Nr 2 ANDRA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:2)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 2 ANDRA KAMMAREN 1969

17—23 januari

Debatter m. m.

Fredagen den 17 januari

Sid.

Interpellationer av:

herr Persson i Heden (ep) ang. användandet av salt mot halka på

vägarna................................................. 5

herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. sysselsättningsläget i ljusdals regionen.

................................................ 6

Meddelande om enkla frågor av:

herr Wennerfors (m) ang. eventuella förändringar i lotsorganisatio nen.

.................................................... 7

herr Nordstrandh (m) ang. politisk propaganda i samband med ut ställningsverksamhet.

..................................... 7

herr Åkerlind (m) ang. statens järnvägars biljettpriser........... 7

herr Stridsman (ep) ang. hänsynstagande till den lokala opinionen vid

avsättande av mark till nationalpark........................ 7

fru Marklund (vpk) ang. en uppmjukning av reglerna för beviljande
av bosättningslån................................... 7

Tisdagen den 21 januari

Interpellationer av:

fru Lewén-Eliasson (s) ang. utbildning av personal för behandling

av skelögda barn......................................... 8

herr Ringaby (m) ang. dagsverkskostnaderna för beredskapsarbeten,
m. m................................................ 9

fru Ryding (vpk) ang. bestämmelserna om kvalificeringsdagar för

full semester............................................. 9

1—Andra kammarens protokoll 1969. Nr 2

Nr 2

Innehåll

Sid.

fru Dahl (s) ang. de statliga driftbidragen till daghem och fritidshem.
...................................................... 10

fru Dahl (s) ang. öppethållandet av fritidshem................. 11

herr Hansson i Skegrie (ep) ang. beredskapen i fråga om livsmedelsförsörjningen.
............................................ 11

herr Wennerfors (m) ang. avbrytandet av det s. k. starkölsförsöket 12
Meddelande om enkla frågor av:

herr Haglund (s) ang. direktiven för 1968 års lokaliseringsutredning 16
herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. säkerhetsbestämmelserna för

trafiken vid Bromma flygfält............................... 16

herr Wedén (fp) ang. initiativ av den svenska regeringen för att förbättra
situationen i Biafra................................. 16

fru Ekroth (s) ang. utbyggnad av fritidshemmen................ 16

Onsdagen den 22 januari

Interpellationer av:

fru Jonäng (ep) ang. åtgärder mot serviceförsämringen efter omläggningen
av postdistributionen........................... 18

herr Hermansson (vpk) ang. tillämpningen av de s. k. konfliktdirektiven.
................................................V.. 18

herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. bristen på personal inom sjukvården
.................................................. 20

Utsträckt motionstid.......................................... 22

Meddelande om enkla frågor av:

fru Marklund (vpk) ang. den ökande arbetslösheten i Norrbotten.. 23

herr Gustavsson i Ängelholm (s) ang. åtgärder för att främja sysselsättningen
inom ängelholmsområdet......................... 23

herr Berndtsson (fp) ang. arbetslöshetsunderstöd till fiskare i vissa

fall..................................................... 23

herr Åberg (fp) ang. behandlingen från norsk sida av svenska fiskare 23

Torsdagen den 23 januari

Svar på frågor av:

herr Svenning (s) ang. vanhävdslag för hyresfastigheter.......... 23

herr Fridolfsson i Stockholm (m) ang. åtgärder för att förhindra

skändning av nationell symbol............................. 25

herr Henningsson (s) ang. medgivande av kommunalt organ vid

uppsägning av hyresavtal........................... 27

herr Henningsson (s) ang. servitut för väg..................... 28

Innehåll

Nr 2

Sid.

herr Nordstrandh (m) ang. politisk propaganda i samband med ut ställningsverksamhet.

..................................... 29

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp) ang. det särskilda stödet åt äldre

arbetslösa................................................ 34

herr Haglund (s) ang. direktiven för 1968 års lokaliseringsutredning 35
herr Nilsson i Agnäs (m) ang. tidpunkten för avlämnande av proposition
om det särskilda stödet för rennäringens rationalisering... 36

herr Stridsman (ep) ang. hänsynstagande till den lokala opinionen

vid avsättande av mark till nationalpark.................... 37

herr Petersson i Gäddvik (m) ang. tillsättandet av överläkartjänster 38
herr Jönsson i Ingemarsgården (fp) ang. åtgärder för att bereda vissa

utländska läkare tjänstgöring i svensk sjukvård............... 39

fru Marklund (vpk) ang. en uppmjukning av reglerna för beviljande

av bosättningslån......................................... 40

fru Hörnlund (s) ang. placeringen av kommunala medel som industrilån
................................................... 41

herr Sjöholm (fp) ang. planerad förläggning av parkeringshus till

sjukhusområde........................................... 42

herr Björk i Påarp (s) ang. förfarandet vid återkallande av körkort. 43
herr Wennerfors (m) ang. eventuella förändringar i lotsorganisatio nen.

.................................................... 44

herr Romanus (fp) ang. daghemsplatser för barn till studerande vid

universitet och högskolor.................................. 45

Meddelande ang. utrikesdebatt................................. 48

Interpellationer av:

herr Nilsson i Agnäs (m) ang. ytterligare malmbrytning i Norrbotten 49
herr Nilsson i Agnäs (m) ang. prästmans skyldighet att förrätta

vigsel................................................... 50

herr Nilsson i Östersund (s) ang. byggande av en bro över Sannsundet
i Jämtland........................................... 51

Meddelande om enkla frågor av:

herr Hedin (m) ang. en undersökning rörande jordbrukets situation

i det nordiska samarbetet.................................. 55

herr Nilsson i Agnäs (m) ang. förarskyddsförsäkring för domänstyrelsens
fordon............................................ 55

herr Sjöholm (fp) ang. olägenheterna av dröjsmål med beslut om
existensminimum i vissa skatteärenden...................... 55

Fredagen den 17 januari 1969

Nr 2

Fredagen den 17 januari

Kl. 10.00

§ 1

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till utrikesutskottet motionerna nr 30
och 31;

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 32 och 33;

till statsutskottet motionerna nr 34—
39;

till bevillningsutskottet motionerna nr
40—42;

till bankoutskottet motionen nr 43;

till lagutskott motionerna nr 44—54;

till jordbruksutskottet motionerna nr
55 och 56; samt

till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 57.

§ 2

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Vigelsbo (ep), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående förfarandet vid fastställande
och utbetalning av markersättning
i naturvårdsärenden,

herr Vigelsbo (ep), till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående försvarets lagerlokaler,

herr Bergqvist (s), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående aktievinstbeskattningens verkningar,

herr Börjesson i Falköping (ep), till
herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående statliga
bidrag för restaurering av kyrkor, samt
herr Andersson i Billingsfors (s), till

herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående postbefordran
inom norra Dalsland.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 3

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att Kungl. Maj:ts propositioner
nr 1 och nr 2 skulle uppföras
sist å föredragningslistan för kammarens
nästkommande sammanträde.

.§ 4

Interpellation ang. användandet av salt
mot halka på vägarna

Ordet lämnades på begäran till

Herr PERSSON i Heden (ep), som
yttrade:

Herr talman! För motverkande av
halka har statens vägverk under senare
år i stor utsträckning använt vägsalt
i stället för sand. Under vissa förhållanden
synes salt vara effektivt för detta
ändamål. Detta sätt att komma till
rätta med halkan är dock även förenat
med icke ringa olägenheter. Undersökningar
har sålunda visat, att salt som
använts i här förevarande syfte åstadkommit
avsevärda miljöskador. Bland
annat har lågt liggande vattendrag
kommit att tillföras betydande mängder
av detta salt. Skador på växt- och djurliv
torde också kunna befaras. Vidare
måste beaktas de säkerhetsrisker som
uppkommer vid trafik i av saltet framkallad
snösörja. Ej heller kan bortses
från de rostskador som uppkommer på
bilarna till följd av saltningen.

6 Nr ,2 Fredagen den 17 januari 1969

Interpellation ang. sysselsättningsläget i ljusdalsregionen

Det är givetvis av grundläggande betydelse
att riskerna för halkolyckor kan
minskas, och av allt att döma spelar
saltet, såsom tidigare antytts, därvid en
väsentlig roll. Vägsaltet har också angetts
såsom fördelaktigt på grund av
sin prisbillighet. Andra metoder att
komma till rätta med halkan ställer sig
betydligt dyrare. När det gäller att
värdera kostnaderna i detta sammanhang
måste dock även de nackdelar
sqm saltningen medför beaktas. Föroch
nackdelar måste vägas mot varandra.
Än en gång skall dock understrykas
det angelägna i att så stor trafiksäkerhet
som möjligt nås.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens medgivande att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ställa följande frågor: Vill

statsrådet redogöra för de erfarenheter
som vunnits vid användandet
av salt i kampen mot halka på vägarna?

Är statsrådet, för den händelse nämnda
erfarenheter skulle vara mindre goda,
beredd medverka till att andra metoder
kommer till användning i förevarande
sammanhang?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5

Interpellation ang. sysselsättningsläget i
ljusdalsregionen

Ordet lämnades på begäran till

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp), som
yttrade:

Herr talman! Befolkningsminskningen
till följd av sysselsättningsbristen i
ljusdalsregionen har under flera år ingett
oro. Under åren 1961—1967 minskade
folkmängden sålunda med 3 027
personer. Enligt de preliminära siffror
som föreligger för 1968 minskade den
under fjolåret med ytterligare 573 personer.
För hela Gävleborgs län var
minskningen 752 personer, och ljus -

dalsregionen svarar alltså för i det närmaste
75 procent av minskningen. Den
enda åldersgrupp som visar en ökning
är gruppen personer som är 65 år eller
däröver. Vad detta betyder med hänsyn
till skatter, utjämningsbidrag, förändringar
i ålderssammansättning etc. ligger
i öppen dag. Den service som måste
finnas i en bygd försämras likaså. Vid
decemberräkningen 1968, som upprättats
vid arbetsförmedlingen i Ljusdal,
framgick att 341 arbetslösa fanns anmälda.
Ljusdalsregionen toppar för närvarande
arbetslöshetsstatistiken i länet.

Ansträngningar har inom länet gjorts
av kommuner och företagare för att
förbättra situationen och ändra utvecklingstrenden.
En arbetsgrupp har orienterat
företagarna inom regionen om
möjligheterna att få lokaliseringsbidrag
för industriella utbyggnader och hjälpt
dem med ansökningshandlingarna. En
del resultat har också kunnat redovisas
men inte på långt när tillräckligt för
en förbättring på sikt.

Vid en uppvaktning hösten 1968, vari
deltog företrädare för kommunblocket
och länsstyrelsen, framhöll inrikesminister
Rune Johansson att ljusdalsregionen
var en av de cirka tio regioner i
Norrland där statsmakten ansåg det
nödvändigt att göra särskilda insatser
för att bevara regionen för framtiden
som en bärkraftig enhet. Så småningom
kommer förmodligen förslag till nya
åtgärder att läggas fram. Det är emellertid
synnerligen angeläget att sådana
åtgärder inte fördröjs utan vidtas
snabbt.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande frågor:

Vilka åtgärder planeras för att förbättra
sysselsättningsläget i ljusdalsregionen? När

räknar statsrådet med att åtgärderna
kommer att sättas in?

Denna anhållan bordlädes.

Fredagen den 17 januari 1969

Nr 2

§ 6

Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 9, med förslag till lag om
ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957
(nr 297), överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 7

Anmäldes följande motioner:
nr 58, av herr Hermansson m. fl., angående
principerna för export av krigsmateriel,
m. m.,

nr 59, av herr Andersson i Örebro
m. fl., om förmedling av arbetsobjekt i
sysselsättningsutjämnande syfte,

nr 60, av herr Björck i Nässjö, om åtgärder
mot narkotikamissbruket,

nr 61, av herrar Börjesson i Falköping
och Eriksson i Bäckmora, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Särskilda beredskapsarbeten
m. m.,

nr 62, av herr Eriksson i Bäckmora
in. fl., om ökat utnyttjande av vägbyggen
såsom beredskapsarbeten,

nr 63, av herr Holmberg m.fl., angående
svensk invandrings- och minoritetspolitik,

nr 64, av herr Holmberg m. fl., angående
bostadspolitiken,

nr 65, av herrar Oskarson och Nilsson
i Agnäs, angående spridandet av salt på
vägarna,

nr 66, av fröken Wetterström m. fl.,
om rabatt för folkpensionär vid resa i
första klass på statens järnvägar,
nr 67, av fru Elcroth och fru Sundström,
angående åtgärder mot missbruk
av s. k. T-sprit,

nr 68, av herr Lothigius, angående
realisationsvinstbeskattningen av aktier
m. in.,

nr 69, av herrar Magnusson i Borås
och Ringabg, angående beskattningen
av företagsvinster,

nr 70, av herrar Regnéll och Lothigius,
angående den s. k. 80-procentregeln
vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen,

nr 71, av herr Hermansson m. fl., om
förstatligande av krigsmaterielindustrin,
nr 72, av herr Björck i Nässjö, om åtgärder
mot narkotikamissbruket,

nr 73, av herr Werner m. fl., angående
korum i militärtjänst, samt

nr 74, av herrar Börjesson i Falköping
och Eriksson i Bäckmora, angående
reglerna för hyresgästs rätt till skadestånd.

Dessa motioner bordlädes.

§ 8

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fem enkla frågor, nämligen av:

herr Wennerfors (m), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående eventuella förändringar
i lotsorganisationen,

herr Nordstrandh (m), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående politisk propaganda
i samband med utställningsverksamhet,
herr Åkerlind (m), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående statens järnvägars biljettpriser,

herr Stridsman (ep), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående hänsynstagande till
den lokala opinionen vid avsättande
av mark till nationalpark, och

fru Marklund (vpk), till statsrådet
fru Odhnoff angående en uppmjukning
av reglerna för beviljande av bosättningslån.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.06.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1969

Tisdagen den 21 januari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollen för den 10 och
den 13 innevarande januari.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts å bordet vilande proposition
nr 9, med förslag till lag om
ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957
(nr 297).

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till utrikesutskottet motionen nr 58;

till statsutskottet motionerna nr 59—

66;

till bevillningsutskottet motionerna nr
67—70;

till bankoutskottet motionen nr 71;
och

till lagutskott motionerna nr 72—74.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Persson i Heden (ep), till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående användandet
av salt mot halka på vägarna, och

herr Westberg i Ljusdal (fp), till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående sysselsättningsläget i
ljusdalsregionen*

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att Kungl. Maj :ts propositioner
nr 1 och nr 2 skulle uppföras
sist å föredragningslistan för kammarens
nästkommande sammanträde.

§ 6

Interpellation ang. utbildning av

personal för behandling av skelögda
barn

Ordet lämnades på begäran till

Fru LEWÉN-ELIASSON (s), som yttrade
:

Herr talman! I motion II: 623 1967
hemställdes om utredning och förslag
till svensk utbildning av personal för
behandling av skelande barn. Motionen
avstyrktes av statsutskottet i dess utlåtande
nr 181 1967 och avslogs av riksdagen.
Motiveringen till detta angavs
vara att såväl skolöverstyrelsen som
dåvarande medicinalstyrelsen hade sin
uppmärksamhet riktad på detta utbildningsbehov.
Utskottet och riksdagen ansåg
sig därmed inte ha anledning att
hemställa om utredning och förslag om
dylik utbildning.

Men detta utbildningsproblem är av
allt att döma fortfarande olöst. Behovet
av sådan utbildning är dock klart
dokumenterat. Den personal som nu anställs
för uppgifter inom denna vårdsektor
har vanligen skaffat sig adekvat utbildning
utomlands. Det är enligt min
uppfattning dock nödvändigt att de nya
metoder, som numera allmänt tillämpas
vid behandling av skelning, snarast möjligt
också kommer in i utbildningssystemet,
antingen genom utbildning till ett
nytt yrke, ortoptris, och/eller inom ra -

Tisdagen den 21 januari 1969

Nr 2

Interpellation ang. dagsverkskostnaderna för beredskapsarbeten, m. m. — Inter
pellation ang. bestämmelserna om kvalificeringsdagar för full semester

men för den ordinarie läkarutbildningen
och oftalmologassistentutbildningen.

Under åberopande av det anförda
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

När avses sådan utbildning kunna påbörjas
som erfordras för behandling av
skelande barn?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. dagsverkskostnaderna
för beredskapsarbeten, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr RINGABY (m), som yttrade:

Herr talman! Samhällets insatser på
det arbetsmarknadspolitiska området
har ökats starkt under senare år i syfte
att mildra verkningarna av den pågående
strukturrationaliseringen. Detta
hälsas med tillfredsställelse av alla. Av
årets framställningar under elfte huvudtiteln
framgår emellertid att dagsverkskostnaderna
för beredskapsarbeten varierar
starkt och över huvud taget ligger
mycket högt.

Av intresse för riksdagen vore därför
att få veta vilka kostnader som ingår i
dessa beräkningar och varför de dyraste
husbyggnadsarbetena betingar en dagsverkskostnad
som ligger fyra gånger
högre än för t. ex. skogsvårdsarbeten.

Med den mycket snabba utbyggnad
av arbetsmarknadsverket som förekommit
under senare år och med den skiftande
verksamhet som bedrives är det
likaså nödvändigt med en fast samordning
och administrativ förenkling av
verksamheten. Statskontoret har i ett utredningsbetänkande
lämnat förslag på
sådana åtgärder, men av elfte huvudtiteln
framgår inte att departementschefen
ämnar föreslå någon form av rationaliseringsåtgärder
av verkets organi -

sation och verksamhet under nästa budgetår.
Såvitt man kan finna föreslås endast
en begränsad försöksverksamhet
med ADB på det administrativa planet.

Då det är av allmänt intresse att så
många arbetstillfällen och omskolningsaktiviteter
som möjligt tillskapas av de
medel som ställes till AMS:s förfogande,
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande frågor:

1. Hur beräknas och vilka kostnader
ingår i de redovisade dagsverkskostnaderna
för beredskapsarbeten i årets
statsverksproposition ?

2. överväger statsrådet några särskilda
åtgärder den närmaste tiden för att
rationalisera och effektivisera arbetsmarknadsverkets
aktiviteter i syfte att
få ut maximal effekt av anslagen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. bestämmelserna om
kvalificeringsdagar för full semester

Ordet lämnades på begäran till

Fru RYDING (vpk), som yttrade:

Herr talman! Enligt gällande bestämmelser
i semesterlagen kvalificerar 15
arbetsdagar per månad till två semesterdagar
och 8 arbetsdagar till en semesterdag.
Som kvalificeringsdagar räknas
även sjukdagar.

Då emellertid numera femdagarsveckan
inom industrin nära nog 100-procentigt
är genomförd, kan det vissa månader
uppstå svårigheter att erhålla dessa
15 kvalificeringsdagar för full semester.
Under vissa månader hopar sig
helgdagarna på ett ogynnsamt sätt, och
även om detta kan vara diskutabelt
kvarstår det faktum att arbetarna ofta
önskar använda arbetstidsförkortningen
för att få ledighet på håldagar. Därtill
kommer att kommunala och fackliga

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1969

Interpellation ang. de statliga driftbidragen till daghem och fritidshem

förtroendemän ofta måste begära ledighet
för att fullgöra sina uppdrag och
till följd därav icke alltid kan erhålla de
stipulerade 15 kvalificeringsdagarna för
full semester.

För att rätta till detta förhållande kan
olika åtgärder vidtagas; man kan t. ex.
antingen sänka antalet arbetsdagar per
månad för full semesterkvalificering till
mindre än 15 eller utvidga beräkningsgrunderna
för kvalificeringsdagarna.

Med hänvisning till vad jag anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Har statsrådet för avsikt att överväga
förslag till några ändringar beträffande
kvalificeringsdagarna för full semester
med anledning av att femdagarsveckan
så allmänt blivit genomförd?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. de statliga
driftbidragen till daghem och
fritidshem

Ordet lämnades på begäran till

Fru DAHL (s), som yttrade:

Herr talman! Riksdagen beslöt 1966 i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
1966 nr 54 att väsentligt höja det statliga
stödet till barnstugorna. 1968 års
riksdag har därjämte beslutat att statliga
bidrag skall lämnas till kommunala
familjedaghem, som ett komplement till
den institutionella barntillsynen. Det
främsta motivet för den kraftiga ökningen
är en önskan att stimulera till en
snabb utbyggnad av den samhälleliga
barntillsynen. Bristen på barntillsyn utgjorde
och utgör fortfarande ett allvarligt
problem. Den drabbar i första hand
barnen, som alltför ofta växer upp under
otrygga och otillfredsställande förhållanden.

Efter 1966 års reform har den sam -

hälleliga barntillsynen expanderat
snabbt. Antalet barnstugeplatser har fördubblats
från 16 000 till 32 000. Under
de följande åren beräknas en årlig ökning
med 9 000 platser. Samtidigt har
emellertid efterfrågan ökat mycket kraftigt.
Man måste därför förutsätta, att
kommunernas åtaganden och kostnader
för barntillsynen kommer att fortsätta
att öka i snabb takt. I statsverkspropositionen
år 1969, bil. 7, anför föredragande
statsrådet att en översyn av bidragssystemet
pågår inom departementet
och att hon i avvaktan härpå inte är
beredd att nu ta upp frågan om en ändring
av bidragsnormerna.

Det är glädjande att en sådan översyn
pågår. De erfarenheter av bidragssystemets
verkningar som man nu fått i
kommunerna kan på så sätt läggas till
grund för förbättringar i nuvarande system.

