anser vi att en ytterligare höjning av
fonderna inte är behövlig. Våra förslag
innebär att statens bidrag till sjukkassorna
kan minskas med totalt 35 miljoner
kronor.

Utskottet avstyrker motionen med
åberopande av samma skäl som vid tidigare
tillfällen och pekar på att den
utredning som tidigare har pågått på
annat håll nu bedrivs inom sjukförsäkringsutredningen
och att man bör avvakta
vad den kommer till. Vi tycker
emellertid inte att det är nödvändigt
att dröja med denna fråga, eftersom man
genom en så enkel åtgärd som den
som vi förordar uppenbarligen kan göra
väsentliga besparingar utan att det blir
betungande för den enskilde. Jag ber
alltså med detta att få yrka bifall till
reservation nr I.

Onsdagen den 16 mai 1962 fm.

Nr 20

I reservation nr III föreslås rätt för
företagare som står utanför ATP att
tillhöra försäkringen för tilläggssjukpenning.
Skälen liar tidigare utförligt
redovisats. Till grund för denna reservation
ligger partimotioner från de tre
borgerliga partierna.

Från vårt håll har vi också anslutit
oss till yrkandet i reservation nr XXV,
då vi tycker det finns fog att begära en
utredning med förslag om att införa
möjligheter för företagare att tillhöra
tilläggspensionering endast i vad den
avser förtids- och familjepensionering,
alltså inte ålderspensionering, och dessutom
att man skulle införa viss valfrihet
beträffande olika pensionsnivåer
inom tilläggspensioneringen. Såsom
framhålles i reservationen får i praktiken
vissa grupper icke utestängas från
vissa delar av systemet eller tvingas ansluta
sig på ett sätt som inte svarar mot
deras faktiska behov.

Behovet av långtidsskydd har i viss
mån blivit tillgodosett genom möjlighet
till förlängning av karenstiden till 93
dagar. Kostnaden för skydd med denna
längre karenstid är låg i jämförelse med
kostnaden för anslutning till tilläggspensionering.
Däremot menar vi att korttidsskyddet
inte är tillgodosett i propositionen.
Om en företagare av olika skäl
inte anser sig ha råd att ansluta sig till
försäkringen för tilläggspensionering,
kan han ju som förslaget nu är utformat
inte heller ansluta sig till försäkringen
för tilläggssjukpenning.

Vad beträffar valfriheten för företagarna
att ansluta sig till tilläggspensioneringen
endast till den del som avser
förtids- och efterlevandeskyddet framhålles
i reservationen dels att det är
många företagare som har stora utgifter
för investering och amortering och
därför inte anser sig kunna gå med i
tilläggspensioneringen, dels att behovet
av ålderspension utöver folkpensionen
för dessa därmed blir mindre, eftersom
det kapital som har nedlagts i rörelsen
utgör ett trygghetsmoment. Behovet av

Lag om allmän försäkring, m. m.

förtids- och efterlevandeskydd kvarstår
dock, varför i princip tillstyrkes rätt till
anslutning endast till denna del av försäkringen.
Det hela utmynnar i en begäran
om skyndsam utredning med förslag
till årets höstriksdag, så att bestämmelserna
kan träda i kraft den 1 januari
1963.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till reservationerna nr III och
XXV.

En av de övriga väsentliga punkter,
där vi jämte folkpartiet och centerpartiet
har en från utskottsmajoriteten avvikande
mening, gäller kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen.

I reservation nr X, som är gemensam
för de borgerliga partierna och som gäller
1963 års kostnader, som betalas av
kommunerna år 1964, yrkas som ett
första steg till en mera genomgripande
reform att staten skall överta samtliga
kostnader för folkpensioneringen med
undantag för de kommunala bostadstillläggen
till den del dessa överstiger 1
krona per skattekrona. Samma yrkande
återfinns i den gemensamma borgerliga
reservationen under nr XXXIII, vilken
hänför sig till de kostnader kommunerna
bär att erlägga 1963 men som avser
år 1962. Förslagen i dessa två reservationer,
nr X och XXXIII, till vilka jag
yrkar bifall, innebär alltså ett provisorium.

Under reservation nr XXXIV återfinns
säryrkanden från de tre borgerliga
partierna. I fråga om folkpensioneringskostnaderna
har vi inom högerpartiet
den principiella uppfattningen,
att staten borde stå för alla kostnader
utom för dem, som avser de kommunala
bostadstilläggen. Dessa senare bestämmer
kommunerna ensamma om, och
därför bör kommunerna också svara för
kostnaderna. Jag tror att även socialförsäkringskommittén
hyste en sådan
uppfattning.

Vad gäller förtidspensioneringen är
det, som jag ser saken, ganska orimligt

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

att belasta kommunerna för någon del
av dessa kostnader, eftersom kommunerna
inte har det minsta att säga till
om vare sig beträffande storleken av
pensionerna eller vem som skall få
pension. Saken blir emellertid besvärlig
därför att det rör sig om en så stor
kostnad som ungefär 200 miljoner kronor,
som då skulle överföras från kommunerna
till staten. Det är anledningen
till att vi tagit upp den här saken i
samband med förslaget om kompensation
till kommunerna för inkomstbortfallet
genom höjningen av de kommunala
ortsavdragen. Vi har betecknat det
som principiellt mera riktigt att befria
kommunerna från kostnader — och då
sådana som av principiella skäl borde
åvila staten — än att ge dem statsbidrag.
Vårt förslag ger mer, som vi bär
framhållit i den partimotion vi väckte
i går i anslutning till kompletteringspropositionen,
åt kommunerna än den
kompensation riksdagen redan har beslutat
om. Vi räknar då med avlyftningen
av kommunandelen för lärarlönerna
i den obligatoriska skolan liksom av en
del kostnader, som nu vilar på landsting
och de sex städer, som står utanför
landsting.

Hustrutilläggen och änkepensionerna
i övergångsfallen bär givetvis inte alls
samma ekonomiska betydelse för kommunerna.
Man vet också att kostnaderna
härför kommer att minska undan för
undan. Därför har vi vågat oss på att
föreslå eu mindre höjning av kommunandelen
i dessa fall för att begränsa
kostnadsökningen för staten. Denna vår
ståndpunkt återfinns i reservationen nr
XXXIV: II, till vilken jag ber att få
yrka bifall.

När det gäller reservation nr XVII,
som gäller åldersgränsen för invaliditetsersättning
och invaliditetstillägg,
har jag avgivit en blank reservation tillsammans
med centerpartiets representanter
i utskottet. Det finns all anledning
för mig, som undertecknat den av
fru Eriksson i Stockholm avlämnade

motionen rörande de blinda, att här
säga några ord.

I den nämnda motionen föreslås, att
nu gällande presumtionsregel för blinda
inom folkpensioneringen skall bibehållas,
att blind, som uppbär arbetsinkomst
överstigande ATP:s basbelopp,
må kunna vara försäkrad inom tilläggspensioneringen,
varvid i fråga om förtidspension
eller ålderspension från
tilläggspensioneringen skall gälla samma
regler som för övriga ATP-försäkrade,
och vidare att blindtillägg måtte utgå,
om blindheten inträffat före det år,
då ålderspension börjar utgå, samt att
blindtillägg skall utgå till den som vistas
på åldersdomshem.

Under den ingående utskottsbehandlingen
har jag för min del insett, att
man inte kan sätta de blinda i särklass
i förhållande till andra svårt invalidiserade
utan att de måste behandlas på likartat
sätt. Då det gäller möjligheten för
de blinda, som uppbär inkomst överstigande
ATP:s basbelopp, att vara försäkrade
inom tilläggspensioneringen
uppkommer åtskilliga problem. Departementschefen
säger att det är många och
vanskliga problem som är förenade med
förslaget och att dessa problem måste
ytterligare utredas. Utskottet anser också
att en sådan utredning bör företagas
med det snaraste.

Motionärerna önskar vidare att blindtillägg
skall utgå, om blindheten inträffat
före det år, då ålderspensionen börjar
utgå, samt att blindtillägg bör utgå
till den som vistas på ålderdomshem. I
det förslag som vi i dag har att ta ställning
till föreslås att blindheten respektive
vårdbehovet skall ha inträtt före
63 års ålder. Därigenom har man höjt
den nuvarande gränsen från 60 till 63
år, d. v. s. med tre år. Utskottet är enigt
om att gränsen inte kan sättas högre för
blinda än för andra invalider. När åldersgränsen
har satts till 63 år, har det
ansetts att ett lyte, som är avsett att
kompenseras, drabbar betydligt hårdare
om det uppkommer medan männi -

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

skan är i verksam ålder än om det uppkommer
sedan hon blivit gammal.

Många personer vid hög ålder är i
fysiskt avseende nedbrutna, och därför
har det inte ansetts möjligt att i samtliga
dessa fall utge särskilda ersättningar
från pensioneringen. Därför har en
åldersgräns ansetts vara motiverad. Men
var denna åldersgräns skall ligga kan
man naturligtvis ha olika uppfattningar
om. I varje fall bör den inte sättas alltför
högt av skäl som jag nyss sade, men
för egen del tycker jag att en förhöjd
gräns från 60 till 63 år innebär en förbättring
men att det visst kan finnas
skäl att överväga om åldersgränsen bör
sättas högre.

Jag är alltså principiellt inte motståndare
till tanken på en förhöjd åldersgräns,
men i så fall bör den i varje
fall inte sättas högre än 65 år.

Eftersom utskottet anser att man inte
bör göra någon åtskillnad på blinda och
andra invalider, har vi inte heller funnit
skäl att föreslå att invaliditetstillägg
skall utgå till dem, som stadigvarande
vårdas på statlig eller kommunal anstalt.

Jag vill gärna, herr talman, säga att
jag personligen ömmar kanske speciellt
för de blinda men att jag i denna fråga
har försökt att ge avkall på känslan till
förmån för en sakligt motiverad bedömning
och därför gått på utskottets linje.

I reservation XXVIII, som gäller sambandet
mellan avgifter och förmåner,
har jag tillsammans med herr Enarsson
i första kammaren avgivit en blank reservation.
Den fråga som här aktualiserats
gäller danska medborgare som har
sin förvärvsinkomst i Sverige och för
vilka arbetsgivaren har att erlägga ATPavgift
utan att arbetstagaren kommer i
åtnjutande av förmånerna. Detta är givetvis
en komplicerad fråga, och visst
vore det önskvärt om den skulle kunna
bringas till en mera tillfredsställande
lösning, eftersom det inte är bra som
det är nu. Jag tror för min del att det
skulle kunna vara möjligt genom någon

Lag om allmän försäkring, m. m.

form av gemensam överenskommelse
som kan vara att vänta, om Sverige
kommer att vinna anslutning till EEC.

Ja, herr talman, jag har här endast
berört de reservationer, där vi från
vårt håll är engagerade. Jag har lämnat
alla de övriga reservationerna å sido.
Min personliga inställning är att det
gäller att hålla isär sakliga och taktiska
yrkanden, sådana som måhända särskilt
under valår appellerar till särskilda
grupper i vårt samhälle. Vi kan ju
inte få alla förbättringar genomförda på
en gång, och därför tycker jag att man
bör gå fram en smula varligt. Det här
föreliggande lagförslaget innehåller ändå
väsentliga förbättringar på många
punkter — sådana som vi har all anledning
att hälsa med tillfredsställelse. Att
spekulera i framtiden och att förorda
förbättringar vilka vi just nu inte vet
om vi kan realisera tycker jag att man
bör avstå ifrån.

Med vad jag här har anfört her jag
alltså, herr talman, att få sammanfatta
mina yrkanden. Jag har alltså yrkat bifall
till reservationerna I, III, X, XXV,
XXXIII och XXXIV: II.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Det föreliggande förslaget,
bakom vilket ligger ett omfattande
utredningsarbete, är ett ytterligare steg
mot målsättningen att tillförsäkra alla
medborgare i vårt land ett tillfredsställande
grundskydd, som är så avvägt att
den enskilde samhällsmedborgaren skall
kunna känna trygghet för både sig själv
och sin familj, om han drabbas av sjukdom
eller olycka och därigenom får vidkännas
ett inkomstbortfall.

Till utskottets utlåtande finns flera
reservationer fogade, och det kan därför
synas som om det skulle råda mycket
stor oenighet. I verkligheten är det
dock så att enigheten är stor kring
många av förslagets väsentliga frågor.

Från centerpartiet har vid olika tillfällen
klart preciserats partiets inställning
att socialpolitikens målsättning bör

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

vara att tillförsäkra alla medborgare ett
visst grundskydd. Detta skall dels vara
ekonomiskt och dels gälla olika vårdbehov.
Det ekonomiska grundskyddet
skall utformas obligatoriskt genom lagstiftning
och vara i princip lika för
alla. Det skall avse ekonomisk trygghet
under uppväxtåren, vid ålderdom, sjukdom,
invaliditet och vid familjeförsörjarens
död samt vid inkomstbortfall i
samband med arbetslöshet eller liknande.
Utöver detta grundskydd anser vi
att samhället inte skall ingripa med
tvingande lagstiftning utan genom olika
åtgärder stimulera den enskilde medborgaren
till omtanke om framtiden.
Denna centerpartiets principiella inställning
till dessa mycket viktiga frågor
har varit riktpunkten i partiets arbete
på detta område. Det är därför med
tillfredsställelse man konstaterar, att
det föreliggande förslaget ger icke oväsentliga
ekonomiska förbättringar för
många av de människor som drabbas av
sjukdom eller som genom ett oblitt öde
mer eller mindre har fått leva på livets
skuggsida.

Yi får hoppas, att förslaget, vid sidan
av de rent ekonomiska förbättringarna,
skall leda till att många människor skall
kunna återinpassas i arbetslivet och
därmed få känna att de fyller en uppgift
i samhället. Jag tror att det är av
mycket stor vikt i detta sammanhang.
Därmed är inte sagt, att förslaget innebär
en fullt tillfredsställande lösning av
exempelvis invalidernas problem, men
det innehåller mycket betydande förbättringar.

Tillfredsställande är också höjningen
av grundsjukpenningen till 5 kronor,
där socialministern följt den reservation
som herr Andersson i Knäred lämnat
i socialförsäkringskommittén. Sjukförsäkringens
övriga förbättringar, liksom
den förbättrade moderskapsförsäkringen
hör till det värdefulla i förslaget.
Folkpensionshöjningarna utgör också
ett nytt steg mot det mål som är uppställt.

Utlåtandet rymmer emellertid också
förslag, som både ur principiella och
ur enskilda samhällsmedborgares synpunkter
är långt ifrån tillfredsställande.
Ett sådant är kombinationen ATP—försäkringen
för tilläggssjukpenning. Det
är icke rimligt att i en hela folket omfattande
socialförsäkring utestänga
grupper av medborgare från möjligheten
att ordna ett tillfredsställande
sjuk-, efterlevande- och invalidskydd
därför att de inte kan bära avgifterna
till en utökad åldersförsörjning, som de
inte önskar eller behöver. »Det bryter
mot den grundläggande konstruktionen
inom ATP, och det skulle bli besvärligt
för myndigheterna», är argumenten
från departementschefens sida.

De argumenten visar att ATP-systemet
i sin nuvarande form är alltför stelt
och saknar den elasticitet, som är nödvändig
för att anpassa socialförsäkringen
till gruppers och enskilda människors
behov och möjligheter att betala
kostnaderna.

Socialförsäkringssystemet bygger ju
på en allmän solidaritet medborgarna
emellan. Kan detta vara förenligt med
tanken att på grund av systemets konstruktionsmässiga
stelhet utestänga betydande
grupper från ett önskat och
behövligt skydd?

Det råder inga delade meningar om
behovet av ett betydligt förbättrat skydd
vid sjukdom, invaliditet eller försörjarens
bortgång när det gäller företagarna.
Men vi förmenar, att många företagare
har möjlighet att ordna sitt
åldersskydd i form av sparande i eget
företag. I regel arbetar företagaren i
stor utsträckning med lånat kapital, och
dessa lån måste amorteras. Därigenom
skapar han ett åldersskydd, som tillsammans
med folkpensionen kan vara
tillräckligt. För den som vill, bör det
inte vara svårt att ta del av exempelvis
en företagares eller jordbrukares kapitalproblem.
Det är icke oväsentliga
summor som en ung jordbrukare årligen
måste amortera på sina skulder. Detta

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

måste han ta av den deklarerade inkomsten.
Det finns då ingen anledning,
och i de flesta fall inga möjligheter för
honom att betala ett åldersskydd, som
han inte behöver. Vi har därför i en
reservation, som grundar sig på motioner
från centerpartiet och folkpartiet,
begärt att en företagare skall ha rätt att
ansluta sig till ATP-systemet antingen
för endast invalid- och efterlevandeskydd
eller också för invalid- och efterlevandeskydd
med halv ålderspension.

Med anledning härav frågade socialministern
i sitt anförande: Varför skall
företagarna få vara med och ta för sig
av smörgåsbordet men inte ta de ekonomiska
konsekvenserna? När har vi,
herr socialminister, krävt att företagarna
skall få vara med och ta för sig utan
att betala skyddets kostnader? Vi har
inte i något fall begärt att företagarna
skall få vara med och ta för sig från det
läckra smörgåsbord, som socialministern
i olika sammanhang dukat upp,
utan att betala för det.

Nu säger sig utskottet »vara medvetet
om att många företagare inte har samma
behov av åldersskydd, som övriga
försäkrade och att en anslutning enbart
till förtids- och familjepensioneringen
skulle innebära en lämplig lösning av
deras individuella trygghetsproblem».
Utskottet fortsätter: »En sådan skulle
dessutom ha den fördelen, att den inte
rubbade samordningen mellan tilläggspensionsförsäkringen
och förtidspensioneringen.
»

Men sedan vänder utskottet och hänvisar
till departementschefen, som framhållit,
att »en valfrihet av detta slag
bryter mot den grundläggande konstruktionen
inom tilläggspensioneringen.
Att bygga in en sådan valfrihet i
systemet skulle därför med största sannolikhet
göra detta ohanterligt. I varje
fall skulle reglerna bli synnerligen komplicerade»
—• och därför avstyrker utskottet
förslaget.

På sid. 270 i propositionen säger departementschefen:
»Behovet av försäk -

Lag om allmän försäkring, m. m.

ringsskydd är mer skiftande när det
gäller företagare än när det gäller anställda,
vilket motiverar, att särskilda
valmöjligheter står till buds ...»

Detta uttalande avser sjukpenningförsäkringen.
För denna har man i det
föreliggande förslaget lagt fram acceptabla
lösningar genom möjligheten att
välja antalet karensdagar. Dessa departementschefens
motiv för valfrihet inom
sjukpenningförsäkringen är också tilllämpliga
beträffande ATP. Det är därför
att beklaga att departementschefen
och utskottet inte velat dra konsekvenserna
av sina uttalanden. Nu talade socialministern
här i olika variationer om
valfrihet. Såvitt jag förstår, avser socialdemokraterna
att i kommande valrörelse
köra med parollen valfrihetens
samhälle. Men vad man här föreslår är
en åtgärd i rakt motsatt riktning. Här
tvingar man människorna att anpassa
sig efter paragraferna i stället för tvärtom.

I reservation nr XXVII har vi tagit
upp frågan om de korttidsanställda arbetstagarna
och avgiftsbetalningen för
dessa. Det är ingen ny fråga, den har
behandlats här varje år alltsedan ATP:s
tillkomst. Men den är inte mindre aktuell
för det. Liksom tidigare avstyrker
utskottet förslaget och hänvisar bl. a.
till vad utskottet föregående år anförde
om att »frågan har samband med finansieringssystemet
i stort inom socialförsäkringen
och att detta är föremål
för överväganden inom socialdepartementet».

När utskottet hänvisar till att problemet
är under övervägande, bör väl detta
tolkas som ett medgivande att det nuvarande
sättet att beräkna korttidsanställdas
pensionspoäng inte är tillfredsställande.
Frågan blir då: Hur snart lägger
socialdepartementet fram den utredning
som man under ett par år har
hänvisat till?

I reservation nr XXXI har herr Eric
Carlsson i första kammaren och jag tagit
upp frågan om låglönegruppernas

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

ställning i ATP-systemet. Det torde
vara obestridligt att låglönegrupperna,
som ofta kommer tidigt ut i förvärvslivet,
missgynnas i systemet. När utskottet
säger att »den omständigheten att
vissa lönegrupper kunde ha större nytta
av regeln än andra grupper motiverar
enligt utskottets mening inte att regeln
togs bort», vill jag av detta utläsa, att
utskottet inte bestrider vårt påstående
att låglönegrupperna missgynnas i systemet.

För att belysa verkningarna för låglönegrupperna
tar jag ett par exempel.
Jag väljer två pojkar, som båda fyllt 18
år 1960. Den ene går studievägen, blir
så småningom civilingenjör. Den andre
går ut i förvärvslivet vid 18 års ålder.
Som lönearbetare kommer han med
i systemet från sitt adertonde år och för
honom betalas avgifter under 48 år.
Hans lön är beräknad till 12 000 kronor
om året. Civilingenjörens yrkesverksamma
tid anses börja från hans tjugosjunde
år. Civilingenjörens lön har antagits
vara 20 000 kronor första året och från
det sjätte året 30 000 kronor. Vi har utgått
från ett basbelopp på 4 000 kronor.

När man räknar fram vad varje pensionspoäng
kostar kommer man till resultatet
att civilingenjörens kostar
20 926 kronor per poäng, medan lönearbetarens
kostar 23 620 kronor. Detta
innebär, att lönearbetarens pensionspoäng
kostar i avgifter 13 procent mer
än civilingenjörens. Om vi gör beräkningen
vid fullt avgiftsuttag under hela
perioden och räknar med 15 procent på
den pensionsgrundande delen, blir lönearbetarens
pensionspoäng 27 procent
dyrare. Detta är en orättvisa mot låglönegrupperna,
som bör rättas till.

Om vi fortsätter resonemanget och i
bilden sätter in möjligheten att välja
pensionsålder, blir resultatet att lönearbetaren,
om lian väljer 65 år som pensionsålder,
får sin pension reducerad
med 0,6 procent per månad eller 14,4
procent för två år, medan civilingenjören
sannolikt får full pension vid 65 år.

Trots att lönearbetaren varit med i pensionssystemet
betydligt längre tid och
dyrare fått betala sina pensionspoäng,
får han alltså se sin pension starkt reducerad
om han skall ha samma pensionsålder
som sin kamrat från ungdomsåren,

Jag har redan inledningsvis uttalat
min tillfredsställelse över de förbättringar
i sjuk- och moderskapsförsäkringarna
som blir en följd av det föreliggande
förslaget. Bl. a. tandvårdsförsäkringen
för blivande mödrar är värd
beaktande. På ett par punkter bär vi
dock haft en avvikande mening, nämligen
dels i fråga om resorna för tandläkarvård,
dels i fråga om barntillägget
till moderskapspenningen. Man frågar
sig vad anledningen är till att förslaget
endast omfattar ersättning för tandläkarbehandlingen.
Varför låter inte departementschefen
även resorna till och
från tandläkaren bli ersättningsgrundande?
Nu har man sagt, att patienten
vid tandläkarbehandling har helt andra
möjligheter att påverka antalet besök
än vad som är fallet vid läkarbehandling.
Förhåller det sig verkligen på
det sättet? Patienten torde väl ha minimala
möjligheter att påverka besöken
hos tandläkaren såvida en tillfredsställande
tandbehandling -avses. Sedan talar
såväl departementschefen som utskottet
om att klokheten torde bjuda
att man inte inför reseförmåner förrän
erfarenheter vunnits rörande försäkringen.

Vad är det för erfarenheter man
måste vinna? Vi bär ju ersättning för
resekostnaderna inom sjukförsäkringen
i övrigt och erfarenheterna härifrån torde
väl vara tillfyllest för att även ta
ställning till resorna i fråga om tandvården
i moderskapsförsäkring.

I departementschefens förslag skall
moderskapspenningen utgå med ett belopp
av 900 kronor motsvarande grundsjukpenningen
under 180 dagar. Socialpolitiska
kommittén hade föreslagit att
till moderskapspenningen skulle utgå

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

barntillägg under 30 dagar. Något barntillägg
har departementschefen emellertid
inte föreslagit. I motion från centerpartister
har föreslagits att utöver
moderskapspenningens belopp även
barntillägg skall utgå under 30 dagar.
I reservation nr IV har herr Eric Carlsson
och jag yrkat bifall till detta förslag.

Departementschefen har i propositionen
föreslagit att det även inom folkpensioneringen
skall bli möjligt att välja
pensionsålder i likhet med vad som
nu är fallet inom ATP. Departementschefen
har framhållit att man inte bör
bortse från att för tidiga uttag av ålderspensionen
i en del fall kan innebära en
möjlighet att utjämna en inkomstkurva
som tenderar att sjunka väl brant under
åren närmast före den ordinarie pensionsåldern.
Men hur departementschefen
och utskottet kan komma fram till
att den argumenteringen talar för att
man måste binda samman för tidiga uttag
inom ATP med förtidspensionering,
kan jag inte riktigt förstå, och inte heller
att ett sådant uttalande kan ge anledning
till den slutledning som utskottet
gör på sid. 27. Med anledning av
centerpartiets motion om att ett för tidigt
respektive uppskjutet uttag skall
kunna göras fristående inom ATP eller
pensioneringen säger utskottet: »Ut skottet

vill vidare ifrågasätta om det
verkligen föreligger något behov av den
föreslagna regeln.»

Jag finner i stället att vad departementschefen
sagt talar för motionen
och den reservation som vi har på denna
punkt. Det är ju dock så att många
personer i 60-årsåldern, särskilt sådana
som har hårt arbete, känner att de inte
kan hålla samma arbetstakt och därmed
inte heller samma inkomstläge. Att då
kunna ta ut en del av sin pension och
fortsätta att arbeta i något lugnare tempo
under ytterligare några år för att då
ta ut resten av pensionen torde för
många vara ett önskemål.

I sitt anförande berörde socialminis -

Lag om allmän försäkring, m. m.

tern reservationerna och ställde frågan:
Varför inte låta valfriheten gälla även
löntagarna? Vi har inte gjort någon kategoriklyvning,
utan valfriheten i detta
hänseende avser såväl löntagare som
övriga.

I reservationerna VI, VII, VIII och IX
har vi tagit upp frågan om inkomstgränsen
för påförande av avgifter till
sjukvårdsförsäkringen och folkpensionen,
inkomstprövningen för änkepensionerna
i övergångsfallen och inkomstprövningen
av hustrutilläggen och bostadstilläggen.
Reservationerna grundar
sig på yrkanden, som ställts i olika centerpartimotioner.
Vi anser, att gränsen
för påförande av avgift till sjukvårdsförsäkring
och folkpension skall för
gifta taxerade inkomsttagare och ensamstående
med barn höjas från nuvarande
2 400 kronor till 4 800. En sådan
åtgärd skulle innebära en skattesänkning
för personer med små inkomster.
Den skulle också vara en etapp
på vägen mot skattefinansiering av de
grundläggande socialförsäkringsförmånerna.
Som jag tidigare har framhållit
bör enligt centerpartiets uppfattning det
socialpolitiska förmånssystemets grundtanke
vara, att medborgarna genom
samhällets medverkan solidariskt skall
tillförsäkra varandra en god grundtrygghet.
Denna solidaritet måste då inbegripa
såväl förmåner som kostnader.
Förmånerna måste i princip vara lika
för alla medborgare, och kostnaden
måste fördelas efter bärkraft. Framför
allt skall de inte inkräkta på de inkomster
som ligger inom grundtrygghetens
ram.

Beträffande inkomstprövningen av
änkepensioner i övergångsfallen har departementschefen
föreslagit vissa förbättringar.
Men på en punkt har vi i
centerpartiet ansett, att det vore befogat
med en justering. Det gäller det nuvarande
gränsbeloppet, som är 1 000
kronor. Detta belopp fastställdes 1952
och trädde i kraft 1954. Sedan dess har
en icke oväsentlig penningvärdeförsäm -

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

ring ägt rum. Vi har därför föreslagit
att gränsbeloppet justeras med hänsyn
till penningvärdets fall, vilket skulle
innebära en uppräkning av gränsbeloppet
med en tredjedel från nuvarande
1 000 kronor till 1 350. Beträffande
hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg
föreslår vi uppräkning med en
tredjedel av de nu tillämpade beloppen.

Jag nämnde i början av mitt anförande
att invalidernas problem inte fått en
helt tillfredsställande lösning även om
mycket värdefulla förbättringar nu
åstadkommes. Bl. a. för de personer
som drabbas av invaliditet i unga år är
frågan komplicerad. Departementschefen
bär i propositionen uttalat, att pensionsfrågan
för dem som drabbats av
invaliditet i ungdomen rymmer särskilda
problem och att deras fråga måste
uppmärksammas i kommande utredningar.
Vi har i motion II: 777 understrukit
detta men samtidigt framhållit,
att frågan måste tillräckligt uppmärksammas
även inom folkpensionens ram,
om man skall kunna nå en tillfredsställande
lösning.

En annan grupp, vars ställning i det
nya systemet mycket diskuterats och
också framhållits tidigare i dagens debatt,
är de blinda. Här har ju förelegat
motioner med olika yrkanden. Bl. a. har
det gällt frågan om åldersgränsen för
invaliditetsersättningen. Utskottet har
efter ingående diskussioner följt propositionen.
Jag har på den punkten liksom
fröken Wetterström fogat en blank
reservation till utlåtandet. Och jag vill
klart uttala, att jag inte är övertygad om
att 63 år är den rätta åldersgränsen.
Men det innebär dock en höjning från
tidigare 60 år. Jag tror att många av
kammarens ledamöter delar min uppfattning,
att om den gränsen fastställes
här i dag kommer vi så småningom att
få justera den. Det finns säkert andra
områden där invalidernas försörjningsoch
vårdsituation bör bli föremål för
åtgärder.

I reservation nr XIX har vi pekat på

samtliga dessa frågor och vi föreslår
där att den av departementschefen förordade
utredningen får gälla invalidernas
ställning i vidare mening.

Tillsammans med folkpartiets representanter
har vi avgivit en reservation
rörande folkpension till de s. k. hemmadöttrarna.
Jag vill understryka vad herr
Anderson i Sundsvall tidigare bär anfört
i den frågan och ansluter mig i övrigt
till vad som står i reservationen.

I motion nr 777 i andra kammaren
har från centerpartiet tagits upp frågan
angående de hemarbetande husmödrarnas
ställning i socialförsäkringssystemet.
Man understryker den förbättring
av grundtryggheten, som förslaget innebär.
Men man förmenar att socialförsäkringen
trots detta inte är fullt tillfredsställande
för de hemarbetande kvinnorna
och de förvärvsarbetande kvinnor
som en följd av år gör uppehåll i arbetet
för att sköta hem och barn. I motionsyrkandet
ställer man sig dock avvisande
till husmödrarnas inordnande i
ATP-systemet utav flera skäl. Man ifrågasätter
i stället om det inte borde finnas
möjligheter att finna en väg till lösning
inom grundtrygghetslinjens ram.
Motionärerna har därför begärt utredning
av denna fråga och vi bär i reservation
XVI anslutit oss till utredningsyrkandet.

För folkpensionärerna, vilka tidigare
gjort sin insats i det svenska folkhushållet
innebär departementschefens förslag
om höjning av folkpensionerna liksom
höjningen av indextilläggen ett tillmötesgående
av berättigade och tidigare
utlovade höjningar. Vi ser från centerpartiets
sida i dessa folkpensionshöjningar
i viss mån ett tillmötesgående av
de krav som vårt parti ställt vid tidigare
riksdagar. Men trots de föreslagna höjningarna
föreligger eftersläpningar i
förhållande till vad pensionsberedningen
en gång förutsatte att pensionerna
skulle vara 1962. För att undvika onödigt
stora etapphöjningar de allra sista
åren före 1968 har vi föreslagit, att riks -

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

dagen nu begär förslag till nästa års
riksdag om höjning av folkpensionen
med 350 kronor för ensamstående och
450 kronor för pensionsberättigade makar.

Detta berör alltså folkpensionsfrågan
för tiden fram till 1968. Men för tiden
efter 1968 har departementschefen föreslagit,
att folkpensionen knytes till
basbeloppet och att den uttryckes i
procent av detta. Ett sådant förfarande
skulle innebära, att man motverkar att
de människor, som varit med att lägga
grunden till det välstånd vi i dag har,
får del av den standardstegring, som
vi hoppas på även efter 1968.

Socialministern säger i sitt anförande
att det ju är sju år dit och att vi därför
i dag inte behöver oroa oss för tiden
efter 1968. Är det inte då, herr socialminister,
onödigt att nu spika just
denna bindning, som föreslås.

Vi anser det vara ett rättvisekrav
mot dessa människor, att riksdagen i
dag klart ger uttryck åt att folkpensionärerna
även efter 1968 får del av
standardhöjningen. Vi kan därför inte
biträda det föreliggande förslaget, att
folkpensionsbeloppet från 1968 skall
vara uttryckt i 90 respektive 67,5 procent
av gällande basbelopp inom tilläggspensioneringen.

En fråga, som varit föremål för livliga
diskussioner är kostnadsfördelningen
för de sociala utgifterna. Liksom vi
har som mål ett tillfredsställande grundskydd
för alla medborgare, måste också
målsättningen beträffande kostnaderna
vara lika kostnad per skattekrona
vid lika standard. Men hur är det i
dag? Jo, det är högst varierande kostnader
för folkpensionerna mellan olika
kommuner. Som det mycket riktigt
framhålles i den socialdemokratiska
motionen I: 214 medför det nu tillämpade
systemet för kostnadsfördelningen
»att grunderna för folkpensionskostnadernas
fördelning skapar djupgående
ekonomiska och sociala orättvisor vid
kostnadernas fördelning mellan de oli -

Lag om allmän försäkring, m. m.

ka kommunerna och — vad värre är —
mellan pensionstagarna själva». När
folkpensionskostnaderna varierar mellan
25 öre och 4—5 kronor per skattekrona,
är det tid att på allvar ta itu
med problemet.

Till utskottsutlåtandet föreligger olika
reservationer, som syftar till att lösa
kommunernas kostnadsfråga vad gäller
pensionerna. I reservation X föreslås
åtgärder för att omedelbart minska
kostnaderna för de mest skattetyngda
kommunerna. Denna reservation ansluter
sig till motioner från ledamöter i
socialdemokratiska partiet och centerpartiet.
Innebörden är att staten för
innevarande år skall påtaga sig kommunernas
samtliga kostnader för folkpensionerna
med undantag av kostnaderna
för de kommunala bostadstilläggen,
till den del de överstiger en krona
per skattekrona. Detta skulle under innevarande
år innebära en väsentlig förbättring
för många skattetyngda kommuner.
Eftersom det var 48 socialdemokratiska
ledamöter som undertecknat
den socialdemokratiska motionen i
de båda kamrarna är det ganska egendomligt
att inte någon socialdemokrat
har velat stödja detta förslag i utskottet,
men vi hoppas att det sker här i
kammaren i stället.

Utöver det förslag som avser innevarande
års kostnader har centerpartiet
föreslagit att staten från den 1 januari
1964 övertar kostnaderna för förtidspensioneringen
samt att staten från
den 1 januari 1964 även övertar kostnaderna
för hustrutilläggen och änkepensionerna.
Därutöver begäres att reglerna
för kommunernas bidrag till de
kommunala bostadstilläggen får en sådan
utformning att inte en penningvärdeförsämring
övervältrar kostnader på
kommunerna i denna del. Vi har i reservation
XXXIV: III preciserat dessa
förslag.

Vidare finns ytterligare ett par reservationer
där mitt namn är med,
nämligen de som berör frågan om all -

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

mänt ombud och frivillig statlig pensionsförsäkring.
Jag vill därvidlag ansluta
mig till vad herr Anderson i
Sundsvall har uttalat.

En annan reservation med mitt namn
gäller frågan om beroende uppdragstagare.
Den frågan har vid olika tillfällen
varit föremål för utredning, men
tyvärr innehåller propositionen inte
något förslag till direkt lösning av problemet.
Eftersom den frågan mera utförligt
kommer att tas upp av herr
Christenson i Malmö skall jag inte vidare
gå in på den.

Avslutningsvis ber jag att få yrka bifall
till samtliga de reservationer till
detta utlåtande där mitt namn finns
med. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

Jag ber dessutom, herr talman, att få
anmäla att herr Eric Carlssons i första
kammaren namn skall vara med beträffande
reservationerna XXIV och
XXXVII. Det har här inträffat ett litet
missöde, som gjort att han inte står antecknad
vid dessa.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag ämnar inte beröra
alla de 37 reservationer som är fogade
till utskottsutlåtandet. Dels har socialministern
utförligt kommenterat en del
av dem, dels kommer andra företrädare
för utskottet att kommentera vissa avsnitt.
Dessutom är flera av reservationerna
gamla bekanta, där argumenten
för och emot tidigare många gånger har
redovisats och där argumenten för fortfarande
är överlägsna argumenten emot.
På de punkter där jag inte tar upp något
resonemang hänvisar jag till vad
utskottet har sagt.

Får jag först fästa uppmärksamheten
på vad utskottet enhälligt har uttalat
om de förslag vi nu behandlar —
ett uttalande som har understrukits av
såväl fröken Wetterström som herr

Anderson i Sundsvall och även på
visst sätt av herr Gustavsson i Alvesta
— nämligen att de förslag vi nu behandlar
är att betrakta som en milstolpe
i socialpolitikens historia.

Om man erinrar sig vad som hänt
inom socialpolitiken under de senaste
tio åren framstår utskottets betyg såsom
utomordentligt gott. Mot bakgrunden
därav kan knappast de 37 reservationer
som är knutna till utskottsutlåtandet
förta intrycket av de föreslagna
reformernas stora värde och betydelse.
Det är icke bara fråga om en lagteknisk
förenkling genom sammanförandet
av flera lagar till ett lagverk — såsom
herr Anderson i Sundsvall mycket
riktigt påpekade — utan förslaget
innebär också betydande materiella förbättringar
både på pensions- och sjukförsäkringssidan
samt beträffande det
ekonomiska skyddet vid barnsbörd. Det
beslut som vi kommer att fatta ökar
väsentligt tryggheten. En del besvärande
brister i fråga om tryggheten blir
avhjälpta, och luckor i det ekonomiska
skyddet täpps till. I framtiden slipper
medborgarna hamna i skarven mellan
två försäkringar, utan att man inom
någondera försäkringen vill kännas vid
dem. Begreppet utförsäkring utmönstras
ur lagen, och ersättningen skall i stället
utgå så länge hjälpbehov föreligger.

Det är förklarligt att sjukhjälpstiden
i den nuvarande sjukförsäkringen varit
begränsad till ett visst antal dagar. När
det gäller en frivillig försäkring måste
man bestämma sig för givet antal sjukhjälps-
eller ersättningsdagar, och vid
utformandet av den obligatoriska försäkringen,
som vi fick år 1955, påverkades
i många avseenden bestämmelserna
av den gamla frivilliga försäkringen.
Den obligatoriska försäkringen
fick därigenom stora förtjänster, men
den kom otvivelaktigt även att lida av
en viss begränsning. I verkligheten är
icke, såsom alla torde ha erfarit, den
enskildes hjälpbehov på förhand känt.
Man kan visserligen statistiskt mäta den

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

genomsnittliga sjukhjälpstiden för befolkningen,
men den enskildes eventuella
framtida sjukhjälpsbehov låter
sig inte i förväg fastställas. Erfarenheten
har således lärt oss att hjälpbehovet
inte anpassar sig efter lagen, och
vi måste därför anpassa lagen efter
hjälpbehovet. Detta är just vad som
sker genom det framlagda förslaget.

I detta sammanhang vill jag säga
några ord om förtidspensioneringen,
eftersom det har gjorts gällande att de
personer som förlorar sin syn skulle
komma i en sämre ställning genom det
beslut som vi här så småningom skall
fatta.

Förtidspensionen är avsedd att utgöra
ersättning för genom invaliditet
utebliven eller minskad förvärvsinkomst,
och den innebär alltså inte någon
kompensation för invaliditeten i
och för sig, liksom inte heller för de
merkostnader och allehanda olägenheter
ur medicinsk synpunkt som denna
medför. Dessa olägenheter och merutgifter
skall kompenseras på särskilt
sätt.

Om man jämför den nuvarande invalidpensioneringen
med den föreslagna
förtidspensionen, framstår den senare
såsom avsevärt mycket bättre. Det förhållandet
att bl. a. den nuvarande inkomstprövningen
slopas får stor betydelse
för invalidiserade makar. Dessutom
kommer rätt till förtidspension
att föreligga redan då arbetsförmågan
är nedsatt med hälften. Reglerna för
rätt till invalidpension är mycket
strängare och om den invalidiserade
har en arbetsförtjänst på 4 000—5 000
kronor om året, behandlas han inte såsom
invalidpensionär och kan alltså
inte erhålla någon invalidpension. Arbetsförmågan
skall vara nedsatt med
2/s och vidare skall vederbörande vara
ur stånd att försörja sig själv.

Denna regel, som har gällt för alla
invaliditetsgrupper, har dock inte ägt
giltighet för personer vilka saknar synförmåga,
Dessa har varit berättigade

Lag om allmän försäkring, m. m.

till invalidpension, oberoende av den
arbetsinkomst de kunnat förskaffa sig.
Detta har emellertid inte inneburit att
den som haft en relativt god inkomst
har erhållit någon särskilt imponerande
pension. Eftersom invalidpensionen
är inkomstprövad har personer med
normal inkomst endast åtnjutit grundpension,
vilken till för något år sedan
utgjorde 200 kronor om året. Nu har
grundpensionens belopp höjts till 800
kronor och därtill kommer den särskilda
förmån på 1 200 kronor, vilken utgår
till den som före 60 års ålder förlorat
ledsynen.

Enligt regeringsförslaget, som utskottet
enhälligt tillstyrker, skall samma
regler tillämpas beträffande förtidspension
när det gäller alla invaliditetsgrupper.
Oberoende av invaliditetens
orsak skall förtidspension utgå först
då invaliditeten leder till inkomstbortfall.
Enligt en övergångsbestämmelse,
som gäller alla nuvarande invalidpensionärer,
får emellertid inte de nya
reglerna medföra en sänkning av hittills
utgående belopp.

Den som i framtiden mister synen
erhåller alltså inte förtidspension, om
inte vederbörande samtidigt förlorar
sin arbetsförmåga. Flertalet av dem som
mister synen är och förblir sålunda
hänvisade till förtidspension.

Vi får hoppas att våra rehabiliteringsåtgärder
skall kunna effektiviseras,
så att den grupp icke seende medborgare,
som behöver förtidspension, minskar.
Den grupp av de icke seende som
har normal förvärvsinkomst får således
i framtiden inte förtidspension,
men det är samma sak med andra fysiskt
invalidiserade personer. De kan
vara så svårt invalidiserade att de är
bundna till rullstolen; om de bär normal
arbetsinkomst får inte heller de förtidspension.
I stället för pensionen skall
emellertid dessa personer som kompensation
för invaliditetens merkostnader
få invaliditetsersättning. I propositionen
bär föreslagits 1 800 kronor. För att

Nr 20

Onsdagen den 16 mai 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

de som i framtiden förlorar synen inte
skall få mindre belopp än vad som nu
utgår föreslår utskottet enhälligt att
denna summa höjs till 2 000 kronor.
Dessa förmåner skall i likhet med andra
tilläggsförmåner indexregleras. De skall
alltså utgöra en viss procent av basbeloppet.
Nu kommer det att dröja en tid
innan man tekniskt kan klara anknytningen
till basbeloppet. Utskottsmajoriteten
har emellertid inte ansett det nödvändigt
att begära att man inför indexreglering
utan litar på att socialministern
ser till att specialförmånerna på
annat sätt blir värdebeständiga. Jag kan
försäkra socialministern, att riksdagen
inte kommer att motarbeta förslag till
höjningar av dessa specialförmåner, om
prisstegringarna kan motivera en höjning.

Utan tvivel skiljer sig våra sociallagar
i många avseenden från andra länders,
inte minst därigenom att våra försäkringar
omfattar hela folket och således
inte bara löntagarna. För oss är detta
helt naturligt, eftersom de enskilda yrkesutövarna
och företagarna i stort sett
har samma behov av ekonomiskt skydd
vid sjukdom, invaliditet och ålderdom
som löntagarna. Detta påstående gäller
om gruppen i stort.

I fråga om tilläggssjukpenningen bär
ju — som alla i denna kammare vet —
gällt olika regler för löntagare och företagare.
Löntagarna är obligatoriskt
med i försäkringen, medan företagarna
haft möjlighet att teckna frivillig sådan.
Som bekant införde va statsbidrag
till denna frivilliga försäkring för att
därigenom stimulera företagarna till att
i större utsträckning utnyttja möjligheten
att ha frivillig sjukpenning. Försäkringsformen
har emellertid som all annan
frivillig försäkring den nackdelen
att anslutningen förutsätter initiativ
från den enskilde. Möjligheten att teckna
frivillig sjukpenningförsäkring har
av bl. a. denna anledning kommit att utnyttjas
i alldeles för ringa omfattning
eller av cirka 20 procent av samtliga

företagare. Sjukkassefolket får ofta beröring
med företagare som vid sjukdom
bittert ångrar att de inte utnyttjat
möjligheten att teckna frivillig sjukpenning.
Företagaren jämför sin sjukpenning
med löntagarens, och han betraktar
det som en orättvisa att han inte är
tillförsäkrad samma skydd som denne.
När sjukdomen är ett faktum är det för
sent att se om sitt hus. Då nu företagare
föreslås komma med i sjukpenningförsäkringen
efter precis samma grundregler
som gäller för löntagare med vissa
möjligheter till valfrihet, har detta förslag
tillkommit mot bakgrunden av en
utbredd önskan hos företagarna själva
att få samma effektiva skydd vid sjukdom
som löntagarna.

Den stora kontroversiella fråga, som
har diskuterats i dag, är huruvida företagarna
skall kunna vara med i tilläggssjukpenningförsäkringen
men inte i
ATP. Oppositionen har accepterat att
företagare som är med i ATP också skall
vara med i sjukförsäkringen, och det är
bra. Det lönar sig med andra ord att
informera.

Enligt vår mening kan förslaget att
företagare -skall kunna få tilläggssjukpenning
utan att vara med i ATP knappast
ha något allmänt önskemål bakom
sig. Jag skall inte utveckla denna fråga
utförligare med hänsyn till det anförande
som socialministern höll. En sådan
anordning som reservanterna föreslår
skulle dock innebära att vederbörande
blir ekonomiskt skyddad vid kortare
sjukdomsfall men inte på något sätt
vid långvariga sjukdomar eller vid invaliditet.
Inte heller är de efterlevande
skyddade, om vederbörande skulle avlida.
Ett mycket rimligt antagande är
att om en företagare har behov av skydd
vid kortvariga sjukdomstillstånd, bör
han ha lika stort om inte större behov
av skydd vid invaliditet eller för familjen
vid försörjarens frånfälle.

Den i reservation III föreslagna ordningen
låter sig svårligen förenas med
den av socialministern förordade i

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

princip obegränsade sjukhjälpstiden.
Detta förslag täpper på ett elegant och
effektivt sätt till luckan i det nuvarande
skyddet genom att sjukpenning skall utgå
tills den avlöses av förtidspension.

I princip är det tänkt att sjukpenning
skall utgå vid sjukdom, förtidspension
när sjukdomen övergått till invaliditet.
Den medicinska sakkunskapen
hävdar att gränsen mellan sjukdom och
invaliditet många gånger är så diffus,
att ett avgörande kan vara oerhört svårt
att träffa. Jag delar fullständigt herr
Andersons i Sundsvall åsikt att det blir
en mycket svår och grannlaga uppgift
för pensiionsdelegationerna att ta ställning
till frågor om förtidspension. Jag
delar också hans mening att pensionsdelegationerna
måste ta hänsyn till speciella
förhållanden, arbetsmarknaden
och över huvud taget den situation vari
den handikappade lever.

Normalt kommer det emellertid inte
att spela någon roll för den försäkrade
vilketdera han får, eftersom sjukpenning
och förtidspension i stort sett ger
samma skydd, om han är med i ATP och
tillförsäkrad tilläggssjukpenning. Men
antag att man beslutar som reservanterna
har förordat. Det skulle alltså kunna
hända att en person hade en sjukpenning
på 28 kronor om dagen men inte
vore med i ATP. Då skulle han efter
eu längre eller kortare tids sjukdom få
sjukpenningen ersatt med folkpension.
Reservanterna tar mycket lätt på frågan
om de svårigheter som är förknippade
med beslutet att i sådant fall låta
sjukpenningen avlösas av förtidspension,
och det rimmar inte alls med den
principiella deklaration — eller vad
man skall kalla det — som herr Anderson
i Sundsvall gjorde här om svårigheterna
att besluta i förtidspensionsärenden.
På sid. 270 i reservationen säger
man nämligen, att »den medicinska
bedömningen självfallet får tillmätas avgörande
betydelse och tillämpas oberoende
av olika förmånsnivåer av här
nämnd art inom sjukförsäkringen och
förtidspensioneringen».

Lag om allmän försäkring, m. m.

Å nej, så enkelt är nu inte livet. Har
ni tänkt hur det skulle uppfattas om en
person, som har 28 kronor om dagen,
efter mycket kort tid skulle få sjukpenningen
indragen och ersatt med
folkpension? Den enda praktiska lösningen,
om man nu vill att företagarna
blott skall vara tillförsäkrade tilläggssjukpenning,
är att åter införa den gamla
regeln om en viss fastställd sjukhjälpstid.
Men då försvinner ju helt den
stora vinst som den i propositionen föreslagna
ordningen medför. Den vinsten
är lika stor för företagarna som för löntagarna.

Till vad socialministern anförde om
att låta företagarna plocka ut riskskyddet
ur ATP är endast att säga, att utskottsmajoriteten
helt delar socialministerns
uppfattning på den punkten.

Jag vill nu, herr talman, med ett par
ord beröra förslaget om höjda folkpensioner.
Den föreslagna höjningen den
1 juli i år är större än den man räknade
med, men den är inte för stor.
Centerpartiet föreslår i sin reservation
nr XX att vi redan nu bestämmer oss
för en höjning av pensionen till nästa
år. Som vi har hört av talesmannen för
centerpartiet och som vi har läst i centerpartiets
motion, är motivet för detta
yrkande att vi inte skulle ha infriat tidigare
avgivet löfte till pensionärerna.
Vi har ju tidigare i denna kammare så
många gånger diskuterat denna sak, att
det knappast kan vara erforderligt att
utveckla saken något mer. Jag vill bara
än en gång slå fast, att när den allmänna
pensionsberedningen föreslog en kraftig
höjning av pensionen till 1960, skedde
detta därför att man samtidigt ville
avveckla de kommunala bostadstilläggen.
Hälften av höjningen skulle avräknas
mot de kommunala bostadstilläggen.
Med hänsyn till att vi inte följde den allmänna
pensionsberedningens rekommendation
att avveckla bostadstilläggen
har i själva verket höjningen nu blivit
högre för de pensionärer som har det
sämst ställt än den annars skulle ha
blivit. Majoriteten i utskottet har fort -

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

farande den meningen, att vi i stort sett
skall följa den föreslagna jämnare etapphöjningen
vartannat år. I detta sammanhang
kan det väl ändå få påpekas att
indexregleringen kommer att förbättras,
så att pensionärerna framöver kommer
att få bättre täckning för de fördyrade
levnadskostnaderna.

Folkpartiet och centerpartiet har i
reservation XXI föreslagit, att riksdagen
skall göra ett uttalande om att folkpensionen
skall standardhöjas efter 1968.
Centerpartiet går dessutom i reservation
XXII emot förslaget att folkpensionen
efter 1968 skall utgöra viss procentdel
av det värdebeständiga basbeloppet. Man
fruktar att en sådan anordning skulle
utesluta möjligheterna att därefter höja
folkpensionen. Genom detta resonemang
tillskriver man våra efterföljare stor
fantasilöshet. Ja, det behöver inte bara
vara fråga om efterföljare, ty en del av
oss får väl, om vi bar hälsan och valmännen
behåller omdömet, vara kvar
även efter 1988. Men man kan ju standardhöja
pensionen efter många olika
metoder. Man kan tänka sig att procentsatsen
höjs till 95, 100 eller 110 procent.

Man kan också tänka sig att man,
som för statstjänarna, höjer den enskildes
totalpension med viss procent. De
som hävdar att man inte kan höja pensionen
efter 1968 på grund av att ATP
då genomförts, glömmer att ATP trots
sina stora förtjänster bara är värdebeständig,
inte automatiskt standardbeständig.
Det kommer utan tvekan att
finnas behov av standardhöjningar av
totalpensionen även efter 1968. Men vi
behöver nog inte vara sömnlösa för den
sakens skull, utan vi kan mycket väl
överlåta åt dem, som då har att besluta,
hur den saken skall ordnas. Jag tycker
man gör sig rätt onödiga bekymmer på
den punkten. Folkpensionärerna själva,
som är de närmast berörda, ligger säkert
inte vakna om nätterna och oroar
sig för vad som skall hända i pensionshänseende
mot slutet av 1960-talet.

