Nr 2 FÖRSTA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:2)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 2 FÖRSTA KAMMAREN 1967

19 januari

Debatter m. m.

Torsdagen den 19 januari Sid.

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. m............... 3

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Svanström ang. beskattningen av idrottspriser........ 81

av herr Lundström ang. Musikhögskolans och Musikaliska Akademiens
byggnadsfråga ................................ 81

av herr Peterson, Eric Gustaf, om nya hastighetsbestämmelser
för husvagnar.......................................... 81

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Torsdagen den 19 januari förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl.10.00.

Justerades protokollen för den 10 och
den 11 innevarande månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Aspling för tiden den 21
till och med den 30 januari för utrikes
resa.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 8, angående överlåtelse av staten
tillhörig mark;

nr 9, angående fortsatt disposition av
vissa äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 12, angående livränta till vissa
personer.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 44—46 till konstitutionsutskottet,

motionerna nr 47—50 till statsutskottet,

motionen nr 51 till allmänna beredningsutskottet,

motionerna nr 52—60 till statsutskottet,

motionerna nr 61—63 till bevillningsutskottet
och

motionen nr 64 till bankoutskottet.

Vid föredragning av motionen nr 65
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
inrättande av en statlig bostadsbank, till
bankoutskottet och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 66—77 till lagutskott
samt

motionen nr 78 till allmänna beredningsutskottet.

Statsverkspropositionen m. m.

Föredrogos i ett sammanhang Kungl..
Maj :ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1967/68, samt nr 2, angående
utgifter på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1966/67.

Herr TALMANNEN yttrade:

På grundval av uppgifter som lämnats
av flertalet till remissdebatten anmälda
talare om det tilltänkta huvudinnehållet
i deras anföranden har i år
gjorts ett försök att gruppera talarna
efter de ämnesområden de avser att
främst behandla. Anordningen är att
anse som ett försök och har för övrigt
kunnat genomföras endast delvis. Talarlistan
inledes således på sedvanligt
sätt av gruppledarna och vice gruppledarna
och avslutas av en rad talare
som ej kunnat sammanföras till särskilda
ämnesområden.

Någon buffé har till följd av omdispositionen
av kammarens utrymmen ej
kunnat anordnas i dag, vilket jag vill
beklaga under uttryckande av förhoppningen
att restaurangen skall, med
lämplig spridning av besöken, kunna
servera lunch utan alltför stor tidsspillan
för kammarens ledamöter.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Den beskrivning av
Sveriges ekonomiska läge som görs i
årets statsverksproposition, och de poli -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

tiska åtgärder som regeringen mot denna
bakgrund föreslår, avslöjar på ett
nästan obarmhärtigt sätt den splittring
i ideologi och handling, som under senare
tid kännetecknat det socialdemokratiska
partiet. På den ena sidan har
vi kraven från dem som anser att ekonomisk
hälsa endast kan återvinnas genom
att man i viss mån tillämpar den
fria marknadshushållningens principer.
På den andra sidan har vi dem som
vill utnyttja de mera renodlade socialistiska
planhusliållningsmetoderna, vilka
syftar till att öka samhällets och därmed
den sittande regeringens grepp
över den enskilde medborgaren och den
fria företagsamheten.

Ett typiskt exempel på denna konflikt
utgör regeringens förslag om nya
ingrepp mot byggnadsmarknaden. Denna
gång använder man sig inte av den
traditionella byggnadsregleringen med
prövning från fall till fall av vilken
byggnadsverksamhet som bör bedrivas.
Instrumentet är nu en 25-procentig
skatt på all byggnadsverksamhet som
regeringen godtyckligt betecknar som
onödig. Regeringens byggskatt kommer
att leda till ett totalstopp under
ett och ett halvt år framöver för
nya kontors- och förvaltningsbyggnader,
butikslokaler, bensinstationer, parkeringshus,
kyrkor, samlingslokaler och
idrottsanläggningar samt vissa fritidshus.
Att regeringen syftar till ett totalstopp
tycks vara alldeles klart. För det
kan väl inte vara meningen att skatten
skall få driva upp de redan tidigare
alltför höga byggnadskostnaderna med
ytterligare 25 procent. Genom straffskatten
får vi i omkostymerat skick
tillbaka den byggnadsreglering som det
tagit oss över femton år att successivt
avskaffa.

Regeringen är alltså åter tillbaka vid
utgångspunkten: det totala regleringsgreppet
över byggnadsmarknaden.

Den konsumentkooperativa tidningen
Vi är inne på några av konsekvenserna
av denna byggskatt då den säger: »En
investeringsavgift på hela 25 procent

som skall drabba ''mindre angelägna’
byggen, till vilka också affärshus räknas,
skulle stoppa den strukturomdaning
som tar sig uttryck däri, att många
små, kostnads- och arbetskrävande butiker
ersätts av färre högeffektiva enheter.
Märkligt vore det, om ett sådant
rationaliseringsstopp infördes, samtidigt
som uppmärksamheten alltmer riktas
mot prisutvecklingen inom detaljhandeln
och samtidigt som befolkningsomflyttningen
medför växande investeringsbehov
inom distributionen!»

Regeringen borde ha tänkt framåt på
denna punkt. Den borde ha ställt frågan
vad som händer när den 25-procentiga
straffskatten släppes loss efter den
sista september 1968. Det blir som att
öppna en gigantisk dammlucka med
uppladdade krav på hela byggsektorn
där all planering kan rasa samman.
Kapitalmarknaden kan komma att ställas
inför orimliga krav. De industriinvesteringar
som regeringen nu säger sig
vilja uppmuntra kommer liksom bostadsbyggandet
att trängas åt sidan av
de investeringsbehov som laddats upp
under den socialdemokratiska förbudstiden.
Löneglidningen som varit särskilt
stor inom byggsektorn kommer att
få ny näring.

Herr talman! Mot denna dogmatiska
socialistiska regleringsinställning kontrasterar
de försök till en fastare hållning
som i årets budgetförslag visas
gentemot det traditionella socialistiska
kravet på ökade statsutgifter.

I anslutning till vad oppositionspartierna
under lång tid hävdat har regeringen
—• det skall erkännas — visat
en betydande återhållsamhet med statsutgifterna
för nästa budgetår. Man tycks
ha insett att en lika stark ökning av
statsutgifterna som under de närmast
föregående åren driver på inflationen
i alltför hög grad och därför måste
undvikas. Från oppositionens sida —
framför allt då från högerpartiet —
har under många år hävdats, att vi
borde anpassa den offentliga utgiftsökningen
till vad våra resurser tål. Höger -

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

partiet har för sin del krävt att regeringen
skulle ha som riktpunkt att anpassa
utgiftsökningarna till produletionsstegringen
inom landet. Regeringen
har tydligen ansett sig tvungen att
ta hänsyn till dessa oppositionens krav
på en stramare finanspolitik. Utgifterna
stiger visserligen fortfarande i betydande
grad, nämligen med cirka 8
procent jämfört med årets budgetförslag.
Men tar man hänsyn till att en
stor del av denna ökning hänför sig till
lönestegringen för statstjänstemännen
i enlighet med träffade avtal och till en
automatisk uppräkning av folkpensionerna
och dylika ting, är det en betydande
återhållsamhet som visas. Den
socialdemokratiska uppfattningen att
en fortsatt snabb ökning av den offentliga
sektorn är nödvändig har tydligen
fått träda tillbaka för de ekonomiska
realiteterna.

Vad jag med dessa inledande ord velat
visa är att socialdemokraterna just
nu tycks slitas mellan å ena sidan kommunisternas
mera konsekventa och rätlinjiga
socialistiska program och å
andra sidan de mera realistiska politiska
idéer som företräds av den borgerliga
oppositionen.

Men det finns också en annan förändring
i årets statsverksproposition.
Det är i sättet att beskriva vad som
hänt på det ekonomiska planet under
1966 och vad vi har att vänta oss under
1967. Den Erlanderska ministären har
brukat vara mästare i att presentera just
de bedömningar och just de prognoser
som bäst passat in på den politik den
önskat föra. Under en följd av år har
de ekonomiska framtidsutsikterna målats
i enbart glada och ljusa färger,
och den politik som successivt undergrävt
vår ekonomi har presenterats som
den enda rätta.

Varningstecken har inte saknats. Från
oppositionens sida har vi gång efter
annan ställt vår diagnos och ordinerat
en annan medicin. Men regeringen har
inte tidigare velat ta råd. Man har tydligen
trott på sin egen skönmålning av

Statsverkspropositionen m. m.
den ekonomiska verkligheten. Eller
också är det så att man på detta sätt
systematiskt och medvetet velat invagga
medborgarna i en falsk ekonomisk
säkerhetskänsla. Det är i varje fall en
nyhet i årets statsverksproposition att
denna självsäkra attityd lyser med sin
frånvaro.

Regeringen har nu tvingats konstatera
att vi under 1966 fick ett nästan lika
stort underskott i vår bytesbalans som
under 1965, nämligen uppåt en och en
halv miljard kronor. Den har också
tvingats inregistrera en fortsatt inflation
på 5,5 procent, uttryckt i konsumentprisindex.
Till detta kommer att
nationalproduktens ökning förra året
stannade vid endast 3 procent. Det är
den lägsta siffran, för hela 60-talet.

Även när det gäller utsikterna för
1967 är finansministern mindre anspråksfull
och mindre optimistisk än
han brukar vara. Medan åtskilliga representanter
för regeringspartiet gör
uttalanden där de försöker skyla över
farhågorna för den ekonomiska utvecklingen
1967 gör finansminister Sträng
på sidan 8 i finansplanen en sammanfattning
av de ekonomiska framtidsutsikterna
för nästa år. Jag skulle vilja
koncentrera denna beskrivning i 10
punkter.

1. Den inhemska efterfrågan ökar och
leder till en stegring av importen.

2. Den svenska massaindustrien har
överkapacitet, och malmexporten går
ned i både pris och volym.

3. Förhållandet mellan importen och
exporten försämras.

4. Varvsindustriens räntabilitet är
otillfredsställande.

5. Turistbalansen försämras ännu
mera.

6. Bytesbalansen kommer — som en
följd av vad som nämnts under punkterna
1—5 — att försämras. Dess underskott
beräknas öka med ca 350 miljoner
kronor och därmed överstiga 1 500
miljoner kronor år 1967.

7. Den, privata konsumtionen ökar genom
de höjda löneinkomsterna.

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen ni. m.

8. Bostadsbyggandets volym ökar
kraftigt.

9. De kommunala investeringsplanerna
räknar med en stegring av 10 procent.

10. Expansionstakten i industriens
investeringar minskar och stannar vid
3 procent.

Herr talman! Situationen, som den
här tecknats, för 1967 är inte hämtad
från något oppositionspartis beskrivning
av läget. Det är den ekonomiska
verklighet som regeringen själv, signerad
av statsminister Erlander, har tecknat
i finansplanen för 1967.

Målet för den ekonomiska politiken
på kort sikt anges nu vara att möta
balansrubbningen i vår ekonomi med
s. k. kraftfulla åtgärder. I första hand
skall den privata konsumtionen inskränkas
och takten i den offentliga
utgiftsexpansionen betydligt dämpas.
En del i och för sig önskvärda projekt
skjuter man på framtiden. Man begränsar
sina ambitioner och resursanspråk
för att som man säger kunna övervinna
svårigheterna.

Det är intressant att ta del av detta
nya sätt att formulera den ekonomiska
politikens mål och medel. När jag framförde
liknande tankegångar för två år
sedan i remissdebatten möttes jag av
allmänna undanflykter av framför allt
statsministern. Statsministern försökte
slå bort ett sakligt resonemang genom
att som han uttryckte det »konstatera
att vi har fem år bakom oss av en nästan
otrolig ekonomisk styrka och framstegstakt».
Nu har i varje fall finansministern
— och jag förmodar även
statsministern —• tvingats tänka om
när det gäller framtiden.

I tre rader sammanfattar regeringen
domen över sin egen politik på följande
sätt: »Under innevarande år finns
en i ekonomien genom löneavtal och
sociallagstiftning redan inbyggd kostnadsstegring.
Hela effekten av dessa
kostnadsökningar kan inte avlägsnas
ens med en mycket drastisk deflationspolitik.
»

Regeringen har med dessa ord erkänt
att dess egen tidigare politik haft så
allvarliga konsekvenser för svensk ekonomi
att det kommer att ta lång tid att
undanröja de negativa verkningarna av
denna politik och återställa ekonomisk
balans.

Herr talman! Vid några tillfällen under
de senaste åren har finansminister
Sträng framhållit, att underskottet i
bytesbalansen är det mest synliga tecknet
på att svensk ekonomi är sjuk. Han
har också antytt att den dag detta underskott
leder till en avtappning av
valutareserven har sjukdomen nått en
kris. Mot den bakgrunden hade det funnits
anledning för finansministern att
åtminstone ge en kommentar till det
uttalande i nationalbudgeten som görs
om valutareservens utveckling under
1967. Där görs nämligen ett räkneexempel
med utgångspunkt att en brist i
bytesbalansen för i år på 1 750 miljoner
kronor uppstår. Ett sådant underskott
beräknas leda till att valutareserven
under i övrigt oförändrade förhållanden
kommer att sjunka med inte
mindre än en halv miljard kronor. Jag
är medveten om att statistiken på detta
område är bristfällig, men finansministern
borde inte med statistiken som
ursäkt bara söka gå förbi denna fråga
i tysthet. Jag vill uppmana finansministern
eller statsminister Erlander,
som väl också behärskar dessa frågor,
att kommentera nationalbudgetens räkneexempel.
Vad har regeringen för
prognos för 1967 när det gäller valutareserven?
Avvisar statsministern nationalbudgetens
resonemang som gripet
ur luften, eller bär det trovärdighetens
prägel?

Bland de medel som regeringen vill
använda för att landet skall återvinna
ekonomisk balans och för att hejda inflationen
och undanröja underskottet i
bytesbalansen intar skattehöjningarna
som vanligt platsen nr 1. Skatte- och
avgiftshöjningar är över huvud taget
den socialdemokratiska regeringens
standardrecept i en allvarlig situation.

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Därför var väl inte någon skattebetalare
överraskad över att förslag härom
kom även i år.

Motiven för regeringens skatte- och
avgiftsökningar skiftar emellertid från
tid till annan, liksom skattehöjningarnas
storlek. Förra året drev regeringen
igenom höjda indirekta skatter och avgifter
som tillsammans skulle ge 675
miljoner kronor. Då motiverades detta
med att de automatiska inkomstökningarna
inte räckte till för att finansiera
de utgifter som regeringen själv beslutat
om, och det uppstod då en konflikt
med målsättningen att även bytesbalansen
skulle förbättras. I år ändrar
regeringen både motivering och belopp.
Vi får skattehöjningar om 1 560
miljoner kronor tillsammans med vissa
avgiftshöjningar —■ drygt en fördubbling
av fjolårets höjning. Motivet för de
nya skatterna formulerades också på
ett annat sätt: den totala efterfrågeökningen
måste minskas för att man därmed
skall kunna skapa utrymme för
ökad industriell investeringsverksamhet.

Det är en hårdhänt politik och en
oresonlig politik. Mellaninkomstgrupperna
får som vanligt bära den tyngsta
bördan, samtidigt som kostnadsläget i
landet drivs upp. I stället för att höja
skatterna på detta sätt hade det varit
naturligare i detta läge att genomföra
den skattereform — det moderna och
tidsanpassade skattesystem — som alla
politiska partier, näringsliv och löntagarorganisationer
för något år sedan
var helt överens om i skatteberedningen.
En mervärdeskatt i stället för höjd
omsättningsskatt skulle skapa bättre
konkurrensförutsättningar för vårt näringsliv
och verksamt bidraga till att
minska underskottet i bytesbalansen.
En sådan skatt skulle också kunna förenas
med en sänkning av de orimligt
höga marginalskatterna, som dessvärre
nu ytterligare skärps genom att folkpensionsavgifterna
höjs samtidigt som
inflationen flyttar upp inkomsterna i
ett högre marginalskatteläge.

Statsverkspropositionen m. m.

Här ligger den avgörande skillnaden
mellan högerpartiets och, låt mig gärna
säga, oppositionspartiernas sätt att betrakta
skattepolitiken och regeringens
fastlåsta hållning. Inom oppositionen
är vi överens om att marginalskatterna
måste sänkas, men vi är också medvetna
om att de stora grupper av lägre
inkomsttagare som finns — inte minst
de ensamstående — har en kännbar
skattebörda, som också bör lindras.
Tyvärr har regeringens vårdslösa utgiftspolitik
lett oss in i ett tvångsläge,
där utrymmet för en total skattesänkning
nu betydligt krympt. Storleken av
och tidpunkten för genomförande av
högerpartiets krav på lägre och rättvisare
marginalskatter blir därför beroende
av i vilken utsträckning det
finns utrymme för ytterligare realistiska
begränsningar av statsutgifterna
genom rationaliseringsåtgärder eller
genom direkt minskade anslag. För
högerpartiets del kommer vi under den
närmaste veckan successivt att presentera
sådana förslag och därmed söka
skapa utrymme för en påbörjad sänkning
av marginalskatterna. Även i detta
fall har vi kontakt med de andra
oppositionspartierna för att om möjligt
avstämma partiernas uppträdande i
skattefrågan.

Herr talman! En av de verkliga nyheterna
i årets budget hänför sig till
ordet »strukturpolitik». För att kunna
driva den s. k. strukturpolitiken på näringslivets
område föreslår regeringen
inrättande av en särskild näringspolitisk
fond, som för nästa budgetår skall
få 500 miljoner kronor. Det framgår
visserligen inte av finansplanen, hur
dessa pengar skall användas, och inte
heller är man tydligen ännu på det klara
med för vilka ändamål de skall brukas.
Det sägs endast att de skall användas
för »finansiellt stöd till rationaliserings-
och utvecklingsprojekt av
sådan omfattning och art att projektet
inte i sin helhet kan finansieras på
marknaden eller med egna medel».

Av någon anledning — troligtvis gri -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
pen ur luften — påstås det att denna
fond nödvändiggör att omsättningsskatten
höjs från 10 procent till 11,11 procent.
Man har med andra ord »öronmärkt»
oms-höjningen och specialdestinerat
dessa pengar till fonden. Det
är naturligtvis av rent taktiska skäl
man gör så. I själva verket anskaffas
pengarna inte genom omsättningsskatten
utan genom ökad statlig upplåning
på kapitalmarknaden.

Inom högerpartiet vill vi alls inte förneka
att situationer kan uppstå och har
uppstått då omställningsprocessen inom
industrien skapar problem av både social
och ekonomisk art, som ställer
krav på speciella insatser från samhällets
sida. Vi känner till situationen i
t. ex. Ådalen och Dalsland, där den pågående
koncentrationen av ett redan
tidigare ensidigt näringsliv lett till svåra
sysselsättningsproblem. Här behövs
säkert stöd från samhället. Särskilda
insatser kan också fordras då en
bransch råkat i svårigheter på grund
av speciella utländska konkurrensförhållanden.
Det har t. ex. varit fallet inom
varvsindustrien. Men varför skall
samhällets medverkan hänföras till ensidiga
beslut av regeringen? Varför kan
inte dessa frågor, som ofta berör en
hel landsdels framtid, få på vanligt sätt
prövas från fall till fall av riksdagen,
som ofta har ledamöter från den berörda
bygden med särskild kännedom om
de lokala problemen.

Förklaringen till att regeringen ensam
vill ta hand om en fond på 500
miljoner kronor och ensam vill diktera
villkoren för hur medlen skall
fördelas är måhända rent politisk. Redan
i första-maj-talen förra året gjordes
ett flertal uttalanden — bl. a. av
inrikesministern Rune Johansson och
LO-ordföranden Arne Geijer — med
innebörden att regeringen nu stod beredd
att genomföra en ny näringspolitik.
Vad denna nya näringspolitiska
handlingslinje i praktisk politik
skulle innebära preciserades aldrig vid
det tillfället. Även statsministern har i

ett flertal anföranden uppehållit sig vid
dessa frågor och antytt att biandekonomiens
tid nu är förbi. Det har gjorts
antydningar både av honom själv och
i den socialdemokratiska pressen om
att de principer för kapitalbildningen
och de äganderättsförhållanden som
hittills varit rådande inte längre skall
ha samma giltighet. Samhället måste
nu gripa in, ges en ökad insyn i näringslivet,
bidra till en speciell kapitalförsörjning
och, om så erfordras, även
överta delar av det hittills enskilt ägda
näringslivet.

Denna politiska bakgrund ställer den
näringspolitiska fonden i en intressant
— och allvarlig — belysning. Kommer
den att bli inledningen och inkörsporten
till en mera markerad socialistisk
politik med en anslutning till de idéer
som framföres från ett växande kommunistiskt
parti? År avsikten att den
förändring av näringslivets kapitalförsörjning
— med minskade självförsörjningsmöjligheter
och ett ökat beroende
av lånefinansieringen — skall utnyttjas
till ökad kontroll och dirigering av näringslivet?
Jag vill hoppas att regeringen
nu är mera villig att belysa innebörden
och inriktningen av statsministerns
nya näringspolitik än vad man
var vid höstriksdagens remissdebatt,
när jag också efterlyste en principiell
och något konkretare diskussion från
regeringens sida på denna punkt.

Herr talman! I den nu framlagda
statsverkspropositionen bekräftas de
farhågor som man hade anledning hysa
då försvarsutredningens diskussioner
bröts kort före jul. Regeringen vill själv
diktera omfattningen och inriktningen
av landets försvar. Förslag om reella
överläggningar med de tre oppositionspartierna,
avsedda att nå en samförståndslösning,
har avvisats. Regeringen
vill tydligen ha strid i försvarsfrågan,
även om både försvaret och landets alliansfria
utrikespolitik skadas härav.

Det försvarspolitiska nytänkande som
regeringen på olika sätt framfört har
under allra senaste tiden ytterligare

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

preciserats av landets försvarsminister.
Sverige skall tydligen övergå till ett
segt försvar av territoriet, eller med
andra ord ett fördröjande försvar, säger
försvarsministern, där framför allt
våra totala resurser inte som nu skall
sättas in i både ett invasionsförsvar
och ett lantförsvar utan koncentreras
till ett lantförsvar.

Det nya försvar som regeringen nu
skisserar tycks vara ett resultat, inte
av sakliga bedömningar för vad som
fordras av svensk säkerhetspolitik, utan
mer eu produkt av partitaktiskt tänkande,
där sambandet med 1966 års förlustval
är mer påfallande än omsorgen
om landets säkerhet och våra möjligheter
att ge innehåll åt vår traditionella
utrikespolitiska hållning. De odiskutabla
fördelar som försvarets långtidsplanering
inneburit — inte minst ekonomiskt
sett — överges. Våra möjligheter
att klara den fastställda försvarspolitiska
målsättningen omöjliggöres, liksom
förutsättningarna minskas att i omvärlden
skapa respekt för vår neutralitetspolitik.

Dessa konsekvenser av regeringens
försvarsnedskärning har i många stycken
redovisats av landets militära myndigheter.
Jag är övertygad om att regeringen
inte är beredd att utan vidare
ta avstånd från deras bedömning.

Jag skall inte utförligare gå in på
konsekvenserna av det socialdemokratiska
försvarsutspelet. Det kommer närmare
att beröras av andra högerrepresentanter
både i denna kammare och
i medkammaren. Två saker vill jag dock
ta upp, dels försvarsutredningens högst
anmärkningsvärda sätt att arbeta, dels
högerrepresentanternas önskan att få
lämna utredningen.

Det sätt på vilket 1965 års försvarsutredning
hittills löst — eller rättare
sagt inte löst — sina uppgifter ger anledning
till mycket hård kritik. Fram
till valet 1966 inträffade, såvitt jag har
kunnat utröna, inte något speciellt i
försvarsutredningen som gav en antydan
om att man på socialdemokratiskt

Statsverkspropositionen in. m.
håll ville bryta traditionen att förhandla
sig fram till en överenskommelse om
försvarets inriktning och uppbyggnad
för tiden efter den nu gällande försvarsöverenskommelsens
utlopp. Inte heller
under valrörelsen antydde regeringen
något sådant.

Onsdagen den 12 november släpptes
emellertid »bomben». Socialdemokraterna
lade i försvarsutredningen fram ett
utredningsuppdrag till de militära myndigheterna,
som innebar en nedskärning
av försvarsutgifterna med 1,2 miljarder
för de två närmaste åren. Den
nedfrysning av försvarsutgifterna, som
riksdagen beslöt 1966 och som skulle
betraktas såsom en rent tillfällig åtgärd,
borde enligt socialdemokraterna
bli den nya nivå, utifrån vilken anslagsberäkningarna
skulle göras. Någon
kompensation för den tekniska utvecklingen
skulle bl. a. tills vidare inte utgå.
Vissa kostnader som tidigare legat utanför
den s. k. kostnadsramen skulle inräknas
i denna.

Redan den 22 november redovisade
de militära myndigheterna konsekvenserna
av det socialdemokratiska försvarsutspelet.
Där slogs fast att den försvarspolitiska
målsättningen inte kunde
upprätthållas med regeringens förslag.
Indragningar av krigs- och fredsförband
skulle bli nödvändiga, samtidigt
som långtidsplaneringen skulle
komma att brytas.

Torsdagen den 24 november, alltså
redan två dagar efter det att konsekvenserna
av det socialdemokratiska försvarsutspelet
redovisats, framförde de
tre borgerliga partierna sitt gemensamma
utredningsalternativ. Man godtog
från oppositionen att det statsfinansiella
läget krävde vissa nedskärningar,
men dessa fick inte slå sönder försvarsorganisationen
och leda till onödiga
fördyringar.

Trots att inga tecken talar för en avspänning
i omvärlden var alltså oppositionen
breredd att ta vissa risker för att
söka behålla enigheten i försvarsfrågan.
Den socialdemokratiska majoriteten i

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen ni. m.
försvarsutredningen ville emellertid
inte ens diskutera och än mindre förhandla
om oppositionens utredningsalternativ.
Därmed visade man klart att
man inte ville nå en överenskommelse.

Det av regeringen önskade resultatet
lät ej heller vänta på sig. Vid utredningens
sista sammanträde före jul
meddelade utredningens ordförande,
att utredningen inte kunde komma med
något förslag i tid för den budgetbehandling
som skulle ha omfattat det
första året i den nya försvarsöverenslsommelsen
— alltså budgetåret 1967/68.

I den nu framlagda statsverkspropositionen
upprepas det socialdemokratiska
diktatet och utspelet från försvarsutredningen.
Regeringen föreslår t. o. m.
ytterligare inskränkningar.

Det är mot detta diktat och mot socialdemokraternas
totala ovilja att resonera
i försvarsutredningen som man
skall se den hemställan till högerpartiets
ledning som våra ledamöter i försvarsutredningen,
herrar Bohman och
Virgin, gjort om att bli befriade från
utredningsuppdraget.

Herrar Bohmans och Virgins skäl är
starkt underbyggda. Vid försvarsutredningens
sammanträde den 13 januari
hade utredningsordföranden, statssekreterare
Karl Frithiofson, bl. a. bekräftat
att försvarskostnaderna av regeringen
slutgiltigt fixerats för budgetåret
1967/68 och att utredningen alltså inte
hade möjlighet att påverka dem för
detta budgetår.

I den nya situation som härigenom
uppstått borde utredningen enligt god
praxis ha avslutats. För fortsatt utredningsverksamhet
hade det i vart fall
erfordrats nya direktiv från regeringen
avseende tiden efter nästa budgetår.

Herr talman! Högerpartiet har i dag
slutgiltigt behandlat frågan om vår fortsatta
representation i försvarsutredningen.
Vi har full förståelse för de två
försvarsutredarnas motiv att vilja lämna
utredningen och har ansett deras
ställningstagande välgrundat. Trots detta
har vi beslutat att inte för närvaran -

de dra tillbaka våra utredningsmän.
Vi vill göra ett ytterligare försök att
få fram godtagbara arbetsformer vid utredningen
om det framtida försvaret.
Motiven för detta ställningstagande kan
sammanfattas ganska kort.

De uttalanden som gjorts framför allt
från försvarsministerns sida efter det
att herrar Bohmans och Virgins önskan
att få lämna försvarsutredningen offentliggjordes
har klarlagt att regeringen
syftar till en helt ny målsättning och
inriktning av försvaret. Den synes innebära
att försvaret, i stället för att redan
vid gränsen med alla tillgängliga
resurser söka avvärja en invasion, nu
skall begränsa sin målsättning till ett
uppehållande försvar på svenskt territorium.
Ett sådant klarläggande av regeringens
målsättning för försvaret har
inte tidigare gjorts.

I en situation, då socialdemokraterna
tydligen avser att försöka genomdriva
en fullständig omläggning av försvarets
uppbyggnad och inriktning och dessutom
på olika sätt öppet deklarerar denna
målsättning, så anser vi det väsentligt
att högerpartiet inom utredningen
får möjlighet att där söka påverka utformningen
av försvaret. Högerpartiet
godtar inte socialdemokraternas nya
synsätt. Vid ett fortsatt engagemang i
utredningen ämnar vi därför kräva studier,
som bättre knyter an till vår nuvarande
försvarsplanering. Trots det
bundna sätt på vilket försvarsutredningen
hitintills har arbetat är det högerpartiets
förhoppning att våra representanter
tillsammans med folkpartiet
och centern skall kunna positivt påverka
inriktningen av det framtida försvaret.
Handlingsfriheten för försvarsutredningen
kan emellertid inte åstadkommas
på den av regeringen föreslagna
kostnadsnivån. Högerpartiet söker
därför i kontakt med de två mittenpartierna
utröna möjligheterna för ett gemensamt
agerande så att vi helst i en
trepartimotion kan fullfölja det borgerliga
utredningsalternativ som gavs den
22 november i höstas. Misslyckas detta

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

kommer högerpartiet ändå att framlägga
förslag om en kostnadsnivå, som
knyter an till det borgerliga utredningsalternativet.
Därigenom skulle handlingsfriheten
kunna bibehållas under
detta år och det väsentliga av konsekvens
och ekonomi i försvarsplaneringen
bevaras. När försvarsutredningen
hösten 1967 har att ta ställning till det
framtida försvaret, bör det finnas förutsättningar
att fatta sådant beslut att
vi kan bibehålla en försvarspolitisk
målsättning, som ger mening åt vår beslutsamhet
att försvara hela landet.

Med detta, herr talman, ber jag att
få tillstyrka remiss av statsverkspropositionen.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Kontakten mellan olika
länder i världen blir i alla avseenden
allt livligare. Det gäller inte bara handeln,
utan också diplomatiska förbindelser,
kulturella kontakter, turistutbyten
o. dyl. Försöken att höja u-ländernas
levnadsstandard går sakta. U-hjälpen
står i sitt första skede. De allt
mera förbättrade kommunikationerna
gör kontakterna lättare och livligare,
de ökade språkkunskaperna verkar i
samma syfte, och över huvud taget har
intresset och möjligheterna för utbyten
ökat på alla sätt.

Vårt land har deltagit i de internationella
kontakterna, ibland på ett sätt
som jag anser tillfredsställande men
ibland på ett sätt som centerpartiet inte
anser vara tillräckligt. I fråga om ulandshjälpen
har folkpartiet och centern
sedan åtskilliga år tillbaka ansett
att Sverige bör offra mer för att hjälpa
befolkningen i sämre lottade länder.
Centern var det första parti som föreslog
att målsättningen för u-hjälpen
borde vara att vårt land avstår en procent
av nationalinkomsten till u-hjälp.
Detta förslag vann inte gehör första
året, men senare har det allmänt accepterats
och även antagits av riksdagen.
Som bekant är meningarna mycket de -

Statsverkspropositionen m. m.
lade om tidpunkten när vi skall uppnå
den målsättningen. Med den nuvarande
takten vet jag att det kommer att ta
mycket lång tid innan vi kan nå upp
till det belopp som motsvarar en procent
av nationalinkomsten.

När principen antogs av riksdagen
anfördes från centerhåll önskemål om
att en tiondel av ökningen borde ske
varje år så att man år 1972 skulle ha
uppnått detta första mål. För närvarande
har vi inte kommit längre än till en
tredjedel av det belopp som vi har satt
såsom mål. När centern och folkpartiet
tidigare ville öka på u-landshjälpen
fick vi ofta svaret att pengarna måste
användas väl — och detta är ju alldeles
riktigt —• men att planläggningen ännu
inte vara utförd och att man därför inte
kunde ge större anslag. Det skälet kan
ju inte förebäras nu, eftersom det finns
en del planläggning utförd för ett betydligt
högre belopp, än det som regeringen
föreslagit. Dessutom finns det
alltid möjligheter att ge till den multilaterala
hjälpen, där jag hittills inte
har hört att anslagsbeloppen stigit
snabbare än vad som hunnit planläggas.

Det verkligt resultatgivande samarbetet
med andra länder har skett på
handelns område, och jag tänker då
närmast på EFTA-området. Då Sverige
inträdde i EFTA, rådde i stort sett
enighet om den saken. Men det uttalades
mycken ovisshet om hur det samarbetet
skulle komma att utfalla — också
i denna kammare. I dag när tullskyddet
mellan medlemsländerna är
borta, kan vi konstatera att samarbetet
utfallit mycket väl, och handelsministern
bör ha ett erkännande för ett mycket
energiskt arbete på detta område.
Det återstår nu den betydligt svårare
och kanske också mera betydelsefulla
uppgiften att i någon form få till stånd
ett samarbete med EEC. Då jag emellertid,
herr talman, förmodar att på
sedvanligt sätt en utrikesdebatt kommer
att anordnas, skall jag inte gå in
på den saken ytterligare och inte heller
på andra utrikespolitiska frågor just nu.

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr talman! Det blåser en bister
vind över årets statsverksproposition.
De soliga löftena från tidigare dagar
har fått ersättas av mera realistiska åtgärder
för att i någon mån rätta till
alla de misstag som den socialdemokratiska
regeringen och det socialdemokratiska
partiet har begått tidigare.
En mycket sträng sparsamhet med
statsutgifterna har iakttagits, säger finansministern,
men ändå föreslår regeringen
ökade skatter på en och en
halv miljard. Hårda restriktioner åläggs
vissa delar av byggnadsverksamheten,
och en hel del andra åtgärder som är
mindre behagliga har också föreslagits.
Om nu dessa och andra åtgärder som
regeringen vidtagit verkligen ledde till
ett sundare ekonomiskt klimat, så skulle
kanske svenska folket finna sig i pålagorna.
Men det torde i stället finnas
en allmänt utbredd opinion att regeringen
inte behärskar den ekonomiska
situationen utan bara lappar på här
och där utan att ha någon fast och ordentlig
planläggning av vart man egentligen
vill komma.

Det är självklart att det politiska läget
förändras på ett sätt som man inte
alltid kan förutse och att vårt land i
hög grad är beroende av vad som sker
i andra länder, men regeringen kan
dock inte frånsäga sig ansvaret för att
under en lång tid ha drivit en politik
som lett fram till den besvärande situation
där vårt land nu befinner sig.

Redan 1961 började industriens investeringar
stagnera utan att regeringen
egentligen företog några åtgärder.
Bostadsförsörjningen med den därtill
hörande hyrespolitiken har misskötts
så att situationen på bostadsmarknaden
är allt annat än tillfredsställande. Någon
genomgripande skattereform har
inte företagits, och det dröjde länge innan
regeringen kunde förmås att vidtaga
effektiva åtgärder för lokaliseringspolitiken.
Över huvud taget har regeringen
på en hel rad områden fört en
politik som lett till en ohållbar situation.

Jag har en fråga av central betydelse
att ställa till regeringen. Efter eu redogörelse
för löneutvecklingen 1966 sägs
det i finansplanen: »Mot denna bakgrund
är det väsentligt att begränsa den
löneglidning som ej orsakas av övergång
till bättre betalda arbeten eller
eljest är ett resultat av ökade produktiva
insatser.» Jag vill nu fråga regeringen:
På vilket sätt vill regeringen förhindra
löneglidningen? Finansministern
svarade på den frågan i TV med att
säga att genom en förbättrad ekonomisk
politik skulle man kunna undvika
löneglidningarna. Emellertid har vi haft
ganska starka löneglidningar under åtskilliga
år, och jag frågar: Beror det på
att en felaktig politik förts under de
gångna åren?

Enligt min uppfattning har den socialdemokratiska
politiken varit sådan
att den till stor del byggt upp de svårigheter
vi nu har. Planläggningen av
den ekonomiska politiken har inte varit
god, och den har ofta varit opportunistisk.
Under en följd av år har lönesummans
stegring varit cirka 10 procent,
ibland något därunder. I relation
till produktionsökningen har finansministern
sett detta som oroväckande, och
däri kan var och en instämma. Även under
1966 var lönesummans ökning 10,5
procent. Om man ställer den i relation
till produktionsökningen, tror jag att
var och en kan ha anledning att känna
oro för en sådan utveckling. Jag vill
emellertid inte utöva någon kritik mot
löntagarsidan, även om kraven i vissa
fall varit ganska höga. Lönekraven är
till stor del en följd av den ekonomiska
politik som förts i vårt land. Med ständiga
prisstegringar och oro för kommande
prisstegringar så är det förståeligt
att löntagarsidan försöker få kompensation
för de ökade kostnaderna
och försöker täcka in en del av de befarade
kostnadsökningarna i framtiden.
Utöver prisstegringarna på de vanliga
varorna kommer för stora grupper olägenheten
av den skyhöga räntan, uppflyttningarna
i progressivskalorna på

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

statsskatten, höjda kommunalskatter
in. m. Det är inte så förvånande att
man försöker få kompensation för dessa
olika faktorer vid löneuppgörelserna.
Om man skall få till stånd en lugnare
utveckling på lönemarknaden är
den första förutsättningen att man för
en ekonomisk politik, som skapar förtroende
och som kännetecknas av stabilitet.
En mycket stor del av svenska
folket torde inte känna förtroende för
regeringens politik och har inte någon
känsla av trygghet och lugn utveckling.

I detta sammanhang vill jag erinra
om att jag vid flera tillfällen betygat
min aktning och beundran för svenska
fackföreningsorganisationer av olika
slag. Framför allt måste det uppskattas
att fackföreningsrörelsen inte hindrar
rationaliseringar, vilket kan förekomma
i en del andra länder.

Det bör emellertid observeras att i
vårt alltmer komplicerade och sammanvävda
samhälle, där varje grupps arbete
är nödvändigt för att allt skall fungera,
en grupp med stark ekonomisk
bakgrund kan driva sina krav till en
nivå, där de inte kan accepteras och
där man inte genom förhandlingar kan
komma fram till ett annat resultat.

Herr talman! Jag har tagit upp löneutvecklingen
dels för att få framställa
de frågor till regeringen, vilka jag önskade
ställa på denna punkt, dels för att
illustrera den oro som svenska folket
känner för den nuvarande ekonomiska
politiken.

Vid denna tid förra året redovisades
två mycket väsentliga och oroande faktorer
i vårt lands ekonomiska situation.
Den ena var underskottet i bytesbalansen
på mer än 1 miljard kronor, och
den andra var den stagnerande produktionsökningen.
Vad gäller export- och
importutvecklingen steg exportvolymen
i fjol med 5,5 procent och importvolymen
med 2 procent. Motsvarande siffror
för år 1965 var 5 respektive 11,5
procent.

Som bekant blev effekten av denna
förskjutning i handelsvolymen, sådan

Statsverkspropositionen m. m.
den registreras i handelsbalansen, motverkad
av en ogynnsam prisutveckling
i första hand för viktigare svenska exportvaror.
Det blev lägre priser på våra
exportvaror samtidigt som importen
steg, vilket medförde en ogynnsam utveckling.
Nedgången från år 1965 i
handelsbalansens underskott stannade
härigenom vid cirka 350 miljoner kronor.

Det är i och för sig'' — för att säga
några ord om turistnettot — glädjande
att svenska folket reser mera till andra
länder. Men det är mindre glädjande
att vårt land inte har motsvarande attraktionskraft
och att turistnettot ånyo
har försämrats. Sjöfartsnettot har emellertid
stigit, vilket har uppvägt vad vi
förlorat på turistinkomsterna.

1 finansplanen konstateras att bytesbalansens
underskott torde ha sjunkit
med i runt tal 200 miljoner kronor. I
fortsättningen heter det i finansplanen:
»Trots det kvarstående underskottet i
bytesbalansen ökade valutareserven
med ca 300 milj. kr. under fjolåret,
vilket inte förklaras av de redovisade
kapitaltransaktionerna. Det finns därför
skäl att förmoda att statistiken
även vid den här gjorda bedömningen
underskattar handels- och kanske framför
allt tjänsteinkomsterna.»

Jag undrar vad som föranleder finansministern
att göra denna reflexion?
Vi har inga faktiska uppgifter på vad
den s. k. restposten egentligen består
av. Man kan förmoda att kanske ganska
avsevärda varukrediter och dylikt gör
att valutareserven visar ett bättre resultat
än vad det i realiteten borde vara.

När handelsministern talar om handelssidan
gör han det på ett för regeringen
gynnsamt sätt. Det finns emellertid
ingen anledning att göra en sådan
tolkning, utan man bör snarare dra
den motsatta slutsatsen, nämligen att
handelsutbytet medfört att valutareserven
uppvisar detta förbättrade resultat.

Från regeringspartiets sida har det
mycket ofta och självfallet i synnerhet
under valrörelsen framhållits, att det var

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

tack vare den socialdemokratiska politiken
som vårt land hade ett sådant välstånd.
Om man fick höra detta till leda
under valrörelsen så har tongångarna
helt förändrats nu. Även regeringspartiet
har kommit in på en realistisk väg
och erkänner helt att det är det svenska
näringslivet och de som där har sin
sysselsättning som skapar vårt lands
välstånd. Grundförutsättningen för att
vi skall få det bättre är att produktionen
ökar och inriktas på sådant sätt, att
en stor del av den kan lägga grunden
för ytterligare produktionsökningar.

Produktionen har inte ökat så starkt
under 1965 och 1966 som under 1960-talets första år, då ökningen var ovanligt
god. Den mindre ökningen under
senare år beror säkerligen till stor del
på att industriens investeringar stod
praktiskt taget stilla åren 1961-—1965
utan att regeringen — som jag tidigare
påpekat — så värst mycket oroade sig
och utan att några åtgärder vidtogs för
att främja industriinvesteringarna. Vi
har från oppositionens sida gjort ständiga
påpekanden, inte minst i remissdebatterna
men även vid andra tillfällen.
Regeringen har dock inte gett akt
på detta, utan industriinvesteringarna
har fortfarande stått stilla under de
åren. Därför är det emellertid glädjande
att man nu i större utsträckning
vill satsa på företagsamheten.

I detta sammanhang kan det vara intressant,
herr talman, att göra vissa
jämförelser med vårt grannland Norge.
Efter regimskiftet där — som innebar
att socialdemokraterna inte längre fick
regera utan att regeringsansvaret övertogs
av en borgerlig regering med centerpartisten
Borten på statsministerposten
— var det en het önskan inte
minst bland socialdemokraterna i Sverige
att tala om hur ogynnsam utvecklingen
blivit under den nya norska regeringen.
På en rad punkter är dock
utvecklingen gynnsammare i Norge än
i Sverige. För 1966 beräknas bruttonationalprodukten
ha ökat med 5 procent
i Norge mot 3 procent i Sverige. De fas -

ta investeringarna beräknas ha ökat
med 5 procent i Norge. Prisuppgången
•—• som diskuterades så mycket under
valrörelsen — var i Norge 4,5 procent
under tolvmånadersperioden t. o. m.
november; i Sverige var den 5 procent
under hela 1966. Antalet påbörjade lägenheter,
för att ta ett annat exempel,
avses i Norge öka från 33 500 under
1966 till 36 500 under 1967. Den totala
produktionen väntas öka i samma takt
som 1966, d. v. s. med ungefär 5 procent.
Detta är också en gynnsam utveckling.

På det hela taget har utvecklingen
varit mera gynnsam i det borgerligt
styrda Norge än hos oss, och man kan
ha anledning att erinra om detta inför
de ganska självgoda uttalanden som
gjordes i riklig mängd under valrörelsen
om att det borgerligt styrda Norge
inte kunde hävda sig mot det socialdemokratiskt
styrda Sverige.

När den ekonomiska politiken karakteriseras
i finansplanen sägs: »Det

grundläggande målet för den ekonomiska
politiken är att med bevarad full
sysselsättning och samhällsekonomisk
balans främja en snabb framstegstakt
och öka välfärden i samhället. Betydande
resultat har nåtts i båda dessa avseenden.
Första hälften av 1960-talet har
inneburit en rekordartad produktionsökning
och uppgång i levnadsstandarden.
»

Det är en målsättning som var och en
torde kunna instämma i. Återigen betonar
finansplanen vikten av att produktionen
ökar. Vilka vägar skall man
då välja för att främja produktionen?
Ja, i stort sett torde det svenska näringslivet
helst vilja arbeta under friast
möjliga förhållanden, men staten kan
givetvis på t. ex. kreditmarknaden vidta
främjande åtgärder. De relativt goda
resultaten av lokaliseringspolitiken visar
ju vägen i det fallet.

Regeringens meddelande att den inom
kort kommer att för riksdagen
framlägga förslag om inrättandet av en
näringspolitisk fond, vilken för nästa

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

budgetår skulle få disponera 500 miljoner
kronor, har ju redan föranlett
åtskillig debatt. Eftersom bestämmelserna
för fondens användning ännu
inte är kända, kan frågan knappast
diskuteras ingående. Det är emellertid
högst otillfredsställande att regeringen
inte under den allmänna motionstiden
ger närmare besked om fondens utformning.
Tänkbart är att en sådan
fond kan vara till nytta för näringslivet,
om bestämmelserna för dess användning
blir väl utformade. Det torde
dock redan nu kunna sägas ifrån att
stora svårigheter säkerligen kommer att
möta, när bestämmelserna skall utformas
om vem som skall få lån och på
vilket sätt lånen skall erhållas. Ett oavvisligt
krav, i varje fall från centerns
sida, är att fonden inte på något sätt
användes i dirigerande och ännu
mindre i socialiserande syfte.

Man kan också starkt ifrågasätta om
fonden fyller något syfte i nuvarande
situation. Den tillför ju inte kreditmarknaden
mera pengar, om man beaktar
att staten ändå avser att låna
över en miljard. Staten kunde ju låna
500 miljoner kronor mindre, och därmed
hade ju kreditmarknaden på ett
annat sätt tillgång till den summan.
Om man däremot skulle tänka sig att
felkalkylerna i budgeten utfaller på så
sätt att vi skulle få en balanserad budget,
har man ju sugit upp 500 miljoner
kronor i köpkraft som kan användas
för investeringar. Det är sålunda högst
tvivelaktigt om fonden verkligen kommer
att fylla något syfte.

Det meddelas i finansplanen att den
redan inledda översynen av formerna
för den statliga företagsamheten kommer
att fullföljas. Det är säkerligen en
angelägen uppgift, och man får bara
hoppas att vid den översynen dogmatiska
hänsyn inte får spela in. Den
kommunistiska uppfattningen om statsägandet
är antikverad, och det kan
mycket väl hända att staten bör sälja
en del av de ägodelar eller företag, som
den disponerar över. Varken statens

Statsverkspropositionen m. m.
skogar eller jordbruk har någonsin
varit en lysande affär och skulle säkerligen
drivas mycket effektivare i
enskild eller kooperativ ägo.

I finansplanen beräknas att arbetsgivarnas
kostnader per timme i genomsnitt
för samtliga anställda kan beräknas
stiga under år 1967 med 10 procent.
Utöver kontantlönehöjningarna
tillkommer nämligen år 1967 vissa
kostnader i form av ökade ATP-avgifter,
sjukförsäkringsavgifter m. m. Vid
sådana kostnadsstegringar ställer man
sig oroligt frågan hur de svenska företagen
skall kunna hävda sig i konkurrensen
på världsmarknaden.

Jag skall inte här diskutera frågan
om företagens vinster, aktieutdelning
o. dyl., utan jag tänker främst på konkurrensen
på världsmarknaden, som
blir allt hårdare.

Statsministern sade i en TV-utsändning
-— jag tror att det var under valrörelsen
1964 —- att om ATP-fonderna
stiger snabbare än vad som avsetts kan
man tänka sig att tillämpa en lägre
ATP-avgift för företagen. Eftersom nu
ATP-fonderna har stigit betydligt
snabbare än vad som avsetts, vill jag
fråga statsministern om det nu kan
tänkas vara aktuellt att stärka de
svenska företagens konkurrenskraft genom
att eventuellt överväga huruvida
ATP-avgifterna skall utgå på samma
sätt som de nu gör. Lägre ATP-avgifter
ger givetvis arbetarna större möjligheter
att ta ut större lönehöjningar och
företagen större möjligheter att konkurrera
på exportmarknaden.

När det gäller den viktiga frågan om
investeringarna beräknas att industriens
totala investeringar skall öka med
cirka 3 procent mellan åren 1966 och
1967. Ökningen faller helt på maskiner,
som ökar med 5 procent, medan byggnads-
och anläggningsverksamheten visar
en nedgång med cirka 3 procent.
Detta är inte några uppmuntrande siffror,
och det varslar inte gott för kommande
förväntade produktionsökningar.
Den dämpning av industriens in -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
vesteringsexpansion som dessa siffror
anger sättes i finansplanen i samband
med företagens förhållandevis ansträngda
likviditetsläge och stora lånebehov
i förening med en pessimistisk
bedömning av upplåningsmöjligheterna.

Med hänsyn till önskvärdheten av
ökade industriinvesteringar vill jag
också fråga regeringen om den tänker
vidta några andra åtgärder -—• utöver
inrättandet av näringslivets fond —• för
bättre förhållanden på kreditmarknaden
för industriernas del, t. ex. genom
frisläppande av medel från investeringsfonderna
då det ur sysselsättningssynpunkt
kan anses önskvärt?

Investeringarna i bostäder har minskat
med 4 procent, exklusive underhåll,
och denna nedgång var väl väntad med
hänsyn till den ryckighet som kännetecknar
regeringens bostadspolitik och
den ytterst svaga igångsättning som
förekom under årets första del. Det är
särskilt att beklaga att småhusbyggandet
enligt den preliminära nationalbudgeten
har minskat med 6,5 procent.
Fortfarande saknar man det fasta grepp
som skulle behövas för att lösa bostadsförsörjningens
problem. Det är åtskilliga
egendomliga företeelser som nu
förekommer på bostadsmarknaden,
t. ex. den att vi har lägenheter som
står tomma. Inriktningen är sådan, att
lägenheterna i vissa fall har blivit så
stora att de går upp i så höga hyror
att flertalet människor inte orkar med
att betala dem. Därför får vi mitt i bostadsbristens
dagar uppleva att lägenheter
står tomma. Dock är det glädjande
att regeringen i någon mån följt
centerns råd att ta itu med rivningsraseriet.

Man har ju vissa uppskattningssiffror
om nettotillskottet av lägenheter varje
år, men någon officiell statistik föreligger
väl knappast. Det är nu mer än
tio år som den nuvarande regeringen
— med de personförändringar som förekommit
— suttit vid makten, men bostadskrisen
har inte kommit närmare
sin lösning för det. I stället håller vi

på att få en förskjutning av byggandet,
så att man under fjolåret satte i gång
36 procent av bostadsbyggandet under
sista kvartalet. Sådana siffror bör man
ha under andra eller tredje kvartalet.
Nu får 1967 års resurser användas för
att fullfölja det som bara något litet påbörjats
av husbyggena 1966 genom att
man någon gång vid jultiden var ute
och sprätte med en grävskopa litet
grand eller körde ut litet virke, som
skulle användas för byggandet. Det är
ingen verklig igångsättning, och det orsakar
besvärligheter nu i början av detta
år.

Regeringen har alltså misslyckats
mer än som framgår av totalsiffran för
1966. Yi kommer länge att lida av den
där ryckigheten. Hyresgästerna kommer
att få betala de förlängda byggtiderna
i form av högre hyror.

I samband med bostadsbyggandet vill
jag uttala min skepsis mot förslaget om
investeringsavgift på 25 procent. Det
finns ju redan regleringsmöjligheter i
andra former, och framför allt ställer
man sig tveksam till en sak som jag
redan nu vill nämna. Det är investeringsavgiften
för kyrkobyggnaderna.
Församlingarna är redan i ett trångt
läge när det gäller möjligheterna att
bygga, och jag tycker att det lilla antal
gudstjänstlokaler som planerats skulle
få byggas. Det finns frikyrkoförsamlingar
som under många år träget har
sparat för att få tillfälle att bygga sin
gudstjänstlokal. Nu kanske de står inför
förverkligandet av dessa planer,
och så får de helt plötsligt veta att om
man skall bygga får man betala 25 procent
mera. Det kan inte vara uppmuntrande
för dem och jag anser det inte
riktigt att lägga på en sådan avgift.

Jag skall bara nämna ännu ett investeringsområde
där utvecklingen varit
allt annat än gynnsam. Det är vägväsendet.
Om man beaktar kostnadsfördyringarna
finner man att anslagen till
byggande av vägar minskat under de
senaste åren, och inte heller i år föreslår
kommunikationsministern en höj -

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

ning av vägbyggnadsanslaget. Det betyder
i realiteten att man får lägre anslag
till vägbyggandet, därför att kostnadsökningarna
inte uppvägs av den
rationalisering som sker. Det har föreslagits
en höjning av anslaget till vägunderhållet,
vilket jag hälsar med tillfredsställelse.
Det är också att hoppas
att den nya vägplanen kommer att ta
ordentligt itu med den viktiga delen av
vårt näringsliv. Det är vissa flottleder
som helt läggs ned, och andra används
mindre. Det återverkar på vägtrafiken.
Man fortsätter att lägga ned järnvägar,
och det blir ytterligare påfrestningar
på vägarna. Om vi skulle få en bro över
Öresund skulle vi få en mycket starkare
genomgångstrafik och redan nu
skulle det vara anledning att planera
härför. Vi får högertrafik detta år, och
en rad sådana faktorer talar för att
man borde göra betydligt mer för att
få en bättre vägstandard.

Herr talman! Det ligger väl i sakens
natur att det ofta blir motsättningar
och strider i politiska frågor. Men när
det gäller att bygga upp vår produktionsapparat
och göra den så effektiv
och konkurrenskraftig som möjligt borde
det finnas förutsättningar att i avsevärd
omfattning nå enighet. Det är
knappast att begära att menige man,
om han nu inte är direkt engagerad i
sådana ting, skall kunna ha intresse för
stora och långsiktiga investeringar. De
personliga omsorgerna kommer i första
hand, men intressena kan sammanfalla
när det gäller en sådan sak som sparandet.
Hushållssparandet har ökat,
men företagssparandet företer ju en
sämre utveckling.

Herr talman! Den budget som framlägges
för riksdagen för avgörande är
hård i vissa avseenden, men statsutgifterna
stiger dock med 8 procent. När
det gäller besparingar på statsutgifterna
förefaller det ganska svårt såväl för
regeringen som för oppositionen att
just vid ett speciellt budgetår göra några
större besparingar. Skall det verkligen
lyckas att hålla nere statsutgif 2

Första kammarens protokoll 1967. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
terna, måste man planera på längre
sikt. Vi har den erfarenheten att finansministern
bestämt avböjer när oppositionen
erbjuder pengar till statskassan,
och därför är det väl inte mycket
hopp om att han skulle vara mera
intresserad i år om vi erbjuder ökade
inkomster. Det är t. ex. en ganska ringa
skattehöjning som föreslagits på cigarretter
och andra rökverk, och en fördubbling
från 2 till 4 öre per cigarrett
skulle varit ganska välmotiverad. Det
finns också skatt på andra umbärliga
varor, där finansministern nogsamt
undvikit att föreslå någon som helst
höjning.

Omsättningsskattens höjning har i finansplanen
motiverats på ett sätt som
jag inte finner riktigt och som herr
Holmberg betraktade som öronmärkning,
och det är väl riktigt. Om jag inte
missminner mig har den vägen avvisats
av finansministern vid tidigare tillfällen.
Eftersom det inte gäller någon specialbudget,
finns det ingen anledning
att skriva som man nu gjort i finansplanen.
Där står det nämligen att för
att skapa tillräckligt finansiellt utrymme
för den näringspolitiska fonden har
endast en höjning av den allmänna
varuskatten stått till förfogande. Jag
undrar just om finansministern anser
att vi skall börja tillämpa sådana metoder
som att vi skall säga att en viss
inkomst skall användas till en viss bestämd
utgift, en annan inkomst till en
annan bestämd utgift o. s. v.

Vad finansplanen inte diskuterar i
detta sammanhang är de konsekvenser
en omsättningsskattehöjning'' har på olika
områden. Jag vill bara visa på de
svårigheter som uppstår för barnfamiljerna.
Kraftiga ökningar av utgifterna
har under senare tid drabbat barnfamiljerna.
De stora hyreshöjningarna
har blivit mycket kännbara. Genom att
räntan hålls på en onormalt hög nivå
har det i många fall blivit chockhöjningar.
Den fortgående inflationen har
sedan barnbidraget höjdes för två år
sedan utholkat penningvärdet med cir -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen in. m.

ka 10 procent utan att barnfamiljerna

fått någon kompensation.

Till detta kommer nu en ytterligare
omshöjning samt andra skattehöjningar
som även drabbar barnfamiljer. I fjol
föreslog vi kompensation till de sämst
ställda barnfamiljerna för de stora hyreshöjningarna.
Det gick emellertid inte
att få högern och socialdemokraterna
med på det den gången. Man hade i år
anledning förvänta att regeringen skulle
ha kommit med något förslag, som
kunde tillgodose en del av barnfamiljernas
berättigade krav på kompensation
för de kostnadsfördyringar som
regeringens politik åsamkar dem.

