Nr 2 ANDRA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:2)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 2 ANDRA KAMMAREN 1967

19 januari

Debatter m. m.

Torsdagen den 19 januari fm. Sid

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m...................... 3

Interpellationer av:

herr Svenning ang. förhållandena på hyres- och bostadsmarknaden

för ensamstående bostadssökande............................ 79

herr Hugosson ang. regionala förråd för eldhandvapen och ammunition.
..................................................... 80

herr Andersson i Storfors ang. åtgärder mot vapenstölder ur militära

förråd.................................................... 81

herr Källstad ang. uppbyggnaden av arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildningen
.......................................... 82

Torsdagen den 19 januari em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (forts.)............... 83

Meddelande om enkla frågor av:

herr Turesson ang. förläggning av myntverket till Kopparbergs län 141
fru Thunvall ang. ökad information om den nya s. k. ordningsbotens

tillämpning vid trafikförseelser.............................. 141

fröken Andersson i Strängnäs ang. nya former för hedersbevisning för
lång och trogen tjänst inom det statliga verksamhetsområdet. . . 141

herr Eriksson i Bäckmora ang. åtgärder för att nedbringa olycksfalls frekvensen

på vägarna..................................... 444

fru Kristensson ang. en översyn av arbetsgivarpartens organisation

på den statliga sidan....................................... 444

fru Kristensson ang. skärpta straffbestämmelser för olaga narkotikahandel
................................................... 444

1—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 2

i %

v- ";s '' ,’i >• f. 4 ,* ''vV F i ■

j \ ; u< n.! i <

; /• JJ ff

■i v

, , fil>r.=''»v;.:U- >5

i;; ‘J - -

••

vr; cS4|ii5l‘*:

: " : tL''.i •

.. iii: . ?.''1 .

......... : i; {> rtvtf''!

v. \"A Uu ; x :•••;

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Torsdagen den 19 januari

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollen för den 10 och
den 11 innevarande januari.

§ 2

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet Kungl. Maj :ts
å bordet vilande propositioner:

nr 8, angående överlåtelse av staten
tillhörig mark,

nr 9, angående fortsatt disposition av
vissa äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
och

nr 12, angående livränta till vissa
personer.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å
bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 62—64;

till statsutskottet motionerna nr 65—

68;

till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 69; och

till statsutskottet motionerna nr 70—
80.

Vid föredragning av den å bordet
vilande motionen nr 81, om statlig totalfinansiering
av bostadsbyggandet,
hänvisades motionen, såvitt avsåg inrättande
av en statlig bostadsbank, till
bankoutskottet och i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionerna
nr 82—85;

till bankoutskottet motionerna nr 86
—89;

till lagutskott motionerna nr 90—102;

till jordbruksutskottet motionen nr
103;

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 104—106; och

till statsutskottet motionen nr 107.

§ 4

Föredrogs den av fru Nettelbrandt
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående helikopter-
och svävartrafik i Stockholms
skärgård.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Justerades protokollsutdrag.

§ 6

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. ni.

Föredrogs för remiss till utskott i ett
sammanhang Kungl. Maj :ts å bordet
vilande propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1967/68, och nr 2, angående
utgifter på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1966/67.

Därvid anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Strindberg överdrev naturligtvis
när han en gång uttalade att
vad som sker i Sverige har lika liten
betydelse som det som inte sker på

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Grönland. Men ibland kan man ju ställa
frågan om inte det som sker utanför
vårt lands gränser på lång sikt kan få
ännu större betydelse för utvecklingen
i vårt land och för vårt folk än våra
egna åtgärder här hemma. Därför är
det naturligtvis en banalitet att säga att
debatten kring de utrikespolitiska
spörsmålen måhända ägnas alltför ringa
uppmärksamhet i den svenska riksdagen.

Jag skall emellertid ändå inte gå in
på dessa spörsmål närmare i dag. Jag
hoppas på flera tillfällen ganska snart.
Jag berör bara ett par utrikesfrågor i
förbigående. Jag anser det nämligen
inte lämpligt att göra remissdebatten
till en debatt där allting avhandlas huller
om buller och brukar betecknas som
en sillsallad-debatt. Det är bättre om vi
försöker i huvudsak koncentrera debatten
på de problem som gäller den framlagda
budgeten och den ekonomiska
politiken. Men tillåt mig att kort framhålla
ett par synpunkter.

Balansen mellan kommunism och demokrati
i världen spelar givetvis en
ganska avgörande roll även för vårt
land. Enligt min mening har man i
svensk utrikespolitisk debatt hittills
knappast ägnat tillräcklig uppmärksamhet
åt den kinesiska stormaktens
politik, sedd ur ett framtidsperspektiv.

Den kinesiske kommunistledaren
Maos läror om befrielsekrig, som ingalunda
utgår från någon hänsyn till
folkmajoritetens önskemål, är ju ett talande
vittnesbörd om vilket betraktelsesätt
som ligger bakom den kinesiska utrikespolitiken.
Det finns naturligtvis
betydande risker för att denna utrikespolitik,
när maktmedlen har vuxit,
kommer att visa en ännu klarare aggressivitet
än vad den hittills har gjort.
Därvidlag behöver jag endast hänvisa
till relationerna mellan Kina och Indien
och de militära aktioner som Kina i det
sammanhanget har bedrivit under några
år.

Det förefaller mig också klart att det

ur den synpunkt, som är den för kinesisk
utrikespolitik dominerande, inte
är överraskande att man på det hållet
motarbetar försöken att åstadkomma
förhandlingar om fred i Vietnam. Att
få till stånd sådana förhandlingar om
avveckling av konflikten i Vietnam
framstår emellertid ur både svensk och
allmän internationell synpunkt som ett
önskemål av högsta rang. För min del
skall jag inte närmare diskutera detta,
men jag vill ändå konstatera att jag i
likhet med många andra tror det vara
ytterst angeläget att man på amerikansk
sida utan villkor upphör med
bombningarna. Det gäller naturligtvis
då också att klargöra att efter ett sådant
steg den internationella opinionen
måste förvänta, att den andra sidan för
sin del bidrar till en nedtrappning av
de militära operationerna.

Bägge parter bör naturligtvis på
längre sikt acceptera val under internationell
kontroll, så att Vietnams folk
självt kan få avgöra sitt framtida öde.
Tyvärr måste man väl hittills ganska
pessimistiskt bedöma utsikterna att få
en kommunistisk regim att acceptera
fria val under internationell kontroll.
Men man kan ju hoppas på en attitydförändring
och en utveckling i den
mer än tio år gamla Genéve-överenskommelsens
anda.

Det är glädjande att konstatera att vi
här i riksdagen — i varje fall vad de
fyra klart demokratiska partierna beträffar
-— inte har mött några större
meningsskiljaktigheter i den här berörda
frågan, eftersom statsministerns
och utrikesministerns deklarationer inte
har givit anledning till gensägelse utan
endast kommentarer och nyanseringar
på enskilda punkter.

Jag övergår, herr talman, till några
ord om u-landshjälpen. Från mittenpartiernas
sida har man i flera år drivit
på och önskat en snabbare ökning
av det statliga stödet till u-länderna.
Det anförs nu från socialdemokratiskt
håll att Sveriges folk inte har sympa -

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tier för en mera radikal utvidgning av
u-landshjälpen, att alltså tanken seglar
i motvind. Enligt min mening kan detta
i så fall äga något samband med att
den regeringspartiet närstående tidningspressen
såvitt jag kan bedöma talar
mindre positivt om detta spörsmål
än vad t. ex. den liberala pressen gör.

Men jag tror, herr talman, att själva
utgångsläget för en bedömning av de
svenska uppoffringarna för u-landshjälpen
behöver klargöras bättre. I verkligheten
förtjänar det svenska folkhushållet
på gynnsamma bytesförhållanden
med u-länderna, liksom andra industriländer
gör, mycket större belopp än vi
själva ställer till förfogande för n-länderna
som gåvor eller som sådana lån
som förmodligen kommer att avskrivas.
Man kan säga att den förskjutning av
bytesförhållandena i utrikeshandeln till
u-ländernas nackdel som ägt rum efter
kriget — och som innebär att u-ländernas
exportvaror blivit billigare, medan
industriländernas exportvaror, vilka uländerna
måste köpa, blivit dyrare —
har under ett antal år för det svenska
folkhushållet betytt en vinst, som i
varje fall inte väsentligt understiger en
miljard kronor om året. Detta visar sig
naturligtvis i att vi får importvaror
billigare, vilket i sin tur innebär att de
svenska medborgarna får vissa varor
billigare när de köper i affärerna. Det
påverkar direkt både levnadskostnader
och produktionskostnader i Sverige.

Mot den bakgrunden framstår kravet
på en snabbare ökning av hjälpen till
u-länderna inte som en begäran om någon
alldeles orimlig generositet utan
snarare, tycker jag, som ett ganska försiktigt
förslag om ökad hjälp från Sverige
och andra industriländer till uländerna
och deras folk.

Beträffande u-ländernas problem vill
jag i övrigt än en gång peka på vikten
av en internationell beredskap som gör
det möjligt åt! snabbt åstadkomma en
mycket omfattande livsmedelshjälp för
att förhindra en skärpt och ökad svält

inom u-länderna, ifall det skulle bli
mycket ogynnsamma skördeförhållanden
i några av dessa länder. Från mittenpartiernas
sida har vi föreslagit att
Sverige skulle verka för en FN-fond
som tillfördes en miljard dollar om året,
d. v. s. över 5 000 miljoner kronor om
året. Det svenska bidraget till en sådan
fond skulle enligt gängse proportionsregler
bli av storleksordningen 100 miljoner
kronor om året. — Samtidigt får
man naturligtvis ordna förbättrade lagringsmöjligheter
både inom och utom
u-länderna för att åstadkomma en sådan
beredskap att man snabbt kan inskrida,
när behov uppkommer — ty då
blir det endast fråga om månader innan
man måste göra något för att undvika
en verklig katastrof.

Enligt min mening räcker det aliså
ingalunda med de åtgärder som Förenta
Nationernas jordbruksorganisation
i Rom redan har vidtagit och de som
Förenta Nationerna har diskuterat. De
åtgärder som OECD i Paris har diskuterat
är inte heller tillräckliga. Det gäller
en mycket speciell men ytterst betydelsefull
utvidgning och komplettering
av de nämnda åtgärderna. Det
kommer, anser jag, att vila ett mycket
tungt ansvar på alla som inte är med
om att här driva på medan tid är. Den
svenska humanitära och sociala inställningen
kan inte upphöra att gälla vid
landets gränser. Därom är vi säkerligen
alla överens — det är bara fråga om
att ta konsekvenserna av en inställning
som vi väl allesammans helhjärtat omfattar.

Herr talman! När jag nu går över till
förhållanden av mera inrikes karaktär
vill jag först med några ord uttrycka
vad jag tror att alla i denna kammare
gemensamt känner, nämligen stor sympati
och medkänsla med de anhöriga
till de polismän och den vaktman som
så brutalt dödades för kort tid sedan.

Jag tror att denna händelse, tragisk
och förfärlig som den är, ger oss anledning
att överväga, inte minst här i riks -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dagen men över huvud taget i det svenska
samhället, vilken kolossalt stor betydelse
det har för oss alla med en
effektiv ordningsmakt. Dess medlemmar
arbetar ofta under betydande personliga
risker.

Vi kan säga, utan att anklaga någon
annan mer än oss själva, att det vore
önskvärt med en mera positiv inställning
hos Sveriges folk till ordningsmakten,
som gör en så utomordentligt
viktig tjänst och under förhållanden som
kanske inte alltid har gjorts så betryggande
för utövarna som hade varit möjligt.
Något kan säkert göras för att
åstadkomma en mera positiv inställning
just till ordningsmakten och det är enligt
min mening cn viktig samhällsangelägenhet
att verka i den riktningen.
Jag hoppas för min del att regeringen
skall vara villig att ta initiativ som kan
åstadkomma en ökad förståelse på detta
område.

Herr talman! Jag har tillåtit mig att
framföra dessa synpunkter även om de
ingalunda är nya. Både jag själv och
andra har för rätt länge sedan — senast
gjorde jag det i pressen för ett år sedan
— anfört ungefär detsamma.

Innan jag går över till de ekonomiska
spörsmål som gäller budgeten vill jag
kort beröra författningsfrågan och försvarsfrågan.

De avgörande förhandlingarna i författningsfrågan
förestår. Det återstår
kanske endast några veckor innan ett
avgörande skall träffas om det skall
finnas förutsättning att förslag skall
framläggas för riksdagen om en författningsreform,
beslutad 1968/69, ett förslag
som sedan riksdagen i dess helhet
naturligtvis har att ta ställning till.

Folkpartiets ståndpunkt är som alla
vet klar. Vi önskar eu kammare vald på
en och samma dag genom direkta val
utan sammankoppling med kommunalvalen
och ett valsystem som ger en
rättvis mandatfördelning, men med den
reservationen att uppsplittring i småpartier
på ett sätt som minskar demo -

kratiens handlingskraft motverkas. Naturligtvis
gör vi inte — lika litet som
andra partier — anspråk på att få diktera
innebörden av ett förslag i dess
helhet. Vi har emellertid tillåtit oss att
både före och efter valet uppmana
socialdemokraterna att åter överväga
och till prövning uppta sitt krav på en
gemensam valdag för kommunal- och
riksval. Vi tror nämligen att gemensam
valdag vore en otillfredsställande lösning,
men då förhandlingar om den saken
och om en kompromisslösning angående
valsystemet förestår gör jag endast
den reflexionen att det förefaller
mig som om uppgörelse borde kunna
nås vid en saklig behandling.

Försvarsfrågan har ju aktualiserats
både i höstas och ännu mer den senaste
veckan. Försvarsminister Sven Andersson
överraskade genom ett uttalande
som bl. a. innehöll en mening om att
svensk socialdemokrati nu skulle ta
mera inrikespolitiska hänsyn vid försvarsfrågans
lösning än tidigare.

Eftersom det inte kan vara en försvarsministerns
privata reflexion, tilllåter
jag mig att fråga herrarna på regeringsbänken:
Vad i all världen betyder
det att regeringen nu skall ta mera
hänsyn till inrikespolitiska ting när den
avgör sin attityd till försvarets omfattning
och inriktning och möjligheterna
att uppnå den överenskommelse mellan
de demokratiska partierna, som hittills
med all rätt tillmätts så stor vikt?

För övrigt kan man inte undertrycka
tanken att för ett parti som talar så
mycket om sitt intresse för planering är
den socialdemokratiska hållningen till
planeringen på försvarets område överraskande.
Att långtidsplaneringen har
lett till mera ekonomiska dispositioner
och givit oss bättre försvar för varje
miljon kronor har hittills, såvitt jag vet,
alla varit överens om. Då är det klart
att en plötslig kastning i planeringen
medför förluster och minskad effektivitet.

Ordföranden i utredningen, förre

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

statssekreteraren Frithiofson, uttalade i
TV-debatten häromdagen, att det var
fel att man haft en högre planeringsnivå
än anslagsnivå inom försvaret. Nåväl,
om detta är fel, vad är då orsaken
till att regeringen år efter år lagt fram
förslag av denna innebörd? Vidare: Har
regeringen i det nya läget åsikten att
användandet av planeringen som instrument
för att åstadkomma så effektivt
försvar som möjligt inom resursernas
ram inte längre duger eller vilken
är inställningen? Varför har man i så
fall inte i tid underrättat offentligheten
om eu ändrad inställning? Varför har
man så plötsligt som nu skedde i höstas
efter valet kommit med helt nya direktiv? Herr

Fritliiofsons försök att hänvisa
till att han hade talat med någon expert
om en tioprocentig reduktion av ett
visst anslag var verkligen det sämsta
alibi jag på länge hört talas om, om detta
skulle innebära att regeringen i god
tid varnat för och upplyst försvarsberedningen
om en radikal kursändring.
Jag vill emellertid för min del starkt
understryka att jag å andra sidan så till
vida delar regeringens mening att jag
tror att en väsentlig nedskärning av
försvarskostnaderna jämfört med en
fortsättning på oförändrade grunder är
nödvändig.

Mot den bakgrunden — denna ståndpunkt
har uttryckts både från vår sida
och på annat håll i försvarsberedningen
— är det mycket överraskande att regeringens
representanter i beredningen
tydligen fick instruktioner om att de
inte under några omständigheter fick
förhandla med oppositionspartierna om
en uppgörelse rörande försvarsanslag
under 1967/68. Det har väl inte under
många årtionden förekommit här i landet
att en regering har intagit den hållningen,
att när förhandlingarna skall
börja — och de gäller det primära
spörsmål som utredningen enligt sina
direktiv tillsatts för att belysa — förklarar
regeringssidan: Nej, detta får ni

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i inte resonera om. Även när oppositior
nens representanter sade sig vara villi;-
ga att till och med använda julferierna
för sådana förhandlingar, blev det ett
a bleklagt nej. Detta var så mycket märkn
ligare som det framkom att man i varje
r fall inom mittenpartierna inte ställde
t krav på några väldiga avvikelser från
det som för nästa budgetår framfördes
- från regeringshåll. Var detta uppträdande
vad Sven Andersson avsåg när han
i talade om att regeringen i försvarsfråå
gan skulle ta inrikespolitiska hänsyn?
i Eller vad är annars förklaringen till att
r man vägrat att resonera om nästa års
s anslag? Hänvisningen till »tidsbrist» är
ett hopplöst argument efter de upplysningar
som kan lämnas från oppositioa
nens ledamöter i försvarsberedningen.
t Man kan inte säga att ett socialdet
mokratiskt försök att få diktera stånda
punkterna blir mera naturligt efter ett
val som har visat, att den svenska soI
cialdemokratien representerar en be tydligt

mindre andel av Sveriges folk
;. än vad oppositionspartierna gör. Jag

t undrar om socialdemokraterna nu in1
räknar kommunisterna i sitt fasta regel
ringsunderlag även när de diskuterar
/ försvarsfrågan. Även i så fall represenl
terar de dock en minoritet.

Herr talman! Jag övergår nu till en
bedömning av budgeten och den ekonomiska
politiken. Resultatet av denna
i politik är att prisstegringen med alla
dess orättvisor fortsätter. Betalningsbalansen
är svag och en krisartad utvecki
ling är inte utesluten. Många företag
5 får slå igen eller inskränka produktioc
nen — inte på grund av ineffektivitet
i utan i huvudsak av tre andra skäl: den
5 svenska kostnadsnivån har kommit för
r högt upp internationellt sett; dumpingbetonad
export, t. ex. av textilvaror, kastas
till stor del in på just den svenska
1 marknaden eftersom flertalet andra ini
dustriländer har importrestriktioner;

i här råder en oerhörd kapitalbrist som

fösvårar läget inte minst för de mindre
i företagen. Kapitalbristen och den rela -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tivt höga svenska kostnadsnivån är det
utmärkande. De förhållandena ändras
inte med konjunkturerna. Härtill kommer
nu de omställningssvårigheter som
inställer sig inom de företag som levererar
till försvaret.

Alla vet hur vi i folkpartiet under efterkrigstiden
krävt en politik som uppmuntrar
inhemsk kapitalbildning och
som inte utestänger utländskt kapital.
Herr Sträng och hans företrädare har
ryckt på axlarna. De har en gammal
socialistisk fördom mot enskild kapitalbildning.
Mer och mer har man motverkat
den genom en ointresserad skattepolitik,
genom inflation, genom hinder för
företagens konsolidering och genom att
vägra att sälja värdefasta obligationer.
I dag ser man vilket misstag som här
har begåtts. Motståndskraften mot dagens
påfrestningar är därför hos många
företag inte vad den borde ha varit.
Detta går ut över de anställda, deras
sysselsättning och trygghet. Regeringen
talar om trygghetspolitik, men ingen
kan bestrida att det senaste årtiondets
allmänekonomiska politik minskar
tryggheten i dagens läge.

Vad är då herr Strängs recept? Ja,
det är en onödig fråga: skattehöjningar
och nya regleringar naturligtvis. Vem
bär varit med om någon annan rekommendation
från hans sida? När företagens
självfinansiering har försvagats
och kapitalmarknaden har frusit fast,
kommer finansministern till skattebetalarna
och säger: »Ni måste betala 500
miljoner kronor extra som jag kan
ställa till företagens förfogande.» Och
naturligtvis skall detta göras på ett sätt
som ökar statens makt över näringslivet.
Regeringens nya ekonomiska triumvirat
skall sortera upp företagen i tre
klasser: de som får förmåner om de är
snälla, de som behandlas mera neutralt
och de som skall straffbeskattas med 25
procent extra avgift på nya byggnader
och andra investeringar. Hit hör handel,
kommunikationer, banker, kontor
och en lång rad kommunala investering -

ar. Idrottsanläggningar räknar herr
Sträng också dit. De skall också straffbeskattas
av staten.

Vad blir följden av en så våldsamt
hög avgift som 25 procent? Jo, naturligtvis
en häftig inskränkning i den
drabbade verksamheten, när påbörjade
arbeten slutförts. Det kommer att skapas
svårigheter både för byggnadsindustrien
och dess beställare. Ryckigheten,
som i så hög grad fördyrat och
minskat de senaste årens bostadsbyggande,
skall nu prägla även byggandet
i övrigt. Ryckighet är herr Strängs ekonomisk-politiska
melodi! Allmänheten
får betala fiolerna genom minskad
trygghet och en sorglig fördyring, särskilt
av bostäderna.

Naturligtvis försätter regeringens tidigare
misslyckade politik nu landet
i ett tvångsläge, som i rätt hög grad
binder både regeringens och oppositionens
händer. På kort sikt blir ett ökat
offentligt sparande ofrånkomligt. Först
på längre sikt, och med en ny regering,
går det att skapa förutsättningar för en
ny politik som ökar det enskilda sparandet
och gör slut på de ständiga
skattehöjningarna, men självklart är
enligt min mening att tendensen till politisk
kontroll och regleringar måste
bekämpas. Den växande statliga makten
över kapitalmarknaden är den väg
till ett socialistiskt system som svensk
socialdemokrati alltmer målmedvetet
vandrar. I varje nytt s. k. krisläge inför
man nya institutioner som ger de
styrande makt av det slaget. Fler och
fler människor skall bli beroende av
staten. För den liberala folkrörelsen är
det en angelägen uppgift att i stället
finna sådana former för åtgärder till
tryggande av sysselsättningen och till
främjande av standardstegringen både
för arbetande och för pensionärer, som
leder bort från allstatlighet och beroende
av de politiskt maktägande. Det blir
en bättre demokrati på den liberala
vägen än genom socialistisk maktkoncentration.

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

Det senaste försöket att öka regeringens
makt över ekonomien tycks vara
den nya fonden, som ju skapar nya
möjligheter till politisk centraldirigering
av näringslivet. I avsaknad av närmare
upplysningar om regeringens planer
måste emellertid den kritiska
granskningen anstå tills dessa förslag
framlagts.

Låt mig i stället kort antyda hur jag
ser på problemet med samhällets inställning
till strukturrationaliseringen, som
ju är en ständigt fortgående verksamhet.
Först vill jag då betona att en väl
och smidigt fungerande kapitalmarknad
är av grundläggande betydelse. Jag
vill också framhålla att samhällsinsatser
för skapande av goda förutsättningar
för rationalisering ingalunda i och
för sig motiverar att statliga representanter
skall börja delta i företagens
skötsel. Varken näringspolitik i allmänhet
eller lokaliseringspolitik i synnerhet
har hittills ansetts med fördel kunna
motivera statligt delägarskap. Varför
skall det då vara självklart varje gång
en mera omfattande strukturrationalisering
kommer på tal att staten skall
pressa på för att få ägarintressen och
styrelserepresentanter?

Med det fina, moderna ordet strukturrationalisering
syftar jag i inskränkt
bemärkelse på en sammanläggning av
produktiva enheter samt eventuellt en
arbetsfördelning och specialisering mellan
de återstående, allt saker som leder
till framställning i stora serier och till
ökade möjligheter för utveckling och
forskning, utan att man fördenskull
hemfaller åt övertron att stora enheter
alltid är bättre än mindre.

De växande stormarknaderna ute i
världen framtvingar på många håll en
snabbare strukturrationalisering, som i
och för sig bör bli räntabel i längden,
men som ställer stora anspråk på kapital.
Med de alltför begränsade resurser
vår svenska kapitalmarknad har, kan
detta motivera samhällelig medverkan
för att öka kapitaltillgången och få ka -

pitalmarknaden att fungera smidigare i
sådana fall, där eljest den privatekonomiskt
mest lönande rationaliseringen
leder till minskad sysselsättning genom
företagsnedläggelser på ett för platsen
och trakten allvarligt sätt. Den aktiva
sysselsättningspolitiken, som under
enighet har utbyggts, kan då behöva
en viss komplettering för att uppnå lösningar
som är samhällsekonomiskt och
socialt berättigade på lång sikt, men
framför allt bör naturligtvis existerande
kreditinstitutioner utnyttjas.

Mycket kan väl åstadkommas genom
kraftigt ökade statliga kapitalanslag till
företagarföreningarnas samt till hantverks-
och småindustrilånefondens utlåningsverksamhef
och rationaliseringsstöd.
Aktiebolaget Industrikredit och
Aktiebolaget Företagskredit samt en del
branschkreditinstitut kan också med
fördel tillföras mer kapital. Riksbanken
kan släppa fram fler industriobligationslån
på marknaden när staten genom
ökade egna kapitalresurser endast
i något minskad grad behöver låna.
Dessutom kan riksdagen bevilja speciella
anslag till lokaliseringslån. Tydligt
är alltså att en ökad total kapitaltillgång
genom större överskott på budgeten,
uppsamlad på ett sådant sätt att
det enskilda sparandet inte mycket påverkas
nedåt, ger möjlighet till betydande
insatser med användande av hittillsvarande
kreditinstitutioner inklusive
affärsbanks- och jordbrukskassor
m. m. Om man dessutom behöver någon
helt ny form, t. ex. en fond av större
omfattning — detta synes mig för närvarande
vara tvivelaktigt. Det ger ju
inga nya pengar att organisera själva
fonden, utan detta är blott en metod att
fördela kapital, ifall man är överens om
en viss beskattning; det är ju den som
ger pengarna.

Enligt min mening är det alldeles avgörande
att man skiljer på dessa saker,
om anskaffning av de erforderliga
pengarna, d. v. s. kapitalet å ena sidan,
och den speciella fondkonstruktionen

1* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 2

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

vid medlens fördelning å andra sidan.
Det primära är ju att kapitaltillgången
ökas. I dagens tvångsläge kan en förstärkning
av budgeten i förhållande till
innevarande år inte undvaras. Den ökning
av driftbudgetens kassamässiga
överskott med närmare 900 miljoner
kronor som nu föreslås kan jag i stora
drag acceptera utan att därför godta en
sådan politik som en permanent sak.
Det är emellertid möjligt att konjunkturutvecklingen
till hösten blir mindre
gynnsam än konjunkturinstitutet förutsäger.
Den saken kräver en god beredskap,
lika väl som hänsyn till de risker
som kan komma från betalningsbalansen
gör det. Endast om man har en god
beredskap i detta fall — om konjunkturerna
blir sämre än det optimistiska
konjunkturinstitutet antar — endast då
kan sysselsättningen tryggas.

Vad inflationen beträffar kan herr
Sträng inte utlova annat än en fortsättning
som hittills. Jag finner detta djupt
otillfredsställande. När skall svensk
socialdemokrati lära sig att det bara
finns tre vägar att välja på: antingen
får man acceptera en prisstegring i ökad
eller oförändrad takt, vilket leder till
svåra förluster och otrygg sysselsättning.
Eller också får man använda statlig
dirigering av arbetsmarknaden, vilket
på sina håll har lekt socialistiska
teoretiker i hågen; men detta är något
som vi såsom anhängare av liberal ekonomi
och fri arbetsmarknad bestämt
tillbakavisar. Ingen kan emellertid bestrida
att för en socialistisk samhällssyn
och dess dirigeringskrav vore det
konsekvent att inte undanta arbetsmarknadens
stora uppgörelser, som har så
stor betydelse för samhällsekonomiens
utveckling.

Ur liberal synvinkel är emellertid endast
den tredje metoden acceptabel,
nämligen att samhället och organisationerna
på frivillighetens väg skapar sådana
institutioner att intressekampen
om inkomstens fördelning utspelas inom
en sådan ram att den kommer att gälla

de reella inkomsterna för varje grupp
och inte gälla höjda nominella inkomster
i pengar räknat, vilka till stor del
ätes upp av högre priser. Herr Sträng
vill inte ens söka åstadkomma en början
till en sådan utveckling genom att
gå med på den rundabordskonferens för
alla grupper som mittenpartierna har
föreslagit. Hans eftermäle blir inflationens
finansminister, med större ansvar
än någon annan för penningvärdeförstöringen
under den Erlanderska regimen
!

Till de problem vilkas lösning på
längre sikt måste gå efter de från vårt
håll utstakade vägarna och inte efter
regeringens hel- eller halvsocialistiska
stigar hör uppenbarligen de kapitalmarknadsproblem
som jag nyss nämnde.
Däri kommer att som en mycket
väsentlig del ingå den stora skattereform,
som för tre—fyra år sedan utarbetades
i stor enighet av den stora
skatteberedningen men som herr Sträng
sedan dess har hållit tillbaka.

Herr talman! Om jag mycket kort får
beröra ett par andra frågor, vore det
otacksamt att inte påpeka att regeringen,
låt vara med en viss eftersläpning,
har godtagit våra förslag på en hel del
punkter. Att folkpensionärerna får en
verklig standardförbättring i år och inte
behöver vänta till valåret 1968 — det
var ju socialdemokraternas ståndpunkt
att förhöjningarna skulle ske bara vartannat
år några månader före valen —
kan de tacka mittenpartiernas ansträngningar
för. Detsamma gäller löftet om
att folkpensionärerna skall få andel i
standardhöjningen även efter år 1968.
Det dröjde som bekant ganska länge
trots bemödanden från mittenpartierna.

Likaledes är det uppenbart att folkpartiets
upprepade och starka påtryckningar
i fråga om vuxenutbildningen
äntligen tycks leda till större grepp.
Den fortgående höjningen av idrottsoch
friluftsanslagen skulle inte — det
vet alla — ha haft en sådan omfattning,
om inte folkpartiet hade lanserat just

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

en fortlöpande stegring av ett tidigare
groteskt underdimensionerat anslag. Att
regeringen hela tiden släpar efter är
en annan sak. Enligt min mening bör
riksdagen få tillfälle att återkomma till
frågan på vilka vägar man kan ge
idrotts- och friluftsverksamheten ytterligare
stöd.

Helt allmänt vill jag, herr talman, om
regeringens utspel i budgeten och dess
politik de senaste månaderna uttala att
regeringen visar en benägenhet för
orimliga pretentioner när den vill allena
bestämma den svenska politikens utformning
och till och med tycks vilja
driva denna i socialistisk riktning, fastän
den endast har stöd av 42 procent
av väljarna och väl inte riktigt på allvar
vill inräkna kommunisterna i det
fasta regeringsunderlaget. Att hänvisa
till en politisk opinion som en gång
fanns, och som fortfarande släpar efter
i första kammaren, förefaller tämligen
odemokratiskt när det gäller att utforma
framtidens politik. Däremot vore
det god demokrati, om regeringen erkände
att den nu är en utpräglad minoritetsregering
med ökad förpliktelse att
visa hänsyn till åsikter och önskemål
från den hälft av Sveriges folk som
oppositionen företräder. Det är en sådan
hållning från regeringens sida vi
begär. I dagens debatt bör regeringen
för Sveriges folk redovisa sin allmänna
inställning till detta demokratiska förstarangsproblem.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Allas vår önskan om
en utveckling mot fredligare förhållanden
i vår värld och en nedtoning av de
världspolitiska spänningarna har tyvärr
inte infriats. Vietnamkriget — ohyggligt
och omänskligt som krig är — utgör det
främsta hindret. Det är ett krig mellan
de stora makt- och stormaktsintressena,
men det är inte stormakterna, kanske
inte ens de militära styrkorna, som mest
drabbas. Civilbefolkningen torde faktiskt
få utstå ännu hemskare lidanden

är de som direkt deltar i stridshandlingarna.

Enligt officiell amerikansk uppfattning
göres stridsinsatserna för att rädda
Sydvietnams folk från kommunistförtryck
och garantera frihet och demokrati.
Men när bombmattorna läggs
ut över områden som anses behärskade
av FNL krävs den största tributen i
döda och skadade av just den befolkning
som skulle bli räddad undan det
kommunistiska hotet. Det är bl. a. sådana
förhållanden som gör vietnamkriget
till ett moraliskt problem.

Oberoende av vilken åsikt man har
om orsakerna till kriget och om de stridandes
politiska avsikter framstår det
för allt fler människor runt om i världen
som en tvingande nödvändighet att
få slut på ohyggligheterna i Vietnam.
Den brand som man tror sig kunna
kontrollera kan ju utvecklas till en
världsbrand som kan komma att sätta
mänsklighetens existens på spel. FN:s
generalsekreterare har bedömt dessa
risker som mycket allvarliga, och det är
kanske initiativ från det hållet som omsider
kan åstadkomma en ändring till
det bättre. Självfallet måste sådana initiativ,
liksom över huvud taget initiativ
från världsorganisationen, få vårt
stöd.

Eftersom det väl i sinom Hd kommer
att hållas en särskild utrikespolitisk debatt
skall jag om internationella förhållanden
i övrigt begränsa mig till att
säga, att jag hoppas att England skall
ha framgång i sina strävanden att få
närmare kontakt med EEC-marknaden
och att komma in på den, och att också
de övriga EFTA-länderna snart därefter
skall röna samma framgång.

Liksom herr Ohlin vill jag begagna
tillfället att uttrycka min medkänsla för
anförvanterna till de polismän och den
vaktman som häromdagen föll på sina
poster vid ett bestialiskt gangsterdåd,
och liksom herr Ohlin är jag av den
uppfattningen att sådana här händelser
aktualiserar frågan om skyddet för dem

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

som är satta att värna oss och vår egendom
mot gangsters. Jag skulle tro att
bland det allra viktigaste är att nu genast
på allvar ta upp frågan om förvaring
av vapen. Det är inte mer än två
eller tre dagar sedan vi underrättades
om att det någonstans i Mellansverige
återigen hade gjorts inbrott i ett skåp —
jag förmodar att det gällde ett träskåp
— och att där hade tillgripits ett antal
pistoler. Så får väl ändå inte vapen förvaras.
Det måste bli ett slut på detta
och det snart.

Beträffande förhållandena här hemma
kan man först konstatera att inflationen
rullar vidare. Prisstegringarna
äter till stor del upp inkomstförbättringarna,
och vid löneförhandlingarna
räknas över lag med nödvändigheten
av en viss kompensation med hänsyn
till den luft i inkomsterna som prisstegringarna
leder till.

Även utrikeshandelns utveckling tyder
emellertid på allvarliga störningar
i ekonomien. Miljardunderskott i utrikeshandeln
två år i följd och allvarliga
tecken på fortsatta underskott är oroande,
även om det skulle råka visa sig,
att en viss del av dessa underskott beror
på brister i statistiken.

Redan vid behandlingen av statsverkspropositionen
i fjol syntes kraftinsatser
vara nödvändiga, men de har
låtit vänta på sig ända till nu. Finanspolitiken
har varit för svag, och man
har med minimal framgång försökt kompensera
detta med åtgärder av annat
slag. Vi har fått dras med en hård kreditåtstrainning
och en skyhög låneränta.
Frågan är, om vi inte försatt
oss i en sådan situation, att en lång och
svår anpassningsprocedur är ofrånkomlig.

Till skillnad från andra länder gick
vårt land in i efterkrigstiden med en
väl bibehållen produktionsapparat. Den
socialistiska s. k. skördetiden höll ett
tag på att få oss på knä men en devalvering
företogs och i kombination med
Koreaboomen gav detta vårt näringsliv

goda förutsättningar internationellt sett
vid 1950-talets början. Dessa förutsättningar
har nu undan för undan försvunnit.
Det har varit en ständig strävan
i vårt land att höja inkomsterna
snabbare än produktionsökningen medgett.
Naturligtvis har detta till stor del
berott på att löntagarna varit medvetna
om den fortgående, kraftiga penningvärdeförsämringen
och önskat kompensera
sig för denna. Kostnadsläget har
härigenom pressats upp, medan priserna
legat stilla eller rört sig långsammare
på marknader där vi haft att möta utländsk
konkurrens.

Till en del har de ökade kostnaderna
uppvägts av rationaliseringar av vårt
näringsliv och till en del har de gått ut
över de s. k. marginalerna, d. v. s. minskat
lönsamheten och finansieringsförmågan.
Men dessa möjligheter att kompensera
kostnadsökningarna är snart
uttömda.

I fjol ville finansministern i allt väsentligt
förklara underskottet i bytesbalansen
med en för hög efterfrågan
här hemma. Från mer än ett håll sades
emellertid, att en väsentlig orsak nog
också var inflationen och vårt höga
kostnadsläge, vilket försämrade konkurrensförmågan.
I årets finansplan gör
finansministern uttalanden som tyder
på att vi numera är ganska ense även
på den punkten — om nu enighet kring
ett beklagligt faktum är någonting att
glädjas över.

Frågan är nu om vi skall fortsätta
snabbt i inflationens utförsbaclre eller
om vi skall försöka bromsa medan tid
är. Ju längre vi låter det rulla, desto
hårdare och smärtsammare måste uppbromsningen
bli.

Det är en klen tröst att valutareserven
hittills inte försämrats. Som jag
nyss antydde kan det finnas vissa ofullständigheter
i statistiken som gör att
exportöverskottet förefaller vara något
större än det är. Men den väsentliga
förklaringen kan knappast ligga däri,
utan till stor del —• kanske till största

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

delen -— måste förklaringen vara, att
svenska företag utomlands har köpt
varor, inte minst maskiner, på kredit.
När svenska företag skall köpa dyra
maskiner utomlands är det mycket vanligt
att man ser till att avbetalningstiden
blir lång. Häri ligger säkert en
icke oväsentlig del av förklaringen till
att bytesbalansen ser ut som den gör
och valutareserven som den gör.

Men dessa krediter utomlands förfaller
till betalning. Vi skjuter bara svårigheterna
framför oss. Underskottet i
bytesbalansen är ett uttryck för att vi
förbrukar mer än vi producerar. Vi tar
både vår egen och något av omvärldens
produktion i anspråk för att täcka vår
förbrukning, trots att vi tillhör världens
rika länder. Bytesbalansens underskott
är mer än dubbelt så stort som vår samlade
u-landshjälp. Av vad vi netto förbrukar
av omvärldens produktion förmår
vi således endast låta en del gå till
u-länderna. På det hela taget är vi
alltså inte en positiv utan en negativ,
en tärande faktor i u-hjälpssammanhang.
Det är hårda ord, men mig förefaller
ett sådant konstaterande ofrånkomligt.

Den restriktiva behandlingen av ulandsanslagen
i statsverkspropositionen
måste man inte minst mot denna bakgrund
beklaga. Det finns numera en
stark och såvitt jag vet tämligen bred
opinion för ökad u-landshjälp. Det är
bra. Men opinionsbildningen måste fortsätta.
Det måste klarläggas att ökad ulandshjälp
kräver återhållsamhet när
det gäller den egna standarden och förbrukningen.
Vi måste göra klart att den
kaka vi har att ta av skall delas upp
för olika ändamål; använder man något
ytterligare till ett ändamål så får man
finna sig i vissa uppoffringar på ett annat
håll. Jag tror inte att detta tillräckligt
kraftigt understrukits under de år
som gått. Numera finns det anledning
att mer och mer klargöra för gemene
man att vi inte kan äta upp kakan och
mer därtill, och samtidigt ge en del av
den till u-länderna.

När det gäller den finanspolitiska
avvägningen och penningpolitiken, så
förefaller det oss som om den ekonomiska
politiken under 1960-talet har
varit bakvänd. Under konjunktursvackan
i slutet av 1950-talet var budgeten
svag, vilket naturligtvis var alldeles riktigt.
Det var också riktigt att ha ett
stort överskott på driftbudgeten under
den högre konjunkturen i början på
1960-talet. Men sedan är det, tycker jag,
slut på riktigheten i den förda ekonomiska
politiken. När konjunkturen efter
något år försvagades gick det minst
sagt trögt att åstadkomma lättnader i
politiken. Från vårt håll framhölls då
att det fanns utrymme både för räntelättnader
och för skattesänkningar. Härefter
inträffade det paradoxala att när
det 1963 och 1964 åter uppkom en konjunkturstegring
och därpå en högkonjunktur
under de följande åren, så blev
statsbudgeten och finanspolitiken svagare.
Man litade ensidigt till penningpolitiken.
Följden har blivit en hård
kreditåtstramning och en skyhög ränta
•— den högsta sedan den s. k. valutakrisen
i början av 1930-talet.

Åren 1964, 1965 och 1966 framhöll vi
dessa synpunkter i debatterna om statsverkspropositionen.
Resultatet av kreditsvårigheterna,
den skyhöga räntan
och det uppdrivna kostnadsläget har
inte uteblivit. Jag är övertygad om att
åtskilliga av friställningarna på arbetsmarknaden
är att hänföra till den hårda
kreditpolitiken och det höga kostnadsläget.

I fjolårets finansplan beräknade finansministern
prisstegringarna till 2,5
procent; de uppgick till drygt 4 procent
enligt nettoprisindex. Naturligtvis
kan man förklara detta med att lönerörelsens
omfattning inte var känd då
prognosen gjordes.

Men å andra sidan tycker nog vi på
vårt håll att regeringen har varit alltför
passiv när det gällt inkomstutvecklingen.
Vi har föreslagit en rundabordskonferens
— för att här återkomma till den
saken för kanske tionde gången — och

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

iiven talat om vad man där skulle syssla
med. Konferensens främsta mål skulle
vara att försöka klargöra för Sveriges
folk att statsmakterna nu är beredda
att ta krafttag för att bromsa inflationen.
Därigenom skulle man enligt vår
mening ha kunnat skapa ett gynnsammare
läge inför de stundande lönerörelserna,
och man skulle ha kunnat övertyga
löntagarna om att det inte var nödvändigt
att till varje pris kompensera
sig för den luft som uppenbarligen i rätt
stor utsträckning kommer med i avlöningskuvertet.

Detta var det främsta målet med rundabordskonferensen.
Men finansministern
har inte velat lyssna på det örat.
Han har förmodligen inte trott på sin
egen förmåga att övertyga Sveriges folk
om att han var beredd att göra verkliga
kraftinsatser för att hejda prisstegringarna.
Jag kan inte uppfatta hans passiva
hållning till denna rundabordskonferens
på annat sätt. Finansministern
bär bara snuddat vid den i förbigående
och frågat: Vad skall en sådan konferens
kunna göra? Ja, om jag inte har
talat om den saken förut, så har jag ju
gjort det nu. Som det nu har blivit
skulle väl en konferens inte ha samma
betydelse nu under ett par år som den
kunnat få i fjol, men inför nästa avtalsuppgörelse
vore det kanske ändå klokt
att tänka litet närmare på att anordna
en konferens.

Jämfört med det beräknade utfallet
för 1966/67 markerar årets budgetförslag
en omsvängning till en starkare
finanspolitik. Den saken vill jag stryka
under och ge finansministern en eloge
för. Ju starkare finanspolitiken är, desto
mjukare kan man vara på kreditområdet,
och desto mera pengar kommer det
då att finnas tillgängliga. Likaså är förutsättningarna
då bättre för att hålla
en rimlig räntenivå på lånen.

Jag vet inte vad som närmast har
fått finansministern att ändra uppfattning
sedan i fjol. Somliga människor
menar att den viktigaste orsaken har

varit valutgången. Själv är jag inte någon
stor teckentydare på området, och
jag begränsar mig därför till att tala
om vad många andra säger. Och det
är ungefär så: Ja, nu är de väl också
på socialdemokratiskt håll på det klara
med att svenska folket inte gillar enpartiväldet.
Man stannar då så lätt kvar
i invanda banor och kör i gamla spår,
även om förhållandena kräver något
helt annat. Något enpartivälde vill vi
därför inte veta av i framtiden, heter
det.

Huruvida detta tal har påverkat finansministern
vet jag inte, men jag
skulle tänka mig att han också har träffat
många människor som sagt ungefär
så.

En annan omständighet är givetvis
att finansministern inte har kunnat
blunda för de svårigheter som friställningen
av arbetskraft vållat i skilda
branscher. Det kan ingen göra, varken
finansministern eller någon annan.

Att ta krafttag i fråga om budgeten
är nödvändigt. Det är en sak. En annan
sak är att budgeten som sådan ändå —
frånsett det syfte jag tidigare nämnt
och som jag ger min odelade anslutning
till ■— knappast kan göra någon människa
glad. Visst har vi haft budgetförslag,
som varit mycket slätstrukna på
utgiftssidan — budgetar där vi har fått
vara mycket återhållsamma med utgifterna.
Vi har också haft budgetar med
stark skattehöjning. Men årets budget
har bägge dessa kännetecken: den är
slätstruken på utgiftssidan och det finns
skattehöjningar med 1,5 miljard på inkomstsidan.
Jag kan inte påminna mig
att vi har haft någon budget med dessa
bägge tråkigheter. Det betyder emellertid
inte — finansministern behöver inte
skriva upp något sådant — att jag tar
avstånd från den; om finansministern
hade skrivit upp vad jag sade för ett år
sedan, hade det varit bättre.

Ingen kan vara glad åt den ytterligare
skärpningen av det redan höga
skattetrycket. Naturligtvis åligger det

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

oss alla att undersöka vilka möjligheter
till besparingar som kan finnas. Men redan
nu är det väl bäst att säga ifrån att
dessa möjligheter inte kan vara särskilt
stora. Något går kanske att spara här
och var, men belopp jämförliga med
den skattehöjning som nu signaleras går
absolut inte, så långt vi kan se, att få
fram.

Jag undrar, om det inte också är en
ganska allmän uppfattning — det skall
bli intressant att höra om finansministern
delar den — att vi här i landet
har haft litet för bråttom med utgifterna.
Vi har räknat på hur de skulle kunna
klaras första och andra året, och
sedan har vi sagt att det blir väl alltid
någon råd det tredje året. Vi höjer väl
då skatten, har man kanske tänkt. I
nuvarande skatteläge är detta en omöjlig
linje i fortsättningen. Vid varje större
kostnadskrävande reform — när det nu
kan bli tal om någon sådan — måste
man göra klart för sig för flera år framöver
var pengarna skall tas och eventuellt
tala om för svenska folket att in
på andra eller tredje året blir det en
skattehöjning igen — det är väl ungefär
vartannat år som skattehöjningarna brukar
komma. Vi måste låta svenska folket
få veta vad dessa reformer kostar och
att de kanske medför ökade skatter.

Budgetförslaget är, som jag har antytt,
en besk medicin till sin inriktning,
men en besk medicin kan ibland vara
alldeles nödvändig för tillfrisknandet.
Tyvärr är nog inte heller detta den sista
beska medicin som fordras. Om inget
mirakel inträffar kommer det att krävas
mycken möda och lång tid för att
vi skall komma till rätta med våra besvärligheter.
Inte minst när det gäller
att eliminera det betydande underskottet
i bytesbalansen signaleras ju åtskilliga
års strävsamt arbete; det dröjer nog
in på 70-talet innan vi har lyckats därmed.

Skattehöjningarna synes inbringa ungefär
1,5 miljard i ökade statsinkomster.
Genomgående är det fråga om höjning
av tidigare utgående skatter och

avgifter. Därtill kommer vissa höjningar
av taxorna i affärsdrivande verk,
och det är väl inte så mycket att säga
om det heller, när vi vet att lönerörelsens
resultat har gjort det nödvändigt
för verken att skaffa ökade inkomster.

Finansministern föreslår också vad
han kallar en förenkling av schablonavdraget
för kommunalutskylderna vid
den statliga beskattningen. Det beräknas
reducera statsinkomsterna med cirka
50 miljoner kronor. Den lättnad detta
medför för lägre inkomsttagare är inte
stor, men den är ändå välkommen eftersom
den reducerar den ökning i skattebördan
för dessa inkomsttagare som
följer av omshöjningen. Från vårt håll
har vid flera riksdagar väckts en motion
om successiv förbättring av schablonavdraget,
annorlunda utformad men
med samma inriktning som här föreslås,
och därför är vi naturligtvis tillfredsställda
med förslaget på denna
punkt.

Nöjda är vi också med extraavdraget
för folkpensionärerna. Det är en reform
i rätt riktning, även om man alltjämt
väntar på ett besked rörande den olösta
frågan om en rimlig skatteordning för
folkpensionärernas inkomster av arbete.
Under ogynnsamma förhållanden
kan ju praktiskt taget hela extrainkomsten
»ryka» och gå till det allmänna.

Åt näringslivets speciella skatteförhållanden
har finansministern, trots det
uppdrivna kostnadsläget, tydligen inte
ansett sig ha råd och möjligheter att
göra någonting. Att finansministern haft
insikt om behovet och nödvändigheten
av åtgärder härvidlag tar jag för givet.
Men han har uppenbarligen inte, som
sagt, vid sin skattebedömning ansett sig
ha råd att göra något, utan den tunga
belastningen på företagen finns kvar.
Att exportnäringar, som kämpar hårt
med den utländska konkurrensen och
har svårigheter på grund av vårt höga
kostnadsläge, skulle ha behövt en avlyftning
av vissa tyngande avgifter råder
det väl endast en mening om.

Den finanspolitiska förstärkningen

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

åstadkommes till en del genom höjningen
av omsättningsskatten. På sina håll
tycks man mena -—- och när jag läser
finansplanen får jag intrycket att finansministern
också hyser denna åsikt
— att det som tas in till statskassan
genom omsättningsskatten är vad som
i vissa sammanhang brukar kallas öronmärkta
pengar, och dessa skulle nu vara
avsedda för en s. k. strukturrationaliseringsfond.
Jag har svårt att förstå detta.
Om man över huvud taget skall tala om
några speciella pengar i detta sammanhang
-—■ vilket det knappast finns logiskt
underlag för -— som går till en
lånefond inom kapitalbudgeten, borde
det ligga närmast till hands att säga
att det är sådana pengar som finansministern
själv lånar upp. Finansministern
lånar ju upp dubbelt så mycket
som det belopp denna fond skall uppgå
till, och det är väl lämpligast, om man
nu skall använda en dialektik — och
något annat är det ju inte fråga om —
att säga att hälften av det jag lånar
upp tänker jag också låna ut.

Plöjningen av omsättningsskatten är
i själva verket ett led i den finanspolitiska
förstärkningen i form av en överbalansering
av driftbudgeten. Det väsentliga
är den finanspolitiska innebörden,
nämligen begränsningen av konsumtion
och efterfrågan och minskat behov för
staten att låna på marknaden, varigenom
ett ökat utrymme skapas för lån
till det privata näringslivet, som ju nu
måste ha lån.

Det är sålunda alldeles riktigt som
finansministern säger i motiveringen till
förslaget om denna fond, att näringslivet
måste ha lån för en högförädling av
varorna som ger oss mera pengar och
hjälper finansministern att minska budgetunderskottet.
Vi måste också i stället
för enheter, som inte kan fortsätta längre,
få någonting nytt — det är jag helt
överens med finansministern om. Plur
dessa krediter sedan skall komma näringslivet
till godo är en sak för sig.

Strukturrationaliseringar, som det i

detta sammanhang talas om, brukar visa
god lönsamhet. Det är också ett krav
som vi måste ställa, om staten genom
en lånefond skall ge strukturrationaliseringar
förtur, så fordras det särskilda
skäl. Det kan vara sysselsättningspolitiska
skäl. Motiveringen kan också
vara ett extraordinärt läge för bytesbalansen
— sådant som det vi har i dag —
när vi, som jag nämnde, genom speciella
insatser är tvungna att se till att vi får
ut värdefullare produkter och på det
sättet minskar importöverskottet.

Jag har sett att man på en del håll
i kritiken mot denna fond gör det så
bekvämt för sig att man hänvisar till
önskvärdheten av en väl fungerande
kapitalmarknad. Handen på hjärtat alla
ni som för det talet på läpparna: Ni vet
väl att med nuvarande bostadsprogram
och hyresreglering är det utomordentligt
svårt att få fram en normalt fungerande
kapitalmarknad? Men vi vet också
att vi är på väg ur dessa bekymmer.
Det råder val ganska stor enighet om
att hyresregleringen skall avskaffas, men
inte över en natt; det måste ta en viss
tid och man får kanske dröja något
längre i de större städerna än på andra
håll. Man måste — som det också föreslagits
— införa ett effektivt besittningsskydd.
Vi i centerpartiet nöjer oss
inte med ett dylikt skydd bara beträffande
bostäderna, utan vi vill att även
den som säljer tobak, som driver en
frisérsalong o. s. v. skall ha ett effektivt
besittningsskydd. Vi vill också att det
skall finnas möjligheter för vederbörande
hyresgäst — och det ingår ju i
förslaget, så det är ingenting nytt — att
få hyran prövad ur skälighetssynpunkt,
därest hyresvärden skulle ha en uppfattning
i den frågan som hyresgästen
inte finner riktig.

Medlen i den föreslagna lånefonden
bör, tycker vi i centerpartiet, ställas
till förfogande på motsvarande villkor
som gäller för lokaliseringslånen, som
också omfattar 500 miljoner kronor,
visserligen fördelade på flera år — om

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

man räknar in lokaliseringsbidragen
blir det 800 miljoner kronor — men
lånebeloppet är i båda fallen 500 miljoner
kronor. När man beträffande lokaliseringspengarna
kan gå en viss väg,
behövs det starka skäl för att i fråga
om ordningen för utlämnande av lån
från den föreslagna fonden ställa in sig
på en helt ny linje. Vi anser att en
orning som tillämpas för lokaliseringslånen
fungerar bra ■—• jag återkommer
om något ögonblick till frågan om lokaliseringens
betydelse.

Hela denna fonds berättigande i sak
bör inte bli föremål för diskussion.
Möjligheterna att godta den är naturligtvis,
som vi sagt från vårt håll, helt
beroende av vilka villkor man ställer.
Att vi inte kan vara med om någon form
som innebär att man skulle använda
dessa medel i socialiseringssyfte behöver
jag väl inte understryka.

I den allmänna debatten om den
eventuella strukturrationaliseringen har
man egentligen bara uppehållit sig vid
större företag, men också de mindre
och medelstora företagen måste tillgodoses.
Den hårda kreditpolitiken har
faktiskt medfört att mindre företag
tvingas gå upp i större, inte därför att
lönsamheten hos de små företagen varit
dålig utan därför att pengarna har
trutit. Likviditetsbekymmer har nödvändiggjort
att små företag har försvunnit.
Det är en beklaglig utveckling
som ökar maktkoncentrationen inom
näringslivet. Jag talar, herr finansminister,
inte bara om den maktkoncentration
som skulle uppstå vid ett socialistiskt
handhavande av fonder utan
också om enskild maktkoncentration,
något som man har afl anledning att
också se upp inför.

Finansministern räknar nu med ett
sammanlagt underskott i drift- och kapitalbudgeten
på drygt 1 miljard kronor.
Bland utgifterna finner vi emellertid
också de 500 miljoner kronor, som
skall lånas ut och inte är avsedda för
statens verksamhet. Samhällsekono -

miskt sett kan man alltså med fullt fog
hävda, att underskottet inte är mer än
drygt 500 miljoner kronor, vilket innebär
en finanspolitisk förstärkning jämfört
med vad som redovisas för innevarande
års budget.

Av vad jag här sagt om budgetunderskottet
och finanspolitiken har väl redan
framgått, att jag är av den uppfattningen
att det beräknade budgetsaldot
bör godtagas och inte försvagas.
Däremot kan det givetvis bli fråga om
att med ett i stort sett oförändrat saldo
göra ändringar på olika inkomst- och
utgiftsposter. Det kan inte röra sig om
så stora saker. Men om man går in för
en budget med detta utseende och för
den förstärkning av finanspolitiken
som budgeten innebär, måste det med
skärpa poängteras att företagen och det
svenska folket, som är varuköpare, har
rätt att kräva eu lägre ränta. Räntan
belastar både företagarna och varorna.
Svenska folket har rätt att fordra att
den finanspolitik som nu har inletts ger
en lättnad i kreditpolitiken som resultat.

Jag skall inte ägna mig så mycket åt
frågan om hög- eller lågräntepolitik.
En gång hade vi här i landet en lågräntepolitik.
Jag tror att de som är intresserade
av statistik skulle ha svårt att
finna att inflationen den tiden var större
än nu.

För att övergå till bostadsbristen vill
jag betona att den nödvändiggör att bostadsbyggandet
hålles på en hög nivå.
Hur mycket bostäder vi kan bygga beror
självfallet på vad vi i övrigt önskar
bygga i fråga om skolhus, fabriker, butiker
o. s. v. Det måste ske en avvägning
mellan olika ändamål.

Man talar ofta om ryckigheten i bostadsbyggandet.
Denna ryckighet kan
ha två orsaker. Om annan verksamhet
och annat byggande av konjunkturskäl
minskar och arbetskraft finns tillgänglig
för en tillfällig ökning av bostadsbyggandet,
vore det enligt min mening
en oförlåtlig dumhet att inte i ett sådant

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

läge utnyttja denna arbetskraft för att
få fram flera bostäder. En annan sak är
att man måste försöka återföra arbetskraften
till det område varifrån den är
tagen, om konjunkturerna där skulle
förbättras. Det måste alltså i en sådan
situation bli en temporär ökning. Vi
måste använda tillgängliga resurser på
bästa sätt.

Sedan finns det en annan ryckighet
som kan bero på att igångsättningen av
byggen får vänta på grund av bristande
planering eller därför att den ekonomiska
politiken inte har varit sådan att
krediter stått till förfogande i den omfattning
som ingår i planerna. Det är
alltså fråga om följderna av en bristande
planläggning eller av en orealistisk
planläggning. En ryckighet av sådana
orsaker blir dyr, som herr Ohlin sade,
och medför höjning av hyrorna. Tyvärr
tycks den ännu inte vara ett övervunnet
stadium, men det är möjligt att den
överenskommelse med kreditinstituten,
om vilken man kunde läsa i dagens tidningar,
kommer att minska just denna
ryckighet.

Ett problem är naturligtvis att bostadsbyggandet
är avskärmat från utländsk
konkurrens och även från annan
konkurrens. Hur det går med priserna
i sådana fall behöver man inte
vara särskilt initierad för att förstå.
Det är ju bara att skriva räkningar på
hyresgästerna.

Enligt propositionsförteckningen
kommer förslag beträffande den nya
jordbrukspolitiken att framläggas i
mars månad. Det borde vara lättare att
nu uppnå enighet om att vi skall ha ett
så rationellt och effektivt jordbruk som
möjligt. Detta har jordbrukarna aldrig
motsatt sig, utan tvärtom varit starkt
intresserade av. Jag begriper inte hur
denna debatt har kunnat uppstå; man
tycks på något sätt ha talat förbi varandra.
Det råder inga divergerande
åsikter i denna fråga. Den är ett gemensamt
intresse för konsumenten och
producenter. Alla vet att vi för över -

skådlig tid framöver får klara vår livsmedelsförsörjning
huvudsakligen genom
inhemsk produktion. Det bör därför
vara möjligt att dra den slutsatsen
att de som skall svara för livsmedelsproduktionen
måste få rimliga arbetsvillkor
och att näringen måste ges sådan
lönsamhet att den kan konkurrera
med andra näringsgrenar. Krediter på
rimliga villkor måste ställas till förfogande
för de i förhållande till den ekonomiska
situationen för dessa människor
kapitalkrävande rationaliseringsåtgärderna.

Jag skall inte tala om den snö som
föll i fjol — det brukar inte leda till
några resultat. Jag skall i stället uttala
min förhoppning om ett lugnare och
mera sansat förhandlingsläge, en rimligare
bedömning av frågorna i fortsättningen.

Man bör också hålla i minnet livsmedelssituationen
ute i världen när man
diskuterar dessa frågor.

En ny och aktiv lokaliseringspolitik
har tillämpats här i landet under cirka
18 månader. Befolkningssiffrorna från
årsskiftet har givit besked om att den
befolkningsminskning, som tidigare
framför allt har gått ut över norrlandslänen,
nu i stort sett kunnat stoppas
upp. För oss som har arbetat för en
lokaliseringspolitik i ett tjugotal år —
till en början utan framgång, sedan
med någon förståelse och efter hand
med goda framsteg — är detta glädjande.
Det är helt säkert till gagn både
för landet och för de enskilda människorna
att man inte så fort det blir
sysselsättningssvårigheter säger: »Nu

skall ni flytta till ett storstadscentrum,
för att få arbete.» I stället undersöker
man nu också möjligheten att få ut företag
till de delar av landet som har sysselsättningssvårigheter
och där människorna
redan har sina bostäder och
skolor. Jag skall inte här uppehålla
mig vid de problem som de stora utflyttningarna
fört med sig, med ökad
trängsel i storstäderna, på gator och i

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Vid

skolor ocli med försämrade förhållanden
för glesbygderna. Det liar vi talat
om så många gånger att det inte vid
detta tillfälle finns anledning att ta upp
kammarens tid därmed.

Sedan kan man fråga om medelsramen
är tillräcklig. Jag tror det inte. Jag
tror att den behöver ökas ut om man
vill fortsätta denna verksamhet. Jag
tror också att man skall öka ut lokaliseringsområdena.
Jag såg — och jag
åberopar återigen dagstidningarna —-att man nu också tänkt göra en undersökning
i detta hänseende beträffande
vissa västsvenska län. Jag emotser med
stort intresse resultatet av denna. Jag
har nog den uppfattningen att det även
där behövs lokaliseringspolitik av den
typ som nu har förts så framgångsrikt i
norr och gjorts ansatser till i andra delar
i landet. Den behöver föras effektivt
och målmedvetet även på andra håll.

Herr talman! Jag har uppehållit mig
mycket vid samhällsekonomi och näringsliv
o. s. v. därför att det är brännande
saker. Visst måste — för att nu
övergå till andra problem — den tekniska
omvandlingen av näringsliv och
samhälle betecknas som någonting gott.

Vi förbereder oss för en sådan omvandling,
vilket gäller inte minst ungdomen,
särskilt dess utbildning och fostran som
är inriktad på de krav och förutsättningar
vi tror skall finnas i framtidens
samhälle. Grundskolereformen, gymnasie-
och fackskolereformerna liksom utbyggnaden
av yrkesutbildningen måste
ses i detta perspektiv, och liknande
aspekter kan läggas även på vuxenutbildningen.
Vi måste också i planering
och forskning försöka att tillgodose
miljöbehoven och länka utvecklingen i
banor som ger ett trivsamt samhälle för
människorna. Vi gör dessa insatser med
glädje med tanke på att det gäller ett
bättre framtida samhälle där våra närmaste,
våra efterkommande skall ha sin
tillvaro under lång tid framöver.

Övergången från jordbruk till industri
har pågått ganska länge. Det har

remiss av statsverkspropositionen m. m.

fört med sig många problem. Åtskilliga
av dem som berörts har kunnat stanna
kvar på sina gamla arbetsplatser och
nöjt sig med lägre lön, men detsamma
gäller inte när man lägger ner industriella
enheter som inte går ihop. Då
kan vederbörande inte stanna kvar och
nöja sig med lägre lön liksom jordbrukarna
i så stor utsträckning har fått
göra, utan då gäller det att lokaliseringspolitiken
och i andra hand omflyttningspolitiken
sätter in. Vi vet att
denna strukturella omvandling kommer
att fortgå och därför vet vi också att
det är nödvändigt att sätta in krafter
på att få fram nya arbetsuppgifter. Det
finns många bland de äldre eller medelålders
som i dag känner risk att bli
ställda utanför rätten till arbete. I viss
utsträckning kan man naturligtvis klara
dem genom förtidspensionering, men
på det hela taget är det en otillfredsställande
lösning både för den enskilde
och för samhället. Det är ett dåligt
substitut.

Ett par ord slutligen om den hårda
begränsningen av viss del av byggnadsverksamheten
genom den prohibitiva
avgiften. Den kommer att kännas hård.
Den kommer att kännas särskilt hård
för människor som genom frivillig uppoffring,
bidrag, dagsverken o. s. v. vill
göra en insats och sedan får lägga på
25 procent på sin egen insats, om det
skall bli någonting av.

Låt mig återgå till frågan om strukturrationaliseringen
! Utgångspunkten
måste vara en samverkan mellan samhälle
och näringsliv. Att få fram de
lämpligaste och effektivaste formerna
och metoderna härvidlag är en av våra
mest angelägna uppgifter. Målet måste
givetvis vara att tillgodose rätten till arbete.
Vi har så ofta talat om rätten till
arbete i anslutning till förhållandena på
1930-talet, att det blivit ett ganska utnött
ord. Människorna har betraktat det
som ett ord, saknande reell betydelse, eftersom
det har rått överfull sysselsättning.
Men just nu, när sysselsättnings -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

möjligheterna på sina håll börjar begränsas,
kan det vara klokt att erinra
om att denna rätt måste vara en av de
fundamentala mänskliga rättigheterna
i ett samhälle som vårt. Målet måste
vara att tillgodose rätten till arbete för
alla, både för dem som genom utbildningsväsendet
blir skickade för olika
uppgifter i det framtida arbetslivet och
för dem som redan har skaffat sig en
god erfarenhet men inte avslutat sin arbetsinsats.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Får jag först uttala min
anslutning till de synpunkter som herr
Ohlin förde fram i början av sitt anförande
på behovet av att begränsa remissdebatten
till budgeten!

Att begränsa ämnet och begränsa talarna
är verkligen önskvärt, men det
räcker inte med det; vi måste också försöka
åstadkomma en realbehandling av
budgeten och finansplanen i riksdagen.
Jag tror att man på det sättet skulle ge
stadga åt det granskningsarbete som
äger rum på olika håll, inte minst i
statsutskottet. Denna fråga har vi diskuterat
under hand, och jag hoppas att
vi kan få komma tillbaka till den och
lösa problemet även innan en författningsreform
kan bli aktuell. Jag hoppas
också på medverkan från regeringen
för att få en förnuftigare ordning
än den som hittills har tillämpats.

