Nr 2 FÖRSTA KAMMAREN 1966 (Riksdagens protokoll 1966:2)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 2 FÖRSTA KAMMAREN 1966

14—19 januari

Debatter m. m.

Tisdagen den 18 januari Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Strandberg om tillsättande av begärd beredning rörande
den högre tekniska utbildningens utbyggnad i Norrland .... 4

av herr Petersson, Erik Filip, om vissa problem i samband med

invandringen till vårt land ............................ 5

av herr Strandberg ang. bristen på havsisbrytare ............ 6

Onsdagen den 19 januari

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. m............... 11

Interpellation av herr Edström ang. behörigheten att utöva läkaryrket
.................................................... 85

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 19 januari

Val av valmän och valmanssuppleanter för utseende av riksbanksoch
riksgäldsfullmäktige jämte suppleanter för dem ........ 10

1 Första kammarens protokoll 1966. Nr 2

Fredagen den 14 januari 1906

Nr 2

Fredagen den 14 januari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 11, angående avveckling av stödet
till odling av spånadslin och hampa.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 14, med förslag till förordning om
ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475).

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 23—25 till lagutskott,
motionen nr 26 till statsutskottet och
motionen nr 27 till allmänna beredningsutskottet.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Bevillningsutskottet avser att bordlägga
betänkande i anledning av proposition
nr 10 om skatt på sprit och
vin m. m. lördagen den 29 januari för
behandling måndagen den 31 januari.

I anledning härav anordnas följande
plena, vilka icke upptagits i den preliminära
planen för kammarens plena under
vårsessionen:

lördagen den 29/1 kl. 16.00 bordläggningsplenum,

måndagen den 31/1 kl. 10.30 arbetsplenum.

Att ovan angivna extra plena anordnas
innebär att motionstiden i anledning
av vissa propositioner kan komma
att utgå tidigare än om endast de ple -

na hållits som upptagits i den preliminära
planen, vilket torde beaktas vid
beräknandet av motionstid.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

12, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § lagen den 30 juni
1948 (nr 495) om avgifter till välfärdsanordningar
för sjöfolk; och

nr 18, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 14 § landstingslagen den 14
maj 1954 (nr 319).

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet avlämnade motioner:

nr 28, av herr Blomquist m. fl., om
undervisning vid skolorna i samlevnadsfrågor; nr

29, av herr Larsson, Thorsten, och
herr Andersson, Torsten, om fria läroböcker
vid gymnasier m. fl. skolor;
samt

nr 30, av herr Palm, om åtgärder för
att åstadkomma trafiksäkrare bilar.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att Kungl. Maj :ts propositioner
nr 1 och 2 skulle uppföras
sist på föredragningslistan för kammarens
nästa sammanträde.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.06.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 2

Tisdagen den 18 januari 1966

Tisdagen den 18 januari

Kammaren sammanträdde kl. 15.00.

Justerades protokollen för den 10, 11
och 12 innevarande månad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter det meddelande den 14 januari
kl. 14.00 lämnats i kamrarna om insättande
av extra plena lördagen den
29 och måndagen den 31 januari för
behandling av propositionen nr 10 om
skatt på sprit och vin m. m., har från
bevillningsutskottet meddelats, att ärendet
— med ändring av vad som tidigare
uppgivits — kommer att bordläggas i
kamrarna först måndagen den 31 januari
för avgörande onsdagen den 2
februari.

I anledning härav anordnas icke något
plenum den 29 januari. Måndagen
den 31 januari hålles i enlighet med den
ursprungliga preliminära planen bordläggningsplenum
kl. 16.00, varvid bevillningsutskottets
betänkande bordlägges
första gången. Efter andra bordläggning
tisdagen den 1 februari kl.
16.00 avgöres ärendet vid extra arbetsplenum
onsdagen den 2 februari kl.
10.00.

Upplästes ett från herr Elmgren inkommet
läkarintyg, utvisande att han
på grund av cirrhosis hepatis c. haematemesis
vårdades å Norrköpings lasarett
och vore sjukskriven från och med den
15 januari minst en månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Elmgren för den tid, det i
läkarintyget omförmälda hindret varade.

Om tillsättande av begärd beredning rörande
den högre tekniska utbildningens
utbyggnad i Norrland

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN erhöll
ordet för att besvara herr Strandbergs
fråga om tillsättande av begärd beredning
rörande den högre tekniska utbildningens
utbyggnad i Norrland, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll för
den 12 januari, och anförde:

Herr talman! Herr Strandberg har
frågat mig, när jag avser att tillsätta
den beredning rörande den högre tekniska
utbildningens utbyggnad i Norrland,
varom riksdagen uttalat sig vid
höstsessionen 1965.

Med anledning av riksdagens beslut i
december förra året angående utbyggnaden
av universitet och högskolor
kommer inom kort att tillkallas särskilda
organisationskommittéer för anordnande
av högre utbildning i Linköping,
Örebro, Karlstad och Växjö. Vidare
kommer att lämnas en rad uppdrag
till universitetskanslersämbetet.
Först när det sålunda initierade utredningsarbetet
organiserats, kan regeringen
ta närmare ställning till de frågor
som sammanhänger med den av riksdagen
begärda beredningen om den
högre tekniska utbildningens fortsatta
utbyggnad.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Edenman få framföra mitt tack för
svaret på min enkla fråga.

Ett förstahandsmotiv för min fråga
var följande. Den lilla differens i kamrarnas
beslut, som innebar att andra
kammaren strök en mening i statsutskottets
hemställan, kom tyvärr att miss -

Tisdagen den 18 januari 19(i(i

Nr 2

Om vissa problem
uppfattas. Genom olika informationsvägar
bibringades vi alla den uppfattningen
att frågan om en beredning avseende
den högre tekniska utbildningens
utbyggnad i Norrland hade fallit.
Nu var ju lyckligtvis förhållandet inte
så, utan enighet förelåg i hela riksdagen.
Det bör enligt mitt förmenande lugna
alla norrlänningar att statsrådet nu här
har vidimerat detta förhållande. Men
det är också nödvändigt att det påtalas
för allmänheten till följd av den
felaktiga information som tyvärr kom
till stånd.

Jag har full förståelse för att statsrådet
Edenman i första hand har all
orsak att ägna all sin energi åt att få
till stånd de organisationskommittéer
för de högre utbildningsanstalterna som
riksdagen i höstas bestämde sig för och
att ge universitetskanslersämbetet vissa
uppdrag och att vi först därefter har att
motse förslag. Men, herr talman, jag
tillåter mig ändå att uttala den förhoppningen
att detta arbete skall gå så snabbt
att den beredning, vilken jag har efterlyst
i min fråga snabbt kan tillsättas.
Jag vill också uttala den förhoppningen
att direktiven till denna beredning skall
bli sådana att arbetet kan påskyndas
med all kraft.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill svara att jag
inte tror att herr Strandberg skall behöva
ställa några mera frågor till mig i
detta ärende under denna vårriksdag.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Tack!

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om vissa problem i samband med invandringen
till vårt land

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON erhöll

i samband med invandringen till vårt land
ordet för att besvara herr Erik Filip
Peterssons fråga om vissa problem i
samband med invandringen till vårt
land, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 12 januari, och yttrade
:

Herr talman! Herr Erik Filip Petersson
har frågat om jag avser att föranstalta
om en utredning rörande de
långsiktiga sociala och kulturella problem,
som hör samman med en fortsatt
invandring av nuvarande storlek till
vårt land.

Jag anser det vara en angelägenhet av
största vikt att underlätta anpassningen
för den utländska arbetskraften i vårt
samhälle och att undanröja de svårigheter
utlänningarna möter både omedelbart
efter ankomsten till landet och
på längre sikt. Vissa åtgärder har redan
vidtagits. Sålunda kan nämnas att sedan
i höstas kostnadsfri språkundervisning
för utlänningar har anordnats i
samarbete med studieförbunden. Vidare
har för myndigheter och andra som
har att informera och råda utlänningar
utgivits boken »Ny i Sverige». En finsk
version av boken håller på att utarbetas,
och en engelsk version förbereds. Förkortade
versioner på ett antal främmande
språk skall också ges ut. Vid
arbetsnämnden i Stockholm har inrättats
en tjänst som konsulent med uppgift
att ge råd och upplysningar till utlänningar.
Genom konferenser och kurser
med representanter för arbetsgivare,
arbetstagarorganisationer, kommuner,
ideella organisationer m. fl. har länsarbetsnämnderna
verkat för att få i
gång aktiva åtgärder för att minska utlänningarnas
anpassningssvårigheter.

Utlänningarna möter emellertid problem
på alla samhällslivets områden
som det krävs ytterligare insatser för
att lösa. I första hand behövs en kartläggning
för att fånga in problemen. I
många fall kan svårigheterna sannolikt
lösas genom tämligen enkla initiativ,
som kan tas utan några ingående utredningar.
I andra fall krävs mera omfattande
utredningar innan åtgärder

Nr 2

Tisdagen den 18 januari 1966

Ang. bristen på havsisbrytare
kan vidtas. Sedan en tid tillbaka har
frågan övervägts inom inriksdepartementet,
och en arbetsgrupp kommer att
tillsättas inom kort med uppgift att
kartlägga problemen och ta de initiativ
som kan anses erforderliga.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt tack för svaret.
Jag inlägger däri också ett extra
tack för att jag kan beteckna svaret som
positivt och tillräckligt.

I statsverkspropositionen redovisar
statsrådet en nettoinvandring under
förra året på 30 000 människor, och det
är väl mycket troligt att vi under de
närmaste åren får räkna med mycket
höga siffror på detta område. Detta gör
att det på längre sikt måste uppstå
problem som vi inte har i dag eller som
i varje fall blir av större omfattning
framdeles. Yi har i dag säkerligen en
hel del material värt att studera för att
få utgångspunkter för hur vi bör möta
framtiden. Vi anser ju alla att det är
självklart att invandrarna här skall få
möta en social och kulturell miljö, som
kan skapa trivsel för dem utan att man
därmed skall göra våld på deras nationella
egenart.

Jag vill emellertid vid detta tillfälle
peka på en social fråga som är mycket
trängande, nämligen bostadsfrågan, särskilt
behovet av familjebostäder för invandrarna.
Det kan ju inte vara en riktig
anordning att exempelvis packa ihop
ett tiotal människor i ett rum. Dessutom
fördröjer eller hindrar bostadsfrågan
säkert familjebildningen för dessa människor.

Ett annat problem gäller de kulturella
och religiösa förhållandena. Invandrarna
har ofta helt andra beteendemönster
på dessa områden än vi har. Därför
uppkommer frågeställningen, hur man
på bästa sätt skall hjälpa dessa människor
att få sina speciella och individuella
behov på dessa områden tillgodosedda.

Språkfrågan har statsrådet vidrört —
det har ju hänt en hel del beträffande
den. Jag skulle dock här speciellt vilja
peka på barnens skolgång. Man torde
böra noga uppmärksamma de svårigheter
som möter i en skola där läraren
har att ta emot barn som sinsemellan
talar olika språk och skall försöka lära
dem vårt eget.

På lång sikt är ett viktigt problem,
under vilka förhållanden invandrarna
kommer att växa in i vår kulturmiljö
så att de inte bildar några isolerade minoriteter.
Erfarenheter utifrån världen
säger oss att det inte är önskvärt att
det uppstår sådana grupper.

Jag är, herr statsråd, som sagt till
freds med svaret och ber att få tacka.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. bristen på havsisbrytare

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
PALME erhöll
ordet för att besvara herr Strandbergs
fråga angående bristen på havsisbrytare,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 12 januari,
och anförde:

Herr talman! Herr Strandberg har
framställt en fråga om tillgången på
havsisbrytare.

Isen har i år kommit ovanligt tidigt,
och isläget har ytterligare förvärrats av
en lång period av ihållande östliga vindar.
Under svårare isförhållanden kan
handelsfartygen inte ta sig fram ens
med hjälp av isbrytare. Hittills har
praktiskt taget alla fartyg som ansett
sig kunna passera isen med hjälp av isbrytare
fått önskad assistans.

Jag vill nämna att statsisbrytaren
Atle håller på att rustas för att träda i
tjänst den 20 januari. Vidare har isbrytarledningen
nyligen förhyrt två mycket
effektiva isbrytande bärgningsfartyg.
Tillsammans med Atle sätts dessa
fartyg in i de södra farvattnen, och de
stora statsisbrytarna kan (lärmed i hög -

Nr 2

Tisdagen den 18 januari 1966

re grad än eljest disponeras för uppgifter
längre norrut. De åtgärder som
vidtagits innebär att den statliga isbrytarverksamheten
nu är av väsentligt
större omfattning än under vintrar
med mera normala isförhållanden.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Palme för svaret på min enkla
fråga.

Just i dag på morgonen delgavs oss
uppgiften om att sjöfarten norr Örnsköldsvik
kommer att stoppas. Det är
ett tragiskt meddelande.

Jag är medveten om att det svar som
statsrådet Palme har givit mig på frågan
kanske är det enda han i och för
sig kan ge i dag med hänsyn till de tillgångar
vi har, men jag ställde frågan ur
den aspekten, att jag i årets statsverksproposition
icke kunde återfinna något
förslag som skulle innebära att man såg
också litet in i framtiden.

Den situation i vilken vi befinner oss
i dag borde också ge oss en injektion,
så att vi ser till att snarast möjligt åstadkomma
en upprustning. Jag är självfallet
medveten om att det tar några år att
göra detta, men å andra sidan får det
inte bara skjutas på framtiden. Jag hade
tänkt mig att statsrådet Palme i
dag eventuellt skulle göra det uttalandet,
att vi kunde förvänta exempelvis en
tilläggsproposition så att sjöfartsstyrelsen
finge sin äskade miljon. Då vi inte
har fått det svaret i dag, beklagar jag
att ärendet eventuellt måste komma att
dra ut på tiden genom att vi tvingas att
motionsvägen ta upp problemställningen
och i så fall få en ganska sen behandling
av frågan.

Detta är en allvarsam och bekymmersam
situation. Jag kan bara som hastigast
nämna att enligt sjöfartsstyrelsens
utredningar har enbart skogsindustrien
under den föregående isvintern,
1962/63, åsamkats mertransportkostnader
på 12 miljoner kronor, och
vidare kostnader för överlagring på 3,5

Ant;, bristen på havsisbrytare
miljoner. Nu skall jag emellertid inte
ta upp hela den utredningen; jag har
bara velat nämna dessa siffror för att
belysa vilka stora belopp det rör sig om.

Herr statsrådet PALME:

Ytterligare ett par ord, herr talman!

Sjöfartsstyrelsen har lagt fram ett
förslag om inköp av en ny isbrytare.
Förslaget är ute på remiss, och remisstiden
utgår nu i dagarna. Innan dess
kan naturligtvis ingenting sägas på
denna punkt. Det är dock inte lätt att
komma med begäran om tilläggsanslag
när punkten redan är beräknad och icke
utbruten ur statsverkspropositionen —
detta sagt snarast som ett formellt påpekande,
herr Strandberg.

Det är riktigt att situationen i Bottenhavet
har försvårats undan för undan
under den senaste tiden. Det har varit
möjligt att fram till nu hålla sjöfarten
öppen ända upp till Holmsund, men behovet
av assistans har de senaste dagarna
blivit så omfattande, att en ytterligare
koncentration av isbrytarinsatserna
kan bli nödvändig. Isbrytarna
kommer att disponeras för hamnar med
stora skeppningskvantiteter och så belägna,
att assistenssträckorna begränsas
för att man därigenom skall få ut den
största möjliga effekten av isbrytarverksamheten.

Det kan naturligtvis hända att läget
ytterligare skärps så att det krävs en
väsentlig isbrytarinsats i områdena söder
om ålandsförträngningen, vilket
skulle nödvändiggöra ytterligare stängningar
av hamnar i bottenhavsområdet.
Jag vill emellertid ändå påpeka för herr
Strandberg att det genom alla de åtgärder
som har vidtagits med de två bärgningsfartygen,
Atle o. s. v., är den statliga
isbrytarverksamheten totalt sett av
väsentligt större omfattning i år än något
tidigare år. Vi kan emellertid, om
isförhållandena fortsätter att försvåras i
samma takt som just nu, komma in i
ett läge då varje rimligt dimensionerad
isbrytarflotta tillfälligt blir otillräcklig.

Nr 2

Tisdagen den 18 januari 1966

Ang. bristen på havsisbrytare
Det är heller i och för sig ingenting
nytt att man har varit nödsakad att
stänga hamnarna i bottenhavsområdet.
Skillnaden är väl den, att denna åtgärd
måst vidtagas något tidigare i år än andra
år. Vederbörande myndigheter har
dock som sagt gjort sitt yttersta för att
komma till rätta med den besvärliga
situationen.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 12,
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2 § lagen den 30 juni 1948
(nr 495) om avgifter till välfärdsanordningar
för sjöfolk.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 18, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 14 § landstingslagen den
14 maj 1954 (nr 319).

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 28 och 29 till statsutskottet
samt

motionen nr 30 till allmänna beredningsutskottet.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

13, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 21 och 29 § § lagen
den 25 september 1953 (nr 603) om
motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet;

nr 15, angående överlåtelse av staten
tillhörig mark;

nr 16, angående fortsatt disposition
av ett äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 17, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 13 maj

1921 (nr 227) om ackordsförhandling
utan konkurs.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet avlämnade motioner:

nr 31, av herr Möller, om åtgärder
för att trygga en allsidig dagspress;

nr 32, av herr Palm, angående minoritetsrepresentationen
i kommunernas
styrelser;

nr 33, av herr Sörenson, om offentlig
annonsering i pressen;

nr 34, av herr Hilding, om ändrad lönegradsplacering
för viss personal vid
flygvapnet;

nr 35, av herr Strandberg, angående
de värnpliktigas reseförmåner;

nr 36, av fru Segerstedt Wiberg, om
statligt stöd åt zigenare vid skol- och
yrkesutbildning;

nr 37, av herr Kristiansson, Axel,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
om anslag till Bidrag till Internationella
livsmedelsprogrammet;

nr 38, av fröken Stenberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Bidrag till tidningen Samefolket; nr

39, av herr Werner, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet; nr

40, av herrar Werner och Adolfsson,
om högskolemässig ungdomsledarutbildning; nr

41, av herr Larsson, Thorsten,
m. fl., om undantag från allmän varuskatt
för konst som försäljes på utställning; nr

42, av herr Hiibinette m. fl., om
arbetsrum och parkeringsutrymme för
riksdagens ledamöter;

nr 43, av herrar Ottosson och Lundberg,
angående rätten för arbetsgivare
till återlån ur allmänna pensionsfonden; nr

44, av herr Karlsson, Helge, m. fl.,
om viss ändring i lotteriförordningen;

nr 45, av herr Möller, om viss partiell
kalenderreform;

Tisdagen den 18 januari 1966

Nr 2

nr 46, av herr Olsson, Johan, och herr
Mattsson, om fortsatt koncession för
mindre eldistributionsföreningar;

nr 47, av herr Dahlén in. fl., angående
kulturpolitikens framtida utformning;

nr 48, av fru Hamrin-Thorell in. fl.,
om ökad social informationsverksamhet; nr

49, av herr Nyman in. fl., om åtgärder
för att öka efterfrågan på trafiksäkra
motorfordon; och

nr 50, av herr Palm, om effektivisering
av den statliga pressinformationen.

På framställning av herr talmannen
beslöts att Kungl. Maj :ts propositioner
nr 1 och 2 skulle sättas sist å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.21.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Onsdagen den 19 januari förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 13 innevarande
månad.

Företogs val av tjugufyra valmän för
utseende av dels fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, dels ock
suppleanter för fullmäktige i nämnda
bank och kontor.

Ordet lämnades på begäran till herr
ANDRE VICE TALMANNEN, som anförde: Herr

talman! För vartdera av de två
val som nu skall förrättas ber jag att få
avlämna en gemensam lista, vilken godkänts
av de av kammaren valda ledamöterna
i talmanskonferensen. Vardera listan
upptar namn på så många personer
som det ifrågavarande valet avser.

Herr andre vice talmannen avlämnade
därefter två särskilda listor.

Den lista, som avsåg valet av valmän,
upptog under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» följande namn:
Damström
Eriksson, Einar
Jacobsson, Per
Virgin
Möller
Mossberger
Elofsson
Hedström
Hansson, Nils
Eskilsson
fröken Ranmark
Ståhle

Larsson, Åke
Sundin

Pettersson, Gunnar
Ohlsson, Ebbe
Gustavsson, Bengt
Augustsson

Mårtensson
Stefanson
Nilsson, Yngve
Hjorth

Gustafsson, Nils-Eric
Edström

Sedan denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmän.

Anställdes val av tio suppleanter för
kammarens valmän för utseende av dels
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
dels ock suppleanter för fullmäktige
i nämnda bank och kontor.

Den av herr andre vice talmannen
avlämnade lista, som gällde detta val,
upptog under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» följande namn:
Jansson, Paul
Rönnberg
Hilding
Sveningsson
Lundin
Magnusson
Carlsson, Eric
Larsson, Herbert
Nyman
Arvidson

Efter det denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmanssuppleanter.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 13,
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 21 och 29 §§ lagen den 25
september 1953 (nr 603) om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet.

Onsdagen den 19 januari 1966 fin.

Nr 2

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 15, angående överlåtelse av staten
tillhörig mark; och

nr 16, angående fortsatt disposition
av ett äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 17,
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 4 § lagen den 13 maj 1921
(nr 227) om ackordsförhandling utan
konkurs.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 31—33 till konstitutionsutskottet,

motionerna nr 34—40 till statsutskottet,

motionen nr 41 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 42 och 43 till bankoutskottet,

motionerna nr 44—46 till lagutskott
samt

motionerna nr 47—50 till allmänna
beredningsutskottet.

Statsverkspropositionen m. m.

Föredrogos i ett sammanhang Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1966/67 samt nr 2, angående
utgifter på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1965/66.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Politik syftar ju till att
skapa ett samhälle där vi kan leva under
de mest tillfredsställande och lyckliga
förhållanden. Då vi diskuterar den
politiska situationen gäller det i första
hand att konstatera hur förhållandena
är i vårt land och hur de kan förbättras.
Det är också befogat att fråga sig
hur de, som måste anses ha huvudan -

Statsverkspropositionen in. m.
svaret, nämligen regeringens medlemmar,
har skött sin uppgift.

Bilden av Sverige i dag är inte särskilt
ljus, harmonisk eller klar. Det
första som faller i ögonen är en ständigt
pågående inflation med oavbrutet
stigande priser och därav följande kompensationskrav,
som bl. a. resulterat i
en ständigt ökad lönesumma med cirka
10 procent per år, medan produktionsökningen
varit cirka 5 procent. Eftersom
lönerna i regel höjs procentuellt
har låglönegrupperna i absoluta tal fått
ganska små lönehöjningar men drabbas
hårt av de stigande priserna. Mycket
framträdande i den bild jag här skisserar
är bristsituationen på många områden.
Bostadsköerna är oändligt långa.
Trängseln framför utbildningsanstalterna
är svår och köerna för att få krediter
till olika investeringsändamål besvärande.
De höga skatterna, högräntepolitiken
och mycket annat kan anföras för
att fullständiga bilden av dagens Sverige,
men det behövs inte eftersom de
pressade grupperna nogsamt känner av
svårigheterna själva.

Den bild jag skisserat kan synas
mörk, men den överensstämmer med
verkligheten. Regeringen Erlander och
det socialdemokratiska partiet har inte
lyckats särskilt bra med sitt styrande
och ställande i vårt land. Regeringen säger
om sina misslyckanden på åtskilliga
områden att de helt enkelt inte kunnat
undvikas, och framför allt har man
framhållit att det inte funnits något alternativ
till regeringens politik. Det
måste emellertid beaktas att regeringen
givetvis alltid har sin speciella, enligt
min uppfattning felaktiga taktiska bedömning
av alternativ. Vad som framföres
från oppositionen betecknas vanligen
som icke varande alternativ. Det
är endast om det framföres en del extrema
förslag som alls inte är välbehagliga
för väljarna som socialdemokratien
säger att här har vi ett verkligt alternativ
för att sedan få den trevliga uppgiften
att kämpa mot detta av den själv
utkorade s. k. alternativ.

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

När nu centern och folkpartiet har
presenterat ett klart utformat alternativ
förvånar det mig inte alls att statsministern
är missbelåten med det enligt
vår mening verkliga alternativ som presenterats.

Jag är mycket angelägen om att få
diskutera denna sak med statsministern
i dag. Framför allt är det statsministerns,
skall vi säga, kritik av alternativet
som jag finner förvånande och
motsägelsefull. Statsministern säger att
en väsentlig del av programmet innebär
en grinig kritik av regeringens politik
av exakt samma innebörd som vi
upplevt under de senaste 20 åren, men
i nästa mening säger han att det nya i
mittenpartiernas gemensamma uttalande
måste ligga i att folkpartiet och centern
tveksamt och försiktigt anpassar
sig till det socialdemokratiska programmet.
Jag finner det väldigt konstigt att
man kan göra en sådant konstaterande,
ty om vi anpassar oss till det socialdemokratiska
programmet har väl knappast
statsministern någon större anledning
att utöva någon kritik emot det,
och är det så att mittenpartiernas program
liknar det socialdemokratiska och
statsministern säger att det är en grinig
kritik av det socialdemokratiska
programmet, så blir man lika konfunderad.
Man kan inte förstå vad meningen
är. Blir inte resultatet att statsministern
egentligen talar om en grinig
kritik av honom själv emot det egna
programmet? I varje fall är det mycket
oklart uttryckt.

En annan sak är att när det presenteras
ett program från mittenpartiernas
sida talar socialdemokratien i regel inte
om detta, utan då talar man om högern.
Det är det ständiga temat. Jag förmodar
att i dag blir det väl också så att
det inte är så mycket mittenpartierna
utan högern som bekymrar. Det är en
av de frågor som också bör klarläggas
i dagens debatt när nu mittenpolitiken
är den mest aktuella.

Om jag skall fortsätta med den kritik
som jag främst vill rikta mot regering -

en, vill jag säga att dess politik kännetecknas
av planlöshet, opportunism och
brist på konsekvens. De åtgärder som
skall företas i vårt land anpassas inte
efter de resurser vi har utan ofta efter
väljargunst och partitaktiska beräkningar.
Statsråden håller stora tal om reformåtgärder
som det socialdemokratiska
partiet tagit initiativ till och vinner
därmed publicitet i press, radio
och TV, men när de skall genomföras
räcker inte resurserna. Konsekvensen
blir att riksbanken måste strama åt krediterna,
och därigenom kan inte de
stolta planerna realiseras. Man ger bilen
Sverige en rivstart, men så upptäcker
man att det går för fort, och då måste
en annan institution slå till bromsarna.
Som exempel vill jag nämna bostadsområdet
och landstingens och kommunernas
investeringar.

I vissa fall har ju rena nödsituationer
uppstått för byggnadsverksamhetens
krediter, situationer som visserligen
kunnat avhjälpas men dock varit
tecken på föga omsorgsfull planering.
Är det så att man bestämmer sig för ett
visst bostadsbyggnadsprogram, så är det
klart att en god planering väl också
fordrar att man ser till att det finns
kreditmöjligheter, så att man inte helt
plötsligt står i en situation där det visserligen
finns tillgång till arbetskraft
och materiel men inte till krediter. I
sådana lägen får man ta till hastiga åtgärder.

På grund av den politik som förs har
visserligen tyngdpunkten i fråga om bostadsproduktionen
baserats på den statliga
låneverksamheten, men den formen
av byggande kunde ju mycket väl kompletteras
med en privat byggnadsverksamhet,
baserad på affärsmässiga principer,
om krediter funnes att få. På bostadsförsörjningens
område har ju regeringen
visat sig oförmögen att åstadkomma
verkliga resultat. Man bör observera
skillnaden mellan den terminologi
jag använder och den regeringen
använder. Regeringen talar alltid om
bostadsbyggandet och bostadsproduk -

Onsdagen den 19 januari 196(i fin.

Nr 2

tionen. Jag talar om bostadsförsörjningen.
Iliir finner man ett av regeringens
stora felgrepp på bostadsområdet. Vi
får alltid rapporter om hur stor nyproduktionen
av lägenheter är varje år,
men vad man inte fiister vikt vid och
som ändå är det betydelsefulla är ju hur
stort nettotillskottet är på varje ort. Om
man bygger 10 000 lägenheter men river
10 000 andra blir det inte fler som
får bostad.

Jag menar ingalunda att saneringsrivningen
är lika med antalet nybyggda
lägenheter, men det ges ingen riktig
översikt över nettotillskottet på lägenheter
varje år.

Centern har vid åtskilliga tillfällen
påtalat det så kallade rivningsraseriet,
som består i att man på grund av en
delvis felaktig hyrespolitik river fullt
användbara fastigheter och bygger nytt,
därför att hyran blir vad jag skulle vilja
kalla skyhög i de nya fastigheterna, så
att det är lönande att vidta sådana operationer.
Jag är inte emot en sanering
som medför att gamla dåliga bostäder
rivs och nya byggs i stället, men många
bostadshus som rivs skulle med vissa
reparationer kunna bli ganska goda bostäder.

Jag önskar på allt sätt att så många
människor som möjligt skall få nya, moderna
och inte alltför dyra bostäder,
men får jag välja mellan att en mängd
människor inte skall få någon bostad
alls och att det skall finnas användbara
men inte toppmoderna lägenheter,
så väljer jag hellre att alla skall få eu
bostad. Varför beviljar regeringen inte
förmåner för modernisering och reparationer
av användbara fastigheter i
stället för att låta riva ner dem?

De höga byggnadskostnaderna har varit
föremål för mycken debatt, och jag
skall inte försöka analysera vem som är
den skyldige till fördyringarna, men
en orsak är självklar, och det är att så
länge det finns en spänning mellan tillgång
och efterfrågan så kommer den
alltid att innebära ett incitament till stigande
kostnader. Hur skall man kunna

Statsverkspropositionen m. m.
begära att eu ung familj skall kunna
betala insatser på över 10 000 kronor
ocli månadshyror på över 500 kronor,
om den har normal inkomst — för att
inte tala om låglönegrupperna, men för
dem har regeringen inte visat så värst
stort intresse.

I fråga om byggnadskostnader bör det
givetvis understrykas att monpolsträvanden,
vare sig de kommer från ena
eller andra hållet, måste motarbetas. Vi
har näringsfrihet i vårt land, och om
någon kan bygga till lägre kostnader,
skall han också ha rätt att göra det.

Det andra exemplet på en som jag
anser felaktig planering är inkonsekvensen
i regeringens politik i fråga om
kommunernas investeringar. Landstingens
och kommunernas svårigheter med
krediter är väl kända, och finansministern
hade ju en dust att utstå, då han
under förra riksdagen skulle besvara
en interpellation om myndigheternas
handläggning av frågor rörande kommunal
planering. Vad är det som föranleder
landstingens och kommunernas
investeringar? Jo, ofta är det beslut
som fattas här i riksdagen på förslag
av regeringen. Regeringen tar alltså
initiativ till åtgärder som det kommer
att åvila landsting och kommuner
att genomföra, men när de skall genomföras
förklarar regeringen att det
inte finns pengar att låna till ändamålet.

Detta är återigen ett exempel på en
regeringspolitik som inte är välplanerad.
Under normala förhållanden hade
det i fråga om de kommunala investeringarna
funnits anledning att räkna
med en fortsatt tillväxt under 1966 med
10—11 procent. Där förutsätter dock finansministern
en dämpning så att tillväxten
kommer att stanna vid 7—8 procent,
alltså en ytterligare åtstramning
av krediterna för kommuner och landsting
med åtföljande större svårigheter
för dem att genomföra vad som i många
fall kanske har beslutats här i riksdagen.

Herr talman! Efter dessa anmärkningar
om regeringens sätt att handha

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
den ekonomiska politiken i vårt land
vill jag tala om några speciella ting som
behandlas i statsverkspropositionen.
När Kungl. Maj :t lägger fram sin proposition
nr 1 angående statsverkets tillstånd
och behov under kommande budgetår,
är Kungl. Maj:t i högsta grad beroende
av hur det svenska näringslivet
utvecklas. Grunden till vårt välstånd är
produktionen. Vi har under en följd av
år haft en god produktionsökning, som
rör sig om cirka 5 procent per år, och
under 1964 var den till och med så hög
som 7 procent. Det mest allvarliga i vår
ekonomiska situation för närvarande är
den stagnation i produktionsökningen
som förekom under det gångna året. Att
produktionsökningen stannade vid 3,5
procent under 1965 mot 7 procent under
1964 inger ju allvarliga farhågor.
Dels kan man hysa oro för att denna
tendens fortsätter, dels blir våra resurser
mindre. Man kan inte undgå att hysa
en viss ängslan för hur vårt land skall
kunna hävda sig på utlandsmarknaden.

Vad kan orsaken då vara till en så
starkt dämpad produktionsökning? Det
är säkert inte möjligt att klart analysera
detta problem. Det är dock sannolikt
att en orsak står att finna i industriens
investeringar. I slutet av 1950-talet låg industriens investeringar mycket
högt, men under åren 1961—1964
låg de på ungefär oförändrad nivå. Det
är sannolikt att de stora investeringarna
under slutet av 1950-talet hade en
mycket gynnsam effekt på produktionen
under de följande åren. Det kan ju
dock även befaras att den ogynnsamma
investeringsutvecklingen för industrien
under de följande fyra åren kom att inverka
ogynnsamt på produktionsutvecklingen.
Skulle så vara fallet innebär det
att vi även under de kommande åren
kan befara ytterligare svårigheter.

I tidigare finansplaner fanns alltid
några rader om att industriens investeringar
stod på oförändrad nivå, och
man uttalade en viss farhåga för detta.
Regeringen tröstade sig emellertid med
att bostadsinvesteringarna och det all -

männas investeringar hade ökat och
vidtog inga eller otillräckliga åtgärder
för att få upp industriens investeringar.
Visserligen är det önskvärt med bostadsinvesteringar
och i många fall med det
allmännas investeringar, men det bör ju
observeras att de inte inverkar på exportindustrien.
Vi kommer då in på svårigheter
som jag skall beröra i fortsättningen
när jag talar om valutareservens
besvärligheter.

Centern har varje år uttalat sin stora
oro för att industriinvesteringarna inte
har ökat. Regeringen beaktade givetvis
inte våra varningar. Nu har emellertid
finansministern fått ansluta sig till
centerns uppfattning på denna punkt
och förefaller att vilja satsa mera på
enskild företagsamhet.

Vad gäller investeringarna förvånar
regeringens attityd gentemot väginvesteringarna.
Jag vill bara ta upp just den
punkten. Av de synnerligen intressanta
tabellerna på sidorna 3, 4 och 5 i kommunikationsdepartementets
huvudtitel
framgår hur transportarbetet ökar på
vägarna, och var och en måste vara medveten
om hur stor betydelse detta har
för hela vårt näringsliv. Vi vet ju också
hur starkt bilparken har ökat, och en
tredje faktor är att när det blir en bro
byggd över Öresund genomfartstrafiken
från andra länder genom vårt land kommer
att öka kraftigt. Ytterligare bör betänkas
att med ett fortsatt nedläggande
av järnvägar blir belastningen större
på vägarna. Slutligen bör man beakta
att finansministern har föreslagit ytterligare
skatt på bilismen, och därmed
borde ytterligare medel stå till förfogande
för vägarna. Det borde kanske också
tilläggas att när vi nu närmar oss
tidpunkten för högertrafikens genomförande
är det så mycket mer angeläget
att man också kunde rusta upp vägarna,
för att så långt möjligt hindra
de olyckor som kan befaras uppkomma
då vi övergår till att köra på höger sida
av vägen. Men trots alla dessa skäl som
talar för större väginvesteringar föreslås
ingen ökning av anslagen till väg -

Onsdagen den 19 januari 1900 fm.

Nr 2

byggnader. Med kännedom om hur oerhört
betydelsefullt transportväsendet iir
i våra dagar kan jag inte betrakta det
som en helt klok politik att hålla nere
väginvesteringarna på det siitt som nu
föreslås. Det bör också observeras, såsom
dagens tidningar meddelar, att man
inte bär gjort korrigeringar för nu inträffade
kostnadsökningar, när man
räknar med vad vi investerar i vägarna.
Utgår vi från att kostnadsökningarna
är ca 30 procent, kan man i själva verket
säga att vi i realiteten ger mindre
pengar till vägarna nu än tidigare.

Herr talman! En av de mest påtagliga
förändringarna i det samhällsekonomiska
läget har under år 1905 inträffat
med avseende på bytesbalansen och
utrikeshandeln. Medan importen 1905
fortsatte att stiga i ungefär samma takt
som 1904, gick exportvolymens tillväxt
snabbt tillbaka. För 1905 blev uppgången
i exporten bara 4 procent, vilket är
en ovanligt låg siffra; sedan andra
världskrigets slut har en så svag utveckling
förekommit endast en gång,
nämligen mellan 1957 och 1958 då exportvolymen
exklusive fartyg visade en
nedgång. Jag tror att det råder enighet
om att den nu uppkomna situationen
är synnerligen allvarlig. Visserligen bör
man beakta att trots att de statistiskt registrerade
transaktionerna resulterade
i ett importöverskott av inemot en miljard
kronor synes valutareserven bli i
stort sett oförändrad. Detta beror på
den s. k. förskjutningsposten. Vi har ju
inte fått definierat vad den egentligen
innebär, men man får anta att i den
summan finns vissa poster som egentligen
inte kan räknas till valutareserven.
Givet är att denna ogynnsamma utveckling
av bytesbalansen inte kan få fortsätta.
Alla åtgärder måste vidtagas för
att vi åter skall få en normal bytesbalans.

I det sammanhanget bör regeringen
—• som alltid varit avogt inställd till export
av jordbruksprodukter — beakta
att exporten av jordbruksvaror dock
tillför oss åtskilliga värdefulla miljoner.

Statsverkspropositionen m. m.
Jag har tidigare vid många tillfällen
hävdat att en viss export av jordbruksvaror
bör förekomma. Flera skiil talar
härför. Skördarna varierar från år till
år på grund av olika väderleksförhållanden,
och det är naturligt att eu viss
export sker under goda skördeår. Det
svenska jordbruket står också på en så
hög nivå att det väl kan hävda sig i konkurrensen
med de flesta andra länders
jordbruk. Även om vi har goda relationer
med vårt grannland Danmark finns
det ingen anledning till en alltför stor
import av danska jordbruksprodukter;
den blir till förfång både för svenskt
jordbruk och för vår valutareserv.

Huvudorsaken till försämringen av
vår bytesbalans är, säger finansministern,
ett med hänsyn till vår produktionsförmåga
alltför högt efterfrågetryck
inom den svenska ekonomien.
Sagt med litet enklare ord i stället för
finansministerns fina terminologi betyder
det att svenska folket lever högre
än det egentligen har råd till. Vi borde
avsätta mera pengar till investeringar
och borde inte importera mer än som
kan täckas av exporten och övriga inkomster
utifrån.

Därmed är vi framme vid den centrala
frågan i svensk politik av i dag —
det är inflationen som orsakar olägenheter
på många sätt. Kapplöpningen
mellan löner och priser fortsätter och
medför en massa tråkiga konsekvenser,
bl. a. en benägenhet att köpa alltför
mycket importvaror, med åtföljande
försämring av bytesbalansen. Regeringen
har inte kunnat föreslå åtgärder för
att stoppa inflationen. Men lika enständigt
har regeringen vägrat ta upp dessa
problem till debatt vid en sådan rundabordskonferens
som centern föreslagit.
Finansministerns vårdslöst utkastade
ord förra året att en inflation på cirka
3 procent är tolerabel hoppas jag inte
kommer att upprepas.

En av de stora gåtorna i årets finansplan
är prognosen för beräknade lönestegringar.
Lönesumman har under
åren 1961—1965 ökat med cirka 10 pro -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
cent per år. Vi har hela hösten fått höra
att vi nu står inför mycket hårda avtalsförhandlingar.
Avsevärda lönehöjningar
begärs, och klyftan mellan buden
från arbetsgivare och anställda är
stor. Trots dessa fakta uppskattar finansministern
lönesummans ökning till
7 procent år 1966 och 5 procent år 1967.
I dessa siffror skulle sålunda vara inräknat
både avtalsmässig höjning och
löneglidning. Hur har finansministern
kommit fram till denna optimistiska bedömning? Herr

talman! Efter dessa reflexioner
om den ekonomiska situationen i vårt
land vill jag också något kommentera
det nu framlagda förslaget till budget
för året 1966/67. Givetvis är finansministerns
förslag endast en skiss där
man måste räkna med stora felmarginaler
på upp till 1 000 miljoner eller
mera. Jag betonar detta därför att regeringen
inte under fortsättningen av
riksdagen, då alla anslag och skatter
skall behandlas, skall betrakta det nu
framlagda budgetförslaget som en likare
från vilken inte får avvikas utan att
motsvarande kompensation föreslås i
varje fall när det gäller att skaffa ytterligare
inkomster.

Någon stark eller välplanerad budget
är det inte som framlagts, utan snarare
förefaller regeringen med sin budget att
hissa nödflagg i vissa avseenden. Regeringen
har ju haft den enligt min uppfattning
egendomliga och felaktiga politiken
att under en högkonjunktur framlägga
förslag till underbalanserade budgeter
under åtskilliga år. Felbedömningarna
har emellertid ständigt gått
i samma riktning, så att totalbudgeten
blivit balanserad. I förra årets finansplan
uppskattade finansministern det
statliga upplåningsbehovet under det
nu löpande budgetåret till inemot en
miljard. Nu förefaller det i stället som
om ett överskott på totalbudgeten skulle
uppstå på cirka 200 miljoner. Felbedömningen
är i detta fall cirka 1 200
miljoner. I årets budgetförslag har finansministern
kommit fram till ett

mera optimistiskt slutresultat. Bortsett
från kostnaden för de utgifter
som höjningen av statstjänarlönerna
kan komma att kosta beräknar finansministern
underskottet på den nu föreslagna
budgeten till 210 miljoner. Sannolikt
innebär detta att ett ganska avsevärt
överskott kommer att uppstå på
totalbudgeten.

Det är inte möjligt att vid denna tidpunkt
ta ställning till de framlagda
förslagen i budgeten, utan centerns
uppfattning kommer att framföras i motioner
och vid de tillfällen respektive
frågor skall behandlas. Jag skall emellertid
beröra ett av finansministerns
förslag, och det är höjningen av priserna
på sprit och vin. Finansminister
Sträng brukar inte vara så rädd för
att framföra förslag om skattehöjningar,
men när det gäller spritskattehöjningar
är lian speciellt aktsam. Fastän finansministern
erkänt att prispolitiken bör
användas ur nykterhetspolitisk synpunkt
har han endast kunnat förmås
att höja priserna på alkoholdryckerna
så att de någorlunda följt med prishöjningarna
på andra varor. Detta har
emellertid skett i efterskott.

I årets budgetförslag upptar finansministern
en höjning på alkoholdryckerna
som knappt når upp till jämställdhet
med andra prishöjningar. Men
finansministern förutspår själv en prishöjning
på andra varor under år 1966
med 2,5 procent. Får jag fråga finansministern
eller företrädare för regeringen
varför man inte tar in den prishöjning
som vi förmodar skall komma under
detta år också på alkoholdryckerna?
Man kan även med skäl fråga sig
varför bryggeriindustriens produkter
speciellt skall skyddas och inte få någon
skattehöjning. Varför föreslås ingen
skattehöjning på ölet? Är det nu också
så önskvärt att cigarrettkonsumtionen
ständigt stiger? Är inte detta ett skatteobjekt
som det vore möjligt att ta en
höjning på när vi nu lägger skatt på
en del andra varor som är betydligt
mera nödvändiga?

Onsdagen den 19 januari 190(1 fm.

Nr 2

Ett av de mest diskutabla skattehöjningsförslag
som framläggs i årets statsverksproposition
ar de ytterligare pålagorna
på bilismen. När det gäller den
höjda omsättningsskatten på motorfordon
föreslås den till och med retroaktiv
från den 1 januari detta år. Detta måste
te sig så mycket mindre tilltalande för
bilismen då kommunikationsministern
inte föreslår höjda anslag till vägbyggandet.
Därvid bör beaktas att det inte
bara är genom de högre skatterna som
staten får mera inkomster från bilismen,
utan också genom det ständigt
ökande antalet bilar och den livligare
körfrekvensen. Jag anser inte att den
nuvarande viigpolitiken är anpassad till
tidens krav, och det kommer säkerligen
att hämma sig i framtiden, då vi måste
företa en mycket kraftigare upprustning
av vägväsendet för att något så
när komma i paritet med vad som fordras
av ett modernt vägväsende.

På utgiftssidan noteras att anslagen
till u-hjälp föreslås stiga med cirka 55
miljoner kronor, vilket innebär ungefär
oförändrad ökningstakt jämfört med
tidigare år. Det är visserligen tacknämligt
att anslagen höjes, men man
kan ju fråga sig, när vi kommer fram
till det belopp som riksdagen på förslag
av centerpartiet har uttalat sig
för, en procent av vår nationalinkomst.
Enligt en tidningsuppgift skulle det ske
först ett gott stycke in på 2000-talet.

Herr talman! När vi diskuterar u-ländernas
problem, är och kommer sannolikt
långt fram i tiden den stora frågan
att bli hur vi skall kunna skaffa mat
till den alltmer ökande befolkningen i
dessa länder. Tillsammans med fredsfrågan
är livsmedelsförsörjningen det
största problem vi har att brottas med
i världen. Man bör inte bara observera
de länder som sedan lång tid tillbaka
haft livsmedelsbrist, utan man måste
också vara medveten om att länder som
tidigare exporterat stora mängder jordbruksprodukter
själva ökar sin folkmängd,
så att exporten minskar och

2 Första kammarens protokoll 1066. Nr

Statsverkspropositionen m. m.
kanske så småningom kommer att helt
upphöra.

Det är den situationen som borde beaktas
när man diskuterar det svenska
jordbrukets framtid. Jag har alltid varit
förvånad över att det socialdemokratiska
partiet inte velat se svensk
jordbruksproduktion i samband med
världens livsmedelsförsörjning. Det må
invändas att Sverige betyder så litet i
sådana sammanhang, men det är ju fallet
på många områden. Är vi elt litet
land, är vi det — det är endast på ett
och annat område som vi kan betraktas
som stora. Om man inte upprätthåller
ett svenskt jordbruk, som i stort sett kan
förse vårt land med livsmedel, så måste
också vi köpa av den redan knappa
livsmedelsreserven på världsmarknaden
och därmed ta undan livsmedel
som andra så väl behöver. När jordbruksutredningen
kommer med sitt betänkande
och det svenska jordbrukets
framtid skall diskuteras, hoppas jag att
man verkligen ser problemen på ett vidsynt
sätt och inte endast ur kortsynta,
egoistiska synvinklar. Det är självfallet
att om ett svenskt jordbruk skall finnas,
måste man också ha en mera optimistisk
syn på framtiden för svenskt jordbruk.

Slutligen, herr talman, vill jag nämna
några ord om en grupp som vinner alltför
litet beaktande i vårt land, i synnerhet
från det socialdemokratiska partiet.
Det är låglönegrupperna. När jag
nämner låglönegrupper, menar jag inte
endast en viss bransch inom näringslivet
eller en viss industri, utan över huvud
taget människor som har en låg inkomst
och därmed står inför ständiga
svårigheter. Av de 4,5 miljoner inkomsttagare
som redovisas i tabellen i finansplanen
har inte mindre än cirka 2,7
miljoner mindre än 15 000 kronor i årsinkomst.
Även om man tar hänsyn till
alla de faktorer som orsakat icke fullt
betalda arbetsår, är det dock en stor
grupp av inkomsttagare som får nöja
sig med en ganska ringa lön för sitt ar -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
bete. Den politik som bedrives av regeringen
och det socialdemokratiska partiet
har inte gynnat dessa grupper. Vissa
skatteförbättringar och en del andra
åtgärder har vidtagits, men i stort sett
har den nuvarande ekonomiska utvecklingen
som dirigerats av det socialdemokratiska
partiet missgynnat låglönegrupperna.

Jag har redan nämnt lönehöjningarna,
som i regel sker procentuellt och
därför i absoluta tal ger så mycket
mindre till de lågavlönade. Man kan inte
hur länge som helst fortsätta med procentuella
lönehöjningar, utan vissa korrigeringar
måste vidtas ibland. Omsättningsskatten
kan ha sina fördelar som
skattesystem, men man måste observera
att den drabbar människor med låga inkomster
hårdast. Även om vi försökt att
i viss mån skydda folkpensionärer och
barnfamiljer vad det gäller själva barnbidragen,
finns det säkerligen stora
grupper av låginkomsttagare som inte
vinner något på omsättningsskattens
höjning och de förändringar som vidtogs
i samband med dess höjning. Låginkomstgrupperna
hör helt naturligt till
småspararna som inte utnyttjar möjligheterna
till förmånliga penningplaceringar
utan sätter in sina små besparingar
på bank och därmed får hårt vidkännas
penningvärdeförsämringen. Om
någon av låginkomsttagarna lyckats
skaffat sig en egnahemsvilla, så har han
i regel stor skuld på denna, och då inverkar
den högräntepolitik, som jag
själv och det parti jag tillhör är motståndare
till, ogynnsamt. Det finns således
en rad omständigheter i den nuvarande
ekonomiska politiken som verkar
ogynnsamt för låginkomsttagarna.
Det är verkligen hög tid att man gör
något mera för den stora grupp av vårt
folk som låginkomsttagarna utgör.

Herr talman! Efter dessa reflexioner
vill jag säga att jag inte har talat om
något som gällt utrikespolitiken, ty jag
förmodar att enligt vanlig praxis sedan
åtskilliga år kommer att anordnas en
speciell utrikesdebatt, då vi får tillfälle

att återkomma till de så högaktuella
problem som det rör sig om på det internationella
fältet.

Herr talman! Jag skall avsluta mitt
anförande i årets remissdebatt med att
alls inte betyga regeringen min vördnad
utan tvärtom med att göra en sammanfattning
av de kritiska anmärkningar
jag gjort. Regeringens handlande är
ofta planlöst och opportunistiskt. Åtgärder
på olika områden anpassas inte efter
de resurser vårt land har. Regeringen
har stor skuld i att inflationen ständigt
fortsätter. Rristsituationen på bostadsområdet,
utbildningsanstalterna,
sjukhusen o. s. v. är till stor del ett resultat
av en felaktig planering. Låglönegrupperna
har det svårt i dagens Sverige.

En riksdag ligger framför oss, och
givetvis kommer centern att på allt sätt
söka påverka utvecklingen i den riktning
som angivits i det program som
framlagts av centern och folkpartiet.

Herr talman! Jag yrkar på remiss av
statsverkspropositionen till vederbörliga
utskott.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det kända budskap som
mötte riksdagsmännen på färdvägen till
1686 års riksdag — »Vad göras skall
är allaredan gjort. I herremän, resen
icke så fort!» — torde aldrig lättare
ha fallit en i minnet än när tidningspressen
meddelade om ikraftträdandet
från den 1 januari av höjd bilaccis,
ehuru riksdagen inte var samlad, proposition
inte var framlagd och riksdagsbeslut
eventuellt kunde väntas tidigast
en månad senare.

Jag har ingen anledning att nu gå in
på spörsmålet om det författningsmässiga
underlaget till detta förfaringssätt,
eftersom det senare skall prövas såväl
av konstitutionsutskottet som av riksdagen.
Men alldeles oavsett den frågan är
finansministerns här demonstrerade regeringsmetod
något som man numera
inte trodde skulle förekomma i en demokrati
av svenskt snitt. Det är oför -

Onsdagen den I!) januari 1 !)<>(> fm.

Nr 2

enligt med vårt sätt att betrakta maktfördelningen
mellan regering och riksdag.
Åtgärden har därför också med
riitta väckt stort uppseende.

På sitt sätt är emellertid förfarandet
illustrativt för den maktfullkomlighet
som numera kännetecknar socialdemokratien
i Sverige, regeringen såväl som
partiet. Regeringen känner sin maktposition,
utvecklad och tilltagande under
30 års regeringsinnehav, och kan i förvissningen
om att partigruppen skall
säga ja och amen till förslagen tillåta
sig vissa utflykter från de normala metoderna,
från svenska folkets rätt att sig
självt beskatta.

För några år sedan förekom i tidningsdebatten
uttrycket om den socialdemokratiska
riksdagsgruppen som regeringens
transportkompani. Så bråttom
som det nu är vore kanske »expresskompani»
ett riktigare uttryck.

Över huvud taget har det långvariga
regerandet medfört en tydlig och ökad
ovilja hos regeringen att godta några
andra initiativ och några andra idéer
och uppslag än sina egna. På sin höjd
har regeringen nedlåtit sig till att efter
ett eller annat år såsom egna förslag
framföra av oppositionen tidigare levererade
synpunkter — en fördröjning
som inneburit inte bara onödiga utan
även skadliga förseningar av önskvärda
åtgärder.