Förbättringen av folkpensionen kos -

tar givetvis mycket pengar och kostnaderna
får ju delvis bäras av kommunerna.
Även den frågan har varit föremål
för ingående diskussion, och jag
vill här med några ord beröra den. Utskottet
har givit uttryck för den uppfattningen
att staten i framtiden bör
bära kostnaderna för folkpensioneringen
med undantag för de kommunala bostadstilläggen,
vilka bör finansieras av
kommunerna. Av olika skäl bär utskottsmajoriteten
dock inte ansett att en sådan
ordning kan genomföras omedelbart.
Kommunerna har utan tvekan fått
vidkännas stora kostnader för pensioneringen,
men det bär också staten fått
göra. Utskottets socialdemokratiska ledamöter
har självfallet haft stora sympatier
för den socialdemokratiska motion,
i vilken föreslagits att man skulle
maximera den kommunala utdebiteringen
för folkpensionsändamål. Sedan den
motionen väcktes, har det dock framlagts
en proposition om skatteutjämning,
och den medför ungefär samma
utjämningseffekt som den motionärerna
var ute efter, och då ansåg de socialdemokratiska
ledamöterna i utskottet att
man mycket väl kunde följa propositionen.

På en enda punkt har vi på socialdemokratiskt
håll hamnat i en reservation.
Propositionens förslag om pension
till frånskilda kvinnor bär inte kunnat
tillstyrkas, och utskottet förordar där
ytterligare utredning. I det sammanhanget
tar utskottsmajoriteten upp frågan
om änklingspensioner och föreslår
att den saken samtidigt utredes. Till
stöd för detta utredningskrav anföres
bl. a. att många änklingar är i behov
av ekonomiskt stöd och att de i själva
verket är i samma ekonomiska situation
som änkorna. Onekligen finns det änklingar,
som bär det ekonomiskt svårt.
Men man kan inte säga att änklingarnas
situation i stort kan jämföras med änkornas.
Vi har i reservation XI yrkat
avslag på detta utredningskrav. Vi menar
att den omständigheten att en del

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

änklingar har behov av pension knappast
kan motivera införandet av en allmän
änklingspension, när det ju ändå
återstår så många reformer av angelägnare
art att genomföra. I övrigt hänvisar
jag till vad vi sagt i reservationen
och yrkar bifall till densamma.

Till sist, herr talman, vill jag bara
beröra ännu en sak för att inte bli för
mångordig i mitt anförande. Centerpartiet
och folkpartiet har i reservation
XXXV föreslagit att man skall utöka den
frivilliga statliga pensionsförsäkringen
utöver vad departementschefen föreslagit.
Det är givetvis mycket tacknämligt
att man numera hyser så stort förtroende
till »farbror staten» att man frivilligt
vill hoppa upp i knäet. Det ansvariga
socialförsäkringsorganet, riksförsäkringsverket,
som skall ha hand om
denna utökade pensionsförsäkring, har
emellertid sagt ifrån att man för närvarande
inte anser sig kunna klara denna
uppgift vid sidan av de obligatoriska
uppgifter som riksdagen nu ålägger verket.
Om man utökade den frivilliga försäkringen,
så skulle det innebära en
alltför stark belastning och påfrestning
på administrationsapparaten.

För övrigt fyller detta reservanternas
förslag inte något angeläget behov. Motivet
för utökningen var nämligen att
ett stort antal personer, bl. a. fiskare på
västkusten, hade trätt ut ur ATP och
att dessa skulle behöva ett annat skydd
i stället. Dessa grupper får emellertid nu
en möjlighet att ta sin ställning under
omprövning. De kan återinträda i pensionskollektivet
och få ett effektivt försäkringsskydd.

Till detta vill jag bara lägga att en
frivillig pensionsförsäkring, även om
den administreras av riksförsäkringsverket,
måste bygga på samma finansieringssystem
som all annan frivillig
försäkring. Den måste bygga på premiereservsystemet
och kan inte bli billigare
om den tecknas i riksförsäkringsverket
än i ett privat bolag. lag vill
upplysningsvis nämna att Svenska ar -

Lag om allmän försäkring, m. m.

betsgivareföreningen och Svenska försäkringsbolags
riksförbund i sina remissvar
sagt om denna sak, nämligen
»att frivillig försäkring i princip bör
handhas av de privata försäkringsbolagen,
som är väl rustade att tillgodose de
behov som kan finnas på detta område.»

Jag delar inte denna remissmyndigheternas
principiella inställning till frågan
sådan den kommit till uttryck i det
citerade stycket.

Det kan mycket väl vara på sin plats
att staten tillhandahåller kompletterande
frivilliga försäkringar hos de organ,
där man har sitt obligatoriska skydd.
Men jag återgav uttalandet för att visa
reservanterna, att det redan nu går att
klara det försäkringsbehov som möter.
I uttalandet heter det nämligen att försäkringsbolagen
är väl rustade att tillgodose
det behov som kan finnas på
området.

Jag vill alltså, herr talman, med det
sagda och med hänvisning till vad utskottet
sagt under de olika punkterna
yrka bifall till reservation XI samt på
alla övriga punkter till utskottets förslag.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Den kommunistiska
riksdagsgruppen noterar med tillfredsställelse
att man nu äntligen kommit
därhän, att en samordning av olika socialförsäkringsreformer
inledes. Det har
inte varit till fördel för staten och ännu
mindre för förmånstagarna, att den administrativa
splittring och i många fall
oreda som förekommit och fått existera
så lång tid som varit fallet.

Yi har så mycket större skäl att i
detta avseende tillkännage vår tillfredsställelse
som det nu debatterade förslaget
till samordning i princip är detsamma
som det den kommunistiska
riksdagsgruppen redan i mitten på 1940-talet framförde i en motion. Yårt förslag
gick ut på att samtliga socialförmåner
skulle sammanföras i en enda lag för
åstadkommande av ett enhetligt skydd

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

mot olika former av inkomstbortfall.
Därmed skulle administrativ ordning
och förenkling vinnas samtidigt som
medborgarnas känsla av trygghet ökades.
Även om vad som nu föreslås icke
omfattar hela området för socialförsäkringen,
så är linjen densamma som i
40-talets kommunistiska motion. Det är
bara att beklaga, att man redan då inte
följde kommunisternas förslag utan kallsinnigt
avfärdade det. Det är emellertid
inte första gången som kommunistiska
initiativ behandlas på sådant sätt
men sedan dyker upp som regeringsinitiativ
— alltså precis som nu! Vi beklagar
oss emellertid inte över detta kanske
något egendomliga tillvägagångssätt.
För oss är det huvudsaken att vinna
resultat —• vem som svarar för förslagen
spelar mindre roll.

Samordningen är det avgörande i regeringsförslaget,
men det innehåller
även vissa materiella förbättringar för
försäkringstagarna. Trots detta är förslaget
inte till alla delar invändningsfritt.
Åtskilliga brister föreligger, brister
som utan större kostnader eller svårigheter
hade kunnat utmönstras redan
i det framlagda förslaget.

Om vi inte tolkat departementschefens
uttalande i propositionen fel är
han medveten om ofullständigheten i
förslaget. Han uttalar sålunda att reformarbetet
på socialförsäkringsområdet
inte kan anses avslutat för en längre
tid framåt. Vi har samma uppfattning.
Så länge 2 470 760 inkomsttagare i
vårt land har en inkomst som ligger
under 10 000 kronor om året och det
finns 1 210 000 inkomsttagare som befinner
sig under 5 000 kronor om året
är, som socialministern uttrycker det,
socialförsäkringen ett fält som bjuder
på en rik utveckling.

För vår del skulle vi särskilt vilja
peka på det faktum, att barnfamiljerna
har en standard som väsentligt understiger
standarden för de familjer som
inte har barn att dra försorg om. Här
finns ett »rikt fält» för en effektiv so -

cialpolitik. I detta sammanhang förtjänar
antecknas, att man ännu efterlyser
effektiva åtgärder i syfte att skapa social
trygghet för flertalet av landets
barnfamiljer.

Det finns ytterligare en stor medborgargrupp
som — trots att icke oväsentliga
förbättringar, ej minst genom den
kommunistiska gruppens aktivitet och
initiativ, kommit till stånd — lever i
misär. Jag syftar på de folkpensionärer
som helt eller delvis är hänvisade till
att existera på folkpensionen och som
uppgår till inte mindre än 600 000. Jag
måste säga, att var gång jag hör uttalanden;
som andas självbelåtenhet med
»folkpensionärernas goda standard», så
blir jag pinsamt berörd. Även för dem
som i motsats till mig inte gjort närmare
bekantskap med förhållandena i
folkpensionärshushållen borde det vara
uppenbart, att man aldrig kan använda
uttrycket »god standard» om folkpensionärernas
läge. Även med de höjningar
vi föreslår i motion II: 762 blir pensionen
för en ensamstående pensionär
kronor 291:67 i månaden, under det
att två makar kommer upp till 440: 40 i
månaden. Det blir, mina damer och
herrar, 9:85 respektive 14:48 per dag.

Säkerligen görs här invändningen, att
vi ju dock har de kommunala bostadstilläggen
som förstärkning. Låt mig därför
nämna några siffror som belyser generositeten
hos våra kommuner i det
fallet.

I 612 kommuner med en befolkning
av 2 078 267 personer ligger de kommunala
bostadstilläggen lägre än 350
kronor om året. Då hela antalet kommuner
i landet är 1 029 betyder detta,
att över 60 procent av kommunerna betalar
ytterst låga kommunala bostadstillägg.
För fullständighetens skull bör
nämnas, att 309 kommuner med en befolkning
på nära en miljon invånare
anser det räcka med bostadstillägg som
ligger under 200 kronor om året. Har
vi under sådana förhållanden rätt att
tala om folkpensionärernas goda eller

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

tillfredsställande standard? Naturligtvis
inte! Där sådant tal förekommer tycks
det som om man inte känner till de faktiska
förhållandena eller som om man
ville dölja dem.

Jag kanske ytterligare bör nämna,
att de kommunala bostadstilläggen endast
i 74 kommuner uppgår till 1 000
kronor eller däröver.

Med hänsyn till vad jag här med siffror
belyst framstår det, som vi begärt i
våra motioner beträffande standardtilläggen
till folkpensionen, som ett ytterst
blygsam krav. Vi har begärt att de
av regeringen föreslagna beloppen för
årets standardhöjning av folkpensionerna,
nämligen 350 kronor för ensamstående
och 500 kronor för äkta makar,
skall höjas till 500 kronor respektive
695 kronor. De av oss föreslagna beloppen
stämmer exakt med det som folkpensionärerna
skulle ha fått i år, om man
hade följt allmänna pensionsberedningens
förslag.

Utskottet avstyrker våra motioner med
en motivering som vederlagts lika
många gånger som den framförts. Det
anföres sålunda för det första, att statsmakterna
vid upprepade tillfällen gjort
uttalanden av den innebörden, att folkpensionernas
standardhöjning fram till
år 1968 bör ske efter en jämnare skala
än den som pensionsberedningen föreslagit.

Här har vi sannerligen att göra med
dr Jekyll och Mr Hyde i en ny version.
Samma partigrupperingar som år
1958 gjorde de åberopade uttalandena
sitter nu i statsutskottet och kryper bakom
dessa sina egna uttalanden. Samma
partier — med undantag för centerpartiet
som nu ändrat uppfattning — söker
betäckning bakom sina egna tidigare
uttalanden för att avvisa en blygsam
begäran om en något större uppräkning
av standardtillägget än vad regeringen
föreslagit. De låtsar inte om att de själva
har makt att revidera sin inställning
från 1958. Det verkar som om de betraktade
sitt beslut från denna tidpunkt

Lag om allmän försäkring, m. m.

som sakrosankt, som något så upphöjt
och vist att det inte får rubbas.

Inte heller låtsar de om att beslutet
av år 1958 innebar att frågan om de
kommande standardhöjningarna skulle
bedömas med hänsyn till den samhällsekonomiska
situationen. Ingen vill väl
i dag påstå att den samhällsekonomiska
situationen är sådan, att vi inte skulle
orka med att ge folkpensionärerna en
ringa förhöjning utöver vad regeringen
föreslagit. Att som utskottet gör åberopa
kostnadsskäl betecknar jag som de obotfärdigas
förhinder.

För det andra söker utskottet upprepa
— och det gjorde herr Bengtsson i
Varberg nyss — det gamla påståendet,
att man egentligen varit ytterst generös
mot folkpensionärerna då man inte genomfört
pensionsberedningens förslag
om reducering av de kommunala bostadstilläggen
i takt med etapphöjningarna
av standardtilläggen. Herr talman!
Det får ursäktas mig om jag betecknar
denna attityd som mycket fördomsfri.
Pensionsberedningens förslag stupade
på sin egen orimlighet. Det innebar att
de sämst ställda folkpensionärerna, de
som är beroende av folkpensionerna för
sin utkomst, skulle få en väsentligt försämrad
standard i jämförelse med
andra folkpensionärer. Medan folkpensionären
utan annan inkomst än sin
folkpension skulle få sina standardtilllägg
reducerade, fick miljonären behålla
dem ograverade.

Detta utslag av en förvänd social syn
på folkpensionsfrågan utdömdes omedelbart
av alla socialt insiktsfulla människor.
Socialministern själv underkände
förslaget redan på ett tidigt stadium.
Ingen drog en lans för det i samband
med folkomröstningen och ingen ifrågasatte
heller då, att man skulle nagga de
beslutade etapphöjningarna i kanten.
Men hur kan då utskottet ha mod att
utnyttja det orimliga förslaget om bostadstilläggen
som en generös gest av
statsmakterna, som folkpensionärerna
skall betala med en oförmånlig upplägg -

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

ning av etapphöjningarna av standardtilläggen? Vi

har ingen anledning att ändra på
vår inställning i denna fråga. Kostnadsfrågan
kan aldrig med skäl åberopas för
en vettig socialpolitik, så mycket mer
som man aldrig tvekar att offra miljardbelopp
på andra ändamål, t. ex. på en
ineffektiv och slösande militärapparat.
Jag kommer följaktligen att under vederbörlig
punkt yrka bifall till våra
motioner i detta avseende.

Efter mönster från ATP föreslås nu,
att även folkpensionär kan bli pensionerad
tidigare än vid fyllda 67 år, dock
tidigast vid 63 års ålder. Pensionen skall
emellertid minskas med 6/io % för varje
månad som ligger före den tidpunkt då
67-årsåldern uppnås. Detta innebär att
den som pensionerats vid 63 års ålder
får sin pension minskad med 28,8 %.
Denna reducering gäller även för tiden
efter fyllda 67 år.

Det föreskrivs dessutom i 3 §, att
hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg
ej må utgå till ålderspensionär,
som begärt och erhållit pension innan
han fyllt 67 år. Denna begränsning gäller
dock endast till dess han uppnått
denna ålder. Detta är — och det måste
väl alla medge — hårda villkor för den
arbetare som känner sig utsliten och
nere efter ett kanske synnerligen hårt
och nervöst arbete utan att därför kunna
komma i fråga för vanlig förtidspension.

.lag tycker att även denna inställning
till den tidigare folkpensioneringen är
ett uttryck för det formalistiska betraktelsesätt
som statsmakterna ofta anlägger
i folkpensionsfrågor. Endast de som
känner sig absolut tvingade att lämna
sin produktiva gärning kan ta pension
på dessa rigorösa villkor. 1 ett enda
svep sänker man pensionen med nära
en tredjedel om en arbetare vill avgå
vid 63 års ålder, förbjuder kommunerna
att ge kommunalt bostadstillägg och
berövar eventuella makar hustrutillägg.
Utskottet argumenterar även härvidlag

på ett sätt som inte kan förbigås med
tystnad. Del håller sig nu strängt till
försäkringsmatematilcen och menar att
vårt förslag om en uppmjukning rubbar
försäkringsmatematikens cirklar.

Yi hyser inte någon större respekt
för detta strängt formella resonemang.
Det gäller här inte försäkringsmatematiska
överväganden utan eu social angelägenhet,
som inte bör eller kan bedömas
som ett räknestycke. De försäkringsmatematiska
överväganden som utskottet
talar om kan ju för övrigt endast
gälla reduceringen av pensionen
vid förtida uttag. Avstängningen från
hustrutillägg och bostadstillägg har
ingenting med försäkringsmatematiken
att göra. Men den rekommenderas likväl
av utskottet. Den regeln har tydligen
tillkommit i rädsla för missbruk.

Jag skulle vilja fråga utskottets talesman,
om han tror att missbruk i större
omfattning är tänkbart, när ett förtida
uttag av folkpension — och det är den
det här är fråga om — medför en reducering
av de alltjämt otillräckliga
pensionerna med ända upp till 28,8
procent?

Utskottets ställningstagande och argumentation
i denna fråga måste jämföras
med dess hållning till det gamla kravet
om en lägre pensionsålder utan reducering
av förmånerna för grupper
med tungt eller hälsovådligt arbete. Utskottet
reser i likhet med regeringen
en hel stapel av invändningar mot de
motioner som föreligger i detta sammanhang.
Det anses inte vara »tilltalande»
att tillgodose behovet av en lägre
pensionsålder för vissa grupper och det
är mera »naturligt» att merkostnaden
får belasta ifrågavarande delar av produktionen
och inte produktionen i dess
helhet. Slutsatsen av resonemanget blir
att frågan inte bör lösas lagstiftningsvägen
utan genom avtal på arbetsmarknaden.
LO har om denna uppfattning uttalat,
att man inte räknar med någon större
förståelse härför hos arbetsgivarna,
som anser att frågan bör lösas lagstift -

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

ningsvägen. Utskottets resonemang är
ohållbart redan ur denna synpunkt. Dess
rekommendation betyder bara att frågan
skjutes på en obestämd framtid:
den måste förr eller senare lösas lagstiftningsvägen.

Utskottet bortser därjämte från en
synnerligen viktig omständighet i sammanhanget.
En lösning avtalsvägen innebär
utan tvekan, att ingen garanti
lämnas för pensionernas värdebeständighet.
Löses den däremot lagstiftningsvägen
blir den garanterat värdebeständig.

Vi är inte minst ur denna synpunkt
angelägna om att frågan snabbt löses
och löses lagstiftningsvägen och vi kan
inte acceptera de undanglidande argument
som utskottet presterar.

I motion II: 610 har vi ställt ett särskilt
yrkande om slopande av karenstiden
vid såväl sjukdom som olycksfall.
Utskottet har även här ställt sig avvisande
och åberopar kostnadsskäl. Utskottet
menar att ett bifall skulle leda till höjda
försäkringsavgifter.

I samband med behandlingen av en
annan motion, som kräver slopande av
karenstiden endast vid olycksfall, förklarar
utskottet att det förslaget rubbar
samordningen mellan sjukförsäkring
och olycksfallsförsäkring. Den invändningen
kan man inte göra mot vår motion,
som kräver avskaffande av karenstiden
över huvud tagel.

Kravet på slopande av karenstiden är
ett allmänt arbetarkrav. Dess tre dagar
innebär nämligen ett betydande inkomstbortfall.
I många fall rör det sig
om 150 kronor eller mera, och det måste
anses vara en dryg tribut tillsammans
med de andra utgifterna vid kortare
sjukdomstid eller olycksfall. Utskottet
har även här anfört kostnadsskäl till
stöd för sin hållning i frågan. Men utskottet
tycks inte fästa sig vid de kostnader
som karenstiden orsakar de sjuka
och de olycksdrabbade. Dessa kostnader
är mera kännbara för dem de drabbar
än vad ett slopande av karenstiden
skulle vara för staten.

Lag om allmän försäkring, m. m.

Vi vidhåller därför vårt yrkande och
kommer att rösta för motionen då avgörandet
blir aktuellt.

Beträffande de nya formerna för invalidprövningen
har vi i vår motion nr
II: 762 uttalat vissa betänkligheter men
icke låtit dessa utmynna i något särskilt
yrkande. Vi vill avvakta utfallet av de
nya reglerna innan vi fäller något bestämt
omdöme. Det ligger emellertid
ganska nära till hands att den prövning
som nu skall ske av invaliditeten, även
av myndigheter som är sammansatta av
lekmän i sammanhanget, kan komma aitt
leda till ganska mycket godtycke och
stora skillnader mellan olika orter. Vi
har emellertid som sagt inte ställt något
yrkande utan vill avvakta hur systemet
kommer att utfalla i praktiken.

På en punkt har vi emellertid en bestämd
mening och den gäller de blinda.
Dessa skall nu enligt förslaget utsättas
för samma minutiösa prövning som övriga
invalider. Tidigare har de utan vidare
ansetts för helinvalider.

Utskottet anser nu i likhet med departementschefen,
att de bör jämställas
med övriga invalider, och försvarar sin
inställning med att undantaget för de
blinda berodde på att tidigare folkpensionsbelopp
varit så låga, att ett undantag
för de blinda var befogat.

Jag vill inte bestämt yttra mig om värdet
av denna invändning men jag har
en känsla av att den inte stämmer med
verkligheten. Därmed må emellertid vara
hur som helst. Även om man nu söker
mildra verkningarna något av att de
blinda inte längre utan prövning anses
som helinvalider, så måste det kännas
hårt för dem det drabbar att på detta
sätt få sin ställning försämrad.

»Blunda ett ögonblick och tänk», heter
en slogan som de blinda själva formulerat
för att få seende människor att
förstå deras situation. Ja, blunda ett
ögonblick och tänk! Blindhet är väl det
grymmaste öde som kan drabba en människa
liksom invaliditet över huvud taget
är en katastrof i en människas liv.

Vi trodde verkligen att vi åtminstone

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, in. m.

skulle få utskottet med oss i detta avseende.
Men där har återigen formalismen
fått fälla utslaget. Vi kommer att yrka
bifall till vår motion i denna punkt.

Vi har i motion II: 537 och I: 474 påyrkat
att gränsen för påförande av folkpensionsavgift
och sjukförsäkringsavgift
bestämmes till 4 500 kronor taxerad
inkomst och att en skyndsam utredning
genomföres, eventuellt genom
allmänna skatteberedningen, med syfte
att framlägga förslag om att socialförsäkringsavgifterna
helt slopas.

Även i detta fall avvisar utskottet vår
framställning. Vi anser att socialförsäkringsavgifterna
innebär en orättvis
indirekt beskattning som hårdast drabbar
de sämst ställda. Vi vidhåller därför
vårt yrkande, och även om frågan
nu faller tänker vi inte lämna den åt
sitt öde utan ämnar återkomma till dess
finansieringen av socialförsäkringen
sker enligt rimliga och rättvisa grunder
i sin helhet över statsbudgeten.

Slutligen, herr talman, kommer vi att
vidhålla vår begäran i eu motion som
rör villkoren för erhållande av kommunala
bostadstillägg. I denna motion
föreslår vi en skrivelse till Kungl. Maj :t
med begäran om förslag till höjning av
den inkomstgräns för inkomst vid sidan
av folkpensionen, efter vilken avdrag
på det kommunala bostadstillägget
sker. Därmed skulle man stimulera folkpensionärerna
till att ta det arbete som
de anser sig ha kraft och färdigheter till.
Så länge det avdragsfria beloppet är
så lågt som det nu är, d. v. s. 1 000 kronor
respektive 1 500 kronor kan denna
arbetskraft inte bli tillräckligt utnyttjad.

Med vad jag här sagt har jag inte velat
göra gällande att de reformer som
föreslås i propositionen skulle vara utan
värde. Jag framhöll tvärtom i början
av mitt anförande, att det här gäller en
synnerligen stor reform, men med vissa
brister som jag här påtalat. Vi är
emellertid de första att erkänna att förslaget
är ett stort framsteg på social -

försäkringens område. Detta framsteg
måste emellertid följas av flera. Det visar
inte minst inkomstläget i vårt land,
vilket jag med ett par siffror belyst i
mitt anförande.

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Vi läser väl litet var
utskottsutlåtanden på det sättet, att vi
först ser efter om det finns några reservationer.
Gör vi så med det föreliggande
utlåtandet, får vi utan tvekan det
intrycket, att det råder en oerhörd förbistring
och väldiga motsättningar i
den nu aktuella frågan. Man kan verkligen
få ett intryck av att det råder
djup och varaktig söndring partierna
emellan i dessa stora frågor. I själva
verket kan vi emellertid konstatera, vilket
flera talare gjort tidigare, att vi i de
väsentliga avsnitten är överens.

Vid 1958 års principbeslut om folkpensioneringen
och om grunderna för
utformningen av det framtida invaliditets-
och förtidspensionsskyddet rådde
ganska stor enighet. 1958 års socialförsäkringskommitté
har haft att utreda
hur principbeslutet bör byggas ut i detalj
och att penetrera de områden som
tidigare inte har utretts och att på
grundval härav lägga fram förslag. Det
är i huvudsak det förslaget som ligger
till grund för den proposition som föranlett
det utlåtande vi nu behandlar.

Det råder på det hela taget enighet.
I varje fall finns det hos alla en mycket
stark önskan att komma fram till
goda lösningar av detta intrikata problem
i enighetens tecken. Man måste
därför beklaga det otrevliga sätt på vilket
dagens debatt kom att inledas. Socialministern
började med en bred exposé
över vad förslaget innehöll, och så
långt är inte mycket att säga om hans
anförande. Det var tvärtom elegant och
skickligt serverat, även om det kanske
innehöll litet skryt i överkant. Men det
dröjde inte så värst länge, förrän socialministern
försökte att på alla sätt
förstora upp de skiljaktiga uppfattning -

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

arna. Han gick till ett våldsamt angrepp
mot de tre borgerliga partierna, som
här har antingen gemensamma reservationer
eller reservationer som är
ganska lika varandra i två avsnitt, nämligen
dels när det gäller sammanknytningen
av tilläggspensioneringen och
tilläggssjukpenningförsäkringen att omfatta
även företagare, dels när det gäller
fördelningen av kostnaderna mellan
staten och kommunerna. Det skall
gärna erkännas, att socialministern i
fråga om det sista avsnittet var betydligt
mera försiktig — och det förstår
jag anledningen till. Det är inte så särskilt
lämpligt att gå ut i ett kommunalval
med mera bombastiska uttalanden
bakom sig i denna fråga, om man tar
hänsyn till det ståndpunktstagande, som
regeringen här har gjort. Men meningen
är väl att få det andra avsnittet till
huvudämne även i detta val. Därför
lägger socialministern upp det hela på
det sättet, att företagarna vill skaffa sig
gratisförmåner på löntagarnas bekostnad.

Herr Gustavsson i Alvesta har här
förut ställt frågan: Vem har påstått något
sådant? Den frågan är ännu så
länge inte besvarad. Jag skulle på nytt
vilja upprepa frågan: Vem har begärt
att företagarna skulle få förmåner på
löntagarnas bekostnad? Ingenstans, vare
sig i motioner eller reservationer, kan
man rimligen läsa ut några sådana anspråk.
Vad som har begärts är att vi
skulle få ett försäkringssystem — så
långt möjligt inom den kollektiva försäkringens
ram -— som skulle kunna anpassas
till de speciella problem företagarna
har.

Man har här från reservanternas sida
sträckt sig så pass långt, att man accepterar
att företagaren, för att få vara
tilläggspensionsförsäkrad, också skall
vara tilläggssjukpenningförsäkrad. Det
har inte någon större ekonomisk räckvidd
och även om det kan anses en
smula betänkligt ur principiell synpunkt,
kan det i alla fall accepteras.

Lag om allmän försäkring, m. m.

Jag skall kanske här skjuta in, att vi
redan på utredningsstadiet lade fram
ett sådant förslag och försökte att känna
oss för. Vi hade då varit A7illiga att
acceptera ett dylikt arrangemang, men
det ville man inte vara med om. Då
menade vi att man på ömse håll skulle
gå fram med renodlade förslag, varav
det ena skulle innebära full valfrihet
och det andra full bundenhet. Jag beklagar
att inte socialministern, när det
gällt att förbereda propositionen, verkligen
försökt att här gå ett steg längre
till mötes.

Det är ändock på det sättet, att dels
behovet av pensionsskydd, och då speciellt
ålderspensionsskydd, dels möjligheterna
att över huvud taget kunna
klara kostnaderna för pensionsskyddet
är högst olika för företagare inom olika
branscher. Jag skall anföra ett exempel,
som baserar sig på ett samtal jag
hade för några dagar sedan med en
jordbrukare. Jag hade tillfälle att gå
igenom hans ekonomiska förutsättningar,
hans behov av investeringar o. s. v.
för de kommande åren.

Exemplet avser en f. d. lantarbetare,
som för några år sedan etablerade sig
som jordbrukare. Han hade inte särskilt
mycket pengar att sätta in i företaget
vid starten. Det är ju unga företagares
vanliga lott. De lån han måste
ta upp, delvis med statliga kreditgarantier,
får i stor utsträckning tas som
amorteringslån —• en del med så kort
amorteringstid som tio år. Vad jag närmast
hade anledning att titta på var de
planer han hade att bygga om sitt bostadshus.
För detta ändamål har han
att ta upp nya amorteringslån, och när
han slutbetalt de lösörelån han tagit
upp vid företagets start måste han uppföra
nya ekonomibyggnader och uppta
nya lån härför. Hans amorteringar
kommer, såvitt jag kunde överblicka,
att röra sig om ett belopp, som inte
understiger 3 000 kronor per år under
hela hans tid som jordbrukare -— och
det på en inkomst av för närvarande

Andra kammarens protokoll 1962. Nr 20

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

9 000 å 10 000 kronor per år. Dessa
amorteringar utgör ett sparande, men
det är inte ett sparande av valfri natur
utan ett sparande som han är tvungen
till, eftersom förutsättningen för att
över huvud taget kunna låna är att lånen
amorteras och amorteras med betydande
belopp.

Om man sedan tar hänsyn till de
skatter han måste erlägga liksom andra
nödvändiga utgifter etc., blir det faktiskt
inte något över till att betala premier
med för en tilläggspensionering.
Visserligen är premien härför blygsam
till att börja med men den stiger starkt
undan för undan och kommer snart
upp i belopp, som blir nog så betungande.
Kostnaderna för tilläggspensioneringen
skall dock på lång sikt i full
utsträckning betalas av den försäkrade
själv. Även om det under de första åren
blir frågan om ett överskjutande av
kostnaderna på en kommande generation,
förbyts detta relativt snabbt i att
man verkligen får betala kostnaderna
själv.

Då säger man att han har full frihet
att utträda och det bör han göra. Men
kan det då vara riktigt, att han inte
heller skall få vara tilläggssjukpenningförsäkrad?
Den möjligheten har han i
dag via den frivilliga försäkringen, men
den skulle inte erbjudas honom när
den nya lagen träder i kraft med obligatorisk
hopkoppling av tilläggspensionering
och tilläggssjukpenningförsäkring.
Jag skulle faktiskt vilja att socialministern
tillsätter en utredning
med direktiv att ingående penetrera
dessa problem för att so om det inte
ginge att komma fram till acceptabla
lösningar för alla parter. Det borde
inte vara omöjligt, om andra lagutskottets
skicklige ordförande finge
hand om en sådan utredning tillsammans
med dels experter och dels företrädare
för företagarnas organisationer.
Jag är tämligen säker på att man i så
fall skulle kunna komma fram till förslag,
vilka borde vara acceptabla och

vilka skulle kunna avlägsna denna fråga
från den debatt, som annars oundgängligen
kommer att blossa upp varje
år. Jag tror inte att det är klokt att behandla
detta frågekomplex på det
sätt som socialministern beklagligtvis
gjorde.

När det sedan gäller folkpensionshöjningen
sade socialministern, att den är
den största på 15 år. Det är nog riktigt.
Vi har i varje fall sedan flera år tillbaka
varje år försökt att få en större
höjning av folkpensionerna, men då har
både regeringspartiet, folkpartiet och
högern enats om att avslå vårt förslag
och betecknat det som överbud. Jag
vill bara uttala min stora tillfredsställelse
över att det i alla fall nu har kommit
ett förslag om en höjning som är
något så när ordentligt tilltagen. Men
man står i alla fall en smula frågande,
med hänsyn till beslutet från 1958 om
en successiv höjning fram till 1968 av
folkpensionerna med 1957 års penningvärde
som utgångspunkt, om det verkligen
är lämpligt att skjuta så pass mycket
framför sig. Visserligen inhämtar
man en del genom detta beslut, men det
borde inte vara orimligt att vidta den
höjning som centerpartiet föreslår till
nästa år och redan nu ge dem som är
folkpensionärer en något större förbättring.
Det kan väl inte anses olämpligt
att ge några förbättringar till folkpensionärerna
även ett år då det inte
är val.

Sedan ber jag att få säga några ord
om kostnadsfördelningen. Jag skulle
först vilja beröra finansieringen av socialförsäkringarna
över huvud taget,
även om vi nu inte direkt har att fatta
beslut i den frågan. Här förefaller det
mig vara tämligen klart, att vi helt
borde skattefinansiera grundtryggheten
såväl på pensionssidan som på sjukförsäkringssidan.
Det kan inte vara förnuftigt
att som nu ha en specialskatt i
form av folkpensionsavgifter, som skall
bekosta en del av folkpensioneringen.
Vi har inte några specialskatter för

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

andra ändamål, och det kan inte vara
förnuftigt att ha det här heller. Det
bara krånglar till administrationen. Vi
lägger ned åtskillig tid på att räkna ut
folkpensionerna, och det innebär ingenting
annat än att man uppför en del av
statsskatten på en särskild råd på skattsedeln.
Härigenom belastar vi de lägre
inkomsttagarna hårdare än om vi lät
det hela bekostas av den vanliga skatten.
Vi kanske måste göra vissa justeringar
i våra skatteskalor, men principen
borde i alla fall vara klar, nämligen
att man helt skall skattefinansiera
grundtryggheten. När det gäller sjukförsäkringen
är det samma sak. Grundtryggheten,
sjukvårdsförsäkringen och
grundsjukpenningen, borde helt kunna
skattefinansieras. Vi skulle då uppnå
väsentliga administrativa fördelar.

I detta sammanhang skulle jag också
vilja säga att jag tror att när vi nu i
alla fall har kunnat samordna förutsättningarna
så långt som detta förslag
innebär, borde vi också sträva efter att
göra väsentliga förenklingar när det
gäller mellanhavandena sjukförsäkring
—sjukhushuvudmännen—läkarna etc.
Därvidlag bör man kunna uppnå betydande
administrativa förenklingar.
Jag tror att det i det nuvarande mönstret
ligger alltför mycket kvar från de
erkända sjukkassornas tid. Jag skulle
vilja uttrycka den förhoppningen, att
de nu sittande utredningarna eller en
eventuellt ny utredning verkligen tar
itu med dessa problem, ty därvidlag
måste man kunna uppnå betydande förenklingar
till gagn både för staten, för
landstingen och för de landstingsfria
städerna samt kanske också en viss förenkling
för allmänheten.

Det vi i anslutning till den föreliggande
diskussionen har att direkt ta
ställning till är frågan om fördelning
mellan staten och kommunerna av kostnaderna
för tidigare behovsprövade förmåner.
Under hela folkpensioneringstiden
har ju regeln varit att kommunerna
skulle bidra till de behovsprövade
delarna av folkpensioneringen. Re -

Lag om allmän försäkring, m. m.

dan när folkpensioneringen infördes
1913 diskuterades denna fråga. Det höjdes
då röster för att man skulle skattefinansiera
hela folkpensioneringen, men
föredragande statsrådet anförde den
gången, att det var lämpligt att kommunerna
bidrog till de behovsprövade
delarna för att man på det sättet skulle
få den restriktivitet, som man menade
nog var behövlig, d. v. s. en garanti mot
att man svävade ut för mycket, och detta
har man väl haft för ögonen även i
fortsättningen.

Nu är emellertid att märka, att den
förtidspensionering, som blir möjlig i
och med att föreliggande proposition
antas, inte är behovsprövad. Den invalidpensionering
som gäller i dag är behovsprövad
men inte förtidspensioneringen.
Det är pensionsdelegationerna
inom länskassorna som skall svara för
den prövning som erfordras. Kommunerna
är helt bortkopplade.

Hade vi dragit konsekvensen av detta,
skulle kostnaderna automatiskt ha överförts
på staten, i likhet med vad som
skedde när de nya änkepensionerna infördes.
Kostnaderna för de änkefall som
inträffat efter den 1 juli 1960 — för vilken
behovsprövning icke gäller —- skall
helt bäras av staten. Vi har bibehållit
fördelningen av kostnader för änkepensioner
i s. k. övergångsfall, ty dessa är
fortfarande behovsprövade.

Jag avslöjar nog inga större hemligheter,
om jag talar om att vi även i socialförsäkringskommittén
var överens
om —- jag har promemorian liggande i
bänken — att förtidspensioneringen i
sin helhet skulle bestridas av staten som
konsekvens av att behovsprövningen
är slopad. Vad som åstadkom omsvängningen
har jag aldrig lyckats räkna ut
— huruvida det var finansministern
som på något sätt ingrep eller om något
annat inträffade — men det blev vad
man brukar kalla »tjall på linjen». Majoriteten
i kommittén ändrade sig därhän
att kommunerna även i fortsättningen
skulle betala.

Nu anför man att vi måste avvakta

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

resultatet av 1958 års skatteutjämningskommittés
arbete. Jag skulle tro att
kommittén skulle få betydligt lättare
att ta ställning till det problem den har
att behandla, om man löste frågan om
finansieringen av pensioneringskostnaderna
nu och beslöt att dessa skall bäras
av staten. Det måste bli väsentligt enklare
att sedan utforma de bidrag som
kommunerna i alla fall måste få på
grund av betydande olikheter i skatteunderlag
m. m.

Vi har begärt, att förtidspensioneringen
i sin helhet skall bestridas av
statsmedel och kommunerna alltså slippa
bidra härtill. Men eftersom 1962 års
kostnader —• med nuvarande system för
debitering av de kommunala kostnaderna
—• inte kan överföras på staten direkt,
har vi anslutit oss till den socialdemokratiska
motion, som väcktes vid
riksdagens början under den allmänna
motionstiden och som går ut på att av
1962 års kostnader ingen kommun skulle
behöva betala mer än 1 krona per
skattekrona.

Nu har det gjorts gällande, att den
nya skattelindringspropositionen skulle
väsentligt förändra förhållandena; dessa
skulle t. o. m. bli bättre än enligt
föreliggande förslag. Detta skulle kanske
vara riktigt om de båda förslagen
var ställda mot varandra. Men så är
ingalunda fallet. Ingen har begärt att
skattelindringspropositionen skulle ändras
eller avslås för att 20 miljoner skulle
anslås för att minska kommunernas
kostnader för förtidspensioneringen
under ett övergångsskede. Och ingen
har gjort gällande att detta 20-miljonersanslag
skulle innebära en försämring
för kommunerna. Ty det skulle
innebära en försämring endast under
den förutsättningen, att skattelindringen
skulle utgå med mer än 100 procent,
och detta har aldrig varit tal om utan
endast om en procentsats som ligger
väsentligt under full täckning.

Herr talman! Jag skall begränsa mig
till de synpunkter jag nu anfört. Jag

ansluter mig till de yrkanden, som tidigare
har framställts av herr Gustavsson
i Alvesta utom på en punkt, nämligen
frågan om änklingspensionen, där
jag ansluter mig till det yrkande som
framställts i reservation av herr Strand
m. fl. Vi bör nog inte ge oss in på en
sådan utredning, eftersom det näppeligen
finns något behov av den. Den
tidigare änklingspensionen inom folkpensioneringen
blev praktiskt taget
inte alls utnyttjad. Jag vill minnas att
antalet änklingspensionärer inte någon
gång uppgick till mer än 30 i hela landet
— och detta var ändå innan vi införde
barnpensionerna. Sedan dessa införts,
kan ju änklingar med barn få
kompensation ändå. Därför tror jag
inte det finns anledning att beställa en
utredning i detta avseende.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! När socialministern i
sitt inledningsanförande i dag poängterade
den stora skillnaden mellan de
borgerliga och de icke borgerliga i fråga
om inställningen till denna proposition,
undrade jag om han inte förstorade
denna skillnad. Jag tycker nog att vi
är ganska eniga i de stora frågorna —
vad som skiljer oss åt är uppfattningarna
i detaljfrågor.

Alla partier är väl överens om att vad
vi vill uppnå är sociala förbättringar,
även om — jag upprepar det — meningarna
skiljer sig på vissa punkter.

Vidare säger socialministern, att företagarna
vill åka snålskjuts på övriga
gruppers bekostnad. Jag protesterar
mot detta uttalande.

Beträffande den motion som jag kommer
att säga några ord om vill jag poängtera,
att den bygger på utredningsmannens
förslag — denna utredningsman
har socialministern själv tillsatt —•
och förslaget är utarbetat på försäkringstekniska
grunder, enligt vad utredningsmannen
meddelar.

Socialministern säger också att det
är många som utträtt ur försäkringen —

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

om jag inte fattat honom fel menar han
att de anlitat dåliga rådgivare. Jag vet
inte det. Jag får säga för min egen del,
att ur den kår som jag tillhör var det
många som ringde mig för att få råd
— det var inte en utan flera tiotal —
och jag sade till dem alla: Har ni råd
och har ni möjlighet, så stanna kvar
i ATP! Men kan ni inte stå kvar, får
ni väl gå ur. Det visade sig i alla fall
att många lämnade ATP, och i så gott
som samtliga fall motiverade de utträdet
med att de inte hade råd att stå
kvar; de ansåg sig inte orka med att
betala avgifterna.

Vi kan vara överens om att den allmänna
tjänstepensioneringens införande
var ett stort steg mot trygghet både
för åldringar och för sådana människor
som blivit sjuka och därför tvingats att
lämna sitt arbete. Det är väl heller
ingen överdrift att säga, att denna reform
direkt kom arbetstagarna till godo.
Alla arbetstagare fick nytta av den.
Ingen vill väl heller förneka att möjlighet
lämnades även för enskilda företagare
att på vissa villkor komma med
i ATP. Men trots detta återstår det ännu
vissa problem för de enskilda företagarna.
Det var säkerligen detta som stod
klart för socialministern när han uppdrog
åt den nuvarande presidenten i
försäkringsdomstolen att företaga en utredning
på denna punkt. Jag citerar en
del av statsrådets yttrande till statsrådsprotokollet
den 28/5 1959 angående direktiven
för denna utredning, där han
bl. a. säger:

»Även efter genomförandet av den
allmänna tilläggspensioneringen torde
det föreligga behov av en kompletteringsförsäkring
i statlig regi sådan som
pensionsstyrelsens frivilliga försäkring.
» Vidare säger statsrådet: »Erfarenheten
har visat att pensionsstyrelsens
frivilliga försäkring fungerat smidigt
bl. a. tack vare sin enkla administration.
Försäkringen synes efter
erforderlig anpassning till det nya lägets
krav kunna bli av värde som kom -

Lag om allmän försäkring, m. m.

plettering till den allmänna tilläggspensioneringen
och» — fortsätter statsrådet
— »möjligheten att bereda familjepension
inom den frivilliga försäkringen
bör också undersökas, likaså förtidspensioneringens
utformning».

Det är ju ganska klara direktiv som
socialministern här gett utredningsmannen.
Det är helt naturligt att utredningsmannen
följt dessa direktiv och föreslagit
att den nuvarande statliga frivilliga
försäkringen skall utbyggas med bl. a.
livsvarig ålders-och förtidspension samt
denna pension kombinerad med änkepension.

Departementschefen har emellertid i
sin proposition nr 90 föreslagit, att den
nuvarande tilläggspensioneringen endast
skall utbyggas med temporär ålderspension.
Det är med anledning av
detta som vi i riksdagens båda kamrar
väckt motioner vari vi med tanke särskilt
på västkustfiskarnas pensionsproblem
begär att den nuvarande försäkringsformen
även skall utökas med livsvarig
ålderspension och förtidspension.
Märk väl att detta är ett av utredningsmannens
förslag. Vad jag berört gäller
inte bara västkustfiskarna, även om vi
i motionen särskilt understrukit deras
problem. Frågan har utretts under ett
par, tre år, och vi har följt utredningen
med mycket stort intresse. Jag skulle
tro att även andra enskilda mindre företagare
är intresserade av denna fråga.
Vi har emellertid motiverat motionen
ur västkustfiskets synpunkter. Jag tilllåter
mig att citera ett stycke ur motionen,
då jag förutsätter att många kanske
inte har läst den: »Västkustfiskarnas
pensionsproblem måste ses mot bakgrund
av att en ganska betydande del
av dessa yrkesutövare har begagnat sig
av rätten till undantagande från ATP.
Detta har sin grund i---näringens
ekonomiska villkor---. Fisket

ger en i förhållande till många andra
yrkesgrenar -relativt blygsam inkomst,
och härtill kommer att fiskaren ur denna
inkomst måste prestera ett sparande

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

tillräckligt stort för anskaffning av den
allt dyrbarare båt- och redskapsutrustningen
liksom det för bosättningen som
regel nödvändiga egnahemmet. Det nuvarande
systemet att västkustens yrkesfiskare
själva äger sina båtar och redskap
och är bosatta i samhällen, där huvudregeln
är att varje familj äger sitt
hus, är av omistligt värde för näringen.
Försök med rederidrivet fiske har icke
haft framgång i Sverige, och denna företagsform
har också svårt att i utlandet
effektivt konkurrera med det svenska
fisket. För den uppväxande fiskargenerationen
är det därför nödvändigt att
av inkomsten spara en betydande del
för finansiering av båtköp liksom för
bosättningen.»

Utskottet har inte ansett sig kunna
tillstyrka motionen. Motiveringen för
avslagsyrkandet är enligt min mening
ganska svag. Enligt vad jag kan läsa ut
av utlåtandet sammanfattas den i orden:
»I likhet med departementschefen
anser utskottet inte lämpligt att i nuvarande
läge, då omfattande arbetsuppgifter
på den obligatoriska socialförsäkringens
område kommer att åvila försäkringskassorna,
belasta dem med ytterligare
uppgifter.» Visst är detta en
motivering, och jag betvivlar inte ett
ögonblick att utskottet sett frågan ur
rent saklig synpunkt. Men jag har ändå
svårt att förstå motiveringen. När man
tänker klara hela den stora ATP-reformen
tycker vi det är underligt att man
inte skall kunna klara även denna lilla
del av tilläggspensioneringen, som utredningsmannen
har föreslagit.

Vi har inom Svenska västkustfiskarnas
centralförbund tänkt oss en kollektiv
försäkring, där vi skulle ansluta
4 000 medlemmar och betala in premierna
på en gång — alltså med en inbetalning
per år. Frågan att anskaffa medlemmar
är heller inget problem i detta
fall. Motiveringen för avslagsyrkandet
är därför inte riktigt övertygande.

Utskottet säger vidare: »Utskottet vill
också framhålla, att den möjlighet till

återinträde i tilläggspensioneringen
fr. o. in. år 1963, som föreslås i propositionen,
torde kunna utgöra en lämplig
lösning av ifrågavarande fiskares pensionsfråga.
» Den utvägen finns naturligtvis.
Men har utskottet satt sig in i
orsaken till att fiskarna utträdde? Det
fanns naturligtvis olika motiveringar
härför, men den främsta var nog den
att många mindre företagare inte hade
råd att vara med. De som tillhör den
yrkesgrupp, dit jag räknar mig, måste
i de flesta fall skaffa sig ett hus in. m.
— som vi anfört i motionen — och härför
får de sätta sig i stora skulder. Det
gäller att klara avbetalningarna på dessa
lån. Vare sig det är fråga om statliga
lån eller banklån duger det inte att
komma och säga: »Jag bär inga pengar,
så jag kan inte betala.» Vi vet alla vad
följden i så fall blir. Dessa skulder
måste dessutom klaras under den bästa
arbetsåldern.

Utskottet säger till sist: »Det förefaller
vidare sannolikt, att den i motionerna
åstundade kompletteringsförsäkringen
för förtidspension skulle kunna
erhållas i privat försäkringsinrättning
på ungefär samma villkor som
skulle kunna erbjudas av staten.» Vi
har sonderat terrängen i detta avseende,
men vi ansåg att det statliga systemet
enligt det framlagda förslaget var
förmånligare. När nu denna väg anvisas
oss gör man den reflexionen att de privata
försäkringsinrättningarna kanske
också kunde ha klarat ATP-reformen.
Gjordes det något försök på den punkten? Fiskargrupperna

på de olika kuststräckorna
har en ganska stark samhörighetskänsla.
De vet att de är beroende
av varandra, inte bara en gång utan
vid många olika tillfällen. Inom Svenska
västkustfiskarnas centralförbund
har vi i den mån det varit möjligt försökt
hjälpa våra medlemmar till rätta på
olika sätt. Vi har tecknat en kollektiv
olycksfallsförsäkring i riksförsäkringsanstalten
där vi betalar in 153 000 kro -

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

nor om året i premier. Varför? Jo, vi
vet att det finns många medlemmar som
inte i tid klarar sin försäkringsfråga.
Vi har inte velat lämna dem i sticket,
och därför har vi tagit en kollektiv
olycksfallsförsäkring, som även inbegriper
dem. Vi har dessutom tagit en
grupplivförsäkring med en premiebetalning
på 90 000 å 100 000 kronor per
år. Den försäkringen försöker vi bygga
ut successivt. Också detta sker alltså
kollektivt med tanke på den risk de löper
som inte är försäkrade. Vår tanke
med den kollektiva pensionsförsäkringen
var att försöka hjälpa dem som av en
eller annan orsak vill stå utanför ATP
och därför saknar det skydd som är
önskvärt.

Jag hoppas att inte någon blir stött,
om jag säger, att de mindre företagarnas
problem kanske är svåra att förstå
för dem som har sin lön att lyfta, det
må vara veckolön eller månadslön, och
för vilka arbetsgivaren betalar såväl
sjukförsäkring som ATP-försäkring och
olycksfallsförsäkring. Sådana saker får
den enskilde företagaren klara själv.
För dem som har små inkomster betyder
en eller två hundralappar ganska
mycket.

Den bärande socialekonomiska tanken
med detta förslag om en kollektiv
försäkring för våra medlemmar är att
de ekonomiskt starkare skall kunna
hjälpa dem som har det sämre ställt i
detta avseende. Om det finns t. ex. sex
man ombord på en båt och kanske tre
man har råd att vara med i ATP, medan
de övriga tre är ekonomiskt mindre välsituerade
och därför skulle nödgas stå
utanför, så skulle de tre, som hade råd,
hjälpa de andra, så att alla ombord
skulle få samma skydd. Vi har beräknat
att den årliga premien för denna
försäkring skulle bli ungefär 1 miljon
kronor. Det beloppet har vi beräknat att
vi skulle betala in för att få detta skydd
för dem som annars skulle stå utanför.
Därtill har Centralförbundet anslagit
35 mkr till premieförstärkning för alla
medlemmar mellan 45—65 år.

Lag om allmän försäkring, m. m.

Med stöd av det nu anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen
XXXV som ansluter sig till motionsyrkandet.

Till sist ett par ord med anledning
av att ATP och den frivilliga försäkringen
är sammankopplade. Detta är en
nackdel för dem som inte är anslutna
till ATP. Jag skall bara nämna hur det
är i öckerö kommun. Där är 1 295 frivilligt
sjukförsäkrade, alltså anslutna
till tilläggsförsäkringen. Av dessa är
621 fiskare och 167 andra företagare,
tillsammans 888. Sista året blev det en
ökning med 65. Förhållandena är enligt
vad jag har -fått upplysning om
ungefär desamma i Södra Sotenäs, i
trakten av Smögen och Gravarne norr
om Lysekil.

Vi vill inte ha förmåner på andras
bekostnad eller åka snålskjuts, men nog
tycker jag det är bittert, att vi, därför
att vi inte kan vara med i den ena försäkringen,
skall bli uteslutna ur den
andra.

I detta anförande instämde herr
Staxäng (h).

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Till utskottsutlåtandet
finns fogade -två reservationer som båda
handlar om möjligheten att införa en
självständig pensionsrätt för de hemarbetande
husmödrarna. Ingen av de talare
som yttrat sig före mig har i någon
nämnvärd utsträckning berört denna
fråga. Herr Anderson i Sundsvall sade
bara att det var ett tekniskt besvärligt
problem, men i övrigt gick han inte
närmare in på frågan.

De båda reservationerna, den ena av
folkpartiledamöter och den andra av
centerpartiledamöter, samt de motioner,
som ligger till grund för reservationerna,
ger uttryck åt en önskan att tillförsäkra
den stora gruppen husmödrar ett
större mått av trygghet. Det är uppenbart
att ju mer socialförsäkringssystemet
byggs ut, desto mer påfallande

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

är det att den stora gruppen hemarbetande
husmödrar, närmare en och en
halv miljon, i viss utsträckning kommer
att ställas utanför.

Jag vill gärna erkänna att jag själv
tidigare varit inne på tanken att man
borde försöka åstadkomma en självständig
pensionsrätt för husmödrarna.
Men det förefaller omöjligt att göra något
sådant utan att i botten ha någon
slags ekonomisk värdering av hemarbetet.
Jag har studerat folkpartimotionerna
i detta ärende och funnit att man
i motion nr 54 till årets riksdag säger
att ett inordnande i ATP av de hemarbetande
husmödrarna skulle förutsätta
en värdering av hemarbetet. Om
man går tillbaka till den motion som år
1960 väcktes från folkpartihåll, finner
man där följande uttalande: »En riktigare
bedömning torde också kunna ernås
genom att vid en undersökning uppdela
familjerna i olika grupper efter
stads- och lanthushåll, efter barnlösa
familjer eller familjer med barn».