Vad sedan beträffar finansplanen, så
lär väl ingen misstycka om jag börjar
med att berömma finansministern. De
berömmande orden skall inte bli många.
Men när det kommer någonting gott från
finansministern, finns det verkligen anledning
att ge uttryck för uppskattning.

Först och främst är årets finansplan
formellt sett välskriven och överskådlig.
Den skiljer sig på ett välgörande
sätt från förra årets dunkla och mångordiga
motsvarighet. Det finns också
skäl att uttrycka tillfredsställelse över
den realistiska bedömning av det ekonomiska
läget som nu har gjorts och

som bryter med tidigare års skönmålningar
och »hurra vad vi är bra»-mentalitet.
Det betyg som har getts i den
allmänna debatten, att finansplanen visar
prov på »tillnyktring» då det gäller
den fortsatta statliga utgiftsexpansionen,
är verkligen på sin plats — detta
naturligtvis sagt utan varje tanke på ordets
egentliga innebörd.

Finansplanen tyder alltså på att inom
regeringen i varje fall finansministern
är medveten om att vi nu har kommit
i en situation som bekräftar, för att citera
finansministern själv, att vi har
dragit »växlar på framtiden som överstiger
vår förmåga och våra resurser».
Oppositionens varningar och förutsägelser
i det avseendet har regeringen
som bekant tidigare bagatelliserat eller
helt tillbakavisat som ovederhäftig
skrämselpropaganda. Trots att redan
förra året visade alldeles påtagliga tecken
på en väsentligt sämre samhällsekonomi
ansåg sig t. ex. statsministern
kunna i första kammaren förklara, att
oppositionspartiernas förutsägelser »på
något underligt sätt» utgjorde en »spöklik
upprepning av den ekonomisk-politiska
debatten från åren 1959—1960».
Statsministern gjorde gällande att utvecklingen
åren 1960—1965 mot bakgrunden
av tidigare olycksprofetior
framstod som »fullkomligt fabulös», och
1960 års valrörelse, menade han, hade
varit en strid om olika bedömningar av
den svenska ekonomiens bärkraft. Socialdemokraterna
hade varit framsynta;
de hade satsat på att bygga ut samhällsfunktionerna,
även om det betydde ökat
skattetryck för medborgarna. Valrörelsens
resultat hade varit ett bakslag »för
räddhågans och pessimismens röster».
•— Nu börjar vi alltså se resultatet av
optimismens röster.

Finansministern har — det skall jag
gärna vitsorda — inte intagit samma
överlägsna attityd. Han har under senare
år i stället valt tekniken att påminna
om att alla våra stora reformer
har genomförts i enighet mellan de de -

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mokratiska partierna, att vi alla följaktligen
är medansvariga och att oppositionen
därför inte har rätt att kritisera
den händelseutveckling som sedan
har inträffat. I själva verket har socialdemokraterna
ensamma eller i förening
med andra styrt detta land under hela
efterkrigstiden. Det är socialdemokratien
som har haft ansvaret för den planering,
på grundval av vilken riksdagen
sedan har haft att fatta sina beslut.

Oppositionen har, inte minst under
de senaste åren, varit utomordentligt
kritiskt inställd mot regeringens prognoser.
Vi har gjort gällande just det
som finansministern nu har erkänt,
nämligen att den utveckling som drevs
fram av regeringen innebar att vi drog
växlar på en osäker framtid, att den
oerhörda expansionen och prioriteringen
av den offentliga verksamheten äventyrade
eller rent av omöjliggjorde den
kapacitetsutbyggnad och den konsolidering
av det svenska näringslivet som
en mera förutseende och mera realistisk
bedömning skulle ha krävt och att
dessa samverkande faktorer måste leda
till fortgående penningvärdeförsämring
och behov av nya skatter.

Det är regeringen som bär det yttersta
ansvaret för de felbedömningar
som har gjorts. Regeringen har alltid
velat göra gällande att det är den som
har skapat det svenska välståndet; ingen
av oss, i varje fall på oppositionens sida,
har väl glömt skrytpropagandan vid
det senaste valet. En konsekvens av detta
i och för sig felaktiga påstående vore
att regeringen nu skulle erkänna att
den också var ansvarig för de felbedömningar
beträffande våra resurser
som den gjort sig skyldig till, men den
slutsatsen drar man ogärna.

Vår samhällsekonomi innehåller i dag
så pass många oroande drag, att man
kanske kan förstå att den socialdemokratiska
propagandan funnit det vara
på tiden att låta statsministern framträda
som landsfader i helsidesannonser i
den svenska pressen och tala om för

folk — om nu inte folk visste det förut
— att förändringar i näringslivet skapar
»osäkerhet och oro», att de tekniska
termerna »friställning och strukturförändring»
— som framför allt regeringspartiets
och LO:s företrädare
har viftat med i tid och otid — inte döljer
allvaret i det som sker och att det
är »enskilda människors trygghet» det
gäller. Som representant för högerpartiet
finner jag det intressant att möta
detta begrepp »enskilda människor»
från socialdemokratiskt håll; det gör
man inte så ofta. På den kanten brukar
»samhället» och »det allmänna» vara
vanligare honnörsord.

Nu gäller det, säger statsministern i
sina fina annonser, att »skapa den ekonomiska
grunden för en bättre framtid»,
och det kan kräva »hårda tag».
Det råder inga som helst delade meningar
på den punkten. Yad vi kan diskutera
är vad »hårda tag» egentligen
innebär och vilka insatser som fordras
för att lägga en fast grund för den fortsatta
välståndsökning, som vi alla strävar
efter. Det är väl i detta avseende
man kan ha anledning att vara kritisk
mot finansplanen.

Herr talman! Det är väl inget tvivel om
att samhällsekonomien i dag karakteriseras
av tendenser till övertryck och en
efterfrågan som överstiger våra resurser.
Yi lever alltså helt enkelt över våra
tillgångar. Den offentliga sektorn har
expanderat för mycket och vår inkomstutveckling
i pengar räknat har
gått snabbare än vad som motsvarar
produktionstillväxten, vilken i sin tur
visar tecken på att dämpas på ett sätt
som oroande avviker från utvecklingen
i andra med Sverige jämförbara länder
liksom också från utvecklingen här
hemma under tidigare år.

Importutvecklingen blev visserligen
förra året lugnare än vad som befarats,
bl. a. på grund av dämpningen av efterfrågan
på bilar och den utdragna avtalsrörelsen.
Likaså blev exporttendensen
relativt gynnsam. Men för inneva -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

rande år lär, om ingenting särskilt inträffar,
den interna efterfrågan komma
att på nytt driva upp importsiffrorna,
och förhoppningarna på exportsidan
ter sig inte heller särskilt ljusa.

Visst finns det, vilket andra talare
varit inne på, statistiska bristfälligheter
beträffande redovisningen av posterna
i bytesbalansen, men även om man tar
tillbörlig hänsyn härtill, är bytesbalansens
utveckling verkligen oroande. De
förhoppningar om en snar förbättring,
som i förra årets finansplan angavs som
en förutsättning för en sund samhällsekonomi,
förefaller inte vara särskilt
väl grundade. En negativ bytesbalans
måste, som finansministern själv uttryckte
det, uppfattas »som en varningssignal
som ingen statsledning kan
nonchalera». Då dessa varningssignaler
nu ljudit tre år i rad finns det verkligen
skäl att följa en sådan rekommendation.
Man frågar sig: Har regeringen satsat
tillräckligt på att lösa bytesbalansproblemet? Både

i år och förra året förefaller
det som om finansministern framför
allt inriktat sig på att genom begränsning
av den inhemska efterfrågan skapa
större utrymme för exporten. Det förefaller
som om finansministern för att
använda hans eget uttryckssätt, »nonchalerat»
den mer betydelsefulla uppgiften,
nämligen att stimulera till en
ökning av exporten. Herr Hedlund var
nyligen inne på avvägningen mellan de
två metoderna. Det internationella efterfrågeläget
behandlar finansministern
som om det vore någonting för svensk
politik »oåtkomligt» — han använder
förresten själv det uttrycket. Men det
är inte oåtkomligt, eftersom efterfrågan
på våra exportmarknader inte bara beror
på den politik som förs därute utan
också på vilka varor och vilka priser
som vi kan erbjuda intresserade köpare
i vår omvärld. Här är det inte fråga om
ett antingen-eller utan om ett både-och.
Visst är det viktigt att den ekonomiska
politiken inriktas på att hindra eu in -

ni.

hemsk efterfrågan att lägga beslag på
varor som vi annars skulle kunna sälja
på export, men än mer betydelsefullt
är det att inte tillgripa metoder som
försämrar den svenska exportindustriens
möjligheter att konkurrera, såväl
på de internationella marknaderna som
här hemma med den utländska import
som nu strömmar in över våra gränser.

Utvecklingen av vår export av bearbetade
produkter — det är väl närmast
på detta område som vi har de bästa
förutsättningarna — ställer, vilket också
framhålles i nationalbudgeten, ökade
krav i fråga om kapacitetsutbyggnad
inom näringslivet, balans på arbetsmarknaden
och stabilisering av kostnadsutvecklingen.
I alla dessa hänseenden
möter vi i dag svårigheter. Lönekostnadsstegringen
per arbetstimme var
inom svensk industri internationellt
sett mycket hög under 1965 och 1966,
och produktivitetsutvecklingen har inte
haft de gynnsamma förutsättningar som
en expansiv efterfrågan kräver. För de
svenska exportnäringarna blir situationen
sämre under 1967, och sannolikt
också under åren därefter.

Man kan alltså dra den slutsats som
dras i nationalbudgetens analys, nämligen
att det kan finnas skäl att se allvarligt
på kostnadsutvecklingen, inte
minst därför att försvagningen av vår
råvaruexport gör det nödvändigt att
finna ökat marknadsutrymme för bearbetade
produkter. Samtidigt har prisoch
lönestegringstakten i flertalet
andra länder dämpats under senare år
och kommer att sakta av ytterligare
under 1967. Andra länders priser och
löner stiger nu — med endast få undantag
— långsammare än vårt lands.
I själva verket har Sverige klättrat uppför
den europeiska prisstegringsstegen:
från att i början av 1960-talet ha legat
ungefär i mitten kom vi förra året som
god tvåa efter Danmark i fråga om såväl
konsumtionsprisstegring som ökning
av timförtjänsterna. Statistiken avspeglar
faktiskt den målmedvetenhet,

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som kommit till uttryck i våra avnämarländer,
då det gäller att komma till
rätta med inflationen. Vi är inte ensamma
om att försöka dämpa importen
och öka exporten, men andra länder
har visat större beslutsamhet än vi när
det gäller att lösa penningvärdeförsämringens
problem. Det är därför naturligt
att bedömningen av vårt näringslivs
konkurrensförmåga för de närmaste
åren blivit alltmer pessimistisk,
även om man i dagstidningarnas nyårsbetraktelser
försöker se framtiden mera
ljust.

Till de mörka inslagen i bilden hör
självfallet också marknadsuppsplittringen
i Europa, vars nackdelar inte
uppvägs av fördelarna av den totala
tullavvecklingen på industrivaror i
EFTA. I och för sig gläds naturligtvis
cn anhängare av en aktiv EEC-politik
över de uttalanden som görs i statsverkspropositionen,
att regeringen nu
är beredd att i samråd med övriga
EFTA-länder inleda förhandlingar med
EEC om anslutning i former som är
förenliga med vår traditionella neutralitetspolitik.
Men detta är inte tillräckligt.
För Sveriges del kommer uppsplittringen
i Europa att få så allvarliga
konsekvenser på längre sikt, att
en regering som är mån om landets välstånd
borde visa större intresse och
större aktivitet än vad den socialdemokratiska
regeringen hitills gjort. Jag
undrar om det är klokt att i alla väder
fungera som en jolle efter den brittiska
skutan.

Herr talman! Att finansministern
själv är oroad framgår alldeles klart
av finansplanen. Att han inte är tillfredsställd
med resultatet av förra årets
lönerörelser behöver man inte heller
vara särskilt skarpsinnig för att begripa.
Vi är alla överens om att fullfölja
den svenska traditionen, att staten
skall hålla fingrarna borta från lönerörelserna.
Men i ett hänseende tycks
vi inte vara överens, och det gäller vår
bedömning av de möjligheter som stats -

makterna har att påverka lönerörelserna
genom sin ekonomiska politik och
sitt handlande i övrigt. Regeringens
handlag i det avseendet vittnar antingen
om bristande psykologiska kunskaper
om hur svenska arbetstagare reagerar
eller om oförmåga att dra de riktiga
slutsatserna härav.

Varje svenskt arbetstagarhushåll är i
dag klart medvetet om två ting: det ena
är att priserna stiger och att priserna
kommer att stiga, det andra är att skatterna
stiger och att skatterna kommer
att stiga. Det skapar i sin tur ett fullt
naturligt underlag för inställningen,
att det inte lönar sig att spara och
att det gäller att köpa så fort som möjligt
innan pengarna förlorar i värde.
Vetskapen härom föder också helt naturligt
kompensationskrav, en strävan
att se'' till att man lika snabbt som
andra — och helst snabbare — genom
högre löner kan täcka in sig för de
prisstegringar och skattestegringar som
man vet följer av den socialdemokratiska
politiken. Kampen kulminerar i
ett kompensationstänkande som sätter
sin prägel på den enskilde löntagaren
och på löntagarorganisationerna.

Den pris- och skattestegringsspiral,
som är roten och upphovet till det onda,
kan statsmakterna påverka genom sin
politik. Statsmakterna har möjlighet att
skapa ett politisk-ekonomiskt klimat
som underlag för lugnare lönerörelser,
än förra året gav exempel på.

Finansplanen ger emellertid i år inte
uttryck för någon bestämd föresats att
angripa pris- och skattestegringsproblemet,
trots att det problemet är av avgörande
betydelse för vår konkurrenskraft,
för vårt sparande, för nya arbetsinsatser
och för fortsatt välstånd.
Årets statsverksproposition kännetecknas
visserligen av återhållsamhet med
nya statliga uppgifter, och det har jag
redan givit finansministern ett erkännande
för. Icke desto mindre växer statens
utgifter mellan de två budgetåren
med ungefär 8 procent, och tar man

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 19(37 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hänsyn till förra årets riksstat är ökningen
ungefär den dubbla. Samtidigt
föreslås nya skattehöjningar som, hur
man än bedömer behovet att dra in
köpkraft, kommer att leda till en ytterligare
uppskruvning av prisnivån med
enligt finansministerns egna bedömningar
1 procent utöver de 3,5 procent
som han i övrigt räknat med.

Det finns ingen antydan i statsverkspropositionen
om när vi kan vänta en
reform av det lappverk till skattelagstiftning
som allmänna skatteberedningen
för några år sedan enhälligt
kritiserade. Den progressivitet som
skatteberedningen ansåg det nödvändigt
att mildra skärps i år. För så gott
som alla heltidsarbetande arbetstagare
kommer resultatet av finansministerns
nya skattepaket att innebära en hårdare
progressivitet och därmed en ökad
skattebelastning.

Det är mot denna bakgrund man
skall bedöma högerpartiets syn på skattepolitiken.
Jag skall inte dra upp de
beskyllningar för »verklighetsfrämmande»
politik, för »bristande solidaritet»
och för »överbudstaktik» som man riktat
mot högerpartiet när vi pekat på
hur framstegstakten kan påskyndas
med ett tidsenligt skattesystem. Yi har
i dag precis samma uppfattning som vi
tidigare redovisat, nämligen att det
svenska skattesystemet måste reformeras
och marginalskatterna dämpas, om
vi skall kunna bryta skatte- och inflationsutvecklingen.
Självfallet har vi
ingalunda gjort gällande — och vi gör
det inte i dag heller — att en skattereform
löser hela inflationsproblemet;
det är ett bland flera medel att skapa
förtroende för penningvärdet. Vi kommer
i år att hävda samma synpunkter
som tidigare, men därmed är inte sagt
att det skall bli möjligt att genomföra
en sänkning av vår totala skattebelastning.
Nu som tidigare är det i första
hand en skattereform vi eftersträvar,
och i det hänseendet tycks hela den
borgerliga oppositionen vara helt överens.

Till de mera positiva inslagen i finansplanen
hör finansministerns oreserverade
erkännande av nödvändigheten
att i fortsättningen ge näringslivet
större resurser än hittills, med andra
ord att hålla tillbaka andra sektorer i
samhället för att möjliggöra en ökning
av vår industriella kapacitet. Eftersom
detta i sin tur sammanhänger med det
nu alltmer brännande kapital- och kreditmarknadsproblemet
hade det emellertid
varit naturligt, om finansministern
diskuterat olika vägar att stimulera
det enskilda sparandet i samhället.
Men trots vetskapen att bristen på kapitalresurser
utgör en av orsakerna till
den bristande balansen i samhällsekonomien
går finansministern helt förbi
den frågan i finansplanen.

För en del år sedan var man på socialdemokratiskt
håll kritiskt inställd
till den självfinansiering som då ägde
rum i det svenska näringslivet och som
möjliggjordes av de goda konkurrensförutsättningar
i förhållande till utlandet
som då förelåg. Resultatet av den
utomordentligt snabba nedgång i företagssparandet
som senare har ägt rum
kan vi i dag utläsa i en trång kapitalsektor,
i företagsnedläggelser och i bristande
möjligheter till nyföretagande.
Vår kredit- och vår kapitalmarknad är
i dag otillräcklig, och den är dessutom
desorganiserad. Det är väl i första hand
här som man får söka förklaringen till
den för nästa budgetår totalt sett avtagande
investeringsbenägenheten i det
svenska näringslivet. Tendenser härtill
gjorde sig gällande redan under höstens
lopp. Det visade sig att tidigare
anmälda behov och önskemål successivt
modifierades. Skulle den tendensen ytterligare
förstärkas — vilket man väl
inte i och för sig har anledning att förvänta
— skulle det vara utomordentligt
allvarligt. Under alla förhållanden pekar
det som har inträffat på vart kreditåtstramningen
kan leda och vilka
konsekvenser den kan få för en fortsatt
välståndsutveckling.

Låt mig som illustration till den svens -

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ka industriens konkurrensmöjligheter
och lönsamhet just nu redovisa undersökningar,
som nyligen gjorts i en
svensk exportindustri och som visar
att en omsättningsökning, en försäljningsökning,
av nära 20 procent fordras
enbart för att industrien skall kunna
behålla tidigare års räntabilitet.

När det svenska näringslivet hänvisar
till att den internationella konkurrensen
och tendenserna till företagsamhet
över gränserna borde tala för större frihet
även i de internationella kapitalrörlserna
säger man från statsmakternas
sida bestämt nej. Att svenska företag
i växande utsträckning söker sig
utomlands beror på svårigheten att här
hemma få arbetare till konkurrenskraftiga
löner och att skaffa kapital till de
investeringar som behöver göras. Om ett
företag etablerar sig utomlands, gäller
inte samma spärrar. Det är verkligen
en högst besynnerlig lokaliseringspolitik
som bedrives på grund av regeringens
motvilja mot ett friare kapitalutbyte.

Man frågar sig vidare, om det finns
någon logik i att, som finansministern
gör, först klaga över svårigheterna att
här hemma uppbringa exportkrediter
för den svenska försäljningen på de
internationella marknaderna och sedan
säga nej till möjligheterna att refinansiera
sådana exportkrediter med utländskt
kapital. I dagens situation borde
vi verkligen ha allt intresse av att
utnyttja det internationella kapital som
kan stå till förfogande för att rusta upp
vårt näringsliv och stimulera den export
som för varje dag framstår som
alltmer nödvändig.

När socialdemokraterna efter sitt förlustval
i höstas — en förlust som man får
gå tillbaka ända till 1930-talet för att finna
en motsvarighet till — började inse,
att väljarna har blivit alltmer medvetna
om bristerna i och följderna av den hittillsvarande
politiken, sökte man som
vanligt, vilket väl är naturligt, syndabockar
utanför det egna lägret. Den

svenska »biandekonomien» har möjliggjort
för regeringspartiet att i propagandan
räkna sig till godo vad det enskilda
näringslivet har åstadkommit. Nu
har biandekonomiens förmenta ineffektivitet
plötsligt börjat åberopas som förklaring
till misslyckandena, och nu
sägs näringslivet sakna tillräckliga resurser
och sakna den framåtsyftande
planering som morgondagens samhälle
kräver. Därför måste regeringen gripa
in och visa vägen för framtidens välståndsutveckling,
alltså den utveckling
som skall komma när den nuvarande
krisen tack vare regeringens insatser
har blivit avhjälpt.

Herr talman! Mycket skall man få
höra innan öronen ramlar av, brukar
man säga ute i bygderna. Även om
det kanske är stilbrott att säga något
sådant här i kammaren, tål det nog ändå
att sägas när man lyssnar till sådana
argument. Det är ju ändå inte avsaknaden
av åtgärder från regeringens sida
som har skapat dagens problem. Det är
snarare regeringens klåfingrighet att
lägga sig i biandekonomien och att med
regleringsinstrument försöka styra utvecklingen
efter sina intentioner som
lett till dagens situation.

Att kapitalmarknaden inte fungerar
beror väsentligen på politiska prioriteringar.
Övertrycket i ekonomien härrör
i allt väsentligt från den reglerade
bostadsmarknaden, som undandrages
fri prisbildning, fritt konsumtionsval
och fri konkurrens. Men när följderna
av regleringspolitiken blir så påtagliga,
att även väljarna börjar reagera, vill
man bota sjukan genom ytterligare statsingripanden
och ytterligare dirigeringsåtgärder.
Inför trycket av Carl-Henrik
Hermansson och den alltmer högröstade
vänsterflygeln inom socialdemokratien
aktualiseras också mer eller mindre
direkt syftande socialiseringsåtgärder.

Till det för året nya på detta område
hör den näringspolitiska fonden på 500
miljoner kronor, en fond som nu skall
skrapas ihop för att undanröja besvär -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen in.

liga finansieringsfrågor för näringslivet
i den pågående anpassningsprocessen.
Och för att göra hela fonden tilltalande
skapar man en högst besynnerlig
specialdestination — har finansministern
för övrigt inte alltid varit negativt
inställd till specialdestinering? —
som skall ge löntagare och väljare det
intrycket, att de genom att acceptera
en enprocentig höjning av omsen solidariskt
medverkar till att avvärja följderna
av den pågående strukturrationaliseringen
i näringslivet. Det är, uppriktigt
sagt nonsens, herr finansminister.
Man kan lika väl göra gällande att pengarna
till fonden kommer från de nya
pålagorna på bilismen, från de höjda
folkpensionsavgifterna eller de höjda
tobaksskatterna. Sanningen är väl ändå
att fonden byggs upp genom den statliga
upplåning som under alla förhållanden
måste ske eftersom totalbudgeten
är underbalanserad.

Ett av våra stora samhällsekonomiska
problem är ju, som redan sagts, att skapa
en fungerande kapitalmarknad. Ju
fler områden som prioriteras och därmed
undandras den fria konkurrensen,
desto mer avlägsnar vi oss från det
målet. De pengar som nu dras in till
den nya fonden skulle ju annars ha stått
till förfogande på en öppen marknad,
där företagsekonomiska avvägningar avgör
hur kapitalet skall fördelas. Nu
kommer avgörandet att ske av staten,
d. v. s. efter politiska värderingar.

Det skall ingalunda bestridas att
hjälpaktioner från samhällets sida kan
vara motiverade för att lösa alldeles
särskilda övergångs- eller omställningssvårigheter.
Sådana aktioner har tidigare
förekommit och kommer även i fortsättningen
att bli aktuella. Det finns
ingen som helst anledning att frångå de
principer som gällt förut. Tidigare har
sådana frågor underställts riksdagen,
och därigenom har statsmakterna haft
möjlighet att i en fri och öppen debatt
ta ställning till behovet och rimligheten
av att genom statsinsatser i en eller

annan form ingripa i ett näringsliv, där
i princip fri konkurrens skall upprätthållas
även beträffande efterfrågan på
kapital.

Det är därför, tycker jag, förståeligt
att representanter för det svenska näringslivet
karakteriserat herr Strängs

— eller det kanske är herr Wickmans

— nya giv som ett »politiskt jippo».

Fortfarande kan vi bemästra näringslivets
omställningssvårigheter på hittills
vedertaget sätt. I första hand sker det
givetvis genom de sedvanliga kreditinstituten,
i andra hand genom utnyttjande
av investeringsfonder, genom lokaliseringspolitiska
åtgärder eller, i sista
hand, genom särskilda stödåtgärder
som godkänns och beslutas här i riksdagen.
Jag har i detta hänseende alltså
precis samma uppfattning som folkpartiledaren
herr Ohlin.

Jag skall inte, herr talman, fördjupa
mig i de möjligheter till missbruk eller
politisk påverkan, till utvidgad samhällelig
dirigering inom näringslivet
som en dylik fond bäddar för — vi har
ännu inte sett någon proposition — men
det är fullt naturligt att regeringens
förslag på sina håll inom socialdemokratien
— och självfallet också hos
herr Hermansson — väckt mycket stora
förväntningar. Fonden skapar ju obestridligen
en smidig väg till socialisering.

Det är också, tycker jag, mot den
bakgrunden förklarligt att projektet
väckt uppmärksamhet utomlands. Annars
brukar man nog inte så mycket
följa med vad som händer i det här
lilla landet. Den välkända tyska tidningen
Handelsblatt betecknar fonden,
efter att ha redogjort för dess uppbyggnad
och syfte — som »Volksdemokratischer
Fonds», alltså en folkdemokratisk
fond.

En aspekt som finansministern helt
har förbigått i finansplanen är för övrigt
om en dylik fond är förenlig med
grundlinjerna för EFTA-samarbetet. Vi
har från Sveriges sida i internationella

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sammanhang brukat reagera mot andra
länder, där marknadshushållningens
krafter sätts ur spel genom statliga ingrepp.
Exempel på sådana stödåtgärder
som vi har kritiserat utgör i Storbritannien
exportrabatten, investeringspremierna
och diskrimineringen av utländska
dotterbolag då det gäller kreditgivning.
Om Sverige i fortsättningen
inom EFTA och i andra sammanhang
skall bekämpa sådana hinder för sin export
är det naturligtvis ett anständighetskrav
att vi själva avhåller oss från liknande
statliga stödåtgärder. Jag hoppas
att finansministern tänker även på den
aspekten när finansministern finslipar
den proposition vi så småningom skall
få se på riksdagens bord.

Ett uttryck för tesen att en reglering
föder nya regleringar som kaninen föder
ungar är också den föreslagna investeringsavgiften
på s. k. oprioriterade
byggnadsarbeten. Syftet att dämpa investeringsaktiviteten
då det gäller kommunala
och vissa andra byggnadsarbeten
för att bl. a. tillgodose näringslivets
behov av att utbygga sin kapacitet skall
ingalunda ifrågasättas. Men valet av medel
bekräftar hur långt vi i vårt land
avlägsnat oss från den fria marknadens
mekanik. Att den nuvarande selektiva
regleringsverksamheten inte accepterats
av oss vet finansministern redan
förut. Och på sätt och vis kan det ju
vara glädjande att konstatera, att finansministern
nu insett att en ytterligare
utbyggnad av den regleringen skulle
komma att leda till en sådan förstärkning
av granskningsbyråkratien och ett
så påfrestande nötande av kanslihusets
trappor av supplikanter från olika håll,
att det måste inge även vår högste reglerare
en viss avsmak. Men därifrån och
till det ett och ett halvt år långa »idiotstoppet»
är väl steget ändå rätt långt.
Åtskilliga investeringar kan helt enkelt
inte uppskjutas, exempelvis butiker i de
nya bostadsområdena som skall bli resultatet
av nästa års ökade bostadsproduktion.
För sådana och andra nödvän -

diga servicelokaler blir följderna av
investeringsavgiften höjda kostnader
och höjda priser.

Den bedömning man eljest gör av
finansministerns enligt min mening befängda
förslag är att det är ovanligt
väl synkroniserat inte bara med andrakammarvalet
i september 1968 utan också
med den maktväxling som under året
kommer att äga rum i flertalet svenska
kommuner som ett resultat av den borgerliga
valsegern i höstas. År investeringsavgiften,
herr finansminister, tillkommen
för att göra det svårare för det
nya borgerliga styret i det alldeles övervägande
antalet svenska kommuner att
fullfölja åtaganden och planerade utbyggnadsåtgärder?
Syftar den till att
ställa den borgerliga regering, som vi
hoppas skall träda till efter 1968 års
val, inför uppgiften att då, utan att
eftersätta andra angelägna behov, tillgodose
den uppdämda efterfrågan på
samlingslokaler, idrottsanläggningar
och serviceinrättningar av olika slag?

Jag frågar bl. a. därför att vi på oppositionssidan
efter valet fått en påtaglig
känsla av att regeringens politik under
en nådatid är i hög grad inriktad på att
skapa problem för den nya regering
som socialdemokratien synbarligen själv
räknar med skall överta dess arbetsuppgifter
efter ett och ett halvt år.

År det, herr talman, sådana tankegångar
som också ligger bakom det
socialdemokratiska utspelet i försvarsfrågan?
Det är eljest svårbegripligt.
Detta utspel innebär ju att regeringen
desavuerar sig själv och efter nära åtta
års deklarationer om hur nödvändigt
det är att Sverige har ett försvar, som
ger handlingsfrihet och väcker respekt
i omvärlden, plötsligt tar klart avstånd
från alla de principer den tidigare ansett
vara nödvändiga för att garantera
ett sådant försvar. Det förhåller sig ju
inte så, att grundtankarna bakom 1958
års och senare försvarsöverenskommelser
visat sig vara felaktiga. Tvärtom —
dessa grundtankar byggde på att stats -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

makterna fixerade en målsättning för
det svenska försvaret, anpassade resurserna
därefter och konstruerade ramarna
så att — även om priser och
löner rusade i höjden — försvarets relativa
styrka skulle bibehållas på den nivå
vi tidigare varit överens om. Det har
icke varit fråga om en upprustning utan
om att bibehålla en viss styrka.

Plötsligt — låt mig säga över en natt
-— befinnes allt detta vara förlegat. Jag
vågar påstå att det inte är förändringarna
i det utrikespolitiska läget och
inte heller enbart den försämrade samhällsekonomien
som varit avgörande för
den socialdemokratiska helomvändningen
utan den politiska situationen efter
valet, i vilken socialdemokraterna bedömt
det vara en belastning att i den
friskt blåsande vänstervinden stå för
sina tidigare ståndpunkter i försvarsfrågan.

Amerika har i dag 500 000 man i Vietnam.
Nordvietnam är totalmobiliserat.
Krigsnivån stiger. Ingen kan i dag säga
när och hur kriget därute skall sluta
och inte heller vilka konsekvenser det
kan få för omvärlden. Strider förekommer
mellan Israel och Syrien. Krig pågår
i Jemen. I Sudan gör en folkmajoritet
sitt bästa att utrota en minoritet.
Samma företeelser förekommer på andra
håll på den afrikanska kontinenten,
där inbördeskrig rasar och revolutioner
och militärdiktaturer avlöser varandra.
Portugals kolonier, Rhodesia och Sydafrika
skapar problem som när som
helst kan kulminera i våldshandlingar.
Vart konvulsionerna i Kina skall leda
vet ingen, men oron i gränstrakterna
mellan Sovjet och Kina är känd.
Världspolitiken påverkas uppenbarligen
i dag mer än tidigare av öppna eller
latenta motsättningar mellan de stora
hlock vilkas intressen kolliderar i Asien.
Att en avspänning ägt rum mellan Sovjet
och Förenta staterna är påtagligt och
skall inte bestridas. Men den europeiska
situationen kan samtidigt sägas ha blivit
mer labil och svåröverskådlig. Ingen

vågar väl göra gällande att en faktisk
uppmjukning ägt rum i exempelvis
tysklandsfrågan. Sovjets syn på Västtyskland
och på återföreningen är i dag
samma som tidigare eller — om någon
förändring inträffat — hårdare. Försvarskostnaderna
ute i världen har aldrig
legat på en så hög nivå som nu och
de fortsätter att stiga. Det alliansfria
Sverige ligger alltjämt i gränsområdet
mellan två intressesfärer.

Herr talman! För mig är det obegripligt,
hur man kan ta en sådan utrikespolitisk
situation till förevändning för
en fullständig omvärdering av det
svenska försvaret. Vi har i praktiken
avstått från kärnvapenförsvar under
motivering att ett starkt konventionellt
försvar av den omfattning vi alla varit
överens om skulle vara tillräckligt krigsavhållande.
Det är den krigsavhållande
uppgiften som är väsentlig. Nu skall vi
riva ner även det konventionella försvaret.
Handlandet blir inte mera begripligt
om man går tillbaka och studerar
de många uttalanden som gjorts
från socialdemokratiskt håll, bl. a. av
finansministern, av försvarsministern
så sent som i våras och av statsministern
i Köpenhamn i oktober månad,
nämligen att förändringar i det internationella
spänningsläget inte kan åberopas
som argument för en försvagning
av den svenska försvarspotentialen.

Till för några dagar sedan ansåg sig
regeringen böra ge det svenska folket
intrycket att det inte var fråga om en
ny försvarspolitik, utan att det närmast
gällde vissa besparingsåtgärder och att
vi alltjämt hade det försvar som vårt
fortfarande utsatta läge krävde. Finansministern
gick till och med så långt
i sin kommentar till statsverkspropositionen
i TV att han sökte ge det, vågar
jag säga, felaktiga intrycket att anslagen
till det svenska försvaret nästa budgetår
skulle vara 350 miljoner kronor
högre än innevarande budgetår.

Herr talman! Låt mig för fullständighetens
skull klart deklarera att visst

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

kan även vi tänka oss förändringar i
försvarets målsättning, i dess resurser
och organisation. Detta borde emellertid,
enligt hittillsvarande god svensk
försvarstradition, förutsätta samverkan
och inte drastiska utspel. En förutsättningslös
omprövning kan med andra
ord inte bygga på diktat, där man utgår
ifrån vissa hastigt framkastade men
samtidigt definitivt låsta belopp. En sådan
samverkan kräver villkorslösa underhandlingar
och dessutom en övergångstid
som är tillräcklig för att undvika
felinvesteringar, bortkastade pengar,
omställnings- och personalsvårigheter
och även friställning av arbetskraft
inom det direkt berörda näringslivet.

Jag återkommer till sist till min nyss
ställda fråga till finansministern. Är syftet
med det som nu skett att ställa en
eventuell borgerlig regering efter 1968
års val inför den vanskliga uppgiften att
då rätta till de värsta konsekvenserna
av det socialdemokratiska försvarsutspelet? Låt

mig, herr talman, till sist meddela,
om det inte är känt i kammaren
förut, att herr Yngve Holmberg nyss i
första kammaren förklarade att högerpartiets
representanter i försvarsutredningen
inte för närvarande skall dras
tillbaka. Han redovisade utförligt motiven
för detta, och jag skall här inte
upprepa dem. Avgörande har emellertid
varit att man nu fått klart för sig, hur
socialdemokraterna i dag ser på vårt
framtida försvars uppgifter och uppbyggnad
och att det då framstår som
särskilt angeläget att på alla sätt, om
möjligt tillsammans med centerpartiets
och folkpartiets företrädare, försöka påverka
inriktningen av utredningsresultatet,
så att man inte låser sig utan har
sådant fullständigt utredningsmaterial,
att man förutsättningslöst kan diskutera
vilket försvar vår egen säkerhet och vår
alliansfria politik kräver och också kan
se till att man inte raserar det som vi
med stora uppoffringar har byggt ut i
fullt samförstånd mellan alla demokra -

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i tiska partier under tiden efter andra

r världskrigets slut.

n Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

a Herr talman! Den här debatten har
kanske i viss utsträckning skilt sig
n från de gamla traditionella; det har inte
varit fullt så uttalade jeremiader om
_ de s. k. felaktigheterna i regeringens
ekonomiska politik, men i varje fall
[_ i två av partiledarnas inlägg har det
sagts: »Inflationen fortsätter, och det
ser inte ut att bli någon ljusning i det
•j. avseendet.»

j Detta är således en kritik mot den

förda politiken, och det är väl också
s

, en kritik mot dagspolitiken, även om
jag framför allt av den senaste talaren
g har fått ampla lovord för, som han väl
menar, ett visst ekonomiskt tillfrisknande.

Det svåra problemet om hur den ekonomiska
politiken skall skötas är väl
i teoretiskt avseende en fasligt enkel
L* frågeställning. Vi är alla överens om
11 att vi skall ha full sysselsättning, vi

I skall ha den högsta möjliga ekonomiska
tillväxttakten, vi skall ha ett stabilt
penningvärde och fasta priser, vi

s skall öka bostadsbyggandet, sjukhus *''

byggandet och skolbyggandet därför att

e vi har långa köer på dessa områden,

d Vi skall naturligtvis också sänka rän r

tan och ha en generösare kreditgivning,

d och vi vill ha bättre socialförmåner och

ökad u-hjälp. Vi vill ha ett produk II

tionsvänligt klimat när det gäller nä n

ringslivet och alla vill ha lättnader i

s den hårda skattebördan. Vi skall också,

i- vilket omvittnats här i dag, ha helt fria

1- och av den politiska makten icke på r

verkade avtalsrörelser.

1, Varför får vi nu inte allt detta som
a vi vill ha? Ja, enligt oppositionens enkr
la mening är orsaken den att vi på nått
got oförklarligt sätt skulle ha en reged
ring som är tämligen likgiltig för ari
betslöshet, likgiltig för den ekonomiska
i- tillväxttakten och som accepterar pris -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

stegringar och hög ränta, snålar på socialförsäkringar
och u-hjälp och är så
där rent allmänt högst förtjust i höga
skatter.

Detta är ändå att göra ett svårt problem
litet för enkelt. Jag har väl någon
gång tillåtit mig att säga att vi aldrig
kan få så finstämda instrument, att man
i varje ögonblick kan avläsa just den
där riktiga och exakta balanspunkten
när alla dessa goda saker inträder, ligger
stilla och bibehålies, ett fast prisläge
med full sysselsättning, maximal
tillväxttakt och balans i utrikeshandeln.

I den praktiska politiken präglas
ibland den allmänna ekonomiska bilden
av för höga ambitioner med åtföljande
överansträngningsfenomen. Då måste
regeringen se till att sätta in vissa bromsande
och dämpande åtgärder för att
få ändring i den eller den trenden och
riktningen. Ibland präglas den allmänna
konjunkturbilden av den motsatta
situationen, ehuru inte så dramatiskt
som förr i världen. Vi nöjer oss numera
med att kalla den en dämpad konjunktur,
en recession eller vilket uttryck
vi nu vill använda i det sammanhanget.
Då är det lämpligt att stimulera för
att bryta den trenden och komma tillbaka
till den fina balanspunkten.

Jag skulle vilja beskriva den praktiska
politiken på det sättet att vi ständigt
är på vandring från den ena polen
till den andra. Någon gång är vi naturligtvis
vid den där fina stationen, där
just jämviktsläget finns. Men det är,
ärade kammarledamöter, en mycket diskret
hållplats och det är som alla förstår
svårt att förankra sig där någon
längre tid. Det är möjligt att vi så småningom
får fram mera finslipade instrument.
Vi får en allt större erfarenhet
och kan stanna längre vid den beskrivna
riktiga hållplatsen, men jag tror inte
ett ögonblick på att dessa instrument
är en återgång till den gamla manchesterliberala
idén, som jag tyckte att högermannen
herr Bohman gjorde sig till
tolk för när han kritiserade de regle -

ringsingrepp på kapitalrörelsernas område
som det här har varit fråga om.

Vi har bakom oss, under 1960-talet,
en utveckling som varit god, en tillväxttakt
på omkring 4,5 procent i medeltal
per år. Vi har parallellt härmed
släppt fram eu kommunal investeringsökning
som varit alldeles påtaglig —
jag skall inte använda uttrycket fabulös,
ty jag brukar inte använda så starka
ord. Vi har haft en tioprocentig
ökningstakt på den kommunala investeringssidan
i fasta priser samtidigt som
vi har haft en ökning av våra allmänna
resurser på ungefär hälften därav.
Det är en utveckling som talar för sig
själv. Vi har under 1960-talet haft en
bostadsexpansion som legat på mellan
sex och sju procents ökning volymmässigt
i fasta priser varje år. Även på det
området har vi haft en plusfaktor i förhållande
till vad vi, om man slog ut allting
efter medelproportionalen, skulle
orka med.

I detta läge har vi under de senaste
åren fått en hårdare situation på exportmarknaden
och tvingats till ingripande
för att återställa den något snedvridna
handelsbalansen. Dessa ingripanden har
verkat under 1966 och de skulle ha varit
ännu mera uppenbara om vi inte,
som jag tillåtit mig säga några gånger,
hade haft en del otur med terms of
trade, d. v. s. prisförhållandena mellan
importen och exporten. Vi redovisar
nu i statsverkspropositionen en brist
i vår utrikeshandel på 850 miljoner kronor
för det sistlidna kalenderåret och
vi förutskickar att den bristen kommer
att vara ungefär likadan under 1967.
Det är visserligen en förbättring med
ett par hundra miljoner kronor, men
det redovisas också att den förbättringen
borde ha varit gott och väl en halv
miljard, om inte våra exportpriser hade
reducerats och vissa väsentliga importpriser
stigit. Vi har emellertid — och
det är det viktigaste •— brutit den trend
som vi avläste 1965. Det avgörande i den
ekonomiska politiken är nu att se till

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att den trendförskjutningen till det bättre
också fortsätter. Det blir inte så
många nya politiska grepp i verksamheten.
Det går inte att lova några nya
himlar och någon ny jord. Det går inte
heller att lova nya metoder som snabbt
åstadkommer allt detta. Vi har under
det gångna året försökt att bryta utvecklingen
genom att stimulera industrien-varuproduktionen
med en favorisering
i kreditgivningen. Vi har försökt
att dämpa ner den höga importefterfrågan
genom vissa ganska kännbara ingrepp
i den egna konsumtionen. Den
nu framlagda statsverkspropositionen
är ju i stort sett en uppföljning av den
tekniken och de metoderna, och jag kan
som sagt inte ge några andra recept
för att komma till rätta med detta problem.

Vi har också att se tillbaka på en tid,
under 1960-talet, där naturligtvis inkomststegringarna
nominellt har varit
utomordentligt starka. Man kan ha vilken
uppfattning man vill om detta, men
det är litet svårt att utan vidare sätta
regeringen i skottgluggen för denna inkomststegring
och samtidigt emfatiskt
förklara att vi aldrig skulle komma på
idén att försöka några politiska ingripanden
i avtalsrörelserna.

Den fortsatta ekonomiska politiken,
innebärande en klar favorisering av de
valutagivande investeringarna, häri inbegripna
inte enbart våra exportindustrier
utan naturligtvis även de liemmamarknadsindustrier
som har att i
en allt hårdare konkurrens kämpa utan
tullskydd, har vi ändå velat förena med
ett högt och kraftigt bostadsbyggande.
Det är dessa båda sektorer som är satta
i en alldeles klart prioriterad ställning.
Det här förutskickar att man angriper
hela problemet med en mera skärpt finanspolitik.
Det har t. o. m. östs ampla
lovord över finansministern här från
talarstolen i dag för att han insett detta
och verkligen skärpt finanspolitiken.
Jag har varit uppmanad många gånger
att göra detta. Jag har i allmänhet dra -

git slutsatserna att denna uppmaning,
så att säga har fötts fram ur en känsla
av olust inför en hög ränta och inför
rätt hårda kreditindragningar och -restriktioner.
Det är naturligt att man inför
denna pålaga säger: »Låt oss i stället
få en starkare finanspolitik!» Men man
kan bara driva den starkare finanspolitiken
på två vägar, varav den ena är en
hård granskning och nedskärning av de
statliga utgiftsanslagen och den andra är
att skaffa staten mera inkomster via en
ökad beskattning. På de två sista punkterna,
d. v. s. det som skall realisera den
starkare finanspolitiken, har jag aldrig
fått några klart utformade förslag från
oppositionen. Där har vi försökt mobilisera
vår egen fantasi så gott det sig
göra låter. I allmänhet har ju denna
fantasi varit felinriktad när förslagen
sedermera presenterats inför kammaren
och oppositionen granskat dem. Det är
emellertid möjligt att vi denna gång kan
ha förhoppningar om att avläsa en mera
samstämmig uppfattning om finanspolitiken
än vad vi haft tidigare.

Finanspolitiken skall skärpas, detta
som ett instrument i den allmänna ekonomiska
arsenalen. Den har kompletterats
innevarande år med en 25-procentig
skatt på vad vi kallar »mindre angelägna
investeringar». Jag kan redan
nu förklara för herr Bohman att det
inte finns några biavsikter däri. För
oss har det varit ett enkelt resonemang,
ty när man ändå kostar på sig en investering
som kostar så mycket pengar
för dessa ting, dessa objekt, som icke
kan värderas såsom varande av samma
angelägenhetsgrad som industriens investeringar
och bostadsbyggandet, då
räcker den fria marknaden inte till för
att klara dessa problem. Det måste till
ett stopp ifrån regeringens och riksdagens
sida för att styra över de i och för
sig inte sparsamma men ansträngda kapitalresurserna
just till de områden där
vi önskar att få dem. Jag kan som upplysning
meddela att det för närvarande
ligger en ko på sådana här sekundärt

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

betonade anläggningar vilkas byggnadskostnader
uppskattas till två miljarder
och som har ställts vid sidan om med
den begränsade byggnadsreglering vi
har arbetat med under något år. Denna
behöver emellertid »skärpas upp». En
sådan uppskärpning kan genomföras
genom vårt förslag till investeringsavgift.

Det är väl ingen tvekan om att den
framlagda budgeten har inneburit en
hårdare granskning av utgiftssidan än
vad som har varit vanligt. Det visar
också de data som finansplanen redovisat.
Ökningen stannar vid 2,7 miljarder
mot 3,8 miljarder innevarande år,
och nära hälften av dessa 2,7 miljarder
är en enkel addering av de lönehöjningar
som vi efter ganska besvärliga
avtalsförhandlingar har beviljat statstjänarorganisationerna
i år och dessutom
den standardförstärkning till folkpensionärerna
som vi i sedvanlig ordning
naturligtvis också har föreslagit.
De båda tingen tar ungefär hälften eller
nära hälften av utgiftsökningen, och
det kan ha sitt intresse att så att säga
tala in detta i protokollet.

När det gäller själva expansionen personalmässigt
i den statliga förvaltningen,
så har den brukat hålla sig normalt
på 6 000 tjänster varje år — det är ju
en stor förvaltning. I år inskränker sig
den expansionen enligt förslaget till
1 500 tjänster, vilket naturligtvis också
är ett klart uttryck för de mera hårda
bandage som har gällt vid denna budgetbehandling.

Försvarsanslagen har prövats i en
klart restriktiv riktning, dock, vill jag
redan nu säga, enligt regeringens mening
utan risker för landets värnkraft
och neutralitetspolitikens upprätthållande.
Trots detta kom vi dithän att det
framför oss avtecknade sig ett upplåningsbehov
på över 2,5 miljarder kronor,
och det med en mycket realistisk
inkomstkalkyl. Vi har vid detta tillfälle
tillgodoräknat oss skatteinkomster på
antagandet att svenska folket höjer sina

löner och sina inkomster totalt sett med
9 procent under 1967 och med 8 procent
under 1968. Jag tror att man kan
säga att en så pass optimistisk — jag
vill inte säga realistisk, ty den är kanske
för optimistisk, men en så pass
djärv — inkomstberäkning har vi inte
kostat på oss tidigare, och trots detta
avtecknade sig då ett upplåningsbehov
på 2,5 miljarder. Det var i det läget
som skatteförstärkningen blev nödvändig.
Den blev nödvändig av två skäl,
primärt för att vi skulle kunna fullfölja
en rimligt stark finanspolitik och
sekundärt därmed också för att man
skulle kunna från statens sida, inte i
allt väsentligt, men i varje fall i hög
utsträckning, begränsa sina krav på den
tillgängliga kapitalmarknaden. Det har
ju sina särskilda förklaringar — jag
tror jag redan har förklarat det, så jag
skall inte vara mångordig i det avseendet.
Men om man inom den svenska industrien
för bara sex, sju år sedan hade
en hundraprocentig vinstfinansiering
och i dag är nere i en finansiering på
60 procent, så är det klart att man där
har en ny kund på låne- och kapitalmarknaden
och en kund som har en
sådan vikt och betydelse för hela folkhushållet,
att den sannerligen inte kan
avvisas.

Fn annan synpunkt när det gäller att
hålla nere den statliga upplåningen är
framför allt behovet från våra kommuner.
För tio år sedan var den kommunala
utdebiteringen totalt 12 kronor 60
öre, och den är nu beräknad till 18 kronor
70 öre. I vissa expansiva städer här
i Mellansverige är man nu farligt nära
20-kronorsstrecket och på några håll
har man även passerat det. Det är klart
att i det perspektivet blir kommunalmännens
anspråk på att få låna pengar
för att kunna fullgöra de i allmänhet
väl motiverade investeringsändamål,
som kommunerna måste fullgöra, ännu
mera påtagliga.

Om vi sedan ser på bostadsbyggandet,
har visserligen inför riksdagen redo -

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

visats en igångsättning som i förhållande
till fjolårets ligger 2 000 lägenheter
lägre, men på grund av förskjutningar
i igångsättningen under år 1966
— detta sett parallellt med en ny igångsättning
på 90 000 lägenheter — kommer
bostadssektorn reellt, med tanke på
behovet av arbetskraft och efterfrågan
på kapitalmarknaden, att ta cirka 5
procent mera än under fjolåret.

Med dessa operationer har man kommit
ned till en upplåning på dryga miljarden,
och det kan väl försvaras i dagens
ekonomiska läge. Måhända innebär
det en viss försämring av budgeten,
om jag jämför med några år under 1960-talet, men det torde betyda en uppstramning
av finanspolitiken jämfört
med innevarande år.

Vad som i det nya budgetutspelet har
väckt den intressanta och litet laddade
diskussionen är naturligtvis förslaget
om den näringspolitiska fonden. En
överraskande negativ och aggressiv hållning
avläste vi omedelbart från industrien,
i varje fall officiellt och än så
länge. Jag tycker mig ha funnit något
av rädsla för det allmännas intresse
över huvud taget, för denna industriutbyggnad,
som ändå i sista hand är
en hela folkets angelägenhet och aldrig
kan presenteras såsom verkställande direktörens
och hans styrelseledamöters
privatsak. Det förefaller mig som om
något slags socialiseringsskräck grep
Industriförbundets kansli när det blev
varse detta; något av samma skräck
har också kommit till uttryck i de tidigare
i dag från talarstolen framsagda
anförandena.

Även från banksidan har jag avläst
en irritation genom uttalanden från ett
par av affärsbankernas direktörer. Jag
har svårt att förstå också detta. Jag tror
mig utan vidare här kunna utlova att
de svenska bankerna, även om det blir
ett extra tillskott till kapitalsektorn via
den näringspolitiska fonden, inte kommer
att ha någon som helst svårighet

att låna ut de pengar de har möjligheter
att låna ut i fortsättningen.

Om jag emellertid i korthet skulle
försöka redovisa några av de tankegångar
som ligger bakom förslagets tillkomst,
vill jag erinra om att skattebetalarnas
insatser för stöd till industrien
hitintills inte i något avseende har avskräckt
det svenska näringslivet så att
detta har avböjt statens medverkan.
Hela vårt system med investeringsfonder
är ingenting annat än en skatterestitution
till den svenska industrien,
naturligtvis på bekostnad av i annat
fall möjliga skatteeftergifter för de enskilda
skattebetalarna. De statliga insatserna
för utbildning, forskning, omskolning
och andra inslag i arbetsmarknadspolitiken
kan efter tycke och
smak rubriceras som industristöd eller
som stöd åt de arbetslösa. På samma
sätt är vår lokaliseringspolitik ett industristöd
eller ett sysselsättningsstöd, vilken
formulering man nu vill använda.

Ibland ställs staten också inför krav
på räntesubventionerad långivning med
hänvisning till att man gör så i andra
länder och att den internationella konkurrensen
tvingar vederbörande att begära
detsamma. Det har inte tillmötesgåtts
men önskemålen har varit synnerligen
starkt uttalade.

I praktiken finns det således ingen
rädsla för att av staten begära hjälp
och stöd i olika former. Man kan ha
vilken uppfattning man vill om detta,
men det är ett faktum att det beträffande
de gamla demarkationslinjerna mellan
den privata industrien å ena sidan
samt statens och kommunens kompetensområden
å den andra har förelegat
en klar tendens till utsuddning, och
många gånger •—■ ja, jag vågar oreserverat
säga i de flesta fall — ligger initiativet
på den privita sidan. Nu har väl
statens medverkan hittills haft karaktären
av en hjälpande hand då de egna
krafterna inte räckt till. Det har gällt
att städa upp efter industrianläggning -

Andra kammarens protokoll 1967. Nr 2

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ar men utan någon som helst uppfattning
om vad som skall ske därefter.
Från det allmännas synpunkt är detta
icke tillfredsställande med tanke på
framtiden. Denna deklaration innebär
ingen önskan om en klåfingrig, vilket
uttryck ju har använts i debatten i dag,
eller obefogad dirigering av det svenska
näringslivet. Jag har på nära håll
studerat den uppifrån totalt reglerade
och dirigerade ekonomien i vissa länder,
och detta studium har inte gjort
mig entusiastisk för systemet. Men att
det i de demokratiska staterna i Västeuropa
håller på att växa fram någonting
nytt på detta område är alldeles
odiskutabelt. Fusioneringen och strukturrationaliseringen
av den engelska industrien,
exempelvis varvsindustrien
varvid även den tyska kan nämnas, är
ju saker som leds av respektive länders
regeringar. Detta representerar ett nytänkande
inom denna bransch som blir
allt hårdare pressad av den internationella
konkurrensen, i detta fall den japanska.

Den franska regeringens stora uppgörelse
med den franska industrien är
väl ett annat av dessa tidens tecken
och fastän jag häromkvällen i en offentlig
debatt blev beskylld för att ha
hemfallit åt de Gaulles politiska idéer
kan jag väl ändå säga, att man kan erkänna
en klok handling oavsett vem
som sitter som regeringschef i landet.
Här har min franske kollega presenterat
uppgörelsen mellan den franska regeringen
och det franska näringslivet
på det sättet, att det nya systemet innebär
att man avlägsnar sig från ett låtgå-system
där samhället är likgiltigt för
industriens utveckling. Den privata industrien
skall inte vända sig till staten
endast vid temporära svårigheter för
att sedan dra sig tillbaka och säga att
den inte alls vill ha med staten att göra.

Stat och industri har ett gemensamt
ansvar för den framtida utvecklingen.
Jag har velat säga detta, därför att det
även i gamla, traditionellt demokratiska

länder, där i hävdvunnen mening borgerliga
partier också svarat för regerandet,
har ansetts otillfredsställande,
att samhället inte har möjlighet till inblick
och insyn och därmed saknar en
chans att följa den troliga utvecklingen
beträffande sådant som ändå inte bara
rör, som jag nyss sade, den verkställande
direktören och dem som sitter i styrelsen
i kraft av sitt aktieinnehav, utan
som i allra högsta grad berör de anställda,
d. v. s. arbetare och tjänstemän.

Jag kan också som exempel på en
positiv reaktion till den näringspolitiska
fonden nämna, att arbetsmarknadsorganisationernas
representanter för de
löneanställda, arbetare och tjänstemän,
har mottagit förslaget med välvilja och
intresse. Jag är alldeles övertygad om
att denna uppfattning kommer att finnas
kvar när förslaget är definitivt utarbetat.

Jag menar också att man genom att
bilda sig en uppfattning om utvecklingen
i stort även får möjligheter att undvika
en viss del av den kapitalförstöring
som en planlös utbyggnad många
gånger medför, förutom att vi i tid kan
bilda oss en uppfattning om konsekvenserna,
vilka i dag tyvärr materialiseras
på det enkla sättet, att det dimper ned
ett brev på arbetsmarknadsstyrelsens
bord med det klara och kalla beskedet
att fabriken slår igen om två månader.

Den näringspolitik, som enligt förslaget
skulle stödjas, är väl — och jag
bär med denna beskrivning velat understryka
det — endast ett nytt utspel
i en utveckling som redan varit på gång
under lång tid. Denna åtgärd måste naturligtvis
kompletteras med en aktiv
arbetsmarknads- och lokaliseringspolitik.

Det allmännas och näringslivets intressen
blir i det perpektiv vi nu avläser
alltmer sammanknutna. Säger man
och tror man någonting annat, då bär
man inte observerat vad som sker i
tiden. Naturligtvis skall detta arbete ske
i samråd med berörda parter — nä -

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

ringslivet och arbetsmarknadsorganisationerna.
Vår uppgift är nu att söka
finna formerna för detta samråd. Det
bör gå så mycket bättre som vi i vårt
land ändå traditionellt har ett på det
hela taget gott samarbete mellan arbetsmarknadens
parter och dessutom
en arbetar- ocli tjänstemannastam, som
i sitt eget intresse i princip är positivt
inställd till en utbyggd rationaliseringsverksamhet.

Naturligtvis är en halv miljard inte
någon revolutionerande summa när det
gäller industriell utbyggnad. Men vad
som är avgörande för om en investering
skall komma till stånd eller inte
är många gånger en tillskottsfinansiering,
en riskfinansiering av det slag
som det här kan bli fråga om. Jag föreställer
mig att man får ta hänsyn även
till de synpunkterna när förslag om detaljutformningen
så småningom skall föreläggas
riksdagen. Denna finansiering
har den klara inriktningen, att den
skall medverka till en planmässig strukturrationalisering.
Formerna därför är
— som jag nyss sade — ännu inte klara
i detalj, och naturligtvis kommer industriens
företrädare, när denna impulsiva
reaktion har gått över, att få möjligheter
att diskutera frågan. Om man
på det hållet har synpunkter som det
är värt att lyssna till, så kommer man
på den vägen att få möjligheter att medverka
vid utformningen av detaljerna.

Efter detta, med mitt mått mätt, utomordentligt
korta inlägg skall jag nu gå
över till att bemöta en del av de synpunkter
som de värderade oppositionstalarna
framfört.

Herr Ohlin tog upp frågan om utvecklingshjälpen.
Han sade ungefär
som så, att socialdemokratien för närvarande
anser att en ökning av utvecklingshjälpen
röner motstånd. Jag är
medveten om att i vårt land finns
många som tycker att man kan ta det
lugnare med utvecklingshjälpen, men
jag är också medveten om att det är
många som anser att man bör satsa

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hårdare på denna. Jag har kanske trott,
a att de som företräder den sistnämnda
t ståndpunkten skulle utgöra den domit
nerande gruppen i vårt samhälle. Att
*t det förslag som på denna punkt läggs
fram i statsverkspropositionen inte
a motsvarar vad den gruppen skulle önsa
ka är liksom så mycket annat betingat
t av den samhällsekonomiska och stats:-
finansiella situationen. Om målet har vi
inte varit oense; det är i fråga om frame
stegstakten som meningarna kan vara
t delade. Jag sade nyss att jag kanske har
i trott att den här senare ståndpunkten
:- — som framför allt företräds av ung e

doimsorganisationerna vilka har en
mycket stor entusiasm för utvecklingsg
hjälpen — skulle vara den klart dominerande
bland landets medborgare. Jag
i hoppas att så är fallet, även om jag under
de senaste veckorna har fått ta
emot en flod av brev från människor
g — fackföreningsfolk och pensionärer
i som haft svårt att få debet och kredit
att gå ihop och från andra som anser
r sig ha hamnat mellan välfärdssamhäli
lets aktiviteter — människor som pekat
på sin egen besvärliga situation och
sagt: Låt oss först städa upp här hemma,
innan vi lämnar ut pengar till andl
ra länder. Jag vet således inte för dat
gen på vilken sida den starkaste opii
nionen står. Naturligtvis har de som
vill engagera sig för denna fråga frihet
att försöka bilda opinion — det är
ingen som bestrider det — och jag kan
''t försäkra herr Ohlin att det inom vårt
parti finns mycket talföra, skrivkunniga
och för saken entusiastiska människor
som gärna kommer att verka för
en sådan opinion; de är lika goda socir
aldemokrater för det — var övertygad
om det!

Jag har en annan uppfattning än den
r herr Ohlin framförde då han — jag
5 drog den slutsatsen av hans inlägg —
t prioriterade livsmedelshjälpen när det

i gäller vårt u-landsengagemang. Om jag

nu skall ge mig in på en detaljdiskusi
sion — det är egentligen för tidigt för

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det — så vill jag säga att jag tycker att
det är minst lika angeläget att åstadkomma
sådana ting som silos, som ger
möjlighet att förvara den spannmål som
man ändå skördar i dessa länder utan
att mälta och skadedjur förstör hälften
av skörden. Jag tror vidare att t. ex.
anläggandet av en konstgödselfabrik
är mera angeläget för ett u-land än en
sådan här för-stunden-hjälp, hur viktig
den än är.

Jag har med detta bara velat säga att
det inte är så lätt att göra en prioritering
när det gäller u-landshjälpen. Om
man anser att livsmedelsproblemet är
det som är angelägnast att lösa, så finns
det kanske ändå andra vägar att föreslå
som på sikt är mer effektiva än livsmedelshjälp
i mera konkret och materiell
bemärkelse. Dessa båda hjälpaktiviteter
kan naturligtvis förenas, men jag
är inte beredd att avgöra vilken av dem
som bör få väga tyngst.

När man allmänt uttalar sig för att
vi skall satsa hårdare på hjälpen till
utvecklingsländerna, så vill jag erinra
om — herr Hedlund beskrev det ganska
väl, och jag tycker att det är bra att
detta blev sagt — att man inte i allmänt
tal kan satsa mer på u-hjälpen
utan att ta konsekvensen och upplysa
svenska folket om att det i så fall sker
på bekostnad av svenska folkets egen
standardhöjning och på bekostnad av
en del annat vi vill göra, måhända för
att städa upp i det svenska samhället
där så behövs. I dagens läge kan man
icke gärna på detta område diskutera
en aktivitet som går längre än regeringens
förslag, om man inte är beredd
att ta konsekvenserna när det gäller att
skaffa ytterligare pengar. Jag har inte
hört att någon av oppositionens företrädare
sagt att budgeten är för stark eller
att upplåningen är för liten. Konsekvensen
bjuder att den som engagerar
sig för större u-hjälpsanslag klart och
tydligt anvisar de nya skattevägar som
måste beträdas för att finansiera den
hjälpen.

När det gäller försvaret skall jag
självfallet inte ge mig in på någon som
helst detalj diskussion. Jag vet att försvarsministern
är beredd att ta upp en
sådan debatt litet längre fram under
remissdebatten. Men jag vill göra en
reflexion i sammanhanget.

Senast i går kväll avlyssnade jag ett
TV-program, som i och för sig var rätt
intressant. Man talade emellertid hela
tiden om att budgeten innebar sådana
förskräckliga reduktioner. I förhållande
till vad? Det talade man inte om.
Det är fråga om reduktioner i förhållande
till en planering som oförskräckt
hållit sig kvar på den nivå som varit
aktuell under de senaste fyra åren. Samhällsekonomiskt
och statsfinansiellt har
vi inte längre möjlighet att acceptera
denna planeringsnivå. Hela debatten
har kommit på sned. Den har inte varit
så kristallklar som liade varit önskvärt.
Vi får hoppas att vi efter denna remissdebatt
och den allmänna diskussionen
skall få mera klarhet i de egentliga utgångspunkterna.

Sedan kritiserade herr Ohlin regeringen
för att vi inte genom våra representanter
i försvarskommittén hade varit
med på någon egentlig förhandling
om försvarsutgifterna för innevarande
år. Jag har emellertid betraktat budgetläget
i år som så pass besvärande —
och där har regeringen i övrigt delat
min uppfattning — att vi när vi började
vår budgetbehandling för tre, fyra
månader sedan måste bryta ned mycket
av de gamla konventionella uppfattningarna,
om vi över huvud taget
skulle kunna föra en anständigt stark
finanspolitik. Och så mycket kan vi
väl ändå säga som att även vår försvarspolitik
och utgifterna för försvaret är
betingade och avhängiga av en sund
balans i samhällsekonomien.

I ett land som inte klarar sig självt
ekonomiskt blir man inte heller trodd,
om man talar om att föra en självständig
utrikes- och neutralitetspolitik. Och
eftersom det i försvarsberedningen inte

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

förelåg förutsättningar för en reell behandling
för nästkommande budgetår
fanns det för regeringen denna gång
inget annat att göra än att ta saken i
egna händer och lämna ett förslag rörande
försvarskostnaderna vilket var
samstämt med och avvägt med hänsyn
till de övriga tunga utgifterna i statsbudgeten.

Om man ogillar den avvägningen, så
finns det ju möjligheter att reagera här
i riksdagen. Herr Ohlin och hans partivänner
har ju tillfälle att både i statsutskottet
och under riksdagsdebatterna
försöka driva igenom ett annat anslag
för försvaret för nästkommande budgetår.
Om man är beredd att göra det,
så har man varit konsekvent i sin kritik
av att det inte blev någon förhandling.
Men är man inte beredd att göra
det, så bär jag svårt att förstå kritiken.

Vidare förde herr Ohlin fram alla
de gamla kända argumenten — jag
skulle ha blivit besviken om han inte
gjort det — och sade bl. a. att folkpartiet
har krävt en politik som uppmuntrar
det privata sparandet och företagssparandet,
men herr Strängs recept är
bara skattehöjningar. Jag har troligen
bemött de argumenten ett tiotal gånger
från denna talarstol och kan därför nu
mycket snabbt bemöta dem. Mina argument
därvidlag är exakt desamma som
tidigare, liksom herr Ohlins påståenden
är desamma som tidigare.

Men sedan tog herr Ohlin också upp
en helt ny idé, när lian talade om näringspolitiska
fonden. Då sade han att
detta triumvirat — som alltså skulle
bestå av statsråden Johansson och
Wickman samt mig själv — väl nu kommer
att dela in de sökande i tre klasser.
I den första sitter de snälla, i den
andra de mindre snälla och i den tredje
de straffbeskattade. Om jag försöker få
ut något av det talet, så vill jag säga
att frågan om att vara snäll och mindre
snäll ju är beroende av subjektiva uppfattningar
och på hur motparten reagerar
på sådana psykologiska attityder.