Men regeringens med det långvariga
maktinnehavet tilltagande förvissning
om sin ofelbarhet har även i andra fall
lett till en sådan bristande planmässighet
i förberedelser och samordning,
att erforderliga resurser inte sällan
saknats, när viktiga reformer skolat föras
ut i livet. Bristen på läkare, sjuksköterskor
och annan vårdpersonal har
skapat köerna framför sjukhusportarna
liksom köerna på åldringsvårdens och
mentalsjukvårdens område. Bristande
utbildning av lärare och otillräckliga resurser
för skolbyggnader har skapat
köer framför gymnasieportarna. Bristande
planmässighet i bostadsbyggandet
med ryckighet i byggnadsvolymen

Statsverkspropositionen m. in.
och kreditpolitiken har snarast försvårat
bostadsbristen.

Alla dessa områden, och flera andra,
bär vältaliga men sorgliga vittnesbörd
om den otillräcklighet varmed den socialdemokratiska
regeringen förberett
den reform- och utvecklingsverksamhet
som den själv ofta talar om, dock tydligen
utan att inse att den själv bär ansvaret
för den situation som har uppstått.

I dag står vi alltså inför en samhällsekonomisk
situation som på både
kort och liingre sikt inger farhågor.
Den utblick framåt och tillbaka som
långtidsutredningen nu har offentliggjort
är i sin formellt objektiva framställning
en rätt bister kritik av det
bristande förutseende från regeringsmaktens
sida som har kommit till uttryck
på flera områden. Den politik
som har förts ger inte verkningar bara
för de närmaste åren utan även på
lång sikt, och endast en ny politik har
möjlighet att så småningom åstadkomma
den jämvikt som nu saknas.

Det nya budgetförslaget visar i stort
sett inga nya, friska grepp på dessa
problem. Trots att oppositionen under
de senaste åren och särskilt i fjol har
framfört flera förslag till en ny politik,
har regeringen med utpräglad konservatism
hållit fast vid ett program som
hittills visat sig icke förmå tillgodose
försvaret för penningvärdet. Priserna
har stigit, lönerna har stigit, skatterna
har stigit. Alla sakliga skäl talar för en
ny regeringspolitik.

För en opposition som saknar regeringens
maskineri med kansli, utredningsmän,
experter o. d. ges inga möjligheter
att effektivt pröva nya vägar
som så småningom kan ge effekt. Endast
en regering har den möjligheten
— om den vill. Folkpartiets och centerpartiets
samarbetsdelegation har därför
starka skäl för sitt nyligen publicerade
uttalande, där den säger att dess
arbete sker mot bakgrunden av att regeringens
politik misslyckats på väsentliga
områden.

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Det samarbete mellan centerpartiet
och folkpartiet som pågår syftar till att
skapa ökade förutsättningar för ett regeringsskifte,
även om det nu bara är
fråga om att ingående undersöka förutsättningarna
för ett gemensamt handlingsprogram
för dessa två partier de
närmaste åren och kanske på sikt. Vad
som hittills har offentliggjorts av delegationens
arbetsresultat utgör endast
en mindre del. Betydande områden
därutöver är redan genomgångna, och
arbetet fortsätter med vad som återstår.
Den genomgång av samhällsverksamhetens
olika avsnitt som sker inom delegationen
har hittills visat en påtaglig
gemenskap i åsikterna om grundläggande
frågeställningar. De fall där
delade meningar har kommit till uttryck
har varit få. Det finns därför
all anledning att räkna med en förstärkning
av samarbetet inom oppositionen
och en betydande ökning av
dess politiska slagkraft.

Att denna förstärkning av samarbetet
mellan folkpartiet och centerpartiet
allvarligt oroar statsministern framgick
mer än tydligt av de kritiska tonfallen
i hans första kommentar till rapporten
från samarbetsdelegationen.
Statsministerns reaktion är förståelig —
det intimare samarbetet inriktar sig ju
på att öka förutsättningarna för ett regeringsskifte
och ge landet den nya politik
som socialdemokraterna inte har
förmått utforma, men som är en nödvändighet
i ett föränderligt och växande
samhälle.

Försvaret för penningvärdet är i år
liksom flera gånger tidigare en förstarangsfråga.
Det berör en livsnerv i samhället,
och regeringen borde ha varit
mån om att också på ett vidare plan
söka nå den partimässiga enighet i huvudfrågorna
som kom till uttryck i skatteberedningen,
men inga försök i den
riktningen har förmärkts. För oppositionens
förslag har inte något intresse
visats, och regeringens egen politik har
varit otillräcklig, i viss mån också tvehågsen.
Regeringen har accepterat stora

årliga prishöjningar, med resultat att
såväl löntagare som andra medborgargrupper
efter hand förlorat förtroendet
för regeringens möjligheter att hejda
penningvärdesförstöringen. Man vågar
inte längre tro på regeringens siffror.

Under sådana förhållanden kan intet
framgångsrikt försvar för penningvärdet
föras. Det första villkoret är nämligen
att medborgarna får förtroende för
regeringens politik när det gäller att
åstadkomma en effektiv dämpning av
prisstegringen.

Hur kan man t. ex. tänka sig att löntagarna
skulle i förtröstan på ökad prisstabilitet
sänka sina löneanspråk, när
det år efter år har visat sig att penningvärdet
fallit så att en krona för
20 år sedan är värd bara 50 öre i dag,
om ens det. Och låt vara att skatterna
inte ingår i levnadskostnadsindex —
ingen makt i världen lär förmå en inkomsttagare
att glömma deras existens,
när han skall räkna ut vad han har att
leva på, sedan inflationen och skatterna
tagit sitt. Det gäller alla folkgrupper
men är givetvis känsligast där skatteprogressionen
är hårdast och där inflationen
alltså drabbar starkast, i mellangrupperna.

Med beklagande nödgas jag konstatera
att finansministern inte heller i år
har funnit möjlighet till någon enda
justering av skatteskalorna på detta avsnitt.
Att tänka sig en effektiv stabiliseringspolitik
som inte stöds av ett stort
antal folkgrupper — jag höll på att
säga alla — är av nämnda skäl knappast
görligt.

Mot denna bakgrund väckte folkpartiet
redan för sju år sedan tanken om
ett ekonomiskt-socialt råd med representation
för regering, riksdag, landsting,
kommuner, arbetsmarknadens
parter, jordbruket, pensionärer och
framstående ekonomisk expertis. Avsikten
var att detta råd skulle i samverkan
klarlägga och offentligt redovisa
de samhällsekonomiska förutsättningarna
för en reell inkomstförbätt -

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Nr 2

ring för alla grupper, förenad med en
dämpning av inflationstakten.

Folkpartiet liar senare liksom centerpartiet
föreslagit som eu åtgärd att
bemästra en akut situation att regeringen
skulle ta initiativ till en rundabordskonferens
med samma syfte som
det föreslagna rådet. Genom en sådan
konferens skulle måhända garanti kunna
skapas för att olika grupper visar
återhållsamhet i anspråken, när detta
är erforderligt.

Finansministern har avvisat uppslaget
om en rundabordskonferens med
motivering att tidigare försök inte har
givit något resultat. Jag upprepar här
samma invändning som jag har anfört
tidigare: de försök som åberopas har
inte varit så utformade som den föreslagna
rundabordskonferensen kan utformas,
och de ger därför inte några
som helst argument mot försök i framtiden
av den art som folkpartiet och
centerpartiet har fört fram.

Men när man inte vill välja några
sådana åtgärder eller något annat av
de förslag som har framförts, undrar
jag vad finansministern själv grundar
sin förhoppning på om att lönestegringen
under år 1966 skulle stanna vid i
genomsnitt 6 procent. Den genomsnittliga
timlönen steg 1965 med 8,5 procent,
varav 4,5 procentenheter utgjorde avtalslöncökning
och 3,5 procent löneglidning.
Inom industrien var den avtalsmässiga
löneökningen 4 procent och
löneglidningen 5,5 procent, således större
än avtalslöneökningen. Vad som
skulle göra att lönenivåns stegring skulle
avta i den omfattning finansministern
beräknat får man inte riktigt klart för
sig. Finansplanen utgör i det fallet, så
vitt jag kan förstå, ett räknestycke utan
gripbart underlag. Även under utpräglade
lågkonjunkturer har nämligen löneglidningen
här aldrig understigit 2,5
procent. Om man tror på möjligheterna
av en så obetydlig löneglidning i år,
skulle det innebära att avtalet inte fick
ge större lönestegring än 3 procent.

Läser vi vidare i finansplanen, finner

Statsverkspropositionen m. in.
vi att den inhemska etferfrågan skall få
öka med 3,5 procent, den privata konsumtionsvolymen
med 2,5 procent och
konsumentpriserna med samma procenttal,
bortsett från indirekta skatter och
taxor, allt dock under förutsättning att
uppgången i importefterfrågan skall
kunna begränsas till 4 å 5 procent mot
11 procent under 1965.

Den sakliga bakgrunden till dessa antaganden
verkar minst lika grumlig.
Men väljer man bara passande utgångspunkter
kan man naturligtvis räkna
fram vilka resultat som helst. Inte är
detta särskilt mycket att lita på — eller
också, skulle jag vilja säga, är det ett
spel enligt maximen »går det så går
det». Och hur det går, vet ingen.

Naturligtvis råder det inom alla läger
enighet om att den situation, som vi
befinner oss i med ett oförmånligt gap
mellan import och export, arbetskraftsbrist
och en starkt hotande fortsatt penningvärdeförsämring,
måste bemästras.
Vi delar i folkpartiet finansministerns
nu uttalade uppfattning om nödvändigheten
av att stärka industriens rationaliseringsmöjligheter.
Det intresse som
finansministern har lagt i dagen för att
bereda industrien visst kreditutrymme
bör dock kompletteras med konstaterandet,
att investeringar i rationaliseringseller
expansionssyfte först i efterhand
slår igenom i en produktionsökning
eller i en prissänkning. Man står därför
även här frågande för i vad mån fjolårets
och årets ökade industriinvesteringar
— efter de föregående årens stagnation
eller rent av nedgång i investeringarna
— skall förmå verka redan under
det kommande budgetåret, så att
exporten kan gå upp från 5 till 7 procents
ökning. Det svenska näringslivet
dras nämligen med mycket stora kostnader.
Arbetskostnaden ökade med 11
procent per arbetstimme mellan 1964
och 1965, och den var redan förut hög.

Inom åtskilliga industriländer i Västeuropa
har man på senare år mer målmedvetet
än man gjort här gått till angrepp
mot kostnadsstegringarna med

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ökad priskonkurrens som följd. Även
konkurrensen från Förenta staterna har
ökat. Skulle den olyckan inträffa att
konjunkturen i våra avnämarländer
försvagas, är vårt utgångsläge i priskonkurrensen
mindre gott — försiktigt
uttryckt. Dessutom är ju de stigande
tullmurarna inom EEC tilltagande bekymmer
för industrien.

Betalningsbalansens utveckling kan
rimligtvis inte ha kommit som en överraskning
för regeringen den dag då
konjunkturinstitutets höstrapport lämnades.
Det förefaller mig därför svårbegripligt
att inte regeringen redan i
fjol våras gjorde något åt saken utan
lät situationen fritt utvecklas med de
verkningar på priser och löneglidning
som blev en naturlig följd av omsättningsskattens
höjning.

Den allmänna utvecklingen framöver
är givetvis svår att spå. Att de i budgeten
föreslagna åtgärderna skulle ge
avsedd effekt förefaller tveksamt, även
om man med tillfredsställelse ser att
vissa försök har gjorts för att begränsa
budgetens utgiftssida. Å andra sidan är
det ju ingen färdig budget som presenteras.
Finansministern räknar med en
sjuprocentig ökning av inkomstsumman.
Han har haft starka skäl för att
räkna upp riksrevisionsverkets kalkyl,
och mycket talar för att han har tagit
till i underkant. På utgiftssidan noteras
att innebörden av de statsanställdas
löneökning inte finns med, givetvis av
förklarliga sl^äl. Emellertid har finansministern
generellt räknat med en löneökning
inom landet på 6 procent under
år 1966 och 4 procent under år 1967.
Skulle detta komma att gälla även de
statsanställda tillkommer ytterligare en
utgiftspost i budgeten på cirka 800 miljoner
kronor för hela budgetåret. I så
fall blir totalbudgetunderskottet inte
209 miljoner kronor utan en miljard.
Nu är jag medveten om att affärsverken
i viss mån måhända kan kompensera
sig för en del därav genom höjda taxor.
Någon stark budget att bromsa en högkonjunktur
med är det alltså inte som

nu presenteras. Att en budgetmässig
återhållsamhet är ofrånkomlig torde väl
alla vara ense om liksom nödvändigheten
av att åstadkomma effektiva stabiliseringsåtgärder
för att på sikt få en
bättre balans i vårt ekonomiska liv.

När finansministern i fjolårets presentation
av sin egen skattereform helt
uteslöt det grundläggande förslag som
skatteutredningen samlats omkring,
nämligen övergången till mervärdeskatt,
så meddelades att en överarbetning av
detta avsnitt skall ske i kanslihuset.
Härom dagen såg jag att finansministern
förklarat att ett förslag om en förenklad
mervärdeskatt i sinom tid kommer.
Det är inte möjligt att uttala sig
om vad en sådan förenkling innebär.
Besvikelsen är i alla fall lika stor över
att den väsentliga skattereform, som
man väntade i fjol, har uteblivit även i
år. När vi nu i samband med det föreliggande
budgetförslaget har anledning
att särskilt inrikta oss på bytesbalansen,
vore väl mervärdeskatten ett väsentligt
instrument för att påverka såväl
import som export. Hur förenklad
en av herr Sträng presenterad mervärdeskatt
än är, får man väl ändå
förutsätta att den klarar en av sina viktigaste
uppgifter, nämligen att skapa
lättnader för exportnäringen.

Ett effektivt stabiliseringsarbete måste
inte bara ta hänsyn till budgetutfallet,
som finansministern ju själv påpekar,
utan även beröra andra områden
av ekonomisk verksamhet. Hit hör bl. a.
sparandet.

Vad beträffar ATP-sparandet ersätter
det ju ett sparandebortfall som har
skett i enskilda pensionsfonder. Därför
är det nödvändigt, om sparandet skall
kunna uppehållas något så när. Att ett
ökat företagssparande ger viktiga bidrag
till det riskvilliga kapitalet är
klart, och det har vi dryftat flera gånger
tidigare här i kammaren. Betydelsen
av det personliga sparandet däremot
har ofta bagatelliserats. Trots att hushållssparande!
endast svarar för en femtedel
av det totala sparandet, är det

Onsdagen den 19 januari 1960 fm.

Nr 2

i själva verket en mycket strategisk del
av längt större värde än den kvantitativa
omfattningen. De marginella förändringar
som detta sparande ger kan
nämligen ha stor betydelse ur balanssynpunkt.
Tyvärr visar nu hushållssparande!
från år 1963/04 till år 1904/
65 en klar nedgång.

Orsakerna är säkert flera, men tydligt
är att finansministerns uttalande,
att lian kan acceptera en lvu- eller treprocentig
stegring årligen — och allra
helst sedan inte ens den begränsningen
räckt — har rubbat förtroendet för regeringspolitiken
i sådan grad, att sparandeökningen
har förbytts i en nedgång.
Det måste vara en angelägenhet
av största vikt att bryta denna tendens
genom lämpliga stimulerande åtgärder:
skattepremiering, värdesäkra

sparformer etc.

Konkurrensen är ju tyvärr inte fri
inom vårt näringsliv. Samtidigt som
regeringen framför olika förslag om
tvångsföreläggande till varuleveranser
inom näringslivet, fortsätter man en politik,
bl. a. inom byggnadssektorn, som
verkligen inte stimulerar konkurrens
och ökad effektivitet. Att nå ökad konkurrens
på jämställd bas mellan enskilda
och allmänna byggnadsföretag och
att få hyresbestämmelser, som premierar
och inte bestraffar effektivitet och
minskade produktionskostnader, är en
annan förstarangsuppgift för att därmed
förhindra höga hyror.

Tyvärr är ju hyrorna nu i nyuppförda
hus så höga att folk med måttliga
inkomster har försatts i mycket svår
belägenhet.

Den av långtidsutredningen gjorda
kalkylen över arbetskraftstillgången på
längre sikt är av stort värde. När från
folkpartiet och centerpartiet tanken har
framförts på upprättandet av en nationalbudget
i arbetskraftstermer för att
därigenom underlätta avvägningen av
reformarbetet och åstadkomma en fastare
grund för utbildningsväsendets utbyggnad,
har man kunnat konstatera att
det redan nu i långtidsutredningen ges

Statsverkspropositionen m. m.
ett värdefullt material för eu sådan budget.
Att på det sättet kunna få en bedömning
av folkhushållets tillgång och
behov av olika slag av arbetskraft ter
sig dubbelt viktigt, eftersom långtidsutredningens
prognos inte förutspår några
lättnader i arbetskraftstillgången
framöver. Den rullande femårsplan för
statens inkomster och utgifter, som
folkpartiet tidigare föreslagit, ter sig alltmer
betydelsefull om man skall nå
ökad planmässighet i reformarbetet ■—
en planmässighet som ovillkorligen måste
ersätta den nuvarande politiken.

Herr talman! Då vi om någon tid
säkert får en utrikesdebatt här i kammaren,
kan jag, liksom herr Bengtson,
säga, att jag inte skall gå in på det utrikespolitiska
läget. Det är möjligt att
detta tas upp av någon annan talare.
Däremot skall jag be att få tillägga ett
par ord om några andra frågor.

Det är märkvärdigt så svårt det är att
åstadkomma en författningsreform. Vi
är nu på det tolfte året sedan författningsutredningen
tillsattes. Sedan den
efter grundliga överväganden i nio år
avlämnat några tusen sidor, har arbetet
fortsatt med överläggningar mellan partierna
och vissa samtidiga detaljutredningar.

Ännu skönjs inga tecken på möjlighet
att nå en överenskommelse mellan partierna,
som kan ligga till grund för en
reform, inte ens på de viktiga avsnitten
om kammarsystem och valsätt. Detta är
beklagligt, inte minst därför att det
givetvis är önskvärt med en lösning i
samförstånd och inom rimlig tid. Blir
det inget beslut i dessa frågor vid 1968
års riksdag, skjuts reformen över till
70-talet — innan den är genomförd är
vi kanske i mitten på 70-talet eller ännu
längre bort i tiden.

Den praktiska betydelsen av beslut
om en på en gång vald enkammarriksdag
är givetvis, att ett val då omedelbart
ger resultat i ett regeringsskifte,
därest väljarna uttalar sig för detta. Mot
den bakgrunden kan jag måhända förstå,
om vår långsittande regering inte

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

är särskilt angelägen om reformens
snara genomförande. Jag vill personligen
säga att jag är imponerad av den
uppfinningsrikedom som inom regeringspartiet
har visats, när det gällt att
tid efter annan finna nya ämnen för
utredningar, som av regeringspartiet betraktats
som alldeles nödvändiga innan
man kan tänka sig några mer betydelsefulla
författningsreformer.

Författningsfrågan är verkligen alltför
betydelsefull för vårt demokratiska
liv för att på detta sätt behöva långhalas.
Är reformen rimlig och behövlig
— och det är den — då bör den genomföras
utan försenande krångel. Vi är
omgivna av broderländer som har enkammarsystem
som visar sig verkningsfullt.
Varför skall inte vi relativt
snart, och inte någon gång in på 1970-talet eller långt senare, kunna få detsamma? Till

den 15 mars har aviserats en —
eller kanske det blir två — propositioner
om »ändringar i vallagstiftningen
in. m.». Något speciellt regeringsförslag
om förlängning av nuvarande provisoriska
vallag med den s. k. jämkade uddatalsmetoden
har icke bebådats. Jag
bar därför utgått ifrån att nyssnämnda
förslag till »ändringar i vallagstiftningen
m. m.» innebär en sådan förlängning.
Att under det att förberedelser pågår
till en ny författningsreform frångå det
nu i sju val använda provisoriet och
återgå till tidigare system har jag betraktat
som uteslutet.

De förberedande arbetena inför höstens
val är redan i gång ute i valkretsarna
och det gäller även förberedelser
till nomineringarna. Där är man
emellertid oviss, så länge proposition
om valsystemet ej avlämnats eller ens
klart förebådats. Det skulle för alla dessa
valledare vara av stort värde om statsministern
ville bekräfta, att den aviserade
lagstiftningen även innehåller förlängning
av gällande provisoriska valsystem.
Jag hemställer därför att statsministern
nu ville ge klart besked härom.

Herr talman! Jag instämmer i yrkandet
att kammaren måtte remittera
Kungl. Maj:ts proposition nr 1 till vederbörande
utskott.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Två dokument av stort
intresse har i dagarna lagts fram. Ur ett
av dem träder en försiktig optimism
och tilltro till vårt lands utvecklingsmöjligheter
fram. Jag tänker på den inblick
i framtiden som långtidsutredningen
försöker sig på liksom på de
möjligheter som 6 000 företag, myndigheter
och organisationer pekar på i den
helhetsbild som långtidsutredningen
sammanställt över våra ambitioner att
växa och över våra ambitioner att utvecklas.
Det andra dokumentet är årets
statsverksproposition, i vilken sammanfattas
regeringens finansplan.

Det kan finnas anledning till en
stunds jämförande studium av dessa två
aktstycken.

Långtidsutredningens detaljerade
prognos om utvecklingen av vår ekonomi
och vår produktion fram till år 1970
och dess mer hypotetiska bedömning av
de tio därpå följande åren är ju inte
politisk. Vad vi fått är en sammanställning
över de resurser, med vilka produktionen
kan byggas upp, och över de
anspråk som vi kan ställa på ekonomien.
Men den redovisningen bör också i
hög grad kunna tjäna som visionär inspirationskälla
för oss politiker. Trots
allt är det ju vårt ekonomiska handlag,
vår framsynthet och våra ekonomiskpolitiska
värderingar, som blir avgörande
för om de femton år som långtidsutredningen
sökt ställa prognosen för
skall bli framgångsrika eller inte.

Jag har också en känsla av att regeringens
bedömning av landets faktiska
ekonomiska förutsättningar överensstämmer
ganska väl med långtidsutredningens.
Och det är väl kanske ganska
naturligt, då det ju på det materiella området
egentligen inte finns några delade
meningar mellan de demokratiska par -

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Nr 2

tierna om politikens mål — att inom
landet skapa en rikare tillvaro för oss
alla och alt utom landet efter vår förmåga
bistå de folk som har det sämre
ställt än vi. Men det är om medlen att
nå målen, som striden står, och den
striden tycks jo nu hårdna.

När det gäller att ställa diagnosen för
den svenska ekonomien är också finansplanen
och långtidsutredningen i långa
stycken överens. Så t. ex. är det inga delade
meningar om att svensk ekonomi
inte kan isoleras från den övriga världens.
Det är ju ett faktum som verkligen
slås fast av långtidsutredningen, och
den grundläggande tesen går också igen
som ett huvudtema i regeringens finansplan.

Vi påminns också brutalt om detta
faktum av den kritiska försämringen av
handelsbalansen som inträtt under 1965.
Till följd av en fortsatt kraftig uppgång
av importen och en markerad minskning
av exportökningen uppstod under
förra året ett underskott i bytesbalansen
på inte mindre än 1 400 miljoner
kronor.

Enligt finansministerns egen förklaring
ligger orsaken till försämringen
framför allt i ett alltför högt efterfrågetrvck
inom den svenska ekonomien.
Vidare anser regeringen — och med
viss rätt — att kapacitetsbristen inom
industrien tvingat fram en extra importökning.
Detta är i och för sig en
riktig beskrivning av läget. Men bägge
dessa omständigheter utgör ju också ett
underkännande av regeringens ekonomiska
politik. Regeringen påstår att
dess politik under 1965 syftat till en
dämpning av tillväxten i totalefterfrågan,
men i så fall har regeringen helt
och hållet misslyckats. Dessutom har
regeringens fleråriga ovilja att ge industrien
möjlighet att öka sina investeringar
verksamt bidragit till att skapa
just den kapacitetsbrist hos det svenska
näringslivet, som nu är en black om foten
när vi måste göra allt för att öka
vår export.

Emellertid ligger inte hela sanningen

Statsverkspropositionen in. m.
om den ekonomiska politikens misslyckande
häri. Kostnadsstegringarna har
nämligen lett till en allvarlig försämring
av den svenska konkurrensförmågan. De
har försvårat vår exportutveckling, samtidigt
som vår hemmamarknadsindustri
fått allt besvärligare att hävda sig gentemot
importen från konkurrerande industriländer.

Herr talman! Den illavarslande försämringen
av bytesbalansen under 1965
framstår desto allvarligare som nedgången
av exporten inte kan tillskrivas
någon tillfällig omständighet. Vårt internationellt
sett höga kostnadsläge kan
tvärtom komma att slå igenom än hårdare
under 1966, och flera orsaker talar
för det. Många av de länder vi konkurrerar
med har tillämpat — och tilllämpar
fortfarande — en målmedveten
stabiliseringspolitik för att hålla sina
pris- och kostnadsstegringar tillbaka,
medan socialdemokraterna i Sverige
tycks vara beredda att godta en fortsatt
inflation och fortsatt kostnadsstegring
i vårt land.

Samtidigt med detta måste vi räkna
med en skärpt priskonkurrens genom
EEC:s växande tullmurar. Det har blivit
för dyrt för andra länder att handla i
vår Sverige-butik. Så enkelt är det!
Det som varenda husmor begriper, tycks
inte regeringen förstå.

Vårt politiska handlande borde i ett
läge som detta vara givet. Den främsta
åtgärden måste vara att med den ekonomiska
politikens medel underlätta för
vår export att bättre hävda sig på den
internationella marknaden och även ge
hemmamarknadsindustrien en chans att
klara sig mot den alltmer stigande importen.
Det är därför vi i första hand
måste komma till rätta med de ständiga
pris- och skattestegringarna, som driver
vår kostnadsnivå i höjden och gör det
svårt för oss att konkurrera med andra
industriländer.

Den socialdemokratiska regeringen
tycks sakna politisk kraft och förmåga
att lösa den uppgiften. Det framgår av
årets finansplan. Den försöker visserli -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

gen bakom en ordfasad av ekonomisk
återhållsamhet ge sken av handlingsvilja,
men viljan stannar vid ord och
nya skattehöjningar. Återhållsamheten
är inte allvarligare än att regeringen
ökar de statliga utgifterna för nästa
budgetår med cirka 10 procent eller
med 6 procent mer än vad samhällsekonomien
tillåter. Ansvaret för en lugn
och dämpad prisutveckling skjuts över
på andra. Enligt regeringens önsketänkande
är det de enskilda konsumenterna,
som skall begränsa sin utgiftsökning
till 2,5 procent därför att statens
och kommunernas anspråk först skall
tillgodoses.

I ett läge, där avtalsförhandlingarna
håller på att lappas ihop av en medlingskommission,
skyfflar alltså regeringen
nytt kol på inflationsbrasan.

I ett läge där stora löntagargrupper,
framför allt tjänstemannagrupper, i väl
underbyggt bevismaterial klargjort att
regeringens pris- och skattepolitik har
lett till en klar standardförsämring, föreslås
nya skattehöjningar.

I ett läge, där vår export har drabbats
av betydande svårigheter och de
som arbetar i hemmamarknadsindustrien
får det allt besvärligare, skapar regeringen
genom sin pris- och skattepolitik
kompensationsbeliov på löntagarsidan
som måste leda till att kostnadsläget
ytterligare drivs upp.

Herr talman! Det är på nytt bilismen
som hårdast träffas av skattehöjningarna.
Syftet med skattehöjningarna anges
i finansplanen icke primärt vara att finansiera
den statliga utgiftsexpansionen,
utan att genom den höjda bilaccisen
dämpa importen och genom bensin-,
vin- och spritskatter minska efterfrågan
och dra in på köpkraften.

Kommer då detta recept att ha någon
effekt? Tror ens regeringen själv på
detta?

Redan för bilaccisens importdämpande
verkan kan man sätta frågetecken.
Sannolikt är väl att bilaccisen åtminstone
efter en tid i stället för att verka

dämpande på köpkraften endast får en
ren kostnadsböjande effekt.

Jag vill inte förneka att en beskattning
av detta slag, om den är relativt
hög och framför allt om den har en
klart tidsbunden karaktär, kan ha en
åtstramande effekt. Men då måste konsumenterna
kunna räkna med att skatten
kommer att avlägsnas inom en
snar framtid. På goda grunder vet emellertid
den som går i funderingar att
köpa en bil att skatten blir bestående.
Så har det varit förr och så lär det väl
bli även denna gång om den socialdemokratiska
politiken får fortgå. Och då
är det även risk för att den avsedda effekten
uteblir.

På samma sätt kommer punktskatteskärpningarna
att slå igenom i höjda
priser. Höjningen av bensinskatten och
brännoljeskatten kommer att ytterligare
öka priserna och kostnadsläget. Detta
gäller inte bara de direkta transporterna
inom näringslivet, utan också de
hundratusentals människor som måste
använda sin bil för resor till och från
arbetet. Inte tror väl regeringen att de
kommer att byta till annat kommunikationsmedel
— i synnerhet som alternativa
transportmöjligheter många gånger
saknas. Regeringens åtstramningsprogram
på denna punkt betyder alltså ingenting
annat än att man vridit ytterligare
några varv på den pris- och lönekarusell,
som vi vill komma ur. Man får
nu som förr det intrycket när man läser
finansplanen, att regeringens kalkyler
håller endast under förutsättning att
man helt bortser från de människor sifrorna
handlar om.

Sveriges läge kan i dag jämföras med
Englands. Underskottet i utrikeshandeln,
orsakat främst av att vår export
inte kunnat hävda sig på den internationella
marknaden, är det yttre och allvarligaste
tecknet på ekonomisk ohälsa
i Sverige liksom i England. Regeringens
oförmåga att hålla tillbaka prisstegringarna
bl. a. genom en återhållsam
statlig utgiftspolitik är den inre orsaken
till sjukdomstillståndet.

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Nr 2

Enligt vår mening kan inflationsproblemet
här i landet inte lösas utan eu
omläggning av skattepolitiken. En sparfrämjande
och produktionstimulerande
skattepolitik iir och förblir eu förutsättning
för att prisspiralen skall kunna
hejdas.

Eftersom det kanske, herr talman,
skulle anses oförsynt att efterlysa de
skattesänkningar, som utlovades åt alla
inkomsttagare detta år, skall jag utan
någon ytterligare kommentar bara notera
att de blygsamma justeringar i
skatteskalorna som trädde i kraft i och
med årsskiftet inte innebär någon lindring
för inkomsttagarna. De skattesänkningarna
äts upp — och ofta mer än
så — av de kommunalskattehöjningar
som beslutats för 1966 och av skärpningar
i de indirekta skatterna och
skärpningar i den direkta skatten såsom
följd av sambandet mellan inflation
och progression.

Skall vi med hopp om framgång kunna
bemästra de problem, som nu möter
svensk ekonomi, och utveckla de möjligheter
som ligger inom den tidsrymd
långtidsutredningen sökt bedöma,
måste vi sålunda besluta en allmän och
genomgripande skattereform av den typ
som den enhälliga skatteberedningen
här om året förordade. En dylik reform
är så angelägen att den inte kan skjutas
på framtiden, helt enkelt därför
att en skattereform som tar sikte på
att i första hand minska marginalskatterna
och dämpa progressionen i sig
själv är produktionsvänlig. Skattepolitikens
uppgift får inte ensidigt begränsas
till att klara statens behov av inkomster
— skattepolitiken måste också
syfta till att stimulera arbetsinsatser
och sparande, inte försvåra och förhindra.

Men reformen är också angelägen därför
att skattepolitiken bör vara en fråga
om skälighet och rimlighet. Vi i högerpartiet
kan inte finna det rimligt att
följderna av inflationen beskattas, och
vi tycker inte heller att det är skäligt
att vanliga inkomsttagare skall vara

Statsverkspropositionen m. m.
tvungna att avstå 50 procent eller mer
av sina löneökningar ocli extrainkomster
till samhället.

Inom högerpartiet är vi därför inriktade
på att redan i år föreslå en betydande
sänkning av marginalskatterna.
Samhällsekonomien kräver en sådan åtgärd.

Herr talman! .lag pekade tidigare på
att regeringen i det trängda läge, som
den nu befinner sig i, är beredd att
höja statsutgifterna med inte mindre än
cirka 10 procent eller omkring 3 miljarder
kronor. Men trots denna allmänna
ökning har man på ett område visat ett
utomordentligt starkt besparingsnit,
nämligen på försvarets. Man fryser här
inne 350 miljoner kronor genom ett beställningsstopp.
Det är pengar som i
enlighet med den gällande försvarsöverenskommelsen
skulle ha gått till inköp
av material eller avsatts för försvarsinvesteringar.

Regeringen anför konjunkturpolitiska
skäl för sin nedprutning. Formellt hänger
man upp beställningsstoppet på en
passus i den försvarsöverenskommelse
som träffades mellan de demokratiska
partierna år 1963, där det heter
»att Kungl. Maj:t under en högkonjunktur
kan innehålla anslag och beställningsbemyndiganden,
bara åtgärden
inte rubbar den militärpolitiska målsättningen».
Men tyvärr är det vad som
sker.

Jag har velat ta upp exemplet med
försvaret av två skäl.

För det första är det därför att jag
tycker att det måste vara fel att uteslutande
— och jag betonar ordet uteslutande
— söka uppnå besparingar på ett
område där rationaliseringar i den långsiktiga
planeringen drivits längre än
på något annat område av den statliga
verksamheten. Därtill ksmmer att besparingar
av nu föreslagen art i den
uppgjorda planläggningen kan få en för
framtiden fördyrande effekt, ifall vi alltjämt
skall hålla fast vid den försvarspolitiska
målsättning, om vilken tidi -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
gare enighet uppnåtts mellan de demokratiska
partierna.

För det andra visar exemplet med
försvaret tydligare än något annat exempel
hur undfallande den socialdemokratiska
regeringen är för trycket
från vänsterradikalt håll. I fjol hade
vi att ta ställning till en kommunistisk
besparingsmotion på försvarets område.
Den innehöll förslag om minskningar
på försvarsbudgeten om drygt 300
miljoner kronor. I år återkommer det
kommunistiska förslaget till besparingar
från regeringens sida med nära nog
exakt samma belopp. Men för att visa
att socialdemokratisk radikalism är
väl så god som kommunistisk har regeringen
för säkerhets skull plusat på
försvarsnedskärningarna med ytterligare
ett antal miljoner.

Herr talman! Sedan år 1956 har den
socialdemokratiska regeringen enligt
vår bedömning icke framstått så handlingssvag
som nu. Den socialdemokratiska
politikens misslyckanden på en
mängd områden har gjort det klart för
en större allmänhet, att regeringen saknar
grepp över samhällsutvecklingen.
Den fortsatta löneförstöringen, orsakad
av regeringens pris- och skattepolitik,
liksom bostadsbristen med dess skadeverkningar
och den allvarliga nedgången
av svenskt export, är exempel som
talar sitt tydliga språk.

Samtidigt som en större allmänhet
inser, att svensk politik kräver förnyelse,
ställs emellertid ökade förhoppningar
till den på många håll ingångna
borgfreden mellan de tre oppositionspartierna.
Personligen skulle jag vilja
karakterisera utvecklingen inom den
borgerliga oppositionen under den
gångna hösten som det mest löftesrika
som inträffat under mycket lång tid.
De inbördes grälen inom borgerligheten
har tystnat. Det är socialdemokraternas
demonstrativa vänsterglidning,
irritationen över bostadsbristen, insikten
om utbildningens kvalitativa försämring
och mycket, mycket annat som
medverkat till att kravet på en förnyelse

av svensk politik för var dag blir starkare.

Men vad allmänheten nu förväntar
sig av de borgerliga partierna är i första
hand inte ett ideologiskt allmänt
utformat program. För att övertyga
måste de politiska ambitionerna till sist
ta sig uttryck i ett praktiskt och handfast
handlande.

Naturligtvis skall man inte begära att
de tre borgerliga partierna i detalj skall
presentera sina ställningstaganden innan
de kommer i regeringsställning.
Allra minst bör sådana krav kunna
ställas av socialdemokraterna, som inte
dragit sig för att bilda regeringskoalition
med dåvarande bondeförbundet
utan att före valet ens antyda något
sådant, än mindre redovisa ett koalitionsprogram.
Men det är ändå ur psykologisk
synpunkt viktigt att varje regeringsparti
ger klart uttryck för de
förbättringar och de förändringar som
det partiet vill åstadkomma i förhållande
till regeringens politik och det
är viktigt att dessa förslag till reformer
vävs in i det gemensamma borgerliga
programmet, som naturligtvis inte blir
sämre för att väven innehåller nyanser.

För högerpartiets del framstår vissa
programpunkter som särskilt viktiga i
ett sådant borgerligt program.

Den första punkten gäller beskattningen
och inflationen: En reformering
av vårt skattesystem i stort sett i enlighet
med skatteberedningens förslag
bör genomföras med början från och
med 1967. Det alltmer föråldrade inslaget
i vår direkta beskattning, som
progressiviteten utgör, bör redan nu
modifieras och därefter successivt avvecklas.
Barnfamiljerna bör få en rättvis
beskattning. Även den indirekta beskattningen
moderniseras genom införande
av en mervärdeskatt, samtidigt
med eller åtminstone följd av en avveckling
av andra punktskatter än sådana
som berör sprit, tobak och bilismen.

Det är också viktigt, att statens och
kommunernas utgifter inte tillätes stiga

Onsdagen den 19 januari 190(5 fm.

Nr 2

snabbare än den årliga ökningen av
produktionen.

Det enskilda personliga sparandet
stimuleras genom skattefrihet för mälsparande.

Även äldre arbetskraft bör stimuleras
att stå kvar i yrkeslivet efter inträdd
pensionsålder.

Slutligen bör statsmakterna och arbetsmarknadens
organisationer tillsätta
ett gemensamt råd i syfte att undersöka
och informera om prisstegringsproblemen.

Den andra punkten gäller bostads- och
markpolitiken: I syfte att öka det befintliga
bostadsbyggandet bör man inordna
detta tillsammans med hyrespolitiken
i den fria marknadens system.
Inom två år bör de generella bostadssubventionerna
avvecklas. I anslutning
därtill avvecklas hyresregleringen och
hyreskontrollen. De socialistiska partiernas
försök att genomdriva en ohämmad
kommunalisering av mark bör visas
tillbaka. Den privata äganderättens
principer måste vara vägledande för en
markpolitik som i första hand avser att
lösa bostadsförsörjningens behov. De
vinster som uppkommer vid markförsäljning
och inte beror på penningförsämring
bör beskattas.

Den tredje punkten är försvaret. Den
målsättning för försvaret som de demokratiska
partierna i 1962 års försvarskommitté
nådde enighet om skall upprätthållas,
vare sig vi har högkonjunktur
eller lågkonjunktur.

Den fjärde punkten är författningsfrågan.
Riksdagen bör fatta beslut år
1968 om genomförande av en enkammarriksdag,
utsedd genom direkta val.
De frågor av teknisk och författningsmässig
art som ett enkammarsystem,
byggt på parlamentarismen, aktualiserar
bör bli föremål för parlamentarisk
utredning. Och slutligen: monarkien bibehålies.

Den femte punkten gäller friheten
för massmedia. Ett demokratiskt statsskick
förutsätter en fri opinionsbildning.
Nu är press och film oberoende

Statsverkspropositionen in. in.
av statsmakterna, men detsamma måste
också gälla radio och TV. Det kan ske
genom en lagstiftning om fri etableringsrätt
för radio- och televisionsanläggningar.

Det finns helt visst en hel rad andra
frågor, som borde kunna ingå i ett
gemensamt handlingsprogram som
detta.

Det svenska jordbrukets problem
finns det visserligen anledning återkomma
till i samband med propositionen
om den framtida jordbrukspolitiken.
Jag vill emellertid redan nu slå fast,
att den svenska livsmedelsförsörjningen
är en betydligt allvarligare fråga än vad
vissa delar av 1960 års jordbruksutredning
enligt meddelanden i pressen
tycks tro. Det går inte att äventyra vår
livsmedelsförsörjning genom beslut som
rycker undan grunden för de svenska
jordbrukarnas existens.

Vi skulle, herr talman, säkert också
genom en bättre resursanvändning
kunna inrikta samhällsarbetet mot de
viktiga områden, som nu i alltför liten
utsträckning tas upp i den politiska debatten.
Jag tänker på behovet av en välplanerad
boendemiljö. Jag tänker på
att luften vi andas och vattnet vi dricker
inte förgiftas, att naturen vi umgås
med inte smutsas ned och förstörs; vi
måste tänka framåt och ägna vår uppmärksamhet
åt automationens och cybernetikens
nya möjligheter för människan
och hennes framtid.

Men, herr talman, framför allt måste
vi gemensamt göra klart för människorna
att det inte är likgiltigt vem som
leder samhällsutvecklingen.

Hans excellens herr statsministern

ERLANDER:

Herr talman! I herr Holmbergs slutord,
att »vi skall göra klart för människorna
att det inte är likgiltigt vem
som leder samhällsutvecklingen», ber
jag, herr talman, att helhjärtat få instämma
!

När man lyssnat till de tre ärade
representanterna för den borgerliga op -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
positionen, har väl ingen kunnat undgå
att märka att högerledaren, trots att
han inte är med i mittensamverkan, talade
med en auktoritet som om han
var den som företrädde den borgerliga
oppositionen.

Jag fick närmast den uppfattningen
att hela hans anförande främst var riktat
till mittenpartisterna och att de skulle
observera ordern »rättning höger».
Han hade några vänliga ord att säga
om regeringen också, och dem skall jag
strax återkomma till.

Jag skulle gärna vilja ta vid där och
ställa några frågor till folkpartiets och
centerns representanter, som nu var så
glada över att det skulle bli borgfred
vid 1966 års val. Om högern här framträder
som talesman för er, eftersom ni
vill ha borgfred med dem — är det avsikten
att mycket snabbt ta bort progressiviteten
i vår beskattning? Skall
hyresregleringen avvecklas inom de
närmaste två åren? Skall man motsätta
sig den mycket försiktiga konjunkturanpassning
av försvarsutgifterna, som
vi har föreslagit i år? Skall man hindra,
som högerledaren uttryckte det, en
ohämmad kommunalisering eller socialisering
av marken o. s. v.?

Det skulle vara intressant att höra
hur borgfreden innerst inne ser ut. Vi
har fått ett klart program från högern.
Hos mittenpartierna är det litet svårare
att upptäcka klarheten.

Herr Bengtson klagade över att jag
var dubbeltungad när jag kritiserade
mittenpartiernas program. Ja, det beror
väl på att det rymmer så många
olika och disparata synpunkter, att man
liksom måste tala i olika termer, beroende
på vilken del man sysslar med.
Ingen lär väl kunna bestrida, att det
inte finns så särdeles mycket av förnyelse
exempelvis i den — jag vidhåller
det — mycket griniga kritik av regeringspolitiken
som har presterats.
Finns det en enda ny synpunkt där?
Naturligtvis inte! Jag försökte vara
älskvärd när jag sade, att den delen
innehåller gammal skåpmat.

Men låt oss se på det som till äventyrs
skulle vara nytt!

Jag tillät mig säga, att mittenpartiernas
resonemang i stora delar är en försämrad
upplaga av »Resultat och reformer»
som socialdemokratien utgav 1964.
Jag kan styrka det med hänvisningar,
exempelvis till diskussionen om markpolitiken,
som jag föreställer mig att vi
kommer att få resonera om många
gånger. Där kopierar man nästan ordagrant
vad socialdemokratien har sagt
och vad vi har föreslagit i propositioner,
och på de punkter, som innehåller
någonting nytt kommer man med ting
som vi antyder i statsverkspropositionen.

Vi hälsar med största tillfredsställelse
denna anslutning. Vi vill inte i onödan
ha strid om en så stor fråga. Vi tycker
det är bra om mittenpartierna och socialdemokratien
kan komma fram till en
något så när samlad uppfattning och
låta högern bli ensam. Men nästan varje
gång som mittenpartierna ger denna anslutning
kommer man omedelbart med
en reservation. Om herr Bengtson studerar
markprogrammet, tror jag att herr
Bengtson förstår att det inte innehåller
någonting nytt men ändå är till ytterlighet
utsuddat. Man ansluter sig till socialdemokratiska
ståndpunkter, men
försöker med en reservation sudda ut
intrycket för att möjliggöra en anslutning
från högerns sida.

Får jag sedan säga några ord om författningen.
Jag delar helt den uppfattning,
som här har kommit till uttryck,
att det är beklagligt om denna fråga
skall lösas i stridens tecken. Jag tror,
såsom jag tidigare tillåtit mig säga i
denna kammare, att det avgörande, stora
misstaget i författningsfrågan gjordes
när de borgerliga partierna gick tillsammans
och uteslöt oss och försökte
konstruera en egen lösning i författningsfrågan.
Jag sade då att vi, som
representerar halva nationen, också vill
vara med i dessa överläggningar och att
det är fel att tro att socialdemokratien
kommer att acceptera något diktat från

Onsdagen den 19 januari 1960 fm.

Nr 2

borgerlighetens sida. Det var ett stort
misstag som då begicks, men det skall
vi inte tala mera om nu.

Herr Holmberg talade om en enkammarriksdag,
grundad på direkta val.
Även om förhandlingarna inte är slutförda,
tror jag att jag omedelbart kan
säga på socialdemokratiens vägnar, att
vi kan acceptera ett program av den
innebörden och t. o. in. kan arbeta
positivt för en sådan lösning.

Sedan uttryckte herr Holmberg ett
önskemål om att förslag skall utarbetas.
Ja, det är mängder av ting som skall
göras. Författningsutredningen hade säkerligen
sina förtjänster, men den arbetade
icke med den mängd av följdföreteelser,
som måste komma när man
skall göra en författning. Jag tror att
alla numera är överens om att det är
mycket sällan ett stort problemkomplex
presenteras så som författningsutredningen,
så att man inte får ett grepp
om vilka konsekvenser som beslut i
den ena eller andra riktningen får.

Jag noterar med alldeles särskild tillfredsställelse,
att herr Holmberg förordade
att en parlamentarisk utredning
skall fortsätta arbetet för att komma
fram till ett resultat. Det har förefallit
mig såsom självklart att det skall ske
på sådant sätt, men det finns krafter
bland borgfredsbröderna, herr Holmberg,
som det gäller att övertyga om
att detta är den lämpliga metoden att
angripa författningsfrågan på. Men på
den punkten kanske jag kan få ansluta
mig till herr Holmberg — eller han
till mig, vilket han nu vill.

Herr Lundström frågade mig, om jag
ville svara på frågan, huruvida provisoriet
beträffande valmetoden skall gälla
även vid kommunalvalet. Såvitt det beror
på regeringen och regeringspartiet
kommer det att gälla. Vi kommer så
snart det är möjligt att lägga fram ett
förslag om att bevara det nuvarande
provisoriet. Därmed bortfaller väl herr
Lundströms antydningar om att vi skulle
kunna tänka oss att försvåra valarbetet.
Jag tror att det är lika bra att val -

Stat.sverksp ro positionen m. m.
arbetarna och valmakarna på ett så tidigt
stadium som möjligt får det beskedet,
att i den mån det beror på regeringen
blir det inga ändringar i det nuvarande
provisoriet.

Alla talarna här har berört prisstegringarna
ocli gjort det i en så laddad
ton, som om det vore nödvändigt att
övertyga någon om att inflationen är ett
ont. Det är naturligtvis onödigt att
lägga på så mycket kol. Det finns väl
inga som är mera känsliga för prisstegringar
än de små inkomsttagarna, och
det skulle vara besynnerligt om ett parti,
som inom sig rymmer praktiskt taget
alla de små inkomsttagarna inom löntagargrupperna,
skulle vara okänsligt
för argument mot prisstegringar.

Men det är en sak att säga att man
är emot prisstegringar och eu annan
sak att ge recept för hur de skall förhindras.
Jag tror inte att vi kommer ett
enda steg framåt, om vi följer de rekommendationer
som här har lämnats.
Herr Lundström var mycket öppenhjärtig
när han talade om varför han
ville ha en rundabordskonferens om
dessa ting: han sammankopplade förslaget
med de risker för fortsatta lönestegringar,
som han ansåg ligga inbyggda
i den nuvarande ekonomiska
situationen.

Ja, herr talman, därmed har herr
Lundström själv besvarat frågan, varför
vi, som inte vill ha en inblandning
från statsmakternas sida på lönemarknaden,
ställer oss ytterligt tveksamma
och anser att en sådan åtgärd inte skulle
ha någon annan effekt än att skapa ytterligare
krav på kompensationer. Vi
har ingenting emot att träffa herrarna,
men om ni inte har någonting annat
att komma med än ett krav på en rundabordskonferens
för att på andra människor
vältra över ansvaret för att lönestegringarna
hejdas —- och det blir
ju innebörden —- så tror jag inte det
är stor idé med rundabordskonferensen.

När herrarna så går ut för att tala
om prisstegringar, är det nödvändigt att

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ni analyserar vad det är som skapar
prisstegringarna. Vi har gjort en undersökning
om de prisstegringar som
har förekommit från november 1964 till
november 1965 — de uppgår till 5,7
procent. Det är naturligtvis beklagligt
att priserna skall stiga så mycket som
5,7 procent — den saken behöver jag
inte uppehålla mig ytterligare vid.

Men det framgår, att av denna prisstegring
är 2,5 procent en följd av den
indirekta beskattningens höjning i samband
med skattesystemets omläggning
när vi minskade den direkta skatten
och höjde omsättningsskatten. Kammarledamöterna
bör observera, att högerledarens
förslag på denna punkt innebär
en ytterligare forcering på denna
väg. Han vill införa mervärdeskatten
— och det kan finnas starka skäl för
detta; jag tror att finansministern har
gjort det medgivandet och att utredning
pågår för att komma fram till
ett förenklat system. Men vi bör ha
klart för oss att man inte minskar den
indirekta beskattningens effekt för medborgarna
genom att införa mervärdeskatten.
De 2,5 procent av prisstegringen,
som låg i att man flyttade över beskattningen
från den direkta skatten
till den indirekta skatten, är vi alla gemensamt
ansvariga för genom att vi
accepterat en sådan utveckling, som
herr Holmberg nu vill ha att gå i ett
forcerat tempo. Det är nära hälften av
prisstegringarna, som alltså herr Holmberg
vill forcera fram ytterligare på
denna punkt.

Vidare berodde 0,8 procent på höjda
bostadskostnader. Vad var det som
var anledningen till att bostadskostnaderna
steg på detta sätt? Jo, i stor
utsträckning var det borttagandet av
subventionerna. De borgerliga partierna
förordar en ännu snabbare avveckling
av subventionerna. De 0,8 procenten
lär man alltså inte gärna komma i
från sitt ansvar för.

Så berodde 0,3 procent på stigande
jordbrukspriser. Menar den svenska

riksdagen allvar med att jordbrukarna
skall komma upp till samma nivå som
andra medborgargrupper, lär man inte
kunna frikännas från ansvaret även
på denna punkt.

Slutligen berodde 0,4 procent på att
frukt- och bärskörden var så dålig. Jag
vill inte lägga skulden för detta på den
borgerliga oppositionen; det är andra
makter än mittenpartierna som sköter
om frukten och bären här i landet!

Men vad är det då kvar av den prisstegring,
som här varit föremål för så
våldsamma angrepp? Jo, 1,7 procent.
Huvudparten av dessa 1,7 procent beror
på att vi har tyckt att det varit
rimligt att låglönegrupperna — och dit
vill ju herr Bengtson också räkna jordbrukarna
— skall få en stegring av sina
löner, även om detta inte kan motverkas
av ökad rationalisering. Här har
vi problematiken, och nu vill jag fråga
de ärade representanterna för oppositionen
som så länge uppehållit sig vid
att vi glider in i en inflatorisk utveckling:
Vilka av dessa punkter är det som
vi enligt er mening skall sätta tumskruvarna
ännu hårdare på? Kan ni komma
med en anvisning där, är ni verkligen
välkomna!

Det är emellertid klart att det finns,
även om utvecklingen hittills kan redovisas
på detta sätt, en risk för en inflatorisk
utveckling. Den risken uppstår
genom att det blir ett övertryck i vår
ekonomi. Jag hälsar med den största
tillfredsställelse att herr Holmberg nu
drar ett grovt streck över den gamla
högerpolitiken från 1964. Ty vad ville
högern göra då? Jo högern gick ut med
ett program, som innebar att man skulle
ta 2 miljarder av pensionsfonderna och
dela ut detta belopp till allmänheten.
Ingen missunnade naturligtvis pensionärerna
de 2 miljarderna, men det fordrades
en otrolig tillit till stabiliteten i
svensk ekonomi för att anta, att en utdelning
av 2 miljarder sparade medel
icke skulle kasta omkull prisstabiliteten.
Om herr Holmberg här har nyktrat

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Nr 2

till från sin tid sam partisekreterare,
hälsar vi detta med den största tillfredsställelse.

Det är klart att det anförande lian
här hållit innebär, att han bestämt tar
avstånd från det som var ett av huvudnumren
i högerns politik 1964. De
flesta människor kommer ihåg att högern
hade stor förmåga att använda
pedagogiska hjälpmedel; dem glömmer
man inte så lätt. Alla högermän
hade de där kuberna med sig, radade
upp dem och visade hur man skulle
ta det ena med det andra. Dessa kuber
kan väl nu realiseras till ett billigt pris
och därmed bidra till en prissänkning!
De hade i varje fall den effekten att de
hos medborgarna inpräglade vad högern
ville göra. Men all right, ni har tagit
avstånd från dem, och då skall jag inte
uppehålla mig vid det ämnet längre.

