Nr 20 ANDRA KAMMAREN 1961 (Riksdagens protokoll 1964:20)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 20 ANDRA KAMMAREN 1961

24—28 april

Debatter m.m.

Fredagen den 24 april

Sid.

Planering av arbetet under återstoden av vårsessionen, m. m........• 5

Svar på interpellationer av:

herr Holmberg ang. utredning rörande rennäringen.............. 6

herr Hansson i Skegrie ang. riskutjämning för jordbruket........ 7

Anslag till Internationell biståndsverksamhet:

1 7

Inledning..................................................

Förenta Nationernas utvidgade tekniska biståndsprogram (EPTA) 39

Förenta Nationernas Särskilda fond........................... 39

Förenta Nationernas barnfond (UNICEF)...................... 39

Nämnden för internationellt bistånd (NIB): Avlöningar.......... 39

Anslag till högre utbildning och forskning:

Uppsala universitet: Avlöningar............................... 42

Lunds universitet: Avlöningar.................................

Restitution av skatt på bensin för motorsågar, m. m............... 72

Värderingen av varulager vid beskattningen...................... 74

Allmänna riktlinjer för skattepolitiken....... 77

Meddelande om enkla frågor av:

herr Hagberg ang. Sveriges ansökan om associering till EEC...... 83

herr Carlsson i Huskvarna ang. renovering av vissa kaserner...... 83

herr Wiklund ang. åtgärder mot apartheidpolitiken i Sydafrika ... 83

fru Ryding ang. bilinspektionens resurser....................... 83

herr Antonsson ang. förfarandet för utbekommande av hemliga

handlingar............................................... ®3

herr Hedin ang. erfarenheterna av den s. k. raggarlagen.......... 83

herr Eliasson i Sundborn ang. arbetstillfällena i skogsbygderna---- 83

herr Larsson i Umeå ang. kommunernas skatteinkomster från de

statliga kraftverken.......................... 83

1—Andra kammarens protokoll 1964. Nr 20

Nr 20

Innehåll

Sid.

herr Nordgren ang. frivillig kvarsittning i gymnasiet............. 83

herr Grebäck ang. broarna till Mälaröarna...................... 83

herr Enskog ang. rekryteringen av regementsofficerare........... 83

herr Wiklund ang. införande av ett elektroniskt platsreserverings system

vid statens järnvägar............................... 83

herr Holmberg ang. samernas bostadsförhållanden m. m.......... 83

Måndagen den 27 april

Svar på interpellationer av:

herr Spångberg ang. rätt för svensk medborgare att åtnjuta allmän
tilläggspension för i annat nordiskt land förvärvad inkomst.... 84

herr Enskog ang. ändring av bestämmelserna om statsbidrag till avlönande
av distriktssköterskor.............................. 87

Tisdagen den 28 april

Svar på frågor av:

herr Hagberg ang. Sveriges ansökan om associering till EEG...... 90

herr Wiklund ang. åtgärder mot apartheidpolitiken i Sydafrika... 92

herr Larsson i Umeå ang. kommunernas skatteinkomster från de

statliga kraftverken....................................... 94

herr Carlsson i Huskvarna ang. renovering av vissa kaserner...... 95

herr Antonsson ang. förfarandet för utbekommande av hemliga

handlingar............................................... 97

herr Enskog ang. rekryteringen av regementsofficerare........... 98

herr Hedin ang. erfarenheterna av den s. k. raggarlagen.......... 98

fru Eriksson i Stockholm ang. möjligheter för partiellt arbetsföra att

erhålla statlig tjänst....................................... 100

herr Kellgren ang. rätt för lärare att tillgodoräkna tjänstgöring i

annat nordiskt land såsom merit.................,.......... 100

herr Berglund ang. vissa kanalprojekt.......................... 102

herr Svensson i Stenkyrka ang. undersökning av trafiken mellan

Gotland och fastlandet..................................... 102

herr Nordgren ang. åtgärder med anledning av släpvagnsolyckor.. 103

fru Ryding ang. bilinspektionens resurser....................... 104

herr Elmwall ang. en enhetlig klass för järnvägarnas personbefordran.
................................................. 195

Svar på interpellationer av:

herr Gustafsson i Borås ang. förebyggande av att karburatorsprit

missbrukas som berusningsmedel........................... 109

fru Ryding ang. femdagarsvecka i skolan.................... 108

Anslag till frivilligt folkbildningsarbete, ungdomsverksamhet m. m.
Utbildning av ungdomsledare............................... 110

Innehåll

Nr 20

Sid.

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet....................... 115

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet........ 118

Meddelande ang. arbetsplenum.................................. 123

Val av huvudmän i sparbank................................... 123

Viss utredning rörande oljehandeln, m. m......................... 123

Införande i arbetarskyddslagen av bestämmelser om minimitem peratur

för arbetslokal....................................... 131

Interpellation av fröken Sandell ang. de psoriasissjukas problem. ... 133

Meddelande om enkel fråga av herr Nilsson i Bästekille ang. ersättning
till fiskare för intrång genom skjutningar på Ravlundafältet...... 135

Samtliga avgjorda ärenden
Fredagen den 24 april

Val av ledamöter i särskilda utskottet........................... 5

Val av suppleanter i särskilda utskottet.......................... 5

Statsutskottets utlåtande nr 53, rörande anslag till Internationell biståndsverksamhet
.......................................... 17

— nr 54, ang. stat för försvarets fastighetsfond................... 41

— nr 55, om anslag till högre utbildning och forskning............ 42

— nr 56, ang. godkännande av avtal med Stockholms stad rörande

vissa markbyten m. ....................................... 72

Bevillningsutskottets betänkande nr 32, om restitution av skatt på

bensin för motorsågar, m. .................................. 72

— nr 34, ang. rätten till avdrag för kommunal skatt vid statlig inkomstbeskattning
.......................................... 74

— nr 40, ang. värderingen av varulager vid beskattningen......... 74

— nr 41, ang. allmänna riktlinjer för skattepolitiken.............. 77

Tisdagen den 28 april

Statsutskottets utlåtande nr 57, ang. lån till Svenska vanförevårdens

centralkommitté för vissa byggnadsarbeten.................... 110

— nr 58, ang. anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens mentalsjukhus
m. m.............................................. no

— nr 59, ang. fortsatt disposition av visst äldre reservationsanslag.. 110

— nr 60, ang. vissa anslag till civilförsvaret m. m................. 110

— nr 61, ang. försäljning av vissa allmänna arvsfonden tillfallna

fastigheter................................................ 110

— nr 62, om anslag till frivilligt folkbildningsarbete, ungdomsverksamhet
m. m............................................... no

— memorial nr 63, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga

om anslag till Utställningar av svensk konst i utlandet.......... 123

Bankoutskottets utlåtande nr 25, ang. val av huvudmän i sparbank . . 123

— nr 26, om viss utredning rörande oljehandeln, m. m............. 123

Första lagutskottets utlåtande nr 22, ang. ändrade beräkningsgrunder

för löneavdrag vid arrest och disciplinbot..................... 130

Nr 20

Innehåll

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 23, ang. lag om behandling i fång vårdsanstalt.

............. 130

Andra lagutskottets utlåtande nr 43, om införande i arbetarskyddslagen

av bestämmelser om minimitemperatur för arbetslokal.......... 131

— nr 44, om översyn av bestämmelserna rörande utfärdande av

recept.................................................... 132

— nr 45, ang. märkningen av läkemedel......................... 133

— nr 46, ang. almanacksprivilegiet........... 133

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26, om viss skärpning av förbudet

mot användande av otillåtna jaktmetoder..................... 133

— nr 27, ang. stängelskyldigheten för järnväg.................... 133

— nr 28, ang. jakten på rådjur................................. 133

— nr 29, ang. bostadsförhållandena i Sverige för i utlandet tjänstgörande
svenska medborgare................................ 133

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 21, om kompensation till

kommuner med fritidsbebyggelse............................. 133

— nr 22, om ersättning av statsmedel för skada på kommunal

egendom............................................. 133

!):

Fredagen den 24 april 1964

Nr 20

Fredagen den 24 april

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollet för den 17 innevarande
april.

§ 2

Jämlikt kammarens den 22 innevarande
april fattade beslut skulle val nu förrättas
av ledamöter och suppleanter i
särskilda utskottet. Ordet lämnades därvid
på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade:

Herr talman! För vart och ett av de
val som skall företagas vid detta plenum
ber jag att få avlämna en gemensam
lista, vilken godkänts av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Varje lista upptar namn
å så många personer, som det ifrågavarande
valet avser.

Den av herr förste vice talmannen
för val av ledamöter i utskottet avlämnade
listan upptog under partibeteckningen
»Gemensam lista» följande
namn:

Johansson i Södertälje
Bengtsson i Landskrona
Larsson i Umeå
Björkman

Gustafsson i Uddevalla

Gustavsson i Alvesta

Lundkvist

Skantz, fru

Källstad

Nordstrandh.

Sedan herr talmannen uppläst denna
lista och den av kammaren godkänts,
förklarades de personer, vilkas namn
upptagits å listan, utsedda till ledamöter
i särskilda utskottet.

§ 3

Anställdes val av suppleanter för de
under nästföregående paragraf omförmälda
ledamöterna i särskilda utskottet.

Den av herr förste vice talmannen
för detta val avlämnade listan upptog
under partibeteckningen »Gemensam
lista» följande namn:

Ekström i Iggesund

Lindahl

Jönsson i Ingemarsgården

Ringaby

Anderson i Lerum, fröken

Nilsson i Tvärålund

Berg

Hammarsten

Westberg

Anners.

Herr talmannen uppläste nu denna lista,
vilken kammaren godkände; och förklarades
de personer, vilkas namn uppförts
å listan, utsedda till suppleanter
för ledamöterna i särskilda utskottet.

§ 4

Planering av arbetet under återstoden
av vårsessionen, m. m.

Herr TALMANNEN yttrade:

Till kammarens ledamöter har utdelats
en preliminär plan för behandling
i kamrarna av utskottsutlåtanden från
och med 28 april till och med utgången
av maj 1964. I denna plan har upptagits
samtliga till utskotten remitterade
ärenden som avses skola avgöras vid
vårsessionen. Ytterligare propositioner
kommer att avlämnas och kan komma
att föranleda riksdagsbehandling under
våren. I fråga om de i planen redovisade
ärendena kan självfallet vissa omkastningar
komma att ske så att en del

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Svar på interpellation ang. utredning rörande rennäringen

frågor tas tidigare och andra senare än
i planen angivits. Speciellt må framhållas
att sådana förskjutningar torde komma
att ske i ärendebehandlingen under
sessionens slutskede, att riksdagsarbetet
i enlighet med den tidigare uppgjorda
planen för kamrarnas sammanträden behöver
pågå intill maj månads utgång.

Statsutskottets utlåtande angående utgifterna
inom socialdepartementets
verksamhetsområde bordlägges första
gången i dag och andra gången vid sammanträdet
måndagen den 27 april. Frågan
kommer emellertid icke att upptagas
till slutligt avgörande vid tisdagens arbetsplenum
utan först onsdagen den 29
april.

Vid måndagens bordläggningssammanträde
komer interpellationssvar att lämnas.

Frågor till frågestunden tisdagen den
5 maj skall med hänsyn till att fredagen
den 1 maj är helgdag inlämnas senast
kl. 10.00 torsdagen den 30 april.

§ 5

Svar på interpellation ang. utredning rörande
rennäringen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Holmberg har frågat
om jag avser att vidta åtgärder så
att direktiven för utredningen om rennäringen
kommer att omfatta även samernas
bostads-, sysselsättnings-, utbildnings-
och hälsovårdsfrågor.

Genom beslut den 20 mars 1964 har
jag erhållit Kungl. Majrts bemyndigande
att tillkalla sakkunniga för att verkställa
utredning rörande rennäringen i
Sverige och därmed sammanhängande
frågor. Utredningens uppgift är i huvudsak
att företa översyn av renbeteslagstiftningen,
av den statliga organisationen
för frågor rörande rennäringen
samt av formerna för det ekonomiska
stödet till rennäringen.

De sakkunnigas uppdrag omfattar sålunda
endast näringspolitiska frågor. 1
interpellationen har tagits upp en rad
spörsmål av socialpolitisk natur. Enligt
min mening saknas anledning att utreda
dessa senare spörsmål i nu förevarande
sammanhang.

Vidare anförde

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka jordbruksministern
för svaret på min interpellation.
Jag är inte ense med honom
om den strikta åtskillnad han vill göra
mellan näringspolitiska och socialpolitiska
frågor.

Det är i och för sig inte ovanligt att
socialpolitiska frågor av det slag, som
jag berört i interpellationen, behandlas
i direkt samband med näringspolitiken.
Den debatt vi hade om inrikesdepartementets
huvudtitel för två dagar
sedan är ett typiskt exempel på detta;
den rörde sig i mycket hög grad om socialpolitiska
åtgärder som måste tillgripas
på grund av otillfredsställande förhållanden
inom vissa delar av näringslivet.
Jag tycker inte att man i det här
avseendet skall göra något undantag för
samerna. Det är nämligen ostridigt att
de sociala missförhållanden, vilka avslöjades
av den undersökning som verkställdes
av socialnämnden i Kiruna, har
sin grund i de förändrade villkoren för
renskötseln. De har alltså ett nära samband
med näringspolitiska förhållanden.

För oss är emellertid inte huvudsaken
i vilket sammanhang man tar itu med
frågan, utan huvudsaken är att en rättelse
sker. Då jag redan före detta plenum
fick besked om vilken inställning
jordbruksministern intar till dessa frågor,
kan jag meddela att jag redan nu
har lämnat in en fråga till socialministern
huruvida han vill göra något åt
saken.

Härmed var överläggningen slutad.

Fredagen den 24 april 1964

Nr 20

§ 6

Svar på interpellation ang. riskutjämning
för jordbruket

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade
:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
har frågat dels om jag observerat jordbrukets
behov av en effektiv riskutjämning,
dels om jag vill redogöra för regeringens
synpunkter på åstadkommande
av ett sådant riskskydd.

Det spörsmål som tagits upp i interpellationen
är utan tvekan av stor betydelse
för jordbruksnäringen. Jag vill
dock understryka att jag inte delar interpellantens
uppfattning att det skett
någon uppluckring av jordförvärvslagen
av betydelse i detta sammanhang.

I fråga om riskutjämningen vill jag
hänvisa till att 1960 års jordbruksutredning
omprövar riktlinjerna för jordbrukspolitiken
i dess helhet. Det torde
kunna förväntas att utredningen därvid
bland annat uppmärksammar problemet
med inkomstvariationerna inom jordbruksnäringen.
Enligt min mening bör
utredningens ställningstaganden i en
fråga med så stor räckvidd som den
förevarande inte föregripas genom något
uttalande av mig.

Av vad jag nu sagt följer att jag inte
anser att en sådan allmän översyn av
principerna för skördeskadeskyddet,
som interpellanten åsyftar, är motiverad
för närvarande. Vad gäller frågan om
resultatutjämningskonton anser jag mig
utöver vad som sagts i det föregående
böra erinra om allmänna skatteberedningens
arbete.

Vidare anförde:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min interpellation
och tackar särskilt för den snabb -

het med vilken det har levererats. Jag
tycker om folk som är snabba i handläggningen
av ärenden. Tyvärr måste
jag dock konstatera att svaret är ganska
torftigt, och med hänsyn härtill förstår
jag att det inte behövts någon längre
tid för att skriva samman detta svar.

Herr statsrådet hänvisar till pågående
utredningar och menar att man bör
avvakta dessa utredningars resultat innan
man vidtar några åtgärder. Jag respekterar
den ståndpunkten, men jag
är ändå litet förbryllad och frågar mig:
Har inte de som skrivit samman detta
svar varit litet vårdslösa när de har
hänvisat till vissa pågående utredningar?
Varför skall vi exempelvis, för att
åstadkomma resultatutjämning, vänta
på att skatteberedningen skall bli färdig
med sitt arbete? Frågan om resultatutjämning
var föremål för behandling
av 1957 års skatteutredning och
finns redovisad i ett betänkande (jag
tror det hade beteckningen SOU
1958: 35). Där finns klart angivet hur
en sådan resultatutjämning bör vara
konstruerad.

Såvitt jag kan finna ingår det inte
heller i direktiven för allmänna skatteberedningen
att över huvud taget syssla
med frågan om resultatutjämning. När
man hänvisar till en utredning är det
onekligen mycket bra att man först
tar reda på om den fråga det gäller
verkligen finns med i direktiven för den
utredning som man hänvisar till.

Herr statsrådet hänvisar också till
1960 års jordbruksutredning och menar
att denna utrednings resultat bör avvaktas
innan man tar upp frågor om
riskutjämning. Jag ber även i det fallet
att livligt få instämma i att man bör
avvakta förslagen från en pågående utredning.
Jag har ett svagt minne av att
vi för någon tid sedan diskuterade just
den principen när det gällde frågan
om småbrukarstödet. Jag hälsar nu herr
statsrådet hjärtligt välkommen till samma
sida som då förfäktade att man inte
bör föregripa en pågående utrednings

8 Nr 20 Fredagen den 24 april 1964

Svar på interpellation ang. riskutjämning för jordbruket

ställningstagande och förslag. Jag tycker
att vi nu avskriver den processen.
Jag är glad över att statsrådet har samma
mening som jag förfäktade den
gången.

Det är sedan alldeles riktigt att 1960
års jordbruksutredning inte kommer
ifrån att pröva frågan om riskutjämning
och riskskydd över huvud taget i
dess allra vidaste omfattning. Jag har
fördelen att tillhöra denna utredning
och att där få framlägga mina synpunkter.
Men många åtgärder i riskeliminerande
syfte är redan nu klara att effektueras
och behöver inte vidare utredas.
Det finns emellertid många frågor därutöver
som kunde utredas av 1960 års
jordbruksutredning, frågor som jag
dock inte skall gå in på här utan som
jag lämnar till utredningen att ta ställning
till. Däremot skall jag be att något
få uppehålla mig vid en del av de frågor
som i dag är klarlagda och inte vidare
behöver utredas.

Jag noterar med tillfredsställelse att
herr statsrådet anser att det spörsmål
som tagits upp i min interpellation är
av stor betydelse för jordbruksnäringen.
Det är alldeles riktigt. Just därför
att det är en stor fråga har jag velat ta
upp den till debatt med jordbrukets
främste företrädare. Jag beklagar att
svaret är så pass avvisande som det är
när frågan ändå betraktas som en fråga
av stor betydelse.

I förbigående vill jag konstatera att
vi i fråga om uppluckringen av jordförvärvslagen
nog har litet delade meningar.
Jag anser nämligen att det har
skett en väsentlig uppmjukning i tilllämpningen
av lagen under senare tid.
Man bör i fortsättningen vara mycket
försiktig så att man inte gör ytterligare
försvagningar i den lagen om den skall
ha någon verklig betydelse. Men jordförvärvslagen
har i och för sig inte
samband med jordbrukets riskskydd,
och jag lämnar den därför utanför denna
diskussion.

De frågor som sammanhänger med

riskutjämningen ingår i ett mycket omfattande
problemkomplex, sammansatt
av många olika komponenter. Jag har
emellertid i interpellationen i huvudsak
uppehållit mig vid två av dessa som
har ett visst samband och som ligger
närmast till hands att ta fasta på när
man diskuterar riskeliminerande åtgärder.
Det är skördeskadeskyddet och användningen
av investerings- eller resultatutjämningskonton
eller vad man nu
vill kalla dem. Jag skall därutöver inte
beröra mer än några få av de övriga
komponenterna.

Skördeskadeskyddet är ett provisorium,
det vill jag särskilt understryka.
Det är alltså ingenting som är fullkomligt
— när vi gick in för det var det
omöjligt att förutse vilka verkningar
det skulle komma att få. Eftersom det
bara var ett försök menar jag att ingen
skall kritiseras för detta, vare sig inom
eller utanför riksdagen. Såväl remissinstanserna
som jordbrukets egna organisationer
var positivt inställda till detta
försök, som vi också bör se mot bakgrunden
av att vi ville ersätta den förut
tillämpade 4-procentregeln, som ur riskelimineringssynpunkt
var mycket diskutabel,
med någonting bättre.

Som jag sade är skördeskadeskyddet
alltså ett försök till en försäkringsform
som skall kunna sättas in under besvärliga
förhållanden. Tyvärr har emellertid
denna försäkringsform blivit till
allmän besvikelse, kan man säga, åtminstone
överallt där den hittills har
tillämpats. Redan nu är man på det
klara med att betydande brister är förknippade
med den, och jag vill för min
del ifrågasätta, huruvida inte en översyn
över hela systemet bör göras rätt
snart. Jag bar den uppfattningen att det
inte räcker med den kontinuerliga kontroll
och komplettering som den skördestatistiska
nämnden har att utöva.

Kritiken har huvudsakligen riktat sig
mot det ojämna och slumpmässiga utfallet
av försäkringen. Samtidigt kan
man inte komma ifrån att premierna är

Fredagen den 24 april 1964

Nr 20

Svar på interpellation ang. riskutjämning för jordbruket

ganska betungande. Jag tycker man kan
peka på vissa detaljer som redan nu är
i behov av en översyn, och jag kan
nämna några som exempel.

Strataområdena borde inte ha den
omfattning som de nu bar utan vara
mindre; vi borde ha rättvisare normskördetal
och möjligheter att undanta
vissa grödor från försäkringen samt en
premiesättning som stode i bättre relation
till skaderiskerna. Allt detta är
saker som bör prövas.

Det finns också förbättringar och
förstärkningar som bör kunna företas
omedelbart och utan föregående undersökning.
De belopp som utgår för isolerade
skadefall — för närvarande
400 000 kronor — bör väsentligt utökas.
Vidare har jordbruket en gammal räkning
på 75 miljoner kronor, som vi en
gång fick löfte om att det skulle tillföras
skördeskadefonden men som aldrig
liar kommit dit. Detta är ju saker
som man snabbt skulle kunna ändra på
och därigenom ge jordbruket en förstärkning.

Denna provkarta på förbättringar av
skördeskadeskyddet skulle kunna utökas
högst väsentligt, och man skulle
som sagt kunna åstadkomma en smidigare
och rättvisare försäkringsform. 1
varje fall ur riskelimineringssynpunkt
måste skördeskadeskyddet i dess nuvarande
form klart underkännas.

Jag har tidigare sagt att det moderna
jordbruket behöver en effektiv riskeliminering,
inte minst därför att jordbruket
är ett riskfyllt företag — kanske
mer riskfyllt än de flesta andra — och
kräver större kapitalinsatser i förhålL
lande till inkomsten än andra företag.
Det är därför man måste kombinera det
med ett riskskydd. Jag ser det som en
brist på konsekvens att vi strävar efter
att åstadkomma större brukningsenheter,
som medför högre investeringskostnader
och ökade risker, men inte samtidigt
ser till att vi åstadkommer ett
växande riskskydd i paritet med de
ökade riskerna.

1* — Andra kammarens

Eu viktig detalj i ett sådant skydd
skulle vara — det har jag tidigare pekat
på — investeringskonton. Jag tror
inte det är svårare att införa sådana
konton i jordbruket än det varit att införa
dem på skogens område i form av
skogskonton, där de har stor betydelse.
Det stämmer alltså dåligt överens att
vi vägrar att införa jordbrukskonton,
samtidigt som vi kräver större enheter
och större risktagande.

Att riskerna i jordbruket ökar vid stigande
företagsstorlek beror på att man
blir mer hänvisad till lånat kapital. Enligt
undersökningar som redan har
gjorts får vi vara beredda på investeringar
i jordbruket på ungefär 400 000
kronor per sysselsatt i södra Sverige
och 200 000 kronor per sysselsatt i övriga
delar av landet. Nu tror jag att vi
redan är där i dag, alltså att det redan
i det nuvarande jordbruket krävs investeringar
av denna storleksordning.

Vi kommer heller inte ifrån att ökade
investeringar i byggnader medför ett
ökat risktagande, eftersom vi har en
alldeles för låg avskrivningsprocent. Vi
har en ogynnsammare avskrivningsprocent
i vårt land än man har i våra
grannländer. Den avskrivningsprocent
som här tillämpas, i allmänhet lVs procent,
är för låg i förhållande till den
tid under vilken en byggnad kan användas.

Av vikt är också att eliminera vissa
risker, sammanhängande med variationerna
i inkomster. Det har nämligen
klarlagts att relativt små förändringar
i inkomstvariationerna får ganska stor
inverkan på ersättningen för det utförda
arbetet. Det har t .ex. sagts att en intäktsminskning
med 10 procent motsvarar
en sänkning av arbetsersättningen
med inte mindre än 30—40 procent.
Här har försök och forskning mycket
stor betydelse. Jag vill understryka att
vi i förhållande till vårt jordbruks produktionsvärde
inte lagt ned så mycket
på detta område som man gjort i andra
länder.

protokoll 196b. Nr 20

10 Nr 20 Fredagen den 24 april 1964

Svar på interpellation ang. riskutjämning för jordbruket

Fn annan mycket viktig faktor i fråga
om riskeliminering är att förse jordbruket
med skog i de fall detta är riktigt
och möjligt. Det skulle kunna realiseras
utan dröjsmål. En undersökning
har visat att 10 procent nedgång i avkastningen
— vilket som jag nyss nämnde
medför 30—40 procent nedsatt arbetsinkomst
vid ett skoglöst jordbruk —
motsvarar inte mer än 12 procent
minskning av arbetsersättningen vid ett
jordbruk med skog. Detta visar betydelsen
av att kombinera jord med skog
— något som centerpartiet länge hävdat.

Jag läste med tillfredsställelse ett referat
av ett föredrag som statsrådet höll
i förra veckan. Statsrådet gjorde då ett
uttalande om det positiva i att kombinera
jord och skog. Jag hoppas referatet
i tidningarna var riktigt.

Vad jag alltså vill framhålla är att
om vi saknar en effektiv riskutjämning
kommer detta att motverka storleksrationaliseringen.
Jag har velat fästa
statsrådets uppmärksamhet på detta
därför att allsidig riskutjämning enligt
min mening inte kan byggas upp från
en dag till en annan, utan det är ett
komplex av en hel rad detaljer som
man får foga ihop ungefär som bitarna
i ett pussel. Jag vill också stryka under
att det brådskar med sådant riskskydd.
Vi behöver inte invänta de utredningar
som statsrådet har åberopat, ty som jag
redan har försökt bevisa finns det mycket
som är klart att förverkliga. Det är
bara att sätta i gång. Jag vill också betona
att jag tillmäter det stor betydelse
att statsrådet inser frågans aktualitet
och stora vikt och att han har intresse
för en lösning av den.

Vi vill väl alla främja storleksrationaliseringen,
men då måste vi akta oss
för att hämma den genom att glömma
bort att vidta andra, kompletterande
åtgärder.

Herr HANSSON i Önnarp (ep) :

Herr talman! I denna interpellations -

debatt vill jag framföra några av de
synpunkter som man kan ha på skördeskadeskyddet
och på resultatutjämningen
i anslutning till det. Jag vill närmast
delge jordbruksministern något
av den kritik som yppats då skördeskadeförsäkringen
utlöstes i mitt hemlän.
De praktiska resultaten av försäkringen
har, som herr Hansson i Skegrie påpekade,
utlöst stort missnöje med anledning
av det ojämna utfallet. Det finns
fall, där man klart kunnat konstatera
att en jordbrukare fått betydande skördeskador
men ändå inte fått någon ersättning.
I andra fall har det varit svårt
att fastställa några skadeverkningar,
men vederbörande har trots det fått ut
avsevärda ersättningsbelopp. Det är
självklart att denna slumpmässighet och
orättvisa i fråga om skadeersättning föranlett
misstro mot försäkringens systematik.

En hel del av missnöjet kan naturligtvis
bero på att försäkringstagarna inte
har tillräcklig kännedom om systemets
konstruktion och praktiska verkningar,
men man måste ändå förstå deras missnöjesyttringar.
De har utgått från andra
försäkringar, som ger full ersättning om
försäkringstagaren drabbas av en skada.
Skördeförsäkringen fyller inte detta elementära
krav, utan här blir det mer
fråga om schabloner. Jag vill gärna medge
att problemet ingalunda är lätt. Jag
vet också att en individuell uppläggning
av försäkringssystemet skulle dra orimligt
stora administrationskostnader. Men
man kan väl samtidigt understryka vad
herr Hansson i Skegrie nyss sade, nämligen
att det är nödvändigt att få till
stånd en allsidig översyn av detta system.
överallt där jordbrukarna ser hur
det verkar i praktiken möter man en kritik
som är av den arten att det är omöjligt
att försvara systemet på ett sådant
sätt att människorna förstår det och kan
acceptera det.

Jag skall bara tala om vilket resonemang
en jordbrukare förde med mig,
då debatten kring skördeskadeförsäk -

Fredagen den 24 april 1964

Nr 20

Svar på interpellation ang. riskutjämning för jordbruket

ringen var mest aktuell. Han sade att
han brukade en egendom med relativt
svag jord. Mycket låga normvärden ligger
till grund för uppskattningen av
vad som kan anses vara en normalskörd
på egendomar av denna typ. Han ställde
en fråga som jag vill vidarebefordra till
jordbruksministern, nämligen, om man
har tagit tillbörlig hänsyn till den moderna
gödslings- och odlingstekniken
vilken haft den mest gynnsamma effekten
på de svagaste jordarnas avkastning.
En duktig jordbrukare har ju numera
sådana produktionsmedel till sitt förfogande
att han på sådan jord med rätt
valda växtslag, kan åstadkomma skörderesultat
som närmar sig de goda jordarnas.
Det är nödvändigt i dagens kostnadsläge;
annars kan han inte klara sig,
ty lönsamheten blir för dålig. Har man
tagit tillräcklig hänsyn härtill? I annat
fall utsättes han för större självrisk än
andra. Ovannämnde jordbrukare gjorde
gällande att han i det aktuella fallet råkat
ut för detta.

Sedan är det en annan sak att försäkringstagarna
i stor utsträckning är ovetande
om hur det gått till när man gjort
uppdelningen av strataområdena och
vilka principer man har följt härvidlag.
Jag tror det skulle vara av värde, om
jordbruksministern ville för kammaren
i grova drag redogöra för detta, så att
det kunde bli bekantgjort genom pressen
och på annat sätt.

Beträffande den s. k. resultatutjämningen
vill jag nämna varför jag anser
den så värdefull just i samband med
skördeskadeförsäkringen. Alla, som har
kommit i kontakt med dessa problem,
vet att utfallet av försäkringen är mycket
ojämnt. Det förekommer att en person
— vi kan kalla honom Andersson —
som inte har drabbats av någon skördeskada,
på grund av försäkringens
konstruktion får ut en ganska hygglig
skördeskadeersättning. Nästa gång, när
ersättning utgår, befinner han sig kanske
bland dem som inte får någonting.
Då systemet syftar till utjämning på

sikt, skulle det vara av värde, om denne
Andersson hade möjlighet att skattefritt
insätta de pengar han fått, det år
han inte drabbades av någon skördeskada,
för att kunna ta ut dem ett annat
år, då beloppet skulle behövas bättre
som ett inkomsttillskott beskattat i vanlig
ordning.

Jag skall inte förlänga debatten, utan
vill bara understryka de propåer som
herr Hansson i Skegrie gjort. Jag vill
alldeles särskilt lägga tyngdpunkten på
behovet av ett resultatutjämningskonto
som ett viktigt och betydelsefullt komplement
till skördeskadeförsäkringen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vill först säga till
herr Hansson i Skegrie att jag visst inte
har något emot att gå in i en debatt
om jordbrukets risker och hela problematiken
för vårt jordbruk i ekonomiskt
avseende. Men jag är inte alldeles övertygad
om att kammarens ledamöter skulle
värdesätta, om han och jag i dag invecklade
oss i en lång debatt härom i
anledning av den interpellation han
ställt. Debatten skulle ändå inte kunna
leda till något konkret, utan vi får räkna
med att dessa frågor blir grundligt
penetrerade i andra sammanhang. Det
hindrar självfallet inte att vi kan diskutera
och komma med uppslag här,
men jag tror som sagt inte att förutsättningarna
för oss att i dag ge några
värdefulla uppslag är så stora.

Skatteberedningen har att se över hela
området i fråga om företagsbeskattningen.
Det finns inget hinder för att utredningen
tar upp denna fråga. Därmed
vill jag visst inte ha sagt att så kommer
att ske, utan jag vill endast nämna
för herr Hansson i Skegrie att det inte
finns några hinder för utredningen att
ta upp dessa saker. Vad beträffar 1960
års jordbruksutredning, som herr Hansson
i Skegrie själv tillhör, är vi helt
överens om att utredningen har en

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Svar på interpellation ang. riskutjämning för jordbruket

självklar rätt att ta upp de frågor som
hör samman med jordbrukets trygghet.

Om jag ändå skulle ta kammarens
tid i anspråk med att bemöta ett par
uttalanden här, så tvingas jag kanske
att upprepa en del av vad jag sagt förut
i kammaren. Herr Hansson i önnarp
begärde att jag skulle lämna en redogörelse
för skördeskadesystemets utformning
och hur det verkat. Det föreföll
som om han menade att det skulle vara
värdefullt att sprida upplysningar härom.
Jag vet inte hur många gånger jag
i riksdagen redogjort för de grundläggande
principerna i detta system, men
olyckligtvis avlyssnas interpellationssvar
i regel bara av en mindre del av
kammarens ledamöter. Därför tvingas
jag kanske att en månad efter det att
jag lämnat en sådan redogörelse upprepa
densamma. Jag måste hänvisa till
de referat som finns i riksdagstrycket
i detta avseende. Om jag ändå skulle
göra ett par erinringar nu, så skulle det
vara att skördeskadesystemet under de
senaste åren fungerat på ett sådan sätt
att man kan säga att det åtminstone i
stort sett varit rätt utformat. De största
ersättningarna har nämligen tillfallit
de delar av landet, där man kunnat
konstatera de största skördeskadorna.
Vi vet att det var Mellansverige, exempelvis
Värmland och Mälarområdena,
som fick ganska hög ersättning i anledning
av skadorna på 1962 års skörd. I
år har Skåne och Halland fått största
delen av ersättningsbeloppen. Det överensstämmer
också med den bild vi har
av skördeutfallet 1963 inom olika delar
av landet.

Jag vill erinra om att detta skydd inte
är utformat så att det kan ge ett individuellt
skydd. Därför kan det i vissa
fall bli så, som herr Hansson i önnarp
framhåller, att en jordbrukare som får
en mycket god skörd dessutom får bidrag.
En annan jordbrukare kanske har
fått skördeskador, men skadorna inom
det ersättningsområde som han tillhör
kanske inte har varit så långtgående att

ersättning skall utbetalas, och då får vederbörande
inte heller någon ersättning.
I det fallet har vi ingen annan möjlighet
än att hänvisa till det individuella
skördeskadeskyddet, varigenom den
som befinner sig i en besvärlig ekonomisk
situation kan ansöka om bidrag av
dessa medel. Men då blir det, som vi
alla vet, en prövning av vederbörandes
ekonomiska situation, och det är först
i mycket trängande fall som vi kan anlita
de medel som står till förfogande efter
sådan individuell prövning.

Vi bör emellertid ha klart för oss att
detta skördeskadesystem aldrig har utsatts
för det verkliga generalprovet.
Skulle vi råka få så dåliga skördar som
vi hade vid något tillfälle under 1940-talet kan vi räkna ut att ersättningsbeloppen
skulle gå upp till kanske 500
eller 600 miljoner kronor med det system
som vi har. Även om lokala skador
i betydande utsträckning förekommit
har vi under de år systemet verkat
haft i stort sett goda skördar i vårt
land.

Jag vill gärna ge herr Hansson i
Önnarp rätt på en punkt, nämligen att
man får räkna med att det blir en eftersläpning
beträffande beräkningen av
normskördarna. Man kan se den tendensen
att avkastningssiffrorna ökar
från år till år på grund av växtförädling,
förbättrade produktionsmetoder
m. m. Men eftersom man vid beräkningen
av normskördar bygger på uppgifter
från en rad år och tar ett genomsnitt
härav kan man få en eftersläpning
med negativ verkan. Man kan också uttrycka
det så att det innebär en ökning
av den självrisk som finns i systemet
och som kanske kan falla ut litet ojämnt
heroende på vilka grödor det gäller. I
det nuvarande systemet ingår en självrisk
på i genomsnitt 15,5 procent —
den varierar som sagt för olika grödor.
Blir det en eftersläpning vid beräkningen
av normskördarna betyder det att
man bär en större självrisk. Detta problem
kan vi inte komma till rätta med

Fredagen den 24 april 1964

Nr 20

Svar på interpellation ang. riskutjämning för jordbruket

förrän vi får ett bättre underlag för bedömningen.
Jag vet att skördestatistiska
nämnden är medveten om detta
problem och bär sin uppmärksamhet
riktad på hur man skall kunna förbättra
det underlag som användes.

Det är av stor betydelse att upplysning
sprides beträffande dessa frågor.
Av den anledningen har vi också för
ungefär en månad sedan tillmötesgått en
framställning och beviljat medel — jag
tror det rörde sig om 60 000 kronor —
för att spela in en upplysningsfilm om
skördeskadeskyddet.

Herr Hansson i Skegrie tog upp ett
par andra punkter, och eftersom han
ställde en direkt fråga till mig måste
jag svara på den. Han åberopade tidningsreferat
och hoppades att jag stod
för ett uttalande av den innebörden att
det i många fall var värdefullt att jordbruk
kompletterades med skog. Det uttalandet
står jag gärna för. Lantbruksnämnderna
arbetar positivt — vilket jag
tror även fanns uttryckt i referatet —
för att förstärka jordbruken även med
skog och inte bara med åkermark. Vi
behöver sålunda inte tvista med varandra
på den punkten.

Däremot gjorde herr Hansson i Skegrie
stor affär av det förhållandet att
om produktionen gick ned med några
procent skulle det för brukarens vidkommande
betyda, som herr Hansson
sade, att denne gick förlustig en stor
del av sin arbetsersättning. Detta är alldeles
riktigt. Det är emellertid ett förhållande
som gäller inte bara för företagare
på detta område utan generellt
för all företagsamhet. Man kan möjligen
säga att om produktionsvolymen skulle
öka med några procent betyder det att
inkomsterna i gengäld blir så mycket
större, d. v. s. risktagandet innebär att
företagaren kan förlora men också vinna,
beroende på hur utfallet har blivit.

Jag har, herr talman, inte anledning
att söka sak med interpellanten i dessa
frågor. Jag har givit några upplysningar
och därvid begränsat mig till de frå -

gor som herr Hansson i Skegrie tydligen
vill ha fortsatt diskussion om.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag skulle vilja framföra
några synpunkter i samband med
den fråga som diskuteras i interpellationen.

Det har tidigare hävdats framför allt
från Skåne-håll att utfallet av skördeskadeförsäkringen
varit mycket slumpartat.
Man hade det bestämda intrycket
att jordbrukarna i Skåne endast fick
betala höga premier och inte kunde
vänta sig någon ersättning. Detta var
givetvis en felaktig inställning — det
skall jag gärna medge. Och efter fjolårets
urusla väderlek i Skåne med ty
åtföljande stora skador utbetalades det
också rätt stora pengar till de skånska
jordbrukarna.

Att sedan utfallet av försäkringen i
viss mån blir slumpartat är något som
vi knappast kommer ifrån. Men man
förstår att det känns hårt för den enskilde
jordbrukaren, om endast han eller
någon ytterligare inom ett visst område
har lidit stora skördeskador, medan
skadorna för övriga jordbrukare
inom detta område inte är så omfattande
att någon ersättning kan utgå. Ä
andra sidan kan det inträffa att en jordbrukare
med relativt små skördeskador
erhåller ersättning därför att hans jordbruk
råkar vara beläget inom ett område
där flertalet jordbrukare åsamkats
stora skördeskador.

Det är klart som dagen att när saken
bedömes ur den enskilde jordbrukarens
synpunkt måste man säga sig att det
inte kan vara riktigt att skördeskadeförsäkringen
utfaller så ojämnt. Å andra
sidan skall som sagt villigt medges att
det vid en reglering av detta slag alltid
måste förekomma förhållanden som blir
föremål för kritik men som är utomordentligt
besvärliga att rätta till. Skördeskadeförsäkringen
är väl också fortfarande
att betrakta som ett proviso -

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964
ang. riskutjämning för jordbruket

Svar på interpellation

rium, och jag förutsätter därför mycket
bestämt att jordbruksministern har sin
uppmärksamhet riktad på saken ocli
försöker i någon form åstadkomma rättelse
i sådana fall där man undan för
undan kan påpeka att försäkringen inte
givit ett riktigt utslag. Jag tror att det
skulle vara synnerligen nyttigt med en
sådan fortgående prövning och undersökning
av förhållandena.

Vid flera tidigare tillfällen har jag
här i riksdagen framfört den uppfattningen
att det skulle vara utomordentligt
värdefullt, om det även inom jordbruk
och trädgårdsodlingen skulle finnas
möjlighet att upprätta förlustutjämningskonton
av det slag som skogskontona
utgör för skogsbrukets del.
Trädgårdsodlingen har i dagens läge inte
något som helst skördeskadeskydd.
Men det är givetvis mycket svårt att
åstadkomma ett sådant skydd. Först
och främst är det besvärligt att fastställa
vad som menas med normal skörd
på detta område — det skulle nog föreligga
rätt delade meningar därom. Men
det är obestridligt att frågan skalle kunna
lösas, även om det möter rätt stora
svårigheter. Det problemet hör emellertid
inte till dagens debatt.

Både för trädgårdsodlingen och jordbruket
över huvud taget skulle det alltså
vara mycket fördelaktigt med förlustutjämningskonton,
där man under
goda inkomstår kunde sätta in pengar,
som man sedan kunde ta till under sämre
skördeår, och inte såsom jordbruket
behöva vara beroende av en viss ersättning
för uppkomna skador eller som
trädgårdsodlingen inte kunna erhålla
någon som helst ersättning för lidna
skador.

Även om detta är ett svårt problem
får vi nog hjälpas åt för att lösa det, tv
man kommer inte ifrån att det råder ett
visst missnöje med nuvarande förhållanden.
Med litet god vilja både från
statsrådets sida och från oss andra
skulle vi kanske kunna komma ett stycke
på väg. Tack vare statsrådets väl -

vilja har vi åtminstone inom det område,
som jag närmast anser mig representera,
fått vissa möjligheter till hjälp,
men det borde vara möjligt att gå vidare
på den vägen.

Herr talman! Jag har velat understryka
att det skulle vara utomordentligt
värdefullt för oss alla inom jordbruket
och trädgårdsodlingen, om det öppnades
möjligheter till en viss insättning på
förlustutjämningskonto.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Det är synnerligen viktiga
problem som berörts under denna
interpellationsdebatt, och jag vill för
min del anföra några synpunkter i anslutning
därtill.

Det är för närvarande mycket besvärligt
för en jordbrukare att etablera sig
som egen företagare och det kommer
säkerligen att vara det även för framtiden.
Detta gäller särskilt de unga jordbrukarna.
Numera fordras det betydligt
mer kapital än man tidigare behövt räkna
med, och det är förenat med mycket
större risker för en jordbrukare att
driva ett eget företag. Fri företagsamhet
måste ju alltid vara förenad med
risktagande, men detta risktagande är
dock oftast större för jordbrukarna än
för andra kategorier av fria företagare.
Det är inte bara konjunkturskillnaderna
som inverkar härvidlag, utan också
skördevariationerna vilka ju inte kan
förutses. Vidare har jordbrukarna att
arbeta med levande material och inte
med dött material såsom företagare i
övrigt får göra. För dessa andra företagare
blir det mycket lättare att beräkna,
vilka förutsättningar verksamheten
har ock vilka risker som kan
föreligga.

Jag vill därför i likhet med herr
Hansson i Skegrie understryka att det
finns all anledning att vidta olika åtgärder
dels för att underlätta det risktagande,
som den enskilde jordbrukaren
alltid måste vara beredd på, dels

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Svar på interpellation ang. riskutjämning för jordbruket

för att över huvud taget bereda jordbrukarna
lättnad i fråga om beskattningen.

jag vid också starkt betona att möjlighet
till resultatutjämning betraktas
från jordbrukarnas sida såsom eu mycket
angelägen sak. Jag finner det svårförståeligt
att de jordbrukare, som på
grund av sitt skogsinnehav har möjlighet
att öppna skogskonto, skall befinna
sig i en förmånsställning jämfört med
andra jordbrukare. Det finns såvitt jag
vet inte heller någon anledning att vänta
med framläggandet av ett förslag om
resultatutjämningskonton för jordbruket,
eftersom denna fråga nu är fullständigt
utredd. Förmögenhetsbeskattningen
och arvsbeskattningen påverkar
även situationen i hög grad; jag vill
bara nämna det som ett exempel, kragan
om avskrivning för byggnader är
också mycket väsentlig, liksom de förslag
som förts fram i år om att jordbrukare
som deklarerar enligt kontantprincipen
skall få planenlig avskrivning
för maskiner.

Så några ord om skördeskadeförsäkringen!
Jag tror att den i princip äi
riktigt upplagd och vill inte påstå att
man skall lägga om systemet helt och
hållet. Dock finns det säkert många detaljer
som behöver ändras. Det framhölls
i en motion redan förra året av
mig och några kamrater, och jag hoppas
att ändringar snart kommer till
stånd. Därvid behöver andra grödor tas
med, t. ex. ärterna. Jag tror att det är
särskilt angeläget att få en ändring till
stånd beträffande anmälningsfrågan,
så att man kan få generell anmälan från
alla jordbrukare. Då skulle man inte
komma i det läge som nu råder, då
många inte har anmält sig. Om det efteråt
visar sig att de skulle vara berättigade
till ersättning får de ändå ingen
sådan, därför att de försummat att göra
anmälan. Av detta och många andra
skäl verkar systemet i någon mån som
ett lotteri för närvarande. Jag tror dock
att man med olika smärre förbättringar

skulle kunna åstadkomma ett system
som alla skulle vara tillfredsställda med.

Hen- HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag förmodar att det
var en felsägning av herr statsrådet när
han kallade skördeskadeersättningarna
bidrag. Jordbrukarna betalar ju själva
femtio procent av premierna till fonden.
Följaktligen är det inte berättigat
att tala om bidrag.

Jag ber emellertid att få tacka hcir
statsrådet för beskedet om hans välvilliga
inställning till skogskompletteringen.
Jag tror att vi däri har en nyckel
till att bevara många jordbruk i
vårt land och ge dem en ordentlig bärighet
som de annars inte skulle få.

Jag vill också erkänna att visst är det
riktigt att en variation i inkomsterna
kan medföra både förtjänst och förlust.
Med den stora kapitalinsats som i dag
krävs i ett jordbruk är emellertid skuldsättningen
hög. Därför är det viktigt att
vederbörande framför allt skyddas mot
förluster när han sitter med sä stor
skuldbelastning. Jag vill som exempel
ta ett faktum som jag redan har nämnt.
Åtminstone i våra bygder får man i dag
investera låt oss säga 400 000 kronor
för varje sysselsatt person. Denna investering
på 400 000 kronor med medföljande
risk gör man för att nå upp
till samma inkomst som en industriarbetare
har utan motsvarande risk. Följaktligen,
menar jag, har vi ett visst ansvar
för att de människor som trots
allt väljer jordbrukaryrket får samma
inkomst som en industriarbetare, särskilt
som de tar på sig en betydligt större
risk än man behöver göra i andra
yrken.

När det gäller skördeskadeskyddets
konstruktion är vi nog i grund och botten
överens om att mycket felar. Jag
tror inte att herr statsrådet heller är
emot att vi rätt snart ser över alla de
felaktigheter som kan ha konstaterats.

Jag vill samtidigt på nytt uttala förhoppningen
beträffande alla de detaljer

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

på interpellation ang. riskutjämning för jordbruket

Svar

i övrigt som jag liar påtalat — förlustutjämningskonton,
vinst- och förlustutjämning,
skogskomplettering, forskning,
försök etc. — att herr statsrådet
sätter i gång med att realisera behövliga
åtgärder så fort som möjligt.

Det kan sägas att skatteberedningen
har full frihet att pröva resultatutjämningen.
Jag frågar mig bara varför den
skall göra det, när det redan finns en så
pass färsk utredning som den från år
1958. Det står i direktiven för skatteberedningen
att man vid utredningsarbetet
i möjligaste mån bör beakta de resultat
som har framkommit vid specialutredningar.
Man skall alltså beakta de
redan föreliggande resultaten. Direktiven
säger inte att man på nytt skall pröva
dem.

Herr talman! Herr statsrådet säger
sig inte tro att kammaren uppskattar en
debatt mellan mig och honom. Det kan
jag helt skriva under; jag tror det inte
heller. Emellertid är det mycket svårt
att veta hur man skall göra när man
vin föra en sak på tal här i riksdagen,
särskilt om det är en stor sak, som
statsrådet sade. För bara några få dagar
sedan påtalade jag att ett av riksdagens
utskott hade skrivit att en så
stor sak som jag hade motionerat om då
borde tas upp av regeringen och inte
av utskottet. Därför avsade sig utskottet
uppgiften att träda i regeringens ställe.
Nu har jag tagit upp en annan stor
enligt statsrådet — och vänt mig
direkt till regeringen. Då får jag också
det beskedet att saken är så stor att inte
heller regeringen vill ge sig in i en debatt
om den. Det är svårt att veta hur
man skall göra.

Herr talman! Såvitt jag vet finns det
bara en högre makt än vår regering,
men dit kan man inte gärna gå med en
interpellation ens om en stor sak.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Om herr Hansson i
Skegrie vill ha sina tankar prövade i

diskussion med andra och få möjlighet
att verkligen påverka utvecklingen, tror
jag att han skall väcka en motion. Han
har visst gjort det förut, så han vet hur
det går till. Då har han möjlighet att
skriva precis så mycket han vill och bidra
med allt det material som kan klarlägga
frågan. Han kan få den behandlad
av jordbruksutskottet, där han själv
är ordförande och kan styra om att behandlingen
blir saklig. När det sedan
kommer ett utlåtande har riksdagen
möjlighet att ta ställning till frågan i
sak. En diskussion oss emellan här kan
ändå aldrig mynna ut i att kammaren
fattar beslut i dessa frågor.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Levin, till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet angående
ändringar i djurskyddslagstiftningen
i syfte att förhindra eller försvåra handeln
med stulna djur,

herr Svensson i Ljungskile, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående användningen
och spridningen av avfallsprodukter,

herr Svensson i Ljungskile, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående prövning
av ett vakuumsystem för avloppsledningar,

herr Rimmersfors, till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena angående
möjligheterna för gainmalsvenskbybor
att återförenas med anhöriga
i Sverige, samt

herr Nilsson i Tvärålund, till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående skillnader i arvodering
enligt timlärarkungörelsen.

Fredagen den 24 april 1904

Nr 20

Anslag till Internationell biståndsverksamhet

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 8

Anslag till Internationell biståndsverksamhet Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
53, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
å driftbudgeten under
tredje huvudtiteln gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1964/65 till Internationell biståndsverksamhet
jämte i ämnet väckta motioner.

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
beträffande punkten 1 finge
omfatta utlåtandet i dess helhet men
att yrkanden i fråga om övriga punkter
finge framställas först sedan dessa föredragits.

Punkten 1

Inledning

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr STAHL (fp):

Herr talman! Var och en som läser
årets upplaga av statsutskottets utlåtande
beträffande u-landshjälpen och drar
sig till minnes den något pepprade diskussion,
som förekom vid samma tillfälle
i fjol, måste bli slagen av skillnaden
i utskottets framställning och över
huvud taget i atmosfären kring hela
detta ärende. Man kan utan överdrift
säga, när man läser punkt efter punkt,
att utskottsmajoriteten uttrycker en begäran
om och en vilja till avspänning i
dessa stora och besvärliga frågor. Jag
vill betona att motionärerna och oppositionen
å sin sida har ansträngt sig att
så långt som det varit möjligt tillmötesgå
utskottsmajoriteten. Detta har gjort
att det till skillnad mot i fjol, då det
förelåg en lång rad reservationer i anslutning
till utskottsutlåtandet, bara
finns en reservation, som dessutom begränsar
sig till en relativt liten del av
detta stora kapitel.

Det finns anledning att i år konstatera,
att fjolårets debatt i detta ärende
uppenbarligen var av avsevärd nytta.
I punkt efter punkt har majoriteten
strävat efter att gå oss till mötes, och
det har också lett till att vi har kunnat
skriva oss samman. Även i sådana avseenden,
där statsrådet icke har velat
lämna det stöd som varit erforderligt,
har utskottet på ett eller annat sätt i
sina skrivningar anfört sådana synpunkter
som gör att önskemålen kommer
att tillmötesgås. Det finns flera
exempel på detta, och jag behöver inte
ta upp tiden med att fästa uppmärksamheten
på dem.

Vad som möjligen återstår efter diskussionerna
i fjol är frågan i vad mån
styrelsen för nämnden för internationellt
bistånd avser att dra några konsekvenser
av vad som skett. Jag skall inte
ta upp någon strid om detta utan lämnar
frågan öppen, huruvida det blir
möjligt att under den gamla styrelsen
föra verksamheten in i de nya banor,
som vi nu är på väg att beträda.

Jag hälsar med tillfredsställelse att
statskontoret är i full färd med att utföra
sitt uppdrag att fortsätta och fullfölja
sin översyn av de olika arbetsrutinerna
inom NIB. De uppgifter, som
lämnats utskottet beträffande statskontorets
handläggning av dessa frågor, är
i hög grad tillfredsställande. Det är
särskilt på två punkter som statskontoret
tydligen vill ha en helt ny ordning.
Den ena gäller planeringen — både
långtids- och korttidsplaneringen — av
olika projekt. Man menar att det där på
ett helt annat sätt än hittills krävs
grundlighet och genomlysning av vad
som skall uträttas. Jag tror att den insikten
också kan sägas vara ett resultat
av fjolårets diskussion i detta ämne.

Den andra huvuduppgiften, som statskontorets
expertis har ställt upp för sig
under den fortsatta översynen av NIB,
är en koncentration av de olika projekten
så att man även i den bilaterala
svenska verksamheten får en effektivare

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Anslag till Internationell biståndsverksamhet

insats än vad som är möjligt om man
plottrar bort sig på alltför många och
alltför små uppgifter. Jag hoppas att
detta inte skall leda till att vi koncentrerar
oss på ett enda land eller ett enda
område, men jag hoppas att vi får både
ökad stabilitet och större effektivitet i
den verksamhet som kommer att bedrivas.

Dessutom tror jag att även de planer
på en förbättring av utbildningen, som
statskontorets expertis har framlagt, är
av stort värde för både NIB och verksamheten
ute i de olika mottagarländerna.
Statsrådets kanske bästa grepp
i fjol var just att tillkalla statskontoret
för att granska NIB:s verksamhet. Det
har visat sig i hög grad av behovet påkallat.
Dessutom har det så långt man
nu kan bedöma redan lett till positiva
resultat och gynnsam effekt på hela
verksamheten.

Jag har ingen anledning att fördjupa
mig i de olika detaljerna i detta betänkande.
Jag noterar med tillfredsställelse
den självständighet utskottsmajoriteten
visat; man har på punkt efter punkt
övergivit propositionens förslag och
kompromissat sig fram till gynnsamma
lösningar. Även beträffande förslag som
man tidigare ställt sig avvaktande till
har man nu hissat nya signaler och
uppenbarligen försökt komma fram till
samlande lösningar.