Herr talman! Jag skall mycket kortfattat
beröra försvarsfrågan, som under
de senaste dagarna fått en föga tilltalande
aktualitet och publicitet. Vi har
kunnat glädjas åt att enighet under en
följd av år kunnat uppnås om försvarskostnaderna
och om försvarets utformning.
Vi hade givetvis när försvarsutredningen
tillsattes väntat att så skulle
bli fallet också för den nya perioden.
Redan då utredningen tillsattes, visste
den nogsamt hur lång tid den hade sig
tillmätt, och även regeringen visste när
förslaget måste avlämnas för att kunna
framläggas för 1967 års riksdag. Något
förslag kom emellertid inte fram inom
den föreskrivna tiden, och det har ännu
inte presenterats.

Nu har regeringen för det kommande
budgetåret lagt fram sitt eget förslag,
varom det som bekant ingalunda råder
enighet. Det vore verkligen på sin plats
att riksdagen finge veta på vilket sätt
denna viktiga fråga handlagts och varför
vi kommit i den, vill jag säga, bedrövliga
situation där vi är nu. Många
gånger har regeringen låtit utreda frågor
med en snabbhet som varit förvånande,
även om resultaten inte alltid
varit så lysande, men i detta fall misslyckades
utredningen med att få fram
sitt förslag i rätt tid. Skrev nu ordföranden
i försvarsutredningen förra året
till regeringen och meddelade, att enighet
inte kunde uppnås, så var det väl

regeringens självklara plikt att med
kraft på partiledarplanet eller genom
överläggningar på annat sätt ta uti med
frågan och inte behandla den så enkelt
att man bara lägger fram en proposition
för det kommande året vilken
innehåller förslag om vilkas reella innebörd
för försvaret vi vet mycket litet.

Jag skall inte försöka tala om någon
del av denna intrikata fråga i dess avsnitt
och detaljer, men det måste beaktas,
att världsläget inte är sådant att vi
kan nöja oss med en försvarsmakt som
är betydligt decimerad.

Centerpartiet vill, trots den oskickliga
behandling som hittills förekommit
i frågan, inte att dess representanter
skall lämna försvarskommittén. Mycket
har skadats redan, men vi ser positivt
på frågan, och då kanske det ännu kan
finnas möjligheter till en överenskommelse
i denna för vårt land så viktiga
fråga.

Slutligen, herr talman, vill jag beröra
några principiella frågor rörande
budgeten när vi står inför dess behandling.

Regeringen har ofta en självtillräcklig
attityd när det gäller budgetbehandlingen.
Trots att felmarginaler på en
och ända upp till två miljarder har förekommit
vill regeringen gärna betrakta
budgetförslaget från den socialdemokratiska
regeringen som en likare för
allt budgetarbete. Talet om överbud
har visserligen försvagats, men man hör
dock ibland samma oriktiga motivering,
att när någonting föreslås som
kostar mera pengar än regeringens förslag
är det »ett överbud». Det finns
ingen anledning att tala om över- eller
underbud i sådana fall, utan det är helt
enkelt så att regeringen har en åsikt
om anslagets storlek och motionärerna
har en annan. Förra året presenterade
centern ett budgetförslag som var cirka
100 miljoner kronor starkare än det som
regeringen föreslog. Det är ju ingen garanti
för att resultatet blir detsamma
i år, men vi kommer nog att försöka
presentera en lika stark budget som re -

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

geringen har föreslagit. Yi kommer givetvis
att noggrant granska all utgiftsoch
inkomstposter i regeringens förslag
och att framföra de ändringar, som
centerpartiet anser lämpliga.

Herr talman! Jag vill ytterligare beröra
en fråga som i dag är högaktuell
och beträffande vilken vi skulle kunna
uppnåt enighet — liksom när det gäller
de frågor jag tog upp i början av
mitt anförande. Det gäller här den besvärliga
situation vi har råkat i ifråga
om brottsligheten.

Statistiken visar att antalet strafflags-
och brottsbalksbrott, som 1954
uppgick till 201 000 nu i det närmaste
fördubblats. Med all rätt konstaterar
statsrådet i årets statsverksproposition,
att ökningen varit särskilt markant beträffande
de grova brotten. Våldsbrotten
blir flera, hänsynslösheten och råheten
bara ökar. I enskilda fall står
domstolarna ofta hjälplösa gentemot
brottslingar som, frigivna under undersökning
om möjligheten till villkorlig
dom, utnyttjar uppskovet till att begå
nya brott. Mångenstädes står polisen
maktlös mot de brottsliga elementen
och deras supporters, förhärligade av
sensationspressen. För kort tid sedan
konstaterade en ledande man inom rikspolisstyrelsen,
att på 665 dagar hade
940 polismän misshandlats. Sedan 1950
har antalet rån femdubblats. Statistiken
visar även att antalet inbrottsstölder
ökat från år 1950 20 000 till 1966 nära
80 000, varav detta senare år 889 inbrott
i kassavalv och kassaskåp. Polisundersökningarna
ger vid handen att
inbrottstjuvar i stegrad omfattning varit
beväpnade med skjutvapen även i
många fall då dessa vapen icke kommit
till användning. Gangstermentaliteten
har fått en allt starkare spridning, och
de som är ansvariga för att lag och ordning
upprätthålles har icke kunnat
stävja denna utveckling. Som jag sade
är detta inte någonting som är kontroversiellt,
utan vi kan försöka att i all
enighet arbeta för att få en bättre ordning
på detta område.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i yrkandet om remiss av Kungl. Maj :ts
proposition nr 1 till vederbörliga utskott.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Vad skulle den socialdemokratiska
regeringen göra sedan
den förlorat valet? Det var en fråga,
som många ställde sig i höstas både
inom och utom det socialdemokratiska
partiet.

Man väntade sig givetvis ett nytt
grepp och en förnyelse. Ombyte av
statsråd har vi ju redan fått. En socialdemokratisk
tidning betygsatte det så
här: »Det är något av en antiklimax
över den senaste regeringsombildningen,
och statsministern lovar fortsättning.
» Jag tycker att detta är elakt i
överkant, i varje fall beträffande ett av
de nya statsråd, som vi fått sedan i höstas.
Jag ber att få gratulera statsrådet
fru Myrdal, och jag tycker att det är
mycket bra att vi får ett statsråd som
ägnar sig åt det synnerliga svåra arbetet
att skapa större förutsättningar för
en nedrustning i världen. Om det skall
lyckas vet givetvis ingen, men jag anser
i varje fall från mina utgångspunkter
att det är riktigt att söka klara denna
uppgift genom att låta en ledamot
av regeringen ägna sig åt den helt och
hållet.

Emellertid är det inte lätt att finna
någon förnyelse i de förslag som
nu har lagts på riksdagens bord. Herr
Erlander hade givetvis en känsla av det,
när han före jul skyndade sig att tala
om att det är från socialdemokratien
som förnyelsen inom svensk politik
kommer. Men man ser inte så mycket
utav det!

Innan jag går in på någon diskussion
om finansplanen skall jag ta upp
en sak som debatterades mycket under
valrörelsen och som också har dagsaktuell
betydelse, nämligen bostadsfrågan.
Igångsättningen av nya byggen i
fjol visade för andra året i följd en

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
nedgång, och allt tydde på katastrof.
Man skötte den ekonomiska politiken så
illa att det inte fanns kapital till bostadsbyggande.
Så gjorde man då några
extra ingrepp i höstas. Byggföretagen
blev tvungna att hux flux påbörja nya
byggen. De var inte förvarnade, och
överhettningen på byggnadsmarknaden
blev värre än den bostadsministern stod
här i våras och fördömde.

Ett annat exempel på ryckighet har
vi här i Stockholm. De statliga myndigheterna
uppmanade Stockholm — där
den största bostadsbristen finns — att
med hjälp av statsbidrag på flera miljoner
kronor skynda sig att bygga bostadsbaracker
åt norrländska byggnadsarbetare,
vilka skulle komma hit för att
hjälpa till att bygga bort en del av bostadsbristen.
Om det fanns förutsättningar
för denna regeringens politik,
d. v. s. tillräckligt med kapital, det visste
givetvis regeringen ingenting om.
Det blev verkligen inte så mycket av
den där extra arbetskraften från Norrland,
utan de flesta fick resa hem med
en gång. För att undvika skandalen
fick man lov att hyra ut dessa bostadsbaracker,
som hade byggts med hjälp
av statsbidrag, till social- och sjukvårdsrotlarna.
Det är ett verkligt avskräckande
exempel på socialdemokratisk
planering.

Regeringen försäkrade i våras att
92 000 igångsättningar av lägenhetsbyggen
var ett minimiprogram för 1966.
Den siffran fick alltså inte underskridas.
Den våldsamma anhopningen av
igångsättningar under årets sista kvartal
—- man gick ut och skrapade litet
med spaden — gjorde att man kom upp
till 91 000 igångsättningar. Men en verklig
bostadsproduktion som den av regeringen
utlovade blev det alltså inte.
Det unga paret som i TV fick rådet att
ställa sig i bostadskön har verkligen
ingen anledning att se ljusare på situationen
mot bakgrunden av de förslag
som lagts fram i årets statsverksproposition.

Färre lägenhetsbyggen skall påbörjas

under år 1967 än vad man lovade under
1966. Förnyelsen verkar således
i varje fall på denna punkt att utebli,
och den uteblir på många punkter. Inför
1968 års val är det uppenbart att
den samverkan som folkpartiet och
centerpartiet bygger upp kommer att
spela en allt större roll. Den saken är
klar.

Försvarsfrågan har redan berörts i
denna debatt, och jag skall därför inskränka
mig att anföra en enda synpunkt,
men det är en huvudsynpunkt.
Enigheten om försvarspolitiken har i
och för sig varit värdefull i ett litet och
neutralt land som vårt. Men det väsentliga
är givetvis den förbindelse som
finns mellan utrikespolitik och försvarspolitik.
Sverige önskar stå utanför stormaktsblocken,
och vi har formulerat
vår utrikespolitik så att vi under fred
vill vara alliansfria samt skall försöka
syfta till neutralitet under krig. Det är
ett vågspel för ett litet land att försöka
föra en sådan kurs. Förutsättningen för
att konststycket skall lyckas är bl. a. att
det råder en betydande enighet inom
partierna om riktigheten av denna politik.
I krislägen kan annars en eventuell
angripare räkna med möjligheten att
få förståelse hos en del av folket. Därmed
skulle nationen splittras och en
del av försvarskraften redan i förväg
vara skadad. Det är därför enighet om
utrikespolitiken är av så väsentlig betydelse.
Det har i detta avseende varit en
stor styrka att vi i vårt land har varit
så eniga som vi har varit. Redan det utgör
en försvarskraft av skattbart värde.

Det är mot den bakgrunden som socialdemokraternas
handlande nu skall
bedömas. Helt plötsligt lägger socialdemokraterna
i försvarsberedningen
fram en siffra för försvarskostnaderna.
De vet inte själva vilka konsekvenser
den får för försvaret. Det enda de vet
är att oppositionen skall acceptera den
—• man förklarar att några möjligheter
att rucka på siffran inte finns. Det är
ett ultimatum av okänt innehåll och
ingenting annat.

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Det skulle vara mycket intressant att
höra statsministerns uppfattning om
det samband mellan vårt lands utrikespolitik
och dess försvarspolitik, som jag
här har berört. Tycker statsministern
att ultimatum hör hemma i en sådan
förhandlingsmiljö, som vi hittills har
haft? Om intresse för sammanhållning
funnits, hade det väl varit naturligt att
först i försvarsberedningen försöka enas
om vad det urikespolitiska läget innebär
och vad det kan kräva. Mot den
bakgrunden skulle man sedan ha haft
överläggningar för att försöka klargöra
vilka konsekvenser detta skulle medföra,
vilka ändringar och besparingar som
skulle kunna göras. Vad hade det varit
för fel i en sådan metod?

Oppositionen förklarade sig villig att
diskutera besparingar i försvaret. Om
den saken rådde alltså inte delade meningar.
Man gav till och med ett sifferexempel
på var man kunde börja diskutera.
Mittpartiernas representanter
var ju också villiga att resonera om
nästa års budget.

Vad jag här har diskuterat är alltså
inte den siffra som socialdemokraterna
kastade fram, utan det är metoden att
ställa ultimatum.

Jag övergår nu till att göra några
kommentarer till finansplanen. Goda
och dåliga omständigheter är ju på ett
ovanligt sätt sammantvinnade i dagens
ekonomiska läge. Gynnsamma omständigheter
är bl. a. det mindre trycket på
arbetsmarknaden, den minskade löneglidningen,
ökad export och att bytesbalansens
försämring inte fortsatt. En
del av detta kan regeringen tillskriva
sig äran av. Till de mindre gynnsamma
omständigheterna hör bl. a. att industriinvesteringarna
inte utvecklats så
bra som beräknat. Bostadsbyggandet
har minskat, kostnadsstegringarna har
fortsatt och priserna har också fortsatt
att vandra uppåt. På två år har var
tionde krona försvunnit. Sparandet har
inte utvecklats gynnsamt, och bristen
på kapital har blivit än mer markerad.
Här har regeringen sin del av ansvaret.

Statsverkspropositionen m. m.

Effektiviteten i den ekonomiska politiken
kan man mäta genom att se hur
pass framgångsrika motstötarna mot
balansrubbningarna har varit. Den svåraste
balansrubbningen finns på kapitalmarknaden.
Den bristande balansen
mellan sparandet och behovet av kapital
kan i teorien lösas på många sätt.
Vill samhället inte göra något alls, så
löser det ekonomiska livet problemet
på sitt eget sätt — priserna stiger. Gapet
mellan kapitalbehov och kapitaltillgång
fylls ut genom att priserna blir
högre. Priserna på både varor och tjänster
stiger, likaså priset på kapital,
d. v. s. räntorna.

En annan form av »avbalansering»
har vi f. n. i vår utrikeshandel. Vi köper
mer från utlandet och lägger ned
mer pengar där än vad vår export kan
betala. Detta reglerar sig i underskott
i betalningsbalansen.

Det ekonomiskt vettiga sättet att uppnå
balans är givetvis, att när anspråken
på kapital stiger i motsvarande
grad stimulera sparviljan hos de enskilda
och öka sparmöjligheterna för företagen.
Under 1960-talet har investeringskvoten
i runda tal stigit med omkring
7 procent. Sparkvoten har däremot inte
stigit lika mycket. En ekonom, Torsten
Carlsson, har visat att underskott i bytesbalansen,
inklusive synlig upplåning,
ger vid handen att bortåt 10 procent av
detta års sparande i själva verket har
presterats av utlandet. Nu är det i och
för sig inget fel att låna i utlandet,
men det allvarliga är att Sveriges totala
interna sparkvot knappast har stigit
något alls under 1960-talet.

I finansplanen påpekas att hushållens
sparbenägenhet, som ökade 1964, under
1965 och 1966 har avtagit igen. Det var
med verklig spänning som jag motsåg
fortsättningen i finansplanen, där ju
medel mot detta onda borde anvisas.

Läsningen blev en verklig antiklimax.
Finansministern säger i finansplanen
att uppbromsningen av den ökning som
sparbenägenheten hos de enskilda visade
1964 är en »normalisering av spa -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

randet». Inte ett ord sägs om vad man
bör göra för att öka sparviljan. Finansministern
resignerar inför detta allvarliga
bakslag med att säga att det är en
»normalisering».

Tycker man alltså i regeringen att
detta beklagliga fenomen verkligen är
normalt, att det är ett lagom stort hushållssparande
som vi har?

Om socialdemokraterna med någon
effekt skulle kunna värja sig mot denna
kritik borde man ha någonting i finansplanen
som visar att man vill
vända utvecklingen, men det finns ingenting.
Därför avvaktas svaret med intresse.

Det värsta är att regeringen visar precis
samma slapphet när det gäller företagens
interna sparande och möjligheterna
att öka detta. Företagssparandet
har nämligen gått ned katastrofalt. Man
kan inte ge något annat betyg för en
minskning av företagens självfinansieringsgrad
med kanske 40 eller 50 procent;
finansministern har nämnt sådana
siffror.

Detta har försvagat företagen och är
allvarligt även ur de anställdas synpunkt.
Det är även deras trygghet det
gäller, inte bara företagarnas och aktieägarnas.

Ser man på läget för 1967 kan man
först konstatera, att stora förhandsinteckningar
har gjorts i sparandet genom
bostadslånen. Utvecklingen under
de närmaste månaderna kommer nog
därför inte att medföra någon nämnvärd
förbättring.

Från folkpartiets sida har vi gång på
gång lagt fram förslag hur man skulle
öka sparbenägenheten, men herr Sträng
har bara viftat bort dem genom att
säga att han inte »tror» att det går att
nå resultat. Jag kan försäkra att herr
Sträng i år kommer att få ta ställning
till en rad förslag om hur man skall
stimulera sparandet.

Jag skall nu bara nämna en enda sak
på detta område, nämligen nödvändigheten
av en skattereform som är produktionsstimulerande
och som ger fö -

retagen större möjligheter alt rationalisera
och förbilliga och därmed också
uppnå en högre grad av självfinansiering.

Förslaget till skattereform lades fram,
som herr Holmberg redan påmint om,
av de politiska representanterna och arbetsmarknadens
representanter i skatteberedningen.
Men i år sägs det inte ett
ord om detta, och inte heller i finansministerns
svar i förrgår i första kammaren
fanns det ett uns av politisk vilja
att åstadkomma en produktionsstimulerande
skattereform. Vad är det som
har hänt?

När man bordläde förslaget för ett
par år sedan sade man att det lade
vissa bördor på konsumenterna. Nu gör
man i år den verkliga saltomortalen
och begär av konsumenterna en omshöjning
för att åstadkomma en fond på
500 miljoner kronor, som skall lånas
ut till näringslivet. Vad är detta för
slags logik? Det kan man verkligen
fråga.

Det som hittills sagts i finansplanen
och av socialdemokratiska kommentatorer
om den här fonden —■ jag reserverar
mig för att propositionen inte har
kommit och att det där kan stå någonting
annat — visar att denna fond blir
något typiskt för socialdemokratiskt
tänkande och politik ur flera synpunkter.

Det är ett typiskt socialdemokratiskt
plåstrande. Man plåstrar om den skada
man har varit med om att åstadkomma,
men man går inte till roten
med det onda. Man försöker alltså inte
att skapa större förutsättningar vare sig
för frivilligt sparande eller för att öka
sparmöjligheterna inom företagen.

Förslaget förefaller också av skilda
uttalanden att döma vara typiskt för socialdemokraterna
även på det sättet,
att man ju härigenom ökar sin egen
makt.

Självfallet hade man ju kunnat välja
andra metoder för att ge ett tillfälligt
tillskott till näringslivets finansiering.
Man hade t. ex. kunnat öka resurserna

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

för lokaliseringsändamål eller för att
bedriva mer aktiv arbetsmarknadspolitik.
Man hade t. ex. kunnat öka tillgången
på kredit i olika kreditgivande
organ. Man hade då uppnått ett mer
decentraliserat behandlingssätt. Lokala
och regionala organ liksom näringslivet
hade under offentlig debatt kunnat
få ett ord med i laget.

Nu läggs en orimligt stor makt hos
herrar Sträng, Johansson och Wickman.
I själva verket är det ju herr
Sträng, som i den inre maktkampen
i regeringen avgått med segern. Han
tycker inte att det statsråd som sysslar
med lokalisering och med arbetsmarknaden
skall få säga till om så
mycket utan han har i varje fall inte
sett illa vara att han själv fått en större
del av inflytandet.

Centralisering till herr Sträng, till
kanslihuset, är alltså det sätt på vilket
socialdemokraterna nu vill föra ut sin
socialism. Man följer därmed ett råd
som engelsmännen har givit inom
labourpartiet sedan flera år tillbaka:
»Ta makten över kapitalmarknaden,
det är en fin modell för socialism.» Så
resonerar man. Man kan också se likheten
med tankegångar från Wigforss
och med det programförslag som SSU
lagt fram. I det förslaget talas om att
staten skall »styra» näringslivet. Ja,
det sägs till och med att staten skall
ta »ansvaret». Det kanske i framtiden
kommer att bli mycket skönt och angenämt
att vara företagare! Går det åt
skogen, får ju skattebetalarna betala,
enligt SSU. Men hur går det med effektiviteten? På

det tekniska området finns ett uttryck
för personer, som tror sig kunna
vara med och bestämma allt -—• de kallas
för teknokrater. När det gäller den
ekonomiska politiken tycker jag att en
träffande benämning på en hel del socialdemokrater
borde vara »eknokrater».
Precis på samma sätt som det är
orimligt, att teknokraterna skall vara
med och bestämma om allting på det
tekniska området och i samhället i

Statsverkspropositionen m. m.
stort, är det orimligt att eknokrater
skall göra det.

Det är möjligt att man ifrån socialdemokratiskt
håll kommer att försöka
bemöta påståendet att man nu har dirigering
i tankarna. Socialdemokraterna
får dock väldigt svårt att bli trodda
därför att gärningarna och frånvaron
av vissa gärningar ju talar ett mycket
uttrycksfullt språk. Fonden förefaller
åtminstone att döma av de förtjusta
utropen från en del socialdemokratiska
tidningar att vara inte en socialisering
av kapitalmarknaden, självfallet inte,
men ett litet och angenämt steg på vägen! Budgetuppläggningen

bygger på antagandet
om en viss uppgång i konjunkturen.
Problemet är om det blir så
efter de förslag som herr Sträng nu
lägger fram. Det finns redan en arbetslöshet,
som inte enbart beror på ändrade
strukturer. Jag fick i går de siffror
som gäller för nedläggningarna till
och med den sista december. Jag har
gjort ett par beräkningar. Om man undersöker
antalet avskedanden och permitteringar,
eller rättare sagt samtliga
driftinskränkningar, under de sex
första åren på 1960-talet finner man att
antalet arbetsställen som berördes var
178. År 1966 var antalet 563, alltså en
kraftig ökning. Driftinskränkningarna
under de sex första åren på 1960-talet
berörde i medeltal 7 687 personer, men
år 1966 steg siffran från medeltalet
7 687 till 20 733. Detta antal beror som
vi vet till stor del på företagsnedläggelser.

I detta läge föreslår herr Sträng
skattehöjningar på nära en och en halv
miljard kronor, vilket givetvis dämpar
konjunkturen, vilket också är avsikten.
Till detta lägger han en investeringsavgift
på 25 procent på vissa slag av
byggnader. Många av dem som drabbas
av denna avgift har förklarat, att
de inte har någon möjlighet att bygga
något alls under kommande tid. Kooperativa
förbundets planer för den närmaste
tiden lär vara så omfattande, att

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
de motsvarar hälften av den investeringsminskning
som finansministern
förutser.

Jag skulle här vilja understryka det
utomordentligt glädjande i att fackföreningsrörelsen
har visat så stor förståelse
för kravet på rationaliseringar
och strukturomvandlingar inom näringslivet.
Det är dock klart att detta
ibland medför arbetslöshet. Det är därför
fullt förklarligt att man från det
hållet har krävt en mycket aktiv arbetsmarknadspolitik.
Det svenska samhället
är så pass rikt att vi verkligen
kan kosta på oss att försöka skapa en
så liten inverkan av dessa förändringar
som möjiigt. Vi bör gemensamt försöka
göra betydande insatser för att möta
den otrygghet som arbetslöshet medför.

Om jag sammanfattar läget ur denna
synpunkt, kan jag väl våga säga, att det
finns en viss risk för konjunkturnedgång
och arbetslöshet under det andra
halvåret i år. Den ekonomiska politiken
måste därför vara beredd på olika alternativ.
De förslag till ändringar i
statsverkspropositionen, som folkpartiet
kommer att lägga fram, kommer
inte att medföra en försvagning av budgeten
— jag vill understryka det —
men en bättre beredskap mot olika
konjunkturalternativ och mot en eventuell
konjunkturförsvagning, alltså en
bättre beredskap än vad finansministern
föreslår. Vi kommer även att ta
ställning till näringslivets fond mot
bakgrunden härav. Det är uppenbart att
kreditsituationen för näringslivet genom
det sätt på vilket den ekonomiska
politiken har skötts har blivit mycket
besvärande. En särskild insats är därför
nödvändig för att öka kredittillgången.
Jag ser detta för min del inte
minst ur synpunkten att det är nödvändigt
att skapa ökad trygghet i sysselsättningen
för många anställda.

Otrygghet har ju, som jag redan har
antytt, funnits på flera håll under senare
år. Textilindustriens svårigheter
har till en viss del haft sin orsak i de
mycket billiga textilvaror som vi har

kunnat importera från u-länderna. Det
är glädjande att det visat sig möjligt
att verkligen bedriva en ökad handel
med u-ländernas växande industri, och
på sikt är ett utvecklat handelsutbyte
mellan rika och fattiga länder den enda
möjligheten att verksamt bidra till
en mer likvärdig ekonomisk standard
världen över. Men textilindustriens svårigheter
är ju ett bevis på vad man kan
komma in på för besvärliga problem
i det här sammanhanget. LO påvisade
att ett par år efter textilkrisens akuta
skede fanns det en rad kvinnliga textilarbetare
som fortfarande var arbetslösa.
De hade inte kunnat få arbete på
orten, de var ofta gifta och ville självfallet
inte bryta upp från familjen.

Arbetslöshet är ju i och för sig ett
allvarligt problem, men det finns däri
också ett faromoment att våra u-landsinsatser
skulle kunna komma i en något
negativ dager. I den mån krissituationer
uppstår för en näringsgren just
på grund av att produkter från u-länderna
säljs till så låga priser att svensk
industri inte kan konkurrera, finns det
risk för en avog inställning till utvecklingshjälpen
bland de anställda. Det
kan vara naturligt för dem som drabbas
och blir arbetslösa att reagera så.

Å andra sidan måste ju, som jag redan
sagt, handeln med u-länderna hälsas
med tillfredsställelse. Vad som kan
väcka särskild irritation är givetvis att
medan vi i Sverige inte har några hårda
importrestriktioner, t. ex. i fråga
om textilvaror, så har man det i Norge,
Danmark och Holland, och det är i
högsta grad rimligt att kräva att andra
länder också mjukar upp sina importrestriktioner.
Jag tycker att detta, sett
på längre perspektiv, är så angeläget
att jag efterlyser en redovisning från
regeringen för hur den ser på det här
området just nu och om regeringen har
någon avsikt att öka sin effektivitet för
att underlätta för u-länderna att utan
svåra importrestriktioner öka sin handel
med industriländerna. Jag vore
tacksam, om vi redan i den här remiss -

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

debatten kunde få en belysning av den
saken. Jag är inte alls säker på att det
i det här avseendet finns några delade
meningar mellan oss, men jag tror att
den här diskussionen verkligen behöver
hållas levande.

Vårt lands u-landsinsatser måste ha
en mycket god förankring hos det
svenska folket — det är vi säkert överens
om. Biståndsverksamheten måste
skötas så att den inte kan ge anledning
till känsloladdat motstånd. Det är då
av betydelse att även urvalet av länder,
till vilka vi ger bistånd, sker med stor
omsorg. Inte så att vi skall ge bistånd
bara till länder, som har ett statsskick
som är likartat vårt och som vi i de
flesta avseenden känner oss hemma
med — det är inte det jag syftar på,
utan på någonting helt annat, och jag
skall ta ett exempel.

Vi ger nu finansiellt stöd på 30—35
miljoner kronor till ett afrikanskt land,
där det sedan flera år pågår ett inbördeskrig,
grundat på rasskillnader. Den
härskande arabriktningen i norra delen
av landet bedriver ett utrotningskrig
mot den söderut boende svarta befolkningen.
På grund av bristande kontakt
mellan finansdepartementet och
utrikesdepartementet drev finansdepartementet
sina förhandlingar med det
här landet så långt, att det enligt min
mening var väldigt svårt för riksdagen
att göra annat än bekräfta den överenskommelse
som träffats.

I en regering är det ju statsministern
som bär ansvaret för att samarbetet
mellan departementen är ordnat så att
sådana här missförstånd inte uppstår.
Jag utgår ifrån att statsministern inte
delar den uppfattning som redovisades
här i kammaren, nämligen att det väl
inte var så farligt med detta stöd, eftersom
det var flera mil mellan platsen
för det svenska projektet och den del
av landet där striderna pågick.

Nu vill jag fråga statsministern: Vilka
samordningsåtgärder har man vidtagit
för att förhindra ett upprepande?
Jag tror inte att svenska folket är in -

Statsverkspropositionen m. m.
tresserat av hjälpverksamhet till länder
där under flera år den härskande
regimen bedriver en systematisk utrotning
mot en rasminoritet. Det kan ju
inte vara mindre förkastligt att färgade
håller på att utrota varandra än att
vita utrotar färgade.

Regeringens förslag till biståndsverksamhet
för nästa år innebär i själva
verket att vi kommer att uträtta mindre
genom SIDA än vad vi gör för närvarande,
trots att man nu begär nya skatter
på 1 1/2 miljard kronor. Detta har
ju också ställt till oro både inom regeringen
och det socialdemokratiska partiet
i dess helhet. Folkpartiet kan inte
acceptera regeringens program på denna
punkt och arbetar nu med avsikt att
vidtaga sådana förändringar beträffande
statens utgifter och inkomster, att
det skall bli nödvändigt att föreslå väsentliga
höjningar till biståndsverksamheten
i anslutning till SIDA:s anslagskrav.

Ett av biståndsverksamhetens stora
problem är hur man skall kunna få till
stånd en kontinuerligt stegrad ökning
av de rika ländernas ekonomiska insatser.
Jag hade tillfälle att i somras delta
i en konferens, till vilken Kyrkornas
världsråd inbjudit politiker, vetenskapsmän
och teologer från hela världen.
Därvid framfördes tanken på ett
världsfinansdepartement med rätt att
uttaxera bidrag från länderna alltefter
deras ekonomiska resurser. Härigenom
skulle — menade man — ett stabilt bidragsgivande
vinnas.

Detta är en fascinerande tanke. Om
den är lämplig eller möjlig att genomföra
vet jag inte — men en sak är klar:
det måste vara fråga om stora och
världsvida insatser om det skall vara
möjligt att undvika en katastrof.

Insatserna från svensk sida i FNorganen
blir därför av avgörande betydelse,
och jag hälsar ur denna synpunkt
med tillfredsställelse det tal som regeringen
lät Sveriges representant i
ECOSOC hålla i Geneve i somras.

Det krig som pågår i Vietnam är

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
djupt oroväckande. Död och lidande
sprider sig allt vidare och städer och
byar skövlas. Vietnamkriget är också
det svåraste hindret för ett mer utvecklat
internationellt samarbete.

Jag har redan i fjol uttalat att jag för
min del anser läget sådant, att det inte
förefaller vara möjligt att få i gång förhandlingar,
om inte USA upphör med
bombningarna. Ett ensidigt stoppande
av bombningen leder dock inte till något
bestående resultat. Nordvietnam
måste för sin del ge det enda rimliga
svaret genom att »trappa ned» sina militära
insatser samt genom att vara villigt
att gå in i förhandlingar. I sådana
förhandlingar måste givetvis FNL ha
sin plats.

Oron i denna del av Asien blir dock
inte stoppad ens om fred inträder i
Vietnam. Peking-Kinas inre konvulsioner
och atomexplosionerna där har
ytterligare ökat den ängslan, som en
del av folken där borta känner. Misstänksamheten
mot Kina har tydligen
också på en hel del håll i Fjärran Östern
ökat.

Självfallet kan en sådan utveckling
inte ligga i Kinas intresse. Vill Kina
motverka detta måste man också på
detta håll vara villig att modifiera sin
utrikespolitik och träda in i det internationella
samarbetet för att därigenom
undanröja de misstankar, som de
själva anser vara oberättigade.

Den debatt som blossat upp genom
Göran Palms bok »En orättvis betraktelse»
tycker jag är nyttig. Vi rör oss
i vårt land alldeles för mycket med
inrikespolitiska frågeställningar. Jag
skulle i detta sammanhang vilja sluta
med att peka på ett förhållande som
jag tycker i debatten har understrukits
för litet.

Oavsett vilka förhoppningar man har
på utvecklingen hos de unga folken
och vilka krav man vill ställa på deras
styrelseskick är det ett förhållande som
man i varje fall från svensk sida i
längden inte kan förbise.

Vi är på det klara med att försla -

vande av folk är en orimlighet. Förtrycket
mot stora grupper av afrikanska
folk är avskyvärt från rent mänskliga
synpunkter. Därtill kommer att
sådant förtryck också innebär ett hot
mot freden, något som vi kan se i Afrika.
Jag tänker givetvis på förhållandena
i Sydafrika, på lan Smith-regimen
i Rhodesia och på Portugals uppträdande
i Angola och Mocambique.

Man kan mot denna bakgrund hävda
tanken: utan frihet ingen fred.

Men det räcker inte med att en stat
inte förtrycker ett annat folk. Även
inom en stat måste det finnas frihet.
Förtryck av enskilda liksom av grupper
och misshagliga politiska meningsriktningar
inom ett land leder till permanent
oro. Denna kan mycket lätt
blossa upp och få sådana dimensioner
att andra stater kan finna skäl att ingripa.
Olika grupper kan alliera sig
med utländska intressen och internationella
konflikter kan bli följden.
Även inom en stat gäller därför: utan
frihet ingen fred.

Det krävs en inre styrka hos ett folk
att tillåta denna personliga frihet. Det
går inte bara att trycka på en knapp
och tro att denna styrka skall infinna
sig. Tålmodigt upplysningsarbete är
nödvändigt. Det ser vi även i dagens
Sverige. I den svenska debatten om
andra länder glöms ofta det nödvändiga
kravet på personlig frihet inom
en stat. Jag tror att det är ett allvarligt
förbiseende.

Diktaturtendenser i alla dess former
måste bekämpas, oavsett under vilka
benämningar de uppträder. Diktaturerna
är också i längden dömda till undergång.
Det går inte att spärra inne
människornas frihetsbegär — det är
meningslöst att tro att spärrade gränser
i längden är oöverkomliga hinder
för den mänskliga frihetslängtan.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Den remissdebatt som
vi nu upplever har onekligen bjudit på

Torsdagen den 19 januari 1907 fm.

Nr 2

mera av intresse än de senaste årens
liknande debatter. Jag kan tyvärr inte
fresta kammarens tålamod genom att
gå in på alla de intressanta frågeställningar
som de tre föregående talarna
berört, men jag är övertygad om att
åtskilliga av fackministrarna gärna vill
ta upp en diskussion om vissa av de
frågor som väckts.

Låt mig bara deklarera, i anknytning
till det allra sista som folkpartiets representant
herr Dahlén yttrade, att
mycket av vad han sade — i synnerligen
försiktiga och diplomatiska vändningar
— var innehållet i det tal som
Olof Palme höll för någon tid sedan
och som då väckte en så våldsam indignation
inte minst från folkpartiets sida.
Vi gläder oss mycket över den anpassning
till ett enligt min mening förnuftigare
betraktelsesätt, som präglade inlägget
från folkpartiets nuvarande förstakammarledare.

Jag vill också gärna instämma i det
herr Dahlén säger om en skönlitterär
författares insatser för att få till stånd
en mera djupgående debatt inte bara
om inrikespolitiken utan också kring
de utrikespolitiska frågorna. Hösten har
så till vida varit utomordentligt märklig
som ju inte bara Göran Palms bok
utan också Engströms »Insändaren» och
kanske framför allt Fagerbergs analys
av det kapitalistiska systemet visar en
vilja till diskussion från dem som företräder
kulturlivet här i landet. Vi kan
tydligen från det hållet vänta oss åtskilligt
av stimulans till den politiska
debatten — en stimulans som man nästan
upphört att vänta när det gäller den
borgerliga oppositionen.

En annan randanteckning hinner jag
kanske också med innan jag kommer
in på min egen framställning av den
nuvarande situationen.

Försvarsutredningen och dess arbete
kommer säkerligen att diskuteras utförligt
här, och jag är övertygad om att
försvarsministern är ytterst angelägen
att få klarlägga de missförstånd som
har uppstått. Men det må tillåtas mig

Statsverkspropositionen m. m.
att säga att nog är det ganska förbluffande
att höra högerledaren i dag.
Egentligen skulle man väl dra en barmhärighetens
slöja över det vacklande
från ståndpunkt till ståndpunkt som
har utmärkt högerpartiet i försvarsfrågan.
Jag vill bara ta fasta på en sak.
Herr Holmberg säger att högerrepresentanterna
i försvarsutredningen gick
som en demonstration mot någonting
som han kallar för ett »ultimatium» från
socialdemokraternas sida. Detta »ultimatium»
innebar ju ingenting annat än
att socialdemokraterna inom försvarsutredningen
visade full respekt för det
redan i maj givna besparingscirkuläret,
där regeringen meddelade att det ekonomiska
läget blivit sådant att de verkschefer,
som har för avsikt att begära
höjningar i årets petita, får bereda sig
på att vi kommer att vilja ha förslag
till besparingar som ungefärligen motsvarar
de begärda höjningarna.

Med full respekt för detta besparingscirkulär
föreslår de socialdemokratiska
ledamöterna i utredningen den 12 oktober
icke ett totalstopp för försvaret.
De föreslår i stället att man skall undvika
de reella höjningar som ett tillämpande
av hittillsvarande system skulle
innebära. Att det inte varit fråga om
ett totalstopp framgår ju av budgeten,
enligt vilken försvaret — i motsats till
vad förhållandet är inom åtskilliga andra
länder — får en betydande kompensation
för lönestegringar och för inflatorisk
utveckling.

Detta var alltså det ultimatium som
föranlett demonstrationsupptåget från
högerrepresentanternas sida när de
lämnade beredningen. Nu säger emellertid
herr Holmberg att sedan försvarsministern
i fredags gav ett nytt ultimatum,
som enligt herr Holmbergs beskrivning
skulle innebära att försvaret
skall se ut på ett visst bestämt sätt med
mindre tyngd på flyget och mera på
ytförsvaret, då går högern in i beredningen
igen. Det finns tydligen här ett
mellanled: högerrepresentanterna går
ur beredningen vid små ultimata, men

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
klipper man till och ger ett ultimatum
av större omfattning, då går de in igen.
Hur långt kan spexet drivas, herr
Holmberg, och vad tjänar det till att
på det sättet göra en av våra viktigaste
frågor till föremål för en ren demonstrationspolitik? Jag

är på varje punkt, höll jag på
att säga, ense med herr Dahlén i hans
motivering varför det är nödvändigt eller
önskvärt att vi håller ihop i försvarsfrågan.
Jag har många gånger
sagt att det är en styrka för landets regering,
när den uppträder utåt, att veta
med sig att den praktiskt taget har en
enhällig riksdag bakom sin utrikespolitik
och en betydande anslutning även
i försvarsfrågan. Jag vill inte gå så
långt att jag säger att ett motsatt förhållande
skulle leda till risker för sönderfall
om vi blev angripna. Jag har
nämligen den bestämda uppfattningen
att lojaliteten kommer att väga över,
även om det varit delade meningar om
försvarets utformning dessförinnan. Jag
vill bestämt tillbakavisa de antydningar
som här har gjorts. Det är en styrka ju
mer vi kan hålla ihop i detta avseende,
och det har vi väl under hela efterkrigstiden
visat att vi liar velat.

Den situation som vi nu befinner oss
i är ju ingen annan än den att vi har
bett försvaret att iaktta samma grad av
sparsamhet som vi tvingas tillämpa på
andra områden. Jag tycker det är beklagligt
att ett sådant försök skall mötas
med demonstrationspolitik av den
typ som högerpartiet har roat sig med.
Nå, låt det då vara som det är: högerrepresentanterna
går tillbaka till beredningen,
utan några villkor, och då skall
man inte bråka mer om det. Det tycks
vara så att varje talare har känt ett behov
av att för sitt partis räkning deklarera
att partiets representanter står
kvar i försvarsutredningen. De socialdemokratiska
representanterna kommer
också att kvarstå i utredningen. Det
borde vara självklart att sådana deklarationer
inte skall behöva avges som
de tre andra talarna här har gjort, om

inte detta kuriösa mellanspel från högerns
sida hade förekommit.

Min vän herr Bengtson försökte locka
mig in i en diskussion om Norge.
Jag skall inte ta upp den diskussionen
i dag. Jag har nyligen haft tillfälle att
resonera med herr Bengtsons mycket
sympatiske partivän, som f. n. har den
besvärliga uppgiften att stå i spetsen
för någonting som inte är så lätt att
ena, nämligen en samlingsregering.
Men här var det en liten detalj i herr
Bengtsons lovsång om den norska regeringens
lyckade politik som jag i alla
fall vill understryka, för att herr Bengtson
skall se att jag hör på vad han säger.
Tänk, i Norge, säger herr Bengtson,
har under det senaste året priserna
stigit med 4,5 procent mot det förskräckliga
Sverige, där priserna stigit
med 5 procent. Ja, är detta skillnaden
mellan borgerlighet och socialdemokrati,
är det i alla fall en hårfin skillnad,
herr Bengtson. Men vad som är intressant
är inte att prisstegringen är nära
nog exakt lika stor i Norge som i Sverige
— det är tydligen hugget som stucket
— utan det intressanta är att de
borgerliga i stor utsträckning vann valet
i Norge på att lova prisstabilitet.
Vill herr Bengtson kalla det man har
i Norge för prisstabilitet, då kan jag
dess värre förutspå att vi får prisstabilitet
också i Sverige under 1967. Vi betraktar
det emellertid inte som en prisstabilitet
om man kan hålla prisstegringarna
vid 4,5 procent, utan vi tycker
att det är en beklaglig utveckling,
och mycket av regeringens ansträngningar
går ut på att förhindra en prisstegring
av så stora dimensioner som
den som herr Bengtson tydligen betraktar
som en form av prisstabilitet.

Herr talman! Jag hoppas att ingen
tycker att jag är ohövlig om jag
lämnar replikerna. Det finns annars
mycket av intresse att ta upp till diskussion,
men antingen får jag kanske
själv tillfälle att återkomma, eller också
kommer någon av mina kolleger tillbaka.

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Vad jag ett ögonblick ville ta upp
kammarens tid med är ett resonemang
kring budgeten. Vad är en budget för
någonting? Om man ställer den frågan
till en person som aldrig har sysslat
med budgeter och ber honom läsa igenom
budgeten — en sak som naturligtvis
varje ledamot av första kammaren
redan bär gjort — då skall han finna
att budgeten består av en otrolig mängd
ganska disparata punkter som innehåller
en redogörelse för anslagsäskandena,
där de olika verkscheferna och även
privata organisationer lägger fram i
hög grad motiverade förslag till statlig
aktivitet. Men när sedan slutklämmen
kommer prutar regeringen och lägger
—- åtminstone i de allra flesta fall —•
inte fram dessa i och för sig mycket
välmotiverade förslag till statlig aktivitet.
Det beror på att trots att budgeten
består av en mängd olikartade, disparata
element måste det finnas en
sammanhållande tanke i budgeten —■
även om det inte ser så ut för den okunnige
och ibland i valdebatterna inte
verkar så ens för den kunnige. Man
måste se till att det finns ekonomisk
täckning för de olika förslagen. I år
har det, trots en ganska brutal besparingsaktion
från regeringens sida, inte
funnits täckning, utan vi har tvingats
gå ut till väljarna och föreslå dem någonting
så impopulärt som en skattehöjning
på 1 500 miljoner kronor.

Det ligger i sakens natur att en regering
— jag hoppas också en riksdag —
som står i den situationen att trots stigande
inkomster pengarna inte räcker
till att betala de räkningar som blir en
följd av regeringens starkt nedprutade
förslag måste göra varje anslagshöjning
till en avvägningsfråga: Är det anslagskrav
som fastställs så viktigt att man
kan gå ut till skattebetalarna och säga:
Betala detta, ty i annat fall kan vi inte
realisera förslaget. Det är det första
dilemmat som finansministern men
även regeringen i dess helhet står inför,
och det är det dilemmat som riksdagens
första kammare nu står inför

Statsverkspropositionen m. m.
när den skall pröva regeringens förslag.

Vi har, trots att vi vet att varje anslagsökning
betyder risk för att man
måste gå fram med skattehöjningar, tagit
upp höjningar i budgeten. Folkpensionerna
har höjts med 190 miljoner
kronor, anslagen till grundskola, utbildning
och forskning höjs med 525
miljoner kronor. Den kommunala
skatteutjämningen, av så avgörande betydelse
framför allt för norrlandskommunernas
möjligheter att ge en hygglig
service åt sina medborgare, höjs trots
att höjningen var mycket, mycket stor
i fjol, ytterligare i nuvarande ansträngda
budgetläge med 120 miljoner kronor.
Den sociala hemhjälpen höjs med
25 miljoner. De handikappade får även
i år trots de senaste årens mycket stora
höjningar 150 miljoner. Och vi har tilllåtit
oss att ta upp den omdiskuterade
fonden till stöd för näringslivets strukturförvandling
med omkring 500 miljoner
kronor.

Detta är ingen fullständig redovisning,
herr talman, av de tusentals posterna
i budgeten, men jag har valt ut
några punkter av stor ekonomisk tyngd.
Trots att vi vet att anslagsäskandena
kräver skattehöjningar, kommer vi
ändå med dessa förslag, eftersom vi är
övertygade om att medborgarna kommer
att förstå att för dessa ting finns
det ingen väg »udenom». Vi måste, om
vi vill fortsätta att bygga vidare på vårt
Sverige, acceptera dessa utgiftsstegringar.

Den andra problematiken för den
som gör upp budgeten och för den regering
som lägger fram den för riksdagen
är att budgeten är så väldig till
sin omfattning och sätter in på sådana
nyckelpunkter att den påverkar hela
det ekonomiska livet i vårt land.

Än mer påverkas det ekonomiska livet
i landet av det sätt på vilket de väldiga
utgifterna finansieras. Då skall
också budgeten inpassas i sitt samhällsekonomiska
sammanhang. Det räcker
inte med att säga: Vi har täckning. Vi

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
kan till nöds mobilisera de pengar som
behövs för de reformer och de utgifter
om vilka riksdag och regering är mer
eller mindre eniga. Dessutom skall man
se till hur denna väldiga mobilisering
av mer än en tredjedel av svenska folkhushållets
resurser påverkar resursanvändningen
och den ekonomiska utvecklingen
över huvud taget.

Det är fullkomligt riktigt som man
har sagt här bland annat från herr
Dahléns sida att läget just nu är utomordentligt
komplicerat. Därför är det
väl inte många som vågar — i varje
fall ingen som kan något om ekonomi
■— med bestämdhet säga vilken effekt
de olika åtgärderna kommer att få på
samhällets ekonomi. Vi har nämligen
en högkonjunktur för närvarande. Inom
stora områden av svenskt näringsliv
råder en högkonjunktur med brist på
arbetskraft och med svårigheter att hålla
priserna något så när stabila. Vi har
mitt i denna högkonjunktur orter, yrken
och näringsgrenar som sannerligen
icke känner att de lever i ett land som
präglas av högkonjunktur.

Vi har först och främst alla de gamla
utflyttningsorterna. Det är med utomordentlig
tillfredsställelse vi kan notera
att den lokaliseringspolitik, som
bedrives, som har kostat mycket pengar
och som har inneburit uppoffringar för
många skattebetalare, i varje fall hejdat
avflyttningen från övre Norrland —
och det betraktar vi som en stor framgång
när det gäller denna del av budgetens
inverkan på samhällsekonomien.
Detta räcker emellertid inte. Vi kommer
säkerligen att få möta ytterligare krav
på lokalisering. När man nu litet hånfullt
talar om — som alldeles nyss skedde
från talarstolen — att lokaliseringsministerns
inflytande skall tas bort och
det hela skall läggas hos finansministern,
är detta nonsens. I själva verket
innebär vad som här skett att vi försöker
att förena lokaliseringssynpunkterna
med en aktiv näringspolitik, som
motiveras bl. a. av att svenskt näringsliv
för närvarande står inför en struk -

turomvandling. Det säges då: »Har vi
inte alltid genomgått en sådan? Är det
inte alltid så att det finns företag som
försvinner och företag som läggs ner?»
Men vad vi för närvarande befinner oss
i är en mycket besvärligare situation.
Det har konstaterats att konkurrensen
utifrån har hårdnat på ett utomordentligt
märkligt sätt, och det är ju inte
regeringens politik som gör att finansieringsgraden
inom det svenska näringslivet
har minskat. Det är konkurrensen
utifrån som gör att vinstmarginalerna
minskas undan för undan, samtidigt
som kostnaderna, bl. a. för arbetslöner,
har stigit utomordentligt
kraftigt.

I detta läge har svensk industri att
välja på att antingen resignera och
säga: »Konkurrensen blir oss övermäktig
— vi orkar inte hålla på på detta
sätt», eller att svara med nya rationaliseringar
och förstoring av produktionsenheterna,
vilket innebär att man bjuder
spetsen mot en konkurrens som alldeles
uppenbart blir ännu hårdare, om
vi lyckas med våra strävanden att komma
innanför EEC:s murar. Det är alldeles
uppenbart att konkurrensen
skärps genom EFTA-samarbetet och att
den kommer att skärpas ytterligare när
vi får möta de stora tyska och franska
produktionsenheterna på jämställd basis.

I detta läge måste vi fortsätta med
att hjälpa utflyttningsorterna genom lokaliseringspolitiken,
men vi måste också
stimulera industrien till en investeringsverksamhet
som gör det möjligt
för den att ta upp den hårdnande konkurrensen.
Här har kammarens ledamöter
det dubbelbottnade i den nuvarande
situationen: å ena sidan krav på
att dämpa konjunkturerna så att vi inte
råkar ut för en prisstegring och en inflation
som kan leda till mycket besvärliga
konsekvenser beträffande valutareserv
och allt sådant, och å andra sidan
en stimulans till näringslivet att driva
investeringsverksamheten så hårt som
över huvud taget är möjligt. Detta är
inte någonting som man löser med någ -

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

ra slagord om blandekonomi eller socialisering,
utan det är ett stort praktiskt
problem som man får resonera
sig fram till de förnuftigaste lösningarna
av.

Herr talman! Det vore mycket mer
att säga om detta problem. Jag vill bara
för det första erinra om att de allvarliga
problem som vi står inför och som
första kammaren nu står inför är högkonjunkturen
och löneökningarna som
har framkallat prisstegringar. Vi vet för
det andra att balansen i utrikeshandeln
är rubbad. Vi vet för det tredje att
trots de ökningar i statsaktiviteten som
jag nyss talade om finns det mängder
av otillfredsställda önskningar och behov
hos medborgarna. Vi fick en påminnelse
om det i går i ett arbete som
då kom ut, vilket skildrade det svenska
bottenskiktet, men framför allt är det
klart att det är på bostadsfronten som
det finns mängder av otillfredsställda
behov.

Alla dessa förhållanden har helt naturligt
skapat oro hos medborgarna. Jag
skulle tro att det i den situationen är
nödvändigare än någonsin att politikerna
icke försöker att låtsas som om det
funnes några lättköpta lösningar på
dessa problem, utan talar rent ut och
i klartext. De tre föregående talarna
har försökt göra gällande att det är vad
vi socialdemokrater inte har gjort. Jag
beklagar att det som vi har talat om de
tre senaste åren icke har nått fram till
någon av herrarna. Ty om det är någonting
som vi oavbrutet har framhållit
så är det de risker som kan uppstå
i det ögonblick man ger sig in på en
lättsinnig finanspolitik eller en överbudspolitik
av den typ som folkpartiet
och centern har excellerat i.

Den nuvarande ekonomiska situationen
har ju gång på gång varit föremål
för allvarliga analyser från regeringens
och det socialdemokratiska partiets
sida. Det fordras därför ganska mycket
av hämningslöshet när man — liksom
herr Holmberg gjorde — försöker göra
gällande att vi med en politik av hans

Statsverkspropositionen m. m.
typ skulle ha kunnat undvika detta.
Herr Holmberg var nog vänlig att citera
vad jag sade i remissdebatten för
två år sedan. Han kunde gärna ha fortsatt
den uppläsningen och även tagit
upp vad jag sade under remissdebatten
exakt på dagen för ett år sedan, då jag
skildrade vad som kan komma att inträffa
om vi icke tar oss samman och
bedriver en förnuftig ekonomisk politik.

Vad svarade herr Holmberg på det talet?
Jo, han gick ut i valrörelsen och
lovade väljarna skattesänkningar som
per helt budgetår skulle ha rubbat budgetbalansen
med 1 500 miljoner. Nu logherr
Holmberg ett igenkännande leende.
1 500 miljoner kronor i vårt nuvarande
budgetläge utgör herr Holmbergs
bidrag till karakteristiken av läget.
»Men», säger herr Holmberg, »jag
visste ju ingenting under valrörelsen,
utan det här slungade jag ut utan att ha
tänkt mig för och ha satt mig in vad
det var frågan om.» Herr Holmberg
hade exakt samma möjligheter som regeringen
att bedöma det ekonomiska
läget.

Det finns en mycket intressant
engelsk författare som jag gärna skulle
ha velat citera långa stycken av, men
tiden medger det inte. Däremot skulle
jag gärna vilja rekommendera högerns
kansli till ett studium av den. Det är
den engelske ekonomen Shonfield som
bl. a. säger att de svenska politikerna
arbetar ungefär som guldfisken i guldfiskens
skål på det sättet att varje deras
rörelse är offentlig. De kan ingenting
dölja och har alltså en publik för
allt de gör. Jag tycker det är ett utmärkt
exempel. Han säger också att det
inte finns något annat land i världen
med en sådan öppenhet när det gäller
tillgången till fakta. Det är där jag kommer
in, herr Holmberg. Han hade tillgång
till långtidsutredningen, till de
två budgeterna i vilka allt detta stod,
han hade månad efter månad tillgång
till siffror rörande utrikeshandeln och
visste på ett ungefär — eftersom herr

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Holmberg satt i riksbanken vid den tidpunkten
— hur det stod till med vår
valutareserv. Alla de fakta som varit
oss tillgängliga har även herr Holmberg.
Han drar av dem den slutsatsen att
Sveriges ekonomiska läge är så stabilt
att det tål att man genom skattesänkningar
delar ut så oerhört mycket
pengar, som det här är fråga om.

•lag fick, herr Holmberg, faktiskt också
en fråga om skattehöjningar -— inte
skattesänkningar, ty man hade klart
för sig att jag visste för mycket om den
ekonomiska situationen för att drömma
om skattesänkningar. Vad svarade
jag? Jag sade att det helt och hållet
beror på konjunkturen, men om läget
blir sådant att det visar sig nödvändigt
att strama åt konjunkturen kommer
den socialdemokratiska regeringen inte
att tveka en sekund med att lägga fram
förslag om de skattehöjningar som läget
kräver. Det var mitt svar. Det blev
ju föremål för utomordentligt många
utläggningar, framför allt i den folkpartipress
som inte är van vid klartext.
Man sade: Detta är förskräckligt,
nu vet vi att det första regeringen kommer
att göra blir att kraftigt höja skatterna.

Det var kanske ur valteknisk synpunkt
oklokt att ge ett sådant svar.
Men vem har spelat hederligt mot väljarna
— jag som alltså drog på partiet
anklagelser för att komma med stora
skattehöjningar eller herr Holmberg
som lovade betydande skattesänkningar
i ett läge vars allvar måste ha stått
klart för herr Holmberg under valrörelsen? Nu

hörde jag ingenting om skattesänkningar.
Han talade om att det kanske
inte går att genomföra sådana nu,
men läget var lika klart i september,
herr Holmberg. De röster som herr
Holmberg drog till sig genom löften
om skattesänkningar borde i nuvarande
läge kännas som en belastning för
herr Holmberg och högerpartiet. Ert
program — och i viss mån även de
andras, i den mån de på grund av borg -

freden inte vågade säga ifrån — har
brutit samman. Det finns ingenting
kvar av det som ni gick ut med i 1966
års valrörelse och som ni drog till er
röster på. Det tycker jag vi skall notera.

Man frågade från denna talarstol
dystert: Vad gör regeringen? Vart har
aktiviteten hos regeringen tagit vägen?
Jag skulle vilja returnera denna herr
Dahléns fråga: Vart har aktiviteten
inom oppositionen tagit vägen? Är det
inte så, att sammanbrottet för ert valprogram
har gjort att handlingskraften
inom oppositionen är totalförlamad
och att alla de tecken på politisk aktivitet
som visats i varje fall hittills kommit
från regeringspartiet? Herrarna
antyder naturligtvis som vanligt att
det skall framföras märkliga ting i era
motioner. Jag har alltid beklagat, herr
talman, och jag beklagar alltjämt, att
vi inte har motionerna liggande på
bordet, så att man kan slippa alla dessa
antaganden. Jag vill bara ha noterat
att sammanbrottet för högerns politiska
program och svikandet av alla löften
som man framför allt från högerhåll
strödde omkring sig under valrörelsen
för närvarande förlamar den
borgerliga aktiviteten och handlingskraften.

Det begärdes här att man skulle lägga
litet mer långsiktiga perspektiv på
den ekonomiska situationen. Det skall
jag gärna göra. Man skulle t. ex. kunna
säga så här: Låt oss ett ögonblick fundera
på vad som hänt i vårt land under
de senaste sex åren. Det är ganska
intressant. Jag kan förstå att de första
siffrorna verkar något chockerande.
Under de senaste sex åren har budgeten
stigit från 18 till 36 miljarder.
Det är en stegring på 18 miljarder.
Självfallet är det en sak som kan inge
en känsla av oro. Men innan man hänger
sig åt den oron vill jag bara fråga:
Hur mycket av dessa 18 miljarder kronor
ångrar vi nu i efterhand? Jag skall
bara nämna några punkter. Av beloppet
har 4 miljarder gått till undervis -

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

ning, forskning och skola, 1,5 miljard
har gått till förbättrade kommunikationer.
Vi har fått en ökning av folkpensionerna
på 3 miljarder, och barnbidragen
har ökat med nära miljarden.
Vi har vidare fått en ökning av skatteutjämningen
som rör sig om cirka 770
miljoner kronor.