Herr talman! Det är just detta som
jag är så rädd för. Om man skulle försöka
få till stånd något slags objektiv
värdering av det arbete som utföres i
ett hem, är man snart inne på en gruppering
av husmödrarna. Olika kategorier
av husmödrar kommer att värderas
olika, och jag är inte säker på att vi är
mogna för något sådant ställningstagande
som att de husmödrar, som betraktas
tillhöra kategori 1, skulle tillförsäkras
bättre pensionsrätt än andra kategorier
av husmödrar.

Män andra invändning är att det skulle
företas en värdering av husmoderns
arbete inom hemmet i ett läge då hemarbetet
alltmer har blivit en angelägenhet
för hela familjen. Är det då inte inkonsekvent
att utgå från att enbart husmoderns
arbete i hemmet skulle vara
pemsionsgrundande? Ett sådant resonemang
förefaller mig vara ganska förlegat.

Vidare skulle jag vilja fråga: hur ställer
det sig för den kvinna som verkli -

gen är dubbelarbetande och förutom ett
yrkesarbete också sköter arbetet i hemmet?
Skall hon få dubbel pensionsrätt eller
skall i hennes fall arbetet i hemmet
inte anses grunda någon pensionsrätt?

Ju mera jag har funderat på dessa
frågor, desto mera svårframkomlig ter
sig den väg folkpartiet förordar. Detta
gäller i många avseenden även den reservation
centerpartisterna avgivit. Jag
kan inte heller finna det tilltalande med
deras tanke på en särskild grundtrygghet
för husmödrarna.

Den väg som förordas i de likalydande
motionerna nr 650 i första kammaren
och nr 782 i denna kammare tycks
mig mera framkomlig. I dessa motioner
föreslås att den tudelningsprincip, som
i viss utsträckning tillämpas vid beskattningen,
också skall gälla i pensionshänseende.
Detta förefaller mig desto mer
naturligt som familjerättsligt gäller den
bestämmelsen att makes inkomst i princip
skall anses tillkomma mannen och
hustrun i samma utsträckning. En tudelning
i pensionshänseende skulle innebära
att vardera maken skulle erhålla rätt
till en pension som uppgår till 65 procent
av halva familjeinkomsten.

Frågan om en uppdelning får självfallet
inte aktualitet i andra fall än då äktenskapet
upplöses antingen genom endera
makens död eller äktenskapsskillnad.
Efterlevande make skulle t. ex. då
få rätt till 50 procent av den pension
som belöpte sig på den samlade familjeinkomsten.
Vid äktenskapsskillnad skulle
den frånskilda maken få 50 procent
av den pension som belöpte på den tid
som äktenskapet hade varat. Det är i
mitt tycke en ganska enkel lösning av
problemet, och det kommer dessutom
att lösa den nu mycket diskuterade frågan
om huruvida man skall ha änklingspension
eller inte. Helt naturligt kommer
det att medföra rätt till änklingspension
och likaså att inte bara frånskild
hustru kommer att få pension efter
sin man utan också — någon kanske anser
att det låter chockerande, men det

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

tycker inte jag — att frånskild man får
pensionsrätt efter sin hustru.

Utskottsmajoriteten har behandlat
denna motion mycket välvilligt och säger
att dess förslag skulle kunna innebära
lösningen av en del problem som
i dag är svåra att komma till rätta med.
Det finns emellertid till utlåtandet fogad
en reservation i detta stycke av en
del av utskottets socialdemokratiska ledamöter,
som vill hänskjuta motionen
till en förutsättningslös utredning men
begränsar utredningsyrkandet till att avse
endast änkepension till frånskild
kvinna.

Herr Bengtsson i Varberg uppehöll sig
litet vid frågan om änklingspensioner
och menade att man inte kan påstå att
änklingarnas situation i dag i stort sett
är likadan som änkornas. Det kan man
naturligtvis inte. I fortsättningen sade
han emellertid att inte så många änklingar
skulle ha behov av pension. Blandar
han då inte ihop begreppen litet,
när han talar om behov i samband med
ATP? Jag bär i varje fall inte uppfattat
ATP som något slags behovsprövad försäkringsform.
ATP baseras ju på den
inkomst vederbörande har och utgår
alldeles oavsett behov. Jag tycker inte
att herr Bengtssons resonemang är särskilt
logiskt. Inte heller tycker jag att
reservationen nr XI, i vilken yrkas avslag
på utredning om änklingspensioner,
är speciellt logisk. Där säger man
att avgifterna till försäkringen uttages
efter samma procenttal och att det inte
skulle innebära någon generell favorisening
av män i förhållande till kvinnor
utan av de gifta i förhållande till de
ogifta försäkrade. Men är det alldeles
riktigt? Om man tänker på hur efterlevandeskyddet
är utformat, är det väl
de gifta männen som är favoriserade
i förhållande till de gifta kvinnorna
och i förhållande till ogifta män och
kvinnor. Å andra sidan kan det sägas
att när det gäller den förmån som ligger
i att över huvud taget få efterlevandepension
är de gifta männen i stäl3*-—Andra
kammarens protokoll 1962.

Lag om allmän försäkring, m. m.

let missgynnade i förhållande till de
andra kategorierna.

Sedan för man ett underligt resonemang
om att det beträffande barnpensionerna
inte råder någon skillnad. Nej,
det har aldrig gjorts gällande i någon
motion att det skulle vara ett problem,
ty i fråga om barnpensionerna är skyddet
reciprokt.

Herr talman! Jag har med dessa ord
velat anföra några synpunkter på fa~
miljepensionsskyddet. Det är min förhoppning
att man, i fall eu utredning
kommer till stånd i anledning av det förslag
jag lagt fram om en tudelningsregel
även i pensionssystemet, skall kunna
finna vägar till en lycklig lösning av
dessa svåra problem.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Jag skall närmast såsom
motionär beröra en specialfråga inom
sociallagstiftningen.

När det gäller de beroende uppdragstagarna
börjar utskottet på sid. 253 sin
motivering med en ofullständig historieskrivning.
Begreppet beroende uppdragstagare
har inte tillkommit på
grund av arbetsdomstolens restriktiva
tolkning av arbeitstagarbegreppet. Det
uppstod juridiska problem redan vid
tillkomsten av lagen om förenings- och
förhandlingsrätt och semesterlagen. En
uppvaktning i slutet av 30-talet i socialdepartementet
inför dåvarande statsrådet
Gustav Möller och statssekreteraren
Tage Erlander gav till resultat
att socialministern uppdrog åt socialstyrelsens
lagbyrå att inkomma med
förslag i ärendet. Lagbyrån gjorde också
en utredning och därefter kom en
proposition i ärendet som medförde att
i arbeitsfredslagstiftningen infördes begreppet
beroende uppdragstagare.

I riksdagen har sedermera motionerats
om att denna utvidgning av det civilrättsliga
arbetstagarbegreppet i de sociala
skyddslagarna även skulle gälla i
fråga om semesterlagen, sjukförsäkringsNr
20

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

och yrkesskadeförsäkringslagarna samt
lagen om försäkring för allmän tilläggspension.
Dessa initiativ har vunnit riksdagens
gehör i form av riksdagsskrivelser.
Arbetstidsutredningen har därefter
erhållit i uppdrag att utreda spörsmålen,
men detta arbete har bara resulterat
i en materialsamling.

År 1959 tillsatte socialministern på
initiativ av riksdagen en ny utredning
med häradshövding Gunnar Engström
som ordförande. Denna utredning konstaterade
att det inte kan vara likgiltigt
för de beroende uppdragstagarna,
huruvida de i socialrättsligt hänseende
betraktas som arbetstagare eller som beroende
uppdragstagare. De är inte berättigade
till semesterförmåner och de
får själva betala socialförsäkringsavgifterna.
Enligt utredningens mening borde
de beroende uppdragstagarna fortsättningsvis
hänföras till arbetstagarna,
varvid skulle tillämpas schablonmässiga
bedömningsmetoder som mera anknöts
till vad som anses normalt för olika yrkesgrupper
än till de speciella avtalsvillkoren
i det enskilda fallet. En av
utredningens experter ville få till stånd
en klar rättstillämpning. Utredningen
framlade förslag till lagtext då det gäller
arbetsfredslagstiftningen.

Socialstyrelsen, som ju sysslat rätt
mycket med dessa frågor, framhöll i
sitt remissyttrande att man inte borde
överlåta åt de myndigheter, som hittills
svarat för utformningen av praxis, att
fatta avgörande härvidlag, utan att vägledande
uttalanden borde göras från
statsmakternas sida. Även försäkringsdomstolen
ansåg det angeläget att statsmakterna
deklarerade sin inställning.

Utskottet säger att försäkringsdomstolen
och riksförsäkringsverket har gett
uttryck åt en positiv inställning till de
i utredningen framlagda synpunkterna.
Utskottet förutsätter att utvecklingen
kommer att gå i riktning mot enklare
och klarare gränsdragning. Men det
finns en markerad kategoriklyvning
inom samma yrkesgrupp. Hur denna

kategoriklyvning skall elimineras upplyser
inte utskottet om. På ett annat liknande
lagstiftningsområde har det vidtagits
åtgärder. Lagen om kommission,
handelsagentur och handelsresande har
Nordiska rådet beslutat att revidera. Det
är som bekant en skandinavisk lagstiftning.

Med anledning av utskottets uttalande
hänvisar jag till den vägledning som utfärdades
av riksförsäkringsanstalten år
1960 och som skulle ligga till grund vid
bedömning av frågan om vem som är att
anse som arbetstagare. Riksförsäkringsverket
räknar upp en del yrkesgrupper
— jag kommer till ett trettiotal — som
verket avser omfatta även icke-arbetstagare.
Här föreligger alltså en kategoriklyvning.
Vad som är anmärkningsvärt
i bedömningen är att man kopplar
ihop arbetstagarbegreppet med frågan
om huruvida vederbörande använder
en maskin eller ett redskap i sitt yrke.
En skogskörare anses sålunda inte vara
arbetstagare, om han för sin yrkesutövning
använder en traktor. En utkörare
av bröd etc. som använder egen bil för
distributionen och erhåller ersättning
i form av provision är inte arbetstagare.
En murare som i sitt arbete tillhandahåller
cementblandningsmaskin är heller
inte att anse som arbetstagare.

När det gäller murare rör vi oss inom
ett yrke som inte är obekant för socialministern,
men när man med arbetstagarbegreppet
kopplar samman cementblandningsmaskiner
liksom varubilar,
då är man inne på en anmärkningsvärd
linje i sociallagstiftningen.

Utskottet konstaterar att rättstillämpningen
rörande arbetstagarbegreppet
under de senaste åren gått i utvidgande
riktning. Utskottet gör därefter gällande
att de grupper som avsågs med lagändringarna
rörande beroende uppdragstagare
numera i stort sett faller
under arbetstagarbegreppet.

Såvitt jag kan finna är rättspraxis
alltför liten för att man skall kunna
göra ett så kategoriskt uttalande som

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

utskottet gjort. Det hade bort redovisa
en ordentlig motivering på denna punkt.
Om utskottets uppfattning hade varit
riktig, hade organisationerna inte behövt
syssla längre med denna fråga.
Organisationernas erfarenheter från
förhandlingsarbetet talar ett helt annat
språk än utskottets.

Utskottet anser det angeläget med så
klara gränsdragningar som möjligt såväl
i fråga om försäkringstillhörigheten
som beträffande avgiftsskyldigheten. I
fråga om ATP är det kronokamrerarna
och häradsskrivarna som skall bedöma
vem som är arbetstagare. Uppger en arbetsgivare
att vederbörande enligt hans
mening inte är arbetstagare men den
enskilde betraktar sig som sådan, blir
det svårt för vederbörande myndighet
att avgöra rättvist. Vem som skall erlägga
avgiften är en viktig fråga, när
det gäller den sociala tryggheten. Besvärsärendena
kommer av allt att döma
att i framtiden bli omfattande. I de
flesta fall gäller det individuella avtal
och arbetsuppgifter. Motsättningen mellan
arbetsgivarna och dessa arbetstagare
inom det trettiotal yrkesgrupper
jag tidigare åberopat kommer att skärpas,
när socialavgifterna höjes, om inte
statsmakterna kommer med rättsregler.
Statsmakterna har ju tidigare gjort uttalanden
i viss riktning i fråga om
skogskörarna, när lagen om allmän
sjukförsäkring genomfördes. Jag erkänner
gärna att frågan är invecklad
och att det är svårt för enskilda riksdagsledamöter
— ja, även för ett statsråd
—• att ta ställning, när juristerna i
kanslihuset inte vill bena upp problemet.

Utskottet påstår vidare att problemet
angående de beroende uppdragstagarna
synes ha minskat. Detta är eu felaktig
bedömning. De anställda inom serviceyrkena
ökar överallt i vårt land och
utomlands, inte minst i USA. Vi är enligt
min mening på väg mot ett bättre
servicesamhälle. Jag bestrider utskottets
uttalande att de beroende upp -

Lag om allmän försäkring, m. m.

dragstagarna kommer att minska i antal.

Utskottet anser att det inte behöver
lagstiftas angående de beroende uppdragstagarnas
ställning i fråga om socialförsäkringen
och semesterlagen.
Utskottet vill med andra ord ha kvar
en civilrättslig bedömning av arbetstagarbegreppet.
Ty, säger utskottet, då
avgörande skall träffas av domstol lär
varje enskilt fall bli ingående belyst
och prövat.

Men en sådan prövning av domstol
kostar pengar. Det är dyrt att processa.
Jag kan nämna att ett semestermål drog
en kostnad av cirka 10 000 kronor. Jag
vill därför uttala, att om det stiftas sociala
lagar här i landet, så får man också
ta konsekvenserna av den socialrättsliga
utvecklingen.

Det var med viss förvåning jag i propositionen
läste att socialministern inte
nu tänkte lägga fram något förslag med
anledning av den Engströmska utredningen.
Reaktionen i riksdagskre.tsar
uteblev inte heller. I denna kammare
blev följden en fyrpartimotion. Motionärerna
förutsätter att socialministern
närmare studerar den Engströmska utredningen
och de problem som den berör
samt återkommer till frågan enligt
vad i hans egna direktiv till utredningen
förutsatts. Reformen bör kunna lösas
enligt motionärernas allmänna motivering,
och därmed uppfylles också
reservanternas krav.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! När man lyssnar till
denna debatt i dag, så kan den som
verkat i denna byggnad under ett trettiotal
år inte undgå att i tankarna gå
tillbaka i tiden till början på 1930-talet, när den ganska blygsamma grunden
lades till vår socialförsäkring. Då
måste man också känna en djup tillfredsställelse
över att våra åldringar
och sjuka samt andra medborgare, som
hemsökes av svårigheter, nu blir hjälpta
på ett bättre sätt. Socialministerns

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

förslag innebär ju förbättringar av dessa
gruppers levnadsstandard och bereder
dem ökad trygghet.

De beroende arbetstagarna är en
grupp, som under lång tid har framfört
sina önskemål i samband med socialförsäkringen
och semesterlagstiftningen.
Beträffande sociallagstiftningen har
gruppens ställning varit uppe till prövning
vid flera tillfällen. Arbetstidsutredningen
sysslade på sin tid med dessa
problem men kunde inte komma till
rätta med dem, och likadant var det
med den särskilda utredning som haft
att utreda frågan om de s. k. beroende
uppdragstagarnas ställning.

Under åtskilliga år tidigare har jag
vid flera tillfällen diskuterat dessa
spörsmål med min vän Christenson i
Malmö, och jag har nu tagit till orda
för att knyta an litet till vad han sade
i anslutning till de motioner han talade
för. Herr Christenson har varit en båld
stridsman för den grupp han representerar,
men hans uppslag denna gång är
inte av den karaktären att man kan
acceptera dem.

Herr Christenson i Malmö föreslår
i motionen II: 769 — likalydande med
I: 652 — att de beroende uppdragstagarnas
önskemål aktualiseras dels genom
en »utvidgning av arbetsfredslagstiftningen
att gälla alla arbetstagare»

■— det har inte socialministern tagit
upp i sin proposition — och dels, det
första stycket i motionens kläm, genom
»ett för de rättstillämpande myndigheterna
vägledande uttalande rörande
arbetstagarbegreppet i socialförsäkrings-
och semesterlagstiftningen, så
att klart framgår att de s. k. beroende
uppdragstagarna numera skall räknas
som arbetstagare».

Herr talman! Även om här har talats
mycket, måste jag ta ett par minuter i
anspråk för att klarlägga för herr
Christenson att utsikterna för hans
framstöt denna gång inte ter sig mycket
ljusare än tidigare. Jag vill då erinra
herr Christenson om lagarna om

medling i arbetstvister, kollektivavtal,
arbetsdomstol, förenings- och förhandlingsrätt.
1945 vidgades dessa lagar genom
ett tillägg, som lydde: »Såsom arbetstagare
skall vid tillämpningen av
denna lag även anses den som, utan att
anställningsförhållande föreligger, utför
arbete för annans räkning och därvid
till denne intager en beroende ställning
av väsentligen samma art som en
arbetstagares till arbetsgivaren.» Detta
tillägg avser de s. k. beroende uppdragstagarna,
d. v. s. sådana uppdragstagare,
som enligt arbetsdomstolens
praxis hänfördes till företagarna men
som till sina uppdragsgivare intog en
beroende ställning, som i det väsentliga
liknade arbetstagarens till arbetsgivaren.
Det var genom detta tillägg
som vi fick in den diffusa termen »beroende
uppdragstagare» i vår juridiska
begreppsflora. Det är att märka att begreppet
»beroende uppdragstagare»
fick rättslig betydelse bara inom arbetsfredslagstiftningen.
Inom övrig sociallagstiftning
—■ såsom socialförsäkringen
— gäller fortfarande de gamla
distinktionerna arbetstagare och företagare.

1945 års lagändringar tillmötesgick
önskemål hos de nu aktuella kategorierna.
Men de var inte nöjda med det.
Tvärtom fick de genom lagändringarna
en plattform för nya framstötar.
Deras önskemål har därefter inriktats
på den övriga sociallagstiftningen,
framför allt på socialförsäkringen. Det
resonemang de fört har i huvudsak varit
detta: När man nu inom arbetsfredslagstiftningen
likställt de beroende
uppdragstagarna med arbetstagarna,
bör man göra det också inom övrig
sociallagstiftning. Man menar att detta
skulle vara en ganska enkel åtgärd.
Man skulle i ifrågavarande lagstiftning
bara behöva göra ett tillägg av samma
innehåll som det man 1945 gjorde i arbetsfredslagstiftningen.

Frågan om att lagstifta på det här
området har i alla fall prövats av ut -

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

redningen, men den har därvid kommit
till ett negativt resultat. Skälen härför
är i korthet, att man i dag knappast
vet vilka som faller under begreppet
beroende uppdragstagare. Om det
nu över huvud taget finns några beroende
uppdragstagare, som enligt gällande
praxis inte är att räkna såsom
arbetstagare, så är i varje fall gruppen
mycket diffus. Gränslinjen mellan arbetstagare
och företagare är i dag inte
särskilt lätt att dra, men svårigheterna
att dra gränsen skulle säkerligen öka
avsevärt, om vi i gränsområdet fick in
en ny grupp, som i princip var att anse
såsom företagare men rättsligen var att
likställa med arbetstagare.

Jag vill alltså framhålla att begreppet
beroende uppdragstagare är mycket
svårt att definiera. Vilka man skall
räkna dit beror ju i mycket på var
man drar gränsen mellan arbetstagare
och företagare. Har man vida gränser
för arbetstagarbegreppet, kanske det
över huvud taget inte finns några som
med skäl kan kallas för beroende uppdragstagare.
Alla som hänförs till företagarkategorien
skulle då inta en så fri
och obunden ställning till sina huvudmän,
att de omöjligt kunde betecknas
som beroende uppdragstagare. Utvecklingen
har också gått i den riktningen,
att arbetstagarbegrepept mer och mer
kommit att omfatta dem som avsågs
med 1945 års lagstiftning.

I herr Christensons motion yrkas, att
riksdagen skall »göra ett för de rättstillämpande
myndigheterna vägledande
uttalande rörande arbetstagarbegreppet
i socialförsäkrings- och semesterlagstiftningen,
så att klart framgår att de
s. k. beroende uppdragstagarna numera
skall räknas som arbetstagare». Detta
förslag innebär egentligen att motionärerna
har accepterat att det inte går
att lagstifta om den här frågan. Motionärerna
vill att riksdagen i stället skall
göra ett vägledande uttalande av den
innebörden att de s. k. beroende uppdragstagarna
skall räknas som arbets -

Lag om allmän försäkring, m. m.

tagare. De åberopar därvid också ett
par uttalanden från socialstyrelsen och
försäkringsdomstolen under remissbehandlingen.

Att man inte gärna kan lagstifta på
detta område beror bl. a. på att begreppet
beroende uppdragstagare inte
närmare anger vem det är fråga om.
Om man skriver in en lagparagraf, som
säger att de beroende uppdragstagarna
i socialförsäkrings- och semesterhänseende
skall likställas med arbetstagarna,
kvarstår alla de nuvarande svårigheterna
och dessutom anmäler sig nya
sådana. Dessutom får man emellertid,
om den första frågan: arbetstagare eller
ej? besvaras nekande, undersöka
om vederbörande hör till gruppen av
s. k. beroende uppdragstagare.

Lika meningslöst som det är att genom
en lagparagraf säga att beroende
uppdragstagare skall vara likställd med
arbetstagare, är det att göra ett vägledande
uttalande av motsvarande innebörd.
Om man för övrigt skall införa
en ny rättsregel, skall detta ske genom
en eller flera lagparagrafer och inte
genom att riksdagen gör vägledande uttalanden,
som talar om för domstolarna
att riksdagen tolkar ett visst begrepp
så och så och att domstolarna
skall rätta sig därefter. Detta är något
ur konstitutionell synpunkt horribelt,
och det är fullständigt otänkbart att
riksdagen skulle gå med på något sådant.

Lagstiftningens medel är lagregler,
inte vägledande uttalanden. Det är nya
lagregler, inte vägledande uttalanden,
som domstolarna har efterlyst i de yttranden
som åberopas i motionerna. Det
kan därför knappast anses riktigt att
åberopa detta till stöd för vägledande
uttalanden på detta område. När utredningen
anlagt synpunkter på tolkningen
av arbetstagarbegreppet, har
den varit noga med att hålla sig inom
ramen för gällande lagregler.

Ja, herr talman! Jag skall sluta här.
Ett motiv för motionsyrkandet — vill

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

jag tillägga — torde dessutom vara det
som står i inledningen till motionen,
nämligen att de som inte hänföres till
arbetstagarna ställes utanför den sociala
skyddslagstiftningen. Såsom jag
angivit är det inte av större betydelse
ur skyddssynpunkt om en person räknas
som arbetstagare eller ej. Socialförsäkringens
förmåner är desamma,
antingen man har inkomsten från anställning
eller från annat förvärvsarbete.

Jag erkänner, lierr talman, att detta
är en mycket kortfattad redovisning av
ärendet. Jag tycker emellertid att andra
lagutskottet har en mycket stark och
övertygande motivering för det omöjliga
i att tillfredsställa motionärerna.
Med utgångspunkt ifrån vad jag här
har sagt och vad utskottet har anfört
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp)
kort genmäle:

Herr talman! På en punkt är jag fullständigt
överens med herr Nilsson i
Göteborg, nämligen att vi har diskuterat
denna fråga åtskilliga gånger. I sakfrågan
kan jag emellertid inte följa hans
argumentering. Han säger visserligen
att uppslaget inte har kunnat accepteras
och att det inte finns någon möjlighet
att över huvud taget realisera det. Men,
herr Nilsson, de som har undertecknat
motionen är ju framstående ledamöter
av denna kammare, vilka behärskar arbetsmarknadsproblemen
på ett alldeles
speciellt sätt och är de riksdagsledamöter
som har den största erfarenheten
från detta område. Jag kan hänvisa till
herr Nilssons egna partivänner: herr
Gustafsson i Stockholm och herr Kellgren
i denna kammare samt herrar
Lennart Geijer och Arne Geijer i första
kammaren. Dessa har undertecknat motionen,
och det bör väl vara tillräckligt
betyg för att motionen är vederhäftig.

Vissa formuleringar kan självfallet
diskuteras. Men saken är ju den, herr
Nilsson i Göteborg, att socialministern
givit utredningsmannen ett mycket klart
direktiv. Det står nämligen: »Den av
riksdagen förutsatta utredningen synes
således inte böra gälla endast lagen om
försäkring för tilläggspension utan även
övrig i det sistnämnda riksdagsuttalandet
avsedd lagstiftning, främst yrkesskadeförsäkringslagstiftningen
samt
sjukförsäkringslagstiftningen i vad rör
den obligatoriska försäkringen för tillläggssjukpenning.
Motsvarande problem
torde också böra penetreras inom semesterlagstiftningen.
»

Socialministern är alltså inne på problemet
att på ett eller annat sätt försöka
få problemkomplexet klarlagt. Jag tycker
att den Engströmska utredningen
har redovisat vissa uppslag som bör
beaktas. Den har varit betydligt mera
positiv än den utredning herr Nilsson
tillhört, arbetstidsutredningen, ty denna
var — för att citera en person från
Göteborg — uppseendeväckande negativ.
Jämför man arbetstidsutredningen
och den Engströmska utredningen framstår
den senare som klart positiv, och
det gäller att fortsätta på den linje
som där dragits upp.

Herr NILSSON i Göteborg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Christenson i
Malmö mobiliserar några av mina partivänner.
Jag gör aldrig någon gradering
av vilken ställning partivännerna har i
samhället, utan för mig är det sakliga
innehållet i de förslag som framläggs
mest betydelsefullt. Jag kan ha lika
stor respekt för de förslag herr Christenson
i Malmö väcker som för några
andra, men i detta fall är ju herr Christensons
förslag inte hållbara. Jag lämnar
emellertid, som jag sade, helt åsido
vem som är motionär.

I utskottet har vi ju haft hjälp av jurister
som kanske är jämställda med

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

de här nämnda. Herr Christenson anser
att utredningens förslag bör antas, lag
vill då läsa upp en passus ur det remissvar
över utredningen som avgivits
av Föreningen Sveriges aktiva handelsresande
och som är undertecknat av
herr Christenson: »Sett mot bakgrunden
av riksdagens uttalanden, sådana de
tolkats i utredningsdirektiven, har utredningen
givit ett tämligen negativt
resultat.» Det tycker jag räcker.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har ju, herr Nilsson
i Göteborg, citerat socialministerns direktiv
till utredningsmannen. Det är
just socialministerns diktamen som jag
även fäste uppmärksamheten på i det
åberopade remissvaret. Utredningen har
så att säga bara lagt fram ett halvt förslag
om arbetsfredslagstiftningen, vilket
inte är tillfredsställande, men jag sade,
herr Nilsson i Göteborg, att utredningen
ändå är så pass realistisk att det går att
bygga vidare på dess förslag. Det är
med den utgångspunkten vi motionärer
hoppas att riksdagen till nästa år skall
få ett förslag från socialdepartementet.
Då blir det kanske också litet bättre
tid att diskutera frågan.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! I egenskap av motionär
skulle jag utöver vad herr Gustavsson
i Alvesta och herr Andersson i Knäred
anfört vilja anlägga några synpunkter
på några delproblem i det stora komplex
som vi har att behandla.

I motion nr 11:363 har jag tillsammans
med ett par kamrater i denna kammare
tagit upp de korttidsanställdas situation
inom ATP och sjukförsäkringen.
Vi bär aktualiserat dessa frågor
vid några tidigare tillfällen, och angelägenheten
i kravet på en ändring ökar
för varje år som går, då utveckling och
erfarenhet visar att de korttidsanställda
faktiskt är utsatta för ren diskriminering
inom ATP. Orsaken till de orätt -

Lag om allmän försäkring, m. m.

visor som uppkommer ligger i de skilda
beräkningsgrunder som gäller för fastställande
av pensionsgrundande och avgiftsgrundande
inkomst i de fall det
gäller inkomst av anställning. Vid fastställandet
av den pensionsgrundande
inkomsten dras alltid hela basbeloppet
från inkomsten utan hänsyn till den tid
under vilken inkomsten är förvärvad,
under det att man vid fastställandet av
den avgiftsgrundande inkomsten skall
ta hänsyn till tidsfaktorn.

Skillnaden kan enklast åskådliggöras
genom att jämföra en person som är
helt löneanställd med en som har blandade
inkomster. Om jag hela tiden räknar
i 1957 års penningvärde och säger
att den helt löneanställde har en inkomst
å 8 000 kronor, skall avgiften erläggas
för honom på inkomsten minus
basbeloppet, alltså 4 000 kronor, och
hans pensionsgrundande inkomst utgör
också 4 000 kronor. Om den som har
blandade inkomster genom anställning
under ett kvartal har tjänat 4 000 kronor,
skall avgift för honom erläggas på
3 000 kronor enligt regeln inkomsten
minus V* av basbeloppet utgör avgiftsgrundande
inkomst. Utöver denna löneinkomst
har han inkomst av rörelse eller
annat förvärvsarbete på 4 000 kronor
för vilken han har att erlägga avgift
på hela beloppet, då avdrag för
basbeloppet i första hand skall ske på
inkomst av anställning och denna inkomst
i detta fall är lika stor som basbeloppet.
För denna person med en
totalinkomst av 8 000 kronor blir resultatet
att avgifter skall erläggas på 7 000
kronor men att pensionen skall beräknas
på 4 000 kronor.

Vid ett tidigare tillfälle har jag här
i kammaren visat, att det vid fullt avgiftsuttag
kan inträffa att för exempelvis
en småbrukare med heltidsarbete
såsom skogsarbetare avgifter tas ut på
uppemot 60 000 kronor under hans aktiva
tid, utan att dessa jätteavgifter
berättigar honom till en enda krona i
tilläggspension. Bland de grupper som

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

drabbas kan vidare nämnas husmödrar
och studerande, som har förvärvsarbete
på deltid eller som arbetar viss del av
året som semestervikarier eller liknande,
samt företagare som har viss inkomst
av anställning. Diskrimineringen
drabbar också sådana som till följd av
exempelvis sjukdom eller arbetslöshet
ej har möjlighet till förvärvsarbete hela
året. Det råder väl inget tvivel om rätt
de drabbade till alldeles övervägande
del är att finna i de lägre inkomstgrupperna.

Andra lagutskottets majoritet har nöjt
sig med att referera till vad utskottsmajoriteten
anförde vid fjolårets behandling
av samma ärende. Man erinrar
om att ATP bygger på ett fördelningssystem,
att arbetsgivareavgifterna debiteras
och inbetalas kollektivt och aft
det inte är möjligt att åstadkomma absolut
överensstämmelse mellan inbetald
avgift och lillgodoförd pensionspoäng.
Och så upprepar man att frågan är föremål
för överväganden inom socialdepartementet.

Herr talman! Låt mig säga att utskottsmajoritetens
ställningstagande förvånar
mig. När det gäller människor
med små inkomster menar utskottsmajoriteten
att man helt enkelt skall finna
sig i att det erlägges avgifter för vilka
pension icke kommer att utgå, men om
någon har så höga inkomster att de är
större än sju och en halv gånger basbeloppet
så har socialdemokraterna och
lagens tillskyndare funnit det angeläget
att — trots att avgifter debiteras och
inbetalas kollektivt och trots att ATP
bygger på ett fördelningssystem — se
till att avgifter inte skall utgå på dessa
lönedelar. Varför? Jag kan inte finna
annat motiv än att pension inte skall
utgå på högre belopp än sju och en
halv gånger basbeloppet och då skall avgift
inte heller tas ut. Det finns anledning
att fråga om det bara är de grupper
i samhället som har små inkomster
som skall känna den solidaritet som
socialministern har talat om i dag och

på första maj — han hänvisade i dag
till sitt förstamajtal och sade att han
nu efter att ha läst reservationerna ansåg
sig ha gjort sig skyldig till en överdrift
i sitt förstamajtal och att han nu
menade att de som står för reservationer
i dagens ärende inte skulle känna hel
och full solidaritet. Låt mig fråga: Har
inte socialministern någon känsla av att
ha gjort sig skyldig till en överdrift
första maj när han är medveten om att
detta krav om solidaritet ställs på människor
med små inkomster trots att de
ur systemet inte får någon pension i
gengäld?

Argumentet att det är tekniska svårigheter
som gör att man inte skulle
kunna komma åt dessa olägenheter har
jag inte särskilt stor respekt för. Rent
tekniskt måste väl svårigheterna vara
av enahanda slag. Har man kunnat skapa
en spärr vid den övre gränsen, måste
man rimligtvis kunna skapa en spärr
vid den undre gränsen. I reservation
nr XXVII har vårt krav om en utredning
för att skapa en bättre överensstämmelse
mellan avgifter och förmåner
för de korttidsanställda tagits upp, och
jag ber att få yrka bifall till den reservationen.

Sedan skall jag be att i förbigående
få ta upp en annan sak som representanter
för utskottsmajoriteten bär varit
inne på här, när de har kritiserat de
reservationer som har invänt mot sammankopplingen
mellan ATP och sjukförsäkring,
den sammankoppling som
innebär att om man är med i den ena
måste man vara med i den andra. Man
menar att reservationerna där är orealistiska
därför att om någon är med
t. ex. i sjukförsäkringen men inte i tillläggspensioneringen
skulle myndigheterna
därmed ställas inför olösliga problem
då det gäller att avgöra när sjukförsäkringen
skall sluta att lämna ersättning,
eftersom vederbörande inte
bär någon tilläggsförsäkring som kan
ta över ersättningsskyldigheten. Men
när man driver det resonemanget får

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

man inte glömma bort att förslaget måste
ses mot bakgrunden av att vi från
vårt håll också har krävt att man skapar
frihet i tilläggspensioneringen på så sätt
att det blir möjligt att vara med vad
beträffar efterlevandeskyddet och förtidspensioneringen
men inte, om man
inte så önskar, behöver vara med beträffande
själva ålderspensioneringen.

Jag kan ansluta mig till de synpunkter
som tidigare har anförts beträffande
de speciella svårigheter som vi företagare
ofta råkar ut för. Jag har särskilt
erfarenheter av hur människor
som driver jordbruk bär det. En förutsättning
för att de skall kunna fortsätta
med verksamheten är att de kan klara
sina årliga amorteringar. Det är ingen
överdrift att påstå att det ofta är så, att
en förutsättning för att de skall klara
amorteringarna är att de inskränker
sitt konsumtionsutrymme jämfört med
andra grupper i samhället. Att de därtill
skulle orka med att bära hela avgiften
också för tilläggspensioneringen
är i vissa fall ett orealistiskt krav. Hur
skulle det kunna vara fråga om att någon
försöker åka snålskjuts, när man
begär denna uppdelning av tilläggspensioneringen?
Vederbörande som står
bakom kravet att få vara med vad beträffar
efterlevandeskyddet och förtidspensioneringen
är utan tvekan beredda
att betala för detta skydd.

Socialministern anförde argumentet
att löntagarna inte kan medge denna
valfrihet beträffande tilläggspensioneringen
därför att man måste se till ekonomien
i hela försäkringssystemet. Men,
herr talman, låt mig påminna om att
tilläggspensioneringen bygger på fördelningsprincipen.
Trots att den gör det
förutsätter alla beräkningar hittills att
vi redan om några år skall ha för vanliga
människor rent enorma belopp i
fonder, ehuru systemet alltså i och för
sig egentligen inte kräver fonder.

Herr talman! När man från socialdemokratiskt
håll strävar efter att framstä’la
de åtgärder som man på den kan -

Lag om allmän försäkring, m. m.

ten vidtar såsom ett sätt att öka människornas
valfrihet men samtidigt säger
nej till krav om valfrihet som framförts
från annat håll, har man svårt för att
se att det skulle ligga någon verklig
vilja bakom socialdemokraternas tal
om valfrihet. År det inte i stället så,
att de skapar en reform och sedan säger
att människorna skall vara så vänliga
och se till att de utformar sitt
liv så att det passar för reformen? Vi
från vårt håll vill hellre gå den andra
vägen och se efter hurudan människornas
situation är och därefter utforma
reformen så att den passar människorna.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i det yrkande som har ställts av herr
Gustavsson i Alvesta.

Herr andre vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag vill i likhet med
herr Senander uttala min tillfredsställelse
med att man nu röjer upp litet i
den djungel av byråkrati som präglat
hittillsvarande socialförsäkringen. Det
är ett stort framsteg för den linje som
kommunistiska motionärer ville att
statsmakterna skulle beträda redan för
många år sedan. Det kostar ju i och för
sig inte mera pengar att rationalisera
på det isättet. Tvärtom kan skattebetalarna
besparas stora onödiga utgifter
genom att samordna lagar och verksamhet
som varit splittrade på många
håll. Ännu bättre är det att den formella
samordningen går hand i hand med
en viss materiell förbättring på några
områden där folkopinionen varit särskilt
stark och ihållande.

Det är emellertid mycket som fattas
innan rätten till en god levnadsstandard
har fastslagits så att bestämmelserna på
detta område får den demokratiska ledighet
som kan anses tidsenlig. Socialministern
påpekar ju också att allt som
inrymmes i socialförsäkringen även i

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

fortsättningen måste bil föremål för stora
förändringar. Även om man såsom
kommunisterna anser det beslut som vi
nu skall fatta innebära ett mycket betydande
framsteg, så finns det alltså anledning
att diskutera om det som no sker
verkligen är det »avgörande steg», som
socialministern talar om, för att bereda
varje människa i vårt land ett tillfredsställande
skydd vid inkomstbortfall av
alla slag. Under sådana debatter brukar
vi kommunister få uppmaningen att
vara realister, att framför allt se till de
ekonomiska förutsättningarna för att gå
längre än vad som föreslagits i propositionen.
Och den saken är vi helt med
på: vi är realister. Jag vill gärna understryka
ytterligare en gång att vi aldrig
har förutsatt att allt skall kunna göras
på en gång eller ens under en relativt
kort tid. Men i fråga om de ekonomiska
förutsättningarna för nya socialreformer
och framför allt när det gäller de
»avgörande stegen» för dessa kommer
man aldrig ifrån det som var innebörden
i socialminister Möllers erinran om
att hela den dåvarande socialbudgeten
skulle kunna finansieras genom vinsterna
från en förstatligad träindustri, ett
sammanhang man aldrig skall glömma
bort. Internationell erfarenhet har visat
att det i verkligheten bara är kommunisterna
som är realister i fråga om socialpolitiken
just därför att vi diskuterar
de ekonomiska förutsättningarna
från den utgångspunkt som socialminister
Möller antydde. Om man redan
nu inriktar sig på att använda vårt lands
enorma rikedomar och outnyttjade produktionsförmåga,
så behöver man inte
snegla så ängsligt på kostnadsfrågorna
när det gäller relativt blygsamma reformer.
Jag säger detta bl. a. med anledning
av den kommunistiska motionen
om att socialförsäkringsavgifterna
skall slopas. I linje därmed ligger också
förslaget att kommunerna skall befrias
från utgifter till folkpensioneringen.

När även utskottet nu vill att dessa
frågor skall »prövas i ett större sam -

manhang» så skulle vi kunna instämma,
om det är utskottets mening att finansieringen
av socialpolitiken skall
prövas i det större sammanhang som
socialminister Möller rekommenderade.
Men då finns det väl heller ingen anledning
för utskottet att motsätta sig den
utredning som såväl kommunisterna
som centerpartiet föreslagit på den
punkten.

Ingen vill väl egentligen på allvar
förneka att systemet med socialförsäkringsavgifter
är oförenligt med ett demokratiskt
skattesystem. Då avgiften
till folkpensionen är maximerad till 600
kronor för gifta, oavsett om vederbörande
är miljonär eller vanlig inkomsttagare,
framstår orättvisan i nuvarande
system med all tydlighet. I belysning
av den inkomststatistik som finns i
årets statsverksproposition ter sig
systemet med särskilda socialförsäkringsavgifter
orimligt. Inte mindre än
1 300 000 har högst 5 000 kronor i årsinkomst.
Vi anser att ingen som har
mindre taxerad inkomst än det fastställda
skattefria ortsavdraget skall betala
socialförsäkringsavgift. Enligt vår mening
bör folkpensionen och den allmänna
sjukförsäkringen helt skattefinansieras
liksom andra sociala reformer.

I avvaktan på att en sådan ordning
genomföres anser vi att årets riksdag
bör besluta att minimigränsen för uttagande
av socialförsäkringsavgifter höjes
till 4 500 kronor taxerad inkomst.
Därmed kunde också gränsen för deklarationsplikten
höjas i motsvarande grad.

Nu finns det även från annat håll såväl
motioner som reservationer med
samma innebörd som kommunisternas
förslag. Det är på sitt sätt också ett
uttryck för en folkopinion som småningom
blivit mycket stark och framtvingat
medverkan även från andra än
kommunisterna. Det förvånar mig att
inte socialdemokraterna inom utskottet
gjort gemensam sak med centerpartiets
reservanter för att stöda kravet om en
ytterligare demokratisering av skatte -

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

politiken och för att samtidigt göra
kommunerna en tjänst som säkerligen
alla lokala samhällsförvaltningar nu
väntar på. Även om det nu blir enbart
kommunisterna och centerpartisterna
som röstar för reservationerna i detta
stycke, blir det den starkaste opinionsyttringen
hittills för att undanröja den
värsta skamfläcken på vårt skattesystem
och samtidigt göra något åt kommunernas
ekonomiska trångmål.

Utöver vad herr Senander redan har
sagt om en motion som vi avlämnat med
förslag om åtgärder för att sänka pensionsåldern
för gruvarbetare och andra
liknande arbetargrupper med särskilt
påfrestande arbete vill jag också säga
några ord om den saken. Utskottet har
även därvidlag ett resonemang som berör
de finansieringsfrågor som jag redan
har nämnt. Det är inte »tilltalande»,
påstår utskottet, att exempelvis
gruvarbetarna skall få en lägre pensionsålder
på bekostnad av »produktionen i
sin helhet». På vems bekostnad skulle de
eljest få en lägre pensionsålder, skulle
jag vilja fråga?

Efter många riksdagsdebatter om
gruvarbetarnas arbetsförhållanden är
jag ganska härdad i fråga om de argument,
som har mött de kommunistiska
förslagen i fråga om pensionsålder, semester,
sjukvårdsförhållanden och hälsokontroll
m. m. Det är inte så länge sedan
en känd högerman sade, att gruvarbetet
naturligtvis ibland kan vara
tungt men å andra sidan är det ju också
»friskt och härdande». Nu säger också
utskottet att det kan föreligga behov
av lägre pensionsålder för gruvarbetarna.
Men det betraktas uppenbarligen
inte så viktigt att man fördenskull skall
utsätta myndigheterna för de svårigheter
som uppstår, om man skall ändra
bestämmelserna och göra en avvägning
med hänsyn till rättvisesynpunkterna!
Vad som än må ligga bakom ett sådant
yttrande, inte är det något intresse för
demokrati och rättvisa.

Resonemanget huruvida produktionen

Lag om allmän försäkring'', m. m.

i sin helhet eller bara den berörda näringsgrenen
skall betala eventuella kostnader
för lägre pensionsålder är ett
annat av de olösliga problem som utskottet
anser sig ha stött på. Det har som
bekant inte varit några sådana problem
när man har pensionerat större delen
av statens tjänstemän vid 60—63 års
ålder, för att inte tala om militär personal
som får pension ännu tidigare.
När det gäller att avväga turordningen
för socialreformer av olika slag på detta
område bör man också observera att
det tydligen inte finns några betänkligheter
mot att prästerna får särskilt lönetillägg
för predikningar på obekväm arbetstid,
nämligen söndagarna som hittills
varit ordinarie arbetstid för dem,
men däremot är det alldeles omöjligt att
vinna gehör för att gruvarbetarna, som
i betydande grad arbetar under jord
och ständigt är utsatta för yrkessjukdomar
och olycksrisker, skall få pension
åtminstone vid den ålder när präster
och riksdagsmän och även andra anses
vara utslitna.

När det gäller de ekonomiska resonemangen
vill jag också erinra om att
större delen av gruvarbetarna är anställda
i ett statligt företag och att de ur
den synpunkten borde kunna jämställas
med andra i statstjänst. Gruvarbetarnas
bidrag till statskassan och samhällsekonomien
över huvud taget är ju också
mycket betydande. I år levererar det
statliga gruvbolaget 30 miljoner till
statskassan utöver den väldiga värdeökning
som uppstått genom ackumulation
av förmögenhet i gruvorna och
andra företag anslutna till den statliga
gruvindustrien. Njuggheten, för att inte
säga hänsynslösheten mot gruvarbetarna,
bör också ses i belysning av LKABchefens
förklaring att nyanställningarna
i gruvorna efter de senaste rationaliseringsåtgärderna
ger bolaget möjlighet
att utvinna ett nettovärde av 200 000 kronor
per år av var och en av dessa gruvarbetare.

Det vore på tiden att statsmakterna

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

åtminstone i någon liten mån gör skäl
för talesättet om staten som mönsterarbetsgivare.

Jag hemställer om bifall, herr talman,
(till motion II: 611 rörande sänkning
av pensionsåldern för gruvarbetare,
skogsarbetare och andra med dem
jämställda grupper. Under hänvisning
till vad herr Senander har anfört med
anledning av de kommunistiska motionerna
hemställer jag också om bifall till
motion II: 762 samt II: 330 rörande förbättring
av reglerna för folkpensionärernas
bostadsbidrag.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Förslaget att sammanföra
sjuk- och moderskapsförsäkringen,
folkpensioneringen och tilläggspensioneringen
till en enda lag, lagen om allmän
försäkring, måste hälsas med tillfredsställelse
av både de försäkrade
och av de myndigheter, som har hand
om tillämpningen av dessa försäkringar.
Det enhetliga systemet, som skall
ge den enskilde skydd mot inkomstbortfall
vid sjukdom, barnsbörd, ålderdom,
invaliditet och vid försörj arens frånfälle,
är som jag ser det ett av de viktigaste
förslag, som riksdagen haft att
behandla på mycket länge. Speciellt
kvinnorna, både de förvärvsarbetande
och de hemarbetande, har anledning
att alldeles särskilt notera förmånerna.
Jag har genom mitt arbete bland och
för kvinnorna erfarenhet av hur krav
har ställts och önskemål formulerats
speciellt när det gäller ledighet på
grund av havandeskap och därmed förlust
av inkomst. Att kraven knappast
har sträckt sig så långt som propositionen
i dag gör, talar väl sitt tydliga
språk och visar att vi här tar ett ganska
stort steg på vägen mot förbättringar
för de förvärvsarbetande mödrarna.

Det är naturligt för mig att ägna speciell
uppmärksamhet åt de frågor i det
föreliggande förslaget, som rör kvinnorna.
Därmed är inte sagt, att jag
inte har intresse också för de andra frå -

gorna. Men såsom framgått av vad herr
Bengtsson i Varberg och även av vad
herr Nilsson i Göteborg har anfört, så
har vi i andra lagutskottet litet grand
delat upp frågorna och försöker att var
och en täcka vissa speciella frågor.

Riktpunkten har varit, säger departementschefen,
att moderskapsförsäkringen
skall fylla samma anspråk på effektivitet
som annan socialförsäkring och
att det endast är i undantagsfall som
försäkringen skall behöva kompletteras
med behovsprövad hjälp, som då
lämpligen lämnas inom socialhjälpens
ram. I konsekvens med denna riktpunkt
föreslås också, att den behovsprövade
mödrahjälpen skall avskaffas.
Jag tror inte att det är någon av oss
som sörjer över detta. Det nya uttrycket
för moderskapspenning skall vara
grundpenning och denna skall ökas
från 270 till 900 kronor och därutöver
450 kronor för varje barn vid flerbörd.

När det gäller de förvärvsarbetande
kvinnorna kommer rätten till tilläggspenning,
som utgår när man har tillhört
försäkringen i minst 270 dagar,
att ökas till att omfatta 180 dagar i stället
för nuvarande 90 dagar. Det är
klart, som jag redan tidigare har framhållit,
att man från kvinnornas sida
hälsar denna förbättring med tillfredsställelse.
Men jag vill i detta sammanhang
säga att med hänsyn tagen till
barnen vore det önskvärt att denna ersättning
så småningom kunde ökas till
att utgå under ytterligare 3 månader
eller, varför inte, låta den utgå ett helt
år. Man skulle därmed vinna att mödrarna
kunde stanna hemma längre tid
efter barnsbörden. Det finns också ett
annat och ganska tungt vägande skäl
som talar för en sådan förbättring. Det
är att spädbarnsavdelningarna på daghemmen
— där det nu finns sådana avdelningar
— inte tar emot barn under
6 månader. Eftersom modern kanske
börjar sin tjänstledighet någon månad
före förlossningen, ja, i en del yrken,

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

jag tänker på serveringspersonal o. s. v.,
ännu tidigare, så medför det att hon
får vara utan inkomst under några månader.
Att jag ändock inte väckt motion
i detta sammanhang och inte heller i
utskottet försökt att få gehör för denna
min synpunkt är beroende på att det
föreliggande förslaget är så bra, att jag
inte tycker man skall lägga fram tillläggsförslag,
förrän man sett hur dessa
nya bestämmelser kommer att verka.
Över huvud taget innebär förslagen i
propositionen betydande förbättringar,
men jag har ändå här velat anföra några
synpunkter på tilläggspenningen, ty
även om vi nu har tagit ett mycket viktigt
steg på vägen mot hjälp till de förvärvsarbetande,
bör det inte betraktas
som slutmålet.

En annan viktig fråga i denna proposition
gäller införandet av tandvårdsförsäkring
för blivande och nyblivna
mödrar. Det får också ses som en följd
av att mödrahjälpen försvinner. Den
har nämligen i stor utsträckning getts
i form av tandvård.

Det har väckts en hel del motioner
i detta sammanhang. Man har bl. a. yrkat
att ersättningen borde vara 900
kronor för varje barn vid flerbarnsbörd,
medan departementschefen i propositionen
föreslagit 450 kronor för
vartdera av det andra, tredje och fjärde
barnet o. s. v. Utskottet som behandlat
dessa motioner säger liksom departementschefen
att enligt förarbetena till
nuvarande lagstiftning har grundpenningen
tillkommit för att i huvudsak
tjäna två ändamål: dels bidrag till utgifter
för barnet, såsom anskaffande av
utstyrsel m. m., dels —• och det kanske
bör noteras alldeles särskilt — täcka
de merutgifter som uppstår på grund
av att kvinnans arbetsinsats bortfaller
en kortare tid i samband med nedkomsten.
Enligt utskottets uppfattning
bör dessa överväganden äga tillämpning
även i fråga om den nu behandlade
förmånen, grundpenningen. Utskottet
avstyrker därför dessa motio -

Lag om allmän försäkring, m. m.

ner. Utskottet avstyrker också det förslag
som förts fram i samma motioner
om att kvinna, som vid sjukdom är berättigad
till barntillägg, skall erhålla
sådant under en tid av 30 dagar även
vid havandeskap.

Det sägs redan i propositionen, och
det borde också stå klart för oss alla
som tagit del av förslagen, att den
kraftiga uppräkning av grundpenningen
som göres här är avsedd att täcka
också det förutvarande barntillägget.
I allmänhet är det väl vidare så, att
utgifterna är större för en förstföderska
än för en omföderska. Även det skälet
talar för att man inte bör införa det
barntillägg, som föreslås i en del motioner
och reservationer.

I motioner och i en reservation, som
avgivits i anslutning till dem, yrkas på
en utredning angående särskilt behovsprövat
moderskapsbidrag till de ensamstående
mödrarna efter barnsbörden.
Många av de ensamstående mödrarna
har, det vet vi alla, stora ekonomiska
svårigheter att brottas med.
Vi har från vårt håll ofta försökt att
finna vägar till en bättre ekonomisk
ställning för dessa. Men att nu begära
en ny utredning, när dessa särskilda
stödformer redan håller på att utredas
av socialpolitiska kommittén, är väl
ändå att gå ett stycke för långt i sin
iver att överbjuda det framlagda förslaget.
Utskottet hänvisar till att frågan
om stödet till de ensamstående
mödrarna är under utredning av socialpolitiska
kommittén och avstyrker
av det skälet motionerna.

När det gäller tandvårdsförsäkringen
finns det också motioner, som vill
att resor till och från tandläkaren skall
vara ersättningsgrundande. Det är väl
ett riktigt yrkande i och för sig, men
som departementschefen anför bör inte
reseförmåner i den nya tandvårdsförsäkringen
aktualiseras förrän en viss
erfarenhet vunnits rörande försäkringen.
Det är också i linje med det sätt
varpå vi arbetar, att vi först vill se

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

hur en ny reform fungerar innan vi
kommer med ändringsförslag. Dessutom
påpekar utskottet att förutsättningarna
för vidgad rätt till ersättning
för tandläkarvård undersökes av 1961
års sjukförsäkringsutredning. Även i
det fallet kan det alltså tyckas vara synnerligen
onödigt att väcka förslag, när
frågan redan är under utredning.

När det gäller tilläggspenningen för
de förvärvsarbetande kvinnorna har
det förts fram förslag i en motion —
men icke i någon reservation — att
de 270 dagar som man måste ha varit
försäkrad omedelbart före nedkomsten
skall höjas till 540 dagar, eftersom 270-dagarsregeln kan inbjuda till missbruk,
som man anför i motionen.