Jag skall inskränka mig till att ge ett
exempel. Det har klart sagts ifrån att
om och i den mån de olika missionssällskapen
bedriver teknisk biståndsverksamhet,
skall de kunna påräkna
stöd för denna verksamhet i enlighet
med oppositionens yrkande. Ett sådant
stöd har visserligen inte givits i pengar,
men om det läggs fram projekt som är
värda att stödjas finns det möjlighet
att skaffa fram de belopp som erfordras.
På samma sätt har man behandlat
en hel rad olika propåer som framförts
från oppositionen.

Det mest anmärkningsvärda i årets
utskottsutlåtande får väl ändå sägas va -

ra den hastiga och ur vår synpunkt
mycket välkomna omsvängning som
skett beträffande inställningen till Sveriges
anslutning till den tidigare så omstridda
organisationen Development
Assistance Committee, DAC. Utskottsmajoriteten
erkänner nu, reservationslöst
vågar jag säga, vad tidigare under
flera år påpekats från oppositionens sida,
nämligen att man inte behöver befara
några politiska konsekvenser av en
anslutning till detta organ. DAC är ett
hjälporgan, ett serviceorgan som har till
uppgift att fördela de bilaterala hjälpinsatserna.
Organisationen har blivit
mer och mer värdefull för att inte säga
oundgänglig för att man skall få största
möjliga utbyte av de belopp man satsar
på detta område. Det är skönt att det
inte bara går troll i ord, utan att det
för en gångs skull också kan noteras att
det går troll ar ord. För statsrådet Lindström,
som tidigare varit så förskräckt
inför varje tanke på en svensk anslutning
till DAC tycker jag att det skall
kännas som en befrielse att så här få
hjälp till att kunna betrakta frågor av
denna art utan skygglappar.

Herr talman! Det är bara under en
punkt, nämligen punkt 7, som jag har
något annat yrkande än utskottet. Det
gäller ett relativt litet belopp, nämligen
en ökning av anslagen med sammanlagt
350 000 kronor, vilket väl i detta sammanhang
får sägas vara en obetydlighet.
Anledningen till att vi har tagit upp
frågan reservationsvis är helt enkelt
den att vi har ett intryck av att det under
budgetåret kan inträffa att behovet
av befattningshavare ökar. Vi vill inte
att verksledningen och expertisen från
statskontoret skall behöva ta risken att
en vacker dag sitta utan de hjälpredor
som behövs för att man skall kunna
genomföra de uppgifter som kan komma
i fråga. Framför allt gäller detta utbildningssektionen
inom expertrekryteringsbyrån.
Vi har i reservationen yrkat
bifall till en motion som begär att
man skall gå utöver Kungl. Maj ds förslag

Fredagen den 24 april 1904

Nr 20

Anslag till Internationell biståndsverksamhet

med det belopp jag nyss nämnde,
350 000 kronor. Det skulle enligt vad vi
har inhämtat säkra tillgången på den
personal som kan komma att visa sig
erforderlig under budgetårets gång. .lag
vill inte påstå att detta är någon stor
och avgörande fråga, men den är så
pass väsentlig att det vore av värde för
en lugn fortsättning av verksamheten
om reservationen kunde bifallas.

•lag ber, herr talman, att med stöd av
detta få yrka bifall till utskottsutlåtandet
utom vid punkten 7, där jag yrkar
bifall till den reservation som fogats till
punkten.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Som herr Ståhl nyss redovisade
är vi inom utskottet i stort sett
eniga om riktlinjerna för u-landsbiståndet.
Det har vi varit under åtskilliga år,
och även om debatterna då och då varit,
som herr Ståhl sade, »pepprade»,
har de i stort rört sig om belopp och
om detaljer i verksamheten. Men själva
grundsynen på detta område har vi haft
gemensam, vilket jag tycker kommit till
ännu tydligare uttryck just i dag. Jag
hoppas att vi även i fortsättningen skall
kunna gripa oss an med dessa problem
i samma enighetens tecken.

Att herr Ståhl nu ville ge något mera
personal och pengar till NIB tycker jag
inte ändrar det generella omdömet. Denna
fråga är just nu relativt perifer, och
jag skall strax återkomma till den.

Även om vi hittills varit eniga om
uppläggningen, är det fördenskull inte
säkert att uppläggningen varit den riktiga.
Problemet är så pass komplicerat
och förhållandena har ändrats så snabbt,
att det som vi hittills gjort inte får
betraktas som bindande för hur vi skall
gripa oss an denna fråga i framtiden.
Särskilt när det gäller utvecklingshjälpen
måste enligt min mening en anpassning
hela tiden äga rum efter de
förhållanden som vid varje tillfälle råder.
Jag har själv kommit fram till den
uppfattningen, att tiden just nu bör

vara mogen för en tämligen förutsättningslös
omprövning i varje fall av vissa
delar av vår verksamhet på detta
område.

Statsutskottets utlåtande är som herr
Ståhl underströk tillfredsställande,
men det är som vanligt försiktigt skrivet,
innehåller inga klara beställningar
och sätter heller inte upp några pekpinnar.
Det är väl också riktigt att så
inte gjorts på detta stadium. Men utskottet
ställer så pass många frågor,
att jag tycker att utlåtandet utgör ett
lämpligt underlag för vissa reflexioner
och synpunkter.

Att i detta sammanhang först och
främst påminna om hur svårt och utomordentligt
komplicerat hela detta
ämne är är kanske onödigt. Om man
skall försöka uttrycka sig konkret -—-vilket är särskilt svårt på detta område
— har vi att försöka bedöma vilka insatser
vårt land ensamt och tillsammans
med andra rika länder skall kunna göra
för att så effektivt och snabbt som möjligt
skapa någorlunda goda förutsättningar
för att höja levnadsstandarden
i länder, som varit fattiga och som om
ingenting särskilt inträffar kommer att
bli ännu fattigare. Dessa insatser gör vi
inte för de vackra blåa ögonens skull
utan vi gör dem och måste göra dem
i sista hand av ren självbevarelsedrift.
Det är helt enkelt nödvändigt att göra
något om vi skall kunna räkna med en
fredlig utveckling på vår planet i framtiden.

Detta innebär inte att man inte också
kan åberopa moraliska bevekelsegrunder,
men när man skall bedöma
målen, medlen och de resultat man
kan och vill uppnå, bör nog de — om
uttrycket tillätes mig — »sentimentala
motiven» få träda i bakgrunden. I sista
hand är det fråga om ett effektivitetsproblem,
som måste angripas med
verklighetssinne. Att man sedan också
måste ta psykologiska hänsyn till mottagarländerna
minskar inte riktigheten
av ett sådant påstående.

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Anslag till Internationell biståndsverksamhet

Just nu har omkring 1 500 representanter
för nåra 120 länder församlats
till FN:s utrikeshandelskonferens i
Geneve. Det alldeles övervägande flertalet
av dessa länder är u-länder, som
nu mer eller mindre kollektivt ställer
krav på åtgärder från de rika ländernas
sida. Även om de direkta praktiska resultaten
av konferensen kommer att låta
vänta på sig, kan i varje fall manifestationerna
från den samlade fattiga världens
sida inte undgå att göra intryck.
Det behövs inga oratoriska utsvävningar
— även om sådana naturligtvis kommer
att förekomma — för att göra intryck
och för att påvisa hur nödvändigt
det är att man gör något. Fakta talar
på detta fält för sig själva.

Jag vill gärna i detta sammanhang
citera några uppgifter ur den regeringsdeklaration,
som upplästes i denna kammare
den 8 april i år. Uppgifterna visar
att en genomgripande strukturell
förändring i handeln mellan u-länderna
och industriländerna måste komma
tillstånd. I regeringsdeklarationenframhålles
bl. a. följande: »Två tredjedelar
av världens befolkning lever i de underutvecklade
områdena. År 2000, när jordens
nuvarande befolkning fördubblats,
beräknas andelen ha stigit till tre fjärdedelar.
Endast något över 20 procent av
världsproduktionen faller på de underutvecklade
områdena. Deras export karaktäriseras
av stor ensidighet och deras
andel i världsexporten» — och detta
är det kanske mest oroande — »föll från
30 procent år 1950 till 20 procent tio år
senare. Många u-länder är i oroväckande
hög grad beroende av ett fåtal produkters»
— i regel jordbruksprodukters —
»avsättning på världsmarknaden. U-ländernas
export går till nära tre fjärdedelar
till västländerna. Råvaruexporten har
under 1950-talet varit utsatt för stora
prisfluktuationer.

Till dels har u-ländernas minskade
andel i världshandeln och deras försämrade
bytesvillkor motverkats av det
bistånd, såväl bilateralt som multilate -

ralt, som de fått från industriländerna.
Men denna hjälp räcker inte. Det är
nödvändigt att också u-ländernas handel
befrämjas, att de bereds vidgade
marknader i den industrialiserade världen
och även inom sin egen krets samt
att de uppnår en stabilisering av sina
exportintäkter och tillgång till mer kapital.
Det är utomordentligt svåra uppgifter
som vi inte kan vänta att konferensen
skall definitivt kunna lösa.»

Det kan den förvisso heller inte göra.
Inte heller kan uppgifterna lösas genom
de allmänna åtgärder som omnämndes
på denna punkt i regeringsdeklarationen
och som jag inte skall gå in på i
detta sammanhang.

Men jag vill peka på några andra,
mera konkreta insatser, som också berördes
— men rätt flyktigt — i regeringsdeklarationen.
De har nämligen ett
direkt samband med det ämne vi i dag
behandlar.

I deklarationen påvisas hur viktigt
det är för att u-länderna skall kunna
öka sin export och sin industriproduktion
att marknadsföringen förbättras,
att det skapas en bättre marknadsanpassning
och en ordentlig försäljningsteknik.
Det påmindes också om att Sverige
i GATT föreslagit att möjligheten
borde undersökas att hjälpa u-länderna
att förbereda och genomföra program
för exportfrämjande åtgärder -— alltså
direkt kommersiella åtgärder, marknadsundersökningar
— och att anpassa
produktionen efter de inköpsförhållanden
som råder i industriländerna.
Vidare framhölls att man måste försöka
lära u-länderna försäljningsteknik och
att upprätta exportorganisationer, och
det erinrades om att Sverige givit sitt
stöd åt den tanke som framförts inom
GATT, att regionala ekonomiska grupperingar
u-länderna emellan skulle bildas,
d. v. s. sammanhållna stora block
sådana som vi bildat i Europa.

Sedan gick man i regeringsdeklarationen
in på frågan om det finansiella
biståndet Regeringen förklarade sig

Fredagen den 24 april 1964

Nr 20

Anslag till Internationell biståndsverksamhet

vara övertygad om att det var nödvändigt
att fortsätta diskussionen om hur
biståndet skall utvecklas, men det är
angeläget, heter det i deklarationen,
att »det finansiella biståndet i fortsättningen
successivt göres obundet, d. v. s.
att det icke knyts till varuleveranser
från givarlandet».

Denna sista fråga har just nu stor
aktualitet. Vi har från Sveriges sida
konsekvent drivit den obundna linjen
men blir alltmer ensamma därvidlag.
Andra länder har alltmer börjat koppla
samman kapitalleveranser med varuleveranser,
och i ju större utsträckning
detta sker, desto större blir svårigheterna
för den svenska exportindustrien
i och för sig och för exportindustriens
möjligheter att hjälpa till att göra konkreta
insatser. Jag menar inte att vi
skall ompröva vår politik i detta hänseende,
men sådan utvecklingen varit
är det ändå nödvändigt att ta upp en
debatt om hur det skall förfaras i framtiden.
Vi kan inte låta det gå som nu
sker. Statsutskottet har också förutsatt
att frågan kommer att tas upp till diskussion.

Alla de olika åtgärder som jag här
berört och som delvis redovisats i regeringsdeklarationen
har ett gemensamt
syftemål: att bidra till att utveckla
u-ländernas näringsliv, att skapa förutsättningar
för industrialisering, att
göra u-länderna försäljningsmedvetna
och försäljningskunniga. Detta syftemål
har av olika skäl kommit, som
jag tycker, att alltför mycket befinna sig
i bakgrunden av debatten om den svenska
u-landshjälpen under de senaste
åren.

Visst behövs det fortfarande rena biståndsinsatser
och t. o. m. avsevärt ökade
sådana både multilateralt och bilateralt.
Men de verkligt betydelsefulla
resultaten nås — det är i varje fall
min övertygelse — endast när sådant
bistånd koordineras med kommersiella
insatser, som kan utveckla och stimulera
intresset för produktiva åtgärder.

Det gäller att skapa företagsamhet och
intresse för företagsamhet för att därigenom
på lång sikt utnyttja de resurser
som inte sällan ligger latenta i dessa
länder. Det gäller med andra ord att
lägga grunden för en naturlig vidareutveckling
mot välstånd.

Det säger sig självt att vårt land och
vår exportindustri — om jag tar begreppet
exportindustri i vidsträckt bemärkelse
och räknar dit även konsultverksamheten,
sådana som arbetar med
know-how-uppgifter — bäst kan nå resultat
i länder med vilka redan tidigare
pågår handelsutbyte eller där insatser
kommit till stånd av svensk företagsamhet
och även svensk mission. Där
finns det möjligheter att bygga på erfarenheter,
på kunskaper och på personliga
kontakter. Detta understryker
också statsutskottet på s. 19 i sitt utlåtande.

I det sammanhanget aktualiseras två
frågor: dels frågan om möjligheten att
koncentrera de svenska insatserna i
högre grad än vad som hittills skett
och att samtidigt överväga en annan
länderfördelning än den hittills gängse,
dels frågan om en sådan koordinerande,
koncentrerande insats från stat
och näringsliv kräver en komplettering
av den organisation av u-landshjälpen
som vi nu har här hemma. Utskottet
stryker under att det är angeläget att
få klarlagt vilka fördelar som kan vinnas
genom en koncentration och framhåller
att det också bör prövas om en
dylik koncentration kräver nya samarbetsformer.
Detta utskottets uttalande
bör ses mot bakgrund av den uppgift
utskottet lämnar, att sedan budgetåret
1962/63 antalet mottagarländer har
ökat från 8 till nu föreslagna 14 och
antalet fältprojekt från 13 till 23. Även
om hälften av dessa projekt är koncentrerade
till 4 länder har ändå en ökad
splittring av insatserna karakteriserat
utvecklingen.

Som jag framhöll i början av mitt
anförande har utskottet inte gjort nå -

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Anslag till Internationell biståndsverksamhet

gon beställning hos regeringen. Utskottet
redovisar de utredningar som nu pågår
inom statskontoret och inom NIB
angående biståndets planläggning, omfattning,
inriktning och administration.
Man menar att då dessa utredningar är
färdiga bör det finnas ett ordentligt
underlag för att bedöma de frågor utskottet
självt tagit upp och pekat på.
Personligen tror jag att en sådan här
realistisk och förutsättningslös bedömning
just nu är utmordentligt angelägen.
Jag är — om jag fortfarande får uttrycka
en rent personlig uppfattning -—
övertygad om att vårt stöd för närvarande
är alltför splittrat. Vi kan ställa
till förfogande endast mycket begränsade
resurser i förhållande till det behov
som föreligger i de här länderna,
och då gäller det att se till att de används
på sådant sätt att största möjliga
effekt uppnås. Av den anledningen får
vi inte plottra bort insatserna på alltför
många håll.

Om jag får uttrycka mig starkt förenklat
tror jag att man bör göra i ordning
någon eller några paketinsatser,
där man genom statliga multilaterala
eller bilaterala åtgärder lägger upp en
ordentlig bas genom utbildning samt
hälso- och sjukvård, d. v. s. att man
gör basinvesteringar, på vilka man sedan
kan bygga de kommersiella investeringar
som i sin tur skapar förutsättningar
för fortsatt egenutveckling i
u-länderna.

Slutsatsen av detta resonemang blir
att vi knappast kan låta bli att under
den närmaste tiden på nytt ordentligt
pröva utformningen och organisationen
av de insatser som vi hittills gjort och
kommer att göra på detta område.

Jag vill i likhet med herr Ståhl uttrycka
min tillfredsställelse över att
DAC-frågan äntligen tycks vara löst.
Herr Ståhl trodde att statsrådet Lindström
skulle hälsa med tillfredsställelse
att hon slipper debattera den frågan i
fortsättningen. Jag vet inte om utgången
innebär att vi lägger plåster på så -

ren eller häller salt i såren. Det är en
personlig fråga som bara statsrådet
Lindström själv kan svara på. I varje
fall är det utomordentligt angeläget att
den gamla tvistefrågan om Sveriges anslutning
till OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd
i och med utskottets
klara uttalande nu borde kunna bringas
ur världen.

Jag tycker också att det kan vara
värt att notera, att en omsvängning synes
vara på väg när det gäller benägenheten
att skydda svenska investeringar
i dessa många gånger oroliga
länder genom investeringsskyddsavtal
eller genom statliga investeringsgarantier.
Genom sådana åtgärder skulle de
önskemål kunna tillgodoses som statsutskottet
förra året förde fram och nu
ytterligare har understrukit.

Får jag till sist säga några ord med
anledning av reservationen av herr Axel
Johannes Andersson och andra folkpartister
rörande NIB:s personal. Beservanterna
vill ju utvidga organisationen
och redan nu ställa ökade personalresurser
till NIB:s förfogande. Emellertid
pågår det, som också framgår av utskottets
utlåtande, utredningar i ärendet.
Det är naturligtvis möjligt att de
kan leda till att man skall förstärka
NIB:s organisation. Det vet vi inte.
Men det hör till god praxis att först göra
klart för sig vilka arbetsuppgifter som
ett organ skall ha innan man utformar
den personalorganisation som skall
handlägga uppgifterna.

Herr talman! Jag kommer under de
särskilda punkterna att yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag vill instämma i den
erinran som herr Bohman nyss gjorde
om omfattningen av det problem som
de s. k. rika länderna möter när det
gäller u-länderna. Att tre fjärdedelar av
jordens befolkning snart lever i områden
där man inte kan få sitt dagliga bröd

Fredagen den 24 april 1964

Nr 20

Anslag till Internationell biståndsverksamhet

utan tvingas till svält eller halvsvält
ställer fasaväckande perspektiv.

Jag skulle emellertid vilja ta upp frågan:
Vad finns det för realitet bakom alla
vackra ord och förslag i syfte att bispringa
u-länderna? Det är inte många
år sedan som vi här i riksdagen gjorde
en högtidlig utfästelse, att vi skulle ställa
upp som mål att åtminstone en procent
av den svenska nationalinkomsten borde
tillföras u-länderna. Vi är ganska
långt ifrån det målet. De ökade belopp
som regeringen på utrikesbudgeten föreslagit
för direkta anslag till u-länderna
och delvis för organisationen av denna
verksamhet utgör endast en liten del av
den summa som ställts upp som mål;
det rör sig om cirka en sexhundrafemtiondel
av nationalinkomsten. Vi
räknar med att nationalinkomsten i år
skall stiga med 4 å 5 procent. De 25
miljoner som bör förordas som ökning
av det direkta anslaget till u-hjälpen
motsvarar inte ens den beräknade ökningen
av nationalinkomsten. Eller ställ
mot 4 miljarder kronor de 25 miljoner
som utrikesministern föreslagit som ökning
av anslaget!

Ändå konstateras det i finansplanen
hur prekärt läget redan i dag är. Man
konstaterar att stödet från industriländerna
går ned, att denna verksamhet
kan karakteriseras med ordet stagnation,
att det privata kapitalflödet till
u-länderna minskar, att det statliga kapitalflödet
dit ökar sakta, att behoven
däremot växer och att — som det heter
i finansplanen — »utsikterna ter
sig mörka för u-länderna, därest inte
en förändrad politik genomförs». Regeringens
förslag i dessa anslagsärenden
vittnar inte om att regeringen för sin
del ansett att Sverige borde göra någonting
för att komma till rätta med
det läge som regeringen själv beskrivit
på detta sätt.

Även den handelspolitik som bedrivs
är mycket anmärkningsvärd. Jag kan
ta några exempel.

Av tullinkomster på sammanlagt 77,9

miljoner på vissa varor som ingår i
u-ländernas export kom 75 miljoner kronor
från u-länderna. De svenska inköpen
av bearbetade juteprodukter från
Indien sjönk från 55,6 procent 1959 till
28 procent 1962, men samtidigt ökade
inköpen av bearbetat jute frän Portugal
från ingenting 1959 till 41 procent av
den ena produktserien och till 19 procent
av den andra produktserien 1962,
d. v. s. Portugal är i full färd med att
överta Indiens roll av den svenska importen
av dessa varor som i hög grad
kan betecknas som indiska exportprodukter.

Den konferens som pågår i Geneve
har nyss berörts, och vi fick en redogörelse
för den i utrikesdebatten. Jag
fäste mig vid det meningsutbyte som
då fördes mellan min partikamrat Hermansson
och statsrådet Lange. Herr
Hermansson förordade en preferens för
u-ländernas export till Sverige, någonting
som statsrådet Lange vände sig
mycket energiskt emot. I dag meddelas
det emellertid i Stockholms-Tidningen
att det nere i Geneve har skett en mycket
anmärkningsvärd omsadling från
de s. k. rika länderna sida. Bl. a. har
frågan om preferenser för att gynna uländernas
export till de s. k. rika länderna
behandlats med förståelse. Stockholms-Tidningen
behandlade för ett par
veckor sedan mycket kritiskt statsrådet
Langes förklaring nere i Geneve, där
han riktade sig mot idén att man icke
borde resa krav om likställighet i tullavseende
för u-länderna utan acceptera
principen att u-länderna bör ha rätt
att genomföra ett skyddstullsystem för
att över huvud taget kunna bygga upp
industrier. Jag noterade redan i den
debatten en glidning i regeringens position
— i den mån den uttrycktes av
statsrådet Lange — till en viss förståelse
för nödvändigheten av att u-länderna
stöder sina svaga nyskapade industrier
genom ett skyddstullsystem.
Denna förskjutning i ståndpunkterna
har ägt rum på kortare tid än två vec -

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Anslag till Internationell biståndsverksamhet

kor, och man får hoppas att denna nya,
något mer nyanserade inställning kommer
att bli bestämmande för den fortsatta
handelspolitiken gentemot u-länderna.

Dessa exempel illustrerar dock hur liten
hit vi ännu kommit på vägen mot en
verklig förståelse för u-ländernas problem
och vilka förpliktelser dessa problem
ålägger andra länder.

Till det s. k. Europarådet är — om
jag inte minns fel — 16 länder anslutna.
De representerar i dag 10 procent
av jordens befolkning. Enligt en undersökning
som gjorts i Europarådet kommer
dessa länder redan vid sekelskiftet
att utgöra endast 5 procent av världens
befolkning. Det är just på detta
relativt sett krympande område som
den svenska handelspolitiken är i speciellt
hög grad inriktad. För u-ländernas
väldiga och växande område saknas
verkligt djupgående förståelse för nödvändigheten
att förändra handelspolitiken
i positiv riktning. Jag har här illustrerat
detta med några exempel. Som
professor Ohlin framhöll i utrikesdebatten
för ett par veckor sedan och som
också vi tidigare har framhållit kan
man räkna med att Sverige profiterat
på u-länderna. Professor Ohlin uppskattade
detta belopp till 700 ä 800
miljoner kronor på kort tid.

Det är alltså inte vi som hjälper u-länderna;
det är u-länderna som hjälper
oss genom att leverera varor, för vilka
de inte erhåller ett tillfredsställande
pris. Detta gynnar oss, och det gynnar
de länder som man vid högtidliga sammankomster
betecknar som dem vilka
bär ansvaret när det gäller att förhindra
en verklig katastrof.

Vi har i en motion föreslagit att man
skall fördubbla ifrågavarande anslag.
Utskottet har naturligtvis sagt nej och
litet godtyckligt plottrat ut de 225 miljoner
som vi har föreslagit som ökning
på en rad olika punkter, av vilka
en del är viktiga och en del mindre
viktiga.

Utskottet stöder alltså regeringens
förslag, vilket egentligen avlägsnar oss
från den målsättning som riksdagen
uppställde för några år sedan beträffande
det direkta stödet till u-länderna.
Det är ingen tillfällighet att herr Bohman
såsom högerns talesman här kunde
vittna om den stora enighet som råder
när det gäller att icke sikta till ett förverkligande
av den målsättning, som
har uppställts av en enhällig riksdag.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till vår motion under punkterna
2 och 3 i detta avseende.

Till slut vill jag göra ett medgivande.
Den kritiska inställning som
vi har givit uttryck för mot behandlingen
av u-ländernas problem vill jag begränsa
till de punkter som jag i dag bär
berört. När det däremot gäller en annan
viktig del av denna verksamhet,
särskilt kreditgivningen, vill jag upprepa
vad jag tidigare har framhållit i
denna kammare, att ett stort hänsynstagande
har visats gentemot de förslag
som vi ställt i dessa frågor. Men den
enkla sanningen är den att vi bara befinner
oss i början på början när det
gäller att på alla områden åstadkomma
ett nytt betraktelsesätt och att få en
verkligt ny i fråga om behandlingen av
u-ländernas problem.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag skulle kanske i likhet
med de övriga representanterna för
statsutskottet kunna börja med att säga
att det är utomordentligt tillfredsställande
att vi denna gång har kunnat
samsas beträffande så många punkter.
I och för sig är jag alltså av samma
åsikt, men jag skulle vilja säga det på
ett annat sätt än exempelvis herr Ståhl
gjorde. Hans uttlande gick ungefär ut
på att avdelningen och utskottet i punkt
efter punkt hade övergivit propositionen
och härigenom vunnit enighet. Jag
tror att det skulle vara välgörande om
herr Ståhl ginge igenom statsutskottets
utlåtande och såg efter i hur pass

Fredagen den 24 april 1964

Nr 20

Anslag till Internationell biståndsverksamhet

många punkter vi har varit eniga både
med departementschefen och varandra.
Det är bara på ett par punkter som vi
har funnit anledning att göra en särskild
skrivning i fråga om det förslag
som regeringen ställt, och en av dessa
rör just frågan om DAC.

Redan tidigare då denna fråga varit
uppe till behandling har utskottet framhållit
att det kunde komma en tidpunkt
då det blir anledning att ompröva frågan,
huruvida Sverige skulle söka anslutning
till denna organisation. Då utskottet
tidigare ställt sig avvisande till
en sådan anslutning har det hänvisat till
att andra neutrala länder såsom Österrike
och Schweiz icke funnit anledning
att söka anslutning till DAC. Eftersom
det i år har upplysts om att en sådan
anslutning är på väg, har vi inom statsutskottet
funnit att det inte längre finns
någon anledning att förhindra en sådan
anslutning från Sveriges sida. Det har
emellertid sagts ifrån att vi förutsätter
att vid en sådan anslutning det icke
skall bli fråga om någon ekonomisk
bindning för det svenska biståndet. Jag
tror att det är viktigt att här poängtera
detta. Enigheten i utskottet beror på
hur motionerna i år ser ut, och man
kan med fördel gå igenom dem och finna
att de i sina avvikelser i förhållande
till propositionen är betydligt blygsammare
än de varit under senare år.
Detta är självfallet en anledning till
enigheten.

Låt mig sedan ta upp några av de
frågor som redan varit föremål för diskussion.
Det är alldeles klart att tonvikten
på utlandshjälpen i år lagts på en
konsolidering av vår organisation här
hemma och på en upprustning av NIB
för att få en fastare grund att stå på när
vi skall genomföra biståndsinsatserna.
Genom den utredning som genomförts
av statskontoret har man fastlagt en
stomplan för personalresurserna, sett
över arbets- och beslutsrutinerna och
har nu under övervägande de utomordentligt
viktiga frågorna om hur pla -

neringen här hemma kontra fältprojektens
genomförande och kontrollen av
dessa projekt skall fungera. Efter den
prövning som förekommit har förslag
framlagts om en upprustning av personalbeståndet.
Riksdagen har nu att ta
ställning till departementschefens förslag
som utskottet anslutit sig till. Innehållet
i detta förslag skiljer sig obetydligt
från herr Ståhls och folkpartiets reservation.
Utskottets majoritet anser
att den av Kungl. Maj:t föreslagna organisationen
för närvarande är till fyllest.

Jag vill också beröra ett par andra
frågor som varit uppe till diskussion.
När det gäller investeringsskyddet vill
jag sålunda bara understryka att utskottet
har klart för sig att detta är en
utomordentligt svår fråga. Eftersom vi
känner till att den är föremål för regeringens
uppmärksamhet och att strävandena
går ut på att nå fram till överenskommelser
på nordisk bas, får utskottets
ställningstagande tolkas som
ett stöd för dessa strävanden.

I fråga om samordningen av kommersiell
verksamhet och den hjälp som
ges från statligt håll har herr Bohman
utvecklat utskottets synpunkter och för
sin del sagt att utskotten inför den
fortsatta verksamheten velat ställa frågor
och inte att ge pekpinnar.

Ställningstagandet i dag i denna fråga
måste ses i sammanhang med den tidigare
behandlingen av det finansiella
biståndet som utgår från finansdepartementets
huvudtitel.

För att det inte skall uppstå några
som helst missförstånd är jag angelägen
att till detta protokoll få läsa in en del
av departementscliefsuttalandet under
punkten Bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd,
som riksdagen redan haft
anledning att ta ställning till och givit
sitt fulla bifall. Finansministern säger
bl. a.: »Vårt land har i internationella
sammanhang sökt verka mot tendensen
till eu ökad bindning av den statliga biståndsgivningen.
Detta har skett i för -

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Anslag till Internationell biståndsverksamhet

vissningen om att obundet bistånd av
både ekonomiska och politiska skäl är
att föredra för u-länderna. Det kan heller
inte råda någon tvekan om att
svenskt näringsliv är bäst betjänt av
största möjliga multilateralism och
obundenhet i alla länders biståndsgivning.
Det skulle vara ägnat att kompromettera
våra internationella strävanden
om vår praktiska politik sammanföll
med de tendenser som vi vänder oss
emot. Uppläggningen av vårt utvecklingsbistånd
har i detta avseende följt
de grundsatser som ligger bakom den
traditionella svenska frihandelspolitiken.
Obestridligen kan en bindning av
svenska u-landskrediter till leveranser
från svenska företag framstå som eftersträvansvärd
för företagen i fråga, på
samma sätt som ett tullskydd uppfattas
som fördelaktigt för en viss bransch. I
båda fallen torde dock fördelarna från
folkhushållets synpunkt vara tvivelaktiga,
vilket gäller även om andra länder
tillämpar en strikt bilateral praxis. I
vissa fall har akuta betalningsbalansoch
sysselsättningssvårigheter framdrivit
en bindning av biståndet. Dylika
motiv saknar dessbättre styrka i vårt
land. övervägande skäl talar tvärtom
för att inte bara u-länderna själva utan
också den svenska exportindustrien på
längre sikt bäst gagnas av att vi fasthåller
vid de principer som hittills varit
vägledande för den svenska biståndspolitiken.
»

Jag har velat anföra detta citat därför
att kammaren i dag har att ta ställning
till ett förslag som innebär ett fullföljande
av det beslut riksdagen fattade
när det gällde det finansiella biståndet.
Det får inte finnas några som helst motsatsförhållanden
mellan vad som beslutades
vid det tillfället och vad riksdagen
nu beslutar.

.lag skulle också vilja säga någonting
om den principiella frågan rörande
länderinriktningen. Det framstår
kanske som om spridningen på olika
länder var väl omfattande. Men ser man

till de olika projekten är de samtliga
av angelägen natur. Jag vill peka på ett
av de uppslag som förts fram i år. Jag
tänker på stödet för utbildning av de
afrikanska kvinnorna. Det omfattar en
rad länder i Afrika. Stödet sprids sålunda
till många länder. Men eftersom
denna insats är utarbetad i samförstånd
med UNESCO och ILO är det
angeläget att den genomförs precis på
det sätt som den är projekterad. Vid
en granskning skall man finna att av
nu aktuella 23 fältprojekt kommer mer
än halva på 4 mottagarländer.

Till sist skulle jag vilja säga någonting
i anledning av kommunisternas yrkande.
Herr Hagberg har i dag tagit
upp en diskussion som väl egentligen
avverkades här i kammaren för någon
vecka sedan, när handelspolitiken var
uppe till behandling, varför det knappast
finns anledning att ta upp den nu
igen. Herr Hagberg talade för angelägenheten
av att lämna hjälp i större utsträckning
än vad som nu är fallet
och detta vill ingen bestrida —- men
jag tycker att kommunisterna gör det
litet väl enkelt för sig genom att bara
fördubbla de flesta anslagsposter och
därmed anse att denna fråga är löst.
Så enkel är nog inte problematiken!
Det kanske är skäl att understryka detta.

Med dessa ord vill jag yrka bifall till
utskottets hemställan på alla punkter.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! I höstas hade vi en särskild
remissdebatt om u-landshjälpen,
vilken enligt anklagelserna skulle vara
misskött, och hart när varje enskildhet
inom ramen för vår u-hjälp, som ventilerats
i tidningspressen, blev då föremål
för riksdagens granskning och
kommentarer.

Nu efteråt kan vi kanske vara överens
om att kritiken inte gällde några

Fredagen den 24 april 1964

Nr 20

Anslag till Internationell biståndsverksamhet

stora misslyckanden, ej heller några
förslösade eller felaktigt utnyttjade anslag
som riksdagen hade anledning att
vredgas över, utan kritiken gällde administrativ
valhänthet och hrist på effektiv
planering i den unga — knappt
tvååriga — biståndsnämnden — brister
som gjort att anslag inle hade utnyttjats
i tillräcklig omfattning. Jag hoppas
att inte bara vi, som då angreps av kritiken,
utan även kritikerna själva har
lärt sig något av krisen i fjol, lärt sig
att u-landshjälp är svårare än man trott
eller velat medge och att den bitvisa
oförmåga, som biståndsnämnden uppvisade,
i själva verket var av samma
slag som den som karakteriserat alla
givarländer i den svåra början av en
sådan här verksamhet. Jag tycker också
att det av inläggen i dag har framgått,
att man nu har förstått detta och
allmänt känner skillnaden i »atmosfär»,
som herr Ståhl uttryckte det. Också
herr Bohman har vitsordat hur svårt
och komplicerat hela ämnesområdet är.

När herr Ståld i denna kammare för
ett år sedan klandrade regeringen för
att u-hjälpsanslaget inte var tillräckligt
stort och jag invände, att vi nog
först borde se till att vi hade tillräckligt
»genomstuderade» hjälpprojekt,
replikerade han, att visst fanns det väl
hinder av den sorten, men deras — jag
citerar — »räckvidd är tämligen begränsad».
Nå, det visade sig senare att
det inte fanns tillräckligt genomstuderade
projekt. Sålunda beräknar NIB:s
styrelse att det vid utgången av detta
budgetår skall finnas en reservation på
cirka 5 miljoner kronor, som nu inräknas
bland tillgångarna för nästa budgetår.
— Jag säger inte detta för att kamma
in någon poäng för egen del. Även min
egen optimism var alltför stor, och herr
Ståhls och folkpartiets liksom centerpartiets
högre anslagsbud i fjol var säkerligen
dikterade av äkta intresse och
iver att få till stånd en ökning av vår
u-landshjälp. Jag säger detta i stiillet i
förhoppningen att vi ska förstå var -

andra bättre i fortsättningen, kunna
uppnå den »avspänning», som herr
Ståhl erbjöd sig att medverka till, och
kunna lyfta u-hjälpen över partipolitiken
och detta i en takt som står i proportion
till dessa meningsfyllda ändamål.
.lag tror inte att riksdagens olika
partier, som 1962 samsades om målsättningen
att avsätta 1 procent av nationalprodukten
till u-landshjälp, är
mer eller mindre intresserade och pålitliga
betfäffande sina utfästelser att
medverka till detta, detta sagt med anledning
av att herr Hagberg ansåg att
vi håller på att avlägsna oss från denna
målsättning. Hans dividerande av
nationalinkomsten med u-hjälpsanslaget
skulle jag såsom gammal lärarinna vilja
sätta en bock i kanten för; regeringen
har inte föreslagit en ökning med
2ä miljoner kronor, utan det är 50 miljoner
i direkta anslag och 30 miljoner
som vi ger avkall på i skatt och tullar
på u-landsprodukter. — Jag skall dock
inte uppehålla mig mera vid herr Hagbergs
inlägg. Utskottets talesman har
redan replikerat honom.

I höstas förebråddes vi för att de
stora linjerna kom bort bland alla småttigheter
i u-hjälpsdebatten. Nu, när vi
har fått litet mera perspektiv på händelserna,
kan det finnas anledning att dröja
något litet vid de allmänna förutsättningar,
som vi alla i egenskap av svenskar
är bundna till, om svensk u-hjälp
över huvud taget skall få något värde,
förutsättningar som har strötts in i olika
kommentarer här i dag. Jag vill då säga
att jag för egen del har kunnat hämta
mycken tröst och åtskilliga lärdomar av
ett studium av den livliga och ärliga debatten
om USA:s u-hjälp som den amerikanska
senaten och kongressen gemensamt
ögnade sig åt under hela tre veckors
tid i slutet av sin förra session.
Den amerikanska hjälpen har som bekant
fortskridit utmed en väg kantad av
kriser. Ideligen har kommittéer tillsatts
för att granska resultat och för att revidera
värderingar. Under första halv -

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Anslag till Internationell biståndsverksamhet

året 1963 arbetade sålunda den s. k.
Clay-kommittén som, starkt kritiskt,
förordade en koncentration av antalet
mottagarländer. Vi känner igen synpunkten
från vår inhemska debatt. USA
har försökt göra alltför mycket för alltför
många, menade kommittén. Efter
president Kennedys död flammade reaktionen
upp. Debatten jag nämnde om
var starkt kritisk, och somliga kongressinän
ansåg att u-hjälpen borde »frysas
ned» till dess hjälpprogrammet kom under
kontroll, och de krävde att USA
skulle sluta att »spela jultomte». Man
skar ned anslaget med 33 procent, och
det anslag som begärs för nästa budgetår
ligger på samma nivå. En ny kommitté
har nu tillsatts för att granska
u-hjälpens inriktning m. m.

Jag berättar det här inte för att säga:
Se där ett exempel; inte heller för att
urskulda; se, den svenska regeringen föreslår
en hygglig ökning trots allt, om
man jämför; och inte heller för att avleda
kritiken från våra egna brister,
utan för att visa att även ett stort och
generöst land som USA, ett land som vi
ser upp till, har väldiga svårigheter att
göra sin hjälp riktigt meningsfull och
att vi i Sverige bör lära oss av detta
och vara litet tolerantare i våra attityder
till u-hjälpens resultat; inte förvånas
eller förbittras om det blir mindre än
vi väntat oss eller uteblir. Det betyder
också att vi behöver fortlöpande utreda
u-hjälpen. Det är en dynamisk verksamhet.
Den behöver värderas och värderas
om, så mycket mer som hela dess
framstegstakt beror av det faktum att
det i varje u-hjälpsprojekt är två partners
som skall komma överens och prestera
saker och ting och att man
därför inte kan utgå från att vi ensamma
bestämmer takten. Vi har gamla förvaltningstraditioner
i vårt land som vi
är stolta över. Pengar skall komma till
avsedd nytta — om inte, så har vi statsrevisorer,
revisorer av mindre dignitet
och en uppmärksam press som letar
reda på felen och kritiserar dem. Vi

bör i alla fall ha klart för oss att u-landshjälpen
inte kan göra varje krona nyttig
efter vår inhemska måttstock, utan
vi får vara tolerantare mot mindre god
administration, åtminstone i mottagarländerna,
samtidigt som vi försöker förbättra
u-hjälpens centrala administration
här hemma.

Jag skall också tillåta mig att säga
några ord om DAC och frågan om Sveriges
anslutning till denna kommitté.
Jag gör det utan »skygglappar i tankarna»
eller »salt i såren» eller »plåster»
för att återge några liknelser i debattinläggen
här. Mycket har sagts nu och
tidigare om värdet av en svensk anslutning,
om hur mycket Sverige där
skulle kunna lära av andra västländers
misstag i u-hjälpsarbetet och om vad
u-länderna i sin tur kan vinna av en
koordinering inom DAC av samtliga
västlandsinsatser. Jag tror att både de
farhågor, som hållit oss utanför DAC,
och de förhoppningar på DAC:s insatser,
som inspirerade dess tillkomst, har
bleknat en hel del efter de första årens
erfarenheter. DAC har hittills inte använts
såsom ett instrument i det kalla
kriget, såsom de neutrala staterna tidigare
befarade —• kanske för att det kalla
kriget självt har övergått i islossning.
Ännu har inte heller DAC använts som
forum för några indirekta påtryckningar
på dess medlemsstater att dirigera
sin bilaterala hjälp in i EEC:s utvecklingsfond
och till av denna fond
omfattade u-länder, vilket också fanns
skäl att frukta — kanske beroende på
att Storbritannien inte vunnit inträde i
EEC, utan denna fråga skjutits på framtiden.
Men kvar står ännu den amerikanska
avsikten att använda DAC och
OECD som avlastningsmöjlighet för den
u-hjälp som amerikanska folket blivit
mer ovilligt att betala — som jag nyss
också angav med siffror — och att man
öppet vidgår att detta är syftet. Kvar
står också att u-länderna inte är med i
DAC såsom i FN och att, då man säger
att DAC:s medlemmar omsluter 85—

Fredagen den 24 april 19C4

Nr 20

Anslag till Internationell biståndsverksamhet

90 procent av all u-hjälp, man med lika
stor rätt kan säga att FN omsluter 100
procent av denna hjälp. Men som observatör
vid några I)AC-möten, senast ett
i Paris i höstas, har Sverige genom sina
omhud haft tillfälle att bevaka koordineringen
med FN på ett sådant sätt att
det varit värdefullt även för DAC. Det
är mycket möjligt att detta kan bli en
svensk uppgift i fortsättningen, som motiverar
vår anslutning till DAC, när vi
omprövar denna fråga tillsammans med
de andra neutrala länderna. I statsutskottets
skrivning finns också, som
fru Lewén-Eliasson påpekade, ett uttalande
att utskottet förutsätter att ett samarbete
inom DAC »icke medför ekonomiska
bindningar av den svenska ulandshjälpen».
Jag noterar detta med
tacksamhet.

Jag vill bara till slut säga att NIB,
som tillkom för två och ett halvt år
sedan, har fått en rad nya uppgifter sedan
dess. Vid NIB:s tillkomst var det
s. k. tekniska biståndet det enda vi gav
från svensk sida. Sedan har tillkommit
även finansiellt bistånd. Detta är numera
större än det tekniska och administrationen
av det finansiella biståndet
och det tekniska biståndet sammanflätas
alltmer. Detta är ett av skälen för
den utredning om vår u-landshjälp som
pågår inom statskontoret och som kan
komma att behöva byggas ut, när statskontoret
redovisat resultatet. Jag vill
därmed ha sagt, att vi vill lämna öppet
möjligheterna att tillsätta nya utredningar.
Men det är inte praxis i riksdagen
att man beställer sådana, medan en
utredning är i fullt arbete. Jag säger
detta med adress till herr Bohman som
talade om att tiden skulle vara mogen
för ytterligare utredning om något år.
Separata problem utreder vi förstås parallellt
hela tiden. Regeringen har just
lagt utredningsresultaten beträffande
experters löner och tjänstevillkor som
proposition på riksdagens bord. Vidare
har häromdagen en separat utredning
om u-landslag blivit utsänd på remiss.

I NIB:s nuvarande .styrelse, som herr
Ståhl gjorde en antydan om i sitt inlägg,
sitter åtta riksdagsledamöter av
olika politisk färg. Även med förskjutningar
i detta antal är riksdagens inflytande
på u-landsärendena för liten,
det är min uppfattning. Jag är personligen
övertygad om att en motsvarighet
till de amerikanska senatorernas och
kongressmedlemmarnas resor till u-länder
skulle vara väl värd att införa
även för vårt lands vidkommande. Här
reser olika riksdagsutskott till Norrland
och Skåne och i något fall inspekteras
beskickningar utomlands. Jag kan
inte tänka mig annat än att det vore
värdefullt, om statsutskottets ledamöter,
enkannerligen dess första avdelnnig, reste
även till u-länder ibland och inspekterade
svenska u-landsprojekt på platsen.
En början är redan gjord. Jag tror
i princip på öppenhet i fråga om ulandshjälpen
och solidaritet ovanför
partierna för att öka våra insatser, och
göra dem meningsfyllda.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Som jag redan förut
sade finns det ingen anledning att
skruva upp tonläget i denna diskussion.
Med anledning av att fru Lindström
säger att hon inte ämnar kamma hem
någon poäng i detta sammanhang är
det emellertid nödvändigt att påminna
om att fru Lindström i detta fall faktiskt
inte har en enda poäng att kamma in.
De förbättringar som obestridligen har
skett har vi nämligen varken statsrådet
eller verksledningen att tacka för, utan
de har åstadkommits genom de experter
från statskontoret som nu börjar få
grepp om uppläggningen av NIB:s
verksamhet.

Jag skulle vilja påminna fru Lindström
om att resultaten av de gångna
årens verksamhet, låt vara att de inte
är så många, skulle ha blivit mycket
bättre, om denna u-hjälp bedrivits med
effektivitet, planmässighet och kraft
och blivit riktigt upplagd från början.

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Anslag till Internationell biståndsverksamhet

Eftersom detta är ett brådskande arbete,
så som här erinrats om, är det ett ganska
stort ansvar som drabbar vederbörande
i detta sammanhang. Det är med
tillfredsställelse vi nu konstaterar att de
krafter som kallats in för att hjälpa till
med detta redan har lyckats, såsom det
tycks, att få det på rätt bog.

Med anledning av att herr Bohman
talade om att utskottet inte gör några
beställningar, skulle jag vilja påpeka
vad som skrivs t. ex. i punkt 9 om ulandshjälp.
Där säger utskottet uttryckligen
ifrån att ehuru man nu icke höjer
anslaget, så har utskottet ingenting att
erinra mot att de kostnader som eventuellt
kan uppstå, om man kan få i
gång ytterligare u-landslag, får »bestridas
av eventuellt outnyttjade medel under
posten Ospecificerade fältprojekt».
Dessa medel har blivit outnyttjade på
grund av att verksamheten inte kommit
i gång. På samma sätt behandlar utskottet
punkterna beträffande experthjälp
och biträdande experter. Även där
ger man regeringen en direkt uppmaning
att gå utanför den ram som regeringen
själv anvisat. Vad beträffar investeringsskyddet
och stödet åt u-länderna
för att de skall kunna förbättra
sin export ger utskottet klara direktiv
att man skall visa större generositet än
regeringen avsett.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! I anledning av statsrådet
Lindströms påpekande vill jag erinra
om att under det ärende som vi nu
behandlar är det faktiskt fråga om en
ökning med 26 miljoner kronor jämfört
med de 25 miljoner som jag tidigare
nämnde. Jag förnekade inte att det
gjorts ökningar på andra områden. Jag
vill emellertid erinra om vad som står
i finansplanen på sid. 33: »Huvuddelen
av ökningen eller 25 milj. kr. hänför sig
till utrikesdepartementets del av den
fortsatta utvidgningen av det bistånd,
som lämnas till u-länderna.»

Får jag också i anledning av en annan

replik säga att ingen vill väl förneka att
problemen hur u-landshjälpen skall utgå
är besvärliga. Men det största problemet
är i alla fall summan. Man behöver
inte vara så värst sakkunnig vad
beträffar dessa i och för sig svåra delfrågor
för att konstatera vilken skillnad
det är mellan den målsättning som
ställts upp, nämligen en procent av nationalprodukten,
i runt tal 900 miljoner
kronor, och det mycket blygsamma belopp
som det i dag rör sig om, nämligen
endast 109 miljoner kronor.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först ge herr
Ståhl rätt på en punkt. Jag borde ha
gjort en begränsning när jag talade om
att utskottet inte hade gjort några beställningar.
Jag syftade nämligen därvid
på det allmänna resonemanget under
punkt 7. På andra punkter i utlåtandet
finns det onekligen beställningar.

Det är riktigt, statsrådet Lindström,
att jag inte har klandrat den nuvarande
uppläggningen av vår u-landspolitik,
och det är inte min mening att göra det
nu heller. Vi har alla varit ense om
huvudlinjerna. Men det som inträffat
under det senaste året och erfarenheterna
av hur hjälpen fungerar i u-länderna
bör nu ge oss anledning att tänka om.
Vi får inom kort underlag för en sådan
omprövning, och det underlaget
skall vi utnyttja. Det var intressant att
fru Lindström tog upp general Clays
rapport. Utan alla jämförelser i övrigt
kan vi ur den hämta mycket nyttigt vid
den omprövning som jag förutsätter
skall äga rum.

Vad som är värdefullt i statsutskottets
utlåtande är att man har tagit upp nya
problemställningar, nya frågor. Man har
pekat på dem utan att göra beställningar
och sagt att »de frågorna vill vi ha svar
på vid en omprövning». Detta är väsentligt.

Jag tycker att fru Lindström undervärderar
DAC och dess insatser. Sverige
har inom DAC varit med i specialorgan

Fredagen den 24 april 1964

Nr 20

Anslag till Internationell biståndsverksamhet

och konsortier av olika slag, diir vi har
lyckats nå goda resultat. Utskottet har
nu konstaterat, att det »finner inget hinder
föreligga varför icke Sverige skulle
kunna ansluta sig soni medlem».

Jag tycker att det uttalandet är kategoriskt
och bra och ansluter mig till det.
Fru Lindströms reträtt i DAC-frågan påminner
mig om Odhners gamla beskrivning
på den sista svensk-norska striden:
»Norrmännen drogo sig tappert kämpande
tillbaka över Glommen.» Jag är
glad över fru Lindströms reträtt, men
den kunde ha gjorts mera öppet.

Jag är litet besviken på fru LewénEliasson.
Inte behöver man, om man är
talesman för utskottet, vara så rädd att
hävda en viss självständighet. Det var
nästan att gå till självutplåning när fru
Lewén-Eliasson ursäktande försökte bevisa,
att det inte fanns något i utskottsutlåtandet
som kunde stå i strid med
de intentioner regeringen eventuellt har
haft. Så rädda behöver vi inte vara i
statsutskottets första avdelning, och vi
brukar inte vara det heller.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Här har uppstått en
intressant debatt om hur mycket av utskottets
skrivningar som skall uppfattas
som beställning eller inte. Herr Ståhl
anser att det är beställningar på alla
punkter, herr Bohman gör något undantag
nu, fru Lewén-Eliasson, som är
utskottets talesman, förnekar att några
direkta beställningar gjorts. Vi får
väl i regeringen försöka tolka utskottets
skrivning efter vår egen fattiga förmåga.

Herr Ståhl sade i sin replik —• på tal
om poäng som jag inte ville plocka och
som inte heller skulle finnas att plocka
— att allt skulle ha varit bättre om
arbete »blivit riktigt upplagt från början».
Det tycker jag är en billig replik.
Hur kan man begära att u-landshjälpen
skall vara riktigt upplagd från början?
Jag har pekat på att länder som har
mycket större resurser och möjligheter

att penetrera dessa frågor än vi i Sverige
— USA eif exempel -— inte heller
har lyckats lägga upp arbetet riktigt
från början. Huvudsaken är vid att vi
försöker anpassa oss efter våra erfarenheter
och lära av våra misstag.

Herr Bohman anser att vi beträffande
DAG håller på att lära av ett misstag
och att vi nu gör en reträtt. Jag vidhåller
vad som framgick av mitt första anförande,
att jag tycker att ivern att få
Sverige anslutet till DAC är litet överdimensionerad.
Men vi är intresserade
av att pröva frågan och följa dess vidare
utveckling. Vi har hört att statsutskottet
inte ser något »hinder» för
att Sverige ansluter sig — förutsatt att
det inte medför några ekonomiska bindningar
av den svenska u-landshjälpen
och då övriga neutrala länder i Europa
omprövar sin ställning. Ja, i EFTA-sammanhang
har handelsministern redan
diskuterat frågan av och till med
Schweiz och Österrike, där det också
har rått delade meningar om värdet och
behovet av en anslutning till DAC. Det
är naturligt att alla tre länderna uppträder
likadant. På det sättet anser jag
att vi skall tolka statsutskottets skrivning.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Bohman tyckte att
jag i fråga om u-landsverksamheten
var »självutplånande». Nu ligger det
kanske inte särskilt mycket för mig att
vara självutplånande, och jag känner
mig därför inte träffad av vad herr
Bohman sade. Men det går ju alltid att
polemisera på det sättet.

Upptakten till mitt resonemang var
bl. a. att herr Ståhl konstaterade att
utskottet på punkt efter punkt hade
gått ifrån Kungl. Maj:ts proposition. Var
och en kan själv kontrollera hur det förhåller
sig därmed.

.lag tycker att statsrådet Lindström
är värd en poäng. Det är ändå hon som
föranstaltat om dessa utredningar be -

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Anslag till Internationell biståndsverksamhet

träffande NIB som vi alla betraktar såsom
en mycket bra sak. Lika viktigt som
det är att vi visar tolerans mot denna
organisation och att vi inser att åtskilliga
problem kan möta innan det är fullt
klarlagt hur basen här hemma för
u-landsverksamheten skall vara beskaffad
— lika viktigt är det att man samlar
ansträngningarna för att få till stånd
en effektiv organisation på detta område.
Därvidlag har statsrådet gjort
värdefulla insatser.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet fru Lindströms
epitet på min replik, som enligt
henne skulle vara billig, uppkallar mig
till ett genmäle.

Hade statsrådet Lindström inte varit
fullt så tvärsäker på att allt var absolut
väl beställt när vi framförde kritiken,
hade det inte varit så svårt att upptäcka
att här behövdes åtgärder. Då avvisades
emellertid alla yrkanden och
förslag i den vägen mycket kategoriskt
och ibland litet överlägset.

Jag konstaterar att nu, sedan stormen
har lagt sig, även fru Lindström måste
erkänna att extraordinära insatser behövdes
för att få ordning på förhållandena.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Det var inte kritiken
som avvisades. Vad jag talade om var
överbuden i fråga om u-hjälpsanslaget
i fjol våras, då herr Ståhl menade att vi
skulle starta med så mycket mera och
jag invände att vi inte hade studerat
igenom projekten. Det var detta jag tog
upp i mitt anförande. Jag anklagade
inte herr Ståhl för att han då inte insåg
att vi inte hade administrativa möjligheter
att använda alla de pengar han
begärde. Jag insåg väl inte själv hur
begränsade de var, men jag vände mig
mot herr Ståhls överbud.

Nu har herr Ståhl sagt att vi skall ha
en avspänd atmosfär här, och det har
jag tagit fasta på. Någon anledning att

fördela poäng mellan herr Ståhl och
mig finns inte.

Herr KÄLLENIUS (h):

Herr talman! Sero venientibus ossa,
sade de gamla romarna — den som
kommer sent till en måltid får gnaga
på benen. Inte desto mindre vill jag i
anslutning till statsutskottets föreliggande
utlåtande anföra några synpunkter
på den internationella verksamheten.

Svårigheterna för ett land som Sverige
— utan koloniala traditioner och
med ganska begränsade kunskaper och
erfarenheter på utlandsområdet — att
ge sig in på internationell verksamhet
är ganska uppenbara. Riskerna för felbedömningar
och felinvesteringar är
stora. Man behöver bara ta det teoretiska
fallet att en stat på andra sidan jordklotet,
vilken befinner sig på betydligt
högre utvecklingsnivå än vårt land,
skulle skicka vissa experter hit till Sverige
för att hjälpa oss, personer som
kanske inte behärskar vårt modersmål
och som inte utan rätt stora besvärligheter
kan meddela sig med oss. Det är
alltför ofta just den situation som vi
själva befinner oss i, när vi ger oss ut
för att hjälpa andra länder.

Det är uppenbart att vi redan begått
åtskilliga fel i detta sammanhang, och
det gäller att undvika dem för framtiden.
I dessa frågor har utskottet enligt
min mening gjort mycket föredömliga
uttalanden, särskilt under punkterna 7
och 16. Med ledning av erfarenheter
dels från arbetet inom svensk entreprenörverksamhet
med inriktning på utlandet,
dels från en nyligen företagen
studieresa till en av de nordafrikanska
staterna vill jag i samband därmed
framföra några reflexioner.

Behovet av en koncentration till ett
fåtal stater, utvalda med tanke på befintliga
eller förväntade svenska affärsförbindelser
kan inte nog understrykas.
Till urvalsproblemet hör också större
kunskap och insikter om de stater på

Fredagen den 24 april 1964

Nr 20

Anslag till Internationell biståndsverksamhet

vilka man sålunda koncentrerat sig.
Behovet av en sådan koncentration förstärkes
av det faktum att även en efter
våra förhållanden omfattande hjälpverksamhet
internationellt sett ter sig
som »droppar i havet». För att uppnå
någon märkbar effekt måste det vara
fråga om, såsom man säger, ett »samlat
dropp». Den kortaste vägen till effektiva
insatser bör gå via en anknytning
till eller en påbyggnad av vad svenskt
näringsliv och exportindustri lyckats
åstadkomma. På det hållet har man inom
respektive områden mångåriga erfarenheter
från utlandsverksamhet.

Enligt min mening bör således insatserna
i koncentrerad form bygga på
kommersiell utveckling i första hand.

I den mån arbetet inte redan sker i nära
samverkan med Exportföreningen
och exportindustrien, bör det etableras
ett sådant samarbete, och redan befintligt
samarbete bör intensifieras. Urvalsmetodiken
måste bygga på erfarenheter
som gjorts av exportindustrien
och de svenska beskickningarna i utlandet.

Ett särskilt problem torde uppstå genom
den till synes bristande samordningen
av olika länders åtgärder. Det
vill svnas som om u-länderna hade
möjlighet att på löpande band ta emot
delegationer från olika länder — i öst
och i väst — och spela ut dem mot
varandra under ett kallhamrat auktionerande
om vem som vill ge mest. I sådana
sammanhang borde åtminstone de
nordiska länderna undvika att överbjuda
varandra.

Till detta urvalsproblem hör också
kunskapen om var hjälpmedlen slutligt
hamnar, d. v. s. huruvida de kommer
till avsedd nytta. Många av u-länderna
har en sådan struktur, att mycket
är långt avlägset från våra begrepp
om hur det bör gå till.

Det är nog bra att av gott hjärta erbjuda
sin hjälp, men är det exempelvis
rationellt att sända ut svenska experter
för att träna upp personal i u-län -

derna, då våra experter därvid kan
komnnna i kläm mellan olika staters intressen?
Låt oss säga att när det gäller
ett visst u-land har den tidigare kolonialmakten
överlämnat administrationen
till den nya staten, men förvaltningsapparaten
fungerar enligt tidigare
mönster, och de gamla kommersiella intressena
finns kvar. Dessa söker naturligtvis
med alla medel hindra nya intressen
att komma in i landet.

Tror då någon att en överenskommelse
på högsta plan, t. ex. mellan vår regering
och il-landets regering, får någon
praktisk effekt, om åtgärderna i u-landet
ute på linjen i provinserna och
bland tjänstemännen mer eller mindre
saboteras? Är det rationellt att bedriva
sådan verksamhet? För min egen del
är jag närmast böjd att betrakta den
som praktiskt taget bortkastad. Det måste
kännas otillfredsställande för svenska
experter som helhjärtat vill göra sin
insats, att inte ens få träffa dem som de
skall utbilda utan måste gå dag efter
dag och ibland vecka efter vecka och
vänta i sysslolöshet.

Det är klart att störningar kan förekomma,
liksom misstag. Med detta har
jag emellertid velat peka på hur utomordentligt
nödvändigt det är att urvalsprojekten
är noggrant förberedda. Jag
vill understryka detta i anslutning till
vad statsrådet Lindström yttrade om
att vi inte skall vänta oss full effekt av
våra genom idogt arbete frambringade
medel. Det skärper ytterligare betydelsen
av att man inte bara väljer rätt land
utan också noga förbereder projektet
inom landet.

I detta sammanhang blir det enligt
min mening nödvändigt med en nära
anknytning till våra beskickningar. Jag
går så långt, herr talman, att jag anser
att allt u-arbete med .statliga medel bör
underordnas vår beskickning i det aktuella
u-landet. I varje fall får det inte
ske utan direkt samarbete med ambassaden.
En faktor i sammanhanget som
vi inte får glömma är att om vi miss -

2 — Andra kammarens protokoll 196b. Nr 20

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Anslag till Internationell biståndsverksamhet

lyckas i ett land tappar vi ansiktet. Det
har vi inte råd med. De enskilda exportföretagen
kan många gånger komma i
knipa genom att rättstillämpningen i
u-länderna inte har samma fasta grund
som hos oss. Därvid kan diplomatiskt
ingripande vara fördelaktigt, kanske
rent av nödvändigt.

Under punkt 16 har utskottet berört
frågan om investeringsgarantier. För
byggnads- och anläggningsindustrien
har sådana stor betydelse, eftersom denna
industri arbetar på ett helt annat sätt
än den som exporterar färdiga varor.
Man bygger ju successivt på arbetsplatsen
och får betalt därefter men har själv
satsat sin maskinpark liksom övrig utrustning
och material direkt i u-landet.
Här krävs ett annorlunda utformat garantiskydd
än för varuexport. Alla dessa
frågor har de i utlandet byggande
företagen utförligt belyst för exportkreditnämnden,
som nu håller på att
överväga problemet. Det blir nödvändigt
att öka vår byggnads- och anläggningsexport
också för att förbättra våra
möjligheter här hemma.

Yår byggnads- och anläggningsindustri
står internationellt sett på en hög
teknisk nivå, och den är också beredd
att öka sin verksamhet bl. a. i u-länderna.
Det bästa sättet att hjälpa u-länderna
är att lära dem att bygga, exempelvis
att starta en cementfabrik, eftersom
byggandet är grunden för deras
framtida utveckling. Då måste emellertid
de svenska företagen erhålla ett
garantiskydd fullt jämförbart med det
som med oss konkurrerande företag kan
erhålla från sina respektive länder. Vi
är nu inte i paritet på den punkten. De
nordiska entreprenörsammanslutningarna
har också hemställt om en sådan
lösning och i första hand pekat på nödvändigheten
av att likhet åvägabringas
mellan de nordiska länderna.

Herr talman! Vad jag här anfört täcks
av redan framställda yrkanden. Jag
har velat framföra dessa synpunkter
för eventuellt beaktande vid den fort -

satta översynen och utvecklingen av
NIB :s verksamhet.

Jag har uteslutande hållit mig till
rent kommersiella synpunkter. .lag anser
nämligen på denna punkt att våra
medel i huvudsak bör satsas på våra
exportföretag i samråd med exportföreningen.
Den humanitära verksamheten
i olika länder — d. v. s. arbetet i människokärlekens
tjänst — anser jag bör
överlåtas åt de kristna samfund som
sedan länge visat sig skickade, inte
minst i psykologiskt avseende, att lösa
sina uppgifter och som väl förvaltat sina
pund. Särskilda medel borde avdelas
för sådan verksamhet. Jag undrar
hur NIB har tänkt sig den saken i fortsättningen.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag hade tänkt att i dagens
debatt närmast uttala min tillfredsställelse
över den positiva behandling
som statsutskottet har givit både
propositionen om ökat anslag till vår
biståndsverksamhet för budgetåret 1964/
65 och de inlämnade motionerna. Bl. a.
har ju de rätt långtgående folkpartiyrkandena
i stor utsträckning tillmötesgåtts
av utskottet. Ett par återstående
yrkanden framställs som bekant reservationsvägen,
och då även reservationskraven
står i god överensstämmelse
med nämndens egna intentioner för de
kommande årens verksamhet vill jag
också yrka bifall till reservationen vid
punkten nr 7.

Herr Källenius ställde nyss några intressanta
frågor, som jag inte är beredd
att svara på — jag har heller inte någon
anledning att här föregripa det ansvariga
statsrådets ämbetsutövning. Men
det förefaller mig värdefullt att vi får
sådana rapporter nu och då från näringslivets
och industriens folk, som
besöker sina projekt utomlands och på
ort och ställe kan jämföra och kontrollera
insatserna samt ge goda råd beträffande
samarbetet här hemma.

Fredagen den 24 april 19(14

Nr 20

:tr>

Anslag till Internationell biståndsverksamhet

I ett avseende tycker jag nog att herr
Källenius redan har fått svar genom
utskottsutlåtandet, som säger några
mycket värdefulla och riktiga ord på
sid. 19:

»Det hör prövas huruvida länder, där
svensk mission och svensk exportindustri
sedan länge hyggt upp kontaktpunkter
och förvärvat erfarenheter och kunskaper,
samordnade insatser bör vidtagas
syftande dels till långsiktigt verkande
basinvesteringar, dels till vidareutveckling
av de kommersiella åtgärderna.
I vad mån sådan koordinerad
verksamhet förutsätter ett utbyggt samarbete
även här hemma mellan staten
och exportindustrien förtjänar klarläggas.
---Utskottet förutsätter alltså,

att en allsidig bedömning av det svenska
utvecklingsbiståndets problematik
kommer att ske sedan nu pågående utredningar
slutförts. Det får också förutsättas,
att samråd därvid kommer att
ske med företrädare för näringslivet och
de organisationer i övrigt, som aktivt
bidragit i det internationella biståndsarbetet.
»

Detta synes mig, herr talman, vara ett
klokt uttalande som stöder de intentioner,
vilka också nämnden har haft. Vi
bär sökt sådana kontakter konferensledes
med näringslivets folk och med folkrörelserna,
enkannerligen den kristna
missionen. Några klara direktiv beträffande
utformningen av detta samarbete,
vare sig det är fråga om näringslivet,
exportindustrien, LO, kooperationen eller
missionen, har ännu inte utformats.
Men diskussionen pågår, och det förefaller
mig vara en utveckling i rätt riktning
att vi diskuterar oss fram till de
bästa tänkbara samarbetsformerna. Det
gäller principfrågor, det gäller frågan
om koncentration, som har tagits upp
här i dag av flera talare, länderval och
de ämnesområden, inom vilka vi kan
göra en insats. Herr Källenius nämnde
missionssällskapen, och det är uppenbart
att det är dem det hittills i första
hand har gällt, eftersom några av dem

har erbjudit sig att förmedla hjälp till
tekniskt och humanitärt bistånd.

Jag skulle gärna i detta sammanhang
vilja understryka, att det inte är missionssällskapen
som står som supplikanter
och ber om statshjälp till sin
verksamhet, utan att det nära nog är
tvärtom. Missionssällskapen har sedan
många årtionden jämte sin direkta
kristna mission byggt upp storartade
institutioner för undervisning och humanitär
hjälp. När det blev tal om en
svensk biståndsverksamhet såg många
av våra svenska missionärer med lättnad,
glädje och förhoppning fram emot
den dag när de till äventyrs skulle kunna
påräkna ökat bistånd i de uppgifter,
som är av rent allmän karaktär.

Där skulle missionen också kunna erbjuda
den statliga verksamheten sin erfarenhet
och den planläggning, som har
gjorts genom åren — kanske också den
fond av förtroende som man har vunnit
bland de unga folken. Det ligger i
öppen dag, att de människor som lever
mitt inne bland dessa folk och bär deras
bördor och delar deras nöd, pressas
hårt såväl av medvetandet om vad som
borde göras som av bristande möjligheter
att göra allt det man borde. Det
förefaller rätt naturligt att våra utlandssvenskar,
som arbetar i sådana sammanhang,
frågar sig vad de skulle kunna
stå till tjänst med i anslutning till den
svenska biståndsverksamheten.

Jag vill understryka den tidigare angivna
principiella synpunkten, även om
jag inte behöver göra det för de svenska
myndigheterna. Det bör för hela vårt
folk stå klart, att vi med den biståndsverksamhet
det här är fråga om inte i
första hand är ute för att ge stöd åt
kristen mission, utan att vi engagerar
erfarenhet, sakkunskap och vissa personella
resurser i det svenska biståndsarbetet
till ömsesidigt gagn för biståndsverksamheten
och missionen men ytterst
till gagn för nödställda människor.

Det finns principfrågor som ännu inte
till fullo har fått sin lösning, och det

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Anslag till Internationell biståndsverksamhet

kan kanske vara av intresse att problematiken
åtminstone antyds. Det gäller
exempelvis frågan om den statliga hjälpens
karaktär av politisk och religiös
neutralitet. Jag tror att det problemet
kan lösas. Det finns gott hopp om att
vi i det praktiska arbetet skall finna
former, som helt tillfredsställer både
kravet på statlig objektivitet och respekt
för ett idéburet kristet biståndsarbete.
Frågan blir ofta mycket enklare i verkligheten
än på papperet. Exempelvis
missionens yrkesskolor och sjukhus är
ju som bekant av helt öppen karaktär
och de är erkända och uppskattade av
myndigheterna. Jag har nästan en känsla
av att slå in öppna dörrar genom att
nämna dessa ting, men jag gör det därför
att jag tror att det hör till bilden.
Jag vill uttala förhoppningen att vi nu
skall få arbetsro och få fortsätta vår gärning
inom ramen för den svenska biståndsverksamheten
till gagn för den
uppgift som blivit oss anförtrodd.

President Nyerere, Tanganyikas president,
som gästade vårt land i fjol,
sade vid ett tillfälle att de unga afrikanska
folkens nödläge kan karakteriseras
med tre ord: hunger, sjukdom,
okunnighet. Jag har, ärade kammarledamöter,
sett skakande exempel på att
dessa tre hotfulla spöken alltjämt är
skrämmande realiteter, och jag gläds
därför åt varje framsteg, varje ökning
av u-landsbiståndet, varje steg på vägen
mot ökad, fördjupad och bättre
kvalificerad u-landshjälp.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till utskottets förslag, kompletterat
med reservationen vid punkt 7.

I detta anförande instämde herrar
Gustafsson i Borås och Berglund (båda
fp).

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Det har ju omvittnats
från denna talarstol tidigare i dag att
utskottsutlåtandet i år andas enighet,
och det har också sagts att det inte
finns någon anledning att höja tonlä -

get i denna debatt för att påvisa några
meningsskiljaktigheter. Jag vill deklarera
att det inte heller är min avsikt.

Beträffande enigheten vill jag för det
första konstatera, att den nivå på vilken
enigheten har nåtts inte är så imponerande
hög med tanke på den målsättning
som riksdagen har bundit sig
för. För det andra har enigheten i
många fall nåtts på det sättet att utskottet
i klämmarna har avstyrkt motionsyrkandena,
under det att utskottet
i sin motivering har sagt, att om dessa
resurser är otillräckliga kan man komma
tillbaka och begära tilläggsanslag eller
utnyttja de anslag, som står till förfogande
för ospecificerade fältprojekt,
och att huvudsaken är att de uppslag
som har redovisats verkligen tas till
vara. Jag medger att båda dessa möjligheter
som utskottet anvisat står
öppna.

Låt mig säga att det väl framför allt
är ungdomen i vårt land som står bakom
tanken på stöd till u-länderna. Det
finns visserligen förståelse för dessa tankar
inom alla folkgrupper, men jag har
ett alldeles bestämt intryck av att det
framför allt är ungdomen som är bärare
av dessa tankegångar, och jag tror också
att ungdomarna har ett mycket långsiktigt
perspektiv. Man kan peka på initiativ
som i skilda sammanhang tagits
av t. ex. ungdomsorganisationer.
Jag tänker på vårt eget ungdomsförbund,
CUF, som har gjort en insamling
och med hjälp av de medel som inkom
kunnat åstadkomma en skola där ute
och också kunnat skapa ekonomiska garantier
för att driva denna skola under
flera år. Jag tror att det väsentligaste är
att vi tar vara på detta ungdomliga intresse
och ger de organisationer, där
dessa ungdomar är verksamma, ett verkligt
aktivt stöd. Jag tänker i detta sammanhang
på ungdomslandslagen och på
de frivilliga insatser som görs av de
ideella organisationerna. Utskottet har
skrivit mycket positivt både när det gäller
missionens projekt och de projekt

Fredagen den 24 april 1904

Nr 20

Anslag till Internationell biståndsverksamhet

som genomförts av de ideella ungdomsorganisationerna.

Herr talman! Jag instämmer i den
tidigare uttalade målsättningen, att det
kan vara riktigt att efter det att den
rent organisatoriska sidan nu blivit föremål
för en upprustning och efter det
att utskottet också sagt ifrån, att riksdagens
granskningsmöjligheter skall ökas,
börja om från början igen, dock med
bibehållande av de höga ambitionerna.
Jag har i anslutning till utskottets utlåtande
bara velat understryka det enligt
mitt sätt att se nödvändiga i att
ta vara på ungdomens intressen för
dessa frågor och att ge de aktiva ungdomarna
allt stöd som det är möjligt
att ge dem.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag har tillsammans
med några andra kammarledamöter
väckt en motion, i vilken vi framhållit
att man i större utsträckning borde utnyttja
den kristna missionens erfarenheter
och sakkunskap på detta område.
Vi har föreslagit att ett belopp på upp
till 10 miljoner kronor av de 21 650 000
kronor, som enligt statsverkspropositionen
finns i reserv, skulle kunna komma
i fråga för ett sådant ändamål. Utskottet
förklarar dock att dessa reserver så
när som på cirka 5 miljoner kronor redan
har tagits i anspråk. I år har en ny
anslagspost på 6,3 miljoner kronor tillkommit,
avsedd att användas till sådana
fältprojekt som inte specificerats.

Avsikten med vår motion var att påpeka,
att man i större utsträckning än
som tidigare skett borde utnyttja den erfarenhet
och sakkunskap som finns inom
den svenska kyrkans och frikyrkornas
missionsorganisationer. Det ideella och
uppoffrande arbete, som nedlagts på
våra missionsfält, utgör alldeles säkert
en garanti för att dessa pengar skulle
komma att bli väl använda.

Vi har föreslagit att redovisningen
inte skulle ske till NIB utan direkt till
Kungl. Maj:t. Sedan det emellertid vid -

tagits vissa förändringar inom NIB:s
organisation antar jag att det finns anledning
förmoda, att en kritik av det
slag, som vi under den senaste tiden
fått höra, inte längre skall behöva förekomma.

Utskottet har med anledning av vår
motion uttalat sin uppskattning av det
arbete som nedlagts av den kristna
missionen. Utskottet skriver att det belopp
på 6,3 miljoner kronor, som stod
till förfogande för icke specificerade
fältprojekt, bör kunna användas för det
i motionen framförda syftet.

Herr talman! Jag skall nu endast be
att få uttala den förhoppningen, att man
inom NIB i större utsträckning skall ha
förstgåclse för vårt krav och kommer att
begagna sig av den sakkunskap som
finns inom missionens organisationer.
Jag har av denna anledning inget annat
yrkande att ställa än bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde fru Kristensson
(h).

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Det har under debatten
sagts att stormen kring u-hjälpen nu
börjat lägga sig och att NIB börjat få
arbetsro. Av denna anledning hade jag
inte alls tänkt uppträda i denna debatt.
Men när jag hörde herr Källenius kände
jag mig ändå, herr talman, föranledd
att begära ordet.

Herr Källenius anförande gick enligt
vad jag förstod ut på att den svenska
u-hjälpen åtminstone i mycket stor utsträckning
skulle bedrivas med kommersiell
anknytning. Jag kan följa honom
så till vida, att vi visst skall utnyttja
de erfarenheter från u-länderna,
som utan tvivel finns inom vår exportindustri,
likaväl som vi — och det är
ännu viktigare — skall utnyttja de erfarenheter
som vi fått genom missionen.
Jag vill emellertid framhålla, att vi inte
bör ha merkantilt-egoistiska skäl för
bedrivandet av u-hjälp. Jag har ingenting
emot att Sverige får ökad export -

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Anslag till Internationell biståndsverksamhet

marknad också inom u-länderna, men
jag menar att motivet bakom u-lijälpen i
första hand måste vara humanitärt.

Det har under debatten konstaterats,
att två tredjedelar av befolkningen i vår
värld hör till de underutvecklade länderna
och att denna andel vid slutet av
detta sekel kominer att ha stigit till tre
fjärdedelar. Jag har närmat mig problemet
på ett annat sätt. Jag har gått
igenom konsumtionsstatistiken världen
runt och funnit att just två tredjedelar
av jordens befolkning svälter i den meningen,
att människorna inte har tillräckligt
med mat för att upprätthålla
en rimlig hälsostandard eller en normal
arbetsförmåga. Den andelen kommer att
öka i samma takt som u-ländernas befolkning,
om vi inte lyckas genomföra
en effektiv u-hjälp.

Herr Hagberg efterlyste tillämpning
av enprocentregeln. Det gör jag också.
Det var ju vi i centerpartiet som först
lanserade enprocentregeln här i riksdagen.
Jag anser att utvecklingen går
för långsamt då det gäller Sveriges
u-hjälp, och när jag säger långsamt
åsyftar jag mera den multilaterala
u-hjälpen än den bilaterala. Det är så
med u-hjälpen, att de länder som tar
emot den helst ser att hjälpen är anonym,
helst vill att pengarna slussas
över Förenta Nationerna eller på andra
multilaterala vägar.

Det är emellertid utomordentligt värdefullt
att vi i dag kan konstatera, att
det åtminstone i princip råder enighet
kring u-landsfrågorna. Vi förstår att någonting
måste göras åt världssvälten —
och det måste göras något effektivt, i
all synnerhet som för närvarande det
som vi kan åstadkomma genom teknisk
och ekonomisk hjälp äts upp genom befolkningsexplosionen.

Här i kammaren har ofta konstaterats
att vi måste förhindra att klyftan mellan
de rika och de fattiga länderna vidgas
alltmer. De humanitära skälen måste
härvidlag vara avgörande, men andra
motiv spelar också in. Vi skall göra

klart för oss att vi fått dessa u-länder
söderut till våra närmaste grannar genom
kommunikationsutvecklingen och
det ökade internationella umgänget. Jag
har sagt det förr och jag säger det nu:
Vi skall inte tro att vi i det långa loppet
får sitta i fred vid våra köttgrytor,
medan mer än två tredjedelar av världens
befolkning svälter.

Vi skall vidare tänka på — jag yttrar
mig fortfarande med utgångspunkt i
vad herr Källenius sade — att de länder
det här gäller i stort sett är jordbruksländer
med en undersysselsatt
jordbruksbefolkning som lever vid svältnivån.
I dessa länder talar man i sitt
önsketänkande mycket om industrialisering
och pekar på den utveckling som
härvidlag skett i de länder som i dag
är de rika. Vi skall emellertid för det
första komma ihåg, att flertalet av dessa
länder i stor utsträckning inte under
överskådlig tid kan bli exportmarknader
för oss. För det andra må det slås
fast, att vad u-länderna främst behöver
det är utveckling av enklare sysselsättning
— om vi tar industrisektorn kan
det gälla hantverk och småindustri —
och så behövs det naturligtvis utveckling
på jordbrukets område. Vi skall se
situationen sådan den är: dessa länder
har gott om folk att sätta i arbete, men
de saknar kapital och har svårt att skapa
eller skaffa kapital. Alltså bör utvecklingen
inriktas på områden som
kräver mycket arbetskraft och litet kapital.
Under sådana förhållanden blir
det inte industrien och framför allt inte
den tunga industrien som först kommer
i blickfältet.

Låt mig, herr talman, medan jag har
ordet säga ett par ord om problemet
DAC. Jag har aldrig från denna talarstol
givit uttryck åt några farhågor
rörande DAC, men jag har sagt att det
kan vara klokt att avvakta, följa utvecklingen
och se hur DAC kommer att
te sig. Jag har också pekat på att det
finns andra länder än vårt som varit
tveksamma när det gällt DAC, nämligen

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Förenta Nationernas utvidgade tekniska biståndsprogram (EFTA) — Förenta Na
tioncrnas Särskilda fond — Förenta Nationernas barnfond (UNICEF) — Namn
den för internationellt bistånd (NIB): Avlöningar

Punkterna 5 och 6

Österrike och Schweiz. De erfarenheter
vi så småningom fått av DAC är emellertid
goda, och därför kan jag oreserverat
ansluta mig till vad utskottet uttalat.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren Utskottets hemställan.

Punkten 2

Förenta Nationernas utvidgade tekniska
biståndsprogram (EPTA)

Sedan punkten föredragits anförde

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Förenta Nationernas Särskilda fond
Sedan punkten föredragits anförde

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten i

Förenta Nationernas barnfond
(UNICEF)

Sedan punkten föredragits anförde

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Nämnden för internationellt bistånd
(NIB): Avlöningar

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(bilaga 5, punkt 24, s. 27—46) att
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av föredragande statsrådet förordade
ändringar i personalförteckningen för
nämnden för internationellt bistånd,
dels godkänna av statsrådet förordad
avlöningsstat för nämnden för internationellt
bistånd, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1964/65, dels
ock till Nämnden för internationellt bistånd
(NIB): Avlöningar för nämnda
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
2 614 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fru Segerstedt Wiberg (I: 252) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Elmén (11:308),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 465) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m.fl. (11:559), i vilka hemställts bl. a.
att riksdagen måtte

a) dels besluta bemyndiga Kungl.
Maj :t att fastställa personalstat för
nämnden för internationellt bistånd
inom en kostnadsram som vore 200 000
kronor större än enligt Kungl. Maj:ts
förslag, dels besluta höja anslaget till
Ersättningar till expertis och tillfällig
arbetskraft med 150 000 kronor utöver
Kungl. Maj :ts förslag till 400 000 kronor,
dels ock i anledning härav till
Nämnden för internationellt bistånd
(NIB): Avlöningar för budgetåret 1964/
65 under tredje huvudtiteln anvisa ett

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Nämnden för internationellt bistånd (NIB): Avlöningar

i jämförelse med Kungl. Maj:ts förslag
med 350 000 kronor förhöjt förslagsanslag
om inalles 2 964 000 kronor;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala
att det svenska bilaterala u-landsbiståndet
borde så långt som möjligt
koncentreras till länder och regioner,
med vilka Sverige, t. ex. genom industrien
eller missionen, redan hade etablerat
kontakter;

c) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning rörande lämpliga
vägar att förbättra granskningsmöjligheterna
och möjligheterna till värdering
från effektivitetssynpunkt (s. k. evaluering)
av u-landsbiståndet,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Sundin och Jonasson (1:467)
och den andra inom andra kammaren
av herr Fälldin m. fl. (II: 553), i vilka
hemställts bl. a. att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
prövning av lämpliga vägar att förstärka
riksdagens granskningsmöjligheter
samt möjligheterna till värdering ur
effektivitetssynpunkt av u-landsbiståndet,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Virgin m. fl. (1:470) och den
andra inom andra kammaren av herr
Heckscher m. fl. (II: 556), i vilka hemställts
bl. a. att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa

a) om skyndsam utredning angående
biståndsverksamhetens administration,
planläggning och inriktning;

b) om att statskontoret fortlöpande
skulle få i uppdrag att granska den av
nämnden för internationellt bistånd
(NIB) bedrivna biståndsverksamheten
i vad avsåge dess fältprojekt.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:252 och 11:308,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag

å motionerna 1:465 och 11:559, såvitt
nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för nämnden för internationellt bistånd
som föranleddes av vad föredragande
statsrådet föreslagit i statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden
för den 3 januari 1964;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för nämnden för
internationellt bistånd, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1964/65;

c) till Nämnden för internationellt bistånd
(NIB): Avlöningar för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
2 614 000 kr.;

III. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 465 och II: 559, I: 467
och 11:553 samt 1:470 och 11:556,
nämnda motioner såvitt nu var i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning rörande frågan om förstärkning
av granskningsmöjligheterna
och möjligheterna till evaluering av
u-landsbiståndet;

IV. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:465 och 11:559 samt
I: 470 och II: 556, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet anfört
rörande biståndsverksamhetens geografiska
inriktning m. m.;

V. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 470 och II: 556, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet anfört
rörande biståndsverksamhetens administration
och planläggning.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Johannes Andersson, Per-Olof
Hanson och Harry Carlsson, fröken Elmén
samt herr Löfroth, vilka ansett att
utskottet under II. bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
1:465 och 11:559, såvitt nu
var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för nämnden för internationellt bi -

Fredagen den 24 april 19G4
Nämnden för internationellt bistånd (NIB): Avlöningar

stånd, som föranleddes av vad föredragande
statsrådet i statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden för
den 3 januari 1964 och reservanterna
anfört;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i enlighet
med vad statsrådet i förenämnda
statsrådsprotokoll och reservanterna
förordat, inom en kostnadsram av
2 964 600 kr. fastställa avlöningsstat för
nämnden för internationellt bistånd, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1964/65;

c) till Nämnden för internationellt
bistånd (NIB): Avlöningar för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 2 964 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Rimmerfors begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 7 :o)
mom. II) i utskottets utlåtande nr 53,
röstar

Ja;

2* — Andra kammarens protokoll 1964.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Axel Johannes Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 150 ja och 35 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

Ordet lämnades på begäran till

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp),
som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla,
att jag tryckte på voteringsknappen för
tidigt, varför min röst antagligen inte
kommit att registreras.

Mom. III—V

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 8—17

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9

Herr förste vice talmannen meddelade,
att dagens sammanträde komme att
avslutas senast omkring kl. 19.00.

§ 10

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1964/
65 jämte i ämnet väckt motion.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Uppsala universitet: Avlöningar
§ 11

Anslag till högre utbildning och
forskning

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
55, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1964/
65 till högre utbildning och forskning
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Uppsala universitet: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade (bilaga 10, punkt
166, s. 343—360) föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för Uppsala universitet, som föranleddes
av vad departementschefen
anfört, dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för Uppsala
universitet, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1964/65, dels
ock till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 36 870 000 kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling föreliaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Edström (I: 149) och den andra inom
andra kammaren av herr von Friesen
(II: 197);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Ljungberg och herr Hubinette
(1:276) och den andra inom andra
kammaren av herr Nordstrandh m fl.
(11:332);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Hilding (1:322) och den andra
inom andra kammaren av herr Tobé
m. fl. (II; 340);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fröken Ljungberg in. fl. (1:362) och
den andra inom andra kammaren av
herr Anners m. fl. (11:478), i vilka
hemställts, såvitt hör var i fråga, att

riksdagen måtte besluta att den år 1938
beslutade professuren i internationell
rätt vid Uppsala universitet skulle uppföras
på stat fr. o. m. budgetåret 1964/
65;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Wallmark och Ferdinand Nilsson
(I: 363) och den andra inom andra
kammaren av herr Anners in. fl.
(11:477);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Hilding och Nils Hansson
(I: 398) och den andra inom andra
kammaren av herrar Tobé och Hgltander
(11:431);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Holmberg och Kaijser (1:400)
och den andra inom andra kammaren
av herr Anners m. fl. (11:464), i vilka
hemställts, såvitt här var i fråga, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t 1. hemställa om förslag om inrättande
av en professur i kriminologi
vid vartdera av universiteten i Uppsala
och Lund, samt 2. anhålla om utredning
av utbyggnaden på längre sikt av
den kriminologiska forskningen och undervisningen
jämte därmed sammanhängande
problem beträffande forskarrekryteringen; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Hubinette m. fl. (1:401) och den
andra inom andra kammaren av herr
Anners m. fl. (11:476);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundström m. fl. (I: 408) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (II: 542), i vilka hemställts,
med hänvisning till den i de likalydande
motionerna 1:451 och 11:541 anförda
motiveringen, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj.t begära
skyndsam utredning och förslag rörande
inrättande av professurer i geriatrik;
dels två likalydande motioner, väck -

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

ta den ena inom första kammaren av
fru Ilultcll och herr Kaijser (1:480)
och den andra inom andra kammaren
av herr Edlund (11: 573);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundström in. fl. (1:492) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (11:605);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Svanström (1:499) och den andra
inom andra kammaren av herrar Fälldin
och Boo (11:577);

dels en inom andra kammaren av fru
Johansson m. fl. väckt motion (II: 133),
vari hemställts att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj:t anhålla om
utarbetande snarast möjligt av förslag
till anordnande av forskning i geriatrik
genom inrättandet av en professur i
nämnda ämne vid någon av rikets medicinska
högskolor;

dels en inom andra kammaren av
herr Fröding m. fl. väckt motion
(II: 200);

dels en inom andra kammaren av

herr Lundberg m. fl. väckt motion
(11:325), vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att en professur i anestesiologi
med docent Martin Holmdahl
som förste innehavare skulle inrättas
vid Uppsala universitet;

dels en inom andra kammaren av

herrar Mattsson och Dahlgren väckt
motion (11:328);

dels en inom andra kammaren av

herrar Antonsson och Dahlgren väckt
motion (11:566), vari hemställts att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om inrättande av en professur
i geriatrik;

dels en inom andra kammaren av
herrar Björkman och Anners väckt motion
(11:568);

dels ock en inom andra kammaren
av herr Ohlin m. fl. väckt motion
(11:603), vari hemställts att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om förslag till nästa års riksdag

Uppsala universitet: Avlöningar

om en förstärkning av elektronikens
ställning vid universiteten.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 362 och II: 478, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj :t snarast, helst till 1965 års riksdag
framlade förslag om slutligt inrättande
av en professur i internationell rätt vid
universitetet i Uppsala;

II. att motionen 11:325, i vad den
avsåge inrättande fr. o. m. den 1 juli
1964 av en professur i anestesiologi
med docenten M. Holmdahl som förste
innehavare, icke måtte bifallas av riksdagen
;

III. att motionerna I: 401 och II: 476,
i vad de avsåge en förstärkning av personalen
vid limnologiska institutionen
vid universitetet i Uppsala fr. o. in. den
1 juli 1964 samt principbeslut om en
ytterligare personalförstärkning fr. o. in.
den 1 juli 1965, icke måtte bifallas av
riksdagen;

IV. att motionen II: 328 om inrättande
snarast möjligt av en laboratur i tilllämpad
limnologi vid limnologiska institutionen
vid universitetet i Uppsala
samt om en skyndsam ytterligare personalförstärkning
därstädes icke måtte
bifallas av riksdagen;

V. att motionerna 1:322 och 11:340,
i vad de avsåge omvandling fr. o. in.
den 1 juli 1964 av en tjänst som idrottslärare
i Ae 18 vid universitetet i Uppsala
till motsvarande tjänst i Ao 20,
icke måtte bifallas av riksdagen;

VI. att motionerna 1:398 och 11:431
om en fast organisation av ledningen
av idrott och fysisk fostran vid universitet
och högskolor icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

VII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
avslag å motionerna I: 362 och II: 478,
11:325, 1:401 och 11:476 samt 1:322
och 11:340, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att — med
förbehåll för vad riksdagen måtte kom -

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Uppsala universitet: Avlöningar

ma att besluta rörande ytterligare ändringar
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition 1964: 50 — vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Uppsala
universitet, som föranleddes av vad
departementschefen föreslagit i statsverkspropositionen,
bilagan 10, p. 166;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för Uppsala universitet,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1964/65;

c) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 36 870 000 kr.;

Vin. att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
utskottet anfört rörande en prövning
av möjligheterna till utvidgning av systemen
med forskargrupper och särskilda
forskartjänster;

IX. att motionerna I: 276 och II: 332
om införande av normer för automatisk
lärarkrafttilldelning vid de teologiska
fakulteterna och utredning om
upprustning av dessa fakulteter icke
matte föranleda någon riksdagens åtgärd; X.

att motionerna 1:363 och 11:477
om utredning om inrättande av professurer
i rättssociologi vid de juridiska
fakulteterna icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

XI. att motionerna I: 149 och II: 197
om utredning om inrättande av en professur
i invärtesmedicinsk allergologi,
m. m. icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XII. att motionerna I: 408 och II: 542
samt II: 133 och II: 566 om särskilda
riksdagsskrivelser till Kungl. Maj :t med
hemställan om förslag till inrättande
av professurer i geriatrik icke måtte
bifallas av riksdagen;

XIII. att motionerna I: 486 och II: 573
om inrättande av professurer i språk i
kombination med litteratur vid vissa
lärosäten icke måtte bifallas av riksdagen; XIV.

att motionerna I: 499 och II: 577
om utredning om inrättande av profes -

surer i samhällsplanering icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

XV. att motionerna I: 400 och II: 464,
i vad de avsåge inrättande av en professur
i kriminologi vid vartdera av
universiteten i Uppsala och Lund, icke
måtte bifallas av riksdagen;

XVI. att motionerna I: 400 och II: 464,
i vad de avsåge utredning om utbyggnad
av den kriminologiska forskningen
och undervisningen, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

XVII. att motionen II: 603 om en förstärkning
av elektronikens ställning vid
universiteten icke måtte bifallas av
riksdagen;

XVIII, att motionerna 1:492 och
II: 605 om principbeslut om en ny medicinsk
högskola i förslagsvis Linköping-Norrköping
eller Örebro samt omedelbar
planläggning av ytterligare en
sådan högskola m. m. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

XIX. att motionen 11:200 om uttalande
från riksdagens sida om önskvärdheten
av att även mellersta Norrland
komme i åtanke vid utbyggnaden
av det högre undervisningsväsendet
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XX. att motionen 11:568 om uttalande
från riksdagens sida för förläggning
av ett universitet till Visby icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av fröken Andersson, herrar Ivar
Johansson, Axel Johannes Andersson,
Thorsten Larsson, Per-Olof Hanson,
Åkerlund, Harry Carlsson och Staxäng,
fröken Elmén, herr Larsson i Hedenäset,
fröken Karlsson samt herrar Andersson
i Knäred och Löfroth, vilka
ansett att utskottet under XII. bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 11:133 och 11:566
samt i anledning av motionerna 1:408
och II: 542, i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhalla om inrättande av en professur
i geriatrik;

Fredagen den 24 april 1904

Nr 20

b) av fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Per-Olof Hanson,
Åkerlund, Ilarrg Carlsson och Staxäng,
fröken Elmén, herr Larsson i Hedenäset,
fröken Karlsson samt herr Andersson
i Knäred, vilka ansett att utskottet
under XV. och XVI. bort hemställa,

XV. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:400 och 11:404, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om förslag om inrättande
av professurer i kriminologi vid
universiteten i Uppsala och Lund;

XVI. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:400 och 11:464, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om utredning av frågan
om utbyggnad på längre sikt av
den kriminologiska forskningen och undervisningen
jämte därmed sammanhängande
problem beträffande forskarrekryteringen; c)

av fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Per-Olof Hanson,
Åkerlund, Harry Carlsson och Staxäng,
fröken Elmén, fröken Karlsson samt
herr Löfroth, vilka ansett att utskottet
under XVII. bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionen
11:603, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till nästa års riksdag
om en förstärkning av elektronikens
ställning vid universiteten;

d) av herr Hjorth beträffande en professur
i anestesiologi,

e) av herr Staxäng beträffande automatisk
lärarkrafttilldelning vid de teologiska
fakulteterna m. m.,

f) av fröken Karlsson beträffande
personalförstärkning för limnologiska
institutionen,

de tre sistnämnda reservationerna
utan angivna yrkanden.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

KARLSSON (h):

Herr talman! Till punkt 1 i statsutskottets
utlåtande nr 55 har knutits endast
tre reservationer — jag betonar

Uppsala universitet: Avlöningar

endast, eftersom Kungl. Maj:ts förslag
på denna punkt föranlett en lång rad
mycket välmotiverade motioner och eftersom
det här är fråga om ett väsentligt
område, nämligen den högre utbildningen
och forskningen.

De flesta motioner har antingen fått
en, som det heter, välvillig skrivning
eller också helt enkelt avstyrkts. Någonting
annat är ju inte att vänta; man får
inte vara för optimistisk ens på detta
område.

Reservation a) gäller den geriatriska
forskningen. Jag har mig bekant att ett
par av kammarens ledamöter kommer
att tala för den reservationen, och jag
kan därför inskränka mig till att uttala
förhoppningen, att kammarens ledamöter
skall sluta upp kring denna
reservation. Det är viktigt att vi skapar
möjligheter till forskning kring åldrandets
problem och inte minst när det gäller
åldringssjukdomarna. Behovet är så
uppenbart, att jag inte behöver orda
mer om detta.

Reservation b) gäller den kriminologiska
forskningen. Detta är ett område
som — dess värre — pockar på allt
större insatser. Antalet kriminella personer
blir tyvärr allt större. Det är därför
viktigt att vi genom en utökning av
forskningen försöker komma till rätta
med detta problem och försöker bl. a.
att förhindra att kriminaliteten ökar.
Vi behöver kanske mer humanitära behandlingsmetoder
inom kriminalvården
samtidigt som vi behöver åtgärder
som mer effektivt hjälper de människor
till rätta som råkat komma in på en
kriminell bana. Det är många frågor
man kan ställa i detta sammanhang:
Vilken effekt har eftervården? Vet vi
egentligen, om de vårdformer och/eller
strafformer vi tillämpar är riktiga och
hur de påverkar människorna? Det
skulle kunna ställas ytterligare en lång
rad frågor som visar att vi behöver kriminologisk
forskning för att på bästa
sätt kunna hjälpa både de människor
som i detta avseende råkat illa ut och

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Uppsala universitet: Avlöningar

oss andra som — hoppas vi — slipper
ett sådant öde.

I reservationen yrkas på en upprustning
på detta område genom inrättande
av två professurer, en i Uppsala och
en i Lund. Vidare hemställs om en utredning
av frågan om utbyggnad på
längre sikt av den kriminologiska forskningen.
Bifall till reservationen 1 b.

Reservation c) gäller elektroniken.
I reservationen hemställs att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t må anhålla
om förslag till nästa års riksdag om en
förstärkning av elektronikens ställning
vid universiteten. Det undgår ingen att
elektronikens betydelse ökas för varje
dag. Det upplever vi i olika sammanhang
— i våra hem och kanske i ännu
högre grad på arbetsplatserna. Den
omständigheten, att elektroniken utgör
en viktig hjälpvetenskap åt en rad ämnen
vid universiteten, gör forskningen
på detta område ännu mer betydelsefull.

Slutligen skall jag, herr talman, med
några ord beröra min blanka reservation
under f). Den gäller den limnologiska
forskningen. Riksdagen har dokumenterat
sitt intresse för denna fråga
genom att anslå 4,6 miljoner kronor
för byggnader och utrustning till denna
forskning. Men vad har hänt sedan
dess? Denna forskning har inte fått den
personal som behövs för att man skall
kunna utnyttja utrymmena och bedriva
denna väsentliga forskning. Vi vet
att vattenvården här i landet måste
ägnas all den omsorg som forskning
på detta område kan ge. Jag bär på denna
punkt inget yrkande, men jag är glad
åt att departementschefen just nu kom
in i kammaren, så att jag till honom kan
rikta en vädjan att till nästa års statsverksproposition
lägga fram ett förslag
om den limnologiska forskningens upprustning.
På petitavägen har man i tre
år begärt en förstärkning, men det har
varit utan resultat.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
reservationerna a), b) och c) under
punkt 1.

I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde fröken
Elmén (fp).

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! »Det råder ingen tvekan
om att det svenska samhällets ’förgubbning’
medför sociala och medicinska
problem av sådan storleksordning
och betydelse att det påkallar snabba
och vittgående åtgärder på en rad områden.
»

Detta är ett citat ur generaldirektör
Engels förord till docent Eckerströms
skrift »Att åldras» i skriftserien Vår
Hälsa.

Docent Eckerström skriver bl. a. i
denna skrift: »Det bör framhållas att
den geriatriska medicinens speciella
problem spänner över hela det medicinska
fältet. Det kliniska primära målet
är inte blott att förlänga livet, utan
att även söka giva det djup och mening.
Geriatrisk medicinskt mål är att åldringen
bör komma i åtnjutande av en
fullvärdig medicinsk vård, ofta under
en lång tid för att ett tillfrisknande
skall kunna ske eller för att invaliditeten
i fråga skall bli så ringa som möjligt.
»

Jag har gjort dessa citat därför att
det förefaller mig som om utskottets
majoritet skulle vara främmande för
den geriatriska forskningens betydelse.
Utskottsmajoriteten hänvisar till vad
den sagt om det ökade behovet av speciella
forskargrupper och menar tydligen
att det är denna väg som bör beträdas.
Nu kan det naturligtvis för de
människor det här ytterst gäller vara
fullständigt egalt, om det inrättas en
professur i ämnet eller om medel anslås
för en speciell forskargrupp. Huvudsaken
är naturligtvis att det åstadkommes
resultat för att förbättra hälsotillståndet
hos dessa människor som
är i behov av vård. Jag vill emellertid i
detta fall hävda, att inrättandet av en
professur är ett snabbare sätt att nå

Nr 20

Fredagen den

resultat för närvarande, vilket i och för
sig inte hindrar att en eventuell forskargrupp
kan tillkomma när ett lämpligt
forskningsteam på detta speciella
område kan sammanställas. Det ena goda
behöver rimligtvis inte förskjuta ytterligare
goda åtgärder, och detta är så
mycket mer viktigt, som, såvitt jag kan
förstå, geriatriken som sådan måste ha
stöd och hjälp av flera andra grupper,
inte minst från socialmedicinen.

Skall man nå ett resultat av den nu
önskade utbyggnaden av långtidssjukvården,
måste enligt min mening denna
kompletteras med en ökad och intensifierad
forskning för att komma till rätta
med de speciella åldringssjukdomarna.

Det kommer förvisso inte att räcka
med att riksdagen beslutar att underlätta
byggandet av vårdlokaler för de
långtidssjuka. Utom den vård som skall
ges måste vi ha sådana resurser, att positiva
resultat med den sjuka människan
kan åstadkommas — i annat fall
blir långtidssjukhemmen ingenting annat
än rena förvaringsplatser för sjuka,
olyckliga åldringar utan hopp om hälsobefrämjande
åtgärder. Detta kan väl
inte vara avsikten med den vård som
vi skall ge de ålderssjuka människorna.

Med detta har jag velat säga, att de
lokaliteter som den ålderssjuke skall
vårdas i förvisso är viktiga men att den
medicinska vården av patienten, utformad
efter de allra senaste rönen på
forskningens område, och en utbyggd
forskning är de primära faktorerna i
hela åldringssjukvården.

Med det sagda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation a) av
fröken Andersson m. fl. under punkten
1 i utskottets utlåtande nr 55.

I detta anförande instämde herrar
Antonsson, Eriksson i Bäckmora, Gomér,
Larsson i Hedenäset och Vigelsbo
(samtliga ep).

Herr LUNDBERG (s):

Herr. talman! I det föreliggande ut -

24 april 1964

Uppsala universitet: Avlöningar

skottsutlåtandet behandlas tre för hiilsooch
sjukvården i vårt land viktiga frågor.
Personligen har jag den uppfattningen,
att anestesiologien, narkosläran,
är en av de mera grundläggande vetenskaperna
för praktisk och teoretisk sjukvård.
Men jag skall erkänna att vi bör
ägna största möjliga uppmärksamhet
även åt geriatriken och den forskning
som bedrivs kring åldrandets problem.
Jag vill instämma i önskemålet om att
man på detta område vidtar erforderliga
åtgärder för att verkligen söka lösa
detta stora problem.

Våra strävanden att komma till rätta
med vattenföroreningar m. m. genom
insatser på limnologiens område gäller
också en hälsofråga av största omfattning.
Det skulle ha varit önskvärt, att
man här kunde vidta tillräckligt långtgående
åtgärder.

Men, herr talman, jag skall speciellt
uppehålla mig vid den motion angående
narkosläkarutbildningen som jag
tillsammans med 34 av kammarens ledamöter
har underskrivit. Samtidigt
vill jag påpeka att riksdagen tydligen
inte kan hålla samman de frågor som
behandlas vid olika tillfällen. När det
gällde kommunikationshuvudtiteln beslöt
riksdagen godkänna förslag om att
40 personer skall vakta ett vrak. I ett
annat sammanhang godkänner riksdagen
att en organisation för bilreparationer
m. m. byggs upp för en kostnad av
många miljoner kronor. Men när det
gäller att försöka få till stånd forskning,
utbildning och stöd för anestesiologien,
som ändå är grundläggande för
all kvalificerad kirurgi, t. ex. hjärt-,
plastik- och neurokirurgi, hänvisar utskottet
till att kanslern bör tillfrågas,
om vi har råd att öka löneutgifterna
med skillnaden mellan B 3 och B 1
för att därmed få till stånd en professur
i ämnet anestesiologi.

Jag måste erkänna att jag, när jag
häromdagen lyssnade till debatten under
frågetimman och hörde någon ondgöra
sig över att departementstjänste -

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Uppsala universitet: Avlöningar

män inbjudits till en konferens med temat
»Mot nya djärva mål», gjorde reflexionen:
tänk om statsutskottets ledamöter
tillsammans med departementstjänstemän
och departementschefer hade
deltagit i den konferensen! Då skulle
de ha fått en allvarlig tankeställare beträffande
medicinsk forskning och försöken
att bota sjuka människor.

Man blir ganska upprörd när man ser
hur samhället reagerar i olika situationer.
Samhället är t. ex. berett att offra
1 O-tusentals eller 100-tusentals kronor
för att skipa rättvisa i ett fall där någon
råkat döda en annan efter alkoholmissbruk
eller genom en olycklig tillfällighet.
Då söker vi med alla till buds
stående medel att få tag på brottslingen.
Men, ärade kammarledamöter, har ni
tänkt på den situation vi befinner oss
i, vi som tillhör sjukhusdirektioner,
sjukvårdsstyrelser in. in.? Vi vet att
av dem som står i ko och väntar på att
få större kirurgiska ingrepp utförda
dör varje vecka någon som skulle ha
kunnat bli frisk. Ingen har visserligen
kommit på idén att anklaga oss för
brottslig handling, men är vår ställning
mindre penibel än situationen för den
som står inför domarskranket, anklagad
för att ha dödat en människa? Ändå
är vi i den situationen, att vi skulle
kunna rädda människoliv om vi fick
nyttja tillgängliga resurser därför.

Vi måste tänka om på detta område.
När statsutskottet anför en stark motivering
för bifall till motionen, är det
orimligt att riksdagen, särskilt som frågan
varit uppe till behandling en gång
tidigare, skulle säga att kanslern först
skall tillstyrka inrättandet av professuren
innan vi kan fatta beslut i denna
fråga. Det är enligt mitt sätt att se ganska
besvärande för riksdagen.

På den förutnämnda konferensen
hölls ett föredrag av professor Wallman,
i vilket han bl. a. sade: »Bland de skilda
faktorer som ingår i ett lands välstånd
utgör en medicin- eller sjukvård
eller hälsovård en av de viktiga. Ja,

enligt min mening är den den allra viktigaste,
åtminstone i ett förmöget samhälle.
Har man sörjt för mat och skydd
mot väder och vind, är den nästa angelägenheten
att ta hand om våra kroppars
skröpligheter.»

Han utvecklar tankegången och ställer
några frågor i sammanhanget. Om
fru Olsson vill ha en persianpäls för
att bräcka fru Pettersson, om hon vill
köpa en bil med 70 hkr eller mera för
att bräcka fru Olsson, vars bil är på
40 hkr, är det endast välståndsförbättringar
av relativ art. Professor Wallman
tillägger: Men om det händer en
svart dag att fru Olsson får besked om
att hon har en hjärntumör, blir fru
Olssons och familjens alla tankar om
pälsar och bilar och mattor bortblåsta,
och de enda som blir kvar är om fru
Olsson kan återfå hälsan.

Det synes mig inte överdrivet att påstå,
fortsätter han, att den enklaste arbetaren
i Sverige nu förfogar över en
levnadsstandard, som är högre än den
som den mäktigaste konungen hade för
100 år sedan, främst av den anledningen
att denne mäktige konung och hans hov
stod hjälplösa inför sjukdom.

Jag undrar om inte riksdagen måste
tänka om i fråga om hälso- och sjukvård.
Om vi skall kunna utföra dessa
kvalificerade operationer inom ex. thoraxkirurgien,
neurokirurgien eller plastikkirurgien,
i fråga om vilka vi ändå
förfogar över läkare som är bland världens
främsta, vet alla och envar att
dessa internationellt kända läkare inte
kan utföra dessa operationer utan tillgång
till kvalificerade narkosläkare. Det
är ett faktum som ingen kan komma
ifrån.

Därför hade det varit önskvärt att
de föredrag, som hölls på denna konferens
av dessa utomordentliga vetenskapsmän,
hade kunnat delges och påverka
tjänstemännen i de kamrar som
nu bestämmer vad riksdagen skall besluta.
Det är dock vi som möter dessa
sjuka människor när vi sitter i sjukhus -

Fredagen den 24 april 19(5-4

Nr 20

■i ;>

direktioner oeli hälsovårdsstyrclser. Det
iir vi som kommer i kontakt med människor
i nöd, vilka behöver hjälpas i
olika avseenden; och vilka vi vill hjälpa
om vi får resurser därtill.

Utskottet har i år liksom förra året
skrivit mycket välvilligt. Jag är säker
på att om statsrådet hade skrivit under,
hade troligen ett enhälligt utskott i år
tillstyrkt ifrågavarande motion. Kan det
vara lämpligt att riksdagen ur prestigesvnpunkt
avslår denna motion, eftersom
ett avslag skulle innehära att vi uppskjuter
utbildningen av de narkosläkare
som hela vårt land behöver. Narkosläkarna
ger våra utomordentliga kirurger,
exempelvis i Uppsala, det stöd som
dessa måste ha. Jag kan inte förstå utskottets
resonemang.

Samtidigt vet vi också att narkosläkaren
är av oerhört stor betydelse när
det gäller ambulanstjänst och när det
gäller förebyggande åtgärder m. m. Vi
har helt nyligen haft en utredning, som
bl. a. denna överläkare Holmdahl har
deltagit i och där man dragit upp riktlinjerna
för hur ambulansväsendet skall
ordnas, så att olycksfall på vägar m. m.
snabbt skall kunna tas om hand.

Men nu har inte riksdagen råd att
ge de två lönegrader som kostar 5 100
kronor. Om man räknar bort skatten
som vederbörande betalar, rör det sig
väl om en och en halv tusenlapp. Någon
frågar kanske: Är det då så viktigt
att han får dessa en och en halv tusenlapp?
Det ekonomiska spelar ingen roll
för läkaren, men det spelar en oerhört
stor roll att anestesiologien får sin representant
i den medicinska fakulteten,
så att denna gren kan utvecklas på ett
vettigt sätt.