Men man kan säga att i tredje klassen
ligger bankhusen, bensinstationerna,
varuskraporna och sådant som vi på
andra vägar inte har velat ge samma
vikt och dignitet.

Men den här fonden skall inte användas
för dessa tredjeklassare som
skall straffbeskattas •— det var väl ett
litet sammanhangsbrott i herr Ohlins
argumentering. Jag tror att ingen annan
i kammaren har kommit på den idén
att de över huvud taget skall kunna
anmäla sig för att få del av den näringspolitiska
fonden. Jag kan trösta herr
Ohlin med att denna finurligt uträknade
uppdelning i tre klasser icke kommer
att tillämpas i praktiken. Den tredje
klassen är redan avsågad, och jag vågar
mig inte på någon bedömning i alla
dessa gränslägen mellan snälla och inte
fullt så snälla. Det är följaktligen helt
andra kriterier som blir avgörande.

Herr Ohlin tröstar svenska folket med
att först på längre sikt och med en ny
regering kan man få en annan politik.
Jag lade särskilt märke till uttrycket
»på längre sikt». Jag tycker det är ett
tillfrisknande i oppositionen. Ni brukar
ju tala om att får vi bara en annan regering
så skall det snabbt bli så mycket
bättre här i landet. Nu har ni hamnat
på en ny ståndpunkt — om vi bara
väntar en längre tid så blir det bättre.
Det är mycket möjligt att herr Ohlin
kommer sanningen litet närmare. Jag
gör reservation för det sista — jag tror
inte alls det blir bättre.

Sedan kommer även herr Ohlin tillbaka
till ett allmänt, till intet förpliktande
och som jag tycker ganska vårdslöst
tal om socialiseringen och maktkoncentrationen
i samband med den näringspolitiska
fonden. Det var strävanden
som skulle besjäla den sittande regeringen.
Dessa påståenden är väl ungefär
lika gamla som herr Ohlins aktiva
politiska bana. Herr Ohlin debuterade
med detta språkbruk och är still going
strong; han tänker också avsluta med
samma språkbruk. Det är ju ingen kort

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

tid. Om jag minns rätt vaknade herr
Ohlin i sin säng någon gång i mitten på
30-talet och beslutade sig för att bli politiker.
Sedan den dagen och till dags
datum känner vi igen denna argumentation.
Den blir inte mera sanningsenlig
för det.

Efter dessa utgjutelser, som väl får
tas för vad de är värda -—• de kan ju
användas i vissa sammanhang — drar
herr Ohlin sina senaste slutsatser om
den näringspolitiska fonden på så sätt,
att det torde vara tvivelaktigt om man
behöver den. Jag fattar detta så att han
ändå håller möjligheterna öppna. Han
iir inte någon deciderad motståndare till
den, men han har för dagen sina tvivel.
Han har naturligtvis rättighet att få se
detaljerna innan han definitivt bestämmer
sig. Jag tror att herr Ohlin kommer
att hamna i fadershuset även härvidlag.
Herr Hedlund står ju där bakom
och är inte alls så tveksam som herr
Ohlin. Jag föreställer mig att det kommer
att betyda en hel del.

Sedan tar herr Ohlin — kanske också
som ett offer för mittenpolitiken, ty för
ett par tre år sedan avhöll han sig från
det — upp frågan om den eviga rundabordskonferensen.
Han utvecklar den
litet elegantare genom att säga att vi
skall skapa sådana institutioner som
gör att man håller sig inom ramen för
produktionsökningen när man sätter sig
ned och avtalsförhandlar. Men, skyndar
sig herr Ohlin att säga, det får inte vara
någon statlig dirigering. Det skall vara
övertalningens argument kring det runda
bordet. Detta utvecklade herr Hedlund
med ännu större brio, ty han har
hållit på längre med denna rundabordskonferens
och dessutom har han ju en
förmåga att så att säga tala i ett större
antal decibel när det är något han speciellt
vill framhålla. Herr Hedlund presenterar
alltså en utomordentligt kraftig
argumentation för välsignelsen med
en sådan här rundabordskonferens.

Herr Hedlund var också överens med
alla andra om att politiska ingripanden

skall det inte vara. Men han tror på
sin övertalningsförmåga till den milda
grad att han menar, att här skall vi göra
underverk bara vi kommer tillsammans
och resonerar. Jag säger mig då:
Tänk om de som sitter kring detta runda
bord säger nej. Tänk om företrädarna
för de grupper som anser sig vara eftersläpande
säger — den argumentationen
har ju varit utomordentligt livlig under
1966 års avtalsrörelse — att vi måste
i rättvisans namn hämta in vår eftersläpning;
något annat kan vi inte diskutera.
Och tänk om då alla de lågavlönade
säger: Ja, men då kommer ju dessa
grupper i absoluta löner så oändligt
långt före oss — de får ju en lönehöjning
som uppgår till en fjärdedels årslön
för oss och det kan inte vara rättvist.
Skall, säger de lågavlönade, dess?
grupper kompenseras för eftersläpning''
en, så skall vi som lågavlönade ta et
ordentligt tag för att komma i kapp.

Jag har en mycket bestämd känsla m
att det är en diskussion av den typer,
som kommer att föras kring det runds
bordet. Och då kan man fråga sig: Vad
inträffar när inte blå ögon och inte
vädjanden räcker och när man inte
heller i något avseende skall ingripa
med den politiska makten? Ja, det är
väl som jag sagt många gånger förr, att
detta argument om en rundabordskonferens
kan låta bra i allmänt tal, men det
har inte en sådan underbyggnad att det
kan ge något resultat.

Ibland är det — om jag skall vara
riktigt ärlig — svårt att få tålamodet
att räcka till inför denna barnatro på
en rundabordskonferens. Men jag börjar
bli gammal och av argumenten prövad,
och hitintills har det trots allt gått
ganska bra.

Herr talman! Herr Hedlund började
sitt inlägg med en deklaration om medkänslan
med de efterlevande till de
polismän och den vaktman, som nyligen
mördades. Jag gör mig till talesman för
alla människor i detta land, oavsett
partitillhörighet och oavsett om veder -

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

börande har möjligheter att tala från
kammarens talarstol eller att över huvud
taget yttra sig, när jag säger att
på denna punkt råder det bara en uppfattning
— man hyser en stark indignation
över att sådant här kan hända.

Herr Hedlund kom också in på talet
om att inflationen rullar vidare. Underskottet
i bytesbalansen beror på kostnadsstegringarna
— vi behöver bromsa,
säger herr Hedlund. Uå kan man fråga:
Hur skall detta gå till?

Vi har det gamla konventionella medlet
att bromsa med finanspolitiken. Vi
bromsar hårt på detta sätt i år. Huruvida
åtstramningen är så stark att vi
kan lätta på bromsen när det gäller de
andra konventionella vapnen, räntepolitik
och kreditåtstramningar, kan det
för dagen inte sägas något om. Det blir
ju herrarnas utspel motionsvägen som
härvidlag kommer att vara avgörande.
Kör ni sönder den finanspolitik som
föreslagits vore det troligtvis högst
olyckligt att följa herr Hedlunds råd
att lätta på de andra bromsarna.

Jag håller med herr Hedlund om att
vi inte alltför mycket får förlita oss
på vår goda valutareserv. Den är dock
glädjande nog en bra buffert. Och för
den gångna delen av 1960-talet, då herrarna
jämrat sig så över den dåliga
politiken, kan ju den ekonomiska politiken
ändå konkret redovisas i att landets
valutareserv har ökat från tre till
sex miljarder.

Under de senaste månaderna har väl
vissa orostecken visat sig på detta område
och det måste väl förr eller senare
bli fallet när vi enligt alla statistiska
redovisningar har ett klart underskott
i vår utrikeshandel. Jag tror emellertid
att vissa statistiska felredovisningar föreligger
i denna s. k. förskjutningspost.
Samtidigt som jag är medveten om att
vi ibland erhåller längre krediter är jag
också på det klara med att vi i dagens
konkurrenslägre tvingas ge längre krediter.
Om man t. ex. ser på varvens utlåning,
här gäller det en produktion,

som ju på exportmarknaden betyder
cirka en miljard i valutor årligen, finner
man att år efter år varven i det
hårda konkurrensläget tvingats att förlänga
krediterna till de utländska redarna.
Vilket som väger tyngst, de förlängda
kredittider vi åtnjuter eller de
förlängda kredittider vi ger, vågar jag
inte ha någon uppfattning om. Jag tror
att det i själva verket väger ganska
jämnt. Med denna utgångspunkt har jag
tagit mig friheten att räkna ner det siffermässigt
redovisade underskottet med
500 miljoner både i fjol och i år och har
till min glädje noterat att numera även
expertisen börjar luta åt samma uppfattning
på detta område.

När sedan herr Hedlund återkommer
till redovisningen över det gångna 1960-talet, vilket alltid är intressant och
spännande, vill han kritisera den förda
politiken med att under 1963 och 1964
— jag vill minnas att hans ord föll så —
blev finanspolitiken svagare, medan
den egentligen borde ha blivit starkare.
I förhållande till vad blev den svagare?
Man kan kanske säga i förhållande till
en allmän önskan om att den borde varit
starkare. Men finanspolitiken har
under 1960-talet — jag gör undantag för
innevarande budgetår —- ändå varit en
traditionellt sett stark finanspolitik med
överskott i totalbudgeten praktiskt taget
varje år till det sistförflutna budgetåret,
då underskottet begränsade sig
till 350 miljoner kronor. Detta är en
liten summa när budgeten balanserade
på över 30 miljarder. Under innevarande
budgetår är läget sämre. Vi får
troligen ett underskott på cirka 1,4 miljard.
När herr Hedlund anklagade
oss för att finanspolitiken är för svag
hade det onekligen sett bättre ut om han
lika ogenerat slagit sig för bröstet och
sagt: Varför tog ni inte centerpartiets
förslag, ty då skulle finanspolitiken blivit
starkare? Han kan inte göra det, helt
enkelt därför att det förslag som centerpartiet
förde fram under fjolårets
riksdag skulle ha försämrat budgeten

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

för innevarande budgetår med nära 700
miljoner kronor.

Jag inregistrerade naturligtvis med
stor tillfredsställelse herr Hedlunds klara
besked att han var nöjd med budgeten.
Han kallar den visserligen slätstruken
på anslagssidan och menar kanske
därmed att det inte fanns några
nya anslag som förändrade bilden av
slätstrukenhet, men samtidigt fattar jag
honom så att han egentligen förklarar
sig införstådd med den hårda besparingen.
Jag fattade honom också så att
han var införstådd med den skatteförstärkning
som föreslås, allt i det i och
för sig riktiga syftet att skärpa finanspolitiken.

I ett hastigt ögonblick av självrannsakan
säger herr Hedlund att vi gått för
snabbt fram med utgifterna och måste
se till att ändra detta. Jag är tacksam
om denna korta stund av självrannsakan
även omsätter sig i konkreta och
praktiska förslag och ställningstaganden
här i riksdagen i fortsättningen.

Sedan säger herr Hedlund: Om vi
fortsätter med det reformarbete som vi
har kostat på oss under de senaste
åren, då skall vi också tala om var vi
skall ta pengarna. Det är, herr talman,
en ytterst tänkvärd synpunkt, som jag
helt vill ansluta mig till. Då vi nu bl. a.
skall planera för den nya försvarsuppgörelsen,
då vi skall ta ställning till vad
folkpensionärerna skall ha 1968 när
det nuvarande åtagandet upphör, är det
i hög grad önskvärt att vi också talar
om var vi skall ta pengarna och är beredda
att vara konsekventa.

Med samma motivering gäller det
också att komma till rätta med låt mig
säga den ännu otillfredsställande hjälpen
till u-länderna eller om vi vill
bättra på den familjepolitik, som jag
tror att såväl denna kammare som medkammaren
har vissa synpunkter på.
Då skall vi komma ihåg herr Hedlunds
allvarsord i detta sammanhang, då skall
vi tänka på konsekvenserna och samtidigt
ärligt och uppriktigt för det

svenska folket också tala om vad det
kostar i framtiden.

Sedan vill jag säga några ord i anledning
av herr Bohmans inlägg. Herr
Bohman kastade över mig ett fång rosor,
bl. a. för min formulering av finansplanen.
Jag skall vidarebefordra
detta beröm till mina goda medarbetare.
Själv har jag väl endast hållit i
pennan när det gäller själva sammanfattningskapitlet,
och möjligen har jag
fungerat som korrekturrättare i de andra
avsnitten. Men också jag tycker att
mina medarbetare är värda dessa blommor
och är mycket glad över att kunna
föra detta beröm vidare.

Men herr Bohman är även i sak överens
om att det är en bra budget. Det får
väl också tas som ett i och för sig originellt
avsteg från alla tidigare kommentarer
till de föregående elva statsverkspropositionen,
som jag haft det
utomordentliga nöjet att signera.

Men så fortsätter herr Bohman: Om
detta är en bra budget och de gamla
var dåliga och felaktiga, bör regeringen
ta det yttersta ansvaret härför och erkänna
sina felbedömningar.

Ja, ansvaret har vi väl aldrig velat
undandra oss och gör det naturligtvis
inte heller nu. Vad beträffar felbedömningarna
kan man återigen komma tillbaka
till skilda värderingar. Herr Bohman
anser att felbedömningar föreligger,
men jag vägrar att betrakta bedömningarna
som felaktiga. Man kunde då
fråga sig: Vilka är de? Om herr Bohman
försöker konkretisera vilka felbedömningarna
är, förväntar jag även att
herr Bohman talar om vad han skulle
ha velat göra i stället.

År 1966 hade vi ett allmänt politiskt
val, och det är möjligt att herr Bohmans
ståndpunkter i riksdagen var starkt influerade
därav, men på samma sätt som
jag redovisade centerpartiets förslag
till innevarande års budget kan jag redovisa
herr Bohmans skattesänkningsförslag
till innevarande års budget och
som utslaget på helår skulle ha inne -

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

burit att innevarande års budget, som
onekligen är i svagaste laget, skulle ha
varit 1 400 miljoner kronor sämre. Det
är ifrån den utgångspunkten som herr
Bohman med all den klädsamma blygsamhet
han någon gång brukar demonstrera
borde tala om dessa felbedömningar.

Andra länder har visat större beslutsamhet
när det gäller att komma till
rätta med inflationen. Det är ett tidens
och ett varningens tecken för oss, menar
herr Bohman.

Ja, jag tillät mig här säga att alla
länder dras med samma problem. De
står stundtals inför typisk överansträngning.
De tvingas att göra återhållande
ingripanden, de passerar den
diskreta station där jämviktsläget är
alldeles klart och uppenbart och de
kommer över på den andra kanten.

Det är speciellt intressant att följa
just den internationella utvecklingen.
Då får man detta illustrerat. Det har
ingenting att göra med om regeringen
är socialdemokratisk eller borgerlig. I
t. ex. »OM England» bar herr Bohmans
partivänner under relativt lång tid det
ekonomiska ansvaret. Vi känner alla
till vad resultatet blev, och herr Bohman
måste tycka att de skötte sig dåligt.

Italien och Frankrike hade för tre—
fyra år sedan typiska inslag av överansträngning.
De tvingades dra åt så
hårt i deflationistisk riktning att man
i Italien hade en uppenbar arbetslöshet.
Även i Frankrike började man få känning
av arbetslösheten. Detta ledde till
stagnation i utvecklingstakten. Valutasituationen
och utrikeshandeln tvingade
emellertid fram denna beska medicin.
Nu bär dessa länder så småningom
kommit tillbaka och är på uppgång.

Västtyskland hade för fem—sex år
sedan en ganska permanent högkonjunktur
och dessförinnan var högkonjunkturen
alldeles uppenbar. Från borgerligt
håll kan väl ingen säga att dr
Erhard umgicks med speciellt socialis2*
— Andra kammarens protokoll 1967.

[ remiss av statsverkspropositionen m. m.

tiska planer på att ekonomiskt styra
landet. Men situationen blev som den
blev för honom. Man måste nu ta itu
med en överansträngning. I dag är läget
på nytt annorlunda. Bundesbank har
reducerat räntan för att stimulera aktiviteten
i det ekonomiska livet. Landet
redovisar i dag en arbetslöshet på mellan
600 000 och 700 000 människor.
Transfererat på svenska förhållanden
skulle det innebära att vi hade en arbetslöshet
på ungefär 100 000, vilket vi
dess bättre inte har. Jag föreställer mig
att vid denna station tvingas Västtyskland
till lättnader. Det hela illustrerar
pendelrörelsen i utvecklingen, som jag
tidigare har försökt beskriva.

Vi skall, säger herr Bohman också
och ansluter sig därmed till mittenpartiernas
ledare, hålla fingrarna borta
från lönerörelserna. Men vi skall ändå
på något underligt sätt influera lönerörelserna
så att de blir precis riktigt
avvägda. Det finns väl egentligen bara
två ekonomer i detta land som talat ut
i klara verba på den punkten, nämligen
Rudolf Meidner och Gösta Rehn. I början
på 1950-talet sade de, att det är för
mycket begärt och naivt att intala sig
att löntagarorganisationerna i vårt land
frivilligt skulle avstå från att ta ut
lönehöjningar, som de med sin fackliga
styrka kan ta ut. Detta är lika sant i
dag. Från denna mycket realistiska uppfattning
kom dessa båda ekonomer
fram till slutsatsen att det är regeringens
skyldighet att skattemässigt,
kreditmarknadsmässigt och på andra
sätt hålla efter företagen och industrien
så hårt, att hålla dem i ett så kraftigt
nackgrepp, att de inte har någon möjlighet
att kosta på sig löneglidningar,
lönehöjningar, anpassningar och allt
detta som ligger i hela den dynamik
inom lönerörelsen som vi nu bevittnar.

Jag är medveten om att industrierna
just nu har det besvärligt. Hela finansplanen
och budgetutspelet är ett uttryck
för att vi förstår detta och är medvetna
om att här behövs ett handtag. Men jag
Nr 2

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tycker också att man inte skall överdramatisera
den situation som råder i
dag. Företag har alltid lagts ned, företag
har alltid expanderat och nya företag
har alltid vuxit upp. Det är bara den
skillnaden att vi i de offentliga publikationerna
och i pressen läser om alla
de företag som permitterar och läggs
ner, men vi läser ingenting om de företag
som expanderar och etablerar sig
som nya företag. Glädjande nog pågår
även denna utveckling för närvarande.
Men att vi har en omskapningsperiod
inom svensk industri för närvarande,
som skiljer sig från vad vi varit vana
vid under 1950- och 1960-talen är uppenbart,
och denna omskapningsperiod
innebär att de äldre och dåliga enheterna
inom vissa branscher får stryka
på foten. De får väl gå så länge de håller
ihop, men det är meningslöst att
investera och rusta upp dem ty produktionsenheterna
är för små. Det är
därför som strukturrationaliseringen
och tänkandet i det större formatet
måste vara en dagspolitisk uppgift även
för samhället, för regeringen och för
denna riksdag. Det är detta vi vill nå
med den näringspolitiska fonden, och
den skall naturligtvis i det andra avsnittet
kompletteras med en aktiv lokaliseringspolitik
och en aktiviserad arbetsmarknadspolitik.

Sedan skulle väl inte herr Bohman
som talesman för högern gärna kunna
undgå att på nytt ta upp frågan om sin
skatteovilja. Den kan man ha och har
man rättighet att ha, men det vore naturligtvis
bra om man tog upp och luftade
denna ovilja när vi har en situation
som ger möjlighet att gå herr Bohman
till mötes. I dag har vi inte en sådan
situation. Vi får dras med denna
marginalskatt som herr Bohman ogillar
och vi dras med ett högt skattetryck.
Jag skall i slutet av denna månad med
stort intresse studera herr Bohmans och
hans partivänners motioner. Det kan
tänkas att herr Bohman kommer tillhaka
som om ingenting skulle ha hänt

och som ensam herre på täppan talar
om att situationen nu är den att vi
skall ha de omedelbara skattesänkningarna.
Men så kommer herr Bohman tillbaka
till — och detta var väl inlagt
även i herr Ohlins anförande — att man
behöver ett omtänkande. Så hamnar
man på skatteberedningens förslag till
mervärdeskatt och försöker inge sin
publik den falska föreställningen att
den räddar en bekymmersam situation.
Naturligtvis är det inte fallet. Det är
inte frågan om att den skattebelastning,
som industrien tar med en sexprocentig
omsättningsskatt på investeringsvarorna
och som i industriens totala utgiftskalkyl
kan anses belasta de totala utgifterna
med ungefär 1 Va procent men
inte mera, är förödande för företagen.
Om man då samtidigt godvilligt accepterar
en lönehöjning på bortåt 10 procent
är det ju inte någon proportion i
avvägningen när man ideligen och intensivt
skjuter in sig på denna begränsade
omsättningsskatt på industriens
investeringsvaror.

När jag säger att man försöker ge
publiken den falska föreställningen att
detta klarar hela problemet, är det därför
att man undviker att tala om att den
nuvarande omsättningsskattens ersättande
med en mervärdeskatt med oförändrad
utgiftsstat för statsverket innebär
snabbt räknat ingenting annat än
att 1,5 miljard kronor — 6 procents
omsättningsskatt på industriens investerings-
och produktionsvaror —• skall
överflyttas på de fysiska personerna.
De enskilda personerna och skattebetalarna
skall ta denna belastning. Man
kan inte ta ut detta på andra vägar än
genom den indirekta skatten.

Man kan göra en mervärdeskatt som
»slår» på transporter och på järnvägsresor
och bussresor och som man drabbas
av när man går till barberaren och
när man utnyttjar andra tjänster. Man
kan få ett större underlag för beskattningen,
men varje sådant nytt objekt
som blir beskattat avsätter spår i lev -

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nadskostnadsindex. I klartext blir det:
En omläggning av den nuvarande omsen
till en mervärdeskatt innebär 3—4 procent
i höjda levnadskostnader. Här har
nu prisstegringarna anförts såsom ett
argument mot regeringen, ett argument
som man har använt på det sättet, att
det är dessa höjda levnadskostnader
som har tvingat fram de onyanserade
löneutslagen, i sin tur åtföljda av de
kostnadsstegringar som detta innebär
för industrien, och den allmänna ekonomiska
situationen för denna.

Jag är naturligtvis inte överraskad
av att herr Bohman går emot fonden.
Möjligen hade jag förväntat att herr
Bohman skulle mobilisera sin egen fantasi
så mycket att han inte bara slaviskt
står och återger Industriförbundets direktörs
uttryck om »det politiska jippot»,
som han sade i det senaste anförandet.
Jag är medveten om att även
fantasien har sin begränsning, men be1''lita
Er allvarligt nästa gång, herr Bohman,
om att inte bara citera Industriförbundets
direktör, utan tag någonting
ur egna källor! Jag tror det blir bättre
-— detta säger jag av artighet mot
herr Bohman.

Jag tar inte så hårt på att det tyska
Handelsblatt kallar fonden för den folkdemokratiska
fonden. Jag skulle möjligtvis
vara intresserad av att veta vilka
informatorer man haft innan man skrev
artikeln. Det är ju möjligt att herr Bohman
kan lämna någon upplysning på
den punkten.

Sedan kommer herr Bohman över till
den, som jag tyckte, verkligt praktfulla
avslutningen. •— Nu vill jag först säga,
att mitt hopp om att få herr Bohman
på andra tankar i avseende på den näringspolitiska
fonden naturligtvis inte
har svikit mig. Herr Bohman har ju under
de senaste dagarna demonstrerat
hastigt påkommande kraftsamlingar!
Jag syftar då på insatserna i försvarsberedningen,
där den beslutsamhetens
friska hy — för att tala engelsk 1600-talslitteratur — nu »i eftertankens kranka
blekhet» övergått. Jag hälsar herr

Bohman välkommen tillbaka —■ jag skall
inte vara elak och säga med svansen
mellan benen — men jag tillåter mig
ändå att säga så mycket som att är han
beredd att göra så snabba växlingar inom
ett par dagar, så kan man aldrig
vara säker. Men om jag nu lovar herr
Bohman att få en hel månad på sig
för att vända om i den här frågan, så
är det kanske inte alldeles obefogat att
hoppas på en förbättring.

Vidare vill jag med en gång förklara,
att så där utstuderat taktiska har vi inte
orkat vara, att vi skulle ha suttit i kanslihuset
och räknat ut: Nu skall vi göra
det surt för de borgerliga majoriteterna
i våra kommunala församlingar, och sedan
skall vi — och det är ju kronan på
verket! — göra det surt för en borgerlig
regering någon gång efter den 1 oktober
1968. Ja, det är rörande att höra
vilka underliga funderingar som kan
stråla upp i en eljest ganska oförvillad
hjärna!

Tillåt mig emellertid att säga att ingenting
av allt detta är sant. Vi är inte
tillräckligt stora taktiker för att hitta
på någonting sådant. Herr Bohman måste
gå till andra, honom mycket mera närstående
kretsar när han ifrågasätter något
liknande.

När herr Bohman sedan talar om regeringens
ståndpunkt i försvarsfrågan,
som han slutade med, tror jag mig kunna
säga att andra kolleger i regeringen,
som har dessa frågor mera direkt om
hand, är beredda att svara herr Bohman
på den punkten.

Jag har haft en funktion i detta försvarspolitiska
drama, nämligen att se
till att försvarsutgifterna i avvägning
mot andra stora och tunga utgifter får
sin rätta proportion. Det statsfinansiella
läget, det allmänt samhällsekonomiska
läget och perspektivet av en utveckling
som innebär ökade skatter, herr Bohman,
har varit vägledande för min
ståndpunkt som en av regeringens ledamöter
i den försvarsbudget som nu ligger
på riksdagens bord.

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! I sina uttalanden omedelbart
efter det stora valnederlaget
antydde statsminister Erlander en begynnande
kritik av den s. k. biandekonomien.
Han noterade en ökad spänning
mellan detta system och trygghetskravet
och drog slutsatsen att framtiden
sannolikt kräver mycket mer av
planering över hela fältet. Samma omprövning,
fast i något djärvare termer,
har kommit till uttryck i artiklar i fackförbundspressen.

När man studerar förslagen i årets
budgetplan undrar man ofta vart självprövningen
efter valnederlaget tagit vägen.
Det förhöll sig väl inte så att
många väljare lämnade socialdemokratien
därför att bostadsförsörjningen varit
för god i storstadsområdena, därför
att man gått för långt i ansträngningarna
att hålla tillbaka höjningen av priser
och hyror, därför att man beskattat
bolagen och de stora förmögenheterna
för hårt, därför att man satsat för mycket
på u-landsbistånd, därför att man
över huvud taget fört en alltför hård
politik mot den lilla gruppen på toppen
av den ekonomiska maktkoncentrationen?
Valutgången uttryckte väl inte förtroende
för den politik som regeringen
fört. Snarare tolkade de flesta den som
ett misstroendevotum och som ett krav
på en mera aktiv politik i bl. a. de frågor
jag nämnt.

Naturligtvis är det inte alls riktigt,
som de borgerliga partierna hävdar, att
får man bara bort den socialdemokratiska
regeringen och sätter herrar Ohlin
och Holmberg på taburetterna löses alla
problem. Sanningen är en helt annan:
då får svenska folket ökade problem.
Varken de borgerliga partierna eller socialdemokratien
vill nämligen på ett
grundläggande sätt förändra den nuvarande
politiken.

Grundvalen för vad regeringen gör är

alltjämt den s. k. biandekonomien, d.v. s.
det förtroendefulla samarbetet mellan
regeringen och det privata näringslivet
med storfinansen i toppen. Den framlagda
budgeten faller i sina huvuddrag
väl in i denna ram. Därmed missar regeringen
och socialdemokratien chansen
att grundlägga en politik som kan
leda till seger i 1968 års riksdagsmannaval.
Det är synd, ty det sämsta regeringsalternativet
är en borgerlig regering.

Vilken typ av politik borde man i stället
ha slagit in på? Med arbetarrörelsens
starka ställning i vårt land borde det
vara möjligt att åstadkomma en utveckling
som utgår från socialistiska värderingar
och principer. Den måste ta som
enda riktpunkt att tillfredsställa människornas
behov av bostäder, av utbildning,
av fritid, av vård o. s. v.

En sådan politik förutsätter ett väsentligt
ökat inflytande för samhället
och löntagarna över det ekonomiska livet.
Samhället bör ha kontroll över alla
investeringar och pröva dem efter deras
sociala nytta. AP-fonderna bör användas
för att skapa nya industrier
och därmed nya arbetstillfällen och för
att öka löntagarnas och samhällets inflytande
i näringslivet. En statlig bostadsbank
bör inrättas som tar hand
om hela finansieringen av bostadsbyggandet
till låg och fast ränta. Löntagarna
måste ha verkligt inflytande inom
såväl de statliga som de privata företagen.

Utifrån denna allmänna syn kan förslaget
om en särskild näringspolitisk
fond vara ett steg i rätt riktning, nämligen
om den förbindes med ett inflytande
för samhället inom de företag
och näringar det gäller. Att utan sådana
villkor ge subventioner eller lån för att
hjälpa kapitalistiska företag kan däremot
inte vara en riktig väg. Mycket
bättre är då att samhället självt startar
eller utvidgar verksamhet.

Den nya näringspolitiska fonden räcker
till ungefär två moderna massafa -

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

briker eller något annat i samma storleksordning.
Jämfört med medlen i APfonden
eller den totala investeringssumman
per år är det inte mycket. Jag
har svårt att förstå de ilskna skrik som
från vissa industriidkarrepresentanter
upphävs med anledning av fonden. Dessa
bekräftar emellertid att storfinansen
ser på detta problem som om det framför
allt gällde en maktfråga. Det är i
och för sig inte orealistiskt, men det visar
samtidigt begränsningen i företagarsidans
argumentering.

Ett av dessa argument innehåller
emellertid en riktig kärna, nämligen
påpekandet att kreditmarknaden bör
vara enhetlig och inte brytas sönder.
Men tänker man ut denna tanke helt
och hållet leder den till kreditväsendets
socialisering, något som jag inte har
några invändningar mot. Att de stora
affärsbankerna har kvar sitt nuvarande
inflytande över krediter och därmed
över investeringar och allmän ekonomisk
utveckling kan inte vara förnuftigt.

Några problem i anslutning till fonden
och investeringspolitiken i allmänhet
bör finansministern ytterligare klargöra.
Jag tar upp dem i form av två
direkta frågor. Den första frågan gäller
förslaget om en näringspolitisk fond:
Kommer detta att innehålla bestämmelser
om inflytande för samhället i de
näringar och företag som berörs?

Den andra frågan gäller den 25-procentiga
investeringsavgiften för vissa
byggnadsarbeten: Kommer denna även
efter utgången av år 1967 att vara förenad
med prövning av igångsättningstillstånd?
Kommer med andra ord regeringen
att föreslå en förlängning av
nu gällande lag?

Vi anser det oriktigt att ersätta nuvarande
prövning med en ransonering
enligt kapitalistiska principer, varvid
de som har gott om pengar kan bygga,
medan andra inte kan det.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Min partivän herr Elias -

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

son i Sundborn kommer om en stund
’- att tala om försvarsfrågan. Jag skall
i- därför begränsa mig till ett beklagande
g av att efter så många års enighet i förn
svarsfrågan denna enighet nu har brur
tits.

■'' Finansministern sade att det gäller
11 att slå ned en del konventionella uppL~
fattningar. Jag hoppas att med detta ut1
talande inte åsyftas att försök att koml~
ma överens i försvarsfrågan inte bör
förekomma. Sådana överenskommelser
är helt säkert till gagn för såväl förr
svarsviljan inom landet som för försvaa
rets anseende utåt. Alla bör vi nu hjälr
pas åt att lugnt och sansat behandla
dessa ärenden, utan några överilningar
^ av det ena eller andra slaget.
s Finanspolitiken har varit för svag,
r har vi sagt. Men ni har inte kommit
med några konkreta yrkanden på en
starkare finanspolitik, genmäler finansministern.
Ja, är det inte för mycket
, begärt att oppositionen skall etablera
ett helt finansdepartement för att ändra
finanspolitiken? Jag tror inte att man
går i land med något sådant. Då skulle
det behöva inrättas två finansdeparte^
ment, ett för oppositionen och ett för

finansministern.

Sedan till frågan om rundabordskonl‘
ferensen. Vi på vårt håll har inte talat
om någon »övertalning» utan om nödvändigheten
av att »övertyga» vederbörande
om att finansministern och
oppositionspartierna är inställda på att
p hålla tillbaka prisstegringarna och försöka
minska mängden luft i avlöningskuverten.
Däremot är det ingalunda fråga
om att försöka övertala eller överv
tyga någon om att avstå från en reell
fördel som kan åstadkommas vid avtalsförhandlingarna.
Påståendet att vi
g skulle ha sagt detta är en fri konstruk^
tion — åtminstone i den mån det gälj
ler ett bemötande av mina uttalanden.

För ovanlighetens skull har finansministern
i finansplanen berört frågan
:: om den statliga verksamhetens rationa 5-

lisering och effektivisering. Det är inte

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

en dag för tidigt. Vi vet att det privata
näringslivet ständigt rationaliserar och
försöker bli effektivare, och även om
jag inte har den uppfattningen att detta
helt försummas inom de statliga företagen
tror jag att det är en fråga som bör
tas upp här i riksdagen och som över
huvud taget är värd att uppmärksammas
mer än som skett. Jag vet att statskontoret
och riksrevisionsverket i viss
utsträckning arbetar med saken, men
frågan är om dessa centrala organ med
sina nuvarande metoder inom hela det
statliga verksamhetsfältet kan få till
stånd vad som inom näringslivet kallas
vardagsrationalisering och kostnadsjakt.

I det läge där vi befinner oss måste
alla — även kommunerna •— inrikta sig
på att spara, och jag håller med finansministern
om att man måste iaktta återhållsamhet
också när det gäller de stora
varuhusbyggena o. s. v.; annars går det
inte ihop för oss. Finansministern var,
sade han, väldigt intresserad av att se
hur vi från centerpartiet i våra motioner
skulle komma att ställa oss och om
vi avsåg att bryta sönder den ekonomiska
planen. Jag tror att finansministern
lugnt kan säga till mannen på
andra sidan gatan — jag syftar på Per
Åsbrink — att åtminstone vi inom centerpartiet
är beredda att stödja en så
pass stark finanspolitik som den finansministern
här förordar.

Så några ord om u-hjälpen — det blir
litet spridda anmärkningar; jag antecknade
de olika sakerna i den ordning
som finansministern nämnde dem i sitt
anförande. Finansministern framhöll
att det var viktigt med en hjälp på
längre sikt. Det är naturligtvis riktigt.
Men dessa människor skall väl kunna
leva tills de får den hjälpen, och det betyder
att man måste kombinera en
hjälp på längre sikt med omedelbart
verkande åtgärder.

Sedan vill jag uttala min stora glädje
över att finansministern nu är inne precis
på den linje som vi från vårt håll
förordat ganska länge och eftertryck -

ligt, nämligen att man, innan man beslutar
om stora utgifter, skall ha gjort
klart för sig, varifrån pengarna skall
tas -t- det är ju en vanlig sund hushållningsprincip.
Vi fick emellertid också
höra, att om det vi föreslog i fjol hade
vunnit bifall, skulle budgeten ha sett ut
så och så. Menar finansministern att vi
i så fall inte skulle haft några möjligheter
att motionera om den kommande
budgeten för 1967/1968 och rätta våra
synpunkter efter det läge som föreligger
i dag? Man fick närmast uppfattningen,
att finansministern ansåg att vi
inte skulle ha sådana möjligheter.

Vad beträffar den statliga verksamheten
för att hjälpa näringslivet tycker
jag att investeringsfonderna är bra,
även om jag anser att finansministern
i vissa fall utnyttjat fonderna på ett sätt
som ursprungligen inte var avsett. Lokaliseringspolitiken
är också bra. Jag
hoppas att jag, när jag nästa år står i
denna talarstol, skall kunna säga detsamma
om lånefonden. Det kommer att
bli beroende av hur fonden utformas.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Hem Sträng slår onekligen
in öppna dörrar när han låtsas
som om det bär skulle finnas någon
som hävdar att samhället skulle vara
likgiltigt för industriens utveckling. Vi
har väl alla varit överens om att samhället
genom arbetslöshetspolitik, lokaliseringspolitik,
investeringsfonderna
använda på ett visst sätt, allmän näringspolitik,
de hel- och halvstatliga
kreditinstituten etc. skall påverka den
industriella utvecklingen. Men frågan
är på vad sätt det skall ske. Det finns
system av den här typen: »Herr Gunnar
Sträng tycker det och det och alltså
får du pengar; herr Gunnar Sträng tycker
det och det och alltså får du inte
pengar.» Mot sådana system är vi mycket
skeptiska. Och regeringen vill nu
faktiskt ge förmåner till en del företag,
behandla andra företag neutralt och

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

straffbeskatta företag i en tredje klass.
Regeringen vill ha möjligheter att genom
dispenser låta ett företag flytta
upp från klass 2 till klass 3, etc.

Herr Sträng påstår nu att det inte
förekommer någon sådan tredelning.
Förlåt att jag säger det, herr finansminister,
men det stämmer inte alls med
vad som står i statsverkspropositionen.
Herr Sträng har faktiskt överglänst
herr Bohman när det gäller att hoppa
mellan olika ståndpunkter, om herr
Sträng inte står vid vad regeringen faktiskt
begärt i statsverkspropositionen.

Den föreslagna lånefonden kan man
naturligtvis inte slutgiltigt bedöma förrän
man får se vilka regler som kommer
att föreslås. Att vi inte i dag tar
bestämd ställning till någon del av den
konstruktionen försöker herr Sträng
tolka som ett tillmötesgående. Men vi
vill helt enkelt se vad herr Sträng tänker
föreslå innan vi definitivt tar ställning.

Då det gäller u-landshjälpen vill herr
Sträng prioritera uppförandet av silosanläggningar
och konstgödningsfabriker.
Jag vill påpeka för honom att jag
uttryckligen sade att bättre lagringsmöjligheter
både i och utom u-länderna
bör ingå i livsmedelshjälpen. Men jag
menar att man måste ge båda typerna
av hjälp. Man kan inte förvänta att svältande
människor skall utföra vad som
är nödvändigt vare sig det gäller att öka
lagringsmöjligheterna eller att åstadkomma
konstgödselfabrikation. Därför
är det nödvändigt att i programmet ingår
också direkt beredskap mot svälten.
Den kan icke sättas i andra hand,
om det var det herr Sträng menade.

Herr Sträng sade också att man skall
klargöra att u-landshjälpen sker på bekostnad
av vår levnadsstandard. Herr
finansminister! Hjälp till att tala om för
Sveriges folk att hjälpen sker på bekostnad
av de fördelar som Sveriges folk
erhåller genom för u-länderna ogynnsamma
bytesförhållanden i utrikeshandeln.
Då kanske förståelsen för tanken

på en generös utvidgning av denna
hjälp växer.

Kammarens ledamöter observerade
säkert att herr Sträng för en gångs skull
inte talade om de senaste årens produktionsutveckling
då han berörde det
statsfinansiella läget och produktionen,
och det på goda grunder. Då han som
vanligt skulle skryta med produktionsökningen
talade han mera vagt om en
längre period. Under 1965 och 1966,
som ju ändå måste vara den period som
särskilt intresserar oss nu, uppgick enligt
den tabell som finns i nationalbudgeten
nationalproduktens ökning i Förenta
staterna till 11,4 procent, i Norge
till 10,9 procent, i Nederländerna till
10,4 procent, i Västtyskland till 8,4
procent, i Italien till 8,3 procent, i
Frankrike till 7,9 procent och i Sverige
till 6,6 procent. I den tablå finansministern
publicerar har endast Storbritannien
med dess kända svårigheter
lägre siffror.

Om produktionsökningen i Sverige
inte varit 6,6 procent utan vi i stället
hade legat i mitten av denna grupp,
d. v. s. om vår produktionsökning varit
1 procent större varje år, så hade Sveriges
finansminister i år fått in bortåt
1 500 miljoner i ökade statliga och kommunala
skatteinkomster med oförändrat
skattesystem. Herr Sträng har på ett
egendomligt sätt förbigått det faktum att
skärpningen i det statsfinansiella läget
i hög grad sammanhänger med den avsaktande
ökningstakten i produktionen.
Från vårt håll har länge påpekats att
man genom tidigare åtgärder i syfte
att åstadkomma större kapitaltillgång,
mindre ryckighet i den ekonomiska politiken,
bättre planering av utbildningen
etc., skulle ha kunnat öka produktionstakten.
Detta har nu fått en viss
bekräftelse. Det går inte att diskutera
finanspolitik i dag utan att komma in
på den saken.

Finansministern sade att fackföreningarna
kommer att ta ut vad de kan
få ut vid avtalsförhandlingarna och att

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

han får föreslå skatter för att därigenom
söka förebygga eller vrida det hela
rätt. Men den politiken har ju misslyckats!
Då blir frågan: Kan man inte i
stället genom frivilliga överenskommelser
skapa sådana regler att om en grupp
är återhållsam när det gäller den nominella
inkomststegringen, kommer
också andra grupper liksom företagen
att vara återhållsamma? Då får alla sin
andel av den reella nationalinkomsthöjningen
utan att man fördenskull behöver
pressa priser och kostnader i
höjden, i pengar räknat. Det gäller att
skapa sådana institutioner att denna
tävlan mellan grupperna — som är naturlig
och ofrånkomlig — utspelas inom
en mindre inflationsbetonad ram. Det
problemet skjuter finansministern som
nämnt ifrån sig, men han kommer inte
därför undan det.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Får jag först säga att
det var mycket bra att herr Sträng från
regeringsbänken gav uttryck åt den indignation
vi alla, oavsett parti, känner
inför tragedien i Handen.

Det gläder mig också att herr Sträng
uppskattade mitt beröm för den formella
uppläggningen av finansplanen
och att han blev glad över de rosor han
fick. Men jag hade inte väntat mig att
doften av rosorna så till den milda grad
skulle bedöva lionom att han fick intrycket
att det inte fanns några törnen
i buketten, att jag med andra ord tyckte
det var »en bra budget». Det sade jag
inte. Jag sade att budgeten är mer realistisk
än vad tidigare varit fallet.

Sedan kom finansministern med de
vanliga argumenten rörande högerpartiets
sk a 11 es ä nk n i n gs politik. Det blir
kanske litet tjatigt att nu upprepa allt
det som vi diskuterade i höstas. Men
det är felaktigt att göra gällande, herr
finansminister, att förverkligandet av
vårt förslag skulle ha inneburit 1,4 miljard
kronor i ökade utgifter för nästa
år. Det resonemanget är ungefär som

leken »Tänk på ett tal, fördubbla det».
Det skulle i själva verket ha blivit 700
miljoner kronor i minskade skatteinkomster,
och då har man inte tagit
hänsyn till de besparingsåtgärder som
vi föreslagit. När har herr Sträng över
huvud taget själv funderat på skattesänkningar?
Det skulle vara intressant
att få ett svar på den frågan.

Vad som var mest väsentligt i herr
Strängs inlägg var det klargörande som
herr Sträng lämnade rörande förhandlingarna
i försvarsutredningen. Vi har
nämligen från regeringen fått nästan
lika många uppgifter om den saken som
det finns regeringsledamöter. Regeringen
tog i höstas saken i egna händer, sade
finansministern. Det är ju en bekräftelse
på vad vi har sagt, och det bekräftar
också de svårigheter som ledde till
krisen i slutet av förra året. Under pågående
förhandlingar med vissa premisser
ställdes utredningens ledamöter
plötsligt inför ett diktat, som helt och
hållet förändrade förutsättningarna. Är
det därför så besynnerligt att arbetet i
försvarsutredningen ledde till det slut
vi alla känner.

Ett av finansministerns uttalanden
anser jag vara särskilt allvarligt, nämligen
att ett land, »som inte kan klara
sig självt ekonomiskt», inte blir trott
när landet talar om behovet av ett starkt
försvar. Har det verkligen gått så långt
att Sverige inte kan klara sig självt
ekonomiskt? Men det väsentliga är väl
ändå, att ett land som inte vill eller kan
hålla sig med ett försvar inte blir trott,
när det för omvärlden förklarar att det
till varje pris kommer att hålla sig neutralt
i ett krig. Ett land som inte har
ett tillräckligt starkt försvar för att bli
trott när de säger detta, kommer att utsättas
för sådana utpressningar av olika
slag, att landet blir indraget i de konflikter
det vill hålla sig utanför.

Våra försvarsutgifter har hela tiden
utvecklats inom ramen för bruttonationalprodukten;
det vet finansministern.
I själva verket har försvarets andel av

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Vid

statsutgifterna från mitten av 1950-talet
fram till nu hela tiden sjunkit.

Finansministern vidhöll att han inte
har haft någna »fula avsikter» med investeringsavgiften.
Han sade: Hur kan
herr Bohman tänka sig att vi är så taktiska
att vi vid framläggandet av förslaget
har tagit hänsyn till den situation
där en eventuell borgerlig regering
skulle befinna sig i september 1968?

Ja, hur kan man tänka sig något sådant?
Jag vill fråga: Varför låter man
avgiften gälla just till september 1968
och inte längre? Herr Sträng sade själv
att det finns en ko av oprioriterade
byggen på, om jag inte minns fel, 2
miljarder kronor. Vad kommer att hända
med den kön i september 1968, och
vad kommer att hända efter detta datum?
Skall vi då gå tillbaka till ett helt
annat system eller skall vi behålla investeringsavgiften
och kanske höja
den?

I bästa fall — eller i sämsta, beroende
på hur man ser det — blir det en
ny regering som får fatta beslut i den
frågan.

Om de oprioriterade investeringarna
bedöms som angelägna kommer de att
sättas i gång ändå. När det gäller kontor,
butiker och annat kan man ta igen
avgifterna genom ökade hyror. Vår hyresregleringslagstiftning
är ju så konstruerad,
att hyrorna bestäms av produktionskostnaderna.
Kan kontoren bli uthyrda
blir det alltså konsumenterna
som får betala, och det leder till högre
kostnader och höga priser. Samtidigt
som man inför särskilda statsbidrag för
att möjliggöra ombyggnad av bensinstationer
och annat i anslutning till
övergången till högertrafik inför man
ett dylikt underligt avgiftssystem. Var
är konsekvensen?

Finansministern citerade också Meidners
och Reims uttalande på 50-talet,
om att det var naivt och barnsligt att
tro att arbetstagarna skulle underlåta
att ta ut i lönehöjningar det som fackligt
kunde tas ut. Statens uppgift skulle

remiss av statsverkspropositionen m. m.

därför vara att genom höjda skatter och
försvårade krediter se till att företagen
icke hade råd att betala så pass höga
löner. Menar landets finansminister att
ett sådant recept skall tillämpas i dag,
så som våra konkurrensförhållanden,
vår bytesbalans och vår ekonomiska situation
ser ut? I så fall vore det verkligt
allvarligt.

På tal om arbetslösheten i Västtyskland
ligger den, om jag inte är alldeles
fel underrättad, vid ungefär 2,5 procent
och inte högre.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Hermansson ställde
ett par frågor till mig. Den första
frågan, om samhället kommer att få
inflytande i de nya fonderna, vill jag
besvara när vi har utarbetat propositionen,
eftersom den saken bl. a. kommer
att diskuteras med de berörda.

Den andra frågan, om investeringsavgiften
skall bibehållas efter 1968, kan
man bara besvara så, att det alldeles
beror på hurudan situationen då är.
Själva avgiften faller bort den 1 oktober
1968. Är situationen fortfarande så ansträngd
att man är tvingad att göra begränsningar
av sekundära byggen föreställer
jag mig — eftersom vi har lovat
att avgiften skall falla bort — att man
på nytt får se efter om man kan effektuera
och effektivisera den begränsade
byggnadsreglering som i dag gäller.

Till herr Hedlund vill jag säga att
jag också hoppas att vi skall kunna bli
ense om försvaret. Jag har tillhört den
»interna» delegation som sedan 1958
har varit med om att träffa dessa försvarsuppgörelser
och ingen kan med
anledning av mina insatser där göra
gällande att det har bedrivits något
slags sabotageverksamhet från min sida
när det gällt att finna lösningar över
partigränserna. På den punkten råder
alltså inga delade meningar mellan
herr Hedlund och mig.

När jag tog mig friheten att redovisa

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att det inte alltid har varit så helt med
korrespondensen mellan de motioner
som centerpartiet fört fram och det allmänna
talet från partiets sida om en
återhållsam och sträv finanspolitik, sade
herr Hedlund att det är för mycket
begärt att oppositionen skall hålla sig
med ett eget finansdepartement. Nej
det begär jag inte. Jag inskränker mig
till att allvarligt hemställa till herr
Hedlund och hans partivänner att de —•
om de nu deklarerar att de är överens
med finansministern om den strama
finanspolitiken — i konsekvensens
namn avhåller sig från att motionsvägen
försöka göra denna politik sämre.
Det skulle se bra ut om det var korrespondens
mellan ord och handling.

Naturligtvis har centerpartiet alla
möjligheter att motionera om budgeten.
Men av de uttalanden som herr Hedlund
har gjort bär i dag tillåter jag mig
att dna slutsatsen att dessa motioner
kommer att föranleda vissa andra uppfattningar
om vilka anslag som skall
höjas och vilka anslag som skall begränsas,
vilka skatter som skall höjas
och vilka skatter som inte skall höjas,
men att slutsumman, d. v. s. budgetens
styrka, ändå skall vara likvärdig med
regeringens. Några andra slutsatser kan
väl inte dragas, och jag är glad för det.

Sedan frågar herr Ohlin: Detta med
en näringspolitisk fond — skall det innebära
systemet Gunnar Sträng som
sitter och tycker så och så? Ja, jag vägrar
att uttala mig om detta. På tisdag i
nästa vecka samlas finansministerns
planeringsråd. Där sitter representanter
för Industriförbundet, representanter
för tjänstemannaorganisationer som
TCO, representanter för Landsorganisationen,
representanter för handeln,
representanter för bankvärlden — ett
urval representativt för vårt organisationssamhälle.
Tisdagen är reserverad
för en diskussion av detaljerna i den
näringspolitiska fonden, och det vore
fel av mig att i detta läge exponera
mina egna uppfattningar. Det är möj -

ligt att det kan bli vissa justeringar
innan det hela är färdigt. Men jag lovar
herr Ohlin att när systemet är färdigt,
så skall det inte bli några ändringar i
mina uppfattningar. Den raljanta jämförelsen
mellan mig och herr Bohman
stämmer således absolut inte i denna
fråga.

Vidare tycker jag att man rent allmänt,
när man talar om produktionsökningen,
skall se denna i ett rimligt
långt perspektiv. Den ena nationen kan
ha besvär med sin samhällsekonomi ett
år och tvingas dra åt skruvarna så hårt
för att komma i balans, att produktionsstegringen
blir 0 procent. England är
i detta läge i dag; man räknar med att
engelsmännen för att klara sin valutaställning
och sin handelsbalans tvingas
till en sådan åtdragning att produktionen
endast ökar med någonting mellan
0 och 1 procent. Men jag vill inte ta
detta som ett uttryck för att engelsmännen
för en galen politik och att de skall
fortsätta att ha en produktionsökning
som ligger mellan 0 och 1 procent. De
har kommit för långt mot den ena polen
och behöver sätta in åtgärderna så
hårt att produktionstillväxten får bli
en andrahandsfråga.

Andra nationer har varit i samma
läge. Vi hade en åtstramning på bostadsbyggandets
område och på de
kommunala investeringarnas område
under fjolåret »om gjorde att en normal
produktionsstegring på cirka 5
procent togs ned till 2,9 procent. Men
för 1967 räknar vi med att produktionsstegringen
återigen skall öka och bli
4 procent, eftersom vi menar att det
finns resurser och möjligheter för
detta.

Jag tycker alltså att herr Ohlin, som
gör anspråk på att vara professionell
ekonom, borde vara litet försiktig med
att dra allmänna slutsatser med utgångspunkt
från variationerna det ena
och det andra året.

Herr Bohman citerade inte rätt när
han sade att herr Sträng tog saken i

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

egna händer. Det förslag om åtstramning
av försvarshuvudtiteln, som lagts
på riksdagens bord i år, är uttryck för
ett gemensamt ståndpunktstagande av
regeringen, gjort visserligen i ett ganska
tidigt skede och med finansministern
som föredragande när det gällde
att presentera utgångsläget för budgetarbetet
och budgetpolitiken under det
kommande året.

Jag vill också lugna herr Bohman
genom att säga, att det har naturligtvis
inte gått så långt att vårt land är ekonomiskt
under isen. Men om vi inte
observerar vad som kan hända för
framtiden utan bara resonerar som så,
att nu skall försvaret få de och de kostnadsökningarna
och allting annat är
sekundärt, tvingas jag, med det ansvar
jag ändå har för statsfinanser och
samhällsekonomi, att säga ifrån att på
detta sätt kan man inte resonera. I
sista hand är ju utvecklingen av samhällsekonomien
avgörande för om vi
skall kunna vinna tilltro för nationens
bärkraft. —• Detta är vad jag sagt, och
dra inte längre gående slutsatser av
det än vad som är nödvändigt.

Herr Bohman har svårt att komma
ifrån misstanken om den överdrivna
taktiken både när det gäller investeringsavgiften
och den näringspolitiska
fonden. Den svenska regeringens och
socialdemokraternas arbetshypotes —
och jag anser att bakom denna finn-s
realism — är att vi sitter kvar även
efter den 1 oktober 1968. Det finns alltså
inget underlag för dessa taktiska spekulationer.
Vi har ju ingen anledning
att binda ris åt egen rygg.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! Herr Sträng hade missförstått
min andra fråga. Den gällde
huruvida nuvarande system med prövning
av igångsättningstillstånd kommer
att behållas även efter den 31 december
i år när gällande lag går ut.

Beträffande investeringsavgiften vill

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i- jag tillägga att vi gärna skulle se ännu
s hårdare villkor för de begränsade grupr
per som envisas med att uppföra nya
v skrythus för banker och annat. När

man i Stockholms tunnelbana annon;-
serar: »Vi hämtar pensionerna i Hane
delsbanken, där finns inga köer», är
reklamslogan troligen riktig, men det
t beror i så fall på att det finns så långa
köer för de bostadssökande. Bostadsn
byggandet har alltför länge fått släpa
s efter. Frågan är, om inte den nya inves''-
teringsavgiften skulle kunna differene
tieras och därigenom få bättre effekt.
r I finansplanen hävdas — och det är
l> troligen riktigt — att man inte kan möta
■ de branschvisa svårigheter som nu uppr
träder genom allmänna lättnader i fir
nans- och penningpolitiken, utan att
k man i stället bör göra punktinsatser.
a Men varför tillämpar inte finansminisI
tern ett liknande resonemang när han
vill dämpa den inhemska efterfrågan?
1 Är det verkligen troligt att det hos alla
s grupper i samhället föreligger ett över I

skott av köpkraft? Är det inte snarare
v så att stora grupper i vårt samhälle

fortfarande lever på en helt otillräcka
lig standard och under mycket besvära
liga förhållanden?

Nu vill regeringen höja omsättningsa
skatten och säger att pengarna skall gå
a till den näringspolitiska fonden. En sådan
sammankoppling anser vi olycklig,
s särskilt i detta sammanhang. Visserligen
blir det genom höjningen av folkpensionsavgiften
och förenklingen av
'' schablonavdraget för kommunalskatten
§ en viss omfördelning till det bättre av
den direkta skattebördan, men höjningen
av omsättningsskatten drabbar hårdast
de lägre inkomsttagarna.

Finansministern talar i statsverkspro;-
positionen om »ett hela folkets bidrag
e för att skapa nya och bestående arbetsmöjligheter»,
men bidraget skall enbart
r bestå av en höjning av omsättningsr
skatten. Var är bidraget från de stora
förmögenhetsägarna? Var är bidraget

II från aktiebolagen och storbankerna?

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Det är förvånande, tycker jag, att regeringen
inte tagit hänsyn till den kritik
som riktats mot de ökade klyftorna i
inkomst- och förmögenhetsfördelningen.
De indirekta skatterna har ökat
starkt under de senaste åren, medan
beskattningen av bolagen och de stora
förmögenheterna inte alls höjts.

Vi är kritiska mot en sådan skattepolitik.
I stället för att ytterligare höja
omsättningsskatten bör man undersöka
möjligheterna att skärpa beskattningen
av aktiebolagen och av de stora förmögenheterna.
Den väldiga ökningen av
markvärdena måste äntligen beskattas
hårt. Vi anser också att man bör pröva
frågan om en skatt på de växande
reklamutgifterna.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Hem talman! Finansministern förklarade
sig tro att en allmän rådplägning
som den här föreslagna skulle få till
följd att låglönegrupperna och eftersläpande
grupper skulle komma i kläm.
Jag tror att det är tvärtom. Syftet skulle
ju vara att hålla tillbaka inflationen,
och om någon förlorar på inflationen
så är det just låglönegrupperna och de
eftersläpande. Det förhåller sig alltså
alldeles tvärtom mot vad finansministern
sade.

Finansministern har fattat mig alldeles
rätt när han utgår ifrån att centerpartiet
inte kommer att vara med
om att försvaga årets budget. Så långt
är vi fullt överens. Vi är nu tvungna
att se till att vi får i gång produktionen
bättre. Därför fordras en stark finanspolitik
och lättnader i kreditpolitiken,
så att anläggningarna kan förses med
nya och bättre maskiner o. s. v. och
företagen, såväl små som stora, kan få
en lättnad i den tyngande räntebörda
som de dras med.

Förstärkning av näringslivet, större
produktion, bättre statsfinanser som
följd, goda sysselsättningsmöjligheter
för människorna, inte minst för våra
ungdomar, är vad vi är skyldiga att för -

söka åstadkomma. Grunden för alla dessa
reformer ligger naturligtvis i att vi
försöker att göra vår gemensamma kaka
större. Vår ungdom har bl. a. rätt att
fordra att vi för en politik som skapar
goda utbildningsmöjligheter, god sysselsättning,
goda bostäder och fritidsförhållanden
o. s. v.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern är säkert
inte okunnig om att det finns en
lång rad industriländer som avviker
från Sverige i två avseenden: de har
mindre inflation och större produktionsökning
än vi. Jag kan bl. a. hänvisa
till Norge, där man har en borgerlig
regering. Där är prisstegringen f. n.
lägre än i Sverige, medan nationalprodukten
senaste år har stigit 2 procent
mer än i Sverige.

Vad jag tillät mig att säga var att
om Sverige i stället för att ligga långt
nere i kön hade haft 1 procent större
produktionsökning under de båda senaste
åren, skulle finansministern detta
år ha haft bortåt 1 500 miljoner kronor
mera medel som flutit in i kassan. Jag
tror inte att det går att diskutera budgetsvårigheterna
utan att nämna detta
faktum, men finansministern väljer som
vanligt bara ut de fakta som passar
hans resonemang.

Diskussionen gällde hela den ekonomiska
politiken och den därmed sammanhängande
industriella utvecklingen
och inte speciellt lånefonden. Den socialdemokratiska
politiken har en sådan
tredelning av företagen som jag talade
om — det kan inte bestridas.

Herr Sträng var missnöjd över att jag
talade om produktionsökningen under
de senaste åren. Det är inte bara så
att han själv har försummat att peka
på något så centralt som detta, utan
han vill också göra gällande att man
inte borde göra det. År efter år har
finansministern uppträtt och talat om
hur det varit under de två senaste åren,
men nu passar det inte och då får vi

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

andra inte heller göra det. Det är
sublimt.

I sitt tidigare anförande sade herr
Sträng någonting om min inställning
till den ekonomiska politiken under
flera årtionden. Ja, den har hela tiden
varit liberal samtidigt som jag hävdat
önskvärdheten och vikten av full sysselsättning
som en nödvändig förutsättning
för att den liberala ekonomien
skall kunna fungera väl. Vår liberala
framryckning slog tillbaka socialdemokraterna
när ni efter kriget hävdade att
skördetiden var inne för en socialistisk
politik; ni skulle dirigera utrikeshandeln,
låta staten leda strukturrationaliseringen
för en råd branscher, förstatliga
etc.

Nåväl, det blev ingenting av detta.
Ni fick slå till reträtt och bl. a. övergå
till en liberal handelspolitik. Det är bra.
Om ni nu åter tränger på och steg för
steg vill pressa fram en socialistisk regleringspolitik
genom en uppdelning och
dirigering av kapitalmarknaden enligt
det mönster som ni påbörjat, då skall
ni inte bli förvånade över att de som
tror på ett mera liberalt ekonomiskt
system anlägger en kritisk syn. Vi betraktar
detta problem både med tanke
på vad ni har gjort, vad ni föreslår och
vad som blir förlängningen av er politik.
Då framträder onekligen en motsättning
mellan ett socialistiskt och ett
liberalt synsätt.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Problemet om försvarsutgifternas
höjd är inte en fråga om allt
eller intet, utan om vad som kan bedömas
som rimligt. Jag har inte gjort
gällande att allt annat var sekundärt och
att vi utan hänsyn till konsekvenserna
skulle öka på försvarsutgifterna. Även
om man kan säga att försvaret intar
en särställning, eftersom behovet av
försvar och dess styrka i stor utsträckning
avgöres utanför våra gränser och
inte inne i landet har jag i mitt första
anförande förklarat att vi från högerns

sida är fullt beredda att diskutera målsättning,
organisation, resurser och
kostnader. Förutsättningen härför är
emellertid att parterna i enlighet med
gammal försvarstradition sätter sig kring
förhandlingsbordet utan att vara bundna
av plötsligt inkastade direktiv utifrån
och diskuterar sig fram till en förnuftig
lösning.

Sedan skulle jag gärna på nytt vilja
säga några ord om den nya fonden.
Finansministern drog ganska många paralleller
med förhållandena ute i världen.
Jag vill starkt understryka hur farligt
och svårt det är att göra jämförelser
i strukturfrågor mellan vårt land och
andra länder, eftersom förhållandena är
väsentligt olika. I länder som fått hela
sitt näringsliv och hela sin kapacitet
förstörda under ett krig såsom t. ex.
Frankrike — inga kanaler, inga järnvägar,
ingen telegraf, dåligt med vägar,
städerna sönderbombade — krävs naturligtvis
en helt annan planering och
en större samordning för att rusta upp
allt detta. I länder som har haft höga
tullar och varit skyddade från konkurrens
utifrån, som kunnat sälja ostörda
av konkurrens exempelvis såsom Storbritannien
inom commonwealth, blir
problemen vid övergång till frihandel
helt annorlunda och omställningssvårigheterna
betydligt större än i ett land
som Sverige, som traditionellt bygger
på en liberal näringsfilosofi med låga
tullar. Det går inte att dra jämförelser
på det sätt som finansministern gjorde.

Om man studerar förhållandena
utomlands finner man att det egentligen
bara finns en parallell till den näringspolitiska
fonden. Det är ett institut som
för något år sedan genomfördes i England
av labour, nämligen Industrial
Organisation Corporation, som har direktiv
som i stor utsträckning överensstämmer
med dem som, såvitt jag förstår,
skall gälla för den näringspolitiska
fonden.

En del uttalanden av finansministern
gjorde mig ganska bestört. Han sade

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 19G7 fm.

»Gd remiss av statsverkspropositionen m. m.

att staten måste se till att man fick en
målmedveten planering av näringslivets
strukturförändringar och gjorde gällande
att vi inte kan tolerera »kapitalförstöring»
och en »planlös utbyggnad av
näringslivet». Vad syftar finansministern
på? Har regeringen verkligen större
förutsättningar att bedöma dessa
frågor än de företag och institut inom
näringslivet som skapats just för att bedöma
räntabiliteten av en industriell
utbyggnad och en industriell utveckling? Chefen

för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Efter denna föredömliga
koncentration i debatten skall även jag
hålla mig inom de tre minuterna.

Jag vill säga till herr Hermansson att
om riksdagen följer regeringens förslag
träder beslutet om investeringsavgiften
på 25 procent i kraft den 1 mars 1967
och upphäves den 1 oktober 1968. Under
den tiden fortsätter den tillståndsgivning
via arbetsmarknadskommissionen
och länsarbetsnämnderna som nu
tillämpas. Investeringsavgiften är till
för att skärpa denna tillståndsgivning.

Herr Hedlund kommer tillbaka till
diskussionen om att man skall kunna
resonera sig fram till den harmoniska
lösningen; sätter man sig bara ned och
diskuterar kan man väl vinna gehör för
att de lågavlönade och de eftersläpande
grupperna får sitt. Jag har redan talat
tillräckligt om detta, och jag skulle nu
bara vilja klara ut begreppen genom
att göra en mer adekvat bestämning av
den lönepolitiska terminologien. »Lågavlönade»
är ett begrepp och »eftersläpande»
ett annat. De s. k. eftersläpande
är i regel högt avlönade, till
skillnad från de lågt avlönade. Det är
innebörden av termerna i den lönepolitiska
debatten.

Herr Ohlin envisas med att säga att
man kan rycka ut ett specifikt år och
med ledning av ekonomiska data för
det året dra långtgående slutsatser.

(Herr Ohlin: Nej, det senaste året!)

Jaså, det senaste året, det var intressant.
Hänvisar herr Ohlin till Norge.
Norge har haft ett hyggligt år 1966, men
jag är tyvärr inte övertygad om att Norge
kommer att få ett hyggligt år 1967.
Det ligger inbyggt efter något år av borgerligt
styre i vårt västra broderland
rätt mycket av inflationskrafter i deras
ekonomi i dag. Norge har ett underskott
i sin utrikeshandel som är relativt större
än vad vi har i Sverige. Man har att
se fram emot en avtalsmässig automatisk
höjning av lönerna inom ett par
månader. Man står där sannerligen inför
problem som gör att det är för tidigt
att hissa »faran över» för den norska
ekonomien. Jag är alldeles övertygad
om att om herr Ohlin icke åberopar
Norge så är det klokt med hänsyn till
vad som kan hända där i framtiden.
Jag önskar självfallet inte norrmännen
något ont även om de har en borgerlig
regering, ty det är dystert för oss
också, men jag tar det som en illustration
till att man inte kan se problemen
uteslutande på grundval av ett enda
års resultat.