Så var det alltså med prisstegringarna.
Vad vi hittills har upplevat är det
inte lätt att göra något åt. För framtiden
gäller det om vi skall kunna hålla
priserna — inte de prisstegringar som
blir en nödvändig följd av att man vill
hjälpa låglönegrupperna — för det tror
jag vi får finna oss i — utan om man
kan undvika alla inflatoriska tendenser.

Om jag sedan efter dessa repliker
får gå in på vad jag tror är väsentligt i
dagens politiska situation, så är det viktigt
att konstatera att vi har fem år
bakom oss av en nästan otrolig ekononomisk
styrka och framstegstakt. Produktionen
har hittills under 1960-talet
stigit med fem procent om året. Det är
en procent mer än vad den optimistiska
långtidsutredningen beräknade år 1960
och vad OECD beräknade. Om ni studerar
tabellerna kan ni finna, att endast
några få länder har en så snabb
framstegstakt som Sverige, nämligen
Danmark, Norge och Kanada. De totala
investeringarnas antal av produktionsresultatet
har under motsvarande tid
stigit med 1,5 procent om året. Antalet
iordningställda lägenheter har stigit
från 68 000 år 1960 till 95 000 under

Statsverkspropositionen m. in.
fjolåret. Enligt den nyligen publicerade
internationella bostadsstatistiken
har Sverige det högsta bostadsbyggandet
i världen. De kommunala investeringarna
har stigit i mycket snabb takt,
i fast penningvärde räknat med mellan
tio och femton procent varje år. Valutareserven
har under dessa fem år ökat
från 3 miljarder till 5 miljarder.

Låt oss ett ögonblick se vad långtidsutredningen
anför såsom anledningen
till denna — vi kan gärna medge det

_ oväntat snabba framstegstakten och

den oväntade styrkan i Sveriges ekonomi.
För det första är det en faktor,
som vi inte kan påverka men som vi
gärna redovisar, nämligen att det har
varit en stabil internationell högkonjunktur.
Vi kan väl heller inte nämnvärt
påverka det förhållandet, att den
totala arbetsinsatsen har ökat med
drygt 0,5 procent per år. En följd av
riksdagens beslut är att denna utvidgning
av antalet sysselsatta har kunnat
omfatta allt fler skolade och utbildade
människor, vilket säkerligen får betraktas
som en betydelsefull produktionsstegrande
faktor. Kapitalinsatsen
har under dessa fem år ökat kraftigt.
Det har inneburit, i motsats till de
pessimistiska toner som här har kommit
till uttryck, att vi har ett näringsliv
med en mycket ung produktionsapparat.
Inte mindre än 60 procent av
vår kapitalutrustning — då räknar vi
alltså bostäder, maskiner, fabriker,
broar och dylikt — har tillkommit under
de senaste 15 åren. Mellan 20 och 25
procent är fem år eller yngre. Det betyder
att Sverige har en utomordentligt
modern industri och utomordentligt moderna
välfärdsanordningar, men det betyder
också någonting mer. Det betyder
att förnyelseprocessen när det gällt att
utnyttja tekniska framsteg har kunnat
ske i Sverige med otrolig snabbhet, eftersom
de senaste fem åren mer än 20
å 25 procent av vår industri är nybyggd.
Detta framhålles i den av herr
Holmberg livligt rekommenderade långtidsutredningen
från vilken dessa siff -

3 Första kammarens protokoll 1966. Nr 2

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ror är hämtade — jag ansluter mig även
här till herr Holmbergs rekommendationer.
Det framstår som en betydelsefull
sak att förnyelseprocessen icke bara
innebär att man binder kapital där,
utan också att man binder tekniskt kunnande
på annat sätt än i de flesta andra
länder.

Men, mina damer och herrar, detta
har inneburit våldsamma anspråk på
kapitalmarknaden och sparandet.

Man kan naturligtvis ha olika meningar
om hur de anspråken skulle
kunna tillgodoses. Vi har ifrån socialdemokratiens
sida aldrig dolt att vi ansett
det vara nödvändigt att staten har
lånat så litet som möjligt för att i stället
låta kapitalmarknaden stå till förfogande
för nybyggnaden inom industrien. Vi
har därför kämpat, och ofta kämpat
hårt, både i denna kammare och i medkammaren
för att få respekt för totalbalansering
och för kravet på att bostadsbyggandet
i största möjliga utsträckning
skall finansieras med skattemedel.
Det borgerliga blocket, med halvhjärtat
stöd av kommunisterna, kämpade
emot den höjning av omsättningsskatten
som var en förutsättning för att
vi skulle lyckas bevara kapitalmarknaden
åt de investeringar som vi anser
vara nödvändiga.

Jag skulle tro att det vore klokt av
borgerligheten att medge, att den av
dem själva hårt bekämpade överbalanseringen
och den lika hårt bekämpade
omsättningsskatten är en av förutsättningarna
för att Sverige för närvarande
befinner sig i den situation vi gör,
nämligen att vi har haft betydande utrymme
för en kapitalanskaffning inom
den privata och samhälleliga sektorn.
Men behoven är så stora och så många
att det inte har räckt till med de åtgärder
vi har föreslagit. Det har uppstått
ett tryck på vår ekonomi.

Vi konstaterade redan i fjolårets budget,
att här finns vissa risker, och frågade:
Vad skall man i den situationen
göra, då trots de företagna åtgärderna
för att skydda kapitalmarknaden, pres -

sen är så stark som den i själva verket
är? Vad som än händer, sade vi, vill va
icke reducera industrien och bostadsbyggandet.

Påståendena om att vi först i år
skulle ha upptäckt industribyggandets
betydelse måste bero på att man mycket
illa har läst fjolårets statsverksproposition
och den diskussion som då fördes.

Vi konstaterade alltså detta redan i
fjol, och konsekvensen var att vi höjde
omsättningsskatten ifrån den 1 juli. Vi
ansträngde oss till det yttersta för att
få en bättre säsongmässig anpassning av
byggnadsverksamheten. Vi gav order
till de affärsdrivande verken och andra
myndigheter att skjuta på icke nödvändiga
byggen. De affärsdrivande verkens
industribeställningar fick uppskjutas —•
det är felaktigt när herr Holmberg här
vill göra gällande att detta bara gällde
försvaret; det var en allmän åtstramning
för att minska trycket framför allt
på verkstadsindustrien. Lagen om
igångsättningstillstånd för byggnadsarbeten
skärptes och diskontot höjdes.

Här framställes det nu som om regeringen
ingenting hade gjort under år
1965 för att minska övertrycket inom
industrien. Alla dessa ting borde dock
vara kända för alla dem som deltager i
den politiska debatten. Dessa åtgärder
vidtogs, och det är alldeles uppenbart
att de har haft effekt. Löneglidningen
har varit mindre under andra halvåret
1965 än under 1964. Vi har till vår glädje
sett industriinvesteringarna öka.
Samhällets totala investeringar har
ökat med fem procent, o. s. v. Effekt
bär det alltså blivit av de vidtagna åtgärderna.
Men så stark har viljan att
bygga och att investera varit att det
inte räckt. Det har helt enkelt måst
skaffas nytt utrymme, vilket vi ser på
bytesbalansens utveckling.

Det är felaktigt att säga att bytesbalansens
utveckling beror på att vår exportindustri
inte kunnat hävda sig. Exporten
har stigit från de mycket höga
siffror som vi förut hade med 5 procent.
Vad som har hänt är att förbruk -

Onsdagen den 1!) januari 19(»(i fm.

Nr 2

3.r>

ningen inom vårt eget land hur stigit i
ånnu snabbare takt, så att vi har fått
en import som har gått upp med 11
procent. Detta förhållande, framför allt
bilimportens ansvällning, har gjort att
vi har tappat den jämvikt som vi tidigare
haft i bytesbalansen. Vi bär för
närvarande i bytesbalansen en brist som
är stor och som — om vi inte vidtager
åtgärder i tid — kan bli farlig. En miljard
om året har vi icke råd att förlora.
Varför? Ja, man behöver bara se på de
länder som har drabbats av sådana här
historier, exempelvis Danmark, Finland,
England och Italien — det är länder
med olika regimer som drabbats av
en situation där handelsbalansen blivit
rubbad. Vad har följden blivit? Jo, följden
har överallt blivit att man har fått
slå till bromsarna i ett tvångsläge. Det
har vållat mycket stora bekymmer för
den industri och det näringsliv som
dock skall ge landet dess försörjning.

Regeringen har sagt, likaväl som vi
sade i fjol: I detta läge vill vi inte
komma. Vi vill icke komma i ett läge
där vi tvingas att vidtaga brutala åtgärder
mot industriens växtkraft eller
mot konsumtionen. Vi är icke i ett katastrofläge
i dag, men om vi icke gör
någonting kan vi komma i ett läge där
vi förlorar vår handlingsfrihet. Vår
handlingsfrihet skall vi bevara genom
en förstärkning av handelsbalansen,
helst så att vi börjar återigen att bygga
upp vår valutareserv. Vår kamp för en
jämnare bytesbalans är en kamp för
vår handlingsfrihet. Den handlingsfriheten
vill vi använda till att skapa full
sysselsättning i landet. Vi kan icke klara
den uppgiften med mindre än att vi
får den rörelsefrihet som en tryggad
handelsbalans ger oss.

Det är därför som vi under lugna
förhållanden och utan panik vill gå till
åtgärder. Vilka åtgärder? Ja, den enklaste
metoden skulle otvivelaktigt ha varit
att sänka investeringsgraden i landet.
Det behöves en litet sänkning av
bostadsbyggandet för att jämvikten
skulle vara helt återställd. Är det det

Statsverkspropositionen in. m.
som ligger bakom talet om all man skall
vidtaga åtgärder för att återställa den
ekonomiska balansen, så säg då det!
För oss ter det sig som orimligt att i
bostadsbristens dagar genomföra en
sänkning av bostadsbyggandet. Vi föreslår
en höjning med 4 000 lägenheter —
jag vill genast tillägga att den höjningen
inte är större än att den precis vidmakthåller
bostadsbyggandet vid den
mycket höga nivå som vi hade i fjol på
grund av de stora igångsättningarna
1903—1904.

Vi vill vidare absolut inte gå med på
en minskning av industriens investeringar.
Vi tror att det är nödvändigt
för framtiden att man försöker öka industriens
investeringar, lika väl som
vi hoppas på en ökning av bostadsbyggandet.
De vägarna är alltså stängda. Då
finns det, såvitt jag förstår, inte några
andra lättillgängliga vägar.

Nu säger herr Holmberg att staten
ökar sina utgifter med tio procent, vilket
är sex procent mer än vad produktiviteten
stiger. Det är ett mycket intressant
uttalande. Betyder det, herr
Holmberg, att herr Holmberg rekommenderar
en sänkning av stegringstakten
till precis de fyra procent som svarar
mot produktivitetsökningen? Betyder
det att vi skall ta bort statsutgifter
på sex procent? Herr Holmberg var inte
vidare pigg på att ta bort mera från
försvaret. Han uppehöll sig utförligt vid
försvaret, men han sade ingenting om
hur han kommer att ställa sig i verkligheten.
Han sade bara att samma politik
skulle gälla på andra områden. Det är
mycket intressant, och jag väntar med
spänning på att få höra någonting om
de vackra ordens konkretisering. Varifrån
skall desssa sex procent tas? Men
inte nog med det. Herr Holmberg säger
också att det är nödvändigt att minska
skatterna för de högre inkomsttagarna.
Hur många hundra miljoner kommer
det att röra sig om?

Jämför nu det här: en minskning av
ökningstakten i fråga om de statliga utgifterna,
så att vi kommer i jämnhöjd

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
med den produktionsökning som vi
har, alltså ned till fyra procent, och
dessutom i samma situation en minskning
av skattetrycket! Det skall bli
mycket intressant att höra hur det skall
gå till.

Ärade kammarledamöter! Det här är
på något underligt sätt en spöklik upprepning
av de ekonomisk-politiska debatterna
från 1959—1960. Låt oss för ett
ögonblick förflytta oss tillbaka till 1959
—1960. Hur skildrades den gången vårt
ekonomiska läge och den närmaste
framtiden av samma talare som nu i år
framträtt och skildrat vårt kommande
läge som fruktansvärt mörkt? Ja, jag
har här några citat — de är inte mycket
att höra, men jag kan i alla fall referera
dem.

Herr Ohlin förutspådde lönestopp till
1965, om ATP skulle genomföras. Man
talade om ekonomisk kris, bankrutt för
statsfinanserna, frihetens förkvävande,
det halvkommunistiska samhället. Såväl
högern som folkpartiet ansåg räddningen
vara en hård nedprutning av
statsfinanserna, skattesänkning och begränsning
av den offentliga sektorn.
Högern gick i spetsen — liksom jag föreställer
mig att den kommer att göra
nu — men folkpartiet traskade med ytterligt
beskedligt. Många av de yttranden
som då gjordes, av vilka jag här
har återgivit en del, var egentligen
fränare formulerade när de gjordes av
herr Ohlin än när herr Hjalmarson
gjorde dem.

Jag har velat erinra om dessa olycksprofetior
från 1959—1960. De gav intryck
av att Sveriges ekonomiska läge
var katastrofalt. Omsättningsskatten, som
hade genomförts 1959, var symbolen för
statsbankrutt, sades det. Hur gick det?
Jag har nyss skildrat läget. Ingen kan
bestrida att mot bakgrunden av dessa
olycksprofetior framstår den utveckling
som vi har upplevt från 1960 till
1965 som fullkomligt fabulös! Vi har
aldrig någonsin i Sveriges historia haft
en snabbare expansionstakt än under de

fem år som följde på den borgerliga
expertisens skildringar om vårt katastrofläge.
Socialdemokratien lät sig icke
dåras av denna framtidsbedömning. Vi
sade helt enkelt: Vi måste i stället bygga
ut den offentliga sektorn, och vi tar
strid på denna punkt.

1960 års valrörelse blev en strid om
olika bedömningar av den svenska ekonomiens
bärkraft. Vi sade att det är fel
att påstå att vi befinner oss på bankruttens
brant. Vi måste, sade vi, bygga
ut skolor, sjukhus och vägar, även om
det betyder ett ökat skattetryck för
medborgarna. Vi tog konsekvensen av
denna vår ideologi. Vi genomförde omsättningsskatten
så att den kom att
tillämpas första gången ett valår. Vi
kanske erinrar oss hur skadeglada de
borgerliga var i början av år 1960 och
hur låga våra gallupsiffror då var. Vi
sade: Ta det lugnt — ni har inte vunnit
något val ännu! Jag skulle tro att
det är lika klokt att säga det även år
1966, att ni har inte vunnit något val
ännu.

Det gick alltså inte som de borgerliga
trodde. Effekten av vår omsättningsskatt
och vår skattehöjning 1960
förstods av medborgarna. De sade sig:
Vi vill hellre ha skolorna, sjukhusen
och vägarna än ett bibehållande av ett
något lägre skattetryck. Tänk, ärade
kammarledamöter, om vi vid den tidpunkten
hade haft en rädd och tvehågsen
regim, som inte hade förstått
vad ett modernt samhälle kräver! Är
det någon som tror att vi då skulle ha
haft bakom oss de fem gyllene år som
vi nu har haft? Är det någon som tror
det på allvar, må han stiga upp och
vittna om det. Det torde vara ganska
besvärligt för honom att få hjälp av
någon expertis på den punkten.

Den lektion som vi fick åren 1959 och
1960 har något att säga oss även i dagens
situation. Vi hör återigen samma
räddhågans och pessimismens röster
som de som präglade högern och folkpartiet
1959 och 1960. Herr Holmbergs
anförande var, som jag nyss sade, myc -

Onsdagen den 19 januari 19(5(5 fm.

Nr 2

:i7

ket inlindat och mycket försiktigt. Det
var val närmast att betrakta såsom ett
angrepp på mittenpartierna — man
angriper ju alltid, när man säger att
man är fredlig; det har jag själv lärt
mig. Innebörden av herr Holmbergs angrepp
var klart. Jag liar redan relaterat
det. Han säger att statsutgifterna
är för höga. Stegringen är G procent
högre än vad den skall vara. Han vill
ha samma besparingsåtgärder vidtagna
på andra områden såsom på försvarsområdet.
Marginalskatterna skall sänkas
betydligt, och målet är att avskaffa
progressiviteten. Han var rätt kritisk
mot de punktskattehöjningar som vi
har föreslagit. Lägger man ihop allt detta,
vad är det då för skillnad mellan
högerns rekommendationer i vad högern
uppfattar såsom en allvarlig samhällskris
år 1966 och de rekommendationer
som gavs år 1960 och 1961?
Det gäller exakt samma ting. Jag föreställer
mig att vad som gäller för kammaren
är att svara på samma sätt som
den gjorde förra gången, alltså helt enkelt
att svara att den inte tror på dessa
svartmålningar nu lika litet som förra
gången. Det kan dock finnas ledamöter
som säger: Å la bonne heure, vi skall
inte skära ner och följa herr Holmberg
när han begär nedskärningar, men regeringen
kan väl låta bli att öka utgifterna.

Ja, herr talman, det är klart att vi
framlägger vissa förslag i år som inte
är absolut nödvändiga, och dem kan
man ju möjligen kritisera. Vi låter bidragen
till den kommunala skatteutjämningen
stiga med 267 miljoner kronor.
Det är nära hälften av hela skattehöjningen.
Är det er avsikt att säga
att den överflyttningen innebär en ökning
av den samhälleliga sektorn? Jag
tror det innebär demagogi att säga så.
Standardhöjningen för folkpensionärerna
går på 180 miljoner kronor. Förbättringen
av åldringarnas bostäder
kostar 50 miljoner kronor. Det beloppet
kan ni stryka om ni vill. U-landshjälpen
ökar med 55 miljoner kronor — ni

Statsverkspropositionen in. ni.
kan stryka den ökningen om ni vill.
Kostnaderna för barndaghemmen ökar
med 28 miljoner kronor. Anslaget är
delvis nytt. Ni kan stryka det om ni
vill. Första hälften av mentalvårdsreformen
kan ni inte stryka, ty vi är
bundna av avtal, men jag tar den med
bland uppräkningen av de ting som
gjort att vi fått ökade utgifter. Det
är 220 miljoner kronor. Stödet till handikappade
ökar med 100 miljoner —
ni kan stryka det om ni vill. Arbetsmarknads-
och lokaliseringspolitiken
ökar sannolikt — propositionen är ännu
inte avgiven — med 50 miljoner;
det går att stryka den posten också.

Detta är sammanlagt 950 miljoner.
De totala skattehöjningarna uppgår till
565 miljoner. Den fråga som herrarna
skall ställa sig nu, när ni så hårt kritiserar
de ökade statliga utgifterna, är:
Vilket av dessa nya ändamål har den
karaktären att ni anser det bättre att
behålla bilskatterna sådana de varit eller
låta bli att höja spritskatterna? Det
är detta alternativ ni har att ta ställning
till, herr Holmberg — jag föreställer
mig ändå att det inte kan vara
svårt att svara.

Jag har redan talat länge, herr talman,
men jag skulle i alla fall vilja
påpeka att vi lägger fram en budget
som på alla punkter innebär ett fortsättande
av den politik vi slogs för
1958, 1959 och 1960, en politik som enligt
vår mening inneburit en avgörande
stimulans för den svenska ekonomiska
utvecklingen. Låt mig nämna
några punkter.

Vi har intensivt diskuterat vad befolkningsomflyttningen
betyder, detta
att människorna flyttar in till storstäderna
och att vissa delar av vårt land
drabbas av avfolkning. Vi har försökt
motverka olägenheterna genom en aktiv
lokaliseringspolitik och en mycket
kostsam skatteutjämning, så att vi kan
säga att människorna skall ha ett alternativ
till utflyttningen. Det är nödvändigt
att fortsätta skatteutjämningspolitiken,
även om den betyder ökningar

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
i skattebördan för oss i de rikare delarna
av landet. Gör vi inte detta, betyder
det att vi också lägger en orimlig
skattebörda på människorna i avfolkningsbygderna,
till råga på allt annat
som de har att bära. Ingen av oss
vill väl ändå säga, att människor skall
behandlas sämre när de blir gamla,
därför att de råkar bo i en fattig kommun.
Åtgärderna har alltså varit behövliga,
och vi måste fullfölja dem.
Jag föreställer mig att det inte heller
skall bli möjligt för någon att få oss
bort från de vägar vi här slagit in på,
även om man aldrig så mycket framhåller
nödvändigheten att åstadkomma
skattesänkningar.

Jag har redan påpekat att över hälften
av inkomstförstärkningarna via
statskassan går direkt till kommunerna
för skatteutjämning, och jag tror som
sagt att vi kan vara överens om att det
är rimligt. Folkpensionärernas standardhöjning
kostar 180 miljoner. Därtill
kommer 50 miljoner i ökade kostnader
på grund av att åldringarna lever
längre. Det är ett stort belopp,
kostar mycket pengar — återigen nära
hälften.

Men regeringen har framlagt ytterligare
förslag. Vi förbättrar långtidsvården,
ger ökade anslag till den sociala
hemhjälpen och till upprustningen av
åldringarnas bostäder. Att detta behövs
tror jag är alldeles uppenbart.

Det måste emellertid finnas en medveten
vilja hos oss andra att betala
dessa hundratals miljoner i form av
ökade skatter. Varför skall man då
försöka skapa den föreställningen, att
det är statens verksamhet som griper
omkring sig? Hela herr Holmbergs anförande
gick ju i den riktningen, att
staten tränger ut de enskilda medborgarna.
Dessa 300 miljoner kronor eller
litet däröver till åldringarna, som vi
ökar de statliga utgifterna med, kan
inte sägas vara ett belopp som gör att
statens makt och inflytande växer,
utan dessa pengar blir i stället ett stöd
för många tusentals enskilda medborga -

re, som därigenom får ökad rörelsefrihet.

År det inte renhårigt att medge att
hälften av skattehöjningarna går till
kommunal skatteutjämning och att den
andra hälften går till stöd för åldringsvården
—• pensioner?

Utbildningen behöver jag väl inte närmare
uppehålla mig vid — det finns
säkerligen inget land som har satsat så
djärvt på utbildningen som vi har gjort.

Arbetsmarknadspolitiken skulle jag
gärna — om tiden hade medgivit det
— ha velat uppehålla mig mera utförligt
vid. Jag kan inskränka mig till en hänvisning
till vad jag sade i fjolårets remissdebatt,
då jag framhöll att när man
talar om den snabba framstegstakten i
svensk ekonomi och försöker att analysera
dess orsaker skall man inte
glömma bort att tryggheten har spelat
en avgörande roll för människornas
vilja att acceptera föränderligheten. Jag
tillät mig säga — jag skall inte upprepa
allt vad jag då sade — att vi i
Sverige har en fackföreningsrörelse som
inte motsätter sig rationaliseringar och
förbättringar, även om det för stunden
synes betyda arbetslöshet. Vad beror
det på? Det beror på att medborgarna
känner att de lever i ett samhälle som
svarar för deras välfärd, även om de
temporärt skulle bli utkastade ur produktionen.
Produktionsstegring, herr
Holmberg, är inte bara en fråga om
fabriker och kapitalanläggningar, utan
det är också en fråga om människor.
Människornas vilja att acceptera föränderligheten
finns exempelvis icke i
England. Jag är övertygad om att de
tretton årens högerstyrelse i England
på denna punkt har betytt en minskning
av möjligheterna att komma till
rätta med de problem som jag här antytt.
Människorna kan inte från den
ena dagen till den andra förmås att tro
att de lever i ett samhälle där det finns
trygghet för dem, även om de blir utrationaliserade.
Detta måste också in i
bilden när det talas om de väldiga anslagen
till arbetsmarknaden. Det kanske

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

när allt konuner omkring visar sig att
de trygghetsskapande åtgärderna är lika
effektiva såsom produktionspådrivande
faktor som mycket annat av det vi sysslar
med.

Ja, vi liar inte varit ängsliga för att
komina med våra synpunkter när det
har gällt samhällsutvecklingen, och vi
har inte varit ängsliga att lägga fram
förslag som ofta kunnat te sig ganska
impopulära. Hade vi handlat som somliga
gör, att först känna efter vart vinden
blåser och försöka ta reda på vad
som är populärt, hade vi sannerligen
inte vågat lägga fram omsättningsskatten
— den lades visserligen fram år
1959 men den trädde i kraft ett valår. Vi
hade inte vågat gå ut till människorna
och säga: Ni måste bereda utrymme
för en utbyggnad av vår basorganisation.
Vi litar på att människorna
skall genomskåda argumenten. Vi går
ut till dem och föreslår även mer eller
mindre impopulära åtgärder. Denna
tillit och detta förtroende för människorna
har hittills visat sig vara berättigat.

Det är alldeles riktigt att långtidsutredningen
visar att vi har många besvärliga
problem framför oss. Till det
besvärligaste hör naturligtvis den arbetskraftssituation
som uppstår. Samtidigt
har vi massor av ting som skall
utföras, sjukförsäkringen, arbetstidsförkortningen
och vuxenutbildningen.
Skall man kunna klara alla dessa stora
ting, som måste lösas om människorna
skall känna trygghet, säkerhet och frihet
i vårt samhälle, fordras det en
långt mera optimistisk tro på framtiden
än den som präglat högerns, folkpartiets
och centerns representanter här
i dag. Men det fordras också en hårdare
grad av planläggning och prioritering
i framtiden än tidigare. Vi är beredda
att arbeta efter dessa riktlinjer.
Det skulle glädja mig mycket om
man i denna kammare skulle ha förståelse
för att den situation som vi nu
inträtt i visserligen icke är katastrofal

Statsverkspropositionen in. m.
men kräver en kärv och fast finanspolitik.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Hans excellens herr
statsministerns anförande kan uppdelas
i två avsnitt. I det ena diskuterades någonting
som ständigt bekymrar statsministern,
nämligen samarbetet mellan de
borgerliga partierna. Det andra avsnittet
gällde vår ekonomiska situation.

Statsministern frågade, om herr
Holmberg representerade oppositionspartierna.
Jag vill bara understryka att
herr Holmberg talade för högern, jag
själv och herr Lundström talade för mittenpartierna.
Det behövs inga mer kommentarer.
Vad som påstås därutöver är
rena konstruktioner.

Statsministern sade att jag klagat
över en dubbeltydighet i hans uttalande.
Jag vill påpeka att statsministern
själv förklarade, att det program som
mittpartierna lagt fram är någonting
som närmar sig det socialdemokratiska
partiets. Men han började sitt tal med
att säga att det är en grinig kritik av
det socialdemokratiska partiets program.
Vilket är det? Kan det vara likt
det socialdemokratiska programmet och
samtidigt en grinig kritik?

Men det är någonting annat i denna
likhet som verkligen intresserar mig
mycket. Det finns nämligen i vårt program
redan på fjärde raden ett bestämt
avståndstagande från ett socialistiskt
samhälle. Jag undrar, om statsministern
i och med det vill medge, att han inte
längre bekännlr sig till en socialistisk
samhällsuppfattning, eftersom vi ju i
vårt program klart tagit avstånd från en
socialistisk samhällsuppfattning?

I punkt 5 i mittpartiernas deklaration
står beträffande markpolitiken, att vid
utformning av markpolitiken måste
rättssäkerhetens krav tillgodoses och
markmonopol eller en monopolisering
av mark enbart i syfte att överföra denna
i det allmännas ägo avvisas. Är det

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
också statsministerns mening? Delar
statsministern även den meningen, som
vi har fört fram i en annan punkt, att
man skall till kommuner överlåta mark
som befinner sig i statens och ecklesiastik
ägo?

Beträffande de ekonomiska problemen
frågar statsministern, om man behöver
övertyga folk om att prisstegringar
är av ondo? Ja, det är tydligen så.
Det finns en finansminister i den nuvarande
regeringen som heter Sträng. Han
sade förra året att en treprocentig inflation
är tolerabel. Det finns alltså de
som behöver övertygas.

Statsministern påstod vidare att låglönegrupperna
befinner sig inom det
socialdemokratiska partiet, men det
Er fel. Det finns nämligen statistik
över väljarkåren som visar att de till
största delen befinner sig inom centern.

Sedan vill jag rent allmänt säga om
den politik som har förts att vi naturligtvis
alla är eniga om att man bör
befrämja alla produktionsvänliga åtgärder.
Men problemet är hur dessa
åtgärder skall sättas in, så att allting
löper på bästa möjliga sätt. Det är där
som regeringens politik brister. Som
jag sade tidigare planerar man en hel
del saker, och så stryper man åt med
kreditrestriktioner, då man finner att
vad man planerat inte gick. Det är en
bild av den socialdemokratiska politiken
i dag.

Statsministern talar om att centern
hade dystra spådomar 1959 och 1960.
Minns statsministern när vi kallades
till en överläggning i* rummen här
bredvid för att av finansministern få
höra de mest dystra utsikter hur otroligt
många miljarder som vi skulle behöva
låna i fortsättningen. Vi kanske
skall tala om det också — hur man
spådde inom det socialdemokratiska
partiet 1959 och 1960. I det fallet kan
vi nog ta varandra i hand — om inte
socialdemokraterna överträffade oss
betydligt i dystra spådomar den gången.

Prisstegringarna kanske jag hinner
säga något om också. Statsministern
började med ungefär samma redogörelse
som i höstas — det är tiondels
procent som skiljer. Men de där första
2,7 procenten vad berodde de på? Jo,
det var resultatet av beslut i riksdagen
som fattats på initiativ av regeringen.
Sedan hade vi 1,8 procent i slutet av
statsministerns redogörelse, och i fråga
om dem kunde statsministern inte
ge någon förklaring. Där har vi sammanlagt
4,5 procent. Största delen av
prisstegringen beror alltså på en felplanerad
politik. Det går inte att komma
ifrån att regeringen här har sitt
dryga ansvar.

I fråga om bostäderna vill jag säga
att det var precis samma tongångar
som valdes. Vi har byggt så mycket,
sade statsministern. Det är alldeles utmärkt!
Men, herr statsminister, får
jag fråga, hur mycket var nettotillskottet,
hur många fick lägenhet? Hur mycket
minskade bostadskön? Hur mycket
förkortades tiden för dem som står
och väntar i bostadskön? Det är detta
som är det väsentliga, men om den saken
talas det ingenting.

Så vill jag rätta till en ren felaktighet.
Statsministern sade något om att
borgerligheten har klagat över överbalansering
av budgeten. Nej, det har ju
varit underbalanserade budgetar. Både
herr Hedlund och jag har under
flera år påpekat att det har varit en
svag budget som lagts fram, vilket vi
anser vara en oriktig politik under en
högkonjunktur. Det framhöll jag även
i mitt första anförande i dag.

Statsministern talade om industriinvesteringarna
under förra året, men
observera att det är under fyra år, från
1961 till 1965, som industriinvesteringarna
legat på en oförändrat låg nivå.
Där har vi ett av de stora felen och en
av orsakerna till svårigheterna för produktionen
i dag.

Jag kan sluta, herr talman, med att
säga att då man nu begär besparingar
har centern presenterat en balanserad

Onsdagen den 19 januari 190(3 fm.

Nr 2

budget. Om vi på någon punkt ökat utgifterna,
så har vi också föreslagit inkomster
på annat sätt, visserligen felaktigt
återgivet i den socialdemokratiska
valhandboken vid valet förra
gången, men det kan ju inte statsministern
ha någon skuld i, utan det är
bara att observera att den skildringen
hör korrigeras. Vi har i varje fall inte
orsakat några ökade utgifter. Det är
planeringen från början som är det
felaktiga i den socialdemokratiska politiken.
Där ligger orsaken till att vi
har en hel massa svårigheter med köer
och besvärligheter på en mängd områden.
Det är där som man har gjort
misstagen från regeringens sida.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman Jag vill först till statsministern
framföra mitt tack för det
besked han lämnade rörande det nuvarande
valprovisoriets tillämpning även
vid kommande val. Jag tror att det är
av utomordentligt stort värde för dem
som sysslar med valfrågorna att de fått
klart besked på denna punkt redan nu.

I fråga om de olika angrepp som
gjorts mot redogörelsen för den s. k.
mittendelegationens arbete kan jag i
stort sett ansluta mig till vad herr
Bengtson sade.

Jag vill beträffande markpolitiken
dessutom framhålla att jag inte kan förstå
att där föreligger några oklarheter,
vilket herr Erlander menade att det
gjorde — om jag inte missuppfattade
honom. Om man säger att man vill öka
möjligheterna till en aktiv markpolitik
för kommunerna men inte så långt som
till ett kommunalt markmonopol, innebär
väl det i och för sig ingen motsägelse.
Endast den som är fast besluten
att verka för att vi skall få ett kommunalt
markmonopol -— det finns de som
önskar det — kan vara missbelåten med
inskränkningen. Där är alltså en skiljelinje
mellan oss och socialdemokraterna.

Statsverkspropositionen m. in.

Det har från socialdemokratiskt håll
riktats även andra angrepp mot det programsammandrag
som från mittendelegationen
utlämnats till allmänheten för
att det i vissa avsnitt skulle vara oklart
och inte lämna några bestämda besked
om hur vi anser att saker och ting bör
ordnas. Nu är det ju inte något regeringsprogram
och än mindre ett partiprogram.
Det är resultatet av undersökningar
inom två partier i avsikt att penetrera
förutsättningarna för ett vidgat
samarbete. Jag vet att statsminister Erlander
själv har varit primus motor för
att skriva ett regeringsprogram för en
koalition med ett annat parti. Jag tog
fram det dokumentet, när jag fick höra
kritiken för att få veta hur ett konkret
och precist program skulle se ut. Det
jag fann var en besvikelse. Jag skulle ur
detta regeringsprogram kunna läsa upp
praktiskt taget vad som helst och finna
de mest allmänna formuleringar, som
delvis skulle kunna ordagrant upprepas
i dag, eftersom det rör sig om ämnesområden
som alltjämt är aktuella.

Full sysselsättning, trygghet mot nöd,
en rättvis inkomstfördelning — det var
allmänna målsättningar. »I dagens läge
måste den ekonomiska politiken inriktas
på att bekämpa de inflationistiska
krafterna inom landet i syfte att bevara
penningvärdet och balansen i utrikeshandeln.
» Det är som om vi hör en
redogörelse för dagens situation, men
inte talas det om hur åtgärderna skulle
gå till. Även här är det allmänna uttalanden,
som anger inriktningen.

Det står vidare: »Till de behov som
bör tillgodoses hör bostäder, skolor,
sjukvårdsanstalter, vägar och järnvägar.
Landets kraftförsörjning bör tryggas
genom vidmakthållande av en hög
utbyggnadstakt. Landsbygdens berättigade
anspråk på elkraft skall tillgodoses
soin ett led i strävandena att möjliggöra
en rikare utveckling av landsbygdens
näringsliv.» Sedan talas det om
att man skall undvika detaljregleringar:
»Härvid bör i främsta rummet gene -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
rella metoder av kredit- och finanspolitisk
natur användas och detaljregleringar
undvikas. Från samhällets sida
bör eftersträvas att de uppställda målen
vinns genom överläggningar och
överenskommelser med de organisationer
som företräder olika folkgrupper.
I fråga om arbetsmarknaden är detta
nödvändigt med hänsyn till önskvärdheten
av att statliga tvångsingripanden
undviks på detta område» — det är
någonting som statsministern inte längre
tycks vara så intresserad av.

Jag skulle kunna fortsätta uppläsningen,
men jag har ju bara några minuter
till förfogande och måste därför
inskränka mig till detta.

Statsministern riktar den invändningen
gentemot folkpartiets och centerpartiets
förslag om en rundabordskonferens,
att man icke anser att regeringen
bör blanda sig i lönefrågorna på
arbetsmarknaden. Jag kan förstå att
den inte vilt det, men här är det ju fråga
om en allsidigt sammansatt konferens
som skall ta upp hela inkomstbildningens
problem. Detta är en psykologisk
fråga, om hur man skall åstadkomma
ett förtroende för prisnivåns stabilitet,
så att folk kan spara, kapitalmarknaden
lättas och inflationen möjligen
begränsas. Jag tycker att detta i och
för sig inte innebär någon inblandning
från regeringens sida i lönerörelsen,
och en sådan mångsidig överläggning
kan ha stor betydelse.

Dessutom vill jag erinra om att folkpartiet
har väckt frågan om ett ekonomiskt-socialt
råd med deltagande av
alla de uppräknade parterna. Där gäller
det alltså en bestående institution
och inte en rent tillfällig historia.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår att statsministern
ännu inte har kommit över
den chock han tydligen upplevde när
han fann att det i fortsättningen inte
går att tussa ihop de borgerliga par -

tierna, men jag förstår att herr statsministern
försöker göra det in i det
sista genom att på väsentliga ekonomiska
och politiska punkter klart
misstolka mig.

Men låt mig kasta tillbaka frågan
om borgfreden och politisk splittring!
Föreligger det inte inom det socialdemokratiska
partiet en markerad och
öppen splittring i vissa frågor? Hur
är det, herr statsminister, i försvarsfrågan?
Herr statsministern brukar försvara
Stockholms-Tidningen, men är
herr statsministern beredd att också
försvara sådana uttalanden i Stockholms-Tidningen
om försvarsfrågan
som framkom för en tid sedan, nämligen
att man skulle slopa hela det
svenska försvaret och övergå uteslutande
till ett guerillaförsvar?

Eller hur är det i monarkifrågan?
Det är alldeles uppenbart att det finns
minst 34 socialdemokratiska riksdagsmän
i de båda kamrarna som vill ha
republik. Solidariserar sig herr statsministern
med dem?

Eller hur är det i skattefrågan? Herr
statsministerns anförande visade att
det finns en skillnad mellan statsministern
och finansministern. Finansministern
säger att vårt nuvarande skattesystem
till stora delar har tillkommit
i ett helt annat samhälle än det i
vilket vi nu lever. Han anser att det inte
bör tas för självklart att just det nuvarande
svenska skattesystemet är det
som bäst passar morgondagens samhälle.
Detta innebär ett krav på omläggning
av skattesystemet. Det reformkravet
försöker statsministern nu vifta bort
under påstående att mina förslag rörande
en sänkning av marginalskatten,
en övergång till mervärdeskatt och ett
accepterande av skatteberedningens
förslag uteslutande skulle gynna de
hcgre inkomsttagarna. Är herr statsministern
helt oförstående för denna reform,
som löntagarna uppfattar såsom
den mest angelägna?

Statsministern berörde också pris -

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Nr 2

stegringen ocli försökte förklara den
genom att dela upp den scxprocentiga
prisökning, som vi upplevde under
1905, och diirmed visa att den inte var
sii farlig. Ja, det har gjorts många försök
att missleda de svenska inkomsttagarna
angående prishöjningarna. Ett
försök gjordes i finansplanen, där man
inte ville redovisa den verkliga prisökningen,
utan talade om ett »nettoprisindex»
och sökte därmed visa att
prishöjningen 1965 var lägre än under
1964.

Men låt oss gå till 1966! Tror herr
statsministern att prisökningen med
(lön ekonomiska politik som framläggs
i finansplanen och som herr statsministern
är huvudansvarig för skall inskränka
sig till 2,5 procent, såsom det
slår i finansplanen? Jag vill påpeka att
regeringen när den räknat fram denna
siffra inte har tagit hänsyn till det genomslag
i priserna som de ökade konsumtionsskatterna
medfört.

Herr statsministern är skicklig i att
några år efteråt förklara ett händelseförlopp
på det speciella sätt som bäst
tillgodoser regeringens propagandistiska
synpunkter. Det var med intresse
jag hörde statsministerns beskrivning
av hur pensionsfrågan behandlades
1964 när det enligt statsministern var
fråga om utdelning av 2 miljarder kronor.
Men är det inte viktigt att vi går
till kärnpunkten i pensionsfrågan, nämligen
att hundratusentals pensionärer
ställdes utanför ATP-systemet? Det var
deras förhållanden som högerpartiet
ville förbättra. Den kampanj som högerpartiet
bedrev vid det tillfället ledde
till att regeringen tvingades tillsätta
en utredning för att klara frågan.
Jag är övertygad om att regeringen inte
hade någonting emot den utredningen.
Jag är också övertygad om att vi
alla skall kunna samsas om ett förslag
som ger pensionärerna denna förbättrade
standard.

Statsministern var sedan ett par
gånger inne på frågan om besparingar.
Jag vet att regeringen liar önskat att

Statsverkspropositionen in. m.
vi inte skall ha remissdebatt förrän efter
det att partimotionerna från oppositionens
sida har lagts fram. Det är
ju, herr statsminister, i våra partimotioner
som vi — alltså senast den 27
januari — presenterar våra budgetalternativ
och preciserar våra politiska
framställningar. Det kommer vi också
att göra denna gång. Men vi kommer
inte att —• som statsministern tydligen
önskar — skära ner och minska statens
utgifter totalt i förhållande till nuvarande
budgetår, utan vi vill minska
ökningstakten i statens utgifter. Det är
viktigt att ha den skillnaden klar för
sig.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Nej, herr Holmberg, så lätt kommer
man inte ifrån vad högern ställde till
med år 1964!

Emot en praktiskt taget enhällig ekonomisk
sakkunskap, emot praktiskt taget
hela den svenska riksdagen utom
högern rev man upp en fråga på ett
sätt som otvivelaktigt, om man hade
lyckats skrämma majoriteten i riksdagen
till att acceptera det förslaget eller
om man inte råkat ut för ett valnederlag,
skulle ha kunnat medföra en våldsam
påspädning av köpkraften i landet.

Ingen människa drömmer om annat
än att våra pensionärer behöver stöd,
men det stödet skall de få genom att
utgift balanseras mot inkomst för staten
och inte på det sättet, att vi skall
ta pengar som ligger sparade för andra
ändamål och kasta ut dem för att komma
förbi ett svårt ekonomiskt socialt
problem.

Det är omöjligt för herr Holmberg,
om han vill vara uppriktig i sin kamp
mot inflationen, att inte erkänna att
vad högern då föreslog och lyckligtvis
saknade makt att göra, skulle ha inneburit
en våldsam försämring av Sveriges
ekonomiska läge, framför allt ur de
synpunkter som högerledaren nu betraktar
såsom väsentliga. Jag tycker att

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
det skulle vara renhårigt av honom att
här gå upp i talarstolen och säga: »Vi
felbedömde situationen 1964.»

Att påstå att centerpartiet, folkpartiet,
socialdemokraterna och kommunisterna
skulle sakna intresse för att
hjälpa de gamla är ju häpnadsväckande.
Det är självklart att vi haft precis
samma inställning till dessa problem,
oavsett om högern hade gjort sitt utspel
eller inte. Den enda effekt det hade var
att vi fick ägna så mycken kraft åt att
upplysa allmänheten om vilka ekonomiska
risker det skulle vara förenat
med att låta högerpartiet få någonting
att säga till om när det gäller Sveriges
ekonomi, att det var många andra problem
som inte blev tillräckligt belysta
under valrörelsen. Det var kanske detta
som herr Holmberg innerst inne syftade
till, ty jag bär svårt att tro att en
klok människa kan inbilla sig att folkhushållet
skulle kunna, även om vi
skött finanserna utmärkt — som jag
tycker att vi har gjort — tåla en omedelbar
utdelning av 2 miljarder av
sparade medel utan att det skulle ha någon
som helst inflationseffekt. Jag har,
herr Holmberg, svårt att tro att herr
Holmberg har den meningen. De gamla
skall hjälpas, och det visar vi i årets
budget, även om det innebär skattehöjningar.
Den solidariteten visar alla politiska
partier. Högern är ensam om att
vilja gå genvägar till målet, genvägar
som inte skall kosta några pengar för
skattebetalarna. Jag tycker att det skulle
vara på tiden att den nya högerledningen
toge avstånd från den politiken.

Sedan säger man från både den ena
och andra sidan: »Varför skall vi resonera
om splittringen inom borgerligheten»
—det var herr Holmberg som sade
det — »det finns ju socialdemokrater
som vill avrusta, och det är väl tecken
på splittring.» Sivar Arnér sitter ju
inte i Sveriges riksdag. Jag tror att han
är en mycket isolerad person, jag vet
inte om han tillhör det socialdemokratiska
partiet — han är välkommen i

partiet, ty jag tror att han är en uppriktig
demokrat. Men att åberopa honom
såsom ett exempel på hur splittrad
socialdemokratien är, är egentligen
ganska humoristiskt, såvitt jag kan förstå.
Man säger att det tydligen finns
både republikaner och monarkister i
det socialdemokratiska partiet och har
stora bekymmer för hur det skall gå
för oss, eftersom vi är så splittrade.
Herr Holmberg, gör sig inga bekymmer!
Vi tror att vi skall kunna hålla
ihop rätt bra om vilka linjer vi skall
följa i författningsfrågan. Men han gör
ett försök att vända hela uppmärksamheten
från det vi nu diskuterar. Här
diskuterar vi Sveriges ekonomi och
statsverkspropositionen. Då kommer
herr Holmberg och pratar om Sivar
Arnér och Stockholms-Tidningen. Vad
är det annat än en eländig undanmanöver,
därför att han inte vill ha en diskussion
i sakfrågan.

I diskussionen om dessa ting har tre
partier ingått borgfred med varandra,
och de skall inte säga ett ont ord om
varandra. Det var ju intressant. Man
vill alltså ha ett slags borgfred. Men
då måste ni väl ha någonting att vara
överens om? Ja, säger herr Bengtson,
vi är överens om att vi inte vill ha ett
socialistiskt samhälle. Det var ju fint
det, då har ni ju någonting att vara
överens om.

Varför står då kamp mot det socialistiska
samhället i mittendeklarationen?
På punkt efter punkt kräver mittenpartierna
ökade samhälleliga ingripanden.
Jag vet inte vad herr Bengtson
bär för uppfattning om socialism, men
det skulle vara intressant att få höra en
utläggning av honom härom. Vår politik,
såsom vi har drivit den under efterkrigstiden,
har ju varit en strid för
en utökning av den samälleliga sektorn,
för ökat inflytande från samhällets sida,
o. s. v. På punkt efter punkt består
miittenpartiernas kamp mot socialismen
i krav på en väsentlig utökningav
den socialistiska sektorn. Utmärkt!

Onsdagen den 19 januari 19(>(i fm.

Nr 2

Men då är väl ni också socialister! Går
högern med på det då? Nej, svarar högern.
Vi går absolut inte med på en socialisering
av t. ex. marken, utan det
måste det resas ett bestämt stopp emot.

När man läser mittendeklarationen
beträffande marken får man ett första
intryck av att det är en rent socialistisk
och ganska radikal förklaring. Men
så finns det på varje punkt en liten liten
glugg, så att herr Holmberg skall
kunna slinka in. Man säger å ena sidan
att kommunerna skall ha möjlighet till
långsiktig planering. Litet längre ned
säger man: Nej, kommunerna skall inte
få köpa marken med mindre än att den
verkligen skall vara avsedd för bostadsutnyttjande.
Vem kan överblicka det?
En framsynt kommunalman för tjugo år
sedan t. ex. kunde mycket väl vilja köpa
en tomtbit, som då icke låg inom ett
område som man då trodde skulle behöva
bebyggas med bostäder. Det skulle
han alltså inte haft rätt att göra enligt
denna reservation. Först skall han tydligen
vara framsynt och kunna se tjugo
år framåt i tiden, men han får inte vara
så framsynt att han räknar ut att det
skall byggas bostäder på detta område
om ljugo år. Då får han inte köpa marken,
ty en hej dlös kommunal bostadsexploatering
får inte bli följden.

Tomträtten skall man slåss för — det
är ett gammalt och fint socialdemokratiskt
krav. Men så säger högern att naturligtvis
skall både kommuner och enskilda
köpare ha rätt att välja. Vad blir
det då kvar av det karska ställningstagandet?
Då kanske man å ena sidan säger,
att där vill man inte ha tomträtt,
och å andra sidan säger att där kommer
det köpare som vill ha det. Vad blir resultatet?
Jo, det blir mittenpartipolitik.
Någon klarhet i vad det är fråga om
på denna viktiga punkt finns inte.

Beträffande jordvärdestegringsskatten
ansluter man sig helt till det socialdemokratiska
kommunalprogrammet.
Det är bra, ni skall få all uppmuntran
på den punkten, var säkra på det. Jag
kan inte hjälpa att jag tycker mig se

Statsverkspropositionen m. m.
herr Hedlund triumferande när den formulering
kom som praktiskt taget utesluter
bondejorden från jordvärdestegringsskatten
— det var mycket intressant.

Ja, jag bara tar upp eu enda detalj
för att visa att här verkligen finns någonting
att tala om — om man vill tala
om det.

Men jag återgår till herr Holmberg ett
ögonblick. Herr Holmberg har inför
denna kammare lagt fram ett program.
Han säger att det är ofint att diskutera
det, ty han skall närmare utveckla det i
motioner. Men det är inte mitt fel, att
remissdebatten hålls nu. Det är ett envist
motstånd ifrån oppositionen som
gör att remissdebatterna hålls på en
olämplig tidpunkt, och det skall väl i
alla fall inte regeringen lastas för. Oppositionen
har alltså möjlighet, vilket
herr Holmberg utnyttjade, att säga: Vi
kommer med så fina motioner senare,
och då skall vi diskutera.

Men herr Holmberg har i alla fall
lagt fram ett program. Han säger så
här: Statens utgifter stiger med 10 procent,
produktionsstegringen ger utrymme
för 4 procent. Det är 6 procents
hårdare stegring, räkna ut själva hur
många hundra miljoner som ryms där.
Vidare säger han: Försvaret går man
hårt fram emot — man skall gå lika
hårt fram mot andra delar av den offentliga
sektorn. Samma sparsamhet
skall visas. Vad innebär det?

Sedan säger han: Vi skall ta bort
progressiviteten på litet sikt, men man
skall omedelbart genomföra väsentliga
förändringar i marginalbeskattningen.
Ja, jag medger att man inte vet vad det
innebär förrän man får se förslagen.

Vidare säger han att vi skall införa
en annan ordning beträffande bostadspolitiken.
Det måste betyda en avveckling
av de generella bostadssubventionerna,
d. v. s. en hyreshöjning utöver
den hyreshöjning som regeringen anser
sig tvingad att föreslå.

Det är fyra huvudpunkter. Det fanns
ingenting mer i herr Holmbergs hela

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

anförande — mer än det eleganta sättet
att framföra det; där är han obestridlig
mästare, bland partiledarna i
varje fall!

När det inte fanns någonting mer må
det ursäktas mig om jag frågar: Kära
hjärtanes, är det borgfredspartnern till
mittenpartierna, som säger att de skapar
förnyelse inom svensk politik? Det
är en väldigt oskyldig fråga, som man
inte kommer ifrån genom att som herr
Holmberg säga: Vi håller ihop!

Men vad är det ni håller ihop om?
Det skulle vara intressant att få reda
på det.

Mittenpartiprogrammet är verkligen
lockande att tala om. Jag tycker det är
utmärkt att ni har gått ihop. Jag har
inte ett ont ord att säga om några konsolideringssträvanden
i svensk politik.
Jag vill inte sluta kommunisterna i min
famn, det undantaget gör jag, men om
mittenpartierna slår sig ihop är det
bara bra. Då kanske vi får någon reda.
Bland annat skulle kammaren slippa
höra både herr Bengtson och herr
Lundström. Av dessa två föredrar jag
obetingat herr Hedlund.

Det är ju alltid en fördel att på det
sättet rationalisera, och jag stöder alla
sådana planer. Men då skall ni väl ha
någonting att komma med. Vad har ni
att komma med?

Jo, säger herr Lundström, vi har faktiskt
kopierat 1951 års regeringsdeklaration
i fråga om plattityder — det var
ju innehållet i hans replik.

Men det är snart 20 år sedan den
regeringsdeklarationen skrevs. Tänk,
herr talman, vilken förnyelse av svensk
politik att inte ha någonting annat än
en regeringsdeklaration av 1951 att hänvisa
till!

Herr ADOLFSSON (k) kort genmäle:

Herr talman! Det har här i debatten
liksom i flera sammanhang sagts av
herr Holmberg att regeringen på vissa
punkter har handlat undfallande inför
trycket från kommunisterna. Man
kunde ju i och för sig själv från par -

kettplats ha avnjutit denna framförda
vaudeville mycket passivt, men förlåt
ändå att man som åhörare blandar sig
litet i spelets gång, trots att ju diskussionen
kommit att röra sig om andra
tema under de senaste minuterna. I vad
mån regeringen har haft trycket från
kommunisterna med som en osynlig
men verkande kraft när nådiga luntan
har sammanställts vore det väl olämpligt
av mig att fälla några omdömen om.
Jag kan ju få behålla min tro i det avseendet
men föredrar dock att inte
bekantgöra den på de väsentliga punkterna.
Jag vill likväl ha sagt att i den
mån som den jämmer som herr Holmberg
upprepat vid så många tillfällen
gäller exempelvis att miljardrullningen
till militären för ögonblicket har något
dämpats eller att förslaget om mervärdeskatt
alltjämt vilar i departementen
— av statsministerns anförande framgick
dock att man inte vet hur länge
den kommer att vila — så tror jag att
en bekräftelse är möjlig på att ett visst
slag av undfallenhet, som det heter, har
förekommit. Detsamma torde väl gälla
sådana saker som exempelvis att det nu
kanske äntligen blir någonting av med
en förnuftigare markpolitik, en fråga
som för några ögonblick sedan diskuterades
här. Åtminstone ett par reformer
av betydelse för arbetsfolket har
kommit att omnämnas i finansplanen
även om vi ännu ingenting klart vet
om perspektiven för deras förverkligande.