I första ögonblicket kan vi bli förskräckta
av en stegring på 18 miljarder
kronor. När ni förfasar er över detta
vill jag rikta den frågan tillbaka: Ångrar
ni någonting av detta, ångrar ni att
beloppen har blivit så stora?

Jag skulle kunna precisera frågan
ytterligare. Både herr Ohlin och herr
Holmberg har i tidigare remissdebatter
krävt att utgiftsstegringarna skulle begränsas
till de faktiska produktionsstegringarna.
Antag att vi hade gjort
det. Vi skulle då ha haft ungefär 7 miljarder
mindre att röra oss med. Folkpartiet
har dock gjort den reservationen
att man icke känt sig förhindrad
att förorda betydande anslagshöjningar
samtidigt som man har ställt kravet
att vi skulle hålla oss inom denna ram.
Säg mig, om vi hade följt de rekommendationer
som man hade ställt från
högerns och folkpartiets sida, var man
skulle plocka bort dessa 7 miljarder av
dessa 18 miljarder. Var vill ni att vi
skall pressa bort dem? År det bostadsbyggandet,
så säg bara ifrån. År det
folkpensionerna, är det undervisningen,
är det vägarna eller är det försvaret?
Det är de stora posterna. När man
talar om nödvändigheten av en sträng
återhållsamhet så tänk då på de 18 miljarderna,
tänk på de 7 miljarderna och
ge ett besked var ni har önskat att få
fram en ändring.

Man skall vara dogmatisk och fanatisk
om man skall börja en diskussion
om näringslivsfonden på exakt samma
sätt som ni började diskussionen om
ATP-fonderna. Då framställdes ju det
trygghetskrav som vi reste som om det
bara var ett skämt. Bakom detta skämt
dolde sig socialiseringsivern. Jag är

3 Första kammarens protokoll 1967. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
övertygad om att ni alla kommer ihåg
hurusom man försökte göra gällande
att vår kamp för medborgarnas och
familjernas trygghet var ett kamouflage.
Den innersta avsikten var att krossa
den svenska kapitalmarknaden genom
de väldiga pensionsfonderna. Ni fick
en läxa då, trodde vi. Ni kommer att
få en till nu, när ni försöker att göra
gällande att medborgarnas krav på
trygghet i föränderlighetens samhälle,
kravet på att strukturrationaliseringen
skall på en gång både stödjas av samhället
och göras på ett sådant sätt, att
man kan säkra den enskilda människans
trygghet. Ni kommer att få samma
läxa. Ni kommer att möta precis
samma folkopinion. Talet om att bakom
denna fond döljer sig andra avsikter
än de som vi redovisar är lika
felaktigt som talet om att vi inte menade
allvar med tjänstepensioneringens
fondbildning. Nej, läget är ju helt
enkelt det att hundratusentals människor
i detta land väl förstår att en
strukturförvandling är nödvändig men
med ångest ser att denna strukturförvandling
drabbar deras fabrik, deras
ort och deras sysselsättning. Det sorgliga
är ju att strukturförvandlingen,
vare sig den nu sker i Dals-Långed
eller i Ådalen, drabbar redan från början
svaga orter med ett mindre väl
differentierat näringsliv. Den drabbar
dessutom människor som har speciella
bekymmer. Det är alltid den som har
svårast att flytta som först kastas ut ur
fabriken. Det är alltid den som har
svårast att anpassa sig som ställs inför
tvånget att byta vanor, miljö, verksamhet,
sedvänjor och hem. De andra, de
mera lättanpassade, har alltid möjlighet
att klara sig, men i fråga om den äldre
arbetskraft som på ett eller annat sätt
har det besvärligt att hävda sig är det
vår skyldighet att träda in och se till
att den i och för sig nödvändiga strukturrationaliseringen
sker på ett sådant
sätt att vi kan möta dessa människor
och säga: Yi har på samhällets vägnar

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

gjort vad vi har kunnat både för att
påskynda den nödvändiga rationaliseringsprocessen
och för att stödja dessa
människor. Detta är fondens mening.
Ni skall Inte tro — även om vi är underlägsna
när det gäller propagandaresurser
— att denna vår mening med
fonden inte kommer att bli klar för
människorna precis som det gick i pensionsstriden.
Jag hoppas därför verkligen
att de ytterligt kritiska synpunkter
som har kommit från högerledaren
inte är typiska för näringslivets inställning.

Att vi i dag inte har redovisat foa
den beror helt enkelt därpå att vi vill
försöka att med samma metoder som vt
har använt inom biandekonomien resonera
med näringslivet och se om det
finns möjlighet att komma fram till en
sådan användning av fonden att den
misstro, som för närvarande möter och
som mötte investeringsfonderna på den
tid när de infördes för första gången,
liksom beträffande investeringsfonderna
förbytes i en vilja till ett konstruktivt
samarbete. En sådan vilja till ett
konstruktivt samarbete kan dock inte
skapas, om man bakom det vi gör ser
helt andra motiv och helt andra planer
än dem som är öppet redovisade.

Jag tror för min del att högerns och
folkpartiets representanter, när det här
talas så mycket om att det för oss viktigaste
är att få en maktomfördelning i
samhället, gör sig själva en otjänst.
Det kan nämligen mycket väl tänkas
att det finns många människor som,
när de hör herrarnas ord här, frågar:
Vilka är det som nu bestämmer i dessa
för oss livsviktiga frågor såsom var en
fabrik skall läggas eller var en fabrik
skall byggas ut? Kanske det inte vore
så tokigt om en del av den makt som
utövas i slutna rum i bankernas direktioner
flyttades ut och gavs full insyn
bl. a. genom debatter i första kammaren.
I vilken utsträckning har vi möjligheter
att här diskutera t. ex. Bonnierkoncernens
beslut att lägga ned
företaget i Dals-Långed? Vilka möjlig -

heter får vi inte i det ögonblick som
staten kan gå in? Då blir det en möjlighet
till diskussion om förfaringssättet
var det klokaste eller om det fanns
en annan väg.

Motiven för fonden är klara, nämligen
att skapa trygghet. Det sätt på vilket
herrarna här drar upp en socialiseringsdiskussion
kan väcka många
medborgares tvivel. Ni borde kanske
vara en aning försiktigare när ni talar
om att det är fråga om en maktfördelning
i samhället. Vill ni ha den striden,
är det ni som kräver att en sådan
strid med utgångspunkt från det som
har sagts här i dag skall bli en aktualitet,
handlar ni i varje fall inte i det
svenska näringslivets intresse, ty jag
tror att det svenska näringslivet helst
ser en samverkan och ett samarbete
såsom har skett många gånger tidigare.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern sade något
som jag förmodar att han ansåg
vara en vänlighet, nämligen att jag
hade talat om Vietnam ungefär på samma
sätt som herr Palme. Jag frågade
mig oroligt: Vad har jag nu sagt för
galet? Det vi reagerade emot i herr Palmes
Vietnam-tal var den ensidiga kritiken
mot USA, att han icke, på samma
sätt som jag här i dag i kammaren,
sade ifrån att fred uppstår ju inte i
Vietnam bara genom att USA slutar
bombningarna, utan Nordvietnam måste
också göra en militär nedtrappning.
Den balansen fanns inte i herr Palmes
tal.

Herr Erlander tog också upp vad jag
sade om att utan frihet blir det ingen
fred, och han ville göra gällande att
han kanske inte förstod det där riktigt.
Jag förstår honom mycket väl, ty detta
var ju en kritik mot de vänsterriktningar
som i den svenska debatten på
ett ensidigt sätt försöker sudda ut skillnaden
mellan de länder där man hävdar
kravet på personlig frihet och länder
där man säger att detta väl får

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

komma så småningom. För mig var det
en väsentlig punkt i sammanhanget.

Vidare väntar jag fortfarande på ett
svar från statsministern och inte från
någon annan på frågan om regeringen
har vidtagit åtgärder för att vi i fortsättningen
inte skall ge stöd åt länder
där man bedriver inbördes raskrig. Det
är statsministern som har ansvaret för
att samordningen mellan departementscheferna
är ordnad på ett sådant sätt,
och jag tycker nog att statsministern
borde svara på frågan.

Herr Erlander sade att han delade
min uppfattning om förhållandet mellan
försvarspolitik och utrikespolitik.
Det var ju då väldigt tråkigt att herr
Erlander inte tog konsekvenserna av
detta sitt påstående, ty han kan ju orimligen
mena att i ett fortsatt förtroendefullt
övervägande partierna emellan det
ena partiet plötsligt skall kunna säga:
Nu ställer vi ultimatum. Jag frågar igen
om herr Erlander har samma uppfattning
som jag om förhållandet mellan
utrikespolitik och försvarspolitik. Ingår
det då i ett förtroendefullt samarbete
kring detta att man ställer ultimatum?

Herr Erlander talade om arbetslösheten
och den oro och de olägenheter som
den medför, och jag har själv sagt en
hel del på den punkten. Jag kan bara
instämma med herr Erlander i fråga om
den otrygghet och det lidande som arbetslöshet
medför, men jag vill också
påpeka för statsministern att jag redan
har talat om att folkpartiet kommer att
dra konsekvenserna av sin inställning,
när vi nu går att behandla budgeten,
och försöka stärka beredskapen mot en
sämre sysselsättning på ett bättre sätt
än vad finansministern föreslagit.

Det var intressant att höra att när
herr Erlander försvarade den nya fondens
inrättande så anlade han rent lokaliseringspolitiska
synpunkter. Är det
inte rimligt att flera kan få ha en uppfattning
om var en fabrik skall läggas,
sade han. Jag har redan sagt att en väg
som man hade kunnat gå var att stärka
de lokaliseringspolitiska instrument

Statsverkspropositionen m. m.
som finns i samhället. Om allt borde
göras på det sättet har jag inte uttalat
mig om, men det är en av vägarna.

Det var vidare intressant att höra
herr Erlander anföra att regeringen
hade tvingats gå ut till väljarna med
den impopulära åtgärden att höja omsättningsskatten.
Tänk om herr Erlander
i höstas hade varit så karsk att
han hade gått ut till väljarna och låtit
dessa radikalt ge till känna sin mening
i ett nytt val! -— Men det ville han inte.

Herr Erlander frågade hur oppositionen
tänkt sig att man skulle få till stånd
en annan politik. Jag skall bara ta ett
område, beträffande vilket tydligen
herr Erlander och jag har samma uppfattning
och vilket dessutom är ett av
de väsentliga för närvarande, nämligen
kapitalmarknaden, där det för närvarande
råder brist.

Vi har först och främst föreslagit en
rationell indirekt beskattning i form
av en mervärdeskatt som inte skulle
försvåra framstegen inom produktionen
och som inte skulle verka hindrande
på exporten. Sverige har svårigheter på
denna punkt och har ändå fortfarande
kvar samma gamla omoderna skattesystem.
Skattesystemet skall också vara
enkelt, och företagsbeskattningen skall
vara produktionsvänlig.

Vi har föreslagit att man på ett parlamentariskt
plan med jämna mellanrum
skulle gå igenom budgeten för att se
om man gemensamt kan komma överens
om att skära ner en del poster. Vi
har föreslagit en raitionell budgetplanering
för att slippa sådant som hänt
herr Sträng under flera år, nämligen
att det när konjunkturerna gått upp
har förts en mindre hård budgetpolitik
och tvärtom.

Vi har vidare föreslagit att regeringen
skall vara mera aktiv när det gäller
Sveriges ansträngningar att komma in
i den ekonomiska gemenskapen. Vi vet
att detta är en av de största svårigheterna
och att regeringen nu också är
något mera aktiv än tidigare.

Herr talman! Detta har bara varit

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
några exempel på vad regeringen skulle
ha kunnat göra. Om detta hade genomförts
hade vi nu varit i ett helt annat
läge.

Iierr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! I första hand skulle jag
kanske se något på hans excellens herr
statsministerns sätt att debattera, och
detta måste jag verkligen rentav brännmärka.

Vad sade egentligen statsministern
om oppositionen? Jo, han gick in på
en svidande kritik av högerpartiet för
dess skattesänkningsförslag och förklarade
därefter att denna politik fullständigt
hade brutit samman och att
högerpartiets handlingskraft hade förlamats.

Sedan övergick statsministern helt
lättvindigt till att tala om oppositionen
— d. v. s. även centern och folkpartiet
och dessutom kommunisterna på ett
sätt som om centern föreslagit skattesänkningar
och att dess politik brutit
samman.

Vad föreslog centern i skattesänkning
förra året, herr statsminister? Vi framlade
inte något skattesänkningsförslag
alls. Högern gjorde en viss valvinst,
men centerns mycket större framgång
vanns inte genom några skattesänkningsförslag.
Det är inte korrekt att
med sådana svepande motiveringar som
statsministern framförde göra gällande
att högern och centern gick på samma
linje i detta avseende. Vi föreslog inga
skattesänkningar. Vi anförde i förra
årets valrörelse att det inte var möjligt
att genomföra några sådana, men vi
vann ändå en betydligt större valseger
än högern, herr statsminister. Det behövs
inte någon sådan argumentation.

Statsministern upptog vidare en hel
del tid med att tala om tryggheten i den
näringspolitiska fonden. Detta verkar
närmast vara en form av lokaliseringspolitik.
Varför då inte öka lokaliseringsfonderna
med 500 miljoner kronor? Det
var egentligen detta som argumente -

ringen gick ut på, och under sådana
förhållanden kan vi nog komma överens.

Statsministern talade vidare om att
denna fond skulle vara öppet redovisad.
Den är hittills endast redovisad på
fem rader i finansplanen. Mer har vi
inte att gå efter inom oppositionen. Den
klara redovisning som hittills skulle ha
lämnats får man nog tala mindre om,
eftersom vi faktiskt inte vet hur fonden
skall utformas.

Det verkade vidare oklart vad statsministern
menar att denna fond skall
användas till. Den avsågs nu tydligen
bli mera lokaliseringsinriktad. Men den
skall kanske utnyttjas för något annat
ändamål. Om den emellertid skall användas
för att förbättra förhållandena
på kreditmarknaden frågar jag återigen
med hänsyn till att vi ändå skall
låna en miljard: Varför inte i stället
för att inrätta denna fond låna upp
bara en halv miljard? Då har vi »spätt
på» kreditmarknaden med 500 miljoner
kronor till industrier, vilket skulle
vara en avgörande faktor för att få
till stånd en högre produktion. Hela
denna punkt är verkligen mycket oklar.

När statsministern vidare talar om
budgeten och i nästa ögonblick anför
att vi har en högkonjunktur undrar
man, om det är sund politik att ordna
upp vårt lands affärer genom att i en
högkonjunktur underbalansera budgeten
med 1,1 miljard? Anses det vara
nationalekonomiskt klokt att driva en
sådan politik?

Nej, det nämndes andra nyttiga
skrifter som jag för säkerhets skulle
också tagit med mig. I skriften Svensk
ekonomi 1966—1970 står några rader
som är högst läsvärda för hela det socialdemokratiska
partiet. Statsministern
räknade upp olika åtgärder som sades
ha inneburit prissänkningar. Jag citerar
ur den nämnda skriften: »Men att
det faktiska resultatet blivit detta måste
nog sägas hänga samman med att
man genomfört olika reformer utan att
tillräckligt beakta effekten av prissänk -

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

ningen och därför underskattat efterfrågeökningen
och därigenom inte heller
i tid planerat för motsvarande utbyggnad
av produktionsresurserna.
Skall man komma till rätta med dessa
köproblem måste man nog försöka
grundligare penetrera sambanden mellan
följderna av olika åtgärder.» Detta
ger i ett nötskal bilden av hur den ekonomiska
politiken har bedrivits under
lång tid i vårt land.

I detta sammanhang talades det också
om överbudspolitiken och om att vi
skulle ha drivit en sådan. Hur är det
med den saken? Jag frågar igen: Hur
var den budget, som centerpartiet föreslog
i fjol, jämförd med regeringens?
Jo, den var 100 miljoner kronor starkare.
Det är alltså en överbudspolitik
i den rätta riktningen, eftersom vårt
förslag var bättre än regeringens. Och
applicerar man de åtgärder, som centerpartiet
föreslog i fjol, på den aktuella
budgeten tror jag inte heller att
det skall bli någon större fara med den
saken.

Norge skall vi kanske inte diskutera
så mycket, men vad jag ville göra, herr
talman, var att ta bort den där självgodheten
som säger att det knappast
finns några andra regeringar än socialdemokratiska
som kan styra i Norge
och Sverige. Det är inte längre någon
socialdemokratisk regering i Norge,
sade jag, men den norska regeringen
har fört en politik som icke är sämre
än den förutvarande socialdemokratiska
regeringens. Låt mig också tillägga,
att det kanske behövs en liten tid för
att städa upp en smula efter den socialdemokratiska
regeringen; och då får vi
hoppas att resultatet i fortsättningen
skall bli ännu bättre än förra årets!

Statsministern började storståtlig med
att tala om att »vi har djärvheten» att
föreslå skattehöjningar på vissa saker.
Åja, djärvheten är inte så alldeles enastående.
När man skall tala om höjningen
av omsättningsskatten smiter
man in — såsom jag redan har citerat
— att höjningen beror på att man

Statsverkspropositionen m. m.
måste skapa den här fonden för näringslivet.
Och när man höjer bilskatterna
talar man om att det är i stället
för avgifterna till högertrafikens genomförande.
Likadant är det på de
andra punkterna. Någon otroligt stor
djärvhet visar man alltså inte när man
talar om dessa skattehöjningar.

Slutligen gjorde statsministern en deklaration
om vilja till samarbete. Ja,
är det så att man nu vill samarbeta
t. ex. i fråga om den näringspolitiska
fonden och verkligen skapa någonting
som ger bättre möjligheter åt produktionen,
större trygghet i de områden
där vi behöver lokaliseringsbidrag
o. s. v., då vill jag betyga för herr statsministern
att centern är fullständigt
öppen för att samarbeta på ett effektivt
och riktigt sätt.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! När man hör landets
statsminister utlägga texten blir man
onekligen imponerad av hans sätt att
tala.

Tyvärr måste jag säga att man innehållsmässigt
inte kan bli lika tagen och
imponerad. Det verkar som om statsministern
försöker sätta upp ett kaleidoskop
för ögat -— men när han skakar
på det och de mörka färgerna kommer
fram, ja, då skakas kaleidoskopet
genast än en gång så att den ljusa, vackra
bilden träder fram igen.

När vi från oppositionens sida bad
statsministern att försöka anlägga några
perspektiv framåt, då lade statsministern
perspektiven bakåt i stället —
det var så mycket ljusare; det var så
mycket angenämare att tala om de senaste
sex årens utveckling; om de år då
man ökat statsutgifterna med 18 miljarder
kronor.

Det är riktigt som statsministern säger
att högerpartiet inte har velat ha
en så snabb ökning av utgifterna som
statsministern har genomfört. Varför
vill vi inte det? Jo, därför att vi anser
att just en sådan återhållsamhet som

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
statsministern i år har tvingats göra
under dessa sex år hade inneburit en
högre inflation. Följden hade inte blivit
sådana skattehöjningar som regeringen
genomfört. Det hade lett till
färre konkurser och till, som jag verkligen
hoppas och någonting som vi alla
önskar, nämligen att svårigheterna på
arbetsmarknaden inte bara inom vissa
avfolkningsorter utan även i andra delar
av landet skulle ha minskat. Följden
hade också blivit att näringslivets
strukturomdaning, som jag anser vara
absolut nödvändig, inte minst under de
kommande åren, hade kunnat påbörjas
tidigare och på ett naturligare sätt.

Herr talman, jag log verkligen ett
igenkännande leende när statsministern
kom tillbaka till skattefrågan. Statsminister
Erlander har tydligen när det
gäller de andra partiernas skatteförslag
aldrig lärt någonting eller aldrig tagit
reda på vad förslagen innebär och vad
de betyder. Att statsministern under
valrörelsen 1966 kastade siffror omkring
sig — 1 miljard 500 miljoner kronor
i skattesänkning —• det må vara
ursäktat. På de punkterna är jag inte så
långsint som en del andra är. Situationen
var emellertid den att högerpartiets
skattesänkningsförslag, vid vilket
vi i princip kvarstår, för det första budgetåret
kostade inemot 300 miljoner
kronor. Men det fanns, herr statsminister,
motsvarande besparingar och andra
inkomstförstärkningar.

Nej, herr statsminister, det känns inte
som någon belastning för högerpartiet
att vi fick 100 000 nya röster i valet
där skattefrågan naturligtvis spelade en
viss roll. Det känns som en sporre att
med kraft även i fortsättningen driva
det krav på en reformering av hela vårt
skattesystem som ställdes av den enhälliga
skatteberedningen och som innebar
en omläggning till mervärdeskatt och
ett möjliggörande av en sänkt marginalskatt,
för att nämna två viktiga exempel.

Statsministern var också inne på
fondfrågan. Herr Bengtson och herr

Dahlén har redan svarat en del, och
jag kan därför fatta mig kort på den
punkten. Även när det gäller denna fråga
ber jag statsministern att titta i protokollet
och läsa vad jag har sagt. Därav
framgår att vi inom högerpartiet är
fullt på det klara med att det behövs
ökade ekonomiska insatser för att klara
näringslivets strukturomvandling och
därmed sysselsättningen. Vad vi diskuterade
var frågan om huruvida detta behov
av kapital skall kunna användas
som ett medel för en socialistisk politik.
Vi menar att riksdagen genom debatt
i denna kammare och i andra kammaren
skall kunna få ta ställning till
var de ofta mycket stora resurserna
måste sättas in. Jag nämnde två exempel,
ett från Dalsland och ett från Norrland.
Det är inte små summor, och det
vet statsministern, som behövs för att
där klara situationen. Det finns ju också
andra områden där strukturomvandlingen
kräver mycket stora kapital.

Men varför vill statsministern och regeringen
ensamma besluta om dessa saker?
Är det något fel att vara förtroendevald
riksdagsman? Är det inte naturligt
att även vi skall ha möjlighet att
delta i beslut som rör så betydelsefulla
frågor för stora landsändar?

Jag vill, herr talman, inte ta upp någon
längre debatt om försvarsfrågan.
Statsministern flyr ju undan och hänvisar
till försvarsministern. Det är kanske
bäst, eftersom statsministerns uppfattning
tydligtvis inte rimmar med de
förslag till kraftiga nedskärningar som
nu framförts av regeringen.

Jag vill här erinra om vad statsministern
själv sade i Köpenhamn 1966 —
efter valet. Då sade han att försvarets
omfattning fick ses på lång sikt och
att drastiska förändringar inte kan eller
bör vidtas varje gång man får intrycket
att de internationella konfliktriskerna
kanske något avtagit. Nu säger
statsministern att det är de ekonomiska
förutsättningarna här i landet
som har förändrats. Innebär detta att
statsministern anser att eftersom vi nu

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

har litet knappt om pengar, är det motiverat
att göra så drastiska ingrepp i
försvarskostnaderna att regeringen
tvingas att ändra målsättningen för hela
försvaret ?

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Försvarsdebatten kommer
säkerligen att pågå med stor intensitet.
Jag skulle inte ha berört den nu
om inte herr Holmberg haft vänligheten
att erinra om vad jag sade i Köpenhamn
förra hösten. Jag har tidigare
i andra kammaren uttalat att jag alltjämt
står för varje ord av vad jag sade
i Köpenhamn.

Frågan kom upp på följande sätt.
När jag talade om de brister i kapitalförsörjningen
som vi har i Sverige
sade man i Köpenhamn: Men ni som
lägger ut så fantastiska summor på försvaret
har där en besparingsmöjlighet
som utan vidare skulle kunna lätta era
ekonomiska bekymmer. Då svarade jag:
Tro inte på det. Den möjligheten att
inom försvaret spara de miljardbelopp
som fordras för industriens rationalisering
och för bostäderna finns inte, eftersom
vi måste ha ett försvar som är
effektivt och som är oberoende av alltför
tvära kastningar.

Jag visste då mycket väl om det bud
som skulle komma från de socialdemokratiska
ledamöterna i försvarsutredningen
— de hade varit vänliga att dessförinnan
ta kontakt med regeringen. Jag
var därför fullt underrättad om läget
när jag formulerade mitt uttalande i
Köpenhamn.

Uttalandet är fullständigt riktigt. Yad
vi nu kan studera i budgeten är att det
inte finns något miljardbelopp att ta
av försvaret -— tvärtom stiger ju försvarets
kostnader. Däremot lade jag till
i Köpenhamn, och det står jag fortfarande
för: Varje möjlighet till besparingar
måste inom försvaret liksom på
andra områden tillvaratas. Det är vad
som har skett.

Statsverkspropositionen m. m.

Jag kan inte finna någon grund för
att försöka spela ut vad jag sagt i Köpenhamn
mot den faktiska utvecklingen
och ännu mindre någon grund för
att påstå att den omständigheten att
våra representanter i försvarsutredningen
har ställt sig på samma nivå
som regeringen när det gällt att försöka
få fram besparingar inom försvaret
kan ge anledning till alla dessa besynnerligheter
som högern har excellerat
i och som otvivelaktigt har skadat
försvarsfrågans ställning i landet
— det finns väl ingen tvekan om det.
Jag hoppas också att det har skadat
högern, men det får vi se — och det
är mindre väsentligt.

Här talas nu om skattesänkningsprogrammet.
Herr Holmberg säger utan
vidare: »Vi står vid varje förslag som
vi presenterade under valrörelsen.»
Det betyder alltså, herr Holmberg, att
ni står vid att ortsavdragen skall höjas
med 300 kronor från den 1 januari
1967. Det betyder att skatterna för inkomsttagare
mellan 16 000 och 40 000
kronor skall minskas med 540 miljoner
kronor. Det betyder andra skattesänkningar
för fysiska personer med 400
miljoner kronor. De skulle träda i kraft
nu, det lovade ni under valrörelsen.
Det går på 1 100 miljoner kronor. Det
skall bli oerhört intressant att få se
högerns skattemotion, där ni alltså kräver
skattesänkningar av denna typ på
1 100 miljoner kronor.

Från den 1 januari 1968 föreslår högern
ytterligare höjning av ortsavdragen,
640 miljoner kronor, ytterligare
sänkning av skattesatserna till de av
skatteberedningen föreslagna skalorna,
560 miljoner kronor, barnbidrag, 1 000
kronor, vilket blir 350 miljoner —
summa för fysiska personer 2 650 miljoner
kronor.

Därtill kommer 1 200 miljoner kronor
till juridiska personer. Där tar man
bort omsättningsskatten på investeringsvaror
för industrien, 850 miljoner
kronor, energiskattens slopande, 250
miljoner kronor, ökad rätt till avskriv -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

ning av maskiner, 50 miljoner kronor,
sänkt skatt på motorbrännolja, 50 miljoner
kronor •— summa 1 200 miljoner
kronor.

Hur man sedan kan påstå att ni inte
gick ut med våldsamma krav på skattesänkningar
förstår jag inte. Hygglig
som jag är har jag sagt att de motsvarades
av vissa besparingar, men kvar
står en försämring av budgeten på
1 500 miljoner kronor.

Detta program har brutit ihop.

Varför angriper jag då centerpartiet
och folkpartiet för högerns olyckor?
Det är mycket enkelt att förklara, herr
Bengtson. Det är riktigt att centerpartiet
och folkpartiet hade nyktrat till i
fjol. Jag har annars här en liten katalog
på vad herrarna tidigare sökt intala
svenska folket att det fanns utrymme
för i fråga om utgiftsstegringar,
och det är en ganska ruskig katalog.
Men ni var rätt nyktra i fjol, och därför
skall ni slippa att tala om vad ni
tänkte 1964 och 1963 och 1962 — man
skall inte hålla på och tjata på den som
bättrar sig. Men högerledaren säger att
han står kvar vid sitt program, och då
är det väl riktigt att man resonerar
litet med honom.

Men varför talar jag då om centern?
Jo, för det första: det förflutna ligger
er eu aning i fatet. Ni påstår att det är
vi som skött politiken, så att vi fått inflation
och dyrtid, men edra föregående
överbud har väl ändå en viss effekt.
För det andra! Ni slöt borgfred med
högern, som gick ut med ett kraftigt
skattesänkningsprogram av denna typ.
Under hela valrörelsen var ni tysta. Vi
fick ensamma inför väljarna förklara
hurudant vårt ekonomiska läge var. Ni
lovade varandra: icke ett sant ord om
högern under hela valrörelsen! Och
det höll ni.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:
Herr talman! Sådana grovheter i formuleringarna
som statsministern an -

vänder skall jag inte begagna mot honom
och hans parti. Visserligen kan
man säga att en del av det som yttras
även från statsministerns sida alls icke
bär sanningens prägel. Men jag vill inte
påstå att allt vad statsministern säger
och allt vad det socialdemokratiska
partiet sagt under valet icke är ett sant
ord, som statsministern yttrade sig om
högern. Men detta är kanske inte så
mycket att bry sig om, ty statsministern
är ju som han är.

Låt mig säga att jag fick mycket klart
för mig var bakgrunden till statsministerns
attack mot högerpartiets skattesänkning
låg. Det var rädslan för den
borgfred som etablerats under valrörelsen.
Det är ett försök av statsministern
att till varje pris skjuta in kilar
mellan de borgerliga partierna, eftersom
statsministern mycket väl vet att
ett enigt och samordnat uppträdande
av de borgerliga partierna utgör den
största faran för det socialdemokratiska
partiet och för statsministerns
eget regeringsinnehav.

När det gäller de siffror som här
diskuteras kan jag fatta mig utomordentligt
kort. Statsministern borde
kanske lägga ihop alla de siffror han
själv här redovisade. Då skulle han
komma till en summa som slutar på
ett par, tre miljarder och inte en och
en halv miljard, som statsministern till
en början sade.

Nej, situationen är den att vårt program
med de förutsättningar som uppställdes
föregående år gick ut på att
vår skattesänkning skulle under det
första budgetåret innebära ett inkomstbortfall
på cirka 300 miljoner kronor.
Hade vi börjat att genomföra det programmet,
hade vi också lagt grunden
till den skattereform som jag talade
om, nämligen fortsatta sänkta marginalskatter
och genomförd mervärdeskatt
— en skattereform som regeringen
tydligen till varje pris inte vill genomföra.

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag håller med herr
Holmberg om att det inte lönar sig att
karakterisera herr Erlanders uppträdande
i vissa sammanhang —- det talar
väl för sig självt. Under valrörelsen
»gottade» sig herr Erlander åt att herr
Ohlin och herr Hedlund sade ifrån till
högerpartiet att de inte kunde vara
med om högerns skattepolitik. Herr
Erlander sade då att det var en spricka
i oppositionen. Här förklarar han
nu att det var socialdemokratien ensam
som under valrörelsen fick säga
ifrån till högern att högerns politik
inte kunde genomföras. Vad är sanning,
herr Erlander?

Jag tolkar herr Erlanders uteblivna
svar beträffande försvaret så att det
hädanefter kommer att ingå i socialdemokratisk
taktik när det gäller försvaret
att då och då ställa ultimatum,
när det av politiska skäl så förefaller
vara lyckat. Han har fortfarande inte
dragit konsekvenserna av sitt instämmande
i vad jag sade, nämligen att utrikespolitiken
och försvaret hör ihop.
Socialdemokraterna kommer alltså att
fortsätta med att ställa ultimatum då
och då när det passar dem. Beskedet
härom är ju också ett väsentligt resultat
av dagens remissdebatt, även om
det är mycket beklagligt, herr talman.

Sedan vill jag säga några ord om det
som herr Erlander återkommer till,
nämligen att förnyelsen kommer från
socialdemokratien. Under de senaste
två åren har var tionde krona försvunnit
på grund av prisstegringarna. Finansministern
säger i finansplanen beträffande
prisstegringarna någonting
ganska sensationellt — vi bör komma
ihåg att finansministern tidigare sagt
att en prisstegring med tre procent
varje år kan anses som någonting relativt
normalt — nämligen: »Inte heller
stabiliseringen av prisutvecklingen kan
ske omedelbart.» Nej, det har ingen
trott, men den skall tydligen ske — vi
skall få en stabil prisnivå, eller hur,
herr Erlander? Eller menar socialde -

Statsverkspropositionen m. m.
mokraterna med »statbil prisnivå» att
priserna skall gå upp med tre procent
per år, d. v. s. att vi skall förlora var
tionde krona vart tredje år i stället
för var tionde krona vart annat år?
Det är ju också en förnyelse.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det känns kanske litet
egendomligt för en nykterist att få
höra att man har nyktrat till, men det
sägs ju här i politisk betydelse, och då
kan det ju diskuteras i varje fall.

Jag måste säga att av statsministerns
indirekta attack mot centerpartiet återstod
praktiskt taget ingenting i det anförande
han senast höll. Statsministern
drog en felaktig slutsats då han ansåg
att vi, eftersom det var borgfred, borde
säga att vi accepterade högerns skattesänkningsförslag.
Statsministern och
kammarens ledamöter vet att vi inte på
något sätt gått med på högerns skattesänkningsförslag,
utan att vi tagit avstånd
därifrån. Det går inte att komma
med halvkvädna visor. Tag gärna fram
siffrorna från de tidigare budgetåren,
herr statsminister. Jag har själv några
siffror från dem. Men hämta dem inte
ur den socialdemokratiska valhandboken.
— Tack, för övrigt herr statsminister,
för de papper som statsministern
räcker mig — här är några andra
i utbyte.

Siffrorna i socialdemokraternas valhandbok
är nämligen inte korrekta. Man
skall därför akta sig för att använda
dem. Det går inte att dra sådana slutsatser
som statsministern nu har gjort.
Centerns valframgång byggde icke på
några överbud eller på några skattesänkningsförslag,
utan på en politik
som svenska folket förstod. Den politiken
skall vi driva även i fortsättningen.

Härmed har jag inte anledning att utnyttja
de tillåtna tre minuterna för replikskifte,
eftersom jag anser att statsministern
fullständigt måst falla ifrån
sitt påstående att centerpartiets politik

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
har brutit samman, eller vilket epitet
han nu använde. Vår politik har icke
brutit samman. Det var ett av de felaktiga
påståenden statsministern gjorde
i sitt första anförande.

Plans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Nu har jag genom min
otroliga välvilja mot centern lämnat
ifrån mig min bevisföring. Men vi kanske
kan återkomma till saken senare
när herr Bengtsson har läst in mina
papper. Av dem framgår uppenbart att
det finns en överbudstendens hos centern,
som ni först på sista tiden har
undvikit.

Det intressanta papper jag fick av
herr Bengtson utmärks för det första
av ett stort kryss, alltså oavgjort —
och det kan man naturligtvis tänka sig
när det gäller centern! För det andra
är det på detta papper finansminister
Strängs siffror liela vägen; det finns
inte en rad med centerpartiets. Om detta
papper är symptomatiskt för vad
centerpartiet ämnar göra under innevarande
års riksdag, gratulerar jag centern,
ty det innebär att ni följer oss
på alla punkter. Men jag måste ha fått
fel papper, ty så lyckligt kan det väl
inte bli för centerpartiet i fortsättningen.

Nej, herr Holmberg, så enkelt kommer
man inte ifrån det faktum att man
givit väljarna en fullkomligt felaktig
uppfattning om vilken ekonomisk situation
landet befinner sig i. Jag var
mycket noggrann i min redovisning,
där jag exakt förklarade vad edra förslag
innebar under innevarande budgetår,
jag nämnde data då de skulle träda
i kraft och redovisade verkningarna
för framtiden. Om herr Holmbergs skattesänkning
på flera miljarder utgjorde
en framtidsmusik som inte hade någon
betydelse, varför nämner han den då?
Fanns det någon anledning att i 1966
års kommunalval komma med siffror
som inte hade någon betydelse? Det
måste väl ändå ha funnits en politisk

vilja bakom högerns utspel. Många av
de väljare som herr Holmberg drog till
sig, drogs uppenbarligen dit på grund
av en löftespolitik som högern inte nu
ett ögonblick drömmer om att kunna
infria.

Jag skulle vilja fråga herr Holmberg
— ty det är en allvarlig beskyllning
som går rätt långt när han säger att
mina beskyllningar var osanna — på
vilka punkter de är osanna. Var icke
de förslag som jag räknade upp desamma
som högern försökte ge väljarna
en föreställning om att det skulle finnas
möjlighet att genomföra fram till år
1970? Fanns det en enda punkt i det
jag tillät mig säga som icke var exakt
med sanningen överensstämmande? Jag
antar att herr Holmberg inte kan svara
nu, ty han har inte fler repliker, vilket
jag beklagar. Natten är emellertid lång,
och jag väntar mig verkligen ett svar
som visar att det icke finns ett spår av
sanning i herr Holmbergs påstående att
mina uppgifter var oriktiga.

Jag skulle ett ögonblick vilja återvända
till talet om mervärdeskatten. Det
finns — höll jag på att säga —■ en mervärdeskattsromantik,
som folkpartiets
och högerns representanter hemfaller
åt. Det verkar som om man trodde att
man genom att genomföra en mervärdeskatt
skulle kunna åstadkomma en
minskning av företagsbeskattningen
med så och så många hundra miljoner
kronor och en minskning av marginalskatten
med så och så många hundra
miljoner kronor. Däremot berör man
inte den grundläggande frågan, nämligen
statens inkomster och utgifter.
Mervärdeskatten kan ha många förtjänster.
Det är inte så att vi till varje
pris värjer oss mot den. Det kan finnas
många skäl att införa den, men
den hjälper oss ju inte den minsta
bit på vägen när det gäller skattetrycket.
Om ni minskar företagsbeskattningen
med 850 miljoner utan
att samtidigt minska statens utgifter, så
betyder ett införande av mervärdeskatt
bara att ni måste höja den indirekta

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

beskattningen med exakt samma belopp.

Vad vi har sagt är att det är en bluff
när man försöker få folk att tro att
mervärdeskatten på något underligt sätt
skulle trolla bort skattetrycket. Det totala
skattetrycket blir precis detsamma
oavsett i vilken form man tar ut skatterna,
om vi inte samtidigt gör någon
annan ändring.

Det kan finnas skäl att göra en omplacering
som medför minskning av företagsbeskattningen,
men då skall man
ha klart för sig att detta betyder att
konsumtionsbeskattningen ökar. Vi vet
inte hur mycket den ökar, ty vi har inte
sett förslaget än, men att det blir en höjning
av prisnivån är klart.

Ett av våra skäl mot mervärdeskatt
är att det inte är säkert att en höjning
av den svenska prisnivån i dagens situation
är det rätta botemedlet mot inflation
och för stärkande av den svenska
industriens konkurrenskraft.

Låt oss resonera lugnt och vettigt om
mervärdeskatten. Många skäl talar för
den. Det kan som sagt hända att den
svenska industrien befinner sig i ett
sådant läge att vi måste göra vissa saker
som har obetagliga biverkningar.
Men låt inte allmänheten och väljarna,
som uppenbarligen inte kan sätta sig
in i hela detta väldiga siffermaterial,
utan som litar på vad vi och herrarna
säger, få den föreställningen att mervärdeskatten
är ett recept, som gör det
möjligt att minska både företagsbeskattningen
och progressiviteten utan att någon
får betala det.

Beträffande fonden för näringslivet
säger herr Holmberg nu att han inte
har något att erinra mot ett resonemang
kring den. Det var andra toner än
i det första anförandet. Då var det ett
av ideologiska skäl motiverat motstånd,
att fonden skulle kunna användas i socialistisk
riktning etc. Slå upp vad herr
Hjalmarsson sade om ATP-fonderna.
Det är precis detsamma. Den moderna
högern är förfärligt lik den gamla högern.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det råder fortfarande
delade meningar om centerns budgetförslag,
mellan statsministern och mig
men för att klara ut vad det var för
handlingar som överräcktes kan jag
meddela att det papper som jag fick
från statsministern hade till rubrik
Centerpartiets budgetalternativ. Om
det nu inte finns något mer exemplar
av denna handling, kan jag tala om
att det var märkt OS/KP 130/167. Det
var naturligtvis för att iaktta ömsesidig
artighet som jag inte överlämnade
ett centerpartiförslag, utan jag tog
ett papper som jag har fått från riksdagens
upplysningstjänst och av vilket
det framgår hur budgeten har beräknats
i statsverkspropositionen och hur
den har utfallit, och det kan vara av rätt
stort intresse för statsministern att se
på detta papper. Jag har granskat det
papper jag fick av statsministern, och
jag hävdar fortfarande att uppgifterna
är felaktiga. Jag kan omedelbart kontrollera
siffrorna för ett år, nämligen
för 1966/67. För det året finns en uppställning,
som visar, att budgeten enligt
våra förslag skulle vara underbalanserad
med 684 miljoner kronor. I
själva verket har vi föreslagit en budget
som är 100 miljoner starkare. Har
man bara räknat de utgifter som skulle
bli följden och inte tagit med inkomstförstärkningar?
Det framgår inte av
kommentarerna vad man har räknat
med, men det är en besynnerlig beräkning,
den är icke korrekt, herr statsminister.

Jag kan icke blicka tillbaka så långt
som till 1959 och 1960, men är dessa
år lika illa beräknade som det år jag
nu kan se på, ja, då är dessa siffror
inte så värst mycket att lita på. Jag
hävdar fortfarande att i förra årets
valdebatt gick centerpartiet icke ut
med några skattesänkningsförslag, vi
har icke heller gjort något överbud
utan vi har haft täckning för vad vi
föreslagit. Jag ser att det är den socialdemokratiska
valhandboken som figu -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

rerar ännu och den är, som sagt, inte

mycket att lita på, herr statsminister.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Intet skulle vara mig
kärare än att närmare utveckla den
exakta innebörden av den ekonomiska
politik och den skattepolitik som högerpartiet
har arbetat för, men på tre
minuter tror jag, uppriktigt sagt, inte
att statsminister Erlander fattar tillräckligt
mycket.

Jag vill emellertid säga att vad vi
gjorde, och det vet statsministern, var
att vi lade fram en tidtabell för skattesänkningar
avseende tiden 1967 fram
till 1970, och den tidtabellen bedömde
vi som möjlig att genomföra mot bakgrunden
av de ekonomiska förutsättningar
som förelåg förra året. Yi hade
nämligen all anledning att räkna med
— på den punkten tror jag inte att det
är någon skillnad mellan oss och de
andra oppositionspartierna, bortsett
från kommunisterna — att just en omläggning
av skatten, bl. a. en sänkning
av marginalskatten, är inflationsdämpande
och stimulerande för sparandet.
Det är där vi har den avgörande skillnaden
mellan statsministerns skattetänkande
och högerpartiets.

Statsministern tror inte att lägre och
rättvisare skatter har någon positiv
fördel, medan vi genom erfarenheterna
från andra länder vet att just en
sänkning av marginalskatterna och en
stimulans till sparande genom viss
skattefrihet leder till bättre stabilitet
i ekonomien. Jag är emellertid fullständigt
på det klara med att statsministerns
politik inte innehåller något drag
av ens ett försök att lindra skattebördan,
och jag respekterar statsministerns
trägna men fåfänga försök decennium
efter decennium att övertyga
löntagarna om att det inte är lyckligt,
bra och riktigt med en skattesänkning.

Slutligen vill jag fråga statsministern,
om han inte tror att de löneförhandlingar
som vi hade föregående år

skulle haft ett lugnare och för ekonomien
bättre förlopp med en annan ekonomisk
politik och skattepolitik från
regeringens sida.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nej, herr Erlander, vi
tror inte inom folkpartiet att en förändring
av skattesystemet skulle medföra
några underverk. Det är inte fråga
om detta. Jag vill bara nämna ett enda
exempel på vilka fördelar en reformering
av beskattningen skulle kunna medföra.

Vi vet ju att vi har en väldigt dålig
handelsbalans. Läget är oroande, det
säger i alla fall finansministern. Om
vi skulle få en lägre konjunktur i landet
och med risk för ökad arbetslöshet
är det en allvarlig risk att en expansiv
politik kan leda till en så stor ökning
av importen, att vår handelsbalans kan
råka mycket illa ut. Detta är allvarligt
ur sysselsättningssynpunkt. När vi har
en dålig handelsbalans bör vi i det här
sammanhanget i första hand se till att
göra en förändring i skattesystemet så
att vi får större möjligheter att exportera.
Det är ju den andra sidan av handelsbalansen,
herr Erlander.

Så enkelt kan man formulera en av
anledningarna till att vi från folkpartiets
sida har krävt och kommer att
kräva en förändring av skattesystemet.
Det gör vi för att vi över huvud taget
skall kunna bedriva en aktiv politik
så att vi, t. ex. om konjunkturen går
neråt, inte skall behöva stoppa därför
att vår handelsbalans går åt skogen.

Hans excellens herr statsministern

ERLANDER:

Herr talman! Jag vill gärna till kammarens
protokoll få antecknat att herr
Holmberg på de tre minuter som stod
till hans förfogande icke sade ett ord
för att försvara den förlöpning som han
gjorde sig skyldig till när han sade att
jag farit med osanningar. Det kan kan -

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

ske vara värt att notera att han icke ansåg
denna sak vara värd en av de 180
sekunderna.

Till herr Dahlén vill jag bara säga att
det är alldeles klart — och det framgick
kanske, om jag inte uttryckte mig
alltför otydligt — att med den motivering
som herr Dahlén använde för mervärdeskatten
kan vi också resonera om
den. Jag tror att jag uttryckte mig så
att vi kan komma in i ett läge, då det
är nödvändigt att stödja exportindustriens
ansträngningar, och jag förstår
inte varför herr Dahlén skulle ta upp
detta som en replik till mig. Vad jag
vände mig emot var denna romantik
som lurar i folk att mervärdeskatten
skulle medföra en lättnad i fråga om
inflationsproblemen. Däremot är det ju
självklart att den kan vara ett stöd för
exportindustrien, och det är väl huvudsakligen
den motiveringen man kan använda.

Med herr Holmberg lönar det sig inte
mycket att diskutera. Ena stunden går
han ifrån hela sitt valprogram om skattesänkningarna
— jag har verifierat
dem här — och säger att programmet
inte existerar eller i varje fall inte såg
ut så, andra stunden säger han att programmet
skall realiseras och att han
kommer att motionera i den riktningen.
Herr Holmberg är, som sagt, inte mycket
att resonera med, men jag skulle
ändå vilja ställa en fråga, eftersom
herr Holmberg nämnde utlandet: Finns
det något enda land i världen som med
framgång prövat högerpartiets förslag?
Hur gick det för den engelska högerregeringen
som faktiskt försökte någonting
i den här stilen? Tillståndet
blev ju värre och värre, och jag skulle
vilja rekommendera herr Holmberg att
studera vad som hände med engelsk
ekonomi under de för England dyrbara
13 år då landets ekonomi sköttes
av en högerregering ungefärligen efter
de riktlinjer som herr Holmberg har
lanserat här. Jag tror inte man behöver
göra mer för att kunna konstatera
att det inte finns någon erfarenhet som

Statsverkspropositionen m. m.
tyder på att det Holmbergska receptet
skulle vara gagneligt för ett land.

Västtyskland kan möjligen anföras,
men se på utvecklingen i Västtyskland
för närvarande! Man har nu att klara
upp följderna av en liberal politik med
allt vad det innebär, trots att man så
länge hade betydande arbetslöshet och
betydande flyktingströmmar att man
faktiskt skulle ha haft möjligheter att
klara t. o. in. en liberal politik utan prishöjningar.
Vad upplever man där i dag
såsom konsekvenser av den liberala politiken? Eller

ta diskussionen i Förenta staterna!
Finns det någon ekonom — i
varje fall finns det väl ingen i den
svenska riksdagen — som skulle komma
på idén att påstå att i det nuvarande
läget är skattesänkningar att rekommendera
ur ekonomiska synpunkter? Är
det inte väldigt djärvt att gå ut till
väljarna med ett program som bevisligen
måste bryta samman i samma
ögonblick som man försökte realisera
det?

Det viktigaste som hänt under den
här replikväxlingen är väl att det blivit
klart att högern lyckligtvis står isolerad
om en politik som otvivelaktigt inneburit
att högern drog till sig många
lättrogna människors röster på uppgifter
som icke var med verkligheten
överensstämmande. Tänk, om ni hade
uttalat er lika klart då. Ni sade bara:
Vi tror inte att en skattesänkning är
möjlig. Tänk om ni inte nöjt er med
bara det under valrörelsen utan hade
gått till hårda angrepp mot en höger,
som ni nu måste konstatera förordade
en politik som var orimlig. Om ni hade
sagt det skulle alla mina anklagelser
mot herr Bengtson ha fallit till marken.
Jag skulle ha sagt att det givetvis var
klart, eftersom högern och folkpartiet
driver en helt annan ekonomisk politik.
Ni ingav väljarna den föreställningen
att det var viktigare att högern
gick fram än att socialdedmokraterna
gjorde det. I dag befinner ni er i den
situationen att ni tycker det är bättre

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

med en socialdemokratisk politik än

med en högerpolitik. Sammanbrottet är

väl så uppenbart även för herrarna

att jag inte behöver spilla flera ord på

det.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsminister Erlander
beklagade att jag inte hade bett om ursäkt
för att jag antydde att statsministerns
uppgifter inte var korrekta i flera
avseenden.

Statsministern ställer frågan: Finns
det något enda land som har erfarenheter
som tyder på att högerns skattesänkningsprogram
är en riktig ekonomisk
skattepolitik? Jag vill svara, att
många länder har sänkt skatterna.
Statsministern kanske erinrar sig att
finansminister Sträng, när han presenterade
budgeten, bl. a. åberopade Frankrike
såsom ett exempel på hur planeringen
och inställningen till näringslivet
borde vara. Han kunde också ha
åberopat den skattesänkning för sparande
och för incentive som den franska
regeringen har genomfört med ett
resonemang, som är detsamma i flera
avseenden som det högerpartiet har
framfört. Hade statsministern läst denna
skrift, »Fifth plan, economic and
social development plan (1966—1970)
utgiven av commissariat général du plan
d’équipement et de la productivité, alltså
den femte planen för den franska
ekonomien, hade statsministern inte behövt
komma med en så okunnig fråga.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! I det ögonblick som
herr Holmberg och högerpartiet ansluter
sig till en så centraliserad planhushållning
som den de Gaulle driver i
Frankrike, kan vi resonera om skattesänkningar.
Jag talade nu dock om länder
med fri ekonomi.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! När finansministern
häromdagen presenterade budgeten i
televisionen, sade han att försvarskostnaderna
för nästa budgetår kommer
att stiga med 350 miljoner kronor. Han
lade till någonting om att det var egendomligt
att oppositionen mot den bakgrunden
kunde kritisera regeringens
åtgärder. Finansministerns framställning
var direkt missledande, och eftersom
finansministern väl bör veta vad
det gäller när han skildrar budgeten
var den uppenbarligen avsiktligt missledande.

Det hade varit riktigare att tala om,
att den anslagsnivå, som försvaret hittills
har haft att räkna med och i stort
sett att planera efter, plötsligt minskas
med bortåt 600 miljoner kronor för
nästa budgetår. Lägger man därtill de
350 miljoner kronor som regeringen
tog bort innevarande år — för övrigt
under ivriga och som man nu kan se
lögnaktiga försäkringar att det bara
var tillfälligt — så har anslagen sänkts
med bortåt miljarden på de två senaste
åren, detta alltså i jämförelse med
den nivå som riksdagen ganska enhälligt
för några få år sedan angav som
erforderlig.

Försvarsministern brukar göra gällande
att vårt försvar är starkare nu
än det någonsin har varit, och det kan
väl vara riktigt. Det fattas bara annat.
All mänsklig verksamhet blir undan
för undan effektivare, även på krigets
område och även hos våra tänkbara
angripare. Hans påpekande är därför
fullkomligt meningslöst. Yad som spelar
roll är naturligtvis försvarets styrka
i förhållande till omvärlden.

Det försvarsbeslut som vi haft att
rätta oss efter under de senaste åren
har verkligen inte syftat till någon
upprustning och har inte heller åstadkommit
någon sådan. Det har endast
— och har väl också i stort sett lyckats
härmed —■ syftat till att något så
när vidmakthålla vår förmåga till oförändrat
försvar mot angrepp utifrån.

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Att det utrikespolitiska klimatet på
allvar och varaktigt skulle ha förbättrats
påstår väl knappast någon i ansvarig
ställning. Däremot anses ofta att en
ganska snabb förskjutning har skett av
oroscentra från Europa på senare tid.
Just den snabbhet med vilken sådana
förändringar kan äga rum manar emellertid
till försiktighet inför att dra växlar
på dem när det gäller en långsiktig
planering.

Det kan kanske också vara motiverat
att i detta sammanhang något kommentera
de internationella nedrustningssträvandena.
Man får ibland en känsla
av att regeringen vill sprida det intrycket,
att Sveriges mycket aktiva deltagande
i diskussionerna om nedrustningsåtgärder
skulle göra det möjligt
att, så att säga i förskott, lätta på våra
egna försvarsbördor.

Häromdagen utnämndes ett nytt
statsråd, fru Alva Myrdal, för att, såsom
det sades eller i varje fall antyddes,
ge ytterligare tyngd åt regeringens
nedrustningssträvanden. Jag har ingen
kritik mot statsrådsutnämningen som
sådan — tvärtom tror jag att den innebar
en betydande och välbehövlig förstärkning
av regeringen. Ur direkt nedrustningssynvinkel
förefaller den mig
emellertid vara onödig, måhända rent
av ogynnsam. Den kan ge uppgiften en
mera inrikespolitiskt betonad och
mindre saklig prägel och därigenom
i stället för att öka Sveriges inflytande
tvärtom minska det.

Inte ens stormakterna bedriver nedrustningsöverläggningarna
med regeringsledamöter.
Det finns för all del
ett undantag, men detta gäller Storbritannien
där ministären har ett helt annat
omfång och en helt annan karaktär
än i övriga länder.

Det är inte höjden på den plattform,
från vilken vår stämma i världen gör
sig hörd, som har betydelse, det viktiga
är att plattformen är stabil, att vi
i faktiska åtgärder ger eftertryck åt
vår utrikespolitik och vår vilja att
självständigt utan allianser klara våra

Statsverkspropositionen m. m.
problem. Det är detta som enligt min
mening betyder mest i alla utrikespolitiska
sammanhang -— även när det
gäller nedrustning.

De enda ting som man möjligen kan
vänta på nedrustningsområdet under
den tid som närmast kan överblickas
är ett avtal om förhindrande av kärnvapenspridning
och möjligen ett avtal
om totalt kärnvapenprovstopp.

I fråga om förhindrandet av kärnvapenspridningen
skall jag be att få
citera ett uttalande av statsrådet fru
Myrdal i ett anförande för inte länge
sedan: »Faktum kvarstår att även om
det skulle ingås ett avtal om icke spridning
av kärnvapen efter ettdera av de
olika förslag som officiellt framlagts
av USA och Sovjet skulle det inte innebära
ett uns av nedrustning.»

Jag instämmer oreserverat och skulle
vilja tillägga att det, om man ser saken
uteslutande ur svensk synvinkel,
t. o. m. kan ifrågasättas om ett sådant
avtal inte rent av något skulle skärpa
det nuvarande läget för oss, vilket också
kan gälla ett avtal om fullständigt
provstopp.

Det utgångsläge som rådde när 1965
års försvarsutredning började sitt arbete
har alltså inte påtagligt förändrats.
Direktivens antydan om försvarskostnadsläget
och dess starka förord
för bibehållen långtidsplanering gäller
alltjämt. Utredningens arbete fram till
oktober föregående år gav ingen anledning
att misströsta om möjligheten att
till slut kunna enas.

Men plötsligt — efter valet och ungefär
vid den tidpunkt när de reella
slutförhandlingarna baserade på framlagt
material skulle ha ägt rum enligt
utredningens planer — förklaras från
socialdemokratiskt håll att en totalt ny
och till sin verkan helt okänd kostnadsnivå
skall tillämpas.

De borgerliga ledamöterna framlade
då utan dröjsmål förslag till en kompromisslösning
som verkligen var ett
allvarligt försök att tillmötesgå de samhällsekonomiska
kraven på tillfälliga

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
besparingar men som stödde sig på befintligt
utredningsmaterial och inte
skulle medföra eu total sönderbrytning
av all tidigare planering. Förslaget avvisades
utan diskussion.

Regeringen har sedan ensidigt fastställt
den låga ramen för nästa budgetår
och för planeringen tills vidare därefter.

Den har inte ens öppet velat erkänna
att det har hänt någonting högst avgörande
i försvarsfrågan utan bara beslutat
att försvarsutredningen skall
fortsätta efter sina gamla direktiv, uppenbarligen
för att den skall tjänstgöra
som en politisk dimbildningsapparat
och regeringen slippa offentligt redovisa
sitt handlande.

En utredning kan självfallet bli fördröjd
och behöva fortsätta längre än
som från början var tänkt, men då
brukar det, som skall utredas, bibehållas
utan förändringar till dess att
utredningen är färdig och har kunnat
föranleda beslut. Så har man sannerligen
inte gjort nu.

Här har plötsligt ett helt nytt läge
skapats och regeringen dragit ett tjockt
streck över de hittillsvarande principerna
för försvarets anordnande. Då
bör regeringen också tala om hur den
tänker sig försvarets nya läge bl. a.
inom samhällsekonomien. Det är väl
ändå regeringen och inte försvarsutredningen
som har ansvaret för samhällsekonomiens
planering och uppläggning.
Vad vill regeringen ha utrett?
Det är ett rimligt krav att inte
bara försvarsutredningen utan även
allmänheten får veta detta.

