Nr 20 ANDRA KAMMAREN 1960 (Riksdagens protokoll 1960:20)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 20 ANDRA KAMMAREN 1960

27—28 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 27 maj fin.

Sid.

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt

anslag till handelshögskolan i Göteborg...................... 6

Ändringar i grundlagarna .................................. 61

Fredagen den 27 maj em.

Ändringar i grundlagarna (Forts.)............................... 76

Uppskov med vissa ärenden.................................... 88

Anslag till arkiv m. m.:

Anordnande av lokaler för luftbevakningen m. m................ 89

Nationalmuseet: Underhåll och ökande av samlingarna m. m...... 92

Akademien för de fria konsterna med konsthögskolan: Avlöningar 96
Akademien för de fria konsterna med konsthögskolan: Stipendier

m. m.................................................... 98

Musikaliska akademien med musikhögskolan: Stipendier m. m. ... 99

Bidrag till musikkonservatoriet i Göteborg..................... 99

Naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter 100

Statens lånefond för universitetsstudier........................ 104

Organisationsfrågor inom skolväsendet m. m.:

Den allmänna försöksverksamheten........................... 105

Ombildning av högre allmänt läroverks gymnasium till försöks gymnasium.

............................................. 109

Atomansvarighetslag.......................................... 113

Lag om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m....... 119

1 —Andra kammarens protokoll 1960. Nr 20

Nr 20

Innehåll

Lördagen den 28 maj

Sid.

Anförande i anslutning till gemensam omröstning ang. slopande av den

allmänna varuskatten....................................... 127

Svar på interpellationer av herr Haglund ang. bensinhandelns investeringar
och av herr Senander ang. statsmakternas inflytande över

oljehandeln............. 128

Statstjänstemannens löner under åren 1960 och 1961 m. m......... 133

Statsunderstödet till den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen m. m. .. 145
Riktlinjer för en framtida statsunderstödd familj erådgivningsverk samhet.

................................................... 147

Uppskov med behandlingen av vissa ärenden..................... 158

Statsregleringen..............s*................................ 158

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 27 maj fm.

Statsutskottets memorial nr 147, i anledning av kamrarnas skiljaktiga

beslut om lokaliseringen av vissa statliga institutioner m. m..... 5

Bevillningsutskottets betänkande nr 66, ang. ändring i förordningen om
investeringsfonder för konjunkturutjämning ................ 5

— memorial nr 67, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut
ang. viss restitution av energiskatt på bränsle............ 5

— nr 68, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut om un dantagande

från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets
fall, m. m......................................... 5

— nr 69, ang. uppskov med vissa ärenden .................... 5

— nr 70, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut ang. beräkning
av bevillningarna, m. m........................... 6

— nr 71, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut om vissa

ändringar i förordningen om allmän varuskatt .............. 6

Första lagutskottets utlåtande nr 38, om ändrad lydelse av 10 kap. 11 §

strafflagen, m. m....................................... 6

Jordbruksutskottets memorial nr 35, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut om bidrag till hushållningssällskapens omkostnader 6

Särskilda utskottets utlåtande nr 1, ang. riktlinjer för utbyggande av

universitet och högskolor m. m........................... 6

— nr 2, ang. anslag till handelshögskolan i Göteborg............ 6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21, ang. ändrad lydelse av 1 kap.

8 § tryckfrihetsförordningen.............................. 61

Fredagen den 27 maj em.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22, ang. ändringar i regeringsformen
m .m................................................. 76

— nr 23, ang. Sveriges anslutning till Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. m........................................... 88

Innehåll

Nr 20

Sid.

— memorial nr 24, ang. uppskov med vissa ärenden.............. 88

Statsutskottets utlåtande nr 129, om anordnande av lokaler för luftbevakningen
m. m............................................ 89

— nr 130, ang. inrättande av en för krigsmakten gemensam krigshögskola
m. m............................................. 91

— nr 131, om anslag till arkiv, bibliotek, museer och akademier
m. m. samt till naturastipendier åt studerande vid universiteten

m. fl. läroanstalter m. m.................................... 92

— nr 132, ang. utbildningen av lärare på det husliga området m. m. 105

— nr 133, ang. vissa organisationsfrågor inom skolväsendet m. m... 105

— nr 134, om anslag till Sveriges elevers centralorganisation....... 113

— nr 135, ang. livstidsgager åt förtjänta utövare av konstnärliga yrken 113

Första lagutskottets utlåtande nr 34, ang. lag om straff för varusmuggling,
m. m................................................. 113

— nr 35, ang. lag om ersättning för skada i följd av atomreaktordrift

m. m. (atomansvarighetslag)................................ 113

Andra lagutskottets utlåtande nr 45, ang. lag om skyddsåtgärder vid

olyckor i atomanläggningar m. m........................... 119

Jordbruksutskottets utlåtande nr 30, ang. anslag till lanthushållnings seminariet

å Rimforsa...................................... 122

— memorial nr 33, ang. uppskov med vissa ärenden.............. 122

Lördagen den 28 maj

Jordbruksutskottets memorial nr 35, ang. bidrag till hushållningssällska -

pens omkostnader (gemensam omröstning).................... 123

Bevillningsutskottets memorial nr 67, ang. viss restitution av energiskatt
på bränsle (gemensam omröstning)...................... 124

— nr 70, ang. slopande av den allmänna varuskatten, m. m. (gemensam
omröstning)........................................... 125

— nr 71, ang. ändringar i förordningen om allmän varuskatt (gemensam
omröstning)........................................... 126

— nr 72, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut ang. ändring
i förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning 132
Bankoutskottets memorial nr 33, föranlett av kamrarnas skiljaktiga be -

slut om fortsatt giltighet av lagen ang. rätt för Konungen att i
vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, m. m.......................................... 132

Andra lagutskottets memorial nr 51, föranlett av kamrarnas skiljaktiga

beslut i anledning av förslag till mönstringsförordning m. m..... 132

Statsutskottets utlåtande nr 143, ang. statstjänstemännens löner under

åren 1960 och 1961 m. m.................................... 133

— nr 144, ang. vissa tjänster vid kommunikationsverken.......... 144

— nr 145, ang. bemyndigande för Kungl. Maj :t att vidtaga vissa

ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente m. m......... 144

Bankoutskottets utlåtande nr 25, ang. regleringen av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk in. m.................... 144

— memorial nr 27, ang. särskilt lönetillägg åt hos riksdagen tillfälligt

anställda tjänstemän....................................... 144

Nr 20

Innehåll

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 36, ang. ändrad lydelse av 2 § lagen om

Kungl. Maj:ts regeringsrätt................................. 144

— memorial nr 37, ang. uppskov med vissa ärenden.............. 145

Andra lagutskottets utlåtande nr 47, om statsunderstödet till den frivilliga
arbetslöshetsförsäkringen m. m........................ 145

— nr 48, om ändring i lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt
efterblivna........................................... 147

— memorial nr 49, ang. uppskov med vissa ärenden.............. 147

Bankoutskottets memorial nr 28, ang. uppskov med visst ärende..... 147

— utlåtande nr 29, om pension åt Emy Lovisa Lindqvist......... 147

— nr 30, om engångsunderstöd åt Judit Olsson.................. 147

— nr 31, om underlättande av radio- och TV-sändningar från riksdagsdebatterna
............................................ 147

Statsutskottets utlåtande nr 136, ang. riktlinjer för en framtida statsunderstödd
familj erådgivningsverksamhet..................... 147

Tredje lagutskottets memorial nr 29, ang. uppskov med vissa ärenden 158

Statsutskottets memorial nr 146, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut om utredning i syfte att vinna besparingar i den statliga
förvaltningen.............................................. 158

— nr 148, ang. uppskov med vissa ärenden...................... 158

— nr 149, ang. tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1959/60 158

Bankoutskottets utlåtande nr 32, ang. utgivande av en matrikel över

riksdagens ledamöter....................................... 158

Statsutskottets memorial nr 150, ang. statsregleringen .............. 158

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Fredagen den 27 maj

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollet för den 20 innevarande
maj.

§ 2

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
memorial nr 146.

§ 3

Föredrogs statsutskottets memorial nr
147, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande Kungl. Maj:ts
proposition med förslag i fråga om lokaliseringen
av vissa statliga institutioner
m. m.

Kammaren biföll på framställd proposition
utskottets hemställan att detta
memorial måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning.

Den i memorialet gjorda anmälan lädes
till handlingarna.

§ 4

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
memorial nr 148—150.

§ 5

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 66, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 27 maj 1955 (nr 256) om
investeringsfonder för konjunkturutjämning
jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll först på framställd
proposition utskottets hemställan att
detta betänkande måtte företagas till
avgörande efter allenast en bordläggning.

Härefter bifölls utskottets i betänkandet
gjorda hemställan i övrigt.

§ 6

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 67, med föranledande av
kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
utskottets betänkande nr 61 i anledning
av väckta motioner angående viss restitution
av energiskatt på bränsle.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan att
memorialet måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning,
godkändes den av utskottet föreslagna
voteringspropositionen.

§ 7

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 68, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 43 i anledning
av väckta motioner om undantagande
från beskattning av vinst, som beror på
penningvärdets fall, m. m.

På given proposition biföll kammaren
utskottets hemställan att detta memorial
måtte företagas till avgörande efter
allenast en bordläggning.

Den i memorialet gjorda anmälan lädes
till handlingarna.

§ 8

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 69, angående uppskov med
behandlingen av vissa till bevillningsutskottet
hänvisade ärenden.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning,
bifölls utskottets i memorialet i övrigt
gjorda hemställan.

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

§ 9

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 70, med föranledande av
kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
utskottets betänkande nr 60 angående
beräkning av bevillningarna för budgetåret
1960/61, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
att memorialet måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning,
godkändes den av utskottet föreslagna
voteringspropositionen.

§ 10

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 71, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 62 i anledning
av väckta motioner om vissa ändringar
i förordningen om allmän varuskatt.

Kammaren biföll på given proposition
utskottets hemställan om memorialets
företagande till avgörande efter allenast
en bordläggning.

Den i memorialet gjorda anmälan lädes
till handlingarna.

Härefter godkändes den av utskottet
föreslagna voteringspropositionen; och
uppdrog kammaren på förslag av herr
talmannen åt utskottet att, för den händelse
beslut komme att av riksdagen
fattas i överensstämmelse med nej-propositionens
innehåll, utarbeta rubrik
och ingress till härav föranledd förordning
angående ändrad lydelse av varuskatteförordningen.

§ 11

Föredrogs, men bordlädes åter bankoutskottets
utlåtande nr 32.

§ 12

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 10 kap. 11 §
strafflagen, m. m.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
att utlåtandet måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning, bifölls
utskottets hemställan i övrigt.

§ 13

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 35, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om bidrag till
hushållningssällskapens omkostnader.

Kammaren, som på framställd proposition
biföll utskottets hemställan om
memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning, godkände
den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

§ 14

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag meddela, att gemensamma
omröstningar avseende frågorna i de
nu godkända voteringspropositionerna
kommer att anställas vid början av kamrarnas
sammanträden i morgon.

§ 15

Riktlinjer för utbyggande av universitet

och högskolor m. m. samt anslag till
handelshögskolan i Göteborg

Föredrogos i ett sammanhang särskilda
utskottets utlåtanden nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående riktlinjer för utbyggande av
universitet och högskolor m. m. jämte i
ämnet väckta motioner, och nr 2, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag angående
anslag för budgetåret 1960/61 till
handelshögskolan i Göteborg jämte i ämnet
väckta motioner.

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

Utlåtandet nr 1

I propositionen nr 119, vilken hänvisats
till särskilda utskottet, hade Kungl.
Maj:t under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 8 april 1960
föreslagit riksdagen att godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer
för utbyggande av det högre utbildningsväsendet
m. m. under 1960-talet.

I samband härmed hade till behandling
av särskilda utskottet hänvisats följande
— i enlighet med statsutskottets
memorial nr 86 — till utskottet överlämnade
ärenden, nämligen dels Kungl.
Maj:ts förslag angående anslag för budgetåret
1960/61 till Bidrag till handelshögskolan
i Göteborg (propositionen nr
1, tionde huvudtiteln, punkten 94), dels
ock tio motioner.

Vidare hade särskilda utskottet till
behandling förehaft 24 till utskottet
hänvisade motioner.

Om det huvudsakliga innehållet i den
förevarande propositionen nr 119 anförde
utskottet följande.

Det växande behovet av välutbildad
arbetskraft och det allmänna kravet på
bättre utbildning åt fler skapar tillsammans
den drivkraft, som nu gör en omfattande
kapacitetsökning på den högre
utbildningens område tvingande nödvändig.
De stora dragen i samhällsutvecklingen
har därvid den innebörden
att universitets- och högskoleväsendets
expansion måste ske med tyngdpunkten
på de tekniska, matematisk-naturvetenskapliga,
ekonomiska och samhällsvetenskapliga
områdena. Med hänsyn
till den utveckling som ägt rum
tidigare och med tanke på de stora
ungdomskullarna från 1940-talet är det
ytterligt angeläget, att denna omstrukturering
inom universitets- och högskoleväsendet
sker med största möjliga
snabbhet. Förutom universitet och högskolor
måste emellertid även de ickeakademiska
yrkesutbildningslinjerna

ges större kapacitet och bättre kvalitet.
En kortare yrkesutbildning efter en
gymnasial grundutbildning måste under
1960-talet komma att för ungdomen
framstå som ett lockande alternativ till
den längre universitets- och högskoleutbildningen.

De allmänna riktlinjer som förordas
i propositionen är följande. Universitet
och högskolor byggs under första hälften
av 1960-talet ut i betydande omfattning
med tyngdpunkten lagd på de utbildningslinjer
som nu har intagningsbegränsning.
De statliga insatserna på
de icke-akademiska utbildningslinjernas
område ökar kraftigt under 1960-talet. Yrkesvägledningen i gymnasierna
intensifieras. Den fortlöpande utbildnings-
och yrkesprognostiska utredningsverksamheten
förstärkes. Det studiesociala
stödet utformas med inriktning
på de likartade utgångspunkterna
för samtliga studerande vid skilda utbildningslinjer
efter gymnasiestadiet.
Beträffande de gymnasiala skolformerna
måste med hänsyn till de stora dragen
i utvecklingen de tekniska gymnasiernas
och handelsgymnasiernas intagningskapacitet
ökas särskilt starkt under
de närmaste åren. Med tanke på
utvecklingen på lång sikt av både högskoleväsendet
och grundskolan bör en
ingående utredning rörande den framtida
gymnasiepolitiken snarast igångsättas.

För universitetens och högskolornas
del förordas i anslutning till de allmänna
riktlinjerna bl. a. följande.

De tekniska högskolornas sammanlagda
intagningskapacitet bör ökas från
för närvarande cirka 1 000 nybörjare
per år till cirka 1 850 nybörjare höstterminen
1965. Detta möjliggöres genom
en begränsad ökning vid tekniska
högskolan i Stockholm, från 600 till
cirka 770, genom en betydande intagningsökning
vid Chalmers tekniska
högskola, från 400 till cirka 650, samt
genom inrättande av ett tredje lärosäte

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

för högre teknisk utbildning och forskning
i Lund med en intagningskapacitet
som hösten 1965 uppgår till cirka
430.

En matematisk-naturvetenskaplig fakultet
inrättas vid universitetet i Göteborg,
vilken successivt byggs ut till att
omfatta flertalet matematisk-naturvetenskapliga
ämnesområden.

Med början vid matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten i Uppsala igångsättes
försöksvis en utbildning för filosofie
kandidater till civilingenjörer med
kompetens motsvarande den som erhålles
vid avdelning för teknisk fysik vid
teknisk högskola. En tre terminers utbildning
vid tekniskt gymnasium för
studenter, examinerade vid allmänbildande
gymnasium, samt två till fyra terminers
vidareutbildning efter avlagd läroverksingenjörsexamen
förberedes av
vederbörande myndighet.

Åtgärder vidtages för att åstadkomma
en differentierad utbildning inom de filosofiska
fakulteterna.

Ekonomisk utbildning och forskning
ges ökade resurser. Åtgärder vidtas i
syfte att snabbt öka intagningskapaciteten
vid handelshögskolorna i Stockholm
och Göteborg. Vid universitetet i
Lund anordnas ekonomutbildning som
vid full utbyggnad ger civilekonomutbildning
åt 200 nybörjare per år.

Vid det fortsatta planeringsarbetet
bör tas som allmän riktpunkt att omkring
år 1970 minst 53 000 studerande
kommer att bedriva studier vid universitet
och högskolor mot för närvarande
drygt 30 000. Det förutsättes att i Umeå
så snart ske kan utbygges en så fullständig
utbildnings- och forskningsorganisation
som möjligt, med inriktning
på förutom medicin och odontologi jämväl
socionomutbildning samt viss samhällsvetenskaplig
och naturvetenskaplig
utbildning och forskning.

Ett räkneexempel rörande kostnaderna
för utbyggnaden av universitet och
högskolor till de delar som berörs av

utbyggnadsprogrammet för de närmaste
fem åren visar att de årliga anslagshöjningarna
under budgetåren 1961/62—
1965/66 på driftbudgeten skulle belöpa
sig till cirka 24 miljoner kronor, vartill
skulle komma anslag av engångsnatur
på driftbudgeten med cirka 20 miljoner
kronor per budgetår och anslag på kapitalbudgeten
med sammanlagt omkring
345 miljoner kronor under de fem
budgetåren.

Slutligen förordas en intensifierad utbildnings-
och yrkesprognostisk utredningsverksamhet,
förvaltningsmässigt
knuten till arbetsmarknadsstyrelsen.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bergh, Ragnar, m. fl. (I: 652) och den
andra inom andra kammaren av herr
Helén m. fl. (11:805), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta

I. att följande åtgärder skulle under
den första femårsperioden av 1960-talet
vidtagas, nämligen

a) att tandläkarinstitutet i Umeå på
grundval av föreliggande utredning omorganiserades
till tandläkarhögskola för
utbildning från tandläkarkandidatexamen
till tandläkarexamen,

b) att utredning verkställdes och
planläggning igångsattes för utbyggandet
av den medicinska högskolan i
Umeå till en fullständig läroanstalt och
att sedan denna utbyggnad blivit verkställd
preklinisk utbildning för odontologie
studerande förlädes till Umeå,

c) att i samband härmed jämväl förberedelsearbeten
— särskilt i vad avsåge
vissa centrala ämnen — vidtoges
för inrättandet i Umeå av en matematisk-naturvetenskaplig
fakultet;

II. att vid uppbyggandet av rikets
femte universitet i Umeå, planeringen
skulle ske med sikte på att därstädes
under 1960-talet jämväl upprättades en
humanistisk fakultet (omfattande även
samhällsvetenskapliga ämnen).

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

Hanson, Per-Olof, och herr Ollén
(I: 653) och den andra inom andra
kammaren av herr Larsson i Stockholm
m. fl. (II: 806), hade hemställts, att riksdagen
måtte

A. anhålla att Kungl. Maj:t vid anskaffandet
av mark för nu föreslagen
utbyggnad av tekniska högskolan i
Stockholm även beaktade möjligheterna
att bättre utnyttja redan disponerat område
samt

B. uttala att nya områden av djurgårdsmarken
inte kunde påräknas för
högskolans bruk eller för behov som
uppkomme på grund av dess verksamhet,
sedan de omkring 60 000 m2, som enligt
stadsplaneförslaget reserverats för ändamålet,
tagits i anspråk.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hagberg m. fl. (I: 657) och den andra
inom andra kammaren av herr Gustafson
i Göteborg m. fl. (11:810), hade
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 119 måtte
med hänvisning till vad i motionerna
anförts

a) hos Kungl. Maj :t anhålla om en utredning
rörande möjligheterna att vid
en framtida universitetsutbyggnad åstadkomma
en ökad regionvis spridning av
de högre läroanstalterna,

b) uttala, att utbyggnaden av de högre
utbildningsanstalterna i Stockholm
måtte begränsas i förhållande till vad
som föresloges i propositionen, bl. a.
genom att universitetet i Umeå snarast
utbyggdes med en så fullständig forsknings-
och utbildningsorganisation som
möjligt.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Jacobsson m. fl. (I: 659) och den andra
inom andra kammaren av herrar Gustafsson
i Skellefteå och Nilsson i Tvärålund
(II: 814), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta om en skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om att åtgärder
vidtoges för att en utbyggnad av

tandläkarinstitutet i Umeå till tandläkarhögskola
för utbildning från tandläkarkandidatexamen
till tandläkarexamen
komme till stånd vid den tidpunkt
organisationskommittén för medicinska
högskolan i Umeå föreslagit.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sörlin m. fl. (1:663) och den andra
inom andra kammaren av herr Lundmark
m. fl. (11:809), hade hemställts,
att riksdagen vid besvarandet av Kungl.
Maj:ts proposition nr 119 ville beakta
vad i motionen anförts angående utbyggnad
av de högre läroanstalterna i
Umeå för fullständig läkarutbildning
respektive tandläkarutbildning.

I en inom andra kammaren av herr
Holmberg m. fl. väckt motion (II: 811)
hade hemställts, att riksdagen hos
Kungl. Maj:t hemställde om snabbt utarbetande
av en generalplan för utbildnings-
och forskningsorganisationens
utbyggnad i Umeå, innefattande inrättandet
av ett norrlandsuniversitet med
matematisk-naturvetenskaplig, humanistisk-samhällsvetenskaplig
och teknisk
fakultet samt en komplettering av den
medicinska högskolan och tandläkarhögskolan
i Umeå med prekliniska institutioner.

I en inom andra kammaren av herrar
Helén och Boi ja väckt motion (II: 812)
hade hemställts, att riksdagen ville vid
behandlingen av propositionen nr 119
beakta de av Nordiska rådet rekommenderade
förslag till samarbete mellan de
nordiska tekniska högskolorna, som innefattades
i Nordiska kulturkommissionens
skrivelse i ämnet av den 5 oktober
1959 jämte vid denna fogad utredning.

Utskottet hemställde

1) att riksdagen måtte, i anledning
av motionen 11:812, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört;

2) att motionerna 1:662 och 11:815

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

3) att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 657 och II: 810, såvitt dessa
två motioner avsåge utbyggnaden i
Umeå, I: 652 och II: 805, II: 811, I: 663
och 11:809 samt 1:659 och 11:814, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört;

4) att motionerna 1:657 och 11:810,
såvitt de icke behandlats under 3) icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; 5)

att motionerna 1:653 och 11:806
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

6) att motionen 11:207 icke måtte av
riksdagen bifallas;

7) att motionerna I: 656 och II: 817
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

8) att motionerna 1:651 och 11:804
samt 1:661 och 11:813 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

9) att motionerna 1:660 och 11:818,
i vad de avsåge utredning rörande den
företagsekonomiska forskningen, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; 10)

att motionerna I: 660 och II: 818,
i vad de avsåge utökning av civilekonomutbildningen
i Stockholm och Göteborg
till respektive 350 och 250 årligen
nyintagna studerande, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;

11) att motionerna I: 660 och II: 818,
i vad de avsåge civilekonomutbildning
vid Stockholms högskola (universitet),
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

12) att motionerna I: 175 och II: 200
icke måtte av riksdagen bifallas;

13) att motionerna 1:658 och 11:816
icke måtte av riksdagen bifallas;

14) att riksdagen måtte — med hänvisning
till vad utskottet anfört — godkänna
av departementschefen förordade
riktlinjer för utbyggande av det högre

utbildningsväsendet m. m. under 1960-talet.

Reservation hade avgivits av herrar
Torsten Andersson och Wahlund, vilka
ansett att vissa delar av utskottets yttrande
bort ha annan, i reservationen angiven
lydelse, samt

att utskottet under 4) bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 657 och II: 810, såvitt de icke
behandlats under 3), i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört.

Utlåtandet nr 2

Kungl. Maj :t hade i propositionen
nr 1 under tionde huvudtiteln (punkt
94, s. 242—246 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 4 januari 1960) föreslagit
riksdagen att dels godkänna av departementschefen
förordad huvudstat för
handelshögskolan i Göteborg, att tilllämpas
tills vidare under budgetåret
1960/61, dels ock till Bidrag till handelshögskolan
i Göteborg för nämnda
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
734 500 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 110) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 119), i vilka — under hänvisning
till i motionerna 1:106 och
II: 118 anförd motivering — hemställts
att riksdagen måtte besluta att till handelshögskolan
i Göteborg anvisa ett särskilt
förstärkningsanslag för budgetåret
1960/61 å 317 000 kronor för att möjliggöra
intagning av ytterligare 60 studerande; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Segerstedt-Wiberg m. fl. (I: 185) och
den andra inom andra kammaren av

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

herrar Bengtsson i Göteborg och Johansson
i öckerö (II: 194), i vilka hemställts
att riksdagen ville besluta ställa till
Kungl. Maj:ts förfogande erforderligt
belopp för utökning av det för handelshögskolan
i Göteborg under tionde huvudtiteln
upptagna anslaget i syfte att
möjliggöra en omedelbar utökning av
intagningskapaciteten vid handelshögskolan
med 50 procent;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Mattson och herr Gustavsson, Bengt,
(1:387) och den andra inom andra
kammaren av herr Andreasson och fru
Sjövall (11:473), i vilka hemställts att
anslaget till Bidrag till handelshögskolan
i Göteborg för budgetåret 1960/61
upptoges till 1 009 500 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Nestrup och Edström (I: 660)
och den andra inom andra kammaren
av herr Rydén (II: 818), i vilka — såvitt
här vore i fråga — hemställts att
riksdagen i riksstaten för budgetåret
1960/61 måtte upptaga det av universitetsutredningen
föreslagna anslaget om
317 000 kronor för en provisorisk förstärkning
av undervisningsresurserna
vid handelshögskolan i Göteborg.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen huvudstat för handelshögskolan
i Göteborg, att tillämpas tills vidare
under budgetåret 1960/61;

b) till Bidrag till handelshögskolan
i Göteborg för budgetåret 1960/61 under
tionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 734 500 kronor;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 110 och II: 119 samt I: 660
och II: 818, sistnämnda två motioner
såvitt nu vore i fråga, ävensom i anledning
av motionerna 1:185 och 11:194
samt 1:387 och 11:473, till Bidrag till
vissa kostnader för ökad intagning vid

handelshögskolan i Göteborg för budgetåret
1960/61 under tionde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 317 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Näsström, Holmqvist, Möller och Palme,
fröken Olsson, herrar Blidfors och Fredriksson
samt fru Sjövall, vilka ansett
att utskottet under II. bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:110 och II: 119,1:185 och
11:194, 1:387 och 11:473 samt 1:660
och II: 818, sistnämnda två motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa att medel för
ökning av intagningskapaciteten vid
handelshögskolan i Göteborg upptoges
i riksstaten för budgetåret 1961/62.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
föredrogs. Därvid anförde:

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet ED ENMAN:

Herr talman! Med hänsyn till att särskilda
utskottet i allt väsentligt tillstyrkt
Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer
för utbyggande av universitet och
högskolor och jag följaktligen inte kommer
att få anledning att polemisera mot
utskottet har jag dristat mig att inleda
denna debatt.

Jag skulle först vilja understryka, att
man inte förstår den under 1950-talet
förda utbildningspolitiken och förmodligen
inte heller kommer att förstå den
under 1960-talet nödvändiga, om man
inte har klart för sig vilken oerhörd
sprängkraft och dynamik det ligger och
kommer att ligga i de stora årskullarna
och deras väldiga anstormning mot den
högre utbildningen. Under de senaste 15
åren bär vi onekligen haft en press på
alla delar av vårt utbildningsväsende,
och den har ökat år från år. Jag behöver
inte här i kammaren uppehålla mig vid
orsakerna. Alla känner dem: standardökning,
stora årskullar, en annan attityd
till högre utbildning hos breda folkgrupper
etc. Huvudanledningen är kan -

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

ske att allt fler föräldrar har velat ge
sina barn en bättre utbildning än den
de själva som barn och ungdomar fick.
Erfarenheten har också visat, att de, som
har en gedigen utbildning bakom sig,
alltid eller nästan alltid haft större förmåga
att klara sig senare i livet. När
jag här allmänt talar om gedigen utbildning
menar jag självfallet utbildning av
alla de slag, såväl teoretisk som praktisk.
Det har varit lönande inte bara för
individen utan även för samhället med
en stigande utbildningsstandard; det är
uppenbart när man ser på arbetsmarknaden
under efterkrigsperioden. Vi har
upplevt en stadig ökning av efterfrågan
på alla slag av kvalificerad arbetskraft.

Ändå bör vi ställa frågan om vi har
lyckats tillfredsställa den ökade efterfrågan
på utbildningsplatser under de
15 år som gått sedan sista världskriget
slutade. Jag vill, herr talman, nämna ett
fåtal siffror för att därmed kunna gå
över till en kommentar av det nu föreliggande
utlåtandet. Dessa siffror är i
sig ganska imponerande. År 1946 avlade
17 procent av en ålderskull realexamen
eller motsvarande; 17 procent lyckades,
men många fler sökte göra det. År 1957
hade siffran stigit till 33 procent. Samma
tendens gäller på studentexamensnivån.
År 1946 tog 6,5 procent av samtliga
20-åringar studenten eller fick motsvarande
utbildning. År 1957 hade siffran
stigit till 12 procent. Vi kan i dag förutse,
att om några år 15 procent av en
generation 20-åringar avlägger studentexamen.

Utbildningsvågen har sedan med oförändrad
kraft rullat vidare in över universitet
och högskolor. Tillströmningen
dit har mer än fördubblats under efterkrigsperioden.
I dag har vi i runt tal
30 000 studenter inskrivna vid våra universitet
och högskolor. Vi räknar med
att de år 1970 skall vara minst 53 000.
Det är väldiga tal; ur många synpunkter
hoppingivande, ur andra kanske något
skrämmande. Vi skall emellertid, om vi

blir skrämda av dessa stora tal, ha klart
för oss, att samma enorma utveckling —
praktiskt taget en fördubbling på tio år
— har vårt samhälle och vårt högre utbildningsväsen
kunnat klara av under
1950-talet. Det vore märkligt, ärade kammarledamöter,
om vi inte skulle kunna
ha samma kraft även under 1960-talet.

Jag skall inte här tala om forskningen
och de resurser som den har fått. Forskningsverksamheten
har varit stadd i
kraftig expansion och visat väldig aktivitet,
och den har på många områden
nått ganska fantastiska resultat, som också
har påverkat våra levnadsförhållanden.
Jag behöver här bara nämna de oerhörda
framsteg som gjorts inom medicinen
tack vare ökad forskning under efterkrigstiden.
Jag är för min del övertygad
om — och särskilda utskottets utlåtande
vittnar också om det — att en
mycket stor majoritet i vårt land är
överens om att om det varit möjligt,
skulle vi ha satsat än mer på utbildningsverksamheten,
liksom att det är nödvändigt
att i fortsättningen låta forskning
och högre utbildning ha en mycket
hög angelägenhetsgrad vid avvägningen
av våra ekonomiska resurser.

Det program som riksdagen i dag kommer
att i princip antaga är ett dyrbart
program. Det rör sig om minst 500 miljoner
kronor under den nu överblickbara
femårsperioden, och det är nog
ingen överdrift när det allmänt har sagts
att vad riksdagen i praktiken tar ställning
till är en insats under kommande
decennium på minst 1 miljard kronor.

Jag har velat erinra om dessa mer allmänna
ting innan jag går över till själva
problematiken för 1960-talets universitetspolitik.
Det är meningslöst för mig
att kommentera propositionen eller utskottsutlåtandet,
eftersom utskottet i allt
väsentligt är enigt med departementschefen.
Jag skall i stället försöka uppehålla
mig vid den metodik och problematik
som måste beaktas för att man skall
kunna förverkliga det program som här

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

ligger på riksdagens bord. Utgångspunkten
måste då vara tillströmningen och
efterfrågan på arbetskraft. Det oroväckande
är nämligen den snedvridning av
arbetsmarknadsbalansen som kan befaras.

När vi talar om de höga talen bör vi
kanske erinra oss att det totalt sett ändå
är fråga om relativt blygsamma siffror.
År 1960 finns det 66 500 akademiker i yrkesverksam
ålder. Det är inte så många
i ett folk på 7 miljoner. Dessa akademiker
utgör inte mer än 1,6 procent av den
yrkesverksamma befolkningen. År 1965
bör denna siffra ha stigit till 2 procent
eller i absoluta tal 82 550. År 1975, för
vilket år vi ju endast har en prognos att
tillgå, skulle det finnas drygt 136 000
akademiker i yrkesverksam ålder. Men
även den siffran, som i absoluta tal är
ganska imponerande jämfört med dagens
läge, skulle endast innebära att i ett välståndssamhälle
3 procent av alla yrkesverksamma
hade akademisk utbildning.

Denna stora tillströmning behöver
emellertid inte i och för sig verka skrämmande,
utan det är snedvridningen av
tillströmningen som är det oroväckande.
Det är inte denna sifferkolumn med
136 000 yrkesverksamma akademiker år
1975 eller dessa 3 procent som är det
oroande. Men jag har en annan siffra
som visar att det år 1975 kommer att finnas
37 500 yrkesverksamma humanister,
och jämfört med dagens antal, 14 700, är
detta eu siffra som inger allvarlig oro.

Universitetsutredningens mycket försiktiga
beräkningar rörande tillströmningen
till de humanistiska fakulteterna
under 60-talet ger följande resultat. Antalet
personer med examen från humanistisk
fakultet skulle som nämnt öka
från 14700 år 1960 till 37 500 år 1975.
Om vi bortser från samhällsvetarna, för
vilka det knappast kommer att finnas något
arbetsmarknadsproblcm, och räknar
med rena humanister, är det fråga
om en ökning från 14 000 till 34 500.
Om vi dessutom söker skala bort alla

tänkbara icke yrkesverksamma grupper,
kvarstår ändå en ökning från 11 000 till
27 000. Detta är en minimisiffra, som endast
kan hållas under förutsättning att
man lyckas föra en viss politik. Om så
inte blir fallet, om utskottets och propositonens
rekommendationer inte kan följas,
då blir denna siffra av helt annan
storleksordning och det uppkommer en
fullkomligt katastrofal snedbalans på den
akademiska yrkesmarknaden.

Om jag nämner att det för närvarande
vid läroverk och enhetsskolor finns lärartjänster
för rena humanister till ett
antal av 7 000, förstår var och en att det
inte hjälper ens med att mycket radikalt
sänka elevantalet i klasserna under den
period som det här är fråga om. Vi kommed
ändå att få ett väldigt överskott av
humanister och ett humanistproblem på
arbetsmarknaden.

Vilka åtgärder kan då vidtas för att
undvika sådana allvarliga balansrubbningar?
Såsom jag inledningsvis sade
vill jag lägga huvudvikten i mitt anförande
just på frågan om den politik som
det enligt min mening är nödvändigt att
föra på detta område. Det är också dessa
tankegångar som har legat bakom de
praktiska och konkreta förslagen till
utbyggnad av våra universitet och högskolor.
Jag skulle nu vilja sammanfatta
dem i fyra punkter, vilka samtliga återfinns
i propositionen och utskottsutlåtandet.

Det gäller att till varje pris försöka
öka kapaciteten hos de nu spärrade utbildningslinjerna.
Jag nöjer mig med att
peka på tekniska högskolor, handelshögskolor,
naturvetenskapliga fakulteter och
medicinska utbildningsanstalter.

Detta är det konkreta program som liar
framlagts. Men det gäller också att försöka
finna nya former av utbildning och
differentierad utbildning för i första
hand humanister. Lärarbanan kan
uppenbarligen inte ensam försörja den
humanistproduktion vi har att vänta.
Den utredning, som om några dagar

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

kommer att tillsättas just med uppdrag
att lägga fram förslag till differentierad
humanistutbildning, har därför ett ytterligt
angeläget ärende.

Samtidigt som de spärrade högskolelinjerna
byggs ut måste, för det andra,
vad vi kallar studentkarriären vidgas,
d. v. s. den karriär som visserligen bygger
på studentexamen men som inte förutsätter
akademisk utbildning eller högskoleutbildning.
Det gäller att göra denna
karriär lockande och likvärdig i
många avseenden, t. ex. beträffande stipendier.
Jag vill exemplifiera denna karriär
med att peka på socialinstitut, en rad
institut inom näringslivets område och
den påbyggnad som är föreslagen på de
tekniska gymnasierna.

Vi har för närvarande 9 000 utbildningsplatser
vid kortare utbildningslinjer.
På dessa har vi i dag 30 procent studenter.
1965, alltså ett år inom räckhåll,
räknar vi med att ha fått 14 000 sådana
utbildningsplatser, och därav har vi antagit
att studenterna skall besätta 45 procent.
Det skulle innebära drygt 3 000 nya
platser för studenter.

För det tredje måste vi föra en aktiv
gymnasiepolitik. Jag tror att aldrig förr
har sambandet mellan universitet och
gymnasier gjort sig mera märkbart än
just nu. Det krävs inte bara fortsatt
utbyggnad av fackgymnasier, tekniska
gymnasier och handelsgymnasier, det
gäller inte bara att försöka få en rimlig
inriktning av det allmänna gymnasiet,
mot reallinjen framför allt, utan det gäller
också att försöka avleda en alltför
våldsam anstormning mot gymnasierna
över huvud taget. Skolberedningen som
indirekt kommer in på detta problem
har räknat med att på den nioåriga obligatoriska
skolan skulle följa ett- och tvååriga
utbildningslinjer av skilda slag.
Lyckas vi inte med detta, utan tillströmningen
till gymnasierna blir lika
våldsam som tillströmningen till realskolorna
var under 1950-talet, kommer
gymnasiet att ställas inför alldeles sär -

skilda problem. Vi har då två möjligheter.

Den ena möjligheten är att införa en
hänsynslös intellektuell spärr för att
behålla vårt nuvarande gymnasium som
exklusiv utbildningsform, helt avpassad
för uppgiften att förbereda eleverna för
studier vid universitet och högskolor.
En sådan politik är självfallet helt möjlig.
Det är ju en frivillig skola det gäller
och problematiken blir då inte densamma
som i fråga om realskolor och
enhetsskolor.

Men i en demokrati är det alltid
majoriteten som bestämmer. Majoriteten
i detta land är målsmän och föräldrar,
och det är möjligt att de inte
kommer att finna sig i en alltför restriktiv
gymnasiepolitik. Vi måste då försöka
finna andra former. Det är i det sammanhanget
jag kastat fram — inte gjort
någonting annat än det — tanken på en
horisontell klyvning av gymnasiet. Problematiken
som hör samman härmed
kommer att presenteras i direktiven
för den gymnasieutredning, som kommer
att tillsättas inom kort, alltså samma
utredning som särskilda utskottet
med kraft efterlyst och understrukit
nödvändigheten av.

Den fjärde punkten skulle jag vilja
kalla intensifierad yrkesvägledning och
effektiviserad prognosverksamhet. Jag
tror att det blir omöjligt att alls föra
någon politik på detta område utan stöd
av prognoser och fullföljd genom verksam
yrkesvägledning. Men, herr talman,
denna politik förutsätter också ett progressivt
samhälle. Vi har ofta från socialdemokratiskt
håll sagt att reformer
skapar resurser och det gäller också på
detta område. Tror man inte på att t. ex.
nioårig enhetsskola kan genomföras eller
att det går att sänka elevantalet i klasserna,
får man helt andra siffror i behovskolumnen
än om man friskt satsar
på vår förmåga att lösa dessa uppgifter.
Tror man inte att vi har råd att bygga ut
sjukvård, hälsovård och socialvård får

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

man såsom prognosmakare också mycket
lägre siffror för behovet av läkare,
tandläkare, socialarbetare och alla de
slag av arbetskraft som är verksamma
på detta fält.

Det är med denna grundinställning
som regeringen och dess bättre ett enigt
särskilt utskott har avvisat vad man
kallar spärrtanken, att de nu fria fakulteterna
också skulle spärras.

Jag vill, herr talman, slutligen kommentera
ett par saker i utskottets utlåtande.
Självfallet gäller det den s. k.
Umeå-frågan. Jag blev något häpen när
jag i en skånetidning läste följande för
några dagar sedan: »Ecklesiastikministern,
som gick med på ungefär det som
universitetsutredningen tagit upp, ville
naturligtvis pruta någonstans och det
skedde på de båda punkter där remissinstanserna
varit så gott som eniga, nämligen
beträffande en fullständig utbyggnad
av resurserna för den medicinska
undervisningen och utbildningen samt
av tandläkarutbildningen.»

Jag vill, ärade kammarledamöter, påpeka,
att ingenting kan vara mera missvisande
än denna skrivning. Vad är det
som skiljer propositionen och utskottet?
Jag kan inte förstå att det är någonting
annat än ordvalet. Utskottet understryker
vad i propositionen framhålles om
önskvärdheten att i Umeå, så snart ske
kan, utbygges en så fullständig utbildnings-
och forskningsorganisation som
möjligt, men av olika skäl har departementschefen
inte nu tagit närmare ställning
till tidpunkten för utbyggnadens
planläggning och igångsättande. Alla de
skäl jag har anfört för en fullständig läkar-
och tandläkarutbildning i Umeå har
självfallet också utskottet framfört. Utskottet
anser att allmänna forsknings-,
utbildnings- och studentsociala skäl i
och för sig är tillräckliga för att högskolans
fullständiga utbyggnad skall
kunna accepteras. Detta menar jag
också.

Anledningen till att — som någon

sagt — jag har krupit bakom läkarprognosutredningen
är ju helt enkelt den, att
vi i rimlighetens namn måste veta vilken
omfattning och vilka dimensioner
utbyggnaden i Umeå bör få. För närvarande
har vi en intagning av 20 medicinare
per termin, alltså 40 per år. Läkarprognosutredningen,
som kommer att
vara klar redan om några månader —
någon tidsförlust blir det under alla förhållanden
inte fråga om — är övertygad
om att vi behöver en ökad utbildning.
Man är dock ännu inte klar över hur
stor den skall vara. Just när det gäller
den medicinska utbildningen måste man
se på samtliga våra utbildningsanstalter
på en gång. Man har fått hjälpas åt och
stödja varandra, eftersom det varit
omöjligt att vid varje medicinsk fakultet
ha samma kapacitet under alla åren.
På vissa ställen har den prekliniska utbildningen
möjlighet att expandera, men
man har inte samma möjligheter på den
kliniska sidan t. ex. Därför har de olika
högskolorna och fakulteterna fått stödja
varandra. På samma sätt får man göra
i fortsättningen.

Jag kan ta ett exempel, nämligen
odontologiutbildningen i Umeå. Där
finns också f. n. 40 studerande. Organisationskommittén
föreslog att man skulle
öka siffran till 47, om jag inte missminner
mig. Det var en ganska dyrbar
sak att öka utbildningen till 47 studerande
och samtidigt göra den fullständig
även under de bägge sista terminerna.
Det visade sig ganska snart vid en
undersökning i departementet och vid
ytterligare förhandlingar med Västerbottens
läns landsting att det gick att
för ungefär samma kostnader öka till 60.

Jag vill dessutom erinra inte minst
göteborgsbänkens och västkustens representanter
om, att det också ligger ett
gammalt principbeslut sedan många år
om en tandläkarhögskola i Göteborg.
Därför är det alldeles självklart att man
måste göra en visserligen snabb men i
alla fall samlad översyn beträffande

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

tandläkarbehovet innan man bygger ut
tandläkarinstitutet i Umeå till en fullständig
högskola. Jag har alltså så starkt
som möjligt velat understryka, att det
inte finns någon som helst tvekan om
att såväl den medicinska högskolan som
tandläkarhögskolan där uppe skall byggas
ut till fullständiga läroanstalter.

Såväl propositionen som utskottet behandlar
sedan den fortsatta utbyggnaden
av universitetet i Umeå. Jag skall
inte kommentera denna eftersom enigheten
är fullständig. Man bör börja med
centrala naturvetenskapliga ämnen och
centrala samhällsvetenskapliga ämnen.
Men vad blir det av humanisterna? Här
skulle jag personligen vilja säga bl. a.
följande.

Det är ju självklart att vi kommer att
få humanister i Umeå. Det är väl ingen
som tror att, när statsmakterna en gång
satsat på högre utbildning i Norrland
och stannat för Umeå, man skulle göra
halt just framför den humanistiska fakulteten.
I dag gäller det, och det har
gällt såväl för universitetsutredningen
som för regeringen, att lägga upp en
plan för den närmaste femårsperioden.
Mot bakgrunden av siffrorna för humanisttillskottet
som jag inledningsvis anförde
och mot bakgrunden av vad alla
fackliga organisationer framhållit är det
väl ganska självklart att man inte, samtidigt
som diskussionen om ett humanistiskt
proletariat ■—• man har t. o. m. använt
detta uttryck i debatten — pågår,
kallt och jag höll på att säga cyniskt
utökar den humanistiska utbildningskapaciteten.
Det skulle — och detta gäller
även Umeå — vara en märklig politik
om man inte hade turordningen
medicin, odontologi, naturvetenskap
och samhällsvetenskap för den här femårsperioden.
Vad som sedan kan komma
blir det tids nog möjligheter att diskutera.
Jag skulle också tro att när
Umeå får sina humanister, kommer vi
att ha erfarenhet hl. a. av vad jag har
kallat differentierad humnistutbildning.

Det är inte alls säkert att Umeå just skall
ha fakulteter och sektioner, uppbyggda
efter det gamla, traditionella mönstret.
Det är möjligt att en helt annan integration
kommer till stånd mellan humanistiska,
naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga
ämnen än vad vi nu är
vana vid.

Den sista fråga jag här vill kommentera
är universitetsutredningens förslag
om civilekonomutbildning i Uppsala.
Många var kanske förvånade över att
departementschefen inte tog upp det
förslaget. Att jag inte gjorde det beror
på två skäl. Förslaget avstyrktes av åtskilliga
instanser och myndigheter och
framför allt av den historisk-filosofiska
sektionen i Uppsala och av universitetskanslern.
Universitetskanslern avstyrkte
även civilekonomutbildning i Lund,
men där var däremot universitet och fakulteten
eniga.

Men det är ändå inte detta som för
mig har varit huvudskälet. Huvudskälet
har varit att det med hänsyn till bristande
personella resurser, framför allt
brist på företagsekonomer, inte går att
utöka kapaciteten vid såväl handelshögskolan
i Stockholm som handelshögskolan
i Göteborg och samma år börja med
civilekonomutbildning i Lund och Uppsala.
Det skulle förmodligen inte ha resulterat
i annat än halvmesyrer kanske
i både Uppsala och Lund. Det är inte
något principiellt avståndstagande från
civilekonomutbildningen i Uppsala, som
ligger bakom propositionen. Nu får ekonomer
och samhällsvetare i Uppsala
inom den normala politices magisterns
ram tillfälle att experimentera med
eventuella andra former av ekonomutbildning.
Jag föreställer mig att under
denna experimenttid många nya idéer
och tankegångar kan komma fram.

Herr talman! Jag vill till sist säga att
de utredningar, som i propositionen är
annonserade och som av utskottet har
begärts, kommer att tillsättas så snabbt
som möjligt, d. v. s. redan i nästa kon -

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Biktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

selj. Jag skulle tro att dessa fyra kommittéer
kontinuerligt kommer att kunna
lämna sådana uppgifter att det skall
bli möjligt för departementet och regeringen
att lika kontinuerligt hålla riksdagen
underrättad om utbyggnadsarbetet
på detta område och självfallet —
som utskottet stryker under — i alla stora
konkreta punkter komma med praktiska
konkreta förslag. Den proposition
och det utskottsutlåtande, som vi nu
diskuterar, är ju ett principbeslut, ett
program för upprustningen, men vi
kommer att få tillfälle att många gånger
återkomma till detta. Självfallet kommer
varje regering, vilket eller vilka partier
denna regering än representerar, att
höst efter höst i budgetarbetet tvingas
att göra de avvägningar som blir nödvändiga.

Jag vill sluta med att tacka det särskilda
utskottet för en ovanligt snabb,
positiv och välvillig behandling av propositionen.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Jag vill tacka ecklesiastikministern
för att han här sist lovade
att hålla riksdagen kontinuerligt
underrättad om vad som i framtiden
kommer att ske på de områden det här
gäller.

I dagens situation, som är mer än
vanligt präglad av akuta partipolitiska
motsättningar, är det faktiskt en tillfredsställelse
för mig att kunna uttrycka
mitt eget och mitt partis oreserverade
instämmande i de betydelsefulla regeringsförslag,
som här föreligger. Endast
i fråga om ett par detaljer går våra meningar
isär, och jag skall så småningom
redogöra för dessa avvikelser. Jag vill
gratulera ecklesiastikministern till resultatet
av det arbete, som ligger bakom
propositionen.

Det har sina besvärligheter att tala
om detta ämne efter ecklesiastikministerns
uttömmande anförande. Jag hade
liksom han tänkt försöka teckna bak -

grunden till situationen och ge en bild
av anstormningen till den högre utbildningen
och den samtidigt ökade efterfrågan
på högre utbildade. Det skulle
ha legat naturligt till för mig som sifferkarl,
men jag avstår därifrån, ty den
bild jag får fram av situationen överensstämmer
helt med den som ecklesiastikministern
här nyss har tecknat. Jag
skall i stället inledningsvis ta upp en
annan tråd.

De förslag, som vi här inbjudes att bifalla,
representerar inga lyxprodukter
utan nödvändiga ting. Det är dock så att
vetenskaplig forskning och den på
forskning grundade kunskapen och utbildningen
utgör ett viktigt villkor för
att Sverige skall kunna hävda sig i den
alltmer hårdnande konkurrensen med
andra nationer. Under de senaste decennierna
— och alldeles särskilt under
den allra senaste tiden — har vi
fått bevittna en tävlan speciellt mellan
de stora nationerna, Förenta staterna,
Sovjet och andra, om vetenskaplig
forskning och om högre utbildning. I
denna tävlan måste också ett litet land
som vårt vara med. Det är en ädel tävlan,
så länge den söker sig till fredliga
mål.

I detta sammanhang tänker man kanske
mest på den vetenskapligt-tekniska
utvecklingen, på önskvärdheten av
framsteg inom industri, jordbruk och
annat, på förbättringar inom kommunikationsväsendet
och distributionen. Men
man skall inte — och det vill jag understryka
-— glömma att just denna tekniska
utveckling, som har hjälpt oss till
en högre materiell levnadsstandard, också
har möjliggjort en högre fritidsstandard.
Det har skapats bättre möjligheter
för oss att leva ett rikt liv. Därmed
har det också kommit fram ett större
behov av samhälleliga anordningar för
ökad kulturaktivitet hos människor inom
alla samhällsskikt.

Men låt oss ett slag se dessa frågor
som något isolerat materiellt. De för2
— Andra kammarens protokoll 1960. Nr 20

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

slag, som vi i dag kommer att bifalla,
innebär stora kostnader. Det vitsordas
även av ecklesiastikministern. Det är
klart att man frågar sig: Är det här
verkligen väl använda pengar? Det gäller
utgiftsökningar av en storlek, som
skulle ha ansetts verklighetsfrämmande
och fantastisk, om förslagen väckts bara
för tio år sedan. Ecklesiastikministern
redovisade själv kostnadssiffran. Det rör
sig på fem års sikt om en halv miljard
kronor eller ännu mera, bvggnadskostnader
och utgifter för byggnadernas inredning
och utrustning inräknade. Det
är rent budgetmässigt mycket pengar,
men jag vill oreserverat instämma med
ecklesiastikministern, då han säger att
det i själva verket är litet pengar, jämfört
med arbetsmarknadens behov av
utbildad arbetskraft. Jag undantar här
humanister, dock inte samhällsvetarna.

Men naturligtvis har vi anledning att
upprepa frågan: Är detta väl använda
pengar? Vi tror det. All erfarenhet, såväl
här hemma som utomlands, visar att de
investeringar, som man gör i ett folks
begåvningsresurser, ger hög avkastning.
Vad vi här ger oss inpå representerar,
krasst uttryckt, faktiskt en verkligt god
affär. Bevisa det kan jag inte, och det
kan inte heller någon annan.

Jag skall i detta sammanhang beröra
eu fråga, som väl har blivit något av en
käpphäst för mig personligen, nämligen
frågan om den svenska befolkningsutvecklingen.
Man har inom familjerna
etablerat födelsestrejk. Man har sänkt
barnantalet, och det är klart att det i
sin tur är en god affär för dessa familjer.
Det är inte fullt så säkert, att det
också är en god affär för Sverige i dess
helhet. Sverige har blivit ett immigrationsland.
Vi importerar utländsk arbetskraft,
vilket givetvis ur ekonomisk
synpunkt är förmånligt. Vi undandrar
oss därmed kostnaderna för de inflyttades
utbildning men utnyttjar deras arbetskraft.
Men även om detta skulle
vara en god affär för vårt land, så hör

det till det slag av goda affärer, som
man inte har så värst stor anledning att
vara särskilt stolt över.

Jag konstaterar att vi, som det nu ser
ut, befolkningsmässigt går mot tider
med en skrumpnande svensk produktionsbefolkning.
Dessa förhållanden tänker
man kanske inte på i förevarande
sammanhang men de blir åtminstone för
mig ett inte oviktigt inslag i motivbilden.
Jag menar att det, när vi inte förmår
att upprätthålla den svenska befolkningens
kvantitet, finns särskilda
skäl att ersätta kvantitet med kvalitet.
Ecklesiastikministern såg denna sak ur
den enskilde individens synpunkt. Han
sade nyss att den, som har gedigen utbildning,
bär bättre möjligheter att klara
sig i livet. Ser vi frågan om att ersätta
kvantitet med kvalitet ur befolkningssynpunkt,
betyder det att vi i möjligaste
mån bör höja kvaliteten på de
svenska medborgarna genom att ge dem
en god utbildning.

Herr talmannen behagade lägga märke
till att jag närmar mig den fråga vi nu
diskuterar på vägar, som inte är vanliga
för utskottsrepresentanter då det gäller
statsutgifterna. Vi står alla under knapphetens
kalla stjärna. När kostnadskrävande
förslag framlägges, är en utskottsrepresentants
självklara attityd denna:
Är verkligen behovet av denna utgift
styrkt, föreligger det bindande bevisning
för att dessa kostnadsbelopp är
nödvändiga? Men ställer man denna fråga
till ecklesiastikministern i dag när
det gäller propositionen, blir han svaret
skyldig. Han kan inte lämna några
säkra beräkningar och det finns inte
möjlighet för någon annan heller att
göra det. Det får bli, som det anges i
propositionen, »räkneexempel». Det
blir ingen prognos, det blir ingen framtidsförutsägelse
om kostnadsutvecklingen
för universiteten och högskolorna.

Vad vi här har framför oss är en femårsplan
och kanske till och med en relativt
osäker sådan. Men jag vill säga att

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

något annat hade givetvis inte varit
möjligt att åstadkomma.

Det har fallit sig naturligt för mig att
särskilt granska de rent statistiska beräkningarna
i sammanhanget, och jag
nöjer mig med att helt allmänt redovisa,
att man från de givna premisserna ingalunda
har räknat för högt då det gäller
kostnaderna. Den saken är säker.

Jag sade »från de givna premisserna».
Ty de beräkningar som här gjorts,
och vilka utmynnar i vissa kostnadssiffror,
får till mycket stor del, kanske
rent av huvudsakligen, anses vara ett
uttryck för inte hur man väntar, att
framtiden kommer att gestalta sig utan
hur vi vill att framtiden skall bli.

I detta sammanhang kommer jag naturligt
över till det i propositionen föreslagna
prognosinstitutet. Jag vill som
min mening säga, att ett sådant prognosinstitut
borde ha kommit till för länge
sedan. Jag vill påminna om att för snart
20 år sedan inlämnade ett 40-tal organisationer
i landet en petition till regeringen
med önskan att det skulle inrättas
ett befolkningsinstitut. Bland dessa
organisationer befann sig Arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen, Kooperativa
förbundet, Röda korset m. fl.
Jag var själv med i det sammanhanget
och tog på sin tid också upp saken inom
befolkningsutredningen. Avsikten
var den gången att befolkningsinstitutet
skulle ha en vidare syftning än det nu
föreslagna prognosinstitutet; det skulle
emellertid bland annat också syssla med
sådan prognosverksamhet som nu är på
tal. Men för 20 år sedan var det inte
möjligt att vinna tillräckligt intresse för
denna fråga, och den fick därför förfalla.

Av vad jag nu sagt torde framgå att
jag givetvis med tillfredsställelse förordar
att det föreslagna prognosinstitutet
kommer till stånd. Jag hade nog hoppats
på ett fristående, mera vittsyftande
institut, men så länge institutets verksamhet
begränsas till utbildnings- och

yrkesprognoser har jag ingenting emot
dess förläggning till arbetsmarknadsstyrelsen.
Jag vill dock i sammanhanget
rikta en uppmaning till regeringen att
ta sig en funderare på om det inte är
stort behov av organiserad prognosverksamhet
också på andra områden
än de, varom här är fråga.

Ecklesiastikministern var inne på
denna sak, när han betonade vad vi alla
är överens om, nämligen att vi inte bör
föra in några ytterligare spärrar i de
högre undervisningsanstalterna. Ecklesiastikministern
pekade på behovet av
en effektiviserad yrkesvägledning. Jag
instämmer häri, men jag skulle vilja tilllägga
— och där tror jag inte föreligger
någon skillnad i uppfattning mellan
ecklesiastikministern och mig — att yrkesvägledningen
inte får bli så effektiv
att den så att säga slår över. Jag menar,
att om vi får för mycket folk inom
vissa sektorer av arbetsmarknaden, så
får varningarna härför inte bli så effektiva
att det nästa gång som de studerande
är färdiga föreligger underskott i
rekryteringen. Det får inte bli en sådan
vågrörelse som så ofta inträffar när det
gäller arbetsmarknadsmässiga problem.

Vad beträffar Umeå-frågan refererade
ecklesiastikministern till vad som stått
att läsa i en skånetidning. Jag vet inte
vilken tidning det gäller, men jag känner
ett behov av att vitsorda att vi inom
utskottet inte står i någon som helst motsatsställning
till departementschefen i
vad gäller frågan om Umeå. Visst har vi
skrivit mycket positivt för Umeå i utskottet.
Detta är en sak som jag personligen
noterar med stor tillfredsställelse.
Men jag förmodar att vad vi där skrivit
av departementschefen uppfattas som en
hjälp i de strävanden som jag vet att
han är inriktad på.

Vad gäller Uppsala-frågan vågar jag
tolka departementschefens uttalanden
så att propositionen inte innebär något
principiellt ståndpunktstagande. Nu är
det så att det föreligger brist på lärar -

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

krafter, först och främst i företagsekonomi.
Kan lärarfrågan ordnas, så tolkar
jag departementschefens anförande så,
att han är positiv till hithörande undervisning
i Uppsala. Jag noterar detta med
tillfredsställelse.

Det var min avsikt, herr talman, att
göra en del kommentarer också till övriga
detaljer i den föreliggande propositionen.
Men jag har inte behov av
att göra det, särskilt efter vad departementschefen
nyss anförde.

Den reservation, som av mig och en
partikamrat fogats till utskottsutlåtandet
nr 1, berör inte de centrala principerna
i propositionen utan andra
principer, som centerpartiet vill hävda
och som vi gång på gång har gett uttryck
för här i kammaren. Vi vill inte
ha alltför stora befolkningsanhopningar
med de besvärligheter sådana för med
sig. Jag skall inte gå in på detta, utan
jag skall bara peka på vad vi här inom
utskottet har yrkat. Vi har yrkat att
riksdagen skall uttala sig för en begränsning
av utbyggnaden av de högre
läroanstalterna i Stockholm. Beträffande
tekniska högskolan tänkte vi oss reservationsvis,
att intagningskapaciteten
skulle hållas oförändrad och att den av
departementschefen föreslagna ökningen
med 170 teknologer på lämpligt sätt
skulle fördelas mellan Chalmers och
den blivande tekniska högskolan i Lund.
Vi obeserverar alltså här, att vi inte
går emot departementschefens målsättning.
Det är inte fråga om kvantiteten
utan om fördelningen av de studerande
på läroanstalter.

Beträffande handelshögskolan i Stockholm
har vi inte velat motsätta oss den
föreslagna ökningen av utbildningskapaciteten.
Vi har funnit att nybörjarintagningen
vid denna läroanstalt bör
kunna ökas i enlighet med departementschefens
förslag, dock så att intagningen
bör begränsas till högst 275.

Det föreligger också en annan reservation
till särskilda utskottets utlåtan -

de nr 2, och den gäller elevintagningen
vid handelshögskolan i Göteborg. I fråga
om den reservationen var vi från
centerpartiet inte bundna när vi kom
till särskilda utskottets förhandling.
Men det upplystes där, att det skulle
vara möjligt för handelshögskolan i
Göteborg att genomföra en ökning på
60 studerande vid intagningen och skaffa
de lärarkrafter som behövdes. Denna
förstärkning skulle provisoriskt kunna
ske redan från och med höstterminen
1960. Då det finns behov — det är
ingen som säger något annat — av utökning
av utbildningen på detta område,
har vi ansett oss kunna biträda
utskottet i detta fall, och vi avvisar
alltså den reservation, som är fogad till
utskottsutlåtandet.

Vi centerpartister står vad beträffar
principfrågan i utskottets utlåtande nr
1 som de enda reservanterna. Detta
förhållande gör att jag känner det särskilt
angeläget att redovisa den partipolitiska
enighet, som har rått inom
särskilda utskottet då det gällt besluten
i stort. Att på detta sätt frågorna
om den högre undervisningen lyfts över
partipolitiken tycker vi i dag är något
helt naturligt. Men i själva verket är
det märkligt, om man ser saken mot
dess historiska bakgrund.

För inte längre sedan än vad jag
minns, fanns det hos de breda folklagren
en viss kallsinnighet mot den
högre undervisningen, mot »lärdomsskolan»,
som man ofta kallade den. Det
begreppet representerade för många ett
slags överklasskola. Inom de bredare
lagren av vårt folk solidariserade man
sig däremot mer eller mindre påtagligt
med vad man ansåg vara de »folkliga»
utbildningsinstitutionerna: naturligtvis
bottenskolan, folkskolan, vidare folkbildningsrörelsen
och den lägre yrkesundervisningen.
Det verkade många
gånger som om man ansåg det som något
odemokratiskt att syssla med målinriktade
studier vid högre undervis -

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

ningsanstalter och inte skaffa sig motsvarande
utbildning under stora svårigheter
genom självstudier eller korrespondenskurser.

Det fanns faktiskt förr i tiden en
olycklig klassmotsättning mellan s. k.
vanligt folk och intellektuella. Jag kan
påminna om hur intellektuella, som under
arbetarrörelsens kampperiod tog
sig an det kämpande folkets sak, stötte
på motstånd inte bara inom sin egen
samhällsklass; de möttes ofta av en
påtaglig misstro från arbetarna själva.
Ingen skall tro att jag är ute i partipolitiska
ärenden när jag säger detta.
Jag vill deklarera att motsvarande tendens
också gjort sig gällande inom kretsar
där jag själv hör hemma partipolitiskt.

Nu tror jag mig kunna säga, att det
under senare tid glädjande nog har blivit
definitiv islossning gentemot den
högre utbildningen. Detta tycker jag
är den största behållningen av vad som
skett vid behandlingen av den proposition,
som i dag ligger på kammarens
bord.

Jag slutar här, herr talman. Jag tycker
mig inte ha behov av att anföra
mer än dessa i huvudsak principiella
synpunkter. Jag yrkar bifall till den
reservation, som är fogad till utskottets
utlåtande nr 1, och jag yrkar likaledes
bifall till utskottets utlåtande nr 2.

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Jag vill i likhet med
övriga talare börja med att ge universitetsutredningen
och ecklesiastikministern
en eloge för det arbete som ligger
bakom denna proposition. Den innebär
att en ny grund läggs för den högre
utbildningen. Det hela har, om jag så
får uttrycka det, varit en spännande
läsning om vart vi nått och vart vi
strävar. Den enighet som riksdagen
sannolikt kommer fram till i fråga om
de principiella riktlinjerna bådar gott
för det fortsatta arbetet.

Trots att detta alltså är ett nydaningsarbete
som täcker huvudparten av de
akademiska studierna, rullas omedelbart
en rad nya frågeställningar upp.
Det gäller bl. a. de problem »nedåt»
som sammanhänger med den gymnasiereform
som måste bli en följd. I utredningen
skymtar frågan huruvida den
senast genomförda gymnasiereformen
har någon del i ansvaret för det humanistöverskott
vi nu står inför. Problemet
om att skapa en ny gymnasiereform
är både brännande och svårt.
Om en utökad differentiering genomförs
— och detta ter sig absolut nödvändigt
— kommer man att begära att
det hos unga människor skall finnas
ett tidigt utvecklat starkt yrkesmedvetande.

Den nu planerade reformen öppnar
problem också åt sidorna. De gäller de
olika studieformer som icke skall vara
knutna till universiteten. Utredningen
nämner en rad exempel. Alla dessa nya
utbildningstyper, som vi på något sätt
måste skapa, tar i vidaste mening sikte
på näringslivets behov; jag inräknar
då även de statliga och kommunala
sektorerna. Jag vill särskilt ta upp ett
problem som ter sig allvarligt och som
omnämns på flera ställen i utredningens
betänkande utan att någon lösning
anges. Det är kvinnoproblemet.

Det visar sig ju att gymnasierna rekryteras
av allt fler kvinnor som tar
studentexamen och slutligen fullföljer
sina akademiska studier men vilkas
verksamhet därefter upphör. Vi har
kommit fram till det ytterligt bekymmersamma
förhållandet att inte mindre
än 40 procent av de akademiskt utbildade
kvinnorna icke är yrkesverksamma.
Såvitt jag förstår kommer dessa
icke yrkesverksamma kvinnor att utgöra
ett mycket allvarligt problem som
vore förtjänt av en egen utredning. Universitetsutredningen
framhåller att man
icke kan svara på frågan i vilken utsträckning
som studierna inom de sto -

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

22 Nr 20

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han -

delshögskolan i Göteborg

ra humanistiska fakulteterna fullföljs på
de olika delområdena. Man borde ta
reda på i vilken utsträckning kvinnorna
rekryterar de olika grenarna men
också i vilken utsträckning de fullföljer
studierna och senare blir yrkesverksamma.

Det har många gånger sagts att en genomgången
akademisk utbildning för
en kvinna skulle utgöra en form av livförsäkring
när maken faller ifrån. Jag
tror emellertid att man måste säga sig
att en akademisk utbildning, som man
skulle nyttja kanske 10 eller 15 år efter
det att man skaffat sig den, i dagens
läge och än mer i morgondagens,
med den ytterligt snabba utveckling som
sker, kommer att te sig värdelös. Man
kan alltså inte längre med samma fog
åberopa denna faktor.