Herr talman! Bortsett från hela frågan
om varifrån det tryck kommer som enligt
högerns förklaringar har en sådan
effekt så är det ledsamt tycker jag att
högern inte har ännu mer att klaga
över i det avseendet. Trycket borde ha
verkat också så att åtgärderna mot det
s. k. efterfrågetrycket riktats emot dem
som åstadkommit snedbelastningen och
inte emot dem som aldrig kan efterfråga
livsförnödenheter upp till det behövligas
nivå, vilket i hög grad kommer
att bli fallet med de förslag som
nu här förelägges oss.

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Vi anser för vår del, och jag tycker
att jag bör kunna få säga det nu, att
lyximporten, i synnerhet av lyxbilar,
borde begränsas. Vi tycker att investeringarnas
nyttighet och behövlighet
inom privatindustrien borde kontrolleras,
och vi hävdar att den s. k. arbetskraftsreserven,
de många tiotusental arbetssökande
hemmafruarna, borde ges
möjligheter att i förvärvsarbete producera
mera av de varor som behövs för
hemmakonsumtion och för den export
som vi anser så angelägen. Vi tycker
också att vi borde framställa en långsiktsplan
för hävande av bostadsbristen,
och jag måste således anse, herr
Holmberg, att regeringen icke tillräckligt
beaktat det tryck som enligt hans
uPPgift förekommit från kommunisternas
sida i dessa frågor. Det skulle sannerligen
inte ha skadat med mera »undfallenhet».
Jag diskuterar alltjämt inte
om det är en undfallenhet eller inte, jag
rättar mig endast efter herr Holmbergs
vokabulär. Regeringen borde ha avstått
ifrån att bekämpa inflationen med inflatoriska
medel. Bl. a. genom att i enlighet
med våra förslag kraftigt beskatta
spekulationsvinsterna på aktiebörsen
och införa särskild skatt på
markvärdesstegringarna och genom att
införa en ökad skatt på de stora förmögenheterna
skulle ekonomiskt utrymme
ges för en bättre åldringsvård
än den som nu praktiseras och en bättre
familjepolitik.

Jag vill slutligen bara säga — jag har
väl inte så mycket taltid kvar — att
högerns tal om verkningarna av kommunistiskt
tryck på den aktuella politiken
vill jag i övrigt tolka så, att enligt
dess mening hade regeringen gått
längre i kärvhetens och åtstramningens
politik om inte den s. k. konkurrensen
från oss hade varit, och då vill jag säga
att om min tolkning är riktig av herr
Holmbergs tolkning av situationen så
kan man med ännu större förvissning
säga att man således inte lever sitt
politiska liv förgäves, utan det åstadkommer
en viss effekt.

Statsverkspropositionen m. m.

Vad är det nämligen de borgerliga
ytterligare vill? Det kan inte redovisas
på de här sekunderna, men bl. a. vill
de ha sådana begränsningar av de statliga
åtagandena att den samhälleliga
servicen skulle komma att försämras.
Den miljard ytterligare i utgiftsökning
som det är fråga om skulle leda till att
i vart fall icke en försämring uppstod,
möjligen någon liten förbättring. Man
ville ha mervärdeskatt och en ännu
kraftigare försämring av det statliga bostadsstödet,
så att hyrorna skulle kunna
höjas ännu mer än vad som kommer
att ske till följd av regeringens
förslag. Herr Holmberg underströk ju
alldeles särskilt detta.

Jag förstår att jag nu måste lämna
talarstolen, och jag vill bara säga att
i den mån vår existens har medverkat
till att denna framfart åtminstone något
bromsats, så är det klart att vi är tillfredsställda,
men vi önskar självfallet
också en politik som lägger grund för
goda framsteg.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Hans excellens statsministern
deklarerade med stort patos
att vi här skall diskutera Sveriges ekonomi
och inte en hel del andra saker,
något som han beskyllde herr Holmberg
för att göra. Sedan upptogs största
delen av statsministerns senaste anförande
just av kommentarer och anmärkningar
kring ständiga bekymmer
för hur det står till med oppositionspartierna
och hur man skall få dem till
att samarbeta.

Det mesta av vad statsministern sade
i sitt första anförande — anmärkningar
mot centern och mittenpartierna —
har fallit till marken. En hel del av
de frågor jag ställt blev obesvarade.
Förmodligen fick det väl accepteras
vad jag sade i mitt förra anförande.

Det har talats en del om klarheten i
programmet, som det finns anledning
att ytterligare beröra. När mittenpartierna
har lagt fram ett program, så an -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ser vi att vi i största möjliga utsträckning
klargjort vad vi menar, men andra
kan tolka det på ett annat sätt. Jag skall
ta fram det socialdemokratiska partiprogrammet.
Det är inte så ofta synligt
numera, men jag har det givetvis. Där
står det i en paragraf, om vi skall tala
om socialisering, att man skall ha en
planmässig folkhushållning som syftar
till att utnyttja allt effektivt. Vidare står
det att »i all den omfattning det är nödvändigt»
skall man göra så och så, bl. a.
överföra i samhällets ägo naturrikedomar
o. s. v. Det är väl en klar text, herr
statsminister: »i all den omfattning det
är nödvändigt». Är det inte en sådan
text som en skatteman — numera inte
tillhörande kammaren — en gång karakteriserade
som en kautschukparagraf
om vilken ingen egentligen vet vad
den innebär?

Jag skall inte klandra det socialdemokratiska
partiet för den skrivningen.
Jag vill bara belysa att man inte kan
skriva program som är så preciserade
att de föreskriver vad man skall göra i
morgon, om en vecka eller om en månad.
Det går inte att skriva på det sättet.

Det kanske inte är så snällt att citera
en sak till ur det socialdemokratiska
partiprogrammet. I punkten 8 står det
nämligen att samhället garanterar — observera
garanterar! — rymliga och goda
bostäder till överkomliga kostnader
för familjer med barn. Det är möjligt
att det finns personer som kommer att
observera detta och kanske åberopa
det, vilket ju vore litet obehagligt för
hans excellens statsministern i nuvarande
situation.

Hans excellens statsministern talade
om frågor där vi har angivit alternativ.
Jag har bestämt för mig att vi har hört
ganska många uttalanden om valfrihetens
samhälle. Det är möjligt att vi rent
av tagit något intryck av statsministerns
ständiga tal om valfrihetens samhälle,
och då borde det väl vara oss
förlåtet om vi också talar om den saken.

Herr talman! Jag skall inte utnyttja
de sex minuterna nu, ty vad jag sade
förut har inte kommenterats. Jag bara
konstaterar vad jag sade tidigare, nämligen
att den politik som förs av det socialdemokratiska
partiet kännetecknas
av ryckighet, opportunism och brist på
planmässighet. När vi nu har lagt fram
eif program, så är det klart att vi anser
att vi har givit ett alternativ i svensk
politik, och det kommer att närmare
utformas i detalj. Vad statsministern
innerst inne oroar sig så mycket för är
väl att det kommit ett ordentligt alternativ
i svensk politik, presenterat av
centern och folkpartiet.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av
statsministerns fråga, som jag inte hann
besvara förra gången, vill jag framhålla
rtt herr Holmberg är talesman för högern
och inte för folkpartiet. Med hänsyn
till vad som har förekommit noterar
jag dock att den socialdemokratiske
partiordföranden tydligen är mycket
ängslig för talet om borgfred inom oppositionen.
Det är enda förklaringen,
såvitt jag kan förstå, till hans fantasier.

För varje objektiv läsare — till dem
räknar jag i detta sammanhang inte
statsministern — framgår av mina citat
ur regeringsprogrammet år 1951 — jag
tyckte att det framgick även av herr
Bengtsons citat ur det socialdemokratiska
partiprogrammet — att mittendeklarationen
i jämförelse med herr Erlanders
»plattityder», som han själv kallade
dem, är en lysande kontrast i klarhet.

Beträffande markpolitiken noterar
jag bara helt kort att statsministern
tydligen har slagit fast att det inte skall
behöva finnas några påvisbara skäl för
att en kommun skall kunna tvångsvis
förvärva mark. Privata överenskommelser
kan den naturligtvis träffa liksom
varje människa. Jag tycker dock
att det är en ganska intressant upplysning
som statsministern här har lämnat.

Onsdagen den 19

Statsministern liar även frågat oppositionen
vilka åtgärder vi vill föreslå
för att komma till rätta med prisstegringarna.
Vi liar från folkpartiet vid tidigare
riksdagar lämnat en mängd förslag,
och vi återkommer i år under motionstiden.
Herr Erlander kan i det avseendet
vara lugn. När lian säger att
prisstegringar visst är något ont, undrar
jag dock om detta också gäller den
treprocentiga prisstegring varje år som
finansministern liar förklarat vara tolerabel.
Man kan ju i regeringen börja
med att justera bort denna cyniska
uppfattning. Den har gjort mycken
skada.

Den skönmålning som av statsministern
gjorts här av hur bra vi har det
underlät att ta upp vissa ting. Han påpekade
att socialdemokraterna 1959—
1960 kämpade för att »bygga ut skolor,
sjukhus, vägar» o. s. v. Ja, vi vill gärna
ha både skolor och sjukhus vi också,
men vi vill därtill ha folk som sköter
patienterna och som sköter de gamla på
pensionärshemmen och i hemmen. Vi
vill ha lärare, som kan ge eleverna kunskaper.
Det råder som bekant mycket
stora brister på detta område, och dessutom
fattas ju både skolor och sjukhus
i betydande omfattning.

Det bär här varit tal om skatten. Vid
fjolårets remissdebatt frågade jag finansministern
vad han skulle göra kommande
år när det bortfall i skatteintäkter
på 500 miljoner kronor, vilket var
följden av den s. k. skattereformen, skulle
betalas. Han sade då att det var bättre
att vänta och se till dess man fick
klarare grepp om situationen. Nu har
man väntat och sett och därvid funnit
att dessa 500 miljoner kronor motsvarar
de extra höjningar på sprit, vin,
bilaccis exklusive oms, och bensin, vilka
beräknas ge 535 miljoner kronor.
Det var en ganska dyrbar skattereform
som genomfördes 1965.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern kallade
det en eländig undanmanöver från min

4 Forsla kammarens protokoll 1966. Nr

januari 1966 fm. Nr 2 41)

Statsverkspropositionen m. m.
sida att jag riktade uppmärksamheten
på det socialdemokratiska partiet och
på regeringens politik. Men är det verkligen
en eliindig undanmanöver att fråga
landets statsminister hur regeringspartiet
ställer sig till skattepolitiken,
när han i sitt anförande antydde att
bär förelåg en skillnad mellan honom
själv och hans finansminister? Är det
verkligen en eländig undanmanöver att
fråga hur statsministern ställer sig till
det socialdemokratiska förslaget om införande
av republik? Eller att fråga hur
det egentligen är med enigheten inom
socialdemokratien rörande försvaret?
Jag tycker att detta är starkt motiverade
frågor som hör till en remissdebatt,
eftersom det i första hand är regeringens
politik som skall diskuteras vid ett
sådant tillfälle.

Men det finns naturligtvis anledning
att tillmötesgå statsministern när han
önskar en diskussion också om den ekonomiska
politiken, fastän jag inte hörde
så mycket av ekonomisk politik i
statsministerns långa anförande. Låt
mig göra detta i form av två konkreta
frågor. Regeringen menar nu exempelvis
att exporten nästa år skall stiga med
7 procent. Konjunkturinstitutet, regeringens
sakkunnigorgan på området, ansåg
att vi inte orkar med en större exportökning
än 4 procent. Hur vill statsministern
förklara regeringens gynnsamma
prognos för exportutvecklingen?
Och hur vill statsministern göra troligt
att importökningen skall kunna gå ned
till 4,5 procent från 11 procent förra
året, trots att näringslivets investeringar
måste öka mycket starkt under 1966?
I finansplanen påpekas ju fullt riktigt
att en ökning av näringslivets investeringar
också kräver en ökad import.
Är det verkligen de höjda skatterna på
bensin, bilar, telefonsamtal, vin och
sprit med tillhopa 570 miljoner kronor
som skall vända hela detta ekonomiska
läge?

Statsministern efterlyste så den enighet
mellan de borgerliga partierna, som
han inte kan eller inte vill se. Låt mig

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
först ge ett exempel som gäller skattefrågan.
Förra hösten enades de tre borgerliga
partierna i bevillningsutskottet
kring en reservation, där vi gemensamt
begärde en skrivelse till Kungl. Maj:t
om den framtida utformningen av skattesystemet
och önskade att en samlad
skattereform skyndsamt genomföres. I
bostadsfrågan är situationen precis densamma.
De borgerliga partiernas eniga
uppträdande — låt vara att differenser
förekommit i många detaljer — har
tvingat regeringen till en snabbare avveckling
av bostadssubventionerna än
tidigare. Och är det inte just de tre borgerliga
partiernas gemensamma uppträdande
i författningsfrågan som ändå
har lett till en större förståelse från regeringens
sida för nödvändigheten att
åstadkomma en författningsreform? Jag
hoppas att den förståelsen så småningom
också skall leda till konkreta resultat.

Jag nämner bara dessa få exempel —
jag skulle kunna återkomma med flera.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Holmberg säger
att han kan åberopa att de borgerliga
partierna ändå är eniga och hänvisar
till ställningstagandet i skattefrågorna.
Ja, det har väl hänt förr, herr Holmberg,
att de borgerliga partierna enat
sig beträffande skatten utan att detta
betraktats såsom några alternativ till
regeringspolitiken.

Jag började mitt anförande med att
skildra hur det såg ut i kammardebatterna
år 1959 då det var en absolut
borgerlig samling emot omsättningsskatten
och då kommunisterna i sina
anföranden jamsade med borgerligheten
och motsatte sig omsättningsskatt.
Det var en vacker samling av opposition!
Idén i mitt huvudanförande var
att visa att det hade varit utomordentligt
skadligt om en samling av den typen
fått påverka svensk politik. Den
borgerliga samlingen 1959—1960 hade

inneburit att vi icke haft utrymme på
kapitalmarknaden för den våldsamma
expansion som ledde oss fram till den
nuvarande välståndsökningen. Det tycker
jag i hög grad är ekonomi.

Jag tillåter mig hänvisa till protokollet
för att belysa graden av sanningsenlighet
när herr Holmberg påstår att
vi inte här har diskuterat ekonomi. Huvudparten
av mitt anförande var ju en
analys av den ekonomiska situation som
vi har haft under de senaste fem åren.
våldsamt kontrasterande mot de skräckskildringar
som man från borgerlig sida
då tillät sig.

I dag befinner vi oss i ett läge då vi
får lov att höja de indirekta skatterna.
Allright, det är väl ingen som tycker
att det är särskilt roligt, men att från
den utgångspunkten skildra läget som
fruktansvärt dystert och att göra sig
skyldig till alla de svartmålningar som
man här kommer med är en skildring
som jag reagerar emot. Ett studium av
mitt anförande torde visa att jag ägnade
större delen av anförandet åt en diskussion
om Sveriges ekonomiska läge
och de konsekvenser för statsmakterna,
inklusive oppositionen, som detta Sveriges
ekonomiska läge ställer oss inför.

Jag vill inte påstå att det var ett
misstag av de borgerliga partierna att
ena sig om skatterna, eftersom det här
föreligger en intressemotsättning. Vi
som representerar de mindre inkomsttagarna
har helt naturligt därvidlag
andra intressen än Ni har. Det är följaktligen
ganska naturligt att det kan bli
en konfliktsituation när det gäller skatterna.
Däremot anser jag att det är en
högst olämplig metod, när det gäller
reglerna för hur vi skall fatta beslut
i denna kammare och hur svenska folket
skall välja riksdag, att den ena
halvan av nationen isolerar sig från
den andra och försöker provocera en
strid kring författningsfrågan. Jag tror
att vi kommit mycket fortare fram till
ett resultat, om vi i lugn och ro hade
fått behandla denna viktiga fråga, en
sak som vi omedelbart föreslog när

Onsdagen den 1!) januari 19(i(i fm.

Nr 2

borgerligheten signalerade sina utbrytningsmanövrer.
Ni bär icke vunnit en
enda månad, en enda dag när det gäller
reformen på den metodiken. .lag
tillät mig vid en presskonferens säga:
Räkna med oss när det gäller författningsfrågan!
Det är ett råd som jag har
gett hela tiden. Jag tror att det hade
varit klokt om det accepterats av en
borgerlighet som ansåg att man skulle
kunna tvinga det socialdemokratiska
partiet att acceptera en lösning av författningsfrågan
som gick emot partiets
ideologiska uppfattning.

Jag delar herr Holmbergs mening att
nog skall vi kunna komma överens.
Den lösning som herr Holmberg själv
gett — ett system med en direktvald
enkammare, genomfört snarast möjligt
— kan jag utan vidare acceptera. Det
hade varit lätt att få det beskedet på
ett långt tidigare stadium, om det var
det man från borgerlighetens sida var
ute efter.

Herr Holmberg säger att det förelåg
en meningsskiljaktighet mellan mig och
finansministern i skattefrågorna. Jag
kan inte förstå att herr Holmberg har
fått den uppfattningen, som måste bero
på ett missförstånd. Finansministern
har i ett offentligt anförande sagt
att det är hans avsikt att omarbeta
mervärdeskatteförslaget så att det blir
enklare. Jag sade precis detsamma. Någon
meningsskiljaktighet mellan finansministern
och mig lär det inte finnas
på den punkten.

Herr Holmberg frågade hur det är
möjligt att konjunkturinstitutet räknar
med lägre siffror för exporten och högre
för importen än vad regeringen gör.
Konjunkturinstitutet räknar med den
ekonomiska situation som man där kände
till på hösten 1965.

De åtgärder som vi nu föreslår och
som herr Holmberg i stor utsträckning
motsätter sig är avsedda till stöd för
exporten och dämpning av aktiviteten
inom landet. Det är förklaringen till att
vi har en annan bedömning. Jag är
övertygad om att om konjunkturinsti -

Statsverkspropositionen m. m.

tutet bedömer verkligheten efter att ha
tagit del av det förslag som jag hoppas
att riksdagen samlar sig omkring, blir
det kanske inte någon större skillnad
mellan de 4 och de 7 procenten. Det är
i varje fall en målsättning som regeringen
presenterar och som vi skall försöka
arbeta efter, och det är en målsättning
som jag tycker att vi skulle
kunna enas om och vara med om att
förverkliga.

Det var svårt att få något begrepp
om vad herrarna Bengtson och Lundström
egentligen menade. Man planlägger
inte, sade de, och det blir köer
på grund av att man inte planlägger
o. s. v. Jag försökte att ta regeringens
del av ansvaret på det sättet att jag
sade att vi ju alla vill vara med om att
uträtta så väldigt mycket och att det
kan hända att våra ambitioner ibland
rusar i väg litet för hastigt.

Den som vill studera denna problematik
kan göra det genom att läsa en
ledare i Dagens Nyheter i söndags. Den
ger, tycker jag, en god skildring av
det som gör att det kan uppstå besvärliga
situationer. Skolbyggena ökar i år
i budgeten med 40 miljoner kronor —
jag har inte tagit upp det beloppet
bland utgiftsökningarna men det är en
ökning av 40 miljoner kronor. Trots
detta anser skolöverstyrelsens chef att
det är en så liten ökning — från 350
till 390 miljoner — att vi kommer att få
svårt att ge barnen ordentliga skollokaler.
Då säger Dagens Nyheter att detta
är högst egendomligt, eftersom man,
när man antog denna plan så sent som
år 1962, hade den uppfattningen att
kulmen för de stora barnkullarna var
nådd, så att man nu, 1966, skulle
kunna tänka sig en minskning av skolbyggandet.
Vi ökar med 40 miljoner,
och ändå är det bekymmersamt. Vad
är det som har hänt? Jo — jag citerar
fortfarande Dagens Nyheter — vad som
har hänt är att vi har gått snabbare
fram på en annan front, nämligen
minskningen av antalet elever i klasserna.
Det är klart att vi gärna vill

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
minska antalet elever i klasserna, men
vi har för närvarande sannolikt det
lägsta antalet elever per klass i världen,
och därför har det varit en överambition
att gå fort fram här. Dagens
Nyheter säger, att det kanske inte kan
hjälpas, att vi får ta det lugnare.

Det är precis detsamma som sägs i
statsverkspropositionen, att vi får ta
det lugnare, det lättar trycket på skollokalerna,
det lättar trycket på lärarfronten.
Det är en god illustration och
det är ett belägg för hur man sakligt
kan diskutera detta och säga att det
inte bara är regeringens fel. Vi är väl
alla medvetna om att det är bra med
skollokaler och bra med minskning av
antalet elever, men att det är svårt att
med bestämdhet — innan man har en
empirisk erfarenhet — räkna ut vilken
effekt den ena reformen har. Det är
mycket svårt, och det är lätt att göra
sig lustig över det i efterhand. Men jag
vill bara fråga: Hade det varit bättre
för barnen, om inga sådana försök hade
gjorts? Hade det varit bättre, om man
hade sagt att vi skall ha garantier först
för att det verkligen finns skollokaler,
och därefter dela klasserna? Jag medger
att det är en djärvhet, och det har
kanske i det här fallet lett till att man
överansträngt skolväsendets resurser.
Men det är bättre att man ändå vågar
sig på en reform än att man helt enkelt
avstår ifrån att över huvud taget
våga någonting. Jag hänvisar än en
gång till artikeln, som jag tror är mycket
upplysande för den diskussion som
vi för här.

Jag återkommer sedan till mittenpartierna.
Jag försäkrar, herr Bengtson,
att jag inte har någonting emot att
folkpartiet och centern slår sig ihop.
Jag försökte till och med ordna in er
under herr Holmbergs kommando för
att få en ordentlig samling. Det finns
inte någonting i era strävanden att gå
ihop som irriterar mig ett dugg. Men
nog är det lustigt att när jag frågar:
Vad är det ni är ense om? så svarar
man: Ja, men ni är ju också oense i

republikfrågan. Jaha. Det var också ett
svar! Om jag då säger: Men här har ni
fyra punkter som herr Holmberg fört
fram som grundval för den ekonomiska
politiken, då säger herr Bengtson: Nej,
man kan ju inte precisera på det sättet.
Vi är lika suddiga som socialdemokratien
var 1951 och som socialdemokratien
var i sitt partiprogram! Ja, det talas
om partiprogram! Jag tror att herr
Bengtson är på rätt väg. Så småningom
kommer han kanske att förstå dess innehåll.
Partiprogrammet anger en
marschriktning. Läs hela den berömda
§ 8, så skall ni se att vad vi kräver är
en planmässig hushållning som kan utnyttja
landets resurser, såväl arbetskraft
som kapitaltillgångar och naturatillgångar,
i syfte att skapa full sysselsättning
o. s. v.

Vad innebär vårt program? Det innebär
att vi nalkas dessa ekonomiska problem
utan att hejdas av doktrinära
skygglappar. Men på borgerligt håll säger
man att idén med verksamheten är
att förhindra något som man kallar socialism
och som herr Bengtson nyss ansåg
vara så diffust att det nästan liknar
mittenpartiernas program. Det är inte
mycket att samla sig emot, om det
skulle vara så illa ställt. Men det är
inte så illa ställt, utan det finns verkligen
en utvecklingslinje i det socialdemokratiska
partiprogrammet, som
innebär att man skall underordna privatintresset
under gemensamma intressen
för att ge åt alla människor möjlighet
att välja, möjlighet att arbeta och
möjlighet att utveckla sina egna intentioner
i framtiden. Det är det som står
i det socialdemokratiska partiprogrammet.
Denna marschriktning håller vi på.
Det kan formuleras olika, men vi håller
på den och tror att vi tillräckligt
klart ådagalagt att vi i vårt strävande
att göra insatser för samhällsarbetet inte
låter oss hejdas av doktriner, de må
vara skrivna av 1800-talets eller 1900-talets liberaler. Det är skillnaden mellan
borgerligheten och oss.

Slutligen vill jag säga till herr Adolfs -

Onsdagen den 1!) januari 1966 fm.

Nr 2

son: De perioder i svensk politik som
liar präglats av den mest intensiva reformverksamheten
har varit de perioder,
då kommunisterna varit betydelselösa
sekter. I det ögonblick som ni
skulle lyckas återföra splittringen inom
arbetarrörelsen till vad som hände 1920,
då har vi liksom 1920 reaktionen här i
Sverige på väg. Precis vad edra meningsfränder
lyckats åstadkomma i
Norge! Samling kring ett stort arbetarparti,
det är linjen för att forcera fram
en samhällsutveckling som herr Bengtson
kallar »i socialistisk riktning» men
som vi anser vara till gagn för medborgarna.
Splittring av rörelsens krafter
innebär seger för dem som vill vrida
klockan tillbaka.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Man är ju offer för det
vanliga ödet att när man skall taga till
orda i remissdebatten, måste det ske
sekunderna efter att fighterna mellan
de borgerliga huvudtalesmännen och
regeringen just är avslutade. Däråt är
tydligtvis ingenting att göra för mitt
vidkommande.

Mitt inlägg i remissdebatten kommer
att lämna det som kallas för mittensamling
helt utan kommentarer och
likaså de borgfredsöverenskommelser
som här och var träffats, bl. a. i min
hemstad, och som omnämnts litet grand
här under debatten. Jag lämnar allt
detta åt sidan.

Beklagligtvis har man heller inte orsak
att i samband med årsbudgetförslaget
prisa någon tendens till förverkligande
av den politiska slogan som
lydde »Mot nya djärva mål». Man måste
nämligen fråga sig vad det blev av
de djärva målsättningarna. Jag förnekar
inte att det finns en del positiva
ting i budgetförslaget: att tidigare principuttalanden
om folkpensionshöjningarna
successivt förverkligas, om det än
sker i reducerat tempo i förhållande
till vad man utlovat, vidare att anslagen
för skatteutjämning ökas, att en

Statsverkspropositionen m. m.
arbetstidsförkortning åtminstone har
omnämnts och att en bättre markpolitik
äntligen signaleras. Men inte kan det
väl vara etapper på vägen mot djärva
mål att så påfallande stoppa upp reformarbetet,
att ytterligare höja priser
och hyror, att ytterligare öka de indirekta
skatterna och med dessa metoder
släpa ännu mer bränsle till inflationsclden.

Beträffande effekten av den ekonomiska
politik som föreslås är det i första
hand två saker som inger bekymmer.
Det första är verkningarna inom
väljarkåren av att budgetförslaget avspeglar
motsatsen till djärva mål. Mitt
bekymmer i det avseendet är inte särskilt
allvarligt, men det kan naturligtvis
ändå finnas orsak att uttala en varning
för att det inte ges tillräcklig stimulans
åt människorna för politiska
ståndpunktstaganden i positiv riktning.

Det andra bekymret, som är mera påtagligt,
gäller att vissa av de föreslagna
kärva åtgärderna för att, som det heter,
hålla tillbaka efterfrågan, och särskilt
då hyreshöjningarna, värst drabbar
de människor vilkas efterfrågan på
varor och andra livsnödvändigheter
hittills aldrig har kunnat sträckas upp
till behovens nivå. Det talas i finansplanen
irriterande onyanserat om ett
efterfrågeöverskott — detta som tidigare
kallades köpkraftsöverskott —
precis som om efterfrågeöverskott förekom
i alla s. k. socialgrupper och
som om efterfrågeöverskottet vore precis
lika starkt i alla sektorer av näringslivet,
något som rimligtvis icke
kan vara fallet.

Utgångspunkten för den skärpta budgetpolitiken
är vidare bl. a. att en exportökning
förhindrats, som det heter,
av det starka inhemska efterfrågetrycket.
Då frågar jag, vilka det kan vara
som genom en glupsk konsumtion har
rest ett sådant allvarligt hinder mot
en god svensk handelsbalans. År det
möjligen de nära en miljon inkomsttagare
som under år 1964 hade mindre
än 10 000 kronor i taxerad årsinkomst

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
eller kanske de 827 000 inkomsttagare
i landet vilkas taxerade årsinkomst
stannar mellan 10 000 och 15 000 kronor?
Kan det vara de som ställt till
eländet?

Jag vet mycket väl att, som herr
Bengtson påpekade i sitt liuvudanförande,
inkomststatistiken inkluderar
exempelvis deltidsarbetande kvinnors
inkomster och att mottagen sjukhjälp
inte tas med i taxeringarna, men det
säger likväl oändligt mycket om välståndets
fördelning att 2 700 000 inkomsttagare
i vårt land år 1964 hade
en taxerad årsinkomst under 15 000
kronor och att huvudparten av dem
hade en inkomst betydligt under detta
belopp. Detta alltså enligt den taxering
som skedde i fjol. Det kan ju inte
vara dessa som representerar efterfrågeöverskottet,
och inte heller är boven
i detta drama de många husmödrar
som i snabbköpet länge, länge står
och vrider och vänder på en korvbit
sedan de sett prislappen och icke vet
om de skall våga köpa den eller inte.

För egen del och med kännedom om
de materiella håvornas fortsatt ojämna
fördelning — jag studerar verkligen
dessa förhållanden — reagerar jag för
det första mot detta onyanserade tal
om efterfrågeöverskottet — talet i finansplanen
således. Om jag för det
andra inte reagerar så häftigt mot den
s. k. bromsningen i och för sig, så gör
jag det dock mot att den utförs så, att
den föga drabbar dem som behövde
bromsas men desto mera dem som hittills
alltid har tvingats att fara mycket
diskret och varliga fram i sin livsföring.

Lyckligtvis blir ju statens budgetutfall
vanligtvis betydligt bättre än vad
som har beräknats, men icke desto
mindre kan man inse att regeringen
brottats med svårigheter i sitt arbete
med att sköta rikets affärer. Från vårt
håll är vi villiga att visa förståelse för
själva denna problematik, men vi har
våra synpunkter på hur problematiken
och knutarna bör lösas. Det är natur -

ligtvis bra och riktigt att samhället
åtar sig ökade förpliktelser i fråga om
sjukvård och undervisning, åldringsvård,
kulturutveckling och allt sådant,
och det är oundgängligt att detta åtagande
kräver ständigt ökade insatser
och ökade anslagsbelopp, varför årets
ökade anslagsbelopp på en miljard kronor
naturligtvis inte kan räcka till för
den betydande förbättring som i detta
avseende är angelägen. Men i den frågan
går alldeles uppenbart en skiljelinje
mellan å ena sidan arbetarpartierna
och å andra sidan de borgerliga,
i synnerhet högerpartiet, vilket, tycker
jag, ytterligare har ådagalagts under
den debatt som nyss har slutförts dem
emellan här.

Men de uppkomna svårigheterna beror
väl inte på att regeringen alltför
sent eller i otillräcklig grad har anammat
exempelvis högerns, eller låt
mig i detta sammanhang säga de borgerligas
propåer beträffande vad man
på det hållet kallar för en sund budgetpolitik.
Enligt vår bedömning och
uppfattning beror det tvärtom på att
regeringen i långa stycken har godtagit
de borgerligas anvisningar och alltså
har företagit den s. k. dämpningen
av en hektisk konjunktur på fel sektorer.

Därmed tangerar jag frågan om de
oförenliga motsatserna mellan de borgerligas
politik, och i synnerhet högerns
politik, i dessa frågor och den
politik som vårt parti vill främja. Som
vi sagt ut i andra sammanhang vänder
vi oss självfallet inte emot att vissa
nödvändiga investeringar görs inom
det svenska näringslivet; det fattades
bara! Men vem skulle kunna stå upp
och säga att exempelvis de mycket omfattande
maskinköpen för privatindustrien
under det gångna budgetåret
verkligen varit till alla delar behövliga
eller angelägna? Vem kan säga det?
Ingen kan säga det.

Som vi livligt minns ville finansministern
främja ökade maskininvesteringar
inom privatindustrien, bl. a. genom att

Onsdagen den 1!) januari fm.

Nr 2

befria sådana investeringar från den
förhöjda omsättningsskatten. Detta gick
riksdagen med på, undantagandes att vi
kommunister motionerade om att det
inte skulle ske.

Nu säger herr Sträng i finansplanen
att det i hög grad är just dessa stora
maskininvesteringar, subventionerade,
kanske man får lov att säga, som har
medverkat till att vår handelsskuta har
fått en sådan slagsida och som i synnerhet
de mindre inkomsttagarna får lida
för genom vissa prisstegringar som måste
uppkomma på grund av vad som nu
föreslås, dessa mindre inkomsttagare,
vilka för sin del inte undgick denna omsättningsskattehöjning.
Enligt vår uppfattning
borde inte dessa maskininvesteringar
ha främjats med sådana medel.
Vidare borde en noggrannare investeringskontroll
ha genomförts. Vi tycker
att en sådan noggrann investeringskontroll
bör genomföras i vart fall hädanefter,
tv — som det heter — bättre sent
än aldrig. I stället praktiserades den
borgerliga linjen med en i stort sett
ohämmad frihet att husera efter behag
beträffande sådana investeringsangelägenheter.
Vem skulle kunna vara villig
att ta gift på att en investeringsökning
på 14 procent för privatindustrien —
vilket beräknas för nästa budgetår — i
sin helhet överensstämmer med sunda
exportintressen eller med samhällsintresset
eller med befolkningens intresse
i allmänhet. Ingen kan vara säker på
detta, eftersom det inte förekommer någon
ordentlig kontroll beträffande dessa
angelägenheter.

Skall man också i fortsättningen följa
rekommendationen att låta den kapitalistiska
spekulationen eller slumpen avgöra
investeringarnas omfång och art?
Nej, enligt vår uppfattning krävs en
noggrann investeringskontroll så att en
sådan snedbelastning undviks, som förekommit,
och så att det, vilket jag kanske
också får säga, blir definitivt slut
med skrytbyggandet av katedraler för
dyrkan av Mercurius och andra gudar
_ vilket förekommer litet varstans här

Statsverkspropositionen m. in.
i vårt land och inte minst i de stora
städerna.

Inte mindre viktigt är en bättre styrning
av utrikeshandeln. Den nära på totala
frihet för fiskafängen på de kapitalistiska
utlandsmarknaderna som de
borgerliga partierna omhuldar med sådan
iver får alltså mycket tråkiga konsekvenser
för den svenska ekonomien
och de svenska skattebetalarna och
medborgarna eller i varje fall för en
mycket stor del av dem. Den ger också
lyximporten fritt spelrum. Då alltså så
mycken lyx nu bär fått importeras, däribland
skrytbilar, skall de som för sitt
arbetes skull behöver ett eget fordon
klämmas åt med högre avgälder, i synnerhet
genom höjningen av bensinskatten.
Vi anser för vår del att importen av
lyxbilar och annan lyx bör begränsas
genom licensiering. Vi aniser inte att situationen
är så utomordentligt ansträngd
att importen av sådana varor
bör helt stoppas, men den bör starkt begränsas
och kontrolleras.

Fler exempel kan ges på att en av
grundorsakerna till den ekonomiska
åkomma som det hävdas att vi lider av
är att regeringen varit alltför lyhörd
gentemot de borgerliga kraven, men det
som nu sagts får räcka som illustrationsmaterial.
Jag skall dessutom göra
åtminstone ett försök att hålla ett inte
alltför långt anförande.

Om ledstjärnan hade varit de proklamerade
nya och djärva målen, hade
de s. k. vanliga människorna inte behövt
betala denna tribut för att ett efterfrågeöverskott
i andra kretsar än deras
har tillåtits att tota till de samhällsekonomiska
ritningarna. Att över skattsedlarna
och via omsättningsskatten betala
för en bättre politik, en politik som
ger bättre samhällelig service och som
öppnar en väg mot nya horisonter som
människorna kan se fram emot, kan i
och för sig vara för löntagarna uthärdligt,
men att betala dyrt och dyrare för
en politik, som på väsentliga punkter
saknar dessa kvalifikationer, faller sig
naturligen svårare. Det brukar ju heta

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
att skall man vara med på kalaset får
man också vara med om att betala det,
fastän det brukar kanske inte alltid ske
så. I detta fall föreligger den situationen
att det är andra som har kalasat än
en stor del av dem som nu får betala
kalaset.

Som läget nu har blivit har vi från
kommunistiskt håll visserligen sagt att
vi givetvis med tillbörligt allvar — det
låter kanske litet högtidligt — och i ljuset
av statsverkspropositionens hela material
skall granska förslaget till ökade
skatteinkomster. Men jag får lov att säga
att jag inte tror på trolleri och inte kan
få in i min enkla skalle att inflation
skall kunna stävjas med inflatoriska medel.
En uppbromsning av prisstegringen
kan det ju inte vara fråga om, när
det talas om en prisuppgång på 2,5 procent
exklusive de ökade indirekta skatter
som föreslås, vilka i sin tur kommer
att dra extra prisstegringar med sig.

Beträffande hyrorna måste noteras
att de oavbrutna hyresökningarna fått
rent katastrofala verkningar för tiotusentals
familjers ekonomi, när nu en
modern familjebostad ofta drar en månadskostnad
av 500—700 kronor. Man
vet inte om man skall skratta eller gråta
åt den utveckling som har förekommit.

I hög grad är den en följd av att regeringen
har hörsammat de borgerligas
krav beträffande de statliga räntegarantiernas
urholkning och avskaffande.

I sitt huvudanförande nyligen drog
herr Bengtson politiska växlar på denna
effekt av bostadsstödets urholkning
genom att jämra sig över hur mycket
hyrorna har ökat, utan att erinra om att
en mycket betydande del av orsaken
härtill ligger i en politik som han själv
rekommenderat och har velat föra vidare.

De ökade indirekta skatterna måste
naturligtvis också tas med i en bedömning
av prisuppgångens omfång, eftersom
de, särskilt bensinskattehöjningen,
i de andra prisstegringarnas släptåg,
kommer att få ogynnsamma verkningar
i detta avseende.

Jag hade haft lust, herr talman, att
också säga några ord om totalbalanseringen
av budgeten. Jag anser att även
detta bidrar till att tynga bördan för
den nuvarande generationen av skattebetalare,
som skall betala allting kontant
av de statliga investeringarna. Men
jag vill inte utsträcka mitt anförande
alltför långt och avstår därför för ögonblicket.

Av det jag nu har sagt borde ha framgått
att vi kommunister på ingen punkt
kan annat än motarbeta de s. k. recept
som exempelvis högerpartiet företräder.
Jag nämnde särskilt högerpartiet, ty det
förefaller mig som om det föreligger
vissa nyanser mellan högerpartiet och
de två andra borgerliga partierna beträffande
vad det är för slags medicin
som skall komma att användas. Jag hoppas
jag har rätt i den bedömningen. För
övrigt vill jag också säga att det recept
som de borgerliga partierna som helhet
har givit inte heller i någon väsentlig
fråga representerar ett egentligt alternativ
till regeringens politik.

Till slut vill jag bara något repetera
— utöver vad jag redan sagt om de åtgärder
som jag anser behövliga såväl
för stunden som på sikt — något av vad
vi tycker i övrigt. Jag begränsar uppräkningen
eftersom våra förslag självfallet
också tas upp i inlägg i medkammaren,
kanske utförligare än vad som
här är fallet.

Beträffande utrikeshandeln har jag redan
nämnt behovet av eu bättre styrning,
däribland begränsningen av lyximporten.
Eftersom det verkar som om
de flesta av våra större handelspartners
vill sälja mera och köpa mindre behövs
en starkare orientering mot de socialistiska
staternas och de underutvecklade
ländernas marknader. Att kraftigare öka
den inhemska produktionen är ett annat
mycket viktigare element, som har samband
med vår handelsbalans liksom naturligtvis
möjligheten till en höjd konsumtion
inom landet.

Då frågar jag: Hur skulle det vara
om klagomålen över för stor inhemsk

Onsdagen den 19 januari 196G fm.

Nr 2

produktion i förhållande till vad handelsbalansen
kräver avlöstes av åtgärder
för att ge de s. k. arbetskraftsreserverna
i vårt land en chans att få vara
med att skapa de nyttigheter, som behövs
både för exporten och den inhemska
konsumtionen? Jag erinrar om att
av en miljon hemmafruar har endast
200 000 barn under 10 år. För de övriga
800 000 hemmafruarna är orsaken
till att de inte förvärvsarbetar således
cn annan än omvårdnaden om barn i
hemmet. Säkerligen är det i flertalet fall
brist på lämpligt förvärvsarbete inom
cn lämplig geografisk räjong. Vilken
livgivande samhällsekonomisk injektion
skulle det inte bli om denna s. k. arbetskraftsreserv
gavs sin chans, för att
nu inte tala om vad det skulle betyda
för familjeekonomien i hundratusentals
fattiga hem och för stigande livsvilja
och ökad självmedvetenhet.

Får jag kanske också säga att i skattepolitiken
anser vi, att utöver en ordentlig
skatt på aktievinster bör en särskild
skatt på vinster av förhöjda markvärden
tas ut och skatten på de stora
förmögenheterna skärpas. Detsamma
bör kunna gälla beträffande bolagsvinsterna.
Beträffande de vanliga direkta
skatterna tycker i vart fall jag, att en
viss höjning av gränsen för det proportionella
uttaget borde kunna övervägas.
I fråga om företagsbeskattningen är det
vidare inte svårt att se, att reglerna för
lagervärderingar, avskrivningar och
fondbildning är oerhört generösa, särskilt
om man jämför dem med det hårda
skattetrycket på inkomster av arbete.

Vidare hävdar vi att staten bör själv
skapa, förvärva och driva lönsamma
produktionsföretag i en helt annan omfattning
än staten gör nu.

Detta var, herr talman, bara några
få punkter i den politik som vi vill företräda
och som jag här givit mig tid att
beröra — som jag har sagt kommer redovisningen
förmodligen att bli fylligare
i medkammaren. Det var några exempel
på åtgärder som vi anser behövliga
för att stoppa penningvärdeförstö -

Statsverkspropositionen m. in.
ringen och återfå åtminstone det mått
av ekonomisk balans som ett kapitalistiskt
samhälle i lyckligaste fall kan ge.
Dessa åtgärder behövs inte minst för att
det så mycket omtalade välståndet skall
bli eu realitet också hos alla dem, som
med sitt arbete skapar ett välstånds
förutsättningar, liksom också för att
portarna till ett snabbt framåtskridande
och strukturella förändringar i vårt
samhälle skall öppnas. Det gäller de
»nya och djärva mål» som här talas om.
Något tänker man på de väljargrupper,
som känner samhörighet med arbetarrörelsen.
Den tämligen perspektivlösa
politik, som kännetecknar statsverkspropositionen
och de diskutabla åtgärder
som på en del punkter föreslås, kan
uppamma håglöshet och misstro hos en
del väljare. Jag tycker att det är en sak
att uppmärksamma för envar som sätter
sin förhoppning till arbetarrörelsens
kraft och arbetarrörelsens mål.

Vi för vår del skall göra allt vad vi
kan för att hindra glidningar bort från
detta mål. Vi tror att det måste hindras
och att man måste komma fram till det
rakt motsatta. Vid läsningen av finansplanen
greps man spontant av en önskan
att ge en varning. Jag måste dock
medge, att när nu så många dagar gått
sedan man läste finansplanen, är man
inte lika spontan längre beträffande
nödvändigheten att uttala en sådan varning.
Vi kan nog, trots vad som här föreslås,
lita på att vår arbetarrörelse
skall ha kraften att klara sig i kommande
val.

Ja, herr talman, den här sista reflexionen
hade jag egentligen inte så
mycket anteckningar till, men jag ville
framföra den ändå. Och jag får väl sluta
med det vedertagna, nämligen att hemställa
om statsverkspropositionens remiss
till utskott; i det enda avseendet
kan jag alltså instämma med talarna
från den borgerliga oppositionen.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Sedan nu herr Adolfssons
och min närvaro på talarlistan nä -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ra nog har avfolkat kammaren lika hårt
som en väl avfolkad glesbygd, kanske
man lämpligen kunde prata litet lokaliseringspolitik.

Min avsikt var närmast att fortsätta
de angenäma samtal jag har haft med
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
på den punkten många
gånger tidigare, och jag hoppas att han
kan lyssna även om han för ögonblicket
inte är lekamligen närvarande.

Inrikesministern har nämligen sedan
sist haft tillfälle att avge sin syn på ett
par i sammanhanget mycket väsentliga
punkter, nämligen frågan om lokaliseringspolitikens
fortsättande. Frågan blev
ju akut genom en skrivelse från arbetsmarknadsstyrelsen
i höstas, där man
föreslår Kungl. Maj :t att vidtaga sådana
åtgärder att vissa delar av utvecklingsområdet,
de mera perifert belägna delarna,
skulle utskiljas från den fortsatta
verksamheten av olika skäl. Det
främsta skälet var att man från AM:s
sida ansåg att man nu hade utfört en
verksamhet i dessa områden som i betydande
grad hade engagerat den fria
arbetskraften. Man hade sålunda inte
möjlighet att svälja mera pengar och
flera sysselsättningsplatser.

Propån väckte naturligtvis bland intressenter
ute i länen en betydande
undran, inte minst därför att de under
så kort tid hade haft möjlighet att pröva
den nya lokaliseringsgiven att de väl
ansåg det vara nog så tidigt att bilda
sig en uppfattning om var man skulle
fortsätta och inte fortsätta.

Det kan vittnas om att i den mån man
själv haft tillfälle att få en inblick i
verksamheten, så hade den vid det tillfället
naturligtvis fått en ganska betydande
omfattning. Den hade på vissa
håll skapat ett betylande antal nya sysselsättningsmöjligheter
och vad den
framför allt hade skapat var att den
åstadkommit en förändring över huvud
taget i synen på möjligheterna att driva
en politik som skulle bidraga till att
skapa ökat liv i bygderna.

Eftersom jag själv haft möjlighet att

intressera mig för Dalsland bör det
konstateras, att den nya politiken där
i varje fall har betytt en helt förändrad
syn på dessa problem. Man kan inte
komma ifrån att det dessförinnan i stora
kretsar, och även i inflytelserika kretsar,
rådde en högst betydande misstro
emot utvecklingen, emot samhällets önskan
och möjligheter att hjälpa. Den nya
politiken har på den punkten inneburit
betydande förändringar.

Jag vill i det sammanhanget ge inrikesministern
en eloge för det sätt varpå
han behandlat AM:s framställning
—- han konstaterar att eftersom man
bär för liten erfarenhet ännu så får ställningstagandet
vila. Den samtidigt framförda
begäran om mera pengar till
verksamheten ställde han sig däremot
inte lika positiv inför. Det kan väl kanske
inte ens ursäktas med att allt mänskligt
är ofullgånget och ofullkomligt; han
intar en ståndpunkt, som enligt vad jag
med min insyn i problemen inte kan
säga till alla delar vara klanderfri. I
stället för att anvisa nya pengar föreslår
inrikesministern i den föreliggande
.statsverkspropositionen, att man skall
ta upp till behandling nya låneansökningar
och bidragsansökningar och alt
man skall kunna bevilja dem, oavsett
att man inte har pengar tillgängliga för
året. Han säger emellertid ingenting om
den ram, inom vilken det finns möjlighet
att röra sig, och han säger ingenting
om hur länge man kan förfara på
det sättet.

Därför hänger naturligtvis åtskilligt
av detta system i luften, och det skulle
för mig vara ytterligt angeläget om inrikesministern
ville i någon mån lyfta
på förlåten och tala om vad han avser
skall hända så småningom, när problemet
än en gång blir akut. Jag tycker
ändå att en förstärkning borde ha kunnat
förutskickas redan för innevarande
budgetår, vilket ju arbetsmarknadsstyrelsens
hemställan gällde. Att han möjligen
ville skjuta på ställningstagandet
för nästa budgetår till tilläggspropositionen
kan jag förstå, men något besked

Onsdagen den 19 januari 1966 fin.

Nr 2

r>‘j

om hur lian tänkt sig fortsättningen hade
varit ytterligt angeläget.

Det är alldeles klart att även i de bygder,
där verksamheten varit i gång och
där man gjort betydande insatser, återstår
det alltjämt att se resultatet av insatserna,
vad de kommer att betyda för
sysselsättningen i stort och inte minst
vad de kommer att betyda som ekonomiskt
underlag för den aktiva kommunalpolitik
som är synnerligen nödvändig
i alla dessa bygder. Ur den sistnämnda
synpunkten, nämligen att kommunalmännen
borde få veta litet om
vad de bär att handskas med och bygga
på, hade det varit angeläget med ett
besked. Jag kan möjligen föreställa mig,
att den allmänna ekonomiska situationen
med svårigheter att få fram pengar
har varit avgörande, men i så fall borde
man ha sagt någonting om detta och
förutskickat att behovet sedan skulle
behandlas med något slags förtur, när
det blir aktuellt.

I detta sammanhang fägnar det mig
att ta upp ett problem som synes bli
alltmer aktuellt. Det är frågan om hur
det skall bli i fortsättningen med bygder,
som eventuellt kommer att råka i
den ekonomiska och sysselsättningsmässiga
status som är förutsättning exempelvis
för att ett län eller en landsdel
tillhör det stora och allmänna stödområdet.
Jag kan gärna medge att det kan
anses vara något av en lapsus att det
bland det utredningsmaterial, som lokaliseringsberedningen
på sin tid sammanställde,
inte förekommer någon diskussion
rörande en sådan situation.

Jag har haft tillfälle att följa utvecklingen
i min egen bygd — textilbygden
i södra delen av Älvsborgs län — och
det har för mig framstått som alldeles
klart att det är en bygd som ganska
snart kan vara i den ekonomiska status,
som ansågs vara till fyllest för att
en bygd skulle tillhöra utvecklingsområdet.
Inrikesministern erinrar i statsverkspropositionen
om att även om någon
del skulle avföras från stödområ -

Statsverkspropositionen m. in.
det, så kvarstår alltjämt det faktum att
bygden faller under de allmänna regler
för lokaliseringsbidrag som gäller för
hela landet. Det är väl uppenbart att så
kan vara fallet, men efter vad man hittills
har sett av utvecklingen har de
vidtagna åtgärderna — som så att säga
är punktåtgärder — knappast trätt i
funktion. Jag kan inte bedöma i vilken
grad de kan ha varit påkallade i någon
särskild punkt, men uppenbart är att
de dels är svåra att få att fungera och
dels kommer att till sin verkan vara
rätt begränsade.

Textilindustrien i boråstrakten, som
egentligen är uppdelad på två branscher,
nämligen vanlig textil och konfektion,
befinner sig i den situationen
att problemen hopar sig för företagen.
Det allmänt stigande kostnadsläge, som
inte minst har omvittnats i den föregående
politiska debatten här, har naturligtvis
spelat sin oerhört stora roll,
men kanske ändå den utländska konkurrensen
på området har ett mera avgörande
inflytande.

I detta sammanhang kommer man
att erinra sig statsministerns ord från
talarstolen för en stund sedan, att man
kanske när det gäller att rusta upp på
olika områden av den statliga verksamheten
—- han var närmast inne på skolområdet
— skulle iakttaga en viss återhållsamhet
med hänsyn till den ekonomiska
situationen. Såsom utgångspunkt
vill jag gärna bedöma ett sådant ställningstagande
såsom absolut riktigt, tv
man kan ju inte äta mer än matsäcken
innehåller och man bör inte sträcka
fotterna längre än skinnfällen räcker. I
denna situation är det inte utan att
man bär kommit att tänka på sådana
saker, som man tydligen av allt hjärta
bär anammat på regeringshåll, exempelvis
förkortningen av arbetstiden. Den
sker i en situation när industriens produktionsförmåga,
vilket har gått såsom
en sammanhållande tråd i debatten i
dag, inte är tillräcklig. Jag tror att man
bör ompröva sin syn på detta, så att

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
man liksom kunde göra en samfälld ansträngning
för att förbättra den allmänna
situationen.

Det är tvivelsutan också så att den
propå som har kommit från Landsorganisationen
om att man beträffande de
mindre företag, som inte förmår att betala
den arbetslön som man nu kräver,
skulle göra smärtan kort och försöka
avlägsna dem så fort som möjligt. Den
propån är ett starkt negativt inslag i
diskussionen om framför allt de små
företagens existens. Att jag nämner detta
i samband med lokaliseringsdiskussionen
beror ju på att de företag, som
man intresserar sig för och som man
har möjlighet att intressera sig för när
det gäller både nylokalisering och utbyggnad,
till större delen är företag av
mindre storlek. Det har som bekant riktats
kritik mot planeringsråden i länen
för att de har ägnat sig åt att stödja
företag, som har varit för små med
hänsyn till sysselsättningsmöjligheterna,
omfattningen av sysselsättningen och
andra förutsättningar. Det är väl dock
alldeles uppenbart, att den aktiva lokaliseringspolitiken
måste i högre grad
intressera sig för dessa småföretag och
ge dem en möjlighet. Här inträffar alltså
än en gång, att man ger med en hand
och med en annan hand tar tillbaka effekten
av vad man har givit.