Försvarsministern har nyligen offentligt
förklarat, att regeringen inte
ville ge nya direktiv därför att alla de
borgerliga ledamöterna då skulle ha
lämnat utredningen. Kan det uttalandet
tolkas på annat sätt än att regeringen
genom att inte ge direktiv har
för avsikt att försöka lura oppositionen
att godkänna beslut, som vi inte skulle
vilja dela ansvaret för om vi hade förstått
deras innebörd?

Det finns inget försvar som kan bjuda
full säkerhet mot angrepp. Men ju
starkare försvaret är desto bättre garanti
lämnar det självfallet för att vi
skall få leva i fred. Den avvägning mellan
å ena sidan god trygghet för det
svenska folket och å andra sidan rimlig
kostnadsbörda, som gjordes i enighet
för några få år sedan, har inte blivit
omodern. Riskerna består, och bördan
blir automatiskt mindre även utan
illa genomtänkta nedskärningar av anslagsnivåerna.
Det är ansvarslöst att
handskas med försvarets och därigenom
hela svenska folkets vitala intressen
på sätt som nu sker; det leder säkert
till en minskad respekt för och tro
på vår utrikespolitiska integritet och
kan, om det vill sig riktigt illa, äventyra
vårt fortbestånd som fri nation.

Herr talman! Får jag sluta med en
rent personlig deklaration. Jag underställde
partiet frågan om mitt kvarblivande
i försvarsutredningen, inte som
en tom demonstration utan därför att
jag ansåg det totalt meningslöst att
fortsätta. Försvarsutredningen hade
börjat bli ett organ, inte för sina ursprungliga
uppgifter utan för att tillgodose
partipolitiska syften, bl. a. att
dölja ingreppens verkliga art och omfång.
När jag nu fått besked att gå tillbaka,
så är det mot min personliga
önskan och ingalunda med lätt hjärta
jag gör det. Emellertid har det goda
hänt de senaste dagarna att vi har fått
en ökad genomlysning av regeringens
avsikter.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Efter att ha hört herr
Yirgins — föredömligt korta — anförande
förstår jag att det kan uppstå kriser
inom en utredning. Rara sättet att
beskriva vad som har skett inom försvarsutredningen
visar enligt min mening
detta.

I det samhällsekonomiska läge i vilket
vi befinner oss krävs det ju eftergifter
från alla håll när försvarsutgif -

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

ternas storlek skall bestämmas. Eftergifterna
måste den här gången ske i
riktning mot regeringens linje. Efter de
anföranden som jag har hört i båda
kamrarna i försvarsfrågan i dag har jag
förstått, att man inom mittenpartierna
har detta i stort sett klart för sig. Litet
annorlunda är det med anförandena av
högerns representanter. Det går dock
inte att här stå och tala om det allvarliga
samhällsekonomiska läget — om
underskottet i handelsbalansen och om
inflationsläget — som herr Holmberg
gjorde och att kritisera det skattehöjningsförslag,
som föranletts av detta
läge, och samtidigt kräva så höga försvarsutgifter
som jag har fattat att högern
kräver. Det finns knappast någon
riktig balans i en sådan hållning.

Herr Virgin och tidigare herr Holmberg
har så långt jag förstår genom sina
anföranden visat att högeravhoppet i
försvarsutredningen inte bara beror på
att högern har blivit oense med socialdemokraterna
i denna fråga — och har
varit det hela hösten — utan att högern
troligen har varit eller blivit oense med
mittenpartierna. Den dramatik som avhoppet
innebar kom såvitt jag förstår
i en situation, då det stod klart för högern
att det inte gick att få till stånd
ett samlat borgerligt uppträdande i försvarsfrågan.
Vi får väl se om högerns
reträtt gör centerpartiet och folkpartiet
välvilligare ur högerns synpunkt. Högerrepresentanterna
är emellertid välkomna
tillbaka till försvarsutredningen.

Under tiden som högern har varit
borta har det dock hänt en hel del i
utredningen. Försvarsutredningens ordförande
har orienterat mig om det aktuella
läget. Han har sagt att vid sammanträdet
fredagen i förra veckan så
överlämnade ordföranden sitt förslag
till direktiv för den nya utredning, som
överbefälhavaren skall göra. Vid detta
sammanträde beslöts att utredningen
skulle sammanträda onsdagen den 18
januari — det var alltså i går — då
fortsatt överläggning skulle ske om dessa
direktiv. Det var vid sammanträdet

4 Första kammarens protokoll 1967. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
i fredags förra veckan som högerns representanter
meddelade att de ville
lämna utredningen och att de skulle underställa
sin partiledning den frågan.
I avvaktan på beslutet skulle de inte
delta i utredningen.

Vid det sammanträde som hölls i går
—• då alltså högerns representanter inte
var närvarande — beslöts enhälligt att
ge överbefälhavaren i uppdrag att utreda
två olika kostnadsramar samt att
ge vissa anvisningar och principer som
skulle ligga till grund för detta utredningsarbete.
Man var enig om att i direktiven
uppta vissa alternativa principiella
sammansättningar av försvaret,
vilka skall närmare belysas och värderas
vid utredningsarbetet. Därutöver
förutsattes att överbefälhavaren i anslutning
till detta uppdrag skall göra
en egen utredning, baserad på egna
värderingar. Slutligen beslöts att hemställa
om att få vissa experter för förberedande
undersökningar om avvägnings-
och samordningsfrågor inom totalförsvaret.

Det har alltså hänt en hel del under
den tid då högern har varit utanför utredningen.
En högertidning skrev häromdagen,
att högerledamöternas avhopp
innebar »ett fullbordande av mordet»
på försvarsutredningen. Av min
redovisning här framgår att det var en
vitamininjektion.

Jag skall inte diskutera ytterligare
vad som har hänt i försvarsutredningen.
Vi förde den debatten redan i höstens
remissdebatt. Jag föredrar att behandla
den allvarliga sakfråga det hela
rör sig om.

Försvarshuvudtiteln för nästa budgetår
innebär ju i stort sett en frysning
av nuvarande utgiftsnivå för försvaret.
Motiveringen för återhållsamheten framgår
av statsverkspropositionen. Det är
det samhällsekonomiska läget i första
hand och det förhållandet att försvarsutgifterna
enligt vår mening inte kan
tillåtas stiga i samma takt som hittills,
d. v. s. med i genomsnitt 7 å 8 procent
i löpande priser sedan 1963.

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Vi har i dag ett starkt försvar — det
har alla talare varit eniga om. Redan en
allmän bedömning ger vid handen, att
vi i stort sett med oförändrade reella
försvarsutgifter skall kunna upprätthålla
ett starkt försvar. Även om det inte
förelåg någon utredning från de militära
experterna när budgeten gjordes upp,
hade mina experter inom försvarsdepartementet
bedömt konsekvenserna
för nästa budgetår av en låsning av utgiftsnivån
och möjligheterna att genomföra
förslaget. Hur försvarsutgifterna
därefter skall utvecklas blir ju en
fråga för försvarsutredningen att ta
ställning till på grundval av de nya
utredningar som nu beställts hos ÖB.

De föreslagna utgifterna för nästa
budgetår innebär inte att man har satt
krokben för det fortsatta arbetet inom
försvarsutredningen, vars huvuduppgift
är att försöka ena sig om de långsiktiga
linjerna för försvarsuppbyggnaden.
Regeringen har tvärtom sökt skapa ett
utgångsläge för en fortsatt försvarspolitik,
som ger oss ett effektivt försvar,
i stånd att inge förtroende och respekt
för vår alliansfria utrikespolitik. Det
är enligt min mening en fullt betryggande
grundval, som liar skapats för
de överväganden angående fortsatta
försvarskostnader som försvarsutredningen
har att göra.

Man har sagt här att en snabb reducering
av försvarseffekten inte kan undvikas
på grund av det budgetförslag
som har framlagts. Detta påstående bygger
då på en jämförelse mellan en utsträckning
framåt i tiden av årets budgetförslag
och en förlängning av 1963
års försvarsbeslut. Eftersom 1963 års
försvarsöverenskommelse upphör med
innevarande budgetår och den sittande
försvarsutredningen ännu inte tagit
ställning till det framtida försvaret,
dess struktur, dess innehåll och dess
kostnad, har en sådan jämförelse i dagens
läge endast ett teoretiskt intresse.

Vad som reellt kan diskuteras är endast
följderna av regeringens budgetförslag
för vårt försvar och vår indu -

stri för kommande budgetår. Det bör
då understrykas att jämfört med innevarande
budgetår beräknas utgifterna
för det militära försvaret stiga med cirka
25 miljoner kronor i fast pris och
i fast löneläge. När det gäller konsekvenserna
av budgetförslaget kan man
säga, att det inte sker några drastiska
förändringar i den militära organisationen.
Några större organisatoriska förändringar
kan inte genomföras på ett
år, och det vore väl också fullständigt
orimligt att försöka genomföra några
sådana innan sittande försvarsutredning
— och naturligtvis även riksdag
och regering ■—■ tagit ställning till försvarets
framtida struktur. En försiktig
anställningspolitik i förvaltningarna
bör naturligtvis iakttas, inte minst på
grund av den pågående förvaltningsutredningen.

Denna generella uppfattning utesluter
emellertid inte att vi inom försvarsdepartementet
ämnar låta undersöka
vilka flygflottiljer som på längre sikt
kan bli aktuella för nedläggning. Även
om 1963 års försvarsbeslut skulle bli
utsträckt i tiden, skulle nedläggningarna
bli aktuella; jag tror inte att någon
räknar med att försvarsutredningen
kommer att föreslå en högre planeringsnivå
för framtiden.

När det gäller arbetare och tjänstemän
inom försvarsindustrien, kanske det
bör uppmärksammas att vi genom yttersta
sparsamhet och en inskränkning
av repetitionsutbildningen t. o. m. kunnat
öka försvarsmaterielens andel av
försvarsutgifterna, jämfört med innevarande
budgetår. Andelen ökar från
38,9 till 39,6 procent. Detta innebär att
samtliga gjorda industribeställningar
löper oförändrat och att flera som ännu
inte definitivt utlagts kommer att utläggas.
Bl. a. kommer nuvarande beställningar
och stridsvagn S att vara
orubbade. Viggenprojektet fortsätter för
de närmaste åren enligt gällande reella
planer. I ett senare läge kan emellertid
sådan industriproduktion, som var planerad
under antagna förutsättningar

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

men som inte är beställd, utebli eller
bli scnarelagd. I de flesta fall vet inte
industrierna om att dessa beställningar
skulle ha gjorts.

Under hela denna process kommer vi
självfallet inom departementet att försöka
göra noggranna avvägningar i intimt
samarbete med staber och förvaltningar
för att få så smidiga förutsättningar
som möjligt och för att undvika
väsentliga rubbningar.

Man skall också komma ihåg att försvarsindustrierna
i Sverige inte längre
är ensidigt inriktade på försvarsmaterielproduktion.
Frågan om friställningar
av arbetskraft beror därför inte på
orderingången enbart från försvarsmakten
utan på den totala orderingången.

På ett område måste dock inskränkningar
göras under nästkommande budgetår,
och det gäller forsknings- och
försöksverksamheten. För att inte göra
investeringar som skulle kunna visa sig
felaktiga eller onödiga, när väl försvarsutredningens
betänkande föreligger,
måste vi vara ytterst försiktiga på
detta område. Om det medför friställd
arbetskraft eller inte, vågar jag inte yttra
mig om nu. Det kan det göra, men
det beror i hög grad på utvecklingen på
den civila marknaden.

Men hur går det med planeringen?
Med det system för försvarskostnadernas
utveckling som tillämpats sedan
1958 har vi kommit in i en automatik,
som det naturligtvis är förenat med
svårigheter att bryta. Ett avbrott i en
permanent stigande trend, var eller när
man än gör avbrottet, innebär att delar
av långsiktiga beställningar, som är
gjorda med hänsyn till att den stigande
trenden skall bestå, kan bli övertaliga.
De får inte rum i ett långtidsperspektiv
med en annan och lägre trend för försvarsutgifterna.
Detta får dock inte tas
till enda intäkt för att fortsätta trenden.
Då skulle man ju aldrig kunna minska
takten eller reducera försvarskostnaderna.
Man har i så fall kommit in i en
cirkel som det inte går att komma ur.

Statsverkspropositionen m. in.
Botemedlet för framtiden är att planeringen
görs mera anpassningsbar och
att den sker efter en i stort sett oförändrad
nivå i fasta priser. Detta minskar
riskerna för felinvesteringar.

Vad händer om man övergår från en
stigande planeringstrend till en horisontell,
vilket diskussionerna nu inom
försvarsutredningen gäller? Ja, vi får
vissa övergångssvårigheter, särskilt under
det första året, genom att en procentuellt
större del av de betalningsmedel,
som har tilldelats för det nya
budgetåret, redan är intecknade av tidigare
beställningar, som gjorts med
hänsyn till den årligen stigande planeringstrenden.
Detta medför att det blir
mindre betalningsmedel som kan användas
för nybeställningar. Det kan sägas
att det blir en beställningspaus. Det
kan i och för sig vara önskvärt för att
ge tid och resurser för ett nytänkande
med hänsyn till de ändrade förutsättningarna.
Redan andra budgetåret efter
omläggningen bör utrymmet för nybeställningar
bli så stort att nästan normal
beställningsverksamhet på en lägre
nivå blir möjlig.

Även om vårt försvar inte skulle komma
att tillföras alla de ytterligare vapen,
som vi naturligtvis skulle kunna
lägga oss till med om vi ökar försvarslcostnaderna
med ytterligare 6 miljarder
kronor under den närmaste sjuårsperioden,
kommer vi att ha ett starkt
försvar — i varje fall det starkaste
småstatsförsvaret i världen. Nu förutsätter
— som herr Dahlén riktigt har
påpekat — vår alliansfria situation, att
vårt försvar inger respekt hos den eller
de stater som i en inträdd krigssituation
skulle anse sig vinna fördelar genom
att behärska vårt territorium. Försvaret
bör vara så starkt att det om
möjligt avskräcker från sådana planer
— först då blir det fredsbevarande och
krigsavhållande.

Det har väl hittills rått tämligen stor
enighet om att försvaret i dag svarar
mot de krav vi ställer på det som en
fredsbevarande faktor med hänsyn till

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
vår alliansfria ställning. Då vi inte har
ansett att krigsriskerna har ökat under
de senaste åren, har man inte heller
från något politiskt håll, såvitt jag förstår,
rest krav på några ytterligare väsentliga
förstärkningar av försvaret utöver
den modernisering och den anpassning
till den vapentekniska utvecklingen,
som pågår. Yi anser väl — föreställer
jag mig — att ett bibehållande
av nuvarande försvarskraft i stort sett
svarar mot lägets krav.

Frågan är då, om det blir möjligt att
behålla nuvarande försvarsstyrka vid i
stort sett oförändrade eller i varje fall
måttligt stigande försvarskostnader i
framtiden. De bedömningar av långsiktsinriktningen
som vi har försökt
göra inom försvarsdepartementet pekar
på att detta är möjligt, men att det förutsätter
en något annan inriktning av
försvarsutbyggnaden än vad som hittills
varit tänkt och planerad. Förändringarna
aktualiseras naturligtvis av att
anslagsnivån ändras i förhållande till
vad som tidigare planerats. Det finns
dock andra väsentliga motiv för en
viss omstrukturering.

Dessa frågor diskuteras nu inom försvarsutredningen.
Avsikten är att ge
ÖB nya utredningsuppdrag. Det som enligt
min mening motiverar sådana utredningar
av våra militärexperter är
de förändringar, som har inträtt inom
utrikespolitiken, inom militärpolitiken
och inom stormakternas beväpning under
senare år. Vi har här i Sverige redan
så gott vi har kunnat sökt anpassa
vårt försvar till dessa förändringar.
Men långsiktsplaneringen är kanske inte
så anpassningsbar som läget kräver.
Jag har i varje fall kommit till den
uppfattningen, att innan vi på nytt binder
oss för långsiktiga försvarsbeslut,
bör vi undersöka — det är väl det
som nu skall ske genom försvarsutredningens
försorg — om inte mera grundliga
justeringar i planerna bör ske,
grundligare än de som förutsattes av
ÖB 1965.

Naturligtvis blir det den militära sak -

kunskap, som representeras av ÖB, som
skall göra dessa bedömningar. Men det
är nödvändigt att ge bestämda och preciserade
direktiv för vad det är man
vill ha prövat och vilken inriktning av
försvaret man vill ha. Försvar seffekten
kan nämligen inte mätas i absoluta tal.
Den måste ses i relation till den miiitärpolitiska
utvecklingen och de krav
som denna ställer på oss. Inriktningen
av vårt försvar i dag bygger på 1950-talets bedömningar. Sedan dess har
både läget i världen och de militära
doktrinerna undergått en stark utveckling.
Redan detta gör det angeläget att
se över den fortsatta utformningen av
försvaret. Men vi måste försöka att se
ännu längre fram i tiden, därför att
det försvar vi går att fatta — så småningom
hoppas jag — långsiktiga beslut
om är det försvar vi skall ha i början
av 1970-talet.

Den framtida utvecklingen är naturligtvis
alltid oviss, men det finns ändå
en tämligen klar tendens till att statsmakterna
eftersträvar stabilitet genom
maktbalans på alla nivåer och inom
olika delar av världen. Till detta kommer
att den tekniska utvecklingen synes
ge den angripna sidan — försvararna
— ökade möjligheter. Det är mot
denna bakgrund som vårt försvar även
i fortsättningen bör kunna bidra till
balans i Norden och vara ett tillräckligt
stöd för vår alliansfria politik. Och
tack vare den militärpolitiska och tekniska
utvecklingen är det möjligt att
åstadkomma erforderlig effekt utan att
försvarskostnaderna behöver stiga lika
snabbt som tidigare. Om vi utnyttjar
de möjligheter, som våra särskilda förhållanden
ger, torde det t. o. m. vara
möjligt att relativt sett öka försvarets
stabiliserande och fredsbevarande effekt.

I varje fall bör dessa problem undersökas.
Vi bör låta våra militära experter
få tillfälle att i lugn och ro också
pröva ett sådant alternativ för det
svenska försvaret.

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Får jag börja med att
säga, att försvarsministerns spekulationer
om oenighet mellan de borgerliga
inom försvarsutredningen såsom ett
motiv för vår åtgärd är fullständigt
gripna ur luften. Jag skulle nog våga
tala för mina kolleger också, men eftersom
herr Dahlén har begärt replik,
kommer han kanske att klarlägga saken
själv.

Därefter skulle jag i någon mån vilja
gå in på den allmänna grundsyn på
försvarets uppgifter som vi väl i stort
sett varit överens om tidigare. Den är
att försvaret måste vara något alldeles
primärt för den svenska statsledningen,
att skapa trygghet mot yttre angrepp
och mot krig över huvud taget.
Dess behov måste fastläggas innan vi
använder statens medel till att bevilja
oss förmåner. Det är dock alldeles uppenbart,
att en avvägning måste göras
mot de samhällsekonomiska möjligheterna
och det är vad man har försökt
att göra under en lång följd av år. Man
har då också varit överens om att inte
låta tillfälliga variationer i den yttre
hotbilden föranleda ändringar i försvarsplaneringen,
ty endast vid kontinuitet
kan försvaret få den högsta
effektivitet som är möjlig att åstadkomma
i utbyte mot kostnaderna.

Nu säger försvarsministern att samhällsekonomiska
skäl har motiverat
neddragningar i kostnaderna. Även om
man, mot bakgrund av vad jag nyss
sade, inte kan bedöma försvaret riktigt
på samma sätt som man bedömer andra
element i samhällsekonomien, får man
kanske i viss utsträckning acceptera
synpunkten. Men då borde man väl
också kunna begära att regeringen talar
om hur försvaret i den nya situationen
skall inordnas i samhällsekonomien;
att vi får direktiv på den punkten.
Det kan ändå inte vara meningen
att försvarsutredningen skall överta
budgetberedningens uppgifter.

Vidare yttrar försvarsministern att
försvaret nu i stort sett är väl avvägt

Statsverkspropositionen m. m.
och att ett bibehållande av den nuvarande
försvarskraften svarar mot lägets
krav. Eftersom min repliktid strax
tycks gå ut, måste jag begränsa mig till
att fråga: Hur skall man då kunna räkna
med att göra stora besparingar under
försvarshuvudtiteln ?

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministern instämde
i det jag här sagt om sambandet
mellan utrikespolitik och försvarspolitik,
alltså att den utrikespolitiska
bedömningen skall ligga i botten när
man bestämmer sig för vilket försvar
man skall ha.

Det var ju glädjande att han gjorde
det. Något annat hade väl också varit
sensationellt.

Men, herr försvarsminister, hur kommer
det sig då att man från socialdemokraternas
sida i försvarsberedningen
inte på allvar först tagit upp frågan
om den utrikespolitiska bedömningen
och sett efter om man var överens eller
om man hade delade meningar och
utifrån detta sedan diskuterat försvaret.
I stället kastade man fram en siffra
utan anknytning till en bedömning av
det utrikespolitiska läget. Man visste
inte heller vad siffran innebar när det
gäller konsekvenserna för försvaret.

Varför har socialdemokraterna i utredningen
hållit på med detta några
månader, när försvarsministern tydligen
i dag säger, att utrikespolitisk bedömning
och försvarspolitisk inriktning
hör ihop? Vad var det för mening
med allt detta manövrerande? Var det
någonting annat än att försöka skaffa
sig ett litet alibi i det valtaktiska spelet? Nu

säger försvarsministern att man
i går i försvarsberedningen har kommit
överens om att utreda två olika
alternativ beträffande vårt försvar och
att man också hälsar med tillfredsställelse
om överbefälhavaren kommer med
ett eget alternativ. Det var ju mycket
glädjande att omvändelsen på den

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
punkten gått så snabbt. Jag tycker att
det är bra att man nu från socialdemokraternas
sida förstår vikten av
fortsatt samarbete när det gäller verksamheten
inom försvarsberedningen.

För min del hoppas jag att temperaturen
nu skall bli annorlunda så att det
skall bli möjligt, herr Virgin, att få ett
samarbete mellan alla partier. Det är
mitt svar på den fråga som herr Virgin
ställde.

Det finns, herr talman, fortfarande
ett litet orosmoment. Även med den
deklaration som försvarsministern här
har gjort kan vi när som helst få se ett
nytt socialdemokratiskt avhopp, när
det passar — ett nytt ultimatum. Och
om försvarsministern inte nu kan ge
ett definitivt svar härom, så får ju
framtiden utvisa hur det blir.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag kunde inte uppfatta
att herr Dahlén på något sätt bekräftade
vad herr Virgin lät oss förstå
att herr Dahlén skulle komma hit upp
till talarstolen och bekräfta, nämligen
att högeravhoppet inte berodde på att
det hade uppstått en spricka i den
borgerliga fronten, om jag får använda
detta uttryck.

Om jag börjar med herr Dahlén så
förstår jag att det kanske ändå behövs
en liten diskussion om vad som har
skett i försvarsutredningen. Jag trodde
jag skulle slippa den, eftersom jag inte
tillhör utredningen.

Herr Dahlén efterlyste en sak — försvarsutredningen
borde innan den satte
sig ned för att diskutera vilken omfattning
försvaret skulle ha och våra
försvarsbehov först ha genomlyst hela
vår säkerhetspolitiska situation, det allmänna
utrikespolitiska läget, tendenser
i det utrikespolitiska läget, den hotbild
som vi har, riskerna för krig o. s. v.

Ja, herr Dahlén, det är ju precis vad
försvarsutredningen har hållit på med
i ett och ett halvt år innan den i oktober
månad satte sig ned för att göra

sammanfattningen och komma till slutresultatet:
Vilka försvarsbehov har vi
med hänsyn till de förändringar som
har skett inom utrikespolitik, militärpolitik,
militärstrategi o. s. v.?

Försvarsutredningen har under de
senaste två åren berikat oss med två
stycken nyutkomna böcker, utgivna
genom statens offentliga utredningar,
vari belyses det internationella läget
och det som utgör bakgrunden till varje
beslut i försvarsfrågan. Det finns
inte någon tidigare försvarsutredning
— jag har suttit med i ett par stycken
och jag har följt andra under min tid
som statsråd — som någonsin har lagt
ned så mycket arbete på att försöka att
få fram bakgrunden till våra långsiktiga
försvarsbeslut.

Jag måste därför säga, att jag inte
riktigt förstår herr Dahlén. Nej, det var
så, herr Dahlén, att sedan man verkligen
hade ägnat mycken energi och
lagt ned mycket arbete — föredömligt
arbete, måste jag säga — på dessa frågor,
så kom man så småningom fram
till det som måste bli slutresultatet och
det som var försvarsutredningens uppgift
bl. a. sedan det utrikespolitiska
bakgrundsläget belysts, nämligen frågan
om vilka försvarskostnader vi
skulle ha. Det var här socialdemokraterna
som gjorde utspelet. Så har det
alltid varit så länge jag kan minnas.
När vi sitter i regeringsställning och
ensamma bär ansvaret för samhällsekonomi
och statsfinanser, är det också
klart att det är vi som har de största
förutsättningarna att bedöma bl. a. vad
vi ur samhällsekonomisk och statsfinansiell
synpunkt orkar med i fråga
om försvarsutgifter för de närmaste
åren.

Att detta så kallade diktat, detta förslag
till försvarskostnader för de närmaste
åren, kom efter valet har ju, så
långt jag begriper, ledamöterna i försvarsutredningen
i och för sig ingenting
att invända emot.

Jag hade en diskussion i radio för
några dagar sedan med en av ledamö -

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

terna i utredningen, nämligen herr Bohman.
Han medgav alldeles öppet, vilket
kanske de minns som hörde debatten,
att han i valrörelsen absolut inte ville
ha haft den diskussion i försvarsfrågan
som nu har uppstått efter det socialdemokratiska
förslag som kom fram
i oktober. Det kanske var vad alla partirepresentanter
tydligen gått omkring
och tänkt och kanske också sagt, nämligen
att när valet är över sätter vi oss
ned och utför slutarbetet i utredningen,
ty med det bakgrundsmaterial som utredningen
har behövs bara några månaders
arbete. Det har aldrig behövts
längre tid tidigare.

Var då detta ett »diktat»? Nej, det
var det inte! Det var ett förslag. Det
var även klart utsagt att det inte fanns
så förfärligt stor prutmån med hänsyn
till det ekonomiska läget.

Vad hände sedan? Jo, efter upprörda
diskussioner i utredningen och inför
offentligheten — ganska naturligt upprörda
diskussioner, trots att utredningen
under våren hade fått föredragningar
och hade haft diskussioner om det
samhällsekonomiska och statsfinansiella
läget — tycks alla ändå inte vara på
det klara med hur allvarligt läget var.

I dag är man det. Man kunde ha varit
det i maj förra året, när regeringens
tilläggsproposition kom och med klara
siffror angav det. Men man blev upprörd
och det tog en tid innan man
samlade sig. Då kom ett motbud — det
var ju det som socialdemokraterna väntade
på.

Detta motbud, som har kallats för ett
räkneexempel, utgjorde enligt socialdemokraternas
mening inget underlag
för en diskussion om försvarskostnadernas
framtida storlek. Den uträkning
som man lät staberna göra innebär
nämligen att försvarskostnaden på en
sikt av fyra år eller sju år är lika stor
som om man följer 1963 års överenskommelse,
d. v. s. att skillnaden mellan
socialdemokraterna och de borgerliga,
sett på denna sikt, rörde sig om
5 å 6 miljarder.

Statsverkspropositionen in. m.

Nu vet jag mycket väl att man framför
allt på mittenpartihåll, men kanske
också på högerhåll, kan vara med och
diskutera, om det finns möjligheter att
göra reduceringar. Det är riktigt, men
vi bedömde att motsättningarna tyvärr
var så stora att det inte fanns möjlighet
att resonera sig ihop om försvarskostnadernas
storlek vid denna tid. Det
var inte »diktatet» utan det beklagliga
förhållandet, att vi hade för starkt åtskilda
uppfattningar om vad vi i nuvarande
läge ekonomiskt orkade med
av försvarsutgifter, som var anledningen
till att utredningen inte kunde bli
färdig i tid. Därför skrev ordföranden
till mig och frågade om utredningen
kunde fortsätta. I direktiven för försvarsutredningen
står det ju att utredningen
skall vara färdig så att den kan
påverka nästa års budget.

Utredningen blev inte färdig, och utredningsordföranden
frågade, som sagt,
om utredningen trots det kunde fortsätta.
På det svarade jag, att det kan
den, därför att de direktiv som gäller
för försvarsutredningen helt och hållet
täcker den situation som råder. Det
fanns ingen som helst anledning att ge
tilläggsdirektiv.

Herr Virgin sade — och herr Holmberg
har sagt det tidigare — att regeringen
väl borde ge utredningen direktiv
om vilka ekonomiska grunder som
skulle gälla för försvarsutredningen i
framtiden. Skulle verkligen utredningens
ledamöter acceptera, sedan man
hade blivit oeniga just om detta under
hösten, att regeringen bara deklarerade
att nu skall herrarna i försvarsutredningen
ge oss förslag till ett försvar
som under nästa fyraårsperiod kostar
precis så och så mycket? Det skulle
vara det verkliga diktatet!

Vi har utgått ifrån att försvarsutredningen
alltjämt skall ha fria händer.
Varje parti skall därför kunna lägga
fram sin mening om hur försvaret skall
se ut och vad man anser att det bör
kosta. Dessutom kan partierna genom
utredningens försorg beställa färdiga

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
förslag från överbefälhavaren. Den
möjligheten kommer socialdemokraterna
i utredningen att utnyttja, och jag
föreställer mig att mittenpartiernas representanter
också kommer att göra
det. Det finns inget hinder för högern,
om högern inte kan komma överens
med de andra partierna, att beställa sådana
utredningar.

Är inte detta den riktiga ordningen?
Utredningen skall väl tänka själv och
inte beställa hos regeringen det slutgiltiga
tänkandet om hur det skall vara.
Jag är övertygad om att både herr Virgin
och herr Holmberg härvidlag tar
fullständigt miste på vad som är riktigt
i fråga om försvarsutredningen.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag
framhålla att jag inte tror att herr Dahlén
och jag är så oeniga beträffande
sambandet mellan utrikes- och försvarspolitik.
Därvidlag står vi såvitt
jag förstår på samma grund.

Vad jag har pekat på i detta sammanhang
är att de utredningar, som
framlagts av försvarsutredningen, antyder
att det internationella läget har undergått
förändringar vilka medfört att
krigshotet inte är lika påtagligt -— framför
allt inte i Europa — som det har
varit under 1950-talet och under börjand
av 1960-talet.

Ett sådant förändrat läge, herr Dahlén,
kan väl ändå ge oss anledning att
fundera över om vi inte mycket noga
bör studera, huruvida det svenska försvaret
tekniskt och till sin sammansättning
skall anpassas till den delvis
nya situationen och huruvida vi inte
skulle våga börja vara något återhållsammare
i stegringen av försvarsutgifterna
och försöka att bibehålla — ty
det är detta det är fråga om — den försvarsstyrka
som vi, trots vad herr Virgin
anför på denna punkt, efter en enligt
min mening nödvändig militär upprustning
under de senaste tio åren har
uppnått.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministern tyckte
inte att jag hade förklarat för herr
Virgin och för kammarens övriga ledamöter,
om högerns avhopp innebar en
spricka inom oppositionen i försvarsfrågan
eller inte.

Jag vill för det första upprepa vad
jag tidigare framhållit: jag hoppas att
det till sist skall bli enighet mellan alla
inom försvarsutredningen representerade
partier. För det andra kan vi
konstatera att det förelåg en skillnad
i uppträdandet i försvarsutredningen
mellan de olika partiernas representanter.
Jag skall inte gå in på anledningen
till detta.

Högerrepresentanterna hade inte tagit
kontakt med sin riksdagsgrupp innan
de meddelade att de helst ville
lämna utredningen. De hade inte heller
före sammanträdet — detta har jag kollat
upp med folkpartiets och centerpartiets
representanter — underrättat dessa
om att de avsåg att meddela sin förhoppning
om att de skulle få lämna
kommittén.

I övrigt återstår alltså det faktum, att
jag hoppas att alla inom försvarsutredningen
företrädda partier skall bli eniga
på denna punkt.

Vidare var det intressant att höra
vilka glidningar försvarsministern gjorde
sig skyldig till när han talade om
det utrikespolitiska läget. Han framhöll
att det finns en säkerhetspolitisk studie,
som framlagts av försvarsutredningen.
Ja, det är alldeles riktigt. Men
det står i företalet till denna, undertecknat
av försvarsutredningens ordförande,
att studien är gjord på uppdrag
av utredningen, men att utredningen
icke tagit ställning till den.

Den andra viktiga punkten i detta
sammanhang är att försvarsutredningen
efter framläggandet av denna studie —
vilket jag nu har fått bekräftat genom
herr Nihlfors — icke har tagit ställning
till huruvida denna skall ligga till grund
för utredningens arbete. Utan att ha tagit
ställning till detta har alltså social -

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

demokraterna ställt ultimatum om att
vi skall acceptera eller förkasta en fixerad
siffra.

Jag tycker att försvarsministerns
vackra ord om att man visst skall utgå
från en bedömning av säkerhetsriskerna
i det utrikespolitiska läget verkar
föga förtroendeingivande mot bakgrunden
av att man tydligen har handlat
utan att bestämma sig för vilka förutsättningar
som föreligger.

Jag vill vidare erinra försvarsministern
om att, såsom statsrådet givetvis
vet, våra representanter i utredningen
förklarade sig villiga att vara med om
att diskutera besparingar inom försvaret.
Jag har kontrollerat detta i den
protokollsanteckning, som oppositionens
representanter lät göra i försvarsutredningens
protokoll. Det står uttryckligen
angivet där, herr försvarsminister! Skillnaden

mellan socialdemokraternas
och oppositionens representanter
var inte den, att bara den ena parten
ville göra besparingar. Skillnaden var
att den ena parten ville ställa ultimatum
— och det var inte oppositionen.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig komplettera
herr Dahléns redogörelse med att nämna
för det första att vi borgerliga representanter
i försvarsutredningen flera
gånger har diskuterat om vi inte
borde lämna utredningen på grund av
vad som där förekommit och för det
andra att vi från högerpartiet icke hade
lämnat utredningen ens när vi gjorde
det, om vi fått den försäkran som
vi bad att få, nämligen om att det fanns
möjligheter till fortsatt diskussion i utredningen
beträffande den ram vi var
satta att utreda.

Försvarsministern slutade även sitt
förra anförande med att säga att det
gäller att bibehålla nuvarande försvarskraft
eftersom den svarar mot lägets
krav och att den uppgiften kan klaras
om man bara ger en annan inriktning

Statsverkspropositionen m. m.
åt försvaret. Jag vill verkligen fråga
försvarsministern: Hur skall detta gå
till? I finansplanen säger finansministern
att ett fullföljande av den nuvarande
målsättningen skulle ha krävt
ett ökat anslag på över en miljard kronor
nästa budgetår. Jag ställer mig inte
bakom den angivna siffran men finansministern
gör det. Skulle man alltså,
herr försvarsminister, kunna vidmakthålla
samma effekt hos försvaret till
ett en miljard lägre pris? Ja, säger försvarsministern,
hans experter i försvarsdepartementet
har visat att det
går. Vad är det för experter? överbefälhavaren
har — sin plikt och sin instruktion
likmätigt — under många,
många år genom ingående studier försökt
att skapa en uppbyggnad av försvaret
som fyller lägets krav och som
ger den bästa effekten av anslagen. Vet
försvarsministerns experter bättre? I
så fall tror jag det vore mycket angeläget
att få dessa experter att framträda
inför försvarsutredningen; och jag
kommer för min del att begära detta
efter den upplysning vi nu har fått —
jag hoppas att försvarsministern inte
har någonting emot det.

Låt mig sedan ställa en fråga. Statsministern
sade tidigare här i kammaren,
då jag inte hade möjlighet att ingripa
i debatten, att de socialdemokratiska
ledamöternas ställningstagande i
försvarsutredningen uteslutande var en
naturlig och logisk efterföljd av föreskrifterna
i regeringens besparingscirkulär.
Är det också försvarsministerns
mening?

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! På det sista kan jag
svara att alla departementschefer —
regeringen in corpore — under budgetarbetet
i höstas försökte hjälpa till
genom att visa återhållsamhet. Hela
regeringen har sökt få balans i budgeten
med hänsyn till det samhällsekonomiska
läget. Och där inverkar naturligtvis
även — om jag fattade herr

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Virgin rätt — finansministerns cirkulär.

Herr Dahlén missuppfattade mig litet
— och det är ganska dumt om vi
står här och missuppfattar varandra
när vi egentligen har samma mening.
Det är regeringens och inte försvarsutredningens
bedömning som ligger till
grund för den framlagda budgeten vad
gäller försvaret. Försvarsutredningens
bedömningar är ännu inte klara på alla
punkter. Men det socialdemokratiska
partiet har — och här kommer jag till
det centrala — försökt att göra en
grundlig bedömning av det primärmaterial
som försvarsutredningen ställt
till offentlighetens förfogande. Försvarsutredningen
har tyvärr spruckit
på uppgiften att slutgiltigt bestämma
sin uppfattning, men inom det socialdemokratiska
partiet har vi arbetat
mycket med dessa frågor, herr Dahlén,
och gjort vår bedömning innan vi lägger
fram våra kostnadsförslag i försvarsutredningen.
Vi har sedan många
år tillbaka studiekommittéer som arbetar
med försvarsfrågorna.

Herr Virgin efterlyser vilka experter
det är som jag åberopar när jag säger
att vi inom försvarsdepartementet har
gjort en bedömning för nästa budgetår
och även en långsiktigt inriktad bedömning.
Herr Dahlén bör väl veta att
vi numera inom försvarsdepartementet,
efter den departementsreform som
riksdagen beslöt för ett par år sedan,
har sådana experter. Jag har fyra officerare
i försvarsdepartementet, och jag
har tre experter som tidigare har sysslat
med sådana här bedömningar inom
försvarets forskningsanstalt. Jag har en
framstående ekonom och vissa experter
på förvaltnings- och organisationsfrågor.
En tidning frågade häromdagen
vad det är för hemlighetsmakeri
på den här punkten. Vilka rådgivare
har finansministern och försvarsministern
när de så bestämt vågar uttala sig
i frågor av detta slag och inte till alla
delar följer de meningar som uttalas
av militärledningen? Ja, det är ingen

hemlighet. Experternas namn finns i
försvarsdepartementets personalförteckning.
Det är bara att slå upp dem.
Men se upp, ty det kan dölja sig
överstar bakom kanslirådstitlar!

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministern bekräftade
att besparingscirkuläret var
det dokument som har legat till grund
för det socialdemokratiska utspelet i
försvarsfrågan. Besparingscirkuläret
utfärdades i maj. Menar alltså försvarsministern
att man inom regeringen i
maj fann det självklart att anslagen
under försvarshuvudtiteln skulle begränsas
på det sätt som nu har skett
och trots detta inte ens sänder cirkuläret
till försvarsutredningen eller över
huvud taget på något sätt informerar
utredningen? Vidare, vilket i så fall är
ännu värre, att man inte föranstaltade
om en vederhäftig av ansvariga myndigheter
utförd utredning om vad konsekvenserna
av en sådan efterföljd
skulle bli. Det tycker jag i så fall är
ett upprörande bevis på bristande planering
av ett parti som säger sig ha
planhushållning som modell.

Jag vet, herr försvarsminister, att
det finns experter i försvarsdepartementet.
Men jag drömde inte om att de
var något slags överexperter som skulle
kunna göra en bättre bedömning än
vad den ansvarige överbefälhavaren
skulle vara i stånd att göra. Jag trodde
framför allt inte att de skulle kunna
utföra underverket att spara en miljard
utan att det märks.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministern sade
att man inom hans parti har studerat
försvarsfrågan mycket noggrant, och
det låter ju bra. Men det intressanta är
att när socialdemokraterna i försvarsutredningen
lade fram sitt bud med en
siffra på vad man tänkte sig att försvaret
skulle kosta nästa år så kunde

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

man inom försvarsutredningen inte redovisa
vad för slags försvar det skulle
bli. Jag instämmer med herr Virgin på
den punkten. I stället fick man lov att
be experterna undersöka vad den summa
som blivit bestämd skulle kunna
ge försvaret. Jag tycker inte det verkar
som om ni hade förberett er så
där väldigt noggrant. Någon redovisning
borde väl de socialdemokratiska
representanterna i utredningen ha kunnat
ge om konsekvenserna av sitt eget
förslag.

Jag vill, herr talman, emellertid inte
sluta mina inlägg i denna försvarsdebatt
med att bara konstatera detta,
utan jag vill återigen framhålla att det
är folkpartiets förhoppning att alla
partier i försvarsutredningen nu verkligen
skall komma överens. Den saken
beror inte minst på de socialdemokratiska
ledamöternas vilja att spela ett
något öppnare spel, ett något hederligare
spel, än hittilldags.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsminister Andersson
gjorde ett par uttalanden i anknytning
till den tidigare diskussionen
i försvarsfrågan vilka föranleder mig
att göra några kommentarer.

Försvarsministern säger att man inom
försvarsutredningen var överens
om att man efter valet skulle sätta sig
ned och försöka resonera sig fram till
någon överenskommelse. Man förstod
inte förrän efter valet, säger man, vilket
svårt ekonomiskt läge vi befann oss i,
och därför vore det kanske bäst att
vänta.

Men sedan fortsätter statsrådet Andersson
med en formulering som jag
gärna skulle vilja få utvecklad litet
mera. När väl det socialdemokratiska
partiet eller regeringen — vi vet ännu
inte vem det var som bestämde — kommit
med sitt bud och det hade utväxlats
en del resonemang i utredningen
och de borgerliga också kommit med
sitt utredningsalternativ, sade försvars -

Statsverkspropositionen m. m.
ministern: »Vi bedömde att motsättningarna
var så stora att vi inte kunde
resonera ihop oss.»

Men detta uttalande är ju — det vill
jag gärna understryka — ett vitsordande
av att den socialdemokratiska gruppen
i utredningen och regeringen som
stod bakom den tydligtvis inte ville resonera
sig fram till någon överenskommelse,
eftersom ni inte ens ville ta upp
överläggningar. Jag tycker att denna
situation onekligen mycket kraftigt strider
mot de allmänna uttalanden som
jag vet att försvarsministern då och då
gör om behovet av ett samlat demokratiskt
uppträdande i försvarsfrågan.

Sedan säger försvarsministern att om
regeringen hade kommit med nya utredningsdirektiv,
då hade de borgerliga
representanterna inte kunnat acceptera
dem. Det är kanske riktigt. Men har försvarsutredningen
uppriktigt sagt fria
händer fortfarande? Jag skulle gärna
vilja få den saken något närmare utvecklad.
Försvarsutredningen hade tydligtvis
fria händer även när det gällde
budgetåret 1967/68 intill dess regeringen
gjorde sitt diktat. Innebär försvarsministerns
nuvarande uttalande ett löfte
om att regeringen inte tänker handla
på detta diktatoriska sätt i fortsättningen
när det gäller de kommande åren,
utan skall vi verkligen med god vilja
försöka resonera oss fram till en lösning
som inte urholkar eller nedrustar
försvaret?

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Bara några ord! Till
herr Virgin vill jag säga att försvarsdepartementet
inte är någon brevlåda.
Vi försöker få så mycket ledning av
utvecklingen som vi kan, och vi förstärker
försvarsdepartementet med experter
för att kunna få det.

Att det inte kunde bli någon politisk
uppgörelse i försvarsfrågan i höstas,
herr Holmberg, på samma sätt som vid
flera tillfällen sedan 1958, beror som jag
har sagt på att motsättningarna är för

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
stora. De är troligen tyvärr fortfarande
mycket stora, av denna diskussion att
döma. Även jag vill ha en uppgörelse,
jag vill att vi skall försöka få enighet
i försvarsfrågan, men för att denna
enighet skall uppstå denna gång krävs
det större hänsynstagande från oppositionen
till våra ståndpunkter, eftersom
vi bedömer det samhällsekonomiska
och statsfinansiella läget även för de
närmaste åren vara sådant att hänsyn
måste tas härtill. Tas inte hänsyn, upprepar
jag, är det inte bara socialdemokraternas
fel om vi denna gång inte
skulle bli eniga.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Jag vill bara fråga försvarsministern
mot bakgrunden av vad han
sade allra sist: Är det orimligt för försvarsutredningen
att officiellt från regeringen
få veta hur inordnandet av
försvaret bör ske enligt de nya bedömningarna
av de samhällsekonomiska
kraven? Regeringen borde här ge ledning
och tala om hur den ser på problemet.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det sitter i Sverige en
enpartiregering och regeringspartiet är
företrätt med sex representanter i försvarsutredningen.
Mellan dessa representanter
och partiets ledning finns det
samma goda kontakt som det finns mellan
högerledningen och högerns representanter.

Vi har inte behövt kommendera vårt
folk att sitta där. De sitter där frivilligt,
men de har den kontakt som gör att
man kan säga att de representerar den
socialdemokratiska uppfattningen.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Då menar alltså försvarsministern
att de socialdemokratiska
ledamöterna i försvarsutredningen
även i fortsättningen skall diktera vad
som skall beslutas eller inte?

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag förstår att herr
Virgin inte trivs i försvarsutredningen,
och han har själv betonat här i dag att
han inte gör det men att han är tvungen
att sitta där för att hans partiledning
eller riksdagsgrupp har bestämt det.
Han uppfattar fortfarande allvarliga
förslag från det socialdemokratiska partiets
sida som diktat. Herr Virgin har
rätt att ställa motförslag och begära de
utredningar som behövs. Herr Virgin
kan inte av en utredning, en vanlig offentlig
utredning, som inte är något
förhandlingsorgan, kräva att den skall
bli enig. Herr Virgin har om han inte
kan bli enig med övriga ledamöter att
på vanligt sätt reservera sig och på
den vägen lägga fram sina synpunkter.
Enigheten i försvarsfrågan kan inte vara
något självändamål. Denna gång tar
vi tid på oss för att försöka att om
möjligt ändå bli eniga. Men det tar nog
tid, ty fortfarande är avståndet, särskilt
mellan högern och socialdemokraterna,
mycket stort i denna fråga.

Herr förste vice talmannen STRAND

(s):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i försvarsfrågorna och den debatt som
just nu förts om dem. Det har sagts en
gång i denna riksdag — förmodligen
var det finansministern som använde
uttrycket — att det i regel förs två debatter
om statsverkspropositionen och
budgeten, en i sak, och den går av stapeln
i Nationalekonomiska föreningen,
och en politisk som går av stapeln i
riksdagens båda kamrar. Kanske skulle
även försvarsfrågan vinna på att man
hade två instanser —■ en politisk debatt
i riksdagen och en saklig mellan
experterna, och de senare kan ju ha
i direktiv att presentera det billigast
möjliga förslaget inom den ram som
politikerna kan ställa till förfogande.
Sedan kan vi diskutera vidare här om
det finns något att rubba på i det förslag
som kan åstadkommas på det sättet.

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Herr talman! Jag har mera fäst mig
vid att intressanta detaljer ur den föreliggande
statsverkspropositionen i år
publicerades omkring en vecka före
den fastställda publiceringsdagen som
traditionellt brukar vara den dag då
riksdagens högtidliga öppnande äger
rum och statsverkspropositionen överlämnas
till riksdagens talmän och sedermera
också delas ut till riksdagens
ledamöter. Vi har hört talas om att det
råder en hård konkurrens på tidningsmarknaden,
och vi förstår väl också att
det i detta konkurrensläge har sin betydelse
att vara först i minst samma
grad som det gäller att vara störst eller
att öka mest. Det inträffade har säkerligen
inte haft någon inverkan på uppläggningen
av riksdagens remissdebatt.
Kommentarerna med anledning av statsbudgeten
har i pressen startat tidigare
än vanligt och möjligen i begynnelseskedet
begränsats till vad som lättast
fångas upp av en bredare publik. Förmodligen
kan därigenom vad som givits
benämningen »chockartat» i de refererade
förslagen, i huvudsak avseende
inkomstförstärkningarna, ha alltför
starkt understrukits. Men det finns utöver
detta en mängd mycket betydelsefulla
förslag på utgiftssidan. Tar man
också del av dem, finner man att de
dämpar chockverkan och leder fram
till en lugnare bedömning av vad som
det nu totalt är fråga om.

Deltagarna i dagens debatt har haft
tillfälle att ta del av såväl finansplanen
som nationalbudgeten i dess helhet och
känner därför till innehållet i dessa betydelsefulla
instrument, vilka ger ett
gott underlag åt den som vill ha en objektiv
belysning av utvecklingen, dagsläget
och framtidsutsikterna. År det därvid
något som chockerar, är det knappast
de föreslagna inkomstförstärkningarna,
utan snarare blir det väl den utveckling
som har lett fram till behovet
av dylika åtgärder. Det bär i debatten
i Nationalekonomiska föreningen sagts
att de framlagda förslagen i sak är väl
underbyggda men politiskt infekterade.

Statsverkspropositionen m. m.
Det sista tror jag närmast siktade till
förslaget om den s. k. näringspolitiska
fonden.

Jag har också i annat sammanhang
hört eller läst att den föreliggande budgeten
skall ha uppgjorts med tanke på
andrakainmarvalet 1968 och i syfte att
förstärka arbetarpartiets underlag i den
kommande valrörelsen. Jag finner det
inte i något avseende verklighetsfrämmande
att oppositionen hyser dylika
tankar eller misstankar, ty det är ju
allmänt bekant att oppositionspartierna
var för sig eller i samverkan rustar
för allt vad de är värda och litet till i
förberedelserna för den avgörande offensiven.
Det har t. o. m. i något sammanhang
framskymtat något så stimulerande
som att det är sista striden det
gäller, men det måste väl vara något
missförstånd bakom en sådan paroll.
Valet kommer inte att gälla frågan om
strid eller fred på den politiska vädjobanan,
utan det är makten i samhället
som står på spel. Oavsett utgången av
andrakammarvalet nästa år, kommer
striden att gå vidare. Ingen kan rimligen
anklaga regeringspartiet för att det ser
om sitt hus inför den stora uppladdningen
med sikte på hösten 1968.

Har man emellertid även valrörelsen i
sikte, förefaller det i dag inte vara så
särskilt lockande perspektiv för arbetarpartiet
att ha statsbudgeten avseende
budgetåret 1967/68 såsom underlag i
valrörelsen. Det är en kärv budget, och
den uppfattas så också av väljarna. Den
kan bli en positiv faktor endast under
förutsättning att de föreslagna åtgärderna
visar sig vara en riktig och effektiv
medicin, väl ägnad att åstadkomma ett
tillfrisknande och en normalisering av
samhällsekonomien. Men det tror inte
oppositionen på. Finansministern måste
emellertid vara övertygad om effekten
av sina förslag, inte med hänsyn till
valrörelsen 1968 utan i första hand av
omtanke om sitt fögderi. Visst finns
starka skäl till att satsa hårt på åt söka
vinna allmän förståelse för nödvändigheten
av den kärva linjen med syfte att

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen in. m.
åstadkomma den eftersträvade balansen,
vilken är riktpunkten för såväl finansministern
som för samtliga som här
har yttrat sig och som väl ändå innerst
inne alla vill söka nå enighet.

Det händer så mycket i det utvecklingsskede
vi nu upplever som behöver
närmare belysas och förklaras innan det
är moget att införas såsom detaljer i en
allmän propaganda, som den vilken exempelvis
präglar valrörelser. Det är
mindre russin i tårtan än flertalet väntat
sig, och det är för mycket av de bittra
dropparna. Vi kan särdeles väl förstå
att folk i allmänhet uppfattar det på det
sättet. Hur mycket den är värd som
dragplåster i en valrörelse är det svårt
att ha någon mening om. Förmodligen
finns det just nu mest för oppositionen
att hämta, ty vad som är belastande för
regeringspartiet i den politiska dragkompen
kan i motsvarande grad vara
befrämjande för oppositionen. Men den
utvecklingen kan ju vända fram till hösten
1968. Ingen kan dock bestrida att
den kärva budgeten passar bra in i det
kärva ekonomiska klimat som för närvarande
råder och synes bli bestående under
i varje fall den tid budgeten omspänner.

Herr talmannen har vid riksdagens
högtidliga öppnande givit uttryck för
sin bedömning av en av de väsentliga
orsakerna till det nuvarande bekymmersamma
ekonomiska läget i följande ord:
»Vi vill göra för mycket på för kort
tid.» Låt mig här inskjuta att herr talmannen
är avpolitiserad när han för
kammarens talan i rikssalen. De få citerade
orden säger en hel del om en benägenhet
vi alla mer eller mindre dras
med eller lider av, ehuru något splittrad
i fråga om objekten. De flesta vill göra
det mesta på hemmaplan, andra koncentrerar
sin benägenhet till exempelvis
hjälpen åt u-länderna. Alla har det gemensamt
att de ogillar den mur av betänkligheter
som har sin grund i otillräckliga
resurser eller bristande balans
i utrikeshandeln. Det är förmodligen något
av detta i vår mentalitet -— för att

inte säga mycket av det — som utgör
basen för den onda cirkel ur vilken vi
har så svårt att bryta oss, nämligen lättheten
att forma önskemålen i konkreta
förslag men svårigheten att acceptera
konsekvenserna av ett bifall till dem.

Skall vi ta fasta på redovisningen i
finansplan och nationalbudget, så har
vi redan för åren 1967 och 1968 i utvecklingen
intecknat lönestegringar som
totalt närmar sig 17 procent. Vi kan
räkna som en kreditpost en beräknad
höjning av produktionen inom företagen
med omkring 8 procent. Restposten,
9 procent, utgör väntande prisstegringar.
Det är väl ingen i kammaren, vare
sig företrädare för regeringspartiet eller
för oppositionspartierna, som skulle betrakta
detta såsom en gynnsam utveckling,
vilken man utan vidare kan slå sig
till ro med och se vad det blir av. Jag
tror vi allesammans har behov av att
göra vad som är möjligt för att komma
till rätta med denna utveckling. Ty det
är, som det sades i något sammanhang,
jag kommer inte ihåg i vilket, prisstegringarna
som är det värsta hotet mot
exempelvis möjligheten att komma fram
till det vi så gärna skulle vilja nå, en
ekonomisk balans, så att man framför
allt kunde utnyttja en del av resurserna
för att, om inte på en gång så i varje
fall undan för undan, rätta till det missförhållande
som möjligen kan råda i
fråga om den som räknar sig till låglönegrupperna.

Det är intet tvivel underkastat att en
prisstegring av denna storlek är tillräcklig
för att omintetgöra fackföreningsrörelsens
alla strävanden att i
det långa loppet verkligen undanröja
en del av det som nu ändå kan läggas
till saklig grund för att göra en gradering
i låglönegrupper. Därmed följer
väl också att man har grupper med genomsnittslöner
och grupper som har
höga löner. Det är låglönegrupperna
som i en sådan utveckling absolut kommer
till korta, hur gärna vi än skulle
vilja åstadkomma en ändring och hur
ofta vi än deklarerar att vi har en så -

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

dan vilja. Jag tror att stabiliteten är det
enda underlag som man kan bygga på
om man vill nå en utjämning, inte full
utjämning men i varje fall en sådan utjämning
som objektivt tar hänsyn till
vederbörandes sysselsättning, utbildning
och därmed sammanhängande
faktorer.

Jag har, herr talman, inga erinringar
att göra mot de föreslagna inkomstförstärkningarna.
Jag tror att de är nödvändiga
med hänsyn till den balans
som finansministern anger såsom erforderlig
mot bakgrund av den redovisade
utgiftsnivån.

Jag har blivit ganska förbryllad över
näringslivets reaktion inför finansministerns
förslag att av de medel, som
inflyter genom höjningen av omsättningsskatten
med en procentenhet, avsätta
500 miljoner till en näringspolitisk
fond, avsedd att användas för stöd
åt företag som kommit eller kommer i
trångmål. Även om vi ännu inte har
några preciserade anvisningar för hur
fonden skall användas, har jag svårt att
tänka mig att det skall vara nödvändigt
att ta den i anspråk när ett företag,
också om det har råkat i svårigheter,
fortfarande har möjlighet att få krediter
exempelvis på den allmänna kreditmarknaden.
Däremot är jag övertygad
om att det i en strukturrationalisering
— eller strukturomläggning eller vad
man nu vill använda för ordval — kommer
att uppstå sådana situationer att
möjligheter till kredit eller kapitalanskaffning
på den allmänna kreditmarknaden
inte finns. Då skulle fonden naturligtvis
kunna spela sin största roll
genom att tas i anspråk för att i första
hand underlätta en omställning men
även, om så befinns nödvändigt, en avveckling
av företaget. En sådan avveckling
kan ju ske under olika former,
framför allt under olika former med
hänsyn till de anställda. Visar det sig
att det finns möjlighet att rädda företaget
genom en omställning eller en rationalisering
av driften, när företaget
är så ekonomiskt pressat att det inte

Statsverkspropositionen m. m.
kan få kredit på annat sätt, skulle fonden
givetvis kunna användas. Mot det
har man invänt att om detta är syftet,
kommer fonden ju till sin karaktär att
närma sig lokaliseringsanslaget, och
varför skulle den då inte kunna avsättas
för det ändamålet? Men är det alldeles
riktigt? Är inte lokaliseringsbidragen
liksom bundna till vissa stödområden,
som skall få sina speciella finansieringsspörsmål
klarade den vägen?
Här var det väl meningen att fonden
skulle kunna sättas in oavsett om
det var en sådan geografisk uppdelning
som sammanföll med behovet av kapital.