Slutligen vill jag till herr Bohman
säga, att det är klart att han har rätt
i att ett land som ligger ödelagt efter
krigets härjningar kan behöva kosta på
sig ett samhällsinflytande, vilket man
kanske inte behöver i ett land som varit
i fred. Men ett faktum är ju att den
överenskommelse mellan franska staten
och den franska industrien, som jag omnämnde,
tillkommit efter det att näringslivets
och samhällets representanter
tillsammans bildat sig en uppfattning
om den troliga utvecklingen inom
de olika branscherna. Därefter har man
sagt att för de företag inom den och
den branschen som har goda utvecklingsmöjligheter
garanterar staten en
långivning, t. o. m. en subventionerad
långivning. Beträffande de företag, som
enligt denna bedömning icke har dessa
framtidsmöjligheter, får man ta konsekvenserna
av att de läggs ner och sat -

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

sa på en lokaliseringspolitik och en arbetsmarknadspolitik
där Sverige i långs
stycken stått mönster. Denna uppgörelse,
som är den nya orienteringen i
Frankrike, är ungefär fem månader gammal,
och det är nu när man har reparerat
verkningarna efter kriget — Frankrike
var över huvud taget inte så sönderslaget
efter kriget, men det är i varje
fall 20 år efter krigsslutet — som
man träffar denna överenskommelse.

Något nytt är på gång i världen, var
övertygade om detta! Yi läser dagligdags
i tidningarna att den minutiösa
ekonomiska reglering som Sovjet varit
exempel på håller på att uppluckras, på
samma sätt som den gamla friliberalismen
får acceptera åtstramningar. Någonstans
däremellan ligger måhända en
kompromissväg, som man efter förståndsmässiga
skäl och utan att behöva
göra politik av det ändå kommer att
orientera sig fram till. Ser man inte
det, herr Bohman, då representerar man
något slags gammalt 20- och 30-tal som
definitivt är förgånget. Med hänsyn till
herr Bohmans egen framtid skulle jag
vilja råda honom att tänka om litet
grand i dessa frågor.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Jag tillåter mig att tolka
herr Strängs svar på min andra fråga
så, att regeringen tänker föreslå en
förlängning av gällande lag omprövning
av igångsättningstillstånd för vissa byggen,
och jag hoppas att ett sådant lagförslag
snart kommer på riksdagens
bord.

Jag har redan uttalat vissa meningar
om inkomstsidan i statsbudgeten. När
det gäller utgifterna i densamma anser
vi likaså att en del förändringar bör
göras. De stora barnfamiljerna bör i år
ges bättre stöd från samhället. Genom
att mycket snabbare bygga ut daghem
och annan service kan man ge de gifta
kvinnorna en chans att lämna ett ännu
större bidrag till samhällsekonomien.

Vår återbetalning av skulden till de

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fattiga länderna genom ökade biståndss
insatser på olika områden måste ske
[- i mycket snabbare takt än hittills. Uti
rymme härför kan man få genom en
i- hårdare besparing, t. ex. på militärut!-
gifterna, som nu beräknas öka med 350
:- miljoner kronor enligt finansplanen. En
i- oförändrad utgiftssumma är här ett minimikrav.

n Jag sade tidigare att själva huvudlinjen
i regeringens politik alltjämt är denr
samma. Det betyder inte att regering!''
ens kurs i alla frågor legat helt oföra
ändrad under de senaste månaderna. I
t vissa frågor har den svängt till höger, i
a andra har den svängt till vänster. Detta
har troligen varit en produkt både
''■ av det faktiska trycket av utvecklingen
11 och av vissa taktiska överväganden.

Kursomläggningarna till vänster notea
ras givetvis med tacksamhet, även om
t de sker sakta och med tveksamhet.

I författningsfrågan är det ett stort
11 framsteg att det socialdemokratiska par11
tiet avstår från att bevara det nuvaran^
de orättvisa valsystemet och i stället
S förordar en proportionell fördelning av
* mandaten. Det visade sig — och det är
kanske en lärdom också för ställningstagandet
i andra frågor -— att när man
intog en principiell ståndpunkt och av(
stod från att röva mandat från andra
partier, så utlöste detta entusiasm inom
de egna leden och slog vapnen ur de
borgerliga partiernas händer.

Den nya näringspolitiska fonden,
som vi redan diskuterat här, kan bes
teckna ett framsteg, nämligen om den
används för att vidga samhällets inflyr
tande, inte för att ytterligare befästa
r samverkan mellan stat och storfinans,
r På försvarspolitikens område har rer
geringen äntligen beslutat sig för att
r skruva ned takten i ökningen av utgifn
terna, ett krav som länge förts fram i
n debatten. De hundratals miljoner som
a sparas jämfört med kostnaden för en
u upprustning i samma takt som tidigare
är viktiga, men ännu viktigare är kane
ske att man kan notera en viss för -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ändring av regeringens principiella inställning
i frågan.

Den av riksdagen fastställda målsättningen
för försvarspolitiken har länge
kritiserats. Den är mera en propagandaparoll
är en realistisk målsättning. Nu
verkar det som om försvarsministern,
om man får döma av hans framträdanden
under den senaste tiden, kommit
till insikt härom. Han kritiserar 1950-talets strategiska idéer, som legat till
grund för den militära planeringen. Militärerna
själva verkar däremot ännu
ingenting ha lärt. De framför precis
samma argument i debatten som de gjort
under det senaste årtiondet och de vill
icke upptäcka de förändringar som inte
stämmer med och därför utgör ett hot
mot deras statiska militära världsbild.

Det är en viktig fråga som här anmäler
sig. Om man utgår från de grundläggande
värderingar av det militära
försvarets betydelse som försvarsministern
och regeringen alltjämt förefaller
att ha, hur länge har då den militära
strategi som vårt försvar byggts
upp på varit föråldrad? Är det ett år,
fem år, kanske tio år? Hur många miljarder
kronor har lagts ut i onödan
medan man bibehållit denna, som man
nu erkänner, föråldrade målsättning?
Hur mycket mänsklig arbetskraft och
materiel har i själva verket gått till
spillo?

De försvarspolitiska beslut som kommer
att fattas under den närmaste tiden
förverkligas i långa stycken först på
1970-talet. Men det årtiondets problem
kan inte lösas utifrån 1960-talets militärstrategiska
teorier. De väldiga kostnader
som läggs ner på det militära försvaret
kräver att avsevärt mera ansträngningar
än hittills ägnas åt en vetenskaplig
och realistisk diskussion av
de säkerhetspolitiska problemen.

Det är nödvändigt att konsekvent genomföra
betraktelsesättet, att det militära
försvaret bara är en del, och en
krympande del, av vårt lands säkerhetspolitik.
Dennas viktigaste uppgift

är att på allt sätt understödja ansträngningarna
att skapa fred i världen och
att stödja rörelser och folk som kämpar
för frihet och social rättvisa. Genom
sådana insatser bidrar vi också på det
mest effektiva sättet till bevarandet av
Sveriges fred och oberoende.

Vårt land har under en lång följd av
år bidragit till den anhopning av förstörelsemedel,
till den internationella
kapprustning, som medfört att enorma
resurser använts improduktivt i en svältande
värld, till att militarismen frodats,
till att riskerna för ett förintelsekrig
ökats. En huvuduppgift är nu att
övergå till en mera förnuftig och realistisk
målsättning för försvaret, stoppa
militariseringen och ersätta det svenska
deltagandet i kapprustningen med
svensk nedrustning i förening med en
aktiv fredspolitik.

Försvarets huvudmålsättning bör vara
att möjliggöra en uthållig, omfattande
och framgångsrik kamp mot en ockupationsmakt
samt att upprätthålla ett
gränsskydd. Nedrustning till en nivå
som motsvarar denna målsättning bör
omedelbart inledas. Den bör förenas
med följande utrikespolitiska strävanden
: aktiv neutralitetspolitik, kärnvapenfri
zon i Norden, stöd åt internationella
nedrustningssträvanden, friställda
resurser till u-landsbistånd.

Den nya rapport om u-ländernas problem
som framlagts av FN:s konferens
för handel och utveckling, UNCTAD,
ger skrämmande siffror om den ökande
klyftan mellan rika och fattiga länder.
Det värsta är att de rika länderna ingenting
gör för att vända denna utveckling,
tvärtom.

Bruttonationalprodukten i u-länderna
ökade under 1960-talet med 4 procent,
vilket var mindre än beräknat. Mätt per
huvud av befolkningen utgjorde bruttonationalprodukten
i dessa länder bara
142 dollar år 1965. Sedan årtiondets
början hade den ökat med endast 2
dollar per invånare och år. I vissa länder
hade den minskat. Samtidigt steg

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

bruttonationalprodukten i de utvecklade
marknadsekonomierna med 60 dollar
per år och invånare och låg år 1965
i genomsnitt vid 1 700 dollar.

U-ländernas exportvolym växte under
de gångna åren av 1960-talet med
omkring 6 procent. På importsidan var
tillväxttakten 4 procent årligen. Detta
ledde i mitten av 1960-talet till att det
importöverskott som u-länderna haft ända
sedan andra världskriget praktiskt
taget försvann. U-ländernas skuldsättning
har ökat starkt och därmed deras
betalningar till utlandet. I själva verket,
säger denna FN-rapport, uppvägdes
i mitten av 1960-talet flödet av finansiella
resurser till u-länderna av kapitalutflödet
därifrån.

Råvarupriserna har fortsatt att fluktuera
kraftigt, vilket skapat osäkerhetsförhållanden
för de fattiga länderna. En
rad utvecklade länder har i direkt strid
mot besluten på handelskonferensen år
1964 vidtagit åtgärder som ytterligare
subventionerar oekonomisk inhemsk
produktion och berövar u-länderna möjligheten
att ernå en skälig del av
världsmarknaden.

Vad kan vi göra? För att en ekonomisk
utveckling, som kommer befolkningens
stora massa till godo, skall
komma i gång i de utplundrade och fattiga
länderna krävs det vittgående omvälvningar
i den ekonomiska och sociala
strukturen i dessa länder, genomgripande
jordreformer och en mobilisering
av de nationella resurserna. Den
huvudsakliga hjälp som utifrån kan ges
åt u-ländernas ansträngningar ligger på
den internationella handelspolitikens
område. De nuvarande handelsrelationerna
privilegierar de redan rika länderna,
dit också vi hör. De måste ändras
därhän, att de privilegierar de industriellt
outvecklade, fattiga länderna.

Vårt lands inflytande i olika internationella
organ måste begagnas för att
söka ändra de rika ländernas sätt att
reglera sina affärer med u-länderna.
Sverige bör föregå med gott exempel

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i- oavsett övriga rika länders handlingsr
sätt.

5 Privata svenska investeringar i uländerna
måste underkastas statlig koni-
troll. De bör tillåtas endast när de samd
ordnas med u-landets egen planering
r och de statliga svenska biståndsinsata
serna i landet.

^ Vårt finansiella bistånd bör kanalisel*
ras huvudsakligen via internationella

;t organ. Här finns obegränsade möjlighe ter

för insatser. Biståndet bör enligt
s vår mening ökas till 1 procent av bruttonationalprodukten
senast vid 1960-ta;■
lets slut och till 5 procent under 1970-" talet. Dessa tal är naturligtvis inga
L* fetischer utan etappmål.

Den aktuella svenska u-landsdebatten
gäller inte endast biståndets storlek
>” utan även dess former. Det finns en
11 stark kritik mot vissa delar av SIDA:s
i verksamhet. Från flera håll ifrågasätts
r verkningarna av de nuvarande insate
serna. Vi anser det därför nödvändigt
k med en utredning om biståndspolitiken
i'' för att en fastare grund skall kunna
v läggas för den.

Herr talman! Även om detta väsent''■
ligen är en ekonomisk debatt och även
om utrikesministern senare skall beII
svara en interpellation av mig om händelserna
i Vietnam och om vad vi kan
L_ göra är det nödvändigt att också denna

»- gång säga några ord om den interna i-

tionella händelse som överskuggar alla

i- andra bekymmer. Vet vi tillräckligt om

a kriget i Vietnam för att kunna bedöma

s det och ta ställning? Svaret är obeting å

åt ja. Vi vet att 400 000 man amerikans s

ka trupper befinner sig i ett land fjär ''-

rån från sina hem och där dräper män i-

niskor. Vi vet att amerikanska bomb l-

plan varje dygn vräker ut sin bomblast

i- över ett land och ett folk med vilket

n Förenta staterna icke anser sig vara i

krig. Men denna formella brist hindrar
:t inte att de amerikanska bombfällning:t
arna i Vietnam nu har en större omt.
fattning än de mest intensiva bombd
ningarna under andra världskriget och

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1907 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

närmar sig effekten av atombomben mot
Hiroshima.

Den enda tänkbara grundvalen för en
lösning av den s. k. vietnamfrågan är
erkännandet av det vietnamesiska folkets
grundläggande rättigheter: fred,
oberoende, suveränitet, enhet och territoriell
integritet. Det är den grundval
som fastställdes genom 1954 års Genéveavtal.
Den gemensamma vietnamesiska
ståndpunkten både i nord och syd är att
om Vietnams oberoende förhandlar man
inte. Frågan om de amerikanska trupperna
skall bort kan alltså inte heller
bli föremål för förhandlingar och köpslagan.
Problemet nu är enligt deras
uppfattning inte nya förhandlingar utan
tillämpning av förhandlingsresultaten
av år 1954.

Det enda sättet att få slut på kriget
i Vietnam är att Förenta staterna upphör
med sitt anfallskrig och drar bort
sina trupper. Det är detta som vi oupphörligt
måste kräva.

Under den senaste tiden har allt flera
människor tagit avstånd från de amerikanska
propagandateserna om vietnamkriget.
Sådana ställningstaganden refereras
ofta mycket bristfälligt i svensk
press. Jag vill därför erinra om några
moment vid den presskonferens som
FN :s generalsekreterare U Thant gav
i New York den 10 januari, alltså bara
för en vecka sedan. Han uttalade att
hans bedömning av utvecklingen i Vietnam
skilde sig från, som han sade,
»vissa regeringars». U Thant delade sålunda
inte uppfattningen att FNL i Vietnam
skulle vara en bulvan för Ilanoi
som det brukar påstås. Enligt hans uppfattning
är FNL en oberoende sammanslutning,
jämförbar med Nationella
befrielsefronten i Algeriet under kriget
där. U Thant förklarade sig vidare inte
acceptera den amerikanska s. k. dominoteorien.
Han sade sig heller inte dela
uppfattningen att Sydvietnam skulle vara
väsentligt för västmakternas intressen
och säkerhet.

Dessa uttalanden av FN :s generalsek -

reterare trasar sönder hela den förljugna
propaganda bakom vilken Förenta
staterna sökt dölja sitt angreppskrig
mot ett litet folk. De härskande kretsarna
i Förenta staterna har tydligen inte
för avsikt att upphöra med kriget och
inte heller att lämna Vietnams folk i
fred och oberoende. Deras avsikt är
att vinna kriget.

Det är ingen demonstrationspolitik
när vi säger vad vi anser om detta
smutsiga krig. Det är en samvetsfråga
och en fråga om principer. Vi bör också
lämna ett humanitärt stöd av betydligt
större omfattning än vi gör för närvarande
för att hjälpa till att i någon mån
lindra verkningarna av det amerikanska
anfallskriget.

Herr talman! Jag vill slutligen med
några ord återvända till ett inledande
tema, som jag framfört i föregående inlägg.
Grundvalen för regeringens politik
är samarbete med det privata näringslivets
ledare, med storfinansen. Det kapitalistiska
utvecklingsmönster som bygger
på detta samarbete innesluter en rad
negativa följder för löntagarna: vidgade
ekonomiska och sociala klyftor, kraftigt
höjda hyror och priser, reformpaus,
betungande skatter för de lägre inkomsttagarna,
relativt sett lägre skatter
för bolagen och de stora förmögenheterna,
ökade statliga subventioner till
de kapitalistiska företagen, mera reklam
och mindre priskonkurrens i samhället,
ökad monopolisering och ekonomisk
maktkoncentration, större hälsorisker
och mera yrkesskador, social otrygghet
för många anställda — särskilt bland de
äldre, de handikappade och kvinnorna.

Det handlar här om en utveckling
inom det kapitalistiska systemet som
socialdemokratiens traditionella politik
inte kan klara. Den är begränsad till
socialpolitiska och kulturella reformer
under en period då motsättningarna
icke var så starka. Nu krävs grundläggande
förändringar av det ekonomiska
och sociala systemet, men så långt
vill socialdemokratien inte gå, i varje

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

fall inte för närvarande. Kravet på en
ny politik tränger sig emellertid på. Om
socialdemokratien skall kunna bevara
sin ställning som ett stort arbetarparti
måste den snabbt ställa om sin kurs. Det
gäller inte endast inrikespolitiken utan
även förhållandet till de fattiga länderna.
En anslutning till EEC, denna rikemansklubb
— en anslutning som regeringen
nu tydligen styr mycket bestämt
mot — skulle bli ett nytt hinder för att
gå över till en ny och riktigare politik
i förhållande till världens stora majoritet
av folk. En sådan anslutning måste
därför bekämpas.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag skall inte ge mig in
i den intressanta debatt om budgeten
och den ekonomiska politiken som har
förts i flera timmar. Dessa frågor har
redan blivit allsidigt belysta, och jag
varken känner behov av eller har förmåga
att finna några nya infallsvinklar
i det ämnet. Jag tänker begränsa mig
till två avsnitt: författningsfrågan och
trygghetsproblemen. Innan jag går in
på dessa ting, vill jag emellertid fästa
uppmärksamheten på en enda mening
i herr Ohlins anförande. På tal om
u-hjälpen påpekade herr Ohlin, att man
från folkpartiets sida har fört fram
krav på att Sverige inom FN skall verka
för tillskapandet av en livsmedelsfond
på 1 000 miljoner dollar, till vilken vi
skulle vara beredda att anslå 100 miljoner
kronor. Det kan se ut som om vi
skulle bidra med 10 procent, men fonden
skulle alltså uppgå till 1 000 miljoner
dollar, medan vi skulle bidra med 100
miljoner kronor. Jag har den erfarenheten
att den sortens generositet inte
är mycket att komma med i de olika
FN-organ som sysslar med dessa frågor,
en generositet som tar sig uttryck i att
man själv vill satsa ca två procent till
den fond man tar initiativ till.

Flera andra i vår grupp kommer att
ta upp frågan om u-hjälpen, och därför

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

n skall jag inte vidare uppehålla mig vid
n den. Att jag inte ämnar ta upp mer än
a de två ämnen jag nämnt beror naturå
ligtvis på att det är många av kamma''t
rens ledamöter som gärna vill komma
n till tals, och därför bör vi väl alla disciplinera
oss. I varje fall bör inte var
■- och en bruka så mycken tid som talarna
före mig har gjort, ty i så fall får
‘1 vi sitta här i 95 timmar och lyssna på
t varandra, och det orkar vi inte med,
k även om flertalet ledamöter är ganska
l_ intressanta att lyssna till.

I författningsfrågan delar jag helt
herr Ohlins uppfattning, att vi bör kunna
klara den frågan nu. I varje fall är
detta min förhoppning som ledamot av
grundlagsberedningen. Frågan har varit
n aktuell mycket länge. Redan 1954 tilln
sattes författningsutredningen, och den

r arbetade i tio år; huvudbetänkandet

r framlades år 1963 och det remissbeg
handlades 1964. På ett tidigt stadium
stod det klart att remissvaren innehöll
- så mycken och så väsentlig kritik, att
g det inte var möjligt att lägga utredh
ningsförslaget till grund för en propo[X
sition. Det var helt enkelt nödvändigt
a att dessförinnan grundligt bearbeta förg
slaget.

n När grundlagsberedningen tillsattes i
n somras upptog vi socialdemokrater arn
betet i den ärliga avsikten att försöka
a åstadkomma en snabb och samlande
d lösning av frågan. Vi har varken lust
d eller anledning att förhala lösningen av
1- denna fråga. Vi har hela tiden utgått
i ifrån att det är möjligt att lägga fram
n ett förslag till en provisorisk reform
r till 1968 års riksdag, men i så fall måste
0 man bestämma sig nu och man måste
i- försöka komma förbi sådana frågor som
e uppenbarligen kan fördröja en lösning,
a Hit hör exempelvis frågan om valkret'',
sarnas storlek och utformning. Från

tt socialdemokratiskt håll framfördes i

11 höstas ett förslag till en ny valmetod,
som var så utformat att frågan om valtt
kretsarna inte behövde aktualiseras. Det
r föreslagna systemet var mycket enkelt

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och skulle ge rättvis utdelning: man
skulle, som alla sett, först fördela ett
visst antal mandat i de nuvarande valkretsarna
enligt en valkvotsmetod, och
de överskjutande rösterna och de icke
placerade mandaten skulle föras till en
rikspott, där mandaten sedan fördelas
enligt en valkvotsmetod.

Förslaget fick ett blandat mottagande.
Bland de påstådda olägenheterna med
förslaget var att man systematiskt skulle
ge kommunisterna överrepresentation
och att man skulle försvåra för oppositionen
att mittensamverka eller att ha
trepartisamverkan. Man gjorde gällande
att vi tidigare hela tiden hade diskuterat
ett valsystem som grundade sig på den
nuvarande uddatalsmetoden. Av dessa
reaktioner kunde man få ett intryck att
vi skulle ha stått bakom en överrumplingsmanöver
från socialdemokratisk
sida. Jag tycker därför att det är mycket
angeläget att nu erinra om att vi
redan i februari förra året meddelade
de andra partierna, att det pågick omfattande
undersökningar beträffande utfallet
av de olika valmetoderna och valkretsstorlekarna.
Då hävdade vi med
bestämdhet, att vi innan de undersökningarna
var slutförda inte var beredda
att ta ställning till frågan, huruvida den
nu provisoriskt gällande metoden, uddatalsmetoden
med 1,4 som första divisor,
borde användas. Alla de undersökningar
som genomförts inom och utom
grundlagsberedningen tillsammans med
erfarenheterna från det senaste valet
visar med all önskvärd tydlighet, att
den nuvarande metoden inte är tillfredsställande.
Vill man ha ett s. k. rättvist
valsystem — och det vill ju alla —
så kan man inte tillämpa den nuvarande
metoden.

Vi har alltså utarbetat ett förslag till
valsystem som ger proportionell rättvisa
åt de partier som är representerade
i riksdagen. Förslaget har undergått
en ingående granskning av experter
av skilda slag, och utfallet av den
granskningen har stärkt mig i min upp -

fattning att förslaget är värt att stödjas.
Vi är givetvis beredda att ta hänsyn till
de invändningar som framförs när förslaget
slutgiltigt utformas. Ingen bär
kunnat förneka att systemet ger proportionell
rättvisa mellan partierna, och
ingen har kunnat bestrida att förslaget
leder till tillfredsställande regional representation.
Mycket viktigt är också
att den föreslagna metoden kan tillämpas
i de nuvarande valkretsarna. Vi kan
följaktligen fatta beslut 1968. Men då
gäller det att vi slår till praktiskt taget
omedelbart!

Vårt förslag tillgodoser samtliga de
krav herr Ohlin framförde i sitt anförande
i förmiddags. Det bygger på en
kammare, direkta val på en dag och
ett rättvist valsystem samt motverkar
uppsplittringen i småpartier. Det bör
därför finnas goda skäl för att anta förslaget
och därigenom lösa denna mycket
viktiga fråga.

Den andra sak som jag här något vill
beröra är trygghetsfrågorna. Det främsta
kännetecknet på den socialdemokratiska
politiken genom åren har varit
viljan att skapa trygghet för medborgarna
i olika avseenden, och årets budget
förstärker det intrycket. Många
människor känner i dag oro och otrygghet
beträffande arbetet och inkomstmöjligheterna.
Oron betingas av att en
del företag tvingas slå igen eller inskränka
personalstyrkan. Vi är med
andra ord — som finansministern så
målande beskrev saken — inne i eu
omskakningsperiod i näringslivet.

Trygghetsproblemen förändras, och
även sättet att angripa dem måste med
nödvändighet förändras i ett samhälle
som vårt, vilket präglas av snabb utveckling.
Vi måste vara beredda att
ständigt förnya medlen och ge trygghetspolitiken
ett innehåll som svarar
mot medborgarnas behov. Årets budget,
och i synnerhet de delar som handlar
om närings-, arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiken,
är ett uttryck för
socialdemokratiens beslutsamhet att

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

säkra sysselsättningen när tryggheten
står på spel.

Det är intressant att se hur våra politiska
motståndare nu har reagerat mot
den föreslagna näringspolitiska fonden
om 500 miljoner kronor. Jag bör kanske
inskjuta att fonden givetvis bara är en
del av sysselsättningspolitiken. Folkpartiledarens
reaktion sådan den kom till
uttryck när budgeten presenterades tyder
på att han är beredd att begå samma
misstag som när han tog ställning i
ATP-frågan. För honom är fonden inte
någon trygghetsfråga utan rätt och slätt
ett försök att öka samhällets inflytande.
Han ser i den en socialistisk komplott,
en vänstervridning, en eftergift åt kommunisterna
o. s. v.

Det ständiga talet om att socialdemokratien
gör eftergifter åt herr Hermansson
och vänsterriktningen inom partiet
är ganska intressant. Men var och
en som funderar över saken skall förstå
att när vårt parti finner lämpligt att
lösa en viktig samhällsfråga på ett visst
sätt, så är det helt ointressant om lösningen
sammanfaller med de synpunkter
som framförts av herr Hermansson
eller med herrar Bohmans och Ohlins
ståndpunkter. Det är inte fråga om eftergifter
åt någon utan ståndpunktstagandet
kommer givetvis till för sakens
skull och för att vi anser lösningen vara
den lämpligaste.

Fonden har tillkommit för att medverka
till en strukturförändring som är
nödvändig, om vår industri skall kunna
förbli effektiv och konkurrenskraftig,
och för att den skall kunna ske i former
som inte blint och okontrollerat
drabbar de anställda. Det är väl alldeles
självklart för var och en som studerar
frågan.

Löntagarna har i denna fråga en helt
annan mening än den som har kommit
till uttryck från höger-, folkparti- och
industrihåll. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken
och samhällsinsatserna
för en effektivare näringspolitik har ju
diskuterats mycket livligt under senare

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

a år inom löntagarnas organisationer.

LO:s aktivitet har varit utomordentligt
i- betydelsefull och rönt allmän uppmärkit
samhet. TCO har lämnat värdefulla och
n konstruktiva bidrag till debatten. Jag
e tycker det är angeläget att återge vad
ti TCO:s utredningschef, herr Gösta Edgren,
uttalar i anslutning till budgeten
[1 då det gäller den näringspolitiska fonden.
Han säger enligt ett citat ur Svensl-
ka Dagbladet den 12 januari 1967.
i »Till det vi gillar hör förslaget om
e en statlig halvmiljardfond till närings;t
livets hjälp för åstadkommande av

;. strukturrationaliseringar i stor skala,

t, Inte minst våra varv och skogsindui-
strier bör ha anledning känna glädje.

Lägets allvar gör det till en fråga av
i- största vikt, att vi svenskar använder

i- våra begränsade resurser på möjligast

effektiva sätt. Hur fondens resurser
h disponeras får heller aldrig bli en fråga

å som exklusivt avgöres av företagare och

it statsmakter. Även vi löntagare vill bli

it representerade i fondens styrelse. Här

>- gäller det för löntagarna livsviktiga

;- problem. Vi är övertygade om att de

n har många goda bidrag att ge till frå s

gornas lösning.»

■- Om man jämför detta med de utbrott
i- och anklagelser som kommit från folks
partiets, högerns och industriens sida
a kan man knappast finna en större kontrast.

I- Det är, herr talman, inte svårt att
r förstå att också TCO i denna fråga åter a

finns på en principiell linje som sam j,

manfaller med den som regeringen och

socialdemokraterna intagit. Man inser
it och vet att det här gäller de egna med 1-

lemmarnas anställningstrygghet. Den

i- offentliga debatten ger ibland ett in tryck

av att det enbart är de LO-anIt
slutna arbetarna som har intresse av en

it aktiv sysselsättningspolitik och av sam h

hällsmedverkan i strukturomvandling i-

en. Men det är också angelägna frågor

a för mycket stora tjänstemannagrupper,

u Bland de nedläggelser man då och då

e läser om i pressen finner man ofta, att

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det är ett stort antal tjänstemän som är
i fara. Nyligen var det ett företag på
västkusten som skulle nedläggas, varvid
inte mindre än 130 tjänstemän berördes.

Det finns också skäl att erinra om
att vi åren framöver kan vänta oss att
rationaliseringsvågen med full kraft sveper
fram även på tjänstemannasidan,
på kontorssidan. Redan nu kan ju tecken
noteras som tyder på detta. Så sent
som den 12 januari tillkännagav Lindholmens
varv enligt en tidningsuppgift,
att antalet tjänstemän inom företaget
skall minskas med 200. Anledningen är
den intensiva rationaliseringen på kontorssidan
och bland tekniker. Företaget
tar datatekniken till hjälp i ökad omfattning.
Exemplet ger en föraning om
vad som ligger framför oss. Det understryker
också hur viktigt det är att samhället
har vilja och resurser att handla
när det gäller löntagarnas långsiktiga
trygghet.

Som jag sade tidigare är denna näringspolitiska
fond en del i det hela.
Budgeten i sin helhet rymmer ju många
delposter som syftar till att trygga sysselsättningen.
Budgeten rymmer många
poster som avser trygghet och omvårdnad
i allmänhet, och trots återhållsamheten
vid budgetarbetet noteras en ökning
av anslagen för dessa ting. Vi tänker
måhända inte på att samhällets —
d. v. s. statens, kommunernas och landstingens
— totala anslag till sociala ändamål
nu för ett år belöper sig till
18 000 miljoner kronor. Ålderdomsförsörjningen
och sjukvården är naturligtvis
tungviktarna härvidlag.

Att framhålla detta innebär inte att
man beskriver ett helt färdigt socialoch
trygghetssamhälle. Det finns skavanker
i många avseenden. Ibland beror
skavankerna på bristande resurser, och
då kan de avhjälpas tidigare. Men ibland
är orsaken bristande kunskap om vad
som bör göras för att avhjälpa skavankerna,
och under sådana förhållanden
är det litet svårare att avhjälpa dem.

Många av dessa frågor får vi tillfälle
att diskutera under vårriksdagen, och
jag nöjer mig för tillfället med det sagda.
Och eftersom herr Dickson inte får
ordet på länge än yrkar jag remiss av
statsverkspropositionen till vederbörande
utskott.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Årets finansplan är intressant
i många hänseenden. Inte
minst intressant är den, om man jämför
den med de uttalanden som gjordes
från socialdemokratiskt håll under valrörelsen,
ty nu har vi i herr Strängs
nya publikation fått ett dokumentariskt
bevis på att det där skrytet som vi
hörde under valrörelsen var obefogat.

Som det påmints om tidigare i dag
ökade bruttonationalprodukten här i
Sverige år 1966 med endast 2,9 procent
mot 5 procent i genomsnitt för OECDländerna.
Detta uppskattade finansministern
inte att bli påmind om. Han
sade, att det går inte att rycka ut ett
enda år och dra slutsatser av det. När
herr Ohlin då tog de två senaste åren
som utgångspunkt för jämförelsen var
herr Sträng inte särskilt intresserad av
att längre diskutera saken. Men herr
Ohlin kunde ju enligt de tabeller, som
finns i herr Strängs egen bilaga till finansplanen,
konstatera att om man ser
till den sammanlagda produktionsökningen
för de två senaste åren, så finner
man att Sverige ligger i botten. Det
är bara England med dess speciella
svårigheter som haft en lägre sammanlagd
produktionsökning under de två
senaste åren.

Om vi kombinerar detta bottenläge
beträffande produktionsökningen med
en prisstegring som placerar oss i toppen
av priisstegringstabellen — det är,
som det också påmints om, bara Danmark
som haft en större prisstegring
— så måste vi säga att konkurrensläget
gentemot utlandet är besvärligt. Detta
visar sig också i att vi fortfarande har
en stor brist i våra utlandsaffärer.

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Det är så, herr talman, att den socialdemokratiska
politiken inte klarar upp
problemen. Finansministerns vältalighet
har hjälpt regeringen vid många
tillfällen — den är imponerande, och
man lyssnar alltid med stort intresse
till finansministern. Men prisstegringen,
den låga produktionsökningen och
den stora bristen i utlandsbetalningarna
är kalla ekonomiska fakta som bevisar
att politiken misslyckats — något
som inte kan resoneras bort.

Nu säger finansministern att vi hade
otur förra året med våra terms of trade.
Tidigare, när vi har fått köpa råvaror
så billigt från u-länderna, att u-länderna
under vissa år subventionerat oss i
stället för motsatsen, har emellertid finansministern
inte sagt: Yi har ett bra
resultat att redovisa i år, men det är
bara tur; det beror inte på mig utan
på att vi kan utnyttja u-länderna som
billiga råvaruleverantörer.

Vi kan alltså fastslå att herr Strängs
egen publikation är ett bevis på att politiken
misslyckats.

Jag skulle, herr talman, vilja ta upp
en sak som har diskuterats en hel del
men vars konsekvenser jag tror att man
i allmänhet inte riktigt bär tänkt på,
nämligen den 25-procentiga investeringsavgift
som nu s. k. mindre angelägna
byggen skall drabbas av. Den har
väckt betänkligheter. Jag såg i tidningarna
i morse att LO:s utredningschef
har varit betänksam mot avgiftens storlek.
Han anser att den är för hög. Vi
har hört socialdemokrater ute i landet
som har gjort tidningsuttalanden i vilka
de befarat att det skall bli en arbetslöshet
som följd.

Jag skall ta upp två kategorier av
dessa mindre angelägna byggen. Den
ena är kyrkorna och den andra handelns
investeringar. I Göteborg vill man
inom svenska kyrkan i ett nytt bostadsområde
bygga en småkyrka som kostar
ungefär 600 000 kronor. Den har varit
färdigprojekterad i över ett år; finansieringen
är fullständigt klar —• hälf -

ten har redan insamlats genom frivilliga
bidrag och resten har man redan fått
anslag till.

I Göteborg har också fyra frikyrkoförsamlingar
slagit sig ihop. De har
sålt sina gamla lokaler för saneringsändamål
och gemensamt startat insamlingar
för att uppföra en byggnad som
skall innehålla en kyrka, de har lagt
ned stora pengar på projekteringskostnader
och förberedande arbeten. Nu
skall alltså dessa projekt drabbas.

Jag vet inte vad finansministern anser
om kyrkornas roll för den andliga
kulturen i vårt land, men man frågar
sig om det kan vara rimligt, när det
gäller medel som på detta sätt insamlats
av människor som sannerligen ofta inte
har det så gott ställt, att belägga kyrkobyggen
med en avgift, även om det
skulle visa sig att de lokala förhållandena
på arbetsmarknaden är sådana att
byggena kan släppas fram. Skulle det
tillfälligt bli ledig arbetskraft i Göteborg
under dessa ett och ett halvt år
så att man kan ge de igångsättningstillstånd
som också kommer att behövas
och byggena alltså skulle kunna genomföras,
skall de ändå enligt herr
Strängs förordning drabbas av den 25-procentiga avgiften. Jag anser att detta
inte är eu tillfredsställande ordning.

När det gäller liandelns investeringar
talar finansministern mycket om de
stora varuskraporna. Men man får inte
glömma att det finns en mängd mindre
butiker som behöver rationaliseras och
där om- eller nybyggnader ofta måste
göras för att man skall kunna införa en
mera rationell varudistribution. Vi får
inte heller glömma att om inte detaljhandeln
under de senaste åren hade genomfört
en så radikal rationalisering
som man gjort, hade konsumenterna
fått betala mycket högre priser, inte
minst i livsmedelshandeln, än de nu
gör. Detta bör man också ta med i beräkningen
när man skall lägga upp planerna
för hur denna nya avgift kommer
att verka.

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr talman! Principiellt kan jag
mycket väl tänka mig en investeringsavgift
som ett medel i konjunkturpolitiken
i extrema situationer, men jag
tycker inte att en avgift i den utformning
den fått i statsverkspropositionen
är lämplig.

Herr talman! Mot de berömmande
ord som socialdemokraterna brukar använda
om sin egen politik står de vittnesbörd
vi fått inte minst under den
senaste tiden om de brister som finns i
vårt samhälle. Bostadsbristen känner vi
alla till. Förhållandena i »träsket» har
aktualiserats genom tragiska händelser
under de senaste månaderna. I dag har
utkommit en bok av doktor Inghe som
jag tyvärr bara kunnat följa genom referat
i pressen. Denna bok inventerar
bristerna i samhället. Mitt i vår omskrutna
välfärd finns ett bristsamhälle,
det finns glömda människor i vårt samhälle,
och självfallet är det så att dessa
grupper lider mest av den allmänna
bostadsbristen, den allmänna vårdkrisen
o. s. v. Det är ganska naturligt att
detta ibland manar fram tanken på
ransoneringar och regleringar för att
skapa större rättvisa.

Inte minst bland den yngre generationen
socialdemokrater tycker man
sig ibland märka en tro på att centrala
regleringar och ransoneringar skall
kunna lösa problemen. Det kanske beror
på att de inte varit med under det
senaste kriget, då vi var tvungna att
reglera och ransonera mycket hårt. Men
vi upplevde då alla hur ransonering och
reglering minskade effektiviteten och
att detta i sin tur gav anledning till nya
regleringar som gjorde att man kom in
i en ond cirkel. Vi får akta oss att ta
alltför många steg på vägen fram till
det genomreglerade samhället.

En annan sak som diskuteras mycket
och som väl utgör bakgrunden till det
förslag om en näringspolitisk fond, som
bl. a. herr Bengtsson i Varberg tog upp,
är de driftsinskränkningar och permitteringar
som sker. Finansministern sä -

ger att man inte skall dramatisera dessa
permitteringar, men jag har här en uppställning
över dem. Under det att tidigare
på 1960-talet avskedandena och
permitteringarna rörde sig om mellan
4 000 och 9 000 per år, steg enligt denna
uppställning siffran för förra året till
över 20 000. Vi ser också hur antalet
företagsnedläggelser har ökat.

Det är klart att en del av detta kan
vara en nödvändig strukturomvandling
och en anpassning till en större marknad,
men det aktualiserar givetvis frågan
om anställningstryggheten, och jag
tror att alla partier är överens om att
frågan om sysselsättningstryggheten för
de anställda måste ha prioritet. Jag vill
i detta sammanhang säga, att det förslag
som framkommit från folkpartiet
om en allmän sysselsättningsförsäkring
här också får förnyad aktualitet. Men
en första förutsättning för att man skall
kunna skapa trygghet för de anställda
är att man kan upprätthålla en effektiv
produktion, ty utan en effektiv produktion
och kapitalmarknad kan ingen
trygghet i längden upprätthållas.

Vi kan se på England. Den engelska
socialistregeringen har ingen önskan att
få en arbetslöshet till stånd. Men på
grund av eu ineffektiv produktion och
på grund av andra omständigheter som
mött har den engelska socialistregeringen
varit tvungen att målmedvetet framkalla
arbetslöshet för att därmed kunna
klara sin betalningsbalans. En effektiv
produktion är nödvändig, och denna
kräver i sin tur en effektiv kapitalmarknad.

Skall nu den näringspolitiska fonden
kunna lösa dessa problem? 500 miljoner
låter mycket, och det är klart att det
känns för skattebetalarna, men industriens
investeringar under ett enda år
uppgår till över 9 000 miljoner kronor.
Då förstår vi att vilka åtgärder vi än
vidtager måste huvuddelen av sparandet
komma fram på annat sätt, om vi
inte skall drivas rakt in i ett samhälle
av den typ som vi har i de kommunis -

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tiska länderna i Östeuropa. Därför måste
vi vara intresserade av att öka det
frivilliga sparandet. Detta är en tanke
som inte återfinnes i årets statsverksproposition.
Eftersom över hälften av
vår bruttonationalprodukt går till privat
konsumtion, betyder även små variationer
i denna konsumtion mycket.
En minskad konsumtion som resulterar
i ett ökat sparande har stor betydelse
för möjligheterna att skapa det kapital
som är nödvändigt för att rationalisera
produktionen och därmed få garantier
för sysselsättningen. Jag beklagar, herr
talman, att det i årets statsverksproposition
heter att den nedgång som man
fick i sparkvoten 1965 efter en kraftig
uppgång 1964 närmast kan betraktas
som en normalisering. Här resignerar
man alltså inför möjligheterna! Då bör
den svenska allmänheten veta att minskas
det frivilliga sparandet kommer genast
krav på att staten skall åstadkomma
detta sparande genom ökade skatter.

Nå, vilken ställning tar man då till
den näringspolitiska fonden? Herr
Bengtsson i Varberg sade att en TCOrepresentant
hade accepterat den. Man
måste väl dock säga att varje uttalande
om denna fond måste tillmätas en ganska
begränsad betydelse, eftersom ingen
människa vet hur denna fond skall fungera.
Jag trodde att åtminstone herr
Sträng visste det, men det gör han uppenbart
inte. När herr Hermansson frågade
honom om man skall ha sådana
villkor beträffande dispositionen av
fonden, att samhället skulle få ett inflytande
över produktionen, svarade finansministern,
att det visste han inte,
ty det hade man ännu inte bestämt. Finansministern
talade om att här är det
fråga om ett nytänkande och en nyorientering.
Det måste ha kommit mycket
snabbt på. När man lägger fram ett förslag
som innebär en så genomgripande
förändring i näringspolitiken borde
man väl ha tänkt så mycket på denna
fråga att man kunde ange riktlinjerna

för hur denna fond skall verka, i vad
mån den skall bli ett instrument för
statsmakterna att politiskt dirigera produktionen
eller om den skall fungera
som en lånefond, där man från annat
än politiska grunder bestämmer utlåningen.
Ställningstagandet till fonden
måste nog anstå tills de som lagt fram
förslaget själva vet vad det går ut på.

Vad som nu behövs är en koncentrerad
attack mot inflationen. Man har tidigare
sagt att »visst är inflationen tråkig,
men ni har att välja mellan inflation
och arbetslöshet». Vi har sagt att
det är en dålig politik som bara har de
alternativen. Vi har också sagt att om
inflationen får fortgå och blir starkare
här än i våra konkurrentländer kommer
inflationen att skapa arbetslöshet.
Det har man inte velat lyssna på. Men
nu börjar de första tecknen härpå att
visa sig. Det måste därför vara av intresse
för alla parter att åstadkomma
en koncentrerad attack mot inflationen.

Vi lade i valrörelsen fram ett program
för en sund ekonomi. Det står
fast. Det kommer vi att arbeta efter när
vi lägger fram våra alternativ. Däri ingår
en rundabordskonferens, som finansministern
nu återigen hade stort
besvär med. Han använder sig alltid av
långa utläggningar för att bevisa hur
omöjligt det är att anordna en rundabordskonferens.
Han säger att det inte
lönar sig att resonera med löntagarorganisationerna
om en gemensam politik
mot inflationen. Vad är då herr
Strängs alternativ?

Beträffande skattereformen hoppas
jag att herr Bengtsson i Varberg tar
hänsyn till vad TCO har sagt i den frågan.
TCO:s styrelse har uttalat sig för
en allmän skattereform. Finansministern
för på nytt en egendomlig argumentering.
Han säger att om vi genomför
mervärdeskatt innebär det att man
flyttar över, om jag minns rätt, 1 500
miljoner kronor från företagen till konsumenterna.
Alldeles bortsett från att
han tydligen har glömt att dessa pengar

Andra kammarens protokoll 1967. Nr 2

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

är avdragsgilla och att staten inte får
in så mycket pengar, är utgångspunkten
för hans resonemang egendomlig.
Inom skatteberedningen hade vi som
utgångspunkt att inom ramen för ett
oförändrat skattetryck genomföra en
skattereform. Vi föreslog en mervärdeskatt
genom höjning av procenttalet, en
ökning av grundavdragen och sänkning
av marginalskatterna och en överföring
av socialavgifterna från den enskilde
till företagen. Vi fick ett verkligt skattepaket
i ordets bästa mening, som inom
ramen för ett oförändrat skattetryck
lade fram ett skattesystem som var modernt
och som inte missgynnade de
svenska varorna till de utländska varornas
fördel. Den nuvarande omsättningsskatten
gör detta, och ju mer vi höjer
den desto svårare blir det. Den medverkar
till att de svenska varorna, både
de som säljs här hemma och de som
säljs i utlandet, har en inbyggd kostnadspost
som de utländska konkurrentvarorna
inte har. Jag kan inte begripa
att man kan ha kvar ett sådant skattesystem
i det läge vi har med en svår
konkurrens och dålig utlandsbalans. Då
säger finansministern, att om vi inför
mervärdeskatt då drabbas konsumenterna.
Vi diskuterade detta i skatteberedningen
och vi kom underfund om
att det inte alls är troligt att det blir
så, därför att det är klart att den skatt,
som ligger på näringslivets investeringar
och på energien för närvarande, påverkar
kostnaderna för näringslivet, och
vi ansåg oss kunna förutsätta att de
övervältras på konsumenterna. När det
gäller punktskatterna så påverkar de
priserna, och vi hade utfästelser ifrån
branschorganisationerna att om vi tar
bort punktskatterna skall detta slå igenom
i prisbildningen. Därför är hela
detta resonemang alldeles obegripligt
för mig. Skall man förhindra den skattereform
som en så stor opinion vill ha
med sänkta marginalskatter och med en
indirekt beskattning som inte missgynnar
de svenska varorna, så får man nog

hitta på andra argument om det skall
kunna hålla.

Herr talman! Allra sist några ord om
u-hjälpen. Jag hörde häromdagen en
framstående ekonom som sade att det
pratas så mycket nonsens om u-hjälpen
och att vi inte har råd att ge mera än
vi gör. Mot bakgrunden av det som
sagts av herr Ohlin och herr Hermansson
tidigare i dag tycker jag att det är
ett egendomligt resonemang. Förutom
att u-länderna under vissa år subventionerat
oss i stället för motsatsen, möter
u-länderna nu en stor svårighet. De har
fått lån, ganska stora lån, och dem får
de betala ränta på. I vissa fall skall de
också amortera dessa lån. Om utvecklingen
får fortsätta som den gjort hittills
riskerar man att de belopp som
u-länderna skall betala till oss i räntor
och amorteringar blir lika stora som
den hjälp vi ger dem. Detta kan inte få
fortsätta. Därför måste ett helt nytt
grepp tas på hela frågan om u-landshjälpen,
och att i detta läge vara alltför
snål är att svika den solidaritet vi bör
känna med de fattiga folken.

När jag hörde att vi inte skulle ha
råd kom jag att tänka på den verklige
pionjären när det gäller u-landsarbete,
nämligen missionen. Oavsett vad man
har för religiös uppfattning är man
ganska överens om att missionen har
gjort ett effektivt arbete för att hjälpa
folken i de fattiga länderna. Den finansierades
helt av medlemmarna i dessa
missionsföreningar. De var människor
med små inkomster. Skulle de ha sagt
att de bara skulle ge det som blir över
när alla andra önskemål uppfylls då
skulle det inte blivit stora gåvor. De
hade dessutom en verksamhet i sina
församlingar som kostade mycket pengar
och som utan vidare skulle slukat
upp allt som man kunde anse vara skäligt
att de gav i bidrag. Hade de sagt:
»Vi har inte råd med denna mission, vi
måste först se till att vi kan sköta den
verksamhet vi har i vår egen bygd», då
hade det inte blivit många missionärer

Torsdagen den 19 januari 19(57 fm.

Nr 2

utsända. Deras utgångspunkt var en helt
annan. Den form av u-landshjälp som
missionen utgjorde var inte någon restpost
för deras del. Det var en utgift
med hög prioritet, och jag tror att det
måste bli så också i vårt land. Vi måste
förvandla u-hjälpen från en restpost,
som man kan finansiera med en extra
skattehöjning och som skall komma sist
om man får råd, till en utgift med hög
prioritet som vi ger i solidaritet med
människorna i de fattiga länderna.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Efter den allmänna och
grundliga avbetning av det politiska
fältets alla vinklar och vrår som har
skett i den inledande debatten här skall
jag för min del begränsa mig, liksom
herr Bengtsson i Varberg, till endast
ett par områden och där kanske göra
litet djupare bearbetningar än vad som
har hunnits med tidigare. — De områdena
är u-hjälpen och försörjningssituationen.

Jag vill då börja med att uttala min
tillfredsställelse över att regeringen har
ökat bidraget till den internationella
livsmedelsfonden utöver vad riksdagen
i fjol beslöt. Därvid har regeringen utnyttjat
den fullmakt som riksdagen utfärdade
förra året, en fullmakt som jag
för min del efterlyste i en interpellation
i höstas.

Men ser man bidragen till livsmedelsförsörjningen
i förhållande till de enorma
behov som finns, så är dessa bidrag
i alla fall ganska små. Det är heller
knappast försvarbart att en nation sådan
som vår, med den höga standard
som vi har, skall inta en bottenplats när
det gäller u-hjälpen i dess helhet. Men
tyvärr har den förda ekonomiska politiken
tydligen försatt oss i en situation
som enligt regeringens bedömanden inte
tillåter ökade insatser trots att alla erkänner
de stora behov som finns. Det är

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

It beklagligt att behöva notera detta i en
n budget som dock överstiger 36 miljar;-
der kronor.

t Jag är emellertid fullt medveten om
att u-landshjälp inte bara kan mätas i
e pengar. Det måste också finnas en noggrann
planering, så att dessa pengar
a kommer till bästa möjliga nytta. Jag har
den åsikten att u-hjälpen är ett så stort
S problem att det inte kan lösas enligt

^ så ovissa linjer som förekommer nu.

Man får nämligen den uppfattningen
när man studerar den stora variationen
v mellan de olika ländernas bidrag, mätt
efter deras ekonomiska bärkraft. Den
planmässighet, som behövs för att ett
effektivt stöd skall kunna åstadkomh
mas, saknar vi nu. Jag anser att ett
a igångsatt projekt kräver en viss tryggr
het för att kunna fullföljas. Man kom11
mer fram till att vad som saknas är ett
n samlande och ledande organ för en s, k.
;t världsvid planering av hjälpinsatserna,
a I en artikel i tidningen Nordisk medin
cin har en av våra främsta kännare
i- av u-landsproblemen, professor Georg
Borgström, framhållit nödvändigheten
av en »fredens generalstab», som kan
n leda och organisera, som han säger, det
r fälttåg mot svälten som vi måste åstada
komma. Jag ber att få citera professor
n Borgström, som bl. a. säger: »Den myct-
ket begränsade uppgiften för ett sådant
t- katastrofprogram vore helt enkelt att
g rädda mänskligheten över in i det tjugui-
första århundradet med någorlunda
återställd balans.»

>- Det är i längden ohållbart med nuvarande
modell av u-landsinsatser. Detta
g kan illustreras med ett par exempel,
r Medan USA planerar att senast år 1972
t- ha återtagit hela sin jordbank på ca 22
d miljarder hektar planerar andra länder
r -— t. ex. vårt — att med statliga åtgärder

n tvinga fram en igenläggning av odlad
i- mark. Samtidigt som man utbetalar miln
joner till svältande folk profiterar
e många på deras underbetalda arbetskraft
genom att i viss utsträckning bar
sera sin försörjning på underpriserna

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

på den s. k. världsmarknaden. De planer
som diskuteras inom FAO — att
man på något sätt bör försöka eliminera
de rika ländernas profiterande på
världsmarknaderna — bör nog lösas så
snart som möjligt.

Med dessa synpunkter vill jag på intet
sätt försvara regeringens njugghet
med våra bidrag — vår höga standard
ger oss ett icke ringa ansvar — men jag
vill försöka framhålla det oändligt stora
och svåra problem vi här möter.

För min del ser jag livsmedelstillförseln
till dessa länder som det helt överskuggande
problemet -— så viktigt att vi,
om inte de rika länderna något så när
kan klara denna uppgift inom en rimlig
tid, sannolikt går mot en katastrofsituation,
som annan u-hjälp inte kan
förhindra och långt mindre avhjälpa.
Man kan alltid diskutera graderingen av
insatserna. Finansministern hade i dag
en annan mening än herr Ohlin och
hävdade att livsmedelstillförseln ingalunda
var viktigast. Enligt min uppfattning
är tre problem lika väsentliga,
nämligen för det första livsmedelstillförseln,
för det andra att söka lära dessa
människor att själva öka sin produktion
inom såväl jordbruk som fiske och industri
och för det tredje en effektiv
familjeplanering. Alla tre bör nog sättas
in på en gång, men skall man göra
en gradering kommer utan tvivel livsmedelstillförsel
utifrån under mycket
lång tid ännu att vara en primär angelägenhet.

Jag vill erinra om professor Myrdals
ord för en tid sedan: »Vi lever i ett
dårarnas paradis.» Många personer
tycks rent av vara besvärade av att bli
påminda om att vi har något särskilt
ansvar i dessa sammanhang. Om, som
många förutsäger, en försörjningskatastrof
skulle bli en bister verklighet
inom låt oss säga 10 eller 15 år kommer
vårt land sannolikt inte att undgå
känningarna härav. Befolkningen i de
svältande länderna ökar ungefär dubbelt
så snabbt som befolkningen i de

bättre situerade länderna. De svältande
folken kommer att bli ett lätt byte för
de kommunistiska ideologierna, och dessa
kommer att behärska de områden varifrån
de rika länderna måste hämta huvuddelen
av sin olja — såvida vi inte
vid denna tidpunkt har kunnat ersätta
oljan med atomkraften. Jag vill nämligen
understryka att det inte bara är
humanitära synpunkter som måste anläggas
i detta sammanhang. Tyvärr
måste man även ta hänsyn till politiska
och ekonomiska intressen. Alla tycks
inte heller ha klart för sig att så länge
undernäringen är så stor som den är i
de svältande länderna kommer u-landsinsatserna,
som bidrar till att höja levnadsstandarden,
samtidigt att innebära
en ackumulering av behovet av livsmedelstillförsel.
Den höjda levnadsstandarden
skapar nämligen i sin tur en ökad
efterfrågan på livsmedel, och tillsammans
med den snabba tillväxten av folkmängden
hotar den att tömma världens
lager, framför allt av vete och ris.

Trots att vi nu har bakom oss en
tidsperiod, låt oss säga de senaste 25 å
30 åren, under vilken det har skett
något av en revolution inom jordbruket
och livsmedelsproduktionen har vi
ändå, som FAO-organisationen för ett
par år sedan uttryckte det, förlorat
kapplöpningen med folkökningen. I dag
växer folkmängden dubbelt så snabbt
som produktionen av livsmedel, och
även om vi i de bättre situerade länderna
skulle kunna lära u-ländernas
folk att producera lika mycket livsmedel
per arealenhet som vi själva behövt årtionden
för att lära oss, skulle detta
ändå inte på något sätt kunna tas till
intäkt för att pruta ned den hjälp som
oundvikligen måste lämnas under ganska
många år.

Sverige och världen i övrigt har inbillat
sig att livsmedelsöverskotten,
framför allt i Amerika och Västeuropa,
hade något av evighetskaraktär över
sig. På den korta tiden av ett par år
har vi blivit tagna ur denna villfarelse

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

på ett synnerligen effektivt sätt. Tyvärr
måste det i dag konstateras att världens
lager av vete och ris nu praktiskt
taget är slut, vilket bl. a. beror på att
exempelvis konsumtionen i världen av
vete varit sex miljoner ton större än
produktionen under de senaste fem å
sex åren.

När det gäller riset — dessa fattiga
folks viktigaste livsmedel — är lagertillgångarna
i dag endast en sjättedel
av vad de var för fem år sedan. Samtidigt
minskar fodersädtillgångarna i
världen. Det är dessa som i sin tur bestämmer
animalieproduktionens omfattning,
och den är lika betydelsefull.
U-ländernas befolkning bar en otillräcklig
försörjning inte bara när det gäller
kalorier utan även när det gäller animalisk
äggvita. Dessa människor torde i
genomsnitt inte få mer än hälften av vad
en människokropp normalt behöver. Det
innebär såvitt jag kan förstå, att det
kapital som satsas i industriföretag inte
fullt kan utnyttjas, därför att den erforderliga
kvalificerade arbetskraften helt
enkelt saknas. Som jag tidigare sade är
därför pengarna inte det allena saliggörande.

Min uppfattning är att det också i
vårt land har blivit ett större intresse
för biståndet till u-länderna, även om
många gärna vill invagga sig i föreställningen
att denna fara ligger så långt
i framtiden att det inte finns någon
större anledning att bekymra sig allför
mycket om den. Men den ligger inte
längre fram i tiden än 15 å 20 år, och
det innebär att dagens ungdomar kommer
att få uppleva den dag då en befolkningsexplosion
eller, som man också
har kallat det, en försörjningskatastrof
är en bister verklighet, om vi fortsätter
att leva ett, som professor Myrdal
kallat det, dåraktigt paradisliv. Kanske
är det detta som gör att dagens
ungdom tycks bättre begripa farans
vidd och hjälpbehovets storlek än vad
många av den äldre generationen synes
göra.

Produktionen av livsmedel bestämmes
emellertid inte endast av jordmån,
klimat och yrkesskicklighet utan även
av de ekonomiska och andra förhållanden,
varunder de olika länderna låter
sin livsmedelsproduktion arbeta och av
de målsättningar man har för denna
produktion. Jag har från denna plats
tidigare avrått regeringen från att hålla
fast vid den målsättning för vår livsmedelsförsörjning
som rekommenderades
av jordbruksutredningens majoritet
och som åtminstone då helt accepterades
av regeringspartiet, nämligen att vi
under en tidsperiod fram till slutet av
1970-talet med direkta åtgärder skulle
söka pressa ned vår självförsörjningsgrad
till 80 procent. Såvitt jag förstått
skulle detta vara en toppsiffra, som inte
borde få överskridas. Denna remissdebatt
torde vara det sista tillfälle vi har
att upprepa denna varning, innan propositionen
om vår framtida försörjningspolitik
framläggs. Jag vill därför
återigen påstå, att denna målsättning
är helt orealistisk, om man ser den i
förhållande till den senaste tidens händelseutveckling
i u-länderna och till det
uppvaknande inför den försämrade försörjningssituationen
som ägt rum i dessa
länder. En sådan politik skulle enligt
mitt förmenade stå i klart motsatsförhållande
till vad andra stater strävar
efter, nämligen en ökning av produktionen.
Jag vill emellertid bestämt understryka
att när vi från centerpartiets
sida motsätter oss en så stark begränsning
av vår produktionsvolym, så innebär
det inte — vilket våra motståndare
så gärna vill göra gällande —• att vi
skulle vilja upprätthålla oräntabla jordbruk
i syfte att därmed producera för
u-landsbehov. Jordbrukarna själva ser
säkert till att så inte blir fallet. Men vi
motsätter oss förslaget att vi avsiktligt
skall profitera på världens livsmedelstillgångar
på det sätt som utredningsmajoriteten
och regeringen rekommenderat.
Det är, som jag ser det, uttryck
för en falsk sympati för u-länderna, då

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

man säger, att man förstår u-landsproblemen
och att vi bör hjälpa u-länderna
så mycket vi kan med deras livsmedelsförsörjning,
och samtidigt är beredd
att minska de tillgångar av mat som
finns genom att i vårt land tvinga fram
nedläggningar av större arealer än som
normalt skulle ha nedlagts.

Jag har föreslagit en målsättning för
produktionen på mellan 80 och 90 procent
av vårt behov. Dock anser jag att
man skall ha siktet inställt på den högre
siffran. En sådan variabel porduktionsmålsättning
är enligt min mening mera
realistisk, eftersom den tillåter en normal
rationaliseringstakt samtidigt som
den ger utrymme för den import som
måste vara ett komplement till de hemmaproducerade
livsmedlen. Det utrymmet
växer med växande levnadsstandard.

En sådan målsättning tror jag också
skulle begränsa eller kanske rent av förhindra
förlustbringande överskott. Men
en målsättning som avser att tvinga
fram en nedpressning av produktionen
till 80 procent av vårt behov är som
jag sade helt orealistisk, och den är, om
jag får ta till ett kraftigare uttryck,
vanhedrande för ett land som är så rikt
som vårt; vad som verkligen sker om
man godkänner en sådan målsättning är
att vi, för att kunna hålla oss med en
högre standard, tillgodogör oss produkter
frambringade till löner som kan
kallas slavarbetslöner. Det är därför
jag hoppas att en förnuftigare linje än
utredningsmajoritetens skall återfinnas
i den proposition som så småningom
kommer att läggas fram.

Någon gång i början av oktober interpellerade
herr Josefson i Arrie jordbruksministern
beträffande publiceringen
av remissvaren på 1960 års jordbruksutredning.
Statsrådet svarade då
att han skulle se till att de svaren gavs
ut in extenso. Ännu har vi inte sett till
dem. Varför detta dröjsmål? Jag är kanske
felunderrättad, men jag fann vid en
kontroll häromdagen att de inte är ut -

komma i SOU. Om de är det, är jag tacksam
för upplysningar. Vi har fått nöja
oss med de korta referat som förekommit
i pressen.

Beträffande 1960 års jordbruksutredning
tycks den komma att gå till historien
som ett varnande exempel på hur det
går när utomstående intressen blandar
sig i en utredning. Jag syftar här på
den politiska studiecirkel som pågick
samtidigt med utredningen. Jag har den
tron att utredningen skulle ha presenterat
ett bättre underlag för en proposition,
om den hade fått arbeta opåverkad.
I varje fall föreföll det så under utredningens
första arbetsår. Och sedan
presentationen av regeringslinjerna i
frågan hade fått underkänt i valutslaget
— ty det får man väl säga att den fick —
borde det ha gjorts en överarbetning av
hela materialet i syfte att anpassa det
till den nu aktuella situationen. Jag ser
nämligen frågan så att de premisser som
majoriteten huvudsakligen har byggt
på nu har smulats sönder och inte utgör
något starkt underlag för en ny jordbrukspolitik.

Vilka var då dessa grunder för en ny
jordbrukspolitik, och vad finns det i
dag kvar av dem?

1. Ett huvudargument var nedläggningen
av en tredjedel av vår odlade
åkerareal och en nedpressning av vår
försörjningsgrad till 80 procent av behovet.
Som jag tidigare anfört har den
målsättningen i grunden underkänts av
världsutvecklingen och av den politik
som andra länder nu har slagit in på.
Därför bör den målsättningen avvisas.

2. En annan grund var insättandet av
en prispress för jordbruksproduktionen,
d. v. s. en sänkt lönsamhet, som medel
att snabbt nå fram till en kraftig strukturrationalisering.
Om jag uppfattat rätt
har en stor mängd remissinstanser tagit
bestämt avstånd från en sådan politik
såsom varande orealistisk som rationaliseringsmedel.

3. Det föreslagna systemet för mjölkregleringens
avskaffande har sanno -

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

likt varit orsaken till den panikutslaktning
av mjölkbesättningar som skett och
som, om den inte kan hejdas, framöver
kan leda till allvarliga rubbningar i vår
inhemska animalieproduktion. Vad som
skett på det relativt begränsade området
är en illustration till vad som skulle
kunna ske, om en prispress insattes
över hela jordbruksfältet, vilket var innebörden
i majoritetsförslaget.

4. Den framlagda statsbudgeten och
vissa där föreslagna åtgärder ger också
anledning till en del funderingar inför
den väntade propositionen. För att kunna
biträda vid rationaliseringar inom
industriföretagen har nu föreslagits en
höjning av omsättningsskatten med en
procent, vilket skulle ge 600 miljoner
kronor per år.

Lantbrukshögskolan har beräknat att
den rationaliseringsprocess inom jordbruket
som majoritetsförslaget rekommenderar
skulle kosta 15 miljarder under
låt oss säga tio år framöver. Varifrån
skall man ta dessa pengar? Skall
omsättningsskatten höjas med två procent
till för att skaka fram 1,5 miljard
om året? Därtill kommer att om man
lyckas pressa ned vår försörjningsgrad
till 80 procent av behovet så kommer
enligt vad utredningen sagt vår handelsbalans
därigenom att försämras med
ungefär en miljard på grund av import
och utebliven export. Ingen har vågat
garantera att vi skulle förtjäna så mycket
på importen att det skulle balansera
denna försämring i handelsbalansen. Såvitt
jag förstår innebär dessa förhållanden
så allvarliga rubbningar i ritningarna
till en ny jordbrugspolitik att det
behövs en ordentlig revision av dessa
linjer innan de formas till en proposition.

Nu har emellertid jordbruksministern
upptagit överläggningar med berörda
parter genom en delegation som har
tillskapats i Kungl. Maj :ts kansli, och
jag vill i princip uttala min tillfredsställelse
med detta jordbruksministerns
initiativ. Jag tror att om de överläggan -

de parterna lämnas tillräckligt utrymme
för fria överläggningar, prövningar och
hänsynstaganden, så kan dessa överläggningar
bli mycket betydelsefulla för en
godtagbar lösning framöver. Man kan
likna situationen på jordbrukspolitikens
område nu vid den situation som i allmänhet
råder under avtalsrörelserna på
nyåret. Den kontakt som nu har tagits
kan mycket väl ses som en förlikningsomgång,
där även gentemot varandra
avlägsna utgångsställningar utan prestigeförlust
för någondera parten kan jämkas
ihop. Jag hoppas att utvecklingen
skall leda dit. Men därtill fordras verklig
vilja till samförstånd och hänsynstagande
parterna emellan.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Under alla de år som
socialdemokratien har regerat här i vårt
land har man försökt intala svenska
folket att det är tack vare detta parti
som vi skulle leva i ett välfärdssamhälle.
Det senaste valet visar väl dock att denna
propaganda inte längre håller. Nu
har också den sensationen inträffat, att
regeringen nödgats göra klart för Sveriges
folk att vi inte längre har råd
med allt som har bjudits. Det har nu
också framgått allt tydligare och klarare
att vi har levat över våra tillgångar.
Bristen på balans i vår ekonomi utgör
härvidlag det tydliga beviset.

Det mest uppmärksammade är emellertid
att vi inte längre skulle ha råd att
ha ett försvar som motsvarar målsättningen
att försvara hela vårt land och
hålla fienden utanför landets gränser.
Den aviserade förändringen i vår försvarspolitiska
målsättning leder till att
vi inte kan före den neutralitetspolitik
som har varit grunden för vår utrikespolitik
och om vilken också enighet
har rått.