Om jag går tillbaka till min egen
bygds problem vill jag nämna, att det
faktiskt är så att man där känner hur
detta slår igenom alldeles särskilt genom
en ökad defaitism hos de små företagen
och alltmera påtagliga problem
för de större företagen att existera med
hänsyn till kostnadsläget och den utländska
konkurrensen. Åtskilliga företag
har fått slå igen. Andra står på
gränsen till att företa förändringar av
olika slag, alla först naturligtvis en
minskning av produktionens omfattning.
Man kan förutse att problemen i
den bygden, om utvecklingen fortsätter
i liknande spår, kommer att bli av betydande
storlek ganska snart framöver.
Då uppstår ju den stora frågan: År det

i den situationen möjligt att endast
falla tillbaka på de beslut, som riksdagen
bär fattat och som avser landet
i sin helhet med punktvis insatta åtgärder
i lokaliseringspolitiskt syfte? Vore
det inte angeläget att man i en sådan
situation tog in en bygd såsom denna
i det allmänna stödområdet, så att
de lokaliseringspolitiska verkningarna
kunde slå ut för fullt?

Jag ifrågasätter starkt, om inte den
tiden snart kan vara inne då man måste
ta detta under omprövning. Jag tror
också att de punktvis insatta åtgärderna
i landet som helhet lider av den
svagheten, att de inte kan tillgripas
förrän det ändrade läget är ett faktum
och man alltså har kommit i en sämre
position. Reglerna för allmänt understödsområde
kan däremot tillämpas efter
en mer allmän bedömning, med
hänsyn tagen till den fortsatta utvecklingen
på både kortare och längre sikt.
Man kan där bedöma förutsättningarna
från helt andra utgångspunkter.

Jag skulle vid detta tillfälle ha velat
fråga inrikesministern vilka möjligheter
som finns i detta hänseende — jag
tror att det skulle ha varit till stor tröst
och glädje för många människor, om
han på den punkten kunde ge några
besked eller i varje fall något uttryck
för den allmänna syn han har på dessa
frågor.

Men jag vill säga att den lokaliseringspolitik,
som man slagit in på, tvivelsutan
har blivit av utomordentligt
stor betydelse. Debatten var naturligtvis
i hög grad diffus när den för många
år sedan började att spira upp ute i
landet. Målet var alldeles klart, men
hur skulle man förverkliga det? Vilka
åtgärder skulle bedömas som särskilt
angelägna? När man nu löst denna fråga
på det sätt som skett, vill jag beteckna
det som en av de största framgångarna
på det politiska området i
vårt land under åtskilliga år.

Uppenbart är att det här alldeles särskilt
gäller de problem om tryggheten,
som i hög grad gick igenom hans ex -

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Nr 2

Öl

cellens statsministerns förkunnelse i
(lag, nämligen tryggheten till sysselsättning,
tron på de egna möjligheterna att
tjäna en skälig inkomst och över huvud
taget utsikterna att existera i den trakt
som en gång kommit att bli ens hembygd.
Jag tror att det för alla enskilda
människor i samhället vore ur alla synpunkter
angeläget att man förstärkte
dessa möjligheter så långt sig göra låter.
Och då framstår för mig som det
primära och mest angelägna, att man
klarlägger möjligheterna att ta upp en
diskussion beträffande områden som
kan råka i en misär av mera bestående
art.

Får jag sedan, herr talman, beröra en
helt annan sak — frågan om storleken
av våra gymnasiala anläggningar, ett
.spörsmål som väckt betydande intresse
i den allmänna debatten. I den på sin
tid verkande gymnasieutredningen fördes
rätt livliga debatter om den lämpliga
och eftersträvansvärda storleken
för dessa anläggningar. De diskussionerna
kom kanske inte till så klart uttryck
i utredningens betänkande, som
sedan låg till grund för propositionen
om gymnasierna, men problemet kom
ändå att beröras på ett antal ställen i
propositionen, inte minst när det gällde
personaluppsättningen på olika områden
och vad som därvidlag krävdes. I
propositionen nämndes exempelvis på
s. 479 siffran 800—1 000 elever när
man återger skolöverstyrelsens yttrande
över gymnasieutredningens förslag
om en halv kuratorstjänst per skolanläggning
med sådant elevantal. Det var
i samband med dessa tjänster, som man
över huvud taget diskuterade frågan.
När det gällde biträdespersonalen återges
i propositionen ett förslag innebärande
att en gymnasieskola med omkring
800 elever bör disponera en kanslisttjänst
och en halv kanslibiträdestjänst,
en skola med omkring 1 000 elever
en tjänst av vartdera slaget.

Jag vill inte påstå att de nu återgivna
omdömena i och för sig betyder att
man tagit ställning till frågan om gvm -

Statsverkspropositionen ni. m.
nasiernas storlek. Men klart är ändå
att gymnasieutredningens förslag utmynnade
i att man genom den integration
som där föreslagits — ett sammanförande
under ett tak av olika utbildningslinjer
— skulle kunna uppnå det
eftersträvansvärda resultatet att få ett
antal nya gymnasier på nya platser.
Angelägenheten därav är ju klar med
hänsyn till elevernas möjligheter att
besöka sin skola.

Nu verkar det av olika uppgifter, som
om man skulle gå in för att gymnasieenheterna
skall vara väsentligt mycket
större; 2 000 elever har nämnts som ett
exempel. Detta har väckt bekymmer
inte minst på lärarsidan, som i fackpressen
tagit upp dessa problem till
diskussion. Mitt eget gymnasium på sin
tid betraktades som ett särskilt stort
gymnasium, med 1 200 å 1 300 elever.
Det har visat sig att i dag gymnasier
av denna eller något större storlek utgör
en belastning för vissa personalkategorier
som är allt annat än tillrådlig.
Det kan inte vara någon allmän
angelägenhet att sträva efter att få så
stora enheter.

Jag skulle vid detta tillfälle gärna ha
velat höra ecklesiastikministerns syn
på problemet, i vilken grad han ämnar
medge att så stora gymnasieenheter tillskapas
eller när han anser tiden inne
att säga ifrån att vi inte bör ha dessa
stora enheter. Jag tror att det är angeläget
att detta besked ges nu. Frågan är
i hög grad aktuell på många platser i
landet, där man är i full fart med att
rusta upp på detta område. Det kan
inte vara en tillfredsställande lösning
att skapa enheter av denna storleksordning.
Visserligen kan det i dagens läge
— även hans excellens statsministern
tog upp den saken — finnas vissa svårigheter,
men det bör sägas ut att dessa
svårigheter inte får vara avgörande för
framtiden. Allt bör göras för att undvika
rena mastodontskolor, som ingen
av oss vill ha.

Därmed har jag, herr talman, sagt
vad jag egentligen skulle vilja säga vid

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
detta tillfälle. Inrikesministern har nu
kommit in i kammaren, och jag vill då
nämna att jag har haft ett angenämt
»meningsutbyte» med honom i hans
frånvaro. Jag hoppas att inrikesministern
kommer att läsa protokollet och på
så sätt få kännedom om mina önskemål.
Och skulle det kunna ges något
svar på dem, vore jag ytterligt tacksam!

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Herr Bengtson slutade
sitt inledningsanförande i dag med att
säga, att han inte hyste någon vördnad
för regeringen. Det uttalandet skulle
kunna tolkas så, att han själv inte var
övertygad om att han i sitt anförande
hade lyckats understryka detta på ett
tillräckligt klart och tydligt sätt. Det är
möjligt att anförandet var relativt innehållslöst
ur den synpunkt, som han
hade behov av att särskilt understryka,
nämligen att centerpartiet var mycket
missnöjt och skulle vilja ha väsentliga
ändringar i den förda politiken.

Det är ju ingen som har ett behov
av någon vördnad för vare sig regeringen
eller några andra myndigheter i det
här samhället. Det har vi liksom vuxit
ifrån. Vi fordrar inte någonting mera
än att de skall i sak ha klart för sig
vad som händer och sker. Det som är
bra skall man respektera, och det som
man tycker skulle vara annorlunda har
man full rätt och skyldighet att framföra
önskemål om att få ändrat.

Herr Bengtson anlade några synpunkter
på låglönegrupperna. Han skilde
mellan låglönegrupperna och låginkomstgrupperna,
och det är kanske i
sak riktigt, därför att de är väsentligt
skilda åt i fråga om sitt beroende av
den ekonomiska politiken. Låglönegrupperna
är ju sådana, som regelmässigt
har anställning och följaktligen är
beroende av åtgärder som hör samman
med arbetsmarknaden och företagens
möjligheter att betala löner, som svarar
mot vad de bättre betalda har, om man

nu ser det från låglönegruppernas synpunkt.
Och det är väl ett faktum, som
inte kan förnekas, att det finns låglönegrupper
även inom företag som har
relativt god bärkraft. Men de flesta inom
låglönegrupperna finns inom den
grupp av företag och branscher i samhället,
som inte på grund av den förda
ekonomiska politiken, utan på grund av
den relativt fria handel vi har med konkurrens
utifrån, inte har samma möjlighet
som de mera gynnade att få sina
företag bärkraftiga. De mera gynnade
finns inte bara inom de näringsgrenar,
som uteslutande sysselsättes på hemmamarknaden,
utan det kan också vara
industrier som på grund av sina produkter
har möjlighet att klara sig relativt
bra i konkurrensen.

Vi behöver inte tvista om att de som
relativt sett är sämst ställda behöver få
det bättre. Det är betydligt svårare att
definiera, varför låginkomstgrupperna
har — eller redovisar — så låga inkomster.
Det kan mycket väl hända att
det beror på att den ekonomiska politiken
har lett till en koncentration av de
större företagen, som har gjort det svårare
för de mindre — där ägaren ofta
arbetar själv med sina familjemedlemmar
— att ge dem som arbetar där samma
standard som låt oss säga de löneanställda.
Men det beror alldeles säkert
mindre på den ekonomiska politiken än
på verkningarna av en mera allmän politik,
som har liksom fötts av utvecklingen
själv.

Herr Bengtson har inte tagit upp problemet
ur dessa synpunkter, utan har
kommit till det resultatet, att låglönegrupperna
missgynnas av den ekonomiska
politik som regeringen för. Där
tror jag att han har fullständigt fel. Är
det några som har gynnats av den ekonomiska
politiken — om vi nu skall sätta
in frågan i ett större sammanhang —
är det självklart de lägre inkomsttagarna.
De har haft fördel av de åtgärder
som vidtagits för att låt oss säga befria
dem från verkningarna av höjda
skatter — framför allt höjda kommunal -

Onsdagen den 1!) januari 1966 fm.

Nr 2

■skatter — genom den möjlighet som nu
finns att vid statsbeskattningen göra ett
minimiavdrag för kommunalskatten.
Men även i fråga om alla sådana sociala
bidrag som ges ut för att hålla bostadskostnaderna
nere — familjebidrag, räntesubventioner
och mera generella subventioner
över huvud taget — är det i
första hand de låga inkomsttagarna som
kan få full tilldelning av dessa sociala
bidrag.

Jag tror att herr Bengtson får bättre
specificera vad han menar med att dessa
grupper är missgynnade av den förda
ekonomiska politiken. Det är felaktigt.

Däremot är det i sak riktigt att det
finns stora grupper som har mycket
låga löner och mycket låga inkomster
över huvud taget, om man går över till
dem som inte är löneanstiillda. Varför
dessa befinner sig i detta läge har vi
ingen riktigt klar bild över, men såvitt
jag minns har riksdagen på grundval av
ett utlåtande från allmänna beredningsutskottet
beslutat att man skall företa
en kartläggning av dessa gruppers problem.
När den är klar, har vi bättre möjligheter
att överblicka hur det ligger
till. — Inrikesministern viskar just nu
så högt att jag hör det, att utredningen
är tillsatt. Då kan det ju komma in i
protokollet!

Av herr Holmbergs anförande fick
man nästan den uppfattningen, att han
som den största politiska händelsen under
det gångna året, eller i varje fall i
slutet av år 1965, ville betrakta den deklaration
vi då fick del av och som rörde
det resultat som framkommit i samarbetsdelegationerna
inom centern och
folkpartiet och innebar något som skulle
kunna tolkas som grundvalen för ett
mera fast samarbete dem emellan. Det
kan inte där utläsas vad det finns för
materiella ting, som är annorlunda än
de varit under de närmast föregående
åren, men herr Holmberg tog ändå det
som intäkt för uttalandet, att det var
ett stort steg i rätt riktning att man nu
kunde konstatera ett bättre samarbete

Statsverkspropositionen ni. in.
inom den borgerliga oppositionen och
följaktligen inte skulle behöva räkna
med att partierna i fortsättningen kommer
att bekämpa varandra. Så föredrog
han något, som jag skulle vilja beteckna
som väljarnas önskeprogram. Det innehöll
uteslutande sådant, som skulle
kunna räknas till livets goda och ingenting
som skulle kunna höra samman
med det som skulle bli följden av en
sådan ekonomisk politik.

Detta lämnar jag åsido. Jag bara drar
den slutsatsen av det hela att för detta
orealistiska program — även sett ur det
borgerliga samarbetets synpunkt — kan
han förmodligen inte räkna med att få
så många röster från centern och folkpartiet.
Det var väl ungefär vad som
borde vara mest känsligt nu — att redovisa
ett sådant som jag vill beteckna
orealistiskt program för mittensamverkan.

Eljest tycker jag inte att det är något
orealistiskt att centern och folkpartiet
försöker få en mittensamverkan till
stånd. Centerns gamla röstunderlag
minskas år för år på grund av utflyttningen
från landsbygden, och kan partiet
haka på folkpartiet — de har ju i
många avseenden samma väljargrupper
att slåss om — och dessutom få ett inflytande
som är jämbördigt, så varför
skulle de inte försöka komma överens?
Såvitt jag förstår kan i varje fall inte
regeringspartiet ha något att förlora på
att de försöker. Jag hyser nämligen inte
någon som helst fruktan för att det sker
på basis av det program som herr Holmberg
skisserade.

Herr Holmberg konstaterade också i
sitt anförande, att det blivit för dyrt för
utlandet att köpa i den svenska butiken.
Som orsak till detta tog han, så vitt jag
kunde finna, inte med något annat än
att den i Sverige förda ekonomiska politiken
medfört sådana kostnadsfördyringar
att de svenska produkterna inte
längre var säljbara. Han glömde då
bort att tala om att det i mycket stor
utsträckning beror på att utlandet vidtagit
åtgärder i form av höjda tullar,

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
som utestänger den svenska marknaden.
Det rör sig om extra pålägg om ända
upp till 15 procent. Den svenska industrien
säger, att det är ganska svårt att
hoppa över dylika barriärer om priserna
redan dessförinnan är tryckta. Det
är tydligen inte bara den gemensamma
marknaden — EEC — som på det sättet
skyddar sin egen industri och sitt eget
näringsliv. Även på många andra håll
har man vidtagit sådana åtgärder; ett av
de större länderna i EFTA fann sig för
något år sedan tvingat att ta ut en särskild
importavgift, som från början också
uppgick till 15 procent men som sedermera
sänktes till 10.

När man riktar kritik mot svårigheterna
att låt oss säga under 1965 hävda
samma höjning av exporten som under
tidigare år, tycker jag att man bör ha i
åtanke att vi har liberaliserat vår handel
i betydligt större utsträckning än
andra länder har velat eller förmått
göra.

Det är klart att nya pålagor alltid
uppfattas såsom besvärande, i synnerhet
om de särskilt drabbar sådana ting som
i stigande grad uppfattas såsom nödvändighetsvaror
för folk i allmänhet.
Jag tänker inte på spritpålagorna, eftersom
vi väl kan säga om dem liksom om
tullarna, att man kan hoppa över dem
och ändå klara sig. Höjningen av pålagorna
på sprit kan nog sväljas. Men för
många blir den höjda accisen på bilinköp
och det höjda priset på drivmedel
besvärande, även om den som har bil
endast för att köra till och från arbetsplatsen
inte drabbas av någon större
merutgift per år. Om man avskriver bilaccisen
på tio år och kör upp 600—700
liter bensin, rör det sig inte om mer
än en hundralapp om året.

I det avseendet kan jag dela herr
Adolfssons önskan att man skulle klämma
åt de stora bilarna i större utsträckning.
Och de blir åtklämda i större utsträckning,
eftersom accisen blir högre
och bensinförbrukningen är större. Men
höjningarna drabbar i det avseendet
inga fattiga. Emellertid kan man väl tala

om bilar i allmänhet som en nödvändighetsartikel,
särskilt när avstånden är
stora till arbetsplatser eller till affärscentra.

Herr Andersson ömmade alldeles särskilt
för de små företagen och talade om
deras svårigheter. Han hade tagit fasta
på ett uttalande av Landsorganisationen
angående låglöneproblemen. Uttalandet
hade väl den innebörd som han angav,
nämligen att det kanske var lika bra
att sådana företag som icke hade möjlighet
att följa med i konkurrensen slogs
ut. Uttalandet avsåg emellertid inte enbart
småföretagen. Som jag tidigare har
sagt finns det hela branscher som, framför
allt på grund av utlandskonkurrensen,
inte har möjlighet att betala samma
löner som eljest genomsnittligt betalas
inom industrien. Jag tror faktiskt att
småföretagen i stort sett har lyckats
hävda sig ganska bra gentemot de stora
företagen under de tryckta tiderna.

Det här var några små kommentarer
till vad som har sagts. Det är inte mycket
nytt som har yttrats hittills i debatten,
och det som jag har funnit anledning
att särskilt polemisera mot tror
jag heller inte är nytt, men det kan inte
skada att det tas med i dagens debatt.

Statsbudgeten för 1966/67 är en stark
sak för de allra flesta — inte stark i den
mening man i allmänhet tänker på
när man talar om en budget, men den
är omfattande och svårtillgänglig för
den som inte har rutin i att läsa in vad
den i huvudsak rör sig om. Den omspänner
totalt 31 240 miljoner. Även i
fråga om detaljer i respektive huvudtitlar
är beloppen ganska imponerande,
och det är ingen lätt uppgift för lekmannen,
inte ens för en lekman som
tillhör riksdagen, att på den vecka som
förflutit sedan budgetförslaget framlades
skaffa sig en så grundlig kännedom
om alla de faktorer, på vilka förslaget är
uppbyggt, att det är möjligt att objektivt
bedöma huruvida de förväntade
samhällsekonomiska verkningarna av
förslaget har ett realistiskt underlag,
alltså huruvida den föreslagna budge -

Onsdagen den 1!) januari 1966 fm.

Nr 2

ten med hänsyn till de uttalade förväntningarna
är att betrakta såsom stark eller
svag.

Beräkningar avseende den ekonomiska
utvecklingen under en period, som
sträcker sig ett och ett halvt är framåt
i tiden, är alltid förenade med betydande
osäkerhet. Först vid vårriksdagens
slut är det klart i vilken utsträckning
budgetförslaget godtagits av riksdagen,
och någon gång i mitten av nästa år vet
vi hur det slutligt godkända förslaget
utfallit i sin praktiska tillämpning.

Vi som skall yttra oss i remissdebatten
måste under alla förhållanden åtminstone
försöka inhämta det väsentliga
i det föreliggande förslaget och helst
också ge en mening till känna om det,
antingen det nu gäller förslaget i dess
helhet eller man vill begränsa sig till en
detalj eller några detaljer som särskilt
fångat upmärksamheten.

Självfallet har såväl finansministerns
redogörelser i radio och TV och där anordnade
bordssamtal som tidningspressens
kommentarer till förslaget underlättat
möjligheterna att på den tid, som
stått till förfogande, inpränta något mer
av det omfattande materialet än som eljest
skulle kunnat ske. Jag uppmärksammade
att finansministern i TV fick
frågan, om detta är en socialdemokratisk
budget. Svaret blev ungefär följande:
Budgeten är ju framlagd av en socialdemokratisk
regering och är följaktligen
att betrakta såsom en socialdemokratisk
budget.

Jag har ingen annan mening men vill
göra den kommentaren, att budgetförslaget
utarbetats i anslutning till rådande
ekonomiska förhållanden i landet.
Vi har inte någon socialistisk hushållning,
och därför omspänner budgetförslaget
till det väsentliga åtgärder syftande
till att styra utvecklingen i ett
samhälle, som i huvudsak för sin försörjning
är beroende av ett av privatekonomiska
intressen dominerat näringsliv
så, att resultatet blir det förväntade,
nämligen ökad export, mins 5

Första kammarens protokoll 1966. Nr

Statsverkspropositionen ro. in.
kad import och återhållsamhet i konsumtionen.

.lag har emellertid av debatten hittills
närmast fått den uppfattningen, att man
inte vill betrakta budgeten såsom en
socialdemokratisk budget, utan räknar
med att den skall kunna förändras hur
som helst efter önskemål från olika håll
och ändå vara någonting helt. Det är
klart att förslaget som sådant kan kritiseras
och att man kan framställa önskemål
om att det rättas till, i den mån
en prövning i riksdagen ger möjlighet
till det, men vill man göra någonting
helt av budgetförslaget, kan man inte
åstadkomma sådana ändringar att det
praktiskt taget inte finns någon möjlighet
att få en total bild av dess verkningar.

Jag menar, som också herr Holmberg
anförde, att det kan råda tveksamhet i
fråga om möjligheten att nå ett sådant
resultat som förväntas genom de i och
för sig inte särskilt långtgående åtstramningsåtgärderna
i form av höjda skatter
på vin och sprit samt höjd omsättningsskatt
på nya bilar och en höjning
av skatten på drivmedel med 5 öre per
liter. Detta ger inte mer än totalt 575
miljoner kronor. Om budgeten omsluter
något över 31 miljarder, förstår man att
det inte är så alldeles säkert att återhållsamheten
blir så betydande, att man
kan räkna med att den spelar någon
större roll i den riktning som enligt vår
mening bör vara avgörande, i all synnerhet
som den sänkning av de direkta
skatterna som skulle bli en följd av den
höjda omsättningsskatt, som beslöts föregående
år, inte träder i kraft förrän
fr. o. m. den 1 januari innevarande år,
alltså fr. o. m. 1966. Effekten av dessa
skattesänkningar för ett helt budgetår
uppgår till 1 200 miljoner kronor, och
det är därför inte så säkert att vi kan
räkna med den återhållsamhet som skulle
vara erforderlig för att nå i varje
fall en begränsning av konsumtionen.

Huruvida det finns någon möjlighet
att öka exporten är i mindre grad be -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

roende av dessa åtgärder och mera av
möjligheten att ställa till förfogande sådana
exportprodukter, som fortfarande
är efterfrågade på utlandsmarknaden
och för vilka man kan få priser, som i
varje fall täcker självkostnaden plus
någon liten vinst.

Vi har ju fortfarande att räkna med
en bestående brist på arbetskraft, och
det är väl därför säkrast att räkna med
en viss löneglidning som en följd av
konkurrensen om den arbetskraft, som
kan stå till buds genom erbjudande av
högre löner. Beräkningarna att lönestegringen
under nästkommande budgetår
— det gäller hela budgetåret —
skulle kunna begränsas till 6 eller 7
procent kan därför betraktas som lika
tveksamma som allting annat. Det råder
ju stor brist på arbetskraft, och det
kan tänkas att sådana näringsgrenar,
som har möjlighet att betala högre löner
och som kan sälja sina produkter, inte
kan hållas tillbaka att erbjuda högre
löner än som följer av avtalet inklusive
den löneglidning, som vi kan räkna med
skulle kunna tolereras, nämligen en löneglidning
på ett par eller allra högst
3 procent.

Det har också diskuterats, huruvida
ett bättre avtal skulle hålla tillbaka löneglidningen.
Jag är inte övertygad om
att det finns några som helst fakta för
spekulationen om hur detta skulle verka,
och tyvärr kommer det heller aldrig
att finnas någon möjlighet att få
något belägg för det ena eller det andra,
ty man kan ju aldrig pröva mer än
den ena metoden. En bra avtalsrörelse
ger en viss löneglidning — det utgår
man allmänt ifrån. Ett sämre avtal, betraktat
från löntagarnas sida, ger möjligen
en högre löneglidning, men det
kan aldrig konstateras. Det kan mycket
väl hända att båda formerna ger exakt
samma löneglidning under en arbetskraftsbrist
som är av den storleksordning
man här räknar med.

Eftersom vi också har fått långtidsutredningens
tjocka betänkande tillsammans
med finansplanen att studera des -

sa dagar, har väl de flesta försökt att
hitta något också i det betänkandet. Där
utgår man bl. a. från att arbetskraftsproblemet
inte finner sin lösning —
inte inom femårsperioden 1966/70 och
heller inte om man utsträcker perioden
ända fram till år 1980. Behovet av ytterligare
arbetskraft under femårsperioden
fram till år 1970 har beräknats till betydligt
över 100 000, även om det inte
blir någon arbetstidsförkortning. Blir
det en sådan, räknar man med att behovet
stiger ytterligare. Fram till år
1980 tror jag att den beräknade bristen
på arbetskraft kan komma att uppgå till
1/4 miljon.

Nu behöver man ju inte ta sådana prognoser
som någonting som det inte går
att rubba på. Jag tror att vi allesammans
många gånger har kunnat konstatera
att det är trycket, som medverkar
till åtgärder syftande till att klara
det hela. Det är ingen som vill ge upp.
Är det brist på arbetskraft försöker man
framskapa metoder, som gör det möjligt
att arbeta med mindre insats av
manuell arbetskraft, under förutsättning
att man kan skaffa det kapital som behövs
för de ytterligare investeringar,
som väl skulle bli ofrånkomliga.

I prognoserna har man räknat med
att jordbruket skall kunna avstå ytterligare
85 000 arbetare sammanlagt under
ett antal år framåt. Man har vidare räknat
med en import av utländsk arbetskraft
uppgående till cirka 10 000 personer
om året, men bristen skulle ändå
bestå. Beräkningarna har sannolikt ett
realistiskt underlag i så måtto, att de
förutsätter ett fullt utnyttjande av en
utbyggd och rationell produktionsapparat
för att en hög framstegstakt skall
kunna hållas — ungefär som hittills.
Får vi däremot inte kapital för investeringar,
som gör det möjligt att effektivisera
produktionsapparaten, och vi
inte får arbetskraft nog för att fylla arbetsplatserna,
så får vi väl finna oss
i att räkna med en lägre framstegstakt.
Man kan ju inte hoppa över sådana hinder.

Onsdagen den 1!) januari 196(i fm.

Nr 2

.lag kan därför inte dela den uppfattning
som fördes till torgs vid ett
bordssamtal i TV om budgeten. Där
ifrågasattes riktigheten av att inte lata
den höjda omsättningsskatten föregående
år också slå igenom på industriens
investeringar. Måste vi absolut ha en
stimulans av ökade investeringar inom
industrien, så kan jag acceptera att det
sker även i denna form, även om jag
eljest är mycket tveksam om lämpligheten
av att differentiera omsättningsskatten
eller att göra undantag för den.
Har nu regeringen bedömt olägenheterna
med sådana avsteg i fråga om omsättningsskatten
vara mindre än fördelen
av att på detta sätt stimulera industriens
investeringar, tycker jag att man
kan acceptera dem.

Jag tror att Torsten Andersson också
kan satsa på möjligheten att lokaliseringsprogrammet
med en bestående arbetskraftsbrist
kommer att främjas i sådan
riktning, att de industriföretag, som
har möjlighet att förlägga sin produktion
delvis på annan ort, tvingas att
söka sig till orter där det finns överskott
på arbetskraft. Detta underlättas
naturligtvis genom åtgärder av typen lokaliseringsstöd
och genom stimulans till
investeringar. Jag tror att båda faktorerna
kommer att få lov att utnyttjas om
vi skall kunna hålla framstegstakten och
dessutom kunna förkorta arbetstiden.
Jag tror för min del att det är orealistiskt
att räkna med att arbetstidsförkortningen
kan uppskjutas till 1980.

Det är många problem som vi har att
brottas med i den förändringens värld
där vi lever. Av problemen är det
många som till synes har kommit för att
stanna. Vi har haft sysselsättningssvårigheter
under en avsevärd tid i samband
med industrialismens genombrott,
och vi har varit med om att hundratusentals
svenska arbetare utvandrat till
främmande länder för att där söka sin
utkomst. Vi har övervunnit de svåra
arbetslöshetskriserna och har sedan årtionden
full sysselsättning. Många frågar
sig naturligtvis: Varför kan det inte

Statsverkspropositionen in. in.
stanna vid detta? Den överfulla sysselsättningen
ger ju inte i och för sig något
ytterligare tillskott till försörjningen.
Men frågan »varför» är inte alltid så
lätt att besvara. Varför är det som det
är och inte som vi tycker att det borde
vara med balansen på arbetsmarknaden
och inom ekonomien?

År det för litet folk i landet? Skulle
det vara bättre balans om befolkningen
uppgick till 10 miljoner i stället för till
8? För inte så länge sedan fick vi ett
auktorativt uttalande från en professor
som sade, att han inte räknade med att
bristen sammanhänger med folkmängden.
Det finns stora förutsättningar för
en liten nation att ha god ekonomi, likaväl
som det för en större nation kan
vara ganska besvärligt. Vi har exempel
på bådadera.

Man kan också fråga sig: Har vi för
långt gående ambitioner i fråga om välfärdsstatens
utbyggnad, eller har vi en
benägenhet att i förtid ta ut vad vi egentligen
inte skulle ha råd med förrän
vid en senare tidpunkt? Jag vet inte om
någon vill stiga upp och ge ett otvetydigt
svar på dessa frågor, men jag tycker det
ligger mycket i båda resonemangen. Vi
har en viss benägenhet för att överanstränga
våra resurser. Vi har så lätt
för att ta ut den stigande standarden
inte bara i sådant som kan tillhandahållas,
utan också i sådant som det
är så svårt att få fram.

Frågorna kan alltid ställas, men att
besvara dem på ett objektivt och entydigt
sätt är inte lika lätt. Det finns, som
sagt, betydligt större nationer än vår
som har eller står inför stora problem
på arbetsmarknaden, problem som långtidsutredningen
funnit att vi inom överskådlig
tid har att räkna med. Det kan
således inte vara enbart befolkningstalet
i landet som i och för sig är avgörande.
Däremot spelar helt säkert åldersfördelningen
inom befolkningen en betydelsefull
roll. I detta avseende ligger vi inte
särskilt väl till, med relativt lågt födelsetal
och med en stor andel av befolkningen
som överskridit den ålder när

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
man vanligtvis är verksam i produktionen.
Det finns ingenting som tyder på
att dessa relationer förändras i gynnsam
riktning. Vi måste räkna med dessa förhållanden
såsom bestående. Under en
övergångstid kommer därtill ett minskat
tillskott av yngre arbetskraft på grund
av den för allt flera utökade studietiden.

Till en del fylles luckorna ut av importerad
arbetskraft, men det vore orealistiskt
att räkna med att detta skulle
kunna ske fullt ut. Det blir alltså nödvändigt
att satsa mera på en effektivisering
av produktionsapparaten. Herr
Adolfsson gav till känna att det är ett
kapitalistiskt samhälle och produktionssystem
som vi på det sättet understödjer,
men det är ju på det systemet vi
lever. Vi har inte ett socialistiskt system,
och något sådant finns i varje fall
inte aktualiserat på sådant sätt att vi
behöver ta fasta på det, vare sig i årets
statsverksproposition eller i långtidsutredningens
föreliggande betänkande. Vi
har att räkna med förhållandena sådana
de är och måste följaktligen satsa på att
göra dem effektiva.

Om jag har betecknat herr Holmbergs
tidigare i debatten skisserade program
såsom ett väljarens önskeprogram och
orealistiskt ur rent praktiska och politiska
synpunkter så skulle jag kunna
ge ungefär samma beteckning åt herr
Adolfssons här skisserade åtgärder, som
i långa stycken var av ungefär samma
beskaffenhet fast med annan inriktning.
Han menar att vi skulle kunna
klara av alla svårigheterna genom att
lägga över bördorna på dem som med
den terminologi han använder skulle
kunna sägas ha råd att bära dem.

Det är ytterst få, alltför få, ur dessa
synpunkter i vårt land som tillhör en
sådan kategori att man skulle kunna
ta ut mera av dem eller som skulle
kunna bidra med så mycket att det
skulle spela någon större roll i en statsbudget
med en omslutning av över 30
miljarder kronor. Jag tror heller inte
att vi skulle vinna så förskräckligt myc -

ket genom att lägga mera på företagsamheten.
Jag är så realistisk i min
bedömning av åtgärder, förhållanden
och vad som är möjligt att jag inser att
vad vi lägger på industrien inte blir
något annat än en förtäckt omsättningsskatt.
Där industrien har möjligheter
att ta ut kompensation på produktionen
så måste den göra det. Kan
man inte göra det på exporten så gör
man det, även till den del som skulle
vila på exporten, på hemmamarknaden.

Jag skulle alltså vilja ge också herr
Adolfssons här skisserade åtgärder beteckningen
ett väljarnas önskeprogram.
Om man tillhör de kategorier som icke
skulle drabbas av denna ökade belastning
kan det givetvis vara ett trevligt
program att tala om, men jag vill inte
gå ut i valrörelsen och tala om detta
som ett realistiskt program.

Herr talman! Däremot är det realistiskt
att remittera statsverkspropositionen
till utskotten.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Herr Strand, vår värderade
förste vice talman, slutade med att
saga att man skall behandla frågorna
realistiskt. Jag skulle vilja säga att det
gör herr Strand mycket ofta. Mot bakgrunden
av detta faktum och eftersom
han är en av dem i denna kammare som
har de bästa förutsättningarna att bedöma
en av de stora punkterna i vårt
samhällsekonomiska balansproblem, så
skulle jag vilja fråga honom om en sak.

Herr Strand sade att vi nog alltid
kommer att få räkna med vissa löneglidningar,
om jag fattade honom rätt.
Jag tror att det är en riktig uppfattning
som han gav uttryck åt. När man då
tänker på vad finansminister Sträng
har sagt härom i finansplanen, uppkommer
en mycket naturlig fråga. Om löneglidningarna
i år och nästa år blir så
låga som 3 procent, blir enligt herr
Strängs uppfattning 1966 års avtalsenliga
lönehöjning 3 procent. 1967 blir

Onsdagen den 1!) januari l!)(i(i fm.

Nr 2

<59

den 1 procent. Jag skulle vilja fråga
lierr Strand: Är det en realistisk uppfattning
som finansministern har givit
uttryck åt? Det skulle vara väldigt
intressant att få höra en så erfaren förhandlare
som herr Strand uttala sig på
den punkten.

Sedan skulle jag vilja kommentera
några av de saker som statsminister
Erlander tog upp för en stund sedan.
Han sade att det var mycket beklagligt
när oppositionen tog till strid i författningsfrågan.
Hade man inte gjort det,
skulle vi säkerligen ha hunnit mycket
längre i förhandlingarna än vad vi nu
har gjort, ansåg statsministern. Helt
allmänt skulle jag vilja instämma i vad
högerledaren herr Holmberg sade på
den punkten, nämligen att hade inte
oppositionen stött på, är det inte sannolikt
att socialdemokraterna över huvud
taget hade börjat röra på sig i författningsfrågan.

Vad var nämligen bakgrunden till
det hela? Jag skulle vilja använda några
personliga tonfall, eftersom jag under så
lång tid själv intresserat mig för dessa
frågor. Jag vill med en gång säga att
vad jag yttrar inte har något att göra
med att försvara författningsutredningens
förslag. Det var ju som alla vet, en
kompromiss. En del saker tycker man
om i en kompromiss, och andra tycker
man inte om, men jag vill poängtera en
omständighet. Vilka personer var det
socialdemokraterna satte in i denna utledning?
Som ordförande tog man en
socialdemokratisk före detta statsminister
och utrikesminister. Man satte vidare
in den som det socialdemokratiska
partiet ansett lämplig att leda riksdagens
grundlagsvårdande utskott, och
man satte in en person som man under
den tid som vi arbetade gjorde till ordförande
för den socialdemokratiska
andrakammargruppen. Folkpartiets och
högerns representanter i utredningen
gjorde en kompromiss med dessa tre utmärkta
representanter för det socialdemokratiska
partiet. Jag kan avslöja
att jag själv blev kritiserad en del inom

Statsverkspropositionen ni. m.
mitt parti för att jag varit med om en
sådan kompromiss, framför allt för att
jag var med om den kompromiss vi gjorde
i sista minuten beträffande valsättet.

I den sistnämnda frågan framhöll man
från socialdemokratiskt håll inom kommittén
att det skulle vara oerhört värdefullt
för att få författningsfrågan att
rulla att vi gjorde denna kompromiss.

Jag skall inte diskutera om kompromissen
var lämplig eller olämplig. Jag
tror inte att vi behöver någon detaljdiskussion
i författningsfrågan här i
dag — i varje fall tänker inte jag ta upp
någon sådan diskussion — utan jag bara
nämner detta för att visa att det verkligen
har funnits intresse från oppositionens
sida att försöka komma överens
med socialdemokraterna.

Vad hände sedan författningsutredningens
förslag framlagts? Från socialdemokratiskt
håll sade man till att böria
med ingenting. Sedan började man
att ställa en hel del frågor, vilket ju
alltid är berättigat, men hela intrycket
var att man på det hållet inte hade något
behov av att låta författningsfrågan
komma närmare sin lösning. Därför instämmer
jag helt med herr Holmberg
när han säger att efter något år var det
nödvändigt för oppositionen att göra
som man brukar i politiska sammanhang,
nämligen tala om att här vill vi
ha en lösning och den tänker vi oss utformad
så och så. Det kallar alltså statsministern
att oppositionen utesluter socialdemokraterna
från att delta i en
lösning av författningsfrågan!

Självfallet var det inte fråga om något
sådant, utan om att försöka få i gång
den politiska debatt som är nödvändig
för att lösa problemet. Det är ju så det
går till i det här landet. Att över huvud
taget tänka sig att utesluta socialdemokraterna
från en lösning av författningsfrågan
vore ju en utomordentligt löjlig
tanke, eftersom alla vet —■ givetvis inte
minst herr Erlander — att en lösning
för det första är omöjlig, om socialdemokraterna
i dagens politiska läge inte
är med på den, och för det andra inte

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
heller önskvärd. Personligen har jag
hela tiden haft den mycket bestämda
uppfattningen att man i sådana här frågor,
såväl som i en hel del andra, verkligen
skall till det yttersta försöka komma
fram till en samförståndslösning.
De grundregler som skall gälla för hur
de politiska partierna skall arbeta här
i landet bör vi så långt det över huvud
taget är möjligt vara överens om. Detta
kan dock inte vara ett motiv för oppositionen
att inte göra sig hörd när ett
parti — i detta fall regeringspartiet —
inte under lång tid har tagit några verkliga
initiativ för att föra frågan framåt.
Personligen hoppas jag fortfarande att
det skall bli möjligt att komma till en
samförståndslösning i författningsfrågan.
Jag skall inte gå in på några detaljer
i detta sammanhang, tv jag vet hur
lätt det från vissa personer inom socialdemokratien
sägs att oppositionen då
ytterligare binder sina positioner och
försvårar en samförståndslösning. Jag
går alltså inte in på detaljerna.

I förlängningen av detta resonemang
om förhållandena mellan partierna var
det väldigt intressant att höra hur stor
roll för herr Erlander som folkpartiets
och centerpartiets samarbete spelar.
Kvantitativt upptog det en rätt betydande
del av hans anförande, även om
andra delar var större. Psykologiskt
fanns hela tiden i herr Erlanders anförande
inflätat detta: Vad gör nu mittenpartierna
och vad tycker de? Man
får väl, tyvärr, säga att han fullföljde
sin första kommentar till vår gemensamma
deklaration, nämligen att försöka
om möjligt sprida ett litet löjets
skimmer över de samarbetssträvanden
som här pågår. Det fanns ingenting av
en känsla av att det här ju under några
decennier verkligen har hänt något i
svensk politik när det gäller relationerna
mellan de demokratiska partierna,
ja, även beträffande förhållandet till
kommunisterna.

När jag hörde herr Erlanders sätt
aH argumentera slog det mig att jag
skulle vilja lägga några principiella

synpunkter på vad som har hänt med
de politiska partierna sedan sekelskiftet.
Jag kan försäkra kammarens ledamöter
att det bara blir några mycket
korta kommentarer. Det skulle ju annars
kunna bli långa statsvetenskapliga
föreläsningar över ämnet. Det är jag
inte skickad till, och det skall inte kammarens
tid tas upp med. Det jag kommer
med är säkerligen inte några märkvärdigheter
och några nyheter. Personligen
har jag dock ett behov av att redovisa
en del av de synpunkter som har
legat bakom mina ställningstaganden i
detta sammanhang. Efter samtal med
ledamöter inom både centerpartiet och
folkpartiet är jag också övertygad om
att vi har ungefär samma syn på detta.

Vad är det då som har hänt om vi
ser på de politiska striderna mellan partierna
från seklets början och några decennier
framåt? En hel del av de mycket
stora frågor som då diskuterades är
ju nu borta, utan att lika stora och till
hetsig debatt upplivande frågor har
kommit i stället.

Låt oss ta den stora frågan: försvar
eller reformer. Till stor del är väl den
debatten avsomnad, om det nu möjligen
inte såsom herr Holmberg antydde finns
någon falang inom socialdemokraterna
som tar upp denna sak igen. Jag tror
dock inte det.

Demokratiens förverkligande var ju
verkligen ett jätteämne att diskutera
och motsättningarna var där mycket
hjärta — de borde också vara bjärta.

Krispolitiken under 1920- och 1930-talen föranledde mycket stora strider.

Utrikespolitiken har ju också verkligen
varit ett tvisteämne. Ett parti ville
ju, när vi inträdde i Nationernas Förbund,
att vi inte skulle göra det, och
det färgade ju en hel del av vår utrikesdebatt
under 1920-talet. Till stor del var
det motståndet borta när frågan kom
att Sverige skulle inträda i Förenta Nationerna
efter andra världskriget.

Låt oss ta det socialdemokratiska förstatligandeprogrammet
såsom det tedde
sig för några decennier sedan. Oavsett

Onsdagen <len 1!) januari 1 !)(>(> fm.

Nr 2

vilken uppfattning vi liar om socialdemokratisk
politik får vi val även från
oppositionens sida erkänna att några
stora förstatliganden av skilda delar
av näringslivet har vi inte sett så mycket
av; och det är klart att vi inte beklagar
den saken. Men jag nämner dessa
exempel från skilda områden endast
för att bevisa att dessa stora stridsämnen
är borta. Andra bar visserligen
kommit i stället, men de är inte av riktigt
samma karaktär.

Därför tror jag att man skulle kunna
våga generaliseringen att partiernas
handlingslinjer bär dragit sig något
närmare varandra. Marginalen mellan
partierna har minskat, partiernas politiska
linjer griper mer och mer in i
varandra — till en viss gräns, jag vill
markera det. Antalet frågor med bjärta
kontraster och mycket hårda motsättningar
har något minskat. Möjligen kan
man också tänka sig att det politiska
debattspråket nu är något mera friserat,
herr talman, så att en del motsättningar
ter sig litet mindre hårda än de
gjorde när en del personer för några
decennier sedan framträdde — ganska
många hade på den tiden onekligen ett
mycket mustigare språk än i varje fall
en hel del av oss.

Det väsentliga är alltså enligt min
mening att de demokratiska partiernas
gemensamma värderingar har blivit fler
och fler. Men det är mycket lång väg
från detta konstaterande och till att säga,
att det inte finns några principiella
skillnader mellan partierna. Jag är
säker på att denna riksdag lika väl som
alla andra riksdagar under senare år
skall visa att det verkligen finns principiella
skillnader. Att t. ex. en sådan
man som professor Tingsten så ivrigt
driver tesen att det egentligen inte existerar
några idémässiga, principiella
skillnader, ja, det kan väl ha olika orsaker.
Jag skulle kanske något vanvördigt
kunna peka på att Tingsten aldrig
intresserat sig för ekonomiska spörsmål
— detta har han själv erkänt, och
då bör det väl inte vara så farligt att

Statsverkspropositionen in. in.
nämna saken här också. Eftersom en
del av motsättningarna föreligger just
på det ekonomisk-politiska området
kan det vara naturligt att en statsvetenskapsman
som professor Tingsten
möjligen inte riktigt har uppfattat den
debatt som försiggår.

Mot den bakgrund jag nu skisserat —
mycket generellt och ytligt, det erkänner
jag — måste man säga att den debatt
om partierna och partistrukturen,
som under några år har pågått verkligen
ganska intensivt, är ett naturligt
utslag av det förändrade läget. Låt mig
bara antyda två av debattområdena.

Det allra senaste är den debatt som
onekligen försiggår mellan socialdemokratiens
vänsterflygel och kommunisterna.
Kommunisterna har ju omkostymerat
sig. Vad det skall innebära vet
man inte — antingen blir väl kommunisterna
ett vänstersocialistiskt parti eller
också får vi se ett nytt vänstersocialistiskt
parti här i landet. Jag känner
mig inte som expert på detta område
— det finns andra som säkerligen kan
säga mer. Jag bara konstaterar att försöken
från den socialdemokratiska partiledningens
sida att förneka att en debatt
pågår, torde vara det bästa beviset
för att här i alla fall finns intressanta
saker.

Det andra exemplet är självklart mera
näraliggande, alltså den debatt som
försiggår inom oppositionen; jag tänker
då inte bara på debatten inom det
organiserade partifolkets led, utan över
huvud taget på debatten bland människor
som intresserar sig för oppositionens
allmänna målsättningar. Det
finns ju två teorier om hur man skall
gå till väga. Den ena är att alla tre oppositionspartierna
skall slås ihop — då
ordnar sig saken, det hela är väldigt
enkelt, bara man bestämmer sig så går
det bra. Det där med ett gemensamt
program, ja, det går säkert också bra att
ordna. Jag erkänner att jag tillspetsar
argumenteringen litet grand, men i stort
sett torde beskrivningen vara riktig.
Den andra teorien eller linjen — som

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ju har mera bofast plats inom det parti
jag tillhör och inom centerpartiet —
utgår från att det måste finnas en gemensam
idégrundval om man skall skapa
någonting nytt; det är från den utgångspunkten
man skall försöka åstadkomma
den partistruktur som passar i
ett förändrat läge. Och jag håller på att
läget utan tvekan är förändrat.

Det är därför som folkpartiet och
centerpartiet har tagit konsekvenserna
och gett sig in i en allvarlig diskussion
med varandra. Vad skall vi i dagens
läge göra för att verkligen motsvara de
förväntningar som svenska folket har
rättighet att ställa på oss?

Det är för första gången i modern
svensk politisk historia som sådana
överläggningar över huvud taget har
börjat äga rum. Det finns ingen motsvarighet
i något annat tidsskede i vår
moderna historia på den punkten; två
fristående partier i opposition som tillsammans
överväger hur man skall handla
för att bäst gagna de mål som man
sätter upp. Detta är således ett unikt
inslag i den politiska historien. Det är
kanske det förhållandet som gör att jag
tycker att herr Erlanders kommentarer
har varit, skall jag säga, något oförstående.
Därmed menar jag inte att herr
Erlander skulle applådera och säga att
det är bra det vi gör. Men hans uppträdande
inger intrycket att han skulle
vara främmande för problematiken och
det är en smula egendomligt. Att han
inte skulle inse den problematik som
jag inledningsvis skisserade vill jag inte
ett ögonblick påstå. »Ingen är så
blind som den som vägrar erkänna att
han ser.» Detta är en sanning som nog
kan sägas passa in på herr Erlander i
detta sammanhang.

Vi har från centerpartiets och folkpartiets
sida — det har herr Lundström
och herr Bengtson redan talat om — för
det första dragit upp politiska handlingslinjer
och för det andra börjat publicera
detaljprogram på område efter
område. Dessa två herrar har därvid
diskuterat en hel rad detaljer. Jag skall

inte här ta upp dessa spörsmål utan vill
nöja mig med att instämma i vad herr
Sundin sade i höstens remissdebatt. Han
deklarerade då mycket frankt att vår avsikt
är att vi i vårt arbete inom de två
partierna skall försöka komma fram till
ett alternativ som vi är säkra på att
svenska folket vill ha, ett alternativ till
den socialdemokratiska politiken. Jag
kan helhjärtat instämma i vad herr
Sundin sade på den punkten.

Vi politiker säger ofta: »Partierna är
inga självändamål.» Och så smickrar vi
oss med att säga att vi kan ändra oss
o. s. v. Det gör vi ju också ibland. .lag
har aldrig förstått varför det skulle vara
så farligt för en politiker att verkligen
säga att han ändrat uppfattning;
sakförhållandena kan vara ändrade.

Jag har hört sägas att den gamle högerledaren
Trygger sade, när någon anklagade
honom för att han ändrat uppfattning
i en fråga: »Om herrarna föredrar
att ha en hjärna av betong som
icke tar några intryck, föredrar jag att
icke ha en sådan hjärna.» Jag tror att
politikerna borde erkänna att förändrade
förhållanden kan framtvinga en
annan ståndpunkt. Partierna är alltså
inga självändamål och jag är mycket
glad över att kunna konstatera att det
i varje fall finns två partier i vårt land
som är villiga att verkligen överväga
hur man skall komma fram till en gemensam
ståndpunkt som är till gagn
för vårt folk. Ingen kan givetvis säga
var den omstöpning som sker på olika
håll inom det svenska partiväsendet
kommer att sluta. Jag kan i det avseendet
inte ett ögonblick våga vara någon
profet. Det enda jag vet är att den är
en naturlig följd av den politiska utveckling
som har ägt rum. Er den synpunkten
är jag, herr talman, utomordentligt
glad över det samarbete som
håller på att växa fram. Jag förstår
utomordentligt väl den oro som den socialdemokratiske
partiordföranden för
någon timme sedan visade från denna
talarstol, även om uppsynen icke visade
oro utan var idel käckhet.

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Nr 2

Herr förste vice talmannen STRAND
(s), kort genmäle:

Herr talman! Jag liar begärt ordet
endast på grund av herr Dahléns önskemål
om att jag skulle ge till känna min
mening i fråga om möjligheterna att
hålla lönehöjningarna inom den i propositionen
angivna ramen av 6 å 7
procent.

Jag vill erinra om att finansministern
själv varit försiktig i detta avseende.
Han har bara räknat med den posten
på inkomstsidan och i debatter förklarat
att ban ju i varje fall måste göra ett
antagande om det skatteunderlag som
kommer att finnas under budgetåret.
Därför har han varit tvingad att ge till
känna en mening om storleken av underlaget.
Jag tror också att finansministern
har sagt att det vore bra om
lönehöjningen kunde hållas inom den
angivna ramen. Jag delar dock herr
Holmbergs tveksamhet i fråga om möjligheterna
att realisera programmet beträffande
återhållsamhet och främjande
av exporten. Däri ingår helt naturligt
också resonemanget kring lönehöjningarna
för nästkommande år.

Jag har också sagt att jag är mycket
tveksam, om en god eller dålig avtalsöverenskommelse
har någon betydelse
för löneglidningen. Vi får heller aldrig
några möjligheter att konstatera om avtalsresultatet
har någon betydelse i
detta avseende, eller inte. De fakta vi
hittills har är att om det är stor efterfrågan
på arbetskraft, stiger lönerna genom
löneglidning, och om konjunkturen
är svagare, har vi kunnat konstatera
en lägre löneglidning.

Huruvida avtal plus löneglidning
skall kunna hållas inom 6 å 7 procent
för 1966 vågar jag inte ha någon mening
om. Allting tyder väl dessutom på
att det ännu är lång väg till något som
kan tyda på en god avtalsöverenskommelse.
Följaktligen har man anledning
att räkna med att det kommer att finnas
utrymme för en löneglidning, men
jag vågar inte ha någon mening om den
kan hållas inom angivna ramar.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar herr Strand
för det svar — jag får väl närmast karakterisera
det som sådant —■ som jag
fick av honom. Det bekräftar ånyo åt! i
varje fall herr Strand hyser stor tveksamhet
om de förutsättningar på vilka
finansministerns finansplan vilar. Skulle
nämligen de ordinarie löneökningarna
blir större än 3 procent i år och 1
procent nästa år, då faller ju hela herr
Strängs resonemang om möjligheterna
att nå prisstabilitet och samhällsekonomisk
balans och att klara det hot som
för närvarande finns mot vår handelsbalans.
Och herr Strand är ju inte ensam
om denna tveksamhet beträffande
herr Strängs sätt att göra en finansplan.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Man kan komprimera
finansplanens hela innebörd i en enda
mening: Inflationen är dagens stora och
allvarliga problem. Under flera år har
från högerpartiets sida förts fram allvarliga
varningar för riskerna av en inflation
som inte kan hållas under kontroll.
Vi har pekat på nödvändigheten
av en god balans i samhällsekonomien
med måttliga pris- och kostnadsstegringar,
därför att endast då kan en lönsam
och stigande export möjliggöra en
snabb välståndsutveckling, och endast
då kan en full sysselsättning på sikt garanteras
och det nödvändiga enskilda
sparandet tillräckligt stimuleras.

Våra varningar har varje gång viftats
undan med en hänvisning till att exporten
klarat sig bra. Nu går det inte längre
att påstå detta. Nu måste tidigare
försyndelser betalas, och det blir liksom
alltid med ett högre pris än vad en
aktivitet i tid skulle ha krävt. Det är
tragiskt att först det absoluta tvånget
från en starkt försämrad handelsbalans

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
skall leda till åtgärder. Det skulle vara
dubbelt tragiskt om insatserna nu, när
problemet inte längre kan avvisas, skulle
bli halvhjärtade och ineffektiva. Och
ändå är det just precis vad som blir
fallet med de åtgärder som finansplanen
signalerar. De ger ringa hopp om
framgång, särskilt som planens prognoser
och antaganden i många fall är illa
underbyggda, ibland bara vackra och
orealistiska önskedrömmar. Detta är
oförsvarligt, ty nu är det nödvändigt att
angripa de inflatoriska krafterna från
alla de håll och på alla de sätt som de
rimligen kan angripas.

Den första punkt där en bekämpning
borde ha satts in är i fråga om de
offentliga utgifterna. Finansministern
erkänner detta i finansplanen, men likafullt
föreslås en ökning av statens utgifter
som uppgår till cirka 10 procent,
om hänsyn tas till de väntade lönekostnaderna.

Behovet att stärka vår internationella
konkurrenskraft är den för dagen
mest brännande aktuella anledningen
att hålla tillbaka inflationen. Därför kan
det vara av vikt att betrakta dessa 10
procent mot bakgrunden av vad som
sker i de länder som är våra främsta
exportmarknader. Man finner då att
dessa länder nästan genomgående har
fått eller börjar få sin inflation under
kontroll. Inom den gemensamma europamarknaden
— EEC —, som ju är av
avgörande betydelse för oss, har man
rekommenderat medlemsländerna att
se till att statsutgifterna inte tillätes
stiga mer än 5 procent per år, d. v. s.
inte mer än den beräknade genomsnittliga
framstegstakten. Man har vidare
klart för sig där — och uttalar också
i rekommendationen — att om det skall
gå att snabbt komma till rätta med inflationsproblemet,
måste detta framför
allt ske genom en begränsning av de
offentliga utgifterna.

Nästa punkt alt bekämpa prisstegringarna
borde vara att söka avlasta
det övertryck på arbetsmarknaden som
arbetskraftsbristen ger, och då lämp -

ligen genom åtgärder som först och
främst träffar de sektorer där kostnadsstegringarna
starkast underbyggs och
där alltså löneglidningen är som störst.
Jag tänker i första hand på byggnadssektorn.
Genom en indragning av statliga
subventioner och genom avveckling
av hyresregleringen skulle en
marknadsmässig och fri konkurrens
skapas, och denna skulle pressa ned
byggnadskostnaderna. Samtidigt skulle
ett stort steg las mot bättre balans och
mot sundare förhållanden på arbetsmarknaden
i dess helhet.

Nästa punkt borde vara en kraftig
stimulans av det enskilda sparandet.
Ett ökat sådant sparande skulle inte
bara begränsa dagens alltför höga efterfrågan,
utan det skulle också vara en
universalmedicin som skulle hjälpa till
att bota alla de krassligheter som samhällsekonomien
i dag lider av. Å andra
sidan kan man inte rimligen vänta eller
begära ett ökat sparande om inte
inflationen kan fås under kontroll. Detta
ger det senaste året en bjärt belysning
av. I finansplanen redovisas att
sparandet under år 1965 minskats kraftigt.
Det lämnas ingen ordentlig redovisning
i planen, men det verkar som
om det enskilda sparandet faktiskt förbytts
i kapitalkonsumtion. Regeringen
intresserar sig uppenbarligen inte för
detta högst allvarliga förhållande. Man
ägnar sig i stället uteslutande åt att
diskutera och utlova åtgärder som skall
förhindra eller försvåra ett inflationssäkert
sparande.

Nästa punkt gäller skattepolitiken.
Det är klart att en ekonomisk politik
av den art som regeringen för och som
framför allt kännetecknas av skattehöjningar
ständigt — av skattehöjningar
vid högkonjunktur, av skattehöjningar
vid lågkonjunktur, av skattehöjningar
vid normalkonjunktur — måste ha en
starkt negativ effekt på arbetsvilja och
sparande. Men beskattningen är till sin
typ i vissa avseenden också direkt inflationsdrivande.
Det gäller t. ex. den
starka progressiviteten. Motiven för

Onsdagen den 19 januari 19(i(i fin.

Nr 2

denna är numera långt svagare än förr,
och progressionen borde därför logiskt
undan för undan lindras, så mycket
mer som dess statfinansiella betydelse
relativt sett också avtar. I stället skärps
den ständigt och därmed också dess
ogynnsamma verkningar: kompensa tionskrav

och oro på arbetsmarknaden,
ökade produktionskostnader och höjda
priser.

Som sista punkt men därför inte den
minst viktiga skulle jag vilja sätta upp
kravet att regeringen vid bekämpandet
av inflationen tar sig an problemet med
ett allvar och en beslutsamhet som kan
väcka tilltro till framgången. Redan
därigenom skulle den betydande inflationseffekt
minska som själva rädslan
för en penningvärdesförstöring drar
med sig. En sådan bestämd och klar
attityd från regeringens sida bär vi
ännu inte sett. Det är angeläget att den
kommer.

Nu behövs det besparingar och restriktioner
som håller tillbaka övertrycket.
För att få bästa verkan bör dessa
göras i möjligaste mån generella. De
bör också göras tillräckligt kraftfulla,
inte minst därför att det finns områden
av samhällsverksamhet som när det
gäller besparingar måste betraktas från
särskilda utgångspunkter.

Ett sådant område är industriens investeringar.
Yi har från högerpartiets
sida under en följd av år pekat på faran
i att låta industrien sacka efter i
fråga om utbyggnad och modernisering,
och vi har gång på gång krävt att stimulansåtgärder
måtte sättas in. Vi har
pekat på att detta måste ske på ett tidigt
stadium, bl. a. därför att det ofta
tar lång tid från det att en investering
beslutas till dess att den får verkan i
produktionen. Den omsvängning till
ökad investeringsverksamhet som nu
synes vara på väg är i och för sig tillfredsställande
men synes ha kommit
för sent. På flera ställen i finansplanen
lämnas uppgifter som visar att industriens
otillräckliga kapacitet haft
ogynnsamma konsekvenser. Man säger

Statsverkspropositionen m. ni.
t. ex. att denna bristande kapacitet kan
tillskrivas en betydande andel i den stora
och ogynnsamma importökningen.

Stora investeringar måste nu därför
uppenbarligen till för att öka produktionsförmågan
och för att motverka
bristen på arbetskraft genom rationalisering
och därmed förbättrad produktivitet.

Finansplanen anger den för år 1906
väntade ökningen av industriens investeringar
till 14 procent. Det är en hög
siffra. Den anger en expansionsvilja
som det i och för sig är högst angeläget
att tillgodose. Man måste dock vara
tveksam inför möjligheten att tåla en
så stor ansvällning just nu —• i en situation
då sviterna av regeringens hittillsvarande
låt-gå-politik så starkt sätter
in.

En sådan ökning ställer krav på en
betydligt större andel än tidigare av
samhällets resurser i fråga om kapital
och kapacitet i övrigt. Denna extra kapacitet
måste till stor del hämtas från
industrier som annars skulle ha exporterat
och utgör alltså en ytterligare påfrestning
på vår redan överansträngda
betalningsbalans.

Detta är ännu en illustration av nackdelarna
med att investeringsökningen
inte har kommit tidigare. Hade industriens
kapacitet i dag varit större, så
hade det funnits helt andra möjligheter
att nu hålla tillbaka utbyggnaden.
I nuvarande läge skulle ett sådant tillbakahållande
kunnat ha en mycket
gynnsam effekt.

Det är emellertid nu viktigt att en
ökning möjliggöres, och då återstår frågan,
om de krediter som behövs också
kommer att stå till förfogande. Det hör
till bilden att kreditrestriktionerna
gentemot industrien har skärpts sedan
investeringsenkäten besvarades i höstas,
och finansplanen är mycket tystlåten
angående den kreditpolitik som
kommer att föras. Det är en tystlåtenhet
som väcker förvåning. Man saknar
alldeles de starka uttalanden om behovet
av en återhållsam kreditgivning för

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
att dämpa efterfrågan, som vi har vant
oss vid i finansplanerna under senare
år. Är tystnaden en antydan om en annan
politik från regeringens sida? Varför
sägs det i så fall inte ut? Och hur
skall samordningen ske med riksbankens
uppenbara strävanden att fortsätta
och t. o. m. förstärka prioriteringen
av bostadsbyggandets krediter?

EU annat område, som borde ha varit
förskonat från sådana ingrepp som
regeringen nu föreslår, är försvaret.
Trots detta är det just här som regeringen
sätter in sin enda kraftåtgärd
mot övertrycket i ekonomien, nämligen
genom nedskärning med 350 miljoner
kronor av anskaffnings- och anläggningsverksamheten.

Jag hade för någon månad sedan tillfälle
att i kammaren utveckla synpunkter
på denna nedskärning, men jag vill
ändå nu på nytt ta upp frågan, när det
kan ske i ett större ekonomiskt sammanhang.

Jag vill då först understryka att försvarskostnaderna
i och för sig är ytterst
olämpliga som konjunkturregulator.
Man ser ibland i pressen och andra
sammanhang uttalanden om att försvaret
naturligtvis skall bära sin andel
när det är besvärligt med ekonomien
och när det alltså krävs större återhållsamhet
med utgifter. Detta är emellertid
inte så självklart som det kanske
kan låta. Försvaret är inget självändamål;
det är ingen lyx som man kostar
på sig när man har råd. Det är tvärtom
ett nödvändigt ont, och dess styrka och
behov fastställs alltid genom överväganden
om vilket minimum som man
kan nöja sig med för att vi svenskar
skall ha ett rimligt mått av yttre trygghet
och en rimlig utrikespolitisk handlingsfrihet.
Det kan jämföras med en
brandförsäkringsavgift, som man måste
betala oförändrad, alldeles oavsett hur
resurserna till utgifter i övrigt varierar.

En sådan avvägning av vårt minimibehov
gjordes för ett par tre år sedan.
Det har sedan dess inte inträffat några
utrikespolitiska eller andra föränd -

ringar som motiverar sänkta krav. Det
är vidare att lägga märke till att snabba
förändringar inte kan göras — det
går inte att kortsiktigt variera försvarskostnaderna
efter de skiftande tonfallen
i världens huvudstäder, i varje fall
går det inte om man vill hålla försvarskostnaderna
på en något så när rimlig
nivå.

Regeringen åberopar konjunkturläget
som skäl för de föreslagna restriktionerna.
Jag har tidigare frågat, men inte
fått något svar, varför man då inte
minskar betalningsutfallet genast så fort
behovet av konjunkturdämpande åtgärder
konstateras. Effekten blir ju alltid
större av vidtagna ingrepp om dessa
verkställs snabbt. Dessutom skulle sannolikt
nackdelarna i form av minskad
försvarseffekt ha blivit mindre om indragningarna
hade spritts ut över eu
längre tid. Regeringen har emellertid
koncentrerat sig på det kommande budgetåret,
och det bestyrker att åtgärden
inte har den uppgivna karaktären. Den
beskrivs nog snarare när regeringen i
finansplanen talar om att vi i Sverige
har en benägenhet att pressa oss över
den gräns som våra tillgångar ofrånkomligen
sätter. Den benägenheten vill
regeringen tydligen inte släppa, utan
föredrar att minska vår yttre säkerhet.
Man bestämmer sig vidare för åtgärden
utan att ha undersökt dess konsekvenser
i förväg •— de är ännu i dag inte
klarlagda. Regeringen säger bara att inskränkningarna
i materialanskaffningen
inte torde ha någon effekt för den
målsättning som försvaret skall kunna
fylla, men man bekymrar sig inte med
att förklara varför man kan göra ett
sådant egendomligt och osannolikt påstående.

Enligt min mening företas åtgärderna
på ett sätt som måste sägas stå i strid
med den överenskommelse som träffats
mellan de demokratiska partierna
om försvarets uppbyggnad och utveckling
fram t. o. m. budgetåret 1966/67.
Det beslutet innehöll visserligen regler
avsedda att tillämpas inför oförutsedda

Onsdagen den 19 januari 1900 fm.

Nr 2

händelser, t. ex. vid iindrade konjunkturer,
ocli det är dessa regler som regeringen
nu åberopar. Grundtanken i
dessa var emellertid bl. a. att de skulle
tillämpas restriktivt, att vidtagna åtgärder
inte skulle få minska försvarseffekten
och att statsmakterna vid periodens
utgång skulle vara helt obundna. Total
obundenhet går naturligtvis inte att
uppnå beträffande en verksamhet som
innehåller så mycket av långsiktiga åtaganden
gentemot personal och materialleverantörer
som försvaret gör, men
kravet måste väl i varje fall betyda frihet
från sådana bindningar som skulle
göra det praktiskt omöjligt att i fortsättningen
ens vidmakthålla en oförändrad
nivå. Det är dock just en sådan
bindning som regeringen åstadkommer.
Om nämligen försvarseffekten skall hållas
oförändrad efter vidtagandet av nu
föreslagna åtgärder, innebär det att försvarsutgifterna
—• de kassamässiga utgifterna
-—- för budgetåret 1967/68 måste
öka, dels med 350 miljoner kronor
för återgång till den gamla nivån, dels
med ett par hundra miljoner för återhämtning
av det som nu uppskjutes.
Därtill kommer tilläggen för teknisk utveckling
och kompensation för pris-och
lönestegringar — i år cirka 350 miljoner
kronor. Slutligen tillkommer också
de ökade kostnaderna för Järvafältets
utrymning —- cirka 50 miljoner kronor
— och väl sannolikt också för ökning
av värnpliktsavlöningar och familjebidrag
— det nu föreliggande utredningsförslaget
i detta avseende rör sig om
cirka 100 miljoner kronor.

Räknar man ihop dessa belopp, kommer
man till en utgiftsökning för budgetåret
efter nästa på över en miljard
kronor, och då är ändå ingenting medtaget
av kostnader för ändamål som
man i 1962 års försvarskommitté bedömde
som högst angelägna men tills
vidare möjliga att uppskjuta.

Är det någon här i kammaren som
tror, att regeringen kan ha planerat för
eller tänkt sig föreslå en sådan ökning
av försvarsutgifterna för budgetåret ef -

Statsverkspropositionen ni. m.
ter det som vi nu behandlar? Kan man
verkligen mot den bakgrunden hävda
att åtgärden är förenlig med försvarsbeslutets
regler om oförändrad målsättning
och full obundenhet?

Nu kan man fundera över hur regeringen
har kommit till en nedskärning
på just 350 miljoner kronor. Jag sade
nyss att någon undersökning av konsekvenserna
för försvarets del grundar
den sig inte på. Jag tror däremot i likhet
med herr Holmberg att man finner
förklaringen, om man studerar den
kommunistiska försvarsmotionen i fjol.
Den är litet måttligare i sina krav än
kommunisterna tidigare har varit och
begränsar sig till att yrka en besparing
i samma storleksordning som kostnaderna
för den årliga ökningen på grund
av teknisk utveckling, lönestegringar
och prishöjningar. För det kommande
budgetåret beräknas dessa kostnader
till 345 miljoner kronor. Regeringen har
alltså i år tillgodosett kraven i fjolårets
kommunistmotion och därvid till och
med överträffat sina läromästare.

När kommunistmotionen behandlades
i riksdagen i våras, beslöt riksdagen
på förslag av statsutskottet att avslå
motionen med motiveringen att motionsyrkandet
syftade till en radikal
förändring i den träffade försvarsöverenskommelsen.

Det förefaller, som om regeringen vill
kunna spela två olika roller alltefter
publikens skiftande smak. När detta
passar, gör man gällande att försvarsöverenskommelsen
har följts och skall
följas i alla dess enskildheter. När publiken
är en annan, kan man redovisa
en inställning till försvaret som är till
och med mera negativ än komunisternas
i fjol.

Herr talman! Det är djupt tragiskt att
man som underlag till detta skådespel
har valt skyddet för vår frihet och vår
fred.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag tänker inte gå in på
de stora politiskt-ekonomiska frågorna

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
i mitt anförande, utan jag tänker hålla
mig till betydligt mindre frågor — en
del av dem är kanske till och med lokalt
betonade.

De befolkningssiffror, som publiceras
inför varje årsskifte, ger oss ett klart
och otvetydigt bevis för den fortsatta
uttunningen av befolkningen i de s. k.
glesbygderna. Det verkar dock av de
publicerade befolkningssiffrorna, som
om befolkningsflykten från dessa områden
vore mindre förra året än under
år 1964 och som om det på vissa orter
blivit en bättre balans mellan å ena sidan
arbetskraftstillgången och å andra
sidan tillgången på arbetsobjekt.

Anledningarna härtill kan vara flera,
men det är självklart att lokaliseringsbidrag
eller lokaliseringslån härvidlag
varit av väsentlig betydelse genom
ökade arbetstillfällen. Jag tror också
att dessa bidrag och lån i framtiden
kommer att få stor betydelse för bygderna
inom stödområden. Inte minst
gäller detta skogsbygderna, varifrån det
svenska skogsbruket i stor utsträckning
hämtar sitt behov av arbetskraft.

Visserligen sker för närvarande en
hastig mekanisering av skogsbruket,
som gör att behovet av manuell arbetskraft
blir betydligt mindre än vad det
varit tidigare. Men hur långt denna
mekanisering än drives, kommer det
alltid att finnas ett behov av skogsarbetare,
som sköter den stora och dyrbara
maskinpark som nu i stor utsträckning
avlöser den manuella arbetskraften
i skogsbruket. Jag har för min del
inget att erinra mot detta, utan tror att
det är en nödvändighet ur lönsamhetssynpunkt
för skogsbruket, samtidigt
som det gör skogsarbetet mer attraktivt.

Å andra sidan tror jag att man får vara
litet försiktig och inte så där utan
vidare anamma de stora skogsbruksmaskiner
som nu används i amerikanskt
och kanadensiskt skogsbruk såsom
lämpliga för svenskt skogsbruk. Ty vi
skall komma ihåg att vi i vårt land på
många håll har helt andra terrängför -

hållanden än både i Amerika och Kanada.
Därtill kommer att dessa stora
skogsbruksmaskiner kräver stora behandlingsytor
som på många håll ej
är till finnandes inom svenskt skogsbruk.
Detta gäller inte minst bondeskogsbruket,
som på många orter består
av långa och smala skogsskiften, på
vilka det är omöjligt att bedriva ett
effektivt skogsbruk. För att komma till
rätta med detta fordras det särskilda
åtgärder, bland annat i form av en bättre
arrondering av skogsmarken i vissa
orter, ett snabbare genomförande av
de s. k. skogsbruksområdena, etc.

Man måste också snart komma till
rätta med det s. k. stärbhuseländet för
att det över huvud taget skall bli lönsamt
att driva skogsbruk i vissa trakter
av vårt land samt för att skogsindustrien
skall erhålla tillräckligt med råvaror
till sina fabriker, vilka nu i snabb takt
utbygges till stora enheter. Men det är
också nödvändigt att säkra tillgången
på arbetskraft och ge den ett bättre
inkomstläge. Skogsarbetarna är som vi
alla vet en typisk låglönegrupp — flera
talare har varit inne på detta problem
i dag, bland andra herr Bengtson. Jag
tyckte nog att hans anförande i den
delen mera borde ha riktat sig till Arbetsgivareföreningen.
Också skogsägarnas
egna organisationer har en stor
uppgift att fylla, men, som jag nyss
sade, får uttunningen av skogsbygdernas
befolkning ej gå alltför långt, tv då
försvinner arbetskraften därifrån till
slort men för skogsbruket. Visserligen
kan arbetarna vara bosatta rätt långt
ifrån arbetsplatserna genom att de anlitar
egna bilar eller genom att arbetsgivarna
ställer motorfordon till deras
förfogande för transporterna till arbetsplatsen.
Men detta kan ju endast
ske inom rimliga avstånd. Jag tror nämligen
ej att skogsarbetarna kommer att
finna sig i att återgå till veckolånga
förläggningar i s. k. timmerkojor. Om
skogsarbetarbygderna avfolkas alltför
mycket, finns det risk för att detta
skulle behövas. Jag tror inte heller att

Onsdagen den 1!) januari 1906 fm.

Nr 2

7!)

det skulle hjälpa om dessa timmerkojor
hade en mycket hög standard.

Virkestransporterna från skogen till
förädlingsindustrierna sker i allt större
utsträckning genom landbaserade transportmedel:
järnväg och lastbilar. Det
har blivit så av olika skäl, framför allt
av rent ekonomiska, som jag inte vidare
skall gå in på. På åtskilliga orter har
också transportmängden av skogsbruksprodukter
på järnvägarna mer än fördubblats
på mycket kort tid. Därigenom
måste väl också lönsamheten för SJ ha
blivit bättre inom dessa områden. Under
sådana förhållanden är det svårt att
förstå de signaler som nu kommer om
att nedlägga långa järnvägssträckor i
skogsbygderna, där transporterna av
skogsprodukter ständigt ökar. Man brukar
väl ändå inte inskränka på en näring
som ökar i omfattning. Detta är
vad som håller på att ske i västra Dalarna
och andra orter, där skogsbruket är
huvudnäring och där hotet om en nedläggning
av järnvägen är överhängande
— detta utan att någon upprustning
av landsvägsnätet sker dessförinnan.
P.lir järnvägsnedläggelsen i dessa bygder
ett faktum under den närmaste tiden,
vilket jag hoppas kan förhindras,
så kommer detta att betyda ett stort avbräck
för transporterna av skogsprodukterna
under den s. k. tjällossningsperioden,
eftersom avlysning av lastbilstrafiken
är vanlig på den s. k. Västerdalsvägen
på långa sträckor. Att detta
kommer att vålla besvärliga förhållanden
för skogsbruket i berörda orter
kan var och en förstå.

På kammarledamöternas bänkar ligger
en proposition med ett förslag om
höjning av bilaccisen för att bringa
ned allmänhetens ökade bilköp. Det är
ett förslag som får anses riktigt i ett
för landet ansträngt ekonomiskt läge,
även om det i särskilt hög grad drabbar
glesbygderna. Men samtidigt signalerar
ett statligt verk, nämligen SJ, en jiirnvägsnedläggelse,
som direkt kommer att
betyda ett ökat köp av både personbilar
och lastbilar. När det kollektiva

Statsverkspropositionen in. in.
kommunikationsmedlet försvinner, blir
efterfrågan på bilar större, .lag kan därför
i detta sammanhang ansluta mig till
den vädjan, som lokala och regionala
myndigheter samt representanter för
näringslivet i Dalarna framför till kommunikationsminstern,
att göra vad han
kan för att förhindra en nedläggning av
järnvägen i de orter jag tidigare nämnt.
Under alla förhållanden bör en ordentlig
upprustning av vägnätet i berörda
orter ske innan det kan bli tal om en
nedläggning av järnvägsdriften på föreslagna
sträckor.

De anslag som för nästa budgetår äskas
till försvaret uppgår enligt statsverkspropositionen
till 4 814,9 miljoner
kronor, en icke föraktlig summa. Med
hänsyn till högkonjunkturen har det
bedömts som nödvändigt att försöka
minska myndigheternas planerade medelsförbrukning
under nästa budgetår
med 350 miljoner kronor. Jag skulle
för min del helst ha sett att denna
minskning hade varit ännu större, och
jag tror att man kunnat göra det utan
alt äventyra försvaret. För närvarande
pågår och har under flera år pågått en
upprustning av kasernetablissemangen
vid regementena, däri inbegripna de
värnpliktigas förläggningslokal. Denna
upprustning borde kunna ske i en betydligt
hastigare takt med hänsyn till
det utomordentligt dåliga skick dessa
förläggningslokaliteter på sina håll befinner
sig i. På vissa regementen har
i dessa lokaler, om man får döma efter
tillståndet hos dem, någon uppsnvggning
ej skett under de senaste femtio
åren. När riksdagen anslår stora summor
till försvaret så borde anslag till
detta ändamål ha givits förtursrätt
framför vissa andra anslag under försvarets
huvudtitel. Det är min bestämda
uppfattning att man ej främjar de
värnpliktigas försvarsvilja genom den
otrivsel som de måste känna då de under
sin värnpliktsutbildning är förlagda
till logement som vid vissa regementen
kan benämnas som rent ruggiga.
Det är lika viktigt att de värnpliktiga

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
under utbildningstiden får en hygglig
förläggning som att de erhåller en god
daglön.

Herr talman! Det skulle ha varit mycket
mer att anföra vid denna remissdebatt,
men jag skall låta nöja mig med
detta av hänsyn till den långa talarlistan.
Jag får väl sluta som alla andra talare
gjort före mig med att yrka att
statsverkspropositionen remitteras till
vederbörande utskott.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! När man tar del av
årets statsverksproposition i dess helhet
och summerar finansplanens sammanfattning
är det på sin plats i den
politiska hederlighetens namn att för
det första ge finansministern en eloge
för att han i ett ekonomiskt bekymmersamt
läge på det sätt han här gjort har
sagt ifrån. För det andra måste man
konstatera det som händer inom såväl
EFTA som EEC, där vår svenske handelsminister
leker med och där stor förståelse
visas av den svenska regeringen
för EFTA-partnern Englands brott mot
F.FTA-traktaten. Den europeiska handelsintegrationen
har blivit så helig att
man från regeringens sida i alltför stor
utsträckning åsidosatt det svenska näringslivet.

Detta framgår av den redovisade negativa
handelsbalansen på 1 400 miljoner
kronor och en ökad inhemsk lagerinvestering
till ett belopp av 1 600 miljoner
kronor, vilket betyder en ökning
från föregående år med en miljard kronor.
Om man till detta lägger att inte
blott hushållssparandet utan även det
totala sparandet i sin helhet har minskat,
förundrar man sig över orden i finansplanen,
där det sägs att betingelserna
för svensk ekonomi är goda. Försiktigtvis
anmäls dock vissa reservationer.

Det verkligt glädjande och positiva
som redovisas i statsverkspropositionen
är det ökade handelsutbytet mellan de
nordiska länderna, detta trots att regeringen
visar ett relativt svagt intresse
för den nordiska gemenskapen.

En konjunkturuppgång på cirka 3,5
procent måste i dagens läge betecknas
som svag. Jag tror inte att man kan finna
orsaken endast i ett redovisat övertryck
på vissa områden samt i otillräckliga
kapaciteter. Detta och den faktiska
löneglidning som ägt rum sägs vara orsaken
till den otillfredsställande ekonomien
i vårt samhälle. Verkligheten torde
vara att regeringens tidigare förda
inflationspolitik nu slår igenom med
hela sin tyngd. Vidare kan påpekas att
förtroendet för penningvärdet har försämrats
— inte minst efter herr Strängs
tidigare uttalande att han accepterar en
penningvärdeförsämring på 3 å 4 procent
årligen — vilket har fört med sig
att det sparande som vi behöver i samhället
har stagnerat.

Socialdemokraternas rädsla för herr
Hermansson har omöjliggjort införandet
av en mervärdeskatt, som skulle ha
givit vår industri bättre konkurrensmöjligheter.

Tittar vi på investeringssidan kan vi
konstatera att kommunerna enligt den
nya budgetplanen tvingas nedskära sina
av riksdagen beslutade utgifter. Jag förmodar
att det blir ingen lätt uppgift att
vara kommunalman under det nya budgetåret
med regeringens diktat om nedskrivna
kommunala investeringar. Detta
gäller kanske i synnerhet på skolans
område.

Jag har sagt tidigare här i kammaren,
och jag vill upprepa det vid detta tillfälle,
att det är farligt när kampen om
väljarnas gunst leder till att aptiten i
fråga om reformer blir så stor att man
inte i ett långsiktsprogram låter reformer
och produktionsökning vara avhängiga
av varandra. Med tillfredsställelse
kan vi konstatera att näringslivets
investeringar efter en treårig stagnation
nu ökat med 8 procent. Om finansministerns
propåer om industriens ökade
investeringar under nästa år skall
bli verklighet, fordras med all sannolikhet
att oppositionen, så som tidigare
skett, anvisar framkomliga vägar.

På bostadsområdet är att beklaga den

Onsdagen den 19 januari 190(5 fm.

Nr 2

stagnation som kommer att ske, men att
i nuvarande ekonomiska läge föreslå ett
ökat bostadsbyggande rimmar illa med
de resurser som står till förfogande. När
de orden uttalas skall vi vara medvetna
om att om hyresregleringen i hastigare
takt avskaffats och bostadsbyggandet
fatt en friare prägel skulle vi inte ha
befunnit oss i nuvarande situation.

Lät mig, herr talman, säga några ord
om löneutvecklingen i vårt samhälle.
Här har som man tror herr Geijer och
företrädare för arbetsgivarsidan långa
och kanske uppriktiga förhandlingar om
den procentuella förbättringen av lönerna.
Skulle de förhandlingarna stanna
vid, låt mig säga, 5 eller 6 procent,
har det ingen betydelse. I dagens läge
med nu vanliga löneglidningar blir ändock
slutresultatet i stort sett det dubbla.
Denna från organisationernas sida
bevisade oförmåga kommer ju helt och
hållet att snedvrida de ekonomiska bedömningarna.
Om regeringen vill ha
fasthet i sin ekonomi, tycker jag, herr
talman, att statsministern skulle praktisera
sitt historieberättande i verkligheten
enligt den legendariska historien
med slutorden: »Huka er gubbar för nu
skjuter jag.» Om inte kraftåtgärder vidtages
av ömse parter, måste man ge organisationerna
och även statsmakterna
en inkompetensförklaring. Om inte organisationerna
bär ansvaret, måste det
vara regeringen som får göra det.

.lag förundrar mig inte över att anställda
konstaterar att man med nuvarande
prisstegringar, orsakade av regeringens
penningförstörande politik, i
avtalsförhandlingar kräver kompensation
för en löneökning som i många
fall är negativ, om man ser på såväl
marginalskatten som på de indirekta
skatterna. Detta faktiska förhållande
måste betyda att större hänsyn än hittills
måste tas till vissa marginalskikt i
skatteskalan. I detta sammanhang är det
naturligt att låglönegruppernas andel i
statens skatteinkomster måste beaktas.
Här vill jag bara uttala att vi från centerpartiet
på grund av vår humanitära

6 Första kammarens protokoll 1966. \r

Statsverkspropositionen m. m.

uppfattning och vårt sorgsna konstaterande
av att socialdemokraterna har avskrivit
låginkomsttagarnas problem
kommer att i motion yrka på en för dessa
grupper gynnsammare beskattning.

Herr talman! Jag tycker det närmar
sig det löjliga när en företrädare för socialdemokraterna
i TV:s »nya kammaren»
talar om att eu mervärdeskatt inte
skall vara till nytta för de lägre inkomsttagarna.
De som har läst skatteberedningens
betänkande och även tagit
del av diskussionerna därom är ju
medvetna om att det vid en övergång
till eu dylik .skattereform är naturligt
att låginkomsttagarnas skatteproblem
bör beaktas. Endera talade denne man
av okunnighet eller också mot bättre
vetande.

Låt mig sedan, herr talman, något beröra
budgeten för 1966/67. De områden
som får bära den negativa hördan är
försvaret, skolan, vägbyggnaderna och
bostadsbyggandet. Personligen har jag
ingenting att invända mot framflyttningen
av medelsförbrukningen på försvarets
område. Vi har inom alla partier
varit med om att besluta om principen
och kostnaderna för den framtida
skolan. Dagens ekonomiska situation
kräver solidaritet i fråga om takten
i investeringarna. Inom vårt parti
förundrar vi oss över den negativa inställning
som den nye kommunikationsministern
har till vägväsendet —
han som måhända präglat uttrycket
»mot nya djärva mål». Vi kommer beträffande
den skatt som bilismen svarar
för att hemställa om förändringar.
Vi hälsar med tillfredsställelse att den
av oss under vårriksdagen väckta motionen
om ökat statligt lokaliseringsstöd
enligt finansplanen kommer att beaktas;
givetvis inom femårsramen och
de beslutade 800 miljoner kronorna.
Fördelningen mellan kommunernas och
statens åtaganden kommer likaså att
noga beaktas av vårt parti vid årets
riksdag. Vår bedömning av Sveriges andel
i u-hjälpen överensstämmer inte
med regeringens. Vi är medvetna om

Nr 1

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

att den framlagda budgeten är svag.
Det innebär att vi med hänsyn till vårt
ansvar kommer att i likhet med finansministern
presentera ett balanserat förslag.
Vi kommer att godkänna en del
av de budgetförstärkningar som föreslås.
När det gäller bensin- och brännoljeskatten
kommer vi att föreslå vissa
ändringar, i enlighet med ordspråket
att bilen är den fattiges överrock.

Herr talman! Det som alla partier i
dagens ekonomiska krissituation bör
vara ense om är ett ökat samhälleligt
och enskilt sparande, en bättre handelsbalans
samt åtgärder mot den socialdemokratiska
inflationen. Detta bör
vara några av riktningsvisarna för de
motioner som kommer att avges i anledning
av statsverkspropositionen.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag ber redan från början
om ursäkt för att jag kommer att
göra mig skyldig till ett stilbrott genom
att inte, liksom flertalet av dem som
yttrat sig hittills, komma med ett sifferspäckat
och mycket materiellt anförande
utan i stället slå in på något andra
vägar.

För en vecka sedan stod kammarens
ledamöter uppsträckta, välkammade och
rakryggade bakom sin värderade talman,
och såvitt jag kunde iakttaga bugade
alla instämmande när talmannen
betygade Majestätet kammarens »vördnad,
trohet och tillit». Såvitt jag ytterligare
kunde konstatera var medkammaren
lika engagerad i sin lojalitetsförklaring.
Ingenting tydde heller på att deras
excellenser statsministern och utrikesministern
och deras följe på något
sätt vantrivdes i miljön. Inte kunde man
då ana att det i själva verket fanns de
i församlingen som närmast var beredda
att kliva fram för att plocka bort
den gedigna möbel majestätet vilade i,
eller som menade att det enklaste sättet
att uppfylla Kungssångens ord »Gör
kronan på hans hjässa lätt», vore att för
all framtid ta kronan av honom för att

kanske i stället hänga en presidentkedja
— eller vad det nu kan vara fråga
om — kring halsen på någon av de
många inom partiet med stort P, vilka
enligt finansminister Strängs säkra uttalande
i TV häromkvällen »bär en marskalkstav
i sin ränsel».

Jag tyckte redan då jag hörde herr
Sträng säga detta att det där med ränsel
verkade en smula otidsenligt. Den
kära portföljen borde väl för de tappra
framtidsgossarna vara en lämpligare
förvaringsplats för en marskalkstav —
om man nu över huvud taget skall nämna
ordet marskalk i detta känsliga sammanhang.
Det måste ju innebära en
ständig påminnelse om att svenska folket
en gång tidigare valt en riktig marskalk
till sitt överhuvud.

Nu var det och är det inte min mening
att engagera mig i en debatt om
monarki eller republik. Den debatten
blir det nog många tillfällen till senare.
Anledningen till att jag började mitt anförande
på detta sätt är en helt annan,
nämligen en stillsam undran över vad
folk i allmänhet skall tänka och tycka
om politik. Vi vet redan att en del personer
menar att politik är någonting
ganska trist eller kanske rent av någonting
skumt — »ett rävspel» är som bekant
ett inte alldeles ovanligt uttryck i
sammanhanget — medan andra tror
att politik är någonting mycket upphöjt,
fyllt av ståndaktighet, god vilja
och självuppoffring. Sedan finns det
väl mellan dessa bägge poler en hel
rad av varianter.

Nog måste man under sådana förhållanden
förstå att människor som ägnar
politiken ett mera förstrött intresse ställer
sig undrande, när de ena dagen i TV
bevittnar hur riksdagens ledamöter, alldeles
oavsett vad de bär innanför överrockarna,
visserligen långrotande och i
otakt men med en alldeles uppenbar
iver tågar upp till Slottet för att där
som »valda ombud för Sveriges folk» i
gemenskap med Majestät, regering och
vad riket haver av stora män och kvinnor
inleda det arbete som sträcker sig

Onsdagen den 19 januari 19(50 fm.

Nr 2

från hovstaten till frågan om föränd- 1
ringen av en deltidstjänst som kanslist i
till heltidstjänst, för att sedan ett par i
dagar senare samma TV-tittare får upp- I
leva att ledamoten av andra kammaren (
Nancy Eriksson som en annan amason
i spetsen för en upprörd skara klättrar 1
upp på barrikaden manande till storm- i
ning av Slottet och fördrivande av dess ;
nuvarande innehavare. I

Man måste som sagt förstå att många
undrar över vad detta kan vara för sorts ;
politik. Ena dagen utbytande av högtid- 1
liga försäkringar, andra dagen realisa- :
tionsrop om »bort med hela rasket». Är i
politiken så dubbelbottnad, frågar sig i
onekligen den fåkunnige.

En mera erfaren kritiker till det poli- 1
tiska skådespelet har kanske andra funderingar.
Han läser och lyssnar och :
får veta, att andra kammarens amason
säkert skulle ha fått ännu fler namn
på sin motion om hon startat namninsamlingen
tidigare — namninsamlingen
är som bekant nu för tiden väldigt
modernt — och att motionen inte bara
fått sitt stöd av den socialdemokratiska
gruppen utan därtill den varmaste
välsignelse av statsministern själv. Den
kritiske frågar sig då: Varför dessa
krumbukter? Hade det inte varit enklare
och renhårigare att regeringen lagt
fram en proposition i ärendet? Ja, invänder
man då, men motionen går ju
endast ut på en utredning; frågan måste
belysas ur alla vinklar och vrår. Visst,
men regeringen har ju vanan att låta
göra egna utredningar. Om det nu ens
behövs några utredningar. Hov- och
slottsstaten går på inte fullt 6 miljoner
kronor. Det s. k. partistödet — hör:
presstödet — kostar skattebetalarna redan
i ingångsskedet fyra gånger så mycket
årligen, utan att det har behövts
någon utredning alls.

Man frågar sig också: Ger för övrigt
utredningar alltid garantier för att något
riktigt och vettigt händer? Vi hade
en mycket förnämlig sådan utredning
— herr Sundin talade nyss om den —
som dessutom kom fram till ett en Första

kammarens protokoll 1966. Nr 2

Statsverkspropositionen in. m.
hälligt förslag, nämligen skatteberedningen.
Men inte har den ännu avsatt
några spår. Tvärtom har herr Sträng
fortsatt i den gamla stil som utredningen
anser nödvändig att bryta.

Andra har redan grundligt nagelfarit
herr Strängs förslag, och jag skall nöja
mig med att peka på en enda sak, som
ytterligare vill understryka besvärligheterna
med punktbeskattningar.

Man kan hålla med herr Sträng om
att bilismen i vårt land vuxit i en omfattning
som i vissa avseenden kan te
sig äventyrlig. Vårt vägväsende har inte
kunnat byggas ut i takt med trafikökningen.
Städerna, framför allt storstäderna,
har våldsamma parkeringsproblem.
De gator och vägar, som kommit
till för att trafiken skulle rulla på dem,
är i stor utsträckning tillkorkade av stillastående
bilar. Det tycks vara lätt att
köpa bil men svårare att finna en plats
att förvara den på.

Man kan också väl förstå herr Strängs
bekymmer över de tusentals miljoner
som går ut från landet till motorfordon
och drivmedel. Man kan till och
med mena att bilismen i viss grad är
en fråga om lyx och nöje och att man
då skulle kunna tillämpa de kända orden,
att »smakar det något, så får det
också lov att kosta något».

Men bilismen är i minst lika hög grad
en fråga om nytta, och en ökad punktbeskattning
som drabbar bilen och bensinen
blir till sist en pålaga som mest
besvärar den som bäst behöver bilen.
Nöjesåkaren kan utan större uppoffringar
inskränka sina turer. Skogsarbetaren
i Norrland, som numera i stor utsträckning
måste ha bil för att klara sitt
levebröd, kan inte avstå från att använda
den, om han skall sköta sitt jobb. Lokaliseringspolitiken
är i stor utsträckning
—- som jag sett den — en fråga
om att ordna sysselsättning åt en arbetskraft,
som bilburen kan nå arbetsplatsen
och alltså bo kvar i sin gamla bostad.
Ju dyrare bilen och bensinen blir
för honom, desto mer krymper hans
inkomst och desto större blir hans in -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

tresse att konkurrera om bostad i tätorten.

Utan att ha något yrkande kan man
alltså ifrågasätta, om herr Strängs handlag
i detta stycke är det rätta. Någon
grundligare utredning om verkningarna
av denna speciella skattehöjning lär han
knappast ha företagit, utan han har
nöjt sig med att gripa det som verkat
ligga närmast till. Att det drabbar en
del av de så omtalade låglönegrupperna
hårdast är tydligen ovidkommande.
Sådan kan politiken vara. Ord och gärningar
går illa ihop.

Så herr talman, är jag tillbaka till politiken
igen. Då erinrar jag mig att jag
strax före jul ställde ett par frågor till
statsministern med anledning av att
några socialdemokratiska tidningar,
nogsamt undvikande journalistikens
regler och hedersbegrepp, tagit heder
och ära av en »aktad» familj, som bland
annat beskylldes för att ha varit slavdrivare
gentemot en polsk kvinna.

Statsministern hade vänligheten att
svara, naturligtvis inte på mina båda
frågor men i alla fall lämna ett svar,
och det är ett svar som jag tycker ger
anledning till några reflexioner även
här.

Statsministern skriver i sitt brev:
»Lögnaktiga påståenden är allvarliga
ting, oberoende av om de förekommer i
socialdemokratiska eller borgerliga tidningar.
»

Jag tar detta som ett medgivande att
lögnens allvarliga synd även kan drabba
den press som enligt statsministerns
tidigare uttalanden är i särskilt behov
av stöd genom medel från skattebetalarna.

I nästa punkt i brevet får jag veta att
en synd kan vara dubbelt farlig, nämligen
»när den avser att påverka medborgarna
till politiska ställningstaganden».

Där sättes alltså politiken in i ett
skimrande strålkastarljus. Att beljuga,
att ta heder och ära av, att allvarligt
skada en vanlig människa och hennes
anhöriga är bara hälften så syndigt

som när lögnen drabbar en politiker
och kanske därmed ett politiskt parti.

Det är vällovligt höga tankar om politiken
och politikern som statsministern
här för fram, men jag för min del
är så enkelt funtad att jag menar att i
den fulländade demokrati, där fru Nancy
Eriksson m. fl. anser en kung vara
en skönhetsfläck som måste bort till
varje pris, där är det ingen skillnad
mellan politikern och den vanlige medborgaren.
Där råder, vilket statsministern
i detta sammanhang tycks ha glömt
bort, jämlikhet. Ja, jag vågar nästan påstå
och tro att lögnen i många fall drabbar
den vanlige medborgaren hårdare
än politikern som — i varje fall i allmänhet
— har helt andra resurser och
möjligheter att försvara sig.

Den sista punkten i statsministerns
svar är verkligt lärorik. Den lyder så
här: »Det är en stor sak att vi i Sverige
fortfarande har en nyansrik press som
kan påtala misstag även hos kolleger,
och framför allt att vi har TV och radio
som står öppen för alla meningsriktningar
och som därför är ett hinder
för de människor som i likhet med Expressens
redaktion strävar efter att skapa
ett allsmäktigt tidningsmonopol.»

Statsministern konstaterar alltså för
det första att vi i Sverige har en nyansrik
press. När det nu är på det sättet
frågar man sig vad presstödet då skulle
tjäna till. Om nyanserna redan finns i
god omfattning, var då inte frågan om
presstödet i varje fall för tidigt väckt?

För det andra förefaller jämförelsen
mellan radio och TV samt Expressen
minst sagt egendomlig. Det som redan
klart och uppenbart är ett monopol —
alltså radio- TV, det vet man ju inom
Radio-Syd och Radio-Nord och vad de
nu heter och har hetat — det är enligt
statsministern en frihetens strålande företeelse,
men bedrövlig är däremot enligt
hans mening risken att en viss tidning
blir ett allsmäktigt tidningsmonopol,
en risk som jag vet och som statsministern
vet är fullständigt obefintlig.

Möjligen skulle man här kunna spåra

Onsdagen den 1!) januari 1966 fm.

Nr 2

lnterpellati

en märklig tanke bakom presstödet,
nämligen den, att så snart en tidning
blir så omtyckt att dess upplaga stiger
till en viss som farlig betraktad gräns
skulle man satsa statliga medel på en
annan tidning och genom dumping
och annan illojal konkurrens plocka
ned den stora tidningen på jorden igen.
Det vore sannerligen ett märkligt utslag
av politik.

I anslutning till dessa punkter i brevet
vill jag också gärna ta upp ett par
punkter som statsministern var inne på
här i dag. Han uttalade bl. a. sin tillfredsställelse
över det som hade hänt
inom skolans värld och pekade då på
att klassernas storlek hade minskat. I
åttonde huvudtiteln läser man också på
första sidan dessa ord: »De stora kvalitativa
insatserna avspeglas bl. a. i den
gynnsamma klasstorleken och lärartätheten.
» Det är tydligen ett resultat av
den socialdemokratiska politiken.

Men om man går till sid. 226, läser
man: »Det är angeläget, att inom ramen
för 1962 års grundskolebeslut omedelbara
åtgärder vidtas i syfte att åstadkomma
att skolorganisationen blir sådan
att tillgängliga resurser utnyttjas
på lämpligaste sätt. Det ankommer på
skolmyndigheterna att tillse att antalet
klassavdelningar begränsas i den utsträckning
som under hänsynstagande
till olika förhållanden är möjligt.»

Det som på första sidan var gott och
väl och förtjänt av beröm blir alltså på
226 :e sidan en olycka, som enligt vad
departementet ger order om skall rättas
till genom att antalet elever i klasserna
ökas på nytt och den gamla ordningen
återställes.

Jag vill också, herr talman, protestera
mot det enligt min mening direkt
förolämpande uttalande som statsministern
gjorde mot herrar Bengtson
och Lundström personligen då han förklarade
att en partisammanslagning
skulle leda till att han slapp höra både
herr Lundström och herr Bengtson och
att han av dessa två föredrog herr Hedlund.

a ang. behörigheten att utöva läkaryrket

Jag lade märke till att statsministern
slutade sitt anförande med vad jag vill
kalla eu vädjan till kommunisterna och
talade om nödvändigheten av samling
i ett stort arbetarparti. Jag skulle med
samma rätt som statsministern kunna
säga att om det blev ett enda parti av
de två, skulle vi slippa höra både herr
Erlander och herr Hermansson och att
jag av de två föredrar herr Sträng.

På tal om herr Sträng har jag till
sist, herr talman, en önskan att från
denna plats få framföra ett uppriktigt
tack till finansministern för hans renhjärtade
uttalande i TV, då han på fråga
förklarade att det i den statsverksproposition
som vi nu skall remittera
inte fanns något av de nya djärva målen.
Dessa var tydligen närmast avsedda
för affischtavlorna och hörde i varje
fall inte hemma i den nuvarande politiska
sinnevärlden. Jag tycker, herr talman,
att det var ett befriande och välgörande
korsdrag.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl. propositioner
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 20, angående ändrade bestämmelser
om ersättning av allmänna medel till
vittnen, in. in.

Interpellation ang. behörigheten att utöva
läkaryrket

Herr EDSTRÖM (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Sedan lång tid tillbaka
har i Sverige liksom i flertalet kulturländer
förefunnits specialisering inom
läkekonsten. Därvid bär oftast läkarnas
fackliga eller vetenskapliga sammanslutningar
i enlighet med vad vetenskap
och praktisk erfarenhet ford -

86 Nr 2 Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Interpellation ang. behörigheten att utöva läkaryrket

rat fastställt regler och fordringar för
sådan specialist. I Sverige var Sveriges
läkarförbund tidigare sådan institution.
På grund av den medicinska och
tekniska vetenskapens samt praktiska
sjukvårdens snabba utveckling under
senare årtionden måste dessa regler och
fordringar genom experter och expertkommittéer
vara föremål för fortlöpande
tillsyn, vilket tidigare även skedde,
med resultat att de väl hölls i nivå med
tidsutvecklingen.

I samband med att den nya lagen om
behörighet att utöva läkaryrket antogs
fastställdes genom kungörelse nr 633
av den 25 november 1960 nya statliga
regler om sådan specialistbehörighet.
Dessa gäller fortfarande efter mer än
fem år utan ändring trots den fortsatta
betydande utveckling som skett. Detta
även trots att redan i januari 1962 medicinalstyrelsen
inkom till regeringen
med förslag om nya bestämmelser på
grundval av omfattande expertutredning.
Inom parentes kan anföras, att
denna hade påbörjats redan innan
ovannämnda kungörelse i november
1960 utfärdades, enär de regler och
fordringar, som tidigare gällt och vilka
kom att bli mer bestående i kungörelsen,
redan då ansågs vara föråldrade.

Anmärkas bör att vid debatten i riksdagen
i anledning av ovanskrivna lags
antagande uttalades farhågor för att en
statlig reglering av specialistbehörigheten
skulle komma att medföra, att denna
skulle bli stelbent och möta svårigheter
att följa med i den aktuella utvecklingen.
Dessa farhågor avvisades
emellertid från regeringshåll såsom oberättigade.

Efter rekommendation av Nordiska
rådet tillsattes 1963 en internordisk arbetsgrupp,
som skulle utreda frågan
om genomförande i de nordiska länderna
av enhetliga regler rörande specialistbehörighet
för läkare. I februari
1965 överlämnade denna arbetsgrupp
sitt betänkande, vilket remissbehandlats
och föranlett Kungl. Maj:t att helt
nyligen uppdraga åt medicinalstyrelsen

och universitetskanslersämbetet att gemensamt
utreda förutsättningarna för
Sveriges anslutning till ett avtal med
i huvudsak det innehåll, som föreslagits
av denna arbetsgrupp. Uppdraget
innebar emellertid även att utreda förutsättningarna
att begränsa tidsåtgången
för läkarutbildningen fram till medicine
licentiatexamen.

Detta utvidgade uppdrag medför, att
denna utredning säkerligen kommer att
bli långvarig. Även med de bästa experter
till hjälp kan ett så omfattande
utredningsarbete ej avklaras så snabbt
som departementet önskar, nämligen
till den 1 januari 1967. Därtill kommer,
att även om utredarna då skulle vara
klara, måste deras betänkande remissbehandlas
och begrundas, innan nya
regler för specialistutbildning kan fastställas.
I allra bästa fall kan vi alltså
hoppas på att sådana regler kan komma
till stånd under 1968. De gamla, redan
vid antagandet 1960 föråldrade bestämmelserna
har då gällt i snart åtta
år, något helt horribelt med tanke på
den snabba utveckling, som under tiden
skett inom sjukvård och medicinsk och
teknisk vetenskap.

Att den nuvarande grundutbildningen
reformeras, är ett önskemål både
bland läkare och studenter. Det samband
mellan grundutbildning och specialistutbildning,
som onekligen existerar,
får dook ej föranleda, att det underlåtes
att omedelbart ta itu med den
mest angelägna uppgiften, nämligen
specialistutbildningen.

Från läkarhåll har länge påpekats,
att den svenska specialistutbildningen
är betydligt sämre än på många andra
håll — våra nordiska grannländer har
nyligen moderniserat sina bestämmelser.
Den måste förbättras, om vi skall
kunna vidmakthålla vår höga sjukvårdsstandard.
Regeringens nuvarande
förhalningstaktik framstår därför som
mindre lycklig.

På grundval av vad jag sålunda anfört,
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen

Onsdagen den 19 januari 1966 fm.

Nr 2

Interpellation ang. behörigheten att utöva läkaryrket

för socialdepartementet få framställa
följande frågor:

Är det regeringens avsikt att behålla
de nuvarande, redan 1960 föråldrade,
bestämmelserna om specialistbehörighet
att utöva läkaryrket ytterligare åtskilliga
år?

Finns ingen möjlighet att efter medicinalstyrelsens
hörande göra en provisorisk
modernisering av dessa bestämmelser
i huvudsaklig överensstämmelse
med de som gäller i våra nordiska
grannländer att gälla tills den
nytillsatta utredningens förslag kan läggas
till grund för en mer permanent
lagstiftning.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet avlämnade motioner: nr

51, av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl., angående folkomröstning i frågan
om statsskicket;

nr 52, av herr Svanström och herr
Gustafsson, Nils-Eric, om fria resor för
värnpliktiga till hemorten;

nr 53, av herr Edström, om införande
av en medikonomexamen;

nr 54, av herr Edström m. fl., om inrättande
vid Lunds universitet av en
professur i anestesiologi;

nr 55, av herr Hjorth m. fl., om inrättande
av en laboratur i pediatrik vid
akademiska sjukhuset i Uppsala;

nr 56, av herrar Lundberg och
Strandberg, om successivt upphörande
av skatteutjämningsbidragen till landstingen; nr

57, av herr Hiibinette och herr
Ohlsson, Ebbe, i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition nr 10, med förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 2 § 1 mom. förordningen den 24 maj
1957 (nr 209) om skatt på sprit och vin,
in. in.;

nr 58, av herr Schött in. fl., om rätt
till avdrag vid beskattningen för gåvor
till allmännyttiga ändamål;

nr 59, av herr Sandin och herr Carlsson,
Eric, angående allmän registrering
av spritinköp;

nr 60, av herr Svanström m. fl., om
befrielse jämväl från arvsskatt för stiftelser
och sammanslutningar som är befriade
från gåvoskatt;

nr 61, av herr Wanhainen m. fl., om
restitution av skatt å bensin för skogsbrukets
motorsågar;

nr 62, av herr Möller och fröken Mattson,
angående ärekränkning av främmande
makts statsöverhuvud in. fl.;

nr 63, av herr Sörenson, angående
vigselrätten för pastorer i fria kristna
trossamfund;

nr 64, av fröken Mattson och herr
Pettersson, Karl, om fri akutvård å
sjukhus för folk- och förtidspensionärer; nr

65, av herr Mattsson m. fl., om
höjning av maximihastigheten för bil
med släpvagn;

nr 66, av herr Wanhainen, angående
användningen av snöscooter vid renskötsel
och jakt; samt

nr 67, av herr Svanström in. fl., angående
Sveriges självförsörjning med
livsmedel.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 16.53.