Utskottet anför där — jag tar upp
det därför att jag vill knyta några personliga
reflexioner till detta — att
270-dagarsregeln inte visat sig förenad
med sådana olägenheter, att ändring
av densamma kan anses påkallad, och
avstyrker sålunda detta motionsyrkande.

Jag skulle i detta sammanhang, herr
talman — personligen och inte som
talesman för utskottet —• vilja påpeka
följande förhållande. Jag har vetskap
om att försäkringsdomstolen, som
handlägger svårtolkade frågor, ibland
har nödgats avslå framställning om
tilläggspenning trots att sökanden fyller
kvalifikationsansprålten 270 dagar
räknat från inträdesdagen i arbetslivet
eller i den högre sjukpenningklassen,
men eftersom praxis har varit att räkna
inträdesdatum från den första i efterföljande
månad, har tilläggspenning
inte kunnat utgå. I sådana fall borde
ju respektive myndighet ha rätt att
räkna från den dag då vederbörande
inträtt i arbetslivet och anmält den
förändrade inkomsten. Helt naturligt
har jag inget yrkande i detta avseende,
men jag har velat bringa detta till
kammarens kännedom.

Även för de kvinnor som arbetar i
hemmet föreslår departementschefen

en väsentlig förbättring, som jag sade
i början av mitt anförande. Enligt det
nya förslaget får en hemmaarbetande
kvinna med barn under tio år i hemmet
vid sjukdom ett dagsbelopp på
minst 7 kronor inklusive barntillägg.
Hon kan därutöver ges möjlighet att
frivilligt försäkra sig för ytterligare 5
kronor.

Socialförsäkringskommittén, vars betänkande
ligger till grund för propositionen,
bär ingående övervägt men slutligen
förkastat tanken på att införa en
obligatorisk sjukförsäkring för hemmaarbetande
kvinnor, och departementschefen
har delat dess uppfattning. Det
gör jag också. Även utskottet tillstyrker
departementschefens förslag om denna
väsentliga förbättring av de hemmaarbetande
kvinnornas sjukförsäkringsmöjligheter.

Utskottet har också haft till behandling
motioner om att inom tilläggspensioneringen
vissa grupper skulle få tillgodoräkna
sig gratispoäng. Dessa grupper
är personer som på grund av studier
eller annan utbildning och värnpliktstjänstgöring
för visst eller vissa
år saknar pensionsgrundande inkomst
eller har så låg inkomst att den icke
räcker till för att vara pensionsgrundande.
Liknande synpunkter har också
förts fram beträffande hemmaarbetande
husmödrar.

Om man godkänner principen att
förvärvsinkomst skall vara en förutsättning
för pension, kan man inte vara
med på ett system — hur behjärtansvärt
det än är — med gratispoäng till
personer eller grupper som av en eller
annan anledning inte har förvärvsinkomst.
När det gäller personer som
blir invalidiserade i unga år säger departementschefen
att frågan torde böra
bli föremål för ytterligare utredning
och därvid angripas från andra och
mera generella utgångspunkter än socialförsäkringskommittén
gjort i sitt
betänkande. Det krav som ställts, att
husmödrar som lämnat sitt förvärvsår -

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

bete för att ta vård om sina minderåriga
barn skall få tillgodoräkna sig
gratispoäng för de år under vilka de
är borta från sitt förvärvsarbete, är ju
av samma principiella innebörd som
motsvarande krav från de övriga grupperna,
och där bör man väl komma
ihåg att det endast — jag betonar endast
— i detta fall krävs 30 pensionsgrundande
år för rätt till hel ålderspension.
Både teoretiskt och praktiskt
bör dessa kvinnor ha möjlighet att tjäna
in hel ålderspension trots att de under
några år stannat hemma för att, som
man säger, ha vården om minderåriga
barn.

Det andra önskemålet, som också tagits
upp här och som fru Kristensson
var inne på, nämligen att hemmavarande
husmödrar skall få en självständig
pensionsrätt inom tilläggspensioneringen,
prövades vid fjolårets riksdag.
1 det av riksdagen godkända utlåtandet,
nr 56, framhöll andra lagutskottet,
att frågan är svårlöst och inrymmer
ett flertal problem. Det är svårigheter
såväl i allmänhet som i det
enskilda fallet att göra en rättvisande
uppskattning i pengar av värdet av husmödrarnas
arbete i hemmet — en uppskattning
som ju är erforderlig för att
kunna ligga till grund för en pensionsberäkning.
Härtill kommer det problemet,
att avgifter för en sådan pensionering
skulle komma att få bestridas
av familjens kontantinkomst, d. v. s. i
regel av mannens arbetsförtjänst bl. a.
under den tid då många av familjens
kostnader för barnens underhåll och
uppfostran är stora.

I detta sammanhang bör också framhållas,
att den på sin tid hårt kritiserade
och motarbetade tilläggspensioneringen
har skapat ett så betydande familj
eskydd — socialministern berörde
det i sitt stora anförande i dag — i fråga
om både pension och ersättning vid
familjeförsörjarens frånfälle, att man
inte borde behöva i detta förslag —
som också innebär väsentliga förbätt -

Lag om allmän försäkring, m. m.

ringar för de hemarbetande husmödrarna
— aktualisera kravet om en självständig
pensionsrätt. Det är inte utan
att jag, när jag tagit del av motionerna
i de avsnitt som jag har specialstuderat,
och även när jag läst en del av de andra
motionerna, haft en känsla av att
man har väckt dessa motioner i syfte
att ta bort känslan av att det dock är
en stor reform vi i dag skall besluta
om. Den består inte bara i att de fyra
socialförsäkringarna sammanförts. Den
innebär också väsentliga förbättringar
som speciellt berör kvinnorna. Att
många av de i motionerna framförda
yrkandena inte är möjliga att genomföra
har man icke tagit hänsyn till.
Det är icke realistiska krav som ställts,
och det har inte heller varit möjligt
för utskottet att yrka bifall, utan vi
har i många av dessa fall — i de allra
flesta av dem som jag berört — yrkat
avslag på motionerna.

När jag, herr talman, yrkar bifall till
utskottets hemställan över hela linjen,
gör jag det också i det avsnitt som berör
änklingspensionerna. Vi har i ett
eller två avseenden, men speciellt när
det gäller pension till de frånskilda
änkorna, gått ifrån departementschefens
förslag och yrkat att en utredning
skall tillsättas för att se vad man kan
göra för de frånskilda änkorna. Det
har också föreslagits att frågan om
pension åt änklingar skulle tas med i
denna utredning, och i det fallet delar
jag utskottsmajoritetens uppfattning,
nämligen att frågan bör utredas.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
andra lagutskottets hemställan.

1 detta anförande instämde fru
Svensson (s) och fru Thunvall (s).

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! När jag begärde ordet
i denna debatt, var det egentligen min
avsikt att jag skulle börja med att i all
vänlighet gratulera socialministern till
att han kommer att få igenom det förslag,
som han lagt fram, med så pass

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

stor enighet — och det gör jag också.
Men jag skulle ha gjort det med åtskilligt
större värme, om inte socialministern
inlett debatten med ett anförande,
där han framför allt försöker att förstora
motsättningen — vad det nu skulle
tjäna till.

Jag tyckte också att socialministern
verkade alltför belåten med det beslut
som nu skall fattas. Det är en bra reform,
och det är bra att den kom till
stånd. Men vi får nog gå ut ifrån att
det, när den nya socialförsäkringsformen
bär tillämpats en tid, kommer att
föreligga behov av ytterligare reformer.
Framtiden får väl visa, huruvida denna
lösning är så bra. Jag tror inte det är
någon slutlig lösning av exempelvis invalidpensioneringen.

Vidare har propositionen föregåtts av
ett flertal statsrådsuttalanden och annan
reklam, som tyder på att socialministern
ämnar använda detta beslut, när
han är som värst i färd med att redovisa
socialdemokratiens berömliga gärningar.
För den händelse detta är avsikten,
skulle jag — i hopp om att kunna
dämpa honom en smula — vilja påminna
honom om ärendets tidigare
handläggning.

Den allmänna pensionsberedningen
framlade betänkande i februari 1957
och begärde då fortsatt utredning av invalidpensioneringen.
Det hände ingenting
under 1957. I mars 1958 påpekade
folkpartiet i en pensionsmotion, att utredningen
inte kommit till stånd, att reformen
därigenom fördröjdes och att
utredningen borde ske snart. Men först
i maj 1958 tillsattes utredningen. Socialministern
Torsten Nilsson tillträdde
i mars 1957. Han hade alltså varit socialminister
14 månader, innan han kom
sig för med att tillsätta denna utredning.
Jag skulle därför vilja påstå att
socialministerns insats i detta fall bl. a.
är att han fördröjt reformen åtminstone
ett år. Jag hoppas socialministern kommer
ihåg detta frampå höstkanten.
Skulle socialministern glömma bort det,

skall jag gärna åtaga mig att i all stillhet
påminna honom härom. Detta bör
nämligen komma med i bilden, ty eljest
blir den en smula missvisande.

När vi diskuterade företagarnas valfrihet
i fjol, spelade socialministern
upp en av sina vanliga föreställningar,
där han gjorde gällande att vi ville
komma åt ATP; vår avsikt skulle vara
att riva sönder ATP. Socialministern
bär i dag givit en repris på den föreställningen
— den var dock i viss mån
retuscherad. Egentligen borde man förbigå
dessa föreställningar med tystnad
och låta dem vara vad de är, nämligen
en förövning till valrörelsen — en i
detta sammanhang helt onödig förövning
till valrörelsen. Jag tror nämligen
inte att det resonemanget gör effekt,
herr socialminister. Vad beträffar ATP
har socialministern ropat »vargen kommer»
så många gånger att snart ingen
fäster sig vid det. Det är ganska svårt
att göra reservanterna i andra lagutskottet
till en vargflock som vill riva
sönder ATP. Jag tror att inte ens socialministern
med sin erkända skicklighet
kan göra det. Jag vill emellertid
säga några ord om socialministerns
resonemang.

Socialministern säger att den rimliga
konsekvensen av reservanternas ståndpunkt
vore att yrka avslag på hela förslaget.
Jag kan inte förstå varför vi behöver
göra det. Vi har från vårt håll
länge sagt att vi är intresserade av så
mycken valfrihet som möjligt för människorna
även vad beträffar tryggheten.
Men vi är också medvetna om att med
ett fördelningssystem är de möjligheterna
begränsade. Vi har därför gått ut
ifrån att vi får nöja oss med de valmöjligheter
som är förenliga med systemet.
Vi har också förutsatt att de
möjligheter som bör medges inte skall
vara av den arten att de ger tillfälle
till att spekulera på andras bekostnad
inom systemet.

Låt oss utgå ifrån att ATP skall bibehållas,
att de valmöjligheter som skall

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

åstadkommas skall vara förenliga med
systemet, och att de skall konstrueras
så att ingen kan spekulera på andra försäkrades
bekostnad. Skulle inte socialministern,
om dessa utgångspunkter
fastslås, kunna vara med på att det helt
objektivt undersöks vilka valmöjligheter
man under de förutsättningarna kan
godta? Det räcker inte med att socialministern
bara påstår att det är omöjligt.

Nu kan jag inte i detalj gå igenom
socialministerns resonemang. Han menar
tydligen att en valmöjlighet som
innebär att företagarna skulle kunna
välja mellan att gå in i systemet med
halva inkomsten eller hela inkomsten
skulle kunna ge utrymme för spekulationer.
Det skulle vara intressant att få
detta utvecklat närmare. Jag har svårt
att förstå att det inte skulle gå att konstruera
villkor som utesluter spekulationsmöjligheter.
Socialministern underskattar
nog sina experter. Jag tror
inte att de skulle bli rådlösa, om han
gav dem i uppdrag att lösa denna fråga.
Det finns ju rätt för företagarna att
stå utanför försäkringen och att gå in
i den under en senare del av sitt aktiva
liv. Det har för detta fall konstruerats
reduceringsregler som gör att det
såvitt jag förstår är omöjligt för dem
att spekulera i vinster genom att göra
så. Skulle det då vara omöjligt att konstruera
regler som gör att en företagare
skulle kunna gå in i försäkringen med
halva inkomsten under senare delen
av sitt liv utan att kunna spekulera i
vinster?

Vidare har vi frågan om möjligheten
att få stå utanför ATP men vara med
i sjukförsäkringen. Jag medger att det
i detta fall föreligger vissa svårigheter,
därför att människor som har en hög
sjukpenning kanske så småningom skulle
behöva överföras till en förtidspensionering
som är väsentligt lägre. Men
det förefaller som om socialministern
och även utskottet skulle utgå ifrån att
d^ svårigheterna är helt undanröjda i

Lag om allmän försäkring, m. m.

förslaget sådant det nu är. Utskottet
säger att »genom att göra förmånerna
från sjukpenningförsäkringen och pensioneringen
i stort sett likvärdiga har
uppnåtts att det för den försäkrade blir
utan större betydelse från vilken försäkring
förmånen utgår». Det är riktigt
i många fall men inte i alla, helt
enkelt därför att sjukpenningen ansluter
sig till den aktuella inkomsten, vilket
däremot inte pensionsbeloppen gör.

Vi kan ta ett par exempel. Antag att
en småbrukare får anställning vid ett
kraftverksbygge. Han har haft låg inkomst
tidigare och varit med i ATP
med den inkomsten. Han får vid detta
kraftsverksbygge kanske dubbelt så
hög inkomst. Hans sjukförsäkring ansluter
till denna högre inkomst, så snart
han anmäler sin nya situation. Däremot
kommer ATP att i många år påverkas
av den låga inkomst han har haft som
småbrukare. Om en sådan människa
blir invalid måste han lämna en hög
sjukpenning och ta en väsentligt lägre
förtidspension.

Vi kan ta ett annat exempel. Företagarna
har rätt att gå med i ATP under
senare delen av sitt liv, och då reduceras
pensionen väsentligt. Om en
företagare gör det och blir invalid, vid
ett tillfälle då hans aktuella inkomst är
hög, kommer det även i detta fall att
bli en betydlig skillnad mellan sjukersättningen
och pensionen.

Socialministern säger att han undrar
vilken myndighet som skulle kunna
överföra en människa från en hög sjukpenning
till en lägre pension. Om inte
socialministern vet var den myndigheten
finns tycker jag att han skulle vara
orolig för att hans förslag antas av
riksdagen, eftersom förslaget bygger på
att denna möjlighet finns. I många fall
kommer det att bli en sådan överföring,
även om företagarna inte har någon
valfrihet. Min mening är att socialministern
konstruerar svårigheter men
som jag nyss sade tycker jag att vi borde
kunna enas om att undersöka frågan

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

ordentligt. Jag vill gärna säga att visar
det sig att vi inte kan ge valfrihet
därför att den inte överensstämmer med
systemet, därför att det blir spekulationer
m. m., skall vi avstå därifrån.
Men vi gör det inte bara därför att socialministern
säger att det är omöjligt.

Beträffande frågan om de frånskildas
änkepension förvånar det mig att
socialministern ingenting sade om den
saken. Utskottet har ändå gått ifrån socialministerns
förslag på den punkten.
Man kunde därför ha väntat sig att han
med all kraft skulle lia gått emot utskottet
och försvarat sitt förslag. Det
hade varit mera näraliggande om han
hade gjort detta i stället för att försöka
göra motsättningarna större gentemot
reservanterna. Jag skulle t. o. m.
ha känt en viss sympati för socialministern,
om han inte utan vidare hade
släppt sitt förslag, eftersom jag själv
har litet svårt att följa andra lagutskottet
i det avseendet Jag förstår lagutskottet
så till vida att jag inte tycker att
förslaget utgör en slutgiltig lösning av
änkepensioneringen för frånskilda. Men
jag har svårt att förstå varför inte förslaget
kunde godtagas som en provisorisk
lösning i väntan på en utredning.

Man kan säga att de problem som man
har att ta ställning till i fråga om de
frånskilda är av tre slag. Först och
främst har vi ett säkerligen ganska stort
antal frånskilda kvinnor, som lever i
små omständigheter och saknar underhållsbidrag.
Sociala skäl talar obestridligen
för att dessa får någon form av
ekonomiskt stöd. Vi har i en partimotion
begärt förslag till nästa års riksdag
om att förtidspension skall kunna
utgå till äldre kvinnor som saknar försörjningsförmåga
utan att detta orsakas
av konstaterbara medicinska faktorer.
Jag tror att det även sedan invalidpensioneringen
förbättrats finns
behov härav. Delta gäller hemmadöttrarna,
men vi har också som exempel
anfört de frånskilda kvinnorna. Möjligheten
att efter individuell prövning be -

vilja dessa förtidspension, när de inte
kan inpassas på arbetsmarknaden och
saknar försörjningsmöjlighet, borde enligt
min mening vara den närmast liggande
lösningen. Däremot kan man inte
lösa deras problem genom änkepensionering.
Man kan inte ge dessa kvinnor
en hjälp som utlöses först om den
frånskilde maken dör. Det blir alltför
slumpbetonat och osäkert. Det förefaller
mig närmast som om man skulle
hjälpa eu människa, som befinner sig i
ekonomiskt trångmål, genom att ge honom
en lottsedel. Frågan måste lösas
på annat sätt. Detta har socialministern
åberopat, och det har han alldeles rätt i.

Ett annat problem är de frånskildas
egenpension. Det är givet att om skilsmässa
sker på äldre dagar och om hustrurna
under hela äktenskapet varit heminaarbetande
hinner de inte under den
återstående delen av sitt liv före 65 års
ålder intjäna tillräckligt många pensionsgrundande
år för att få en ATPpension
som kan anses tillräcklig. Det
är möjligen tänkbart med någon form
av gratispoäng i dessa fall. I varje fall
tycker jag problemet närmare bör undersökas.

Det tredje problemet uppstår när den
frånskilde mannen dör. Härvid inträffar
dock en förändring i den frånskilda
kvinnans ekonomi endast om hon bär
haft underhållsbidrag av mannen. Har
hon inte det, är hennes ekonomiska situation
opåverkad av dödsfallet. Då tycker
jag att det ligger närmast till hands
att i första hand tillse att de som har
underhållsbidrag ges den tryggheten att
de får ibehålla bidraget även om den
frånskilde mannen dör. Jag beklagar att
andra lagutskottet inte bär gått på den
linjen.

Vi har i en partimotion föreslagit att
man skulle ta socialministerns förslag
som ett provisorium men sedan utreda
frågan ytterligare. Jag tycker nog att
det hade varit rimligt att inta den
ståndpunkten.

Som skäl för att inte godta socialmi -

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

nisterns förslag anför utskottet, att underhållsbidrag
till frånskilda kvinnor
utgår i förhållandevis få fall. Detta är
riktigt, men det gör det inte lättare för
dem det drabbar. De har ändå lika stort
intresse av att få trygghet när det gäller
att inte behöva förlora underhållsbidraget,
om den frånskilde mannen dör. Vi
brukar tala om att det nu inom socialpolitiken
framför allt gäller att hjälpa
vissa mindre grupper, vilkas problem
inte löses genom den stora socialförsäkringen.
Men hur skall vi kunna göra
detta, om det förhållandet att en svårighet
endast drabbar ett mindre antal
människor skall anföras som skäl för att
ingenting göra? Det argumentet borde
för alltid bannlysas ur den socialpolitiska
debatten.

En annan fråga som vi strider om är
kommunernas folkpensionskostnader.
Det brukar ibland hävdas av dem som
talar för en överflyttning av kostnaderna
från kommunen till staten, att den
statliga inkomstskatten är progressiv i
motsats till den kommunala skatten, och
därför drabbar den senare de små inkomsttagarna
hårdare. Det argumentet
håller emellertid inte, sedan man börjat
skaffa staten ökade inkomster genom
att höja omsättningsskatten. Däremot är
det riktigt att vissa kostnader drabbar
olika kommuner särskilt hårt, särskilt
utflyttningskommunerna. Det gäller då
skolkostnaderna och även folkpensionskostnaderna.
Dessa olikheter är mycket
stora, vare sig man räknar per skattekrona
eller per invånare. Detta beror
dels på att utflyttningskommunerna har
en ogynnsam ålderssammansättning,
dels på att antalet invalider per tusen
personer växlar starkt mellan olika
landsdelar. Vi har föreslagit en provisorisk
förbättring genom att kommunernas
folkpensionskostnader, de kommunala
bostadstilläggen undantagna, skall
maximeras till en krona per skattekrona.
Vi framförde tanken i en motion i
januari men lovade att återkomma i
samband med propositionen och har nu

Lag om allmän försäkring, m. m.

ställt ett direkt yrkande. Samma förslag
har framlagts av ett antal socialdemokrater
och från centerpartihåll. För
vår del räknar vi med att detta provisorium
skall gälla till dess att skatteutjämningskommittén
lägger fram sitt förslag,
vilket beräknas ske redan nästa år.
Att nu besluta om genomgripande ändringar
av kostnadsfördelningen kan enligt
min mening inte komma i fråga, när
skatteutjämningskommittén är så nära
slutförandet av sitt uppdrag.

Vi har i dag också diskuterat folkpensionens
anknytning till basbeloppet.
Man har sagt att den i och för sig inte
betyder så mycket. De som då beslutar
kan ändå efter år 1968 besluta att ge
folkpensionärerna standardtillägg. Om
man i dag beslutar att folkpensionen
skall utgöra 90 procent av basbeloppet
efter år 1968 utan att på något vis antyda
i beslutet att man menar att
folkpensionärerna skall få standardtillägg
även efter år 1968, måste det enligt
vår mening inge dessa den föreställningen
att de inte skall få något
sådant. Menar man verkligen att folkpensionärerna
skall erhålla standardtillägg
efter 1968, bör man göra ett klart
uttalande därom. Det är egentligen inte
angelägnare att i dag besluta om att
folkpensionen skall anknytas till basbeloppet
än att säga ifrån beträffande
standardstegringen efter 1968.

De människor som är födda före eller
strax efter sekelskiftet får ingen eller
nästan ingen ATP-pension, och sådana
pensionärer kommer att finnas under
hela 80-talet. Vidare har vi de pensionärer
som i yngre år tillerkänts förtidspension
enligt folkpensionslagen och
som inte bär mer än sin folkpension.
Om alla dessa endast skulle få ersättning
för penningvärdeförsämringen men
inte någon standardförbättring, kommer
de att betrakta det som en mycket stor
orättvisa, särskilt som de finner att nytillkomna
pensionärer erhåller en allt
bättre ATP-pension. Vi bör inte bedriva
socialpolitik på det sättet, och om me -

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

ningen är att vi inte skall göra det, bör
det klart utsägas i samband med det
beslut vi i dag fattar.

Herr talman! Sammanfattningsvis vill
jag framhålla vad jag tidigare antytt,
nämligen att den förtidspension som
riksdagen nu kommer att besluta inte
kan kallas särskilt generös men att den
dock innebär en betydande förbättring
i jämförelse med hittills utgående förmåner.
Mycket kommer emellertid att
bero på tillämpningen. Grannlaga och
svåra uppgifter kommer att åvila pensionsdelegationerna,
inte minst då det
gäller invaliditetsbedömningen som
måste inriktas direkt på den försäkrade
och hans speciella situation. Den
lösning av invalidernas trygghetsproblem
som i dag beslutas kan inte betraktas
som slutgiltig. När systemet prövas
i praktiken kommer bristerna att
visa sig och erfarenheterna kommer att
ge anledning till reformer i olika avseenden.
Huvudsaken är att det finns
vilja att rätta till de svagheter i systemet
som den praktiska tillämpningen
med säkerhet kommer att avslöja.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Herr Gustafsson i Skellefteå
har med sitt anförande uppkallat
mig på nytt i denna debatt. Han började
med att säga att han skulle ha velat
yttra några erkännande ord till mig
för propositionen, men på grund av att
jag uppkonstruerade som han tyckte
obefintliga motsättningar mellan reservanterna
och utskottsmajoriteten kunde
han inte med samma värme fullfölja
denna sin avsikt. Jag skall återkomma
härtill senare.

Men herr Gustafsson påminde mig sedermera
om att jag inte hade tagit upp
de frånskildas problem och om att jag
därvidlag utan vidare hade resignerat
inför det enhälliga utskott som gick

emot mig. Jag kan rodnande inför honom
göra den syndabekännelsen att jag
i detta avseende instämmer i lians argumentation.
Emellertid har jag sagt mig
att om utskottsmajoriteten efter motionerandet
kommer till slutsatsen att det
förslag som jag hade framlagt skall läggas
på is, torde det vara nära nog hopplöst
att förmå riksdagen att inta en annan
ståndpunkt. Resultatet blir, som
herr Gustafsson påpekade, att de frånskilda,
som enligt mitt förslag skulle
ha erhållit änkepension, faktiskt får
vänta.

En annan sak vill jag också i förbigående
påpeka. Jag vill understryka för
herr Johansson i öckerö att förslaget
om frivillig försäkring har utarbetats
med tanke på dem vilka ATP inte ger
tillräckligt skydd. De är inte avsedda
för dem som bär trätt ut ur ATP, vilket
tycktes vara herr Johanssons föreställning.
Därför har han handlat alldeles
rätt när han har tillrått fiskarna att stå
kvar i ATP. Herr Johansson har förvisso
varit en förståndig rådgivare. Det enda
man kan beklaga är att herr Johansson
inte var lika förståndig när vi behandlade
frågan här i riksdagen utan den
gången röstade mot ATP •— men lagt
kort ligger, och det som tillhör det förgångna
skall vi inte tvista om. Att han
nu har intagit en riktigare ståndpunkt
när det gäller ATP skall jag be att få
ge honom ett erkännande för.

För de fiskare som har ställt sig utanför
ATP vill jag understryka att den
frivilliga försäkringsmöjlighcten finns i
de privata företagen. Där kan de få
vilken individuell valfrihet som helst.
Antagligen har emellertid herr Johansson
funnit att det blir dyrare, kanske
t. o. m. dyrare än om de skulle ta det
fulla skyddet inom ATP. Inför den möjlighet
som nu öppnar sig för fiskarna
vill jag råda herr Johansson att fortsätta
sin upplysningsverksamhet bland dem
så att de från och med år 1963 passar
på att ansluta sig både till sjukförsäkringen
och till tilläggspensioneringen.

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

Också ett par andra ting har jag inregistrerat
under denna debatt. Jag fick
ett intryck av att herr Anderson i
Sundsvall närmast var indignerad över
att jag antydde att reservanternas förslag
skulle innebära att företagarna
fick ta för sig av smörgåsbordet på löntagarnas
bekostnad. Han tillbakavisade
detta och sade att det inte var fråga
om att åka snålskjuts, utan att dessa företagare
ville ha en försäkring på helt
matematiska grunder. Ja, i så fall kan
man ju tillgripa den utvägen att gå till
de privata försäkringsföretagen och få
en försäkring med alla dessa förmåner
beträffande valfriheten uträknade på
matematiska grunder. Om det individuella
systemets teknik skall överföras
på den allmänna försäkringen, som är
upplagd efter ett helt annat system,
nämligen det obligatoriska, måste givetvis
avgifterna närma sig dem som
de privata försäkringsbolagen betingar
sig. Under sådana förhållanden är det
enklast att man vänder sig direkt till
till de privata försäkringsbolagen, om
man vill erhålla alla dessa variationer
på valfrihet.

Herr Gustavsson i Alvesta förklarade
att det egentligen råder stor enighet om
förslaget. Samtidigt har herr Gustavsson
själv avgivit en råd reservationer, som
i grund och botten innebär att han går
på den extrema frivillighetslinje som
han tidigare följt. Å andra sidan gör
han gällande att det vore orimligt att
utestänga vissa grupper från den allmänna
försäkringens skydd. Ja, det var
kanske ett uttryck för den frihet från
logik som — för att tala med Frans G.
Bengtsson — lär vara en av den mänskliga
naturens mera framträdande egenskaper.
Först tar vi in alla löntagare i
försäkringssystemet, vilket ni inom oppositionen
vill förhindra. Därefter tar
vi in alla företagare och så begär företagarna
en och en individuellt utträde
ur systemet. Hur kan man då, herr Gustavsson
i Alvesta, göra gällande att det
är socialministern som vill utestänga

Lag om allmän försäkring, m. m.

en del grupper från försäkringens
skydd?

Nej, det är nog inte jag som har, som
herr Gustafsson i Skellefteå påstod, konstruerat
motsättningar. Förresten bär
herr Gustafssons egen partiledare sagt
att vi inte bör släta över de motsättningar
som finns, och mitt uppträdande
i detta sammanhang borde därför
ha behagat honom.

Jag vill också påpeka att jag inte betraktar
det förslag, vartill riksdagen i
dag skall ta ståndpunkt, såsom någon
slutsten i den sociala byggnad söm vi
håller på att uppföra. Jag tror att det
finns åtskilligt ytterligare att göra. Om
jag själv kommer att fortsätta med denna
uppbyggnadsverksamhet, måste enligt
min mening framför allt familjepolitiken
nu ägnas större uppmärksamhet.

Vidare säger herr Gustafsson i Skellefteå
att jag har fördröjt det hela. Nu
bör vi väl inte förfalla till en diskussion,
som riskerar att bli ovanligt tråkig,
mellan de olika partigrupperna om
vem som fördröjt det ena eller andra.
Jag skall emellertid gärna erkänna att
det har tagit en viss tid för mig att
utarbeta de praktiska förslagen, och
det finns också skäl att erinra om vem
som fördröjde genomförandet av hela
ATP-reformen. Vi på socialdemokratiskt
håll fick ta en folkomröstning och en
riksdagsupplösning, innan vi lyckades
övertyga valmännen om det riktiga i att
utse riksdagsledamöter som inte ville
fördröja denna betydelsefulla reform.

Denna upplysningsverksamhet har
tydligen varit lyckad, eftersom jag nu
tycker mig finna att herr Gustafsson i
Skellefteå är mest bekymrad över att
jag tvivlar på att han är en pålitlig ATPanhängare.
Om herr Gustafsson är förgrymmad
över det, så får väl det ändå
förlåtas mig att han nu är så stark i
sin nya övertygelse att han reagerar på
det sätt jag beskrivit.

Men, herr Gustafsson, det är egentligen
inte jag utan reservanterna som har
beskrivit svårigheterna med den valfri -

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

het de själva begär att få införa. Jag
skall inte upprepa de svårigheter vi
där kan komma att ställas inför och
där herr Gustafsson trodde att jag tvivlade
för mycket på mina experter. Det
gör jag inte alls. Men alla mina experter
har talat om vilka oerhörda svårigheter
som kommer att möta, om vi
går på reservanternas linje. Den är nämligen
— som herr vice talmannen i
första kammaren uttryckte det — ingenting
annat än ett försök att bakvägen
spränga vårt nyuppbyggda system.

Det är som sagt reservanterna själva
som har beskrivit svårigheterna. De har
funnit att sjukförsäkringen enbart inte
räcker. Därför kräver de därutöver en
valfri invaliditets- och familjepensionering.
Och då finner de att problem uppstår,
när en invalid uppnår 67 års ålder
och kräver därför valfri, halv ålderspension
inom ATP för honom. I reservationen
talas det dock inte om vad
denna valfria försäkring vid sjukdom,
invaliditet och ålderdom kostar. Men
reservanterna har motiverat sina förslag
med att företagarna inte har råd
att betala för hela försäkringen inom
systemet, och då måste man väl mena
att den valfria försäkringen blir billigare.
Men i dag har det sagts här i debatten
att avgifterna för de valfria delarna
skall beräknas på försäkringsmatematiska
grunder, d. v. s. på samma
sätt som det enskilda försäkringsväsendet
beräknar sina avgifter. Och då
svarar jag:

För det första är jag övertygad om
att en på det sättet premiesatt frivillig
försäkring inte kostar mindre än avgifterna
för fullt skydd i den allmänna
försäkringen. Företagarna sparar därför
ingenting på den valfrihet som de
borgerliga partierna här begär.

För det andra anser jag att socialförsäkringen
inte skall konkurrera med
det enskilda försäkringsväsendet på de
områden det här gäller. Den som vill
ha en privat valfrihet, han får välja en
privat försäkring. Det finns individu -

ella försäkringar mot individuella avgifter,
beräknade på försäkringsmatematiska
grunder.

Här står jag nästan som agitator för de
privata försäkringsbolagen, men jag kan
inte underlåta att framhålla dessa ting,
eftersom det ju i själva verket är det
försäkringssystem ni själva är ute efter.
Där har ni lösningen utan vidare! Och
det är mycket underligt att ni nu inte
har någon tilltro ens till någon del av
försäkringsverksamheten hos de privata
bolagen när det gäller den enskildes
skydd. För några år sedan ville ni
överlämna hela försäkringen åt de privata
försäkringsbolagen. Det är verkligen
en omställning, som jag tycker är
nästan förskräckande.

Nå, jag skall inte förebrå herrarna
för det. Men jag vill understryka att jag
har funnit att det ligger en hund begraven
någonstans, när ni lägger fram era
reservationer och, som vice talmannen
i första kammaren sade, försöker att
bakvägen spränga det nya försäkringssystem
vi håller på att bygga upp.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att socialministern
var litet för beskedlig gentemot
utskottet när det gäller änkepensionen
för de frånskilda. Han borde
inte ha givit sig så lätt. Inte för prestigens
skull, ty den tar väl inte någon
större skada av det, utan för de människors
skull som med utskottets förslag
inte får någon pension. Socialministern
och jag kunde väl ha slagits
tillsammans för det förslaget och sett
vad det kunde blivit för resultat av
det. Nu är det ingen mening med att
jag gör det, när socialministern har givit
upp.

Vidare tyckte socialministern att jag
inte skulle förfalla till att erinra honom
om att han fördröjt invalidpensioneringen
genom att fundera i fjorton
månader innan utredningen tillsattes.
Ja, jag förstår att det ur socialminis -

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

terns synpunkt är önskvärt att jag inte
gör det. Jag skall inte heller göra det,
om socialministern lovar att inte fram
på höstkanten spela upp denna fråga
och framställa den som en stor och berömvärd
gärning från hans sida. Men
gör han det, så tycker jag nog att man
kan nyansera bilden en mula genom att
påminna om att en del av socialministerns
insatser har bestått i att han fördröjt
frågan. Det tar tid att utarbeta
direktiv, säger socialministern. Ja, det
gör det — men det behöver inte ta fjorton
månader!

Sedan försökte socialministern få mig
att tro att avgifterna inte blir billigare,
om man är med i ATP endast när det
gäller familjeskydd och förtidspension
men avstår från ålderspension. Men om
socialministern träffar på några experter,
som kommer fram till en sådan
beräkning, så bör han misstro dem. Då
är det nämligen självklart att de har
räknat fel. Om man avstår från en väsentlig
del av försäkringen, så måste
det bli billigare. I annat fall föreligger
en felräkning.

Slutligen kom jag med ett fredserbjudande
till socialministern. Jag sade,
att om vi lovar att inte föreslå någon
valfrihet som inte är förenlig med systemet
och som innebär att man kan
spekulera, lovar då socialministern att
vi får en objektiv expertundersökning
om vilken valfrihet som under dessa
förutsättningar är möjlig? Kan inte socialministern
gå med på det fredserbjudandet
— och då vill vi gärna vara med
och tillsätta en av experterna — så att
vi slipper att fortsätta denna ingalunda
trevliga debatt år efter år?

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Först och främst vill jag
påpeka för socialministern att andra
lagutskottets förslag i fråga om änkepension
till frånskilda kvinnor inte innebär
att frågan skall läggas på is, som
socialministern uttryckte det, och att

Lag om allmän försäkring, m. m.

de frånskilda får vänta. Det har inte
varit utskottets mening. Utskottet har
enhälligt beslutat, att hos riksdagen
föreslå att en ny förutsättningslös utredning
verkställes. Om riksdagen fattar
detta beslut, hoppas jag att socialministern
ser till att riksdagens önskan
blir effektuerad och att inte frågan
läggs på is.

Beträffande resonemanget om företagarnas
ställning i det allmänna pensionssystemet
måste jag säga, att socialministern
intar en rätt egendomlig attityd
som statlig försäkringsdirektör. Jag
har utgått från att företagarna har rätt
till individuell anslutning — det är alltså
inte fråga om en kollektiv anslutning.
Då är det ganska naturligt att det skall
ges utrymme för viss anpassning till individuella
behov — det må gälla sjukpenningförsäkringen
eller tilläggspensionsförsäkringen.
Detta tycks vara alldeles
uteslutet enligt socialministern.
Nu är det ju inte alldeles säkert, att inte
eu utredning skulle kunna visa att det
finns möjligheter till åtminstone någon
individuell valfrihet.

Alldeles särskilt märkligt är att socialministern
avvisar en komplettering av
den frivilliga pensionsförsäkringen, som
ju är en statlig affärsverksamhet, skild
från den allmänna pensionsförsäkringen.
Även herr Johansson i öckerö fick
uppmaningen att gå till de privata försäkringsbolagen.
Det är rätt egendomligt,
eftersom det ändå bedrivs en viss
reklam för statens frivilliga pensionsförsäkring.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Socialministern inledde
sitt anförande med att säga, att det
som tillhör det förgångna skall vi inte
tvista om. Sedan tog han upp en hel
del gamla tvisteämnen. Han säger att
det var bristande logik i mitt anförande
i förmiddags. Jag sade att det inte
är rimligt att i en hela folket omfattande
socialförsäkring utestänga grup -

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

per av medborgare från möjligheten
att ordna tillfredsställande efterlevandeoch
invaliditetsskydd därför att de inte
kan bära avgifterna för en ökad åldersförsäkring.

I förmiddags sade socialministern att
det förslag vi lagt fram i reservationen
inte ger något skydd, men i eftermiddag
säger han, att om reservationen skulle
vinna gehör skulle det bli ett mycket
dyrt skydd som företagarna finge betala.
Men vi vet ingenting om vad det kostar,
och det är därför vi ber att få en
utredning. Hela socialministerns anförande
utmynnade, som jag fattade det,
i att här har ni att anpassa er till paragraferna,
även om det inte passar människorna.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Nej, herr Gustafsson.
Min avsikt var ingalunda att säga till
riksdagsledamöterna, att här har ni att
anpassa er till paragraferna och därmed
basta. Men jag förstår att det är svårt
för herr Gustavsson att fatta vad jag
menar, ty han har inte begripit skillnaden
mellan obligatoriet och premiereservsystemet.
Det är helt enkelt det som
ligger till grund för hela hans resonemang.
Han fortsätter på den frivilliglinje,
som han med frejdighet kämpat
för men som riksdagens majoritet gått
emot, och nu tror han att man kan inskjuta
en del av denna frivillighet i det
nuvarande systemet. Det är där paragraferna
tar emot, ty premiereservsystemet
går inte att tillämpa inom det fördelningssystem
som riksdagen har beslutat.

Herr Gustafsson i Skellefteå ville att
vi skulle lägga ned diskussionen om
vem som hade fördröjt det ena och det
andra, men ändå fortsatte han diskussionen.
För att klippa av den skall jag
bara hänvisa till vad pensionsberedningen
på sin tid sade om detta och som
faktiskt ger stöd för min mening. Bered -

ningen var enhällig om följande uttalande: »Vad

slutligen beträffar invalidpensioneringen
har beredningen diskuterat
vissa problem, som sammanhänger med
denna pensionsform, och funnit, på skäl
som redovisas i avsnitten 11 och 15, att
närmare undersökningar bör göras om
var invalidpensioneringen bör placeras
inom socialförsäkringssystemet samt
huruvida inkomstprövningen kan och
bör ersättas av en gradering av förmånerna
i annan ordning.» Vidare säger
beredningen: »Innan man utarbetar

mera definitiva förslag bör emellertid
enligt beredningens mening avvaktas
statsmakternas ställningstagande till
principerna för en komplettering av
folkpensioneringen genom samhällets
försorg eller på annat sätt.»

Om detta var representanterna inom
beredningen för de olika partierna alltså
ense. Och principbeslutet fattades
inte, herr Gustafsson, förrän efter det
att vi fått gå ut i en folkomröstning och
upplösa riksdagen. Först därefter fick
vi tillfälle att fullfölja vad herr Gustafsson
nu anser vara en fördröjning.

Vad sedan de frånskilda beträffar vill
jag betyga, herr Anderson i Sundsvall,
att med uttrycket »lägga på is» menar
jag inte att jag skulle, efter den framställning
som riksdagen nu gör, sitta
med armarna i kors och ingenting uträtta.
Jag skall igångsätta en utredning
för att utröna, huruvida det går att komma
fram till en annan väg än den jag
föreslagit. Men otvivelaktigt blir det så,
herr Anderson, att de frånskilda, som
jag vill ge pension från och med 1963,
inte kommer att få sådan. I det avseendet
har ju herr Andersons partivän herr
Gustafsson alldeles rätt, när han gör sitt
påpekande.

Vidare säger herr Anderson att jag är
en underlig statlig försäkringsdirektör,
som han uttryckte det, eftersom jag nu
anser att frivilligheten skall övergå till
de privata bolagen. Ja, det anser jag
därför att jag vet att dessa bolag under

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

många år arbetat med premiereservsystemet
och haft sina experter som
räknat ut, hur stora premierna skall
vara. Om jag inte är fel underrättad
använde sig folkpartiet vid den tidpunkt,
då vi verkligen kämpade om tillläggspensioneringen,
av experter från
de privata bolagen som kunde ge alla
upplysningar. Därför tycker jag, att när
det gäller denna frivilliglinje kan väl
herr Anderson gå till de privata försäkringsbolagen
och använda sig av deras
experter, vilka långt i förväg gjort alla
utredningar.

Men herr Anderson menar alltså att
jag är en konstig statlig försäkringsdirektör
som nu inte vill ha någon frivillig
pensionering. Det finns ju i alla
fall i viss mån en frivillighet för företagarna.
Nej, det finns det inte i den
form som herr Anderson tänker sig, ty
systemet för företagarna är baserat på
kollektiv anslutning. Företagarna är ju
kollektivt anslutna till försäkringen
samt får individuellt utträda, och avgifterna
till tilläggspensioneringen är baserade
på denna kollektiva anslutning.

Jag tvingas säga, herr Anderson, att
yttrandet om mig som statlig försäkringsdirektör
visar att inte bara herr Gustavsson
i Alvesta utan även herr Anderson
i Sundsvall ej förstår det system
som riksdagen fattat beslut om.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag blev litet förlägen
när jag hörde socialministern berömma
mig, men han påminde mig nu om att
jag tidigare hade röstat mot förslaget.
Jag vill då framhålla, att jag har den
uppfattningen att så länge man kämpar
för en sak skall man ta ställning, men
när ett förslag är genomfört får man
försöka göra det bästa möjliga av den
föreliggande situationen. Det är min syn
på saken.

Vidare säger socialministern att jag
har läst fel. Ja, det kan ju tänkas. Låt
mig emellertid citera vad socialminis -

4 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 20

Lag om allmän försäkring, m. m.

tern säger i propositionen: »Önskar någon
förhöja sin pensionsnivå inte blott
vad avser ålderspension ■— i vilket fall
den nuvarande försäkringen är tillfyllest
—- utan även beträffande förtidspension
och änkepension skall två nya
kombinerade försäkringsformer kunna
utnyttjas, nämligen för livsvarig ålderspension
i förening med förtidspension
samt för livsvarig ålderspension i förening
med förtidspension och änkepension.
» Här står alltså talat om ålderspension
men inte om ATP.

Men om nu jag skulle ha läst fel så är
det väl ändå litet underligt att utredningsmannen,
som vi stått i mycket
nära kontakt med, inte fattat saken. År
jag inte fel underrättad var utredningsmannen
en av de experter som utarbetade
den tekniska delen av ATP-systemet.
Var det inte så? Om det inte gått
att ordna denna frivillighet borde väl
utredningsmannen ha sagt till oss, när
vi talat med honom personligen: Det
går inte att ha denna frivillighet — det
är endast meningen att det skall vara
en anslutning till ATP. Men något sådant
besked har vi inte fått. Jag upprepar
att vi stått i nära kontakt med
vederbörande under utredningsarbetet,
och det förefaller mig märkvärdigt, om
han inte skulle ha varit på det klara
med saken. Vi har delvis byggt vår motion
på ett av de förslag som utredningsmannen
lade fram -— han lämnade
väl förslag på fyra eller fem typer av
försäkring.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag menar inte alls att
det är riksdagsmännen som är besvärade
av paragraferna, utan det är folket
ute i landet som berörs av dem.

Socialministern sade vidare att jag
inte förstår ATP:s fördelningssystem.
Jag vill då ställa frågan: Är fördelningssystemet
omöjligt att tillämpa för två
element, nämligen efterlevandeskyddet
och förtidspensioneringen inom ATP,

Nr 20

Onsdagen den IG maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

när det kan användas för tre element,
nämligen förtids-, efterlevande- och ålderspension? Herr

GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vägrar att gå med
på att pensionsdelegationens skrivning
skulle ha gjort det nödvändigt för socialministern
att vänta ända till i maj
1958 med denna utredning.

Vidare vill jag återkomma till det
fredserbjudande, som jag gjorde till socialministern.
Det går ut på att vi förklarar
att vi inte vill ha någon valmöjlighet
inom ATP, som är oförenlig med
systemet och som kan ge tillfälle till
spekulationer. Vi vill i stället begära en
expertutredning, som får i uppgift att
se efter vilka valmöjligheter som kan
medges under dessa förutsättningar. Socialministern
har inte sagt ett ord om
detta, trots att jag har påmint om det
två gånger.

Om han är så övertygad om att dessa
valmöjligheter är orimliga, varför inte
låta en expertutredning överbevisa oss
om att det är socialministern som har
rätt. Vi blir inte övertygade bara därför
att socialministern går upp i talarstolen
och påstår det, utan vi vill ha fakta.
Jag kan inte dra någon annan slutsats
än att socialministern inte vill ha några
valmöjligheter. Det är viljan som fattas,
inte möjligheterna.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Om det till äventyrs
skulle vara så att viljan att åstadkomma
dessa valmöjligheter fattas hos mig,
tycks jag dock inte vara ensam om
denna inställning. Inga löntagare vill
ha några valmöjligheter, och de har
inte ens försökt att begagna sig av utträdesmöjligheterna.
Mellan 80 och 90
procent av företagarna är inte heller
så angelägna om denna valmöjlighet, ty
de har velat vara kvar i det nuvarande
systemet.

Det är de kanske 15 eller på sin höjd
knappt 20 procenten av företagarna som
vill ha denna valfrihet. Det går emellertid
då inte att införa en valfrihet bara
på ett sätt. Emedan ni inte finner det
tillräckligt att stå utanför en del, lägger
ni till något annat. Ni vet att jag kan
påvisa att de skillnader som föreligger
mellan det fullt verkande skyddet och
era valmöjligheter är så små att det absolut
är ofördelaktigt för företagarna
att använda sig av dem. Om herr Gustafsson
inte tror mig, kan han gå till
de privata försäkringsbolagen och ta
reda på vad ert privata system och alla
era valmöjligheter innebär i avgiftshänseende.

Det fredsavtal som vi skulle ingå beror
i hög grad på folkpartiet, som ändå
tillhör oppositionen här i landet. Är
det så att ni vill nedlägga den skall jag
kunna överväga ett fredsavtal, men jag
tror inte mycket på den möjligheten.

Till herr Johansson vill jag säga att
vi bär tillsatt en utredningsman, som
har utrett vissa möjligheter att fortsätta
med frivillig försäkring. Det är
emellertid för mig så väsentligt att vi
nu skall kunna klara av det stora pensions-
och försäkringssystem som vi nu
bygger upp att jag måste ta hänsyn till
att det härför ansvariga riksförsäkringsverket
har avstyrkt och meddelat att
det har nog att göra med att omtransformera
riksdagens beslut i praktisk
verklighet när det gäller den nya allmänna
försäkringen.

Det finns som jag ser det alltid för
dem som hävdar frivilliglinjen möjligheter
att vända sig till annat håll för
att få sina försäkringskrav tillgodosedda,
eller annars kan man — vilket är
ännu bättre, därom är både herr Johansson
och jag överens — från och
med år 1903 ansluta sig till såväl tjänstepensioneringen
som sjukförsäkringen,
d. v. s. den nya allmänna försäkringen.

För att återgå till det som herr Johansson
var inne på vill jag ännu en
gång understryka att avsikten var att

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

den frivilliga försäkringen skulle bli en
komplettering till tjänstepensioneringen.
Det finns grupper av människor som
kan behöva en allmän pension tidigare
än vid 67 års ålder, och dessa kan då
gå avtalsvägen i kombination med försäkringsvägen.
Vi har nyss sett hur Arbetsgivareföreningen
och LO träffat ett
stort livförsäkringsavtal, för vars genomförande
man till på köpet bildat ett eget
bolag.

Vidare finns det medborgare med
folkpension, som på grund av olika omständigheter
inte kommer i åtnjutande
av tilläggspensionering och som också
är intresserade av en sådan kompletterande
försäkring. Det var detta som i
första hand föresvävade mig, när jag
talade om den frivilliga försäkringen.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tolkar socialministerns
yttrande så att riksförsäkringsverket
nu har fullt upp att göra, men att
det senare finns en möjlighet att det
kan ta itu med frivilligalternativet. Får
jag tolka socialministerns tal så att det
finns en möjlighet även för den som
står utanför ATP att vara med i denna
frivilliga försäkring?

(Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet Nilsson: Ja.)

Jag tackar för detta besked. Vi är då
överens på denna punkt.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Frågan om ändrade
grunder för fördelningen mellan stat
och kommun av kostnaderna för folkpensioneringen
inger stora bekymmer
inom olika kretsar. De nuvarande bestämmelserna
anser vi inte vara tillfredsställande,
då de medför stora sociala
orättvisor. Orättvisan drabbar inte
bara skattebetalarna utan även pensionärerna
i berörda kommuner, enär
kostnadsfördelningen delvis medfört att
dessa kommuner icke har möjlighet att
hålla samma standard beträffande de

Lag om allmän försäkring, m. m.

kommunala bostadstilläggen som ekonomiskt
och befolkningsmässigt bättre
lottade kommuner.

För att i avvaktan på en definitiv och
rättvis lösning söka åstadkomma en provisorisk
lösning väckte vid riksdagens
början nära ett femtiotal socialdemokratiska
ledamöter i båda kamrarna eu
motion i frågan. Den remitterades till
andra lagutskottet och har behandlats i
samband med den stora socialpropositionen.

Jag vill inte göra gällande att vår motion
innehåller något revolutionerande.
Den behandlar en liten detalj, vars lösning
givetvis är betydelsefull för berörda
parter men som på intet sätt förringar
värdet av det stora socialpaketet.

Jag skall inte ange några nya exempel
på hur den nuvarande kostnadsfördelningen
verkar utan vill endast erinra
om ett exempel som vi anfört i motionen.
En person i Alnö kommun i Västernorrlands
län med en årsinkomst på
omkring 14 000 kronor får nu betala drygt
300 kronor för detta ändamål, medan han
i en annan kommun skulle slippa undan
med omkring 30 kronor. Likväl
har Alnö kommun betydligt lägre kommunalt
bostadstillägg än intilliggande
industrikommuner. Det har hänt en hel
del på detta område sedan motionen
skrevs. I förra veckan biföll riksdagen
proposition nr 111, som finansministern
hade lagt fram och som vi anser
vara av stort värde för de kommuner
som har dålig ekonomi. Jag har tidigare
betonat värdet av den socialproposition
som vi nu behandlar. Det är givet
att dessa omständigheter medfört att
motionärerna måst söka pröva, huruvida
det rent materiella kravet i vår
motion är tillgodosett eller inte. Ingen
skall dock inbilla sig att vi har varit
i någon sorts samvetsnöd, såsom det
har förmodats i en del tidningar. Yi har
sakligt sökt pröva olika lösningar. Det
är allt. Och det tror jag att varje ledamot
i denna kammare borde göra inför
ett ställningstagande.

100 Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

I anslutning till den proposition vi
nu behandlar väcktes motioner från
folkparti- och centerpartihåll, vilkas yrkanden
var i stort sett desamma som yrkandena
i vår motion vid riksdagens
början. Där förordas en maximering till
1 krona per utdebiterad kommunal skattekrona
för de kommunala kostnaderna
för folkpensionering som icke utgöres
av det kommunala bostadstillägget.

Det är klart, herr talman, att vi icke
kunnat undgå att känna en viss tillfredsställelse
över att de tankar som framfördes
i vår motion har vunnit ökad anslutning.
Jag har därmed inte velat säga
att idén till de borgerliga motionerna
är lånad från vår; det kan möjligen
vara ett resultat av tankemöda hos de
senkomna motionärerna.

Motionerna I: 214 och II: 264 har, som
sagt, behandlats av andra lagutskottet i
samband med socialpropositionen. Utskottet
har därvid icke ansett sig kunna
tillstyrka bifall till motionsyrkandena.
Både yrkandet om en tillfällig lösning
av frågan om fördelningen mellan
stat och kommun och yrkandet om skrivelse
till Kungl. Maj :t har avstyrkts.
Jag skall inte ta upp någon polemik mot
utskottet om den saken. Envar får ta
ställning efter eget bedömande. Jag vill
dock beklaga att våra synpunkter icke
vunnit utskottets beaktande. Då vi är
medvetna om de svåra förhållandena
för kommunernas skattebetalare och folkpensionärer
kan jag ej frånträda motionsyrkandet
— det hade väl för övrigt
ingen heller väntat sig. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till motionerna
1:214 och 11:264, vilkas yrkanden
i huvudsak sammanfaller med
reservationerna X och XXXIII.