Driftkostnaderna per barnstugeplats
är olika för barn i olika åldrar. De är
högst för vården av de yngsta barnen.
Vården av spädbarn och koltbarn ställer
större krav på personal, utrymme
och utrustning. Varje avdelning kan utnyttjas
för ett förhållandevis litet antal
barn. Eftersom det statliga stödet är lika
för varje plats oberoende av ålder och
verklig kostnad får kommunerna ensamma
bära de högre kostnaderna för
dessa tillsynsplatser. Det statliga stödet
täcker alltså en mindre del av de totala
kostnaderna per plats vid de dyraste
tillsynsformerna. Detta är i och för sig
otillfredsställande och kan knappast ha
avsetts. Man riskerar att kommunerna,
om kostnadsskillnaderna blir orimligt
stora, i första hand utnyttjar de tillgängliga
platserna för den billigare tillsynen
av de något äldre barnen. Bristen på
tillsyn är störst i de yngsta barngrupperna
både inom institutionsvården och
inom familjevården. Frågan om en särskild
höjning av bidraget till de mest
kostnadskrävande platserna bör därför
prövas i samband med den pågående
utredningen. Metoderna för beräkning

Tisdagen den 21 januari 1969

Nr 2

Interpellation ang. öppethållandet av fritidshem — Interpellation ang. beredskapen
i fråga om livsmedelsförsörjningen

av bidragen enligt ett sådant system kan
variera. Man kan välja en graderad skala
med olika stora bidrag för platser i
olika åldersgrupper. En annan och enklare
metod vore att beräkna driftbidraget
på samma sätt som anordningsbidraget,
d. v. s. efter 15 platser per avdelning
oavsett utnyttjande. Eftersom
småbarnsavdelningarna med de dyrbaraste
platserna mottar färre barn innebär
en sådan schablonmässig beräkningsgrund
att det faktiska bidraget per
plats blir större.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om andra kammarens medgivande
att till statsrådet fru Odhnoff få framställa
följande frågor:

1. När avser statsrådet framlägga förslag
om ändring av normerna för de
statliga driftbidragen till daghem och
fritidshem på grundval av pågående
översyn?

2. Har statsrådet i den pågående översynen
beaktat de särskilda problem, som
sammanhänger med skillnaderna i vårdkostnad
för barn i olika åldersgrupper?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. öppethållandet
av fritidshem

Ordet lämnades på begäran till

Fru DAHL (s), som yttrade:

Herr talman! Det statliga driftbidraget
till fritidshem utgår för närvarande
med samma belopp till fritidshemsavdelning
vid daghem, som ger tillsyn
under hela året samt under längre tid
per dag, som till sådant fritidshem som
har begränsat öppethållande under dagen
och håller stängt under ferier. Det
har visat sig att den senare typen av
fritidshem inte motsvarar behoven.
Många föräldrar kan inte utnyttja dessa
fritidshem, som inte fungerar under

hela arbetsdagen eller under skolloven.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om andra kammarens medgivande
att till statsrådet fru Odhnoff få framställa
följande fråga:

Avser statsrådet att framlägga förslag
om en successiv övergång till öppethållande,
såsom vid daghem, vid
samtliga fritidshem?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. beredskapen i
fråga om livsmedelsförsörjningen

Ordet lämnades på begäran till

Herr HANSSON i Skegrie (ep), som
yttrade:

Herr talman! Det ekonomiska samarbetet
inom frihandelssammanslutningen
EFTA har otvivelaktigt haft mycket stor
betydelse för de deltagande länderna.
Detta gäller inte minst för samarbetet
mellan de nordiska länderna. Det är
självklart en orsak för oss att ytterligare
utveckla det ekonomiska samarbetet i
Norden. Den nordiska ämbetsmannakommitténs
rapport om utvidgat nordiskt,
ekonomiskt samarbete, den s. k.
Nordekplanen, är härvidlag av stort intresse.
En utvidgning av det ekonomiska
samarbetet i Norden kan ha betydelse
inte minst som en gemensam samling
inför EEC och som en gemensam strävan
till integration med EEC-marknaden.

Men det är samtidigt uppenbart att en
ekonomisk union eller tullunion i Norden
möter betydande svårigheter. Hit
hör inte minst livsmedelsförsörjningens
problem. För Danmark är jordbruksexporten
ett huvudintresse, vilket är bakgrunden
till kravet på en förmånsställning
för det danska jordbruket i de övriga
nordiska länderna.

Utvecklingen i svenskt jordbruk är

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1969

Interpellation ang. avbrytandet av det s. k. starkölsförsöket

inriktad på anpassning till EEC-marknaden.
Integration med en stor europamarknad
bör ge det svenska jordbruket
goda utvecklingsmöjligheter. Livsmedelsproduktionen
i Norden och i EECländerna
kompletterar varandra, så att
produktionsspecialisering och breddning
av marknaden kan uppnås. Men de
nordiska ländernas jordbruksnäringar
kan komplettera varandra endast i mycket
begränsad omfattning. Det är uppenbart
att ett jordbrukspolitiskt samarbete
i Norden kan leda till en produktionsinriktning,
som försvårar den på sikt
planerade anpassningen till EEC-marknaden.

Tjänstemannakommitténs rapport är
endast preliminär. Men i rapporten liksom
i debatten kring densamma har
framträtt vissa utvecklingslinjer, som
det är anledning att uppmärksamma redan
nu. Som en målsättning har framhållits
att man på sikt skall skapa en
gemensam nordisk jordbrukspolitik och
en gemensam nordisk marknad för jordbruksprodukter.
Redan för kort sikt har
diskuterats att den danska jordbruksexporten
skulle ske till lägre hemmamarknadspriser
i de övriga nordiska länderna,
varigenom skulle uppnås en ökad
nordisk konsumtion.

Det är i nordisk gemenskap självklart
att dansk jordbruksexport från svensk
sida bör prefereras så långt vår egen
närings- och beredskapspolitik tillåter.
Det är emellertid enligt min mening uppenbart
att vissa långtsyftande målsättningar
i strävandena till ett nordiskt
jordbrukspolitiskt samarbete knappast
kan förenas med de krav, som vår beredskapspolitik
och vår alliansfria utrikespolitik
ställer. Det kan givetvis verka
tilltalande med gemensam jordbrukspolitik
och gemensam jordbruksmarknad i
Norden, men för vårt lands vidkommande
måste sannolikt följden bli att jordbruksproduktionen
måste läggas ned i
stora områden, främst i norra Sverige
och delar av mellersta Sverige. En sådan
utveckling kan inte förenas med be -

redskapshänsynen. Danmark är anslutet
till Atlantpakten. Vid en avspärrning i
en krigs- eller krissituation måste vi
räkna med att bli avspärrade även från
dansk livsmedelsexport. Vi skulle då
komma i ett läge, där vår egen livsmedelsproduktion
är så låg att vi inte har
möjligheter att klara vår egen försörjning.
En beroendeställning i fråga om
livsmedel till det NATO-anslutna Danmark
kan beröva oss möjligheten att
fullfölja vår neutralitetspolitik.

Med stöd av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till hans excellens statsministern rikta
följande frågor:

1. Anser Eders Excellens att Sveriges
beredskap i fråga om livsmedelsförsörjningen
kan anses tryggad vid en jordbrukspolitik
och jordbruksmarknad,
som samordnats med det till Atlantpakten
anslutna Danmark?

2. Har regeringen uppmärksammat att
en beroendeställning i fråga om livsmedelsförsörjningen
till ett land, som är
anslutet till Atlantpakten, allvarligt kan
rubba förutsättningarna för fullföljande
av vår neutralitetspolitik?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Interpellation ang. avbrytandet av
det s. k. starkölsförsöket

Ordet lämnades på begäran till

Herr WENNERFORS (m), som yttrade: Herr

talman! Efter anhållan från riksdagen
om en allmän översyn av alkoholpolitiken
tillsatte regeringen hösten
1965 den alkoholpolitiska utredningen.
Utredningsarbetet igångsattes omedelbart.
Efter godkännande av regering och
riksdag genomförde utredningen under
åren 1967 och 1968 viss försöksverksamhet.
Starkölsförsöket har kanske tilldragit
sig det största intresset, då det av -

Tisdagen den 21 januari 1969

Nr 2

Interpellation ang. avbrytandet av det s. k. starkölsförsöket

bröts sex månader tidigare än vad som
planerats genom regeringens dramatiska
ingripande den 28 juni 1968. Men försöket
var intressant icke minst av den anledningen
att det innebar ett avsteg från
de restriktiva principerna i svensk alkoholpolitik.

Stöd för detta och liknande avsteg finner
man i direktiven för utredningen.
Bl. a. uttalas: »En återgång till det tidigare
restriktionssystemet bör därför anses
utesluten.» I direktiven anföres vidare
att det förefaller mindre troligt att
missbruket kan hindras genom ett utbyggt
system av inköpsrestriktioner. Utredningen
skall dessutom beakta vad det
innebär att så många människor i dag
företar utlandsresor och därmed kommer
i kontakt med helt andra alkoholvanor
och regler för hanteringen av rusdrycker.

Starkölsförsöket skulle således genomföras
för att öka kunskaperna om och
erfarenheterna av vad ett litet steg mot
en liberaliserad alkoholpolitik verkligen
innebär. Det har exempelvis ofta sagts
att när starköl endast säljs i systembutikerna
lockar detta starkölskunden till
impulsinköp av starksprit. Det har påståtts
att fri försäljning av starköl i den
allmänna handeln skulle främja övergången
av konsumtionen från starkare
drycker till svagare. Från vissa håll ifrågasättes
de stora risker som ungdomen
av många anses utsättas för.

En mängd påståenden och frågeställningar
förekommer med andra ord i
den svenska öldebatten. Det var emellertid
för att få svar på dessa frågor och
för att få olika påståenden belysta som
försöket med fri starkölsförsäljning
igångsattes för perioden 1 november
1967—31 december 1968 i två län -—
nämligen Värmlands län och Göteborgs
och Bohus län. I försöksverksamheten
ingick fortlöpande studier och analyser
av konsumtion och fylleristatistik, sociologisk
undersökning samt enkäter till
berörda myndigheter.

Under inledningsskedet offentliggjor -

des vissa påstådda tendenser till missbruk
i samband med mindre vanliga
former för luciafirande på några platser
i Värmland. Detta föranledde några
riksdagsledamöter att i början av 1968
års riksdag aktualisera det inträffade.
Finansministern svarade på dessa frågor
att starkölsförsöket pågått under
kort tid och att ytterligare statistiskt underlag
krävdes innan man kunde ta
ställning till ett eventuellt avbrytande
av försöksverksamheten. I vårriksdagens
slutskede, så sent som den 30 maj
1968, fick finansministern återigen tillfälle
ått i riksdagen redovisa sin uppfattning
om det pågående starkölsförsöket
vid besvarandet av en fråga framställd
av ledamoten av första kammaren
herr Eriksson från Arvika. I svaret hänvisade
finansministern till sitt svar på
en liknande fråga vid riksdagens början,
d. v. s. att han inte kunde finna skäl
för att avbryta försöket.

Cirka fyra veckor senare, den 28 juni,
överraskades svenska folket av beskedet
att regeringen i konselj beslutat att
starkölsförsöket skulle avbrytas den 15
juli 1968. Det nämndes i nyhetskommunikén
att regeringen vidtog denna åtgärd
på framställning av den alkoholpolitiska
utredningen. Det är numera
känt att alkoholpolitiska utredningen
vid sitt sammanträde sju dagar tidigare
— dagen före midsommarafton — inte
behandlade frågan om att avbryta starkölsförsöket.
Det är vidare känt att utredningens
ledamöter den 26 och 27 juni
tvingades ta ställning till frågan per telefon.
Några ledamöter som befann sig
utomlands fick ta ställning till förslaget
på grundval av en kortfattad telegramtext.
Fem ledamöter biträdde förslaget
att avbryta försöket. Tre ledamöter avstyrkte,
av vilka en med skriftlig reservation,
och en ledamot kunde inte nås
per telefon eller telegram.

Vad grundade regeringen sitt beslut
på? Något officiellt uttalande om de
egentliga orsakerna har inte gjorts. Några
tidningar uppgav att det inkommit

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1969

Interpellation ang. avbrytandet av det s. k. starkölsförsöket

oroande rapporter från Göteborgs och
Bohus län efter midsommarfirandet. Att
beslutet kunde motiveras med att alkoholpolitiska
utredningen gjort en framställning
ter sig orealistiskt, eftersom
utredningen inte fick tillfälle att vare
sig studera de påstådda oroande rapporterna
eller diskutera dem vid ett
sammanträdesbord.

Jag vill erinra om bevillningsutskottets
uttalande i dess betänkande då riksdagen
1967 behandlade frågan om den
föreslagna försöksverksamheten. Utskottet
anförde: »Skulle mot förmodan försöket
snabbt ge entydiga utslag på ett
försämrat nykterhetsläge inom försöksområdena
har Kungl. Maj:t möjligheter
att omgående avbryta verksamheten.»
Av särskilt intresse är att utskottet använde
uttrycket »entydiga utslag».

I detta sammanhang skall också erinras
om vad statistiken har att berätta. I
Göteborgs och Bohus län ökade starkölsförsäljningen
kraftigt. Starkspritsförsäljningen
minskade med 9,9 procent
under första halvåret 1968 jämfört med
samma period under 1967. Detta kan
jämföras med en mindre minskning för
hela riket, nämligen 3,9 procent. Även
fylleristatistiken visade en minskning
under samma period, nämligen med hela
12,7 procent. I hela riket minskade
fylleriet med endast 6,8 procent.

Statistik skall tolkas mycket försiktigt,
men onekligen hade det varit av
stort intresse att få veta om dessa tendenser
hade stått sig under det andra
halvåret. Om försöksverksamheten hade
fått fullföljas enligt planerna, hade vidare
tillkommit de kompletterande iakttagelserna
och bedömningarna av respektive
myndigheter samt resultaten av
den igångsatta sociologiska undersökningen.

De egentliga skälen för att regeringen
den 28 juni 1968 beslöt avbryta starkölsförsöket
är av intresse, även om detta
numera framstår som ett historiskt kuriosum.
Emellertid har en diskussion
kring frågan sitt berättigande från en

annan synpunkt sett. Jag tänker på den
genom regeringsbeslutet den 28 juni
1968 ändrade inställningen hos regeringen
till restriktionssystem, vilken således
inte står i överensstämmelse med
regeringens uttalande om restriktionssystem
i direktiven. Den uppkomna oklarheten
måste särskilt framstå som otillfredsställande
för den alkoholpolitiska
utredningens fortsatta utredningsarbete.
För utredningen måste det vara av primärt
intresse att få veta huruvida direktiven
fortfarande skall tolkas som ett avståndstagande
från restriktionssystem.
Mera konkret kan exempelvis frågan
ställas om regeringen för all framtid anser
att starköl skall få säljas endast i
systembolagets butiker.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Vilka var de alkoholpolitiska skälen
till att regeringen den 28 juni 1968
beslöt avbryta starkölsförsöket i de båda
försökslänen?

2. Innebär beskedet om avbrytande av
starkölsförsöket att regeringen numera
har en annan uppfattning om restriktionssystem
än den som redovisades i
direktiven till alkoholpolitiska utredningen? 3.

Om så är fallet, avser herr statsrådet
meddela detta i tilläggsdirektiv till
utredningen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 7, angående livränta till vissa personer,
och

nr 8, med förslag till lag om ändring
i civilförsvarslagen den 22 april 1960
(nr 74).

Dessa propositioner bordlädes.

Tisdagen den 21 januari 1969

Nr 2

§ 14

Anmäldes följande motioner:
nr 75, av herr Romanus, angående fördelningen
av arbetsuppgifter mellan
manlig och kvinnlig personal inom försvaret,

nr 76, av herr Wiklund i Stockholm,
angående enskild organisations kostnader
för frivillig tjänst i u-land,

nr 77, av herr Kållstad, angående utbildningen
av teologer,

nr 78, av herr Andersson i Örebro
m. fl., i anledning av Kungi. Maj :ts framställning
om anslag till Efterutbildning
inom justitiedepartementets verksamhetsområde,

nr 79, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Johansson i Växjö, om medgivande
att igångsätta småhusbyggen utöver bostadsbyggnadsplanen,

nr 80, av herr Hermansson m. fl., angående
beräkningen av bostadstillägget
för barnfamiljer,

nr 81, av herr Sjöholm m. fl., om inrättande
av ett reträtthem för personer,
som försökt begå självmord,

nr 82, av herr Sjöholm m. fl., om inrättande
av ett institut för förebyggande
av självmord,

nr 83, av herr Wedén m. fl., angående
bostadspolitiken,

nr 84, av herr Westberg i Ljusdal, om
ökade resurser vid fångvårdsanstalten
i Gävle,

nr 85, av herr Wiklund i Stockholm,
om viss förbättring av eftervården inom
olika vårdområden,

nr 86, av herrar Enarsson och Ringaby,
angående fördelningen av anslagen
till de allmänna vägarna,

nr 87, av fru Ryding m. fl., om översyn
av de allmänna riktlinjerna för trafikpolitiken,

nr 88, av herr Ahlmark, angående kapitalvinstbeskattningen,

nr 89, av fru Frsenkel och herr Mundebo,
om rätt till avdrag vid beskattningen
för periodiskt understöd till studerande,

nr 90, av herr Fridolfsson i Stockholm
m. fl., om rätt till avdrag vid be -

skattningen för gåvor till religiösa
m. fl. ändamål,

nr 91, av herr Larsson i Umeå, angående
beskattningen av realisationsvinst
vid avyttring av en- och tvåfamiljsfastighet,

nr 92, av herr Larsson i Umeå, om
avdrag vid beskattningen för ökade levnadsomkostnader
å annan ort,

nr 93, av herrar Lothigius och Enarsson,
angående underlaget vid beräknande
av värdeminskningsavdrag beträffande
skogsvägar,

nr 94, av herr Enarsson m. fl., angående
rätten till avdrag vid beskattningen
för dikning i skogsmark,
nr 95, av herrar Regnéll och Lothigius,
om befrielse från arvs- och gåvoskatt
för vissa stiftelser och sammanslutningar,

nr 96, av herr Ringaby och fröken
Wetterström, om sänkning av den statliga
inkomstskatten för ensamstående,
nr 97, av fru Marklund m. fl., angående
näringsstrukturen i Bergslagen,
nr 98, av herr Lundberg, om viss
översyn av lagar, m. m.,

nr 99, av herr Lundmark m. fl., om
elevrepresentation i skolstyrelse,

nr 100, av herr Westberg i Ljusdal,
om ökade möjligheter att erhålla statliga
studielån,

nr 101, av herrar Westberg i Ljusdal
och Jonsson i Mora, om sänkning av
pensionsåldern,

nr 102, av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl., om införande av provisoriskt
körkort,

nr 103, av herr Hermansson m. fl., om
vissa åtgärder mot markspekulation,
nr 104, av herr Lundberg, om återförande
till kronan av viss mark, m. m.,
nr 105, av herr Lundmark m.fl., om
fortsatt giltighet av vissa skogsservitut,
nr 106, av herr Gustafsson i Uddevalla
m. fl., angående fiskerinäringens
struktur och utveckling,

nr 107, av herr Larsson i Norderön
m. fl., om viss uppräkning av det extra
mjölkpristillägget i norra Sverige,

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1969

nr 108, av herr Persson i Heden
in. fl., om statligt kreditstöd vid förvärv
av skogsmark,

nr 109, av herr Börjesson i Falköping,
om en datacentral för registrering av
försäkringar,

nr 110, av fru Frsenkel m.fl., om åtgärder
till hjälp åt ensamstående, samt
nr 111, av herr Sjönell, om ökat internationellt
utbyte av information angående
miljöproblem.

Dessa motioner bordlädes.

§ 15

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till

Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om befrielse
från riksdagsgöromålen under tiden
den 27 till och med den 30 januari 1969
för deltagande i Europarådets session i
Strasbourg.

Stockholm den 20 januari 1969

Gösta Bohman

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 16

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Haglund (s), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
direktiven för 1968 års lokaliseringsutredning,

herr Wiklund i Stockholm (fp), till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående säkerhetsbestämmelserna
för trafiken vid
Bromma flygfält,

herr Weden (fp), till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena angående
initiativ av den svenska regeringen
för att förbättra situationen i
Biafra, och

fru Ekroth (s), till statsrådet fru
Odhnoff angående utbyggnad av fritidshemmen.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.09.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 22 januari 1969

Nr 2

Onsdagen den 22 januari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 14 innevarande
januari.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Lundkvist enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under
tiden den 24 innevarande januari—den
16 nästkommande februari.

Herr Lundkvist, som vid kammarens
sammanträde den 13 januari beviljats
ledighet från riksdagsgöromålen till och
med den 23 januari, erhöll nu fortsatt
ledighet till och med den 16 februari.

§ 3

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr 7,
angående livränta till vissa personer;
och

till lagutskott propositionen nr 8,
med förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen
den 22 april 1960 (nr 74).

» § 4

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 75—
87;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 88—96;

till bankoutskottet motionen nr 97;

till lagutskott motionerna nr 98—
105;

till jordbruksutskottet motionerna nr
106—108; och

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 109—111.