Om nya djärva mål skulle innebära
att vi icke har råd att vidta en så billig
åtgärd som den motion 325 föreslår,
då är målen knappast djärva. De
är då satta så, att de äventyrar vad vi
hittills har byggt upp.

Herr talman! Det skulle vara mycket
att tillägga. Det hade varit önskvärt att

Uppsala universitet: Avlöningar

man i utskottet och i departementet haft
tillfälle att följa hälso- och sjukvården i
praktiskt avseende. En riksdagsman,
hur frisk han än tycker sig vara, kan
drabbas av dessa sjukdomar, och i en
sådan situation skriker alla människor
att de skall ha det bästa. Och vi får väl
det bästa också. Men vi måste bredda dessa
möjligheter till fler och fler sjukhus.
Den obesatta professuren i Stockholm
löser inte något problem. Om, som jag
hoppas, vi får ifrågavarande professur i
Uppsala, löser inte den heller alla problem,
utan vi måste räkna med motsvarande
professurer i Lund, Göteborg och
Umeå. Mot bakgrund av den amerikanska
och engelska statistiken, som visar
hur betydelsefull anestesiologien är vid
krigstillstånd, står det klart att vi även
ur militär beredskapssynpunkt snabbt
måste bygga ut denna.

Herr talman! Jag skall inte tala mer
om detta utan vill bara yrka bifall till
motion 325, som 34 av denna kammares
ledamöter har undertecknat. Jag hoppas
innerligt att vi skall lyckas få majoritet
i kammaren för denna professur. Ekonomiska
skäl kan inte anföras mot förslaget,
eftersom det inte rör sig om mer
än cirka 5 000 kronor. Utskottet säger
också i sin skrivning, att det av motionen
och på annat sätt klart visats att
saken är angelägen och att vitsorden om
den forskare det gäller, nämligen överläkare
Holmdahl, är så starka att de inte
kan ifrågasättas. Under dessa förhållanden,
herr talman, hoppas jag på ett
positivt resultat av motionen.

Samtidigt vill jag också meddela, att
jag kommer att stödja förslaget om en
professur i geriatrik. Åldrandet och de
kostnader det innebär för samhället är
frågor av sådan storleksordning, att
man måste söka finna vägar ut ur det
hela. Jag är säker på att statsrådet kommer
att säga att ingen kan definiera vad
geriatrik är — och det är kanske riktigt.
Men i en sådan situation är det
väl riktigt, och möjligt, att försöka sammanställa
de erfarenheter som i främsta

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Uppsala universitet: Avlöningar

rummet överläkarna vid våra hem för
långvarigt sjuka har samlat.

Detsamma gäller vattenforskningen
och den vetenskapliga analysen av våra
vatten samt åtgärder i syfte att förebygga
fortsatta vattenföroreningar. Det är
en av de verkligt stora hälso- och sjukvårdsfrågorna,
och jag hoppas livligt
att statsrådet skall se till att även denna
forskning får vad den tillkommer..

Fru JOHANSSON (s):

Herr talman! Även jag vill anknyta
till den forskarkonferens, som hölls för
några dagar sedan och där en hel del
av riksdagens ledamöter hade förmånen
att få lyssna till en grupp framstående
forskare som, var på sitt område,
delgav åhörarna sina rön, resultat
och framtidsvisioner. Den respekt
och beundran man redan tidigare haft
för våra forskare förstärktes därvid ytterligare.
Samtidigt greps man av en
nästan kuslig känsla inför de perspektiv
som rullades upp och det ansvar
som åvilar berörda parter. Det är av
vikt att all forskning leder till för
mänskligheten välsignelsebringande resultat.
När statsministern gjorde en
sammanfattning av sina intryck från
forskningskonferensen framhöll han,
att en prioritering av våra svenska
forskningsuppgifter är nödvändig. Det
är säkerligen riktigt. Men detta blir en
svår uppgift, då med säkerhet starka
skäl för prioritering kan anföras för
varje forskningsområde.

I dag behandlar vi anslagen till högre
utbildning och forskning och i samband
därmed flera motioner. Jag vill
beröra de motioner som gäller inrättandet
av en professur i geriatrik.

Jag ber att återigen få anknyta till
den nyss nämnda forskarkonferensen.
Professor Bror Rexed tolkade sin syn
på läkekonstens utveckling fram till
1989 och uppehöll sig ganska länge vid
åldringsvården och därmed sammanhängande
problem. Jag vill citera några
rader ur hans föredrag -— jag tror att

det säger mera än vad jag med bästa
vilja skulle kunna uttrycka i detta sammanhang: »Vi

kommer inte att ha löst åldrandets
problem år 1989, även om det kanske
så småningom följer som ett resultat
av molekylärbiologiens och molekylärmedicinens
framsteg. Problemen att
hjälpa de äldre vid sjukdom och att om
möjligt allmänt förbättra deras hälsa
och hålla dem mer vitala till kropp och
själ kommer genom samarbete mellan
läkare och socialvårdare att ha gjort
stora framsteg.»

Han fortsätter: »Åldringsvården kommer
1989 att vara ett av exemplen på
hur fördelaktigt det var att ta bort gränserna
mellan sjukvård och socialvård
och förena dessa två områden till ett
gemensamt arbetsfält. Sjukvården kommer
att vara anpassad för de äldre
människorna och de skall i öppna vården
på läkarcentralerna få tillfälle till
medicinsk behandling så att de länge
kan bli kvar i sin normala miljö och
kan känna tryggheten att alltid ha en
medicinsk omvårdnad till hands.

Tekniken, och framför allt den elektroniska,
är ytterligare ett element som
innebär en revolution för 1989 års sjukhusvård».

I sin vision av framtidens svenska
hälsovård pekar professor Rexed särskilt
på den förebyggande vården:

»Hälsokontrollerna blir en systematisk
företeelse som gäller alla och därtill
sker oftare ju äldre människorna
blir.»

Det är just med tanke på det förebyggande
arbetet som vi menar, att om
vi kunde få en professur i geriatrik
skulle vi på ett helt annat sätt än vad
som tidigare varit möjligt kunna på ett
tidigt stadium komma till rätta med
vad som i dag kallas ålderssjukdomar.
Därigenom skulle de personer som
drabbas av sådana sjukdomar kunna
ges behandling på ett så tidigt stadium,
att de kunde bli återställda.

De synpunkter som professor Rexed

Fredagen den 24 april 1904

Nr 20

har framfört styrker mig i min uppfattning,
att vi inte har någon tid att
försitta då det giiller forskning på hälsovårdens
område. Om man skall tala
om prioritet i något avseende, så borde
det vara just på detta område, ty vad
hjälper det oss människor att vi får en
aldrig så hög standard och om forskningen
hjälper oss att uppnå resultat
som kan vara av mycket stort värde
för mänskligheten, om vi inte samtidigt
kan bemästra de sjukdomar som
för närvarande är den verkliga folkfaran.
Då har vi inte mycken nytta av
de forskningsrön som görs.

Åldringsvårdsproblemen löses väl
aldrig helt, men stora förbättringar bör
kunna åstadkommas genom förebyggande
åtgärder. Och för att i större utsträckning
än som nu sker kunna ge
behandling, som kan fördröja och kanske
i viss mån förhindra ett alltför tidigt
åldrande, behövs flera läkare som
ägnar sig åt geriatrik vård och forskning.

Utskottsmajoriteten erinrar i sitt avslagsyrkande
på motionerna bland annat
om sitt tidigare gjorda uttalande om
en prövning av möjligheterna att inrätta
ytterligare medicinska forskargrupper.
Ja, det låter för all del bra
och jag kan instämma med dem som
har sagt att utskottets skrivning här är
ganska välvillig. Jag har emellertid den
bestämda uppfattningen, att vi inte är
hjälpta med bara en positiv skrivning
eller med ett välvilligt uttalande, utan
här behöver det tagas verkliga initiativ.

Då vi motionärer anser att denna
fråga är ett samhällsintresse av största
betydelse är det vår uppfattning att
snara åtgärder måste vidtagas i syfte
att stimulera läkare och forskare på
geriatrikens område. En sådan stimulerande
åtgärd synes oss i första hand
vara inrättandet av en professur i
geriatrik.

Glädjande nog har en ganska stor minoritet
inom statsutskottet reserverat

Uppsala universitet: Avlöningar

sig för bifall till motionerna i här berörda
fråga, och det är min förhoppning
att denna reservation skall vinna
kammarens bifall — särskilt som jag
har mig bekant att så har blivit fallet
i första kammaren.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen a) av fröken
Andersson m. fl. vid punkt 1 i statsutskottets
utlåtande nr 55.

I detta anförande instämde fru Torbrink
(s), fru Renström-Ingenäs (s),
fru Eriksson i Ängelholm (s), herr Börjesson
i Falköping (ep) och fru Lindskog
(s).

Herr ANNERS (h):

Herr talman! Jag har medverkat till
att i några motioner aktualisera ett antal
frågor om förstärkning av den vetenskapliga
forskningen. De motionerna
skall nu behandlas. Jag skulle då gärna
vilja begagna tillfället att först göra
några principiella reflexioner beträffande
avvägningen mellan de olika behoven
av nya forskningstjänster.

När departementschefen skall göra
sådana avvägningar kommer han naturligtvis
i en mycket svår situation.
Från högröstade och talföra specialister
belägras han med ett otal framställningar
— alla välmotiverade naturligtvis
— om nya tjänster. Det är ofta mycket
svårt att bedöma de specialfrågor
det här rör sig om, och han ställs då
inför uppgiften att göra ett urval. Det
urvalet är sannerligen inte lätt. Det
står icke i mänsklig förmåga att alltid
träffa det rätta avgörandet. För det första
kan man ofta inte förrän i en mer
eller mindre avlägsen framtid bedöma
om den ena eller den andra investeringen
var riktig, för det andra kan
specialisternas motiveringar vara av
det slaget att de praktiskt taget helt undandrar
sig en lekmans bedömande.
Därför måste en departementschef tillerkännas
en ganska vid latitud för misstag
vid tillskapandet av nya forskartjänster.

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Uppsala universitet: Avlöningar

Men det finns ett område där departementschefens
avgörande näppeligen
kan förklaras med en hänvisning till
denna vida latitud. Jag tänker på behandlingen
av de teologiska fakulteterna.
De har under en följd av år varit utsatta
för en behandling som inte kan
kallas annat än diskriminerande, och
detta trots att man från statsutskottets
sida har gjort skrivningar som borde
ha föranlett en annan behandling. Det
är här fråga om ett problem som på
längre sikt kan komma att te sig allvarligt
nog för den vetenskapliga forskningen
i allmänhet och för den samhällsvetenskapliga
i synnerhet. Departementschefen
— som jag till min glädje
nu ser inträda i kammaren — är själv
samhällsvetenskapsman. Han borde sålunda
väl förstå vad jag talar om när
jag säger, att för en effektivt fungerande
samhällsvetenskap är effektivt fungerande
teologiska fakulteter oumbärliga.
Man har erkänt det på andra håll i
världen, t. ex. i Tyskland. Även i andra
länder rustar man upp sina teologiska
fakulteter. Det gör vi inte här i landet.
Ändå är religionen som faktor i historien
och i det moderna samhällslivet
av sådan betydelse att andra forskningsgrenar
inom samhällsvetenskapen inte
rätt kan lösa sina uppgifter om de teologiska
fakulteterna inte hjälper till.
Jag vill endast konstatera att det är
svårt att förklara departementschefens
bedömande på detta område. Det förefaller
som om det är viljan som saknas.

Beträffande de sakliga avgöranden,
vilkas svårighetsgrad jag villigt medgav,
finns det en allmän ledtråd som
jag tycker att departementschefen understundom
skulle kunna följa bättre
än han gör. Vi har ju en ytterst dynamisk
samhällsutveckling, där vi hela
tiden ser samhället förändras och ställas
inför nya problem och uppgifter.
De uppgifterna måste ofta angripas
främst genom forskning, först grundforskning
och sedan målforskning. Avgörande
vid bedömandet av forsknings -

uppgifternas angelägenhetsgrad måste
då rimligen vara problemens allmänna
storleksordning, deras betydelse för
samhället i dess helhet. Jag skall be
att få ta ett exempel — jag tycker att det
är talande nog. Vi har en alltmer ökad
utveckling i internationell riktning. Vi
är tvungna att alltmer vårda oss om
vår ställning i Förenta Nationerna. Uländerna
ställer stora krav på oss. Den
europeiska politiska och ekonomiska
integrationen pågår och kommer att få
ökad betydelse för vår del. För det
svenska näringslivet är hela tiden den
internationella exportinsatsen av den
allra största betydelse. Det måste då
vara av mycket stor vikt för vår ställning
i framtiden att våra politiker och
vårt näringsliv har tillgång på specialister
i internationell rätt som kan hävda
vår ställning politiskt och ekonomiskt
i internationella förhandlingar,
fackjurister alltså för vilka den internationella
rätten är ett naturligt arbetsredskap.

Det betyder att vi måste ha en effektiv
utbildning på detta område vid
våra juridiska fakulteter. En juridisk
fakultet, som saknar en lärostol i internationell
rätt, är helt enkelt en
ofullständig fakultet som inte rätt kan
lösa sin uppgift. Nu har riksdagen redan
på 1930-talet fattat principbeslut
om en professur i internationell rätt
vid Uppsala universitet Den har ännu
inte kommit till stånd. Frågan börjar
snart tillhöra de eviga följeslagarna vid
debatter av detta slag. Jag kan inte riktigt
förstå varför inte den professuren
kunnat komma till. Jag vill'' fråga om
det inte äntligen är på tiden att förverkliga
detta principbeslut. Statsutskottet
har gjort vad som med skäl kan
sägas vara en direkt beställning, ett
direkt krav på att professuren äntligen
skall inrättas, och jag vädjar till departementschefen
att nu följa den kraftfulla
rekommendation som givits av
statsutskottet i denna punkt.

En annan sida av den dynamiska

Fredagen den 24 april 1964

Nr 20

samhällsutvecklingen är att förändringarna
inte bara är av godo. De leder
ofta till skadeverkningar som man
måste bekämpa, och det måste inte sällan
ske genom forskning på olika områden.
Det förekommer på flera samhällsområden
helt enkelt ett slags kapplöpning
mellan å ena sidan skadeverkningar,
som är eu följd av reformåtgärder
på olika områden, och å andra
sidan den grundforskning och målforskning
som vi samtidigt sätter i
gång för att uppväga de nackdelar,
som är förbundna med åtgärdernas fördelar.

För ett femtital år sedan trodde man
att med en full materiell behovstäckning
brottsligheten skulle minska,
brottsproblemet skulle bli lättare att
lösa. I Sovjetunionen har man föreställt
sig att ju mera man förverkligar det
socialistiska samhället, desto mera
skulle brottsligheten försvinna för att
till sist vara eliminerad, när man nått
fram till det kommunistiska samhället.
Både i de samhällen som bygger på
enskilt näringsliv och privat äganderätt
och i de socialistiska samhällena
har det visat sig att man räknat fel.
Både i Sovjetunionen och i Västerlandet
ökar brottsligheten och bereder allt
större bekymmer. Vi har fått lov att i
vårt samhälle kallt räkna med stegrad
brottslighet under den tid vi kan överblicka,
1960- och 1970-talets samhälle.
Brottsligheten beräknas då bli av en
så betydande storleksordning att vi
räknar med ett stort behov av nya anstalter.
Den kriminologiska forskningen
borde ha så mycket större betydelse
för oss just därför att brottsligheten i
välståndssamhället till stor del framstår
som ett svårförklarligt eller ännu
oförklarligt problem. Vi lär inte kunna
komma denna destruktiva faktor i samhällslivet
närmare in på livet, om vi
inte kan organisera en verkligt effektiv
forskning.

Nu har efter många års ansträngningar
till sist en professur i allmän

Uppsala universitet: Avlöningar

kriminologi kommit till stånd vid
Stockholms universitet. Det är i och för
sig lovvärt och glädjande. Men fortsättning
måste följa. Det kan inte betraktas
annat än som ett första steg på vägen
mot den intensiva och med verkligt effektiva
resursen utrustade forskning
som vi behöver. Här har föreslagits att
man nu skulle fatta ett principbeslut
om ytterligare professurer i kriminologi.
Förslaget har avvisats av statsutskottet
som menar att det kan bli svårt
att få kompetenta sökande till sådana
professurer och för övrigt hänvisar till
att man redan fått professuren i allmän
kriminologi.

Beträffande rekryteringsproblemet
förhåller det sig dock så att, om man
på litet längre sikt vill bygga upp en
forskningspersonal, måste man ställa
i utsikt sluttjänster. Det rör sig här om
ytterst specialiserade forskarinsatser,
om människor som får bestämma sig
för att vid unga år ta på sig en utbildning
under många år av mycket specialiserad
karaktär. När de skall avgöra
huruvida de skall ge sig på detta ämnesområde
eller något annat måste deras
beslut ofta förestavas av hänsynen
till möjligheten att någon gång i livet
få en fast sluttjänst. Därför skulle ett
principbeslut om inrättande av dylika
professurer få en utomordentligt välgörande
inverkan på rekryteringen
inom detta område och därmed på våra
möjligheter att efter hand bygga upp
den kriminologiska forskningen.

Fn annan fråga som har upptagits
i en motion gäller förslag om utredning
rörande tillskapande av särskilda professurer
i rättssociologi. Dessa professurer
har en alldeles speciell uppgift,
nämligen att tillhandahålla ett underlag
för lagstiftningsarbetet. Vi vet i
själva verket alldeles för litet om hur
rättslivet faktiskt är beskaffat i det nutida
samhället. Tyvärr måste därför
lagstiftningen ofta ske i okunnighet om
hur den faktiskt kommer att verka. Jag
skall ge ett exempel. I början av detta

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Uppsala universitet: Avlöningar

århundrade bestämdes rättslivet av lagstiftning
och domstolar. Rättsreglerna
följdes i en rättegång där domstolarnas
avgöranden präglade det faktiska
rättslivet. Efter hand visade sig den
rättegångsordning som vi då hade föråldrad.
Det var dyrbart att processa
och det tog lång tid. Man övergick inom
affärslivet alltmera till skiljedomar
och skiljemannaförfarande. Vi försökte
möta denna utveckling, och det var
bl. a. detta motiv som spelade in när
vi på 1940-talet reformerade vår processlagstiftning.
Vi försökte då göra
processen billigare och snabbare, men
vi har inte lyckats särskilt väl med den
saken. Följden är att det skiljemannaförfarande,
som i så stor utsträckning
användes under 1920-, 1930- och 1940-talen, nu har kommit att ersättas av
ett annat förfarande, nämligen fria
förhandlingar mellan de båda parternas
advokater, vid vilka konflikter görs
upp inom lyckta dörrar. Här utvecklar
sig i tillämpningen av stora delar av
vår civilrätt en praxis som vi inte vet
så värst mycket om. Det är ett förhållande
som måste betecknas som beklagligt.

Av detta skäl har jag m. fl. i motion
föreslagit en utredning om inrättande
av professurer i rättssociologi. Det gläder
mig att detta yrkande har bemötts
välvilligt så till vida att utskottet hänvisat
till möjligheterna att genom de
utredningar, som nu pågår inom universitetsväsendet,
ytterligare studera
denna sak. Eftersom man kan förmoda
att det blir nödvändigt att återkomma
i denna fråga har jag velat säga några
ord om vad förslaget egentligen innebär
och försöka förklara varför det
framstår som så angeläget att detta
önskemål så småningom tillgodoses.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja
beröra ett särskilt komplex av personalförstärkningar
som gäller den limnologiska
institutionen i Uppsala. I en
motion har yrkats på ett antal tjänster
med en motivering som synes vara

ganska stark, för att uttrycka det hela
milt. I motionen sägs följande: »För
närvarande är avdelningarna för vattenvård,
radioaktivitet och bakteriologi
i fullständig avsaknad av personal. Tre
år i följd har erforderliga befattningar
äskats i petita, men icke ens nu,
året efter inflyttningen, beaktas att det
krävs personal för att den nya institutionsbvggnaden
skall kunna utnyttjas.
— — — Denna återhållsamhet framstår
som särskilt missriktad när man
betänker att limnologisk forskning och
undervisning är av grundläggande betydelse
för hushållningen av vårt lands
vattentillgångar. Mot bakgrunden härav
borde det vara självklart att utan dröjsmål
utbygga basorganisationen vid den
nya limnologiska institutionen, så att
verksamheten där kan komma i gång.
De avdelningar som ännu står tomma
har arbetsuppgifter som icke kan lösas
på annat håll i landet och som
icke minst ur det praktiska livets synpunkter
är ytterst angelägna. Hit hör
sådana frågor som olika vattens självreningsförmåga
vid skilda slag av föroreningar,
anrikning av radioaktiva
ämnen i olika organismer, inverkan av
olika ingrepp på fiskebestånd och fiske,
de limnologiska förutsättningarna
för ytvattentäkter i vattendrag av olika
beskaffenhet m. m.»

Som vi ser saken är det här i hög
grad fråga om målforskningsuppgifter
på vattenvårdens område. Hur bemöter
då utskottet dessa synpunkter och
förslag? Det yttrar följande: »En aktiv
vattenvård är förvisso en viktig angelägenhet
för samhället och kräver givetvis
stöd av forskning på området.»

Det är det minsta man kan säga. Snarast
är situationen den att det pågår
en veritabel kapplöpning mellan å ena
sidan den vattenförstörelse som sker
här i landet och å andra sidan våra
ansträngningar att motverka denna förstörelse
för att rädda oss från en nationell
katastrof. För denna insats mot
vattenförstörelsen är dock både grund -

Fredagen den 24 april 1904

Nr 20

forskning och målforskning på vattenvårdsområdet
av utomordentlig betydelse.

Utskottet fortsätter: »Att taga detta
till intäkt för att med hänvisning inte
minst till de rikliga lokalutrymmena
påyrka så omfattande permanenta förstärkningar
av forsknings- och utbildningsorganisationen
via förevarande
anslag som skett i förutnämnda motioner
finner utskottet emellertid inte
rimligt. Det skulle innebära att limnologien
sattes i särställning vid en jämförelse
med de förstärkningar som andra
institutioner inom vårt högre utbildningsväsende
normalt kan påräkna.
»

Det är ändå ett besynnerligt resonemang.
Skall det till äventyrs fattas så
att vi har ett slags normal utvecklingsnivå
inom hela universitetsväsendet, så
att vi kan säga: »En institution får inte
gå förbi de andra utan skall hålla sig
till den allmänna expansionstakten»?

Här måste ske en verkligt ingående
avvägning av de olika behoven och av
institutionernas angelägenhetsgrad, varvid
man för in i bilden den allmänna
samhälleliga betydelsen av dessa institutioners
insatser.

Vad som gör utskottets resonemang
ännu mer obegripligt är att utskottet
tycks vända upp och ned på sammanhangen.
Limnologiska institutionen har
nu tillkommit för att vissa forskningsuppgifter
skulle kunna lösas. Inom institutionen
har organiserats olika avdelningar
och det har förutsatts att dessa
avdelningar skall vara försedda dels
med viss personal, dels med viss instrumentutrustning
— låt mig tillägga ■—
dyrbar instrumentutrustning. Institutionen
har sålunda uppbyggts med tanke
på dessa planerade forskningsuppgifter
och instrumentutrustningen har anskaffats.
Men man har försummat att göra
den till ett levande forskningsinstitut.
Tre avdelningar saknar för närvarande
fast baspersonal.

Motionärerna har ansett det angelä -

Uppsala universitet: Avlöningar

get att man undvikar skapa en ordning
som innebär att forskare försöker plottra
med småanslag från alla möjliga häll
eller arbetar med tillfälliga anslag för
uppgifter som icke ligger på högsta
nivå i fråga om betydelse för vattenvården.
I stället borde åt forskarna ges möjligheter
att med utgångspunkt från en
fast hasorganisation företa en långsiktig
planläggning när det gäller just målforskning
på vattenvårdens område, så
att institutionen verkligen på ett riktigt
sätt fyller sin funktion i kampen mot
vattenförstörelsen.

När limnologiska institutionen på sin
tid uppfördes betraktades den såsom ett
monument över statsmakternas och inte
minst departementschefens förutseende
då det gäller vattenvården och forskningen
på detta område. Jag vill därför
vädja till departementschefen att
nu medverka till att limnologiska institutionen
också kan fullgöra sina uppgifter,
så att det med fog kan sägas att
man i detta avseende gjort en insats som
är unik när det gäller den limnologiska
forskningen och vattenvårdsforskningen
inte bara i vårt land utan i hela Europa.
Det gäller, herr statsråd, att med
kraft fullfölja det initiativ som en gång
togs.

I det läge, vari frågan om den limnologiska
forskningen kommit genom utskottsbehandlingen,
vill jag inte ställa
något direkt yrkande, utan jag nöjer
mig med denna vädjan till departementschefen.

Slutligen ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation som fröken
Karlsson nyss har försvarat.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! I motionerna nr 340
och 431 i denna kammare har påtalats
en del förhållanden när det gäller förutsättningarna
för fysisk fostran åt högskole-
och universitetsstuderande.

5(5

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Uppsala universitet: Avlöningar

Vid den senaste höstriksdagens behandling
av frågan om statligt stöd till
kårlokaler intog ecklesiastikministern i
princip en negativ ståndpunkt, men
gjorde i sak vissa medgivanden i fråga
om statligt stöd till byggandet av särskilda
lokaler för fysisk fostran eller
förläggandet av utrymmen för detta
ändamål i anslutning till kårlokaler.
Statsutskottet var något mer positivt och
skrev ett slags direktiv till statens
nämnd för samlingslokaler. Vi får hoppas
att nämnden kommer att beakta de
synpunkter som statsutskottet sålunda
framfört.

När det gäller universitetsorternas utrustning
med lärarkrafter för gymnastik
och idrott visar departementschefen tyvärr
även detta år en negativ inställning
både i princip och i sak. Delvis kan detta
bero på att universitetsmyndigheterna
inte har i sina äskanden tillräckligt
understrukit behovet av ifrågavarande
lärarkrafter, men vi motionärer tycker
att man åtminstone kunde ha godtagit
de förslag som framförts.

Vid behandlingen av dessa frågor både
föregående år och i år har statsutskottet
gjort en s. k. välvillig skrivning.
Men statsutskottet har ju flera olika grader
av välvillig skrivning, och den som
återfinns i föreliggande utlåtande måste
anses tillhöra de lägre graderna. Utskottet
säger att man »förutsätter att Kungl.
Maj:t alltjämt har sin uppmärksamhet
riktad på ifrågavarande spörsmål».
Skillnaden mot föregående års skrivning
är bara den att ordet alltjämt har tilllagts.

Med hänsyn till resultatet i årets statsverksproposition
frågar man sig verkligen,
om departementschefen har beaktat
utskottets uppmaning på det sätt som
utskottet väl förutsatte vid förra årets
riksdagsbehandling av ärendet.

Vi motionärer har den uppfattningen
att lika fullt som utbildning i, låt mig
använda uttrycket, andliga idrotter och
fysiska idrotter bör från grundskolan
och upp igenom gymnasiet omhänder -

has av vederbörande skolas huvudman,
så bör de båda utbildningsgrenarna följas
åt på liögskole- och universitetsstadiet.
Behovet av idrott, gymnastik och
annan motion blir inte mindre när man
bedriver högre teoretiska studier. Det
behövs en god fysisk kondition för att
uppnå goda resultat även vid mera avancerade
studier.

Någon fullständig jämbördighet mellan
andlig och fysisk fostran på högskolestadiet
är inte tänkbar i nuvarande
läge. Det finns tre och en halv idrottslärartjänster
på cirka 50 000 studenter
och motsvarande gäller i stort sett beträffande
gymnastiken.

Herr talman! Vi motionärer anser att
en översyn av denna organisationsfråga
är av behovet påkallad. Men eftersom
det är meningslöst att här yrka bifall
till motionerna får jag lita på att departementschefen
alltjämt — så som
statsutskottet denna gång uttrycker sig
-—■ har sin uppmärksamhet riktad på saken.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Jag har tillsammans
med mina bänkkamrater John R. Anderson
och Martinsson i en motion, nr
200, hemställt att riksdagen i samband
med sin behandling av åttonde huvudtiteln
måtte framhålla önskvärdheten
av att även mellersta Norrland kommer
i åtanke vid den framtida utbyggnaden
av vårt högre undervisningsväsende. Utskottet
har emellertid avvisat motionen
under hänvisning till pågående utredningar
om upprättande av nya högre
utbildningsenheter.

Då utskottsutlåtandet är enhälligt, avstår
jag naturligt nog från att yrka bifall
till motionen. Jag vill dock inför
kammaren understryka, att mellersta
Norrland inte utan fog anser sig missgynnat
i förevarande hänseende, samt
uttalar den förhoppningen, att de pågående
utredningarna liksom i sista
hand Kungl. Maj :t måtte kunna åtminstone
i någon mån tillgodose landsdelens

Fredagen den 24 april 19(54

Nr 20

berättigade önskemål om egna högre utbildningsanstalter.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr ARVIDSON (s) :

Herr talman! Det stora antalet motioner
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
om högre utbildning och forskning
vittnar om en jäsande utveckling
på universitetens och forskningens område.
Samma vittnesbörd lämnar det
stora antal professurer samt lärar- och
forskningstjänster som Kungl. Maj:t har
föreslagit. Om den mycket snabba utbyggnaden
vittnar också de miljoner
med vilka anslaget höjts just under
punkt 1, som vi nu diskuterar. Motionerna
och propositionerna pekar alltså
entydigt åt samma håll.

Nu är emellertid detta område mycket
svårt att överblicka, och vi ställs
inför en mängd avvägningsproblem. De
är delvis av ekonomisk och statsfinansiell
karaktär. Men det är kanske i detta
sammanhang inte huvudsaken. Det svåraste
problemet är att fastställa själva
angelägenhetsgraden av de olika förslag
som framläggs. Det har här framhållits
av herr Anners, att ecklesiastikministern
i detta sammanhang har en utomordentligt
svår och grannlaga uppgift.
Det bör emellertid betonas, att uppgiften
inte är mindre svår för det utskott,
som skall behandla frågorna, eller för
hela riksdagen. Herr Anners utvecklade
vältaligt, att det är mycket svårt att
göra ett urval på rationella grunder.
Men sedan gjorde han själv ett urval,
och det må förlåtas honom att han lade
tyngdpunkten på den juridiska fakulteten
och på Uppsala universitet.

Avvägningen måste göras på ett mycket
tidigt stadium. De petitabegärande
myndigheterna nedlägger här ett mycket
stort arbete. Sedan avger universitetskanslern
sitt yttrande, varpå frågorna
genomgår departemental behandling.
Egentligen kan inte riksdagen ta
ställning till frågan om en professur
förrän en sådan avvägning har gjorts.

Uppsala universitet: Avlöningar

Men finns väl avvägningen på bordet,
har riksdagen att objektivt ta ställning.

Vad jag menar är att man knappast
kan kasta fram ett allmänt formulerat
önskemål om en professur och räkna
med att det utan vidare skall tillgodoses.
Ett sådant förslag måste naturligtvis
vara välmotiverat, och det är de
flesta dylika förslag. Men det skall också
vara väl underbyggt och preciserat.
Ändå måste det till sist bli en avvägning,
som också tar hänsyn till andra
välmotiverade önskemål.

Inom statsutskottet har de som varit
kritiska mot majoritetens hållning nöjt
sig med tre reservationer. Den första
gäller geriatriken. Det har från flera
håll redan understrukits, att det här är
fråga om ett utomordentligt viktigt
forskningsområde, inte bara därför att
åldringarnas antal i vårt land ökar utan
även därför att vi helt enkelt med våra
ökade vetenskapliga resurser har möjlighet
att så småningom väl inte avskaffa
döden men bemästra ålderdomssjukdomarnas
problem.

Den föreslagna professurens ämnesområde
är emellertid oerhört stort; i
själva verket omspänner det en rad
forskningsområden. Man skulle kunna
säga att det omspänner hela det medicinska
fältet. Vid bedömningen av de
föreliggande motionerna om en professur
i geriatrik har utskottet måst fråga
sig varför förslaget inte har framlagts
av universitetsmyndigheterna. Herr
Lundberg sade att ingen kan definiera
vad geriatrik är. Åjo, nog kan man definiera
det. Men får man en sådan definition
så skall man snart upptäcka hur
svårt det är att precisera forskningsuppgifterna
för en alldeles speciell professur
inom geriatrikens stora område.
Geriatrik är i själva verket ett område
för stora forskargrupper, och jag tvivlar
på att herr Dahlgren har rätt i att
en professur skulle påskynda utvecklingen.
Varför skulle den egentligen göra
det? Viktigare tror jag är att forskare
från hela det medicinska fältet och från

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Uppsala universitet: Avlöningar

andra fakulteter får tillfälle att samarbeta
och att en sådan forskargrupp får
möjlighet att ta itu med geriatrikens problem.
Det har också utskottet rekommenderat.

Jag vill tillägga att det är lätt att vältaligt
och med handen på hjärtat tala
om vikten av att vi tar hand om våra
åldringar, men jag tror att de som motionerat
om en professur i geriatrik och
här talat för en sådan har varit offer
för ett missförstånd. De har inte gjort
klart för sig vad det egentligen är fråga
om.

Den andra reservationen gäller två
professurer i kriminologi. Vi får i år
den första professuren i allmän kriminologi,
och utskottet, som delar motionärernas
uppfattning att detta är ett viktigt
område, anser att man bör avvakta
åtminstone de första erfarenheterna av
denna professur, vilken inrättas i Stockholm.

Den tredje reservationen gäller elektronisk
forskning, som uppenbarligen
också är ett viktigt forskningsområde.
Utskottet framhåller att vederbörande
universitetsmyndigheter inte lagt fram
något motsvarande förslag. De har alltså
inte ansett att saken är så angelägen
att den bör komma med nu i den första
omgången. Utskottet föreslår alltså att vi
avvaktar initiativ petitavägen. Herr talman!
Jag vill alltså yrka bifall till utskottets
förslag på dessa tre punkter.

Man har här i debatten talat om vikten
av att vi sköter vår vattenvård ordentligt
och föreslagit en ytterligare upprustning
på limnologiens område. Jag är
personligen intresserad av vattenvårdens
problem, och jag är glad över den
upprustning som har föreslagits av ecklesiastikministern.
Ecklesiastikministerns
förslag går längre än vederbörande
förslagsställande myndighets. Men den
ytterligare utbyggnad som motionärerna
har föreslagit har utskottet inte kunnat
tillstyrka. Motionärernas framställning
av läget är betydligt överdriven. Jag bör
kanske påpeka att vi på detta område

har en automatik, som tillgodoser behovet
av tjänster, och att det finns forskningsanslag
som kan utgå också till detta
område.

Låt mig så också säga några ord om
den forskningsgren som har det krångliga
namnet anestesiologi, narkoslära.
Herr Lundberg framhöll i vältaliga ordalag
vilken betydelse denna forskningsgren
har, hur viktigt det är att vi får
narkosläkare och narkosforskare. Jag
tror att han här slår in öppna dörrar.
Vi delar alla hans synpunkter, och utskottet
är ju också ytterst positivt i sin
skrivning. Men det kan påminnas om
att universitetskanslern inte heller på
detta område framlagt något förslag.

Till sist har herr Anners tagit upp ett
problem som har så stor räckvidd att
riksdagen i dag inte kan ta ställning till
det. Det gäller de teologiska fakulteterna.
Herr Anners menade att de var undernärda,
att de står i särställning, att de
inte har fått den upprustning som övriga
fakulteter har fått. Det är dock alldeles
tydligt att en verklig upprustning
av de teologiska fakulteterna måste föregås
av en principdebatt i frågan huruvida
vi över huvud taget skall ha teologiska
fakulteter.

Att vi skall ha teologisk forskning är
jag enig med herr Anners om -—- den
skall ha goda villkor och är betydelsefull
i humanistiska och samhälleliga
sammanhang. Men huruvida den skall
ligga inom en särskild fakultet är en fråga
som väl förtjänar att bli föremål för
allmän debatt. För dagen finns det anledning
att hänvisa till s. 8 i utskottsutlåtandet,
där det bl. a. erinras om vad
utskottet uttalade i sitt utlåtande nr 212
vid 1963 års riksdag: »Då utskottet erfarit
att frågan komme att prövas av
Kungl. Maj:t i samband med budgetbehandlingen
för budgetåret 1964/65 och
då problemet även kunde komma under
bedömande i samband med en aviserad
översyn av reglerna för automatikens
tillämpning vid de filosofiska fakulteterna,
fann utskottet att motionerna i

Fredagen den 24 april 1904

Nr 20

fråga icke borde föranleda någon riksdagens
åtgärd.»

I övrigt anser jag mig som talesman
för utskottet infe ha orsak att gå in på
den länga rad av detaljer som berörts
under debatten. Diskussionen gör ett
förvirrande intryck, med framstötar på
speciella punkter utan att någon talare
baft möjlighet att sätta in respektive förslag
i ett större sammanhang. Därför
vore det ganska lönlöst att gå in i diskussion
om varje särskild fråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Arvidson säger
att det är en jäsande utveckling på universitetsområdet.
Det är riktigt. Men när
det gäller utvecklingen inom hälso- och
sjukvården står vi i en situation, där det
skapats förutsättningar att rädda människor
till liv och till hälsa, så att de
kan deltaga i det produktiva arbetet. Do
blir frågan: Vill vi verkligen utnyttja
dessa resurser och har vi möjlighet att
utnyttja dem?

Herr Arvidson säger att riksdagen inte
kan ta ställning till frågan om inrättande
av en professur förrän det föreligger
ett allmänt förslag, väl avvägt och
motiverat. Jag vill då hänvisa till vad
utskottet uttalat rörande anestesiologien.
Utskottet erinrar om att utskottet i utlåtandet
1963: 61 fann anledning framhålla
att anestesiologien sedan ett flertal
år varit en erkänd, självständig specialitet
av stor betydelse för sjukvårdens
utveckling och skriver därefter: »Detta
talar enligt utskottet för att det kan förtjäna
att allvarligt övervägas, att vidga
kretsen av ämnesföreträdare. Det synes
emellertid närmast ånyo böra prövas
av kanslern — kanslern har i sina
anslagsäskanden för budgetåret 1964/65
icke upptagit ifrågavarande professur
— vid vilket eller eventuellt vid vilka
lärosäten ämnet bör bli ytterligare företrätt.
Att därvid de skäl som talar för
en professur inom ämnesområdet i Upp -

Uppsala universitet: Avlöningar

sala särskilt beaktas har utskottet för
sill del ingen erinran emot, särskilt med
hänsyn till vad som i motionerna upplysts
och i övrigt är för utskottet bekant
om ämnets ställning där. Att Hohndabls
väl vitsordade kompetens för professuren
också beaktas i sammanhanget finner
utskottet följdriktigt.»

Är inte detta en bedömning och har
inte i motionen och även på annat sätt
skäl presenterats som motiverar merutgiften
på 5 000 kronor för att en proffessur
skall komma till stånd?

Herr Arvidson säger att han kan definiera
begreppet geriatrik. Då får jag
gratulera herr Arvidson, ty i så fall kan
han mera än medicinalstyrelsen. Men,
herr Arvidson, ingen har kunnat definiera
vad konst är och ändå införde vi
bestämmelserna rörande upphovsrätt,
något som för fri forskning och fri vetenskap
är så tvivelaktigt. Var finns logiken
hos akademikern, författaren
m. m. Stellan Arvidson i detta sammanhang? Jag

tror det finns god grund för att
tillstyrka motionsförslaget om en professur
i anestesiologi, och jag vidhåller
mitt yrkande.

Fru JOHANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är intresserad av att
få höra en förklaring på vad herr Arvidson
menar när han säger att motionärerna
säkerligen är offer för en missuppfattning.
Det får väl ändå tas för
givet att vi, när vi motionerat om inrättande
av en professur i geriatrik, åtminstone
i någon mån vet vad det rör sig
om, även om vi inte behärskar hela området.

Om man under ett par tre års tid
haft tillfälle att se vad ålderssjukdomarna
innebär och sett hur valhänt — jag
tror jag vågar använda det ordet — behandlingen
av åldringarna många gånger
är, har man lärt sig förstå vikten av
att något sker på denna front.

Kanske är inte en professur den bästa
lösningen — om statsutskottet hade

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Uppsala universitet: Avlöningar

presenterat något bättre förslag skulle
jag ha varit den första att ansluta mig
till detta. Men frågan står ju på samma
ståndpunkt år efter år. Vi har motionerat
flera gånger men ingenting har skett.
Då måste man försöka ge uppslag till
initiativ, och det är det vi gjort.

Fröken KARLSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Arvidson måste
ha läst fel. Jag vill bara göra en kortfattad
rättelse.

I petita har när det gäller limnologien
begärts dels personalförstärkning,
dels 2 000 assistenttimmar. Kungl. Maj:t
har medgivit 700 assistenttimmar —
alltså mindre än vad som begärts. Herr
Arvidson påstod att Kungl. Maj:t tillstyrkt
mer än som begärts, vilket sålunda
var alldeles fel.

Herr ANNERS (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kunde inte hjälpa
att jag blev något chockerad när jag
hörde herr Arvidsons uttalande om att
man nu skall nöja sig med att avvakta
erfarenheterna av den professur i allmän
kriminologi som skall tillsättas i
Stockholm. Vad innebär det att man
avvaktar erfarenheterna av tillsättandet
av en professur? Det kan komma
att dröja 10—15 år innan vi i detalj
kan bedöma hur denna fungerat på olika
områden av den kriminologiska
forskningen, hur stor biträdespersonal
vederbörande professor kunnat behöva
och vilka resurser i övrigt som erfordrats
under denna tid. Ty det är väl
detta, herr Arvidson, man avsett att
bedöma: omfattningen av och kostnaderna
för en sådan professur och vad
man skulle kunna få ut av den.

Men under tiden, herr talman, står
vi med en bedrövlig kriminalvård i
vårt land. Den kriminalvård som förekommer
vid våra anstalter består väsentligen
av arbetsterapi och primitiva
försök till gruppterapi. Vi måste få
fram moderna och effektiva behandlingsmetoder.
Det är från humanitär

synpunkt oerhört angelägna uppgifter
vi står inför, och därvidlag kan en
kriminologisk forskning hjälpa oss.

För varje år går hundratals och åter
hundratals människor under, vilka
verkligen tillhör kategorien samhällets
olycksbarn. Skall vi nu på detta område
bara avvakta erfarenheter i stället
för att snabbt bygga ut den forskningsapparat
vi behöver för att hjälpa
dessa människor?

Vidare sade herr Arvidson att det
var fråga om överdrifter från min sida
när det gällde skildringen av förhållandena
vid limnologiska forskningsanstalten.
Jag vill bara säga att herr Arvidson
skulle bli lika chockerad som jag,
om han besökte denna anstalt och fick
se de stora salar och arbetsrum samt
de instrument — anskaffade för hundratusentals
kronor — som inte utnyttjas
i ett läge, där vi behöver få till
stånd en effektiv forskning riktad mot
vattenförstörelsen.

Slutligen var det utomordentligt anmärkningsvärt
att herr Arvidson, som
om jag fattat rätt framträder som utskottets
talesman på denna punkt,
framhöll att vi innan vi sätter i gång
en upprustning av de teologiska fakulteterna
skall avgöra, om vi över huvud
taget skall ha några sådana fakulteter
i vårt land. Teologisk forskning ville
herr Arvidson ha i vårt land, men teologiska
fakulteter menar han i egenskap
av utskottets talesman att det skulle
vara tvivelaktigt om vi skall ha. Får
jag fråga, om herr Arvidson har fullmakt
att på denna punkt tala å hela
utskottets vägnar?

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga några
få ord i anledning av replikerna. Fru
Johansson frågade vad jag menade med
att motionärerna när det gällde inrättandet
av en professur i geriatrik bli -

Fredagen den 24 npril 1964

Nr 20

vit utsatta för ett missförstånd. Hon betonade
vikten av att något sker på detta
område. Det var huvudsaken för henne.
Missförståndet ligger i att man tror,
att frågan skulle kunna lösas genom inrättandet
av en professur i geriatrik.
Utskottet har hänvisat till en mycket
naturligare utväg, nämligen forskningsgrupper.
Att dessa skall upprustas är
väl både utskottets ocli ecklesiastikministerns
mening.

Till herr Anners vill jag bara framhålla,
att uttrycket »erfarenheter av
den första professuren» innebär just
vad utskottet skrivit: »Att redan nu, innan
erfarenheter vunnits av ifrågavarande
professur, dess ställning inom
utbildningsorganisationen och allmänna
betydelse, överväga inrättande av
professurer i kriminologi jämväl i Uppsala
och Lund kan utskottet icke finna
påkallat.» Jag har icke avsett något annat
än vad som framgår av detta uttalande.

Slutligen måste jag erkänna att jag
beträffande de teologiska fakulteterna
glömde att säga något som jag antecknat
bland mina stolpar, nämligen att
det var min privata uppfattning jag
framförde. Men detta behöver inte betyda
att jag är ensam om min uppfattning
på denna punkt.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Denna del av åttonde
huvudtiteln har blivit så välvilligt behandlad
av såväl majoriteten som minoriteten
inom utskottet att det inte
finns någon anledning för mig att ta
upp något allmänt resonemang om den
allmänna behandlingen av den. På ett
par punkter vill jag emellertid lämna
några förklaringar av principiell innebörd.
Det gäller professurerna i geriatrik
och i anestesiologi.

Professuren i geriatrik har en ganska
märklig historia. Om riksdagen skulle
följa reservanternas förslag vet jag fak -

Uppsala universitet: Avlöningar

tiskt inte vad jag skulle göra. Reservationen
är nämligen så formulerad att
man inte vet var professuren skulle
förläggas. Får jag fria händer kan jag
inte motstå frestelsen att förlägga den
till Uppsala. Man vet inte heller hur
sjukvårdsorganisationen skall ordnas,
någon tidsangivelse för professurens
inrättande finns inte etc.

Utgångspunkten är alltså den att ingen
medicinsk fakultet i vårt land framfört
något förslag om en professur i
geriatrik. Om professor Rexed, som
fortfarande är medlem av medicinska
fakulteten vid Uppsala universitet, haft
den uppfattningen att åldringsvården
i vårt land just nu i första hand skulle
behöva en professur i geriatrik, skulle
han naturligtvis med den ställning han
har ha föreslagit fakulteten att försöka
få en sådan. Det har fakulteten inte
gjort. Läget är ju det, att det råder stor
oenighet bland de medicinska forskarna
på detta område. När t. ex. fru Lisa
Johansson säger att ingenting sker på
detta område, så är det en fantastisk
anklagelse mot praktiskt taget hela den
medicinsk-kliniska forskningen i detta
land. På de invärtesmedicinska klinikerna
är för närvarande ungefär 90 procent
av klientelet åldringar. Vad är det
som våra hundratals forskare och lasarettsläkare
håller på med i dag, den
dag som i dag är? Det är just rehabilitering
av åldringar, speciella hjärtbehandlingsmetoder
för åldringar, hela
serien av ämnesomsättningssjukdomar,
som vi alla vet tilltar med åldern,
prostata, åderförkalkning — som kanske
är det allra vanligaste — och i samband
därmed alla övergångsformer till
mentalsjukdom. Praktiskt taget hela
den medicinsk-kliniska forskningen är
alltså inriktad på åldringarnas problem,
men man kallar det inte för
geriatrik utan talar om psykiatri,
thoraxkirurgi och framför allt helt enkelt
invärtesmedicin. Men det må nu
vara. Nog borde väl riksdagen ändå avvakta
ett förslag från den medicinska

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Uppsala universitet: Avlöningar

världen innan riksdagen fattar beslut
om en professur.

Om detta hade varit en budgetfråga,
herr talman — om det t. ex. varit så
att Kungl. Maj :t hade behandlat ärendet
och jag såsom ecklesiastikminister
inte hade lyckats få fram pengar till
en professur — skulle jag ha varit väldigt
tyst i min bänk. Men detta är inte
läget. Jag säger än en gång att om riksdagen
skulle följa reservanterna här så
måste vi först tillsätta en stor utredning,
ty det finns ju inte den minsta
fingervisning i reservationen åt mig
och regeringen vad vi skulle göra utan
endast ett förslag rakt ut i luften om
att vi skall inrätta en professur i geriatrik.

Geriatrik är dessutom ett kliniskt
ämne, och som kliniskt ämne måste det
ingå i sjukvårdsorganisationen. Hur
skall regeringen med en gång kunna
placera in ett nytt kliniskt ämne i en
organisation som vi inte behärskar?

Det finns alltså en rad synpunkter
här som måste beaktas. Jag vill rikta
frågan till reservanterna och huvudmotionärerna
hur de egentligen har tänkt
sig tolkningen av ett eventuellt riksdagsbeslut
i enlighet med formuleringen
i reservationens kläm.

Professuren i anestesiologi ligger på
ett helt annat plan, det skall jag omedelbart
medge. Jag kunde i och för sig
mycket väl ha intagit min plats i kammaren
bakom herr John Lundberg och
hållit ungefär samma anförande som
han. Jag tycker också såsom medborgare
i den sjukhusregion som har Akademiska
sjukhuset i Uppsala som huvudpunkt,
att det skulle vara mycket
värdefullt om docenten Holmdahl kunde
bevaras åt Uppsala och den kirurggrupp
han är knuten till. Nu kan jag
tyvärr inte resonera på det sättet. Det
finns för mig egentligen bara en enda
anledning och det är den, att det pågår
en konkurrens om professuren i
Stockholm i anestesiologi och i den
konkurrensen deltar docent Holmdahl

tillsammans med flera andra. Dä är det
nästan orimligt, i varje fall för regeringen
— riksdagen kan ju göra vad
som helst — att mitt under denna konkurrens
lyfta bort en av de sökande,
utan att veta på vilken rangplats han
kommer att sättas vid bedömningen,
och ge honom en personlig professur
vid ett annat universitet.

Jag vet mycket väl att John Lundberg
mycket väl vet, och jag hoppas
att också docent Holmdahl vet, att eu
professur i anestesiologi måste komma
att inrättas, inte bara i Uppsala utan
på flera håll i landet, inom rimlig tid
eftersom anestesiologi kommer att ingå
i sjukvårdsorganisationen. Men någon
liten tågordning måste man väl ändå
följa i sådana här frågor. Vi har några
gånger här i kammaren haft diskussioner
om inrättandet av en personlig
professur, och det har också fattats beslut
om det i sådana fall där det inte
rått någon tvekan. Jag har medverkat
till det ett par gånger — John Lundberg
nämnde plastikkirurgi i Uppsala, som
jag ansåg vara ett fullkomligt självklart
fall. Men också andra förslag har framförts
genom motioner om personlig
professur åt forskare som deltagit i
en professorskonkurrens, och de förslagen
har vi hittills alltid avslagit. Om
riksdagen i sådana fall inrättar nya
professurer innebär det ju att riksdagen
har en helt annan befordringsordning
vid sidan av den vanliga. Detta
är för mig huvudfrågan. Jag kan eljest
instämma i allt vad John Lundberg har
sagt och jag kan t. o. m. göra det bättre
för honom genom att säga att jag har
precis samma förhoppningar som han
om möjligheterna att förvärva docent
Holmdahl till Uppsala.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar för deklarationen
från statsrådsbänken. Jag är medveten
om att detta ärende har ett samband
med stockholmsproblemet, som
jag inte tror att det är lämpligt att tala

Fredagen den 24 april 1964

Nr 20

om vid detta tillfälle. Det iir speciella
omständigheter som har gjort att man
inte fått en professur där. Att docent
Holmdahl söker professuren i Stockholm
är ju inget hinder för att vi räddar
honom till oss ocli därmed samti
digt kanske löser andra problem son
jag inte skall gå in på i detta samman
hang. Men vi skall komma ihåg att oir
docent Holmdahl måste lämna Uppsala
där han bör stanna, innebär det kanske
att Viking Björks arbete i viss mån kan
spolieras och det innebär också att neurokirurgiska
forskningen som har kostat
så mycket för stat och landsting,
kommer att i likhet med plastikkirurgien
och all övrig kirurgi av hög rang
äventyras. Det kan inte vara motiverat
att riskera detta på så lösa boliner när
vi väl ändå redan nu förutsätter att
stockholmsproblemet skall lösas på visst
sätt.

Sedan jag hört herr Arvidson m. fl. vill
jag citera vad professor Rexed sade i
ett anförande nyligen: »Ett gammalt ord
säger i all ödmjukhet att läkarens uppgift
alltid är att trösta, ofta att lindra
och stundom att bota. Ännu för 50 år sedan
var denna rangordning i läkarens
handlingsmöjligheter i hög grad en
realitet. Dagens läkare, som är en yrkesman
med hela den vetenskapliga
medicinens kunskapsskatt och tekniska
möjligheter till sitt förfogande, är
det förunnat att skjuta möjligheten till
bot för patienten i förgrunden.» När
det finns denna möjlighet att bota människor
måste detta väl ändå gå före andra
skäl som kan åberopas i sammanhanget.

Fru JOHANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Ecklesiastikministern
säger att reservanterna har lagt fram ett
förslag rakt ut i luften. Om utskottet
hade velat stödja reservationerna skulle
utskottet haft möjlighet till det på flera
sätt. En utredning skulle möjligen kunnat
gå för sig, säger ecklesiastikminis -

Uppsala universitet: Avlöningar

tern. I en motion föreslås emellertid just
en skyndsam utredning.

Ecklesiastikministern efterlyser vidare
tidpunkten när professuren i så fall
skulle inrättas. Vi har i den motion där
jag står som huvudmotionär skrivit
»snarast möjligt» och vi har så stort
förtroende för ecklesiastikministern i
detta avseende att vi känner oss ganska
säkra på att om förslaget om en professur
i geriatrik skulle bli kammarens
beslut, så kommer ecklesiastikministern
att genomföra det så snart som det är
möjligt. Vår regering har lyckats med
värre saker än den här.

Herr DAHLGREN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Edenman vill
göra gällande att åldringsforskningen
tillgodoses av den invärtesmedicinska
forskningen för närvarande. Vill statsrådet
då tala om i hur hög grad medicinarna
i dag är villiga att t. ex. omhänderha
den långtidssjukvård som landstingen
bedriver och i vad mån medicinarnas
utbildning i det avseendet är tillräcklig.
Jag har den bestämda uppfattningen
efter samtal med många överläkare
att de anser ökad utbildning vara
nödvändig och att en sådan skulle kunna
komma till stånd genom en forskaroch
lärartjänst i geriatrik.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Min vän och ständige
trätobroder John Lundberg har under
mina åtta år i riksdagen hittills aldrig
gett mig möjligheten att instämma med
honom. Men i dag har det hänt! Jag
kan helt och hållet ställa mig bakom
hans yttrande, att vattenvården i allra
högsta grad är en hälsovårdsfråga. Jag
skulle till och med vilja skärpa hans
uttalande och säga att det är en livsfråga,
en livsviktig hälsofråga. Men utskottet
har tydligen en annan mening.
I den mycket besynnerliga motiveringen
till sitt yrkande om avslag på motionen

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Uppsala universitet: Avlöningar

beträffande ökning av resurserna till
den limnologiska institutionen i Uppsala
— en motivering soin herr Anners
för en stund sedan med all rätt kritiskt
granskade — finns en mening som förtjänar
att upprepas: »Det skulle innebära
att limnologien sattes i särställning
vid en jämförelse med de förstärkningar
som andra institutioner inom
vårt högre utbildningsväsende normalt
kan påräkna.»