Den sista atf-satsen i motionens kläm
med begäran om skrivelse till Kungl.
Maj:t vill jag något modifiera genom
att efter ordet förslag inflika orden om
möjligt. Yrkandet skulle då få följande
lydelse: »... att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
förslag, om möjligt till 1963 års riks -

dag, till en definitiv lösning av frågan
om folkpensionskostnadernas finansiering.
»

Jag har, hem talman, inte berört frågan
om kostnaderna och skall inte något
utförligt söka göra det. Vi har i vår
motion beräknat kostnaderna till omkring
20 miljoner kronor. Att de av regeringen
föreslagna och av riksdagen
beslutade åtgärder för skattetyngda
kommuner inte kommer att öka med angivet
belopp är uppenbart. Hur mycket
vågar jag inte sia om.

Till sist, herr talman: Vårt förslag
betyder för samhället i dess helhet rent
ekonomiskt sett ingenting. Det är endast
ett led i strävandena mot en rättvisare
fördelning av pensionskostnaderna
mellan stat och kommun.

I detta anförande instämde herrar
Persson i Tandö, Andersson i Storfors,
Eskel, Andersson i Billingsfors, Martinsson,
Jonsson i Strömsund, Lindström,
Ekström i Iggesund, Kärrlander,
Lassinantti, Lundmark, Sundelin och
Nyström, fru Jäderberg, herrar Johansson
i Norrköping och Forsberg, fru
Torbrink, herrar Johanson i Västervik
och Karlsson i Olofström, fru Löfqvist,
herr Fridolfsson och fru Holmberg samt
herrar Carlsson i Västerås och östlund
(samtliga s).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Proposition nr 90 innehåller
ju en rad sociala reformförslag
som kommer att betecknas som
mycket stora. Det är storartade förbättringar
av sjukförsäkringen, folkpensioneringen
och inte minst förtidspensioneringen.
Reformerna är så allmänt
omfattande att de egentligen inte
vållar någon debatt. Debatten gäller
småting, kan man tycka, och det beror
naturligtvis just på att man är överens
om de stora linjerna. Jag skall också
ta upp några detaljer.

För det första skall jag uttala min
glädje över att utskottet gav Kungl.
Maj :t bakläxa när det gällde de från -

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20 101

skilda änkornas pension. Jag vill bara
hoppas att vi får ett nytt förslag ganska
snart. Jag vet inte varför socialministern
anser att det inte kan läggas
fram redan 1963. Jag hoppas på ett förslag
till nästa riksdag om det inte kan
lämnas redan till hösten.

Jag skall inte gå in på alla de pensionsfrågor
som berörts här och som
jag tidigare varit med om att diskutera,
rörande bl. a. hemmahusmödrarna.
Jag är litet skeptisk mot uppfattningen
att en mor med tre, fyra barn kan
få så mycket tid för förvärvsarbete
att hon kan skaffa sig poäng nog för
rimlig pension. Fyra barn med några
år emellan t. ex. har nog tagit en ganska
väsentlig del av mammans arbetstid;
om hon varit hemma och skött
dem blir det relativt liten tid över till
förvärvsarbete. En annan sak är om
man kunde göra något slags poängberäkning
som tog hänsyn till barnavården,
och det är väl inte uteslutet att
man så småningom kan finna en sådan
väg.

Det är ett särskilt problem jag vill
ta upp. Det gäller de blinda. I den nuvarande
försäkringen har en blind alltid
invalidpension men den är inkomstprövad.
Han har dessutom alltid ett
blindtillägg. Enligt det förslag som nu
har framlagts är hans pension aldrig
inkomstprövad. Han uppbär inte alltid
invalidpension, utan det är arbetsförmågan
som prövas. Man har i det
nya förslaget ett blindtillägg för dem
som har pension och en blindhetsersättning
för dem som inte har pension,
alltså även här alltid en blindförmån
för dem som är blinda, med en liten
inskränkning för vissa åldrar som jag
skall beröra senare.

Det finns redan nu och kommer även
enligt det nya förslaget att finnas vissa
förmåner som kan utgå bara om man
har pension. Det gäller sålunda kommunalt
bostadstillägg och det gällde
tidigare särskilt barnbidrag, som nu
kommer att ersättas av barntillägg. Den

Lag om allmän försäkring, m. m.

som mister pensionen får också kännas
vid förlusten av andra bidrag, som
är anknutna till pensionen.

Det finns ungefär 4 000 blinda. 1960
fanns det 152 blinda som hade inkomster
dock inte större än 2 000 å
2 500 kronor som gjorde att de endast
uppbar själva pensionen, men inte inkomstprövade
förmåner därutöver såsom
kommunalt bostadstillägg och
barnbidrag. Av de 4 000 hade 287 endast
grundpensionen, 800 kronor -—
den utgick och utgår fortfarande till
alla — som hade för stora inkomster
för att få annan pension.

Detta visar att det är en relativt
liten grupp blinda med inkomster som
är så stadigvarande och säkra och har
en sådan höjd att de blir otillbörligt
höga om de blinda även fick pension.
Med hänsyn till vad som anförts i motionen
nr 771 -— och i någon annan
motion också — om att den nya bestämmelsen
för en del blinda kan komma
att betyda minskade förmåner, har
utskottet sagt att blindhetsersättningen,
som i propositionen var 1 800 kronor,
bör kunna höjas till 2 000 kronor, till
dess att man bundit den till en viss
procent av ett basbelopp som varierar.
Det är alltså en viss förbättring som
gjorts av utskottet, och det skall man
vara glad för. Men kvar står dock det
faktum, att 300 blinda får försämrade
förmåner. Man frågar sig: Har vi träffat
ett särskilt klokt beslut, om vi genom
en kategoriklyvning — som det
föreliggande förslaget innebär — skulle
ge sämre förmåner åt en hel del
blinda, medan vi höjer förmånerna för
alla andra? Det kommer ju att betyda
mycket hur pensionsdelegationen, som
skall avgöra förtidspensionerna ser på
försörjningsförmågan. Man hoppas att
vad som står i propositionen, nämligen
att det skall vara väsentliga ändringar
i försörjningsförmågan som skall påverka
pensionen och medföra att förmånerna
sänks eller helt bortfaller,
verkligen skall betyda att man är re -

102 Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lag om allmän försäkring, m. m.

striktiv med att beskära de pensionsförmåner
som t. ex. de blinda kan fä.

Jag vet att man i utskottet har bundit
sig mycket hårt vid principen om
att försörjningsförmågan helt avgör rätten
till förtidspension för alla grupper.
Jag vet också att kammaren inte
har någon större möjlighet att eliminera
den motivering som ligger bakom
förslaget och presumera att de blinda
alltid är invalider. Men jag vill ändå
protestera mot förslaget, som kommer
att hindra en grupp hårt drabbade
människor från att i fortsättningen få
de förmåner de redan har. Jag tror
inte att det blir någon välsignelse med
de kronor som vi sparar på detta. Det
är också litet motbjudande att medan
man i princip gör förmånerna generella
för övrigt och låter dem utgå utan
inkomstprövning, föreslår man att just
för den grupp, som tidigare haft en
generell förmån, att denna i fortsättningen
visserligen inte skall bli direkt
inkomstprövad så dock i realiteten bli
beroende av en prövning av försörjningsförmågan,
som ungefär kommer
att motsvara en inkomstprövning. Jag
ställer emellertid inte något yrkande på
presumtionen. I anslutning till motionen
föreligger inte någon reservation.
Det är då svårt för kammarens ledamöter
att vara beredda att ta ställning
till de förslag som där framförts.

Jag kommer här inte att uppehålla
mig vid yrkandet i motionen II: 771
i vad det avser barndomsinvalider.
Man har nämligen redan i propositionen
och även i utskottsutlåtandet sagt
sig vara beredd att företa en ny prövning
av barndomsinvalidernas förmåner.

En tredje sak som är upptagen i motionen
är frågan om den åldersgräns,
efter vilken man skall anses vara förhindrad
att få blindförmåner som nyblind.
Denna åldersgräns är satt till
63 år. Man måste sålunda ha fått blindförmånerna
före denna ålder för att
kunna påräkna dem efter uppnådda 63

år. Blir man blind efter 63 års ålder
kan man inte erhålla ifrågavarande
förmåner.

Det är mycket svårt att kunna följa
tankegångarna bakom förslaget. Antalet
blinda i våra dagar ökar, bl. a. kanske
därför att vi får kontakt med fler
blinda än tidigare men också därför
att många med sjukdomar som leder
till blindhet lever längre än tidigare.
Man kan kanske råda bot på den sjukdom
som orsakar blindhet, men komplikationen
med ögonskadorna står inte
att hejda. Diabetikerna är en grupp
som allt oftare förekommer bland de
blinda. Man beräknar att hälften av de
blinda är diabetiker. Självklart har de
ofta även andra skavanker, när de har
fått en så svår följ dsjukdom av diabetes
som blindhet. De kan ha besvär
med sina njurar, dålig blodcirkulation,
besvär med sina fötter o. d., de kan
ha syror i blodet o. s. v. Men det händer
också att blinda diabetiker för övrigt
inte är invalider utan vid god
hälsa.

Utskottsutlåtandet hävdar att de som
blir blinda vid så hög ålder som 63 år
vistas på anstalter. Det är väl ett yttrande
som är något förhastat och framför
allt inte borde ha utformats så kategoriskt.
Utskottet tycks mena att man
normalt då skall vara avkopplad från
livet och samvaron med anhöriga. Annars
försöker man få så många som möjligt
att vårdas hemma även med besvär
som kanske skulle behöva ses om på
vårdanstalt.

Vad kan egentligen en person, som
har blivit blind på gamla dagar, göra?
Ja, om man blir blind efter 63 års ålder
är det väl ingen som tror att man
har lättare att anpassa sig än om man
blir blind tidigare. Man kan egentligen
inte utbilda sig för något yrke, man kan
inte börja med någon ny sysselsättning.
Man har svårt att anpassa sig. Käpptekniken
är mycket svår att lära sig när
man har blivit blind så sent. Om någon
skulle försöka lära sig blindskrift

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20 103

vid så hög ålder, är det mycket unikt.
Över huvud taget har diabetikerna svårt
att läsa blindskrift, och det blir naturligtvis
inte lättare om de är gamla när de
mister synen. Dessa äldre människor
blir i ännu högre grad än yngre beroende
av någon som hjälper sig, någon som
läser högt, följer med vid förflyttningar
osv. över huvud taget är de mer utlämnade
till andra människors välvilja och
hygglighet än de yngre som själva kan
lära sig en hel del. Det vore egendomligt,
om det tillägg som de blinda får
skulle berövas den grupp som vållas
de största kostnaderna på grund av sin
blindhet.

Blindtillägget och blindhetsersättningen
utgår för att ersätta extrakostnader.
Det är väl bra hårt att hänvisa
till att dessa blinda ändå alltid återfinnes
på anstalt. En gammal mor eller
far som varit ute i förvärvslivet och
inte skiljer sig från andra på annat sätt
än att synen blivit försämrad, bör inte
tas ifrån hemmet vid 63 års ålder och
placeras på anstalt. Hjälp i hemmet
med att läsa, med klädseln och att över
huvud taget kunna röra sig bör ges. När
det gäller andra kategorier försöker vi
att så långt som möjligt utbyta anstaltsvården
mot vård i hemmen och stödja
dem som kan ge hjälp. Att därför
skära bort kategorien äldre blinda från
det stöd, vi vill ge alla andra, är både
ologiskt och grymt.

Det är en rad hjälpmedel, som de
hlinda kan behöva men som de inte nu
har tillgång till. Vi har i motionen framhållit,
att även om de blinda kommer
in på anstalt, får de inte den fullständiga
vård, som de kan behöva. Det
finns andra hjälpbehövande, som på anstalt
kan få hjälp med allting, men det
är sällan man kan räkna med att det
på ålderdomshem eller annan vårdanstalt
finns någon, som kan läsa för en
blind eller gå ut med honom eller henne,
det finns ofta inte någon bandspelare
tillgänglig o. s. v. Att jag inte ställer
något yrkande på att blindtillägg

Lag om allmän försäkring, m. m.

skall utgå till dem, som är på anstalt,
beror på att jag tror att man på annan
väg skall kunna ge de blinda erforderliga
hjälpmedel som ett komplement
till vården. Vi har i år fattat beslut
om ersättning för proteser, förband
och en del annat till andra handikappade.
Vi har även fått löfte om att sedan
frågorna utretts närmare få förslag,
som är mera omfattande. Jag hoppas
då på ett bättre stöd till de blinda
än det som nu kan ges och yrkar därför
inte på blindtillägg för dem på anstalt
intagna.

Under sådana förhållanden är det så
mycket mera angeläget och viktigt, att
de som inte tar anstaltsvården i anspråk
utan vårdas i hemmen och där vållar
anhöriga stora kostnader, som i annat
fall skulle ha åvilat samhället, åtminstone
får den lilla ersättning, som utgår
till yngre blinda, för vilka det inte
är aktuellt att söka anstaltsplats, d. v. s.
blindtillägg och blindhetsersättning.

Jag kommer att få utdelat ett stencilerat
exemplar till kammarens ledamöter
av det yrkande jag här ställer. Det
har inte lämnats någon reservation i utskottet
på åldersgränsen, vilket jag uppfattat
bero på att en rad förslag ingick
i motionen 11:771. När jag nu ställer
ett yrkande på ett av förslagen gör jag
det i förhoppning om att förnuftsskäl
skall förmå ledamöterna att lämna förslaget
sitt stöd. Det blir billigare för
samhället. Utan att anlägga sentimentala
synpunkter kan man stödja förslaget.
Det innebär att ändring vidtas i 9
kap. 2 § av förslaget till lag om allmän
försäkring, som får följande lydelse:

»2 §.

Till ålderspension eller förtidspension
utgår invaliditetstillägg, därest den
försäkrade är ur stånd att reda sig själv
och på grund härav vid upprepade tillfällen
dagligen är i behov av hjälp av
annan samt hjälpbehovet uppkommit
innan den försäkrade fyllt sextiosju år.
Invaliditetstillägg skall alltid utgå, därest
den försäkrade är blind och blind -

104 Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

heten inträtt innan den försäkrade uppnått
sextiosju års ålder.»

Återstoden av paragrafen föreslås få
den lydelse, som återfinns i propositionen
och som tillstyrkts av utskottet.

Vad som här skett är att siffran 63
hytts ut mot 67. Det innebär att en kategori
blinda blir jämställda med andra
blinda.

Jag har fått en rad brev med uppgift
om hur förmånerna har minskat för de
blinda. Jag kommer inte nu att läsa upp
dessa brev, men om debatten kommer
i gång i kväll, får jag kanske tillfälle
att lämna exempel på hur stora försämringar
som har skett genom det föreliggande
förslaget. Det är meningslöst
att relatera dessa exempel när endast

få av kammarens ledamöter lyssnar till
mitt anförande.

I detta anförande instämde herr Gomér
(ep).

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr förste vice talmannen att
uppskjuta den fortsatta behandlingen
av förevarande ärende samt övriga på
föredragningslistan upptagna ärenden
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.14.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 16 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
förste vice talmannen.

§ 1

Lag om allmän försäkring, m. m. (forts.)

Herr förste vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande andra
lagutskottets utlåtande nr 27, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om allmän försäkring,
m. m., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner, nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet, jämlikt
förut gjord anteckning, till

Herr SVENSSON i Kungälv (s), som
yttrade :

Herr talman! Låt mig bara inledningsvis
uttrycka tacksamhet för att den under
senare år tämligen olycksaliga möd -

rahjälpen nu kommer att ersättas av
en ordentlig moderskapshjälp. Jag höll
mitt jungfrutal om mödrahjälpen 1957
och har senare också motionerat i frågan.
Det är naturligtvis inte dessa små
framstötar som lett till frågans lösning,
utan det är helt andra krafter
som har åstadkommit den. Men jag vill
uttala min lättnad över att denna fråga
nu kan avskrivas från dagordningen.

Det finns naturligtvis mycket mer att
vara glad över i denna försäkringsfråga
och som mycket väl kunde vara värt
ett längre tacktal. Men det skulle väl bli
ganska långrandigt, om också jag uppehöll
mig vid ting som redan har behandlats
och som senare under denna debatt
kommer att behandlas av andra och
mer kompetenta talare än jag.

Mitt ärende, herr talman, är egentligen
ett annat. Det var med stort intresse
som jag lyssnade till min värderade
bänkkamrat herr Johansson på öckerö,
när han pläderade för sin motion om

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20 105

frivillig statlig försäkring för yrkesfiskarna.
Något nytt innehöll väl inte
talet, men än mer än vad motionen gör
framhöll herr Johansson hur dåligt fiskarna
har det ekonomiskt sett. Ja, en
gång i tiden hade yrkesfiskarna det
verkligt svårt i ekonomiskt hänseende.
Men under krisåren fick de ett annat
värde. Med livet som insats bidrog de
i hög grad till vårt lands försörjning.
Men denna insats gav också ekonomisk
utdelning, och det är en väsentlig skillnad
mellan yrkesfiskarnas ekonomiska
standard före kriget och efter kriget.
Därtill kommer att yrkesfiskarna har
bildat ganska starka organisationer, som
inte bara hjälpt dem att hålla priserna
uppe utan också på andra sätt bistått
sina medlemmar med råd och dåd.
Vi inom socialdemokratien, som vet vad
organisation och sammanhållning betytt
för arbetare och tjänstemän, ser
med tillfredsställelse, att yrkesfiskarna
har insett organisationens värde.

Men hur förhåller det sig egentligen
med fiskarnas ekonomiska standard i
dag? Genom riksdagens upplysningstjänst
har jag fått fram en jämförande
statistik, som visar att yrkesfiskarna
i norra delen av Hallands samt i Göteborgs
och Bohus län under 1959 i medeltal
hade en taxerad nettointäkt på
13 477 kronor om året. Sydkustfiskarna
hade i medeltal 10 434 kronor om året
och ostkustfiskarna 7 823 kronor. Det är
alltså en betydande skillnad i inkomst
mellan ostkusten och västkusten. Skillnaden
är inte mindre än 5 654 kronor —
om man skall tro denna statistik.

Vilka fiskare är det då som utträtt
ur ATP? Egendomligt nog är det inte
ostkustfiskarna och inte heller sydkustfiskarna.
Nej, utträdet har skett på
västkusten. Riksförsäkringsutredningen
konstaterar att »bland företagare och
jordbrukare med binäringar ingår 2 890
fiskare. Flertalet av dessa hör hemma
i Bohuslän och Hallands län».

Lag om allmän försäkring, m. m.

— ända upp till 53 procent av företagarna.
I inte mindre än 12 kommuner av
Bohuslän har i gruppen företagare och
jordbrukare med binäringar över 30
procent utträtt. Går man till herr Johanssons
hemkommun, öckerö — herr
Johansson berörde det i sitt anförande

— finner man att inte mindre än 822
företagare utträtt men att 621 fiskare
fortfarande är kvar i ATP. Det är då
inte underligt, herr Johansson, om man
frågar sig vad som hänt. Har det ändå
inte bedrivits propaganda mot ATP?
Herr Johansson förnekar detta men
medger, att han har sagt till dem som
ringt och hett honom om råd, att »om
du har råd och möjlighet, så stanna kvar
i ATP». Någon direkt tillstyrkan kan
väl inte utläsas ur ett sådant uttalande.
Västkustfiskarna tillhör ju sedan
gammalt samma politiska intresseriktning
som herr Johansson tillhör, och
eftersom folkpartiet in i det sista motverkade
ATP och svartmålade den efter
konstens alla regler — det minns vi alla
från pensionsdebatten — är det naturligtvis
inte märkvärdigt att man nu
begär sitt utträde, allra helst som ingen
står upp och på allvar råder dem att
bli kvar.

Men låt oss lämna orsakerna till utträdena
och fråga hur stora västkustfiskarnas
inkomster är i förhållande till
andra yrkesgruppers. Vi finner då att
jordbrukarnas taxerade nettointäkt i
medeltal per yrkesutövare i södra och
mellersta Sverige var 10 706 kronor per
år — motsvarande siffra för västkustfiskarna
är som jag nyss nämnde 13 477
kronor. För jordbrukarna längre norrut
i Sverige sjunker siffran till 8 405 kronor.

Man kan naturligtvis filosofera omkring
problemet mellan den egna företagaren
och arbetstagaren, men hur man
än resonerar kommer man fram till att
det är arbetstagarens respektive företagarens
företag som skall bära utgifterna.
Enligt herr Johanssons resonemang
skulle en industriarbetare ännu

I vissa kommuner av Bohuslän har utträde
skett i mycket stor utsträckning
4* — Andra kammarens protokoll 1002. Nr 20

106 Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Lag om allmän försäkring, m. m.

mindre ha råd till sin ATP-försäkring.
Hans medelinkomst ligger nämligen på
10 724 kronor. Vill man finna grupper
för vilka det borde vara ännu svårare
att vara med i ATP, kan man gå till textilarbetarna
i Mölndal och Mölnlycke i
Göteborgs och Bohus län.

Nu säger herr Johansson, att ATP var
en bra reform som ger en bra pension,
men att den mest var till för arbetstagarna.
Han vill tydligen mena att ATP
gynnade dem mest. Ja, nog var det löntagarna
i det här landet som fick föra
kampen för ATP och nog förstår de värdet
av den, men som herr Bengtsson i
Varberg sagt tidigare: Vi har försökt här
i landet att bygga upp ett försäkringssystem,
inte bara för löntagarna utan
för alla, även för företagarna —• men
det är givet att de själva får betala avgifterna.

Låt mig alltså slå fast, att talet om att
fiskarna på västkusten skulle ha tvingats
ur ATP på grund av sina dåliga inkomster
inte håller streck.

Vad är det då för en försäkring som
herr Johansson vill erbjuda i stället?
Jo, en långt sämre försäkring. Detta
har naturligtvis sin grund i att det är ett
premiereservsystem som han bygger
på och inte ett fördelningssystem som
inom ATP.

Låt oss ett ögonblick se på herr Johanssons
försäkring. Den är begränsad
till ålderspension och förtidspension.
Änkepensionen och barnpensionen lämnas
helt utanför. Detta är den första och
viktigaste nackdelen; det kommer rätt
snart att visa sig för den som utträtt
ur ATP. Socialministern redovisade i
sitt anförande för några timmar sedan
några exempel på detta. Sådana fall kan
också inträffa på västkusten. Om jag
vore i Olle Johanssons kläder, skulle
jag resa hem omedelbart och propagera
för återinträde i ATP, eftersom möjlighet
därtill finns till årets utgång.

Den andra nackdelen är att försäkringen
inte är värdebeständig och att
det är osäkert om den kan bli det i

framtiden. Man får kanske inte hoppas
alltför mycket av den utredning som
pågår.

Den tredje nackdelen består i att det
är en liten utdelning på dyra premier.
Jag har försökt att göra en beräkning
efter den utredning, som Liss
Granqvist gjorde och som herr Johansson
sätter stort värde på. Jag har
sett efter vad de 300 kronor som man
enligt herr Johanssons motion vill betala
i årspremie skulle ge. Om man som
exempel tar en 45-årig man, kommer
man fram till att han far 795 kronor 93
öre om året i egenpension när han fyller
67 år eller i förtidspension, om han
skulle bli sjuk dessförinnan. Samma
avgift över ATP skulle ge 1 500 kronor
i värdebeständig pension. Jag understryker
ordet värdebeständig, därför att
det har stor betydelse i det här sammanhanget.
Då har jag ändå utgått från
att dessa 300 kronor i årlig avgift skall
erläggas först efter 1980. Om man toge
denna pension och ställde avgiften i relation
till den, skulle premien i år bli
125 kronor och nästa år 150 kronor.

Är då detta någonting att erbjuda sina
medlemmar? Har ändå inte Västkustfiskarnas
centralförbund »hoppat i galen
tunna»? Dyra premier, dåligt försäkringsskydd,
ingen värdebeständighet
och — viktigast av allt — inget familjeskydd.

Till detta kommer ytterligare en sak
som komplicerar det hela. Hur skall
västkustfiskarna göra med dem som
fortfarande står kvar i ATP? I herr
Johanssons egen hemkommun är det
trots allt 621 som valt att stå kvar. Dessa
621 kommer ju att få två försäkringar,
och det måste väl herr Johansson
anse vara litet för mycket av det
goda!

Herr Johansson citerade socialministerns
direktiv till den Granqvistska
utredningen om frivillig statlig försäkring.
Den uppmärksamme lyssnaren
upptäckte säkert att det hela tiden var
fråga om att skapa en komplettering

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20 107

till ATP över premiereservsystemet utan
att man därför behövde vara med i ATP.
Det har ju också redan visat sig att
många inte är nöjda med vad ATP ger.
Därför har vissa grupper skapat ITP,
och de LO-anställda har genom årets
avtalsrörelse fått en grupplivförsäkring.
Det är också att märka, att utredningen
om frivillig försäkring hela tiden talar
om en komplettering. När regeringen
och utskottsmajoriteten avstyrker denna,
är det inte på grund av småaktighet
utan på grund av att man inte ser någon
möjlighet för riksförsäkringsverket
att klara den administration som krävs
för detta. Eftersom det är fråga om ett
premiereservsystem, fordrar det också
en betydligt krångligare apparat. Men
oavsett detta bör vi slå fast, att det ä?
en kompletteringsförsäkring som motionärerna
vill ha som ett grundskydd för
yrkesfiskarna på västkusten. Det är såvitt
jag förstår ett dåligt råd och en
dålig hjälp som fiskarnas egen organisation
vill ge.

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att polemisera för mitt höga
nöjes skull. För oss inom socialdemokratien
är detta en allvarlig fråga. Vi
har velat bygga upp ett ordentligt pensionsskydd
och vi vill att det skall gälla
även yrkesfiskarna, som kanske mer än
någon annan yrkesgrupp lever under
farliga förhållanden. Det råd vi vill ge
dem är detta: Tag chansen att omedelbart
eller i varje fall före årets utgång
begära återintriide i ATP — en sådan
möjlighet står som bekant öppen! Låt
er inte förledas till att ta ett försäkringsskydd
som har höga premier, liten utdelning
samt saknar värdebeständighet
och familjeskydd!

Tillåt mig, herr talman, att till slut berätta
om en yrkesfiskare som blev sjuk
för något år sedan och därför fick
lämna fiskelaget för ett helt år. Under
hela denna tid betalade kamraterna på
båten ut också hans andel. Han hade
alltså under hela det året försörjning för
sig och sin familj. Jag vet att detta inte

Lag om allmän försäkring, m. m.

är något enstaka fall. Sådant kallar vi
solidaritet och sammanhållning. Vad vi
vill är att denna solidaritet skall gälla
över hela linjen.

I detta anförande instämde herrar
Gustafsson i Uddevalla (s) och Johansson
i Torp (s).

Därefter anförde:

Herr JOHANSSON i öckerö (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ämnar inte gå in i
polemik mot herr Svensson i Kungälv
om försäkringens för- och nackdelar.
Det skulle ta för lång tid. Men jag vill
upplysa herr Svensson i Kungälv om
att vi fiskare är fullt på det klara med
vad vi har givit oss in på. Vi har arbetat
med denna fråga i 2—3 års tid,
och herr Svensson skall inte tro att vi
är fullständiga analfabeter på detta område
och att det är han som besitter
sakkunskapen här. Den saken kan vi
vara på det klara med.

Herr Svensson talade sedan om fiskarnas
inkomster och sade att på västkusten
tjänar de i genomsnitt 13 000
kronor. Den statistiken är inte okänd
för mig. Den har vi själva i Västkustfiskarnas
centralförbund varit med om
att få fram. Men det är antagligen inte
obekant för herr Svensson, att inkomsterna
för fiskare är ganska — för
att inte säga mycket — ojämna.

Herr Svensson nämnde också att jag
sagt att flera personer ringt till mig
och att jag givit dem besked men inte
tillstyrkt ett kvarstående. Är det inte
ett tillräckligt och bestämt besked när
man säger till dem: »Har du råd och
möjlighet skall du stå kvar.»

Vi vet att vår försäkringsform är
uPPbyggt på premiereservsystemet.
Det är vi fullt på det klara med. Jag
tycker det är mycket underligt när
herr Svensson talar om att vi skulle
vilja profitera på arbetstagarna, att vi
skulle vilja åka snålskjuts tillsammans
med arbetarna — jag minns inte rik -

108 Nr 20

Onsdagen den IG maj 1962 em.

Lag om allmän försäkring, m. m.

tigt hur lians ord föll men meningen
var denna. Alldenstund försäkringen
är uppbyggd på premiereservsystemet
kan det inte förhålla sig på det sättet.

Herr Svensson i Kungälv sade vidare
att det bästa jag kunde göra var att resa
hem och agitera för att fiskarna skulle
gå in i ATP. Jag är tacksam för råd men
jag förbehåller mig naturligtvis friheten
att göra vad jag anser är riktigt
på detta område. Det är möjligt att vi
får slopa denna försäkringsform. Jag
vet det inte. Men kom ihåg, att våra
medlemmar inte är vilseledda! Frågan
har varit före på två årskongresser och
de har fått fullständiga besked beträffande
den.

Om fiskarna tillhör samma parti som
jag har inte det minsta med saken att
skaffa. Detta är nämligen ingen politisk
fråga utan en socialekonomisk, ehuru
den har gjorts till en politisk fråga.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Johansson i öckerö, att det är klart
att vi betraktar det som en politisk
fråga, eftersom varje fråga som vi försöker
lösa i denna riksdag är en politisk
fråga.

Jag väntade mig att min redovisning
av avgifter och pensioner skulle bli
gendriven, men det kom ingen gensaga
från herr Johansson i öckerö. Vad
jag har gjort här är att tala om hur
stora avgifterna är enligt herr Johanssons
pensionssystem och hur mycket
man får enligt detta system samt hur
mycket man betalar inom ATP och hur
mycket man får där. Därmed har jag
velat säga dem som saken gäller att de
bör tänka över sin situation en gång till.
Jag vill understryka att vi inte går upp
i debatten bara för att polemisera för
vårt höga nöjes skull.

Herr Johansson i öckerö säger att
inkomsterna är mycket ojämna, och
det är sant. Jag har en jämförande statistik
för flera år tillbaka i tiden. Det

är klart att inkomsterna har höjts under
senare år.

Det är kanske inte obekant eller borde
i varje fall inte vara obekant, att det
bland västkustfiskarna också finns en
änka som har blivit utan det familjeskydd
som hon skulle ha haft, om hennes
make inte hade gått ut ur ATP. För
mig är detta en allvarlig fråga, säkerligen
också för henne.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Svensson i Kungälv att jag nu varken
kan eller vill diskutera vad vi får ut
för de olika premierna.

Herr Svensson berättade om ett båtlag
som till en sjuk i båtlaget hade
lämnat hans lott under ett helt år. Ja,
snälle herr Svensson, det är inget nytt.
Jag har känt till i femtio år att sådant
händer inte en utan många gånger. Som
jag förut påpekat finns det bland
fiskarena eu mycket stark sammanhållning
och solidaritetskänsla.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Det finns dagar i detta
hus då man känner sig mera till freds
än annars. Jag vill inte neka till att
denna dag är en sådan. Inte därför att
det verk vi hittills har utfört vad beträffar
svensk socialpolitik och alldeles
speciellt socialförsäkringarna är ett
fullkomligt eller ens tillnärmelsevis
färdigt byggnadsverk. Tillfredsställelsen
gäller samordningen och utbyggnaden
,som gör att vi nu börjar ana ett
enhetligt mönster i den storslagna men
förut ganska brokiga byggnaden. De
tusen detaljerna som vi annars ständigt
sysslar med i detta hus har börjat gestalta
sig till något enhetligt. Det finns
därför enligt min mening anledning
till tillfredsställelse. Vi skall väl inte
precis tala om invigningshögtid men
varför inte om taklagsfest? Det har
också sagts att denna nya lag om allmän
försäkring betecknar en milstolpe i vår

Onsdagen den 16 mai 1962 em.

Nr 20 109

sociallagstiftnings historia, och jag kan
biträda den värdesättningen.

Det ligger ett stort och djupgående
utredningsarbete bakom förslaget, och
det har som utskottsutlåtandets mer
än 300 sidor vittnar om också varit ett
betydande granskningsarbete i utskottet.
De reservationer som antecknats
till utskottsutlåtandet gäller ju i regel
inte principiella meningsskiljaktigheter
av större räckvidd. I det avseendet kan
jag helt instämma med herr Anderson
i Sundsvall. Det är snarare frågan om
smärre ändringsförslag. Att var och
en från sin utgångspunkt velat ytterligare
putsa ett sådant förslag som detta
och göra det mera fullkomligt innebär
väl snarare ett erkännande. Man tillmäter
detta lagförslag en så utomordentligt
stor betydelse, att man vill
göra lagen så fullkomlig som möjligt.

Det bär redan sagts av herr Anderson
i Sundsvall, att mitt namn utan mitt
eget förvållande kommit med under
en av reservationerna. Jag vill för säkerhets
skulle också själv säga det i
förbigående. Det gäller reservation
XXIV som avser hemmadöttrarna. Att
jag avstått från att reservera mig på
den punkten beror inte på bristande
förståelse för hemmadöttrarna. Det
sammanhänger med att jag i socialpolitiska
kommittén deltar i utredningen
av bland annat också den frågan. Då
nu reservationen närmast utgör en uppmaning
till socialpolitiska kommittén
att påskynda sitt arbete, så att förslag
i ämnet snarast möjligt kan föreläggas
riksdagen, har jag naturligtvis ingen
anledning att via ett utskottsutlåtande
påskynda bland annat mig själv. Jag
vet ju att arbetet är i full gång och att
vi där som i alla utredningar måste ta
en sak i taget. Men det är ju riksdagens
urgamla rätt att mana på sina utredningar,
och vi tar inte illa upp, om
riksdagen tillkännager en särskild iver
beträffande något avsnitt av vår viktiga
och nödvändiga genomgång av den
svenska sociallagstiftningen.

Lag om allmän försäkring, m. m.

I anslutning till denna detalj vill
jag, herr talman, gärna konstatera, att
vi som sysslar med dessa frågor i socialpolitiska
kommittén har anledning
att med tillfredsställelse konstatera, att
våra förslag om ändrad och utbyggd
moderskapshjälp fått ett gott mottagande.
Det har senast betygats av herr
Svensson i Kungälv. Kungl. Maj:t har
i sin proposition gjort utredningens
förslag till sitt. Utskottet har trots att
det föreligger en del ändringsyrkanden
enhälligt biträtt departementschefens
förslag. Detta, att den behovsprövade
och administrativt tungrodda mödrahjälpen
avskaffas och efterträdes av en
mera enhetlig moderskapsförsäkring
med avsevärt höjda bidragsbelopp,
måste betraktas som ett stort framsteg.
Grundpenningen för enkelbörd höjs
från 270 till 900 kronor, och därtill
kommer tandvårdsersättning till blivande
och nyblivna mödrar. Det är ett
glädjande framsteg, och jag utgår ifrån
att det kommer flera propåer från detta
utredningsarbete som ytterligare skall
fullkomna vårt försäkringssystem.

Beträffande invaliditetsbegreppet har
jag behov att säga några få ord. De
kommer närmast att anknyta till en
motion om blindförmånerna, bland vars
undertecknare också jag befinner mig.
Den gick bl. a. ut på att vi borde bibehålla
den hittills gällande prcsumtionsregeln
för blinda. Denna regel bygger
ju på den förutsättningen, att en blind
alltid skall anses lida av en så höggradig
nedsättning av arbetsförmågan, att
den berättigar honom till invalidpension.
Enligt såväl socialförsäkringskommittén
som departementschefen bör
denna kategoriska särbestämmelse försvinna.
De blinda jämställes med andra
svårt invalidiserade och får sålunda
förtidspension under förutsättning att
arbetsoförmågan uppgår till 50 procent.
Detta beräknas gälla ungefär 90
procent av alla blinda. De återstående
har en sådan utbildning och en sådan
försörjningsförmåga, att de enligt pro -

Ilo Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Lag om allmän försäkring, m. m.

positionen anses; böra få samhällets
stöd i annan form än förtidspension.
Det är närmast denna sistnämnda punkt
som har kommit oss motionärer att avstå
från att reservera oss mot utskottets
förslag. Vi har under utskottsbehandlingen
kommit till den övertygelsen,
att vi inte gör de blinda någon
tjänst genom att fortfarande sätta dem i
särklass i fråga om invaliditetsbegreppets
tillämpning. Vi har i stället hävdat
att de särskilda tilläggsförmånerna borde
höjas utöver Kungl. Maj:ts förslag,
och detta blev också utskottets enhälliga
beslut.

Skulle det emellertid visa sig att det
fortfarande kvarstår en eftersläpning
för de blinda, speciellt vid jämförelse
med andra svårt invalidiserade, kommer
vi att i fortsättningen bevaka detta
område och föreslå ändringar. Man kan
i framtiden genomföra en ytterligare
ökning av de föreslagna tilläggsförmånerna.
Jag skulle inte tro att vi bör
återgå till presumtionsregeln. Det torde
vara lämpligare att ge ökade tilläggsbidrag.

För dagen har motionärerna tillsammans
med utskottet nöjt sig med att förbättra
Kungl. Maj :ts förslag och i övrigt
godkänna propositionens principiella
tolkning av invaliditetsbegreppet, ett
begrepp som vi redan förut fått definierat
här i flera sammanhang, bl. a. av
herr Bengtsson i Varberg. För att vinna
tid skall jag därför inte upprepa definitionen
utan bara för klarhetens
skull understryka, att det är fråga om
två slags stöd, vilkas art framgår av
själva namnet. Invaliditetstillägget är
ett tillägg till pensionen. Invaliditetsersättning
skall utgå till sådana som inte
kan få förtidspension — vilken efterträder
den gamla invalidpensionen —-men som ändå på grund av sitt lyte eller
sin skada åsamkas stora extra utgifter.
Dessa bör ha en gottgörelse. Denna
ersättning har som bekant höjts från
Kungl. Maj:ts förslag på 1 800 kronor
till 2 000 kronor. Jag ber att få rikta

uppmärksamheten på att utskottet
skriver:

»Invaliditetsersättningen skall utgå
med 2 000 kr. om året eller, beräknat
efter basbeloppet i 1957 års penningvärde,
50 procent av detta belopp.»

Anknytningen till ATP:s basbelopp
är inte för närvarande avsedd att träda
i kraft förrän år 1968, men många
tecken tyder på att det kommer att ske
tidigare.

Jag skulle i detta sammanhang, herr
talman, också vilja erinra om ett förslag
i en av folkpartireservationerna,
reservation XVIII. Vi förordar där indexberäkning
av invaliditetsersättning
och invaliditetstillägg. Skulle denna reservation
bifallas genom riksdagens beslut
i dag, hade redan åtskilligt vunnits
i syfte att öka stödet till dessa grupper.
Departementschefen och utskottsmajoriteten
har visserligen på denna
punkt ansett att det skulle medföra administrativa
svårigheter, bl. a. därför
att den maskinella utrustningen för beräkningen
inte ännu är tillgänglig. Jag
tycker dock, herr talman, att detta inte
bör få utgöra något hinder för förslagets
principiella genomförande. Vi utgår
ju från att folkpensionerna skall
indexregleras. Då bör detta kunna ske
också beträffande invaliditetstilläggen
och invaliditetsersättningarna.

Jag ber sålunda, herr talman, att i
detta sammanhang få yrka bifall till
reservation XVIII av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Vi har velat förbättra villkoren både
för våra blinda och för andra svårt invalidiserade.
Vad som hänt är ju att en
samordning ägt rum av flera grupper
svårt invalidiserade och handikappade
i samhället, för att vi om möjligt skulle
få någorlunda ensartade grunder. Jag
är på det klara med, herr talman, att
dessa generella regler inte får bli självändamål
utan måste kunna kompletteras
med speciella och differentierade
stödåtgärder tid efter annan. Som
exempel kan nämnas att det vid årets

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20 111

riksdag föreligger en proposition och
ett utskottsutlåtande som tar sikte på
att ge vissa invalidgrupper särskilt stöd
när det gäller kostnader för proteser,
stödbandage, hörapparater m. m. I propositionen
föreslås sålunda, att Kungl.
Maj:t tar på sig praktiskt taget hela
kostnaden för dessa saker. För egen
del framställde jag i går till inrikesministern
en interpellation beträffande
möjligheterna att ge de blinda ytterligare
en förmån i samband med den
stora välsignelse som talboken utgör
för dem, nämligen bidrag till bandspelare;
många blinda har ännu inte tillgång
till sådana. Enligt min mening
bör man kunna fortsätta på denna väg
med understöd i olika former i stället
för att återgå till en undantagsregel.

Jag vill gärna omvittna, att det inom
utskottet har funnits en positiv anda
när det gäller att ta hänsyn både till
de blinda och andra svårt invalidiserade.

Vad beträffar reservation XV, som
jag tillsammans med mina partikamrater
i utskottet har avgivit, vill jag i
största korthet erinra om att vi där
ansluter oss till förslaget om självständig
pensionsrätt för hemarbetande husmödrar.
Vi är visserligen medvetna om
att man omedelbart möts av frågan
vem som skall betala avgifterna. Såvitt
jag förstår bör detta åligga vederbörande
själva. Det erkännes också villigt
att detaljutformningen kan bereda
vissa svårigheter. I detta sammanhang
kommer bl. a. den viktiga frågan om
arbetsvärderingen in — fru Ekendahl
har här berört den saken. Från folkpartihåll
har redan tidigare aktualiserats
tanken på en arbetsvärdering, men
jag fäster uppmärksamheten vid att vi
här nöjt oss med att begära en utredning.
Det är i alla fall ett billighetskrav
att man utreder ett problem innan
man avvisar det med den motiveringen
att det är svårt att lösa eller olösligt.

Låt mig också säga några ord om

Lag om allmän försäkring, m. m.

utredningskravet när det gäller s. k.
barninvalider; ett icke ringa antal
inom denna grupp utgöres av blinda.
Barninvalidernas situation har också
behjärtats av utskottet. I den motion
med fru Nancy Eriksson som första
namn, vilken även jag undertecknat,
framfördes det önskemålet, att de som
invalidiserats i unga år skall kunna
tjäna in pensionspoäng inom ATP-systemet,
givetvis under förutsättning att
förvärvsinkomsten överstiger basbeloppet.
Redan departementschefen har i
propositionen gjort det uttalandet, att
denna fråga behöver ytterligare utredas
innan man kan ta slutgiltig ställning
därtill. Jag hälsar med tillfredsställelse,
att vi inom utskottet kunde
uppnå fullständig enighet om denna
synpunkt och t. o. m. har kunnat gå ett
litet stycke längre än departementschefen.
Vi har enats om en så förpliktande
formulering som följande: »Enligt
utskottets mening bör en sådan utredning
företas med det snaraste.»

På denna punkt tillgodoser alltså utskottets
förslag ett utomordentligt viktigt
intresse då det gäller de tidigt invalidiserade,
och motionärerna är för
dagen nöjda med det steg som tagits.

Vad till sist beträffar förslaget om
en utredning av änklingarnas pensionsproblem
ber jag i likhet med fru Ekendahl
att få yrka bifall till utskottets förslag
med avslag på reservationen av
hem Strand m. fl. Utskottet har begärt
en förutsättningslös undersökning av
frågan om änklingspensionen samtidigt
med föreslagen utredning beträffande
änkepension till frånskilda kvinnor.
Jag tycker att man i båda fallen gott
kan kosta på sig en utredning.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
de reservationer där mitt namn återfinns,
men med undantag för reservation
XXIV.

Hem SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Det har under diskussionen
om föreliggande förslag sagts

112 Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Lag om allmän försäkring, m. m.

många vackra ord om att det är fråga
om en historisk händelse och en glädjedag
för hela vårt folk. Jag vill inte
bestrida att så är fallet, men jag måste
dock göra mig till tolk för en grupp av
medborgare som inte kan känna någon
glädje, eftersom de själva nu liksom
tidigare blivit bortglömda eller utestängda
från förmånerna. Det kan
knappast bli tal om några glädjeyttringar
när dessa människor finner vilka
fördelar ATP i framtiden kommer
att medföra då det gäller ålderdomstrygghet,
familjeskydd o. s. v. då de vet
att de själva inte får något med av det
liela, och jag vågar t. o. m. påstå att
deras ställning nu måste förefalla dem
sämre än före reformens genomförande.

Var och en som tagit del av min motion
i detta ärende förstår att jag tänker
på dem som bor invid riksgränsen
och som helt eller delvis, stadigvarande
eller tidvis har arbete i grannlandet.
Jag har vid flera tillfällen fört
fram deras berättigade krav här i riksdagen.
Jag känner varmt för dessa människor,
eftersom jag inte har längre
från min bostad till riksgränsen än vad
jag har från riksdagshuset till bostaden
här i Stockholm. Jag träffar en
del av dem då och då och vet därför
vad jag talar om.

När jag för några månader sedan
framställde en interpellation bär i riksdagen,
blev jag av socialministern tillrådd
att väcka en motion i frågan.
Därför har jag väckt förevarande motion,
där jag hemställer om att Kungl.
Maj :t måtte framlägga förslag om att
de människor, som bor vid gränsen och
helt eller delvis arbetar i grannlandet,
skall vara berättigade till tjänstepension
för den inkomst de har i båda
länderna. När jag i fjol motionsledes
ställde samma yrkande, tillstyrkte riksförsäkringsanstalten,
men det verkar
som om de flesta av utskottets ledamöter
inte kunde fatta dessa människors
gränsproblem.

Det parti jag tillhör förde en gång

fram parollen »Människan i centrum».
Den har sedan antagits av nästan samtliga
partier, och alla har sedan velat
betrakta människan som det centrala
i samhället och menat att hänsyn skall
tas till varje enskild individ. Det resonemanget
bär gått igenom hos samtliga
partier vid en mängd tillfällen, även
i denna debatt.

De som här beröres är kanske inte
särskilt många, men de finns dock efter
hela gränsen och det finns några
i min egen kommun, och jag vet att de
förhållanden jag påtalat råder utefter
hela gränsen. I min hemtrakt arbetar
en del människor ibland i Norge och
ibland i Sverige. Det finns också norrmän
som arbetar på samma sätt både i
sitt eget och i vårt land. Jag kan också
tillägga, att de arbetsgivare i vårt land
som anlitar norsk arbetskraft får betala
tilläggspensionsavgifter för norska
arbetare, som emellertid inte får del
av våra pensionsförmåner. Nog skulle
vi väl ändå provisoriskt kunna ordna
för våra medborgare, så att de inte utestängdes
från den rätt som vi säger
att alla medborgare här i landet skall
komma i åtnjutande av. Det vore att
sätta människan i centrum. Nu ställer
man ut den enskilda människan i periferien
och vill inte kännas vid henne!

Var och en som aldrig så litet känner
till gränsförhållandena borde kunna
instämma i att det är av stort värde
att ha vad jag vill kalla för en levande
gränsbygd, en bygd där folk
från båda länder kan umgås och ta anställning
på båda sidor om gränsen.
Det vore ett gott exempel på gott nordiskt
samarbete. Det är sorgligt att
man i socialdepartementet inte har haft
tillräcklig förståelse för detta.

Och om vi anser det önskvärt att ha
en levande gränsbygd, så borde vi också
kunna erkänna nödvändigheten av
att de sociala förmånerna även kommer
gränsborna till del. De får inte
diskrimineras på sätt som för närvarande
sker. Det står i dålig samklang

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20 113

med innehållet i socialministerns första
anförande i dag, där han framhöll
att det är en orubblig princip, att medborgarna
har rätt att välja arbete och
arbetsplats och att de skall komma i
åtnjutande av den trygghet och frihet
som alla erkänner hör till de medborgerliga
rättigheterna.

När arbetare som bor i Sverige men
arbetar i något av grannländerna utestänges
från ATP för inkomster i båda
länderna, så är detta ett klart avsteg
från gällande principer. Det är något
fullständigt främmande som då kommer
in i vår sociallagstiftning. I min motion
har jag hänvisat till det svar jag fick
av socialministern 1957 beträffande en
fråga om de sociala förmånerna. Socialministern
sade då bland annat följande,
som jag ber att få citera:

»Som allmän regel gäller att en svensk
medborgare åtnjuter de sociala förmånerna
för sig och de sina så länge han
bor i Sverige, och detta även om han
helt eller delvis arbetar och betalar
skatt utomlands, t. ex. i Norge. Han får
sålunda folkpensioneringens förmåner,
om han är mantalsskriven här i landet.
Likaså har han rätt till sjukförsäkringens
förmåner, eftersom han är bosatt
här. Vid beräkningen av sjukpenningens
storlek tar man hänsyn till hans
totala arbetsförtjänst •—• alltså även till
vad han tjänar utomlands.»

ATP anses ju med all rätt såsom en
av de betydelsefullaste och viktigaste
reformer som har genomförts under de
senaste decennierna. Socialministern
erinrade själv i ett anförande nyss om
att det hade kostat riksdagsupplösning,
folkomröstning och en hård strid för
att man skulle få igenom denna reform.
Agitationen har förts på ett sådant sätt,
att de människor det här är fråga om
har varit övertygade om att de skulle
komma i åtnjutande av ATP-pensionens
förmåner. Jag vet att det är så, ty de
kände före den tiden till det svar som
socialministern gav 1957 när det gällde

Lag om allmän försäkring, m. m.

den allmänna principen för de sociala
förmånerna.

Allt detta säger vad det egentligen betyder
för den som nu utestängs från det,
som borde vara en rätt för alla löntagare
och som även nu har blivit en rätt
för företagare. Dessa människor utgör
sålunda en klart diskriminerad grupp.

Men utskottet har inte förstått någonting
av detta. I stället kom man i fjol
med fullständigt vilseledande och felaktiga
uppgifter. Förra året framförde
man exempelvis i utskottsutlåtandet som
ett skäl för att man skulle avslå motionen
det påståendet, att svenska medborgare,
som bor i Sverige men har anställning
i Norge, kan erhålla tjänstepension
i Norge för arbetsinkomster för
vilka pensionsavgifter erlagts. Under
den korta tid som stod till mitt förfogande
sedan detta påstående gjorts och
utlåtandet delats ut här i kammaren
kunde jag dock reda ut att denna uppgift
var fullständigt felaktig. Det gick
alltså inte för dem att genom pensionsavgifter
få tjänstepension i grannlandet.
Men inte bryr utskottet sig om det
nu utan säger att det finns ingen anledning
för riksdagen att inta en annan
ställning än i fjol.

I år upprepar utskottet visserligen
inte detta påstående, och det får kanske
antecknas som en framgång. Men
man kommer med andra fullständigt
vilseledande påståenden. Utskottet skriver
exempelvis, att det skulle vara svårt
att kontrollera arbetsinkomsterna för
dessa människor. Ja, ärade kammarledamöter,
ingenting i världen är lättare
än att få denna kontroll. Om man
inte kan klara det i socialdepartementet
med den personal man nu har till
förfogande, så går det väl an att försöka
få folk så man kan ta reda på hur det
egentligen ligger till på detta område.
Dessa inkomster rapporteras ju redan
nu till sjukkassorna i vårt land, och på
grund av dessa uppgifter erhåller arbetstagarna
sin sjukpenning från sjukkassorna
här i Sverige. Är det då så

114 Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Lag om allmän försäkring, m. m.

svårt att kontrollera dessa inkomster,
för vilka det redan ges uppgifter, att det
skulle göra det omöjligt att låta dem få
del av ATP.

Herr Anderson i Sundsvall anförde
synpunkter i positiv riktning, som jag
med stor tillfredsställelse noterade. Jag
beklagar att han var så ensam om att gå
in på denna för dessa människor så viktiga
fråga. Hans synpunkter sammanfaller
helt med vad jag många gånger
sagt. Han ansåg att det är oriktigt att
utestänga medborgare från sociala förmåner,
som skall komma varje medborgare
till del. Men herr Anderson hade
låtit sig fångas av löftet att tilläggspensioneringens
tillämpning är föremål för
uppmärksamhet inom nordiska socialpolitiska
kommittén. Ja, jag hoppas att
utskottets uppgift är med sanningen
överensstämmande. Jag skall inte bestrida
detta, men jag kan inte underlåta
att säga att jag har dålig erfarenhet av
sådana påståenden. Naturligtvis skall
jag undersöka hur det ligger till, samtidigt
som jag lovar att komma tillbaka
till denna fråga. Denna angelägenhet är
lika viktig för alla löntagare, i vilken
social ställning de än må vara.

Hur det än är med uppmärksamheten
från Nordiska socialpolitiska kommittén
är det önskvärt att frågan löses
snabbt för våra egna medborgare. Vad
de går förlustiga om har socialministern
redovisat för, och jag skall bara hänvisa
till det. Oavsett hur det går i andra länder
är det nödvändigt att denna fråga
löses för vårt vidkommande.

Med hänvisning till detta ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till min motion.
Jag kommer att begära votering
och rösträkning på denna punkt.