Jag kan för det andra inte riktigt
förstå näringslivets bekymmer inför
den föreslagna fonden, eftersom det
finns flera olika möjligheter för företagen
att få lån som staten finansierar.
Vi har låneverksamhet genom företagarföreningarna
och vi har skattelättnader
i form av avsättningar till investeringsfonder,
och såvitt jag vet har
det inte inkommit några protester eller
förekommit att någon underlåtit att söka
dessa förmåner när förutsättningarna
har förelegat. Allt detta har säkert
gjort sin nytta, och jag tror inte
att vare sig näringslivet eller bankvärlden
behöver ha några funderingar över
att här skulle kunna bli någon icke tolererbar
konkurrens på marknaden.
För det första är inte beloppet av den
storleken, och för det andra tror jag
inte det finns någon som helst anledning
att leda in fonden på sådana banor.

Riksdagen skall ju ta ställning till bestämmelserna
för fondens användning,
och då kan vi diskutera problemet ytterligare.

Jag vill för min del understryka att
det finns många som hyser en allvarlig
oro för den fortsatta utvecklingen enligt
1966 års modell, innebärande en accelererad
strukturrationalisering med
ytterligare nedläggning av ekonomiskt
svaga företag och sammanläggning av
andra till större och bärkraftigare en -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
heter. Oavsett vad som blir resultatet
av detta, nedläggning eller omställning,
drabbas i första hand de anställda av
dessa konsekvenser i form av arbetslöshet.
Vilka resurser arbetsmarknadsstyrelsen
än har i sin omskolningsverksamhet
så kvarstår alltid svårigheten
för den äldre arbetskraften att skaffa
sig ny sysselsättning, men den kan också
kvarstå för den yngre arbetskraften
som efter omskolning skall ut på arbetsmarknaden
på andra områden och
konkurrera med den arbetskraft som
redan inte bara har utbildning utan
också rutin.

Jag tror att man inom dessa kretsar
kommer att hälsa fondens tillkomst med
stor tillfredsställelse och räkna med att
den innebär en ytterligare ökad trygghet
mot vad som har kunnat konstateras
under de två senaste åren men alldeles
särskilt under år 1966.

Herr talman! Det har redan sagts så
mycket i debatten, och det är många
talare kvar, att jag inte tror att jag behöver
anstränga kammarens tid ytterligare.
De frågor som jag skulle ha intresse
av att ytterligare säga något om
kommer alldeles säkert att bli belysta i
den fortsatta debatten. Med detta, herr
talman, vill jag bara förklara att inte
heller jag har någonting emot att statsverkspropositionen
remitteras till vederbörliga
utskott.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! När jag i morse kom
hit var jag djupt imponerad av längden
på talarlistan i denna kammare. Jag såg
i andanom all den vältalighet som skulle
spridas härifrån och beslöt själv att
bli mycket kortfattad i debatten. Jag
förmodade då och jag förmodar fortfarande
att herr talmannen inte skulle
ha någonting emot ett sådant arrangemang.
Tyvärr måste jag säga att jag
kommit att vackla i min uppfattning,
inte beträffande kortheten i talet — det
kan nog stå sig — men beträffande den
vältalighet som skulle spridas här, det -

ta sedan herr förste vice talmannen
manat fram herr Strängs prominenta
och pregnanta profil här i kammaren
och erinrat om hans syn på sakligheten
på det här stället. Enligt herr
Strängs —• tydligen av herr förste vice
talmannen högt gillade —• uppfattning
sprids saklighet endast hos Nationalekonomiska
föreningen när budgetfrågor
diskuteras. Här är det politik, vilket
om man skulle omsätta det till vanligt
svenskt språkbruk närmast skulle
betyda smörja, för att inte använda något
ännu mera adekvat uttryck. Det bär
som sagt avkylt mig i hög grad, men
eftersom jag hade föresatt mig att säga
någonting så skall jag be att få göra
det ändå.

Jag skall närmast ta upp de resonemang
som har förts om den stora strukturrationaliseringsfonden,
som ju för en
gammal »lokaliserare» måste vara av
utomordentligt stort intresse men som
det naturligtvis är mycket svårt att bilda
sig eu uppfattning om, då ju statsverkspropositionen
inte ger oss mer än,
som det har sagts, på sin höjd fem rader
om vad fonden egentligen avser.
Det första intryck man fick var detta:
Har de lokaliseringspolitiska problemen
blivit totalt bortglömda i sammanhanget?
Vi har senare fått lyssna till
hans excellens herr statsministern som
på den punkten försäkrade att fonden
tvärtom skulle komma att få en mycket
betydande lokaliseringspolitisk effekt.
Vi har inte sett riktlinjerna för fondens
arbete, men herr förste vice talmannen
har försäkrat oss att de kommer
och att vi bör vänta till dess. Allright,
det må vara hänt, ty man kan
knappast diskutera en företeelse som
inte existerar.

Emellertid kan det vara angeläget att
i sammanhanget anknyta några reflexioner
med utgångspunkt från den syn
jag har förskaffat mig när jag har
sysslat med lokaliseringspolitiska problem
och fått praktiskt ta ställning till
lokaliseringsbestämmelsernas funktioner
i en del av det län jag represente -

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

rar, nämligen Dalsland. Hans excellens
herr statsministern försäkrade att fonden.
inte hade någonting med socialisering
att göra. Den hade inget sådant
inslag, sade han. Det är naturligtvis
tacknämligt att vi bär fått en sådan
försäkran, men å andra sidan måste
man ju säga sig att en försäkran av det
slaget är ganska naturlig, om man ställer
fenomenet i belysning av valutgången
i höstas, en valutgång som ju
knappast kunde uppfattas som en inbjudan
till den socialdemokratiska regeringen
att starta någon socialisering.
Jag bortser då från vad den mera
vänsterorienterade opinionen eventuellt
skulle kunna betyda i sammanhanget.

Det har av hans excellens konstaterats
att utfallet av den hittills förda
lokaliseringspolitiken har varit lyckosamt.
Jag vill gärna helt stryka under
det påståendet. Det har visat sig genom
bibehållna befolkningssiffror i Norrland,
det har visat sig i form av en
ökad optimism bland dem som närmast
är ansvariga för bygdernas förkovran,
nämligen kommunalmännen,
och det har haft betydande positiva
verkningar. Det skulle ha varit intressant
att veta i vilken grad man sålunda
kunde påräkna att den nya fonden
skulle ge pengar till den verksamheten,
och jag har sagt mig själv att fondens
tillkomst — i den mån fonden skall
verka för strukturrationalisering —
automatiskt för med sig ett ökat lokaliseringsbehov.
Om strukturrationaliseringen
kan ta sig sådana uttryck att en
sammanslagning av två företag leder
till att det ena företaget flyttas till det
andras plats, uppstår ju automatiskt ett
lokaliseringsbehov på den plats som blir
utan företag i fortsättningen. Jag hoppas
att resonemanget om strukturrationaliseringen
så småningom skall ge till
resultat att man i sammanhanget tar
upp även det lokaliseringspolitiska resonemanget
till debatt, ty de kommer
att hänga ihop såsom ler och långhalm.

När herr förste vice talmannen be 5

Första kammarens protokoll 1967. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
rör frågan om i vilken grad lokaliseringspolitiken
är ägnad att gälla olika
delar av landet, eftersom den hittills
är begränsad till det s. k. norra stödområdet,
vill jag hävda att fråga är om
inte tiden är inne att ta gällande bestämmelser
under omprövning så att
man finge smidigare bestämmelser landet
över. Vi har sett utvecklingen sedan
lagstiftningen kom till. Vi har erfarit
att det har uppstått behov på andra
platser än dem som berörts av det
norra stödområdet av sådan art att det
varit angeläget att ha full frihet när det
gällt lokaliseringspolitikens tillämpning.
Det kan tänkas vara en lämplig åtgärd
i samband med tillkomsten av denna
fond. Man skulle kunna ge fonden en
sådan struktur att den skulle kunna användas
effektivt även i detta avseende.

Jag hade tillfälle att häromdagen höra
en föredragning om befolkningsutvecklingen
inom skolområdet i Dalsland.
Jag måste säga, herr talman, att
efter den föredragningen gick man
tyngd av bekymmer. Om man skulle
hårdraga den föredragningen, skulle
det visa sig att praktiskt taget bara en
enda plats i landskapet Dalsland skulle
ha utsikt att kunna existera även i fortsättningen
och att tillgången på barn
till övriga skolenheter har minskat till
den grad att man på ena handens fingrar
kan räkna de skolor som kan finnas
kvar.

Det är alldeles uppenbart att det är
mycket svårt att strida emot denna utveckling
på befolkningsområdet. Såvitt
jag vet finns det inte någon bestämd
åtgärd som man kan vidtaga och sedan
förutsäga resultatet av. Men nog måste
det i allra högsta grad vara angeläget
att dessa bygder ges en chans att fullfölja
de linjer som har uppdragits i
lokaliseringspolitiken, linjer som kan
befaras komina i olag genom den nya
fondens användning såsom strukturrationaliserande
medel. Vidtar man inte
de åtgärder på lokaliseringspolitikens
område som blir följden av detta, tror
jag att man mister även den effekt som

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
den hittills förda lokaliseringspolitiken
har fört med sig i fråga om befolkningsutvecklingen.
Jag skulle vilja sammanfatta
min syn på det sättet att den fond
som man här diskuterar kan i sig sålunda
rymma en risk som det gäller att
se upp med från början, om man vill
att det arbete som utförs skall ge resultat.

En annan sak som bär inträffat just
i dagarna och som jag för min del tycker
är anmärkningsvärd är de nya direktiv
som arbetsmarknadsstyrelsen
har bett om när det gäller dess arbete
för att bekämpa arbetslösheten. Det är
en utomordentligt angelägen uppgift, ty
— såsom har omvittnats så många gånger
— arbetslöshet är väl det värsta som
människan kan råka ut för. Skall man
bekämpa arbetslösheten genom att sammanföra
och utbilda arbetskraft, alltså
omskola arbetskraften och förse den
med sysselsättning på annan plats, uppkommer
omedelbart problemet: Skall
man på det sättet bidraga till att fortsätta
avfolkningen i de bygder som det
här är fråga om och där sysselsättningen
brister?

Även i arbetsmarknadsstyrelsens resonemang
saknas — såvitt jag kunde
döma av referaten — vad som enligt
min mening skulle vara slutklämmen,
nämligen att man om man vill skapa
bygder där människor kan leva även
i fortsättningen i väsentlig grad måste
offra medel på en fortsatt lokaliseringspolitik.

Jag tänker därvid på utvecklingen i
exempelvis det tidigare berörda området
Dalsland, där befolkningen på vissa
orter redan är så uttunnad att ett ordnat
samhällsliv knappast kan levas utan
mycket stora ansträngningar från de
människor som bor kvar.

Om man nu i den vällovliga avsikten
att skaffa dessa människor arbete
skulle få fullmakt att över hela linjen
genomföra den operation som nu är
begärd, varigenom man skulle få ytterligare
rätt att lösa in egnahem
o. s. v. —- vilket naturligtvis i och för

sig för de människor det gäller är en
angelägen uppgift ■— och bortsåg från
lokaliseringspolitikens möjligheter, tror
jag att man skulle ha tagit ett steg som
det vore nästan omöjligt att reparera.

Herr talman! Jag har lovat att inte
bli långrandig. Låt mig sluta med att
uttala den förhoppningen att — vilket
jag tror är angeläget — den nya fondens
tillkomst skall kunna bli inkörsporten
till en ny debatt om vikten av
en aktiv lokaliseringspolitik för att
verkligen låta de berörda människorna
och bygderna få del av de nyttigheter
som tillhandahålls i samhället i övrigt.
Då skulle både resonemanget om fonden
och fondens existens, såsom jag ser
det, få ett väsentligt vidare värde än
vad som nu är förutskickat.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen om jag
provocerade herr Torsten Andersson
till någon ändring i hans planerade
anförande genom mitt åberopande av
herr Strängs konstaterande att denne
var van att föra två debatter: en i Nationalekonomiska
föreningen och en i
riksdagen.

Jag har dock inte klassificerat den
ena som mera värdefull än den andra,
och jag har inte heller tolkat herr
Sträng som om denne gjorde någon
skillnad på denna punkt. I Nationalekonomiska
föreningen diskuterade
herr Sträng emellertid budgeten i huvudsak
från ekonomisk synpunkt, medan
debatten i riksdagen också fördes
från politiska synpunkter. Detta gjorde
det naturligtvis inte lättare, eftersom
man politiskt ser på budgeten ur minst
fyra olika synvinklar.

Vad jag åberopade var emellertid
möjligheten att det, om samma situation
skulle utvecklas på försvarets område,
så att man politiskt skulle komma att
se på frågorna ur olika synvinklar,
skulle kunna tillsättas en expertutredning
vilken mera entydigt och utan

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

varje klassificering kunde presentera
ett material som visar vad som kunde
fås för de pengar politikerna vill ställa
till förfogande.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Avlyssnandet av dagens
remissdebatt liksom en lång rad
tidigare remissdebatter, och erfarenheterna
av den senaste valrörelsen liksom
en lång rad föregående, ger mig anledning
till den reflexionen att svenska folket
på sätt och vis måste vara mycket
lyckligt, ett folk i stort sett befriat från
överraskningar. Att längta, hoppas och
tro är i allmänhet tämligen onödiga
sysselsättningar i vårt samhälle — grubbel
leder ingen vart, vad som skall
komma det kommer också, regelbundet,
fast och bestämt.

Därför tyckte jag nog att det närmast
var, eller borde ha varit en chock
för många när regeringspartiet i det
senaste valet gick ut till väljarna med
den ivriga maningen och uppmaningen:
»Tänk framåt.» Om den hade kommit
från något annat håll kunde det
kanske ha varit annorlunda, men att
regeringspartiet av alla partier skulle
vara det som hetast vädjade till människorna
att använda sina tankeapparater
i akt och mening att skapa sig en
föreställning om hur den närmaste
framtiden sedd ur politisk synvinkel
skulle komma att te sig, det måste väl
av alla gärningar vara en överloppsgärning.
Den inre synen kunde inte
gärna bli någon annan än den som visade
det oföränderliga i »föränderlighetens
värld», d. v. s. nya skattehöjningar,
en eller annan ny pålaga, några
nya torn på krånglighetens tempel, en
liten julstädning i kanslihuset; men i
övrigt samma gamla oförmåga att komma
till rätta med inflationen och många
andra väl kända bekymmer.

Om det emellertid till äventyrs fanns
en och annan som oljade sitt tankemaskineri
och försökte se in i framtiden
och under detta mödosamma arbete
trodde sig upptäcka några hoppets

Statsverkspropositionen m. m.
stjärnor som lyste klart, så måste han
eller hon i dag djupt ångra den förslösade
tiden. Ingenting ändrades. Det
blev som vanligt ett nytt år, men allt
var — det har redan vältaligt omvittnats
från många håll —- som förr; herr
Strängs gamla signatur, med tillägg
blott av en eller annan ny krumelur.
Att tänka framåt var fullständigt onödigt.
Det hade varit betydligt mer givande
att se tillbaka på herr Strängs
många budgetårgångar och sedan för
sig själv mumla det vanliga tillägget efter
ett följetongsavsnitt: »Fortsättning
följer.» Naturligtvis på sina håll dock
med den stilla förhoppningen, att läsaren
snart måtte ha nått fram till det
avsnitt i följetongen som innehåller det
befriande ordet Slut.

Rätt skall dock vara rätt — det måste
erkännas att svenska folket bjöds på
en liten överraskning, nämligen den
att de väsentligaste punkterna i herr
Strängs lunta publicerades en vecka innan
det stora flertalet av riksdagens ledamöter
fick äran och förtroendet att
ta del av den. Sedan dess har det tvistats
en hel del om vem som var den
store syndaren inom pressen och vem
som syndade först. Mystiken i det avseendet
skingrades, tycker jag, när en
av regeringspartiets tidningar, DalaDemokraten,
avslöjade följande: »Onsdagen
den 4 januari hade socialdemokratiska
journalister inbjudits till en
konferens i statsrådsberedningen. I den
deltog en hoper folk från Aftonbladet,
inte bara från den politiska redaktionen
utan även från nyhetsavdelningen.
Deltagarna fick i förtroende en kortfattad
version av statsverkspropositionen.
» Man bör i detta sammanhang lägga
märke till ordet »förtroende». Det
är ju i själva verket inte något särskilt
svårförståeligt ord, men det är ändå
märkligt hur lätt man på sina håll
snubblar förbi innebörden i orden.

Jag har faktiskt haft ett par tillfällen
här i kammaren att diskutera förhållandena
inom pressen med statsministern,
och jag minns så väl att det

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
kändes verkligt befriande när herr Erlander
till sist kom fram till den slutsatsen
att synden inte bara smyger omkring
på den ena sidan av tidningsstaketet.
Jag hoppas nu att han också beaktar
det här tillfället att konstatera
hur rätt han ändå till slut fick.

Jag drog emellertid inte upp den här
saken med pressen, även om naturligtvis
pressen intresserar en gammal journalist,
för att i och för sig beklaga ett
uppseendeväckande avsteg från journalistiska
hedersregler, utan för att uttala
en djup förvåning över att man inom
regeringen tycks ha ett betydligt större
förtroende för — och här citerar jag
återigen Dala-Demokraten -— »en hoper
journalister från Aftonbladet» än för
riksdagens ledamöter som snällt och
tålmodigt får vänta på den nådiga luntan
till dess det högtidliga öppnandet
är överstökat. Jag tycker nog att det
verkar en smula nonchalant mot riksdagen.

Det här exemplet är emellertid inte
på något sätt enastående. Tvärtom händer
det litet då och då att regeringens
representanter vägrar att ge ordentliga
besked på frågor i riksdagen med hänvisning
till pågående utredningar, till
pågående arbete i departementen eller
med åberopande av något annat skäl
för sin förtegenhet, vilket sedan inte
hindrar att samma departementschef
kort tid efteråt inför andra församlingar
eller i intervjuer i pressen eller TV
avslöjar sådant som tydligen ansågs
alltför riskabelt eller olämpligt att gå
in i riksdagsledamöternas öron.

Låt mig anföra ett färskt exempel.
Under senaste höstriksdagen interpellerade
folkpartisten herr Westberg ecklesiastikministern
i vuxenutbildningsfrågan,
en fråga som under de senaste
fem åren har aktualiserats i motioner,
bl. a. från folkpartiet. Interpellanten
förordade liksom tidigare skett i motionerna
ökad användning av etermedia.
Han efterlyste initiativ till utbyggnad
av ett radio- och TV-universitet
in. in. I sitt svar den 8 december var

emellertid departementschefen mycket
förtegen. Han hänvisade praktiskt taget
bara till att det skulle komma en proposition
i den här frågan. Kort tid därefter,
nämligen den 4 januari, alltså
mindre än en månad, fanns det tydligen
anledning att öppna slussarna. Vid
den s. k. skolveckan avslöjades klart
och tydligt och utan några hämningar
sådant som inte var lämpligt att redovisa
inför åhörarna i riksdagen. Den
kommande propositionen var tydligen
hemligstämplad för riksdagens ledamöter.
Vi fick alltså på andra vägar besked
om att en starkt breddad radiooch
TV-undervisning skulle komma till
stånd och att departementet förbereder
en särskild produktionsenhet för utbildningsprogram
i TV och radio och
dessutom sedan flera månader tillbaka
upptagit underhandlingar med privata
företag i programbranschen.

Jag tycker att händelser som dessa
måste ur riksdagens synpunkt betecknas
som högst otillfredsställande. Däremot
gläder det naturligtvis oss som
länge har kämpat för en bättre vuxenutbildning
och inte minst för en betydligt
större roll för radion och televisionen
i denna utbildning att man nu
på ansvarigt håll kommit underfund
med att en stark ökning av radio- och
TV-engagemang i undervisningen bl. a.
med hänsyn till lärarbristen är högeligen
nödvändig. Man var under den
Skolvecka jag redan tidigare här talat
om tämligen överens om att de tekniska
hjälpmedlen visserligen aldrig
helt kan ersätta lärarna, men att de kan
medföra en avlastning som möjliggör
ökning av sådana insatser från lärarnas
sida som de av oss beslutade skolreformerna
har förutsatt, men som aldrig
riktigt har nått fram till verkligheten. I
fråga om vuxenutbildningen erbjuder
emellertid utan någon som helst tvekan
radion och televisionen mycket stora
fördelar, inte minst ur den synpunkten
att större delen av utbildningen kan äga
rum oberoende av den studerandes boendeort.

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Till ecklesiastikministerns i och för
sig glädjande avslöjande om en större
satsning på eterburen undervisning
kommer emellertid några droppar malört
i glädjebägaren. Det är som jag bar
sagt tacknämligt att bristen på film-,
radio- och TV-program i undervisningens
tjänst avhjälpes, men det båtar föga
om man inte över huvud taget kan visa
dessa nya och fina program för eleverna.
Vid Skolveckan redovisade ett
av våra undervisningsråd att det finns
en mycket stor brist i frågor om apparater
för TV- och filmvisning i våra
skolor. Om man därtill lägger samtidigt
redovisade svårigheter att använda material,
som många skolor verkligen har,
på grund av brister i fråga om lokalorganisationen
och i fråga om biträdespersonalen,
framstår det som självklart
att en större satsning på nya program
också måste följas av en grundlig upprustning
på mottagarsidan, alltså i skolorna.

För den som har ett speciellt intresse
för åttonde huvudtiteln står det klart
att herr Edenman har lyckats väl i konkurrensen
med sina kolleger. Han kan
redovisa en ökning på driftbudgeten
med 663 miljoner kronor och på kapitalbudgeten
med 103 miljoner kronor.
Av detta utgör emellertid inte mindre
än 500 miljoner kronor automatik, huvudsakligen
beroende på löneökningar.

Det i och för sig glädjande resultatet
av dragkampen med i första hand väl
finansministern utesluter dock inte anledningar
till beklaganden som i det
rådande kärva ekonomiska läget tyvärr
inte kan leda till några nämnvärda förslag
till förbättringar i Kungl. Maj:ts
proposition, utan som får förbli beklaganden.

Jag tänker då närmast på byggnadsverksamheten
inom skolväsendet. Här
hade skolöverstyrelsen i sina äskanden
som ett absolut minimum föreslagit 500
miljoner kronor, en siffra som departementschefen
tvingades pruta ned med
10 procent. Denna prutning betyder naturligtvis
ytterligare uppskov med en

Statsverkspropositionen m. m.
rad byggen som länsskolnämnderna ute
i landet betecknat som absolut ofrånkomliga.
Kommunalmän landet runt
kan vittna om en allvarlig försämring
av skolbyggnaderna och om att man på
många håll måste nöja sig med dåliga,
för att inte säga bedrövliga provisorier.

Från folkpartiets sida har under
många år förts en kampanj för en friskare
satsning på paviljongbyggande, en
satsning som också lett till att man numera
kan leverera utmärkta lokaler i
denna byggnadsstil. Skolöverstyrelsen
tycks också ha stimulerat de kommuner
som befinner sig i särskilt prekärt läge
att använda sig av kvoten för s. k. provisoriska
lokaler, även om det för kommunerna
har betytt en större andel av
finansieringen.

Nu uppges emellertid att skolöverstyrelsen
blivit bönhörd till den grad att
av det anslag som i år oförändrat hålles
vid 80 miljoner kronor redan 200
miljoner intecknats av kommuner som
vill bygga s. k. provisorier. Detta måste
vara ett vältaligt vittnesbörd om situationen
och om att tiden verkligen är
inne för ett nytänkande i fråga om
skolbyggandet, ett nytänkande som det
också finns all anledning till ur många
andra synpunkter, bland annat befolkningsomflyttningarna,
inte bara i glesbygderna
utan numera desto mer inom
storstäderna.

Många exempel på hårdhänta och beklagliga
prutningar på skolöverstyrelsens
äskanden skulle här kunna anföras,
men i dagens läge får den intresserade
nöja sig med att inom sig själv
hysa en stilla förhoppning om ett bättre
ekonomiskt klimat som möjliggör att
våra många vackra utbildningsplaner
inte stannar på papperet utan förverkligas
till gagn inte bara för vår ungdom
utan för hela vår framtid. Den intresserade
kanske rent av bör ägna sig åt
att tänka framåt.

Ja, herr talman, jag hade tänkt huvudsakligen
att uppehålla mig vid skolan,
men det var ett par saker i stats -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

minister Erlanders anförande som jag
tycker att jag bör säga något om.

Statsministern beskyllde högerledaren
för att ha uppträtt olämpligt. Högerledaren
hade enligt statsministerns
mening beskyllt statsministern för att
inte helt och hållet hålla sig till sanningen,
och herr Erlander bad liögerledaren
att han skulle be om ursäkt för
denna som han uttryckte sig allvarliga
förlöpning. Jag vill emellertid erinra
kammarens ledamöter om att för statsministern
själv är det tydligen inte så
förfärligt noga vare sig med ordvalet
eller med verkligheten. Han förklarade
nämligen att folkpartiet och centerpartiet
i borgfredens namn hade slutit upp
på samma linje som högern när det gällde
skattepolitiken. Han slutade ett av
sina anföranden med att säga att borgfreden
inte innebar ett sant ord om
högern. Jag hörde aldrig att herr Erlander
ansåg denna osanning vara någon
allvarlig förlöpning. Han bad inte
om ursäkt för att han hade kastat fram
detta. Däremot var det inte överraskande
i det hokuspokus som förekom från
statsministerns sida att han i slutet av
ett av sina senaste debattinlägg förklarade
att det var lyckligt att högern stod
isolerad i fråga om sin skattepolitik —•
då hade han tydligen upptäckt en annan
version av sanningen.

Det var väl ändå tämligen unikt när
statsministern vidare påstod att vi skulle
ha menat att vi hellre såg att högern
gick fram än att socialdemokraterna
gick fram — och det håller jag med
om. Men när statsministern till detta
lade att vi i dag är glada över att det är
en socialdemokratisk politik och inte
en högerpolitik som är förhärskande,
vågar jag, herr talman, försäkra att vi
inom folkpartiet inte är särskilt glada
över att det är en socialdemokratisk politik
som är förhärskande i dag, men att
vi inte heller skulle vara särskilt glada,
om det var en extrem högerpolitik som
var förhärskande.

Jag vill till sist bara komplimentera
herr förste vice talmannen för hans

lugna och sympatiska inlägg. Det fanns
där en del saker som man kanske skulle
vilja invända något emot, men hans inlägg
ledde väl närmast till den reflexionen,
att socialdemokraterna har kommit
bort från den djärva linjen och från
de djärva målen och slagit in på den
linje, som herr Strand betecknade som
den kärva linjen —- det kommer sanningen
betydligt närmare.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr GEIJER, ARNE, (s):

Herr talman! Den nu framlagda budgeten
har med full rätt, skulle jag vilja
säga, karakteriserats som kärv. Man får
väl gå tillbaka åtskilligt i tiden för att
möta ett framlagt budgetförslag som
innehåller så mycken kärvhet som fallet
är vid detta tillfälle.

Den framlagda budgeten bygger på
ett konjunkturläge som är litet annorlunda
än det konjunkturläge som just
nu råder. Jag skulle vilja karakterisera
det hela på det sättet, att budgeten bygger
på ett konjunkturläge som svarar
mot den konjunktur vi hade för ett år
sedan. Dagens konjunktur är inte lika
hög som fallet var under 1966. Vi skulle
därför kunna säga att den framlagda
budgeten skulle ur konjunktursynpunkt
bättre ha svarat mot verkligheten när
föregående års budget lades fram, och
den budget som lades fram i början av
år 1966 skulle ur denna synpunkt ha
varit lämpligare vid detta tillfälle.

Den konjunktursituation som just nu
råder har av konjunkturinstitutet karakteriserats
såsom tämligen god. Vi
har alltjämt en god och vi har också
en hög konjunktur, även om nedgången
är klart märkbar. Konjunkturinstitutet
har i sin höstrapport sagt att man
under 1967 ganska snart kan räkna
med en återhämtning. Redan i mars
månad 1967 räknar man med en återhämtning,
en ny konjunkturuppgång.

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Jag vill säga att det just nu inte finns
så många tecken som tyder på detta,
givetvis med undantag för de rent säsongmässiga
variationerna. Vi kommer
på våren 1967 att få en klar tendens till
en konjunkturförbättring som beror på
att vintern är över och att våren och
sommaren är i antågande. Men i övrigt
finns f. n. inga starka tecken på en
vändning av konjunkturen uppåt, ty om
så vore fallet, skulle den svenska konjunkturen
utvecklas ganska oberoende
av vad som sker i andra länder.

Den konjunkturmässiga situation som
råder just nu är en internationell företeelse.
Konjunkturförsvagningen och
dämpningen av ekonomien har för övrigt
gått längre i en del av våra grannländer.
Detta gäller inte minst Västtyskland
som är en av Europas största
industristater. Jag skulle därför för min
del vilja säga beträffande konjunktursituationen
och vad vi har att vänta
under 1967 att jag bedömer läget icke
så ljust som budgeten ger uttryck för
och icke så ljust som konjunkturinstitutet
framställt det i sin rapport. Egentligen
är det aktuella läget, i varje fall
om man ser sysselsättningssituationen,
sämre än det som hittills öppet har redovisats
i dag, och sysselsättningsläget
är sämre än det som människorna i
allmänhet föreställer sig.

Även om man har en grundsyn på
den ekonomiska utvecklingen som
präglas av optimism, så måste man ändock
medge att situationen på vissa områden
inom det svenska näringslivet
håller på att bli ganska bekymmersam,
framför allt på vissa lokala orter. När
det som planeras för närvarande inom
den svenska industrien kommer att slå
ut i full utsträckning i form av avskedanden
och permitteringar, tror jag att
många kommer att inse att konjunkturen
icke är så god och icke tycks bli
så god under 1967, jämfört med det
material som har presenterats av konjunkturinstitutet.

På många håll inom näringslivet är
man medveten om att man i vissa fall

Statsverkspropositionen m. m.

tvingas vidta drastiska åtgärder. Man
drar sig emellertid för att alltför tidigt
annonsera om detta. Man vill inte oroa
eller skapa en större pessimism än vad
som är alldeles nödvändigt.

Att det svenska näringslivet för tillfället
har bekymmer är jag fullt medveten
om. Jag hör inte till dem som
gärna accepterar varje argument om
svårigheter som man möter från industriledares
sida, ty ofta är de överdrivna.
Däremot ligger det i dagens situation
mycket i det bekymmer som
man för fram därför att det inte finns
möjligheter att på den internationella
marknaden få avsättning för produkter
i den utsträckning som vi har behov av.
Framför allt finns det inga möjligheter
att få avsättning för de stora tunga produkterna
i vår utrikeshandel till priser
som det ur vår synpunkt anses nödvändigt
att få ut. När vi talar om det ekonomiska
läget skall vi hålla dessa saker
i minnet och inte bli alltför förvånade
om 1967 ur sysselsättningssynpunkt blir
ett svårare år än vad vi hittills räknat
med.

Här kommer den svenska arbetsmarknadspolitiken
in i bilden. Den fråga
som jag då har anledning att ställa mig
är: Har vi en arbetsmarknadspolitik
som kan möta en sådan situation? Det
kan visserligen med fog sägas att vi
offrar stora pengar på arbetsmarknadspolitiken
— den kostar ungefär en miljard,
som fallet varit under senare år.
Men om vi går in i en konjunktur som
bara är något svagare än den vi har i
dag, kommer arbetsmarknadspolitiken
att ställas på betydligt hårdare prov än
vad vi hittills har upplevt.

Jag skulle här vilja framhålla att det
viktigaste i vår inrikespolitik är att
hålla sysselsättningen uppe. Vi har vid
många tillfällen, på det politiska planet
lika väl som på organisationsplanet, understrukit
vikten av att människor bereds
arbete, så att de själva kan svara
för sin försörjning. Detta är lika viktigt
nu och i framtiden som det hittills
har varit.

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Om situationen kommer att bli sämre
är det min förhoppning att varken riksdagen
eller regeringen skall hesitera
inför nödvändigheten att vidta åtgärder
som ger den stimulans och som möjliggör
den sysselsättningsnivå som
krävs i ett samhälle av vår typ.

Den strukturella omvandlingen inom
svensk industri har accelererat i hastighet.
Den har gått snabbare under det
senaste halvåret än under någon tidigare
period. Vi kan vara övertygade om
att takten i den strukturella omdaningen
härefter kommer att öka ytterligare.
Vi står ännu bara i begynnelsen av en
strukturförändring av näringslivet, och
vi kommer i fortsättningen att få uppleva
många sammanslagningar och
många nedläggningar av företag. Den
ekonomiska utvecklingen tvingar fram
en sådan omställning. Då måste man
också ställa resurser till förfogande för
att möjliggöra denna omställning. Ett
problem som växer i takt med strukturförändringarna
är behovet av en effektivare
arbetsmarknadspolitik.

Det brukar sägas av utlänningar —
och vi har väl själva sagt det ibland —
att den svenska arbetsmarknadspolitiken
är bättre utvecklad än något annat
lands. Det må vara riktigt, men det betyder
ju inte att den svenska arbetsmarknadspolitiken
är fulländad. Vi vet
själva vilka stora brister som vidlåder
den. Vad som krävs är att få en effektivisering
till stånd som gör att vi kan
möta situationer av den art som jag här
har försökt skildra.

Vi har gjort en del undersökningar
på det fackliga planet av vad som händer
då ett företag upphör eller slås sammans
med ett annat. Det händer många
saker. Vi har gjort en rad studier av
detta slag. En sak som är ganska uppenbar
och som man ständigt möter då
man försöker studera vad som händer
i ett sådant företag är att det alltid
blir en kategori, ett visst antal människor,
som icke kan beredas ny sysselsättning
på den svenska arbetsmarknaden.
Det antalet rör sig om cirka 20

procent. När ett företag läggs ned kan
alltså var femte anställd av skilda skäl
inte beredas ny sysselsättning på vanligt
sätt. De kan inte få sysselsättning
med mindre än att man vidtar särskilda
åtgärder från samhällets sida och
genom arbetsmarknadspolitiken. Åldern
är något som här spelar in, men även
många andra omständigheter kan vara
ett handikapp.

Detta visar ofullständigheten i den
svenska arbetsmarknadspolitiken. Den
effektivisering som behöver komma till
stånd här hoppas jag att riksdagen liksom
regeringen skall medverka till och
då även ställa de ökade resurser till förfogande
som kommer att bli nödvändiga.
En förbättrad arbetsmarknadspolitik
utöver den vi har för närvarande kommer
att erfordra betydande belopp. Detta
får man väga mot behovet av att
skapa den effektivitet och den möjlighet
som vi behöver ge människorna i
det svenska samhället att komma in i
arbetslivet.

Mot denna bakgrund måste man se
förslaget om den fond för strukturomdaning
av det svenska näringslivet som
nu föreslås.

Den första reflexion jag gjorde då jag
fick vetskap om att en sådan fond skulle
upprättas var att det var ett väldigt
litet belopp som ställs till förfogande.
Beloppet 500 miljoner kronor är naturligtvis
avvägt från samhällsekonomisk
synpunkt. Det är det belopp man har
möjlighet att ställa till förfogande just
nu, men det är inte avvägt med hänsyn
till det behov som föreligger och
det behov som kommer att uppstå. Skall
man ställa beloppet i relation till det
behov som kommer att uppstå är dessa
500 miljoner en försvinnande liten
summa för det syfte som det här är
fråga om.

Ändå har man från företrädare för
det s. k. näringslivet nu kritiserat förslaget
och gått emot det hela. Bankerna
går naturligtvis emot förslaget därför
att bankerna inte själva skall sköta de
transaktioner det är fråga om. Det

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

märkliga är emellertid att framstående
företrädare för svensk industri med
skärpa går emot denna fond på 500
miljoner, samtidigt som vi vet att företagsledare
ofta, ja, mycket ofta, har
ärende till kanslihuset för att he regeringen
om hjälp i avseenden som det är
frågan om här. Detta dubbla tänkande
och dubbla resonerande går icke riktigt
ihop. Vi har å ena sidan företagens
behov av hjälp, men när man å andra
sidan försöker att lämna hjälp i detta
syfte säger näringslivets organisationer
nej.

Om vi under år 1967 kommer att få en
bekymmersam konjunktur och på grund
av den internationella konkurrensen en
bekymmersam konkurrenssituation med
hänsyn till vår utrikeshandel, krävs det
åtgärder av olika slag för att komma
över denna tidsperiod. Jag vill understryka
vad jag redan har varit inne
på, nämligen att om en konjunkturavmattning
har påbörjats, som fallet är
sedan hösten 1966, får man med erfarenhet
från tidigare liknande perioder
räkna med något längre återhämtningstid
än vad konjunkturinstitutet har utgått
ifrån. Det skulle därför inte förvåna
mig om denna kärvhet i näringslivets
situation och särskilt vår utrikeshandel
kommer att bestå under huvuddelen
av år 1967.

Utrikeshandeln är ett bekymmer för
sig, men där kommer ju in valutareserven,
som ofta är föremål för debatt,
både i pressen och på annat håll. Lyckligtvis
har vi en god valutareserv, men
vi vet egentligen inte hur stor den är.
Vi vet heller inte hur stor avtappningen
kan komma att bli under 1967. Även
med bortseende från om vår export
volymmässigt ökar kanske nära nog
tillfredsställande, finns det en faktor
som man vet mycket litet om. Många
företag i det här landet köper för närvarande
in råvaror och annat till betydande
belopp och utnyttjar de utländska
kreditmöjligheter som finns i
ganska stor omfattning. Det kan därför
hända — därom vet vi ingenting, ty

Statsverkspropositionen m. m.
allt beror på betalningsterminer och
mycket annat — att vi på den grund
kan komma att få en större valutautströmning
i slutet av året än man för
närvarande räknar med. Härvidlag rör
man sig i budgeten enligt min mening
med ganska tveksamma resonemang
och slutsatser, och man bygger sina
slutsatser på ett statistiskt underlag som
ofta är mycket bristfälligt till och med.

Vi får hoppas det bästa, men jag vill
understyrka nödvändigheten av att vi
för en politik — vilket är avsikten med
den framlagda budgeten — som håller
sysselsättningen uppe. Jag vill nog redan
nu säga att skulle sysselsättningsmöjligheterna
komma att försämras härefter,
liksom har skett hittills, även om
det har varit i begränsad omfattning, så
vill vi som representerar de fackliga
organisationerna också ge till känna
vilken politik vi anser skall föras i en
sådan situation.

Till sist vill jag beröra en annan del
av statsverkspropositionen, nämligen uhjälpen.
Den är ett dystert kapitel för
mig som i denna kammare vid många
tillfällen har argumenterat för en större
u-hjälp än den vi har presterat. Jag
skulle då vilja säga att vi icke gör den
insats som vi bör göra, även i ett läge
där vi bär tvingats att acceptera en
mycket kärv ekonomisk politik. Enligt
min mening ligger felet till detta inte
enbart i det som har förts fram i årets
budget. Jag skulle för min del vilja säga
att det ligger i lika hög grad i tidigare
års behandling av u-hjälpen, ty om vi
hade sett till under tidigare år att lyfta
upp vår u-hjälp till en mera anständig
nivå än som skett, så skulle naturligtvis
problemen icke ha varit så stora vid
det här tillfället. Man skulle då ha kunnat
med bättre samvete ta en så blygsam
ökning som den som föreslås i den
nu framlagda budgeten. Det är en blygsam
ökning i verkligheten, ty även om
ökningen är 60 å 70 miljoner i jämförelse
med föregående års budget, så är
ökningen vid en jämförelse med vad
som har utnyttjats under år 1966 endast

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

8 å 10 miljoner. För alla dem som vill
att Sverige skall göra en mera helhjärtad
ekonomisk insats för de fattiga länderna
är det naturligtvis ett ganska
sorgligt förhållande. Vi kan inte i den
svenska riksdagen och inte heller i samhällslivet
i övrigt i längden diskutera
u-hjälpen såsom hittills har skett. Ulijälpen
har i viss mån blivit en stridsfråga
mellan olika kategorier av människor
i vårt land. Såsom situationen
nu är måste jag för min del framhålla,
att man borde försöka komma fram till
någonting av en planering av den svenska
u-hjälpen på litet längre sikt för att
på det sättet målmedvetet lyfta upp den
till en högre nivå och inte, såsom fallet
har blivit detta år, låta den bli till en
fråga just i det budgetläge som vi för
tillfället har.

•lag är medveten om att man inte budgetmässigt
kan binda utgifter för ett
flertal år framåt, och det är inte heller
det som jag är ute efter. Hade vi en
plan, en riktpunkt eller en målsättning,
där vi siktade in oss på att u-hjälpen
vid den och den tidpunkten skulle vara
uppe i en viss nivå, skulle det också
innebära en ambition för alla politiker
både i riksdag och regering att följa en
sådan plan. Jag tror att det är nödvändigt
att få till stånd en planläggning i
den stilen, ty vi kan inte i längden låta
frågan om u-hjälpen vara en stridsfråga
av den karaktär som den hittills har
haft och för närvarande har. Jag tycker
att det är ovärdigt vårt land att fortsätta
på det viset.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Årets budget inrymmer
två var för sig betydande nyheter. Jag
tänker då på den näringspolitiska fonden,
avsedd att ge finansiellt stöd åt
näringslivets utbyggnad och rationalisering,
samt vidare på investeringsavgiften
på icke prioriterade byggnadsprojekt.
Det är omkring dessa två frågor
som jag har avsett att anföra några
synpunkter.

Grundtanken för dessa två förslag är
ju gemensam. Eftersom nuvarande system
inte är anpassat till den fortgående
utvecklingen inom näringslivet, har
man ansett att ytterligare åtgärder är
nödvändiga. Rådande missförhållanden
har ju också för de anställda skapat oro
och osäkerhet i tillvaron i stället för
trygghet. Konsekvenserna av detta kan
tydligt och klart avläsas på arbetslöshetssiffror
och ersättningsbelopp. För
byggnadsarbetarna är arbetslösheten
osedvanligt hög trots det mycket goda
byggväder som har rått denna vinter.

I Stockholm passerar arbetslösheten
toppsiffran från år 1958, och därmed
har vi nu den högsta arbetslöshet som
vi har haft under efterkrigstiden. För
yrkesarbetarna är arbetslösheten redan
nu väsentligt högre än något år tidigare.
Det gäller för träarbetare, murare och
målare. Det skall villigt erkännas att de
båda nya instrument som föreslås i
finansplanen vid ett hastigt påseende
kan förefalla att få diametralt motsatta
verkningar. Så är emellertid inte fallet.

Investeringsavgiften får en positiv effekt
såväl beträffande bostadsproduktion
som sysselsättning. Förskjutningen
av bostadsbyggandets igångsättning på
grund av bristande krediter i slutet av
föregående år skapar nämligen sysselsättningsproblem
även innevarande år.

Jag tror att det är nödvändigt att vi,
för att komma ur den onda cirkel, vilken
vi hamnat i till följd av 1965 och
1966 års kreditpolitik, får större delen
av igångsättningen i årets bostadsprogram
förlagd till andra och tredje kvartalen.
Jag tror att 1964 kan tjänstgöra
som ett utmärkt mönster för igångsättning
i förhållande till sysselsättning.

Under denna tidsperiod kan man
också befara en rätt hård ansträngning
av arbetskraftsresurserna — jag tänker
härvid på andra och tredje kvartalen
innevarande år. För att klara dessa
påfrestningar är samverkande åtgärder
nödvändiga med syfte att begränsa
igångsättningarna av andra byggnadsobjekt
vilka bedöms som mindre ange -

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

lägna än bl. a. bostadsbyggandet. Mot
denna bakgrund är investeringsavgiften
från arbetsmarknadssynpunkt försvarbar.

Förslag till förordning rörande denna
avgift redovisas i proposition nr 10. I
förordningens 16 § har regeringen
byggt in två säkerhetsventiler i form
av hel eller partiell befrielse från investeringsavgiften.
I det ena fallet är det
läget på arbetsmarknaden som kan nödvändiggöra
en eftergift i syfte att skapa
ökad sysselsättning genom igångsättning
av icke prioriterade byggnadsobjekt.
Det skulle i ett sådant läge vara
orimligt att kräva investeringsavgift.
Jag tror inte att man misstar sig om
man säger att 16 § i förordningen i
nämnt avseende kanske ganska snart
kommer i praktisk tillämpning.

I det andra fallet stadgas om avgiftsbefrielse
när andra synnerliga skäl föreligger.
Den prövning av avgiftsbefrielse
för igångsättningstillstånd, som
inryms i detta begrepp, bör enligt min
mening tillämpas mycket liberalt. Det
torde bli nödvändigt med en angelägenlietsgradering
inom den oprioriterade
sektorn. Jag tänker därvid i första hand
på butiks- och affärshus. Viss del av
denna kategori av byggnadsobjekt utgör
en förutsättning för att nybyggda områden
skall kunna fungera och för att
de boende skall få en rättmätig service.
Till viss del ingår dessa objekt i en
fortgående strukturrationalisering, vilken
kommer att medföra en reducering
av konsumentpriserna. Det är bl. a. av
dessa skäl önskvärt att denna typ av
objekt kommer före övriga oprioriterade
objekt vid den bedömning som 16 §
ger möjlighet till.

Förslaget om en näringslivets investeringsfond
tillgodoser i viss mån de yrkanden,
som i olika sammanhang har
framförts från fackligt håll. I den pågående
debatten om inrättandet av denna
fond hävdas bl. a. att en sådan åtgärd
är överflödig.

Man säger att det är ett ingrepp från
samhällets sida i näringslivets angelä -

Statsverkspropositionen m. m.
genheter; ett dirigerande och socialiserande
mellanled mellan de vanliga kreditinstituten
och näringslivet, som högerledaren
herr Holmberg har karakteriserat
förslaget.

Denna och liknande kommentarer
vittnar på sitt sätt om en begreppsförvirring.
Man behandlar näringslivet
som om det enbart är ett privatföretagarnas
intresse och glömmer i sammanhanget
bort en mycket väsentlig
faktor, lika viktig som kapital och företagare,
nämligen löntagarna. Fackföreningsrörelsens
intresse och ansvar för
näringslivet är både en principiell och
en praktisk fråga. Därför är det naturligt
att löntagarna och därmed också
fackföreningsrörelsen har minst lika
stort intresse som företagarvärlden av
att näringslivets problem löses så effektivt
som möjligt. Struktur- och rationaliseringsfrågorna
har ingått i motiven
för fondens upprättande. Att löntagarna
är intresserade av vad som nu
sker i form av strukturrationaliseringar,
vari ingår både nedläggningar och
sammanslagningar, är väl uppenbart;
ja, inte bara intresserade i största allmänhet
utan även berättigat frågande,
hur och på vilket sätt utvecklingen inverkar
på deras sysselsättning och på
trygghetsfrågorna över huvud taget.

Det skall ingalunda förnekas att vad
som hänt och dagligen sker inom näringslivet
ger anledning till oro bland
berörda löntagargrupper. Enligt en undersökning
som gjorts av industriens
utredningsinstitut uppgick antalet företagsnedläggningar
i fjol till 220, en väsentlig
ökning från 1965 och jämfört
med genomsnittet under de senaste
åren, då siffran varit ungefär 75. 220
nedläggningar är en toppsiffra under
efterkrigsperioden. Antalet sammanslagningar
uppnådde föregående år rekordsiffran
300.

Varken sammanslagningar eller nedläggningar
av den omfattning som fjolårets
siffror visar är någon isolerad
företeelse — utvecklingen fortsätter och
måste fortsätta i ökad takt, det är en av

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
förutsättningarna för ett rationellt arbetande
näringsliv. Men denna utveckling
kominer att bli mycket kapitalkrävande,
och ur löntagarsynpunkt är det
nödvändigt att man på ett eller annat
sätt skaffar fram det kapital som måste
till.

Vad koncentration till allt större företagsenheter
betyder för bl. a. kreditmarknaden
framgår med all tydlighet
av det förhållandet, att ett mycket stort
eftersläpande lånebehov föreligger
trots en rekordartad förlags- och obligationslåneemission
föregående år. Industrien
hade i låneavseende en mera
framträdande prioritet i fjol än tidigare
under 1960-talet. Affärsbankernas utlåning
till industrien ökade, men trots
detta kommer just kreditbehoven och
möjligheterna att få dessa tillgodosedda
i erforderlig tid att bli avgörande för
årets verksamhet och sysselsättning.
Jag tror att detta utgör något av problemets
kärna.

På grund av att företagen inom alla
branscher blir större och större ökar
det enskilda företagets kapitalbehov.
Kreditmarknadsorganisationen är inte
anpassad till näringslivet som det är i
dag. Det är annorlunda på grund av den
utveckling som vi genomlever. De svårigheter
som kännetecknar byggnadsindustrien
genom den orationella sönderdelningen
av bostadsbyggandets kredittilldelning
är vad näringslivet i övrigt
redan fått känning av, svårigheter
som kommer att möta i ännu högre
grad därest man inte snabbt vidtar åtgärder
i syfte att eliminera detta missförhållande.
Näringslivets växande kapitalbehov
är en fråga som i hög grad
berör löntagarna. I en sådan situation
är det därför naturligt att man nu liksom
tidigare när det gällt realistiska
lösningar av aktuella trygghets- och
standardökningsfrågor förlitar sig på
att socialdemokratien i regeringsställning
medverkar till att trygga näringslivets
kreditförsörjning.

Den föreslagna fonden tror jag kommer
att utgöra grunden för en fram -

stegsviinlig näringspolitik. Det föreslagna
beloppet är som redan har sagts
från denna talarstol i dag naturligtvis
otillräckligt. Fondbeloppet måste därför
öka år från år därest fonden rätt skall
kunna fylla sin uppgift. Men även om
så sker i rask takt är inte därmed näringslivets
problem lösta. Investeringsfonden
är enbart en del av den näringspolitik
som nu saknas men som
näringslivet behöver, en näringspolitik
byggd på principen »samverkan mellan
samhälle och näringsliv». Jag tror att
det utgör en mycket värdefull grund för
hela samhällets välståndsutveckling.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Många svenska företag
brottas i dag med stora svårigheter. Det
har skett en lika påtaglig som allvarlig
förändring av den svenska företagsamhetens
villkor. Vi har under praktiskt
taget hela efterkrigstiden varit vana vid
att se en ständigt framåtskridande produktionsapparat.
Avsättningsmöjligheterna
har varit gynnsamma, och exporten
har utgjort en stark drivkraft i den
ekonomiska välståndsutvecklingen, åtminstone
för folk i allmänhet som inte
har behövt känna av de svårigheter som
den enskilde företagaren har mött. Då
har framtidsutsikterna för dem tett sig
ganska ljusa. Man har väl trott att det
alltid skulle förbli så.

Utan att vilja måla framtiden i alltför
mörka färger kan det väl ändå sägas
vara uppenbart att förväntningarna
i dag tyvärr inte är lika odelat optimistiska
som de varit tidigare. Vi
läser dagligen om företag som tvingas
slå igen eller lägga om sin produktion.
Arbetslösheten är på många håll en
hård realitet, långt värre än den skulle
ha varit, om vi kunnat föra en annan
politik. Det är tyvärr så att det blivit
kärvare. Marginalerna har krympt, och
konkurrensen utifrån märks mera. Det
gäller naturligtvis framför allt exportindustrien,
men även företagen på hemmamarknaden
— och främst då vissa

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

känsliga branscher —• känner av den
hårda utlandskonkurrensen.

Att vi kommit i ett sämre läge framgår
ju också av att exportutvecklingen
blivit sämre. Man förmår inte nå upp
till de förväntningar, som man haft och
som man måste ha för att vi skall klara
underskottet i vår utrikeshandel. Att
produktionstillväxten i landet nu är
svagare visar ökningen av bruttonationalprodukten,
som för år 1966 inte uppgick
till mer än 3 procent. Även 1965
var ett dåligt år med en ökning på endast
3,5 procent. Det är de lägsta noteringar
som uppvisats under hela
1960-talet. Gör vi en jämförelse med
andra länder, visar den att tillväxtkraften
är större i de flesta andra OECDländer.
Vi har faktiskt sackat efter
ganska väsentligt.

Vad är orsakerna till detta förhållande?
Men undantag för vissa branscher,
där det råder överkapacitet ute i världen
och där efterfrågan därför försvagats,
råder det ju alltjämt en internationell
högkonjunktur. Ingenting tyder
väl heller på att det kommer att bli någon
allmän konjunkturdämpning under
de närmaste åren.

Nej, vi kommer inte ifrån det faktum
att svenska varor har avsättningssvårigheter
som till stor del beror på att de
blivit för dyra. Vårt pris- och kostnadsläge
är för högt i jämförelse med andra
länders.

Prisstegringarna på 5 procent för
1966 ligger avsevärt högre än i de flesta
andra länder med vilka vi har att konkurrera.
Det förhållandet måste nu
även regeringen erkänna. Man medger
att priser och löner i de västeuropeiska
industriländerna endast med få undantag
stiger långsammare än i Sverige. Vi
har alltså råkat in i den situation som
högerpartiet ständigt varnat för, nämligen
att våra handelspartners, främst i
Västeuropa, lyckats få en lugnare prisutveckling
än vi själva tack vare att de
för en mera målmedveten stabiliseringspolitik.
I Sverige har detta inte
skett. Man har vägrat att lyssna på de

Statsverkspropositionen m. m.
varningar, som vi från högerpartiets sida
har framfört, och underlåtit att vidta
de åtgärder för förändringar som
föreslagits.

Nu heter det i finansplanen: »Räntabiliteten
i exportföretagen har sjunkit
påtagligt, samtidigt som stegrade offentliga
utgifter och hög byggnadsverksamhet
skapat stor efterfrågan på arbetskraft
inom de från utlandskonkurrens
skyddade näringarna. Denna fördelning
av efterfrågan har otvivelaktigt
verkat höjande på den allmänna
kostnadsnivån.»

Det är ett ovanligt klart erkännande
av den uppfattning som vi inom högerpartiet
har haft och den tes som vi drivit,
nämligen att de offentliga utgiftsökningarna
och bostadspolitiken verkat
kostnadsuppdrivande. Införandet av
nya skatter och höjningar av redan befintliga
skatter har lagt tunga bördor på
både företag och enskilda och medfört
att den allmänna kostnadsnivån stadigt
skruvats uppåt. I det avseendet skiljer
sig inte heller den budget som nu framlagts
från de tidigare. Även den innehåller
en rad nya skattehöjningar, som
också verkar i samma riktning. Det är
desto allvarligare, om man inte samtidigt
vill genomföra en politik som
skulle kompensera eller väga över dessa
effekter.

Det borde stå klart för var och en
att vi aldrig kommer till rätta med dessa
problem förrän vi fått en annan och
mera produktionsvänlig inriktning av
den ekonomiska politiken. Det är nödvändigt
att få det gammalmodiga skattesystemet,
som har en inbyggd kostnadshöjande
effekt i sin konstruktion, ersatt
med ett modernt system som ger
lägre och rättvisare skatter. Det borde
också i detta läge ha varit naturligt att
man genomfört den mervärdeskatt, som
ingick i den allmänna skatteberedningens
förslag och som skulle ha betytt en
lättnad för exportföretagen.

Jag tycker att de varningssignaler som
nu är så tydliga skulle ge även den socialdemokratiska
regeringen en allvar -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
lig tankeställare. Kommer vi inte till rätta
med prisstegringarna och kan vi inte
genom en förnuftig skattepolitik skaffa
underlag för en lugnare löneutveckling,
får vi också inrikta oss på en betydligt
lägre ökning av levnadsstandarden i
fortsättningen än den som vi väl alla
har satt som mål.

Det förhållandet, herr talman, att den
framtida jordbrukspolitiken inom kort
kommer att bli föremål för en särskild
proposition gör att jordbruksfrågan i
årets remissdebatt får en något undanskymd
ställning. Huvuddelen av de anslagsförslag
som i år redovisas under
nionde huvudtiteln bar ju också fått
karaktären av provisoriska anslag i avvaktan
på den särskilda propositionen.
Trots detta är det emellertid möjligt att
av jordbruksministerns sammanfattning
få en bild av bur han uppfattar den utveckling
som kännetecknat jordbruksnäringen
under det senaste året. De förändringar
som i vårt land inträffat på
arbetsmarknaden ger oss anledning att
alldeles speciellt studera följdverkningarna
av en ökad avflyttning från jordbruksnäringen.

Inledningsvis redovisar jordbruksministern
att minskningen av i jordbruket
sysselsatta varit kraftigare än under
föregående år. Detta är en utveckling
som man borde kunna förutse när man
för ungefär ett år sedan drog i gång en
propaganda för en minskning av den
svenska jordbruksproduktionen. Då
framfördes som ett av huvudskälen önskemålet
om en snar överföring av arbetskraft
från jordbruksnäringen till industrien.
Som en alternativ användning
av jordbruksmarken framfördes en väsentlig
utökning av skogsarealen.

På dessa två områden har utvecklingen
redan efter ett år visat att socialdemokraterna
missbedömt förutsättningarna.
Den arbetskraft som den svenska industrien
i dag efterfrågar är i första
hand väl utbildad personal i åldersgrupperna
20—35 år. Men den arbetskraft
som lämnar jordbruket är av naturliga
skäl i första hand människor i hög ål -

der vilka under sitt liv i huvudsak arbetat
inom jordbruket.