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

fru Lewén-Eliasson (s), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående utbildning av personal för
behandling av skelögda barn,

herr Ringaby (m), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
dagsverkskostnaderna för beredskapsarbeten,
m. in.,

fru Ryding (vpk), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
bestämmelserna om kvalificeringsdagar
för full semester,

fru Dahl (s), till statsrådet fru Odlinoff
angående de statliga driftbidragen
till daghem och fritidshem,

fru Dahl (s), till statsrådet fru Odhnoff
angående öppethållandet av fritidshem,

herr Hansson i Skegrie (ep), till hans
excellens herr statsministern angående
beredskapen i fråga om livsmedelsförsörjningen,
samt

herr Wennerfors (m), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående avbrytandet av det s. k.
starkölsförsöket.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 6

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov
under budgetåret 1969/70, hänvisades
propositionen, utom såvitt avsåg bilaga

2 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 2

Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1969

Interpellation ang. åtgärder mot servieeförsämringen efter omläggningen av postdistributionen
— Interpellation ang. tillämpningen av de s. k. konfliktdirektiven

1 (finansplanen), i vad den berörde utgifterna
för riksdagen och dess verk
m. in., till bankoutskottet, i vad den
gällde jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
samt i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogs Kungl. Maj:ts å bordet
vilande proposition nr 2, angående
utgifter på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1968/69; och hänvisades
propositionen, såvitt avsåg jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet samt i
övrigt till statsutskottet.

§ 7

På hemställan av herr talmannen
beslöt kammaren, att bilaga 1 till
statsverkspropositionen (finansplanen)
skulle uppföras sist på föredragningslistan
för kammarens nästkommande
sammanträde.

§ 8

Interpellation ang. åtgärder mot
serviceförsämringen efter

omläggningen av postdistributionen

Ordet lämnades på begäran till

Fru JONÄNG (ep), som yttrade:

Herr talman! I samband med omläggningen
av tågtrafiken i maj 1968 gjordes
en genomgripande förändring av
postbefordringen. Många regionala postförande
tåg drogs in och postbefordringen
med de snabba personförande tågen
inskränktes i hög grad. Postkupéernas
antal decimerades och sorteringen
av posten överflyttades i stor utsträckning
till postanstalter på olika uppsamlings-
och spridningsorter.

Från postverkets sida har man sökt
motverka en försämrad postbefordring
på olika sätt: genom särskilda snabba
posttåg, genom nattpostflyg, genom postföring
med egna bilar in. m. Trots detta
har försämringar uppstått på en del håll
när det gäller postbefordringen.

I Gävleborgs län t. ex. är det framför
allt paketbefordringen som blivit markant
försämrad. Paketposten till Hälsingland
går till Ånge för omsortering.
Man kan räkna med en försening av paketposten
med minst ett dygn och upp
till två dygn jämfört med före omläggningen.
Även för brevposten har försämringar
inträffat och likaså för korsbandsförsändelser.
För storviksområdet
noteras en försämring eftersom den avgående
posten tidigare kunde befordras
med flera tåglägenheter dygnet runt
men numera endast kan befordras med
en kvällslägenhet.

Befordringstiden förlängs även genom
den större postanhopning som uppstår
per dygn i sorteringscentralerna och genom
svårigheter att få fram tillräckligt
snabba transporter.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
ställa följande fråga till statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet: Har

statsrådet uppmärksammat att
man på en del orter fått en försämrad
postbefordring efter omläggningen
1968?

Är statsrådet beredd att medverka till
en bättre postservice för de områden
som drabbats av försämring?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. tillämpningen
av de s. k. konfliktdirektiven

Ordet lämnades på begäran till

Herr HERMANSSON (vpk), som yttrade: Herr

talman! Nu gällande s. k. konfliktdirektiv
■—• i förordningen om erkända
arbetslöshetskassor och i arbetsmarknadskungörelsen
— medför av -

Onsdagen den 22 januari 1969

Nr 2

Interpellation ang. tillämpningen av de s. k. konfliktdirektiven

stängning från kassaersättning och arbetslöshetshjälp
inte bara för den som
är direkt indragen i konflikt, d. v. s.
strejkar eller blivit lockoutad. Avstängningen
drabbar också den, som betecknas
som indirekt berörd, d. v. s. enligt
förordningarnas ordalydelse »den, som
eljest blivit arbetslös i anledning av
konflikten och vilkens löne- och anställningsvillkor
skäligen kunna antagas
röna inverkan av densamma». Dessa
konfliktdirektiv, som historiskt sett
kan betraktas som förlängningen av
1920-talets beryktade Strip a-direktiv,
genomdrevs av en borgerlig riksdagsmajoritet
år 1933, i strid mot dåvarande
socialministern Gustav Möller.

Tillämpningen av konfliktdirektivens
ganska tänjbara bestämmelser åvilar arbetsmarknadsstyrelsen
(tidigare socialstyrelsen)
. Vid denna tillämpning har
hittills den principen bl. a. gällt att likhet
i avtal och avtalssituation med de
direkt konfliktberörda krävts för att en
löntagare skall kunna betraktas som indirekt
berörd vid arbetslöshet till följd
av konflikten (SOU 1968:37, s. 117—
118). Av detta skäl blev t. ex. vid 1945
års verkstadskonflikt de järnbruksarbetare,
som blev arbetslösa till följd av
konflikten, icke avstängda från kassaersättning
eller arbetslöshetshjälp (a. a.,
s. 37).

I direktiven för den utredning om
konfliktdirektiven, som på regeringens
uppdrag verkställts av arbetsdomstolens
vice ordförande S.-H. Ryman, hävdade
emellertid chefen för inrikesdepartementet
att »systemet med centrala förhandlingar
som berör stora områden av
arbetsmarknaden kan vid en konflikt
medföra att lönevillkoren för ett mycket
stort antal anställda som blir indirekt
arbetslösa påverkas av konflikten. De
gällande konfliktdirektiven kan då medföra
att stora grupper arbetslösa ställs
utan kassaersättning och arbetslöshetshjälp»
(a. a., s. 13). Därpå har utredaren
förklarat sig finna det »svårt att
göra gällande annat än att intressege -

menskapen här d. v. s. vid centrala förhandlingar
mellan LO och SAF är så
stark, att samtliga arbetare tillhörande
ett förbund som deltagit i de centrala
förhandlingarna enligt konfliktdirektiven
får betraktas som berörda av en
konflikt som avser annat eller andra
förbund». Därmed anser han sig ha bekräftat
»uttalandet i direktiven för utredningsuppdraget,
att systemet med
centrala förhandlingar kan medföra att
stora grupper av indirekt berörda arbetslösa
ställs utan kassaersättning
och arbetslöshetshjälp» (a. a., s. 111).
Ståndpunkten att alla till följd av en
konflikt arbetslösa LO-medlemmar i
samband med centrala avtalsförhandlingar
bör avstängas från samhällsstöd
intas — icke oväntat — av SAF:s expert
i utredningen, direktör Gunnar Lindström
(a. a., s. 149—151).

I direktiven till utredningen förutsågs
att förslag om ändring av konfliktdirektiven
skulle kunna föreläggas 1968
års höstriksdag. Utredningens förslag,
som innebär betydande skärpningar
jämfört med hittillsvarande tillämpning
av nu gällande konfliktdirektiv, framlades
den 2 september 1968. Någon proposition
förelädes inte höstriksdagen.
Därigenom kommer hittillsvarande konfliktdirektiv
att gälla under i varje fall
en stor del av innevarande avtalsrörelse.
Enligt uppgift skall proposition föreläggas
1969 års riksdag.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet framställa följande
fråga:

Med vilka åtgärder ämnar regeringen
förebygga att i händelse av konflikt berörda
myndigheter tar uttalanden i direktiven
för konfliktdirektivutredningen
och i själva utredningen till intäkt
för en ny och vidsträcktare tillämpning
av konfliktdirektiven, som strider mot
de principer som hittills följts?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1969

§ 10

Interpellation ang. bristen på
personal inom sjukvården

Ordet lämnades på begäran till

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep),
som yttrade:

Herr talman! Sköterskebristen har
länge varit ett allvarligt problem inom
vår sjukvård. Det synes nödvändigt med
effektiva åtgärder för att snarast komma
till rätta med problemet. Trots den
ökade utbildningskapaciteten, som av
allt att döma ansetts vara en av de viktigaste
åtgärder som vidtagits på området
för att eliminera olägenheterna, har
man på sina håll stora svårigheter att
kämpa med. I ett TV-program förra veckan
fick vi se vilka enorma problem det
är fråga om. Programmet visade att det
ofta är kontakten mellan patienterna
och deras vårdare som blir lidande. På
grund av sjukhuspersonalens stora arbetsbörda
blir tiden som kan användas
för samtal med patienterna mycket liten.
Detta förhållande kan ofta påverka
vårdresultatet. Dessa problem har också
belysts i en bok som heter »Vi sjuksköterskor
anser».

Flera orsaker torde samverka till att
de gifta sjuksköterskorna i så stor utsträckning
helt avstår från att arbeta
inom det yrke för vilket de utbildats. I
debatten kring den snart nog permanenta
sjuksköterskebristen har man som
väsentliga orsaker pekat på bl. a. obekväma
arbetsförhållanden, svårigheter
med barntillsynen, lönevillkoren, beskattningsförhållanden
etc. Beträffande
pensionerade sjuksköterskor, som väl
kunde stanna kvar i yrket, har också
villkoren angetts vara otillfredsställande.

Då bristen på personal, framför allt
sjuksköterskor, får anses ha sin del i
den vårdkris vi nu upplever, borde problemet
ägnas särskild uppmärksamhet
från samhällets sida. I första hand borde
en undersökning komma till stånd
beträffande på vilka områden villkoren

bör förbättras för att stimulera intresset
för detta yrke.

En sådan undersökning måste omfatta
såväl arbetsförhållandena som sociala
förmåner, lönevillkor och skattekonsekvenser.
Naturligtvis är lönefrågan något
som parterna har att lösa, men om
den har en avgörande betydelse som orsak
till personalbristen, måste detta givetvis
klarläggas i sammanhanget. Om
skattekonsekvenserna, vilka ofta åberopats
i debatten om sjuksköterskebristen,
tillmäts så stor vikt som det framhållits,
är det självfallet angeläget att en
lösning därvidlag snarast åstadkommes.
Främst bör man därvid inrikta sig på
ökade möjligheter till förvärvsavdrag.

Då jag anser att de åtgärder som hittills
vidtagits för att häva sjuksköterskebristen
inte varit till fyllest för att eliminera
de olägenheter som denna bristsituation
inom sjukvården medför för
alla sjuka, finner jag en skyndsam undersökning
av alla sammanhängande
faktorer påkallad. Den ökade utbildningskapaciteten
kan självfallet vara en
lösning på lång sikt, men den aktuella
bristen kommer man inte till rätta med
utan att snabbt verkande åtgärder vidtas.

Med stöd av vad som anförts hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
ställa följande frågor:

1) Är statsrådet beredd att vidta en
skyndsam undersökning rörande orsakerna
till bristen på personal inom sjukvården
och åtgärder i anledning därav?

2) Vilka åtgärder i övrigt är statsrådet
beredd att vidta för att häva bristen
på personal inom sjukvården?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 4, angående utbildningens
organisation vid filosofisk fakultet
m. in., överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

Onsdagen den 22 januari 1969

Nr 2

§ 12

Till bordläggning anmäldes styrelsens
för riksdagens förvaltningskontor berättelse
för dess verksamhet under år
1968.

§ 13

Anmäldes följande motioner:

nr 112, av herr Gustafson i Göteborg
in. fl., om svensk anslutning till IUCN,
nr 113, av herr Hermansson m. fl., om
om upprättande av diplomatiska förbindelser
med Tyska Demokratiska Republiken,

nr 114, av herr Hermansson m. fl., om
vidgade förbindelser med Vietnam,
nr 115, av herr Holmberg m. fl., om
åtgärder för att fördjupa och stärka det
svenska folkstyret,

nr 116, av herr Martinsson, angående
utlandssvenskarnas rösträtt,

nr 117, av herr Rimås m.fl., om åtgärder
mot pornografi,

nr 118, av herr Hermansson in. fl, om
anslag till Sydvietnams Nationella Befrielsefront
och Demokratiska Republiken
Vietnam,

nr 119, av herr Werner m.fl., om information
i TV angående u-landsfrågor,
nr 120, av herr Elmstedt in. fl., om
ökat stöd till korrespondensstuderande,
nr 121, av fru Hörnlund och herr
Carlstein, om utredning angående utbildningen
på barnavårdens område,
nr 122, av herr Källstad, om inrättande
av ytterligare ordinarie universitetstjänster
i psykologi,

nr 123, av herr Werner in. fl., angående
beräkningsgrunderna för den
församlingsprästerliga organisationen,
nr 124, av herr Eriksson i Bäckmora
in. fl., om ökat utnyttjande av vägbyggen
såsom beredskapsarbeten,

nr 125, av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl., om statsbidrag till kommuner för
vissa statskommunala beredskapsarbeten,

nr 126, av herr Hedlund m.fl., om en
allmän hälsovårdsupplysning,

nr 127, av fru Holmquist och fröken

Sandell, om bosättningslån till handikappade,

nr 128, av herr Jonasson m.fl., om
en översyn av provinsialläkarväsendet,
nr 129, av herrar Larsson i Umeå och
Gustafsson i Stenkyrka, om vissa beredskapsarbeten
i glesbygdsområden,
nr 130, av herr Larsson i Öskevik,
om statsbidrag till viss vård av psykiskt
utvecklingsstörda,

nr 131, av herr Martinsson, angående
bestämmelserna om statsbidrag till vissa
hjälpmedel för handikappade,

nr 132, av herr Persson i Heden
m. fl., angående statsbidraget till särskilda
anordningar på arbetsplatsen för
handikappade,

nr 133, av fru Ryding m.fl., angående
barnstugeverksamheten,

nr 134, av herrar Werner och Ringaby,
angående statsbidraget till kommunal
familjedaghemsverksamhet,

nr 135, av herrar Börjesson i Falköping
och Eriksson i Bäckmora, om
åtgärder för att stimulera utbyggnad av
allmänflygfält,

nr 136, av herrar Börjesson i Falköping
och Eriksson i Bäckmora, angående
folkpensionärs licensavgift för
ljudradio,

nr 137, av herrar Fridolfsson i Stockholm
och Björck i Nässjö, angående
översyn av programverksamheten i radio
och television,

nr 138, av herr Josef son i Arrie in. fl.,
om inrättande av regionala järnvägsnämnder,

nr 139, av herrar Petersson i Gäddvik
och Nilsson i Agnäs, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Ersättning till trafikföretag för drift
av icke lönsamma busslinjer,

nr 140, av fru Ryding in. fl., om
förbättrade järnvägs- och landsvägskommunikationer
i sydöstra Sverige,
nr 141, av herr Enskog, om bostadsanskaffningslån
med statlig garanti till
statsanställda,

nr 142, av herr Hedlund m.fl., om
avveckling av dyrortsgrupperingen av
de statsanställdas löner,

Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1969

Utsträckt motionstid

nr 143, av herr Mundebo, angående
utbildningen av ungdomsledare,

nr 144, av herrar Ahlmark och Clarkson,
angående tullklareringen av flygplan,

nr 145, av herr Andersson i Örebro
in. fl., om befrielse från mervärdeskatt
för tandproteser m. m.,

nr 146, av fru Anér m. fl., om rätt till
avdrag vid beskattningen för gåvor till
utvecklingshjälp m. m.,
nr 147, av herrar Enskog och Ilyltander,
om rätt till skattefri avsättning
till omskolnings- och utbildningsfonder,
nr 148, av herr Fridolfsson i Stockholm
in. fl., om indexreglering av ingångsvärde
m. m. vid beräkning av utskiftningsskatt,

nr 149, av herrar Hedin och Eliasson
i Moholm, om utsträckning av tiden för
besvär över taxeringsnämnds beslut,
nr 150, av herr Hedin, om ändrad
tid för ansökan om frivillig särbeskattning,

nr 151, av herrar Hyltander och Jonsson
i Mora, om utsträckning av tiden
för kommuns besvär över taxeringsnämnds
beslut,

nr 152, av herr Lindkvist m. fl., om
begränsning av möjligheterna till avdrag
för gäldränta vid inkomsttaxeringen,

nr 153, av herr Magnusson i Borås
in. fl., om utredning rörande skattesystemets
verkningar på samhällsekonomin
m. m.,

nr 154, av herr Magnusson i Borås
m. fl., angående rätten till förlustutjämning
vid taxering för inkomst,

nr 155, av herr Åberg in. fl., om skattelättnad
för vissa fiskare,

nr 156, av fru Ryding in. fl., om statliga
basindustrier i sydöstra Sverige,
m. m.,

nr 157, av herrar Nilsson i Agnäs och
Werner, angående kyrkofriden,
nr 158, av herrar Carlshamre och
Thylén, om rätt för utländsk medborgare
till undantag från den allmänna
försäkringen,

nr 159, av herr Hammarberg m. fl.,
om vidgad rätt för utländsk medborgare
till förtidspension och sjukbidrag,
nr 160, av herrar Lindberg och Häll,
om tillämpning av arbetarskyddslagen
på personaltransporter,

nr 161, av herr Magnusson i Nennesliolm,
om ersättning för resa till jourapotek,

nr 162, av fru Ryding, om lagfäst rätt
till tjänstledighet för deltagande i
vuxenutbildning,

nr 163, av herr Åkerlind m.fl., angående
handläggningen av fall av misstänkt
barnmisshandel,

nr 164, av herr Börjesson i Falköping
m. fl., om införande av provisoriskt
körkort,

nr 165, av herr Thylén m. fl., om regler
för trafik med fritidsbåtar,

nr 166, av fru Holmquist m. fl., angående
hvressättningen för inackorderingsrum
m. in.,

nr 167, av herr Persson i Skiinninge
in. fl., om vidgad rätt till fritidsfiske,
nr 168, av herr Thylén m. fl., angående
belysning vid övergångsställen för
gående,

nr 169, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., om stöd åt jordbruk av betydelse
från natur- och miljövårdssynpunkt,
nr 170, av herr Jonasson m.fl., angående
användande av domänverkets
vinstmedel för fritidsanläggningar,
nr 171, av herr Lundmark m.fl., om
förläggande till Lycksele av ett skogsinstitut
för norra Sverige, samt

nr 172, av fru Kristensson, om utredning
angående sjukfrånvaron.

Dessa motioner bordlädes.

Utsträckt motionstid
Ordet lämnades på begäran till

Fru SUNDBERG (in), som yttrade:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa
att kammaren ville besluta, att tiden
för avgivande av motioner i anledning

Torsdagen den 23 januari 1969

Nr 2

av Kungl. Maj :ts proposition nr 4, angående
utbildningens organisation vid filosofisk
fakultet m. m., måtte med hänsyn
till ärendets omfattning utsträckas
till det sammanträde som infaller näst
efter femton dagar från det propositionen
kom kammaren till handa, d. v. s.
första plenum efter torsdagen den 6
nästkommande februari.

Denna hemställan bifölls.

§ 15

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

fru Marklund (vpk), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående den ökande arbetslösheten
i Norrbotten,

herr Gustavsson i Ängelholm (s), till

herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående åtgärder för
att främja sysselsättningen inom ängelholmsområdet,

herr Berndtsson (fp), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående arbetslöshetsunderstöd till
fiskare i vissa fall, och

herr Åberg (fp), till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
angående behandlingen från norsk sida
av svenska fiskare.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.08.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 23 januari

Kl. 15.30

§ 1

Svar på fråga ang. vanhävdslag
för hyresfastigheter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Svenning har frågat
mig när man kan förvänta ett förslag
om vanhävdslag för hyresfastigheter.

Under hösten 1967 uppmärksammades
några fall där underhållet av bostadsfastighet
hade eftersatts i sådan
mån att bostadssanitära missförhållanden
hade uppstått. I samband därmed

ifrågasattes, om inte samhället behöver
maktmedel som på ett eller annat sätt
möjliggör ett ingripande i syfte att
hindra att en fastighet förfaller och
kommer i sådant skick att de i fastigheten
boende utsättes för allvarliga sanitära
olägenheter. Med anledning därav
beslöt jag att låta sakkunniga inom departementet
närmare undersöka frågan.
Arbetet har hittills varit inriktat främst
på att undersöka orsakerna till det bristfälliga
underhållet av bostadsfastigheter
och till de missförhållanden som i
vissa fall har framkommit. Möjligheterna
att med hjälp av den nuvarande lagstiftningen
—■ främst hälsovårdsstadgan
— komma till rätta med sanitära

Nr 2

Torsdagen den 23 januari 1969

Svar på fråga ang. vanhävdslag för hyresfastigheter

olägenheter i bostadsfastigheter har
också övervägts. Undersökningen har givit
vid handen att behov av lagstiftningsåtgärder
föreligger.

I första hand bör komma i fråga att
skapa möjligheter till tvångsinlösen av
hyresfastighet vid vanhävd. Detta spörsmål
övervägs av expropriationsutredningen,
och förslag kan väntas i saken
under våren.

Mycket talar emellertid för att en rätt
till inlösen av vanhävdad hyresfastighet
inte är tillräcklig som medel att komma
till rätta med föreliggande problem.
Frågan är, om inte därutöver behövs
någon form av tvångsförvaltning, som
ger möjlighet till snabbt ingripande vid
fara för vanvård. Denna fråga rymmer
emellertid många svårlösta problem som
inte kan lösas utan ytterligare utredning.

Vidare anförde:

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för detta svar, som visar
att frågan är under allvarlig prövning i
olika instanser.