Den socialdemokratiska utgiftspolitiken
har grundlagt bristen på balans i
vår ekonomi. Det har inte funnits något
samband mellan ökningen av vår
bruttonationalprodukt och samhällets

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

stora utgiftsökningar, och det är därför
det gått som det gått. Utgiftsökningarna
liar under årens lopp varit så våldsamma,
att årets budget på många håll
har betraktats som återhållsam. Men detta
hindrar inte att även denna budget
måste betecknas som mycket expansiv.
Faktum är nämligen att den uppvisar en
ökning i förhållande till fjolårets budget
på inte mindre än 4,6 miljarder
eller cirka 13 procent, och jämförd med
den kompletteringsproposition som avlämnades
i maj 1966 uppvisar budgeten
en ökning med 2,7 miljarder eller
8 procent. Inte får man ha stora anspråk
när man skall kalla detta för återhållsamt,
men uttrycket är ett bevis på hur
våldsamt utgifterna tidigare har stigit.

Trots det dåliga finansläget tillsättes
nu 1 500 nya statstjänster, och finansministern
går som vanligt med på stora
höjningar till förvaltningarnas kostnader
för resor o. d. Rationaliseringen lyser
tydligen alltjämt med sin frånvaro.
Inom näringslivet tvingar de ekonomiska
lagarna till rationaliseringar och
nedbantning för att eliminera de höga
lönerna och andra kostnadshöjningar,
men staten bara fyller på med nya
tjänster. .Tåg vill dock säga, att de 250
nya tjänsterna inom polisväsendet, som
ryms inom de nämnda 1 500 tjänsterna,
är väl motiverade.

Regeringen har nu liksom tidigare
ingen annan medicin än nya skattehöjningar
att erbjuda. Trots att statskassan
med hjälp av vårt progressiva skattesystem
får cirka 2 000 miljoner kronor
i nya skatteinkomster, så räcker inte
detta, utan regeringen kräver nya skatter
med ytterligare över 1 500 miljoner
kronor. Denna höjning kommer att driva
våra kostnader ytterligare i höjden,
fördyra vår produktion och försämra
vår konkurrensförmåga.

Att varuskatten föreslås höjd till 11
procent visar att höjningen gått ännu
fortare än vad vi inom högerpartiet
befarade när denna skatt infördes. Socialdemokraternas
försäkran att det inte

skulle bli på detta sätt var sålunda inte
mycket värd. Man frågar sig nu om det
verkligen skall vara möjligt att ta ut en
så hög skatt i denna form. Det allvarliga
är ju att man också belastar näringslivets
investeringar och såväl fördyrar
våra exportvaror som ökar kostnaderna
för vår hemmamaknadsproduktion
och därmed underlättar import.

Nu brådskar det verkligen med införande
av mervärdeskatten i stället för
varuskatten, så att produktionen åtminstone
på detta område får konkurrera
på någorlunda lika villkor. Expertutredningen
har ju pågått sedan år 1964, så
den borde väl vid det här laget vara
färdig och kunna framlägga ett förslag
som gör det möjligt att fatta beslut i
frågan vid årets höstriksdag.

Den automatiska höjningen av våra
direkta skatter på inte mindre än 2 000
miljoner kronor genom progressiviteten
i skatteskalorna är en påminnelse om
hur nödvändigt det är med en sänkning
av skattesatserna. För gifta blir marginalskatten
cirka 35 procent redan vid
en familjeinkomst på omkring 25 000
och för ogifta vid 13 000 kronor samt
gott och väl 40 procent vid familjeinkomster
på cirka 30 000 kronor och för
ogifta vid en inkomst på över 15 000
kronor. Här behöver enligt min mening
vår mest angelägna skattereform genomföras.
Det är förvånansvärt att man inte
har den uppfattningen inom regeringen.

Det norska arbetarpartiet har tydligen
en helt annan uppfattning än den
svenska regeringen i detta sammanhang.
Dess ledare Bratteli har helt nyligen
i ett tidningsuttalande sagt att den
direkta inkomstskatten till staten gradvis
bör avvecklas för inkomster upp till
40 000 kronor, och på inkomster däröver
skulle fortfarande förekomma en progressiv
inkomstskatt. Han har också
sagt att under en viss period bör skatteuttaget
mera överföras från direkt beskattning
till indirekt.

Under den senaste tiden har man i
den socialdemokratiska pressen fått ve -

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ta att regeringen skulle införa en ny näringspolitik.
Statsverkspropositionen innehåller
nu ett förslag om en fond på
500 miljoner kronor för företagsamheten.
Närmare detaljer föreligger inte i
propositionen. De skall komma senare
men man har inte heller i dag fått klara
besked. Om man emellertid skall göra
sin bedömning efter de tidningsuttalanden
som förekommit är det tydligt att
denna fond skall vara början till ett
mera vidgat statligt inflytande inom näringslivet.
Det rätta namnet på denna
fond torde därför vara en socialiseringsfond.
Regeringen får möjlighet att
investera där det passar den. Ett ökat
statligt inflytande kan emellertid inte
framstå som särskilt önskvärt vare sig
för skattebetalarna i landet eller för de i
de berörda företagen anställda. Man behöver
bara hänvisa till de statliga företag
som redan finns och nämna Norrbottens
järnverk, Törebolaget, Uddevallavarvet
m. fl. för att förstå hur olycklig
en sådan utveckling skulle vara. Det
förut så starka malmbolaget LKAB har
ju redan visat sin svaget under statlig
regi, när det tvingades till ett driftstopp
på tre veckor helt nyligen.

Den nu tilltänkta fonden innebär inte
något nytt kapitaltillskott på kreditmarknaden,
då det normalt förekommande
kapitalet härigenom blir så mycket
mindre. För den svenska småföretagsamheten
är den här fonden därför
helt enkelt ett slag i ansiktet, då den enligt
hittills gjorda uttalanden skall användas
uteslutande till de verkligt storaprojekten.
Genom att den normala kreditmarknaden
blir mindre på grund av fonden
är det tydligen meningen att småföretagsamlieten
nu skall få det ännu besvärligare
med sin kreditförsörjning.
Man frågar sig vad meningen egentligen
är med denna fond och hur den
skall arbeta. Herr Sträng har inte velat
svara på denna fråga i dag. Han har
emellertid sagt att investeringarna i det
svenska näringslivet inte är någon
näringslivets egen angelägenhet.

Nej, det är det säkerligen inte, och
det är heller ingen som har sagt det.
Men jag tror att det är på sin plats
att det i dag säges att svenskt näringsliv
präglas av stort ansvar för sin uppgift.
Denna uppgift är enligt mitt sätt
att se att förbättra det svenska folkets
inkomstförhållanden genom en högre
produktion. Denna uppgift har också
fullföljts av den stora gruppen större
och mindre företagare i detta land.

Nu frågar man sig om regeringen menar
att den uppgift som hittills legat
på tiotusentals företag i detta land i
fortsättningen i allt större utsträckning
skall överföras till samhället och om
regeringen har en sådan tro på sig själv
att den anser att de tre herrar i regeringen,
som speciellt skall syssla med
denna uppgift, skall vara bättre skickade
att veta var dessa investeringar skall
sättas in. Efter en sådan utveckling tror
jag inte att man kan annat än beklaga
det svenska folket och då alldeles särskilt
dem som är anställda i företagen.

Herr Sträng gjorde sig också litet
lustig över de uttalanden som hade
gjorts av Industriförbundets direktör.
Jag vet inte vad herr Sträng har för
uppfattning om kansliet. Herr Sträng
bär ju större erfarenhet på detta område
än jag, men jag vill dock göra klart
att man inom Industriförbundet står
bakom de uttalanden som har gjorts
därifrån.

Läget börjar nu bii alltmera besvärligt
för den svenska företagsamheten.
Dagligen får man i tidningarna läsa
om driftinskränkningar och nedläggningar.
Nu gäller det inte längre någon
särskild bransch eller företagstyp, utan
nedläggningarna blir allt allmännare.
Vårt höga kostnadsläge visar nu sina
verkningar, och det är detta som helt
naturligt inger stor oro, inte minst hos
alla de anställda.

Utöver det höga kostnadsläget beror
svårigheterna mycket på vår handelspolitik.
Konkurrensen är för många

3* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 2

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

företag onormal genom att vi släpper
in så stora mängder varor från länder,
där en företagsekonomisk prissättning
inte förekommer. Om denna konkurrens
skulle få utveckla sig på samma fria sätt
i andra europeiska länder som den gör
här i Sverige, har inget företag ute i
Europa möjlighet att stå emot den. Vi
måste därför kräva en konkurrens på
lika villkor. OECD-ländernas importstatistik
för 1965 visar att det bland de
manufakturerade varorna inom vissa
grupper förekommer mycket liten import
till EEG-länderna i jämförelse med
till Sverige. Dessa länder, som befolkningsmässigt
är 23 gånger så stora som
Sverige, importerar från ifrågavarande
länder inte sällan tillsammans obetydligt
mera än det lilla Sverige gör ensamt.

Svenska företag utsättes sålunda fölen
konkurrens som är bclt orimlig. Dessa
.svenska företag som kanske nu måste
läggas ned på grund av den osunda konkurrensen
skulle mycket väl ha kunnat
hävda sig i en konkurrens inom EECområdet.
Det är därför nödvändigt att
Sverige på fullt allvar omprövar sin
handelspolitik i detta avseende och kraftigt
försöker minska på den licensgivning
för sådan import som nu sker. Det
går helt enkelt inte längre med nuvarande
passivitet, om man vill upprätthålla
en normal och full syselsättning.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Eftersom oppositionen
har givit uttryck åt förhoppningen att
den 1968 kommer att bilda regering
skulle jag vilja ställa ett par frågor till
det konservativa blocket. Har den borgerliga
treenigheten ingått äktenskap
redan nu, eller rör det sig bara om en
sorts trolovning som ger äktenskapets
glädje? Vill man endast bevara de taktiska
fördelarna? Ute i landsting och
kommuner har det politiska äktenskapet
mellan högern, folkpartiet och centerpartiet
fullbordats. Varför vågar då det
konservativa blocket här i riksdagen

inte bekänna färg? Anser man kanske
inom folkpartiet och centerpartiet att
det är farligt att redovisa samarbetet
mellan de borgerliga partierna? År man
rädd för att bönderna och de liberala
väljarna skall anse att den amerikanska
corned beefen liksom gamla tiders amerikanska
fläsk blir alltför härsken och
osmaklig? Tror man att ungdomen i
mittenpartierna kommer att fly den konservativa
skutan?

Eftersom herr Wedén skall bli skeppare
och kungalots på den konservativa
skutan vill jag fråga honom om han
kan ge åtminstone en antydan om vilken
kurs som kommer att hållas och
vilken last han räknar med. Det skulle
naturligtvis vara skönt att slippa undan
det ständiga knarr som inte minst den
nuvarande ordföranden för folkpartiet
ger uttryck åt.

Inom inrikesdepartementet klagar
man över att praktiskt taget all verksamhet
där beröres av genomgripande
utredningar. Det förefaller som om man
därmed vill förklara varför handlingar
som vi har väntat på inte har kommit.
Borde inte inrikesministern försöka befria
sig från en hel del utredningar som
verkat hindrande på arbetet? En Thorssonsk
geddesyxa inom utredningsfloran
skulle kunna rensa upp i undervegetationen
så att inte utredningsuppdragen
hindrade nödvändiga reformer och krav
som man måste kunna ställa på ett dynamiskt
samhälle.

Vad som emellertid är allvarligare är
att statsrådet signalerar ett »fördjupat
samarbete genom sammanläggning av
kommuner och län» till jättestora enheter,
där man kan räkna med att både
folkstyre och människor har alla utsikter
att komma bort. Vi skall införa ett
slags östlig demokrati, där tjänste- och
ämbetsmannastyre skall ersätta den politiska
demokratien, som bönder och arbetare
med möda och uppoffringar genomförde
i riksdagen den 17 december
1918.

Jag vill erinra om att inför det beslu -

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tet sade Hjalmar Branting: »Vi vilja
ingen diktatur. För folkets utslag skola
vi alla böja oss. Vi lita på att ha vi rätt,
så kommer vår sak att slå sig fram och
vi kunna då gå fram med övertygelsens
vapen.»

Låt mig till inrikesministern få säga,
att även om de stora enheterna tjusar
men även förblindar utredningsmän
och även om det kan imponera med en
ämbets- och tjänstemannademokrati,
vilken kan göra vägen mellan den enskilde
medborgaren och verken både
lång och törnbevuxen samt ibland oframkomlig
och paragraffylld, hoppas jag
verkligen att demokratien inte skall
förvandlas på det sätt som man har givit
uttryck åt i referat från den nuvarande
utredningen. Jag hoppas därför
att inrikesministern kastar länsindelningsförslaget,
om det nu är ett förslag,
i papperskorgen. Det svenska folket har
under årtionden hårt kämpat för att
erövra ett folk- och självstyre, och om
man skulle söka göra demokratien till
en bankfusion styrd av en elektronhjärna,
då kan jag försäkra statsrådet, att
om han vill ha en hård och bitter strid
— utan partigränser och -hänsyn — då
skall han ta hänsyn till ett sådant omdaningsförslag.
Men även om den östliga
demokratien tjusat utredarna, hoppas
jag att ett statsråd i en socialdemokratisk
regering aldrig skall låna sig
till att avköna demokratien och göra
den hjälplös, ja, meningslös.

Vi bör i detta sammanhang inte glömma
att den demokratiska tanken ånyo
håller på att bli hemlös. Reaktionära
krafter blir allt djärvare i en omvärld,
där våld, förtryck och barbari söker
göra rätten till detsamma som makt och
våld och sätter både rösträtt och parlament
ur funktion.

Låt mig säga att Tegnérs ord »Förtrycket
nämns försvar och rätt är det
som lyckas» är något som vi behöver
erinra oss i ett folkstyre. Jag vill också
klart och tydligt säga ifrån att det gäller
för oss i riksdagen och i de beslu -

tande församlingarna att inte göra en
uttunning av representationen så att demokratien
över huvud taget inte kan
fungera så som de gamla inom arbetarrörelsen
och inom bonderörelsen med
möda skapade och förutsatte.

Jag vill även påminna om en annan
debatt som vi hade i kammaren 1958.
Det gällde försvarets utformning på
längre sikt. Vid detta tillfälle sade jag
att det är nödvändigt att vårt försvar
anpassas efter vår begränsade folkmängd
och vår industri. Jag underströk
även att man samtidigt skulle komma
ihåg att reformpolitiken är det kitt som
binder land och folk samman och tar
sig uttryck i en positiv försvarsvilja.
Hänsynen till dessa faktorer tvingar
oss att planera en försvarsorganisation
som måste begränsas till omfånget men
som skall vara så effektiv och funktionsduglig
som möjligt.

Jag tror att svagheten hos alla våra
försvarsplaner hittills främst legat däri,
att vi stirrat oss blinda på kvantiteten
i pengar och organisation. Detta har
ständigt lett till att försvarets kostym
blivit för stort tilltagen. Vi måste göra
klart för oss att krig är omänsklig råhet
och bryter alla gränser för förnuft,
hänsyn och omdöme. Men krig skall
inte göras till uttryck för någon sorts
hjältedåd eller romantik. Här gäller det
att inte leva kvar i en gammal föreställningsvärld,
utan här gäller det, enligt
mitt sätt att se, att man skall försöka
bygga upp ett realistiskt neutralitetsförsvar
som håller, om olyckan skulle drabba
vårt land. I fred såväl som i krig är
en dålig planering, med bristande hänsynstagande
till olika faktorer, det som
kan leda till en både ekonomisk och
befolkningsmässig katastrof.

Jag vill även erinra om att jag 1958
påvisade att försvaret då, som i 1958
års penningvärde år 1925 kostade 224
miljoner, år 1958 var uppe i 2 700 miljoner
kronor. Nu vet vi att vårt försvar
formellt kostar cirka 5 000 miljoner kronor.
Jag föreslog 1958 att vi skulle för -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

söka skapa ett funktionsdugligt försvar
och att vi skulle ta hänsyn till våra ekonomiska,
industriella, tekniska och vetenskapliga
resurser och försöka ordna
försvaret på ett sådant sätt, att det krävde
så litet manskap som möjligt, men
att vi samtidigt skulle räkna med att,
om en olycka i form av krig skulle komma,
vi behövde en stark industri för
att kunna upprätthålla produktionen i
en sådan situation. Hade riksdagen då
följt den rekommendation som jag sökte
vinna gehör för, så skulle vi inte ha
behållit vårt försvar, som tycks mig
fortsätta i Karl XII:s anda — på den
tiden satte man större tilltro till paradering
än till rationalisering.

Jag måste säga, att när jag vid riksdagens
öppnande i år upplevde samma
försvarsspel som 1958, så undrade jag
om vi folkvalda verkligen skulle behöva
militärer som paraderade med påskruvade
bajonetter — relikter från Karl
XI :s tid — för att fullgöra en mycket
fredlig uppgift. Även om denna paradering
bara är en bagatell i ett stort sammanhang
tillsammans med allt annat
som vi får oss berättat och får ta del av
från vårt försvar, så framträder i dag
de högsta cheferna inom vårt försvar
och redovisar en mängd uttalanden och
politiska känslor, men de redovisar inte
en effektivitet som man kan säga motsvarar
de många hårda miljarder som
tas ut från det svenska folket för de försvarsbördor
vi får vidkännas. Det förefaller
som om försvarets män nu mera
älskar att prata än att handla.

Försvarsledningen kan i dag inte säga
vare sig att Sveriges försvar är en tiger
eller att en svensk soldat tiger. Om vi
inte för de många miljarderna fått ut
mera i försvarseffekt än det förefaller
av ÖB:s uttalanden, då vågar jag hävda
att den ekonomiska kostym som syddes
1958 blivit tvådelad: man kanske kan
säga att den nedre delen är Jakobs och
den övre delen Esaus. Man kan endast
fråga sig: Varför har inte försvarets
män visat lika stor aktivitet när det

gällt att skapa ett svenskt neutralitetsförsvar
av modell 1967 inom en vettig
ekonomisk och personell ram? Varför
skall inte försvaret förstå att man måste
ta hänsyn till både ekonomiska och personella
resurser i detta sammanhang?

Från försvarets sida har man pekat
på att vi har ökat social- och kulturbudgeten
med många miljoner kronor. Jag
vågar påstå att det svenska försvaret
både ekonomiskt och psykologiskt har
direkt nytta av den reformpolitik som
vi för i vårt land. Den vidgade utbildningen
är också en förutsättning för
att vi skall kunna stärka vår industri.
I dag förefaller det mig även som om
man inte blir militär endast därest man
inte duger till något annat. Jag förutsätter
att den tekniska utvecklingen
inom vårt försvar har gagn av den stora
investering vi gjort inom industri
och utbildningsväsen i vårt land. Vi
bör vara på det klara med att vi snart
är i den situationen att de som skall
verka inom försvaret mer eller mindre
behöver ha en utbildning motsvarande
en ingenjörs, om de skall kunna handha
de dyra och farliga redskap som vi sätter
i deras händer.

Försvarets män bör försöka modernisera
de metoder de lägger i dagen när
de skall utbilda vår ungdom. De bör
också komma ihåg att makten att ge order
är en makt som kräver ansvar. De
skall inte försöka utplåna personligheten
hos den ungdom som vi skickar till
försvarsutbildning. Vi skall inte på detta
område ha kvar ett godtycke som
kan vara ganska farligt.

En kortare värnplikt, bättre ersättning
åt de till militär utbildning inkallade
samt en inskränkning av repetitionsövningarna
skulle troligen innebära
ett mera effektivt utnyttjande av
vår ungdom. Det vore vettigt om ungdomen
kunde gå tillbaka till studier vid
universitet och högskolor på ett tidigare
stadium i stället för att hålla på med
paraderande under en knappologi, enligt
vilken en knapp, en bit smör eller

Torsdagen den 19 januari 1907 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

eu riktig fotvinkel tycks vara viktigare
än att de får en god utbildning.

Nu har det uppstått oro inom försvarsutredningen.
Det var väl någon
sorts kasperteatertrick högerns representanter
tog till när de lämnade försvarsutredningen.
Eftersom en av ledamöterna
i ett annat sammanhang sade
att det var ett jippo frågar man sig om
det inte var någon sorts uppvisningsjippo
som högern ville göra av propagandistiska
skäl. Även om pokerspel inte
är förbjudet brukar det anses mindre
lämpligt i fråga om kortspel. Jag tycker
verkligen att när man nu har sagt att
man inte skall delta, detta också skall
tas på allvar — eller har det tillkommit
någon räddhåga efteråt?

Jag vill också understryka att försvarsutredningen
inte skall fatta beslut
som är bindande för riksdagen, utan
försvarsutredningen skall endast presentera
sakmaterial. Det får inte bli något
nytt 1958 och 1963. Eftersom de borgerliga
är så eniga om en ökning av försvarsutgifterna,
vill jag fråga dem: Vill
ni därmed rasera reformarbetet, vetenskap,
forskning samt kultur- och socialpolitik?
Vi å vår sida vill inte på nytt
få ett befäst fattighus.

Låt mig konstatera att drygt hälften
av människorna i Sverige tjänar under
15 000 kronor om året, och dessa människor
gör ofta stora offer för försvaret
— inte minst därför att de håller oss
med det manskap med underbetalning
förutan vilket försvaret inte skulle kunna
fungera.

De borgerliga har i dag ägnat sig åt
ett föga uppbyggligt skattegnäll. Ja, de
har nu gnällt under så många år att man
frågar sig, om vi verkligen skall offra så
många miljarder på försvaret. När resultat
presenteras i uttalanden från militära
myndigheter visar det sig vara
så magert, att man undrar om försvarets
representanter kan sköta miljarderna
på ett från ekonomisk och annan
synpunkt vettigt sätt.

Då de borgerliga säger att man skall

anslå så mycket pengar till försvaret,
vill jag framhålla att arbetare, småbönder
och jordbrukare säkerligen inte har
råd att fortsätta att göra dessa alltför
stora offer för försvaret. Vill herrar
Holmberg, Ohlin och Hedlund få till
stånd en ökning av utgifterna på detta
område får de också visa sig villiga att
betala. Arbetare och bönder med mindre
inkomster kan inte avstå mera för
försvaret.

Självklart har inflationen berörts i
debatten här i dag, och det har talats
om ekonomi som om ingen skulle komma
ihåg vad som skedde före 1932 och
nu. När det diskuteras ekonomi, får man
inte glömma bort att herr Ohlin 1931
gav ut en bok som kallas »Den världsekonomiska
depressionen», vilken hade
översatts från engelskan eftersom det
gällde internationella sammanhang.

Jag tycker att herr Ohlin och övriga
borgerliga borde läsa om den boken
och sedan ställa sig frågan: Har inte
vår ekonomi kunnat föras framåt på ett
sätt som ingen kunde förutse år 1932?
Tendensen i Västtyskland av idag, där
arbetslösheten ökar ganska kraftigt, bör
lära oss att samhället — stat, kommun
och landsting — måste med uppmärksamhet
följa utvecklingen och ingripa
samt inte vänta med åtgärderna till dess
att även vårt land befinner sig i en kris.

Det har i debatten talats om förra
årets lönerörelser och det har sagts, att
dessa gav löntagarna för mycket. Låt
mig i detta sammanhang endast erinra
om dessa låglönegrupper, som på ett
eller annat sätt — genom fackliga åtgärder
eller genom lagstiftning —• måste
få sin levnadsstandard höjd. Det är
orimligt att vi i vårt land skall ha så
varierande löner som nu är fallet. Jag
skulle kunna tänka mig att man satte ett
lönestopp för dem som ligger över en
viss inkomstnivå och använder resurserna
för att höja låglönegruppernas inkomster
till en rimlig nivå.

Även prisutvecklingen har berörts i
debatten. Jag vill erkänna att medicinen

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

härvidlag är att vi skapar förutsättningar
för en benhård konkurrens och att
vi ser till att den verkligen fungerar. Vi
måste också ha klart för oss att vi inte
lyckats klara bostadsbristen. Vi talar
stolt om våra 90 000 eller 91 000 nya
lägenheter om året, och det sägs ofta
att hyresregleringen borde avskaffas.
Men kom ihåg, att om vi tar bort hyresregleringen
innan vi lyckats mätta
bostadsmarknaden, så kommer de mindre
inkomsttagarnas och småhandelns
problem att bli ännu större. En förutsättning
för att hyresregleringen och
bostadsförmedlingen skall kunna avskaffas
är att vi har en tillgång på bostäder
som motsvarar efterfrågan.

Låt mig ånyo få framhålla för finansministern,
att vi måste få till stånd en
sänkning av ränteläget. Det är orimligt
att vi i dagens situation skall ha en högränta.
Om man kunde sänka räntan med
låt mig säga 2 procent, skulle det innebära
en 20-procentig sänkning av bostadskostnaden.
Räntan spelar även en
mycket stor roll för t. ex. handel och
industri.

Jag tror inte att vi kan fortsätta som
hittills, utan vi måste försöka finna metoder
att styra ekonomien på ett helt
annat sätt än vi nu kan göra. Det är inte
nog med politisk demokrati. För att den
skall fungera som vi önskar fordras
också en industriell demokrati.

Det talas också om att statsverkspropositionens
förslag skulle skada den enskilda
företagsamheten. Till detta vill
jag bara säga att det inte kan vara rimligt
att samhället fortsätter att agera
sjukvårdare, läkare och ambulans åt den
enskilda företagsamheten, som numera
avstår från risktaganden och så snart
den ekonomiska situationen blir litet
ansträngd kräver statlig hjälp. Här måste
samhället verkligen ta krafttag.

Varje gång samhället skall vidta några
åtgärder för att komma till rätta med
social, kulturell eller ekonomisk nöd
kallar man detta socialisering och målar
upp en bild av Marx och av socialis -

men som i varje fall inte vi som är engagerade
inom rörelsen känner igen.

I förordet till en bok om Marx’ läror
som utgavs 1888 säger författaren att
»hans läror äro lika axeln, omkring vilken
nutidens mesta diskussion i ekonomiska
frågor rör sig». Författaren fann
att han »blott allt för ofta haft tillfälle
att konstatera att de, som skriva om
Marx, antingen alls icke eller blott flyktigt
hava läst dennes skrifter. Och tar
man dessutom i betraktande att de flesta
litteratörer eller vetenskapsmän, som
sysselsätta sig med Marx, icke göra detta
för att vinna objektiv, vetenskaplig kunskap,
utan för att fullfölja särskilda
intressen, så kan man icke bliva överraskad
av att se de orimligaste åsikter
om Marx’ läror vara i omlopp.»

Varför skall de borgerliga alltid frammana
socialiseringsspöket? Varför är
socialismen så farlig? De fusionsbildningar,
som för närvarande drar fram
över landet som en farsot eller vad man
nu vill likna dem vid, har visat att om
företag inte åstadkommer en koncentration
kan de i ett ekonomiskt krisläge
spelas bort. Under sådana förhållanden
frågar man sig: Är det inte, oavsett om
vi kallar det för socialism eller för något
annat, nödvändigt att man från samhällets
sida vidtar åtgärder för att styra
utvecklingen på ett sådant sätt att man
kan ge trygghet och trivsel åt de människor
som skall leva i samhället?

Jag tror att den industriella demokratien
är oundviklig, och om den genomförs
kan man inte längre fortsätta att ge
en skräckbild av socialismen.

Då jag hörde herr Gustafson i Göteborg
tala om kyrkobyggena och vilken
offervilja som därvidlag visas kom jag
att tänka på en sak. Han bör ju ha läst
bibeln, och jag förutsätter att en del
andra av riksdagens ledamöter också
har gjort det. Det är en mycket intressant
litteratur som fler borde läsa än som
faktiskt är fallet. Vad var det egentligen
Jesus förkunnade en gång vid vår tideräknings
början? Jo, han predikade en

Torsdagen den 19 januari 1967 fm. Nr 2

Interpellation ang. förhållandena på hyres- och bostadsmarknaden för ensamståen
de bostadssökande

lära som senare har kallats kristendom
och som var en proletär protest, ett krav
på trygghet, solidaritet och människovärde
under de förhållanden som då
rådde i den del av världen där han verkade.

Det finns en ofta läst bön som lyder:
»Vårt dagliga bröd giv oss i dag.» Är
det socialism? Det är ju vad arbetarrörelsen
har krävt under många år. När
Jesus predikade sin kristendom, sin solidaritetslära,
protesterade det samhälle
där han levde mycket bryskt. Men då
han mötte de besuttnas raseri, sade han:
»Herre, förlåt dem, ty de veta icke vad
de göra!»

Jesus stenades givetvis och korsfästes.
Men det märkliga är att han skapade en
ideologi, en revolutionerande lära och
tro, som miljoner människor i dag -—
även en och annan borgerlig — har
accepterat. Jag frågar mig då: Är det
skillnad på solidaritet, trygghet och
människovärde, om det är den ena eller
andra människan som använder orden?
Om man nu i detta land är så rädd för
socialdemokrati och socialism, varför
är man då inte lika rädd för kristendomen,
som ju predikar i stort sett samma
solidaritetslära?

Man kan besöka Konungarnas dal och
se vad som skapades där i äldre tider.
Det kallas för kultur —• och om det är
kultur att tillverka kistor av guld som
väger 110 kilo, så är benämningen riktig.
Eller man kan se på pyramiderna
eller de gamla gudatemplen i Luxor och
fråga sig hur en sådan kultur kunde
existera med djupaste fattigdom runt
omkring sig i samhället. Människorna
där är alltfort inte bara analfabeter,
utan de lever också i en nöd och ett
elände som är något oerhört.

Ärade kammarledamöter! Oavsett vem
som bedriver politik — som ju är det
möjligas konst — måste man alltid komma
ihåg att uppgiften i all politisk verksamhet
måste vara att skapa trygghet,
trivsel ocli solidaritet i samhället. Och

om det är felaktigt av arbetarrörelsen att
sträva för det, så må de som har den
uppfattningen säga ifrån. Men vi skall
nog vara försiktiga, så att inte det gamla
kulturlandet Sverige genom tanklöshet
får en lyxig sida utåt och fattigdom
inåt.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 7

Interpellation ang. förhållandena på

hyres- och bostadsmarknaden för
ensamstående bostadssökande

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENNING (s), som yttrade:

Herr talman! Undersökningar på de
flesta orter, särskilt i storstädernas bostadsförmedlingsregister,
visar att de
ensamstående bostadssökandena starkt
ökar.

Orsakerna är flera. Barnfamiljerna
vill själva disponera sina lägenheter och
hyr inte gärna ut något rum, och de
äldre familjerna flyttar till mindre lägenheter
och tar inte emot medhyresgäster.

Tjänstebostäderna minskar också i
antal genom att exempelvis institutioner,
sjukhus, ålderdomshem m. fl. numera
tillåter personalen att bo ute i staden
på grund av angelägenheten att
disponera tjänstebostadsbyggnaderna
inom institutionernas egna områden
m. m. Härtill kommer de många skilsmässofallen,
som skapar problem inte
minst i fråga om behov för den ena
parten att snabbt få en egen bostad.

De möblerade rummen och lägenheterna
minskar ständigt i antal och är f. ö.
ingen uppskattad bostadsform för nuti -

80 Nr 2 Torsdagen den 19 januari 19G7 fm.

Interpellation ang. regionala förråd för eldhandvapen och ammunition

dens ungdom och för ensamstående över
över huvud taget.

Bostadsförmedlingarna har på senaste
tiden behandlat dessa problem på sina
konferenser och vid sina interna överläggningar.
Man har också konstaterat att
antalet smålägenheter starkt minskat i
det äldre beståndet genom rivningar och
saneringar. I nybyggnationen har det
inte byggts tillräckligt av de typer av
ersättningslägenheter som av många
skäl är de mest efterfrågade av de ensamstående,
exempelvis 1 rum och kokvrå,
2 rum och kokvrå och mindre 2
rum och kök m. fl. Även den för en tid
sedan lancerade »elastiska» lägenheten,
med avskilt rum, tvättutrymme, w. c.
och egen ingång för en ensamstående
medhyresgäst har nästan försvunnit ur
den nya bostadsmarknaden. Följden har
blivit förlängda väntetider för ensamstående
bostadssökande och stigande
efterfrågan på välplanerade mindre lägenheter
eller »elastiska» lägenheter.

På en del platser har bostadsförmedlingarna
uppmärksammat förmedlingsorganet,
byggmästarna och byggnadsföretagen
på nödvändigheten att på ett
bättre sätt följa upp de ensamståendes
lägenhetsbehov och efterfrågan och har
även rönt förståelse för denna hemställan.

Även en del industrier och företag
har verksamt engagerat sig i denna
angelägenhet och har t. o. m. byggt vissa
kategorihus för ensamstående. Det är
lösningar som kan diskuteras i vår tid,
då många håller före att insprängda
lägenheter i det allmänna bostadsbeståndet
är att föredraga. Det skulle vara av
stor betydelse om dessa frågor följdes
upp, speciellt på de expanderande orterna
med sina bostads- och arbetskraftsproblem.

Jag hemställer om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få ställa följande
frågor:

Vill herr statsrådet låta utreda förhållandena
på hyres- och bostadsmark -

naden för de ensamstående bostadssökandena? Kan

åtgärder snabbt vidtagas för att
anpassa nybyggnationen till dessa bostadssökandes
önskemål i fråga om lägenhetstyper? Denna

anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. regionala förråd för
eldhandvapen och ammunition

Ordet lämnades på begäran till

Herr HUGOSSON (s), som yttrade:

Herr talman! Under de senaste veckorna
har ånyo ett flertal svåra våldsbrott
förekommit, varvid vapen som uppenbarligen
stulits från militära förråd
blivit ödesdigra mordvapen. Enligt tillgängliga
uppgifter lär under 1960-talet
i det närmaste 2 000 militära vapen ha
stulits ur olika militära förråd. Då frågan
om vapenstölder från militära förråd
tidigare varit uppe till diskussion i
riksdagen eller annorstädes har framför
allt förrådens låsanordningar och
bevakning diskuterats. Man har därvid
framhållit omöjligheten av att skapa effektiv
bevakning av alla militärförråd.
Kostnaderna härför skulle bli alltför
höga. Vad man däremot mindre synes
ha diskuterat är om det är av behovet
påkallat att eldhandvapen och begärlig
ammunition finns utspridd i vapenförråd
över hela landet — ofta belägna
långt från bebyggelse.

Ur försvarssynpunkt är det givetvis
angeläget att man håller en så hög mobiliseringsberedskap
som möjligt och att
militär utrustning finns tillgänglig i
förråd spridda över hela landet. Det
synes emellertid mig som om man från
militärmyndigheternas sida har en alltför
hög ambitionsgrad ur mobiliseringssynpunkt
när det gäller eldhandvapen
och ammunition till dessa. Skulle det
icke vara möjligt att dessa vapen med
ammunition förvarades i ett mindre an -

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

Nr 2

Interpellation ang. åtgärder mot vapenstölder ur militära förråd

tal regionala förråd, där effektiva bevakningsåtgärder
kan vidtagas? Genom
att införa ett sådant förvaringssystem
borde man kunna förhindra att vapen i
fortsättningen så lätt som nu kommer i
händerna på personer som ej kan bedöma
dessa vapens effektivitet och fara
för andra personers liv och säkerhet.

Därest det utrikespolitiska läget i
framtiden skulle förändras och mobiliseringsgraden
därmed behöva ökas borde
man kunna ta eldhandvapnens placering
under förnyad prövning.

Med stöd av ovanstående anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få rikta följande fråga:

Är statsrådet beredd att medverka till
en utredning om förutsättningarna för
och möjligheterna till att eldhandvapen
och ammunition till sådana koncentreras
till regionala förråd, där effektiva
bevakningsanordningar kan skapa säkra
garantier mot framtida vapenstölder? Denna

anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. åtgärder mot vapenstölder
ur militära förråd

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDERSSON i Storfors (s), som
yttrade:

Herr talman! De omfattande vapenstölderna
från försvarets vapenförråd
har alltmer vållat oro.

Enbart under fjolåret stals enligt uppgift
58 k-pistar och 192 pistoler från
dessa förråd. Omfattande vapenstölder
har dessutom ägt rum under tidigare år.

Det är fullständigt klarlagt att militären,
naturligtvis utan att vilja det, ordnar
så att de grova brottslingarna blir
ordentligt beväpnade. Enligt min upp -

fattning måste det bli ett snabbt slut på
detta.

Helt säkert har alla dessa inbrott en
stor skuld i de mord som skett på poliser
och vaktmanskap under senare tid.

Dagens förhållanden med vapenförråden
spridda över hela landet, av militära
skäl, gör väl att en effektiv bevakning
av dem blir alltför kostnadskrävande.
En viss centralisering förefaller
därför vara nödvändig. Militären
måste ta de olägenheter som är förknippade
därmed.

Om tjuvar kan lägga sig till med vapen
i djupaste fred i den omfattning
som har skett, så kan det inte anses
otänkbart att sabotörer kan göra det i
ett mera spänningsmättat läge. Vapenförrådens
placering tycks ju inte befinna
sig bland de bäst bevarade hemligheterna.
I vilket fall som helst torde
en viss koncentration av vapenförråden
inte vara enbart till nackdel ur militär
synpunkt.

Den effektiva bevakning som på så
sätt kan åstadkommas — och som blir
ekonomiskt försvarbar -— torde vara av
värde inte bara med tanke på att de
grova brottslingarna på alla sätt måste
hejdas i sina förehavanden. Kanske
finns det också andra metoder som förtjänar
att övervägas. Det väsentliga är
att sådana överväganden kommer till
stånd och att de militära förråden blir
så skyddade att brottslingarna inte har
någon glädje av dem.

De senaste polismorden bör rimligen
leda till att någonting blir gjort, något
radikalt och effektivt. Så här får det
inte fortsätta.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande
fråga:

Är statsrådet beredd vidtaga åtgärder
som stoppar de omfattande vapenstölderna
ur de militära förråden?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 fm.

§ 10

Interpellation ang. uppbyggnaden av
arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildningen Ordet

lämnades på begäran till

Herr KÄLLSTAD (fp), som yttrade:

Herr talman! Vid 1964 års riksdag
fattades beslut om en ökad utbildning
av arbetsterapeuter och sjukgymnaster.
Vid remissbehandlingen av det utredningsförslag,
som låg till grund för propositionen,
framkom två varandra motsatta
uppfattningar rörande huvudmannaskapet
för utbildningen och den centrala
tillsynen däröver. Enligt den ena
uppfattningen, som anslöt sig till utredningens
förslag, borde utbildningen av
arbetsterapeuter och sjukgymnaster bedrivas
i anslutning till medicinsk fakultet
och med staten som huvudman
och universitetskanslersämbetet som
tillsynsmyndighet. Enligt den andra
uppfattningen borde utbildningen bedrivas
under sjukvårdshuvudmännens
ansvar och under tillsyn av den centralmyndighet,
som utövar tillsyn över
yrkesutbildningen. Departementschefen
och även riksdagen anslöt sig i huvudsak
till sistnämnda uppfattning, dock
med undantag för den i Stockholm och
Lund bedrivna sjukgymnastutbildningen,
vilken tills vidare borde drivas i
statlig regi. Utbildning, som startades
på nya orter, borde däremot bedrivas
av sjukvårdshuvudmännen.

Den arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildning,
som på detta sätt startats i
Göteborg, har där varit förlagd till
yrkesskolan och i viss mån samordnad
med övrig vårdyrkesutbildning. Utbildningen
har bedrivits under vederbörande
sjukvårdshuvudmans ansvar. Som
tidigare framgått av olika pressuppgifter
har utbildningen i Göteborg kämpat
med stora initialsvårigheter, vilka bl. a.
har hängt samman med förekomsten
av ny huvudman för sådan utbildning
och oklarhet om ansvarsfördelningen
mellan stat och kommun beträffande
avlöning av lärare in. in. Jag vill i detta

sammanhang understryka, att jag för
egen del anser utbildning i yrkesskolas
regi under sjukvårdshuvudmännens ansvar
vara minst lika värdefull som den
som ges i anslutning till medicinsk
fakultet, om bara tillräckliga resurser
ställs till vederbörande yrkesskolas förfogande.

Vad yrkesutbildningen i Göteborg beträffar
har svårigheterna där framför
allt varit förknippade med möjligheterna
att få inrätta de nya läkar-lärartjänster,
som enligt tidigare utredningar
var nödvändiga för att få till stånd en
fullgod utbildningsstandard. Enligt den
ursprungliga planen skulle dessa tjänster
tillsättas via universitetet såsom vid
sjukgymnastinstituten i Stockholm och
Lund. Hade så skett hade utbildningen
förmodligen redan varit i gång med tillfredsställande
förutsättningar. Tjänsterna
har emellertid inte blivit beviljade.
Från statligt håll har ansetts att lärare
i vårdyrkesskolan i princip borde bekostas
av de kommunala huvudmännen,
medan dessa varit av den uppfattningen
att skäl inte förelåg för dem att bekosta
lärartjänster avsedda för utbildning av
vårdyrkeskategorier för hela rikets räkning
och att det skulle vara felaktigt att
statligt bidrag skulle utgå till lärartjänsterna
i Stockholm och Lund medan
man i Göteborg endast kunde påräkna
bidrag för timarvoden.

Resultatet av den kris utbildningen
i Göteborg hamnat i bar blivit att göteborgsläkare
vid sidan av sitt ordinarie
arbete stått för ca 4 000 undervisningstimmar
i vad man kallar paramedicinska
ämnen vid yrkesskolan — en börda
de inte i längden rimligen kan orka
med. Visserligen har förhållandena något
förbättrats genom att den tidigare
inrättade professuren i medicinsk rehabilitering
nu blivit besatt och att innehavaren
åtagit sig viss undervisning för
ifrågavarande utbildning. Åtskilliga
andra problem kvarstår dock att lösa,
speciellt frågan om möjligheterna att inrätta
ytterligare läkar-lärartjänster vid
skolan. Framställning har ingivits till

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

ecklesiastikdepartementet rörande eventuellt
statligt anslag för vissa av tjänsterna.
För de nybörjarkurser, som avses
starta i januari, är det av stor betydelse
att klarhet vinns beträffande möjligheten
att inrätta de tjänster som begärts.
Om sådana tjänster inte inrättas,
torde betydande svårigheter uppstå att
upprätthålla undervisningen för de elever,
som fick fortsätta studierna under
höstterminen 1966.

Varje enskild yrkeskategori inom
sjukvården har sina speciella uppgifter.
Samordningen och effektiviteten betingas
emellertid av att man har tillgång
till alla olika medlemmar i ett arbetsleam.
Man kan med säkerhet fastslå, att
hela utbyggnaden av långtidsvård och
rehabilitering i Sverige kommer att bli
lidande i många år framåt bl. a. därför
att tillgången på arbetsterapeuter och
sjukgymnaster är otillräcklig. Man kan
också med säkerhet fastslå att därest utbildningen
av dessa kategorier blir alltför
bristfällig läkarna i stället tvingas
att nedlägga betydligt mer arbete inom

långvård och rehabilitering än som
annars vore nödvändigt. Det betyder i
sin tur att man inte kan påräkna den
avlastning för läkarna, som är nödvändig,
om sjukvårdsresurserna skall utbyggas
på ett rationellt sätt.

På grundval av vad jag sålunda anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande
frågor:

1. Vill herr statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för uppbyggnaden av
arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildningen? 2.

Är herr statsrådet beredd vidtaga
sådana åtgärder, att erforderliga läkarlärarresurser
nu ställs till denna utbildnings
förfogande i syfte att förhindra att
ifrågavarande undervisning äventyras?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.08.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 19 januari

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande Kung''1.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1967/68, och nr 2, angående
utgifter på tilläggsstat II till riksstaten

för budgetåret 1966/67, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut gjord anteckning ordet till

Herr RUBIN (mbs), som yttrade:

Herr talman! Vi lever i en värld, där
utrymmet för den enskilde kringskäres
mer och mer. Det är en erfarenhet som
man kan göra också på det politiska
fältet och som jag för min del många
gånger fått göra. Våra politiska partier
skall ju vara instrument för sina väljare.
Men ofta är det tvärtom: den enskilde
har svårt att göra sin röst hörd i mäktiga
partiapparater, och väljaren har

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 19G7 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

också många gånger svårt att få inflytande
i de politiska församlingarna.

Man får väl säga, att många av väljarna
har tröttnat på de nu gängse partierna.
Det talas så mycket om förnyelse i
dessa dagar. Bland alla de många brev
jag fått har jag särskilt fäst mig vid ett.
Det var en industrijobbare i en norrlandsstad
som skrev: Jag tillhör ett politiskt
parti. När vi senast skulle nominera
kandidater var vi 30 personer i församlingen.
Av dessa skulle vi ha 26 med
på vår lista, och av dem skulle så småningom
10 erhålla mandat. Med dessa
mandat följde en mängd platser i nämnder
och församlingar. Och jag upptäcker
till min fasa, skrev han vidare, att
runtom i olika nämnder — t. ex. hälsovårdsnämnden
— kommer det att sitta
personer som inte begriper elt dugg av
det de egentligen blivit valda för att
sköta.

Nu är det ju så, att själva opinionsbildningen
sker genom partierna. Men
när några inom ett parti har en uppfattning
som avviker från partiets, så kan
de bli uteslutna, suspenderade eller bortmanövrerade
på annat sätt.

De politiska partierna har i mångt
och mycket förlorat förtroendet ute hos
väljarna. Vad gör då de politiska partierna?
Jo, de tillerkänner sig själva
partistöd — de kan helt enkelt inte fungera
utan ekonomiskt stöd. De konstruerar,
såsom skett i vårt land, stödet så,
att skattebetalarna får betala till de nu
gängse partierna för att hålla dessa flytande.
När man i vanliga fall lämnar
hjälp brukar man ju ge hjälpen till dem
som behöver den bäst. Men i detta fall
konserverar man bestående parti bildningar
och har inte alls i åtanke de
mindre partierna eller dem som över
huvud taget är i minoritet •—- tvärtom
försöker man skjuta undan den enskilda
individen.

Emellertid måste det väl i en fri demokrati
finnas utrymme för envar medborgare
att säga sin mening. Strävandena
från kollektivens sida att mono -

polisera meningsbildningen, förhindra
skapandet av alternativ och påtvinga
varje enskild just sina lösningar måste
motverkas. Vi har i vårt land över 5
miljoner röstberättigade. Cirka 1,4 miljon
av dessa tillhör något parti och
av dem är 0,6 miljon kollektivanslutna
till ett visst parti, vare sig de vill vara
det eller inte.

Socialdemokraterna talar så mycket
om förnyelse. Och sanningen är att socialdemokratien
behöver förnyelse. Men
jag måste erkänna att det behövs förnyelse
också på oppositionssidan. Ty
vad pågår egentligen där?

Vi har tre oppositionspartier som
bygger på en gemensam grund men som
äger en märklig förmåga att konstruera
upp skiljaktigheter som egentligen inte
finns. Vi kan t. o. m. här i riksdagen få
vara med om att partiledarna skriver
brev till varandra trots att de vistas i
samma hus. De kan inte ens sätta sig
ned runt ett bord som det talats så mycket
om och presentera ett gemensamt
alternativ till den nu sittande regeringens
program. Visst har vi haft en borgfred,
men jag anser inte att det är tillräckligt
för många av våra väljare. Här
presenterar två partier, folkpartiet och
centerpartiet, ett program för mittensamverkan
där de är ense i det stora
hela. Varför slår inte dessa partier sig
då samman? Nej, våra taktiker, våra politiker,
säger att det skulle kunna skrämma
bort många väljare. Vad är det för
slags politik? Har man samma mening
slår man givetvis samman partierna.
Det sägs att tiden inte är mogen för något
sådant. Jag frågar då när tiden skall
bli mogen. Socialdemokraterna har nu
suttit vid makten i över 30 år.

Många av våra politiker är nog inne
på sådana tankar, men de törs inte engagera
sig, ty de vill blott och bart bevara
sina positioner och är rädda för
något nytt. Jag är av den uppfattningen
att det krävs en vitalisering i politiken.
De små människorna måste alltmer intressera
sig för vårt politiska liv. När

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

man sitter framför en TV-apparat eller
dylikt och hör en politisk diskussion
har man känslan att allt ändå kommer
att bli vid det gamla. Det förefaller som
om det i dessa dagar inte finns någon
motsvarighet i de politiska lägren till
det utbredda engagemang, den hänförelse
och den vilja att göra uppoffringar
för visionen av frihetens, rättvisans och
trygghetens samhälle som fanns en gång
i mitten av 1800-talet när liberalismen
och socialismen gick fram. Det finns i
våra dagar inte någon vilja hos våra politiker
att försöka skapa något nytt.

Med mig skämtar man ofta i riksdagen
och frågar: Har du varit ense i ditt parti
i dag? Har ni varit fullt eniga? Jag brukar
då säga som jag sade häromdagen:
Nej, vi har inte varit ense. Min kollega
tittade på mig och sade: Men du är ju
ensam. Jag sade då: Kan en människa
alltid vara ense med sitt samvete?

Många gånger har man väl duster att
utkämpa med sitt samvete och det anser
jag att alla riksdagsledamöter borde ha
i dessa dagar när de tänker på u-1 andshjälpen.
Vad är det för högtravande fraser
som förekommer i våra partiprogram,
i alla vackra deklarationer, vid
alla middagstal, första majtal o. s. v.?
Ligger verkligen bakom dessa ord en
hänförelse hos människor som vill förverkliga
de vackra orden och göra det
som sägs? Jag börjar betvivla det. Många
säger att opinionen för u-hjälp inte är
tillräckligt stor. Jag har tidigare sagt i
denna talarstol, att om opinionen inte
är stor skall herrar politiker göra den
stor. Jag har en känsla av att dagens politiker
när de blir intervjuade i TV eller
tidningar säger att visst är frågan viktig
men det finns ingen opinion.

Vad hjälper det, kan man fråga sig,
att professor Myrdal skriver skakande
rapporter om den fruktansvärda världsnöden?
De flesta av våra politiker rycker
bara på axlarna och säger att det är
hemskt eller något liknande. Men de engagerar
sig inte på något sätt och gör
ingenting.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

r Vad vet vi egentligen om världen i
n dag? Jo, vi vet att det försiggår en våldr
sam befolkningsökning. Under hela den
n tid som människosläktet har funnits och
n fram till 1840-talet kom mänskligheten
11 upp till befolkning av en miljard. Hundi-
ra år senare hade det blivit en miljard
r till, men sedan tog det bara 30 år för att
li komma upp till den tredje miljarden,
g Med 1966 års tillväxttakt kommer värla
den på mindre än tio år att ha fyra mili
jarder människor, och år 2000 kommer
i- vi att i vår värld ha mellan sex och sju
miljarder människor.

n Låt oss som ett exempel t. ex. ta As:i
suan-dammen i Egypten. Vi vet att
i- Egypten år 1975 när dammen är färdig
: kommer att få 40 procent mera åker a

jord, men vi vet samtidigt att befolku
ningen då växt med 50 procent.
a Trots dessa skakande siffror och trots
allt vi vet har jag en känsla av att det
:t är likadant här som det häromdagen
r stod i en artikel i Dagens Nyheter. En
a artikel om de fruktansvärda massakreri-
na i Warszawa när judarna förintades,
i- Till slut var många judar själva med och
i- hjälpte till, allt i hopp om att själv rädd
das. Människan har en känsla av att så?
dant kan aldrig hända just henne. Samn
ma känsla tror jag även återfinns hos
den svenska allmänheten för närvaranit
de. Många säger: Detta är hemskt, hur
a kan det vara så att inte ens hälften av
r jordens befolkning äter sig mätt? Men
i man tänker aldrig på att detta en dag
e också kan gälla en själv,
u Redan i våra dagar avvisar vi i Trelleborg
eller på andra platser människor
r som försöker komma in till vårt land
> för att där försöka bli hjälpta få ett arbete
och få leva i en social välfärdsstat,
t, Många har vi avvisat. Hur skall vi egente
ligen göra i framtiden? Skall vi bygga
i- stora berlinmurar eller något sådant för
:- att avvisa de svältande massor, vilka en
r gång kommer att välla fram mot vårt
i- land?

r När man talar om u-hjälpen, säger
många människor: Skall vi hjälpa dessa

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

människor? Deras oljeshejker och kejsare
kan minsann hjälpa dem. Vi ser då
på världens problem genom svenska
glasögon. Vi fattar inte att dessa människor
lever under förhållanden, som ligger
flera hundra år tillbaka i tiden.

Häromdagen läste jag om en gammal
man som berättade om hur hans far i
sin tur hade berättat om hur det gick
till på en galgbacke på Söderslätt i Skåne.
Där hade man låtit bilan gå över
stupstocken. Strax efter hade folket
sprungit fram med teskedar för att ta
blod från de avrättade, eftersom de trodde
att detta blod skulle ge dem hälsa och
välstånd. När vi hör talas om liknande
saker i u-länder, vilka dock för närvarande
lever i en för oss förgången tid,
säger vi ofta: »Hur kan sådant ske? Sådana
människor kan man väl ändå inte
hjälpa!» Hur skulle det egentligen ha
sett ut i dagens Sverige om inte vår far
och mor hade fått gå i skola, om vi själva
inte hade fått utbildning? Hur kan vi
då begära så mycket av andra länders
människor?

Det är en mänsklig svaghet att vi män
niskor begär ett tack när vi hjälper. Personligen
erinrar jag mig en gång när jag
tyckte att jag själv hade gjort en insats.
Jag kom sedan ner till detta u-land men
blev då av polisen till en början förhindrad
att komma in i biståndsprojektets
lokaler; jag hade i Sverige talat om
detta lands fattigdom och man hade därför
känt sig kränkt. Visst kände jag mig
bitter, men så småningom lärde livet
mig att varken jag eller någon annan
människa kommer att få något tack av
dem vi hjälper. Tacket måste ligga i
själva känslan av att ha hjälpt andra
människor.

Vi går mot en världskatastrof, den saken
är klar. Det är bara det att de flesta
människor blundar för detta. Från denna
talarstol har jag fört många diskussioner
i den fråga jag nu berör. Många
gånger har man ställt mig frågan: Men,
herr Rubin, varifrån skall ni ta pengarna
till u-hjälpen? Jag säger då: Vi mås -

te spara in på andra reformer och ge
pengarna till den reform som för närvarande
är den viktigaste, nämligen uhjälpen.

Försakelserna får dock inte gå ut över
gamla och sjuka människor. Hur kan
det få vara så, att de människor i dagens
samhälle som har det sämst ställt
är våra pensionärer, de som ändå varit
med om att bygga upp det samhälle som
vi bor i?

Med god vilja, hänförelse och engagemang
framför allt från politikernas sida,
ty det är de som skall driva fram opinionen,
skulle vår u-landshjälp kunna
se ut på ett helt annat sätt. Här krossar
vi engångsflaskorna på löpande band,
ty vi vet inte var vi skall göra av dem.
I andra länder är detta kapital. Fartyg
som kommer hit med olja går tomma
tillbaka. De skulle kunna ta med kläder,
skor etc.

Vi utbildar medicine kandidater som
aldrig får tillfälle att se de sjukdomar
som de en gång kanske skall bota. De
endast läser om dem i böcker. Jag, som
personligen varit närvarande när en
sjuksköterska har stått med ett stearinljus
i den ena handen och en kniv i den
andra och vetat att opererar hon inte
dör patienten, förstår vilken nytta dessa
medicine kandidater skulle kunna göra
under sin utbildningstid om de åkte ut
till något u-land.

Vi måste samarbeta med missionen.
Vi måste hjälpa de människor som verkligen
känner till dessa länders kultur
och språk. Det går inte att göra som vi
gjorde häromåret, då vi plötsligt till ett
land som Sudan slängde iväg 35 miljoner
kronor i lån. Många sade att vi därigenom
kunde få exportera svenska artiklar.
Jag talade just i dag med en man
som berättade att ännu har inte en enda
sak beställts från Sverige. Våra pengar
kommer att användas till inköp från
andra länder.

Vi måste ha kontroll över att de svenska
pengarna går till rätt ändamål. Hur
är det nu ibland med insamlingar i

Torsdagen den 19 januari 1907 em.

Nr 2

vårt land? Jo, man kontrollerar pengarna
fram till den dag då de lämnar
vårt land, men sedan försvinner ofta en
del av kontrollen. Personligen har jag
varit med om att samla in pengar. När
jag sedan kom ned för att se på det projekt
som pengarna var avsedda för, fann
jag att staten i vederbörande land hade
dragit ned budgeten med samma belopp
som det av svenskar insamlade beloppet
uppgick till.

Det går inte heller att hänföra och engagera
människor, om tjänstemän som
vi skickar ut skall åka första klass med
flyg eller betala hyror i de hus som de
bor i med 30 000 kronor. För 30 000
kronor bygger missionen ett helt hus.
Vi måste satsa på sådana ting som Lutherska
världsförbundets stora radiosändare
i Etiopien, som når miljoner människor,
för att lära dessa människor att
läsa och skriva. Jag tror inte att det
går att genomföra några sociala revolutioner
och ge människorna frihet så
länge dessa människor inte vet vad som
menas med att vara fri.

Det finns en opinion i vårt land, men
den kommer ofta inte till uttryck i tidningsspalterna.
De flesta av landets folkrörelser,
politiska ungdomsförbund etc.,
har vädjat om ökat stöd åt u-länderna.
De har begärt att det löfte som riksdagen
givit, att inom detta decennium en
procent av nationalprodukten skall gå
till u-landslijälpen, skall infrias. Men
tänk vad det finns många olika människor
som hittar på olika skäl för att
detta inte skall kunna genomföras! Det
skall bli roligt den dagen då riksdagen
ändå kommer att bevilja SIDA det anslag
som SIDA har begärt. Tidigare har
man sagt: »Vi har inte de rätta administratörerna,
därför kan vi inte ge pengar
fastän vi så gärna vill ge pengar.»
Nu har vi administratörerna och en utbyggd
organisation, men då har vi plötsligt
inte pengarna. Människor som vill
ge, de ger också. Se t. ex. på Svenska
missionsförbundet! Det kunde under
annandagen samla in 3 miljoner kronor
på denna enda dag.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Många gånger har jag frågat mig: Hur
r vore det om vi föreställde oss att vi en
n gång liksom då man spelar fotboll skulle
g byta sida med dessa människor som vi
r talar om, så att vi finge stå där bland
i- dessa hungrande människor och se hur
n de lever? Då tror jag det skulle se litet
e annorlunda ut här i vår riksdag och
p ute bland vårt folk.

i- Det är inget försvar att säga att det
inte finns någon opinion. Hur tror ni
i- att det kommer att se ut i framtidens hin
storieböcker, om man däri måste tala
d om att ledande politiker kände till före
hållandena ute i den stora världen,
0 men ändå gjordes ingenting,
s. Maxim Gorki säger i en bok ungefär
t- så här: Det är inte det sätt på vilket
i- orden sägs som är det viktiga, det är orl-
dens innebörd. Det är så jag hoppas att
tt det skall bli i alla våra partiprogram
jt och i alla de deklarationer som för närl-
varande utfärdas.

;å Det stod så riktigt i en insändare i
n Aftonbladet häromdagen — det var en
rektor tillhörande det socialdemokratisn
ka partidistriktets styrelse i Västerbot1-
ten som skrev — att regeringens uppi-
gift inte kan vara att registrera foik:.
, opinionen och handla därefter utan den
a. måste reagera i överensstämmelse med
a- sitt partis program och skapa en opi:n
nion för en utvidgad u-landshjälp. Nu
’å har ju alla våra partier en sådan pro:n
grampunkt, och därför borde detta vai-
ra en fråga över partigränserna. Det är
tt ju ändå 1960-talets viktigaste fråga,
et Nu kommer kanske många av SIDA:s
:n projekt att inte förverkligas trots att de
n- har presenterats och utlovats. Skall det
ir verkligen vara det arv denna riksdag en
i- gång lämnar efter sig? Jag får verkligen
g- hoppas att så inte blir fallet.

.» Det är nog så, som Dagens Nyheter
it- skrev häromdagen: Det gäller en enda
s- procent och den utgör dock en ganska
ill ringa del av vad vi skulle kunna ge.
ca Jag vet inte om jag förut har ber äter
tat hur jag en gång på ett spetälske3r
sjukhus träffade en pojke, som lyckligen
blivit opererad. Man hade skurit honom

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

i händer och fotter och han var vanställd
i ansiktet. Jag kände ett behov
att säga någonting till den unge grabben.
Jag gick fram till honom. Men
vet ni vad han gjorde? Han drog en säck
över huvudet och skämdes för mig. Min
uppfattning är att många av nutidens
människor och opinionsbildare skulle
dra en sådan säck över huvudet och
skämmas för att de inte gör mera. Vi
glömmer bort att vi inte bara är män
niskor utan också medmänniskor.

Därefter anförde:

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Det är litet otacksamt
att komma upp efter ett så engagerat
anförande och tala om så triviala ting
som bostäder och lokaliseringspolitik.
Men var och en måste sjunga efter sin
näbb och jag får lov att ta obehaget.

Jag hade ursprungligen inte tänkt att
denna gång säga någonting om bostadsfrågan
därför att vi får tillfälle att diskutera
den när regeringens utlovade
bostadspaket kommer senare under vårriksdagen.
Men den har berörts av ett
par talare tidigare under debatten, och
därför tycker jag att jag skall göra någre
korta reflexioner.

Finansministern talade om bostadsbyggandets
expansion under 1960-talet.
Han nämnde en årlig ökning av bostadsproduktionen
med 6 å 7 procent. Ja, det
är riktigt att ökningen har varit stor
under vissa år under 1960-talet, men
för närvarande är det väl snarare fråga
om en stagnation än om expansion.

I finansplanen räknar man med en
igångsättning under 1967 på 90 000 lägenheter,
d. v. s. över 2 000 lägenheter
mindre än vad vi nu vet igångsattes under
1966. Man har ändå kommit fram
till att bostadsbyggandet kommer att
öka med 5 å 5,5 procent jämfört med
1966, och den ökningen har man fått
fram genom att utgå från att tyngdpunkten
av igångsättningen enligt finansplanen
skall förläggas tidigare un -

der året än som skett under de närmast
föregående två åren. Man skall alltså
inte som 1965 och 1966 planera igångsättningen
så illa, att en stor del av byggandet
kommer till stånd under årets
sista månader.

Det är självklart att vi hoppas att man
verkligen skall lyckas med detta. Att
åstadkomma en förbättring i fråga om
planeringen utlovades redan i fjol, och
nu känner vi resultatet: fördelningen
under förra året har varit lika misslyckad
som den var under 1965 eller
t. o. m. något sämre. Under sista kvartalet
1966 igångsattes nämligen drygt
40 procent av årsprogrammet och år
1965 var igångsättningen under fjärde
cvartalet 35 procent. Det betyder alltså
att det löfte som gavs i fjol inte var mycket
värt. Skillnaden är väl att löftet om
bättring i år ges i finansplanen, och
om styrkeförhållandena i regeringen är
sådana som de brukar beskrivas, så kan
detta möjligen inge vissa förhoppningar.

Men en igångsättning på 90 000 lägenheter
1967 kan dock inte sägas innebära
någon expansion. För att få en
riktig bild av läget är det väl rimligt att
räkna med både 1966 och 1967, eftersom
man nu liksom väger samman resultaten.
Under 1966 minskade bostadsbyggandet
med 2,4 procent, och om vi
nu godtar en beräkning som innebär en
ökning under 1967 med 5,5 procent, så
betyder det att bostadsbyggandet under
de senaste två åren sammanlagt har ökat
med 3 procent, d. v. s. med genomsnittligt
1,5 procent per år. Som jämförelse
kan nämnas att näringslivets investeringar
under samma period beräknas
öka med i runt tal 10 procent och kommunernas
med 13 procent. Vi får återkomma
till bostadsbyggandets omfattning
senare, men så pass mycket kan
man väl säga som att det med hänsyn
till bostadsbristen är beklagligt med den
inbromsning som nu skett.

Det var synd att inte finansministern
anlade ett framtidsperspektiv när
han kom in på frågan om bostadsbyg -

Torsdagen den 19 januari 19G7 em.

Nr 2

gandets omfattning. Det ligger nära till
hands att ställa frågan: Hur kominer det
att gå med löftet om att bygga en miljon
lägenheter under tioårsperioden
1965—1974, om man under tredje året
i perioden nöjer sig med 90 000 lägenheter?
Den frågan har t. o. m. ställts i
dag i en ledare i Aftonbladet.

Det verkar som om man tänkte fördela
byggandet av denna miljon lägenheter
under tioårsperioden på samma
sätt som man under de senaste två åren
fördelat igångsättningen under året och
alltså genomföra det utlovade programmet
genom en våldsam ökning under
periodens sista år.

Om detta sade finansministern ingenting,
och det var beklagligt för dem som
väntar i bostadsköerna. De kunde annars
vara intresserade av ett besked.

För en norrlänning var befolkningsstatistiken
vid årsskiftet en mer uppmuntrande
läsning än den varit på
länge. Folkminskningen i norrlandslänen
med undantag för Jämtlands län
har under det gångna året upphört och
förbytts i en mindre ökning. Att lokaliseringspolitiken
ges en betydande del
av äran för den minskade utflyttningen
är naturligt och förmodligen också riktigt.
Men det är klart att det kan finnas
flera orsaker. En mindre del av förändringen
kan t. o. in. bero på demografiska
förhållanden. Nativiteten var som bekant
mycket stor i början av 1940-talet
men gick ned vid 1940-talets mitt. Det
betyder att de årsgrupper som flyttar
mest har börjat minska i antal — det
gäller ungdomar i 20-årsåldern — och
detta kan ha haft en viss inverkan på
utflyttningssiffrorna. Det kan också
hända att lokaliseringspolitiken som biverkan
har skapat en viss optimism,
som förstärker effekten av åtgärderna.