Beträffande rekommendationen att
öka skogsarealen torde även här utvecklingen
ha visat, hur osäker en sådan åtgärd
ändock måste vara. Visserligen
kan de vikande konjunkturerna på
skogsområdet vara en tillfällighet, delvis
grundad på de kraftigare virkesuttag
som gjordes under år 1965. Men det
kan också peka på att den tid är förbi,
då de svenska skogsprodukterna var så
konkurrenskraftiga på utlandsmarknaden
att vi kunde finna avsättning för
våra sortiment även om de kostnadsmässigt
låg över exempelvis Kanadas,
Finlands och Sovjetunionens. Jordbruksministerns
redovisning i detta
hänseende torde därför med all sannolikhet
vara ett observandum.

Som en tredje intressant detalj i jordbruksministerns
framställning finns
hänvisning till prisutvecklingen på
världsmarknaden. Den instabilitet som
under det gångna året kännetecknat
denna marknad torde även för den
mest optimistiske framstå såsom en
utomordentligt dålig grund att bygga
den svenska livsmedelsförsörjningen
på. Det gångna årets utveckling borde
kunna medföra att jordbruksdebatten
kan föras i en något lugnare ton än den
som man använde från det socialdemokratiska
hållet för endast något år sedan.

Jag vill i detta sammanhang även
ägna någon stund åt de miljöfrågor, som
i dag får en allt större betydelse för
den enskilde individens trivsel. Den
moderna samhällsbilden med sin sammangyttring
av människor i städer och
tätorter tillsammans med avfallsprodukter
av skilda slag från ett expanderande
näringsliv är sannerligen inte en miljö
med de bästa förutsättningar att utveckla
harmoniska människor. De störningar,
som i så hög grad förekommer i
form av otrivsel och stress, ger skadeverkningar
som medför att vi kanske
inom en mycket snar framtid måste ompröva
vår inställning till det som vi i

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

dagligt tal kallar för levnadsstandard.
Det är naturligt att ett samhälle under
social uppbyggnad i första hand måste
göra en kraftig satsning på att höja den
rent materiella levnadsstandarden för
de sämst ställda, men det borde också
vara lika klart att miljön ingår såsom
en väsentlig komponent i begreppet levnadsstandard.

När därför debatten om den framtida
samhällsutvecklingen förs, finns det
berättigad anledning att noga följa de
frågor som hänger samman med omvandlingen
av de rent yttre betingelserna
för vår levnadsstandard. Det torde
onekligen vara på det sättet, att de föroreningar
som vi åstadkommer — såväl
på marken som i luften och i vattnet —
nu antar sådana proportioner, att omedelbara
åtgärder är av nöden, om inte
skadorna skall få mycket allvarliga
konsekvenser. Vid upprepade tillfällen
inte minst i denna kammare har framhållits
betydelsen av en ökad satsning
på naturvårdens område, men vi har
kanhända angripit problemet från delvis
felaktig utgångspunkt. Det borde vara
naturligt, att vi samtidigt som vi
försöker komma till rätta med följderna
av föroreningarna angriper problemet i
första ledet.

Forskningen framstår såsom enda
möjligheten att nå en renare miljö. Men
det gäller naturligtvis även att låta lagstiftningen
på detta område hålla jämn
takt med forskningen, så att de rön som
görs verkligen utnyttjas så långt som det
är tekniskt möjligt. Vi får inte för att
pressa en produktionskostnad acceptera
en framställningsprocess, som medför
onödigt hög nedskräpning. Jag vill inte
göra gällande att svensk industri härvid
skulle åsidosätta kravet på hygieniska
framställningsprocesser. Men det måste
i en tid av skärpt konkurrens framhållas,
att vi här spelar med oersättliga
värden och att detta manar till skärpt
uppmärksamhet från dem som bär ansvaret
för samhällsutvecklingen.

Det är inte endast från näringslivets

Statsverkspropositionen m. m.

sida som uppmärksamhet måste ägnas
miljöfrågorna. I minst lika hög grad
gäller det planeringen av samhällsutvecklingen
i stort. Vi går av allt att
döma mot en utveckling med allt större
kommunala enheter. Även om denna
utveckling givetvis ur många synpunkter
kan vara motiverad, finns det i densamma
ett riskmoment av så stor betydelse
att det väl förtjänar uppmärksamhet.

Sammanläggningen till större enheter
innebär samtidigt en ökad koncentration
till ett fåtal tätorter. Denna koncentration
åstadkommer, att underlaget
för den traditionella service för de
människor som bor i glesbygderna försämras.
Man kan inte undgå att känna
en viss oro för att de människor som
bor kvar på den rena landsbygden kommer
att få svårt att hävda sina rättmätiga
krav då det gäller kommunikation,
hygieniska förhållanden och trivselfrågor.
För att belysa vad jag närmast
åsyftar vill jag endast peka på det förhållandet
att i samma ögonblick som
nedläggningen sker av buss- och järnvägslinjer
isoleras de människor, som
inte har tillgång till annat motoriserat
fordon. Det är ofta fråga om äldre människor,
vilkas isolering omöjliggör ett
kvarstannande i den gamla miljön. Man
får även på detta sätt ett incitament till
en snabbare avflyttning.

Då riksdagen så småningom kommer
att ta ställning till frågan om en ny
länsindelning, måste miljöfrågorna och
samhällsplaneringen få en framskjuten
plats. I annat fall kan vi vid genomförandet
av en ny administration komma
att ge avkall på väsentliga faktorer, som
är av livsavgörande betydelse för stora
landsdelar.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl. propositioner
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed få vi hemställa om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den 20
—den 22 januari 1967 för att på inbjudan
av chefen för flygvapnet deltaga i
en studieresa till FN-förläggningen på
Cypern.

Stockholm den 19 januari 1967

Ivar Johansson A. Gillström

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet avlämnade motioner: nr

79, av herr Fälldin, om sänkning
av rösträttsåldern;

nr 80, av herr Näsström, angående
remissen till utskott av redogörelsen
från riksdagens lönedelegation;

nr 81, av fru Segerstedt Wiberg, angående
utlandssvenskarnas rösträtt;

nr 82, av herr Blomquist, om en frivillig
insamling för svensk biståndsverksamhet
till il-länderna;

nr 83, av herr Kilsmo, om användning
av anslag till SIDA för bistånd genom
enskilda organisationer;

nr 84, av herrar Kilsmo och Sörenson,
om en svensk livsmedelsfond för
u-länderna;

nr 85, av herr Larsson, Thorsten,
m. fl., om ökade resurser för den utvecklingspsykologiska
forskningen;

nr 86, av herr Mårtensson m. fl., om
slopande av betygsgivningen i uppförande
och ordning i slutbetyg;

nr 87, av herrar Nyman och Mattsson,
om inrättande av professurer i personaladministration
vid de tekniska
högskolorna;

nr 88, av herr Olsson, Johan, m. fl.,
om statsbidrag till kommun för uppförande
av lokaler för hantverks-, industri-
och serviceföretag;

nr 89, av herr Werner, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till Yrkesinspektionen: Avlöningar; -

nr 90, av herr Werner, om införande
av en avgiftsfri ungdomstandvård,
m. m.;

nr 91, av herr Olsson, Johan, och
herr Wikberg, om ändring av televerkets
stationsområdesindelning;

nr 92, av herr Andersson, Torsten,
om utökning av styrelsen för Institutet
för nyttiggörande av forskningsresultat,
INFOR;

nr 93, av herr Andersson, Torsten,
m. fl., om avvecklingen av dyrortsgrupperingen
av de statsanställdas löner;

nr 94, av herr Ottosson m. fl., om
höjning av anslaget till Främjande av
utrikeshandeln m. m.;

nr 95, av herr Blomquist, om rätt till
avdrag vid inkomstbeskattningen för
gåvor till u-hjälp;

nr 96, av herr Dahlén m. fl., om befrielse
jämväl från arvsskatt för stiftelser
och sammanslutningar som är befriade
från gåvoskatt;

nr 97, av herr Jacobsson, Gösta, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 10, med förslag till förordning
om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten; nr

98, av herr Mattsson m. fl., angående
resultatutjämning vid beskattningen; nr

99, av herr Olsson, Johan, m. fl.,
om ändrade avskrivningsregler för
byggnad som ingår i jordbruk eller rörelse; nr

100, av herr Schött, om rätt till
avdrag vid inkomstbeskattningen för
gåvor till u-hjälp m. m.;

nr 101, av herr Svenungsson m. fl.,
om rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen
för gåvor till religiösa m. fl.
ändamål;

nr 102, av herr Carlsson, Harry, och
herr Olsson, Johan, angående användningen
av AP-fondens medel;

nr 103, av herr Elofsson, Gustaf, och
herr Nilsson, Yngve, om pension åt förre
notarien och registratorn hos bevillningsutskottet
P. E. Regnér;

nr 104, av herr Petersson, Bertil,
m. fl., angående glas- och träindustrien
i Kalmar och Kronobergs län;

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

nr 105, av herr Werner, om sänkning
av riksbankens diskonto;

nr 106, av herrar Ernulf och Tistad,
om förhörsvittne vid polisförhör;

nr 107, av herr Hansson, Torsten, och
herr Björk, angående fri rättegång för
utlänning;

nr 108, av herr Hansson, Torsten,
och herr Björk, om beaktande i rättsliga
sammanhang av utlännings språksvårigheter; nr

109, av herr Svenungsson, angående
förvärv av äldre syskons släktnamn; nr

110, av herr Tistad, angående
flyttning av stoftet efter politisk flyktin
tf’

nr 111, av herr Fälldin m. fl., angående
deltids- och korttidsanställdas
samt lågavlönades ställning inom den
allmänna försäkringen;

nr 112, av herr Jacobsson, Per, om
begränsning av eller förbud mot tobaksreklam; nr

113, av herr Kristiansson, Axel,
och herr Larsson, Thorsten, angående
ersättning från allmän försäkringskassa
för vård utomlands;

nr 114, av herr Kristiansson, Axel,
och herr Svanström, angående sociala
förmåner för adoptivföräldrar;

nr 115, av herr Werner, om viss översyn
av arbetarskyddslagens tillämpningsföreskrifter; nr

116, av herr Larsson, Thorsten,
och herr Tistad, om höjning av maximihastigheten
för fordon med släpvagn
:

nr 117, av herr Stefanson m. fl., om
offentlig auktorisation av låssmeder;

nr 118, av herr Eriksson, Karl-Erik,
och herr Kaijser, om statsbidrag till
skogsskolan i Gammelkroppa;

nr 119, av herr Karlsson, Helge m. fl.,
om statsanslag till Jägarnas Riksförbund,
m. in.;

nr 120, av herr Björk m. fl., om ett
centralt granskningsorgan för instrument
använda vid psykologisk testning
inom statsförvaltningen;

Meddelande ang. enkla frågor

nr 121, av herrar Enarsson och
Lundberg, om effektivisering av övervakningen
inom kriminalvården;

nr 122, av herr Eriksson, Karl-Erik,
och herr Wirtén, om rabatt för värnpliktiga
på statens järnvägars busslinjer;
samt

nr 123, av herr Svanström in. fl., om
fria resor för värnpliktiga till hemorten.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Svanström (ep) till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet:
»Är Herr Statsrådet beredd
medverka till att idrottsmän medges
rimliga avdrag vid eventuell beskattning
av idrottspriser beräknade efter
vissa schabloner och högst med värdet
av erhållna priser?»;

av herr Lundström (fp) till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet:
»Kan Statsrådet meddela
när regeringen avser att fatta beslut
i anledning av byggnadsstyrelsens mer
än årsgamla framställning om projekteringstillstånd
i Musikhögskolans och
Musikaliska Akademiens byggnadsfråga?»;
samt

av herr Peterson, Eric Gustaf, (fp)
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
: »Kommer

förslag om nya hastighetsbestämmelser
för bl. a. husvagnar att framläggas
för riksdagen i så god tid att bestämmelserna
kan träda i kraft instundande
sommar?»

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.52.

In fidem
K.-G. Lindelöw

6 Första kammarens protokoll 1967. Nr 2

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Torsdagen den 19 januari eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Statsverkspropositionen m. m.

(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov
under budgetåret 1967/68, samt nr 2,
angående utgifter på tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1966/67.

Herr WERNER (k):

Herr talman! När den kommunistiska
förstakammargruppen i dag tar till orda
i kammaren, kan hela gruppen göra
det samtidigt och ändå rymmas i talarstolen.
Detta förhållande kan möjligen
på en del håll uppfattas såsom en lustighet,
men jag ser det inte så utan i
stället såsom utslag av ett orättvist valsystem.
Det måste tas som ett talande
exempel på hur det nuvarande valsystemet
och tvåkammarsystemet verkar. Låt
mig erinra om att det kommunistiska
partiet efter kommunalvalet 1962 praktiskt
taget har fördubblat sitt röstetal.
I den valkrets, där vi nu förlorade ett
förstakammarmandat, ökade vi vårt röstetal
med över 10 000 röster, medan det
parti som övertog vårt mandat förlorade
i runt tal 20 000 röster. Litet tillspetsat
skulle jag kunna säga att det är farligt
att vinna ett val, eftersom det ger
så dålig utdelning i mandat. Och, herr
talman, både jag och många andra är
något överraskade över att denna mandatminskning
för vårt parti också har
avsatt sina spår när det gäller placeringen
på talarlistan här i första kammaren
i dag.

Det hela visar dock hur angeläget det

är att vi snabbt får en demokratisk författningsreform
med enkammarriksdag
och ett demokratiskt valsystem som utgår
från principen om varje rösts lika
värde.

Det har emellertid dansats många
märkliga turer i debatten om en ny
författning, alltifrån majoritetsval och
olika märkliga former av kommunalt
samband till mera riktiga och rättvisa
förslag, t. ex. det senaste förslaget från
socialdemokratiskt håll, som antyder
tankegångar om ett valsystem där varje
röst skulle värderas lika. Men då vill
man på borgerligt håll inte vara med
längre utan börjar tala om eftergifter
för kommunisterna.

På det nuvarande orättvisa valsystemet,
där kommunisterna berövas mandat,
tjänar framför allt de borgerliga
partierna. Antag att valsystemet tar
ifrån kommunisterna fem mandat. Vanligtvis
tar socialdemokraterna tre mandat
därav och de borgerliga partierna
två. Nettoeffekten blir att arbetarpartierna
förlorar två mandat och de borgerliga
partierna vinner två mandat.
Systemet möjliggör för de borgerliga
partierna att med mindre än 50 procent
av rösterna få majoritet i riksdagen.
Effekten bli starkare ju orättvisare man
gör valsystemet, t. ex. genom att ha
mindre valkretsar. Jag vill därför till
de borgerliga partiernas företrädare
ställa frågan: Ni har under många år
kämpat för avskaffandet av första kammaren,
men vart vill ni komma? Vill
ni ha en rättvist vald riksdag utan överrepresentation
för något parti eller spekulerar
ni i en riksdag vald såsom andra
kammaren är nu, med överrepresentation
så att ni får en chans att bilda
regering utan att ha majoritet bland
väljarna?

Herr talman! När det sedan gäller att

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

avge ett helhetsomdöme om årets budget
vill jag rent allmänt säga att vi ifrån
kommunistiskt håll inte kan se någonting
som tyder på att regeringen är beredd
att uppge sin tro på biandekonomiens
välsignelse och i stället satsa på
eu utveckling efter socialistiska principer,
alltså en politik som har till enda
riktpunkt att tillfredsställa människornas
behov av bostäder, av utbildning,
av fritid, av vård, en politik som siktar
till att ändra den försämrade tendensen
till inkomstutjämning som sedan
mitten av 1940-talet har avstannat
samtidigt som en koncentration till
större förmögenheter har ägt rum. Vi
saknar en politik som tar sikte på att
öka samhällets och löntagarnas inflytande
över det ekonomiska livet på bekostnad
av storfinansen.

Efter höstens val antyddes från socialdemokratiskt
håll tvivel på biandekonomiens
fördelar, men nu tycks man
vara tillbaka där man var före valet.

På en punkt vill vi ändå se något positivt
i årets statsverksproposition, nämligen
beträffande förslaget om inrättandet
av en speciell näringslivsfond, även
om mycket i dess utformning ännu
tycks oklart. Vi betraktar det som ett
steg i rätt riktning att samhället på ett
aktivt sätt griper in för att garantera
sysselsättningen och ökar sitt inflytande
inom näringslivet, men det får ju
inte bli fråga om att fonden används
för att hjälpa och stabilisera kapitalistiska
företag utan att det förbinds med
kontroll och insyn över hur pengarna
skall användas. Insatserna måste alltså
enligt vår mening förbindas med villkoren
att samhället och löntagarna får
inflytande inom dessa näringar och företag.
Vi anser att en sådan fond redan
från starten kunde vara större så att
samhället också kunde initiera egna
projekt, vilket det enligt förslaget nu
knappast kan göra. Vi är alltså överens
med regeringen om det principiellt
riktiga i en sådan fond.

Däremot är vi djupt oense när det
gäller fondens finansiering, som avses

Statsverkspropositionen m. m.

ske genom en höjning av omsättningsskatten.
Dels är vi oense om att uttaga
en speciell skatt för en speciell utgift,
dels kan vi inte dela regeringens uppfattning
att detta är »ett hela folkets
bidrag för att skapa nya och bestående
arbetsmöjligheter». Därvidlag saknar vi
bidragen från bolagen, de stora förmögenhetsägarna
och bankerna. Vi har
alltså svårt att i detta sammanhang acceptera
en höjning av omsättningsskatten.

Låt mig vidare beröra ett anant förslag
i årets budget, där vi är något
tveksamma. Jag tänker på förslaget om
en viss investeringsavgift för oprioriterat
byggande som igångsätts under perioden
mars 1967—september 1968. Givetvis
är vi helt överens om syftet, nämligen
att hålla tillbaka visst byggande
såsom av kontorshus, parkeringshus,
bensinstationer och banklokaler för att
därigenom ge större utrymme för ett
ökat bostadsbyggande. Vad vi däremot
inte är klara över är om denna selektiva
avgift efter utgången av år 1967, då
den nuvarande lagstiftningen om igångsättningstillstånd
upphör, skall bli det
enda instrument varmed icke prioriterade
objekt skall hållas tillbaka.

Det har, såvitt jag kan se, inte någonstans
klart sagts ut vad som skall ske
när den nuvarande lagstiftningen på
detta område upphör. Jag skulle vara
mycket intresserad av ett svar på denna
fråga från regeringens sida. Nu finns
det ingen regeringsledamot här, men jag
förutsätter att jag ändå så småningom
kan få ett svar på denna fråga eftersom
det är ganska avgörande för vår inställning
till denna selektiva avgift. Till
dess får jag väl behålla min tveksamhet
på denna punkt.

Ändå vill jag säga att oavsett hur det
blir med lagstiftningen efter år 1967 så
tror jag inte att det är lyckligt att skära
alla de oprioriterade byggnadsobjekten
över en kam eftersom angelägenhetsgraden
varierar.

Finansministern framhåller i årets
budgetförslag att läget på bostadsmark -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Statsverkspropositionen m. m.
naden kräver ett fortsatt högt bostadsbyggande.
Därom är vi helt överens,
och riksdagen har också tidigare uttalat
att målsättningen är att bygga en miljon
nya lägenheter under tioårsperioden
1965—1974, en målsättning som
också upprepades i det i somras framlagda
socialdemokratiska bostadsprogrammet
i 32 punkter. Skall denna målsättning
bli något mera än ett ambitiöst
valprogram, kan jag dock inte se
annat än att de närmaste årens bostadsbyggande
måste bli av ett annat format
än vad det hittills har varit. De uppenbara
svårigheter som rått de senaste
åren att genomföra de beslutade igångsättningarna
har till största delen varit
orsakade av ryckigheten i kreditgivningen,
som hindrat ett rationellt byggande
och också bidragit till stigande
byggnadskostnader. Det har vid tidigare
tillfällen här i kammaren på ett klargörande
och sakligt sätt påvisats vad
denna ryckighet kostar, så jag behöver
inte ytterligare uppehålla mig vid att
exemplifiera detta.

Över huvud taget kan det väl diskuteras
om det är någon mening med att
fastställa ett bostadsbyggnadsprogram
där man talar om att bygga så eller så
många lägenheter, när man inte samtidigt
garanterar kreditgivningen för det
antal man är överens om. Det är möjligt
att det är riktigare att tala om ett
bostadsbyggande inom ramen för så och
så många kronor i stället. Det löser inte
problemet med krediterna, men det
skulle kanske renodla debatten. Finansministern
har själv pekat på bristerna
i bostadsbyggandets nuvarande kreditsystem,
där affärsbankerna tillåts spela
en alltför stor roll när det gäller att fullfölja
de beslut som är motiverade ur
både samhällsekonomisk och politisk
synpunkt. Det hade därför varit logiskt
om finansministern kommit med förslag
i den riktning som både vårt parti
och andra fört fram i olika sammanhang,
nämligen om samordning av krediterna
genom ett statligt kreditinstitut
eller genom inrättande av en statlig

bostadsbank. Från vårt håll ämnar vi
emellertid även vid årets riksdag återkomma
till detta.

Enligt vår mening bör man allvarligt
överväga ett av de alternativa förslag
till en statlig totalfinansiering som diskuterades
i bostadspolitiska kommitténs
utredning, vilket skulle tillgodose önskemålet
om en rationell kreditgivning till
bostadsbyggande.

Ur arbetsmarknadssynpunkt är det
önskvärt med en annan säsongfördelning
av igångsättningarna än under
1966, sägs det i budgetförslaget. Det är
väl uppenbart för alla som på något
sätt kommer i beröring med de olägenheter
som har uppstått till följd av den
felaktiga och ojämna igångsättningen.
Av de cirka 58 000 bostäder som startades
under sista halvåret 1966 kom
36 000 på sista kvartalet. Jag tillåter mig
för övrigt betvivla att många av de projekt
som sades starta i december över
huvud taget har startat annat än på papperet
för att snygga till statistiken. Det
har sagts tidigare här i dag att det räcker
inte med att köra ut och »vispa»
med en grävskopa, och jag vet att det
inte ens »vispats med grävskopor», utan
det enda som gjorts är att det ute i
snön kanske ställts upp en kur för folk
att byta om i.

Beträffande innevarande års igångsättning
är det tyvärr så att det finns
länsarbetsnämnder som i sina prognoser
rörande möjligheterna att ur sysselsättningssynpunkt
få en jämn igångsättning
är osäkra på om detta går att
genomföra, bl. a. med hänsyn till möjligheten
att erhålla byggnadskreditiv.

Jag interpellerade för en vecka sedan
inrikesministern beträffande dessa frågor
och kunde då påvisa vad ryckigheten
betyder för sysselsättningen i storstockholmsområdet,
där för närvarande
över 1 700 byggnadsarbetare går arbetslösa.
Jag träffar dagligen en del av dessa
arbetslösa byggnadsarbetare, och de
har väldigt svårt att förstå en sådan politik
som samtidigt som vi saknar bostäder,
skall tvinga över 1 700 byggnads -

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

arbetare i storstockholmsregionen att gå
utan jobb. Då är det ändå inte någon
arbetslöshet som beror på dåligt byggväder,
utan det är eu arbetslöshet som
är betingad av den ojämna och ryckiga
igångsättningen förra året.

För att undvika ännu större arbetslöshet
har man också tvingats släppa
fram så kallade oprioriterade byggen,
t. ex. kontors- och förvaltningsbyggnader,
banker och bensinstationer samt
parkeringshus och lyxvillor, alltså samma
slags byggnadsobjekt som finansministern
nu föreslår skall beläggas med
cn 25-procentig investeringsavgift under
perioden mars 1967—september 1968.
Jag tycker detta visar att tiden är mogen
för ett kreditgivningssystem som ger
samhället möjligheter att på ett annat
sätt än hittills påverka den ekonomiska
planeringen på detta område.

I samband med att jag berör bostadsfrågan
och bostadsbyggandet finns det
också anledning att något snudda vid
markfrågorna, som ju är en av komponenterna
i bostadsbyggandet. Vi kommer
senare här i vår att få tillfälle att
diskutera markfrågorna. Jag skall därför
begränsa mig i denna del.

De utredningar som är publicerade
om markfrågornas lösning i framtiden
har kommit med flera förslag i rätt
riktning. Bland annat förordas förköpsrätt
för kommuner att köpa mark. Beslutet
om ökad satsning på tomträttsinstitutet
var också ett steg i rätt riktning.
På många punkter finns dock allvarliga
invändningar att göra mot markutredningens
förslag, eftersom utredningen
gör halt inför flera allvarliga problem.
Utredningens väsentligaste uppgift har
varit att råda bot på den nuvarande
markspekulationen. Frågan är om man
bär lyckats i sina föresatser. Det troliga
är att man har utgått ifrån ett felaktigt
antagande, nämligen att man skall lyckas
stimulera utbudet, d.v. s. förmå folk
att sälja mark så att eventuella köpare
får flera anbud att välja på. De
som i dag äger mark som skulle vara
väsentlig för kommunernas planering av

Statsverkspropositionen m. m.
bostäder, vägar etc. kommer säkerligen
inte att förmås till försäljning, eftersom
de enligt det nya förslaget får en skattelindring
inom en tioårsperiod. Möjligen
kan förslaget vara eu förbättring för
små och ur samhällssynpunkt obetydliga
jordägare, men spekulationen i de
stora jordförvärven kommer man inte
åt på det sättet. Det som man i utredningen
kallar för en »betydande skärpning»
av långsiktiga markaffärer är enligt
min mening ett högst lamt försök
att irritera markspekulanterna. Köper
man i dag en tomt för en miljon kronor
och säljer den om tio år för 12 miljoner
kronor, tjänar man när skatten är dragen
ungefär 7,5 miljoner kronor.

När det gäller den kommunala förköpsrätten
sägs att kommunen skall betala
lika mycket som säljaren har fått
anbud på från en annan köpare. Om nu
kommunen är ute efter ett markområde,
måste det vara lätt för säljaren att
skaffa fram bulvanköpare, som trissar
upp priset. I den nya lagen måste finnas
garantier för att detta inte kan ske.

I konkurrens med de stora bankbolagen,
som ofta är lierade med stora byggbolag,
har kommunerna, med förköpsrätt
eller inte, svårigheter att hävda sig
på grund av brist på kapital. Antingen
måste staten träda in med betydande
lånemöjligheter eller också måste priset
bestämmas efter andra normer än
köparens anbud. I förslaget till lag om
förköpsrätt borde därför också finnas
större möjligheter för kommunerna att
själva ta initiativ till markinköp. Jag
tror att utredningens förslag, kompletterat
med förbättringar på de punkter jag
här i korthet har nämnt, på ett verksamt
sätt skulle utgöra ett hinder för
fortsatt markspekulation och även kunna
tillföra statskassan betydande inkomster.

Herr talman! Tillåt mig att göra ett
litet hopp över till försvaret. I samband
med de senaste utspelen i försvarsfrågan
marscherade högerns ledamöter
ut ur försvarsutredningen. Yi visste inte
då om detta skulle tas som ett hot eller

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Statsverkspropositionen m. m.
som ett löfte — i dag vet vi att det var
ett hot, eftersom man också tänker
marschera in igen.

Efter dessa utspel i försvarsfrågan
ser det nu ut som om vi äntligen skulle
få en debatt och en ingående prövning
av det militära försvarets roll i svensk
säkerhetspolitik. Försvarsministerns utgångspunkt
för att ompröva vårt nuvarande
försvars inriktning och målsättning
— varvid han ifrågasätter 1950-talets försvarsdoktriner — är förändringarna
i utrikes- och militärpolitiken,
vilka tillsammans med det samhällsekonomiska
läget föranleder en omprövning.

Jag avser inte att i dagens debatt föra
något längre försvarspolitiskt resonemang
— det blir senare många gånger
tillfälle till detta — men låt mig ändå
erinra om att jag för ett år sedan i
denna kammare talade för en motion
om svensk avrustning. I denna motion
ifrågasattes hela utformningen av den
militära delen av ett modernt försvar
och hävdades att svensk försvarspolitik
måste ses i vid mening och icke enbart
kunde begränsas till den militära
delen av försvaret.

Ett modernt försvar innefattar förutom
de militära delarna också civilförsvaret,
utrikespolitiken och diplomatisk
aktivitet, den ekonomiska politiken,
psykologiskt försvar, stödet till u-länderna
och andra verksamheter.

Vi motionärer hemställde att frågan
om svensk militär avrustning allvarligt
och fördomsfritt borde prövas av den
sittande försvarsutredningen. Denna
hemställan avslogs. Jag tycker emellertid
att den är inte mindre aktuell i dag
och den bör också tas med som ett allvarligt
menat alternativ i den debatt
som nu har påbörjats.

I övrigt instämmer jag helt i uttalandet
på de sista raderna i Aftonbladets
ledare i måndags, där det heter: »Det
är utmärkt att försvarsministern vill att
svensk försvarsplanering skall frigöra
sig från 50-talets doktriner, men det
vore inte bra om vi gick in i 70-talet

med det tidiga 60-talets doktriner.»
Jag tycker att dessa få rader säger
ganska mycket om hur den nuvarande
försvarsdebatten bör föras.

Under senare år har de internationella
solidaritetsfrågorna på ett helt annat
sätt än tidigare förekommit i den
politiska debatten. Inte minst har ungdomen
på ett mycket påtagligt sätt engagerat
sig i dessa frågor, ett engagemang
som inte enbart har kanaliserats
till vissa politiska organisationer
utan snarare har skapat förutsättningar
för nya politiska grupperingar, i vilka
de internationella solidaritetsfrågorna
varit den gemensamma nämnaren.

Den utrikespolitiska fråga som stått
i centrum för debatten och engagemanget
har varit kriget i Vietnam, vilket
på intet sätt är märkligt. Vad är det
som pågår i Vietnam? Jo, där utsätts ett
litet folk för ett skoningslöst utrotningskrig
av en av världens stormakter, vilken
i olika sammanhang brukar kallas
den främsta av demokratiens försvarare.
I dag är det uppenbart att mycket
av denna glans håller på att försvinna
för allt större grupper av människor
världen över.

I Vietnam gäller det ett litet folks
kamp för social rättvisa och nationellt
oberoende. Det är fråga om en folkutrotning
från en imperialistisk stormakts
sida, varvid vapnen i den amerikanska
arsenalen inkluderar bruk av
giftgaser för första gången sedan första
världskriget samt systematisk bombning
av civila mål, vilket nu också verifieras
av kända amerikanska journalister.
Med hjälp av napalm och andra
kemiska stridsmedel ödelägger man den
vietnamesiska landsbygden.

Det blir dag för dag allt klarare att vad
som sker i Vietnam kan komma att
gälla krig eller fred för hela världen
och därmed i sista hand också liv och
död för oss. Det går inte att komma
förbi dessa frågor och att undvika att
ta ställning till det också för vår framtid
avgörande som sker i Vietnam.

Efter den amerikanska publicisten

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

Harrison Salisburys rapporter från
Vietnam står det helt klart att den
amerikanska regeringen förtigit sanningen
om sitt krig när man påstått att
endast militära mål har bombats. Han
fastslår i sina direktrapporter att amerikanerna
systematiskt lägger bostadsområden
i grus och aska. Det är mot
denna bakgrund man skall se president
Johnsons cyniska uttalanden om »insatser
för freden» och hans hycklade
s. k. »fredstrevare», som han sedan beklagar
att regeringen i Hanoi avvisar,
med beskyllningar mot de vietnamesiska
ledarna för bristande samarbetsvilja.

Vad kan då Sverige göra för att det
skall bli ett slut på amerikanernas anfallskrig
i Vietnam? Efter de sista avslöjandena
om kriget i Vietnam står det
klart att de regeringar och folk som vill
göra en insats för fred i Vietnam måste
tillgripa starkare ord och mera konsekventa
gärningar, om deras inställning
skall förstås av de makthavande i
Washington.

Vi har tidigare från vårt parti hemställt
att regeringen vidtar följande åtgärder: 1)

Att regeringen klart och entydigt
fördömer det amerikanska anfallskriget
mot Vietnam och kräver att de amerikanska
trupperna dras tillbaka.

2) Att regeringen diplomatiskt erkänner
Nordvietnam.

3) Att regeringen upprättar förbindelser
med Sydvietnams nationella befrielsefront
bl. a. genom att denna erbjudes
att till vårt land sända en permanent
representant.

Det har ibland sagts att Sverige har
möjlighet att spela en medlande roll i
vietnamkonflikten och därför måste avstå
från att fördöma aggressionen, att
regeringen av vissa skäl kom att erkänna
marionettregeringen i Saigon och att
ett erkännande och upprättande av diplomatiska
förbindelser med Nordvietnam
under nuvarande krisartade förhållanden
kan vålla vissa svårigheter.
Dock antydde utrikesminister Torsten

Statsverkspropositionen m. m.
Nilsson vid förra årets utrikesdebatt att
regeringen kan komma att ompröva sin
ställning till Nordvietnam i ljuset av
den fortsatta utvecklingen. Jag vill ställa
en fråga till regeringen i dag: Har
inte den fortsatta utvecklingen gjort att
en omprövning från regeringens sida
nu kan vara aktuell?

Till frågan om vad vi från vårt land
kan göra humanitärt för att lindra det
vietnamesiska folkets nöd ämnar vår
grupp återkomma i särskilda motioner.

Herr talman! Låt mig också något
beröra u-ländernas problem. Dessa länders
ekonomiska framsteg under 60-talet har i sin helhet varit en besvikelse,
heter det i en rapport som UNCTAD
— den organisation som tog form vid
FN:s konferens för handel och utveckling
i Geneve våren 1964 — gjort över
det aktuella läget inom internationell
handel och utveckling.

Bruttonationalprodukten i dessa länder
växte med en hastighet av endast
drygt 4 procent per år, alltså betydligt
mindre än de 5 procent som FN gjort
till målsättning under »utvecklingens
decennium». Och då var ändå denna
målsättning ansedd som otillräcklig.
Ännu dystrare blir bilden om man mäter
bruttonationalproduktens ökning
per capita. Den låg för u-länderna tillsammans
på 142 dollar 1965, och sedan
decenniets början hade den ökat med
endast 2 dollar per år och invånare.

U-ländernas skuldsättning har stigit
starkt. I mitten av 50-talet absorberade
återbetalningsskyldigheten årligen omkring
4 procent av deras förtjänster på
export. 1964 var motsvarande procentsats
12. Samma år var utflödet av profiter
på utländska investeringar nästan
lika stort — det tog cirka 10 procent av
exportförtjänsterna.

I själva verket, säger UNCTAD-rapporten,
uppvägdes i mitten på 60-talet
flödet av finansiella resurser till u-länderna
av kapitalutflödet därifrån. Under
sådana omständigheter kunde en
högre, utvecklingsbefrämjande import -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Statsverkspropositionen m. m.
nivå endast ha åstadkommits om uländernas
export kunnat växa ännu hastigare.

Jag citerar vidare direkt ur samma
rapport: Konferensen 1964 rekommenderade
att de utvecklade länderna inte
skulle vidta några åtgärder för att stimulera
oekonomisk inhemsk produktion
så att denna berövade u-länderna
möjligheten att ernå en skälig del av
världsmarknaden. Det finns inga tecken
på att de utvecklade marknadsekonomierna
har följt denna rekommendation.
Tvärtom har många utvecklade
länder vidtagit åtgärder som ytterligare
subventionerar oekonomisk inhemsk
produktion.

Vad beträffar u-ländernas export av
industrivaror kan man helt kort konstatera
att den uppgår till mindre än 5
procent av världsexporten av dessa varor
och att u-länderna möter starka
hinder för att höja sin andel.

En specialstudie avslöjar att de utvecklade
ländernas tulltariffer är så
konstruerade att de erbjuder högre barriärer
ju mer förädlade varor det gäller,
vilket givetvis hämmar utvecklingen
av en exportorienterad industri i
u-länderna.

Det är märkligt att dessa fakta om
u-ländernas ekonomiska situation inte
ger något eko i debatten om det svenska
u-landsbiståndet. Den debatten drivs
alltjämt uteslutande om ökningstakten
i anslagen till den direkta biståndsverksamheten,
framför allt den som bedrivs
av SIDA. Men det är ju uppenbart
att vad som framför allt skall kunna ha
någon som helst utsikt att minska klyftan
mellan de rika och fattiga länderna
är en insats på det handelspolitiska planet.
Vid FN:s världsliandelskonferens
år 1964 skissades idéer på hur man
skulle reglera de internationella handels-
och finanspolitiska relationerna
för att diskrimineringen av u-länderna
skall upphöra. De viktiga strävandena
att utbygga den direkta biståndsverksamheten
till att omfatta en procent av
nationalprodukten får inte tjäna som

en skärm för de i sammanhanget ännu
mer betydelsefulla frågorna om våra
handelsförbindelser med u-länderna.

En del av stödet till u-länderna gäller
Sveriges stöd till de sociala befrielserörelserna
och bekämpandet av kolonialismen
och nykolonialismen i alla
dess former. Vi anser att Sverige aktivt
och på alla områden bör stödja de sociala
befrielserörelserna och genom en
aktiv neutralistisk utrikespolitik ge sitt
bidrag till dessa rörelsers kamp för social
rättvisa och nationell frigörelse.

Herr talman! Jag bar med detta anförande
försökt att i några väsentliga
frågor klargöra var vårt parti står och
hur vi ser på den förda regeringspolitiken
och en del av de förslag som regeringen
nu kommer med. Jag är medveten
om att det i flera avseenden endast
har skett på ett summariskt sätt
vilket sammanhänger med vad jag sade
inledningsvis om att vår förstakammargrupps
storlek omöjliggör en uppdelning
av frågorna på flera ledamöter,
ett förhållande som emellertid inte jag
kan lastas för. Vi kommer naturligtvis
att i vanlig ordning ställa förslag i olika
frågor och får väl också då tillfälle att
närmare både här och i medkammaren
utveckla våra synpunkter.

Fru LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Den nu framlagda budgeten
har presenterats som en järnhård
budget, den mest hårdhänt tuktade under
finansminister Strängs tolvåriga
ämbetstid som budgetmästare. Jag vill
inte bestrida finansministerns eget vitsord
i detta fall. Men den överblick över
budgeten som nu är möjlig ger åtminstone
mig, som hans f. d. kollega, ett
annat åtskilligt positivare intryck av
fortsatt reformaktivitet för utbyggnad
av samhällets välfärd än det intryck
jag fick under budgetmanglingen i höstas
och så sent som för sex veckor sedan.
Vad man finner i budgeten är inte
bara en kärv anpassning till utgiftsautomatiken
utan många förbättringar
och förstärkningar punktvis över hela

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

fältet av sociala trygghetsåtgärder kulturutveckling
och ekonomisk samhällsberedskap.
Detta gläder mig uppriktigt,
även om det gör det ännu svårare för
mig att förstå varför inte dessa omsorger
om vårt land och folk kunnat bättre
balanseras med en planerad realökning
av vårt bistånd till andra och
fattiga länder, där den ekonomiska och
sociala standarden i sanning inte förbättras
som hos oss eller förbättras så
obetydligt att avståndet till vår välfärd
vidgas, skrämmande vidgas, i stället för
tvärtom.

Faktum är ju att under 1960-talets
första halvlek har vi svenskar fått del
av en välståndsutveckling utan motstycke
i vår tidigare historia. Vi har
fått en reallöneökning och därmed en
höjning av den privata konsumtionen
som aldrig förr. Inkomsten per person
är nu den näst högsta i världen, vi
kommer tvåa efter USA. Det är sant att
genomsnittssiffror inte beskriver bekymren
hos inkomsttagare som ligger
långt under genomsnittet, låglönegrupper,
pensionärer etc. Det är också sant
att många upplever skattetrycket starkare
än de upplever sina lönelyft. Men
man bortser lätt ifrån att en stor del av
skatterna kommer tillbaka i form av
återbäring via barnbidrag, pension,
sjukvård och studiemedel, och att för
närvarande en fjärdedel av vår budget
går till sådana överflyttningar som är
ägnade att utjämna livsvillkoren mellan
större och mindre inkomsttagare och
mellan människor med olika försörjningsbördor
inom vårt land.

Jag påminner om detta av två skäl.
Det ena skälet är att jag vill markera
min samhörighet med den socialdemokrati
som så har spänt sina krafter för
denna trygghetspolitik, och jag är glad
åt att ha fått bevittna och delta i dess
utformning under mer än ett årtionde.
Det andra skälet är att jag mot samma
bakgrund vill och kan motivera varför
jag anser att vårt folk nu har råd att
bistå de behövande folken i betydligt
högre grad än vi gör.

Statsverkspropositionen m. m.

Trots att vi obestridligen är en rik
nation har vi hamnat i statsfinansiell
penningknipa, och finansministern
måste alltså spara på budgeten mer än
normalt och skaffa extra inkomstförstärkningar
till statskassan. I båda dessa
avseenden blir det ju fråga om värderingar
som kan diskuteras, olika uppfattningar
om vilka skatter och avgifter
som verkar mest rättvist, olika uppfattningar
om vad man skall spara på. Då
jag har haft en annan mening än regeringens
ledning om u-hjälpen i så
måtto att jag har menat att den bort
undgå det »brutala» besparingsnit som
statsministern talade om i dag — orsaken
vill jag redovisa senare — och
då jag haft den övertygelsen att den
privata konsumtionen i vårt land tål en
litet grand långsammare stegringstakt
än för närvarande, tål detta i deras intresse
som knappast har någonting alls
att konsumera utöver kanske en skål ris
då eller då, har jag tagit konsekvensen
av min annorlunda bedömning, en konsekvens
som är så bekant att jag inte
har någon anledning att orda mer därom.

Men jag har ansett mig skyldig —
och det är därför jag står i talarstolen
i dag —• att redovisa vilka argument
och vilka fakta jag har stött mig på när
jag intagit en avvikande ståndpunkt.

En vana som jag har skaffat mig under
årens lopp är att läsa den preliminära
nationalbudgeten under julhelgen
och lyssna till väderleksutsikterna i
radio-TV året runt. Gemensamt för båda
slagen av prognosställare är att träffsäkerheten
brukar stanna ett bra stycke
under 100 procent. Även konjunkturvindar
kan vara lynniga och framtiden
lika osäker som klimatet. När nationalbudgetexpertisen
gör antagandet att
skörden 1967 skall bli normal i motsats
till fjolårets och bygger sina beräkningar
av livsmedelsimporten på detta
förmodande och annan import på andra
liknande förmodanden, så kan det hända
att prognosen också för handelsbalansen
blir lika missvisande som va -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Statsverkspropositionen m. m.

derleksutsikterna för en svensk sommar.
Med denna lilla parallell har jag
bara velat säga att nationalbudgetens
framåtblickar inte behöver ängsla oss
så mycket att det hämmar vår politiska
handlingsvilja, när och om vi vill sikta
in oss på nya djärva mål, t. ex. för uhjälpen.

Även för riksrevisionsverkets inkomst-
och utgiftsberäkningar gäller att
förutsägelserna ofta inte slår in. Tillsammans
ger oss dessa båda informationskällor
mycket värdefullt material,
men det kan tolkas på olika sätt, beroende
på kynne och värderingar hos
dem som gör tolkningarna. Riksrevisionsverkets
uppskattningar t. ex. av
vad omsättningsskatten kommer att ge
under det framförliggande året har sedan
1960/61, då denna skatt var ny, alltid
legat minst 10 procent lägre än de
faktiska inkomsterna när de har summerats
efteråt. Bara detta ger ju en felmagrinal
på plus 100 miljoner kronor
eller däromkring på budgetens inkomstsida.
Visst förekommer det vice versa
också oberäknade utgifter, men hela
kalkylen är ändå så elastisk att man
kan fråga sig, om risken skulle vara
så stor att inom nuvarande marginaler
räkna in en ökad u-hjälp av det förhållandevis
blygsamma format som har
aktualiserats i år.

Nationalbudgetexpertisen och bakom
denna konjunkturinstitutet har i sin tur
ansträngt sig att mäta bytesbalansens
storlek och har också ärligt redovisat
det bristfälliga statistiska underlaget
för alla försök till en korrekt bedömning
av bytesbalansen. Utanför de kända
kapitaltransaktionerna ligger en
mystisk restpost som är lika stor som
summan av alla fel i bytesbalansstatistiken
plus nettot av utländska krediter
som Sverige har gett eller mottagit. Man
tror att vi år 1966 hade en sådan restpost
på 1 200 miljoner kronor. Den har
f. ö. vuxit mycket de senaste åren. Gissningsvis
antar man att felen i bytesbalansen
i summa räknat uppgår till
ungefär hälften av restposten. Det skul -

le vara 500—600 miljoner kronor, och
finansministern har också mycket riktigt
minskat bytesbalansunderskottet
med cirka 500 miljoner kronor, innan
han i årets budget presenterade detta
underskott som den stora faran i svensk
ekonomi och det kanske främsta hindret
för en ökad svensk hjälp till underutvecklade
länder. Men i nationalbudgeten
betonas i flera sammanhang att
risken för felbedömningar av bytesbalansen
består i att man bedömer den
alltför negativt, och sedan man sagt att
cirka hälften av restposten bör avräknas
tillägger man: »Den faktiska storleksordningen
på missvisningen kan
emellertid vara långt större likaväl som
mindre.»

Till argumentet att u-hjälp en är så
beroende av bytesbalansen —• ett argument
som jag anser överdrivet — vill
jag strax återkomma. Jag vill bara nu
säga att det bygger — i den debatt vi
nu ser i tidningarna — på en jämförelse
mellan dagens valutasvårigheter
(ännu år 1964 var bytesbalansen i balans
så att säga) och ett u-hjälpsanslag
av den storleksordning som vi tänker
oss ett stycke in på 1970-talet. Den totala
svenska finanshjälpen, som tar
främmande valutor i anspråk, föreslås
bli 195 miljoner kronor nästa budgetår,
och det är mindre än vad enbart
den beräknade ökningen är under innevarande
budgetår av valutautflödet
genom svenska turistresor till utlandet.
Dessa turistresor svarade förresten redan
i fjol för 730 miljoner kronor av
det då kalkylerade underskottet i bytesbalansen.
Jag menar att så länge vi utan
åtgärder accepterar denna mångdubbelt
större valutaavtappning för det
som ändå till större delen är nöjesresor,
måste man fråga sig om inte varningarna
för ökad u-hjälp i detta sammanhang
är obefogade.

Till budgetens osäkra premisser hör
också de ofta fascinerande antaganden
som görs om konsumtionen, om dess
förmodade tillväxt, om familjernas
sparandebenägenhet och därmed de po -

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

litiska slutsatserna om vad familjerna
egentligen tål av bl. a. konsumtionsbeskattning.
Vi vet nu att vi har att räkna
med sammanlagt 25 procents löneökningar
under en treårsperiod. Vi hade
ett synnerligen stort uppsving av
konsumtionen i höstas, när en del retroaktiva
löner utbetalades. Det antas
att konsumtionen får en ny uppsvingsperiod
hösten 1967. Finansministern
gör upp en budget, om vilken han säger
att den avsiktligt innebär en viss
korrigering av den uppdrivna löneutvecklingen.

Men är verkligen denna korrigering
tillräckligt stor för att hålla tillbaka inflationstendenserna
och därmed den
oförmånliga kostnadsutvecklingen i industrien
och den övriga importen, som
tillsammans i sin tur påverkar bytesbalansen,
och tillräckligt stor för att ge
staten de inkomster till livsviktiga ändamål
—• bland vilka u-hjälpen är ett
— som nu fått en njugg behandling i
budgeten? Med en relativt liten ökning
av konsumtionsbeskattningen skulle vi
haft möjlighet att göra en allvarlig satsning
på internationell solidaritet som
kunde börja närma oss till utfästelsen
att ge en procent av nationalinkomsten
i u-hjälp.

Nu vet jag, luttrad i politiken som
jag är, att man inte med framgång ändrar
på en budget, som redan är omsorgsfullt
skräddarsydd efter finansministerns
egen måttsticka, i varje fall
inte med ändringar som stör fasonen.
Jag får därför nöja mig med att i år
medverka till motioner med sikte på att
ge styrelsen för internationell utveckling,
SIDA, åtminstone de nödvändiga
medel för dess fältprojekt som styrelsen
begär.

Har då inte SIDA fått en ganska
hygglig uppräkning av sitt anslag när
allt kommer omkring? Många tidningar
och genom dem deras läsare har bibringats
uppfattningen att 20 procents
ökning av den svenska u-hjälpen och
13 miljoner kronor mer i absoluta tal,

Statsverkspropositionen m. m.
jämfört med fjolårets anslag, egentligen
är en ganska hyfsad ökning och inte så
mycket att beklaga sig över som Ulla
Lindström gjorde.

Jag förebrår ingalunda dessa tidningar
för att de har missat poängen, ty
det är verkligen svårt att genomskåda
vad som sker bakom anslagsposter och
reservationsmedel. Jag vill bara erinra
om att man kan få en procentuell ökning
att se stor ut, om den räknas på
ett lågt utgångsbelopp. Den indier t. ex.
som får två skålar ris i matransonen
i stället för en skål ökar sin livsmedelsstandard
med 100 procent. Man kan vidare
presentera en ökning med 67 miljoner
kronor som en stor och reell
ökning, trots att den i huvudsak är nominell,
så till vida som den bara räcker
till att kompensera för kostnadsutvecklingen
inom redan pågående fältprojekt
och till att betala utfästelser som Sverige
redan har gjort eller som är så
moraliskt bindande för oss att Sverige
anständigtvis inte kan backa ur dem.
Sanningen är att u-landshjälpen med
de i årets statsverksproposition föreslagna
anslagsbeloppen i stort sett kommer
att stampa på samma fläck under
ett och ett halvt år framöver och att
planerna på nya utvidgade insatser för
familjeplanering i u-länder, fredskårer,
vuxenutbildning och annat värdefullt
måste beskäras, om inte riksdagen beviljar
nya medel.

Kan vi då stå till svars med detta?
Finansministern har menat att vi kan
det och att vi får vänta med ytterligare
u-hjälpsökningar tills vårt eget folkhushåll
har uppnått större ekonomisk stabilitet
än för närvarande. Finansministern
satt nyss här i kammaren, och jag
hade önskat att han satt här nu också,
ty jag hade gärna velat säga att jagrespekterar
finansministern, när han
från sina utgångspunkter alltid konsekvent
har hävdat den svenske skattebetalarens
intressen och det svenska
välfärdsskafferiets förtur framför alla
andra intressen. Han har aldrig godta -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Statsverkspropositionen m. m.

git en utgift som fackministern i fråga
inte kunnat motivera både framlänges
och baklänges!

Kritiken mot regeringen för att inte
ha ökat u-hjälpen mera under tidigare
år, framförd av herr Geijer i hans anförande
före middagsrasten, har bland
annat haft sitt sammanhang med detta
och med att det inte har funnits väl
förberedda och startklara hjälpprojekt
i den svenska direkthjälpen att övertyga
riksskattemästaren med. Detta har
nu radikalt ändrats. Projekten finns,
arbetsapparaten är klar, nu fattas pengarna.
Inte heller har budgetläget någon
gång något år tidigare inbjudit till någon
särskild välvilja mot u-hjälpen i
övrigt, d. v. s. genom FN-organen.
Den som har genomgått budgetmanglingar
i tolv år vet att de goda åren
aldrig har funnits — förrän efteråt. Nu
har man drömmen om att det skall bli
bättre år framöver, då u-hjälpen skall
få sitt. Men vad vet man om det?

I u-länderna går nu utvecklingen
obönhörligen mot allt sämre år, med
växande skuldbördor gentemot de rika
länderna, vilka snart i låneräntor och
amorteringar med ena handen tar tillbaka
vad de skänker med den andra.
En filosof har sagt att fattigdomen är
den enda börda som blir tyngre ju fler
som delar den. U-länderna kommer att
göra denna bittra erfarenhet allteftersom
befolkningsutvecklingen skenar
framåt medan försörjningsmöjligheterna
stapplar efter. Deras situation är i
själva verket så kritisk att jag tror att
ingen av oss här är mäktig att uttrycka
den i begripliga termer för den aningslösa
allmänna opinionen omkring oss
och inte heller att tillräckligt klargöra
hur Sverige kommer att dragas in i detta
ödesdrama — kanske bara inom något
årtionde. Då kommer vi med all
sannolikhet att tvingas till omvärderingar,
där bytesbalansen bara blir en
teknisk detalj i internationellt organiserade
stora räddningsprogram.

Därför menar jag att vi borde kunna
börja anpassningen redan nu; börja

med att verkligen integrera u-hjälpen i
vår ekonomiska planering för framtiden.
Jag har redan pekat på vår ovisshet
beträffande bytesbalansens storlek.
Jag viil tillägga att vi också är ganska
okunniga om de verkningar på bytesbalansen
som olika åtgärder har, t. ex.
verkan av ökad u-hjälp. SIDA berättar
i sina petita att 90 procent av materialet
till dess fältprojekt nu inköps i Sverige,
i stor utsträckning transporteras på
svenska kölar till mottagarländerna, att
de svenska utvecklingskrediterna lämnas
på villkor att svenska företag skall
få konkurrera med anbud och att också
avsevärda delar av krediterna av vederbörande
länder används för köp av
varor och tjänster i Sverige, ja, att
världsbanksgruppen hittills har mottagit
cirka 500 miljoner kronor i bidrag
från Sverige men placerat order för
över 600 miljoner kronor här. Även ur
krasst nationell synpunkt är u-hjälp
alltså något som betalar sig.

När vi bekänner oss till principen
att u-hjälpen skall vara obunden av
givarlandets varor, så är detta naturligtvis
riktigt. Men i praktiken lider vi
inte alls av denna principfasthet, medan
andra länder, exempelvis Storbritannien,
med mångfaldigt större u-hjälp
och med stora bekymmer för sin bytesbalans
har måst inta den motsatta
ståndpunkten och gjort en dygd av
nödvändigheten. Upp till 60 procent av
den engelska finanshjälpen är sålunda
även formellt bunden till brittiska varor,
och regeringen Wilson har fått försvara
sig i underhuset för att den ännu
inte kunnat förverkliga labours vallöfte
att söka anknyta krediterna till u-länder
till inköp från industrier i Storbritannien
med överskottskapacitet. För
övrigt har den engelska u-hjälpen flyttat
över tyngdpunkten från finanslijälp
till tekniskt bistånd i u-länder, vilket ju
medför obetydligt läckage ur betalningsbalanssynpunkt,
och på stipendiering
av studier i England. Ingenting
hindrar Sverige från att i viss utsträckning
göra detsamma. Inga doktriner

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

bör väl hindra oss från att mjuka upp
övergångarna vid de strukturrationaliseringar
inom svenskt näringsliv som
förestår oss om vi skall bygga ut den
handel med u-länderna, som herr Dahlén
så riktigt förordade —• de strukturförändringar
som vi rustar oss för med
den stora näringsfonden — och göra
detta med varuleveranser i de fall då
det gör nytta för båda parter. Det är
bättre med halvbunden u-hjälp än ingen
ökad u-hjälp alls, om vi nödvändigtvis
skulle komma i ett så kvalfyllt dilemma.

Jag vill inte herr talman, sluta detta
anförande med dessa tekniska argument.
För mig framstår u-hjälpen i första
hand som en moralisk-humanitär
fråga. Jag kan inte tänka mig annat än
att om flertalet svenskar fick tillfälle
att öga mot öga möta den obeskrivliga
nöden i mycket fattiga länder skulle
de öppna medkänslans portar och generositetens.
Det är också min förhoppning
att riksdagen —- och regeringen
— vill utnyttja sina möjligheter att
medverka till detta.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Det har varit mycket intressant
och stimulerande att lyssna till
fru Lindström. Jag tror att hennes framträdande
i dag hälsas med glädje av
många. Det har ju sista tiden varit en
livlig pressdebatt angående den svenska
u-hjälpen. Man har därvid spårat oro
hos många över att den kärva budgeten
högst menligt skulle komma att inverka
på våra möjligheter till ökad svensk
hjälpinsats åt u-länderna. Vissa tidningar
har nyligen sökt pejla graden av
intresse hos gemene man för u-hjälpen
och därvid kommit till en inte alltför
uppmuntrande slutsats. Intervjuaren
fick sig oftast till livs resonemanget:
Blir det bistrare tider får man i första
hand tänka på sig själv och se om sitt

Statsverkspropositionen m. m.
eget hus och vänta med att tänka på
andra.

Jag tror också att där finns en annan,
mera outtalad orsak till mångas minskade
intressen i frågan. Trots att väl alla
i dag hört och teoretiskt vet att en väldig
befolkningsexplosion sker i världen
— siffran är 6—7 miljarder människor
på denna planet omkring år 2 000
— och att denna befolkningsexplosion
kommer att följas av världssvält så verkar
det som om man hade svårt att verkligen
förstå innebörden av detta och
handla därefter. Det verkar nästan som
om problemkomplexen är så ofantliga,
att de blir ofattbara.

Vi måste givetvis komma till rätta
med både nationell egoism och känslan
av vanmakt inför problemkomplexens
storlek. Vi måste kunna visa att här är
inte bara fråga om välgörenhet eller solidaritet,
det är i hög grad fråga om
självskydd. Vi måste ständigt på nytt
få fram engagemang i dessa frågor i
vårt land. Här kan de ideella och politiska
organisationerna hålla intresset
levande.

Vi måste försöka öka allmänhetens engagemang
för de svältande folken. Bäst
torde detta kunna ske om man här i
huset i vår lyckas uppnå en så bred enhet
som möjligt om en höjning av den
svenska biståndsinsatsen. En sådan samling
skulle troligen innebära en avsevärt
vidgad förståelse hos allmänheten för
problemets omfattning. Siktet måste till
en början vara inställt på enprocentsmålet,
nämligen att varje år en procent
av industriländernas nationalinkomst
skall kunna användas till u-ländernas
ekonomiska förstärkning.