In fidem
K.-G. Lindclöw

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Onsdagen den 19 januari eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll
:

År 1966 den 19 januari sammanträdde
de valmän, som av kamrarna fått
i uppdrag att jämlikt §§ 70 och 71 riksdagsordningen
utse fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret för att
välja en fullmäktig i riksbanken efter
herr Karl Emil Ahllcvist, som den 12
januari 1966 erhållit begärt entledigande
från sitt uppdrag att vara fullmäktig
i riksbanken, jämte en suppleant;
och befunnos efter valets slut hava blivit
utsedda till

fullmäktig

under återstående delen av valperioden
1965—1968:

herr Nilsson, Elis Birger, ledamot av
andra kammaren, med 45 röster;

suppleant för herr Nilsson, E. B.:

herr Hammarberg, Sven Oskar, ledamot
av andra kammaren, med 45 röster.

Gust. Elofsson Ingemund Bengtsson
Ebbe Ohlsson Eric Kelander

På framställning av herr talmannen
beslöts att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för de
valda, dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om det förrättade valet.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj :ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov
under budgetåret 1966/67, samt nr 2,
angående utgifter på tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1965/66.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! I årets statsverksproposition
förklarar finansministern bl. a.,
att våra ambitioner och vår viljeinriktning
att ytterligare stegra aktiviteten
på praktiskt taget alla områden under
det gångna året lett till ett visst övertryck
i vår ekonomi, men att detta inte
betyder att målsättningen varit felaktig,
utan endast att vi tillfälligt överskattat
våra krafter och möjligheter. Finansministern
tillägger, att för närvarande
gäller det att återvinna den jämvikt
i utrikeshandeln, som rubbades under
år 1965.

Vad finansministern med det anförda
försöker förklara är, att vi under en
följd av år utnyttjat våra resurser till
det yttersta och att vi beslutat om nya
reformer, som kostar nya pengar, utan
att ta tillräcklig hänsyn till att de utställda
växlarna också måste infrias.
Vi har med andra ord levt över våra
tillgångar.

Man kan naturligtvis inte få allt vad
man vill ha. Det är en gammal god regel,
som socialdemokraterna sedan lång
tid inte tillräckligt har beaktat.

Under den senaste tioårsperioden har
statens utgifter ökat med mellan 17 och
20 miljarder kronor och givit oss en
långt gående inflation, som skapar stora
svårigheter på snart sagt alla områden.
Näringslivet har svårigheter därför
att vårt allmänna kostnadsläge gått kraf -

Onsdagen (len 19 januari 19(i(5 em.

Nr 2

tigt i höjden, vilket fört med sig svåra
konsekvenser i den internationella handeln.
Inom många branscher har man
sökt klara problemet genom uppgående
i stora koncerner. Inom andra har det
lett till betalningsinställelser och merendels
nedläggandet av industrier. I
många fall leder förhållandena till, att
företagen etablerar sig utomlands, där
lägre produktionskostnader råder. Vill
det sig riktigt illa, så konkurrerar man
med hemlandet.

Det är alldeles uppenbart, att den
budget vi hade under föregående år,
med en statlig utgiftsökning av 4 miljarder
kronor, var oerhört inflationsdrivande.
Det fordras inga undersökningar
för att konstatera, att denna politik
hos oss under större delen av efterkrigstiden,
under de år då alla resurser
blev tagna i anspråk, lett till
inkomstkrav, som varit helt oförenliga
med ett stabilt penningvärde.

Den förda skatte- och utgiftspolitiken
kommer troligen att leda till en
kraftig stegring av löneinkomsterna,
som inte motsvaras av ökad produktion
under detta år. Det finns nämligen
inte någon som frivilligt släpper
ifrån sig sina inkomster och sin konsumtionsandel.
Vad som kommer att gå
till ökade kostnader och skatter kommer
därför genom kompensationstänkandet
att föranleda krav på ökade löner
även om det inte kommer att innebära
någon reallöneökning.

Jag har vid ett tidigare tillfälle framhållit,
att det verkade som om det enda
som skulle kunna påverka den förda
politiken är vårt kostnadsläge inom
landet jämfört med de länder med vilka
vi driver affärer. Det ser ut som om vi
befann oss där nu. Vi har fått ett importöverskott
med 1,4 miljard kronor,
som är illavarslande och kan tyda på
en bristande konkurrensförmåga hos
vårt näringsliv. Finansministern har
tydligen insett denna fara, men fråga
är om han ändå inte har tagit för lätt
på problemet.

Även om den budget som vi nu be -

Statsverkspropositionen m. in.
handlar inte är så expansiv som den
föregående, så är det ändå tillräckligt
för att underhålla inflationsbrasan. Regeringen
borde ha undvikit att ånyo
aktualisera drivmedelsskatterna. Bilismen
har fått ta på sig den anbefallda
avgiften för övergången till högertrafik.
Sedermera har bensinpriset höjts
med 5 öre och nu vill finansministern
ha ytterligare 5 öre. Är detta ändå inte
att gå väl långt? Vi får inte glömma att
höjningen av bensin- och brännoljeskatten
till stor del kommer att drabba
konsumenterna genom näringslivet. De
flesta privata bilar ingår ju också i nyttotrafiken.

Genom den utgiftspolitik som har
förts har vi också fått en skattepolitik,
som kan räknas som den högsta i världen.
Högerpartiet har under en följd
av år framfört kritik mot den socialdemokratiska
politiken, inte minst i den
mån den sammanhänger med skattepolitiken.
Kritiken har gällt det totala
skattetrycket och den automatiska höjningen
av den direkta inkomstskatten
för fysiska personer till följd av inflationen.

I dag är de flesta människor besvikna
över utvecklingen, över vårt höga
allmänna kostnadsläge, över skattetrycket
och över vårt höga ränteläge, ett
ränteläge som till sin högsta utformning
i nuläget för några år sedan benämndes
med ett så allvarligt ord som
ocker. Vi måste helt enkelt få en ändring
till stånd. Vi måste få en produktionsvänlig,
utvecklingsfrämjande beskattning
och vi måste få en mildring
av progressionen i skatteskalorna. Om
inte detta kan genomföras så begär man
kompensation för skatten, vilket, om
det lyckas, leder till högre priser, ökad
inflation och ytterligare svårigheter för
exporten.

För jordbrukets del inger läget bekymmer.
Enligt nationalbudgeten har
finansministern räknat med att jordbrukarnas
inkomster från jordbruk
minskat kraftigt under budgetåret 1964/
65, mest beroende på starkt stegrade

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Statsverkspropositionen m. m.
produktionskostnader. Jag vill i detta
sammanhang peka på hur maskiner
och inventarier av olika slag ökat
i pris och hur tjänster för olika serviceorgan
är i ständigt stigande — en klar
återspegling av den förda ekonomiska
politiken med ökade kostnader som
följd. Och jordbruket har ingen möjlighet
att kompensera sig för sådana
ökade kostnader.

I detta för jordbruket pressade läge
har 1960 års jordbruksutredning ännu
inte blivit färdig med sitt betänkande,
varför vi kommer att få ännu ett provisorieavtal.
Vissa uppgifter om utredningens
arbete har emellertid publicerats
i tidningspressen av innebörd, att
den inhemska jordbruksproduktionen
skulle minskas till en 80-procentig försörj
ningsgrad.

Blir detta förhållandet kommer stora
jordbruksarealer att tas ur produktionen
samt en massa människor att friställas.
Det har också framskymtat att
prisskruven skulle komma till användning
för att nå en lägre produktion.

Skulle så vara fallet så går sannerligen
jordbruket en synnerligen oviss
framtid till mötes. Det är av största
vikt att 1960 års jordbruksutredning
forcerar sitt arbete så mycket som möjligt,
men förslagen måste möjliggöra en
sådan lösning av den framtida jordbrukspolitiken
att rättvisa kan vederfaras
jordbruket och dess utövare.

Nu har emellertid, som jag nyss nämnde,
en viss del av pressen redogjort för
det interna utredningsarbetet på ett sådant
sätt, att det har framtvingat en debatt.
Därför finns det också anledning
att närmare granska de gjorda påståendena.

Man framhåller för det första bl. a.,
att de svenska livsmedlen är dyra i förhållande
till världsmarknadspriserna,
för det andra att det råder brist på arbetskraft
— arbetskraften bör därför
placeras inom de delar av vårt näringsliv
som ger den bästa lönsamheten —
och för det tredje att jordbruket har
dålig effektivitet.

Vad beträffar livsmedelspriserna i
vårt land och deras förhållande till de
s. k. världsmarknadspriserna, så ligger
visserligen de svenska priserna över
dagens världsmarknadspriser. Men det
gör också produktionspriserna i andra
länder i Västeuropa, av den enkla anledningen
att de varor som utbjudes på
världsmarknaden endast är begränsade
partier eller överskottsvaror, som ofta
bjudes ut till priser under framställningskostnaden.
I en gemensam västeuropeisk
marknad skulle vårt jordbruk
stå sig ganska bra, om vi fick konkurrera
på lika villkor. Detta framgår
av att producentpriserna för jordbruksprodukter
i Västeuropa i genomsnitt
ligger ungefär på den svenska nivån,
vilket helt enkelt betyder att de västeuropeiska
länderna belastar levnadskostnaderna
antingen genom gränsskydd
eller genom skatter för att finansiera
jordbruksprodukterna.

Jag vill ta några exempel. I Frankrike
lämnas en årlig subvention som
utgör 178 kronor per invånare. I Västtyskland
uppgår subventionen till 138
kronor per invånare, i England till 87
kronor och i Sverige 40 kronor. I Amerika
betalar man 196 kronor per invånare.

Att livsmedelspriserna i konsumentledet
hos oss är högre än i de flesta
andra länder förklaras kanske främst
därav, att den svenska konsumenten efterfrågar
högförädlade varor. Med andra
ord: man överför det enskilda hushållets
arbete till förädlingsledet. Detta
betyder att löneläget inom förädling
och varudistribution, all rationalisering
till trots, driver detaljhandelspriserna
i höjden. Sedan lång tid har prisstegringarna
varit betydligt större på tjänsterna
för förädling och distribution än
på de produkter som jordbrukarna levererar.
Under perioden 1950 till och
med 1961 utgjorde prisstegringarna på
jordbruksprodukter 63 procent, vilket
är ungefär detsamma som ökningen i
konsumtionsprisindex, medan priserna
på tjänster för förädling och handel

Onsdagen den 19 januari 1960 em.

Nr 2

under samma tid ökade med 102 procent.

En följd av detta förhållande har blivit,
att jordbrukarnas andel av de livsmedelspriser
som konsumenterna betalar
bar sjunkit. Redan nu går inte
ens hälften av de priser vi betalar för
våra livsmedel från jordbruket till jordbrukarna,
och denna andel sjunker ytterligare.
Detta innebär i sin tur, att
prisförändringar på jordbruksråvarorna
framöver kommer att ge ett allt
mindre utslag i konsumenternas livsmedelsutgifter.
Om vårt land i större
omfattning än nu skulle bli beroende
av utländska livsmedel, är det troligt
att importpriserna kommer att bli helt
andra än dem vi är vana vid. För detta
talar den prisutveckling, som sker på
världsmarknaden då knapphet på någon
livsmedelsprodukt uppstår. En
jordbruksproduktion av tillräcklig storlek
torde därför vara en prisstabiliserande
faktor för vårt land.

Det andra argumentet för en krympning
av produktionen bär varit, att arbetskraft
bör överföras till andra näringar.

Det svenska jordbruket sysselsätter i
dag cirka 8 procent av den yrkesverksamma
befolkningen. En mycket stor
del av denna yrkesgrupp befinner sig
i åldersgrupperna över 50 år. En omskolning
och inplantering inom andra
yrken av dessa åldersgrupper torde i
de flesta fall inte vara möjlig. En stor
del av den aktiva jordbrukarkåren
återfinnes inom områden, där det i dag
inte inom rimligt avstånd finns arbetstillfällen.
Det skulle som en följd av
detta bli en bestående omflyttning från
glesbygderna till tätorterna. En sådan
omflyttning skulle leda till en försämrad
service för den återstående delen
av bygdens befolkning. Dessutom är
bostadsfrågan i dag ett av våra allvarligaste
sociala problem. En ökad inflyttning
till städer och tätorter skulle
endast förvärra den redan nu besvärliga
situationen.

Det tredje argumentet för en krymp -

Statsverkspropositioncn m. m.
ning av produktionen har varit beskyllningar
för bristande effektivitet. Genomgående
för alla andra europeiska
länder är, att man sedan tiden för andra
världskriget har strävat efter att öka
självförsörjningsgraden. Detta har resulterat
i en ökning av jordbruksproduktionen
med cirka 35 procent under
1950-talet. Det är endast i vårt land
som utvecklingen inte har varit densamma.
Vi har under motsvarande tid
endast ökat vår produktion med några
procent. Anledningen till att den svenska
produktionsvolymen hållits någorlunda
konstant har varit att antalet
jordbruksenheter sedan 1956 har minskat
med cirka 26 procent och att antalet
i jordbruket sysselsatta under samma
tid har minskat med cirka 33 procent.
En betydande produktivitetsförbättring
har sålunda skett inom svenskt
jordbruk. Såsom jämförelse kan nämnas,
att enligt statistiska centralbyråns
beräkningar produktivitetsförbättringen
för arbetskraften under åren 1952—
1962 har varit 4,7 procent för industrien
och 5,4 procent för jordbruket.

Med hänsyn till den avflyttning, som
sker från vårt jordbruk, och med hänsyn
till den minskning, som sker av vår
åkerjord, torde riskerna för en överproduktion
vara ringa i fortsättningen.
På olika håll i landet finnes ett stort
antal egendomar, vilka kommer att läggas
ned inom några få år, helt enkelt
av den anledningen att ungdomen av i
dag inte nöjer sig med den inkomst som
dagens jordbruk bjuder. Den äldre generationen
sitter kvar så länge den kan.
Sedan kommer många egendomar att
uppgå i andra. En del kanske lägges i
bete och där så är lämpligt planteras
skog.

Herr talman! Under årets riksdag
kommer vi, enligt vad jordbruksministern
tidigare har uttalat, att få möjlighet
att ta ställning till den framtida
jordbrukspolitiken i samband med en
särskild proposition. Jag vill därför avslutningsvis
endast konstatera, att det
är orimligt att låta det svenska jord -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Statsverkspropositionen m. m.
bruket bli syndabock för en misslyckad
ekonomisk politik.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Så här långt inne i debatten
har väl om inte helt i glömskan,
så i varje fall i fjärran, försvunnit det
mesta av förstakammardebattens »magnifika»
portaleffekt, nämligen den då
herr Bengtson, som under hösten har
varit i FN och upplevt mörkläggningen
av New York, förkunnade att han, när
han nu ser ut över Sverige, finner att
bilden är mörk och att den överensstämmer
med verkligheten. Denna dysterhet
fann herr Bengtson — allt enligt
mittenideologien — bero på socialdemokraterna
och på regeringen, som
tydligen inte alls kan tillerkännas någon
del av den ökade upplysningen i
landet.

Strax efter detta talade herr Holmberg
om att det viktigaste, som har inträffat
inom oppositionspartierna, var
den borgfred som har slutits. Varför
hade det varit möjligt, frågade han, och
svarade bland annat, att utbildningspolitikens
kvalitativa försämring var
ett av de motiv som enat oppositionen
att bara kritisera regeringen och inte
varandra.

Utan att nu vilja dra upp en skoldebatt
kan man onekligen undra vad som
ligger bakom detta uttalande. Vi minns
ju mycket väl den skillnad i uppfattningen,
som präglade de olika riksdagsgrupperna
vid beslutet om grundskolans
genomförande liksom vid utformningen
av det nya gymnasiet. Högerpartiet
förfäktade vid båda dessa tillfällen
något, som man satte etiketten
»kvalitet» på, men som skulle kommit
att betyda en klar avgränsning av utbildningspolitikens
målsättning att
möjliggöra för alla ungdomar, oavsett
social eller ekonomisk bakgrund, att få
rätten och möjligheten till en god utbildning.
Vid det tillfället var de, som
nu kallar sig mittenpartierna, överens
i stort med socialdemokratien, medan
högern var isolerad.

Bygger borgfreden inom oppositionen
på ett uppgivande från mittenpartiernas
sida av tidigare ståndpunkter
i fråga om utbildningspolitiken? Det
är en mycket intressant fråga. Just nu,
då grundskolan snart skall vara införd
i de flesta skoldistrikt, men inte är genomförd,
och gymnasiet i sin nya form
står inför sin debut, just nu, när alla
krafter sannerligen behövs för att förverkliga
ett utbildningsprogram som
med rätta kan betraktas som en djärv
satsning på ungdomen och för ungdomen,
upplever vi alltså att man i den
borgerliga borgfredens tecken talar med
välbehag och utan protester om högerns
skolpolitik. Skulle det verkligen vara
på detta sätt, då har sannerligen någonting
stort inträffat inom oppositionen,
det kan herr Holmberg ha rätt i.

Då blir det också intressant att se
hur budgetalternativet kommer att vara
utformat när det presenteras nästa onsdag.
På vilka områden kommer ökningstakten
i vår skolpolitik att föreslås
minskad? År det i fråga om skolbyggnaderna,
lärarutbildningen eller
rent av på den studiesociala sidan? För
ökningstakten skulle ju sänkas? Men då
gäller det kanske att se upp så att enigheten
håller och den kärva linjen består.
Det finns mycken politisk lockelse
i det studiesociala stödet —• många
tycker att det redan nu behöver byggas
på. Det är möjligt att de 465 miljoner
som studiemedelssystemet har fått i
budgeten för nästa år kan locka dem
som inte räknar med att själva kanske
behöva vara med och skaffa fram nya
pengar, att öka anslaget; och det vore
ju fatalt om så skedde, när man i det
närmaste är överens om en begränsning
av ökningen, som då i detta fall skulle
innebära en nedskärning av de siffror
jag har nämnt.

Herr talman! Det finns självfallet från
socialdemokratisk synpunkt åtskilligt
att invända mot de antydningar till
konkreta förslag och alternativ som
gjorts i dagens debatt. Man har påstått
att någon skattesänkning blev det inte

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Nr 2

den 1 januari i ftr; men får högern råda
skall det bli eu nästa år. AU 1 200—
1 300 miljoner kronor under ett år beliålles
av medborgarna i form av sänkta
direkta statsskatter skulle sålunda inte
betyda något. De pengarna, argumenterades
det, skulle redan ha tagits ut i
förhöjda kommunalskatter; och till det
lägger man så de punktskattehöjningar
som föreslås riksdagen.

Här måste vi ändå konstatera, att
kommunalskattehöjningar tillsammans
med de föreslagna punktskattehöjningarna
inte alls uppgår till de belopp som
den sänkta statsskatten redovisar. Dessutom
åstadkoms ju en fördelningsändring
till förmån för de lägre inkomsttagarna,
som har mindre gott om pengar
för att i sin normala hushållning
kunna räkna med inköp av sådant som
bil eller sprit. Den direkta skatten sänktes
mest för de lägsta inkomsttagarna.

»Den vanlige skattebetalaren» skall
inte behöva erlägga 50 procent i marginalskatt
för sina merinkomster, sades
det också. Ja, detta är inte den genomsnittlige
familjeförsörjaren —■ han tjänade
något över 20 000 kronor under
1964 och måste i dag faktiskt tjäna dubbelt
upp om hans marginalskatt skall
bli den som högern ömmar för. Fortfarande
har vi faktiskt flertalet inkomsttagare
under 15 000-kronorsstrecket
här i landet. Den omfördelning och
den vinst för den enskilde medborgaren,
som ägt rum genom fjolårets skattereform
och som kommer att fortsätta
genom årets förslag till skatteändringar,
har kommit och kommer främst de
lägsta inkomstgrupperna till del.

Det är dock sant att vi nu har en
ansträngd budgetsituation. Detta i sin
tur måste innebära att en påspädning
av köpkraft skulle kunna medföra en
press på vår ekonomi och medverka till
en försämring av handelsbalansen. Men
eftersom det uppenbarligen är varor
och tjänster för det oundgängligen dagliga
behovet, som kommer att efterfrågas
av de grupper som nu genom de
olika åtgärderna får en förbättring, kan

Statsverkspropositionen m. in.
den konsumtionsökningen väl rymmas
inom budgetramen. Det är ett led i den
utjämningspolitik som socialdemokratien
omsluter och vilken trots de av
utvecklingen betingade begränsningarna
av de allmänna investeringarna och
utgifterna ändå medger förbättringar på
många områden.

Det är, herr talman, inte oväsentligt
att pensionärerna nu i jämn takt nalkas
sina år 1968 utlovade 90 procent av basbeloppet
i folkpension, att arbetsmarknaden
ges möjlighet att bereda sysselsättning
åt alla dem, som på grund av
näringslivets förändringar och andra
orsaker inte utan samhällets stöd kan få
nytt arbete eller arbete över huvud taget.
Det är inte oväsentligt att vi kan
bygga ut tryggheten vid sjukdom genom
en förbättring av sjukförsäkringen.
Det är inte oväsentligt att vår ungdom
ges den utbildning den lovats. Det är
faktiskt kännetecknande för den positiva
inställning som budgeten i många
av dessa sammanhang ger, att det i år
föreslås — med den restriktivitet som
dock präglat budgetarbetet — en uppräkning
av bidragsbeloppen till fritidsgrupperna.

Det är en bagatell tycker kanske
många. Nej, det är det inte. Det som
kom fram från Ragnar Lunds och Per
Edvin Skölds funderingar för rätt
många år sedan om hur man skulle försöka
möta riskerna bland ungdomen inför
en befarad spritflod vid motbokens
slopande har blivit ett betydelsefullt inslag
i ungdomsarbetet. Det fordras en
fortsatt stimulans på detta område, en
stimulans som ekonomiskt sett är relativt
låg men som ändå har gett mångdubbelt
igen genom aktivitet bland ungdom
och för ungdom inom många områden.

Så mörklagd som oppositionen tecknat
bilden av Sverige är situationen
inte. Det finns bristområden där förbättringar
sker. Dessa bör dock vägas
mot andra sidor i statsverkspropositionen.
Gör man det kan jag gott säga, att
då är sannerligen ljuset tänt.

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr ELOFSSON (ep):

Herr talman! Man kan ju säga att
årets remissdebatt präglas av en stark
oro inför de utsikter, som kommit till
uttryck i de olika utgiftsförslag som
finansministern har lagt fram. Man kan
fråga sig, vart det skall bära hän, om
vi ständigt skall öka våra utgifter, medan
andra länder nedbringar sina framställningskostnader
för olika varuslag.
Då kommer vi väl att en vacker dag
vara i en brydsam situation även när
det gäller våra industriprodukter, trots
att de lätt funnit avsättning eftersom de
är av god kvalitet. Men om stegringarna
skall fortsätta, så ifrågasätter jag om
man kan räkna med att vi i fortsättningen
kan konkurrera med andra länder,
som har lägre produktionskostnader.

Jag frågade här i denna kammare
1956, om det inte vore skäl att införa
ett allmänt pris- och lönestopp. Jag fick
den gången till svar av herr Sköld, att
»det vore detsamma som att vrida klockan
tillbaka».

Jag vet inte, herr talman, om man
kan säga det — man måste väl stoppa
någonstans. Vi har väl inte möjligheter
att öka och öka våra utgifter, utan vi
också ökar våra inkomster. Det är detta
som gör att man frågar sig: Hur skall
det ställa sig i framtiden, om vi skall
fortsätta på det sätt som vi gör? Jag såg
i en tidning, att man har resonerat om
ett pris- och lönestopp vid avtalsförhandlingarna,
men så blev det inte mer.

Jag skulle därför vilja fråga finansministern
än en gång, om det inte vore
skäl att gå den vägen. Man kan ju inte
gärna fortsätta som vi har gjort hittills
med det höga ränteläget, som hindrar
allting; att det är svårt att skaffa kapital
har betydelse för näringslivet i dess
helhet. Men då säger man bara, att trots
att inkomsterna har flödat rikligt räcker
de inte, därför att också utgifterna
stiger alltmer. Det är självklart, och
jag är den förste som instämmer däri,
att kraven från olika institutioner är
mycket stora, och jag förstår att finansministern
inte har det lätt. Men varför

kan man inte se det på så sätt, att man
försöker göra en ansträngning att på
något sätt hejda utgiftsökningarna? Förr
tillgrep man det argumentet, att om
man höjde räntan, minskade man efterfrågan
en hel de], men detta medel, som
man hade på den tiden, är numera borta
— det har ingen betydelse längre,
eftersom man subventionerar på olika
håll. En räntehöjning har då ingen inverkan,
utan man får helt tillgripa andra
medel som kan minska takten.

Nu säger man bara, att man skall öka
skatterna, eftersom utgifterna stiger
mera än de beräknade inkomsterna. Det
vill jag inte alls bestrida. Men då får
man också vidta sådana åtgärder, att
svenska folket kan bära utgiftsökningarna
och inte bara öka skatten på sådant
som man vet att folk inte kan undvara.
Det är väl ingen som tror annat
än att om man ökar skatten på bensin
och brännoljor, så kommer det att medföra
ökade kostnader för statsverket
och enskilda.

Jag tycker därför att det borde vara
självklart, att regeringen försöker diskutera
med de olika grupperna inom
riksdagen, innan man själv snickrar
ihop något som kanske passar för tillfället,
men som sedan inte visar sig
vara effektivt nog och gör att man måste
vidta andra åtgärder. Det är min fasta
förvissning att man bör tillgripa ett
allmänt pris- och lönestopp, som hejdar
prisstegringen för något år framåt. Jag
säger inte att det skall gälla flera år
framåt, men man bör se till att man —
för att få lite reda i finanserna — tillgriper
åtgärder även om de inte är så
populära. Man får många gånger göra
saker som inte är populära.

Jag tänker när jag ser på våra inkomstskatter
och marginalskatterna på
förhållandena i andra länder, och jag
antecknar här bara några av dem. Det
befinns att Sverige beträffande den
direkta skattens andel i bruttonationalinkomsten
ligger i toppen med 17,9 procent,
följt av USA med 14,1, England
med 12,2, Västtyskland med 11,1 och

Onsdagen den 19 januari 1966 cm.

Nr 2

Schweiz med 9 procent. Man ser att
vårt lilla land ligger i täten — vida över
Amerika, som annars brukar vara bland
de ledande. När man ser på detta må
man väl inte förvåna sig över att man
oroar sig för utvecklingen i framtiden.

Nu säger man när det gäller olika områden,
att man skall iakttaga sparsamhet.
Men hur är det t. ex. med bostadsbyggandet?
Det är väl en av våra största
utgifter vi har. Det är självklart att en
människa skall ha någonstans att bo —
det vill jag inte förneka. Men varför kan
man inte få redovisat av statsmakterna,
hur många bostäder som är fullt tillfredsställande
att bo i, men som rivs
ned under året. Det redovisas att det
skall byggas 100 000 nya bostäder, men
det redovisas inte hur många bostäder
som skall utplånas för att man skall
bredda gator, dra fram trafikleder, sanera
städerna och sätta dem i bättre
skick än vad de är.

Då försvinner bara dessa gamla lägenheter.
Man säger att folk inte vill bo
i dem. Det kan väl hända att man inte
vill bo där för någon längre framtid,
men nog vore det väl ändå möjligt att
folk kunde bo där tills vidare, så att
byggnadskostnaderna skulle kunna
sträckas ut över en längre tid. Men nu
är det ju så med utvecklingen i vårt
land, att den skall gå så rasande fort.
Här skall moderniseras, här skall skapas
bättre möjligheter. Därtill kommer
att för dessa äldre fullt beboeliga lägenheter,
där folk mycket väl skulle kunna
bo ytterligare några år, får man inte ta
ut den hyra som man anser att man behöver
för att underhålla dem.

Jag tycker att man bör vara uppmärksam
på detta. Man säger bara, att här
måste gå en bredare gata och här måste
gå andra färdmedel, och på så sätt försvinner
husen. Man kan gå på Stockholms
gator och se hur många gap det
finns i husraderna efter bostadslägenheter,
som är rivna och försvunna. Och
det gäller inte bara Stockholm, utan
detsamma ar förhållandet överallt i hela
vårt land. På så sätt kommer man ald -

Statsverkspropositionen in. m.
rig närmare bostadsfrågans lösning
utan det blir en ständig bristsituation.

När det gäller bostadsbyggandet skulle
jag också vilja fråga, varför vi inte
för någon redovisning för de åldersgrupper
som söker lägenheter. Enligt
vad jag kunnat konstatera är det både
15- och 16-åringar som anmäler sig
till bostäder. Man kan väl fråga sig:
Är detta nödvändigt? Det ser mycket
bra ut i tidningarna och mycket bra,
när kraven ställs, att man kan redovisa
att det finns så och så många bostadssökande,
men det redovisas inte
vad det är för människor som söker
dessa lägenheter. Det bör man från regeringens
sida ta itu med och alltså redovisa
bl. a. hur gamla de lägenhetssökande
är. Det är väl i första hand de
som är gifta och har familj som i första
hand skall få en lägenhet.

Jag skall bara med några ord nämna
något om jordbruket. Vi har gått och
väntat i många år på att utredningarna
rörande jordbruket skulle bli färdiga.
Det har lovats att de skulle komma i år,
men när de kommer vet vi inte ännu.

Så sägs det, att jordbrukspriserna ligger
i topp och att jordbruket subventioneras
av det svenska folket. Jag vill här
bar hänvisa till vad statsministern sade
från talarstolen för några timmar sedan,
att jordbrukets andel av den ökade nationalinkomsten
var 0,3 procent. Då frågar
jag: Finns det verkligen skäl att
kritisera att jordbrukspriserna i vårt
land ligger så högt?

Jag säger detta därför att man så ofta
ser i tidningarna, att livsmedlen är
dyra. Jag medger gärna att de inte är
billiga, men jag kan upprepa vad jag
sade i kammaren för några år sedan när
det klagades på mjölkpriset. Jag erbjöd
mig då att ta emot ett par, tre stockholmare,
som skulle få mjölken gratis
om de mjölkade och skötte korna. Jag
hörde inte av någon enda som anmälde
sig, och följaktligen är nog inte
arbetet så eftertraktat. När det sägs att
jordbruksarbetet är så bra betalt tycker
jag att åtminstone någon borde gripa

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Statsverkspropositionen m. m.
tillfället att tjäna en bra inkomst. Det
är inga dåliga kor man skulle ha fått
hand om — korna lämnar en avkastning
av 5 000 kilo mjölk om året, och det är
inte dåligt. Nu är det tio år sedan jag
gjorde erbjudandet, och ännu har som
sagt ingen anmält sig, men efter detta
kommer det kanske någon och anmäler
sig. Jag står fortfarande kvar vid anbudet.

Det är lätt att säga, att jordbrukarna
har för mycket betalt och att livsmedlen
borde sjunka i pris medan allting
annat stiger, men det är otänkbart att
slå in på den vägen. Det är lika otänkbart
som att de som utövar transportyrket
skulle kunna avstå från att få
täckning för sina merkostnader när bensin-
och drivmedelspriserna stiger.

Här skulle finnas mycket annat att
dra fram för att belysa den kritik mot
kostnaderna, som nu riktas från många
håll, men jag skall inte uppta tiden med
det.

Jag har velat framhålla att vi behöver
en litet bättre kontroll över hur bostadsbyggandet
går fram, och jag har
frågat varför man river så många fullt
beboeliga lägenheter och varför man
inte ser till att de, som bara är 15 år
och står i bostadskön, inte får räknas
med när man redovisar bostadsbristens
omfattning — det är väl ändå ingen
som tror att dessa ungdomar kan få lägenhet
förrän de står i begrepp att gifta
sig.

Herr talman! Här har talats mycket
om alla möjliga andra saker. Jag hade
också tänkt diskutera en del annat, men
jag skall lämna det och inskränka mig
till att yrka remiss av statsverkspropositionen
till vederbörande utskott.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Jag tänkte använda de
minuter, som rimligen kan stå till mitt
förfogande, uteslutande till att säga
några ord i författningsfrågan. Jag har
nämligen en betydligt mera kritisk inställning
till denna frågas behandling
än de som tidigare har talat om den.

För ett par månader sedan hade jag
tillfälle att ge uttryck för denna kritiska
inställning. Jag var då fullt övertygad
om att jag var alldeles ensam om
den, men jag har blivit överraskad av
att så många efteråt har kommit till
mig och sagt, att även de är kritiskt
inställda mot den författningsdiskussion
som nu har förts.

Jag tycker nog att riksdagens ledamöter
borde ha ett visst intresse av
författningsfrågan och studera den ingående.
Särskilt gäller detta ledamöterna
av första kammaren, som just i detta
sammanhang skall offras.

Den diskussion som nu förs i författningsfrågan
ger icke något hopp om
att vi skall komma fram till en lycklig
lösning av detta stora politiska problem.
Det är flera omständigheter som
motiverar min skepticism, och jag skall
räkna upp dem i den ordning som de
enligt min mening har betydelse.

För det första måste jag fråga mig,
om det är lämpligt att partiledarna har
tagit hand om detta ärende och fört in
det i mörkrummet. Där håller de hemliga
överläggningar, som till slut troligen
skall utkristalliseras i en överenskommelse
som träffas bakom riksdagsledamöternas
rygg, presenteras för dem
såsom ett enhetligt förslag, så att i själva
verket ingen har möjlighet att därefter
på ett effektivt sätt ge uttryck åt
sin uppfattning. Det som sipprar ut
från dessa mörkrumsseanser är inte
mycket. Det liknar mest de svar som
guden Zevs gav när oraklet i Olympia
rådfrågades av ängsliga människor.

För det andra anser jag att den ensidighet,
som nu utmärker debatten om
en författningsreform, är påtaglig. År
1954 skrev dåvarande justitieminister
Zetterberg direktiven för författningsutredningen.
Efter en intressant inledning,
som jag strax skall återkomma
till i ett annat sammanhang, anför han
där 19 olika problem i samband med
författningen, som bör diskuteras, och
så avslutar han direktiven med några
eleganta svepande formuleringar som

Onsdagen den 1!) januari 19(>(i em.

Nr 2

möjliggjorde för författningsutredningen
att ta upp vilka problem som helst
som kunde vara relevanta i samband
med författningsfrågan. Det innebär att
man åtminstone kunde tillägga något
problem i sammanhanget.

Om jag sålunda katalogiserar justitieminister
Zetterbergs problemskala,
finner jag att den omfattar ett 20-tal
problem. Men man hinner knappt börja
en debatt i författningsfrågan, förrän
man med detsamma är inne på kammarsystemet.
Och så gör man kammarsystemet
— den form i vilken vårt arbete
skall växa fram — till det väsentliga.
Förslaget om en kammare är det
en samling verkligt effektiva entusiaster,
som framför, och hade vi inte så
högt i tak i partierna som vi har, så
vore det nog riskabelt att vara kättare
bland så många enkammarsentusiaster.
Men man får ta kättarens både glädje
och risker och skaffa sig en egen mening.

Jag tycker att form och innehåll förväxlas,
när man i första hand och såsom
det allra väsentligaste för fram
kammarsystemet. Även detta anför justitieminister
Zetterberg såsom ett av
de ämnen, som bör diskuteras, men
det kommer såsom nr 8 på hans
schema.

För min del ser jag hela frågan om
en eller två kammare såsom ett följdproblem,
ty det är här fråga om en
form. Det är riksdagsarbetets och riksdagsorganisationens
verkligt materiella
innehåll, som först skall utredas vid en
ny författning. När detta har utretts,
kan man diskutera, i vilka former detta
arbete skall gjutas. Skall vi ha en
kammare eller skall vi ha två kammare?
Detta är inte något avgörande
i och för sig — det är innehållet i kamrarnas
arbete som är det avgörande.

Denna förväxling av form och innehåll
kan vi likna vid en förväxling av
följande slag. Det är klart att det är
lättare att dricka ur en silverbägare än
ur ett träämbar. Men om man häller

Statsverkspropositionen in. m.
friskt dricksvatten i träämbaret och
tvingar mig att ställa mig på knä och
släcka min törst i denna form, gör jag
det hellre, även om formen inte är passande,
än att jag dricker ruttet gödselvatten
ur silverbägaren. Formen kan
givetvis ha sin betydelse, men den skall
bestämmas, sedan vi har fått klart för
oss vilket innehåll riksdagsarbetet i
själva verket skall få.

Man kan dessutom säga, att kammarsystemet
inte är avgörande för samhällsutvecklingen.
Man må ha vilken
kritisk inställning som helst till förhållandena
i vårt land — herr Larsson luftade
sina synpunkter alldeles nyss och
många med honom har gjort det. Det
är självfallet att det finns en mängd
brister i Sverige, många och stora brister.
Jag är inte så övertygad om — låt
mig framföra denna kätterska tanke —
att det är rätt att påstå att ett enda politiskt
parti skulle vara ansvarigt för
alla fel som finns i detta land. Jag kan
inte förstå annat än att jag personligen,
och många andra som jag känner, uppenbarligen
också är medansvariga i
den situation som vi befinner oss i,
och jag kan inte förstå annat — även
om det låter en smula skrytsamt -— på
grund av en ganska omfattande praktisk
erfarenhet av förhållandena i
många andra länder — än att Sverige
är kanske det bästa landet i hela världen.
I varje fall kan det mätas med de
bästa länder som finns i världen.

Och det har kunnat ske mycket bra
med två kamrar. Man skall inte inbilla
sig att det är möjligt att lösa några sociala
problem i vårt land genom att en
ensidig författningsreform genomföres,
som går ut på att vi till varje pris skall
ha en enda kammare. De högst utvecklade
länderna i världen har två kamrar.
Det gäller Kanada, Förenta staterna
och England m. fl. länder. Jag säger
inte att det skulle bli sämre med en
kammare, ty vi kommer till det så småningom;
det är också min tro. Vad jag
reagerar emot är att man har så brått -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Statsverkspropositionen m. m.

om att man inte hinner lägga grunden

till en stor författningsreform.

För det tredje måste jag beklaga motiveringen
i fråga om författningsreformen,
som blir alltmer uppenbar. Första
gången jag hörde en motivering för en
författningsreform var 1954. Denna motivering
gavs av ingen mindre än av
den av mig högt uppskattade partiledaren
professor Ohlin. Det var ett verkligt
inspirerande tal, som jag skulle vilja
citera ordagrant, men jag skall nöja
mig med en sammanfattning på de två
punkter som utgjorde talets innehåll.
Han sade bl. a. för det första att det
är nödvändigt med en författningsreform,
därför att den nuvarande författningen
innehåller så många anakronismer
och så många otidsenliga bestämmelser,
att den i sin helhet bör bringas
i överensstämmelse med vår tids tänkesätt.
Det tycker jag var en alldeles utmärkt
och acceptabel motivering för en
grundlig författningsreform. För det
andra sade han, att den författning vi
har innehåller ännu reminiscenser från
ett privilegierat samhälle. Den innehåller
privilegier, som inte är rimliga att
upprätthålla i dag. Sedan jag grundligt
studerat författningen skulle jag för
egen del vilja tillägga — det är alltså
inte professor Ohlins ord jag nu citerar
— att författningen dessutom innehåller
en rad orimligheter, som helt enkelt
är avskräckande. Också det ger ju
anledning till en verkligt omfattande
författningsreform. Att göra författningen
innehållsmässigt modern, att
skala bort anakronismerna och orimligheterna,
för att inte säga de orättvisor
som finns där, det var en motivering
som kunde inspirera vem som
helst, ansåg jag.

Vad är då motiveringen i dag för en
författningsändring? Det finns inte en
människa som i diskussionen säger något
om att vår författning innehåller
sådana otidsenliga ting som behöver
utrensas. Nu motiverar man sitt förslag
-- troligen är det samma motivering
som står i centrum för författningsde -

batten vare sig man vill ha en kammare
eller två kammare —■ med att den
ena eller andra formen skall lättare tillförsäkra
en viss grupp makten. Man
vill ha ett enkammarsystem för att lättare
få makten, eller två kamrar eller
något slags kombination för att lättare
behålla makten.

Denna maktmotivering är utifrån
mina kristna, etiska samhällssynpunkter
alldeles orimlig. Det finns en kristen
samhällssyn, även om det kan vara
riskabelt att bekänna sig till den, då
man så dåligt motsvarar den. Och denna
maktsträvan finns inte med i det
sammanhanget. Den enda motiveringen
för ett samhällsarbete, som ur denna
synpunkt kan komma i fråga, är tjänst.

Det kan naturligtvis ligga så till, att
somliga människor verkligen är så högintelligenta
och har en sådan kontroll
över sig själva, att de kan förena den
brinnande önskan att tjäna sitt land och
sitt folk med samma brinnande åtrå
efter makten. Fast jag har ju mycket
svårt att se denna kombination. Jag
förstår naturligtvis att den som känner
doften från köttgrytorna, vill gärna
fram till dem. Och motståndarna är ju
likadana, så det är ingen särskild klassificering
av någon viss grupp. Men
cm i den politiska debatten en sådan
maktsträvan får vara avgörande då man
skall bestämma en författning, hur skall
då den författningen se ut en gång?

Författningsreformen hindras, säger
man. Det gör den nog, såsom diskussionen
nu föres, och jag är böjd att tro att
vi litet var har skulden till att den förhindras.
Men jag anser att det inte är
så särskilt bråttom. Vi har haft den nuvarande
författningen i 150 år. Vi kan
ha den i några år till, för att sedan anta
en författning, som utgör en fullständig
och allmän revidering av den nuvarande
författningen.

Jag tror inte på lämpligheten att anta
bit för bit. .lag anser att hela författningskomplexet
bör läggas fram i ett
enda sammanhang beträffande samtliga
grundlagar: regeringsformen, riksdags -

Onsdagen den 19 januari 19GG em.

Nr 2

ordningen, successionsordningen och
tryckfrihetsförordningen. Då kan man
verkligen skaffa sig en uppfattning om
vilket kammarsystem, som är lämpligast.

Jag har den förhoppningen att den
allmänna författningsreformen skall
komma. Jag citerade tidigare justitieminister
Zetterberg. I inledningen till
direktiven sade han att man kan hålla
på och lappa en författning till en viss
punkt, men sedan är det inte längre
lämpligt att lappa och lappa, utan man
måste komma fram till en allmän författningsreform.
1 introduktionskapitlet
till det lagförslag som författningsutredningen
framlagt repeterar man så gott
som ord för ord samma sak, men sedan
gör utredningen en saltomortal som är
intressant.

På 1930-talet hade jag förmånen att
läsa filosofi. Där finns det som bekant
en underavdelning som heter logik. Jag
minns att vi hade en professor som var
mycket ivrig att lära oss att vi i vårt
tänkande skulle akta oss för en fälla
som kallas contradictio in adiecto,
d. v. s. en motsats i tillägget till det
påstående man tidigare har gjort. Författningsutredningen
diskuterar fullt
öppet en allmän författningsreform men
så kommer tillägget »avseende regeringsformen
och riksdagsordningen».
Då har man ju uteslutit två andra författningslagar,
nämligen .successionsordningen
och tryckfrihetsförordningen.
Då blir det inte någon allmän författningsreform,
utan det blir en partiell
författningsreform.

Jag kan inte finna annat än att förseningen
av författningsreformen ligger
just däri att författningsutredningen
inte vill ha vänligheten att ta upp hela
det fält som författningen omfattar. Det
hade den haft möjligheter till. Författningsutredningen
har ju varit inne på
de båda andra grundlagarna men bara
på två ställen.

Herr Dahlén sade på förmiddagen att
vi inte skulle diskutera författningsutredningens
förslag, och det har jag gi -

!)9

Statsverkspropositionen m. ni.
vetvis heller ingen anledning att göra.
Det besvärliga är nämligen att när man
frågar författnings- och enkammarsivrarna
om hur de kan acceptera författningsutredningens
förslag så säger de:
»Det accepterar vi alls inte. Det är sönderskjutet.
» Ja, då har vi ju inget förslag,
ty något annat förslag har ingen
lagt fram. Jag förstår för övrigt mycket
väl att det inte finns någon som vill
acceptera författningsutredningens förslag
sedan t. ex. regeringsrätten avlämnat
sin kritik av detta förslag.

Detta innebär att författningsutredningen
har råkat ut för en ganska intressant
sak. Den har i sina resonemang
framfört eftersläpningsmotivet för bortskaffandet
av första kammaren. Nu har
författningsutredningens förslag träffats
av bumerangen från denna motivering.
Författningens förslag har redan blivit
omodernt och oanvändbart fastän det
haft en så kort tid på sig.

När det gäller eftersläpningen är det
ganska intressant att fyra år sätts såsom
en riktig gräns för eftersläpningen,
ty om man väljer en kammare på fyra
år så måste den så småningom bli fyra
år gammal. Judarna hade ett heligt tal,
nämligen sju. Här har man nu korrigerat
det till fyra. Varför är just talet fyra
heligt?

Nu skulle jag tro — jag skall med
snabba steg närma mig slutet — att socialdemokraternas
motion om en undersökning
rörande grundlagen å ena
sidan kommer att fördröja ett slutligt
ställningstagande men å andra sidan
också kan vara en väg på vilken en allmän
författningsutredning kommer till
stånd, varvid man också tar med successionsordningen.
Det finns människor
—- det har givits uttryck för det tidigare
i dag — som är rädda för den utredningen,
men det är väl ett bevis om
något för att man är relativt obekant
med successionsordningens innehåll.

Successionsordningen ger oss inte bara
en ärftlig monarki, som man väl kan
bära, ty det har vi ju lyckats med hittills,
och då går det säkert i fortsätt -

100

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Statsverkspropositionen m. m.

ningen också, utan vad som är viktigt
är successionsordningens innehåll i övrigt.
Om jag återigen skall apostrofera
författningsutredningen, måste jag säga
att ett av de mysterier som jag träffat
på under studiet av författningen och
författningsreformen iir att en sådan
mängd högt bildade och kunniga personer
som satt i författningsutredningen
har svalt successionsordningen med alla
dess orimligheter med hull och hår och
förklarat att den skall vara svensk
grundlag även i fortsättningen. Det låter
inte så farligt, om man inte vet vad
som står i denna lag. Det vet naturligtvis
utredningen, men den låtsas inte
om orimligheterna. Jag vill fästa er
uppmärksamhet på att i successionsordningens
§ 4 och även i vår nu gällande
regeringsform, § 2, fråntas statsöverhuvudet
religionsfrihet. Det är ju
orimligt att framlägga ett förslag som
kräver religionsfrihet men gör undantag
för statschefen. Såväl i § 4 successionsordningen
som i § 2 regeringsformen
står det att Konungen skall vara
av den rena evangeliska läran och att
han skall tro på den Augsburgska trosbekännelsen
— den oförändrade; det
finns en förändrad oakså, men den får
han inte tro på! Melankton sysselsatte
sig med trosbekännelsen, och eftersom
han var en kristen humanist tyckte han
att den första, oförändrade, var för grotesk.
Den författades 1530, så det är
en gammal stabil tro som statschefen
skall ha. Dessutom skall han tro på
Uppsala mötes beslut av 1593. Det låter
ganska ofarligt det också, men jag skall
läsa upp några rader ur Augsburgska
bekännelsen — det är inte många som
läser- den numera. Jag frågade justitieministern
i dag när jag träffade honom:
Är det förbjudet att läsa ur Augsburgska
bekännelsen i ett anförande?
Nej, det är det inte sade han, tv Augsburgska
trosbekännelsen tillhör våra
grundlagar.

Nu skall jag läsa några rader som
statschefen skall tro på, och det är att
märka att det är ett kompetensvillkor

för att han skall få inneha Sveriges krona.
Det är inte min uppfinning, tv det
står i grundlagen och de förnämsta uttolkarna
av grundlagen, t. ex. professor
Malmgren, säger samma sak. Vad skall
statschefen tro på? Jo, han skall tro på
detta jämlikt andra artikeln som handlar
om arvssynden.

»Jämväl läres, att efter Adams fall
alla människor, som äro på naturligt
sätt aflade och födda, födas med synd,
— — — hvilken fördömer och äfven
nu medför evig död för dem, som icke
pånyttfödas genom dopet och den helige
Ande.»

Evig död åt alla barn som inte hinner
döpas innan de dör och åt alla barn i
övrigt som inte blir döpta! De flesta
barn i världen blir ju inte döpta. Det
är på så få håll i världen man döper
barn bland de nära 4 miljarder människor
som finns. Detta om dopet gäller
naturligtvis även äldre, men det står
inte någonting om dem.

Värre än så skall emellertid statschefen
tro på. Enligt nionde artikeln skall
han vidare tro att »Om dopet läres, att
det är till saligheten nödvändigt, och
att genom dopet Guds nåd tillbjudes,
samt att man bör döpa barnen, hvilka
genom dopet framburna till Gud upptagas
till Guds nåd. Baptisterna förkastas,
hvilka ogilla barndopet och påstå,
att barnen utan dop varda saliga.»

Det är ett citat till som jag vill anföra,
nämligen detta att »de gudfruktiga
och utvalda skall han gifva evigt lifoch
evig glädje, men de ogudaktiga människorna
och djäflarna skall han fördöma,
att de utan ände skola plågas. Baptisterna
förkastas, som mena, att det skall
varda en ände på de fördömda människornas
och djäflarnas straff.»

Hade det inte varit lämpligt att man
rensat ut denna galenskap ur successionsordningen
oavsett vem som skall
ärva kronan? Nu invänder man, att detta
inte har någon betydelse. Så anser
emellertid inte professor Malmgren. Han
säger följande: »Bekännelse till den rena
evangeliska läran», d. v. s. den lära

Onsdagen den 19 januari 19(>(> om.

Nr 2

101

som jag nu har citerat ur, »är ett oeftergivligt
villkor såväl för att kunna erhålla
kronan som för alt kunna heliålla
den.» Bekännelsen är ett kompetensvillkor,
vars bortfallande utan vidare
medför obehörighet att utöva de konungsliga
befogenheterna. Sedan säger
han att det är statsrådet som har ansvaret
för att konungen uppfyller detta kompetensvillkor.
Jag är inte ansvarig för
det, som tur är.

Emellertid finns i successionsordningens
§ 4 en annan bestämmelse som aktualiserar
problemet, än brutalare än
hitintills. Där upprepas vad som står i
regeringsformens § 2, men sedan tilllägges
»alltså skola ock prinsar av det
kungl. huset uppfödas i samma lära och
inom riket». Det är klart att »uppfödas»
betyder uppfostras.

Nu frågar jag mig: Hur skall den unge
man se ut som efter genomgången mogenhetsprövning
och erhållen allmänbildning
frivilligt kan acceptera Augsburgska
trosbekännelsen, som jag läst
ur här? Man har tillsatt några som skall
uppfostra kronprinsen. Två av dem är
universitetsmän, ett par är det väl inte
— om jag nu minns rätt. Deras uppgift
är att uppfostra kronprinsen så att han
skall uppfylla kompetensvillkoren såsom
monark. Hur skall de bära sig åt?

Det synes mig som om endast två
möjligheter skulle föreligga — jag utgår
nämligen från att man inte kan uppfostra
en normal människa med vanlig
allmänbildning att tro på den Augsburgska
bekännelsen. Den ena möjligheten
är att man tillgriper hjärntvätt — med
den kan man få en människa att tro
precis vad som helst. Detta är för mig
ett ytterst allvarligt problem. Och den
andra möjligheten är att man söker förmå
en människa att ljuga sin tro.

Vill man få en lycklig lösning av frågan
om författningsreformen kan man
inte hindra en allsidig undersökning av
hela komplexet med de fyra författningslagarna.
Jag hoppas att man på
nytt skall ta itu med detta problem och
lägga fram ett helt nytt förslag. Då får

7 Första kammarens protokoll 1966. Nr

Statsverkspropositionen m. m.
vi kanhända tillfälle att vara med om
lösningen av vår tids troligen största
politiska problem, i varje fall så långt
det gäller den svenska riksdagen och
dess arbete.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! För några timmar sedan
påpekade jag att intrycket att
motsättningarna mellan partierna har
blivit mindre kanske till någon del berodde
på att en hel del av oss använder
ett mindre mustigt språk än man
gjorde förr i världen. Jag sade inte att
alla använder ett mindre mustigt språk,
och till dem som jag undantog räknas
som kammaren förstår herr Kilsmo;
han tillhör dem som har en förmåga
att måla med utomordentligt starka och
intressanta färger.