Folkminskningen i glesbygderna fortsätter
emellertid, och situationen i Norrlands
inland är särskilt oroande. Att
speciella åtgärder måste tillgripas för
att de som kommer att bo kvar i inlandet
skall få en någorlunda godtagbar

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

11 service framhölls från vårt håll, när
t riksdagen för över två år sedan behandl-
lade frågan om lokaliseringspolitiken,
ii Vi menade att det för all del kunde tänt
kas bli en del mindre industrier i inlandets
tätorter och att sådan etablei
ring också borde stimuleras med lokaliseringspolitiska
medel. Oftast tillkommer
sådana företag genom att någon
från orten startar i mindre skala. Vi
a sade emellertid även att tillkomsten av
a nya företag i dessa områden trots lokaa
liseringspolitiken förmodligen inte blir
. tillräckligt omfattande för att dessa orr
ter i längden skall kunna erbjuda en
godtagbar standard. Lokaliseringspolitiken
räcker liksom inte till för att lösa
n inlandets problem. Vi föreslog därför
ett särskilt servicestöd till tätorterna i
inlandet.

Det har nu gått över två år sedan riksdagen
behandlade frågan om lokalise^
ringspolitiken, och i årets statsverksproposition
får vi veta vad man har åstadn
kommit på detta område sedan dess.
^ Man talar om en pågående kartläggning
av servicens lokalisering i de fyra nordI
ligaste länen i relation till befolkningsa
täthet och kommunikationer. Härigenom
skulle man erhålla en gradering av ser’
vicens åtkomlighet för befolkningen i
olika regioner och därmed också ett
mått på servicestandarden i glesbygdsområdena.

Denna kartläggning skall i vår kompletteras
med en intervjuundersökning
r bland glesbygdsbefolkningen angående
t anpassningssvårigheterna vid den avh
flyttning som förändrar underlaget för
;1 såväl allmän som enskild service. Att
å en sådan serviceundersökning blir utförd
är naturligtvis bra.
i, Vidare får vi veta att en särskild ari.
betsgrupp har tillsatts inom Kungl.
> Maj :ts kansli. Den skall pröva åtgärder
för att tillförsäkra glesbygdsbefolkningt
en en rimlig samhällelig service, och
r det är kanske också bra att en sådan
[- grupp kommer till.
r Vi har i våra motioner begärt en ut -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

redning om glesbygdsbefolkningens serviceproblem,
och vi är naturligtvis tacksamma
att en undersökning äntligen
blir av. Vi har emellertid också begärt
förslag till åtgärder, och vi har gett
exempel på en rad områden där sådana
kan sättas in, i vissa fall utan några
vidlyftiga utredningar. Vi tycker nog
att man efter två år borde ha haft något
mera påtagligt att komma med. Om
inrikesministern frågar ett antal kommunalmän
i dessa områden, får han säkerligen
uppslag till åtgärder.

Arbetsmarknadsstyrelsen har visat
större uppslagsrikedom på sitt område.
Den har i dagarna lagt fram ett intressant
program beträffande glesbygdernas
arbetsfrågor med särskild hänsyn
till den äldre arbetskraftens situation.
Jag kan ge några exempel på styrelsens
förslag:

Arbetsförmedlingens service i glesbygderna
bör förstärkas. Företagarna
skall intresseras för att i större utsträckning
ta emot också äldre arbetskraft.
Eftersom det har visat sig att de
äldre arbetslösa ofta ställer sig tveksamma
inför möjligheten att omskola
sig till ett annat yrke skall de bjudas in
att få pröva ett eller flera yrken på omskolningskurser.
Under denna prövotid
skall de få utbildningsbidrag i vanlig
ordning. AMS skall hos regeringen begära
att de äldre skall få samma villkor
för utbildning inom företagen som gäller
för de handikappade. I glesbygderna
har de äldre svårt att få arbete även
sommartid, och beredskapsarbeten skall
därför anordnas under sommarhalvåret
i dessa områden i stället för under vintern.
Man vill också vidga möjligheterna
att få kontant ersättning och dessutom
genom ökade statsbidrag hjälpa
kommunerna med kostnaderna.

Detta är ju cn hel del uppslag som
arbetsmarknadsstyrelsen framlagt, och
vi får hoppas att regeringen inte ställer
sig kallsinnig till dem. Jag uttalade för
många år sedan här i kammaren vissa
farhågor för att arbetsmarknadsstyrel -

sen brer ut sig för mycket och skaffar
sig inflytande på allt flera områden. Det
var väl bl. a. med tanke på riksdagens
kontrollmöjligheter som jag anförde
detta. När jag just nu tänker på nödvändigheten
av att få något gjort för
inlandet är jag emellertid nästan beredd
att beklaga, att inte arbetsmarknadsstyrelsen
också har hand om skötseln
av inlandets serviceproblem. Om
så varit fallet hade det förmodligen funnits
mer att redovisa i statsverkspropositionen
efter två år än att det tillsatts
en arbetsgrupp. Detta hindrar
emellertid inte att jag vill sluta med att
önska denna arbetsgrupp lycka till. I
nästa års statsverksproposition hoppas
jag att vi får läsa något mer om den än
att den bara finns till.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Regeringens budget kan
inte betecknas som någon reformbudget
i den meningen att den innehåller
förslag om några nya, stora reformer.
Då den nya budgeten innebär en betydande
utgiftsökning är detta huvudsakligen
en följd av att tidigare principbeslut
fullföljs. Centern framhöll också
under valrörelsen, och för övrigt också
förra våren, att nya, stora kostnadskrävande
projekt måste uppskjutas tills vi
fått en bättre balans i samhällsekonomien
och statens finanser. Detta behöver
naturligtvis inte innebära ett reformstopp.
Vi fullföljer ju tidigare reformbeslut,
och det måste givetvis också
finnas utrymme för nya reformer
som är angelägna. Jag tänker härvidlag
på de handikappade och andra eftersatta
grupper, men det kan ändå röra
sig om anslag som budgetmässigt är av
relativt begränsad räckvidd. I stort sett
gäller dock att standardstegringen och
statsutgifterna i framtiden har intecknats
i förväg i så hög grad, att läget
blivit mycket ansträngt. Naturligtvis har
också de senaste årens starka löne- och
kostnadsstegring medverkat till att förvärra
situationen. Regeringen har inte

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

förmått bemästra inflationen, och därför
har vi råkat in i en ond cirkel. Det
minskade förtroendet för penningvärdet
på grund av inflationen har påverkat
avtalsrörelserna, och dessa har i
sin tur medfört stigande priser och kostnader
med påföljd att förtroendet för
penningvärdet ytterligare minskat o. s.v.

Vi har fått en försvagad konkurrenskraft
gentemot utlandet och brist på balans
i utrikeshandeln. Inte minst allvarligt
är de rekordhöga låneräntorna som
försvårat och försvårar företagens investeringar.
Nu kommer herr Sträng
med nya skattehöjningar på åtskilliga
områden. I detta sammanhang skulle
jag vilja framhålla att man när man bedömer
skatteproblemet också får ta hänsyn
till de betydande höjningar av utdebiteringarna
som under de senaste
åren skett i kommuner och landsting.
De kommunala utdebiteringarna har
under senare år raskt närmat sig tjugokronorsgränsen,
och allt talar för att de
kommer att stiga ytterligare. Detta är
ett allvarligt problem från många synpunkter,
ty kommunalskatten utgör ju
för de flesta inkomsttagarna här i landet
en större skattebörda än den statliga
inkomstskatten.

Men dessutom hotar utvecklingen att
i allt större utsträckning förvandla kommunerna
till statliga lokala verkställighetsorgan
med allt mindre utrymme för
egna initiativ. Det innebär uppenbarligen
risker för en försvagning av den
reella kommunala självstyrelsen, en sak
som riksdagsmajoriteten enligt min mening
ännu inte ägnat tillräcklig uppmärksamhet.
Jag erinrar i detta sammanhang
om att centerpartimotioner
angående en utredning av frågan om
uppgifts- och kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun avslagits flera år
i rad.

Finansministern har i år i syfte att
dämpa konsumtionen och ge större utrymme
åt näringslivets investeringar
sökt åstadkomma ett budgetförslag som
är något starkare än fjolårets. Jag hop -

pas att denna inriktning av budgeten i
förening med konjunkturdämpningen
skall ge resultat i form av den räntesänkning,
som centern länge ansett vara
absolut nödvändig för att man skall
kunna underlätta företagens rationalisering
och stärka deras konkurrenskraft.
En räntesänkning är givetvis också
av betydelse för en sänkning av bostadskostnaderna.

Regeringen har som jag sade inte lyckats
bemästra inflationstendenserna,
och finansministern har tyvärr sagt nej
till mittenpartiernas krav till gemensamma
överläggningar mellan företrädare
för arbetsmarknadens parter, näringslivet
och de politiska partierna i
syfte att nå fram till en mer samlande
lösning. Resultatet härav kan vi se t. ex.
i form av bristande balans i utrikeshandeln,
omfattande permitteringar och en
ogynnsam inkomstutveckling för låglönegrupperna.
Det är ändå så, herr talman,
att trots allt tal — inte minst under
fjolåret ■— om att det nu var låglönegruppernas
tur att i första hand få
en inkomstförstärkning, måste man konstatera
att avtalsrörelsen och prisutvecklingen
tvärtom klart missgynnat
dessa grupper. Det är lika uppenbart
att kostnadsutvecklingen — inte minst
de rekordhöga låneräntorna — i hög
grad försvårat för de s. k. låglöneföretagen
att ge sina anställda välbehövliga
inkomstförbättringar.

I fjol tvingades flera hundra företag
på grund av driftsinskränkningar eller
total nedläggelse av driften att varsla
bortåt 20 000 anställda om permitteringar.
Detta går inte att förklara endast
med en hänvisning till strukturrationaliseringen.
Sanningen är att detta
är uttryck inte bara för en strukturrationalisering
i ordets egentliga mening
utan i hög grad också för det faktum,
att många företag inte kan fortsätta
med sin verksamhet på grund av
ränteläget, kreditsvårigheterna och konkurrensen
på exportmarknaden eller
gentemot importvaror från länder som

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

har en stabilare prisnivå än vår. Det
är därför inte så förvånande att oron
är mycket stor i tusentals hem runt om
i landet. För den äldre arbetskraft, som
plötsligt blivit permitterad, är situationen
utan tvivel mest bekymmersam.
Här krävs en aktivare lokaliserings- och
arbetsmarknadspolitik.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
peka på ett problem, som enligt min
mening inte fått sin rätta plats i den
ekonomiska debatten. Vårt lands välstånd
beror på en rad olika faktorer;
man kan exempelvis peka på att vi har
rika naturtillgångar, att vi har en framstående
forskning, tekniskt kunnande
och en internationellt sett ganska väl
fungerande arbetsmarknad. Men vi märker
en hårdnande internationell konkurrens,
och vårt försprång tenderar
på åtskilliga områden att minska.

När det gäller våra naturtillgångar
talar mycket för att deras betydelse inte
kommer att vara lika stor i framtiden
som hittills. Vi har ju redan sett att den
svenska malmen mött en skärpt konkurrens
ifrån exempelvis gruvorna i
Lamco i Liberia, och från Brasilien
som med Minas Geraes har världens
största järnmalmsreserv — en mycket
högprocentig järnmalm — får vi räkna
med ett ökat utbud. Därtill kommer att
skillnaderna i fraktkostnaderna spelar
en relativt begränsad roll för malmpriset
i de europeiska importhamnarna.

Man kan också peka på kraftförsörjningen.
Vi har ju i Sverige haft en utomordentlig
fördel av att vi haft stora
möjligheter att bygga ut vattenkraften.
Men betydelsen av dessa vattenkrafttillgångar
minskar relativt sett, då vi får
räkna med att atomkraften under 1970-och 1980-talen kommer att ta en snabbt
växande andel av energiförsörjningen
och om ett par årtionden blir den dominerande
kraftkällan. Det är ju ingenting
som talar för att vi här i landet kan
bygga atomkraftverk som ger oss energien
till ett lägre pris än man kan uppnå
t. ex. i Västtyskland, Storbritannien,

Frankrike eller Holland, för att nu ta
några exempel. Tvärtom finns det i de
länderna väsentligt större förutsättningar
än här i Sverige att bygga jättestora
atomkraftverk och att över huvud taget
uppnå en lägre kostnad både för produktion
och för distribution.

Jag har inte sagt detta för att uttrycka
någon pessimism inför framtiden. Jag
är inte pessimist. Vi har goda förutsättningar
för en fortsatt välståndsutveckling,
om vi sköter vår ekonomiska
politik och vår näringspolitik. Men jag
tror att vi av flera skäl måste räkna med
att skillnaderna i levnadsstandard mellan
vårt land och många andra industriländer
i Europa — d. v. s. vårt försprång
—• kommer att minska.

Som jag sade har socialdemokraterna
misslyckats med att klara upp inflationsproblemen.
Valresultatet i fjol höst
har tydligen vållat stor oro inom regeringspartiet,
och det skall man kanske
inte förvåna sig över. Ett uttryck för
detta är den ovanliga åtgärden att partistyrelsen
beslutat att inkalla en extra
partikongress i år. Ett annat uttryck
för denna oro är att man nu ansett sig
böra mera energiskt ta upp de näringspolitiska
problemen. Detta sistnämnda
tycker jag bör hälsas med tillfredsställelse
under förutsättning att man inom
regeringspartiet insett nödvändigheten
av en större stabilitet i samhällsekonomien
och en starkare satsning på näringslivet
och dess investeringar och
under förutsättning att man är på det
klara med att man bör avstå från socialistiska
experiment.

När propositionen så småningom kommer
på riksdagens bord får vi se om
herr Strängs förslag om en näringslivets
fond är förknippat med en sådan
experimentlust.

Vad sedan u-hjälpen beträffar skall
jag inte bli mångordig. Där har regeringen
föreslagit en höjning av beloppet,
men jag hoppas att det skall bli
möjligt att göra ytterligare uppjusteringar.
Oavsett vilket parti vi tillhör,

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

skall vi inte glömma att man vid avvisandet
av vissa anslagsförstärkningar
i de debatter som under senare år förts
här i riksdagens kamrar har skyllt på
att SIDA inte liaft tillräckligt med färdiga
projekt. Nu är läget ett annat.
SIDA ställes nu i den allvarliga situationen
att viktiga projekt, som man kanske
under lång tid har förhandlat med
olika u-länder om, inte kan fullföljas.
Hur kommer man då att reagera i berörda
u-länder? Vilken tilltro kommer
man där att få för vår vilja att hjälpa?
Framför allt skall vi inte bortse från att
de långa förhandlingar om olika projekt,
där man trott sig ha anledning räkna
med en svensk biståndsinsats, har gjort
att berörda länder inte har kunnat överväga
andra alternativ och ta upp förhandlingar
med andra intresserade parter.
En sådan osäkerhet måste självfallet
vålla svårigheter.

Jag konstaterar också den allvarliga
livsmedelssituationen i u-länderna, där
befolkningsexplosionen är betydligt
starkare än ökningen av livsmedelstillgångarna,
och detta i ett läge där en
betydande del av befolkningen i u-länderna
är klart undernärd.

Starka behov av ökade insatser föreligger
också på familjeplaneringens och
undervisningens områden, för att här
bara ta ett par exempel där hjälpbehovet
kräver ökade insatser. Budgetläget
och samhällsekonomien gör det
högst angeläget att vi tillvaratar de besparingsmöjligheter
som finns på olika
områden, och jag har här bara gjort
undantag för u-hjälpen. Där anser jag
att en justering uppåt bör ske.

När vi nu tvingas till återhållsamhet,
är det klart att detta också måste gälla
försvaret. På den punkten råder i och
för sig inga delade meningar. Men vi
måste också ta hänsyn till behovet av
kontinuitet och långtidsplanering, så
att vi får största möjliga effekt av de
försvarsanslag som ställes till förfogande.
Man måste tyvärr konstatera att
regeringspartiets utspel efter valet rim -

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

made illa med sådana hänsynstaganr
den. Och här kan man inte bara skylla
s på budgetläget, ty redan i januari måå
nåd i fjol lämnades i statsverkspropositionen
en bedömning av utvecklingen
t. också för det budgetår som vi nu diskui-
terar. Det är väl heller ingen hemlighet
i- att vi i försvarsutredningen under våd
ren orienterades av försvarsdepartemen;.
tets expertis om det kommande budget:-
läget. Men inga direktiv gavs utredningr
ens militära experter om undersökning?
ar av nya alternativa kostnadsramar.
;t Först efter valet framlades det socialt,
demokratiska förslaget om en frysning
a av försvarskostnaderna under ett par år.
•t Det blev ju tekniskt sett inte möjligt,
trots experternas ansträngningar, att få
konsekvenserna av denna propå allsidigt
och tillräckligt belysta. Jag över:t
driver inte ett ögonblick om jag säger
att det har varit och är utomordentligt
a svårt att bilda sig en klar uppfattning
r om konsekvenserna av det provisorium
jt som regeringen nu har föreslagit.

I- Vi fick ju sedermera experternas ben
lysning av ett annat alternativ till kostt-
nadsram. Jag är angelägen att understryka
att det från vårt håll mycket
klart angavs att detta var för att vi i
h utredningen skulle få ytterligare utredr
ningsmaterial. Det innebar inte något
>- bud utan ett räkneexempel, som vi ani-
såg kunde vara av värde för våra fortt
satta utredningar och förhandlingar. Vi
förklarade oss starkt intresserade av att
a diskutera en flerårsuppgörelse och därt
vid söka ta till vara möjligheterna, inte
g minst under de första budgetåren, att
nå olika besparingar.

:, Jag tycker också att något ytterligare
a om bakgrunden till det läge vi kommit
i i bör tillföras kammarens protokoll för
i framtida historieskrivning, om det kan
v ha något värde. Vad jag nu säger är
å dock ingen hemlighet för någon av kame
marens ledamöter. Vi hade anledning
i- att utgå från att man denna gång, i lik:t
het med vad som hade inträffat i en
i- tidigare försvarsutredning, om vi inte

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. ro.

hann bli färdiga till mitten av december,
skulle kunna ta upp ett preliminärt
beräknat belopp i statsverkspropositionen
och att försvarsutredningens diskussioner
kunde fortgå i varje fall till
mitten av januari. Men som alla vet
stängdes dörrarna för förhandlingar,
och det får regeringen ta ansvaret för.

Klart är emellertid — och det tror
jag knappast någon vill bestrida — att
en dylik ryckighet försvårar planeringen
inom försvaret och kan skapa svårigheter
för den svenska industrien, som
svarar för SO procent av materielleveranserna
till försvaret. Det är mycket
svårt att bilda sig en säker uppfattning
om huruvida det här kan bli permitteringar.
Försvarsministern bestrider ju
att så skall bli fallet under det kommande
budgetåret.

Men det finns en annan konsekvens
som man inte riktigt kan överblicka.
En mycket stor del av försvarets materiel
är ju i tekniskt hänseende mycket
kvalificerad. Kommer det att vara möjligt
att på viktiga områden hålla grupperna
av högt kvalificerade tekniker
samlade, när man får en sådan ovisshet
om leveransmöjligheterna framöver? Det
är en synpunkt som man inte kan komma
ifrån, även om jag medger att det
är mycket svårt att bedöma verkningarna
på detta område.

Låt mig i detta sammanhang säga någonting
om Yiggen-projektet. Som alla
kammarens ledamöter vet kostar det nya
flygplansproj ektet Yiggen i aktuellt prisläge
säkerligen bortåt 1 500 miljoner
innan det första planet börjat serietillverkas.

Jag har från denna talarstol tidigare
varnat för att man skulle ställa prestandakraven
på det nya planet så högt att
man inte inom försvarets kostnadsram
skulle få möjlighet att skaffa tillräckligt
antal plan. Just på flygets område, där
materielkostnaderna är utomordentligt
stora, gäller det ju mer än på något annat
område att göra en avvägning mellan
kvantitet och kvalitet.

Ställer man prestandakraven för högt
kan man, som jag framhöll, få svårigheter
att skaffa tillräckligt många plan.
Regeringen har ju låtit en materielberedning
arbeta inom försvarsdepartementet,
vilken haft möjligheter att verkligen
i detalj studera detta projekt, och
beredningen har tydligen inte hyst några
farhågor, att döma av de förslag som
förelagts riksdagen.

Jag vill understryka, för att inte bli
missförstådd, att jag ingalunda anser
det vara rimligt att i dag diskutera eu
nedläggning av Viggen-projektet. En
nedläggning skulle ju innebära att cirka
1 000 miljoner kronor praktiskt taget
vore bortkastade. Jag har heller aldrig
talat för en nedläggning av projektet.
Däremot måste jag säga — och jag
tror inte att jag är ensam i riksdagens
kamrar om denna mening — att om
man för två eller tre år sedan hade vetat
vad man vet i dag, så hade det säkerligen
funnits anledning till en annan
prövning av Viggen-projektet.

Försvarsutredningen tillsattes i början
av år 1965. Vi har alltså arbetat i
två år och borde tidsmässigt ha haft
möjligheter att nå uppgörelse för en
flerårsperiod samt undvika vad som
nyligen inträffat. Men vi får nu i försvarsutredningen
inrikta oss på utformningen
av försvaret under de kommande
åren, med beaktande av en delvis
förändrad situation.

Högerpartiets representanter i utredningen
ansåg sig ju vid ett sammanträde
i förra veckan böra tillfälligt lämna utredningen
i avvaktan på, som det hette,
partiledningens beslut om representanternas
fortsatta deltagande.

Även om det som hände i slutet av
förra året vållade en förklarlig irritation,
anser jag högerrepresentanternas
ställningstagande vara både förvånande
och beklagligt. Inget parti kan vara betjänt
av att ställa sig vid sidan av ett
utredningsarbete av detta slag och därmed
avhända sig möjligheterna att påverka
undersökningarna och besluten.

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

Vi har inom centern och folkpartiet
inte bedömt saken så att vi borde hoppa
av från utredningen. Men vi har för
vårt fortsatta deltagande krävt och också
fått besked om —■ det vill jag understryka
— att verksamheten skall
kunna bedrivas utan att utredningen eller
en viss part arbetar i låsta positioner
eller, om man så vill uttrycka saken,
med bundna händer. Det måste
finnas möjligheter till förutsättningslösa
diskussioner och undersökningar,
om försvarsutredningen skall bibehålla
den karaktär vi från början var eniga
om att den skulle ha.

Med hänsyn till vad försvarsministern
yttrat i medkammaren i dag känner
jag mig oförhindrad att för min
del nämna att vi vid gårdagens sammanträde
inom försvarsutredningen, då
ju högerns representanter inte var närvarande,
enhälligt beslöt att ge överbefälhavaren
direktiv om att utreda ett
par olika kostnadsramar. Vi har också
angivit vissa principer som skall ligga
till grund för detta utredningsarbete.
Vidare var vi eniga om att i direktiven
ta upp vissa alternativa principiella förslag
till sammansättning av försvaret,
vilka närmare skall belysas under utredningsarbetet.

Vi har därutöver förutsatt att överbefälhavaren
i anslutning till detta utredningsuppdrag
får göra en egen utredning
baserad på egna värderingar.
Vi har alltså här varit överens om detta
och principerna härför, och till morgondagens
sammanträde återstår endast
smärre diskussioner om ett par formella
saker.

Jag hoppas nu att vi utan nya dramatiska
händelser skall kunna fortsätta
arbetet inom försvarsutredningen och
uppnå resultat till kommande höst. Det
är enligt min mening lika angeläget nu
som tidigare med bred anslutning bakom
ett försvarsbeslut, särskilt med tanke
på vad detta betyder utåt. Det har
sagts i den offentliga debatten — vilket
förvånar mig mycket — att enighet i

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

:t försvarsfrågan är en belastning och
i- omöjliggör en livlig och öppnare disr
kussion om vårt försvar och de säker;-
hetspolitiska problemen i övrigt. Det
i- skulle enligt min mening vara orimligt
[1 om vi måste bli oeniga beträffande förl-
svarsfrågorna för att få en intensivare
i- diskussion till stånd. Nog kan vi både
i- inom och mellan partierna och inom
e andra folkrörelser få en livligare dei-
batt om vår säkerhetspolitik.

Jag undrar om inte vi i kamrarna
a har ett ansvar — som vi inte alla gånga
er tar på oss — att vara opinionsbildare
och bidraga till att stimulera den
>- försvarspolitiska debatten, inte bara
i- med hänsyn till att försvaret tar en så

n stor del av vår budget i anspråk utan

i- också med hänsyn till den roll som förå
svaret spelar för hela vår säkerhetspolitik.

Man får inte glömma att om vi får
tf uppslitande strider i försvarsfrågan
å måste detta ovillkorligen leda till att
a man i vår omvärld förlorar något av
-• tilltron till styrkan i vår alliansfria
n utrikespolitik och vårt totalförsvar.

Här har vi alla ett ansvar. Det är
inte min avsikt att lägga detta ansvar
i högre eller mindre grad på det ena
eller andra partiet, men jag hoppas att
r'' man inom regeringspartiet inte skall
glömma att om ett parti har 42 procent
t" av rösterna — jag talar då om det ser-
naste valet — eller någon procent till
t" räcker inte en sådan anslutning för att
man på något sätt skall undgå spekulas*
tioner beträffande förändringar av det
ena eller andra slaget från de håll där
man med all säkerhet mycket noga föla-
jer vad som händer i vårt land. Jag
ta hoppas att man inom regeringen och
h regeringspartiet är beredd att också i
et fortsättningen betrakta denna fråga på
tu det sättet att en bred anslutning bakom
k- ett försvarsbeslut har en mycket stor
a- betydelse. Jag har sagt det förr och
ir upprepar det än en gång att ett eller
et annat tiotal miljoner kronor uppåt eller
i nedåt i en försvarsbudget av denna

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

storleksordning är av mindre vikt än
att det bakom de beslut som fattas finns
en betryggande enighet. Det måste stå
klart för utlandet att man inte skall
vänta några svängningar i svensk säkerhetspolitik
eller tro att vi är inne i
eu utveckling där vi är beredda att ompröva
vår alliansfria utrikespolitik.

Tyvärr kan man inte riktigt bedöma
regeringens intentioner på grundval av
vad som nu framlägges i statsverkspropositionen
och kanske inte heller på
grundval av vad som i övrigt hänt efter
valet. De närmaste månaderna kommer
väl att visa i vad mån oron efter höstvalet
liksom oron inför mötet med väljarna
1968 kommer att medföra en inriktning
av regeringspolitiken, som
präglas av socialistiska inslag och utspel
syftande till att försvåra enigheten
i centrala frågor. Yi kommer under våren
att få förslag om näringspolitiska
fonden, om den framtida markpolitiken,
om bostadspolitiken, om hyreslagstiftningen
och om jordbrukspolitiken.
Här finns det med all sannolikhet i
många fall möjlighet till samlande lösningar,
om man går till dessa avgöranden
med ambitionen att åstadkomma
sådana resultat.

När jag nu ser jordbruksministern på
statsrådsbänken, vill jag uttrycka en
förhoppning om att han skall ta hänsyn
till de remissyttranden som föreligger.
Jag tror inte att statsrådet Holmqvist
har kunnat undgå att få samma intryck
som jag fått då han läst flertalet av
remissinstansernas yttranden. I det
övervägande antalet yttranden finns en
i långa stycken betydligt mera positiv
och nyanserad uppfattning än den som
präglade utredningsmajoritetens mening.
Om regeringen och jordbruksministern
tar hänsyn till dessa sakliga
synpunkter, bör det finnas möjlighet
att diskutera och lösa jordbruksfrågan
i en positiv atmosfär. Jordbrukets folk
har samma rätt som andra folkgrupper
till en rättvis behandling och till att
få sin andel i den fortsatta standard -

stegringen. Det är orimligt att hota en
grupp med sänkt inkomststandard. Det
är orimligt att hota jordbrukarna med
en prispress och samtidigt tro att man
med sådana metoder kan stimulera och
underlätta jordbrukarnas rationaliseringssträvanden.
Inser man inte detta,
skall man sluta att tala om en positiv
jordbrukspolitik och sluta med att tala
om solidaritet.

Den närmaste tiden kommer också
att ge oss klarhet om huruvida det finns
möjlighet att nå en samlande lösning i
författningsfrågan. Jag vill till sist säga,
att det är på tiden att man här
kommer fram till konkreta resultat exempelvis
om valsystem och kammarsystem.
Det är dock snart 15 år sedan utredningsarbetet
i författningsfrågan inleddes,
och man får inte förvåna sig
över att allt flera människor undrar
varför författningsfrågans lösning skall
kräva 15 års utredningar och förhandlingar.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Budgeten och de finansiella
aspekterna har under flera timmar
noggrant diskuterats. Jag läste i
något sammanhang när budgeten presenterades
att finansministern skulle ha
sagt, att väljarna kommer att känna
igen budgeten. Däri har han förvisso
rätt. Det är varje år likadant: i accelererad
takt stegrade kostnader, en inflation
om vilken regeringen tycks sakna
grepp, stora gap i budgeten och som
slutresultat ständigt stegrade skatter.
Jag erinrar mig också med vilken indignation
man vid omsättningsskattens
införande tillbakavisade varje påstående
att systemet som sådant, en gång genomfört,
skulle skapa möjligheter för
regeringen att i små portioner höja omsättningsskatten
så att vi snart skulle
vara uppe i tio procent. I dag kan vi
bara konstatera att indignationen var
missbrukad kraft och att regeringen
frivilligt eller ofrivilligt bringats att
överskrida denna gräns.

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

I år kombineras skattehöjningarna
med olika avgiftshöjningar. Om ett år
skall exempelvis bilskatten höjas med
50 procent, och därmed har vi väl i
stort sett permanentat skatten för högertrafikens
genomförande trots tidigare
bedyranden att så inte skulle ske.
Vi väntar med spänning på förslaget
om höjd skatt på bensin och andra
drivmedel. För de människor som inte
bygger och bor i de stora samhällena är
dessa skatter särskilt betungande. De
allmänna kommunikationerna, tåg och
bussar, försämras ständigt, och alternativet
för dem är någon form av motorfordon.
Det är därför dessa människor
som speciellt drabbas av dylika skattehöjningar.

Vid en genomgång av nionde huvudtiteln
tycker man att den både till volym
och innehåll verkar ganska tunn.
Detta har sin förklaring i att hela budgeten
är uppgjord i avvaktan på ett kommande
förslag om den framtida jordbrukspolitiken.
Det är, förmodar jag,
med spänning som såväl konsumenter
som producenter ser fram mot förslaget.
Ingen kan göra gällande att inte
denna fråga har blivit tillräckligt genomlyst.
Inte bara utredningens förslag
har presenterats, utan dessutom har
några mer eller mindre framstående
experter på olika sätt givit sin uppfattning
till känna. Den var en av de
stora frågorna under valrörelsen och
kanske en av dem som mest påverkade
valets utgång. Sedan dess har utredningens
förslag genomgått remissinstansernas
skärseld, och nu väntar vi alltså
på det förslag som chefen för jordbruksdepartementet
så småningom skall
lägga fram.

Från regeringens sida har utsetts en
särskild grupp som skall utarbeta förslaget
efter förhandlingar med olika
parter. I vissa pressartiklar har gjorts
gällande att detta endast skulle vara ett
skuggspel från regeringens sida och att
man aldrig haft för avsikt att ta hänsyn
till dessa överläggningar. Jag väg -

rar att tro att så är förhållandet. Ett
sådant handlande skulle vara ovärdigt
en svensk regering. Jag har i stället den
uppfattningen att arbetsgruppen inte
bara kommer att noga beakta såväl remissvaren
som vad som kommer fram
vid förhandlingarna med jordbruket
utan även vad som inträffat såväl inom
som utom landet medan diskussionerna
här gått som hetast. Därefter kommer
man att i lugn och ro penetrera problemen.

En genomgående trend i hela debatten
har varit att rationaliseringen måste
gå snabbare. Man har velat göra gällande
att den långsamma rationaliseringstakten
på 1950-talet skulle varit en
följd av jordbrukarnas motstånd. Det
är självklart att på sina ställen sådant
motstånd har förekommit. Å andra sidan
har då gällande lagar inte befrämjat
strukturrationaliseringen. Dåtidens
jordförvärvslag, till vilken högerpartiet
inte medverkade, förbjöd i princip
sammanläggning av fastigheter över 20
hektar, vilket nu anses alldeles otillräckligt.
Sedan vi fått en ny lagstiftning
har utvecklingen gått betydligt
snabbare, varför situationen i dag är
en annan. På grund av brist på medel
i jordfonden förhindras i dag många
lämpliga rationaliseringar. Detta vill
med andra ord säga att samhället i dag
har för små resurser för att understödja
den rationalisering som samhället
eftersträvar.

Det finns en annan aspekt på denna
fråga. Det måste ur en köpares synpunkt
verka egendomligt med en situation
där tillståndet till hans jordförvärv
kan bero på huruvida vederbörande
lantbruksnämnd för tillfället har tillräckligt
med pengar i jordfonden eller
inte.

Tillfredsställande är i varje fall inte
situationen, och att ensidigt anklaga
jordbrukarna för bristande rationaliseringsvilja
är lika orätt. Det kommer att
fordras stora ekonomiska resurser för
att lantbruksnämnderna här skall kunna

Andra kammarens protokoll 1967. Nr 2

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1907 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fylla sin uppgift. Många skäl talar för
alt rationaliseringstakten kommer att
stiga utan att påtryckningsmedel behöver
användas. Åldersfördelningen bland
dagens brukare talar sitt tydliga språk
om en snabbt kommande generationsväxling.
Det väsentliga torde vara att
samhället då står rustat med tillräckliga
personella resurser och tillräckligt kapital
till sitt förfogande i jordfonden. I
utredningen talar man inte om prispress
även om man menar det. Principen
skulle, såvitt jag förstår, vara att genom
sänkt pris premiera de rationella företagen
och tvinga de orationella att upphöra.
Detta resonemang kan naturligtvis
verka bestickande. Emellertid är det
inte självklart att resultatet blir det
åsyftade, emedan exempelvis den orationella
ladugården vid en storleksrationalisering
inte har något alternativvärde
och alltså inte kan belastas med
någon avskrivning, medan den rationella,
ofta mycket kostnadskrävande, kräver
stora avskrivningar. Denna form av
påtryckning får i den situationen helt
motsatt verkan, d. v. s. den stoppar upp
en önskvärd rationalisering.

Hundratusentals hektar åkermark beräknas
inom en relativt kort tid bli tagen
ur produktionen och skall alltså
användas till något annat. Som regel
tänker man sig i första hand att denna
areal skall användas till skogsodling,
vilket också under de senaste åren i stor
utsträckning skett. I dag måste man
emellertid ställa sig tveksam till huruvida
denna utveckling på lång sikt är
ekonomiskt riktig. Jag tror ingen expert
vill svara bestämt ja på denna
fråga med de framtidsutsikter vi för
närvarande har inom denna näring.

Här vore ett klarläggande på sin plats.
Man frågar sig då vad dessa arealer i
stället skall användas till. En möjlighet
vore att använda markerna till köttproduktion
för att vid behov då kunna
disponera om dem till annan produktion.
Vi skulle härigenom kunna nå två
mål: bättre försörjningsmöjligheter med

kött i framtiden — alla siar här om
kommande bristsituationer — samtidigt
som vi åt eftervärlden skulle kunna bevara
en ljusare och vackrare landskapsbild.
Den svenska naturen, såsom vi
upplever den, är en produkt av odlarens
insats, och när denna upphör kommer
ofta den mörka barrskogen i stället, och
vi kan räkna med ett landskap som i
framtiden kommer att se helt annorlunda
ut. Redan nu tycks man inom vissa
delar av vårt land ha insett vart utvecklingen
går, och man är beredd att sätta
in olika, ofta dyrbara medel, för att
rädda landskapsbilden. Nog borde man
beakta dessa synpunkter innan utvecklingen
gått så långt att det är för sent
att bota. Detta skulle som sagt dessutom
ge oss en förbättrad situation ur försörjningssynpunkt
i händelse av avspärrning,
då jag förutsätter att produktionsmålsättningen
alltjämt skall garantera
vårt folks försörjning under alla
omständigheter.

Att Sverige skulle uppehålla en produktion
för att kunna skicka livsmedel
till u-länderna har väl ingen påstått, medan
det å andra sidan är självklart att
ju mer vi tvingas importera, desto svårare
blir det för u-länderna att i sin tur
få livsmedel. Visst kan man nedvärdera
våra möjligheter och tala om vårt jordbruk
som små trädgårdstäppor i förhållande
till de stora livsmedelsproducenterna.
Kvar står dock det faktum att i
en värld som svälter blir svälten större
när produktionen minskas. Alla är vi
överens om att i det långa loppet dessa
människor skall hjälpas lösa dessa problem
själva, men det gäller, som den
amerikanske jordbruksministern uttryckte
det, att »köpa tid» därför att
krisen närmar sig så snabbt. Han tilllade
dessutom att amerikanerna inte
själva kan lösa dessa problem utan väntar
att alla som kan hjälpa till också
hjälper till. Sverige måste här uppenbarligen
göra sin insats.

Ser vi sedan på den dagsaktuella ekonomiska
situationen, så har den inte

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

förbättrats. Sysselsättningsvårigheter,
handelsbalansen m. m. inbjuder inte till
onödig import, och överallt hörs talet
om en stramare politik. Att i denna
situation vidtaga dyrbara åtgärder för
att påskynda rationaliseringen och få
bort människor från jordbruket måste
vara felaktigt.

Låt oss se svenskt jordbruk ur en annan
synpunkt! Sedan man nu modifierat
påståendet om möjligheten att avsevärt
sänka livsmedelspriserna kan det
kanske vara intressant att göra en jämförelse
med priserna i den gemensamma
marknaden. De svenska priserna är i
genomsnitt något högre. Skillnaden har
emellertid under åren utjämnats. Hur
förhållandet mellan de svenska priserna
och EEC:s priser skulle te sig om man
tog hänsyn till såväl utgående subventioner
som andra kostnader vore intressant
att veta. En jämförelse skulle
inte bli enbart negativ ur svensk synpunkt.

Låt mig, herr talman, med dessa utgångspunkter
draga den slutsatsen att
under det senaste året mycket förändrats
och förändrats i den riktningen,
att jag är övertygad om att vid en förutsättningslös
prövning där skall finnas
goda möjligheter att lösa jordbruksproblemen
i samförstånd utan drastiska
åtgärder och att det i framtiden skall
finnas plats för ett svenskt jordbruk
som ger sin brukare full ersättning för
hans arbete.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det hör till att vi under
remissdebatten skall ägna åtminstone ett
litet avsnitt åt jordbrukspolitiken, och
jag vet inte hur många gånger vi här
har diskuterat frågeställningarna på
samma sätt och kanske väsentligen därför
att bilden egentligen inte har förändrats
nämnvärt från tid till annan.
Vi hade en diskussion om den framtida
jordbrukspolitiken strax innan vi skildes
i december månad, och något vä -

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

■, sentligt nytt kan väl knappast ha inträf1
fat sedan dess som i och för sig skulle
t föranleda att vi tog upp kammarens tid
a med ytterligare resonemang kring de
r här tingen.

å Jag har emellertid fått direkta frågor
e ställda till mig; bl. a. har herr Hansson
i Skegrie i tidigare inlägg frågat, varför
inte den skrift, som är utlovad och
■- som skall redogöra för remissinstansernas
yttranden om den framtida jordit
brukspolitiken, kommer. Och här har
l- herr Eliasson i Sundborn nyss, också
a i ett inlägg, gjort gällande att remissi
instanserna skulle ha gett jordbruks r

utredningen en allvarlig bakläxa.

r Jag kan säga till herr Hansson i Skea
grie att jag räknar med att remissyttrann
dena skall bli tillgängliga i tryck inom
j_ en snar framtid. Det är emellertid ett
ganska stort aktstycke det rör sig om
e — på 400—500 sidor. Det föreligger i
korrektur vid det här laget. Jag föreställer
mig att det verkligt stora intresp
set kommer att inställa sig ungefär samtidigt
med att propositionen kommer
.. att framläggas i mars månad, men om
, det är möjligt skall vi se till att remisst_
yttrandena skall finnas tillgängliga re,
s dan dessförinnan. På den punkten är
._ det således ingen förändring, utan jag
a vidhåller att vi skall återge samtliga reU
missyttranden — då föreställer jag mig
k att herr Hansson dock inte begär att
,r man skall kunna ta med även alla hushållningssällskapens
och lantbruksnämndernas
yttranden, ty i så fall skulle
det bli ett aktstycke på kanske ett par,
t, tre tusen sidor. Men det antar jag att
herr Hansson inte heller har avsett. Jag
:r kan alltså ge beskedet att detta aktstyctt
ke ganska snart är att vänta,
h Herr Eliasson i Moholm talar om
ir världssvälten. Utvecklingen i världen
å är förvisso en fråga som vi alla ser med
r- största bekymmer. Vi är också alla överr-
ens om att vi vill hjälpa till och att detta
i. i främsta rummet är en skyldighet för

la de rika nationerna. Vad vi kan ha de 1-

lade meningar om är hur vi skall
ä- handla.

100 Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

I sitt inlägg framhöll herr Eliasson att
han inte i och för sig menar att vi i
vårt land skall producera livsmedel att
skicka till u-länderna. Jag tror att vi
är ense om att vi inte skall ha detta som
målsättning liksom om att, ifall det temporärt
skulle uppkomma överskott, ingenting
hindrar att vi använder detta till
u-hjälp. Vi har t. ex. exporterat torrmjölk.
Jag föreställer mig att sådana saker
kan aktualiseras också framöver i
vissa situationer.

Herr Hansson i Skegrie vill göra gällande
att han representerar nära nog
en sorts högre moral när det gäller att
bedöma dessa frågor än den som andra''
företräder. Han anser sig inte kunna ta
ansvaret för att vi här i landet skall
begränsa vår jordbruksproduktion utöver
— som han uttrycker det -— vad
som normalt förekommer. Herr Hansson
får inte glömma bort att han i sin
reservation i jordbruksutredningen
egentligen inte tagit avstånd från att vi
skall begränsa produktionen; han har
visserligen inte talat om 80 procent,
men han har sagt att vi skall ha mellan
80 och 90 procents självförsörjning. Då
blir det hela en fråga om i hur hög grad
vi handlar moraliskt. Herr Hansson kan
i så fall vara ett par tre procent mera
moralisk än andra i bedömningen av
vår självförsörjning.

I och för sig var emellertid herr
Hanssons inlägg i dag glädjande, ty det
var betydligt mera nyanserat än hans
yttranden från denna talarstol vid vissa
tidigare tillfällen.

Herr Eliasson i Moholm har pekat på
att medlen i jordfonden inte räcker till.
Han kommer förmodligen därför att motionera
om höjningar av denna fond,
och det kan kanske finnas motiv för sådant.
Herr Eliasson måste emellertid
vara medveten om att i den mån vi förstärker
jordfonden och förbättrar resurserna
leder detta måhända till ett ökat
tempo i rationaliseringen, vilket är någonting
som vi i och för sig eftersträvar.
Man bör dock inte argumentera så mot -

sägelsefullt som herr Eliasson gör när
han klagar över att medlen inte räcker
till för åtgärder som kan anses önskvärda.
Han tycks till och med vilja göra gällande
att frågan huruvida förvärvstillstånd
skall beviljas kan vara beroende av
om det finns pengar i jordfonden, vilket
är alldeles felaktigt; jag tror att herr
Eliasson vid närmare eftertanke inser
att det inte finns något sådant samband.
Den lantbruksnämnd som han tillhör
måtte agera på ett helt annat sätt än vad
som var tänkt.

Slutligen skulle jag gärna vilja ta upp
vad både herr Hansson i Skegrie och
herr Eliasson i Moholm har yttrat i anknytning
till de överläggningar som nu
pågår och som främst syftar till att regeringen
skall få del av jordbrukarnas synpunkter
på prispolitiken, på hur prisstödet
skall utformas, på avvägningen mellan
de olika produkterna o. s. v. Den
kommitté som är tillsatt bär redan —-det vet jag — haft ett flertal resonemang
med representanter för Lantbruksförbundet
och RLF samtidigt som den har
haft kontakter med den konsumentdelegation
som är knuten till jordbruksnämnden.

Jag vill gärna instämma i förhoppningarna
om att dessa överläggningar
skall leda fram till ett positivt resultat.
Självfallet har regeringen eftersträvat
detta eftersom den tillsatt kommittén
och gett den i uppdrag att förbereda
den proposition som skall föreläggas
riksdagen. Jag tycker inte att herr Eliasson
i Moholm behöver åberopa det uttalandet
eller det förmodandet som går
ut på att man inte skulle ta någon hänsyn
till dessa överläggningar, och jag
vet inte varifrån herr Eliasson har fått
detta. Jag vill emellertid försäkra honom
att det bakom initiativet att få till
stånd överläggningar givetvis också ligger
en önskan att de skall föra till ett
positivt resultat. På denna punkt kan
jag således instämma i de förhoppningar
som både herr Eliasson och herr
Hansson i Skegrie uttalat.

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2 101

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för upplysningen att remisssvaren
skall komma. Jag vill bara säga
att det hade varit önskvärt om de liade
varit tillgängliga något innan propositionen
framläggs; jag förmodar den
lämnar så mycket studiematerial att det
kunde ha varit bra att ha avverkat en
del i förväg.

Jag vill förklara mitt yttrande i utredningen.
Det gick ut på att jag kan godkänna
en produktion som varierar mellan
80 procent som lägsta och 90 procent
som högsta gräns, dock med sikte
på den högre siffran. Jag anser emellertid
att man inte stillatigande kan åse en
utveckling som närmar sig den nedre
gränsen, d. v. s. 80 procent, ty jag menar
att det finns så många riskmoment
vid denna lägre gräns, att jag inte skulle
vara beredd att ansvara för riskerna.

Sedan ber jag att som svar på statsrådets
uttalande att mitt inlägg var mera
nyanserat än tidigare få säga detsamma
om statsrådets uttalande. Jag noterar
med tacksamhet den mera moderata
hållning som statsrådet intog i sitt anförande.
Jag tror att vi båda är överens
om att tiden inte är lämplig för någon
polemisk debatt.

Herr ELIASSON i Moholm (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
för uppgiften att den delegation
som statsrådet tillsatt kommer att arbeta
objektivt och ta hänsyn till de överväganden
som äger rum. I pressen har ju
förekommit en artikel vari det framhållits
att det bara skulle vara fråga om en
skenmanöver från statsrådets sida och
att statsrådet redan skrivit propositionen,
och därför var det angeläget att få
detta understruket.

Jag skall inte lägga mig i herrarnas
resonemang om huruvida gränsen skall
gå vid 80 eller 90 procent utan vill
bara slå fast, att det för mig är avgörande
att vi har en jordbruksproduktion

av den storleksordningen, att det inte
råder något tvivel om att vi kan försörja
människorna i detta land i händelse av
avspärrning på grund av vår neutralitetspolitik.
Dessutom tror jag att om den
nuvarande utvecklingen fortsätter, problemet
om sänkning av gränsen inte behöver
diskuteras, utan problemet kommer
troligen att bli ett annat, nämligen
att samhället får försöka stimulera det
svenska jordbruket till en ökning av
produktionen, så att det kan fylla sin
uppgift.

Statsrådet undervisade mig litet om
jordfonden, och jag skulle med anledning
därav vilja ställa en fråga till honom.
Hur skall man göra om en lantbruksnämnd
inte har några pengar i sin
jordfond och om det finns en fastighet
som är såld men som skulle behövas för
jordbrukets rationalisering. Skall man
då avslå förvärvet enl. {i 5 i jordförvärvslagen,
är nämnden skyldig inlösa
fastigheten. Som ledamot av nämnden
är man nog då ganska obenägen att vara
med om ett sådant beslut, ifall man vet
att det inte finns pengar utan bara har
en förhoppning att man kanske så småningom
skall få pengar. Enligt § 5 har
man en skyldighet mot säljaren, och
då vill man gärna vara en solvent köpare.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Inte heller jag, herr
Hansson i Skegrie, har någon anledning
att gå in i en häftigare debatt. Även om
förhandlingarna blir framgångsrika, så
misstänker jag att det blir något över
för oss att tvista om, när riksdagen skall
behandla denna fråga någon gång i
mars eller april. Men jag tror att det
är skäl att vänta med debatten till dess.

Det är riktigt, herr Eliasson i Moholm,
att det just nu går en mängd
artiklar genom den svenska pressen,
artiklar som kanske är fabricerade i
partikanslier. Sådana artiklar brukar
inte vara särskilt positiva när det gäller
att tolka en politisk motståndares upp -

102 Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fattning. Om emellertid herr Eliasson i
Moholm verkligen skulle känna sig tryggare
om jag upprepade vad jag en gång
sagt, nämligen att denna kommitté syftar
till att försöka åstadkomma en uppgörelse,
så skall jag gärna göra det. Jag
hoppas att herr Eliasson därmed i fortsättningen
kommer att läsa tidningsartiklar
litet mer kritiskt. Självfallet har
även jag lagt märke till att det kastats
fram vissa misstankar i ena eller andra
avseendet om den socialdemokratiska
jordbrukspolitiken liksom beträffande
vissa andra saker som vi företar oss.

Vad beträffar frågan om tillämpningen
av 5 § i jordförvärvslagen förhåller
det sig ändå så att lantbruksstyrelsen
förfogar över vissa medel just för den
situationen, att det föreligger ett angeläget
rationaliseringsobjekt och lantbruksnämnden
gärna vill förvärva ifrågavarande
fastighet.

När vi nu strävar efter att åstadkomma
en friare förvärvsrätt tror jag att
det kan vara nyttigt att lantbruksnämnderna
verkligen tänker sig för innan de
förhindrar en enskild jordbrukares förvärv
av en fastighet. Ur den synpunkten
tycker jag inte att det är så allvarligt
att det finns en balanserande faktor
i detta sammanhang. Jordbruksrationaliseringen
är av stor betydelse,
men vi får akta oss för att använda denna
lagstiftning till att klara upp även
små bagateller, något som det ibland
funnits en tendens till. Jag vill betona
att jag därmed inte sagt någonting om
vare sig den nämnd herr Eliasson tillhör
eller någon annan, men jag har ansett
det vara viktigt att göra denna
erinran.

Herr ELIASSON i Moholm (h) kort
genmäle:

Herr talman! Låt mig bara konstatera,
herr statsråd, att vi vid upprepade tillfällen
såväl före som efter den 1 juli
befunnit oss i den situationen. Vi har
då avstått från att förvärva enligt § 5 i
jordförvärvslagen. Det har i samtliga

dessa fall gällt rationaliseringsobjekt
som vi bedömt som angelägna.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Att årets budget skulle
bli stram och återhållsam hade vi väl
alla på känn. Det är naturligtvis nödvändigt
i det ekonomiska läge som vi
befinner oss. Att arbetsmarknadssituationen
också skulle ägnas stor uppmärksamhet
var väl för oss alla en realitet.
Målet för regeringens ekonomiska
politik är och har alltid varit att med
bevarad full sysselsättning och samhällsekonomisk
balans främja en snabb
framstegstakt och öka välfärden i samhället;
det framhålls ju också i statsverkspropositionen.
Som ett led i detta
arbete hälsar jag med tillfredsställelse
den i statsverkspropositionen aviserade
näringspolitiska fonden. I denna fond
ser jag möjligheter för samhället att
uppnå detta mål, som betyder så oerhört
mycket för den enskilda människan.

Även om den svenska arbetarrörelsen
kanske till skillnad från arbetarrörelsen
i många andra länder är på det klara
med nödvändigheten av en strukturrationalisering
och förstår att den på
lång sikt är till gagn för de anställda,
så hävdar vi med bestämdhet att det
är väsentligt att rationaliseringarna inte
sätter den enskilda människan i kläm.
Vi har väl alla med oro tagit del av
vad som skett på arbetsmarknaden under
det gångna året. Mer än 18 000 anställda
har friställts under perioden januari—november.
Många av dem har
kunnat omplaceras, det har tagit längre
eller kortare tid, men alla har inte kunnat
få nytt arbete. Till de svårplacerade
hör den äldre arbetskraften och kanske
i synnerhet den äldre kvinnliga arbetskraften.

De åtgärder som riksdagen beslutade
föregående år — jag syftar på den proposition
om arbetsmarknadspolitiken
som vi då biföll och som herr Gustafsson
i Skellefteå i dag talat i berömman -

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

103

de ordalag om — gick ut på att bereda
arbetstillfällen för dem som drabbats
av inskränkningar och nedläggningar.
Beslutet har bl. a. medfört en omfattande
omskolningsverksamhet. Andra
sådana medel som använts för att förverkliga
denna arbetsmarknadspolitik
är flyttningsbidrag och liknande. Denna
verksamhet har under det gångna
året starkt expanderat. Men om konjunkturerna
fortsätter att vika så som
man kan ha anledning att befara, så
räcker det inte ens med de anslag vi
redan beviljat arbetsmarknadspolitiken
—- en miljard eller något däröver —
utan vi måste vara beredda att anslå
ännu mer pengar till denna verksamhet,
som kan betyda så mycket för den
enskilda människan.

Regeringen tar i år ytterligare ett
initiativ för att skapa trygghet för medborgarna
•—• så ser jag det —- genom
det föreslagna sättet för finansiellt stöd
till strukturrationaliseringarna. Vi i löntagarorganisationerna
upplever inte tillkomsten
av den näringspolitiska fonden
som ett jippo, som det har sagts att
man gjorde inom industriförbundet och
vilket understrukits av en del högermän
här i dag. Vi upplever den som
en hjälp i vår arbetsmarknadspolitik,
som går ut på — det vill jag gärna understryka
— att skapa förutsättningar
för var och en att träffa ett fritt yrkesval
som ger chansen till en meningsfylld
och lönsam sysselsättning.

Utvecklingen på arbetsmarknaden har
under de senaste åren kännetecknats
av stora förändringar. Ett markant drag''
är den ökade förvärvsintensiteten bland
de gifta kvinnorna. Nettotillskottet av
arbetskraft under 1950- och 1960-talen
har i huvudsak utgjorts av gifta kvinnor.
Alla prognoser över det framtida
arbetskraftsbehovet tyder på att ökningen
kommer att fortgå i oförändrad
takt.

I långtidsutredningens prognos räknar
man med att antalet gifta kvinnor
på arbetsmarknaden skall fördubblas

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

a från 1960 till 1980. En kraftig utbyggs
nåd av utbildningsväsendet, bredare yrkesval
bland kvinnorna och en förändrad
attityd till de gifta kvinnornas föra
värvsarbete kommer att påskynda den
utvecklingen.

k Inflyttningen till tätorterna med de
större möjligheter den medför för kvina
norna att få arbete utanför hemmet samt
bättre barntillsyn och övrig samhällsa
service i förening med arbetsmarknadså
politiska insatser kommer att ytterligare
i underlätta för de familjer där båda ma1
karna önskar förvärvsarbete.

Vad barntillsynen angår har de ökade
a ekonomiska resurser som samhället
ställt till förfogande för denna verksam I

het samt den opinionsbildning som i
synnerhet LO-grupperna svarat för i

t den frågan medverkat till att kommunernas
planering där nu ser ut att öka
[i i tillfredsställande takt, även om bei
hovet ännu lång tid framåt, det vill
jag gärna understryka, kommer att över-
stiga tillgången.

II Vad övrig samhällsservice angår är
* det nödvändigt att man från samhällets

I sida, inom såväl stat som kommun, ägnar
mer uppmärksamhet åt bostadsservicen,

II t. ex. kollektivhus eller liknande service
områdesvis. Under senare år har service
av det slaget efterfrågats i allt större

r omfattning, och ökningen av antalet gifta
kvinnor på arbetsmarknaden kommer
att aktualisera detta behov ytterligare.
Man kan fråga sig vilka samhälr
lets uppgifter är i det sammanhanget,
s Ja, som jag ser det bör samhället geg''
nom sina egna organ, bostadsstyrelsen
d och länsbostadsnämnderna, kunna samv
ordna och bevaka dessa frågor. Även
11 på det kommunala planet bör man kuni-
na ta upp och söka stimulera byggförea
tagen till aktivitet på detta område.

> Förändringarna i vårt samhälle kornel
mer att medföra att våra åtgärder i
framtiden i mycket högre grad än hit:-
tills kommer att ligga i serviceåtgärder
r mer än direkta ekonomiska bidrag. Det
s är ett led i välståndsutvecklingen. Och

104 Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som ett väsentligt avsnitt i denna service
ser jag just en utbyggd bostadsservice.

Jag har tidigare i denna debatt talat
om trygghet på arbetsmarknaden, över
huvud taget är vårt liv i samhället grundat
på lagar och bestämmelser, t. ex.
en väl utbyggd socialförsäkring som ger
oss en rad förmåner och skapar trygghet.
Under årens lopp har vi här i riksdagen
beslutat om många reformer till
fromma för medborgarna. Men hur är
det med informationen om besluten och
reformerna, om bestämmelserna och lagarna?
Når den verkligen ut till medborgarna?
Dess värre når statens information
i dessa avseenden inte alla.
Samtliga medborgare känner inte till
sina förmåner. Detta skapar inte den
trygghet som vi avsett med reformerna.
Samhället borde intensifiera den informationsverksamheten
och försöka att
på ett effektivare sätt nå den enskilde
medborgaren med sin information. Det
räcker inte med en liten folder som
någon gång ramlar ned i brevlådan. Det
kommer ju så mycket annat i våra brevlådor
i papperslandet Sverige. Vi måste
pröva andra vägar. Varför användes
inte så slagkraftiga media som TV eller
radio för sådan kontinuerlig information
till medborgarna? Jag tror det är
nödvändigt för samhället att på alla
sätt söka nå ut med information om
sina beslut. Endast kunskap om besluten
kan ge medborgaren den trygghet
som vi lagstiftare avsett när vi genomfört
reformerna.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag skall göra några reflektioner
om några olika avsnitt i den
politiska dagsbilden ur en speciell synvinkel,
som jag skulle vilja karakterisera
som frågan om förtroendet för regeringen
eller rättare sagt bristen på förtroende
för regeringen.

Vi fick för några dagar sedan se eu
jättebild av statsministern i tidningsannonser
om den stundande socialdemo -

kratiska partikongressen i höst. I annonserna
sades det bl. a.: »Vi politiker
skall våga säga till Dig: Det här är viktigast
i dag — det här måste vi skjuta på
framtiden. Vi måste kunna säga till Dig:
Det bär vill vi göra — så här mycket
kräver det av samhället, av medborgarna
och av näringslivet.» Det tillfogades
att den budget som vi i dag behandlar
utgör ett led i detta politiska arbete.

Jag menar, herr talman, att det i dessa
rader finns ett par svaga klanger av en
i regeringsorkestern ovanlig tongång.
Det finns ett slags vädjan till medborgarna
om förståelse för att åtgärderna
för deras trygghet och bästa över huvud
taget också kräver insatser av alla — av
var och en och inte bara av någon annan.
Man kan också säga att det i dessa
rader finns en blyg, en nästan omärklig
bekännelse att det för att man skall kunna
rätta till de farliga skevheterna i vår
ekonomi — skevheter som ju regeringens
politik i så hög grad har bidragit
till att skapa — också krävs något av en
uppoffring av var och en. Man skulle
naturligtvis kunna säga detsamma om
vad som krävs för att vi på ett anständigt
sätt skall kunna fylla våra internationella
förpliktelser. Det sista temat
undviker av skäl som vi alla förstår den
socialdemokratiska annonsen. Bortsett
från denna undanflykt är dessa svaga
och ovanliga klanger i regeringsmusiken,
om man så vill, i takt med tidens
krav. Men de kan också, när de ljuder
just från den regeringsorkester som vi
nu har och inte minst på grund av den
undanflykt som jag nyss nämnde, få
starka disharmoniska bitoner. Jag skall
strax återkomma till dem.

Får jag emellertid först stanna vid en
kort antydan, som också finns i denna
socialdemokratiska deklaration, om ett
prioriteringsresonemang. Man sade: Det
här är viktigt i dag, det här måste vi
skjuta på framtiden. Jag tror inte att
något av oppositionspartierna känner
någon lust att framställa sig självt som
exemplariskt i det förflutna när det gäl -

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2 105

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ler planerings- och prioriteringsspörssnålen.
Men det finns, herr talman, två
omständigheter som på ett ganska bestämt
sätt graderar regeringens och oppositionens
ansvar i dessa avseenden.

Den ena är att det är regeringen som
liar regerat. Att regera innebär inte bara
— eller borde i varje fall inte bara innebära
— att ha makt. Det innebär också
—• eller borde i varje fall innebära —
att ha ett särskilt ansvar. Vi har alla här
ett betydande ansvar. Men den eller de
ineningsriktningar eller de personer som
regerar har ett särskilt ansvar.

De kan naturligtvis fråga oppositionen:
Hur skulle ni ha skött sakerna?
Eller: Hur skulle ni vilja att sakerna
sköttes?

Frågorna är inte oberättigade, bara
de tar hänsyn till att en opposition ju
alltid måste handla utifrån den situation
som regeringens politik skapar. De bär
en begränsad slagkraft. Och slagkraften
blir alltmer begränsad ju mer tendenser
inom regeringen framträder att fly från
det särskilda ansvar som alltid bör vara
maktens följeslagare.

Den andra omständighet som jag skulle
vilja nämna är att under perioden efter
kriget har här i riksdagen — jag vågar
säga särskilt från den liberala sidan,
från vår sida — vid många tillfällen och
i många olika sammanhang planeringsoch
samordningsspörsmålen rests. Inte
från utgångspunkten av en gammaldags
konservativ underskattning av dynamiken
i en modern ekonomi. Utan från utgångspunkten
att framstegen blir störst,
reformutrymmet i längden vidast, resurserna
rikligast om en angelägenhetsgradering
och tidsplanering av reformerna
göres i samband med en samordning
mellan reformtakt och resurstillväxt på
ett sätt som syftar till att hålla penningvärdeförstöringen
tillbaka. Dessa planeringskrav
bär gällt t. ex. personaltillgången
på olika viktiga områden, inte
minst vårdområdena. Kraven har gällt
hävdandet av olika mer eller mindre
bortglömda vårdområdens och männi -

skogruppers — t. ex. de handikappades
— intressen, vid sidan om de stora och
svepande, populära reformerna. De har
inte minst gällt en jämnare takt i bostadsbyggandets
utveckling och en ekonomisk
planering över huvud taget. De
har gällt mycket annat också.

Det intresse som från regeringens sida
mött sådana planeringskrav har i genomsnitt
varit, milt uttryckt, matt. Redan
på grund av den överlägsna och
mestadels avvisande attityd till ett mer
långsiktigt tänkande av den typ, som
jag här antytt, har regeringen föga skäl
att söka på andra övervältra delaktighet
i den skuldbörda för den nuvarande situationens
karaktär som i allt väsentligt
är dess egen. Men den främsta anledningen
till denna regeringens skuldbörda
ligger i regeringens tilltagande böjelse
för ansvarsflykt. Regeringen har inte
levt upp ens till de blyga maximer som
förekommer i den annons jag inledningsvis
nämnde.

Och apropå den stundande socialdemokratiska
partikongressen i höst skrev
Aftonbladet för ett par veckor sedan,
att den borde bli ett forum för god agitation,
något — tilläde tidningen —- som
inte alltid skötts med samma goda omsorg
av regeringen som administrationen
i kanslihuset.

Jag vill, herr talman, försvara regeringen
mot denna beskyllning. Hade regeringen
skött rikets angelägenheter
med samma omtanke och energi som
den ägnat agitationen för sig själv, så
tror jag att tillståndet i landet skulle ha
varit bättre. Jag skall be att kortfattat få
motivera detta mitt försvar för regeringen
mot anklagelserna för bristande
agitationsförmåga.

Hur har vi haft det t. ex. med bostadsfrågan?
År efter år, sedan lång tid tillbaka,
har man avvisat krav på att statsmakterna
skulle ta ansvaret för ett flerårigt
program för en så jämn ökning av
bostadsbyggandet som möjligt. Man försummade,
när man avvisade sådana
krav, att lägga den grund som behövs

4*—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 2

106 Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

för en vettig kommunal bebyggelseplanering
och markberedskap.

År efter år har man visat ifrån sig förslag
om omläggning av bostadslångivningen
i riktning mot likvärdiga konkurrensvillkor
för skilda företagsgrupper,
effektivisering av byggandet och
ett system som kunde bidraga till att utjämna
den stora hyressplittringen. Man
har helt enkelt inte vågat ta ett ordentligt
tag i de ganska heta nässlorna, trots
att man innehar regeringsmakten och
trots att vi från folkpartiets sida erbjudit
en stor partipolitisk samling för
krafttag mot bostadskrisen. Under tiden
har denna förvärrats. Bostadsbristen i
tätorterna har tilltagit och även i nästan
alla andra avseenden som jag här nämnde
har problemens svårighetsgrad under
årens lopp vuxit medan regeringen väntat
och väntat. Men den har inte försummat
att agitera, herr talman, aldrig någon
gång. 1946 lovade den, som vi väl
ännu kommer ihåg, att avskaffa bostadsbristen.
1966, tjugo år senare, tar man
upp en stor del av en valrörelse med att
skryta över världens högsta bostadsbyggande.
Standarden på bostäderna
har höjts. Fattas bara annat efter en så
lång period. Men fastlåsningen på bostadsmarknaden
är hårdare än för tjugo
år sedan och den marknadsmässiga bostadsbristen
är större. I ett skede då
krigsårens stora barnkullar som unga
vuxna medborgare söker sig väg genom
livet och samhället förvägras de fortfarande
i beklämmande utsträckning en
egen bostad.

Regeringen har inte visat någon brist
på agiteringsenergi. Tvärtom förefaller
det som om dess valspråk vore: Agitera,
agitera, försumma att regera. Det bådar
inte gott för vad vi har att vänta oss
framöver när nu regeringen sent omsider
skall försöka övergå till handling
beträffande åtminstone några av bostadsfrågans
väsentliga delproblem.

Hur är det egentligen, herr talman,
med regeringens inställning till det för
vår framtid mest avgörande av allt,

nämligen det svenska näringslivets utveckling
och internationella konkurrenskraft?
Räcker det med att, som finansministern
gjort sedan något år tillbaka,
predika om regeringens ansträngningar
att bereda industrien ett ökat investeringsutrymme?
Det är klart att dessa
ansträngningar i och för sig vittnar
om att regeringen har en viss insikt om
problemets allvar. Men denna insikt är
långt ifrån tillräckligt djupgående. Det
omdömet är motiverat, inte bara därför
att regeringen ser på detta liksom på
många andra ekonomiska problem för
mycket som ett resursfördelningsproblem
— i det här fallet framför allt när
det gäller kapital — och för litet som
ett resursökningsproblem.