Det förefaller som om inte utskottet
beaktat det som herr Lundberg här påpekade:
nämligen att detta är en hälsofråga
av allra största vikt. Det är inte
bara eu hälsofråga — det är fråga om
vi skall kunna överleva — och därför
har limnologien otvivelaktigt en särställning.
Det gäller här inte en institution
vilken som helst.

Vi har ända till för ganska kort tid
sedan haft överflöd på det rena och
friska vatten, varförutan inget mänskligt
liv är tänkbart. Men vattenvårdskommittén
tog oss för en del år sedan
brutalt ur uppfattningen att den goda tiden
ännu skulle vara kvar.

I dagarna har vi fått en ny påminnelse
om den saken genom tidningsuppgifter,
att våra ytvatten nu är så förorenade
att man kan riskera en katastrof
om i händelse av krig våra tätorters
vattenverk sätts ur funktion och befolkningen
helt hänvisas till dessa förorenade
vattentillgångar.

Det är de limnologiska forskarnas sak
att inte bara bringa klarhet i de grundläggande
faktorerna på det här området
—• dem känner vi nog till ganska
väl — utan också utforska lämpliga
förebyggande medel eller reningsmetoder:
bättre eller billigare, eller bättre
och billigare, än dem vi redan känner
till.

Detta är inte enbart en nationell fråga.
Danmark blir mer och mer beroende av
färskvattenimport från Sverige, och jag
tycker det vore ett dåligt bidrag till det
nordiska samarbetet, om vi skulle leverera
dem dåligt vatten.

I Mellaneuropa har man bittra erfarenheter
av hur det gått, när vattenvården
kommit i efterhand. Än så länge
står inte katastrofen för dörren hos
oss — under förutsättning att vi får
leva i fred. Men om misshushållningen
med våra vatten fortsätter bara något
tiotal år till är vi snart där. Skulle vi
verkligen inte någon gång kunna vara
ute i tid; det blir oändligt mycket dyrare
att bota än att förebygga skador.

Att ge limnologien tillräckliga forskningsresurser
är inte bara en fråga om
ekonomi och en fråga om sparsamhet.
Med de anspråk på vattenförsörjningen
som vi i dag har innebär en limnologisk
forskning, som ligger väl framme,
inte några kronor eller några assistenttimmar
mer eller mindre utan helt enkelt
en möjlighet att överleva. Det är
därför limnologien har en särställning.
Det är att hoppas att utskottet till ett
annat år läser litet mer av vad som är
publicerat om vattenvård så att man får
betydelsen av denna klar för sig.

Det kan hända att frågan om själva
vattenvården lyder under något annat
departement. Vattenvårdskommittén
konstaterade härom året att det var tjugoen
olika instanser i detta land som
handlade dessa frågor. Det är inte så
underligt om de som handlägger frågorna
inom detta område bara tittar på sin
21-del av hela problemkomplexet — och
då blir förstås frågan för dem inte så
viktig. Men man måste se utanför sitt
verksamhetsområde och se på den oerhörda
vikt som får tillmätas de olika frågorna
på detta område sammantagna.

Därför vill jag, liksom herr Anners,
vädja till departementschefen att nästa
år ge limnologiska institutionen i Uppsala
åtminstone en del av den personal
den behöver för att kunna fullgöra sina
uppgifter.

I detta anförande instämde herrar
Dickson (h), Tobé (fp), Svenungsson
(h), Edlund (h) och Börjesson i Falköping
(ep).

Fredagen den 24 april 1964

Nr 20

Herr JACOBSSON i Sala (s):

Herr talman! Jag begärde ordet omedelbart
efter herr Lundbergs första anförande
för ett par timmar sedan. Därefter
har det hänt en del. Men jag vill
i alla fall avge en personlig deklaration
i denna fråga.

Jag är en av de trettiofyra medmotionärerna
till herr Lundberg, och anledningen
härtill är den erfarenhet jag har
fått under min verksamhet på sjukvårdsområdet.
Var och en som har arbetat en
längre tid på detta område vet hur värdefullt
det skulle vara att få till stånd
den föreslagna professuren i anestesiologi
vid Uppsala universitet. Vi har oerhörda
svårigheter på detta område och
det är, som herr Lundberg mycket riktigt
sade, en så livsviktig fråga, att den
inte längre får vara enbart beroende av
när universitetskanslern tar upp den i
sina petita. Man bör begära snabbare
åtgärder, och det har herr Lundberg
också gjort i den motion jag varit med
om att föra fram.

I detta fall råder inte heller några
meningsskiljaktigheter när det gäller
den tilltänkte innehavaren av den personliga
professuren. Såväl utskottet som
samtliga instanser som yttrat sig i frågan
är fullt ense om att det gäller en
kapabel kraft.

Om jag får anlägga något mera regionsbetonade
uppfattningar i denna
fråga vill jag säga att det är mycket
värdefullt att just det regionsjukhus
som jag närmast har anledning att intressera
mig för, nämligen Akademiska
sjukhuset i Uppsala, har tillgång till en
kapacitet av detta slag — detta även
om Karolinska institutet skulle bli utan
densamma.

Jag begärde ordet också av en annan
anledning, men statsrådet Edenman har
försatt mig i en penibel situation genom
att förklara att han helt ställde sig bakom
herr Lundbergs första anförande.
Jag är visserligen fullt ense med herr
Lundberg om det sakliga innehållet i
motionen, d. v. s. nödvändigheten av

Uppsala universitet: Avlöningar

att få till stånd denna professur, men
jag kan inte godkänna herr Lundbergs
motivering i den mån den avser vraket
Wasa och en del andra oväsentliga saker.
Jag vill därför skilja mellan herr
Lundbergs motivering och herr Lundbergs
yrkande till vilket jag, herr talman,
ber att få ansluta mig.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! När jag för en stund
sedan hörde herr Anners tala om de
teologiska fakulteterna tänkte jag att stryka
mig från talarlistan. Jaghadehoppats
att ecklesiastikministern i anledning av
herr Anners anförande skulle ha sagt
något förhoppningsfullt. Hans tystnad i
fråga om de teologiska fakulteterna finnar
jag bekymmersam.

Universitetsmyndigheterna har gång
på gång uttalat sig för en förstärkning
av de personella och materiella resurserna
hos de teologiska fakulteterna.
Riksdagen har också både 1961 och 1963
mycket bestämt förordat en automatisk
lärartilldelning. Men alltid har det kommit
någonting i vägen. Denna gång hänvisas
till en planerad översyn av aufomatikreglerna.

Som det nu är arbetar de teologiska
fakulteterna, som herr Anners så riktigt
påpekat, under betydligt ogynnsammare
villkor än de fakulteter där
principen om automatisk lärartilldelning
tillämpas. När lektionsundervisning
i t. ex. så krävande ämnen som
bibelns grundspråk hebreiska och grekiska
får bedrivas i lektionsgrupper om
bortåt hundra studerande är förhållandena
sannerligen otillfredsställande.

Herr Arvidson menade för egen del
att de teologiska fakulteterna får finna
sig i att vara undernärda tills man haft
en principdiskussion om de teologiska
fakulteternas framtida ställning. Den
principdiskussionen skall vi inte nu ta
upp; herr Arvidson och jag skulle säkert
ha olika mening i detta fall. Men det
kan inte vara rimligt att av det skälet
hålla de teologiska fakulteterna på spar -

3 — Andra kammarens protokoll 196b. Nr 20

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Uppsala universitet: Avlöningar

låga år efter år. Vart skulle det ta vägen
om man i avvaktan på möjliga reformer
i framtiden skulle låta vissa samhällsfunktioner
få leva ett halvt liv?

Det vore glädjande om ecklesiastikministern
äntligen till sina många åtgärder
för den högre utbildningens främjande
ville foga också en insats för de
hittills så snävt behandlade teologiska
fakulteterna.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Vi är här i kammaren
vana vid att när statsrådet Edenman
yttrar sig inom sitt ämbetsområde sker
detta med en betydande auktoritet som
kommer ur den stora erfarenhet och
det allsidiga kunnande han har skaffat
sig. Men det kan inte hjälpas att när
han i dag diskuterar några frågor, som
tydligen ligger i periferien av hans kunnande,
yttrar han sig uppenbarligen inte
med samma auktoritet. Han säger rent
av att han inte vet vad han skall göra.
om kammaren om en stund beslutar att
hos Kungl. Maj :t anhålla om inrättandet
av en professur i geriatrik. Denna rådvillhet
är uppenbarligen tillkommen
av oro inför den förestående voteringen.

När riksdagen i fjol behandlade denna
fråga och andra kammarens majoritet
röstade för tillsättandet av en utredning
för att åstadkomma en sådan
professur, yttrade sig statsrådet inte alls
i den debatten. Han hade tydligen ingen
mening. Jag kan inte förstå annat än att
om kammaren nu röstar för reservationen,
har statsrådet inget annat att göra
än att effektuera beslutet. Det måste
innebära att han uppmanar kanslersämbetet
att inkomma med förslag om
var och när professuren skall inrättas
och hur definitionen av ämnet skali
vara beskaffad. Reservationen är så formulerad
att den inte anvisar några medel
för det omedelbart kommande budgetåret,
utan det förutsättes att det kan
ta en tid innan beslutet kan träda i
kraft. Det gäller ett principbeslut om
inrättandet av en professur, och beslut

av detta slag har riksdagen många gånger
förut fattat. Jag skall gärna erkänna
att det i regel har skett efter förslag från
universitetsmyndigheterna, men ibland
har det skett på riksdagens eget initiativ.
Det är alltså självfallet att alla
väntar sig att detta skall ta någon tid.

Här har en rad talare med erfarenhet
av aktiv sjukvård pekat på behovet
av en forskningsinstitution, där erfarenheter
från åldringsforskingens område
skall kunna sammanfattas och göras användbara
i läkarutbildningen, både för
den grundläggande utbildningen och
för den efterutbildning som är nödvändig.
Jag kan inte tävla i erfarenhet med
alla dem som yttrat sig, men som ordförande
i direktionen för ett av Sveriges
modernaste lasarett, där en osedvanligt
stor andel av patienterna just är
åldringar, vill jag intyga det som kommit
fram i flera inlägg här, nämligen att
det är en allmän uppfattning hos de läkare
som har till uppgift att försöka samla
erfarenheter från skilda specialiteter
inom åldringsvårdens forskningsområde,
på vilka statsrådet gav exempel, att
dessa erfarenheter bör samordnas inom
en forskningsinstitutions ram för att
kunna göras tillgängliga både i det kliniska
arbetet och i vidareutbildningen
för läkarna. Jag måste för en gångs
skull konstatera att statsrådet Edenman
kunde denna fråga sämre än flera av
de motionärer och reservanter som yttrat
sig. Jag vill på det livligaste instämma
i motionärernas vidhållande av att
vi skall rösta med den reservation det
är fråga om.

Herr Arvidson, som uppenbarligen
också rör sig enbart med skrivbordskunskaper
på detta område, säger att
det här är fråga om att sätta forskargrupper
i arbete och inte att tillskapa
en institution med en professor som
chef. Ja, det är precis det argument
som Kungl. Maj :t och regeringen använde
emot tillsättandet av en professur
i kriminologi för ett år sedan. I
debatt efter debatt i denna kammare

Fredagen den 24 april 190 4

Nr 20

sade man nej till önskemålet om en professur
i kriminologi därför att det inte
var möjligt att inom ramen för en institution
lios en forskare samordna behovet
av forskning. Nu har emellertid
Kungl. Maj :t accepterat tanken att den
kriminologiska forskningen bäst gagnas
genom tillsättandet av en professur,
och jag är övertygad om att vi så
småningom kommer fram till förslag om
flera professurer. Det är väl på motsvarande
sätt inom geriatriken att just därför
att forskningsområdet är så stort
och skilda insatser göres både i det kliniska
arbetet och vid en rad grundforskningsinstitutioner
är det nödvändigt
för att i dag summera vårt vetande
och göra det användbart att tillskapa
en institution, eu befattningshavare
som sedan kan följas av flera.

Jag ber att få yrka bifall till de reservationer,
som är knutna till statsutskottets
utlåtande nr 55.

1 detta anförande instämde herrar
Wiklund, Keijer, Hamrin i Kalmar,
Berglund och Westberg (samtliga fp).

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Att jag ingenting sade
vid debatten i fjol berodde just på att
utskottets reservanter hade formulerat
det kommande beslutet på ett helt annat
sätt. Det var, som herr Helén erinrade
kammarens ärade ledamöter om, fråga
om en utredning. Jag skulle inte ha deltagit
i debatten i dag heller, om det
varit fråga om att inrätta en professur
i geriatrik. Jag skulle inte, herr Helén,
ha deltagit i debatten — eftersom man
inte gör det när det är fråga om motioner
om pengar — om reservanterna hade
föreslagit inrättandet av en professur
i geriatrik från och med den 1 juli
1965 vid universitetet i Uppsala. Då
är det bara att göra det då. Men det är
det man inte gjort. Man anhåller om
inrättandet av en professur i geriatrik
utan att ange tiden och platsen. Det
måste alltså föregås av en utredning.

Uppsala universitet: Avlöningar

Men, säger herr Helén, det skall alltså
gå till så, att jag bara ger kanslern order
om att komma in med ett förslag.
Vad är det för mening med en sådan utredning,
när man inte ens förutsättningslöst
inom den vetenskapliga världen
kan få föra en diskussion om man
vill ha det så eller så? Vid fjolårets
riksdag var det alltså fråga om att utreda.
1 år menar herr Helén att man
bara skall dekretera: Nu skall vi ha
professuren — punkt och slut. Jag hade
givetvis funnit mig i att riksdagen gjort
ett sådant dekret. Men man har endast
föreslagit att riksdagen ger mig fullmakt
att agera. Man överlämnar generöst en
allmän fullmakt till mig att agera. På
vilket sätt? Jag vill inte agera på det
sätt, som herr Helén rekommenderar.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det är väl ganska förvånande
att ett statsråd klagar över att
riksdagen är benägen att ge honom en
viss handlingsfrihet inom ramen för
ett principbeslut. Jag kan inte förstå
annat än att detta beslut är så beskaffat,
att det ger såväl ecklesiastikdepartementet
som kanslersämbetet — som
skall bli den agerande, därest kammaren
bifaller reservationen — alla möjligheter
att pröva skilda synpunkter på
ämnets omfattning, karaktären hos
forskningsuppgifterna, den institutionella
uppläggningen och infogandet i
läkarutbildningen av erfarenheterna
härifrån. Herr statsrådet kan inte övertyga
mig om annat än att det från hans
sida är fråga om den obotfärdiges förhinder.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Skall jag alltså tolka det
på det sättet — om reservationen nu
skulle segra — att om efter en utredning
den medicinska sakkunskapen
skulle avstyrka inrättandet av en professur
i geriatrik, så är jag alltså bunden
av riksdagsbeslutet, som eventuellt

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Uppsala universitet: Avlöningar

kommer att gå i denna riktning om
några minuter i dag?

Vad är det då för mening, herr Helén,
med att tillsätta en utredning och
låta utreda en fråga, när man alltså är
hunden av ett principbeslut? Det är
detta jag menar är litet skoj med den
s. k. utredningen i sakliga frågor. Antingen
skall man tillsätta en utredning,
som skall vara reservationslös och vars
resultat för eller emot skall redovisas
inför riksdagen, eller också får riksdagen
ge order; riksdagen är kompetent
att göra det! Men skjut inte ifrån
er ansvaret på Kungl. Maj:t i detta fall.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag kan inte se att riksdagen
på ett olämpligt sätt här skjuter
ifrån sig ansvaret. Riksdagen har en
viljeyttring, nämligen att den forskning
som för närvarande på ett splittrat och
ofullständigt sätt bedrivs vid ett antal
kliniska institutioner i vårt land skall
samordnas och ledas från en universitetsinstitution.
Detta är riksdagens
vilja, och jag är övertygad om att den
kommer att respekteras av universitetsmyndigheten.
Men det kan hända att
denna myndighet i vissa detaljer beträffande
karaktären av ämnets inriktning
har en annan uppfattning än
exempelvis statsrådet eller statsutskottet
eller vad som har kommit fram i
den offentliga debatten hittills. Det är
på den punkten, men icke i fråga om
det behov som riksdagen har vidimerat,
som det råder rörelsefrihet.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 325
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara

med övervägande ja besvarad. Herr
Lundberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
1 :o) mom. II) i utskottets utlåtande nr
55, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 325 i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 91 ja
och 75 nej, varjämte 24 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. III—XI

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. XII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock med bifall till reservationen 1

a); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Karlsson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
1 :o) mom. XII) i utskottets utlåtande nr
55, röstar

Fredagen den 24 april 1964

Nr 20

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 a) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 74 ja och 114 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
1 a) av fröken Andersson
m. fl.

Mom. XIII och XIV

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. XV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1 b)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Karlsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringspropositionen upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
l:o) mom. XV) i utskottets utlåtande
nr 55, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 b) av fröken Andersson
m. fl. i motsvarande del.

Uppsala universitet: Avlöningar

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 96 ja
och 88 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. XVI

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
l:o) mom. XVI) i utskottets utlåtande
nr 55, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 b) av fröken Andersson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Karlsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 100 ja och 86 nej, varjämte

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Lunds universitet: Avlöningar

4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. XVII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1 c);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Karlsson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
1 :o) mom. XVII) i utskottets utlåtande
nr 55, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 c) av fröken Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Karlsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 116 ja och 69 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. XVIII—XX

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 2—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Lunds universitet: Avlöningar

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Jag har väckt en motion
om inrättandet av en tjänst som
förste trädgårdsintendent vid botaniska
trädgården i Lund. En sådan befattning
inrättades redan 1953 i Uppsala. Från
och med 1957 har begäran om inrättandet
av en sådan tjänst varje år återkommit
i universitetets i Lund anslagsäskanden.
Från och med 1961 har frågan
återkommit varje år här i kammaren
i form av en motion. Jag är ledsen
för att jag med all min författarmöda
inte har lyckats övertyga utskottet och
än mindre departementschefen om hur
viktigt det är att vi får den befattningen.

1961 konstaterade utskottet att vissa
skäl syntes tala för att just denna befattning
som trädgårdsintendent borde
inrättas men man ville ändå inte ansluta
sig till motionsyrkandet. 1962
framhöll utskottet att behovet av den
föreslagna tjänsten torde böra bedömas
med hänsyn till de övriga hjälpkrafter
som står institutionen till buds och att
det i första hand borde ankomma på
Kungl. Maj :t att ytterligare pröva frågan.
1963 ansåg sig utskottet inte böra
ansluta sig till motionsyrkandet ehuru
utskottet ansåg att i och för sig goda
skäl syntes tala för tjänstens inrättande.
Utskottet utgick från att Kungl.
Maj:t hade sin uppmärksamhet riktad
på detta ärende och på framställning
av vederbörande universitetsmyndigheter
upptoge frågan till förnyad prövning.
Sådan framställning har gjorts av
universitetsmyndigheterna, denna gång
med den yttersta skärpa, men trots detta
har ingenting hänt. Utskottet kostar
i år inte ens på sig någon motivering
för sitt avstyrkande.

Jag kan inte låta bil att fråga mig varför
Lunds universitet, dit tyngdpunkten
i undervisningen i systematisk bo -

Fredagen den 24 april 1964

Nr 20

tanik är förlagd och där den följs av
ett avsevärt större antal studenter än
vad fallet är i Uppsala, skall bli så illa
behandlat år efter år. Denna befattning
inrättades, som jag nyss sade, redan år
1953 i Uppsala. Som förhållandena nu
är har institutionen för systematisk botanik
blivit mera ett seminarium än
den forskningsanstalt den egentligen
borde vara. Vår botaniska allmänbildning
var hög här i landet en bit in pa
1930-talet men sedan har våra skolor
lyckats grundligt göra slut på den allmänbildningen.
Vi kan naturligtvis inte
förklara spolierandet av kulturarvet
från Linnés dagar allenast med att vi
inte har fått denna befattning vid anläggningen
i Lund. Men när vi ger vår
skolungdom så dålig undervisning i
detta ämne, när vi rättare sagt ger detta
ämne ett så litet timantal, borde vi ge
de blivande lärarna en om möjligt än
bättre utbildning än de hittills har fått
för att de inom ramen för det lilla timantalet
skall kunna få med den botanikundervisning
som skulle berättiga oss
att kalla oss Linnés efterföljare här i
landet. Framför allt bör studenterna
vid ett universitet inte få sämre utbildning
än studenterna vid ett annat universitet.

Man brukar kunna få insinuera ganska
mycket från denna talarstol. Jag vill
emellertid inte diskreditera riksdagsmannaskrået
därmed just nu utan stiger
för ett ögonblick ut ur den befattningen
och talar som lundensare till
ecklesiastikministern. Om inte statsrådet
vill riskera att den misstanke vi har
där nere, att ecklesiastikministern inte
ger oss trädgårdsintendenten därför
att han som uppsaliensare inte har
sinne för den stad varifrån dock ljuset
utgår, skall övergå till visshet får
han ge oss denna trädgårdsintendent.
Jag vädjar till departementschefen att
ta frågan under förnyat och bättre övervägande
till nästa år.

1 detta anförande instämde herr Braconier
(h).

Lunds universitet: Avlöningar

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag lovar herr Wachtmeister
att mycket noga överväga vart
professuren i geriatrik skall förläggas,
till Uppsala eller till Lund.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Tillsammans med tre
andra motionärer som representerar
tre andra partier har jag väckt en motion
om en preceptur i ämnet processrätt
i Lund. Det är ett gammalt önskemål
som är upptaget redan 1949 av juristutbildningskommittén
och som framfördes
även när man beräknade lärarbehovet
vid juridiska fakulteterna 1957.
Motioner i frågan har väckts flera gånger.
De har avstyrkts bl. a. med den motiveringen
att man skulle avvakta erfarenheterna
av den nya juristutbildningen.
Man förmodade att det skulle bli en
minskning av antalet studerande, vilket
var ett återhållande moment, när man
funderade på att tillsätta en preceptur.
Det har emellertid visat sig att det blivit
en ökning i stället och att den ökningen
blivit större i Lund än i Uppsala.

Jag skall inte upprepa vad herr
Wachtmeister sade om att Lund kanske
känner sig förbigånget i jämförelse med
Uppsala, ty någon måste komma i fråga
först. Jag är emellertid tacksam för
att man fått en preceptur i detta ämne
i Uppsala. Regeringen har också visat
stort intresse för dessa frågor, och ännu
välvilligare har utskottet varit som har
sagt att man helt enkelt förutsätter att
en proposition skall framläggas om en
preceptur i processrätt i Lund. Man kan
inte annat än vara tacksam för den välvilliga
skrivningen som nog inte bara är
en fras utan ett sätt att säga att vi inte
kan begära allt på en gång men att utskottet
vill att när det skall tillsättas
flera juridiska lärartjänster, så bör det
bl. a. bli en preceptur i processrätt i
Lund.

Med den förhoppningen att skrivning -

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964
på bensin för motorsågar, m. m.

Restitution av skatt

en är så stark att man har förståelse för
detta i departementet skall jag inte yrka
bifall till motionen utan lever på
hoppet att det skall framläggas ett förslag
i frågan nästa år.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 7—102

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 103

Lades till handlingarna.

§ 12

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
56, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av avtal
med Stockholms stad rörande vissa
markbyten m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Restitution av skatt på bensin för motorsågar,
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 32, i anledning av väckta motioner
om restitution av skatt på bensin
för motorsågar, m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:205
av herr Wanhainen m. fl. samt 11:248
av herrar Persson i Tandö och Nilsson
i Östersund, vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om en utredning
syftande till restitution av skatt å bensin
som förbrukas vid användning av
motorsågar i skogsbruket»; ävensom

2) de likalydande motionerna 1:341
av herrar Åkesson och Skärman samt
II: 376 av herrar Nilsson i Lönsboda och
Carlsson i Huskvarna, vari hemställts,
»att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära utredning och förslag
angående lättnader i fordonsskatten
eller annan kompensation för ägare
till sådana svenska fordon som går i
lasttrafik på utlandet, så att skatte- och
tullbestämmelserna för svenska åkare i
utlandstrafik inte blir sämre än vad som
gäller åkare från andra länder i trafik
på Sverige».

Utskottet hemställde,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:205
av herr Wanhainen m. fl. samt 11:248
av herrar Persson i Tandö och Nilsson
i Östersund om restitution av skatt å
bensin för motorsågar, ävensom

2) de likalydande motionerna 1:341
av herrar Åkesson och Skärman samt
II: 376 av herrar Nilsson i Lönsboda och
Carlsson i Huskvarna om vissa lättnader
för svensk lastbilstrafik på utlandet,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr PERSSON i Tanidö (s):

Herr talman! Då frågan om restitution
av skatten på bensin för motorsågar
senast var föremål för debatt här i
riksdagen — det var under vårriksdagen
1959 — framhöll sammansatta bevillnings-
och jordbruksutskottet liksom vid
frågans behandling vid 1958 års A-riksdag
att skogsnäringens restitutionsspörsmål
borde bli föremål för en mera enhetlig
bedömning i anslutning till de
överväganden, som beräknades skola
ske inom 1953 års trafikutredning. Enligt
utskottet skulle utredningen redan
under år 1960 komma att framlägga förslag
till ändrade regler rörande beskattningen
av motorfordonstrafiken och i
samband därmed taga principiell ståndpunkt
till omfattningen av restitutions -

Nr 20

Fredagen den 24 april 1904
Restitution av skatt på

rätten. Med hänsyn härtill yrkade utskottet
avslag på motionerna, som den
gången gällde ett förslag om omedelbar
restitution utan föregående utredning.

1953 års trafikutredning slutade sitt
arbete och något uttalande om bensinskatten
för motorsågarna avhördes icke.
Under dessa förhållanden har vi motionärer
funnit det angeläget att äter förelägga
riksdagen frågan.

Vi har i motionerna, med hänvisning
till betänkandet, Utvecklingstendenser
i modernt skogsbruk (SOU 1903:63),
gjort vissa beräkningar som visar att
sammanlagda beloppet av skatten på den
bensin som förbrukas av motorsågarna
skulle röra sig omkring 8—10 miljoner
kronor. Vi har i motionerna även uppställt
olika alternativ för återbetalning
av skatten till motorsågsägarna.

Med hänvisning till vad i motionen anförts
hemställer vi om eu utredning syftande
till restitution av skatten å sådan
bensin, som användes till motorsågar i
skogsbruket.

I det nu föreliggande utskottsbetänkandet,
bevillningsutskottets betänkande
nr 32, säger sig utskottet dela motionärernas
uppfattning om att spörsmålet om
restitution av bensinskatt för motorsågar
bör utredas. Utskottet fortsätter:
»Skulle därvid framkomma att nu utgående
restitutioner för bensinförbrukning,
som icke har samband med vägväsendet,
i stort sett bör bibehållas, synes
det vara skäligt att även bensinförbrukningen
för motorsågar tillerkännes
motsvarande restitutionsrätt. Utskottet
vill dock inte utan föregående utredning
ta ställning till frågan om formen
för sådan restitution.»

Efter att utskottet anfört detta borde
väl slutsatsen ha blivit den att utskottet
tillstyrkt motionsvrkandet om en utredning.

Men utskottet har upptäckt att 1953
års trafikutredning har funnit att det
fanns flera andra olösta frågor på detta
område. Dessutom har utskottet under
hand erfarit att man inom finansdepar -

hensin för motorsågar, m. m.

tementet förbereder frågan om en översyn
av vägtrafikbeskattningen och
fortsätter i anslutning härtill: »Utskottet
förväntar att de i motionerna framförda
utredningsyrkandena i detta sammanhang
kommer att bli tillgodosedda.»
Med hänvisning härtill föreslår utskottet
att motionerna icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Nu förhåller det sig ju så att riksdagen
vid denna frågas tidigare behandling
också uttalat förväntningar om att
frågan skulle upptagas till behandling
av tidigare utredning.

Då detta nu icke skett och man icke
med bestämdhet vet om frågan utan vidare
kommer att upptagas av eventuella
kommande utredningar om vägtrafikbeskattningen
finner jag mig, herr talman,
föranlåten att yrka bifall till motionerna
nr I: 205 och II: 248.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att uttala mina starka sympatier för
de motioner som behandlas i föreliggande
utskottsbetänkande, dels därför
att vi inom centerpartiet tidigare framställt
yrkanden av samma innehåll och
dels därför att jag finner det föga tillfredsställande
med utskottets ställningstagande
i frågan. Motorsågar är ju vanligt
förekommande redskap för våra dagars
skogsarbetare, men det kan från
principiella synpunkter ändå inte vara
riktigt att för dessa motorsågar skall erläggas
bensinskatt — pengar som ju går
till vägändamål — när motorsågarna inte
åstadkommer någon vägförslitning.

Herr talman! Jag anser att det, trots
den utredning vartill utskottet hänvisar,
hade funnits starka skäl att redan nu befria
motorsågarna från denna särbeskattning
genom att införa ett individuellt
restitutionsförfarande.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till motion nr 248 i denna kammare,
som är likalydande med motion
nr 205 i första kammaren.

3* — Andra kammarens protokoll 1964. Nr 20

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Värderingen av varulager vid beskattningen

I detta anförande instämde herr Larsson
i Hedenäset (ep).

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
bevillningsutskottet skrivit i sitt utlåtande
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 205
och II: 248; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Persson i
Tandö begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
1) i utskottets betänkande nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna 1:205 och 11:248.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 93 ja och 76 nej,
varjämte 17 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 341
och II: 376; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 14

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 34, i anledning av väckta motioner
angående rätten till avdrag för
kommunal skatt vid statlig inkomstbeskattning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Värderingen av varulager vid beskattningen Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 40, i anledning av väckta motioner
angående värderingen av varulager
vid beskattningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet, såvitt nu var i fråga, till behandling
i ett sammanhang upptagna
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:560
av herr Lundström m. fl. och II: 693 av
herr Ohlin m. fl., vari under 1. hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
beskattningsreglerna angående värdering
av varulager ändrades så att nedskrivning
tillätes till 30 procent av lagrets
värde, att gälla fr. o. m. 1965 års
taxering; samt

2) de likalydande motionerna I: 573
av herr Virgin m. fl. och II: 683 av herr
Heckscher m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte antaga i motionerna
framlagt förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Motionerna 1:560 och 11:693, såvitt
anginge hemställan under 2., behandlades
av utskottet i betänkandet nr 41.

Fredagen den 24 april 1904

Nr 20

Utskottet hemställde,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:560
av herr Lundström m. fl. och II: 093 av
herr Ohlin m. fl. angående allmänna
riktlinjer för skattepolitiken, såvitt avsåge
punkt 1) i motionernas hemställan;
samt

2) de likalydande motionerna 1:573
av herr Virgin m. fl. och II: 683 av herr
Hecksclier m. fl. angående värderingen
av varulager vid beskattningen,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Stefanson, Lundström, Gösta Jacobsson,
Ottosson, Magnusson i Borås och Christenson
i Malmö, fru Nettelbrandt samt
herr Darlin, vilka — under åberopande
av innehållet i de likalydande motionerna
I: 560 av herr Lundström m. fl.
och II: 693 av herr Ohlin m. fl. samt de
likalydande motionerna I: 573 av herr
Virgin m. fl. och II: 683 av herr Heckscher
m. fl. — ansett, att utskottet bort
tillstyrka bifall till motionärernas förslag,
att varulager vid inkomstbeskattningen
skulle kunna nedskrivas till 30
procent i stället för lägst 40 procent av
anskaffningsvärdet, och sålunda bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till förenämnda
motioner, i vad avsåge förevarande
fråga, antaga det vid motionerna
I: 573 och II: 683 fogade förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Ett särskilt yttrande hade avgivits
av herrar Elofsson och Vigelsbo.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! I föreliggande betänkande
behandlas bl. a. en motion om
ändrade bestämmelser för varulagervärderingen.

För närvarande är det icke tillåtet att
nedskriva varulager lägre än till 40

Värderingen av varulager vid beskattningen

procent av anskaffningsvärdet. En ytterligare
nedskrivning till 30 procent
0 skulle ha utomordentligt stor betydelse
v för näringslivet, dels med hänsyn till
a möjligheterna att konsolidera företagen,
dels ur den synpunkten att näringslivet
; inte har stora förutsättningar att på annat
sätt bygga upp ett riskvilligt kapi3
tal. En ökad avskrivning av varulagren
r är också mycket värdefull med hänsyn
n till möjligheterna att trots prisfluktuationer
kunna upprätthålla företagens stai-
bilitet och därmed också en full sysselsättning.

r Det är förhållanden av detta slag som
j ligger bakom de krav som återigen

framförts i de föreliggande motionerna.
[t För min del förstår jag inte riktigt
vart man syftar med det särskilda ytt(
rande som fogats till utskottsbetänkanj
det och där man talar om att andra
c medel bör användas för att underlätta
T företagens konsolidering och självfinansiering,
varvid man bl. a. pekar på investeringsfondavsättningar.
Speciellt
för de små företagen här i landet spelar
just avskrivningarna av varulager en
q mycket stor roll. Det är en av de få utv
vägar att åstadkomma en konsolidering
som småföretagsamheten kan använda.
Systemet med avsättningar till investeringsfond
passar egentligen bara för
större företag, framför allt sådana företag
som själva äger fastigheter. Med
tanke på småföretagsamheten är det därför
av särskild vikt med en ändring av
j bestämmelserna för varulagervärdering.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
ts att få yrka bifall till den vid utskottsbetänkande!
fogade reservationen,
h

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! En kamrat och jag har
avlämnat ett särskilt yttrande i denna
i- fråga. Vi har inte ansett oss böra biträda
n motionen, då vi menar att de avskrivr-
ningsregler som för närvarande gäller
är tillräckliga för åtminstone de mindtt
re och medelstora företagen.
i0 Vi vill i stället i vårt särskilda ytt -

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Värderingen av varulager vid beskattningen

rande framhålla att det finns andra omständigheter
som påkallar skattemyndigheternas
uppmärksamhet gentemot
den mindre och medelstora industrien.
Vi har pekat på investeringskontona och
en hel del andra åtgärder som vi önskar
se förverkligade såsom ett stöd för
denna företagsamhet. Det finns siffror
tillgängliga som visar hur t. ex. avskrivningsrätten
har utnyttjats tidigare, men
jag skall inte ta upp tiden därmed utan
vill endast med detta förklara varför
vi har avlämnat ett särskilt yttrande.

I övrigt ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Utskottet framhåller att
företagsbeskattningens framtida utformning
är föremål för övervägande inom
allmänna skatteberedningen. Utskottet
anser sig inte böra frångå sitt tidigare
ställningstagande till frågan om högsta
tillåtna varulagernedskrivning. Vidare
säger utskottet att reglerna för varulagervärdering
i vårt land torde få betraktas
som mycket generösa.

Frågan bör nog ses i ett annat perspektiv.
Eftersom nya skatter och avgifter
läggs på näringslivet, vilket är särskilt
påfrestande för småföretagarna,
bör en viss skadekompensation komma
företagen till godo. Jag delar inte
helt herr Vigelsbos uppfattning på denna
punkt.

En utväg som folkpartiet har pekat
på är förslaget att varulager vid inkomstbeskattning
skall kunna nedskrivas
till 30 procent i stället för till 40
procent av anskaffningsvärdet. I riksdagen
åberopas ofta skatteberedningen.
Vi vet dock inte när konkreta förslag
kommer att föreläggas riksdagen. Utskottet
menar att det under den tid utredning
pågår skall råda stopp för alla
skattereformatoriska förslag. Detta är
enligt min mening en mycket enkel och
bekväm ståndpunkt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bi -

fall till reservationen av herr Stefanson
m. fl.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Lager får nu nedskrivas
till lägst 40 procent av anskaffningsvärdet,
alltså med 60 procent. Först får man
dock avräkna inkurans på lagret, vilket
brukar medges med 5 procent. Därtill
finns två supplementregler. Enligt den
första får man beräkna nedskrivningens
storlek på medeltalet av lagervärdena
under de närmast föregående beskattningsåren.
Det kan i vissa fall leda
till negativa värden. Enligt den andra
får, om det ingår råvaror eller stapelvaror
i lagret, denna del upptas till lägst
70 procent av dessa tillgångars lägsta
marknadsvärde under en tioårsperiod.

Man hör hålla i minnet att syftet med
denna nedskrivningsrätt är att skapa
trygghet mot prisfallsrisker, och då
räcker det med 60 procents nedskrivning.
Visst har vi intresse av att företagen
konsolideras och att deras likviditet
förstärkes, men det måste hållas
inom rimliga gränser, d. v. s. det måste
rimma med angelägenheten av att intressena
underordnas konjunkturpolitiken.
Om vi tillät nedskrivning till 30
procent, så skulle våra bestämmelser
bli mera generösa än dem vi hade innan
gränsen höjdes från 30 till 40 procent,
detta med hänsyn till supplementärreglerna,
vilka jag förut nämnde om.

Prisfallsrisken är naturligtvis störst
på råvaror och stapelvaror. De värderingar
man nu får göra på dessa varor
torde täcka alla risker, säger utskottet,
då man som utgångspunkt för värderingen
tar lägsta marknadspriset under
en tioårsperiod.

Endast för företag som odiskutabelt
har det förhållandevis minsta behovet
av nedskrivningar för prisfallsrisker
kommer huvudregeln att tillämpas. Jag
vill slutligen understryka att syftet i
detta fall inte har varit en konsolidering
av företagen. Utskottet understryker att
om varulagervärderingen skall använ -

Fredagen den 24 april 1964

das i dylikt syfte, så bör det vara allmänna
skatteberedningens sak att pröva
den frågan. Beredningen har ju förutsättningslösa
direktiv att ompröva hela
företagsbeskattningen.

Herr talman! Med det anförda ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bar kammaren bifallit reservationen
av herr Stefanson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 108 ja och 63 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16

Allmänna riktlinjer för skattepolitiken

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 41, i anledning av väckta mo -

Nr 20

Allmänna riktlinjer för skattepolitiken

tioner angående allmänna riktlinjer för
skattepolitiken.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:560 av herr Lundström
m. fl. och 11:693 av herr Ohlin
in. fl. hade bl. a. hemställts, att riksdagen
»måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
uttala att vid kommande reformering av
skattelagstiftningen särskild vikt fästes
vid sådana åtgärder, som är ägnade att
öka företagssparande och därigenom
skapa större finansiellt utrymme för en
snabbare utbyggnad, rationalisering och
modernisering av industriens och övriga
företags tekniska, maskinella och
andra resurser».

Motionerna upptog även ett yrkande
angående värderingen av varulager
vid inkomstbeskattningen. Detta yrkande
behandlades av utskottet i betänkande
nr 40.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 560 av herr Lundström
m. fl. och II: 639 av herr Ohlin
in. fl. angående allmänna riktlinjer för
skattepolitiken, såvitt avsåge punkten
2) i motionernas hemställan, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Stefanson, Elofsson, Lundström, Gösta
Jacobsson, Ottosson, Magnusson i Borås,
Vigelsbo och Christenson i Malmö, fru
Nettelbrandt samt herr Darlin, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:560 och 11:693,
såvitt avsåge punkten 2) i motionernas
hemställan, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t uttala, att vid kommande reformering
av skattelagstiftningen särskild
vikt borde fästas vid sådana åtgärder,
som vore ägnade att öka företagssparande
och därigenom skapa större finansiellt
utrymme för en snabbare utbyggnad,
rationalisering och modernisering
av industriens och övriga företags
tekniska, maskinella och andra resurser.

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Allmänna riktlinjer för skattepolitiken

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande nr 41 har fogats en reservation
med anledning av folkpartiets
motioner. Sedan motionen II: 693 väcktes
har åtskilligt hänt i riksdagen. Som
utskottet nämner har riksdagen sålunda
beviljat investeringsavdrag för maskinanskaffning
och även beslutat om förlängning
av Annell-lagen. I den allmänna
diskussion som förekommer kring
skatteberedningens planer torde en del
skatteproblem som framförts i motionerna
vara föremål för överväganden.
Det iir emellertid viktigt att utformningen
av vårt skattesystem även uppmärksammas
i riksdagen.

Vårt skattesystem kräver en sådan anpassning
att vår ekonomiska konkurrenskraft
förstärkes och ett ökat ekonomiskt
utbyte med andra länder blir
möjligt. Omsättningsskattens inslag av
investeringsavgifter på företagens anläggningskostnader
och produktionsförnödenheter
är en hård belastning. I den
översyn som pågår inom skatteberedningen
bör en utrensning ske i floran
av punktskatter, som i flertalet fall framstår
som föråldrade och oförenliga med
kravet på likvärdig skattemässig behandling.
Den nuvarande energiskatten
bör även borttagas.

Av andra skattepolitiska åtgärder bör
uppmärksammas att en större del av avskrivningen
för industribyggnader kan
ske under uppbyggnadens första år.
En annan reform är skattefrihet för
andel i vinst för de belopp som går till
de anställda.

De motioner som nu behandlas avser
också att öka företagssparandet och därigenom
skapa större finansiellt utrymme
för en snabbare utbyggnad samt för
rationalisering och modernisering av
industriens resurser, att vidga företagssparandet
genom avsättning till investeringsfonder
och att höja självfi -

nansieringarna, allt i syfte att öka den
totala produktionen. Att stärka produktionstillväxten
är ett fundamentalt intresse
för en fortsatt böjd levnadsstandard.

Skattepolitiken spelar där en betydande
roll. Det bör i sammanhanget erinras
om att nya pålagor har drabbat
näringslivet genom statliga beslut, t. ex.
fyraveckorssemestern och högre socialutgifter.
Riksdagen bar också beslutat
om höjda telefonavgifter, och höjda
postporton och postförsändelseavgifter
är aviserade. Dessa förhöjningar kommer
att i hög grad drabba näringslivet,
och att rationalisera bort dylika kostnadsökningar
är inte så lätt. I stället
får företagen i den situationen tillgripa
prishöjningar, vilket är mycket känsligt
i nuvarande konjunkturläge.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Stefanson
in. fl.

Herr MAGNUSSON i Borås (b):

Herr talman! Den motion som behandlas
i bevillningsutskottets betänkande
nr 41 avser ett uttalande beträffande
inriktningen av skattepolitiken
med hänsynstagande till att man bör
skapa möjligheter för ett effektivare utnyttjande
av värt näringsliv.

Vi bar från högerpartiet under denna
riksdag ställt ett flertal konkreta
yrkanden på denna punkt, t. ex. borttagande
av dubbelbeskattning för utveckling
av aktiebolag och ekonomiska
föreningar, rätt till större avskrivning
av varulager, rätt för företagare
att utnyttja kapitalavdraget, avdragsrätt
för förmögenhetsskatten — vilket
ju har alldeles särskild betydelse för
familjeföretagen. Vi har också föreslagit
ändrade bestämmelser för arvsbeskattningen
för att på det sättet skapa
möjligheter för företagen att överleva
under flera generationer.

Alla dessa yrkanden är i linje med de
uttalanden som görs i denna motion,
och vi är sålunda överens med motio -

Nr 20

Fredagen den 21 april 1964

närerna om hur politiken beträffande
näringsbeskattningen i fortsättningen
skall vara inriktad. Av den anledningen
har högerledamöterna förenat sig med
folkpartisterna i reservationen till bevillningsutskottets
betänkande, och jag
ber, herr talman, att få instämma i det
yrkande herr Christenson nyligen ställt
om bifall till reservationen.

Herr BRAN DT (s):

Herr talman! Redan nu har de svenska
företagen en liberalare företagsbeskattning
än företag i andra länder genom
avsättning till investeringsfonder,
nedskrivning av varulager samt avskrivning
av maskiner och inventarier. Man
får också återlåna avgifter från ATP.
Staten har därjämte medverkat i kreditgivningen
till företagen. Jag erinrar om
långivning från olika fonder, lån till
företagarföreningar, statliga kreditgarantier,
de inrättade instituten för
långfristig kreditgivning till mindre och
medelstora företag — aktiebolaget Företagskredit
och aktiebolaget Industrikredit.

Vi har på riksdagens bord en proposition
med förslag om inrättande av
två nya kreditinstitut, främst avsedda
för långfristiga krediter till företag, vilkas
verksamhet avser förädling eller
distribution av produkter från jordbruket
eller skogsbruket eller eljest har anknytning
till dessa näringar: Lantbrukarnas
Primärkredit AB och Lantbrukarnas
Sekundärkredit AB. Vi har nyligen
därjämte förlängt Annell-lagen i ytterligare
fyra år i syfte att underlätta
aktiebolagens kapitalanskaffning. Jag
erinrar också om det omdiskuterade
extra investeringsavdraget för anskaffning
av maskiner, som riksdagen också
nyligen beslutat på i runt tal 100 miljoner
kronor.

Då vi nu har en företagsbeskattningsutredning,
som har fria händer att pröva
företagsbeskattningen i alla dess
aspekter med hänsyntagande till alla
framförda synpunkter och även pröva

Allmänna riktlinjer för skattepolitiken

om fria företagare, lantbrukare och
andra enskilda yrkesutövare kan frigöras
från den progessiva beskattningen
eller beskattas såsom bolag eller enligt
någon annan kombination, borde man
väl kunna ge sig till tåls. Det kan väl
ändå inte vara rimligt att under sådana
förhållanden skriva till Kungl. Maj:t och
understryka synpunkter, som redan
finns i direktiven för den arbetande utredningen.

Med detta, herr talman, ber jag få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Herr Magnusson har tidigare
stått här i talarstolen och sagt
att centerpartiet inte var med på denna
reservation. Den uppgiften är felaktig.
Jag ber, herr talman, att eftersom
även vi står bakom reservationen få
vrka bifall till denna.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Herr Brandt säger att
de svenska företagen har liberalare avskrivningsregler
än företagare i andra
länder. Jag nämnde emellertid i mitt
föregående anförande, att de svenska
företagarna är belastade med sociala avgifter,
som inte förekommer i andra
länder. Man måste ställa dessa synpunkter
mot varandra.

Jag vill även, herr Brandt, i detta
sammanhang erinra om att man i övriga
länder sänker skatterna. USA sänkte
i februari sina skatter med 12 miljarder
dollar, alltså med tre gånger den
svenska statsbudgeten. I Sverige höjdes
vid samma tidpunkt skatterna med 500
miljoner kronor genom att avdragsrätten
för folkpensionsavgifterna avskaffades.

Detta var bara ett litet exempel på
skattepolitikens utformning. Det är sådant
som gör att jag inte kan följa med
i herr Brandts resonemang. Jag skulle
vilja ställa en fråga direkt till herr
Brandt: När tror herr Brandt att de
skatteregler han talar om kommer på

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

Allmänna riktlinjer för skattepolitiken

riksdagens bord för behandling? Det
kan dröja kanske två, tre eller fyra år.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag har inte, herr Vigelsbo,
sagt att centerpartiet inte stod
bakom reservationen. Jag har sagt att
högerpartiet förenat sig med folkpartiet
i denna reservation. Jag förbisåg
centerpartiet och jag ber, herr Vigelsbo,
om ursäkt för detta. Ingen kan emellertid
vara gladare än jag, om vi är alldeles
överens.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag hade lovat några
kamrater att debatten skulle vara slut
klockan 17.30. Nu har det dragit över
några minuter, men jag vill ändå replikera
herr Christenson i Malmö.

Herr Christenson anförde siffror rörande
skattesänkning i en del länder.
Det är emellertid obestridligt att den
svenska företagsamheten har den liberalaste
beskattningen i världen. Jag
skulle, om vi hade tid, kunna citera en
rad ägare av stora företag här i landet,
som i industriförbundets tidskrift klart
och tydligt givit till känna detta som
sin uppfattning — fastän de naturligtvis
vill ha skatteprocenten sänkt.

Amerika tycker jag inte är något att
diskutera i detta sammanhang. Om man
har råd att ha 5 miljoner arbetslösa kan
man nog ha både låga skatter och annat.

Herr Christenson frågar om jag kan
säga när skatteberedningen blir färdig.
Nej, det kan jag inte. Men i direktiven
för beredningen står att beredningen
vad företagsbeskattning beträffar skall
behandla alla problem som diskuterats
här i landet under en rad år. Då är det
väl onödigt att skriva till Kungl. Maj:t
och påpeka hur man vill ha det.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra

propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Christenson i Malmö begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Christenson i Malmö begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 95 ja och 81 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lån till Svenska
vanförevårdens centralkommitté för vissa
byggnadsarbeten,

nr 58, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående anslag för budgetåret
1964/65 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus in. m.,

Fredagen den 24 april 1904

Nr 20

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag,
nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1964/65 till civilförsvaret
m. m.,

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter,

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1964/65 till frivilligt folkbildningsarbete,
ungdomsverksamhet m. in. jämte
i ämnet väckta motioner, och

nr 63, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1964/65 till Utställningar av
svensk konst i utlandet;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av väckta motioner
angående val av huvudmän i sparbank,
och

nr 26, i anledning av väckta motioner
om viss utredning rörande oljehandeln,
m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrade beräkningsgrunder
för löneavdrag vid arrest
och disciplinbot, samt

nr 23 i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om behandling i fångvårdsanstalt, dels
ock i ämnet väckta motioner;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 43, i anledning av väckt motion
om införande i arbetarskyddslagen av
bestämmelser om minimitemperatur för
arbetslokal,

nr 44, i anledning av väckt motion
om översyn av bestämmelserna rörande
utfärdande av recept,

nr 45, i anledning av väckta motioner
angående märkningen av läkemedel,
och

nr 46, i anledning av väckt motion
angående almanacksprivilegiet;
tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 26, i anledning av väckt motion
om viss skärpning av förbudet mot användande
av otillåtna jaktmetoder,
nr 27, i anledning av väckta motioner
angående stängselskyldigheten för
järnväg,

nr 28, i anledning av väckta motioner
angående jakten på rådjur, och
nr 29, i anledning av väckt motion
angående bostadsförhållandena i Sverige
för i utlandet tjänstgörande svenska
medborgare; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 21, i anledning av väckta motioner
om kompensation till kommuner
med fritidsbebyggelse, och

nr 22, i anledning av väckt motion
om ersättning av statsmedel för skada
på kommunal egendom.

§ 18

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:
nr 11, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

148, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förstatligande av
Vetenskapsakademiens forskningsinstitut
för experimentell fysik m. in.;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1964/65 till Statistiska centralbyrån
: Centralt företagsregister in. m. och
till Bidrag till skattetyngda kommuner,
m. in. jämte vissa motioner;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts

Nr 20

Fredagen den 24 april 1964

proposition angående inrättande av institut
för verkstadsteknisk forskning;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nybyggnad för
Chalmers provningsanstalt, m. m.; och
nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1964/65 till ersättning i anledning
av nedläggning av viss tullstation; från

bevillningsutskottet:
nr 145, i anledning av väckta motioner
beträffande alkohollagstiftningen;
och

nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Island för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet; från

första lagutskottet:
nr 154, i anledning av väckta motioner
om lagstadgad skyldighet för politisk
organisation att offentligt redovisa
sin finansiering; och

nr 155, i anledning av väckta motioner
angående traktamentsersättningen
till ledamot av jury i tryckfrihetsmål;
från andra lagutskottet:
nr 136, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 17 maj
1963 (nr 114) om semester, in. m., dels
ock i ämnet väckta motioner;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
26 juli 1947 (nr 529) om allmänna
barnbidrag;

nr 140, i anledning av väckta motioner
om förbättring av folkpensionärernas
ställning inom sjukförsäkringen;
och

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 7 § förordningen
den 20 juni 1935 (nr 395)
om kontroll över tillverkningen av
krigsmateriel m. m.; samt
från tredje lagutskottet:
nr 142, i anledning av väckta motio -

ner om upphävande av bestämmelserna
om minimimått på torsk;

nr 143, i anledning av väckta motioner
angående förarbevis vid passagerarbefordran
med motorbåt; och
nr 144, i anledning av väckta motioner
om förenkling av fastighetsböckerna.

§ 19

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 151, med förslag till lag
angående tillägg till lagen den 28 april
1949 (nr 183) om flottningen i Torne
och Muonio gränsälvar, överlämnats till
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 20

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 138, angående studiesocialt stöd
till studerande ungdom, motionerna:
nr 982, av herr Nelander m. fl.,
nr 983, av herr Svanberg m. fl.,
nr 984, av herr Svensson i Kungälv
m. fl., och

nr 985, av herr Svensson i Ljungskile
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 140, med förslag till vissa grundlagsändringar,
motionerna:

nr 986, av herr Blidfors m. fl.,
nr 987, av herr Hermansson m. fl.,
nr 988, av herr Larsson i Norderön
m. fl.,

nr 989, av herr Nordgren,
nr 990, av herrar Nordgren och Bengtson
i Solna, och

nr 991, av herr Nordgren m. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 141, angående ändrad organisation
av postverket, m. m., motionerna: nr

992, av herr Carlsson i Västerås
in. fl., och

Fredagen den 24 april 1964

Nr 20

nr 993, av herrar Helander och Kimmerfors.

Dessa motioner bordlädes.

§ 21

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tretton enkla frågor, nämligen
av:

herr Hagberg, till hans excellens herr
statsministern angående Sveriges ansökan
om associering till EEC,

herr Carlsson i Huskvarna, till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående renovering av
vissa kaserner,

herr Wiklund, till hans excellens herr
ministern för utrikes ärendena angående
åtgärder mot apartheidpolitiken i
Sydafrika,

fru Hgding, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående bilinspektionens resurser,
herr Antonsson, till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående förfarandet för utbekommande
av hemliga handlingar,
herr Hedin, till statsrådet fru Lindström
angående erfarenheterna av den
s. k. raggarlagen,

herr Eliasson i Sundborn, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepar -

tementet angående arbetstillfällena i
skogsbygderna,

herr Larsson i Umeå, till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående kommunernas skatteinkomster
från de statliga kraftverken,
herr Hordgren, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående frivillig kvarsittning i
gymnasiet,

herr Grebäck, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående broarna till Mälaröarna,
herr Enskog, till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet angående
rekryteringen av regementsofficerare,

herr Wiklund, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående införande av ett elektroniskt
platsreserveringssystem vid statens
järnvägar, och

herr Holmberg, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
samernas bostadsförhållanden
m. in.

§ 22

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.40.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 20

Måndagen den 27 april 1964

Måndagen den 27 april

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 21 innevarande
april.

§ 2

Svar på interpellation ang. rätt för
svensk medborgare att åtnjuta allmän

tilläggspension för i annat nordiskt
land förvärvad inkomst

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Spångberg har
frågat, om jag har för avsikt att vidta åtgärder
i syfte att svenska medborgare,
som bor i Sverige men tidvis arbetar i
något av grannländerna, kommer i åtnjutande
av ATP på den sammanlagda
inkomsten i Sverige och i utlandet.

Den svenska tilläggspensioneringen
omfattar med vissa smärre undantag alla
anställningsinkomster här i riket. Även
lön för arbete, som utförts utomlands
för arbetsgivare här i riket, är pensionsgrundande.
Däremot grundar utomlands
intjänad lön från arbetsgivare i
utlandet inte pensionsrätt inom den
svenska tilläggspensioneringen.