Med skärpa vill jag slå fast att kvinnorna
skall ha samma möjligheter som
männen att studera. Men om de ej nyttjar
dessa möjligheter på grund av kalla
det biologiska skäl, måste samhället
beakta de problem som härigenom skapas
och fråga sig om vi har råd med
detta. Visserligen får vi kulturellt bättre
rustade mödrar, men endast ur den
synpunkten kan ju inte kvinnornas studier
ses. Ty i sak kommer dessa kvinnors
kunskaper att bli outnyttjade och
dyra för samhället. Det innebär också
ett stort problem för männen genom att
dessa kvinnor upptar platser som männen
skulle kunna nyttja bättre.

Jag vill återigen understryka att det
inte ligger något av kvinnofientlighet
i att jag framhåller detta. Det är endast
ett konstaterande av ett faktiskt existerande
problem, ett erkännande av att
vi kvinnor har dubbla roller och att de
lösningar som fordras för oss därför
sannolikt måste vara annorlunda än de
lösningar som är tillräckliga och riktiga
för männens del. Kvinnorna skall
ha fulla rättigheter, men vad skall samhället
göra, när kvinnorna inte utnytt -

jar dessa rättigheter utan stannar på
halva vägen?

De problem som gäller skapandet av
ett rikare differentierat gymnasium, där
det också bör finnas större möjlighet
att kanalisera in även kvinnorna på
mer naturvetenskapliga områden, och
en rikare differentiering av de akademiska
studierna, är visserligen viktiga
i sak och brännande aktuella som nödvändiga
komplement till vår mer traditionella
akademiska utbildning, men
jag tror att de även ur denna särskilda
synpunkt, d. v. s. frågan om kvinnornas
ställning, har en speciell tyngd. Uppenbarligen
tillfredsställer icke de klassiska
akademiska studierna kvinnornas
särbehov. Det är möjligt — jag vågar
inte svära på det — att helt nya utbildningsformer
behövs, kanske enbart
delstudier och liknande; sjuksköterskornas
vidareutbildning kan här vara
ett exempel på vad vi strävar efter för
kvinnornas del. I så fall måste dessa
utbildningsformer skapas. De blir dock
verkningslösa, om inte arbetsmarknadens
parter — stat och kommun liksom
det fria näringslivet —• kan lösa
problemet om högre lön åt alla dessa
som inte har full utbildning — ett problem
som inom parentes sagt för övrigt
inte bara är ett kvinnoproblem
utan också kommer att gälla många
män.

Jag hoppas innerligt att vid det utredningsarbete,
som blir en nödvändig
fortsättning av universitetsutredningens
arbete, statsrådet i sina direktiv
tar upp dessa kvinnoproblem. De måste
för kvinnorna själva ges en riktig
och rättvis lösning. Men lösningen måste
också vara riktig och rättvis för
männens del, och den slutliga lösningen
måste gagna hela samhället.

Jag har dröjt speciellt vid detta problem,
eftersom det för mig framstår
som ytterligt väsentligt om än också
mycket svårbemästrat. Görs ingenting
åt det, kommer situationen att bli än

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

mer svårbemästrad. Det är redan nu
allvarligt att 40 procent av de akademiskt
utbildade kvinnorna icke är yrkesverksamma.
Det blir än allvarligare,
om detta antal skulle öka ytterligare.
Redan nu är t. ex. enbart planeringsarbetet
för dimensioneringen av universitetens
resurser starkt beroende av detta
speciella kvinnoproblem.

Denna plan för den akademiska utbildningen
rullar också upp problem
uppåt. Frågan om forskarrekryteringen
och om de ökade forskningsmöjligheter
vi måste tillskapa genom en differentiering
av de akademiska studierna och
tillskapande av nya ämneskombinationer
är brännande aktuella. Det nämns
många exempel på dessa problem i Utredningen
och än fler i remissvaren.
Jag tror att detta blir ett av de centrala
problemen i framtiden.

Sammanfattande skulle jag vilja säga
att förslaget innebär en förnämlig lösning,
som emellertid omedelbart drar
med sig ett fortsatt omfattande och komplicerat
arbete.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan, innefattande
bifall till den framlagda propositionen.

Jag skulle ett ögonblick vilja stanna
vid den reservation som herrar Torsten
Andersson och Wahlund fogat till särskilda
utskottets utlåtande nr 1. Den
bygger i viss utsträckning på en motion,
som är avlämnad av herr Hagberg m. fl.
Den motionen är ett exempel på hur
man ljuger med statistik. Man har i motionerna
försökt göra gällande, att studenter
skulle dra oproportionerligt
många andra människor till en stad och
att studenterna därför skulle utgöra ett
speciellt svårt lokaliseringspolitiskt problem.
Man åberopar i motionen ett engelskt
arbete som säger, att om 2 000 studenter
kommer till en stad så medför
detta därutöver ett extra tillskott på
8 000 andra människor, som blir indragna
i det hela. Det är riktigt. Men om jag

förlägger en storindustri med 2 000 arbetare
till en stad, så medför det exakt
samma ökning av antalet människor
som måste finnas för att det hela skall
kunna fungera. Det gäller för studenterna
lärare, för arbetarna tjänstemän.
Därtill kommer alla övriga som skall
tillhandahålla service i olika former.

Universitetsutredningen har framhållit
att vi måste skapa stora universitetscentra
för att möjliggöra en rik differentiering
både av studierna och av
forskningen. Jag kan förstå att man hyser
betänkligheter när det gäller Stockholms
storlek och att man inte vill att
Stockholm skall växa över ett optimalt
maximum. Men däremot kan jag inte
förstå att i första hand studenterna och
forskarna skall avvisas från Stockholm.
Stockholm är traditionellt en stor universitetsstad
och den har tack vare sin
ställning som huvudstad även en nyckelposition
i näringslivet. Att icke utnyttja
allt vad huvudstaden kan bjuda
studenter och forskare i deras arbete,
skulle medföra en försämring av forsknings-
och utbildningsresultaten totalt
sett. För en lösning av Stockholms lokaliseringsproblem
är det alltså inte i första
hand universitetsmänniskorna som
skall avisas, utan vi får försöka med
andra grupper som det är mindre
vanskligt att flytta från huvudstaden.

Jag ber att av detta skäl få yrka avslag
på den reservation, som är fogad
till särskilda utskottets utlåtande nr 1.

I utskottets utlåtande nr 2 upptas frågan
om handelshögskolan i Göteborg.
Jag vill i detta sammanhang hänvisa till
den diskussion som i propositionen på
sid. 296 ff föres om civilekonomutbildningen
och om handelshögskolan i Göteborg.
Där poängteras de bristande
kvalitativa resurser, som redan nu föreligger
i Göteborg och som skapar svårigheter
för utbildningen vid handelshögskolan.
Det gäller att utbygga resurserna,
så att man får möjligheter till
ökad forskning och framför allt möjlig -

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

heter till en differentiering av studierna.
Dessa synpunkter understryks i annat
sammanhang av högskolans rektor
professor Trolle.

Även om vi alltså är eniga om nödvändigheten
av en utbyggnad av civilekonomutbildningen,
vill jag understryka
att utredningen alltså förutsatt en
annan planläggning av civilekonomutbildningen.
Utredningen har föreslagit
att en kommitté skall tillsättas för att
lösa detta och andra problem i sammanhanget.
Den är ännu ej tillsatt.

Innan en sådan omläggning sker, tror
jag att det skulle vara olyckligt att forcera
fram fler civilekonomer som får
en utbildning, vilken redan om några
år är föråldrad. Det kan varken tjäna
studenterna eller avnämarens — näringslivets
— intressen att göra så. Detta
är ett skäl som vägt tungt för reservanterna
när de avstyrkt att utbildningen
skulle börja redan i höst. Ett
annat skäl är att en sådan omläggning
av studierna, vilket skulle medföra en
utökning av studentantalet med 50 procent,
icke kan genomföras på tre månader.
Ombyggnadsarbeten måste företagas,
anställning av lärarkrafter etc. skall
ske. Reservanterna tror inte att det går
att åstadkomma en hygglig lösning av
alla dessa problem på tre månader.

Universitetsutredningen har föreslagit
att man trots allt skulle göra ett provisorium
i Göteborg. Samtidigt har universitetsutredningen
emellertid föreslagit
en kraftig utbyggnad av handelshögskolan
i Göteborg och förordat att en
rad topptjänster skall inrättas i anslutning
till den definitiva omformningen
av handelshögskolan. Men ett provisorium
skulle ju innebära att extra och
inte så välmeriterade och välkvalificerade
lärarkrafter som den definitiva utformningen
kräver skulle anställas för
en mycket kort övergångstid. Reservanterna
tror inte att ett forcerat provisorium
av den karaktären gagnar utbildningen.

Professor Trolle, handelshögskolans
i Göteborg rektor, har för övrigt i en
artikel i Ekonomiskt forum betecknat
de motioner rörande handelshögskolan,
som framlades i början av årets riksdag,
som en komplikation och hävdat
att ett beslut som kom så sent som nu
skulle med hänsyn till den korta tid
som då står handelshögskolan till buds,
omöjliggöra en riktig planläggning. Jag
tror att detta uttalande av professor
Trolle bör tillmätas större tyngd än dem
han senare gjort — han har, liksom utskottsmajoriteten,
blivit bunden av diverse
psykologiska och politiskt taktista
faktorer.

Vidare förutsätter, såvitt vi förstår,
en ombyggnad av handelshögskolan i
Göteborg förhandlingar mellan staten
och Göteborgs stad. Det är ju inte säkert
att dessa förhandlingar kommer
att vara till nackdel för Göteborgs stad.
Det är möjligt att Göteborg kommer att
vinna på dem, men vi anser det vara
principiellt oriktigt att binda staten i
förväg, innan den påbörjar sina förhandlingar,
och detta är vad som skulle
ske genom ett beslut om handelshögskolan
i dag.

Den principen att förhandlingsparter
skall stå obundna, även om den ena är
staten, har fått gälla i alla andra sammanhang
av detta slag, och det finns
inga vägande skäl för att man beträffande
handelshögskolan i Göteborg skulle
frångå denna princip, så mycket mer
som ett sådant avsteg kan bli prejudicerande
i andra viktiga sammanhang.

Det väsentliga är dock inte denna
principfråga om förhandlingar utan det
väsentliga är att reservanterna är övertygade
om att den forcerade utbildning
som man vill ha fram nu i höst, kommer
att innebära dålig kvalitet för studenterna.
Det gäller inte bara dessa 60
studenter som man i all hast skall planera
för, utan dessa 60 skall trängas med
de 120 studenter som redan finns där.
Det ter sig absolut osannolikt att man

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

skulle kunna lösa sådana problem gynnsamt
på tre månader.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
till särskilda utskottets utlåtande nr 2.
Den innebär ett principiellt tillstyrkande
av att handelshögskolan får denna
utökning men att den uppskjutes ett år.

Häri instämde fröken Olsson (s).

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag blev här direkt inblandad
i ett sammanhang, där man
enligt fru Sjövall »ljuger med statistik».
Herr talmannen kan säkert förstå att
jag därav känner mig litet stucken i min
yrkesfåfänga.

Jag har inte haft någonting med den
här åberopade motionen att göra, och
fru Sjövall kan säkert bestyrka att jag
varken i utskottet eller här har åberopat
den siffermässiga argumenteringen
i motionen. Vad jag har skrivit under
står i reservationen till särskilda utskottets
utlåtande nr 1 och detta står
jag för.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Den som började sina
akademiska studier så pass sent som i
slutet av 30-talet kunde vid ankomsten
till Uppsala universitet mötas av en historia,
som kan förefalla skämtsam men
som vid den tidpunkten var verklighet
för studenten. I ett ämne bjöd traditionen,
att när den studerande infann sig
hemma hos professorn skulle han knacka
tre gånger på dörren och därefter
noga lyssna på det svar som kom bortifrån
andra ändan av professorns våning.
Då han sedan trädde in hörde han
ett mullrande ljud som lokaliserade honom
närmare professorn och slutligen
en röst som sade: »Vill kandidaten ta
plats på andra sidan skärmen — jag vill
inte se kandidaten.»

Jag tror att den bilden säger något
litet om hur snabbt förändringen inom
svenskt universitetsväsen skett. I dag

kan ingen professor gömma sig bakom
någon skärm. Studenterna stormar in
från alla håll, från nya samhällsgrupper
och med nya studiemål. Om det knakar
i organisationen, så beror det på själva
den samhällsförändring som ligger bakom
de nya arbetsförhållanden, i vilka
dagens universitet verkar.

Ecklesiastikminister Edenman har
med talande siffror åskådliggjort dynamiken
i den nu pågående universitetsexpansionen
och visat, hur den snabbt
stigande andelen av i sin tur snabbt
växande årskullar krävt gymnasieutbildning
och med denna bakom sig nu
klappar på portarna till universitet och
högskolor. Riksdagen kan emellertid i
dag inte helt blunda för att dessa tendenser
varit märkbara under hela efterkrigstiden.
Det har kunnat studeras i
form av växande intagningssiffror och
växande examinationssiffror år för år,
och redan en bit in på 50-talet kunde
det läge, som vi står inför i dag, tydligt
skönjas av den som ville se framåt.

1954 aktualiserade Sveriges förenade
studentkårer kravet på en allomfattande
universitetsutredning. Året därpå hade
riksdagen att ta ställning till en motion
från folkpartiet som krävde just en utredning,
vilken sedan genom Kungl.
Maj ds försorg tillsattes på sommaren

1955 och vars femte och viktigaste betänkande
vi i dag tar ställning till.

Jag hoppas att mina kamrater i utskottet
har överseende med om jag pekar
på att tillkomsten av det särskilda
utskott, vars utlåtanden nu ligger på
kamrarnas bord, utgör ett av strävandena
från den liberala sidan att med
kraft driva dessa frågor. Vi betraktar
dem som stora. Vi vill ingalunda tillåta
att de dränks i floden av riksdagsangelägenheter
och krävde därför att riksdagen
skulle, trots den tidsnöd som
förelåg när propositionen i det sista
tillåtna ögonblicket lämnades, ändå ges
möjlighet att genom den utförligare behandling,
som ett särskilt utskott tillå -

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

ter, få tid att tänka över problemen,
samtidigt som en så stor del som möjligt
av riksdagens ledamöter skulle få
tillfälle att sysselsätta sig med dessa
frågor. Trots detta är naturligtvis den
behandling som kunnat ske knapphändig
— ingen skall kunna förneka det —
och om det särskilda utskottets utlåtande
nr 1 på en del punkter måst inskränka
sig till att upprepa eller variera
departementschefsformuleringarna, så
får detta ses dels mot bakgrunden av
den allmänna enighet som råder om att
någonting nu måste göras, dels mot bakgrunden
av att tiden varit knapp.

Herr Wahlund tog i sitt anförande
upp en intressant folkpsykologisk synpunkt
när han betonade att det förr i
världen fanns en opinion inom breda
lager som var kallsinnig mot hela den
högre utbildningen — man uppfattade
den som ett uttryck för alltför stor benägenhet
att fastna i lärdomsskolans
traditioner — och att vi först i dag kunde
räkna med en annan opinion. Jag
tror tyvärr att även riksdagen och regeringen
måste ta på sig en del av skälen
till att klarsynen har kommit så pass
sent. Efter den korta perioden av intresse
för universitetsfrågorna vid själva
krigsslutet kom en period, från 1948
till 1954, då relativt litet gjordes, men
då i själva verket planläggningen borde
ha ägt rum.

Det tjänar emellertid ganska litet till
att här nu ytterligare älta den snö som
föll i fjol. Jag tror att alla är på det
klara med att det är värdefullt att vi
för första gången har fått ett underlag
för en samlad bedömning av tendenserna
på både tillströmningssidan och
efterfrågesidan. Detta utgör samtidigt
underlag för en samlad bedömning av
vad statsmakterna kan och bör göra i
det läge vi nu befinner oss i.

Efter professor Wahlunds på det statistiska
området fackmannamässiga uttalanden
inser alla lätt att det statistiska
underlag i form av prognoser, i

form av modeller, som finns med i universitetsutredningens
betänkanden och
i propositionen trots allt är bräckligt.
Det är så många svåröverblickbara faktorer
som verkar här. Universitetsutredningens
räkneexempel skulle förmodligen
ha sett annorlunda ut, om beräkningarna
hade gjorts den nu inbrytande
sommaren i stället för ungefär ett år
tidigare. Jag vill bara peka på att tillströmningen
av humanister, som är betydligt
snabbare än man har räknat
med i universitetsutredningens betänkande,
för närvarande utgör ett av de
allvarligaste bekymren ur samhällsplaneringens
synvinkel. Jag har här för
dagen färska siffror från Stockholms
högskola, vilken nu vid övergången till
universitet är på väg att etablera sig
som landets största universitet. Dessa
siffror visar att antalet närvarande humanister
i dag är ungefär lika med det
antal som universitetsutredningen har
räknat med för sommaren 1970. Här har
alltså, medan planeringen har pågått,
skett en oväntat snabb ökning som man
inte kan blunda för. Sådana siffror får
emellertid inte bara leda till att vi förskräckt
rycker på axlarna utan måste
leda till krav på fortlöpande statistik
och rådgivande utredningsverksamhet.
Den bör haka på, där universitetsutredningen
övergick från att göra beräkningar
till att trycka sitt betänkande.
Denna fortlöpande utredningsverksamhet,
som inte minst arbetskraftutredningen
på sin tid tryckte på och som
sedan de akademiska organisationerna
ivrigt har begärt, borde egentligen ha
funnits sedan länge.

De enstaka röster som i dag höjs emot
tekniken att genom prognoser vägleda
den studerande ungdomen, dess föräldrar
och samhället, kan inte få segra.
Det är väl ganska karakteristiskt att,
när i den livliga debatten kring universitetsutredningens
betänkande några
humanistprofessorer gick till storms
mot själva prognosarbetet, de som ex -

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

empel använde en prognos som utförts
1942 av en lekman på området, en känd
präst, vilken konstaterade att hans egna
ämbetskolleger skulle få en dyster framtid.
Detta konstaterande gjorde han på
det utomordentligt lekmannamässiga
sättet att han inte räknade med någon
som helst dödlighet inom prästkåren
utan lät sina kolleger fullt arbetsföra
uppnå pensionsåldern. Det är ju inte
med sådana vapen som den statliga
prognosapparaten har rätt att arbeta.
Det är viktigt att expertisen här får arbeta
ostörd av taktiska och politiska
funderingar.

Det är också viktigt att siffrorna står
till allas förfogande så att de kan granskas
och utsättas för offentlig kritik.
Det är viktigt att själva antagandena för
prognoserna redovisas, och slutligen är
det viktigt att de rekommendationer
som ges allmänheten och myndigheterna
bäres upp av förtroende hos alla
grupper, samtidigt som de inte får vara
så allmänna att de ingenting säger.

Verksamheten får heller inte, som alldeles
särskilt professor Wahlund såsom
fackman understrukit i det särskilda
utskottet, förväxlas eller blandas samman
med den övriga verksamhet som
skall ske inom arbetsmarknadsstyrelsen.
Det får inte bli så, att arbetsmarknadsstyrelsens
dagliga sysslande med
upprättande av de olika regionplanerna
kastas in här. Och inte heller får det
vara så, att de personer som skall syssla
med prognosverksamheten kastas från
den ena arbetsuppgiften till den andra,
utan de bör —- som utskottet understrukit
— helt få ägna sig åt denna
verksamhet.

I dag har vi emellertid inte dessa
prognoser, och man kan då fråga sig
om det inte är ett oändligt stort äventyr
av riksdagen att här — utan att röra
ett finger för att möjliggöra ett spärrande
av de hittills fria fakulteterna —
öppna vägen för nya studentkullar. Jag
vill emellertid konstatera, att universi -

tetsutredningen klarare än tidigare visat
sambandet mellan olika arbetsmarknadssektorer
och olika utbildningsformer.
Vi står alltså redan i dag på något
säkrare mark. Man har visat på sambandet
mellan behovet av civilingenjörer
och behovet av ingenjörer på
andra utbildningsnivåer, och man har
pekat på hur nya grupper av naturvetare
i allt större utsträckning vinner
insteg i industrien. Man har också klargjort
sambandet mellan juristernas,
samhällsvetarnas och civilekonomernas
arbetsfält.

Den våldsamma expansionen av akademiker
kommer visserligen att leda till
att akademikertätheten ökar mera inom
den privata än inom den offentliga sektorn,
och prognossvårigheterna blir
ännu större. Men det får inte hindra
oss från att med den enskilda företagsamhetens
hjälp försöka kanalisera och
prognostisera tillflödet även till dess
område.

Om man alltså accepterar, att prognoserna
behövs som vägledning för utbyggnaden
av universitet och högskolor,
är det lika viktigt att i dag utan att
darra på målet slå fast att prognoserna
behövs för att inte individens möjligheter
att själv bestämma inom vilket
område han vill utbilda sig, så långt
hans förutsättningar tillåter, blir beskurna.
Låt mig ta ett exempel. Humanistöverskottet
utgöres antagligen till
inte så liten del av personer, som hellre
velat bli civilekonomer. Samhället får
inte genom försummelser att öppna utbildningsvägarna
eller genom försummelser
att klargöra vilka arbetsmöjligheter
som kommer att finnas för dessa
civilekonomer locka dem in i onödan
på en redan till trängsel fylld utbildningsväg.

Man kan fråga sig vad en student av
i dag egentligen söker, sedan han fått
den efterlängtade vita mössan. Är det i
största allmänhet kulturella ambitioner,
kulturella önskedrömmar, som vägleder

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

honom? Jag tror tvärtom det är ganska
karakteristiskt för dagens studerande
ungdom, att de flesta som når studentexamen
har relativt fasta personliga
uppfattningar om vart de vill komma.
Det är med andra ord en yrkesutbildning
på den ena eller andra nivån som
dessa ungdomar söker. Den yrkesutbildning,
som de akademiska utbildningsanstalterna
kan ge, är och förblir
förmodligen för överskådlig framtid
den dominerande yrkesutbildningsvägen.
Även om man kan nedbringa övergångsprocenten
från låt oss säga 75 till
65 procent, så att 35 procent söker sig
till andra yrkesutbildningsvägar än de
akademiska efter avlagd studentexamen,
blir det ändå kvar ett krav på
samhället att just inom den akademiska
räjongen öppna de yrkesutbildande vägarna.

Beträffande humanistproblemet har
redan till leda sagts, att det här är nödvändigt
att för humanisterna skapa
andra yrkesvanor än vad staten traditionellt
tillhandahållit exempelvis genom
lärarutbildningen. Jag tror det är
nödvändigt, att den kommitté, som särskilt
skall gripa sig an frågorna om differentierad
utbildning inom och mellan
fakulteterna, här får en direkt kontakt
med de enskilda företagen och deras
organisationer. Det räcker inte med att
vi redan i dag som enstaka svalor kan
notera annonser om att »humanist sökes
till näringslivet», utan det är här
fråga om att bedriva den opinionsmässigt
viktiga verksamheten att hos företagsledarna,
hos personalcheferna, hos
dem som skall anställa de nya planerarna
inom företagen göra klart att
man inom rimlig tid kan tillhandahålla
personer med en mera lämplig utbildning
än vad fil. kand.-examen och
andra examina hittills kunnat ge. Det
är därför utomordentligt angeläget, att
den kommittén under det närmaste året
betraktas som den viktigaste av de
många, som ecklesiastikdepartementet

nu kommer att tillsätta. Ingen skulle bli
gladare än jag, om universitetsutredningens
nuvarande ordförande kunde
stå till förfogande för att leda detta
arbete.

När universitetsutredningen, propositionen
och även utskottet räknar med
att man skall våga tro på en sjunkande
övergångsfrekvens från studentexamen
till akademisk utbildning, och tror att
detta skall kunna ske redan i år, finns
det skäl att mot oss själva rikta vissa
kritiska invändningar.

Jag pekade nyss på tillströmningen
till Stockholms högskola som visar, att
det ingalunda är fråga om någon uppstoppning
av den kraftiga ökningen av
humanisterna. Från vårterminen 1959
till vårterminen 1960 har tvärtom humanistandelen
vid högskolan ökat med
12 procent. Det är förmodligen mer än
vad universitetsutredningen räknat
med. Om våra förhoppningar att kunna
ta hand om en större andel av studenterna
på andra utbildningsvägar än de
rent akademiska inte skall bli uttryck
för någon sorts strutspolitik är det oerhört
angeläget att allt göres för att göra
yrkesvägledningen och själva intagningen
till de direkt yrkesutbildande vägarna
väl kända för den studerande gymnasieungdomen.

Fru Sjövall tog här upp ett brett resonemang
om den kvinnliga ungdomens
speciella problem. I början gjorde hon
mig kanske en aning konfunderad, när
hon så hårt slog fast att om kvinnorna
inte vill utnyttja de vägar samhället ställer
till förfogande finns ingenting att
göra. Men hon drog ögonblicket därefter
den riktiga slutsatsen, nämligen att
samhället ännu inte har utnyttjat de
möjligheter som finns att skapa direkta
och bättre utbildningsvägar för kvinnliga
studenter. Hon drog sig inte ens för
att peka på att det inom det speciellt
dagsaktuella området, sjuksköterskornas,
inte bara var frågan om utbildningsåtgärder
utan också om löneåtgärder.

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

Låt mig till vad fru Sjövall sade peka på,
att för närvarande ungefär en tredjedel
av reallinjens studenter är flickor,
att ungefär hälften på den allmänna linjen
är flickor, men att av latinlinjens
studenter alltjämt ungefär två tredjedelar
är flickor. Vi utbildar i dag i absoluta
tal oändligt många fler latinstudenter
än vi gjorde t. ex. på 1930-talet.
Antalet funktioner för vilka denna utbildning
skall tjäna i samhället har
ingalunda ökat i takt med det antal studenter
som tar sin examen på latinlinjen.
Att göra klart för många flickor,
att de har faktiska möjligheter att via
realstudentexamen placera in sig på en
plats i arbetslivet, där de inte bara kommer
att tjäna mera pengar utan också
på ett helt annat sätt är behövliga och
där många av dem slutligen inte minst
kommer att finna större personlig tillfredsställelse
måste vara en väsentlig
uppgift för dagens yrkesvägledare.

Jag tror att man måste tillägga att rådgivningen
till dem som i år tagit studenten
borde börja här i dag. Det vore
klokt, om ecklesiastikministern vände
sig till den studerande ungdomen med
påpekande att de som är tveksamma om
vart de skall gå har skäl att tänka sig
för mer än en gång. Det är inte fråga
om att locka eller tubba någon att låta
bli en utbildning som vederbörande tror
sig passa för, men den som är tveksam
om han skall välja ett naturvetenskapligt
eller ett humanistiskt ämne bör i dagens
läge välja det naturvetenskapliga.
På samma sätt skulle man, med tillgodoseende
av de synpunkter herr Wahlund
i princip velat understryka, kunna
säga, att den som är tveksam om han
skall studera i Stockholm eller Uppsala
bör gå till Uppsala. På samma sätt kan
man slutligen säga att den som är tveksam
efter avslutad enhetsskola eller
realskola, om han skall börja i latin- eller
realgymnasium i dag bör välja realgymnasiet.

•lag kommer sedan in på några av de

specialfrågor ecklesiastikministern utförligt
berörde. Han konstaterade att
frågorna om läkarutbildningen intimt
hänger samman med den väntade läkarprognosutredningens
rekommendationer,
och han var djärv nog att sia att
denna utredning skall vara klar om
några månader. Det var ett glädjande
besked. Men vad skall man göra om utredningen
inte är klar då? Hur skall
man då kunna undvika att trängseln leder
till att intagningspoängen bringas i
höjden och tillströmningen till de inte
spärrade områdena blir allvarligare än
den redan är?

Jag tror att vad särskilda utskottet
här kunnat skriva om tandläkar- och
läkarutbildningen i Umeå trots den försiktighet
vid formuleringen som alltid
blir följden, när många viljor skall stämmas
samman till en enda, bör ge ecklesiastikministern
ett starkt stöd i de
fortsatta diskussionerna med finansdepartementet
om möjligheterna att genom
att bättre och snabbare utnyttja
Umeå få en möjlighet att täcka de speciella
behoven på den norrländska arbetsmarknaden
av läkare och i andra
hand även tandläkare.

Herr Wahlund har i sin reservation
gått in på frågan, var den tekniska högskoleutbildningen
skall utvidgas. Nu talade
herr Wahlund visserligen huvudsakligen
om andra ting, men som utskottets
talesman måste jag säga några
ord om den reservation herr Wahlund
står för. Jag vill understryka att den i
praktiken endast gäller de tekniska högskolorna,
medan den stora ökningen i
Stockholm gäller matematiker, naturvetare,
jurister och humanister, och frågan
är väl, om herr Wahlund skulle vara
beredd att dra de principiella konsekvenserna
av sitt resonemang, nämligen
exempelvis att spärra de matematisknaturvetenskapliga
ämnena i Stockholm
för stockholmsungdomen själv. Jag vill
understryka, att Stockholms universitet
i långt högre grad än de övriga bygger

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Riktlinjer för utbyggande av universitet

delshögskolan i Göteborg

på studerande från det egna tågreseomlandet.
Medan vid andra universitet endast
10 procent av de studerande dagligen
kan nå sina hem, är siffrorna för
Stockholm uppe i över 80 procent.

När centerpartireservanterna har velat
dra en praktisk slutsats av sitt allmänna
resonemang och stannat vid att
sätta tummen just på de tekniska högskolorna,
har de valt ett från statsfinansiell
synpunkt ganska olyckligt exempel.
Jag tror inte, att det skulle vara
praktiskt möjligt att bygga ut Chalmers
tekniska högskola och bygga upp högskolan
i Lund snabbare än universitetsutredningen
och propositionen har räknat
med utan att hemfalla åt ett omåttligt
slöseri. Jag vill också understryka,
att så som byggnadsläget är för tekniska
högskolan i Stockholm blir en utbyggnad
där per utbildningsplats oändligt
mycket billigare än på någon annan ort
i landet upp till ungefärligen den gräns,
där universitetsutredningen har stannat.
Sedan kommer man nämligen på
grund av byggnadsenheternas egenartade
placering så att säga in i en ny omgång,
då man lika gärna kan avstå från
att bygga vidare, därför att kostnaderna
blir precis lika stora som de skulle bli,
om man byggde långt borta från Stockholm.

En tredje slutsats, som man kan dra
vid läsningen av centerpartireservationen,
är att konsekvenserna av dess förslag
skulle bli, att vi rimligtvis finge
lov att bygga upp en ny bergsvetenskapsavdelning,
med de mycket stora
kostnader en sådan för med sig, och
förmodligen placera den i Lund, som
inte precis är platsen för bergsvetenskaplig
forskning.

Ecklesiastikministern har från talarstolen
sagt ungefär detsamma i Umeåfrågan
som han nyligen offentligen yttrade
i Umeå. Jag tror, att stämningen
där har lättat något, sedan ecklesiastikministern
gjort dessa uttalanden. Man
kände sig nog vid läsningen av propo -

och högskolor m. m. samt anslag till han sitionen

rätt bekymrad och tyckte, att
regeringen inte hade dragit de rätta
slutsatserna av sitt eget Umeå-program.
När ecklesiastikministern i dag gör
Umeås utbyggnad till en tidsfråga och
konstaterar, att det inte finns något
skäl i och för sig att göra halt framför
just den humanistiska fakulteten, är det
ändå ett ganska förpliktande löfte. Ingen
av oss andra, som har skrivit under särskilda
utskottets utlåtande, vill väl protestera
mot den tågordning, som han
anser nödvändig innan man kommer
fram till den tidpunkt, då själva det slutliga
avgörandet skall fattas. Jag skulle
bara vilja be ecklesiastikministern att i
sina kontakter med Umeå stad hålla
möjligheten till improvisationer öppen.
Det kan tänkas, att man kan få fram
lokala medel för t. ex. en god utbildning
i vissa humanistiska skolämnen
utan att behöva avvakta det datum, då
en fullständig fakultet ens kan komma
på tal.

Fru Sjövall har här talat för den socialdemokratiska
reservationen, som berör
den enda punkt i särskilda utskottets
utlåtande, där vi har haft anledning
att syssla med det kommande budgetårets
penningsituation och utbildningsfrågor.
Det är väl kanske på sitt sätt
betecknande för riksdagens arbete och
för hela den politiska situationen att
medan man kan komma överens om ett
månghundramiljonersprogram, vars förverkligande
ligger så pass nära i tiden
som under nästa decennium, kan det
skära sig om man råkar i motionsform
aktualisera ett förslag, som något bryter
av från Kungl. Maj:ts proposition
för det närmaste budgetåret. Men kammarens
ledamöter måste väl hålla med
mig om att det är litet egenartat, att sedan
man mad pukor och trumpeter accepterat
det stora utbyggnadsprogrammet
på många hundra miljoner kronor,
så skulle man göra halt inför de 317 000
kronor som det formellt kostar att redan
denna höst öka intagningen vid han -

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Riktlinjer för utbyggande av universitet

delshögskolan i Göteborg

delshögskolan i Göteborg från 120 till 180
studerande. Jag påminner om vad ecklesiastikminister
Edenman i sitt principtal
nyss sade att det gällde att till
varje pris öppna de nu spärrade utbildningsvägarna
för allt fler studerande
och att göra det snarast möjligt.

Mot denna bakgrund blir för oss, som
utgör utskottsmajoriteten, reservanternas
skäl föga mer än svepskäl. Från
reservanternas sida hänvisar man till
en artikel, som handelshögskolans rektor,
professor af Trolle, skrev i mars
och i vilken artikel man tror sig finna
skäl för att nu avvisa önskemålet om en
omedelbar ökning av antalet studerande.
Vid den tidpunkt då artikeln skrevs
var det emellertid inte möjligt för handelshögskolans
ledning att förutse, om
man skulle klara lärarfrågan. I dag är
det — enligt ett skriftligt utlåtande av
handelshögskolans rektor, vilket jag har
här framför mig — säkerställt att man
kommer att ha tillgång till alla lärare
som behövs för en utvidgning av de studerandes
antal fr. o. m. denna höst samt
vidare att det belopp som krävs för
ombyggnaden står till förfogande.
175 000 kronor kommer nämligen att
tillskjutas från enskilt håll, under förutsättning
att utökningen av antalet studerande
sker redan i höst.

Det vore väl inte särskilt klokt att
staten av några slags prestigeskäl i denna
situation skulle säga nej tack till
dessa pengar. Handelsministern, som
just har kommit hem från de stora vyernas
förhandlingar, vet precis hur angeläget
det är för Sverige att i konkreta
förhandlings- och försäljningslägen ha
tillgång till en väl utbildad personal och
att vi inte kommer att vara betjänta med
några förhoppningar om att det inom
ett antal år skall finnas några sådana
kvalificerade krafter, eftersom dessa
kommer att mycket snabbt behövas. Jag
hoppas därför att handelsministern med
en generös gest säger: »All right, jag
ger mig!» Även om det inte precis hör

och högskolor m. m. samt anslag till hantill
den parlamentariska regimen att
göra på det sättet, så skulle det i nuvarande
situation verka välgörande.

Fru Sjövall framhöll — med en, såvitt
jag förstår, olycklig formulering —
att dessa 60 studerande, för vilka det i
höst skulle beredas plats vid handelshögskolan
i Göteborg, skulle få en dålig
utbildning. Men det kan ju ändå inte
vara så, att vi skulle stå till svars med
att åt 120 studerande ge en viss utbildning
men inte låta 180 studerande få
samma utbildning, eftersom den då
skulle betraktas som dålig. Något sådant
kan det inte vara fråga om, utan självfallet
är att om riksdagen beviljar dessa
medel, handelshögskolans ledning skall
se till att utbildningen blir den bästa
tänkbara.

Det avtal, som här åberopats, är såvitt
jag kan se icke skrivet på ett sådant
sätt, att det föreligger någon som
helst skyldighet för den ena eller andra
sidan att uppta förhandlingar. Vi har
emellertid förutsett att sedan riksdagen
fattat beslut om denna ytterligare intagning,
så skulle det kvarstå möjligheter
till diskussioner på längre sikt. Men att
svenska staten skulle sätta Göteborgs
stad i ett förhandlingsläge, som så bjärt
kontrasterar mot den behandling som
nyligen kommit Stockholms stad till del
vid övergången från högskola till universitet,
något sådant kan enligt mitt
förmenande inte vara aktuellt.

Herr talman! De stora universitetsfrågorna,
som behandlas i särskilda utskottets
utlåtande nr 1, är naturligtvis
dagens huvudärende, men det vore litet
snöpligt, om behandlingen av dessa frågor
skulle efterlämna ett intryck av att
vittomfattande, till intet förpliktigande
uttalanden är vi alla beredda att göra,
men att när det kommer till kritan och
det gäller att ordna plats för 60 studerande,
som annars kommer att höra
just till den grupp som mer eller mindre
motståndslöst söker sig till humanistiska
utbildningsvägar och där ökar över -

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

befolkningen, så vill vi inte vara med
om några positiva åtgärder.

Jag vill sluta med att yrka bifall till
särskilda utskottets utlåtanden nr 1 och
nr 2 i alla delar.

Herr förste vice talmannen övertog
förhandlingarnas ledning.

Fru SJÖVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Helén understryker,
att riksdagen skulle vara beredd
att med pukor och trumpeter acceptera
hela principprogrammet, men ställer
sig frågande inför av vilken orsak vi
då skulle göra halt vid ett delproblem
som Göteborgs handelshögskola. Jag
skulle vilja fråga: Varför skall vi ta ut
just detta delproblem? Det är ju relativt
slumpartat att just det har tagits upp
motionsvägen. Frågan om de spärrade
utbildningsområdena gäller inte bara
dessa 60 studenter i Göteborg, som kanske
kan slippa gå till de humanistiska
fakulteterna. Medan vi väntar på utbyggnaden
enligt principprogrammet
kommer ju långt flera än 60 studenter
under några år att fortfarande vara
tvungna att gå till dessa fakulteter, därför
att de andra är spärrade. Detta gäller
både tekniska och medicinska studier
såväl som en rad andra linjer.
Göteborg utgör inte något särproblem.

Reservanterna har inte grundat sitt
ställningstagande på en artikel av professor
Trolle utan på vad vi kan återfinna
i propositionen. Professor Trolles
artikel bestyrker emellertid till alla delar
den uppfattning, som vi redan dessförinnan
hade. Jag vill hänvisa till propositionen
s. 297, där det sägs: »Utredningen
anser sig allmänt kunna uttala,
att Göteborgs-högskolans resurser för
närvarande är otillräckliga även vid
nuvarande undervisningsbelastning.»

I utskottet har man påpekat — det
har givits många olika uppgifter i detta
ärende — att det behövdes 20 000 kronor
för en relativt liten ombyggnad,

som kanske kan medhinnas på tre månader.
Nu får vi höra, att industriens
folk i Göteborg har satsat 175 000 kronor
till utbyggnad — det är oklart om
pengarna skall gå till högskolan, till
kårhus eller till någonting annat — men
en ombyggnad som skulle kosta 175 000
kronor är alls inte liten, och det är
därför tveksamt om den hinner genomföras
på tre månader.

Vad sedan beträffar den omständigheten
att dessa 60 studerande skulle få
en dålig utbildning, så har det redan i
propositionen liksom även i professor
Trolles artikel framhållits, att utbildningens
kvalitet redan nu icke har varit
fullgod på grund av de förhållanden
som tidigare rått i Göteborg. Det är väl
då orimligt att tro, att utbildningens
standard skulle bli bättre, om man
snabbt ökade antalet studerande vid
handelshögskolan med 50 procent. Den
slutliga omgestaltningen av handelshögskolan
kräver enligt utredningens förslag
tillsättande av ytterligare tre professorer,
fem universitetslektorer, åtta
biträdande lärare och sju assistenter.
Den lilla utökning, som nu föreslås, är
ju ett provisorium. Hur kan man då
räkna med att utbildningen skall kunna
bli fullgod, när utredningen tror att
allt detta behövs för en utökning av de
studerande till 180?

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Egentligen vore det
onödigt att polemisera mot fru Sjövall.
Hon polemiserade här nämligen mot
sin egen motion på ett sådant sätt att
det skulle kunna tala för sig själv.

När fru Sjövall frågar varför vi nu
skulle ta ut detta delproblem, så vill
jag dock erinra om att det ju är den
enda punkt i statsverkspropositionen
som särskilda utskottet haft att handlägga
där vi kunnat gå från ord till
handling. Det är vidare fråga om det
första av universitetsutredningens konkreta
förslag, som i detta skede har

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag iill han delshögskolan

i Göteborg

kunnat bli föremål för prövning, och
det gäller då för oss att visa att vi är
beredda att ta konsekvenserna av vår
allmänt positiva hållning till utredningens
förslag.

Sedan är det väl litet tråkigt att, som
fru Sjövall säger, det inte kan göras
någonting för de många hundra och
inte heller för de 60. Vi skall väl i all
rimlighets namn göra vad vi kan för
den mindre gruppen, så att den får den
utbildning den söker sig till.

Det viktigaste sakskälet blir här till
sist följande. Vi beslutar här om en ny
civilekonomutbildning vid Lunds universitet,
som på en gång skall stampas
ur marken med en intagningskapacitet
av 200. Men vi törs inte ta en utbyggnad
från 120 till 180 i en redan existerande
utbildningsenhet. De lärare som
handelshögskolan i Göteborg nu har till
förfogande står kanske inte till förfogande
i ett läge, där de samtidigt skulle
ha möjligheter att söka till Lund. Låt
oss ta steget i Göteborg nu och göra det
senare i Lund. Vi kan inte ta båda stegen
på ett och samma år.

Fru SJÖVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte ofta, herr
Helén, som man får höra av någon att
det, att man motionerar, utgör en komplikation.
Det har motionärerna nu fått
höra från handelshögskolans håll i detta
sammanhang. Många gånger får man
lära sig mera om problemet efter det
att man avlämnat en motion i ämnet,
varför man kanske inte alla gånger kan
vidhålla allt man skrivit i motionen. I
den båten har väl herr Helén också
någon gång suttit.

Jag har inte något emot att man genast
börjar med den utvidgade undervisningen,
om kvaliteten för de nya 60
eleverna kan bli fullgod, men ingenting
kan få mig att tro, mot bakgrunden av
de faktiska uppgifter vi bär fått, att
den kommer att vara fullgod. Utbild3
— Andra kammarens protokoll 1960. Nr

ning av dålig kvalitet för dessa ytterligare
60 är ingenting att sträva efter.

Vad beträffar tillgången på lärare
vet vi så mycket av rektorns egna ord
för någon dag sedan, att han har lyckats
anställa vissa krafter, men att
andra redan har lämnat högskolan därför
att de inte fick definitivt besked.
Han tror att det skall vara möjligt att
lösa lärarfrågan, men jag tror inte att
det går på tre månader.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har framför mig en
förklaring som handelshögskolans rektor
med egen hand skrivit där det heter,
att det den 18 maj i år blivit säkerställt
att högskolan får alla de lärare
som behövs för att utvidga undervisningen
från och med hösten. Fru Sjövall
hänvisar till tidigare uttalanden.

Det har inte sagts att motionerna utgör
en komplikation utan att det uppstått
en komplikation genom det i och
för sig glädjande konstaterandet, att utvecklingen
möjliggjort att öka kapaciteten.

Här finns alltså klara skäl för påståendet,
att det är möjligt att påbörja den
utvidgade undervisningen redan i höst.
Jag tycker vi skulle låta bli att göra
handelshögskolan i Göteborg den otjänsten
att vi talar om att det är dålig utbildning
som där bedrives. Det är möjligt
att den inte står i nivå med den
internationellt berömda lärarstabens
prestationer vid Stockholms handelshögskola,
men de flesta av dem som
skulle kunna ifrågakomma såsom lärare
i Göteborg har fått sin forskar- och lärarutbildning
just vid handelshögskolan
i Stockholm.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Det är inte min avsikt
att förlänga debatten med många ord.
Jag vill ändå säga någonting i anslut20 -

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

ning till den diskussion som nu förs
om handelshögskolan i Göteborg.

Låt mig först understryka det glädjande
i den omständigheten, att enighet
föreligger om behovet av en utvidgning
av utbildningsmöjligheterna för civilekonomer.
Ingen kan heller förneka att
även riksdagen — liksom Kungl. Maj:t
•— är helt villig att ta konsekvenserna
av denna mycket positiva inställning.

Meningarna går däremot isär i en
fråga av mycket begränsad räckvidd.
Det gäller tidpunkten när en utökning
av antalet platser lämpligen bör och
kan äga rum. Såväl utredningen som
Kungl. Maj:t har föreslagit — och detta
har också riksdagens särskilda utskott
stannat inför — att antalet platser skall
ökas från 120 till 180 — en ökning med
50 procent, vilket innebär en betydande
utvidgning. Ingen förnekar heller att en
dylik förändring inte kan åstadkommas
utan ganska tidskrävande förberedelser.
Ökningen av antalet platser får förmodligen
konsekvenser för kursplanerna,
för schemat, för lokalerna och i varje
fall för dispositionen av lärarkrafterna.
Detta har också starkt understrukits av
fru Sjövall — och på den punkten fann
jag inte att herr Helén kunna motsäga
henne. En sådan ändring klarar man givetvis
inte i en handvändning. Detta är
avgörande.

Jag vill gärna säga till herr Helén, att
om nya skäl hade kunnat framföras för
att den ökade utbildningen utan större
omgång och svårigheter skulle kunna
börja redan från och med kommande
hösttermin, då skulle jag ha ändrat min
uppfattning. Jag är inte sådan att jag
inte kan ändra mig om tillräckligt
starka skäl förebärs för att jag har haft
fel. Jag har dock inte funnit några sådana
nya skäl. Jag vill betona att den
omständigheten, att man enligt de uppgifter
som lämnats av högskolans rektor
nu har fått lärarkrafter som skulle
vara villiga att tjänstgöra, kan visserligen
innebära att man undanröjt en av

svårigheterna; det återstår andra. Jag
vill understryka att handelshögskolan i
Göteborg, där säkerligen flera utomordentliga
lärarkrafter finns tillgängliga,
dock lider av en viss brist på högkvalificerat
folk. Detta sammanhänger med
att det tidigare varit svårt att i tillräcklig
omfattning få fram de krafter som
varit erforderliga för undervisningen
av de elever som nu deltar i densamma.
Den omständigheten att 175 000 kronor
ställs till förfogande för att möjliggöra
de lokala dispositionerna gör ju inte
utan vidare att man kan dra den slutsatsen,
att lokalfrågan hinner ordnas i
tid för den nya höstterminen. Någon
garanti för att man verkligen skulle ha
lokaler tillgängliga som gjorde det möjligt
att motta det starkt utökade elevantalet
som det varit fråga om, har man
därför inte.

Som bekant uppgår kostnaderna för
denna utvidgning till 317 000 kronor.
Göteborgs stad bidrar nu med det belopp
till vilket dess bidrag enligt överenskommelse
är maximerat, nämligen
200 000 kronor till högskolans driftkostnader.
En sådan ändring som nu är i
fråga är uppenbarligen en sådan som
enligt avtalet skall föranleda nya förhandlingar
med Göteborgs stad. Nog är
det en smula egendomligt att på denna
punkt gå dessa förhandlingar i förväg
genom att utan vidare fastslåsa, att hela
denna kostnadsökning skall bäras av
staten och först i efterhand ta upp de
erforderliga överläggningarna med Göteborgs
stad rörande detta avtal, som
under alla förhållanden måste revideras
inför denna stora ändring av högskolans
elevantal.

Båda dessa omständigheter gör att jag
har litet svårt att förstå utskottsmajoritetens
önskemål. Inte vill väl ändå herr
Helén göra gällande att om vi väntar
ett år och därmed får den tid på oss
som jag och utskottsmajoriteten anser
erforderlig, så skulle detta kunna ha
avgörande betydelse för tillgången på

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

civilekonomer. Vi bör i detta avseende
kunna lita på att den positiva inställning,
som har kommit till uttryck i propositionen
och som utskottet har tagit
fasta på, skall bära frukt på ett sätt
som vi alla kan vara tillfreds med, även
om vissa förberedelsearbeten måste göras
innan resultatet föreligger konkret.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är naturligtvis tacksam
för att handelsministern ser så prestigefritt
på dessa saker. Jag kan dock
inte hjälpa att jag fick intrycket av att
han fullgjorde en viss retroaktiv plikt
mot sina ställningstaganden från i höstas
och att han inte riktigt haft tid att
tänka på dessa saker sedan han kom
hem.

Men det är nog litet kraftigt gjort av
ett statsråd att ställa åt sidan den ansvarige
ämbetsmannens klara, offentliga
konstaterande att han har ordnat så, att
denna undervisning kan börja i höst.
Statsrådet Langes inlägg innebär ingenting
annat än att han underkänner handelshögskolans
rektors under ämbetsmannaansvar
avgivna uttalande.

Vad beträffar avtalet kan det väl heller
inte vara de statliga förhandlarnas
mening att försätta Göteborg i sämre
läge än Stockholm vid övergången från
högskola till universitet.

Statsrådet noterade att en ökning av
intagningen från 120 till 180 är en betydande
utvidgning men säger samtidigt,
att motsvarande ökning av utbudet av
civilekonomer inte kan avgörande påverka
arbetsmarknadsläget vad civilekonomer
beträffar. Man kan väl inte ena
ögonblicket hävda att ökningen är stor
och i nästa ögonblick att den är liten
och betydelselös. Vi tror att det
är en rättvisesak mot de studerande
som kommer att söka till denna högskola
att vi minskar den stora avvisningskön
och bereder plats för ytterligare 60 som
eljest skulle ha blivit avvisade. Detta är
utskottsmajoritetens mening, herr tal -

man, icke reservanternas, som handelsministern
av misstag råkade säga.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! För att det inte skall
föreligga något missförstånd vill jag betona
att det inte är fråga om huruvida
antalet elever vid handelshögskolan i Göteborg
skall ökas med 60 eller inte; frågan
är om det skall ske i år eller nästa
år. Verkningarna av ett dröjsmål tror
jag inte man skall överdriva så som herr
Helén gjorde.

Jag vill visst inte bestrida att högskolans
rektor tror, att det skall vara möjligt
för honom att åstadkomma de anordningar
som är nödvändiga för att ta
emot detta antal elever. Jag vill heller
inte helt utesluta möjligheten att detta
kan lyckas. Frågan är då på vilket sätt
det ordnas, och man kan ha delade meningar
om hur starka skälen är att skjuta
på utvidgningen för att bättre hinna med
förberedelsearbetena.

Vi är alla, tror jag, medvetna om att
det redan nu finns betydande utrymme
för förbättring av standarden vid Göteborgs
högskola. De möjligheterna bör
tillvaratas så snart ske kan och jag tror
inte att man riskerar någonting om man
nu ger sig till tåls med denna ändring
till höstterminen 1961.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är nu uppenbart, att
handelsministern fäster den avgörande
vikten vid själva sättet för utbildningens
utvidgning och vid den kvalitet som är
möjlig att uppnå. Det är i och för sig en
glädjande förskjutning i resonemanget
i förhållande till vad vi började med.
Då vill jag utan att på något sätt önska
bli beskylld för att utså split på statsrådsbänken
påminna handelsministern
om att han har en konkurrent bakom sig,
som vill stödja civilekonomutbildningen
i Lund snarast möjligt och att det då
blir konkurrens i fråga om de forskar -

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

kapaciteter och de lärare som står till
förfogande. Nu finns de till förfogande i
Göteborg. Vi har möjlighet att starta där
i höst. Låt oss dra de praktiska konsekvenserna
av detta!

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Den planritning för universitets
och högskolors upprustning och
utveckling under det närmaste decenniet
som nu lagts fram gör inga anspråk på
att vara en färdig plan, varken en 5-årsplan
eller en 10-årsplan enligt kända förebilder.
Någon har kallat den en svepande
visionär reform, den mera kritiske
kanske skulle vilja säga ett önsketänkande
satt i system och gärna det,
men redan detta att vi på ett så centralt
område har kunnat komma överens om
att önska detsamma, att sträva efter gemensamma
mål, har i sig ett värde som
inte kan skattas nog högt. Denna enighet
i målsättningen beror framför allt på att
våra utgångspunkter varit och är desamma.
Vi har alla varit fullt på det klara
med att landets och folkets framtid —
materiella och andliga — hänger på och
är beroende av dess vilja och förmåga
att tillgodogöra sig intelligens och kunnighet.
Vi har varit lika eniga om att
det är en av samhällets allra mesta primära
uppgifter att bereda möjligheter
för ungdom att tänka och forska, att
skola sig för arbetsuppgifter som måste
ställa höga krav.

Enigheten har därjämte drivits fram
av en önskan att nå enighet som gjort
att vi alla — eller nästan alla — nöjt oss
med att få våra speciella önskningar och
synpunkter tillgodosedda i blygsam omfattning.

Hela den stora upprustningsplanen andas
framtidstro och optimism. Den förutsätter
och kräver för sitt realiserande
en dynamisk expansion och ett sjudande
ekonomiskt liv, där företagsamhet
och konkurrensförmåga erövrar ständigt
nya marknader. De expanderande företagen
och de nya företagen förutsättes

behöva tiotusentals nya kvalificerade
medarbetare — ingenjörer, ekonomer
och administratörer. I det nya välstånd,
som denna ekonomiska aktivitet tänkes
skola skapa, skall möjligheterna till medicinsk
och social omvårdnad bli större
än någonsin tidigare och ställa anspråk
på allt flera läkare, tandläkare, socionomer
och psykologer. Ungdomens fostran
och utbildning tänkes komma att kräva
långt flera lärare än nu. Om att önska
allt detta är vi eniga. Själv vill jag utan
att dra upp någon politisk debatt bara
i all fridsamhet göra den reflexionen,
att allt detta förutsätter en helt ny ekonomisk
politik.

Om man frågar oss, som står bakom
utskottsutlåtandet, vad denna stora plan
skall komma att dra för kostnader, vad
det skall gå till att bygga alla de nya institutionerna,
att avlöna alla de nya professorer
och andra universitetslärare
som här kommer att behövas, så måste
vi dess värre lämna ganska vaga svar.
Vi vet det inte, ingen har kunnat tala
om det för oss. Vad vi har fått är räkneexempel
och kvalificerade gissningar,
som med all säkerhet icke kommer att
hålla i verkligheten. Jag understryker
detta — det är heller inte redovisat som
någonting annat.

Alla är på det klara med att planen
icke kan realiseras i snabbare takt än
den för vilken statsfinanserna ger utrymme.
Man förutsätter att andra mindre
viktiga ändamål kan få lov att utrensas
från budgetens utgiftssida för att bereda
ökad plats för den högre undervisningen
och man är inställd på att år från
år inrätta sig efter de faktiska omständigheter
som kommer att vara för handen.
Jag behöver väl inte särskilt framhålla,
att vi inom vårt parti är väl förtrogna
med tanken att sådana avvägningar
i många lägen är nödvändiga.

Den uppgjorda planen är därjämte så
till vida väl genomtänkt att den inte är
alltför genomtänkt. Författarna har haft
klart för sig hur litet man i varje tids -

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

skede kan veta om nästa och hur fåfängt
det därför är att i varje detalj söka
binda handlandet under åren framöver.
Planläggningen har därför gjorts smidig
och böjlig. Det skall alltid vara möjligt
att tänka om, att fatta nya beslut med
utgångspunkt i nya fakta och nya värderingar.

Till ledning i arbetet med framtida
planeringar vill utskottet ha ett prognosorgan,
och man har blivit enig om att
förlägga detta till arbetsmarknadsstyrelsen.
Men man är också enig om att detta
organ måste ha ett betydande mått av
självständighet, att det måste få arbeta
med den frihet som vetenskaplig forskning
kräver.

En betydande olägenhet har planens
upphovsmän haft att kämpa mot nämligen
den att de tvungits bygga den akademiska
undervisningen på ett gymnasium,
som ännu inte har funnit sin form.
De som avlägger studentexamen vid de
allmänbildande gymnasierna har förvärvat
aktningsvärda kunskaper i många
olika discipliner och bär också förvärvat
en viss förmåga att tillägna sig ytterligare
insikter. Men de har inte fått
någon yrkesutbildning — inte ens början
till någon yrkesutbildning. Som det
nu är strömmar 75 procent av dem vidare
till universitet och högskolor. Universitetsutredningen
— och även departementschefen
och utskottet — hoppas
och tror på att det skall vara möjligt
att begränsa tillströmningen från 75 procent
till 65 procent och har pekat på en
rad möjligheter att åstadkomma en sådan
begränsning. Man vill uppnå denna
inte genom spärrar utan genom att å ena
sidan leda bort ungdomarna från de allmänbildande
gymnasierna till specialgymnasierna
och genom att å andra sidan
erbjuda nya icke akademiska utbildningsbanor,
som är väl lämpade för studenter.
.lag tror att det är av synnerlig
vikt att båda dessa utvägar snabbt och
noggrant undersökes.

Det måste vara god hushållning med

krafterna att någorlunda tidigt, dock inte
alltför tidigt, leda ungdomen in på dess
verkliga yrkesutbildning i stället för att
till universiteten samla tusentals studenter,
som inte riktigt vet vad de skall
göra, när de blir färdiga med sin examen.

Härmed är jag inne på planens svagaste
punkt, som har berörts av tidigare
talare och till vilken även jag vill deklarera
min ställning. Det gäller humanistöverskottet.
Universitetsutredningen hade
räknat med att antalet humanister
med akademisk examen, yrkesverksamma
eller arbetssökande, som nu är cirka
11 000, skall stiga till inte mindre än
27 000 år 1975. Lärarbanan, som nu tar
de flesta humanisterna, väntas komma
att ta endast en blygsam del av detta
nya tillskott. Vad skall de andra då göra?
Utredningen presenterar en rad olika förslag,
som syftar till att göra en del av
dessa humanister attraktiva för näringslivet.
Det är möjligt att det kan
lyckas i vissa fall. Men nog förefaller
mig en del av dessa förslag rätt osäkra.
Vi skall komma ihåg att det alltid måste
leda till personliga tragedier, om en människa
genom hårt arbete och ekonomiska
uppoffringar skaffar sig en utbildning
och sedan i sitt kommande arbete inte
får tillfälle att utnyttja sina förvärvade
kunskaper och inte heller får den ställning,
som kamraterna uppnår. Jag är,
herr talman, direkt orolig för att vi här
— även om vi släpper spärrarna till specialhögskolorna
och därmed lotsar in en
del elever dit — håller på att ställa till
med ett humanistproletariat. Men det är
en sak att konstatera detta; en annan
vore att anvisa en lösning av problemet.
Något förslag till en sådan lösning kan
inte jag framlägga. Jag tror inte att det
är möjligt att få stora skaror av humanister
säljbara — om jag får använda det
uttrycket — på marknaden, och jag vill
inte vara med om att begränsa tillströmningen
av elever till de fria fakulteterna.

Vad skall man då göra? Ja, då har

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

man den möjlighet till förbättring som
ligger däri, att man söker konstruera
icke-akademiska utbildningsvägar som
är så beskaffade, att de verkar attraherande
just på de typer av ungdomar,
vilka eljest på grund av sin läggning
skulle söka sig till humanistiska studier.

Högskoleutbildningen och de fria
akademiska studierna måste ge till resultat
civilingenjörer, civilekonomer, läkare
och tandläkare, jurister, teologer
och lärare etc., som alla är kapabla att
bemästra de problem de kommer att
ställas inför i sin framtida gärning. Dessa
problem blir inte lättare utan blir
svårare för varje år som går och med
varje steg framåt som skilda vetenskaper
tar. Kvaliteten på den färdigutbildade
kan därför under inga omständigheter
få tillåtas att sjunka. Men detta
ställer motsvarande höga krav både på
råämnen och på produktionsprocess, både
på den färske studenten och på den
akademiska undervisningen. Detta, att
uppehålla kvalitetskravet, är en grundläggande
förutsättning, och om den inte
uppfylles är det risk för att hela upprustningen
visar sig sakna inre mening.

Herr talman! Jag kommer så till en
stridsfråga, som man har drabbat samman
omkring, nämligen ökningen av
civilekonomutbildningen i Göteborg. Låt
oss för all del ge den frågan dess rätta
proportioner i detta stora sammanhang.
Den är för mig på intet sätt en principfråga,
inte heller en probersten på olika
partiers intressen för högre undervisning.
Den förefaller mig vara ett rent
praktiskt spörsmål. Skall man eller skall
man inte i en tid av uppenbar brist på
civilekonomer ta till vara den chans,
som nu erbjuder sig att omedelbart sätta
i gång utbildning av ytterligare 60 civilekonomer
vid högskolan i Göteborg? Ja,
därom kan man ha olika meningar. Jag
har vägt skälen för och emot och till
sist kommit fram till att skälen som
talar för väger tyngre. Därför har jag
lagt min röst i utskottet för att denna

ökade utbildning nu skall komma till
stånd.

Man har här ifrån reservanternas sida
fört fram ekonomiska betänkligheter beträffande
kostnaden på 317 000 kronor.
Jag tycker det är litet komiskt — om
jag så får säga — att beteckna detta
belopp som något fullständigt avskräckande,
när vi här rör oss med reformprojekt
som kommer att sluka, vad vet
jag, tusentals miljoner kronor i form av
byggnads- och upprustningskostnader.
Det är ungefär som om någon beslutat
företa den nu så aktuella resan till Tokio
och då hesiterar inför kostnaden
på den buss, som skall föra honom till
flygplatsen.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan i
dess utlåtanden nr 1 och 2.

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag beklagar att jag nu,
efter alla dessa högstämda och välformulerade
anföranden, kommer att föra
in diskussionen på ett stickspår. Men
detta har nödvändiggjorts genom den
formella behandling, som ärendena får
här i riksdagen. Det är nämligen i en
speciell fråga i samband med tekniska
högskolans utbyggnad som jag vill framföra
några synpunkter och därför nu tar
till orda. Det sker i anledning av en
motion, som jag tillsammans med andra
ledamöter av denna kammare har väckt
i anledning av propositionen. Det gäller
ett problem, som tyvärr aktualiseras vid
varje föreslagen utbyggnad av de på
Djurgårdens mark belägna institutionerna,
nämligen den i detta område ytterst
känsliga markfrågan.

Djurgårdens markproblem har tidigare
under denna riksdag förts fram till
debatt, och det är betecknande för hur
hårda kraven på områdets exploatering
faktiskt är, att endast efter några veckor
nya anspråk i den riktningen måste
föranleda erinringar.

Stockholms befolkning har genom sta -

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

dens oerhört snabba tillväxt ett synnerligen
begränsat område för friluftsliv
och rekreation, i varje fall inom ett avstånd
från stadskärnan som gör det tillgängligt
för den ännu trots allt ganska
stora del av stadens befolkning som inte
är bilägare. Ett sådant andningshål —
snart nog det enda — utgör Djurgården,
men särskilt dess norra del, som sträcker
sig från Värtan fram till Djurgårdsbrunnsviken
och som omfattar även det
nyss aktualiserade Gärdet och dess bebyggelse,
muras alltmer igen av befintliga
och tillämnade institutioners anspråk
på plats för byggnader.

Vad gäller den föreslagna utbyggnaden
av tekniska högskolan sägs det i
propositionen, att det bör överlåtas åt
Kungl. Maj:t att svara för att den erforderliga
marken anskaffas. Den skall naturligtvis
tas av de markområden, som
gränsar till de redan nu disponerade.
Det hela är ju så enkelt: det är bara
att stycka av ytterligare en bit av den
tillgängliga marken. Att sedan för stadsborna
ytterst värdefull mark för all
framtid avsöndras från ett område, som
av ålder utgjort deras rekreations- och
strövmarker, det betyder i detta sammanhang
tydligen ingenting.

Det är ganska beklämmande, när universitetsutredningen
uttalar, att områdets
värde som naturpark måste stå tillbaka
för det värde det har som tomtmark
för utbyggnaden. Jag är helt medveten
om att vi befinner oss i en tidsålder,
då ingenting annat än den tekniska
utvecklingen synes ha något värde.
I varje fall får ingenting anses ha större
värde. Och ändå är det väl så, att tekniken
och dess framgångar är till för människans
skull och inte tvärtom. Den tekniska
utbildningen kommer i sinom tid
att medverka till att vi bl. a. får mera
fritid, men vad tjänar det till om våra
möjligheter att njuta av den begränsas?
Ingen av oss förnekar väl betydelsen av
ett materiellt välstånd, men om vi på
vägen fram till detta river sönder de

tillgångar, som detta välstånd i stället
skulle hjälpa oss att bättre utnyttja, vad
har vi då vunnit? När universitetsutredningen
i sitt ensidiga främjande av en
i och för sig välmotiverad förbättring
av den högre utbildningen inte alls tar
hänsyn till dessa ting, tycker jag att
dess ställningstagande är beklämmande.

Nu menar man kanske, att jag tar till
för stora ord när det gäller ett så litet
stycke av vårt fagra land som Djurgården.
Men det är mot tendensen jag
vänder mig, tendensen att alltid nedvärdera
betydelsen av allt annat än det rationella,
det effektiva, det tekniskt fulländade.
En människa, som ger sig tid
att se något annat än den raka vägbanan
framför sig, kallas väglus, och den som
vill skydda den ännu återstående delen
av Djurgården från att invaderas av
motorbanor, skolbyggnader och studentbostäder,
är en romantisk blomplockare,
som man rycker på axlarna åt.

I motionen vänder vi oss som sagt
ingalunda mot utbyggnaden av den tekniska
utbildningen, men vi motionärer
menar att även markfrågorna skall beaktas
när man planerar. Det hade kanske
inte varit alldeles nödvändigt att
företa en utbyggnad av tekniska högskolan
i Stockholm, när ändå en helt
ny skola skall anläggas i Lund. Kanske
blir man i framtiden tvungen att inrätta
en ny högskola i Mellansverige för att
klara de kommande kraven på högre
teknisk utbildning. En utbildningsanstalt
kan väl knappast få bli hur stor
som helst.

Vidare hävdar vi i motionen, att redan
disponerad mark skall utnyttjas så
effektivt som möjligt. Markslöseri för att
man skall ha låg bebyggelse och stora
utrymmen för gräsmattor och träd mellan
husen ter sig utmanande, om man
samtidigt berövar stadens invånare stora
naturliga parkområden. Vi har också
genom motionen velat ge riksdagen tillfälle
att enligt såväl djurgårdsnämndens
som stadens önskemål uttala, att sedan

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

den nu planerade utbyggnaden av tekniska
högskolan skett, kan ny tomtmark
inom Djurgårdens område inte påräknas.

Särskilda utskottet har emellertid i
sitt utlåtande över propositionen inte
villfarit något av dessa önskemål utan
har nöjt sig med att upprepa vad allnänna
beredningsutskottet skrev i ett
utlåtande förra året, nämligen att ett
så stort område som möjligt av djurgårdsmarken
skall bevaras som naturpark.
Detta är ett till intet förpliktande,
i allmänna ordalag hållet uttalande. Det
låter mycket bra, och det kan av omisstänksamma
människor tydas så, att riksdagen
verkligen är intresserad av att bibehålla
Djurgården som naturpark, men
så är i själva verket inte alls förhållandet.