Jag noterade med intresse att herr
Geijer tidigare i dag förklarade att vi
borde ha en planering av u-hjälpen för
att successivt kunna lyfta den. Fru
Lindström utvecklade, enligt vad jag
förstod, nyss samma tanke. De närmast
gångna decennierna har det på det internationella
planet hänt så pass mycket
att man kan se de konturer efter
vilka man bör arbeta när det gäller be -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Statsverkspropositionen m. m.
tolkningsfrågan och därmed sammanhängande
u-hjälp. Vi vet att det gäller
att minska välståndsklyftan mellan tåländerna
och industriländerna, och vägen
dit är dels en ekonomisk utveckling
i låginkomstländerna, dels ett hejdande
av befolkningsexplosionen genom olika
former av familjeplanering. De ekonmisk-politiska
åtgärder som måste vidtas
skulle dessutom på ett helt annat
sätt bli effektiva, om alla —- både u- och
i-länder —var villiga att gå in under en
familjeplanering och övernationella organ
finge se till att resurserna blev utnyttjade
på bästa sätt.

Icke minst under de senaste åren har
det i västerlandet förts en intensiv debatt
om familjeplaneringen. Moraliska
aspekter har därvid inte saknats, men
kanske man i debatten ofta glömmer att
överbefolkningsproblemet har aspekter
som just kan kallas moraliska, nämligen
hunger, fattigdom, brist på utbildningsmöjlighet
och misär. SIDA har i sin
anslagsframställning prioriterat familjeplanering
som biståndsuppgift, och det
torde vara riktigt. Att finna de riktiga
formerna på fältet kan inte vara lätt,
och därför verkar det förslag vid första
påseendet vettigt som SIDA framfört,
att man skulle här i Sverige skapa, som
man uttrycker det, en basorganisation
för familjeplaneringsverksamheten genom
att sammanföra vetenskapligt skolade
specialister i ett befolkningsinstitut.

Herr talman! Jag vill anknyta till vad
jag nyss sade om de frivilliga organisationernas
vakttjänst när det gäller uhjälpsfrågan.
Här finns verkligen mycket
att värna om av idealitet och intresse.
Dessa organisationer kan också
skapa ett nytt engagemang i vidare kretsar,
vilket är väsentligt som spärr mot
nationellt egoistiska aspekter på ulandshjälp,
aspekter som vi vet alltid
ligger nära till hands. Det finns verkligen
ett levande intresse för u-landsfrågorna,
inte minst bland ungdomen i alla
ideella och politiska läger, och detta
får inte dämpas. SIDA har under de se -

naste åren mer och mer byggt ut ett
samarbete med vad som kan kallas privata
organisationer och kanaliserat
pengar till deras olika fältprojekt. Redovisningen
för dessa olika projekt ger
en klar bild av hur väsentlig denna insats
är. Och vad mera är: vi vet att organisationerna
genom sin fasta anknytning
på fältet har de bästa möjligheterna
att optimalt använda sina erhållna
medel. Jag hoppas verkligen att vi vid
den slutliga avvägningen av årets u-hjälp
inte skall behöva beskära dessa organisationers
medel. Det rör sig dock om
summor som är blygsamma i det stora
sammanhanget.

Givetvis finns också ett samband mellan
organisationernas insamlingsförmåga
och det stöd staten kan ge för fullgörandet
av deras insats. Låt mig helt
kort nämna något om det som av naturliga
skäl ligger mig nära, nämligen missionen.
Den har utan tvivel ett starkt gehör
hos vårt folk. Därom vittnar inte
minst de ökade kollektsiffrorna såväl
inom svenska kyrkan som frikyrkosamfunden.
Trettondagens kollekt inom
svenska kyrkan gav 4 miljoner kronor.
Målet för 1967 är för missionernas del
14 miljoner. Som bekant går huvuddelen
av den svenska missionens samlade
pengar till humanitärt och tekniskt bistånd
i u-länderna, framför allt till skolor
och sjukhus. De multilaterala hjälpinsatser
som Lutherhjälpen förra året
gjorde belöpte sig till 20 miljoner kronor.

Så vill jag tillägga ännu en sak, herr
talman. I flertalet u-länder torde i dag
föreligga önskemål om att det humanitära
och tekniska biståndet kompletteras
med enskilda investeringar i landets
näringsliv. SIDA räknar näringslivets
insatser i u-länderna såsom en viktig integrerande
del av det svenska biståndet.
Det synes mig vara riktigt att SIDA mer
än vad hittills har varit fallet söker öka
samarbetet med det svenska näringslivet
för att möta u-ländernas önskemål om
investeringar. Det skulle ju avsevärt
höja det svenska biståndets effektivitet.

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har valt att ta till orda
helt kort i denna debatt för att belysa
en aspekt i det mycket stora problemkomplex
som de senaste talarna har behandlat.
Herr Dahlén ställde redan i inledningsskedet
av debatten ett par frågor
som gällde vår handel med u-länderna.
Han ville veta — om jag förstod
honom rätt — vad regeringen har gjort
och vad regeringen tänker göra för att
underlätta för utvecklingsländerna att
förbättra sina ekonomiska förbindelser
och sin handel med oss.

Att regeringen tillmäter dessa frågor
en utomordentlig vikt tror jag alla inser.
Det finns väl förresten inte någon bland
oss som inte känner ett oerhört ansvar
inför detta alltmer överskuggande ekonomiska
och sociala problem som världen
har. Kan vi inte komma till rätta
med detta problem, klyftan mellan fattiga
och rika länder, och bryta den
utveckling som innebär att nöden växer
i de fattiga länderna, samtidigt som
framsteg och välstånd ökar i de rika
länderna, ser framtiden sannerligen
dyster ut för oss alla. Jag tvekar inte att
säga att läget i så fall kommer att bli
ödesdigert för hela mänskligheten.

Vi är också alla medvetna om att det
är förenat med betydande svårigheter
att bryta denna onda cirkel. Skall vi ha
en chans att lyckas, måste vi målmedvetet
och samtidigt verka på många områden
och följa skilda vägar och olika metoder.
Det räcker inte med ett ökat tekniskt
och ekonomiskt bistånd eller med
hjälpaktioner i olika former, bilaterala
såväl som multilaterala. Vi måste ge
u-länderna bättre möjligheter att driva
handel för att skaffa sig ekonomiska resurser
att bygga ut sitt eget näringsliv.
Det är lika viktigt.

Målsättningen för den svenska regeringens
politik liksom de konkreta åtgärder
som vidtagits — vad vi i gärning
gjort för att omsätta ett handlingsprogram
i praktiken — har vi gång efter
annan redovisat för riksdagen. Det bär
varit föremål för debatt — jag erinrar

Statsverkspropositionen m. m.
om det — åtskilliga gånger även i denna
kammare. Ett nytt tillfälle kommer
att erbjudas, föreställer jag mig, när utrikesdebatten
äger rum i början av
mars. Jag tillmäter emellertid dessa
frågor en så utomordentligt stor vikt att
jag anser dem värda att diskuteras hur
ofta som helst. Därför skall jag gärna
för egen del villfara herr Dahléns begäran
och redan i dag — om än kortfattat
— lämna vissa uppgifter som är ägnade
att belysa våra åtgöranden på u-landshandelsområdet.

Såsom jag antytt är politikens syfte
att bereda utvecklingsländerna vidgade
marknader hos industriländerna för de
produkter de behöver avsätta utomlands
för att skaffa sig valutainkomster och
inköpsmöjligheter — helst så stadigvarande
som möjligt.

Låt mig i detta sammanhang inledningsvis
peka på att omfattningen av
u-landshandeln under senare år dessvärre
förändrat sig i förhållandevis
ogynnsam riktning. U-landshandelns andel
av världshandeln har varit sjunkande
under den senaste såväl fem- som tioårsperioden.
Kurvan för handeln med
utvecklingsländerna fortsätter visserligen
att stiga men i en takt som inte
minst dessa länder själva av förklarliga
skäl anser vara ytterligt otillfredsställande.
De behöver en snabbare utveckling
för att ingjutas självtillit och framtidstro.

Att takten i u-ländernas handelsutveckling
inte blivit så snabb som vi alla
anser är önskvärd sammanhänger med
en råd omständigheter. Det har ibland
antytts att det kan bero på att industriländerna
i sin del av världen bildar preferensområden,
d. v. s. att det är den
ekonomiska integrationen i EEC och
EFTA med handeln som drivkraft vilken
fått dessa följder.

Jag tror inte att statistiken eller en
närmare analys av utvecklingen ger
stöd för denna uppfattning. Orsakerna
får sökas i andra omständigheter. En
av de viktigaste av dessa är att råvaruexporten,
som är u-ländernas viktigaste

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Statsverkspropositionen m. m.

inkomstskälla och som kommer att vara
det för lång tid framöver, av skilda skäl
utvecklar sig på ett sätt vilket för exportländerna
ofta medför betydande
svårigheter.

Vi har i ökad utsträckning ersatt en
del av u-ländernas traditionella exportvaror
med syntetiska produkter. Detta
gör att exempelvis gummi och andra
varor inte längre är så begärliga, eftersom
det finns ersättningsvaror som
lättare och billigare kan förvärvas. Detta
kan inte undgå att få en negativ effekt
på utvecklingsländernas export. En
annan faktor som under lång tid verkat
mycket störande på u-ländernas handel
är de mera kortsiktiga prisfluktuationerna
på råvarumarknaderna, som medför
tvära kastningar i export inkomsterna.

Uppgiften för industriländerna måste
vara att på allt sätt underlätta en ökning
av expansionstakten i utvecklingsländerna,
och vi har härvidlag ett stort
ansvar. Vad vi vinner genom ökad integration
bör också kunna komma till
uttryck i form av ökade insatser för
utvecklingsländerna.

Låt mig konkretisera detta resonemang
genom att referera till det program,
som vi från svensk sida söker
fullfölja och som framlades vid Förenta
Nationernas handels- och utvecklingskonferens
i Geneve. Det syftar först och
främst till att ge utvecklingsländerna
inte bara ökade utan mera stabila exportinkomster.
Vi förde fram ett alldeles
särskilt projekt som skulle möjliggöra
att u-länderna får kompensation
för tillfälliga minskningar i exportintäkterna,
som sammanhänger med prisfall
på deras produkter. Det var redan
1964 som vårt land gemensamt med
Storbritannien föreslog detta system
med kompensativ finansiering. Projektet
har varit föremål för närmare utredning
i Valutafonden och Världsbanken,
och det föreligger ett förslag som
vi hoppas att industriländerna skall
kunna enas om.

Vi har vidare med all kraft sökt verka

för att nya råvaruavtal ingås vilka skall
bidra till att stabilisera avsättningsmöjligheterna
och i varje fall motverka nedgång
och häftiga fluktuationer i priserna.

Men vid sidan av detta har vi också
talat och verkat för att tullar och interna
avgifter på tropiska produkter avskaffas.
För u-ländernas ekonomiska
utveckling skulle det ju ha vida större
betydelse om andra länder följer oss
i dessa avseenden, men utan att avvakta
sådan efterföljd har vi flera gånger vidtagit
åtgärder för att ensidigt sänka just
tullarna och avgifterna på tropiska produkter.
Jag vill bara nämna att riksdagen
i fjol godkände en proposition om
reduktion eller avveckling av tullen på
kaffe, kakaopulver, bananer, tropiska
frukter, kryddor och en rad andra varor.

Med många av dessa länder har vi
dessutom alltjämt vår handel mer eller
mindre bilateralt reglerad. Undan för
undan har vi tagit steg i syfte att vidga
utrymmet för handeln inom ramen för
tillgängliga kvoter. I vissa fall har vi
kunnat ta steget fullt ut och avskaffat
alla importregleringar. Det är klart att
detta innebär ganska kännbara uppoffringar
för många — jag kan försäkra
kammarens ledamöter att det knappast
går en vecka utan att jag får ta emot
uppvaktningar eller framställningar om
att inte handla för snabbt på detta område.
Vi vet vilka svårigheter vår textilindustri
i dag kämpar med. Vi känner
också till de stora bekymmer som
den svenska sko- och läderindustrien
sedan länge har. Om vi menar allvar
med vår vilja att hjälpa u-länderna är
detta emellertid uppoffringar som vi
måste ta på oss. Och jag tror för min
del att vi i det hänseendet inte har någonting
att skämmas för om vi jämför
våra insatser med vad andra länder
kunnat åstadkomma under motsvarande
period.

Jag erkänner gärna att vi hyste en
viss tveksamhet om nyttan av att ge
u-länderna preferenser på våra mark -

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

nader — vi kände eu viss rädsla, för
att man på den vägen kanske skulle
komma att bygga upp ett intresse för
fastlåsning av bestående tullar. Med
hänsyn till vad som har hänt under de
senaste åren har vi förklarat att vi visst
inte avvisar tanken på en utredning om
ett generellt system med u-landspreferenser.
Vi vill vidare medverka till att
de unga staterna får hjälp till en utbyggnad
av näringslivet, en mångsidigare
produktion och en effektivare
marknadsföring. Det är inte bara en
tillfällighet att den stora ökningen i
textilimporten till den svenska marknaden
har kommit från Hongkong och
inte från Indien. Man har i Hongkong
på ett helt annat sätt förstått vad den
svenska marknaden behöver och anpassat
sin produktion och sin marknadsföring
med hänsyn härtill än man
har gjort i Indien.

I det sammanhanget har vi också tagit
en mycket aktiv del i det arbete som
GATT bedrivit för att utveckla just
teknisk hjälp — om jag får kalla det
så — för marknadsföring och produktanpassning.
Det framgår förresten av
årets statsverksproposition. Under tredje
huvudtiteln har SIDA begärt medel
för att kunna främja exporten från
u-länderna med bl. a. åtgärder som
tar sikte på rådgivning och teknisk
hjälp för marknadsföring.

Jag tror att jag redan med vad jag
har sagt har kunnat illustrera att vi
både i samverkan med andra länder
och enskilt har försökt följa upp det
principprogram för vår handel med
u-länderna som vi framlade vid världshandelskonferensen
för nu snart tre år
sedan. Men vi har också målmedvetet
medverkat i olika internationella organ.
Vi har denna uppgift för ögonen när
vi deltar i arbetet i GATT. I detta sammanhang
får jag kanske erinra om att
Trade expansion act, den fullmakt på
vilken den amerikanska administrationen
stöder sitt initiativ med den s. k.
Kennedyrundan, förutsatte att särskilda
anordningar skulle vidtas för att främja

7 Första kammarens protokoll 1967. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
u-landshandeln. Det är självklart att de
tullsänkningar som vi kan komma överens
om industriländerna sinsemellan
utan begäran om kompensation också
skall komma u-länderna till del. Det
har vi också uttryckligen förklarat. Vi
har även sagt att vi inte har någonting
emot om u-länderna å sin sida bildar
egna preferensområden för att stimulera
handeln och den internationella arbetsfördelningen
mellan sig själva. Vi
har sagt oss ha förståelse för om u-länderna
i varje fall tillfälligtvis höjer sina
tullar mot omvärlden för att skydda
nya expanderande industrier. Vi kommer
inte att betrakta det som en åtgärd
som strider mot de förpliktelser
som vi själva tagit på oss i GATT.

Jag skulle kunna nämna åtskilliga exempel
härutöver. Jag vill nöja mig med
dem jag räknat upp och endast framhålla
att de närmast utgör en exemplifiering
av en målmedveten politik som
tar sikte på att underlätta för u-länderna
att finna marknader hos de rika
länderna för sina produkter.

Herr DÅHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka handelsministern
för redogörelsen. Jag hade
känsla av att det var en symfoni
som helt gick i någon molltonart. Det
fanns inte mycket av hoppfulla inslag,
och i stor utsträckning kanske det är en
riktig skildring av läget. På en punkt
skulle jag dock vilja komplettera handelsministern.
Jag är nämligen inte säker
på att han framhöll, att det inte är
bara nackdelar för oss om vi skall göra
någonting positivt. U-länderna är ju
en svag motpart när det gäller en hel
del handelspolitiska saker, och de rika
länderna tjänar därför ibland på detta.
Vi kanske inte skall på alla punkter säga
att vi skulle göra så stora uppoffringar,
om vi inte med uppoffringar menar
att vi skall avstå från det övertag vi har
i detta sammanhang. Jag behöver inte
gå in på vad det är för saker — det
känner kammaren till.

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Jag skulle bara som slutkommentar
vilja fråga: Finns det inte, herr handelsminister,
någon möjlighet att Sverige
ytterligare skulle försöka att associera
sig med en del länder som har
något större intresse än andra länder
— jag tänker alltså på i-länderna, industriländerna
— och försöka få något
ökad rörlighet, något större fart på det
hela? Jag vet att det råder delade meningar
bland de nordiska länderna på
denna punkt. Vi har olika intressen.
Men skulle det inte gå att göra någonting
mera tillsammans? Om man kan
få ett resultat här gäller det ju att så
pass många blir överens om nödvändigheten
att göra insatser och reformer,
att till slut en del andra länder känner
det litet pinsamt att de skall vara de
sista som försvarar sina positioner. Jag
hoppas verkligen att handelsministerns
mycket pessimistiska tongångar här inte
skall vara ett uttryck för att han har
resignerat när det gäller möjligheterna
att få med sig en del länder för att få
det hela att rulla. Sker inte det kommer
vi aldrig att klara den uppgift som är
vårt moraliska ansvar, och det är att
se till att världen får en något mera
likvärdig ekonomisk standard.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är rädd för att herr
Dahlén trots allt har missförstått mig
i någon mån.

Det är riktigt att jag inte vill måla
en ljus bild av förhållandet mellan rika
och fattiga länder med de framtidsutsikter
som i varje fall avtecknar sig
för en överblickbar tid. Men jag tror
att om vi målmedvetet fullföljer de
strävanden som jag här försökt illustrera,
då skall inte heller framstegen
utebli. Svårigheterna utgör ju inget
skäl för pessimism i och för sig.

Sedan är jag ledsen om herr Dahlén
fått den uppfattningen att vi inte försöker
intressera andra länder i vår
omvärld för att gemensamt med oss engagera
sig för en lösning av det stora
u-landshandelsproblemet. Det gör vi ju

i varenda internationell organisation
som vi tillhör. Det förekommer inte
många möten — vare sig på expertplanet
eller mellan handelsministrar — då
vi inte i den nordiska kretsen diskuterar
våra inställningar och försöker
samordna våra strävanden i andra internationella
organ. Vi tar upp projekt
och försöker finna ett bredare stöd
från den nordiska kretsen för olika
förslag som kan ha initierats av ett av
våra grannländer eller av oss själva.

Vi deltar helt ut i det samordningsarbete
som i olika former och på olika
sätt bedrives i OECD i Paris — jag kan
tillägga det. Jag har redan erinrat om
att om man skall vinna någon framgång
i GATT-arbetet på detta område förutsätter
det naturligtvis att man även där
får bundsförvanter. Vi har sannerligen
inte försummat att också den vägen och
på det sättet knyta kontakter. Självklart
fördes diskussioner som förberedelser
för den handelskonferens som i Förenta
Nationernas regi hölls i Geneve 1964.
En ny är under förberedelse. Den lär
nu komma att hållas i februari månad
nästa år, men under mellantiden har
ett intensivt arbete bedrivits inom såväl
UNCTAD som Världsbanken med
projektet för supplementär finansiering.
Och det har pågått även i samband
med Kennedy-rundan ett mer eller
mindre stadigvarande arbete för att
förbereda en behandling av detta stora
problemkomplex. Det är klart att vi
deltar där med andra länder. Det är
klart att vi med våra kolleger varenda
gång det är ett ministermöte diskuterar
frågan om vad vi EFTA-länder kan
göra för att stödja varandras strävanden
på detta område.

Det är sålunda inte så att vi drar oss
för att försöka intressera andra länder
för vad vi tycker är riktigt och lämpligt
på dessa andra områden. Vi vet att
möjligheterna att förverkliga en del av
de idéer vi har sammanhänger med det
stöd vi kan få av andra länder, och det
är självfallet att vi vill begagna alla tillfällen
att få detta stöd.

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Endast ett kort ord till
handelsministern.

Jag tvivlar inte alls på att Sverige
deltar i OECD och konferenser av olika
slag. Vad jag vill försäkra mig om är
att Sverige där försöker spela aktivast
möjliga roll. Det är det som är avgörande,
inte att delta. Jag hoppas, om jag
nu skall göra en välvillig tolkning, att
handelsministerns svar avsåg detta.
Vi kan ju då få tillfälle att diskutera
detta när vi kommer till u-hjälpsfrågorna
om någon månad.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Om man skulle göra en
karakteristik av såväl finansplanen
som statsverkspropositionen så skulle
man väl utan att på något sätt överdriva
kunna säga att det finns inte något
ont som inte har något gott med
sig. Om man går tillbaka i protokollen
från remissdebatterna under de senaste
åren skall man finna, att det nästan
inte finns någon hejd på den socialdemokratiska
skrytpropagandan. Efterkrigstidens
för vårt land naturligt goda
ekonomiska utveckling har intecknats
som ett socialdemokratiskt politiskt
realkapital utan hänsynstagande till orsakerna
till denna utveckling. Vi hade
en oförstörd industri, inga krigsskulder
och inga kostnader för raserade värden.
Vi har levt högt på andra världskrigets
nedbrytande verkningar för
andra länder. När en normalisering inträtt
och konkurrensen med andra länder
sker på lika villkor, uppstår för
regeringen helt plötsligt ekonomiska
svårigheter. Vi har från vår sida under
de senaste åren gång efter annan varnat
för en optimism, som saknar verklighetsunderlag.

Vi skriver nu 1967, och den statsverksproposition
som vi diskuterar innehåller
mycket av de varningar som
vi framfört. Utöver detta kan med fog
sägas att vi intecknat tillgångar i en
oviss framtid som vi måhända kommer

7t Första kammarens protokoll 1967. Nr 2

Statsverkspropositionen m. in.
att få svårigheter att infria. I den allmänna
reformivern har regeringen Erlander
i viss utsträckning glömt bort
förutsättningarna för att behålla och
vidareutveckla vårt välstånd. Grundeni
måste vara att ge industrien och näringslivet
möjligheter till den produktionsökning,
som är grundvalen för eu
fortsatt välståndsutveckling.

I förra årets finansplan och så mycket
mera i årets upptäcker herr Sträng,
att företagens investeringar icke är vad
de borde vara. Vad oppositionen föreslagit
under de senaste åren har helt
plötsligt blivit ett socialdemokratiskt
handlingsprogram eller en socialdemokratisk
handlingspolitik. Jag tänker i
första hand på en ökad kreditgivning
till näringslivet. Jag får väl säga att
finansministern är demagogiskt skicklig
när han höjer omsättningsskatten
med 1 procent och samtidigt föreslår
att 500 miljoner kronor skall avsättas
till en utlåningsfond för näringslivet.
För det första är det ju så att 1 procents
omsättningsskattehöjning ger cirka
150 miljoner kronor mer än den
storlek som har föreslagits för denna
fond. För det andra är realiteten den
att denna höjning av omsättningsskatten
ingår i budgeten i sin helhet, och
det verkar för mig underligt att regeringen
av rent taktiska skäl så att säga
specialdestinerar dessa medel.

Låt mig utöver detta säga att det
verkliga greppet i fråga om företagens
konkurrensmöjligheter skattemässigt
fortfarande lyser med sin frånvaro. Jag
tänker då på införandet av mervärdeskatten.
Vid många tidigare tillfällen
har jag framfört den åsikten, och det
finns ingen anledning att upprepa kravet.
Men det må tillåtas mig att uttala
önskemålet att en skattereform i likhet
med den som skatteberedningen föreslog
kommer så snart som möjligt.

Låt mig sedan återkomma till frågan
om fondmedlen. Vi är medvetna om att
näringslivet behöver pengar för nödvändiga
investeringar. Man kan med
ett visst fog säga att detta skall ske via

100

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Statsverkspropositionen m. m.
den naturliga kapitalmarknaden. Men
med socialdemokratiens finanspolitik
och ekonomiska politik har vi i dag
över huvud taget ingen naturlig kapitalmarknad.
Jag tänker i första hand
på bostadspolitiken med en bibehållen
hyresreglering som det tyngst vägande
i en s. k. onaturlig kapitalmarknad.
Skäl talar således för att villkoren för
investeringsfondens utlåningsverksamhet
prövas. Det har sagts att förslag
härom skall framläggas någon gång
under februari månad och vi får då
se med vilka villkor en eventuell utlåning
från fonden är förknippad.
För att styra investeringarna — förmodar
jag — föreslår regeringen en
25-procentig investeringsavgift på icke
prioriterade investeringar. Varför? Vi
har en byggnadsreglering i fråga om
tillstån dsgivning där det blivande
triumviratet Sträng, Johansson och
Wickman har alla möjligheter att säga
ifrån. Även o.m det kommer att finnas
dispensmöjligheter, kan man vara
övertygad om att vissa kommunala investeringar,
baserade på riksdagens beslut,
drabbas av de 25 procenten. Icke
prioriterade nämns i propositionen nr
10 vara bl. a. kyrkobyggnader. Är ett
sådant förslag över huvud taget vettigt?
Här har många gånger fattiga människor
av ideella skäl offrat för en ny
kyrkobyggnad — ofta beroende på att
myndigheter beslutat om byggnadssanering.
För sin verksamhet behöver de
en kyrka. Med tanke på omfånget av
dessa investeringar måste det betecknas
som humanistiskt orimligt att offerviljan
skall bestraffas med socialdemokratiens
investeringsavgift.

Låt mig, herr talman, göra en annan
reflexion i fråga om investeringsavgiften.
Om kommunala förtroendemän och
andra, som icke av socialdemokratien
anses prioriterade, ändock tror att socialdemokratien
kommer att överleva
1968 års val och av erfarenhet är medvetna
om den nuvarande regeringens
oförmåga att begränsa prisstegringarna
eller inflationen, så kommer deras rent

naturliga bedömning att innebära att
det är billigare att i dag betala den 25-procentiga avgiften än att avstå och
vänta på nya prisstegringar. Det behövs
andra åtgärder om förtroendet för regeringens
och riksdagens handlande
skall ge resultat på investeringsområdet.
Det behövs, som vi från oppositionen
ser det, med andra ord en ny regering.

Statsverkspropositionen ger ingen
ljus bild av våra reformmöjligheter.
Den som lyssnade till LO-chefen Geijers
anförande i eftermiddag måste ha fått
en bestämd uppfattning om att bilden
av arbetsmarknaden och näringslivet är
betydligt sämre än den som målas i
finansplanen.

Den alltjämt försämrade bytesbalansen
beror helt naturligt bl. a. på vårt
höga kostnadsläge, som i negativ riktning
påverkar vår exporthandel. Bristen
på kapital och därav ett minskat
förtroende för regeringens ekonomiska
politik samt det höga ränteläget försvårar
näringslivets investeringsvilja.
De föreslagna tvångsåtgärderna kan te
sig nödvändiga, men vittnar samtidigt
om regeringens oförmåga att i tid och
med naturliga medel angripa dessa
problem.

Vi behöver en normaliserad kapitalmarknad,
en vettig räntepolitik, ett
kostnadsläge som möjliggör konkurrens
på lika villkor och en finanspolitik, anpassad
till det som sker i tiden med
hänsynstagande till vårt beroende av
andra länder som vi skall konkurrera
med.

Vidare skulle jag vilja ställa en fråga
— det är inga statsråd i kammaren
just nu, annars skulle jag ha riktat den
till finansministern: Hur länge skall
det i nuvarande beträngda läge behöva
dröja innan konjunkturutjämningsfonderna
släpps loss? Allt talar för att
man i olika regioner skulle utnyttja
dessa för att ge näringslivet sitt stöd.

Oron på arbetsmarknaden, med nedläggningar
av industrier och varsel om
sådana, är i dag inte bara lokaliserad

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

101

till norriandslänen. Oroshärdar finns
överallt — även i de s. k. heta regionerna.
En konfrontation med arbetsmarknadsmyndigheterna
ute i länen
ger en bild av verkligheten. I medvetande
om vårt beroende av omvärlden
skulle det vara av stort intresse om
marknadsministern herr Lange ville ge
en information om det nya läge som
kan ha uppstått, såväl i fråga om EFTA
som i fråga om EEC, och om han ville
redogöra för sin egen bedömning av
vårt lands möjligheter att i en nära
framtid komma med i Europamarknaden,
antingen som medlem eller som
associerad.

I budgeten ingår, som vi tidigare i
dag har hört, försvarskostnaderna såsom
en mycket stor utgiftspost. Personligen,
herr talman, tror jag inte att vi
har råd att låta försvarskostnaderna
stiga till oanade miljardbelopp. Det
måste vara riktigt att även de utgifterna
anpassas till våra reella möjligheter.
Neutraliteten — eller rättare sagt
möjligheterna för vårt land att hålla
sig utanför den stora maktkampen och
ett eventuellt krig —- kräver mycket
stora offer av oss, men vi har för den
skull ingen anledning att på något sätt
leka stormakt i detta sammanhang.
Karl XII:s tidsepok är sedan länge förbi.

Vad som hänt inom försvarsutredningen
måste betecknas som ett politiskt
jippo. Till detta hänför jag såväl
socialdemokraternas diktatorsmässiga
uppträdande som högerns låtsasavhopp
från utredningen. Resultatet tycks bli
att högermännen efter uppmärksammad
publicitet snällt återvänder till utredningsarbetet.
Så småningom kanske
man får hoppas att regeringspartiet i
denna viktiga fråga kommer att uppträda
som goda mittenpartister. Låt mig
utöver detta bara uttrycka förhoppningen
att mindre stora ord skall yttras av
vissa personer som har makten när det
gäller att realisera våra försvarsansträngningar.

Herr talman! Även om bilden i stats -

Statsverkspropositionen m. m.
verkspropositionen i de olika avseenden
jag här nämnt inte är ljus, så finns
det dessutom områden, där man under
de här åren har eftersatt vissa grupper.
Jag tänker i första hand på uhjälpen
ävensom på de familjepolitiska
åtgärderna, som inte har följt med vare
sig penningvärdeförsämringen eller
den standardförbättring som ägt rum
under årens lopp. Detta framstår som
så mycket mer markant om man tar
hänsyn till statsverkspropositionen och
däri framförda utgiftsökningar. Skulle
det från vårt håll föras fram krav på
ökade utgifter, är det alldeles naturligt
att vi i detta läge kommer att föreslå
motsvarande inkomstförstärkningar.
Det som här kommer att beröras ligger
på det mänskligt humanitära området.

Jag vill ännu en gång återupprepa
det realistiska i att man får en finans-,
en kapital- och en räntepolitik som ger
näringslivet ekonomiska möjligheter att
åstadkomma de ekonomiska förbättringar
som samhället behöver.

Låt mig mot den realistiskt tecknade
bakgrunden till arbetsmarknadens parter
få ställa frågan: Skulle inte med
hänsyn till vårt höga kostnadsläge skäl
föreligga att förlänga det treåriga avtalet
med ytterligare ett år utan kompensationskrav?
Det måste vara av väsentligt
större betydelse för den enskilde
att ha en solid samhällelig ekonomi,
bröd och arbete, än att eventuellt
riskera motsatsen. Den ekonomiska situationen
som vårt land befinner sig i
är långt ifrån tillfredsställande, men det
är rättvist att säga att den är en följd
av den regeringspolitik som förts under
de senaste åren. Man har skäl att fråga
sig när det kan bli någon ljusning, när
vi kan få den nödvändiga reformplaneringen
och ekonomiska planeringen i
regeringsarbetet som vi så många gånger
har efterlyst.

Visst har vi rätt att kräva förnyelse
av den socialdemokratiska regeringen.
Herr Erlander har säkert tagit detta på
allvar när han nu gått ut på öppna
marknaden för att finna förstärkning

102

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Statsverkspropositionen m. m.
till sin regering. Så som läget är bör
kanske en fortsättning i den vägen rekommenderas.
Detta är emellertid inte
en lösning. Det räcker inte med små
successiva regeringsombildningar. Om
det jag här har påtalat inte skall leda
till något av värre art, som ingen av oss
önskar, behöver vi få en ny regering,
av en annan politisk färg.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Jag skall helt ägna de
minuter som står till mitt förfogande
åt Vietnam-frågan.

Det vore givetvis önskvärt att Vietnam-konflikten
kunde biläggas så snart
som möjligt, men ej efter den onyanserade
svenska kritikens mönster och
önskemål. Den som är förtrogen med
det kommunistiska samhällstänkandet
behöver inte tveka om upphovet till
den förda kritiken. Det förefaller mig
som om svårigheten att få till stånd
förhandlingar främst beror på Hanois
och den s. k. nationella befrielsefrontens
tveksamhet och motstånd. De uttalanden
som görs av ledande män i
norr tycks tyda på att Hanoi och FNL
fortfarande försöker inbilla människor
att de skall vinna en militär seger.

Det är möjligt att Hanoi och FNL i
någon mån lockats in i denna falska
föreställning av den utomordentligt intensiva
och öppna debatt, som förs i
Förenta staterna om Vietnam, och av
den skarpa kritik som riktats mot USA
i andra länder för dess åtgärder i Sydostasien.

Men den amerikanska insatsen i
Vietnam är så beslutsam och så allvarlig,
att Hanoi vid det här laget borde
inse, att USA inte kommer att lämna
Sydvietnam förrän läget i landet har
stabiliserats och den kommunistiska
infiltrationen och aggressionen i landet
har upphört, vilket också är de förutsättningar
som USA angivit. Förenta
staterna har förklarat sig icke söka någon
militär lösning av konflikten, vilket
dock vore möjligt för USA, utan det sö -

ker en politisk överenskommelse som
skall trygga social rättvisa i Sydvietnam.
Det är mot denna bakgrund beklagligt,
att Nordvietnam framhärdar i
sin inställning och fortfarande inbillar
sig att på slagfältet kunna avgöra konflikten
till sin fördel.

Det är glädjande att president Johnson
i sitt tal till kongressen den 10 januari
gav uttryck för sin vilja att även
i fortsättningen iaktta återhållsamhet i
Vietnam och inte falla för den stora och
farliga frestelsen »att göra slut på kriget»
genom att sätta in USA:s hela
makt. Kritiker här hemma och även på
andra håll hävdar nu med bestämdhet,
att det ankommer på Förenta staterna
att ta första steget att göra eftergifter
och att Förenta staterna som stormakt
har råd att visa generositet och utan att
avvakta någon antydan till gensvar från
Nordvietnams sida bör inställa bombningarna
av transportvägar och andra
militära mål i Nordvietnam. USA har
förklarat sig berett att när som helst
inställa bombningarna, om endast Hanoi
antyder beredvillighet till någon
handling som kunde leda till nedtrappning
av striderna eller till att någon
form av samtal kunde inledas. Då USA
inte är berett till sådana unilaterala åtgärder,
hävdar kritikerna att detta beror
på mer eller mindre ohöljd amerikansk
agressivitet och erövringslusta.

Mig förefaller det emellertid vara hög
tid att nu ställa krav också på den andra
sidan. I den svenska diskussionen
verkar det ofta som om det bara funnes
en sida i vietnamkriget, vilken det vore
värt att vädja till och lönt att kritisera.
Det kan ju vara sant, ty det tjänar ingenting
till att vädja till den kommunistiska
sidan, och det är betydligt mer
riskfyllt för Sverige att kritisera kommunismen
än USA. Förenta staterna har
framställt en rad förslag och utnyttjat
alla tillgängliga kanaler för att nå fram
till Hanoi med sina erbjudanden om
villkorslösa diskussioner för att uppnå
fred i Sydostasien, baserad på Genéveöverenskommelserna
av år 1954 och

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

103

1962. Tiden borde nu vara mogen att
de svenska kritikerna mot USA uppmanade
Hanoi att inför hela världen
pröva Förenta staterna på dess ord
och uppriktigheten i dess fredsvilja.
Få torde se på USA:s åtagande i Vietnam
som ett utslag av aggressiv imperialism.
Talet om Förenta staternas imperialism
är givetvis endast en tom
kommunistisk agitationsfras. Allvaret i
Förenta staternas förhandlingsinviter
finns klart utsagt i det 14-punktsprogram
som den amerikanske FN-ambassadören
Arthur Goldberg senast hänvisade
till i sin skriftväxling med U
Thant nyligen och som ägnas ett alltför
slött intresse här hemma. I dessa fjorton
punkter visar USA en generositet,
som torde sakna motstycke i någon
känd krigisk förveckling. Man kan med
få ord säga att Förenta staterna har lagt
allt i fredens vågskål utom Sydvietnams
kapitulation, vilket även vi borde
vara tacksamma för.

Kontrasten mellan den amerikanska
kompromissviljan och Hanois attityd
är slående. Så sent som den 12 januari
stämplade nämligen det kommunistiska
partiorganet i Hanoi de amerikanska
fredsinviterna såsom ett bedrägeri och
förkastade även U Thants trepunktsplan
därför att generalsekreteraren inte
erkänner FNL som den ende verklige
företrädaren för det sydvietnamesiska
folket. Om man skall kritisera läget i
Vietnam, hur kan man då gå förbi ett
sådant uttalande från Hanoi?

Salisburys rapporter har visat, att
bomberna mot Nordvietnam också träffat
civila byggnader och anläggningar
samt människor, vilket inte torde vara
någon överraskning för den som har
någon aning om vad ett krig innebär.
Men ingen har — vilket också New
York Times nyligen har understrukit
— hävdat, att det amerikanska flyget
med avsikt har inriktat sig på civila
mål. Det finns all anledning att i detta
sammanhang erinra om kontrasterna.
Vietcongs aktioner i Sydvietnam kräver
avsiktligt civila offer, eftersom ge -

Statsverkspropositionen m. m.
rillans aktioner kallblodigt och grymt
sätts in just mot civila i avsikt att sprida
skräck och terror. Det är bombangrepp
mot civila bussar. Det är granatkastareld
mot torget, där folket har samlats
till fest. Det är handgranater inkastade
i överfyllda baserveringar. Det är nattliga
angrepp för att ta livet av lärare,
sjuksystrar, jordbrukskonsulenter och
andra, som hjälper folket i byarna till
ett drägligare liv. Sedan år 1957 har
Vietcong gjort sig skyldig till 11 000 sådana
privatmord och dessutom har
40 000 personer kidnappats. Enbart under
tredje kvartalet i fjol mördades
med berått mod 300 civila och 560 kidnappades,
men inte ett ord har hörts i
den antiamerikanska kritiken mot dessa
blodsdåd och våldshandlingar.

Den svenska debatten har i många
fall gått till beklagliga överdrifter med
onyanserade utfall mot USA. Det skall
emellertid här sägas, att den svenska
regeringens förnämsta representant,
nämligen hans excellens utrikesministern,
inte har biträtt denna onyanserade
debatt. Det framgår ganska tydligt
av hans båda tal i detta ämne, dels inför
arbetarkommunens styrelse i Stockholm
den 18 augusti 1966, dels i FN:s generalförsamling
den 10 oktober 1966. Där
framför utrikesministern en mycket
nyanserad kritik av läget i Vietnam.

Självfallet kan det i utrikesministerns
uttalanden finnas en och annan vändning
som man inte kan acceptera. Men
man får inte hårdra dessa uttalanden
för mycket. På mig verkar det närmast
som om utrikesministern gjorde vissa
av sina uttalanden i ren glädje över sin
medfödda förmåga som folktalare. Dessa
hans uttalanden kan inte pressas alltför
mycket, utan i princip kan sägas
att han — om man skall tro honom på
hans ord — företrätt en mycket nyanserad
kritik i Vietnam-frågan.

Vi lärde oss en del av 1930-talet om
vad en ohämmad aggression kan komma
att betyda för världsfreden. I mitten
av 1930-talet angrep Mussolini Etiopien
och underkuvade detta land. Västlän -

104 Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Statsverkspropositionen m. m.
derna förhöll sig därvid passiva. Senare
marscherade Hitlers horder in i
Rhenlandet i strid mot gällande fördrag.
Fortfarande förekom ingen reaktion.
Därefter följde övervåldet mot
Österrike och Tjeckoslovakien. När till
slut måttet var rågat och allting var
oåterkalleligt följde ett världskrig med
dess fruktansvärda följder.

President Johnson hänvisade till denna
utveckling i sitt tidigare nämnda tal
inför den amerikanska kongressen den
10 januari. Han påpekade att västmakterna
för 20 år sedan slutligen stod fasta
i Europa inför diktaturländernas angrepp.
För 16 år sedan hejdade FNtrupper
i Korea ett annat slags aggression
— vi känner väl dess karaktär. Nu
har USA i Vietnam liksom i Korea
deklarerat för kommunisterna: Hitintill,
men icke vidare!

Vi borde vara klart medvetna om att
kommunisterna i Asien betraktar Vietnam
såsom ett avgörande prov på sin
aggressionstaktik. Den nordvietnamesiske
arméchefen har framhållit, att om
amerikanarna icke lyckas stå emot de
kommunistiska infiltrations- och våldsmetoderna
i Vietnam, »då kan de slås
tillbaka överallt i världen». Detta varslar
om vad som skulle hända om amerikanarna
nu lämnar Vietnam.

Det är också ofrånkomligt att många
har gått alltför långt i sitt invändningsfria
accepterande av Vietcong såsom en
spontan och fri folkresning, i vilken
kommunisterna icke spelat den avgörande
rollen.

Så sent som i september i fjol omnämnde
den ledande nordvietnamesiska
tidskriften Hoc Tap FNL som ett av
kommunisterna »skickligt utnyttjat redskap»
för att tillvälla sig kontrollen över
hela Vietnam.

Stödet åt FNL bland Sydvietnams
befolkning är ringa. Detta framgår av
valresultatet i september. Att över huvud
taget rösta betraktades då enligt
Vietcongs proklamationer såsom en utmaning
mot gerillan. Jag påminner om
att totalt 4,2 miljoner röster avgavs i

valet, vilket betydde att fyra av fem
registrerade väljare vågade trotsa FNL:s
hotelser.

Gerillans anspråk på att representera
80 procent av Sydvietnams
befolkning saknar all grund.
Detta framgår också av att de generalstrejker,
som tidigare proklamerats av
FNL blivit totala fiaskon. Anmärkningsvärt
är också att över 20 000
vietcongsoldater, kommunistiska partimän
och dessas familjer har anmält sig
till de sydvietnamesiska myndigheterna
under år 1966.

Men vid en diskussion om vietnamkonflikten,
dess bakgrund, möjligheterna
till en uppgörelse och följderna för
Vietnams folk bör man icke underlåta
att nämna de stora amerikanska insatserna
för att »vinna det andra kriget»,
d. v. s. kampen mot umbäranden och
okunnighet, för social reform och rättvisa
och inte minst för självstyrelse under
frihet.

Huvuduppgifterna i detta arbete är
enligt överenskommelser mellan Sydvietnam
och USA att förbättra jordbruket,
hälsovården, undervisningen på
landsbygden, organisation av lokal
självstyrelse, kamp mot inflation och
därmed stabilisering av det ekonomiska
läget.

Den amerikanska ekonomiska hjälpen
till Sydvietnam inleddes redan år
1954. Hitintills har det amerikanska
folket givit Sydvietnam 3 miljarder dollar
i ekonomisk hjälp — d. v. s. 15
miljarder kronor —- därav 430 miljoner
dollar i jordbruksprodukter. Enbart under
det senaste budgetåret anslog det
amerikanska utlandshjälpsorganet —
vanligen kallat AID, The Agency of International
Development —- 726 miljoner
dollar till olika hjälpprojekt i Sydvietnam,
därav 600 miljoner dollar i
ekonomisk hjälp och resten i livsmedel
och andra lantbruksvaror. Sammanlagt
över 1 200 civila amerikaner befinner
sig nu i Vietnam för att bistå Sydvietnam
med den ekonomiska och sociala
uppbyggnaden, och lika många

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

105

vietnameser och personer av andra nationaliteter
är anställda av AID.

Listan är lång över alla de viktiga
hjälpprogram, som möjliggjorts genom
den stora amerikanska hjälpinsatsen.
Sjukvården har förbättrats genom byggandet
av sjukstugor i byar och samhällen,
många läkarlag och sjukvårdspatruller
reser omkring för att bistå
den vietnamesiska befolkningen både
på landsbygden och i städerna, över 2
miljoner människor har vaccinerats och
immuniserats mot kolera och malaria
på amerikansk bekostnad. Till utbildning
av lärare, anskaffning av skolböcker
och skolhusbyggen har också anslagits
stora belopp, med tonvikt på
hjälp till självhjälp. Ett program för
landreform har också inletts med fördelning
av jord som exproprierats eller
tidigare ägts av regeringen. Den prioritet
som man från amerikansk sida ger
åt den civila hjälpen till folket i Sydvietnam
och de ansträngningar, som
görs för att bygga upp jordbruket och
industrien, måste leda till resultat och
lägga grunden till ett bättre liv för ett
hårt drabbat folk.

I sin hjälpverksamhet följer USA två
huvudlinjer och arbetar dels genom dollarkrediter
för kommersiell import och
dels genom direkt hjälp till Sydvietnams
folk i syfte att bygga upp jordbruket
och andra delar av näringslivet.
De omkring 3 000 personer som sysselsätts
i detta stora hjälparbete är alla
betalda av USA.

Dollarkrediterna utgår för inköp
av förnödenheter, som är nödvändiga
för landets ekonomiska rehabilitering.
Genom att trygga tillgången på
varor söker USA på allt sätt motverka
inflationen i landet. Innevarande budgetår
har importen främst omfattat omkring
35 produkter till ett sammanlagt
värde av 370 miljoner dollar. De största
posterna är ris för 30 miljoner, järn och
stål för 72 miljoner, maskiner för 71
miljoner, motorfordon och drivmedel
för 45 miljoner, mediciner för 21 mil -

Statsverkspropositionen m. m.
joner och konstgödsel för 17 miljoner
dollar.

Sedan biståndet till skolorna inleddes,
har antalet barn som deltar i undervisningen
ökat från 400 000 till 2
miljoner. Under de senaste tre åren har
5 500 nya lärare utbildats, och över 500
lärare har beretts tillfälle till vidareutbildning
i Förenta staterna eller andra
länder. Under samma treårsperiod har
inte mindre än 2 300 nya skolor uppbyggts
med amerikansk hjälp. Man har
dessutom byggt 13 000 lärosalar, som
kan ta emot ytterligare 780 000 elever.
Ett nytt skolboksförlag har upprättats
under samma tid och utgivit 37 olika
titlar med en sammanlagd upplaga på
6,2 miljoner ex. Behovet av läroböcker
för lågstadiet är emellertid 14 miljoner
exemplar, och även dessa betalas av
USA.

Till sist skall endast framhållas, att
30 olika länder från västvärlden ger
Sydvietnam någon form av ekonomisk
hjälp medan ytterligare flera andra
länder har lovat sitt bistånd.

Mot den bakgrund som jag här tecknat
förefaller det något överdrivet att
hävda att amerikanarna skall lämna
Sydvietnam öppet för den kommunistiska
diktaturen. Jag uttalar förhoppningen
att amerikanarna vill stanna
kvar i Sydvietnam tills en politisk uppgörelse
nåtts — detta inte endast för
Sydvietnams skull utan för hela den
fria världens bästa.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! En rad tidigare inlägg
och även herr Kilsmos statistikspäckade
rundmålning över Vietnam har
kanske fört diskussionen en aning bort
från det ämne som vi diskuterade när
vi samlades efter middagspausen, nämligen
den u-landshjälp som i den politiska
debatt, vilken har föregått denna
riksdags öppnande, i så hög grad har
dominerat intresset. Jag skall försöka
föra tillbaka debatten något till dessa
frågor.

106

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Det är ganska intressant att i pressen,
både här hemma och i våra nordiska
grannländer, konstatera hur man
har uppfattat den mycket sakliga diskussion
som har förts här hemma om
vilka möjligheter vi har att ge hjälp till
utvecklingsländerna. Det är intressant
att se att man både i den norska, den
danska och den finska pressen liksom i
den svenska har börjat tala om opinionsbildningen.
Som ett exempel
kan nämnas det danska regeringsorganet
Aktuelt. Där talas om politikernas
uppgift som är att mellan ämbetsmännen
förmedla sakkunskap och folks
sunda förnuft. Tidningen talar om att
politikerna icke skall se nyktert på problemen,
ty pengarna »drejer sig om
menneskers lykke, mens nogle af de
andre kun drejer sig om teknik. Vi vselger
åt investere i mennesker».

I Norge har man sagt att politikerna
skall gå före när det gäller att skapa
en opinion när de menar någonting
med det. Det är inte bara, som man där
säger, att »lika lunken efter den opinion
som de tror er tilstede».

Det har ibland i diskussionen sagts,
att opinionen för ökad u-landshjälp inte
är särdeles stor. Jag tror att man har
fel på den punkten. Vi som har fått brev
från en lång rad organisationer, ställda
till de svenska riksdagsledamöterna, i
vilka man ber oss göra vad vi kan för
att höja u-landsinsatserna, har fått ett
bevis på den saken. Jag tror också att
vi, precis som man har sagt i den
norska och den danska pressen, får säga
på samma sätt som vi, som tillhör
första lagutskottet och sysslar med lagfrågor
här i riksdagen, att vår uppgift
är att skapa opinion, inte så att säga
lägga örat mot marken för att lyssna till
ljudet av de frammarscherande hästarna
och rikta in vårt handlande därefter.
En stor del av vår svenska lagstiftning
är ungefär 15 år före sin tid när
den antas.

Det är vår uppgift att se till att vårt
ekonomiska handlande också siktar
framåt. Det är inte bara vi politiker och

riksdagsledamöter som bör se framåt.
De organisationer som vi många gånger
representerar vill också göra sitt för
att öka opinionsbildningen och i den
mån det är möjligt se till att handlandet
närmar sig de framtidsmål, som vi
väl alla är ense om — en ökad hjälp
till u-länderna, så långt det står i vår
förmåga. Jag representerar själv en
stor politisk kvinnoorganisation. Vi har
på kongresser antagit uttalanden som
förpliktar oss att driva ärendet. Tillsammans
med socialdemokratiska ungdomsförbundet,
studentförbundet och
de kristna socialdemokraternas förbund
uppvaktade vi ganska tidigt under budgetarbetet
för att få fram våra synpunkter
på budgeten. Vi uttryckte också
då en viss förtvivlan eller åtminstone
vissa bekymmer för det ekonomiska läge
i vilket vår biståndsbudget befinner
sig i dag.

Vi har nu hört en lång rad inlägg
i just u-hjälpsfrågorna, och vi måste
väl också säga oss att man inte kan se
enbart principiellt på frågorna, man
måste också se nyktert och praktiskt.
Men jag tror att det finns en del uttalanden
som har gjorts här tidigare i
kväll som verkligen är värda att återupprepa
i denna kammare och för övrigt
många gånger under den debatt
som säkerligen inte är slut i och med
remissdebatten.

Det var herr Arne Geijers beklagande
av att vi inte tidigare kunnat öka insatserna,
så att vi har något närmat oss
det mål som står framför oss. Och det
var fru Ulla Lindström, som här tidigare
i talarstolen sade att hon beklagade
att u-hjälpen inte är integrerad i vår
ekonomi och framhöll att u-hjälpen är
en moralisk och humanitär fråga. Jag
tror att vi måste hålla detta i minnet
när vi diskuterar dessa saker. Det är
verkligen att beklaga, att vi i dag inte
har biståndshjälpen lika integrerad i
vår ekonomi som det är självklart för
oss att vi har försvarsutgifter, utgifter
för vår arbetsmarknad och vår lokalisering
och lika självklart som att vi

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

107

lägger ned en hel del på vårt skolväsen
och våra sociala reformer o. s. v.
Jag tror att det är beklagligt därför att
meningen ingalunda är att man egentligen
skall väga en hård ekonomisk situation
mot de möjligheter som finns
att skära ut och att u-hjälpen då med
nödvändighet måste bli det som får
stryka på foten.

Nu skall man kanske också i denna
diskussion framhålla att det finns en
del glädjande och bra punkter i de
propositioner om bistånd som är framlagda.
Vi har ökat hjälpen till den internationella
livsmedelsfonden. Vi har
bl. a. givit en miljon ytterligare till
UNICEF, det enda organ som svarar
för hjälpen bland barn och mödrar och
som för övrigt är ett av de internationella
FN-organ som livligast och
med många tecken på att lyckas på senare
tid har diskuterat familjeplaneringen.

Men vi har också den bilaterala biståndssidan,
och det är väl främst där
som vi har uttryckt våra bekymmer.
Med internationella åtaganden följer ju
förpliktelser, och det är dessa förpliktelser
som vi väl fruktar att vi inte helt
och fullt kan infria denna gång. De förpliktelser
som är kontraktbundna kommer
givetvis att fullföljas, men ramen
för det bilaterala biståndet är ytterligt
knapp, och den kommer med naturnödvändighet
att kräva en hel del prioritering
av vårt biståndsorgan, en prioritering
som givetvis blir ännu mera
bunden eftersom både utrikesdepartementet
och finansdepartementet i sina
äskanden har prioriterat å sin sida vissa
aktiviteter som vi har.

Vi har ibland i diskussionen hört att
vissa projekt är i fara. Jag tror att det
är felaktigt att dra fram några exempel.
Vi vet ingenting ännu. Det blir styrelsens
sak att så småningom avgöra vilka
projekt som skall fullföljas eller inte,
vilka förhoppningar som har väckts i
mottagarländerna men som nu kommer
att stäckas, vilka aktiviteter som skulle
ha fullföljts av dem som vi icke har

Statsverkspropositionen m. m.
skrivit kontrakt om men som måste inställas,
kanske för ett år, kanske för alltid.
Det vet vi ingenting om i dag.

Det är beklagligt, helt enkelt därför
att det ändå borde finnas vissa möjligheter
— även om man inte kan se den
långsiktiga målsättningen framför sig
— att se till att åtminstone de anslagsäskanden
som framförts kan genomföras.
Vi har de stora kvinnoprojekten,
som delvis är fullföljda på vissa håll
och som enligt de undersökningar man
har börjat göra enligt den nya evalueringsprincipen
slagit synnerligen väl ut.

Det finns program och projekt för
deras fullföljande vilka ytterligt väl
skulle svara mot de överväganden som
FN-organisationerna gjort. På det stora
ECOSOC-mötet i Geneve i somras kom
man överens om att förklara 1968 som
året för de mänskliga rättigheterna, och
därvid beslöt man i sin tur att ge kvinnornas
diskriminering förtur, i det man
beslöt att ta upp kvinnans emancipation
i u-länderna till diskussion och att
samordna alla de insatser som de olika
FN-organen gör för att hjälpa kvinnorna
till utbildning, till läs- och skrivkunnighet,
till större självständighet i
de länder där de ändå är mycket efter
männen i utvecklingen.

Vi har fredskårsinsatserna, vi har
vuxenutbildningen som folkrörelserna
så länge har kämpat för och pläderat
för. Vi har de frivilliga organisationernas
arbete som vi hoppas borde kunna
få samma stöd som tidigare.

Något av allt detta måste utan tvekan
skäras ned. Medlen förslår inte, och
man kan egentligen beklaga och för övrigt
ställa sig frågande hur man skall
kunna bedriva u-landshjälp — utan den
långtidsplanering som FN-organen nu
i sin tur kräver av de u-länder som nu
får hjälp av i-länderna — utan någon
planering som gör att vi på lång sikt
och med säkerhet kan veta att när vi
ikläder oss förpliktelser så är vi också
i stånd att genomföra dem.

Jag tror att denna långtidsplanering
är en synnerligen viktig angelägenhet

108

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Statsverkspropositionen m. m.

som vi bör diskutera i framtiden, då vi

— liksom mitt parti kommer att göra

— skall diskutera framkomstvägarna
och takten mot de mål som vi har satt
oss före: minst en procent av bruttonationalprodukten.
I dag finns det ingen
sådan möjlighet. I dag har vi endast
att konstatera att budgeten är mycket
knapp, att det inte finns mycket att ta
av på något håll.

Men jag vill ändå, herr talman, uttrycka
förhoppningen att det dock til
syvende og sidst skall yppa sig vissa
möjligheter. Det finns kanske utvägar
för att täcka kostnaderna för de projekt
som i dag står i farozonen, även om vi
inte vet något definitivt om deras öden.
Vi vet att det på det finansiella området
är ganska många miljoner, som
icke är intecknade och som lämnas utan
förpliktelse om fortsättning, medan vi
när det gäller det tekniska biståndet
har en lång rad projekt kontrakterade
eller utlovade. Det finns kanske möjligheter
att flytta över medel från sjunde
huvudtiteln till den andra verksamheten,
och det finns kanske också vissa
möjligheter att få fram pengar på annat
sätt utan att därmed standarden
minskas för låglönegrupperna och utan
att det blir kännbart för svenska folket.

Jag tror, herr talman, att möjligheterna
ändå står öppna. Men vi bör först
och främst rikta in oss på en diskussion
inte enbart om en målsättning,
utan även om en långtidsplanering av
hela den biståndsverksamhet som kommer
att fortsättas. Utan någon planering
är det ganska svårt för biståndsorganen
att få den samlade överblick
över den bilaterala och den multilaterala
u-hjälpen som ändå krävs för att
man skall kunna ta ställning i dessa
frågor.

Låt oss alltså, herr talman, uttrycka
förhoppningen om att det finns möjligheter
att i sista stund rädda de projekt,
beträffande vilka hotet om indragning
i dag oroar mottagarländerna.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Hjälten i den lilla epistel
jag skulle vilja framföra här i kväll
är en österlänning, som någon gång den
minnesrika krigshösten i början på
1940-talet när Gunder Hägg slog världsrekord
på löpande band besökte Stadion.
Också denna kväll slog Gunder
Hägg rekord, Stadion var fullsatt och
kokade av hänförelse, folk stampade
och kastade tidningar och skrek och
gjorde allt möjligt annat, österlänningen
var mycket förvånad. När entusiasmen
hade lagt sig något, vände han sig till
sin granne och frågade: »Vad är det
som har hänt?» Svensken sade mycket
förvånat: »Hägg har ju slagit världsrekord!»
»Vad innebär det?» »Jo det
innebär världsrekord med en hel sekund.
» Då satt österlänningen tyst ett
ögonblick och sade sedan: »Vad skall
han ha den sekunden till?»