Utformningen av ifrågavarande regler
får ses mot bakgrunden av att mot
pensionsrätt för den anställde i princip
skall svara avgift från arbetsgivaren.
Möjligheter föreligger inte att driva in
avgifter från arbetsgivare i utlandet.
Beträffande inkomst som inte är skattepliktig
i Sverige uppkommer också särskilda
kontrollsvårigheter för det fall
arbetsgivaren inte finns här i landet.

Internationellt sett är principen på
socialförsäkringsområdet, att en arbetstagare
följer reglerna i det land, där
arbetet utföres. Vad angår svenskar som
bor i närheten av norska gränsen och
arbetar i Norge vill jag erinra om att
i Norge för närvarande förberedes en
tilläggspensionering av samma typ som
den svenska. Härvid kommer pensionsförhållandena
för arbetstagare, som inte
är bosatta i Norge, att behandlas. Från
svensk sida har norska vederbörande
fått uppmärksamheten riktad på problemen
för sådana i Sverige bosatta personer,
som har anställning i Norge.

Vidare anförde:

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag tackar socialministern
för att han har svarat på min interpellation.
Tyvärr kunde jag inte lista
ut svaret på själva frågan, nämligen om
socialministern har för avsikt att vidta
några åtgärder för att de medborgare
som det här är fråga om skall komma
i åtnjutande av ATP-reformen. Får jag
tolka svaret så, att socialministern har
för avsikt att vidtaga några åtgärder, eller
skall jag tolka det så, att socialministern
inte har för avsikt att vidtaga några
åtgärder. För de arbetare som här
berörs är detta problem ofantligt viktigt,
något som säkert socialministern
väl förstår. De måste få veta inom
en mycket snar framtid hur det skall
bli för dem. I längden är de nuvarande
förhållandena ohållbara. De har väntat
på att denna fråga skall lösas alltsedan
ATP-reformen genomfördes. Det
är en allvarlig diskriminering av denna
grupp, att de inte får räkna in löneinkomster
i grannlandet i pensionsbe -

Måndagen den 27 april 1904

Nr 20

Svar på interpellation ang. rätt för svensk medborgare att åtnjuta allmän tilläggspension
för i annat nordiskt land förvärvad inkomst

räkningen, och detta har medfört stora
förluster för dem redan nu.

Vi skall ta ett exempel som belyser
detta. Om en inkomsttagare som haft
20 000 kronors genomsnittlig inkomst
efter det att ATP-reformen genomfördes
går i pension vid kommande årsskifte,
kommer hans tilläggspension
normalt att utgå med något över 3 000
kronor om året. Men de löntagare som
det bär är fråga om, de som bor vid
riksgränsen och arbetar i något av
grannländerna, får ingenting av denna
tilläggspension.

Det är klart att detta är oerhört viktigt
för dessa medborgare och deras
familjer i framtiden och i nuet. ATPreformen
är ju den främsta reform vi
har fått på årtionden och ger löntagarna
säkerhet på ålderdomen eller vid
sjukdom och ger trygghet åt familjen
om något skulle hända familjeförsörjaren.
Det är därför inte överdrivet om
jag säger, att det är brutalt att medborgare
som bor vid riksgränsen men någon
tid måste arbeta i grannlandet helt
skall utestängas från rätten att bli ATPförsäkrade
för inkomsten i grannlandet.
Jag måste beklaga att socialdepartementet
med sådan envishet sätter sig
emot att denna fråga blir löst.

De skäl som socialministern här har
anfört måste betecknas som ohållbara.
Socialministern överdriver svårigheterna
liksom andra lagutskottet har gjort
tidigare när de avstyrkt mina motioner
i denna fråga. Jag tror inte jag tar fel
om jag antar att det brister mera i viljan
än i förmågan. Om bara viljan funnes
vore det mycket lätt att ordna de
obetydliga detaljer som socialministern
anför som skäl för att ingenting har
gjorts och eventuellt ingenting kommer
att göras.

Jag vill erinra om att riksförsäkringsverket
då jag första gången väckte en
motion i denna fråga tillstyrkte en utredning,
och vi känner riksförsäkringsverket
alltför väl för att tro att det låg

något lättsinne bakom verkets uttalande.
Hade man samma inställning —
och jag förstår inte varför man inte
har det — i socialdepartementet skulle
denna fråga ha varit löst för flera år
sedan och dessa människor ha fått välförtjänt
trygghet.

Nu hänvisar socialministern till att
det i Norge förbereds en tilläggspensionering
av samma typ som den svenska.
Det är naturligtvis bra för dem det
gäller men betyder det någonting för
den grupp som min interpellation avser?
Socialministern säger att norska
vederbörande fått uppmärksamheten
riktad på problemen som avser sådana
i Sverige bosatta personer som har anställning
i Norge. Ja, det är alltid något.
»Det rör sig», sa’ skepparen när
han satt på grund. Det rör sig runt
omkring men skepparen och hans skuta
rör sig knappast. Så är det med denna
fråga också: det sker något i omgivningen,
men denna fråga har kört på
grund och har suttit där den sitter sedan
ATP-reformens tillkomst. Läget
ändras inte om man i Norge får en lagstiftning
liknande den som vi har i Sverige.
Om Norge får samma typ av
tilläggspension som vi nu har — låt oss
följa den tankegången till slut — betyder
det bara att arbetsgivaren där får
betala avgift för de gränsbor som bor
i Sverige men arbetar i Norge, men
dessa får inte uppbära någon pension
och det var ju det som var det väsentliga
i sammanhanget.

Jag undrar om inte socialministern
ändå med det intresse han har för sociala
frågor vill tänka om i detta fall.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag är helt klar över
att detta är en viktig fråga för dem
det berör, och jag kan försäkra herr
Spångberg, att viljan saknas inte att på
något sätt komma till rätta med spörsmålet.
Jag är medveten om att herr

Nr 20

Måndagen den 27 april 1964

Svar på interpellation ang. rätt för svensk medborgare att åtnjuta allmän tilläggspension
för i annat nordiskt land förvärvad inkomst

Spångberg, som själv är bosatt i närheten
av norska gränsen och kommer i
kontakt med de personer som det gäller,
väl förstår att vi här på östsidan
av Sverige inser frågans betydelse. Herr
Spångberg bör också vara medveten om
att det är ett komplicerat problem. Internationellt
sett går utvecklingen på
socialförsäkringsområdet mot att för en
arbetstagare skall gälla reglerna i det
land där arbetet utförts. För att ett sådant
system skall fungera tillfredsställande
krävs givetvis god samordning
mellan de olika ländernas socialförsäkringar.
Harmoniseringssträvanden i
sådan riktning pågår också sedan länge
inom ramen för det nordiska samarbetet.

Arbetskraftsutbytet över gränserna
medför givetvis särskilt svåra problem
i de fall då det föreligger avsevärda
skillnader mellan vad de olika ländernas
socialförsäkringssystem bjuder. Den
anda, vari det nordiska samarbetet bedrives,
ger dock anledning till gott
hopp om att det skall gå att komma
fram till godtagbara lösningar.

Det förtjänar påpekas att det av herr
Spångberg berörda spörsmålet har nära
samband med det utredningsarbete rörande
utlänningars ställning inom den
svenska tilläggspensioneringen, som för
närvarande bedrives av den förra året
tillsatta pensionsförsäkringskommittén.

Herr Spångberg frågade inledningsvis
om jag har för avsikt att vidta åtgärder
eller om jag har för avsikt att inte
göra det. Den som läser interpellationssvaret
uppmärksamt, och jag är förvissad
om att herr Spångberg gjort det,
finner där uppgift om att man i Norge
uppenbart är på väg att införa en ny
pensionsordning. Jag tror att vi därmed
kommer närmare varandra i harmoniseringshänseende
och att en del av de
svårigheter som tidigare förelegat då
kommer att kunna elimineras. Därefter
är det min förhoppning att det skall
vara möjligt att så småningom också

bringa det av herr Spångberg påtalade
problemet ur världen.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag skall erkänna, herr
socialminister, att vi kom varandra åtskilligt
närmare genom socialministerns
senaste anförande. Den klarhet som
faktiskt fanns i detta kan jag inte med
bästa vilja i världen finna i interpellationssvaret.
Jag har i min strävan att
uppnå ett positivt resultat sökt att tolka
svaret i gynnsam riktning. Men den negativa
hållning, som kom till uttryck i
interpellationssvaret, har gjort det omöjligt
för mig att dra de slutsatser som
statsrådets senaste anförande leder
fram till. Jag skulle ha önskat att den
mera positiva inställningen framkommot
tydligare i det första svaret.

Jag sade i mitt förra inlägg, att jag
tror att socialministern överskattar
svårigheterna i detta fall. När man känner
till den ordning som tillämpas redan
nu är detta mitt uttalande befogat;
det gäller även efter socialministerns
senaste anförande. Jag kan inte finna
att det egentligen föreligger några svårigheter
alls. Allting är »dukat» för att
nu ta ställning till och klara av de frågor
det här gäller.

När socialministern fortfarande håller
fast vid att principen på det internationella
försäkringsområdet är att en
arbetstagare följer reglerna i det land
där arbetet utföres vill jag ingalunda
bestrida att det i stort sett förhåller sig
så. Men för gränsbefolkningen, som bor
i Sverige och arbetar i något av grannländerna,
gäller ett mycket viktigt undantag
från denna regel. För dessa
gränsbor tillämpas inte de .sociala lagstiftningsbestämmelserna
i det land där
de arbetar utan bestämmelserna i det
land där de bor och är mantalsskrivna.
Jag antar att socialministern vid närmare
eftertanke är enig med mig om
att det faktiskt förhåller sig på det sättet.

Måndagen den 27 april 1904 Nr 20

Svar på interpellation ang. ändring av bestämmelserna om statsbidrag till avlönande
av distriktssköterskor

Då de nya skattebestämmelscrna genomfördes
blev jag uppmärksammad på
denna sak av vänner vid gränsen vilka
arbetade i Norge. De undrade om de
efter de nya skattebestämmelsernas genomförande
fick stå kvar i vårt socialförsäkringssystem.
Jag interpellerade
därför den dåvarande socialministern
med begäran om upplysningar hur det
förhöll sig i detta fall. Jag fick svar
den 12 mars 1957, och i det svaret heter
det bl. a.:

»Som allmän regel gäller att svensk
medborgare åtnjuter de svenska sociala
förmånerna för sig och de sina så länge
han bor i Sverige, och detta även om
han helt eller delvis arbetar och betalar
skatt utomlands, t. ex. i Norge. Han
får sålunda folkpensionens förmåner,
om han är mantalsskriven här i landet.
Likaså har han rätt till sjukförsäkringens
förmåner, eftersom han är bosatt
här. Vid beräkningen av sjukpenningens
storlek tar man hänsyn till hans
totala arbetsförtjänst, alltså även till
vad han tjänar utomlands.»

Det är ett ganska klart besked om
att det råder alldeles speciella förhållanden
för de människor som arbetar,
helt eller delvis, i grannlandet men bor
i Sverige och kanske delvis arbetar här.
Andra bestämmelser måste gälla för
dem. De bör få räkna sig till godo den
gemensamma arbetsinkomsten från
båda länderna, och de förmåner som
kommer i fråga skall naturligtvis erhållas
i det land där vederbörande
bor och är mantalsskrivna och där de
själva och deras familjer sedan kommer
att vistas etc. Det är det enda hållbara
i detta fall. Jag tror inte man
kommer till rätta med detta problem
inom socialdepartementet förrän man
ser saken från denna utgångspunkt och
tar hänsyn till de regler som tillämpas i
alla andra socialförsäkringsfrågor.

Socialministern sade i sitt första anförande
att det är så svårt att klara
av kontrollfrågan. Jag skall ta upp ock -

så den saken. Kontroll beträffande sjukförsäkringen
sker redan i värt land.
Vederbörande måste lämna in en självdeklaration
om intjänat belopp i utlandet
och en kopia här av denna självdeklaration.
De sålunda lämnade uppgifterna
lägges sedan till grund för de sjukförsäkringsförmåner
som kommer i fråga
för honom eller henne i detta land.
Upgift lämnas alltså till allmänna försäkringskassan.

Allmänna försäkringskassan utfärdar
medlemskort och sjukförsäkringsbesked
på basis av deklarationsuppgifterna.
Gränsborna har alltså samma handlingar
som övriga medborgare, och det förekommer
samma kontroll i båda fallen.
Det är samma slags kassor som har
hand om sjukförsäkring och pensionsförsäkring
etc. i dessa fall. Därför bör
de frågor det här gäller lätt kunna
klaras av.

Jag vill sluta med att uttrycka en viss
tillfredsställelse över den mjukare formulering
och den vidsyn som kom till
uttryck i socialministerns senaste anförande.
Jag tar fasta på detta och uttalar
förhoppningen, att det ganska
snart skall vara möjligt att ordna denna
sak. Jag vädjar till socialministern
att göra allt vad han kan i detta fall.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. ändring av
bestämmelserna om statsbidrag till avlönande
av distriktssköterskor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Enskog har frågat,
om jag är villig att medverka till att
en bestämmelse i 1935 års kungörelse
angående statsbidrag till distriktsvård,
enligt vilken distriktsskötersketjänst
skall ha uppehållits av befattningshavare
med behörighet under minst % av

88 Nr 20 Måndagen den 27 april 1964

Svar på interpellation ang. ändring av bestämmelserna om statsbidrag till avlönande
av distriktssköterskor

året för att statsbidrag skall utgå, ändras
därhän att någon tidsbegränsning
inte skall gälla vid vikariat.

En ändring av ifrågavarande statsbidragsregler
fordrar riksdagens medverkan.
Inom kroppssjukvårdens statsbidragsutredning
pågår f. n. en översyn
av en rad statsbidrag — däribland
det som berörts av interpellanten — i
syfte att avlösa de nu utgående statsbidragen
till olika vårdgrenar med ett
enhetligt statsbidragssystem. Då utredningsarbetet
beräknas bli slutfört under
innevarande år synes den av herr Enskog
väckta frågan inte nu böra påkalla
någon åtgärd från min sida.

Vidare anförde

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Den upplysning som
socialministern lämnar i interpellationssvaret,
att utredningen om kroppssjukvårdens
statsbidrag beräknas bli
slutförd innevarande år, är glädjande.
Jag förutsätter då att en avsevärd förenkling
med enhetliga statsbidrag kommer
att föreslås och att proposition
i ärendet framlägges utan större tidsutdräkt.
Under dessa förutsättningar
kan jag också godta förklaringen, att
herr statsrådet anser att den speciella
fråga, som jag har interpellerat om, inte
just nu bör påkalla någon åtgärd från
hans sida.

Men, herr talman, nog måste man väl
anse — och det hoppas jag att herr
statsrådet håller med mig om — att
det är fel när ett ärende av största vikt
för befolkningen i en bygd behandlas
på det sätt som skett i det fall som
föranlett min interpellation.

I det fallet beviljades den ordinarie
distriktssköterskan tjänstledighet på
grund av havandeskap från början av
november 1963. Som vikarie förordnades
en sköterska, som tidigare tjänstgjort
som vikarierande distriktssköterska
i cirka två år. Hon fick förordnande

från november 1963 till den 31 mars
1964, och därefter skall med hänsyn
till gällande statsbidragsbestämmelser
distriktssköterskan i ett granndistrikt
uppehålla båda befattningarna. Den
först vikarierande sköterskan har inget
emot att fortsätta sitt arbete. Genom
att landstinget i detta fall följt statsbidragsbestämmelserna
har man fått en
avsevärd försämring av distriktssjukvården
i två landsortskommuner med
sammanlagt cirka 6 500 invånare. Statsbidraget
utgår med hälften av lönebeloppet,
om befattningen hade uppehållits
av en sköterska med kompetens under
minst tre fjärdedelar av året.

I många landsting avstår man i dylika
fall från statsbidraget och låter
annan sköterska vikariera. Oftast är det
gifta sköterskor, som på detta sätt längre
eller kortare tid tar vikariat. I det
landsting där jag själv är verksam hade
vi under fjolåret 7 tjänster av totalt
61, där landstinget betalade hela kostnaden
beroende på att sköterska utan
distriktssköterskebehörighet tjänstgjort
mer än tre månader i tjänsten.

Det är synnerligen angeläget att de
sköterskor vi har verkligen tas till vara
och att man inte på grund av bestämmelser
i kungörelser från tider, då det
var en helt annan situation än i dag,
förhindrar detta. Den kungörelse vi
nu diskuterar är från 1935.

Jag har full förståelse för att våra
distriktssköterskor skall ha utbildning
härför och ha behörighet, men jag kan
inte förstå varför en sköterska utan
behörighet får vikariera på en befattning
i ett halvt år, om vikariatet förlägges
rätt, d. v. s. med hälften före
årsskiftet och den andra hälften efter
årsskiftet utan att statsbidraget hotas,
men att om hon tjänstgör ytterligare
en dag hela statsbidraget skall tas bort
för ett helt år för den tjänst det gäller.
Allmänheten torde ha ännu svårare att
förstå finessen med en sådan bestämmelse.

Måndagen den 27 april 1964

Nr 20

Svar på interpellation ang. ändring av bestämmelserna om statsbidrag till avlönande
av distrikssköterskor

Det måste ligga i huvudmännens intresse
att få så bra utbildad personal
som möjligt även till vikariat, men i en
bristsituation kan man bli tvungen att
i vissa fall frångå kravet på högre utbildning.

Herr talman! Enligt 6 § i den kungörelse
som här diskuteras kan medicinalstyrelsen
medge undantag för legitimerad
sjuksköterska, som ej har distriktssköterskeutbildning,
att erhålla
distriktsskötersketjänst. Skulle inte herr
statsrådet vilja medverka till att medicinalstyrelsen
vid vikariat med hänsyn
till rådande personalsituation mjukar
upp tillämpningen av denna paragraf?

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts
å bordet vilande proposition nr 151,
med förslag till lag angående tillägg till
lagen den 28 april 1949 (nr 183) om
flottningen i Torne och Muonio gränsälvar.

§ 5

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till särskilda utskottet motionerna nr
982—985;

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 986—991; samt

till statsutskottet motionerna nr 992
och 993.

§ 6

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
5 och 57—63, bankoutskottets utlåtanden
nr 25 och 26, första lagutskottets
utlåtanden nr 22 och 23, andra lagutskottets
utlåtanden nr 43—46, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 26—29 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 21 och 22.

§ 7

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren, att statsutskottets
utlåtande nr 5 skulle uppföras
sist bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista.

§ 8

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
m. ni. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stämpelskatteförordning
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i skogsvärderingsinstruktionen
den 1 juni 1951 (nr 440),
m. m., jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 5 § 1 mom. tulltaxeförordningen
den 13 maj 1960 (nr
391), in. m.

§ 9

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
andre vice talmannen:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 138, angående studiesocialt
stöd till studerande ungdom, motionerna: nr

994, av fröken Elmén,
nr 995, av fru Eriksson i Stockholm
m. fl.,

nr 996, av herr Hamrin i Kalmar
m. fl.,

Nr 20

Tisdagen den 28 april 1964

nr 997, av herr Heckscher m. fl.,
nr 998, av herr Hermansson m. fl.,
nr 999, av herr Kellgren,
nr 1000, av herr Kellgren,
nr 1001, av fru Kristensson,
nr 1002, av herr Ohlin m. fl.,
nr 1003, av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl., och

nr 1004, av herr Westberg och fröken
Elmén;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 140, med förslag till vissa grundlagsändringar,
motionerna:
nr 1005, av herr Boo m. fl.,
nr 1006, av herr Boo m. fl.,
nr 1007, av herr Boo m. fl., och
nr 1008, av fru Gärde Widemar;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 141, angående ändrad organisa -

tion av postverket, m. m., motionen nr
1009, av herr Björkman; samt

i anledning av en till bankoutskottet
från kommittén för utredning rörande
riksbankens jubileumsfond inkommen
framställning angående närmare bestämmelser
rörande fondens handhavande
och utnyttjande, motionen nr 1010, av
fru Kristensson.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.32.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 28 april

Kl. 13.00

§ 1

Svar på fråga ang. Sveriges ansökan
om associering till EEC

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! På herr Hagbergs fråga
om regeringen ämnar återta Sveriges
ansökan om association med EEC vill
jag svara följande.

Vår ansökan om förhandlingar med
EEC ingavs i december 1961 och företogs
i anslutning till då pågående förhandlingar
mellan andra EFTA-länder
och EEC.

Om förhandlingar en gång i framtiden
på nytt tas upp mellan EEC och
EFTA-länder finns från svensk sida intresse
av att delta i dessa förhandlingar
i syfte att reglera även Sveriges för -

hållande till marknaden. Någon anledning
för Sverige att ensidigt nu återkalla
sin ansökan finns därför ej.

Vidare anförde:

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag tackar handelsministern
för svaret.

Med åberopande av en genom TV
känd replik vill jag säga: Domaren säger,
att svaret är fel. Domaren är i
detta fall inte Hilding Hagberg utan
den svenska grundlagen. Om Hilding
Hagberg här assisterar denne domare
så är han inte ensam därvidlag. Vid
hans sida står Sveriges regering eller i
vart fall dess justitieminister som i proposition
nr 140 till årets riksdag förklarar
att anslutning till EEC är grundlagsstridig.

I min fråga återges hans karakteristik

Tisdagen den 28 april 1904

Nr 20

Svar på fråga ang. Sveriges ansökan om associering till EEC

ord för ord, men utan anföringstecken.
Där fastslås att association till EEC
innebär att »Sverige påtager sig mycket
ingående inskränkningar i sin handlingsfrihet»
och att »regeringsformen
i sin nuvarande utformning lägger hinder
i vägen för överlåtelse av konstitutionella
befogenheter på utomstående
organ och därmed också för rikets
medverkan i sådant internationellt samarbete,
som kräver att dylik överlåtelse
sker».

Eu organisation, dominerad av två
stormakter, skall alltså överta riksdagens
funktion att stifta lagar, avsluta
traktater med främmande makter och,
antagligen, det svenska folkets urgamla
rätt att sig självt beskatta.

Detta är storfinansens klart utsagda
vilja. För dess vänskap trampas vår uråldriga
grundlag under fotterna och
prisges neutralitetslinjen. Innebär inte
framgången för detta, som man nu vill
ha möjlighet att förhandla om, enligt
svaret, livstids fångenskap för det svenska
folket hos de västtyska monopolen?

Det är denna olagliga »dom» som
upprätthålles med svaret. Jag kan inte
ens så välvilligt kommentera detta som
den gamle nämndemannen, när han
sade: ».lag vill inte kvälja dom, men
domen kväljer mig.»

Jag hemställer trots allt att domslutet
upptas till allvarlig omprövning.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag sätter mig inte som
domare över herr Hagberg, men jag vill
framhålla att anledningen till att han
inte har fått ett svar som han är tillfredsställd
med är att de slutsatser han
drar i sin fråga och nu upprepar i sitt
anförande är felaktiga. Grundlagen
skulle möjligen kunna åberopas när och
om ett avtal med EEC föreligger. Det
föreligger, som alla vet, inte i dag. Det
har alltid varit avsikten att underställa
ett eventuellt avtal med EEC —
vilken form det än får — den svenska

riksdagen. När så sker är tiden inne
för att diskutera de konstitutionella
aspekterna.

Möjligen skulle dessa synpunkter kunnat
anföras när vi ingav vår ansökan
om förhandling om association. De kan
däremot inte åberopas som skäl för att
återkalla denna ansökan. Ingenting har
hänt som kan motivera detta.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Detta var inte en replik
mot mig utan ett erkännande av
att den slutsats jag dragit är riktig. Nu
vet alltså riksdagen att regeringens mening
är att ansökan om medlemskap i
EEC i den ena eller andra formen strider
mot grundlagen, ehuru först när
ansökan blir bifallen. Men skall nu en
regering handla utifrån sådana premisser? Chefen

för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill fästa kammarens
och herr Hagbergs uppmärksamhet
på att någon ansökan om avtal med
EEC aldrig har ingivits. Det har ingivits
en ansökan om förhandling, och
först sedan resultatet av denna föreligger
kan man diskutera vilka konsekvenser
den grundlagsmässigt kan få.
Då är det tid för riksdagen att bestämma
huruvida invändningar kan riktas
däremot ur konstitutionell synpunkt.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag vill inte använda
några personliga karakteristika, men
jag vill säga att det går inte att komma
ifrån att ansökan inte gäller enbart
frågan om förhandlingar, utan den
gäller frågan om association.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är ledsen att behöva
hänvisa herr Hagberg till vår ansökan
om förhandling. Av dess text framgår
klart och tydligt att vi inte har

Nr 20

Tisdagen den 28 april 1964

Svar på fråga ang. åtgärder mot apartheidpolitiken i Sydafrika

begärt association. Vi har begärt att få
förhandla om något som vi tror skulle
kunna leda till association.

Herr Hagberg är emellertid konsekvent
så till vida som han tillsammans
med sina partikamrater var ensam om
att uttala sig emot att regeringen ingav
ansökan om förhandlingar. Herr Hagberg
var också konsekvent då han i fjol
efter det engelska förhandlingssammanbrottet
föreslog samma sak som ligger
förborgad i hans framställning i dag.
Men herr Hagberg röstade ju också
emot att vi ingick EFTA-avtalet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. åtgärder mot
apartheidpolitiken i Sydafrika

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund har till
mig riktat följande fråga: »Är regeringen
villig att söka påverka världsopinionen
mot apartheidpolitiken i Sydafrika
genom att snarast söka få till stånd en
för de nordiska staterna gemensam deklaration
till stöd för de förslag till ytterligare
åtgärder mot denna politik,
som en av FN :s säkerhetsråd tillsatt
expertgrupp nyligen framlagt för rådet?» —•

Frågan är för tidigt väckt. Det
förhåller sig nämligen så att säkerhetsrådet
väntas behandla expertgruppens
rapport inom en nära framtid. Norden
är som bekant representerat i säkerhetsrådet
genom Norge. Det kan inte
vara ändamålsenligt att föregripa rådets
behandling av frågan. Under rådsmötet
kommer emellertid som vanligt ett
nära samråd att äga rum mellan de
nordiska ländernas representanter i FN.

I avvaktan på säkerhetsrådets behandling
av expertrapporten anser jag det
riktigast att icke nu göra något vidare
uttalande i denna sak.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
excellensen Nilsson för svaret på min
fråga.

Jag måste emellertid beklaga att svaret
inte innehåller något besked eller
någon antydan om regeringens inställning
till den ställda frågan. Detta skulle
bero på att frågan anses för tidigt
väckt. Från mina utgångspunkter kan
jag inte godta denna uppfattning.

Vid den nyligen hållna internationella
konferensen i London angående
ekonomiska sanktioner mot Sydafrika
betonades vikten av att världsopinionen
mot apartheidpolitiken i Amerika och
särskilt i England skärptes. Detta kan
ske på två sätt: dels genom sådana upplysningsåtgärder,
speciellt inom dessa
två nyckelländer i den sydafrikanska
problematiken, som når inte bara ledande
skikt av politiker och andra utan
också mannen på gatan, och dels genom
officiella opinionsyttringar och
vädjanden från övriga länder gentemot
dessa länder. Lika väl som enskilda
organisationer och personer kan påverka
opinionsbildningen, kan enskilda
länder eller grupper av länder bidraga
till att påverka den internationella opinionen
i dessa spörsmål av avgörande
betydelse för världsfredens tryggande
och människovärdets försvar. Här kan
de nordiska staterna enligt min mening
gå i spetsen som opinionsbildare, så
mycket mer som Norge tillhör säkerhetsrådet.
Det är givet att frågan ytterst
gäller påtryckningsåtgärder genom
FN. Men då är det nödvändigt att få
med även Amerika och särskilt England,
som har de största ekonomiska
intressena i Sydafrika och som inte ens
accepterat vapenembargot mot Sydafrika.
Tror man att dessa länder kan
påverkas till annat ställningstagande än
genom att världsopinionen mot apartheidpolitiken
skärps? Som herr Ohlin
och herr Sven Wedén tidigare påpe -

Tisdagen den 28 april 1904

Nr 20

Svar på fråga ang. åtgärder mot apartheidpolitiken i Sydafrika

kat i denna kammare skulle en svensk
deklaration om anslutning till en sanktionspolitik
genom FN, under förutsättning
att minst ett av dess länder
också ansluter sig till en sådan politik,
kunna bli av stor internationell betydelse.
För en sådan deklaration eller ett
positivt uttalande från de nordiska staterna
till förmån för expertgruppens
förslag behöver man väl inte ställa sig
avvaktande, om man tror på den opinionsbildande
betydelsen av ett positivt
ställningstagande.

Det är ur den synpunkten också beklagligt
att Sverige, vars statsminister
lär ha initierat Londonkonferensen för
studium av effekterna av ekonomiska
sanktioner mot Sydafrika, inte var officiellt
representerat där och inte heller
företräddes av någon riksdagsman
ur regeringspartiet. När säkerhetsrådets
expertgrupp, med en framstående
svensk politiker som ordförande och
med uppdrag att komma med förslag
till konkreta åtgärder, framlägger sin
rapport finns inte heller någon spontan
reaktion från svensk sida att offentligt
redovisa. Jag ber att, inom parentes,
få påpeka att jag med detta
också har rättat en missuppfattning
från min sida i ett inlägg i utrikesdebatten
för en tid sedan här i kammaren
angående expertgruppens arbetsuppgift,
en missuppfattning som föranletts
av en till mig lämnad oriktig
tidningsuppgift. Sedan jag nu läst rapporten,
har jag kanske något bättre
förutsättningar att resonera i denna sak.

Det finns en rad allvarliga händelser
och omständigheter som gjort den
sydafrikanska krisen alltmer akut och
som föranlett min fråga. Jag kan naturligtvis
inte här beröra dem alla. En
av de främsta är den senaste tidens
kraftiga militära upprustning i Sydafrika.

Det föreligger därför enligt min mening
nu en växande fara i dröjsmål.
Enligt en uppgift skall den sydafrikanska
regeringen redan i förra veckan

ha avvisat varje försök till underhandlingar
med anledning av expertgruppens
nyss lämnade rekommendationer om
hl. a. inkallande av ett sydafrikanskt nationalkonvent.
Det vore värdefullt att
få veta om denna uppgift är riktig.

Det finns ju möjligheter att ta ställning
i dessa frågor även på annat sält
än via FN. Jag tänker på möjligheten
av att söka påverka England att ansluta
sig till vapenembargot eller att stoppa
oljehandeln mellan England och
Amerika å ena sidan samt Sydafrika
å andra sidan. Vore det inte möjligt att
ta upp de frågorna redan nu?

Det är klart att åtgärder, som avser
totala ekonomiska sanktioner, innebär
ekonomiska och andra offer för både
enskilda och nationen. Men risken ökas
för att en hel värld kan, om åtgärder
av antytt slag inte vidtas, få bringa offer
av annat och värre slag och i annat
och större format. Är man beredd att
ta denna risk?

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag vet inte om meningen
med dessa frågestunder är att
vi skall ta upp en ingående debatt om
Sydafrika, vilken vi har fört i kammaren
tidigare. Såsom jag har uppfattat
dem anser jag mig förhindrad att nu
verkligen gå in i en detaljdiskussion om
dessa ting, vilket frågeställaren egentligen
uppfordrade mig till.

Jag kan följaktligen bara säga följande.
För det första kan jag dementera
påståendet om att statsministern
skulle ha tagit något initiativ i anslutning
till Londonkonferensen. Han har
bett mig framföra det, då han inte själv
kan delta i debatten.

För det andra är det här fråga om
en bedömningssak. Jag har inte samma
mening — jag höll på att säga ljusblå
föreställning — som herr Wiklund om
den betydelse som de nordiska staterna
skulle kunna ha för världsopinionen el -

Nr 20

Tisdagen den 28 april 1964

Svar pa fråga ang. kommunernas skatteinkomster från de statliga kraftverken

ler opinionen i England och Förenta
staterna. Herr Wiklund borde kunna
förstå dels att vi har ytterst begränsade
möjligheter, dels hur det skulle
verka i Amerika om de nordiska länderna
ville företa sig något sådant.

För oss är det väsentligt att vi kan
uppnå praktiska resultat. Det är de nordiska
länderna som drivit meningarna
beträffande expertgruppen som också
har manövrerats igenom i Förenta Nationerna.
Det gör att denna expertgrupp
blivit tillfälle att lägga fram sina förslag.
Om vi nu skulle rusa fram innan
säkerhetsrådet tar ställning, anser jag
att vi skulle förstöra våra möjligheter
att i fortsättningen manövrera frågan på
det sätt som vi önskar. Vi är alla besjälade
av hoppet att apartheidpolitiken
skall avskaffas, men man måste angripa
detta problem med förstånd, och det
gör man sannerligen inte om man vandrar
herr Wiklunds väg.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
excellensen Nilsson för upplysningen
om påståendet att statsministern rent
av skulle vara initiativtagare till denna
Londonkonferens. Det har lämnats sådana
uppgifter i många tidningssammanhang,
och det är värdefullt att det
blir klarlagt att det inte förhåller sig så.

Möjligheter för oss att påverka utvecklingen
är väl ändå förefintliga. Jag
är inte blåögd beträffande vilket resultat
vi kan nå genom att offentligen ta
ställning, men att vi gör det spelar väl
åtminstone någon opinionsbildande roll.
Det var därför jag ställde denna fråga.

Hur pass utförlig man kan göra en
deklaration är en sak. En annan sak är
att man verkligen ändå gör en deklaration,
som kan påverka utvecklingen.
Jag är av den åsikten att det är möjligt
att påverka även England och Amerika
genom att vi här i Norden — jag
tänker inte på Sverige ensamt utan på
de Nordiska staterna —• offentligen tar

ställning i en eller annan form till förmån
för ekonomiska sanktioner.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. kommunernas skatteinkomster
från de statliga kraftverken

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Umeå
har frågat mig om något förslag är att
vänta från regeringen som ger kraftverkskommunerna
möjlighet att erhålla
inkomstbeskattning från de statliga
kraftverken.

Rätt för kraftverkskommunerna att
inkomstbeskatta överskott i statens
kraftverksrörelse föreligger redan enligt
gällande rätt. Särskilt förslag härom
erfordras alltså icke.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret. Visst föreligger
rätt till inkomstbeskattning, men
möjligheterna att utnyttja denna är det
sämre med. Den enda som egentligen
finns i dag är garantiskatten. De statliga
kraftverken redovisar inte några nämnvärda
överskott, och därför blir det
inte mer än vad garantiskatten ger. Det
beror på den redovisningsmetod som
tillämpas.

Ett kommunalt eller privat kraftverk
ger både det landsting och den kommun
där det ligger stora inkomster. Jag
är helt övertygad om att de statliga kraftverken
går minst lika bra och säkert
också lämnar likartad vinst. Dessa regler
gör emellertid att kommunerna och
landstingen icke får någon inkomst att
tala om.

Tisdagen den 28 april 1964

Nr 20

Svar på fråga ang. renovering av vissa kaserner

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! För att det inte skall
kvarstå någon missuppfattning om vad
dessa regler innebär vill jag påpeka att
det inte är någonting annat än att man
begär att det i statens verksamhet investerade
kapitalet skall avkasta en viss
ränta. Det statliga räntekravet är, om
det jämförs med de räntekrav man har
i den privata verksamheten, alldeles utomordentligt
blygsamt. Under de senaste
tio åren har statens självkoslnadsränta
— som är detsamma som räntekravet
—- hållits mellan 3,5 och 4 procent.
På sistone har den stigit till ungefär
5 procent.

Jag föreställer mig att varje ekonomisk
bedömning av eu affärsmässig
verksamhet måste som underlag ha kravet
att det investerade kapitalet skall
avkasta någonting; annars kan den inte
göra anspråk på att kallas affärsmässig
verksamhet.

Här är räntekravet så pass försiktigt
tilltaget som jag nyss herörde. Det är
klart att man kan få större vinster i
kraftverken, om man radikalt vill höja
deras taxor, men det har man av andra
skäl icke ansett vara så angeläget att
man har velat göra det.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
de upplysningar finansministern nu
lämnat. Men de statliga kraftverken har
ju rätt avsevärt sänkt sina taxor och
det har alltså funnits ett ekonomiskt
utrymme för detta, vilket innebär att
driften tidigare måste ha gett ganska
stora överskott. Dessa överskott har ju
inte givit utslag i några inkomster för
kommuner och landsting.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag har en känsla av
att frågeställaren handskas litet lättvindigt
med själva ämnet. Statens affärsverks
redovisningar är ju inte några

hemliga historier och det stoppas inte
undan några vinster. Allt är öppet redovisat
för den som till äventyrs är
intresserad att ta del därav.

Om man ser saken utifrån den lokala
bygdens intressen kan man naturligtvis
ställa frågan: Borde inte de statliga
kraftverken hålla högre taxor och
därigenom få större vinster, som ger
möjlighet till en beskattning från kommunernas
sida? Men om det hela betraktas
utifrån mera riksbetonade intressen
har jag ett bestämt intryck av
att det i dagens läge är angeläget att
staten håller så låga kraftverkstaxor som
möjligt med hänsyn till den ömtåliga
situationen när det gäller prisstegringar
och mycket annat. På åtskilliga områden
har ju priserna en benägenhet
att gå snabbare i höjden än vi alla
önskar.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Jag är helt överens
med finansministern om att kraftverken
bör hålla så låga taxor som möjligt.
Men ett faktum är att taxorna tidigare
låg högre och ändå redovisade inte
kraftverken några vinster.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. renovering av vissa
kaserner

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade
:

Herr talman! Herr Carlsson i Huskvarna
har frågat om jag kan ge besked
om när renoveringen av kasernerna
vid Norra Smålands regemente i
Eksjö kan väntas bli slutförd.

Till svar vill jag anföra följande. Vid
regementet finns sex kaserner, alla i
mindre gott skick. På förslag av Kungl.
Maj:t har riksdagen för innevarande

Nr 20

Tisdagen den 28 april 1964

Svar på fråga ang. renovering av vissa kaserner

budgetår anvisat medel för renovering
av två kaserner. Efter dispens från
gällande förbud att sätta i gång byggnadsarbeten
har renovering av en kasern
påbörjats. Den kommer att vara
klar i höst. Renoveringen av den andra
kasernen bör kunna påbörjas i höst. Renovering
av återstående kaserner kan —-såvitt nu kan bedömas — inte komma
till stånd förrän efter den 1 juli 1965.
Som jag tidgare uttalat är det min förhoppning
att vid avgivande av förslag
till stat för försvarets fastighetsfond för
bundgetåret 1965/66 kunna framlägga
en kostnadsberäkning i anslutning till
långtidsplan för iståndsättningsarbeten
på kaserner.

Vidare anförde:

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! I anledning av försvarsministerns
svar vill jag framhålla att
jag känner till att renoveringen av den
första kasernen har igångsatts. Men det
har sagts mig att med den beräknade
takten i renoveringsarbetena kommer
det att ta ungefär sju år innan samtliga
kaserner är upprustade.

Däremot hade jag inte reda på att renoveringen
av den andra kasernen skulle,
såsom försvarsministern upplyst om,
påbörjas i höst, men det är ju tillfredsställande
om så kan ske. Sju år är en
bra lång tid för att sätta dessa kaserner
i hyggligt skick.

Det var synd att jag inte interpellerat
i saken, så att den kunde ha mer
ingående debatterats. Svensk Läkartidning
har i dagarna publicerat en nästan
vetenskalig utredning om de hygieniska
och sanitära förhållandena vid
kasernerna här i landet. 82 svar hade
lämnats. På den karta som bifogas artikeln
fanns 65 rutor med svarta fläckar
vilket betecknade kaserner som
saknade tillfredsställande hygieniska
anordningar. Rland dem återfanns även
Eksjö. De vita fläckarna, vilka betecknade
kaserner med tillgång till varm -

vatten, dusch, bastubad etc., utgjorde
bara 17 stycken som kan anses fylla tidens
krav.

Anslaget för renovering av kasernerna
har ju ökats rätt kraftigt, men man
frågar sig om inte ökningen till stor
del ätes upp av prisfördyringarna. Nettoökningen,
som skulle kunna användas
för en renovering i raskare takt, är
säkerligen inte så betydande. Det förefaller
därför som om det skulle dröja
åtskilliga år innan kasernbeståndet kan
anses tillfredsställande ur de värnpliktigas
synpunkt.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Såsom herr Carlsson i
Huskvarna säger kommer det att ta
ganska lång tid innan upprustningen av
våra kaserner är helt genomförd, men
det bygges dock nu i raskare takt än
tidigare.

Det är arbetskraftsituationen som
gjort att arbetena i Eksjö inte har kunnat
sättas i gång förr. Länsarbetsnämnden
har varit mycket betänksam när
det gällt att lämna igångsättningstillstånd
för den kasern där arbetena har
påbörjats, och jag misstänker att det
kan bli besvärligt att i höst erhålla
igångsättningstillstånd för den andra kasernen.

Anslaget för renovering av kasernbeståndet
har blivit tre å fyra gånger så
stort genom de ökningar som företagits
under de senaste fem, sex åren. Det
har vidare uppgjorts en plan för ombyggnads-
och upprustningsarbetena,
och på sådana håll i landet, där arbetskraftsituationen
tillåtit det, exempelvis
i Norrland, har vi kunnat sätta i gång
renoveringsarbetena på ett helt annat
sätt än i andra landsdelar.

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! Det skulle vara mycket
beklagligt, om länsarbetsnämnden skulle
sätta stopp för så viktiga renoveringsarbeten
som det här gäller. Om nuva -

Tisdagen den 28 april 1904

Nr 20

Svar på fråga ang. förfarandet för utbekommande av hemliga handlingar

rande förfall av byggnaderna får fortsätta,
blir det mycket dyrare att sätta
dem i stånd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. förfarandet för utbekommande
av hemliga handlingar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade
:

Herr talman! Herr Antonsson har till
mig framställt följande fråga: Har —
utöver vad som möjligen kan ingå i det
uppdrag som givits den parlamentariska
nämnden i Wennerströmaffären
■— några åtgärder vidtagits i syfte att
åstadkomma ett tillförlitligare förfarande
i fråga om utbekommande av
handlingar som hemlighetstämplats av
hänsyn till rikets säkerhet?

Till svar vill jag anföra följande.

Beträffande utbekommande m. m. av
hemliga handlingar gäller för närvarande
följande. Inom krigsmakten tillämpas
av överbefälhavaren fastställda bestämmelser.
Beträffande totalförsvaret
i övrigt har civilförsvarsstyrelsen utfärdat
föreskrifter, som tillämpas av civila
myndigheter. Civilförsvarsstyrelsens
uppgifter att lämna råd och anvisningar
fullgöres numera av statspolisintendenten.

Enligt Kungl. Maj ds bemyndigande
har överbefälhavaren den 25 januari
1963 tillsatt en utredning rörande den
militära säkerhetstjänsten. Utredningen,
som bland annat skall beakta samordningen
av säkerhetstjänsten inom totalförsvaret
och därför består av även representanter
för statspolisen, har föreslagit
att enhetliga bestämmelser om
utbekomande m. m. av hemliga handlingar
skall gälla för hela totalförsvaret.
Enligt vad jag har mig bekant pågår
arbete härmed hos krigsmakten och
4 — Andra kammarens

statspolisintendenten. Härvid kommer
erfarenheterna från Wennerströmaffären
att beaktas. I avbidan på de nya
bestämmelserna i ämnet har inom krigsmakten
åtgärder vidtagits för att öka
säkerheten, främst genom begränsningar
i delgivningen av hemliga handlingar.

Vidare anförde:

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
Andersson för svaret.

En av anledningarna till min fråga
var just det tillvägagångssätt som synes
ha tillämpats när överste Wennerström
har utbekommit hemliga handlingar.
Man tycks ha gått så till väga att Wennerström
har fått lämna ett kvitto när
han utbekommit vederbörande handling,
och när denna sedan återlämnats har
kvittot makulerats. Det har sålunda inte
funnits någon möjlighet att i efterhand
kontrollera vilka handlingar som
utlånats eller vem som lånat dem. Detta
förfarande har naturligtvis försvårat
polisutredningen efter Wennerströms
avslöjande, vilket också har konstaterats
av juristkommissionen i dess betänkande.

Försvarsministern hänvisar nu till en
utredning som har föreslagit enhetliga
bestämmelser för totalförsvaret, och
statsrådet säger i det sammanhanget:
»I avbidan på de nya bestämmelserna i
ämnet har inom krigsmakten åtgärder
vidtagits för att öka säkerheten, främst
genom begränsningar i delgivningen av
hemliga handlingar.» Men försvarsministern
säger ingenting om huruvida
man vidtagit åtgärder för att i efterhand
kunna kontrollera om och i så fall
till vem en handling har varit utlånad.
Nu säger kanske försvarsministern att
gällande bestämmelser redan ger dessa
möjligheter, men då har de i varje fall
inte tillämpats som de borde i fallet
Wennerström.

Enligt min mening borde det vara

protokoll 196''t. Nr 20

Nr 20

Tisdagen den 28 april 1964

Svar på fråga ang. rekryteringen av regementsofficerare
farenheterna av den s. k. raggarlagen

enkelt att i en liggare anteckna namnen
på dem som lånar en hemlig handling
och notera vilken handling det gäller.
Det behöver inte särskilt betonas att
det här gäller hemliga handlingar av en
art, som i hög grad rör rikets säkerhet,
och man tycker att mycket restriktiva
former för topphemliga handlingars utbekommande
vore naturliga. Jag vill
inte påstå att strängare restriktivitet i
det avseendet hade kunnat förhindra
Wennerströms brottsliga verksamhet.
Men juristkommissionen har dock konstaterat
att det inte har varit väl beställt
på säkerhetsområdet, och kommissionen
säger att föreskrifterna om handhavandet
av hemliga handlingar är invecklade
och svåra att följa.

Tyvärr får vi räkna med att den internationella
spionageverksamheten
kommer att fortsätta som vanligt, trots
att en storspion har avslöjats i vårt land.
Därför anser jag att allt som kan göras
i förebyggande syfte måste göras.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag har i dag talat med
en ledamot av utredningen för att försöka
få klarhet i hur man ämnar förfara
med det system man nu tillämpar med
makulering av kvittona. Då fick jag det
beskedet att man ännu inte var på det
klara med hur man skulle förfara, så
att inte det nya systemet blir så komplicerat
att det blir omöjligt att arbeta med
det i förvaltningen. Det är åtskilliga tiotusental
handlingar och cirkulär inom
förvaltningen som skall behandlas på
detta sätt, och det är en mycket komplicerad
historia, om man har ett så noggrant
kontrollsystem som man här bär
väckt förslag om. Då får man räkna med
att det behövs ett mycket stort antal nya
tjänster för att klara av arbetet.

Vi kan säkert lita på att de experter,
som sysslar med dessa ting och snart
är klara med sitt arbete, kan ge anvisningar
om ett säkrare system. I avvak -

— Svar på fråga ang. er tan

på det har en rad åtgärder vidtagits
för att i mängden av hemliga handlingar
skydda de allra hemligaste.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. rekryteringen av
regementsofficerare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Enskog har frågat
mig hur jag bedömer möjligheterna att
uppnå en tillfredsställande rekrytering
av regementsofficerare inom försvaret.

Till svar vill jag anföra följande. Alla
beställningar för regementsofficerare är
i dag besatta. Några svårigheter att besätta
ledigblivande sådana beställningar
synes inte vara att räkna med. Jag
vill nämna att antalet officerare som
bedömts kompetenta till regementsofficersbefordran
under en följd av år överstigit
antalet lediga regementsofficersbeställningar.
Vad gäller utvecklingen
på något längre sikt kan jag nämna att
antalet nyutexaminerade fänrikar ökat
under de senaste åren och att ytterligare
ökning kan förutses.

Vidare anförde

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Försvarsministern är
optimistisk beträffande möjligheterna
att rekrytera regementsofficerare både
nu och på längre sikt, och jag hoppas
att det finns fog för den optimismen.
Jag har träffat andra som är mindre optimistiska.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. erfarenheterna av
den s. k. raggarlagen

Ordet lämnades på begäran till

Tisdagen den 28 april 1964

Nr 20

Svar på fråga ang.

Statsrådet fru LINDSTRÖM, som yttrade: Herr

talman! Herr Hedin har frågat
mig: Vilka är erfarenheterna av den
s. k. raggarlagen?

Jag svarar honom: Det åsyftade lagrummet
i barnavårdslagen — § 33 sista
stycket — har varit i kraft sedan 1 juli
1963 — mindre än ett år alltså. När
herr Braconier i denna kammare i
höstas ställde samma fråga till mig
som herr Hedin nu, svarade jag honom
att alltför kort tid hade förflutit för att
det skulle vara möjligt att summera några
erfarenheter. Mitt svar är detsamma
i dag. Eftersom paragrafen syftar till
att förmå ungdomar att frivilligt lämna
önskade uppgifter, visar sig paragrafens
effekt inte i antalet omhändertaganden.
Endast på längre sikt kan man
få något begrepp om huruvida paragrafen
haft den effekten att ungdomar i
mindre utsträckning än hittills söker
sig till ökända platser eller eljest tar
kontakt med asociala element. Jag vill
tillägga, att de enstaka erfarenheter,
som omnämns i intervjuer då och då i
lokalpressen, inte har innehållit något
anmärkningsvärt, som gett mig anledning
att be socialstyrelsen att redan nu
göra mer omfattande utredning om erfarenheterna
av den ifrågavarande paragrafen.

Vidare anförde:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lindström för svaret på min
fråga, även om det var tämligen intetsägande.

Detta tillägg till 33 § barnavårdslagen
kom till stånd förra året som en
kompromiss mellan socialstyrelsens förslag,
som gick mycket längre och som
tillstyrktes av de flesta remissinstanserna,
och uppfattningen hos dem som var
tveksamma eller över huvud taget inte
ville ha någon lagstiftning på detta område.
Mot bakgrunden av det mycket

erfarenheterna av den s. k. raggarlagen

stora intresse för denna fråga, som förelag
och alltjämt föreligger både här i
riksdagen och hos de ansvariga myndigheterna,
och mot bakgrunden av de
olika uppfattningar i frågan som yppats,
tycker jag det finns stor anledning för
i första hand det ansvariga statsrådet
men också för riksdagen att kontinuerligt
följa hur denna lag verkar i praktiken.

Jag hade väntat mig att få en redogörelse
för erfarenheter från fältet. I
höstas, när statsrådet svarade herr Braconier,
fick vi i en replik höra om vissa
erfarenheter, och det borde ju finnas
flera nu än vad som fanns då.

Personligen är jag glad över att den
nuvarande möjligheten till ingripande
finns, även om jag hoppats att man förra
året hade följt socialstyrelsens förslag.
De erfarenheter jag fått ta del av från
olika håll tyder på att det vore önskvärt
med en skärpning av lagen. Om sådana
erfarenheter skulle göras även i
fortsättningen, tror jag det skulle lämnas
ett tillräckligt starkt stöd från riksdagen
om statsrådet komme tillbaka
med ett förslag till bestämmelser, som
gåve polisen större möjligheter att ingripa.
Riksdagen uttryckte nämligen i
fjol stor sympati för socialstyrelsens
förslag.

Jag hoppas alltså att statsrådet allvarligt
skall överväga möjligheterna att
ge polisen större förutsättningar att ingripa
i preventivt syfte.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Som herr Hedin här
sade var detta lagrum resultatet av en
kompromiss mellan olika ståndpunkter.
Den är alltså en medelproportional mellan
herr Hedins och andras uppfattningar.

Erfarenheterna är inte samstämmiga.
Vi har inte fått några sådana negativa
erfarenheter som ger oss anledning att
ompröva lagens vara eller icke vara och
till äventyrs ändra tillbaka. Vi har inte
heller fått några sådana starkt positiva

100

Nr 20

Tisdagen den 28 april 1964

Svar på fråga ang. möjligheter för partiellt arbetsföra att erhålla statlig tjänst —
Svar på fråga ang. rätt för lärare att tillgodoräkna tjänstgöring i annat nordiskt
land såsom merit

erfarenheter som skulle motivera någon
ändring åt andra hållet. Jag menar att
vi får avvakta och se hur denna lag verkar
på längre sikt.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Enligt de uppgifter jag
erhållit från Stockholm har man där
under hela den tid lagen varit i kraft
bara kunnat använda den för omhändertagande
i nio fall. Det ligger ju i sakens
natur att det vore mycket önskvärt
att kunna utnyttja lagen mera just i
Stockholm, där man har de största svårigheterna
på ungdomsfronten.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag vill bara upprepa
för herr Hedin, att man inte mäter effekten
i antalet omhändertaganden. De
som frivilligt uppger sina namn blir
alltså inte redovisade som något resultat
av denna paragraf, men det är sådana
resultat vi är ute efter.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. möjligheter för partiellt
arbetsföra att erhålla statlig tjänst

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
har frågat mig om jag kommer
att under våren ta ställning till framställningar
från medicinalstyrelsen och
statens nämnd för partiellt arbetsföra
om införande av möjligheter för partiellt
arbetsföra med oviss prognos beträffande
arbetshinder att erhålla anställning
jämväl såsom ordinarie och extra
orinarie i statens tjänst.

Svaret är ja.

Vidare anförde

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! På min interpellation
i höstas svarade civilministern, att han
till våren skulle ta ställning till denna
fråga. Nu ville jag kolla om det var
vår, och det var det. Jag fick ja, och
det kan ingen vara missnöjd med.

Jag utläser ur det jakande svaret inte
bara att frågan kommer att tas upp till
behandling utan även att det finns en
positiv vilja att tillmötesgå de önskemål,
vilka ligger bakom både min interpellation
och de framställningar som
har gjorts av bl. a. midicinalstyrelsen.
Jag kan försäkra statsrådet Lindholm,
att detta enkla ja kommer att hälsas med
mycket stor glädje av inte minst de sockersjuka,
som just i maj skall ha en
riksstämma. Vi är mycket tacksamma
för den förståelse som vi tycker oss
märka.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. rätt för lärare att tillgodoräkna
tjänstgöring i annat nordiskt
land såsom merit

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:

Herr talman! Herr Kellgren har frågat
mig om några åtgärder vidtagits i
anledning av statsutskottets utlåtande nr
164 år 1962, vari utskottet ger uttryck
för en positiv inställning till frågan om
rätt för lärare att tillgodoräkna tjänstgöring
i annat nordiskt land som merit.

Jag har utgått från att herr Kellgren
önskar veta hur tjänstgöring i annat
nordiskt land tillgodoräknas inom det
statliga löne- och pensionssystemet och
får med utgångspunkt härifrån meddela
att några generella föreskrifter ro -

101

Tisdagen den 28 april 1964 Nr 20

Svar på fråga ang. rätt för lärare att tillgodoräkna tjänstgöring i annat nordiskt

land såsom merit

rande tillgodorakning ej finnes. I anslutning
till rekommendation från
Nordiska rådet vid dess session i Oslo
1963 undersökes emellertid av respektive
regeringar förutsättningarna för att
för pension få tillgodoräkna tid i offentlig
tjänst i annat nordiskt land. 1 särskilda
fall kan dock redan med nu gällande
ordning tas upp frågor om tillgodoräkning
i fall som herr Kellgren
kan ha avsett.

Vidare anförde:

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
civilministern så mycket för svaret.
Bakgrunden till min fråga är följande.
Det gäller en svensk folkskollärarinna,
som avlade sin examen 1949, varefter
hon gifte sig med en dansk och tjänstgjorde
som folkskollärarinna i Danmark
under åtta år. Sedan skilde hon sig och
stod med ansvaret för tre barn. Nu har
hon återkommit till Sverige. När hon
nu söker en tjänst, får hon inte tillgodoräkna
sig dessa åtta års tjänstgöring
som lärarinna i Danmark.