Herr FRANZÉN (s):

Herr talman! Den fråga som jag här
i korthet vill beröra är i det stora sammanhang
som försäkringslagen innefattar
endast en liten detalj, men enligt min
och många andras mening en viktig sådan.
Det gäller problemet om samord -

ningsförfarandet mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringslagarna.

I och med den allmänna sjukförsäkringens
tillkomst år 1955 skedde en försämring
av villkoren för ersättning vid
olycksfall i arbete genom att sedan dess
ersättning ej utgått för de tre första dagarna
efter olycksfallet. De bestämmelser
som då trädde i kraft har varit en
källa till åtskilliga motioner och debatter
här i riksdagen utan att någon ändring
kommit till stånd. Jag och några
medmotionärer har i anledning av propositionen
om den nya försäkringslagen
väckt en motion med begäran om att
undantag skulle göras från samordningen
när det gäller olycksfall i arbete, så
att full dagersättning skulle utbetalas
redan från första olycksfallsdagen.

Vi anser det både rimligt och riktigt
att en människa, som har skadat sig i
sitt arbete, också skall vara något så när
skyddad ekonomiskt. Ett faktum är för
övrigt att över hälften av alla yrkesverksamma
här i landet har denna
trygghet fullt ut, och detta gäller i regel
för sådana grupper som praktiskt taget
inte har några olycksfallsrisker. Vi menar
att det inte är något oliemult krav
att de som har det tyngsta, smutsigaste
och många gånger farligaste arbetet bör
vara lika väl ekonomiskt skyddade som
övriga arbetstagargrupper.

I debatten framgår det ofta att denna
angelägenhet anses vara en avtalsfråga.
För min del skulle jag emellertid vilja
påstå motsatsen. Jag anser denna fråga
vara en typisk lagstiftningsfråga, allra
helst som arbetsgivarparten, nu som tidigare,
intar en klart negativ ställning
till en uppgörelse avtalsvägen. Årets avtalsrörelse
har bl. a. givit tydligt belägg
för detta. Det är i längden orealistiskt
att tänka sig att den stora gruppen arbetstagare,
som har det besvärligaste
arbetet, skall ställas i en sämre ekonomisk
situation än andra arbetstagargrupper.

Jag bär en känsla av att andra lagutskottet
både denna gång och vid tidi -

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20 115

gare tillfällen, då vi resonerat om denna
fråga, har tagit ganska lätt på detta
problem. Man hänvisar endast kort och
gott till tidigare fattade beslut, som om
det skulle vara det enda saliggörande.
I realiteten skall yrkesskador, hur kortvariga
de än är, redovisas till sjukkassorna
på särskilda blanketter av arbetsgivarna.
Därigenom är väl, såvitt jag
kan begripa, gränsdragningen klar mellan
sjukdom och olycksfall i arbete. Det
talas så ofta om att de gränsfall som kan
uppstå skulle skapa bekymmer, men om
vi skulle vara så rädda för dessa detaljer,
borde vi över huvud taget inte fatta
några så långt gående beslut som dem
vi nu har framför oss när vi skall besluta
om hela den komplicerade frågan
om försäkringslagen.

Många kanske tycker att detta är en
bagatell som man inte oupphörligen
borde komma tillbaka till, men det är
inte fullt så enkelt. Visserligen är det en
liten fråga för oss här i riksdagen. Vi
har ju frågan om karensdagarna ordnad
för oss på ett relativt hyggligt sätt, men
för alla, som av en eller annan anledning
råkar skada sig i arbetet och förlorar
tre dagsförtjänster, är det ingen
bagatell. För dem är det en bister realitet.
Det kanske är särskilt känsligt när
de samtidigt vet att motsvarande tjänstemannagrupper,
om mot all förmodan
någon inom dessa grupper skulle råka
ut för olycksfall i arbetet, inte bara har
sjukpenning från första dagen utan som
regel också har full lön under hela tiden
för bortovaron på grund av olycksfallet.
Jag är av den bestämda uppfattningen
att det är hög tid att riksdagen tänker
om på denna punkt.

Herr talman! Eftersom det inte finns
någon reservation i anslutning till motionen
och vi inte heller har fogat någon
lagtext till denna, är det tekniskt
omöjligt att i dag yrka bifall till den. Av
utskottsutlåtandet framgår det dock att
yrkesskadeutredningen även kommer
att syssla med denna fråga, och jag vill
med anledning härav uttala förhopp -

Lag om allmän försäkring, m. m.

ningen om en betydligt välvilligare behandling
då frågan nästa gång återkommer.

I detta anförande instämde herrar
Andersson i Billingsfors (s) och Ekström
i Iggesund (s).

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Efter denna relativt
långa debatt, där såväl talesmän för utskottet
som företrädare för reservanterna
bär argumenterat för sina ståndpunkter,
skall jag inskränka mig till iatt
säga några ord rörande önskemålet om
oreducerad ålderspension till arbetstagare
i särskilt slitsamma och tunga yrken.
Denna fråga har aktualiserats vid
ett flertal tillfällen, och riksdagen har,
i samband med pensionsfrågans behandling
1958, 1959 och 1961, haft att
ta ställning till motioner med förslag
om lägre pensionsålder för vissa grupper.
Därvid har gruvarbetare under jord
nämnts såsom den grupp som i första
hand borde komma i fråga för en särlagstiftning.
Eftersom jag bär ett förflutet
här, i det jag motionerat om lägre
pensionsålder för underjordsarbetarna
men inte väckt någon sådan motion i
anslutning till det föreliggande lagförslaget,
vill jag med några ord motivera
mitt ställningstagande.

Att jag inte motionerat nu beror inte
på att jag resignerat, därför att motionerna
inte lett till någonting annat än
att frågan blivit utredd. Det beror inte
heller på att jag förlorat intresset för
frågan — tvärtom vill jag poängtera att
jag alltjämt tillmäter frågan om lägre
pensionsålder för dem, som på grund
av arbetets art åstundar eller tvingas att
dra sig tillbaka från arbetsanställningen
tidigare än andra, den allra största betydelse.
Att det finns ett starkt behov
av lägre pensionsålder för gruvarbetare
har dokumenterats genom ett par utredningar
och det har framhållits vid
ett flertal tillfällen, bl. a. av mig från
denna talarstol. Jag skall inte upprepa

116 Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Lag om allmän försäkring, m. m.

vad som sagts, ty vi är ju ense om att
behov föreligger.

1958 års socialförsäkringskommitté,
som fick uppdraget att utreda frågan
efter riksdagsbeslut 1959, har kommit
fram till -att det skulle bli mycket svårt
att differentiera pensionsåldern efter
yrke och sysselsättning. Utredningen
har ingalunda bestritt att det här föreligger
ett starkt behov men bär hänvisat
till att frågan borde lösas av arbetsmarknadens
parter själva. I sitt yttrande
över socialförsäkringskommitténs
betänkande understryker LO, att man
anser frågan mycket viktig, och framhåller,
att om den inte kan lösas avtalsvägen
bör man längre fram kunna
överväga lagstiftning. Departementschefen
bär i proposition nr 90, som
ligger till grund för det utskottsutlåtande
vi nu diskuterar, uttalat att frågan
om lägre pensionsålder för arbetstagare
i tunga och pressande yrken i första
hand bör lösas avtalsvägen.

Sedan det blev klart att socialförsäkringskommittén
ej framfört förslag om
lösande av pensionsfrågan för gruvarbetarna
genom lag, utan rekommenderat
parterna att lösa den avtalsvägen genom
förhandlingar, har frågan tagits
upp av Gruvindustriarbetareförbundet,
och vid LKAB, TGO och Bolidens gruvaktiebolag
har man nått en temporär
lösning. Jag skall inte trötta kammarens
ledamöter med att redogöra för innehållet
i uppgörelsen. Jag vill endast säga
att uppgörelsen är temporär •— den är
alltså ingalunda slutgiltig och kan inte
heller betraktas som tillfredsställande,
men förbundet är berett att fortsätta på
den inslagna vägen, och jag tror inte det
är någon överdrift att säga, att man
hyser vissa förhoppnnigar om -att så
småningom lyckas. I varje fall vill man
göra allvarliga försök, och det torde
vara svårt att övertyga kammarens ledamöter
om lämpligheten av en lagstiftning
innan förhandlingsalternativet
verkligen prövats på allvar, eftersom både
utredningen, LO, departementsche -

fen och för all del även andra lagutskottet
varit eniga om att förhandlingsvägen
är den smidigaste och bästa. Eftersom
förhandlingarna än så länge befinner
sig i inledningsskedet bär jag för min
del avstått från att nu motionera i frågan,
och jag avstår även från att framställa
något yrkande på denna punkt.
Jag vill -bara tillägga, att jag tycker att
andra lagutskottet borde kraftigare ha
understrukit vad man kan utläsa ur
såväl departementschefens som utredningens
uttalanden, nämligen att frågan
kan bli föremål för lagstiftning, om
inte vad man nu anser v-ar-a den bästa
vägen leder till målet.

Herr Senander trodde inte att frågan
kunde lösas genom förhandlingar. Självfallet
kan inte heller jag göra -någon
utfästelse på den punkten. Vi vet inte
om avtalsförhandlingarna kommer att
leda till ett acceptabelt resultat. Ingen
kan i dag säga om Gruvindustriarbetareförbundet
kommer att lyckas. Inte vet
man heller om andra fackförbund, som
kanske delvis har samma problem, om
än inte så utpräglade, kommer att lyckas.
Men gör man det inte blir det nödvändigt
att återkomma till riksdagen
med frågan. Jag vill, herr talman, kraftigt
understryka hur viktigt det är att
frågan löses och att lagstiftningsmöjligheten
alltjämt bör stå öppen, därest avtalsvägen
skulle visa sig vara belagd
med alltför många och stora stötestenar.
— Detta är egentligen vad jag vill ha
sagt i dag.

Herr talman! Herr Senander sade tidigare
i dag, att om frågan löses genom
avtal kan man inte garantera värdebeständigheten
i pensionsbeloppen. I ett
särskilt yttrande har folkpartiets representanter
i utskottet anslutit sig till
uppfattningen att det är fördelaktigast
om frågan kan lösas avtalsvägen. Man
har ansett sig böra säga någonting därutöver
och har då framhållit att staten
genom olika åtgärder bör understödja
en positiv utveckling. Därvid syftar folkpartiet
främst till åtgärder i syfte att

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20 117

underlätta åstadkommandet av värdesäkerhet
för avtulsmässigt uppnådda
pensioner. Därmed måste väl menas att
staten skulle stå för kostnaden för värdebeständigheten.
Följden skulle i så
fall bli en kombination av statliga och
avtalsmässiga pensioner. Såvitt jag kan
förstå skulle realiserandet av detta förslag
innebära att man krånglar till systemet
i onödan, även om det i och för
sig kan ligga något i förslaget. Kan man
klara den stora frågan om pension före
67 års ålder, bör man nog kunna klara
den mindre frågan om värdebeständigheten.
I den överenskommelse, som
Gruvindustriarbetareförbundet har träffat
och som jag tidigare berört, bär man
löst frågan om värdebeständigheten på
så sätt, att man anknutit åldersunderstöden
— som pensionsbeloppen kallas —
till ATP:s basbelopp för varje år; de
skall utgå i visst förhållande till detta.
Höjs basbeloppet, ökas åldersunderstödet
automatiskt i motsvarande mån. Det
är en enkel och bra lösning, och det
finns enligt mitt förmenande knappast
någon anledning att göra särskilt uttalande
på den punkten.

Herr talman! Även jag vill understryka
att det föreliggande förslaget om allmän
försäkring är att hälsa med tillfredsställelse.
Att sammanföra socialförsäkringarna
till ett enhetligt system är
en milstolpe i socialförsäkringens utveckling,
säger allmänna lagutskottet i
sitt yttrande. Däri kan jag helt instämma.
Bakom den allmänna socialförsäkringen
ligger, som socialministern mycket
riktigt sagt, en långvarig strävan att
skapa trygghet för medborgarna. Förslaget
om införandet av ATP, en reform
som ju är grundförutsättningen för det
lagförslag vi nu behandlar, mötte starkt
motstånd. Att vi nu kommit så långt att
vi i alla partier i stort sett är eniga om
de stora linjerna är därför att hälsa med
tillfredsställelse. Många av de ledamöter
som i dag talat för reservationerna hår
också sagt, att man är enig beträffande
de stora linjerna och att meningarna en -

Lag om allmän försäkring, m. m.

dast bryter sig i fråga om detaljer. Jag
skulle dock vilja säga, att de frågor, där
meningarna går isär, gäller viktiga principer.
Det gäller bland annat principen
om man i systemet skall införa personlig
frivillighet för vissa grupper. Jag
tror inte det vore så lyckligt, om man
gjorde det. Det har sagts tidigare att
stridsyxan med inskriptionen »ATP»
skulle vara begraven. Även om man i
debatten i dag tycker sig känna igen
vissa av argumenten från de stora ATPstridernas
tid, är det väl ändå så att
yxan i dag inte svingats med samma
kraft som tidigare. De tidigare motståndarna
är nu ivriga att förbättra systemet,
så ivriga att de enligt mitt förmenande
låter sig förledas till överdrifter.
Det kan ifrågasättas om de åtgärder som
föreslås i de till utlåtandet fogade reservationerna,
skulle medföra de fördelar
för berörda individer som åsyftas. Det
skulle bli ökade belastningar på administrationen,
och det skulle ställa pensionsdelegationerna
inför svårlösta problem.
Det är ett fördelningssystem vi
har, och vi måste ta det som det är. Jag
tror det vore värdefullt om vi kunde
hålla systemet så fritt som möjligt från
undantag och särbestämmelser, även
om det i vissa fall kan bli nödvändigt
att införa sådana.

Det har sagts att systemet inte är
helt färdigt. Det är riktigt! Kvar står
att infoga sjukförsäkringen i den allmänna
sociallagstiftningen. Även om
systemet alltså inte på alla punkter är
fulländat, är det likväl inte behäftat
med så många svagheter som antalet
reservationer kunde tyda på. Jag tror
också att, som det sagts tidigare, framtiden
kommer att utvisa att kompletteringar
blir nödvändiga, i varje fall om
vi inte lyckas att avtalsvägen lösa vissa
vitala frågor, t. ex. frågan om pensionsåldern
för gruvarbetare och andra grupper
med tungt arbete och även frågan
om karenstiden, som herr Franzén var
inne på. Men jag tror sålunda att vi för
dagen kan känna oss ganska till freds

118 Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Lag om allmän försäkring, m. m.

med detta förslag, och det är ju dagens
situation vi diskuterar. Om det i framtiden
skulle visa sig vara nödvändigt
med kompletteringar och ändringar, får
vi diskutera varje sådan fråga när den
blir aktuell.

Herr talman. Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan under alla
punkter utom vad det gäller moment E.
i utskottets hemställan, där jag ber att
få yrka bifall till reservationen nr XI av
herr Strand in. fl.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! När man står så långt
ner på talarlistan som jag nu gör är det
bäst att avstå från det mesta och inskränka
sig till det minsta. Jag skall
därför koncentrera mig till en enda
punkt, en reservation som gäller självständig
pensionsrätt för hemarbetande
husmödrar. Herr Anderson i Sundsvall
och herr Rimmerfors har redovisat motiveringen
för den reservationen. Jag
är för min del glad åt att utskottet begärt
att efterlevandepension för frånskild
vidareutredes. Men änkepensioneringen
i dess helhet i vårt nuvarande
samhälle anser jag vara föråldrad. Hela
samhället har ju genomgått en så genomgripande
förändring, och kvinnans
ställning inom familjen har förändrats
grundväsentligt. Pensioneringen av
framför allt de hemarbetande kvinnorna
måste därför ses på annat sätt.

Som det nu är är vi å ena sidan beredda
att överpensionera änkorna: en
änka kan ju dels ha tjänstepension, dels
två änkepensioner — hon kan ha en
änkepension efter mannen på grund av
hans tjänsteställning och änkepension
inom folkpensioneringen. Detta måste
man väl säga är en överpensionering.
Å andra sidan talar vi ju alltid om att
pensionen skall vara oantastbar. Men
änkepensionen är inte oantastbar. Om
änkan gifter om sig faller änkepensionen
bort. Pensionen är på så sätt inte
hennes egen. Hon är beroende av mannen
inte bara under livstiden utan ock -

så efter hans död så till vida som att
hon inte får behålla pensionen om hon
gifter om sig.

Nu kan någon säga att det skulle leda
till orimligheter om hon får behålla
pensionen som en oantastbar rättighet.
Hon kan, teoretiskt, gifta sig med den
ene efter den andre och därmed samla
på sig flera änkepensioner. Ja, allt
det här visar just att systemet är felaktigt.
Vad vi behöver är en grundlig
översyn av hela änkepensioneringen.
Det enda riktiga är att den hemarbetande
kvinnan har möjlighet att arbeta
sig fram till en självständig pension,
som inte är avliängig av mannen utan
som hon har intjänat själv under sin
skiftande tillvaro, delvis som yrkesarbetande
och delvis som hemarbetande.
Herr Rimmerfors sade att detta är svårt
att genomföra. Ja det är det. Men vi
måste försöka övervinna svårigheterna,
och vad vi här begär är en utredning
för att se vad som verkligen kan göras.
En sådan reform förutsätter naturligtvis
en genomgående värdering av
hemarbetet. En sådan kommer helt enkelt
att bli nödvändig i vårt samhälle
med hänsyn till sjukförsäkringen och
till andra försäkringar av de hemarbetande
kvinnorna.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till den reservation som
just avser självständig pensionsrätt för
hemarbetande husmödrar och för övrigt
till alla de reservationer som folkpartireservanterna
i utskottet har anslutit
sig till.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är intressant att
höra fröken Elméns skepsis mot änkepensioneringen.
Jag bara undrar: Vilken
dag blev det här aktuellt? Var fröken
Elmén lika skeptisk den gången vi
genomförde änkepensioneringen och ef -

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20 119

ter de borgerligas gemensamma ansträngningar
sänkte åldersgränsen till
50 år? Eller är det efterklokhet som gör
att man har kommit med detta förslag?
Är det något man skall köra med i valrörelsen
att änkorna inte skall ha pension
längre?

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vad gäller utbyggnaden
av änkepensionaringen inom folkpensioneringens
ram så var jag — det kanske
fru Eriksson i Stockholm inte minns
—• med på en motion i det ärendet. Vi
motionärer ställde oss tveksamma till
om det var riktigt att företa den utbyggnad
som det då gällde. Den motionen
står jag för, fru Eriksson, och den vill
jag stå för i fortsättningen.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! De talare som kommer
i början av en debatt kan ju ogenerat
ta tid i anspråk för att utveckla sina
synpunkter, medan de som kommer mot
slutet bör be om ursäkt för att de yttrar
sig. Eftersom utskottet ger en felaktig
bild av vad motionen 786 syftar
till vill jag ändå med några ord söka
klargöra detta.

På olika vägar stimuleras kvinnorna
till att i ökad utsträckning söka sig ut
på arbetsmarknaden. Men kvar i hemmen
är många, vilkas dag fylls av arbete
för familjen. Dessa hemmafruar får
vid sjukdom en grundsjukpenning av 5
kronor per dag ifall de bor tillsammans
med sin make eller, om de är ensamstående
mödrar, ifall de bor tillsammans
med barn under 16 år.

Denna åldersgräns vad avser barnen
synes oss motionärer vara för låg. Både
den obligatoriska grundskolan med
sin till 9 år utsträckta lästid och den
alltjämt ökande tillströmningen till olika
former av utbildning utöver grundskolan
gör att antalet ungdomar utan
egen arbetsinkomst även efter uppnådda
16 år är i stigande.

Vi motionärer har ej påstått att mo -

Lag om allmän försäkring, m. m.

dern behoven vara kvar i hemmet för
att vårda dessa skolbarn — med den
betydelse man brukar inlägga i ordet
vårda. Men de behöver henne och hemmet
ändå, därför att de inte är i stånd
att klara sig själva på egen hand. De är
i en psykiskt ömtålig ålder. Därför är
denna typ av familjesammanhållning väl
värd samhällets stöd. Moderns arbete i
en sådan familj borde uppskattas lika
mycket som om det vore en make kvinnan
sammanlevde med; i det senare fallet
ställs ej krav på att mannen skall
vara i behov av vård för att hustrun
skall få grundsjukpenning. Därtill kommer
att om hustrun i det barnlösa hemmet
kan välja att vara hemmafru, beror
det oftast på att den familjens ekonomi
är god. Det är mera sällan den
ensamstående moderns och hennes i
skolan kvarvarande barns ekonomi är
god.

Det var den senare familjetypens husmor
vi motionärer önskade ge grundsjukpenning
tills barnet nådde 18 årsåldern,
d. v. s. uppnådde den åldersgräns,
som sedan 1958 gäller för erhållande
av icke behovsprövade grundstipendier
för skolungdom.

Att yrka bifall till motionen nu vore
utsiktslöst. Men vi ämnar återkomma
med detta ärende och hoppas då vinna
mera gehör för våra synpunkter.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja säga
några ord i anslutning till den i denna
kammare väckta motionen nr 789 av
fröken Elmén och mig, som är likalydande
med motion nr I: 660 och vari
yrkas att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skall hemställa om en utredning
angående särskilda behovsprövade
modersbidrag till ensamstående
mödrar.

Det förhåller sig så, att det har verkställts
en specialundersökning av en
särskild socialhjälpsutredning i Stockholm,
som är bakgrunden till denna
motion. Resultatet av utredningen pub -

120 Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Lag om allmän försäkring, m. m.

licerades 1960 och visade, att drygt en
fjärdedel av de ensamstående mödrarna
i Stockholm årligen får stöd från
socialhjälpen. Procentsiffran var störst
för ogifta (31 procent), därefter följde
frånskilda (28 procent) och änkor (20
procent). Dessa förhållanden, som i
stor utsträckning torde ha motsvarighet
i landet i övrigt, bör enligt motionärernas
uppfattning stämma till eftertanke.
Socialhjälpen, som enligt sin natur
är en undantagsförmån, är inte
den lämpliga eller rättvisa stödåtgärden
för ensamma mödrar. Att dessa
kvinnor likväl hänvisas till denna form
av hjälp bör ses som en antydan om
att samhället ännu inte förmått ge dem
det stöd, som rimligen tillkommer dem.

Utredningen har föranlett en hänvändelse
till Kungl. Maj :t från Stockholms
stads sida. Utredningens förslag
går ut på att behovsprövade modersbidrag
skall utgå till ensamstående ogifta
mödrar under en tid av V2—1 år efter
barnets födelse. Vid behovsprövningen
skall hänsyn tas till bl. a. olika socialförsäkringsförmåner
och underhållsbidrag.
Utredningen menar, att sådana
särskilda modersbidrag även skulle
kunna verka abortförhindrande.

Utskottet besvarar denna motion
med att påpeka, att propositionen om
socialförsäkringspaketet bl. a. medför
en betydande utbyggnad av moderskapsförsäkringen.
Grundpenningen
höjs t. ex. till 900 kronor och tilläggspenningen
kan utgå under 180 dagar.
Riktpunkten vid förbättring av samhällsstödet
vid moderskap bör enligt
departementschefen och även enligt utskottet
vara, att moderskapsförsäkringen
fyller samma anspråk på effektivitet
som annan socialförsäkring och att
det således endast i undantagsfall skall
förekomma, att försäkringen måste
kompletteras med behovsprövad hjälp,
t. ex. genom socialhjälpen. Mödrahjälpen
föreslås också i detta sammanhang
avskaffad.

Jag vill gärna uttala min helhjärtade

anslutning till den principiella inställningen,
att socialförsäkringen bör vara
sådan, att behovsprövad hjälp blir allt
mindre erforderlig. Likväl tycks varken
departementschefen eller utskottet
mena, att frågan om ett i alla förekommande
fall fullgott stöd åt ensamstående
mödrar är löst genom vad som i
propositionen föreslås angående moderskapsförsäkringen.
Utskottet hänvisar
därför till att denna fråga kan anses
ligga inom ramen för socialpolitiska
kommitténs utredningsuppdrag. Detta
uttalande av utskottet är enligt min mening
värt att notera med tacksamhet.
Jag hoppas att även denna fråga av
kommittén ägnas all den uppmärksamhet,
som dessa mödrars ofta svåra belägenhet
påkallar och att hela det stödproblem
de erbjuder därigenom blir
löst. Det gäller inte bara tiden omedelbart
efter barnsbörd utan dessa kvinnors
utsatta ställning över huvud taget.

Herr talman! Jag kan, då debatten
på denna punkt nu snart torde upphöra,
inte sluta detta anförande utan
att tillfoga ett par mera allmänna reflexioner.

Den allt fastare cementbotten av social
trygghet, som socialförsäkringssystemets
införande och nu fortsatta utbyggande
innebär, har gjort socialhjälpen
och över huvud taget behovsprövade
hjälpformer allt mindre behövliga.
Jag kan inte underlåta att vid detta
tillfälle uttrycka stor tillfredsställelse
och glädje över den avlösning av ibland
inte särskilt tilltalande hjälpformer,
som sålunda länge bär pågått och alltjämt
pågår i takt med att socialförsäkringsbygget
fortskrider.

Men, herr talman, det finns gott om
behov av hjälp, gott om otrygghet och
gott om mycket angelägna hjälp- och
trygghetsbehov, som inte går att klara
med t. ex. än så bra materiellt stöd eller
medicinsk vård. Dessa behov ligger
på det rent personliga planet och har
med djupare levnadsbekymmer att göra
än dem som sammanhänger med in -

unsaagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20 121

komstbortfall eller materiell brist av
olika slag. Det är här fråga om behov,
som kanske ingen socialförsäkring i
världen kan avlägsna. En övergiven
mors eller änkas rådvillhet, en plötsligt
invalidiserad ung människas förtvivlan,
en flyktings ensamhet och fruktan
för framtiden, en straffad människas
psykiska trauma med skygghet och
känsla av att alla är illasinnade såsom
påtaglig följd — i alla dessa fall rör
det sig också om otrygghet, som även
socialt spelar en stor praktisk roll. Det
finns ett mycket stort och allvarligt
behov av rådgivning mellan fyra ögon
genom någon därtill skickad person i
sådana påträngande personliga angelägenheter
eller påfrestningar vid sidan
av och trots den förbättrade sociala
trygghet vi alla gläds åt genom försäkringsreformen.

Jag vill i detta sammanhang fråga:
Hur gick det egentligen med tillämpningen
av den paragraf i den nya socialhjälpslagen,
som var ämnad att ge
kommunerna åtminstone en impuls till
att deras socialnämnder skulle försöka
att till komplettering av försäkringsförmånerna
ordna hjälp av lämplig art
även i s. k. personliga angelägenheter?
Får man döma av tidningarnas många
rådgivningsspalter och frågorna där,
finns det ett mycket stort men otillfredsställt
behov av hjälp i personliga
spörsmål, ett behov som väl åtminstone
något bättre kunde mötas genom
att samhällets socialhjälpsorgan mera
målmedvetet inriktade sig på detta, särskilt
i de litet större kommunerna.

Detta var den ena reflexionen jag ville
göra, herr talman. Den andra hänger
delvis samman med vad jag nu anfört.
Jag har deltagit i början av andra lagutskottets
handläggning av proposition
nr 90 och kunde i utskottet inte underlåta
att helt stillsamt påpeka hur utomordentligt
komplicerad denna socialförsäkringslagstiftning
är — och detta
t. o. m. även för dem, som är speciellt
vana att handskas med en materia så -

Lag om allmän försäkring, m. m.

dan som denna. Jag inser givetvis, att
själva dess art gör det svårt att utforma
lagtexter och kommentarer kortare
och enklare. Det är antagligen här fråga
om en olöslig uppgift. Så mycket
större anledning finns det då att genom
det allmännas försorg — genom
socialdepartementet eller något av ämbetsverken
— sammanställa en så långt
möjligt populariserad redogörelse för
den stora socialförsäkringsreformens
innebörd och snarast ställa den till allmänhetens
förfogande. En upplysningsservice
i denna form är speciellt angelägen
då det gäller en så viktig men
samtidigt så komplicerad reform. Jag
vet att uppgiften förvisso inte är lätt,
men att den är synnerligen angelägen
tror jag att vi alla kan vara överens
om.

Jag anser mig inte, herr talman, gentemot
ett enhälligt utskott böra ställa
något yrkande med anledning av motion
nr II: 789, särskilt som den så
småningom torde kunna tillgodoses genom
utskottets uttalande rörande socialpolitiska
kommitténs utredningsuppdrag.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Jag vill bara i anslutning
till vad herr Wiklund i Stockholm
sade upprepa något av det jag framhöll
i mitt tidigare anförande, nämligen
att vi väl alla har den uppfattningen
att de ensamstående mödrarna behöver
allt det stöd och all den hjälp
de kan få. Både utskottets ledamöter
och övriga känner till vad som sker i
Stockholm i socialrotelns regi. Vi hade
inte att taga ställning till detta i utskottet
utan vad vi hade till behandling
var motioner med hemställan om
utredning rörande de ensamstående
mödrarnas ekonomiska förhållanden.
Det är i det sammanhanget vi hänvisar
till socialpolitiska kommittén och
säger att man inte gärna kan begära
en ytterligare utredning när frågan redan
behandlas i en utredning.

122 Nr 20

Onsdagen den IG maj 1962 em.

Lag om allmän försäkring, m. m.

Herr talman! Jag har velat anföra
detta, inte alls därför att herr Wiklund
skulle ha orätt i sin historieskrivning,
utan därför att jag som utskottets talesman
i denna del redan har påpekat
detta förhållande.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag vill bara med anledning
av vad fru Ekendahl sade ånyo
framhålla, att det är mycket tacknämligt
att detta problem kommer att tas
upp till särskild behandling av socialpolitiska
kommittén. Det är bara det
att man har en känsla av att kommittén
har ett så stort utredningsuppdrag,
att dess förslag på denna punkt kan
komma att dröja. Jag tycker att detta
är ett ärende, som är brådskande. Det
finns dock redan exempel på att man
kan i socialpolitiska kommittén bryta
ut ett angeläget ärende och framlägga
särförslag. Jag tycker att så bör ske
även när det gäller denna fråga.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag har här tidigare föreslagit
att man skulle ändra på en av
paragraferna i lagen om den allmänna
försäkringen. Då emellertid ganska få av
kammarens ledamöter åhörde mitt anförande
och jag på borden har fått
utdelat det förslag, som jag här kommer
att yrka bifall till, vill jag säga
ett par ord.

I anslutning till motion nr 771, som
upptar en rad yrkanden när det gäller
de blinda, har jag brutit ut ett förslag
om att ge blindtillägg åt dom som blir
blinda efter 63 år men före 67 års ålder.
Utskottets förslag till lag innebär att
de, som blir hlinda efter 63 års ålder,
inte skall äga rätt till detta tillägg.

Min mening är att den som blir blind
efter 63 års ålder är ännu mer hjälplös
än den som blir hlind tidigare. Jag anser
vidare att den som blir blind efter
63 års ålder har svårare att klara sig
själv; han blir i mycket hög grad beroende
av sin omgivning, eftersom han
inte kan anpassa sig, inte kan lära sig

ett yrke och inte kan lära sig att läsa
blindskrift o. s. v. Det är då rimligt att
de anhöriga som tar sig an dessa blinda
också erhåller det stöd som tillkommer
de familjer, vilka hos sig har blinda,
vilka förlorat sin synförmåga före 63
års ålder.

Man har ofta påpekat att de som är
nyblinda vid så hög ålder ofta vårdas
på anstalter, men det vore väl en lycka,
om man kunde få dem att stanna inom
sin familj och om man då kunde ge
denna familj det stöd som man i andra
fall vill ge de anhöriga, vilka befriat
samhället från att ta hand om en människa
på anstalt.

Bakom förslaget att höja åldersgränsen
till 67 år ligger sålunda både ekonomiska,
förnuftsmässiga och humanitära
skäl.

I detta anförande instämde herr Persson
i Appuna (s).

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Det förslag riksdagen nu
har fått framlagt från fru Eriksson innebär
att man höjer den föreslagna åldersgränsen
för rätt till invaliditetstilllägg
från 63 till 67 år. Jag vill fästa
uppmärksamheten på att det inte bara
är de blinda som berörs av detta förslag
utan alla personer som före 67
års ålder kommer i den situationen att
de är ur stånd att reda sig själva. Vi
har inom utskottet diskuterat denna
fråga. Då var det emellertid bara tal om
de blinda, och vi sade då att det inte
kunde vara rimligt att man bara för
den gruppen gör en förändring.

Nu har vi i utskottet alltså den uppfattningen
att man borde ha samma
åldersgräns för samtliga invalidiserade
grupper beträffande detta tillägg. Vi
menar att man inte gärna kan fastställa
den gränsen vid 67 år, eftersom det innebär
att alla som nu har pension och
som före 67 år har fått sin rörelseförmåga
nedsatt och blivit i behov av vård
skall ha det tillägget oavsett hur gamla
de är. Det viktigaste är väl emellertid

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20 123

att man här har föreslagit en klar förbättring
för samtliga grupper.

För närvarande krävs att vederbörande
före fyllda 60 år blivit svårt invalidiserad
för att han skall få de nuvarande
tilläggen. Nu föreslår alltså
utskottet enhälligt, att gränsen höjs till
63 år. Jag menar inte att 63 år är en
åldersgräns som skall stå i eviga tider.
Men steget från 60 till 63 år kan vara
lämpligt. Längre fram kan man ju pröva
frågan igen och ta ett ytterligare steg
exempelvis till 65 år — men man bör
undvika 67.

Jag vill alltså slå fast att det förslag,
som ett enhälligt utskott står bakom, på
denna punkt absolut inte innebär någon
som helst försämring utan tvärtom en
förbättring för samtliga invalidgrupper.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Ärendet kommer att företagas till avgörande
på sådant sätt, att beslut först
fattas beträffande samtliga de frågor
som berörs i de vid utlåtandet fogade
reservationerna, varvid den i reservationerna
tillämpade uppdelningen och
inbördes ordningen följes. Härefter
framställes propositioner beträffande
de motionsyrkanden, till vilka bifall yrkats
under överläggningen, samt i fråga
om det av fru Eriksson i Stockholm under
överläggningen framställda yrkandet.
Slutligen ställes utskottets hemställan
i övrigt under proposition i ett sammanhang.

I. Reservationer vid A. i utskottets hemställan
(med direkt anknytning till de i propositionen
framlagda författningsförslagen)

Förslaget till förordning om ändring i
förordningen den b juni 195b angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel,
m. m. (avser karensbeloppet vid läkemedelsrabatteringen) Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra pro -

Lag om allmän försäkring, m. m.

positionen vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Wetterström begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 27, såvitt avser förordningen
angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel, in. m., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herr Enarsson och
fröken Wetterström.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Wetterström begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 179 ja och 33 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Förslaget till lag om allmän föi-säkring

2 kap. 5 §, m. m. (avser ersättning för
resor i anledning av tandläkarvård inom
moderskapsförsäkringen)

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen II);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskot -

124 Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Lag om allmän försäkring, m. m.

tets utlåtande nr 27, såvitt avser 2 kap.
5 § lagen om allmän försäkring, m. m.,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II) av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 144 ja och 63 nej, varjämte
10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

3 kap. 2 §, m. m. (avser rätt för företagare,
som står utanför tilläggspensioneringen,
att tillhöra försäkringen för
tilläggssjukpenning)

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen III);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Anderson i Sundsvall begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 27, såvitt avser 3 kap.
2 § lagen om allmän försäkring, m. m.,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
III) av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Anderson i Sundsvall begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 112 ja och 104 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

3 kap. 12 §, m. m. (avser barntillägg till
moderskapspenning)

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen IV)
av herrar Eric Carlsson och Gustavsson

1 Alvesta; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

6 kap. 1 och 2 §§ samt 12 kap. 1 och

2 §§ (avser sammankopplingen av folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen
i fråga om förtida och uppskjutet
uttag av ålderspension)

Hem talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen V);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 27, såvitt avser 6 kap.
1 och 2 §§ samt 12 kap. 1 och 2 §§ lagen
om allmän försäkring, röstar

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20 125

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
V) av herrar Eric Carlsson
och Gustavsson i Alvesta.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 182 ja och 34 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

19 kap. 2 och 6 §§ (avser inkomstgränsen
för påförande av avgift till sjukvårdsförsäkringen) Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen VI);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 27, såvitt avser 19 kap.
2 och 6 §§ lagen om allmän försäkring,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
VI) av herrar Eric Carlsson
och Gustavsson i Alvesta.

Lag om allmän försäkring, m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 178 ja och 39 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Förslaget till lag angående införande av
lagen om allmän försäkring

16 § (avser inkomstprövning av änkepensioner
i övergångsfallen)

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen VII)
av herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Förslaget till lag om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folkpension 4

§ (avser inkomstprövning av hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg)
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen VIII)
av herrar Eric Carlsson och Gustavsson

1 Alvesta; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Förslaget till lag om finansiering av
folkpensioneringen

2 och 3 §§ (avser inkomstgränsen
för påförande av folkpensionsavgift)

Heirr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
IX) av herrar Eric Carlsson och

126 Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Lag om allmän försäkring, m. m.

Gustavsson i Alvesta; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

6 § (avser kommunernas bidrag till
kostnaderna för folkpensioneringen
fr. o. m. år 1963)

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
X); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Anderson
i Sundsvall begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 27, såvitt avser
6 § lagen om finansiering av folkpensioneringen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen X) av fru Hamrin-Thorell
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringsproposiitionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat
för nej-propositionen och att kammaren
alltså bifallit reservationen X) av
fru Hamrin-Thorell in. fl.

II. Reservation vid E. i utskottets hemställan
(utan direkt anknytning till de i propositionen
framlagda författningsförslagen)

Utredning om införande av änklingspension
inom tilläggspensioneringen

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen XI);
och fann herr talmannen den förra pro -

positionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Bengtsson i Vanberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 27, såvitt avser utredning
om införande av änklingspension
inom tilläggspensioneringen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen XI) av herr Strand m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 122 ja och 84 nej,
varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

III. Reservationer vid F. i utskottets hemställlan
(utan direkt anknytning till de i propositionen
framlagda författningsförslagen)

Självständig pensionsrått för hemarbetande
husmödrar

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen XV);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Anderson i Sundsvall
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: -

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20 127

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 27, såvitt avser självständig
pensionsrätt för hemarbetande
husmödrar, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit reservationen
XV) av fru Hamrin-Thorell
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalett av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Anderson i Sundsvall begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 169 ja och
42 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

De hemarbetande husmödrarnas ställning
i socialförsäkringssystemet

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till reservationen XVI) av
herrar Eric Carlsson och Gustavsson i
Alvesta; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Indexreglering av invaliditetsersättning
och invaliditetstillägg

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
XVIII) av fru Hamrin-Thorell in. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Lag om allmän försäkring, m. m.

Invalidernas ställning inom pensioneringen Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
XIX) av herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Standardhöjning av folkpensionerna under
år 1963

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen XX);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustavsson i Alvesta begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 27, såvitt avser
standardhöjning av folkpensionerna under
år 1963, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen XX) av herrar Eric Carlsson
och Gustavsson i Alvesta.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 177 ja och
38 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

128 Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Lag om allmän försäkring, m. m.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Standardhöjning av folkpensionerna
efter år 196S

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
XXI); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Anderson i
Sundsvall begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vilt, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 27, såvitt avser standardhöjning
av folkpensionerna efter år
1968, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit reservationen
XXI) av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Anderson i Sundsvall begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 146 ja och 70 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Folkpensionernas angivande som procentdelar
av basbeloppet

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen

XXII) av herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Folkpension åt hemmadöttrar

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen

XXIV) av fru Hamrin-Thorell m. fl.; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Valfrihet inom tilläggspensioneringen

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen

XXV) ; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Anderson i
Sundsvall begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 27, såvitt avser valfrihet
inom tilläggspensioneringen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit reservationen
XXV) av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Anderson i Sundsvall begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 112 ja och 105 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20 129

Samband mellan avgifter och förmåner
inom tilläggspensioneringen beträffande
korttidsanställda arbetstagare

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
XXVII); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustavsson i
Alvesta begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 27, såvitt avser samband
mellan avgifter och förmåner inom
tilläggspensioneringen beträffande korttidsanställda
arbetstagare, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen XXVII) av fru HarnrinThorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 127 ja och 85 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Tilläggspensioneringen och låglönegrupperna Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
XXXI); och fann herr talmannen den

Lag om allmän försäkring, m. m.

förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustavsson i
Alvesta begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 27, såvitt avser tillläggspensioneringen
och låglönegrupperna,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
XXXI) av herrar Eric
Carlsson och Gustavsson i Alvesta.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 175 ja och
35 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Allmänt ombud

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
XXXII); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Anderson i
Sundsvall begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i ut5
— Andra kammarens protokoll 1962. Nr 20

130 Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Lag om allmän försäkring, m. m.

skottets utlåtande nr 27, såvitt avser
allmänt ombud, röstar

.Ta;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen XXXII) av fru HamrinThorell
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Anderson i Sundsvall
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 145
ja och 68 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Kommunernas bidrag till folkpensioneringskostnaderna
för år 1962

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
XXXIII); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Anderson i
Sundsvall begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 27, såvitt avser kommunernas
bidrag till folkpensioneringskostnaderna
för år 1962, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen XXXIII) av fru HamrinThorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för
nej-proposiitionen och att kammaren
alltså bifallit reservationen XXXIII) av
fru Hamrin-Thorell in. fl.

Hemställan till Kungl. Maj:t om förslag
till ändrade regler för kommunernas
bidrag till folkpensioneringskostnaderna Herr

talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen XXXIV: I)
av fru Hamrin-Thorell in. fl.; 3:o) bifall
till reservationen XXXIV: II) av
herr Enarsson och fröken Wetterström;
4:o) bifall till reservationen
XXXIV: III) av herrar Eric Carlsson och
Gustavsson i Alvesta; samt 5:o) bifall
till det av herr Andersson i Essvik under
överläggningen framställda yrkandet,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära förslag, om möjligt
till 1963 års riksdag, itill en definitiv
lösning av frågan om folkpensionskostnadernas
finansiering; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Anderson i Sundsvall
begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog
de fyra återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann
den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock fröken Wetterström
votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontraproposition i voteringen om
kontraproposition i huvudvoteringen
ånyo upptog de tre återstående propo -

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20 131

sitionerna, av vilka herr talmannen nu
fann den under 3:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Beträffande denna
kontraproposition begärde herr
Gustavsson i Alvesta likväl votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
i den förberedande voteringen
antagits den under 4:o) angivna
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen angående
andra lagutskottets utlåtande nr
27, såvitt avser hemställan till Kungl.
Maj:t om förslag till ändrade regler
för kommunernas bidrag till folkpensioneringskostnaderna,
antager det förslag,
som innefattas i reservationen
XXXIV: II) av herr Enarsson och fröken
Wetterström, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen XXXIV: III) av herrar
Eric Carlsson och Gustavsson i
Alvesta.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 42
ja och 42 nej, varjämte 132 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Då sålunda de avgivna rösterna var
lika delade, nedlade herr talmannen i
rösturnan en ja-sedel och en nej-sedel,
varefter på herr talmannens anmodan
herr Eliasson i Moholm ur urnan upp -

Lag om allmän försäkring, m. m.

tog den ena av dessa båda sedlar; och
befanns denna innehålla nej.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 4:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
andra lagutskottets utlåtande
nr 27, såvitt avser hemställan till
Kungl. Maj :t om förslag till ändrade
regler för kommunernas bidrag till
folkpensioneringskostnaderna, antager
det förslag, som innefattas i reservationen
XXXIV: I) av fru Hamrin-Thorell
m. fl., röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen XXXIV: III) av herrar
Eric Carlsson och Gustavsson i Alvesta.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit
ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 71 ja och 40 nej, varjämte
106 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller

132 Nr 20

Onsdagen den 16 mai 1962 em.

Lag om allmän försäkring, m. m.

andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 27, såvitt avser hemställan
till Kungl. Maj :t om förslag till
ändrade regler för kommunernas bidrag
till folkpensioneringskostnaderna, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen XXXIV: I) av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit
ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda angående omröstningens
resultat, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 100 ja och 114 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
XXXIV: I) av fru HamrinThorell
in. fl.

Frivillig statlig pensionsförsäkring

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
XXXV); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Anderson i
Sundsvall begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 27, såvitt avser frivillig
statlig pensionsförsäkring, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
XXXV) av fru Hamrin-Thorell
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Anderson i Sundsvall begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 124 ja och 81 nej,
varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Beroende itp p dr ags tagare

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
XXXVII); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustavsson i
Alvesta begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 27, såvitt avser beroende
uppdragstagare, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen XXXVII) av fru HamrinThorell
m. fl.

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20 133

Herr Gustavsson i Alvesta begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 132 ja och 78 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

IV. Motionsyrkanden

Viss förbättring av avdragsreglerna för
erhållande av bostadstillägg

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 330;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Sänkning av pensionsåldern för gruvarbetare Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 611;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Vissa ändringar i lagen om allmän försäkring,
m. m.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 762;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Tjänstepension för inkomst i något av
grannländerna

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 788;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Spångberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskot5*
— Andra kammarens protokoll 1962.

Lag om allmän försäkring, m. m.

tets utlåtande nr 27, såvitt avser tjänstepension
för inkomst i något av grannländerna,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 788.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 150 ja och 37 nej,
varjämte 30 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

V. Av fru Eriksson i Stockholm under överläggningen
framställt yrkande

9 kap. 2 § lagen om allmän försäkring
(avser åldersgränsen för invaliditetsersättning
och invaliditetstillägg)

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det av fru Eriksson
i Stockholm under överläggningen framställda
yrkandet; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Eriksson i Stockholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 27, såvitt avser
9 kap. 2 § lagen om allmän försäkring,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nr 20

134 Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Avdrag: vid beskattningen för försäkringspremier

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av fru Eriksson i Stockholm under
överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 126 ja och 70 nej,
varjämte 21 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

VI. Utskottets hemställan i de delar, beträffande
vilka beslut icke tidigare fattats

Bifölls.

§ 2

Avdrag vid beskattningen för försäkringspremier Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 36, i anledning av väckta
motioner angående avdrag vid beskattningen
för försäkringspremier.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 228
av herrar Ebbe Ohlsson och Arvidson
samt II: 271 av herr Bengtson i Solna
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
antaga i motionerna intaget förslag till
lag om ändrad lydelse av 46 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

2) de likalydande motionerna 1:468
av herrar Schött och Sveningsson samt
II: 550 av herrar Nordgren och Darlin,
vari hemställts, att riksdagen måtte antaga
i dessa motioner intaget förslag till

lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Till behandling i förevar ande sammanhang
hade utskottet upptagit de i
anledning av propositionen nr 90 väckta
likalydande motionerna I: 649 av herr
Bengtson in. fl. och II: 777 av herr Hedlund
in. fl., vilka hänvisats till bevillningsutskottet
i vad motionerna avsåge
särskild avdragsrätt vid beskattningen
för sjukförsäkringsavgift. Härutinnan
yrkades i motionerna att frågan om sådan
avdragsrätt skyndsamt måtte prövas
och förslag snarast föreläggas riksdagen.
Övriga i motionerna upptagna frågor
hade hänvisats till behandling av andra
utskott.

Utskottet hemställde,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 228
av herrar Ebbe Ohlsson och Arvidson
samt 11:271 av herr Bengtson i Solna
m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 468
av herrar Schött och Sveningsson samt
II: 550 av herrar Nordgren och Darlin,
ävensom

3) de likalydande motionerna I: 649
av herr Bengtson m. fl. och II: 777 av
herr Hedlund m. fl., sistnämnda motioner
i vad de behandlades i detta betänkande,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg, Söderquist,
Lundström, Gösta Jacobsson, Nilsson i
Svalöv, Christenson i Malmö, Magnusson
i Borås och Larsson i Umeå, vilka ansett
att utskottet bort tillstyrka förslaget om
att sjukförsäkringspremier skall få avdragas
vid sidan av det nuvarande försäkringsavdraget
med det belopp, som
faktiskt erlagts, och att utskottet alltså
bort hemställa,

att riksdagen — med bifall till de likalydande
motionerna 1:228 av herrar
Ebbe Ohlsson och Arvidson samt II: 271
av herr Bengtson i Solna m. fl. och i

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20 135

Avdrag vid beskattningen för försäkringspremier

anledning av de likalydande motionerna
I: 468 av herrar Schött och Sveningsson
samt II: 550 av herrar Nordgren och
Darlin ävensom de likalydande motionerna
I: 649 av herr Bengtson m. fl. och
II: 777 av herr Hedlund m. fl., sistnämnda
motioner i vad de behandlades i
detta betänkande — måtte antaga följjande Förslag till lag

om ändrad lydelse av 46 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 46 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla följande ändrade lydelse.

46 §.

2 mom. I hemortskommunen äger
skattskyldig, som varit här i riket bosatt
under hela beskattningsåret, därjämte
njuta avdrag:

1) för periodiskt--— eller upp fostran; 2)

för dels---omyndiga barn;

3 a) för sådan i slutlig eller tillkommande
skatt ingående sjukförsäkringsavgift
enligt lagen om allmän sjukförsäkring,
som under beskattningsåret påförts
den skattskyldige;

b) för premier och andra avgifter,
som skattskyldig erlagt för försäkringar
av följande slag, vilka ägas av honom
själv eller, i förekommande fall, hans
make eller hans omyndiga barn, nämligen
kapitalförsäkring, arbetslöshetsförsäkring
samt sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring,
därunder inbegripen avgift
till sjukkassa för begravningshjälp,
som ej avses i 33 § och som ej utgör
obligatorisk försäkring enligt lagen om
allmän sjukförsäkring; samt

4) för belopp — --- 1 000 kronor.

Har skattskyldig--— eller under hållsbidraget.

Därest skattskyldig--— nämnda

lid.

Avdrag, som i första stycket 3 b) här

ovan avses, må ej för skattskyldig åtnjutas
till högre belopp än 400 kronor;
dock att, om skattskyldig under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
med andra maken, ifrågavarande avdrag
för dem båda gemensamt må åtnjutas
med högst 800 kronor. Avdrag med
högst 800 kronor må vidare åtnjutas
om skattskyldig under beskattningsåret
varit ogift (varmed jämställes änka,
änkling eller frånskild) och haft hemmavarande
barn under 16 år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1963; dock att äldre bestämmelser alltjämt
skola gälla vid 1963 års taxering
samt i fråga om eftertaxering för år
1963 eller tidigare år.

II) av herrar Sundin och Fälldin,
vilka ansett att utskottet bort tillstyrka
sådan ändring av kommunalskattelagen,
att sjukförsäkringsavgiften skall få avdragas
vid sidan av det nuvarande försäkringsavdraget,
och att alltså utskottet
hort hemställa,

att riksdagen ■— i anledning av de
likalydande motionerna I: 228 av herrar
Ebbe Ohlsson och Arvidson samt II: 271
av herr Bengtson i Solna m. fl., de likalydande
motionerna 1:468 av herrar
Schött och Sveningsson samt II: 550 av
herrar Nordgren och Darlin ävensom de
likalydande motionerna I: 649 av herr
Bengtson m. fl. och II: 777 av herr Hedlund
m. fl., sistnämnda motioner i vad
de behandlades i detta betänkande —
måtte antaga följande

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 46 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370)

Härigenom förordnas----(= re servationen

I) av herr Hagberg m. fl.)
--— nämnda tid.

Avdrag, som i första stycket 3 b) bär
ovan avses, skall beräknas till ett belopp
av minst 150 kronor eller, om skatt -

136 Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Avdrag vid beskattningen för försäkringspremier

skyldig under beskattningsåret varit
gift och levt tillsammans med andra
maken, för dem båda gemensamt till ett
belopp av minst 300 kronor. Härjämte
skall gälla, att nu avsett -avdrag ej må
för skattskyldig åtnjutas till högre belopp
än 400 kronor; dock att, om skattskyldig
under beskattningsåret varit gift
och levt tillsammans med andra maken,
ifrågavarande avdrag för dem båda gemensamt
må åtnjutas med högst 800
kronor. Avdrag med högst 800 kronor
må vidare åtnjutas om skattskyldig under
beskattningsåret varit ogift (varmed
jämställes änka, änkling eller frånskild)
och haft hemmavarande barn under
16 år.

Denna lag---(reservationen I)

av herr Hagberg in. fl.)---tidigare

år.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Föreliggande betänkande
från bevillningsutskottet behandlar
de likalydande motionerna 1:228 av
herrar Ohlsson och Arvidson samt
11:271 av mig m. fl. I dessa motioner
yrkas att lagtexten så ändras att den
obligatoriska sjukförsäkringspremien
får dragas av vid sidan av det sociala
försäkringsavdraget för att uppnå full
likformighet mellan löntagare och företagare.
Vidare behandlas motionerna
I: 468 och II: 550, varigenom samma
syfte skulle uppnås med en annan metod.
Slutligen behandlas partimotionerna
I: 649 och II: 777 med krav på att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om att förslag i detta
ärende snarast förelägges riksdagen.

I betänkandet redovisas olika principer
för försäkringars beskattning. Enligt
en metod får man dra av erlagda
försäkringspremier, medan utfallande
belopp beskattas. Denna regel gäller för
det som försäkringsmän kallar P-för -

säkring, nämligen pensionsförsäkring,
sjukpensionsförsäkring samt de flesta
försäkringar som tagits i samband med
tjänst.