Anledningen till att jag gärna vill veta
när man kan förvänta ett förslag om
vanhävdslag är att en ny hyresregleringslag
och hyreslag trädde i kraft den
1 januari 1969. Samtidigt har den nu sittande
bostadsrättskommittén fått i uppdrag
att bryta ut vissa delar ur det pågående
arbetet för att få dessa avsnitt i
samklang med de nya hyreslagarna.
Även dessa avsnitt kan tillämpas från
den 1 januari i år. Härigenom får man
en samlad översyn över den nya hyresmarknaden,
och det är därför angeläget
att det inte finns några områden kvar
där man arbetar efter föråldrade och
delvis olagliga metoder. Jag anser nämligen
att det står i uppenbar strid mot
alla rättsbegrepp, därest ägarna till de
ytterst misskötta fastigheter som ligger
nära eller över vanhävdsgränsen kommer
att beredas möjligheter att utnyttja

de ekonomiska fördelarna i de nya lagbestämmelserna
och de överenskommelser
som har träffats angående vår hyresmarknad.

Fastigheter som under 20 år eller mer
misskötts och där ägarna underlåtit att
göra några som helst reparationer, trots
generella hyreshöjningar, kan inte få
tillåtas att utnyttja de reparationsöverenskommelser
och de ersättningsregler
som en mera seriös fastighetsägare kan
påräkna efter årsskiftet. Det finns tyvärr
alltför många exempel på ren vanvård
av vissa fastigheter och en upprörande
hänsynslöshet mot hyresgäster
som bor i de fastigheterna. Låt mig bara
illustrera med ett par exempel. Det finns
en hel rad andra som kunde anföras,
men tiden tillåter inte så långt gående
uppräkningar.

I en fastighet i Malmö som var hårt
nedsliten och där uppenbar vanvård har
förekommit i hela fastigheten tvingades
hyresgästföreningen två gånger att garantera
att betala värmeräkningar, om
inte hela fastigheten skulle avstängas
från värme. Samtidigt visade det sig att
gasspisarna var totalt sönderrostade, så
att uppenbar olycksfallsrisk förelåg för
hyresgästerna. Hälsovårdsnämnd och industriverk
ingrep sedan förhållandena
hade påtalats.

I en fastighet vid Wallingatan här i
Stockholm, som jag tidigare talat om i
kammaren, har inga förändringar inträtt
utan hela fastigheten går mot ytterligare
förfall, trots att hyresgästerna fått
tillfällig hjälp av hälsovårdsnämnd,
byggnadsnämnd och hyresgästförening.
Värmeelementen har frusit sönder. Fastighetsägaren
har haft ansvarighetsförsäkringar
i olika försäkringsbolag och
fått ut dessa försäkringar för att sätta in
nya element och lägga in nya golv, men
vederbörande har inte vidtagit några åtgärder.

Formellt sett kan samhället ingripa
när det föreligger sådana sanitära olägenheter
i en fastighet som jag här beskrivit
och som står i strid mot hälso -

Torsdagen den 23 januari 1969

Nr 2

Svar på fråga ang. åtgärder för att förhindra skändning av nationell symbol

vårdsstadgans bostadsföreskrifter. Men
i praktiken fungerar det hela illa av
olika omständigheter, inte minst de invecklade
ägandeförhållandena.

Tredje lagutskottet påtalade kraftigt
vid sin behandling av det avsnitt i hyreslagen,
som gäller ersättning för yttre
och inre fastighetsförbättringar, att sådana
reparationsersättningar skall kunna
nedsättas och prövas för de fastighetsägare
som under längre tid medvetet
underlåtit att hålla fastigheterna i
gott stånd trots att generella hyreshöjningar
årligen utgått. Det är av största
betydelse att ett förslag om vanhävdslag
för hyresfastigheter snarast framläggs.
En sådan lag behövs som ett komplement
på hyresmarknaden i januari
1969.

Jag tackar än en gång för svaret.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Det tillkommer inte mig
att gå in på de enskilda fall som här
åberopats. Men det är alldeles uppenbart
att herr Svenning och jag är helt
överens om att —- som jag framhållit i
mitt svar — ytterligare lagstiftningsåtgärder
uppenbarligen är nödvändiga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. åtgärder för
att förhindra skändning av nationell
symbol

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Fridolfsson i
Stockholm har frågat mig, om jag avser
att vidta några åtgärder för att hindra
en upprepning av sådan skändning
av nationell symbol som förekommit i
TV-reportage och demonstrationer. Som
svar på frågan får jag anföra följande.

Jag avser inte att vidta några särskilda
åtgärder i det syfte som herr Fridolsson
anger. Fall där flagga eller annan
rikssymbol skymfas får liksom hittills
behandlas enligt gällande lag. När det
gäller TV skall radioansvarighetslagen
tillämpas, vilket innebär att ansvaret
åvilar den ansvarige programutgivaren.

Vidare anförde:

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm

(m):

Herr talman! Jag tackar för svaret på
min fråga.

Anledningen till att jag framställde
frågan var att TV-Aktuellt för ett par
veckor sedan hade ett reportage från en
kommunistisk kongress i vilket ingick
ett inslag där USA:s flagga skymfades
på ett flagrant sätt. Flaggan fungerade
som dörrmatta i lokaliteterna, och man
kunde i TV se hur smutsig och sliten
den var. För att verkligen få sting på
reportaget torkade en person av snömodden
på sina skor på den amerikanska
nationalsymbolen.

Vi är vid det här laget vana vid en hel
del när det gäller uppseendeväckande
demonstrationer, men detta blev tydligen
ändå för mycket. Inslaget åstadkom
en folkstorm av sällan upplevd omfattning.
Det som chockerade var nog
inte bara upplevelsen av det förnedrande
i att en nations flagga användes som
dörrmatta utan minst lika mycket att vi
nu tydligen kommit dithän, att skändandet
av en nationell symbol förmedlas
till praktiskt taget hela svenska folket
genom vårt i särklass effektivaste
massmedium, televisionen.

Vi talar inte så mycket om hyfs och
stil nu för tiden; det är inte populärt.
Däremot talas det ofta och gärna om respekt
för andras åsikter. De som ivrigast
driver detta tal är en högröstad
vänsterfalang i vårt samhälle, men deras
propaganda är ihålig. Man säger sig
propagera för minoriteters åsikter, men
samtidigt som man pläderar för sin

Nr 2

Torsdagen den 23 januari 1969

Svar på fråga ang. åtgärder för att

egen uppfattning är man inte generös
nog att respektera andras ideologier och
uppvisar inte ens det minimum av anständighet
som ligger i att låta andra
nationers rikssymboler vara i fred. Nej,
då översätter man begreppet frihet med
att ta sig friheter, att vara taktlös. Gentemot
USA visar man i det aktuella fallet
sitt förakt genom att torka fotterna på
stjärnbaneret.

Det svar jag har fått av justitieministern
är enligt mitt sätt att se otillfredsställande.
Det innebär inget preciserande
utan snarare ett undanglidande. Det
blev inget fördömande från justitieministerns
sida, och detta kommer naturligtvis
att uppmärksammas av de högröstade
vänstergrupperna. Inom regeringspartiet
finns det en vänsterfalang,
som i sitt agerande visar sig hysa föga
sympati för USA. Att vi sedan via massmedia
i våra vardagsrum kan bevittna
hur man torkar fotterna på en främmande
nations rikssymbol är när allt
kommer omkring kanske inte så mycket
att förvåna sig över.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag vill erinra herr Fridolfsson
i Stockholm om att Sveriges
Radio är ett fristående företag, att någon
censur av programmen inte får ske
och att regeringen inte kan blanda sig
i företagets skötsel när det gäller programverksamheten.

Herr Fridolfsson ansåg att mitt svar
var otillfredsställande eftersom det inte
tog ställning i sak i det aktuella fallet.
Han saknade »ett fördömande från justitieministerns
sida» av de scener som
hade visats i TV denna kväll. Men, herr
Fridolfsson, jag skulle mycket illa sköta
mitt ämbete, om jag från denna talarstol
tog ställning i sak i ett ärende som
ligger under min bedömning när det
gäller, om åtal skall få väckas eller inte.

I den frågan skall jag säga mitt ord i
morgondagens konselj liksom i två andra
ärenden av liknande karaktär som

förhindra skändning av nationell symbol

har inkommit från riksåklagaren, men
att nu göra ett uttalande om hur domstolarna
i något av dessa tre fall skall
döma tillkommer icke mig.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(m):

Herr talman! Vi fick nu ett klart besked
om hur frågan ligger till. JK har
till Kungl. Maj :t — alltså till justitieministern
— hänskjutit frågan för föranstaltande
om åtal.

Så drog justitieministern det förhatliga
ordet censur in i bilden. Jag har
självfallet inte menat att man skall censurera
programmen i radio och TV. Vi
har en antagen radioansvarighetslag —
vilket också justitieministern mycket
riktigt har meddelat i svaret. Är det
olagligt att trampa på en främmande nations
symbol, så är det olagligt även om
detta sker i TV. Det är detta jag har
åsyftat. Det har icke ett enda dugg med
censur att göra; det har med lag att
göra, och det var därför jag ställda min
fråga till landets justitieminister i ett
ärende som har riksintresse.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Ett enkelt studium av
gällande bestämmelser ger vid handen,
att för vttrandefrihetsbrott i radio och
TV samma arrangemang i princip gäller
som för motsvarande brott i pressen.
JK har också i sin framställning hänvisat
till 2 § radioansvarighetslagen jämfört
med 7 kap. 4 § 8 tryckfrihetsförordningen
och 19 kap. 10 § brottsbalken.
Sammanhanget rent rättstekniskt
är därmed helt klarlagt, hoppas jag.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(m):

Herr talman! Regeringen har framfört
sin ursäkt för detta flagranta övergrepp.
Justitieministern sade inte ett
ord härom till ■—- förmodar jag — stor
glädje för den extrema vänsterfalang
som driver ohederlig propaganda.

lorsdagen den 23 januari 1969 Nr 2

Svar på fråga ang. medgivande av kommunalt organ vid uppsägning av hyresavtal

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag vill bara meddela
herr Fridolfsson i Stockholm att jag
visserligen har varit domare men inte
är det för närvarande; det är inte jag
som skall döma i denna sak.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. medgivande av
kommunalt organ vid uppsägning
av hyresavtal

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Henningsson har
frågat om sådan instruktion kan utfärdas
för de nu etablerade hyresnämnderna,
att uppsägning av hyresavtal endast
kan ske efter hörande och medgivande
av det kommunala organ som är
ansvarigt för ortens bostadsförsörjning.

Genom den nya lagstiftning, som trädde
i kraft vid årsskiftet, infördes bestämmelser
i den allmänna hyreslagen
som ger förstärkt besittningsskydd för
bostadshyresgäster. Vidare tillskapades
ett nytt förfarande för prövning av tvister
angående bl. a. besittningsskyddet. I
korthet innebär de nya bestämmelserna
följande. Om hyresvärd har sagt upp
hyresavtal för vilket besittningsskyddet
gäller och överenskommelse inte kan
träffas om förlängning av avtalet, åligger
det hyresvärden att skriftligen meddela
hyresgästen att denne, om han inte
går med på att flytta, har att inom viss
tid vända sig till hyresnämnden. På hyresnämnden
ankommer i första hand att
söka medla mellan parterna och att, om
medlingen misslyckas, pröva om hyresavtalet
skall förlängas och i så fall på
vilka villkor detta skall ske. Nämndens
beslut kan klandras vid domstol. Tyngdpunkten
i förfarandet skall ligga hos hy -

resnämnden, i vilken hyresmarknadens
intresseorganisationer är företrädda.
Domstolarna har väsentligen att göra en
överprövning från rent rättsliga utgångspunkter.

Den av herr Henningsson tänkta ordningen
att kommunalt organ skulle ges
bestämmande inflytande över frågan om
förlängning av hyresavtal strider mot
principerna i den nya lagstiftningen.
Jag är inte beredd att nu överväga någon
ändring av dessa principer.

Vidare anförde

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret på min fråga
angående hyresnämndernas roll på bostadsmarknaden
i en situation som verkligen
blivit mycket besvärlig i våra större
och medelstora städer. Det har nämligen
visat sig att hyresnämnderna inte
har ansett sig ha sådana befogenheter,
att de kunnat motsätta sig uppsägningar
av hyresgästerna då det varit fråga om
sanering. Uppsägningarna har därför så
att säga tillstyrkts med en förlängning
av tre månader. I en sådan situation har
fastighetsägarna i många fall utövat
mycket stark påtryckning på hyresgästerna.
Man har framhållit för dessa, att
man just nu förfogar över ett begränsat
antal lägenheter och att hyresgästerna,
eftersom de ändå måste flytta efter tre
månader, lika gärna kan göra detta
omedelbart.

I flera fall har ärendet sedan utvecklat
sig så, att andra kommunala organ
ansett att de aktuella fastigheterna inte
varit i sådant skick att det kunnat anses
försvarligt att i dagens hyresläge riva
dessa. Man har emellertid då befunnit
sig i den situationen, att en fastighet
med kanske ett 30-tal lägenheter redan
har tömts på hyresgäster med undantag
av två eller tre familjer som ännu bor
kvar. Om den berörda kommunen då redan
har en lång bostadskö, där efterfrågan
på bostäder med lägre hyror är den

Nr 2

Torsdagen den 23 januari 1969

Svar på fråga ang. servitut för väg

kanske svåraste att tillgodose, är det
inte underligt om allmänheten har svårt
att finna sig till rätta med en sådan ordning.

De människor som blir — i vissa fall
enligt min mening onödigt — uppsagda
är ofta äldre personer, som känner sig
mycket starkt pressade av den situation
de hamnat i. Det är för att undvika detta
som man ansett att hyresnämnderna
inte alls skulle befatta sig med sådana
ärenden förrän de försäkrat sig om att
de organ, som svarar för bostadsförsörjningen,
medgivit att berörda fastigheter
får anses rivningsfärdiga.

I min hemstad Hälsingborg har vi just
nu ett flertal fastigheter, där lägenheterna
är utrustade med alla moderna bekvämligheter
och där allt — utom planlösningen
— är modernt. De står nu
tomma till 90 procent, men rivningstillstånd
har vägrats.

Jag menar inte med det anförda att all
sanering är av ondo — tvärtom bör den
i många fall hälsas med stor tillfredsställelse
— men det bör inte enbart vara
fastighetsägarens spekulationslust som
skall avgöra, om en fastighet skall rivas
eller stå kvar.

Hur den nya lagen kommer att fungera
får väl tiden utvisa. Det är min förhoppning
att nu rådande situation avsevärt
skall förbättras med de förändringar
som företagits. Det hade dock varit
en fördel om de organ som har alt svara
för bostadsförsörjningen på orten också
hade fått uppgiften att svara för frågan,
om rivning skall tillåtas eller ej.

Jag ber än en gång att få tacka statsrådet
för svaret på min fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. servitut för väg

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Henningsson har
frågat mig, om jag anser någon ändring
i gällande lagstiftning erforderlig »med
hänsyn till den tolkning som förekommit
av servitutsavtal för farbar väg över
stamfastighetens ägor till allmän väg».

Med hänsyn till frågans formulering
är det inte möjligt för mig att ge ett direkt
svar. .lag vill emellertid nämna att
servitutsfrågorna har varit föremål för
mycket grundliga överväganden inom
ramen för arbetet med en ny jordabalk
och en ny fastighetsbildningslag. Detta
arbete är nu inne i sitt slutskede. Förslag
till 18 av de 23 kapitel som jordabalken
avses innehålla och ett fullständigt
förslag till fastighetsbildningslag
har remitterats till lagrådet. Förslagen
innebär bl. a. en genomgripande reformering
av servitutsreglerna. Granskningen
i lagrådet har fortskridit så
långt, att jag hoppas att propositioner
i båda ämnena skall kunna läggas fram
i slutet av detta år.

Vidare anförde:

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag vill omedelbart tacka
justitieministern för svaret på min
fråga. Jag erkänner gärna att min formulering
var mycket kortfattad, men
det är inte så enkelt att på några få rader
göra klart vad man vill ha sagt.

Frågan om innebörden i uttrycket
»rätt till farbar väg över säljarens ägor
fram till allmän väg» har under senare
år blivit mycket diskuterad och uttrycket
har givits många olika tolkningar.
Orsaken härtill får väl främst sökas i
det förhållandet, att ett så stort antal
tomter i icke planlagda områden har
försålts till personer som byggt sommarstugor
och fritidshus. Osäkerheten har
kanske förstärkts av att många, både köpare
och säljare, som agerat i dessa fall
inte tidigare sysslat med tomtaffärer. 1
många fall har en person köpt en stugtomt
i en skogskant eller vid en strand
som man endast kan nå via en s. k.

Torsdagen den 23 januari 1969 Nr 2

Svar på fråga ang. politisk propaganda

markväg. Vägen har i vissa fall gått genom
säljarens betesmarker kanske flera
hundra meter. Då har det hänt att markägaren,
som haft sina djur lösa på bete,
har stängt med taggtråd eller dylikt rakt
över vägen som leder ned till stugtomten.
Kanske har stugägaren befunnit sig
i sin stuga och väntat besök. Besökaren
har anlänt men fått stanna vid avspärrningen
och där högljutt uttryckt sitt
missnöje över en avstängning som inte
varit så enkel att öppna. Han har kanske
också öppnat på ett sätt som inte
kunnat godkännas av markägaren. Denne
har i flera fall infunnit sig och klart
uttalat för besökaren att han inte har på
vägen att göra, därför att rätten att befara
vägen endast gäller för stugägaren
och hans familj. Ibland har man sagt
»stugägaren och hans husfolk».

Jag förmodar, herr justitieminister,
att båda tolkningarna är fel. .lag tolkar
det så, att den markägare som i sitt köpehrev
har fått inskrivet »rätt till farbar
väg över säljarens ägor fram till allmän
väg» inte har anledning att godkänna
någon begränsning i rätten att befara
vägen, vare sig till antal eller efter synpunkten
i vilket förhållande besökaren
står till stugägaren. Jag förmodar också
att förhållandet inte i något avseende
förändras av om köparen eller säljaren
är enskild eller juridisk person. Det kan
gälla en firma eller ett bolags semesterställe.
Det kan vara ett bolag eller en
förening som sålt marken.

Jag vore ytterst tacksam, och jag tror
att det skulle vara av stort värde för
många, om justitieministern ville bekräfta
riktigheten av min uppfattning
eller förklara om den är fel.

Slutligen ber jag att än en gång få
tacka för svaret.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KUNG:

Herr talman! Om jag har ett sommarställe
som är så beläget att man kan ta
sig dit enbart över stamfastighetens
marker och om jag i samband med för -

i samband med utställningsverksamhet

värvet av det sommarstället har fått serbitutsrätt
som medger mig rätt till utfart
över stamfastighetens mark, så är
det alldeles givet att rätt att färdas på
den vägen tillkommer inte bara mig
utan alla som har ett ärende till mig av
godtagbart slag, t. ex. mina gäster, den
som skall läsa av den elektriska mätaren,
telefonreparatören eller annan person.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få uttala min
glädje över detta besked. Jag är övertygad
om att svaret kommer att befrämja
grannsämjan i många delar av vårt land,
där irritation ofta uppstått om vem som
har rätt att använda en väg och vem
som saknat sådan rätt.

Det svar som nu givits är i hög grad
klarläggande på den punkten. Jag ber
att få tacka för det.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. politisk propaganda
i samband med utställnmgsverksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordstrandh har
frågat om jag anser det vara riktigt, att
eu utställnmgsverksamhet, som bekostas
med allmänna medel, bedriver politisk
propaganda.

Det torde nu liksom alltid tidigare
vara oundvikligt och i och för sig önskvärt
att också politiska idéer och värderingar
kommer till uttryck i konst och
utställningsverksamhet liksom inom teater,
film och annan konstnärlig verksamhet.
När sådan verksamhet stimuleras
med allmänna medel innebär detta
givetvis inte att det allmänna prövar eller
ställer sig bakom de åsikter och bedömningar
som kommer till uttryck i
verksamheten.

Nr 2

Torsdagen den 23 januari 1969

Svar pa fråga ang. politisk propaganda i samband med utställningsverksamhet

Vidare anförde:

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka utbildningsministern
för svaret på min
fråga.

Beträffande svarets första del är jag
ense med herr Palme om att det t. o. m.
är önskvärt att politiska idéer och värderingar
kommer till uttryck i konst,
utställningsverksamhet m. m., men jag
är inte lika ense med herr Palme om
svarets andra del. Där gäller det alltså
frågan: Hur mycket politisk extremism
av utomparlamentarisk karaktär skall vi
tillåta komma till uttryck med allmänna
medel? Och skall vi tillåta sådan extremism
att bedriva propaganda på vilket
osmakligt och oanständigt sätt som
helst under sken av att det är konst eller
upplysning?

Jag vill illustrera orsaken till min fråga
— det är helt enkelt u-landsutställningen
»Sköna stund». Det är en vandringsutställning
som producerats av statens
försöksverksamhet med riksutställningar
och som alltså bekostas eller —
för att använda utbildningsministerns
ord — stimuleras med allmänna medel.
Den vänder sig, förefaller det, i hög
grad till skolorna, något som i detta fall
är mycket betänkligt. Eleverna får gratis
en textkatalog som i huvudsak är en
politisk pamflett och icke en utställningskatalog.

Syftet med utställningen sägs vara att
försöka med konstnärliga medel åskådliggöra
det stora världsproblemet, ulandsproblemet.
Så långt är allt givetvis
vällovligt, men »Sköna stund» har
tyvärr framför allt blivit en rent politisk
utställning med klar inriktning på vänsterextremism
med smädelser och utfall
mot bl. a. Landsorganisationen och vårt
näringsliv. Hör bara vad som står i katalogen: Den

svenska u-landshjälpen är ett djävulskt
hån mot alla de svältande människorna
i världen. — LO förtrycker arbetarna
och utsuger folken i u-länderna.

Besökarna rekommenderas att bilda
grupper, beredda att använda sig av
utompariamentariska medel.

Flera av illustrationerna i katalogen
är rent ut sagt vidriga. Jag har här en
av illustrationerna, där regeringens
medlemmar fraynställes och tecknas
som en samling äckliga, feta små satyrer,
krälande på och kring herr Wallenberg.
Jag måste säga, att jag tycker
denna teckning är osmaklig, och jag
hoppas att herr Palme och övriga regeringsledamöter
tycker detsamma.

"Vad jag velat fråga utbildningsministern
om är konkret uttryckt följande:
År det försvarligt att utställningen
och katalogen till den får misstänkliggöra
det svenska samhällets demokratiska
grund? Är utställningen — och
det är kanske det allra viktigaste —
förenlig med de objektivitetskrav som
måste ställas på sådant som erbjudes
eleverna i våra skolor?

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag kommer att i huvudsak
hålla mig till den fråga som
herr Nordstrandh har ställt och där
han undrar om jag anser det vara riktigt
att i en utställningsverksamhet som
bekostas med allmänna medel framföres
politiska åsikter.

Ja, detta är en för hela vår kulturpolitik
avgörande principfråga, och den
är på intet sätt ny. Kulturproduktionen
har sällan varit kommersiellt lönsam
— den har alltid varit mer eller mindre
beroende av stöd från privata mecenater,
från världsliga och kyrkliga
makthavare, från staten. Denna kulturproduktion
har också alltid i någon
mening givit uttryck för politiska värderingar,
speglat sin tids politiska, ekonomiska
och sociala förhållanden.

Makthavare på det kulturpolitiska
fältet, de som besuttit de ekonomiska
resurserna, har också i alla skeden
stått inför frestelsen att stödja det behagliga
och skjuta undan det obehag -

Torsdagen den 23 januari 1969

Svar på fråga ang. politisk propaganda

liga, att värna det samhällsbevarande
och undertrycka det samhällskritiska
eller rent av samhällsomstörtande. I
historiens ljus ter sig sådana ingrepp
alltid eller nästan alltid, tror jag, som
felaktiga därför att de kvävt den konstnärliga
vitaliteten långt utanför ramen
för det enskilda ingreppet.

Det problemet står vi naturligtvis
inför också här i Sverige. Statens stöd
till olika kulturaktiviteter ligger en bra
bit över 200 miljoner kronor per år.
Det är en brokig flora av aktiviteter
som på det sättet stöds. Däribland förekommer
sådant som jag i mitt personliga
tyckande upplever som tarvligt eller
enfaldigt eller som ger uttryck för
värderingar som jag inte delar och som
jag i olika sammanhang intensivt bekämpar.
Men därifrån till att ingripa
med ekonomiska eller andra repressalier
är steget långt. Det kan med viss
tillspetsning sägas att kännetecknet på
kulturpolitiken i en demokrati är att
man kan ge stöd även till sådant som
man tycker mycket illa om.

Detta problem möter jag också i min
dagliga verksamhet. Utbildningsdepartementet
har givetvis icke sökt och
kommer icke att söka påverka den redaktionella
utformningen av de tidskrifter
som erhåller statsbidrag. Bland
dem finns t. ex. en tidskrift, som företräder
enligt min mening extremt konservativa
åsikter och som ägnar sig åt
att med stor intensitet angripa mig personligen
och de värderingar jag står
för. Statsbidraget innebär inte att jag
delar denna tidskrifts åsikter, men jag
anser det viktigt att dessa åsikter skall
få framföras; det är inte alls någon
heroism från min sida utan en demokratisk
självklarhet att reagera på det
sättet.

Detta statsbidrag utbetalas direkt från
departementet. I många andra fall har
vi lagt den omedelbara ledningen hos
en utställningschef eller en särskild
styrelse. Det exempel som herr Nordstrandh
nämnde, Riksutställningar, är

Nr 2

i samband med utställningsverksamhet

en statlig utredning med ett antal kända
museimän i spetsen som har till
uppgift att bedriva försöksverksamhet
med olika former av utställningar. I
denna verksamhet har man gjort ett
försök med en extremt provokativ utställning
för att värdera de effekter
som därav följer. En effekt är herr
Nordstrandhs insats här i dag, och jag
är övertygad om att den kommer att
finnas med i utvärderingsprotokollet.

Om herr Nordstrandh försöker få
mitt bistånd genom att påpeka att jag
i någon katalog framställs såsom en
fetlagd satyr tror jag att han missar
poängen. Även om jag skulle gripas av
raseri kan det inte vara något skäl för
att försöka ingripa och stoppa en utställning.
Det är alltså helt i strid med
de principer vi har för kulturpolitiken
att jag — vilket den enda förnuftiga
innebörden av herr Nordstrandhs fråga
kan vara ■—- skulle ingripa för att
stoppa en sådan försöksverksamhet som
Riksutställningar bedriver, därför att
jag kan tänkas starkt ogilla ett av dess
olika försök.

Vad skolan beträffar är väl katalogen
närmast att betrakta som en möjlighet
till bredvidläsningsmaterial. Vore detta
det enda som levererades till skoleleverna
skulle det vara illa, men det förutsätts
att de skall få chansen att bland
mycket annat material också ta del av
detta. Jag hyser kanske större förtroende
än herr Nordstrandh för skolelevernas
självbevarelsedrift, omdöme och demokratiska
övertygelse.

Om herr Nordstrandh tycker illa om
en utställning — jag kan väl förstå att
han kan göra det — bör han skarpt
kritisera den utställningen, avslöja de
felaktiga sakuppgifter som där förekommer
och bekämpa de värderingar och
idéer som han ogillar. Det är demokratins
väg. Men jag kan inte inse varför
herr Nordstrandh måste springa till
utbildningsministern och kräva ett ingripande
mot denna utställning — det
är den auktoritära vägen.

32 Nr 2 Torsdagen den 23 januari 1969

Svar på fråga ang. politisk propaganda

Mitt personliga tyckande är inte så
intressant, men det intressanta är mina
konkreta åtgärder —■ det är därför
herr Nordstrandh har ställt frågan. Det
skulle vara ganska allvarligt om statsmakten
ingrep mot den rika mångfald
som karakteriserar svenskt kulturliv.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! I stort sett kan jag
instämma i vad herr Palme sade i den
första delen av sitt långa anförande om
kultur och kulturpolitik. Det är bara det
felet att vad han sade inte har någon
relevans på det exempel som jag i dag
har tagit upp till diskussion; utställningen
har enligt vad jag kan bedöma
ingenting med kulturpolitik att göra,
den är rent politisk.

Givetvis skall grupper av konstnärer
på den yttersta vänsterkanten inte
hindras från att propagera för sin
politiska extremism — det är samhället
och kanske t. o. m. eleverna starka
nog att tåla. Men det är inte ett demokratiskt
samhälles uppgift eller skyldighet
att med skattemedel finansiera
och därmed auktorisera sådan verksamhet.
En solid opinion här i landet
hyser den meningen, och den kan också
kräva hänsyn för sin uppfattning.

Läser herr Palme möjligen tidskriften
Fackföreningsrörelsen? I det första
numret i år har man där begärt besked
om hur landsantikvarie Gunnar
Westin i Riksutställningar och generaldirektör
Hans Löwbeer i skolöverstyrelsen
ser på den fråga vi nu diskuterar.
Vi kanske så småningom får veta
vad de svarar.

Herr Palme säger, att han inte ämnar
vidta några åtgärder. Det har jag inte
heller begärt att herr Palme skall göra,
men jag har velat veta hur herr Palme
ser på den form av s. k. utställningsverksamhet
som i själva verket är politisk
propaganda av ganska förfärlig
art. Herr Palme har inte klart velat ta
avstånd från den utan har hållit en
längre föreläsning om kultur och kul -

i samband med utställningsverksamhet

turpolitik, som inte hör hemma i detta
sammanhang.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Den enda slutsats jag
kan dra av herr Nordstrandhs uttalande
är att min föreläsning borde varit
ännu längre; då kanske dess pedagogiska
genomslagskraft hade varit
större så att herr Nordstrandh hade
förstått vad jag ville säga. Låt mig
göra några få enkla konstateranden.

Det är riktigt att Fackföreningsrörelsen
har kritiserat utställningen, och
det kan jag väl förstå. Till skillnad
från herr Nordstrandh skulle emellertid
den man som skrev artikeln — jag
har haft ett samtal med honom — inte
kunna drömma om att chefen för utbildningsdepartementet
skulle ingripa
och stoppa utställningen. Han hade naturligtvis
riktat sig till chefen för Riksutställningar
för att få en förklaring
av honom. Han har självfallet skarpt
kritiserat utställningen, men någon tanke
på ett censuringripande från de i
sista hand anslagsbeviljande myndigheterna
har aldrig föresvävat skribenten
i Fackföreningsrörelsen. Det föreligger
därvidlag en mycket skarp principiell
skiljelinje.

Om jag ytterligare skulle skärpa min
framställning skulle jag säga att anledningen
till att fackföreningsrörelsen intar
en sådan ståndpunkt är att man
inom den har minnen från den tid när
vi hade en konservativ kulturpolitik
i vårt land. Den tog sig bl. a. det uttrycket
att man värnade om friheten
för en del att i kraft av sin ekonomiska
övermakt ingripa mot misshagliga
åsikter och farliga tankar. Rätt många
socialdemokrater har under tidigare
skeden i fängelse fått begrunda konsekvenserna
av en sådan konservativ
kulturpolitik. Detta förhållande drabbar
på intet sätt herr Nordstrandh personligen,
men det är utan tvivel en
förklaring till att fackföreningsrörel -

Torsdagen den 23 januari 1969 Nr 2

Svar på fråga ang. politisk propaganda i samband med utställningsverksamhet

sen intagit denna sin klara principiella
ståndpunkt.

Herr Nordstrandh säger vidare att
det inte är fråga om konst utan om
politik. Jag är nu inte någon särskilt
god konstnärlig bedömare, och jag vet
inte om herr Nordstrandh är bättre
skickad i detta avsende än jag. Det
sitter huvudsakligen konstnärer i ledningen
för Riksutställningar, och vi
får väl lita på deras bedömning.

Det är en gammal strävan att försöka
dra upp en skarp skiljelinje mellan
konst och politik. En partivän till herr
Nordstrandh — säkerligen en förträfflig
kvinna — har gjort ett uttalande i
en sydsvensk tidning, som också står
herr Nordstrandh nära, och hon skrev
där bl. a., att hon tyckte det var rysligt
att politisera museet. Ett museum skulle
inte vara rätta platsen för den aktuella
utställningen, som skulle ha passat bättre
på Folkets hus — därmed inget ont
sagt om detta. På museet förväntade
hon sig att få se konst.

herr Nordstrandh aldrig behöva sväva
i tvivelsmål. Min inställning att utbildningsministern
icke skall ingripa i enskilda
fall som gäller kulturpolitiken
är dock lika benhård som min demokratiska
övertygelse. Jag vågar säga
att denna inställning är ett utflöde av
min demokratiska övertygelse.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Jag tror inte att herr
Palmes mottaglighet för funderingar
i pedagogiskt syfte är så mycket större
än min, och jag har aldrig förlitat mig
på att den skulle blomma ut. Jag avstår
därför från dylika funderingar.

Vad beträffar den konstnärliga bedömningen
tillhör väl inte någon av
oss de allra största auktoriteterna, men
beträffande det blad, som jag håller
i min hand och som är en integrerande
del i den aktuella utställningen, kan
vi väl ändå ena oss om ett fördömande
utan att kalla oss konstnärliga bedömare.

Detta är, med all respekt sagt, en något
aningslös syn på dessa ting. Konstnärliga
uttryck är nämligen också nästan
alltid uttryck för i någon mening
politiska värderingar. Det krav som
vi bör ställa på Riksutställningar är att
man skall försöka upprätthålla den
konstnärliga standarden. Lyckas man
inte med detta, skall verksamheten kritiseras
hårt av dem som är experter
på området.

Jag är emellertid ändå ganska tillfredsställd
och skall inte polemisera
mot herr Nordstrandh. Den enda uttolkning
jag kunde göra av hans fråga
var nämligen att den innebar ett krav
på ingripande från min sida i detta
konkreta fall. På något annat sätt kan
hans fråga icke läsas. Nu har han avlägsnat
sig från denna ståndpunkt och
säger att han bara ville ta del av mitt
allmänna tyckande, och det gör frågan
betydligt ofarligare.

Om min allmänna uppfattning beträffande
demokratins grundfrågor skall
3 — Andra kammarem, protokoll 1969. Nr

Tåg upprepar, att om herr Palme har
tolkat min fråga så att jag begärde
ett omedelbart ingripande av honom,
så är frågan misstolkad. Jag har frågat
om herr Palme anser det riktigt att förfara
som nu sker, men jag har ännu
inte lyckats få något svar från herr
Palme huruvida det som äger rum ligger
i linje med den verksamhet som
Riksutställningar skall bedriva. Det är
den saken jag vill ha svar på; jag har
inte efterlyst några kulturella aspekter.
Det anser jag inte vara avgörande i detta
fall.

En annan fråga är om man kan få
visa ifrågavarande utställning på olika
platser och då göra ingripanden av
ena eller andra slaget. En partivän till
herr Palme har tydligen i den goda staden
Lund intagit en ståndpunkt, som
herr Palme inte skulle kunna inta. Vi
får väl höra litet senare vad herr Palme
säger om den saken.

Vad jag vill ha svar på är: Anser
herr Palme verkligen att denna utställ2 -

Nr 2

Torsdagen den 23 januari 1969

Svar på fråga ang. det särskilda stödet åt äldre arbetslösa

ning med vidhängande litteratur är någonting
som herr Palme önskar skall
upprepas inom något annat område
med samma politiska inställning och
med — kan man tänka sig — samma
farliga effekt på skolungdomen?

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag har tydligen ännu
inte lyckats göra de principiella synpunkterna
riktigt klara för herr Nordstrandh.
Riksutställningar är en utredning
som har fått uppdraget och förtroendet
att genomföra en brett upplagd
försöksverksamhet med olika former
av utställningar. Jag — eller vem
det nu kan bli — kommer så småningom
att ta ställning till det samlade resultatet
av denna försöksverksamhet
och till utredningens förslag. Så länge
försöksverksamheten pågår är det emot
min principiella övertygelse att ingripa
i ett enskilt försök eller att uttala
någon mening därom. Utredningen
skall först redovisa sin samlade bedömning.
Att iaktta restriktivitet i personligt
tyckande när det gäller olika
kulturföreteelser är något som ingår
i min ämbetsplikt. Personligen har jag
en hel del synpunkter på utställningens
innehåll och den övertygelse som där
kommer till uttryck, men det är en helt
annan sak än rätten att få anordna en
sådan utställning.

Sedan står det ju också varje utställare
fritt att ta emot och visa utställningen
eller inte. Där föreligger bara
ett erbjudande, och den saken har jag
ingen mening om. Jag har ingen mening
om huruvida den eller den enskilda
staden bör eller inte bör anordna
denna utställning. Det får vederbörande
själva avgöra.

Till sist vill jag säga att jag är rörd
till tårar över att herr Nordstrandh är
så indignerad på mina vägnar för att
jag har framställts på ett så missprydande
sätt i utställningskatalogen. Jag
är glad för det, eftersom jag av prin -

cipiella skäl är förhindrad att uttala
någon egen mening därom.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. det särskilda stödet
åt äldre arbetslösa

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Jönsson i Ingemarsgården
har frågat dels hur stor
andel av de löntagare, jordbrukare och
andra företagare som kommit i åtnjutande
av det särskilda stödet åt äldre
arbetslösa, som på grund av reduceringsbestämmelserna
erhåller ett lägre
belopp än maximibeloppet 800 kronor
per månad, dels vilket lägsta månadsbelopp
som för närvarande erhålles.
Vidare har han frågat om jag är beredd
att föreslå en kompletteringsregel
med den innebörden, att helt omställningsbidrag
oavsett överförsäkringsbestämmelsen
inte får understiga
ett visst minimibelopp per månad.

Av 1 744 omställningsbidrag som har
beviljats fram till mitten av december
1968 utgick 793 med reducerat belopp.
Av bidragstagarna var enligt preliminära
uppgifter 179 jordbrukare och
152 andra företagare. Det lägsta bidrag
som beviljats är 29 kronor för månad.
Reduceringen motiveras enligt gällande
bestämmelser framför allt med att bidraget
inte bör vara högre än den arbetsinkomst
vederbörande tidigare har
haft. Det är samma betraktelsesätt som
i fråga om arbetslöshetsförsäkringen.

Arbetsmarknadsstyrelsen och KSAutredningen
har påbörjat undersökningar
om äldrestödets effekt i olika
avseenden. I detta läge är jag inte nu
beredd att ta ställning till om förslag
bör läggas fram om ändringar i gällande
bestämmelser.

Torsdagen den 23 januari 1909

Nr 2

Svar på fråga ang. direktiven för 1968 års lokaliseringsutredning

Vidare anförde

Herr JÖNSSON i Ingeniarsgården
(fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret.

Det framgår av svaret att rätt många
av bidragstagarna erhållit endast små
belopp. Av en redovisning som jag fått
för hur dessa stödformer utfallit i mitt
hemlän framgår att ungefär 200 av
235 sökande fått detta äldrestöd, och
många av dem har fått små belopp —•
under 100 kronor i månaden. Och det
är ju tydligt att detta är en för liten inkomst
för den som inte har något annat
att klara sig på. Stödet blir alltså synnerligen
svagt.

Mot denna bakgrund framstår det
som klart att överförsäkringsreglerna
på något sätt måste omformas eller någon
ny regel införas som anger ett minimibelopp.
Eljest blir det stora svårigheter
för dem det gäller. Det rör sig
ju om äldre arbetskraft som är svårplacerad,
och speciellt stora blir svårigheterna
i områden med ensidigt näringsliv.
Innan vederbörande söker detta
stöd försöker de dra sig fram på
små extrainkomster och på sparmedel.
De har sålunda en mycket låg inkomstsumma
som läggs till grund vid prövningen,
något som självfallet är oförmånligt.

Herr talman! Jag vädjar till inrikesministern
att se till att den undersökning
som omnämns i slutet av svaret
bedrivs med skyndsamhet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. direktiven för 1968
års lokaliseringsutredning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Haglund har frågat
mig om det ingår i 1968 års lokali -seringsutrednings uppdrag att uppmärksamma
frågan om utveckling av
livskraftiga stadsregioner som alternativ
till storstäderna.

Problemet har inte direkt berörts i
direktiven för utredningen. Jag har
emellertid där angett att bl. a. Länsplanering
67 kommer att bidra till att ge
en bättre grund för hur den samhälleliga
lokaliseringspolitiken skall utformas.
I 1969 års statsverksproposition
har jag vidare i min redogörelse för
resultaten av Länsplanering 67 ställt
mig positiv till tanken att något dämpa
tillväxten i de nuvarande tre storstadsregionerna
och fördela en del av den
kommande expansionen på andra växtkraftiga
stadsregioner. Det kan därför
förutsättas att 1968 års lokaliseringsutredning
kommer att beakta frågan om
utveckling av livskraftiga stadsregioner
som alternativ till storstäderna.

Vidare anförde

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för det synnerligen positiva svaret på
min enkla fråga.

Ur min fråga kan naturligtvis utläsas
en viss oro för att planeringen inte gått
tillräckligt fort för att vi på ett riktigt
sätt skulle kunna lösa problemen i glesbygder
och storstadsregioner. Men det
är inte något sådant som är orsaken till
att jag ställt frågan, utan det är fastmer
den snabba tekniska och ekonomiska
utvecklingen som gjort att jag
kommit att fundera över om vi måste
planera och styra ännu snabbare.

Låt mig säga att jag fick vatten på
min kvarn när jag i dag läste Industriförbundets
tidskrift. Av en artikel under
rubriken »Fusionsfacit 1968» framgår
att under de senaste fyra åren 15
procent av de industrianställda berörts
av fusioner. 1968 blev ett nytt rekordår
för företagssamgående — drygt 290

Nr 2

Torsdagen den 23 januari 1969

Svar på fråga ang. tidpunkten för avlämnande av proposition om det särskilda
stödet för rennäringens rationalisering

företag har på något sätt berörts av företagsköp,
fusioner och samarbetsavtal,
och fortsatta fusioner och fortsatt
anpassning förväntas. Fusionsprocessen
ute i Europa har bara börjat, och
den kommer att accelerera. Man vill
med perspektiv på 1970-talet se på hur
vi skall forma vår närings- och sysselsättningspolitik.

Jag skall kort och gott säga att jag,
sedan jag har läst igenom en del av
statsverkspropositionen och nu även
har tagit del av svaret, känner mig
lugnare. Det blir tydligen en fastare politik.
Jag tror att vi på detta område
måste få en litet hårdare dirigering
mot bärkraftiga stadsregioner som motvikt
till storstadsregionerna. I sista
hand har kanske storstadsregionerna
den största nyttan av att vi får en avbalansering
av befolkningsförändringarna.
Vi har nyss fått fram siffror som
visar på 55 000 å 60 000 nyinflyttade i
storstadsregionerna, och det är väl inte
alla gånger så lätt att klara bostäder,
plats för bilar o. s. v. för alla dessa
människor.

Än en gång tackar jag för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. tidpunkten för

avlämnande av proposition om det

särskilda stödet för rennäringens
rationalisering

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQUIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Nilsson i Agnäs
har frågat om jag vill upplysa kammaren
om hur snart propositionen om
det särskilda stödet för rennäringens
rationalisering kan väntas.

Behandlingen av 1964 års rennärings -

sakkunnigas betänkande och remissyttrandena
över detta pågår inom jordbruksdepartementet.
Lagrådsremiss beräknas
för närvarande ske under maj
månad. Efter lagrådsbehandlingen avses
proposition i ämnet läggas fram
för 1969 års höstriksdag.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min
fråga, vilket jag finner tillfredsställande.

Behandlingen av rennäringssakkunnigas
betänkande avvaktas med stort
intresse, på sina håll kanske med otålighet.
Samerna är ju en folkgrupp som
inte har gynnats av några lokaliseringsåtgärder.
Inte ens turismen ger
dem någon synnerlig inkomst, fastän
det är deras urgamla revir som den inkräktar
på.

I det nya läget i vårt samhälle har
denna folkgrupp drabbats hårdast av
förändringarna. Om samerna inte skall
tvingas att helt uppgiva sin urgamla
huvudnäring måste en rationalisering
ske. I årets statsverksproposition, bilaga
11, skymtar förslag om rennäringens
framtid, men i förteckningen den
10 januari över de propositioner som
avses bli framlagda fann jag ingenting
om något förslag i detta avseende, och
därför ställde jag min fråga. Statsrådet
säger emellertid i sitt svar att det redan
hösten 1969 skall komma en proposition
i ärendet, och det låter mycket
hoppingivande.

Det vore i dubbel mening beklagligt
om hela denna näring skulle försvinna.
Dels fyller den nämligen en uppgift för
människor som genom arv, vana och
biologiska betingelser är mest hemmastadda
i den, dels skulle dess avveckling
tillföra den ansträngda arbetsmarknaden
ytterligare arbetssökande och
därmed öka arbetslösheten.

Torsdagen den 23 januari 1969 Nr 2

Svar på fråga ang. hänsynstagande till den lokala opinionen vid avsättande av
mark till nationalpark

Somliga tycker kanske att ett stöd på
detta område inte är motiverat. Det är
emellertid den svenska folkmajoriteten
som är ansvarig för de förändringar
som försvårar rennäringen, och då bör
den även bära sitt ansvar för att folkminoriteten
samerna skall kunna överleva
— en del av dem just som renskötare.

Eftersom det är sista gången som
jordbruksminister Holmqvist ger mig
svar i sitt nuvarande ämbete ber jag att
få tillägga ett extra tack.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. hänsynstagande till

den lokala opinionen vid avsättande
av mark till nationalpark

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQUIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Stridsman har frågat
vilken betydelse länsorganens, de
kommunala myndigheternas och ortsbefolkningens
inställning tillmäts vid
ställningstaganden till förslag om avsättande
av mark till nationalpark.

Helt allmänt vill jag framhålla, att
stort avseende fästes vid länsorganens
och de kommunala myndigheternas synpunkter
i naturvårdsärenden.

Avsättande av mark till nationalpark
regleras i naturvårdslagen och kräver
beslut av riksdagen. Enligt naturvårdslagen
är naturvården såväl en statlig
som en kommunal angelägenhet. Det
ankommer på länsstyrelsen att verka
för naturvården inom länet. Vid prövning
av en naturvårdsfråga — t. ex.
bildande av en nationalpark — skall
vidare enligt lagen hänsyn tas till såväl
de allmänna som enskilda intressen
som berörs av frågan.

Vidare anförde:

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min
fråga. Anledningen till att jag ställde
den var en artikel förra veckan i Dagens
Nyheter angående ett förslag att
avsätta Kebnekaise fjällområde till nationalpark.
Artikeln i fråga har väckt
stor uppmärksamhet i länspressen och
oro inom länet.

Den allmänna inställningen hos länets
befolkning är att det inte finns
något större behov av ytterligare nationalparker
i Norrbotten. För närvarande
står fjällområdena i Norrbotten
under länsstyrelsens förvaltning. Inga
ingrepp och ingen otillbörlig exploatering
får göras utan länsstyrelsens medgivande.

Om tanken på en nationalpark förverkligas
innebär det begränsningar i
samernas näringsutövning ävensom i
sådana fritidsaktiviteter som jakt och
sportfiske för ortsbefolkningen, närmast
den som hor i Kiruna—Malmberget—Gällivare-området.
Vidare skulle
fjällområdenas attraktion för turism,
sportfiske och jakt minskas. För närvarande
håller man i Norrbottens län på
med att rehabilitera fisket i den norrbottniska
fjällvärlden. För dessa ändamål
har både AMS och Norrlandsfonden
anslagit medel.

En nationalpark skulle bl. a. innebära
en inskränkning för samerna beträffande
deras möjligheter att anlägga renvaktarstugor.
Det kan dessutom påpekas
att tillräckligt stora områden redan
finns reserverade för rovdjur.

Jag noterar med tacksamhet att jordbruksministern
i sitt svar klart deklarerat
att stort avseende fästs vid de
allmänna och enskilda intressen som
berörs av frågan. Det tolkar jag så att
den inställning som länsorganen, de
kommunala myndigheterna och ortsbefolkningen
har till frågan tillmäts stor
betydelse.

Jag tackar än en gång för svaret.

Nr 2

Torsdagen den 23 januari 1969

Svar på fråga ang. tillsättandet av överläkartjanster

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Stridsman sade i
sitt inlägg att det rör sig om Kebnekaise.
Jag har blivit underrättad om att frågan
om en nationalpark har tagits upp
i en bok som kom ut i höstas och att
en av stockholmstidningarna publicerat
en artikel vari denna tanke framförts.
Någon myndighet har emellertid
inte såvitt jag vet aktualiserat frågan
om eu nationalpark inom detta område.
I tidningsartikeln stod att det skulle
väckas en motion i riksdagen, och när
så sker har vi möjlighet att diskutera
frågan. För närvarande anser jag emellertid
att den befinner sig på ett sådant
stadium att någon diskussion knappast
är möjlig i ett forum som riksdagen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. tillsättandet
av överläkartjänster

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Petersson i Gäddvik
har frågat om det är nödvändigt
att tillsättandet av en överläkartjänst
vid ett lasarett skall ta 4—6 månader.

Överläkare utnämns av Kungl. Maj :t.
Tillsättandet föregås enligt gällande
författningar av bl. a. ansökningstid,
upprättande av förslag i socialstyrelsen,
förord från sjukvårdsstyrelsen efter
hörande av vederbörande sjukhusdirektion,
ny handläggning i socialstyrelsen
samt besvärstider. En sammanlagd
handläggningstid på fyra månader
eller mer är därför ofta nödvändig
enligt nuvarande ordning. Under
mellantiden uppehålls den lediga tjänsten
vanligen av vikarie.

En särskilt tillkallad utredningsman
bär i uppdrag att utarbeta förslag till

ändringar i vissa avseenden av gällande
sjukvårdslagstiftning. Förslag kan
väntas om en förenkling av tillsättningsförfarandet
för överläkartjänster
vid lasarett.

Vidare anförde:

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Herr talman! Jag vill tacka socialministern
för svaret på min fråga. Svaret
var också positivt så till vida att
besked lämnades om att förslag om förenkling
av tillsättningsförfarandet beträffande
överläkartjänst vid lasarett
kan väntas. Jag hoppas att detta förslag
och därav följande beslut snart
kommer till stånd.

Huvudanledningen till min fråga är
de bekymmer vi har i Norrbotten när
det gäller tillsättandet av läkartjänster.
Många av våra provinsialläkartjänster
är tyvärr helt utan innehavare, och i
många fall arbetar även lasaretten med
underbemanning bland läkarna. När
överläkartjänster blir lediga får vi ofta
endast en kompetent sökande, och jag
tycker att det är orimligt att det även
i sådana fall skall ta fyra till sex månader
att tillsätta tjänsten.

Jag kan t. ex. nämna det aktuella fallet
på Haparanda lasarett. Där fanns i
höstas tre sökande. Socialstyrelsen hade
den It november ansökningarna tillgängliga.
Enligt socialstyrelsen var ingen
av sökandena kompetent, men först
under föregående vecka meddelade regeringen
att en av sökandena fått dispens
för tjänsten. Min fråga är nu om
det skall ta ytterligare fyra månader
innan den sökande, som nu fått dispens,
blir tillsatt på tjänsten vid Haparanda
lasarett.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Petersson i Gäddvik
nämnde läkarbekymren i Norrbotten
och särskilt i Haparanda. Jag vill
med anledning härav meddela, att en

Torsdagen den 23 januari 1969 Nr 2

Svar på fråga ang. åtgärder för att bereda vissa utländska läkare tjänstgöring
i svensk sjukvård

undersökning, som jag låtit göra, visar
att en legitimerad läkare tjänstgjort som
överläkare på förordnande vid lasarettet
under tiden den 1 juli 1964 till och
med den 31 oktober 1968. Också efter
den 31 oktober 1968 har det, med undantag
för några rätt få dagar, funnits
en vikarie. För närvarande tjänstgör
en f. d. överläkare vid lasarettet.

Det är alldeles riktigt att en av sökandena
av den ledigförklarade tjänsten
nu fått dispens för att inneha överläkartjänsten.
Jag vill bara påpeka för
herr Petersson att en stor del av den
tid som han nämnde och som jag hade
anledning att redovisa i mitt svar redan
har förflutit. Den fortsatta tiden
för tillsättningsförfarandet i detta ärende
bör kunna bli kortare.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på fråga ang. åtgärder för att
bereda vissa utländska läkare
tjänstgöring i svensk sjukvård

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr Jönsson i Ingemarsgården har
frågat vilka åtgärder som vidtagits för
att de utländska läkare som vistas vid
flyktingläger i södra Sverige snarast
skall kunna beredas tjänstgöring i
svensk sjukvård.

Den svenska sjukvården har fått ett
betydande tillskott av utländska läkare
under de senaste åren. Innan dessa
läkare börjar sin tjänstgöring fordras
bl. a. att de genomgår kurser i svenska
språket, vilket är en nödvändig förutsättning
för att de skall kunna verka inom
vår sjukvård. Herr Jönsson torde
med sin fråga avse ett litet antal rumänska
och ungerska läkare, som förts
till Sverige genom arbetsmarknadssty -

relsens försorg. Sedan den 15 november
i fjol håller dessa läkare på att lära sig
svenska. Nämnden för utländska läkare
ämnar i nästa månad bereda läkarna
tillfälle att delta i språkprov. Om proven
godkänns skall de därefter hänvisas
till provtjänstgöring i den svenska
sjukvården.

Vidare anförde:

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min fråga.

Enligt uppgifter som jag fått från
olika håll har det förelegat ett stort intresse
bland de berörda läkarna att snarast
få komma ut i verksamhet inom den
svenska sjukvården. Med hänsyn till den
Drist som föreligger på detta område
vore detta naturligtvis mycket önskvärt.
Man hade emellertid också hos en
del av dessa läkare inte förmärkt något
särskilt stort intresse för att tillmötesgå
dessa önskemål. Jag har också fått
uppgift om att språkkurserna och undervisningen
i övrigt inte skulle vara
särskilt väl anpassade till dessa läkares
förhållanden.

Det är möjligt att detta missnöje kan
ha sin grund i missuppfattningar, men
det är med hänsyn till bristsituationen
angeläget att allt vad som står i vår
makt görs för att de aktuella läkarna
snarast skall få den undervisning som
behövs. Behovet av undervisning är ju
mycket stort. Enligt de uppgifter jag
fått är en del av dessa läkare synnerligen
kvalificerade. Jag framställde min
fråga därför att jag ville försöka påskynda
denna verksamhet.

Chefen för sacialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! De läkare som det här
är fråga om har tagits om hand av arbetsmarknadsstyrelsen,
och genom verkets
försorg har de nu fått denna un -

Nr 2

Torsdagen den 23 januari 1969

Svar på fråga ang. en uppmjukning av reglerna för beviljande av bosättningslån

dervisning. I övrigt behandlar nämnden
för utländska läkare dessa personer
som alla andra utländska läkare.
Ett villkor är självfallet att vederbörande
behärskar svenska språket, innan
han eller hon träder in i den svenska
sjukvården.

Jag vill också göra det tillägget, herr
talman, att sedan den 15 november
får dessa läkare en undervisning på
sex timmar dagligen, och den undervisningen
ombesörjes av lärare från
universitetet i Lund.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på fråga ang. en uppmjukning
av reglerna för beviljande av
bosättningslån

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartement, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Marklund har frågat
statsrådet Odhnoff om hon anser
en uppmjukning av reglerna för beviljande
av bosättningslån motiverad vid
höga bostadskostnader även om den gemensamma
inkomsten överstiger 30 000
kronor. Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att besvara
frågan.

Normerna för inkomstprövningen i
samband med statliga bosättningslån
regleras genom bestämmelser som utfärdas
av riksbanksfullmäktige. Som
framgår av årets statsverksproposition
har fullmäktige gjort en översyn av
gällande regler för bosättningslån. Därvid
har även normerna för inkomstprövningen
behandlats. Enligt gällande
bestämmelser ligger gränsen för lånesökandenas
gemensamma inkomst normalt
vid 30 000 kronor för att lån skall
kunna beviljas. Bestämmelserna är

emellertid utformade på ett sådant sätt,
att det finns möjlighet att överskrida
denna inkomstgräns med hänsyn till
förhållandena i varje enskilt låneärende,
en möjlighet som också har använts.
Det ankommer på riksbanksfullmäktige
att fortlöpande följa utvecklingen
i denna fråga och vid behov
anpassa tillämpningsbestämmelserna
efter de ändrade förhållanden som
uppkommer.

Vidare anförde:

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka
socialministern för svaret på min fråga.
Den var föranledd av att jag har
funnit reglerna för beviljandet av bosättningslån
alltför fasta.

Av statsrådets svar framgår nu att
det finns möjligheter att överskrida
inkomstgränsen, och jag finner att hänsyn
i mycket högre grad än vad hittills
tycks ha skett bör tagas till de lånesökandes
hyreskostnader liksom även till
den inkomst de haft under tiden innan
de sökte sådant lån. Ofta gäller det
unga människor, som inte har haft så
höga inkomster innan bosättningsfrågan
blev aktuell — eller inte haft några
inkomster alls på grund av studier. De
flesta lånesökande har sålunda inte
haft någon möjlighet att spara till bosättning,
och så får de plötsligt en bostad
med en hyra på 600 å 700 kronor
i månaden. Även om familjen just vid
det tillfället kan ha inkomster på 30 000
kronor tillsammans, så innebär det
ändå en avsevärd svårighet för dem
att anskaffa vad som behövs.

De unga familjerna får inte bostadsbidrag
förrän de skaffat sig barn, och
när de gjort det sjunker genast inkomsten,
eftersom hustruns förvärvsarbete
i regel då upphör, ibland för
längre tid beroende på bristen på daghem.

Som jag ser det finns det alltså skäl

Torsdagen den 23 januari 1969

för att se över bestämmelserna och
inte låta beloppet 30 000 kronor stå som
något slags lieligt tal. I praktiken föreligger
det redan nu behov av en sådan
anpassning av tillämpningsbestämmelserna
som det enligt statsrådets svar
ankommer på riksbanksfullmäktige att
göra.

Jag tackar än en gång för svaret.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill fästa fru Marklunds
uppmärksamhet på att bestämmelserna
för bosättningslånegivningen
ger riksbankens lokalkontor möjligheter
att ta hänsyn till de speciella omständigheter
som föreligger i varje särskilt
ärende. Det har jag betonat. Att
denna möjlighet också utnyttjas i fråga
om inkomstgränsen framgår av att det
under förra budgetåret beviljades 1 640
bosättningslån till lånesökande vilkas
gemensamma årsinkomst översteg 30 000
kronor. Det innebär att mellan 15 och
20 procent av antalet beviljade bosättningslån
gått till sökande vilkas inkomster
överstiger normgränsen men
där övriga omständigheter motiverat
beviljande av lån.

När det gäller de löpande bostadsrostnadernas
inverkan på rätten till
bostadslån vill jag erinra om att bosättningslånen
är avsedda att täcka
kostnaderna för inköp av möbler och
andra inventarier i samband med bosättningen.
Lånen har alltså inte någon
anknytning till de löpande hyreskostnaderna
för bostaden, som ju inträder
samtidigt som amorteringen på bosättningslånen
skall börja.

Här finns det alltså, fru Marklund,
stora möjligheter till variationer, och
riksbankens lokalkontor har även utnyttjat
dessa möjligheter.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 2 41

§ 13

Svar på fråga ang. placeringen av

kommunala medel som industrilån

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Fru Hörnlund har frågat
kommunikationsministern om denne
avser att föreslå ändring av kommunallagen
i syfte att förhindra kommuner
att placera kommunala medel som industrilån
till företag utom den egna
kommunen.

Kommunalt stöd åt enskilt företag,
t. ex. genom långivning, kan undantagsvis
vara tillåtet enligt den allmänna
kompetensregeln i kommunallagen. En
förutsättning härför är att det är uppenbart
att besvärande arbetslöshet föreligger.
Att det företag som kommer i
åtnjutande av stödet ligger utanför kommunen
innebär inte i och för sig att
åtgärden är otillåten. Givetvis måste
emellertid i ett sådant fall särskilda
omständigheter föreligga som medför
att åtgärden ändå kan anses tillgodose
ett till den egna kommunen knutet intresse.

Kommunalrättskommittén gör för närvarande
en allmän översyn av kommunallagens
kompetensbestämmelse. I direktiven
sägs att kommittén skall göra
en precisering av kompetensen bl. a.
när det gäller stöd åt det enskilda näringslivet,
varvid enligt direktiven bör
gälla att kommunalt stöd åt enskilda
företag i princip inte vidare skall komma
i fråga. Först sedan kommittén lagt
fram förslag bör lagstiftningsåtgärder
av det slag frågan avser övervägas.

Vidare anförde:

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Geijer för svaret på min
fråga.

Under den senaste tiden har det före -

Nr 2

Torsdagen den 23 januari 1969

Svar på fråga ang. planerad förläggning av parkeringshus till sjukhusområde

kommit att en rad kommuner, främst
små landsbygdskommuner, lånat ut
pengar till industriföretag utanför kommun-
och länsgränser. Det skulle vara
långsökt att göra gällande att dessa
industrilån beviljats av arbetsmarknadsskäl,
d. v. s. skäl som åtminstone för
mig annars skulle lia tett sig förståeliga.
Transaktionerna torde i stället ha tillkommit
på grundval av en kampanj
i syfte att skapa uppslutning kring ett
större och i vissa avseenden diskuterat
industriprojekt. Vilka kanaler som kommit
till användning för att säkerställa
en relativt stor uppslutning från kommunernas
sida är för mig okänt. Man
kan dock dra vissa slutsatser på grundval
av kommunernas struktur och fullmäktigeförsamlingarnas
sammansättning.

Om en kommun beslutar att ge lån
till industriföretag i den egna kommunen
och någon överklagar upphävs beslutet
så gott som undantagslöst. Det
heter då att kommunen har överskridit
sina befogenheter. Bedömningen
vilar på paragraferna 3 och 76 i kommunallagen.
I fråga om industrilån till
företag utom kommunen prövar länsstyrelsen
om medelsplaceringen kan anses
betryggande, och man medger att
kommunerna tar fondmedel ur bl. a.
skatteregleringsfonder till sådana placeringar.
Man hänvisar till kommunallagens
61 § om medelsförvaltning, där
det bl. a. heter: »Med länsstyrelsens
medgivande må kommun anbringa penningmedel
även på annat sätt än nu
sagts.» Det förefaller mig besynnerligt
att länsstyrelser medger sådana medelsplaceringar
som det här är fråga om. I
enlighet med kommunallagens anda
borde det ha varit lämpligt att visa
restriktivitet i detta avseende. Jag skulle
närmast vilja kalla det oskicklig
handläggning av de länsstyrelser son:
givit sitt godkännande.

Jag tolkar statsrådets svar som ett
instämmande i att det behövs en lagändring
och som att han i princip

delar min uppfattning, att det inte är
en kommunal angelägenhet att bedriva
utlåningsverksamhet av det slag som
här påtalats. Vidare hyser jag en förhoppning
om att berörda länsstyrelser
i fortsättningen ger 61 § kommunallagen
en betydligt snävare tolkning. Kommunerna
bör enligt min uppfattning
ägna sig åt de mångskiftande och angelägna
frågor de har att lösa för invånarnas
bästa i stället för att ge sig
på områden som, fortfarande enligt
min uppfattning, ligger långt utanför
den kommunala kompetensen. Jag förmodar
att statsrådet i långa stycken
delar också denna min åsikt.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag var något osäker
beträffande om fru Hörnlund verkligen
syftade på industrilån och inte på frågan
om understöd åt enskilda företag.
Jag vill nu bara understryka vad angår
61 § kommunallagen, som fru Hörnlund
åberopade, att enligt rättspraxis s. k.
industrilån inte har medgivits. Det finns
ett utslag från regeringsrätten i vilket
placering av kommunala medel i industrilån
har funnits stridande mot
kommunallagens placeringsbestämmelser.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på fråga ang. planerad förläggning

av parkeringshus till sjukhusområde

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
kommunikationsministern om det enligt
hans mening är förenligt med de
krav som bör ställas på modern sjukvårds-
och stadsplanering att förlägga
parkeringshus inom sjukhusområde.
Frågan besvaras av mig i min egenskap
av tf. kommunikationsminister.

Torsdagen den 23 januari 19(59

Nr 2

Svar på fråga ang. förfarandet vid återkallande av körkort

Generellt kan sägas att bilparkering i
omedelbar närhet av en sjukvårdsanläggning
kan förorsaka olägenheter.
Samtidigt gäller att sjukhus för sin
funktion ställer stora krav på parkeringsmöjligheter
i närheten. Om antalet
behövliga bilplatser är stort, är det
i regel svårt eller omöjligt att inrymma
dessa i markplanet inom sjukhusområdet
eller i dess närhet på sådant sätt
att vårdavdelningar och liknande inte
blir störda. Parkeringshuset — rätt utformat
och förlagt — kan då vara den
bästa lösningen. Gäller det mycket stora
bilplatsbehov, kan kanske en del tillgodoses
i ett parkeringshus och resten i
markplanet.

Vid utformningen av sådana parkeringshus
måste givetvis tillses att störningarna,
exempelvis i fråga om buller,
avgaser, damm, ljus och insyn, blir så
små som möjligt.

Vidare anförde

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar för svaret.
Jag har ställt frågan av två skäl, dels
därför att man här och var ute i landet
— åtminstone i den bygd jag kommer
från — uppför parkeringshus inom
sjukhusområden, dels därför att det
särskilt på senare tid har dokumenterats
att sådana parkeringshus utgör veritabla
förgiftningscentraler; det finns
exempel på det. Det förefaller då mindre
klokt att blanda ihop sjukhusbyggnader
och parkeringshus.

Man kan kanske säga att detta är
rationellt, eftersom man har förgiftningsfallen
nära till hands när man
skall vårda dem, men det är alltför cyniskt
för att ingå i en modern stadsoch
sjukvårdsplanering. Det är uppenbart
att man måste se till att man undviker
att uppföra parkeringshus i nära
anslutning till sjukvårdsbyggnader.

Även om statsrådet går litet försiktigt
omkring frågan vill jag gärna ur
svaret läsa ut att statsrådet är av den

meningen, att det vore klokt att reservera
så stora områden för sjukhusbyggnader
att man slapp att tränga in parkeringshus
i närheten av dem. Det är
en klok mening, och det vore bra om
den spred sig till bygdepolitiker ute
i landet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Svar på fråga ang. förfarandet vid
återkallande av körkort

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Björk i Påarp har
frågat kommunikationsministern om
han är beredd medverka till att det
snarast utfärdas bestämmelser i syfte
att garantera enhetligt förfarande vid
återkallande av körkort. Frågan har
överlämnats till mig för besvarande.
Med anledning härav får jag anföra
följande.

Frågan om formerna för körkortsåterkallelse
utreds för närvarande av
trafikmålskommittén. Jag har inhämtat
att kommittén är mitt uppe i detta
arbete. Såvitt jag nu kan bedöma hänger
olika delar av detta frågekomplex så
intimt samman att det inte förefaller
lämpligt att genomföra någon delreform
på området utan att avvakta resultatet
av kommitténs arbete.

Vidare anförde:

Herr BJÖRK i Påarp (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga.

När jag ställde frågan angående bestämmelser
som skulle garantera ett
enhetligt förfarande vid återkallande
av körkort var anledningen främst den
att den ordning som nu råder är otillfredsställande
och vid olika tillfällen
medfört oro för de berörda. Praxis i
dessa frågor synes skifta från länssty -

Nr 2

Torsdagen den 23 januari 1969

relse till länsstyrelse. Personligen anser
jag att domstolarna borde besluta om
återkallande av körkort samtidigt som
de behandlar den trafikförseelse som
ofta har med återkallandet att göra. På
det sättet skulle enhetlighet kunna uppnås.

Det finns många exempel på att det
förhållande som nu råder inte är tillfredsställande.
Från allmän rättssäkerhetssynpunkt
är det därför angeläget
att frågan löses. Det avgörande får
inte vara vilken del av landet som man
råkar bo i.

Statsrådet har i sitt svar sagt att
det inte är lämpligt att genomföra någon
delreform innan trafikmålskommitténs
arbete är slutfört. Jag kan vara
överens med honom härom, men jag
förutskickar att arbetet inom kommittén
kommer att påskyndas så att resultat
snarast föreligger. Jag vill därför
fråga statsrådet om han vet när kommittén
kan väntas framlägga förslag
i ärendet. Den nuvarande ordningen,
som innebär att domstolen avgör frågan
i ett avseende och länsstyrelsen i
ett annat, medför stor tidsutdräkt.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Det är just av den anledningen
att förhållandena är otillfredsställande
på detta område som
frågan utreds.

Herr Björk i Påarp frågade mig om
trafikmålskommitténs arbete kan väntas
vara slutfört inom den närmaste
tiden. Kommittéarbetet är mycket omfattande,
och man har upplyst mig om
att kommittén inte anser sig kunnf
framlägga sitt betänkande förrän nå
gon gång i mitten av nästa år.

Herr BJÖRK i Påarp (s):

Herr talman! Jag fattar statsrådets
uttalande så att kommitténs arbete fortskridit
så långt att det inte dröjer alltför
länge innan resultatet därav föreligger.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Svar på fråga ang. eventuella
förändringar i lotsorganisationen

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Wennerfors har
frågat kommunikationsministern om
han kommer att vidta några förändringar
i den nuvarande lotsorganisationen
utan att förelägga årets riksdag särskild
proposition, som grundar sig på förslagen
i 1963 års lotsorganisationsutredning
samt pågående remissbehandling.

Remissbehandlingen av lotsorganisationsutredningens
betänkande beräknas
vara avslutad i slutet av denna månad.
Om sjöfartsstyrelsen aktualiserar någon
förändring i lotsorganisationen innan
ställning tagits till utredningens förslag
i dess helhet, får denna fråga bedömas
mot bakgrund av statsmakternas tidigare
uttalanden samt utredningens förslag
och remissyttrandena däröver.

Vidare anförde:

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Geijer för svaret på min fråga.
Svaret innebär tyvärr varken ett ja
eller ett nej. Jag hade hoppats att vi från
kommunikationsdepartementet skulle få
ett klart besked huruvida det skulle
framläggas en proposition i ärendet, så
att riksdagen får möjlighet att ta ställning
till frågan. Jag anser att detta
spörsmål är av så stor vikt att riksdagen
borde få behandla hela ärendet.

Jag måste tyvärr be att få ställa ytterligare
en fråga. Hur menar statsrådet
att man skall se på det förhållandet att
lotsorganisationsutredningen redan har
föranlett förändringar i lotsorganisationen?
Jag kan t. ex. peka på att det framlagts
förslag om att lotsstationen i Härnösand
skall dras in. Vidare fattades
i december månad beslut om indragningar
i kalmartrakten. Jag tolkar detta

Torsdagen den 23 januari 1969 Nr 2

Svar på fråga ang. daghemsplatser för barn till studerande vid universitet och
högskolor

så att man redan är i färd med att avsevärt
förändra lotsorganisationen.

Åtgärderna stämmer inte riktigt överens
med de besked vi hitintills fått och
kan tolkas som att departementet drar
sig undan ansvaret för denna fråga och
låter detta falla på sjöfartsverket, något
som jag finner litet märkligt. Jag anser
att det vore av stort värde att vi i riksdagen
fick ett klart besked huruvida
kommunikationsdepartementet kommer
att låta riksdagen behandla frågan eller
inte.

Herr statsrådet GEI JER:

Herr talman! Det särskilda fall som
aerr Wennerfors tog upp kan jag inte
närmare gå in på. Det är en fråga som
i varje fall inte ligger hos Kungl. Maj:t.
I övrigt vill jag hänvisa till att det i tidigare
statsverkspropositioner, senast
i 1967 års statsverksproposition, gjorts
uttalanden av vederbörande departementschef
om att det är nödvändigt att
fortlöpande överse lotsorganisationen,
och dessa uttalanden har såvitt jag vet
inte föranlett någon erinran från riksdagen.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag har inte alls något
emot att lotsverksamheten rationaliseras
successivt. Det har väl ingen något
att erinra mot. Vi bör ju försöka förbilliga,
rationalisera och effektivisera all
verksamhet i samhället så mycket som
möjligt. Men när man ändå låtit en utredning
arbeta med lotsorganisationen
för landet i dess helhet, bör dess förslag
enligt min mening så småningom behandlas
i riksdagen. Det är ett så pass
stort och betydelsefullt ärende att riksdagen
bör få ta ställning till det. Det är
på denna punkt jag skulle ha önskat ett
ordentligt besked.

Nu kommer vi även i fortsättningen
att sväva i ovisshet om hur det skall bli.
Detta är kanske inte så allvarligt vare
sig för statsrådet, för mig eller för andra
i detta hus, men det upplevs naturligt -

vis avsevärt allvarligare av de människor
som berörs av denna fråga. Det
gäller här inte bara lotspersonalen och
lotsarnas familjer utan i många fall också
de kommuner där lotsstationerna
finns.

Även en mängd andra frågor kommer
här in i bilden, men jag skall inte ta
upp den debatten nu. Jag vill bara ha
uttryckt min förvåning över att vi inte
skall kunna få ett besked på denna
punkt.

Herr statsrådet GEI JER:

Herr talman! Meningen är, herr Wennerfors,
att resultatet av remissbehandlingen
av utredningens betänkande skall
föreläggas riksdagen för ställningstagande.
Det framgår också av mitt svar
att det för närvarande inte finns någon
sådan fråga aktualiserad av sjöfartsstyrelsen
om förändringar i lotsorganisationen,
som skulle kunna föranleda
någon ändring för dagen. Såvitt jag kan
förstå är situationen sådan att den fråga
det här gäller får gå den vanliga vägen
från ett betänkande av utredningen
fram till en proposition.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Det där var något annat
än vad som står i svaret! Där står det
att under förutsättning att sjöfartsstyrelsen
aktualiserar en förändring, så
kan den göras. Nu säger statsrådet att
meningen är att förslag skall föreläggas
riksdagen, och det är något annat. Då är
jag avsevärt mer tillfredsställd med beskedet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 17

Svar på fråga ang. daghemsplatser
för barn till studerande vid
universitet och högskolor

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade: -

46 Nr 2 Torsdagen den 23 januari 1969

Svar på fråga ang. daghemsplatser för

högskolor

Herr talman! Herr Romanus har frågat
vad jag tänker göra åt den stora
bristen på daghemsplatser för barn till
studerande vid universitet och högskolor.

Den service för barntillsyn som samhället
ger genom daghem, fritidshem
och kommunala familjedaghem bör enligt
min mening i princip rikta sig till
alla som har behov av hjälp med sin
barntillsyn. De studerandes behov av
barntillsyn bör tillgodoses på samma
sätt och på samma villkor som gäller
för andra grupper.

Det ankommer på kommunerna att
svara för att behovet av barntillsyn tillgodoses
på respektive ort. Statens uppgift
är bl. a. att genom bidrag stimulera
utbyggnaden av barntillsynsverksamheten.
I årets statsverksproposition föreslås
en höjning av anslagen för det statliga
stödet till daghem och familjedaghem
med 50 miljoner kronor till 125
miljoner kronor för nästa budgetår. Vidare
har föreslagits ytterligare 10 miljoner
kronor till byggnadsbidrag på
tilläggsstat II för innevarande budgetår
för att täcka det medelsbehov som kan
beräknas med utgångspunkt i de utbyggnadsplaner
för barnstugeverksamheten
som kommunerna redovisat. Som också
framgår av årets statsverksproposition
har en översyn av bidragssystemet för
barnstugeverksamheten påbörjats inom
socialdepartementet.

Vidare anförde:

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Enligt den mest försiktiga
beräkningen, den som har gjorts
inom utbildningsdepartementet, finns
det cirka 5 000 barn till studerande vid
de högre utbildningsanstalterna som
inte får plats i samhällets barntillsyn.
Enligt de högre och sannolikt mera realistiska
beräkningar som studentorganisationerna
har gjort är antalet mer än
det tredubbla. Vad blir följden för en

barn till studerande vid universitet och

studentfamilj som inte kan få någon
barntillsyn? Jo, den ena maken får troligen
avbryta studierna. Med rådande
värderingar betyder det i regel hustrun.
Men familjen kan inte leva på mannens
studiemedel. Alltså måste han börja
förvärvsarbeta. Studierna försenas
och hans studiemedel bortfaller. I sämsta
fall måste han helt avsluta studierna.

Detta är den trista verklighet som har
föranlett min fråga. För unga gifta kvinnor
måste talet om rätt till utbildning
och jämlikhet mellan könen te sig som
ett hån. Jag ber att få tacka statsrådet
Odhnoff för svaret på min fråga, men
tyvärr tror jag inte att tacksamheten
blir så särskilt stor bland de berörda
studenterna.

Jag vill understryka att det här inte
är fråga om att begära några särskilda
privilegier för en redan gynnad kategori
— som man ibland säger. Ingen
förordar — inte heller studenternas egna
organisationer — några särskilda kategoridaghem
för studenter. Jag menar
heller inte att man skall ge studenterna
någon allmän förtur i de kommunala
daghemsköerna. Det räcker med att
man tar bort den extra belastning som
de i dag ofta är utsatta för.

Vad det i dag gäller är om staten
skall överlåta denna fråga till kommunerna
eller om staten skall känna ett
särskilt ansvar för att garantera rätten
till utbildning också åt gifta kvinnliga
studerande med barn.

För en kommun av måttlig storlek
kan driften av daghem för studenter
medföra kännbara kostnader långt utöver
det som är normalt för barntillsynen.
I det fall som senast uppmärksammats
skulle en stockholmsförort få betala
ungefär en miljon om året för att
klara tillsynen för de studentbostadsområden
som ligger inom kommunen.
Man har beträffande det daghem som
länge inte kunde öppnas för 1968 provisoriskt
löst frågan i avvaktan på besked
från statsmakterna. För denna

Torsdagen den 23 januari 1969

Svar på fråga ang. daghemsplatser för

högskolor

kommun och för studenterna är det en
besvikelse att inget besked kom vid årsskiftet.

Den utredning som framlades inom
utbildningsdepartementet i våras har
väckt beklämning genom att den tagit
på problemet på ett så förstrött sätt.
Utredningen föreslår ett samrådsorgan
mellan kommun och studenter. Samråd
kan nog vara bra, men det är inte genom
byråkratiska reformer utan genom
ekonomiska reformer som dessa svåra
problem skall lösas.

Man hade hoppats att ett uppmuntrande
besked skulle ha kunnat ges nu,
men studenterna får tydligen fortsätta
att leva på hoppet medan utredning pågår
under obestämd tid.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Den trista verklighet
som föranlett frågan tycks för herr Romanus’
del vara ytterst begränsad.

Jag hade för några dagar sedan tillfälle
att få del av studenternas syn på
daghemsfrågan och kunde då med tillfredsställelse
notera att de kommit fram
till att de studerandes behov av barntillsyn
bör tillgodoses på samma sätt
och på samma villkor som gäller för
andra grupper. Studenterna ville alltså
inte själva få någon särbehandling.

Behovet av samhällsservice för barntillsyn
varierar mellan olika kommuner.
Kostnaderna för att tillgodose behovet
varierar på motsvarande sätt och
kan naturligtvis bli särskilt kännbara
i kommuner där det behövs ett relativt
stort antal platser per invånare.
Den undersökning beträffande de statliga
bidragsreglerna som pågår inom
socialdepartementet tar sikte på en lösning
av bl. a. denna fråga. Undersökningen
får därmed också betydelse för
de kommuner som har att svara för
barntillsynen för barn till studerande
vid universitet och högskolor — och
detta utan att vare sig diskriminera eller
favorisera någon särskild grupp.

Nr 2

barn till studerande vid universitet och

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Nej, det är inte så att
denna trista verklighet är begränsad
till studentkategorin. Tyvärr gäller den,
fru statsråd, många fler, vilket ofta påpekats
från vårt håll. Det är inte vi
som har ansvaret för att det är på detta
sätt för många människor.

Jag anser inte heller — som jag påpekade
redan i mitt förra inlägg —
att generella förturer skall ges till studerande
i daghemsköerna. Frågan nu
gäller om det finns skäl för statliga åtgärder
för att underlätta situationen för
de kommuner som genom statens utbildningspolitik
fått särskilt svåra problem
med barntillsynen och som dessutom
får dessa problem av medborgare
som i flertalet fall inte senare kommer
att vara skattebetalare i kommunen i
fråga.

Frågan gäller också om begreppet
rätt till utbildning skall få ett verkligt
innehåll för de studenter som har barn.
Det är ju ett sådant resonemang som
har legat bakom införandet av det särskilda
statliga stödet åt studentbostäder.

Staten beter sig litet underligt nu.
Man inrättar en skola och inbjuder studenterna
dit. Man ger dem t. o. m. bostäder
för att de skall få rätt till utbildning.
Men om denna rätt uteblir
på grund av det inte finns någon barntillsyn,
då vill staten inte vidtaga några
särskilda studiesociala åtgärder.

Jag måste fråga: Är detta en klok
hushållning med de betydande medel
som investeras i utbildningsanstalter
och med det stora kapital som individernas
studievilja representerar?

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Frågan borde inte vara
begränsad till studentkategorin. Jag vill
erinra om att herr Romanus mycket
strikt har inskränkt den inte bara till
studerande utan — märk väl — till stu -

Nr 2

Torsdagen den 23 januari 1969

Meddelande ang. utrikesdebatt

derande vid universitet och högskolor.
Frågeställningen ger onekligen ett intryck
av att man vill begränsa stödåtgärderna
till en särskild grupp.

Givetvis skall de studerande inte behandlas
sämre än andra grupper när
det gäller att ordna barntillsynen. Någon
diskriminering av studerande förekommer
inte heller på detta område.
Tvärtom har barn till studerande i vissa
kommuner förtur vid intagning på
kommunala daghem. I övriga kommuner
är de jämställda med andra barn
när det gäller plats på daghem eller i
familjedaghem.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Jag sade att jag är medveten
om att den trista verklighet som
det innebär att inte kunna få barntillsyn
inte är begränsad till studerande.
Däremot har jag vid detta tillfälle begränsat
frågan till de studerande. Det
har jag gjort därför att den avser statliga
åtgärder, som det finns särskilda
motiv för just när det gäller denna kategori.
Jag har ingenting att invända
om dessa åtgärder infogas i ett allmänt
stöd åt kommuner i eu liknande situation,
vilket statsrådet antyder, men vi
har inte fått någon uppgift om att några
sådana åtgärder skulle vidtas. De
kommuner och studenter som väntar sig
ett besked med hänsyn till att det nu
snart är ett år sedan det gjordes en utredning
inom utbildningsdepartementet
har inte fått något, inte heller i dag.

Jag vill verkligen understryka — för
att det inte skall råda något missförstånd
om detta — att vi inom folkpartiet
beaktar och länge har beaktat
barntillsynsproblemen för alla grupper.
Det hindrar inte att man vid ett tillfälle
kan ta upp en särskild grupp som
har speciellt svåra problem, i detta fall
— som jag antydde — just när det gäller
att förverkliga rätten till utbildning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 18

Justerades protokollet för den 15 innevarande
januari.

§ 19

Meddelande ang. utrikesdebatt

Herr TALMANNEN yttrade:

Utrikesdebatt kommer att hållas onsdagen
den 26 mars. Kammarens sammanträde
nämnda dag tar sin början
kl. 10.00.

§ 20

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag föreslå, att kammaren
måtte besluta att vid sammanträde fredagen
den 31 innevarande januari företaga
val av valmän och suppleanter
för utseende av fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret jämte suppleanter
för dessa fullmäktige.

Detta förslag godkändes.

Ordet lämnades härefter på begäran

till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som anförde:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa
att kammaren måtte besluta, att
antalet suppleanter för de valmän, som
skall utse fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret jämte suppleanter för
dem, bestämmes till tolv.

Denna hemställan bifölls.

§ 21

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 4, angående utbildningens
organisation vid filosofisk fakultet
in. m.

Torsdagen den 23 januari 1969 Nr 2

Interpellation ang. ytterligare

§ 22

Föredrogs och lades till handlingarna
styrelsens för riksdagens förvaltningskontor
å bordet vilande berättelse för
dess verksamhet under år 1968.

§ 23

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till utrikesutskottet motionerna nr 112
—114;

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 115—117;

till statsutskottet motionerna nr 118
—143;

till bevillningsutskottet motionerna nr
144—155;

till bankoutskottet motionen nr 156;

till lagutskott motionerna nr 157—
168;

till jordbruksutskottet motionerna nr
169—171; och

till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 172.

§ 24

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

fru Jonäng (ep), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder mot serviceförsämringen
efter omläggningen av
postdistributionen,

herr Hermansson (vpk), till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående tillämpningen av de
s. k. konfliktdirektiven, och

herr Eriksson i Backmora (ep), till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående bristen på personal
inom sjukvården.

Kammaren biföll dessa framställningar.

4 — Andra kammarens protkoll 1969. Nr

malmbrytning i Norrland

§ 25

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att bilaga 1 till statsverkspropositionen
1969 (finansplanen)
skulle uppföras sist å föredragningslistan
för kammarens nästkommande
sammanträde.

§ 26

Interpellation ang. ytterligare
malmbrytning i Norrbotten

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Agnäs (in), som yttrade: Herr

talman! Sedan slutet av 1930-talet är avsevärda blytillgångar kända
inom Arjeplogs kommun och bryts i
Laisvall av Bolidenbolaget. Brytningen
innebär arbete och inkomst för många
människor och är av vital betydelse för
kommunen. Arbetsmarknadsläget i denna
del av Sverige är bekymmersamt,
och det är därför naturligt att ytterligare
industri efterlyses av ansvariga
kommunalmän och att frågan om möjlighet
till ytterligare gruvdrift blivit aktuell.
Därvid har den kopparmalm som
vid den statliga prospekteringen upptäckts
en mil öster om Arjeplogs samhälle
väckt stort intresse. Det är känt
att denna malmkropp är betydande och
att dess kopparhalt uppgår till cirka en
procent. Från statens sida har det dock
meddelats, att man anser att malmens
kopparhalt är för låg och att brytning
icke skulle löna sig.

Vad kopparhalten beträffar kan som
jämförelse meddelas att malmen i Aitik,
där Bolidenbolaget bryter koppar, blott
har en halv procent kopparhalt men
att brytningen dock är lönsam. Det torde
därför med den avancerade teknik som
numera kommer till användning vid
gruvdrift vara lönande att bryta malmen
i Arjeplog i den s. k. Lulepotten.

Nr 2

Torsdagen den 23 januari 1969

Den invändningen kan göras att det
i Aitik är fråga om ett stort malmområde,
men å andra sidan är icke Lulepottens
malm känd till hela sin utsträckning
och enligt uppgift fortsätter de
geologiska prospekteringsarbetena i
trakten. Det anses sannolikt att malmkroppen
är avsevärt större än vad som
nu med visshet kan påvisas. En utökad
undersökning med större personal och
om möjligt förstärkt utrustning borde
vara angelägen.

Då det gäller Arjeplogs kommun — och
därmed hela Norrbottens län med dess
svåra sysselsättningsläge — inger även
andra malmfyndigheter hopp. Bland
andra kan de malmblock med ytterst
värdefull malm som 1967 påträffades
i Tjeggelvas-området nämnas. Det föreligger
möjlighet att de härrör från någon
omfattande malmkropp i denna
trakt, varför prospekteringsverksamheten
även här borde intensifieras. Redan
en utökad prospektering torde innebära
sysselsättning och inkomster för
kommunen, och den gruvdrift som prospekteringarna
med sannolikhet leder
till skulle betyda en total lösning av
denna kommuns problem och avlasta
bördan för angränsande delar av Norrbottens
och Västerbottens län.

Med stöd av vad jag här anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för industridepartementet
få ställa följande fråga:

Vill regeringen med hänsyn till det
ansträngda arbetsmarknadsläget vidtaga
åtgärder för att snabbare förbereda
ytterligare malmbrytning i Arjeplogs
kommun?

Denna anhållan bordlädes.

§ 27

Interpellation ang. prästmans
skyldighet att förrätta vigsel

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Agnäs (m), som yttrade: -

Herr talman! I samband med de ändrade
bestämmelserna i giftermålsbalken
aktualiserades en rad frågor
som sammanhänger med den kyrkliga
vigseln. En fråga som emellertid icke
blev föremål för behandling var prästmans
skyldighet att förrätta vigsel även
i de fall, då han anser att en kyrklig
vigsel icke står i överensstämmelse med
kyrkans bekännelse.

Genom att den borgerliga lagstiftningen
ålägger prästman skyldighet att
förrätta vigsel, medan han däremot vid
prästvigningen avgivit löfte att följa
kyrkans bekännelse, kan han råka i en
svår konfliktsituation, om han anser att
han icke med Bibelns stöd kan förrätta
vigseln. Det har vid några tillfällen inträffat
att domstol dömt prästman för
tjänstefel då han vägrat vigsel i fall, där
en av kontrahenterna tidigare varit gift
och upplösningen av det tidigare äktenskapet
enligt prästens uppfattning icke
stått i överensstämmelse med den heliga
skrifts ord.

Denna fråga behandlades av 1968 års
kyrkomöte, som biföll utlåtandet från
kyrkolagsutskottet vari framhölls följande: »Frågan

om vigselskyldigheten har
behandlats vid en lång rad kyrkomöten,
varvid nu rådande ordning varit föremål
för stark kritik. Skyldigheten att
under alla förhållanden viga står ej
i överensstämmelse med kyrklig äktenskapsuppfattning,
och behovet av en
lösning av problemet måste anses trängande.
Uttalanden av samma innebörd
har gjorts av 1953, 1957 och 1963 års
kyrkomöten.

Det lösningsförslag som 1963 års kyrkomöte
för sin del antog hade i anledning
av kyrkomötets framställning 1957
utarbetats inom justitiedepartementet.
I likhet med 1963 års kyrkolagsutskott
anser utskottet, att förslaget anger en
praktiskt acceptabel lösning, som borde
ha möjlighet att vinna bifall.

Sedan föregående kyrkomöte gjorde
sin framställning har arbetet med en
revision av giftermålsbalken fortskridit

Torsdagen den 23 januari 1969

Nr 2

Öl

Interpellation ang. byggande av en bro över Sannsundet i Jämtland

så långt, att partiella reformförslag remitterats
till lagrådet. Med hänsyn till
angelägenheten av den här påyrkade
reformen biträder utskottet motionärernas
hemställan att kyrkomötet ånyo hos
Kungl. Maj:t anhåller om åtgärder.»

Då så sent som i december 1968 domstolsprövning
i mål om vigselvägran
förekommit och det finns anledning att
förmoda att inom snar framtid liknande
mål kommer att upptagas vid domstol,
framstår det som ytterst angeläget att
trots den pågående revisionen av giftermålsbalken
genom en snabb utredning
på denna speciella punkt förutsättningar
fortast möjligt skapas för en ändring
i gällande lagstiftning.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd medverka till
att frågan om prästmans skyldighet att
förrätta vigsel även då den strider mot
kyrkans ordning blir föremål för snabbutredning? Denna

anhållan bordlädes.

§ 28

Interpellation ang. byggande av en
bro över Sannsundet i Jämtland

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Östersund (s), som
yttrade:

Herr talman! De senaste åren har
präglats av stora sysselsättningsproblem
i de norrländska länen, inte
minst i Jämtlands län. Trots de satsningar
som skett genom lokaliseringspolitiken
och i form av beredskapsarbeten
synes ändock arbetstillfällena
minska i oroväckande grad.

Många gånger torde en viss brist på
meningsfulla sysselsättningsobjekt föreligga
inom områden med konstant un -

dersysselsättning. Med tanke på den betydande
arbetslöshet som för närvarande
registreras i Jämtlands län vill
jag peka på ett lämpligt sysselsättningsskapande
projekt, nämligen en broförbindelse
över Sannsundet i Storsjön,
mellan Oviken och Hackås.

Befraktningen över Sannsundet sker
för närvarande genom reguljär färjtrafik,
vilken åsamkar staten väsentliga
investerings- och driftkostnader. Ett
brobygge skulle förutom att det skapar
nya sysselsättningstillfällen under byggnadstiden
även väsentligt förbättra
kommunikationerna för ett stort antal
människor inom den centrala delen av
länet.

Många av dem som är bosatta i de
jordbruksbetonade kommunerna på
denna sida av Storsjön arbetar i Östersund
eller dess omedelbara närhet. De
är nu hänvisade till färjförbindelsen,
vilket givetvis ökar deras dagliga restid
väsentligt.

Ovikens kommun har genom uppvaktning
år 1966 inför dåvarande kommunikationsministern
överlämnat en trafikteknisk/ekonomisk
utredning i frågan.
Projektet bör alltså kunna påbörjas
utan längre tidsutdräkt. Detta skulle
uppskattningsvis innebära sysselsättning
för ett 50-tal arbetare under cirka
två år.

Kostnaden för den föreslagna brobyggnaden
bör icke belasta det ordinarie
väg- och brobyggnadsanslaget för länet,
utan anläggningen bör finansieras
på annat sätt i arbetslöshetsbekämpande
syfte.

Under åberopande av det anförda
hemställer jag att till statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet få ställa
följande fråga:

Överväger statsrådet att ställa medel
till förfogande för byggande av en bro
över Sannsundet med nödiga tillfartsvägar? Denna

anhållan bordlädes.

Nr 2

Torsdagen den 23 januari 1969

Interpellation ang. byggande av en bro över Sannsundet i Jämtland

§ 29

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 10, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 2
juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 30

Anmäldes följande motioner:
nr 173, av herrar Bengtsson i Landskrona
och Björk i Påarp, angående postkontors
öppethållande vid allmänna val,
nr 174, av herrar Eriksson i Arvika
och Jönsson i Ingemarsgården, om inrättande
av kommundelsråd,

nr 175, av herr Oskarson in. fl, om
viss ändring av reglerna angående vittnen
vid röstning genom valsedelsförsändelse,

nr 176, av fru Skantz och fröken Bergegren,
om rösträtt för svenska tjänstemän
i vissa officiella internationella organisationer,

nr 177, av herr Wiklund i Stockholm
in. fl., om inrättande av stadsdelsråd
och kommundelsråd,

nr 178, av herr Wikner m.fl., om rätt
för kommun att bestrida rättegångskostnader
för kommunal förtroendeman,
nr 179, av herr Ahlmark, om stöd till
viss del av befolkningen i portugisiska
Guinea,

nr 180, av herr Andersson i Örebro,
om förbättrad skovård inom försvaret,
nr 181, av fru Eriksson i Stockholm
m. fl., om åtgärder för att förbättra
proteinförsörjningen,

nr 182, av herr Hermansson m.fl,
om åtgärder till stöd för u-länderna,
nr 183, av herr Hovhammar m. fl., angående
de statliga garantierna för investeringar
i u-länder,

nr 184, av herr Johansson i Trollhättan
m. fl., angående samordningen av
den militära och den civila sjukvården,

nr 185, av herr Johansson i Trollhättan
m. fl., om inrättande av ett institut
för utvecklingsforskning,

nr 186, av herr Clarkson m.fl., om
inrättande vid Lunds universitet av en
professur i näringslära,

nr 187, av herr Elmstedt m. fl., angående
dispositionen av avvecklingsskolornas
donationsfonder,

nr 188, av herr Ericsson i Åtvidaberg
m. fl., om en ökad forskning i marknadsföring
och marknadskommunikation,

nr 189, av fru Eriksson i Stockholm
m. fl., om inrättande av en professur
i kriminologisk behandlingsforskning,
nr 190, av herr Jönsson i Arlöv in. fl.,
angående besvär över skolstyrelses beslut
beträffande tjänstetillsättning,
nr 191, av herrar Källstad och Mattsson,
om program för en utbyggnad av
åldringsforslcningen,

nr 192, av herrar Källstad och Nordstrandh,
om utvidgning av enterminsutbildningen
för juris kandidatexamen,
nr 193, av herr Källstad m.fl., om
inrättande av en skolkonsulenttjänst
för studie- och yrkesorientering,

nr 194, av herr Källstad m. fl., om utnyttjande
av radio och TV för den högre
utbildningen,

nr 195, av herr Mundebo in. fl., om
förstärkning av resurserna för den samhällsvetenskapliga
forskningen,

nr 196, av herr Nelander m. fl, om
statsbidrag till Religionspedagogiska Institutet,

nr 197, av herr Nordstrandh, angående
utbildningen av sjuksköterskor,
nr 198, av herr Nordstrandh m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till svenska
ekumeniska nämnden,

nr 199, av herr Tobé in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Bidrag till hälso- och sjukvård
samt motionsverksamhet för studerande,

nr 200, av herrar Åkerlind och Werner,
om vidgad möjlighet att erhålla be -

Torsdagen den 23 januari 1969

Nr 2

frielse från åttonde och nionde skolåret
i grundskolan,

nr 201, av herr Antonsson in. fl., angående
huvudmannaskapet för ålderdomshem,

nr 202, av herr Antonsson m. fl., om
höjning av maximibeloppet för näringshjälp,

nr 203, av herr Clarkson, om statsbidrag
till Svenska Stiftelsen Rehabilitatus,

nr 204, av herrar Enarsson och Fridolfsson
i Stockholm, om höjning av
räntan på amorteringspliktiga tilläggslån,

nr 205, av herrar Enarsson och Ringaby,
om avslag på Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Lånefonden för
kommunala markförvärv,

nr 206, av herr Neländer m. fl., om
höjning av anslaget till S:t Lukasstiftelsen,

nr 207, av herrar Nordstrandh och
Werner, om statsbidrag till Riksorganisationen
för mental hälsa,

nr 208, av herr Nyström in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till företagareföreningar
m. fl.: Administrationskostnader,

nr 209, av herr Persson i Skänninge,
om upplysning i arbetarskyddsfrågor
inom lantbruks- och trädgårdsnäringarna,

nr 210, av herr Wedén m.fl., angående
samhällets vårduppgifter,

nr 211, av herr Wedén m. fl., angående
vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder,

nr 212, av herr Westberg i Ljusdal,
angående inlösen av egnahem vid flyttning
av arbetsmarknadsskäl,

nr 213, av herr Wiklund i Stockholm,
angående utformningen av frivårdshotell
inom kriminalvården,

nr 214, av herr Börjesson i Glömminge,
om utformningen av stängsel vid
ombyggnad av allmänna vägar,

nr 215, av herr Ekström, angående
det enskilda vägväsendets organisation,
nr 216, av herrar Gustavsson i Nässjö

och Sörenson, angående den statliga
trafikpolitiken,

nr 217, av herr Holmberg m.fl., om
ett fristående, reklamfinansierat TV-företag,

nr 218, av herrar Jonsson i Mora och
Boo, om elektrifiering av järnvägen
Borlänge—Mora,

nr 219, av fru Nettelbrandt m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Trafiksäkerhetsforslcning,

nr 220, av herr Oskarson m.fl., om
utbyggnad mellan Varberg och Fjärås
av europaväg 6,

nr 221, av herr Petersson i Gäddvik
m. fl., om förbättring av glesbygdernas
postservice,

nr 222, av herr Westberg i Ljusdal
in. fl., angående den statliga trafikpolitiken,

nr 223, av herr Hedlund m. fl., angående
kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun,

nr 224, av herr Wennerfors m. fl., om
ersättning till upphovsman vid utlåning
av musikalier,

nr 225, av herr Josefsson i Halmstad
m. fl., om höjning av anslaget till Varbergs
museum,

nr 226, av herr Gustafson i Göteborg
in. fl., angående rätt till avdrag vid
beskattningen för forskningskostnader,

nr 227, av herr Henrikson och fröken
Bergegren, om upphävande av gift kvinnas
rätt till förvärvsavdrag vid särbeskattning,

nr 228, av herr Hovhammar m.fl.,
om vidgad rätt till avskrivning vid beskattningen
å maskiner och inventarier,

nr 229, av herr Johansson i Skärstad
ju. fl, om skattemässig inkomstutjämning
för konstnärer,

nr 230, av herr Jonsson i Mora m. fl,
angående resultatutjämningen vid beskattningen,

nr 231, av herr Josef son i Arrie m. fl,
angående resultatutjämningen vid beskattningen,

nr 232, av herrar Jönsson i Ingemarsgården
och Antonsson, om viss premie -

Nr 2

Torsdagen den 23 januari 1969

ring vid beskattningen av personligt
sparande,

nr 233, av herr Leander in. fl., om
skatteomfördelning till förmån för låginkomsttagare,

nr 234, av fru Mogård in. fl., om upphävande
av förbudet mot utskänkning
av rusdrycker i samband med teaterföreställning,

nr 235, av herrar Petersson i Gäddvik
och Nilsson i Agnäs, om avdrag vid beskattningen
för anläggande av skogsbilväg,

nr 236, av fru Ryding och fru Marklund,
angående beskattningen av ensamstående
föräldrar med hemmavarande
barn,

nr 237, av fru Sundberg, angående beskattningen
av inkomster från grus-,
torv- eller lertäkt,

nr 238, av herr Thylén, om översyn
av vissa avdragsregler i kommunalskattelagen,

nr 239, av herr Haglund in. fl., angående
produktionskostnaderna och lönsamheten
inom vissa norrlandsregioner,

nr 240, av herrar Jönsson i Ingemarsgården
och Larsson i Norderön, om
speciella iokaliseringspolitiska insatser
i Jämtlands län,

nr 241, av herr Mellqvist in. fl., om
förhöjda pensionsförmåner åt f. d. avdelningssekreteraren
i statsutskottet
Åke Gyllenram,

nr 242, av herr Persson i Heden, om
temporärt skydd för svensk textil- och
konfektionsindustri mot import till
dumpingpriser,

nr 243, av herrar Thylén och Hovhammar,
om postgirokonto för alla medborgare,

nr 244, av herrar Börjesson i Falköping
och Johansson i Växjö, om ersättning
av statsmedel vid skada för enskild
person genom brott,

nr 245, av herrar Eriksson i Arvika
och Berndtsson, om proportionella val
av nämndemän,

nr 246, av fru Holmquist m. fl., angående
offentlighet för personundersökning
i brottmål,

nr 247, av herr Petersson i Gäddvik
in. fl., angående verkställande av påföljd
för brott begånget i Sverige av utlänning,

nr 248, av herr Sjöholm, angående lönefordringars
behandling i konkurs,
nr 249, av herr Wiklund i Stockholm,
om rätt att överklaga övervakningsnämnds
beslut i passärende,

nr 250, av fru Kristensson, om pension
för utvecklingsstörda utländska
medborgare,

nr 251, av herr Hedlund in. fl., om åtgärder
mot narkotikamissbruket,

nr 252, av herrar Bengtsson i Landskrona
och Fridolfsson i Rödeby, angående
politisk information och propaganda
på arbetsplatser,

nr 253, av herr Clarkson in. fl., angående
berikning av livsmedel med järn,
nr 254, av herrar Franzén i Motala
och Henrikson, angående sjukpenningklass
vid s. k. bristyrkesutbildning,
nr 255, av herr Hermansson in. fl.,
angående bidragen för rehabilitering,
nr 256, av herr Holmberg m. fl., angående
arbetsmarknadspolitiken,

nr 257, av herr Johansson i Skärstad
in. fl., om förkortning av arbetstiden
vid treskiftsarbete,

nr 258, av herr Lindberg m. fl., om
ändrade pensionsbestämmelser för
skogsarbetare,

nr 259, av fru Marklund m. fl., om en
speciell form av förtidspension,

nr 260, av fru Nettelbrandt in. fl., om
sabbatsår,

nr 261, av herr Persson i Skänninge,
om inspektion av arbetarskyddet inom
lantbruks- och trädgårdsnäringarna,
nr 262, av herr Andersson i Storfors
in. fl., om skydd för bävrars boplatser,
nr 263, av herr Löfgren in. fl., om
viss övervakning av från utlandet inkommande
motorfordon,

nr 264, av herr Eriksson i Bäckmora
in. fl., om lagstiftning mot trafikfarlig
bilförsäljning,

nr 265, av herrar Werner och Fridolfsson
i Stockholm, om ett bättre djurskydd,

Torsdagen den 23 januari 1969

Nr 2

nr 266, av herr Werner in. fl., om
överflyttande å polismyndighet av tillsynen
över djurskyddet,

nr 267, av herr Ekström m. fl., om
förbättrad naturvård,

nr 268, av herr Hansson i Skegrie
in. fl., om överförande av mark till s. k.
åkerreserv,

nr 269, av herr Jonasson in. fl., om
statlig kreditgaranti för deltidsjordbruk,
nr 270, av herr Josef son i Arrie m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Statens växtskyddsanstalt,

nr 271, av herr Nilsson i Östersund
m. fl., om skogsfonder för regional utveckling
av näringslivet,

nr 272, av herrar Petersson i Gäddvik
och Nilsson i Agnäs, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till Särskilt stöd åt det mindre jordbruket,

nr 273, av herrar Petersson i Gäddvik
och Nilsson i Agnäs, angående statsbidraget
till byggande av skogsbilvägar,
nr 274, av herr Stridsman in. fl., om
bidrag från älgskadefonden för bilskada
vid sammanstötning med älg,

nr 275, av herr Sundkvist in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Ersättningar vid bildande
av naturreservat,

nr 276, av herr Oskarson in. fl., om
kreditgarantier till deltidsjordbrukare,
nr 277, av herr Ahlmark m. fl., om utredning
angående ett nordiskt institut
för framtidsforskning,

nr 278, av herr Bengtsson i Landskrona
in. fl., angående den äldre arbetskraftens
sysselsättning,

nr 279, av herr Brandt m. fl, om förebyggande
åtgärder inom hälso- och sjukvården,
m. m.,

nr 280, av herr Johansson i Norrköping
m. fl., om bättre arbetarskydd
m. m. inom vissa yrkesområden,

nr 281, av herrar Johansson i Skärstad
och Boo, om åtgärder för att stimulera
gåvor till religiösa m. fl. ändamål,

nr 282, av fröken Sandell in. fl., om
avskaffande av ordensväsendet,

nr 283, av herr Wedén m. fl., angående
den psykiska hälso- och sjukvården,
samt

nr 284, av herr Wedén m. fl., om åtgärder
mot narkotikamissbruket.

Dessa motioner bordlädes.

§ 31

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Hedin (m), till hans excellens
herr statsministern angående en undersökning
rörande jordbrukets situation
i det nordiska samarbetet,

herr Nilsson i Agnäs (m), till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående förarskyddsförsäkring
för domänstyrelsens fordon, och
herr Sjöholm (fp), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående olägenheterna av dröjsmål
med beslut om existensminimum i vissa
skatteärenden.

§ 32

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.28.

In fidem

Sune K. Johansson