Riksdagen är och har alltid varit ytterst
rädd för att göra något uttalande
i djurgårdsfrågan, som kan vara bindande
för en framtida behandling.
Tomtvärdet är för stort för att staten
skulle avhända sig rätten att exploatera;
det har bland annat markpolitiken
på Gärdet utvisat, och det kulturhistoriska
värdet har helt kommit i skymundan.
Den enkle medborgaren i Stockholm
kunde annars tänka sig att riksdagen
borde ha en viss skyldighet att
även vårda kultur och tradition. I Lilljansskogens
kanske vackraste område
finns nämligen en gammal offerkälla
kring vilken folktraditioner utbildats,
som bakåt förlorar sig historiens dunkel.
Knappast kunde väl någon tänka
sig att tekniska högskolan, då dess första
byggnader uppfördes vid Valhallavägen,
inom en knapp mansålder skulle
sträcka sitt område och sin bebyggelse
så gott som ända fram till Ugglevikskällan,
men så är förhållandet i dag.
Stoppas inte expansionen, så ligger källan
inom kort på skolans område.

Hur har utskottet vidare tänkt sig att
studenternas bostadsfråga skall lösas?
Skulle det inte ha varit lämpligt att

man ägnat en tanke också åt den sidan
av saken, innan man helt kallsinnigt nekat
instämma i djurgårdsnämndens och
motionärernas begäran, genom att uttala
att denna utbyggnad av högskolan får
bli den sista, såvitt krav på mark inom
detta område ställes. Men förmodligen
anser utskottet, att när begäran om studentbostäder
i anslutning till tekniska
högskolan så småningom framställes
och nya stora tomtområden därigenom
avses komma att avsöndras från djurgårdsmarken,
då skall riksdagen snällt
och fogligt gå med också på det.

Början har för övrigt redan gjorts i
och med att riksdagen förra året medgav
att ett område på det s. k. Lappkärrsberget
skulle avsöndras för byggande
av studentbostäder i samband med
utflyttningen av Stockholms universitet
till Frescati. Även den gången vägrade
riksdagen att ansluta sig till djurgårdsnämndens
mening att ytterligare markupplåtelser
inte skulle få ske.

Det är ganska egendomligt att riksdagen
gång på gång desavouerar djurgårdsnämnden,
som ju dock är ett riksdagens
organ för behandlingen av dessa
markfrågor. Djurgårdsnämnden handlägger
dessutom ärendena i enlighet
med riksdagens instruktioner, som
bland annat innebär att den skall verkställa
en allmän planläggning i fråga
om markens användning för parkändamål.
Hur skall nämnden kunna fullgöra
detta sitt uppdrag, om riksdagen gång
på gång ogillar dess ställningstagande?
Det är väl till de aktuella markfrågorna
ståndpunkt skali intagas, och om besluten
härvidlag går stick i stäv mot de
vackra uttalandena att marken bör bibehållas
som naturpark — ja, då är
dessa uttalanden totalt utan värde och
kan lika väl uteslutas.

När man läser djurgårdsnämndens
yttrande över universitetsutredningens
betänkande, grips man av förskräckelse
vid nämndens redogörelse för alla
de markanspråk som ställes på Norra

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

Djurgårdens områden. Där är redan nu
förutom tekniska högskolan även veterinärhögskolan
och skogshögskolan placerade
liksom även till dessa skolor
mer eller mindre fast anknutna institutioner
av alla slag. Bland dessa kan
nämnas statens provningsanstalt, metallografiska
institutet, cement- och betonginstitutet,
svenska träforskningsinstitutet,
Ingeniörsvetenskapsakademiens
försöksstation, statens veterinärmedicinska
anstalt och statens skogsforskningsinstitut.
Dessutom finns där tre
sjukhus. Och nu skall enligt beslut förra
året även Stockholms universitet förläggas
dit. Samtliga dessa institutioner
har en sällsam förmåga att yngla av sig.

Man kan med skäl fråga sig, om man
måste bygga igen parker för att möjliggöra
forskning inom exempelvis
byggnadsindustrien. Djurgårdsnämnden
anför, att tillsammantagna torde institutionernas
kommande markbehov utgöra
ett allvarligt hot mot hela Norra
Djurgårdens existens som naturpark.
Nu hoppas emellertid djurgårdsnämnden
att den framtida förläggningen av
vissa institutioner skall tagas under omprövning
av statsmakterna och att hotet
därigenom skall kunna avvärjas.
Men skall riksdagen alltid fatta beslut
i enlighet med respektive institutioners
önskemål och utan att låta andra hänsyn
påverka bedömningen — ja, då grusas
de förhoppningarna tämligen snart.

Herr talman! Hed hänsyn till att den
slutliga planläggningen av djurgårdsmarken
nu är under arbete och oerhört
försvåras av att riksdagen årligen upplåter
nya områden till bebyggelse, finner
vi motionärer det synnerligen nödvändigt
att riksdagen nu säger ifrån,
att detta får vara sista upplåtelsen.
Jag yrkar därför bifall till motion
II: 806, även om jag inser det utsiktslösa
i att gentemot ett enhälligt utskott
få kammaren att bifalla yrkandet.

Motionens hemställan lyder:

»att riksdagen måtte

A. anhålla att Kungl. Maj:t vid anskaffandet
av mark för den nu föreslagna
utbyggnaden av tekniska högskolan
i Stockholm även beaktar möjligheterna
att bättre utnyttja redan disponerat
område, samt

B. uttala att nya områden av djurgårdsmarken
inte kan påräknas för högskolans
bruk eller för behov som uppkommer
på grund av dess verksamhet,
sedan de omkring 60 000 m2, som enligt
stadsplaneförslaget reserverats för ändamålet,
tagits i anspråk.»

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Särskilda utskottet har
i sitt utlåtande behandlat flera olika motioner
som liar mig som huvudmotionär.
I klämmen har utskottet lyckats
avstyrka dem samt och synnerligen, men
när man ser till motiveringen ligger det
lyckligtvis inte fullt så illa till.

I en av motionerna begär vi civilekonomutbildning
vid Uppsala universitet.
Samma yrkande ställs också i likalydande
motioner av herr Jacobsson i
Tobo och herr Osvald.

Utskottet finner det önskvärt att sådan
utbildning kommer till stånd men
vill avvakta förslag från Kungl. Maj :t
och förutsätter att Kungl. Maj :t har sin
uppmärksamhet riktad på frågan. Kungl.
Maj:t är tydligen i detta fall ecklesiastikministern,
och det framgick av hans
anförande att han preliminärt har tagit
ställning i frågan. Han nämnde två
skäl till att han inte nu velat komma
med förslag, och jag observerade särskilt
det andra skälet, bristen på lärarkrafter.

Jag kan inte underlåta att konstatera,
herr talman, att planeringen av denna
verksamhet och hushållandet med arbetskraften
ovillkorligen försvåras av
att den högre utbildningen för närvarande
lyder under olika departement.
Om det nu nödvändigtvis måste bli ett
uppskov i Uppsala, tillåter jag mig i
alla fall erinra om vad som sades i de -

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

batten om handelsgymnasierna, nämligen
att den tid det dröjer innan civilekonomutbildningen
kommer till stånd
också i Uppsala skall utnyttjas bland
annat till en sådan upprustning av handelsgymnasierna,
att de som tagit examen
där kan vinna tillträde till all civilekonomutbildning.

Jag står också som huvudmotionär
för två motioner, som gäller det av universitetsutredningen
föreslagna prognosinstitutet.
Den första är en fyrpartimotion,
som väcktes under ordinarie
motionstid i januari och som är tryckt
i första kammaren som nr 175. Motionärerna
observerade, att det inte beräknats
medel i statsverkspropositionen
för ett sådant institut och begärde därför
anslag i enlighet med universitetsutredningens
förslag. Det bör understrykas,
att motionärerna liksom utredningen
med sitt förslag inte bara
avser akademiyrkena utan studentkarriären
i vidsträckt bemärkelse och annan
yrkesutbildning av längre varaktighet.
Den senare var jag för min del
mycket angelägen om att få med i motionen.
Jag kan kort och gott peka på
de erfarenheter som gjorts på yrkesskolehåll.
Syftet med den första motionen
har i stort sett blivit tillgodosett genom
propositionen och särskilda utskottets
utlåtande, och jag skall inte på den
punkten framställa något yrkande.

Den andra motionen, som är tryckt
i andra kammaren som nr 816, har
väckts av ett antal folkpartiledamöter.
Med utgångspunkt från universitetsutredningens
förslag yrkar vi där på att
prognosinstitutet skall stå under ledning
av en särskild nämnd, som till betydande
del sammansättes av företrädare
för arbetsmarknadens och näringslivets
organisationer. Yrkandet innebär
liksom i den tidigare motionen att institutet
skall vara fristående, men i texten
har vi tillfogat att om institutet trots
allt enligt Kungl. Maj :ts förslag i stället
inrättas inom arbetsmarknadsstyrel -

sen bör det ställas under ledning av
en särskild delegation inom verket. Denna
delegation skulle i huvudsak få samma
sammansättning som den föreslagna
fristående nämnden. Utskottet har
ju stannat för det sistnämnda alternativet
och förutsätter, att Kungl. Maj:t
skall komma med förslag till nästa års
riksdag. Även om jag beklagar att det
hela därigenom blir uppskjutet ett år,
skall jag, herr talman, inte heller på
denna punkt framställa något yrkande.
I mitt fortsatta resonemang utgår jag
från att det blir en delegation och icke
en nämnd.

Jag skall be att få komma med några
synpunkter på sammansättningen av
delegationen och arbetsfördelningen
mellan denna och det egentliga institutet.
Det måste givetvis bli ett omfattande
lagarbete inom delegationen och
ett samarbete mellan delegationen och
tjänstemännen. Departementschefen
framhåller alldeles riktigt, att man måste
skilja mellan själva beräkningarna
och de antaganden som ligger till grund
för dessa. En del av dessa antaganden
har som departementschefen också
framhåller delvis karaktären av värderingar
och inte av fakta. Jag vill tilllägga,
att det inte minst därför ofta
finns skäl att göra flera alternativa antaganden.
Jag föreställer mig att det i
stor utsträckning blir delegationen som
får svara för valet av de antaganden
man skall arbeta efter och likaså för
valet av de yrkesområden för vilka man
skall göra prognoser. Vetenskapligt skolade
tjänstemän svarar givetvis för själva
prognosarbetet och för analysen av
resultaten. Bland annat måste de redovisa
graden av tillförlitlighet hos beräkningarna.

När man sedan kommer till frågan
om publiceringen av resultaten, måste
delegationen återigen ha ett avgörande
inflytande. Det gäller den omfattning i
vilken resultaten skall publiceras. Detta
är både en ekonomisk fråga och en frå -

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

ga om allmänhetens möjligheter att bekvämt
få tillgång till resultaten. Det
gäller också frågan om sättet för publicering.
Vissa av dessa prognosresultat
har ju sådan karaktär, att det bara är
en mycket begränsad krets av fackmän
som kommer att utnyttja dem. För det
ändamålet krävs kanske ingen publicering,
men materialet måste hållas
tillgängligt. Där blir det inte så stora
bekymmer med frågan om i vilken form
materialet är framlagt.

De resultat som skall publiceras för
allmänhetens bruk måste emellertid
presenteras i en lättbegriplig form.
Bland annat måste det tydligt anges,
hur långt gående slutsatser som kan
dras av prognoserna. På den punkten
råder ju en ganska stor förvirring bland
allmänheten. En del tror att varje decimal
i en prognosmakares ekvation
har en avgörande betydelse. Andra konstaterar
efter några år, att prognosen
slog fel, och säger att man inte kan lita
på prognoser. Här tror jag att delegationen
med dess lekmannainslag har
en mycket stor uppgift när det gäller
att klargöra för en större allmänhet vad
prognoser egentligen är, vilka slutsatser
man kan dra av prognoser av det
ena eller andra slaget. Framför allt bör
det framhållas, att om en prognos inte
slår in, så kan det bero på att samhället
under mellantiden vidtagit åtgärder
för att resultaten inte skulle bli
så olyckliga som prognosen visade. Sådant
gör det nödvändigt att ha ett kontinuerligt
prognosarbete; man kan inte
nöja sig med prognoser som görs av
enstaka utredningar.

Om man tänker sig denna arbetsfördelning,
bör delegationen ha ungefär
den sammansättning som universitetsutredningen
föreslagit beträffande den
fristående nämnden. Särskilda utskottet
säger ingenting om detta men framhåller,
att vetenskaplig kompetens skall företrädas
i nämnden. Utskottet säger
emellertid inte, om man tänker sig att

det skall finnas vetenskaplig kompetens
vid sidan av den komptens som företräds
av institutets föreståndare. Jag
utgår ifrån, att utskottet i likhet med
utredningen räknar med att föreståndaren
skall vara föredragande.

Jag anser det emellertid vara nödvändigt,
att det inom själva delegationen
finns en sådan vetenskaplig expertis,
som kan balansera upp de anställda
tjänstemännens synpunkter. Detta
har inte bara vetenskaplig betydelse,
utan det har även en mycket stor ekonomisk
betydelse. De vetenskapligt skolade
ledamöterna i delegationen får ju
ett särskilt ansvar när det gäller att se
till att utredningarna inte läggs upp på
ett oekonomiskt sätt.

Utöver dessa vetenskapsmän måste
olika intressenter vara företrädda i delegationen,
framför allt därför att det
är de, som skall ta ansvaret för valet
mellan de olika alternativa antaganden,
efter vilka man skall arbeta. Det är inte
tillräckligt, att allmänheten och intressenterna
i efterhand har tillfälle att ta
del av prognosinstitutets material. Det
är viktigt att de har den möjligheten,
men de måste också ha möjligheter att
påverka valet av antaganden. Jag skall
bara ta ett enda exempel.

I ett utlåtande från statsutskottet, som
vi väl kommer att behandla senare i
dag — det gäller frågan om lärarutbildningen
på det husliga området — har
statsutskottet uttalat en viss skepsis mot
de hittills gjorda prognoserna och begärt
att nya prognoser skall göras. Jag
föreställer mig att det är en lämplig uppgift
för det blivande prognosinstitutet.
Statsutskottet liar där pekat på några
av de faktorer, som kan påverka bedömningen
av behovet av arbetskraft
när det gäller denna utbildning. Till de
där nämnda faktorerna kommer också
sådana frågor som klassavdelningarnas
storlek och de delningstal som skall
gälla vid undervisning av detta slag.
Om dessa faktorer inte beaktas när

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

prognoserna planeras, är det mycket
svårt för dem som har en annan mening
än regeringen i dessa frågor att komma
med alternativa yrkanden. De har sannolikt
inte något material som gör det
möjligt för dem att kunna bedöma verkningarna
av sådana alternativa förslag.

Slutligen skulle jag med ett par ord
vilja beröra de synpunkter, som fru Sjövall
tog upp i sitt anförande.

Nu är det ovillkorligen så — det sammanhänger
delvis med prognosfrågan
att utbudet av arbetskraft med en viss
utbildning inte bara är beroende av hur
många man utbildar utan också i vilken
grad dessa personer är villiga att ställa
sin arbetskraft till förfogande. Detta är
frågor som delvis kan anses falla utanför
debatten i dag; det är bl. a. en fråga
om t. ex. lönesättning och beskattningsregler.
Här vill jag gärna säga, att för
akademiskt utbildade kvinnor ett förvärvsavdrag
på 2 000 kronor icke är
tillräckligt. —- Det är också en fråga om
möjligheten att utnyttja arbetskraften
partiellt.

Fru Sjövall pekade särskilt på det
mycket besvärliga problem, som uppstår
för en person som har en viss utbildning
— det må vara akademisk eller
någon annan längre utbildning — och
som är borta från yrket ett antal år
t. ex. på grund av vårdnaden av hem
och barn men som sedan kommer i den
situationen, att hon ensam måste klara
försörjningsbördan och då vill gå ut på
arbetsmarknaden. Det kan hända och
händer mycket ofta, att hennes kunskaper
då är förlegade. Om hon under äktenskapet
har möjlighet att ha deltidsarbete,
så kan hon i större utsträckning
underhålla sina kunskaper. Då uppkommer
detta problem inte i samma utsträckning,
men för många måste tydligen
det problem aktualiseras, som fru
Sjövall tog upp och som ovillkorligen
hör hemma i dagens debatt, nämligen
frågan om möjligheterna att få tillträde
till reaktiverings- och fortbildningskur -

ser. Det får inte finnas några åldersspärrar
som hindrar den medelålders
änkan tillträde till en sådan kurs. Det
vore hänsynslöst mot henne, och det
vore oekonomiskt ur samhällets synpunkt.
Vi måste ta vara på alla möjligheter
att utnyttja den arbetskraft, som
utbildats för så stora kostnader.

Herr talman! Trots den bristande
generositeten mot motionerna hos dem
som författat utskottets kläm skall jag
på grund av det sakliga ställningstagandet
icke framställa något annat yrkande
än om bifall till särskilda utskottets båda
utlåtanden.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Här har talats många
vackra ord om det stigande bildningsintresset
i vårt land. Men bildningsintresset
inom riksdagen är tydligen inte
på toppen, eftersom kammaren varit så
glest besatt denna förmiddag, då vi behandlat
en av vårriksdagens verkligt
stora frågor. Men vi börjar väl så här i
slutet av maj mer och mer likna cn skolklass
som längtar efter sommarlovet.

I den stolta byggnad som genom föreliggande
förslag reses för kultur- och
bildningsliv i vårt land, förfogar också
de teologiska fakulteterna över ett par
mindre utrymmen. Trångboddheten har
varit kännbar, men efter att ha läst vad
universitetsutredningen uttalar — citerat
i propositionen på s. 277 — vågar
jag hoppas, att denna trångboddhet i
någon mån skall komma att avhjälpas.
Jag vill med tillfredsställelse konstatera
»it de löften, som tidigare givits de teologiska
fakulteterna, börjar ta mera konkret
form. Visserligen säger departementschefen,
att universitetsutredningens
förslag på denna punkt inte föranleder
något ställningstagande från statsmakternas
sida »i här förevarande sammanhang»,
men han har i årets statsverksproposition
berett de teologiska
och juridiska fakulteterna en viss förstärkning
av undervisningsresurserna

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

genom att ge dem tillgång till anslaget
för gemensamma universitetsändamål.
Det är ändå ett första steg.

Man kan — såsom också universitetsutredningen
observerat — räkna med en
stigande tillströmning till de teologiska
fakulteterna. Det var bara en tillfällig
svacka läsåret 1957/58. Vidare får kristendomslärarna
sin utbildning inom den
teologiska fakulteten, där de enligt ungefärliga
beräkningar utnyttjar 40 procent
av undervisningsvolymen. Tidigare
prognoser har ibland blivit missvisande
just därför att man inte tagit tillbörlig
hänsyn till denna kategori. De kanske
skriver in sig vid universitet som humanister,
men de får 2/s av sin utbildning
inom de teologiska fakulteterna.
Därför är det viktigt, att de teologiska
fakulteternas undervisningsresurser anpassas
till förändringar i undervisningsbelastningen.

Arbetsmarknadens stora efterfrågan
på teologisk arbetskraft gör det angeläget
att öka de teologiska fakulteternas
utbildningskapacitet, och detta sker effektivast
genom fasta tjänster.

Propositionen nr 119 har för de teologiska
fakulteternas vidkommande gett
något klarare konturer och något konkretare
löften.

Herr talman, jag yrkar bifall till särskilda
utskottets hemställan i dess utlåtande
nr 1.

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Det framhålles ofta att
ett av de mera betydande inslagen i vårt
näringslivs styrka och konkurrenskraft
ligger i det förhållandet, att vi under
många år av sparsamhet och förutseende
skapat stora fonder av resurser bakom
alla sysselsatta i vårt land. Alla siffror
härom är naturligtvis mycket approximativa,
men ofta nämns att det
står realkapital för omkring 50 000 kronor
bakom varje arbetare. Till denna
kapitalutrustning skall vi naturligtvis

även foga våra resurser i fråga om utbildning
av olika slag, som läggs ned på
arbetskraften. Härvidlag kan det nog
ifrågasättas, om inte de senaste årtiondena
varit rätt magra utbildningsdecennier
i fråga om såväl den akademiska
utbildningen som den utbildning vi
brukar kalla yrkesutbildning. När vi
räknar samman våra resurser bakom
varje arbetare betyder givetvis tillskottet
i utbildningskvalitet mycket.

Eftersom ungdomen i allt högre grad
dras till en högre utbildning och vi kan
räkna med att få en nästan explosionsartad
ökning av antalet akademiker under
60-talet, måste det vara en fråga av
allra högsta angelägenhetsgrad att öka
möjligheterna för våra ungdomar att
skaffa sig behovsmässigt sett rätt utbildning.
Det är mot bakgrunden av dessa
fakta vi måste se med särskild sympati
på universitetsutredningen och den
därav föranledda propositionen. Det är
fråga om en upprustning som är alldeles
nödvändig, inte minst beroende på
den eftersläpning som skett de senaste
årtiondena. Här finns alltså ett angeläget
investeringsbehov, som måste sättas
i främsta rummet då det gäller att
bedöma vårt samhälles och vårt näringslivs
utvecklingsmöjligheter. Därför måste
vi också enligt de ekonomiska översiktliga
beräkningar som gjorts acceptera
den kostnadsökning som följer med
upprustningen av den högre utbildningen.
Givetvis kan det bli fråga om alternativa
vägar och diskussioner om det
bästa möjliga utnyttjandet av dessa medel,
men storleksramen tror jag vi bör
acceptera. Då måste vi även i våra framtida
överväganden och ställningstaganden
komma ihåg, att det blir fråga om
stora pengar. Under perioden mellan
budgetåren 1960/61 och 1970/71 rör det
sig om ökningar av de belopp, som ecklesiastikdepartementet
behöver, på ungefär
200 miljoner kronor för löpande
driftkostnader, omkring 195 miljoner
kronor till utrustnings- och inrednings -

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

detaljer samt omkring 650 miljoner kronor
till investeringar i byggnader, d. v. s.
sammanlagt mer än 1 000 miljoner
kronor under ett decennium. Därtill
kommer de anslagsbehov som automatiskt
följer för studiesociala ändamål.

Det är alltså ett av våra allra största
investeringsproblem vi har att ta principiell
ställning till i dag. När vi tydligen
är mycket eniga härom, må det vara
befogat att samtidigt betona, att vi då
också måste se till att utnyttja dessa nya
resurser på ett så effektivt sätt som
möjligt. Näringslivets behov av att göra
omställningar, att skapa nya produktionsmetoder,
att inrikta försäljningsansträngningarna
inte bara inåt utan
även utåt över våra gränser i ännu högre
grad än hittills, kommer att kunna tillgodoses
genom den ökade forskning
och den ökade kvalitet på arbetskraften
som vi kan ställa till förfogande. Men
samtidigt är det naturligtvis av lika stor
betydelse, att statsmakterna icke binder
näringslivet för hårt genom olika restriktioner
i fråga om kapitalanskaffning
eller i fråga om skattetyngd och annat,
utan ger företagen den flexibilitet,
som så starkt behövs i ett dynamiskt
samhälle.

Med hänsyn till den nuvarande starka
ökningen av humanister bör nog företagarvärlden
fundera något på att söka
finna ökad användning även för akademiker.
Jag tror att detta kan ske till
företagens fromma, ökad »akademikertäthet»
även av humanister inom företagen
är att rekommendera till dess vi
finner möjligheter att bättre avpassa
inriktningen av de akademiska studierna.

Låt mig, herr talman, härefter säga
några ord om en detalj i hela detta stora
komplex, som redan berörts här i debatten
— mycket ingående dessutom. Jag
är emellertid så pass intresserad av frågan
— och jag har motionerat i den -—
att jag även vill ta upp den här. Det
gäller den ökade intagningen av studen -

ter vid handelshögskolan i Göteborg redan
från och med denna höst.

Särskilda utskottets majoritet har uttalat
sig för att ge handelshögskolan i
Göteborg denna möjlighet. Jag anser
detta vara mycket tillfredsställande. Det
är ju fråga om att snabbt bidra till att
ge en riktigare inriktning av studierna
för ett sextiotal studenter till ett område,
där vi har behov av just sådan
arbetskraft. När reservanterna menar
att denna fråga kan anstå ytterligare ett
år, har de icke beaktat sådana fakta
som att, om man väntar, förlorar självfallet
60 studenter möjligheter till valfrihet
i fråga om studier, vilket är betydelsefullt.
Men samtidigt blir det även
svårare att göra utbyggnaden i fortsättningen.
Ty det är tyvärr så att de lärarkrafter,
som står till förfogande just nu,
icke automatiskt gör det om ett år. Det
är nämligen stor konkurrens med de fria
företagen om dessa personer.

Fru Sjövall varnade för att dessa nya
civilekonomer skulle få en utbildning
som redan om några år skulle vara föråldrad,
som hon sade. Dessa farhågor
får fru Sjövall helt stå för själv. Sådana
farhågor hyser man inte på ansvarigt
håll. Dit räknar jag i första hand rektorn
för handelshögskolan i Göteborg.
Dessutom var fru Sjövall ängslig för att
inte välmeriterade lärarkrafter skulle
kunna anställas nu. Detta är också taget
helt ur luften. Vidare tillmätte fru Sjövall
ett tidigare allmänt uttalande av
professor af Trolle mer värde än hans
klara besked om att han både vill och
kan ordna denna ökade intagning nu.
Fru Sjövall har tydligen upphöjt sig själv
till större expert på civilekonomutbildningens
område än rektorn för handelshögskolan
i Göteborg.

Det finns, tror jag, ett enda skäl till att
de socialdemokratiska reservanterna
inte kan acceptera förslaget om ökad
intagning av studenter vid handelshögskolan
i Göteborg, och det enda skälet
är att motionerna härom bär folkpar -

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Riktlinjer för utbyggande av universitet
delshögskolan i Göteborg

tiets ursprungsbeteckning. Fru Sjövall
är också motionär, men hon klarade sig
ur greppet av sin egen motion genom
att hänvisa till att hon blivit visare efter
några månader. Fan tro’t, sa Relling!

Jag yrkar bifall till särskilda utskottets
utlåtande.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! När jag hörde att fru
Sjövall och en partikamrat till henne
på Göteborgsbänken i januari motionerat
om en omedelbar ökning av antalet
intagningar vid handelshögskolan i Göteborg
med 60, från 120 till 180, blev
jag personligen mycket tillfredsställd.
Jag menade nämligen att därmed skulle
möjligheterna att få majoritet för ett
sådant yrkande avsevärt förstärkas.

Nu har jag emellertid läst reservationen
till särskilda utskottets utlåtande
och även hört fru Sjövalls yttrande i
dag och fått klart för mig, att fru Sjövall
helt frånträder sin motion. Det är
ett öde, som man ibland kan råka ut
för, när man väckt en motion och finner,
att de argument man anförde i motionen
inte är hållbara. Det är i och för
sig ingenting att säga om det. Men givetvis
bör de argument som framförts i
motionen och i reservationen fortfarande
vara lämpliga som underlag för en
debatt här i kammaren.

Nu nämner fru Sjövall som ett första
argument för att hon frångått sin motion,
att handelshögskolans rektor skulle
i en artikel ha sagt, att motionerna
komplicerat hela saken, vilket gjort att
fru Sjövall nu kommit på andra tankar.
Det är helt naturligt, att om man väcker
en motion angående en ändring i
ett bestående förhållande, måste det alltid
uppstå någon form av komplikation,
en viss rubbning i de cirklar som redan
finns. Men om varje motionär, som motionerat
och upptäcker att det blir någon
komplikation på grund av motionen,
skulle få kalla fötter och retirera,

och högskolor m. m. samt anslag till han skulle

man aldrig kunna motionera i
denna kammare.

Det uttalande som professor af Trolle
gjorde i artikeln går ut på att situationen
komplicerats något av en i och för
sig glädjande händelse, nämligen motionen.
Det är alltså innehållet i hans
uttalande. Det är enligt min mening en
alltför liten spik för att hänga upp en
fullständig åsiktsförändring på.

Det måste alltså finnas andra motiv,
och om man går till reservationen till
särskilda utskottets utlåtande finns där
angivet, att man anser det tveksamt, om
ökningen av intagningen kan genomföras
redan i höst utan att vålla organisatoriska
olägenheter och menliga följder
för undervisning och forskning vid
handelshögskolan. Det är klart att man
kan vara tveksam på den punkten. Det
var t. ex. handelsminister Lange, men
han sade i sitt anförande, att han, om
det skulle förebringas omständigheter
som visar, att det går att på tillfredsställande
sätt ordna undervisningen, för
sin del vore beredd att ändra mening.

Jag tycker, herr talman, att de omständigheter
som kommit fram under
de senaste dagarna är så tungt vägande,
att de borde föranleda även reservanterna
att ändra mening. Utskottsutlåtandet
och därmed reservationen är daterat
den 19 maj. Den 21 maj har handelshögskolans
rektor i en insändare till
tidningen Ny Tid på ett enligt min mening
fullt tillfredsställande sätt klargjort,
att det finns möjlighet att sätta i
gång undervisningen med dessa 180 nya
elever redan i höst. Han säger att det
sedan länge har pågått en planering av
utökningen. Jag skall läsa ordagrant ur
insändaren, därför att jag tycker att det
är viktigt, att man i denna debatt får
fullt klart för sig vad handelshögskolans
rektor säger:

»Utökningen har sedan dess planerats
in i minsta detalj. En person har anställts
med enda uppgift att utarbeta en
reviderad studieordning. Kvalificerade

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

personer har vidtalats att söka de lediga
befattningarna och träningskurser
för blivande lärare har igångsatts. Genom
att ett beslut dröjt så länge har det
inträffat, att vi förlorat aspiranter, som
i stället gått ut i näringslivet eller fått
erbjudande om avancemang och därigenom
fallit bort. Dessa har emellertid
kunnat ersättas, ehuru det givetvis medfört
problem. Om man nästa vecka
skulle besluta i riksdagen att vi skall
utöka kapaciteten från hösten 1960 är
vi emellertid fullt rustade att taga hand
om utökningen.»

Det är ju, ärade kammarledamöter,
mycket klara besked. Rektorn för handelshögskolan
fortsätter så här: »Om
beslutet i stället skjutes till nästa år,
får vi börja om igen (med undantag för
den nya studieordningen, som står sig)

---Oavsett huruvida det blir en

utökning i år eller nästa år, blir det
icke fråga om en ''improvisation’. Vi har
arbetat med förberedelser lika länge för
en utökning hösten 1960 som vi kommer
att göra med förberedelser för en
utökning år 1961 med en ny kull läraraspiranter,
om riksdagen fattar ett sådant
beslut.»

Jag skall inte trötta kammaren genom
att läsa upp hela yttrandet, men jag
skall bara citera en mening till, där
professor af Trolle gör en konklusion.
Han säger: »Därmed är handelshögskolans
ledning fullständigt beredd att klara
en utökning redan hösten 1960.»

Skälet att inte handelshögskolan i
Göteborg skulle vara rustad för denna
utökning torde efter detta klarläggande
från rektorns sida efter det utskottet
undertecknat sitt utlåtande vara helt
borta.

Emellertid har reservanterna anfört
ännu ett skäl, nämligen att man inte
kan bortse från att ett bifall till motionerna
skulle medföra en merutgift av
omkring 300 000 kronor. Fru Sjövall har
emellertid i sin mycket intressanta mo -

tion, som jag till alla delar kan instämma
i sagt följande:

»Om intagningen till handelshögskolan
i Göteborg icke ökar, kommer i
princip motsvarande antal elever att
söka sig till andra läroanstalter för
högre utbildning, där för närvarande
icke intagningsspärr föreligger. Med
tillämpning av den automatik som genomförts
vid universiteten kommer
kostnaden för undervisningen vid dessa
att öka vid en sålunda ökad tillströmning.
Nettokostnaderna för statsverket
kommer följaktligen icke att
uppgå till den ovan angivna summan.»

Det säges vidare i motionen, att nettokostnaderna
för en reform är »mycket
ringa», och man vill därför, att en
ökad intagning omedelbart skall komma
till stånd. Jag får, herr talman, säga,
att dessa skäl torde vara tillräckliga för
denna kammare att besluta om en ökad
intagning redan i höst.

Jag vill i likhet med tidigare talare
uttrycka min glädje över att vi är eniga
på en väsentlig punkt, nämligen frågan
om att antalet intagningar skall utökas.
Det är endast beträffande tidpunkten
när detta skall ske som vi skiljer oss,
och jag förstår att reservanterna siktar
på att om ett år få till stånd en utbyggnad
som motsvarar vad utskottet föreslår.
Man kan därför säga att detta problem
är av begränsad räckvidd. Jag
håller med om detta, om man ser problemet
i stort. Men det måste ändå sägas,
att utskottets reservanter genom
sitt förslag i onödan stänger dörren för
60 studenter, som skulle ha möjlighet
att redan i höst kunna påbörja sin undervisning
vid handelshögskolan.

Fröken Elmén (fp) instämde i detta
yttrande.

Fru SJÖVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Gustafson i

Göteborg vill jag säga, att man uppen barligen

får gå in på de kinesiska sed -

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. ro. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

vänjor som råder i riksdagen för att få
en riktig bild av denna fråga.

Jag kan inte hålla med om att herr
Andreasson och jag skulle ha frånträtt
vår motion. Vi har fått den beviljad i
större utsträckning än man brukar få
motioner beviljade, genom att ecklesiastikministern
lagt fram ett förslag. Att
vi knutit det förslag, som vi lade fram
i januari — när vi inte visste vad ecklesiastikministern
skulle göra —• till budgetåret
1960/61 beror på att detta är
regeln. Man måste alltså ha den formuleringen.
Skulle vi ha föreslagit något
för ett senare budgetår, hade kammaren
smålett roat åt motionärerna. Därmed
är ju inte sagt, att det är bra att ett förslag
går igenom alltför snabbt. Om vi
sedan, på grund av det material som
finns i universitetsutredningen och som
inte var tillgängligt när vi skrev vår
motion, finner att denna ökning av intagningen
inte bör ske alltför snabbt
och av den anledningen reserverar oss,
borde man hålla oss räkning härför.

Jag tror att professor Trolle, som
måste ha lämnat en del av de uppgifter
till universitetsutredningen som jag tidigare
citerat, gjort detta som ansvarig
ämbetsman. Att han nu har ändrat sig
beror kanske på att han funnit en chans
— som herr Helén pregnant formulerade
det — att få Göteborg att starta tidigare
och därigenom få ökade möjligheter
för Göteborg att konkurrera framför
allt med Lund om att dra till sig
universitetskrafter. Detta ligger självfallet
i professor Trolles intresse, och
han kanske anser detta intresse så vägande,
att han kan bortse från andra,
allvarliga komplikationer.

Herr Gustafson sade vidare att den
lösning som nu är föreslagen inte är
någon improvisation. Jag vill emellertid
poängtera att det är fråga om en
provisorisk lösning. Det står i såväl utskottets
som i universitetsutredningens
skrivning. Den definitiva lösningen
väntar vi ännu på.

4 -— Andra kammarens protokoll 1960. Nr

För de lärarkrafter, som handelshögskolan
på grund av utbyggnaden kommer
att behöva, har träningskurser inletts
nu. Det är dessa »kvalificerade»
lärarkrafter man skall bjuda de 60 nya
studenterna. Jag vidhåller fortfarande,
att det hela rör sig om vilken kvalitet
på utbildningen som dessa 60 studenter
skall få.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! I motionen yrkade fru
Sjövall på en omedelbar förstärkning.
Jag har inte klandrat fru Sjövall för att
hon nu har en annan ståndpunkt; jag
har bara anslutit mig till den hon intog
i januari. Jag anser den ståndpunkten
sakligt berättigad.

När jag talade om improvisation citerade
jag ur professor af Trolles insändare
i Ny Tid, där han säger, att handelshögskolan
kommer att vara lika väl
rustad att ta emot de nya eleverna i
höst som nästa höst.

Herr RYDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fru Sjövall sade att om
hon inte hade lagt upp motionen på det
sätt som hon gjorde utan begärt dessa
medel för ett senare budgetår, skulle vi
ha smålett roat åt motionärerna. Jag
undrar just, om det inte är åt andra
saker i samband med motionärerna vi
i dag småler roat.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! I alla länders politiska
liv råder en viss misstänksamhet mot
professorer. Det hände en av mina kolleger
vid universitetet i Chicago, när
han kandiderade för en kommunal befattning,
att hans motkandidat lyckades
vinna valet enbart genom att hela tiden
kalla honom professor. Välviljan är kanske
litet större i Sverige, men naturligtvis
bör vi även här, om vi är professorer,
iaktta en viss försiktighet när
vi talar om våra yrkesspörsmål. Jag
20

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

skall därför inte hålla något långt anförande.

Jag är som yrkesman tacksam för det
intresse Kungl. Maj:t och utskottet har
visat för universitetsfrågorna, och jag
skall inte gå in på de många betydelsefulla
principfrågor, som behandlas och
som väl kanske ännu inte är helt lösta
vare sig i propositionen eller utskottsutlåtandet.

När det gäller frågan om kvaliteten
på universitetsutbildningen, vilken beröres
på s. 59 i utskottsutlåtandet, vill
jag också gärna med tacksamhet notera
vad utskottet har sagt. I anslutning till
vad som i onsdags yttrades under en
debatt i första kammaren skulle jag
vilja säga, att även andra akademiker
än läkare och — såsom det då framhölls
—- bagare, har rätt att kräva respekt
för sin yrkesstolthet och äger ett
visst intresse av att inte kvacksalvare
och bönhasar släppes in i yrket.

Jag har emellertid framför allt begärt
ordet för att säga något om en
aspekt på frågan, som inte har berörts
i utskottsutlåtandet och i mycket ringa
grad i propositionen, men som mot bakgrunden
av vunna erfarenheter, inte
minst under de senaste två åren, måste
tillerkännas ganska stor betydelse.

När riksdagen på sommaren 1958,
med ännu mindre intresse än kammaren
visar i dag och med mycket stor
hast, fattade beslut om universitetsreformens
första etapp, tillät jag mig framhålla
vikten av att man fäste tillräckligt
avseende vid de administrativa aspekterna
på frågan och såg till att reformens
administrativa genomförande stod
i klass med de grundsatser som då uttalades.
Jag måste i efterhand konstatera,
att denna varning nog inte var
obefogad. 1958 års beslut, alltså den
första etappen av universitetsupprustningen,
är ännu bara till begränsad del
genomfört. Det har hittills endast framlagts
ett mindre antal organisationsplaner,
på vilka det nya systemet skulle

bygga. Jag kan inte ange det exakta antalet,
men jag tror att det är 10—20 organisationsplaner
som hunnit godkännas.
Skall det fortgå i denna takt även
i fortsättningen, kan det hända att vi
befinner oss i slutet av 60-talet innan
1958 års reformbeslut är fullt genomfört.

En bidragande orsak härtill är måhända,
att det är roligare att syssla
med de stora aspekterna på problemet
än att hålla på med alla små detaljer
som tillkommer när det gäller tillämpningen.
Det är också uppenbarligen roligare
att inrätta lektorat, assistenttjänster
och t. o. m. professurer än att tillgodose
behovet av kontorspersonal, där
automatiken ju icke fungerar. Resultatet
kan emellertid bli ett missbruk av
den kvalificerade arbetskraften på
grund av att den hjälparbetskraft som
skulle behövas icke finns tillgänglig.

Denna andra etapp av universitetsreformen
kräver antagligen ännu större
administrativ ansträngning än den
första gjorde. Här gäller det i ännu
högre grad att vad som blir av det hela
till mycket stor del beror på hur det
kommer att administreras. Jag vill gärna
i all artighet och utan att däri skall
ligga någon kritik framhålla, att det
vore önskvärt om dessa administrativa
problem — härmed avser jag inte bara
den akademiska topporganisationen
utan många andra Martas bekymmer —
verkligen skulle kunna bli föremål för
tillräcklig uppmärksamhet under ärendets
fortsatta handläggning. Om så blir
fallet kan detta bli en reform i verkligheten;
om så inte blir fallet är det stor
risk för att reformen stannar på papperet.
Det är — jag upprepar det —
inte min mening att framföra kritik
mot någon och framför allt inte att anklaga
departementschefen, men jag vill
gärna understryka betydelsen av denna
aspekt.

Statsrådet yttrade själv i sitt inledningsanförande
i debatten i morse, att

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

detta är ett dyrbart program. Ju dyrbarare
det är, desto angelägnare är det
också att man ser till, att pengarna blir
väl använda och att inte brister i administrationen
kommer att medföra att
vi inte får valuta för de belopp, som i
detta fall skall satsas. Jag vågar hoppas,
att den energi och den snabbhet,
som har utvecklats när det gällt att få
fram detta förslag till riksdagens prövning,
inte kommer att avmattas när det
gäller de mindre spännande och ur
publicitetssynpunkt naturligtvis betydelselösa
detaljspörsmål, som hänger
ihop med beslutets genomförande. I
själva verket är vad man gör på detta
område väl så viktigt som vad man
skriver i propositioner och utlåtanden.

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Jag skall begränsa mig
till att säga några ord om den högre utbildningen
i Norrland eller Umeå-frågan,
såsom den har benämnts i utskottsutlåtandet.

Såsom alla känner till har det sedan
länge rätt en mycket stor brist på akademiskt
utbildad arbetskraft i Norrland.
Detta är ett problem som har diskuterats
i många olika sammanhang
både här i kammaren och på andra
håll. Man har framfört förslag till olika
åtgärder i syfte att åstadkomma en förbättring,
men tyvärr har vi ännu inte
sett till något verkligt resultat därav.
Många akademiker betraktar fortfarande
en tjänstgöring i Norrland såsom en
övergångsperiod, varunder man skaffar
sig vissa meriter för att sedan så småningom
flytta söderut. Detta är ett mycket
beklagligt förhållande. För att råda
bot därpå har man bl. a. tänkt sig, att
norrlänningarna skulle i större utsträckning
få sin akademiska utbildning i
Norrland. Det kunde kanske då förväntas
att de, som är födda i Norrland och
har fått hela sin utbildning där hellre
skulle stanna kvar i Norrland än om de

för sin utbildning måste söka sig längre
söderut.

Det är därför med tillfredsställelse
man konstaterar, att både universitetsutredningen
och ecklesiastikministern
har haft en positiv inställning till frågan
om en utbyggnad av den högre utbildningen
i Norrland. Att tillfredsställelsen
dock inte varit fullständig, därom
vittnar de många motioner från
norrlandshåll som väckts i anslutning
till propositionen.

Såsom en av de många motionärerna
kan jag konstatera, att utskottet har
starkt understrukit önskemålet om att
det så snart som möjligt sker en utbyggnad
av denna högre utbildning och
att utskottet därvid har, åtminstone i
vissa avsnitt, använt ett något mer bestämt
språk än departementschefen gjort
i propositionen. Det gäller kanske speciellt
utbildningen av tandläkare och
läkare. Just på detta område har det
länge rått en verkligt skriande brist på
befattningshavare särskilt i övre Norrland
men även i det övriga Norrland.
Jag konstaterar också med tillfredsställelse,
att departementschefen i förmiddags
klart och tydligt sagt ifrån, att det
inte finns någon tveksamhet om att utbildningen
av tandläkare och läkare i
Umeå skall utvidgas, så att man där
får en fullständig utbildningsanstalt för
detta ändamål.

Vad vi i detta sammanhang ytterligare
skulle önska är en något mera bestämd
tidsplan för denna utbyggnad.
Det räcker inte för oss med allmänna
talesätt om att det bör ske en sådan utbyggnad.
Vi hade gärna sett att man
hade, i likhet med vad som skett beträffande
vissa andra områden, klart angivit
när denna utbyggnad skall ske.

Utskottet har också i anslutning till
ett par motioner tidigare uttalat sig för
att förberedande åtgärder bör vidtas
för en komplettering av utbildnings- och
forskningsinstitutionerna niir det gäller
centrala matematisk-naturvetenskap -

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

liga ämnen, något som vi också noterar
som en framgång. Men utskottet har
samtidigt ganska försiktigt sagt att denna
utbyggnad bör, liksom upprättandet
av en samhällsvetenskaplig utbildningsoch
forskningsorganisation, ingå som
ett andra led i planläggningen av utbyggnaden
i Umeå. Detta är gott och
väl, men vi vet ju ganska litet om när
detta andra led skall komma till stånd.

Ännu försiktigare har utskottet uttalat
sig beträffande den tekniska utbildningen
i övre Norrland. Utskottet framhåller
att vid det framtida, mycket
långsiktiga planeringsarbetet för universitet-
och högskoleväsendet frågan
om anordnandet av högre teknisk utbildning
på härför lämplig plats i
Norrland torde böra uppmärksammas.
Jag tror att detta är en fråga av mycket
hög angelägenhetsgrad, som inte
bör skjutas på framtiden i större utsträckning
än som är oundgängligen
nödvändigt. Som ett särskilt motiv skulle
jag vilja peka på exempelvis utbyggnaden
av skogsbruket och skogsindustrien.
Det har vitsordats bl. a. i samband
med tanken på den fria europamarknaden,
att våra skogsindustrier
kommer att ha mycket stora möjligheter
att göra sig gällande, men en bestämd
förutsättning för att vi skall
kunna konkurrera är att vi kan genomföra
rationaliseringar och ta vara på
tekniska framsteg på området. Också
beträffande industrien i övrigt i Norrland
är det högst önskvärt med en ökad
tillgång på tekniskt utbildad personal.

Jag noterar, att utskottet har anfört,
att högre teknisk utbildning bör anordnas
»på härför lämplig plats i Norrland».
Jag hoppas, att jag inte gör mig
skyldig till något slags lokalpatriotiskt
tänkande om jag menar, att det kanske
inte är alldeles nödvändigt att en sådan
förlägges till Umeå, utan att också andra
platser i Norrland kan komma i
fråga.

Som jag redan antytt anser vi, att det

inte är nog med välvilliga uttalanden
om en framtida utbyggnad av utbildningen
i Norrland. Dessa planer måste
också genomföras i praktiken. Om jag
skall uttrycka mig mera försiktigt vill
jag säga, att vi hoppas att få de resurser,
som gör det möjligt att tillgodose
de önskemål i detta sammanhang, som
vi alla är överens om det berättigade i,
och att då också Norrland skall få sin
beskärda del.

Får jag, herr talman, innan jag slutar
bara med några ord beröra en annan
sak, som för oss är mycket aktuell.
Möjligheterna för ungdomen att komma
in i gymnasierna är i Norrland inte
tillfredsställande. Jag såg för ett par år
sedan några siffror, som berörde mitt
hemlän, Jämtlands län, och konstaterade,
att medan av all landets ungdom
cirka 15 procent hade möjlighet att
vinna inträde i gymnasium, var siffran
för Jämtlands län bara mellan -fyra och
fem procent. Det är ett högst otillfredsställande
förhållande, och det vore ytterst
angeläget att vi därvidlag finge en
förbättring. Det finns nämligen också
i Norrland en begåvningsreserv, som
bör tillvaratas. Våra ungdomar måste
ges samma möjligheter som landets ungdom
i övrigt att utnyttja de ökade resurser
för den högre utbildningen, som vi
nu är överens om att skapa.

Herr BENGTSSON i Göteborg (h):

Herr talman! Jag hade tänkt att framföra
några funderingar om handelshögskolan
i Göteborg — en detalj i detta
sammanhang —- men jag finner, att den
diskussion som förts redan täcker hela
fältet. Jag skall därför avstå från kommentarer
och inskränker mig till att instämma
i vad herrar Helén, Rydén och
Gustafson i Göteborg här har anfört. Jag
hoppas, ärade kammarledamöter, att denna
återhållsamhet i ord skall komma saken
till godo, när jag nu yrkar bifall till
utskottets utlåtande.

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Ecklesiastikministern
har naturligtvis rätt, när han tillmäter
befolkningsutvecklingen och arbetsmarknadsfrågorna
stor betydelse då det
gäller att driva fram den upprustning av
utbildningen och forskningsväsendet,
som det nu är fråga om. Detta är emellertid
varken någon förklaring till eller
något försvar för de oerhörda försummelser,
som därvidlag har förekommit
under 1950-talet. Förhållandet är särskilt
påfallande, om man granskar argumenten
för och emot en snabbare takt i
fråga om norrlandsuniversitetets utbyggnad,
vilken jag i detta sammanhang
uteslutande tänker hålla mig till. I varje
fall har vi kommunister vid upprepade
tillfällen under de senaste 15 åren anfört
just näringsfrågor och befolkningspolitiska
problem som avgörande argument
för kravet på ett fullständigt norrlandsuniversitet.
Detta är ingenting nytt
för 1960-talet, även om det nu drar ihop
till ett krisläge på detta område. Det är
följden av bl. a. tidigare försummelser
då det gällt att ge Norrland ett universitet.
Norrlänningarnas sak tjänar givetvis
inte heller på sådana ovederhäftigheter
som statsrådet gav exempel på med det
han återgav ur en skånetidning. Det är
solklart, att opinionen för ett norrlandsuniversitet
vunnit värdefulla praktiska
resultat — jag tänker på tillkomsten av
ett bibliotek och den redan pågående utbildningen
av läkare och tandläkare —
och genom årets behandling av dessa
frågor har vi drivit fram positionerna
ytterligare i vår kamp för att skapa ett
fullständigt universitet. Vi norrlänningar
betackar oss för »hjälp» av den typ som
ecklesiastikministern har givit exempel
på. Lika klart är att statsrådet Edenman
har givit oss ett värdefullt handtag.

Vad vi har anmärkt på iir att Norrland
fortfarande ställs sist i kön när det
nu äntligen skall tas krafttag för universitetens
utbyggnad. Även i dag försvarar
statsrådet sin och särskilda ut -

skottets mening att man inte kan ta mera
bestämd ställning till frågan om det
tänkta universitetet i Umeå. Det är klart
att man inte i dag kan fatta beslut i detaljfrågor
rörande detta och att vid planeringen
av norrlandsuniversitetet mycket
måste lämnas åt framtida överväganden.
Jag skall inte försöka tolka varför
statsrådet inte vill ha konkret beslut om
de huvudlinjer vi föreslagit i vår motion
utan föredrar de mera allmänna
talesätt som förekommer i propositionen
och i utskottets utlåtande. Ecklesiastikministerns
inställning är emellertid svår
att förstå med hänsyn till att han för
andra delar av den nu aktuella universitetsutbyggnaden
har vågat ange ganska
bestämda riktlinjer, trots att han också
där har måst förutsätta detaljplanering
i framtiden. Man kan inte undgå intrycket
att Norrland åter satts på undantag.

Detta reagerade vi mot redan då vi
såg propositionen. Vi har i en motion
utvecklat vad som enligt vår mening borde
ske. Nu visar sig också att åtskilliga
s. k. norrlandsvänner inte var mycket
att hålla i handen när avgörandet närmade
sig. Utom vår motion fanns ett
stort antal andra motioner med i huvudsak
samma yrkanden. Framför allt var
högerns och folkpartiets motioner i år
glädjande positiva till en snar uppbyggnad
av norrlandsuniversitetet, men nu
vet vi att detta bara var skådebröd. Herrar
Heckschers, Agerbergs och Heléns
yttranden i denna debatt jävar inte det
påståendet. De nämnda motionärerna har
nu alla kapitulerat, och inte en enda reservant
i utskottet har tagit ställning för
de motioner som innehöll väsentligen
samma förslag som vår.

Vårt arbete, herr talman, att skapa
opinion för ett fullständigt norrlandsuniversitet
fflr inte avstanna, utan vi måste
fullfölja kampanjerna till förmån för
norrlandsuniversitetet. Det hade varit
rimligt, tycker jag, alt riksdagen i år hade
tagit ett större steg framåt för att tillmötesgå
de elementära rättvisekrav som

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor ro. m. samt anslag till han -

delshögskolan i Göteborg

norrlänningarna under årtionden har
rest. I den mån det kan bidra till detta,
herr talman, ber jag att få yrka bifall till
motion nr 811 i denna kammare.

Herr talmannen tog åter ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Innan jag går över till
den fråga som är orsaken till att jag
yttrar mig i debatten omkring dagens
utomordentligt viktiga problemkomplex
skulle jag vilja tillfoga ett par reflexioner
rörande utvidgningen av handelshögskolan
i Göteborg.

Herr Helén framhöll att man borde ta
hänsyn till att de ungdomar som önskar
viss utbildning och är lämpade för den
om möjligt skall få den. Han sade att
det är en alltför angelägen uppgift att
möjliggöra detta för att en reform utan
tvingande skäl finge uppskjutas. Jag vill
helt instämma med herr Helén och hoppas
att man på regeringsbänken har samma
allmänna inställning. Det är inte bara
fråga om de omvittnade behov av viss
utbildning som föreligger i landet, vilket
senast herr Rydén talade om, utan
det är också fråga om att man i ett gott
.samhälle skall, om man har någon möjlighet
till det, beakta de önskemål unga
människor har i fråga om sin utbildning.
Om man säger att det inte brådskar så
tror jag att man alltför mycket trycker
på de arbetsmarknadsmässiga behovssynpunkterna.

Vad beträffar frågan om det finns lärarkrafter
som kan sätta handelshögskolan
i Göteborg i stånd att mottaga dessa
elever behöver man ju egentligen inte
mera än hänvisa till vad högskolans rektor
har uttalat.

Jag kan kanske i denna kammare för
en gångs skull uppträda som en som haft
en viss kontakt med den materie det här
gäller, även om jag inte brukar löpa den
risken att — som professor Heckscher
talade om — här i kammaren uppträda

som om jag befunne mig i ett helt annat
hus — där jag har min verksamhet i övrigt.
Jag litar fullständigt på professor
af Trolles förklaring. Jag har rätt nyligen
gått igenom liknande rekryteringsproblem
som de som här är aktuella och
diskuterat tillgängliga personella resurser.
Jag är därför inte på något sätt imponerad
av fru Sjövall och andra, som
på formella grunder misstänker att det
skulle bli en dålig undervisning. Göteborgs
handelshögskola har visserligen
ibland haft, inte bristfälliga, men otillräckliga
resurser. Jag känner dock
många av dem som är verksamma som
lärare, och jag är övertygad om att de
sätter kvalitetskravet så högt, att de inte
skulle vilja vara med om utvidgningen
utan att anse att kraven verkligen kan
tillgodoses.

Beträffande den ekonomiska sidan av
saken kan jag inte förstå, att chansen att
avpressa Göteborgs stad ett ökat bidrag
verkligen skulle vara den huvudsynpunkt
som ligger bakom reservanternas ställningstagande.
Bland annat skulle man
genom att följa reservanterna gå miste
om bidraget från enskilt håll för att lösa
byggnadsfrågorna i snabb takt.

När jag talar om risken för svårigheter
i fråga om undervisningen skulle jag vilja
säga en sak till ecklesiastikministern.
Det är nog — vilket jag tror redan herr
Helén var inne på — ganska klart, att
det är svårare att på en gång starta
en omfattande högskoleundervisning av
denna art i Lund än att utvidga en undervisning
vid en redan existerande handelshögskola
i Göteborg. Har man farhågor
i fråga om möjligheterna att uppehålla
kvaliteten, då tror jag att man
hellre skall överväga vad man kan hinna
med vid en nybildning i Lund och inte
tveka så mycket när det gäller utbyggnaden
i Göteborg. Men väl att märka,
herr talman, jag påyrkar inte att man
skall vara försiktig i Lund. Jag tror att
man får ta vissa risker för att få i gång
en tillräckligt stor utbildning tillräck -

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Riktlinjer f5r utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

ligt snabbt. Är man villig att ta dessa
risker i Lund, då kan man inte komma
och säga att kvalitetshänsynen talar emot
en reform i Göteborg i år. Detta framstår
för mig såsom varande utanför all
diskussion. Jag hoppas livligt att det både
i Göteborg och i Lund skall gå efter
de ritningar som utskottsmajoriteten angivit
och som — med angivet undantag
— överensstämmer med ecklesiastikministerns
förslag.

Herr talman! Får jag påpeka, att i den
mån frågan om den treåriga handelsgymnasieutbildningen
löses, kan trycket
på utbildningen vid handelshögskolor
komma att avta något litet. Jag tror
därför att vi skall dra den slutsatsen,
att även om det tyvärr inte gått att få
ett positivt resultat om den treåriga handelsgymnasieutbildningen
i år, är det
angeläget att den frågan löses i en mycket
nära framtid. Jag tycker det är synd,
om den yrkesbetonade gymnasieundervisningen
på något sätt skall sättas i en
annan och sämre klass än den vanliga
gymnasieutbildningen. Den omständigheten
att det här gäller utbildning för
kommersiell verksamhet bör väl för den,
som frigjort sig från gamla doktrinära
socialistiska föreställningar, inte vara
något skäl emot en sådan lösning.

Beträffande frågan om humanistöverskottet
vill jag gå ett steg längre än herr
Helén gjorde. Jag tror att det är angeläget
att man i Sverige bedriver en verklig
upplysningsverksamhet för att något
ändra beteendemönstret hos arbetsgivare
som anställer personal. Det bör ändras i
anglosaxisk riktning. I de anglosaxiska
länderna betraktar man en humanistisk
utbildning såsom varande en god förberedelse
för verksamhet på många platser
inom näringslivet. I den mån vi kunde
få en sådan praxis här i Sverige skulle
den bidra till att klara frågan om humanistöverskottet.

Under den tid jag kanske mera intensivt
sysslade med internationella kongresser
och konferenser samt arbete i

Nationernas förbund roade jag mig med
att då och då efterforska vilken universitetsutbildning
de engelsmän hade,
som på ledande poster sysslade med ekonomiska
problem. Jag fann att de i de
flesta fall inte hade ekonomisk universitetsutbildning
utan allmän humanistisk
utbildning. Det kan hända att
proportionerna förskjutits sedan 1930-talet, från vilken tid jag hämtade mina
flesta erfarenheter, men jag tror att det
finns någonting att lära här för vår del.

Till sist vill jag peka på en annan reform
som förefaller betydelsefull i och
för sig och enligt min mening är viktigare
än den fråga som huvudsakligen
diskuterats här i kammaren i dag. Samtidigt
skulle den kunna bidra till att
minska riskerna för ett stort humanistöverskott.

Jag tänker, herr talman, på frågan
hur man här i landet skall kunna ordna
en tillfredsställande ekonomutbildning
— kalla det för nationalekonomisk utbildning,
om ni så vill. Vi har en juristutbildning.
Den står på egna ben och
man vet vad den innebär. Vi har fått
en civilekonomutbildning, som så småningom
bär tillvunnit sig en i viss mån
parallell position. I de flesta västerländska
stater har man dessutom en
nationalekonomutbildning med en egen
profil och en egen avgränsad examen,
lika markerad och lika allmänt bekant
som juristutbildningen. Vad har vi i
Sverige? Ja, vi har en pol.mag.-examen,
som glädjande nog har blivit förbättrad
men som länge var helt otillfredsställande.
Jag vill emellertid än en gång
understryka, att jag tycker att den reformering
av pol.mag.-utbildningen,
som genomfördes för något år sedan,
var ett icke ringa steg framåt.

Men problemet är inte löst. Denna
allmänna pol.mag.-examen, som kan betyda
nästan vad som helst, ger sannerligen
inte kvalifikationer som nationalekonom
åt dem, som avlagt densamma.
Det är många som inte alls har tillräck -

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

liga ekonomiska kunskaper för att man
skulle kunna erkänna dem vara ekonomer
i samma mening som civilekonomerna
är ekonomer av ett visst slag och
i samma mening som juristerna är jurister.
På den punkten finns alltså ett
olöst problem, nämligen hur vi skall
kunna få till stånd en ekonomexamen
med en egen profil vid sidan av jur.-kand.-examen och civilekonomexamen.

Jag skall av hänsyn till de många
ärenden vi har kvar att behandla inte
ge mig in på att närmare motivera mina
synpunkter i detta fall. Jag har under
mina resor i utlandet länge ägnat intresse
åt detta problem och funnit, att
Sverige är ett efterblivet land i detta
avseende — inget annat uttryck än detta
är adekvat. Se t. ex. på Danmark. Där
har man en cand.polit-examen. Utbildningen
i det fallet är av ungefär lika
stor omfattning som utbildningen av
juris kandidater. Inom administrationen
i Danmark har man inte det väldiga
juristöverskott som vi har, utan man
tar i många av ämbetsverken in samma
antal nationalekonomer och jurister.

Jag vill bara, herr talman, framkasta
ett par tankar för herr statsrådets övervägande.
Jag rekommenderar tillsättandet
av en utredningsman — inte en
jättekommitté — med uppdrag att göra
en första bearbetning av detta problem.
Därvid skulle man som målsättning ha
både en reform på kortare sikt och en
mera radikal lösning på längre sikt. Reformen
på kortare sikt skulle innebära
att man — givetvis efter remissbehandling
hos alla berörda institutioner och
förberedelser av olika slag samt sedan
utredningsmannen haft diskussioner
med olika institutioner och studentorganisationer
etc. •— inom ramen för pol.
mag.-examen ger exempelvis beteckningen
»ekonomie magisterexamen» åt
en viss någorlunda standardiserad ämneskombination.
Denna skulle ha så
mycket tonvikt på nationalekonomi och
det skulle även finnas trygghet för så -

dana kunskaper i statistik, att man kan
säga att det är en tämligen god nationalekonomisk
utbildning. Denna speciella
examen skulle förtjäna det namn,
som jag nyss angett. Här i Sverige kan
man inte »sälja» —- i amerikansk mening
•— en sådan examen utan ett
»varumärke». Vi måste ha en sådan
examen vid sidan av juris kandidatoch
civilekonomexamina. Och den
måste ges, som jag förut sade, ett varumärke
som effektivt talar om att det
är fråga om en nationalekonomisk examen.
Det är inte svårt att inom ramen
för pol. mag.-utbildningen göra ett
lämpligt urval av särskilda ämnen.

Men det är klart att det på litet längre
sikt är angeläget att tillskapa en mera
utmejslad ekonomisk examen. Jag menar
att man i det fallet främst bör sikta
på tre alternativa linjer: en administrativ
linje, genom vilken de utexaminerade
skulle kunna kvalificera sig bl. a.
för olika anställningar inom offentlig
tjänst, en mera renodlad nationalekonomiskt,
delvis vetenskapligt inriktad linje
samt en mera socialvetenskapligt inriktad
linje. På det sättet skulle man
också få möjligheter till en viss påbyggnad
av socionomutbildningen. Jag
anser den svenska socionomutbildningen
vara en förnämlig prestation. Det
hindrar emellertid inte att det kan vara
bra för en del socionomer att gå vidare.
Möjligheter härtill skulle föreligga
genom en sådan examen, alldeles oavsett
om vederbörande har studentexamen
eller inte före avläggandet av socionomexamen.

Jag tror att en sådan mera markerad
examen med en egen profil skulle kunna
betyda ganska mycket. Den skulle
till det svenska samhället kunna tillhandahålla
en vidgad och förbättrad utbildning
av en typ och omfattning, som
i dag knappast finns. Den skulle dessutom
som biprodukt få den verkan, att
en del av dem som nu väljer humanistiska
studier av allmän karaktär i stäl -

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han

delshögskolan i Göteborg

let skulle välja denna utbildning. Den
skulle, om man så önskar, kunna börja
vid endast ett par av universiteten. Det
förefaller i varje fall mig klart, att om
man ej vill börja denna utbildning på
samtliga håll — vilket jag emellertid i
och för sig sympatiserar med — skulle
man ta fasta på att Uppsala universitet,
som i varje fall tills vidare inte får
någon civilekonomutbildning, i hög
grad skulle kunna intressera sig för en
nationalekonomutbildning av denna art.

Herr talman! Det gäller ju här planer
på litet längre sikt. Därför har jag ansett
det motiverat att framföra dessa
synpunkter, även om problemet inte berörs
mer än i förbigående i propositionen
och i utskottsutlåtandet. Jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! På sidan 59 i detta utskottsutlåtande
behandlas motion nr 815
gällande utredning angående inrättandet
av en sjukvårdsfakultet knuten till
universitetsorganisationen så som för
närvarande förekommer i Förenta staterna.
Det gäller främst den högre utbildningen
för lärare och administratörer
inom hälso- och sjukvården, vilken
utbildning för närvarande sker vid statens
institut för högre utbildning av
sjuksköterskor.

Efter att bland annat ha framkastat
möjligheten att en viss del av den aktuella
utbildningen skulle kunna komma
att tillgodoses om en differentierad
studiegång för studerande inom de båda
filosofiska fakulteterna kommer till
stånd, säger utskottet avslutningsvis:
»Det i motionerna berörda spörsmålet
synes emellertid enligt utskottets mening
lämpligen böra upptagas till närmare
bedömande i samband med gymnasieutredningen
eller i annat lämpligt
sammanhang.»

Ja, det låter ju glädjande positivt, men
slutklämmens punkt 2) avvisar motio -

nerna reellt med att de icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda. Fröken
Vinge har nyss framhållit, att samma
förfarande gällt andra motioner: positiva
uttalanden men negativ slutkläm.
Att döma av utskottsutlåtandet i övrigt
i detta stora ärende tycker jag att det
borde i punkt 2) ha hetat »att riksdagen
må i anledning av motionerna 1:662 och
11:815 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet har anfört».

Herr talman! Jag förstår väl att det
inte är någon mening att yrka på ändring
i utskottets kläm. Jag har dock velat
för riksdagen framlägga vad enkel
logik kräver i fråga om sambandet mellan
utskottets uttalande och klämmens
formulering. Låt mig tillägga att i detta
stora ärende om utbyggnaden av universitet
och högskolor är denna lilla detalj
mycket viktig vid planering av landets
hälso- och sjukvård.

Jag har inget annat yrkande än bifall
till utskottets förslag.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Denna debatt har i
stor utsträckning varit ganska fri från
kontroversiella inslag, och de tack som
från olika håll har framförts till departementschefen
vill jag gärna instämma
i. I vissa avseenden har det tagits verkliga
krafttag, som vi har anledning att
vara tacksamma för.

Jag vill emellertid mycket kort understryka
en synpunkt, som i debatten har
framhävts av Gunnar Heckscher. Det är
samma synpunkt som Arthur Thomson
vid flera tillfällen har utvecklat, nämligen
att vi missbrukar högt kvalificerad
arbetskraft, om vi har professorer som
inte till sitt förfogande har tillräckligt
med biträdande lärare och skrivbiträden.
Herr Heckschers uttalanden är av
väsentlig vikt. Det är tyvärr ofta så —
herr Helén påpekade inledningsvis i
sitt anförande för övrigt på ett kusligt
sätt hur det var när han började studera
vid universitet •— att en del av

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Riktlinjer för utbyggande ar universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

professorernas undervisning består i
att man tar upp sådant som finns i läroböckerna.
Detta sker kanske fortfarande
på sina håll, om ock i mindre utsträckning.
Visserligen har vi som statsrådet
Edenman flera gånger betonat i många
ämnen brist på läroböcker. Detta gör
att utbildningen tar en onödigt lång tid
i anspråk.