Anledningen till att jag begärde ordet
var emellertid inte bara för att säga
detta, utan det var för att bemöta ett
påstående som måste grunda sig på ett
missförstånd, så att det inte uppstår
någon mytbildning. Författningsutredningen
hade icke till uppdrag att göra
om tryckfrihetsförordningen och successionsordningen,
och detta av naturliga
skäl. Tryckfrihetsförordningen var
ju bara ett par år gammal — den utfärdades
om jag minns rätt den 5 april
1949 efter ett mångårigt arbete. Successionsordningen
fick vi inte ta upp därför
att den socialdemokratiska regeringen
icke önskade detta.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Låt mig upprepa en
sanning som herr Kilsmo slog fast i
början av sitt långa och intressanta anförande.
Han sade att Sverige är det
bästa landet i världen. Han uttryckte
det också så att vårt land kan hävda
sig och gå förbi alla andra stora nationer.
Det finns för mig verkligen ingen
anledning att polemisera mot det påståendet,
även om jag under den debatt
som har förts här tidigare i dag kanske
har fått den uppfattningen att en del

102

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Statsverkspropositionen m. m.
av herr Kilsmos partivänner inte fullt
instämmer med honom — de anser att
Sverige skulle kunna bli ett ännu bättre
land under en annan regim än den
som vi representerar.

Jag skall emellertid fortsätta på herr
Kilsmos tankegångar. Det finns en hel
del demokratiska styrelseproblem som
verkligen förtjänar att diskuteras, fastän
det inte rör sig om de rent författningsmässiga
frågorna.

När man bläddrar igenom årets statsverksproposition
och kommer till den
stora kommunreform som nu sakta håller
på att genomföras med koncentrationen
till storblock anmäler sig onekligen
ett annat kanske i mitt tycke lika
viktigt problem som det hur den kommande
författningen slutgiltigt skall
utformas, nämligen hur man skall få
medborgarna att känna intresse för de
allt större enheter som kommer att tillskapas
på det kommunala planet. Hur
skall man få ett litet fåtal att kunna
delegera intresse och ansvar också till
andra lekmän? Jag tror att detta är en
viktig fråga. Den som i likhet med mig
representerar ett politiskt kvinnoförbund
har särskilt stor anledning att
uppehålla sig vid dessa frågeställningar,
eftersom det uppenbarligen kommer
att bli så att i denna alltmer minskade
representation kvinnornas antal
bland de förtroendevalda tyvärr kommer
att gå ned mer och mer. Det finns
ett alldeles färskt exempel på detta,
nämligen då planeringsråden för vår
lokaliseringspolitik tillsattes. När vi
har sett över resultaten har vi funnit
att en enda kvinna har blivit ordinarie;
det finns ett litet fåtal som blivit
suppleanter. Detta är en ganska riktig
bild av hur läget faktiskt är. Det finns
mycket få kvinnor i landstingens förvaltningsutskott.
De stora organisationerna
kunde fantastiskt och skandalöst
nog inte få fram en enda kvinna som
Kungl. Maj:t sedan kunde utnämna när
det blev fråga om att tillsätta representanter
i planeringsråden. Man får
väl hoppas att vi på något sätt ändå

skall kunna kanalisera kvinnornas intressen
och inflytande i planeringsråden,
eftersom utvecklingen onekligen
under de kommande åren, såsom skisseras
i statsverkspropositionen och som
kanske ännu mer skisseras i den långtidsutredning
som lades fram häromdagen,
i mycket stor utsträckning kommer
att bli beroende av kvinnornas intressen
och deras insatser på det kommunala
och rikspolitiska planet men
också i arbetslivet.

Jag noterade med stort intresse långt
tidigare här i dag när herr Axel Andersson
i sitt anförande ägnade ett litet
avsnitt åt lokaliseringspolitiken och
den framtida arbetsmarknadspolitiken,
att han talade om hur vi likt Herkules
arla en morgon står upp, kanske litet
mer arla än vi är vana vid i dag, för
att sätta oss i vår bil och köra mycket
mycket längre till arbetsplatsen än vi
har gjort tidigare. Han använde genomgående
ordet »han», när han talade om
arbetskraften. Det är inte särdeles förvånande
eller ens särdeles oriktigt, eftersom
det är ungefär 90 procent av
männen som är ute i förvärvslivet i
dag, medan motsvarande tal för kvinnorna
håller sig vid ungefär hälften.
Men vi vet också att alla undersökningar
— undersökningar som speciellt har
utförts i denna långtidsprognos till
1970 med blick in på 1980-talet — har
ägnat den kvinnliga arbetskraften mycket
stort intresse.

När jag mycket hastigt försökt titta
på den framtidsbild som där ges —
jag säger hastigt eftersom tiden att
tränga igenom detta digra statistiska
material med därtill fogade kommentarer
har varit mycket kort — har jag
nog det intrycket att prognoserna är
intressanta, men att kommentarerna
ibland kanske är onödigt pessimistiska.
Jag har ibland det intrycket att man
beträder ett kärr, där det finns en del
jämlikhetens tuvor att trampa på, men
där i övrigt pessimismen breder ut sig.
Och ändå vet vi ju — det är inte första
gången detta har framträtt, det har

Onsdagen den 19 januari 1960 em.

Nr 2

10.''}

också kommit fram tidigare i de rapporter
som lämnats till finansdepartementet
— att de gifta kvinnorna kommer
att bli vår enda arbetskraftstillgång
i framtiden. Från 1965 till 1970
beräknas de ogifta kvinnorna årligen
minska med 1,6 procent. För männen
räknar man likaledes med en procentuell
minskning, medan de gifta kvinnorna
kan visa en ökning på 4,8 procent.

Ändå talar långtidsutredningen om
att det kommer att finnas många svåra
steg på vägen mot den valfrihet när
det gäller sysselsättning som vi verkligen
önskar inte bara de män som herr
Axel Andersson talade om utan även
de kvinnor som vill ha förvärvsarbete.
Man kan i varje fall sätta ett litet utropstecken
i kanten när långtidsutredningen
talar om det tak som kommer
att möta den kvinnliga arbetskraften
fram till 1970. Ja, enligt arbetskraftsutredningen
kommer taket — ehuru det
lyfter sig sakta och stegvis fram till
1980-talet — att finnas kvar även i fortsättningen.
När man, som man har
gjort, utgår från tendenserna i folkräkningen
när det gäller männen och
de ogifta kvinnorna, men utgår ifrån
hypotesen att de gifta kvinnornas förvärvsarbete
är beroende av förekomsten
av barn och frekvensen att återgå
till arbetslivet, med intervall för barnavård
och hushållsarbete, är det klart
att man får en rätt pessimistisk prognos.
Det är alldeles givet att man med
de fakta som kan rapporteras från vissa
glesbygder tycker sig finna anledning
att sätta ett tak. Men jag skulle
gärna vilja — såsom ett bihang till
långtidsutredningen när den nu ganska
snart läggs på våra bord så att vi får
studera den — tillfoga sista numret av
Fackföreningsrörelsen, där man utifrån
samma siffror men på ett helt annat
och mycket mera positivt sätt granskar
prognosen och där man pekar på det
faktum att vi redan i dag har cirka
100 000 kvinnor som vill ha arbete,
men som inte kan få det.

Statsverkspropositionen m. m.

Det finns inget arbete på de orter där
de bor. Arbetsgivarna har inte insett
att man bör uppfatta arbetsmarknaden
som en total enhet, där man alltså inte
räknar bara med manligt och kvinnligt,
utan där man ser det såsom en
helhet. Där tycker jag att långtidsutredningen
liar varit alltför negativ, eller
jag kanske skall säga alltför passiv.
Där kan man i mycket större utsträckning
trycka på de rent samhälleliga insatser
som måste komma till för att detta
problem skall kunna lösas. Jag tror
att det är felaktigt att dra de slutsatser
som långtidsutredningen gjort — att
säga att antalet icke gifta kvinnor i arbetskraften
beräknas minska relativt
kraftigt, ökningen i vårt kommande arbetskraftstillskott
vilar helt på de gifta
kvinnorna, för vilka ett relativt osäkert
antagande gjorts om en ökad förvärvsintensitet.
Vinsten av de svåra och kanske
i dag inte heller överskådliga anpassnings-
och arbetsmarknadsproblemen
blir, säger utredningen, många
gånger relativt osäker. Jag tror inte att
vi får se det på det sättet. Det är bland
annat av den anledningen som det är
olyckligt att inte kvinnornas intresse
och inflytande på något sätt kanaliserats
in i planeringsråden. Jag tror att
det finns möjligheter att inte endast
diskutera den nödvändiga och ur många
synpunkter välkomna importen av utländsk
arbetskraft, utan också ordentligt
diskutera möjligheten att bereda
arbete åt de kvinnor som önskar arbete.
Där kan man trycka på de lokaliseringspolitiska
åtgärderna. Man kan
trycka på att arbetsmarknadsmyndigheterna
bör aktiviseras på ett helt annat
sätt än hittills. Man kan trycka på
att våra arbetskraftsundersökningar
alltid visar ett högre tal än vad antalet
kvinnor som är anmälda vid arbetsförmedlingarna
ger. Man kan trycka på
att vi hitintills gjort ganska litet för att
tillgodose det intresse för förvärvsarbete
som redan i dag finns hos över
100 000 kvinnor som vill ha arbete men
inte kan få det. Lika glädjande som det

104

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Statsverkspropositionen m. m.
är att vi snabbt gick förbi vår byråkratiska
pappersordning och snabbt lyckades
hjälpa de utlänningar som kom
i den stora invandringen söder ifrån
strax före jul till social trygghet och
arbete, lika stor rätt har man att förvänta
att erforderliga lokaliseringsoch
arbetsmarknadspolitiska åtgärder
sätts in lika effektivt, lika snabbt och
lika beslutsamt när det gäller vårt
kvinnliga arbetskraftstillskott som ändå
under 1970-talet representerar den enda
möjlighet vi har att höja förvärvsintensiteten.

Dessa synpunkter har diskuterats av
långtidsutredningen, men de har
mängts in med en hel del diskussioner
om att många kvinnor inte kan arbeta
för att mannen inte vill att de skall
göra det. De har mängts in med en hel
del riktiga eller oriktiga antaganden
om vad mannen önskar, vad kvinnan
önskar, vad husmoderns insatser i hushållet
gör rent nationalekonomiskt sett
när man drar ifrån det från nationalbudgeten
och lägger detta på minussidan
för den kvinnliga arbetskraften.

Jag tror att vi får börja diskutera
dessa ting noggrant och ingående. Jag
tror att vi också i likhet med vad man
gjort i Norge, där man i sista trontalet
skrev in de lika villkoren och jämlikhetstankarna,
inte längre enbart får
lägga hushållsgöromål och tankar på
omöjligheten att dela upp arbetet mellan
fäder och mödrar i de framtida
familjerna i vågskålen. Jag tror att man
på ett helt annat sätt får diskutera och
följa upp problemen. Det är glädjande
att det i årets statsverksproposition
ändå finns så mycket positivt att visa
på när det gäller lokaliseringspolitik
och när det gäller att ta hand om den
arbetskraft vi har fått utifrån, så att
kommunerna t. o. m. har fått medel för
att hjälpa utlänningarna enligt socialvårds-
och barnavårdslagarna.

En motsvarighet till detta bör följa
när vi utformar vår arbets- och lokaliseringspolitik
i framtiden. Jag tror att
den nya långtidsutredningen kommer

att bli något av en katekes, ur vilken
vi kommer att citera siffror, kurvor
och tendenser, men jag understryker
att det är utredningens prognoser vi
skall diskutera. Vi bör inte låta utredningens
slutsatser bli en norm — det
är vi här i riksdagen som har ansvaret
för vilka utvägar som slutligen väljs.
Det är många kvinnor som blir beroende
av de åtgärder vid diskuterar och
voterar fram här i riksdagen. Det vore
glädjande om kvinnorna i större utsträckning
än de tidigare haft tillfälle
till kunde aktivt delta i diskussionen,
anföra sina synpunkter på de beslut
som bör fattas och vara med om att
skapa de normer som vi, och icke
långtidsutredningen, skall fastlägga.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka remiss av statsverkspropositionen.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag skall inte här uppehålla
mig vid författningsreformen. Jag
vill i stället inledningsvis beröra en annan
sak, som har samband med riksdagens
nuvarande organisation. Även
om författningsreformen givetvis blir
avgörande för den demokratiska framtida
utvecklingen i vårt land, så tror
jag att vi också bör se på den nuvarande
situationen, som även den har
stor betydelse för demokratiens riktiga
funktion.

Mycket har funnits att anföra om riksdagsledamöternas
dåliga arbetsutrymmen
och arbetsmöjligheter. Vi hälsar
därför med största tillfredsställelse det
ekonomiska stöd som partikanslierna
får, såväl som löftena om bättre tillgång
till arbetsrum för oss ledamöter. Jag vill
bara uttrycka den förhoppningen, att
dessa löften blir förverkligade inom en
snar framtid.

Under mina år som ledamot av riksdagen
har jag ibland tyckt att riksdagens
arbetsorganisation har varit ganska
egendomlig i ett annat avseende.
Tjänstemännens insatser är nämligen

Onsdagen den 19 januari 19(i(i em.

Nr 2

i or»

nästan helt baserade på deltidstjänster.
Många av våra kunniga och dugliga
tjänstemän lånas som bekant från departementen
till riksdagen eller rekryteras
från något ämbetsverk, men då endast
för den tid då riksdagen pågår.
Förmodligen är detta en kvarleva från
den tid då riksdagsåret inte var indelat
i en vår- och en höstsession. Eftersom
riksdagsåret nu är av så lång varaktighet,
måste det vara möjligt att få
vissa för riksdagsarbetet betydelsefulla
tjänster som heltidstjänster. Det är även
principiellt felaktigt att en person skall
vara anställd både av ett departement
och av riksdagen under samma år. Jag
har tidigare sagt — och jag vill upprepa
det — att vi som regel har utomordentligt
kunniga tjänsteinnehavare,
och det kan knappast vara tillfredsställande
för dessa att behöva splittra upp
sitt tjänsteår på två arbetsgivare, av
vilka den ena — riksdagen — har en
både granskande och beslutande funktion
när det gäller förslag som kommer
från den andre arbetsgivaren, nämligen
regeringen.

Herr talman! Med anledning av det
sagda vill jag uttala förhoppningen, att
Sveriges riksdag skall anses ha råd att
i framtiden hålla ett antal tjänster så
ordinärt besatta att det helt svarar mot
den betydelse dessa tjänster måste anses
ha för den högsta beslutande folkrepresentationen
här i landet.

Får jag sedan övergå till den under
remiss varande propositionen!

Sedan grundskolan genomfördes 1962
omfattar den nu kommuner med 88 procent
av landets folkmängd. På senare tid
har kritik framförts med anledning av
de erfarenheter man gjort av skolans
undervisning. Jag tror dock att de positiva
erfarenheterna överväger.

Vi har blivit överraskade över det ensidiga
linjevalet. Ingen hade väl trott
att 80 procent av eleverna skulle välja
teoretisk linje. Givetvis kommer detta
inte att kunna bestå i fortsättningen. De
praktiska ämnena måste beredas en sådan
plats i vårt skolsystem, att de vä -

Statsverkspropositionen m. m.
ger mera jämnt i förhållande till de teoretiska.

Uppenbarligen avgör föräldraambitionen
i stor utsträckning linjevalet. Det
beror säkerligen på att föräldrarna i
många fall intalar sig själva och eleven,
att det är lämpligt att göra ett försök på
teoretisk linje, ty klarar sig inte eleven
där, är det lättare att välja andra möjligheter
därifrån än från de övriga linjerna.
Från en praktisk linje kan man
inte lika lätt gå över till en teoretisk.
De erfarenheter som nu gjorts måste
leda till nya överväganden om linjeindelningen.

Vidare blir det säkerligen nödvändigt
att låta den framtida yrkesskolan vid
sidan om den rena yrkesutbildningen ge
en allmänkunskap inom exempelvis
språk och litteratur som kan ha stort
egenvärde och stor betydelse för elevernas
framtida allmänorientering.
Grundskolans vackra målsättning, att
studierna skall vara meningsfyllda för
den enskilde eleven, är givetvis riktig,
och allt måste göras för att den skall
bli verklighet för största möjliga antal.
Studiernas eget intressevärde för den
enskilde eleven betyder mycket för disciplinen
i skolan.

Herr talman! Disciplinen i våra skolor
är nu så dålig, att den utgör ett direkt
hot mot studierna. Vi minns hur
intensiv debatten vid beslutet om grundskolans
genomförande var om timantalet
för de olika ämnena. Stor betydelse
fästes då vid om ett ämne kunde få en
eller två veckotimmar till sitt förfogande.
Tänk er då in i undervisningssituationen
i en skolklass där en kvart eller
kanske halvtimme går åt innan ordningen
blir sådan, att undervisningen kan
börja! Ett sådant förhållande innebär
helt enkelt ett sabotage mot allt vad undervisning
heter. De ansvariga skolmyndigheterna
med ecklesiastikministern
i spetsen måste nu ta krafttag för
att komma till rätta med dessa förhållanden.
Vad kan skolorna göra nu? Ja, man
sammankallar till föräldradagar, men
inte kommer de föräldrar, som man vill

106

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Statsverkspropositionen m. m.
få kontakt med. över huvud taget vill
jag säga att dessa dagar egentligen är
dåligt besökta.

Vad kan lärarna göra? Ja, givetvis
finns det lärare med medfödda anlag
som sällan har disciplinproblem i sin
klass, men detta är som bekant inte allom
givet. Jag ställer frågan om man
inte kan nå resultat genom att ha mera
undervisning och skolning i psykologi
och undervisningsmetodik vid lärarutbildningen.
Skolöverstyrelsen har nu
i år givit ut en skrift, där skolans trivsel-
och disciplinproblem berörs. Jag
tror att den skriften innehåller en hel
del värdefulla saker, som egentligen
varje förnuftig människa skulle vilja
etablera i sin skola. Men det är särskilt
en sak som denna skrift framhåller, och
den är så pass viktig, att jag vill ägna
en minut åt just den detaljen.

Ett visst avsnitt i skriften ägnas nämligen
åt vikariesituationen vid våra skolor.
Många gånger brister det i fråga om
introduktionen av en vikarie. Mycket
sällan har rektor eller någon av kollegerna
tid att göra denna introduktion.
Möjligen är det så att vaktmästaren visar
vederbörande var klassrummet är
beläget som man skall infinna sig i. Där
möter vikarien sin klass och står och
blir uttittad av klassen utan att få reda
på vad klassen egentligen går för och
utan att få reda på vilken ordning och
vilka regler som brukar tillämpas vid
skolan — alltså den dagliga rutinen.
Detta skapar oreda och oro — det säger
sig självt. I nu rådande lärarsituation
förekommer det ett ständigt ombyte
av vikarier på lärarplatserna, varför
det problem som jag här tagit upp
är mycket betydelsefullt. Jag anser att
speciell uppmärksamhet bör ägnas frågan,
hur just introduktionen sker.

Detta är kanske frågeställningar som
närmare berör den mera normala disciplinsituationen
i klassen. Gäller det mer
svårartade problem finns det numera
inte många korrektionsmedel. Det talas
i den skrivelse från skolöverstyrelsen
som jag nämnde om att de mycket svår -

artade eleverna bör mötas med ogillande
av samhället — vad man nu menar
med detta — men det ges inte något
som helst recept till lösning av detta
problem. Vi har ett korrektionsmedel i
form av kvarsittning, och det användes
väl med växlande framgång. Vi har också
ett annat korrektionsmedel som heter
observationsklass, och jag tror att den
detaljen är något försummad. Observationsklassens
handikapp är nämligen
den bristande tillgången på lämpliga lärare,
alltså specialutbildade sådana.
Hade vi sådana lärare att tillgå skulle
nog observationsklass vara ett korrektionsmedel
med en viss effekt.

Frågan om disciplinsvårigheterna i
våra skolor är säkerligen, som jag antydde
i början, mycket allvarlig. Jag
hoppas verkligen att man på centralt
håll gör kraftansträngningar för att skolan
skall få det arbetslugn som den behöver
mer än någon annan arbetsplats.

Herr talman! Den nya budgeten för
investering i skolbyggnader innebär en
stor besvikelse för alla skolstyrelser och
deras uppdragsgivare landet över.
Många av våra kommuner kämpar en
ojämn kamp för att skaffa tak över huvudet
till de elever, vilka nu börjat sin
vandring genom grundskolans klasser.
En mängd skolbyggen pockar på att
komma i gång. Många av dessa skulle
varit i gång redan nu. Situationen kommer
därför att bli mycket besvärlig på
många håll.

I Malmöhus län, där befolkningen
ökar ganska starkt, är skolbyggnadsfrågan
mycket besvärlig. Länsskolnämnden
i detta län har rankat en lista på
ett 60-tal byggen. I skrivelse till skolöverstyrelsen
anför man, att 40 stycken
av dessa måste, trots restriktiviteten,
komma till utförande snarast om över
huvud den obligatoriska skolan skall
kunna fungera. Betecknande för det
stora kapitalbehovet är att dessa skolbyggen
enbart i detta län representerar
en summa som nästan utgör en tredjedel
av hela den från departementet beräknade
anslagsramen.

Onsdagen den 1!) januari 1900 cm.

Nr 2

107

Mot bakgrunden av dessa siffror är
det beklämmande att finna att herr
Edenman prutat ned Sö:s begärda 510
miljoner kronor till 390. Jag är medveten
om att visst kan restriktivitet behövas
i den samhällsekonomiska situation
vi nu har kommit i, men nu märker
man än mer påtagligt än förr att
statsrådets Strängs ande svävar över
dessa vatten. I fjol fick vi nämligen här
i kammaren lyssna på ett interpellationssvar
i detta ämne från herr Sträng
och fick det besked som nu återspeglas
i åttonde huvudtiteln. Det löd ungefär
så här: Visserligen skall grundskolan
vara färdig år 1968, och självfallet
är det bra om det går så. Men det här
gamla landet, sade han, går inte under
om det dröjer till 1970 eller 1972. Det
måste beklagas att den prognosen inte
förelegat tidigare. Nu har vi genom att
starta grundskolan i en mängd kommuner
skapat ett nybyggnadsbehov för ytterligare
två årsklasser, ett behov som
kommer utöver det automatiska nybyggnadsbehovet.
Byggnadssituationen
för kommunerna är sådan att om man
vetat detta skulle kanske många föredragit
att vänta med den organisatoriska
utbyggnaden av grundskolan tills
man fått bättre besked om lokalerna.

Tiden för byggnadsplaneringen är
även mycket betydelsefull. En alldeles
för sen planering innebär enligt beräkning
en byggnadsfördyring på cirka 10
procent. Det är alltid svårt att från
skolöverstyrelsen få en tidslista som
medger en planering, där man undviker
denna prisförhöjande forcering. Det är
egentligen ganska egendomligt att så
litet påtagligt har åstadkommits när det
gäller att rationalisera denna byggenskap.
Provisoriska paviljonger finns,
men detta är inte lösningen där mera
permanenta lokaler behövs. Här borde
staten för länge sen sett till att man fått
i gång och stimulerat till billigare byggmetoder.
Kanske har en viss rationalisering
funnits, men den har inte gett billigare
byggnader. I stället har vi fått
högre kostnader år efter år. Roten till

Statsverkspropositionen m. m.
det onda ligger i den prisutveckling vi
nu har. De elementmetoder för permanenta
.skollokaler som nu håller på att
experimenteras fram hos vissa företag i
byggnadsbranschen kommer väl inte att
vara några underverk i prishänseende.
Det betyder reellt, vid en sådan serietillverkning,
att vissa fasta kostnader
slås ut över ett större antal byggnader.
Det betyder även att det kommunala
excellerandet i sin egen stilskola inte
kan effektueras. Jag tror dock som kommunalman
att en ny syn här är synnerligen
förnuftig och dessutom billigare.
Vad skulle det ha för betydelse om
vi fick samma typ av skolbyggnader,
om nu lösningen är billig och bra?

Herr talman, till slut ytterligare en
annan fråga. Det gäller den blivande
storflygplatsen i Skåne. Jag skall endast
i korthet beröra dess placering och inte
gå in på de ekonomiska aspekterna.

Det har i dessa dagar offentliggjorts
att man tänkt sig placeringen vid Holmeja,
just i den vackra bokskogen Bökeberg,
ett relativt begränsat skogsområde
om 600 å 700 hektar. Detta område
har i många år varit ett kärt utflyktsområde
för städerna Malmö och Lund,
ja, för hela Sydskånes befolkning. Såvitt
jag förstår innebär detta att en av
Sydskånes vackraste lövskogar hotas av
nedhuggning. Skulle det vara så, må jag
beklaga det. Vi saknar sådana utmärkta
ströv- och fritidsområden i dessa
trakter, som har och får en allt större
befolkning och alltmera koncentrerade
tätorter och storstäder. Vore det alldeles
omöjligt att flytta flygplatsen bara
en eller ett par kilometer åt sidan, så
att detta vackra område därmed kunde
behållas? Det skulle vara mycket värdefullt.
Skulle till äventyrs terrängen vara
en aning mera kuperad på den nya platsen,
kan det för nutida planeringsmaskiner
inte bereda några större svårigheter.

Är dessa uppgifter om flygfältets placering
i Bökebergs skog riktiga, kan jag
inte annat än beklaga ett sådant beslut.
Jag hoppas verkligen att man i så fall

108

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Statsverkspropositionen m. m.

överväger att ändra detta och få en annan
placering för den kommande storflygplatsen.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! I finansplanen och nationalbudgeten
framhålls vid flera tillfällen
hur nödvändigt det är att näringslivets
investeringsvilja och investeringsmöjligheter
främjas. Inte minst är en
högre investeringsnivå en förutsättning
för att vår exportindustri skall kunna
bibehålla sin konkurrenskraft i det
allt högre kostnadsläge den arbetar under,
sägs det. Även den stora knappheten
på arbetskraftsresurser kräver fortlöpande
rationaliseringar. Den mycket
snabba tekniska framstegstakten kräver
ständig förnyelse och utbyggnad av produktionsapparaten.

Detta betonas, som sagt, i årets finansplan.
Finansministern ger i fråga
om fördelningen av våra sammanlagda
kapitalresurser en stark prioritering åt
näringslivets investeringar.

I kreditmarknadskalkylen för 1966
räknar även finansministern med en
stark tillväxt av näringslivets andel av
kreditmarknadens tillväxt. Det är den
samhällssektor där finansministern faktiskt
räknar med en väsentlig ökning
av kapitalefterfrågan i förhållande till
1965 och 1964. Av en total efterfrågan
på kapital av 11 miljarder kronor för
år 1966 skulle näringslivet taga i anspråk
5 miljarder eller cirka 45,5 procent.
Bostadsbyggandets andel beräknas
bli densamma som näringslivets,
således 5 miljarder eller, som sagt, 45,5
procent.

Med denna kalkyl som bakgrund frågar
man sig om de restriktioner, som i
form av frivilliga överenskommelser
med en beredskapslagstiftning som bakgrund
återigen införts på en del av
kapitalmarknaden bidrager till att förverkliga
nationalbudgetens kreditmarknadskalkyl
och främjar näringslivets kapitalanskaffning.
Riksbanken har alldeles
nyligen ålagt livförsäkringsbola -

gen en fördelning av deras utlåningsresurser,
denna gång med 70 procent
till den s. k. prioriterade sektorn, d. v. s.
staten och bostadsbyggandet, och endast
30 procent skulle bli över för övriga
investeringar, således för näringslivet
och kommunerna. För sakbolagen
är fördelningen fifty-fifty.

Enligt vad jag kan förstå stämmer
inte riksbankens prioriteringstänkande
överens med kalkylen i nationalbudgeten.
Fördelar man kreditmarknadskalkylen
för 1966 på de s. k. prioriterade
och oprioriterade sektorerna blir fördelningen
en helt annan. Som sagt omfattar
kalkylen en total efterfrågan på
11 miljarder kronor fördelat på den
prioriterade sektorn med 45 procent
av hela beloppet 0 för staten och 5 miljarder
för bostäderna, och den oprioriterade
sektorn näringslivet och kommunerna
skulle ha ett behov av 5 miljarder
respektive en miljard kronor,
således tillsammans 55 procent av totalbeloppet.
Det är ju en något annorlunda
fördelning än 70 — 30. Här är det
i stället en fördelning 55 — 45 procent
till den oprioriterade sektorns och näringslivets
favör.

Med denna kalkyl som bakgrund frågar
man sig vad det finns för anledning
till denna rigorösa styrning av
vissa delar av kapitalmarknaden mot
den prioriterade sektorn som riksbanken
föreslår. Det verkar ju som om bostadsbyggandets
kapitalbehov skulle
kunna klaras effektivt utan denna styrning,
t. ex. genom ett bättre samplanerande
av igångsättningstillstånden och
kapitalförsörjningen. Riksbanken har
dessutom ett utmärkt medel för reglering
av kapitalmarknaden genom riksbankens
emissionskontroll.

Ett bra exempel på att staten och bostadsbyggandet
får sin rättmätiga andel
i en kapitalmarknad som inte onödigtvis
styrs av stela prioriteringsregler
finner man i utlåningen från det
kreditinstitut som har ett så dominerande
inflytande på den svenska kreditmarknaden,
nämligen AP-fonderna.

Onsdagen den 1!) januari 1966 em.

Nr 2

109

Vid utgången av 19G4 var 51 procent
av fondernas totala placering utlånade
till staten och bostadsbyggandet, således
till den prioriterade sektorn. Fördelningen
var 9,6 till statspapper och
41,5 till bostäder, och nära 48 procent
var placerade i industri och kommuner.
Här får således staten och bostadsbyggandet
sin andel av utlåningen utan att
man behöver ta till prioritering.

Frågan är än en gång: Hur stämmer
den starka styrningen av kapitalet mot
den prioriterade sektorn, som riksbanken
nu åter tycks gå in för, med nationalbudgetens
beräkningar för 1966?

En förklaring till denna styrning av
en del av kapitalmarknaden kan ju vara
att finansministern räknar med att
affärsbankernas utlåning, som om kalkylen
skall gå ihop, förväntas öka med
cirka 2,5 miljarder för 1966, i huvudsak
skall gå till näringslivet.

Beträffande bankernas kreditkapacitet
uppställer sig många oklara frågeställningar.
Skall kreditmarknadskalkylen
hålla krävs för det första att bankernas
utlåning inte ytterligare beskärs
genom kravet på ökade likviditetskvoter,
för det andra att bostadsbyggandets
finansiering planlägges så att bankerna
får snabbare avlyft för sina byggnadskreditiv.
Det torde mera vara fråga
om en långsiktig planering av bostadsfinansieringen
än en fråga om
ökad kreditvolym. I det sammanhanget
bör uppmärksammas att affärsbankernas
kreditgivning till bostadsbyggandet
relativt sett ökade mer under 1965 än
bankernas utlåning i sin helhet. Man
kan även uttrycka det så att bankerna
minskade sin andel av utlåningen till
näringslivet till bostadsbyggandets favör.
I nationalbudgeten kalkyleras med
en betydande insats från bankernas
sida för att tillgodose viktiga kapitalbehov,
men samtidigt förs en mycket
restriktiv politik, som ofta kräver att
bankerna för att fylla sin funktion som
kreditgivare måste till en hög straffränta
låna i riksbanken. Nog förefaller
det mig som om man med de förvänt -

Statsverkspropositionen m. m.
ningar som man bl. a. genom kalkylen
i nationalbudgeten ställer på bankerna
borde föra en politik som ger bankväsendet
större möjligheter till ökad inlåning.

Jag har tagit upp detta problem om
bankernas utlåning bl. a. därför att
denna är av så stor betydelse speciellt
för de mindre och medelstora företagen.
Dessa företag får sin kreditförsörjning
i huvudsak genom bankerna.
De har en mycket begränsad tillgång
till kapitalmarknaden, och deras möjligheter
att öka sitt eget kapital genom
aktieemissioner är begränsade. Fn ökad
konkurrens eller en ökad åtstramning
av penningmarknaden betyder en kännbar
nedskärning av dessa företags kredit-
och finansieringsmöjligheter.

Det var med stor tillfredsställelse jag
i dag på förmiddagen hörde herr statsministerns
förklaring att regeringen
inte lagt förslaget om mervärdeskatt åt
sidan för all framtid. Den tekniska utredningen
i finansdepartementet beträffande
dess utformning pågår, och
den går ut på en förenkling av systemet,
sade herr Erlander. Inom folkpartiet
anser vi fortfarande att den skattereform
som den allmänna skatteberedningen
så gott som enhälligt föreslog
år 1964 stimulerar investeringsviljan
och är i långt högre grad produktionsfrämjande
än våra nuvarande skatteregler.
Det gäller, som sagt, den indirekta
beskattningen, där man genom
den föreslagna mervärdeskatten skulle
komma bort från den skattemässiga
fördyring av investeringar i näringslivet
och den konkurrenssnedvridande
effekt som den allmänna varuskatten
ger på många områden. Mervärdeskatten
är beträffande industriens kostnader
neutral gentemot utlandet, och den
är även konkurrensneutral då det gäller
olika typer av företag och olika led
i produktionen här hemma. Jag tänker
t. ex. på underleverantörer som utför
reparations- och underhållsarbeten åt
storindustrien. Beställer exempelvis ett
stort industriföretag sådana arbeten av

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Statsverkspropositionen m. m.

ett fristående specialföretag, belastas
reparations- eller underhållskostnaderna
med den 10-procentiga allmänna
varuskatten. Utföres arbetet av anställda
inom det stora företaget, utgår ingen
skatt, och det är givet att detta försvårar
de mindre specialföretagens möjligheter
att få beställningar.

En annan uppenbar fördel med skatteberedningens
förslag till indirekta
skatter var enligt min mening slopandet
av en mängd punktskatter som är
av mindre betydelse för statsfinanserna.
Jag har i flera motioner och i flera
riksdagsdebatter påpekat det onödiga
krångel och den konkurrenssnedvridning
som vissa av dessa skatter ställer
till, bl a. då skatten på guldsmedsvaror.

Men det är inte enbart tillgång till
krediter och det är inte enbart ett produktionsfrämjande
skattesystem som
behövs för att näringslivet skall kunna
följa med i den tekniska utvecklingen.
Det krävs även ökade kunskaper och
en utbildningsberedskap som snabbt
anpassar sig till den tekniska utvecklingen
och som kan ge näringslivet informationer
och kunskaper om nyheter
i fråga om arbetsmetoder, maskiner
och material. En sådan informations-
och utbildningsverksamhet blir
angelägnare ju snabbare den tekniska
utvecklingen är och ju mera genomgripande
strukturomvandlingen och förändringarna
inom näringslivet blir.

Speciellt de mindre och medelstora
företagen har här mycket stora behov
av en förnyelse och en aktualisering av
sitt yrkeskunnande. Här utför statens
institut för hantverk och industri en
mycket betydelsefull verksamhet, och
då är det med beklagande man konstaterar
att statens bidrag till institutets
verksamhet behandlas så utomordentligt
restriktivt i statsverkspropositionen.
En anslagspost och en mycket viktig
sådan, nämligen utrustningsbidraget,
skärs till och med ner med 50 000
kronor. För ett institut som har till huvuduppgift
att ge informationer om moderna
produktionsmetoder är det na -

turligtvis nödvändigt att maskin- och
apparatutrustningen är fullt up to date.
Att då med vetskap om de utomordentligt
snabba förändringar som produktionsutrustningen
genomgår i våra dagar
beskära institutets möjligheter att
hålla sin utrustning på en något så när
tillfredsställande nivå tycker jag inte
är försvarligt.

Ett annat område, där institutets
verksamhet är av stor betydelse för
företagarna inom hantverk och mindre
industri är företagarutbildningen. Man
säger så ofta i våra dagar att ekonomifunktionen
hos många av dessa företag
är underutvecklad. Det ligger väl
någonting i det. Institutet har under
det senaste året byggt ut sin kursverksamhet
på detta område. Bland annat
har företagsledarkurser i samarbete
med arbetsmarknadsstyrelsen anordnats
i stödområden i lokaliseringspolitiskt
syfte. Skickliga företagare med kunskaper
i företagsledning och ekonomiska
insikter behövs om det lokaliseringspolitiska
stödet skall ge ett gott utbyte.
Även rent generellt är det angeläget att
satsa på en utbyggd företagarutbildning.
Det är ofta så att företagarna inom
hantverk och mindre industri är
skickliga och välutbildade yrkesmän,
som behärskar den tekniska sidan av
produktionen men bär ett starkt behov
av att öka sina kunskaper i alla de frågor
som har med rationell företagsledning
att göra.

I våra dagar talar vi så mycket om
vuxenutbildningen, och det kommer
snart, antagligen i vår, på riksdagens
bord en proposition i denna fråga. Två
utredningar har arbetat med detta problem.
Jag anser att detta stora intresse
för vuxenutbildningen, som jag tycker
är bra, bör utsträckas också till alla de
unga företagare som vill komplettera
sin utbildning och bygga på sin tekniska
utbildning med kunskaper i företagsekonomi
och andra ämnen som en
modern företagsledare bör ha. Jag anser
då att det finns all anledning för
staten att ekonomiskt stödja den verk -

Onsdagen den 1!) januari 1900 em.

Nr 2

samhet som statens institut för hantverk
och industri här bedriver. Det är
hland annat med anledning härav att
beklaga att anslaget till kursverksamheten
inom institutet har fått en så restriktiv
behandling i statsverkspropositionen.

Låt mig sedan till sist mycket kort
beröra ett annat område, som för näringslivet
betyder en hd del inproduktivt
och kostnadskrävande arbete. Jag
avser då det uppgiftslämnande av olika
slag och de redovisnings- och uppbördsskyldigheter
som myndigheterna
avkräver företagen. Vid flera riksdagar
efter varandra har det motionerats om
en förenkling av detta arbete och en
ersättning från staten för detsamma.
Vid förra årets riksdag vann motionärerna
en framgång i det att allmänna
beredningsutskottet i ett utlåtande över
motioner i denna fråga hemställde att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om utredning beträffande
samordning och förenkling av de
uppgifts- och uppbördsskyldigheter
som det allmänna ålägger företag. Riksdagens
beslut blev i enlighet med utskottets
förslag. Jag vill fråga finansministern:
När kommer denna utredning
till stånd?

Herr talman! Jag yrkar remiss av
statsverkspropositionen till vederbörliga
utskott.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Även om bara ett litet
antal ledamöter finns kvar i kammaren
ger det en angenäm känsla när man får
ordet så här sent på kvällen att veta alt
ingen behöver vänta på en sen votering
— under remissdebattsdagarna råder
stor frihet att använda tiden så som
ledamöterna själva finner lämpligt!

I dagens debatt har som vanligt behandlats
många och för landets framtid
mycket betydelsefulla frågor. I detta
skede av debatten kan det alltså vara
lämpligt att syssla med bara en eller ett
par delfrågor i det stora sammanhanget.

Statsverkspropositionen m. m.

När det gäller statsverkspropositionen
är siikert varje år många besvikna
på vad detta samlade förslag till inkomster
och utgifter innehåller. Om det
missnöje som gör sig gällande vittnar
olika uttalanden i denna debatt, men
därom vittnar för varje år också de
många motioner med ändringsförslag
som avlämnas. En mängd viktiga samhällsavsnitt
blir mer eller mindre väl
tillgodosedda, och i vissa fall finns anledning
till besvikelse och missnöje.

Ett sådant avsnitt, där man även i år
har anledning till ett betydande missnöje,
gäller anslagen till våra allmänna
vägar. Att bilismen fört med sig stora
påfrestningar för vårt samhälle är nog
alla villiga att erkänna. Tillräckliga utrymmen
fordras för vägar, gator och
parkeringsplatser, och allt detta drar
med sig stora kostnader. Dessa problem
hör dock med i utvecklingen och måste
lösas.

Trafiken på våra allmänna vägar har
ökat enormt, men trots att lastbilarnas
storlek och lastförmåga växer och trots
att det sammanlagda antalet person- och
lastbilar ökar med några hundra tusen
varje år blir det denna gång ingen ökning
av anslaget till vägbyggen. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har de senaste
åren, sedan Kungl. Maj:t visat en
mycket restriktiv hållning till höjda anslag,
fört fram ytterst blygsamma propåer.
Till byggandet av allmänna vägar
begärdes i år en ökning med 60 miljoner
och till underhållet begärdes likaså
ytterligare 60 miljoner. Ökningen av
byggnadsanslaget har helt strukits i
propositionen, och en del av ökningen
på underhållsanslaget har också fått
försvinna. Jag anser det orimligt att vägarna
även nästa år skall sättas på svältkost.
Vad som nu föreslås är, hoppas
jag, en tillfällig händelse i dagens ansträngda
ekonomiska situation.

Visst är det betydande anslag som
under senare år utgått och som nu föreslås
till byggande och underhåll av de
allmänna vägarna, men starka skäl talar
för den uppfattningen att vägför -

112

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Statsverkspropositionen m. m.
bättringarna inte ökat i samma takt
som trafiken. Kanske är det annorlunda
i de nordligaste länen där man under
en följd av år fått njuta av de olyckligt
nog specialdestinerade medlen ur
det ordinarie väganslaget, men i många
delar av landet — till och med här i
Stockholms närmaste omgivingar — kan
man inte godtaga och skriva under på
departementschefens uttalande att en
kraftig upprustning av väg- och gatunätet
skett under senare år. Riktigare är
det då man i anslutning till detta överdrivna
uttalande framhåller att en fortsatt
vägupprustning är angelägen med
hänsyn till trafikutvecklingen. Många
gånger under senare år har man från
kommunikationsdepartementet försökt
skyla över bristerna i vägupprustningen
genom uttalanden om att en kraftig
upprustning skett.

Det finns större anledning att uppmärksamma
vad det för vägarna ansvariga
ämbetsverket har sagt i olika sammanhang.
För några år sedan framhöll
väg och vatten att underhållet var så
svagt att det i vägarna nedlagda kapitalet
blev raserat och spolierat. Man hade
inte tillräckliga möjligheter att röja
bort buskar och gräs eller att rensa
vägdiken så att själva vägkroppen blev
lättare att underhålla. Även i år erkänns
att enligt gjorda inventeringar är
vägunderhållets volym för närvarande
alltför låg bl. a. beträffande underhållet
av vägbeläggningarna. Styrelsen har
försökt kompensera detta men har då
tvingats eftersätta andra underhållsarbeten.

Vägämbetsverket erinrar även i år om
vad man uttalade i sina petita för budgetåret
1964/65, att en då gjord inventering
visade att eftersläpningen i underhållsarbetena
uppgick till närmare
500 miljoner kronor. I år görs liknande
uttalanden som så många gånger förr,
att om inte en allvarlig försämring av
vägarnas underhållsstandard och vägunderhållets
ekonomi skall ske i framtiden
är det viktigt att eftersläpningen
efter hand inhämtas.

Ingen kan påstå att den lilla ökning
som i år sker med några få miljoner
inflationspengar kommer att medge en
återhämtning i det starkt eftersatta underhållet.

Ofta får vi höra att Sverige är ett land
med stora tillgångar, och då finns det
anledning till den fråga som inte tidigare
har blivit besvarad: Har vi råd
att underhålla vägarna på ett tillfredsställande
sätt så att inte det investerade
kapitalet blir raserat och spolierat? Om
bara viljan vore med från deras sida
som har makten, har vi enligt min mening
råd att underhålla vägarna. Trafikanterna
och bilägarna har aldrig vägrat
när det gällt att genom höga bilskatter
betala vägkostnaderna. Men de
har anledning att bestämt reagera när
de år efter år får köra på dåligt underhållna
grusvägar och dåligt hållna vintervägar.
Bilägarna har anledning att
reagera mycket bestämt när gång efter
annan, som nu åter skall ske, bilskatter
skall tagas ut och dessa skattemedel
går direkt till statskassan. Det är
mycket betydande belopp som på detta
sätt har gått och kommer att gå förbi
vägarna.

Att vägväsendet efter bilismens stora
genombrott blivit mycket illa tillgodosett
är uppenbart. De vägsträckor som
blivit ombyggda och som nu är i ett
trafikvärdigt skick svarande mot trafiken
är i förhållande till den samlade
våglängden i vårt vidsträckta land korta
vägbitar.

När man studerar uppgifter och statistik
om vägbyggandet från andra länder
och även vid något tillfälle vid resor
i Europa får tillfälle att på nära
håll studera utbyggnadstakten och hur
mycket som investeras i trafikleder får
man lätt den uppfattningen att när det
gäller vägbyggandet är Sverige i bilismens
tidevarv inget föregångsland. I
mycket svårt krigshärjade länder har
t. ex. motorvägbyggandet utvecklats i
en helt annan takt än här hos oss. Att
alltjämt när vägfrågorna bedöms och
behandlas av regeringen göra jämfö -

Onsdagen den 1!) januari 1966 em.

Nr 2

1 13

relser med den vägplan som utarbetades
för tio år sedan och i vilken de
föreslagna investeringarna är räknade
i då gällande penningvärde och utan
någon bedömning av hur mycket större
biltrafiken nu är än man då räknade
med verkar minst sagt löjligt. Och detta
förhållande belyses i dagens tidningar.
Den enorma förändring som skett beträffande
vägtransporterna och bilarnas
antal har inte hittills tillräckligt uppmärksammats
av regering och riksdag.
Vägfrågorna är på många håll på det
lokala planet —■ i kommunerna och i
länen — de frågor som inger de allra
största bekymren. Inte minst är det viktigt,
när grundskolan införes i en del
områden, att vägarna samtidigt blir förbättrade,
så att de långa transporter av
skolbarnen som det blir i en del fall
kan genomföras inom rimlig tid.

Vad bilisterna i allmänhet får finna
sig i är när det gäller personbilarna
stora reparationskostnader för sönderskakade
och sönderrostade bilar som
en följd av det sätt varpå staten sköter
vägarna. För näringslivet och dess
transportekonomi har också vägarnas
utbyggnad självfallet den allra största
betydelse.

Även om vägarnas tillstånd ofta får
skulden för svåra trafikolyckor med
förlorade människoliv, lidanden och
mycket stora materiella skador, vill jag
inte se vägbyggandet så mycket som en
stor angelägenhet ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Om nämligen bilisterna inte
lär sig att inrätta sin körning efter vägens
tillstånd och gällande trafikbestämmelser,
kommer vi alltid att få uppleva
många och svåra trafikolyckor. För
min del ser jag en bättre vägupprustning
mera som en stor samhällsekonomisk
angelägenhet. Bra vägar, bra kommunikationer
är något grundläggande
för framstegstakten i vårt samhälle.

Inför övergången till högertrafik räknar
jag även med att det är angeläget
med en bättre vägupprustning. Men jag
ser det något annorlunda än herr Bengtson
gjorde på förmiddagen. Jag vill

Statsverkspropositionen m. m.
inte ha en upprustning för övergångens
och för högertrafikens egen skull, utan
mera av den orsaken att vi, sedan vi i
september månad nästa år fått samma
trafiksystem som övriga länder på fastlandet
i Europa, säkert kan räkna med
en stark ström av bilande turister ifrån
de många högertrafikländerna. Och vi
behöver mer än väl detta tillskott av
utlandsvaluta för att kompensera och
få igen vad svenskarna offrar på sina
många utlandsresor.

Jag tänkte också, herr talman, få säga
några ord om en helt annan sak. Det
är den ökade brottsligheten. Jag finner
det var en ytterst allvarlig företeelse
att brottsligheten ökar så starkt och att
samhället misslyckats i sina försök att
vidtaga effektiva åtgärder för att hejda
en ytterst olycklig utveckling.

Det brukar ibland framhållas att den
ökade brottsligheten är en följd av vårt
välstånd, en uppfattning som jag tycker
det är mycket svårt att godtaga. Nog
måste man anse det vara bedrövligt att
det inte skall lyckas att få en bättre
ordning och en större rättssäkerhet i
detta lilla land.

Polisen och alla ärenden som rör den
flyttades den 1 oktober 1965 över till
justitiedepartementet, och man kan nog
säga att även justitieministern klart inser
allvaret i att brottsligheten ökat så
väsentligt under de allra senaste åren.
Men vad det än beror på vill departementschefen
inte sträcka sig så långt
som rikspolischefen önskar när det gäller
ett ökat antal polistjänster. Här finns
det anledning att mycket allvarligt beklaga
att vi blivit så fattiga, att vi inte
har råd att hålla den ordning i samhället
och skapa den rättssäkerhet som är
berättigad, som medborgarna vill ha
och som är i överensstämmelse med
rikspolischefens förslag. Men när man
från de olika länen och polisdistrikten
till rikspolisstyrelsen redovisat de behov
som förelåg och som man ansåg
vara nödvändigt att täcka, prutade rikspolisstyrelsen
50 procent på dessa förslag.

114

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1966 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Detta starkt nedbantade petitaförslag
innehöll en begäran om 1 218 nya tjänster.
Men justitieministern har bara kunnat
tillstyrka 400 sådana tjänster, således
endast något mer än 30 procent av
rikspolisstyrelsens förslag, och detta
måste vara i högsta grad otillräckligt.

För nu pågående budgetår begärdes
337 nya tjänster, men det blev beslut
om bara 25—30 procent av det begärda
antalet. Bristen på personal har varit
och är störst på de avdelningar där
man sysslar med utredning av begångna
brott. När polisverket avlämnade
sitt förslag svävade man inte på målet,
utan man sade ifrån att får man inte de
tjänster man begär så kommer det att
uppstå mycket menliga följder.

Utan tvekan måste det vana mycket
allvarligt när man inte orkar med att
verkställa de utredningar som behövs
för att man skall kunna beivra begångna
brott, och det måste vara en ytterst
otillfredsställande ordning, när tusentals
brott får avskrivas i brist på arbetskraft,
även när de som begått brotten
i stor omfattning är kända. Här
måste regering och riksdag ha ett gemensamt
intresse att se till att de lagar
som stiftas också kommer att efterlevas
så långt som möjligt. Ett rättssamhälle
kan aldrig bli så fattigt att man inte
har råd till ordningens upprätthållande.

Rikspolischefen Carl Persson som
dess bättre inte är rädd att säga ifrån
gjorde i slutet av september månad
förra året ett uppmärksammat uttalande
som det finns anledning att citera.
Vad han uttalade var följande: »Det
måste väl ändå vara något fundamentalt
att samhället har möjlighet att upprätthålla
ordning och säkerhet för att
skydda den enskilda människan mot
alltför grova angrepp på person och
egendom — om jag blir frånstulen mina
rättmätiga tillhörigheter, misshandlad
eller ofredad, om människor snart nog
inte vågar röra sig i vissa stadsdelar,
inte åka spårvagn eller tunnelbana av
rädsla för att bli angripna, om människor
blir lemlästade på våra vägar

för att vi inte kan övervaka att trafikreglerna
följs o. s. v. Vi bedömer i dag
läget så allvarligt att uppenbar risk nu
måste anses föreligga för att brott skall
preskriberas innan de hinner utredas.»

Även om det finns andra som har
en annan uppfattning på andra punkter
i statsverkspropositionen, så bör
det finnas större skäl än i något annat
sammanhang att här framhålla att om
man när det gäller polisorganisationen
sparar några miljoner så sparar man
utan tvekan på fel ställe i statsförvaltningen,
ty inte kan brottslig verksamhet
på något sätt öka eller främja framstegstakten
i vårt samhälle.

Man kan helt dela rikspolisstyrelsens
uppfattning att kraftfulla förebyggande
polisiära åtgärder i syfte att hejda
brottsutvecklingen och minska antalet
trafikolyckor leder till betydande besparingar,
inte minst ur arbetskraftssynpunkt
inom andra verksamhetsgrenar
såsom rättsväsendet, sjukvården,
rehabilitering, verkstäder o. s. v.

Justitieministern erkänner i sitt yttrande
i statsverkspropositionen att
brottslighetens utveckling inom landet
under de senaste åren är mycket oroande.
Han erkänner utan att ta konsekvenserna
av det att antalet brott har
stigit avsevärt och att det framför allt
är våldsbrotten som har ökat så kraftigt.
Vidare erkänner statsrådet Kling
att det inte är lämpligt att i större omfattning
än hittills belasta ordningspolisen
med utredningsarbete och framhåller,
att en försvagning av den yttre
bevakningen till förmån för utredningsverksamheten
kan befaras få allvarliga
återverkningar på brottsutvecklingen.
Men trots dessa uttalanden vill justitieministern
inte godta rikspolisstyrelsens
förslag till mer än väl 30 procent.
Det finns anledning att djupt beklaga
den sparsamhet som här visas. Det
finns också anledning till en förhoppning
att riksdagen här intager en för
ordningens upprätthållande och rättssäkerhetens
tryggande mer förmånlig
inställning.

Onsdagen den 19 januari 19(50 em.

Nr 2

115

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl. propositioner
skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

Statsverkspropositionen m. m.
Justerades ett ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 22.12.

In fidem
K.-G. Lindelöw

K JNGl. BOKTR. STHLM 1966