Denna historia kan möjligen väcka
ett leende hos oss — och det behövs
kanske så här sent på kvällen — men
den ställer också till oss en fråga som
det är svårt att komma förbi: Vad skall
vi göra med den tid som vi i vårt samhällsarbete
vinner åt oss själva? Vad
skall vi göra med de många vinster vi
gör i det moderna samhället?

En liknande fråga ställer Sven Fagerberg
i senaste numret av Svensk Sparbankstidskrift
för år 1966 i sin artikel
»Ekonomi och livsåskådning». Hans tes
är denna: Den moderna tekniken skapar
ett helt nytt perspektiv på den
mänskliga existensen. Maskinerna utför
mer och mer av det nödvändiga arbetet;
människan får mer och mer fritid,
mer tid för sig själv. Han påminner
om att man i USA på fullt allvar diskuterar
att den situation är inom räckhåll,
då medborgarna får en garanterad
arbetsfri inkomst. Uppenbart är att det
här är fråga om en mäktig och djupgående
samhällsförvandling som bl. a.
innebär en frigörelseprocess. Människorna
i det nya samhället blir fria på
ett nytt sätt. Fagerberg frågar: »Fria
till vad?» Han ger läsarna ett problem

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

109

att fundera över: »Er chef talar om att
en datamaskin kommer att utföra Ert
arbete bättre och billigare, men Er lön
kommer att betalas ut precis som förut.
Vad kommer Ni att göra med Er själv?»

Klart är, vad som än säges om dessa
och liknande resonemang, att nya frågor
ställs till människorna i det nya
samhälle som håller på att växa fram.
Ställs frågorna till individerna, så ställs
de till de politiskt ansvariga. Vad är
målet för er strävan?

En besläktad fråga, även om accenten
är någon annan, framföres i en tidningsintervju
med Ernst Wigforss. Man
frågade honom hur han och hans parti
bar sig åt för att klara krisen på 1930-talet. Journalisten frågade vidare om
dagens ekonomi, och Wigforss svarar:
»Nog borde vi väl ändå vara mogna
för att ta upp en diskussion om verkligen
produktionens effektivitet skall
vara vårt enda mål.» Han fortsätter:
»Skall vi inte ha något att säga till om
beträffande vad som produceras, även
om det med nödvändighet för in moraliska
värderingar i ett ekonomiskt resonemang?» Det

nya samhället ställer alltså nya
frågor till oss. De frågorna gäller målet
för och meningen med vårt samhällsbygge,
med vår politiska aktivitet.

Man kan fråga sig vad som är nytt
för vår tid i ekonomisk-politiskt avseende.
Jag delar deras synsätt som säger,
att det nya är de möjligheter som
modern teknik skapar, nämligen en frigörelse
från naturens hämmande och
bindande makter, möjligheten till en
frigörelse från hård bundenhet vid
motspänstiga fysiska livsbetingelser, till
sann mänsklighet. Den tekniska kapaciteten
tycks sjuda av löften om en ny
frihet, ökad mänsklig värdighet, ekonomiska
och sociala förhoppningar nästan
utan gräns. »Du skall äta ditt bröd i
ditt anletes svett», är ett gammalt bibliskt
ord som i vår kulturkrets tagits
som en nödvändig och riktig beskrivning
av människans villkor. Men den
grundhållningen inför tillvaron godtar

8 Första kammarens protokoll 1967. Nr 2

Statsverkspropositionen in. m.
vi inte längre. »Svetten», symbolen för
förslitande och förnedrande arbete,
skall och kan försvinna.

Men då kommer ofrånkomligen nästa
fråga: Frihet — till vad? Vilken är
målsättningen för vår politiska verksamhet?
År det lönsamheten och den
ekonomiska effektiviteten som skall vara
det helt dominerande målet för vår
samhälleliga aktivitet? Var kommer
människans och hennes reaktioner och
behov in i bilden? Kan vi sätta likhetstecken
mellan ekonomisk framstegstakt
och mänsklig mognad, utveckling och
frigörelse? Dessa frågor måste vi börja
fundera över, tror jag, med en helt annan
kraft än vad vi hittills gjort.

I statsverkspropositionen säger finansministern:
»Det grundläggande

målet för den ekonomiska politiken är
att med bevarad full sysselsättning och
samhällsekonomisk balans främja en
snabb framstegstakt och öka välfärden
i samhället.»

Mot denna målsättning kan väl ingen
kritik riktas, utan varje parti strävar säkert
mot det målet. Men då måste man
fråga: Vad är välfärd? Man måste vidare
fråga: Är under alla omständigheter
den snabba framstegstakten ett mål
i sig självt? Frågan är verkligen nödvändig
att ställa. Antag t. ex. att vår
satsning på fortsatt framåtskridande
vad gäller arbetstidsförkortningen kommer
att innebära att vården av gamla
och sjuka eftersättes och en utbyggnad
av vår utbildningsapparat allvarligt begränsas.
Är det då ett riktigt och moraliskt
försvarbart mål att sätta den
kortsiktiga ekonomiska standarden
främst? Det är naturligtvis här fråga
om en avvägning mellan skilda krav
och tillgängliga resurser. Men det är en
avvägning, inte bara mellan ekonomiska
alternativ utan mellan standardvärden
av strikt ekonomisk natur och
värden som berör människan som en
i existensen totalt fungerande varelse.
Avvägningsproblemet gäller värderingar
av mänskligt liv.

Standardproblemet, som sysselsätter

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Statsverkspropositionen m. m.
oss så mycket, är inte bara en fråga om
att fördela förmåner i nuet. Saken gäller
också — och kanske främst — ett
ansvar för människan i morgondagens
samhälle, ett ansvarigt långtidshandlande.

I vårt genomorganiserade samhälle är
det i stort sett så, att de organisationsstarka
alltid klarar sig. De organisationssvaga,
t. ex. åldringarna, de sjuka,
de handikappade, har svårare att hävda
sig. Jag använder ännu ett gammalt
ord från bibeln — jag umgås mycket
med den boken: Från den som intet har
skall tagas också det lilla han har, och
till den som mycket har skall mer bli
givet. Detta är en allmänmänsklig företeelse.
Det råder ingen tvekan om att
det även i vårt organiserade välfärdssamhälle
finns mycken fattigdom där
upplevelsen är: Mer och mer förödas vi
i den intensiva livstakt som råder i
detta land. Det man har upplever man
som miste man.

Vi diskuterar u-landsfrågor. Vi har
redan fått en klar belysning av dessa
och vet att för u-länderna gäller samma
lag. De besuttna, de som har det väl
ställt, tycks genom någon säregen inneboende
kraft få det ännu bättre, medan
det tycks vara nästan hopplöst för
de nationer som kommit definitivt efter
att alls kunna hänga med i takten.

Exempel härpå är väl inte svårt att
finna i vårt eget land. Genom stora organisationer
har vi tillåtit oss en genomsnittlig
löneförhöjning av omkring
6 procent under det gångna året. Årets
statsverksproposition bestäms i hög
grad av detta faktum. Men för abortförebyggande
åtgärder — en verkligt
central och oerhört viktig social fråga
— skall utgifterna tills vidare vara
oförändrade. Länkrörelsen, en frivillig
organisation som arbetar med ganska
stor effektivitet, får en höjning från
600 000 kronor till 700 000 kronor.
SVCR har begärt 290 000 men får 50 000
mer. DHR har begärt 600 000 men får
en ökning av 100 000. Sankt Lukasstiftelsen,
ett rådgivningsinstitut gällande

människogemenskap, har begärt en ökning
om 20 000 men får oförändrat
30 000 kronor. Det är bara fråga om
småsummor här, men exemplen visar
en attityd, en inställning. Vad är det
centrala för oss i vårt samhällsarbete?
Nu vill jag alls inte vara negativ.

1 300 000 kronor till de handikappade
■—■ alltså en ökning med 150 000 i ett
pressat budgetläge — är ganska mycket
pengar.

Vad jag diskuterar är alltså vår målsättning.
Det finns en tendens hos oss
att prioritera för de många, medan vi
samtidigt inte ser till att tillvaron blir
dräglig för de sämst lottade, t. ex. dem
som Lis Asklund beskriver såsom »dem
som sitter och ligger». Innan vi flyttar
fram positionerna för de redan väletablerade,
vore det moraliskt riktigt
och mänskligt ansvarigt att se till att de
andra inte halkar efter. Områden, där
insatser behövs, är det inte svårt att
nämna.

År det inte så att inom industrivaruproduktionen
förhandlingsfrågor om löner
och arbetsvillkor löses i relation
till driftsresultat och ekonomisk lönsamhet.
När det gäller social service
måste vi finna en väg att lösa motsvarande
frågor utan att det går ut över
patienter och klienter.

En faktor av något annan men dock
besläktad art kan jag inte underlåta att
i detta sammanhang mycket kortfattat
beröra, även om den är svårbemästrad
och ömtålig. Vi producerar människor i
vårt samhälle. Vårt omfattande skolsystem
är ju på sitt sätt en väldig produktionsapparat
som gäller människor.
De som producerar är lärarna. Vi har
i hög grad under gången tid koncentrerat
oss på eleverna, och det är säkert
alldeles riktigt, men om läraren-producenten
inte mäktar uppgiften så hjälper
inte vår elevcentrerade inställning.
Jag hade ett samtal med en rektor fölen
grundskola i Stockholms ytterområden
häromdagen. Han hör definitivt inte
till de sura och kritiska typerna. Vi
talade om elevernas grundhållning till

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

undervisningen och till samlivet i skolan.
Han sade att om det fortsätter på
det här viset så dras förutsättningarna
för en meningsfull undervisning undan
och ett sunt människobygge är inte
möjligt. Det finns ingenting mer att
vädja till. Han menade då etiska värden
hos eleverna.

Vi kan naturligtvis inte lagstifta om
en ansvarig livshållning, men i varje
fall måste lärarna få känna att de har
stöd hos oss som är politiskt ansvariga
i deras ofta mycket hårda kamp. Det
är också här en fråga om en målsättning.

Jag återkommer därmed till frågan
om vad som bör vara målsättningen för
vårt politiska arbete. Jag tror att vi har
att fatta klart i sikte: det är människan
det gäller, det är hennes frigörelse och
personliga mognad som vi arbetar för.
Vårt mål är inte en klichémänniska,
inte en människa som är strömlinjeformad
efter våra idéer. Vårt mål är
en självständig, i positiv mening frigjord
människa. Och vi har att möta
människan som hon faktiskt existerar i
vårt samhälle, vare sig vi tycker om
henne eller inte.

Jag tar mig friheten att från denna
talarstol säga att jag skulle önska att
en avspänning kom till stånd mellan de
skilda fraktionerna i livsåskådningsdebatten
både i vårt folk i allmänhet
och i det praktisk-politiska livet.

Jag erinrar mig några ord av professor
John Landquist, som i en essä nyligen
skrev att han påminner sig vad den
icke troende läkaren säger till den fast
troende katolske patern, båda upprörda
över pestens härjningar, i Camus’ roman
Pesten. Där sägs: »Vi arbetar gemensamt
för något som förenar oss
bortom alla hädelser och böner. Det är
det enda som betyder något.»

Vad betyder något? Jo, att hjälpa
människan sådan människan är! Där
står vi samman.

Brännande angelägen blir frågan om
målsättningen, då vi nalkas vårt internationella
ansvar.

Statsverkspropositionen m. m.

Jag skall inte alls ge mig in på många
detaljer i u-landsproblematiken, men jag
vill ta fasta på några som jag menar
väsentliga sidor av frågekomplexet,
även om det helt naturligt vid denna
tidpunkt i debatten har berörts också
av andra. Jag upplever det så att här
är det verkligen en fråga om målsättning,
här gäller verkligen saken medmänsklighet,
här gäller det ett godtagande
av att det kostar något att leva
i den moderna världen, att det är eu
skam att så tänka på sig själv, att man
icke vill eller kan uppleva sig som en
del av en världsenhet, där tre fjärdedelar
lider av undernäring eller felnäring.

Till de ärorika dragen i vår moderna
historia hör den sociala ansvarighet
som var för handen i skilda folkgrupper
och ur vilken det moderna välfärdssamhället
växte fram. Nu måste man
fråga: Har vi tappat vår sociala ambition,
vårt sociala patos, vår känsla av
medmänsklighet och ansvarighet? Är
Sveriges gränser den plats där vi gör
halt? Hur skall annars den starka nedskärningen
av SIDA:s anslagsäskanden
förklaras? Jag måste säga att här förstår
jag inte regeringen trots allt talet
om en pressad statsbudget.

Man säger att 70 procent av vårt folk
anser att vad vi gör för u-länderna är
till fyllest, det finns icke en opinion
för ökad svensk insats. Jag svarar att
det är tveksamt om man någonsin kan
räkna med säkra majoriteter då frågan
gäller progressiva och i den personliga
ekonomien ingripande åtgärder. Det
fanns inte i det sociala genombrottet i
vårt eget land en absolut majoritet, men
det fanns folk som hade lågande hjärtan
och trodde något och kände för människorna.
Så drevs saken igenom.

Vad som nu krävs av regering och
riksdag är den politiska och moraliska
viljan att handla djärvare än vad vi för
närvarande gör, även om hos somliga i
vårt folk en vis impopularitet skulle
växa fram. Det är här, tror jag, fråga
om politiskt mod och moralisk ansva -

112

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Statsverkspropositionen m. m.
righet, men det är också fråga om en
ren självbevarelsedrift. Här finns verkligen
inte god tid för i-länderna. Det
är en fråga om kapplöpning med tiden.
Det är fråga om en snabbt växande
världssvält, om vidgade klyftor mellan
fattiga och besuttna, om en förödande
befolkningstillväxt samt om desperation
och upplösning. Ingen tror väl ändå att
vi här uppe i vårt lilla avgränsade och
väl organiserade land på lång sikt kan
undgå de internationella eruptioner som
följer i spåren av en ensidig och på
egen välfärd nästan helt inriktad ekonomisk
politik i i-länderna.

Vid den stora konferens som Kyrkornas
världsråd hade anordnat i Geneve
i somras kring temat »Att vara
kristen i vår tids sociala och tekniska
omvälvningar» rapporterades att uländernas
representanter, som proportionellt
var många, gav uttryck åt en
stark resignation inför i-ländernas attityder,
en resignation inför det bistånd
de ger. Skall det vi gör någonsin bli någonting
annat än en ganska självisk
överlägsen barmhärtighetsgest? Vad
kommer de u-länder som vi i Sverige
samarbetar med att säga om vi begränsar
vår insats 1967/68, därför att vi inte
har råd sedan vi givit oss själva den
stora delen av välståndsökningen? Jag
kan inte hjälpa det, men man skäms
och förskräcks.

Möjligheter till ökad insats finns.
SIDA bör kunna få i stort sett vad organisationen
begärt. Livsmedelshjälpen
blir aktuell för lång tid framåt; det
finns många aspekter på denna fråga.
Världsbanken rapporterade under förra
delen av år 1966, att u-länderna effektivt
kan använda tre till fem miljarder
dollar ytterligare per år. Detta sagt
såsom exempel. Det sägs nämligen
ibland att det inte finns färdiga projekt
och att vi inte kan göra mera. Här ges
andra exempel. Förra året framförde
det parti som jag tillhör ett önskemål
om ett samlat ställningstagande till olika
åtgärder och en plan för det samlade
utvecklingsbiståndets tillväxt på

längre sikt. Alltjämt är detta önskemål
aktuellt.

Jag kan inte förstå det resonemang
som jag så ofta har hört, nämligen att
»vi är ett litet land och det betyder inte
någonting vad vi gör». Vi har dock att
ta vår del av ett större internationellt
ansvar. Vad de andra gör eller inte gör
kommer oss till slut inte på ett avgörande
sätt vid, ur moralisk synpunkt
menar jag. Vi har att göra vårt. Jag
menar och tror att vi borde kunna göra
det bättre än vad vi för närvarande
gör.

Med detta, herr talman, är jag tillbaka
till huvudtemat för denna lilla epistel.
Det är i vårt politiska liv ytterst en
fråga om målsättning och värdering. I
blixtbelysning visas problematiken just
när det gäller vårt u-landsbidrag: Eget
välstånd eller en politik där människans
frigörelse är målsättningen, alltså en
total syn på upplevelsen av att ha del
i mänsklighetens ödesfrågor. Självklart!
Vi kan inte nå enprocentsnivån i år och
inte heller nästa år. Vi kan inte gå
bortom de ekonomiska möjligheterna.
Den saken är klar, men jag tror att vi
kan komma vårt mål betydligt närmare
än vad årets statsverksproposition gör.
Vi kan få en mer målmedveten och fast
inriktning på ett ansvarigt internationellt
handlande än den som vi nu har.
Det är denna medmänskliga ansvarighet
och detta politiska mod som många
av oss efterlyser. Jag tror att många
fler av vårt folk än vi anar skulle hälsa
en större u-landshjälp än vi nu är beredda
att ge med befriande tacksamhet.

Jag tackar, herr talman, för att jag
har fått framföra dessa synpunkter, och
jag yrkar, som man väl skall göra, remiss
av Kungl. Maj:ts proposition nr 1
till aktuella utskott.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag skall tala om den
prosaiska statsverkspropositionen. Efter
alla penningkrävande reformer i det

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

113

förgångna i de höga och stora ambitionernas
tecken innefattar årets statsverksproposition
otvivelaktigt en återgång
till den ekonomiska verklighetens
trista värld och en åtstramning av expansionstakten.
Det senare anges dock
vara tillfälligt. Målsättningen för budgetpolitiken,
som gällt åstadkommande
av samhällsekonomisk balans, har också
enligt finansministerns egna ord krävt
en ytterst restriktiv prövning av utgiftsanspråken.
De inflationsdrivande
krafterna i samhällsekonomien, som tidigare
släppts lösa genom expansionen
av den offentliga sektorn och de ökade
inkomsttransfereringarna till de enskilda
hushållen, vilka båda tillsammans
starkt bidragit till trycket från efterfrågesidan,
försöker man nu få under
en mera effektiv kontroll. Det är de tidigare
»extravaganserna» som gjort detta
nödvändigt, det erkänner finansministern
själv. Det må konstateras att de
ganska trevande ensidiga försök i denna
väg, som gjordes av finansministern
i fjol och som låg huvudsakligen på den
penningpolitiska sidan, i realiteten blev
mindre framgångsrika än vad finansministern
troligen själv hade hoppats
på.

Efter de förnyade varningar som de
fortsatta rubbningarna i bytesbalansen
givit, har finansministern nu i ökad
omfattning tagit finanspolitiken till
hjälp för att återställa balansen i samhällsekonomien.
Det är gott och väl. Jag
är emellertid rädd för att de åtgärder
som föreslås dels är otillräckliga i vissa
hänseenden, dels kommer för sent och
dels motverkar varandra. Det måste sålunda
från början slås fast att den offentliga
utgiftsexpansionen, trots de besparingsåtgärder
som vidtagits, fortfarande
är större än vad den årliga produktivitetsstegringen
medger. Medan
den beräknade produktivitetsstegringen
under 1967 inskränker sig till 4 procent,
ökar statens investeringar visserligen
med 1,5 procent men kommunernas
investeringar med 8 procent, bostadsbyggandet
med 5,5 procent och

Statsverkspropositionen m. m.
den offentliga konsumtionen med 6 procent.
Denna ekvation går knappast ihop.
De inflationsdrivande krafterna får
trots beskärningarna en viss ny påspädning
på efterfrågesidan.

Till jämförelse kan nämnas att näringslivets
produktivitetsuppbyggande
investeringar håller sig vid 3,5 procent.
Det höga ränteläget är här ett hinder
för investeringsverksamheten.

Något verkligt krafttag för att sanera
statsfinanserna har inte gjorts, bortsett
från nedskärningarna av utgifterna för
försvaret, som mer än någon annan
statsuppgift fått tjäna som budgetregulator.
Jag anser att staten måste kunna
skötas billigare genom koncentration
på väsentliga mål, mätning av prestationerna
och effektivare kostnadskontroll.
Genom en allmän översyn av hela
statsapparaten borde väsentliga besparingar
kunna ernås som går längre än
vad finansministern åstadkommer. Vi
kanske tvingas dithän om ett eller annat
år. I en välfärdsstat som vår borde
det finnas en del äldre, förlegade statsuppgifter
som nu skulle kunna läggas
på hyllan. Jag vill erinra om att enligt
fjolårets kompletteringsproposition budgetunderskottet
för budgetåret 1968/69
efter alternativ 1 skulle komma att
uppgå till ej mindre än 3 250 000 000
kronor och efter alternativ 2 till
2 450 000 000 kronor. Häri var dock inte
inräknade kostnaderna för de statsanställdas
lönehöjningar, där varje procents
löneökning ger en merkostnad av
80 000 000 kronor. Denna prognos från
i fjol är visserligen inte fullt aktuell,
men jag har inte sett någon senare.

Redan i år föreslås kraftiga skattestegringar,
och tydligt är att det ligger
i farans riktning med fortsatta skattehöjningar
av betydande storlek i samband
med 1968 års statsverksproposition.
Jag och med mig kanske hela
svenska folket frågar oroligt vad vi
härvidlag har att vänta.

Mot finansministerns uppfattning vill
jag invända att jag har svårt att tro på
den ekonomiska medicin som går ut på

114

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Statsverkspropositionen m. m.
att inflationen bekämpas genom ständiga
skattehöjningar. Dessa har nämligen
ofta en tendens att i stället driva upp
priserna. Detta gäller inte minst höjningar
av konsumtionsskatterna. I
längden har dessutom skattehöjningarna
vilka — såsom det heter — skänker
staten ökade resurser den effekten, att
de möjliggör höjda statsutgifter och
därigenom i sin tur skapar ökad efterfrågan,
och de får därigenom en verkan
direkt motsatt den avsedda.

Jag sade nyss att jag fruktade att de
nu föreslagna åtgärderna i direkt inflationsbekämpande
syfte kommit för sent.
Det finns nämligen många tecken som
tyder på att en konjunkturvändning
på det internationella planet inträffade
under den gångna hösten och att vi
också här hemma är på väg mot sämre
konjunkturer, en situation som inte så
snabbt kommer att gå över. I fråga om
konjunkturbedömningen kan jag alltså
i huvudsak ansluta mig till de relativt
pessimistiska synpunkter i denna del,
som före middagspausen framfördes av
herr Arne Geijer.

Det finns givetvis ingen anledning
till svartmålning, men det svenska näringslivets
konkurrenskraft har -— det
måste vi nog alla göra klart för oss —
framför allt till följd av de senaste
årens kostnadsstegringar på relativt
sett mera än tio procent årligen blivit så
försvagad, att näringslivet trots all rationalisering
fått det svårare att hävda
sig.

Den specialinriktade verkstadsindustrien
med dess förnämliga produkter
håller sig visserligen än så länge väl
framme och kan alltjämt sälja även på
EEC-marknaden med dess höga tullar,
men även där börjar det ta emot. För
järnmalmen och skogsprodukterna, som
är nyckelvaror på exportsidan, är det
desto besvärligare, särskilt vad gäller
järnmalmen.

Det största problemet erbjuder vissa
grenar av hemmamarknadsindustrien,
som fått det allt svårare att konkurrera
med importvarorna. Det är på detta av -

snitt driftsinställelser och permitteringar
framför allt börjat förekomma.

Konjunkturförsämringen är, enligt
min mening, trots köpkraftsökningarna,
på många håll ett faktum. För att
över huvud taget kunna överleva måste
företagen under det dubbla trycket från
kostnadssidan och från konkurrenssidan
fortsätta sina rationaliseringssträvanden,
vilka dock kostar pengar, och
bedriva en allt intensivare intern kostnadsjakt.
Denna kan ibland verka nog
så brutal mot de anställda enskilda individerna.

Det är hårt för den som inte håller
arbetstakten och inte gör skäl för sig
att i många fall bli tvungen att lämna
arbetsplatsen för att, som man hoppas,
få en ny anställning. Men för den friställda
arbetskraften blir det inte alltid
så lätt att vinna en ny anställning. Detta
är medaljens baksida, vilken kräver
en oavlåtlig uppmärksamhet.

Hemmamarknadsindustrien säges till
följd av trycket utifrån undergå en
strukturrationalisering, varmed förstås
att den friställda arbetskraften enligt
programmet efter omställning skall
kunna vinna anställning i mera effektiva
företag. Det låter bra. Men teori och
praktik går härvidlag inte alltid riktigt
väl ihop.

Beteckningen strukturrationalisering
är många gånger en förskönande omskrivning
för det faktum att rörelsen
inte längre är räntabel och fördenskull
icke kan bedrivas. I och för sig konkurrenskraftiga
och effektivt arbetande
industriföretag bringas nämligen att
lägga ned driften i hemlandet respektive
flytta över den till utlandet till
följd av det höga kostnadsläget. Resultatet
blir också i- detta fall friställd arbetskraft.
Det är ofta följden av en
tillfällig snedvriden konkurrens från
utlandet, vilken genom en relativt frikostig
licensgivning släpps fri på den
svenska marknaden. Detta gäller inte i
första hand import från u-länderna —
vi har kvantitativa importrestriktioner
även på många andra håll.

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

115

Jag kan i viss mån hålla med herr
Dahlén om att vi bör vara generösa
gentemot u-länderna. Jag är personligen
känslomässigt intresserad av en
ökad u-landshjälp under vissa förutsättningar.
Jag kan också hålla med om
att andra länder, t. ex. Norge och Danmark,
kunde vara mindre restriktiva i
sin licensgivning; men det är dessa
länders sak. För vårt vidkommande
måste det trots allt finnas vissa gränser.
Även med risk att bli beskylld för
att sakna den rätta förståelsen då det
gäller u-landsproblematiken måste jag
säga, att vi dock inte kan vara så hjärtnupna
att vi offrar viktiga hemmamarknadsindustrier
och deras anställda på
u-landshjälpens altare. Då hade det varit
bättre, tycker jag, att göra motsvarande
offer direkt på budgeten. Därmed
har jag dock inte lovat att oreserverat
ansluta mig till fru Lindströms krav i
denna del.

Det är att märka att vid en svensk
anslutning till EEC blir tulläget och det
handelspolitiska läget ett annat. Just de
industrier, som nu tvingas lägga ner
driften, torde vara konkurrenskraftiga
på en blivande Europamarknad. Den
aktuella problemställningen bör enligt
min mening ge anledning till allvarliga
överväganden om vad som kan göras
för att skapa ett förbättrat skydd inom
vissa gränser för hemmamarknadsindustrien
i avvaktan på vår anslutning
till EEC. Jag har alltså i denna del en
något annan mening än handelsministern
herr Lange. Inom ramen för våra
internationella åtaganden är det kanske
inte så mycket som kan göras, men i
alla fall borde det kunna givas något bidrag
till försvaret av sysselsättningen.
Vi kan fortare än vi anar komma i ett
ganska bekymmersamt sysselsättningsläge.

När det gäller Sveriges anslutning till
EEC vill jag med tillfredsställelse hälsa
de positiva signalerna från regeringens
sida under senare tid. Jag är övertygad
om att det svenska näringslivet,
inte bara industrien utan även jord -

Statsverkspropositionen m. m.
bruket och skogsbruket, enigt står bakom
kravet på en snar anslutning. Samtidigt
bör man nog vara medveten om
att det hela inte bara blir en dans på
rosor.

Genom de pågående brittiska sonderingarna
har frågan fått omedelbar aktualitet,
och jag förutsätter att regeringen
begagnar varje tillfälle att tillvarata
vårt lands intressen i detta sammanhang.
Jag hyser en viss optimism
och hoppas på framgång. Att EFTA-länderna
bör hålla kontakt med varandra
är självklart. Framför allt är det viktigt
att de skandinaviska länderna håller
samman, så att inte den vunna nordiska
marknaden faller bort. Bibehållandet
av den nordiska marknaden är
viktigare än allt annat — det har jag
sagt tidigare och det vill jag understryka
även i dag. Spricker den s. k.
EFTA-solidariteten kan situationer uppstå,
där en isolerad skandinavisk aktion
blir erforderlig.

Herr talman! Jag har vid tidigare tillfällen
talat om den fortgående stegringen
av konsumentpriserna och de bakomliggande
orsakssammanhangen. Detaljhandeln
har här ofta kommit i blickpunkten
för allmänhetens intresse och
även fått huvudansvaret, under bortseende
från att bakom förändringarna i
butikernas försäljningspriser ligger inte
bara marginalhöjningar i själva detaljhandelsledet
med dess ökade kostnader
utan också ersättningar till övriga
tidigare marknadsled. Genom prisoch
kartellnämndens undersökningar
och de olika massmediernas intresse har
myndigheternas verksamhet på området
på senare tid särskilt uppmärksammats.
Undersökningarna har otvivelaktigt haft
positivt värde genom att de stimulerat
konsumenterna till ökad prismedvetenhet.
Därom är inte annat än gott att
säga, men det måste sägas ifrån att ifrågavarande
upplysningsverksamhet ofta
varit ensidig och onyanserad. I en i
dagarna publicerad liten bok om priser
analyseras hithörande problem på ett
förtjänstfullt sätt, såvitt jag kan be -

116

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Statsverkspropositionen m. m.
döma. I denna bok framläggs vissa konstruktiva
förslag till omläggning av
priskontrollundersökningarna syftande
till en mera rättvisande karaktär under
hänsynstagande till kvalitet och service.
Bland annat framhålles att lokala
prisundersökningar måste inskränka
jämförelserna till likvärdiga butiker
med jämförbara lägen, jämförbara sortiment
och jämförbar service. Genomsnittsberäkningar
kan här ofta bli direkt
missvisande.

Jag har velat ge uttryck åt den förhoppningen
att detaljhandeln och prismyndigheterna
skall kunna komma till
en enhetlig linje beträffande formerna
för undersökningarnas verkställande
så att dessa skall kunna inge förtroende
på alla håll.

Herr STEPANSON (fp):

Herr talman! Får jag knyta an där
herr Jacobsson slutade och säga några
ord om prisövervakningen inom detaljhandeln.
En väsentlig förutsättning för
vår ekonomiska tillväxt är ju att inflationen
hålls inom rimliga gränser. Vår
penningvärdeförsämring utgör ett ständigt
hot mot lönsamheten inom all företagsamhet,
inte minst hos de mindre
företagen och inom handeln och servicenäringarna
som ofta får bära hundhuvudet
för de ökade priserna på konsumtionsvaror
och tjänster. Det är givet
att det är de prisövervakande myndigheternas
uppgift, som herr Jacobsson
framhåller, att kontrollera prisutvecklingen
även inom detaljistledet.
Men nog förefaller det mig som om de
aktioner som drabbat detaljhandeln under
den gångna hösten väsentligt överdriver
detaljhandelns betydelse för inflationsutvecklingen.
Det har varit aktioner
som synts i pressen och därför
givit god PR åt såväl regeringen som
prisövervakningen och som också har
givit intryck av en effektiv inflationspolitik
från regeringens sida. Det måste
emellertid stå klart för alla som har
studerat lönsamhetsutvecklingen inom

handelsledet och inom servicenäringarna
att prishöjningarna i detta distributionsled
inte är en orsak till utan en
följd av inflationen. Man angriper ju
inte genom att ensidigt intressera sig
för detaljhandelns prissättning roten till
det onda, utan man riktar sig mot
symptomen. Nog måste det kännas rätt
hårt för de näringslivsorganisationer
som företräder dessa företag och som
också känner ansvar för prisutvecklingen
att regeringen när det gäller att
bromsa prisutvecklingen ensidigt inleder
speciellt samarbete med organisationer
som företräder den ena parten
— konsumenterna — under det att den
andra parten — handeln ■— i stället för
förtroendefulla överläggningar drabbas
av mycket hårda övervakningsaktioner
vilka utmynnar i offentliggöranden som
drastiskt och hårt utpekar enskilda personer
och firmor. Jag är av den uppfattningen
att det inte på något område
inom näringslivet råder en så hård konkurrens
som inom detaljhandeln. För
många företagare inom dessa branscher
har det inte varit möjligt att följa med
och höja sin ekonomiska standard i takt
med utvecklingen. Det har för många
över huvud taget varit fråga om att
överleva ekonomiskt och få en dräglig
inkomst på sitt yrke. Även strukturutvecklingen
inom detaljhandeln visar att
konkurrensen har varit mycket hård.
Låt oss som exempel ta utvecklingen
inom livsmedelshandeln. Under 1960-talet har där skett en betydande nedläggning
av butiker både inom den privatägda
handeln och inom kooperationen.
Under 1963—1965 slutade omkring
fyra affärer per dag sin verksamhet
inom den privata handeln, och de utgjorde
mellan 7,2 och 7,7 procent av
hela butiksbeståndet i landet. Av de
mindre affärerna har cirka en fjärdedel
försvunnit på fyra år. Det enda sättet
att överleva har varit att möta kostnadsutvecklingen
med effektiva rationaliseringsåtgärder
som i första hand
kommit konsumenterna till godo.

I årets finansplan framhålles vid upp -

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

117

repade tillfällen det nödvändiga i att
verka för en ökad produktion inom
svenskt näringsliv. Finansministern hyser
oro för vår produktionsutveckling
och för vår industris förmåga att hävda
sig i den internationella konkurrensen.
I statsverkspropositionen uttryckes
farhågor att dessa grundvalar
för vår fortsatta välståndsutveckling
skulle svikta. Det sägs klart ifrån att industriens
vilja till rationalisering bör
främjas. Åtgärder för att stimulera dess
investeringsbenägenhet bör vidtas. Man
noterar med tillfredsställelse denna förståelse
för den svåra konkurrenssituation
som vårt näringsliv befinner sig i.
Efter dessa deklarationer ser man med
stor förväntan fram emot förslag till sådana
produktionsstimulerande åtgärder
som dessa reflexioner borde ge anledning
till. Men dylika förslag är dess
värre inte så lätta att upptäcka i statsverkspropositionen
med undantag för
den näringslivsfond på en halv miljard
som föreslås.

Den starka strukturomvandling som
vårt näringsliv nu genomgår med betydande
svårigheter för många branscher
och den rätt allvarliga konkurrenssituation
som livsviktiga industrigrenar befinner
sig i har ju många orsaker. En
väsentlig orsak är den inflatoriska kostnadsutveckling
som vi haft i vårt land
och som särskilt under det senaste året
varit mycket stark vid internationell
jämförelse. Inom alla näringsgrenar har
lönsamheten avtagit väsentligt under
det senaste decenniet, och företagens
förmåga att själva finansiera utbyggnad
och rationalisering har markant
nedgått. Detta minskar onekligen benägenheten
till risktagande investeringar.
Det har också medfört att vår kapitalmarknad
bundits av hårda regleringar
och prioriteringar, och det har gjort det
svårare att tillgodose företagens växande
behov att lanefinansiera sina investeringar.

Man hade då väntat sig av en näringsvänlig
politik att den skulle ha
innehållit några åtgärder innebärande

Statsverkspropositionen m. m.
generell stimulans för företagen. Man
hade t. ex. kunnat förvänta att regeringen
förelagt årets riksdag förslag till en
produktionsvänlig skattereform på basis
av skatteberedningens förslag. Statsministern
betecknade under förmiddagens
debatt de borgerliga partiernas
och näringslivets krav på en sådan
skattereform, som bland annat skulle
innehålla en omläggning av den indirekta
beskattningen till mervärdeskatt,
som överdriven mervärdeskatteromantik.
Låt mig bara säga att vi väl förstår
att mervärdeskatten inte löser alla problem.
Det som vi emellertid anser vara
utomordentligt viktigt är att mervärdeskatten
avlastar från industriens investeringar
den i förhållande till utlandet
extra skattepålaga som den nuvarande
allmänna varuskatten utgör, och den
förbättrar därigenom industriens konkurrensförmåga.

Statsminister Erlander framhöll också
att man inte skulle tro att man genom
mervärdeskatten kunde trolla bort
skattetrycket. Skattens införande skulle
bara betyda att skattetrycket fördes
över på konsumenterna och att skatten
slog igenom i prisnivån. Tillåt mig då
den reflexionen: Har inte regeringens
förslag till den enprocentiga höjningen
av omsättningsskatten samma effekt?
Betyder inte också den en stegring av
prisnivån? När finansministern sammankopplat
den allmänna varuskattens
höjning med en näringslivsfond på 500
miljoner kronor, innebär ju även det
att han tar beloppet från konsumenterna
och ger det till näringslivet. Jag anser
att denna sammankoppling är felaktig.
De pengar som skattehöjningen
ger är ju inte som tidigare framhållits
i debatten i dag öronmärkta. Skattehöjningen
är till för att rent generellt förstärka
budgeten. Den är en finanspolitisk
åtgärd i en överhettad konjunktur.
Men godkänner man finansministerns
specialdestination av skatteintäkterna,
då är reflexionen om överföring
från konsument till näringsliv riktig.

Jag är övertygad om att den produk -

118

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Statsverkspropositionen m. m.
tionsfrämjande effekt som en för företagen
gynnsammare indirekt beskattning
skulle medföra även skulle ge det
resultat som man vill uppnå med näringslivsfonden,
nämligen att underlätta
den omvandlingsprocess som näringslivet
nu befinner sig i. Den skulle
bidra till att upprätthålla full sysselsättning
och skapa ökad trygghet åt såväl
anställda som företagare.

Yi anser från folkpartiets sida liksom
skatteberedningen att en skattereform
även bör röja upp i den vildvuxna
snårskog av punktskatter som
under årens lopp växt upp i vår skattelagstiftning.
Det gäller såväl de punktskatter,
t. ex. energiskatten som belastar
vår produktion och vilken även den
har en konkurrenshämmande effekt i
förhållande till utlandet, som de skatter
vilka drabbar speciella branscher och
diskriminerar dem i vissa fall mycket
hårt i förhållande till andra närliggande
branscher.

Låt mig även i dag som exempel på
en orimlig punktskatt med orimliga
konsekvenser nämna guldsmedsskatten.
Jag har i många anföranden tidigare i
denna kammare påvisat orättvisan av
densamma, men i dagarna har ett nytt
konkurrensmoment uppstått på grund
av den höga skattebelastning som guldsmedsbranschen
är utsatt för. En av de
större sällskapsresearrangörerna här i
landet har startat försäljning av guldsmedssmycken
till sina flygresenärer
för införsel vid hemkomsten — fritt
från tull, fritt från försäljningsskatt och
fritt från allmän varuskatt. Denna
skattefrihet betyder att guldsmedsaffärerna
här i landet är 40 procent dyrare
på guldsmedsvarorna än vad detta reseföretag
är. Företaget gör reklam för
sin smyckeförsäljning med färgfolder
över lagerförda smycken och utställning
i företagets försäljningskontor.
Smyckena beställs före avresan och levereras
ombord på planet. Här hjälper
alltså svensk skattelagstiftning reseföretagen
att bättra på sin lönsamhet med

aktiviteter som ligger helt utanför deras
verkliga uppgift.

Finansministerns varma omsorg om
industrien utmynnar i ett enda förslag,
nämligen fondbildningen på 500 miljoner
kronor. Ur statsverkspropositionen
kan man inte utläsa hur fonden skall
förvaltas och inte heller mycket om
efter vilka principer och metoder pengarna
skall fördelas. Inte heller har dagens
debatt skapat klarhet i den saken.
Det är emellertid klart att beloppen
inte är avsedda att generellt komma
industriföretagen till godo. Pengarna
kommer inte att via kreditmarknaden
generellt underlätta företagens
kreditförsörjning. Det är fråga om en
selektiv fördelning av stora summor
till sådana branscher och till sådana
företag där strukturrationalisering kräver
betydande insatser av kapital. Liksom
herr Dahlén tidigare vill jag betona
att folkpartiet accepterar en höjning
av omsättningsskatten. Vi anser
att det i nuvarande läge behövs en förstärkning
av budgeten. Vi anser även
att näringslivets kapitalförsörjning behöver
en förstärkning. Regeringens
ekonomiska politik har medfört ett sådant
läge på kapitalmarknaden att näringslivets
kapitalförsörjning inte klaras
av på de reguljära vägarna, och då
är tyvärr denna åtgärd erforderlig. Jag
anser emellertid att man redan nu bestämt
bör säga ifrån att principerna för
administrationen av dessa medel, d. v. s.
deras användning och fördelning, inte
får innebära ett ökat grepp från myndigheternas
sida över vår kapitalmarknad
och över vårt näringsliv.

Statsministern frågade under förmiddagens
debatt, om oppositionen föredrog
att avgöranden om för industriens
utveckling viktiga investeringar träffades
i affärsbankernas slutna direktionsrum
framför en öppen debatt i riksdagen.
Jag anser att de beslut som träffats
av ledningarna för våra kreditinstitut
och även våra företagsledningar i regel
främjat vårt näringsliv och därmed

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

119

vår välståndsutveckling, men fördenskull
kan man i dag inte avvisa tanken
på att bland annat den internationella
konkurrensen påfordrar sådana
kapitalkrävande investeringar inom för
vårt folkhushåll livsviktiga industrigrenar,
att det krävs medverkan från staten
sida för att lösa dem. I så fall föredrar
jag en öppen debatt i riksdagen
om sådana insatser från statens sida
i stället för avgöranden i slutna rum i
kanslihuset, men det vill ju inte regeringen.

Det har i diskussionen framhållits att
de 500 miljonerna är avsedda för mycket
stora och kapitalkrävande projekt.
Det finns dock all anledning att i detta
sammanhang framhålla att strukturomvandlingsprocessen
inom svenskt näringsliv
även i hög grad drabbar mindre
och medelstora företag. I vårt land
som i alla andra moderna industristater
svarar de mindre och medelstora
företagen för en betydande andel av
produktionen. De betyder åtskilligt för
vårt lands ekonomiska liv.

Det är angeläget att framhålla detta
i vår tid då det finns en så stark och
ensidig tro på betydelsen av koncentration
till stora enheter. I den näringspolitiska
debatten sätts det så ofta felaktigt
likhetstecken mellan små företag
och olönsamma företag och mellan
rationell drift och stordrift. Jag är fullt
på det klara med att den tekniska utvecklingen
och den internationella konkurrensen
tvingar fram mycket stora
enheter, t. ex. inom cellulosa-, stål- och
varvsindustrierna, men fördenskull får
man inte glömma att många funktioner
inom ett modernt progressivt
näringsliv fullgöres av välutrustade
små enheter med kvalificerad specialtillverkning.
Tänk bara på hur många
mindre och medelstora företag det är
i vårt land som gör en betydelsefull
insats såsom underleverantörer till vår
exportindustri! Det vore lyckligt om
den näringspolitiska debatten kunde
ge en mer nyanserad bild av näringslivets
struktur och olika företagskate -

Statsverkspropositionen m. m.
goriers betydelse för landets ekonomi.

Ett faktum är också att man just inom
småindustrien under det senaste
decenniet kunnat konstatera en snabb
ökning av effektiviteten per anställd
som tyder på att rationalisering och
mekanisering utnyttjas effektivt även
inom dessa företagsgrupper.

De mindre företagen drabbas dock
hårt av det kärva läget på kreditmarknaden.
Småindustrien är för sitt kreditbehov
i huvudsak hänvisad till bankerna,
och eftersom affärsbankerna
svarar för omkring tre fjärdedelar av
hela kreditförsörjningen till denna näringslivssektor,
är det uppenbart att
den hårda åtstramningen och den reglering
av bankernas utlåning som äger
rum blir mycket kännbara. Den kärva
kreditmarknaden är sannolikt en av
huvudorsakerna till att de mindre företagens
investeringar kraftigt sjunkit
under det gångna året. Deras reella
andel av industriens totala maskininvesteringar
beräknas år 1966 uppgå till
15 procent, vilket innebär en nedgång
med hela 6 procent från föregående år.
Dessa siffror kan jämföras med utvecklingen
under perioden 1962—1965 då
småindustriens andel av maskininvesteringarna
steg från 15 till 21 procent.

Det är självklart att strukturomvandlingen
gör sig gällande även inom hantverk
och mindre industri. Vi får här
i fortsättningen och säkert i ökad takt
se sammanslagningar och fusioner och
andra former av samarbete på samma
sätt som inom storföretagen. Men det
ändrar inte dessa företags karaktär av
individuellt ägda och enskilt drivna
företag. Det är för vår produktionsutveckling
angeläget att stödja även dessa
företag i den omvandlingsprocess
som näringslivet genomgår. Vid fördelningen
av de aviserade 500 miljonerna
som skall ställas till näringslivets förfogande
bör man därför även enligt
min åsikt ta hänsyn till de mindre och
medelstora industriföretagens kapitalbehov.
En lämplig metod vore då att
anslå ett icke oväsentligt belopp till

120

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Statsverkspropositionen m. m.
hantverks- och industrilånefonden för
förmedling genom företagarföreningarna
av krediter till dessa företag. Jag
är säker på att pengarna skulle ge god
utdelning i form av ökad produktion.
Även dessa företag bidrar till att hålla
sysselsättningen uppe och till trygghet
för de yrkesmän som sysselsätts i dem,
både de anställda och företagarna.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag föreslår att vi efter näste talare
fortsätter i morgon kl. 11.00. Det återstår
ett ganska stort antal talare. Därför
får man väl förutsätta att det möjligen
blir kvällsplenum i morgon. Jag
vill emellertid förutskicka att om genomsnittstiden
per anförande blir ungefär
en kvart, finns det vissa utsikter
att avsluta morgondagens plenum ungefär
kl. 18.00.

Härefter anförde herr GUSTAFSSON,
NILS-ERIC, (ep):

Herr talman och föredömligt ståndaktiga
församling! Det känns naturligtvis
inte särskilt roligt att uppträda som
siste talare en sådan här dag, när det
mesta är sagt. Jag vågar mig emellertid
på försöket.

Det kärva ekonomiska läge som avspeglar
sig på olika samhällsområden
ger verkligen — det vill jag understryka,
och det har många talare sagt tidigare
.— anledning till allvarlig omprövning
av metoderna för samhällsekonomiens
styrning. Det torde vara
ostridigt att regeringens envisa fasthållande
vid högräntepolitiken inte
bara varit ganska verkningslöst i sitt
förmenta syfte som stabilisator utan
även utgjort bränsle på den inflationsbrasa
som sprakat ganska friskt de senaste
åren. Att denna negativa effekt
starkt bidragit till de kostnadsstegringar
för företagen som påtagligt gett den
svenska industrien och därmed hela
arbetsmarknaden stora svårigheter torde
vara lika ostridigt. Industrinedläg -

gelser, konkurser och i bästa fall endast
permitteringar uppträder i dag
på ett sätt som måste inge allvarlig oro.
Den ekonomiska politik som socialdemokratien
stått för och som fått en sådan
effekt bör efterträdas av målmedvetna
insatser för att få en rättelse till
stånd. I dessa strävanden borde alla
goda krafter i samhället, oavsett politisk
hemvist, ges en reell chans att aktivt
bidraga. Det är för mig alltfort
svårförståeligt att regeringen inte velat
nappa på den beredvillighet centerns
partiledare, dr Gunnar Hedlund, visat
genom sitt förslag om en konferens
mellan alla berörda i de vitala frågorna
rörande så primära ting som den
ekonomiska politiken i detta land. Mellan
raderna och i viss mån också på
raderna i herr Strängs finansplan kan
man utläsa en oro som torde vara av
den digniteten att den hade motiverat
samråd och försök till gemensamma
tåg.

Den ansvariga regeringen har tydligen
inte bedömt situationen taktisktpolitiskt
vara lämplig för den lilla
prestigeförlust som det onekligen hade
inneburit att just i detta läge gå in fölen
bred samling och mindre dogmatiska
grepp.

Den statsverksproposition, vars remitterande
är den formella anledningen
till denna debatt, har som omslag
idel rött papper och även snören av
samma färg. De övriga partiernas viljeinriktning
omsatt i praktisk politik för
det följande budgetåret får i sinom tid
prövas vid utskottsbehandlingen och i
kamrarna. Tecken bådar en riksdagssession,
där inte bara den socialdemokratiska
valrörelsen inför 1968 redan
börjat, utan där vi även har att ta hänsyn
till ett betydligt kärvare ekonomiskt
klimat än vi upplevt på många
år.

Inför dessa perspektiv skulle jag,
herr talman, särskilt vilja framhålla
några områden inom samhällslivet,
kanske också göra några personliga
värderingar.

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

121

Erfarenheter från gången tid visar
ganska klart, tror jag, att i tider av kärvare
ekonomiskt klimat först och främst
de som befinner sig på samhällsstegens
nedersta pinnar får ta de första och
mest kännbara konsekvenserna av ett
försämrat läge. Det utpräglade klasssamhället
fungerade på det sättet. Det
kan naturligtvis sägas att dagens samhälle
inte är konstruerat på samma
sätt, men vi får nog erkänna att solidariteten
mellan olika grupper har lång
väg innan den blir så fullständig som
man skulle önska.

Jag tror att det är ganska nödvändigt
att vi som politiker verkligen har
en klar viljeinriktning, och inte bara
detta, utan att vi i varje sammanhang
söker lösningar som motverkar det ekonomiska
systemets egen inneboende
karaktär att hårdast slå den svagaste.
Solidaritet får inte bara bli en transparang,
varunder de s. k. fria krafternas
spel oförhindrat kan ske.

Vi måste sträva efter att solidariteten
verkligen får det innehåll som i vidaste
mening förtjänar att kallas solidaritet.
Centerns devis Frihet, trygghet,
rättvisa kunde egentligen sammanfattas
just i ordet solidaritet. Vårt parti
har en klar viljeinriktning i detta avseende.
Vi har inte alltid lyckats finna
de rätta vägarna, det skall erkännas,
men målsättningen har alltid varit klar.
Förmodligen ställs vi i dagsläget inför
svårare prov än på länge -— och det
gäller inte bara oss inom centern.

Industrinedläggelser och permitteringar
— visst måste det vara en absolut
skyldighet för oss att söka ge alla de
enskilda människor som drabbas inte
bara ekonomisk hjälp via arbetsmarknadsorganen
utan än mer en möjlighet
att snarast få en produktiv sysselsättning
igen. Åtgärder för att mildra näringslivets
svårigheter är en verkligt
positiv arbetsmarknadsuppgift i samhällssolidaritetens
anda. Lokaliseringspolitiken
måste få ännu större betydelse
inom arbetsmarknadspolitikens ram.

Statsverkspropositionen m. m.
Detta är inte bara en nödvändighet ur
social synpunkt landsdelarna emellan,
utan i lika hög grad ett intresse för de
människor som i dag står t. ex. i bostadskö
i någon av våra storstadsregioner.

Regeringens förslag om medel till en
näringslivets fond är att hälsa med tillfredsställelse,
förutsatt att dessa medel
verkligen kommer på rätt plats, vid rätt
tid och i rätt ordning. Det bör vara en
alldeles klar målsättning att se till att
den fulla sysselsättningen kan bibehållas.
Detta får heller inte vara en dogm
utan en klar konsekvens av solidaritetsbegreppets
innehåll.

Nära sammanhang med dessa arbetsmarknadspolitiska
resonemang har en
annan fråga som kommer upp till avgörande
vid denna riksdag. Jag tänker
på jordbruket och de riktlinjer som
där skall dras upp för framtiden. Dagens
politiska makthavare får lov att
tänka sig vilken inverkan på den samlade
arbetsmarknaden som ett beslut
om kraftig nedskärning av jordbrukarnas
antal skulle komma att få. Talet
om prispress på jordbrukets produkter
har heller inte, efter vad jag kan förstå,
någon som helst frändskap med det
solidaritetsbegrepp som jag menar är
en förutsättning för en demokratisk
sund samhällsutveckling. En samhällsgrupp
som under tvenne världskrig varit
den yttersta garanten för vårt oberoende
och som då och sedan lojalt
fyllt sin plikt i samhällsgemenskapen
kan med skäl kräva att undgå diskriminering.
Statsrådet Erik Holmqvist
och regeringen i övrigt bör utan att
hemfalla åt något överdrivet taktiskt
tänkande fråga sig och även söka hitta
svaret hur den av regeringen på senare
tid aviserade jordbrukspolitiken i själva
verket går ihop med solidaritetsbegreppet.
Även jordbrukarna i detta
land är människor som för att göra en
fullödig insats är beroende av känslan
att kunna tro på framtiden. Många
människor och inte bara inom jord -

122

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Statsverkspropositionen m. m.
bruket är intresserade av de ställningstaganden
regeringen i dessa avseenden
är beredd att göra.

Frågan om tillgången till en bostad
är för alla samhällsmedborgare en primär
angelägenhet. Vi måste så långt
resurserna tillåter söka se till att den
solidaritetsfrågan verkligen blir löst.
Köernas folk har rätt att kräva att
extraordinära insatser vidtas för att få
ett större nettotillskott av bostadslägenheter.
Jag nämnde tidigare lokaliseringspolitiken
som ett medel att bättre
kunna tillvarataga samhällets resurser.
Nytillströmningen till bostadsköerna i
storstadsregionerna kan på det sättet
hållas tillbaka. Med en bostadspolitik
som i motsats till den på senare år förda,
som utmärkts av planlöshet och
ryckighet, bör det vara möjligt att inom
ramen för tillgängliga resurser
åstadkomma flera lägenheter. Rivningsraseriet
framför allt i storstäderna bör
också i dagens läge kunna efterträdas
av vettigare regler som gör upprustningar
möjliga. Ett återinförande av
bostadsförbättringslånen, som på regeringens
förslag upphörde vid halvårsskiftet
juni—-juli 1966, bör vidare vara
en klok åtgärd.

Allt detta är primära frågor, och det
är hela tiden fråga om solidaritet i
praktisk politik. Det berör ofta människor
med små inkomster. Mycket mera
vore att säga om behovet av insatser
för de inkomstsvaga grupperna, de
handikappade, barnfamiljerna och åldringarna.
I ett skede där stora sociala
reformer måste vänta får det inte bli
bortglömt att mycket ändå kan göras
inom ramen för våra nu tillgängliga
resurser i syfte att få ett rättfärdigare
samhälle.

Solidaritet mellan medborgarna i ett
land bör få ett så riktigt uttryck som
möjligt, men lika nödvändigt måste det
vara att både känna och visa solidaritet
över gränserna. Jag tror att Sverige
har en alldeles speciell uppgift härvidlag,
och jag tror också att vi borde vara
mäktiga till större insatser för utveck -

lingsländerna — dessa unga nationer
med de väldiga problemen. Vårt folk
som borde veta vad en lugn fredlig
samhällsutveckling kan betyda i positiv
riktning borde lika självfallet göra
verkliga kraftansträngningar för att ge
både andliga och materiella utvecklingsmöjligheter
åt dessa människor
långt bortom haven. De nya nationer
som i dag är i så trängande behov av
ekonomisk och annan hjälp kan inom
några årtionden befinna sig i ett läge
där bl. a. vårt land finns på den beroendes
sida. Allt vad vi kan göra i
dag för att leda in på vägar som ger
en sund utveckling tror jag är en av
de bästa investeringar vi kan göra. Blir
utvecklingen av annan och sämre art
kan den för hela världssamfundet få
mycket allvarliga verkningar. Vi kan
i dag hjälpa till att leda en utveckling,
och vi bör göra det. De rika folken har
i dag en chans som, om den inte utnyttjas,
knappast återkommer. Det
finns nu möjlighet att något gottgöra
gångna tiders kolonialtänkande. De
kristna samfunden har också på ett utmärkt
sätt visat vägen. Låt oss stödja
dessa strävanden, men låt oss också
som politiker vara klart medvetna om
att solidaritetskravet i vidaste mening
verkligen är ett krav ■— en uppfordran.

När allt kommer till allt, så är vad
man kivas om i fråga om några hundra
miljoner kronor mer eller mindre till
vårt svenska försvar ändå en liten fråga
i jämförelse med detta att vi med
insatsen av flera människor, mera kapital
och mera förnödenheter till någon
form av u-landsbistånd kan uppnå
något mycket väsentligt inte bara för
vår lilla fredliga »ö» utan till båtnad
för hela den värld dit vi föddes.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kung], propositioner
skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

123

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 15, till Konungen angående val av
ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 16,
till Konungen angående val av medlemmar
och suppleanter i Nordiska rådet;

dels till riksdagens förordnanden, nr
17—32, för

herr Birger Andersson
» Yngve Holmberg
» Birger Lundström
fröken Dagmar Ranmark
herr Arne Geijer
» Georg Pettersson
» Sven Sun din
» Folke Björkman
» talmannen Thapper
» andre vice talmannen Cassel
fru Sigrid Ekendahl
herr Bertil Ohlin
» Einar Gustafsson
» Gösta Skoglund
» Sven Mellqvist
fru Ingrid Gärde Widemar

att vara medlemmar i Nordiska rådet;

dels ock till riksdagens förordnanden,
nr 33—48, för

herr Axel Andersson
» Allan Hernelius
» Lars Larsson
» Tage Johansson
fru Ingrid Segerstedt Wiberg
herr Eric Carlsson
» Sture Palm
» Paul Jansson
» Nils Kellgren
» Gunnar Edström
» Sven Hammarberg
» Jan-Ivan Nilsson
» Rolf Eliasson
» Per Bergman
» Erik Adamsson
» Sven Wedén

att vara suppleanter i Nordiska rådet.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 23.22.

In fidern
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM 1967