Å andra sidan förekommer i vissa
discipliner alltför mycket av elementär
undervisning även från högt kvalificerade
forskare. Det förekommer till och
med att man nästan läser upp vad som
står i läroböckerna. Det är givet att
universitetsutbildningen icke är så rationell
som önskat.

Sedan vill jag, herr talman, bara ta
upp en sak, där jag bär en något annan
uppfattning än fru Sjövall. Jag
lyssnade med mycket stort intresse till
hennes inlägg vad beträffar frågan om
humanistöverskottet. Den som läser de
olika remissinstansernas yttranden, finner
att man naturligtvis kan värdera
prognoserna olika. Det lär över huvud
taget aldrig kunna skapas prognoser
som är tillnärmelsevis tillförlitliga. Vi
känner till den debatt som förts mellan
statistiker — jag tänker på professorerna
Härnqvist och Quensel — om svårigheterna
att i vissa fall göra upp
prognoser om begåvningsreserven. Jag
tror att det är riktigt när universitetskanslerämbetet
i sitt remissyttrande påpekar
att prognoser kräver en högt kvalificerad
arbetskraft.

Nu sade fru Sjövall att av de kvinnliga
akademikerna är det en större procent
som inte går ut i förvärvslivet.
Hon ville utifrån det resonemanget —
åtminstone fick jag den uppfattningen
— ha ett slags anordning som reglerade
tillströmningen av kvinnliga elever till
den högre undervisningen. Har jag missförstått
henne på den punkten, är jag
mycket tacksam för en upplysning om
detta. Det har faktiskt i kammaren dis -

kuterats livligt vad avsikten med hennes
inlägg var.

Det är bara ett par veckor sedan fru
Nancy Eriksson förebrådde finansminister
Sträng för att han alltför mycket
nonchalerat de kvinnliga akademikerna.
Det var en ganska livlig debatt i
det avseendet. Jag undrar, fru Sjövall,
hur man över huvud taget skall kunna
reglera dessa problem? En del kvinnliga
akademiker gifter sig, och det är
samma problem när det gäller sjuksköterskorna.
Hur skall man med fog kunna
stoppa tillströmningen av kvinnor
till universitet och högskolor, om man
har den princip, som herr Edenman i
ett annat sammanhang framförde och
som med all rätt citerades av Socialdemokratiska
studentförbundet i dess
remissyttrande beträffande den högre
utbildningen, nämligen att den högre
utbildningen i princip bör stå öppen
för envar? Jag tycker det ligger rätt
mycket i vad de socialdemokratiska studenterna
säger, att det egentligen inte
heller skulle vara någon spärr till fackhögskolorna,
t. ex. de tekniska. Men vi
vet att resurserna för närvarande är begränsade.

Jag vill gärna beträffande prognosinstitutet
fråga fru Sjövall: Hur skall
man över huvud taget kunna ta in de
moment hon pekade på? Hon sade inledningsvis,
att man inte skall göra någon
skillnad mellan könen. Men av hennes
slutsatser fick jag ändå den uppfattningen,
att man skulle på något sätt
mera begränsa tillströmningen av
kvinnliga akademiker. Har jag tagit miste
på den punkten, är det bara tacknämligt.

Jag vill till slut, herr talman, understryka
en synpunkt, som väl inte heller
är främmande för ecklesiastikministern
och som aktualiseras i frågan om en
differentiering av humanistutbildningen
och en kombination av naturvetenskaplig
och humanistisk utbildning,
nämligen att de olika vetenskaperna

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. samt anslag till han delshögskolan

i Göteborg

icke bör isoleras. Nobelpristagaren Heisenberg
har i sin mycket fascinerande
bok, som numera finns översatt till
svenska, om den moderna fysiken och
filosofien, pekat på att vetenskapen kan
ena människorna men också skilja dem.
Den kan ena människorna genom respekten
för sanningssökandet, men den kan
också skapa prestigekänslor, som förstorar
motsättningarna i världen. Heisenberg
påpekar någonting som Einstein
aldrig försummade att framhålla, nämligen
att vi inte skall ha den övertro på
naturvetenskapen, att den restlöst skulle
lösa de stora problemen. För varje
fråga som vetenskapsmannen tror sig
lösa, säger Einstein i ett berömt uttalande,
uppstår flera nya problem. Det
finns i vår tid en tendens att övervärdera
naturvetenskapens förmåga att nå
sanningen. Där behövs en kombination
av filosofiskt och naturvetenskapligt
tänkande. Ur vissa synpunkter förstår
jag den oro man från humanisthåll framfört.
Man har ansett att departementschefen
kanske inte riktigt i alla sammanhang
fäster så stort avseende vid
den humanistiska vetenskapen som vid
den tekniska. Jag tror inte man har någon
anledning att med utgångspunkt
från denna proposition och detta utskottsutlåtande
finna dessa farhågor välgrundade.
Här gäller det ändå insatser
för en forskning, som ökar produktionen,
och som därmed också skapar resurser
för höjande av välståndet. Jag
får anta att man sedan också skall ge
de anslag, som behövs för den humanistiska
forskningen.

Fru SJÖVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Braconier har
missförstått mig, och jag ber att få hänvisa
till kammarens kommande protokoll.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Jag har närmast begärt
ordet med anledning av vad herr Cassel

yttrade för en stund sedan. När han
sade, att det fanns skäl både för och
emot en intagning av ett större antal
studenter vid handelshögskolan i Göteborg
redan i höst, så håller jag med honom.
Men om jag inte hörde fel, sade
herr Cassel också ungefär så, att mot
bakgrunden av de stora kostnadskrävande
åtgärder i övrigt, som vi allesammans
är ense om, är det närmast komiskt
att, som reservanterna gör, bromsa
när det gäller de 317 000 kronorna.

När herr Cassel sade det, kunde jag
uppe i min bänk inte underlåta att göra
den reflexionen, att om detta ärende
hade behandlats inom statsutskottets
andra avdelning, så hade vi tvingats
väga ärendets angelägenhetsgrad mot
andra också mycket viktiga och konkreta
önskemål, och vi hade då varit
tvungna att gå mycket hårt fram. Jag är
långt ifrån övertygad om att detta ärende
då hade placerats framför dessa
andra mycket angelägna ärenden, som
vi av olika anledningar varit tvungna
att antingen helt avvisa eller uppskjuta
till ett kommande år. Låt mig där bara
hänvisa till alla motioner som väckts
om inrättande av nya professurer —
det är inte så få — och som vi varit
tvungna att antingen avvisa omedelbart
eller uppskjuta. Vi har i andra avdelningen
sysslat med departementets äskanden
om 1 843 miljoner kronor, och
där är ett önskemål om 317 000 kronor
ingen liten sak.

Herr talman! Det var bara detta jag
ville säga till herr Cassel.

Överläggningen var härmed slutad.

Utlåtandei nr 1

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Riktlinjer för utbyggande av universitet

delshögskolan i Göteborg

berörda hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till den
i ämnet väckta motionen 11:811; och
biföll kammaren utskottets hemställan
oförändrad.

Mom. 4

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Wahlund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i mom.
4) i utskottets utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen av
herrar Torsten Andersson och Wahlund.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Wahlund begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 178 ja och 36 nej, varjämte 3
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till de i ämnet väckta mo -

och högskolor m. m. samt anslag till han tionerna

1:653 och 11:806; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 6—14

Vad utskottet hemställt bifölls.

Utlåtandet nr 2

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 11

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid detta utlåtande
fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Sjövall begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i mom.
II) i utskottets utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Näsström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 102 ja och 109 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

§ 16

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 17 i vad densamma
avsåge förslag till ändrad lydelse
av 1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen.

Efter föredragning av utskottets hemställan
gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till densamma, dels
ock på förkastande av det av utskottet
framlagda grundlagsändringsförslaget;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 17

Ändringar i grundlagarna

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till ändringar
i regeringsformen m. m. ävensom
i ämnet väckta motioner.

Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna den 22 april 1960 hänvisat
en av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten
proposition, nr 143, vari Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
justitiedepartementsärenden för den 1
april 1960, till riksdagens prövning i
grundlagsenlig ordning framlagt förslag
till 1) ändrad lydelse av 28 § regeringsformen;
2) upphävande av 31 § regeringsformen;
samt 3) ändrad lydelse av
51 § riksdagsordningen.

I propositionen föreslogs för det första
en uppmjukning av regeringsformens
bestämmelser om svenskt medborgarskap
såsom villkor för erhållande av
statstjänst. Förslaget innebar, att vissa
grupper av tjänster —• nämligen de,
vilka krävde medicinsk eller teknisk
utbildning — i vidgad utsträckning
skulle stå öppna även för utlänningar.
Nu gällande krav på att utlänning skall
vara av utmärkt förtjänst för att komma
i fråga till vissa befattningar skulle
enligt förslaget borttagas.

Ändringar i grundlagarna

För att den i regeringsformen upptagna
bestämmelsen att stadsfullmäktige
skola avgiva förslag vid tillsättande
av befattning såsom borgmästare
eller rådman icke skulle omöjliggöra ett
eventuellt förstatligande av rådhusrätterna
redan inom den valperiod som
började 1961 föreslogs vidare, att nämnda
grundlagsbestämmelse upphävdes.

Slutligen föreslogs i propositionen slopande
av det i riksdagsordningen uppställda
förbudet för talman att deltaga
i kammares omröstning.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen
dels de likalydande motionerna
nr 670 i första kammaren av herrar
Schött och Bergh, Ragnar, samt nr 827
i andra kammaren av herr Björkman
m. fl., dels de likalydande motionerna
nr 669 i första kammaren av herr Osvald
och nr 828 i andra kammaren av herr
Gustafson i Göteborg, dels motionen nr
829 i andra kammaren av herr Rylander
m. fl., dels ock de likalydande motionerna
nr 650 i första kammaren av herr
Sveningsson och nr 803 i andra kammaren
av herr Magnusson i Borås.

I motionerna I: 670 och II: 827 hemställdes,
att riksdagen måtte avslå det
framlagda förslaget om ändrad lydelse
av § 28 regeringsformen.

I motionerna I: 669 och II: 828 hemställdes,
att riksdagen för grundlagsenlig
behandling måtte antaga förslaget till
ändrad lydelse av § 28 regeringsformen
med den ändringen, att andra punkten
erhölle följande lydelse: Till lärarebefattningar
vid universiteterna, de teologiska
läraretjänsterna likväl undantagna,
såsom ock till lärare- och andra
beställningar vid andra inrättningar för
vetenskap, slöjd eller skön konst, ävensom
eljest till befattningar, vilka kräva
naturvetenskaplig, medicinsk eller teknisk
utbildning, må dock utnämnas även
utländske män och kvinnor.

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ändringar i grundlagarna

Motionen II: 829 utmynnade i en hemställan,
att riksdagen till grundlagsenlig
behandling måtte antaga — utom det
i propositionen intagna förslaget till
ändring av regeringsformen § 28 —
även ett vid propositionen såsom bilaga
A fogat förslag till grundlagsändringar,
innebärande att endast vissa för
statslivet väsentliga ämbeten och uppdrag
grundlagsenligt skulle vara förbehållna
svenska medborgare.

I motionerna 1:650 och 11:803 hemställdes,
att riksdagen måtte avslå det
framlagda förslaget om ändrad lydelse
av 51 § riksdagsordningen.

Förslag

till

ändrad lydelse av 28 §
(Nuvarande lydelse)

Konungen äger att i statsrådet utnämna
och befordra svenske medborgare
till alla de ämbeten och tjänster,
högre och lägre, vilka äro av den egenskap,
att Konungen fullmakter därå utfärdar,
dock böra vederbörande förut
med förslag hava inkommit, där sådana
hittills ägt rum. Konungen vare
ock obetaget, att, efter vederbörandes
hörande, eller uppå deras framställning,
till lärarebefattningar vid universiteterna,
de teologiska läraretjänsterna likväl
undantagna, såsom ock till lärareoch
andra beställningar vid andra inrättningar
för vetenskap, slöjd eller
skön konst, ävensom till läkarebefattningar,
kalla och befordra även utländske
män och kvinnor av utmärkt förtjänst.
Likaledes må Konungen kunna
uti militära ämbeten nyttja utlänningar
av sällsynt skicklighet, men icke till
kommendanter i fästningarna. Till konsul
må ock utlänning nämnas, där lön
ej är med befattningen förenad.

Utskottet hemställde
A) att riksdagen — med förklaring
att det i förevarande proposition, nr
143, framlagda förslaget till ändrad lydelse
av § 28 regeringsformen icke kunnat
i oförändrat skick antagas — i anledning
av propositionen och motionerna
1:669 och 11:828 ävensom med avslag
å motionerna I: 670 och II: 827 samt
motionen 11:829 såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling måtte
antaga följande såsom utskottets förslag*
betecknade

regeringsformen

(Utskottets förslag)

Konungen äger att i statsrådet utnämna
och befordra svenske medborgare
till alla de ämbeten och tjänster,
högre och lägre, vilka äro av den egenskap,
att Konungen fullmakter därå utfärdar,
dock böra vederbörande förut
med förslag hava inkommit, där sådana
hittills ägt rum. Till lärarebefattningar
vid universiteterna, de teologiska läraretjänsterna
likväl undantagna, såsom
ock till lärare- och andra beställningar
vid andra inrättningar för vetenskap,
slöjd eller skön konst, ävensom eljest
till befattningar, av vilkas innehavare
kräves naturvetenskaplig, medicinsk eller
teknisk utbildning, må dock utnämnas
även utländske män och kvinnor.
Till konsul må ock utlänning nämnas,
där lön ej är med befattningen förenad.

Konungen fäste-------än föredraganden.

Kvinna må--------87 § 2 mom. stadgar.

Varje departementschef-------departementet höra.

* Det i propositionen framlagda förslaget skilde sig från utskottets förslag så till vida, att det
omfattade »befattningar, vilka kräva medicinsk eller teknisk utbildning».

§ 28.

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

B) att riksdagen — med bifall till
förevarande proposition, nr 143, såvitt
avsåge förslaget om upphävande av § 31
regeringsformen — såsom vilande för
vidare grundlagsenlig behandling måtte
antaga ett i utskottets hemställan intaget
förslag till upphävande av § 31 regeringsformen; C)

att riksdagen — med bifall till
förevarande proposition, nr 143, såvitt
avsåge förslaget till ändrad lydelse av
§ 51 riksdagsordningen, och med avslag
å motionerna 1:650 och 11:803 — såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling måtte antaga i utskottets
hemställan likaledes intaget förslag till
ändrad lydelse av § 51 riksdagsordningen,
innebärande slopande av förbudet
för talman att deltaga i kammares omröstning.

Reservationer hade avgivits

beträffande avdelning A

1) av herrar Ollén, Georg Pettersson,
Hedblom och von Friesen, vilka hemställt
att riksdagen -— med bifall till
motionen 11:829 — måtte för vidare
grundlagsenlig behandling antaga, utom
det i propositionen framlagda förslaget
till ändrad lydelse av § 28 regeringsformen,
jämväl det vid propositionen
såsom bilaga A fogade förslaget till ändringar
i regeringsformen och riksdagsordningen;* 2)

av herrar Pettersson i Norregård,
Sveningsson,
Emanuel Andersson och Braconier samt
fru Sjöqvist, vilka hemställt att riksdagen
med bifall till motionerna 1:670
och 11:827 måtte avslå det i förevarande
proposition framlagda förslaget
till ändrad lydelse av § 28 regeringsformen;** beträffande

avdelning C

av herrar Pettersson i Norregård,
Ollén, Sveningsson, Nils-Eric Gustafsson,
Axel Emanuel Andersson, Hedblom,

Ändringar i grundlagarna

von Friesen, Braconier och Hammar
samt fru Sjöqvist, vilka yrkat att riksdagen
måtte avslå det i propositionen
framlagda förslaget till ändrad lydelse
av § 51 riksdagsordningen.

Ett särskilt yttrande hade av herr
von Friesen avgivits beträffande avdelning
C.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr PETTERSSON i Norregård (ep):

Herr talman! I proposition nr 143,
som hänvisats till konstitutionsutskottet,
framlägges till riksdagens prövning
i grundlagsenlig ordning förslag angående
1) ändrad lydelse av 28 § regeringsformen,
2) upphävande av 31 § regeringsformen
samt 3) ändrad lydelse av
51 § riksdagsordningen.

Det väckte en viss förvåning i utskottet,
att vi nu fick denna proposition
till behandling, när författningsutredningen
dock borde vara i slutet av sitt
arbete. Man ställer sig frågan, om även
regeringen börjat misströsta om att författningsutredningen
skall komma till
ett resultat beträffande de frågor som
utredningen har sig förelagda.

Sedan författningsutredningen tillsattes,
har vi i konstitutionsutskottet haft
att behandla en del motioner med förslag
till partiella ändringar i grundlagarna,
men vi har som regel hänvisat
dessa till författningsutredningen, för
att de skulle kunna behandlas i det
större sammanhang, vartill de hör; i
direktiven för utredningen säges ju, att
den skall göra en allsidig och omfattande
prövning av just sådana frågor
som tagits upp i dessa motioner.

År 1957 hade riksdagen såsom vilande
antagit en ändring av grundlagen
beträffande folkomröstningsinstitutet.
Trots detta fick regeringen riksdagen

* Beträffande den avsedda innebörden av denna hemställan, se herr von Fricscns anförande
s. 68.

** Beträffande den avsedda innebörden av denna hemställan, se herr Petterssons i Norregård
anförande s. 64.

Nr 20

Fredagen den

Ändringar i grundlagarna

att gå med på att denna vilande grundlagsändring
inte skulle fullföljas under
den därpå kommande riksdagen utan
hänskjutas till författningsutredningen.

I konsekvens med denna uppfattning
har nu sex ledamöter i konstitutionsutskottet
reserverat sig mot utskottets beslut
att med viss ändring tillstyrka propositionens
förslag om ändring av 28 §
regeringsformen.

Departementschefen framhåller själv,
att den utredningsman, som har att pröva
här ifrågavarande reform, ännu inte
är färdig med sitt arbete, och vid remissbehandlingen
har invänts, att det är
vanskligt att företa denna grundlagsändring,
innan utredningsmannen framlagt
hela sitt förslag.

Reservanterna anser att det inte är
riktigt att nu antaga en vilande grundlagsändring,
som skall underställas folket
i val. Det finns enligt reservanternas
mening inte tillräckligt starka skäl
härför, utan man bör kunna vänta tills
utredningsmannen blir färdig och det
hela kan prövas i ett sammanhang.

Jag ber, herr talman, att beträffande
utskottets hemställan under punkten A)
få yrka bifall till reservation nr 2).

Punkt B) gäller upphävande av 31 §
regeringsformen, enligt vilken städerna
har förslagsrätt vid tillsättning av borgmästare
och rådmän. Konstitutionsutskottet
är enigt om att det inte finns anledning
att dröja längre med detta upphävande,
då ett dröjsmål ju skulle hindra
tillkomsten av en eventuell domstolsreform.
På den punkten ber jag därför
att få yrka bifall till utskottets förslag.

I den sista fråga som behandlas i utlåtandet,
talmännens ställning i kamrarna
enligt 51 § riksdagsordningen, har
det däremot inte gått att nå enighet. I
propositionen föreslås att talmännen i
likhet med övriga riksdagsledamöter
skall få rösträtt. Jag är för min del inte
motståndare till tanken att författningsutredningen
försöker finna en positiv
lösning på detta problem, men då frågan
har samband med många gamla tra -

27 maj 1960 fm.

ditioner, har jag och mina medreservanter
inte ansett det lämpligt att på detta
brådstörtade sätt anta ett grundlagsändringsförslag.
Den nuvarande ordningen
har dock gällt ända sedan 1920-talet, utan att något missnöje försports
från de valkretsar talmännen representerat,
och man frågar sig vad som har
inträffat nu som gör en grundlagsändring
påkallad. Jag har ingenting emot att
författningsutredningen tar upp frågan,
och departementschefen säger också i
propositionen att den kommer att utredas
ytterligare. Frågan måste också
utredas, så att inte den aktade och särpräglade
ställning talmännen har i den
svenska riksdagen lider någon skada genom
en lagändring. Vi är rika på traditioner
i fråga om talmännens sätt att
leda riksdagsarbetet, och vi bör slå vakt
om aktningen för talmännen.

Det finns visserligen i utskottet de
som anser att denna särställning skall
bibehållas och de kommer senare i debatten
att redogöra för denna sin uppfattning.
För min personliga del har
jag inte något emot att författningsutredningen
behandlar denna fråga i
positiv riktning. Vi reservanter bär dock
inte kunnat gå med på ett förslag till
grundlagsändring i detta avseende utan
har gått emot utskottets förslag; hälften
av konstitutionsutskottets ledamöter
har förenat sig om reservationen — det
är lotten som avgjort att utskottets förslag
blivit detsamma som Kungl. Maj :ts.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som är avgiven av
mig själv in. fl. beträffande avdelning C.

Fru SJÖQVIST (h):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord i anslutning till reservation
nr 2 beträffande avdelning A, som gäller
frågan om svenskt medborgarskap
såsom villkor för erhållande av statstjänst.

Utskottet tillstyrker det i propositionen
framlagda förslaget, vilket innebär
en uppmjukning av regeringsformens

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

bestämmelser om svenskt medborgarskap
såsom villkor för erhållande av
statstjänst. Förslaget innebär att vissa
grupper av tjänster -—- nämligen de som
kräver medicinsk eller teknisk utbildning
-— i vidgad utsträckning skall stå
öppna även för utlänningar. Nu gällande
krav, att utlänning skall vara av utmärkt
förtjänst för att komma i fråga
till vissa befattningar, skall enligt förslaget
borttagas.

I enlighet med hemställan i motionerna
1:669 och 11:828 tillstyrker också
utskottet att den grupp av befattningar,
som i förevarande sammanhang öppnas
för utländska medborgare, vidgas till
att omfatta befattningar, av vilkas innehavare
kräves naturvetenskaplig utbildning.
Förslaget kan inte anses slutgiltigt
utformat utan bör bli föremål för nya
överväganden i samband med att förslag
utarbetas till den särskilda lag, som
förutsättes komma att innefatta den
närmare regleringen av förevarande
fråga. Då det är fråga om grundlagsändring
föreslår utskottet att föreliggande
förslag nu antages såsom vilande.

Med bifall till motionerna I: 670 och
11:827 har vi reservanter hemställt om
avslag på det i propositionen framlagda
förslaget till ändrad lydelse av 28 §
regeringsformen.

Herr talman! Vårt avslag på Kungl.
Maj :ts proposition innebär inte att vi
skulle vara motståndare till den tankegång,
som utvecklats av både utredningsmannen
och departementschefen
och som talar för en intensifiering av
det mellanfolkliga samarbetet, inte
minst inom Norden. Vi anser emellertid
liksom motionärerna och flertalet remissinstanser,
att de många spörsmål
som dyker upp i sammanhanget är alltför
oklara för att man nu skall genomföra
de föreslagna grundlagsändringarna.

Det torde t. ex. bli svårt att lösa frågan
innan man gjort en undersökning
av förhållandet till vissa närliggande
rättsområden, såsom reglerna om för -

Ändringar i grundlagarna

värv av svenskt medborgarskap. Det
måste därför anses rimligt, att inte ens
riksdagens första beslut i grundlagsfrågan
fattas utan att ett utformat förslag
eller åtminstone principförslag i civillagsfrågan
föreligger. Skulle propositionens
förslag gå igenom, kan det i vissa
fall bli lättare för en utlänning att erhålla
svensk statstjänst än svenskt medborgarskap.
Man tycker nog att det motsatta
förhållandet borde vara rimligare.
Tilläggas kan också att ett generellt slopande
av kravet på utmärkt förtjänst
för utlänning vid sökande av ordinarie
befattning vid universitet skulle innebära
vissa olägenheter. Ett borttagande
av begränsningen i fråga kan skapa irritation
hos våra svenska forskare.

Då enligt propositionen samråd skall
äga rum mellan den särskilde utredningsmannen
och författningsutredningen
angående det fortsatta utredningsarbetet
kan det inte vara riktigt
att fatta ett beslut, innan författningsutredningen
lagt fram det slutgiltiga
förslaget. Därför ber jag, herr talman,
att i anslutning till reservation nr 2
beträffande avdelning A få yrka avslag
dels på Kungl. Maj:ts proposition i förevarande
del, dels ock på utskottets
hemställan i motsvarande del.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
utlåtande nr 22 kan vid första påseendet
tyckas svårt att överblicka. Utlåtandet
behandlar nämligen tre olika förslag
till grundlagsändringar: av 28 och
31 §§ i regeringsformen och 51 § i riksdagsordningen.
Yrkandena är i utlåtandet
redovisade under avdelningarna A,
B och C, och jag ber, herr talman, att
på alla dessa punkter få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Beträffande regeringsformens 31 §,
som avser städernas förslagsrätt vid tillsättning
av borgmästare eller rådmän,
är utskottet enhälligt i sitt tillstyrkande
av proposition nr 143, som föreslår att
paragrafen skall utgå ur regeringsfor -

Andra kammarens protokoll 1060. Nr 20

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ändringar i grundlagarna

men och jag har som sagt endast att
yrka bifall till denna hemställan.

28 § i regeringsformen behandlar
bl. a. bestämmelserna om svenskt medborgarskap
såsom villkor för erhållande
av statstjänst. Kungl. Maj:t har föreslagit
en viss uppmjukning av denna
paragraf så att vissa grupper av tjänster
i vidgad utsträckning skall stå öppna
även för utlänningar. Det gäller
tjänster för vilka kräves teknisk eller
medicinsk utbildning. Vidare föreslås
att stadgandet om utlännings rätt att
inneha militära ämbeten skall utgå.

Frågan om utlännings rätt att inneha
svensk statstjänst är komplicerad och
är föremål för särskild utredning. Till
grund för den nu föreslagna grundlagsändringen
ligger ett delbetänkande från
utredningsmannen, ledamoten av denna
kammare landshövding Rylander.
Utredningen förordar generösare bestämmelser
än för närvarande och anser
vidare att grundlagsbestämmelserna
bör kompletteras genom en särskild lag,
stiftad enligt 87 § 1 mom. regeringsformen.
I utredningens förslag förordas
ändring av ett flertal paragrafer i regeringsformen
och riksdagsordningen.

Kungl. Maj:t har inte ansett sig kunna
biträda utredningsförslaget till alla
delar utan har ansett det för närvarande
till fyllest med den föreslagna ändringen
av 28 §. Vidare ändringar bör
anstå tills förslag föreligger beträffande
den särskilda lag som skall komplettera
regeringsformen. Det kan dessutom vara
lämpligt att inte mer än absolut nödvändigt
föregripa den kommande författningsrevisionen.

Utskottet har för sin del biträtt Kungl.
Maj:ts förslag men gjort ett tillägg i anledning
av motionsyrkanden. Sålunda
föreslås även tjänster, för vilka naturvetenskaplig
utbildning krävs, bli öppna
för utlänningar. Enligt utskottets
uppfattning tillgodoser grundlagstexten
med det gjorda tillägget väl det aktuella
behovet, så att ytterligare ändringar
kan anstå till ett senare tillfälle i sam -

band med lösning av andra stora författningsfrågor.
Utskottet kan därför,
herr talman, inte biträda det reservationsvis
framförda yrkandet om grundlagsändring
enligt utredningsmannens
förslag, och jag ber att få yrka avslag
på reservationen beträffande avdelning
A i utskottets utlåtande av herr Ollén
m. fl.

Högerns och centerpartiets representanter
i utskottet har inte velat biträda
någon ändring av de nuvarande restriktiva
bestämmelserna.

Det torde vara uppenbart, att det med
hänsyn till det ökade internationella
samarbetet och främst då de vidgade
kontakterna inom Norden är mycket
angeläget att vårt land mer än vad nu
är fallet kan tillgodogöra sig utländsk
arbetskraft. Överenskommelsen om gemensam
nordisk arbetsmarknad för läkare
kan t. ex. inte ge önskat resultat,
om inte de mer än hundraåriga reglerna
i 28 § regeringsformen mildras. Nordiska
rådet har ägnat dessa spörsmål
stor uppmärksamhet, och Sverige kan
här ta ett betydelsefullt steg mot vidgat
samarbete mellan Nordens länder. Ett
bifall till konstitutionsutskottets hemställan
löser de mest brännande problemen.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Strax efter påsk delades
den kungl. proposition, som ligger till
grund för det här under behandling
varande konstitutionsutskottsutlåtandet.
Ovillkorligen frågade man sig vid delningen,
vad det var för ett viktigt spörsmål,
som aktualiserat detta senkomna
förslag. Ett tag undrade man faktiskt,
om ärendet brutits loss ur författningsutredningens
stora reformkomplex för
att i ensamt majestät presenteras riksdagen
före valet i höst. I själva verket
befanns propositionen innehålla inte
mindre än tre från varandra ganska vitt
skilda spörsmål — ändrad lydelse av
28 § regeringsformen, upphävande av
31 § regeringsformen samt ändrad ly -

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

delse av 51 § riksdagsordningen — som
nästan på en höft häftats ihop till ett
enda förslag. Mitt yttrande kommer endast
att befatta sig med avdelning C i
utlåtandet, som gäller ändringen av 51 §
riksdagsordningen, frågan om att den
som utövar talmansbefattningen ej må
deltaga i överläggning eller omröstning.

I överensstämmelse med propositionen
sätter utskottet inte i fråga, att talmannen
skall deltaga i debatten. Den
delen av riksdagsordningens paragrafer
förbigås med tystnad. I stället ägnar utskottet
huvuddelen av sin motivering åt
att försvara förslaget om talmannens
rösträtt. Denna motivering är — det
skall villigt erkännas -— hållen i mycket
modesta ordalag. In i det sista förblir
läsaren av utlåtandet faktiskt i ovisshet.
Man väger skäl mot skäl — somt talar
för den gamla ordningens bibehållande,
annat för att talmannen må deltaga i
omröstningen. Till sist finner dock utskottet,
att det väger över för de synpunkter
som anlagts i den kungl. propositionen.
Klämmen går därför ut på
ett yrkande om bifall till regeringens
framställning.

Innan dess har dock utskottet medgivit
en mycket viktig sak: med största
sannolikhet kommer författningsutredningen
att upptaga denna talmansfråga,
säger utskottet. Och inte det bara! Utredningen
skall grundligt genomarbeta
frågan i hela dess vidd och kommer i
anledning därav också med förslag till
en modernisering, som tar sikte på talmansinstitutionen
som sådan.

Herr talman! Det är detta utskottets
medgivande, som varit avgörande för
mitt ställningstagande i denna fråga.
Problemet är intressant och måhända
svårbemästrat. Alt på sätt som skett forcera
fram ett avgörande synes mig i
högsta grad olyckligt. Man kan inte
blunda för att ärendet kommit sent och
knappast är tillräckligt utrett. Med vad
jag här säger kan och vill jag givetvis
inte ta någon principiell ställning till
själva sakfrågan. Men har författnings -

Ändringar i grundlagarna

utredningen saken under behandling,
bör den få fortsätta därmed och komma
med förslag. Då kan vi hoppas på
en grundlig utredning av frågekomplexet
i dess helhet. Jag tänker bl. a.
på detta, att talmannen eventuellt också
bör ha yttranderätt. Rätt att rösta utan
att ha möjlighet att få motivera sitt
ställningstagande kan i förekommande
fall försätta talmannen i en mycket
brydsam situation. Som jag ser det,
framstår förslaget blott som en halvmesyr,
en halvdan lösning av ett nog så
betydelsefullt spörsmål.

Av den anledningen är det knappast
motiverat med ett beslut av riksdagen
i enlighet med utskottets förslag. Då
föregriper den ju författningsutredningens
arbete.

Herr talman! Att så här i vårsessionens
elfte timme fortsätta argumentationen
är knappast tillrådligt. Låt mig
i stället helt kort och gott få yrka bifall
till den reservation beträffande avdelning
C, som avgivits av herr Pettersson
i Norregård m. fl.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Beträffande det första av
de grundlagsförslag som vi här diskuterar,
det som rör en ändring av § 28, skall
jag gärna i anledning av vad fru Sjöqvist
yttrade säga, att jag har en viss förståelse
för den betänksamhet som präglade
hennes anförande och som också kommit
till uttryck i en särskild reservation.
Jag har nämligen inte funnit, att man behövt
ha så bråttom med att redan nu
fatta ett beslut i denna fråga.

Den angelägenhet som i det sammanhanget
alldeles särskilt intresserar mig,
gäller den nordiska arbetsmarknaden för
läkare. Efter vad jag har funnit vid ett
studium av utredningarna i denna fråga
föreligger inte här den reciprocitet i behandlingen
olika länders medborgare
emellan, som man kanske skulle kunna
ha rätt att fordra. Att jag emellertid
övervunnit mina betänkligheter i detta
avseende beror på att ett avslag kanske

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ändringar i grundlagarna

skulle tolkas som ett motstånd mot den
nordiska samarbetstanken över huvud
taget och det skulle jag inte vilja vara
med om. Jag kan möjligen förstå även
dem som anser att kravet på ömsesidighet
inte är för Sveriges vidkommande
någonting oundgängligen nödvändigt. Vi
kanske har råd att visa en viss generositet
i detta avseende.

Jag vill emellertid, herr talman, fästa
uppmärksamheten på att här föreligger
en reservation av mig och några andra
inom utskottet som avser att man som
vilande skulle anta förutom de av utskottet
förordade grundlagsförslagen
också ett förslag som har framlagts av
ingen mindre än utredningsmannen i
denna fråga och som är redovisat i en
särskild bilaga till detta utlåtande på
sid. 19. Detta förslag har framförts i en
motion av herrar Rylander och Kellgren
och några andra, och jag tycker det är
ganska rimligt, om riksdagen nästa år
eller när det nu blir får tillfälle att
samtidigt med ett ställningstagande till
utskottets förslag, som ju bara innebär
en liten modifikation av Kungl. Maj:ts
förslag, välja mellan det och det förslag
som här framförts av herr Rylander. Det
är inte något ovanligt att man presenterar
alternativa grundlagsyrkanden utan
det är tvärtom en fördel för kammaren,
ifall det råder en viss tveksamhet. Jag
hemställer alltså på denna punkt, herr
talman, att kammaren såsom vilande
grundlagsförslag måtte antaga det förslag
till ändring av § 28, som återfinnes i bilagan
A nederst på sid. 19.

Den andra fråga som jag här vill ta
upp och mera kommer att uppehålla mig
vid rör talmännens rösträtt. Det föreföll
mig, då jag såg denna proposition, att
detta är väl om något en angelägenhet,
där den svenska riksdagen i främsta
rummet borde ha anmält sitt intresse.
Icke under något enda av de många år
jag tillhört konstitutionsutskottet har jag
erfarit, att någon inom utskottet velat
ta upp denna fråga och anmoda utskottet
att komma med ett eget initiativ i ären -

det. Vi vet ju alla att uppslagsrikedomen
är mycket stor i kammaren, när det gäller
att komma fram med förslag på de
mest skilda områden. Jag skulle bara
som exempel vilja säga, att då man här
rör sig på ett vidsträckt fält, från husbockens
härjningar och älgens skadegörelser
till införande av en ny nationalsång,
visar det sig att fantasirikedomen
hos ledamöterna är ganska betydande.
Men ingen har kommit på tanken att
föra just denna fråga vidare. Det har i
stället allas vår överförmyndare Kungl
Maj:t gjort i en proposition, mot vilken
jag skulle vilja rikta den kritiken, att
jag tycker att den innehåller alldeles för
torftiga motiveringar för att utan vidare
kunna läggas till grund för ett riksdagens
beslut.

Jag instämmer med dem som tidigare
från denna talarstol har yrkat avslag
på Kungl. Majtts förslag. Men jag har
till skillnad från en hel del av mina
medreservanter en motivering, som innebär
att jag är en bestämd motståndare
till ändringen av talmännens status i
detta avseende.

Man måste se denna fråga historiskt,
och man måste ge dem, som skrev grundlagen,
det erkännandet, att de nog
ganska väl tänkt igenom saken, när de
skrev bestämmelsen att talmännen inte
skulle ha rösträtt. Hos oss liksom i en
del andra parlament intar med full rätt
talmannen en alldeles särskild ställning.
Vi betraktar honom inte som någon partiman.
Han är en representant för hela
kammaren. Jag tycker det är alldeles
onödigt att accentuera hans medlemskap
i ett visst parti genom att medge att han
får rösträtt, en rösträtt, som inte kompletteras
med någon yttranderätt i kammaren.
Han är följaktligen den ende
som inte är i tillfälle att motivera sitt
ställningstagande.

Talmannens ställning är ganska unik
i vår författning därför att han har att
bestämma propositionsordningen. Denna
propositionsordning avviker ganska väsentligt
från den som är gängse i många

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

andra länder. I och för sig tycker jag det
hade varit motiverat, om man hade tagit
upp den frågan till granskning och ifrågasatt,
huruvida en övergång borde ske
till de förhållanden som råder i en hel
rad kontinentala parlament beträffande
voteringen. En sådan reform hade vi
kunnat ena oss om efter en särskild utredning.

Ingen kritik kan, såvitt jag vet, riktas
mot talmannens sätt att framställa propositionsordningen,
och inte så länge
jag kan minnas har någon kritik i det
avseendet riktats mot honom. Men det
finns ju en gammal sentens som säger
att Caesars hustru inte får misstänkas.
Herr talman! Det är inte anblicken av
Er som ger mig associationerna till
detta historiskt ryktbara fruntimmer,
utan jag uttrycker mig bildligt och använder
en formulering som är gängse i
liknande sammanhang. Det får inte ens
uppstå någon misstanke i eller utanför
riksdagen om att talmannen i en viss
fråga gjort ett ställningstagande beträffande
propositionsordningen som kan
diskuteras, att han tagit ställning till förmån
för sin egen sedermera redovisade
åsikt i en fråga. Jag tycker att den auktoritet,
som talmannen har och som han
enligt min uppfattning alltid bör ha, utesluter
att man skall låta honom få denna
något tvivelaktiga rättighet.

I ett särskilt yttrande, som är fogat
till konstitutionsutskottets utlåtande, har
jag ytterligare försökt motivera varför
jag anser att riksdagens båda talmän har
en särställning ovanför partierna som
är väl värd att beakta för det fall — som
måhända inte är alltför fjärran beläget
— att en rcgeringskris skulle kunna uppkomma.
Talmännen är då Konungens
rådgivare i en situation, då statschefen
har sitt kanske enda stora tillfälle att
utöva ett inflytande på den kommande
ministärens sammansättning. Konungen
kan naturligtvis fråga några förtrogna
inom hovet eller några av sina personliga
vänner, men jag ifrågasätter huruvida
någon av dessa har den auktoritet

Ändringar i grundlagarna

som riksdagens talmän måste ha, den
kunskap om de politiska förhållandena
som de har såsom representanter för
riksdagens båda kamrar.

Jag beklagar att den här av mig framförda
åsikten inte har kommit till uttryck
annat än i ett enbart av mig själv
gjort uttalande, men jag har velat framföra
dessa synpunkter för att markera
ett klart och bestämt motstånd mot denna
reform.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid avdelningen C fogade reservationen
av herr Pettersson i Norregård
m. fl.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Då jag i allt väsentligt
kan ansluta mig till de tankegångar som
herr von Friesen utvecklat, skall jag
försöka att fatta mig kort.

Konstitutionsutskottet har som bekant
initiativrätt i konstitutionella frågor. Det
åligger utskottet, inte minst när det gäller
riksdagens arbete, att framlägga förslag
som är väsentliga för riksdagsarbetet.
Beträffande talmannens funktioner
har, såvitt jag vet, aldrig av något
svenskt konstitutionsutskott framförts
den tanken att talinännen skulle ha rösträtt.
Det är därför ganska anmärkningsvärt
att det nu kommer ett förslag från
regeringen i en fråga som direkt gäller
riksdagens eget arbete och där det inte
föreligger någon som helst opinionsyttring
från det utskott som har att särskilt
studera dessa frågor. Det är ingen tvekan
om att konstitutionsutskottet skulle
tagit ett initiativ, om det funnit att riksdagsarbetet
så krävde.

Av den mycket kortfattade motiveringen
i propositionen framgår, att justitieministern
finner det vara av vikt, att
talmannen får rösträtt. När har detta
blivit av vikt? Har den tanken någonsin
framförts i den svenska konstitutionella
debatten? Vem har över huvud taget
framfört den åsikten i den livliga statsvetenskapliga
diskussionen? Vcgelow
har skrivit en avhandling, som speciellt

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ändringar i grundlagarna

ägnar sig åt den svenske talmannens
ställning, och Georg Andrén, en av våra
främsta statsvetenskapsmän, har gjort
en utförlig anmälan av denna avhandling.
Han belyser däri mycket rikhaltigt
talmansförliållandena i Sverige i förhållande
till andra länders.

Man säger nu, att förhållandena i andra
länder skulle motivera en ändring
här. Den som hörde debatten i första
kammaren kunde konstatera detta. Man
framförde till och med landstingens och
stadsfullmäktiges presidiers funktion
som argument i debatten om talmannens
ställning. Det är, herr talman, en utomordentligt
egendomlig jämförelse, som
ger en missvisande bild av den svenska
talmansinstitutionen.

Var finns det en sådan voteringsordning
som i den svenska riksdagen, där
det hela i så hög grad beror på talmannens
uppmärksamhet, att han måste koncentrera
all sin ansträngning på att voteringsordningen
icke skall vara oriktig?
Det är erkänt och omvittnat av alla
som sysslat med dessa saker att den
svenska voteringsordningen är ytterligt
invecklad — det vet också alla ledamöter
som sitter här i kammaren under
sena nattplena — i jämförelse med andra
länders, möjligen med undantag för Finland,
där inte heller talmannen har rösträtt.

Denna stora fråga beröres över huvud
taget inte i en proposition, som gäller
riksdagens egna förtroendemän. Man
hänvisar till att talmannen har rösträtt
i andra länder. Hur tillämpar engelska
över- och underhuset talmannens rösträtt?
Han kan rösta i den mån han gör
det, ofta rent negativt men ger alltid
parlamentet möjlighet att komma tillbaka
till frågan. Det är riktigt, att man
i Förenta staterna under en viss tid gav
utomordentligt stora befogenheter åt talmannen,
men man fann snart att det var
orimligt, och då beslöt representanternas
hus att inskränka dem. Det krävs ju så
mycket av en talman.

Jag vill dessutom, herr talman, erinra

om att hos författningsutredningen ligger
motioner, som mycket nära berör
talmännens funktioner, närmare bestämt
§ 90 i regeringsformen. Det finns antagligen
inte i någon grundlag i världen
någon som helst motsvarighet till denna
paragraf med dess mycket egendomliga
och föråldrade bestämmelser t. ex. om
att man icke får kritisera regeringsmaktens
beslut.

I en proposition, som gäller den svenska
talmansinstitutionen, har det inte
sagts ett ord om denna stora fråga som
har diskuterats i åratal och bland annat
i den svenska riksdagen, nämligen då
det var fråga om vilka funktioner som
talmannen skulle ha i och med att Konungens
utnämningsrätt togs bort.

Jag får säga att det är rätt underligt,
om vi skulle — kort innan författningsutredningen,
som har i uppdrag att diskutera
den svenska författningen, slutfört
sitt uppdrag — ta så lättvindligt
på en fråga som i hög grad berör riksdagens
eget arbete. Under debatten i
första kammaren sades det att den proportionella
rättvisan kräver att talmannens
röst skall medräknas. När har socialdemokraterna
givit sin anslutning
till principen om den fulla proportionella
rättvisan? Har inte motion efter
motion om tilläggsmandat förkastats? Är
det, herr talman, så säkert att författningsutredningen
kommer att gå in för
ett strikt proportionellt valsystem? Det
har ju t. o. m. kommit fram förslag om
en majoritetsvalanordning; i varje fall
är detta valsätt aktuellt i den politiska
debatten. Jag kan därför inte se att man
med proportionalitetsrättvisan kan motivera
det förslag det här är fråga om.

Det ser verkligen egendomligt ut att
bara några år innan författningsutredningen
är färdig med sitt arbete, kommer
det till den svenska riksdagen fram
ett helt nytt förslag, sådant som det här
föreliggande. Har man verkligen så litet
förtroende för författningsutredningen
att man inte vill att denna utredning
skall ta upp alla de frågor som sam -

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

manhänger med talmännens funktion?
Detta är ett spörsmål som den svenska
riksdagen själv skall avgöra, oberoende
av de bestämmelser som tillämpas i
andra parlament. För övrigt vet vi inte,
herr talman, någonting om det voteringssystem
som kommer att tillämpas
enligt den nya författningen och de stora
krav som därvid kan ställas på talmännen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som anförts beträffande
avdelning C.

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! Jag lyssnade med stort
intresse till reservanternas inlägg här
i frågan om talmännens rösträtt. Det
första jag då kunde konstatera var att
de i denna fråga — liksom i så många
andra — har två rätt vitt skilda uppfattningar.
Medan herr von Friesen var
principiell motståndare till att talmännen
skulle få rösträtt kunde de andra talarna
mycket väl tänka sig rösträtt för
dem under förutsättning att författningsutredningen
först fick se på saken.
En lösning av detta problem var alltså
inte så brådskande.

Det andra jag kunde konstatera var
att samtliga talesmän för reservationen
praktiskt taget gled förbi vad jag betraktar
som det centrala i detta spörsmål.
Vad är då det centrala? Det är
väl ändå att folkviljan, sådan den tar
sig uttryck i folkrepresentationen, skall
komma till synes vid omröstningarna i
riksdagen. Det sker knappast, om två av
riksdagens ledamöter förvägras att rösta.
Talmannen i denna kammare är vald
på precis samma sätt som vi andra ledamöter
av kammaren. Herr Sundelin i
Fellingsbro är vald efter precis samma
regler som hans kamrater i första kammaren.
Bakom vår talman står 15 000
å 20 000 väljare. De har samma rätt som
andra väljare att kräva, att deras votum
skall påverka omröstningarna här i
kammaren.

Låt mig villigt erkänna, att den nu -

Ändringar i grundlagarna

varande ordningen var riktig och naturlig
i en tid, då kammaren saknade befogenhet
att välja sin egen talman! I
dag framstår den emellertid som en
kvarleva från en svunnen tid. I landsting
liksom i stadsfullmäktige- och
kommunalfullmäktigeförsamlingar finner
man det självklart, att även ordföranden
skall ha rösträtt. Också där gör
man med rätta anspråk på att församlingens
ordförande med oväld skall leda
förhandlingarna. Så sker väl i regel,
men i den mån det brister i detta avseende
vid ledningen av förhandlingarna
beror det säkerligen på andra omständigheter
än att vederbörande har
rösträtt.

Egentligen är det en oförsynthet mot
både de nuvarande och de kommande
talmännen att ifrågasätta deras opartiskhet
vid ledningen av debatterna för
den händelse de skulle få rösträtt.

Det sägs inte direkt här, men det ligger
väl under diskussionen, att det
skymtar någon sorts partitaktik bakom
den proposition som vi har att behandla.
Jag tror det inte ett ögonblick. I
stället, herr talman, ser jag propositionen
som ett förslag i syfte att rätta till
vad som är felaktigt. För övrigt är väl
varje spekulation om vilket parti som
vinner eller förlorar på en reform av
detta slag fullkomligt meningslös. Denna
ändring träder inte i kraft under
innevarande period. Ingen vet i dag hur
den andra kammare ser ut, som samlas
i början av nästa år, och ingen vet heller
hur första kammaren ser ut om låt
oss säga tre till fyra år. Ingen kan med
bestämdhet säga ur vilka partier man
kommer att hämta talmän under de närmaste
åren. Under sådana förhållandet*
finner jag det rätt onödigt att ifrågasätta,
att det ligger några taktiska bevekelsegrunder
bakom denna proposition.

Det har här i debatten sagts att förslaget
föregriper författningsutredningens
arbete. Jag vill gärna instämma
däri, atl man bör vara återhållsam med

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ändringar i grundlagarna

justeringar i fråga om grundlagarna just
med hänsyn till författningsutredningens
arbete. Men därifrån och till att
motsätta sig varje ändring av grundlagarna
är steget rätt långt. Jag tycker
också att det är inkonsekvent, när företrädare
för högern och folkpartiet här
så energiskt hävdar att författningsutredningens
arbete på detta område inte
bör föregripas, eftersom man just från
det hållet med sådan kraft har försökt
få till stånd en ändring av våra författningar
på en så väsentlig punkt som beträffande
folkomröstningen som utgör
ett centralt problem för författningsutredningen.

Jag anser att förslag till grundlagsändringar
bör under vissa förhållanden
kunna godtas, om de inte föregriper
författningsutredningens prövning, och
jag ser i det föreliggande förslaget uttryck
för en principiell linje, nämligen
att alla kammarledamöter skall ha rösträtt.
Oavsett vilket kammarsystem som
i fortsättningen kommer att finnas, oavsett
hurdan valordningen blir och oavsett
vilket sammanräkningssystem som
kommer att gälla, så bör det för framtiden
ändå vara riktigt att alla kammarens
ledamöter får rösta.

Jag kan således inte finna att författningsutredningens
arbete skulle föregripas
genom ett antagande av det föreliggande
förslaget.

Herr von Friesen har här lagt ned
stor möda på att försöka bevisa att en
röstande talman skulle vid regeringskriser
få mycket svårt att fylla funktionen
som rådgivare åt monarken. Jag
vet inte, hur spridd denna oro är i
kammaren. För min del kan jag inte
dela den. Det kan hända att våra olika
meningar härvidlag delvis bottnar däri,
att vi har skilda uppfattningar om talmännens
reella inflytande och betydelse
i detta sammanhang. Skulle man dra
ut konsekvenserna av herr von Friesens
tankegångar, redovisade i det särskilda
yttrandet och i hans muntliga framställning
här, skulle slutsatsen bli rätt un -

derlig. Herr von Friesens ideal skulle
tydligen vara en ny typ av talman, ett
slags politiskt könlöst andeväsen som
fritt svävade omkring bland oss andra
partipolitiskt fjättrade människor. Har
herr von Friesen aldrig tänkt på att
talmännen en gång har nominerats till
vanliga riksdagsmän precis som vi alla
andra?

Jag tycker att vi borde kunna nöja
oss med att kräva att talmännen med
oväld skall leda förhandlingarna och
inte att de också helt skall överge den
politiska uppfattning, för vilken de kanske
har kämpat i många årtionden.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall endast så till
vida svara herr Andersson i Linköping,
att jag finner det egendomligt med hans
först i dag dokumenterade intresse för
denna påstådda anomali. Det förhållandet,
att de väljare som står bakom den
som sedan blivit talman, har valt en
person som är berövad rösträtt, skulle
ju enligt den perfekta proportionalismens
regler kunna sägas vara ett missförhållande.
Det är möjligt att herr Andersson
i Linköping har den uppfattningen.
Men jag tror inte att han, för
att gå till det konkreta fallet som berörs
i debatten, på något sätt kan tala
å deras vägnar som har valt vår värderade
talman, alltså medborgarna i den
idogt blomstrande staden Alingsås med
omnejd. De finner tvärtom en ära i att
resultatet av deras meningsyttring har
blivit, att det är de som utsett andra
kammarens talman, den främste representanten
för svenska riksdagen. Den
där oron för en anomali beror helt säkert
inte på reaktionerna hos talmannens
väljare utan det är några politiskt
verksamma personer i kungliga huvudstaden
som har upptäckt den saken.

Herr PETTERSSON i Norregård (ep)
kort genmäle:

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Herr talman! Jag begärde replik när
herr Andersson i Linköping spelade
upp den gamla melodien att det rådde
oenighet bland reservanterna om den
fråga vi behandlar. Reservanterna är
fullt eniga om att grundlagsförslaget
skall gå till författningsutredningen. Att
sedan någon ledamot har uttalat en annan
mening om hur frågorna skall lösas
innebär väl bara att författningsutredningen
får ytterligare förslag att
ta ställning till. Vad vi har reagerat
emot är att detta förslag till ändring i
grundlagen skall läggas fram just nu.

Herr Andersson i Linköping säger att
det är oförsynt att vägra talmannen
rösträtt. Man undrar över att inte någon
kom på den idén när vi för ett par årtionden
sedan senast ändrade grundlagen
i fråga om talmannens val. Det
fanns tydligen på den tiden ingen så
rättfärdig man i riksdagen som herr
Andersson i Linköping som nu med
rättvisepatos talar om oförsynthet. Vi
har inte gjort det utan vill ha saken
utredd på vanligt vederbörligt sätt.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte, herr talman,
att det är klokt av herr Andersson
i Linköping att dra in frågan om
vilka som realiserar folkviljan. Man kan
ju då säga att om denna detalj enligt
deras uppfattning är avgörande för om
man rättar sig efter folkviljan eller inte
så har socialdemokraterna under alla
dessa år då de haft möjlighet härtill
avstått från att förverkliga folkviljan,
eftersom de aldrig tidigare motionerat
eller gjort något annat åt saken utan
först i år visat sitt intresse för den.

Herr Andersson i Linköping uttalar
sin förvåning över att högermän och
folkpartister här hänvisar till författningsutredningen.
Bara för en månad
sedan stod han och jag på samma utskottsreservation
beträffande rösträtten.
Herr Andersson ansåg då alla skäl
tala för att hänvisa till författningsutredningen.

Ändringar i grundlagarna

Jag har, herr talman, pekat på de
speciella omständigheter i den svenska
riksdagsordningen och regeringsformen
som anknyter till talmannens rösträtt
och på den speciella voteringsordning
som är utmärkande för det svenska voteringssystemet,
som enligt allas mening
ställer mycket stora krav på talmannen.

Jag tror inte, herr Andersson i Linköping,
att man skall dra in frågan,
vilka som vill realisera folkviljan eller
inte, ty då kan man säga att socialdemokraterna
avstått från detta under
hela detta sekel, eftersom de icke framfört
någon motion om talmännens rösträtt.

Herr ANDERSSON i Linköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Det är väl en ganska fåfäng
uppgift som herr Pettersson i Norregård
har åtagit sig när han försöker
bevisa att reservanterna står eniga på
denna punkt. Jag har aldrig varit med
om att en reservant har avgivit ett särskilt
yttrande och ändå förklarar att
han är enig med övriga reservanter.
Herr Pettersson måste nog vid närmare
eftertanke vidgå att reservanterna har
två vitt skilda uppfattningar i denna
fråga.

Herr Pettersson i Norregård frågar
efter skälen till att vi först i år upptäckt
att folkviljan inte kommer till uttryck
om talmannen saknar rösträtt.
Det är ju mycket som man upptäcker
efter hand. Jag förmodar att när herr
von Friesen och herr Pettersson i Norregård
för 20—30 år sedan först trädde
in i kammaren, så var det väl inte så,
att alla reformförslag motionsledes avverkades
under första året! Nej, intrycken
av händelser och annat gör att man
undan för undan finner brister som
borde rättas till i samhället.

Vad som har påverkat min uppfattning
i denna fråga var vad vi upplevde
under pensionskampanjerna. Den ene
medborgaren efter den andre frågade
mig: »Det kan väl inte vara på det sät -

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Ändringar i grundlagarna

tet, att två av riksdagens ledamöter är
förvägrade rösträtt och att det blir en
annan majoritet i kammaren, därest talmannen
går ifrån och dricker kaffe vid
visst tillfälle och därmed rycker bort
en röst från de partier som icke har
talmansposten?»

Det är ingenting märkligt i och för
sig att händelser som inträffat under
senare tid föranleder initiativ.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! För undvikande av
varje missförstånd ber jag inledningsvis
att få citera vad vi understrukit i
motionen och vad som också återgivits
i reservationen: »Vi delar utredningsmannens
och departementschefens uppfattning
att det i åtskilliga fall är gynnsamt
för vårt land att för en offentlig
befattning kunna förvärva en utländsk
medborgare och att önskvärdheten av
ett intensifierat mellanfolkligt samarbete,
icke minst inom Norden, talar för
en uppmjukning av nu gällande krav
på svenskt medborgarskap för erhållande
av statstjänst.»

Där är vi alltså ense. Vi vänder oss
emellertid emot tillvägagångssättet.
Kammarens ärade ledamöter känner
alltför väl formuleringen »utredning pågår».
Den ena motionen efter den andra
om angelägna ändringar på många
olika områden har gått ett oblitt öde
till mötes enbart av detta skäl.

Två utredningar pågår här. Dels författningsutredningen,
dels utredningen
om en särskild lag angående de villkor
i medborgarskapshänseende som i övrigt
skall gälla för erhållande av statstjänst.
Jag tror jag vågar försäkra, att
en motion med yrkande om ändring av
§ 28 under liknande förhållanden inte
hade haft skuggan av en chans att bli
bifallen. Men nu kommer det i form av
en regeringsproposition och då ställer
sig saken annorlunda.

Den regeringsform vi har i dag är
förvisso inte densamma som 1809 års
regeringsform — kanske till andan men

icke till bokstaven. Många paragrafer
har varit underkastade förvandlingens
lag. Icke heller § 28 har undgått detta
öde. I sin nuvarande lydelse har den
emellertid, i den del vi nu debatterar,
varit oförändrad sedan 1853.

Finns det då något skäl till denna
brådska nu? Man får en känsla av att
sedan 150-årsjubileet förra året väl var
över kunde man gå litet hastigare fram.
Bör man inte i stället skynda särskilt
långsamt då det gäller ändringar i
grundlagarna? Kanske jag har en annan
känsla för grundlagens helgd än konstitutionsutskottet.
Det sammanhänger
i så fall med min konservativa grunduppfattning.
Går det ändå inte litet väl
fort undan med ändringar i en grundlag
som regeringsformen? Betänkandet
lades fram den 11 januari i år. Propositionen
är daterad den 22 april. Konstitutionsutskottets
utlåtande är daterat
den 17 maj. Konstitutionsutskottet har
därtill vidgat ändringen till att omfatta
även naturvetenskaplig utbildning.

Inom något mer än fyra månader
skall riksdagen antaga — som vilande
grundlagsändring —• för den svenska
statsverksamheten så grundläggande bestämmelser
som regeringsformen § 28,
Man ändrar dock icke en grundlag på
samma sätt som man ändrar stadgar
och förordningar.

Vi motionärer är ingalunda ensamma
om vår uppfattning. Vi befinner oss
tvärtom i gott sällskap. Många remissinstanser
har ställt sig på samma linje,
bl. a. justitiekanslersämbetet, universitetskanslern,
hovrätten för Övre Norrland,
kammarrätten, kammarkollegium,
riksräkenskapsverket, riksarkivet, juridiska
fakulteten i Uppsala. Jag skall be
att få återge ett par rader av vad juridiska
fakulteten i Uppsala sagt i sitt
remissvar: »Det är både historiskt och
sakligt oriktigt att betrakta grundlagsstadgandena
såsom allenast formella
hinder för lagstiftarens rörelsefrihet och
att därför anse sig berättigad urlaka
dem till innehållslöshet...».

Fredagen den 27 maj 1960 fm.

Nr 20

Huvudmotivet till ändringen är det
förslag till överenskommelse om gemensam
nordisk arbetsmarknad för läkare
som framlagts efter rekommendation
av Nordiska rådet. De nu föreslagna
ändringarna går betydligt längre.
De utvidgas till att gälla dem som har
medicinsk utbildning, d. v. s. läkare,
tandläkare, veterinärer, sjuksköterskor
och barnmorskor. Utvidgningen gäller
även tekniker. Som tidigare nämnts i
debatten har utskottet gjort ett ytterligare
tillägg och medtagit även naturvetenskaplig
utbildning.

Ändringen är icke begränsad till att
enbart gälla Norden. Lagen öppnar möjligheter
för alla utlänningar. Någon
reciprocitet finns inte för närvarande.
Man frågar sig om övriga nordiska länder
kommer att införa liknande bestämmelser.
Herr von Friesen har redan varit
inne på denna fråga och jag skall
inte ytterligare kommentera den. Om
svenska läkare vill arbeta i andra länder
utanför Norden kan de ingenstädes
räkna med motsvarande generositet.
Tvärtom krävs regelmässigt i den civiliserade
världen avläggande av landets
egen läkarexamen innan man får
arbetstillstånd. Det är alltså här fråga
om att öppna en dörr som endast går
åt ett håll — inåt Sverige.

Även departementschefen har uttalat
att han finner det vanskligt att ta definitiv
ställning till dessa frågor utan
att utredning verkställs beträffande utformningen
av den särskilda lag som
skall komplettera grundlagens bestämmelser.

Till sist, herr talman, vill jag också
åberopa vad konstitutionsutskottets majoritet
säger. Det framhålles i slutet av
utlåtandet att ändringarna av förevarande
paragrafer måste anses bli av
provisorisk natur i avvaktan på genomförandet
av en allmän författningsrevision.
Många starka skäl talar sålunda
för att icke nu genomföra denna ändring
i § 28.

Jag ber, herr talman, att få yrka bi -

Ändringar i grundlagarna

fall till reservationen av herr Pettersson
i Norregård m. fl. på denna punkt.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Kammarens ledamöter
måste ursäkta att debatten blir något
förvirrad. Mitt i diskussionen om talmannens
rösträtt återvänder vi till frågan
om utlännings rätt att förvärva
svensk statstjänst.

Herr Björkman undrar vad som nu
har hänt som givit anledning att så
snart ändra § 28 i regeringsformen.
Om förslaget framlagts i en motion, sade
han, hade det inte haft skuggan av en
chans att bli godtaget, men när det nu
kommer från Kungl. Maj:t är utskottet
genast villigt att godta det.

Jag ber att få erinra herr Björkman
att jag i mitt inledningsanförande, då
jag redovisade konstitutionsutskottets
yttrande på denna punkt, påpekade det
nya som håller på att ske i världen runt
omkring oss: det vidgade nordiska samarbetet
och de ökade internationella
kontakterna. Det är detta som nu är
anledningen till att vi anser det betydelsefullt
och nödvändigt att utan att
avvatka en stor författningsrevision
vidta vissa ändringar av regeringsformens
28 §. Det nordiska samarbetet
kräver det, anslutningen till EFTA kan
komma att kräva det.

Det är riktigt att utskottet sagt att
denna lagstiftning är av provisorisk natur,
provisorisk därför att vi tror att
det i framtiden blir nödvändigt att än
ytterligare utvidga utländsk medborgares
rätt till svensk statstjänst. Detta betraktar
vi som ett första steg på vägen
fram emot en betydligt generösare lagstiftning.

Herr talman! Bara några ord om
reciprociteten. Det är naturligtvis på
det sättet, att vi i dag inte har några
garantier för att andra länder kommer
att stifta lagar i enlighet med den lagändring
som vi i dag skall företaga. Jag
tycker att talet om reciprocitet inte är
så särskilt bärande, tv vi i vårt land

Fredagen den 27 maj 1960 em.

76 Nr 20

Ändringar i grundlagarna

borde, i varje fall när det gäller det nordiska
samarbetet, ha resurser och möjligheter
att vara så generösa att vi i
några avseenden kan vara föregångare.
Sedan vi visat denna generositet, hoppas
jag att också de andra länderna
skall följa efter och vidta motsvarande
åtgärder.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för ytt -

randes avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.01.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 27 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Ändringar i grundlagarna (Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande konstitutionsutskottets
utlåtande nr 22, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändringar i regeringsformen
m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner, nu komme att fortsättas; och
lämnades därvid ordet, enligt förut
gjord anteckning, till

Herr RYLANDER (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag skall säga några få
ord i detta ärende med anledning av
att jag på sin tid utsågs att som särskild
utredningsman verkställa en översyn
av bestämmelserna i § 28 regeringsformen
om svenskt medborgarskap som
villkor för erhållande av statstjänst. Det
sätt jag har använt vid handläggande
av denna sak har tidigare i korthet
skildrats av herr Alemyr, och jag be -

höver inte gå in på detta. Den som är
intresserad men inte hörde herr Alemyrs
anförande, kan läsa på sidan 5 i
utskottsutlåtandet. Förslaget gick ut på
att i grundlagen skulle uppräknas vissa
befattningar, vilkas innehavare måste
vara svenska medborgare. Jag utgick
från att svenskt medborgarskap skulle
fordras också för en rad andra befattningar
men att bestämmelserna härom
skulle inflyta i en särskild lag. Det har
ju varit omöjligt att få fram detta lagförslag
i sådan tid, att en proposition
därom skulle kunna avlåtas. Det visar
sig nämligen att berörda myndigheter
har de mest skilda uppfattningar i frågan
när svenskt medborgarskap skall erfordras.
Det har emellertid synts mig
tydligt, att man får använda den lagstiftningsteknik
som jag hade använt.
Förmodligen blir det omöjligt att i
grundlagstexten pressa in de olika varianter,
som här kan komma i fråga.

Här har gjorts gällande, att det väl
inte var en så stor brådska utan att hela
frågan kunde anstå i väntan på författningsreformen.
Jag vill nu inte yttra
mig om detta; man kan ju ha olika
åsikter därom. Jag har bara effektue -

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Nr 20

rat den beställning som jag har fått.
Men jag måste säga personligen, att jag
tycker att något måste göras nu. Det
väcktes nämligen redan vid 1947 års
riksdag en motion, vari hemställdes om
skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan
om utredning av frågan om ökad
delaktighet för danska, finländska, isländska
och norska medborgare i de
rättigheter och förmåner, som enligt
svensk rätt tillkommer svenska medborgare.
Tio å tjugu år tidigare hade
man varit inne på samma sak fastän
frågan då fallit.

Vidare har denna sak tagits upp i
Nordiska rådet, och den har gjorts till
föremål för en rekommendation. De
nordiska justitieministrarna uttalade
1953 ett allmänt önskemål om att de
grundlagsmässiga hindren mot att i nordiskt
land anställa medborgare från annat
nordiskt land i statstjänst skulle
uppmjukas.

Jag tycker alltså att man inte har
hastat med detta utan tvärtom, att man
egentligen skulle ha gått fortare fram.
Här frågade någon talare varför vi skall
göra någonting — så ungefär föll orden
— när de andra länderna inte gjort
någonting. Tänk, jag tycker faktiskt att
»storebror» bör gå före i detta hänseende.