Detta förhållande tycker jag är en
stor brist, vilket också statsutskottet
ansåg vid behandlingen av denna fråga.
Som civilministern här redovisat anhöll
statsutskottet att reglerna på detta
område skulle ses över, så att man
kunde få till stånd gemensamma nordiska
bestämmelser. Syftet är att man
skall försöka åstadkomma en nordisk
gemensam marknad även för de intellektuella
yrkena.

Jag har nu fått klart besked om att det
inte finns några generalla föreskrifter
rörande tillgodoräkning av detta slag.
Detta är att beklaga. Det har nu gått ett
och ett halvt år sedan statsutskottet
gjorde sin anhållan. Man får väl hoppas
att det skall kunna tas upp förnyade
överläggningar i denna fråga i syfte att
få till stånd gemensamma regler.

Detta är emellertid en komplicerad
fråga. Statsrådet skriver i sitt svar: »I

särskilda fall kan dock redan med nu
gällande ordning tas upp frågor om
tillgodoräkning i fall som herr Kellgren
kan ha avsett.» Svaret omfattar nio
rader. Av dessa kan man säga, att fyra
inte avser min fråga, eftersom de berör
en pensionsangelägenhet, nämligen tillgodoräknandet
av tjänstgöring i annat
nordiskt land vid beräkning av pension.
Vad jag frågat om gäller rätten
att tillgodogöra sig meriter från tjänstgöring
i annat nordiskt land vid sökandet
av tjänst här i landet.

I de återstående sex raderna av svaret
står de apokryfiska orden, att man
»i särskilda fall» kan ta upp till behandling
den fråga som jag berört. Jag undrar
varför inte civilminstern hade kunnat
komplettera sitt svar med ytterligare
tre å fyra rader, på vilka han
exemplifierat vilka dessa särskilda fall
skulle vara. Jag är intresserad av att få
veta detta. Jag får om det skulle vara
nödvändigt återkomma med en ny fråga.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag vill först erinra om
att avsikten med frågestunderna är att
det skall ges korta frågor och korta
svar. De frågestunder som förekommer
i det engelska underhuset skall härvidlag
vara mönsterbildande. Om herr
Kellgren vill ha utförliga svar, bör han
välja interpellationsformen i stället.

Beträffande den sista satsen av mitt
svar på hans enkla fråga vill jag erinra
om att jag i vissa särskilda fall, när
tjänstgöring av betydelse i annat nordiskt
land förekommit, vid beräkningen
av tjänsteår i pensionshänseende har
bemyndigande av riksdagen att ta hänsyn
till upp till fem år av sådan tjänstgöring.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag har inte alls intresserat
mig för tillgodoräknandet av
tjänsteår i pensionshänseende, utan jag
har frågat om tillgodoräknandet av

102 Nr 20

Tisdagen den 28 april 1964

Svar på fråga ang. vissa kanalprojekt — Svar på fråga ang. undersökning av trafiken
mellan Gotland och fastlandet

tjänstgöring i annat nordiskt land i merithänseende.
Även om jag lika gärna
som civilministern velat att frågorna
och svaren skall vara mycket korta,
tycker jag ändå att svaret inte kan bli
kortare än sex rader. Om man kunnat
komplettera dessa sex rader med några
exempel på vad som menas med »i
särskilda fall», vilket inte behövt ta
mera än en enda rad till i anspråk,
hade svaret kunnat bli mera tillfredsställande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. vissa kanalprojekt
Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Berglund har frågat
mig hur långt utredningen beträffande
kanalprojekten Götakanal-leden Vänern—Vättern
samt den s. k. Uddevallakanalen
avancerat och om man kan förvänta
att denna utredning avslutas och
presenteras under våren.

De frågor som sammanhänger med
de av herr Berglund angiva kanalprojekten
utredes av den s. k. kanaltrafikutredningen.
I årets riksdagsberättelse
har angivits att utredningsarbetet beräknas
bli slutfört under år 1964. Under
hand har jag från utredningen inhämtat,
att utredningsuppdraget beräknas
bli avslutat till hösten.

Vidare anförde

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Kommunikationsministern
och jag liar under årens lopp liafl
anledning att samtala med varandra om
de problem jag berört i min fråga.

För närvarande pågår ett intensivt
arbete med både regional och kommu -

nal planering för bostadsbyggande, för
industrilokalisering o. s. v. Det är viktigt
att alla detaljer som kan påverka
planeringen kommer med i bilden, inte
minst när det är fråga om transporter,
transportmedel och transportvägar —
det är ju en så integrerande del av hela
problemet.

I de trakter som berörs av kanalprojekten
är man högeligen intresserad av
att utredningen så fort som möjligt skall
lägga fram sitt förslag. Frågan är sålunda
av stort allmänt intresse -— ett realiserande
av kanalprojekten skulle, anses
det, medföra ett betydande uppsving
för berörda bygder. Kommunikationsministern
preciserar nu tidpunkten för
utredningsuppdragets slutförande till
hösten 1964, och jag ber att få tacka för
det beskedet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på fråga ang. undersökning av trafiken
mellan Gotland och fastlandet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Svensson i Stenkyrka
har frågat mig om jag vidtagit
åtgärder för genomförande av den vid
föregående års höstriksdag förordade
undersökningen om trafiken mellan
Gotland och fastlandet och när resultat
av undersökningen kan väntas föreligga.

Med anledning härav får jag meddela
att jag erhållit Kungl. Maj :ts tillstånd
att tillkalla en sakkunnig för att verkställa
en utredning angående denna fråga.
Personfrågan kommer att lösas under
de närmaste dagarna.

Vidare anförde

Nr 20

103

Tisdagen den 28 april 1964
Svar på fråga ang. åtgärder med anledning av släpvagnsolyckor

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Jag tackar för svaret,
som jag tolkar såsom ett steg framåt.

Då några direktiv för utredningsmannen
tydligen ännu inte är skrivna, skulle
jag som eu minnesanteckning vilja
erinra kommunikationsministern om ett
uttalande som sammansatta stats- och
tredje lagutskottet gjorde i sitt utlåtande
nr 1 år 1963. Utskottet framhöll att i
propositionen angående riktlinjer för
den statliga trafikpolitiken m. m. anmälts
att kommunikationsdepartementet
i ökad utsträckning skulle låta företa
regionala undersökningar i syfte att skapa
bästa möjliga trafikservice och skrev
därefter: »Utskottet förutsätter att en
dylik undersökning snarast verkställes
i fråga om trafiken mellan Gotland och
fastlandet samt att de i motionerna
aktualiserade frågorna därvid ägnas
vederbörlig uppmärksamhet.»

Jag vill också uttala önskemålet att
kommunikationsministern till sakkunnig
utser någon som har kontakt med
gotländska förhållanden och gotländska
trafikproblem. Sedan åtskilliga år tillbaka
föreligger flera utredningar som
underlag för den sakkunniges arbete,
och jag förutsätter att hans uppdrag därför
inte skall behöva ta alltför lång tid.

Något svar med anledning av de synpunkter
jag nu senast framfört kan väl
kommunikationsministern inte ge, eftersom
utredningsmannen tydligen ännu
inte är tillsatt, men jag hyser ändå vissa
förhoppningar mot bakgrund av det
besked kommunikationsministern lämnat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på fråga ang. åtgärder med anledning
av släpvagnsolyckor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Nordgren har frå -

gat mig om den av mig tillsatta utredningsmannen
vidtagit några åtgärder
med anledning av olyckor i samband
med lossnade släpvagnar å lastbilar.

Någon särskild utredningsman med
uppgift att behandla detta ämne har icke
tillsatts.

I anledning av att man kunde konstatera
en oroande ökning av antalet olyckor
av detta slag under 1960 och 1961
vidtogs omedelbart vissa motåtgärder.
Således igångsattes en intensifierad flygande
inspektion av bilar med tillkopplade
släpvagnar. Vidare vill jag framhålla
de år 1961 införda bestämmelserna
om kopplingsbesiktning av släpvagnar
med en totalvikt över 3 ton.

1960 års utredning angående kontrollbesiktning
av bilar m. in. hade också i
uppdrag att utreda frågan om kopplingsanordningar
för släpvagnar. Utredningens
förslag ligger som bekant till
grund för den obligatoriska fordonskontroll
som börjar nästa år, varigenom
ytterligare ett effektivt kontrollmedel
föreligger.

Enligt vad jag under hand inhämtat
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och statspolisintendenten råder det ingen
tvekan om att redan de hittills vidtagna
åtgärderna haft en klart märkbar
effekt.

Jag vill slutligen också nämna att visst
utredningsarbete pågår inom bl. a. den
svenska bilindustrien, syftande till ur
trafiksäkerhetssynpunkt förbättrade tekniska
lösningar av problemet med släpvagnskopplingar.

Vidare anförde

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min
fråga.

Jag är övertygad om att statsrådet
Skoglund försöker göra allt som kan
göras för att minska olyckorna i trafiken,
men jag förstår också att statsrådet
Skoglund har många andra uppgifter

104

Nr 20

Tisdagen den 28 april 1964
resurser

Svar på fråga ang. bilinspektionens

att sköta. Enligt den historik ang. behandlingen
av denna fråga jag har i min
band förefaller det som om frågan om
olyckor i samband med lossnade släpvagnar
å lastbilar varit under diskussion
sedan år 1920, då saken togs upp
från arméhåll. Är 1936 fäste bilbesiktningsmännen
uppmärksamheten på saken,
och senare har olika utredningar
och utredningsmän behandlat ärendet.

Resultatet har naturligtvis blivit en
förbättring av förhållandena, men olyckorna
har trots allt inte kunnat förhindras.
Dödsolyckor år 1951 ledde till att
utredningsarbetet effektiviserades —
vissa nya bestämmelser infördes, men
enligt sakkunskapen var förhållandena
alltjämt otillfredsställande. År 1961 inträffade
ånyo en dödsolycka i samband
med att en släpvagn lossnade, och utredningsarbetet
blev nu återigen effektivare.
Försvaret påpekade samtidigt
att det var nödvändigt att bättre standardiserade
kopplingsanordningar infördes
med tanke på att dessa skulle
medföra dels ett förbilligande, dels en
förenkling vid beredskapsinkallade fordon.

Så har det fortsatt utan att några verkliga
resultat uppnåtts, och så inträffade,
herr statsråd, på nytt en olycka för nästan
jämnt en månad sedan. Den skedde
i mitt hemlän, och det är den som föranlett
frågan. En släpvagn lossnade från
en timmerbil, och en liten personvagn
som följde efter demolerades fullständigt,
varvid en kvinna som satt bredvid
föraren dödades vid kollisionen med
släpvagnen och av fallande timmer.

Jag vågar tro, att det med dagens tekniska
möjligheter går att lösa detta problem.
Med det intresse statsrådet Skoglund
har för åtgärder mot trafikolyckor
hoppas jag att statsrådet nu på allvar
söker finna en effektiv och snar lösning
på frågan om kopplingsanordningar
för släpvagn, så att olyckan den
24 mars i Hälsingland blir den sista av
detta slag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar pa fråga ang. bilinspektionens
resurser

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Fru Ryding har frågat
mig om det finns några möjligheter att
speciellt under våren ge bilinspektionen
större resurser så att väntetiderna för
körkortsaspiranter att få avlägga förarprov
kan nedbringas.

Den stora tillströmningen av körkortssökande
under våren medför stor
belastning för bilinspektionen och ökade
väntetider för avläggande av körkortsprov.
Under senare år har bilinspektionen
därför tilldelats medel för
utförande av s. k. särskilda förrättningar,
vilket innebär att förrättningar
kunnat utföras även på annan tid än
på ordinarie arbetstid. Vidare har möjligheter
lämnats för anställning av bl. a.
militära besiktningsmän för körkortsprov.
Bilinspektionen har den 10 april
anvisats ytterligare medel för utförande
av sådana förrättningar för att möta
den väntade stora tillströmningen av
körkortsaspiranter. Slutligen vill jag
nämna att jag i propositionen angående
omorganisation av statens bilinspektion
föreslagit en väsentlig förstärkning av
bilinspektionens resurser för körkortsprövning,
varigenom väntetiderna torde
komma att avsevärt minska.

Vidare anförde

Fru RYDING (k):

Herr talman! Jag vill först tacka statsrådet
Skoglund för svaret.

De medel som bilinspektionen har
tilldelats för utförande av dessa särskilda
förrättningar har tydligen inte
varit tillräckliga, eftersom väntetiderna
för körkortsaspiranter inte har nedbringats.
Det är givetvis bra att nu i
april ytterligare medel har anvisats av

Tisdagen den 28 april 1964

Nr 20

105

Svar på fråga ang. en enhetlig klasa för järnvägarnas personbefordran

kommunikationsministern. Det visar alt
han söker följa frågan. Men trots detta
kvarstår problemet och förhållandena
är otillfredsställande.

Det har uppgivits för mig att personalbrist
är den springande punkten.
Det har också uppgivits att vissa bilinspektörer
har avdelats att leda s. k.
poliskurser, vilket också i och för sig är
en nödvändighet. Jag ifrågasätter dock
om det kan anses klokt att just under
toppbelastningen på våren avhända sig
personal. Måste man inte i stället ta till
vara alla tillgängliga resurser hos bilinspektionen
för att söka nedbringa de
onormalt långa väntetiderna?

Slutligen tar jag fasta på vad statsrådet
Skoglund säger om att den väsentliga
förstärkningen av bilinspektionen,
framför allt av dess resurser för
körkortsprövning, enligt föreliggande
förslag verkligen skall nedbringa väntetiderna
så att denna vår skall bli den
sista vår då dessa tråkiga förhållanden
råder.

Härmed var överläggningen slutad.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren medgiva, att besvarandet av
återstående på föredragningslistan upptagna
frågor uppskötes till ett senare
sammanträde.

§ 14

Justerades protokollen för den 22 innevarande
april.

§ 15

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll
angående den i § 32 riksdagsordningen
föreskrivna fullmaktsgranskningen: Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 28 april 1964.

Till justitiedepartementet hade den
24 april 1964 från länsstyrelsen i Värm -

lands län inkommit fullmakt för lantbrukaren
Sven Tåginark, Krakerud,
Nyed, vilken vid ny röstsammanräkning
blivit utsedd såsom ledamot av
riksdagens andra kammare i stället för
avgången ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot densamma
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

K. G. Grönhagen

Vid detta protokoll var fogad den däri
omförmälda fullmakten för lantbrukaren
Sven Tågmark, att inträda såsom
ledamot av kammaren för tiden till den
1 januari år 1965 efter herr Wahrendorff.

Herr talmannen meddelade, att herr
Tågmark intagit sin plats i kammaren.

§ 16

Herr talmannen meddelade, att herrar
Johansson i Södertälje och Forsberg enligt
till kammaren inkomna läkarintyg
vore sjukskrivna, herr Johansson i Södertälje
under tiden den 28 innevarande
april—den 7 nästkommande maj och
herr Forsberg under tiden 27 april—den
G maj.

Herrar Johansson i Södertälje och
Forsberg beviljades erforderlig ledighet
från riksdagsgöromålen.

§ 17

Svar på fråga ang. en enhetlig klass för
järnvägarnas personbefordran

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

106 Nr 20 Tisdagen den 28 april 1964

Svar på interpellation ang. förebyggande av att karburatorsprit missbrukas som
berusningsmedel

Herr talman! Herr Elmwall har frågat
mig om jag har övervägt fortsatt rationalisering
av vårt lands järnvägar i sådan
riktning, att personbefordran i dagtrafik
kan ske i en enhetlig klass motsvarande
nuvarande 1 klass.

En modern sittvagn har cirka 40 platser
om den är inredd för första klass
och cirka 60 om den är inredd för 2
klass. Om en enhetlig klass motsvarande
dagens 1 klass infördes skulle sittvagnsparken
behöva ökas med ungefär 50
procent. Vidare skulle det erfordras
flera tåg, eftersom storleken på varje
tågsätt begränsas av lokets dragkraft.
Detta nödvändiggör i sin tur nyanskaffning
av lok och specialvagnar för servering
m. in. och kräver dessutom större
personal, ökningen av tågantalet kan
även göra det nödvändigt att bygga dubbelspår
på starkt trafikerade sträckor.
Enbart ökningen av sittvagnsparken
skulle innebära investeringar av storleksordningen
375 miljoner kronor, vartill
skulle komma investeringar för anskaffning
av lok och specialvagnar samt
för ombyggnad av alla andraklassvagnar.
Driftkostnaderna skulle stiga icke
oväsentligt genom det ökade personalbehovet
och genom bl. a. ökad energiförbrukning
och vagnskötsel samt ökat
banunderhåll. Det starkt reducerade
platsantalet per tåg skulle öka svårigheterna
att avveckla de extrema trafiktopparna.
Det minskade antalet personvagnstyper
skulle i längden reducera
underhållskostnaderna något, men denna
besparing skulle bli blygsam jämförd
med de merkostnader, som jag antytt.

Den åtgärd som herr Elmwall föreslagit
kan således knappast sägas innebära
någon rationalisering och torde
därför inte vara aktuell.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Vidare anförde

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag har lagt märke till
att de förstaklassvagnar som kopplas
till dagtågen på de medellånga sträckorna
ofta är av en äldre typ. Nyare
andraklassvagnar är ur många synpunkter
mera acceptabla för trafikanterna.
Ofta går de äldre förstaklassvagnarna
så gott som utan passagerare på
de medellånga sträckorna, och vanligen
finns det gott om utrymme i de andra
vagnarna, men till helger och vid liknande
tillfällen ökar resandefrekvensen
så att trängsel lätt uppstår. I sådana fall
händer det att andraklassresande söker
sig in i förstaklasskupéer. Sin plikt likmätigt
avvisar konduktörerna dessa och
de får återvända till trängseln. Det förefaller
onödigt, särskilt om det gäller
mödrar med barn eller åldringar. Med
tåget följande passagerare bör väl anlita
det utrymme som finns och i sådana
här fall bör detta kunna ske utan extra
avgift för dem som medföljer tåget, särskilt
som de äldre förstaklassvagnarna
inte kan uppvisa högre grad av bekvämlighet
än de nya andraklassvagnarna.
Jag tycker nog att man kunde undersöka
i vilken omfattning det kan lämpa
sig med en enhetsklass, i varje fall för
dagtrafik och på medellånga sträckor.
De nya moderna och bekväma vagnar
som finns och som nu benämns andraklassvagnar
skulle göra detta möjligt
även utanför de rent lokala sträckorna.
Befintliga utrymmen bör ju utnyttjas.

Jag ber att få tacka statsrådet för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 18

Svar på interpellation ang. förebyggande
av att karburatorsprit missbrukas som
berusningsmedel

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har

107

Tisdagen den 28 april 1904 Nr 20

Svar på interpellation ang. förebyggande av att karburatorsprit missbrukas som
berusningsmedel

herr Gustafsson i Borås frågat socialministern,
om han vill medverka till
skyndsamma åtgärder för att på ett
mera betryggande sätt än för närvarande
förebygga att karburatorsprit missbrukas
som berusningsmedel. Sedan interpellationen
överlämnats till mig, får
jag svara följande.

Karburatorsprit är liksom rödsprit
och blåsprit en sorts starkdenaturerad
sprit. Den bar en alkoholstyrka av 99,5
procent och används som tillsatsmedel
i bensin för att förhindra isbildning i
förgasare och bensinledning.

Enligt gällande bestämmelser får teknisk
sprit, dit karburatorsprit hör, inte
tillhandahållas, om det finns särskild
anledning anta att spriten är avsedd för
användning i berusningssyfte. I ett sådant
fall är det också förbjudet att tillhandagå
med anskaffande av teknisk
sprit, överträdelse av dessa regler betraktas
som olovlig försäljning av rusdrycker
och kan alltså i grova fall för
närvarande leda till straffarbete i högst
två år. Alla återförsäljare av starkdenaturerad
sprit har fått särskild underrättelse
om försäljningsbestämmelserna.
Om bestämmelserna i förordningen
eller med stöd därav meddelade föreskrifter
inte iakttas, kan kontrollstyrelsen
meddela vederbörande försäljare
varning och, om detta inte räcker, förbjuda
försäljning.

Kontrollstyrelsen undersökte redan i
början av året förhållandena på detta
område genom eu rundskrivelse till
ungdomsvårdsskolor och ungdomshem.
Vidare har styrelsen gjort hänvändelser
till polismyndigheter, nykterhetsnämnder
och bensinstationer. Även socialstyrelsen
har gjort vissa förfrågningar
vid ungdomsvårdsskolorna. Av undersökningarna
får anses framgå, att missbruk
av karburatorsprit inte förekommer
annat än i enstaka fall och tillfälligtvis.
I en del fall torde det för övrigt
röra sig om andra karburatorskydd,
som inte innehåller sprit.

Enligt min mening har ingenting
framkommit som för närvarande motiverar
särskilda åtgärder, utan gällande
bestämmelser får anses fullt tillräckliga
för kontroll över handeln med karburatorsprit.
Kontrollstyrelsen har också
fortlöpande sin uppmärksamhet riktad
på risken för missbruk av teknisk sprit
och andra ersättningsmedel för rusdrycker.

Vidare anförde

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag vill säga ett tack till
statsrådet och chefen för finansdepartementet
för svaret på min interpellation.
Vad jag utöver det har att tillägga
är mest anmärkningar i marginalen. De
åtgärder kontrollstyrelsen vidtagit visar
att man här har att göra med ett problem
som det gäller att få bukt med och
en utveckling som man måste bromsa
upp i dess begynnelse.

Nu har alltså återförsäljare av den
vara det här är fråga om fått en erinran
om försäljningsbestämmelserna. En
rundskrivelse har utgått till ungdomsvårdsskolorna
för att få veta i vad mån
man känner till missbruk av karburatorsprit.
Statsrådets svar kan väl sägas
vara lugnande, och jag hoppas på att
hänvändelserna till polismyndigheter,
nykterhetsnämnder och bensinstationer
skall få effekt.

Låt mig bara, herr talman, tillägga att
för min del anser jag att karburatorsprit
i princip inte skulle saluföras på
bensinstationerna annat än i samband
med tankning av motorfordon och att
blandning i tanken skall utföras på
platsen av bensinstationspersonalen.
Undantag från den regeln skulle ske
endast om köparen ej är minderårig,
och han borde på något sätt få styrka
att spriten användes för tekniskt bruk
allena. Jag har svårt att förstå att ett
sådant styrkande skulle vålla stora besvär.

108 Nr 20 Tisdagen den 28 april 1964

Svar på interpellation ang. femdagarsvecka i skolan

Men när nu kontrollstyrelsen har sin
uppmärksamhet riktad på saken kanske
det räcker. Fortsätter oskicket bland
nyfiken och äventyrslysten ungdom att
sniffa och eljest bruka karburatorsprit
i berusningssyfte, så lär väl detta komma
fram och andra åtgärder än nu gällande
vidtagas. Jag kan inte komma
ifrån att det är litet alarmerande, när
man från bensinpersonal får höra ord
som dessa: »Karburatorsprit säljer vi
bara på lördagar och söndagar», och
när försäljning ofta sker till ungdom
som saknar motorfordon.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 19

Svar på interpellation ang. femdagarsvecka
i skolan

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
fru Ryding frågat om jag har planer på
att snarast genomföra en sådan justering
och effektivisering av kursplaneringen
och ev. ändring av ämnessammansättningen
i grundskolan, som erfordras
för att femdagarsvecka skall
kunna införas generellt under hela läsåret.

På interpellantens fråga kan jag i
första hand svara, att en utredning för
att pröva hithörande frågor, den s. k.
skolarbetstidsutredningen, på mitt föranstaltande
tillsattes för ungefär ett år
sedan.

Mina synpunkter på de många frågor
utredningen har att pröva framgår av
direktiven för utredningen. Jag vill
emellertid här gärna beröra de speciella
spörsmål, som interpellanten tagit
upp.

Även om några av tankegångarna i
interpellationen stämmer överens med
mina egna, har jag på andra punkter
inte ansett mig böra ge den nu arbetande
utredningen så kategoriska direktiv

som interpellanten uppenbarligen skulle
önska. Enligt min mening bör skolan
inte gå i spetsen för utvecklingen, när
det gäller övergången till femdagarsvecka.
Jag har däremot förutsatt, att i
den mån och i den omfattning som arbetsmarknaden
mera allmänt övergår
till femdagarsvecka, skolan bör anpassa
sig efter de ändrade förhållandena så
långt detta är möjligt från praktiska
och pedagogiska synpunkter. Det har
förutsatts, att utredningens överväganden
bl. a. bör grundas på undersökningar
om femdagarsveckans aktuella
och väntade tillämpning på arbetsmarknaden.
Förhållandena är inte och
torde väl inte komma att bli ensartade
över hela arbetsmarknaden, vilket kan
skapa problem, när det gäller barnens
omvårdnad genom hemmets och skolans
förenade insatser.

Vidare vågar jag lika litet i dag, som
när utredningsdirektiven utformades
vara så självklart övertygad som interpellanten
om att skolan, vid ett allmänt
genomförande av femdagarsvecka, bör
tillämpa en avkortad arbetsvecka under
hela läsåret. Helt eller partiellt införande
av femdagarsvecka är enligt min mening
en fråga, som det finns all anledning
för utredningen att i enlighet med
direktiven grundligt överväga.

Vad så gäller skolans kursplaner, som
särskilt beröres i interpellationen, vill
jag erinra om att det redan vid utformningen
av grundskolans timplaner gjordes
en ganska betydande minskning i
veckotimtalen, som bl. a. innebar ett
visst beaktande av den redan då aktuella
frågan om femdagarsvecka. För
grundskolans del har jag i direktiven
inte räknat med någon egentlig timplanereducering.
Några förändringar i ämnessammansättningen
i grundskolan bär
inte heller förutsatts i direktiven. Huruvida
utredningen kan finna anledning
att överväga även sådana åtgärder
torde det vara för tidigt att nu uttala
sig om.

I anslutning till vad interpellanten

Tisdagen den 28 april 19G4

Nr 20

109

Svar på interpellation ang. femdagarsvecka i skolan

anfört om kursplanerna och femdagarsveckan
vill jag anföra följande ur direktiven.
»Frågorna om en förkortad
arbetsvecka och om en samordning av
skolornas arbetstider bör inte ges en
sådan förgrundsställning, att man därmed
äventyrar skolarbetets mål och
syfte. Som en allmän princip för övervägandena
bör gälla att inga rubbningar
skall ske i fråga om målet och slutnivån
för respektive utbildning eller
för enskilda ämnen. I en del fall kan
måhända en berättigad modernisering
av gällande läroplan och en effektivisering
av undervisningsmetoderna ge något
utrymme för en reducering av timplanen,
men detta torde med försiktighet
få prövas från fall till fall.»

De av interpellanten berörda frågorna
är sålunda redan under utredning.
Innan utredningsresultatet föreligger,
räknar jag inte med att andra åtgärder
vidtages än sådana som ryms inom försöksverksamhetens
ram.

Vidare anförde

Fru RYDING (k):

Herr talman! Först vill jag tacka
statsrådet Edenman för det i många avseenden
tillfredsställande svaret på min
interpellation om 5-dagarsvecka i skolan.

I stort sett tycks vi vara överens om
att en skolvecka av denna längd bör genomföras
och att det bör ske på ett sådant
sätt att, som statsrådet Edenman
säger, det inte »äventyrar skolarbetets
mål och syfte». I min interpellation har
jag uttryckt det så, att 5-dagarsveckan
i skolan »måste genomföras på ett sådant
sätt, att skolans studiemål bevaras
oförändrat och varken elever eller lärare
kommer att pressas för hårt».

Jag är också ense med statsrådet
Edenman när han säger att skolan inte
bör gå före när det gäller övergången
till 5-dagarsveckan. Men enligt min mening
bör skolan dock i tid vara beredd
anpassa sig till den ordning som till -

lämpas inom arbetslivet i stort. I min
interpellation har jag också påpekat
att det fordras en ganska lång förberedelsetid
för att en sådan omläggning av
skolarbetet skall kunna genomföras
friktionsfritt.

Avsikten med min interpellation har
varit att nu aktualisera frågan om en
övergång till 5-dagars skolvecka, särskilt
med tanke på att en relativt omfattande
försöksverksamhet med denna
kortare skolvecka redan bedrivits under
flera år.

När nu statsrådet Edenman erinrar
om att frågorna är under utredning,
och att denna utredning också kan tänkas
omfatta en effektivisering av undervisningsmetoderna
och eventuellt
även eu reducering av timplanen vilken
dock måste göras med stor försiktighet,
är jag i stort sett till freds med
detta svar. För de föräldrar som har
barn i skolåldern och själva redan har
5-dagars arbetsvecka året om, måste det
vara nyttigt att få reda på att något
göres på detta område. Detta gäller även
om vi kan ha olika uppfattningar om
huruvida man medvetet skall påskynda
processen eller ej.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 20

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till särskilda utskottet motionerna nr
994—1004;

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 1005—1008;

till statsutskottet motionen nr 1009;
och

till bankoutskottet motionen nr 1010.

§ 21

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 11 samt
bevillningsutskottets betänkanden nr 42,
46 och 47.

110 Nr 20

Tisdagen den 28 april 1964

Utbildning av ungdomsledare

§ 22

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lån till Svenska
vanförevårdens centralkommitté för
vissa byggnadsarbeten,

nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1964/65 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus m. m.,
nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag,
nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1964/65 till civilförsvaret
in. m., och

nr 61, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 23

Anslag till frivilligt folkbildningsarbete,
ungdomsverksamhet m.m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
62, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1964/65
till frivilligt folkbildningsarbete, ungdomsverksamhet
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Utbildning av ungdomsledare

Kungl. Maj:t hade (bilaga 10, punkt
72, s. 126—129) föreslagit riksdagen att
till detta ändamål för budgetåret 1964/65
anvisa ett reservationsanslag av
2 500 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Risberg m. fl. (1:160) och den andra
inom andra kammaren av herr Turesson
m. fl. (11:209), i vilka hemställts att
riksdagen måtte A. besluta att statsbidrag
icke skulle utgå för utbildning av
ungdomsledare för politiska organisationer;
B. till Utbildning av ungdomsledare
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
reservationsanslag av 2 297 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Olsson och herr Svanström (I: 496) och
den andra inom andra kammaren av
herr Boo in. fl. (11:571), i vilka hemställts
att riksdagen måtte till Utbildning
av ungdomsledare för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag av
2 700 000 kr.;

dels ock en inom andra kammaren
av herrar Westberg och Källstad väckt
motion (II: 85), vari hemställts att riksdagen
måtte, med bifall till 1962 års
ungdomsutrednings förslag, till Utbildning
av ungdomsledare för budgetåret
1964/65 anvisa ett med 200 000 kr. förhöjt
reservationsanslag av 2 700 000 kr.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna I: 160 och II: 209, i
vad de avsåge ändring av statsbidragsbestämmelserna
för ungdomsledarkurser,
icke måtte bifallas av riksdagen;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:160 och 11:209, såvitt
nu var i fråga, ävensom 1:496 och
11:571 samt 11:85, till Utbildning av
ungdomsledare för budgetåret 1964/65
anvisa ett reservationsanslag av
2 500 000 kr.

Reservationer hade avgivits
a) av herrar Ivar Johansson, Edström,
Thorsten Larsson, Widén, Svensson
i Stenkyrka, Gustafsson i Skellefteå,
Andersson i Knäred och Nelander,
vilka ansett att utskottet under II. bort

Tisdagen den 28 april 1964

Nr 20

111

hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom
med bifall till motionerna 1:496 och
11:571 samt 11:85 och med avslag å
motionerna 1:160 och 11:209, sistnämnda
båda motioner såvitt nu var i
fråga, till Utbildning av ungdomsledare
för budgetåret 1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 2 700 000 kr.;

b) av herr Virgin, fröken Ljungberg,
herr Staxäng och fröken Karlsson, vilka
ansett

dels att utskottet under I. bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:160 och 11:209, såvitt
nu var i fråga, besluta att statsbidrag
icke skulle utgå för utbildning av
ungdomsledare för politiska organisationer; dels

ock att utskottet under II. — under
förutsättning av bifall till yrkandet
beträffande I. — bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag och med bifall till motionerna
I: 160 och II: 209, såvitt nu var i
fråga, ävensom med avslag å motionerna
I: 496 och II: 571 samt II: 85, till Utbildning
av ungdomsledare för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 2 297 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Det har — dess bättre
skulle jag vilja säga — under en lång
följd av år utgått ett särskilt anslag till
utbildning av ungdomsledare.

Vi har emellertid från vårt håll under
en följd av år också givit uttryck för
vår principiella uppfattning, att statsbidrag
inte bör utgå till utbildning av
ungdomsledare inom de politiska organisationerna.
Vi vidhåller denna principiella
inställning.

Med dessa få ord, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till reservationen
1 b av herr Virgin m. fl.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Stödet till de ungdoms -

utbildning av ungdomsledare

organisationer som här avses liar diskuterats
åtskilliga gånger. Det är glädjande
att nu konstatera att stor enighet
råder om den betydande roll ungdomsorganisationernas
verksamhet spelar i
vårt samhälle. Med intresse tar man del
av de förbättringar, som under vissa
punkter föreslås utgå till ungdomsorganisationerna
i årets statsverksproposition.
Detta är glädjande framför allt
därför att det just i ungdomsorganisationerna
bedrives en verksamhet, som
är av betydelse då det gäller att bygga
det framtida samhället. Även saker som
i olika sammanhang uträttats i ungdomsorganisationerna
har vitsordats
och ansetts vara av betydelse för människorna
i vårt moderna samhälle. Det
är bland annat uppenbart att just ungdomsorganisationernas
verksamhet betyder
mycket då det gäller att ge ungdomen
möjligheter att snabbt anpassa
sig till nya planer och nya situationer
i samhället.

Det statsbidrag som diskuterats under
denna punkt, utbildning av ungdomsledare,
är av grundläggande betydelse
för den fortsatta verksamheten.
Den redogörelse som görs i skolöverstyrelsens
petita visar ett enormt behov
av en uppräkning av bidraget till ungdomsledarutbildningen.
Därför är det
med ett visst beklagande som man konstaterar
att varken departementschefen
eller utskottet i större utsträckning än
vad som är fallet har kunnat biträda
det förslag som skolöverstyrelsen har
lagt fram.

I anslutning till utskottets utlåtande
tar jag mig friheten att yrka bifall till
reservation 1 a, som förordar en ytterligare
förstärkning av anslaget med
200 000 kronor. Jag gör detta därför att
de nya regler som här föreslås skall
gälla beträffande verksamheten också
förutsätter att nya pengar ställs till förfogande,
om en numerärt sett nödvändig
ökning av verksamheten skall kunna
ske.

I detta sammanhang vill jag också,

112

Nr 20

Tisdagen den 28 april 1964

Utbildning av ungdomsledare

herr talman, säga några ord till fröken
Karlsson, som här har yrkat bifall till
högerreservationen 1 b. Denna reservation
ger uttryck för den tidigare kända
uppfattningen från högerhåll beträffande
stödet till de politiska ungdomsorganisationerna.
Hennes anförande får ses
som ett uttryck för svårigheten att motivera
såväl sin egen som högerns argumentation
för att inte låta de politiska
ungdomsorganisationerna få del av
samhällets stöd. Det bevisas av att hon
kort och gott nöjde sig med att yrka bifall
till den reservation som innebär
ett avslagsyrkande.

Jag vill, herr talman, framhålla att
det i ett demokratiskt samhälle är självklart
att också de politiska ungdomsorganisationernas
verksamhet betraktas
som utomordentligt angelägen. Det
är nödvändigt att dessa organisationer,
vilka bedriver samhällelig och medborgerlig
skolning av betydande omfattning,
också får del av samhällets stöd
så att de kan fortsätta sin gagnerika
verksamhet i vår demokrati.

Med det sagda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation 1 a i
detta utlåtande.

Fröken KARLSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! När denna fråga var
uppe första gången, ställde sig samtliga
borgerliga partier avvisande, just med
den motivering som vi hela tiden vidhållit.
Att vi fortfarande gör det bevisar
att vi redan den gången var övertygade
om riktigheten av detta.

Herr Boo tar mitt anförande som ett
uttryck för att jag inte skulle ha mycket
mer att säga än att efter ett kortfattat
uttalande yrka bifall till min reservation.
Men hela frågeinstitutionen har ju
varit ett uttryck för att man skall kunna
säga sin mening kortfattat och ändå
bli förstådd.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Kammaren har för bara
några minuter sedan bifallit ett för -

slag om bidrag till studiecirkelverksamheten,
som är en väsentlig del av stödet
till våra ungdomsorganisationer. Det
förslaget innebär bl. a. en uppräkning
av anslaget med icke mindre än 4,7 miljoner
kronor i relation till innevarande
år.

När vi haft att behandla anslaget till
utbildning av ungdomsledare, har det
förelegat motioner med yrkande på både
högre och lägre anslag. Kungl. Maj :ts
förslag innebär en anslagshöjning med
800 000 kronor, men några motionärer
har ansett att beloppet borde ytterligare
ökas med 200 000 kronor.

Det råder inga principiella motsättningar
mellan utskottets majoritet samt
motionärer och reservanter i fråga om
högre anslag, men man måste betänka
att det är åtskilliga andra utgiftsposter
som också skall täckas. Det är av denna
anledning som vi inom majoriteten inte
har ansett oss kunna tillstyrka ytterligare
höjning för närvarande.

I en högermotion föreslås en minskning
av Kungl. Maj:ts förslag med
203 000 kronor. Detta är en fråga som
vi haft att behandla under flera år,
vilket framgått av den tidigare överläggningen
i den här frågan. Liksom
tidigare år vill vi nu inte vara med om
att diskriminera ungdomsorganisationerna
— i detta fall de politiska —
utan vi har den uppfattningen att de
utför ett i hög grad skolande och fostrande
arbete och att de är värda sitt
stöd.

Med detta, herr talman, ber jag få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag vill säga bara några
kortfattade ord i en fråga, där jag
har motionerat tillsammans med herr
Källstad. Det gäller bidraget till ungdomsledarutbildningen.

Det frivilliga arbete som utförs av
våra ungdomsorganisationer är av
utomordentligt stort värde. Att detta
arbete har tillvunnit sig samhällets upp -

Tisdagen (lön 28 april 19(14

Nr 20

1 i:i

skattning framgår ju klart av det faktum,
att stadsbidrag numera utgAr till
dessa ungdomsorganisationers verksamhet.
Isnligt det förslag som föreligger
vid Arets riksdag kommer denna
bidragsverksamliet att väsentligt utökas,
vilket vi givetvis hälsar med mycket
stor tillfredsställelse.

I ett avseende fAr denna bidragsverksamhet
särskilt stor betydelse, och
det är niir det gäller bidragen till ledarutbildningen.
Det frivilliga ungdomsarbetet
stAr och faller med tillgängen
pA ledare, och vi vet allesammans
att det rAder brist på ungdomsledare
-— det är svArt att rekrytera
sådana i tillräcklig utsträckning,
och de svårigheterna tycks växa. Därför
är det angeläget att söka medverka
till en utökad ledarutbildning.

Vi har i motionen föreslagit att anslaget
till denna ledarutbildning skulle
ökas med 200 000 kronor och dA
särskilt med tanke på den grundläggande
ledarutbildningen. Det finns alldeles
för litet medel i det avseendet för
närvarande; det skulle bli möjligt att
göra mycket mera, om man bara hade
tillgång till erforderliga medel. Därför
anser jag det vara synnerligen angeläget
att bidraget i det avseendet höjes
på det sätt som föreslås i motionen,
och jag ber därför att få yrka bifall
till reservationen 1 a vid punkt 7 i
statsutskottets utlåtande nr 62.

I detta anförande instämde herr AYlander
(fp).

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Som tidigare har anförts
har dessa anslag höjts, men jag
vill ändå säga att de är otillräckliga.
Det blir närmast kommuner och landsting
som får lämna anslag i den mån
statsanslagen inte räcker till för de berättigade
anspråk som ställs. Det är närmast
med tanke på detta som jag yrkar
bifall till reservationen om ett förhöjt
bidrag.

Utbildning av ungdomsledare

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Rent allmänt skulle jag
vilja säga, att det statliga stödet åt ungdomsorganisationerna
mycket verksamt
har bidragit till både en kvalitativ höjning
och en kvantitativ ökning av ungdomsarbetet.
Detta är också eu sak som
bär omvittnats av ungdomsorganisationerna
själva, och det är bestyrkt av
1962 Ars ungdomsutredning i det betänkande
om stöd åt ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet som
bar framlagts. Chefen för ecklesiastikdepartementet
har i årets statsverksproposition
också starkt strukit under
detta och uttalar som sin mening, att
det finns anledning att från samhällets
sida fortsätta att ge denna verksamhet
ett förtroendefullt stöd, som han uttrycker
det. Statsrådet Edenman framhåller
också att han helt delar utredningens
uppfattning att tiden nu är mogen
för att målsättningen för samhällets
stöd till ungdomsorganisationerna
vidgas till att omfatta såväl deras samlhillsfostrande
och idéinriktade verksamhet
som deras allmänt ungdomsfriimjande
arbete.

I den motion som herr Westberg och
jag har framlagt har vi alldeles speciellt
velat betona betydelsen av ungdomsledares
uppgift. Ungdomsledarens
betydelse har ju mer och mer
kommit att framstå som en väsentlig
faktor när det gäller effektiviteten av
ungdomsarbetet. Statens ungdomsråd
har tagit initiativ till en ledarrekryteringskampanj,
kring vilken de flesta
ungdomsorganisationerna har slutit
upp. Många nya ledare har också rekryterats
den vägen, men för att kunna
utföra ett effektivt arbete är dessa nya
ledare i behov av åtminstone grundläggande
utbildning för sina uppgifter.
Det vore verkligen högst beklagligt, om
en så lovvärd aktion skulle rinna ut i
sanden i brist på medel att genomföra
en grundläggande skolning av dessa
nya ledare. Ungdomsutredningen föreslår
en mycket hovsam ökning, tycker

5 — Andra kammarens protokoll 1964. Nr 20

114 Nr 20

Tisdagen den 28 april 1964

Utbildning av ungdomsledare

jag, en ökning med 200 000 kronor till
detta ändamål, vilket beklagligtvis inte
bär tagits upp i statsverkspropositionen.
I statskassan är väl 200 000 kronor
en rätt liten siffra, men insatt som ett
extra stöd åt den nu pågående ledarrekryteringskampanjen
skulle summan
kunna få en mycket stor räckvidd.

Jag vill, herr talman, med dessa ord
också yrka bifall till reservationen vid
punkten 7 av herr Ivar Johansson
in. fl.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1 b) i motsvarande del;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Karlsson
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
7:o) mom. I) i utskottets utlåtande nr
62, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 b) av herr Virgin m. fl.
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och votcringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Karlsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 129 ja och 57

nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag röstat fel. Jag avsåg att rösta ja.

Vidare lämnades ordet på begäran
till

Herr LARSSON i Luttra (ep), som
yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag röstat fel. Även jag avsåg att rösta
ja.

Mom. II

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1 a); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Boo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplöstes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
7:o) mom. Il) i utskottets utlåtande nr
62, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 a) av herr Ivar Johansson
in. fl.

Tisdagen den 28 april 1964

Nr 20

propositionen. Herr Kallstad begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 121 ja och Öl nej,
varjämte 17 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 8

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Den utveckling på ungdomsfrontens
område, som ägt rum under
det senaste decenniet, har öppnat
såväl myndigheternas som allmänhetens
ögon för det betydelsefulla arbete,
som våra ungdomsorganisationer utför.
Tusen och åter tusen ungdomsledare
och frivilliga medarbetare offrar
där — ofta utan någon som helst ekonomisk
ersättning — tid och krafter
för att hjälpa och vägleda de unga.
Omvittnat är att de ungdomar, som
man lyckats slussa in i dessa organisationer,
ytterst sällan påträffas på
brottets bana.

Ett yttrande av departementschefen
i statsverkspropositionen (bilaga 10)
vill jag i detta sammanhang gärna
understryka och notera. Det heter där,
att »den del av svensk ungdom — och
detta är den överväldigande delen —
som smidigt och utan svårigheter finner
sig till rätta i samhället, inför den
allmänna opinionen lätt kommer i
skymundan och att det omfattande och
betydelsefulla samhällsfostrande och
personlighetsdanande arbete, som ungdomen
bedriver främst genom sina egna
organisationer inte får den uppmärksamhet
det förtjänar. Det finns enligt
min mening all anledning att från samhällets
sida fortsätta att ge denna verksamhet
ett förtroendefullt stöd.»

Det är så sant som det är sagt. Vid
många tillfällen har jag framhållit sam -

115

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

ma sak. Under en mer än trettioårig
verksamhet som ungdomsledare har jag
fått många belägg för riktigheten härav.

Det är nu nio år sedan statliga bidrag
började utgå till ungdomsarbetet. Och
de förslag som 1962 års ungdomsutredning
lagt fram är — såsom skolöverstyrelsen
anfört — något av eu »myndighetsförklaring»
för våra ungdomsorganisationer.
Ungdomsutredningens konstaterande
är emellertid också riktigt
nämligen att ungdomsorganisationerna
för närvarande brottas med stora ekonomiska
bekymmer, bl. a. genom att det
nu utgående statliga stödet på grund av
penningvärdeförsämring och standardutveckling
förlorat åtskilligt av sitt ursprungsvärde.
Nog är det väl också onaturligt,
att de 66 ungdomsinstruktörer
som nu finns, liar att verka inom eu
medlemskader, som torde uppgå till åtskilligt
mer än en miljon.

Med herr talmannens tillstånd ber jag
att få säga några ord dels om punkt 8,
dels om punkt 9 i förevarande utskottsutlåtande.

I det föreliggande förslaget vidgas —
som jag förmenar riktigt — målsättningen
till att omfatta ungdomsorganisationernas
hela verksamhet, såväl deras
samhällsfostrande och idéinriktade
verksamhet som deras mera allmänt
ungdomsfrämjande arbete.

De nya föreslagna bidragsformerna
med grundbidrag, instruktörsbidrag och
rörligt bidrag är enligt min mening i
stort sett väl avvägda. Grundbidraget
är avsett för de centrala kostnader som
ungdomsorganisationerna har för hällande
av kansli med service åt regionala
och lokala organ. Det är säkert
riktigt, att detta utgår med lika stort
belopp till samtliga ungdomssammanslutningar,
eftersom dessa kostnader i
viss utsträckning är oberoende av organisationens
omfattning. Beloppets storlek
kan man emellertid diskutera. Utredningen
hade föreslagit 25 000 kronor
men flera instanser har ansett också
detta belopp för litet. Departementsche -

116 Nr 20

Tisdagen den 28 april 1964

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

fen föreslår, att grundbidraget för detta
budgetår bör utgå med 20 000 kronor
per bidragsberättigad organisation.

1 motion II: 429, som även jag har undertecknat,
föreslår vi att grundbidraget
bör utgå med 25 000 kronor — inte
minst med hänsyn till de mindre organisationerna,
för vilka en nedprutning
är mest kännbar. Jag har med min blanka
reservation velat bl. a. understryka
denna sak. Då emellertid statsutskottet
nu säger sig förutsätta, att Kungl. Maj:t,
»så snart de ekonomiska betingelserna
bedömes föreligga, framlägger förslag
om en höjning av grundbidragen till i
nivå med utredningens förslag», anser
jag, atl man har anledning förvänta att
en höjning kan ske redan nästa år, varför
jag nöjer mig med detta uttalande.

Beträffande den i punkt 8 behandlade
fritidsverksamheten för ungdom har
skolöverstyrelsen — jämte andra förbättringar
— föreslagit en sänkning av
minimiåldern för deltagande i fritidsgrupper
från tolv till tio år. Detta har
också föreslagits i flera motioner. Med
hänsyn till att ungdomsorganisationerna
numera får börja med lägre åldersgrupper
och även till angelägenheten att
ungdomarna slussas in i ungdomsverksamhet
så tidigt som möjligt, tror jag
att man till nästa år bör överväga att
på detta sätt sänka minimiåldern.

Jag har med anledning av min blanka
reservation velat anföra dessa synpunkter
men har för dagen intet annat yrkande
än utskottets.

Herr BROBERG (fp):

Herr talman! Jag har i en motion tagit
upp frågan angående reglerna för
bidrag till fritidsgrupperna. Herr talman,
tillåt mig att något närmare redogöra
för denna fråga.

Enligt nuvarande bestämmelser utgår
statsbidrag i samband med anordnandet
av fritidsgrupper med ett belopp som
motsvarar högst hälften av de redovisade
och godkända kostnaderna för handledning
och material, dock inte med

högre belopp än 4:50 kronor för varje
medlem i gruppen. Man kan utgå ifrån
att praktiskt taget alla fritidsgrupper tar
ut ledararvode för det maximala belopp
som utgår i enlighet med dessa
bestämmelser. Emellertid är det vanligt
i många, kanske i de flesta föreningar
att de som ställer sig till förfogande
som ledare för fritidsgrupperna helt
överlåter utgående ersättning till sin
förening. Detta medför emellertid komplikationer
ur skattesynpunkt, då dessa
ledare blir skattskyldiga för ersättningar
som de i realiteten inte erhållit.

När jag motionerat i denna fråga har
jag närmast sett den ur idrottens synpunkt.
Cirka 50 000 fritidsgrupper är i
verksamhet inom idrottsrörelsen, och
de senaste åren har den årliga ökningen
av antalet varit stor. Man kan nog utan
överdrift säga att fritidsgrupperna
starkt bidragit till idrottsrörelsens utveckling
och dess möjligheter att fånga
ungdomen. Nu liar självfallet fritidsgrupperna
stor betydelse även för annan
ungdomsverksamhet, och jag utgår
ifrån att problemen där är i stort sett
desamma som inom idrotten. Om jag
begränsar mig till idrottens problem är
det främst därför att jag har de största
erfarenheterna därifrån. Jag skulle vilja
fastslå följande fakta.

När det gäller att fostra vår ungdom
har idrotten i dag en större uppgift än
tidigare. 1 ett samhälle där fritiden
växer mycket snabbt, där frestelserna
ökar i takt med de materiella tillgångarna,
där bilen är om inte var mans
så dock var familjs egendom och där bekvämligheten
breder ut sig, där befolkningskoncentrationen
skapar förutsättningar
för gängbildningar och där bristen
på aktiv sysselsättning skapar problem,
är idrotten oumbärlig.

Förutsättningen för idrottsrörelsens
frammarsch liksom för många andra rörelsers
tillväxt har varit och är tillgång
till ledare med intresse, offervilja och
idealitet. Det är egenskaper som i dag
behövs i lika hög grad som tidigare

Nr 20

117

Tisdagen den 28 april 1964

och det är alltså ett starkt samhällsintresse
att söka hålla sådan idealitet vid
liv.

Vi bör alltså även söka utforma sådana
bestämmelser för de bidrag som
utgår att de uppmuntrar till frivilliga
insatser och till arbete utan ersättning.
Detta kan man beträffande fritidsgrupperna
även göra genom att följa det
förslag som framställes i motionen,
nämligen att låta bidragen utgå till den
förening som leder verksamheten. För
det fall bidrag utgår till ledaren skall
detta då på vanligt sätt redovisas till
taxeringsmyndigheterna. Om däremot
ledaren inte får någon ersättning, erfordras
inte heller någon uppgift till
taxeringsmyndigheterna.

Man skall nu inte förväxla denna förenklade
form av bidrag till grupperna
med den kontroll som man alltid måste
ha. För denna kontroll gäller anvisningar
som utfärdats av skolöverstyrelsen.
Alla fritidsgrupper skall således anmälas
hos det kommunala organ som av
kommunen har utsetts att mottaga anmälningar.
Vidare skall det finnas en
ansvarig person för verksamheten och
ett fullständigt verifikationsmaterial.
Även i övrigt finns anvisningar för
verksamheten som måste följas. De förenklade
bidragsregler som föreslås i motionen
inverkar alltså inte på kontrollen
av gruppens verksamhet. De har sitt
värde därigenom att de uppmuntrar till
frivilliga insatser samt framför allt därför
att man genom förenklade bidragsregler
skulle kunna få bort de lockelser
till lagöverträdelser som man nog
måste förutsätta att nuvarande bestämmelser
för med sig.

Den som inom föreningarna vidtalas
att ställa sig till förfogande som ledare
accepterar ofta som en naturlig sak att
utgående ledararvode tillfaller föreningarna.
Det ligger inte heller något olämpligt
häri. Men sedan är alltså föreningarna
skyldiga att till taxeringsmyndigheterna
uppge det belopp som ledaren
skulle ha haft men inte har fått, och det
5* —Andra kammarens

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

är alltså här som frestelserna blir särskilt
starka att hoppa över den uppgiften.
Det kan naturligtvis inte heller vara
så särdeles roande att ställa sig till förfogande
som ledare om det medför en
extra beskattning utan motsvarande
merinkomst.

Varför kan nu inte ledaren få sitt arvode,
frågar någon. Jo, därför att penningbehovet
hos de mindre föreningarna
alltid är stort och ofta blir tillgången
på pengar avgörande för verksamheten.
Dessutom täcker inte statsanslaget
mer än hälften av det ledararvode
som skall redovisas till taxeringsmyndigheterna.

Utskottet säger att dessa bidragsregler
hör prövas i ett vidare sammanhang
av skolöverstyrelsen. Om vi har bidragsregler
som man kan befara medför lockelser
till lagöverträdelser är det väl
ändå på Sveriges riksdag det främst
ankommer att rätta till den saken och
samtidigt försöka förhindra att vi får
ytterligare skattemål på detta område,
som ju ur skattesynpunkt är helt betydelselöst.

Herr talman! Jag skall inte yrka bifall
till min motion. Den har ju inte lett
till några reservationer i utskottet och
har inga chanser att bifallas av riksdagen.
Dock vill jag uttrycka förhoppningen
att dessa förhållanden observeras
och att olägenheterna rättas till i fortsättningen.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Det råder väl intet tvivel
om att vi alla hyser ett gemensamt
intresse för att ge stöd åt aktiviserad
och aktiviserande ungdomsvård. Ingen
som i detta avseende känner ansvar kan
heller stå likgiltig inför de ansträngningar
som härvidlag görs i verkligt
ideellt syfte.

Emellertid ställer vi oss, som har undertecknat
reservation 3 a vid punkten
9, litet tveksamma beträffande den vidgade
målsättning för stödet åt ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet

protokoll t964. Nr 20

118

Nr 20

Tisdagen den 28 april 1964
Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

som departementschefens förslag innebär.
Det kan helt enkelt betyda en subventionering
av partipolitisk verksamhet.
Det är klart att organisationernas
verksamhet på något sätt skall kontrolleras,
men det är en bedömningsfråga
att avgöra vad som kan kallas demokratiskt
eller icke demokratiskt. Vi menar
att det i detta förslag ligger en risk för
en statsdirigerad propagandaverksamhet
inom de politiska ungdomsorganisationerna
som vi inte gärna vill vara
med om.