Enligt den andra metoden har man
inte rätt att dra av premien men skall
ej heller skatta för utfallande belopp.
Denna regel gäller för K-försäkringar,
bland vilka man märker kapital- och
livförsäkringar, sjuk- och olycksfallsförsäkringar,
frivilliga och obligatoriska.
För att uppmuntra och stimulera till
frivilligt försäkringssparande har statsmakterna
emellertid bestämt att dessa
K-försäkringspremier inom ramen för
400 kronor för ogifta och 800 kronor för
äkta makar skall vara avdragsgilla. Detta
kallar utskottet för försäkringsavdraget
och försäkringsfolk för sociala avdraget.
Inom denna ram har således
principen för K-försäkringar fått vika
och avdrag medges för premierna samtidigt
som utfallande belopp ej beskattas.

Bland de försäkringar som får inrymmas
i detta avdrag finns livförsäkringar,
grupplivförsäkringar, den obligatoriska
sjukförsäkringen, andra sjuk- och
olycksfallsförsäkringar och arbetslöshetsförsäkringar.
För att ytterligare understryka
att den obligatoriska sjukförsäkringsavgiften
alltid skall dras av har
det föreskrivits att man, även om man
ej kan styrka någon sådan utgift eller
inte ens bär haft någon kostnad härför,
skall få göra ett schablonavdrag på 150
kronor för ogifta och 300 kronor för
äkta makar. För den som ej har erlagt
någon avgift har detta schablonavdrag
således exakt samma verkan som ett
med 150 respektive 300 kronor förhöjt
ortsavdrag.

Det som nu komplicerar denna fråga
är att — om man bortser från statsbidrag
— den obligatoriska sjukförsäkringen
till 60 procent och yrkesskadeförsäkringen
till 100 procent finansieras
med arbetsgivaravgifter. Detta innebär
för löntagarna att denna del av avgiften
ej inkräktar på det utrymme som

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20 137

Avdrag vid beskattningen för försäkringspremier

finns inom 400-kronorsavdraget, utan
att denna löneförmån erliålles skattefritt
utöver försäkringsavdraget. Ej så
för företagarna. Utöver att de får betala
sin sjukförsäkringsavgift till 100 procent,
inkräktar denna även på försäkringsavdraget.
Det är denna olikformighet
i beskattningen som känns som en
orättvisa och som motionerna vill rätta
till. Den understrykes även av att företagarna
har skyldighet även gentemot
samhället och de anställda att ha ett
eget försäkringsskydd, så att inte företaget
äventyras om företagaren skulle
gå bort eller bli sjuk.

Denna fråga har tidigare flera gånger
diskuterats här. Sedan kammaren behandlade
detta spörsmål i fjol har emellertid
framkommit en hel del omständigheter
som fört in hela frågan i ett
nytt läge. Först och främst har vi i dag
beslutat att arbetsgivarandelen väsentligt
skall höjas på grund av att de totala
kostnaderna har ökat och utskottsmajoriteten
och riksdagen samtidigt vill behålla
en 60-procentig arbetsgivarandel.
Detta innebär att denna del framgent
kommer att bli 1,5 procent på alla löner
upp till 22 000 kronor i stället för 1,14
procent på maximalt 15 000 kronor,
d. v. s. i vissa lägen en fördubbling.

Dessutom har arbetsgivaravgifterna
höjts genom att man under de senaste
åren ej tagit ut fullt CO procent, eftersom
de 1,14 procenten ej räckt till. Slutligen
kommer, såsom vi nyss hört, arbetsgivarnas
personliga utgifter för
sjukförsäkringen att väsentligt öka, vilket
ytterligare understryker olägenheten
med den skattemässiga utformningen.

I socialförsäkringskommitténs i maj
1961 framlagda betänkande (SOU 1961:
29) understrykes ovannämnda synpunkter,
och en lösning föreslås i enlighet
med vad vi i motionerna hemställt
om.

Socialförsäkringskommitténs betänkande
har varit ute på remiss under
flera månader 1961. Såvitt jag kunnat

finna av bevillningsutskottets betänkande
har utskottet ej tagit del av remissutlåtandena.
Jag anser det därför rimligt
att ta någon minut i anspråk av
kammarens dyrbara tid för att mycket
kortfattat redovisa remissutlåtandena.

Nio remissinstanser har gått in på
frågan om försäkringsavgiftens skattemässiga
behandling. Av dessa har bara
en avstyrkt kommitténs förslag, nämligen
Saco, som utifrån sin utgångspunkt
anser det mera väsentligt att höja
maximibeloppet för avdrag för försäkringspremier.
T. o. m. allmänna skatteberedningen
har i sitt utlåtande sagt sig
inte ha några invändningar att göra mot
att spörsmålet tas upp. Övriga sju remissinstanser
tillstyrker helt och hållet.
Sålunda säger riksrevisionsverket att
det biträder kommitténs förslag. Försäkringsinspektionen
tillstyrker, länsstyrelsen
i Stockholms län tillstyrker
livligt. RLF och Sveriges lantbruksförbund
vill uttala sin tillfredsställelse med
kommitténs förslag. SPP och försäkringsbolagen
finner den föreslagna ändringen
väl ägnad att i hög grad stimulera
och uppmuntra tecknandet av nya
försäkringar.

Chefen för socialdepartementet förklarar
emellertid enkelt och smärtfritt
i sin proposition nr 90, s. 312, att »vad
socialförsäkringskommittén anfört rörande
avdrag vid beskattningen för
sjukförsäkringsavgift kan jag här inte
gå in på», och så är saken klar för hans
del. Ingen som helst hänvisning görs till
att socialministern kan återkomma till
saken eller överlämna frågan till finansdepartementet.
Utskottet har för sin del
över huvud taget inte tagit upp socialförsäkringskommitténs
resonemang utan
uppehåller sig helt vid vad utskottet
skrivit tidigare år.

Olikformigheten i beskattningen skulle
lätt kunna rättas till på det sätt motionärerna
anvisar, alltså genom att premierna
för sjukförsäkringen får avdragas
som en särskild post under »allmän -

138 Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Avdrag vid beskattningen för försäkringspremier

na avdrag» i likhet med folkpensionsavgiften.
Frågan kan också lösas på det
sätt som förordats i motion II: 550, något
som jag dock saknar anledning att
här gå in på. I förbigående kan nämnas
att rättviseproblemet när det gäller den
s. k. tjänstegrnpplivförsäkringen lösts
så att arbetsgivaren drar av premien
men den anställde tar upp till beskattning
ett schablonbelopp för denna löneförmån.
Det skall bli intressant att se
hur beskattningsproblemet kommer att
lösas för den tjänstegrupplivförsäkring
som helt nyligen beslutats av SAF och
LO gemensamt. Där blir helt säkert en
del problem för taxeringsmyndigheterna.

I motionerna har även yrkats, att som
en följd av utflyttningen av sjukförsäkringsavgifterna
från försäkringsavdraget
det s. k. schablonavdraget skulle slopas.
Utskottet framhåller att detta tillkommit
som ett led i strävandena att
förenkla deklarations- och taxeringsförfarandet,
men utskottet går inte in på i
vilken utsträckning detta syfte nåtts.
Det får väl tolkas så att någon förenkling
inte verkställts. Ur kontrollsynpunkt
torde några svårigheter inte uppstå,
då sjukförsäkringsavgiften finns på
skattsedeln i likhet med folkpensionsavgiften
och kommunalskatten. I stället
säger utskottet att ett slopande skulle
innebära en skatteskärpning för dem
som inte har några utgifter för premier,
främst pensionärerna. Detta är ju detsamma
som att säga att för dessa verkar
avdraget som ett förhöjt ortsavdrag. Då,
herr talman, tycker jag att det är riktigare
att kalla det hela vid dess rätta
namn och höja ortsavdraget för pensioner
såsom högern föreslagit i sin partimotion.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation I av
herr Hagberg in. fl.

I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde
herr Magnusson i Borås (h).

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Rätten till avdrag för
försäkringspremier vållar i sin nuvarande
utformning olägenheter som påvisats
i de tre motionspar som behandlas i föreliggande
utskottsbetänkande.

Sjukförsäkringens premiekostnader
bestrids för de löneanställda till 60 procent
av arbetsgivarna, medan de anställda
själva svarar för återstående 40 procent.
Egna företagare har däremot att
själva svara för hela premiekostnaden.
Om man utgår från att dessa premiekostnader
är de första inom det s. k.
försäkringsavdraget vid deklarationen,
så blir resultatet att vid lika inkomst den
anställde har större utrymme för avdrag
för övriga försäkringspremier än
den som driver ett eget företag, trots att
den senare ofta har ett större försäkringsbehov.
1958 års socialförsäkringskommitté
bär uppmärksammat problemet
och var enhällig i sitt yttrande på
denna punkt.

Kommittén säger i sitt betänkande:
»Begränsas denna avdragsrätt, liksom
hittills, till vad som rymmes inom ramen
för försäkringsavdraget, torde en
höjning av maximibeloppet för detta avdrag
böra ske.» Men utredningen fortsätter:
»En höjning av försäkringsavdragets
maximum utgör emellertid enligt
kommitténs mening inte någon tillfredsställande
lösning av frågan, ty dels varierar
avgifterna med hänsyn till omfattningen
av sjukförsäkringen och till
avgiftsnivån i de olika sjukkassorna och
dels har företagarna att själva bestrida
hela kostnaden för sin tilläggssjukpenningförsäkring.
»

Utredningen fortsätter: »För de anställda
bestrides omkring 60 procent av
hela denna kostnad genom arbetsgivarbidraget.
Företagarna kommer alltså i
fråga om rätten till avdrag för försäkringsavgiften
i ett gynnsammare läge än
de anställda i alla de fall där försäkringsavdraget
är otillräckligt för avdragsgilla
avgifter.»

I detta problem är vi på den borger -

Nr 20 139

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Avdrag vid beskattningen för försäkringspremier

liga sidan helt eniga, och i varje fall de
båda socialdemokrater som deltog i 1958
års socialförsäkringskommitté — herrar
Strand och Bengtsson i Varberg — synes
dela den mening som kommer till
uttryck i de båda reservationer, som
fogats till bevillningsutskottets betänkande.

De båda reservationerna förefaller
vid första påseende vara helt lika. Men
den skillnaden föreligger dock, att i reservation
I, för vilken höger- och folkpartiledamöter
står, yrkas att man, samtidigt
som man öppnar en möjlighet att
på särskilt utrymme dra av sjukförsäkringspremierna,
skall ta bort de s. k.
schablonavdragen på 150 respektive 300
kronor. Det är ingen tvekan om att detta
skulle medföra en skärpt beskattning för
de grupper i samhället, som har låga
inkomster och därför endast ringa eller
inga kostnader för försäkringspremier.
En sådan anordning bär herr Sundin
och jag från våra utgångspunkter inte
kunnat vara med om. Vår reservation
tillgodoser de önskemål om likställighet
när det gäller rätten till avdrag för försäkringspremier
som ligger bakom yrkandena
i motionerna utan att medföra
den olägenhet som ett borttagande av
schablonavdragen skulle innebära.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation II.

Herr KRISTENSON i Göteborg (s):

Herr talman! Bevillningsutskottet har
ju haft att ta ställning till de två motionsvis
framförda förslagen, dels att den
premie som företagare betalar till sjukoch
yrkesskadeförsäkring och som motsvarar
arbetsgivarens avgift för den anställde
skall vara avdragsgill även för
företagaren och dels att schablonavdraget,
150 kronor för ogifta och 300 kronor
för gifta, skall upphöra att gälla.

Vi har två olika metoder för beskattning
av försäkringstagare. Enligt den
ena metoden medges avdrag för erlagda
premier men i gengäld beskattas hela

det utfallande försäkringsbeloppet. Enligt
den andra försäkringsmetoden föreligger
i princip icke avdragsrätt för
erlagd premie, men så beskattas ej heller
det utfallande försäkringsbeloppet.
Den senare metoden tillämpas för sjukoch
olycksfallsförsäkring som icke tagits
i samband med tjänst. Till detta
slag av försäkringar hänföres alltid försäkringar
i allmän sjukkassa och yrkesskadeförsäkring.
Det betyder att de
skattskyldiga i princip icke medges avdrag
för egna avgifter. Lagen behandlar
på så sätt alla försäkringstagare lika.

Men riksdagen har infört avdrag för
försäkringspremier, detta dels av sociala
skäl, dels av det skälet att man ville
uppmuntra försäkringssparande!. När
den obligatoriska försäkringen genomfördes
år 1955 och avgifterna höjdes
kraftigt för alla, höjdes maximibeloppen
för dessa avdrag från 200 respektive
400 kronor till 300 respektive 600
kronor och sedan dess bär riksdagen
höjt dessa maximibelopp till 400 kronor
respektive 800 kronor för ogift respektive
gift försäkringstagare. Det högsta
avdragsgilla försäkringsbeloppet har
alltså fördubblats sedan den obligatoriska
sjukförsäkringen genomfördes. Efter
dessa höjningar bär man trots de
ökade försäkringskostnaderna för den
obligatoriska sjuk- och yrkesskadeförsäkringen
minst lika stort utrymme för
frivilliga försäkringar som tidigare. Det
borde då vara klart att motionärernas
och reservanternas önskemål allaredan
är väl tillgodosedda.

Om man nu skulle följa reservanterna
i denna fråga måste vi införa en beskattning
av utfallande försäkringsbelopp. I
annat fall skulle vi få en regel som inte
är lik övriga regler på området och det
bör väl råda så stor likformighet som
möjligt. Men ett sådant resultat av förändringen
vill väl inte reservanterna
ha, ty det skulle ju betyda att dagsersättningsbeloppen
måste höjas rätt kraftigt
för att få samma nettovärde som de
nu har och därmed skulle avgifterna till

140 Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Avdrag vid beskattningen för försäkringspremier

sjukkassan också behöva höjas. Detta
kanske inte skulle vara en så lycklig
konsekvens av reservanternas förslag.

Det finns flera skäl till att reservationen
inte bör bifallas. Ett är att den
frivilliga sjukförsäkringen hittills har
haft ett statligt stöd på 20 procent. Det
är ungefär samma belopp som den skattskyldige
skulle få i skattelättnad om
premien var avdragsgill.

Man talar bär om rättvisa arbetsgivare
och löntagare emellan, och det heter
på något ställe i motionen att den
avgift som arbetsgivaren betalar är att
betrakta som jämförlig med den löneandel
arbetsgivaren betalar för försäkring
åt den anställde. Det är riktigt att
det är en kostnad för den anställde som
arbetsgivaren har, och erkänner vi att
den kan jämställas med lönekostnaden,
betyder det väl också att om arbetsgivaren
inte betalade in avgiften som
en avdragsgill kostnad i sin rörelse så
skulle den anställde fordra samma belopp
som höjning av lönen — om det
nu skulle gå att genomföra en sådan
lönehöjning; det är inte så säkert att
man alltid kunde komma fram den vägen.
Men vi kan inte uppnå millimeterrättvisa
i våra skattelagar, och arbetsgivaren
har ju en hel del fördelar i vår
lagstiftning som den anställde inte kan
få del av. Därför skall man inte ta ordet
rättvisa alltför många gånger i sin
mun när man berör detta område.

Denna fråga kan, som reservanterna
säger, komma att aktualiseras i framtiden.
Den kan göra det genom de beslut
som vi alldeles nyss fattade när vi behandlade
lagen om allmän försäkring
och finansiering av denna försäkring.
Frågan om hur denna försäkring skall
finansieras och hur avdragsrätten skall
utformas har nu allmänna skatteberedningen
om hand att utreda. Därför anser
utskottsmajoriteten att det inte nu
finns anledning att tillsätta någon särskild
utredning och alltså inte heller
att nu fatta några beslut i den riktning
som reservanterna anvisar utan vänta

till dess den allmänna skatteberedningen
framlägger sitt förslag.

Vad slutligen angår den reservation
som högern och folkpartiet lämnat och
som kräver att schablonavdraget på 150
kronor respektive 300 kronor skall upphöra
att gälla betyder det ju bara att vi
dels får tillbaka det krångliga deklarations-
och taxeringsförfarandet och dels
genomför en icke föraktlig skattehöjning
för skattebetalarna i de lägre inkomstgrupperna.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Herr Kristenson i Göteborg
talar om principer i försäkringsbeskattningen
som om verkligen huvudregeln
för kapitalförsäkring gällde den
obligatoriska sjuk- och olycksfallsförsäkringen.
Den saken torde emellertid
vara klar, att alla dessa premier redan
nu är avdragsgilla, ty herr Kristenson
vill väl ändå inte göra gällande att det
finns obligatoriska avgifter som överstiger
de 400 respektive 800 kronor, som
detta försäkringsavdrag nu får uppgå
till.

Om vi håller detta i minnet, herr Kristenson,
skulle vi utan vidare kunna flytta
ut försäkringsavdraget till samma
rad som folkpensionen på deklarationsblanketten
utan att det händer någonting
i skattehänseende, i varje fall med
detta avdrag.

Samtidigt renodlar vi då det egentliga
försäkringsavdraget, så att det kommer
att gälla enbart frivilliga försäkringar,
vilket —• det är jag övertygad
om — kommer att stimulera försäkringssparande!,
något som inte minst i dagens
läge är ett samhälleligt önskemål.

Herr Kristenson talade vidare om socialförsälcringskommitténs
synpunkter
på att man eventuellt skulle kunna beskatta
sjukpenningen. Den frågan har
nu inte alls dragits fram. Den avgjordes
1954. Motionärerna har inte diskuterat
den, inte heller socialförsäkrings -

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20 141

Avdrag

kommittén. Snarast skulle man kunna
fråga utskottets talesman, varför man
härvidlag inte skulle kunna följa
socialförsäkringskommitténs enhälliga
uttalande, att motionärernas linje bör
följas. När så framstående socialdemokrater
som talman Strand i första kammaren
varit ordförande och herr Bengtsson
i Varberg varit ledamot av denna
utredning, borde bevillningsutskottet ha
tagit litet större hänsyn till vad kommittén
har sagt, för att inte tala om till
vadsom sägs i remissvaren. Det är ett slöseri
med kammarens tid att så illa titta
på handlingarna, att man skall behöva
ha en diskussion på denna punkt. Herr
Kristenson talar om rättvisa; jag har
talat om likformighet i beskattningen.
Om det skall kallas rättvisa eller ej —
ja den saken har jag faktiskt inte berört.
Vad jag har sagt är att man uppfattar
den nuvarande ordningen som en orättvisa.

Herr Kristenson nämnde att allmänna
skatteberedningen sysslar med dessa
frågor, men om herr Kristenson hade
läst allmänna skatteberedningens remissyttranden,
kunde han ha sett att
beredningen inte alls har något emot
att man löser denna fråga, och i motionen
finns, herr Kristenson, lagförslag.
Det gäller bara att anta förslaget.

Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara påminna
om att därest vi som exempel tar två
personer med lika inkomst, varav den
ene är löneanställd och den andre egen
företagare, har den löneanställde att täcka
in 40 procent av premiekostnaderna,
under det att företagaren skall skaffa
sig ett utrymme på 100 procent av dessa
premiekostnader. Det är denna skillnad
mellan de båda kategorierna skattskyldiga
som vi vill eliminera.

Sedan kan man inte heller komma
ifrån att den egna företagaren just på
grund av denna omständighet i många
fall kan ha ett betydligt större försäkringsbehov.
Han måste ha kapitalför -

vid beskattningen för försäkringspremier

säkringar etc. för den händelse han
skulle gå bort eller som skydd mot borgenärer.

Det är att föra in diskussionen på villospår
då man talar om hur man skall
göra beträffande de utfallande beloppen.
Om man nu skapar möjlighet att vid
sidan av de ordinarie försäkringsavdragen
dra av kostnaderna för sjukförsäkring,
skulle detta inte nödvändigtvis behöva
innebära att vi vidtar ändringar
beträffande beskattningen av utfallande
belopp.

Herr KRISTENSON i Göteborg (s):

Herr talman! Jag vill säga till både
herr Bengtson i Solna och herr Fälldin
att vi ju har två metoder på detta område.
Den första metoden innebär att
man medger rätt till avdrag för erlagda
premier. I det fallet beskattas hela
det utfallande försäkringsbeloppet. Enligt
den andra metoden föreligger i princip
inte avdragsrätt för erlagda premier,
men då beskattas inte heller det utfallande
försäkringsbeloppet.

Jag har sagt att sjukförsäkring och
olycksfallsförsäkring som inte tas i samband
med tjänst hänföres till den senare
kategorien. Nu har man dock av sociala
skäl och för att uppmuntra folk att försäkringsspara
infört ett försäkringsavdrag,
som vid sin tillkomst fastställdes
till 200 kronor för ogifta respektive 400
för gifta. Dessa belopp har sedan 1955
fördubblats. Jag tycker därför att det
skulle vara mycket underligt om det
inte skulle finnas ett tillräckligt stort
utrymme för dessa höjningar för att
både löntagare och arbetsgivare skulle
kunna tillgodogöra sig hela det försäkringsavdrag
som avser beloppet till den
obligatoriska sjukförsäkringen.

Jag vill hålla med herr Bengtson i
Solna om att beloppen till den obligatoriska
sjukförsäkringen aldrig är så
höga att de inte kan rymmas inom dessa
gränser för avdragsrätt.

När herr Bengtson beskyller utskottsmajoriteten
för att inte ha tagit del av

142 Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Avdrag vid beskattningen för försäkringspremier

socialförsäkringskommitténs betänkande
ber jag herr Bengtson att läsa på sidan
11 i bevillningsutskottets betänkande
nr 36. Han kommer då att förstå att
utskottet tagit del av socialförsäkringskommitténs
betänkande. För att kammaren
inte skall behöva sitta onödigt
länge här i natt skall jag inte citera
detta.

Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:

Herr talman! Tillåt mig att börja med
att säga något om vad herr Kristenson
i Göteborg nämnde i slutet av sitt anförande,
nämligen att socialförsäkringskommitténs
namn finns angivet i föreliggande
betänkande från bevillningsutskottet.
Det är riktigt, men det står
just under det resonemang om att beskatta
sjukpenningen, som föres av utskottet
liksom av herr Kristenson och
som inte är aktuellt för dagen.

Sedan skulle jag vilja säga till herr
Kristenson, att jag började mitt första
anförande med att beskriva gällande
principer i detta sammanhang, så att
dem behöver inte herr Kristenson redogöra
för ytterligare en gång. Socialförsäkringskommittén
framhåller i sitt betänkande,
att det inte är till fyllest att
bara höja beloppen. Man skapar inte
därigenom den likformighet i reglerna
som är önskvärd.

Jag skulle vidare vilja kommentera
ytterligare en liten detalj. Under diskussionen
här har sagts, att arbetsgivaravgiften
är en löneförmån. Jag vill tillägga,
herr Kristenson, att det är en skattefri
löneförmån. Det är det som inte ger
riktig jämvikt i detta sammanhang.

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Om herr Kristenson i
Göteborg ämnar ta upp en debatt om
beskattningen av sjukpenningen vill jag
säga att han i så fall borde ha gjort det,
när vi behandlade andra lagutskottets
utlåtande nr 27, som diskuterats under
en stor del av dagen. Det är i det sam -

manhanget den frågan hör hemma. Skall
sjukpenningen beskattas, måste sjukpenningbeloppen
räknas upp väsentligt. De
är bestämda till nuvarande nivå med
hänsyn till att de inte skall beskattas.
Den saken borde kunna vara slutdiskuterad.
Kammaren har därvidlag inte haft
någon avvikande mening.

Vad det här gäller är bara frågan
om lika behandling av anställd och
egen företagare. Den frågan har inte
herr Kristenson i Göteborg berört med
ett ord. Trots att han varit uppe i talarstolen
två gånger, har han endast hållit
ungefär samma anförande och underlåtit
att gå in på det som saken egentligen
gäller.

I socialförsäkringskommittén diskuterade
vi mycket ingående vilka möjligheter
man hade att behandla löntagare
och företagare lika. Vi kom då enhälligt
fram till att det inte går att åstadkomma
på annat sätt än genom att
premien för sjukförsäkringen får dras
av såsom en särskild avgift. Nuvarande
regler innebär, som herr Fälldin tidigare
påpekat, att den anställde, med det
avdrag som är tillåtet för sjukförsäkringspremier,
bara behöver täcka in 40
procent av kostnaden, medan företagaren
måste täcka in 100 procent. Då kan
man väl inte säga, att båda blir lika behandlade.
Det blir de först om båda får
dra av den premie de har att erlägga för
sjukförsäkringen under en särskild rubrik.
Det är detta som har begärts i
motionerna såsom ett huvudyrkande.

Herr KRISTENSON i Göteborg (s):

Herr talman! Jag vill till detta bara
säga, att nog ryms det belopp herr
Andersson i Knäred och andra upptar
på sina skattsedlar som avgifter till den
obligatoriska försäkringen inom de 400
respektive 800 kronor som alla får tillgodogöra
sig som avdrag för försäkringspremier
och andra premier. Om så
inte är fallet beror det väl på att herr
Andersson i Knäred har en hel mängd
andra försäkringar, som tar stor del av

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20 143

Skattefinansiering av socialförsäkringsförmånerna

utrymmet i anspråk. Men nog måste
man säga att alla behandlas lika.

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Ja, men herr Kristenson
i Göteborg, meningen med de försäkringsavdrag
vi har är att de skulle stimulera
till försäkringar utöver de obligatoriska.
I så fall är faktiskt utrymmet
för de egna företagarna väsentligt
mindre än för de anställda. Den saken
borde ändå inte vara omöjlig att begripa.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
I) av herr Hagberg m. fl.; samt
3:o) bifall till reservationen II) av herrar
Sundin och Fälldin; och fann herr
andre vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Magnusson i Borås begärde
likväl votering, i anledning varav
herr andre vice talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr andre vice talmannen
nu fann den under 2 ro) angivna ha
flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde dock herr
Fälldin votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande
nr 36 antager det förslag, som innefattas
i reservationen I) av herr Hagberg
m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen II) av herrar Sundin
och Fälldin.

Sedan kammarens ledamöter härefter

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Fälldin begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 73 ja och 33 nej,
varjämte 107 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Magnusson i
Borås begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 111
ja och 71 nej, varjämte 31 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 3

Skattefinansiering av socialförsäkringsförmånerna Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 44, i anledning av väckta

144 Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Ny organisation av totalförsvarets högsta

motioner om skattefinansiering av socialförsäkringsförmånerna.

Bevillningsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang upptagit följande
motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 455
av herr Bengtson m. fl. och II: 543 av
herr Hedlund in. fl.; ävensom

II) de likaly dande motionerna I: 474
av herrar öhman och Lager samt II: 537
av herr Hagberg m. fl., vari hemställts,

1) att gränsen för påförande av folkpensionsavgift
och sjukförsäkringsavgift
bestämdes till 4 500 kronor, taxerad inkomst;
samt

2) att en skyndsam utredning genomfördes,
eventuellt genom allmänna skatteberedningen,
med syfte att framlägga
förslag om att socialförsäkringsavgifterna
helt slopades.

Motionerna 1:474 och II: 537 hade
hänvisats till lagutskott såvitt avsåge
gränsen för påförande av folkpensionsavgift
och sjukförsäkringsavgift och i
övrigt till bevillningsutskottet.

Utskottet hemställde,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:455
av herr Bengtson m. fl. och II: 543 av
herr Hedlund in. fl. om utredning angående
skattefinansiering av socialförsäkringsförmånerna,
m. m., ävensom

2) de likalydande motionerna I: 474
av herrar Öhman och Lager samt II: 537
av herr Hagberg m. fl. om utredning
angående slopande av socialförsäkringsavgifterna,
in. m.,

samtliga motioner i vad de behandlades
i detta betänkande,

måtte — i den män de icke kunde anses
besvarade med vad utskottet anfört
— av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Ett särskilt yttrande hade avgivits
av herrar Hagberg, Söderqnist, Lundström,
Gösta Jacobsson, Nilsson i Svalöv,
Christenson i Malmö, Magnusson i
Borås och Larsson i Umeå.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

ledning m. m.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Under åberopande av
vad jag anfört redan vid behandlingen
av andra lagutskottets utlåtande nr
27, då också här förevarande frågor
förekom till behandling, vill jag hemställa
om bifall till motionerna 474 i
första kammaren och 537 i andra kammaren.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Utskottet är enigt. Jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall
till motionerna 1:474 och 11:537; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 4

Ny organisation av totalförsvarets högsta
ledning m. m.

Föredrags statsutskottets utlåtande
nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ny organisation
av totalförsvarets högsta ledning in. in.
jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 (bilaga 6, punkt 1) föreslagit riksdagen
att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, till Försvarsdepartementet:
Avlöningar för budgetåret

1962/63 beräkna ett förslagsanslag av
1 550 000 kr., hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 108, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 2 mars
1962, föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de
ändringar i personalförteckningen för
försvarsdepartementet, som föranleddes
av vad departementschefen föreslagit
i nämnda statsrådsprotokoll, dels fastställa
av departementschefen förordad

Nr 20 145

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Ny organisation av totalförsvarets högsta ledning m. m.

avlöningsstat för försvarsdepartementet,
att tillämpas tills vidare från och
med nämnda budgetår, dels ock till
Försvarsdepartementet: Avlöningar för
samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 1 675 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Torsten Andersson in. fl. (I: 686) och
den andra inom andra kammaren av
herr Cassel in. fl. (11:828), i vilka
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte a) uttala, att en
totalförsvarsnämnd med parlamentarisk
representation borde inrättas, b) anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte vidtaga de
organisatoriska åtgärder detta föranledde
samt utse ledamöterna i denna
nämnd,

dels ock en inom andra kammaren
av herr Hamrin i Jönköping väckt motion
(11:829), vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av proposition
nr 108 måtte uttala att det borde ankomma
på statsministern att i såväl
fred som krig leda totalförsvarsverksamheten
och att ett konsultativt statsråd
skulle utöva chefskapet för samordningsavdelningen.

Utskottet hemställde,

I. att motionen II: 829 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

II. att motionerna 1:686 och 11:828
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för försvarsdepartementet, som
föranleddes av vad departementschefen
föreslagiti i statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 2 mars 1962;

b) fastställa i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för försvarsdepartementet,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1962/63;

c) till Försvarsdepartementet: Av -

löningar för budgetåret 1962/63 å driftbudgeten
under fjärde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1 675 000 kr.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Axel Johannes Andersson,
Edström och Per-Olof Hanson,
fröken Elmén samt herrar Wedén och
Helander, vilka ansett att utskottet bort
under I. hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionen II: 829, i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala, att det
borde ankomma på statsministern att
i såväl fred som krig leda totalförsvarsverksamheten
och att ett konsultativt
statsråd skulle utöva chefskapet för
samordningsavdelningen;

2) av herrar Ragnar Bergh, Edström,
Per-Olof Hanson och Staxäng, fröken
Elmén samt herrar Eliasson i Sundborn,
Wedén, Bohman och Helander,
vilka ansett att utskottet bort under II.
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 686 och II: 828, i
skrivelse till Kungl. Maj:t uttala, att en
totalförsvarsnämnd, bestående av representanter
för regering och riksdag, borde
inrättas och anhålla att Kungl. Maj :t
måtte vidtaga de organisatoriska åtgärder,
som inrättande av en sådan
nämnd föranledde, samt utse ledamöter
i denna nämnd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag tror jag vågar säga
att detta ärende, liksom naturligtvis det
utlåtande från andra lagutskottet som
har behandlats tidigare i dag, är ett av
de viktigaste som företages till avgörande
under vårriksdagen.

Det gäller frågan om totalförsvarets
högsta ledning. Denna ledning utövas
av regeringen. I det utskottsutlåtande
som föreligger och i den utredning som
har föregått propositionen har man i
stor utsträckning varit enig. Men det
finns en fråga av avsevärd betydelse
där man inte varit enig, nämligen be -

146 Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Ny organisation av totalförsvarets högsta ledning m. m.

träffande den roll som statsministern
bör spela i fråga om totalförsvarets
högsta ledning.

Utskottsutlåtandet har ett avsnitt som
jag vill kommentera. Det lyder: »Att
direkt på statministern lägga totalförsvarets
samordningsuppgifter i fred innebär
emellertid en enligt utskottets
mening icke motiverad åtskillnad mellan
totalförsvarsfrågor och andra regeringsproblem.
»

Det är naturligtvis inte fråga om
annat, herr talman, än att vi i vårt poliska
arbete alltid måste utgå från förhoppningen
att freden skall kunna bevaras
under förutsättningar som medger
en ständig förkovran av de villkor ett
äkta demokratiskt samhällsliv kan erbjuda
medborgarna. Det är heller inte
fråga om annat än att vi måste göra
allt det som vi med våra begränsade
möjligheter och vårt begränsade inflytande
i världen över huvud taget kan
göra för att dessa förhoppningar om
en fredlig framtid skall få ett bättre
underlag i verkligheten än vad de i dag
— tyvärr — kan sägas ha.

Men särskilt från denna utgångspunkt
blir det också tydligt, att om ändå förhoppningarna
skulle slå slint, om vi
skulle bli anfallna, då måste också vårt
katastrofskydd vara det bästa möjliga.
Det är utifrån krigets perspektiv som
utredningen har arbetet, som försvarsministern
har framlagt sin proposition
och som utskottet har tagit ställning.
Ty om freden brytes genom ett anfall
på Sverige och detta skulle leda till
att vår frihet går förlorad, förstöres
själva grundvalen för ett fortsatt demokratiskt
framstegsarbete. Försvarsministern
har naturligtvis en särställning i
fråga om det militära försvaret. Men det
måste i varje regeringsledamots huvud
finnas en avdelning, där frågan om vad
just han kan göra för att se till att
ett anfall på Sverige inte får ett så katastrofalt
resultat, alltid beredes ett tillräckligt
utrymme. Särskilt stort måste
detta utrymme vara i statsministerns

huvud. Och ju allvarligare världsläget
är, desto mera angeläget är detta.

Nästan ända sedan andra världskrigets
slut har graden av detta allvar
svängt fram och tillbaka kring en hög
risknivå. Därför vågar jag hävda, herr
talman, att beredskapen för att söka avvärja
en katastrof om kriget kommer
måste vara — jag säger detta mot bakgrunden
av vad utskottet har uttalat i
det avsnitt som jag citerade i början av
mitt anförande — en uppgift av särskild
dignitet för varje regering och
varje regeringsledamot som har att utföra
sitt uppdrag i ett världsläge som det
nuvarande.

Regeringen utgör alltså totalförsvarets
högsta ledning, och utskottet säger att
kravet på samordning när det gäller
totalförsvarsfrågorna framträder med
särskild tyngd inom denna. Jag instämmer
i det. Inom regeringen måste ju en
sammanvägning av och en prioritetsgradering
mellan alla de olika centrala totalförsvarsbehoven
göras, behoven inom
det militära försvarets område, inom
det ekonomiska och psykologiska försvarets
områden, inom civilförsvaret,
den s. k. administrativa beredskapen
o. s. v. Det gäller att göra denna sammanvägning
och prioritering på sådant
sätt att den totala försvarskraften blir
den bästa möjliga inom givna resursers
ram och samtidigt på sådant sätt att ett
fullt beredskapspådrag kan ske på alla
områden med minsta möjliga tidsutdräkt
och förvirring och med största
möjliga snabbhet och smidighet.

Regeringen liar hittills icke tillnärmelsevis
haft tillräckliga organisatoriska
redskap till sitt förfogande för att
kunna hjälpligt lösa denna samordningsuppgift.
Totalförsvarsutredningen har
varit helt enig om nödvändigheten av
att regeringen får ett ordentligt samordningskansli
till sitt förfogande, och utskottet
är också helt enigt om detta. Om
kammaren nu följer utskottets förslag
i detta avseende, är ett väsentligt steg
taget för att med mycket små kostna -

Onsdagen den 16 maj 1962 em. Nr 20 147

Ny organisation av totalförsvarets högsta ledning m. m.

der avsevärt stärka våra försvarsmöjligheter.
Men, herr talman, det är heller
icke oviktigt eller oväsentligt hur
detta samordningskansli inordnades i
regeringen och under vilken ledning
det ställes.

Totalförsvarsutredningens majoritet,
försvarsministern och nu senast majoriteten
i statsutskottet har alltså föreslagit,
att samordningskansliet skall ligga
i försvarsdepartementet och lyda under
försvarsministern. Denne skall då
vid sidan av sin uppgift att vara det militära
försvarets främste talesman även
ha uppgiften att vara samordningsminister
för hela totalförsvaret. Både utredningsmajoriteten
och försvarsministern
i propositionen erkänner, att detta
innebär en känslig dubbelställning. Men,
tillfogar försvarsministern: »Denna

nackdel måste emellertid tagas, då det
icke finnes några andra alternativ som
är lämpliga eller över huvud taget möjliga.
»

Det sista är ett förbluffande uttalande.
Om det vore så, att bakom uppfattningen
att en försvarsminister inte
lämpligen samtidigt bör vara samordningsminister
för alla totalförsvarsfrågor,
utan att det bör ankomma på statsministern
att vara den främst ansvarige
för samordningens funktion, stod
ett par isolerade reservanter i en utredning,
skulle man möjligen kunna förstå
ett uttalande av denna karaktär. Men
det förhåller sig inte på det sättet. Det
förhåller sig tvärtom så, att utredningsmajoritetens
och försvarsministerns
uppfattning, att det inte finns några
andra lämpliga eller möjliga lösningar
av problemet än den han förordat, har
underkänts av det alldeles övervägande
flertalet av de remissorgan och av de
av totalförsvarsledningen från regeringens
sida berörda organ, som haft att
yttra sig i frågan. Till dem hör t. ex.
överstyrelsen för den ekonomiska försvarsberedskapen,
jordbruksnämnden,
överbefälhavaren, flertalet civilbefälhavare,
länsstyrelsen i bl. a. Söderman -

lands, Malmöhus, Hallands samt Göteborgs
och Bohus län och för övrigt alla
de tillfrågade länsstyrelserna, såvitt jag
kunnat finna, utom två. Dit hör också
Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen.

Jag upprepar, att det här i mycket
stor utsträckning rör sig om myndigheter
som i eminent grad är beroende
av det sätt, varpå regeringen sköter eller
missköter sin uppgift att utöva den
högsta ledningen av .totalförsvaret. Inom
många av dem finns också människor
som bär god personlig erfarenhet av
arbetet i kanslihuset.

Eftersom jag är den ende politiske
representant i utredningen, som har
framfört en avvikande mening, kan möjligen
det intrycket uppstå att den mening
jag haft är ett mer eller mindre
illa underbyggt hugskott, som man inte
behöver fästa så stor vikt vid. Men
just på grund av frågans vikt har jag
nämnt inställningen hos mycket representativa
remissmyndigheter och skall
även tillåta mig att återge bara några
typiska utdrag ur ett par av yttrandena.
Sålunda skriver överstyrelsen för
ekonomisk försvarsberedskap följande:
»En avgjord nackdel med utredningens
förslag är, att ansvaret för samordningen
kommer att ligga på olika händer i
fred och krig. Utredningen har själv
framhållit, att ledningsorganisationen
’måste vara uppbyggd för att verka vid
och efter ett våldsamt krigsutbrott’ och
att den i fred ’så långt möjligt måste
överensstämma med organisationen i
krig och snabbt kunna övergå till denna’.
Utredningens förslag till ledningsorganisation
förutsätter emellertid en
väsentlig organisationsförändring i den
högsta instansen i ett för vårt land ytterst
kritiskt skede, vare sig detta blir
inledningsskedet av ett krig eller omedelbart
därföre. För det ekonomiska
försvaret ter sig detta särskilt olägligt,
då såsom förut framhållits en krigsorganisering
av detta och övergång till
krishushållning kan aktualiseras i lä -

Nr 20

148

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Ny organisation av totalförsvarets högsta ledning m. m.

gen, där motsvarande krav icke ställas
på övriga grenar av totalförsvaret. Det
synes knappast realistiskt att förutsätta,
att försvarsministern i sådana lägen
skulle samordna och leda krishushållningen
och således i realiteten jämväl
vara ''folkhushållningsminister’.

Utredningen har som en av de viktigaste
uppgifterna för samordningsministern
angivit, att verka för utvecklingen
och hävdandet av en enhetligstrategisk
grundsyn och en på denna byggd,
för totalförsvaret gemensam målsättning.
Detta finner Överstyrelsen i högre
grad vara en hela regeringens angelägenhet
och uppgiften torde vara av
så utomordentlig betydelse för vårt land,
att endast statsministern icke bara formellt
utan även reellt kan bära huvudansvaret
därför.»

Jag skall citera även ett kort stycke
av vad länsstyrelsen i Södermanlands
län har uttalat i sitt remissyttrande, en
länsstyrelse som jag är övertygad om
inte på något speciellt sätt har lättare
att förstå mina synpunkter än försvarsministerns.
Det gäller för resten flera
andra länsstyrelser också. Denna länsstyrelse
säger:

»Samordningen av totalförsvaret i
fred — med undantag för den administrativa
beredskapen —■ skall däremot
enligt utredningen ankomma på försvarsministern.
Lämpligheten av en dylik
anordning kan starkt ifrågasättas.
Det är nämligen enligt länsstyrelsens
uppfattning angeläget att statsministern
redan i fredstid håller kontakt med de
problem, som här uppkommer. Detta
torde vara nödvändigt för att han skall
bli i stånd att på bästa sätt fullgöra de
ledningsfunktioner, som under krig
kommer att åvila honom. Någon svårighet
att genomföra en sådan organisation
bör ej föreligga, då det måste förutsättas
att statsministern till sitt förfogande
bär ett kansli under högt kvalificerad
ledning. Man vinner då även
den fördelen att samordningen beträffande
den administrativa beredskapen

kan förläggas till samma kansli som
samordningsverksamheten i övrigt. Att
först vid ett krigsutbrott inkoppla statsministern
på hithörande problem anser
länsstyrelsen lika olämpligt som om
man skulle på länsplanet låta landshövdingen
först i krig syssla med ledningen
av civilförsvaret och i fred anförtro
dessa uppgifter åt militär myndighet.
»

Jag skall inte citera mera. Det genomgående
draget i alla remissyttranden av
detta slag är precis detsamma som jag
här har talat om och de är, som jag sade,
det övervägande flertalet. I själva
verket måste jag säga, herr talman, att
det inte torde vara många gånger en
betydelsefull del av ett utredningsförslag,
när denna del blivit utsatt för en
så nedgörande kritik i remissbehandlingen,
ändå får hänga med i den proposition
som framlämnas.

När försvarsministern inte kunnat se
något lämpligare alternativ än det han
givit sitt stöd måste han således vara
blind för alla de motsatta synpunkter
som de bär av mig nämnda och av totalförsvarsverksamheten
intimt berörda
myndigheterna framfört, eller också underkänner
han deras ''kompetens att yttra
sig i frågan. Det första förefaller mig
mycket märkligt, det senare vore en
väl djärv och anspråksfull attityd från
försvarsministerns sida.

Jag går nu över till försvarsministerns
påstående att några andra alternativ
än det han förordat inte över huvud
taget skulle vara möjliga. Det är
klart att vi här i landet möjligen skulle
kunna berömma oss av att i många avseenden
vara ganska dugliga organisatörer.
Jag måste dock säga att en sund
självkritik bör bjuda oss i detta hus
och även i kanslihuset att medge, att
varken regeringen eller riksdagen visat
sig vara några framträdande exponenter
för en förmåga att på ett smidigt
sätt organisera arbetet inom den egna
sfären. Redan av denna anledning tycker
jag det finns skäl att känna sig

Onsdagen den 16 maj 1962 em. Nr 20 149

Ny organisation av totalförsvarets högsta ledning m. m.

skeptisk då försvarsministern förklarar,
att det inte finns några andra alternativ,
som är över huvud taget möjliga.

Till detta kommer emellertid en annan
omständighet av stor betydelse.
Den svenska regeringen saknar i motsats
till regeringarna i en lång rad
andra länder dess bättre direkt krigserfarenhet.
Men hur skicklig organisatör
man än tror sig själv vara, kan det
just i detta sammanhang, som ju ändå
gäller hur vi på bästa sätt skall kunna
möta ett krigs påfrestningar, vara
bra att veta hur man ordnat det i länder
som i detta avseende drabbats av
större olyckor och haft mera bittra erfarenheter
än vi. Jag tror då det är
berättigat att säga att den tendens, som
därvid kan avläsas, är att regeringschefens
position på olika sätt och med
användande av olika metoder skjutes
mer och mer i förgrunden när det gäller
totalförsvarsfrågorna.

Vi är alltså eniga om att regeringschefen
också i Sverige med nödvändighet
måste vara ledaren för den samlade
försvarsansträngningen under krig
och måste skaffa sig organisatoriska
verktyg för att kunna gripa in samordnande
och prioriterande på alla departementens
områden. Men vad vi inte är
eniga om är vilka konsekvenser den
uppfattningen måste leda till för förberedelsearbetet
på hela totalförsvarsområdet
under fred, fredsorganisationen
med andra ord. I Norge har man
dragit den konsekvensen fullt ut, och
samordningsuppgifterna ligger där i
statsministerns kansli. Menar verkligen
försvarsministern att den norske statsministerns
metod hos oss skulle vara
omöjlig?

Över huvud taget tror jag att det är
berättigat att säga att arbetet för att
förbereda totalförsvarets funktionsduglighet
i krig redan under fred ingriper
så starkt i många civila myndigheters
verksamhet och kan komma att starkt
påverka så många människors dagliga

liv — särskilt i ett krisläge, även om
det inte skulle utmynna i krig, men
även i övrigt--att det är svårt att tän ka

sig att någon annan än statsministern
kan samla det förtroende och den
auktoritet som krävs för att med framgång
kunna leda det arbetet.

Jag har haft svårt att undgå den känslan,
herr talman, att en av de bidragande
orsakerna till att regeringen lagt
fram detta förslag är att den nuvarande
svenske statsministern på något sätt
ryggar tillbaka för att axla detta ansvar
i tillräcklig omfattning. Är detta
fallet, beklagar jag det, därför att jag
tror att det är till skada för landet och
kan komma att utsätta vår beredskap
för onödiga risker.

Statsutskottets majoritet har tydligen
haft någon aning — föraning kanske
man kan säga — om de brister och
risker jag här antyder, eftersom utskottet
också skriver att en ändring
kan, om vunnen erfarenhet så skulle
motivera, beslutas av regeringen. Det
tyder på att inte heller utskottsmajoriteten
är fullständigt övertygad om att
det inte skulle kunna finnas alternativ
som är lämpligare än det nu förordade.
Jag vill endast uttrycka den förhoppningen
att man inte väntar med
en sådan ändring, tills någonting är
mycket bestämt på väg att hända, tills
Hannibal står utanför portarna. Då kan
det vara för sent.

Jag har inte haft någon svårighet att
ansluta mig till förslaget i herr Hamrins
motion, att samordningsavdelningen
skall under chefskap av ett konsultativt
statsråd ställas direkt till statsministerns
förfogande. Detta statsråd
skall då naturligtvis som sin huvuduppgift
ha den omedelbara handläggningen
— under statsministerns direkta
direktiv beträffande de stora riktlinjerna
och under det att statsministern
hålles kontinuerligt underrättad
om utvecklingen — av samordningskansliets
ärenden. Det konsultativa
statsrådet skall handla stödd av stats -

150 Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Ny organisation av totalförsvarets högsta ledning m. m.

ministerns auktoritet och objektivitet
i förhållande till departementscheferna.
Om man kopplar in ett konsultativt
statsråd, strider detta inte alls mot
huvudlinjen i den avvikande meningen
som jag har varit med om inom utredningen.
Det kan möjligen dessutom
lugna farhågorna hos dem som fruktar
att statsministern skulle så överhopas
av dessa angelägenheter, att han inte
skulle få tid över att slå den envisa
oppositionen och försöka bevara makten.

Med stöd av de här framförda synpunkterna
ber jag att få yrka bifall
till den första reservationen som är
fogad till utskottets utlåtande.

Beträffande den andra reservationen
skall jag fatta mig mycket kort. Det
har sedan många år tillbaka förts en
fortgående diskussion om ett försvarsråd
med parlamentarisk representation.
Uppfattningarna om dess sammansättning
och uppgifter har varit litet skiftande
och delade. Vi har diskuterat
frågan i totalförsvarsutredningen och,
utpräglat i kompromissens tecken,
kommit fram till att man skulle kunna
göra ett försök att låta utrikesnämnden
i betydligt större utsträckning än hittills
varit fallet fungera som en utrikesoch
försvarsnämnd.

Jag vill gärna säga, att om försvarsministern
inte hade vänt tummen neråt
för tankar i den riktningen, hade det
inte funnits någon anledning för mig
att agera i detta sammanhang. Men
när nu så blivit fallet vill jag framhålla,
att när regeringen får detta samordningskansli,
när regeringen på
grund därav får betydligt bättre möjligheter
— och väl är det — än tidigare
att skaffa sig en riktig och sammanhängande
bild av hela totalförsvarsområdet,
då tror jag också att det
är av betydelse att det inom riksdagen
finns något organ som till riksdagen
kan överföra denna totalbild. Något
tjänligt redskap härför har riksdagen

för närvarande inte. Totalförsvarsfrågorna
kommer med nödvändighet till
riksdagens sedvanliga behandling styckevis
och delt och utsorteras på en
rad avdelningar inom statsutskottet och
på andra utskott. Jag tror att det skulle
underlätta för riksdagen att följa med
utvecklingen av de stora dragen i problemställningarna
på totalförsvarsområdet
och att få en samlad bild av
dessa om en totalförsvarsnämnd inrättades.

Den totalförsvarsnämnd med parlamentarisk
sammansättning och med
representanter för regeringen som
föreslås i reservation 2 är alltså, som
förslaget här är utformat, avsedd att
vara ett organ som mottar informationer
från regeringen beträffande totalförsvarsfrågornas
successiva utveckling.
Det är klart fastslaget, att den
inte skall föregripa behandlingen i riksdagen
budgetmässigt eller i övrigt av
de militära försvarsfrågorna eller andra
med totalförsvaret sammanhängande
frågor.

Jag ber, herr talman, att även få yrka
bifall till reservation nr 2.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen återtog ledningen av förhandlingarna,
instämde herrar von
Sydow (h) och Hamrin i Jönköping
(fp).

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! I den fråga som herr
Wedén senast tog upp bär jag samma
uppfattning som han, och jag kommer
därför bara att knyta några kompletterande
synpunkter till vad han därvidlag
anfört. Däremot kan jag inte
dela herr Wedéns mening i den fråga
som han först talade om, alltså frågan
om vem som i fred skall ha det direkta
ansvaret för samordningen av totalförsvaret.

Låt mig, herr talman, i detta senare
avseende med tillfredsställelse konstatera,
att det inte finns några motsätt -

Onsdagen den 16 maj 1962 em. Nr 20 151

Ny organisation av totalförsvarets högsta ledning m. m.

ningar beträffande den stora frågan,
nämligen att totalförsvarets olika grenar
behöver organisatoriskt samordnas
på regeringsnivå. Vi är alla ense
om att det måste finnas ett samordningskansli
och att statsministern i
krig skall bära ansvaret för totalförsvarets
funktioner. För min del ansluter
jag mig helt till de allmänna
synpunkter som herr Wedén anfört beträffande
behovet av skärpt beredskap
på olika områden.

Den punkt, där vi inte är ense, gäller
frågan om huruvida statsministern
eller någon annan departementschef i
fred skall ha det direkta ansvaret för
totalförsvarets samordning. Frågan är
i och för sig viktig, även om den kanske
inte är lika betydelsefull som de andra
större frågorna i detta sammanhang.
För min del har jag tillåtit mig se på
saken främst som ett problem om hur
man på ett praktiskt sätt skall åstadkomma
en förnuftig samordning inom
regeringen i fredstid. Jag är beredd
medge att skäl talar för och emot de
båda alternativen. Det är också riktigt
att remissinstanserna har haft i hög
grad delade meningar. Herr Wedén
hade ett påtagligt intresse av att redovisa
de remissinstanser som på denna
punkt ställt sig negativa till både
Kungl. Maj :ts och utredningsmajoritetens
förslag. Däremot omnämnde han
inte de remissinstanser som varit positivt
inställda och bland vilka återfinns
civilförsvarsstyrelsen, beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar, 1959 års
besparingsutredning för försvaret, civilbefälhavaren
i fjärde civilförsvarsområdet,
överståthållarämbetet och
vissa länsstyrelser — jag skall emellertid
gärna vitsorda att dessa länsstyrelser
utgör minoritet i förhållande till
dem som har gett uttryck för samma
uppfattning som herr Wedén.

Den väsentliga synpunkten i detta
sammanhang har emellertid anförts i
statskontorets remissyttrande, nämligen

att det är självklart att vem som än
ålägges att inom regeringen samordna
totalförsvarsfrågorna, så faller ansvaret
för de viktigare åtgärderna ytterst
på statsministern. Att man valt den
linje, som man gjort och som utskottsmajoriteten
anslutit sig till, innebär
alltså inte att man vill undandra statsministern
hans ansvar. Man anser fortfarande
att statsministern ytterst skall
bära ansvaret, och det är inte fråga
om någon nedvärdering av detta.

Jag tycker att en viss försiktighet
bort iakttas då det gällt att redovisa
erfarenheterna utomlands. Det är litet
vanskligt att jämföra våra förhållanden
med dem som råder i exempelvis
NATO-länderna, där det kan anläggas
andra aspekter på försvarsproblemen
än i vårt alliansfria land.

Personligen har jag fäst särskild vikt
vid regeringens eget ståndpunktstagande
i denna sak. Även om vi långt ifrån
alltid är beredda att acceptera vad regeringen
tänker och tycker, så hör hänsyn
tas till vad regeringen själv anser
om sin egen arbetsfördelning. Regeringen
har därvidlag grundat sin uppfattning
på en mångårig — enligt vad
en del anser alltför långvarig — erfarenhet
i regeringsställning, och jag tycker
att den erfarenheten bör beaktas.
Därtill kommer att även sakliga överväganden
leder till att Kungl. Maj:ts
förslag framstår som det riktiga.

De argument som för mig varit avgörande
är i korthet följande. För det
första vet vi inte vilken regering som
kommer att sitta under ett krig. Vi vet
bara att regeringen med säkerhet inte
kommer att se likadan ut som den regering
vi haft i fredstid. Förmodligen
kommer det att bli en samlingsregering.
Vi vet inte heller om statsministern
blir densamma i krig som i fred. Då
man såsom huvudargument för minoritetens
förslag åberopar, att samma person
bör ha högsta ansvaret för totalförsvaret
i krig som i fred, har man

152 Nr 20 Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Ny organisation av totalförsvarets högsta ledning m. m.

tydligen inte räknat med den eventualiteten,
att ett personskifte på statsministerposten
skulle kunna ifrågakomma
vid ett krigsutbrott. Den eventualiteten
är som sagt långt ifrån osannolik.

För det andra är ju statsfunktionerna
i krig och fred helt olika. I krig skall
alla krafter samordnas. Samhället skall
i sin helhet engageras och ledas. Arbetet
i fred är däremot ett förberedelse-
och planeringsarbete, vid vilket
budgetsynpunkter och avvägningsproblein
spelar en stor roll. Det administrativa
och politiska arbetet i fred är —
skulle man kunna säga — på ett helt
annat sätt nyanserat. Som statsutskottet
också har erinrat om har — jag sade
det nyss själv —- statsministern i fred
under alla förhållanden det politiska
huvudansvaret för inriktningen av regeringens
verksamhet i fråga om både
försvarspolitik och annan politisk aktivitet.
Även då det gäller totalförsvarsfrågorna
måste statsministern engagera
sig och leda de allmänna beredningar
som ofta måste komma i fråga. Det
råder intet tvivel om att dessa frågor
har — som herr Wedén uttryckte det
— alldeles särskilt hög dignitet, men
att man därutöver skulle på statsministern
lägga ett speciellt och mera konkret
ansvar för totalförsvarets samordning
förefaller åtminstone inte mig
vara riktigt.

Det verkar än mindre förnuftigt att
mellan statsministern och det särskilda
samordningskansli som skall komma
till placera ett konsultativt statsråd.
Om man kopplar in en sådan konsult,
måste det såvitt jag förstår komma att
leda till att statsministerns ansvar inte
blir det reella som herr Wedén efterlyser.
Det blir i så fall formellt. Statsministern
kommer då att fungera på
precis samma sätt som han gör nu, och
man har inte vunnit den effekt som
herr Wedén anser att man bör eftersträva.
I realiteten kommer väl i ett
sådant fall samordningsansvaret att så

gott som helt åvila det konsultativa
statsrådet och inte statsministern, om
man nu fullföljer herr Wedéns egen
tankegång. Jag tror inte att en konsult
kan ha den auktoritet och det inflytande
som han måste ha, om de under
olika departement fallandet försvarsfrågorna
skall kunna samordnas på ett
riktigt effektivt sätt. Det är ytterligare
ett argument mot herr Wedén. Även
om det vore möjligt att hitta en konsult
med erforderliga kvalifikationer, är
det klart att själva anordningen kommer
att medföra avsevärda problem. Vi
får på det sättet i regeringen inte mindre
än två försvarsministrar, en vanlig
försvarsminister och en totalförsvarsminister.
Jag vill inte påstå att kompetenskonflikter
måste uppkomma, men
nog finns med en sådan ordning betydande
risker för dylika.

Skall ett statsråd klara dessa många
besvärliga avvägnings- och samordningsfrågor,
tror jag personligen att det
är nödvändigt att ansvaret ligger på en
departementschef. Skall man välja
mellan de olika departementschefer
som här kan komma i fråga, är det
naturligt att gå till försvarsministern.
Det militära försvaret utgör ändå den
alldeles dominerande delen av totalförsvaret.

Det är, herr talman, sådana praktiska
synpunkter som har bibringat mig
den övertygelsen, att man i det svåra
valet mellan dessa två alternativ bör
stanna för regeringens förslag, som
statsutskottets majoritet har tillstyrkt.
På den punkten yrkar jag alltså bifall
till statsutskottets hemställan.

Däremot har jag, herr talman, som
jag nämnde i början liksom herr Wedén
den uppfattningen, att vi behöver
en parlamentarisk totalförsvarsnämnd.
Och jag vill ytterligare understryka något
av det som herr Wedén framhöll.

Låt mig då först påminna om att vi
under hela efterkrigstiden har varit ense
i alla demokratiska partier om att vi
måste ha ett starkt försvar. Vi har ock -

Onsdagen den 16 maj 1962 em. Nr 20 153

Ny organisation av totalförsvarets högsta ledning m. m.

så — i varje fall sedan år 1958 — varit
ense om målsättningen, om organisationen
och om de pengar som vi lägger
ned på försvaret. En sådan enighet—
betydelsen av den behöver jag väl
inte utveckla här — förutsätter naturligtvis
också i stort sett enighet i bedömningen
av de utrikespolitiska förhållandena
och våra försvarspolitiska
möjligheter. Den kräver vidare enighet
om hur våra försvarsfunktioner
skall samordnas mot bakgrunden av en
enhetlig strategisk grundsyn. Nu kommer
vi att få en god form för samordning
av arbetet på regeringsplanet, men
också i riksdagen behöver vi ett fast
forum för detta samarbete, ett forum
för ett fortlöpande meningsutbyte rörande
försvarspolitik och försvarsfrågor
över huvud taget.

Också på riksdagsplanet måste man
med andra ord vidta åtgärder för att
underlätta skapandet av den gemensamma
grundsynen på det svensk försvaret.
Vi måste alltså ha ett fast organ,
där man genom växelspel mellan myndigheter
och representanter för de demokratiska
partierna i riksdagen kan
få kunskaper om och vinna förståelse
för de alltmer komplicerade försvarsproblem
som successivt aktualiseras.
Behovet av fördjupade insikter växer
i takt med den tekniska utvecklingen.
Vapentekniken har gått så långt och
öppnar i dag så svindlande perspektiv,
att det finns risk för att många känner
sig inte längre kunna eller orka
följa med. Om man inte gitter fatta vidden
av de försvarsproblem som vi har
att brottas med i dag och kommer att
brottas med i morgon, kan det till sist
leda till defaitism. Det är därför väsentligt
att det också i riksdagen organiseras
en grupp, som har till särskild
uppgift att följa utvecklingen och
att i försvarsfrågor fungera som organ
för kontakt med de olika partierna.

Jag skall i all anspråkslöshet gärna
vitsorda, att det naturligtvis inom statsutskottet,
där dessa ärenden behandlas

rutinmässigt, finns både erfarenheter
av och kunskaper om försvarsproblemen,
och det är sannolikt på samma
sätt i utrikesutskottet och utrikesnämnden
liksom i de speciella försvarskommittéer
som i stort sett har tillsatts vartannat
år under det senaste decenniet.
Men jag tycker inte detta är tillräckligt.
Statsutskottet sysslar exempelvis med
konkreta försvarsfrågor som successivt
underställes utskottet, och granskningen
där är i stor utsträckning av budgetteknisk
natur. Frågorna aktualiseras
ofta under mycket stor brådska, och
även om utskottsledamöterna har möjligheter
— och också begagnar dem —
att skaffa sig ytterligare informationer
på olika sätt, så ligger det i sakens natur,
att man där inte får den löpande
allmänna orientering omi vårt lands
försvarspolitiska och militärpolitiska
problem, som skulle kunna ges i en
just för det ändamålet särskilt tillsatt
försvarsnämnd.

Som herr Wedén framhållit är det
klart, att en sådan försvarsnämnd inte
skall vara beslutande. Den kan möjligen
— jag understryker ordet möjligen
—■ vara rådgivande. Men det väsentliga
är att nämnden utformas som
ett forum för upplysning och för debatt.
Där skulle den grundsyn på det
svenska försvaret, som vi behöver, kunna
utformas, och ur den grundsynen
kunde sedan de parlamentariska avgörandena
växa fram.

Denna grundsyn är inte en gång för
alla given, utan den måste ständigt omprövas
efter de skiftande förhållandena
och vidareutvecklas. Därför är en
kontinuerlig samverkan nödvändig. I
en sådan totalförsvarsnämnd vore det
möjligt att åstadkomma en samverkan
mellan å ena sidan expertis av olika
slag — vetenskaplig, teknisk, utrikespolitisk
och militär — och å andra sidan
representanter för olika partier
här i riksdagen. Jag tror att försvarsfrågan
med en sådan nämnd ständigt
skulle kunna hållas aktuell, och det är

6 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 20

154 Nr 20 Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Ny organisation av totalförsvarets högsta ledning m. m.

sannolikt att tillkomsten av en försvarsnämnd
också skulle leda till en
livligare försvarspolitisk debatt ute
bland folket, en debatt som vi i dag
behöver.

Herr talman! Med dessa kompletterande
ord ber jag att få yrka bifall till
reservation nr 2 av herr Ragnar Bergh
m. fl.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Herr Bohman har redan
utförligt uppehållit sig vid första
delen av statsutskottets utlåtande nr
101, som handlar om den kommande
samordningen inom totalförsvaret och
den organisation som skall byggas upp
för denna samordning samt vem som
skall vara den högste ledaren under såväl
fred som krig. Vad herr Bohman
där sade i sin polemik mot herr Wedén,
som har en helt annan uppfattning,
kan jag helt och hållet ansluta
mig till. Jag skall därför inte ta upp
någon diskussion med herr Wedén på
den punkten.

Vad beträffar andra delen av utskottets
utlåtande, som handlar om totalförsvarets
försvarsnämnd, går meningarna
däremot mera isär. Det har under
senare år framförts krav här i riksdagen
på en försvarsnämnd med parlamentariskt
inflytande för att, som det
här sagts, man skall kunna få ett forum
för diskussion av de väsentliga
spörsmål som sammanhänger med försvaret.
Utskottets majoritet har därvidlag
en annan uppfattning. Vi anser att
det redan nu finns ett sådant forum
för den information och diskussion som
behövs i försvarsangelägenheter. Jag
vill erinra om att vi under de senaste
åren med jämna intervaller har haft
olika försvarsutredningar, att statsutskottet
varje år behandlar de försvarsangelägenheter
som presenteras av departementschefen
samt att utrikesutskottet
och inte minst utrikesnämnden
också behandlar dessa frågor med intervaller,
som bestämmes av angelä -

genhetsgraden på de frågor som kommer
upp till debatt.

Vi tror att detta är fullt tillräckligt
för den insyn i dessa angelägenheter
som kan krävas från riksdagens sida.
Självfallet kan man rent praktiskt med
kortare intervaller byta ut ledamöterna
i de olika organ jag här nämnt och
därigenom bereda ett större antal av
riksdagens ledamöter möjligheter att
tränga in i detaljerna i detta väldiga
komplex. Vi tror också att om man här
går på reservanternas linje, så skulle
den föreslagna nämnden i första hand
komma att bestå av partiledarna, och
i så fall skulle vi kanske få ungefär
detsamma som vi fick 1958, nämligen
överenskommelser som så att säga ligger
på partiledarnivå. Därmed skulle
riksdagen inte alls få det inflytande
som reservanterna tänkt sig. Vi hävdar
därför från utskottsmajoritetens sida,
att det system vi för närvarande har
tillgodoser alla de önskemål som nu
förts fram samt att det för närvarande
inte finns någon som helst anledning
att frångå den nuvarande ordningen.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till statsutskottets
utlåtande.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! På det som herr Mellqvist
sist anförde vill jag svara, att avsikten
inte har varit att den totalförsvarsnämnd
som föreslagits i reservationen
skall bli ett organ för politiska
uppgörelser. Jag vill gärna deklarera
som min uppfattning, att den inte heller
skall vara någon partiledarinstans.
Sammansättningen av denna totalförsvarsnämnd
är för övrigt enligt reservationen
lagd i regeringens hand.

Men jag återvänder till det tidigare
diskuterade spörsmålet om ansvaret
för samordningsuppgifterna. Herr Bohmans
försvar för regeringens proposition
i det avseendet var onekligen avsevärt
fylligare än herr Mellqvists. Herr

Onsdagen den 16 maj 1962 em. Nr 20 155

Ny organisation av totalförsvarets högsta ledning m. m.

Bohman avfärdade litet väl lättvindigt
min hänvisning till förhållandena i Norge,
när han sade att man skall vara försiktig
med sådana paralleller, ty det
är skillnad mellan NATO-anslutna länder
och ett alliansfritt land när det gäller
försvarsorganisationens uppläggning.

Ja, när det är fråga om den militära
försvarsorganisationens uppläggning är
det utan tvivel beaktansvärda skillnader,
som man bör ta hänsyn till. Men
det problem vi nu diskuterar gäller
samordningen inom totalförsvaret, alltså
samordning av i huvudsak civila
myndigheters och instansers verksamhet
i totalförsvarssyfte med de militära
instanserna och med varandra. Och
där tror jag inte alls det är fel att göra
en parallell av det slag jag gjorde, ty
det problemet tror jag har en generell
natur, som till skillnad från de rent
militära förhållandena är densamma
alldeles oavsett om det ena landet är
alliansfritt och det andra alliansanslutet
eller inte. Här gäller det på vilket
sätt man vinner det största förtroendet
hos de civila myndigheter och instanser,
vilkas verksamhet skall samordnas
med de militära insatserna. Det är därvidlag
som jag sagt att jag tror att
statsministerns position är och måste
vara en helt annan än försvarsministerns.

Nu säger visserligen herr Bohman:
Ja, men statsministern bär ju ansvaret
i alla fall, och man måste ha en sådan
ordning som föreslagits i propositionen
för att avlasta statsministern en
alltför stor arbetsbörda. Nåväl, även
om man för resonemanget att statsministern
också med regeringens uppläggning
får tillräckligt ansvar — jag
delar inte den uppfattningen — och
även om man är orolig för statsministerns
arbetsbörda, så är ju frågan den
om försvarsministern är den lämpligaste
att lätta denna arbetsbörda. Då
kommer jag fortfarande mot bakgrunden
av vad jag nyss sagt fram till att

statsministern, med ett konsultativt
statsråd till förfogande för att ta hand
om den så att säga omedelbara handläggningen
av ärendena inom samordningsorganet,
har en annan position i
förhållande till civila myndigheter än
vad försvarsministern har. Han har
också en annan position — liksom det
konsultativa statsrådet — i förhållande
till andra departementschefer än vad
försvarsministern har. Han är så att
säga inte part i målet när det gäller
de avvägningar och prioriteringar som
måste göras.

Herr Bohman säger då: Men ett konsultativt
statsråd får inte tillräcklig auktoritet.
För det första har det varit min
avsikt att han skall kunna stödja sig på
statsministerns auktoritet i sin samverkan
med andra ministrar. För det andra
finns det exempel på att konsultativa
statsråd lyckats skaffa sig en egen auktoritet.
Jag vill minnas att herr Per Edvin
Sköld varit konsultativt statsråd,
och jag tror att även andra exempel
skulle kunna uppletas.

Men man är inte säker på, säger herr
Bohman, att man har samma statsminister
i krig som man har i fred. Nej,
det är klart att man inte kan vara säker
på det. Man kan heller inte vara säker
på att ha samma ÖB — och en lång råd
andra personer på ledande poster —
som i fred. Men om man gör en principiell
organisationsplan, måste man
ändå ha någon bedömning av vad som
kan vara mest sannolikt och handla därefter.

När utredningen har bedömt frågan
och när jag har bedömt den, med den
reservation för den nuvarande statsministerns
personliga inställning som
jag gjorde förut, har vi inte på något
sätt utgått från de nu agerande personerna.
När jag här talar för statsministeralternativet
och mot försvarsministeralternativet
vill jag försäkra både
statsministern och försvarsministern,
att det i detta sammanhang inte innebär
något särskilt beröm av herr Erlander

156 Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Ny organisation av totalförsvarets högsta ledning m. m.

eller något särskilt klander av herr Sven
Andersson. Det är en rent organisatorisk
principiell utgångspunkt som jag
har haft.

Med hänsyftning på betydelsen av att
vi får en helhjärtad medverkan från de
civila myndigheterna vill jag ännu en
gång betona, herr talman, att jag tror
det är en olycklig uppläggning som regeringen
valt och som riksdagens majoritet
kommer att välja.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag borde väl inte vid
denna sena tidpunkt förlänga diskussionen,
men jag tror att det är nödvändigt
att det sägs åtminstone några ord
från regeringsbänken, i synnerhet efter
herr Wedéns senaste anförande.

Regeringen har sett detta som ett
rent praktiskt problem. Vi har sagt oss,
att om ansvaret för totalförsvarets ledning
skall läggas på statsministern, måste
det betyda ett löpande engagemang
från statsministerns sida, som inte något
inskjutande av ett konsultativt statsråd
kan befria honom från. Det betyder
alltså, att det kring statsministerns
kansli skulle byggas upp ett speciellt
försvarsdepartement, som i hög grad
skulle komma att införa ett dubbelkommando
beträffande försvaret. Vi tror
att det vore att splittra i stället för att
samla krafterna.

Norge har anförts som exempel. Ja,
man har där ett annat regeringssystem.
Där har man inte dragit sig för att i
statsministerns kansli arbeta in en rad
av de departementala uppgifterna. Jag
har studerat det systemet. Statsministern
är i Norge omgiven av fem statssekreterare,
som svarar för olika delar
av arbetet. Att försvarsfrågorna får sin
andel i ett på så sätt uppbyggt statsministerkansli
är ju ganska självklart.

Men jag är inte övertygad om att en
sådan total brytning med våra vanor —
inte bara mina vanor utan vanorna
sådana de varit så länge vi haft stats -

ministerämbetet — skulle vara särskilt
väl motiverad. Statsministerns arbete
måste vara ständigt flexibelt, för att
begagna handelsministerns älsklingsuttryck.
När exempelvis pensionsfrågorna
blir centrala, så är det naturligt att
statsministern också blir samordningsminister
för pensionsfrågornas handläggning.
Om den ekonomiska politiken
kommer i alldeles speciella situationer,
blir det naturligt att en rad av förhandlingarna
kommer att knytas till statsministern.
Och om det blir speciellt
akuta ting på försvarsområdet, är det
lika naturligt -—- som det har varit vid
flera tillfällen, oberoende av vilken
försvarsminister som suttit ■—- att statsministern
får speciella samordningsfunktioner.
Men det strider mot hela
vår uppläggning av arbetet, att någon
del av regeringens arbete permanent
skulle få en sådan ställning, att statsministern
ständigt bleve chef för ett
kansli som arbetade med vissa spörsmål.

Och jag betonar: den omständigheten
att en konsult inskjutes såsom något
slags avlastare för statsministern avlastar
inte statsministern ett dugg av
det ansvar han har och minskar inte
heller något nämnvärt hans arbetsbörda.

Vi har sett detta som ett rent praktiskt
problem. Vi har inte inom statsministerns
kansli byggt upp en motpol
till finansdepartementet, och vi vill absolut
inte ha en motpol till försvarsdepartementet
där. Var och en som lyssnade
till herr Wedéns anförande kunde
konstatera, att vad det gällde för honom
var att få någon som kunde hävda sig
mot försvarsministern — någon som
kunde företräda de civila önskemålen
gentemot försvarsministern, vilken skulle
vara behärskad av de militära uppgifterna.
Hela herr Wedéns senaste inlägg
var en polemik mot hans egen uppfattning.
Dualismen, dubbelkommandot,
motiverade han genom att framställa
det just på det sättet, att det gällde att
samla de civila önskemålen kring stats -

Onsdagen den 16 maj 1962 em. Nr 20 157

Ny organisation av totalförsvarets högsta ledning m. m.

ministerns kansli. Det illustrerar den
risk, den spänning, som enligt vår uppfattning
skulle inträda, om vi här följde
reservanterna. Det kan hända att vi
bedömer saken felaktigt — men vår
erfarenhet av regeringsarbete är onekligen
en aning längre än herr Wedéns.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det sista statsministern
sade kan jag inte bestrida. Även
herr Bohman åberopade den nuvarande
regeringens långa erfarenhet som ett
argument. Jag vill bara erinra om att
man på verkstadsspråk brukar säga att
personer kan bli »fabriksblinda»; de
är så vana vid det gamla vanliga —
som statsministern med en viss förtjusning
nu talade om och har så förälskat
sig i det, att de inte kan inse behovet
av någonting annat än detta.

Jag måste ha uttryckt mig bristfälligt
om herr statsministern fattade mig
så, att jag ville framställa de civila önskemålen
i totalförsvarssammanhang såsom
fientliga mot de militära önskemålen.
Det var inte min avsikt. Vad jag ville
säga var, att här gäller det att vinna
en så positiv medverkan som möjligt
från de civila instanserna. I detta sammanhang
tror jag att ett samordnande
kansli under statsministerns ledning
har större utsikter att lyckas väl än ett
sådant organ under försvarsministern.

Herr talman! Statsministern målade
en bild av hur det är ordnat i den
norske statsministerns kansli, med fem
statssekreterare och ett annat regeringssystem.
Det verkar som om statsministern
därmed vill ge intryck av att
det i förlängningen av mitt resonemang
beträffande lösningen av frågorna om
totalförsvarets handläggning i regeringen
skulle ligga en strävan att komma
fram till en sådan ordning även i andra
avseenden som man nu har i Norge. Så
är det inte. Jag skulle vara nöjd om
statsministern ville förse sig med bara
ett av de organ som han talade om att
Norges statsminister har till förfogan -

de, nämligen totalförsvarsorganet, gärna
med ett konsultativt statsråd under
honom som ledare för denna avdelning.

Det finns en skillnad, herr talman och
herr statsminister, mellan de mycket
betydelsefulla frågor på det inrikespolitiska
planet vilka statsministern nämnde,
t. ex. pensionsfrågan och de ekonomiska
frågorna, och det ärende vi nu
diskuterar, nämligen totalförsvarsproblemen.
De senare frågornas betydelse
har länge varit aktuell och konstant, och
såvitt man nu kan bedöma kommer detta
tyvärr att bli förhållandet under en
avsevärd tid framåt. Däri ligger skillnaden,
herr statsminister.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag förmodar att kammarens
ledamöter håller mig räkning
för, om jag begränsar mig till bara
ett par korta reflexioner närmast med
anledning av herr Wedéns ganska omfattande
resonemang i dessa spörsmål.

Det måste med tillfredsställelse konstateras,
oavsett alla meningsskiljaktigheter
i övrigt, att man nu får till stånd
en samordning av totalförsvarsfrågorna.
Man får väl också medge att frågan
om statsministern eller försvarsministern
skall vara samordnande instans under
fredstid visserligen är en viktig
detalj men dock endast en detalj i det
hela.

Jag hyser personligen en viss sympati
för herr Wedéns principiella synpunkter.
Även om statsministern —• som denne
också sade •— när pensionsfrågan eller
några andra problem blir akuta får
ägna sin uppmärksamhet åt just dessa
spörsmål, är väl försvarsfrågorna med
hänsyn till landets säkerhet av den karaktären,
att de kräver fortlöpande uppsikt,
och därför vore det kanske en fördel
om regeringen hade en enda minister,
som samordnade dessa frågor
både i fred och i krig. Man kanske
skulle ha föredragit detta ur principiell
synpunkt.

Men, herr Wedén, om man ser prak -

158 Nr 20 Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Ny organisation av totalförsvarets högsta ledning m. m.

tiskt på det hela, är detta dock ett försök
att påtvinga regeringen en arbetsfördelning
som den anser vara mindre
lämplig än den som regeringen själv
stannat för. Om det blir en annan regering
eller om regeringen kommer till en
annan uppfattning, kan uppläggningen
av arbetet ändras utan att regeringen
går till riksdagen. Man behöver inte betrakta
detta som något annat än en praktisk
fråga. Man kan låta regeringen ha
en viss valfrihet — för att begagna ett
aktuellt uttryck i den politiska debatten.

Till detta vill jag, herr talman, bara
tillägga, att jag beklagar att denna fråga
om totalförsvarsnämnden inte fått
en mera positiv behandling inom utskottet.
Denna debatt kommer tydligen att
fortsätta ännu en tid innan frågan blir
löst. Jag tycker det är märkligt att, när
många ledamöter här i riksdagen betalar
medlemsavgifter till Sällskapet riksdagsmän
och forskare för att de skall hålla
sig informerade om forskningens inriktning
och resultat, vederbörande ledamöter
inte också inser värdet av att
följa utvecklingen på det militärtekniska
och vapentekniska området, där
sekretessbestämmelserna skapar vissa
begränsningar i möjligheterna att få
information. Detta är ju också det område,
på vilket riksdagen beviljar det
största anslaget i budgeten. Man bör därför
betrakta det som ytterst angeläget att
tillvarata alla fortsatta möjligheter till
vidgad information på detta område.

Vad reservanterna åsyftat har inte
varit att skjuta första avdelningen åt
sidan eller att minska behovet av försvarsberedningar
för de mera långsiktiga
avgörandena. Det skulle emellertid
enligt min uppfattning vara av stort
värde, om flera av riksdagens ledamöter
finge bättre möjligheter att följa försvarsspörsmålen
än vad som nu är fallet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 2.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Wedén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. I) i
utskottets utlåtande nr 101, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Axel Johannes
Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Wedén begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 164 ja och 43 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bohman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter giver
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

Nr 20 159

Onsdagen den 16 mai 1962 em.

statsutskottets hemställan i mom. II) i
utskottets utlåtande nr 101, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Ragnar Bergh
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Bohman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 121 ja och 91 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. III

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Anslag till högre utbildning och
forskning

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
102, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1962/63
till högre utbildning och forskning jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Uppsala universitet: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 171 s. 305—
329) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de

Uppsala universitet: Avlöningar

ändringar i personalförteckningen för
Uppsala universitet, som föranleddes
av vad departementschefen anfört, dels
godkänna av departementschefen angiven
avlöningsstat för Uppsala universitet,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1962/63, dels ock till Uppsala
universitet: Avlöningar för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av
29 309 000 kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Boheman m. fl. (I: 95) och den andra
inom andra kammaren av herr Munktell
m. fl. (II: 153);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Osvald (1:114) och den andra inom
andra kammaren av herrar Antby och
Nilsson i Svalöv (II: 130);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Osvald m. fl. (1:115) och den andra
inom andra kammaren av herr Munktell
m. fl. (II: 152), i vilka hemställts att
riksdagen måtte besluta om inrättande
vid universitetet i Uppsala av en personlig
professur i allmän och jämförande
etnografi för docenten Ruben Sture
Lagercrantz fr. o. m. den 1 juli 1962;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Lundberg m. fl. väckt motion
(11:80), vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att en professur i radioterapi
med laboratorn Bengt Nohrman
som förste innehavare inrättades vid
Uppsala universitet.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna I: 95 och II: 153, i
vad de avsåge inrättande av en professur
i internationell rätt, icke måtte av riksdagen
bifallas;

II. att motionerna I: 114 och II: 130,
i vad de avsåge inrättande av en laboratur
i sedimentpetrografi med laboratorn
B. Collini som förste innehavare,
icke måtte av riksdagen bifallas;

160 Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Uppsala universitet: Avlöningar

III. att motionen II: 80, i vad den avsåge
inrättande av en professur i radioterapi
med laboratorn B. Nohrman som
förste innehavare, icke måtte av riksdagen
bifallas;

IV. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:115 och 11:152, besluta
att fr. o. m. budgetåret 1962/63 skulle vid
Uppsala universitet inrättas en personlig
professur i allmän och jämförande
etnografi för docenten R. S. Lagercrantz; V.

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 115 och II: 152 ävensom med avslag å
motionerna I: 95 och II: 153, I: 114 och
II: 130 samt II: 80, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Majt att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för Uppsala universitet, som föranleddes
av vad utskottet föreslagit;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för Uppsala universitet,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1962/63;

c) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 29 342 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Einar Persson, Birger Andersson, Fritz
Persson, Rikard Svensson, Söderberg,
Mårtensson, Bertil Petersson, Petterson
i Degerfars, Gustafsson i Stockholm,
Karlsson i Olofström, Fagerlund och
Berg, vilka ansett att utskottet under
IV. och V. bort hemställa,

IV. att motionerna 1:115 och II: 152,
i vad de avsåge personlig professur för
docenten R. S. Lagercrantz, icke måtte
av riksdagen bifallas;

V. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 95 och II: 153,
1:114 och 11:130, 1:115 och 11:152
samt II: 80, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen

för Uppsala universitet, som föranleddes
av vad departementschefen föreslagit; b)

godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för Uppsala universitet,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1962/63;

c) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 29 309 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag har varit med om att
väcka några motioner, som behandlas
under denna punkt i utlåtandet.

Det är här fråga om vetenskap och
forskning. När vi debatterade Wasaanslaget
sade jag, att jag skulle komma
tillbaka och anvisa hur man på ett bättre
sätt skulle kunna använda dessa
pengar.

I den första motionen föreslås att
riksdagen måtte besluta att från och med
nästa år inrätta en laboratorsbefattning i
sedimentpetrografi vid Uppsala universitet
med nuvarande laboratorn vid lantbrukshögskolans
institution för marklära
som första innehavare. Detta är en
gammal fråga. En sådan överflyttning
vore till gagn för det arbete som laborator
Collini utför. Det vore riktigt att
han överfördes till den arbetsplats där
han ändå praktiskt verkar. Jag skall inte
ställa något yrkande på denna punkt,
men jag vill vädja till ecklesiastikministern
att till nästa år göra en omflyttning.
Jag tror att det ur olika synpunkter
skulle vara värdefullt.

I den andra motionen, som jag varit
med om att väcka, hemställes att riksdagen
måtte besluta att en professur i
radioterapi med laboratorn Bengt Nohrman
som förste innehavare inrättas vid
Uppsala universitet.

Utskottet har sagt att detta ämne vid
universitetet bör ha en professur. Jag
förstår då inte varför utskottet inte
fullföljt detta resonemang genom att nu

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20 161

tillstyrka motionens förslag om inrättande
av denna professur.

Jag vill erinra om att vi genom att
vid våra universitetssjukhus ägna stor
uppmärksamhet t. ex. åt forskningen
beträffande tuberkulosen har lyckats
finna riktiga förebyggande åtgärder och
behandlingsmetoder och därigenom kunnat
nedbringa dödligheten i denna förr
så förskräckliga sjukdom högst avsevärt.
Härigenom har vi kunnat göra betydande
ekonomiska besparingar, och framför
allt har vi kunnat rädda människoliv.
Även när det gäller barnförlamningen
och förlamningssjukdomar över
huvud taget har vi genom forskningen
kunnat åstadkomma förebyggande åtgärder,
så att vi nu bemästrar de sjukdomarna.

Yi får nu också en utbyggnad av thoraxkirurgien,
och på det området tror
jag att vi kommer att kunna utföra ett
betydelsefullt arbete när vi nu fått ökade
möjligheter till forskning.

Nu är väl cancer den stora folksjukdomen,
som alla människor är rädda
för. När det gäller lösningen av dess
gåta har vi inte kommit så långt på väg.
Vi motionärer anser att forskningen
beträffande denna ohyggliga sjukdom
bör företrädas även i Uppsala av en
forskare med professors rang. När nu
Uppsala universitet efter en ombyggnad
får cirka 90 platser för denna specialitet,
en avdelning som skall tillgodose
en hel region, vore det ur olika
synpunkter naturligt och rimligt att
vi för denna forskning finge en professur
i radioterapi.

När det gäller arbetet på att rädda liv
och att komma till rätta med andra
allvarliga problem som vi brottas med
i vårt land kan vi aldrig kvantitativt
mäta oss med andra länder. Men genom
forskning och utbildning kan vi få fram
dugligt folk, som kan göra en kraftinsats
till gagn för hela vårt land. Vi upprörs
över luftföroreningar och över kärnvapen
med deras fruktansvärda verkningar,
men vi hesiterar inför förslag

Uppsala universitet: Avlöningar

till åtgärder genom vilka vi på ett relativt
billigt sätt skulle kunna komma till
rätta med dessa problem; vi anser oss
inte ha råd att betala några tusenlappar
för sådana ändamål. På det område det
nu gäller är snabba åtgärder av nöden,
och jag vill därför på denna punkt yrka
bifall till motion II: 80 med förslag om
en professur i radioterapi med nuvarande
laboratorn Bengt Nohrman som
förste innehavare.

I fråga om motionen II: 152 med förslag
om inrättande av en personlig professur
vid Uppsala universitet i etnografi
för docenten Lagercrantz vill jag
uttala ett tack till utskottet för att det
ttillstyrkt motionen. Den professuren
har en mycket stor betydelse. lag har
det intrycket att utskottet, när det fullföljt
föregående års beställning, haft
blicken öppen för att denna professur
innebär en förstärkning av våra möjligheter
till internationellt arbete när det
gäller hjälpen till de underutvecklade
länderna, ett arbete som vi brukar betrakta
som mycket angeläget. I detta
avseende ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan och uttalar samtidigt
min tacksamhet till utskottet för
att det förstått och beaktat detta behov.

Jag vill inte, när det är så pass sent,
förlänga diskussionen, men jag anser att
frågan om en professur i radioterapi är
så viktig, att jag vill vädja till kammarens
ledamöter att stödja motionen.
Samtidigt vill jag vädja till statsutskottet
och till ecklesiastikministern att vidta
sådana åtgärder för en utbyggnad av
forskningen, att vi icke i fortsättningen
har sjukhusbyggnader men ändå saknar
möjligheter att hjälpa människor när
det gäller en så farlig sjukdom som
cancer.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
endast för att yttra mig om en detalj i
denna punkt av utlåtandet. En majoritet
inom statsutskottet har tillstyrkt en
motion som yrkar på inrättande av en

162 Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Uppsala universitet: Avlöningar

personlig professur för docenten Sture
Lagercrantz i ämnet etnografi vid universitetet
i Uppsala. Vi hade liknande
motioner med samma yrkande till behandling
vid fjolårets riksdag. Utskottet
skrev då positivt i frågan, men vi anser
dylika förslag vara av den karaktären,
att de först bör prövas av Kungl. Maj:t
innan de avgörs av riksdagen. Jag gör
mig väl inte skyldig till någon orättvisa
om jag säger, att vi inom andra avdelningen,
som bär att bereda dessa frågor,
inte har kvalifikationer att bedöma vad
som här kan vara lämpligast. Några av
oss har därför reserverat sig. Vi har
samma uppfattning i år som vi hade
i fjol, nämligen att detta ärende och
liknande bör prövas av Kungl. Maj tf.

Vad beträffar utskottsmajoritetens
skrivning tror jag att man överdriver
farhågorna när man säger att den undervisning
som bedrives i detta ämne
kan äventyras. Kungl. Maj :t har möjlighet
att dispensvägen förordna denne
docent Lagercrantz som biträdande lärare
även under någon tid framåt. Då
behöver inte denna undervisning avbrytas
eller nedläggas utan kan fortsätta.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation
som är undertecknad av herr Einar
Persson in. fl.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! När det gäller professuren
för docent Lagercrantz vill jag
bara erinra om vad utskottet skrev föregående
år: »Utskottet har funnit starka
skäl, inte minst betydelsen av ökade
kunskaper om utvecklingsländernas
folk och förhållanden, tala för att en
professur för Lagercrantz bör komma
till stånd. Utskottet, som likväl inte ansett
sig böra biträda det i motionen
framförda yrkandet, förutsätter emellertid
att Kungl. Maj:t helst före 1962
års riksdag framlägger förslag i ämnet.
»

Jag vill erinra om att det inte kan
vara rimligt att en av de förnämsta

vetenskapsmännen i vårt land på detta
område och kanske i världen skall ha
en docentur som gäller ett år i taget, när
man vet att det antal lärjungar som han
har ansvaret för har stor och växande
omfattning. När nu statsrådet efter
prövning av saken inte har ansett sig
kunna tillmötesgå motionärernas framställning,
finns väl anledning för riksdagen
själv att ta initiativ i en så viktig
fråga. Jag tror att det är riktigt att
man följer utskottets förslag på denna
punkt.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Utskottet och dess avdelning
har haft en lång rad av motionsledes
gjorda framställningar om nya
professurer att behandla, men som vanligt
om åren bär utskottet nödgats vara
mycket återhållsamt, och så har även
varit fallet i år.

Bland de motioner, vari föreslås nya
professurer, återfinns herr Lundbergs
om en professur i radioterapi vid Uppsala
universitet. Det skall på intet sätt
förnekas att det vore värdefullt om detta
ämne kunde företrädas av en professor,
inte bara vid universitetet i Uppsala
utan även vid universitetet i Lund. Det
finns tre professurer i ämnet för närvarande
— en vid karolinska institutet,
en vid högskolan i Umeå och en vid
Göteborgs universitet — under det att
vid universiteten i Uppsala och Lund
ämnet företrädes av en laborator. Jag
vill i likhet med herr Lundberg uttala
den förhoppningen att Kungl. Maj:t
skall finna det möjligt att göra en samordning
och prövning över hela linjen
och inrätta en professur åt företrädarna
för ämnet i både Uppsala och Lund.
Avdelningen och utskottet har därför
för sin del inte nu kunnat vara med om
att tillstyrka motionskravet för nästa
budgetår, men i detta fall är vi nog lika
förhoppningsfulla som herr Lundberg.

Den professur i etnografi för docent
Lagercrantz, vilken herr Karlsson i
Olofström såsom talesman för reservan -

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20 163

terna inte vill vara med om att riksdagen
inrättar för kommande budgetår,
har vi behandlat under tidigare år, vilket
även herr Lundberg har framhållit.
De stora risker, som föreligger för denna
undervisning, om docent Lagercrantz
på något sätt skulle dra sig tillbaka från
sin verksamhet, har utskottet nu beaktat
samt befarat att undervisningen inte
kommer att fylla den uppgift som den
nödvändigtvis bör ha. För närvarande
undervisas ett stort antal studenter i
detta ämne i Uppsala. Det är inte mindre
än ett 70-tal förutom doktorander och
licentiater. Jag förstår verkligen inte
hur det skall gå för dessa, om undervisningen
helt plötsligt inte skulle stå under
docent Lagercrantz’ ledning. Sakkunskapen
har ju förklarat honom vara
en mycket värdig företrädare för en
professur i ämnet, och vi har därför
stannat för att vid detta års riksdag
föreslå att han kommer att erhålla en
tjänst som professor vid Uppsala universitet.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till statsutskottets utlåtande
i dessa ärenden.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Får jag fatta herr Nilsson
i Göingegården så, att utskottet beställer
professurer för Uppsala och
Lund i radioterapi?

Jag kan hålla med om att det är lika
viktigt att detta ämne blir företrätt av
en professor i Lund som i Uppsala. Anledningen
till att jag har varit angelägen
om att man skulle försöka inrätta en
professur för laboratorn Nohrman är
att, om en laborator eller en docent skall
kunna hävda sitt ämne inom ett universitet,
måste han ha möjligheter att delta
inom fakultetsverksamheten på det sätt,
som endast professorerna kan göra. Om
jag får fatta utskottets uttalande som en
beställning till nästa år, förutsätter jag
att ecklesiastikministern även kommer
att se till, att denna beställning infrias.
Då har jag vunnit mitt syfte.

Uppsala universitet: Avlöningar

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Jag kan inte låta bli att
trots detta något olämpliga tillfälle ändå
göra ett uttalande i en fråga, där utvecklingen
har oroat mig mycket under
senare år. Det gäller sättet att så
att säga på löpande band skapa personliga
professurer. Det blir ännu värre,
när man gör det genom riksdagens
initiativ. Vi får väl nämligen ändå ha
klart för oss, att herr Karlsson i Olofström
har rätt i att vi riksdagen inte
är lämpade att uppträda som sakkunniga
vid professorstillsättningar.

Om det hade varit så, att man här
hade föreslagit inrättande av en professur
i etnografi — något som det tydligen
föreligger behov av — skulle jag
ha röstat för inrättandet av en sådan
professur, vilken befattning vederbörande
då hade fått konkurrera om. Vi
hade därmed fått någon garanti för att
den bäste hade blivit utsedd till befattningen.
Det är mig alldeles omöjligt
att bedöma om den här föreslagne
är den mest förtjänte för befattningen.
Är han det, skulle han ha fått befattningen,
även om den inte gjorts personlig.

Förr i tiden inrättade man personliga
professurer bara i sådana sällsynta
fall, då det inte kunde räknas med
att det skulle bli någon ledig befattning
och det fanns någon framstående
vetenskapsman, som man ville ta vara
på. Men här vill man ha upp ämnet som
ett professorsämne vid universitetet, och
då blir det en bestående sak även för
fortsättningen. Därför är det inte här
motiverat att använda sig av förfaringssättet
med personlig professur.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Gentemot vad herr
Sköld sade skulle jag vilja påpeka, att
när det för docenten Lagercrantz har
föreslagits en personlig professur, beror
det på att det mig veterligt inte finns
någon annan vetenskapsman i Sverige,
som kan göra honom rangen stridig på

164 Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Uppsala universitet: Avlöningar

detta område. Yi har för att kunna säkra
undervisningen och utbildningen valt
den väg, som man ofta väljer i sammanhang
som dessa.

När det sedan gäller frågan om inrättandet
av personliga professurer och
att pröva befattningshavares lämplighet
m. m. vill jag erinra herr Sköld om att
han tillsammans med mig för någon tid
sedan undertecknade en viss motion,
som vi också fick igenom här i kamrarna.
Även när det har gällt vissa andra
tjänster, som vi har ansett vara av
betydelse, har vi funnit oss böra söka
oss fram på den väg, som kunnat föra
till ett mål.

Om vi ständigt och jämt skall tillmäta
förfaringssättet mera betydelse än själva
sakfrågan, ja, då kommer vi inte
långt.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! När herr Lundberg här
påminde om ett förslag från min sida
om inrättande av en befattning i Uppsala,
vill jag säga att det icke gällde en
befattning för en namngiven person
utan en befattning, som man fick sätta
till genom att utvälja den mest lämpliga.

Herr Lundberg sade sedan ett klokt
ord. Han sade att honom veterligt fanns
det ingen bättre än Lagercrantz för befattningen.
Ja, herr Lundberg veterligt
— det kan jag gå med på. Men därför
behöver inte saken vara avgjord.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Till det sista herr Sköld
sade skulle jag vilja erinra om att prövningen
har gjorts av professorer m. fl.
Eftersom herr Sköld tillmäter professorerna
betydelse i vad avser tillsättandet
av tjänster, förutsätter jag att han
även i detta fall tillmäter dem betydelse.

Men om herr Sköld vill, att man skall
inrätta en ordinarie professur och som
första innehavare ha denne docent Lagercrantz,
är det givet att herr Sköld
skulle ha kunnat föreslå detta. Det gjor -

de han inte i detta sammanhang. Det
går ju ofta till så, att man säger att den
och den vetenskapsmannen, som man
finner vara särdeles kompetent, skall
bli första innehavare av en nyinrättad
befattning.

Beträffande den andra frågan hade
kanske herr Sköld formellt rätt — men
reellt var det något annat.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Herr Sköld vet mycket
väl, att vi i statsutskottet är oerhört
restriktiva då det gäller personliga professurer.
Det är ytterst sällan vi tillstyrker
förslag om sådana. I förevarande
fall har emellertid docenten Lagercrantz
företrätt ämnet under en tid av
femton år, om jag minns rätt, och han
har gjort det på ett utomordentligt förtjänstfullt
sätt. Det finns ingen som är
lämplig att omedelbart rycka upp i hans
ställe. När nu docent Lagercrantz är på
väg att gå över till annan verksamhet,
bär vi efter ingående diskussioner ansett
att detta skulle få så pass allvarliga
följder för alla dem som studerar detta
ämne i Uppsala, att det vore klokt att
göra honom till professor i ämnet för
att få behålla honom.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I och II

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. III

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 80;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. IV och V

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Karlsson i Olofström be -

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20 165

gärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
11 :o) mom. IV) och V) i utskottets utlåtande
nr 102, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Einar Persson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 115 ja och 87 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Punkterna 12—26

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27

Stockholms universitet: Avlöningar

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Under denna punkt har
jag antecknat en blank reservation för
att få tillfälle att i kammaren helt kort
yttra mig i två detaljfrågor. I den första
frågan har herr Björkman m. fl. väckt
en motion om inrättandet av en professur
i finska språket och litteraturen vid
Stockholms universitet Det har inte varit
möjligt att uppta den i personalstaten
för universitetet, och jag har heller
intet yrkande på denna punkt. Jag vill

Stockholms universitet: Avlöningar

emellertid peka på några faktorer, som
enligt min mening inte har blivit tillbörligt
beaktade vid prövningen, innan
ärendet förelädes riksdagen. De finskspråkigas
antal i vårt land beräknas för
närvarande uppgå till 50 procent av de
svenskspråkigas antal i Finland. Betänker
vi vad man i Finland gör för att befästa
det svenska språket och den svenska
kulturen där, borde det stämma oss
till en viss generositet. Det ökade nordiska
samarbetet har också aktualiserat
behovet av finsktalande funktionärer i
betydligt större utsträckning än vad fallet
var för bara några år sedan. Mot
bakgrunden av det intresse, som herr
statsrådet har visat de nordiska kultursträvandena,
uttalar jag förhoppningen
att denna fråga skall kunna lösas inom
en nära framtid.

Beträffande den andra frågan har
några motionärer, i motion II: 318, föreslagit
inrättandet av en tjänst som laborator
i naturgeografi vid Stockholms
universitet med docenten Valter Schytt
som förste innehavare. Denne anses av
fackmännen som glaciologiens främsta
företrädare i vår land. Glaciologien,
varmed avses vetenskapen om glaciärer,
är en mycket betydelsefull forskningsgren.
Den bär avsevärd betydelse
även för det praktiska livet.

Den tilltagande värmen bör ha skapat
ökad förståelse för inlandsis och
glaciärer, och jag nöjer mig därför,
herr talman, med att uttala den förhoppningen
att — sedan Kungl. Maj:t
och riksdagen nästa sommar gjort sina
naturgeografiska exkursioner till Lapplandsfjällen
— det skall bli möjligt att
snart ge docenten Schytt den ställning,
som hans vetenskapliga kapacitet i förening
med hans praktiska duglighet
som lavinforskare och som föreståndare
för Stockholms universitets naturgeografiska
fjällstation vid Kebnekaisefjällen
med påfallande styrka aktualiserat.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! En ledamot av denna

166 Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Stockholms universitet: Avlöningar

kammare från en av våra universitetsstäder
sade till mig för några månader
sedan att för 30, ja kanske för bara 20
år sedan kände alla professorer i universitetsstäderna
varandra. Det gör de
inte nu längre. De har blivit så många
och så specialiserade, att de går förbi
varandra på gatan utan att känna varandra.
Det har blivit något av inflation
i professurer. Den riktiga slutsatsen av
detta skulle egentligen vara att vi alla
borde försöka dämpa denna inflation!

Många önskemål har framförts här i
dag om tillsättande av nya professurer
—- herr Lassinan tti har nu senast fört
deras talan. Här i kammaren har vi alla
våra önskemål om nya sådana. Herr
Skölds invändningar mot personliga professurer
kan i varje fall inte gälla min
motion om en professur i finska språket,
ty jag har inte sagt något om att denna
professur borde tillfalla någon viss person—
jag har bara uttalat ett önskemål
om att det skulle inrättas en professur i
finska språket vid Stockholms universitet,
där detta bar varit ett starkt önskemål
sedan 1958. Jag tycker det finns
skäl att ta hänsyn till den finskspråkiga
minoritet som vi har här i landet och till
de drygt 100 000 personer i produktiv
ålder som har flyttat hit från Finland
efter kriget.

Jag vet, herr talman, att det är lönlöst
att nu yrka bifall till motionen.
Statsutskottet har, sin vana troget, varit
mycket kortfattat på denna punkt. Utskottet
har bara sagt att det avstyrker
denna professur liksom de flesta andra,
därför att universitetskanslern inte tagit
upp den bland sina anslagsäskanden.

Men den omständigheten kan inte i
och för sig utgöra något hinder för statsutskottet
att biträda förslag om en professur
i finska språket.

Jag vill lägga ecklesiastikministern
vart om hjärtat att ha denna professur
i åtanke när fördelningen av nya professurer
skall göras nästa år.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 28—111

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 112 och 113
Lades till handlingarna.

§ 6

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1962/63 till de tekniska högskolorna
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1962/63 till regeringsrätten,

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsförfattningar,
in. m., samt

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en
allmänna arvsfonden tillfallen fastighet,
in. in.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 107, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag till S:t
Lukasstiftelsen.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag meddela, att gemensamma
omröstningar avseende frågan i den
nu godkända voteringspropositionen
samt frågorna om undantagande från
allmän varuskatt beträffande dels begagnade
traktorer m. in., dels tidskrifter
kommer att anställas vid början av kamrarnas
sammanträden onsdagen den 23
maj.

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20 167

§ 8

Ändrad lydelse av 2 och 4 §§ förordningen
med föreskrifter om vissa betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning
av bilar, m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 och 4 §§
förordningen den 11 december 1959 (nr
575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning
av bilar, m. in., jämte i ämnet
väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Bara några ord! Vid behandlingen
av bankoutskottets utlåtande
nr 27 har jag till utlåtandet fogat en
blank reservation. Därmed har jag velat
markera att jag inte är helt nöjd med
vad utskottet har skrivit och ej heller
med utskottets hemställan.

Vid behandlingen av motionerna
11:817 och 11:838 från centerpartiledamöter,
avseende den raka räntan, har
vi sagt ifrån att den raka räntan inte
bör tillämpas vid avbetalningshandel.
Den raka räntan är för kunden många
gånger missvisande, därför att kunden
icke vid kontraktets underskrivelse har
någon föreställning om den verkliga
räntans storlek. Kunden får nämligen
betala samma räntebelopp vid den sista
amorteringen som vid den första. När
slutamorteringen sker kan räntan vara
uppe i 40 å 50 procent eller ännu mera.
Vi har i våra motioner framhållit att
den ränta som tillämpas av bilhandeln
icke bör överstiga den som tillämpas av
banker och kreditinrättningar.

I motion II: 817 har vi pekat på den
omständigheten att försäljning av bilar
i stor utsträckning sker till omyndiga,
som inte har körkort och som använder
fordonen i strid mot gällande trafikbestämmelser.
Sådan försäljning bör
inte få ske. Vi är väl medvetna om svå -

righeterna att upprätthålla en bestämmelse
som avser att motverka detta förhållande.
En lämplig utväg synes dock
vara att förslagsvis kommerskollegium
i en rekommendation till bilhandeln understryker
angelägenheten av att säljaren
så långt det är möjliigt söker skaffa
sig kännedom om huruvida den
omyndige har körkort eller ej. Kan det
hållas för sannolikt att en omyndig utan
körkort avser att använda fordonet i
strid mot gällande trafikbestämmelser,
bör köpet inte få komma till stånd.

Herr talman! Jag skulle önska att de
synpunkter som jag här har anfört om
den raka räntan och om bilförsäljningen
till omyndiga måtte närmare utredas
inom konsumtionskreditutredningen.
Om så sker är jag helt nöjd.

Med detta ber jag, herr talman, trots
att jag har anfört vissa betänkligheter,
att få yrka bifall till bankoutskottets utlåtande
nr 27.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

I 9

Föredrogs vart efter annat tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avveckling av
rekognitionsavgifterna till Danviks hospital,
och

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
förbud mot sämjedelning av fast
egendom.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kammarens sammanträde
fredagen den 18 innevarande maj.

§ 10

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på kammarens före -

168

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

dragningslista för fredagen den 18 maj
dels konstitutionsutskottets memorial nr
17 uppföres främst, dels statsutskottets
utlåtande nr 110 uppföres närmast efter
bankoutskottes utlåtande nr 22 och
statsutskottets utlåtande nr 111 närmast
efter bankoutskottets utlåtande nr 23,
dels bevillningsutskottets betänkande nr
45 uppföres sist på föredragningslistan.

§ 11

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets
memorial

nr 53, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 37 i anledning av väckta
motioner om vissa ändringar i förordningen
om allmän varuskatt, och

nr 54, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 39 i anledning av väckta
motioner om omläggning av den allmänna
varuskatten och undantag från
dylik skatt för investeringsvaror m. m.

§ 12

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 242, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till sjötrafikförordning.

§ 13

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion nr
892, av herrar Jansson i Benestad och
Börjesson i Falköping, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 169, angående
statstjänstemannens löner under
åren 1962 och 1963 m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.11 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 62
202965