Här har i en reservation hänvisats
till de skäl, som anfördes i motionen
nr 827 i denna kammare. Där står en
del saker om författningsutredningen.
Jag vill då säga, att det är omöjligt att
tänka sig att författningsutredningen
skall syssla i detalj med sådana spörsmål
som likställiglietssträvandena i det
nordiska samarbetet. Författningsutredningens
arbete i vad gäller sådana paragrafer
måste ju gå ut på att författningsmässigt
inordna dem i grundlagen.
Men själva det materiella innehållet
måste växa fram under nordiskt
samarbete. Det är också fullt i sin ordning,
tycker jag, när statsrådet här har
tillsatt en särskild utredning för detta
spörsmål.

Ändringar i grundlagarna

Det görs vidare gällande, att om propositionens
förslag genomfördes, skulle
det bli lättare för en person med medicinsk
eller teknisk utbildning att erhålla
ordinarie statlig befattning än att
bli svensk medborgare, och så säger
man: »Det kan emellertid icke vara
rimligt att ha strängare krav för erhållande
av svenskt medborgarskap än för
erhållande av ordinarie statstjänst. Denna
synpunkt,--— — bör närmast för anleda

att i utredningsarbetet undersökes
huruvida icke en uppmjukning av
medborgarskapskravet bör ske via de
allmänna medborgarskapsbestämmelserna
i stället för genom en ändring av
regeringsformen § 28.» Det är ganska
egendomligt att man säger detta nu. Utredningen
tillsattes ju för länge sedan,
och det hade väl varit lämpligt att på
något sätt väcka den frågan då och inte
bara låta den enligt motionärernas
mening felaktiga utredningen pågå. Nu
är den enligt min mening inte felaktig,
utan detta problem måste som sagt utredas
särskilt. Och det är alldeles uppenbart
att man inte kan lösa det problemet
genom en uppmjukning av medborgarskapsbestämmelserna
i största
allmänhet. Jag vill erinra om att vår
medborgarskapsförfattning är av ganska
färskt datum. Jag vill minnas att det
var 1949 som den tillkom efter långvarigt
nordiskt samarbete. Liknande bestämmelser
har ännu inte antagits i
Finland. Jag tar för givet att man inte
här kan tänka sig någon större upp
mjukning i vidare mån än vad som varit
på tal i Nordiska rådet, nämligen
att man förkortar den tid, som för nordisk
medborgare fordras för förvärv av
medborgarrätt i annat nordiskt land. I
varje fall rör detta inte samma sak.
Det kan lätt illustreras med ett exempel.
I Trondheim sitter t. ex. en läkare,
som kan tänka sig att söka en provinsialläkartjänst
i Jämtland, om han
blir ordinarie. Men blir han inte ordinarie,
har han ingen lust att flytta på
sig. Distriktet är kanske svårt att be -

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Ändringar i grundlagarna

sätta. Det har inte på lång tid haft
någon provinsialläkare, men här har
man faktiskt en möjlighet att förvärva
en person till tjänsten. I varje fall kan
man inte förvänta sig att jag, i den utredning
jag har hand om, skall komma
med några sådana bestämmelser som
rör medborgarrättslagstiftningen i stort.
Mitt förordnande går inte ut på det utan
på att vidta en översyn av just bestämmelserna
i 28 § regeringsformen.

Vidare sägs att det kan vara rimligt
att öppna vidgade möjligheter för tillträde
till svensk statstjänst i större utsträckning
för medborgare från övriga
nordiska länder. Men det är alldeles
självfallet att detta i så fall måste ske
genom en särskild lag. Den saken kan
inte gärna ryckas in i grundlagen. Det
skulle för det första inte se bra ut, och
för det andra kan bestämmelser av det
slaget behöva ändras när som helst. Jag
vill också med några ord beröra frågan
om reciprociteten. Man har i motionen
liksom förutsatt att det är ett berättigat
krav från de svenska stats- och kommunalanställdas
sida att det råder reciprocitet
i möjligheterna för erhållande
av offentlig tjänst. Jag vill då erinra om
— vilket måste ha varit alldeles obekant
för motionärer och reservanter —
att man i det nordiska samarbetet vid
olika tillfällen har betonat, att man inte
skall se snålt på reciprociteten i sitt arbete
för att utjämna skillnaderna mellan
de nordiska medborgarnas rättsställning.

Jag har här i min hand ett utlåtande
från Nordiska rådets juridiska utskott,
där det står följande — ärendet var tidigare
handlagt i Nordiska rådets juridiska
niomannakommitté, som jag alla
år har tillhört: »Man pnsker fra udvalgets
side specielt åt fremhseve det af
komiteen udtrykte synspunkt, åt der
ikke mellem de nordiske lande npdvendigvis
b0r krmves absolut reciprocitet
ved Ipsningen af ligestillingssp0rgsmålet.
» Det har också gått igenom i rådet.
Jag har själv gång på gång med kraft

hävdat just detta att man inte skall
kräva reciprocitet, ty då kan vi inte
komma någonstans i det nordiska samarbetet.

Jag vill också erinra om hur oerhört
svårt det är att genomföra grundlagsändringar
samtidigt i de nordiska länderna.
I Danmark är t. ex. en grundlagsändring
en mycket vidlyftig procedur,
som skall föregås av folkomröstning.
Var och en som sysslat med nordiska
spörsmål känner till hur svårt det
är att ändra danska grundlagsbestämmelser.

Jag tror heller inte att denna fråga
kommer att föranleda någon irritation
bland de nordiska tjänstemännen. När
man här har talat om irritation bland
läkarna, så beror detta uteslutande på
att läkarna här i Sverige har så jämförelsevis
mycket bättre villkor än läkarna
i de övriga nordiska länderna, vilket
gör att svenska läkare inte söker sig
till andra länder men väl andra länders
läkare hit. Det är för övrigt inte så
lämpligt för oss att tala om reciprocitet
i detta sammanhang, eftersom vi i det
avseendet är snålare än i varje fall
Norge och Danmark. I Norge är det bara
de tjänstemän, som före år 1814 intog
en sådan skyddad ställning, beträffande
vilka man kräver norskt medborgarskap.
I övrigt har man inga krav på
medborgarrätt för att erhålla statstjänst.
I Danmark tillsättes en mycket stor del
av tjänstemännen genom kontrakt, och
de faller inte heller under någon motsvarande
bestämmelse.

Det saknas anledning för mig att här
ingå på frågan vad som hade varit bäst
att göra i detta sammanhang. Jag håller
emellertid fortfarande på den linje
som jag fört fram, därför att jag inte
tror att man här kan komma fram på
någon annan väg rent lagstiftningstekniskt.
Men jag kan väl förstå att chefen
för justitiedepartementet, med de remissutlåtanden
som förelegat, har dragit
sig för att gå så långt utan att något
förslag till lag samtidigt framlagts. Jag

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Nr 20

hade för min del gärna sett att riksdagen
hade antagit både utskottets förslag
och det förslag som jag har framlagt
och som återfinnes i reservation nr 1
avdelning A.

Då frågan väl nu inte kan lösas på det
sättet, sedan första kammaren tagit
ställning i ärendet, vill jag bara tillkännage
att jag vid omröstningen här
ändå kommer att biträda nämnda reservation.

Vidare anförde:

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Det utredningsförslag
som herr Rylander här redogjort för går
ut på att frågan om medborgarskap som
villkor för erhållande av statstjänst i
väsentliga delar inte skall regleras i
grundlagen, utan i den lagen skall bara
slås fast att vissa av de mest betydelsefulla
ämbetena är förbehållna svenska
medborgare. I fråga om andra tjänster
anser utredningen att medborgarskapskravet
skall upprätthållas i viss utsträckning,
men det skall enligt utredningen
inte behandlas i grundlagen utan
i en särskild av Kungl. Maj :t och riksdagen
stiftad lag, som inte har grundJagskaraktär.
I propositionen har jag i
princip ställt mig på samma ståndpunkt
som utredningsmannen, men jag har
liksom flera av remissinstanserna ansett
att man, innan man tar slutlig ställning,
bör ha fått se den särskilda lag som
skall innehålla de närmare bestämmelserna.
De! är därför vanskligt att nu
binda sig för utredningens förslag.

Att regeringen ändå har lagt fram
förslag om en grundlagsändring på denna
punkt beror på att det finns ett mycket
starkt och aktuellt behov av lättnader
i de nuvarande bestämmelserna.
Herr Björkman frågade före middagspausen
om det fanns skäl till den brådska
som han menade att regeringen har
visat i detta ärende. Ja, herr Björkman,
jag tycker att det finns mycket goda skiil

Ändringar i grundlagarna

för att göra något nu och inte vänta till
1965. Det är särskilt läget i fråga om
tillgången på läkare som nödvändiggör
en snar ändring. En revision av 28 §
regeringsformen är angelägen för att
överenskommelsen om en gemensam
nordisk arbetsmarknad för läkare skall
få någon större betydelse för Sveriges
del. För att vi skall kunna hålla takten
i den snabba tekniska utvecklingen är
det också angeläget att det inte finns
någon spärr när det gäller teknikertjänsterna.

När vi utarbetade propositionen i
departementet övervägde vi också att i
ändringsförslaget inbegripa befattningar
av vilkas innehavare det krävs naturvetenskaplig
utbildning. Men med hänsyn
till att grundlagsändringen avsetts
tillgodose bara de allra mest trängande
behoven intogs i detta avseende en restriktiv
hållning. Då emellertid utskottsmajoriteten
nu tillstyrker att den grupp
befattningar som skall öppnas för utländska
medborgare skall vidgas till att
omfatta också tjänster som kräver naturvetenskaplig
utbildning, så har jag
ingenting att erinra däremot.

Några reservanter har förordat att utom
propositionens förslag också det av
utredningen framlagda förslaget till
grundlagsändring skulle antas som vilande.
Givetvis kan man säga att det i
och för sig inte finns något att invända
mot att man håller möjligheten öppen
att under nästa valperiod införa en ordning
som anknyter till utredningens
förslag, men enligt min mening är det
vanskligt att binda sig för utredningens
grundlagsregel utan att det föreligger
förslag till den särskilda lagstiftning
som skulle ansluta sig till regeln.
Under alla förhållanden bör inte utredningens
förslag i oförändrat skick antas
som vilande. Det framgår av redogörelsen
på sidorna 17 och 18 i propositionen
att åtskilliga remissmyndigheter
framfört en del detaljinvändningar mot
lydelsen av paragrafen. Jag anser mig
inte kunna rekommendera kammaren

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Ändringar i grundlagarna

att anta den föreslagna texten som vilande
utan att den sålunda framförda
remisskritiken har närmare övervägts.

Vad beträffar förslaget om ändring
av 51 § riksdagsordningen fick jag, herr
talman, när jag i förmiddags hörde herr
von Friesen och herr Braconier närmast
det intrycket, att man fattat det som en
påflugenhet av regeringen att lägga fram
förslag om rösträtt för talmännen och
att regeringen alltså skulle ha lagt sig
i riksdagens interna angelägenheter.
Men, herr talman, motiveringen till detta
förslag är helt enkelt den, att det
måste anses oriktigt att en av kammarledamöterna,
som är vald till sitt uppdrag
i samma ordning som alla övriga
ledamöter, permanent skall vara berövad
möjligheten att utöva den viktigaste
av en riksdagsmans funktioner, nämligen
att delta i avgörandet av förekommande
ärenden. Inte minst mot
hans väljare är det en orättvisa. Med
den motiveringen är frågan inte en riksdagens
interna angelägenhet utan något
som angår hela väljarkåren.

Åtminstone en del av reservanterna
har ansett att rösträtten inte skulle vara
förenlig med talmannens ställning. I
ett flertal utländska parlament har det
inte ansetts förhålla sig så, och det finns
många exempel från det kommunala livet
på kombinationen oväld och rösträtt.

Herr von Friesen har också talat om
önskvärdheten av att talmännen är partipolitiskt
obundna med hänsyn till deras
inflytande vid regeringskriser. Drar
man ut konsekvenserna av det resonemanget,
får man nästan det intrycket
att herr von Friesen också skulle önska
att partiledarna i sådana situationer
borde anse sig vara partipolitiskt
obundna.

Om man är på det klara med att den
nuvarande ordningen är otillfredsställande,
finns det enligt min mening inte
någon anledning att, som reservanterna
önskar, avvakta författningsutredningens
arbete. Rent lagtekniskt är ändringen en

enkel åtgärd, och jag har svårt att se
att en ändring enligt propositionens förslag
skulle kunna få konsekvenser som
nu inte kan överblickas och som därför
skulle motivera ytterligare utredning.

Herr PETTERSSON i Norregård (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet för
replik efter herr Rylanders anförande.
Nu har statsrådet redan talat om hur
vanskligt han ansett det vara att lägga
fram detta lagförslag. Jag kan kort och
gott anföra utskottets referat av vad departementschefen
yttrat i propositionen:
»I likhet med flera remissinstanser anser
departementschefen det emellertid
vanskligt att taga definitiv ställning till
den tillämnade reformen utan att närmare
utredning verkställts beträffande
utformningen av den särskilda lag, som
skulle komplettera grundlagens bestämmelser.
Fn överblick över hela fältet av
de problem, som på förevarande område
gör sig gällande, synes nödvändig, innan
mera genomgripande ändringar i
grundlagens nuvarande bestämmelser
vidtages. Denna överblick kan vinnas
endast om grundlagsbestämmelserna och
föreskrifterna i den särskilda lagen
överväges i ett sammanhang.»

Departementschefen har alltså varit
mycket tveksam. Frågan om tillsättandet
av dessa läkartjänster kan inte vara
så brådskande. Jag känner till det därför
att jag själv är ordförande i landstingets
förvaltningsutskott. Vi har
många utländska läkare anställda. Intet
hindrar att de söker tjänsterna. Detta
har till och med väckt uppseende i andra
nordiska länder. Det är ju de som
bekostar läkarnas utbildning, medan vi
använder oss av deras tjänster. Brådskan
är alltså inte så stor.

Jag anser inte att man kan skriva
grundlagar på så osäkra premisser som
dem departementschefen angivit vad
gäller både detta förslag och förslaget
om rösträtt för talmännen.

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Ändringar i grundlagarna

Herr talmannen tog nu ledningen av i alla fall omfattas av hälften av konstiförhandlingarna.
tutionsutskottets ledamöter.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Till justitieministern
skulle jag vilja säga några ord beträffande
talmännens speciella ställning.
Vid ministärkriser tillkallas självfallet
partiledarna, men dessa är ju bundna
och ger sina råd i överensstämmelse
med de synpunkter, som förfäktas av
deras partier, liksom också den avgående
regeringschefen. Vi har ju accepterat
parlamentarismen, och det är för att
några högtstående, oberoende representanter
för riksdagen skall kunna ge objektiva
råd om riksdagens egen inställning
i dessa frågor som jag ansett det
vara väsentligt att talmännens nuvarande
status bibehålies.

Jag vill erinra statsrådet om att flera
av våra tidigare talmän har markerat
sin oberoende ställning genom att antingen
formellt lämna det parti som
har valt dem eller också avstå från att
delta i varje fall i partiets mera interna
överläggningar. Det finns färska exempel
även på detta.

Statsrådet talar vidare om de utländska
erfarenheterna, dock tyvärr utan att
närmare specificera hur förhållandena
är i andra demokratiska länder, vilket
jag tycker är en av bristerna i den
kungl. propositionen. Justitieministern
besvarade inte frågan hur han tänkt sig
att det skall gå till för att talmännen
skall få möjlighet att motivera sitt ställningstagande
i en viss situation. Ett
exempel från det amerikanska representanthuset
ger vid handen att dess ordförande
kan lämna sin plats och motivera
sitt ställningstagande. Då får vice ordföranden
sitta i ordförandestolen utan
att kunna utöva någon rösträtt.

Det skulle vara av intresse att höra
vad statsrådet har att anföra som svar
på denna undran, som är ganska utbredd
här i kammaren och som kommit
till uttryck i den reservation, vars kläm
6—Andra kammarens protokoll 1960. Nr

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Pettersson i Norregård
förbigick, att jag i propositionen i
princip helt har ställt mig på utredningens
ståndpunkt, men jag har ansett
att vi inte nu kan ta detta förslag.
Vi får göra ett provisorium för den närmaste
valperioden och täcka de mest aktuella
behoven av att ge utlänningar
möjlighet att få svensk statstjänst.

Till herr von Friesen skulle jag vilja
säga att det väl inte är något tecken på
partipolitisk obundenhet att valperiod
efter valperiod stå uppförd på ett visst
partis lista. Vad herr von Friesens fråga
beträffar om talmännens möjligheter
att framföra en motivering till sitt ställningstagande
så är det, även om debatterna
ofta är mycket långa, väl inte vanligt
att alla riksdagens ledamöter till
protokollet anger en motivering för sitt
ställningstagande i varje ärende. Vi behöver
nog inte hysa några bekymmer
för talmännens möjligheter att i någon
form framföra skälen för sitt ställningstagande.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det har blivit ganska
mycket debatt här om hur stor brådskan
är när det gäller att få den föreslagna
grundlagsändringen genomförd.
Statsrådet och chefen för justitiedepartementet
har gentemot mig framhållit
att det är bråttom därför att behovet av
läkare är så stort. Redan nu föreligger
icke obetydliga möjligheter att låta utländska
läkare få tillträde till svenska
statliga och kommunala tjänster. Det
står — för övrigt med en fin formulering
— i 28 § regeringsformen: »Konungen
vare ock obetaget, att, efter vederbörandes
hörande, eller uppå deras
framställning .. . till läkarebefattningar
kalla och befordra även utländske män
och kvinnor av utmärkt förtjänst.» Vad
20

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Ändringar i grundlagarna

som kommer bort i det nya förslaget är
orden »av utmärkt förtjänst», och ordet
»läkarebefattningar» ändras till »befattningar,
av vilkas innehavare kräves
medicinsk utbildning». Med paragrafens
nuvarande formulering är alltså möjligheterna
för utländska medborgare ingalunda
uteslutna.

I mitt första inlägg erinrade jag också
om att många riksdagsledamöter ansett
ändringar i åtskilliga förordningar
vara av synnerligen brådskande natur,
och de har begärt sådana ändringar.
Förslagen har avvisats därför att »utredning
pågår». Jag skulle kunna nämna
åtskilliga exempel, där till och med
bevillningsutskottet begärt förslag av
Kungl. Maj:t utan att det lett till någon
åtgärd. Att det just i detta fall skulle
vara så särskilt bråttom, är en uppfattning
som vi inte kan dela.

Herr SEHLSTEDT (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att göra några kommentarer till frågan
om rösträtt för kamrarnas talmän.

Vad som här sagts om valutslaget
måste ställas in i sitt riktiga sammanhang.
Vallagen fastställer ju hur valet
skall ske och hur sammanräkningen
skall ske, och vi kommer alla hit valda
av människor som förutsätter att vi skall
försöka fullfölja vissa bestämda strävanden.
Detta är utgångsläget, och det
innebär, att det borde vara varje riksdagsman
obetaget att använda sin rösträtt.
Det är väl också, såvitt jag förstår,
den innersta meningen. Faktum är
dock att riksdagen under många, många
decennier på egen hand korrigerat folkviljans
uttryck genom att förvägra talmannen
rösträtt.

Det är alltså riksdagen som förvägrat
talmannen den rösträtt som människorna
som väljer honom väl ändå anser
att han bör ha. Jag tycker det är
ganska viktigt att ha detta klart för
sig, när man diskuterar frågan. Då regeringen
just i år lagt fram en proposition
i ärendet — något som ju be -

tecknats som uttryck för en olycklig
snabbhet från regeringens sida — måste
jag för min del säga mig, att riksdagen
väntat alldeles för länge med att
ta upp frågan om talmannens rösträtt.
Riksdagen har i decennier godtagit en
ordning, som uppenbarligen inte kan
anses vara riktig och som bibehållits
kanske just därför att de som sitter här
ibland är så bundna av traditionellt tänkande,
att de mer eller mindre automatiskt
är ovilliga att diskutera en förändring.

Dessutom undrar jag verkligen, om
en riksdagsman plötsligt blir så där
upphöjt opartisk, objektivt höjd över
sina valmäns intentioner som han påstår
vara, när han sätter sig i talmansstolen.
Jag frågar dem som har invändningar
här: Tror ni verkligen att talmannen,
när han sätter sig i talmansstolen,
frigör sig från sitt eget samvete?
Och finns det inte en § 16 i regeringsformen
som talar om »ingens samvete
tvinga eller tvinga låta»? Det är kanske
en originell synpunkt i sammanhanget,
men jag anser att riksdagen bör fråga
sig, om det verkligen är rimligt, att en
som är vald till riksdagen och som kommer
hit, fylld av tanken att försöka
fullfölja strävanden som överensstämmer
med valmännens intentioner, och
som kommer med ett samvete, som bl. a.
är politiskt, skall vara alldeles frigjord
från det samvetstvång som det innebär
för honom att sitta och vara »frigjord»
från möjligheten att ge uttryck för vad
han tycker och tänker. Hans samvete
upphör inte att verka i och med att han
blir talman. Men han har — det medger
jag — frivilligt accepterat situationen,
bunden han också kanske som många
andra av den tradition, som man anser
vara så gammal inom den svenska riksdagen.

Jag tror det är väsentligt vid varje
talmansval i den svenska riksdagen, att
man söker efter den som man räknar
med skall vara oväldig och mot vilken
det alltså inte skall finnas rimlig anled -

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Nr 20

ning att rikta anmärkning för partiskhet.
Därför tror jag också att talmannen
skulle bli en lika lysande prydnad för
den svenska riksdagen även om han
tillerkändes rätten att ge uttryck åt sin
mening i samband med en votering.
Och hyser man oro för att han inte
också skulle ha möjlighet att ge en förklaring
till sitt ställningstagande, är
det såvitt jag förstår ytterst enkelt att
i grundlagen eller på annat sätt ange,
att talmannen har rätt att efter en votering
avge en röstningsförklaring — för
övrigt ett tillvägagångssätt som inte är
okänt för den svenska riksdagen, eftersom
det tillämpats tidigare. En sådan
röstningsförklaring skulle öppna möjlighet
för talmannen att motivera sin
ståndpunkt, därest han känner behov
av det, utan att vare sig han själv eller
andra lockades att gå in i polemik.

Det har frågats hur det ligger till på
andra håll. Jag skall som hastigast tilllåta
mig relatera talmännens ställning i
olika parlament. Talmannen har både
vanlig rösträtt och vid lika röstetal utslagsröst
i Norge. Han har vanlig rösträtt
i Belgien, brittiska överhuset, Danmark,
Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna,
Förbundsrepubliken Tyskland
och Österrike. Talmannen saknar
vanlig rösträtt men har däremot utslagsröst
i brittiska underhuset, i Eire och
i Schweiz. Talmannen har varken rösträtt
eller utslagsrätt i Finland, Frankrike
och Sverige. I detta sammanhang
kan man kanske tillfoga att finnarna
uppenbarligen är något påverkade i
fråga om sin grundlagsskrivning av
den svenska riksdagens exempel.

Allt detta vittnar om att man på flera
håll faktiskt tillerkänner talmannen den
rätt som han, när han för första gången
går in i parlamentet, anses böra ha och
som fordras av den väljarkår som skickar
dit honom.

Jag skall inte la upp någon polemik
härvidlag, men jag har en känsla av
att en del av de invändningar mot förslaget
som gjorts är av den karaktären,

Ändringar i grundlagarna

att det värde man givit dem rimligen
inte bör tillerkännas dem. Att konstitutionsutskottet
inte tagit något initiativ,
tycker jag spelar mindre roll; att regeringen
tagit ett initiativ nu, tycker jag
ur författningsutredningens synpunkt
inte spelar någon roll. Jag tror inte att
författningsutredningen känner sig sakna
förtroende från riksdagens sida, om
riksdagen godtar denna proposition. För
min del skulle jag vara ganska till freds
om riksdagen tog förslaget nu — vi har
så många andra saker att syssla med i
författningsutredningen att det räcker.

Var och en som rannsakar sig närmare
måste komma till den uppfattningen,
att det förtroende den kammarledamot
får som placeras i talmansstolen, kommer
han att motsvara såsom kammarens
talesman och representant, även med
rätt att ge uttryck för sin inställning i
samband med voteringar. Han kommer
att motsvara detta förtroende framför
allt på grund av sin visade vilja att vara
oväldig, att vara en rejäl och hygglig
och en hyvens karl i olika sammanhang.

Kommer vi så till propositionsordningarna,
som ju här anförts såsom en
anledning till att man inte borde låta
talmannen få rösträtt, så lär det väl
ändå inte — med all respekt för talmannens
propositionsordningar — vara någon
hemlighet, att talmannen och kansliet
gemensamt arbetar hårt för att göra
dem sådana som de bör vara för att bli
objektiva och framför allt klara ur kamrarnas
synpunkt. Mot denna bakgrund
tror jag inte det finns någon risk för
att talmannens sätt att framställa proposition
skall behöva bli föremål för
någon som helst diskussion.

För övrigt är det inte talmannen som
fastställer propositionerna, därest någon
tvekan skulle råda, utan det är
kammaren som gör detta. Är någon
kammarledamot tveksam därvidlag, har
han redan nu möjlighet att anmäla detta,
innan beslut fattas om fastställande
av propositionsordning.

En invändning, som också statsrådet

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Ändringar i grundlagarna

berörde, har riktats mot talmannens
roll i samband med regeringsbildningar.
Jag är inte säker på att det skulle bli
annorlunda, om talmannen hade rösträtt
i kammaren. Jag vågar påstå att talmannen,
även med rösträtt, skulle iaktta
den objektivitet som varje talman,
varje ordförande i varje församling personligen
ålägger sig för att svara mot
det förtroende, som visats honom från
vederbörande valkorporations sida —
vare sig det gäller riksdagen, stadsfullmäktige,
kommunalfullmäktige eller någon
liten svensk folkrörelseorganisation
var som helst ute i bygderna.

Så frigjord från samvete, som man på
sina håll tycks förutsätta att en talman
skulle kunna komma att bli, tror jag
aldrig han blir. Han är en människa,
han liksom alla andra, och därför blir
det även för honom en samvetsfråga vilken
ställning han skall inta utan hänsyn
till andras påtryckningar. Jag misstänker
att hänger det bara på att talmannen
skall råda Konungen vid en regeringskris,
finns det helt andra krafter i
den svenska parlamentarismen som
klargör på vilket sätt och under vilka
former en regering i ett sådant fall
skall tillsättas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PETTERSSON i Norregård (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Efter denna lektion i
grundlagsskrivning kanske man inte
skulle fortsätta debatten längre. Jag tycker
det är riktigt, att vi ventilerar frågorna,
men det är ganska ovanligt att
de som blivit ledamöter i en så stor utredning
som författningsutredningen
visar sig så övertygade om att ett förslag
är absolut riktigt. Jag har nästan
på känn att det var fråga om en prickning
av författningsutredningen för att
den arbetat så långsamt, att regeringen
inte ansett sig kunna vänta. Om herr
Sehlstedt är så övertygad, som hans anförande
givit vid handen, hade det rik -

tiga varit att komma med ett delbetänkande
i denna fråga, som tydligen är så
brådskande. Det är inget ovanligt med
delbetänkande i frågor som anses böra
lösas fortast möjligt. Jag tycker det är
egendomligt att denna tanke har kommit
upp i sådan hast, när författningsutredningen
legat på ärendet så länge.

Herr SEHLSTEDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle gärna vilja
ha vännen Pettersson i Norregård med
i författningsutredningen. Då skulle han
kanske upptäcka, att den utredningen
har så oerhört många väsentliga frågor
att syssla med, att den omständigheten
att den inte är färdig ännu knappast kan
läggas den till last, ärligt sagt. Men till
saken hör också att i författningsutredningen
råkar finnas personer, som till
och med hade en mening om saker och
ting innan de kom med — och som dessvärre
också slåss för sin mening inom
utredningen. Jag tillhör alltså de där
odygdiga utredarna, och jag har slagits
för talmannens rösträtt innan det ens
var påtänkt med en författningsutredning,
även om jag inte fört fram frågan
i riksdagen. Men när det äntligen ges
ett tillfälle, då molnen genom regeringens
åtgärd skingras och det kommer en
liten ljusstråle, tycker man sig ha rätt
att säga sin mening i denna fråga, även
om författningsutredningen inte blir
färdig i år. Jag trodde att jag hade rätt
härtill och inte behövde känna samvetstvång
inför kammaren, om jag hävdade
en mening som är mycket äldre
än mitt medlemskap i författningsutredningen.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Herr Sehlstedt ville
gärna ha med herr Pettersson i Norregård
i författningsutredningen. Jag får
väl uppfatta detta så, att herr Sehlstedt
tänker sig två representanter från centerpartiet
i utredningen?

Jag begärde ordet i denna fråga, när
jag hörde herr Andersson i Linköping.

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Nr 20

I motsats till en del talare här i dag
godkänner jag i och för sig herr Anderssons
resonemang då han säger: »Vi
socialdemokrater har inte tänkt på detta
med talmannens rösträtt förut» — det
hade tydligen herr Sehlstedt gjort, hörde
vi nyss — »och det är väl inget fel,
att man gör upptäckter i efterhand.»
Nej, det tycker jag inte alls är något fel.
Men det är inte detta som frågan direkt
gäller, utan vad vi diskuterar är, huruvida
de »upptäckter», som herr Andersson
och andra gjort och efter vad jag
förstår presenterat för departementschefen,
är väl genomtänkta.

Jag kan glädja herr Andersson i Linköping
med att säga att då det gäller
hans grundtes har jag samma uppfattning
som han. Herr Andersson sade att
»folkviljan skall komma till uttryck i
riksdagen». Inte bara herr Andersson
utan även andra socialdemokrater har
i dag redovisat denna sin uppfattning.
Jag delar den uppfattningen. Vi skall
eftersträva rättvisa. Norra Älvsborgs
socialdemokrater skall inte få nöja sig
med två effektiva mandat i stället för
tre bara av den anledningen att vår
vördade talman är vald i Norra Älvsborgs
valkrets. Den rättviseprincipen
hyllar även jag. Jag skulle emellertid ha
varit glad om socialdemokraterna omfattat
rättviseprincipen tidigare, exempelvis
då jag motionsvis lade fram den
valmetod som vi nu har med dess uddatalsregel.
Jag skulle bli glad om jag
från deras sida fick gensvar för rättviseprincipen
i fortsättningen, exempelvis
då det blir diskussion om spärren i valmetoden.
Jag slår fast att herr Andersson
med sin inställning inte kan acceptera
tanken på enmansvalkretsar med
majoritetsval.

Herr Anderssson, som jag alltså så
här långt instämmer med, var en smula
konfunderad över utskottsminoritetens
sammansättning, och särskilt skilde han
mellan herr von Friesens inställning å
ena sidan och de andra reservanternas
å den andra. Jag skall göra herr Anders -

Ändringar i grundlagarna

son ännu mer förbryllad genom att redovisa
att jag, trots att jag delar den
grunduppfattning som herr Andersson
har, ändå kan följa herr von Friesen
ganska långt i hans resonemang. Herr
von Friesen deklarerade, att kammarens
talman inte var att betrakta som en
partirepresentant utan som en hela kammarens
representant. Jag skall på den
punkten t. o. m. gå ännu längre än vad
herr von Friesen gjorde.

Talmannen är inte att anse som partirepresentant,
inte ens som kammarrepresentant
utan som lagens representant.
Vi skall komma ihåg att en svensk talman
representerar någonting alldeles
artskilt i jämförelse med ordförandena i
de utländska parlamenten, speakern i
engelska underhuset icke undantagen.
Det karakteristiska för en svensk talman
är ju att han inte har någon materiell
maktbefogenhet. Talmannen kan
visserligen låta utrymma läktaren, om
det skulle krävas, men talmannen har
ingen materiell maktbefogenhet gentemot
oss ledamöter i kammaren. Därvidlag
inskränker sig talmannens befogenheter
till förmaningar och tillsägelser,
när han vill upprätthålla ordningen.
Om det behövs några verkliga åtgärder
—• jag kallar dem materiella åtgärder
— för att upprätthålla denna ordning
kan talmannen avge förslag, men
det är kammaren som beslutar. Möjligen
kan talmannen upplösa ett plenum, om
det blir för bråkigt, men inte ens om det
finns det laga föreskrifter. Trots denna
talmannens maktlöshet, om man ser
saken formellt, fungerar det hela, ty talmannen
har i dag reell makt, och den
grundar sig på de svenska talmännens
obestridliga prestige. Jag håller med
herr von Friesen om att vi bör tänka
oss för två gånger, innan vi sätter den
prestigen i riskzon. Observera herr
Sehlstedt, att jag uttrycker mig så! Jag
är inte så kategorisk i mina formuleringar
som herr Sehlstedt. Det beror
kanske inte i första hand på att jag
är ledamot av författningsutredningen,

Fredagen den 27 maj 1960 em.

86 Nr 20

Ändringar i grundlagarna

herr Pettersson i Norregård, utan det
beror på att dessa frågor är komplicerade.

Jag förstår mycket väl, om herr Andersson
i Linköping nu i sin bänk undrar
hur de båda resonemang jag för här
går ihop. Det gör de. Vi har att kombinera
herr Anderssons rättvisekrav
och herr von Friesens krav på talmannens
fristående ställning. Låt oss försöka
det. Det finns många sätt att klara
den saken. Jag nämner några, fastän jag
är fullt medveten om att man kan invända
både det ena och det andra mot
de olika metoderna. Naturligtvis kan
man välja talmannen utanför riksdagen.
Då är saken klar. Men om man vill välja
talmannen inom riksdagen, och det
finns goda skäl för det, kan man tänka
sig exempelvis det norska systemet
med valda suppleanter, s. k. varamän.
Den som blir vald till talman har en
suppleant som automatiskt rycker in
och övertager mandatets yttranderätt
och rösträtt och, inte minst viktigt,
mandatets motionsrätt. Man kan tänka
sig andra möjligheter. En möjlighet är
att göra en ny »sammanräkning» och
på så sätt få fram en ersättare till den
som utses till talman. Jag vill inte här
binda mig för den ena eller andra lösningen,
utan vad jag vill säga med detta
är, att denna fråga är alltför svår och
komplicerad för att lämpa sig för den
snabbehandling som man nu tänker sig.

I motsats till departementschefen menar
jag, att det finns mycket starka skäl
för att denna fråga liksom så mycket
annat remitteras till författningsutredningen.
När för en tid sedan folkomröstningsinstitutet
behandlades här i
kammaren, hade jag i sak samma inställning
som höger- och folkpartirepresentanterna,
men jag ansåg trots det
riktigt att följa socialdemokraterna vid
omröstningen, när de ville, att författningsutredningen
skulle se på den saken.
Och i dag har jag i konsekvens
härmed samma inställning till det föreliggande
ärendet.

Jag yrkar alltså, herr talman, vad
gäller punkten C, bifall till reservationen.

Herr SEHLSTEDT (s):

Herr talman! Får jag bara säga en
sak. Vi diskuterar inte valsystemet och
valsättet nu, utan vi diskuterar frågan
om talmannens rösträtt. Alldeles oavsett
om vi har ett proportionellt system,
som den ene eller andre anser mer
eller mindre orättvist, eller vi har ett
majoritetsvalsystem eller någon annan
form av valsystem, så uppstår ur min
synpunkt alltid frågan om talmannens
rösträtt. Hans rätt, när han sitter i riksdagen,
är att rösta så som hans samvete
bjuder honom.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Herr Sehlstedt högg ned
på en detalj i mitt anförande. Det är
alldeles riktigt att den inte hör till
denna fråga. Men jag anser det fullt befogat
att efterlysa den konsekvens i den
inställning i hithörande frågor, som jag
väntar mig från socialdemokraternas
sida.

Men den viktigaste punkten är ju,
om man kan vara så säker som herr
Sehlstedt var här, när han talade för
rösträtt åt talmannen och mycket vältaligt
beskrev den röstberättigade talmannens
förnämliga egenskaper. Jag är
inte så säker på den saken som herr
Sehlstedt. Jag yttrar mig inte så kategoriskt.
Jag vill inte säga att jag inte
tror på herr Sehlstedt — det vore för
mycket sagt — men jag vågar inte vara
säker på att herr Sehlstedt har rätt.

Jag har tagit mig före att från riksdagsbiblioteket
ta hit en doktorsavhandling
av en herre som behandlar
den svenska talmansinstitutionen i ett
arbete på över 200 sidor och naturligtvis
ordentligt studerat detta ämne. Han
kommer till en helt annan uppfattning
än herr Sehlstedt här gjorde. Jag hinner
förstås inte på den tid som här står
mig till förfogande i ett genmäle att

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Nr 20

läsa upp så värst mycket. I den här
avhandlingen talas det emellertid om
de svenska talmännens opartiskhet, deras
upphöjdhet över partisynpunkter
och deras till följd härav moraliska
makt. »Den förnämsta orsaken härtill»,
säger författaren, dr Vegelow, »är det
sätt, varpå de svenska talmännen tillsatts.
Ty det är det sätt, varpå utnämningen
sker, som är i så hög grad bestämmande
för talmansinstitutens karaktär.
Är källan till dessa grumlad av
partisinne, kan det icke undvikas, att
detta blir placerat i högsätet. I omvänt
proportionellt förhållande till partisinnets
styrka vid valen av talmän stå dessas
opartiskhet, objektivitet och upphöjdhet
över partisynpunkterna, vilket
främmande länders talmansinstitut nogsamt
vittna om.»

Jag skriver på utredningsstadiet inte
under det som står i denna avhandling,
men jag skriver inte heller under motsatsen.

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! Jag skall inte heller låta
mig frestas av herr Wahlund att ta
upp en diskussion om valsystemet. Det
är inte det frågan gäller i dag. Naturligtvis
finns det många bland oss, som
med stark sympati ser på ett system
med majoritetsval i enmansvalkretsar.
Det finns andra som anser det proportionella
valsystemet vara det bästa, och
det finns bland anhängarna av detta
företrädare för olika sammanräkningsmetoder.
Oavsett vilket system man
fastnar för i framtiden skall väl den
folkvilja, som kommer fram i form av
en riksdagsrepresentation, få ta sig uttryck
vid voteringarna. Den frågan kallar
herr Wahlund en detaljfråga i dag,
men, herr Wahlund, det är just den som
vi har att handlägga och ingen annan.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen framställde först propositioner
beträffande utskottets hemställan
i avdelning A), nämligen dels på

Ändringar i grundlagarna

bifall till utskottets förevarande hemställan,
dels ock på förkastande av det
av utskottet framlagda förslaget till
ändrad lydelse av § 28 regeringsformen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson i Norregård
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i avdelning
A) i utskottets utlåtande nr 22,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren förkastat
det av utskottet framlagda förslaget till
ändrad lydelse av § 28 regeringsformen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Pettersson
i Norregård begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 147 ja och 65 nej, varjämte 6
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i avdelning A).

Härefter gav herr talmannen propositioner
med anledning av den under
avdelning A) avgivna reservationen 1)
av herr Ollén m. fl., nämligen dels på
antagandet av det såsom bilaga A till
propositionen fogade grundlagsändringsförslaget,
dels ock på förkastande
därav; och fann herr talmannen den
senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr von Friesen
begärde emellertid votering, i anled -

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Uppskov med vissa ärenden

ning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren förkastar
det grundlagsändringsförslag som
framlagts genom den av herr Ollén m. fl.
beträffande avdelning A) i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 22 avgivna
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren antagit
ifrågavarande grundlagsändringsförslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren förkastat
det genom nu förevarande reservation
framlagda grundlagsändringsförslaget.

I fråga om avdelning B) ställde herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan, dels ock på
förkastande av det av utskottet framlagda
förslaget till upphävande av § 31
regeringsformen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Herr talmannen gav slutligen beträffande
avdelning C) propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på förkastande av det av utskottet
framlagda förslaget till ändrad lydelse
av § 51 riksdagsordningen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Pettersson i Norregård begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i avdelning
C) i utskottets utlåtande nr 22,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren förkastat
det av utskottet framlagda förslaget till
ändrad lydelse av § 51 riksdagsordningen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 110 ja och 109 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i avdelning C).

§ 2

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 23, över motion väckt i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av Sveriges anslutning
till konventionen angående
upprättande av Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3

Uppskov med vissa ärenden

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 24, angående uppskov med
behandlingen av vissa ärenden.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Herr PETTERSSON i Norregård (ep) r

Herr talman! Jag vill bara anmäla att
ett årtal fallit bort i utskottets hemställan.
Efter I: 609 skall det stå 1959.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Nr 20

§ 4

Anordnande av lokaler för luftbevakningen
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
129, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1960/61 till
anordnande av vissa lokaler för luftbevakningen
m. m.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under kapitalbudgeten (bilaga 26,
punkt 32, s. 34 och 35 av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1960) föreslagit
riksdagen att till Anordnande av
vissa lokaler för luftbevakningen m. m.
för budgetåret 1960/61 anvisa ett investeringsanslag
av''12 150 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar öhman och Helmer
Persson (1:156) och den andra inom
andra kammaren av herr Hagberg m. fl.
(11:222), hemställts, såvitt nu vore i
fråga, att förevarande anslag måtte uppföras
med 7 150 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 156 och 11:222, såvitt nu vore i fråga,
till Anordnande av vissa lokaler för
luftbevakningen m. m. för budgetåret
1960/61 under försvarets fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag av
12 150 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Regeringen har här begärt
12 150 000 kronor till anordnande
av vissa lokaler för luftbevakningen
m. m. I fjol utgick samma anslag med
6 miljoner kronor. Vi har föreslagit en
nedprutning med 5 miljoner kronor,
d. v. s. 1 miljon kronor mer än förra
året.

Nu säger utskottet bl. a. vid behandlingen
av denna fråga — och naturligt -

vis yrkar man bifall till regeringens förslag:
»Vid den fortsatta projekteringen
av anläggningen har det emellertid visat
sig att beräkningarna varit så otillförlitliga,
att totalkostnaden kommer att
högst avsevärt överstiga den ursprungligen
beräknade. Utskottet vill uttala, att
utskottet betecknar vad sålunda förekommit
som synnerligen otillfredsställande.
»

Hem talman! Jag vill först yrka bifall
till motionen nr 222 i denna kammare.
Dessutom skulle jag vilja hemställa till
utskottets talesman, att han litet närmare
talar om för kammaren vad som döljer
sig bakom denna gåtfulla skrivning. Har
man överskridit summan med 30 eller 40
eller 50 miljoner?

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Här finns ett samspel
mellan driftbudgeten och kapitalbudgeten.
Pengar har beviljats på driftbudgeten
till försvarets inköp av materiel för
denna luftbevakning, och beställningarna
är redan utlagda. Vad som här ifrågasatts
är ett anslag på kapitalbudgeten till
mera fasta anläggningar. Kungl. Maj :t
har för detta ändamål begärt ett investeringsanslag
på 12 150 000 kronor.

Jag förstår att det är utskottets skrivning
som föranlett herr Hagbergs fråga.
Vi har sagt ut, att vi inte känner oss helt
tillfredsställda med hur detta ärende har
redovisats. Statsrådet har också själv erkänt,
att han hyser vissa betänkligheter
angående kostnadsberäkningarnas tillförlitlighet.
Han har dock kommit fram
till att de arbeten som här är ifrågasatta
har så oerhört stor betydelse för
försvaret, att de måste fullföljas. Utskottet
har också efter föredragningar och
överväganden stannat för uppfattningen,
att av hänsyn till en så angelägen del av
försvaret som luftbevakningen numera
utgör bör de inledda arbetena fullföljas.

Jag är inte i tillfälle att här i detalj
redogöra för siffrorna och precisera hur
kostnaderna spaltar upp sig, men jag ber
alldeles särskilt få understryka, att jag

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Anordnande av lokaler för luftbevakning m. m.

tror att det finns alla skäl för riksdagen
att fullfölja projektet. Detta hindrar inte
att utskottet har hävdat, och att också
riksdagen hör kunna instämma i detta,
att vi önskar få klarare utredningar och
tillförlitligare beräkningar på ett tidigare
stadium än vad som skett i detta
fall.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Alltså: det blev inget
svar på min fråga. Då kan man ju
lugnt utgå ifrån att jag inte högg till
för mycket, då jag antog att det rörde
sig om flera tiotal miljoner kronor som
de militära myndigheterna här sätter
sprätt på utan att ha frågat riksdagen
om lov.

Det är inte så, herr Skoglund, att utskottet
har sagt att utskottet »inte var
helt tillfredsställt», utan utskottet har
sagt att utskottet »betecknar vad som
förekommit som synnerligen otillfredsställande».
Det är en anmärkningsvärt
stark formulering utskottet har använt
i detta fall, men när man sedan frågar
vad som ligger bakom denna reprimand,
då tiger den som talar för
utskottet. Det är något som alltså inte
angår den svenska riksdagen.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! När statsutskottet enhälligt
har skrivit på det rätt anmärkningsvärda
sätt som skett är det naturligtvis
ingen tillfällighet. Jag vill utöver
vad förste vice talmannen nyss
sade alldeles oförblomerat säga, att vad
statsutskottet här riktar sig emot är
fjolårets kostnadsberäkningar. Det hade
varit en ganska enkel sak för herr Hagberg
att själv undersöka vad som begärdes
i fjol, men eftersom han inte har
gjort det kan jag stå till tjänst med att
upplysa därom. Det finns ingen anledning
fördölja, att det rörde sig om 2,8
miljoner kronor. Vid omräkningar och
efterforskningar har det sedermera visat

sig, att beloppet behövt höjas på det sätt
som här har skett.

Vad utskottet med sin skrivning har
velat anmärka på var att riksdagen icke
redan då anslaget begärdes fick en tillförlitlig
kostnadsberäkning utan att anslaget
på detta sätt har måst räknas
upp så avsevärt ett följande år. Om detta
har alltså utskottet bestämt uttalat att
sådant icke bör få förekomma, och jag
— liksom hela utskottet — står naturligtvis
bakom detta uttalande.

Därmed är den saken klar, men sedan
detta är klart är det lika klart — och
när vi säger det förtar vi på intet sätt
skärpan i kritiken mot att kostnadsberäkningar
sker på så lösa grunder som
här skett — att utskottet vid sin prövning
funnit att denna allvarliga brist
i fjolårets kostnadsberäkningar ingenting
förändrar i behovet av att arbetena
fullföljs. Detta är anledningen till att
utskottet tillstyrker anslagsäskandet. Jag
ber att få instämma i herr förste vice
talmannens yrkande.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Sedan detta är klart,
herr Ståhl, sedan det är klart att riksdagen
förts bakom ljuset vid ett tidigare
tillfälle, sedan det är klart att det som
förelädes riksdagen förra året inte alls
hade med verkligheten att göra, säger
utskottet: »Så får man inte göra!», och
sedan betalar man, men talar inte om
vad det i själva verket rör sig om. Det är
detta jag konstaterar.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Riksdagen har inte förts
bakom ljuset, ty om utredningen i fjol
hade varit uttömmande och tillfredsställande,
så hade kostnaderna fördenskull
inte blivit lägre än de nu visar sig vara.
Felet på fjolårets kostnadsberäkningar
var att de var ofullständiga. Det är detta
utskottet anmärker på i år.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Nej, så lätt är det inte!

Om man skall hålla sig till statsut -

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Anordnande av lokaler för luftbevakning m. m.

skottets skrivning rör det sig inte om
ofullständiga uppgifter utan om »att
det visat sig att beräkningarna varit
så otillförlitliga, att totalkostnaden kommer
att högst avsevärt överstiga den ursprungligen
beräknade». Vad har statsutskottet
för intresse att skriva så
skarpt, om talesmän för utskottet sedan
skall gå upp här i talarstolen och säga:
»Det där menade vi egentligen ingenting
med. Det är inte mer eller mindre
överdrivet att lägga in en sådan tolkning
som Hagberg gör.»

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag måste bestämt tillbakavisa
herr Hagbergs beskyllning
mot utskottet för att först skriva allvarligt
och sedan ta tillbaka sina uttalanden.
Här har uttryckligen förklarats,
att ingenting finns att ta tillbaka i utskottets
admonition till myndigheterna
att redan från början göra fullständiga
och tillförlitliga kostnadsberäkningar.
Det är vad statsutskottet begär.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag har inte sagt att
statsutskottet skulle ha tagit tillbaka
sin kritik. Vad jag har sagt är att de
som här försvarar utskottet ger en helt
annan version av saken. Skillnaden torde
vara ganska uppenbar.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag vill bara meddela
kammaren, att i första kammaren upplyste
utskottets talesman på en direkt
fråga, att kostnadsberäkningarna nu är
uppe i det sjudubbla beloppet jämfört
med det ursprungliga. Detta var alltså
en upplysning från utskottets talesman
där.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag vill repetera siffrorna
för herr Scnander. Som jag nyss
nämnde rörde det sig i fjol om 2,8 miljoner
kronor. Nu begärs ett investeringsanslag
på 12 150 000 kronor. Om man

räknar in vad de kommande arbetena
belöper sig till är det möjligt att beloppet
kommer att sluta på ett tjugotal
miljoner, men till den saken kan vi för
dagen inte ta ståndpunkt. 2,8 miljoner
kronor är alltså det belopp som angavs i
fjol, och det var den beräkningen som
utskottet anmärkt på såsom otillförlitlig
och ofullständig. För dagen är siffran
12 150 000 kronor. Längre i upplysning
kan varken statsutskottet eller någon
annan sträcka sig.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Utöver vad herr Ståhl
här anfört om att utskottet lägger stor
vikt vid önskemålet om bättre och tillförlitligare
utredningar, vill jag tillägga
att det dock här är fråga om ett utvecklingsarbete,
som man inte från början
kunnat helt bedöma. Det erkännandet
måste göras med hänsyn till dem,
som har sysslat med denna sak.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Men om utskottets talesman
i första kammaren på en direkt
begäran om mera preciserade uppgifter
svarar, att han av sekretesskäl inte kan
lämna dessa uppgifter men meddelar
att den ursprungligen beräknade kostnaden
hade sjudubblats, måste väl detta
uttalande gälla. Det kan väl inte bestridas
av utskottets talesmän i andra
kammaren.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 5

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
130, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående inrättande av en för
krigsmakten gemensam krigshögskola
in. m.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Nationalmuseet: Underhåll och ökande av samlingarna m. m.

§ 6

Anslag till arkiv m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
131, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag för budgetåret
1960/61 till arkiv, bibliotek, museer och
akademier m. m. samt till naturastipendier
åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under åttonde huvudtiteln, (punkterna
21, 33, 56, 58, 59, 60, 63 och 64
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 4 januari
1960), föreslagit riksdagen att anvisa
vissa anslag till arkiv, bibliotek
och museer samt akademier m. m.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft vissa i anslutning
till respektive anslagspunkter i det följande
redovisade motioner.

Vidare hade Kungl. Maj :t i samma
proposition under åttonde huvudtiteln
(punkt 139, s. 283) föreslagit riksdagen
att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, för budgetåret 1960/61 beräkna
till Naturastipendier åt studerande
vid universiteten m. fl. läroanstalter
ett reservationsanslag av 17 885 000
kronor.

Härjämte hade Kungl. Maj:t i samma
proposition under kapitalbudgeten (bilaga
30, punkterna 14 och 15, s. 26 och
27) föreslagit riksdagen att, likaledes i
avbidan på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1960/61 beräkna

till Statens lånefond för universitetsstudier
ett investeringsanslag av
10 300 000 kronor samt

till Allmänna studielånefonden ett investeringsanslag
av 10 500 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 89, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 11 mars

1960, föreslagit riksdagen att för budgetåret
1960/61 anvisa

till Naturastipendier åt studerande
vid universiteten m. fl. läroanstalter under
åttonde huvudtiteln ett reservationsanslag
av 17 865 000 kronor,

till Statens lånefond för universitetsstudier
under statens utlåningsfonder
ett investeringsanslag av 10 600 000
kronor,

till Allmänna studielånefonden under
statens utlåningsfonder ett investeringsanslag
av 10 200 000 kronor.

Avd. I. Vissa anslag till arkiv, bibliotek och
museer samt akademier m. in.

Punkten 1

Nationalmuseet: Underhåll och ökande
av samlingarna m. m.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under åttonde huvudtiteln (punkt 21,
s. 37—43 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 4 januari 1960) föreslagit riksdagen
att till detta ändamål för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 245 500 kronor, innebärande
en anslagshöjning med 103 500 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Ragnar Bergh m. fl.
(I: 259) och den andra inom andra
kammaren av herr Edlund in. fl.
(11:317), i vilka — såvitt nu vore i
fråga — hemställts att riksdagen vid
behandlingen av förevarande punkt
måtte till Nationalmuseet: Underhåll
och ökande av samlingarna m. m. för
budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 145 500 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 259 och II: 317, såvitt nu vore i fråga,
till Nationalmuseet: Underhåll och
ökande av samlingarna m. m. för budgetåret
1960/61 under åttonde huvudti -

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Nr 20

Nationalmuseet: Underhåll och ökande av samlingarna m. m.

teln anvisa ett reservationsanslag av
245 500 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Skoglund i Doverstorp och
Nilsson i Göingegården samt fröken
Karlsson, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 259 och II: 317,
såvitt nu vore i fråga, till Nationalmuseet:
Underhåll och ökande av samlingarna
m. m. för budgetåret 1960/61
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 145 500 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Vid detta statsutskottets
utlåtande är fogat ett antal reservationer
bl. a. från utskottets högerledamöter.
De avser i huvudsak direkta
besparingar, nödvändiggjorda enligt reservanternas
mening av det statsfinansiella
läget, men de avser också principiella
ställningstaganden till utgifter,
som av Kungl. Maj:t begäres i detta avsnitt
av åttonde huvudtiteln. Jag avser
härvidlag anslaget till naturastipendier
på 17 865 000 kronor under avd. II,
punkt 1.

Vad först gäller de direkta besparingarna
omnämnes dessa i reservationerna
under avd. I, punkterna 1, 3, 5, 7 och 8.
Det är i och för sig blygsamma besparingar,
men med hänsyn till högerpartiets
allmänna inställning till nödvändigheten
av att göra besparingar även
på mindre poster har vi reservanter tilllåtit
oss att föreslå minskningar av de
av Kungl. Maj:t begärda anslagen under
dessa punkter. Jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till reservationerna vid
de här nämnda punkterna.

Med herr talmannens tillåtelse ber
jag samtidigt att få yttra mig beträffande
avd. II, punkt 1, i samma utlåtande
från statsutskottet.

Beträffande naturastipendierna och

den vid denna punkt fogade reservationen
är reservanternas ställningstagande
ett resultat av både principiella och
praktiska överväganden. Jag tror att
man vågar säga, att man numera allmänt
anser att frågan om statens medverkan
vid finansieringen av studier
vid universitet och högskolor inte är
tillfredsställande löst.

Vad först gäller frågan om naturastipendier,
har det nuvarande systemet så
stora inneboende brister, att det inte
ens efter vissa justeringar nu kan komma
att innebära en för studenterna acceptabel
lösning.

Enligt det förslag, som ecklesiastikministern
har framlagt, skulle nu cirka
47 procent av alla nyinskrivna studenter
erhålla naturastipendier under tré
år, d. v. s. fri kost och logi under samma
tid. Förutsättning härför är, att studenterna
har minst Ba i genomsnittsbetyg
i studentexamen och att deras
föräldrars inkomster inte uppgår till
20 000 kronor.

För att börja med det sistnämnda
kravet, som alltid varit föremål för mycket
stor irritation i studentkretsar, är
det här fråga om en ren diskriminering
av sådana studenter, vilkas föräldrar
visserligen har en inkomst som nätt och
jämnt överstiger 20 000 kronor men som
av olika skäl —■ kanske på grund av
amortering av egna studieskulder —
inte har någon som helst möjlighet att
bidra till finansieringen av sina barns
studier.

För sådana studenter saknar föräldrarnas
ekonomi all betydelse för barnens
studier. Dessa måste helt enkelt
klara sina studiekostnader själva.

Även om ecklesiastikministern skulle
höja den nuvarande inkomstgränsen
till låt oss säga 25 000 kronor, är tröskelproblemet
därmed inte löst.

Vad sedan gäller betygskravet, som
nu har sänkts till Ba i studentbetyget,
kan man med all rätt fråga sig, varför
man just i det nuvarande läget, soin
karakteriseras av en stor och svårbe -

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Nationalmuseet: Underhåll och ökande av samlingarna m. m.

mästrad tillströmning till universiteten,
skall sänka betygskraven och därmed
särskilt uppmuntra studenter med
lägre betyg att ta de knappa undervisningsresurserna
i anspråk.

Man frågar sig också: Har vi råd att
låta bli att satsa på våra verkliga begåvningar,
och varför skall just de, som
av naturen råkat bli begåvade, sättas på
undantag när det gäller samhällets stöd.

Reservanterna — liksom högerpartiet
— hävdar i detta sammanhang en för
alla studenter mera positiv linje. Vi
anser, att studenternas studiefinansiering
bör lösas i jämlikhetens tecken med
rättvisa åt alla studentkategorier. Enligt
vår uppfattning bör lån med statlig
kreditgaranti ställas till alla studenters
förfogande.

Belastningen under studietiden kommer
i huvudsak att avse räntekostnaden,
eftersom lånen är amorteringsfria
under studietiden. Efter studiernas slut
bör sedan studiekostnadernas amortering
få avskrivas vid beskattningen.

I en motion till årets riksdag har högerpartiet
framlagt ett konkret förslag
om hur avdragsrätten bör utformas. Tyvärr
har utskottsbehandlingen av motionen
skjutits till höstriksdagen. Detta
är så mycket mer beklagligt som vi
inom högerpartiet hyser den bestämda
uppfattningen, att det verkligen är på
tiden att den här frågans långa lidandes
historia snart får en för studenterna
positiv lösning. Redan 1934 tog herr
Håstad i en interpellation i denna kammare
upp frågan om avdragsrätt, sedan
saken då hade aktualiserats av Sveriges
förenade studentkårer.

Vilket intresse studentorganisationerna
sedan har visat för frågans lösning
behöver jag säkerligen inte tala om för
chefen för ecklesiastikdepartementet
med hans kontakt med opinionen inom
studentvärlden. Herr statsrådet är väl
heller inte omedveten om att olika
framställningar i frågan har gjorts av
såväl Saco, Läroverkslärarnas riksförbund,
Sveriges yngre läroverkslärares

riksförbund, TCO och Statstjänstemännens
riksförbund.

Redan 1952 års riksdag begärde av
regeringen en proposition till nästkommande
riksdag. Ännu har vi inte sett
någon proposition på riksdagens bord.

Att döma av uttalanden av statsministern
för några månader sedan nere
i Lund är han också för sin del alltjämt
lika oförstående inför studenternas
krav på avdragsrätt vid beskattningen.
Vi reservanter anser att en sådan
avdragsrätt i skattehänseende är
betydligt rättvisare och måste komma
före naturastipendierna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den under avdelning II vid
punkten 1 fogade reservationen d) av
herr Kaijser m. fl., som innebär avslag
på Kungl. Maj:ts förslag om ett reservationsanslag
på 17 865 000 kronor
till naturastipendier.

Jag ber också, herr talman, att få
yrka bifall till den under avdelning II
vid punkten 1 fogade reservationen a)
av herr Kaijser m. fl., som innebär att
riksdagen måtte besluta att studerande
vid de högre konstnärliga läroanstalterna
erhåller rätt att söka statsgaranterat
studielån.

Herr andre vice talmannen tog ånyo
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Vi behandlar just nu
punkt nr 1 i avdelning I av statsutskottets
utlåtande nr 131. Här föreligger en
reservation från högern. Herr Nilsson
i Göingegården som representant för
reservanterna har inte ägnat ett enda
ord till motivering för denna reservation.
Det förefaller mig uppseendeväckande
att detta inte har skett. Herr
Nilsson i Göingegården har här uppehållit
sig vid frågan om naturastipendierna,
men han har helt och hållet
gått förbi den rad av reservationer, där

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Nr 20

Nationalmuseet: Underhåll och ökande av samlingarna m. m.

högern yrkar avslag på de höjningar av
anslagen till konstnärligt kulturell verksamhet,
som ecklesiastikministern har
föreslagit.

Jag har försökt komma underfund
med vilken den egentliga motiveringen
är till att högerpartiet har ställt sig avvisande
till den upprustning på detta
område, som ecklesiastikministern har
velat inleda. Jag har inte kunnat hitta
något annat skäl än en hänvisning till
det statsfinansiella läget. På den grundvalen
skulle ju vilket parti som helst
kunna inta en negativ inställning till
dessa frågor. Det är emellertid bara högern
som gör det, och det måste ju ha
sin speciella orsak. Ville man vara elak,
skulle man kunna ställa upp den teorien,
att högern och de samhällsgrupper
högern representerar är likgiltiga
för litteratur, konst och musik. Men jag
tror inte att detta är fallet; jag tror att
man måste söka förklaringen på ett annat
håll. Högern är nämligen det enda
svenska parti, som konsekvent söker
tillämpa den ekonomiska liberalismen
på samhällsföreteelserna. På det konstnärligt-kulturella
området skulle denna
liberalism kunna formuleras på detta
sätt: en konstnär, en tonsättare, en författare
bör hänvisas till att leva på den
inkomst, som hans konstnärskap kan
ge. Och ger det inte tillräckligt, bör han
övergå till annan verksamhet. Onekligen
går det alltjämt till på det sättet.
Många av våra mest betydande författare,
konstnärer och tonsättare har stått
eller står just nu i valet mellan att svälta
och att ägna huvudparten av sin
kraft åt förtjänstarbete av annat slag än
det konstnärliga. Men bör det vara så?

I statsverkspropositionen hävdar ecklesiastikministern,
att det skulle vara
utomordentligt beklagligt och samhället
ovärdigt, om en i eminent grad kulturskapande
samhällsgrupp skulle tvingas
att dagtinga med sitt samvete och utbyta
sin konstnärliga verksamhet mot
inkomstarbete av annat slag.

Jag vill gärna i detta sammanhang

som en kontrast mot högerns inställning
hänvisa till det publicerade förslaget till
nytt partiprogram för det socialdemokratiska
partiet. Där finns en punkt,
som kräver bättre villkor åt kulturarbetarna.
I kommentaren till den punkten
understryker man, att samhället har ansvar
också för kulturlivets fria sektor —
alltså den sektor där konstnärer, författare,
musiker och andra utövare av
de fria konsterna har sin verksamhet.
Samhället måste slå vakt, heter det, om
det konstnärliga skapandets frihet. Den
privatkapitalistiska uppfattningen av
konstnärliga skapelser såsom uteslutande
marknadsprodukter måste brytas. En
konstnär, som inte är »säljbar», får nu
i allmänhet försvinna från marknaden.
Ett sådant betraktelsesätt leder till en
kommersialisering av kulturlivet och cn
snedvridning av hela den kulturella utvecklingen.
Stat och kommun — det är
konklusionen — måste därför ekonomiskt
underlätta tillkomsten av värdefulla
kulturskapelser.

Statsutskottet har i sitt utlåtande nr
131 behandlat ecklesiastikministerns
förslag till en begynnande upprustning
på detta försummade område och uttalat
sin glädje över att här äntligen har
skett något. Det är förvisso fråga om
en mycket blygsam inledning, men den
har hälsats med glädje av alla dem som
är verksamma på det konstnärligt-kulturella
området, just därför att det är
en inledning, alltså någonting som kräver
en fortsättning. Avsikten måste vara
att så småningom skapa rimliga ekonomiska
förhållanden på detta område och
möjliggöra för kulturarbetarna att ägna
sig åt sin uppgift utan den ständiga risken
för ekonomisk misär.

Men för högern bar redan denna blygsamma
inledning blivit för mycket. Högern
säger nej; vi har inte råd att hålla
oss med andra konstnärer än sådana,
som kan räkna med god avsättning på
marknaden för sina produkter. Det är
som att säga till en van Gogli: Sätt dig
på kontor eller ta anställning vid gru -

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Akademien för de fria konsterna med konsthögskolan: Avlöningar

van! Vi har inte råd att hålla dig som
konstnär.

Det skall inte glömmas, att det är högern
och högern ensam som intar denna
hållning till kulturarbetarna!

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag under avdelning
I, punkt 1, i statsutskottets förevarande
utlåtande nr 131.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag beklagar att heri
Arvidson inte tycks ha hört mitt anförande
från början. Om han gjort det.
skulle han inte ha påstått att jag inte
med ett enda ord berört alla reservationerna
från högerhåll i utskottets utlåtande.
Jag hänvisade till det statsfinansiella
läget, och jag tror att inte ens
herr Arvidson kan förneka att det är
mycket bekymmersamt. Det är ju ändå
så, som herr Arvidson mycket väl vet,
att om man inte har råd med vissa utgifter,
så får man låta bli att göra dem.

Man kan givetvis också låna pengar
—- och det gör man ju ofta — men
man kan inte låna hur mycket som helst.
Det är dessa besparingssynpunkter som
kommit till uttryck i reservationerna i
detta som i så många andra fall.

Jag vill gärna ge herr Arvidson rätt
i att här är ett område, där det annars
vore önskvärt att ge ekonomiskt stöd
i högre grad än vi gjort tidigare, men
därför att det inte längre finns några
pengar att ta av, får man spara på de
punkter där det är möjligt.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Herr Nilsson i Göingegården
har här förklarat, att det svenska
samhället inte har råd att ge dessa
anslag. Kammarens protokoll är ju offentliga
handlingar och får alltså återges
i tryck, men jag skulle ändå vilja hos
herr Nilsson anhålla om ett personligt
tillstånd att i lämpliga sammanhang få
trycka av hans inlägg.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propo -

sitioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Göingegården
begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i avdelning
I) punkten 1: o) i utskottets utlåtande
nr 131, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

1) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herrar Nilsson
i Göingegården och Arvidson begärde
emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 169 ja och
42 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Akademien för de fria konsterna med
konsthögskolan: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 56, s. 73
—75) föreslagit riksdagen att dels god -

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Nr 20

Akademien för de fria konsterna med konsthögskolan: Avlöningar

känna av departementschefen angiven
avlöningsstat för Akademien för de fria
konsterna med konsthögskolan, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61, dels ock till Akademien
för de fria konsterna med konsthögskolan:
Avlöningar för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
515 700 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh m. fl. (1:259) och den
andra inom andra kammaren av herr
Edlund m. fl. (11:317), hade — såvitt
nu vore i fråga — hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av förevarande
punkt måtte a) godkänna av
motionärerna angiven avlöningsstat för
Akademien för de fria konsterna med
konsthögskolan, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1960/61
samt b) till Akademien för de fria
konsterna med konsthögskolan: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 468 700 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:259 och 11:317, såvitt nu vore i
fråga,

a) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för Akademien för de fria
konsterna med konsthögskolan, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61;

b) till Akademien för de fria konsterna
med konsthögskolan: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
515 700 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Skoglund i Dovcrstorp och
Nilsson i Göingegården samt fröken
Karlsson, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 259 och
II: 317, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i reservationen intagen

avlöningsstat för Akademien för de fria
konsterna med konsthögskolan, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61;

b) till Akademien för de fria konsterna
med konsthögskolan: Avlöningar för
budgetåret 1960/61 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
468 700 kronor;

Efter punktens föredragning yttrade:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten av herr Kaijser
m. fl. fogade reservationen.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herrar Nilsson i
Göingegården och Arvidson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i avdelning
I) punkten 3:o) i utskottets utlåtande
nr 131, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

2) av herr Kaijser in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talman -

7 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 20

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Akademien för de fria konsterna med konsthögskolan: Stipendier m. m.

nen tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Arvidson
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
171 ja och 41 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten k

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5

Akademien för de fria konsterna med
konsthögskolan: Stipendier m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 59, s. 77
och 78) föreslagit riksdagen att till
detta ändamål anvisa ett reservationsanslag
av 127 400 kronor, vilket innebar
en anslagshöjning med 47 200 kronor.

I de båda under punkten 1 redovisade
likalydande motionerna (1:259
och 11:317) hade — såvitt nu vore i
fråga —• hemställts att riksdagen vid
behandlingen av förevarande punkt
måtte till Akademien för de fria konsterna
med konsthögskolan: Stipendier
m. m. för budgetåret 1960/61 anvisa ett
reservationsanslag av 80 200 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:259 och 11:317, såvitt nu vore i fråga,
till Akademien för de fria konsterna
med konsthögskolan: Stipendier
m. m. för budgetåret 1960/61 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 127 400 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Skoglund i Doverstorp och
Nilsson i Göingegården samt fröken
Karlsson, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i an -

ledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:259 och
II: 317, såvitt nu vore i fråga, till Akademien
för de fria konsterna med
konsthögskolan: Stipendier m. in. för
budgetåret 1960/61 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 80 200 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten av herr Kaijser
m. fl. fogade reservationen.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Arvidson begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i avdelning
I) punkten 5:o) i utskottets utlåtande
nr 131, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

3) av herr Kaijser m. fl.

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Nr 20

Musikaliska akademien med musikhögskolan: Stipendier m. m. — Bidrag till
musikkonservatoriet i Göteborg

talet av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Arvidson
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 170 ja och
42 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 6

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 7

Musikaliska akademien med musikhögskolan:
Stipendier m. m.

Kungl. Maj :t hade (punkt 63, s. 85)
föreslagit riksdagen att till detta ändamål
anvisa ett anslag av 80 000 kronor,
vilket innebär en anslagshöjning
med 40 000 kronor.

I de båda under punkten 1 redovisade
likalydande motionerna (1:259
och II: 317) hade — såvitt nu vore i fråga
— hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande punkt måtte
till Musikaliska akademien med musikhögskolan:
Stipendier m. m. för budgetåret
1960/61 anvisa ett anslag av
40 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:259 och 11:317, såvitt nu vore i fråga,
till Musikaliska akademien med musikhögskolan:
Stipendier in.) m. för

budgetåret 1960/01 under åttonde huvidtiteln
anvisa ett anslag av 80 000
kronor.

bifall till motionerna I: 259 och II: 317,
såvitt nu vore i fråga, till Musikaliska
akademien med musikhögskolan: Stipendier
m. m. för budgetåret 1960/61
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
anslag av 40 000 kronor.

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten av herr Kaijser
m. fl. fogade reservationen.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 8

Bidrag till musikkonservatoriet i Göteborg Kungl.

Maj:t hade (punkt 64, s. 85)
föreslagit riksdagen att till Bidrag till
musikkonservatoriet i Göteborg för
budgetåret 1960/61 anvisa ett anslag av
135 000 kronor, innebärande en anslagshöjning
med 35 000 kronor.

I de båda under punkten 1 redovisade
likalydande motionerna (I: 259
och II: 317) hade — såvitt nu vore i
fråga — hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av förevarande punkt
måtte till Bidrag till musikkonservatoriet
i Göteborg för budgetåret 1960/61
anvisa ett anslag av 100 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 259 och II: 317, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till musikkonservatoriet i
Göteborg för budgetåret 1960/61 under

100 Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter

åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag av
135 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Skoglund i Doverstorp och
Xilsson i Göingegården samt fröken
Karlsson, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 259 och II: 317,
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till musikkonservatoriet i Göteborg för
budgetåret 1960/61 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 100 000
kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten av herr Kaijser
m. fl. fogade reservationen.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Arvidson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i avdelning I)
punkten 8:o) i utskottets utlåtande nr
131, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 5) av
herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter häref -

ter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Arvidson begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 172 ja och 41
nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Avd. II. Vissa anslag till naturastipendier åt
studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter
in* in*

Punkten 1

Naturastipendier åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter

Kungl. Maj:t hade (propositionen nr
89, s. 38—46) föreslagit riksdagen att
till detta ändmål för budgetåret 1960/61
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 17 865 000 kronor,
innebärande en anslagsökning med
6 415 000 kronor.

I samband med behandling av propositionen
nr 89 hade utskottet förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Ragnar Bergh m. fl. (1:259) och
den andra inom andra kammaren av
herr Edlund m. fl. (II: 317), i vilka, såvitt
nu vore i fråga, hemställts att riksdagen
måtte avslå förslaget om anslag
till naturastipendier åt studerande vid
universiteten m. fl. läroanstalter för
budgetåret 1960/61;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh (1:586) och den andra
inom andra kammaren av herr Edlund
(11:720), i vilka motionärerna — med
upprepande av avslagsyrkande i motionerna
1:259 och 11:317 i vad avsåge
naturastipendier åt studerande vid uni -

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Nr 20 101

Naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter

versiteten in. fl. läroanstalter — hemställt
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 89 måtte besluta
att studerande vid de högre konstnärliga
läroanstalterna erhölle rätt att söka
statsgaranterat studielån;

dels en inom första kammaren av herr
Bergman (1:587) väckt motion, vari
hemställts att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 89 måtte
besluta att Valands konstskola upptoges
i förteckningen över de skolor för
högre konstnärlig utbildning, vilkas
elever skulle vara berättigade att erhålla
naturastipendier samt räntefria
lån ur statens lånefond för universitetsstudier; dels

ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Edström in. fl. (I: 588) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Elmén m. fl. (II: 734), i vilka
hemställts att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr
89 måtte uttala, att inom ramen för anslaget
till naturastipendier ett ökat antal
delstipendier borde utdelas i syfte
att åstadkomma en uppmjukning av behovsprövningskraven
i enlighet med
vad i motionerna anförts, samt även i
övrigt beakta vad som framhållits i
fråga om det nu förevarande förslagets
provisoriekaraktär.

Utskottet hemställde

I. att motionerna 1:586 och 11:720
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionen I: 587, såvitt nu vore
i fråga, icke måtte av riksdagen bifallas; III.

att motionerna I: 588 och II: 734
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 259 och II: 317, såvitt
nu vore i fråga, till Naturastipendier
åt studerande vid universiteten
in. fl. läroanstalter för budgetåret 1960/
61 under åttonde huvudtiteln anvisa ett

reservationsanslag av 17 865 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Kaijser, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka ansett att
utskottet bort under I. hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:586 och 11:720, besluta att
studerande vid de högre konstnärliga
läroanstalterna erhölle rätt att söka
statsgaranterat studielån;

b) av herrar Axel Johannes Andersson,
Jacobsson, Källqvist och Ståhl,
fröken Vinge och herr Helén, vilka ansett
att utskottet bort under II. hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionen I: 587, såvitt nu vore i
fråga, besluta att eleverna vid Valands
konstskola skulle vara berättigade att
erhålla naturastipendier;

c) av herrar Axel Johannes Andersson,
Jacobsson, Källqvist och Ståhl,
fröken Vinge och herr Helén, vilka ansett
att utskottet bort under III. hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 588 och II: 734, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört om angelägenheten
av sådan uppmjukning av behovsprövningskraven
vid beviljande av naturastipendier,
att rådande tröskeleffekter
utjämnades;

d) av herrar Kaijser, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka ansett att
utskottet bort under IV. hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 259 och II: 317, såvitt nu vore
i fråga, besluta att avslå Kungl. Maj:ts
förslag om anvisande under åttonde
huvudtiteln av ett reservationsanslag
för budgetåret 1960/61 till Naturastipendier
åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall

102 Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter

till de av herr Kaijser m. fl. vid punkten
fogade reservationerna 6 a) och d).

Herr ARYIDSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! När vi år 1957 behandlade
frågan om naturastipendierna, där
folkpartiet hade reserverat sig för en
utvidgning av dessa till att omfatta 26
procent av det totala antalet nyinskrivna,
yttrade herr Munktell: »Jag vill endast
i största korthet säga, att jag med
både mitt hjärta och mitt förnuft instämmer
i den av reservanterna uttalade
uppfattningen.»

Herr Regnéll yttrade: »Jag skall be
att med några ord få instämma i herr
Heléns och herr Munktells resonemang
om nödvändigheten att stipendievägen
uppmuntra vetenskapliga studier ...
Jag tror att man här låter sparsamheten
bedra klokheten. Det har omvittnats
från så många håll, bl. a. av företrädare
för industrien, att vi här i landet nödvändigtvis
behöver få fram fler personer
med högre utbildning.»

Herr talman! Jag finner det djupt beklämmande,
att högerpartiet i frågan
om upprustningen av universitetsväsendet,
varom det här i dag rått enighet,
nu anmäler en helt annan uppfattning.
Vi i folkpartiet står fast vid vårt krav
beträffande stipendieringen, som är
och kommer att vara en av hörnstenarna
i utbildningens demokratisering. De
justeringar i rättvisehänseende som vi
föreslagit är av en helt annan art. Det
rör sig om nyanser i det stora arbetet.

Jag ber att få yrka bifall till reservationerna
6 b) och c).

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Skulle herr Helén vilja
ge mig protokollet! —- Jag ber, herr
talman, att få fortsätta där herr Helén
slutade: »Det är uteslutande med hänsyn
till statsfinanserna, om vilkas mer

än betryckta läge vi nyligen återigen
fått vältaliga bevis, som jag finner mig
nödsakad att följa utskottets förslag.»
Det var alltså 1957.

Vid detta tillfälle förelåg en folkpartireservation.
Nu har samma förslag,
som reservationen då innehöll, framlagts
av regeringen. Jag har icke ändrat uppfattning.
Statsfinansernas betryckta läge
gör att jag, trots att jag med mitt hjärta
och med mitt förnuft instämmer i förslaget
om ökning av naturastipendierna,
kommer att rösta mot regeringens
förslag.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! 1957 ansåg herr Munktell
det vara självklart att stödja regeringens
krav om ett vidmakthållande av
stipendieringen på en sådan nivå, att
man inom kort kunde uppnå studentsociala
utredningens målsättning. I dag
viker högerpartiet från hela denna målsättning
och vill avskaffa hela naturasipendieringen.
Det innebär att det finns
ett ofullkomligt oförenligt förhållande
mellan dessa uttalanden från 1957 och
högerreservationen av i dag.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Herr Helén läser protokollet
som en viss potentat läser Bibeln.

Herr Helén måste inse att jag icke har
ändrat den uppfattning, åt vilken jag
1957 gav uttryck. Jag ber bara att få
erinra herr Helén om att en miljard i
omsättningsskatt åtminstone en liten
smula bör tyda på att statsfinansernas
läge i dag är ännu mera betryckt än
1957.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Vi hade häromdagen en
budgetdebatt. Att i dag upprepa den debatten
är överflödigt. Samtliga tre oppositionspartier
har framlagt förslag,
som innebär full täckning för statsutgifterna
för kommande budgetår och därtill
lämnar överskott.

överläggningen var härmed slutad.

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Nr 20 103

Naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter

Mom. I

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen 6 a);
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Nilsson
i Göingegården begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i avdelning
II) punkten 1 :o) mom. I) i utskottets
utlåtande nr 131, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
6 a) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nilsson i Göingegården
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 170 ja och 44 nej, varjämte 2
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen 6 b);
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. III

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen 6 c);
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Helén begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i avdelning
II) punkten l:o) mom. III) i utskottets
utlåtande nr 131, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
6 c) av herr Axel Johannes Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Helén begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 121 ja och 45 nej,
varjämte 51 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IV

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen 6 d);
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i

104 Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Statens lånefond för universitetsstudier

Göingegården begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i avdelning
II) punkten l:o) mom. IY) i utskottets
utlåtande nr 131, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
6 d) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nilsson i Göingegården
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
172 ja och 42 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Statens lånefond för universitetsstudier

Kungl. Maj:t hade (propositionen nr
89, s. 47-—51) föreslagit riksdagen att
till detta ändamål för nästa budgetår
under statens utlåningsfonder anvisa ett
investeringsanslag av 10 600 000 kronor,
innebärande en anslagshöjning
med 2 600 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft den under föregående
anslagspunkt redovisade motionen
I: 587, vari, såvitt nu vore i fråga,
hemställts att riksdagen i anledning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 89 måtte
besluta att Valands konstskola upptoges
i förteckningen över de skolor för
högre konstnärlig utbildning, vilkas
elever skulle vara berättigade att erhålla
räntefria studielån för universitetsstudier.

Utskottet hemställde

I. att motionen I: 587, såvitt nu vore
i fråga, icke måtte av riksdagen bifallas; II.

att riksdagen måtte till Statens lånefond
för universitetsstudier för budgetåret
1960/61 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av
10 600 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Johannes Andersson, Jacobsson,
Källqvist och Ståhl, fröken Vinge och
herr Helén, vilka ansett att utskottet
bort under I. hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionen I: 587,
såvitt nu vore i fråga, besluta att eleverna
vid Valands konstskola skulle
vara berättigade att erhålla räntefria
lån ur statens lånefond för universitetsstudier.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr ARVIDSON (s):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HELÉN (fp) :

Jag yrkar bifall till reservationen nr
7 under avdelning II vid punkten 2 av
herr Axel Johannes Andersson m. fl.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan med
den ändring däri, som föreslagits i den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Helén begärde
emellertid votering, i anledning varav

Nr 20 105

Fredagen den 27 maj 1960 em.

efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i avdelning
II) punkten 2:o) i utskottets utlåtande
nr 131, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till reservationen 7) av herr Axel Johannes
Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Helén begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 143 ja och 50 nej,
varjämte 25 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

132, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
angående utbildningen av
lärare på det husliga området m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Organisationsfrågor inom skolväsendet
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

133, i anledning av Kungl. Maj:ts pro -

Den allmänna försöksverksamheten

position angående vissa organisationsfrågor
inom skolväsendet m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 131 hade Kungl.
Maj:t under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 1 april 1960 föreslagit
riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att fastställa gymnasiets
linjeorganisation vid högre allmänt läroverk
även i vad avsåge försöksgymnasielinjer,
dels bemyndiga Kungl.
Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen i
propositionen förordat meddela ändrade
bestämmelser om behörighetsvillkoren
för rektorstjänster vid det obligatoriska
skolväsendet samt i anslutning
därtill vidtaga övriga erforderliga författningsändringar,
dels ock medgiva,
att den Kungl. Maj:t och kronan tillhöriga,
för högre allmänna läroverket i
Haparanda disponerade fastigheten,
tomten nr 1 i kvarteret Lärkan med
därå uppförda läroverksbyggnader,
finge på av departementschefen förordat
villkor utan vederlag överlåtas till
Haparanda stad.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft vissa motioner.

Punkten 1

Den allmänna försöksverksamheten

I avsnitt I av propositionen lämnade
departementschefen ett kortfattat referat
av skolöverstyrelsens redogörelser
avseende försöksåret 1958/59 dels beträffande
försök av olika slag inom de
äldre skolformerna, dels ock beträffande
försöksverksamheten med enhetsskola
och kommenterade dessa redogörelser
på speciella punkter. I detta sammanhang
hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ragnar Bergh m. fl. (I: 642)
och den andra inom andra kammaren av
herr Nilsson i Göingegården m. fl.

106 Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Den allmänna försöksverksamheten

(11:790), i vilka hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen måtte hemställa
om uppdrag åt 1957 års skolberedning
att vid utformningen av högstadiet
beakta i motionerna anförda
synpunkter på språkundervisningen i
gren 8 c för blivande elever i tekniskt
gymnasium.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 642 och II: 790, såvitt nu vore i fråga,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Skoglund i Doverstorp och
Nilsson i Göingegården samt fröken
Karlsson, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:642 och 11:790,
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om uppdrag åt
1957 års skolberedning att vid utformningen
av högstadiet beakta i motionerna
anförda synpunkter.

Efter punktens föredragning anförde:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! För närvarande prövas
i enhetsskolans försöksverksamhet en
avvikelse från timplanen för 9 y. Den
avser att ge de elever, vilka är teknisktmatematiskt
begåvade men har mindre
lust och fallenhet för språkstudier, en
tekniskt inriktad studiegång, kallad gren
8 c. Tyngdpunkten förläggs sålunda till
studier i matematik, fysik och kemi.
Elever med goda betyg från denna gren
8 c skall trots otillräckliga kunskaper i
främmande språk vinna inträde på tekniskt
gymnasium. Även om man är medveten
om att tekniskt begåvade elever
kan ha språksvårigheter, anser vi reservanter,
att kunskaper i tyska och engelska
är nödvändiga för att något så
när kunna tillgodogöra sig undervisningen
vid tekniskt gymnasium, där inte
minst facklitteratur i dessa språk väl
bör komma till användning. Vi reservanter
har därför tillåtit oss att föreslå,
att 1957 års skolberedning skall få i

uppdrag att vid utformandet av enhetsskolans
högstadium tillse att dessa synpunkter
måtte beaktas.

Utskottets majoritet säger i sitt utlåtande
att de erforderliga språkkunskaperna
bör dessa elever enligt utskottets
mening kunna förvärva vid en senare
tidpunkt. Jag tycker att detta är att ta
litet för lättvindigt på denna utbildning.
Det synes mig som om man på detta sätt
bedriver verksamheten så att säga baklänges.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen av herr Kaijser
m. fl. på denna punkt.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Till grund för högerreservationen
på denna punkt ligger
uppenbarligen ett egenartat missförstånd.
Linje 9 y inom enhetsskolan ger
förberedande yrkesutbildning. De elever
som går till denna linje har i allmänhet
inte valt främmande språk.
Bland dessa elever finns det många som
inte har intresse för språk och som
har svårt att följa med språkundervisningen
men som i stället är väl begåvade
vad beträffar matematik och naturvetenskapliga
ämnen. Nu har emellertid
enhetsskolans struktur på de
flesta håll varit sådan, att elever, som
har valt bort språk, därmed också förlorat
möjligheten att läsa kvalificerade
kurser i matematik, fysik och kemi. Det
är för dem som gren 8 c har tillkommit.
Det är alltså en gren av klass 9 y, där
elever utan språkinriktning kan få läsa
matematik, fysik och kemi på ett högre
plan.

Nu säger herr Nilsson i Göingegården,
att också dessa elever skall läsa
språk. Men därmed omintetgör man en
välbehövlig anpassning av studierna till
elevernas begåvningsinriktning. Är det
det man vill, kan jag mycket väl förstå
det, och då är det ett brutalt försök att
omintetgöra en sådan anpassning. Den
andra möjligheten är att herr Nilsson

Fredagen den 27 maj 1960 era.

Nr 20 107

i Göingegården helt enkelt har svarat
goddag yxskaft.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag tror visst inte det
föreligger något missförstånd härvidlag.
Här föreslår man helt enkelt, att
eleverna utan vidare skall gå över till
tekniskt gymnasium utan språkkunskaper.
Herr Arvidson säger att de skall
kunna tillägna sig kvalificerade kurser
i matematik, kemi och fysik men inte
behöva ha några språkkunskaper vare
sig i engelska eller tyska för att få gå
över till tekniskt gymnasium. Jag kan
för min del inte förstå, hur dessa elever
skall kunna avlägga kvalificerad
examen i tekniskt gymnasium utan att
ha språkkännedom i både engelska och
tyska. De måste väl i all rimlighets
namn vid något tillfälle komma i kontakt
med facklitteratur på dessa språk
och om de då inte i någon mån behärskar
språken har de heller ingen
möjlighet att tillägna sig denna litteratur.

Vidare säger utskottet att den möjligheten
står dem till buds sedan i en eller
annan form. Ja, tacka för det, det står
väl alla elever i alla skolor till buds,
om de vid sidan av skolstudierna och
kurserna sedan vill tillägna sig, vad de
tidigare inte ens har luktat på. Men det
gäller ju här att de utan vidare får
komma in i tekniskt gymnasium. Jag
kan inte förstå hur man vare sig från
skolöverstyrelsen eller departementet
vågar föreslå en sådan skolgång. Den
måste bli bristfällig.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Här ropas på tekniker.
Vi behöver tekniker av alla slag och av
alla grader. Ett sätt att tillvarata möjligheterna
att utbilda fler tekniker är
att låta elever som har valt en praktisk
studieväg inom enhetsskolan få kvalificerad
utbildning i de ämnen de är in -

Den allmänna försöksverksamheten

tresserade av, matematik, fysik och
kemi, och sedan försöka bygga vidare
på detta. Herr Nilssons i Göingegården
ståndpunkt skulle innebära att vi inte
finge ha linjen 8 c utan hänvisades till
elever som också läst tyska och engelska.
Det skulle innebära att rekryteringsbasen
bleve smalare.

Frågan huruvida dessa elever sedan
skall få tillfälle till högre teknisk utbildning
får lösas när den tiden kommer.
Är det inte ändå så, att gymnasiet
och den högre utbildningen över huvud
taget får rätta sig efter den grund som
finnes? Skulle vi behöva konstruera ett
särskilt tekniskt gymnasium med grundläggande
språkutbildning för att ta vara
på den gruppen av begåvningar vi här
talar om, får vi göra detta. Skolundervisningen
måste byggas upp nerifrån
och inte uppifrån.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag kan i det väsentligaste
instämma i de synpunkter som
herr Arvidson anfört beträffande angelägenheten
av att ge de elever, som är
mera utpräglat naturvetenskapligt begåvade,
möjligheter till studier.

För att få klarhet vill jag emellertid
ställa en fråga till herr Nilsson i Göingegården
såsom reservanternas talesman:
Vad reserverar ni er emot? Är det
emot upprättandet av linje 8 c och därmed
möjlighet till matematiska och naturvetenskapliga
studier för de elever
som har fallenhet härför utan att vara
språkligt begåvade? Eller vänder ni er
mot inträdesfordringarna vid de tekniska
gymnasierna? Det vore intressant
att få reda på den saken.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Herr Arvidson sade i
sitt första anförande att det är att brutalt
avvisa elever som har förutsättningar
tekniskt men inte språkligt att av
dem kräva språkkunskaper. Det är
emellertid inte detta vi vänder oss emot,
utan vi vänder oss emot att man ger

108 Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Den allmänna försöksverksamheten

möjlighet för inträde i tekniskt gymnasium
åt elever som inte har underlag
för att där tillägna sig den undervisning
som bjuds. Även om behovet av
tekniker här i landet är skriande, får
man inte godkänna vilken kvalitet som
helst. De tekniker vi utbildar måste
kunna hävda sig i konkurrensen både
inom landet och utomlands, om de
kommer dit.

Herr Larsson i Hedenäset frågade vad
vi vänder oss emot. Som jag redan sagt
till herr Arvidson vänder vi oss emot
kvaliteten på de tekniker vi skall utbilda.
Det får inte bli någon Epa-utbildning,
vilket det faktiskt kommer att
bli, om man ställer kraven på eleverna
alltför lågt. Vi kan bara jämföra med de
poängtal vi numera kräver för inträde
till realskolor och gymnasier. Där måste
vissa krav uppfyllas, och samma förhållande
bör råda även här. Nog behöver
vi utbilda tekniker, men vi skall
inte undan för undan sänka kraven på
kvaliteten hos de utbildade. Det gör man
enligt min uppfattning med detta förslag.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Om jag inte missförstod
herr Nilsson i Göingegården, innebar
hans svar på mina frågor att det
var inträdesfordringarna vid de tekniska
gymnasierna, som högerreservanterna
närmast har velat aktualisera. Hur
kan det då finnas anledning att föreslå
att riksdagen skall hemställa härom
i skrivelse till 1957 års skolberedning,
som inte har att utreda frågan om gymnasieorganisationen
utan endast frågan
om den obligatoriska nioåriga skolan?

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Herr Nilsson i Göingegården
sade att jag hade beskyllt honom
för att brutalt vilja avvisa en grupp
elever. Vad jag sade var emellertid att
det var fråga om att brutalt avvisa en
anpassning till elevernas studieförutsättningar.

Eleverna i klass 7 har att välja mellan
huruvida de skall läsa tyska eller
ett praktiskt ämne. Finner de att de inte
har intresse för tyska men att de i
stället har intresse för det praktiska
ämnet, vore valet lätt. Så är emellertid
i själva verket inte fallet, emedan valet
av det praktiska ämnet, som förhållandena
nu är, inte ger utbildningsmöjligheter
i framtiden. Genom tillskapandet
av gren 8 c till 9 y har man fått sådana
vidare utbildningsmöjligheter i högre
klass, och därigenom har det blivit
möjligt att få en rimligare fördelning
av eleverna på praktiska och teoretiska
vägar redan i klass 7. Nu skulle den
möjligheten tagas bort. Man skulle behöva
läsa tyska för att över huvud taget
komma vidare till högre teknisk utbildning.
Jag kan inte finna detta vara
en rimlig lösning.

Vi har för inte så länge sedan fått en
utredning som visar, att den allmänbegåvning
som herr Nilsson tror på inte
är den vanliga. Det är i allmänhet inte
så, att en människa är lika begåvad för
språk som för matematik.

Tvärtom är det ganska vanligt att man
är begåvad för det ena och inte för
det andra. Skolan måste ta hänsyn till
detta och anpassa sig efter det faktiska
läget. Det krävs att man på enhetsskolans
högstadium — speciellt i den avslutande
klassen — ger möjlighet till
studier av olika typ, så att man kan
tillvarata både matematikbegåvningarna
och språkbegåvningarna, vare sig
detta skall ske — som jag tycker —
inom klassens ram, i varje fall när det
gäller sjunde och åttonde klasserna, eller
med andra medel kanske i nionde
klassen. Vad herr Nilsson i Göingegården
här försöker omintetgöra är alltså
en anpassning till detta läge. Han försvårar
därmed också ett tillvaratagande
av de åt matematikhållet ensidigt inriktade
eleverna, vilka behövs som tekniker
och lämpligen bör få åtnjuta högre
teknisk utbildning.

Överläggningen var härmed slutad.

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Nr 20 109

Ombildning av högre allmänt läroverks gymnasium till försöksgymnasium

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 2

Ombildning av högre allmänt läroverks

gymnasium till försöksgymnasium

Kungl. Maj:t hade, som inledningsvis
redovisats, hemställt om riksdagens
bemyndigande att fastställa gymnasiets
linjeorganisation vid högre allmänt läroverk
även i vad avsåge försöksgymnasier.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft tre motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom andra kammaren av herr
Ragnar Bergh m. fl. (I: 642) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nilsson i Göingegården m. fl. (11:790),
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
förslag om bemyndigande för Kungl.
Maj:t att fastställa gymnasiets linjeorganisation
vid högre allmänt läroverk
även i vad avsåge försöksgymnasielinjer.

Utskottet hemställde

a) att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:642 och 11:790,
såvitt nu vore i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj:t att fastställa gymnasiets
linjeorganisation vid högre allmänt läroverk
även i vad avsåge försöksgymnasielinjer; b)

att motionen II: 791 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Kaijser, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka ansett att
utskottet bort under a) hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 642 och II: 790, såvitt nu vore
i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag om
bemyndigande att fastställa gymnasiets
linjeorganisation vid högre allmänt lä -

roverk även i vad avsåge försöksgymnasier; b)

av fröken Vinge; och

c) av herr Helén; de båda sistnämnda
utan angivna yrkanden.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

FRÖDING (h):

Herr talman!

»Lägg tungt och fast din hand i
bordet och som ett lejon kungligt ryt!»

Det var, herr talman, det karska råd
som jag fick av en i vanliga fall utomordentligt
snäll och fridsam läroverksadjunkt
i Sundsvall, när han hörde, att
jag skulle gå upp för att försöka motarbeta
ett alltför omedelbart indragande
av vårt läroverks fyraåriga gymnasielinjer.
Även med risk att förlora en
valman skall jag dock inte efterkomma
denna uppmaning. Jag har nämligen
inte de erforderliga röstresurserna och
känner mig på intet sätt som ett lejon,
allra minst när jag skall tala i skolfrågor.
Det är i stället i egenskap av orolig
förälder till barn på enhetsskolans
högstadium i Sundsvall som jag tar till
orda, en förälder som har allvarliga
farhågor inför den hårt pressade studiegång,
som skulle drabba hans barn
genom att de — om de lyckas komma
in i gymnasiet — skulle bli nödsakade
att gå i ett treårigt sådant. När jag
gjort en framstöt för att vi tills vidare
skulle få ha kvar vårt fyraåriga gymnasium
vet jag också med mig, att jag
bakom mig har många föräldrar och
stadens föräldraförening.

Av propositionen nr 131 kunde man
utläsa, att en del av våra gymnasier —
bl. a. det i Sundsvall — löper stor risk
att bli berövade sina fyraåriga linjer.
Av departementschefens uttalanden
tycktes det nämligen framgå, att han
närmast var böjd att begagna den fullmakt
beträffande de gamla gymnasiernas
linjearrangemang, som han tidigare
erhållit, till att inom en mycket nära
framtid utbyta bl. a. Sundsvallsgymnasiets
fyraåriga linje mot treårig.

no Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Ombildning av högre allmänt läroverks gymnasium till försöksgymnasium

När jag tillsammans med min bänkkamrat
John R. Anderson i Sundsvall i
motionen nr 791 i denna kammare hemställde,
att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts nyssnämnda proposition
måtte uttala, att gymnasiets fyraåriga
linjer tills vidare skulle få bibehållas i
Sundsvall, åberopade vi till en början
att både läroverkets kollegium och dess
rektor liksom även stadens skolstyrelse
hade uttalat sig till förmån för dessa
fyraåriga linjer. Kollegiet hade enligt
sitt i motionen refererade yttrande ansett,
att underlaget för gymnasielinjer
av vanlig typ alltjämt var tillräckligt för
läroverket. Vidare hade kollegiet bl. a.
framhållit, att de fyraåriga linjerna visat
sig mera lockande och behövliga,
särskilt för enhetsskoleeleverna, samt
att man måste beakta elevernas intresse
av att få tillräckligt höga betyg för högskolestudier;
frivillig kvarsittning i det
treåriga gymnasiet hade förekommit.
Kollegiet upplyste också om att övergången
från enhetsskolans årskurs 8 till
ring I4 hade utfallit väl. Rektor, till vars
yttrande skolstyrelsen anslöt sig, hade
andragit liknande synpunkter.

I vår motion anförde vi ytterligare —
jag citerar ett litet stycke: »Att intresset
bland föräldrarna är stort för de fyraåriga
gymnasielinjerna visar det förhållandet,
att det stora flertalet föräldrar
vid årets inträdesansökningar
begärt, att deras barn skall placeras i
dessa. Detta gäller även barn som kommer
från enhetsskolan.»

Motionärerna förmenade vidare, att
den av departementschefen aviserade
snara utredningen om den kommande
gymnasiepolitiken borde avvaktas, innan
vårt läroverks linjeorganisation
ändrades. Slutligen framhöll vi, att enhetsskolan
ännu mer eller mindre befunne
sig på experimentstadiet och att
dess hittillsvarande studieresultat påverkats
ogynnsamt av den av departementschefen
själv påtalade svårigheten
att få tillräckligt antal kompetenta lärarkrafter,
särskilt för högstadiet. Den -

na svårighet hade i mycket hög grad
gjort sig påmind i Norrland.

Till närmare belysning av vad vi sålunda
uttalat tillåter jag mig att besvära
kammaren med några siffror.

Av de från enhetsskolorna i Sundsvall,
Skön, Timrå och Njurunda härrörande
sökandena till stadens gymnasium
ville sålunda i år 89 stycken komma
till de fyraåriga linjerna mot bara
67 till de treåriga. — Av årets studentkull
hade ndast 8 av 27 lyckats klara
det treåriga gymnasiet på förutsatt
tid. Detta innebär ett bortfall på ungefär
70 procent. Vad de fyraåriga linjerna
beträffar var bortfallet avsevärt mindre
eller ungefär 50 procent. — Därtill kommer
att hälften eller 19 av 39 av lärarna
vid Sundsvalls enhetsskolas högstadium
saknar formell kompetens att undervisa
på högstadiet.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden
finner jag det fullt naturligt att
man i min hemstad ser med stor oro på
ett nedläggande av de fyraåriga linjerna
vid läroverket. Läroverkets föräldraförening,
som inte tidigare beretts tillfälle
att yttra sig i ärendet, har också
i en till statsutskottet ingiven skrivelse
uttalat sin anslutning till motionärernas
synpunkter och yrkanden.

När vi väckte vår motion var i varje
fall jag fullt på det klara med att den inte
skulle bli helt bifallen. Det syntes mig
föga troligt att riksdagen skulle göra en
inskränkning i den till Kungl. Maj:t redan
tidigare lämnade fullmakten speciellt
för Sundsvalls del. Men jag hade
nog väntat mig att motsvarande motionsaktioner
skulle göras till förmån
för övriga hotade gymnasiestäder, och
jag hade kanske närmast tänkt mig att
vår motion och dessa andra motioner,
som sedan inte kom, skulle kunna föranleda
utskottet till något mer positivt
än att bara framhålla att utskottet visserligen
i och för sig hyser förståelse för
de önskemål som i vissa fall torde föreligga
att bereda gymnasieelever en lugnare
studiegång i den fyraåriga linjens

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Nr 20

111

Ombildning av högre allmänt läroverks gymnasium till försöksgymnasium

form, men att utskottet likväl icke ansett
sig böra förorda att motionen bleve
föremål för någon riksdagens åtgärd.
Jag hoppades nog att utskottet åtminstone
skulle ha kunnat förorda att största
möjliga hänsyn toges till föräldraönskemål
och lokala besvärligheter när
Kungl. Maj :t skulle utnyttja den lämnade
fullmakten. Att inte ens mina partivänner
i utskottet vågat sig på åtminstone
detta, stämmer för övrigt ganska illa
med det under punkt 5 i högerns till
höstriksdagen uppskjutna partimotion
—- motion nr 20 i denna kammare —
framställda yrkandet, där det ju heter
att »tills frågan om gymnasiets framtida
organisation och ställning lösts, bör
fyraåriga gymnasiet även i fortsättningen
bestå i samma utsträckning som hittills».
Emellertid är det kanske bara
bra, att denna fråga inte har blivit någon
sorts partifråga.

Då jag, herr talman, inte har någon
reservation att falla tillbaka på skall
jag inte här framställa något yrkande
i anledning av vår motion. Däremot vill
jag till ecklesiastikministern rikta en
allvarligt menad vädjan att skynda en
smula långsamt när det gäller indragning
av sundsvallsgymnasiets fyraåriga
linje. Förmodligen finns det anledning
till ett »festina lente» även beträffande
andra gymnasier i farozonen, vid vilka
förhållandena kanske är ganska lika
dem i Sundsvall.

Till sist, herr talman, vill jag bara beklaga
att min medmotionär på grund
av inträffat sjukdomsfall i hans familj
blivit förhindrad att taga till orda i denna
fråga. Han har emellertid från sin utgångspunkt
som lärare vid Sundsvalls
enhetsskola kommit till precis samma
uppfattning i saken som jag i min egenskap
av orolig förälder.

Herr NILSSON i Göingegården (li):

Herr talman! Utan att gå in på frågan
om studietidens längd, som herr
Fröding här i anledning av sin motion
berörde, skall jag med hänvisning till
vad i reservationen säges be att få yrka

bifall till den vid denna punkt fogade
reservationen av herr Kaijser m. fl.

Det blir säkerligen tillfälle vid höstriksdagen,
då den av högerpartiet redovisade
motionen angående framtida
utbildning inom den nioåriga enhetsskolan
kommer under behandling, att litet
närmare gå in på de problem, som herr
Fröding i dag tog upp.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! I det avsnitt av proposition
nr 131, som behandlats under denna
punkt, finns åtskilliga intressanta
synpunkter på gymnasiefrågorna som
inte utmynnar i någon direkt hemställan.
Men den omständigheten att statsrådet
tagit upp dessa frågor måste väl
innebära, att han har velat bereda riksdagen
tillfälle att diskutera dem.

En av dessa frågor gäller rekryteringen
till försöksgymnasier under övergångstiden,
d. v. s. under den tid då vissa
försöksgymnasier rekryteras dels
från försöksskolan, i regel klass 9 g,
dels från real- och flickskolan. Enligt
gällande bestämmelser, som refereras i
propositionen, skall minst hälften av
eleverna komma från försöksskolan.
Även om huvudregeln är att försöksgymnasium
bara upprättas i sådana fall,
då eleverna från försöksskolan kan beräknas
vara i majoritet, kommer man
inte ifrån att elevernas linjeval kan vara
ojämnt och att det därför kan inträffa
att de sökande till den ena eller andra
bildningslinjen är fördelade på ett sådant
sätt, att de som söker från realskolan
befinner sig i majoritet. Om vi
då antar att till viss linje söker 15 elever
från 9 g och 30 från en realskola,
då kommer alla in från 9 g även om en
del bara är nätt och jämnt godkända,
men från realskolan kommer bara de 15
bästa in. Det stämmer inte med vad
som sägs på annat håll i skolöverstyrelsens
uttalande, att dessa kategorier skall
vara likaberättigade. Ännu orimligare
blir det om t. ex. bara 10 söker från 9 g,
ty då kommer inte 20 utan bara 10 in
från realskolan.

112

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Ombildning av högre allmänt läroverks gymnasium till försöksgymnasium

Även om man är medveten om att försöksgymnasiet
i princip bygger på försöksskolans
kurser, kan man inte göra
gällande att kurserna är så olika, att
principen om 9 g-elevernas företräde
skall tillämpas in absurdum.

Nu vet jag ju att en jämkning har medgivits
i något fall där orimligheten varit
alltför påtaglig, men jag tror att själva
grundregeln behöver jämkas under övergångstiden.
Jag efterlyser ecklesiastikministerns
mening på denna punkt.

En annan fråga är studiegångens
längd fram till studentexamen. Jag har
stora sympatier för herr Frödings resonemang
att vi innan den aviserade gymnasieutredningen
lagt fram sina förslag
bör vara försiktiga med sådana
ändringar som minskar antalet fyraåriga
linjer. Vissa elever behöver lugnare
studiegång. Å andra sidan måste vi också
ha klart för oss att andra elever bör
ha möjlighet att komma snabbare fram.
Erfarenheterna visar att de fyraåriga
gymnasierna är mera attraktiva både
för eleverna och lärarna än de treåriga.
Det är, herr statsråd, mycket svårt att
rekrytera lektorer till de treåriga gymnasierna.
Det har vi i min hemkommun
mycket sorgliga erfarenheter av.

Ur en synpunkt kan detta anses vara
ett skäl att bibehålla vissa fyraåriga
gymnasielinjer vid sidan av de treåriga.
Men frågan är mera komplicerad än
herr Fröding ville göra gällande eller
kanske har klart för sig. Det visar sig
att just därför att de fyraåriga linjerna
är så attraktiva, beläggs platserna på
dessa i första hand av elever med högt
poängtal. De som skulle behöva lugnare
studiegång hamnar då på de treåriga linjerna
med kvarsittning, en inte alltid
frivillig kvarsittning som följd. Vidare
rekryteras de fyraåriga gymnasierna i
stor utsträckning av elever från andra
klassen i treåriga realskolor eller från
åttonde årskursen i en försöksskola. Att
detta är olägligt för de avlämnande skolorna
framhålles ju i propositionen.

Om man därför slår fast att övergången
till gymnasium bör ske tidigast efter

nionde skolåret finns tydligen två möjligheter.
Antingen måste man bibehålla
det fyraåriga gymnasiet för elever som
behöver lugnare studietakt eller också
bör man införa ett tionde mognadsår
före det treåriga gymnasiet.

Statsrådet berör i propositionen den
blivande gymnasieutredningen. Jag förstår
att han just är i färd med att skriva
eller låta skriva direktiven för den
utredningen. Jag skulle vilja uttala
önskemålet att den blivande gymnasieutredningen
får sådana direktiv, att de
här nämnda alternativen kan allvarligt
övervägas.

Skolöverstyrelsen har inte velat vara
med om en trettonårig studiegång fram
till studentexamen, men kvarsittning,
eller skall vi säga kvarsättning, gör att
det blir trettonårig studiegång för
många. Låt dem då få sina tretton år i
en i förväg tillrättalagd studiegång, för
att citera ett uttryck vi använt många
gånger i samband med 1950 års skolreform.

Jag vill slutligen uttala den förhoppningen
att statsrådet utformar direktiven
för denna gymnasieutredning så, att
vi äntligen kan få förslag också till hushållstekniska
gymnasier.

Det yrkande som ställts av herr Nilsson
i Göingegården grundar sig säkerligen
på en önskan jag också har att i
viss utsträckning få behålla fyraåriga
gymnasielinjer, men jag kan inte se att
detta önskemål tillgodoses genom att vi
följer det förslag herr Nilsson i Göingegården
framställde. Kungl. Maj :t har
redan möjlighet att fastställa linjeorganisationen
vid det stora flertalet läroverk
i vårt land. Det skulle inverka
ytterst litet på situationen om man skulle
tillämpa andra regler för försöksgymnasierna.
Jag vill i stället begagna tillfället
att rikta en vädjan till statsrådet
att allvarligt besinna, att man inte skall
i onödan förstöra det gamla fina fyraåriga
gymnasiet.

Med detta ber jag, herr talman, få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 20 113

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Mom. a

Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen
2 a); och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Göingegården begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
2:o) mom. a) i utskottets utlåtande nr
133, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
2 a) av herr Kaijser m. fl.

Mom. b

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9

Föredrogos vart för sig

statsutskottets utlåtanden:

nr 134, i anledning av väckta motioner
om anslag till Sveriges elevers centralorganisation,
och

nr 135, i anledning av väckta motioner
angående livstidsgager åt förtjänta
utövare av konstnärliga yrken; samt

Atomansvarighetslag

första lagutskottets utlåtande nr 34, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om straff för varusmuggling,
m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 10

Atomansvarighetslag

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ersättning för skada i följd av
atomreaktordrift m. m. (atomansvarighetslag),
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 25 mars 1960 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 140, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t under åberopande
av propositionen bilagda i
statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga ett vid
propositionen fogat förslag till lag om
ersättning för skada i följd av atomreaktordrift
m. m. (atomansvarighetslag).

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat tre i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen de

likalydande motionerna I: 667 av
herr Carlsson, Georg, och II: 823 av
herr Elmwall m. fl. samt

motionen II: 822 av herr Spångberg
m. fl.

I det vid propositionen fogade lagförslaget
voro följande lagrum så lydande: 6

§ första stycket

Anläggningsinnehavarens ansvarighet
för atomskador i följd av en och samma
händelse är begränsad till tjugufem
miljoner kronor.

8 § första stycket

Anspråk på ersättning för atomskada
skall vid äventyr av talans förlust an -

8 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 20

114

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Atomansvarighetslag

malas hos anläggningsinnehavaren inom
två år från den dag då den ersättningsberättigade
erhöll kunskap om skadan
och om den för skadan ansvarige eller
med iakttagande av skälig aktsamhet
bort erhålla sådan kunskap. Talan å
ersättning för skadan må icke i något
fall väckas mot anläggningens innehavare
senare än tio år från den händelse
som gav upphov till skadan.

I motionen II: 822 hemställdes

I. att riksdagen måtte besluta att
det i 6 § första stycket angivna ansvarighetsbeloppet
fastställdes till sjuttiofem
miljoner kronor;

II. att riksdagen måtte besluta att 8 §
första stycket erhölle följande lydelse:

»Anspråk på ersättning för atomskada
skall vid äventyr av talans förlust anmälas
hos anläggningsinnehavaren inom
fem år från den dag då den ersättningsberättigade
erhöll kunskap om skadan
och om den för skadan ansvarige. Talan
å ersättning för skadan må icke i
något fall väckas mot anläggningens innehavare
senare än tjugofem år från
den händelse som gav upphov till skadan.
»

Därjämte hemställdes, att övriga paragrafer
måtte erhålla den ändrade lydelse,
som kunde erfordras vid bifall
till de i motionen framförda förslagen.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen — med avslag å motionen
11:822 och yrkandet under I i
motionerna 1:667 och 11:823 — måtte
bifalla förevarande proposition, nr 140;
samt

B. att motionerna 1:667 och 11:823,
i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet hemställt under A, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Eftersom jag väckt en
motion i detta ärende skall jag be att
få säga några ord trots den sena tim -

men. Jag gör det därför att jag anser
att frågan har en så stor betydelse, att
man inte kan gå alldeles förbi den. Jag
tror också att den kommer tillbaka. Dels
är problemet nu litet provisoriskt upplagt,
dels kan det förslag som lämnats
komma att visa sig vara ohållbart i
längden.

Lagförslaget går ut på att innehavare
av atomverk skall åläggas ett visst ansvar.
Det gäller då först ett ansvarsbelopp,
som skall begränsas till 25 miljoner
kronor vid inträffade atomolyckor.
Det är det lägsta belopp som organisationen
för europeiskt ekonomiskt samarbete
har tänkt sig när det har arbetat
på sitt förslag till konvention i denna
fråga.

I vår motion har vi föreslagit 75 miljoner
kronor som begränsning. Skadorna
kan bli åtskilligt större. Både propositionen
och utskottsutlåtandet antyder
ju att så kan bli fallet.

Som ett exempel på hur man räknar
med dessa olyckors eventuella omfattning
i utlandet kan jag anföra, att amerikanska
staten garanterar ett belopp av
2 500 miljoner kronor vid varje inträffad
olycka. I Tyskland garanterar staten
utöver försäkringen ett belopp av
600 miljoner kronor. Man måste då
förstå att dessa 25 miljoner kronor som
man här begränsar ansvarigheten till ter
sig alldeles för blygsamt.

Nu skall jag dock erkänna — och det
har också framhållits — att om skadorna
skulle överstiga 25 miljoner kronor
så utgår ersättning från statsmedel.
Men ersättningen skall då utgå efter
grunder, som statsmakterna kommer att
fastställa, när frågan om ersättning blir
aktuell. Hur det kan gå i detta avseende,
när det blir fråga om ersättningar
på exempelvis många miljoner kronor,
har vi väl fått en viss uppfattning om
i dessa dagar, då vi har diskuterat de
ekonomiska frågorna. Vi hade nyligen
exempel på hur långt riksdagen ville
sträcka sig när det gällde ersättningar
för översvämningsskador. Vi har även

Nr 20

115

Fredagen den 27 maj 1960 em.

sett hur det har gått när riksdagen har
tagit ställning till skördeskador av olika
slag. Det har visat sig att man inte är
villig att helt ersätta de skador som har
uppstått. Jag är rädd för att det kommer
att bli likadant i de fall som vi nu
diskuterar. Vi befinner oss dock här
på ett område, där de som drabbas av
skadorna över huvud taget är förhindrade
att i förväg kunna teckna någon
försäkring som skydd för skadorna. Det
måste åvila den som bär ansvaret,
d. v. s. ägaren till anläggningen.

Det är ju bra att staten i detta fall ger
någon garanti — jag har inget emot det.
Jag sympatiserar också i stort sett med
tankegångarna i den andra motion, nr
II: 667, som har väckts i detta sammanhang,
enligt vilken staten helt skall
garantera ersättning för de belopp, som
överstiger försäkringssumman. Men om
man går in för något sådant, är det
ganska orimligt att denna försäkringssumma
— med hänsyn till de stora skador
som man i utlandet räknar med kan
inträffa i dessa fall — stannar vid ett
så relativt blygsamt belopp som 25 miljoner
kronor.

Jag tycker därför att det finns anledning
att kräva ut högre ansvarsbelopp
av ägarna, så mycket mera som det förslag
som här föreligger ingalunda ger
någon absolut säkerhet åt den som lider
skadorna i fråga. Men enligt lagförslaget
kan ägaren i vissa fall helt befrias
ifrån ansvar. Det sker då ansvarigheten
upphör till följd av att preskriptionstiden
har löpt ut. Preskriptionstiden anges
i lagförslaget till tio år, räknat från
den tidpunkt då skadan inträffat. Det
kan förflyta mycket lång tid när det
gäller strålningsskador av denna art
innan skadan framträder. Vi har inte
så lång tids erfarenhet på detta område,
men vi har genom att ta del av utländska
erfarenheter och genom litteratur
i ämnet kunnat bilda oss en viss
uppfattning. Vi har också sett hur det
i utlandet har inträffat allvarliga atom -

Atomansvarighetslag

skador. Rapporter om sådana har vi vid
åtskilliga tillfällen fått från Amerika.

Vi har några exempel på strålskador,
som jag något har berört i motionen.
Det gäller strålskador i samband med
röntgenbehandling vid ett lasarett. Själva
strålningen blir i viss mån densamma
som vid atomanläggningar, ehuru den
kan skilja sig från dessa i styrka. Men
de exempel som anförts i motionen, är
framför allt avsedda att belysa hur lång
tid det kan dröja mellan den tidpunkt
då skadan inträffat och till dess skadan
framträder. Jag har fått uppgifter om
sex fall från ett lasarett, där patienter
drabbats av skador efter röntgenbehandling.
I flera av dessa fall har sjukdomen
lett till dödlig utgång efter några
års mycket svårt lidande. I intet fall av
de sex har skadan upptäckts inom 10
år utan framträtt först efter respektive
12, 23, 24, 25 och 27 år efter den
sista behandling som kunnat orsaka
skadorna.

Vi finner i 8 § en ytterligare begränsning
av skadeståndsansvaret. I denna
paragraf stadgas: »Anspråk på ersättning
för atomskada skall vid äventyr av
talans förlust anmälas hos anläggningsinnehavaren
inom två år från den dag
då den ersättningsberättigade erhöll
kunskap om skadan och om den för skadan
ansvarige eller med iakttagande av
skälig aktsamhet bort erhålla sådan
kunskap.»

Detta torde komma att föranleda att
åtskilliga blir ställda utanför den ersättning
som de borde vara berättigade till.
Inte minst torde det bli processer när
det gäller bestämmelsen »eller med iakttagande
av skälig aktsamhet bort erhålla
sådan kunskap».

Det visar sig att en skada, som uppträder
så småningom och kanske först
efter tre, fyra eller fem år resulterar i
stor skadeverkan, inte kommer att bli
föremål för någon som helst ersättning.
Finns det någon från utskottet som kan
garantera att man med »erhållande av
kunskap» menar den tidpunkt då den

116 Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Atomansvarighetslag

drabbade fått visshet om skadans karaktär
och orsak? Det kan vara fråga
om både personskador, som i större eller
mindre grad förorsakats av radioaktivitet,
och skador av annat slag. Dessa
kan ha orsakats genom radioaktivt
vatten, förgiftning av marken, förgiftning
av växter, djur och livsmedel, som
genom en biologisk växelverkan kan
vara hundratusen gånger starkare än
förgiftningen av det vatten i vilket dessa
djur och växter finnes. Man kan räkna
med att de befarade skadorna kommer
att uppträda så långsamt, att det
blir svårt att fastställa dem inom en
preskriptionstid av två år.

Herr talman! Jag skall inte ta tiden
mera i anspråk. Den motivering jag lämnade
är mycket kort, men jag har velat
ge den dels med tanke på att man vid
en kommande riksdag, när dessa frågor
föres på tal igen, inte skall kunna säga
att den tidigare har förbigåtts. Jag yrkar
bifall till motionen.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag kan i mycket instämma
med föregående anförande, men
det är på ett par punkter till som jag
gärna skulle vilja säga några ord.

Det är inte förvånande om männisskor,
som helt plötsligt finner sig vara
bosatta inom riskzonen kring en atomanläggning,
blir oroliga. Man har kommit
in i någonting som man inte har
kunskap om, har svårt att sätta sig in
i och som man personligen inte kan påverka.
I stora sammanhang kan man nog
också förutsätta att kommunernas utveckling
kommer att påverkas. Det strikta
skadeståndsansvar, som det talas om,
innebär såvitt jag kan förstå att den
enskilde är berättigad att erhålla ersättning
oavsett om innehavaren av
atomanläggningen är ansvarig eller inte.
Men den skadelidande har att bevisa
att det är fråga om atomskada, och detta
kan bli mycket svårt och även dyrbart,

särskilt om skadan uppträder en lång
tid efter det att olyckan har inträffat.

Utskottet utesluter heller inte att katastrofskada
kan inträffa vid atomanläggningar.
Utskottet har t. o. m. den
uppfattningen, att man kan tänka sig
en skada av sådan omfattning, att de
samlade resurserna inte skulle förslå att
ersätta förlusterna. Om en atomskada
får denna omfattning och blir så stor
att de intakta, oskadade delarna av samhället
icke kan ersätta förlusterna, då
måste problemet givetvis angripas med
utgångspunkt från de resurser som vid
tidpunkten fortfarande står till buds. I
annat fall måste jag nog fastslå, att den
ersättning som staten skall ikläda sig,
bör utges efter samma grunder och principer
som gäller för innehavares av
atomanläggning skadeståndsansvar och
utan maximering.

Med hänsyn till den skiftande arten
av atomskador och till svårigheterna att
avgöra i vilken utsträckning en skada
är av atomskadenatur och vad skadan
kan komma att medföra för men för
framtiden måste skapas ett organ sammansatt
av tränade värderingsmän och
tekniker, som utan kostnad för den enskilde
på ett snabbt och effektivt sätt
kan bedöma skadan. Detta värderingsorgan
bör träda i funktion, oavsett om
skadan skall ersättas försäkringsvägen
eller av staten eller av båda. Det bör
även utsägas att den enskilde skall erhålla
ersättning för sina kostnader för
utfående av skadestånd, därest ej kravet
kan konstateras vara helt ogrundat.
Problemet följdskador bör utredas och
godtagbara regler för sådana utarbetas
och bifogas antingen denna lag eller
läggas in i en särskild sådan.

Herr talman! Utskottet har inte velat
tillmötesgå min hemställan under punkt
1 i motion II: 823. Därför skall jag inte
i dag ställa något yrkande, utan jag får
väl återkomma vid ett annat tillfälle.

Herr förste vice talmannen tog nu ledningen
av förhandlingarna.

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Nr 20

117

Herr HEDQVIST (s):

Herr talman! Jag kan mycket väl förstå
den oro motionärerna här känner,
när det gäller för riksdagen att ta ställning
till ansvarigheten vid handhavandet
av det nya ämne, som samhället nu
skall ta i bruk för fredliga ändamål. Jag
vill emellertid framhålla att propositionen
avser en provisorisk lagstiftning
om ersättning för skada i samband med
driften av atomreaktorer och andra
atomanläggningar. Den definitiva lagstiftning
som kommer så småningom
skall grundas på en konvention, vilken
nu håller på att utarbetas inom organisationen
för europeiskt ekonomiskt
samarbete.

Den nu föreslagna lagstiftningen är
tidsbegränsad till den 31 december 1963
och en snar omprövning är förutsatt.
Enligt förslaget skall anläggningens innehavare
vara ansvarig med ett belopp
upp till 25 miljoner kronor per olyckshändelse,
och ansvarigheten upp till
denna gräns skall täckas av obligatorisk
försäkring.

Herr Spångberg var inne på en bedömning
av hur stora skador som eventuellt
kan uppstå, men där saknar vi
ju all erfarenhet, och vi kan väl inte nu
utöka försäkringsskyddet till belopp
som eventuellt kan överstiga hela det
svenska samhällets samlade resurser.
Vi får väl pröva oss fram så försiktigt.
De skadelidande blir emellertid gottgjorda,
även om skadorna överstiger 25
miljoner kronor, ty det är sagt i propositionen,
att om skadorna överstiger
försäkringsbeloppet, skall gottgörelse
utgå av statsmedel enligt grunder som
fastställes av Kungl. Maj :t och riksdagen.
Jag återkommer sedan helt kort till
de yrkanden som i de väckta motionerna
ställts på olika punkter.

I en motion av herr Spångberg m. fl.
har yrkats att beloppet 25 miljoner kronor
skall höjas till 75 miljoner kronor.
Motionärerna har emellertid inte berört
att propositionen också innehåller
en subsidiär statsgaranti, som bör till -

Atomansvarighetslag

godose motionärernas önskemål i det
fallet.

I andra motioner som väckts både
här och i medkammaren har hemställts
att den statliga garantien skall ge full
ersättning åt de skadelidande. Jag vill
där framhålla att erfarenheterna hittills
synes visa att katastrofriskerna är mycket
små, om man handskas med denna
kraftkälla på ett tillbörligt sätt. Men
riskerna för en katastrof är självfallet
inte helt uteslutna. Om en katastrof inträffar,
står det klart att skadorna därav
kan få sådan omfattning att det helt
enkelt är omöjligt att ersätta dem i full
utsträckning. Det torde därför vara riktigt
att avgörandet i ersättningsfrågan
förbehålles statsmakterna vid det tillfälle
då katastrofen inträffar. Man kan
väl utgå ifrån att skadorna i så fall ersättes
så långt resurserna medger.

Vidare har i motionerna föreslagits
en förlängning av preskriptionstiden.
I regeringsförslaget, som utskottet har
tillstyrkt, blir skador som visar sig först
efter den tioåriga preskriptionstidens
utgång icke ersatta. Men även här skall
statsgarantien gälla. Sålunda skall för
skador som yppar sig mellan tio upp
till trettio år efter olyckan utgå ersättning
av statsmedel på precis samma
sätt som för skador inom den tioåriga
preskriptionstiden.

Härutöver har i motionerna framställts
yrkanden om förlängning av tiden
för anmälan av skada. Motionärerna
har där begärt en förlängning från
två till fem år för anmälan och resande
av ersättningsanspråk. Jag har emellertid
litet svårt att förstå vad motionärerna
på den punkten syftar till. Lagförslaget
bör väl till och med vara bättre
än motionärernas yrkande. Den i propositionen
föreslagna preskriptionsregeln
är motiverad inte minst med hänsyn
till de skadelidandes intresse av att
skaderegleringen inte onödigtvis uppskjutes.
Utskottet har därför inte ansett
sig kunna biträda motionärernas förslag
på den punkten.

118 Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Atomansvarighetslag

Herr talman! Herr Elmwall har här
inte ställt något yrkande. Det har däremot
herr Spångberg gjort. Med hänsyn
härtill och med hänvisning till vad utskottet
skrivit och jag här själv anfört
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
alla dessa saker. Jag skall bara bemöta
det här sista påståendet, att det skulle
vara något slags fördel för den ersättningsberättigade,
att det var en mycket
kort preskriptionstid. Jag måste säga
att jag inte alls förstår vare sig utskottets
talesman eller utskottet självt. En
preskriptionstid på två år är föreslagen.
Efter den tiden, då en skada är
upptäckt eller med »tillräcklig aktsamhet»
borde ha kunnat upptäckas, skall
skadeanspråk inte längre få ställas. Kan
det vara en fördel för den som är utsatt
för skadan? Det måste nog förklaras på
ett rimligare sätt än vad utskottet har
lyckats prestera i sin motivering, att
det skulle gagna den som har berättigade
anspråk att ställa, att rätten att
framföra dessa anspråk upphör två år
efter det skadan yppats. Det är ju möjligt
att den skadade inte förstår att
skadan har åstadkommits genom en
strålning eller en olycka i en atomanläggning.

Om dessa två år räknades från den
tid då det kunde fastställas att skadan
orsakats av en händelse för vilken atomverket
var ansvarigt, då skulle man förstå
detta. Men så är det ju inte, eller
vad säger inrikesministern om denna
tolkning? Det kan exempelvis hända att
en skada kan fastställas tre eller fyra
år efter det att den har uppträtt. Låt
oss säga att någon utsatts för radioaktiv
bestrålning. Efter några år uppstår
det en rodnad på huden, det blir utslag
och ömhet. Han går till en läkare.
Denne förstår inte vad det är fråga om,
men behandlar kanske skadan på något
sätt och säger att det är någonting som

troligen går över. Så dröjer det flera år
innan det kan fastställas att skadan är
orsakad av radioaktiv bestrålning. År
det verkligen i den skadades intresse
som man gjort den här begränsningen
till två år efter det att skadan inträffat?
Det är i så fall ett fullständigt
misstag från utskottets sida.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag vill bara säga ett
par ord till. I mitt förra anförande redogjorde
jag för vad som eventuellt kan
ske om det blir en katastrofskada av
sådan omfattning att samhället inte till
fullo kan ersätta den, och därför skall
jag inte säga mer om den saken.

När det sedan gäller utskottets uppfattning
att det bör förbehållas statsmakterna
att avgöra ersättningen, vill
jag ifrågasätta om detta är riktigt. Det
kan ju vara statsmakterna som helt äger
en anläggning där en sådan olycka sker.
År det inte riktigare att det blir en
fullständigt opartisk värderingsnämnd,
liksom i många andra fall, som har att
avgöra hur skadorna skall ersättas?

överläggningen var härmed slutad.

Mom. A

Förslaget till atomansvarighetslag

6 § första stgeket

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till lagrummets lydelse,
dels ock på bifall till motionen II: 822
i motsvarande del; och godkände kammaren
utskottets förslag.

8 § första stycket

Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på godkännande
av utskottets föreliggande förslag, dels
ock på bifall till motionen II: 822 i nu
förevarande del; och godkände kammaren
utskottets förslag.

Lagförslaget i övrigt

Godkändes.

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Nr 20

119

Lag om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m.

Utskottets hemställan under mom. A

Förklarades besvarad genom kammarens
i fråga om lagförslaget fattade beslut.

Mom. B

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Lag om skyddsåtgärder vid olyckor i
atomanläggningar m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar
m. m.., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 1 april 1960 dagtecknad
proposition, nr 139, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Majd,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
ett vid propositionen fogat förslag till
lag om skyddsåtgärder vid olyckor i
atomanläggningar m. m.

I anslutning till propositionen hade
utskottet behandlat de i anledning av
densamma väckta, likalydande motionerna
nr 666 i första kammaren av herr
Carlsson, Georg, och nr 821 i andra
kammaren av herr Björkänge m. fl.

I motionerna I: 666 och II: 821 hemställdes »I.

att riksdagen vid behandling av
propositionen nr 139 måtte i skrivelse
till Kungl. Majd hemställa om erforderliga
åtgärder i syfte att garantera,
att länsstyrelse för upprättande av organisationsplan
och vidtagande av övriga
åtgärder till skydd vid olyckor i atomanläggningar
samråder med berörda
kommuners styrelser på sätt som ovan
förordats;

II. att riksdagen måtte besluta, att
förluster å enskild egendom, som uppstått
genom av myndighet beslutade

skyddsåtgärder mot atomolycka och
som inte omfattas av anläggningsinnehavarens
skadeståndsansvar, i full utsträckning
må gäldas av statsmedel,
samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig författningstext».

Utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition, nr 139,

B. att förevarande motioner, 1:666
och II: 821, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Thorsten Larsson, Ringaby, Lothigius
och Gustavsson i Alvesta, vilka ansett
att utskottet under B. bort hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 666 och II: 821, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
förslag till sådana bestämmelser i lagen
om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar
m. m., att full ersättning
av statsmedel skulle utgå till den som
lede förlust i anledning av skyddsåtgärd
vid olycka i atomanläggning inom
riket.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Departementschefen
framhåller i propositionen nr 139, som
ligger till grund för andra lagutskottets
utlåtande nr 45, att de vägar vårt land
beträder genom att ta atomenergien i
anspråk som kraftkälla inte bara innebär
fördelar genom att möjligheter till
ökat välstånd skapas utan även innebär
betydande riskmoment bland annat
för de människor som får en atomreaktor
inom sin bygd. Jag vill livligt instämma
i detta. Men tyvärr kan man
konstatera att departementschefen i
propositionen inte i tillräcklig grad tagit
hänsyn till de ekonomiska problem
som kan uppstå för den enskilde vid en
eventuell atomolycka. Det föreliggande

120

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Lag om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m.

lagförslaget skapar inte tillräckliga ekonomiska
garantier för de människor som
kommer i riskzonen.

Enligt förslaget till lag om skyddsåtgärder
vid olyckor i atomanläggningar
ankommer det på länsstyrelserna att
vidta åtgärder och föranstalta om utrymning
av område »som kan antagas
vara eller bliva berört av utspridning av
radioaktiva ämnen». Det är alltså länsstyrelserna
som skall ha ansvaret för
allmänhetens skydd. De har därför rätt
att föreskriva åtgärder som kan få allvarliga
ekonomiska konsekvenser för
den enskilde. En länsstyrelse kan således
påbjuda bortförande av djur eller
livsmedel och den kan förordna om inskränkning
i rätten att nyttja mark- eller
vattenområden eller naturprodukter
ävensom rätten att bruka eller förfoga
över egendom. Om det sedan visar sig
att det område som länsstyrelsen belagt
med förbud och beslutat om utrymning
av inte i sin helhet blir utsatt för radioaktivitet
i hälsofarlig mängd utan endast
en viss del av området drabbas, så
träder inte atomansvarighetslagen i tilllämpning
beträffande den del av det
utrymda området som inte drabbas av
de radioaktiva ämnena. Människorna
har dock haft stora kostnader för utrymningen
och återflyttningen, och det
kan ha blivit skador på fastigheter och
ledningar. En jordbrukare kan få lida
förluster på grund av att han inte fått
sälja sina produkter.

Departementschefen liksom utskottsmajoriteten
vill ställa denna ersättningsfråga
på framtiden. Departementschefen
säger sig dock ha den uppfattningen
att starka skäl talar för att statsmakterna
träder in med viss hjälp. Men några
som helst antydningar om regler eller
principer för hur sådan ersättning skall
utgå finns tyvärr varken i propositionen
eller i utskottsutlåtandet. Detta vill
jag beteckna som mycket otillfredsställande.

Genom samhällets beslut och åtgärder
kommer vissa bygder som inom sina

områden får en atomanläggning att hamna
inom en riskzon. De som bor där
får vara medvetna om att en atomolycka
kan inträffa och att de kan få
utrymma området och därmed vidkännas
stora kostnader, men någon garanti
om ersättning från staten ges inte.
Dessa förhållanden kommer helt naturligt
att skapa ett tillstånd av osäkerhet
och ovisshet inför framtiden bland de
människor som just genom samhällets
åtgärder kommer att utsättas för dessa
risker. Jag kan ta ett exempel från mitt
hemlän. I juni 1958 inträffade en katastrof
i ett oljelager i Moheda. Först
i år har de som drabbades av förluster
fått ersättning från staten. Ända till nu
har de alltså levat i ovisshet om hur
det skulle gå, och jag tror att den mesta
tiden gått åt till att undersöka vem
som var vållande till olyckan. Att man
inte på förhand kan fastställa några
belopp råder det väl inga delade meningar
om, men att avfärda problemet
med att säga att starka skäl talar för
att statsmakterna i dessa fall träder till
med viss hjälp är väl ändå att ta litet
för lätt på denna fråga, som ur den enskildes
synpunkt är mycket väsentlig.

Jag vill beteckna det som en stor brist
att det inte i samband med det föreliggande
lagförslaget har meddelats bestämmelser
om i vilken ordning eventuella
skador skall regleras. Vilka normer
skall enligt förslaget tillämpas om
sådana här skador uppstår? Skall det
finnas någon värderingsnämnd, och hur
skall den i så fall sammansättas? Vilka
möjligheter har en skadelidande att
överklaga om han anser sig missgynnad?
Skall staten, som är part i målet, döma
i egen sak?

I likhet med vad någon yttrade vid
behandlingen av det föregående ärendet
vill jag framhålla att jag tror att det är
nödvändigt att inrätta en opartisk
nämnd eller en specialdomstol med
exempelvis expropriationsdomstolen och
vad som gäller för denna såsom mönster.
Det bör också skapas klarhet

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Nr 20

121

Lag om skyddsåtgärder

om hur nämnden skall vara sammansatt
och efter vilka principer värderingen
skall ske.

Dessa frågor har tagits upp i motion
nr II: 821. På grundval av denna motion
har några utskottsledamöter reserverat
sig på denna punkt. I motionen begärs
också att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skall hemställa om erforderliga
åtgärder i syfte att garantera att länsstyrelse
för upprättande av organisationsplan
och vidtagande av åtgärder för
skydd vid olyckor i atomanläggningar
samråder med kommunernas styrelse.
Jag vill livligt understryka angelägenheten
av att så kommer att ske. Jag anser
att motionärernas önskemål på denna
punkt blivit tillgodosedda genom utskottets
skrivning, då det förutsättes att
länsstyrelserna kommer att ta erforderliga
kontakter vid organisationsplanernas
uppgörande. Till de erforderliga
kontakterna är väl att hänföra de kommunala
organen.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Min ärade utskottskamrat
herr Gustavsson i Alvesta har ingalunda
skäl att visa ett så stort missnöje
som han nu ådagalagt, ty det förhåller
sig inte riktigt så som han vill göra gällande,
nämligen att propositionen inte
skulle ha tagit vederbörlig hänsyn till
de ekonomiska konsekvenser som kan
uppstå då en länsstyrelse fattar ett beslut
i samband med en atomolycka. Reservanterna
kräver liksom motionärerna
att full ersättning skall utgå för de
förluster som uppstår genom av myndigheter
beslutade skyddsåtgärder med
anledning av en atomolycka och som
inte ersättes enligt atomansvarighetslagen.
Så långt har naturligtvis utskottet
inte kunnat sträcka sig.

I propositionen säger departementschefen
att starka skäl talar för att statsmakterna
i de i motionen avsedda fallen
träder in med viss hjälp. Man vill

vid olyckor i atomanläggningar m. m.

sålunda inte binda sig på förhand på
det sätt som motionärerna och reservanterna
vill. Att stadga en generell
rätt till full ersättning för förluster, som
kan uppstå för enskilda med anledning
av att myndigheter vidtar skyddsåtgärder
vid olyckor, anser utskottet icke motiverat,
men märk väl, herr Gustavsson i
Alvesta, att utskottet tillägger: »så länge
man icke på andra områden infört en
motsvarande rätt till ersättning». Departementschefen
har ju framhållit och
utskottet understryker också att frågor
om ersättning för förluster av detta slag
bör lösas genom beslut av statsmakterna
från fall till fall. Jag tror att reservanterna
har anledning att vara tillfredsställda
med den skrivning utskottet
gjort.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Herr Nilsson i Göteborg
anför som skäl för utskottets ställningstagande
att denna fråga inte lösts på
andra områden. Men detta är ju ett helt
nytt område som vi ger oss in på. Det
kan inte anses vara en orimlig begäran,
att det i ett fall som detta ges garantier
från statens sida, och då anser jag också
att det är nödvändigt att det dras upp
klara linjer och principer för hur frågan
om en sådan ersättning skall kunna
lösas.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Det är en sak som inte
kommit upp i denna debatt, nämligen
trygghetsmomentet, tryggheten för de
människor som bor i närheten av reaktoranläggningar.
Vid den diskussion
som fördes i utskottet gavs bl. a. en redogörelse
för olyckor som skett i sådana
här sammanhang i England och Amerika.
Det visade sig att dessa inte hade
varit så omfattande. Skadorna hade koncentrerats
till ett mycket litet område.

Jag anser emellertid att det hela är
en psykologisk fråga. I framtiden mås -

122

Nr 20

Fredagen den 27 maj 1960 em.

Lag om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m.

te vi kanske ha många reaktoranläggningar
i detta land som kraftkällor. Då
är det viktigt att de människor som
måste bo i närheten av dessa får känslan
av att allt görs för att skapa även
ekonomisk trygghet för dem. Det gör
dem också mera villiga att gå med på att
reaktoranläggningar placeras i närheten
av deras bostäder och verksamhetsområden.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen; ock
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustavsson i
Alvesta begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han ansåge tvekan kunna råda angående
omröstningens utgång, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 134 ja och
76 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Föredrogos vart för sig jordbruksutskottets
utlåtande och memorial:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till Understöd åt lanthushållningsseminariet
å Rimforsa, och
nr 33, angående uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet
hänvisade ärenden.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda utlåtande och memorial hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
förste vice talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
uppförda ärenden till morgondagens
sammanträde kl. 10.00.

§ 13

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att statsutskottets
memorial nr 150 skulle uppföras sist
bland två gånger bordlagda ärenden på
morgondagens föredragningslista.

§ 14

Till bordläggning anmäldes
bevillningsutskottets memorial nr 72,
med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande utskottets betänkande
nr 66 i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning jämte
i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets memorial nr 33, föranlett
av kamrarnas skiljaktiga beslut
beträffande bankoutskottets utlåtande nr
26 i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen

Lördagen den 28 maj 1960

Nr 20

123

att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
m. m., dels i ämnet väckta motioner,
dels ock väckta motioner om vissa
åtgärder på den offentliga ekonomiska
politikens område; och

andra lagutskottets memorial nr 51,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandling av andra lagutskottets
utlåtande i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om registrering och mönstring
av sjömän (mönstringsförordning)
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 15

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från bankoutskottet:
nr 331, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med hemställan om
riksdagens samtycke till förordnande
om fortsatt valutareglering, m. m. jämte
i ämnet väckta motioner, dels ock
väckta motioner angående ökad frihet
för kapitalrörelser från och till Sverige,
m. m.; och

från jordbruksutskottet:

nr 329, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln, punkterna 74 och 75, gjorda
framställningar angående anslag till
Sveriges utsädesförening samt till den
praktiskt vetenskapliga verksamheten å
Weibullsholm jämte i ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes andra
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 332, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om behörighet att utöva läkaryrket
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
och

nr 333, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 27 § 1 mom. och
29 § 1 mom. värnpliktslagen den 30 december
1941 (nr 967).

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.38.

In fidem

Sune K. Johansson

Lördagen den 28 maj

Kl. 10.00

§ 1

Sedan herr talmannen meddelat, att
därest någon ledamot skulle råka rösta
fel vid en rösträkning men anmälde
detta innan omröstningen förklarats
avslutad, komme ifrågavarande
rösträkning att göras om, anställdes,
jämlikt § 65 riksdagsordningen, omröstningar
över följande, av jordbruksutskottet
i dess memorial nr 35 samt
av bevillningsutskottet i dess memorial
nr 67, 70 och 71 föreslagna, av

riksdagens båda kamrar godkända voteringspropositioner
i följande ordning,
nämligen

l:a omröstningen

(enligt jordbruksutskottets memorial
nr 35)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj :ts framställning samt
med avslag å motionerna 1:480 och
11:407, å riksstaten för budgetåret
1960/61 under nionde huvudtiteln anvi -

124

Nr 20

Lördagen den 28 maj 1960

sa till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader ett reservationsanslag
av 5 085 000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat, att i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 480 och II: 407, å riksstaten för budgetåret
1960/61 under nionde huvudtiteln
anvisa till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader ett reservationsanslag
av 5 320 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 112 Ja och 112 Nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna
voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit
av första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit
med ...... 81 Ja och 69 Nej,

vadan, då därtill

lades andra

kammarens

röster eller. ... 112 Ja och 112 Nej,
sammanräkningen

visade ........ 193 Ja och 181 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

2:a omröstningen

(enligt bevillningsutskottets memorial
nr 67)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen skall bifalla
vad bevillningsutskottet hemställt i betänkande
nr 61 och alltså

lämna de likalydande motionerna
I: 118 av herr Hermansson m. fl. och
II: 144 av herr Hansson i Skegrie m. fl.
om viss restitution av energiskatt utan
åtgärd, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen, i likhet
med andra kammaren, bifallit den vid
betänkandet fogade reservationen av
herrar Hagberg, Spetz, Gustaf Elofsson,
Anders Johansson, Torsten Mattsson,
Nilsson i Svalöv, Kollberg, Magnusson
i Borås, Gustafson i Göteborg
och Larsson i Luttra och alltså beslutat
att

med bifall till de likalydande motionerna
I: 118 av herr Hermansson m. fl.
och II: 144 av herr Hansson i Skegrie
m. fl., handelsträdgårdsmästare med
yrkesmässig växthusodling skall erhålla
befrielse från energiskatten på
bränsle avsedd för växthusuppvärmning
under tiden den 1 juli 1960—den
31 december 1961.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 112 Ja och 112 Nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 80 Ja och 70 Nej,

vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller ........ 112 Ja och 112 Nej,

sammanräkningen

visade ...... 192 Ja och 182 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga

blivit av riksdagen fattat i överensstäm melse

med ja-propositionens innehåll.

Lördagen den 28 maj 1960

Nr 20

125

3:e omröstningen

(enligt bevillningsutskottets memorial
nr 70)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen skall bifalla vad
bevillningsutskottet under punkterna
Bl a), 2 a) och 3 ävensom under punkten
C, såvitt avser inkomsttiteln »Allmän
varuskatt» hemställt i betänkande
nr 60 och alltså

dels lämna de inbördes likalydande
motionerna 1:399 av herr Bengtson
m. fl. och 11:508 av herr Hedlund
m. fl., I: 404 av herr Ewerlöf m. fl. och
II: 513 av herr Hjalmärson m. fl. samt
1:413 av herr Lundström m. fl. och
11:529 av herr Ohlin m. fl. om upphävande
av förordningen om allmän varuskatt
utan åtgärd,

dels ock beräkna inkomsttiteln »Allmän
varuskatt» till 1 400 000 000 kronor,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen, i likhet
med andra kammaren, bifallit den vid
betänkandet fogade, med I betecknade
reservationen av herr Hagberg m. fl.,
såvitt avser slopande av den allmänna
varuskatten med undantag för vin- och
spritdrycker samt tobaksvaror, och

med förklarande att inkomsttiteln
»Allmän varuskatt» skall beräknas till
985 000 000 kronor, antagit följande författningsförslag: 1)

Förslag
till

förordning om upphävande av förordningen
den 1 december 1959 (nr 507)
om allmän varuskatt

Härigenom förordnas, att förordningen
den 1 december 1959 om allmän varuskatt
skall upphöra att gälla fr. o. m.
ingången av år 1961.

I samband med upphävandet skall följande
iakttagas.

1. Förordningen skall alltjämt äga giltighet
i fråga om sådant tillhandahål -

lande inom riket av vara eller tjänsteprestation,
som skett före den 1 december
1960 eller varom före den 16 oktober
1960 slutits skriftligt avtal, däri
vederlaget blivit till beloppet fastställt,
ändock att vederlag erlägges efter utgången
av år 1960. Likaledes skall förordningen
alltjämt äga giltighet i fråga
om tillhandahållande av vin- och
spritdrycker och av tobaksvaror.

2. Vad i förordningen stadgas beträffande
deklarationsskyldighet, taxering,
skattekontroll, uppbörd, anstånd
med inbetalning av skatt, indrivning av
skatt och restitution av skatt skall alltjämt
i tillämpliga delar gälla.

3. Där avdrag från den skattepliktiga
omsättningen enligt tredje stycket av
anvisningarna till 16 § icke kunnat till
fullo utnyttjas under period som där
sägs, skall den skattskyldige, efter därom
till länsstyrelsen före utgången av
år 1961 gjord ansökan, erhålla restitution
av varuskatt med belopp motsvarande
vad sålunda blivit för mycket erlagt.

4. Erfordras eljest särskilda bestämmelser
i fråga om denna förordnings
upphävande, äger Kungl. Maj :t meddela
sådana bestämmelser.

2) Förslag
till

förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr
623)

Härigenom förordnas, att 19 § taxeringsförordningen
den 23 november
1956 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

19 §.

Biksskattenämnden består---så dan

egenskap.

Ordföranden skall---hos nämn den.

För envar---beträffande supp leanterna.

Förordnande såsom---var ut sedd.

Ledamöter och---i konkurstill stånd.

126

Nr 20

Lördagen den 28 maj 1960

Kungl. Maj:t ----nämndens verk samhet.

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling.

3) Förslag
till

förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 1 juni 1951
(nr 442) om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor Härigenom

förordnas, att 1 § förordningen
den 1 juni 1951 om rätt att av
riksskattenämnden erhålla förhandsbesked
i taxeringsfrågor skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Riksskattenämnden må,---eller

ersättningsskatt.

Vad ovan---—av fastigheten.

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 107 Ja och 112 Nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 78 Ja och 70 Nej,

vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller ........ 107 Ja och 112 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 185 Ja och 182 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga

blivit av riksdagen fattat i överensstäm melse

med ja-propositionens innehåll.

4:e omröstningen

(enligt bevillningsutskottets memorial
nr 71)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen skall bifalla vad
bevillningsutskottet hemställt under
punkterna 4) och 5 a) i betänkande nr
62 och alltså lämna de likalydande motionerna
1:287 av fru Hamrin-Thorell
m. fl. och II: 357 av herr Kollberg m. fl.
samt de likalydande motionerna I: 203
av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och
11:246 av herr Larsson i Hedenäset
m. fl., sistnämnda motioner såvitt avser
ersättning för skatteredovisningen, utan
åtgärd, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen, i likhet
med andra kammaren, bifallit vad beträffande
berörda punkter i betänkande
nr 62 hemställts i den vid betänkandet
fogade reservationen av herr Hagberg
m. fl. och alltså beslutat

i anledning av nyssnämnda motioner
att 46 § 1 och 2 mom. samt 49 § förordningen
om allmän varuskatt skall erhålla
följande lydelse:

46 §.

1 mom. Preliminär allmän varuskatt
förfaller till betalning den 18 i månaden
närmast efter utgången av den redovisningsperiod,
som skatten avser.

Vid inbetalning av preliminär allmän
varuskatt må skattskyldig tillgodogöra
sig kostnadsersättning genom avdrag,
beräknat enligt följande grunder.
För skattepliktig omsättning överstigande
4 000 kronor utgör ersättningen dels
ett grundbelopp av 15 kronor, dels ock
ett rörligt belopp motsvarande 3 procent
av skattebelopp å omsättning överstigande
4 000 kronor men ej 30 000
kronor, 0,5 procent av skattebelopp å
omsättning överstigande 30 000 kronor
men ej 150 000 kronor och 0,25 procent
av skattebelopp å omsättning överstigande
150 000 kronor. Kostnadsersättningen
avrundas nedåt till helt krontal.

Lördagen den 28 maj 1960

Nr 20

127

2 mom. Senast den dag preliminär allmän
varuskatt förfaller till betalning
skall densamma, efter avdrag av kostnadsersättning
som i 1 mom. andra
stycket sägs, inbetalas till statsverket
genom insättning å särskilt postgirokonto.

Omfattar redovisningsperiod delar av
olika beskattningsår, skall till varje sådan
del hänförligt belopp inbetalas för
sig. Till redovisningsperiod eller till sådan
del av redovisningsperiod, som nyss
sagts, hänförligt belopp erlägges i helt
antal kronor, därvid öretal bortfaller.
Understiger den preliminära allmänna
varuskatten 10 kronor, må inbetalning
underlåtas.

49 §.

Vid debitering av slutlig allmän varuskatt
skall skattskyldig gottskrivas,
förutom preliminär allmän varuskatt
som av den skattskyldige inbetalats, sådan
ersättning som i 46 § 1 mom.
andra stycket sägs, ävensom sådan preliminär
allmän varuskatt som jämlikt
41 § fastställts till betalning.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 106 Ja och 117 Nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 78 Ja och 72 Nej,

vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller ........ 106 Ja och 117 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 184 Ja och 189 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga

blivit av riksdagen fattat i överens stämmelse

med nej-propositionens in nehåll.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAGBERG (k), som anförde:

Herr talman! På grund av att regeringen
ville överlämna regeringsmakten
till högern eller samtliga borgerliga partier,
därest riksdagen avslog dess förslag
om förlängning av omsättningsskatten,
har vi nedlagt våra röster i den
slutliga gemensamma voteringen om
denna skatt.

regeringens demissionshot avsåg att
göra kommunisterna ansvariga för den
eventuella tillkomsten av en borgerlig
regering eller att i annat fall framtvinga
vårt stöd utan villkor åt den nuvarande
regeringen. Dess demissionshot
är enligt vår mening orimligt, eftersom
driftbudgeten upptar 275 miljoner
kronor mer i inkomster än i utgifter
och hela underskottet, därest beslut
hade fattats om att avskaffa omsättningsskatten
fr. o. m. den 1 januari
1961, hade uppgått till 140 miljoner
kronor, alltså endast 0,8 procent av
hela riksstaten för nästa budgetår. Det
är tydligt, och detta är det allvarliga,
att regeringen betraktar omsättningsskatten
som ett led i en ny skattepolitik.

I direktiven för de häromdagen tillsatta
skatteutredningarna uttryckes regeringslinjen
så, att där förordas en fortsatt
utbyggnad av de indirekta skatterna
jämte ytterligare lättnader för förmögenhetsägarna
liksom en urvattning
av den progressiva beskattningen. Om
man hänför folkpensionsavgifterna till
de förkastliga indirekta skatterna, har
dessa indirekta skatters andel av samtliga
statliga skatteinkomster på de tre
senaste åren ökat från 46 procent till
63 procent. Den nyss framlagda utredningen
om folkpensionsavgifterna föreslår
en ökning av dessa till 5 procent
av den taxerade inkomsten eller maximalt
1 000 kronor. Denna nya inriktning
av skattepolitiken är i högsta grad
odemokratisk och orättfärdig mot de
mindre inkomsttagarna.

Kommunistiska partiet har framlagt
förslag till en demokratisk inriktning av

128

Nr 20

Lördagen den 28 maj 1960

Svar på interpellationer ang. bensinhandelns investeringar och ang. statsmakternas

inflytande över oljehandeln

skattepolitiken, vilket innebär ökad beskattning
av förmögenbeterna, bolagen
och spekulanterna, skattebefrielse upp
till 9 000 kronors inkomst och skattelättnader
för övriga inkomsttagare upp
till 25 000 kronors inkomst samt slopande
av omsättningsskatten från den
1 juli 1961. Detta förslag innebär också
en relativt ringa nedpressning av militärutgifterna
till 1957 års nivå.

Alla dessa förslag har avvisats av regeringspartiet,
liksom av de borgerliga
partierna. Under dessa förhållanden har
den kommunistiska riksdagsgruppen
ansett sig förpliktigad att till det yttersta
utnyttja de parlamentariska möjligheterna
för att ge uttryck för missnöjet
bland de mindre inkomsttagarna
över den nya skattepolitik, för vilken
omsättningsskatten, de höjda folkpensionsavgifterna
samt de många lättnaderna
för bolagen och förmögenhetsägarna
är representativa. Den uttrycker
därmed också sitt avståndstagande från
militärutgifter, som i det närmaste slukar
hela den direkta statsskatten. Kommunistiska
partiet kommer att sätta in
sina krafter på att i höstens val aktivisera
en allt starkare opinion mot de nya
tendenserna i skattepolitiken.

§ 2

Justerades protokollet för den 21 innevarande
maj.

§ 3

Svar på interpellationer ang. bensinhandelns
investeringar och ang. statsmakternas
inflytande över oljehandeln

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Haglund till finansministern riktat
följande frågor:

1) Anser statsrådet att byggandet av
394 nya bensinstationer och 98 ombyggnader
till en kostnad av nära 45 miljoner
under åren 1958—1959 vara förnuftig
investeringsverksamhet?

2) Avser statsrådet föreslå någon ny
utredning om bensinhandeln eller föreslå
någon begränsning av ovannämnda
byggnadsverksamhet ?

Interpellationen har överlämnats till
mig för besvarande.

I en annan till mig riktad interpellation
har herr Senan der frågat:

Har regeringen övervägt frågan om
åtgärder i syfte att förskaffa statsmakterna
det inflytande och den kontroll
över oljehandeln, som erfordras för att
förebygga konflikter av det slag som
oljearbetarnas arbetsnedläggelse i Göteborg
utgör?

Herr talman! Under 1950-talet har
den svenska bilparken ökat stadigt år
efter år och vi har i dag den största
biltätheten i Europa. Samtidigt har det
oavbrutet byggts nya vägar och andra
har fått delvis nya sträckningar. Nya
stadsdelar och områden har tillkommit
i våra städer och större tätorter. Det är
den bakgrunden som man måste ha i
minnet när man betraktar de siffror
som herr Haglund presenterat i sin interpellation.

Under tvåårsperioden har det sålunda
enligt länsarbetsnämnderna nybyggts
i det närmaste 400 bensinstationer till
en byggnadskostnad av ca 41 miljoner
kronor. Därtill kommer en del ombyggnader.
Detta är otvivelaktigt stora siffror.

Om bilismen expanderar i den takt
som skett anser jag det emellertid vara
självklart, att bilisternas legitima servicekrav
måste tillgodoses i den mån
detta kan ske utan att rubba den samhällsekonomiska
balansen. Det innebär
att vi måste bygga nya och bättre vägar
i takt med bilismens expansion men
också att bilisterna måste erbjudas den

Lördagen den 28 maj 1960

Nr 20

129

Svar på interpellationer ang. bensinhandelns investeringar och ang. statsmakternas

inflytande över oljehandeln

service som ett vitt förgrenat nät av
bensinstationer utgör.

Självfallet är emellertid att såväl den
enskilde som samhället måste väga kravet
på service mot den kostnad som det
medför. Den konkurrens mellan de olika
bolagen som får sitt uttryck i att det
byggs så många nya bensinstationer —
ibland på ett sätt som synes strida mot
rationell användning av samhällsresurserna
— får ju till sist betalas av konsumenten.
Därför måste man beklaga,
att antalet s. k. samstationer där flera
bolags bensinmärken samtidigt försäljs
inte har vunnit mer terräng. Samstationer
skulle sannolikt innebära en icke
obetydlig rationalisering av det nuvarande
distributionssystemet. Däremot
välkomnar man den tendens som på sistone
framkommit att i ökad utsträckning
erbjuda bilisterna stationer med självbetjäningspumpar
och självtvätt ni ngsplatser.

Vad avser en begränsning av byggandet
av bensinstationer är ju förhållandet
det, att myndigheterna numera har
ytterst ringa möjligheter att påverka omfattningen
av denna byggnation. Tidigare
fanns det en särskild byggnadskvot
för bensinstationer men numera gäller
ett generellt byggnadstillstånd. Det innebär
att länsarbetsnämndernas tillståndsprövning
begränsas till igångsättningstillståndet
och detta har som bekant
en arbetsmarknadspolitisk motivering.

Den omfattande byggnationen för bensinstationer
måste ses som ett element
i det allmänna ställningstagandet till
oljehandeln, och jag anser det mycket
viktigt att man även i fortsättningen
noggrant följer utvecklingen, så att åtgärder
kan vidtagas om så skulle visa
sig nödvändigt. F. n. är jag emellertid
inte beredd medverka till någon ändring
av rådande förhållanden.

Vad beträffar herr Scnanders fråga
vill jag begränsa mig till att konstatera,
att enighet i huvudsak råder här i lan -

det att statsmakterna icke skall ingripa
varken direkt eller indirekt för att påverka
utgången av avtalsförhandlingar
mellan arbetsmarknadens parter. Såvitt
jag kan bedöma finns det inte någon anledning
att i det av herr Senander berörda
fallet intaga en annan ställning.
För övrigt skulle jag vilja påpeka, att
i frågan om samhälleligt inflytande över
oljehandeln — alldeles oberoende av
vilken inställning man må ha till den
frågan -— det argument som herr Senander
använt, nämligen att undvika konflikter
på arbetsmarknaden, inte har
någon relevans.

Med detta, herr talman, anser jag
mig ha besvarat de båda interpellanternas
frågor.

Härefter anförde:

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
för svaret på min interpellation om de
många nytillkomna bensinstationerna.
Tyvärr måste jag dock säga, att svaret
icke blev det jag och många med mig
väntat. Sedan interpellationen lämnades
har jag nämligen styrkts av både utvecklingen
och människor, som själva
är sysselsatta inom bensindistributionen,
att det nuvarande systemet i längden
är ohållbart. Statsrådets uttalande,
att han för närvarande inte är beredd
medverka till någon ändring i rådande
förhållanden betraktar jag som en följd
av alltför påträngande andra angelägna
arbetsuppgifter, uppgifter vilka jag i
och för sig har full förståelse för.

Utvecklingen på bilismens område
behöver jag inte närmare gå in på. Den
känner alla till. Vi har full förståelse för
— vilket jag även säger i interpellationen
— att nybyggnad av bensinstationer
måste ske i takt med bilismen —
men inte i otakt. Flera länder har redan
tagit fasta på detta med otakten. I Norge
har bland annat handelsdepartemen -

9 — Andra kammarens protokoll 19C>0. Nr 20

130

Nr 20

Lördagen den 28 maj 1960

Svar på interpellationer ang. bensinhandelns investeringar och ang. statsmakternas

inflytande över oljehandeln

tet, efter skrivelse från Norges bensinhandlarförbund,
hemställt om ytterligare
upplysningar rörande de undersökningar
som gjorts av ifrågavarande förbund.
I Danmark måste tillstånd sökas
för anläggning av den minsta bensinpump.
För närvarande lämnas inga dylika
tillstånd. Nya Zeeland och Australien
har också infört reglering av bensinstationsbyggandet.
Bakgrunden härtill
är densamma som hos oss, nämligen
att en massbebyggelse av stationer har
skett och att nyetableringen inte har anpassats
efter behovet.

Vi har samma tendenser, av vilka en
del framgår av min interpellation. Men
då rätt lång tid förflutit sedan denna
lämnades har jag kunnat komplettera de
i interpellationen lämnade uppgifterna.
I dessa ingick nämligen i huvudsak endast
själva stationsbyggnaderna. Härtill
kommer kostnader för pumpar, cisterner,
maskiner och övrig utrustning. Oljebolagen
själva räknar med en genomsnittlig
byggnadskostnad av 250 000
kronor per station, varför en enkel
räkneoperation visar att de 400 stationer,
som jag omnämner i interpellationen,
måste ha kostat närmare 100 miljoner
kronor. Vederhäftiga bedömare
inom bensinhandeln vill till och med
påstå, att de verkliga kostnaderna för
ifrågavarande anläggningar ligger närmare
200 miljoner än 100 miljoner.
Oljeförbrukningen i vårt land visar också
konstant stegring. Sålunda uppgick
den under 1958 till 11,6 miljoner kubikmeter,
varav två tredjedelar utgjordes
av eldningsoljor och en tredjedel
av drivmedel. Vår oljeförbrukning per
capita var dessutom den i särklass högsta
i Europa — 1 350 kg.

En granskning av den övriga delen av
samhällets kostnader för bilismen ger
vid handen att bruttoinvesteringarna
1958 uppgick till inte mindre än 4,4 miljarder
eller cirka 22 procent. 1950 var
bilismens andel av investeringarna 17
procent. Mellan 1950 och 1958 ökade he -

la transportsektorns investeringar med
omkring 80 procent.

Vi skall också komma ihåg, att det
är stora pengar det rör sig om. Årsförbrukningen
av bensin i hela landet uppgår
för närvarande till något mer än två
miljoner kubikmeter samt av dieseloch
motorbrännoljor till omkring en
miljon kubikmeter. En prissänkning
med ett öre per liter på ifrågavarande
oljor medför sålunda besparing för konsumenterna
på inalles 30 miljoner kronor.
Att det därför behövt vidtagas undersökningar
och åtgärder för rationell
utbyggnad av bensinhandeln är jag fullt
övertygad om. Det kan endast vara fråga
om ett mycket kort »vänta och se».

Både bilisterna och de som är anställda
i utländsk bensindistributionstjänst
i Sverige skulle med säkerhet ha
hälsat ett ingripande med stor tillfredsställelse
— särskilt kanske de sistnämnda
som många gånger får sitta
emellan på grund av bland annat hårda
kontraktsbestämmelser. Om dessa bestämmelser
skriver ett organ för Sveriges
bensinhandlares riksförbund: »Oljebolagen
har i sina ensidigt utarbetade
kontrakt helt dikterat villkoren för
denna ''fria företagsform’. Sålunda bestämmer
bolaget hur stationen skall drivas,
hur personalen skall vara klädd,
öppethållningstider, vilka löner innehavaren
skall betala, vilka varor som
skall säljas etc.»

Att hela vår oljemarknad står under
inflytande av utländskt kapital är numera
ingen hemlighet. Att detta inflytande
icke är av det humana slaget är
också känt. Ovan citerade organ slutar
också sin artikel med följande: »Vi har
material till förfogande, som ger en god
bild av hur hårda amerikanska affärsmetoder
praktiseras i vårt land. Frihet
var ordet — man för vem?», slutar artikeln.
Detta om bensinstationerna.

Då jag nu lyckats så dåligt med framställningen
till statsmakterna om hjälp
med lösandet av detta speciella bilist -

Lördagen den 28 maj 1960

Nr 20

131

Svar på interpellationer ang. bensinhandelns investeringar och ang. statsmakternas

inflytande över oljehandeln

problem, skall jag till slut i stället vända
mig direkt till bilhandelns folk om två
andra viktiga frågor beträffande bilismen,
nämligen det stora antalet bilmärken
vi har i vårt land och de höga marginalerna
på biltillbehör.

Beträffande det förstnämnda problemet
är min fråga kort och gott: Varför
skall vi behöva vara begåvade med omkring
75 olika bilmärken, när billandet
Amerika har endast 20—30? En sanering
och effektivisering bör kunna
åstadkommas inom bilhandelns ram.

Så övergår jag till påläggen på biltillbehör.
Enligt pris- och kartellnämnden
varierar de totala handelspåläggen
inom biltillbehörsbranschen mellan 67
och 200 procent på anskaffningskostnaden.
Mer än 170 procent pålägg har noterats
på fläktremmar, stänkskydd, polermedel,
vindrutetorkarblad, kylargardiner,
reflektorer och bensintanklock.
Jag är beredd på kritik och hårda motargument.
Ett argument som vi bilister
skulle acceptera omedelbart vore sänkta
priser och minskade marginaler.

Detta var endast några av bensin- och
bilistproblemen som jag besvärat riksdagen
med i sista minuten. Att jag dessutom
har fräckheten deklarera, att jag
återkommer till riksdagen i annan form
om bensinstationerna och deras kostnadsfördyrande
verkningar, hoppas jag
kammaren har överseende med.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för svaret på min interpellation.
Det synes mig emellertid som om
statsrådet missförstått syftet med interpellationcn
alldenstund statsrådet försöker
göra gällande att den skulle syfta
till ett ingripande av statsmakterna i avtalsförhandlingar
mellan arbetsmarknadens
parter. Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på att huvudmomentet i
min interpellation är frågan om ett förstatligande
av oljehandeln. Att jag apo -

stroferade oljekonflikten i Göteborg var
ganska naturligt, eftersom denna enligt
min mening på nytt aktualiserade frågan
om ett förstatligande av oljehandeln. I
interpellationen framhölls, att det bör
vara ett samhällsintresse av vital betydelse
att statsmakterna skaffar sig kontroll
över importen och distributionen av
oljan. Utredning av frågan är redan
verkställd och har resulterat i förslag
om ett statligt monopol på oljeimporten
och oljehandeln.

Det var alltså huvudsyftet med interpellationen.
Därvidlag pekade jag särskilt
på konflikten i Göteborg oberoende
av dess karaktär. Jag framhöll, att
de rika oljebolagen underbetalar sina
arbetare, så att dylika konflikter uppstår
och förorsakar störningar -— i detta
fall av lokal betydelse men i andra
senare fall kanske av riksbetvdelse —
av den viktiga oljedistributionen inte
bara till bilarna utan också till fastigheterna
för deras uppvärmning.

Jag beklagar att statsrådet här har
undvikit den väsentliga frågan, nämligen
att statsmakterna bör förskaffa sig
ett sådant inflytande och en sådan kontroll
över oljehandeln, att dylika händelser
i framtiden inte skall kunna upprepas.
Jag utgår nämligen ifrån att statsmakterna
i händelse av ett förstatligande
av oljehandeln skall uppträda på ett
mera humant sätt än vad oljebolagen
har gjort. Det var deras uppträdande
som tvingade fram en så desperat aktion
som den vilken oljearbetarna i Göteborg
och västra Sverige tillgrep.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill först säga några
ord till herr Haglund. Jag skulle aldrig
vilja och aldrig kunna åberopa andra
arbetsuppgifter som skäl för att inte ta
itu med ett viktigt område, om jag ansåg
att man här verkligen borde och
kunde handla.

1 mitt interpellationssvar har jag sagt,

132

Nr 20

Lördagen den 28 maj 19G0

Svar på interpellationer ang. bensinhandelns investeringar och ang. statsmakternas

inflytande över oljehandeln

att olägenheterna för närvarande såvitt
jag kan förstå inte är så betydande, även
om statsmakterna har skyldighet att följa
utvecklingen på detta område. Jag har
vidare anfört, att jag tills vidare inte är
beredd att medverka till någon ändring
av rådande förhållanden. Detta betyder
inte att jag för all framtid anser att
statsmakterna skall undvika att eventuellt,
om så erfordras, ingripa. Jag vill
inte alls förneka att vissa goda skäl
kan komma att anföras härför.

Till herr Senander vill jag endast säga,
att bakgrunden till den motivering
som han åberopade för att här ta upp
frågan om oljeimportens och oljehandelns
förstatligande — det kan väl herr
Senander ändå inte bestrida — utgjordes
av den arbetskonflikt som ägde rum
i Göteborg. Denna motivering kan jag
inte godtaga ens såsom ett bidragande
skäl till att förorda ett sådant ingripande
som herr Senander önskar.

Jag vill slutligen säga att vårt land
befinner sig i ett ganska gynnsamt läge
så till vida, att marknaden är öppen och
fri. Vi åtnjuter därför alla de fördelar
som en ohämmad konkurrens medför.
Om jag är riktigt underrättad har vi för
närvarande de lägsta importpriserna på
olja i världen. De skäl som kunde ha
föreburits efter kriget när oljeutredningen
undersökte möjligheterna för ett förstatligande
finns inte längre, men jag
vill inte bestrida, att det även på detta
område finns all anledning för statsmakterna
att med uppmärksamhet följa
utvecklingen.

överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 72, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 66 i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändring
i förordningen den 27 maj 1955 (nr

256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning
jämte i ämnet väckta
motioner.

På framställd proposition biföll kammaren
utskottets hemställan att detta
memorial måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning, varefter
kammaren biföll utskottets hemställan
i övrigt.

§ 5

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 33, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande bankoutskottets
utlåtande nr 26 i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen den
3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, m. m., dels i ämnet
väckta motioner, dels ock väckta motioner
om vissa åtgärder på den offentliga
ekonomiska politikens område.

Sedan kammaren på given proposition
bifallit utskottets hemställan om
memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning, bifölls
utskottets hemställan i övrigt.

§ 6

Föredrogs andra lagutskottets memorial
nr 51, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandling av andra
lagutskottets utlåtande i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om registrering och
mönstring av sjömän (mönstringsförordning)
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

På framställd proposition bifölls utskottets
hemställan att förevarande
ärende måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning. Härefter
biföll kammaren utskottets hemställan i
övrigt.

Lördagen den 28 mai 1960

Nr 20

133

§ 7

Statstjänstemannens löner under åren
1960 och 1961 m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
143, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående statstjänstemannens löner
under åren 1960 och 1961 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag skulle vilja säga
några ord i anslutning till den motion,
som har väckts av herr Virgin i första
kammaren och av mig i andra kammaren
angående bl. a. flygtilläggen.

I föreliggande proposition, som utskottet
har tillstyrkt, anges att flygande
personal vid armén och marinen erhåller
ett fast flygtillägg av 480 kronor
per månad efter utbildning. Det innebär
att en furir vid armén eller marinen
får samma tillägg som en furir vid flygvapnet,
men för den flygande personal
som har högre tjänstegrad blir ersättningen
mindre än motsvarande inom
flyget, eftersom flygets personal har
ett med lönen ökande flygtillägg. Det
systemet verkar ungefär så, att man
efter skatteavdrag får samma nettobehållning
av flygtilläggen, något som förefaller
mig både riktigt och rimligt.
För den flygande personalen vid marinen
och armén kommer Kungl. Maj:ts
förslag i stället att innebära, att ju
högre lön vederbörande har, desto lägre
flygtillägg får de efter skatteavdraget.
Nog tycker man att det vore rimligt,
att man hade samma bestämmelser
i detta fall inom de olika försvarsgrenarna.

Statsutskottet avstyrker emellertid
detta yrkande med hänsyn dels till att
det skulle innebära en ändring av ett
föreliggande förhandlingsresultat, dels
därför att utskottet ifrågasätter riktigheten
av den uppfattning som ges till
känna i motionen, enligt vilken flygsäkerheten
inom de olika försvarsgre -

narna, vare sig det gäller helikopterflyg
eller annat flyg, skulle kunna anses
jämförbar.

I den första frågan förhåller det sig
så, enligt uppgifter som jag inte har någon
som helst anledning att betvivla, att
vederbörande förhandlingsparter, bl. a.
personalorganisationen, ställdes inför
alternativet att antingen acceptera det
föreliggande förslaget eller också inte
få någon ersättning alls. Jag vet inte
om det är normalt att förhandlingar
med staten som ena part går till på det
sättet. I så fall tycker jag att det är
mycket beklagligt. Som underlag för
förslaget hade i försvarsdepartementet
gjorts en enmansutredning, men denna
hade inte varit ute på remiss och hade
alltså inte fått granskas av den andra
parten, vilket förefaller mig ganska
egendomligt.

I fråga om flygsäkerheten inom respektive
försvarsgrenar torde det inte
gå att leda i bevis, att riskerna skulle
vara mindre eller förslitningsgraden
lägre vid flygning med helikopter än
vid flygning med ett jetflygplan.

Ur fredsmässig synvinkel är helikoptern
ett synnerligen säkert flygtransportmedel,
men under krigsförhållanden
och utbildning för sådana ställer
det sig helt annorlunda, bl. a. därför
att flygarna måste övas intensivt i extrem
lågflygning.

Utomlands har man också accepterat
att helikopterflygare och övriga flygare,
oberoende av försvarsgrenstillhörighet,
jämställts i fråga om flygtillägg.
Under alla förhållanden är det väl uppenbart,
att helikopterflygare i armén
och marinen helt kan jämföras med helikopterflygare
i flygvapnet. Detta till
trots får de alltså sämre villkor, vilket
principiellt måste vara felaktigt. Särskilt
anmärkningsvärt tycker jag det är
att inte ens pensionsförmånerna för flygaränkorna
är överensstämmande utan
sämre när det gäller armén och marinen.

Därutöver skulle jag vilja framhålla,
att det av praktiska skäl borde vara

134

Nr 20

Lördagen den 28 maj 1960

Statstjänstemannens löner under åren 1960 och 1961 m. m.

mindre lämpligt att ha särbestämmelser
för en så pass liten grupp som det här
är fråga om. Det gäller för närvarande
bara cirka 20 flygare vid vardera armén
och marinen.

Jag hade hoppats att statsutskottet
skulle ha gjort ett positivt principuttalande
på denna punkt att beaktas vid
kommande förhandlingar. Så blev tyvärr
inte fallet, kanske i någon mån
beroende på att denna fråga kom upp
till behandling i ett så pass sent skede.

Jag förstår, herr talman, att det inte
lönar sig att yrka bifall till motionen.
Jag vill i stället vädja till civilministern
att söka åstadkomma rättvisa i detta avseende
vid nästa förhandlingstillfälle.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! När jag tog del av lönepropositionen
råkade jag uppmärksamma
att länsarkitekterna blivit uppflyttade
till 3:e lönegraden på den högre
planen under det att överlantmätarna
har fått stanna i l:a lönegraden. Detta
förvånade mig. Jag har nämligen som
häradshövding i en stor jorddelningsdomsaga
kommit att bli i hög grad medveten
om de utomordentligt betydelsefulla
insatser för fastighetsbildningen
och fastighetsrättskipningen som våra
överlantmätare gör. Jag hade svårt att
föreställa mig att tjänsten inte skulle
vara åtminstone lika betydelsefull som
länsarkitekternas. Men då jag hade endast
ringa kännedom om länsarkitekternas
tjänsteförhållanden, rådgjorde jag
med några av våra landshövdingar.
Ingen av de tillfrågade ville sätta den
ena tjänsten över den andra om man
såg till deras betydelse.

Jag hade då planerat att få till stånd
en flerpartimotion med yrkande om
uppflyttning även av överlantmätare
och hade fått många i båda kamrarna
som var villiga att skriva på den motionen.
Men så blev jag uppringd av
ordföranden i Sveriges lantmätareförening,
överlantmätare Bergenz, som bad
mig låta bli att motionera. Man var inom

lantmätarnas organisation, visserligen
ledsen över att inte ha fått sitt krav
på en uppflyttning av överlantmätarna
bifallet men ville helst inte ha denna
lönefråga löst så att säga bakvägen utan
hoppades i stället på bättre framgång
vid förhandlingarna nästa år. Därför,
herr talman, skall jag här endast uttala
den förhoppningen, att det skall gå
bättre vid förhandlingsbordet för överlantmätarna
nästa gång.

Herr STIERNSTEDT (h):

Herr talman! Den löneförhöjning
som i föreliggande proposition föreslås
för jägmästarna vid domänverket är
enligt min mening fullt motiverad. Den
står i full samklang med den lönelyftning
som skett för tjänster av samma
art inom andra statliga, kommunala och
privata verk och förvaltningar. Vad
jag emellertid vill framhålla som anmärkningsvärt
inkonsekvent är, att icke
också domänintendentslönerna uppvärderats
i motsvarande omfattning. Det är
svårt att förstå varför domänintendenternas
arbete skall betalas sämre än
andra förvaltningsuppgifter som är förknippade
med liknande arbetsbörda och
jämförligt ansvar.

Herr talman! Jag har intet yrkande
men har velat påtala den till synes för
låga lönesättningen för domänintendenterna.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Svalöv (h).

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Att vi inte har motionerat
i denna fråga får inte tolkas så
att vi är tillfredsställda med den uppgörelse
som träffats för statstjänarna,
och det är säkerligen inte det stora
flertalet statstjänare heller. Det är sant
att uppgörelsen är bättre, rent siffermässigt
sett, än för den stora massan
andra löntagare. Men med hänsyn till
den eftersläpning statstjänarlönerna varit
utsatta för, jämte det förhållandet
att statstjänarna inte kan tillgodogöra

Lördagen den 28 maj 1960

Nr 20

135

Statstjänstemannens löner under åren 1960 och 1961 m. m.

sig någon löneglidning, gör att uppgörelsen
materiellt sett inte är stort bättre
än den som den allmänna uppgörelsen
innebär.

Statstjänaruppgörelsen rör sig om 5
procents förhöjning av utgående löner
för innevarande år och lika mycket för
nästa. Det betyder att statstjänarna har
fått något mer än kompensation för omsättningsskatten.
I verkligheten är emellertid
prisstegringen större än vad index
utvisar. Någon nämnvärd reallönestegring
ger uppgörelsen inte.

Allvarligast är emellertid att det inte
alls finns någon garanti mot fortsatta
prisstegringar. Vi har vid upprepade
tillfällen krävt att pris- och kartellniimnden
skall utrustas med större befogenheter,
så att den omedelbart och
utan onödig omgång skall kunna ingripa
mot de spekulativa krafterna och
deras försök att driva priserna i höjden.
Våra förslag har avvisats med motiveringar,
som närmast kan betecknas som
de obotfärdigas förhinder.

Om ingenting sker på detta område,
kommer priserna utan tvivel att raka i
höjden under tvåårsperioden och reallönerna
att sänkas. Så nära ligger gränsen
till reallöneförsämringar, att även
relativt små prisstegringar kan orsaka
sådana. Här måste därför genomföras
en effektiv priskontroll, om inte statstjänare
och andra löntagargrupper vid
tvåårsperiodens slut skall befinna sig
i ett starkt försämrat ekonomiskt läge.

I detta sammanhang vill jag framkasta
tanken att på lämpligt sätt skapa
garantier mot reallöneförsämring under
en avtalsperiod. För egen del skulle
jag vilja rekommendera ett övervägande
av frågan om införande av indexreglering
av statstjänarlönerna, gärna med
en gräns uppåt för de högsta tjänstemännen.
Under alla förhållanden kan
det inte i längden tolereras att statstjänarna
vid varje avtalsperiods slut
tvingas konstatera att deras löner släpar
efter såväl i förhållande till inträffade
prisstegringar som till den allmän -

na löneutvecklingen. Detta bör vara en
mycket viktig fråga vid förhandlingarna
om statstjänarlönerna.

Beträffande uppgörelsens innehåll i
övrigt vill jag göra en del randanmärkningar.
För några år sedan företogs under
allmänt instämmande från de lägre
statstjänarna en sammanpressning av
löneskalan, varigenom klyftan mellan
högre och lägre tjänstemän minskades
något. Men årets uppgörele innebär att
löneskalan på nytt tänjes ut. Detta är
en följd av att procentuell höjning utgår
över hela linjen. Medan en lägre befattningshavare
får mellan 30 och 40
kronor per månad i förhöjning, får den
högst betaide befattningshavaren på den
allmänna löneplanen 125 kronor.

Ännu mer markerad är skillnaden vid
en jämförelse med chefslönerna. Chefstjänstemännen
har nämligen av en givmild
löneminister begåvats med en
minst tioprocentig löneförhöjning. Detta
innebär, att medan den lägre befattningshavaren
får mellan 30 och 40 kronors
förhöjning per månad, får den
högst betaide chefstjänstemannen 519
kronor i månaden. Han kommer därmed
upp till en årsinkomst av 62 232
kronor.

Men denna jämförelse blir inte fullständig,
om man inte samtidigt ser på
resultatet av förhandlingarna om den
s. k. B-listan. Där förekommer en
mängd lönegradsupplyftningar för redan
tidigare väl betalda högre tjänstemän.
Utöver den procentuella höjningen
får dessa tjänstemän en ytterligare
lönestegring genom uppfinningar i lönegrad.
I de flesta fall rör det sig om
två lönegrader. Dessa uppflyttningar av
de högre tjänstemännen får syndigt betalas
av de lägre. Vad de höga tjänstemännen
lyckats erövra, får de lägre avstå
från, trots att de är i större behov
av en löneförstärkning. En granskning
av uppgörelsen i denna del ger ganska
uppseendeväckande resultat.

Enligt vad som redovisas i propositionen
har i runt tal 3 500 befattningar

136

Nr 20

Lördagen den 28 maj 1960

Statstjänstemannens löner under åren 1960 och 1961 m. m.

uppflyttats i lönegrad. Det har i sammanhanget
nämnts siffran 7 000 sammanlagt,
men jag håller mig till vad som
redovisats i propositionen. Och av dessa
3 500 är det endast omkring 1 000
befattningar i lönegrad 9 och därunder
som kommer i fråga till uppflyttning.
De återstående 2 500 tar resten av vad
man numera med en kortspelsterm betecknar
som potten. För att fullfölja
kortspelsterminologien skulle man här
kunna tala om »svälta räv» i mer än en
bemärkelse.

Bland de alltjämt missgynnade befinner
sig också de kvinnliga befattningshavarna.
Något större intresse för det
verkligt generande problemet att statsmakterna
inte ens inom sina egna domäner
har löst frågan om kvinnans likställighet
spårar man inte i propositionen.
Jag skulle vilja hemställa till civilministern
att han tar ett krafttag och
uppträder som föregångsman i likställighetsfrågan.
Alltjämt återfinnes den
överväldigande delen av kvinnorna i
statstjänst bland de lägst avlönade befattningshavarna.
Jag tror det är mera
angeläget att ta itu med den frågan än
att ge chefstjänstemännen högre löner,
i en enligt min mening obefogad rädsla
för att de eljest skall sluta sina anställningar
och övergå till privat tjänst.

Huvudintrycket av den på uppgörelsen
grundade propositionen är, att man
nu är inne på en väg som leder till en
ständig utvidgning av löneklyftan mellan
hög och låg i statstjänst, och det anser
jag vara en äventyrlig utveckling.
Den är dessutom i högsta grad orättvis
och klassbetonad.

Det måste här särskilt observeras att
de lägre tjänstemännen utsättes för ett
allt starkare tryck i tjänsten. Rationaliseringen
— som ofta är allt annat än
rationell — drabbar praktiskt taget endast
de lägre tjänstemännen. De högre
tjänstemännen utgöres inte sällan av
rationaliseringsexperter, som sätter en
ära i att göra besparingar, naturligtvis
främst bland de lägre tjänstemännen.

Därvidlag lämnas inte ens den lagfästa
arbetstidsförkortningen i fred. Man
räknar sålunda in redan inarbetade fridagar
i semestern och berövar därmed
de lägre tjänstemännen en del av arbetstidsförkortningens
fördelar. Arbetstidsregleringen
pressas så långt det över
huvud taget är möjligt, och arbetskraften
utnyttjas till det yttersta.

Befordringsmöjligheterna är inte heller
stora. Reglerad befordringsgång har
länge varit ett önskemål för de lägre
tjänstemännen, men resultatet av strävandena
i det fallet är det klent beställt
med. I det sammanhanget bör det också
påtalas att den för några år sedan införda
begränsningen av vikariatsersättningen
har förorsakat stor olust bland
de berörda. Var och en måste också
medge att det inte ligger någon rim eller
reson i att vikariatsersättning icke utgår
vid förordnande på högre tjänst annat
än om förordnandet överstiger sju
dagar.

Herr talman! Jag har velat anföra dessa
synpunkter på propositionen för att
göra civilministern uppmärksam på en
del missförhållanden som bör rättas till
vid nästa avtalsuppgörelse. Jag anser
nämligen att civilministern i egenskap
av representant för arbetsgivaren-staten
har minst lika stort ansvar för trivseln
i statstjänsten som statstjänarnas representanter
har. Det måste anses vara en
förlegad uppfattning att inte staten som
arbetsgivare kan ta självständiga initiativ
till förbättringar för de anställda,
när det gäller löner och andra arbetsvillkor.

Det borde vara främmande för statsmakternas
representanter att vid förhandlingarna
presentera en s. k. pott
med förklaringen: Detta kan vi ge men
inte mer. Sådant kan inte betecknas
som förhandlingar. Det är ett ultimatum,
som säger: Hitintill men inte vidare.
Ytterst gäller det dock rätten att
existera människovärdigt på sitt arbete.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Lördagen den 28 maj 1960

Nr 20

137

Statstjänstemannens löner under åren 1960 och 1961 m. m.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag skall inte ta alltför
mycket av kammarens tid i anspråk för
att framföra några synpunkter på en
del av de problem som herr Senander
nyss berörde. Herr Senander uttryckte
sitt missnöje med vissa avsnitt av förhandlingsuppgörelsen
där han menade
att den skulle vara alltför generös när
det gäller de högre tjänsterna.

Jag vill erinra herr Senander om att
vi, med det förhandlingsförfarande vi
har på den statliga sektorn, har fyra
huvudorganisationer som var och en
bevakar sina intressen. Varje huvudorganisation
eftersträvar vid förhandlingarna
att proportionellt, i förhållande till
sin storlek och i förhållande till sina
lönesummor, få ut en så jämn fördelning
som möjligt. Detta leder till att jag
ibland mera får vara förlikningsman än
förhandlare. I vissa avseenden har det
skett förbättringar under de senaste
åren.

Herr Senander kritiserar i dag de
avsnitt av uppgörelsen som gäller de
högre tjänstemännen och talar om en
obefogad rädsla för att dessa skulle
avgå ur tjänst. Denna rädsla är emellertid
ingalunda obefogad. Jag skulle tro
att herr Senander i likhet med mig är
angelägen om att vi skall få så högt kvalificerat
folk som möjligt på olika ledande
poster i statsförvaltningen, chefer,
civilingenjörer, naturvetenskapsmän eller
andra för den samhälleliga verksamheten
betydelsefulla befattningshavare.
Om herr Senander tittar på det nuvarande
marknadslöneläget så skall han i
likhet med mig finna att det är ostridigt
att vi på den statliga sektorn har
släpat efter den utveckling som ägt
rum inom den enskilda sektorn och
inom Stadsförbundet. Vad som ägt rum
är ingenting annat än en anpassning till
utvecklingen på andra områden. Det
bör ändå ur statsnyttans synpunkt vara
angeläget att de kvalificerade tjänstemännen
stannar i statlig tjänst och inte

genom extra lönerörelser lockas lämna
den. Det kan på längre sikt, herr Senander,
bli en betydligt dyrare politik
än den som löneuppgörelsen innebär.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Vad jag velat framhålla
är det oriktiga i att man ger huvudparten
av den pott, som finns att dela,
åt dem som redan tidigare har det bra
ställt. Kunde man göra potten större
och ge mera åt dem, som bär det dåligt
ställt, så funnes ingenting att invända
däremot.

Även jag erkänner att konkurrensen
om den kvalificerade arbetskraften är
hård. Men detta är också en konjunkturföreteelse.
Många räknar med att statstjänsten
trots allt är säkrare. Jag har
hört samma resonemang också på det
kommunala området. Där har det vid
flera tillfällen visat sig att det inte varit
hållbart.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag vill bara rätta till
ett missförstånd från herr Senanders
sida. Han talade om att man av den pott,
som fanns disponibel, hade givit huvudparten
åt högre tjänstemän. Detta är
inte i överensstämmelse med förhandlingsresultatet.
De högre tjänstemännen
är nämligen proportionellt sett
ganska få. Om herr Senander studerar
organisationernas redovisning av förhandlingarna
så skall han finna att
det inte finns något som helst underlag
för en dylik bedömning av uppgörelsen.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att de högre tjänstemännen inte tagit
huvuddelen av pengarna, men när man
höjer lönerna så kraftigt som med minst
10 procent och dessutom gör lönegradsuppflyttningar
av mängder av högre befattningshavare,
som redan befinner
sig i lönegrad 23, 25 eller 27, så tycker

138

Nr 20

Lördagen den 28 maj 19G0

Statstjänstemannens löner under åren 1960 och 1961 m. m.

jag att detta verkar orättvist. Och när
jag talade om vilka som till sist får betala
det hela genom att avstå från berättigade
löneförhöjningar, så höll jag
mig så högt som till lönegrad 10. De
som ligger däröver tar säkert huvudparten
av potten.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Som motionär tillsammans
med herr Per-Olof Hanson i första
kammaren beträffande polissituationen
i Stockholm, har jag anledning notera
en viss tillfredsställelse med statsutskottets
utlåtande nr 143, men känner
ändå behov av att starkt understryka
nödvändigheten av att denna fråga hålles
levande och följs upp. Mina synpunkter
sammanfaller i allt väsentligt
med det särskilda yttrande som herr
Nihlfors fogat till utskottsutlåtandet.
Därav framgår att det förslag, som ligger
på riksdagens bord för avgörande, innebär
en viss, om också blygsam, förbättring
av löneförhållandena även för
stockholmspolisen. Denna förbättring,
som tacksamt noteras, har dock gett utskottet
anledning uttala att det inte funnit
tillräckliga skäl föreligga för bifall
till våra motioner. Ändå erkännes utan
omsvep även i propositionen att polisläget
är prekärt. Den avgörande frågan
är, huruvida dessa löneförbättringar
räcker för att underbygga en bestående
och betydande förbättring av polisrekryteringen
i storstäderna. Vi har i
kammaren debatterat den frågan förut
med civilministern. Statsrådet är inte
främmande för att vi gärna såge att
Stockholm och ytterligare några av våra
storstäder i det stycket i högre grad
än nu placerades i särklass. Läget är,
som alla vet, att antalet i egentlig polistjänst
sysselsatta personer i Stockholm
sedan 1949 bara har ökat med ett femtiotal.
Visserligen förklarade civilministern
i kammaren i höstas att vakansläget
då var väsentligt förbättrat, med
minskande antal vakanser. Jag hade en
känsla av att civilministern då gav en

något för ljus bild av läget. Han angav,
för att belysa den tillfredsställande utvecklingen,
att antalet vakanser inom
stockholmspolisen vid en viss tidpunkt
i höstas var cirka 130. Antalet hade
emellertid den 1 maj i år stigit till 166.
Ytterligare en försämring av läget måste
sålunda ha inträffat. Enligt min uppfattning
sammanhänger den med den
allmänna förbättringen på arbetsmarknaden,
vilken uppenbarligen spelar en
stor roll i fråga om vederbörandes val
av anställning. Man kan fråga sig vilken
slutsats civilministern är beredd att dra
av den reella försämring som inträffat
sedan i höstas.

Det bör heller inte glömmas bort vad
som hänt det snäste årtiondet i Stockholm,
nämligen att befolkningen i stadens
ytterområden bär vuxit med
150 000 personer. Jag skall inte ta kammarens
tid onödigtvis i anspråk med att
räkna upp stegringen av antalet fylleriförseelser
och ouppklarade brott av olika
slag, men jag har en känsla av att
den sammanhänger med den otillräckliga
polisrekryteringen. Det förefaller
ibland som om det vore föga riskfyllt
att vara tjuv i Stockholm.

I en år 1958 verkställd utredning
fastslog ordningspolisintendenten att de
befattningar som var vakanta och de
som var påkallade för att öka polispersonalen
till det önskvärda antalet var omkring
500. Det talet angavs alltså från
stockholmspolisens sida som ett mått på
dess verkliga förstärkningsbehov under
1959 och det är naturligtvis inte
mindre i dag.

Herr talman! Jag vill även mycket
kort beröra den oerhörda förslitningen
av polispersonalen genom övertidstjänst.
Det kan inte vara riktigt att en
otillräcklig polispersonal skall ha en
så orimligt stor övertid. Det finns enskilda
polismän i Stockholm som är
nödsakade att tjänstgöra på övertid
mer än 1 000 timmar per år. Det kan
medges att stockholmspolisen klarar sina
bevakningsuppgifter på ett efter om -

Lördagen den 28 maj 1960

Nr 20

139

Statstjänstemannens

ständigheterna föredömligt sätt, men
det sker med uppoffring av den tid som
den borde vila och ägna åt sina hem.
Detta framgår också av de utbetalade
övertidsersättningarna. Av ett tjänsteutlåtande
från de kommunala myndigheterna
framgår att under år 1958 överskreds
anslaget till övertidsersättning
till poliser med inte mindre än 300
procent jämfört med föregående år.
Exakt utbetalades 2,4 miljoner kronor
mer än året dessförinnan. Antalet övertidstimmar
under tiden januari—november
1959, alltså i det närmaste ett år,
var 154 894. Det är naturligtvis önskvärt
med en viss möjlighet till övertidsarbete.
Många önskar det även av ekonomiska
skäl, men när det går så långt som
i Stockholm, innebär det en utnötning
av poliskrafterna som inte i längden är
önskvärd. Det kan inte heller vara ekonomiskt
försvarligt att betala övertid
i stället för att animera nyrekryteringen
genom förbättrad lönesättning.

Förra årets riksdag hemställde om
att folkpartiförslaget om införande av
s. k. polisbötessystem vid parkeringsförseelser
för lättande av polisens arbetsbörda
skulle behandlas med förtursrätt.
Det är beklagligt att vi ännu inte fått
något regeringsförslag om det. Man
skulle kunna göra dylika arbetsuppgifter
litet smidigare så att polisens kraft
direkt kunde användas för brottsbekämpande.

Jag är medveten om, herr talman, att
polisfrågan i Stockholm inte endast löses
med förbättrad lönesättning. Den
är vida större än så. Jag tror vi alla
måste hjälpas åt för att skapa ett polisvänligt
klimat och på allt sätt uppmuntra
denna verksamhet. Sedan är det givetvis
en kommunal angelägenhet att
åstadkomma vissa förbättringar av
tjänsten, kanske genom införande av
kvarterspolis, ungdomspolis o. s. v., det
vill säga en inre differentiering av arbetet.
Jag vill än en gång understryka
att lönesättningen är en mycket väsentlig
faktor för polisrekryteringen i

löner under åren 1960 och 1961 m. m.

Stockholm och att det borde skapas
större möjligheter att konkurrera om
arbetskraften på lönemarknaden.

Häri instämde herr Gustafsson i
Borås (fp).

Herr PERSSON i Växjö (s):

Herr talman! I Kungl. Maj:ts proposition
nr 151 har föreslagits införandet
av viss långivning för i statens tjänst
anställda, vilka blivit omplacerade, en
långivning som avser att för vederbörande
underlätta att skaffa sig bostad
på den nya ort han kommer till. Dessa
lån är avsedda för täckande av kostnader
för kontantinsatsen, när man
skaffar sig bostadslägenhet genom en
bostadsrättsförening. Inga högre lånebelopp
skall beviljas än insatskostnaden,
och den högsta summan skall vara
10 000 kronor, amorteringstiden 10
år och låneräntan 6,5 procent. I propositionen
föreslås att dessa lån skall
beviljas av generalpoststyrelsen efter
tillstyrkan från anställningsmyndigheten,
till vilken låneansökningen skall
ingivas. Utskottet har också stannat för
detta förslag.

Jag har i denna kammaren och herr
Strand har i första kammaren väckt en
motion, som avser att ge även sparbankerna
möjlighet att bevilja dessa lån.
Utskottet har som motivering för sitt
avslagsyrkande på denna motion för
det första anfört, att denna långivning
torde bli av relativt begränsad omfattning.
Jag tycker knappast att detta kan
anses vara något bärande skäl för ett
avslag. För det andra säger utskottet,
att en delning av långivningen på flera
kreditinstitut inte är ändamålsenlig.
Inte heller detta kan betraktas som
något bärande argument mot motionen.

I utskottsutlåtandet anföres: »Att långivningen
på föreslaget sätt koncentreras
till postsparbanken torde innefatta
administrativa fördelar och underlätta
en samlad överblick över låneverksamhetens
utveckling.» Om långivningen
blir av så begränsad omfattning — i

140

Nr 20

Lördagen den 28 maj 1960

Statstjänstemannens löner under åren 1960 och 1961 m. m.

propositionen har man t. o. m. sagt att
det kanske inte blir någon långivning
alls under det första året — kan det
väl inte innebära något större besvär
att få en samlad överblick över denna.
Vidare tycker jag det kan diskuteras,
om det verkligen blir några administrativa
fördelar med utskottets förslag. Lånen
skall ju beviljas genom generalpoststyrelsen,
och alla låneärenden måste
alltså gå till Stockholm över den lokala
postsparbanken, vilket knappast
kan anses vara någon bekväm ordning.
Om det gäller en tjänsteman, som tidigare
har skött sina affärer genom en
sparbank och som nu blir omplacerad,
tycker åtminstone jag det vore enklare
om han vände sig till sparbankens
avdelningskontor på orten och där finge
sitt lån ordnat.

Utskottet säger vidare: »Då fråga här
är om åtgärder från statens sida såsom
arbetsgivare synes det vidare naturligt,
att de genomföres i samarbete mellan
postsparbanken i egenskap av statlig
myndighet och vederbörande anställningsmyndigheter.
» Sparbankerna får
bevilja bottenlån för egna hem och lån
även i vissa andra fall för anskaffning
av bostäder till såväl tjänstemän som
andra anställda i statens tjänst. Under
dessa förhållanden förstår jag inte vad
det förhållandet, att det är staten som
är arbetsgivare, skulle utgöra för hinder
när det gäller att ge dessa nya lån.

De bottenlån sparbankerna beviljar
för byggandet av egna hem skall nu vara
stående under 30 år i stället för tidigare
25. Visserligen försöker sparbankerna
få till stånd en viss amortering
även på dessa lån, men de är i princip
stående. När man nu inför en låneform,
som avser amortering under 10 år med
en låneränta på 6,5 procent, tycker jag
att man också kunde låtit sparbankerna
få bevilja sådana lån. Jag vet att detta
inte är någon stor fråga — det har upprepats
flera gånger och jag var medveten
om det från början — men just med
hänsyn till lånens ringa omfattning

skulle man ha kunnat ge sparbankerna
dessa möjligheter.

Jag står endast antecknad för en blank
reservation och har därför, herr talman,
inget yrkande.

I detta anförande instämde herr Staxäng
(h).

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag vet inte om jag skall
gratulera statstjänarna, vilka så här i
en hast fått så många ombudsmän. Men
det gäller ju inte bara statstjänarna utan
också sparbankerna. Jag skall inte gå
in på någon längre diskussion om detta
utlåtande. Det gäller en av parterna
godkänd överenskommelse, som tillstyrkts
av ett enhälligt statsutskott. Det
tycks mig ganska överflödigt att vid
denna tidpunkt spilla många ord på
detta.

Herr Hedin började med att tala om
flygarna vid marinen och armén. Han
menade att det var orättvist, att dessa
flygare inte fick samma flygtillägg som
vid flygvapnet. Denna orättvisa säger
herr Hedin skulle bestå i att man vid
flygvapnet har varierande flygtillägg
efter lönegradsplaceringen men att man
inte har det när det gäller helikopterflygarna
inom armén och marinen. Vad
än motionärerna må påstå kan jag aldrig
få i mitt huvud, att tjänsterna som fältflygare
vid flygvapnet respektive helikopterflygare
vid armén eller marinen
är jämförbara. Flygtilläggen vid flygvapnet
varierar ju inte bara efter lönegrad,
utan med variationen i lönegrad
följer för dessa flygvapnets flygare variationer
i ansvaret — en som är ledare
för en grupp flygplan står i högre
lönegrad än den som inte på detta sätt
är gruppledare, och en som är divisionsledare
står i ännu högre lönegrad.
Det är alltså det ökade ansvaret som
är anledningen till de högre flygtilläggen
i högre lönegrader. Någon sådan
gradering i ansvar föreligger såvitt jag
känner till inte för helikopterförarna
inom armén och marinen.

Lördagen den 28 maj 1960

Nr 20

141

Statstjänstemannens löner under åren 1960 och 1961 m. m.

Sedan vet jag inte vad skatteprogressiviteten,
som herr Hedin blandade in,
har med detta att göra. Blandar man
in skatteprogressiviteten här kan man
ju blanda in den när det gäller all
lönesättning. Lag vill hänvisa till att
det även på denna punkt föreligger en
uppgörelse mellan parterna, en uppgörelse
som det inte rimligen finns anledning
för riksdagen att göra någon
ändring i och där det knappast heller
finns anledning att göra en beställning
om ändringar. Kan vi inte komma överens
om att låta parterna sköta sina löneförhandlingar
utan alltför mycken
inblandning från den svenska riksdagen,
som val i detta fall närmast representerar
arbetsgivarsidan?

Herr Fröding och även herr Stiernstedt
berörde vissa grupper, och jag
vill med anledning av deras inlägg
bara säga, att en överenskommelse är
ju en överenskommelse. Alla grupper
får väl inte vad de begär — skulle de
få det, skulle det nog se ganska underligt
ut efter en löneuppgörelse i detta
samhälle. Jag tycker att den ordförande
i en förening, vilken det nu var,
som nämndes i sammanhanget och som
hade avrått från motionerande på denna
punkt, var en mycket klok karl.

Efter inläggen från herrar Hedin,
Fröding och Stiernstedt vill jag vidare
bara göra det stillsamma påpekandet
att det, som jag förut sagt, föreligger
en överenskommelse. Dessa tre herrar
vill se till, om inte nu så i varje fall
för framtiden, att överenskommelsen
skall bli ännu dyrare för staten vad
ifrågavarande grupper beträffar. Jag
tycker detta går dåligt ihop med högerns
sparsamhetsiver i alla andra sammanhang.
Jag hade nästan väntat att
man från högerns sida skulle säga, att
denna uppgörelse kostar alldeles för
mycket pengar. En sådan attityd från
de tre representanter för högern, som
här uppträtt, hade varit lättare att
förstå.

Herr Senander skall jag helt och

hållet förbigå i detta sammanhang. Det
har ju varit en replikväxling mellan
herr Senander och civilministern om
herr Senanders inlägg.

Jag vill så säga några ord om herr
Rimmerfors’ anförande.

Herr Rimmerfors avstod från att yrka
bifall till motionerna — han gjorde
väl det i känslan av att det även på
den punkt han närmast berörde föreligger
en överenskommelse mellan parterna.
Jag tror emellertid att det var
ett riktigt konstaterande som herr Rimmerfors
gjorde avslutningsvis, att polissituationen
i Stockholm inte är att
betrakta enbart som en lönefråga. Det
är många faktorer som där inverkar,
men jag skall nu inte gå närmare in
på orsakerna. Jag vill bara påpeka,
att i den uppgörelse som träffats har
en del speciella anordningar vidtagits
för att förbättra befordringsmöjligheterna
och därmed också löneställningen
för storstadspoliserna. Detta innebär
att man i de större städerna och
speciellt i Stockholm framöver kommer
att få betydligt flera befordringstjänster
än i övriga polisdistrikt, och
det kommer alltså i Stockholm att finnas
ett större antal poliser i högre
lönegrad än i andra polisdistrikt. Jag
tror inte att det går att lösa polisfrågan
i Stockholm eller i andra storstäder
genom att skapa speciella stockholmslöner
eller storstadslöner, utan
man måste gå andra vägar. Infördes
speciella stockholmslöner, skulle poliserna
i andra polisdistrikt vägra att
finna sig i situationen. Herr Rimmerfors
skakar på huvudet. Men jag kan
erinra herr Rimmerfors att vi hade
något av en sådan situation, innan vi
fick en enhetlig reglering av polisernas
lönefråga, och jag tror det är risk för
att det kiv och den konkurrens, som
då var rådande, skulle återkomma,
om man försökte att på någon ort skapa
speciella löneställningår. Jag menar därför
att vi inte i framtiden får arbeta
med den metodiken, utan vi får söka

142

Nr 20

Lördagen den 28 maj 1960

Statstjänstemannens löner under åren 1960 och 1961 m. m.

att på andra vägar förbättra situationen
för stockholmspolisen och polisen i
andra storstäder.

Slutligen ett par ord till herr Persson
i Växjö. Han citerade i ganska stor
utsträckning vad utskottet sagt, så jag
kan inskränka mig till en hänvisning
till herr Perssons hänvisning till statsutskottets
utlåtande. Jag tillägger bara
att detta inte är någon stor fråga, och
ingen vet heller om det blir en fråga
av någon betydelse. Vi har menat, att
det är ur alla synpunkter enklare att
staten här har ett avtal med en statlig
institution om att sköta långivningen
till statstjänstemän som omstationeras
och behöver lån för att skaffa sig en
bostadsrättslägenhet. Det är ingenting
annat det är fråga om. Det borde stå
klart för var och en att detta inte kan
bli av så stor omfattning, att banker
och andra penninginstitutioner har anledning
att börja konkurrera om statsgaranterade
lån för detta ändamål.

Vi har i statsutskottets femte avdelning
ansett det vara en praktisk och
enkel åtgärd att ha detta förfarande.
Det kan herr Persson visserligen förneka,
men jag tror att han i så fall talar
mot bättre vetande. Det är administrativt
enklare, och man får en bättre
överblick av utvecklingen på detta
område, om denna bostadslångivning
koncentreras till postsparbanken och
inte sprides ut till alla sparbanker.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
utlåtande.

Herr PERSSON i Växjö (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Gustafsson i Stockholm
har utnämnt mig till ombudsman
för sparbankerna, därför att jag väckt
en motion och anfört en blank reservation
i denna fråga. Eftersom motionen
trycktes i första kammaren och där
väcktes av herr Strand, är väl i så fall
herr Strand förste ombudsman och jag
något slags andre eller biträdande ombudsman.
Jag tycker dock inte att herr

Gustafsson har någon större anledning
att tala om ombudsmannaskap i denna
fråga, och det har inte jag heller.

Vad som sedan är onödigt att yttra
här i kammaren kan man alltid diskutera.
Det är många som tycker, att
det sägs mycket onödigt här i riksdagen.
Jag har ansett att man dels kan
göra långivningen enklare •— och att
det skulle vara möjligt kan nog inte
herr Gustafsson bestrida — och dels
kan göra den mera behändig för vederbörande
tjänstemän, som ändå har
sina affärer i sparbankerna — och det
tror jag inte heller går att bestrida.

Jag har inte gjort detta ärende till
någon stor fråga, och det nämnde jag
i mitt förra anförande. Herr Gustafsson
upprepade för tredje gången att
detta inte är någon stor fråga, och det
är säkerligen ingen som har uppfattat
den så heller.

Herr HEDIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson i Stockholm
ansåg att man inte kan jämföra
de riskmoment som finns för helikopterflygare
i armén och marinen med
dem som finns för personalen vid flygvapnet.
Den frågan kan väl varken
herr Gustafsson eller jag fackmässigt
bedöma. Man kan emellertid konstaera
att många fackmän anser att så
är fallet. Vi kan vidare konstatera att
man även utomlands anser detta, och
där har man dragit konsekvenserna
därav och lämnat motsvarande flygtillägg
för de olika förbanden. I varje
fall kan herr Gustafsson inte förneka
att helikopterflygare i armén och marinen
helt kan jämföras med helikopterflygare
i flygvapnet — sådana finns
nämligen också där. Herr Gustafsson
menade att variationerna i flygvapnet
berodde på ökat ansvar. Inom armén
och marinen finns personal med högre
grad som är helikopterflygare.

I mitt första anförande påpekade jag
att förhandlingarna varit mycket ensidiga
och att närmast den ena parten

Lördagen den 28 maj 1960

Nr 20

143

Statstjänstemannens löner under åren 1960 och 1961 m. m.

ställts inför kravet att antingen antaga
förslaget eller också inte få någon ändring
alls.

Detta är en liten fråga. Den gäller
en liten grupp och den är även liten
ur ekonomisk synpunkt, liksom jag föreställer
mig att även den fråga, som
berördes av herr Stiernstedt, är av
ganska ringa ekonomisk betydelse. Det
är emellertid alldeles uppenbart, att
man inte endast på grund av den allmänna
besparingspolitiken och det ekonomiska
läget kan låta bli att rätta till
orättvisor. Detta är vad vi strävat efter
att göra i detta fall.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Min gode bänkkamrat,
herr Gustafsson i Stockholm, argumenterade
mot mina synpunkter på polisfrågan
i Stockholm och anförde därvid
ett par olika skäl. I första hand ansåg
han, att poliserna i landet i övrigt
inte skulle finna sig i en särställning
i lönehänseende för stockholmspolisen
-— i varje fall inte en mera markerad
särställning. Härtill vill jag mycket kort
genmäla, att jag tror att man ute i landet
inser, att tjänstgöringsförhållandena
i Stockholm är så svårartade att det
finns motiv för en särställning. Det
framgår av att efter polisutbildningen
ett mycket ringa antal av varje årsklass
vid polisskolan stannar i Stockholm.
Man härdar helt enkelt inte ut med att
vara här, i synnerhet på grund av de
nuvarande löneförhållandena. Men det
är inte bara lönerna det hänger på,
utan även tjänstgöringens svårighetsgrad.
Därför tror jag att även landsortspolisen
skulle acceptera en särställning
i lönehänseende för stockholmspolisens
del.

För det andra säger herr Gustafsson
i Stockholm att man inte löser polisproblemet
i Stockholm lönevägcn. Ja,
vilken annan väg skulle man gå för att
lösa det? Här har visserligen antytts en
annan befordringsgång, men detta löser

inte hela problemet. Man måste alltid
ta hänsyn till arbetsmarknadsläget, om
man vill konkurrera om prima arbetskraft.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Vem som skall vara
förste eller biträdande ombudsman för
sparbankerna överlåter jag åt herr Persson
i Växjö att göra upp med herr
Strand i första kammaren. Herr Persson
säger att detta inte är någon stor
fråga, men ändå argumenterar han som
om den vore det. Jag har också sagt
att det inte är någon stor fråga.

Till herr Hedin vill jag säga att jag
inte har märkt i något annat sammanhang
att man från den svenska riksdagens
sida har anknytit till de löner
som finns i utlandet. Jag vet inte om
man skall ge sig in på det. Det kanske
ur vissa synpunkter, i varje fall för statens
vidkommande skulle vara en tämligen
bra affär, beroende på vilket land
vi anknyter till. Om vi i detta avseende
skulle ifrågasätta anknytning till Norge
tror jag att i varje fall statstjänarna
skulle be Gud bevara dem för en sådan
anknytning.

Beträffande förhandlingarna återkommer
herr Hedin till att här förelåg
ett ultimatum. Jag vet inte vilka erfarenheter
herr Hedin har av förhandlingar
inom den privata sektorn. Emellertid
kommer man alltid till en viss
gräns, där förhandlarna säger »hit men
inte längre». Det kan man naturligtvis
betrakta som ett ultimatum. Men det är
väl alltid på det sättet vid förhandlingar
alt den metodiken användes av båda
parterna. Arbetsgivarparten säger: »Jag
går hit men inte längre.» Arbetarparten
gör likadant. Då blir det fråga om man
skall göra upp eller inte. Här har man
gjort upp på det givna budet, och därmed
tycker jag den saken kan vara
klar.

Till herr Ilimmcrfors vill jag ställa
frågan: Har herr Ilimmcrfors aldrig

144

Nr 20

Lördagen den 28 maj 1960

Statstjänstemannens löner under åren 1960 och 1961 m. m.

uppmärksammat det relationstänkande
som finns så utomordentligt utpräglat
just på det statliga löneområdet? Tror
herr Rimmerfors ett ögonblick, att en
speciell lönesättning för poliserna i
storstäderna inte skulle ha återverkningar
för lönesättningen i andra polisdistrikt?
Vad skulle vi vinna med
det? Vi skulle så småningom saxa upp
den allmänna lönenivån. Är det det man
vill, skall man givetvis driva en sådan
linje, som herr Rimmerfors gör här,
nämligen att det skall vara speciella
löner för poliserna i Stockholm. Sedan
har vi hela relationen till det statliga
löneområdet i övrigt, och då vet herr
Rimmerfors lika bra som jag, att varenda
grupp bevakar alla andra. Om det
sker en förändring för någon grupp,
kräver de andra omedelbart, att de
gamla relationerna skall återställas. Eftersom
situationen är sådan, får man
på polisområdet i Stockholm försöka
laborera med andra medel än att införa
speciella stockholmslöner.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Det var bara en mindre
fråga i anslutning till statsutskottets utlåtande
som jag ville beröra. Förra året
flyttade vi upp 22 vägdirektörer i landet
i lönegrad. Gotland och Blekinge
lämnades därvid utanför. Nu gör vi
exakt samma operation genom att flytta
upp 22 länsarkitekter och lämna Gotland
och Blekinge utanför. I och för
sig är denna fråga, sedd ur kostnadssynpunkt,
av mycket liten betydelse, men
det innebär faktiskt, att man i dessa
båda län får genomgångstjänster, och
vi vet alla vilka olägenheter som är förenade
därmed.

Motiveringen för uppflyttningen är
att vi behöver mera kvalificerade chefstjänstemän
både för vägfrågorna och
samhällsplaneringen. Arbetet är inte
mindre kvalificerat i nämnda båda län,
utan den lägre lönesättningen motiveras
med att ärendenas antal är mindre
i dessa län. Jag tycker inte det skälet

är så starkt bärande. Jag har inget annat
yrkande att framställa än om bifall
till statsutskottets förslag, men skulle
gärna vilja hemställa till civilministern,
att han i samband med nästa års partiella
revision av B-listan välvilligt ville
ta dessa skäl under förnyat övervägande.

I detta yttrande instämde herrar
Arweson (s), Henningson i Visby (h)
och Nyberg (fp).

Härmed var överläggningen slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Föredrogos vart efter annat

statsutskottets utlåtanden:

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken, och

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet
m. m., i vad propositionen avser bemyndigande
för Kungl. Maj:t att vidtaga
vissa ändringar i statens allmänna
avlöningsreglemente ävensom att utfärda
de övergångsbestämmelser som må
bliva erforderliga i anslutning till dessa
ändringar;

bankoutskottets utlåtande och memorial: nr

25, angående regleringen för budgetåret
1960/61 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m., och

nr 27, angående särskilt lönetillägg
åt hos riksdagen tillfälligt anställda
tjänstemän; samt

första lagutskottets utlåtande och memorial
:

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 16 :o)
och 17 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr
38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt,
och

Lördagen den 28 maj 1960

Nr 20

145

Statsunderstödet till den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen m. m.

nr 37, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade
ärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden och memorial hemställt.

§ 9

Statsunderstödet till den frivilliga
arbetslöshetsförsäkringen m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 47, i anledning av väckta mo -

tioner om statsunderstödet till den frivilliga
arbetslöshetsförsäkringen m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
föreliaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 469 i första kammaren av herr Sveningsson
m. fl. samt nr 578 i andra
kammaren av herr Nordgren m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte antaga
följande

1) Förslag
till

Förordning

angående ändrad lydelse av 29 § 1 mom. förordningen den 14 december 1956
(nr 629) om erkända arbetslöshetskassor
Härigenom förordnas, att 29 § 1 mom. förordningen den 14 december 1956
om erkända arbetslöshetskassor skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

29 §.

1 in o m. Daghjälp må — — ---- — — tjugu kronor.

Barntillägg utgör två kronor om da- Barntillägg utgör en krona 50 öre
gen för varje barn. om dagen för varje barn.

Maketillägg utgår — —--— •— samma belopp.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1961.

2) Förslag
till

Förordning

angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 14 december 1956 (nr 630)
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

Härigenom förordnas, att 2 § förordningen den 14 december 1956 om statsbidrag
till erkända arbetslöshetskassor skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Gällande lydelse)

2 §

Grundstatsbidrag utgår, där ej annat
följer av vad nedan sägs, för varje
dag, för vilken daghjälp utgivits, med
dels ett grundbelopp av tre kronor 25
öre vid en daghjälp av sex kronor, dels
ock ett tilläggsbelopp av 25 öre för
varje hel krona, varmed daghjälpen
överstiger sex kronor; dock må grundstatsbidraget
ej i något fall uppgå till

(Föreslagen lydelse)

Grundstatsbidrag utgår, där ej annat
följer av vad nedan sägs, för varje
dag, för vilken daghjälp utgivits, med
dels ett grundbelopp av två kronor 25
öre vid en daghjälp av fem kronor 50
öre, dels ock ett tilläggsbelopp av 25
öre för varje hel krona, varmed daghjälpen
överstiger fem kronor 50 öre;
dock må grundstatsbidraget ej i något

10 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 20

146

Nr 20

Lördagen den 28 maj 1960

Statsunderstödet till den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen m. m.

(Gällande lydelse)

högre belopp än sex kronor för varje
ersättningsdag.

För dag, då halv ersättning utgives
enligt 29 § 2 mom. förordningen om
erkända arbetslöshetskassor, skall grundstatsbidrag
utgå med hälften av belopp,
som i första stycket sägs.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 469 och II: 578, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ringaby och Hamilton, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till förevarande motioner,
I: 469 och II: 578, för sin del måtte antaga
de genom motionerna framlagda
förslagen till dels förordning angående
ändrad lydelse av 29 § 1 mom. förordningen
den 14 december 1956 (nr 629)
om erkända arbetslöshetskassor, dels
ock förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 14 december
1956 (nr 630) om statsbidrag
till erkända arbetslöshetskassor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HAMILTON (h):

Herr talman! Sedan riksdagen i dag
vid gemensam votering har fattat beslut
om omsättningsskattens bibehållande
tills vidare, har detta ärende blivit till
viss del av formell natur. Jag anhåller
därför att få inskränka mig till att i
korthet få yrka bifall till reservationen
av främst formella skäl.

Herr ODHE (s):

Herr talman! Om detta ärende hade
kommit upp i går, skulle jag till nöds ha
kunnat förstå det nu ställda yrkandet,

(Föreslagen lydelse)
fall uppgå till högre belopp än fem
kronor för varje ersättningsdag.

Iiur daghjälpen fastställts till lägre
belopp än fem kronor 50 öre, skall
grundstatsbidraget utgå med fyrtio
procent av det fastställda beloppet.

För dag, då halv ersättning utgives
enligt 29 § 2 mom. förordningen om
erkända arbetslöshetskassor, skall grundstatsbidrag
utgå med hälften av belopp,
som i första och andra styckena sägs.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1961.

men i dag är hela grunden för detta
undanröjd, såvida man inte ifrågasätter
principen om kompensation. Det har
man emellertid efter vad jag vet inte
gjort.

Herr talman! Jag anser, att jag har
fullgod anledning att nu be att få yrka
bifall till utskottets utlåtande.

Herr HAMILTON (h):

Herr talman! Herr Odhe, jag ifrågasätter
förvisso icke principen om kompensation.
Denna reservation angående
arbetslöshetsförsäkringsbidragen innebär
en ändring, som kommer att gälla
från den 1 januari 1961, alltså först
från en tidpunkt då det eventuellt — beroende
på det politiska läget efter valet
i höst — kan bli aktuellt att samordna
frågorna igen. Jag anser mig fördenskull
oförhindrad att yrka bifall till reservationen.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 10

Föredrogos vart efter annat

andra lagutskottets utlåtande och memorial: -

Lördagen den 28 maj 1960

Nr 20

147

Riktlinjer för en framtida statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet

nr 48, i anledning av väckt motion
om viss ändring i lagen om undervisning
och vård av vissa psykiskt efterblivna,
och

nr 49, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden; samt
bankoutskottets memorial och utlåtanden: nr

28, angående uppskov med behandlingen
av visst till bankoutskottet
hänvisat ärende,

nr 29, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning om pension
åt fru Emy Lovisa Lindqvist,
nr 30, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning om engångsunderstöd
åt f. d. städerskan vid
riksdagshuset Judit Olsson, och

nr 31, i anledning av väckt motion
om underlättande av radio- och TVsändningar
från riksdagsdebatterna.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden och memorial hemställt.

§ 11

Riktlinjer för en framtida statsunderstödd
familjerådgivningsverksamhet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående riktlinjer för en
framtida statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet
jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 135 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 25 mars 1960, föreslagit
riksdagen att godkänna av föredragande
statsråd förordade riktlinjer
för en statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet,
att tillämpas från och
med den 1 januari 1961.

I de likalydande motionerna I: 648
(av fru Gärde Widemar m. fl.) och
11:801 (av herr Rimmerfors in. fl.)
hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta

1) att fasta minimilöner fastsloges
10* — Andra kammarens protokoll 1900,

för familjerådgivare och att dessa löner
anpassades med hänsyn till den merutbildning
utöver socialinstitutet, som föreskreves
för behörighet till sådan
tjänst,

2) avslå Kungl. Maj:ts förslag att
låta provinsialläkare vara lokal tillsynsmyndighet
för familjerådgivningsverksamheten,

3) att statsbidrag efter särskild prövning
måtte kunna utgå även till familjerådgivningsbyråer
i enskild regi,
samt

4) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad som i övrigt anförts
i motionerna.

I de likalydande motionerna I: 654
(av herrar Kaijser och Schött) och
II: 807 (av fröken Wetterström m. fl.)
hade hemställts, att riksdagen måtte
avslå förevarande proposition.

Utskottet hemställde

I. att motionerna I: 654 och II: 807
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionerna I: 648 och II: 801,
i vad de avsåge fasta minimilöner för
familjerådgivare, icke måtte av riksdagen
bifallas;

III. att motionerna I: 648 och II: 801,
i vad de avsåge den lokala tillsynen
över familjerådgivningsverksamheten,
icke måtte av riksdagen bifallas;

IV. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:648 och 11:801, såvitt motionerna
avsåge statsbidrag till familjerådgivningsbyråer
i enskild regi, godkänna av
utskottet förordade riktlinjer för en
statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet,
att tillämpas från och med den
1 januari 1961;

V. att motionerna 1:648 och 11:801,
i vad de ej behandlats under I.—IV.,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Kaijser, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka ansett att
Nr 20

148

Nr 20

Lördagen den 28 maj 1960

Riktlinjer för en framtida statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet

utskottet bort under I. hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:654 och 11:807 avslå Kungl.
Maj:ts förevarande förslag;

2) av fru Wallentheim samt herrar
Söderberg och Arvidson, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Till detta statsutskottets
utlåtande nr 136 är fogad en reservation,
i vilken yrkas avslag på Kungl.
Maj:ts proposition med riktlinjer för en
statsunderstödd familjerådgivning. Reservationen
bygger på en motion, som
jag tillsammans med en del partikamrater
har avlämnat. I all korthet ber jag,
herr talman, att en liten smula mera utförligt
än vad som står att läsa i reservationen
få redogöra för hur vi ser på
statsrådet Lindströms förslag.

Att en familjerådgivning visat sig behövlig
i vårt samhälle är tyvärr omvittnat.
De skiftande anledningar som har
samverkat till denna situation känner
alla väl till, och de har också ganska
utförligt redovisats i propositionen.
Därför finner jag det obehövligt att här
gå närmare in på dem. Vi är nog alla i
sak överens om att det samhälle som vi
lever i trots alla framsteg i tekniskt och
materiellt avseende — eller kanske snarare
till följd av dem — blivit betydligt
mera komplicerat för den enskilda människan
att finna sig till rätta i.

Vi motionärer är väl medvetna om att
en familjerådgivning behövs och att
den, rätt upplagd och utformad, kan
vara till hjälp för de människor som
inte ser sig i stånd att själva reda upp
trassliga samlevnadsproblem. Jag säger
detta, herr talman, för att inget missförstånd
skall behöva uppkomma om
vår inställning på denna punkt.

En familjerådgivning bedrivs sedan
ganska lång tid tillbaka på olika håll i
landet, dels i kommunal regi och dels
på initiativ av kyrkliga och andra orga -

nisationer. Man borde alltså ha en någorlunda
samlad erfarenhet på området
att tillgå, och det hade varit lämpligt
att man inom departementet inhämtat
uppgifter om och redovisat resultaten
av denna försöksverksamhet i propositionen.
Då hade det funnits material
för att bedöma om en sådan utvidgning
av verksamheten som nu föreslås
är lämplig. Det har emellertid inte
skett.

Statsrådet betonar att en kvalificerad
familjerådgivning, vid vilken tillräcklig
medicinsk och social sakkunskap är företrädd,
är nödvändig. Efter att ha konstaterat
att det råder stor brist på läkare,
psykologer och kuratorer är statsrådet
emellertid ändå beredd att göra
avkall på kravet på gedigen utbildning
för familjerådgivare. Statsrådet säger
nämligen att den personliga lämpligheten
måste tillmätas stor betydelse och
att formella krav inte får utestänga i
och för sig kvalificerade krafter och
därigenom minska möjligheten till en
snabb utbyggnad av familjerådgivningen.

För mig innebär ordet kvalificerad att
vederbörande har såväl en gedigen utbildning
som de personliga egenskaper
som erfordras för uppgiften. Det finns
enligt min mening inget »antingen —
eller» utan det är fråga om »både-och».

När vi alla vet att det redan nu är
oerhört svårt att få t. ex. psykologer så
att man tillnärmelsevis kan täcka den
brist som råder på många viktiga områden,
ter det sig föga välbetänkt att
forcera fram en relativt ny verksamhet
utan minsta garanti för att utbildad arbetskraft
står att erhålla. Sådana ömtåliga
frågor som förekommer inom familjerådgivningen
kan enligt min mening
endast anförtros åt personer som
blivit särskilt och grundligt utbildade
därför. Annars kan det goda syftet förfelas
och verksamheten rentav bli till
ingen nytta. Riksdagen bör inte med
överdriven optimism tro, att det där
med personalen kommer att ordna sig

Lördagen den 28 maj 1960

Nr 20

149

Riktlinjer för en framtida statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet

av sig självt. I stället skulle det vara
klokt att avakta och låta verksamheten
växa fram i den utsträckning som de
personella resurserna medger. En familjerådgivning
som endast existerar på
papperet gagnar inte de människor som
är i behov av den hjälp som här avses.

När det gäller fråga om samordning
mellan familjerådgivning och abortrådgivning
har statsrådet tagit viss hänsyn
till den starka kritik som riktats mot
kommittéförslaget från mer än två tredjedelar
av remissinstanserna. De försök
som rekommenderas i propositionen
och av utskottet innebär emellertid bl. a.
att familjerådgivningen skall kunna ske
i anslutning till abortrådgivning.

Vi anser att en sådan sammankoppling
endast kan accepteras om verksamheten
bedrives inom eller i anslutning
till sjukhus. Vi kan inte vara med om
att göra avsteg från de nuvarande principerna
att legal abort ytterst är att betrakta
som ett medicinskt spörsmål, medan
familjerådgivningen kan vara av
både social, psykologisk och medicinsk
natur. Slutligen tycker vi att det är felaktigt
att riksdagen genom de förordade
statsbidragen binder sig för utgifter,
som man nu inte kan redovisa. Genom
cn förordad snabb utbyggnad av familjerådgivningen,
där statsbidraget är avsett
att animera landsting och landstingsfria
städer till att utöva verksamheten,
skulle man beröva riksdagen
möjligheten framdeles till en förutsättningslös
prövning av anslagsfrågan.

Vi motionärer liksom reservanterna
anser att regeringsförslaget är allt för
vagt för att tjäna som grund för ett riksdagsbeslut,
och därför ber jag att få
yrka bifall till reservationen, som vill
avslå Kungl. Maj:ts framställning.

I detta anförande instämde herrar
Gansmoe (h), Hamilton (h) och Edlund
(h).

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag är medveten om att
en sak så här i riksdagens trettonde

timme förlorar i good will ju mer man
talar om den. Jag skall därför inte på
det sättet förstöra sympatierna för en
reform, vilken jag vet omfattas med förhoppningar
och välvilja av många både
inom och utom denna kammare. Jag
skall i stället nöja mig med kortast
möjliga kommentar till högerreservanternas
avslagsyrkande i detta vårriksdagens
sista ärende och på det sättet
låta familjerådgivningen som begrepp
debutera här i kammaren med att befrämja
riksdagsmännens resor hem till
sina familjer.

Reservanterna erkänner behovet av
familjerådgivning, säger fröken Wetterström
och låter förstå att hon inte är
motståndare till en familjerådgivning,
som är »rätt utformad». Men — hon
ville inte vara med om en försöksverksamhet
i syfte att pröva sig fram till den
rätta utformningen. Reservanterna kan
för egen del inte bidra med någon anvisning
på hur den rätta utformningen
bör se ut. Men de kan tala om vad som
enligt deras mening är en oriktig utformning.
De avvisar sålunda familjerådgivningskommitténs
förslag om anknytning
av familjerådgivningen till
den abortförebyggande verksamheten.
Det förhåller sig bara så, att den kritiken
saknar relevans till propositionsförslaget,
eftersom propositionen inte
inbjuder riksdagen till att ha någon
egen patentuppfattning i anknytningsfrågan
utan förordar valfrihet för huvudmännen,
d. v. s. landstingen, att pröva
den anknytning som de finner bäst.
Det finns landsting, som har uppenbart
intresse för ett sammanförande av abortrådgivningen
och allmän familjerådgivning,
och då bör de få göra detta
utan att hindras av de förutfattade och
oförytterliga meningar som luftas här.
Både fröken Wetterström och jag skall
avstå från att använda pekpinnar.

Reservanterna har vidare hakat sig
fast vid den i propositionen redovisade
knappheten på utbildad personal på de
sociala och socialmedicinska områdena.

150

Nr 20

Lördagen den 28 maj 1960

Riktlinjer för en framtida statsunderstödd familjeradgivmngsverksamhet

Den knappheten kommer att accentueras,
menar de bekymrat, om man skulle
fatta ett principbeslut om försöksverksamhet
med av samhället understödd familjerådgivning.
Dessutom måste kompetenskravet
på personalen sättas mycket
högt, anser man. Men man lämnar
obesvarad frågan hur vi skall kunna
öka den framtida tillgången på kompetent
folk för en dylik verksamhet, om
denna inte ens skulle finnas skisserad
i ett principbeslut. Reservanterna underkänner
här blankt resonemanget i
propositionen om att ett principbeslut
rörande en reform och vetskapen om
att det i framtiden kommer att finnas
intressanta arbetsuppgifter på ett visst
område kan tänkas underlätta för unga
människor att inrikta sina studier och
sitt praktikval på detta område. Det resonemanget
fördes emellertid redan av
samlingsregeringen år 1945, när förslaget
om den psykiska barna- och ungdomsvården
— som familjerådgivningen
har tagit till mönster — förelädes
riksdagen. Statsutskottet för 15 år sedan
anslöt sig enhälligt — alltså även
högerledamöterna — till uppfattningen
att ett samhällsstöd till en ny verksamhet
stimulerar intresset för att utbilda
sig för denna verksamhet.

Reservanterna anmärker slutligen på
kostnaderna — de vore väl inte högerreservanter
annars. 3—4 familjerådgivningsbyråer
skulle kosta 100 000 kronor
i statsbidrag, upplyser propositionen.
Om man betänker, att det tog 15 år
att för den psykiska barna- och ungdomsvården
få fram 13 statsbidragsberättigade
rådgivningscentraler, står
det klart att det här är fråga om mycket
blygsamma, nästan löjligt små investeringar
för omvårdnaden av familjerna,
även om utbyggnaden skulle gå
dubbelt så snabbt, vilket jag hoppas.
När den psykiska barna- och ungdomsvården
på sin tid godkändes av riksdagen,
förelåg bara en motion, en högermotion,
som ville förstärka försöksmöjligheterna
genom bättre löner, peda -

gogisk tillsyn m. m. Tyvärr har högerpartiet
blivit bra mycket negativare sedan
dess, när det gäller att satsa på
människovärden. Eller är det bara så,
att högern inte under ett valår och med
nuvarande politiska motsättningar kan
svälja ett initiativ som råkar komma
från fel håll?

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle
:

Herr talman! Det finns ingen anledning
att dra in olika spekulationer inför
ett val i detta sammanhang. Det är
mig fullkomligt främmande.

Statsrådet Lindström säger att högern
inte vill vara med om försöksverksamhet.
Det vill vi visst. Den försöksverksamhet
som under en följd av år på
normalt sätt har vuxit fram i den takt
som bedömts möjlig, skall vi fortsätta
med ännu en tid. Vi tycker inte det är
riktigt att forcera verksamheten. Statsrådet
betonar själv, att hon väntar sig
en snabb utbyggnad. Det är meningslöst
att uppföra ett hus, om man inte
kan fylla det med de människor som
skall finnas i det och sköta arbetet, och
det är dem vi saknar.

Det finns redan nu fullständig valfrihet.
Den tycker jag vi skall bibehålla.

Statsrådet lät framskymta, om jag inte
missuppfattade henne, och det står väl
också så i propositionen, att i och med
att man byggt ut familjerådgivningen
så som propositionen nu föreslår skulle
personalbristen lättare avhjälpas, därför
att människor då skulle animeras
till att söka sig till de utbildningsvägar
som gav för dessa arbetsfält erforderlig
kompetens. Jag tror inte, statsrådet Lindström,
att det behövs någon forcering
av utbyggnaden för att ytterligare stimulera
människor att utbilda sig för
dessa uppgifter, ty redan nu finns så
stora luckor att fylla, att det sannerligen
inte är någon risk för att det blir
för mycket personal som kommer att
vara utbildad för arbete på dessa områden.

Lördagen den 28 maj 1960

Nr 20

151

Riktlinjer för en framtida statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Fröken Wetterström tillbakavisade
en smula indignerat min
förmodan att det inte skulle vara helt
sakliga invändningar högern reser mot
förslaget om familjerådgivningen. Men
vad skall jag väl tro annat, när jag läst
hur prominent högerfolk tidigare har
uttalat sig till förmån för en statsunderstödd
— icke privat! —• familjerådgivning?
Det är bara ett halvår sedan den
Kjellinska utredningen om ungdomsbrottsligheten
otåligt beställde förslag
till riksdagen, och i den utredningen
finner vi bland andra en framstående
högerman i denna kammare. Även Högerns
kvinnoförbund, som jag antar att
fröken Wetterström tillhör, har tidigare
varit en varm anhängare av familjerådgivning
i samhällets regi. Jag skulle
kunna citera stycken ur dess remissyttranden
över abortutredningens, respektive
över familjerådgivningskommitténs
förslag, som verkligen vore besvärande
för reservanterna med den
ståndpunkt som de nu intar.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag förmodar att professor
Munktell själv kommer att svara
statsrådet på den första frågan.

Vad beträffar Högerns kvinnoförbund
tror jag mig rätt väl känna till det remissvar
förbundet lämnade 1957. Det
finns ingenting i vår nuvarande ståndpunkt
som avviker från vad vi där hävdade.

En statsunderstödd familjerådgivning
kan visst vara motiverad, men skall vi
fatta beslut om en sådan, skall vi ha så
klara fakta på bordet, att vi kan bedöma
både kostnader och annat. I detta sammanhang
är väl kostnadshänsynen
mindre väsentliga än de principiella
synpunkterna, och därvidlag sammanfaller
vår ståndpunkt fullständigt med
vad Högerns kvinnoförbund uttalade i
det remissvar statsrådet åberopade. Det

allra väsentligaste är personalfrågan,
och den är inte löst.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Fröken Wetterström säger
att hon vet vad som står i högerkvinnornas
remissyttranden. Jag behöver
nog friska upp hennes minne en
smula. År 1954, exempelvis, ville Högerns
kvinnoförbund, att abortbyråernas
verksamhet inte skulle begränsas
till enbart sexual- och abortrådgivning
utan utvidgas till att omfatta familjerådgivning
i allmänhet, och år 1957
tyckte samma förbund att det vore
»obilligt», om inte också primärkommunerna
skulle få rätt till statsbidrag,
om de inrättat familjerådgivningsbyråer,
även om förbundet ansåg att »huvudmannaskapet
i princip bör anförtros
landstingen för att en rådgivningsverksamhet
inom rimlig tid skall kunna
komma till stånd».

Det var som sagt 1957 som man hade
så där bråttom. »I nuvarande läge»
finner man det däremot alls inte lämpligt
att ge statsbidrag till sådan verksamhet,
och i dag är det högsta ovishet
att anknyta en allmän familjerådgivning
till den abortförebyggande verksamheten.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Under hänvisning till
utskottets motivering och samtidigt uttalande
av att jag inte tror att motståndet
från högern i denna fråga är så allvarligt
menat ber jag få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Också folkpartiet har
ett förflutet i denna fråga. Det är åtskilliga
år, jag skulle gissa på mellan
6 och 7 — sedan vi motionerade om en
rådgivning i form av en broschyr till
hjälp för familjer och för unga människor
som skulle bilda hem, en broschyr
som skulle ge en viss vägledning
beträffande äktenskapets ekonomi, ju -

152

Nr 20

Lördagen den 28 maj 1960

Riktlinjer för en framtida statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet

ridik och även innehålla råd i etiska
frågor. Det är bl. a. därför som jag anser
alt det är lyckosamt att vi nu hatkommit
därhän, att vi på riksdagens
bord ändå har ett förslag om en familjerådgivning,
som i vidare mening förverkligar
dessa intentioner och som vill
hjälpa oss att få ett organ anpassat till
tidens behov. Från den utgångspunkten
kan jag alltså inte biträda fröken Wetterströms
avslagsyrkande, även om några
av hennes synpunkter också för mig
är relevanta.

Jag tror att vi måste tillmötesgå tidens
behov av rådgivning. I tidningarnas
insändarspalter märker vi hur rådvilla
många människor är, och vi skulle
önska att vi kunde komplettera med
en saklig familjerådgivning. Vi har den
gamla själavården, som sannerligen inte
är föråldrad och övergiven. Tvärtom
upplever bikten och de själavårdande
samtalen en renässans i vårt folk, som
vi är mycket glada över. Vi är dock
medvetna om att den för många behöver
kompletteras också med en annan
form av rådgivning. Jag vill därför,
herr talman, understryka värdet av
att ett samarbete sker på detta område.

Jag måste säga, att utredningen tillfredsställde
mig mindre än propositionen
och propositionen mindre än utskottsutlåtandet.
Följaktligen synes mig
förslaget undan för undan ha förbättrats.
Varje idé och varje tanke har sin
historia, och när det nu föreligger ett
förslag som är så genomtänkt och som
har bearbetats i så många instanser,
tycker jag att vi ändå skulle vara mogna
för att anta det.

Fru Gärde Widemar och jag jämte
våra medmotionärer har visserligen fått
avslag på några punkter, men på andra
punkter har utskottet tillmötesgått våra
motionsförslag. Jag vill särskilt beträffande
en av dessa senare punkter
säga några ord till protokollet. Det gäller
möjligheten för de nu verkande enskilda
och kristna rådgivningsbyråerna
att inte bara få fortsätta — det säger

sig självt i ett fritt land — utan också
bli likvärdiga med samhällets egna
motsvarande organ och få det ekonomiska
stöd som utgår till de allmänna
byråerna. I utskottsutlåtandet anges som
en förutsättning för att statsbidrag skall
utgå, att dessa organ har en kompetent
ledning. Den kännedom vi har om dessa
byråer, exempelvis de som drives av
Sankt Lukas-stiftelsen och andra kyrkliga
och frikyrkliga organ i ekumeniskt
samarbete, säger oss att man där tillhandahåller
kvalificerad rådgivning.

Jag skulle gärna, herr talman, ytterligare
vilja understryka värdet av att
vi i det stycket kan få till stånd en differentiering
och fördjupning av rådgivningen.
Vi vet ju, att många familjekonflikter
ingalunda bottnar enbart i
ekonomiska eller juridiska orsaker, utan
i djupare liggande svårigheter av andlig
och moralisk karaktär, om vilka
människorna behöver tala ut med en
förstående rådgivare. Ur den synpunkten
är naturligtvis kraven på de blivande
tjänstemännen — rådgivarna, utomordentligt
viktiga. Det har emellertid
sagts tillräckligt mycket om denna sak
både i vår motion och i andra sammanhang.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
utskottets hemställan med en förhoppning,
att detta utgör början till en värdefull
insats i samarbetets tecken till
gagn för våra svenska hem.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Bara några få ord med
anledning av vad herr Rimmerfors här
sade om huvudmannaskapet för familjerådgivningsverksamheten.

Utskottet är ju ense med Kungl. Maj:t
om att byråerna normalt bör drivas med
landstingen och städerna utom landstingen
som huvudmän. Men utskottet
öppnar därutöver en möjlighet för familjerådgivningsbvråer
i enskild regi eller
med en primärkommun som huvudman
att efter »särskild prövning» erhålla
statsbidrag, förutsatt att de »upp

Lördagen den 28 mai 1960

Nr 20

153

Riktlinjer för en framtida statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet

fyller de villkor som kommer att gälla
för statsbidrag». I den statsbidragskungörelse,
som väl i sinom tid kommer att
utfärdas, får naturligtvis de kvalitetsvillkor
preciseras, som skall uppfyllas,
för att Kungl. Maj :t skall kunna dispensera
från den normala ordningen, d. v. s.
att landstingen skall vara huvudmän.
Det finns precedensfall från andra områden,
som därvidlag kan tjäna som ledning.
Men det ligger i sakens natur att
innan statsbidrag kan medgivas måste
man göra en mera noggrann kvalitetsprövning
av enskilda verksamheter än
av en verksamhet i regi av landsting,
som besitter stor erfarenhet på människovärdens
olika avsnitt. Det är också
naturligt, att det blir Kungl. Maj:t, som
ombesörjer den prövningen.

Herr GANSMOE (h):

Herr talman! När jag läste propositionen,
kom jag till den slutsatsen att
det egentligen är en betydelsefull sak
som fattas i densamma. Herr Rimmerfors
har helt nyligen berört den sidan
av saken. Den omfattar den sociala,
psykologiska och medicinska vetenskapen,
och jag skulle i det här sammanhanget
vilja ställa en fråga till statsrådet
Lindström: Var i familjerådgivningen
får den andliga vården av en människa
sin plats? Har statsrådet räknat
med att det är en högst betydelsefull
faktor, som även den medicinska sakkunskapen
har tagit hänsyn till?

För en tid sedan hälsade jag på en
god vän till mig som är praktiserande
läkare. När jag kom till honom, var
hans mottagningsrum fullt med människor.
Då jag antydde att han hade
väldigt mycket att göra, svarade han:
»Ja, men det värsta är att hälften av
dem som sitter här skulle jag behöva
skicka till en präst.» Detta var alltså
en legitimerad, praktiserande läkares
uppfattning om vården av patienterna.

Personligen anser jag inte att propositionen
är utbyggd på det sättet att
den omfattar hela människan. Vad jag

här saknar är ett utrymme för människans
andliga vård, och det skulle
vara intressant att höra var statsrådet
Lindström tänker att denna sak skall
få sin plats.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! På den sista frågan vill
jag svara, att familjerådgivningen får
ge rådgivning, byggd på psykologiska,
sociala och medicinska synpunkter. För
den andliga vården har vi kyrkliga sammanslutningar
och en statskyrka, som
skall kunna bereda medborgarna andlig
vård. När den ärade talaren nämnde
prästerna vill jag gärna framhålla, att
det inte finns något som hindrar en familjerådgivningsbyrå
att, om man så
skulle finna lämpligt, till sig som expert
knyta en präst eller att hänvisa
till en sådan.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! I denna riksdagens, som
statsrådet Lindström uttryckte det, trettonde
timma ber jag att få citera ett uttryck,
visserligen inte från 1300-talet
utan från 1500-talet: »Härtill är jag nödd
och tvungen» — med tillägget »av statsrådet
Lindström».

Med anledning av vad statsrådet Lindström
sade vill jag för min del betona
att jag anser att en förbättrad mentalhygien
på vissa områden varit önskvärd.
Det har jag uttryckligen uttalat
i det betänkande, som statsrådet Lindström
hänvisade till. Däri står också,
sedan det räknats upp ett flertal utredningar
på mentalhygienens område:
»Utan att taga ställning till förslagen
vill vi starkt understryka vikten av att
åtgärder snarast vidtages på ifrågavarande
område.» Om jag vetat om denna
debatt skulle jag kanske ha försökt att
till denna mening få fogat, att det inte
gäller vilka åtgärder som helst.

.lag vill starkt understryka dels att
kommittén enhälligt betonat vikten av
att åtgärder snarast vidtages på ifrågavarande
områden, men dels även att vi

154

Nr 20

Lördagen den 28 maj 1960

Riktlinjer för en framtida statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet

lika uttryckligt ej tagit ställning till de
föreliggande förslagen. Jag kan därför
inte dela den uppfattning, som har framkommit
såväl i familjerådgivningskommittén
som i abortrådgivningen, att det
ovillkorligen skulle föreligga ett nära
samband mellan familjerådgivningen i
mera vidsträckt bemärkelse och en speciell
abortrådgivning.

Under instämmande med fröken Wetterström
vill jag understryka, att jag
tror att det skulle vara olyckligt, om
såväl den allmänna familjerådgivningen
som abortrådgivningen överfördes till
särskilda familjerådgivningsbyråer. Det
behövs sannerligen inte mycken psykologisk
insikt eller kännedom om människorna
för att förstå att en sådan anordning
skulle medföra, att dessa byråer
i den allmänna uppfattningen helt enkelt
skulle få stämpeln »abortbyråer».

Jag vill också instämma i vad fröken
Wetterström sagt om den absoluta nödvändigheten
av särskilt utbildad personal.
Detta skulle mycket lättare kunna
ske, om dessa ärenden handläggs
inom sjukhusens ram. Det går ofta
troll i ord, och här har talats så mycket
om frestelser. Men vi måste komma
ihåg, att frestelsemängden i samhället
— frestelsemängd är för övrigt ett mindre
lyckat ord, men jag använder det i
brist på bättre — framför allt har två
olika sidor, som jag skulle vilja kalla
den psykologiska sidan och den materiella
sidan. Den psykologiska sidan uttryckes
kanske enklast och bäst genom
att dels citera det gamla uttrycket »människan
är ett svagt käril», dels genom
att citera en bön, som sedan vårt lands
kristnande stigit från miljoner svenskars
läppar: »Herre, inled oss icke i frestelse.
» Den materiella sidan åter kan i
största utsträckning återföras till den
stegrade och den alltjämt stigande levnadsstandarden.
Det finns nu överallt
så oerhört många materiella ting, som
kan vara lockande för människor •—
särskilt ungdom — att lägga sig till
med.

Med det sist sagda, herr talman, har
jag velat understryka att familjerådgivningen
sannerligen inte endast är en
fråga om abortförebyggande.

Det är omöjligt att i dessa vårriksdagens
sista timmar ta upp hela detta
komplex till behandling. Jag vill bara
erinra om att när i dagens jäktade och
stressbetonade samhälle människors
nerver, både äldres och yngres, ligger
bara och spända som fiolsträngar, har
dessa människor ofta helt enkelt ett
behov av att få tala ut. Det är något
helt annat än abortrådgivning. Det ligger
mycket i den katolska bikten.

Jag vill vidare framhålla att det för
mig synes uppenbart, att verklig medicinsk
sakkunskap är nödvändig. Människor
som är djupt disharmoniska, som
är drivna till förtvivlans brant, tillhör
inte vad vi brukar kalla den normala
sektorn. Även detta är ett skäl för att
såväl abortrådgivningen som familjerådgivningen
i mera vidsträckt bemärkelse
verkligen skall ske inom sjukhusens
ram, tv det är ofta fråga om psykiatriska
fall.

Jag beklagar än en gång, herr talman,
att denna viktiga fråga har kommit på
kammarens bord i dessa vårriksdagens
sista timmar. Det vore oändligt mycket
mera att tillägga, men jag inskränker
mig till vad jag här sagt och ber,
herr talman, med dessa ord att få yrka
bifall till den av herr Kaijser m. fl. avgivna
reservationen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Eftersom jag ursprungligen
är motionär när det gäller frågan
om en utredning rörande familjerådgivningsverksamheten,
kan jag inte vara
annat än glad för att vi i dag har ett
förslag som tycks kunna realiseras på
ett så smidigt sätt att man tillvaratar alla
möjligheter till sådan rådgivning.

Jag är emellertid litet förvånad över
fröken Wetterströms cyniska inställning.
Hon talar här om kostnaderna och
säger också att vi inte har tillgång till

Lördagen den 28 maj 1960

Nr 20

155

Riktlinjer för en framtida statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet

de människor som här skall hjälpa till
med arbetet. Men, fröken Wetterström,
vi skall komma ihåg att många människor
behöver denna rådgivning. Och
kan man inte i högerpartiet någon gång
bortse från de materiella synpunkterna
i sina bedömningar? Kan man inte inom
högern säga att här får vi verkligen
anstränga oss litet och offra litet pengar,
ty detta är en viktig och högst allvarlig
sak?

Det torde vara skilsmässofrekvensen
som gör att man allmänt är överens om
att vi skall ha en statsunderstödd verksamhet,
som ger de berörda människorna
möjligheter att tala ut med personer
som kan förstå deras problem. Och de
flesta äktenskap ingås av kärlek, fröken
Wetterström. Det är inte så att äktenskap
ingås av ekonomisk beräkning.
Man gifter sig i förhoppningen att bilda
hem och få barn, att trofast få gå samman
till livets slut. Det är mycket allvarliga
föresatser bakom ett äktenskap
även moderna människor emellan.

Men påfrestningarna är många och
stora — liksom fördomarna. Detta gör
att det ibland uppstår söndring i äktenskapen
även där grundorsakerna inte är
så allvarliga från början. Då glider makarna
isär, och till slut verkar det för
dem omöjligt att fortsätta äktenskapet.
Men, fröken Wetterström, en skilsmässa
är också en stor ekonomisk fråga, och
det är inte alls ekonomiskt fördelaktigt
för samhället att många äktenskap efter
någon tid upplöses, att barnen hamnar
på ett ställe och föräldrarna, märkta för
livet, går var och en på sitt håll, även
om de är överens om att skiljas.

Detta är så allvarliga ting, att om vi
också bara kan rädda en liten del av
dessa äktenskap genom att i tid räcka
vederbörande en hjälpande hand, så är
detta värt mycket. Jag tror visst inte
att vi kan trolla bort de stora problem
som kan uppkomma i ett äktenskap, där
parterna tycker att det inte går att fortsätta
samlevnaden längre, men problemen
är i många fall inte så stora som

kontrahenterna just vid den aktuella
tidpunkten upplever dem. Om vi därför
kan få en rådgivning, som hjälper makarna
att härda ut, att komma över de
värsta hindren, att bita samman tänderna
och gå vidare, så vinner vi oerhört
mycket på det inte bara för samhället
utan även för de familjer som
som står inför hotet av upplösning.

Detta, fröken Wetterström, är värt
ansträngningar och pengar, om vi därmed
kan få lämpliga människor till denna
rådgivningsverksamhet. Hela vårt
samhälle formligen ropar efter att vi
skall försöka förmå människor att hjälpas
åt, och här är ett tillfälle där ingen
borde ställa sig utanför försöken att få
en familjerådgivning till stånd. Jag tycker
åtminstone att högerns kvinnor här
skulle säga: Vi bryr oss inte om ifall
detta kostar pengar eller om det i början
blir svårt att få denna verksamhet
att arbeta effektivt. Här skall alla goda
krafter hjälpa till. Detta är en så god
sak att vi inte får ställa oss utanför.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Munktell sade här
något, som jag skulle tro bygger på ett
missförstånd. Det föreföll som om han
ansåg att denna fråga väsentligen gällde
abortrådgivning. Jag har för min del
fattat saken så att det här gäller verklig
familjerådgivning och att abortrådgivningen
helt kommer i andra hand. Utskottet
har ju i sitt utlåtande skrivit att
»det är önskvärt att pröva både fristående
och till sjukvårdsinrättning anslutna
familjerådgivningsbyråer liksom byråer,
samordnade med den psykiska
barna- och ungdomsvården eller, om
så befinnes lämpligt, abortrådgivningen.
» Det är sålunda på sin höjd en kontaktfråga.

Vad beträffar de kristna rådgivningsbyråerna,
som jag bäst känner till, så
sysslar de över huvud taget inte med
abortrådgivning. När man där får hand
om konkreta abortfall, hjälper man ve -

156

Nr 20

Lördagen den 28 maj 1960

Riktlinjer för en framtida statsunderstödd

derbörande att få tala med en läkare.

Men i den mån vi kommer att fullfölja
denna verksamhet ■— och jag har en
stark känsla av att det är en stor uppgift
som där ligger framför oss -— så
kommer vi inte att i rådgivningsverksamheten
inrymma vad man kan kalla
abortrådgivning i egentlig mening. Det
är för oss en medicinsk fråga, även om
den skall behandlas ur mycket mänskliga
aspekter.

Det som också uppkallade mig att begära
ordet var statsrådet fru Lindströms
ord om att vi skall ställa större krav
på den enskilda än på den samhälleliga
rådgivningen. Jag har ingenting
emot att stora krav ställes på enskild
rådgivning, men jag vill understryka att
vi bör göra det även på samhällets rådgivningsbyråer.
Och om vi får kvalificerade
personer till denna verksamhet,
människor som verkligen förstår
sin uppgift, så tror jag att det kommer
att bli ett mycket intimt samarbete mellan
rådgivningsbyråerna och själavårdarna.
De människor som sköter rådgivningen
bör veta, att man i svåra situationer
inte löser alla konflikter med enbart
ekonomisk, juridisk eller medicinsk
hjälp. Lika väl som man skickar
sjuka människor till läkare måste man
hänvisa en del av de hjälpsökande till
den kristna själavården.

Fröken WETTERSTRöM (h) kort genmäle
:

Herr talman! Det är tyvärr ingenting
nytt att fru Eriksson i Stockholm beskyller
mig för att ha en cynisk inställning.
Jag tar det för min del ganska
lugnt, ty jag tror mig ärligt kunna säga,
att min inställning inte är cynisk. Det
behöver inte vara en cynisk inställning
när man vågar tala om fakta, om realiteter,
som en del inte tycker är trevliga
att höra.

Fru Eriksson säger att det finns
många som behöver hjälp. Det har jag
ju sagt här tidigare. Det finns många
människor, som är i stort behov av

familjerådgivningsverksamhet

hjälp på detta område. Men vad hjälper
det vederbörande, om vi inte har
lämpliga människor till förfogande, som
kan ge dem de råd, den vägledning och
det stöd som de behöver?

Jag vet inte vad fru Eriksson menar,
när hon vänder sig till mig och talar om
att äktenskapet inte är någon ekonomisk
spekulation. Jag tycker att den frågan
inte hör hemma i detta sammanhang.
Jag har tidigare sagt som min personliga
inställning, att det inte är den ekonomiska
aspekten som är den avgörande
härvidlag. Fru Eriksson säger att det är
värt att offra pengar. Det kan det visst
vara, men jag säger än en gång: Vad
tjänar det till att offra pengar, om man
inte har de människor som behövs?

Vi menar att vi gagnar saken bäst,
om vi låter frågan lösas på litet längre
sikt. Vi vill ge familjerådgivningen ett
verkligt innehåll, ett sådant innehåll
som den inte kan få förrän vi har den
kvalificerade arbetskraft vi behöver. Vi
vill med andra ord ha en garanti för att
familjerådgivningen skall fungera. Det
gör den inte utan kvalificerad personal.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Herr Gransmoe efterlyste
i vad mån det andliga behovet är
tillgodosett i denna byråverksamhet. Av
en tillfällighet har jag kontakt med flera
olika rådgivningsbyråer, inte minst
den i Karlstad. Jag kan vitsorda vad
statsrådet Lindström sade, att vi först
och främst har det statskyrkliga systemet,
enligt vilket det av samhället skall
utses en medlare i äktenskapliga tvister.
Ofta väljer man såväl en kyrklig som
en mera fristående person. Såvitt jag
vet står nästan alla rådgivningsbyråer
i kontakt med en prästman. För dem
som kommer för att få hjälp vid rådgivningsbyråerna
har dessutom konflikten
i regel fördjupats så att det blir
fråga om skilsmässa. Antingen har de
fått medling eller också blir de hänvisade
till en medlare.

Enligt vad jag hört från Uppsala och

Lördagen den 28 maj 1960

Nr 20

157

Riktlinjer för en framtida statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet

andra platser är det mycket vanligt, om
det inte finns någon prästman eller annan
andlig representant med i själva
byråns direktion och styrelse, att man
hänvisar den sökande till en sådan. Jag
vet att det förekommer mycket ofta i
Karlstad, att man söker kontakt med
vederbörande pastor. Det händer sällan
att det till rådgivningsbyråerna kommer
någon hjälpsökande, som icke redan har
haft en sådan kontakt med vederbörande
pastor, och den som förestår byrån,
t. ex. en kurator, samråder såväl med
vederbörande läkare vid lasarettet som
vederbörande pastor. Jag tror därför
man kan säga, att det är väl sörjt för
den andliga synpunkten. Från de många
fall jag känner till kan jag vitsorda, att
det verkligen sällan är fråga om rent
materiella ekonomiska problem, utan
det gäller genomgående psykologiska
och andra personliga frågor. Jag vet
efter flera års kontakt med dessa byråer,
att de utför ett välsignelsebringande
arbete, och vi som är intresserade
av denna sak hälsar därför det föreliggande
lagförslaget med tacksamhet och
tillfredsställelse.

Herr EDLUND (h):

Herr talman! Man har här under debatten
enligt mitt förmenande talat om
motsatsförhållanden, som faktiskt inte
finns. Vi har här bara framfört den
synpunkten, att man inte bör forcera
fram frågan innan man har erforderliga
resurser.

Som här har påpekats, både i utskottsutlåtandet
och under debatten, är
resultatet av en sådan här verksamhet
helt beroende av den berörda personalens
livserfarenhet, omdöme och låt mig
säga även hjärtelag. Det gäller ju, som
också sagts, människor i psykisk nödsituation,
och deras problem är av den
svåraste och ömtåligaste natur som över
huvud taget tänkas kan. Men om de
människor, som skall handha denna rådgivning,
inte fyller måttet, kan rådgiv -

ningen bli inte blott värdelös utan till
direkt skada.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Wetterström begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. I) i
utskottets utlåtande nr 136, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Johansson i Norrköping begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 161 ja och 45
nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Fröken HÖJER (fp), som anförde:

Herr talman! Jag råkade rösta nej,
men då jag avsåg att rösta ja tryckte jag
sedan på båda knapparna, så att tavlan
markerar »avstår».

158

Nr 20

Lördagen den 28 maj 1960

Uppskov med behandlingen av vissa ärenden — Statsregleringen

Mom. Il—V

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12

Föredrogs tredje lagutskottets memorial
nr 29, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade
ärenden m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Föredrogs och lades till handlingarna
statsutskottets memorial nr 146, i
anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om motionsvis väckta förslag
om utredning i syfte att vinna besparingar
i den statliga förvaltningen.

§ 14

Uppskov med behandlingen av vissa
ärenden

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 148, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Vid kammarens sammanträde
den 13 maj efterlyste herr
Brandt i Sätila tvenne motioner som
hänvisats till statsutskottet men som
inte hade redovisats i dess utlåtande.
Han ansåg att det hänt en rätt egendomlig
sak, som han uttryckte sig, och
ställde en direkt fråga till utskottets
ordförande: »Vart har motionerna tagit
vägen och hur har de behandlats?»

I detta statsutskottets memorial nr
148 över till höstriksdagen uppskjutna
ärenden finns de båda motionerna. Jag
föreställer mig att det endast var herr
Brandts okunnighet om den gängse behandlingen
av ärendena som kom honom
att på detta sätt ta kammarens tid
i anspråk. Så småningom kommer väl
herr Brandt underfund med att han

genom en enkel fråga i utskottets kansli
hade kunnat stilla sin ängslan.

Herr talman! Jag har tillåtit mig säga
detta, då jag inte ville att herr Brandts
anförande skulle stå oemotsagt i protokollet
och för att ingen skugga skulle
falla på kanslipersonalen, som givetvis
skött detta ärende lika perfekt som alla
övriga ärenden.

Herr BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
denna något senkomna upplysning. Jag
bara beklagar att herr Nilsson inte tidigare
låtit sin visdom flöda. Då hade det
hela kanske kunnat ta mindre aggressiva
former. Jag vill inte orda om varje
enskild motion, men beträffande motion
II: 32 vill jag säga, att jag ingalunda är
övertygad om att den har behandlats så
som borde ha skett.

Härmed var överläggningen slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Föredrogos vart för sig

statsutskottets memorial nr 149, angående
tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1959/60; och

bankoutskottets utlåtande nr 32, i anledning
av väckt motion angående utgivande
av en matrikel över riksdagens
ledamöter.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtande hemställt.

§ 16

Statsregleringen

Föredrogs statsutskottets memorial nr
150, angående statsregleringen för budgetåret
1960/61.

Punkterna 1—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Lades till handlingarna.

Lördagen den 28 maj 1960

Nr 20

159

Punkten li

Utgifter å driftbudgeten

Sedan punkten föredragits anförde

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Riksdagen har numera,
i enlighet med den vid jordbruksutskottets
utlåtande nr 27 fogade reservationen,
beslutat att med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:224 och 11: 277 till Bidrag
till den praktiskt-vetenskapliga verksamheten
å Weibullsholm för budgetåret
1960/61 under nionde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 210 000 kronor. Vidare
har riksdagen med bifall till den
vid särskilda utskottets utlåtande nr 2
fogade reservationen beslutat att i anledning
av motionerna I: 110 och
11:119, 1:185 och 11:194, 1:387 och
11:473 samt 1:660 och 11:818, sistnämnda
två motioner såvitt nu är i
fråga i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att medel för ökning av intagningskapaciteten
vid handelshögskolan
i Göteborg upptages i riksstaten för
budgetåret 1960/61. Slutligen har riksdagen,
i enlighet med den vid jordbruksutskottets
utlåtande nr 22 fogade,
med 5) betecknade reservationen, beslutat
att med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med avslag å motionerna
1:480 och 11:407 för budgetåret
1960/61 under nionde huvudtiteln
anvisa till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader ett reservationsanslag
av 5 085 000 kronor.

I anledning av det anförda får jag
yrka, att det under förevarande punkt
å tredje raden angivna beloppet om
15 250 407 000 kronor utbytes mot
15 249 755 000 kronor samt det å femte
raden angivna beloppet om 398 227 600
kronor utbytes mot 397 575 600 kronor.

Vidare får jag hemställa, att första
stycket å s. 9 i memorialet erhåller följande
ändrade lydelse:

Då inkomsterna enligt vad ovan un -

Utgifter å driftbudgeten — Riksstat

der punkten 13 :o) angivits uppgår till
15 500 236 700 kronor, uppstår ett beräknat
överskott å statsregleringen av
275 481 700 kronor.

Vidare yttrades ej.

Vad herr andre vice talmannen Malmborg
hemställt bifölls, varefter punkten
lades till handlingarna.

Punkten 15

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 16

Lades till handlingarna.

Punkten 17

Riksstat

Efter punktens föredragning yttrade

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Vid punkten 17 i förevarande
memorial får jag hemställa, att
kammaren måtte besluta att — sedan
riksstat för budgetåret 1960/61 av den
lydelse, som framgår av utskottets förslag
med däri av kammaren beslutade
ändringar blivit upprättad — densamma,
försedd med herrar talmäns underskrifter,
må till Kungl. Maj:t överlämnas.

Vidare anfördes ej. Denna hemställan
bifölls.

§ 17

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 282, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
den statliga centrala rationaliseringsverksamlieten
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 313, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
för krigsmakten gemensam krigshögskola
m. m.;

160

Nr 20

Lördagen den 28 maj 1960

nr 314, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1960/61 till arkiv, bibliotek, museer
och akademier m. m. samt till naturastipendier
åt studerande vid universiteten
in. fl. läroanstalter m. m.;

nr 315, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående utbildningen
av lärare på det husliga området m. in.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 316, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående vissa organisationsfrågor
inom skolväsendet m. m.;

nr 317, i anledning av väckta motioner
angående livstidsgager åt förtjänta
utövare av konstnärliga yrken;

nr 318, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för en
framtida statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 319, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1960/61;

nr 320, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående underskott å statens
järnvägars fond för budgetåret
1960/61;

nr 321, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1960/61
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

322, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag rörande garanti för banklån till
Stockholms kapplöpningssällskap;

nr 323, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statstjänstemännens
löner under åren 1960 och 1961
m. m.;

nr 324, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken;

nr 325, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet
m. m., i vad propositionen avser bemyndigande
för Kungl. Maj:t att vidtaga
vissa ändringar i statens allmänna
avlöningsreglemente ävensom att utfär -

da de övergångsbestämmelser som må
bliva erforderliga i anslutning till dessa
ändringar;

nr 335, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag i fråga om lokaliseringen
av vissa statliga institutioner
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

336, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till en estnisk skola
i Göteborg;

nr 337, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1959/60;

nr 338, angående statsregleringen för
budgetåret 1960/61;

nr 339, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1960/61, och

nr 312, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1960/61 till anordnande av vissa lokaler
för luftbevakningen m. m.

Härpå anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 344, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1960/61, m. m.;

nr 345, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om utjämningsskatt å vissa varor, m. m.
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 346, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 27
maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning jämte i
ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från bankoutskottet:
nr 343, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni
1949 (nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, m. m., dels i ämnet väckta
motioner, dels ock väckta motioner om

Lördagen den 28 maj 1960

Nr 20

161

vissa åtgärder på den offentliga ekonomiska
politikens område;
från andra lagutskottet:
nr 340, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om registrering och mönstring
av sjömän (mönstringsförordning)
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; nr

341, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar
m. m.; och

nr 342, i anledning av väckt motion
om viss ändring i lagen om undervisning
och vård av vissa psykiskt efterblivna; från

jordbruksutskottet:
nr 310, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till Understöd åt lanthushållningsseminariet
å Rimforsa; och
nr 334, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar i fråga om bidrag till
hushållningssällskapens omkostnader;
samt

från särskilda utskottet:
nr 327, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för utbyggande
av universitet och högskolor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 328, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag angående anslag för budgetåret
1960/61 till handelshögskolan i Göteborg
jämte i ämnet väckta motioner.

Härefter anmäldes och godkändes
första lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 347, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om änd -

rad lydelse av 10 kap. 11 § strafflagen,
m. m.;

nr 348, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
straff för varusmuggling, m. m.;

nr 349, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ersättning
för skada i följd av atomreaktordrift
m. m. (atomansvarighetslag);
och

nr 350, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § 2:o), 16:o) och 17:o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Slutligen anmäldes och godkändes
följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från utrikesutskottet:
nr 352, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av
Europarådets rådgivande församling år
1959 och 1960 vid dess elfte ordinarie
möte fattade beslut jämte i anledning av
propositionen väckta motioner;
från bevillningsutskottet:
nr 351, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i förordningen
om allmän varuskatt; samt
från bankoutskottet:
nr 330, angående regleringen för budgetåret
1960/61 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 13.16.

In fidem

Sune K. Johansson