Därför, herr talman, yrkar vi i vår
reservation, att riksdagen måtte besluta
»att bidragen i den mån de avser politiska
ungdomsorganisationer såsom
hittills må administreras och utbetalas
via anslutet studieförbund och avse endast
sådan verksamhet inom de politiska
ungdomsorganisationerna som enligt
nuvarande grunder kan komma i fråga
för bidrag samt att det härigenom frigjorda
beloppet skall enligt bestämmelser
som må utfärdas av Kungi. Maj:t förstärka
anslagen till studieförbunden».

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation 3 a vid
punkt 9.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Under punkt 8 i utskottets
utlåtande har motionen av herr
Larsson i Borrby och mig också varit
föremål för behandling. I denna motion
har vi pekat på tre frågor som enligt
vår mening borde ha fått en annan lösning
än den som är föreslagen i statsverkspropositionen.
Vi har yrkat på
sänkning av åldern för deltagande i fritidsgrupper,
uppräkning av utgående
bidrag samt forskning beträffande metodiken
i fritidsverksamheten.

När det gäller åldersgränser är det
uppenbart att även ungdomar ned till
tioårsåldern bör stimuleras att delta i
fritidsgruppsverksamheten. Det är nödvändigt
att så snart som möjligt fånga
upp ungdomarna i en stimulerande, aktiv
och positiv fritidssysselsättning. Re -

dan nu visar det sig att i fritidsgruppsverksamheten
deltar ungdomar i ganska
låg ålder, vilka inte är berättigade till
det statsbidrag som utgår till ungdomar
över tolv år. Vi har därför förordat att
åldersgränsen sänks till tio år.

De belopp som nu gäller beträffande
ersättning för material- och lokalkostnader
har ju stått ganska länge. Därför
är den uppräkning som föreslås i motionen,
från 4:50 till 6 kronor respektive
från 2 till 4 kronor, utomordentligt
angelägen. Jag beklagar att vi inte har
fått den uppräkning som många fritidsgrupper
faktiskt är i behov av, om de
skall kunna vidareutveckla sin verksamhet.

Vad gäller frågan om anslag för
forskning, pedagogien och metodiken
i fritidsgruppsverksamheten är det klart
att nya problemställningar kommer in
i bilden som ständigt kräver uppmärksamhet
och prövning. Det rör materialet
i dess helhet, det rör gruppens storlek
och sammansättning och dess möjligheter
att på olika områden intressera
och stimulera ungdomarna.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.
Jag vill bara med det sagda motivera
vad vi har velat aktualisera i motionen.
Jag hoppas att dessa synpunkter
i framtiden — helst redan nästa år —
skall vinna större beaktande än i föreliggande
utskottsutlåtande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkten 9

Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet

Kungl. Maj:t hade (punkt 74, s. 131—
155) föreslagit riksdagen att till detta
ändamal för budgetåret 1964/65 anvisa
ett anslag av 2 961 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av her -

Tisdagen den 28 april 1964

Nr 20

119

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

rar Källqvisl och Ilildinf/ (1:7) och
den andra inom andra kammaren av
herr Larsson i Umeå (II: 12);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengt Gustavsson in. fl. (1:270)
och den andra inom andra kammaren
av fru Gärde Widcmar in. fl. (II: 317);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Hilding och Per-Olof Hanson
(1:399) och den andra inom andra
kammaren av herr Jönsson i Ingemarsgården
in. fl. (II: 429);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Åkerlund och Sveningsson (1:411)
och den andra inom andra kammaren
av herr Magnusson i Borås m. fl.
(II: 487);

dels en inom andra kammaren av herrar
Ståhl och Wedén väckt motion
(II: 490), vari bl. a. hemställts att riksdagen
vid behandlingen av förevarande
anslag måtte besluta att bidragen i den
mån de avsåge politiska ungdomsorganisationer
såsom hittills finge administreras
och utbetalas via anslutet studieförbund
och avse endast sådan verksamhet
inom de politiska ungdomsorganisationerna
som enligt nuvarande
grunder kunde komma i fråga för bidrag
samt att det härigenom frigjorda
beloppet skulle enligt bestämmelser
som finge utfärdas av Kungl. Maj:t förstärka
anslagen till studieförbunden;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Lindkvist väckt motion (II: 596).

Utskottet hemställde

I. att motionerna 1:411 och 11:487
icke måtte bifallas av riksdagen;

II. att motionerna I: 7 och II: 12 samt
1:270 och 11:317, i vad de avsåge bidrag
till Sveriges elevers centralorganisation
enligt i motionerna närmare
angivna grunder, icke måtte bifallas av
riksdagen;

III. att motionerna I: 399 och II: 429,
i vad de avsåge grundbidragets storlek,
icke måtte bifallas av riksdagen;

IV. att motionen 11:490, i vad den
avsåge reglerna för grundbidrag och
rörliga bidrag, icke måtte bifallas av
riksdagen;

V. att motionen II: 490, i vad den avsåge
grunder för bidrag åt politiska
ungdomsorganisationer, icke måtte bifallas
av riksdagen;

VI. att riksdagen måtte godkänna av
departementschefen angivna grunder
för bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet, att tillämpas
fr. o. in. budgetåret 1964/65;

VII. att riksdagen måtte besluta alt
statsbidrag skulle budgetåret 1964/65
utgå till Riksförbundet Sveriges lottakårers
ungdomsverksamhet i enlighet
med av departementschefen förordade
grunder för bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet;

VIII. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 1:7 och 11:12,
1:270 och 11:317, 1:399 och 11:429,
nämnda motioner såvitt nu var i fråga,
samt 11:596, till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet
för budgetåret 1964/65 anvisa ett anslag
av 3 016 000 kr.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Virgin och Edström,
fröken Ljungberg, herrar Staxäng och
Ståhl samt fröken Karlsson, vilka ansett
att utskottet under V. bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionen II: 490, såvitt nu var i
fråga, besluta att bidragen i den mån
de avsåge politiska ungdomsorganisationer
såsom hittills finge administreras
och utbetalas via anslutet studieförbund
och avse endast sådan verksamhet
inom de politiska ungdomsorganisationerna
som enligt nuvarande grunder
kunde komma i fråga för bidrag
samt att det härigenom frigjorda beloppet
skulle enligt bestämmelser som
finge utfärdas av Kungl. Maj:t förstärka
anslagen till studieförbunden;

b) av herr Källqvist,

c) av herr Widén,

120 Nr 20

Tisdagen den 28 april 1964
Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

d) av fröken Olsson, Det är då ännu orimligare att just

e) av herr Neländer, ungdomen skulle förmenas denna rätt,

de fyra sistnämnda reservationerna
utan angivna yrkanden.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Fröken KARLSSON (h):

Iierr talman! Med hänvisning till vad
jag tidigare sagt ber jag att få yrka bifall
till reservation nr 3 a.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Jag vill börja med att
uttrycka min stora tillfredsställelse över
att tiden äntligen befunnits mogen för
att utsträcka samhällets stöd till ungdomsverksamheten
att gälla även den
verksamhet som ur samhällets egen synpunkt
måste vara den viktigaste, nämligen
den som består däri att ungdomarna
inom sina egna organisationer skaffar
sig kunskaper och diskuterar sig fram
till åsikter som underlättar för dem att
fullgöra sina medborgerliga skyldigheter.

Jag är alltså införstådd med vad som
föreslås i propositionen och utskottsutlåtandet
utom på en punkt, och det är
av denna anledning som jag fogat en
blank reservation till utlåtandet. Departementschefen
har med instämmande
av utskottet gjort det uttalandet att statsmakterna
måste tillse att det statliga
stödet inte tilldelas organisationer, vilkas
demokratiska inställning allvarligt
kan ifrågasättas.

Herr talman! Jag finner detta vara en
odemokratisk inställning från departementschefens
och utskottets sida. I en
diktatur är inga andra åsikter tillåtna
än den härskande regimens. I en demokrati
är även diktaturens åsikter tillåtna.
Man måste då kunna tåla att även
demokratien själv ställes under debatt.
Det är fullt i sin ordning att i en demokrati
diktaturens anhängare åtnjuter
fulla medborgerliga rättigheter, innefattande
även rätt att försöka avskaffa
det demokratiska samhällsskicket.

eftersom ungdomen dras till ytterlighetsriktningar
och vanligen är kritisk mot
det bestående. Jag misstänker att samtliga
partier, som är representerade här
i kammaren och som vart och ett har ett
eget ungdomsförbund, har gjort den erfarenheten
att våra ungdomsförbund
inte alla gånger är så nöjda med oss
äldre, utan hyser ganska vilda planer
på att omstörta den bestående verksamheten
inom respektive partier. Det är
alldeles i sin ordning att en del ungdomar
går ännu längre och tror sig kunna
ändra på hela samhällets struktur
när de en gång får makten i samhället.
Vi bör inte lägga några hinder i vägen
för ungdomarnas fria diskussioner i
sådana frågor. Vi får ju hoppas att de
så småningom skall komma på bättre
tankar, men det bör då ske i fria diskussioner
med andra ungdomsförbund och
i sinom tid enligt de regler som gäller
för vårt parlamentariska liv.

Nu förstår jag mycket väl att det är
nödvändigt att gå försiktigt fram för
att få igenom det föreliggande förslaget.
På en del håll är man mycket betänksam
mot att staten över huvud taget
skall stödja de politiska ungdomsorganisationerna,
och det är därför otvivelaktigt
riktigt att nu inte ta steget fullt
ut i fråga om detta stöd. Men jag hoppas
att, när det förflutit någon tid och de
som nu är betänksamma har kunnat
konstatera att dagens beslut inte medför
några farliga konsekvenser, det skall
vara möjligt att ta bort även bestämmelsen
om den odemokratiska prövningen
av frågan om ungdomsorganisationernas
demokratiska inställning.

Herr STÅIIL (fp):

Herr talman! Innan jag något närmare
berör det avslöjande inslaget i
fröken Olssons anförande skall jag be
att få instämma med henne när det gäller
den begränsade del av anförandet,
där hon uttryckte sin uppskattning av

Nr 20

121

Tisdagen den 28 april 1964

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

de politiska ungdomsorganisationernas
allmänna verksamhet. Jag uppskattar i
likhet med fröken Olsson ungdomsorganisationernas
arbete, både den rent
ungdomsvårdande delen och för min
del kanske framför allt den politiskt
betonade. Jag anser att detta senare
avsnitt iir av mycket stor betydelse särskilt
som det kan konstateras att det
spontana intresset för medborgerliga angelägenheter
är i tynande inom ganska
stora ungdomskretsar att det tydligen
har trängts tillbaka av helt legitima och
mer näraliggande ekonomiska och yrkesbetonade
intressen. Enligt min mening
är framtidens statliga demokrati
beroende av demokratien i kommunerna
och det är ett livsvillkor att bådadera
hålles vid makt. I en sådan situation
utgör ungdomsorganisationernas demokratiska
fostran av nya ungdomsgenerationer
en uppgift av allra högsta
angelägenhetsgrad.

En annan sak är, herr talman, vilka
metoder som skall användas för att
lämna ekonomiskt stöd till ungdomsorganisationerna.
När det gäller den ungdomsvårdande
verksamheten i allmänhet
har ju redan nu de politiska ungdomsorganisationerna
erhållit icke obetydliga
bidrag från staten. Dessa medel
har kanaliserats ut via de till respektive
partier anslutna bildningsorganisationerna,
som haft att redovisa medlen
och även i viss mån burit ansvaret för
fördelningen av dem.

Jag är därför angelägen understryka,
att jag under utskottsbehandlingen har
ställt mig positiv till att den del av bidraget
till de politiska ungdomsorganisationerna,
som hittills har utgått, också
i fortsättningen bör utgå. Men propositionen
i år sträcker sig, som fröken
Olsson nyss påpekat, ett steg längre. Den
syftar till bidrag även till den centrala
verksamhet, som innefattar partipolitiskt
arbete och partipolitisk propaganda.
Det är på den punkten som man ur
demokratisk synpunkt kan ställa sig
tveksam.

Den generation, som flertalet av oss
här i kammaren tillhör, är ju inte
främmande för av staten understödd
och så småningom av staten dirigerad
ungdomsfostran. Sådan har funnits före
och under andra världskriget i flera
av Europas länder, och jag skulle tro
att vi allesammans här i kammaren är
fullkomligt ense om att den utformning
av statsunderstödd ungdomsverksamhet,
som gavs i dessa länder, under inga förhållanden
kan tänkas ifrågakomma i
vårt land. Vi vill inte ha någon statsdirigerad
ungdomsfostran, vi vill inte
för statens pengar sälja friheten för
ungdomen att fostra sig själv — det
må vara till upprorsmän eller till lojala
stödjare av bestående politiska system.
Ungdomen skall vara sig själv
och politiskt bestämma över sin egen
utveckling. Den skall inte staten bestämma
över, och därför skall staten inte
ens lämna anslag till denna verksamhet.
Inte ens så långt får man enligt min
tanke låna sig åt detta system. Det är
denna för mig absolut heliga och oförytterliga
princip som har gjort, att jag
här har både motionerat och reserverat
mig mot förslaget i denna del.

Det har invänts att detta resonemang
innebär att av principiella skäl motsätta
sig något som är helt ofarligt. Men
det är mycket, herr talman, som det
ena året ter sig fullkomligt ofarligt
och som några år efteråt kan vara en
utomordentligt bister verklighet. Vi hörde
här att fröken Olsson icke var nöjd
med den gränsdragning Kungl. Maj :t och
utskottet har gjort mot de icke-demokratiska
organisationerna. De bör enligt
hennes tanke komma i åtnjutande av
statligt bidrag för att fostra ungdomen
till en helt annan samhällsåskådning än
den svenska. Hon noterade dock förslaget
på riksdagens bord i dag som ett
första steg, som sedan skulle fortsättas
av henne — och jag antar åtskilliga
meningsfränder inom hennes parti. Redan
detta visar, att om vi ger efter för
denna tanke, är det risk för att utveck -

122 Nr 20

Tisdagen den 28 april 1964
Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

lingen i framtiden skall följa en helt
annan princip än den som vi nu — antagligen
med undantag av kommunisterna
— är hundraprocentigt eniga att
slå vakt om, nämligen att intet ekonomiskt
stöd på något sätt skall få inverka
på ungdomens fostran och utveckling.

Det är sant att de politiska organisationerna
arbetar under ekonomiskt
tryck, och jag är den förste att erkänna
att det kan vara mycket frestande
även för sådana ungdomsorganisationer
som principiellt vill stå fria att säga
ja till det stöd från staten som här erbjudes.
Men just därför är det så mycket
viktigare att vi i dag, när beslut
skall fattas, starkt understryker att den
principiella åsiktsfriheten och opinionsbildningen
är några av de allra väsentligaste
inslagen i vår demokrati och
att de därför inte ens principiellt — och
något annat är det här inte fråga om —
får uppges för att erhålla bidrag till den
praktiska verksamheten. Detta är utomordentligt
viktigt.

Nu skall jag inte fortsätta denna debatt
längre, även om jag med exempel
från det ideella livet och organisationerna
skulle kunna visa hur starkt man
stått så länge man vägrat att ta emot
statsbidrag, men hur gränserna så småningom
har luckrats upp, när statsbidraget
har tett sig alltför lockande. Det
finns sådana exempel, men jag behöver
inte här ange dem. Jag är emellertid
rädd att utvecklingen kan bli densamma
i detta fall. Och eftersom det här är
fråga om en utomordentligt viktig demokratisk
princip, anser jag att man inte
ens skall rucka på den principiella
gränsen. Vi skall hellre dämma i häcken,
där det är lättare, än i ån, där det
kan vara för sent.

För många av oss är detta säkert mycket
väsentliga synpunkter, inte minst
med tanke på den ungdom som skall
bära traditionen vidare och som kommer
att fråga hur vi under 1960-talet
såg på de grundläggande demokratiska
värdena, om vi var villiga att uppge

någonting av dessas principer eller om
vi hade kraft och förutseende att säga
nej. Det är detta ståndpunktstagande
som reservation 3 a av herr Virgin
in. fl. inbjuder kammarens ledamöter att
stödja.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till nämnda reservation.

I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herr
Wennerfors, fru Kristensson och herr
Stiernstedt (samtliga h).

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I—IV

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. V''

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3 a); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Karlsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
9:o) mom. V) i utskottets utlåtande nr
62, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 a) av herr Virgin m. fl.

Nr 20

12''1

Tisdagen den 28 april 1964
Val av huvudmän i sparbank — Viss utredning rörande oljehandeln, m. m

propositionen. Fröken Karlsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 148 ja och 40
nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VI—VIII

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 10—14

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 24

Meddelande ang. arbetsplenum

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Jag

får härmed meddela att det arbetsplenum,
som enligt utdelad preliminär
plan utsatts till fredagen den 15
maj, d. v. s. dagen före pingstafton, är
avsett att utan avbrott för middagsuppehåll
pågå till kl. 19.00.

§ 25

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 63, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1964/65 till Utställningar av
svensk konst i utlandet.

Den i memorialet föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

§ 26

Val av huvudmän i sparbank

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckta motioner
angående val av huvudmän i sparbank.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr FRANZÉN (s):

Herr talman! Herr Johansson i Norrköping
och jag har i en motion begärt

översyn av § 13 i Lag om sparbanker,
där stadgandena om val av huvudmän
i sparbank återfinns.

Att vi väckt motionen beror på att
vi finner förfarandet att huvudmannakåren
själv skall utse halva antalet huvudmän
oriktigt. Svenska kommunförbundet
uttalar i sitt remissyttrande att
ett bättre samarbete mellan sparbankerna
och kommunerna bör komma till
stånd. Ett sådant samarbete bör, menar
vi, skapas på det enklaste sättet — genom
en större kommunal representation.

Svenska stadsförbundet tillstyrker bifall
till motionerna. Det ger belägg för
att den nuvarande ordningen inte är
den allra bästa. Sparbankernas verksamhetsområden
har ju för övrigt blivit
helt andra under de senaste åren.

Herr talman! Jag finner det ganska
meningslöst att yrka bifall till motionerna,
eftersom bankoutskottet enhälligt avstyrkt
dem, men frågan är, anser vi, av
den art att det finns anledning att i ett
senare sammanhang återkomma till riksdagen
i ärendet.

I detta anförande instämde herr Johansson
i Norrköping (s).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 27

Viss utredning rörande oljehandeln,
m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av väckta motioner
om viss utredning rörande oljehandeln,
m. m.

I två inom riksdagen väckta, till
bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 209 i .första kammaren av
herr Lage Svedberg m. fl. och nr 255
i andra kammaren av herr Nilsson i
Östersund m. fl., hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om en skyndsam utred -

124 Nr 20

Tisdagen den 28 april 1964
Viss utredning rörande oljehandeln, m. m.

ning för komplettering och översyn av
1947 års utredningsförslag om oljehandeln
samt att förslag i ämnet snarast
förelädes riksdagen.

Vidare hade i två inom riksdagen
väckta, till bankoutskottet hänvisade
likalydande motioner, nr 429 i första
kammaren av herr Adolfsson och nr
517 i andra kammaren av herr Hagberg
m. fl., föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle uttala sig
för ett förstatligande av oljehandeln
inom Sverige och begära sådana kompletterande
utredningar och förslag,
som eventuellt kunde vara behövliga av
denna anledning.

Utskottet hemställde,

1. att motionerna 1:209 och 11:255
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2. att motionerna 1:429 och 11:517
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag vill säga några ord
rörande motionerna I: 209 och II: 255, i
vilka begärts en översyn och en komplettering
av 1947 års utredningsförslag
om oljehandeln.

Från skilda politiska partier har upprepade
gånger här i riksdagen hemställts
om åtgärder med syfte att få till
stånd en utjämning av priserna på flytande
bränsle i olika delar av landet.
Problemet har emellertid inte kommit
närmare sin lösning, och det är alldeles
uppenbart att stora orättvisor föreligger,
speciellt kanske i Norrland på
grund av de stora avstånden där. Man
för alltså i vissa delar av landet betala
ett högre pris för både bensin och olika
brännoljor.

Här i riksdagen har också vid några
tillfällen pekats på den bristande planeringen
när det gäller distributionen
av bensin. Helt riktigt har framhållits

att vi har ett alltför stort antal bensinstationer
utspridda efter vägarna och
att praktiskt taget alla de skilda oljemärkena
finns representerade i städer
av skiftande storlek. Man bär sökt lösningar
för att komma till rätta med förhållandena.

Vi motionärer anser att det bör genomföras
en samordning av oljehandeln,
och vi tror att en lämplig och effektiv
lösning är att oljehandeln läggs under
samhällets ledning. Vi har den bestämda
uppfattningen att detta skulle leda
till en effektivare produktion och en
effektivare och billigare distribution av
oljeprodukterna.

I motionerna har vi, som jag sade inledningsvis,
framhållit att en översyn
och en komplettering borde göras av
1947 års utredningsförslag om oljehandeln.
Vi tycker att det är ett billigt krav,
och jag ber att få yrka bifall till motionerna
I: 209 och II: 255.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag skall något närmare
beröra ett par sidor av förevarande
problem.

Låt mig börja med vad jag vill kalla
den nationella sidan — ty det finns en
mycket viktig nationell sida av problemet.
Jag erinrar om det katastrofläge
vi befann oss i under andra världskriget.
De statliga behoven kunde inte
tillgodoses — i vart fall kunde inte fullt
rimliga anspråk uppfyllas — på grund
av oljeproblemet. För många av landets
näringar var läget nästan kaotiskt. Folkförsörjningen
var hotad, jordbruk och
fiske hade stora svårigheter. För den
privata motorismen blev det egentligen
tvärstopp på en gång. Vi fick överleva
genom regleringar, genom våldsamma
ingrepp, genom provisorier och genom
surrogatframställning.

Så var det då. Men redan i samband
med Korea- och Suezkriserna fick vi
under efterkrigstiden en väckare, med
ganska omfattande statliga ingrepp, ransoneringar,
bilstopp och våldsamma

Tisdagen den 28 april 1904

Nr 20

125

prisstegringar. Men trots detta blev det
ingen förändring. Det enda som verkligen
ändrats är oljekonsumtionen och
antalet oljefirmor — men monopolens
allmakt och statens vanmakt när det
gäller hela oljefragan hestår och har
kanske t. o. m. ökat.

Det är framför allt tvä monopolländer
som behärskar den .svenska marknaden:
Förenta staterna och England, delvis i
samförstånd med den holländska oljetrusten.
I monopolsyfte bygger nu amerikanska
intressen en stor petrokemisk
industri i Sverige. England—Holland
har köpt det svenska oljebolaget Koppartrans
från Stora Kopparbergs Bergslags
AB och skall nu bygga ett eget
raffinaderi — allt på västkusten, allt
mycket sårbart och allt i klart monopolsyfte.
Genom dessa utländska oljemonopols
händer rinner kanske en
tiondel av den svenska nationalinkomsten.
Väldiga utländska kapitalökningar
och en stor kapitalexport på svenska
konsumenters bekostnad har möjliggjorts,
och fortfarande sitter Sverige
fjättrat i denna oljedominans.

Den andra frågan är av politisk natur.
Vid krigsslutet sade regeringen:
Aldrig mer detta beroende, detta godtycke,
denna hjälplöshet inför utländska
monopol! Den tillsatte en utredning,
och denna officiella oljeutredning arbetade
snabbi och effektivt och framlade
ett utförligt material med bestämda
rekommendationer. Dessa rekommendationer
gick ut på att man skulle förstatliga
oljehandeln i Sverige, såsom gjorts
i många andra länder, även kapitalistiska.

Det påvisades i denna utredning
många viktiga fördelar, som skulle uppnås
genom ett förstatligande: större oberoende,
större nationell trygghet, större
möjlighet att genomföra en neutralitetslinje
i händelse av ett nytt krig och en
nationalekonomiskt sett stor vinst. Det
skulle vara till nytta för konsumenterna,
det skulle ge billigare bränslen och bättre
service, och det skulle vara rationellt

Viss utredning rörande oljehandeln, m. m.

och fördelaktigt för de anställda. Detta
var de viktigaste motiven som anfördes
i denna utredning för ett förstatligande
av den svenska oljehandeln.

Men det är bekant att oljeintressenternas
världsomfattande makt är stark,
och den visade sig vara starkare än det
svenska förnuftet, ja, starkare än den
svenska självbevarelsedriften. Det råder
nog inget tvivel om att dessa intressen
spelade en viktig roll när det bekanta
PHM tillskapades — detta översattes då
till »planhushållningsmotståndet», men
jag tror det vore riktigare att kalla det
»petroleumhandelsmonopolet». Det lädes
ned oljemiljoner i annonser och i
propagandakampanjer. Det blev säkerligen
väldiga partisubventioner — folkpartiets
tiggarbrev för att hindra ett
verkligt lcdarskifte i nationen mötte
säkert ett mycket gott gensvar. Och allting
— kreditinstittitioner, industrier,
trafikväsende och fastighetskapital —
engagerades i kampen mot regeringen
och bildligt talat dränkte denna i olja.
Regeringen skakades i grunden av denna
kampanj, och den kapitulerade efter
två år.

Efterkrigsprogrammet lades på hyllan,
socialiseringsförhoppningar skrinlädes
och de partiskiljande frågorna —
som de kallades — gentemot borgarna
sköts undan. Det luktade olja lång väg
om detta. Det mest partiskiljande vid
denna tidpunkt var frågan om oljehandelns
förstatligande.

Så gick det som det gick, och vi har
nu fått genomleva det tillstånd som
blev en följd därav — ett tillstånd inte
bara av flödande olja och dyr olja utan
också av planlöshet, anarki och slöseri.
Det sägs att det finns 11 000 försäljningsställen
inom oljehandeln i vårt
land och dessutom naturligtvis massor
av egna anläggningar för distributionen.
Det finns väl bortåt ett dussin stora
centrala oljepalats med en mäktig administration,
och i varje distrikt byggs nya
oljepalats. I varje oljehamn finns det
väldiga förvaltningar med egna bygg -

126 Nr 20

Tisdagen den 28 april 1964

Viss utredning rörande oljehandeln, m. m.

nader och andra anläggningar för att
klara distributionen och administrationen
av denna oljeliandel.

Och som sagt: bensinstationerna växer
upp som svampar ur jorden efter ett
regn. Som utvecklingen nu artar sig kan
de inte bära sig ekonomiskt. Det behövs,
uttalas det i ett remissvar, 1 500
bilkunder som underlag för att en bensinstation
skall kunna drivas affärsmässigt,
men genomsnittsantalet är 140
per station.

Den mäktiga transportapparaten kan
inte rationellt utnyttjas, och många bensinstationsinnehavare
lever under småliandlarens
osäkra villkor. Transportarbetareförbundet
konstaterar, att enheterna
ute i landet är för små för att
ge underlag för en ordentlig lön åt de
sysselsatta. Det är omöjligt att ordna
så, att man ger lön efter prestation. Lönerna
är som regel dåliga, och det är
omöjligt att reglera tillgång på arbetskraft.
Därför tycks transportarbetareförbundet
närmast ansluta sig till vårt
krav om en utredning för att befordra
ett förstatligande av oljehandeln.

Oljebolagen säljer till sina egna företag
genom ett mycket omfattande system
av dotterbolag. De gör därigenom dubbla
vinster. De tillämpar ett helt godtyckligt
rabattsystem, och de gynnar de
stora oljekonsumenterna på de små konsumenternas
bekostnad. De har en jätteapparat
för reklam och administration,
och de slösar med nationella resurser.
Allt detta sker på bekostnad av konsumenterna
och de bostadsbeliövande.

Vi vill, såsom regeringen ville 1945,
ett förstatligande av oljehandeln. Det
har tillkommit många saker sedan dess
som nödvändiggör viss kompletterande
utredning utöver den som företogs strax
efter kriget.

Det finns också en annan motion av
några socialdemokrater som även vill
utredning och tydligen siktar på förstatligande,
ehuru detta inte sagts ut lika
klart som den kommunistiska motionen.
Det råder ingen verklig meningsskilj -

aktighet mellan oss och dessa motionärer,
men vår motion säger klarare ut
varom det handlar.

Handelskamrarna och kommerskollegium
anför de vanliga kapitalistiska anmärkningarna
mot förstatligande. Vi
har billig olja, säger man, jämfört med
många länder. Men det finns säkert
också många länder som har billigare
olja än vi. Väsentligt för att bedöma
frågan är ju beskattningens roll. Det är
inte bara i Sverige, och kanske inte ens
särskilt i Sverige, som oljan är ett mycket
viktigt objekt som tillför staten stora
inkomster. Man åberopar också att
förstatligande skulle innebära en ensidig
import. Jag måste karakterisera
detta påstående som rena påhittet. Det
är väl det nuvarande systemet som gynnar
ensidig import. Förstatligande skulle,
åtminstone som vi ser det, betyda att
svenska intressen finge bestämma importen
och att köpen skulle göras där de
vore fördelaktigast för Sverige.

I allmänhet erkänner man dock i den
långa raden av remissyttranden att allt
inte står väl till. Bensinhandlarföreningen
exempelvis vill utreda bensinstationernas
utnyttjandegrad och vill dessutom
reglera tillkomsten av nybyggen av
bensinstationer. Detta är mycket förnuftigt,
och det ligger helt inom ramen
för vad vi önskar få närmare penetrerat.
Transportarbetarförbundet vill som sagt
utreda frågan i dess helhet.

LO-ledningen påtalar de många strukturproblem
som skarpt framstår inom
oljehandeln. Den tycker att dessa problem
borde bearbetas men är motståndare
till tanken att en sådan bearbetning
begränsas till oljehandeln. Jag antar
att belastningen från 1948 har skapat
en viss oro hos LO för att utåt framträda
som anhängare av förstatligandet, en
fråga varom vi tidigare varit fullt eniga.
Synd på så rara ärter.

Alltså, herr talman, alla erkänner att
det inte står rätt till. Det är nog ganska
egendomligt att vi i bankoutskottet inte
finner en enda reservant.

Tisdagen den 28 april 1964

Nr 20

127

Däremot vill jag garna erkänna att
det i bankoutskottets utlåtande oekså
finns en rad positiva uttalanden som
viil kan åberopas för vår motion. Utskottet
säger bland annat att prissänkande
åtgärder kan vara nödvändiga,
att prisutjämningsfrågan olika landsdelar
emellan bör beaktas och att någon
form av planering bör kunna övervägas,
vidare att bensinstationernas antal
kanske borde regleras och klarläggas
snabbare än vad som blir möjligt när
saken hänskjutes till den s. k. trafikutredningen.
Det sägs också att nuvarande
stora antal bensinstationer är
diskutabelt och att en branschrationalisering
kan vara önskvärd.

Det har ju gått ganska långt när de
borgerliga representanterna i bankoutskottet
skrivit under detta, ty det är
väl ändå en dom över det nuvarande
anarkiska systemet inom oljehandeln.
Trots dessa förnuftiga synpunkter finns
det som sagt inget annat yrkande än
avslag och ingen som helst reservation.

Herr talman! I verkligheten kunde
motiveringen till detta bankoutskottsutlåtande
tjäna som motivering för bifall
till vår motion, eller i vart fall till
viktiga delar av densamma. Jag föreslår
därför, herr talman, bifall till motion
nr 517 i denna kammare, och jag uttalar
samtidigt min tacksamhet för motion
nr 255 i denna kammare. Jag uttalar den
förhoppningen att dessa motioner, även
om de fälls av majoriteten i dag, kommer
att luckra upp försvaret för det nuvarande
tillståndet så att vägen kan
jämnas för en förnuftigare ordning.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Herr Hagberg läser
bankoutskottets utlåtande som en dom
över förhållandena inom olje- och bensinbranschen.
Det är ingen dom, herr
Hagberg, det är en bedömning av förhållandena,
och en bedömning som har
kommit till stånd från en helt annan
utgångspunkt än den herr Hagberg har
anlagt. Den utgångspunkten skall jag

Viss utredning rörande oljehandeln, m. m.

redovisa genom att citera ett yttrande
från IC-föreningarnas riksorganisation
där utskottet i sin tur liar hämtat en del
synpunkter. Det heter där att »den
svenska prisnivån för flytande bränslen
och drivmedel genomgående varit bland
de allra lägsta i hela Europa».

Vidare heter det i samma yttrande,
som man finner om man vänder bladet
i utskottets utlåtande: »Medan priserna
för flertalet produkter, som regelbundet
förbrukas i ett bushåll, sedan år
1949 undergått en stegring med i genomsnitt
över 75 procent enligt konsumentprisindex,
håller sig motsvarande
prisuppgång för flytande bränslen
och drivmedel inom ramen för 20 procent.
»

Dessa besked, underbyggda med siffermaterial,
visar klart att ur konsumentsynpunkt
har vi det ovanligt väl
ordnat här i landet. Det är väl det som
är av betydelse för oss hur vi som enskilda
konsumenter och hur företagen
som konsumenter av flytande bränslen
har det i jämförelse med enskilda personer
och företag i andra länder.

När vi sedan inom utskottet inte finner
att allt är väl beställt beror det
på att vi är medvetna om att denna
kostnadspost för den enskilde är högst
betydande. Man behöver bara erinra
om den allmänna övergången till att
värma våra bostäder med olja för att
förstå att prisnivån är av betydelse för
vår plånbok.

Jag skall ta upp ett par olika punkter
av dem som har aktualiserats genom
motionen bland annat. Man talar om
prisutjämningsfrågan, och också vi som
bor i södra Sverige förstår att det kan
kännas orättvist och besvärande för den
enskildes ekonomi och för de företag
som ligger i inlandet i Nordsverige att
behöva betala väsentligt högre priser
för bensin och olja än vad konsumenterna
gör i andra delar av landet. Men
tydligt är ju också att i den mån de
ökade kostnaderna för transport och
lagerhållning inte tar sig uttryck i hög -

128 Nr 20

Tisdagen den 28 april 19G4

Viss utredning rörande oljehandeln, m. m.

re pris för konsumenterna där måste de
tas ut någon annanstans, antingen i form
av genomgående högre pris eller också
i form av högre skatteuttag som ger medel
som kan användas för att hålla priserna
nere på de orter, där man har
att räkna med besvärande transportkostnader.
Det realekonomiska kommer
man aldrig ifrån; diskussionen står kvar
huruvida kostnaden skall tas ut på den
ena platsen eller den andra.

Därnäst några ord om bensinstationernas
antal och placering. Som lekman
måste man då och då ställa sig frågan
inför den flora av bensinstationer som
flyter upp vid infarterna till en del
av våra samhällen. I många kommuner
är det ett väsentligt problem att finna
plats för bensinstationer och att undanröja
de bekymmer för stadsplanering
som det kan innebära att ha bensinstationer
i de mest skiftande lägen. Jag vågar
påstå att i den kommun där jag
bäst känner förhållandena, min hemortsstad
Lund, har man kommit väl till
rätta med bekymren genom att på ett
tidigt stadium vid stadsplaneringen bestämma
sig för vilka områden som
skulle upplåtas för bensinstationer och
liknande ändamål.

Eljest tror jag nog att dessa förhållanden
kommer att sanera sig själva.
Herr Hagberg har tecknat bilden av
olje- och bensinföretagen som profithungriga
mer än de flesta andra, och är
det så är det ju knappast troligt att de
kommer att driva företag som i längden
kommer att visa sig vara nationalekonomiskt
oriktiga investeringar. En nationalekonomiskt
oriktig investering visar
sig ofta nog vara även privatekonomiskt
ohållbar.

Det talades också om de anställdas
förhållanden. Ett jobb på en bensinstation
måtte på många ungdomar utöva en
särskild lockelse som gör att de gärna
tar anställning på bensinstationer. De
får där tillfälle att arbeta med motorer,
träffa andra motorintresserade människor
o. s. v. Detta kan tydligen kompen -

sera de eventuellt mindre tillfredsställande
löneförhållandena.

Sedan bar vi den stora diskussionen
om förstatligande kontra enskild och
kooperativ verksamhet. Därvidlag ämnar
jag inte dra upp någon större debatt.
Vi har olika uppfattning på den
punkten, och den av mig i början citerade
remissinstansen, som påpekade det
för konsumenterna gynnsamma läge vi
befinner oss i här i landet, drar också
slutsatsen av att själva konstruktionen
av import- och distributionsapparaten
för flytande bränsle här i landet icke
ger stöd för antagandet att man i statlig
regi skulle uppnå gynnsammare villkor.

Allt detta sammantaget, herr talman,
gör att utskottet ingalunda fäller någon
dom över de rådande förhållandena
utan tvärtom erinrar om att de i
många hänseenden är gynnsammare än
på andra håll men att ett och annat likväl
bör kunna förbättras. Allt detta för
oss fram till slutsatsen att utskottet önskar
hemställa, att de motioner som nu
behandlas icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd. Till detta ber jag,
herr talman, få yrka bifall.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Att utskottets ordförande,
herr Regnéll, inte vill förstatliga oljehandeln
förstår jag väl. Han har nog
varit, och är antagligen ännu, en varm
anhängare av de idéer som PHM så
framgångsrikt kämpade för vid krigsslutet.

Herr Regnéll vill tydligen nedvärdera
innebörden av det erkännande som
bankoutskottet gjort -— t. o. m. i vad
avser den viktiga prisutjämningsfrågan
— trots att det i utskottets utlåtande heter:
»Utskottet förutsätter att prisutjämningsfrågan
kommer att behandlas i
den på lokaliseringskommitténs förslag
grundade proposition, som avses komma

att föreläggas årets riksdag —--.»

Det måste väl vara en rekommendation
för en prisutjämning. Men utskottets

Tisdagen den 28 april 19C4

Nr 20

129

talesman försökte t. o. m. att motsätta
sig själva idén om en sådan prisutjämning.
Jag liar svårt att föreställa
mig, att han kan dela den mening som
kommer till uttryck i det anförda citatet
ur bankoutskottets utlåtande nr 20.

Herr Regnéll gör emellertid några
viktiga erkännanden. Han säger i fråga
om prisnivån, att den är av verklig vikt
inte bara för bilägare utan även för enskilda
i allmänhet, eftersom oljeeldningen
har slagit igenom här i landet.
Herr Regnéll konstaterar vidare att kommunerna
har svårigheter när det gäller
att finna utrymmen för alla bensinstationer
här i landet. Han erkänner också
att arbetslönerna är låga och att man
inte är i stånd att betala avtalsenliga löner
utan skaffar särskilt billig arbetskraft
i form av studerande och andra
som ser sig nödsakade att ta det »extraknäck»
de kan få tag i.

Till slut uttalar herr Regnéll också en
from förhoppning om att oljebolagen i
sin tydligen även av herr Regnéll erkända
jakt efter profit skall ta vederbörliga
ekonomiska hänsyn. Denna omtanke
om profiten skulle alltså utgöra
ett slags garanti för att bensinstationerna
inte blir alltför talrika.

Ja, önska och spekulera kan man
väl alltid göra. Men i vad mån drabbas
oljebolagen vid en utbyggnad av denna
apparat? De använder ofta bensinstationsinneliavarna
som ett slags arrendatorer.
Det är de som drabbas och det
är de som får betala för det nuvarande
systemet. De råkar i småhandlarnas
ganska äventyrliga och svåra belägenhet.

Nej, det är en stor illusion om utskottet
bar den uppfattningen, att det nuvarande
systemet med oljebolagens erkända
jakt efter profiter skulle vara
någon som helst garanti mot den anarki
och planlöshet som råder när det gäller
att breda ut distributionsapparaten
inom landet. Att en så skolad ekonom
som bankoutskottets ordförande kan ha
fastnat i en sådan tankegång måste bero

Viss utredning rörande oljchandeln, m. m.

på att han inte tänkt igenom hur det i
själva verket förhåller sig med dessa
frågor.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Eftersom jag blev så
vänligt apostroferad av herr Hagberg,
ber jag att få återkomma och säga några
ord.

Herr Hagberg menade att jag genomgående
nedvärderat de medgivanden
som han ansåg att utskottet hade gjort i
fråga om bedömningen av hans och herr
Adolfssons motioner. Jag känner mig
emellertid inte träffad av omdömet, eftersom
jag tycker att jag ganska korrekt
har relaterat vad utskottet skrivit.

Om jag skall upprepa kontentan av
utskottets skrivning blir det, att vi i
stort sett har goda förhållanden i dessa
hänseenden här i landet men att detta
inte hindrar att man på ett par punkter
borde kunna överväga åtgärder för att
ytterligare förbättra förhållandena. Men
förhållandena är verkligen goda, herr
Hagberg.

Låt mig t. ex. säga några ord om floran
av bensinstationer. Den innebär att
man som bilist kan räkna med att snabbt
få tankning; man behöver inte förlänga
sin körning genom att stå i ko under
5—10 minuter. Köande är annars något
som vi är ganska vana vid i de sammanhang
där staten står för verksamheten.
Vi får god service, kanske inte
minst tack vare att de ungdomar som
tjänstgör där verkligen är branschkunniga
och flinka. Det måste i denna översysselsättningens
tid vara ett tecken på
att dessa ungdomar trivs med sitt arbete,
när de även i större städer tar
sådant arbete i stället för att arbeta
i exempelvis fabriker.

Kanske vi inte heller skall se på det
hela enbart med dagens perspektiv. Även
om förekomsten av bensinstationer kan
te sig överdimensionerad i dag, får vi
inte glömma bort att antalet motorfordon
växer snabbt. Om 5—6 år finns det
kanske fullt upp att göra för de statio -

130 Nr 20

Tisdagen den 28 april 1964

Viss utredning rörande oljehandeln, m. m.

ner, som för närvarande inte har tillräckligt
många kunder.

På detta sätt skulle diskussionen kunna
fortgå ganska länge, men eftersom
resonemanget vid flera tillfällen har
förts från denna talarstol, skall jag för
min del inte förlänga debatten.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Det handlar icke här om
arrangemang i syfte att motverka köbildning
för bilisterna, eftersom man
inte behöver ha massor av bensinstationer
för detta ändamål. Allt beror på
vilken effekt en station har. Om man
kan få en eller ett par stationer med
stor effekt i ett vanligt samhälle, kan
denna eller dessa naturligtvis betjäna
lika många bilister som tio små stationer.
Om hela distributionsapparaten
skulle byggas upp efter sådana principer,
skulle det vara mera riskabelt för
oljebolagen, eftersom de då skulle vara
tvungna att själva svara för densamma.

Sedan får väl socialdemokraterna i
bankoutskottet svara på om det är eniga
med den definition som bankoutskottets
ordförande här har givit av innebörden
av utlåtandet. Om jag tolkar herr
Regnéll rätt, innebär hans definition
ett fördömande av en mening, varom
regeringen, regeringspartiet, vi och
många med oss ännu för inte så länge
sedan var ense och som baserade sig
på alla de ofördelaktiga erfarenheter
vi fick under andra världskriget.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:209 och 11:255; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Östersund
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande

voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna 1:209 och 11:255.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Östersund
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 157
ja och 26 nej, varjämte 13 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:429 och 11:517; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 28

Föredrogs vart efter annat första lagutskottets
utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ändrade beräkningsgrunder
för löneavdrag vid arrest
och disciplinbot, samt

nr 23, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om behandling i fångvårdsanstalt, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Tisdagen den 28 april 1964

Nr 20

131

§ 29

Införande i arbetarskyddslagen av bestämmelser
om minimitemperatur för arbetslokal Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av väckt motion
om införande i arbetarskyddslagen
av bestämmelser om minimitemperatur
för arbetslokal.

I en inom andra kammaren väckt,
till lagutskott hänvisad motion, nr 111,
vilken behandlats av andra lagutskottet,
hade fru Ryding m. fl. yrkat »att riksdagen
i skrivelse till regeringen måtte
hemställa om förslag till sådan ändring
av arbetarskyddslagen, som i denna motion
förordas».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 111, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru RYDING (k):

Herr talman! Av andra lagutskottets
utlåtande nr 43 framgår, att utskottet
finner de problem som vi tagit upp i
motion nr 111 i denna kammare vara
beaktansvärda. Härom är vi alltså eniga.

Men man vill inte införa några bestämmelser
om en viss fixerad normaltemperatur
i arbetarskyddslagen. I viss
utsträckning kan jag vara ense med utskottet
även härom och har också i
motionen sagt, att vi är medvetna om att
det är svårt att införa en sådan bestämmelse.
Emellertid är det också svårt att
ge arbetarskyddslagens nuvarande paragrafer
i detta avseende något praktiskt
innehåll.

Statens institut för folkhälsan säger
bl. a. i sitt remissvar om problemet »att
denna fråga med hänsyn till dess komplicerade
natur bör bli föremål för en
särskild utredning, vars mål bör vara att
söka utröna tillfredsställande normalrespektive
minimitemperaturer för olika
slag av arbetslokaler». Man vill att
anvisningar på grundval av utrednings -

resultatet skall utfärdas av arbetarskyddsstyrelsen.

Givetvis kan en sådan utredning vara
till stor nytta och så småningom kanske
leda fram till tillfredsställande lösningar.
Men jag vill hävda att frågan redan,
åtminstone till en del, kan lösas på det
lokala planet. Jag anser att arbetsskyddslagen
borde tillföras bestämmelser
för denna lokala verksamhet.

Vi har också i vår motion pekat på
vilken väg man kan gå —- alltså genom
skyddsombud respektive, på de större
arbetsplatserna, skyddskommittéer. Dessa
känner väl de olika arbetsställena på
sin arbetsplats. Denna väg är den enligt
min mening bäst framkomliga.

Om sådana bestämmelser funnes, att
de lokala skyddsombuden respektive
skyddskommittéerna med arbetsgivarens
företrädare gemensamt hade att i förväg
utarbeta och fastställa minimitemperaturer
för arbetsställets olika lokaler,
är jag övertygad om att vi skulle
komma ett bra stycke på väg för att
få bort alla de tvister och konflikter
som nu inträffar varje vinter till följd
av utkylda och dragiga arbetslokaler,
vilket ju också har så många andra negativa
verkningar i släptåg.

Till sist: arbetarskyddsstyrelsen konstaterar
i sitt remissyttrande, att stora
svårigheter finnes på detta område. Javisst!
Detta är riktigt, men skall man
därför ingenting göra? Skall man inte
just därför söka alla tänkbara framkomliga
vägar för att lösa frågan, som
vi ju är eniga om är mycket beaktansvärd?
Ett bifall till motionen hade därför
varit berättigat.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till motionen nr
II: 111.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Fru Ryding har helt
visst rätt i att det är viktigt att tillse
att det vid arbetsplatser av olika slag

Nr 20

132

Tisdagen den 28 april 1964

Införande i arbetarskyddslagen av bestämmelser om minimitemperatur för arbets^
lokaler

vidtas åtgärder, som gör att arbetet
kan utföras under de mest gynnsamma
förhållanden. Men när det gäller att i
arbetarskyddslagen införa bestämmelser
om en generell normaltemperatur
av +18° C, vilket man yrkar i motionen,
har vi inom utskottet ställt oss
högst tveksamma till huruvida det över
huvud taget är lämpligt att i arbetarskyddslagen
införa en sådan bestämmelse.

Arbetarskyddsstyrelsen har också —
det framgår av utlåtandet — i sitt remissvar
anfört, att »det är förenat med
stora svårigheter att angiva en viss bestämd
minimitemperatur för arbetslokaler»,
eftersom hänsyn måste tas till
flera olika förhållanden. Styrelsen säger
vidare, att ett »införande i arbetarskyddslagen
eller i arbetarskyddskungörelsen
av en normaltemperatur av
18° C skulle ha avseende endast på en
del av alla de slag av arbetslokaler som
förekommer. Tillämpningen av en bestämmelse
om normaltemperatur skulle
vidare komma att medföra] stora
tolkningssvårigheter, eftersom det i lagen
knappast kunde specificeras för
vilka arbetslokaler bestämmelserna vore
avsedda att gälla.»

Vi vet ju alla, att det råder utomordentligt
olika förhållanden på arbetsplatserna
och i arbetslokalerna, att en
generell bestämmelse om en viss temperatur
knappast är möjlig. Jag förmodar
att inte ens motionärerna menar,
att man t. ex. i ett fryshus eller en kylanläggning
skall ha en normaltemperatur
på +18° C — för att nu ta ett
extremt exempel.

Beträffande den andra delen av motionen,
som syftar till att man i arbetarskyddslagen
skall införa bestämmelser
om att skyddsombuden och skyddskommittéerna
tillsammans med företagsledningen
skall komma överens om
normerande bestämmelser, så anser utskottet
att det inte finns anledning att
införa några särskilda bestämmelser,

eftersom denna angelägenhet redan ligger
inom skyddsombudens, skyddskommittéernas
och skyddsinspektörernas
respektive arbetsgivarnas kompetensområde
enligt arbetarskyddslagstiftningen.

Med det anförda, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Jag anser inte det primära
och det viktigaste vara att man
skriver in en fixerad normaltemperatur
i arbetarskyddslagen. Det står i vår
motion att de skulle kunna vara av värde,
men jag är också fullt införstådd
med att detta skulle bereda stora svårigheter.
Däremot anser jag att man
skulle kunna tillföra arbetarskyddslagen
sådana bestämmelser som jag har
talat om tidigare. För skyddsombuden
tror jag en sådan sak skulle vara av
värde, inte minst därför att det skulle
aktivera skyddsombuden på det lokala
planet. Det skulle nämligen kunna
ge dem en känsla av att de verkligen
har något att säga till om på den egna
arbetsplatsen i fråga om skyddet för
arbetarna. De bestämmelser som finns
nu är inte så konkret utformade, och
det är många som inte anser sig ha
tillräcklig befogenhet att ingripa med
stöd av dem. Av denna anledning vidhåller
jag mitt yrkande.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 111;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 30

Föredrogs vart för sig

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 44, i anledning av väckt motion
om översyn av bestämmelserna rörande
utfärdande av recept,

Tisdagen den 28 april 1904

Nr 20

133

Interpellation ang. de psoriasissjukas problem

nr 45, i anledning av väckta motioner
angående märkningen av läkemedel,
och

nr 40, i anledning av väckt motion
angående almanacksprivilegiet;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av väckt motion
om viss skärpning av förbudet mot användande
av otillåtna jaktmetoder,
nr 27, i anledning av väckta motioner
angående stängselskyldigheten för
järnväg,

nr 28, i anledning av väckta motioner
angående jakten på rådjur, och

nr 29, i anledning av väckt motion
angående bostadsförhållandena i Sverige
för i utlandet tjänstgörande svenska
medborgare; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 21, i anledning av väckta motioner
om kompensation till kommuner med
fritidsbebyggelse, och

nr 22, i anledning av väckt motion
om ersättning av statsmedel för skada
på kommunal egendom.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda ulåtanden hemställt.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärende till morgondagens
sammanträde.

§ 31

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att konstitutionsutskottets
utlåtande nr 11 skulle uppföras sist
bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista.

§ 32

Interpellation ang. de psoriasissjukas
problem

Ordet lämnades på begäran till

Fröken SANDELL (s), som yttrade:
Herr talman! Psoriasis är en av de

vanligaste hudsjukdomarna, och enbart
i vårt land finns mer än 150 000
fall. Det skall erkännas att många har
sjukdomen i relativt lindrig form, men
hos ett mycket stort antal är sjukdomen
allvarlig. Stora delar av huden
kan vara angripna och täckt av ett
lager vita, missprydande fjäll eller av
starkt röda fläckar. Den sjuka huden
irriteras ofta av värme och av klädernas
gnidning, och i en del fall får patienten
dessutom klåda, som kan vara
svår. Om sjukdomen sitter på händerna,
kan den ge smärtsamma sprickor,
deformerade naglar och ibland inflammerade
sår. Psoriasis på händerna försämras
dessutom ofta av kontakt med
kemikalier eller av mekaniskt irriterande
faktorer i arbetet, vilket försvårar
patientens förvärvsmöjligheter. Om
sjukdomen sitter i ansiktet eller på
händerna, kan den vanställa den sjukes
utseende. Försörjningsförmågan
kan därför nedsättas avsevärt. I en del
fall kompliceras psoriasis med ledbesvär,
bland annat i fingerlederna, vilket
likaså nedsätter arbetsförmågan.
Behandlingsmetoderna) är för patienten
tröttsamma, tidsödande och påfrestande,
vartill kommer att man med
nu kända medel väl kan i någon mån
hålla sjukdomen i schack men ej åstadkomma
varaktig bot. Dessa omständigheter,
liksom det förhållandet att patientens
utseende ofta vanställes av
sjukdomen, kan naturligt nog mången
gång medföra psykiska men. Medicinkostnaderna
uppgår ofta till betydande
belopp och kan för en del patienter
röra sig om flera hundra kronor i månaden.
Till detta kommer, som nyss
nämnts, att den sjukes förvärvsmöjligheter
ofta blir i hög grad begränsade.
Det torde därför med fog kunna göras
gällande att de psoriasissjuka bör beredas
åtminstone den lättnaden att erhålla
rätt till fri medicin.

Som framgått av det ovan anförda
är möjligheterna att bota sjukdomen
synnerligen små, främst därför att dess

134 Nr 20

Tisdagen den 28 april 1964

Interpellation ang. de psoriasissjukas problem

orsaker icke är kända. Behovet av
forskning är således stort. Trots detta
finns inte några speciella bidrag för
psoriasisforskning. Detta förhållande
verkar inte endast hämmande på den
forskning som faktiskt pågår utan försvårar
även rekryteringen av unga
forskare till denna gren. Ett ökat intresse
från statsmakternas sida skulle
säkerligen verka stimulerande och måhända
leda till att sjukdomens orsaker
uppdagades och möjligheterna till bot
förbättrades. Det kan i detta sammanhang
påpekas, att samhället förorsakas
betydande utgifter för vård av de psoriasissjuka,
vartill kommer miljonförluster
genom mistade arbetstimmar.

Under hänvisning till det anförda
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande
fråga:

Har statsrådet uppmärksammat de
svåra problem för både individ och
samhälle som den nämnda sjukdomen
innebär, och är statsrådet i så fall beredd
att medverka till en prövning av
möjliga vägar att göra situationen lättare
för de psoriasissjuka — exempelvis
genom fri medicin och vidgad
forskning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 33

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets memorial nr 75, angående
överlämnande till särskilt utskott
av vissa till statsutskottet remitterade
ärenden;

bevillningsutskottets memorial nr 49,
angående överlämnande till särskilt utskott
av vissa till bevillningsutskottet
hänvisade motioner; och
andra lagutskottets memorial nr 49,
angående överlämnande till särskilt utskott
av visst till lagutskott remitterat
ärende.

§ 34

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen å driftbudgeten
under tredje huvudtiteln gjorda
framställningar rörande anslag för budgetåret
1964/65 till Internationell biståndsverksamhet
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1964/65;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1964/65 till högre utbildning och forskning
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 159, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
avtal med Stockholms stad rörande vissa
markbyten m. m.; samt

från jordbruksutskottet:

nr 153, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående statligt stöd
till jordbrukets rationalisering, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 35

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj ds propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 154, angående ytterligare medel
för svensk medverkan i FN:s fredsstyrka
på Cypern, och

nr 155, angående höjning av vissa
postavgifter.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 36

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommit

Tisdagen den 28 april 1904

Nr 20

135

särskilda framställningar angående dels
ny voteringsanläggning för riksdagen,
dels ändringar i reglementet för riksgäldskontoret.

§ 37

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Nilsson
i Bästekille till herr statsrådet och che -

fen för försvarsdepartementet angående
ersättning till fiskare för intrång genom
skjutningar på Ravlundafältet.

§ 38

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.33.

In fidem

Sune K. Johansson