Men omdömet om en bristande insikt
i detta sammanhang är också motiverat
av regeringens inställning till skatteproblemen.
De bär berörts tidigare i dag,
men jag vill snudda något vid dem. Får
jag bara, som herr Gustafson i Göteborg
förut har gjort, erinra om att en så gott
som enhällig skatteberedning, som blev
färdig för rätt lång tid sedan, föreslog
en skatteteknik som inte i likhet med
den nuvarande försämrar den svenska
exportens konkurrenskraft. Men regeringen
har väntat och väntat.

Detta är desto allvarligare som läget
i grunden håller på att förändras, ja
redan har förändrats när det gäller naturtillgångarna
skog, malm och vattenkraft.
Herr Eliasson i Sundborn var inne
på detta och jag vill ytterligare understryka
det. Förekomsten och det skickliga
utnyttjandet av de tillgångarna har
under ett som jag tror dess värre i huvudsak
förflutet skede gett oss speciella
möjligheter i den internationella tävlan.
Dessa möjligheter har utgjort basen för
en betydande del av den kraftiga välståndsökning
som ägt rum i vårt land.
Men våra malmfyndigheter är inte längre
så unika i världen som tidigare. Den
svenska skogen växer inte särskilt fort
i jämförelse med förhållandena på
många andra stora avverkningsområden

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

107

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och dess kvalitetsfördelar har utjämnats.
Den vattenkraft som varit mest rationell
att exploatera har vi redan byggt ut, och
när det gäller värmekraft och atomkraft
har vi inte, som herr Eliasson i Sundborn
erinrade om, några speciella fördelar
i jämförelse med andra länder —
snarare tvärtom.

Det är därför på en högt utvecklad
teknik och långt driven förädling som
våra exportmöjligheter och därmed vår
framstegstakt i större utsträckning än
hittills måste komma att vila. Detta
skjuter inte minst verkstadsindustriens
problem i förgrunden, och det tycks
finnas ett visst medvetande om detta hos
regeringen. Men det förefaller tyvärr
också som om regeringen inte alls var
medveten om att när våra speciella fördelar
på råmaterialsidan smälter undan
och när marginalen mellan framgång
och misslyckande när det gäller förädlingsindustriernas
export blir allt smalare,
måste en regering dra mycket mer
långtgående konsekvenser än vad som
hittills skett av denna i hög grad riskabla
utveckling.

Finansministern ironiserade tidigare
i dag något om att oppositionen tror att
en skattereform kan lösa problemet. Nej,
det tror vi inte. Men vi tror att en skattereform
utgör en väsentlig del av de åtgärder
som behövs för att hjälpa till
med att lösa problemet. Ändå väntar regeringen
med att avlägsna de exporthämmande
inslagen i vårt skattesystem.
Till den föregående talaren skulle jag
vilja säga att detta är, som jag ser det,
en av de allvarligaste svårigheterna i
fråga om att undvika en för stark acceleration
av sådana svårigheter beträffande
sysselsättningen och på arbetsmarknaden
över huvud taget, som hon
var angelägen om att skapa trygghet
emot och som vi — vilket inte minst
framgått av herr Ohlins anförande här
förut — iir minst lika angelägna om att
skapa trygghet emot.

Regeringen ser med en viss förfäran
på underskottet i vår bytesbalans. Den

hoppades att det skulle bli väsentligt
bättre förra året, men det blev bara obetydligt
bättre. Regeringen ser ingen
egentlig ljusning för 1967. Ändå väntar
den, som sagt, med skattereformen, vågar
knappt ens tala om den, gör det
i varje fall inte i statsverkspropositionen.
Men därför försummar den ingalunda
att agitera, till och med agitera
som finansministern gjorde i dag för
riskerna av prishöjande verkningar inom
landet av en skattereform, trots att
skatteberedningen utgick ifrån att reformen
i det avseendet skulle bli neutral.
Den agiterar även mot blygsamma
lättnader i marginalbeskattningen.
Samtidigt åstadkommer den en ekonomisk
situation av så presande karaktär,
att även förhoppningar om sådana lättnader
ser ut att temporärt sjunka under
horisonten. Den agiterar för en
rättvis fördelning av skattebördan, alldeles
som om inte skatt efter bärkraft
var en gammal liberal paroll. Och samtidigt
blundar den även i det här sammanhanget
för skattepolitikens inverkan
på insats och sparvilja och därmed
på de totala resursernas snabbare tillväxt
till gagn för alla folkgrupper. När
det gäller skattereformen kan regeringens
tillvägagångssätt sannerligen också
karaktäriseras med samma ord som jag
nyss använde: agitera, agitera, försumma
att regera.

Hur är det, herr talman, med författningsreformen?
Var har här den
rena och raka regeringslinjen funnits
i strävan att förbättra demokratien?
Den har inte alls funnits, såvitt jag kan
se. Men inte har regeringen försummat
att agitera. Den har agiterat för indirekta
val och för direkta val. Den har
agiterat för två kammare, för biandkammare
och för en kammare. Den har
agiterat för kommunalt samband, mot
för mycket kommunalt samband och
också mot för litet kommunalt samband.
Efter att under lång tid ha agiterat för
att vårt nuvarande valsystem till andra
kammaren är för mycket rättvist, har

108 Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

den plötsligt övergått till att agitera för
att det är för litet rättvist. Allt detta
är ingalunda, såvitt jag förstår, för att
gå oppositionen till mötes och åstadkomma
en uppgörelse utan uppenbarligen
mest för att följa med det som i
den politiska konjunkturens svängningar
i varje ögonblick syntes mest fördelaktigt
för möjligheterna att bevara makten.

Någon partierna övergripande generös
inställning och ledning i arbetet
för demokratiens förkovran har man
förgäves spanat efter. Även här har det
gällt att agitera och agitera, medan man
försummat att regera.

Och hur är det med försvarsfrågan?
Det är klart att även försvaret måste
lämna sin tribut i den åtstramning som
inte minst regeringspolitiken har gjort
nödvändig. Men det är förändringarna
i attityderna från regeringssidan eller
dess företrädare som är så märkliga.
Det gläder mig att försvarsministern i
dag i första kammaren bär, efter vad
jag hört, hållit ett mera försonligt inlägg,
men det förtar inte — kan i varje
fall inte göra det förrän man får se
hurudan verkligheten blir — intrycket
av vad som hänt under den senaste tiden.
Hur många gånger har vi inte under
de förflutna åren hört t. ex. statsministern
men även andra medlemmar
av statsrådet med röster nästan självande
av stolthet över den motståndskraft
som de menat sig lägga i dagen mot tillfälliga
politiska vindkast och som något
slags särskild annonsering av sin allmänna
statsklokhet tala om ett starkt
försvar som garanti för vår utrikespolitik?
Statsministern upprepade en del
av detta tema vid sitt höstbesök i Danmark.
Försvarsministern och hans medhjälpare
har ofta påpekat den alltjämt
starka upprustningen hos stormakterna
och de risker som skulle vara förknippade
med ett militärt svaghetstillstånd
i Sverige.

Men nu har bilden förändrats under
de senaste månaderna eller veckorna.

Det är uppenbart, herr talman, att det
socialdemokratiska valnederlaget medförde
en högst anmärkningsvärd förbättring
av det världspolitiska läget i
allmänhet och av det europeiska i synnerhet!
Lyssnar man nu till en del av
de mera ivriga utläggningarna från den
socialdemokratiska sidan har man svårt
att undgå intrycket, att ytterligare ett
socialdemokratiskt valnederlag säkerligen
kommer att leda till den allmänna
världsfredens era!

Jag kan inte neka mig att mot den
bakgrunden återge ett par avsnitt av
tal som den ryske regeringschefen Kosygin
höll vid sitt besök i Paris i december.
Där är tongångarna annorlunda.
Den ryske premiärministern fann det
påkallat att just i Paris, den huvudstad
där som vi alla vet ryska politiker vid
olika tillfällen under det senaste seklet
sökt återförsäkra sig mot europeiska
risker, varna för den bestående krigsfaran
i Europa. Hotet mot freden i vår
världsdel är alltjämt betydande, sade
han. Nynazisternas framträngande vid
valen i Bayern och Hessen borde vara
en väckarklocka även för den mest
sorglöse, tilläde han. Man måste bli
varse det verkliga Europa sådant det
ser ut efter andra världskriget för att
en avspänning skall bli möjlig, sade han
också. Det var alldeles uppenbart att
han menade att det stadiet ännu inte
hade nåtts.

Man kan ha vilken mening man vill
om det berättigade i dessa uttalanden
av den ryske premiärministern. Man
måste dock alltid komma ihåg att tyska
arméer två gånger under de senaste
femtio åren har trängt långt in i Ryssland.
Senaste gången stannade de först
framför Moskva, Volga och Kaukasus.
Mot den bakgrunden kan man förstå
att den avgörande omständigheten för
bedömningen av riskerna i Europa är
den sovjetiska värderingen. Det är inte
en svensk regerings värdering, i all
synnerhet inte en sådan värdering som
behövs som en efterrationalisering för

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2 109

att motivera ett förhastat handlande i
försvarsfrågan.

Nu har det gått så fort att hänsynen
till planmässighet och ekonomi fått vika.
Jag tycker att även här hänsynen till
agitationen träder i förgrunden.

Agitera för ytförsvar och mot avvärjningsförsvar?
Får man fråga: Vilka ytor
är det i t. ex. Malmöhus län, storstockholmsområdet
eller vid Göta älv-mynningen
som skall medge ett försvar »på
djupet» sedan man låtit en angripare
stiga i land? Agitera för att bygga Viggen
och agitera för en nedskärning av
flyget? Agitera, agitera, även om det
ena man agiterar för inte hänger ihop
med det andra. Och även om man försummar
att regera ihop sina skilda agitationsdelar.

Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen;
det vore inte så svårt. Men jag
Iror att dessa illustrationer är tillräckliga
för att belysa vad jag skulle vilja
kalla regeringsansvarets urholkning under
den Erlanderska regimens senare
år. När tidskriften Tiden i sitt oktobernummer
förra året skrev att det blottade
missnöjet med socialdemokratiens
förmåga inte kunde ledas tillbaka till
någon särskild fråga som ensam förklaring,
hade tidningen säkert rätt. Den
hänvisade i stället till den samlade effekten
av behandlingen av en råd olika
och för det svenska samhället väsentliga
problem. Den nämnde t. ex. prisstegringarna,
bostadsbristen, andra köföreteelser,
jordbrukspolitiken, inställningen
till tjänstemännen o. s. v. Jag tror att
även den senare förklaringen är en
ganska missvisande framställning.

Jag är benägen, herr talman, att i
stället tro, att det är den allt klarare bilden
av ett regeringsansvar i upplösning
som fällt utslaget. Det är tydligt att
denna upplösning fortsätter. Agitationsivern
breder ut sig — vad Aftonbladet
än må säga om motsatsen —- på regeringsansvarets
bekostnad. Regeringens
och regeringsledamöternas åtgärder och
framträdande dikteras mer och mer av

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i vad man tror vara bra ur kortsiktig
partipolitisk goodwill-synpunkt. Rege:i
ringen regeras själv alltför litet av ani.
svarskraven och alltför mycket av re .

1 klamkraven, och det är inte fråga om

en sådan vederhäftig och god reklam
som alltid är bra.

r Det socialdemokratiska partiet byggde
under lång tid upp åt sig ett stort
i- förtroendekapital. Det kapitalet var ockå
så i stor utsträckning välförtjänt. Men
e nu har man ganska hastigt börjat rea;-
lisera detta kapital. Det är detta, tror

v jag, mycket mer än effekten av någon

t enstaka fråga eller kombination av fråp
gor som förklarar deklinationen inom
regeringslägret. Det är den socialdemokratiska
förtroendegrundvalen som har
börjat förvittra, en process som mot-
sättningen mellan regeringens agitag
tionsmetoder och dess sätt att bära sitt
:- ansvar ofrånkomligen har satt i gång,
a Nu har regeringspolitiken lett till nya
betydande krav på medborgarna. I det
e läget har regeringen funnit det opportunt
att försiktigt röra vid vad jag skuli-
le vilja kalla uppoffringsperspektivet.

s Medborgarna måste uppoffra något för

il att situationen skall kunna klaras upp.

Men trots att regeringens anspråk sana
nerligen inte är så blygsamma, så har en

:- anständig ökning av u-landshjälpen —

a det mest värdiga uppoffringsändamålet

a av alla — inte fått plats. Man studsar

[- inför en sådan avvägning,

i- Jag tror visst, herr talman, att de
n svenska medborgarna är beredda till

t uppoffringar både för att bota de mest

n tydliga bristerna i vårt eget samhälle

och för att sätta en mer meningsfylld
i verklighet bakom allt tal om de väll-
mående folkens plikter mot de nationer,
g som alltjämt kämpar mot svält och so:t
ciala orättvisor. Men jag tror också att
i- medborgarna då kräver en politisk ledt
ning, vars ansvarskänsla de har förtroende
för, en ledning som de kan lita
s på skall använda uppoffringarna på rätt
h sätt och som är inriktad på att bevara
v förtroende och ställning genom att re -

Ilo

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gera klokt och inte genom att agitera
demagogiskt. En regering av det slaget
har vi tyvärr inte i dag.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! I statsverkspropositionen,
bilaga 10, anmäles att vid innevarande
läsårs början var grundskola införd
i över 900 kommuner, motsvarande
95 procent av rikets befolkning. I och
med att denna skola läsåret 1968/69 införes
i resterande kommuner har vi fått
en enhetlig obligatorisk skola.

För detta har vi arbetat gemensamt
såväl här i riksdagen som ute i kommunerna,
och enighet råder om att det är
angeläget att denna skola nu blir genomförd.
Men med detta genomförande följer
helt naturligt att det behövs lärare,
lokaler, läroböcker, tekniska hjälpmedel
o. s. v., och på många håll är bekymren
stora inför anskaffandet av allt
detta. Många kommuner har emellertid
gjort berömvärda insatser för att få denna
skola genomförd, inte minst när det
gäller lokaler, varav åtskilliga har blivit
av provisoriskt slag. Det bar skett uppoffringar
för att man skall kunna hjälpa
ungdomarna att erhålla bästa möjliga
skolutbildning. Flera kommuner kommer
säkert att göra likadant, eftersom
det är svårt att få fram pengar för att
bygga verkliga skolhus.

Överallt kommer detta dock inte att
kunna ske, därför att skatten redan nu
är hög i kommunerna. Och om då skattekraften
är låg, så anser sig kommunernas
medborgare eller de förtroendevalda
där inte ha råd att först av skattemedel
bekosta provisoriet som skall
användas bara en kort tid och sedan
påtaga sig de kostnader som är förenade
med ett verligt skolhusbygge. I sådana
fall får eleverna sitta emellan. Samma
situation möter när det gäller att skaffa
lokaler för fackskolans och gymnasiets
behov.

Nu befinner vi oss av allt att döma i
ett sådant läge när det gäller skolfrågorna,
att vi måste inrikta oss på en
något lugnare utveckling. Detta får för
all del inte innebära att det blir något
reformstopp, men det är möjligt att vi
måste göra en andhämtningspaus för att
hinna ifatt med de redan beslutade reformerna.
Samtidigt bör givetvis fortsatta
förbättringar förberedas. Jag tror
att detta är behövligt för pedagogikens
och organisationens skull men också
med tanke på ekonomien. Det skolbyggande
som erfordras för förverkligandet
av de reformer som redan är beslutade
kommer att kräva mycket i tillgängliga
resurser beträffande ekonomien,
och vidare vet vi att det råder
brist på lärare.

Helt naturligt väntar vi på att kunna
genomföra yrkesutbildningsref ormen.
Ute i landet råder det något olika meningar
om vem som skall svara för huvudmannaskapet
för denna utbildning.
Det framstår för mig som synnerligen
önskvärt att ett principbeslut i den frågan
kan fattas snarast möjligt. I annat
fall riskerar vi att ovissheten i detta
avseende kan komma att i någon mån
lägga en död hand över denna viktiga
gren av vårt skolväsende. Risker föreligger
också att det i de fall, där man
får erfara aktivitet i kommuner och
landsting i denna fråga före principbeslutets
fattande, görs felaktiga planeringar
och investeringar. Det torde få
anses som mycket viktigt att vi planerar
för ett gemensamt utnyttjande av lokaler,
hjälpmedel o. s. v., liksom att vi arbetar
så att vi får så nära kontakt med
näringslivets parter som möjligt; i annat
fall lär inte en yrkesutbildning fungera
på rätt sätt. Betydelsefullt är givetvis
också en smidig anpassning till elevernas
och näringslivets behov.

Beträffande vuxenutbildningen skall
vi få en proposition i vår, och det blir
då anledning att återkomma till denna
angelägna fråga. Det är självklart att
vi skall göra vad som är möjligt för att
de som inte i sin ungdom kunde er -

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

hålla en utbildning som svarade mot
deras önskemål och fallenhet skall få
en sådan såsom vuxna. Säkerligen är det
också av behovet påkallat att ha i tankarna
att även de som får del av det
nya skolsystemet, på grund av samhällsutvecklingen,
framdeles kommer att behöva
fortsatt utbildning.

Väsentlig är även frågan om de hjälpmedel
som den nya skolan kräver. Jag
vill först beklaga att vi inte har lyckats
råda bot på bristen på läroböcker. Jag
vet inte om det beror på s. k. byråkratisk
långrotning, svagt intresse från förlagen
eller otillräcklig arbetskraft på
tryckerierna. Beklaglig är bristen emellertid,
och jag hoppas att det arbetas
på att komma till rätta med dessa svårigheter.

För att återgå till de moderna hjälpmedlen
-— böcker som hjälpmedel har
ju förekommit länge — så har vi helt
nyligen kunnat läsa i pressen att det
finns över 200 kommuner i vårt land
där t. ex. både TV-apparater och bandspelare
fullständigt saknas i skolorna.
Jag beklagar eleverna i dessa, ty det är
mycket lärorikt och intressant som de
går miste om därför att dessa hjälpmedel
inte finns tillgängliga. Orsakerna
kan naturligtvis vara flera, exempelvis
kostnaderna, men också bristande intresse
hos skolledningen eller kanske
hos rektor och lärare.

En olägenhet när det gäller läroböcker
såväl som tekniska hjälpmedel är
förbistringen i sortimentet. Man bör väl
inte kräva att allting skall standardiseras,
men nog skulle det enligt min mening
vara möjligt att standardisera mera
och därmed åstadkomma ett förbilligande
utan att förlora i kvalitet. Det gäller
här mycket pengar; det har uppgivits
att kommunerna redan har köpt hjälpmedel
för grundskolan för bortåt en
miljard kronor, och vi står ändå av allt
att döma bara i utvecklingens början.
Hur vore det om vi hade en varudeklarationsnämnd
eller något motsvarande
konsumentinstitutet, avseende inköp för
skolans behov? Köparna står i dag ofta

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

t mycket rådvilla när de skall välja. Jag
å tror att jakten på sparobjekt i detta hänt
seende skulle kunna bli både framgångsi-
rik och nyttig från många synpunkter.
it Givetvis gäller det för oss att i alla si;-
tuationer — inte minst i den nuvarande
i- —• tänka framsynt ekonomiskt. Det är

att hälsa med tillfredsställelse att vi
i- skall få investeringsramar, så att vi ung
der en följd av år kan veta hur mycket
s som skall avsättas för skolhusbyggande,
g Jag tror att detta kan medföra ett föri-
billigande av denna byggenskap. När
byggandet har fått ske under tidspress
å har detta förhållande enligt min åsikt
1- nämligen fördyrat detsamma,
s Jag skulle också vilja framhålla att
v- man enligt min mening på många platser
har byggt alltför dyrbart, massivt
>- och mastodontiskt. Jag anser att det är
r möjligt att nedbringa kostnaderna och
It ändå erhålla fullgoda lokaler. Vi måste
;t ha klart för oss att det sker omdaningar
d på skolans område och att det som är
1- aktuellt i dag kanske inte alls är det
i. om 20—25 år. Vi har väl också erfarit
Lr att det i nya stadsdelar och samhällse
bildningar under en viss tid kan bli
;- många elever, varefter det efter några
a år blir avsevärt färre, och då kan lokais
lerna inte fyllas med elever från det
i- ursprungliga upptagningsområdet. I
:e bl. a. sådana fall bör man bygga något
enklare, dock utan att låta eleverna få
> undervisning i undermåliga lokaler,
ir Sedan flera år tillbaka har det framil
förts synpunkter om radio och TV i ut3-
bildningens tjänst, och det har fram3-
lagts önskemål om utredning angående
•a möjligheterna till undervisning i TV
i- på akademisk nivå liksom om vidareut;r
bildningskurser för lärare. Det har ockts
så föreslagits ett radio-TV-korrespon3-
densinstitut samt ettbetygskurs i pen
dagogik i radio. Ytterligare försöksverklt
samhet har föreslagits beträffande etern.
buren undervisning. För min del tror
a- jag att man kan använda både radio och
le TV i undervisningens tjänst i större
ir omfattning än vad som sker för närvata
rande, och vi hälsar med tillfredsstäl -

112 Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lelse att statsrådet Edenman avser att
för vuxenutbildningen föreslå ett ökat
utnyttjande av radio och TV. Det är
klart att man kunnat önska att •—• i varje
fall är det min mening — förslaget tidigare
lett till åtgärder. Då hade man hunnit
längre med denna undervisningsform
och hade nu kunnat erhålla värdefulla
erfarenheter. Det är inte uteslutet
att många av de vuxenstuderande
kommer att beklaga denna försening.

Man kan säga att det framdeles kommer
att ske mycket på skolans område
och det är angeläget att utbildningen
bringas i nivå med tidens krav, men
den takt med vilken detta skall genomföras
beror givetvis på våra resurser.
Huvudsaken är ändå att den goda viljan
verkligen finns. Detta är nödvändigt
för vårt lands utveckling.

Jag skall sedan övergå till en annan
fråga som jag gärna vill säga några ord
om. Det gäller de handikappade. Den
1 juli 1964 infördes ett statligt vårdbidrag
i form av invalidersättning till
sådana barn som är under 16 år och
som på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet,
vanförhet eller annat lyte
för avsevärd tid och i avsevärd omfattning
är i behov av särskild tillsyn och
vård. Denna vårdform tillkom för att i
någon mån kompensera de föräldrar
som själva vårdar sina barn och tar på
sig ett vårdarbete, som annars skulle
medföra betydande kostnader för samhället.
Sociala kommittén som utarbetat
förslaget har beräknat att ungefär 5 000
barn i vårt land skulle vara berättigade
till detta vårdbidrag och att den största
gruppen skulle utgöras av psykiskt
utvecklingsstörda. Det dröjde inte länge
efter det att riksförsäkringsverket utfärdat
ett cirkulär angående tillämpningen
av bestämmelserna samt en PM
med anvisningar för bedömningen av
behovet av vård och tillsyn, förrän vi
kunde konstatera, att bedömningen av
vårdbidragsansökningarna var restriktiv.
Det gjordes då framställningar om
att man skulle utfärda nya tillämpningsföreskrifter.
Sådana meddelades också i

ett cirkulär från riksförsäkringsverket
den 28 januari 1965. I detta cirkulär
hette det: »Barn, som är inskrivna hos
vederbörande centralstyrelse för psykiskt
efterblivna, samt barn, som utan
att sålunda vara inskrivna kan anses
jämställda med sådana i fråga om efterblivenhet,
får anses ha rätt till vårdbidrag.
»

Sedan detta cirkulär utfärdats trodde
vi att frågan om rätten till vårdbidrag
hade fått sin lösning, åtminstone för
den största grupp som kan komma i
fråga. I detta cirkulär fanns en klar
och entydig regel, som inte borde vålla
några bekymmer vid tillämpningen. Genom
att anknyta vårdbidragen till centralstyrelse
förenklades också ansökningsförfarandet.
Men resultatet blev
inte det vi hade hoppats; restriktiviteten
blev inte mindre. Antalet utvecklingsstörda
barn under 16 år, som inte
vårdas på vårdhem eller särskoleinternat,
överstiger säkerligen 15 000, och
vårdbehov torde föreligga för väsentligt
mer än en tredjedel av dessa. Därtill
kommer övriga handikappade barn som
också är i behov av detta vårdbidrag.
Ansökningar har avslagits när det gällt
barn som varit synnerligen vårdkrävande.
Det synes mig som om man i praxis
inte fäster tillräckligt avseende vid det
behov av tillsyn och vård, som föreligger
för de barn som bidragsansökningarna
avser.

Det är angeläget att rätta till detta förhållande.
Jag är övertygad om att vi
här i riksdagen, när vi fattade beslut
om detta bidrag, var av den meningen,
att bidraget skulle bli till hjälp för de
föräldrar som själva svarar för tillsynen
och vården av sina handikappade barn.
Jag finner det därför ytterst beklagligt,
att ansökningar för mycket vårdkrävande
fall har avslagits.

Handikappfrågorna berör många olika
grupper: rörelsehindrade, blinda, döva,
MS-sjuka, epileptiker, alkoholister,
rättsligt missanpassade och många fler.
Antalet handikappade ökar för varje år.
Inte minst bidrar bilolyckorna härtill.

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2 113

Visst blir många av dem som skadas i
bilolyckor botade, men av de över 3 000
personer som varje år skadas svårt i trafiken
är det dock åtskilliga som får bestående
men av både fysiskt och psykiskt
slag.

Det är ingen lätt uppgift att lösa handikappfrågorna,
och i många fall är
det också kostsamt. Men vi får aldrig
förtröttas i vår strävan att söka förbättra
de handikappades situation i skolan och
i samhällslivet och för övrigt genom
tillkomsten av handikappvänliga hus
och lägenheter, skyddade verkstäder
o. s. v.

En välbehövlig förbättring vore att
låta uppgöra en förteckning över de
nya tekniska hjälpmedel som kommer
ut i marknaden. Det sker åtskilligt
på detta område, och det är därför
angeläget att läkare och andra ordinationsberättigade
har tillgång till det
nyaste som kommit ut så att de kan
hjälpa de människor som behöver dessa
tekniska hjälpmedel att få så ändamålsenliga
sådana som möjligt.

Handikappgrupperna har i allmänhet
organisationer som söker tillvarata
sina medlemmars intressen. Alla handikappade
kan emellertid inte själva bygga
upp en organisation åt sig, utan i
vissa fall får deras anförvanter göra
det. Jag kan här nämna Döva barns
målsmän, Sveriges föräldraföreningar
för cp-barn, och De utvecklingsstörda.
Det är ett storartat frivilligt arbete som
utförs inom dessa organisationer och
föreningar. Där tas många värdefulla
initiativ, och många angelägna behov
påvisas. Ofta startas där en verksamhet
som det allmänna övertar och utvecklar.
Det är naturligt att den startas där,
därför att problemen för dessa människor
är så påtagliga.

Det händer att de handikappades
organisationer begär någon ekonomisk
hjälp. Man väger det ena behovet mot
det andra, och det är klart att det hela
alltid blir en bedömningsfråga. Men
när framställningarna avslås måste man

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i för de handikappades skull beklaga det,

0 ty om organisationerna får goda ekonomiska
förutsättningar kan de göra ännu

- mera för de handikappade. Det är också
så att de handikappades intressen
sammanfaller med samhällets, om man
ser det ur rent ekonomisk synpunkt,
r De handikappade önskar kunna arbeta,
g och organisationerna söker medverka
a till att ge samhället möjligheter att tillti
godogöra sig den vilja och den förmåga
n att arbeta som de handikappade har.
s Efter anlagsprövning och träning kan
r de i många fall utföra mycket arbete.

Genom att ge de handikappade hjälpt
medel kan man för andra arbetsuppe
gifter frigöra arbetskraft som tidigare
r bundits för dem. Vi har emellertid

rf många fördomar att övervinna hos

r friska människor när det gäller att få
dem att tro på att många av de handi,
( kappade kan utföra olika slags arbete.
n Jag vill understryka att staten, landstingen
och kommunerna verkligen kan
gör en insats genom att söka bryta
ned de fördomar som finns.

i- Herr talman! Bara några få ord om
a en annan sak som också berör minorii-
teter. Genom den omdaningsprocess

t- som pågår för att åstadkomma en

1 bättre postgång är det många av dem

a som bor långt från allfarvägen som vid

s omläggningen från poststationer till

!r brevbiirarlinjer kommer i en besvärlig

i. situation. Jag skulle här kortfattat

n vilja ge uttryck för den meningen, att

h om man vill beakta minoriternas

a önskemål, måste man också undersöka

v möjligheterna att inrätta postombud

;t som stödjepunkter utmed lantbrevbä c-

rarlinjerna. Frågan kanske för många

r, kan anses liten, men den är viktig för
i- dem som bygger och bor vid sidan av

allfarvägen. Det är kanske en av de
,s viktigaste förutsättningarna för dem att
k stanna kvar i dessa bygder.
it Det kan inte främja en bygd om den
[a allmänna servicen är så ordnad att

n människor som bor ett stycke från

n landsvägen skall behöva lita till enskil -

114

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

da personers hjälp eller tvingas göra
milslånga resor för att hämta sin värdepost.
Man kan för dessa undvika svårigheterna
eller åtminstone underlätta
förhållandena genom att inrätta postombud
som stödjepunkter utmed lantbrevbärarlinjerna.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! I likhet med många
andra ledamöter här i kammaren har
jag gjort anteckningar, som skulle räcka
till en längre föreläsning. Men dagen
lider mot sitt slut, och jag skall försöka
att visa någon hänsyn även till de 77
talare som står antecknade efter mig.

Jag vill börja med att tala litet om
min hembygd och om vad som sig där
tilldragit haver sedan remissdebatten
1966. Sedan dess har vi blivit föremål
för mycken »omsorg» i vad gäller ändringar
av olika slag. Dessa har dock
enligt min mening inte varit till det
bättre. Framför allt har det upprört
oss att de ändringar som gjorts tycks
ha vidtagits utan något inbördes samband.
Sålunda har såväl kontraktsindelning
som tingsställe och vägnämndsområden
iindrats. Och när nu sådana
ändringar sker, bör det ju ändå göras
likformigt. Det sker inte. Tidigare hade
vi t. ex. ett kontrakt som hette Albo-Järrestad.
Det drogs in och vi flyttades till
Gärds kontrakt, som då kom att heta
Gärds-Albo.

Vidare hade vi förut ett tingsställe
tillsammans med Gärds härad. Detta
sprängdes sönder, och man sade att vi
egentligen borde överföras till Ystad
på andra sidan länsgränsen. Det har vi
dock, åtminstone provisoriskt, lyckats
avvärja efter samtal med justitieministern.
Jag hoppas att det skall hålla
även i framtiden. Nu hör vi ihop med
Ingelstads och Järrestads. Vi har flyttats
söderut.

Vad vägnämndsområdena beträffar
hade vi ett som hette Gärds och Albo
vägnämndsområde. Det ändrades, och
nu hör vi till Österlen.

När alla dessa ändringar genomförts,
tycker jag att man ändå bort försöka
ändra i en och samma riktning, så att
vi inte ena dagen får veta att det gamla
skall slås sönder och att vi skall flytta
norrut, medan vi nästa dag av andra orsaker
skall flytta söderut. Det bör vara
litet mer ordning och reda i sådana
ändringar.

Vidare har vi nu fått en ny erinran
om att järnvägarna i våra trakter om
ett par år skall läggas ned. Jag har
tidigare både från denna talarstol och
många platser i Skåne förklarat att vi
heliöver våra kommunikationer även i
framtiden. Man talar så vackert om att
för den händelse någon järnväg läggs
ned skall den ersättas med bussar. Men
i likhet med många andra här i kammaren
vet jag att det går en tid, och sedan
konstaterar man att busslinjen inte
längre är lönsam, varför den dras in
även den. De människor som är bilägare
får kanske inte några större nackdelar
av detta, men andra har inte egen
bil och de försättes i ett allt annat än
avundsvärt läge. Därför bör man tänka
sig för mer än en gång innan man utan
vidare lägger ned järnvägarna och
andra kommunikationsmedel. Man kan
inte hantera en hel landsändas befolkning
på detta sätt hur länge som helst.

Till sommaren planerar man att också
öppna färjtrafik mellan Ystad och
Polen. Skall det då bli så att resenärerna
efter resan till Polen vid landstigningen
i Ystad möts av beskedet: Järnvägarna
är nedlagda, men det visste ni
väl förut, och bussarna har vi också
dragit in, det kommer ni väl ihåg?

Hur skall jag då resa vidare? kommer
väl resenären att fråga. Och svaret
blir förmodligen: Det får du avgöra
själv. Vi har inget intresse av om du
kommer hem eller inte.

Jag säger än en gång att så kan man
inte behandla människor. Man måste
göra någonting för att de skall kunna
trivas i vårt land.

Vägbyggena skulle fortsättas. Vi lo -

Torsdagen den 19 januari 19(57 em.

Nr 2

115

vades nya vägar i detta område från
1963. På grund av tidsförskjutning ändrades
det till 1965. Men 1967 skulle det
säkerligen bli av ■— då skulle vi ha medel
tillgängliga för detta ändamål. Det
sista meddelande som vi fick var att
vi inte kunde tänka på att få någonting
gjort förrän efter 1970. Sätt er in i
vår situation, mina vänner här i kammaren!
Vi har inga vägar som fyller
anspråken. Man drar in järnvägen, lägger
ner busslinjerna och säger till människorna
alt de skall trivas. Det är mer
än som kan begäras av människor i
vanliga fall.

Som slutkläm har tidningarna släppt
ut någonting — det läcker ju överallt
nuförtiden — om att vi skall få ny
länsindelning. Förutom de ändringar
jag tidigare har relaterat, står vi inför
utsikten att tillföras Malmöhus län. Det
vore det allra bästa sättet att definitivt
ta livet av den landsända som jag kommer
ifrån. Ingen skall försöka inbilla
mig att de styrande i Malmö skulle ha
något intresse för oss därborta. De har
tillräckligt med bekymmer för det s. k.
Örestadsområdet; klarar de av den saken,
är de mycket duktiga, men jag
tvivlar på att de orkar med det. Att de
skulle göra någonting för oss där borta
i öster är fullkomligt uteslutet. Om
dessa uppgifter visar sig vara riktiga,
kommer vi i mitt eget län att klart och
tydligt säga ifrån att vi inte vill veta av
något dylikt. Vi vill ha rätt att leva
kvar under sådana omständigheter att
även vi i den östra delen av Skåne kan
räknas som fullgoda medborgare.

Jag skulle vilja resonera något litet
om vissa andra saker. Man har i dag
från denna plats fått veta vad man
visste förut, nämligen att vårt ekonomiska
läge är allt annat än tillfredsställande.
Det finns ett underskott i
handelsbalansen på 1,5 miljard — kanske
det inte blir mer än 1,4 miljard
i år, men finansministern meddelar
själv att det inte finns några större utsikter
till bättring under det år som nu
börjat. Tror någon på fullt allvar att

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

n vi kan fortsätta på detta sätt och varje
l- år dra på oss ett importöverskott på
•t 1,5 miljard? Jag och många med mig
:- tror det inte. Det hela måste sluta med
4 ekonomisk katastrof. Den stora frågan
:t är, om vi inte kan göra någonting åt
g detta problem. Det är utan tvivel möji
ligt. Vi kan lära oss att i detta ansträngi-
da ekonomiska läge något mer ta vara
r på vår egen produktion.

;- Jag vet inte hur många av er som
i- lyssnade på radion i morse. Det medr
delades där att möbelimporten under
i fjolåret från öststaterna hade ökat med
28,8 procent och att de svenska tillit
verkarna uttalade stora bekymmer för
It hur de skulle kunna klara sina företag
y och sina anställda — glöm inte det
r sista! Vi kan inte leva så sorglöst att
r vi bara tror att vi kan köpa utomlands
it allt vad vi behöver utan att bekymra
''t oss om våra egna näringar. Vi får nog
i- ganska fort lära oss att ta mera hänsyn
a till våra egna näringar än vi gjort den
a senaste tiden.

ir Vad inträffar i dagens läge? De som
i. läser pressen litet mera noggrant ser
i- att antalet konkurser ökar för varje vecg
ka, liksom också antalet friställda mänle
niskor. Man säger friställd i våra dagar
:a — förr hette det arbetslös. Men även
n om benämningen ändrats, blir det hela
a, inte bättre för de människor det gäller,
h I detta bekymmersamma läge har åtiv
skilliga gånger av den borgerliga oppora
sitionen till regeringen framförts den
tt tankegången att man skall ta kontakt
n för att försöka lösa dessa problem gemensamt,
och det har föreslagits en
et rundabordskonferens. Man kan kalla
ig det vad man vill, men jag tror upprikm
tigt sagt att det är högeligen på tiden

o- att regeringen tar kontakt med den

s- borgerliga oppositionen. Det går inte
i att bara rycka på axlarna och säga att
n- detta inte gör någon nytta. Det vet vi
■d ju inte förrän vi har prövat. Jag anser
ir situationen vara så allvarlig att vi alle;t-
sammans är pliktiga att söka göra vad
iu vi kan för att förbättra den.
itt Det är nu meningen att vidta vissa

116 Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hårda åtgärder. Många av dem är det
väl inte så mycket att säga om. Man
lägger vad jag kallar straffavgift på en
del av byggenskapen, och många byggare
kan utan tvivel lugna ned sig något.
Men när man tar med t. ex. butikerna
i de nya stadsområdena, kyrkor,
församlingshem o. s. v., ifrågasätter jag
om man inte börjar gå litet för långt.
För min del räknar jag inte småkyrkobvggena
i de stora stadsdelar som nu
bildats såsom någonting onödigt. Jag
anser tvärtom att de är lika nödvändiga
som mycket annat. Jag tycker att
regeringen borde ha skilt ut dessa ting
från andra, som vi kan vänta något
med.

Det blir nu eu mängd pålagor — det
vet vi och det får vi väl i stort sett finna
oss i. Vi har emellertid en, låt mig
kalla den omställningsskatt, som i nästa
månad skall betalas för fjärde gången,
om jag inte minns fel. Denna omställningsskatt
skulle vi sedan inte ha längre,
var det sagt, utan vid övergången
till den »härliga» högertrafiken skulle
omläggningsskatten försvinna. Jag hade
litet svårt att tro på detta, och nu har
vi fått bekräftelse: omläggningsskatten
skall försvinna under sitt gamla namn
men permanentas under ny beteckning.
Vi blir inte av med skatten utan den
ökas tvärtom.

Sedan skall vi då få högertrafiken,
som kommer att ställa till mycket ohägn
för människorna under hösten. Men det
blir en senare fråga. En del kommer
väl inte att säga mer om detta. Vi kan
emellertid vara övertygade om att det
kommer att bli stora besvärligheter efter
den 3 september i år — något som
en del glada människor här i kammaren
inte tänkte på när riksdagsmajoriteten
i klar strid mot svenska folkets
klart uttalade vilja voterade igenom högertrafikförslaget.
Det är inte säkert att
alla stiger upp efter den 3 september
och säger, att detta gjorde vi utomordentligt
bra; kanske kommer man istället
att skämmas för följderna. Men det
är för sent att ändra på den saken nu.

Från denna talarstol har en hel del
också sagts om världssvälten. I går meddelade
den svenska pressen att var
tredje indier svälter i eu delstat som
heter Bihar. 125 miljoner indier får inte
tillräckligt med mat för dagen. Problemen
är alltså synnerligen allvarliga. Det
land som försöker göra mest för att
lindra denna nöd är USA. Där står man
t. o. m. i begrepp att helt enkelt avskaffa
sin jordbank och planerar även att
odla upp ytterligare mark för att på det
sättet söka hindra den stora världskatastrof
som annars kommer att inträffa
genom svälten.

Vi bör i detta läge försöka ge vårt
lilla bidrag. Och när man ställer frågan,
om det egentligen är någon idé att skicka
livsmedel och om vi inte i stället bör
inrikta oss på att hjälpa på längre sikt,
vill jag säga att vi skall göra bådadera.
Ty att säga till en människa som i dag
svälter, att det viktigaste är inte att du
får livsmedel i dag eller i morgon utan
om några år, går ju inte. För att kunna
få det bättre i framtiden måste människorna
ha möjlighet att överleva. — Vi
bör allvarligt tänka på dessa ting.

Mycket har också sagts om u-hjälpen.
Vi vet allesammans att u-hjälpen diskuteras
livligt. Det skrivs långa artiklar i
alla tidningar, det hålls många tal om
den, och överallt hävdas att Sveriges
u-hjälp är alldeles för liten — den uppgår
inte till mer än 400 miljoner — och
att det är en skamfläck för vårt land att
vi inte vill hjälpa mer.

Ja, det kan tänkas att det är så. Men
vi måste själva försöka leva på ett annat
sätt för att skapa möjligheter för
ekonomisk hjälp. Vi kan enligt min
uppfattning inte bara säga att samhället
skall satsa ännu mer. Det finns
många människor i vårt land som i dag
har tillräckligt svårt att försöka klara
sig själva på sin lilla inkomst. Den som
går ut och säger till dessa människor,
att nu skall vi öka samhällets insatser
på u-hjälpsområdet, kommer inte att
vinna något gehör. I stället torde vederbörande
mötas av yttranden som är så

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

117

olämpliga att jag inte skall återge dem
från denna talarstol.

Nej, låt oss försöka få en bättre handelsbalans,
låt oss försöka att tillsammans
skapa bättre ekonomiska möjligheter.
Den dag vi lyckas därmed kan
vi, mina vänner, på fullt allvar diskutera
en ökning av u-hjälpen. Ökningen
åstadkommes emellertid inte genom att
man håller långa tal eller skriver stora
tidningsartiklar. I stället bör inte minst
vi i detta hus, som nu fått en bättre lön
även med hänsyn tagen till skatteprogressionen,
kräva mera av oss själva
tills samhället får bättre ekonomiska
resurser. Vi har större möjligheter härvidlag
än genomsnittsmedborgaren. Jag
skall själv försöka att under det kommande
året ge mera till Lutherhjälpen
än jag gjort tidigare. Att ställa krav på
samhället kostar inte så mycket, men
vi måste säga till oss själva: Gör mera
än du gör i dag! Vi måste omsätta orden
i handling och hjälpa dem som har
det sämre än vi.

Herr talman! Med hänsyn till att så
många namn återstår på talarlistan slutar
jag nu mitt anförande.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Det är ju så att en remissdebatt
går från ämnesområde till
ämnesområde. Jag tror att herr Nilsson
i Bästekille talade om allt ifrån Österlen
till Indiens svältande människor.
Herr Nilsson beskrev situationen på det
sättet, att villkoret för att vi skall kunna
hjälpa t. ex. Indien måste vara att vi
får en bättre ekonomi i vårt land. Jag
vill fråga: Hur länge skall man då vänta?
Under 1960-talet har standardstegringen
varit den högsta som vi upplevat
och vår bruttonationalprodukt har ökat
med ungefär 4 procent om året. Även
detta år säger finansministern att vi
har att vänta en liknande höjning. Jag
tycker att detta är det väsentliga. Vi
har varje år en höjning av bruttonationalprodukten
och vi har inte råd att
vänta på bättre tider när det gäller att

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

n hjälpa svältande människor. Jag tror
inte att man kan komma undan så lätt
som genom att ge ett privat bidrag. Ett
i- sådant hälsas med stor tillfredsställelse
;- av alla organisationer, men vi i riksdan
gen kommer inte undan med en så rei-
lativt lättköpt lösning av ett stort världsn
problem.

t Det är inte första gången jag uppträa
der i denna talarstol för att plädera för
4 utvidgat u-landsbistånd, men det är
n första gången som regeringen inte företräds
av Ulla Lindström. Jag skall inte
a kommentera hennes avgång på annat
a sätt än att jag vill säga att den i alla
fall har ställt u-landsdebatten på sin
g spets; vi har kommit att diskutera
i- u-landshjälpen mer än tidigare här i
n landet. Den socialdemokratiska tidningå
en i Köpenhamn, Aktuellt, skrev i ann
ledning av fru Lindströms avgång nåa
got som jag gärna vill återge. Ulla Lindström
har, skrev tidningen, pekat på
r att u-landsbiståndet hör till de anslag
där det är omöjligt att kompromissa,
å därför att det rör sig om människor.

Det är just i den situationen vi befinner
oss. Regeringen säger att i den allmänna
avvägningen har det inte funnits
större utrymme för u-landsbistånä.
det. I stramhetens tecken har också
11 detta anslag fått en mindre höjning än
n önskvärt. På andra sidan står vi, som
menar att ökningar brådskar, eftersom
r- det är just människor det gäller. Vi har
3t inte råd att vänta.

i- Jag skulle innan jag går vidare vilja
.4 peka på några saker i vår administraig
tion beträffande u-hjälpen som jag finl-
ner väsentliga. Den samordning som inleddes
i och med att SIDA skapades bör
it fortsätta. All u-hjälp bör handläggas unit
der ett ämbetsverk och ett departement,
n nämligen SIDA och utrikesdepartemenå
tet, och inte som nu delas upp på fiig
nansdepartementet, utrikesdepartemen,
7i tet och i viss mån socialdepartementet.
3- Jag tror att det är nödvändigt för att vi
tt skall få grepp om utvecklingen att vi
tt gör denna samordning. Det är alldeles

118

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

självklart för var och en i denna kammare,
att finansdepartementets prövning
ändå kommer in i bilden liksom i
alla andra sammanhang. Herr Sträng
kommer inte bort ur bilden, även om
dessa frågor förs över till utrikesdepartementet.

Naturligtvis ser man med en viss oro
att de bilaterala insatserna ökar kraftigare
än de multilaterala. Det är ibland
omöjligt att dra en bestämd gräns mellan
dem. Man talar nu om multibi-insatser,
men så långt det är möjligt bör vi
i vårt land anlita internationella organ.
Vi bör gå över FN och dess underorgan.
Om vi satsar mer multilateralt, tror jag
emellertid att det är nödvändigt att vi
också ägnar mer intresse och mer folk
åt den internationella administrationen
för att bidra till en effektivare u-hjälp
internationellt sett.

Jag skulle vilja ta upp ett mycket
konkret exempel när det gäller samordningen
internationellt. Ofta företer
u-landsbiståndet i mottagarlandet en
rätt splittrad bild. Det är olika länder
som kommer dit för att göra insatser
och det är olika FN-organ. Sinsemellan
sysslar de med u-hjälp utan att ibland
riktigt veta om varandra, även om representanterna
någon gång träffas på
»cocktailparties». Jag tror att det vore
nödvändigt att Sverige arbetade för att
FN:s representant i det egna landet eller
i mottagarlandet verkligen fick en
ledande och framför allt samordnande
ställning, så att han liksom finge leda
u-hjälpen och gentemot mottagarlandet
vara en »samordningsminister».

Sverige har bestämt sig för en länderprioritering
och ett ämnesval. Statsrevisorerna
talar om att vi behöver en superprioritering
bland de länder som vi
i SIDA har valt ut. Det är alldeles klarl
att detta är en klok linje. Vi kan inte
famna allt här i världen, även om det
finns fattiga människor på många håll.
Med våra begränsade insatser bilateralt
måste vi koncentrera oss. Det är alldeles
självklart.

Statsrevisorerna säger att vi bör vrida
hjälpen åt de östafrikanska staterna.
Jag skulle vilja erinra om detta, därför
att jag tycker att det är en riktig linje.
I detta sammanhang skulle jag också
vilja få med Zambia. Även om vi kanske
inte skall räkna detta land till prioritetsländerna,
bör vi under en tid framöver
hjälpa landet. De östafrikanska
staterna och Zambia har nyss fått sin
självständighet. Det är unga demokratier.
De lever i närheten av det så beryktade
Sydafrika. Sedan bar vi också
Portugal med Mozambique och Angola,
och alla vet vad det vill säga. Vi bör
hjälpa dessa länder att bli ekonomiskt
oberoende av diktaturstaterna. Jag hoppas
att vi kan främja en sådan utveckling
i vår planering framöver.

Vårt ämnesval har hittills i första
hand varit utbildning och familjeplanering.
Naturligtvis gör vi också andra
insatser, men de båda nämnda är de
förnämsta. När man reser t. ex. i Afrika,
vilket jag i somras gjorde på bl. a. ett
stipendium från denna riksdag finner
man ganska snart att det föreligger ett
stort behov av yrkesutbildning. Från
västerländskt håll bar man länge inriktat
den högre undervisningen på rent
teoretiska ämnen, och detta behövs sannerligen
för fortsatt utbildning vid universitet
och andra läroanstalter. Men
jag tror att yrkesutbildningen är oerhört
värdefull för den breda massan.
Detta gäller naturligtvis inte minst
kvinnoutbildningen, som också Sverige
ägnat särskilt intresse åt.

Det avgående statsrådet Ulla Lindström
har ägnat mycken tid åt att få oss
att förstå familjeplaneringens betydelse
för u-ländernas välfärd. Hon har lyckats
internationellt och jag skulle vilja
säga att det är på den punkten som hon
har gjort sin mest betydelsefulla insats
under sin tid som u-hjälpsminister.

Förra året framkastade jag i remissdebatten
tanken, att kyrkorna och samfunden
i detta land skulle klargöra vad
de ansåg i denna fråga. Broderskapsrö -

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

119

relsen tog på sin årskonferens i Värnamo
upp frågan och skrev om den till
Ekumeniska nämnden. I slutet på förra
året kom ett svar som knappast kräver
något tillägg i fråga om klarhet. Jag
skall referera det i de åtta punkter, i
vilka jag tycker att man kan sammanfatta
det. Det kan ha sitt värde att det
blir antecknat till protokollet.

1) Nämnden konstaterar att klyftan
mellan rika och fattiga länder ökar oroväckande.

2) De rika industriländerna bör bidra
med kapital och personal för att
komma till rätta härmed, och man talar
där om 2 procent av bruttonationalprodukten.

3) Ett effektivt u-landsbistånd kräver
betydande förändringar i den ekonomiska
strukturen i många länder.
Ärade kammarledamöter! Låt mig inskjuta:
Det hade varit värdefullt om
kyrkan i slutet på 1800-talet hade sagt
detta, när den svenska arbetarrörelsen
krävde en strukturell omdaning i vårt
samhälle. Nu säger man det emellertid
i ett internationellt sammanhang.

4) Frukterna av u-landshjälpen hotas
emellertid att ätas upp av den snabba
befolkningsökningen.

5) Kyrkorna bör därför ställa sig positiva
till familjeplaneringen och försöka
påverka politikerna och opinionen
i denna riktning.

6) Vad frågan gäller är ansvarigt
föräldraskap, där varje föräldrapar måste
få rätt att bestämma hur många barn
de skall ha.

7) Kyrkorna bör ta del i nationella
och andra program genom att ge finansiellt
bistånd samt förse länderna med
personal och utrustning varigenom
människorna kan få tillgång till barnbegränsande
medel.

8) Kyrkorna bör intressera sig för en
forskning på detta område i syfte att
möjliggöra metoder som är billiga, effektiva
och acceptabla ur medicinsk, moralisk
och religiös synpunkt.

Detta uttalande har Ekumeniska

Vid remiss av statsverkspropositionen in. in.

i- nämnden gjort. Bakgrunden är ett konfe11
rensuttalande i Geneve, där 400 männia
skor från olika kyrkor och samfund
r världen över var samlade. Jag tror att
g det är av varde att notera detta uttalan1
de.

i- Mitt anförande tycks bli långt, men
t det är ett viktigt ämne.

Jag skulle emellertid vilja fortsätta
n med att säga något om bidragen till de
i- frivilliga organisationerna, vilka bidrag
nu då SIDA:s anslagsbegäran skurits
i- ned, hotar att bli väsentligt mindre. Det
:t har rått en viss återhållsamhet i fråga
r om sådana bidrag och det kan vara
i- förståeligt. Men trots att riksdagen har
gjort ganska klara uttalanden förefaller
i- behandlingen att vara väl restriktiv.
). Man säger att relationerna mellan t. ex.
missionsrådet och SIDA är de allra
bästa, men när man granskar SIDA:s
n bestämmelser på denna punkt anar man
ändå en viss rädsla för att ge bidrag
n utan att en del villkor först blivit upp•t
fyllda. Jag tror att SIDA med stort förd
troende kan ge bidrag och vara säker
på att de förvaltas på bästa sätt. Om man
s vill hjälpa människor till sjukvård och
a utbildning, finns det säkert inget bättre
och billigare sätt än att höja dessa
y_ bidrag väsentligt. Jag finner det inte
alls orimligt att man i framtiden av„
sätter 25 å 50 miljoner kronor om året
till frivilliga organisationer.
it Här är det inte fråga om konkurrens
utan om komplettering. Men jag har en
n annan bestämd idé, nämligen den, att
detta bidrar till en sund demokratisea
ring inom u-länderna själva. Missionen
!_ och kooperationen, som det här främst
d gäller, har ju motsvarande organisation
ner ute på fältet, och man stärker deras
aktivitet avsevärt på detta sätt. Yi skall
ha klart för oss att det är folkrörelserna
n i detta land som skapat vår egen dett
mokrati.

i- I propositionen anföres att regeringi-
en överväger att införa ett unilatiralt
investeringsgarantisystem. Jag vill gär:a
na hälsa detta med tillfredsställelse. Om

120 Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vi skall kunna tänka oss en industrialisering
i u-länderna — och det är nödvändigt
— så måste den privata industrien,
som i Sverige motsvarar ungefär
90 procent av vår industri, finna det
möjligt att investera.

I många av u-länderna är det politiska
läget instabilt, och det kan ju hända
att man nationaliserar utan att lämna
fullgod ersättning. Sådana garantier
rymmer naturligtvis många problem,
men jag hoppas att regeringen skall
kunna finna en lösning, och jag förutsätter
att, om sådana investeringsgarantier
lämnas, staten också får inflytande vid
dessa industriers u-landsinvesteringar.

Det har, herr talman, talats rätt mycket
om att opinionen i vårt land inte är
mogen för en större u-hjälp. Jag skulle
vilja fråga, vem är det som skapar opinionen
om det inte, bl. a. i varje fall är
de ansvariga politikerna, d. v. s. vi
själva. Egentligen bör politikerna vara
före opinionen. Vi måste ju se in i framtiden.
I denna fråga som i så många
andra är det til syvende og sidst en fråga
om vad som är rätt som skall vara
avgörande. Och det som är rätt kan man
alltid försvara.

Nu finns det emellertid en opinion.
Uttalandena växer i antal från olika
organisationer. Människor är beredda
att beskatta sig själva i väntan på att den
statliga u-hjälpen skall växa. Vi har
bl. a. sett detta vid olika universitet.
Sällan har det väl funnits en så stark
och samlande, upplyst opinion som just
i denna fråga. Och det väsentliga i denna
fråga, tycker jag, är att inget regeringsförslag
ännu mött motstånd i riksdagen,
utan i stället har det gjorts ansträngningar
att försöka komma fram
till högre bidrag.

Hittills, herr talman, har man kunnat
säga och hänvisa till att det saknats
projekt. Nu har denna orsak försvunnit.
SIDA har förklarat att nog finns det
ting att satsa på, om man bara vill
satsa. Anslagsbegäran ifrån SIDA är
också betydligt större i år än tidigare.

Men regeringen har som bekant prutat
betydligt, inte minst på personalsidan,
vilket gör att det blir svårt att planera
för framtiden och för det kommande
budgetåret, då man hoppas få mer att
röra sig med.

Jag lyssnade med stort intresse till
herr Strängs anförande här i förmiddags.
Jag fattade honom så, att han
egentligen inte hade någonting emot att
se en höjning av u-landsbiståndet under
förutsättning att man kunde peka på en
motsvarande inkomstförstärkning. Jag
tror också att det är alldeles nödvändigt
att man, om man skall motionera här i
riksdagen om högre u-landsbidrag, också
måste visa hur man på skattevägen
skall kunna nå målet. Egentligen rör det
sig bara om små summor för den enskilde
individen, det visar sig när man
företar en granskning. Det finns naturligtvis
olika vägar att gå, och jag skall
här peka på några.

Broderskapsrörelsen tog vid sin konferens
i somras i Värnamo upp försvaret
till diskussion och undrade, om man
inte kunde sänka tillväxttakten där och
i stället höja u-landsbiståndet. Såväl
det militära försvaret som u-landshjälpen
är egentligen en del av vårt gemensamma
försvar utan att anslagen därför
behöver bli alltför beroende av varandra.
Vi vet att försvarspolitiken har gått
i riktning mot en fastlåsning så långt
det varit möjligt av nuvarande utgiftsnivå.

Vi skrev sedan till regeringen och
föreslog en höjning av omsättningskatten
med Vs procent. Detta skulle innebära
60 å 70 kronor per år och normalhushåll
men ge staten cirka 200 miljoner
kronor. Vi har blivit bönhörda på
båda punkterna, men ändå är budgeten
underbalanserad, och vi behöver låna
upp en miljard.

Det är alltså ingen stark budget. Vi
kan inte fresta på den mera än som har
skett och vi måste söka efter utvägar att
öka inkomstsidan.

Det belopp det skulle röra sig om för

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

121

SIDA är ungefär 65 miljoner kronor.
Den omsättningsskatt som höjes nu får
ett utslag på 11,11 procent i utförsäljningsledet.
Om vi höjer detta med 0,09
procent, d. v. s. till 11,2 procent, så
skulle det ge SIDA exakt vad vi skulle
behöva ge SIDA. För en normalfamilj
skulle det göra 25 kronor, d. v. s. ungefär
2 kronor i månaden. Det är faktiskt
inte mycket att bråka om, ifall man
verkligen vill fatta ett sådant beslut.

Men det finns naturligtvis även andra
vägar. Personligen, som socialdemokrat
och socialist, skulle jag helst se att uttaget
gjordes progressivt på det sätt
som största delen av statsfinansieringen
bör ske. Man kan tänka sig att i framtiden
lägga skatt på turistresorna, på
reklamen, på större arv och förmögenheter
för att finansiera en utbyggnad av
u-landshjälpen.

Jag tror att man bör göra klart för
sig att om det skall kunna bli någon
verklig samling i år kring ett högre anslag
till detta ändamål, så måste finansieringssättet
anges. Jag har lyssnat med
intresse på mina borgerliga riksdagskolleger,
som här till dels har talat om
u-landshjälpen, men ingen har egentligen
i klartext sagt ut vad man önskar
på denna punkt. Det är kanske för tidigt,
eftersom vi har några dagar kvar av
motionstiden. En talare som talade mycket
engagerat, nämligen herr Rubin,
anförde att man skulle kunna ta ut detta
bidrag på socialreformerna på ett
eller annat sätt. Jag skulle för min del
bli glad om han ville klargöra vilken
socialreform han ville ta pengarna från.

Man skall givetvis inte, även om man
som socialdemokrat är missnöjd med
regeringen på denna punkt, inbilla sig
att vi hade haft ett bättre läge med en
borgerlig regering med högern, folkpartiet
och centern som kompanjoner.

.lag tror att det är nödvändigt för oss
att bedriva en stark politisk upplysning
i u-landsfrågan för att människor ute
på fältet — bl. a. de som herr Nilsson i
Bästekille talade om — skall förstå hur

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

livsviktig denna fråga är. En orsak till
r att kyrkorna är så ivriga är naturligtvis
att de i årtionden har sysslat med denna
9 fråga och känner situationen,
å För att i ett nötskal sammanfatta läe
get vill jag allra sist citera världsbanIj
kens chef, som delar upp världens be:-
folkning inte i tre utan i fyra klasser,
t Socialgrupp 1, höginkomsttagare, omfati
tar ca 800 miljoner människor som
tjänar över 3 750 kronor om året. Sociala
grupp 2, medelinkomsttagare, består av
t ungefär 400 miljoner människor som
- tjänar 1 250—3 750 kronor om året. So;t
cialgrupp 3 utgöres av de fattiga männ
niskorna, som tjänar mellan 500 och
1 250 kronor om året; de är litet över
å 1 miljard till antalet. Så kommer den
sista miljarden i socialgrupp 4, de rikv
tigt fattiga, som tjänar mindre än 500
kronor om året.

r Detta är alltså den världssituation vi
a har att röra oss med. Jag vill sluta där
jag började: det är svårt att tänka sig
att vi skall vänta tills vi får en bättre
rj ekonomisk situation här i landet innan
vi höjer anslagen väsentligt,
n

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
r genmäle:

Herr talman! Herr Svensson i Kungv
älv ställde ett par frågor, bl. a. denna:

Hur länge skall vi vänta med att öka
l’ u-landshjälpen? För att inte något missförstånd
skall råda vill jag klart dekla*
rera, att jag ingenting har att invända
'' mot u-landshjälpens ökning.

Vi har försökt vidga vårt bistånd liu
tet grand varje år så gott vi har kunnat,
a men i dagens läge har vi, om vi vill se
d sanningen i ögonen, en situation som
g manar oss alla till eftertanke. Det har
a här framhållits för oss att vi har ett underskott
i handelsbalansen på 1 500
miljoner kronor. Vi skall ge svenska
s folket en skattehöjning på 1 600 miljog
ner kronor men måste ändå låna 1 100
e miljoner kronor. I detta läge, herr
i Svensson i Kungälv, kan jag icke med
r bibehållet ansvar stiga fram och kräva

122

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ytterligare 1 000 miljoner kronor till
u-landshjälp. Den dag däremot då vi
inte har denna situation, då vi inte har
något underskott, inte behöver låna
och inte heller beskatta folk på detta
sätt, då har jag ingenting emot att man
kräver en höjning med 1 miljard kronor
på detta område.

Det räcker inte med känsla i en fråga
som denna, vi måste även använda
vårt förnuft. Jag vill än en gång upprepa:
Gå ut och fråga alla de familjer
som har 15 000 kronor i årsinkomst,
om de anser att de tål mer än de utsätts
för genom den nya proposition
som vi skall besluta om i år! Jag tror
det inte.

Låt oss däremot —• det vill jag än en
gång understryka —• alla försöka att
kräva någonting mer av oss själva under
detta år! Låt oss också hjälpas åt
att skapa en bättre situation, så att vi
kan öka den u-landshjälp som ingen
har något att invända mot, åtminstone
inte jag! Jag anser emellertid också att
vi måste ta hänsyn till den ekonomiska
situation vari vi befinner oss.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är alldeles klart,
vilket jag väl också framhöll, att vi har
anledning att kämpa för rättvisa bland
medborgarna i Sverige så länge vi befinner
oss i det här huset, och detta
kommer jag också att göra för min del.
Det existerar en orättvis inkomstfördelning
i vårt land, som det finns all anledning
att på ett eller annat sätt komma
till rätta med genom sociala insatser.
Här finns mycket att göra och herr
Nilsson i Bästekille och jag kan gärna
hjälpa till.

Men hur länge skall vi vänta då vi
ändå befinner oss i den bästa ekonomiska
situation vi någonsin haft i det
här landet? Jag sade att en höjning av
omsättningsskatten för en normalfamilj
rör sig om 2 kronor i månaden vilket väl
inte kan anses vara mycket. Kanske kan

det också finnas andra finansieringsmöjligheter
som inte går ut över dem
som har det verkligt svårt, så att de
slipper betala dessa 2 kronor i månaden.

Beträffande underskottet i betalningsbalansen
är att märka, att man om man
vill kan utforma u-lijälpen så, att betalningsbalansen
i stort sett inte påverkas.
I själva verket har vi redan
detta läge, eftersom inflödet till landet
är nästan lika stort som utflödet —- även
om det är rätt svårt att göra en exakt
beräkning.

När herr Nilsson i Bästekille talar om
att fråga människorna har jag en känsla
av att det är som att spotta på fingret,
lyfta det och känna vart vinden blåser.
Kan vi verkligen som ansvariga politiker
handla på detta sätt i en allvarlig
fråga? Bör vi inte klart och tydligt säga
ifrån vad det här gäller? Vi är svenska
riksdagsmän, valda av svenska medborgare
som har möjlighet att göra sig
hörda genom att välja oss, men det finns
en tyst opinion som inte kan göra sig
hörd, nämligen de svältande människorna
i t. ex. Indien.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Med tanke på den snäva
budget som finansministern presenterat
för oss i år förstår man att t. o. m. statsminister
Erlander, som dock många
gånger visat prov på en ovanligt rik
fantasi, haft svårt att finna någon utväg
för att popularisera regeringens politik.
I samband med Ulla Lindströms avhopp
iscensatte han en happening som helt
plötsligt ledde till att vi inte bara fick
ett kvinnligt statsråd, jag tänker då på
Alva Myrdal som vi alla känner väl och
högt uppskattar, utan också en ny familjeminister
som statsministern inte
ens hade träffat före utnämningen. Varför
denna oerhörda brådska? Det måste
väl ändå betyda att statsministern ansåg
att regeringens försummelser på det
familjepolitiska planet var större och
påtagligare än på andra områden. Var -

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

123

för lät han annars den sedan länge till
industriminister utpekade statsrådskandidaten
Krister Wickman få stå över
till nästa gång. Wickman påminner
osökt om den kapplöpningshäst om vilken
det sades att han alltid är anmäld,
sällan startar och aldrig kommer i mål.

Jag förstår att statsministern känner
oro inför svenska folkets reaktion med
anledning av den snävhet, med vilken
kraven på en aktiv familj ep olitik har
bemötts i statsverkspropositionen. Dess
värre har det under en lång följd av år
varit så, att regeringen sagt nej till oppositionens
förslag om en utbyggnad av
samhällets stöd till barnfamiljerna, vartill
givetvis också räknas de ofullständiga
familjerna, de ensamstående barnförsörjarna.
Jag syftar här på de förslag
som vi år efter år lagt fram om utbyggnad
av daghem och lekskolor. Det
befogade i den kritik, som framförts mot
regeringens sätt att handlägga dessa
viktiga frågor, kan inte längre fördöljas.

Statsrådet Odhnoff säger i en av sina
första intervjuer att barndaghem, fritidshem
och lekskolor ligger henne
varmt om hjärtat, och man får hoppas
att hon skall få gehör hos finansministern
för de ökade krav som oundvikligen
måste ställas på statskassan, om hennes
roll som familjeminister inte skall
bli totalt innehållslös. Undrens tid kanske
inte är förbi och finansministern
kanske är en sådan trollkarl, att han
trots det nuvarande skärpta ekonomiska
läget kan skaka fram de medel som erfordras
för en verkligt aktiv familjepolitik,
ett konststycke som han i varje
fall under den tid jag har varit i riksdagen
inte särskilt intresserat sig för,
fastän det ekonomiska klimatet varit
betydligt bättre än det för närvarande
iir.

Även om det är frestande skall jag
avstå från att här kommentera vissa övriga
intervjuuttalanden av fru Odhnoff.
•lag skall i stället uttala den förhoppningen,
att hon i sina försök att sätta
sig in i det stora problemkomplex som

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

11 familj ep olitiken utgör studerar de mol-
tioner, som folkpartiet år efter år väckt
r och vari det framförs krav på en samr
lad målsättning på familjepolitikens
l- område och på en ordentlig utredning
1. av hela det komplex, som frågan om
1. barntillsyn, daghem och familjedaghem
r utgör.

d En mycket viktig del av familjepolin
tiken är också hur skattesystemet är
r utformat och hur de kontanta bidrag
is som utgår till familjerna kompletterar
r systemet för samhällets stöd till barni-
familjerna.

v Den gifta kvinnan bör ha frihet att
välja mellan att arbeta i hemmet och
l" att yrkesarbeta. En förutsättning för en
sådan valfrihet är att hon har möjlighet
att lämna hemmet och barnen och
kan känna sig trygg för att dessa blir
omhändertagna under hennes bortovaro.
Härför fordras en kraftig utbygga
nåd av samhällets resurser för barntills-
syn bl. a. genom daghem och lekskolor,
a Under de senare åren har behovet av
i- kvinnlig arbetskraft på åtskilliga områLe
den blivit alltmer skriande, och det är
ts detta som har aktualiserat kravet på
s- ökade samhällsåtgärder för förskolei-
barn. Tyvärr har dock utbyggnaden av
i- tillsynen av dem inte alls skett i takt
11 med den ökade efterfrågan. De gifta
r- kvinnorna har nämligen i stigande grad
n valt att ägna sig åt förvärvsarbete, och
n de har också av olika arbetsmarknads;a
politiska åtgärder stimulerats härtill,
r- Bristen på daghemsplatser har dock
e- gjort att många familjer fått nöja sig
je med provisoriska lösningar för barnens
s- omhändertagande och t. o. m. i vissa
r, fall nödgats lämna sina barn utan tillit
syn.

te Under år 1966 beslöt riksdagen en betydande
ökning av det statliga stödet till
ig barnstugeverksamheten, och man syfv-
tade till en kraftig utbyggnad av barn''f.
tillsynen. Stödet utgår dels i form av
p- bidrag till anordnandet av barnstugor
ta och dels till driften av dessa. Enligt som
cialstvrelsens undersökningar har kom -

124

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

munerna det senaste året satt i gång en
mycket omfattande utbyggnad av daghem
och gemensamma barnstugor. Tydligen
har det utökade statliga stödet
haft en välbehövlig stimulerande effekt
på kommunerna. Fram till den 1 juli
1968 räknar man med en utökning av
mellan 10 000 och 12 000 nya platser,
vilket tillsamman med de nuvarande
13 000 platserna gör cirka 25 000. Trots
den ökningen — alltså nästan en fördubbling
av det tidigare antalet -—
kvarstår ett hopplöst avstånd mellan
tillgång och efterfrågan. Det finns nämligen
över 400 000 barn i åldern 2—5
år. Det måste alltså dröja en mycket
avsevärd tid innan daghemsverksamlieten
kan utbyggas så, att den svarar
mot behovet.

Fru Ekendahl berörde nyss i sitt anförande
samma problem och uttalade
sin tillfredsställelse över den utbyggnad
av daghem som pågår inom kommunerna.
Jag hade också väntat mig
att hon skulle ha tagit upp frågan om
familjedaghemmen som ett nödvändigt
komplement till daghemmen. Hon gjorde
inte det, men jag hoppas att hon
har samma åsikt som jag i fråga om behovet
av dessa familjedaghem i nuvarande
läge.

Det är såvitt jag kan finna nödvändigt
att andra möjligheter, däribland kanske
främst familjedaghemmen, tas i anspråk
i största möjliga utsträckning.
Den tillsynsformen, som till stor del
är organiserad av kommunerna, måste
ses som ett mycket värdefullt komplement
till daghem och lekskolor. Men
den saknar alltjämt statligt stöd, trots
att den måste betraktas som ett likvärdigt
alternativ till daghemmen. Många
familjer anser att familjedaghem rent
av är att föredra framför daghem, särskilt
då det gäller känsliga barn som
har lätt att bli infekterade. Naturligtvis
gäller det också i alla fall då kommunerna
inte har anordnat daghem eller
när familjerna bor långt från de daghem
som finns.

Frågan om statsbidrag till familjedaghemmen
har vid flera tillfällen varit
uppe i riksdagen och har understötts
både av socialstyrelsen och av familjeberedningen.
Man hade tänkt sig att
bidraget skulle utgå med viss del av
den av kommunen fastställda ersättningen,
och det förefaller ytterligt angeläget
att familjedaghemmen på detta
sätt blir samordnade med barnstugeverksamheten.
Något bidrag föreslås
emellertid inte heller i årets statsverksproposition,
utan det hänvisas endast
till pågående utredning om familjedaghemsverksamheten.
Behovet av dessa
familjedaghem är dock klart fastslaget
redan i tidigare utredningar, och det
kan knappast finnas någon anledning
att avvakta ytterligare utredningar för
att inse att behovet av statligt stöd för
denna form av barntillsyn. Det finns
ju knappast någon anledning att inte
ge samhällets ekonomiska stöd till dessa
familjedaghem så länge bristen på
daghemsplatser är så enorm och det är
den enda tänkbara lösningen för många
mödrar som på grund av platsbrist blir
avvisade från daghemmen. Dessa får nu
själva bära den ökade kostnaden för
vården i familjedaghem och kommer
alltså oförskyllt i ett ekonomiskt sämre
läge än de som har turen att få in sitt
barn på det statsunderstödda daghemmet.

Jag vill i detta sammanhang också påpeka
det angelägna i att barntillsynsverksamheten
kompletteras med någon
form av barntillsyn i de fall då barn
till följd av sjukdom inte kan lämnas
till daghem eller lekskola.

Då det gäller lekskolor vill jag beklaga
att riksdagen föregående år tog
bort allt statsbidrag till sådana lekskolor
som inte är integrerade i s. k. gemensam
barnstuga. Det är fara värt
att den indragningen kommer att leda
till att den önskvärda utbyggnaden av
dessa lekskolor bromsas upp. Lekskolorna
har en utomordentligt stor betydelse
för förskoleundervisningen och

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

125

för att förbereda barnen för grundskolan.
Många barn behöver en sådan sysselsättning
som de får i lekskolorna,
möjlighet att träffa andra barn och inte
minst den stimulans för sin fantasi som
alla barn så väl behöver och som de
kanske mera sällan kan få inom det
egna hemmets väggar. Vad jag nu har
sagt gäller inte bara barn till förvärvsarbetande
mödrar utan i lika hög grad
barn i familjer där modern arbetar
hemma och där det ur både barnets
och moderns synpunkt är viktigt med
åtminstone några timmars avkoppling
per dag.

Man kan tycka att det bidrag som tidigare
utgått till dessa särskilda lekskolor
med 100 kronor per barn och år
kunde ha fått utgå också i fortsättningen.
Att bidraget slopades skylldes på att
detsamma var så litet att det i stort
sett saknade betydelse för skolornas
drift. Men med den ansträngda ekonomi
som dessa skolor kämpar med kan
man inte bortse från att varje bidrag
är mycket välbehövligt.

Herr talman! De former av barntillsyn,
som jag nu berört och som många
gånger är en nödvändig förutsättning
för att mödrarna skall kunna ta förvärvsarbete,
är en mycket viktig del
av samhällets stöd till barnfamiljerna.
Som jag tidigare nämnde är det dessutom
av central betydelse hur skattesystemet
utformas. Jag vill först som
en huvudprincip fastslå att familjebeskattningen
bör vara så utformad att
den inte gynnar vare sig den familj
där hustrun arbetar i hemmet eller den
där hon förvärvsarbetar. Det ekonomiska
utbytet av förvärvsarbete bör
rimligtvis vara så pass tillfredsställande
att det lönar sig för båda makarna att
arbeta utanför hemmet. Tyvärr har avbränningar
i form av skatt och omkostnader
för hemmet och barnen många
gånger slukat så stor del av inkomsten
att det inte har blivit något netto av
hustruns förvärvsarbete.

Höjda förvärvsavdrag och särbeskatt -

Vid remiss av statsverkspropositionen ro. m.

- ning har länge stått på önskelistan för
de familjer där hustrun förvärvsarbei,
tar. Genom den nuvarande utformningen
e av förvärvsavdraget har i den delen
i önskemålen tillgodosetts och en viss
e lättnad åstadkommits för barnfamiljert
na. Kravet på särbeskattning har bara
r i någon liten mån blivit tillgodosett genom
den form av frivillig särbeskattI
ning som skall tillämpas första gången
r vid årets taxering, då makar för vilka
s sambeskattning skulle leda till merskatt,
i jämfört med den skatt som de skulle
g betala om de räknades som ogifta, får
rätt att bli särbeskattade för sina arbetsinkomster.
De blir då beskattade som
ogifta och kommer att drabbas av den
r s. k. unkarlsskatt som ligger inbakad i
skatteskalan för ogifta. De kommer såt
lunda inte till någon del i åtnjutande
t av de lättnader som eljest med vårt nu3
varande system tillkommer gifta personer.

i Det är kanske inte så mycket att säga
l om det. Och faktum kvarstår att flertalet
gifta, även sådana utan barn, kommer
att ha fördel av sambeskattningen.
i Man kan fråga sig om det verkligen
t föreligger anledning att skattemässigt
premiera gifta personer utan barn fram1
för ogifta personer.

Den ursprungliga anledningen till
sambeskattningen har angivits vara att
två gifta personer kan leva billigare
i än två ogifta. Därför hade ett gift par
större skattekraft än två ogifta persot
ner och skulle alltså betala mera skatt,
j Förmodligen är det alltjämt i princip
i så att två barnlösa makar lever om inte
billigare så i varje fall inte dyrare än
två ogifta personer. Men ändå betalar
■ de upp i ganska höga inkomstlägen
t mindre skatt än två ensamstående med
motsvarande inkomster. De ensamstående
får alltså betala en extraskatt. Man
l kan förstå att detta uppfattas som en
i orättvisa av många ensamstående, som
r kanske har stor försörjningsbörda mot
anhöriga.

En av anledningarna till att äktenska -

126

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

pen alltjämt favoriseras skattemässigt
måste vara att man i skattesystemet inte
har dragit gränsen tillräckligt klar mellan
barnfamiljer och familjer utan barn.
Att barnfamiljerna på ett eller annat
sätt genom skattereduktion eller kontanta
bidrag måste få ett förbättrat ekonomiskt
stöd är självklart. Men för att
en eventuell skattereduktion helt skall
kunna komma de familjerna till godo
fordras en klar gränsdragning mellan
dem och övriga familjer i skattehänseende.

Jag är helt införstådd med att det inte
går att på en gång genomföra en sådan
förändring i vårt skattesystem, utan att
det måste ske successivt och med särskilda
hänsyn till de svårigheter som
kan uppkomma vid en övergång från
ett system till ett annat.

Men vi borde en gång för alla göra
målsättningen klar, vilket för mig betyder
en reform av skattesystemet med
sikte på individuell beskattning, som
inte favoriserar vare sig civilstånd, hemarbete
eller förvärvsarbete. I folkpartiets
program har man också klart angivit
den målsättningen för en revidering
av vårt skattesystem.

Förutom de eventuella skattelättnader
som i ett sådant system kan komma
barnfamiljerna till del bör systemet naturligtvis
kompletteras med höjda barnbidrag,
som kanske skall bli större för
familjer i låga inkomstlägen än för övriga
familjer.

Herr talman! Jag har i mitt anförande
berört några av de punkter jag anser
vara väsentliga för en familj epolitik
som skall syfta till att ge mesta möjliga
trygghet såväl ekonomiskt som personligt
för både familjer och ensamstående
med eller utan barn.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! I ett avseende har år
1966 varit ett märkesår för Norrland.
För första gången på länge kan en mindre
folkökning noteras öven inom den
landsdelen. Ökningen är inte stor, och

man får misstänka att den yrkesverksamma
delen av Norrlands befolkning
minskat något även 1966. Den långvariga
utflyttningstrenden har emellertid
brutits, och det hoppas jag uppfattas
som en glädjande företeelse även av
folk som bor i storstadsområdena, där
ju trängseln och köerna är så besvärande.

Orsaken till denna utveckling måste
nog främst tillskrivas den aktiva lokaliseringspolitiken.
Av de redogörelser
som lämnats framgår att den haft en
mycket god sysselsättningseffekt och
varit en god stimulans åt främst det redan
befintliga näringslivet inom det
norra stödområdet.

Vissa erfarenheter av den förda lokaliseringspolitiken
kan redan nu dras.
Den har t. ex. inte i så hög grad bidragit
till nyetablering av företag, utan
främst stimulerat redan befintliga. Detta
har varit en missräkning för områden
med förut svag industrialiseringsgrad.
Lokaliseringspolitiken kan tydligen
inte på ett tillräckligt sätt stödja
dessa områden.

Den negativa befolkningsutvecklingen
i just dessa områden går nu mycket
snabbt. Om inga åtgärder vidtas snart,
kan mycket stora delar av vårt land
inom något årtionde befolkas nästan
uteslutande av åldringar och bli ödebygd.
Många av de i dag till synes livskraftiga
tätorterna kan då få stora svårigheter
att bestå som serviceorter. De
kan enligt min mening över huvud taget
inte bestå enbart med serviceuppgifter
som underlag för sysselsättningen.

Dessa problem har tidigare aktualiserats
från centerpartiet bl. a. genom
motioner, som emellertid avvisats av
riksdagsmajoriteten.

Det har, enligt uppgifter i statsverkspropositionen,
inom Kungl. Maj :ts kansli
tillsatts en arbetsgrupp, som skall
pröva åtgärder för att tillförsäkra glesbygdsbefolkningen
en rimlig samhällelig
och enskild service. Gruppen har

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

127

Vid

börjat gå igenom resultaten av den pågående
upprustningen av åldringsbostäder
i glesbygden, möjligheterna att
effektivisera den öppna åldringsvården
och åtgärder för att förbättra kommunikationer
och annan service. Det gäller
alltså främst åtgärder för att så
smärtfritt som möjligt för de kvarboende
avveckla bebyggelsen inom glesbygden.

Inrikesministern redovisar vidare i
statsverkspropositionen att han satt i
gång olika undersökningar om urbaniseringsproblemen
och storstadsproblemen,
beroendet och det inbördes samspelet
mellan tätortsregioner, ett forskningsprojekt
kring glesbygdsproblemen
och ett utredningsarbete om lokaliseringspolitikens
mål och medel.

En arbetsgrupp har börjat behandla
frågan om regionala befolkningsprognoser.
Alla dessa undersökningar sysslar
med väsentliga uppgifter främst när det
gäller att lära känna samhällsförändringarna,
deras funktioner och deras
innebörd för individ och produktion.
Det är utredningar som kan ha ett betydande
värde för samhällspolitikens
utformning i framtiden. Man frågar sig
bara varför regeringen under senare år,
liksom i de nu uppräknade exemplen,
förbehåller sig så många utredningar
som egna kansliutredningar.

Jag vill gärna instämma i vad generaldirektör
Bertil Olsson i arbetsmarknadsstyrelsen
enligt referat uttalat vid
en konferens om inlandsproblemen:
»Vi har inte tid att vänta på långa utredningar,
vi måste göra något omedelbart.
» En del åtgärder kan nog prövas
i en enklare omgång än i en ingående
svensk utredning. Jag vill i detta sammanhang
hänvisa till ett förslag som
arbetsmarknadsstyrelsen för kort tid
sedan redovisat och vilket innefattar
saker och ting som faktiskt är värda
att prövas och som jag hoppas också
snart kommer att prövas. För egen del
vill jag bidraga med ytterligare ett par
exempel. Domänverkets skogar i inlan -

remiss av statsverkspropositionen m. m.

det och i Lappmarken borde, liksom
enskilda skogar och allmänningsskogar,
stå till förfogande som sysselsättningsobjekt
för svårplacerad arbetskraft. Det
är väl ett ganska märkligt förhållande
att staten inte själv upplåter arbetsobjekt
i sådana sammanhang.

Vidare tycker jag att vissa militära
och andra statliga tillverkningar kunde
startas eller läggas ut till befintliga företag.
Åtskilliga andra åtgärder kan diskuteras
som provisorier och som försöksverksamhet
innan en utredning
kommit fram till mera övertänkta åtgärder.
Det är enligt min mening nödvändigt
att åtgärder vidtages omedelbart.

Så, herr talman, några ord om bostadsbyggandet.

För att trygga en hög bostadsproduktion
har riksdagen enhälligt under de
två senaste åren beslutat om särskilda
skrivelser till Kungl. Maj :t rörande samordningsfrågor
och kreditfrågor. Regeringen
har tydligen inte tagit dessa beslut
ad notam förrän efter valnederlaget
i höstas. Då tillsattes — som så
många gånger förr -— en ny kommitté.
Så sent som i går kväll meddelades att
en uppgörelse träffats mellan regeringen
och olika kreditinstitut om kapitalförsörjningen
till bostadsbyggandet för
innevarande år. Det är anmärkningsvärt
att regeringen dröjt så länge med
att vidtaga åtgärder. Ansvaret för de
svårigheter och störningar bostadsbyggandet
varit utsatt för under de senaste
två åren vilar därför tungt på regeringen.

Störningarna på bostadsbyggandets
område inleddes med den tvära omkastningen
1965 av bostadsbyggandets lokalisering.
Centerpartiet föreslog då en
mera välplanerad och lugnare omfördelning
till ett mera omfattande byggande
i storstadsregionerna. Bostadsbyggandet
där har inte alls ökat så som
avsågs och ute i övriga landet har byggnadsverksamheten
dragits ned på ett
olyckligt sätt. Nu kan konstateras att

128 Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

den mening centerpartiet då gav till
känna hade fog för sig. Bostadsbyggandet
har kommit i otakt.

Det bostadsbyggnadsprogram, som
riksdagen fattade beslut om år 1965
och som gick ut på en miljon lägenheter
på tio år, måste nu i hög grad vara
hotat. Enligt bostadsstyrelsens beräkningar
skulle denna målsättning kräva
95 000 igångsättningar i år, 98 000 år
1968 och 101 000 år 1969. Årets igångsättning
föreslås i stället bli sänkt till
90 000 lägenheter. Detta måste återverka
negativt på antalet färdigställda lägenheter
under kommande år. — Det
finns emellertid också en reservation
för att målsättningen 90 000 igångsättningar
i år skall kunna uppnås. Det heter
i finansplanen att en friktionsfri
tillförsel av kapital är en förutsättning
för att byggande av 90 000 lägenheter
skall kunna igångsättas. Med tanke på
vad som hänt 1965 och 1966 är detta en
icke oväsentlig reservation.

Av statsverkspropositionen framgår
också att avståndet mellan antalet inflyttningsfärdiga
och under byggnad varande
lägenheter under de senaste åren
blivit större. Det måste betyda att regeringspolitiken
lett til! längre byggtider
med ty åtföljande högre byggnadskostnader
än vad som varit nödvändigt. Detta
har bl. a. medfört att antalet inflyttningsfärdiga
lägenheter 1966 beräknas
ligga cirka 10 procent lägre än 1965,
vilket betyder ungefär 10 000 färre lägenheter.
I stället för längre byggnadstider
under senare år borde rationaliseringen
inom byggnadsnäringen medföra
kortare byggnadstider.

En sammanställning över läget för
hela riket beträffande den beräknade
procentuella fördelningen av igångsättningen
per kvartal under 1967 är följande:
första kvartalet 24 procent, andra
kvartalet 38 procent, tredje kvartalet
32 procent och fjärde kvartalet 6 procent,
alltså en mycket olämplig fördelning
främst under första och fjärde
kvartalen.

Meddelandet om att en uppgörelse
om kreditfrågan hade träffats med bankerna
är sannerligen en nyhet och jag
hoppas att den är god sådan. Jag förutsätter
att den innebär en sådan periodisering
av kapitaltillflödet för det kommande
året att en riktig fördelning av
igångsättningen kan åstadkommas. Om
så inte är fallet kan denna uppgörelse
knappast ha något större värde eller
någon större betydelse. Man får verkligen
hoppas att uppgörelsen inte är så
lös och innehållslös som inrikesministerns
uttalanden under tidigare år, när
det gällt förutsättningarna för genomförandet
av riksdagens beslut på bostadsområdet.
Man kan också undra
vad som hindrat inrikesministern från
att långt tidigare ta kontakt med bankerna
för att samordna kreditgivningen,
myndigheternas och kommunernas planering
med riksdagens beslut. Riksdagen
har ju skrivit till Kungl. Maj :t om
detta de två senaste åren. Efter denna
långa väntan finns det nu anledning att
hälsa överenskommelsen med tillfredsställelse.
Det har sagts att det är en moralisk
överenskommelse mellan bankerna,
riksbanken och regeringen. Hittills
har vi inte kunnat konstatera att regeringens
löften i bostadsfrågan hållits
särskilt bra. Huruvida denna överenskommelse
kan åstadkomma en friktionsfri
kapitaltillförsel till bostadsbyggandet
beror i inte ringa grad på om
regeringens löften hålles.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Från borgerligt håll
brukar vi ibland klaga på att radio och
TV gynnar regeringspartiet genom att
ge det partisk publicitet. Kanske det
ligger något i dessa klagomål, men man
kan också peka på fall där statliga
massmedia varit verkligt elaka mot de
makthavande. Ett sådant fall var det
när TV i nyårsnattens tillbakablick på
det gångna året plockade fram en film
där man fick höra statsministern raljera
med oppositionen för att vi varnat

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2 129

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

för svårigheter som väntade det svenska
folkhushållet. I ljuset av vad var och en
visste den 31 december 1966 om nog så
påtagliga ekonomiska bekymmer för
landet gjorde statsministern en verkligt
slät figur. Att han hade fel och att oppositionen
hade rätt kunde inte ha dokumenterats
mera övertygande.

I dag är det andra formuleringar som
går ut via radio och TV. Från finansministerns
anförande har jag noterat
— jag tror att det blir ett ordagrant
citat — hur han resonerade när han
höll på med budgetarbetet i höstas. Han
sade: »Jag bedömde läget som så allvarligt
att man fick bryta med mycket
av de gamla konventionella uppfattningarna,
om man över huvud skulle föra
en anständig finanspolitik.»

Herr talman! Kärvare kunde väl
knappast kritiken av de gångna årens
regeringspolitik kunnat formuleras.
Hade det inte varit i denna kammare
och i nådens år 1967, hade man kunnat
tro att det inte varit Gunnar Sträng
utan Gunnar Svärd som yxat till ett så
bistert omdöme.

Att regeringen omsider insett att läget
är allvarligt är tacknämligt. Att insikten
kommit så sent är beklagligt, och
det har inneburit onödiga påfrestningar
för vårt land. Så mycket om vad som
varit.

Vad så beträffar den budget som finansministern
nu lagt fram noterar
herr Sträng belåtet att den inte givit
anledning till, som han sade, »fullt så
uttalade jeremiader om regeringens ekonomiska
politik».

Budgeten är bättre än tidigare budgeter,
det är helt klart. Ökningstakten
på utgiftssidan är mindre, nyinrättade
statstjänstemannasysslor är t. ex. bara
en fjärdedel av vad man varit van vid
från tidigare år. Några nya utgiftskrävande
reformförslag finns inte på utgiftssidan.
Det är därför rimligt att förmoda
att motförslagen till budgeten inte

kommer att bli särskilt genomgripande
vare sig på inkomstsidan eller på utgiftssidan.

En punkt är emellertid särskilt intressant,
och den har naturligt nog redan
uppmärksammats under debatten av
många talare. Det är en nyhet som kallas
den näringspolitiska fonden. Redan
presentationen av fonden ger anledning
till erinringar. Att koppla fonden samman
med en höjning av omsättningsskatten
är fullständigt orimligt. Jag
skulle rent av vilja säga att det är
ovärdigt att på det sättet försöka slå
blå dunster i ögonen på allmänheten och
göra gällande att denna skattehöjning
kommit till för att trygga de anställda
i deras sysselsättning. Höjningen av omsättningsskatten
är regeringens reaktion
på de alltför stora inkomstökningar som
avtalen resulterade i. Den skattehöjningen
hade säkerligen kommit till stånd
fonden förutan.

Däremot är det helt klart att om regeringen
inte hade bestämt sig för att vilja
låna ut 500 miljoner, som staten inte har,
hade staten inte behövt låna upp dessa
500 miljoner kronor; den hade klarat sig
med motsvarande mindre upplåning.
När man väl konstaterat detta, måste
man också sätta ett stort frågetecken för
påståendet att fonden bildats för att
trygga de anställda. Varför skulle ett lån
till ett företag bli mera trygghetsskapande
om pengarna passerat en statlig
fond? Att staten lånar upp 500 miljoner
kronor i marknaden betyder att marknaden
mister förmågan att låna ut dessa
500 miljoner direkt till låntagare.
Herr Sträng talade visserligen om ett
extra tillskott, men i den mån han inte
tänkt låna ut nyskapade, inflationsdrivande
pengar, är ju det uttrycket helt
vilseledande. Den totala utlåningskapaciteten
ökar inte med ett öre genom
uppläggningen av denna nya fond. Och
som sagt: nog är det väl övertro att mena,
att de 500 miljonerna blir mera välsignelsebringande
för att en departe -

5 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 2

130 Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mentschef i ett mellanskede liar fått
lägga händerna på dem.

Herr Gustafson i Göteborg hade naturligtvis
rätt, när han i sitt inlägg strök
under att kravet på kapitalfördelningen
i första hand måste vara att kapitalet
går till effektiv produktion. Vad som
är effektiv produktion kan ofta vara
mycket svårt att avgöra; och ännu svårare
är det att säga vad som på lång
sikt kommer att förbli effektiv produktion.
För att klara ut detta behövs det
både statliga bedömare av typen långtidsplanerare
och branschfolk från näringslivet.

Finansministern sade att man kunde
iaktta hur de gamla demarkationslinjerna
mellan stat och privat näringsliv
flyttas. Men i omedelbar anslutning till
det förklarade han — och jag tror att
många noterade detta med tacksamhet
— att han inte blivit entusiastisk av vad
han sett av effektiviteten i totaldirigerad
ekonomi. Vi har här i landet en
blandekonomi, där den dominerande
ingrediensen är det fria näringslivet.
Detta har visat sig vara en god dosering.
Att blanda in mer av statsdirigering
kan komma att visa sig vara ett farligt
misstag, ett misstag som vi i dagens
läge inte kan riskera.

Att ta dagens svårigheter inom näringslivet
till utgångspunkt för ett krav
på ökade .statliga ingrepp är ganska
märkligt. Svårigheterna har till stor del
uppstått genom regeringspolitiken. Finansministern
uttryckte det drastiskt
så, att han hållit företagen i kragen för
att de inte skulle bli välmående och
kunna betala sina anställda alltför goda
löner. Ja, faktiskt har den regeringspolitiken
lyckats så väl, att alltför många
företag nu är tvungna att friställa också
gamla goda medarbetare. Det är skäl
att erinra om högerns gamla talesätt:
den första försvarslinjen mot arbetslöshet
går genom välkonsoliderade företag.

Med en näringspolitisk fond åstadkommer
man ingen förbättring totalt
sett. Vad den ene kan vinna förlorar
den andre. Mera arbete och mera spa -

rande är den enda vägen ut ur våra bekymmer.
Herr Nilsson i Bästekille formulerade
detta mycket bra för en stund
sedan. Men för att vi skall kunna räkna
med mera arbete och mera sparande
måste det löna sig att arbeta, och värdet
av sparandet måste vara tryggat.
Det är grundvalarna som all välfärd
vilar på.

På samma sätt som jag nyss erinrade
om en gammal högerformulering kan
jag erinra om att kraven på att det
skall löna sig att arbeta och att penningvärdet
skall skyddas är gemensamma
för hela den borgerliga oppositionen.
Detta är en ny påminnelse om att
oppositionen har ett gemensamt ansvar.
Vi som är verksamma inom de olika
partierna måste ständigt ha detta klart
för oss. Det är utomordentligt värdefullt
att kraven formuleras också från
väljarhåll. Så sent som i tidningarna
i dag kan man läsa ett uttalande av
styrelsen för Samling för framsteg, som
påpekar att dagens läge ställer större
krav än någonsin på samförstånd och
sammanhållning mellan oppositionspartierna.
Den bedömningen är säkert riktig.
Både med tanke på dagens besvärliga
balansstörningar i ekonomien och
med tanke på att det är riksdagsmannaval
nästa år är det nödvändigt att oppositionen
uppträder så att den vinner
förtroende. Personligen menar jag att
det inte behöver betyda enad front i
alla lägen. Lika väl som det inom partierna
bör kunna tolereras att det finns
olika uppfattningar, bör man kunna tolerera
att de skilda oppositionspartierna
ibland intar olika ståndpunkter. Huvudsaken
är att man inte misstänkliggör
och nedvärderar varandras uppfattningar.
Den kraftförlust som inbördes
gräl resulterar i har vi inte råd
med. Inte heller har vi råd att undvara
den styrka som ligger i god kontakt, aktivt
samarbete och sammanhållning
kring det väsentliga. Styrkan behövs
för att 1968 uppnå ett regimskifte och
för att sedan i regeringsställning bygga
välstånd på säker grund.

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2 131

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Det kan i en tid av
stora strukturförändringar inte finnas
någon större och angelägnare inrikespolitisk
uppgift än att påverka denna
strukturförändring på sådant sätt, att
människorna undgår att komma i kläm
mellan utvecklingens hjul och att förändringarna
leder till en mycket snabb
välstån dsstegring. Enligt min mening
bör man också sträva efter att denna
välståndsutveckling kommer särskilt
dem till del, som av den ena eller andra
orsaken inte kunnat följa med i den allmänna
välståndsutveckling som ägt rum,
så att man får en fördelning av välståndet,
som bättre svarar mot rättvisans
och jämlikhetens krav.

Det är självklart lyckligt att näringslivet
kännetecknas av en stark dynamik,
men vi kommer inte ifrån att denna skapar
svårigheter. Man känner sig bekymrad
när man läser i statsverkspropositionen,
att driftsinskränkningar och
nedläggningar av företag har för perioden
januari t. o. m. november 1966 varslats
inom industrien i 143 fall, berörande
18 200 anställda, medan motsvarande
siffror under samma period 1965 var
131 fall och 5 700 anställda. Vissa branscher
och bygder berörs särskilt svårt
av dessa nedläggelser och driftsinskränkningar.
— Numera behöver jag
ju inte fästa uppmärksamheten på den
del av min valkrets som berörs av detta,
nämligen Dalsland. Förhållandet där
nämns av alla som går in på dessa spörsmål.
Dals-Långed har varit ett av de
ord som har gått igenom debatten.

Detta är emellertid ett mycket belysande
exempel, och man måste förstå
den starka oro som människorna där
känner och att även ansvariga kommunalmän
måste känna en stark oro inför
framtiden. Å andra sidan står det klart
att vi måste satsa på dynamiken. Den
är grundförutsättningen för att vi skall
kunna hävda oss i den växande internationella
konkurrensen, stegra välståndsutvecklingen
och öka u-landsinsatserna.
Det vore därför felaktigt att

söka hindra näringslivets anpassning
till denna nya situation. Jag tror inte
heller att det är möjligt. Ibland när jag
hör inlägg på denna punkt erinrar jag
mig den tyske filosofen Friedrich Hegels
ironiska vändningar om en man som
stod vid världshavet och sökte hindra
floden att komma in över stranden genom
att anropa den anstormande floden.
Men å andra sidan uppfattar jag
som en skyldighet för staten att träda
in och söka hindra att människor kommer
i kläm på grund av utvecklingen.
Arbetsmarknadspolitiken och lokaliseringspolitiken
är viktiga verktyg för
detta.

I detta sammanhang vill jag gärna uttala
min tillfredsställelse över att inrikesministern
häromdagen tillsatte en
utredning under ledning av landshövding
Mats Lemne med uppgift att undersöka
förutsättningarna för lämplig
lokalisering av massa- och träindustri
till västra Sverige.

Men jag har också två önskemål som
jag skulle vilja framföra. Det ena och
det viktigaste är att man söker så snabbt
som möjligt behandla lokaliseringsärendena.
Den som tillhör ett läns planeringsråd
upplever ibland att man skulle
önska att det skulle gå mycket snabbare,
därför att det behövs snabbare insatser
för att hjälpa en ort som kommer
i en besvärlig situation.

Det andra önskemålet är att man inte
alltför strikt reglerar lokaliseringsbidragen,
så att de inte kan användas för en
strukturrationalisering. I vissa fall kan
en sådan strukturrationalisering vara
den bästa lokaliseringsinsatsen. En bygd
eller en ort kan vara beroende av ett
företag. Får detta inte genomföra en radikal
strukturrationalisering, kommer
det i en mycket besvärlig situation. Det
kan vara bättre i vissa fall att man får
lokaliseringsstöd för en sådan åtgärd
än att man låter denna industri läggas
ned och i stället söker nyetablera en annan
industri. Från mina utgångspunkter
är jag närmast förvånad över det
motstånd som man reser mot den nä -

132 Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ringspolitiska fonden. Visserligen förstår
jag att man känner sig olustig inför
en höjning av omsättningsskatten, men
jag uppfattar trots herr Regnélls inlägg
här nyss denna höjning som en solidaritetsgärning
gentemot dem som utan
statliga insatser riskerar att bli klämda
mellan utvecklingens hjul eller komma
på utvecklingens baksida. Man har
talat om ett politiskt jippo, och man har
använt andra uttryck här. Men jag är
inte säker på, herr talman, att de människor
som lever i de bygder, vilka
närmast berörs, tar detta uttryck »politiskt
jippo» i sin mun.

Vi har hört att Industriförbundet solidariserat
sig bakom detta uttryck och
att det liksom uttrycker en samlad genomtänkt
uppfattning inom Industriförbundet.
Jag är inte säker på att alla
medlemmar inom Industriförbundet
önskar att det skall vara så.

Man har också anfört att det gäller en
åtgärd som luktar socialism, och därmed
är man färdig att säga nej till den.
Det må förlåtas mig om jag tycker att
man här hemfaller åt dogmatism. Ibland
anklagas vi socialdemokrater för en
dogmatisk inställning till näringspolitiken.
Den hittillsvarande diskussionen
om den näringspolitiska fonden avslöjar,
att man inom högern och folkpartiet
är hårt bunden vid en näringspolitisk
dogmatism. Man har försökt mana
fram de risker som följer av detta. Man
har hänvisat till utvecklingen beträffande
Uddevallavarvet. Jag vet inte vilka
historiska källor min vän herr Magnusson
i Borås har för sitt påstående.

Vi som lever litet närmare Uddevalla
än herr Magnusson har emellertid haft
ett starkt intryck av att de statliga insatserna
var av avgörande betydelse för
att uppehålla sysselsättnings- och försörjningsmöjligheterna
inom en stad
och en betydande bygd.

Troligen var exemplet litet illa valt.
För så vitt jag har mig bekant kännetecknas
varvet av en omfattande produktivitet.
Svårigheterna finns natur -

ligtvis för detta varv liksom för andra,
men att staten här samverkar med det
enskilda näringslivet torde inte ha ökat
dem för Uddevallavarvet. Tvärtom betydde
de statliga insatserna att varvsverksamheten
kunde fortsätta.

Nu avvaktar jag med spänning hur
man kommer att ställa sig när frågan
om den näringspolitiska fonden skall
realbehandlas. Då får jag väl anledning
att återkomma i diskussionen och skall
alltså inte gå in på detaljer i denna
nattliga timme. Inte minst är det spännande
att vänta på hur centerpartisterna
kommer att bete sig. Jag har fått ett
intryck av att deras inställning härvidlag
karakteriseras av en viss tvekluvenhet.
Å ena sidan finns det de som har
deklarerat ett avgjort positivt intresse,
å andra sidan lyssnade jag till centerpartiets
gruppledare i första kammaren,
som efter vad jag förstod närmast var
kallsinnig. Vi får väl klartext den dag
det gäller att votera i denna fråga.

Låt mig erkänna att jag med stort intresse
också kommer att följa hur mina
kamrater på älvsborgsbänken kommer
att reagera. En del av dem träder upp
och talar om svårigheterna för textilocli
beklädnadsindustrien, andra målar i
mörka färger situationen i Dalsland.
Kommer de att fortsätta att klaga och
att av politisk dogmatism avvisa denna
tanke på en näringspolitisk fond? Att
herr Magnusson i Borås kommer att
motsätta sig den har han redan deklarerat.
Övrigas ståndpunkter blir väl
också kända så småningom. Det kan ju
vara av intresse för den näringspolitiska
debatten i ett län som i hög grad
är beroende av den statliga näringspolitiken.

Låt mig, herr talman, fortsättningsvis
konstatera att det finns all anledning
för staten att försöka påskynda
strukturomvandlingen och den ekonomiska
expansionen. Man kan föregripa
utvecklingstendenser som man anser
riktiga med hänsyn till näringslivets
effektivitet och människornas villkor.

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2 133

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Staten kan medverka till att introducera
nya tekniska metoder inom gamla
näringsgrenar, den kan införa nya industrigrenar
som kan utgöra bas för utvecklingsblock,
den kan spåra upp internationella
tendenser och förkorta
vägen genom att ta hänsyn till utländska
erfarenheter, hoppa över vissa mellanled
och i stället för tuppfjät ta jättekliv.
Man kan göra upp utvecklingsplaner
för branscher, näringsgrenar och så vidare.
Här behövs statliga insatser som
bör komma till stånd i samverkan med
näringslivet, här öppnar sig ett omfattande
fält för den statliga politiken.

Herr talman! Jag får kanske tillägga
att jag uppfattar det som troligtvis ännu
betydelsefullare, att staten satsar på utbildning
och forskning. När finansministrar
förr i tiden kraftigt skar ned
utgifterna gick de ofta hårt fram över
den åttonde huvudtiteln. Nu konstaterar
jag med tillfredsställelse att herr
Sträng frångått denna metod. Även om
jag gärna skulle ha sett att många av de
anslagsäskanden som framförts under
åttonde huvudtiteln inte alls reducerats
måste jag konstatera, att det getts
prioritet åt utbildning och forskning på
ett sätt som tillfredsställer mig.

Det råder numera ingen tvekan om
att utbildning och forskning är den
starkaste dynamiska kraften och att
satsningen på detta område följaktligen
utgör den bästa insatsen från statens
sida för att åstadkomma en snabb
samhällsutveckling. Jag vill på denna
punkt med anledning av vad herr Lennart
Mattsson i sitt anförande sagt om
behovet av hjälpmedel i undervisningen
erinra honom om den utredning som
pågår på detta område och som försöker
angripa dessa problem. I enlighet med
direktiven har den prioriterat de områden
som, såvitt jag förstår, herr Mattsson
mest tryckte på, nämligen behovet
av hjälpmedel i undervisningen för olika
grupper av handikappade.

Det är självklart att näringspolitiken
ställer krav på kommunerna och att

hela den kommunala planeringen blir
utomordentligt betydelsefull i detta skede.
Det råder ingen tvekan om att den
starka utglesningen av vissa kommuner
ställer dessa inför stora svårigheter.
Jag vill gärna ansluta mig till
dem som anser att snabba undersökningar
här bör vidtas och som anser
att det inte minst på grund av ålderssammansättningen
inom befolkningen
i dessa kommuner — som hotar att bli
ytterst bekymmersam — krävs åtgärder
för att söka lösa dessa problem. Man
måste ta upp en diskussion om hur
det skall kunna skapas en god service
på dessa orter och hur de gamlas problem
skall kunna lösas — om de skall
få bo kvar eller om de skall flytta in
till en större centralort — och liknande
problem.

Jag får kanske fästa uppmärksamheten
vid att vi ändå inte bör bortse ifrån
att det finns städer utöver storstäderna
och glesbygden. Jag har ett intryck av
att planeringsdiskussionen ibland föres,
som om det bara funnes mycket stora
städer och glesbygd — däremellan finns
ändå städer och samhällen av varierande
storlek.

Vi behöver med större energi än tidigare
angripa den medelstora stadens
problematik. Självfallet finns det en rad
aktiviteter, som med fördel bör lokaliseras
till de allra största städerna, men
vi vet att tillväxten av storstadsområdena
skapar sin problematik. För att
lätta trycket på dessa kan man -— och
bör även enligt min mening — lokalisera
verksamhet i deras periferi. Man
kan emellertid också på ett helt annat
sätt än för närvarande satsa på de medelstora
städerna.

Utan att gå in på den problematik
som härvidlag föreligger vill jag konstatera
att det existerar en rad svåra planeringsproblem
på detta område, vilka
staten bör engagera sig i. Man bör
snabbt och medvetet göra en satsning
på dessa medelstora städer.

I frågan om förhållandet mellan stat

134 Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och kommun är det bara en synpunkt
ytterligare som jag vill tillfoga. Det råder
inget tvivel om att en omfattande
statlig upplåning försvårar kommunernas
verksamhet. Många kommuner ställs
inför betydande investeringstvång genom
befolkningstillväxten, som gör att
de måste bygga gator, anlägga vattenoch
avloppsledningar, uppföra skolor
o. s. v. Många av dessa kommuner hotar
att få en utdebitering över 20 kronor,
medan andra redan har passerat denna
gräns. Ju större andel av lånemarknaden
staten annekterar, desto svårare
blir det för dessa kommuner. Ur kommunal
synvinkel är det uppenbart en
fördel om staten begränsar sitt tryck
på lånemarknaden.

Herr talman! Jag skulle slutligen vilja
säga ett par ord om författningsfrågan.
Jag delar den mening, som förts fram
tidigare i denna debatt, att det vore
önskvärt att detta problem finge en
snar lösning. Avgörande härvidlag är
enligt min mening möjligheterna att
vinna en samstämmighet mellan partierna
om lösningen av valmetodsfrågan.
Kan man lösa detta problem tror
jag att vi skall kunna åstadkomma ett
paket som gör det möjligt för oss att
få en författningsreform vid 1968 års
riksdag.

Enligt min mening måste man ställa
tre krav på valmetoden. För det första
får den inte leda till en partisplittring
som gör att parlamentarismen inte fungerar.
För det andra bör valmetoden
vara rättvis, både ur rikssynpunkt och
ur valkretssynpunkt. För det tredje bör
den inte vara så konstruerad att den
inbjuder till manipulationer. Önskar
man en reform vid 1968 års riksdag,
måste man emellertid av rent praktiskt
skäl ställa även ett fjärde krav på denna
valmetod: den skall kunna tillämpas
utan att man ändrar de nuvarande valkretsarna.
Konstruerar man en valmetod
som leder till att man förändrar
valkretsarnas storlek, ställs man inför
praktiska problem, som är så svåra att

de inte kan klaras av på den tid som
återstår. Man har alltså att välja mellan
en valmetod som kan appliceras på de
nuvarande valkretsarna eller att inte
få någon reform vid 1968 års riksdag.

Det utkast till valmetod som vi från
socialdemokratiskt håll presenterat i
grundlagberedningen fyller dessa fyra
fordringar. Det betyder inte att man i
utkastet tekniskt har löst alla problem.
Man bör naturligtvis lyssna till alla de
invändningar, som kan riktas mot den
tekniska utformningen och vara öppen
för alla synpunkter. Låt mig uttrycka
förhoppningen, att det skall bli möjligt
att nå fram till en gemensam lösning av
detta besvärliga problem om valmetoden
och därmed lägga grunden till en
författningsreform vid 1968 års riksdag.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
påstod att jag skulle ha valt ett
dåligt exempel då jag nämnde Uddevallavarvet.
Jag nämnde det som ett exempel
på företag där en statlig inblandning
förekommit, och jag vidhåller att
det inte är något fel på det exemplet.

Herr Johansson låter det gå troll i orden;
då han talar om den näringspolitiska
fondens 500 miljoner, så gör han
det som om det vore fråga om något
slags nya pengar som skulle ställas till
näringslivets förfogande. Så är naturligtvis
ingalunda fallet; dessa pengar
plockar man bort från kreditmarknaden,
såsom jag framhållit i ett tidigare
anförande här i dag, och på det sättet
undandras de kanske den småföretagsamhet
som annars måhända varit ett
bra mycket effektivare medel för att
upprätthålla den sysselsättning vi önskar.

Vad det här är fråga om är att man
försöker skapa en fond på 500 miljoner
kronor som skall ställas till regeringens
förfogande, som regeringen skall få lov
att leka med. Inte ens finansministern
har i dag velat deklarera under vilka

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2 135

former denna fond skall arbeta, och därför
är det ganska svårt att diskutera den.
Vi har från högerpartiets sida aldrig
sagt att vi står främmande för tanken
att vissa hjälpåtgärder av ett eller annat
slag kan behövas. Det har vi visat t. ex.
då vi röstade för Uddevallavarvet. Vi är
naturligtvis beredda att diskutera saken.
Det egendomliga är bara det att man
från socialdemokratiskt håll helt hastigt
tycks ha fattat misstro till riksdagens
förmåga att göra bedömningen, och det
är tydligen därför man vill lägga bestämmanderätten
uteslutande hos regeringen
och därmed ge den möjligheter
att skapa ett statligt inflytande som jag
tror är olyckligt både för sysselsättningen
och för framstegsutvecklingen i vårt
land.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon längre diskussion med herr Magnusson
i Borås så här i början av en ny
dag — så mycket mer som vi får tillfälle
att resonera med varandra vid realbehandlingen
av denna fråga. Jag vill
bara göra tre kortfattade reflexioner.

För det första var nog Uddevallaexemplet
inte särskilt lyckat i alla fall
— ty vad hände innan staten trädde in
där? Herr Magnusson har med all rätt
pekat på att även högerledamöterna här
i kammaren stödde den aktion som då
sattes i gång från statens sida. Men varför
behövde staten träda in? Varför
trädde t. o. in. högern, som bär en sådan
principiell inställning, in och röstade
såsom den gjorde? Det var uppenbarligen
därför att man insåg att den privata
företagsamheten inte klarade krisen
utan att statsmakterna med hänsyn
till staden och bygden måste ingripa.

För det andra talade herr Magnusson
om att den föreslagna fonden icke var
något tillskott. Jag har uppfattat det på
ett helt annat sätt, herr talman. Jag ser
denna fond som ett tillskott. När det sedan
för det tredje heter att detta skulle

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vara någonting för regeringen »att leka
i. med», så må det vara herr Magnussons
g egen terminologi, Jag tror emellertid
n inte att de människor som, om vi nu får
it ett beslut i positiv riktning, kommer att
:. få nytta av fonden uppfattar detta enr
bart som en lek. Innan dessa åtgärder
t. vidtas upplever man ett blodigt allvar,
n och man hälsar därför denna fond med
ft tillfredsställelse.

s Detta betyder inte att jag på något
it sätt underkänner riksdagens kompetens
:- i detta hänseende, men beslut måste nog
ibland fattas betydligt snabbare än vad
r som är möjligt vid en riksdagsbehandg
lin,g.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag ber att få börja med
att rent parentetiskt rikta en gensaga
) mot herr Johanssons i Trollhättan onyanserade
teckning av oppositionens inp
ställning till en sådan här näringspolif-
tis,k fond.

y Från folkpartiets sida bär det i dag
l- helt klarlagts att om man kan skapa en
l- sådan fond som verkligen blir ett till11
skott till vår blesserade kapitalmarknad
så är man naturligtvis ifrån vår sida tilli-
fredsställd; man kan naturligtvis ha sina
11 dubier när det gäller möjligheterna att
n skapa den. Framför allt ställer man sig
tt dock tveksam till vad regeringen kallar
r »näringspolitisk», eftersom man sett
å många spår som förskräcker i regeringens
näringspolitik. Först när de papper
r läggs på bordet som visar hur pengarna
n skall användas och utnyttjas kan man ta
e ställning till det hela.

Jag begärde ordet för att helt summai-
riskt så här dags i debatten göra några
i- reflexioner beträffande tre helt olika

n ämnesgrupper inom statsverksproposi tionen.

n Den första anknyter till den debatt
r som här i dag har förts rörande förå
svarsfrågan. Det är två punkter som jag
r därvid vill fästa uppmärksamheten på.
5- Den första gäller att man i de officiella
e handlingar som rört debatterna om för -

136 Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

svarskommittén och försvarskommitténs
resultat har konstaterat, att försvarsutredningen
icke har kunnat komma
till sådant resultat att det kunnat
läggas till grund för nästa budgetår. Jag
skulle vilja kalla detta en förskönande
omskrivning, eftersom detta misslyckande
eller negativa resultat, vilket man nu
vill kalla det, helt berodde på att för
kommittén, om jag så får uttrycka mig,
utomstående krafter grep in i arbetet
och omöjliggjorde vidare förhandlingar.
Det var alltså inte kommitténs misslyckande
utan så att säga ett inhopp från
kulissen som gjorde att det resultat vi
hade hoppats på inte kunde uppnås. Det
är mycket väsentligt att den saken fastslås.

För det andra vill jag understryka att
vad kommittén hittills har diskuterat
och alltjämt diskuterar inte är beslutskostnadsramar
utan utredningskostnadsrainar.
Den allmänhet som försöker bilda
sig en uppfattning om försvarsfrågan
och diskussionen kring den har blandat
ihop dessa två begrepp, vilket är högst
ödesdigert. Vi har ännu inte kommit in
på debatten om beslutkostnadsramarna.

För det tredje vill jag fästa uppmärksamheten
på sammanhanget mellan den
i debatten nämnda något magiska siffran
4 600 miljoner som fixerad kostnadsram
för nästa år, jämförd med den
anslagsram som är angiven i huvudtiteln,
drygt 5 000 miljoner. Det måste
slås fast att dessa båda belopp inte är
kommensurabla, eftersom i beloppet
5 000 miljoner har lagts in en rad nya
utgiftsposter, som måste räknas bort för
att få årets huvudtitel något så när jämförbar
med den tidigare.

Först bör understrykas, att det gäller
en utgiftsnivå, vilket innebär att reservationsmedel
från tidigare år icke
får utnyttjas. Vidare har man reducerat
försvarsindex, vilket också innebär en
ganska betydande förlust. Slutligen har
man för beräkning av anslaget på kapitalbudgeten
tillgripit en helt ny metodik,
vilken ger en eftersläpning av

priskompensationen från 1965/66, som
nu läggs till ramen 1967/68 och som
också ger icke oväsentliga merbelopp.

Allra sist i detta sammanhang vill
jag fästa uppmärksamheten på att man
i denna huvudtitel har räknat in förbättrade
värnpliktsförmåner, kostnaderna
för Muskövarvets färdigställande
och tygmateriel för de nya regementena
I 1 och Ing 1. Allt som jag här
har räknat in jämte diverse andra kostnadsposter
av mindre betydelse gör att
man kommer upp till en differens på
kanske drygt 600 miljoner. Det krävs en
ganska ingående teknisk undersökning
för att i detalj klarlägga detta. Jag tycker
det är väsentligt att få sagt att när
man noterar siffran drygt 5 000 miljoner
i årets huvudtitel så får den icke
jämföras med slutsumman för förra
årets huvudtitel.

Beträffande försvaret vill jag vidare
uttala den förhoppningen att det nu
skall bli slut på de ganska störande inslag
som har förekommit, bland annat
de ingripanden som jag här nämnde
om och som irriterat och försvårat arbetet.

Vi har nu, herr talman, haft exempel
på både inhopp och uthopp i försvarskommittén.
Det är dock fråga om ett
allvarligt arbete. Kommittén försöker ju
få fram ett för oss alla acceptabelt förslag
till en kostnadsram för Sveriges
försvar. Detta arbete bör då också bedrivas
med det allvar som uppgiftens
art fordrar. Jag vågar i likhet med herr
Eliasson här tidigare i kväll uttala en
livlig förhoppning, att vi trots det något
beklagliga uppspelet nu skall kunna
arbeta så i fortsättningen att ett
positivt resultat uppnås och att vi om
möjligt även kan komma fram till en
samförståndslösning. Detta bör inte på
något sätt hindra en sund och genomlysande
debatt av de olika delarna av
försvarskostnaderna.

Får jag sedan helt kort uttrycka den
tillfredsställelse jag kände, när jag läste
avsnittet under handelsdepartementets

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2 137

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

huvudtitel rörande den fredliga atomkraften.
Vi hade senast i fjol här i
kammaren en livlig debatt om detta ämne
och vi var då ganska ense om —
särskilt högern och jag — att man kunde
tala om dödförklaring av den s. k.
blågula linjen med tungt vatten och
naturligt uran. I år bevittnar vi dess
begravning. Då kunde det verka som
om man talade för döva öron när man
sade, att vi måste skynda på för att
komma fram till ett kommersiellt utnyttjande
av atomkraften, eftersom vår
konsumtion av elkraft stiger mycket
hastigt.

Skall vi kunna tillgodose detta behov
utan att totalt förstöra norrlandsälvarna,
måste vi tänka oss en effektiv och
riktig, kommersiellt insatt produktion
av atomkraft. Det kan ske endast på
lättvattenlinjen, d. v. s. med lätt vatten
och anrikat uran, och anrikat uran kan
vi som bekant inte producera här i
landet, det måste köpas utifrån.

Nu konstaterar jag till min glädje att
handelsministern under fjolåret har
träffat ett avtal med Amerikas förenta
stater som skall gälla under hela 30 år
och som tydligen kommer att ge oss
mycket stora möjligheter att förse en
expanderande, på atomkraft baserad
kraftindustri här i landet med råmaterial.
Detta innebär visserligen en kontroll
av hur vi kommer att utnyttja de
råämnen som vi köper, men jag tror
att vi är alldeles överens om att vi inte
bara måste underkasta oss den kontrollen
utan att vi också är villiga att göra
det. Detta betyder, skulle jag vilja säga,
en ny epok i svensk atompolitik, och
jag hoppas nu att man skall ta konsekvenserna
därav. Statsrådet föreslår
att man tills vidare provisoriskt skall
förlänga verksamheten vid Ranstad. Jag
skall inte ta ställning till det, men jag
känner mig tveksam därtill. Dessutom
ställer statsrådet i utsikt en utredning
beträffande atombolagets fortsatta arbetsuppgifter.
Jag finner den utredningen
i hög grad påkallad, eftersom detta

bolags miljonslukande — för att inte
säga miljardslukande — verksamhet nu
måste underkastas grundlig revision.

För det tredje skulle jag, herr talman,
till sist vilja säga ett par ord i anslutning
till de uttalanden som gjorts här
i debatten om den indignation vi alla
känner inför de fruktansvärda våldsdåd
som begåtts mot polisen.

Som ledamot av rikspolisstyrelsen
har jag någon möjlighet att i viss mån
se hur sådant återverkar. Jag vill inte
fördölja, herr talman, att de senaste
månaderna eller kanske åren varit oerhört
påfrestande för den svenska polisen.
En rad polismän har fallit offer
för brottslingarnas eldvapen. De har
också bekrigats med sten och andra
våldsmedel och dessemellan utsatts inte
bara för kritik, för det tål polisen, utan
för nedsättande omdömen av ett slag
som måste kännas mycket sårande för en
kår som i det fallet inte kan försvara
sig.

Vi får inte glömma bort att vi sedan
ungefär tio år tillbaka har en annan typ
av brottslighet att bekämpa här i landet
än vi hade tidigare. Förr var det
relativt oskyldiga tjuvar och dynamitarder
som härjade. Nu är brottslingarna
för det första beväpnade, i många fall
med eldkraftiga automatvapen, och för
det andra bil- och ofta flygburna. De
uppträder som veritabla gangster och
det är givet att om polisen kommer åtskilliga
timmar för sent till brottsplatserna
blir det ett svårt arbete innan
brotten kan klarläggas. Icke desto mindre
vill jag säga att även om uppklarningsprocenten
sjunkit har många berömvärda
utredningar gjorts, vilka klarlagt
också listigt iscensatta brott.

Man har rätt att hoppas att på militärt
håll insättcs all kraft för att lösa
frågan om ett verkligt effektivt skydd
av ena eller andra slaget mot dessa
fruktansvärda vapenstölder. Och jag
har efter att i många år ha sysslat med
försvarsfrågor bestämt mig för att från
denna plats säga, herr talman, att finns

138 Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det ingen annan utväg får vi ta in dessa
vapen från de decentraliserade mobiliseringsförråden
och lägga dem i väl
bevakade förråd i anslutning till förbandsplatserna
där vi har ständig bevakning.
Vi kan inte ta på vårt ansvar att
vapen av detta slag —• eldkraftiga och
oerhört effektiva vapen •—- skall kunna
stjälas och sedan användas mot dem
som har till uppgift att skydda rättssäkerheten
och den fredliga befolkningens
liv och egendom.

Slutligen vill jag påpeka att i de ligor
av gangster, som för närvarande
opererar, råder en nästan otroligt hård
solidaritet mellan medlemmarna. De
planlägger både hur brotten skall begås
och vem som skall begå dem. Kräver
då inte den kamp, som samhället
måste föra mot sådana element, att vi
i det laglydiga och fredliga samhället
visar samma eller om möjligt ännu högre
grad av solidaritet med den polis
som står på vakt för att skydda samhället
mot nedbrytande och ödeläggande
element?

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på herr
talmannens förslag att uppskjuta den
fortsatta överläggningen till morgondagens
plenum.

§ 2

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 15, till Konungen angående val av
ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 16,
till Konungen angående val av medlemmar
och suppleanter i Nordiska rådet;

dels till riksdagens förordnanden, nr
17—32, för

herr Birger Andersson

» Yngve Holmberg

» Birger Lundström

fröken Dagmar Ranmark
herr Arne Geijer
» Georg Pettersson
» Sven Sundin
» Folke Björkman
» talmannen Thapper

» andre vice talmannen Cassel

fru Sigrid Ekendahl
herr Bertil Ohlin
» Einar Gustafsson
» Gösta Skoglund
» Sven Mellqvist
fru Ingrid Gärde Widemar
att vara medlemmar i Nordiska rådet;

dels ock till riksdagens förordnanden,
nr 33—48, för
herr Axel Andersson

» Allan Hernelius

» Lars Larsson

» Tage Johansson

fru Ingrid Segerstedt Wiberg
herr Eric Carlsson

» Sture Palm

» Paul Jansson

» Nils Kellgren

» Gunnar Edström

» Sven Hammarberg

» Jan-Ivan Nilsson
» Rolf Eliasson

» Per Bergman

» Erik Adamsson

» Sven Wedén

att vara suppleanter i Nordiska rådet.

§ 3

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 108, av herrar Boo och Larsson i
Borrby, om sänkning av rösträttsåldern,
nr 109, av herr Bohman, angående remissen
till utskott av redogörelsen från
riksdagens lönedelegation,

nr 110, av herr Hamrin i Jönköping,
angående utlandssvenskarnas rösträtt,

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2 139

nr 111, av herrar Berglund och Hamrin
i Jönköping, om användning av anslag
till SIDA för bistånd genom enskilda
organisationer,

nr 112, av herrar Rimås och Johansson
i Skärstad, om en svensk livsmedelsfond
för u-länderna,

nr 113, av fru Sundberg m.fl., om en
frivillig insamling för svensk biståndsverksamhet
till u-länderna,

nr 114, av herr Enskog, om inrättande
av professurer i personaladministration
vid de tekniska högskolorna,
nr 115, av herr Jönsson i Arlöv
in. fl., om slopande av betygsgivningen
i uppförande och ordning i slutbetyg,
nr 116, av herr Källstad m.fl., om
ökade resurser för den utvecklingspsykologiska
forskningen,

nr 117, av fru Rgding m.fl., om beredande
av plats för SEGO i skolöverstyrelsens
styrelse, in. in.,

nr 118, av herr Sjönell m.fl., om utbyte
av en laboratur i klinisk alkoholforskning
vid karolinska institutet mot
en professur i klinisk forskning rörande
olika missbruksformer,

nr 119, av herr Andersson i Luleå
m. fl., om införande av en avgiftsfri
ungdomstandvård, in. m.,

nr 120, av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl., om statsbidrag till kommun för
uppförande av lokaler för hantverks-,
industri- och serviceföretag,

nr 121, av fru Rgding m.fl., i anledning
av Kungl. Majrts framställning
om anslag till Yrkesinspektionen: Avlöningar,

nr 122, av herrar Josef son i Arrie och
Eriksson i Bäckmora, om ändring av
televerkets stationsområdesindelning,
nr 123, av herr Wiklund i Stockholm,
om ökat stöd till båtsporten m. in.,
nr 124, av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl., om avvecklingen av dyrortsgrupperingen
av de statsanställdas löner,
nr 125, av herr Löfgren m.fl., om
höjning av anslaget till Främjande av
utrikeshandeln in. in.,

nr 126, av herrar Sjönell och Börjesson
i Glömminge, om utökning av sty -

relsen för institutet för nyttiggörande av
forskningsresultat (INFOR),

nr 127, av herr Westberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Utbildning av ungdomsledare,

nr 128, av herrar Antonsson och Jönsson
i Ingemarsgården, om premiering
av sparande på särskilt sparkonto och
målinriktat bostadssparande,

nr 129, av herr Fridolfsson i Stockholm
in. fl., om rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen
för gåvor till religiösa
m. fl. ändamål,

nr 130, av herr Gustafsson i Borås
in. fl., om rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen
för gåvor till u-hjälp
in. in.,

nr 131, av fru Johansson m.fl., om
befrielse jämväl från arvsskatt för stiftelser
och sammanslutningar som är befriade
från gåvoskatt,

nr 132, av herr Jonsson m.fl., om
ändrade avskrivningsregler för byggnad
som ingår i jordbruk eller rörelse,
nr 133, av herr Källstad, om avslag
å Kungl. Maj:ts proposition nr 10, med
förslag till förordning om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten,
nr 134, av herr Magnusson i Borås
m. fl., angående resultatutjämning vid
beskattningen,

nr 135, av fru Sundberg och herr
Turesson, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 10, med förslag till förordning
om investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten,

nr 136, av fru Sundberg m.fl., om
rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen
för gåvor till u-hjälp,

nr 137, av herrar Werner och Fridolfsson
i Stockholm, angående beskattningen
av vinst å totalisator vid
hästtävlingar,

nr 138, av herr Fagerlund och fru
Torbrink, angående glas- och trävaruindustrin
i Kalmar och Kronobergs län,
nr 139, av herr Lorentzon m.fl., om
samhällelig bestämmanderätt över alla
resurser för energiförsörjningen,

140 Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

nr 140, av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
om sänkning av riksbankens diskonto,
nr 141, av herrar Sjönell och Jönsson
i Ingemarsgården, angående användningen
av AP-fondens medel,

nr 142, av herr Börjesson i Falköping,
angående flyttning av stoftet efter politisk
flykting,

nr 143, av herr Hugosson m. fl., om
beaktande i rättsliga sammanhang av
utlännings språksvårigheter,

nr 144, av herr Hugosson m. fl., angående
fri rättegång för utlänning,
nr 145, av herr Nilsson i Agnäs, angående
förvärv av äldre syskons släktnamn,

nr 146, av herrar Nyberg och Hamrin
i Jönköping, om förhörsvittne vid
polisförhör,

nr 147, av herrar Börjesson i Falköping
och Gomér, angående ersättning
från allmän försäkringskassa för vård
utomlands,

nr 148, av herrar Johansson i Växjö
och Gustavsson i Alvesta, angående sociala
förmåner för adoptivföräldrar,
nr 149, av herrar Jonasson och Johansson
i Växjö, angående deltids- och
korttidsanställdas samt lågavlönades
ställning inom den allmänna försäkringen,

nr 150, av fru Ryding m. fl., om viss
översyn av arbetarskyddslagens tilllämpningsföreskrifter,

nr 151, av herrar Westberg och Börjesson
i Falköping, om begränsning av
eller förbud mot tobaksreklam,

nr 152, av herrar Andersson i Örebro
och Nordgren, om offentlig auktorisation
av låssmeder,

nr 153, av herrar Werbro och Larsson
i Borrby, om höjning av maximihastigheten
för fordon med släpvagn,
nr 154, av herrar Jonasson och Andersson
i Örebro, om statsbidrag till
skogsskolan i Gannnelkroppa,

nr 155, av herr Wikner m. fl., om
statsanslag till Jägarnas riksförbund,
m. m.,

nr 156, av herr Andersson i Örebro
m. fl., om rabatt för värnpliktiga på statens
järnvägars busslinjer,

nr 157, av herrar Johansson i Växjö
och Elmstedt, om fria resor för värnpliktiga
till hemorten,

nr 158, av fröken Olsson m. fl., om
ett centralt granskningsorgan för instrument
använda vid psykologisk testning
inom statsförvaltningen, samt
nr 159, av herr Werner m. fl., om
effektivisering av övervakningen inom
kriminalvården.

Dessa motioner bordlädes.

§ 4

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare
Härmed anhålles om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden 6 februari
till den 17 februari. Den begärda ledigheten
är orsakad av deltagande i IULAlcongress
i anledning av kommunala engagemang.

Stockholm den 19 januari 1967

Gösta Sterne

Stockholm den 19 januari 1967

Sigvard Larsson

Till Riksdagens andra kammare
För deltagande i ordinarie session i
Strasbourg med Europarådets rådgivande
församling får jag härmed anhålla
om ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden den 23—27 januari
1967.

Stockholm den 19 januari 1967

Daniel Wiklund

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 5

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sex enkla frågor, nämligen av:

Torsdagen den 19 januari 1967 em.

Nr 2

141

herr Turesson, till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
förläggning av myntverket till
Kopparbergs län,

fru Thunvall, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående ökad information om den
nya s. k. ordningsbotens tillämpning vid
trafikförseelser,

fröken Andersson i Strängnäs, till
herr statsrådet och chefen för civildepartementet
angående nya former för
hedersbevisning för lång och trogen
tjänst inom det statliga verksamhetsområdet,

herr Eriksson i Bäckmora, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder

för att nedbringa olycksfallsfrekvensen
på vägarna,

fru Kristensson, till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet angående
en översyn av arbetsgivarpartens
organisation på den statliga sidan, samt

fru Kristensson, till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
skärpta straffbestämmelser för
olaga narkotikahandel.

§ 6

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.37 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson