Nr 19 FÖRSTA KAMMAREN 1968 (Riksdagens protokoll 1968:19)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 19 FÖRSTA KAMMAREN 1968

24 april

Debatter m. m.

Onsdagen den 24 april

Sid.

Svar på interpellation av herr Högström (s) ang. kommunernas
kompetens såvitt avser lokalisering av enskilda företag........

Arbetsmarknadspolitiken ....................................

Anslag till fonden för idrottens främjande, m. m...............

Om rätt till skattefri avsättning av medel till omskolnings- och ut bildningsfonder

..........................................

Ombildning av Sveriges investeringsbank AB..................

Näringslivets kapitalförsörjning ..............................

Återlån från allmänna pensionsfonden ........................

Om teknisk utredning av en inkomstpolitik....................

Förslag till smittskyddslag ..................................

Om en upplysningskampanj angående alkoholens skadeverkningar

108

109

110
111

Interpellationer:

av fru Nilsson (ep) ang. villkoren för statsbidrag i samband

med vistelse i semesterhem.............................. 115

av herr Möller (s) ang. resultaten av förhandlingarna vid
världshandelskonferensen UNCTAD 2 i New Delhi........ 115

Meddelande ang. enkel fråga av herr Svanström (ep) om avskaffande
av militärt arreststraff .............................. 116

1 Första kammarens protokoll 1968. Nr 19

Nr 19

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 24 april sid.

Andra lagutskottets memorial nr 34, ang. överlämnande till statsutskottet
av viss del av två till lagutskott hänvisade motioner 4

Statsutskottets utlåtande nr 63, ang. anslag i vad avser arbetsmarknad
och lokaliseringsstöd m. m........................... 5

— nr 59, ang. anslag till avsättning till fonden för idrottens

främjande .............................................. 73

Bevillningsutskottets betänkande nr 27, om rätt till skattefri avsättning
av medel för omskolning av personal m. m......... 92

Bankoutskottets utlåtande nr 23, ang. ombildning av Sveriges investeringsbank
AB ...................................... 96

— nr 24, ang. näringslivets kapitalförsörjning m. m............. 99

—- nr 25, ang. återlån från allmänna pensionsfonden............ 108

— nr 26, om teknisk utredning av en inkomstpolitik .......... 109

— memorial nr 27, ang. överlämnande till statsutskottet av vissa

motioner ................................................ 110

Andra lagutskottets utlåtande nr 24, ang. förslag till smittskyddslag,
m. m............................................... 110

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34, om höjning av maximihastigheten
för fordon med släpvagn............................ 111

— nr 36, ang. visst kungörelseförfarande i mål om vattenförorening,
m. m............................................... 111

— nr 37, om viss översyn av reglerna för hyresgästs rätt till skadestånd
................................................ in

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 26, om en upplysningskampanj
angående alkoholens skadeverkningar ........ 111

— nr 27, om förbättrade ekonomiska villkor för diabetiker____113

—- nr 28, om hälso- och sjukvård utomlands för svenska medborgare
.................................................... 113

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

Onsdagen den 24 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Ang. kommunernas kompetens såvitt avser
lokalisering av enskilda företag

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Högströms (s) interpellation angående
kommunernas kompetens såvitt
avser lokalisering av enskilda företag,
erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Högström har frågat
mig när riksdagen kan vänta ett
förslag till åtgärder som reglerar kommunernas
kompetens på det lokaliseringspolitiska
området.

Genom statsmakternas beslut år 1964
om riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik
har slagits fast att det är ett riksintresse
och därför väsentligen en statlig
uppgift att verka för den från samhällssynpunkt
lämpligaste lokaliseringen
av näringslivet. I samband med 1964
års beslut uttalade statsmakterna att
kommunala subventioner som syftar till
att påverka enskilda företags lokalisering
och utvidgning inte borde förekomma.
Samtidigt förutsattes att en utredning
om gränserna för kommunernas
kompetens härvidlag skulle komma
till stånd.

Utredningen anförtroddes kommunalrättskommittén
som år 1965 fick i uppdrag
att göra en översyn av den kommunala
kompetensen över huvud taget.
Enligt direktiven bör kommittén bl. a.
söka skapa ett regelsystem som hindrar
att kommunala subventioner lämnas i
syfte att påverka enskilda företags lokalisering
och utvidgning.

Kommunalrättskommittén — som
jämsides med kompetensfrågan också

arbetar med andra utredningsuppdrag
av vilka flera redan redovisats — lämnade
i oktober 1967 ett delbetänkande
om den kommunala kompetensen inom
turistnäringen. Kommittén arbetar f. n.
med återstående kompetensfrågor varvid
frågan om kommunalt stöd åt näringslivet
i övrigt intar en central plats.
Frågorna är emellertid komplicerade
och utredningsarbetet är uppenbarligen
tidskrävande. Det går därför inte att
f. n. göra något bestämt uttalande om
när förslag från kommittén kan väntas.

Herr HÖGSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att till kommunikationsministern
få framföra mitt
tack för svaret på interpellationen.

Jag hade hoppats att kommunikationsministern
skulle ha kunnat närmare
precisera när vi kan vänta ett
förslag från kommunalrättskommittén i
detta sammanhang. Bakgrunden till min
interpellation var ju ett mycket uppmärksammat
lokaliseringsfall i mitt eget
län, Västernorrlands län. Jag får säga
— vilket också underströks i interpellationen
— att om man inte här kommer
fram till klara kompetensregler, löper
de små kommunerna risken att komma
i kläm när det gäller lokalisering av ny
företagsamhet. Det är nämligen ingen
tvekan om att de stora kommunerna och
de som har det gott ställt också har de
största möjligheterna att få nya företag.
Dessutom är det väl klart att det på
det kommunala planet förekommer en
verksamhet som tar sig uttryck i att
man vid sidan av de vanliga verksamhetsformerna
bildar kommunala bolag
och stiftelser för att tillgodose de lokaliseringspoMtiska
önskemålen. Det är
därför som jag — och därvidlag torde
jag inte vara ensam — är rädd för att

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. kommunernas kompetens såvitt avser lokalisering av enskilda foretag

vi kommer att få bekymmer om detta
fortsätter. Vidare har väl företagen möjlighet
att utnyttja detta förhållande.
Jag vill inte påstå att man gör det i någon
större utsträckning, men det är
mycket troligt att man använder denna
möjlighet.

Jag vill därför till sist uttala min förhoppning
om att kommunikationsministern
skall kunna påverka kommunalrättskommittén
så att den ganska snart
kommer fram med sitt förslag. Det står
i svaret att av de frågor som kommittén
nu sysslar med är återstående kompetensfrågor,
»varvid frågan om kommunalt
stöd åt näringslivet i övrigt intar
en central plats». Frågan är då om
inte det spörsmål som jag tagit upp i
min interpellation om det kommunala
stödet vid lokaMseringsobjekten också
hör intimt ihop med den kompetensfråga
som nu sysselsätter kommunalrättskommittén.
Följaktligen borde man,
herr talman, pressa fram förslaget snarast
möjligt. Jag tror att det ur många
synpunkter är ytterst angeläget att vi
får klara kompetensregler på det här
området.

Jag ber att än en gång till kommunikationsministern
få framföra mitt tack.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Naturligtvis är just den
fråga som herr Högström har berört den
som kommunalrättskommittén i detta
sammanhang har anledning att syssla
alldeles särskilt med. Men den är också
svår att skapa bestämmelser och regler
för. I varje fall har jag, då jag varit i
kontakt med dem som sysslar med utredningsarbetet,
funnit att man inte har
kommit så långt på den punkten ännu,
att jag vågar ställa i utsikt någon tidpunkt
när ett förslag kan föreligga.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag vill bara med anledning
av denna interpellationsdebatt säga
några få ord. Jag delar herr Högströms
uppfattning att det om möjligt

bör bli klara kompetemsregler för kommunerna
om vad de i lokaliseringssammanhang
har rättighet till eller inte.
Men jag kan inte dela den uppfattningen
att många mindre kommuner kommer
i kläm om det inte skulle bli vidgade
möjligheter för kommunerna att
bedriva lokaliseringspolitik och starta
en viss form av affärsrörelse, som inte
bör förekomma.

Det har hänt mycket i kommunerna
på detta område utanför gällande kompetensregler.
Det har i många fall varit
ganska olyckligt för de kommuner som
har gett sig in på att investera pengar
i tvivelaktiga industriföretag.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 883 och 884 till jordbruksutskottet,

motionerna nr 885 och 886 till konstitutionsutskottet,

motionerna nr 887—896 till lagutskott,

motionerna nr 897—901 till konstitutionsutskottet
samt

motionerna nr 902 och 903 till bevillningsutskottet.

Vid föredragning av motionen nr 904
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
anvisande av anslag, till statsutskottet
och i övrigt till bevillningsutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 905—935 till bevillningsutskottet,

motionen nr 936 till statsutskottet
samt

motionerna nr 937 och 938 till bankoutskottet.

Föredrogs andra lagutskottets memorial
nr 34, angående överlämnande till
statsutskottet av viss del av två till lagutskott
hänvisade motioner.

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Ang. arbetsmarknadspolitiken

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 63, i anledning av Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1968/69 i vad avser arbetsmarknad
och lokaliseringsstöd m. m.
jämte motioner.

Kungl. Maj d hade i propositionen nr
1, enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 3 januari
1968,

dels berett riksdagen tillfälle att avgiva
yttrande med anledning av vad
departementschefen i statsrådsprotokollet
anfört angående arbetsmarknadspolitikens
mål och medel in. m.,

dels föreslagit riksdagen att

1) godkänna i statsrådsprotokollet
förordade ändringar att tillämpas från
och med den 1 juli 1968

a) av grunderna för flyttningsbidrag,

b) av grunderna för näringshjälp och
bidrag till anskaffning av motorfordon
för handikappade,

2) medgiva, att Kungl. Maj:t finge bemyndiga
arbetsmarknadsstyrelsen att
under budgetåret 1968/69 besluta om
avskrivning av lånefordran, uppkommen
inom arbetsmarknadsverket, till
belopp icke överstigande 3 000 kronor,
beträffande vilken antingen omständigheterna
gåve vid handen att vederbörande
icke kunde betala sin skuld och
enligt styrelsens bedömande ingen eller
ringa möjlighet förelåge att i fram -

Ang. arbetsmarknadspolitiken

tiden taga ut betalning eller också åtgärder
för att bevaka och driva in fordringen
bedömdes förenade med arbete
och kostnader i sådan utsträckning, att
åtgärderna icke vore ekonomiskt lönande,
allt under förutsättning att sådana
åtgärder ändå icke ansåges påkallade
av andra än ekonomiska förhållanden,

3) medgiva, att beslut om bidrag till
anordnande av verkstäder för handikappade
under budgetåret 1968/69 finge
meddelas intill ett belopp av 25 000 000
kronor,

4) bemyndiga Kungl. Maj :t att besluta
om ökning av den under 3) upptagna
ramen under budgetåret 1968/69,

5) besluta, att ramen för lokaliseringslån
under den femåriga försöksperioden
skulle vidgas till 750 000 000
kronor,

6) för budgetåret 1968/69 anvisa

A) på driftbudgeten under elfte huvudtiteln a)

till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 18 875 000
kronor,

b) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 6 295 000
kronor,

c) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 91 000 000 kronor,

d) till Arbetsförmedlingen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 26 130 000
kronor,

e) till Allmänna beredskapsarbeten
m. m. ett reservationsanslag av
415 000 000 kronor, varav förslagsvis
140 000 000 kronor att avräknas mot
automobilskattemedlen,

f) till Särskilda beredskapsarbeten
m. m. ett reservationsanslag av
320 000 000 kronor, varav förslagsvis
50 000 000 kronor att avräknas mot
automobilskattemedlen,

g) till Förläggningsbyggnader in. m.
ett förslagsanslag av 22 700 000 kronor,

h) till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet ett reservationsanslag
av 1 000 kronor,

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. arbetsmarknadspolitiken

i) till Omskolning m. m. ett förslagsanslag
av 350 000 000 kronor,

j) till Bidrag till anordnande av verkstäder
för handikappade ett förslagsanslag
av 25 000 000 kronor,

k) till Bidrag till driften av verkstäder
för handikappade ett förslagsanslag
av 40 000 000 kronor,

l) till Lokaliseringsbidrag ett reservationsanslag
av 10 000 000 kronor,

m) till Särskilda stödåtgärder, i glesbygder
ett reservationsanslag av
5 000 000 kronor, samt

B) på kapitalbudgeten under fonden
för låneunderstöd

till Lokaliseringslån ett investeringsanslag
av 200 000 000 kronor,

7) bemyndiga Kungl. Maj:t att under
budgetåret 1968/69 bevilja lokaliseringslån
med högre belopp än som anvisats
under anslaget.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 4,
av herr Werner, och II: 7, av herr Hermansson
m. fl., vari, såvitt nu vore i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
förorda, att varje länsarbetsnämnd snarast
skulle låta göra en inventering av
arbetslösheten bland kvinnor,

dels de likalydande motionerna I: 5,
av herr Werner, och II: 8, av fru Ryding
m. fl., vari föreslagits, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om föranstaltande
av en skyndsam översyn av arkivarbetarnas
anställnings- och löneförhållanden
samt vidtagande av åtgärder i
enlighet med i dessa motioner angiven
riktning, samt att jämväl initiativ skulle
tagas till åtgärder i syfte att utöka
antalet arkivarbetsplatser, främst inom
de kommunala institutionerna,

dels de likalydande motionerna I: 41,
av herr Johan Olsson in. fl., och II: 57,
av herr Eriksson i Bäckmora m. fl., vari
anhållits, att riksdagen måtte uttala, att
byggandet av enskilda vägar i ökad om -

fattning borde ske som statskommunala
beredskapsarbeten,

dels de likalydande motionerna I: 58,
av herrar Dahlberg och Tage Johansson,
samt II: 87, av fröken Sandell och
herr Bengtsson i Landskrona, vari yrkats,
att riksdagen skulle hos Kungl.
Maj:t begära en allsidig utredning av
de problem, som sammanhängde med
startandet och driften av verkstäder för
handikappade,

dels de likalydande motionerna I: 59,
av herr Johan Olsson in. fl., och II: 85,
av herr Andersson i Örebro m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:
162, av herr Karl-Erik Eriksson, och
II: 214, av herr Andersson i Örebro och
herr Larsson i Umeå,

dels motionen 11:219, av fru Marklund
in. fl., vari föreslagits, att riksdagen
skulle besluta uttala sig för genomförandet
av ett enhetligt huvudmannaskap
genom landstingskommunerna för
de skyddade verkstäderna och övrig till
dem knuten verksamhet och att riksdagen
i anledning härav i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle hemställa om utarbetandet
av erforderliga anvisningar;
samt att jämväl frågan om lämpligt centralt
organ sorterande under arbetsmarknadsstyrelsen
för planering av
produktionsinriktning och marknadsföring
för de skyddade verkstäderna skulle
prövas,

dels de likalydande motionerna I:
229, av herr Högström m. fl., och II:
294, av herr Sundelin in. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

232, av herr Johan Olsson in. fl., och II:
283, av herr Eriksson i Bäckmora m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen, för att ett
ökat vägbyggande skulle komma till
stånd, måtte uttala, att vägar i ökad utsträckning
borde byggas som beredskapsarbeten
i enlighet med vad i motionerna
anförts,

dels de likalydande motionerna I:

233, av herr Johan Olsson m. fl., samt
II: 293, av herrar Sjönell och Dahlgren,
vari anhållits, att riksdagen måtte besluta,
att statsbidrag skulle kunna utgå

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

till kommuner, som i form av statskommunala
beredskapsarbeten eller på
andra godtagbara sätt uppförde lokaler
för hantverks-, industri- och serviceföretag
i syfte att främja sysselsättning
och lokal service,

dels de likalydande motionerna I:
234, av fröken Stenberg m. fl., samt II:
291, av herr Nilsson i Agnäs och herr
Petersson,

dels de likalydande motionerna I:
237, av herr Österdahl, samt II: 285, av
herr Gustafsson i Stenkyrka och herr
Franzén i Träkumla, vari yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle uttala, att nyetablering av företag
och utveckling av redan befintligt näringsliv
på Gotland — liksom turistoch
fritidsnäringarna — borde stödjas
med lån och bidrag som om länet inginge
i stödområdet,

dels de likalydande motionerna I:
321, av herrar Torsten Andersson och
Nils Nilsson, samt II: 418, av herr Johansson
i Växjö och herr Gustavsson
i Alvesta,

dels de likalydande motionerna I:
325, av herr Dahlén m. fl., och II: 427,
av herr Wedén m. fl., vari föreslagits,

A) att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära

1) förslag om försöksverksamhet med
statsbidrag till företagsutbildning i enlighet
med i motionerna angivna riktlinjer,

2) översyn av inkomstprövningsreglerna
beträffande grundbidraget för omskolning
i syfte att underlätta för de
kvinnor, som så önskade, att erhålla yrkesinriktad
utbildning,

3) översyn av reglerna för flyttningsbidrag
vid anställning på annan ort,
med innebörden att sådant flyttningsbidrag
även kunde utgå till nyutexaminerade,
som ej kunde få lämplig anställning
på studie- eller hemorten,

4) ändring av bestämmelserna för
halvskyddad sysselsättning med innebörden,
för det första, att sådan sysselsättning
i framtiden skulle omfatta
även äldre arbetskraft och personer

Ang. arbetsmarknadspolitiken

som visserligen icke vore handikappade,
men vilkas arbetsplacering i öppna
marknaden ändå på grund av nedsatt
arbetsförmåga bedömdes vara särskilt
svår samt, för det andra, att halvskyddad
sysselsättning skulle kunna anordnas
också inom kommunal tjänst och i
företag med mindre än fem anställda,

5) att, i den mån det vore möjligt att
öka placeringen i halvskyddad verksamhet
på det sätt som i motionerna anförts,
intill 10 miljoner kronor av anslaget
för särskilda beredskapsarbeten
borde kunna användas för att utvidga
den halvskyddade verksamheten,

6) förslag om utvidgad arbetsmarknadsforskning
i syfte bland annat att
giva underlag för tillförlitligare arbetskraftsprognoser
för olika yrken,

B) att riksdagen skulle anslå medel
till inrättande av 30 tjänster som inspektörer
inom yrkesvägledning och
arbetsvärd och därför till Arbetsförmedlingen:
Avlöningar anvisa ett i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag med
1 050 000 kronor höjt förslagsanslag av
92 050 000 kronor,

dels de likalydande motionerna I:
330, av herr Holmberg m. fl., och II:
407, av herr Bohman m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla,

att KSA-utredningen måtte få i uppdrag
att undersöka möjligheterna och
formerna för ett system varigenom även
icke avtalsbunden arbetskraft kunde erhålla
avgångsbidrag,

att arbetsmarknadsutredningens och
arbetsmarknadsstyrelsens förslag rörande
ökad företagsutbildning måtte förverkligas,
och

att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
genom särskild expertis måtte
bliva föremål för en ingående analys i
syfte att klarlägga deras effekt och effektivitet
i relation till kostnaderna och
de samhällsekonomiska verkningarna,
dels de likalydande motionerna I:
334, av fru Landberg och fröken Mattson,
samt II: 410, av fru Ekendahl m. fl.,
vari anhållits, att grundbidrag för om -

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. arbetsmarknadspolitiken

skolning m. m. måtte utgå oberoende
av makes inkomst,

dels de likalydande motionerna I:

336, av herr Nils Theodor Larsson m. fl.,
och II: 409, av herr Börjesson i Glömminge
in. fl., vari yrkats, att riksdagen
skulle medgiva, att det statliga ekonomiska
företagsstödet i lokaliseringspolitiskt
syfte finge i högre grad än nu vore
fallet inriktas på de sysselsättningssvaga
områdena i östra Götaland,

dels de likalydande motionerna I:

337, av herr Åke Larsson m. fl., och 11:

422, av fru Lindberg in. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

338, av herr Lidgard, och II: 420, av fru
Kristensson,

dels de likalydande motionerna I:

339, av herr Lundström m. fl., och II:
430, av herr Wiklund i Stockholm in. fl.,
vari föreslagits, att Kungl. Maj :ts blivande
fullmakt att utfärda föreskrifter
om bidrag till kostnaderna för grupplivförsäkring
till personer, som genomginge
arbetsprövning eller arbetsträning,
skulle utsträckas till att omfatta
även sådana handikappade personer
som sysselsattes med hemarbete för
hemarbetscentrals eller materialdepås
räkning eller i övrigt för annans räkning
utförde hemarbete, som ur grupplivförsäkringssynpunkt
kunde anses göra
dem jämförbara med dem som arbetade
i s. k. skyddad verkstad,

dels de likalydande motionerna I:
341, av herr Schött, och II: 421, av herr
Krönmark, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att Gotland och
Öland samt Kalmar läns fastland med
undantag av Kalmar och Nybro kommunblock
skulle ingå i det lokaliseringspolitiska
stödområdet,

dels de likalydande motionerna I:
343, av hem Österdahl m. fl., och II:
413, av herr Gustafsson i Skellefteå
m. fl., vari anhållits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa,
att arbetsmarknadsstyrelsen erhölle
bemyndigande att besluta om beredskapsarbeten
i tätorter på glesbygden
avseende ny-, till- eller ombyggnad

av industribyggnader, turistanläggningar
samt hotell och pensionat enligt i
motionerna angivna riktlinjer,

dels de likalydande motionerna I:
397, av herr Ottosson m. fl., och II: 583,
av hem Turesson,

dels motionen II: 419, av herrar Kellgren
och Lindkvist,

dels de likalydande motionerna I:
459, av herr Eric Carlsson, och II: 576,
av herr Jonasson, vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t uttala nödvändigheten av att medel
för ytterligare beredskapsarbeten
ställdes till förfogande för vägbyggnader
i Värmlands län,

dels de likalydande motionerna I:
464, av hem Wikberg, samt 11:579, av
herr Larsson i Norderön och hem Jönsson
i Ingemarsgården, vari yrkats, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla,

a) att lokaliseringsstödet inom norra
stödområdets inland måtte förhöjas i
enlighet med vad i motionerna anförts,
samt

b) att en befattningshavare för handläggning
av lokaliseringsbefrämjande
uppgifter enligt vad i motionerna anförts
måtte placeras vid länsarbetsnämnden
i Jämtlands län,

dels de likalydande motionerna I:

550, av herr Bengtson, och II: 704, av
herr Eriksson i Bäckmora m. fl., vari
föreslagits, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära, att den
nuvarande låginlcomstutredningen kompletterades
med parlamentariker i enlighet
med vad i motionerna anförts,

dels de likalydande motionerna I:

551, av herr Bengtson m. fl., och II:
718, av hem Hedlund m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte

1) besluta, att förstärkt lokaliseringspolitik
skulle kunna tillämpas i glesbygdsområden
med stora sysselsättningssvårigheter,
innebärande förhöjt
lokaliseringsbidrag och ett sammanlagt
lokaliseringsstöd upp till 100 procent
av investeringskostnaden samt utvidgning
av lokaliseringsstödet till att gälla

Onsdagen den 24 april 19G8

Nr 19

även rörelsekapital och till att omfatta
även servicenäringar, i enlighet med
vad i motionerna anförts,

2) anvisa för budgetåret 1968/69 ett
förslagsanslag av 150 000 kronor att användas
för anställning av två arbetsmarknadskonsulenter
hos arbetsmarknadsstyrelsen
med speciella uppgifter
för glesbygderna i enlighet med motionerna,

3) medgiva, att som objekt för beredskapsarbeten
finge användas naturvårdsarbeten
och upprustningsarbeten
i glesbygderna i enlighet med motionernas
syfte,

4) i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
skyndsamt tillsättande av en parlamentarisk
utredning om glesbygdsfrågorna
med uppgift

a) att, så skyndsamt att förslag kunde
föreläggas nästa års riksdag, pröva de
i motionerna för glesbygderna angivna
frågorna om

1. särskild riskfond för företag,

2. särskilt gynnsamma avskrivningsregler
för företag,

3. arbetsmarknadspolitisk yrkesutbildning
av företagare,

4. särskilt ekonomiskt stöd för naturvårdsuppgifter,
samt

b) att snarast möjligt lägga fram förslag
till en långsiktslösning med sådana
åtgärder, att glesbygdsbefolkningen
bereddes möjligheter till en tillfredsställande
service på grundval av ett så
långt möjligt förstärkt näringsliv i glesbygderna
och därutöver i nödvändig utsträckning
ett kompletterande stöd från
samhället,

dels de likalydande motionerna I:
553, av herr Bengtson m. fl., och II: 717,
av herr Hedlund m. fl., vari anhållits,
att riksdagen måtte

1) besluta, att anslaget till Lokaliseringsbidrag
för budgetåret 1968/69 skulle
uppföras som förslagsanslag,

2) anvisa under kapitalbudgeten till
Lokaliseringslån för budgetåret 1968/69
ett investeringsanslag av 300 miljoner
kronor,

Ang. arbetsmarknadspolitiken

3) besluta, att ramen för lokaliseringsstödet
under den femåriga försöksperioden
skulle vidgas till 1 500 miljoner
kronor, varav 1 200 miljoner kronor
skulle utgöra lokaliseringslån och
300 miljoner kronor lokaliseringsbidrag,

4) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att vid den aviserade utredningen
om lokaliseringsstödets utformning förslag
skyndsamt måtte utarbetas och föreläggas
1969 års riksdag angående sådana
grunder för lokaliseringspolitiken,
att stöd enligt de för norra stödområdet
gällande principerna kunde
utgå även i andra områden i landet,
vilka hade i stort sett samma sysselsättningsproblem
och näringslivsförhållanden
som norra stödområdet,

dels de likalydande motionerna I:

560, av herrar Fålldin och Sundin, samt
II: 727, av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl., vari yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle medgiva,
att lokaliseringsstöd i form av lån till
rörelsekapital finge utgå i enlighet med
i motionerna anförda riktlinjer,

dels de likalydande motionerna I:

561, av herr Fälldin m. fl., och II: 702,
av herr Dahlgren m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen — i syfte att bereda sysselsättning
för friställd och undersysselsatt
äldre arbetskraft i glesbygderna
-—• i sin skrivelse till Kungl. Maj :t i anledning
av vad departementschefen anfört
om arbetsmarknadspolitiken skulle
anhålla,

att såsom beredskapsarbete måtte bedrivas
dels landskapsvårdsarbeten, dels
skogsarbeten, såsom röjning, gallring
och gödsling, dels byggnadsarbeten
m. m. vid jordbruk, samt

att småbruk i vissa fall måtte utgöra
arbetsplats för halvskyddad sysselsättning,

dels de likalydande motionerna I:

565, av herr Holmberg m. fl., och II:
699, av herr Bohman m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

566, av herrar Paul Jansson och Erik

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. arbetsmarknadspolitiken
Olsson, samt II: 698, av herr Blomkvist
m. fl., vari hemställts,

1) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla att arbetsmarknadsstyrelsen
bemyndigades att inom ramen
för anslaget Särskilda beredskapsarbeten
m. m. under elfte huvudtiteln
för budgetåret 1968/69 bestrida kostnader
för vidgad social-kurativ verksamhet
vid industriella beredskapsarbeten,

2) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla, att arbetsmarknadsstyrelsen
finge bemyndigas att inom
ramen för anslaget Anordnande och
drift av skyddade verkstäder samt inom
ramen för anslaget Särskilda beredskapsarbeten
under elfte huvudtiteln
för budgetåret 1968/69 bestrida kostnader
för viss tillfälligt anställd planerings-
och produktionsteknisk expertis,

3) att arbetsmarknadsstyrelsen vad
gällde halvskyddad sysselsättning inom
anslaget Bidrag till driften av verkstäder
för handikappade under elfte huvudtiteln
för budgetåret 1968/69 måtte
bemyndigas vidga begreppet företagare
till att gälla även statlig och kommunal
förvaltning,

dels de likalydande motionerna I:
568, av herr Lidgard, och II: 736, av
herr Wennerfors m. fl., vari yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle anhålla, att Stockholms skärgård
måtte ingå i det lokaliseringspolitiska
stödområdet samt att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa,
om sådan tillämpning av bestämmelserna
för lokaliseringsstöd, att gemensamhetsanläggningar
för turiständamål kunde
komma i åtnjutande av stöd,

dels de likalydande motionerna I:
571, av herrar Yngve Nilsson och Arvidson,
samt II: 726, av herr Nilsson i
Bästekille och fru Sundberg, vari anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa, att Österlen måtte
ingå i det lokaliseringspolitiska stödområdet,

dels de likalydande motionerna I:
576, av herr Erik Olsson, och II: 733,
av herr Trana, vari föreslagits, att riks -

dagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla om en skyndsam översyn av
den skyddade verksamhetens förutsättningar
i enlighet med vad som anförts
i motionerna, samt att därvid även
statsbidragsbestämmelsernas utformning
måtte prövas med hänsyn till storleken
av de kommunala huvudmännens styrkta
nettoförlustkostnader,

dels de likalydande motionerna I:

580, av herr Stefanson, och II: 711, av
herr Gustafsson i Skellefteå m. fl., vari
yrkats, att riksdagen skulle besluta, att
ramen för lokaliseringslån under den
femåriga försöksperioden skulle vidgas
till 900 miljoner kronor,

dels de likalydande motionerna I:

581, av herr Strandberg, samt II: 728,
av herr Nordgren och herr Nilsson i
Agnäs, vari hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anvisa
erforderliga lokaliseringsmedel till projekt
som tryggade sysselsättningen i
Norrlands glesbygdsområden och att,
med hänsyn till att investeringsfonden,
Norrlandsfonden och statliga lokaliseringsstöd
i första hand främjat kustregionen,
ärenden rörande glesbygden
skulle behandlas likvärdigt för att inhämta
den rådande eftersläpningen,

dels de likalydande motionerna I:

582, av herrar Strandberg och Yngve
Nilsson, samt II: 730, av herr Petersson
m. fl., vari anhållits, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte låta skyndsamt
utreda och för riksdagen framlägga
förslag om vilka åtgärder som borde
vidtagas för att befolkningen i landets
glesbygder skulle på ett rättvist sätt få
del av det stigande välståndet och erbjudas
en tillfredsställande social och
kulturell service, varvid särskilt borde
beaktas

a) kommunikationsproblemen i bygder
där järnvägen lagts ned,

b) utformningen av fritidsbebyggelsen
och dess sanitära problem,

c) ordnande av skolskjutsar och inackorderingshem
för studerande barn
från glesbygder,

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

d) möjligheter att tillfredsställande
ordna åldringsvården i kommuner med
hög genomsnittsålder,

e) möjligheter att genom ekonomiskt
lönsamma åtgärder bibehålla det svenska
odlingslandskapet även i de trakter
där traditionell jordbruksdrift icke
längre bedreves,

dels motionen 11:700, av herr Börjesson
i Falköping och herr Gomér,

dels de likalydande motionerna I:

583, av herr Svanström och II: 701, av
herr Dahlgren, vari hemställts, att riksdagen
måtte medgiva, att en aktiv lokaliseringspolitik
enligt de grunder, som
tillämpats främst inom det s. k. norra
stödområdet, finge utnyttjas för främjande
av näringslivets utveckling i Kalmar
län och att länet i nämnda avseende
finge betecknas som ett försöksområde
för en mera omfattande aktiv lokaliseringspolitik
i södra Sverige,

dels de likalydande motionerna I:

584, av herr Svanström, samt II: 708, av
herr Gomér och herr Börjesson i Falköping,
vari föreslagits, att riksdagen
skulle medgiva, att näringshjälp i form
av bidrag eller räntefritt lån finge utgå
till handikappad med maximalt 15 000
kronor,

dels de likalydande motionerna I:

585, av herr Sveningsson, samt II: 696,
av herr Bengtson i Solna och herr
Krönmark, vari yrkats, att riksdagen
skulle besluta, att av det föreslagna anslaget
till beredskapsarbeten, 415 miljoner
kronor, avräkna 175 miljoner kronor
mot automobilskattemedel,

dels de likalydande motionerna I:

588, av herr Österdahl, och II: 737, av
herr Westberg, vari anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa, att vid inlösen av egnahem
i samband med flyttning av arbetsmarknadsskäl
inlösenpriset måtte fastställas
efter värdering av fastigheten,

dels de likalydande motionerna I:

589, av herr Österdahl m. fl., samt II:
712, av herr Gustafsson i Stenkyrka och
herr Franzén i Träkumla, vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till

Ang. arbetsmarknadspolitiken

Kungl. Maj:t måtte begära, att de av
regeringen föreslagna försöksvis insatta
åtgärderna för att lösa glesbygdernas
problem finge samordnas, samt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa, att Gotland finge utgöra ett
av de kommunblock, som skulle bliva
föremål för ifrågavarande försöksverksamhet,

dels ock de likalydande motionerna
I: 739, av herr Johan Olsson m. fl., och
II: 926, av herr Elmstedt m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. beträffande ett utrednings- och
prognosorgan, att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:229 och 11:294,

2. beträffande en analys av arbetsmarknadsåtgärderna,
att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:330 och 11:407,
såvitt nu vore i fråga,

3. beträffande utvidgad arbetsmarknadsforskning,
att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 325 och II: 427, såvitt
nu vore i fråga,

4. beträffande förmedling av arbetsobjekt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 59 och II: 85,

5. beträffande inventering av arbetslöshet
bland kvinnor, att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:4 och 11:7, såvitt
nu vore i fråga,

6. beträffande åtgärder för tjänstemän,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 321 och II: 418,

7. att riksdagen som yttrande med
anledning av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1968 anfört angående
arbetsmarknadspolitikens mål och
medel m. m. måtte giva Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet yttrat därom i de
delar som ej behandlats under 1—6,

8. beträffande försvarsbeställningar,
att riksdagen måtte avslå motionerna I:
565 och II: 699 i vad de avsåge

a) användning av andra anslag än
anslaget till Allmänna beredskapsarbeten
m. m.,

b) skrivelse till Kungl. Maj :t,

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. arbetsmarknadspolitiken

9. beträffande naturvårdsarbeten, att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 551
och II: 718 samt I: 561 och II: 702, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,

10. beträffande industribyggnader
m. m., att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 233 och II: 293 samt I: 343 och
II: 413,

11. beträffande upprustning i glesbygder,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 551 och II: 718, såvitt nu
vore i fråga,

12. beträffande skogsarbeten och vissa
byggnadsarbeten på jordbruk, att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 561
och II: 702, såvitt nu vore i fråga,

13. beträffande beredskapsarbete i
skogsbruket, att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:162 och 11:214,

14. beträffande vägarbeten, att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 41 och
II: 57, I: 232 och II: 283, I: 459 och II:
576 samt I: 585 och II: 696,

15. beträffande renovering i Gamla
stan i Stockholm, att riksdagen måtte
avslå motionen II: 419,

16. beträffande medel för social-kurativ
verksamhet och viss expertis, att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 566
och II: 698, såvitt nu vore i fråga,

17. beträffande flyttningsbidrag till
nyutbildade, att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 325 och II: 427, såvitt nu
vore i fråga,

18. beträffande inlösenbeloppet för
egnahem, att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 588 och II: 737,

19. beträffande arkivarbete, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:5 och
11:8,

20. beträffande näringshjälpens maximibelopp,
att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:584 och 11:708,

21. beträffande företagsutbildning, att
riksdagen måtte avslå motionerna I:
325 och II: 427 samt I: 330 och II: 407,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,

22. beträffande nedre åldersgränsen
för omskolning m. m., att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:337 och II:
422,

23. beträffande studiemedel, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:338
och II: 420,

24. beträffande stöd till handikappade
vid vidareutbildning, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:234 och II:
291,

25. beträffande inkomstprövning, att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 325
och 11:427 samt 1:334 och 11:410, de
två förstnämnda såvitt nu vore i fråga,

26. beträffande verkstäder för skyddad
sysselsättning m. m., att riksdagen
med bifall till motionerna I: 58 och II:
87 och i anledning av motionerna II:
219 samt 1:576 och 11:733 måtte giva
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört,

27. beträffande grupplivförsäkring,
att riksdagen i anledning av motionerna
I: 339 och II: 430 måtte giva Kungl.
Maj :t till känna vad utskottet anfört,

28. beträffande halvskyddad sysselsättning
för äldre m. fl., att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:325 och II:
427, såvitt nu vore i fråga,

29. beträffande halvskyddad sysselsättning
på småbruk, att riksdagen måtte
avslå motionerna I: 561 och II: 702,
såvitt nu vore i fråga,

30. beträffande halvskyddad sysselsättning
inom kommunal tjänst, att riksdagen
i anledning av motionerna I: 325
och II: 427 samt I: 566 och II: 698, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
måtte giva Kungl. Maj :t till känna vad
utskottet anfört,

31. beträffande halvskyddad sysselsättning
inom statlig tjänst, att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 566 och
II: 698, såvitt nu vore i fråga,

32. beträffande företag med mindre
än fem anställda, att riksdagen måtte
avslå motionerna I: 325 och II: 427 samt
II: 700, de två förstnämnda såvitt nu
vore i fråga,

33. beträffande viss medelsanvändning,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 325 och II: 427, såvitt nu vore
i fråga,

34. beträffande utredning om av -

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

gångsbidrag, att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 330 och II: 407, såvitt nu
vore i fråga,

35. beträffande låginkomstutredningen,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 550 och II: 704,

36. beträffande förhöjt lokaliseringsbidrag
och lokaliseringsstöd intill 100
procent av investeringskostnaden, att
riksdagen måtte avslå motionerna I:
551 och II: 718, såvitt nu vore i fråga,

37. beträffande ökat lokaliseringsstöd
i vissa glesbygdsområden m. m., att
riksdagen måtte avslå motionerna I:
551 och II: 718, I: 464 och II: 579 samt
1:581 och 11:728, de två förstnämnda
såvitt nu vore i fråga,

38. beträffande lokaliseringsstödets
geografiska avgränsning, att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 553 och II:
717, 1:568 och 11:736, 1:237 och II:
285, 1:336 och 11:409, 1:341 och II:
421, I: 571 och II: 726 samt I: 583 och
11:701, de fyra förstnämnda såvitt nu
vore i fråga,

39. beträffande rörelsekapital som
stödunderlag, att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 551 och II: 718 samt I:
560 och II: 727, de två förstnämnda såvitt
nu vore i fråga,

40. beträffande gemensamhetsanläggningar
för turiständamål, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:397 och II:
583 samt I: 568 och II: 736, de två sistnämnda
såvitt nu vore i fråga,

41. beträffande lokaliseringsstöd till
servicenäringar, att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 551 och II: 718, såvitt
nu vore i fråga,

42. beträffande utredning om gleshygdsfrågorna,
att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 551 och II: 718 samt
I: 582 och II: 730, de två förstnämnda
såvitt nu vore i fråga,

43. beträffande samordning av glesbygdsåtgärder
m. m., att riksdagen måtte
avslå motionerna I: 589 och II: 712,

44. beträffande forskning och viss
samordning m. in., att riksdagen måtte
avslå motionerna I: 739 och II: 926,

Ang. arbetsmarknadspolitiken

45. att riksdagen måtte godkänna i
statsrådsprotokollet förordade ändringar
att tillämpas från och med den 1 juli
1968

a) av grunderna för flyttningsbidrag,

b) av grunderna för näringshjälp och
bidrag till anskaffning av motorfordon
för handikappade,

46. att riksdagen måtte medgiva, att
Kungl. Maj :t finge bemyndiga arbetsmarknadsstyrelsen
att under budgetåret
1968/69 besluta om avskrivning av
lånefordran, uppkommen inom arbetsmarknadsverket,
till belopp icke överstigande
3 000 kronor, beträffande vilken
antingen omständigheterna gåve vid
handen att vederbörande icke kunde betala
sin skuld och enligt styrelsens bedömande
ingen eller ringa möjlighet förelåge
att i framtiden taga ut betalning
eller också åtgärder för att bevaka och
driva in fordringen bedömdes förenade
med arbete och kostnader i sådan utsträckning,
att åtgärderna icke vore
ekonomiskt lönande, allt under förutsättning
att sådana åtgärder ändå icke
ansåges påkallade av andra än ekonomiska
förhållanden,

47. att riksdagen måtte medgiva, att
beslut om bidrag till anordnande av
verkstäder för handikappade under
budgetåret 1968/69 finge meddelas intill
ett belopp av 25 000 000 kronor,

48. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att besluta om ökning av
den under 46 upptagna ramen under
budgetåret 1968/69,

49. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
I: 553 och II: 717 samt I: 580 och
II: 711, de två förstnämnda motionerna
såvitt avsåge ramen för stödet, måtte
besluta, att ramen för lokaliseringslån
under den femåriga försöksperioden
skulle vidgas till 750 000 000 kronor,

50. att riksdagen för budgetåret 1968/
69 på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
måtte anvisa

a) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 18 875 000
kronor,

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. arbetsmarknadspolitiken

b) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 6 295 000
kronor,

c) till Arbetsförmedlingen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 26 130 000
kronor,

d) till Allmänna beredskapsarbeten
m. m. ett reservationsanslag av
415 000 000 kronor, varav förslagsvis
140 000 000 kronor att avräknas mot
automobilskattemedlen,

e) till Särskilda beredskapsarbeten
in. m. ett reservationsanslag av
320 000 000 kronor, varav förslagsvis
50 000 000 kronor att avräknas mot
automobilskattemedlen,

f) till Förläggningsbyggnader m. m.
ett förslagsanslag av 22 700 000 kronor,

g) till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet ett reservationsanslag
av 1 000 kronor,

h) till Omskolning m. m. ett förslagsanslag
av 350 000 000 kronor,

i) till Bidrag till anordnande av verkstäder
för handikappade ett förslagsanslag
av 25 000 000 kronor,

j) till Bidrag till driften av verkstäder
för handikappade ett förslagsanslag
av 40 000 000 kronor,

k) till Särskilda stödåtgärder i glesbygder
ett reservationsanslag av
5 000 000 kronor,

51. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
I: 325 och II: 427, såvitt nu vore
i fråga, till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln måtte
anvisa ett förslagsanslag av 91 000 000
kronor,

52. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:551 och 11:718 i vad avsåge
medelsanvisning,

53. att riksdagen med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 553 och II: 717, såvitt
nu vore i fråga, för budgetåret 1968/69
måtte anvisa

a) till Lokaliseringsbidrag på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln ett reservationsanslag
av 10 000 000 kronor,

b) till Lokaliseringslån på kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd
ett investeringsanslag av
200 000 000 kronor,

54. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att under budgetåret 1968/
69 bevilja lokaliseringslån med högre
belopp än som anvisats under anslaget,

55. att riksdagen måtte avslå i detta
sammanhang behandlade motioner till
den del de ej blivit under 1—54 särskilt
berörda eller behandlats i annat
utskottsutlåtande.

Reservationer hade avgivits, utom av
annan,

1) beträffande en analys av arbetsmarknadsåtgärderna,
av herrar Virgin
(h), Kaijser (h), Schött (h) och Turesson
(h) samt fröken Ljungberg (h),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, beträffande en
analys av arbetsmarknadsåtgärderna,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:330 och 11:407, såvitt nu vore i
fråga, måtte giva Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört;

2) beträffande naturvårdsarbeten, av
herrar Per Jacobsson (fp) och Edström
(fp), fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Johan Olsson (ep), Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Turesson (h), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Källstad (fp)
och Nilsson i Tvärålund (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 9 hemställa, beträffande naturvårdsarbeten,
att riksdagen i anledning
av motionerna 1:551 och 11:718 samt
I: 561 och II: 702, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, måtte giva Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört; 3)

beträffande industribyggnader
m. m., av herrar Per Jacobsson (fp)
och Edström (fp), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Johan Olsson (ep), Eliasson
i Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Källstad (fp)
och Nilsson i Tvärålund (ep), vilka

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den ändrade lydelse, som
i denna reservation angivits, samt att
utskottet bort under 10 hemställa, beträffande
industribyggnader m. m., att
riksdagen i anledning av motionerna
1:233 och 11:293 samt 1:343 och II:
413 måtte giva Kungi. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört;

4) beträffande upprustning i glesbygder,
av herrar Per Jacobsson (fp)
och Edström (fp), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Johan Olsson (ep), Eliasson
i Sundborn (ep), Nihlfors (fp),
Gustafsson i Skellefteå (fp), Källstad
(fp) och Nilsson i Tvärålund (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss
del bort erhålla den avfattning, denna
reservation visade, samt att utskottet
bort under 11 hemställa, beträffande
upprustning i glesbygder, att riksdagen
i anledning av motionerna I: 551 och
II: 718, såvitt nu vore i fråga, måtte
giva Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

5) beträffande skogsarbeten och vissa
byggnadsarbeten på jordbruk, av
herrar Per Jacobsson (fp) och Edström
(fp), fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Johan Olsson (ep), Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Iiällstad (fp) och Nilsson
i Tvärålund (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort
lyda så, som reservationen visade, samt
att utskottet bort under 12 hemställa,
beträffande skogsarbeten och vissa
byggnadsarbeten på jordbruk, att riksdagen
i anledning av motionerna I: 561
och II: 702, såvitt nu vore i fråga, måtte
giva Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

6) beträffande vägarbeten, av herrar
Per Jacobsson (fp) och Edström (fp),
fru Elvy Olsson (ep) samt herrar Johan
Olsson (ep), Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Källstad (fp) och Nilsson
i Tvärålund (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort

Ang. arbetsmarknadspolitiken
under 14 hemställa, beträffande vägarbeten,
att riksdagen med bifall till
motionerna 1:41 och 11:57 samt i anledning
av motionerna 1:232 och II:
283, 1:459 och 11:576 samt 1:585 och
II: 696 måtte giva Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört;

7) beträffande flyttningsbidrag till
nyutbildade, av herrar Per Jacobsson
(fp), Edström (fp), Nihlfors (fp), Gustafsson
i Skellefteå (fp) och Källstad
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort hava den ändrade lydelse,
denna reservation visade, samt
att utskottet bort under 17 hemställa,
beträffande flyttningsbidrag till nyutbildade,
att riksdagen måtte bifalla motionerna
1:325 och 11:427, såvitt nu
vore i fråga;

8) beträffande näringshjälpens maximibelopp,
av herrar Per Jacobsson (fp)
och Edström (fp), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Johan Olsson (ep), Eliasson
i Sundborn (ep), Nihlfors (fp),
Gustafsson i Skellefteå (fp), Källstad
(fp) och Nilsson i Tvärålund (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 20 hemställa, beträffande
näringshjälpens maximibelopp, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 584
och II: 708, måtte medgiva, att maximibeloppet
för bidrag eller räntefritt lån
finge höjas till 15 000 kronor;

9) beträffande företagsutbildning, av
herrar Virgin (h), Kaijser (h), Per Jacobsson
(fp), Edström (fp) och Schött
(h), fru Elvy Olsson (ep) herrar Johan
Olsson (ep), Eliasson i Sundborn (ep),
Nihlfors (fp), Turesson (h), Gustafsson
i Skellefteå (fp) och Källstad (fp),
fröken Ljungberg (h) samt herr Nilsson
i Tvärålund (ep), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den ändrade avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 21 hemställa, beträffande företagsutbildning,
att riksdagen med bifall
till motionerna I: 325 och II: 427 samt
I: 330 och II: 407, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, måtte giva Kungl.

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. arbetsmarknadspolitiken

Maj :t till känna vad reservanterna anfört; 10)

beträffande inkomstprövning, av
herrar Per Jacobsson (fp) och Edström
(fp), fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Johan Olsson (ep), Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Källstad (fp) och Nilsson
i Tvärålund (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort lyda
så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under 25 hemställa,
beträffande inkomstprövning, att
riksdagen med bifall till motionerna I:
325 och II: 427, såvitt nu vore i fråga,
samt i anledning av motionerna 1:334
och II: 410 måtte giva Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört;

11) beträffande halvslajddad sysselsättning
för äldre in. fl., av herrar Per
Jacobsson (fp) och Edström (fp), fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Johan
Olsson (ep), Eliasson i Sundborn (ep),
Nihlfors (fp), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Källstad (fp) och Nilsson i Tvärålund
(ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 28 hemställa,
beträffande halvskyddad sysselsättning
för äldre m. fl., att riksdagen med bifall
till motionerna I: 325 och II: 427, såvitt
nu vore i fråga, måtte giva Kungl. Maj :t
till känna vad reservanterna anfört;

12) beträffande halvskyddad sysselsättning
på småbruk, av herrar Per Jacobsson
(fp) och Edström (fp), fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Johan
Olsson (ep), Eliasson i Sundborn (ep),
Nihlfors (fp), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Källstad (fp) och Nilsson i Tvärålund
(ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del erhålla
den avfattning, denna reservation visade,
samt att utskottet bort under 29
hemställa, beträffande halvskyddad sysselsättning
på småbruk, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 561 och
II: 702 måtte giva Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört;

13) beträffande utredning om avgångsbidrag,
av herrar Virgin (h), Kaij -

ser (h), Schött (h) och Turesson (h)
samt fröken Ljungberg (h), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del erhålla den lydelse, som
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 34 hemställa, beträffande
utredning om avgångsbidrag, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 330
och II: 407, såvitt nu vore i fråga, måtte
giva Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört;

14) beträffande låginkomstutredningen,
av herrar Per Jacobsson (fp) och
Edström (fp), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Johan Olsson (ep), Eliasson
i Sundborn (ep), Nihlfors (fp),
Gustafsson i Skellefteå (fp), Källstad
(fp) och Nilsson i Tvärålund (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del lyda så, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
35 hemställa, beträffande låginkomstutredningen,
att riksdagen med bifall
till motionerna I: 550 och II: 704 måtte
begära, att utredningen kompletterades
med parlamentariker enligt vad i motionerna
anförts;

15) beträffande ökat lokaliseringsstöd
i vissa glesbygdsområden m. m.,
av herrar Per Jacobsson (fp) och Edström
(fp), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Johan Olsson (ep), Eliasson i
Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Källstad (fp) och
Nilsson i Tvärålund (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
erhålla den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 37 hemställa, beträffande
ökat lokaliseringsstöd i vissa glesbygdsområden
m. m., att riksdagen i anledning
av motionerna I: 551 och II: 718,
1:464 och 11:579 samt 1:581 och II:
728, de två förstnämnda såvitt nu vore
i fråga, måtte giva Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört;

16) beträffande lokaliseringsstödets
geografiska avgränsning, av herrar Per
Jacobsson (fp) och Edström (fp), fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Johan
Olsson (ep), Eliasson i Sundborn (ep),
Nihlfors (fp), Gustafsson i Skellefteå

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

(fp), Kållstad (fp) och Nilsson i Tvärålund
(ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den avfattning,
denna reservation visade, samt
att utskottet bort under 38 hemställa,
beträffande lokaliseringsstödets geografiska
avgränsning, att riksdagen med
bifall till motionerna I: 553 och II: 717
samt i anledning av motionerna I: 568
och 11:736, 1:237 och 11:285, 1:336
och 11:409, 1:341 och 11:421, 1:571
och II: 726 samt I: 583 och II: 701, de
fyra förstnämnda såvitt nu vore i fråga,
måtte giva Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört;

17) beträffande rörelsekapital som
stödunderlag, av herrar Per Jacobsson
(fp) och Edström (fp), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Johan Olsson (ep),
Eliasson i Sundborn (ep), Nihlfors
(fp), Gustafsson i Skellefteå (fp), Källstad
(fp) och Nilsson i Tvärålund (ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 39 hemställa, beträffande rörelsekapital
med stödunderlag, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 551
och II: 718 samt I: 560 och II: 727, de
två förstnämnda såvitt nu vore i fråga,
måtte giva Kungl. Maj :t till känna vad
reservanterna anfört;

18) beträffande lokaliseringsstöd till
servicenäringar, av herrar Per Jacobsson
(fp) och Edström (fp), fru Elvy
Olsson (ep) samt herrar Johan Olsson
(ep), Eliasson i Sundborn (ep), Nihlfors
(fp), Gustafsson i Skellefteå (fp),
Kållstad (fp) och Nilsson i Tvärålund
(ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, denna
reservation visade, samt att utskottet
bort under 41 hemställa, beträffande
lokaliseringsstöd till servicenäringar,
att riksdagen med bifall till motionerna
I: 551 och II: 718, såvitt nu vore
i fråga, måtte giva Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört;

19) beträffande utredning om glesbygdsfrågorna,
av herrar Virgin (h),

2 Första kammarens protokoll 1968. Nr 19

Ang. arbetsmarknadspolitiken
Kaijser (h), Per Jacobsson (fp), Edström
(fp) och Schött (h), fru Elvy
Olsson (ep), herrar Johan Olsson (ep),
Eliasson i Sundborn (ep), Nihlfors
(fp), Turesson (h), Gustafsson i Skellefteå
(fp) och Kållstad (fp), fröken
Ljungberg (h) samt herr Nilsson i
Tvärålund (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 42 hemställa, beträffande utredning
av glesbygdsfrågorna, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 551
och II: 718 samt i anledning av motionerna
I: 582 och II: 730, de två förstnämnda
såvitt nu vore i fråga, måtte
giva Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört;

20) beträffande ramar för lokaliseringslån
och lokaliseringsbidrag under
den femåriga försöksperioden

a) av herrar Per Jacobsson (fp), Edström
(fp), Nihlfors (fp), Gustafsson
i Skellefteå (fp) och Kållstad (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse,
som reservationen visade, samt att utskottet
bort under 49 hemställa, att
riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionerna I: 553 och II:
717 samt med bifall till motionerna I:
580 och II: 711, de två förstnämnda
motionerna såvitt avsåge ramen för
stödet, måtte besluta, att ramen för lokaliseringslån
under den femåriga försöksperioden
skulle vidgas till
900 000 000 kronor;

b) av fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Johan Olsson (ep), Eliasson i Sundborn
(ep) och Nilsson i Tvärålund
(ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla den avfattning,
denna reservation visade, samt att utskottet
bort under 49 hemställa, att
riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionerna I: 580 och II:
711 samt med bifall till motionerna I:
553 och II: 717, de två sistnämnda motionerna
såvitt avsåge ramen för stödet,

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. arbetsmarknadspolitiken
måtte besluta, att ramen för stödet skulle
vidgas till 1 500 miljoner kronor, varav
1 200 miljoner kronor skulle avse
lokaliseringslån och 300 miljoner kronor
lokaliseringsbidrag;

21) beträffande medelsanvisning för
tjänster inom yrkesvägledning och arbetsvärd,
av herrar Per Jacobsson (fp),
Edström (fp), Nihlfors (fp), Gustafsson
i Skellefteå (fp) och Källstad (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet bort under 51
hemställa, att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna I: 325 och II: 427, såvitt nu
vore i fråga, till Arbetsförmedlingen:
Avlöningar för budgetåret 1968/69 på
dirftbudgeten under elfte huvudtiteln
måtte anvisa ett förslagsanslag av
92 050 000 kronor;

22) beträffande medelsanvisning för
konsulenter i glesbygdsfrågor, av fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Johan
Olsson (ep), Eliasson i Sundborn (ep)
och Nilsson i Tvärålund (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss del
hort hava den lydelse, denna reservation
visade, samt att utskottet bort under
52 hemställa, att riksdagen med
bifall till motionerna I: 551 och II: 718,
såvitt nu vore i fråga, till Glesbygdskonsulenter
för budgetåret 1968/69 på
driftbudgeten under elfte huvudtiteln
måtte anvisa ett förslagsanslag av
150 000 kronor;

23) beträffande medelsanvisning för
lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån,
av fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Johan Olsson (ep), Eliasson i Sundborn
(ep) och Nilsson i Tvärålund
(ep), vilka, under förutsättning av bifall
till reservationen 20 b, ansett, att
utskottets yttrande i viss angiven del
bort erhålla den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
53 hemställa, att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till motionerna I: 553 och II: 717,
såvitt nu vore i fråga, för budgetåret
1968/69 måtte anvisa

a) till Lokaliseringsbidrag på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln ett
förslagsanslag av 10 000 000 kronor,

b) till Lokaliseringslån på kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd
ett investeringsanslag av
300 000 000 kronor;

24) av herr Schött (h), som dock ej
antytt sin mening.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
nr 63 som vi nu behandlar berör
mycket allvarliga problem i vårt samhälle.
Vi har nu den svåraste arbetslösheten
under hela efterkrigstiden. Situationen
är värre än vad den allmänna
statistiken talar om. Statistiken vill ange
arbetslöshetssiffrorna till mellan
50 000 och 60 000 för hela landet, men
då räknar man bort de arbetslösa som
är på beredskapsarbeten och under omskolning.
I verkligheten är det mer än
100 000 människor som saknar ordinarie
arbete. Över 10 000 ungdomar är arbetslösa.

Företagsnedläggelser och andra
driftsinskränkningar har under de senaste
åren fått väsentligt ökad omfattning.
Strukturutvecklingen medför givetvis
alltid att vissa företag måste läggas
ned, men förhållandet kan också
härledas från andra orsaker.

Före 1965 varslade 100 företag per
år om nedläggelse. I fjol fick 200 företag
läggas ned, och man väntar samma
siffra för det här året, trots herr Strängs
optimistiska uttalande i går.

Nedläggningarna har alltså i absoluta
tal fördubblats, och det betyder otrygghet
för människorna. Orsakerna till det
uppkomna läget är naturligtvis delvis
den allmänna konjunkturdämpning som
skett i Europa. Men regeringen kan inte
undandra sig ansvaret för att ha bedrivit
en politik, som också måste räknas
som en orsak till det läge vi har.

Om lokaliseringspolitiken, vilken centerpartiet
länge har hävdat nödvändigheten
av, satts in i ett tidigare skede så
hade otvivelaktigt dagens förhållanden

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

kunnat vara bättre. Regeringens ekonomiska
politik, som jag bär inte närmare
skall gå in på, är också en mycket betydande
orsak till det svåra läget. Det
nyttar emellertid föga att söka »syndabockar»
även om de finns i kanslihuset.
Solidariteten kräver nu att vi på ett så
enigt sätt som möjligt sökeir råda bot på
missförhållandena.

När det gäller arbetsmarknadspolitiken
bör åtgärder för den aktua situationen
vidtagas kraftfullt och målmedvetet.
Jag konstaterar också med tillfredsställelse
att från samtliga partier
redovisas i betydande grad överensstämmelse
i uppfattningen om dessa åtgärder.

Beträffande de förebyggande åtgärderna,
och dit räknar jag naturligtvis
lokaliseringspolitiken, finns det beklagligtvis
inte samma överensstämmelse
mellan uppfattningarna.

Herr talman! .lag övergår nu till att
tala något om de olika reservationer
där vårt parti är med. Det är först reservation
nr 2 där vi på ett kraftfullare
sätt än utskottet velat understryka angelägenheten
av en nära samordning mellan
naturvårdspolitiken och jordbrukspolitiken,
vilket vi anser bör beaktas
även i fråga om hör berörda arbetsmarknadspolitiska
insatser.

Att landskapet bevaras är ett intresse
särskilt för turistnäringen, och vi menar
att ett särskilt ekonomiskt stöd från
samhällets sida på sikt torde vara nödvändigt
när det gäller naturvårdsuppgifter
i glesbygdsområdena. Detta bör
emellertid prövas i annat sammanhang.

Men i det aktuella läget så bör naturvårdsarbeten
kunna bedrivas som särskilda
beredskapsarbeten. Vi har i det
hänseendet hemställt om en skrivelse
från riksdagen till Kungl. Maj:t.

I reservation nr 3, som behandlar industribyggnader
m. m., anser vi att
de nuvarande bestämmelserna för det
lokaliseringspoli tiska stödet behöver
vidgas. Vi föreslår i likhet med motionspar
från folkpartiet och centerpartiet,
att statsbidrag må kunna utgå till

Ang. arbetsmarknadspolitiken

kommuner som i form av statskommunala
beredskapsarbeten eller på andra
godtagbara sätt uppför lokaler för hantverks-,
industri- och serviceföretag.

Viss släktskap med reservation nr 2
har reservation nr 4, som tar fasta på
ett motionsförslag från centerpartiet, att
upprustningsarbeten i glesbygderna,
särskilt i turistnäringens intresse, skall
kunna ske som beredskapsarbete.

Inom stora delar av våra glesbygdsområden
är skogsbruket alltfort ryggraden
för näringslivet och kommer väl
att så förbli. Därför anser vi att röjnings-
och gallringsarbeten även i fortsättningen
borde vara meningsfyllda som
objekt för beredskapsarbetsanslag. Även
möjligheterna till skogsgödsling som beredskapsarbete
borde prövas. Kompletterande
insatser, oftast av begränsad natur,
när det gäller byggnadsbeståndet
eller av annan grundförbättrande natur
för småbruk inom dessa områden skulle
i många fall skapa förutsättningar för
en annan driftsinriktning, som är mera
anpassad till marknadens behov. Dessa
insatser borde också då kunna komma
i fråga som beredskapsarbeten. Därigenom
skulle en mera meningsfylld verksamhet
för många människor intill pensionsåldern
kunna skapas. Vi tar upp
dessa tankegångar i reservation nr 5.

I reservation nr 6 berör vi frågan om
beredskapsarbeten på våra vägar. Frågan
har väckts i ett antal motioner från
vårt parti och i ett motionspar också
från högerpartiet. Vi har föreslagit att
en ökad andel av beredskapsarbeten
skulle utgöras av vägarbeten. Arbetsmarknadspolitiska
insatser i form av
vägarbeten är en samhällsekonomiskt
viktig investering, anser vi. Behovet av
förbättringar och nybyggnader inom
det enskilda vägnätet har påtalats i ett
av dessa motionspar, och vi yrkar på
att sådant byggande skall få ske i en
ökad omfattning som statskommunalt
beredskapsarbete.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i sina
petita föreslagit att i fråga om näringshjälpen
till handikappade maximibe -

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. arbetsmarknadspolitiken
loppet i form av bidrag eller räntefritt
lån skall höjas från nuvarande 12 000
kronor till 15 000 kronor. Förslaget har
motiverats med att den allmänna kostnadsutvecklingen
och de ökade kraven
i fråga om standard och maskinell utrustning
av lokaler m. m. fordrar allt
större tillgång till kapital för grundande
av egen rörelse. Tillräckligt ekonomiskt
stöd, särskilt i initialskedet, kan
vara av avgörande betydelse för företagets
lönsamhet och därmed också för
den handikappades och hans familjs
framtida försörjning. Vi har i reservation
nr 8 gått på detta motionsyrkande,
som alltså innebär att maximibeloppet
skall höjas från 12 000 kronor till
15 000 kronor.

I punkten 29 i hemställan, som gäller
halvskyddad sysselsättning på småbruk,
har vi tillsammans med folkpartiet
avgett reservation nr 12, som grundar
sig på ett motionspar från centerpartiet.
Det har där yrkats att småbruk
i vissa fall må utgöra arbetsplats för
halvskyddad sysselsättning. Yrkandet
tar sikte på de regioner där jordbruksstöd
inte kan erhållas och på äldre personer
som kan stå endast till den lokala
arbetsmarknadens förfogande.

Vår nuvarande arbetsmarknad kan i
vissa fall inte erbjuda lokalt bunden
arbetskraft sysselsättning, och det gäller
ofta i glesbygderna. Under dessa
förhållanden saknar det krav, som nu
finns, betydelse, nämligen att den som
erhåller det särskilda kontanta stödet
för äldre arbetskraft skall stå till arbetsmarknadens
förfogande. Det bör
enligt vår mening vara till fördel såväl
för det allmänna som för den som söker
kontant stöd om vederbörande får
möjlighet att välja mellan att lämna
jordbruket och erhålla det stöd han då
är berättigad till eller behålla jordbruket,
som beräknas ge en del av försörjningen,
och i stället erhålla ett reducerat
kontant stöd. De här valmöjligheterna
bör ges också andra än jordbrukare,
förslagsvis innehavare av en liten

lanthandel med låg avkastning — för
att bara ta ett exempel.

Ett sådant här speciellt stöd, avsett
att efter individuell prövning medges
i glesbygder som i stort sett saknar lokal
arbetsmarknkad, skulle kunna utgå
i form av bidrag till skyddad sysselsättning
i enlighet med vad som föreslås
i motionerna eller i form av reducerat
kontantstöd. Vi anser att formerna
för detta bör prövas av Kungl. Maj :t,
och vi hemställer att förslag i frågan
skall underställas nästa års riksdag.

I linje med centerns allmänna målsättning
när det gäller jämlikhetsfrågorna
i samhället har en motion avgivits,
som berör den låginkomstutredning
som tillsattes vid årsskiftet 1965—
1966. Denna utredning, som skall kartlägga
låginkomstgruppernas problem,
består av en särskilt tillkallad sakkunnig,
som i sin tur biträds av experter
från de stora arbetsmarknadsorganisationerna.
Utredningen har så sent som
i mars månad lagt fram en delrapport,
och man avser av allt att döma att presentera
delbetänkanden under åren
1968,1969 och 1970.

Det är angeläget, anser vi, att pröva
olika åtgärder som kan medverka till
en lösning av låginkomstgruppernas
problem. Vi finner det därför önskvärt
att låginkomstutredningen redan nu
kompletteras med parlamentariska ledamöter
för utredning beträffande former
för förbättring av låginkomstgruppernas
ställning. Därför tillstyrker vi,
i reservation nr 14, motionsyrkandet på
denna punkt.

Vissa drag framträder klart i bilden
av den svenska glesbygdens nuläge och
utveckling. Bristen på arbetstillfällen
och den på många håll pågående försämringen
av enskild och offentlig service
är ett exempel härpå som ofta har
ventilerats i denna kammare. Ett annat
är den process som pågår och som innebär
en fortskridande kapitalförstöring
i byggnader och andra investeringar
i realkapital samt en förslum -

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

ning av kulturlandskapet. Med hänsyn
till den lokala befolkningens standard
och servicebehov tycker vi inom centern
att det är angeläget att snabbt sätta
in kraftiga åtgärder i glesbygderna för
att skapa trygga levnadsförhållanden
för de människor som skall arbeta och
bo inom dessa områden. Solidariteten
kräver att standardstegringen även
kommer de människor till del, vilka
genom sitt arbete inom dessa områden
bidrar till vårt samlade välstånd.

Också från andra synpunkter är det
en riksangelägenliet att näringsliv och
service upprätthålles i glesbygderna.
De bostäder, skolor och andra byggnader,
kommunikationer och sanitära anordningar
m. m., vari investeringar
nedlagts, bör självfallet inte stå outnyttjade
eller vanvårdade — samtidigt
som bristen på sådant realkapital kan
skapa stora svårigheter och köproblem
i orter som utsatts för överkoncentration.
Det bör också vara av intresse inte
enbart för lokalbefolkningen att kulturlandskapet
vårdas väl i stället för att
präglas av förfall och vanvård.

Vi har i riksdagsmotioner tidigare
krävt åtgärder som syftar till förbättring
av glesbygdsbefolkningens service.
Vi återkommer i år med en stort upplagd
partimotion, i vilken vi tar upp
en hel del av de problem som här kommer
i fråga och i vilken vi också föreslår
konkret vad vi skulle kunna göra
för att äntligen få andra förhållanden
till stånd. I motionspar från centerpartiet
föreslås t. ex. att det totala lokaliseringsstödet
bör kunna få utgöra 100
procent i områden med extremt hög
arbetslöshet och låg inkomstnivå, företrädesvis
då i det norrländska inlandet.

Även i andra motioner från centerpartiet
har det framförts förslag som
syftar till en ökad differentiering av
stödet i avsikt att genom ett generösare
stöd stimulera etablering och utbyggnad
av industriföretag i främst det
norrländska inlandet.

Huvudregeln i 1964 års riksdagsbeslut
i det här avseendet är att lån och

Ang. arbetsmarknadspolitiken

bidrag skall kunna lämnas upp till två
tredjedelar av det nödvändiga startkapitalet
för anskaffning av maskiner och
byggnader. Det finns enligt bestämmelserna
vissa möjligheter att differentiera
stödet med hänsyn till näringslivets
sammansättning inom olika delar av
stödområdet. Den tillsatta lokaliseringsutredningen
har ju att pröva bl. a. denna
fråga.

Just mot bakgrund av detta liksom
med hänsyn till andra omständigheter
beträffande lokaliseringsstöd när det
gäller rörelsekapital vill vi i den reservation
som berör denna fråga inskränka
oss till att understryka angelägenheten
av att möjligheterna att överskrida
den maximala stödramen av två tredjedelar
avseende maskin- och byggnadsinvesteringarna
tillvaratages i de fall
då så är motiverat.

Ett förstärkt lokaliseringsstöd för särskilt
det norrländska inlandet bör härigenom
kunna uppnås, och vi föreslår
i reservation, nir 15 att riksdagen i anledning
av våra motioner i skrivelse till
Kungl. Maj :t framför dessa synpunkter.

Lokaliseringsstödets geografiska avgränsning
har ofta varit föremål för debatt.
Vi har i reservation nr 16 på
grundval av ett flertal motioner från
olika partier sagt att vi räknar med ett
fortsatt ökat behov av lokaliseringspolitiska
insatser även utanför det norra
stödområdet. De insatser som redan har
gjorts utanför stödområdet har varit
punktinsatser. I ett motionspar framhålles
att aktiv lokaliseringspolitik bör
tillämpas mera enhetligt inom olika delar
av landet, där man bär sysselsättningsbrist
men ändå goda möjligheter
att förstärka näringslivet. Lokaliseringspolitiken.
bör alltså enligt motionärerna,
om högsta effekt skall kunna uppnås,
ha i stort sett samma inriktning
i alla bristområden som den som gäller
för norra stödområdet.

Det yrkas i motionerna att den nytillsatta
lokaliseringsutredningen med
landshövding Lemne i spetsen skulle få
i uppdrag att skyndsamt utarbeta för -

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. arbetsmarknadspolitiken
slag till sådana grunder för lokaliseringspolitiken,
att stöd enligt de för
norra stödområdet gällande principerna
kan utgå även i andra områden av
landet, vilka i stort har samma sysselsättningsproblem
och näringslivsförhållanden
som norra stödområdet. Vi har
förutsatt att förslag i den riktningen
skall kunna föreläggas nästa års riksdag.

Vi delar också den uppfattningen att
lokaliseringsstöd i områden med hög
arbetslöshet och låg inkomstnivå bör
utbyggas till att även omfatta rörelsekapital,
vilket för närvarande inte är fallet.
Vi tillstyrker därför i reservation
nr 17 det motionspar som framför motiv
för en sådan ändring. Bland annat
åberopas att stöd numera via kommerskollegium
kan utgå till hemslöjd, hantverk
och småindustri; när det gäller rörelsekapital,
medan samtidigt arbetsmarknadsstyrelsen
kan ge stöd åt investeringar,
vilket kan leda till skilda beslut.

Behovet av rörelsemedel kan variera
starkt mellan olika typer av produktion,
och den mest rationella lösningen är enligt
vår mening att ändra kungörelsen
om statligt lokaliseringsstöd därhän, att
det nödvändiga rörelsekapitalet inkluderas
i det s. k. stödunderlaget.

En annan fråga som också berör lokaliseringsstödet
handlar om en speciell
kategori av företag, nämligen servicenäringsföretagen.
Förslaget i de av mig
åberopade motionerna innebär att lokaliseringsstödet
inom speciellt sysselsättningssvaga
glesbygdsområden bör kunnat
utgå även till servicenäringar vilka
bedöms som nödvändiga för upprätthållande
av en rimlig servicenivå. Den här
frågan kan naturligtvis komma att övervägas
inom den tillsatta lokaliseringsutredningen,
men vi finner en förstärkning
av lokaliseringspolitiken på detta
område så angelägen att vi vill ha beslut
redan nu.

I reservation nr 19 hemställer vi om
en utredning av glesbygdsfrågorna på
bredare bas än vad som hittills kunnat

ske. Yår motivering för motionsyrkandet,
vilken de ärade ledamöterna naturligtvis
har läst i det föreliggande utlåtandet,
är ganska omfattande. Vi har
noterat att statsverkspropositionen talar
om vissa förslag från den inom Kungl.
Maj :ts kansli tillsatta arbetsgruppen för
glesbygdsfrågor och att man där förordar
att dess förslag prövas försöksvis.
Vi godtar Kungl. Maj :,ts förslag beträffande
anslagen för ändamålet under
elfte huvudtiteln men, anser att en försöksverksamhet
av så pass ringa omfattning
som den det här gäller knappast
kan ge några mera värdefulla erfarenheter
vid utformningen av särskilda åtgärder
för glesbygderna.

Statsmakternas löfte hösten 1964 i
samband med beslutet om lokaliseringspolitik,
innebärande särskilda åtgärder
för att stödja den kommunala servicen
och skapa arbetstillfällen i tätorterna
i stödområdets inland, kräver
för att infrias betydande insatser från
statens sida. Det har framhållits i motionerna
att det är en riksangelägenhet
att näringsliv och service upprätthålles
även i glesbygderna, och det har jag
något berört redan förut. De investeringar
som där har gjorts bör så långt
möjligt utnyttjas. Det bör också vara
rimligt och alldeles klart att glesbygdsbefolkningen
måste ges möjligheter till
en levnadsstandard som kan värderas
som likvärdig med den som de mera
koncentrerade bebyggelserna ger. Häri
måste ingå tillfredsställande möjligheter
till kommersiell och samhällelig service.
Glesbygderna måste därför ha tillräckligt
livskraftiga serviceorter.

Vi har i motionerna understrukit att
glesbygdsproblemet inte, såsom framställts
i statsverkspropositionen, är en
företeelse endast för en övergångstid.
Man måste räkna med bestående glesbebyggelse
och därmed en bestående uppgift
att garantera glesbygdsbefolkningen
tillfredsställande service. Den senaste tidens
utveckling med ökad arbetslöshet
har förvärrat glesbygdernas problem,
och den situationen nödvändiggör, an -

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

ser vi, omedelbara och skyndsamma åtgärder.
1 motionerna har även pekats
på möjligheten av särskilda riskmedel
som skulle underlätta etablering och utvidgning
av företag i glesbygdernas tätorter.
Särskilt gynnsamma avskrivningsregler,
en utökad företagarutbildning
samt vidgade möjligheter till statliga
och kommunala industribeställningar
är också stöd i det här sammanhanget.
Här skulle även kunna nämnas
det särskilda stödet för naturvårdsuppgifter,
som jag tidigare berört. Omedelbara
åtgärder skulle vara ett statligt servicestöd
till glesbygdernas tätorter, särskilt
i inlandet, för att de skall kunna
fullgöra sina uppgifter som serviceorter
för den kringliggande glesbygden. En
utfästelse från staten i detta avseende
skulle betyda väldigt mycket. En fortsatt
avfolkning försämrar de berörda
kommunblockens egna resurser. Det råder
i dessa områden en viss osäkerhet
— nu uttrycker jag mig mycket försiktigt
— om framtiden. Det kan man förstå.
Jag tror att osäkerheten i detta fall
har utgjort ett väsentligt hinder för lokaliseringspolitiken
i dessa områden.

Om de åtgärder vidtages som i motionerna
har skisserats, skulle härigenom
vissa osäkerhetsmoment skingras och
förstärkta lokaliseringspolitiska insatser
kunna åstadkommas med en ökad sysselsättning
som följd. Vi anser att dessa
metoder bör prövas omedelbart utan
särskilda omgångar i Kungl. Maj :ts
kansli så att förslag kan föreläggas nästa
års riksdag.

Man måste dock även inrikta sig på
mera långsiktiga lösningar av glesbygdernas
problem. Detta har kommit fram
i motionsyrkandena. Jag har talat om
den arbetsgrupp som finns inom Kungl.
Maj :ts kansli. Den har utan tvekan behandlat
vissa väsentliga problem, något
som vi inte alls vill underkänna. Det
gäller dock här frågor av största politiska
betydelse, och då bör nog en parlamentarisk
utredning vara den rätta
vägen. Så har yrkats i ett motionspar
från centern. Till grund för den par -

Ang. arbetsmarknadspolitiken

lamentariska utredningens prövning bör
givetvis ligga det material som har
framkommit genom undersökningar
inom eller i anslutning till Kungl. Maj :ts
kansli. Vi fäster i reservationen stor
vikt vid vidareutvecklingen av pågående
forskning, vid utredningar om regionala
problem, särskilt lokaliseringsförutsättningarna
i de olika regionerna,
samt vid den pågående försöksverksamheten
på det regionala och kommunala
planet.

Vi kommer så i det föreliggande utskottsutlåtandet
in på ramarna för lokaliseringslån
och lokaliseringsbidrag. Det
har i ett motionspar från centerpartiet
och folkpartiet föreslagits en vidgning
av femårsramarna utöver Kungl. Maj :ts
förslag. Utskottets uppfattning är att
Kungl. Maj :ts belopp för en stimulering
av en aktiv lokaliseringspolitik skulle
vara till fyllest. Vi tror knappast att det
är så. Vi tror att man måste vidta extraordinära
åtgärder när det gäller dessa
bygder och områden i landet.

Strukturomvandlingen ställer ökade
krav på lokaliseringspolitiken. Det sade
jag redan i min inledning. Behovet av
en aktiv lokaliseringspolitik har anmälts
i olika delar av landet, även utanför
det norra stödområdet.

I de nämnda motionerna framhålles
vidare att lokaliseringsstödet bör förstärkas
i de speciella glesbygdsområdena.
Ramen för lokaliseringsstödet bör
enligt motionerna vidgas till 1 500 miljoner
kronor, varav 1 200 miljoner kronor
till lokaliseringslån och 300 miljoner
kronor till lokaliseringsbidrag. Vi
har i reservation nr 20 b tillstyrkt dessa
motioner. Vi tycker att förslaget är
välbetänkt.

Beträffande medelsanvisningen för
konsulenter i glesbygdsfrågor har en
motion väckts från centerpartihåll med
förslag om att till arbetsmarknadsstyrelsen
knyta två kvalificerade arbetsmarknadskonsulenter
med uppgift att
biträda företag i glesbygder i frågor
som gäller beställning och avsättning
av produkter. Dessa befattningshavares

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. arbetsmarknadspolitiken
verksamhet skulle även kunna utgöra
underlag för bedömningen av statliga
och kommunala industribeställningar.
Vi reservanter vill liksom motionärerna
att i frågavarande befattningar inrättas
redan för nästkommande budgetår. Därför
yrkas i reservation nr 22 att för ändamålet
anvisas ett förslagsanslag av
150 000 kronor.

Reservation nr 23, som är en följdreservation
till reservation nr 20 b, tar
upp ett motionsvis framfört yrkande
om att investeringsanslaget till lokaliseringslån
för nästa budgetår skall uppföras
med 300 miljoner kronor i stället
för av Kungl. Maj:t föreslagna 200 miljoner.
I övrigt önskar reservanterna att
Kungl. Maj:ts förslag om medelsanvisningar
skall godtas och att ett bemyndigande
skall ges, dock med undantag
för att anslaget till lokaliseringsbidrag
enligt vår mening bör uppföras som
förslagsanslag.

Herr talman! Med vad jag nu har anfört
yrkar jag bifall till reservationerna
2, 3, 4, 5, 6, 8, 9, 10, 11, 12, 14, 15, 16,
17, 18, 19, 20 b, 22 och 23.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Den föregående talaren
har inledningsvis berört arbetslöshetssituationen,
driftsnedläggningarna och
de förhållanden som just nu råder på
arbetsmarknaden. Därför skall jag inte
gå närmare in på de frågorna. Jag vill
bara säga att det kan råda en viss tvekan
om hur man skall mäta dagens arbetslöshet.
Vi vet att det för närvarande
finns ett visst antal arbetslösa i landet,
vi vet att ett visst antal undergår omskolning
i olika avseenden och att en
hel del människor är sysselsatta i pågående
beredskapsarbeten. Om man lägger
samman de tre olika grupperna kan
man väl säga att även om siffran inte
direkt avspeglar arbetslöshetssituationen
— många av dessa människor är ju
på sitt sätt sysselsatta — så ger den i
alla fall i viss mån ett mått på omfattningen
av den brist på normal, fast sysselsättning
som just nu råder i landet.

De frågor beträffande arbetsmarknad
och lokaliseringsstöd, som detta utskottsutlåtande
gäller, berör i hög grad
de glesbygds- och sysselsättningsspörsmål
som vi i så många olika sammanhang
haft anledning att diskutera här
i riksdagen. Vi har ju också nu ett par
års erfarenhet beträffande verkningarna
av det lokaliseringsstöd för vissa
områden av vårt land som riksdagen
beslutat och som man väl hade hoppats
skulle bli ett instrument vilket kraftigt
kunde bidraga till lösningen av de sysselsättningsproblem
som vi speciellt i
de nordligare delarna av vårt land brottas
med.

Man kan i dag ställa frågan: Vilket
resultat har dessa insatser gett? Ett
svar är naturligtvis att den tid som gått
har varit alldeles för kort för att man
skall kunna avläsa någon klar tendens
eller några bestämda resultat. Men så
mycket kan väl sägas när nu halva försökstiden
har gått, att man inte genom
vidtagna lokaliseringsåtgärder lyckats
i någon högre grad hejda utflyttningen
från glesbygd och inland samt att lokaliseringsstödet
i betydande utsträckning
har gått till tätorter i kustområdena
och till redan väl etablerade företag,
där det i åtskilliga fall torde vara
ganska svårt att bedöma i vilken utsträckning
utvidgning av driften och
nyetableringar skulle ha kommit till
stånd även utan den stimulans som lokaliseringsstödet
utgjort.

Det förtjänar väl också erinras om
att det har visat sig lättare att nå den
utlovade sysselsättningseffekten vid
mindre företag än vid de större där
nettoökningen av arbetstillfällen inte
alls har blivit vad man har förespeglat
och vad man har hoppats på.

De slutsatser man kan dra av vunna
erfarenheter måste sålunda bli att även
om lokaliseringspolitiken i hittills tilllämpad
form och med de medel som
stått till buds haft betydelse har man
inte i den utsträckning som man hoppats
kunnat lösa sysselsättningsproblemet
i glesbygd och inland på det sätt

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

som man trott skulle vara möjligt och
som är nödvändigt för att de tätorter
som finns skall kunna leva och utvecklas
och bli de replipunkter som är alldeles
nödvändiga om vi skall kunna
undvika en omfattande kapitalförstöring
och även kunna ge den ungdom
som växer upp någon chans att stanna
kvar i den miljö där den har växt upp
och där flertalet säkerligen har starkare
rötter och trivs bättre än vad man
på högre nivåer, om man så får uttrycka
sig, tycks kunna föreställa sig.

Det vore i detta sammanhang mycket
frestande att gå in på alla de faktorer
och bindningar som ligger bakom de
enskilda människornas strävan och ambitioner
att leva kvar och söka sig bärgning
i sin ursprungliga och invanda
miljö. Den diskussionen skall jag inte
fortsätta, även om jag har alldeles klart
för mig att begreppet levnadsstandard
och allt som måste sammanvägas för
att ge ett rättvisande innehåll åt detta
begrepp innehåller så oändligt mycket
mera än vad som kan plockas ur ett avlöningskuvert
eller det värde som ligger
i att man har det stora varuhuset
i nästa kvarter.

Det finns företrädare för vetenskap
och nationalekonomi i dag som på allvar
sätter i fråga om inte värdet av att
koncentrera industrier och sysselsättningsmöjligheter
till de stora tätortsområdena
i hög grad överskattas och
menar att de kostnader och svårigheter
när det gäller samhällsservice och social
anpassning som detta innebär inte
tillräckligt beaktas.

Nåja, jag skall inte gå vidare in på
dessa betraktelser. Jag är fullt på det
klara med att den enskildes och samhällets
intressen kanske inte alltid kan
förenas och att vi också måste försöka
anpassa oss till den verklighet som omger
oss, men jag tror inte vi skall släppa
ur sikte att samtidigt som vi är
angelägna om att bevara och värna om
den enskilda människans valfrihet så
kan vi genom åtgärder av olika slag
påverka trenden i utvecklingen, och

Ang. arbetsmarknadspolitiken
därmed är vi inne på alla de detaljfrågor
som behandlas i detta utskottsutlåtande
och de många — jag tycker
kanske alltför många — reservationer
som fogats till utlåtandet.

Emellertid bör vi nog observera att
även om vi har många reservationer så
är det ändå väldigt mycket — framför
allt när det gäller de stora linjerna —
som vi är ense om. Man bör också betänka
att utskottet har haft ett 50-tal
motioner att ta ställning till under behandlingen
av detta ärende.

Mitt namn förekommer på 19 av de
23 motiverade reservationer som finns
i utlåtandet. Det betyder inte att jag
skall tala om dem allesamman. Den föregående
talaren har behandlat åtskilliga
av dem, och andra talare kommer säkerligen
också att ta upp olika detaljer
i de skilda reservationerna.

I reservation 2 har vi pekat på lämpligheten
av att naturvårdsarbeten av
olika slag får utföras som särskilda beredskapsarbeten
och att en samordning
sker mellan jordbrukspolitiken och naturvårdspolitiken
i detta avseende. Jag
tror att det är angeläget att detta område
får ökat utrymme i våra arbetsmarknadspolitiska
insatser. Här har vi
ett klart samhällsintresse att bevaka,
inte minst i dessa tider då miljöfrågorna
tilldrar sig en sådan uppmärksamhet.
Det kan hända att vi i stort sett är
ense på denna punkt, men vi har ändå
funnit det angeläget att för Kungl.
Maj:t ge vår mening till känna.

I reservation 3 behandlas frågan om
industribyggnader. Yi anser att arbetsmarknadsstyrelsen
bör erhålla bemyndigande
att besluta om beredskapsarbeten
i tätorter i glesbygdsområden avseende
ny- eller ombyggnad av industribyggnader,
hotell och pensionat enligt
i motionerna närmare angivna riktlinjer.
Här hänvisar utskottet helt kort
till de av 1964 års riksdag antagna
grunderna för, som man uttrycker det,
en gränsdragning mot det lokaliseringspolitiska
stödet. Den begränsning det
här gäller innebär ju att medel endast

Onsdagen den 24 april 1968

26 Nr 19

Ang. arbetsmarknadspolitiken

kan ställas till förfogande inom den
ram som avser lokaler för att tillgodose
behovet för verksamhet och lokal
service som faller inom den kommunala
kompetensen. Uppenbart är väl att
olika intressen här med fördel skulle
kunna förenas och att man genom en
samordning skulle kunna främja ekonomiska
lösningar så att både lokal och
kommunal service och lokaler för
mindre produktionsföretag skulle kunna
inordnas i samma verkstadshus.

Reservation 5 är gemensam för de
tre oppositionspartierna. Vi ger där uttryck
åt den meningen att vissa skogsarbeten
ävensom vissa byggnadsarbeten
och grundförbättringsarbeten av
annan natur borde få utföras som beredskapsarbeten.
Vi anser att förbättringsarbeten
som skapar förutsättningar
för en mera marknadsanpassad
driftsinriktning skulle ha ett betydande
värde för vederbörandes försörjning.

Utskottet hänvisar till att stödbehovet
när det gäller ekonomibyggnader
fortfarande i princip bör prövas inom
jordbrukspolitikens ram. Ja, i princip
kanske, men praktiskt skall vi komma
ihåg att detta betyder att alla mindre
jordbrukare i verkligheten är ställda
utanför varje praktisk möjlighet att få
någon hjälp till upprustning av sina
ekonomibyggnader. Jag tror att man i
de beslutande organen inte alls har
klart för sig vilket missnöje som råder
och hur ringa förståelse i vida kretsar
det finns för denna — också enligt min
mening — alldeles för onyanserade och
stelbenta tillämpning av den nuvarande
jordbrukspolitiken. Vi skulle på detta
sätt — eller måhända i andra former
— med relativt små medel kunna hjälpa
många människor och göra många
människor glada, som aldrig har en
tanke på att välja någon annan livsform
och som kanske inte heller har någon
möjlighet att göra det.

Vi anser också att en ökad andel av
beredskapsarbetena bör få utföras som
vägarbeten. Framför allt när det gäller

det enskilda vägnätet skulle det vara
av stort värde om arbeten av denna art
i större utsträckning än vad som sker
kunde få utföras som kommunala beredskapsarbeten.
Även om arbeten av
den arten kräver en relativt stor kapitalinsats
är det fråga om arbeten som
man förr eller senare måste utföra och
investeringar som ur samhällsekonomisk
synpunkt är utomordentligt betydelsefulla.

I den bild av arbetslöshetssituationen
som avtecknar sig i dag kan man skönja
ett i viss mån nytt inslag, nämligen
de svårigheter som nyutexaminerade
ungdomar inom olika yrkesgrenar i dag
har att kunna skaffa sig sysselsättning.
Här framstår behovet av en förbättrad
prognosverksamhet på vilken en mera
tillförlitlig yrkesrådgivning skulle kunna
bygga. För att nå detta mål krävs
otvivelaktigt en utbyggd arbetsmarknadsforskning.
Jag tror att detta är en
viktig sak i det utbildningssamhälle vi
lever i. Den uppfattningen har ju också
Landsorganisationen och arbetsmarknadsstyrelsen
gett uttryck åt.

Vi har från folkpartiets sida föreslagit
en sådan ändring av reglerna för
flyttningsbidrag vid anställning på annan
ort att bidrag även skall kunna utgå
till nyutexaminerad som icke kan
få anställning på utbildnings- eller
hemorten. Vissa risker för missbruk
kan givetvis finnas, men dessa bör kunna
elimineras genom tillräckligt restriktiva
tillämpningsföreskrifter.

Frågan om företagsutbildning har tidigare
väckts av arbetsmarknadsutredningen
och i år aktualiserats av arbetsmarknadsstyrelsen.
Jag tror att detta
är en verkligt betydelsefull sak, framför
allt inom stödområdena, där man
inte har samma företagartradition att
bygga på som inom andra mera industrialiserade
områden och där just
bristen på folk med elementära insikter
och kunskaper i ett företags ledning
utgör ett av hindren för annars möjliga
lokaliseringsåtgärder. I reservation 9
har vi på den punkten ett gemensamt

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

yrkande från de tre oppositionspartierna.

Vi återkommer också i år — i reservation
10 — med ett tidigare framställt
yrkande om ändring av reglerna
för inkomstprövning av gift kvinnas
grundbidrag vid omskolning. Ändringen
syftar till att makes inkomst i regel
inte skall medföra att grundbidraget
reduceras, vilket även överensstämmer
med arbetsmarknadsstyrelsens förslag.
På denna punkt finns även en socialdemokratisk
motion.

I ett kärvt sysselsättningsläge drabbas
alltid vissa kategorier hårdare än
andra, och dit hör otvivelaktigt den
äldre arbetskraften. Detta kan bero på
många saker, delvis på inställningen
hos vissa arbetsgivare. Snart är det väl
bara riksdagen som är en någorlunda
skyddad arbetsplats för den äldre arbetskraften.
Vi menar nog att en utvidgning
av möjligheterna till halvskyddad
syselsättning skulle underlätta
arbetsplaceringen för äldre arbetstagare
och anser därför att denna uppfattning,
som även överensstämmer med
arbetsmarknadsstyrelsens förslag, bör
bringas till Kungl. Maj:ts kännedom.

I reservation 12 behandlas ett uppslag
om halvskyddad sysselsättning för
äldre småbrukare och andra äldre företagare.
Jag skall inte gå närmare in
på detta problem — det behandlades
av den föregående talaren och kommer
kanske att tas upp av ytterligare talare.
Jag vill bara säga att jag tycker att förslaget
är intressant och att det borde
vara möjligt att åstadkomma en kombination
av stödet åt den äldre arbetskraften,
som behandlas i annat sammanhang,
så att vederbörande delvis
kan täcka sitt försörjningsbehov genom
att i viss utsträckning fortsätta den
sysselsättning han tidigare haft. Tanken
är säkerligen värd att prövas, även
om det står klart att tillämpningen kan
vålla åtskilliga problem.

Jag anförde i början att sysselsättningseffekten
av den hittills bedrivna

Ang, arbetsmarknadspolitiken
lokaliseringspolitiken inte gett särskilt
betydande utslag i det norrländska inlandet.
Detta kan ha många orsaker,
bl. a. att stimulanseffekten varit otillräcklig.
Det är också därför som vi
föreslår att, det totala lokaliseringsstödet
i vissa fall skall kunna få utgöra
100 procent i områden med extremt
hög arbetslöshet och låg inkomstnivå,
främst i det norrländska inlandet. På
samma grunder anser vi också att lokaliseringsstödet
i dessa områden även
bör kunna omfatta rörelsekapitalet. Erfarenheten
visar ju tyvärr alltför ofta
att man underskattar behovet av rörelsekapital.
Det är därför angeläget att
även denna sida av kapitalbehovet blir
tillgodosedd när ett företag startas.

Frågan om en fortsatt utredning av
glesbygdens problem har i reservation
19, gemensam för de tre oppositionspartierna,
utförligt behandlats, och jag
tror inte att vad som bör sägas på den
punkten kan uttryckas bättre än vad
som skett i denna reservation. Jag skall
därför inte orda vidare om detta utan
avslutningsvis endast tillägga att vi från
folkpartiets sida föreslår att ramen för
lokaliseringslån och lokaliseringsbidrag
under den femåriga försöksperioden
vidgas till 900 miljoner kronor, alltså
150 miljoner kronor mera än vad Kungl.
Maj:t har föreslagit. Den hittillsvarande
medelsförbrukningen tyder på att
detta belopp under alla förhållanden
blir erforderligt.

Vi föreslår också att medelsanvisningen
för tjänster inom yrkesvägledning
och arbetsvärd ökas med 1 050 000
kronor i jämförelse med regeringens
förslag. Vi anser denna förstärkning
viktig och vill även påpeka att detta
endast utgör en mindre del av vad arbetsmarknadsstyrelsen
på den här
punkten har begärt.

Herr talman! Med denna genomgång
ber jag att få yrka bifall till samtliga
de reservationer där mitt namn förekommer.

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. arbetsmarknadspolitiken

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Det är en stor och viktig
ifråga som vi behandlar i dag, arbetsmarknadspolitiken
och lokaliseringspolitiken,
och vi gör det under
trycket av ett kärvt läge på arbetsmarknaden
— båda de föregående talarna
har varit inne på den bakgrunden. Antalet
friställda från arbete är många,
varslen om nedläggning av företag är
också många liksom även varslen om
reduktion av personal till följd av
driftsrationalisering, företagsfusioner
osv.

Det är visserligen sant att den senaste
månadssiffran för antalet arbetslösa
•— den för den 15 april —- visar en inte
helt obetydlig minskning sedan mitten
av föregående månad, men det är inte
fråga om någon väsentlig återhämtning.
Det är inte stort mer än den vid den
här årstiden vanliga säsongmässiga förbättringen
av situationen.

I själva verket närmar sig antalet friställda
och i av arbetsmarknadsverket
igångsatta arbeten i form av beredskapsarbeten
och omskolning sysselsatta
de siffror som vi hade i början av
30-talet. Situationen kan visserligen ändå
inte alls jämföras med den tiden,
därför att man nu med hjälp av en rad
åtgärder som man under decenniernas
lopp utformat och lärt sig att använda
kunnat komma till rätta med mycket av
de besvärligheter som konjunktursvackan
skulle ha fört med sig.

Alla söker efter tecken på en konjunkturuppgång
igen. Ibland hör man
talas om en ökad orderingång på specialstål,
ibland på någonting annat. Och
då och då stimuleras vi av optimistiska
tillrop från regeringen, såsom t. ex. från
finansministern i går. Men några säkra,
några övertygande tecken på en omsvängning
av konjunkturkurvan tycks
man inte få tag i ännu. I själva verket
arbetar för närvarande stora delar av
vårt näringsliv och våra industrier under
mycket besvärande förhållanden.
Rörelsen är inte lönsam, men man håller
i gång i förhoppning att klara sig

över den nuvarande konjunktursvackan.
Det har uppgivits att många tiotusental
anställda just nu arbetar i företag
som är i den situationen, och detta
inom den sektor som annars brukar anses
som den bästa, den mekaniska verkstadsindustrin.

»Det måste vara uppgiften för en intensifierad
arbetspolitik att lämna aktiv
medverkan för att så långt som möjligt
begränsa risken för sysselsättningsstörningar
och lindra deras verkningar för
de enskilda människorna», säger departementschefen.
Det är val ingen som
vill bestrida riktigheten av det påståendet.
Men det är ändå i och för sig en
sekundär uppgift. Den verkliga tryggheten
i anställningen ligger i att företagen
går bra och kan utvecklas på ett
gynnsamt sätt. Den primära uppgiften
måste vara att underlätta för företagen
att klara sig själva. Det kan man göra
bl. a. genom att befria dem från extra
pålagor som tynger i ett svårt konkurrensläge.

»Företagen har ett betydande ansvar
och stora möjligheter att mildra omställningssvårigheter»,
säger departementschefen
vidare. Det är också riktigt.
Men då måste man ge dem de nödvändiga
förutsättningarna för att efterkomma
vad det ansvaret innebär.

Yi skall ju inte diskutera den här
aspekten på arbetsmarknadsproblemen
här i dag, vi kommer tillbaka till det
i andra sammanhang. Det har ändå
från min utgångspunkt varit angeläget
att betona vad som är den primära uppgiften
i ett läge som det nuvarande.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder är
dyrbara. Yi skall under nästa år satsa
11/2 miljard på sådana åtgärder. Det
näringsliv som klarar sig men som
ändå kämpar under hård konkurrens
skall utöver sina egna kostnader också
bära detta. För att undvika missförstånd
vill jag betona att de allra flesta
av de nu använda arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna, kanske alla, är nödvändiga
i dagens läge. Jag vill inte heller
bestrida att en hel del av dem kan

Onsdagen den 24 april 19G8

Nr 19

■vara både nyttiga och nödvändiga också
i en balanserad konjunktur. Det pågår
ju ständigt omvandlingar inom näringslivet,
ibland hastigare, ibland mera
långsamt. Strukturrationaliseringar har
alltid förekommit, de är inte unika för
vår tid. De förlöper kanske hastigare
nu än tidigare, men också många gånger
förut har det funnits perioder då
mycket snabba och mycket ingripande
omstöpningar skett under mycket kort
tid. Den nu rådande konjunkturen och
det tryck den utövar gör dock att förändringarna
går alldeles särskilt
snabbt.

Vi satsar mycket på utbildning och
omskolning, på flyttningshjälp och
starthjälp, på beredskapsarbeten och på
skyddad — i någon mån också på halvskyddad
— verksamhet. Jag tycker man
kunde satsa ännu mera på den senare.
Blir människor friställda måste vi hjälpa
dem med åtgärder av de här typerna.
Vi måste också hjälpa dem som
på olika sätt är handikappade och som
alltid har svårt att få lämpligt arbete,
speciellt om de har blivit friställda.

Men vi vet ändå bra litet vart vi når
med våra åtgärder, framför allt på lång
sikt. Resultatkontrollen har hittills varit
alltför litet omfattande, alltför ytlig
och framför allt alltför kortsiktig för
att ge några väsentliga kunskaper om
effektiviteten och effekten av åtgärderna.
Ännu mera är detta fallet när det
gäller att bedöma betydelsen och värdet
av omskolning och omflyttning av
sådana som inte är friställda. Hittills
har försöken att göra den bedömningen
haft en mycket obetydlig omfattning.
Vad har sådana åtgärder för samhällsekonomiska
effekter? Om det vet vi i
själva verket mycket litet. Och hurudan
är egentligen effektiviteten hos det stora
arbetsmarknadsverket med dess nära
4 000 anställda? Också därom vet vi
egentligen inte så mycket. Låt mig bara
ta några exempel.

Frekvensen av utförda förmedlingsuppdrag
för dem som söker arbete vid
arbetsförmedlingen är överraskande

Ang. arbetsmarknadspolitiken
låg. Vid undersökningar under höstmånaderna
1967 låg frekvensen mellan 15
och 20 procent, utom för de omflyttningssökande,
för vilka den låg vid 6 å
7 procent.

Genom olika stickprovsundersökningar
bär man följt personer som fått starthjälp.
Ungefär en fjärdedel av dem har
lämnat den först anvisade platsen efter
tre månader och omkring hälften inom
ett halvår. Vill man bedöma resultatet
välvilligt kan man säga att arbetstagaren
introducerats på en arbetsmarknad,
där han efter ett eller flera anställningsbyten
kunnat få en stadigvarande sysselsättning,
vilket han inte kunde få på
utflyttningsorten. Men vi vet att många
återvänt hem igen.. Vi vet också att
varje arbetsplatsbyte innebär en kostnad
för företagen i form av introduktions-
och upplärningskostnader och i
allmänhet också kostnader eller andra
uppoffringar för individen själv.

Hur mycket ger omskolningsverksamheten?
Ja, här har man gjort vissa undersökningar,
tidigare dock i allmänhet
med alldeles för kort observationstid.
På relativt kort sikt tycks det vara så
att av dem som erhållit en utbildning
är dock 60 procent sysselsatta inom yrket,
20 procent i ett angränsande yrke
och 20 procent får vänta ganska länge
på arbete, vanligen beroende på att de
har någon form av handikapp, kanske
bristande anpassningsförmåga, kanske
någonting annat av liknande slag. På
längre sikt är resultaten mycket olika
inom olika ämnesområden —■ inom vissa
bra, inom andra mindre bra och
inom somliga kanske rent av dåliga. En
dålig siffra tycker jag är att av 714 personer
som år 1963 fick utbildning i
verkstads- och byggnadsmetallarbete
var 289 sysselsatta inom facket i december
1966. En bra siffra däremot är att
av 132 som 1963 fick utbildning under
rubriken Annat byggnadsarbete och anläggningsarbete
var 106 sysselsatta i
branschen tre år senare, alltså i december
1966.

Det framgår av undersökningarna att

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. arbetsmarknadspolitiken
man egentligen vet bra litet om vad utbildningen
ger. Det är därför tillfredsställande
att resultaten av denna verksamhet
sedan detta års början är föremål
för en systematisk uppföljning med
hjälp av datarutiner. Då kanske vi också
får veta hur många som gått igenom
upprepade omskolningskurser riktade
åt olika håll. Den som anordnar kurser
för sådana elever kan ju vara stolt
över att ha så många elever, dvs. över
sin produktivitet, men inte kan verksamheten
för det sägas vara effektiv.

De exempel jag här angett gäller konkreta
åtgärder för enskilda individer,
där det ändå är ganska lätt att få fram
ett siffermaterial att visa upp. Ändå
kan det vara svårt att bedöma åtgärdernas
betydelse ur samhällsekonomisk
synpunkt.

Ännu svårare är det att beräkna det
samhällsekonomiska värdet av rörlighetsstimulerande
åtgärder som uttryck
för en viss bestämd arbetsmarknadspolitisk
målsättning. Vad kostar det
samhället att satsa på en ökad rörlighet,
geografiskt och yrkesmässigt, som
ett instrument för att nå full sysselsättning
och stabilt penningvärde? Eller
med andra ord: Är det riktigt att konflikten
mellan full sysselsättning och
stabilt penningvärde skall lösas genom
användande av rörlighetsstimulerande
åtgärder? Om den teorin är riktig, var
går då gränsen till en icke önskvärd
överrörlighet av arbetskraften? Att en
sådan finns, därom fick vi goda erfarenheter
under den långa högkonjunkturperiod
som vi nu har lämnat. Vi har
lämnat Hopp-Jerkas tid och kommit
fram till Stann-Anders. Det är ett uttryck
för en självbevarelsedrift i en orolig
tid. Det måste vara angeläget att försöka
klargöra vad de olika åtgärderna
kostar och vad de ger sett ur en vidare
samhällsekonomisk synpunkt. Det är
sannolikt ännu svårare att ge en rättvisande
bild av de totala kostnaderna och
vinsterna av olika sysselsättningsskapande
åtgärder, t. ex. beredskapsarbeten
med deras till synes mycket höga

dagskostnader. För närvarande kan detta
inte beräknas med rimlig säkerhet,
säger experter som har sysslat med detta
ämne.

Herr talman! Allt detta är frågor som
vi tycker det är angeläget att få besvarade.
I dagens läge är de kanske inte så
betydelsefulla. I dagens läge måste vi
tillgripa alla de bär åtgärderna för att
bispringa människor som råkat i trångmål,
även om det kostar en del extra.
Naturligtvis är det ändå både önskvärt
och nödvändigt att använda de metoder
som ger mest och kostar minst.

I en balanserad ekonomisk och arbetsmarknadspolitisk
situation har kännedomen
om de vidtagna arbetsmarknadspolitiska
åtgärdernas betydelse
egentligen ännu större vikt. Då gäller
det att förvissa sig om att man inte vidtar
åtgärder som hindrar en sund utveckling
som snedvrider och som är felaktiga
i sina grundförutsättningar. När
man vidtar arbetsmarknadsåtgärder oberoende
av om arbetslöshet föreligger eller
ej är det angeläget att styrningen och
planeringen är riktig och att man vet
vad man gör. Det kan vara svårt framför
allt i en marknad med utländsk
konkurrens, då förhållanden som vi
inte kan påverka på ett plötsligt och
oförmodat sätt kan inverka på våra förhållanden.

I den organisationsutredning rörande
arbetsmarknadsverket, som statskontoret
har utfört i samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen,
försöker man finna
metoder som kan ge en uppfattning om
de olika åtgärdernas betydelse ur kostnads-
och intäktssynpunkt. Jag vet att
det är svårt att få fram en säker bedömning
i dessa frågor, men det är
angeläget att undersökningarna blir utförda,
och det vill vi understryka i vår
reservation nr 1, till vilken jag yrkar
bifall.

Den utredning om arbetsmarknadsverkets
organisation, som jag nyss
nämnde, är intressant på många sätt.
Vill man vara elak kan man säga att
den är mångordig, att många saker

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

upprepas många gånger. Man frågar sig
om det kan vara ett uttryck för verkets
sätt att arbeta. Det ger ett intryck av
att arbetsmarknadsverket är på god väg
att nå det Parkinsonska idealet för ett
stort ämbetsverk, det som är helt självförsörjande
i fråga om uppgifter — allt
försiggår inom ämbetsverkets väggar.

Visst kan man diskutera och kritisera
den föreslagna organisationen med fem
regioner och 82 distriktskontor, med
indragning och borttagande av länsarbetsnämnderna
och deras kanslier, men
en besparing av 500 tjänstemän — vilket
såvitt jag kunnat förstå är utredningens
förslag — visar ändå att misstanken
att den nuvarande organisationen är
onödigt personalkrävande haft sitt berättigande.
Det skall bli intressant att
följa den utredningens vandring genom
remisskvarnarna och se vad som blir
resultatet därav. Jag är övertygad om
att man kan ha olika meningar om riktigheten
av att dra in länsarbetsnämnderna
och deras kanslier, men därmed
må vara hur som helst — betydande
inskränkningar i personalstyrkan torde
bli möjliga.

Herr talman! Detta utskottsutlåtande
är försett med ett ovanligt stort antal
reservationer, vilket redan har påpekats.
Utlåtandet har också levererats i
två upplagor. Jag vill påpeka att den
senare upplagan är den riktiga, alltså
den där i ett par reservationer representanter
för vårt parti inte förekommer,
som fallet var i det första trycket.
De många reservationerna gäller i stort
sett två stora huvudämnen, nämligen
glesbygdsförhållandena och lokaliseringspolitiken.
I de förra frågorna är
enigheten stor. Som redan de föregående
talarna har påpekat är skillnaden
mellan utskottsmajoritetens uppfattning
och innehållet i flera av reservationerna
ganska liten. Man vill i reservationerna
dock göra vissa särskilda påpekanden.

I fråga om lokaliseringspolitiken kan
det synas som om uppfattningarna vore
mera olika. Jag vill erinra om vad herr

Ang. arbetsmarknadspolitiken
Jacobsson sade för en stund sedan,
nämligen att man måste konstatera att
lokaliseringspolitiken hittills inte har
gett så kolossalt mycket. Det kan förefalla
naturligt att man under sådana
förhållanden gärna vill företaga modifikationer
inom lokaliseringspolitiken.
I princip tycker vi nog att vi bör låta
försöksverksamheten fortsätta oförändrad.
Det har ju tillsatts en särskild utredning
till ledning för de slutgiltiga
beslut som vi skall fatta angående verksamhetens
utformning. Det finns därför
ett visst berättigande att avvakta
resultatet av den pågående försöksverksamheten
och att avvakta vad utredningen
ger innan vi satsar på att försöka
lappa på byggnaden i alltför hög
grad.

Vi har emellertid i några av frågorna
markerat en särskild uppfattning. I en
av våra reservationer, nämligen reservation
nr 9, har vi liksom folkpartiet
i en motion framfört yrkande om en
ökad företagsutbildning i enlighet med
vad såväl arbetsmarknadsutredningen
som arbetsmarknadsstyrelsen och nu
senast arbetsmarknadsstyrelseutredningen
föreslagit.

Herr Jacobsson var nyss inne på denna
fråga, och jag skall därför inte stanna
länge vid den. Jag vill bara erinra
om att statsrådet inte ville biträda förslaget
därför att det skulle kunna rubba
kostnadsfördelningen mellan samhället
och företagen. Vi menar inte heller att
samhället skall träda in och bekosta
vad som kan betraktas som en reguljär
företagsutbildning inom företagen, men
de förslag om utbildning under särskilda
förhållanden, som lagts fram både
av arbetsmarknadsstyrelsen och av två
utredningar, borde kunna realiseras.
Företa gsutbildningen har obestridligen
vissa fördelar framför ordinär omskolningsverksamhet.
Den är billigare, den
kan ske mera decentraliserat och eleverna
kan i regel utgå från att utbildning
inom ett företag leder över till fast
anställning i företaget. Man bör ta vara
på dessa fördelar.

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. arbetsmarknadspolitiken

I reservation 13 begär vi utredning
om avgångsbidrag för även inte avtalsbunden
äldre arbetskraft av liknande
art som det som nu finns på grund av
kollektivavtal mellan Arbetsgivareföreningen
och LO, och vi hemställer om
att KSA-utredningen skall ta hand om
den utredningen.

Slutligen biträder vi också yrkandet
om en parlamentarisk utredning av hela
det stora problemkomplex som gäller
glesbygderna. Också när det gäller glesbygderna
måste ju den primära uppgiften
vara att förstärka näringslivet
inom glesbygden. Men det gäller också
att utforma den samhälleliga servicen,
de kollektiva trafikmedlen, vägväsendet,
skolförhållandena, hälso- och sjukvården
osv. så att de som bor i glesbygderna
kan tillfredsställas.

Vi konstaterar att en arbetsgrupp för
dessa frågor tillsatts inom Kungl. Maj:ts
kansli, men vi anser att dessa frågor är
av så pass stor vikt och betydelse, såväl
i ett kortsiktigt som framför allt
i ett långsiktigt perspektiv, att det behövs
en parlamentarisk utredning för
att ta hand om dem.

Herr talman! Jag yrkar bifall till de
reservationer, under vilka mitt namn
finns. De är reservationerna 1, 9, 13
och 19.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Arbetsmarknadspolitiken
och det som närmast anknyter till
den har i år kommit att stå i centrum.
Statsutskottets tredje avdelning har till
behandling haft inte mindre än ett 50-tal motionspar, och till utlåtandet är
fogade 23 motiverade och två blanka
reservationer. Talesmännen för reservanterna
har bidragit med vad man
skulle kunna kalla för var sin katalogaria,
vari de har motiverat sina reservationer.
Det kanske kan vara angeläget
att även en representant för utskottsmajoriteten
i någon mån gör en genomgång
av de uppfattningar som ligger
bakom majoritetens ställningstaganden.

Beträffande utlåtandets arbetsmarknadsavsnitt
bör först konstateras, att
de arbetsmarknadspolitiska riktlinjerna
inte har föranlett några principmotioner
eller reservationer. De voteringar,
som vi senare kommer att stå inför, gäller
frågor om hanteringen i vissa situationer
av de givna arbetsmarknadspolitiska
instrumenten. Såsom ett undantag
från den regeln kan kanske anses
den första reservationen av utskottets
högerledamöter om en analys av arbetsmarknadsåtgärderna.
Jag vill för
min del inte bestrida att en effektivitetsanalys
är angelägen, utan tvärtom.
Yad vi får votera om är emellertid inte
detta utan om huruvida det finns något
skäl att göra ett riksdagsuttalande i en
fråga, där så mycket är på gång i motionärernas
syfte. Det rör sig dock om
mycket invecklade och delvis outredda
sammanhang. Utskottsmajoriteten anser
att riksdagen inte behöver tillkännage
för Kungl. Maj :t vad alla vet att
Kungl. Maj:t redan har beaktat.

Förslag som rör hur medlen för beredskapsarbeten
skall användas ges i
mittenpartireservationerna 2, 3, 4, 5 och
6. Reservationen om naturvårdsarbeten
såsom objekt för beredskapsarbeten förefaller
mig helt onödig, eftersom propositionen
ju går längre än de motioner
som reservationen skall stödja. Reservationens
egentliga syfte tycks vara att
utgöra en plattform för till intet förpliktande
uttalanden i motiveringen,
där man förgäves efterlyser något konstruktivt
realförslag.

Reservation 3 om industribyggnaderna
är en gammal bekant, som egentligen
är en reservation mot de av riksdagen
antagna riktlinjerna för att dra en gräns
mellan användningen av anslag i arbetsmarknadssyfte
och anslag i lokaliseringssyfte.
Inga nya motiv anföres i
årets reservation.

Reservation 4 om en upprustning i
glesbygder kan jag inte finna i sak på
något sätt avvikande från majoritetens
uttalande. Om man noterar att reservanterna
inte har anmält avvikande me -

Onsdagen den 24 april 1988

Nr 19

ning mot de allmänna riktlinjerna för
beredskapsarbetenas användning, kvarstår
även här bara ett uttalande, där ordet
glesbygd ingår såsom den mest väsentliga
beståndsdelen. I fråga om beredskapsarbeten
på jordbruk och skogsbruk
tycks mittenpartireservationen 5
inte innebära någon avvikelse från majoritetens
bedömning. Den del som rör
byggnadsarbeten på småbruk får anses
innebära att stödformer ur arbetsmarknadspolitikens
arsenal tillgrips för ett
jordbruksstöd i ny kapprock. Syftet är
ju enligt reservationen att få en annan
driftinriktning. Redan av det skälet
har utskottet inte kunnat biträda tankegångarna.
Härtill kommer ovissheten
om avsikten är att denne småbrukare,
sedan grundförbättringen utförts, skall
avstå från det särskilda kontanta stöd
som kammaren skall besluta om på fredag,
då vi kommer att behandla det
s. k. äldrestödet.

Reservationen om vägarbeten är också
en gammal bekant som återkommer
i mer eller mindre lokal tappning varje
år. I den frågan vill jag bara än en
gång erinra om att fullständig enighet
råder i de allmänna riktlinjerna för beredskapsarbetena
om att dessa bör fogas
in i utvecklingsplanerna.

Flyttningsbidrag till nyutbildade i
större utsträckning än som redan nu
medges förordas i folkpartireservationen
7. Majoriteten, inklusive centern,
har här ansett att rörlighetsstimulans
även i denna form inte generellt erfordras
för denna grupp. Av det skälet
och därför att syftet med dessa bidrag
inte primärt är att tillgodose några andra
intressen kan det inte finnas skäl
att tillgodose det kravet.

Mittenpartierna förespråkar vidare
att näringshjälpens maximibelopp skall
höjas från 12 000 till 15 000 kronor även
då det gäller bidrag och räntefritt lån.
På denna punkt bör vad departementschefen
anfört i propositionen, bl. a. om
att det genomsnittliga bidragsbeloppet
för andra fall än kiosker ligger på 9 000

3 Första kammarens protokoll 1968. Nr 19

Ang. arbetsmarknadspolitiken
kronor, vara tillräckligt skäl för utskottets
ståndpunkt

Förslaget om statsbidrag till företagsutbildning
har samlat reservanter från
samtliga borgerliga partier. I fråga om
lokaliseringsutbildning pågår en försöksverksamhet
som nu omfattar ungefär
15 procent av utbildningsverksamheten.
Majoriteten har i detta fall kvar
sina farhågor från år 1966 att det kan
bli tal om ett bidrag till företagens interna
utbildning och att principerna
om ansvarsfördelningen mellan samhälle
och företag kan komma att rubbas.

En begäran om översyn av inkomstprövningen
för bl. a. gift kvinnas
grundbidrag för omskolning finns i reservation
10, signerad av mittenpartierna.
Majoriteten har beaktat det av den
vidgade arbetsmarknadsutbildningen
ökade ansvarsbehovet för arbetsmarknadspolitiken
med 10 procent och även
beaktat den av Kungl. Maj:t föreslagna
höjningen av grundbidraget. Ställningstagandet
måste bli en fråga om prioritering
av åtgärder.

Mittenpartierna har i reservationerna
11 och 12 förordat att stödet för
halvskyddad sysselsättning — 2 500

kronor per plats och halvår — som utgår
för handikappad vidgas att avse
dels äldre eller eljest svårplacerad arbetskraft
i allmänhet, dels därutöver
till vissa jordbrukare, lanthandlare
m. fl. i glesbygder. Genom yrkandets
konstruktion har man undgått att behöva
täcka kostnaderna. Utvidgningens
konsekvenser har inte belysts i motionerna.
Vidgningen till jordbrukare
m. fl. har fått karaktären av ett kontantstöd
till partiellt arbetslösa och sålunda
ett alternativ till KSA-stödet. De
generösa regler som föreslås för KSAstödet
och som skall behandlas senare
av kammaren gör i många av de avsedda
fallen alternativet helt onödigt.

Lokaliseringsavsnittet i utlåtandet
har föranlett skilda ståndpunktstaganden.
Mittenpartireservationen nr 15 om

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. arbetsmarknadspolitiken
ökat stöd i vissa glesbygdsområden visar
sig vid granskning endast innebära
ett understrykande av angelägenheten
att öka stödet utöver normalramen där
så är motiverat. Detta har skett vid
många tillfällen. Inrikesministern har
tidigare redovisat fall där ett sådant
ökat stöd erbjudits men inte accepterats.

Stödets geografiska avgränsning behandlas
i reservation 16, som närmast
tycks innebära att man förordar en försöksverksamhet.
Möjlighet att gå utanför
stödområdet är redan lagd i Kungl.
Maj:ts hand och har använts i så stor
utsträckning att cirka 22 procent av
pengarna och omkring 30 procent av
de avsedda sysselsättningstillfällena
fallit utanför stödområdet. Jag kan inte
se annat än att inte blott motionerna
utan även reservationen i sak är tillgodosedda.
Om det ligger en särskild
avsedd inriktning i påpekandet att de
nämnda insatserna varit punktinsatser,
så vågar jag väl utgå från att motionärerna
ändå inte syftar till en jämn fördelning
av insatserna efter invånarantal.

Reservationerna 17 och 18 avser rörelsekapital
i stödunderlaget och stöd
till servicenäringar. Majoriteten har
framhållit stödets syfte — att övervinna
ett initialmotstånd med målet att få
ett starkt och konkurrenskraftigt företag.
Det bör betonas att frågan fortfarande
gäller utformningen i den pågående
försöksverksamheten. Ett variabelt
stödbelopp kan bestämmas redan
med gällande beräkning av stödunderlaget.
I fråga om servicenäringarna bör
det noteras, som i reservationerna, att
det problemet kan komma att tas upp
av lokaliseringsutredningen. Något
egentligt motiv redovisas inte av reservanterna,
och framför allt sägs ingenting
om vilket befolkningsunderlag som
beräknas behöva denna service; jag
återkommer strax till servicefrågan ur
glesbygdssynpunkt.

Glesbygdsavsnittet i utlåtandet har
föranlett den gemensamma borgerliga

reservationen nr 19, som innehåller förslag
beträffande utredning om glesbygdsfrågorna.
Motiveringen, som samtidigt
utgör något av ett program, är
i vissa avseenden litet kluven. Emellertid
kan jag först konstatera att enighet
med majoriteten har uttryckts i frågan
om att insatser krävs för att de, som
blir kvar i en bygd efter strukturpåkallade
flyttningar, skall få en godtagbar
service trots det vikande befolkningsunderlaget.
Här får även statliga
insatser anses påkallade och kan motiveras
redan med den självklara skyldigheten
att samhället skall betala kostnaderna
för att få vinsterna av den anpassade
och ökade produktionen. Det
bör emellertid klaras ut bättre vad reservanterna
ytterligare vill. En lokaliseringspolitik
som den nuvarande försöksverksamheten
tillgodoser ju ett
flertal av de syften som förespråkas i
reservationen. Motionärerna stryker
under det självklara i att stödet inriktas
på tätorter i glesbygder. Frågan är
om inte kärnan återfinnes på den punkt
där majoritet och reservanter också är
eniga, nämligen att lokaliseringsförutsättningarna
måste klaras ut. Det pågående
regionala planeringsarbetet
måste bli grunden för vidare diskussioner
i denna fråga om den inte skall
förlora sig i ett ogripbart töcken. Dessa
problem tycks vara på väg att redas
upp. Det primära är att konkreta utvecklingsplaner
kan diskuteras. Med
utgångspunkt i detta finns det alla skäl
att tro att de praktiska greppen på den
samhälleliga servicens utformning kan
lösas. En parlamentarisk utredning på
de direktiv som reservationen kan anses
innehålla kan inte vara det rätta
sättet att nå en verklig lösning.

Enligt uppgifter från inrikesdepartementet
har ännu inget realistiskt lokaliseringsprojekt
behövt avvisas på
grund av för små låneramar eller otillräckliga
lokaliseringsbidrag. Det är
alltså inte pengarna som fattas för att
locka företag att lokalisera sig i industrifattiga
orter. Man frågar sig då vad

Onsdagen den 24 april 19G8

Nr 19

som därutöver är att göra för att få industrier
till dessa orter. Vi har sagt —
och på den punkten har inga delade
meningar rått i riksdagen —- att vi inte
är beredda att tvinga företag att etablera
sig inom vissa regioner eller orter.
Jag har trott att vi var överens på den
punkten, men nu börjar jag faktiskt
tvivla.

Den som noga läser centerpartiets
motion och hör på centerpartiets talare,
inte minst ute i bygderna, får en
känsla av att man på det hållet är på
glid mot en dirigering av näringslivet.
Och nu vill jag ha svar på frågan: Är
centerpartiet berett att gå över till en
dirigering av företag till industrifattiga
orter?

I fråga om medelsanvisningarna har
jag att hänvisa till utlåtandet.

Såvitt rör folkpartireservationen nr
20 vill jag erinra om den teknik som
används, med ett lånebeviljande utöver
ramarna för att få en jämn spridning
av medelsanvändningen och inte av beslutstakten
under femårsperioden.

Centerpartireservationen 20 b får väl
i första hand anses mera som ett försök
att sammanfatta en målsättning i penningbelopp
än en på efterfrågesitautionen
grundad beräkning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Avdelningsordföranden
och utskottets ärade talesman var mycket,
jag skulle nästan vilja säga, timid
i dag. Och det lovar ju gott. Emellertid
berörde herr Birger Andersson några
punkter som jag gärna skulle vilja ta
upp vid detta tillfälle.

Först och främst gäller det »katalogarian»,
som jag tror var ett försök av
herr Birger Andersson att få något
slags poäng på sitt yttrande. Jag tycker
det var rätt onödigt, men det kanske
han själv upptäcker sedan.

Vad herr Birger Andersson sade om

Ang. arbetsmarknadspolitiken
reservation 4 som — om jag hörde rätt
— han ansåg mer eller mindre vara en
demonstration, vill jag gå i svaromål
på.

Det kan inte vara något fel att riksdagen
uttalar en klar mening om de
frågor som behandlas i denna reservation,
nämligen upprustningen i glesbygderna.
Rent allmänt skulle jag gärna
önska att den generositet som herr
Birger Andersson i många andra sammanhang
visar här i kammaren — inte
i fråga om boxning för all del —- också
skulle kunna sträcka sig så långt att
han i alla fall inte förhånade de särmeningar
som här har kommit till uttryck.
Jag tror visst att vi vill det bästa
på alla håll. Skillnaden är egentligen
den att oppositionspartierna inte tror
på regeringen lika starkt som herr Birger
Andersson, och det är väl naturligt.

I fråga om reservation 6 beträffande
vägarbeten var herr Birger Andersson
inne på ungefär samma argumentering,
att regeringen och utskottsmajoriteten
vet bäst. Vi ser det inte alla gånger riktigt
på det sättet, herr Birger Andersson.
Den regering som sitter i dag har
visst gjort mycket gott, och visst kan
man säga att den haft stora förtjänster
i vissa sammanhang. Men fördenskull
behöver vi ju inte slänga blommor till
regeringen i alla möjliga sammanhang.

När det gäller reservation 8 om näringshjälpens
maximibelopp tycker jag
att den argumentering herr Birger Andersson
försökte föra står sig mycket
illa. Petita från arbetsmarknadsstyrelsen
lyder på 15 000 i maximibelopp,
och det har vår motion och reservationen
följt upp. Något litet trodde jag att
arbetsmarknadsstyrelsen också begrep.

Sedan talade herr Birger Andersson
ganska mycket om reservation 19, och
han var egentligen mycket vänlig. Han
sade att det var ett helt program, och
han tillskrev centerpartiet det programmet.
Jag tackar för detta. Men vi kan
inte nonchalera de glesbygdsproblem vi
har här i landet. Jag tycker att det allra
allvarligaste i detta utlåtande är det

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. arbetsmarknadspolitiken
som handlar om vad man vill göra med
och i glesbygderna. Jag trodde faktiskt
att herr Birger Andersson, som kommer
från Tidaholm, hade förståelse för
det. Jag har i livligt minne hur han vid
många tillfällen har fört ungefär samma
argumentering som vi har i reservation
19, nämligen när det gällt vissa
begränsade geografiska områden med
Tidaholm som medelpunkt. Vid närmare
eftertanke inser nog herr Birger Andersson
att vi måste ägna denna fråga
stor uppmärksamhet.

Herr talman! Avslutningsvis skulle
jag vilja säga några ord till herr Birger
Andersson. Han sade att vi ropar på
dirigering. Vi har redan så mycket dirigering
i detta land att det räcker en
bra stund. Men jag anser fortfarande —
och där hoppas jag verkligen att herr
Birger Andersson och jag är på samma
linje — att samhället har ett ansvar för
de mycket viktiga frågor som vi debatterar
i dag.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar också att
herr Birger Andersson var mycket stillsam
i tonen. Det har inte varit fråga
om någon häftig polemik från hans
sida — och inte heller från vår sida
när vi har talat för våra reservationer
rörande en del av de problem det här
gäller. Jag vill bara göra ett par repliker.

Herr Birger Andersson sade att det
är så mycket utredningsarbete på gång
i fråga om effekten och effektiviteten
av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
att det därför är alldeles onödigt
att vi gör ett påpekande om den saken.

Jag erkänner att mycket är på gång.
Hittills rör utredningarna emellertid
framför allt de metoder, som man skall
kunna använda för att nå fram till någon
kunskap i dessa frågor. Jag är rädd
att man stannar vid det och att man
drunknar i sina försök att finna sådana.
Vi blir rädda för det när vi ser den
tegelstensvolym som handlar om detta.

Därför tycker jag att det är angeläget
att understryka, att man inte skall stanna
bara vid dessa förberedande utredningar,
utan försöka komma fram till
mera bestämda uppfattningar.

Vidare sade herr Birger Andersson
att det är angeläget att samhället inte
bekostar en normal företagsutbildning
— jag kan inte ordagrant återge vad
han sade, men det var väl ungefär innebörden.

Också den frågan diskuteras inte
minst i arbetsmarknadsutredningens utlåtande.
Men man gör där sådana bestämda
avgränsningar i fråga om användningsområdet
av statsunderstödd
företagsutbildning, att det inte kan anses
vara någon svårighet att finna en
linje därvidlag.

Slutligen vill jag bara säga att glesbygdsfrågorna
är viktiga frågor, som
omfattar en stor del av befolkningen i
landet och som gäller många områden.
Det är därför mycket angeläget att de
får bli föremål för en utredning, som
inte bara utförs av specialister inom
departementet, utan där även parlamentariker
får vara med.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Efter att ha lyssnat till
avdelningsordförandens anförande här
får jag säga, att det väl inte är så stor
anledning att gå i polemik mot honom.
Han har — som vi kunde vänta — inte
lyckats finna några brister i propositionen,
och han har inte kunnat finna
några förtjänster i motionerna och i
reservationerna. Det är ståndpunkter
som väl har utkristalliserats redan under
utskottsarbetet, och det är i och
för sig inte överraskande.

Det är väl också i viss mån meningslöst
att diskutera om motionärernas
och reservanternas syften har blivit
tillgodosedda, vilket herr Birger Andersson
menar att de blivit i de flesta
fall. Men när han samtidigt polemiserar
mot motionerna och reservationerna

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

och ändock menar, att de däri framförda
synpunkterna blivit tillgodosedda,
ligger det en viss motsättning i detta.
Bär är det inte så lätt att följa med.

Jag skall inte gå in på den argumentering
han för i de olika punkterna.
Dessa har vi diskuterat i avdelningen
och kommit fram till olika ståndpunkter.
De är motiverade i reservationerna,
och vi har i viss mån försökt att ytterligare
motivera dem i de inledningsanföranden
som vi har hållit här.

Herr Birger Andersson säger beträffande
reservation 3, som jag ändå måste
beröra parentetiskt, att den »går mot
de av riksdagen fastlagda riktlinjerna».
Där har vi kanske i någon mån en
kärnpunkt i hela denna diskussion.

Av riksdagen fastlagda riktlinjer är
väl inte någonting som skall vara för
alla tider gällande. Och det kan inte
vara något fel att gå emot riktlinjer som
man egentligen aldrig har anslutit sig
till, vilket herr Birger Andersson torde
vara väl medveten om är fallet med en
hel del av de punkter, som vi här diskuterar.

Sedan säger herr Birger Andersson
beträffande låneramarna, såvitt jag förstår,
att han inte bestrider att det belopp
som vi föreslår — alltså 900 miljoner
kronor — kan vara erforderligt under
den här försöksperioden, men han
menar att man kan gå till väga som
man hittills har gjort och fylla ut beloppet
i den mån som det visar sig erforderligt.
Jag tror nog att det är riktigare
och tryggare och bättre att man
kan hålla sig inom en viss så långt möjligt
i förhand fastlagd ram i det här
avseendet.

Jag vill avslutningsvis säga beträffande
glesbygdsproblemen, som vi har så
väldigt lätt att komma in på, att det
naturligtvis är frågor som är av oerhört
stor betydelse för de bygder som
speciellt berörs av dem. Men jag tror
heller inte att vi skall glömma att det
är frågor som också är av mycket stor
betydelse för de storstadsområden och
de tätortsområden, som mer eller mind -

Ang. arbetsmarknadspolitiken
re indirekt berörs av de lösningar som
vi i det här avseendet kan lyckas åstadkomma.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle :

Herr talman! Jag blev litet förvånad
när herr Nils-Eric Gustafsson först prisade
mig för att vara timid, därefter för
att jag brukar vara generös, men slutade
med att jag förhånat oppositionen.
Det var ju olika saker att välja på —
man får tydligen stryka det som inte
passar.

Samme talare ville nästan göra gällande
att jag skulle ha begärt att oppositionen
skulle strö 10 000 röda rosor
framför fotterna på regeringen. Det har
jag aldrig begärt! Jag tror att den dagen
oppositionen kommer med blommor
till regeringen skulle man verkligen
bekymrat undra vad regeringen
egentligen hade gjort för fel.

Här har från oppositionens sida nu
prisats i vissa fall arbetsmarknadsstyrelsen.
Det är i och för sig bra. Men
det är inte så förfärligt många år sedan
arbetsmarknadsstyrelsen ansågs vara
maktfullkomlig, var den som regerade
landet, var den som skulle hållas kort,
och då vi från den riktning jag företräder
fick slåss för att få till stånd en
upprustning av arbetsmarknadsverket.
Men nu har t. o. m. högern kommit att
anamma denna hastigt påkomna mittenpartivälvilja
emot arbetsmarknadsstyrelsen,
så man får ytterligare en schlager
i tankarna »Det börjar verka kärlek,
banne mig».

Det har här framhållits, att vi inte
skall nonchalera glesbygderna. Jag vill
fråga: Vem har gjort det?

Även vi som tillhör majoriteten har
ansett att glesbygderna skall få det stöd,
som är möjligt att ge, men att man inte
skall dirigera över näringar till bygder
som inte kan uppbära dem. Och jag
sade ju tidigare i en fråga som jag ställde
till centerpartiet, att än har icke
något företag som bär hemställt om att

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. arbetsmarknadspolitiken
bli lokaliserat till den eller den bygden
förvägrats detta. Man kan inte tvinga
företag att slå sig ned i bygder där de
inte kan existera.

Jag kan också meddela — om jag nu
skall avslöja någonting — att när detta
diskuterades i statsutskottets tredje avdelning
blev vi så småningom överens
om att det här måste gälla orter som
är något så när bärkraftiga, exempelvis
i inre Norrland, låt oss säga Vilhelmina,
Åsele och liknande. Och det är klart:
på dessa orter skall vi satsa i den mån
det är möjligt. Vi har väl alla samma
intresse av att verka för glesbygderna,
om man nu med glesbygd menar något
så när bärkraftiga orter i glest befolkade
län.

Herr K A US K it (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Birger Andersson
sade att vi nu uppskattar arbetsmarknadsverket
—• vi hade förut kritiserat
det, men nu har vi närmat oss det så
mycket, att det »verkade kärlek», sade
han.

Jag vet inte om det är riktigt. Jag
sade om arbetsmarknadsverket, att det
föreföll som om det var på god väg att
bli ett ideal för det Parkinsonska systemet,
ett sådant där stort ämbetsverk
som är fullt sysselsatt med sina egna
uppgifter utan att det blir någon effekt
utåt. Det är ju ett rätt kritiskt omdöme
såvitt jag kan förstå.

Jag sade visserligen att just i det läge
vari vi befinner oss, så behövs det att
vi vidtar alla åtgärder av arbetsmarknadspolitisk
art, därför att vi måste
hjälpa folk som har kommit i en besvärlig
situation. Men jag sade att det
är angeläget att använda de metoder,
som kostar minst och ger mest, och att
det därför är angeläget att vi får en
värdering av vad dessa åtgärder ger.
Jag sade också, att i ett läge, då det är
balans på arbetsmarknaden, är det ännu
mera angeläget att man verkligen
vet vad man gör med de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna.

Det är därför som vi anser att den
utredning som det talas om i den första
reservationen är så oerhört viktig. Vi
måste ju veta att man gör vettiga saker,
och inte tokiga. Och det är vi inte säkra
på att man alltid gör.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte dra in
vare sig Claes-Göran Hederström eller
Peter Himmelstrand i debatten, även
om deras schlagerlåt har blivit omnämnd
här. Jag tror att den här frågan
är litet för allvarlig för att alls göra det.

Jag konstaterar emellertid att jag av
herr Birger Andersson icke har fått
något svar när det gäller arbetsmarknadsstyrelsens
petita i förhållande till
reservationen nr 8 om maximibeloppet.

Jag vill vidare säga till herr Birger
Andersson, att mitt uttalande om hans
generositet inte hänförde sig till utskottsarbetet.
Vidare vill jag säga att jag
betvivlar herr Birger Anderssons upplysning
här om att inget företag hav
förvägrats lokaliseringsstöd. Jag bor
ganska nära en plats som heter Mjödvattnet.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Nils-Eric Gustafsson
nämnde nyss Mjödvattnet, men jag
måste ändå ge herr Birger Andersson
rätt när han säger att inget företag har
blivit nekat lokaliseringsbidrag på
grund av brist på medel. Det gäller också
i fallet Mjödvattnet. Det blir en annan
bedömning om man skall bevilja
lokaliseringsstöd eller inte med hänsyn
till företagets ekonomiska eller andra
förutsättningar, men vi behöver inte ta
upp det problemet nu. Det var dock en
polemik som inte träffade rätt.

I övrigt tycker jag, herr talman, att
debatten hittills har varit mycket balanserad.
Det är klart att vissa överdrifter
eller överbetoningar förekommer,
och det är väl inte överraskande

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

om herr Kaijser svarar för en del av
dem. Jag har ofta med stor förnöjsamhet
lyssnat till herr Kaijser och iakttagit
att han har ett visst sinne för
överdrifter.

Framför allt kommer det till uttryck
när han frammanar bilden av det inledande
30-talets arbetslöshet jämfört
med den situation vi nu upplever. Herr
Kaijser kr, vet jag, tillräckligt gammal
för att erinra sig förhållandena då. Det
finns ingen anledning att fördjupa sig
i dem, och det är klart att problemen
är annorlunda no. Då var 30 procent
av det totala antalet industriarbetare
arbetslösa och nu rör det sig om siffror
om 2,5 till 3 procent inskrivna arbetslösa
vid arbetslöshetskassorna. Kort
uttryckt har vi under den gångna vinterns
konjunktursvacka haft en arbetslöshet
som bara med eu dryg halv procent
har legat över den de senaste åren
och någon procent över den arbetslöshet
vi hade under högkonjunkturåren
1962 fram till 1965. Det är det som problemet
rör sig om.

Då säger herrarna här, att arbetslösheten
är större, eftersom vi inte som
arbetslösa redovisar dem som är sysselsatta
i beredskapsarbeten eller går
på omskolningskurser osv.

Ja, det är alltid svårt att göra jämförelser,
men jag förmodar att det finns
de som gärna vill göra det. Vi kan t. ex.
se på den arbetslöshet som rådde åren
1957 till 1959. Det går inte att i dag
redovisa den dolda arbetslöshet som
fanns då. Hur många tusental för att
inte säga tiotusental av småbrukare i
skogslänen var inte arbetslösa halva
året i väntan på arbetstillfällen då? Hur
många av dem som i dag är mer eller
mindre bortrationaliserade har inte
gått över till andra uppgifter, lämnat
sina småbruk eller sökt klara sig på
annat sätt? Hur många av de handikappade
och svårplacerade, som vi i
dag har i skyddad sysselsättning och i
andra uppgifter, såsom speciella beredskapsarbeten,
till en omfattning av
10 000—15 000, saknade inte arbete un -

Ang. arbetsmarknadspolitiken
der senare delen av 50-talet? Flertalet,
vågar jag säga! De fanns inte med i
någon form av statistik. Det var säkert
åtskilliga tiotusental människor. Det är
således svårt att göra jämförelser.

Om vi genom att samhället släpper
till investeringsfonderna till industrierna
för byggande och för maskininvesteringar,
gör industribeställningar och
andra mycket nyttiga uppgifter, påverkar
sysselsättningsläget så att det ger
arbete åt 15 000 mäninskor eller om vi
i mycket aktiva beredskapsarbeten ger
direkt sysselsättning åt människor —
skall vi då verkligen räkna dem som
arbetslösa? Jag vågar hävda att det är
alltigenom viktiga uppgifter som nu
utförs.

Jag skulle vilja göra en jämförelse.
Om det på en ort byggs en industri eller
investeras i nya maskiner med användande
av investeringsfondsmedel,
avstår samhället från en del av den
skatt som eljest skulle tas ut. Säg att det
däri ligger en subvention eller en dold
favör som kan beräknas till 20 eller 25
procent. Vad är det för skillnad mellan
detta industriarbete och om man på
samma ort har beredskapsarbete, som
kan bestå i byggandet av medborgarhus
eller något annat objekt — det förekommer
— till vilket kommunen får 25
eller 30 procent i statsbidrag? Varför
får kommunen statsbidrag i detta fall?
Därför att den bygger vid en tidpunkt
då det ur samhällets synpunkt är angeläget
för att hålla tillbaka arbetslösheten
— alltså precis samma motiv som
gäller då investeringsfondsmedlen
släpps fria. Vad är det då för skillnad
mellan byggnadsarbetaren som är med
om att uppföra medborgarhuset och
den som är med om att uppföra industribyggnaden?
Naturligtvis är det
ingen skillnad.

Jag tycker därför att det är litet
grand av överdrifter när man säger att
vår arbetslöshet är mycket större. Låt
oss vara överens om att vi befunnit oss
i en konjunktursvacka, där den moderna
arbetsmarknadspolitiken har prö -

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. arbetsmarknadspolitiken
vats, med alla de medel som man har
till förfogande och med en utvidgning
också till nya inslag i arsenalen, vilket
har visat sig gångbart.

Hur är då den situation som vi har
just nu? Det förefaller som om man,
när man nu tar del av redovisningen
av arbetslösheten i mitten av april kände
tveksamhet inför de uppgifter som
lämnats eller också inte vill vara med
om att känna en viss glädje över att
konjunkturen nu ändå tycks ha vänt.
Nog är det väl för oss alla av utomordentlig
glädje om det är så. Vi hoppas
att det är det, och det är mycket i den
nuvarande utvecklingsbilden som tyder
på det.

Herr talman! Jag skall lämna ett par
siffror ur arbetslöshetsstatistiken, som
jag tycker är alldeles speciellt intressanta.
Vi hade alltså i april ungefär
43 000 arbetslösa. Det är 8 600 mindre
än i mars. Men var är arbetslösheten
lokaliserad och var har vi det största
antalet lediga platser? Från mars till
april har antalet lediga platser också
ökat, med ungefärligen 7 000. Detta gör
bilden rätt intressant.

I storstadslänen hade vi i mitten av
april ungefär 6 000 fler lediga platser
än antalet arbetslösa. Det var i det närmaste
två lediga platser på varje arbetslös.

Om jag gör en geografisk uppdelning
och tar skogslänen för sig, storstadslänen
för sig och övriga län för sig —
med skogslän avser jag norrlandslänen
samt Värmlands och Kopparbergs län
— och tittar på situationen i de övriga
länen, så är läget i mitten av april det,
att där finns ungefär lika många lediga
platser som det finns anmälda arbetslösa;
det väger jämnt. Ingen skall nu
dra den slutsatsen att jag menar att de
arbetslösa bara kan gå in och ta de
lediga platserna. Tyvärr är det inte så.
Men detta ger ändå en bild av läget.

Hur är det då i skogslänen? Ärade
kammarledamöter, där har vi sex arbetslösa
per ledig plats. Vi har 18 000
arbetslösa och 3 600 lediga platser.

Vad är det då som har hänt och vad
är det som håller på att hända i vårt
land liksom i en rad andra länder?

Vi kan ställa frågan: Vilka uppgiftsområden
är det som främst efterfrågar
arbetskraft, och vilka typer av arbeten
döljer sig bakom uttrycket lediga platser? Ja,

det är några industriplatser, men
det gäller framför allt serviceområdet
eller tjänstesektorn. Det är självfallet
att den senare dominerar i våra storstadsområden.
Det är vårdområdet,
handel, kommunikation, administration,
det är vaktuppgifter, det är taxichaufförer
i Stockholm och en rad av andra
uppgiftsområden. Det är sektorer inom
vårt arbetsliv som har vuxit starkt under
de senaste årtiondena och som, av
alla tecken att döma, kommer att växa
under den tid som ligger framför oss.

Det är inga tillfälligheter. Det svarar
mot en klar och uttrycklig trend i vår
utveckling. Det ser vi inte minst på det
förhållandet, att vår produktion ökar.
Vår produktion ökade även under den
konjunktursvacka som vi upplevde i
fjol med något över 2 procent. Det var
en låg ökning, men det är ändå en ökningstakt
som inte är föraktlig.

Vi har samtidigt att notera att vi har
ett avtagande behov av arbetskraft inom
den egentliga industrin, och det är
en utveckling som kommer att fortsätta.
Det finns all anledning att räkna
med att en rationellare och en effektivare
industri kommer att få möjligheter
att framställa mera produkter med användande
av mindre arbetskraft. Låt
oss vara överens om att även om man
inom verkstadsindustrin kommer att få
ökande beställningar och ökad orderingång
kommer det inte inom de närmaste
månaderna att bli ett allmänt
sug efter ny arbetskraft, därför att det
finns en inbyggd kapacitet som i första
hand kommer att utnyttjas.

Det måste, herr talman, vara på det
sättet. Hur skulle vi eljest kunna klara
konkurrensen med utländska företag?
Hur skulle vår industri ute på världs -

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

marknaden med en eller hand växande
hårdare konkurrens eljest ha kunnat
klara uppgiften att sälja de varor som
vi producerar? Detta framgår också av
andra statistiska redovisningar, som är
gjorda inte minst därför att man från
borgerligt håll ofta säger att den kostnadsutveckling
som vi har haft är rent
förödande för våra möjligheter att hävda
oss ute på världsmarknaden.

Det finns anledning, vill jag säga, att
taga alla sådana bedömningar med en
viss försiktighet. Låt oss inte på något
sätt nonchalera kostnadsproblemet! Men
låt oss göra rättvisande undersökningar.
Hur är det med lönekostnaderna
och deras utveckling och produktiviteten?
Avgörande är ju slutgiltigt produktiviteten,
dvs. framställd vara med
användande av arbetskraft. T det fallet
visar det sig att även under det 1960-tal, som nu ligger bakom oss, har Sverige
den lägsta kostnadsutvecklingen,
alltså då det gäller lönekostnaden per
produktenhet. Den brittiska industrin
hade en kostnadsökning av 27 procent
från 1960 till 1966. Den norska industrin
hade samtidigt en kostnadsökning
med 23 procent, den västtyska med 20
procent under det att den svenska industrin
redovisade en motsvarande
kostnadsökning med 13 procent.

Man kan säga att däri ligger förklaringen
till vårt konkurrensläge. Det säger
oss emellertid också, att vi måste
fortsätta att investera i nya maskiner,
i ny teknik och i utbildning av vår arbetskraft
för att vi skall kunna hålla
positionerna ute på världsmarknaden.

Det finns ytterligare en sak, herr talman,
som jag gärna vill anföra, när vi
diskuterar arbetslöshet och dess omfattning,
nämligen arbetslöshetstidens
längd. Det är att observera att 75 procent
av de arbetslösa har en arbetslöshetstid,
som understiger tre månader.
Det betyder att vi fortfarande har en
betydande omsättning av vår arbetskraft,
och när vi diskuterar arbetslöshet
och konjunktur, tappar vi ofta bort
att vårt arbetsmarknadsverk exempelvis

Ang. arbetsmarknadspolitiken
under 1967 förmedlade 580 000 platser
— det var alltså 580 000 människor,
som antingen har fått nya arbeten, eller
som har bytt arbete eller på annat
sätt påverkats av arbetsmarknadsverkets
göranden och låtanden. Ofta tappar
man bort dessa siffror eller glömmer
dem. Det är i det sammanhanget
man skall beakta siffran för arbetstidens
längd. Omsättningen är alltså stor,
trots att vi har ett relativt stort antal
arbetslösa.

Jag vill inte ett ögonblick med detta
söka skymma eller föra bort problemet
om de svårigheter som drabbar den enskilda
människan, den som är arbetslös.
Svårigheterna är stora, och det
finns all anledning för oss att noggrant
uppmärksamma vad som kan göras för
att hjälpa dessa människor.

Jag bär velat framhålla detta om arbetslöshetstidens
längd också för att i
det sammanhanget nämna arbetslöshetskassornas
utomordentliga betydelse.
De får ta de första stötarna och de får
bära ansvaret under de första veckorna
och månaderna, vilket ger den som har
blivit arbetslös något rådrum för övervägande
om vad han skall göra i diskussion
med vår arbetstmarknadspersonal.

Om jag då gör en snabb konjunkturbedömning,
skulle jag i likhet med andra
företrädare för regeringen vilja säga,
att de flesta tecken tyder på att vi har
passerat botten av en konjunkturnedgång
och no är på väg uppåt. Den allmänna
politiken måste anpassas med
hänsyn till detta.

Jag vill gärna framhålla att det, när
man bedömer om generella åtgärder
skall vidtagas, är angeläget att man angriper
det problemet med den allra
största försiktighet. Jag har redovisat
att vi i storstadslänen, som befolkningsmässigt
är utomordentligt viktiga, i dag
har nära två lediga platser per arbetslös.
Det behöver inte gå lång tid, förrän
vi är inne i en utveckling, där vi närmar
oss situationen i mitten av 1960-talet. Jag hoppas att vi inte kommer

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. arbetsmarknadspolitiken
dithän, att vi har 11 lediga platser att
erbjuda en arbetslös, ty då befinner vi
oss i en situation, som är svår att bemästra
med hänsyn till kostnadsutvecklingen.
Vi måste alltså nu mycket noggrant
följa kostnadsutvecklingen, så att
ingenting händer som medför att vi får
en ökad kostnadsbelastning, dvs. inflatoriska
verkningar.

Då kommer naturligtvis frågan: Vad
kan vi göra? Herr Gustafsson i Byske
och andra kommer att säga, att en aktivare
lokaliseringspolitik betyder en
del.

Ja, det gör den, och vi har nu prövat
den metoden. Jag tycker att vi skall
vara överens om att lokaliseringspolitiken
har visat sig ha möjlighet. Den
kan i dag tyvärr inte vara lika aktiv,
ty vi har inte längre en mängd företag,
som står beredda att diskutera omlokalisering
eller nyetablering eller företagsledare
med idéer och uppslag fölen
produktiv verksamhet. Det är möjligt
att vi med en uppåtgående konjunktur
får ett större antal företag. Det
hoppas vi, och vi börjar redan märka
tendenser härtill — det skulle jag gärna
vilja framhålla. Och vi får tillfälle
att tala med flera. Genom en sådan lokaliseringspolitisk
verksamhet kan man
naturligtvis åstadkomma en del. Låt
mig bara helt kort säga, att det som
har skett ändå har inneburit att ungefär
25 000 nya sysselsättningsplatser har
tillskapats. Alla företag är inte färdiga.
En del av företagen är under utveckling.
Konjunktursvackan har kommit
att innebära att man fått skjuta på en
del av de nyanställningar som är avsedda,
men i princip har lokaliseringspolitiken
givit dessa resultat. De indirekta
verkningarna är ungefär hälften
av detta. Vi har kanske påverkat sysselsättningen
för 40 000 människor, och
framför allt gäller detta i Norrland.
Det betyder en stabilare befolkningsutveckling
i de norrländska länen, men
läget är ändå inte bra. Mina siffror nyss
om situationen i skogslänen visar de
betydande svårigheter vi står inför. Att

det sker omflyttning inom länen känner
alla till, som sysslar med dessa problem,
och den ställer också anspråk på
vår arbetsmarknadspolitik.

Omskolningspolitiken, så ofta diskuterad,
tillhör de utomordentligt viktiga
uppgifter som samhället måste ta på sig
för att bereda de många arbetslösa möjligheter
till en utbildning som möjliggör
för dem att ta en del av de arbeten
som är lediga. Om de inte kan ta dessa
arbeten därför att de tycker att de är
för gamla för omskolning och för att
flytta på sig, så måste vi ge dem ett
effektivt ekonomiskt stöd. Men ungdomen
måste inriktas på de nya uppgifterna,
och där har vi alltså arbetsmarknadspolitikens
möjligheter i nuet och
för framtiden. Det är inte en konjunktursvackas
stora problem att vi måste
ordna omskolningen, utan det är eu
kontinuerlig verksamhet som vi måste
vara beredda, oavsett konjunkturläget,
att söka ombesörja i så stor omfattning
som möjligt.

Jag har sagt att de åtgärder som vidtagits
under vintermånaderna är de
längst gående åtgärder som någonsin
har förekommit. Det är obestridligt att
de stimulerat sysselsättningen. Jag tror
att åtgärderna direkt har resulterat i
sysselsättning och utkomst för omkring
120 000 människor, framför allt under
den senaste tolvmånadersperioden. Jag
har nämnt att en del nya inslag har
prövats och visat sig ha god effekt —
kommunernas möjligheter att tidigarelägga
sina beställningar, industriernas
möjligheter att använda investeringsfonderna
för uppbyggnad av lager, de
direkta beställningarna till verkstadsindustrin,
för att nu nämna några. Det
är möjligt att verkningarna av en de!
av dessa åtgärder kommer att göra sig
märkbara också under de närmaste månaderna.
Och vi bedömer inte detta
som en olägenhet. Det visar sig ju att
inom metallbranschen kvarstår en arbetslöshet
som är större än på länge.
Vidare torde, som jag sade nyss, en i
företagen inbyggd kapacitet komma att

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

tas i anspråk utan att därför kräva mer
arbetskraft.

Regeringen har därför i samråd med
arbetsmarknadsmyndigheterna bedömt
läget så att ytterligare åtgärder från
samhällets sida är erforderliga för att
ge garantier för mera arbete under nästa
vinter. Även om, som jag nyss sade,
vi räknar med att ha passerat botten
i en konjunktursvacka och är på väg
uppåt, så kan det ta längre tid än man
kanske beräknat tidigare, innan vi har
nått ett läge som är väsentligt annorlunda.
Vi måste också observera den
mycket ökade produktiviteten, både i
den egentliga industrin och i byggnadsindustrin.

I fråga om byggnadsindustrin ser vi
inga olägenheter av att redan nu meddela
besked om att investeringsfonderna
kommer att stå till förfogande för
industrins byggverksamhet under kommande
vinter och likaså för maskininvesteringar.
Det är nödvändigt med båda
delarna. Vi måste söka påverka industrin
till eu ökad investeringstakt,
inte minst med hänsyn till konkurrensproblemen.

Investeringsfondernas frisläppande
redan nu sker också mot bakgrunden
av att vi räknar med att effekterna
skall bli ganska omedelbara. De företag
som vet att de får använda investeringsfonderna
för att göra en maskininvestering
kan lägga ut sina beställningar
redan under de närmaste veckorna,
och det betyder att effekten på verkstadsindustrin
kan komma ganska så
snabbt. Skulle det vid en närmare analys
av arbetslöshetsläget och branschproblemen
visa sig finnas anledning
till ytterligare åtgärder inom metallområdet
så får det övervägas.

Låt mig bara, herr talman, helt kort
få uppehålla mig även vid investeringsfondernas
användning i byggverksamheten.
Vi tror som sagt att detta kommer
att ge resultat. I anslutning till det
vill jag också beröra problemet om investeringsavgiften.
Den kommer att
upphöra med september månads ut -

Ang. arbetsmarknadspolitiken
gång, och vi har ju redan fattat ett beslut
som innebär att investeringsavgiften
slopats i skogslänen. De företag som
där är färdiga för igångsättning kan få
länsarbetsnämndernas tillstånd och besked,
om kostnaden inte överstiger 5
miljoner kronor; är kostnaden högre
skall ärendet behandlas av regeringen,
och har arbetsmarknadsmyndigheterna
tillstyrkt så tror jag det finns all anledning
räkna med att företagen kommer
till stånd.

Då det gäller de övriga länen och
storstadsområdena finns det anledning
räkna med en generösare dispensgivning
fram till den 1 oktober och igångsättning
redan före den 30 september
av en del företag. Arbetsmarknadsmyndigheterna
gör en inventering i länen
av de projekt som finns och kommer
säkerligen att föra fram en rad av dessa.
Men jag understryker vad jag sade
nyss: framför allt i storstadslänen finns
det anledning att noggrant följa utvecklingen
och möjligheterna att dra i gång
uppskjutna byggprojekt.

Här kommer nu ett nytt inslag i den
arbetsmarknadspolitiska verksamheten

— arbetsmarknadsstyrelsen har begärt
att få ge dispens för en del stora byggprojekt.
Ännu har man inte projekten
framför sig, men i princip gäller det
vissa större byggprojekt även i storstadsområdena,
under förutsättning att
dessa dispenserade företag är beredda
att ta emot en del arbetskraft, som flyttas
från de områden där vi har en alldeles
för omfattande arbetslöshet. Därmed
skapas vissa garantier för att man
har arbetskraft tillgänglig för den byggande
verksamhet som dras i gång. Det
skall bli mycket intressant att se vilka
resultat man kommer till i denna verksamhet.

I detta avsnitt kan man då ställa sig
frågan: Hur stor del av de uppskjutna
byggprojeklen —- med en omfattning av
ungefärligen 5 miljarder i april månad

— kommer i gång efter den 30 september? Ja,

det är ju ingen nyhet för kamma -

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. arbetsmarknadspolitiken
rens ledamöter att vi i botten ■— jag
bara erinrar om det —- har en lagstiftning
om igångsättningstillstånd; länsarbetsnämnderna
gör den prövningen.
I princip har vi från regeringens sida
tänkt oss att företag över 5 miljoner
kronor skall beslutas av Kungi. Maj:t
efter hörande av arbetsmarknadsmyndigheten.
Vi har gjort den bedömningen
att bostadsproduktionen kommer att
omfatta ungefär 100 000 lägenheter —
det är vi väl nu i princip överens om.
Jag hoppas att riksdagen inte kommer
att ändra vårt förslag om en minimiram
på 95 000 lägenheter, och vi har
dessutom medgivit igångsättning för
ytterligare 5 000 lägenheter. Vi tror att
industribyggandet nästa vinter kommer
att ha ungefär samma omfattning
som det haft tidigare. Sjukhusbyggandet
och en del andra byggverksamheter
är under kontroll tack vare kvoteringen;
vi kan öka kvotramarna.

Skulle de hittills uppskjutna företagen
komma i gång till en omfattning av
mellan en halv och en miljard — en
miljard motsvarar 4 procent av det totala
byggandet — så ser vi i dag efter
bedömning tillsammans med arbetsmarknadsmyndigheten
inte något problem
i samband med en sådan ökning
av byggverksamheten. Och framför allt
tror jag att denna ökning ger oss möjligheter
att inte bara bibehålla den produktivitetsökning
som skett inom byggindustrin
utan även få till stånd en
fortsatt utveckling i samma riktning,
vilket är önskvärt inte minst med hänsyn
till kostnadsproblemen.

Herr talman! Mot bakgrunden av vad
jag tidigare har sagt om arbetslöshetsläget,
lokaliseringen samt antalet lediga
platser och var de finns framstår den
moderna aktiva arbetsmarknadspolitikens
betydelse i en utomordentligt klar
belysning.

Det är med stor tillfredsställelse, låt
mig ändå säga det, som jag finner att
partierna i utskottet är i det stora hela
överens om de avgörande tagen i vår
arbetsmarknadspolitiska verksamhet.

Jag lade märke till att herr Kaijser sade,
att det är klart att åtgärderna kostar
pengar men att vi är överens om att
genomföra dem, och det gläder jag mig
över. Trots att det här är fråga om en
merbelastning'' på statsutgifterna, är vi
beredda att göra dessa insatser. Låt
mig uttala den förhoppningen att denna
allmänna uppslutning inte är en tillfällighet
utan att den markerar en klar
solidarisering från samhällets sida gentemot
dem som drabbas av strukturomvandlingens
svårigheter och bekymmer
i ett vikande konjunkturläge.

Samhället måste ha och har också
råd till de åtgärder som vi nu vidtar
och mer till, om så skulle bli erforderligt.
Att söka skapa en känsla av ökad
trygghet hos de många i arbetslivet tillhör
en av de viktigaste uppgifterna
just nu, och det gäller inte minst de
grupper som ofta har det svårast, framför
allt när det gäller omställning, och
jag tänker då på de äldre. Med ett utbyggt
äldrestöd — en fråga som riksdagen
skall behandla om ett par dagar
och som vi väl inte har någon anledning
att diskutera i dag — och med ett
allmänt trygghetsskydd tror jag att viktiga
steg kommer att ha tagits på detta
område när det gäller att skapa en
känsla av ökad trygghet.

Herr Birger Andersson har som talesman
för utskottsmajoriteten så ingående
behandlat reservationerna, att
jag inte finner någon anledning att alltför
mycket fördjupa mig i dem. Låt
mig bara beträffande glesbygdsproblemen
säga, att detta är en av de verkligt
stora och allvarliga frågorna. Vi har arbetat
på det sättet, att vi som bekant
har låtit en arbetsgrupp diskutera åtgärder
som så snart som möjligt skulle
kunna sättas in. Bara det har tagit tid,
innan vi har kommit fram till de förslag
som vi nu har presenterat. Vi har
den stora Bylundska utredningen, som
jag hoppas inom kort kommer att vara
färdig. Jag delar utskottsmajoritetens
uttalande om att det är all anledning
att låta utredningen bli klar innan yt -

Onsdagen den 24 april 1988

Nr 19

terligare åtgärder vidtas. Jag har ändå
uppfattat utskottsmajoritetens skrivning
så, att man inte täpper till alla
möjligheter för en eventuell parlamentarisk
utredning, som ovanpå det arbete
som har utförts skulle kunna behöva
ta upp en del problem, som kanske
har en något annan samhällspolitisk
aspekt än den vi hittills har haft.

Jag anser att vad som har gjorts på
detta område är riktigt. Jag kommer
att vara utomordentligt tillfredsställd,
om riksdagen beslutar om de åtgärder
som är föreslagna och beviljar de anslagsbelopp
som är begärda. Låt oss
avvakta något och se vad den Bylundska
utredningen presenterar, ställa samman
dess resultat med arbetsgruppens
åtgärdsförslag och sedan överväga om
det kan anses erforderligt med ytterligare
en utredning som kommer att syssla
med en del andra ting. Men den skall
inte tillskapas för att skjuta upp nödvändiga
åtgärder; de skall komma till
stånd så skyndsamt som det över huvud
taget är möjligt.

När det gäller lokaliseringspolitiken
har vi, herr talman, i fråga om anslagsramarna
gjort en bedömning med hänsyn
till de erfarenheter som vi har och
de uppgifter vi har inom departementet
om behov av medel under den närmaste
framtiden. Vi har funnit att medlen
är tillräckliga, och då finns det
ingen anledning att gå längre.

Herr talman! Jag har velat ange som
min uppfattning att den arbetsmarknadspolitik,
som vi har kommit fram
till och som är prövad under flera år
och som framför allt under det senaste
året har utsatts för en utomordentlig
påfrestning, i stort sett har bestått provet.
Det finns all anledning att rikta ett
tack till både dem som står i ledande
ställning och dem som arbetar ute på
fältet i den arbetspolitiska verksamheten,
vilka har uppgiften att söka förverkliga
intentionerna i de arbetsmarknadspolitiska
riktlinjer som riksdagen
slutgiltigt haft att fastställa. När vi nu
enigt tycks kunna sluta upp kring hu -

Ang. arbetsmarknadspolitiken
vuddragen i den politiken, tror jag att
däri ligger ett uttalande om uppskattning
av det arbete som utförts av arbetsmarknadsstyrelsen
och alla dem
som deltagit och varit engagerade.

Sedan är det klart att man måste se
över även en sådan verksamhet. År den
tillräckligt effektiv? Kan man med tekniska
hjälpmedel åstadkomma förbättringar
eller kostnadsbesparingar?

Allt detta skall naturligtvis göras,
men det finns all anledning att diskutera
det sansat och lugnt och även i
det avseendet undvika alltför mycket
av överbetoningar på en del av de förslag
som framkastats. Det får sannerligen
prövas mycket noggrant också
med hänsyn till de praktiska verkningarna
i olika delar av landet.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Departementschefen opponerar
mot min bedömning av antalet
arbetslösa för närvarande och framför
allt mot min antydda jämförelse med
förhållandena i början på 30-talet.

Jag har givetvis också klart för mig
att det är mycket svårt att bedöma det
verkliga antalet arbetslösa. I mitt första
inlägg sade jag, att man inte kunde jämföra
med förhållandena på 30-talet, därför
att man nu hade lärt sig att använda
arbetsmarknadspolitiska åtgärder mot
bakgrunden av decenniers erfarenhet.
Det hade man inte på 30-talet. Men om
man inte hade haft dessa åtgärder är
det möjligt att det i näringslivet skulle
vara ungefär lika många friställda. Om
man räknar med dem som är sysselsatta
i beredskapsarbeten och omskolning,
om man tänker på den buffert som vi
har i utlänningarna, om man tänker på
att det finns en dold arbetslöshet även
nu och att de två å tre procenten i arbetslöshetskassorna
representerar bara
en del av de arbetslösa, så kan man ur
synpunkten av vad näringslivet lyckats
spontant sysselsätta komma till siffror
som ligger någonstans i närheten av 30-talets siffror.

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. arbetsmarknadspolitiken

Det betyder inte att situationen i
samhället nu är densamma som då, eftersom
man har haft dessa åtgärder att
tillgripa. Som jag vid flera tillfällen har
sagt i dag är vi överens om att de är
nödvändiga i nuvarande läge.

Departementschefen sade att det
fanns många tecken som tydde på att
konjunkturerna hade vänt. Jag är också
mycket glad om så verkligen vore
fallet, men jag är inte övertygad om
att det är så. Det var visserligen 7 000
färre arbetslösa registrerade den 15
april än den 15 mars, men antalet personer
som hade fått varsel om friställning
på grund av nedläggning av företag
eller inskränkningar i driften redovisades
den 15 april till 2 897 mot 2 171
samma månad förra året. Man hade
också redovisat varsel om 22 företagsnedläggningar
och 35 inskränkningar i
driften under mars månad — det är
alltså fråga om sammanlagt 57 arbetsställen
— medan det var fråga om 58
arbetsställen under februari månad.
Någon väsentlig skillnad tyder inte detta
på. Men jag vill gärna säga att jag
är ytterligt glad, om det finns tecken
på att konjunkturen håller på att
svänga. Vem som helst, som blöter på
ett finger och försöker hålla upp det
i luften för att se om det blåser några
gynnsamma vindar från något håll,
skulle vara tacksam om han kunde
märka någonting säkert.

Departementschefen talade också om
arbetslöshetskassornas stora betydelse.
Jag vill erinra om vår önskan att få en
utredning om en allmän arbetslöshetsförsäkring.
Departementschefen hade
ett uttalande nyss i den riktningen
också.

Jag har aldrig påstått att omskolning
skulle vara onödig. Den är betydelsefull,
och den är nu nödvändig. Jag är
övertygad om att den är nödvändig
även i ett balanserat konjunkturläge,
men det är för mig av mycket stor vikt
att omskolningens betydelse och värde
utredes ur samhällsekonomisk synpunkt.
Det är därför som den uppfölj -

ning som från årets början sker i dessa
ärenden betraktas som så viktig ur vår
synpunkt.

Departementschefen talade också om
en gemensam uppslutning när det gäller
samhällets uppgifter för att hjälpa
dem som har friställts, och han tilläde:
»i ett vikande konjunkturläge». Han använde
alltså fortfarande uttrycket: »i
ett vikande konjunkturläge». Jag blev
litet förvånad över att han sade detta,
ty strax innan anförde han att vi hade
kommit över denna period. Det är ju
betydelsefullt att vidtaga dessa åtgärder
även om konjunkturläget inte är vikande,
och jag tyckte att det rådde en viss
motsättning mellan de båda saker departementschefen
här anförde.

Departementschefen slutade sitt anförande
med att tala om glesbygdsproblemen.
Han sade att när alla de undersökningar
som nu pågick var färdiga,
kunde det bli tid för att göra en
sådan parlamentarisk utredning som vi
efterlyser. Jag tror att det skulle vara
angeläget att inte dröja alltför länge
med en sådan utredning. Jag tyckte att
det verkade som om det fanns vissa förhoppningar
om att utredningen skulle
kunna påbörjas relativt snart, och jag
tyckte att det verkade som om det inte
rådde några direkta motsättningar mellan
våra önskemål. Jag vill ännu en
gång understryka att glesbygdsproblemen
är stora och betydelsefulla.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill börja med att
ge herr statsrådet Rune Johansson en
eloge för vad han här anförde beträffande
investeringsavgiften. Vi befinner
oss där alldeles på samma linje. Jag
uppfattade också statsrådets uttalande
om den utredning, som vi har krävt
skall vara parlamentarisk, på det sättet
att han inte vill stänga några dörrar
för att dessa frågor i en framtid skall
kunna behandlas av parlamentariker.
Jag noterar detta, men jag konstaterar

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

samtidigt att det hade varit bättre om
riksdagen redan nu hade fattat ett beslut
i denna fråga, som är stor och invecklad.
Jag tror att det är värdefullt
om man redan från början väcker intresse
hos parlamentarikerna för de
problemställningar som finns.

Synen på arbetsmarknaden sådan den
kom till uttryck i statsrådets anförande
i dag, vill jag också gärna ge statsrådet
en eloge för. Flera talare har här framhållit
att det är en mycket allvarlig fråga.
Statsrådet nämnda vissa siffror beträffande
arbetslösheten. Han drog inte
alltför långt gående konsekvenser av
dem. Jag vill bara helt stillsamt påpeka
att frågan inte alltid av regeringen har
framställts på det här sättet.

Jag är mycket glad över att inrikesministern
här har klarlagt sin syn på
problemet. Jag tror att det har funnits
ledamöter av Kungl. Maj:ts kansli för
att inte säga regeringen som vid flera
tillfällen talat om att vi egentligen inte
har någon stor arbetslöshet. Jag tolkade
statsrådet så att han tog avstånd från
sådana uttalanden.

Sedan avgav statsrådet en väldigt
hugnesam profetia. Jag vet inte i vad
mån han är påverkad av statsrådet
Gunnar Strängs tal i går om att konjunkturbilden
är på väg att förbättras.
Ingen skulle vara gladare än jag om det
var sant. Men jag vill tills vidare göra
en liten reservation på den punkten.
Det är inte alldeles säkert — det har
vi fått konkreta bevis på tidigare — att
herr Sträng räknar alldeles rätt när det
gäller prognoser om samhällsekonomin.
Det är därmed heller inte säkert att han
alltid gissar rätt när det gäller att bedöma
framtiden i det här avseendet.

Lokaliseringspolitiken har gett goda
resultat. Lokaliseringspolitiken hade
förmodligen kunnat ge ännu bättre resultat
om vi hade kunnat inleda den i
ett tidigare skede. Det sade inte statsrådet,
men det vill jag säga.

De akuta problemen är vi ganska ense
om, men här gäller det att försöka
se framåt och försöka hitta väggar i

Ang. arbetsmarknadspolitiken
denna fråga som är så oerhört viktig
för vårt land. Och det är också ur den
synpunkten som vi gärna från centern
velat ha parlamentariker med. Man
skall på ett mycket tidigt stadium kunna
resonera om sådana här saker och
komma fram till förebyggande åtgärder
av betydelse.

Tidigare i sitt anförande nämnde
statsrådet Johansson Mjödvattnet, och
det är ju mitt fel att han behövde göra
det. Han solidariserade sig med avdelningsordföranden
Birger Andersson i
denna fråga. Det har jag all respekt för.
Det är tolkningsfrågor. Men jag skulle
vilja säga så här: Kan det inte anses
som ett negativt ställningstagande när
man vill, som villkor för lokaliseringsstöd,
diktera var företaget skall placeras?
Så var ju fallet i Mjödvattnet. Jag
tolkar det som en dirigering vilken inte
ger företaget den valfrihet som skulle
vara naturlig. Det är heller inget gott
uttryck för det valfrihetens samhälle
som många talar om vid skilda tillfällen.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Den intressanta och svepande överblick
över arbetsmarknadsläget och arbetslöshetssituationen
som inrikesministern
gav här var säkerligen av värde,
och den uppskattar vi väl allesamman.
Han gjorde vissa jämförelser med arbetslöshetssituationen
i dag och på
1950-talet och konstaterade att vi kanske
har fått en mera klar bild av arbetslöshetssituationen
i dag än vad vi
hade på den tiden; vi hade då en hel
del människor med stödinkomster av
olika slag under vissa tider av året vilka
sedan var arbetslösa under andra
tider. Situationen är kanske därför vid
en jämförelse inte så mycket ogynnsammare
i dag än vad den var då.

Till detta skulle jag vilja göra den
kommentaren att det kan hända att
många som på 1950-talet hade vissa
stödinkomster kanske i dag är i den

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. arbetsmarknadspolitiken
situationen att de får klara sig utan
dessa stödinkomster. För dem är ju situationen
ännu besvärligare.

Men vi har ju beredskapsarbetena,
och där kan man naturligtvis hålla på
att diskutera i vilken utsträckning man
skall utöka möjligheterna till beredskapsarbeten.
Har vi tillräckligt många
i beredskapsarbete så har vi en mindre
arbetslöshet. Det är klart att det är ett
resonemang som man kan föra. Men vi
är väl ändå alla överens om att den arbetsmarknadspolitik
som vi måste försöka
eftersträva bör leda till att vi kan
minska graden av sysselsättning i beredskapsarbete
och ge allt fler och fler
arbetssökande möjligheter till varaktig
inpassning i den reguljära produktionsapparaten.

I skogslänen har vi, sade statsrådet,
sex arbetslösa per ledig plats. Den siffran
är ju rätt skrämmande och borde
innebära att vi måste se fram mot en
mycket stor avtappning i dessa områden
under den närmaste framtiden. Vidare
måste det innebära att det är en
förstahandsuppgift för oss att försöka
skapa flera lediga platser inom dessa
områden. Det är väl det som är det stora
problemet, och det är väl kring detta
som en mycket stor del av de reservationer
som vi här diskuterar också kretsar.

Statsrådet gjorde vissa kostnadsjämförelser
och säger att vi har den lägsta
kostnadsökningen per produktenhet i
Europa. Det är möjligt att vi har det,
jag skulle föreställa mig att jämförelserna
där är väldigt svåra att göra och
att man får lov att handskas med det
material som här föreligger med ganska
stor försiktighet. Vi hade väl också
ett ganska ogynnsamt kostnadsläge redan
vid ingången av 1960-talet, och de
förändringar som har skett sedan dess
har inte förbättrat situationen. Ingen
kan väl bestrida att kostnadsutvecklingen
är oroande och att det på allt fler
områden visar sig praktiskt taget nästan
omöjligt för vår inhemska industri
att ta upp konkurrensen med utlandet,

samt att allt flera företag förlägger sin
tillverkning till andra länder.

Statsrådet Johansson var optimistisk
beträffande konjunkturläget, vilket har
behandlats även av andra talare i repliker.
Han menar att många tecken
tyder på en uppgång. Det vore naturligtvis
bra om det är på det sättet, och
det är väl ingen som önskar någonting
annat. Så mycket torde ändå kunna sägas,
att några säkra belägg för ett sådant
antagande inte föreligger i dag.
Den internationella utvecklingen är ju
oroande på många områden, och de
valutarörelser som i så hög grad har
kännetecknat situationen under senare
tid är så pass mångtydiga att det måste
vara en mycket vansklig uppgift att på
det området göra några bestämda utfästelser.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Den kostnadsredovisning
som jag lämnade utgjorde inte något
nytt material. Det redovisades av
finansministern i remissdebatten. Det
är den internationella monetära fonden
som har lämnat redovisningen, och det
är väl inget överraskande att Amerika
kommer främst, dvs. har den lägsta arbetskostnaden
per produktenhet, men
därefter kommer Sverige. Investeringsverksamheten
i Amerika är ju utomordentligt
omfattande.

Låt mig sedan ändra en siffra som
jag anförde i mitt förra inlägg. Jag talade
om det antalet platser som arbetsförmedlingen
i vårt land förmedlade
och nämnde siffran 580 000. Det skall
vara 780 000. Jag är ju en försiktig man
och vill inte gärna gå till överdrifter,
men siffran var alltså väsentligt bättre
än den jag först nämnde, och fakta
skall ju alltid få vara talande.

I ett läge där den ordinära verksamheten
inom näringslivet, kommunikationer,
handel osv. inte ger tillräckligt
med arbete spelar beredskapsarbetena
en betydande roll. Det gäller framför
allt att utnyttja möjligheterna till sam -

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

hällsviktiga och samhällsnyttiga uppgifter.
Att exempelvis i vissa kommuner
bygga ut servicen är på lång sikt
en lokaliseringsfaktor som man inte
skall underskatta. Att bygga vägar —-jag erkänner det — i vissa områden
är också en faktor som spelar en betydelsefull
roll i den lokaliseringspolitiska
verksamheten.

Jag skall inte diskutera Mjödvattnet
nu, herr Nils-Eric Gustafsson. Kom ihåg
den utgångspunkt som herr Birger Andersson
nämnde, att inget företag har
fått sin ansökan om lokaliseringsstöd
avslagen på grund av brist på medel.
Då säger herr Gustafsson: Jo då, Mjödvattnet!
Det är fel, hur mycket herr
Gustafsson än försöker föra över diskussionen
om Mjödvattnet på ett annat
plan. Låt nu detta vara, herr Gustafsson,
ty det är inte det vi skall diskutera.

Beträffande konjunkturbedömningen
har jag iakttagit försiktighet. Jag skall
korrekt återge vad jag tidigare sagt: De
flesta tecken tyder på att vi passerat
botten i en konjunkturnedgång och är
på väg uppåt. Det betyder inte att vi
är inne i en högkonjunktur på nytt
men att många tecken tyder på att vi
är på väg mot en förbättring. Det är
inte bara de arbetslöshetssiffror vi har
från april månad i förhållande till tidigare
månader som tyder på det, utan
bakom ligger också en bedömning av
den internationella utvecklingen. Det
finns all anledning att notera att arbetslösheten
i Västtyskland har minskat i
icke obetydlig grad under de senaste
månaderna samt att utvecklingen i USA
och Frankrike nu är mer positiv än tidigare.
Det är med stöd av bl. a. dessa
uppgifter som konjunkturinstitutet lämnar
sin mycket breda redovisning. Den
kommer snart att ligga på riksdagens
bord, och vi får då tillfälle att närmare
granska och analysera materialet. Vår
bedömning visar ändå, trots att vi hoppas
att vi nu är på väg uppåt, att det
inte finns anledning att minska på
samhällets aktiviteter.

4 Första kammarens protokoll 1968. Nr 19

Ang. arbetsmarknadspolitiken

Vi har ju vidtagit åtgärder för den
kommande vintern, eftersom vi räknar
med att även då få uppleva en del besvärligheter.
Vad jag emellertid har varit
angelägen att säga är: Låt oss nu
nogsamt följa utvecklingen och verkan
av de steg som vi tar. De måste vara av
den arten och karaktären att de inte
försämrar våra möjligheter att hålla
prisutvecklingen under kontroll. Det är
en uppgift som är av utomordentligt
stor betydelse. Därvidlag utgörs försvarslinjen
av en fast ekonomisk politik.
Utgångsläget för den uppgiften är
ju bättre än någonsin tidigare. Vi har
haft en gynnsam utveckling av utrikeshandeln.
Vi hade under fjolåret den
lägsta löneglidningen för samtliga anställda.
Den kommer att ligga på 13/4
procent. Det är den lägsta siffran under
1960-talet. Vi har haft en lugnare
utveckling av priserna än på lång tid,
stegringen har varit 3,1 procent, och
vi räknar i år med en uppgång av prisindex
på något mer än 2 procent. Det
är alltså ett utgångsläge som är gynnsamt
i det här avseendet, och då gäller
det sannerligen att handskas med de
medel av samhällspolitisk och annan
art som vi har till förfogande så att vi
inte spolierar de möjligheter som nu
föreligger.

Det är alldeles riktigt, herr Kaijser,
att mitt uttalande om solidariseringen
från samhällets sida kunde missuppfattas,
det skall jag erkänna. Jag sade
nämligen att från samhällets sida en
solidarisering var nödvändig gentemot
dem som drabbas av strukturomvandlingens
svårigheter och bekymmer i
ett vikande konjunkturläge. Min avsikt
var att säga »och de bekymmer som
många drabbas av i ett vikande konjunkturläge»
— det var alltså fråga om
båda delarna och inte enbart om ett
vikande konjunkturläge. Det framgick
också av mitt anförande att jag ansåg
det nödvändigt att oavsett konjunkturläget
bedriva en utomordentligt aktiv
arbetsmarknadspolitik. Och därvidlag
står vi ju inför de svårigheter som är

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. arbetsmarknadspolitiken

avvägnings- och bedömningsfrågor, vilket
herr Jacobsson berörde.

Herr Jacobsson säger att det finns
sex arbetslösa på varje ledig plats i
skogslänen och att det därför gäller att
öka antalet lediga platser i det området.
Det är riktigt. Det är en mycket
angelägen uppgift. Jag nämnde att det
nu i storstadslänen finns i det närmaste
två lediga platser på varje arbetslös.
Och i dessa områden gäller det alltså
att se till att få de lediga platserna besatta.
Det är också en uppgift. Här
ställs vi alltså inför avvägnings- och
bedömningsfrågor. Gär det då att flytta
över en del av de lediga platserna från
storstadslänen till skogslänen? Jag bara
ställer frågan. Jag gjorde i någon mån
en analys av vad det var för slags platser
som var lediga. De fanns inom
vårdyrkena och på det direkta serviceområdet.
Det är inte lätt att flytta över
dem till skogslänen och be människorna
träda i tjänst där.

Då uppstår frågan om vi kan flytta
fler industrier från våra storstadsområden.
Jag kan tala om för herr Jacobsson
att jag under den gångna vintern
har haft uppvaktningar från tre eller
fyra fackförbund, bl. a. från Stockholm.
Man har begärt ett uttalande från
min sida om att vi nu skulle minska
aktiviteten i fråga om att omlokalisera
företag från storstadsområdena. Jag tar
detta med största lugn, men jag är angelägen
att säga att jag tror det är viktigt
att så handskas med dessa möjligheter,
att vi inte får en utveckling mot
en i och för sig besvärande befolkningssammansättning
i våra storstadslän.
Jag skulle nu vara mer intresserad
av att överväga vad vi kan göra för att
omlokalisera en del av administrationen.
Kan vi, framför allt i de fall där
vi skall bygga upp en ny administration,
lokalisera ut en del av den?

Men, herr Jacobsson, jag tror att vi
är överens om att det inte är lätt att
omlokalisera eller bygga upp en ny
administration ute i skogslänen. Därmed
inget ont sagt om skogslänen. Det

krävs också vissa förutsättningar för
en allmän serviceverksamhet, som man
inte kan förbise. Detta är väl problem
som det finns all anledning att uppmärksamma.

Till herr Kaijser vill jag gärna säga
att vad gäller uppföljningen av utbildningsverksamheten
krävs en större aktivitet.
Den har redan påbörjats av arbetsmarknadsstyrelsen.
Vi kommer i
denna vecka att i konselj besluta om
anslag som möjliggör för arbetsmarknadsstyrelsen
att intensifiera just den
uppföljande verksamheten så att vi kan
lämna bättre besked om utbildningens
resultat, inplaceringen i arbetslivet osv.

Herr talman! Det var de problem
som fördes in i debatten i den här omgången.
Låt mig bara till slut säga till
herr Gustafsson i Byske med anledning
av hans tal om Kungl. Maj:ts kansli och
regeringen — jag vet inte vad han vill
dra för skiljelinje mellan dessa begrepp
— att regeringen bär ansvaret för politiken,
regeringen tar det ansvaret och
självfallet även för de uttalanden som
görs. Det finns inga motsättningar inom
regeringen i fråga om bedömningarna
av det läge vi befinner oss i. Ingen
har sökt att trolla med de arbetslöshetssiffror
som är redovisade. Bakom
regeringens beslut står regeringen samlad.
Om jag lägger samman kostnaderna
för de åtgärder som har vidtagits
under de senaste 12 månaderna och då
inkluderar också investeringsfondernas
användning kommer vi fram till ett belopp
på nära 5 miljarder kronor, med
vilket belopp samhällspolitiska åtgärder
har vidtagits för att stimulera konjunkturutvecklingen
och sysselsättningen.
Bakom dessa beslut står regeringen
helt samlad.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna hjälpa
inrikesministern med att definiera
skillnaden mellan regeringen och
Kungl. Maj :ts kansli. Jag har fått för

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

Öl

mig att regeringen består av ett antal
statsråd men att dessa därutöver har
ett kansli vid sin sida. Jag tycker att
det är alldeles klart.

Såväl herr inrikesministern Rune Johansson
som herr Birger Andersson och
jag är mycket artiga män, och därför
skall jag inte ta upp någon debatt om
Mjödvattnet. Jag fick för mig att inrikesministern
inte var särskilt villig att
debattera den frågan. Jag skall villfara
hans önskan på den punkten. Den
skulle kunna diskuteras. Jag måste säga
att den förklaring som gavs var en
aning krystad. Men, som sagt, i den
allmänna förbrödringens tecken skall
jag inte ta upp den debatten, dels därför
att kammarens ledamöter väntar på
att få votera och dels därför att vi förmodligen
får möjlighet att ta upp sådana
här frågor vid ett senare tillfälle.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! I utskottets utlåtande
hänvisas till att i de av 1966 års riksdag
antagna riktlinjerna för arbetsmarknadspolitiken
angavs målet vara
att åstadkomma och bevara full produktiv
och fritt vald sysselsättning. Det
slogs också fast att arbetsmarknadspolitiken
skulle vara ett aktivt medel i
strukturpolitiken.

De sysselsättningssvårigheter som vi
i dag har är inte enbart ett resultat av
dåliga konjunkturer utan beror i hög
grad på strukturomvandlingen. Därför
måste kravet på arbetsmarknadspolitiska
åtgärder i nuläget kombineras
med krav på näringspolitiska åtgärder,
som inleder ett ökat inflytande för
samhället och löntagarna på industrilokaliseringen
och investeringarna.

Vårt parti har i motioner till årets
riksdag fört fram krav på en sådan
långsiktig näringspolitik som tar sikte
på en ekonomisk och politisk organisation
av näringslivet, vilken förhindrar
att arbetslöshet och andra samhällsskador
uppstår. En sådan samhällets
politik måste i korthet innehålla en

Ang. arbetsmarknadspolitiken
ekonomisk planering mellan tre nivåer,
nämligen riksdag, regering samt regionala
och lokala organ såsom arbetsplatser
och kommuner. Den måste innehålla
en ekonomisk planering som i
sig inordnar och samordnar alla typer
av investeringar, dvs. även det privata
näringslivets. Den måste innehålla en
insyn i alla företag, inte bara i de företag
där samhället har placerat lokaliseringsmedel,
samt en fast organiserad
och löpande vuxenutbildning.

För att klara de problem som strukturomvandlingen
för med sig förutsättes
en helt ny närings- och arbetsmarknadspolitik
från arbetarrörelsen. Men
kravet på en genomgripande förändring
av näringslivets ekonomiska och
politiska organisation får inte skymma
sikten för den arbetslöshet och de skador
som redan existerar och som kräver
omedelbara åtgärder.

Vi är anhängare av sådana förändringar
i näringslivet som leder till en
förbättrad produktion och effektivt utnyttjande
av resurserna, men vi anser
att företagets vinster på strukturomvandlingen
måste användas för att betala
kostnaderna för omställningen. De
anställda som drabbas måste hållas
skadeslösa. Omställningsprocessen måste
ske under samhällets och löntagarnas
inflytande och kontroll. En annan
inställning till den äldre arbetskraften
måste framtvingas genom att arbetsgivarna
ålägges att betala kostnaderna för
omskolning, vidareutbildning, flyttningsbidrag
etc. samt kostnaderna för
att de anställda som drabbas hålles
ekonomiskt skadeslösa. Vi har under
det senaste året fått uppleva flera exempel
på att det privata näringslivet
har avsvurit sig ansvaret för olika grupper
av anställda som utrationaliseras
och i stället har begärt att samhället
och löntagarna själva skall svara för
kostnaderna.

Aktuella åtgärder, som relativt snabbt
skulle kunna bidraga till ökad trygghet
för löntagarna, är t. ex. dem som vi har
ställt förslag om, nämligen att företa -

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. arbetsmarknadspolitiken
gen enligt lag skall vara skyldiga att
föra förhandlingar med arbetsmarknadsmyndigheterna,
kommunerna och
löntagarorganisationerna, innan beslut
fattas om nedläggningar och förflyttningar
av företag. De fackliga organisationerna
bör ges rätt till representation
i företagens planeringsorgan. Samhället
skall ha rätt till att — utan ersättning
till ägarna — överta driften vid nedläggning
av företag eller vid större avskedanden
till dess andra arbeten eller
omskolningsmöjligheter föreligger. Vi
anser detta motiverat med hänsyn till
de samhälleliga investeringar som har
skett och det arbete som de anställda
i företaget bär nedlagt.

Vi har också ställt förslag om lagfäst
uppsägningsskydd med rätt för löntagarna
till sex månaders uppsägningstid.
Vi har vidare föreslagit att företag eller
viktiga delar av ett företags tillverkning
enligt lag inte skall kunna flytta utomlands
utan samhällets godkännande, att
en vanhävdslag för industrin stiftas
samt att eu kontroll- och klagoinstans
i form av näringslivets JO införes.

Herr talman! Min utgångspunkt är alltså
att arbetsmarknadspolitiska åtgärder
av sådant slag som mängden av motioner
omspänner bara till en del kan lösa
de frågor som det måste vara arbetsmarknadspolitikens
mål att lösa. De arbetsmarknadspolitiska
medlen utgör ett
komplement till det som är grundläggande,
nämligen de näringspolitiska åtgärderna.

Låt mig nämna ett exempel på att de
traditionella arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna med omskolning, flyttningshjälp
m. in. endast kan få betydelse som
komplettering. Det gäller sysselsättningsläget
i Oskarshamn. Varvet där
hade för sju å åtta år sedan cirka 1 400
anställda. Varvet lades ned. Staten har
sedan skjutit till medel för att skapa ersättningsindustri.
Ett företag, Jungner
AB, har trots den hjälp företaget fått
från statligt och kommunalt håll med
utbyggnad av lokaliteterna inskränkt

driften, och i dagarna meddelar Reymersholmsverken
att man senast år 1970
avvecklar verksamheten i staden. För
närvarande har Oskarshamn 150 arbetslösa,
och 500 befinner sig i omskolningskurser
eller beredskapsarbeten.

De statliga investeringarna och ekonomiska
tillskotten i Oskarshamn kan
uppskattas till i runt tal 75 miljoner
kronor under loppet av de senaste fem
å sex åren. Men situationen är, som
nämnts, att cirka 650 köar efter arbete
— jag räknar då in även dem som går
på omskolningskurser, vilket ju inte är
lika med arbetsanställda. Exemplet understryker
nödvändigheten av samhälleliga
näringspolitiska ingripanden, eftersom
det privata näringslivet inte motsvarar
förväntningarna. I det aktuella
Oskarshamnsfallet blir det tillfälle att
återkomma då en motion om skapandet
av en statlig basindustri i denna stad
senare kommer upp till behandling.

Med det exempel jag har anfört har
jag i och för sig inte velat säga något
förklenande om de åberopade arbetsmarknadspolitiska
åtgärder som vidtagits.
De måste emellertid sättas in planmässigt
och samordnas med utvecklandet
av en aktiv näringspolitik.

En hundraprocentig sysselsättning är
det mål som vi anser måste ställas. Arbetslöshet
är något som inte kan få
godkännas. Detta betyder att vad man
kallar strukturomvandling måste vara
en planerad sådan men inte en strukturomvandling
genom de från varandra
oberoende privatkapitalistiska desorganisatörerna,
som bevisat sin oförmåga
att svara för arbete och utkomst åt
människorna. Samhällsorganen och åtgärder
och former för löntagarnas aktiva
medverkan måste sättas in.

Herr talman! Från utgångspunkten
att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
endast kan räcka till som kompletterande
åtgärder skall jag gå in på
några särskilda frågor. Utskottet har
endast tagit upp några av de förslag och
synpunkter som vi har anfört i såväl

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

motionsparet I: 4 och II: 7 som i ett
par övriga i utlåtandet redovisade motioner.

Full sysselsättning måste innebära
även att kvinnor som kan och vill delta
i förvärvsarbetet ges sådan möjlighet.
En planering för skapandet av arbetstillfällen,
där även den kvinnliga arbetskraften
kan användas, anser vi måste
bygga på en inventering av arbetslösheten
bland kvinnorna. Tyvärr tycks utskottet
i verkligheten inte fästa särskild
vikt vid denna enligt vår mening självklara
sak. Hur skall under sådana förhållanden
någonting praktiskt kunna
uträttas för att komma till rätta med
arbetslösheten bland kvinnorna?

I motionsparet 1:5 och 11:8 har vi
tagit upp en delfråga, nämligen arkivarbetarnas
förhållanden. Det är en relativt
liten grupp, men för de berörda är
situationen inte desto mindre orimlig.
Under benämningen arkivarbetare —
med uppgifter anvisade av arbetsmarknadsorganen
— är åtskilliga sysselsatta
i uppgifter som är fullt jämförbara med
arbeten i den öppna marknaden. Skillnaden
är att lönen och övriga villkor är
avsevärt sämre för arkivarbetarna. Vi
har velat få till stånd en inventering,
varigenom arbets- och löneförhållandena
i sådana fall kunde normaliseras.
Vi har dessutom velat peka på det i
och för sig angelägna behovet av att
fler arkivarbetstjänster ordnas, så att
handikappade som är i behov av kortare
eller längre tids arbetsträning kan
beredas anställning. Nu hänvisas i utskottsutlåtandet
till en inom inrikesdepartementet
företagen översyn av arkivarbetstjänsten.
Vad den kan ha kommit
fram till är för oss motionärer obekant.
Kommentaren att man varit åtskilligt
sent ute är dock på sin plats. Det
återstår alltså att se, om man är beredd
att försöka uppnå en rimligare tingens
ordning i detta avseende.

I nära anknytning till detta spörsmål
står frågan om de skyddade verkstäderna.
I motion II: 219 upprepades ett
förra året ställt yrkande att riksdagen

Ang. arbetsmarknadspolitiken
borde uttala sig för enhetligt huvudmannaskap
genom landstingskommunerna
för dessa verkstäder. Jag noterar
att utskottet nu är redo att tillstyrka yrkandet
om skrivelse till Kungl. Maj:t i
frågan.

I annat sammanhang har vi fört situationen
för den äldre och svårplacerade
arbetskraften på tal. Den motionen har
inte behandlats i det föreliggande utlåtandet.
Jag vill i alla fall understryka
behovet av en vida kraftigare satsning
på sysselsättning för den äldre arbetskraften.
Den frågan bör i långt högre
grad än hittills ägnas uppmärksamhet.

Herr talman! Av det sagda framgår
att jag kan begränsa mig till att yrka bifall
till motionsparet 1:4 och II: 7 och
de förslag som där har framställts.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Målet för arbetsmarknadspolitiken
har ställts mycket högt
— herr Werner har redan citerat det,
varför jag inte behöver gå in på den
saken. Men målsättningens innebörd
kan också skifta: Vad är full sysselsättning,
vad är produktiv sysselsättning,
vilka är möjligheterna att välja yrke?
Ett står dock klart, och det är att sedan
målsättningen spikades 1966 har vi inte
kommit närmare målet — tvärtom har
arbetslösheten ökat och möjligheterna
att välja yrke minskat. Detta hänger givetvis
samman med konjunkturen men
också med strukturförändringarna.

Arbetsförmedlingen, vars tjänster
även omfattar arbetsvärd och yrkesvägledning,
är det viktigaste instrumentet
för att förverkliga de arbetsmarknadspolitiska
målen. Ur den synpunkten är
det angeläget att arbetsförmedlingen
har en tillräckligt stor personalkader
till sitt förfogande. Jag vill gärna intyga,
liksom statsrådet förut har gjort, att
arbetsförmedlingen har en dugande
och effektiv personal med dugande ledning.
Men arbetsuppgifterna har under
senare år ökat snabbare än personalstyrkan.
Då arbetsförmedlingen är den

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. arbetsmarknadspolitiken

första försvarslinjen mot arbetslöshet
och det organ som har att placera arbetssökande
på den öppna marknaden
är det synnerligen angeläget att förmedlingsarbetet
kan utföras med den effektivitet
och den snabbhet som endast är
möjlig om det finns tillräckligt med
personal.

Det är mot den bakgrunden som folkpartiet
har yrkat att medel skall beviljas
till 110 nya tjänster. Men det räcker
inte med att bara få personal. Arbetsmarknadsverket
och arbetsförmedlingen
måste också ha hjälpmedel till sitt
förfogande. De viktigaste av dessa synes
vara flyttningsbidragen och arbetsmarknadsutbildningen.
Jag skulle önska
att lokaliseringspolitiken också var ett
sådant instrument, men tyvärr är så
inte fallet, vilket jag skall återkomma
till senare.

Om vi skall kunna få full förståelse
för arbetsmarknadspolitiken bland de
arbetssökande och bland allmänheten
över lag måste den bl. a. innebära att
en arbetssökande som flyttar till en annan
ort skall hållas ekonomiskt skadeslös
och att vissa bygder genom arbetsmarknadspolitiken
inte helt avfolkas
och utarmas. Härvidlag måste därför
lokaliseringspolitiken göras effektivare.
Fortfarande får tyvärr många som måste
flytta till annan ort för att där få sin
utkomst göra ganska stora ekonomiska
uppoffringar. I de flesta fall kan de inte
omedelbart erhålla bostad på den nya
orten. Familjen splittras temporärt, och
får den bostad blir det för det mesta
den dyraste på orten. De får ta de nyaste
och därmed de dyraste bostäderna;
på den ort där vederbörande har bott i
flera år har bostaden i de flesta fall varit
billigare. Ofta får dessa människor byta
till ett nytt yrke som de är ovana vid,
och därmed blir inkomsten lägre samtidigt
som kostnaderna ökar. En grupp
som bor i avfolkningsbygder och som
måste ta arbete på annan ort blir särskilt
hårt ekonomiskt behandlad. Det
gäller dem som har eget hus på landsbygden
eller på orter som har drabbats

av strukturrationaliseringen eller av
företagsnedläggelser. På sådana avfolkningsorter
sjunker fastigheterna katastrofalt
i pris. Där är det inte möjligt
att avyttra fastigheter till ett rimligt
pris. Visserligen har under senare tid
inlösen av egnahem kunnat ske, men
principen har i stort sett varit att taxeringsvärdet
legat till grund för inlösenbeloppets
storlek. Endast efter Kungl.
Maj :ts bestämmande har inlösenbeloppet
kunnat höjas över taxeringsvärdet,
nämligen när lån har använts för att
förbättra en fastighet. LO har i sitt arbetsmarknadspolitiska
program bl. a.
föreslagit att inlösen av egnahem skal!
ske efter värdering och inte efter taxeringsvärde.

Då det inte kan vara rättvist att egnahemsägare
skall få vidkännas förluster
vid försäljning eller inlösen av egnahem
har jag i en motion föreslagit att
vid inlösen av egnahem i samband med
flyttning av arbetsmarknadsskäl inlösenpriset
skall fastställas efter värdering
av fastigheten. Jag tycker att detta
är ett rättvisekrav som det är angeläget
att få genomfört.

Tyvärr har utskottet avstyrkt motionen
under motivering att värdering efter
bruksvärde är svår att göra och
även olämplig eftersom den skapar en
här inte avsedd kapitalgaranti. Detta är
ett något underligt resonemang. Värdering
av fastigheter är väl inte något
ovanligt. Det finns ju sakkunskap för
sådant. Att eu arbetare som är fastighetsägare
skulle få en så riktig ersättning
som möjligt är väl ett rättvisekrav
som det är angeläget att få genomfört.

Den arbetslöshet som finns har i viss
män ändrat karaktär och drabbar nu i
större utsträckning än tidigare tjänstemännen.
Vikten av att nedbringa kostnaderna
inom företagen och den tekniska
utvecklingen även på kontorsområdet
har gjort det nödvändigt och ekonomiskt
möjligt att rationalisera bort
även tjänstemän.

Det lär här i landet finnas ungefär
500 kontorsrationaliserare, och deras

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

verksamhet har förvisso lämnat spår efter
sig. Tidigare fick tjänstemännen i
allmänhet nya platser under den relativt
långa uppsägningstid som stadgas i
kollektivavtalen. Nu är läget ett annat.
Den tekniska utvecklingen har också
medfört att många äldre eller medelålders
tjänstemän, exempelvis tekniker,
inte erhållit sådan fortbildning att de
kan utföra de nya arbetsuppgifterna i
konkurrens med yngre utbildade. Jag
tror att vi under den närmaste tiden
får ett stort problem med dessa friställda.

På tjänstemannaområdet är de arbetsmarknadspolitiska
medlen inte heller
så väl utformade som på arbetarsidan.
Ofta kan arbetarpersonal placeras
i beredskapsarbeten om ingen annan
lösning finns, och där kan man erhålla
inkomster som är jämförbara med dem
som man hade i sin tidigare anställning.
För tjänstemännen är läget sämre.
Beredskapsarbeten med arbetsuppgifter
för tjänstemän är nästan obefintliga.
Arkivarbeten finns i viss utsträckning,
men avlöningen är låg. Speciellt för
personer med välavlönade arbeten blir
inkomststandarden kraftigt försämrad.

Här är det angeläget med arbetsmarknadsutbildning,
som skall sättas in innan
arbetslösheten börjar. Utbildningen
måste ske på så sätt att var man kommer
på rätt plats, och den måste bedrivas
vid omskolnings- och fortbildningskurser
samt vid företag. Detta är angeläget
för alla arbetstagare, både tjänstemän
och arbetare, som riskerar att bli
arbetslösa. Tyvärr har utskottet avstyrkt
arbetsmarknadsstyrelsens förslag
om företagsutbildning för sådana redan
anställda som på grund av ändringar i
produktionen löper risk att bli arbetslösa
och för vilka omskolning bedöms
erforderlig för att möjliggöra sådana
omplaceringar inom företagen att man
kan nyrekrytera inte utbildad arbetskraft.

Denna fråga har aktualiserats i en
folkpartimotion. Här har utskottet genom
sin negativa inställning verkligen

Ang. arbetsmarknadspolitiken

missat en fin idé, som lanserades redan
av arbetsmarknadsutredningen. Ett intimt
samarbete emellan respektive företag,
de anställdas organisationer på
platsen och arbetsförmedlingen skulle
göra det möjligt att utan friställning
omskola eller fortbilda en hel del anställda
på deras tidigare arbetsplatser
i en känd miljö med arbetsledning och
arbetskamrater som känner den som
utbildas och vet vilken kapacitet han
har. Detta skulle kunna bli ett verkligt
betydelsefullt led i en arbetsmarknadspolitik
som vill ingripa innan man blir
arbetslös, en arbetsmarknadspolitik
som inte är en arbetslöshetspolitik. Man
får trots allt intrycket att statsverkspropositionen
pläderar för det sistnämnda.
Att statsrådet minskat det av arbetsmarknadsstyrelsen
begärda anslaget för
omskolning med 41 miljoner men ökat
medelstillgången för allmänna beredskapsarbeten
med 42 miljoner, förstärker
denna tanke.

Arbetsmarknadspolitiken har också
som mål fritt vald sysselsättning. Förutsättningen
härför är att det finns en
viss tillgång på lediga platser och att
den arbetssökande har möjlighet att
komma i kontakt med dessa. Finns platserna
på hemorten eller — när det gäller
studerande — på studieorten, går
det bra. Men hur går det för ungdomar
som inte förut haft förvärvsarbete eller
är nyutexaminerade? De har oftast
ringa möjligheter att själva bekosta resor
till annan ort för att söka arbete.
De nyutexaminerade har i stället skulder
att dras med. Säkert är det många
sådana ungdomar som går utan arbete
bara därför att kontakt av ekonomiska
skäl inte erhållits med arbetsgivare på
andra orter där det finns lediga platser.

Såväl statsrådet som utskottet går
också här emot arbetsmarknadsstyrelsen.
Däremot kan exempelvis de nyexaminerade
få gå på arbetsmarknadsutbildning
med utbildningsbidrag, som
givetvis blir mycket dyrare än resebidrag
som utgår när man söker en tjänst.
Jag förstår vikten och värdet av ut -

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. arbetsmarknadspolitiken
bildning under arbetslöshet, men för
nyutbildade är det i första band arbete
och praktik som behövs. Alla som sysslår
med dessa frågor vet att det är utbildade
med praktisk erfarenhet inom
sitt yrke som sökes.

Jag skall ta upp en speciell Gotlandsfråga.
I motion I: 237 har jag föreslagit
att nyetablering av företag och utveckling
av redan befintligt näringsliv
på Gotland — liksom turist- och fritidsnäringarna
---stöds med lån och bidrag
som om länet ingick i stödområdet.

: Gotland har främst på grund av rationaliseringen
inom jordbruket och
stenindustrin fått vidkännas en kraftig
minskning av antalet arbetstillfällen.
Mellan 1950 och 1965 minskade enligt
folkräkningarna Gotlands folkmängd
med över 5 000 personer från cirka
59 000 till mellan 53 000 och 54 000.
Under samma tid uppgick födelseöverskottet
till nära 4 000. Under denna tid
bär Gotland således haft ett utflyttningsöverskott
på cirka 9 000 personer.
Det är en oerhörd avtappning. Det är
inte mindre än 17 procent av den tidigare
befintliga folkmängden som har
måst lämna ön.

Under de senaste åren har folkmängden
på grund av nylokaliseringen kunnat
hållas någorlunda konstant. Men
svagheten i befintligt näringsliv — fortsatt
minskat behov av arbetskraft inom
jordbruket, svårigheterna för de små
företag som finns på Gotland att klara
konkurrensen och även de akuta ekonomiska
problem som några ur gotländsk
synpunkt relativt stora och ur
sysselsättningssynpunkt viktiga företag
har — gör att alla prognoser pekar på
eu kraftig, fortsatt nedgång i sysselsättningen.

Länsstyrelsen har i sin prognos Länsplanering
1967 räknat med att sysselsättning
fram till 1980 behöver skapas
för 3 500 personer, om man exempelvis
siktar till en befolkningsutveckling där
in- och utflyttning väger jämnt. Redan
fram till 1970 skulle 600 nya arbets -

platser enligt beräkningen behöva tillskapas,
om denna målsättning skall förverkligas.

Fortfarande har Gotland ett antal
ungdomar som i förhållande till folkmängden
är större än medeltalet för
riket i dess helhet. Men vi har också
ett relativt sett stort antal äldre personer.
Dödligheten kommer därför att
öka, och om befolkningstalet skall kunna
hållas är det angeläget att ungdomen
kan stanna kvar och beredas arbete
i länet. Krafttag är snarast av nöden,
och lokaliseringsstöd i form av
såväl lån som bidrag är därför synnerligen
angeläget. I motionen begär vi att
Gotland skall få lokaliseringsstöd som
om Gotland ingick i stödområdet. Ur
gotländsk synpunkt är det skada att en
sådan praxis har utformats att stöd
utanför stödområdet lämnas i form av
lån och inte i form av bidrag. Vi kan
inte se att författningen lägger hinder
i vägen för att det skall kunna utgå bidrag
även utanför stödområdet, och vi
hoppas att bestämmelserna skall kunna
tillämpas i den andan.

Företagsamheten på Gotland arbetar
under svåra betingelser, och dess möjligheter
att ge sina anställda samma
löner som betalas på andra håll är begränsade.
Gotland har enligt dyrortsutredningen
högre levnadskostnader än
exempelvis Stockholm. Samtidigt är
industriarbetarlönen på Gotland lägst
i landet. Enligt en utredning ligger lönen
för industriarbetare där cirka 25
procent lägre än medeltalet i riket och
upp till 40 procent lägre än i Stockholm.

Vi på Gotland har fått löfte av herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
att det under vårriksdagen
skall framläggas en proposition
om statligt bidrag till godstrafiken
mellan Gotland och fastlandet, och
vi är tacksamma för detta löfte. Om sedan
lokaliseringsstöd kunde utgå även
i form av bidrag, skulle Gotland kunna
bli mera intressant för arbetsgivare som
vill förlägga sin verksamhet dit eller

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

utvidga redan befintliga företag på Gotland.

När de nuvarande bestämmelserna
om lokaliseringsstöd beslöts utfärdades
förbud att utan Kungl. Maj:ts tillstånd
utföra ny-, till- eller ombyggnad av
industribyggnader liksom också liknande
arbeten på turistanläggningar,
hotell eller pensionat och idrottsanläggningar
i den mån kostnaderna för
de sistnämnda arbetena överskrider
250 000. Gotland kom därigenom i en
sämre ställning än tidigare, då man hade
fått uppföra industrilokaler som beredskapsarbeten.

I statsverkspropositionen har frågan
tagits upp om åtgärder att bereda sysselsättning
åt de äldre personer som
inte kan flytta och är arbetslösa eller
undersysselsatta i glesbygden. Den arbetsgrupp
som vi tidigare talat om säger
att åtgärderna syftar till att lösa
sysselsättningsproblemen under en
övergångstid. Motionärerna menar här
att detta är alltför kortsiktigt. Åtgärderna
bör ske på längre sikt. 1965 var
23 procent av befolkningen bosatt i
glesbygder och 77 procent i tätorter.
Även om urbaniseringsprocessen fortsätter
— vilket är troligt — torde det
alltid komma att leva människor i glesbygderna
i vårt land. Detta är väl helt
ofrånkomligt med hänsyn till glesbygdsbefolkningens
storlek och till landets
geografiska omfattning och dess
ringa befolkningstal samt behovet att
nyttja glesbygdens naturtillgångar. Om
glesbygderna efter en övergångstid
skulle bli helt avfolkade skulle ju arealmässigt
nästan hela landet bestå av obebodda
områden men befolkningen koncentreras
till några tätorter. Detta kan
inte vara en önskvärd utveckling från
vare sig näringsgeografisk, militär eller
medicinsk synpunkt. Det lär därför
vara ett gemensamt intresse att det alltid
kommer att leva människor i glesbygderna
i vårt land. De åtgärder som
behöver vidtagas för att dessa skall få
en samhällelig service som motsvarar
varje tids krav kan därför inte grundas

Ang. arbetsmarknadspolitiken
på åtgärder som har temporär karaktär
utan bör verka även på längre sikt.

Jag tror att det är en synnerligen angelägen
uppgift att glesbygdens folk
kan få service i tätorter på landsbygden
och att det realkapital som där finns i
byggnader och anläggningar av olika
slag kan utnyttjas och inte bli oanvända.

Herr talman! Denna fråga har utvecklats
av tidigare talare, och jag skall
därför inte beröra den ytterligare. Tiden
går.

Till sist vill jag bara ta upp frågan
om halvskyddad sysselsättning i kommunal
tjänst och uttala min tillfredsställelse
med den relativt positiva
skrivning som utskottet gjort då det säger
att Kungl. Maj:t bör med beaktande
av de erfarenheter som översynen
av arkivverksamheten kan ge prova en
sådan anordning, alltså halvskyddad
sysselsättning i kommunal tjänst.

Herr talman! Jag instämmer i de yrkanden
som herr Per Jacobsson har
gjort om bifall till vissa reservationer.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Jag skall bara beröra
ett par små detaljer i det stora paketet
om arbetsmarknadspolitiken. I egenskap
av undertecknare av motionen 566
i denna kammare vilken motion är likalydande
med motionen 698 i medkammaren
ber jag få framföra ett par
reflexioner i anslutning till statsutskottets
utlåtande nr 63.

Det rör sig här om den äldre och
handikappade arbetskraften, som möter
betydande svårigheter i nuvarande arbetsmarknadsläge.
Det är ingen tvekan
om att många av de äldre handikappade
upplever en arbetsmarknadssituation
som kanske ter sig både främmande
och skrämmande för dem mot bakgrunden
av det fullsysselsättningssamhälle
som vi haft under hela efterkrigstiden.

Jag skall inte föregripa fredagens debatt
angående äldrestödet som vi då
skall behandla. Men det beslut som vi

Nr 19

Onsdagen den 24 aprii 1968

Ang. arbetsmarknadspolitiken
hoppas att riksdagen då skall fatta,
kommer att betyda väldigt mycket för
just de här grupperna. Detta äldrestöd
är kopplat med en förbättring av a-kassornas
möjligheter att ge bättre ekonomisk
hjälp och stöd vid arbetslöshet.
Detta kommer säkert att hjälpa många
över de svårigheter som kanske annars
skulle te sig som oöverstigliga, särskilt
för dem som har kommit upp i
60-årsåldern och blivit arbetslösa. Det
har nämligen visat sig vid en penetrering
av arbetslöshetssiffrorna att inte
mindre än 40 procent av de arbetssökande
för närvarande är över 50 år.
Detta visar att det finns speciella problem
på det här området.

Vi motionärer anser emellertid att
det inte är tillräckligt att en person
som kanske har varit yrkesverksam i
årtionden och som fortfarande kanske
vill göra en aktiv insats i arbetslivet
bara skall bli hänvisad till att kvittera
ut ett arbetslöshetsunderstöd i någon
form. Vi måste komma ihåg att det är
arbete som de flesta vill ha. Arbetslösheten
är för många inte bara ett ekonomiskt
problem, utan den kan ofta
upplevas som en social belastning av de
människor som drabbas av den.

I anslutning härtill vill jag säga, att
det får definitivt inte bli på det sättet
att den möjlighet som så småningom
kommer att uppstå, att en 00-åring skall
kunna kvittera ut 800 kronor i månaden
av statsmedel vid arbetslöshet, skall
medföra att arbetsgivarna i fortsättningen
blir ännu mindre ansvarsfyllda då
det gäller att bereda äldre människor
sysselsättning. Detta får inte tas till
intäkt för att ställa allt fler äldre arbetssökande
på gatan.

Inom parentes kan man säga att den
snabba strukturomvandling som vi nu
har inom näringslivet medför också att
yngre människor, särskilt de som är
lokalt bundna, får räkna med betydande
omställningssvårigheter i arbetslivet.
Det har visat sig att man i vissa
företag enligt uppgift t. o. in. tillämpar
en generell övre gräns för nyanställ -

ning, för kvinnlig arbetskraft 35 år och
för manlig 45 år.

Nu skall man naturligtvis inte överdriva
svårigheterna på arbetsmarknaden.
Det är långt ifrån någon katastrof.
Man vidtager ju från statsmakternas
sida effektiva åtgärder för att möta och
bekämpa problemen. Höjningen av de
statliga anslagen med närmare 40 procent
vad gäller arbetsmarknads- och
lokaliseringspolitiken visar också att
regeringen har sin uppmärksamhet
mycket effektivt inriktad på denna problematik.
Men när man ser — exempelvis
i mitt eget hemlän — att under år
1960—1967 inte mindre än 3 000 personer
fått varsel om friställning, därav
1 700 vid företag som nu har lagt ned
verksamheten, måste detta vara ett allvarligt
observandum och en maning
till oss att göra allt för att skärpa vakthållningen
kring den fulla sysselsättningen.

Vi har i våra motioner pekat på eu
del åtgärder som man skulle kunna vidta
ytterligare för att möjliggöra för arbetsmarknadsstyrelsen
att ännu effektivare
möta problemen. Vi har i motionerna
föreslagit att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skall hemställa att
arbetsmarknadsstyrelsen bemyndigas
att inom ramen för anslaget Särskilda
beredskapsarbeten m. m. under elfte huvudtiteln
för budgetåret 1908/69 bestrida
kostnader för vidgad social-kurativ
verksamhet vid industriella beredskapsarbeten.
Vi har vidare föreslagit, att
man skulle bemyndiga AMS att inom ramen
för anslaget Anordnande och drift
av skyddade verkstäder bestrida kostnader
för viss tillfällig anställning av
planerings- och produktionsteknisk
expertis. Dessutom föreslår vi att arbetsmarknadsstyrelsen
i vad det gäller
den halvskyddade verksamheten skall
vidga begreppet företagare till att även
gälla statlig och kommunal förvaltning.
För närvarande råder den underliga
ordningen beträffande de här speciella
stödåtgärderna att statsbidrag endast
kan utgå till företag, och med företag

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

förstås endast privata företag. Det skulle
vara en fördel om kommunerna,
landstingen och även de statliga verken
kunde utnyttja denna möjlighet för att
bereda sysselsättning åt handikappade
människor.

Nu har utskottet för sin del pekat på
att vissa av våra krav redan är tillgodosedda,
och det är vi glada och tacksamma
för. Beträffande vår önskan att den
halvskyddade sysselsättningen även
skall gälla statlig verksamhet har utskottet
gjort en skrivning som är så positiv
att vi kan förvänta att saker och
ting kommer att hända på det här området.
Vi är därför i egenskap av motionärer
nöjda med utskottets skrivning
och har inget annat yrkande än
bifall till denna.

•lag vill slutligen starkt understryka
att vi med våra förslag inte avser att
avlasta arbetsgivarna deras ansvar gentemot
sina anställda. Vi har den bestämda
uppfattningen att arbetsgivarna, både
inom det privata näringslivet och
inom allmän tjänst, måste hjälpa till att
skapa en meningsfull avlönad sysselsättning
åt den äldre arbetskraften och
den handikappade arbetskraften. Avsikten
med våra framstötar i motionerna
har varit att öka sysselsättningsmöjligheterna
för dessa grupper arbetstagare.

.Tåg bar, herr talman, inget annat yrkande
än om bifall till utskottets framställning.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Får jag först säga till
herr Paul Jansson att jag trodde att den
debatt som tidigare, initierad av socialdemokraterna,
pågått under ganska lång
tid beträffande arbetsgivarnas påstådda
bristande ansvar för arbetskraften, nu
hade försvunnit. Det är meningslöst att
försöka återuppliva den. I anföranden,
som bl. a. Arne Geijer har hållit i denna
kammare, har ju till fullo bekräftats
vad jag tidigare framfört i vässa debatter
här. Det är fullkomligt meningslöst
att ta upp den diskussionen igen. Jag

Ang. arbetsmarknadspolitiken
vill bara tillfoga att en förutsättning för
att arbetsgivarna skall känna detta ansvar
och också ta det är att statsmakternas
allmänna åtgärder ger dem möjlighet
att bereda människor en meningsfull
sysselsättning.

Jag har med stort intresse åhört statsrådet
Johanssons anförande i dag. 1
många huvuddelar kan jag instämma
med honom. Hans anförande var ett
måttfullt och ganska väl beskrivande
av den faktiska situationen, även om
det är helt förståeligt att statsrådet ville
tillgodoskriva sig och regeringen vissa
positiva åtgärder och frånskriva sig sådana
saker som är negativa. Jag har
full förståelse för det, även om jag kanske
inte i sak delar statsrådets uppfattning.

Jag förmodar att det var missuppfattning
när statsrådet påstod att någon
sagt att arbetslöshetssituationen i dag
är jämförbar med krisförhållandena under
30-talet. Ingen som upplevt krisåren
under 30-talet eller studerat dem
vill väl göra det påståendet. Uttalandet
i fråga gick nog närmast ut på att vi
efter krisen på 1930-talet icke har haft
så höga arbetslöshetssiffror som i dag,
men att vi i dag långt ifrån upplever
samma situation som då rådde.

Jag gör detta klarläggande därför att
jag tycker att det är en nödvändig modifiering
av denna debatt.

Sedan säger statsrådet att vi har passerat
botten och är på väg uppåt. Jag
vill bara erinra om att Landsorganisationen
har påpekat för regeringen att
regeringens bedömningar beträffande
det kommande vinterhalvårets sysselsättning
har varit felaktiga och att det
behövs flera generellt verkande åtgärder
för att hålla sysselsättningen uppe.

I det fallet tror jag att herr Arne Geijer
och Landsorganisationen har mera rätt
än regeringen.

I de debatter som högern och centern
den 4 april hade med socialdemokraterna
under rubriken Arbete — Trygghet
— Utveckling, gick självklart som
en röd tråd frågan om sysselsättningen

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. arbetsmarknadspolitiken
för människorna. I så måtto delar jag
självklart herr Paul Janssons uppfattning
att det mest angelägna är att få ut
människorna i produktiva sysselsättningar.
Det är vi helt överens om. Men
om man summerar de debatterna kan
man konstatera att socialdemokraterna
i huvudsak endast har svarat med att
peka på de ökade anslag som givits till
arbetsmarknadspolitiska åtgärder, till
beredskapsarbeten, till omskolning
m. m, Men det är ju en helt annan fråga.
Jag tror icke att någon arbetslös tvekar
i valet mellan att få sysselsättning
ute i ett normalt företag och att bli placerad
i en omskolningskurs eller i beredskapsarbete.
Beredskapsarbete och
omskolningsåtgärder måste alltså vara
krisåtgärder som vidtas för den arbetskraft
som blir friställd på grund av
strukturomvandling eller därför att företag
blir nödsakade att lägga ned verksamheten
till följd av övermäktig konkurrens
från utlandet.

På frågan om vilka åtgärder regeringen
är villig att vidta för att få bättre
fart på hjulen ute i näringslivet gavs
över huvud taget inget svar från regeringens
sida — åtminstone enligt den
summering som jag har kunnat göra
av de här debatterna. Man hänvisade
uteslutande till sin villighet att satsa
mer pengar på beredskapsåtgärder,
samtidigt som man kritiserat kanske
inte minst högerpartiet för att vi varit
ovilliga att hjälpa till att satsa på dessa
medel.

Jag finner det angeläget att i detta
sammanhang säga att vi i och för sig
icke har någon annan uppfattning än
regeringen, nämligen den att de människor
som blir friställda också skall
ha möjlighet att få en någorlunda vettig
sysselsättning intill dess de på nytt
kan placeras ut i produktivt arbete. Och
detta kan ske med en lång rad olika
åtgärder. Jag tycker att de olika selektiva
åtgärder som regeringen har vidtagit
och är beredd att vidta är värdefulla.
Vi har skaffat oss en instrumentarsenal
som i och för sig är föredöm -

lig. För att vi inte skall riskera en snedvridning
måste emellertid instrumenten
användas på rätt sätt. De motioner
som väckts från högerpartihåll och som
bl. a. jag har undertecknat och som
syftar icke till att minska aktiviteten
totalt, utan till att göra den billigare
och effektivare. Jag trodde att det var
ett gemensamt intresse för alla partier
här i riksdagen att få ut högsta möjliga
effektivitet till lägsta möjliga kostnad.
Det talar vi ju om i så många andra
sammanhang.

Jag nämner detta därför att när man
i det socialdemokratiska partiets näringspolitiska
program talar om den
växande betydelsen av samverkan mellan
näringslivet och staten, så tror jag
att man har rätt. Alla långsiktiga funderingar
om näringspolitiken visar att
det krävs en växande samverkan mellan
stat och näringsliv. Det är alldeles ostridigt
på det sättet. Det väsentliga är
emellertid under vilka former denna
samverkan kommer att ske.

Den produktionsfaktor som vi bedömer
vara den viktigaste i vårt lilla
land är arbetskraften. Det är alltså nödvändigt
att den befinner sig på toppen
av kunnande — på alla nivåer, det vill
jag starkt understryka. Det gäller alltså
inte endast att de som blir friställda får
en vettig skolning, utan det gäller också
att de sysselsatta får det för att det
skall bli möjligt att koppla över dem
på andra uppgifter inom företaget eller
i ett annat företag. Det är en beredskapsåtgärd
som är ofantligt mycket
viktigare på både kort och lång sikt.
Här är en uppgift som näringslivet och
staten verkligen skulle kunna samverka
om till gagn för alla parter. Såvitt jag
förstår är näringslivet berett till en
sådan samverkan.

När det gäller omskolningsverksamlieten
har staten intagit en mycket
märklig hållning genom att säga: Detta
sköter vi själva. Därmed tar staten på
sig kostnader som ligger kanske två å
tre gånger högre än vad som skulle behövas.
Jag har velat säga detta därför

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

att vi i reservation 9 har behandlat företagsutbiidningen.
Utskottsmajoriteten
har såvitt jag förstår fullständigt missuppfattat
motionen och tydligen trott
att det gällde att flytta över företagens
kostnader på det allmänna. Självfallet
inte. Det är i varje fall min uppfattning
att det allmänna inte skall ta på sig
ännu mer av dessa kostnader, och detta
framgår tydligt om man läser motionen
rätt. Det gäller att ge både de redan
friställda och dem som ännu inte blivit
friställda en mera meningsfylld,
målinriktad utbildning till en väsentligt
lägre kostnad än den det allmänna
i dag tar på sig vid de mycket stora
omskolningscentra som håller på att
byggas upp.

Nu framhålls det att man i lokaliseringssammanhang
håller på med denna
företagsutbildning. Ja, det gör man, och
man lämnar bidrag med upp till 7 kronor
per timme. Det förslag som nu behandlas
gäller 3 kronor per timme. Det
är gissningsvis en fjärdedel eller en
femtedel av vad det för närvarande
kostar att omskola arbetskraften vid de
offentliga omskolningscentralerna.

Detta är, som jag ser det, ett litet
steg på vägen mot en växande samverkan
när det gäller arbetskraften. I en
förlängning vill jag se en totalsamverkan
mellan samhälle och näringsliv för
vidareskolning av näringslivets arbetskraft.
När jag säger näringslivet menar
jag arbetsmarknaden i dess helhet —
såväl enskilda, statliga, kommunala som
landstingsföretag. Denna samverkan är
nödvändig av det skälet att vår enda
möjlighet att konkurrera inom världshandeln
är att vi håller en ytterst hög
kvalitet på våra anställda. Det är endast
under den förutsättningen vi kan
få fram nya förbättrade produkter och
på det sättet hävda oss. Detta är alltså
grunden för hela vår verksamhet.

Uttrycket »long life learning» måste
verkligen omsättas i praktisk handling.
När näringslivet så öppet och fritt är
berett till en samverkan med statsmakterna
på denna punkt, är det förvånans -

Ang. arbetsmarknadspolitiken
värt att statsmakterna viftar undan detta,
i varje fall så som det har kommit
till uttryck i utskottets utlåtande. Det
första steget har annars föreslagits av
arbetsmarknadsutredningen, där det
rått fullt samförstånd och full enighet
på denna punkt. Arbetsmarknadsstyrelsen
har också haft samma uppfattning
och föreslagit detta första steg. Ju förr
vi kan ta det, desto bättre.

Herr talman! Jag har endast velat uppehålla
mig vid de frågor som gäller
reservationen 9, men jag har velat se
dem i ett större sammanhang. Jag ber
att få yrka bifall bl. a. till den reservationen.

Herr JANSSON, PAUL, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag konstaterar med
glädje att herr Wallmark och jag är
överens om att det i första hand är arbete
som människorna skall ha och
inte understöd. Jag hade blivit ledsen
om herr Wallmark och jag inte hade
varit överens på den punkten.

Att jag påtalade arbetsgivarnas ansvar
beror på att man har kunnat
märka en tendens att ensidigt lägga ansvaret
på samhället då det gäller att ta
hand om de människor som friställs
när ett företag slår igen. Vi anser att
även företagen i detta fall har ett ansvar.
Om herr Wallmark hade lyssnat
ordentligt till vad jag sade, skulle han
ha observerat, att jag avslutade mitt
anförande med att framhålla att vi hyser
den bestämda uppfattningen att arbetsgivarna
både inom det privata näringslivet
och i allmän tjänst måste
hjälpa till att skapa en meningsfull och
avlönad sysselsättning åt den äldre
handikappade arbetskraften. Jag fritog
inte heller det allmänna i detta sammanhang,
alltså statliga företag och liknande.
De har enligt vår uppfattning
samma ansvar. Då kan det väl inte
vara något fel att påpeka, att det inte
får vara ett ensidigt ansvarstagande
från samhällets sida att med vissa åt -

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. arbetsmarknadspolitiken
gärder ge ett effektivt stöd då människor
blir friställda. Även företagsamheten
skall känna ansvar i detta sammanhang.

Sedan vill jag ställa en liten fråga
till herr Wallmark. Även sedan ATPpensionen
införts förekommer inom
vissa företag så kallade trotjänarpensioner.
För varje krona som ATP-pensionen
höjs trappar man ned förmånerna
i trotjänarpensionen, alltså det
pensionssystem som företaget självt
har byggt upp för sina anställda. Anser
herr Wallmark att det är en riktig åtgärd?
Är det ett tillräckligt ansvarstagande
från de privata arbetsgivarna att
göra på det sättet?

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först säga några
ord om ansvarsfrågan.

Herr Paul Jansson har uppfattat det
så som om man har uttalat att det skulle
vara fråga om ett ensidigt ansvar för
samhället att sörja för dem som eventuellt
blir friställda. Jag vet inte om
någon har påstått detta. I så fall är det
regeringens ledamöter som har talat
därom. Vi har ju med stor skärpa — i
varje fall har jag gjort det — framhållit
att företagen har ett ansvar och att
de skall ta det. Jag vill understryka att
herr Arne Geijer, efter de undersökningar
som Landsorganisationen har
gjort, har bekräftat vad jag har påstått
i detta sammanhang. Det torde vara tillräckligt
klarlagt. Den som har varit
med i dessa aktiviteter under ett antal
år vid olika företag och har upplevt
med vilket ansvar och med vilken vånda
företagsledningen diskuterar om den
är nödsakad att skära ned förmånerna
förvånar sig över att någon över huvud
taget kan tala om ansvarslöshet i
detta sammanhang.

Jag delar den uppfattning som jag
förmodar att herr Paul Jansson hyser,
nämligen att den första för svar slinjen
ligger i företaget. Det är vi tydligen

överens om. Med detta följer dock en
rad konsekvenser, som herr Paul Jansson
är tvungen att acceptera. Den första
konsekvensen är att företagen skall ha
möjligheter att ta detta ansvar.

Statsrådet Johansson talade för en
stund sedan med stor emfas om de sysselsättningsskapande
åtgärder som regeringen
har vidtagit bl. a. genom att
frisläppa investeringsfonderna. Vad är
investeringsfonder för någonting? Det
är uppsamlade vinstmedel som har
sparats i företagen och som dessa nu
kan använda. Men vad föreslår socialdemokratiska
partiet i sitt näringspolitiska
program? Jo, en nedskärning
av företagssparandet, vilket i realiteten
skulle innebära att det inte längre kommer
att finnas någon buffert i företagen
för att kunna motstå eventuella konjunkturavmattningar.
Konsekvensen av
detta är att företagen skulle upphöra
att vara den första försvarslinjen vid
en konjunkturnedgång. Såvitt jag förstår,
kan herr Jansson inte ge det programmet
sin anslutning, om han samtidigt
instämmer i mitt påstående att
företagen skall vara första försvarslinjen.
För att kunna upprätthålla en försvarslinje
måste man ju ha en reserv att
ta av.

Att trotjänarpensionerna är en ren
förhandlingsfråga vet förmodligen herr
Jansson lika bra som jag, sedan man
antagit ett pensionssystem som följer
helt andra spelregler. Normalt uppgår
trotjänarpensionerna inte till mer än
1 200 å 1 500 kronor per år, så det är
i och för sig inte några stora summor
som lämnas den vägen, men jag vill
betona att detta, såvitt jag förstår, är
en fråga som får avgöras genom förhandlingar
mellan fackorganisationerna
och arbetsgivarna. Jag kan förstå att
det finns företag som anser sig ha svårigheter
att fortsätta med frivilliga understöd
till pensionärer, när de samtidigt
måste avskeda personal och ställa
den helt utan försörjning. Det är ett
svårt val, som man inte utan vidare tar
ställning till.

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

Herr JANSSON, PAUL, (s) kort genmäle: Herr

talman! Beträffande investeringsfonderna
bör vi komma ihåg en
sak som herr Wallmark medvetet uraktlät
att nämna, nämligen att när fonderna
släppts fria så får de användas
obeskattade. Det betyder ju mycket
för näringslivet att få använda dessa
pengar till investeringar utan att betala
skatt för dem. Det är en avsevärd favör
som företagen har i detta sammanhang.

Jag vill hänvisa till vad Volvochefen
Engellau sade i en intervju i tidningen
Veckans Affärer, som herr Wallmark
kanske känner till. Direktör Engellau
påpekade där att tack vare regeringens
politik med investeringsfonder har
Volvo kunnat byggas upp till det företag
det i dag är. Han sade samtidigt att
han framhållit detta vid så många tillfällen,
att det finns personer som påstår
att han skulle tillhöra det socialdemokratiska
partiet. Just tack vare
systemet med investeringsfonderna har
man alltså kunnat bygga ut Volvo och
göra det till det slagkraftiga företag
som det är i dag. Hade inte investeringsfonderna
funnits, så hade Volvokoncernen
enligt direktör Engellau än
i dag varit ett litet företag.

Genom de insatser som görs i arbetsmarknadspolitiskt
avseende — ett område
där vi, som jag sade tidigare, i år
satsar 40 procent mera än under förra
budgetåret — genom politiken med lokaliseringsstödet,
genom investeringsfonderna
och på annat sätt sker en medveten
satsning från samhällets sida för
att råda bot mot de svårigheter som vi
möter i samband med strukturomvandlingen
i vårt land.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga att
beträffande investeringsfonderna råder
det inga delade meningar. Vi har alla
sagt att dessa utgör ett utmärkt instrument.
Anledningen till att fondmedlen
är skattefria är att företagen inte dis -

Ang. arbetsmarknadspolitiken
ponerar över dem när de själva vill
utan uteslutande när regeringen vill.
Vad jag talade om är den framtidsmelodi
som socialdemokratiska partiet
spelat upp, vilken innebär att företagen
inte skall få några vinstmedel över för
att bygga upp investeringsfonder. Vi är
alltså överens om att de behövs.

Herr Engellaus uttalande hade ju
herrarna med sig som en cirkulärskrivelse
från partikansliet när ni var ute
och debatterade med oss — och jag antar
att alla läste upp det med stor förtjusning.
Men detta är ju att slå in öppna
dörrar — vi håller helt med om
att investeringsfonderna är ytterst
lämpliga. Jag tycker bara att när socialdemokraterna
talar om Volvo skall
de erinra sig vilken uppfattning handelsministern
hade då Volvo ville låna
lite pengar för att exportera sina
bilar. Vid det tillfället gjorde man den
verkligt strålande bedömningen att det
var en dödfödd historia att försöka exportera
bilar till USA. Detta var socialdemokratisk
handelspolitik i sin prydno.

Fru LANDBERG (s):

Herr talman! När det gäller utvecklingen
på svensk arbetsmarknad är man
nu överens om att vi även i framtiden
har att räkna med förändringar inom
näringslivet och därmed följande omställningar
och friställning av arbetskraft.
En av åtgärderna för att omställa
arbetskraften är att utbilda den
genom omskolningsverksamhet, vilket
i dag har understrukits av inrikesministern
här i kammaren. I motionsparet
I: 334 och II: 410 har vi tagit upp
frågan om grunderna för de bidrag
som utgår vid omskolning.

Det var på initiativ av statsutskottet
som riksdagen år 1964 beslöt hemställa
om föreskrifter som var mindre generösa
än de tidigare gällande. Uppenbart
negativa verkningar av denna
ändring har påvisats av arbetsmarknadsverket.
De bidrag som för närva -

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. arbetsmarknadspolitiken

rande kan beviljas på grund av de
1964 ändrade bestämmelserna anses
särskilt av gifta kvinnor i många fall
alltför små för att ge en rimlig kompensation.
Detta framhåller arbetsmarknadsstyrelsen
i år i sina petitaäskanden.
Där påpekas vidare, att eftersom
det särskilt mot bakgrunden av prognosen
för utvecklingen av arbetskraftstillgångarna
måste framstå såsom synnerligen
angeläget att undanröja hinder,
vilka försvårar en ökad yrkesverksamhet
bland gifta kvinnor, bör grundbidraget
helt undantas från sådan reducering.
I LO:s arbetsmarknadspolitiska
program har samma mening kommit
till uttryck. I riktlinjerna för arbetsmarknadspolitikens
framtida utformning
har vidare departementschefen uttryckligen
framhållit, att någon särbehandling
efter arbetstagarens kön inte
bör komma i fråga när det gäller de
arbetsmarknadspolitiska medlens användning.

Eftersom vårt motionsyrkande sammanfaller
med yrkandet i reservation
10 kommer jag att stödja denna reservation.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet när
herr Paul Jansson refererade direktör
Engellaus uttalande om investeringsfondernas
betydelse för Volvo. Herr Jansson
accepterar tydligen detta uttalande,
och det är utomordentligt glädjande
att en representant för regeringspartiet
alltså medger att ett högt företagssparande
har stor betydelse. Ty vad är
det som har främjat Volvos utveckling?
Jo, det är just möjligheterna till
ett eget sparande i dessa investeringsfonder.
Om man tror på herr Engellaus
uttalande att Volvo hade varit ett litet
företag därest det inte tack vare skattelättnader
kunnat samla ett stort eget kapital
i investeringsfonderna, då måste
man väl också rent generellt medge att
den ekonomiska politiken bör stimulera
företagssparandet.

Det är utomordentligt bra att en av
regeringspartiets företrädare har velat
slå fast detta i dagens debatt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls till en
början utskottets hemställan i punkten
1.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten 2 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Virgin m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 63 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde

rösträkning, verkställdes nu votering

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

medelst oniröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —106;

Nej— 19.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På särskilda propositioner bifölls
därpå vad utskottet i punkterna 3 och
U hemställt.

Sedermera gjordes i enlighet med de
rörande punkten 5 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
bifall till motionerna I: 4 och II: 7, såvitt
nu vore i fråga; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Härefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna 6—8
hemställt.

I fråga om punkten 9, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Per Jacobsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 63 punkten
9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

5 Första kammarens protokoll 1968. Nr 19

Ang. arbetsmarknadspolitiken

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst oniröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 47.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de angående punkten 10 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Per Jacobsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 63 punkten
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. arbetsmarknadspolitiken

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej — 42.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande punkten 11
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Per Jacobsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 4 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 63 punkten
It, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej —41.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å punkten 12, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Per Jacobsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 5 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 63 punkten
12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —84;

Nej — 48.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

På gjord proposition bifölls härefter
utskottets i punkten 13 gjorda hemställan.

I vad gällde punkten li, yttrade vidare
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 63 punkten
14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 6
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till eu början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
!

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej — 41.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännanagivit,
att de avstode från att rösta.

På särskilda propositioner bifölls därefter
vad utskottet i punkterna 15 och
16 hemställt.

Ang. arbetsmarknadspolitiken

Vidare gjordes enligt de beträffande
punkten 17 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Per Jacobsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 7 betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Härefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna 18 och
19 hemställt.

Rörande punkten 20, anförde nu herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 8 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 63 punkten
20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 8
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, Nils Eric,

begärde rösträkning, verkställdes

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. arbetsmarknadspolitiken
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej —41.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

I vad anginge punkten 21 gjorde herr
talmannen propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Virgin in. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 9 betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 63 punkten
21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 9 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 62.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På särskilda propositioner bifölls
därpå vad utskottet i punkterna 22—24
hemställt.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten 25
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Per Jacobsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 10 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 63 punkten
25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 10
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 46.

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna 26
och 27 hemställt.

Beträffande punkten 28 gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Per Jacobsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 11 betecknade reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Därpå gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten 29 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 12
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 63 punkten
29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 12
betecknade reservationen.

Ang. arbetsmarknadspolitiken
Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 43.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna 30—33
hemställt.

Angående punkten 34, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Virgin
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 13
betecknade reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 63 punkten
34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 13 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. arbetsmarknadspolitiken

funnos vid omröstningens slut rösterna
liava utfallit sålunda:

Ja —102;

Nej —- 22.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad rörde punkten 35 gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Per Jacobsson in. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 14 betecknade reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls därefter
utskottets i punkten 36 gjorda hemställan.

I avseende å punkten 37 gjorde herr
talmannen propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 15
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 63 punkten
37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 15
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —89;

Nej —- 41.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därpå gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten 38
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Per Jacobsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 16 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 63 punkten
38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 16
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, Nils Eric,

begärde rösträkning, verkställdes

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —89;

Nej — 45.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de angående punkten 39 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 17
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 63 punkten
39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 17
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej — 42.

Ang. arbetsmarknadspolitiken

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
utskottets hemställan i punkten 40.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten 41 framkomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
18 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 63 punkten
41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 18
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —90;

Nej — 42.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. arbetsmarknadspolitiken

I fråga om punkten 42, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Virgin
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 19
betecknade reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt sitt utlåtande nr 63 punkten
42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 19 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—72;

Nej — 62.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna
43—48 hemställt.

Vidkommande punkten 49, yttrade
herr talmannen, hade yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Jacobsson, Per, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 20 a betecknade reservationen;
samt

3:o), av herr Gustafsson, Nils-Eric,
att kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i den av fru Elvy
Olsson m. fl. vid utlåtandet anförda,
med 20 b betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga desamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr
talmannen sig anse de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Per
Jacobssons yrkande.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, äskade
emellertid votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i
huvudvoteringen angående statsutskottets
utlåtande nr 63 punkten 49 antager
det förslag, som innefattas i den av
herr Per Jacobsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 20 a betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det
förslag, som innefattas i den av fru
Elvy Olsson m. fl. vid utlåtandet av -

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

Ang. anslag till

givna, med 20 b betecknade reservationen.

I)å emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —25;

Nej —21.

Därjämte hade 86 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 63 punkten
49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 20 a
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 39.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

fonden för idrottens främjande, m. m.
På gjord proposition bifölls härefter
utskottets hemställan i punkten 50.

Såvitt gällde punkten 51 gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Per Jacobsson in. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 21 betecknade reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Därefter gjordes enligt de rörande
punkten 52 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av fru Elvy Olsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 22 betecknade reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna 53—
55 hemställt.

Ang. anslag till fonden för idrottens
främjande, m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 59, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret
1968/69 till avsättning till fonden
för idrottens främjande jämte motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t, enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 3
januari 1968, föreslagit riksdagen att
till Avsättning till fonden för idrottens
främjande för budgetåret 1968/69 anvisa
ett anslag av 30 375 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 9,
av fru Segerstedt Wiberg och fru Hamrin-Thorell,
samt II: 10, av herr Hamrin

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.

i Jönköping m. fl., vari anhållits, att
riksdagen vid behandlingen av det av
Kungl. Maj:t begärda anslaget till fonden
för idrottens främjande måtte besluta,
att ingen del av detta anslag
skulle få disponeras för stöd åt boxningssporten,

dels de likalydande motionerna I: 65,
av herr Karl-Erik Eriksson m. fl., och
II: 99, av herr Sundkvist m. fl., vari
yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om Kungl.
Maj :ts medverkan till anordnandet av
ett riksomfattande lotteri — genom
Svenska penninglotteriet — vars avkastning
skulle avsättas till fonden för
idrottens främjande,

dels ock de likalydande motionerna
I: 118, av herrar Wirtén och Svanström,
samt II: 95, av herr Johansson i Växjö
och herr Westberg.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:118 och II: 95 i vad de avsåge
särskild medelsanvisning för höjt bidrag
till De handikappades riksförbund,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:118 och II: 95 i vad de
avsåge anslagsberäkningen till Avsättning
till fonden för idrottens främjande
för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under tionde huvudtiteln anvisa
ett anslag av 30 375 000 kronor,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 9 och II: 10,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 65 och II: 99.

Med hänsyn till att den internationella
olympiska kommittén beslutat
låta Sydafrika deltaga i årets olympiska
spel i Mexico — vilket beslut Sveriges
olympiska kommitté begärt omprövat
— hade utskottet å sid. 3 i det
tryckta utlåtandet anfört bland annat
följande:

»Om internationella olympiska kommittén
vidhåller sitt beslut syns det
tveksamt om ett svenskt deltagande i
olympiaden bör stödjas genom bidrag
av statsmedel. Det är därför utskottets
förhoppning att den åsyftade omprövningen
kommer till stånd och leder till
ändring av det tidigare beslutet så att
förutsättningar för en olympiad i traditionell
mening skapas.

Utskottet förutsätter att Kungl. Maj:t
ej fattar beslut i bidragsärendet förrän
klarhet vunnits om att det blir en olympiad
i traditionell mening.»

Reservationer hade avgivits

1) beträffande stöd åt boxningssporten a)

av herrar Kaijser (h), Nyman (fp),
Edström (fp), Thorsten Larsson (ep),
Gustafsson i Skellefteå (fp), Källstad
(fp) och Westberg (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
3 hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 9 och II:
10 besluta, att förevarande anslag icke
skulle få disponeras för stöd åt boxningssporten; b)

av herr Johan Olsson (ep), utan
angiven mening;

c) av herr Eliasson i Sundborn (ep),
likaledes utan angiven mening;

2) av herrar Edström (fp), Thorsten
Larsson (ep), Johan Olsson (ep), Eliasson
i Sundborn (ep), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Källstad (fp), Westberg (fp)
och Sjönell (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 4
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 65 och II: 99 hos
Kungl. Maj :t hemställa om åtgärder för
anordnande genom Svenska penninglotteriet
av ett riksomfattande lotteri, vars
avkastning skulle avsättas till fonden
för idrottens främjande;

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

Ang. anslag

3) av herrar Virgin (h), Kaijser (h),
Ottosson (h), Bohman (h) och Björkman
(li), vilka ansett, att den del av utskottets
yttrande på s. 3 i det tryckta
utlåtandet, som började med orden »Om
internationella» och slutade med »traditionell
mening» bort hava följande lydelse
:

»Det är utskottets förhoppning att
den åsyftade omprövningen kommer till
stånd och leder till ändring av det tidigare
beslutet så att förutsättningar
skapas för en olympiad i traditionell
mening.»

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! Till statsutskottets utlåtande
nr 59 angående anslag till fonden
för idrottens främjande har fogats
tre reservationer, och jag vill här kommentera
reservation nr 3 som är lämnad
av utskottets högerledamöter.

I anslaget för idrottens främjande
ingår medel för Sveriges deltagande i
olympiska spelen i Mexico. Utskottets
majoritet har här ställt vissa villkor för
denna medelsanvisning.

Vid frågans behandling i femte avdelningen
var vi helt eniga om att den politik
som för närvarande föres i Sydafrika
är oförenlig med de olympiska
spelens grundläggande idéer, och utskottsutlåtandet
i denna del är vi helt
överens om. Jag har däremot inte kunnat
acceptera två meningar på s. 3 i
utlåtandet. I den första meningen heter
det: »Om internationella olympiska
kommittén vidhåller sitt beslut synes
det tveksamt om ett svenskt deltagande
i olympiaden bör stödjas genom bidrag
av statsmedel.» Den andra meningen
lyder: »Utskottet förutsätter

att Kungl. Maj:t ej fattar beslut i bidragsärendet
förrän klarhet vunnits
om att det blir en olympiad i traditionell
mening.»

Genom detta ställningstagande anser
jag att utskottets majoritet har gjort en
politisk bindning av bidraget till idrotten,
som jag inte kan acceptera. Idrottsrörelsen
är ju med sina 1,8 miljon med -

till fonden för idrottens främjande, m. m.

lemmar en av våra största folkrörelser,
och jag tror att det skulle vara olyckligt
med en politisk inblandning i denna
rörelses sätt att agera.

Jag har i avdelningen förklarat, att
jag hyser fullt förtroende för idrottsledarnas
agerande när det gäller frågan
om vårt deltagande i olympiska
spelen i Mexico, och jag är övertygad
om att den omprövning som Sveriges
olympiska kommitté har begärt hos internationella
olympiska kommittén
skall komma till stånd.

En idrottsjournalist skrev häromdagen:
»Låt idrottsfolket själva bestämma
om vi skall starta i Mexico City eller
ej liksom de får i samtliga övriga
västerländska stater.» Jag kan helt instämma
i denna uppfattning.

Vi har av rapporterna de senaste dagarna
fått en bekräftelse på att internationella
olympiska kommittén var i
färd med att få en sådan ändring till
stånd att Sydafrika inte skall tillåtas
deltaga, och i dagens tidningar har vi
fått en bekräftelse på att majoritet är
säkrad för ett sådant beslut.

Detta utgör ju en bekräftelse på att
idrottsfolket känner sitt ansvar inför
den opinion, som ett stort antal länder
uttalat mot Sydafrikas politik och dess
sätt att diskriminera uttagningen av sina
representanter efter hudfärg. Jag
har en bestämd känsla av att idrottsfolket
genom sitt ställningstagande har
givit ett svar på den sydafrikanska politiken,
som bör vara en allvarlig tankeställare
för det landets politiker.

Men oavsett det resultat som olympiska
kommittén nu har kommit till
är jag angelägen påpeka att samma motivering,
som utskottsmajoriteten har i
den fråga som upptas i reservation 1 a,
nämligen att direktiv från statsmakternas
sida inte är lämpligt när det gäller
inriktningen av det ekonomiska stödet
till idrottsrörelsen, bör gälla även i fråga
om vårt deltagande i Mexico. Därmed
visar vi fullt förtroende för våra
idrottsledares förmåga att sköta sitt
fögderi.

Onsdagen den 24 april 1968

76 Nr 19
Ang. anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till reservation 3 och på övriga
punkter bifall till utskottets utlåtande.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! »Det vore oklokt om
ett sydafrikanskt lag ställde upp i de
19 :e olympiska spelen», så löd en kommuniké
häromdagen från internationella
olympiska kommitténs verkställande
utskott. Jag tycker att dessa ord har
varit förlösande både för oss här i riksdagen
och för en hel värld, som nu gläder
sig åt att på nytt få uppleva olympiska
spel och få so olika nationers
idrottsmän samlas på arenorna i Mexico
City i fredlig kamp.

Det vore oklokt att, som nu frågan
tycks lösas, här i riksdagen i dag ta upp
en ingående diskussion kring statsutskottets
utlåtande nr 59 och vad utskottet
uttalat om villkoren för statligt
anslag till Sveriges deltagande i olympiska
spelen. Apartheidpolitiken i idrottsligt
sammanhang har fått sitt svar:
»Rasdiskriminering och apartheid är
utan tvekan företeelser som är helt oförenliga
med de olympiska spelens grundläggande
idéer och en global samling
kring idrotten i fredlig anda.»

Jag hoppas, herr talman, att denna
utskottets skrivning är en engångsföreteelse.
Den var avsedd som ett stöd till
vår idrottsrörelse i dess svåra beslut
att deltaga eller icke deltaga i spelen
under förevarande förhållanden. Min
uppfattning är att det var väl motiverat
att utskottet skrev detta. Det var nödvändigt.
Jag vill yrka bifall till utskottets
skrivning på den punkten.

Jag står med på en reservation, nr 1 a,
beträffande stödet åt boxningssporten
och vill ta upp den frågan också. Under
de senaste fem åren som boxningssporten
diskuterats inom riksdagen har
Nordiska rådets utredning åberopats.
Nu liar den kommit, och den diskuterades
vid rådets sammanträde i Oslo i februari.

Vad blev resultatet av den utredningen?
I betänkandet sägs att boxningen
innebär betydande risker för hjärnskador
vid upprepade slag mot huvudet
och att säkerhetsföreskrifterna därför
behöver skärpas på 16 olika punkter.
Det är vad den expertgrupp av läkare
konstaterar, som på Nordiska rådets
uppdrag undersökt boxningens mediciska
skadeverkningar. Jag vet att denna
fråga kommer att behandlas i ett senare
anförande och därför skall jag inte
gå närmare in på detta spörsmål.

Statsutskottet skrev i sitt utlåtande i
fjol att de skadeverkningar som otvivelaktigt
kan uppkomma i samband med
amatörboxnings utövande bör följas
med särskild uppmärksamhet av läkarvetenskapen
och att effektiva åtgärder
bör vidtagas för att i så stor utsträckning
som möjligt minska de med boxningssporten
förenade skaderiskerna.
Ingen kan säga annat än att boxningssporten
sannerligen kommer att kringgärdas
med säkerhetsföreskrifter och
följas med uppmärksamhet som ingen
annan sport. Det är bl. a. detta som gör,
att utskottets majoritet är villig att förorda
statsmedel för amatörboxning även
i år och avslå motionerna som påyrkar
att statligt stöd inte bör utgå till amatörboxningen
därför att den medicinska
sakkunskapen betraktar den som hälsovådlig.
Bara detta, herr talman, att man
skall behöva ha 16 olika skyddsföreskrifter
för att kunna utöva denna
sport, tycker jag är talande nog för att
den är hälsovådlig och därför inte bör
understödjas med statsmedel.

Personligen tycker jag nu att amatörboxningen,
såsom en värdefull sport i
att fostra ungdom och ge den tillfälle
att få utlopp för sina aggressioner i ett
organiserat sammanhang i stället för
på annat sätt, är en myt precis som krig
har varit det intill vår tidpunkt. Dess
bättre har, tycker jag, många kommit
bort alltmer från att kriget är något som
stärker ett folk. Här har verkligen vår
tid, inte minst dess ungdom, reagerat på
ett sunt sätt. Borde vi inte kunna göra

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

Ang. anslag

det också när det gäller boxning över
huvud taget och myten om att den skall
vara så värdefull för ungdomens fostran? Sedan

har det här i riksdagen, herr
talman, utbildats en annan myt i samband
med boxningen, nämligen att riksdagen
inte bör bestämma om boxningen
skall ha statligt bidrag eller ej utan
överlåta åt Riksidrottsförbundet och
Boxningsförbundet att göra så.

Vi har i detta ärende även att diskutera
villkoren för anslaget till vårt
svenska deltagande i olympiaden i
Mexico. De allra flesta vill ju, att riksdagen
här skall gripa in. Jag skall villigt
erkänna, att det rör sig om två vitt
skilda frågor och att man kanske kan
lia olika uppfattning, därför att denna
fråga är så mycket viktigare än den
andra. I fråga om olympiaden är dock
majoriteten i utskottet övertygad om
att ett uttalande och ingripande från
riksdagen är nödvändigt, medan det
när det gäller frågan om anslag till boxningssporten
skulle vara principiellt
fel. Denna gång har jag faktiskt varit
konsekvent i båda frågorna. Jag anser
därför att riksdagen skall ha möjlighet
att då det gäller statligt anslag till
idrotten också såsom ett undantagsfall
i fråga om boxningen säga sin mening
om villkoren.

Om riksdagen säger ifrån att boxningen
inte skall ha statsanslag, får
medborgarna den rätta uppfattningen
om boxningens skadlighet. I annat fall
kan de tro att boxningen inte är så farlig,
ty staten skall väl inte uppmuntra
något som är hälsovådligt och som går
ut på att skada.

Den senaste SIFO-undersökningen har
visat att endast 30 procent av svenska
folket vill ge statsmedel till amatörboxningen.
Skall man då inte ta hänsyn till
folkets mening? Boxningen skiljer sig
ju från all annan idrottsverksamhet i
det att de i samband med boxning uppkomna
skadorna inte är att betrakta såsom
tillfälliga olycksfall utan ingår såsom
avgörande moment i tävlingen. Det

till fonden för idrottens främjande, m. m.

är verkligen förvånande att denna form
av s. k. sport har tolererats så länge av
riksdagen.

Jag vill, herr talman, med detta yrka
bifall till reservation nr 1 a som gäller
boxningen.

Beträffande reservation nr 2 om ett
riksidrottslotteri vill jag säga ett par
ord, eftersom mitt namn inte står med
under denna reservation.

Det innebär inte att jag ej förstår att
vårt lands idrottsrörelse är i starkt behov
av ekonomiskt stöd eller att jag ej
personligen vill medverka till att eventuellt
främja denna vårt lands största
ungdomsrörelse, inte minst då det gäller
de många idrottsföreningarna i våra
glesbygder. Jag tror att de har det mycket
besvärligt, och de behöver all hjälp.
Men jag blev under behandlingen av
ärendet inom femte avdelningen övertygad
om att Svenska penninglotteriet
för närvarande har stora svårigheter
att finna avsättning för alla lottsedlar.
Det existerar i dag ett större köpmotstånd
när det gäller lotter än tidigare.

Det kunde vederbörande föredragande
upplysa oss om. Han berättade om
att cirka 50 000 lotter varje månad kommer
tillbaka för att distribueras till
andra orter och andra kommissionärer,
som kanske har större möjligheter
att få ut dessa lotter. Så har inte varit
förhållandet tidigare. Det har gått mycket
lättare förr.

Samtidigt har jag inom samma avdelning
upplevt de stora krav som
ställts på statsmakterna då det gäller
kulturen och som vi i år inte har kunnat
tillmötesgå på grund av den ekonomiska
situationen. Vår kultur och våra
kulturella institutioner är också de mycket
starkt beroende av lotterimedel genom
dessa s. k. teaterlotterier.

Det var mot den bakgrunden jag tog
ställning och menade att vi ändå inte
borde låta ett idrottslotteri komma ut
på marknaden och kanske konkurrera
med andra lotterier och andra ändamål,
som lika väl som idrotten behöver medel
därifrån.

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.

Med det anförda vill jag, herr talman,
yrka bifall till reservation 1 a.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Sedan mer än tio år tillbaka
har vi här i riksdagen vid behandlingen
av statsanslaget till idrotten debatterat,
huruvida någon del av detta
anslag skulle gå till den vanart av idrott
som kallas boxning och som till skillnad
från all annan idrott inte har till ändamål
att stärka och förbättra fysisk kondition
och hälsa — det är ju därför
vi ger statsanslag -— utan tvärtom har
till ändamål att åstadkomma fysisk skada
och vanförhet.

Visst uppkommer skador även vid annan
idrott, såsom skidlöpning och ishockey,
men det sker på grund av
olyckshändelser. Boxningens höjdpunkt
är däremot knockout, dvs. att motståndaren
slås medvetslös och får en allvarlig
hjärnskada för livet. Det är inte här
fråga om någon olyckshändelse, utan
detta är boxningens mål — det är bara
genom knockout man verkligen kan bli
en framstående segrare.

Fram till 1966 redovisar den internationella
litteraturen omkring 300 dödsfall
i anslutning till boxningsmatcher,
därav två i Sverige. Det sista rapporterade
dödsfallet är, såvitt jag kunnat
finna, ett i London i februari i år, då
en ung engelsk amatörboxare avled
efter en tre ronders boxningsinatch, som
han förlorade på poäng, alltså inte på
knockout. Han blev i alla fall så hjärnskadad,
att han några timmar senare
avled. Och det gällde en amatörboxare
och en amatörmatch, inte någon proffsmatch.

I de tidigare debatterna har boxningsvännerna
alltid åberopat, alt man skulle
avvakta resultatet av den utredning, som
pågick inom Nordiska rådet över boxningens
skadeverkningar. Den utredningen
har nu blivit färdig, och det är
verkligen en förskräckande läsning.
Mest uppseendeväckande är slutsatsen
att amatörboxning ur hälsosynpunkt är

lika farlig och förkastlig som proffsboxning.
Att knockoutslagen ger svåra
skador som aldrig helt läks, det har vi
länge vetat. Men det nya är, att upprepade
småskador utan knockout, framför
allt hos unga amatörboxare, lätt ger
permanenta och betydelsefulla hjärnskador
för hela livet, även om symtomen
ibland inte kommer förrän många
år efteråt.

Utredningen föreslår nu en rad åtgärder
och säkerhetsföreskrifter för att
mildra boxningens skadeverkningar.
Ingen som inte fyllt 17 år skulle få gå
upp i ringen och riskera liv och hjärna,
ingen skulle få gå mer än en match
per dygn, ungdomar inte två dagar å
råd, tävlingsläkare skulle noggrant
övervaka och omedelbart stoppa match
»när särskild risk för hjärnskada föreligger»
— vem skall kunna avgöra det,
Vill jag inom parentes fråga — ingen
boxare skulle få matchas mot väsentligt
hårdare motståndare, handskar
skulle konstrueras som dämpade slageffekten,
man skulle bära skyddshjälm,
tandskydd, underlivsskydd — med andra
ord se ut som en gammal medeltidskämpe
i pansar — och ringens golv
skulle vara bolstrat.

Vad svarar nu boxningsexperterna på
detta? Jag citerar Harry Holmberg:
»Idén med dessa regler är horribel och
visar hur verklighetsfrämmande herrarna
i Nordiska rådet är. Det skulle betyda
att det blev omöjligt att arrangera
tävlingar och turnéer. Det bleve knockout
på hela boxningen.»

Jag är övertygad om att han har rätt.
Den publik som kommer för att se boxningsmatcher
vill se blod och lufta
sina aggressioner. Får den inte det, så
sviker den och intäkterna minskas, det
blir varken klubbpengar eller stora
proffsslantar. Och tjänar man inte de
stora pengarna, så försvinner det stora
intresset hos alla dem, som nu lever på
detta sätt att arrangera s. k. lagtillåten
misshandel.

Vad återstår då? Jo, antingen totalförbud
för ej blott proffsboxning utan även

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

Ang. anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.

amatörboxning, eller förbud för proffsboxning
samt föreskrift att amatörboxningen
skall följa dessa föreslagna regler.
Det sista är enligt min uppfattning
bäst, om det praktiskt går att genomföra,
ty därigenom bibehålies en bättre
kontroll över amatörboxningen, och
man kan möjligen påverka att skadorna
blir mindre, under förutsättning att
man iakttar dessa regler som boxningsledarna
inte tyckte var så vidare bra.

Utlåtandet från Nordiska rådets expertgrupp
har skickats på remiss till
en mängd olika sakkunniga. Bl. a. har
riksåklagaren i Sverige fått utlåtandet
på remiss, och han har i sitt svar sagt,
att endast genom ett totalförbud för
boxning kan man komma till rätta med
de nackdelar som är förenade med boxningssporten.
Liksom på Island bör vi
därför även i Sverige införa förbud för
all boxning, såväl amatör- som proffsboxning.
Ett förbud enbart för den professionella
boxningen skulle vara av
begränsat värde, säger riksåklagaren vidare.
Han fortsätter med att framhålla,
att riskerna för hjärnskador är betydande
även för amatörboxarna. Medan det
totala antalet proffsboxare i Danmark,
Norge, Finland och Sverige bara är 50,
är antalet amatörboxare närmare
10 000, många av dem i ung och känslig
ålder. Även träningsboxning bör förbjudas,
anser riksåklagaren, ty det är
ingen lämplig motion och inget gott sätt
att lära sig självförsvar.

En SIFO-enkät, som omfattade cirka
1 200 personer här i landet i åldern 18—
75 år och som gjordes för ett par veckor
sedan, visar att drygt hälften eller
51 procent vill förbjuda afl boxning,
medan 16 procent nöjer sig med förbud
enbart för proffsboxning. Det är bara
40 procent, som inte vill förbjuda boxning
i någondera formen. Men bara 30
procent, mindre än en tredjedel, vill
vara med om statsanslag till amatörboxningen,
alltså ännu färre än de som
inte vill förbjuda misshandeln.

Detta är uppfattningen i samhället;
vi riksdagsmän borde därigenom ha

fått ett intryck av att man nu börjar
inse, vilken misshandel och vilket elände
det är att tillåta en sådan vanart av
sport som boxningen utgör.

Det är emellertid egentligen inte den
frågan, vi skall disktuera i dag utan
dagens akuta problem, nämligen statsbidrag
till boxningen eller inte. Skall
verkligen sådan misshandel få bedrivas
med statsunderstöd?

Inom läkarkretsar blir man mer och
mer enig om att all boxning är en
olämplig och skadlig idrott, som inte
uppfyller den regel för all god idrott,
som har funnits alltsedan antiken,
nämligen att den skall verka stärkande
och uppbyggande på kroppen och
fostrande på själen. Boxning är icke en
sport värdig ett kultursamhälle.

I början av förra månaden behandlade
medicinska fakulteten i Lund detta
ämne. Den blev enig om att kräva att
all proffsboxning borde bli förbjuden
i lag och att samhället icke borde stödja
amatörboxningen genom anslag av allmänna
medel. Särskilt stötande ansåg fakulteten
proffsboxningen vara, eftersom
boxare och arrangörer gör stora ekonomiska
vinster på en sport, där som avgörande
moment ingår att åsamka motståndaren
skador som kan bli av allvarlig''
karaktär för vederbörande.

De medicinska skadeverkningarna av
boxningen är omfattande. Jag kanske
här inte behöver upprepa så mycket av
vad utredningarna därom visar. Det är
ju inte bara fråga om dessa knockoutslag,
som framkallar stora skador på
hjärnan och som kan leda till långvariga
sjukdomstillstånd. De upprepade slagen
och misshandeln leder ofta även till
psykiska defekttillstånd, s. k. punchdrunksvndrom,
med allvarlig psykisk
rubbning och ofta höggradig invalidisering.
Vi får också allvarliga skador,
när boxaren stundom faller baklänges,
eftersom skadorna på baksidan av hjärnan
ofta blir höggradigt hjärnvävnadsdestruerande
och allvarliga för hälsotillståndet
i framtiden.

Jag har talat med flera läkare som

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.

har haft hjärnskadade boxare under behandling.
Samtliga är helt enkelt upprörda
över att vårt kultursamhälle verkligen
fortfarande godkänner en sådan
form av svår misshandel.

Det är inte bara boxarna själva som
skadas och dör. Samhället som sådant
och främst ungdomen skadas allvarligt
genom den våldsmentalitet och den
aggressivitet mot medmänniskor som
stimuleras genom boxningsuppvisningarna.
Vi har sannerligen även utan boxningens
stimulans tillräckligt med brutalitet
och våldsmentalitet i dagens
samhälle. Tänk om alla de ungdomar,
som med glöd och övertygelse demonstrerar
mot våld, misshandel och krig
ute i världen, även kunde medverka och
demonstrera mot de former av våld
och misshandel, som vi har i vårt eget
land — mot boxningen. »Charity begins
åt home», säger engelsmännen, och det
är så sant som det är sagt. När vi skall
bekämpa våldsmentalitet och misshandel
i världen skall vi börja bekämpa
de former därav som vi har hemma hos
oss själva Allra minst bör man stimulera
misshandel och våldsmentalitet
med statsbidrag.

Detta är motiveringen till att mitt
namn står under reservation 1 a till statsutskottets
utlåtande nr 59, och med den
motiveringen ber jag att få yrka bifall
till denna reservation 1 a.

Jag ber också att få yrka bifall till
reservation 2. Det gäller ju även att på
allt sätt söka främja övrig idrott —
utom boxningen. Våra idrottsorganisationer
behöver faktiskt på allt sätt få
bättre ekonomiska möjligheter. Detta
förslag att man genom Svenska penninglotteriets
försorg även skulle få
ett riksomfattande lotteri till förmån för
idrotten tycker jag är värd att stödja.

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Inledningsvis vill jag
uttrycka min tillfredsställelse över att
idrottsmännens träningsverksamhet kan
få fortsätta i Vålådalen i den anda och

med den inriktning som Vålådalens
skapare Gösta Olander med sådan framgång
hävdat. Den stiftelse som nu skall
överta verksamheten får ökade resurser
till sitt förfogande. Detta innebär
att man ur idrottslig synpunkt kan förvänta
att Vålådalen i fortsättningen
skall få än större betydelse för idrottens
utövare än under den period som
nu ligger bakom oss. Samtidigt är det
en hyllning till Gösta Olander och en
uppskattning av de storartade insatser
han gjort.

Idrottsutredningen har föreslagit att
3 miljoner kronor skulle ställas till den
nya styrelsens förfogande. Departementschefen
ger i princip sin anslutning
men föreslår för dagen ett anslag
på 1 miljon kronor samt ytterligare medel
när utredningar om de verkliga behoven
föreligger. Utskottet har anslutit
sig till departementschefens förslag och
i övrigt anslutit sig till en uppräkning
med 3 miljoner kronor, varigenom det
sammanlagda anslagsbeloppet blir
30 375 000 kronor.

Mot bakgrund av denna uppräkning
och vad som i övrigt anges i statsrådsprotokollet
om betydelsen av de handikappades
idrottsverksamhet har utskottet
icke ansett sig böra bifalla motionerna
1:118 och 11:95 om en höjning av
anslaget med 100 000 kronor för de handikappades
idrottsverksamhet. Inom
den totala anslagsramen ges förutsättningar
för en uppräkning av anslaget
till De handikappades riksförbund, som
bör kunna bli större än det belopp som
motionärerna föreslagit.

Sedan vi accepterat departementschefens
förslag beträffande anslaget till
idrottens främjande fann vi det också
naturligt att göra ett uttalande som en
följd av att under denna anslagsrubrik
medel upptas till Sveriges deltagande i
olympiaden i Mexico. Med hänsyn till
den politiska debatt som har förekommit
inom de internationella idrottsorganisationerna,
huruvida Sydafrika
skulle få delta eller ej i de olympiska
spelen, var vi inom avdelningen liksom

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

Ang. anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.

senare inom utskottet eniga om att ett
uttalande borde göras, där riksdagen
även hade möjlighet att ange villkor för
vårt eventuella deltagande i olympiaden.
Vi önskar från utskottsmajoritetens
sida markera att om Sydafrika mot
förmodan skulle delta i de olympiska
spelen, borde anslagsfrågan omprövas.
Högern har ej kunnat ansluta sig till de
formuleringar som utskottets majoritet
har angett. Man tycks spåra en betydande
försiktighet från högerns sida när
det gäller att klart markera avståndstagande
från apartheidpolitiken.

Utskottsmajoriteten har genom sin
formulering klart velat säga ifrån att
om internationella kommittén vidhåller
sitt beslut, synes det tveksamt om ett
svenskt deltagande i olympiaden bör
stödjas genom bidrag av statsmedel.

Genom sitt ställningstagande har utskottsmajoriteten
klart markerat en
principiell ståndpunkt. Det hade ur den
synpunkten varit av värde om även
högern kunnat ge sin fulla anslutning
på samma sätt. Med det beslut som
olympiska kommitténs exekutivkommitté
under de senaste dagarna fattat
står det redan nu klart att Sydafrika
kommer att ställas utanför olympiaden
— ett beslut som självfallet hälsas med
tillfredsställelse. De röster som erfordras
för att ställa Sydafrika utanför har
redan säkrats. Enligt dagens uppgifter
torde i stort sett samtliga inkomna
meddelanden visa att Sydafrika har
ställts utanför långt innan alla röster
har inkommit. Det är glädjande att notera
den utveckling som har skett, men
detta visar också att utskottsmajoriteten
var inne på rätt väg, när den ansåg
att ett särskilt uttalande borde fogas
till detta utlåtande.

När man i övrigt i anslagsfrågorna
haft att ta ställning till vilka anslagsbelopp
som skall utgå, har man som vanligt
kommit in på ett par frågor som
tidigare har diskuterats i kammaren
under flera år. Reservanterna har redan
angett, att frågan om bidrag till
boxningens främjande har diskuterats

6 Förslå kammarens protokoll 1968. Nr 19

under många år. Jag vågar göra det påståendet
att man egentligen ingalunda
har tillfört debatten så många nya argument.
Reservanterna hänvisar till vad
den genom Nordiska rådets försorg genomförda
utredningen har utvisat, men
å andra sidan kan också sägas att de
föreskrifter som Nordiska kommittén
förordat egentligen redan har tillämpats
inom vårt land när det gäller boxningssporten.
Herr Nyman tyckte att
det var märkvärdigt att det skulle behövas
så många som 16 olika bestämmelser
för att reglera åtgärderna för
boxningen. Jag vill på denna punkt säga
att det när det gäller all idrott alltid
förekommer vissa bestämmelser för hur
utövarna av den ena eller andra
sporten skall bete sig. Jag tror inte att
de 16 föreskrifterna i och för sig på
något sätt bör verka avskräckande. Vi
som har företrätt och företräder utskottsmajoritetens
uppfattning i den
här frågan har ju liksom tidigare hävdat
den uppfattningen att idrottsrörelsen
själv bör få avgöra på vilket sätt
medlen skall disponeras.

Anslaget till Boxningsförbundet rör
sig om 70 000 kronor. Jag tror att det
är riktigt att man hårdare markerar att
anslaget inte bara avser boxningssporten
som sådan utan också den utbildningsverksamhet
som bedrivs inom Boxningsförbundet.
Inte minst ungdomsverksamheten
har ju stora fördelar av
att resurser ställs till förfogande för
utbildning av ledare osv.

Majoriteten har tidigare hävdat den
uppfattningen att den kontrollen över
boxningen är riktig, och vi har ingen
anledning att ändra på den.

Vi har tidigare sagt att genom den
kontrollen kan vi via Boxningsförbundet
följa boxningen och påverka de
skyddsbestämmelser som tillämpas.
Även reservanterna har ju ansett att det
är fullt i sin ordning att man nu har
mer skyddsbestämmelser än tidigare.

I det här sammanhanget skulle jag
inte bara kunna referera till Nordiska
rådets utredning och den Nordiska

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.

kommitténs uttalande. Det är ju också
rätt intressant att citera något av vad
Riksidrottsförbundet och Boxningsförbundet
själva säger i sina yttranden om
verksamheten och där ger man ju uttryck
bl. a. från Svenska boxningsförbundet
åt uppfattningen att »denna
grundsyn från motionärernas sida är
enligt vår uppfattning helt felaktig och
strider dels mot de demokratiska principer
efter vilka vårt samhälle är uppbyggt,
dels också mot de gängse vedertagna
idrottsliga grundlagarna även
om hänsyn tages till de medicinska frågorna
i sammanhanget».

Jag tror sålunda att man kan få fram
olika synpunkter när det gäller att bedöma
skadeverkningarna eller vad man
nu vill säga om boxningen och dess utövning.
Vi har från majoritetens sida
inte funnit anledning att ändra vår inställning,
och därför har vi, herr talman,
även i år förordat att medlen
skall disponeras av Riksidrottsförbundet
på sätt som har skett under tidigare
år.

Det finns i anslutning till detta yttrande
en ytterligare reservation där
man kommer tillbaka till frågan om
idrottslotteriet. Där vill jag understryka
vad herr Nyman tidigare var inne
på, nämligen att den föredragning som
vi hade i utskottet gav full klarhet i att
det är ganska trångt på lotterimarknaden
för närvarande. Man säljer inte ut
Penninglotteriets lotter, och även andra
lotterier har det besvärligt med sin
försäljning. Vissa stora organisationer
har helt avstått vad gäller varulotterierna.

Med detta utredningsresultat för
ögonen har utskottsmajoriteten ansett
att man inte nu bör förorda att man
skall skapa ett idrottslotteri som skall
skötas av Penninglotteriet. Därför yrkar
vi avslag på de motionerna.

Jag ber till sist, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag på
samtliga punkter.

Herr OTTOSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade talesman
herr Larsson har här angripit högerpartiet.
Han säger att vi har tagit
avstånd från den politik som för närvarande
bedrivs i vårt land beträffande
Sydafrika. Jag beklagar herr Larssons
uttalande, ty det stämmer inte alls
med det utskottsutlåtande som vi gemensamt
har utformat i den deien. Vi
har ett gemensamt uttalande som fördömer
rasdiskrimineringen och apartheidpolitiken,
och vi säger samtliga i
avdelningen att denna politik är oförenlig
med de olympiska spelens grundläggande
idéer.

Nu har vi reserverat oss mot att göra
en politisk bindning'' av de pengar som
inom detta anslag är avsedda för deltagandet
i olympiaden i Mexico. Att vi
just i dag har kunnat få klarhet i att vi
får en olympiad i Mexico är kanske ett
ganska lyckligt sammanträffande, vågar
jag säga, för både utskottsmajoritet
och reservanter. Men jag har en bestämd
känsla av att detta inte har skett
genom några politiska insatser, utan vi
har väl en mycket stor anledning att
tacka idrottsfolket för att man bär kunnat
ordna detta. Det innebär att vi
även i fortsättningen kan hysa förtroende
för våra idrottsledare.

För övrigt har jag inte mig bekant
att man i något västerländskt land har
gjort någon politisk bindning av anslag
som har med idrott att göra i ett
sådant sammanhang. Om man skulle
göra en sådan politisk bindning, då
hade det enligt mitt sätt att se, herr
Larsson, funnits många, många anledningar
under årens lopp i samband med
denna bidragsgivning, ända från olympiaden
1936, som hölls i Berlin.

Herr NYMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att vi måste
göra en klar åtskillnad mellan vårt förhållande
till apartheidpolitiken och
skrivningen i reservationen, där man
diskuterar om regeringen och riksdagen
skall besluta om anslagets utnytt -

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

Ang. anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.

jande eller om man skall överlåta detta
helt till idrottsorganisationen. Vad gäller
behandlingen av den här frågan inom
avdelningen har det inte för min
del varit oklart på något sätt att högern
är på precis samma linje som vi
alla andra i att ta avstånd från apartheidpolitiken.
Jag vill erinra utskottets
talesman om att herr Ottosson faktiskt
föreslog en skärpning av skrivningen
på denna punkt, som vi sedan tog bort.
Då var herr Ottosson villig till en skärpning
just vad gäller apartheidpolitiken.

Herr Larsson anförde att det inte
förts fram så många nya argument i debatten
kring boxningen. Det kan kanske
vara så, men herr Larsson har inte
själv fört fram någonting nytt, och jag
tycker att motståndet i dag mot oss
som kämpar för den här frågan är ovanligt
svagt.

Beträffande min förvåning över att
man måste ha 16 olika bestämmelser
för att gå upp och slåss som amatörboxare
så menar herr Larsson att det
också finns bestämmelser och regler för
andra idrottsgrenar. Visst finns det sådana,
men tala om för mig, herr Larsson,
var det eljest finns 16 sådana rigorösa
bestämmelser som gäller för att
man över huvud taget skall få vara med
om att idka denna s. k. boxningssport.
I frågan om att idrotten själv skall avgöra
medlens fördelning till olika organ
framhöll jag att det är litet inkonsekvent,
när man å ena sidan vill ingripa
då det gäller anslaget till olympiska
kommittén och från riksdagens
sida ställa vissa villkor, och å andra
sidan inte vill ingripa då det gäller vissa
villkor för att ge medel till boxningssporten.
Detta är inte konsekvent. Jag
tycker att det finns tillfällen då man
från riksdagens sida skall säga ifrån.
Ett sådant tillfälle finns också när det
gäller medel till amatörboxning.

Herr talmannen tillkännagav, att
anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag hör till dem som
anser att det är helt korrekt att vi inte
ger anslag till Sveriges deltagande i de
olympiska spelen för den händelse Sydafrika
tillätes delta. De idéer som olympiska
spelen representerar kan icke
förenas med apartheidpolitiken och
den våldspolitik som Sydafrika för. Det
är således riktigt att under sådana förhållanden
icke ge något anslag.

Som herr Nyman redan påpekat innebär
detta ställningstagande att man
har slagit hål på myten att riksdagen
inte kan ta ställning till hur de anslag
användes som lämnas till idrotten. Man
har som vanligt sagt att boxningen skall
ha ett anslag under hänvisning till att
Riksidrottsförbundet självt skall äga att
bestämma liur anslag över huvud taget
fördelas. Då tar man föga hänsyn
till den utredning som har företagits
på Nordiska rådets initiativ och som
det här redan har talats om.

Herr Herbert Larsson gjorde enligt
min åsikt ett djärvt påstående när han
sade att det inte har förts fram något
nytt i fråga om boxningens skadeverkningar.
Jag vill erinra honom om ett
uttalande av landets justitieminister,
som ingick i ett anförande som han höll
i Nordiska rådet: »Jag skulle dock kanske
vilja gå ännu längre än vad fru
Gärde Widemar gjort och säga att de
utredningar som nu gjorts klart visar
vilka skadeverkningar som denna form
av offentlig misshandel medför. Min
ståndpunkt kommer därför att vara helt
klar inför de förhandlingar som Danmarks
regering enligt svaret kommer
att inbjuda till. Åtminstone den form
av offentlig misshandel som s. k. professionell
boxning innebär skall förbjudas.
Huruvida det skall få återverkningar
också på amatörboxningen är en
sak som vi kanske får fundera på ytterligare.
Jag tycker att vi skandinaviska
länder kan förena oss med Island
i det förbud som detta landet sedan
länge har. Jag kommer vid förhandling -

6t Första kammarens protokoll 1968. Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.

arna att driva denna ståndpunkt.» Han
talar alltså om offentlig misshandel.

Skall vi, samtidigt som det talas om
att förbjuda den professionella boxningen,
uppmuntra en idrottsgren som
lever främst tack vare den professionella
boxningen? Det är ingen större
skillnad mellan den professionella boxningens
verkningar och amatörboxningens,
det framgår av utredningen.
Jag vill hänvisa till den undersökning
som finns med i den nordiska utredningen.
Den gäller tre amatörboxare av
vilka två har varit svenska mästare och
den tredje, enligt undersökningen, har
varit ännu mer framstående. Samtliga
har blivit alkoholister. De två mästarna
har upprepade gånger haft epilepliska
anfall, attacker av yrsel, medvetslöshet
och huvudvärk.

Det heter vidare: »Att förneka att
den upprepade traumatiseringen av huvudet
under boxningen givit kronisk
hjärnskada med psykisk defekt låter
sig inte göra. Något för boxningsskador
specifikt drag i deras sjukdomsbild har
å andra sidan inte påvisats.»

I annat sammanhang i utredningen
framhålles att det är svårt att säga om
det är aggressivitet, dålig social anpassning
eller själva boxningsskadorna
som gör att dessa defekter kommer
fram. Effekten av samtliga faktorer
tycks arbeta i samma riktning, nämligen
ett nedbrytande av karaktär och
intellekt.

Man bör kanske också, herr Larsson,
fästa sig vid de remissyttranden som
nu avgivits i samband med den nordiska
utredningen. Herr Edström har redan
citerat riksåklagarens yttrande,
som utmynnar i samma rekommendation
som justitieministern gav Nordiska
rådet, nämligen ett totalförbud mot boxning
av samma slag som det som 1956
infördes i Island.

Kammaråklagaren i Göteborg säger
i sitt yttrande: »Det kan ur juridisk synpunkt
ifrågasättas, huruvida en boxare,
som genom att utdela slag tillfogar sina
motståndare skador, härigenom gör sig

skyldig till straffbar gärning. För deltagarna
i en boxningsmatch gäller det,
att de genom korrekta slag mot motståndarens
kropp och huvud erhålla så
många poäng som möjligt eller att de
slå ut motståndaren. Det fordras för att
nå sådant resultat uppsåt att skada motståndaren.
För att ett misshandelsbrott
skall anses föreligga, fordras dock, att
gärningen är rättsstridig. Vid boxning
måste förutsättas, att det föreligger ett
samtycke från kontrahenterna, att de
skola träffa varandra med slag och
eventuellt också skada varandra med
slag. Enligt doktrinen anses det även
att rättsstridigheten bortfaller, där ett
samtyckte föreligger, dock ej i sådana
fall, då svår kroppsskada uppkommer.
Risk för att sådan skada skall uppkomma,
föreligger särskilt vid professionella
boxningar, vid vilka boxarna enligt
nuvarande regler sakna huvudskydd
och där rondantalet ibland kan uppgå
ända till 15. Särskilt vid olika titelmatcher
och matcher, där större penningbelopp
står på spel, är matchledningen
icke hågad att genast bryta matchen,
då en av boxarna är i klart underläge
och kanske redan mottagit upprepade
hårda slag, som skadat honom,
men vilka dock ej varit av den styrka,
att han slagits ut. Den boxare, som är i
överläge, tvingas då att överösa sin mer
eller mindre försvarslöse motståndare
med ytterligare hårda slag för att nå
ett slutligt avgörande. Det torde vara
uppenbart, att eu svår kroppsskada i
sådana fall kan uppstå och att en sådan
match intet annat är än en svår,
straffbar misshandel.»

Man kanske skall se det uttalandet
mot bakgrunden av de boxningsmatcher
som har anordnats i Göeborg. Får
jag i det sammanhanget erinra om att
den förre boxaren Ingemar Johansson
i samband med justitieministerns uttalande
slöt upp vid dennes sida och att
han då tog avstånd från såväl professionell
som amatörboxning. Enligt Ingemar
Johansson var båda boxningsarterna
farliga. Även om man inte tar yttran -

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

Ang. anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.

det för högtidligt så ger det dock en
viss belysning av denna s. k. sport.

Socialstyrelsen har denna gång ännu
inte hunnit avge sitt yttrande, men som
alla vet bär styrelsen tidigare sagt att
boxning är misshandel. Till socialstyrelsen
liar emellertid inkommit ett par
underremissutlåtanden som är intressanta
nog. De har avgivits av läkare. I
ett av dem framför den kände experten
i bl. a. boxningsfrågor, doktor Boris
Silfverskiöld, några synpunkter som förefaller
mig omöjliga att bortse ifrån
och som framför allt riktar sig till den
som säger att en fördel med amatörboxningen
är att man genom den kan få
bort folk från gatuslagsmål.

Han säger: »När det gäller amatörboxningen
har kommittén ansett att ett
mildrande av matchernas hårdhetsgrad
borde kunna ske utan att sportens existens
blev hotad. För denna sport har
anförts flera argument om vars värde
jag inte önskar yttra mig. Det har bland
annat i diskussioner sagts att man ersätter
gatuslagsmål med boxning. Unga
slagskämpar kommer in i en klubb och
blir påverkade av förståndiga ledare.
Även om man inte kan få ordning på
alla som söker sig till boxningen skulle
boxningen vara till nytta. Detta fordrar
emellertid en välordnad ekonomi med
statsunderstöd och inkomster från attraktiva
tävlingar. Ett ev. förbud skulle
kunna kringgås med ökad risk för skador
etc. Denna diskussion gäller väsentligen
sociala faktorer och boxningsproblem
som ligger utanför det neurologiska
området. En synpunkt bör dock framhållas;
hos en individ med asociala tendenser
kan dessa tendenser tänkas bli
ökade genom hjärnskador.» När man
alltså säger att man skall skydda den
asociala individen drar man in honom
i klubbar, där han utsättes för skador
som kan öka denna tendens. Jag hänvisar
till de två amatörboxarna.

Ledamoten av socialstyrelsens vetenskapliga
råd professor Erik Kugelberg
skriver i sitt yttrande om de skärpta bestämmelser
som man har talat om och

som skulle skydda mot boxningens skadeverkningar:
»De föreslagna åtgärderna
tillstyrkes både för amatörboxning och
professionell boxning. Ur medicinsk
synpunkt är det dock klart att hjärnskador
ej helt kan förebyggas på detta sätt,
eftersom i sporten ingår som ett viktigt
moment just att åstadkomma knock-out,
vilket innebär hjärnskada. Ur medicinsk
synpunkt kan alltså helt naivt endast
rekommenderas att förbjuda slag
mot huvudet.»

Mig förefaller det märkvärdigt om
kammaren skall ge anslag till en sport
som justitieministern, riksåklagaren,
socialstyrelsen och ett stort antal läkare
har betecknat som uppenbar misshandel.
I varje fall skall vi inte då i internationella
sammanhang göra anspråk
på att vara ett land som tar avstånd
från våld, ett land som med stolthet kan
säga att det vågar uttala sig om många
tragiska händelser ute i världen emedan
dessa föranletts av människor som hyllar
våldet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 1 a.

I detta anförande instämde herr Tistad
(fp) och herr Petersson, Erik Filip,
(fp) samt fru Hamrin-Thorell (fp).

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Debatten i dag om
idrottsanslagen har kommit att till stor
del koncentrera sig till boxningen, men
jag vill erinra om att det ju är en mycket
liten del av hela idrottsområdet,
och den andra, stora, betydelsefulla delen
fäster jag ännu större vikt vid, fastän
jag inte har något att invända emot
vad fru Segerstedt Wiberg sade nyss.
Jag skall inte orda mycket om idrottens
stora betydelse. Den har omvittnats så
många gånger tidigare från denna talarstol,
att man inte behöver tala om den
ytterligare. Det finns säkert inte någon
som förnekar att idrotten har en mycket
stor betydelse, men vad som alltid
är knappt för idrotten är anslagen. Vi

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.
har från centerpartiets sida under en
lång följd av år försökt att få fram öka -

de anslag till idrotten. Vi har väl lyckats
vid vissa tillfällen, men vi har ändå
inte fått så stora bidrag att vi kan säga
att idrotten kan klara sina affärer, utan
den dras fortfarande med stora svårigheter.

Vi har till detta års riksdag föreslagit
en annan form för bidrag, nämligen
anordnandet av ett idrottslotteri. Jag
anser att det vore en god idé för att
skaffa mera pengar till idrotten. Utskottets
talesman herr Herbert Larsson
har anfört att det är trångt på lotterimarknaden,
och det är egentligen det
enda skäl som anförts mot ett idrottslotteri.
Herr Larsson har inte i princip
tagit avstånd från anordnandet av
ett sådant lotteri. Jag vill framhålla att
idrotten har en mycket stor goodwill.
Gruppen aktiva utövare är stor, men
det finns en mycket större grupp av
främjare och intresserade kring idrotten,
och därför bör förutsättningarna
för ett idrottslotteri vara goda, därigenom
att så många gärna vill gynna
idrotten på olika sött.

Det kan hända att det är svårt på
lotterimarknaden för tillfället. Det kan
emellertid påvisas att Penninglotteriet
år 1965 omsatte 302 400 000 kronor, medan
det år 1966 såldes lotter för
304 800 000 kronor och 1967 för
334 400 000 kronor. Den sistnämnda siffran
är inte helt jämförbar med de båda
föregående, eftersom lottpriset ökat.
Det kan emellertid förtjäna att beaktas
att svenska folket 1967 gav ut ganska
mycket mera pengar än året före för att
köpa lotter i Penninglotteriet. I Teaterlotteriet
såldes 1965 lotter för 20 miljoner
kronor. 1966 uppgick försäljningen
till samma beloppp men 1967 hade den
ökat till 22 miljoner kronor. Det är
alltså inte alldeles entydigt att det skulle
vara hårt på lotterimarknaden, även
om bingo och andra spelformer tagit en
stor del. Med tanke på den stora goodwill
som jag nämnde tidigare, finner jag
det mycket sannolikt att ett idrottslot -

teri skulle utvecklas väl och ge idrotten
ännu större ekonomiska resurser.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets utlåtande med
den ändring däri som föreslås i reservation
nr 2.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Enligt min mening är
det glädjande att allt fler människor tar
avstånd från boxningen som sport i
den betydelse vi vill lägga i ordet. Med
förhoppning liar jag tagit del av justitieministerns
uttalande i frågan vilket
här nyligen refererades till. Med tanke
på de dokumenterade skadeverkningar
som boxningen så lätt leder till och den
tydliga tendens i tiden till avtrubbning
i människornas reaktion inför våldet,
vartill boxningen lämnar ett bidrag, vill
jag för min del inte medverka till att
detta slags »sport» i någon form stöds
med statsmedel. Tidigare har jag här i
kammaren röstat mot ett sådant stöd,
och jag gjorde det också vid årets behandling
av frågan i statsutskottet, men
på grund av något misstag återfinns jag
inte bland reservanterna.

Eftersom jag sålunda kommit att hänföras
till utskottsmajoriteten har jag velat
göra denna deklaration som en förklaring
till att jag vid den kommande
omröstningen kommer att stödja reservationen
på denna punkt.

Häri instämde fru Lundblad (s).

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag hade tänkt säga
några ord om boxningen, men innan jag
gör det vill jag framföra några reflexioner
som ger uttryck för en del rätt allvarliga
funderingar jag haft på senaste
tiden.

Idrotten skall ju beröra alla människor.
Den skall bidra till att skapa en
sund själ i en sund kropp. Den skall stimulera
till en aktiv verksamhet inom
så vida kretsar som möjligt. Den skall
inte i första hand syfta till att skapa

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

Ang. anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.

stjärnidrottsmän, även om jag förstår
det propagandamässiga värdet i deras
framträdande när det gäller att sprida
intresset för idrott och sport bland alla
människor. Men för mig är aktivt
idrottsintresse inte att sitta på läktaren
vid en idrottsplats eller framför TVskärmen
och följa någon idrottstävling.
För mig är det väsentliga att så många
människor som möjligt kan delta i idrotten.
De behöver inte utföra stjärnprestationer,
utan det väsentliga för dem är att
de kan utöva vad som skulle kunna kallas
för motionsidrott. Idrotten är något
för amatörer. Alla stora ekonomiska
transaktioner i samband med idrott är
avarter. Ur den synvinkeln har det köpslående
om idrottsmän som har förekommit
på den senaste tiden gjort ett
mycket obehagligt intryck på mig. Där
har det inte varit någon svårighet att få
fram mycket stora pengar. Att köpa
spelare för tre kvarts miljoner kronor,
som det med något av stolthet uppgavs
om en förening för någon tid sedan,
anser jag helt strida mot principerna
för det slag av idrott som skall få anslag
från staten.

Jag kan inte heller undgå att känna
olust inför den omständigheten att två,
kanske tre av våra på det internationella
idrottsfirmamentet framträdande
figurer har förekommit i så föga rekommenderande
sammanhang inom
den svenska kriminalvärlden. Jag är
övertygad om att detta beror på tillfälligheter,
och jag är övertygad om att
min uppfattning om idrotten såsom
den bästa av våra ungdoms- och folkrörelser,
såsom den som på ett alldeles
särskilt sätt skall stärka kroppen
och även fostra till laganda, kamratkänsla,
rättskänsla och uthållighet,
alltjämt skall vara berättigad. Jag tror
att dessa positiva värden alltid skall
finnas kvar hos idrotten. Jag har inte
kunnat underlåta att ge uttryck för de
reflexioner i denna riktning som jag
har gjort under den senaste tiden.

Så vill jag säga några ord om boxningen.
Herr Edström har ju initierat

och intressant behandlat boxningen ur
medicinsk synvinkel. I det avseendet
finns alltså inte så mycket att tillägga.
Jag vill bara understryka den mycket
samlade opinion från läkarhåll som
existerar på denna punkt.

Jag har förut påpekat att vi i alla
andra sammanhang alltid försöker att
ta reda på och skydda varje enskild
människa från olika skador som hon
kan råka ut för i vårt samhälle; i trafiken
och på andra håll. Vi försöker
komma åt miljöförhållanden, och vi
försöker hjälpa dem som har erhållit
skador. Vi försöker göra tillvaron så
dräglig som möjligt för de människor
som inte har utrustats helt normalt psykiskt
sett. Men när det gäller boxningen,
som vi vet kan åstadkomma skador på
centrala nervsystemet och medföra en
sådan avtrubbning av de psykiska funktionerna,
vill vi inte vara med om att
sätta stopp för skadorna. Vi vill t. o. m.
ge statsbidrag för att boxningen skall
få fortsätta.

Jag tycker de uttalanden som har
gjorts av justitieministern och riksåklagaren
m. fl. i dessa sammanhang är
mycket glädjande.

Det sägs att boxningen skulle ha särskilt
stor betydelse för vissa typer av
ungdomar, som skulle få utlopp för sina
aggressioner. Men måste inte detta vara
alldeles beroende på den allmänna
opinion i fråga om boxning som råder
i ett visst land? Varför skall det behöva
vara 4 000 boxare i Danmark, 2 000 i
Finland och 3 200 i Sverige när man
har bara 150 i Norge? Det bästa vore
om alla hoxare skulle försvinna. Varför
skall vi behöva ha så många fler än
man har i Norge — norrmännen klarar
sig tydligen mycket bra utan många
boxare.

Ja, herr talman, jag vill sälla mig till
dem som yrkar bifall till reservationen
mot stöd åt boxningssporten.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Eftersom flera av de
tidigare talarna nämnt mig och citerat

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. anslag'' till fonden för idrottens främjande, m. m.

ett yttrande av mig må det vara mig
tillåtet att säga några ord också i denna
debatt.

Fru Segerstedt Wiberg läste in extenso
upp det uttalande jag gjorde under
Nordiska rådets session i Oslo, den 19
februari. Av det framgick klart att jag
kategoriskt har uttalat mig för ett förbud
mot proffsboxningen. Tidningsintervjuer
i det sammanhanget visar också
att jag i detta avseende har fullt
stöd av mina finländska och norska kolleger.
Men det var endast beträffande
proffsboxningen jag tillät mig att göra
ett kategoriskt uttalande. När det gäller
amatörboxningen sade jag — som också
framgick av det citat fru Segerstedt Wiberg
läste in i protokollet — att den får
vi kanske fundera litet ytterligare på.
Jag avsåg med detta att den av Nordiska
rådet begärda utredningen just hade blivit
färdig och skulle remissbehandlas.
Remissbehandlingen har ännu inte slutförts,
och jag är därför inte beredd att
i dag ta definitiv ställning till amatörboxningens
vara eller icke vara. För
övrigt kommer, enligt uttalanden vid
Nordiska rådets session, den danska regeringen
att inbjuda till överläggningar
i frågan så snart remissbehandlingen är
slutförd. Därefter bör vi ta slutlig ställning.

Det är mycket möjligt att man då
kommer till att även amatörboxningen
skall förbjudas — kanske är detta sannolikt,
det vet jag inte i dag. Men det
är ett par andra omständigheter som
också bör beaktas i detta sammanhang,
herr talman.

Om vi vill förbjuda även amatörboxningen
bör vi göra det med klara vcrba
och inte på en sådan omväg som en
bindning av ett riksdagsanslag innebär.
Ett bifall till den här föreliggande reservationen
skulle innebära att vi tar
död på de klubbar som har enbart boxning
på sitt program. Alla andra idrottsföreningar
som genom inkomster i övrigt
på sin rörelse, höll jag på att säga,
kan klara utgifterna för sina boxningssektioner
kunde fortsätta. Jag tycker in -

te att det är rätta vägen. Skall även
amatörboxningen stoppas, bör det ske
genom ett direkt förbud.

Ett annat skäl är att riksdagen inte
bör i sådana bär sammanhang detaljreglera
anslagsanvändningen; den saken
bör ankomma på Kungl. Maj:t och
därefter Riksidrottsförbundet. Jag vill
också hänvisa till att utskottsmajoriteten
har sagt att det inte framkommit något
som motiverar avsteg från den
ståndpunkt som riksdagen tidigare intagit,
att riksdagen inte lämpligen bör
ge direktiv om den närmare inriktningen
av det ekonomiska stödet till idrotten.

Herr talman! Av dessa två skäl ämnar
jag vid den kommande voteringen rösta
för bifall till utskottets hemställan.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vidhåller att om vi
kan ge direktiv om användningen av ett
anslag i ett fall kan vi göra det även i
ett annat fall, även om det ena gången
gäller ett stort belopp och andra gången
ett litet belopp.

Jag måste, herr talman, uttala min
förvåning över justitieministerns resonemang.
.lag gör det efter att ha läst
vad justitieministern sade i Nordiska
rådet. Jag ber att få fråga justitieministern
hur jag skall tolka hans avslutningsord
i Oslo. Kan det möjligen ha
blivit något fel i protokollet?

Justitieministern uttalade enligt protokollet:
»Jag tycker att vi skandinaviska
länder kan förena oss med Island
i det förbud som detta landet sedan
länge har. Jag kommer vid förhandlingarna
att driva denna ståndpunkt.
»

I utredningen sägs om Island: »De
mest radikale regler af denne art findes
i Island, hvor man ved en lov af 19.
december 1956 har forbudt alle boksekampe
eller opvisninger, undervisning
i boksning samt salg og benyttelse af
boksehandsker og andre utensilier, som
tager sigte på trsening af boksere.»

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

Ang. anslag

Detla är just vad som sker genom
amatörboxningen; man tränar boxarna.
Den uppfattningen anslöt sig justitieministern
till. Hur kan man ge sin anslutning
till ett förbud av en företeelse
och samtidigt medverka till att den får
anslag? För mig går det inte ihop.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Referatet av mitt anförande
i Nordiska rådet är fullt korrekt.
Men vi skall här skilja på nyanser. Jag
säger i mitt anförande att professionell
boxning skall förbjudas. Men därefter
säger jag att vi bör fundera ytterligare
litet grand på amatörboxningen. Och i
det sammanhanget säger jag: Jag tycker
att vi skandinaviska länder kan förena
oss med Island... Det visar väl var
mina sympatier ligger. Men av det skäl
som jag förut anförde är jag inte för
dagen beredd att förorda ett förbud
också för amatörboxningen. Vi måste
först få remissbehandlingen avslutad
och de nordiska förhandlingarna i gång
innan vi kan ta ställning till den frågan.
Som jag förut sade: Den rätta vägen att
införa ett förbud är inte att tillgripa en
anslagsdirigering.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Såvitt jag förstår pläderar
justitieministern för ett anslag,
fastän han anser att boxningen är en
form av misshandel. Justitieministern
vill inte dra slutsatsen av sitt tidigare
uttalande utan anser att vi skall bevilja
ett anslag. Betyder det alltså att vi
skall ge en verksamhet statsunderstöd
till dess ett förbud mot denna verksamhet
införes?

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Till fru Segerstedt Wiberg,
som närmast föranledde mig
att begära ordet, skulle jag vilja säga
att det är amatörboxningen som vi

till fonden för idrottens främjande, m. m.
hela tiden i dag har diskuterat. Den
professionella boxningen är, kan vi
säga, inte uppe på dagordningen. Rent
allmänt skulle jag också vilja slå fast
att det inte är fråga om förbud eller
inte i denna diskussion utan endast är
fråga om huruvida man skall lämna
statsbidrag till den verksamhet som
Boxningsförbundet bedriver.

Eftersom man har citerat och talat
om så många olika yttranden, skulle jag
också vilja anföra ett citat ur Sveriges
riksidrottsförbunds skrivelse, daterad
den 29 februari 1968. Där tar man upp
en del av de synpunkter som varit vägledande
bl. a. för mitt ståndpunktstagande.
»RF vill också framhålla att den
aktivitets som bedrives inom boxningsförbundet
och dess föreningar, är av sådan
art'' och omfattning att dess värde ej
bör bedömas enbart på grund av den
publicitet som sker kring tävlingar.
Inom föreningarna bedrives en relativt
omfattande ungdomsverksamhet som visat
sig kunna engagera ungdomar, som
svårligen attraheras av andra idrotter.
Genom denna verksamhet får dessa
ungdomar möjlighet till planmässig
träning i ett idrottens kamratskap med
självklar respekt för regler och bestämmelser.
» Det finns ytterligare tankegångar
i den skrivelsen som anknyter
till det resonemang vi har fört inom utskottsmaj
or iteten.

Med anledning av herr Bengtsons anförande
vill jag också göra ett litet förtydligande.
När vi tog avstånd från
motionen om ett idrottslotteri berodde
det väl inte bara på att det var trångt
på lotterimarknaden. Vi är allesammans
medvetna om att betydligt större
anslag går till idrottsrörelsen än de
som här lämnas över budgeten. Det har
varit diskussioner om storleken av det
totala belopp som går till svensk
idrottsrörelse genom olika anslag, bidrag
från kommuner osv. Man har väl
haft olika uppfattningar, men 400 miljoner
kronor har nämnts som det sammanlagda
beloppet. När man yrkade avslag
på reservationens förslag var det

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. anslag till fonden för idrottens främjande, m. m.

självklart av betydelse att man markerade
svårigheterna på lotterimarknaden
för närvarande. Jag tror personligen
att om man i framtiden skulle få
ett stort riksidrottslotteri, kommer det
i sin tur att påverka de rent statliga
anslagen. Men det finns ingen anledning
att här ta upp den diskussionen,
eftersom den inte har varit med i bilden.

Till sist, herr talman, skulle jag gärna
vilja göra en liten korrigering av mitt
första yttrande. Jag medger att jag
kanske var litet hård mot vännen Ottosson
när det gällde högerns ställningstagande.
Jag syftade närmast på att det
hade varit angeläget om vi hade kunnat
få en enhällig uppslutning kring uttalandet,
och jag vill gärna markera att
apartheidpolitik kanske var ett litet för
hårt uttryck i debatten.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Herbert Larsson, att jag vet att vi talar
om anslag och inte om förbud. Men
jag påpekade i mitt första anförande,
att det föreföll mig vara egendomligt,
att riksdagen skulle lämna anslag åt en
företeelse, som myndigheter och sakkunniga
ansåg vara så förråande och
skadlig att de ville förbjuda den. Jag
tycker att det är högst märkvärdigt att
riksdagen vill göra någonting sådant.

Vill herr Larsson ha ytterligare bevis
för att det inte bara är proffsboxning
som jag diskuterar, utan att jag, liksom
utredningen, anser att proffsboxning
och amatörboxning bör bedömas tillsammans
— herr Larsson kan ju säga
att jag inte är sakkunnig på detta område
— ber jag att få hänvisa till ett
uttalande av Ingemar Johansson, som
ganska väl torde känna till denna företeelse.
Ingemar Johansson har i en intervju
i samband med justitieministerns
uttalande sagt: »Riskerna för skador

är i Sverige lika stora hos amatörerna
som hos proffsen.» Han säger vidare att
han hoppas att hans son inte skall bli
boxare och avslutar intervjun med följande
ord: »Jag klandrar ingen om det
kommer ett eventuellt förbud men det
bör gälla både proffs- och amatörboxning.
För som jag sa förut, vem löper
mest risk för skador — en vältränad
proffsboxare eller en halvtränad amatör?» Ingemar

Johansson anser alltså, att
den amatörboxning som herr Larsson
vill uppmuntra och som tydligen även
justitieministern vill ge anslag till är
direkt skadlig. Kan ni få ett mer sakkunnigt
utlåtande?

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det föreföll av herr Herbert
Larssons yttrande som han skulle
anse, att idrotten egentligen inte har
behov av mera medel, eftersom han talar
om de anslag som tidigare utgick för
ändamålet. Jag vill bestämt bestrida
detta. Idrotten har stora svårigheter
med sin ekonomi i olika avseenden.
Antalet idrottsplatser är otillräckligt,
anslagen till ledarutbildning är för
små, och det är en hel råd uppgifter
som skulle kunna utföras, om det hade
funnits större ekonomiska resurser.

Jag vill framför allt säga att det är
alldeles felaktigt att idrottsledare och
även aktiva idrottsmän i stället för att
ägna sig åt idrott ständig måste arbeta
med att anordna olika tillställningar
bl. a. för att få fram pengar så att man
något så när skall kunna klara av sin
ekonomi. Anslagen till idrotten är ingalunda
tillräckliga, utan de bör ökas avsevärt,
så snart det finns någon möjlighet
därtill, och gärna genom anordnandet
av ett idrottslotteri.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt angående varje

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

Ang. anslag till

punkt av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan samt därefter
särskilt rörande viss del av utskottets
motivering.

På särskilda propositioner bifölls vad
utskottet i punkterna 1 och 2 hemställt.

I fråga om punkten 3, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att kammaren skulle godkänna den av
herr Kaijser in. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 59 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Kaijser m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 47.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

fonden för idrottens främjande, ni. m.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten 4 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Edström
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 59 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Edström in. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befuniios
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej—37.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande den del av utskottets
motivering, som å s. 3 i det tryckta
utlåtandet började med orden »Om internationella»
och slutade med »traditionell
mening» gjorde herr talmannen
propositioner, först på godkännande av
densamma samt vidare på godkännande

92 Nr 19 Onsdagen den 24 april 1968

Om rätt till skattefri avsättning av medel till omskolnings- och utbildningsfonder

av den lydelse av motiveringen i denna
del, som föreslagits i den av herr Virgin
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på godkännande av utskottets
motivering i förevarande del, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ottosson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner den del av statsutskottets
motivering å s. 3 i utskottets
utlåtande nr 59, som börjar med
orden »Om internationella» och slutar
med orden »traditionell mening», röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den lydelse av
motiveringen i denna del, som föreslagits
i den av herr Virgin m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Ottosson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —102;

Nej— 19.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om rätt till skattefri avsättning av medel
till omskolnings- och utbildningsfonder

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 27, med anledning av
motioner om rätt till skattefri avsätt -

ning av medel för omskolning av personal
m. m.

Till behandling i ett sammanhang hade
bevillningsutskottet upptagit följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:122,
av herr Nyman m. fl., samt II: 166, av
herrar Enskog och Nyberg, i vilka hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära en snabb utredning
av möjligheterna att låta företag
skattefritt avsätta medel till särskilda
fonder för personalens omskolning,
omplacering och friställning;

2) de likalydande motionerna I: 376.
av herr Holmberg in. fl., och II: 467, av
herr Bohman in. fl., i vilka anhållits, att
Kungl. Maj :t måtte förelägga 1968 års
höstriksdag förslag om sådana ändringar
i skatteförfattningarna, att företag
erhölle rätt att till särskilda omställnings-
och utbildningsfonder skattefritt
avsätta medel, avsedda att tagas i
anspråk i samband med förutsedda eller
pågående strukturförändringar i företagen,
särskilt i lägen då dessa förutsattes
leda till friställning av arbetskraft.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen med anledning av
motionerna 1:122 och 11:166 samt I:
376 och II: 467 i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära skyndsam utredning
av möjligheterna för företagen att
skattefritt avsätta medel till särskilda
omskolnings- och utbildningsfonder.

Reservation hade anförts av herrar
John Ericsson (s) och Einar Eriksson
(s), fröken Ranmark (s), herrar Paul
Jansson (s), Arne Pettersson (s),
Brandt (s) Allard (s), Asp (s) och Andersson
i Essvik (s) samt fru Holmquist
(s), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte avslå

1) motionerna 1:122 och II: 166 samt

2) motionerna I: 376 och II: 467.

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

Om rätt till skattefri avsättning av medel till omskolnings- och utbildningsfonder

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Denna kammare har
diskuterat utbildning och omskolning
hela förmiddagen, och alla har betygat
betydelsen av dessa ting. Här föreligger
nu tvä motionspar där man vill att företagen
skall kunna avsätta vinstmedel till
särskilda fonder för att därmed kunna
vidareutbilda sin personal. Detta är en
typisk skattefråga. Vi betonar från reservanternas
sida de möjligheter som
företagen har när det gäller dessa ting.
Vi har dock inte ansett oss böra särskilt
påpeka att de här kostnaderna
som ett företag har är avdragsgilla vid
beskattningen. Det framgår ju som en
självklarhet, att om ett företag vill lägga
ned pengar på att utbilda personal
så är det avdragsgillt i skattehänseende.
Men att medge skattefri avsättning
till särskilda fonder inom företagen för
detta ändamål har vi inte kunnat gå
med på. Detta krav stämmer illa överens
med majoritetens motivering, där man
talar om besvärligheterna för företagen,
den dåliga konkurrenskraft de har
o. s. v. Det tyder ju inte på att det är
lämpligt att lägga upp nya fonder. I den
män statsmakternas åtgärder inte räcker
till för att nå det syfte vi alla är
överens om så är det klart att företagen
kan sätta in pengar om de har medel
härför.

Under förmiddagen här liar vi hört
att staten i många olika former stöder
denna utbildnings- och omskolningsverksamhet.
Det finns därför enligt vårt
sätt att se ingen som helst anledning
att öppna möjligheter i skattelagstiftningen
för att avsätta pengar till särskilda
fonder för detta ändamål. Det är
därför, herr talman, som jag ber att få
yrka bifall till reservationen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är — tycker jag —
ett litet säreget resonemang som reservanterna
för. Eftersom staten offrar
stora summor på omskolning och andra
åtgärder för att hjälpa de arbetslösa till

en annan bärgning, så avfärdar reservanterna
som en helt onödig och närmast
rent av olämplig tanke att det företag
där den potentiellt arbetslöse är anställd
skulle försöka säkra sin egen
möjlighet till hjälp, då det behövs. Det
är nämligen just att säkra den möjligheten
som det gäller.

Om ett företag finner att utvecklingen
kräver åtgärder som leder till friställning
av en del arbetskraft, så kan
företaget ordna omskolning, vidareutbildning
eller vad det nu kan vara för
att skapa andra utkomstmöjligheter åt
den anställde och om möjligt behålla
honom eller henne inom företaget alltfort
eller kanske senare. De kostnader
som företaget har för dessa åtgärder är
som arbetskraftskostnader avdragsgilla
och beskattas således icke. När inträffar
situationer av det slaget om inte just
vid en konjunkturnedgång eller starkt
ökad konkurrens då företagen, om de
vill fortleva, är tvingade att rationalisera
eller omstrukturera? Dessa åtgärder
kan i och för sig innebära så betydande
investeringskostnader för utbyggnader,
nya maskiner och annat att
resurser just då saknas för önskvärd
omskolning eller utbildning. De relativt
ringa marginaler som näringslivet numera
i allmänhet måste röra sig med,
vilket herr John Ericsson har understrukit,
skapar ofta problem för egen
fondbildning. I den mån som en sådan
är möjlig är det givetvis ett problem att
samtidigt använda pengar till investeringar
och rationaliseringar och till
förstärkt utbildning, vidareutbildning
eller omskolning, som enligt utskottets
mening är obestridligen önskvärt. Det
är just då som värdet av en särskild företagsfond
för utbildningsverksamhet
visar sig. I mer normala lägen är naturligtvis
en fond för detta ändamål mindre
betydelsefull än just då påfrestningen
är som störst — i en konjunktursvacka
med omställningskrav av stora
mått.

Varför skall en sådan fond behöva
uppbyggas skattefritt, frågar reservan -

Onsdagen den 24 april 1968

94 Nr 19

Om rätt till skattefri avsättning av medel till omskolnings- och utbildningsfonder

terna. Ja, varför inte? Blir det billigare
för staten eller samhället över huvud
taget att ta över hela ansvaret för de
friställda och därigenom kanske försvåra
möjligheterna för företaget att
genom egna åtgärder behålla en del av
arbetskraften eller omskola den i syfte
att ge den anställning vid samma företag
senare? Är det bättre att staten betalar
understöd, omskolning, flyttningskostnader
osv. än att åtminstone en
del av allt detta bekostas av företaget,
låt vara med obeskattade fondmedel? Vi
som vann lotten i utskottet har svårt
att förstå ett sådant resonemang.

Låt mig tillägga, herr talman, att vi
alla är väl medvetna om de betydelsefulla
satsningar på det arbetsmarknadspolitiska
området som Sveriges riksdag
beslutat i endräkt över partierna. Det
är förspilld möda av reservanterna att
tala om detta för att därigenom försöka
visa att allt är tillräckligt bra beställt.
Nej, alldeles oavsett det allmännas
insatser, som vi alla värderar, vill utskottet
betona att det bör vara ett statligt
ekonomiskt och socialt intresse att
även företagen får vidgade möjligheter
att medverka just när det som bäst behövs.
När utskottsmajoriteten vill säkra
den möjligheten sker det också i förhoppningen
att staten inte skall behöva
betrakta sig som hjälpgumma med uppgift
att städa upp efter företagen.

I syfte att utröna möjligheten till det
arrangemang för fondbildning som utskottsmajoniteten
önskar har vi föreslagit
att man skall låta utreda saken.
Värre än så är det inte. I den förändringens
värld som vi lever i tror jag inte
att man kan fortsätta med att vara så
traditionsbunden att man inte ens vågar
sig på en utredning om ett arrangemang
som såvitt jag förstår i längden
kan visa sig vara en god affär för staten
trots bortfall av skattemedel för en
fonduppbyggnad.

Med hänvisning till det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag kunde ha inskränkt
mig till att instämma i herr Lundströms
anförande, men jag vill gärna foga några
synpunkter till det.

Bakgrunden till det ärende som vi nu
behandlar är ju den aktuella arbetslöshetssituationen,
vilken i form av anslag
för olika ändamål stått på kammarens
dagordning under förmiddagen. Men
denna situation ger också fingervisningar
för framtiden. Här gäller det en
skattefråga, nämligen om rätt till skattefria
fondavsättningar för omskolningsoch
utbildningsändamål. Utskottets ärade
ordförande har motiverat den avvisande
ståndpunkt som reservanterna
har intagit och därvid hänvisat till de
åtgärder som vidtagits av det allmänna
för att garantera den enskilde arbetstagaren
social och ekonomisk trygghet
under den omställningsprocess som pågår,
framför allt på utbildnings- och
omskolningsområdet.

I reservationen omnämnes bl. a. att
det statliga stödet för företagsutbildning
höjes från 2 till 3 kronor per elev och
närvarotimme. Allt detta är ju i och
för sig gott och väl, men det är enligt
den borgerliga utskottshälftens mening
inte till fyllest. Den omdaningsprocess
som pågår drabbar ju arbetstagare av
alla kategorier, inte bara jobbarna på
verkstaden utan även folket på kontoret,
där den nya datatekniken med friställning''
i sitt släptåg pressas fram av
kostnadshänsyn.

Det är ur samhällets och de enskildas
synpunkt angeläget att den friställda
arbetskraften placeras om i meningsfullt
arbete. Det är också angeläget att
arbetstagarna ges utbildning till förekommande
av friställning. Omskolningen
och vidareutbildningen är de viktigaste
medlen härför, och även näringslivet,
företagarna själva, måste medverka
här.

Enligt vår mening är det särskilt viktigt
att företagarna själva lämnar sitt
positiva bidrag. De vet ju bäst vilken
omskolning som produktionslivet krä -

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

Om rätt till skattefri avsattnmg av medel till omskolnings- och utbildningsfonder

ver. Företagen gör ju också det i ganska
stor utsträckning. Vi menar att en rätt
till skattefri fondavsättning för ifrågavarande
ändamål skulle vara en värdefull
stimulans till egna åtgärder från
företagens sida. Det är inte något direkt
statligt stöd som begärs. Det är riktigt,
som herr ordföranden i bevillningsutskottet
sade, att kostnaden för omskolningsåtgärder
till övervägande del är
avdragsgilla, t. ex. när det gäller lärarlöner
och dylikt, men det innersta syftet
med den föreslagna fondbildningen
är att företagen i goda tider skall få
lägga av pengar till åtgärder i sämre
konjunkturer. Vår tanke är alltså att det
skulle bli en parallell till investeringsfonderna,
som vi alla är så stolta över.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag vet inte om det är
av taktiska skäl som man från utskottsmajoritetens
sida i så hög grad talar
om utbildning och omskolning. Vi är
överens om att det är angeläget att sådan
omskolning och utbildning kommer
till stånd. Det är inte det vi diskuterar.
Vi diskuterar om företagen skall få ytterligare
en möjlighet att avsätta vinstmedel
till särskilda fonder. När det
skall motiveras från majoritetens sida
säger man att det är väldigt tryckta
konjunkturer. Vi möter motstånd på utlandsmarknaden,
vår kostnadsnivå stiger,
osv. Då kan man väl inte tänka sig
att det just nu hos företagen kan finnas
så stora överskott att de kan bilda
särskilda fonder utöver de möjligheter
företagen redan nu har till avskrivningar.

Jag har sagt många gånger, och kan
gärna säga det en gång till, att det inte
är många företag förunnat att kunna
utnyttja de möjligheter till avskrivningar
som nuvarande skattelagar medger.

Jag brukar ibland, och kan passa på
att göra det även nu, säga att det inte

finns så värst många företag här i riket
som betalar skatt för större summa än
vad utdelningen uppgår till. Avdragsreglerna
måste bli mer och mer sekundära.
När vi numera fått avdragsregler
för avsättning till investeringsfonder
och annat som är ytterligt generösa.
Framstötar av detta slag har intet
eller ringa värde ur företagens synpunkt,
och det är ju det det gäller.

Jag är den förste att erkänna att om
ett företag går omkull är det inte i första
hand ägaren som drabbas utan de
anställda. Det har länge varit en sanning
för mig, och jag vidhåller den
ståndpunkten, men sådana här åtgärder
kan inte resultera i större trygghet för
de anställda.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (li):

Herr talman! Jag ger herr John
Ericsson rätt i att sådana här anordningar
med fonder för omskolningsändamål
endast kan ha ett relativt begränsat
värde. Den saken behöver vi
egentligen inte resonera om. Det är heller
inte meningen att dessa fonder skall
kunna byggas ut till de dimensioner
som investeringsfonderna kan ha.

Herr John Ericsson nämnde vidare
att det i dagens situation inte finns så
stora möjligheter att bygga upp sådana
fonder. Det ger jag honom också rätt i,
men jag sade uttryckligen att denna situation
ger en fingervisning för framtiden.
Meningen är att man under goda
tider skall kunna bygga upp fonder
som skall kunna tas i anspråk senare
vid en nedgångsperiod. Det är alltså fråga
om en beredskapsåtgärd.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr tal -

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. ombildning av Sveriges investeringsbank AB

mannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ericsson, John, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —58;

Nej — 69.

Ang. ombildning av Sveriges investeringsbank
AB

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av motioner
angående ombildning av Sveriges investeringsbank
AB.

Förslag om en utredning rörande utformningen
av Sveriges investeringsbank
AB hade väckts i vissa motioner,
i vilka dessutom upptagits andra frågor
rörande näringslivets kapitalförsörjning.
I detta utlåtande hade bankoutskottet
behandlat dessa motioner såvitt
de avsåge investeringsbanken. I övriga

delar behandlades motionerna i utskottets
utlåtande nr 24.

Ifrågavarande motioner voro

dels de likalydande motionerna I:
182, av herr Holmberg in. fl., och II:
238, av herr Bohman m. fl., vari bland
annat yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle hemställa, att
Ivungl. Maj :t måtte efter utredning
framlägga förslag till ombildning av
Sveriges investeringsbank AB, ökade
möjligheter till insyn däri samt medverkan
från utomstående institutioner efter
de riktlinjer, som angivits i motionerna; dels

ock de likalydande motionerna
I: 657, av herrar Dahlén och Bengtson,
samt II: 835, av herrar Hedlund och
Wedén, vari föreslagits, såvitt nu vore
i fråga, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle begära, att en parlamentarisk
utredning skyndsamt måtte
tillsättas för övervägande av möjligheterna
att öka kapitaltillgången och
underlätta näringslivets kapitalförsörjning
i syfte att möjliggöra en snabbare
ekonomisk tillväxt och standardhöjning
i vårt land; samt att åt sagda utredning
skulle uppdragas att särskilt pröva eu
sådan utformning av Sveriges investeringsbank
AB och investeringsbanksverksamheten,
att monopol och maktkoncentration
så långt det vore möjligt
undvekes och att verksamheten icke
kunde utnyttjas i socialiseringssyfte.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:182 och 11:238 samt 1:657 och II:
835, samtliga såvitt nu vore i fråga.

Reservation hade anförts, utom av
annan, av herrar Åkerlund (h), Stefanson
(fp), Mattsson (ep), Brundin (h),
Regnéll (h), Berglund (fp) och Börjesson
i Glömminge (ep), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 182 och

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

Ang. ombildning av Sveriges investeringsbank AB

II: 238 samt I: 657 och II: 835, samtliga
såvitt nu vore i fråga, hos Kungl. Maj:t
måtte hemställa om utredning rörande
en ombildning av Sveriges investeringsbank
AB m. m. enligt i reservationen
angivna riktlinjer.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! I denna fråga, som gäller
ombildning av Sveriges investeringsbank
AB, föreligger partimotioner från
samtliga borgerliga partier. Motionerna
ger uttryck för väsentligen samma uppfattning
om investeringsbanken och om
de uppgifter ett statligt kreditaktiebolag
bör ha i nuvarande ekonomiska situation.
I reservationen understryks också
att nya kreditkanaler och nya kreditformer
är erforderliga. Särskilt viktig
är frågan om hur riskfyllda och långsiktiga
investeringar skall kunna komma
till stånd i ett av oss önskat och
stött ekonomiskt system med fri företagsamhet,
privat ägande och frivilligt
enskilt sparande. På den punkten är socialdemokraterna
oss svaret skyldiga
även efter tillkomsten av den s. k. investeringsbanken,
så länge de säger sig
acceptera ett privat näringsliv i en s. k.
blandekonomi. Vår tro är att investeringsbanken
har — låt vara till en början
begränsade — socialiseringssyften,
men på längre sikt medger dess konstruktion
otvivelaktigt socialiseringsframstötar
som vi motsätter oss. Även
om avsikten skulle vara att använda
investeringsbankens finansiella resurser
för att obehörigt påverka näringslivets
struktur, skulle vi anse det olyckligt.

Nästan all ekonomisk verksamhet i
ett konkurrenssamhälle är riskfylld,
varför den finansiella organisationen
kan behöva utbyggas. Om ett finansföretag
ges monopolställning kan det missbrukas,
och det är vad vi befarar i detta
fall. På olika sätt kan man enligt reservanternas
samstämmiga mening komma
till rätta med monopolföreteelsen.
Man kan tillåta konkurrerande företag,
t. ex. av det slag som skisserades i fjol
och fick arbetsnamnet Näringskredit.

Man kan göra investeringsbanken till
ett halvstatligt organ genom att ta in
nya delägare. I första hand kan man
inbjuda näringslivets och arbetsmarknadens
organisationer att delta, men
kretsen av delägare kan naturligtvis
sträckas ut längre. Insynen kan också
förbättras, varigenom konkurrenshämmande
tendenser kan effektivt motarbetas.

Med den organisation och uppbyggnad
investeringsbanken fått är det framför
allt stora projekt som kommer i fråga
för dess finansieringsinsatser. Därav
följer med viss nödvändighet att små
och medelstora företags finansieringsmöjligheter
inte särskilt beaktas, trots
deras många gånger verkligt riskfyllda
verksamhet. Det är en svår brist i konstruktionen.

Alla dessa kritiska synpunkter på den
s. k. investeringsbanken, vilka framfördes
i huvudsak även i fjol, motiverar
enligt vår mening en ändring av den
nuvarande utformningen av hela idén
om ett statligt kreditbolag. Med hänsyn
till att företaget är bildat och med hänsyn
till att tillkomsten av detsamma
aldrig föregicks av en verklig utredning
i alla för frågan betydelsefulla
hänseenden bör en utredning nu komma
till stånd, och vi påyrkar en sådan.

Jag skall också säga några ord om
det förhållandet att ingen — eller kanske
ingen känd — större utlåning ännu
skett från investeringsbanken. Det finns
väl alla skäl att tro både att det finns
människor och företag, som vill låna
pengar, och att en större eller mindre
utlåning även kan komma till stånd,
kanske redan till innevarande sommar.

Vad som emellertid inte bör glömmas
bort i bilden är lånevillkoren. Varje
människa, som tänker sig att ta upp ett
lån, har särskilt i dessa dagar anledning
att tänka på villkoren. Investeringsbankens
villkor blir säkerligen inte
så särskilt gynnsamma i jämförelse
med vad konkurrerande finansinstitut
och alternativa låneformer kan ge.
Även om staten generöst nog till en

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. ombildning av Sveriges investeringsbank AB

början avstår från att kräva utdelning
på ett aktiekapital av 630 miljoner kronor
och ger en indirekt subvention av
ett 60-tal miljoner kronor om året. måste
lånekostnaderna ändå med tanke på
de risker som skall tas av investeringsbanken
bli rejält kännbara för låntagaren.
Tillgängliga säkerheter kommer
förvisso också att tagas i anspråk. Min
personliga mening är att man alltid bör
vara försiktig med sin skuldsättning.
Det kan också gälla för upplåning i investeringsbanken.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till reservationen.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! De motioner som ligger
till grund för bankoutskottets föreliggande
utlåtande nr 23 angående ombildning
av Sveriges investeringsbank
AB, jämte den reservation som är fogad
till detsamma —- som här kommenterats
av herr Åkerlund — finner jag
ganska förvånande.

Riksdagen beslöt så sent som i fjol
inrättandet av Sveriges investeringsbank
AB efter en både långvarig och
intensiv debatt. De delade meningarna
gällde dock endast den föreslagna organisationsformen.
Full enighet rådde
inom utskottet och även i riksdagen
att nya kreditkanaler och nya kreditformer
erfordrades för att möta näringslivets
expanderande efterfrågan
på krediter. Om jag har uppfattat motionärerna
och reservanterna rätt, förefinns
denna enighet fortfarande. Om
denna min tolkning är riktig, anser jag
att såväl motionärerna som reservanterna
har en mindre god aktning för
av riksdagen nyligen fattade beslut.
Enligt utskottets uppfattning borde man
ha gett sig till tåls någon tid och givit
bankens ledning möjlighet att i handling
visa vad som kan uträttas med nu
gällande bestämmelser.

I övrigt vill jag, herr talman, då frågan
så ingående behandlades här i
kammaren förra året, hänvisa till mo -

tiveringen i bankoutskottets utlåtande,
till vilket jag helt kort ber att få yrka
bifall.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Åkerlund m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 23, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Åkerlund m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 55.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

Ang. näringslivets kapitalförsörjning

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av motioner
angående näringslivets kapitalförsörjning
in. m.

Bankoutskottet hade i sitt utlåtande
nr 23 behandlat vissa motioner såvitt
de avsåge Sveriges investeringsbank
AB. I förevarande utlåtande behandlades
i ett sammanhang dels dessa motioner
i övriga delar, dels ett antal andra
motioner, som likaledes innehölle
förslag avseende näringslivets kapitalförsörjning.

I de likalydande motionerna I: 657,
av herrar Dahlén och Bengtson, samt
11: 835, av herrar Hedlund och Wedén,
hade anhållits, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära, att en parlamentarisk
utredning skyndsamt måtte tillsättas
för övervägande av möjligheterna
att öka kapitaltillgången och underlätta
näringslivets kapitalförsörjning i syfte
att möjliggöra en snabbare ekonomisk
tillväxt och standardhöjning i vårt
land; samt att åt sagda utredning skulle
uppdragas att särskilt pröva

åtgärder i syfte att stimulera det enskilda
sparandet,

frågan om för den ekonomiska tillväxten
nödvändig självfinansieringsgrad
i näringslivet,

möjligheter att utforma kreditmarknaden
på sätt som smidigare än nuvarande
ordning kunde tillgodose näringslivets
behov,

möjligheter att i ökad utsträckning
föra medel från allmänna pensionsfonden
till utnyttjande för investeringar
i näringslivets uppbyggnad,

särskilda åtgärder i syfte att tillgodose
de mindre företagens kapitalbehov.

Närbesläktade önskemål hade framförts
i de likalydande motionerna I:
182, av herr Holmberg m. fl., och II:
238, av herr Bohman m. fl., vari bland
annat yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte

dels låta utreda de förutsättningar
och former, under vilka allmänna pensionsfondens
medel i ökad utsträckning
kunde kanaliseras genom de befintliga
enskilda instituten till kreditmarknaden,

dels ock beakta vad i motionerna i
övrigt anförts.

Frågan om utnyttjandet av allmänna
pensionsfondens medel hade vidare berörts dels

i de likalydande motionerna I:
130, av herrar Brundin och Lundberg,
samt II: 204, av herr Thylén m. fl., vari
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om en utredning
rörande ändrade former för
utlåning från allmänna pensionsfonden,
varvid särskilt borde beaktas möjligheterna
att utnyttja banksystemet för
en vidgad marknadsmässig användning
av pensionsmedlen,

dels ock i de likalydande motionerna
I: 74, av herr Werner, och II: 64, av
herr Hermansson m. fl., vari bland annat
föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle begära en snabb
översyn av allmänna pensionsfondens
placeringsreglemente.

Den i de ovannämnda motionerna
1:657 och 11:835 berörda frågan om
de mindre företagens kapitalförsörjning
behandlades ytterligare

dels i de likalydande motionerna I:
666, av herr Axel Kristiansson m. fl.,
och II: 849, av herr Sjönell m. fl., vari
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om utredning
och förslag om inrättandet av ett
emissionsinstitut, avsett att tillhandahålla
riskvilligt kapital till mindre och
medelstora företag, som icke själva hade
tillgång till aktie- och obligationsmarknaden,

dels ock i de likalydande motionerna
I: 667, av herr Johan Olsson, och II:
846, av herr Sjönell, vari anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om utredning och förslag
i syfte att underlätta kapitalanskaffningen
för mindre och medelstora
företag och att därvid särskilt måtte

100

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. näringslivets kapitalförsörjning
uppmärksammas familjeföretagens speciella
problem bland annat i samband
med generationsskiften.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen

a) 1:657 och 11:835, såvitt nu vore
i fråga;

b) 1:182 och 11:238, såvitt nu vore
i fråga;

c) I: 130 och II: 204;

d) I: 666 och II: 849; samt

e) I: 667 och II: 846;

B. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 74 och II: 64, såvitt nu vore
i fråga.

Reservation liade avgivits av herrar
Åkerlund (h), Stefanson (fp), Mattsson
(ep), Brundin (h), Regnéll (h), Berglund
(fp), Börjesson i Glömminge (ep)
och Löfgren (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under A
hemställa, att riksdagen med bifall till
följande motioner, nämligen

a) I: 657 och II: 835, såvitt nu vore
i fråga;

b) I: 182 och II: 238, såvitt nu vore
i fråga;

c) '' I: 130 och II: 204;

d) I: 666 och IT: 849; samt

e) I: 667 och II: 846,

hos Kungl. Maj :t måtte hemställa om
skyndsam parlamentarisk utredning av
frågor rörande näringslivets kapitalförsörjning
i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Den snabba tekniska
utvecklingen ger oss möjligheter till
ökat välstånd och förbättrad trygghet.
Nya och effektivare tillverkningsmetoder
skapar förutsättningar att öka produktionen
och därmed förutsättningar
för en stigande levnadsstandard. Till -

komsten av nya produkter skapar nya
möjligheter till sysselsättning.

Denna utveckling medför emellertid
även betydande omställningsproblem
för näringslivet. Endast de företag som
har möjlighet att anpassa sin produktion
och sin försörjning till ny teknik,
nya varor och nya marknader förmår
överleva i denna föränderliga värld.
De insatser av kapital som krävs för
denna utveckling är för alla företagskategorier
i dag väsentligt större än tidigare.
Därför måste också en aktiv näringspolitik
inriktas på att stimulera
näringslivets investeringar. Tyvärr har
investeringstakten i vårt land under de
senaste åren inte fått den omfattning
som situationen kräver. Industrins investeringar
har stagnerat.

Det är en av orsakerna till att produktionstillväxten
i det svenska näringslivet
under de senaste åren varit
svagare än man väntat. Det har medfört
att företagsnedläggelser och driftsinskränkningar
har fått en större omfattning
än tidigare, med sysselsättningssvåriglieter
som följd. En av orsakerna
härtill är naturligtvis konjunkturdämpningen
på den internationella
marknaden, men vi menar också att en
betydande orsak är att finna i den näringspolitik
som förts i landet. Den har
i många fall medfört att även företag
med goda utvecklingsmöjligheter fått
lägga ned driften. Kostnadsutvecklingen
och det låga företagssparandet, samtidigt
med kravet på allt större kapitalresurser,
liar medfört att många företag
har förbrukat sina reserver. De har
därigenom blivit allt ömtåligare för
tillfälliga nedgångar i omsättningen.
Den konjunktursvacka, som vi har, har
medfört att de måst lägga ned eller skära
ned sin verksamhet.

Det är av mycket stor vikt för stabiliteten
inom näringslivet och för tillväxten
att näringslivet bereds bättre
möjligheter till konsolidering och ett
ökat företagssparande. Det sägs ju så
ofta i debatten att om näringslivet i
alltför stor utsträckning måste låna

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

101

upp medel till investeringar följer därmed
mindre riskvillighet och mindre
benägenhet att satsa på nya projekt,
satsa på forskning och långsiktigt utvecklingsarbete,
som speciellt för ett litet
men högt utvecklat industriland som
Sverige är en förutsättning för framgång
på den internationella marknaden.

Välkonsoliderade företag betyder enligt
vår mening ökad trygghet i näringslivet.
Välkonsoliderade företag har
möjligheter att rida ut en konjunktursvacka
i stället för att mötas av en katastrof
vid en tillfällig nedgång i omsättningen.
Stabil ekonomi ger längre
tidsfrist för omställning av produktion
och bättre möjligheter till anpassning
av verksamheten vid förändringar inom
branschen till ny teknik och nya marknadsförutsättningar.
Företaget får också
möjlighet till en lugnare avveckling
av rörelsen om förhållandena så skulle
kräva. Det givs då rådrum för att
avveckla på ett sätt som gör minsta
möjliga skada såväl för den anställde
som för företagaren själv.

Reservanterna till bankoutskottets utlåtande
nr 24 är medvetna om att en
för hög självfinansieringsgrad kan ge
en icke önskvärd trögrörlighet inom
näringslivet som följd. Men vi säger
också att farhågor för en sådan utveckling
behöver man inte hysa i dag. Under
1960-talet har näringslivets självfinansieringsförmåga
minskat mycket
kraftigt, och det är utan tvekan så, att
otryggheten i arbetslivet till stor del
beror på att företagens ekonomiska stabilitet
har minskat. Vi menar därför att
en aktiv näringspolitik bör medverka
till att öka företagssparandet. Vi anser
också att det bör utredas hur stort företagssparandet
bör vara för olika företagstyper
för att den ekonomiska tillväxten
i landet skall främjas.

Över huvud taget är det nödvändigt
att på olika vägar stimulera det enskilda
sparandet för att vidga kapitaltillförseln
såväl till näringslivet som till
nödvändiga offentliga investeringar. Vi

7 Första kammarens protokoll 1968. Nr 19

Ang. näringslivets kapitalförsörjning
har i vårt land ett relativt högt bruttosparande.
Det utgör ungefär en tredjedel
av den totala nationalprodukten.
Men vi menar att det bör vara möjligt
att genom lämpliga åtgärder ytterligare
stimulera sparandet och framför allt
då det enskilda sparandet. Det bör vara
möjligt att få till stånd en bättre balans
mellan det s. k. kontraktbundna sparandet,
sådant det framför allt kommit
till uttryck i AP-fondernas tillväxt och
mellan det enskilda sparandet. AP-fonderna
dominerar redan nu kreditmarknaden,
och deras betydelse växer i rask
takt.

Vi menar att regeringen satsar ensidigt
på det offentliga sparandet. En av
anledningarna är att regering och myndigheter
på så sätt vill få ökade möjligheter
att styra kapitalströmmarna
och därigenom också få vidgat inflytande
över den privata företagsamheten.
En stimulans av det enskilda sparandet
skulle ge ökade resurser för investeringar,
och man skulle även skapa
en motvikt mot den ensidiga satsningen
på det offentliga sparandet. I
centerparti-folkpartimotionerna, I: 657
och II: 835, har liksom tidigare föreslagits
olika åtgärder för att stimulera det
enskilda sparandet. En metod som
man kan ta upp i en utredning är skattemässig
premiering för att stimulera
sparandet, men det är av ännu större
betydelse att man för en fastare och
mera målmedveten kamp mot inflationen.
Det är ofrånkomligt att en sådan
penningvärdeförsämring som vi haft
under de senaste åren påverkat hushållssparande!
i negativ riktning. En
metod är också att emittera statliga och
värdefasta obligationer till målsparare.
Genom denna sparform skulle många
småsparare få ett skydd mot inflationen.

Oppositionspartiernas krav på en mera
aktiv näringspolitik har också under
en lång följd av år innefattat en förbättrad
kreditförsörjning för näringslivet.
Den avtagande lönsamheten, den
minskade självfinansieringen inom fö -

102

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. näringslivets kapitalförsörjning
retagen tillsammans med de ökade investeringar
som den tekniska utvecklingen
kräver ställer i dag helt andra
och större anspråk på vår lånemarknad
än bara för några år sedan. Därtill
kommer att AP-fonderna får en allt
större dominans för kreditförsörjningen.

Från oppositionen har vi vid flerfaldiga
tillfällen framhållit detta och även
framhållit att trygghet inom näringslivet,
trygghet för sysselsättning, också
kräver att vi har en väl fungerande
lånemarknad, en kreditmarknad som
anpassas till utvecklingen i fråga om
behov av kapital, i fråga om inriktningen
av de investeringar, som måste
göras, men även i fråga om kapitalflödet
och kapitalmarknadens struktur. Vi
har menat att vår lånemarknad är alltför
bunden i stela former, som tillkommit
i en tid när helt andra anspråk
ställdes på kreditförsörjningen och när
vi inte hade det tillflöde till kreditmarknaden
som vi har i dag.

Det måste skapas nya och vidgade
möjligheter att kanalisera AP-fondernas
medel till näringslivet. Det bör t. ex.
vara möjligt att i större utsträckning än
vad som nu är fallet använda bankerna
som mellanled i denna kreditförmedling.
Bankernas stora spridning över
landet och den lokalkännedom som de
besitter bör utnyttjas även i fråga om
att kanalisera AP-pengarna till företagen.
Den vägen är inte minst av betydelse
för de mindre företagens kreditförsörjning.
Man bör t. ex. kunna ge
bankerna möjligheter att låna i pensionsfonden
mot förlagsbevis.

Vi anser också att företagens återlånerätt
skall vidgas, men det ärendet
blir ju föremål för en speciell behandling
senare i dag.

I vår reservation framhålles också
det nödvändiga i att kreditmarknaden
bringas att fungera mera effektivt genom
en liberalisering av de bestämmelser
som nu gäller för våra kreditinstitut.
De rigorösa krav på realsä -

kerheter som gäller på vår kreditmarknad
binder ofta kreditbedömningen på
ett otidsenligt sätt, som inte alltid främjar
progressiva företag. Framför allt
har vår banklagstiftning försvårat kreditmöjligheterna
för nystartade eller
snabbt expanderande företag, som inte
hunnit med att bygga upp de realsäkerheter
som krävs för lån.

Jag är på det klara med att bankerna
i mycket stor utsträckning i sin
kreditbedömning tar hänsyn till företagarens
skicklighet och företagets
framtidsutsikter. Men ändå har de formellt
varit bundna till bestämmelser om
realsäkerhet. Vidare bör bankerna i
större utsträckning än nu få rätt att
lämna långfristiga, tidsbestämda lån som
ger företaget bättre förutsättningar att
planera sina investeringar på lång sikt.

Här har nu kreditinstitututredningen
lagt fram vissa förslag, som innebär förbättringar
i dessa av mig berörda avseenden,
men vi anser att det krävs ytterligare
överväganden beträffande nya
inlåningsformer för kreditinstituten,
nya kreditformer, en bättre fungerande
aktiemarknad osv. Kreditinstitututredningens
prövning var för övrigt av uteslutande
teknisk natur. Vi menar att
det som nu behövs är en förutsättningslös
bedömning av det samhällsekonomiska
behov som kreditmarknaden
skall tillgodose för att främja en tillväxt
inom samhällsekonomin. Detta är
inte minst av vikt för de mindre och
medelstora företagen som har sina alldeles
speciella kreditproblem, men, herr
talman, eftersom det antagligen redan
nästa vecka i denna kammare kommer
en debatt om de mindre företagens förhållanden,
skall jag icke i dag närmare
beröra dem.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utlåtandet avgivna reservationen,
i vilken hemställes om en
skyndsam parlamentarisk utredning av
frågor rörande näringslivets kapitalförsörjning.

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

103

Herr PALM (s):

Herr talman! Trots att herr Stefanson
mycket ambitiöst har gått igenom hela
sitt anförande, skall jag inte ge mig in
på ett lika långt resonemang. Det finns
annars mycket att replikera med anledning
av vad han här sade, men det
är framför allt ett ord som jag fäste mig
vid och det var när han tog uttrycket
»katastrof» i sin mun.

I detta fall finns det något gemensamt
för närvarande hos den borgerliga
oppositionen och hos kommunisterna,
som sprider något slags katastrofteori
i anslutning till vårt näringslivs
utvecklingsmöjligheter och när man
under det senaste vinterhalvåret har
talat om de höga arbetslöshetssiffrorna.
Det finns vissa paralleller att dra i det
avseendet. Med anledning av herr Stefansons
utmålning beträffande företagsnedläggelserna
och företagens svårigheter
att åstadkomma en självfinansiering
vill jag bara erinra om den redogörelse,
som förekom i tidningen Affärsvärlden
för inte så länge sedan, där
det talades om att vi under fjolåret hade
ungefär 200 nedlagda företag men
fick i stället 700 nya industrier.

Jag skall inte förlänga överläggningarna
här i kammaren med att återge
hela artikeln, men däremot vill jag inte
undanhålla, i varje fall kammarens
protokoll, vad Skandinaviska bankens
chef Lars-Erik Thunholm helt nyligen
sade vid Skandinaviska bankens årsstämma
i slutet av mars månad beträffande
självfinansieringsmöjligheterna.
Jag tar upp det därför att dessa frågor
har diskuterats så mycket. Eftersom
Thunholm har nämnts som en av de
många män man har haft tankarna på
för en eventuell borgerlig regering, är
det alltid intressant att höra vad han
har att säga. Han sade så här: »Det är
på modet i dag att vara pessimistisk
när man diskuterar företagsfinansieringens
problem och säga att vi inte
har möjligheter att inom landet finansiera
de väldiga behov som måste till
för att garantera vårt näringslivs fort -

Ang. näringslivets kapitalförsörjning
satta utveckling och stärka dess konkurrenskraft.
»

Han fortsatte: »Den enastående industriella,
ekonomiska och sociala utveckling
vi har bakom oss har i stort
sett kunnat åstadkommas utan att vi har
anlitat utländska kapitalkällor. Jag
tror inte finansiella problem skall stå
i vägen för den fortsatta utvecklingen.
»

Herr Thunholm förmodade visserligen
— fortfarande enligt referatet i Dagens
Nyheter — att självfinansieringen
skulle komma att spela en mindre roll
i framtiden men ansåg att man samtidigt
skulle komma ihåg att vi i dag hade
en bättre fungerande både lång och
kort lånemarknad. På det området fann
han att bankerna hade en allt viktigare
roll att spela och även kapacitet att göra
ökade insatser.

Det är en betydligt lugnare beskrivning
som hr Thunholm har gett i jämförelse
med vad de borgerliga reservanterna
har sökt dra i gång.

Jag skall inte bli mångordig, utan
endast ta upp de rent konkreta saker
som har berörts i reservationen. Vid
läsning av reservationen, fäster man
sig särskilt vid att reservanterna svarar
sig själva gång efter annan. Man har
egentligen inga angreppspunkter beträffande
regeringspolitiken utan det
är ett mycket allmänt resonemang som
förs.

För det första talar reservanterna om
att man vill åstadkomma sparstimulerande
åtgärder. Det är ju en fråga som
närmast hör hemma i bevillningsutskottet.

För det andra talar man om företagens
självfinansiering, och där vill jag
erinra om den debatt, som fördes i fjol
när vi här i riksdagen beslutade att inrätta
den statliga investeringsbanken.
Vid det tillfället framhölls det från vårt
håll att man hade anledning vara uppmärksam
på att en sjunkande självfinansieringsgrad
kan medföra en negativ
effekt beträffande företagens investeringsvilja.
Men å andra sidan sade

104

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. näringslivets kapitalförsörjning
vi, att en ökning av självfinansieringsmöjligheterna
kunde innebära att företagsvinsterna
expanderade på bekostnad
av lönernas andel av produktionsresultatet.
En sådan utveckling kan vi
inte acceptera ur ren fördelningspolitisk
synpunkt.

Därför har vi sagt att självfinansieringsfrågan
framstår som en mycket
central avvägningsfråga, och det har
också sagts i mittenpartimotionen, som
märkligt nog varnar för en alltför hög
självfinansieringsgrad som skulle kunna
medverka till en trög-rörlighet i näringslivet.
Detta är ungefär samma synpunkter
som vi har i sakfrågan i dessa
sammanhang.

Utöver tillkomsten av Sveriges investeringsbank
föreligger nu också kreditinstitututredningens
betänkande om
samordnad banklagstiftning, som föreslagit
att samtliga bankinstitut får ett
gemensamt regelsystem, som bl. a. innebär
väsentligt utvidgade möjligheter att
lämna kredit utan särskild säkerhet
samt borttagande av begränsningar i fråga
om tillåtna utlåningsformer, som nu
gäller för vissa bankinstitut. Även en
ökad möjlighet för emissioner på aktiemarknaden
behandlas i betänkandet,
och vi har fått besked om att en proposition
är att vänta i denna fråga till
höstriksdagen. Den frågan torde för
övrigt komma att behandlas i bankoutskottet,
och då finns det ju möjlighet
att i vanlig ordning avlämna motioner.

Den tredje konkreta fråga som tas
upp i reservationen gäller utlåningen
från allmänna pensionsfonden. Där vill
vi hänvisa till tabellen på s. 8 i utskottets
utlåtande. Det är en sammanställning
som ger en god bild av hur
AP-medlen kommer till användning.
Det finns därför ingen anledning att ta
upp kammarens tid med dessa spörsmål.
Som bekant väntas en utredning bli tillsatt
som skall syssla med AP-fondernas
förvaltning, och utskottet erinrar i sin
skrivning vidare om att det också kommer
att prövas, i vilken utsträckning
fonden skall vara direkt engagerad i

vissa ekonomiska sammanhang. Det kan
ju ge mycket intressanta aspekter på
de här uppgifterna.

För det fjärde tar man i reservationen
upp de mindre och medelstora företagens
kapitalförsörjning. Den frågan
har varit uppe vid åtskilliga tillfällen,
men i år har den flyttats fram ytterligare
ett steg. Här vill jag hänvisa till propositionen
nr 61 vid årets riksdag, som
tar upp företagareföreningarnas fortsatta
verksamhet och som medger en
viss utvidgning av det kreditstöd som
förmedlas av dessa föreningar. I samband
med behandlingen av propositionen
om den statliga investeringsbanken
i fjol framgick, att utlåningskapaciteten
från AB Industrikredit och AB Företagskredit
inte ianspråktagits fullt ut.
Sedan dess har förutsättningar skapats
för utvidgning av AB Industrikredits utlåningskapacitet
med en halv miljard
kronor redan innan motionen väcktes,
och jag vill dessutom hänvisa till utskottets
skrivning, där det sägs att ytterligare
förslag som har betydelse för
de mindre och medelstora företagen är
att vänta.

Herr talman! Med dessa synpunkter
vill jag yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Herr Palm tog fasta på
ett ord i mitt anförande som irriterade
honom. Det var när jag talade om en
katastrofsituation för företagen. Men
när jag sade det var det inte någon
utmålning av en katastrofsituation för
näringslivet i sin helhet. Jag sade att
ett välkonsoliderat företag som har > n
tillräckligt god ekonomisk ryggrad inte
möts av en katastrof — exempelvis företagsnedläggelse
-— som många företag
nu gör vid en tillfällig konjunktursvacka
eller nedgång i omsättningen.
Det kan heller inte bestridas att många
företag har drabbats av sådana katastrofer
under de senaste åren på grund av
att de icke haft tillräckligt stark ekono -

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

105

mi. Det var alltså den katastrofsituationen
jag avsåg, vilket inte betyder att
jag på något sätt utmålade en katastrofsituation
för det svenska näringslivet.

Sedan säger herr Palm att självfinansieringsfrågan
är en avvägningsfråga.
Ja visst är det det. Herr Palm och jag
har helt olika synpunkter på behovet
av självfinansiering inom näringslivet.
Men varken herr Palm eller jag är på
det klara med vilken självfinansieringsgrad
som är den bästa för att främja
utveckling inom företagen och tillväxttakten
i vår ekonomi. När man hör diskussionen
kring företagssparandet så är
det ofta bara allmänna spekulationer
utan några fakta bakom. Vi menar att
det kan vära lämpligt att i en utredning
ta upp dessa frågor.

När det gäller utlåning från de allmänna
pensionsfonderna så har ju näringslivet
fått en rätt väsentlig del av
denna. Men vi är alldeles övertygade
om att man skall kunna få fram smidigare
sätt att kanalisera pensionsfondernas
pengar till näringslivet. Man bör
här — med betryggande säkerhet för
fondernas utlåning — i större utsträckning
kunna använda sig av den organisation
som redan finns på kreditmarknaden,
nämligen bankväsendet.

De mindre företagens kapitalförsörjning
tog jag inte upp. Jag vill bara säga
det att de mindre företagen i det avseendet
har sina speciella problem. De
liar en lägre självfinansiering bl. a. på
grund av att de icke har kunnat göra
de avskrivningar som varit nödvändiga
för att möta kravet på ökat kapital vid
rationalisering och mekanisering. Det
beror bl. a. på att deras tidigare produktionsutrustning
inte har givit underlag
för tillräckligt stora avskrivningar,
men det beror också på den låga lönsamhetsgraden.
Dessa mindre företag
behöver ett tillskott av riskvilligt kapital,
och jag tror personligen att företagareföreningarna
här bär en mycket
stor uppgift att fylla. Jag tycker att den
proposition som framlagts beträffande
företagareföreningarna är positiv.

Ang. näringslivets kapitalförsörjning

Men jag menar också — fast nu kommer
vi in på ett ämne som vi skall diskutera
senare — att det skall finnas
metoder att koppla ihop företagareföreningarnas
utredande verksamhet och
kreditgivningen från andra kreditinstitut,
t. ex. från AB Företagskredit, för
att få ett smidigt tillvägagångssätt här.

Om det nu också är så att den nya investeringsbanken
kommer att ge krediter
till de mindre företagen anser jag
också här att det är nödvändigt med en
hopkoppling av företagareföreningarnas
verksamhet och investeringsbanken. Jag
tror nämligen inte investeringsbanken
kommer att bygga upp en så omfattande
organisation som behövs för att ge krediter
åt alla de progressiva företag som
man vill satsa på.

Herr PALM (s):

Herr talman! Bara ett par ord som
replik till herr Stefanson.

Det är ganska intressant att ha följt
det som har sagts och skrivits i det här
sammanhanget på borgerligt håll. När
det gäller återlåningsrätten från APfonderna
hade vi tillfälle att i fjol, när
vi behandlade investeringsbanken, erinra
om att de borgerligas bud 1959 —
när ATP-systemet beslutades — var att
80 procent omedelbart skulle återföras
till företagen i form av återlån. Vi hade
då tillfälle att erinra om att det kanske
inte hade varit så klokt att följa denna
borgerliga rekommendation med hänsyn
till de erfarenheter vi kan dra av
den ekonomiska industriella utvecklingen,
de signaler vi får från andra delar
av världen och de erfarenheter vi gör
beträffande satsning på större enheter.
Till detta kommer den strukturrationalisering
som drar med sig stora ekonomiska
konsekvenser. Men det borgerliga
budet var 1959: 80 procent tillbaka
till samma företag som inlämnat
ATP-avgifter.

Detta vill jag betrakta som ett visst
mått av ekonomisk ankdammsfilosofi,
om vi ställer det mot bakgrunden av vad

106

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. näringslivets kapitalförsörjning
vi kan läsa i Servan-Schreibers bok Den
amerikanska utmaningen eller i Galbraiths
bok Den nya industristaten och
andra intressanta skrifter, som ger signaler
om vad som håller på att bända
i sådana bär sammanhang.

Jag ville också i mitt tidigare anförande
erinra om att den mittenmotion,
som är underskriven av herrar partiledare
Wedén och Hedlund, nämner att
självfinansieringsgraden inte får vara
för hög, ty det kan medverka till ett
trögrörligt näringsliv. Jag tog mig orådet
säga att det är en uppfattning som
socialdemokratin också har, och det
var intressant att just de synpunkterna
skulle tas upp i en motion från borgerligt
håll. Dessa synpunkter ligger för
övrigt ganska väl i linje med hur vi ser
på det framtida industriella utvecklingsmönstret
i vårt land.

Herr Stefanson nämnde om de mindre
och medelstora företagen. Det är ett
ämne som han ofta återkommer till
både i utskottet och här i kammaren. I
fjol noterade vi med stort intresse, att
dessa företag inte hade utnyttjat vare sig
Industrikredits eller Företagskredits utlåningskapacitet
på långt när. Jag erinrar
om att det har skett en ökad satsning
på detta område som gör, att när
det gäller att förse sig med krediter
har denna typ av företag inte befunnit
sig i ett sämre läge än företagsamheten
i övrigt.

Ja, herr talman, detta var närmast
några randanmärkningar till herr Stefansons
replik.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag hade inte tänkt
blanda mig i denna debatt, men herr
Palms uttryck om »den borgerliga ankdammsfilosofin»
stötte mig. Jag vet inte
vad han menar med det. Också från
hans sida finns kanske någon ankdammsfilosofi,
och jag skall gärna röra
om litet i den.

Om herr Palm noggrant hade läst igenom
finansplanen för i år hade han sä -

kert fäst sig vid att en av de stora saker,
som regeringen verkligen har bekymrat
sig över, är stagnationen av näringslivets
investeringar.

Vad beror då denna stagnation på?
Jo, för det första beror den på att kostnaderna
på sina håll blivit så höga att
investeringarna inte är lönande. För det
andra beror den på självfinansieringen.
Ett standardargument från socialdemokratiskt
håll är att det är något farligt
med självfinansiering, ty den strider
mot inkomstutjämningen. Den klarar
man på andra sätt genom inkomstbeskattningen.

Låt oss återgå till självfinansieringen.
Det har varit en tid då den inom det
svenska näringslivet varit mycket högt
uppdriven — 80 till 90 procent av investeringarna
självfinansierades. Jag
medger gärna att det var en alltför hög
självfinansieringsgrad. Den har emellertid
undan för undan sjunkit och är i
dag nere vid 40 procent och ännu lägre.

Jag var nyligen på besök hos ett stort
industriföretag, där man verkligen hade
bekymmer med sina investeringar därför
att man ville investera med eget
riskbärande kapital, vilket är ganska
naturligt. Nu hade man kommit ned i
en självfinansieringsgrad av 40 procent.

När vi i fjol behandlade denna fråga
här hade jag tillfälle att med förnöjelse
höra Arne Geijers funderingar kring
dessa ting. Han medgav att det var eu
olycklig utveckling när självfinansieringsgraden
sjönk så långt ned som den
har gjort. Och han erkände att en självfinansieringsgrad
på omkring 70 procent
kunde vara lämplig.

Jag ville inte underlåta att framföra
detta.

Herr PALM (s):

Herr talman! När jag använde uttrycket
»ankdammsfilosofi», så har jag sammankopplat
det med de borgerligas tal
om generell återlånerätt, där man ser
till det egna företagets lönsamhet och
enbart till det. De som styrs av dessa

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

107

intressen har haft förfärligt svårt att
rikta blickarna något utanför de begränsade
vinstintressena inom den egna
företagsamheten.

Jag nämnde här strukturfrågan som
ett exempel. Jag kan nämna som exempel
satsningen för den svenska varvsindustrin,
som ger anledning till åtskilliga
reflexioner om hur ansträngningarna
att åstadkomma en kraftfull satsning
och samordning på detta område möter
invändningar och på sina håll kanske
också motstånd. Det är den typen
av industriellt tänkande som jag betecknar
som en form av ankdammsfilosofi
— när vi känner till de enormt stora
enheter som den svenska industrin är
och i framtiden blir tvungen att konkurrera
med.

Det var resonemang av detta slag vi
förde i fjol vid denna tidpunkt, när vi talade
om investeringsbanken och det stora
behovet av den. När herr Gösta Jacobsson
säger att vi har en låg självfinansieringsgrad,
kan jag nämna att exempelvis
Japan ligger på en internationellt
sett mycket låg självfinansieringsgrad.
Ändå har det landet haft en synnerligen
expansiv industriell utveckling. Detta
resonemang förde vi för ett år sedan
och det är lika aktuellt i dag som det
var då.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Herr Palm refererade
Servan-Schreiber. Om herr Palm har
läst hans bok Den amerikanska utmaningen
bör han där också ha klart för
sig Servan-Schreibers åsikt beträffande
självfinansieringen. Denne säger nämligen
i sin bok att självfinansieringen
hos amerikanska företag på europamarknaden
är dubbelt så hög som hos
motsvarande europeiska företag. Han
drar därav den slutsatsen, att de amerikanska
företagen har mycket större
möjligheter att satsa på forskning och
utveckling och detta är en av orsakerna
till det teknologiska gap som han talar
om.

Ang. näringslivets kapitalförsörjning

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 24 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —64;

Nej — 56.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

108

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. återlån från allmänna pensionsfonden

Därefter bifölls på gjord proposition I: 73 och II: 108 samt I: 185 och I: 241

utskottets hemställan i punkten B. hos Kungl. Maj:t måtte hemställa om

- förslag till ändring av reglementet angående
allmänna pensionsfondens förAng.
återlån från allmänna pensions- valtning i enlighet med vad utskottet
fonden i utlåtandet angivit.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av motioner
angående återlån från allmänna pensionsfonden.

Frågan om ändrade regler för återlån
ur allmänna pensionsfonden hade upptagits dels

i de likalydande motionerna I:
73, av herr Karl-Erik Eriksson, och II:
108, av herr Westberg m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle hemställa om förslag
till sådan ändring av reglementet
för allmänna pensionsfondens förvaltning,
att

1. arbetsgivare erhölle möjlighet att
för återlån få utnyttja de ATP-avgifter,
som inbetalats under loppet av de fem
senast förflutna åren,

2. återlån finge ske upp till 75 procent
av inbetalda avgifter och

3. amorteringstiden för betalning av
lånen utsträcktes till 20 år;

dels ock de likalydande motionerna
I: 185, av herr Ottosson in. fl., och II:
241, av herr Nordgren in. fl., vari anhållits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa,

1. att förslag till sådan ändring av
reglementet för allmänna pensionsfondens
förvaltning, att arbetsgivare erhölle
möjlighet att för återlån få utnyttja
de ATP-avgifter, som inbetalats
under loppet av de fem senast förflutna
åren, och att återlån finge ske upp till
75 procent av inbetalda avgifter, snarast
måtte föreläggas riksdagen,

2. att en utredning måtte tillsättas
rörande utsträckande av amorteringstidens
längd för återlån till 20 år.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen i anledning av motionerna

Reservation hade anförts av herrar
Ståihle, Åke Larsson, Palm, Lundin,
Franzén i Motala, Bengtsson i Landskrona,
Ekström i Iggesund och Rask
(alla s), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:73 och 11:108 samt 1:
185 och II: 241.

Herr PALM (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag sagt vid behandlingen av det föregående
ärendet ber jag att få yrka bifall
till den socialdemokratiska reservationen.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Eftersom herr Palm var
så pass kortfattad har jag ingen anledning
att tala utförligare i denna fråga
utan kan med hänvisning delvis till den
debatt som ägde rum under föregående
utlåtande yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet
med därunder framkomna yrkanden
gjorde propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
godkännande av den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Palm begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes eu så
lydande omröstningsproposition:

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

109

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Hilding begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 52;

Nej — 59.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om teknisk utredning av en inkomstpolitik Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av motioner
om teknisk utredning av en inkomstpolitik.

I motionerna I: 671, av herrar Åkerlund
och Enarsson, samt 11:833, av
herr Carlshamre, hade yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungi. Maj:t skulle
anhålla om en teknisk utredning av
en inkomstpolitik i syfte att nå stabilitet
i ekonomin och förbättring av sysselsättningen.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 671
och II: 833.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Åkerlund (h), Brundin
(h) och Regnéll (h), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydel -

Om teknisk utredning av en inkomstpolitik

se, som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 671
och 11:833 hos Kungl. Maj:t måtte anhålla
om en teknisk utredning av en
inkomstpolitik i syfte att nå stabilitet
i ekonomin och förbättring av sysselsättningen; 2)

av herrar Stefanson (fp) och Löfgren
(fp), vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Bankofullmäktige säger
i sitt remissvar över motionerna om
teknisk utredning av en inkomstpolitik
i syfte att nå stabilitet i ekonomin och
förbättring av sysselsättningen, att med
syftet att stabilisera löner och priser
har fullmäktige tidigare berört den inkomstpolitiska
målsättningen i yttranden
1964—1967. Fullmäktige hänvisade
till då framförda synpunkter, som säges
alltjämt äga giltighet.

För egen del kan jag också hänvisa
till vad jag sagt tidigare år och tillägga,
att ingenting har blivit bättre i fråga
om inkomsterna, men sysselsättningen
har blivit sämre.

Jag ber med detta att få yrka bifall
till reservation 1.

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr talman! Den här frågan har följetongskaraktär.
Den har varit föremål
för behandling vid 1964, 1965, 1966 och
1967 års riksdagar. Med hänsyn till att
herr Åkerlund inte kunde prestera något
nytt i frågan och då jag inte tror
mig om att kunna det heller, ber jagen
dast att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Åkerlund
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservatio -

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Ang. förslag till smittskyddslag

nen; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial nr 27, angående
överlämnande till statsutskottet av vissa
motioner, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Ang. förslag till smittskyddslag

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 24, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till
smittskyddslag, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 16 februari 1968 dagtecknad
proposition, nr 36, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) smittskyddslag,

2) lag om ändring i sjukvårdslagen
den 6 juni 1962 (nr 242).

I propositionen hade föreslagits, att
bestämmelserna om bekämpandet av
smittsamma sjukdomar skulle sammanföras
till en smittskyddslag, som skulle
ersätta lagen angående åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar, epidemilagen
och tuberkulosförordningen.

I förslaget skildes mellan allmänfarliga
sjukdomar — motsvarande dem
som nu reglerades i epidemilagen och
tuberkulosförordningen — och veneriska
sjukdomar.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 775,
av herr Hubinette, samt 11:1004, av
herr Åkerlind och fru Heurlin,

2) de likalydande motionerna I: 776,
av herrar Wirtén och Svanström, samt
II: 1003, av herrar Ullsten och Sjönell,

3) motionen I: 769, av fru Segerstcdt
W iberg,

4) motionen II: 1001, av herr Nilsson
i Lönsboda och herr Ullsten,

5) motionen II: 1002, av herr Norrby,
samt

6) motionen II: 1005, av herr Åkerlind
och fru Heurlin.

I motionen 1:769 hade yrkats, att
riksdagen skulle vid antagande av förslaget
till smittskyddslag däri infoga
regler, som angåve på vilka allmänfarliga
sjukdomar lagen skulle vara tilllämplig.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen med avslag på följande
motioner, nämligen

1) 1:776 och 11:1003, i fråga om
uppräkning av vissa sjukdomar,

2) I: 775 och II: 1004, i fråga om 32 §
förslaget till smittskyddslag,

3) I: 769,

4) II: 1001 samt

5) II: 1005,

måtte antaga de genom propositionen
framlagda lagförslagen;

B. att följande motioner, nämligen

1) I: 775 och II: 1004, i fråga om uttalande
om hälsokontroll av restauranganställda,

2) I: 776 och II: 1003, i fråga om ersättning
till smittbärare, samt

3) 11: 1002,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Andra lagutskottets utlåtande
nr 24 angående smittskyddslag
m. m. är enhälligt. Jag tänker inte framställa
något ändringsyrkande, men jag
vill uttala ett beklagande av att man
inte velat tillgodose fru Segerstedt Wibergs
yrkande i motion nr 769, att riksdagen
måtte införa regler i lagen som

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

Om en upplysningskampanj

anger på vilka sjukdomar lagen skall
tillämpas.

Enligt propositionen tas alltså detta
inte in i själva lagtexten, utan i stället
föreslås att Kungl. Maj :t skall ange det
i en särskild förteckning i anslutning
till lagen. Motionsyrkandet överensstämmer
i sak med vad lagrådet anförde
i denna del. Lagrådet förordade
nämligen att man skulle bibehålla den
nuvarande ordningen i motsvarande lagar.
Den innebär att man i lagen uppräknar
de sjukdomar som lagen gäller
men med rätt för Kungl. Maj:t att förordna
att lagen skall gälla även för
andra sjukdomar. Det kan nämligen bli
en situation som fordrar ett hastigt förordnande,
och då kräver praktiska skäl
att Kungl. Maj:t har den befogenheten.

Skillnaden förefaller kanske inte vara
särskilt stor. Lagrådet ansåg emellertid
att den nuvarande ordningen är mer
tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt
och yttrade härom: »Därigenom
ges nämligen också en fingervisning
om att tillägg måste avse sjukdom
som i betydelse och till verkningar kan
jämställas med dem som upptages i lagen,
något som med hänsyn till de frihetsinskränkningar
som kan bli följden
icke är utan värde.»

Jag delar lagrådets uppfattning. När
det gäller frihetsberövanden tror jag att
det är angeläget att man såvitt möjligt
anger gränsen härför direkt i lagen.

Enligt min mening har departementschefen
och utskottet undervärderat
skillnaden mellan de två metoderna,
men det är naturligtvis omöjligt att på
detta stadium av ärendet framställa något
yrkande om ändring av lagtexten,
så det skall jag inte göra. Jag återkommer
måhända i stället till saken i ett
annat sammanhang, i en motion eller
på något sådant sätt.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! På utskottets vägnar
vid jag helt kort och gott säga, att
främst rent praktiska synpunkter avgjort
utskottets ställningstagande.

angående alkoholens skadeverkningar
Det sätt utskottet förordar är smidigare
och bättre än det nuvarande. Det
måste alltid finnas möjlighet att genom
ett snabbt beslut inrymma oväntat uppkommande
sjukdom under lagen, och
då leder det nya sättet praktiskt till ett
bättre resultat än den väg motionären
anvisat.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 34, i anledning av motioner om
höjning av maximihastigheten för fordon
med släpvagn;

nr 36, i anledning av motioner angående
dels visst kungörelseförfarande i
mål om vattenförorening, dels viss utredning
i mål angående vattenförorening;
och

nr 37, i anledning av motioner om
viss översyn av reglerna för hyresgästs
rätt till skadestånd.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om en upplysningskampanj angående
alkoholens skadeverkningar

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 26, i anledning
av motion om en upplysningskampanj
angående alkoholens skadeverkningar.

I den till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionen II: 546, av herr
Berglund och herr Hamrin i Jönköping,
hade anhållits, att riksdagen hos Kungl.
Maj :t måtte begära, att en upplysningskampanj
om alkoholens skadeverkningar
snarast måtte igångsättas enligt de
riktlinjer som i motionen skisserats.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen 11:546 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

112

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Om en upplysningskampanj angående

Reservation hade avgivits, utom av
annan, av herrar Eric Gustaf Peterson
(fp), Kilsmo (fp) och Rimås (fp) samt
fru Fr senkel (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionen
II: 546 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära, att en upplysningskampanj
om alkoholens skadeverkningar snarast
måtte igångsättas enligt de riktlinjer
som i motionen skisserats.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! Utskottsutlåtandet bygger
på en motion, vari motionärerna
begär en upplysningskampanj angående
alkoholens skadeverkningar. De anför
att de skador som har vållats av
alkoholmissbruk blir alltmer omfattande.
Den negativa inverkan alkoholmissbruket
har på individ och samhälle har
en oroväckande tendens. Skadeverkningarna
är, i varje fall hittills, svårare
än när det gäller narkotikamissbruket
Statistiken är alarmerande. Jag skall
dock inte gå in på några siffror, ty de
kan ju bli föremål för diskussion.

Jag tror emellertid, att diskussionen
om narkotikan på något visst sätt skymmer
det verkliga förhållandet på det alkoholpolitiska
området.

Reportagen bl. a. i TV om alkoholmissbruket,
särskilt bland ungdomen,
har ju varit skrämmande. Samhället har
ett stort ansvar, och samhällets insatser
hittills har, kan man väl säga, visat sig
vara otillräckliga. Man måste tyvärr
konstatera det.

I reservation 1 föreslås liksom i motionen
att man skall .försöka med en
samlad upplysningskampanj av stora
mått, en kampanj med sikte på att sprida
upplysning om alkoholens karaktär
av farligt gift. Reservanterna menar att
en kontinuerlig upplysningsverksamhet
i nuvarande läge bör kompletteras med
en särskild sådan kampanj. Sådana särskilda
kampanjer har vi ju positiva er -

alkoholens skadeverkningar

farenheter av, i varje fall på vissa områden
i vår tid.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
1.

Häri instämde herr Bengtson (ep).

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Vad gäller behovet av
samhälleliga insatser för upplysningar
om alkoholens skadeverkningar kan det
ju inte råda mer än en mening, nämligen
att samhället här har ett betydande
ansvar och att hittillsvarande insatser
har varit otillräckliga så att det
krävs större insatser.

Vi har skilt oss i fråga om medlen.
Motionärerna liksom reservanterna vill
nu satsa på en särskild och tidsbegränsad
upplysningskampanj, medan
utskottets majoritet inte tror på en sådan
tillfällig kampanj utan i stället vill
inrikta insatserna på en långsiktig upplysning.

Förberedelserna härför pågår också i
den alkoholpolitiska utredningen, som
har arbetat ett par år. Utredningen säger
själv, att man ännu inte har tillräckligt
underlag att ta ställning till målsättningen
för en sådan verksamhet och
organisationen för en sådan aktivitet.
Utredningen har därför inte tagit positiv
ställning till en särskild kort upplysningskampanj.

Däremot kan vi fästa uppmärksamheten
på att frågan om upplysning i undervisningen
beträffande alkoholfrågorna
har på ett väsentligt sätt förts framåt
tack vare de åtgärder som vidtagits
genom skolöverstyrelsens försorg.

Jag tror att vi inte kan räkna med
någon särskild effekt av en kort upplysningskampanj.
Detta är verkligen ett
problem av långsiktig karaktär, vi måste
inrikta oss på en permanent, långsiktig
upplysning. Och även om det kan
fresta på bör vi rimligen avvakta den
alkoholpolitiska utredningens betänkande
och förslag med belysning av
hela nykterhetsfrågan och alkoholproblemen
på bred front.

Onsdagen den 24 april 1968

Nr 19

113

Om en upplysningskampanj angående alkoholens skadeverkningar

Jag hemställer därmed om bifall till
utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Eric Gustaf Peterson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 27, i anledning av motioner om
förbättrade ekonomiska villkor för diabetiker;
samt

nr 28, i anledning av motion om
hälso- och sjukvård utomlands för
svenska medborgare.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Då alla ärenden på föredragningslistan
nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen,
att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen,
finge nedtagas.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1968/69 till bidrag till erkända arbetslöshetskassor
samt Kungl. Maj :ts
proposition angående särskilt stöd åt
äldre arbetslösa in. m., i vad den hänvisats
till statsutskottet, jämte motioner;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser vissa allmänna frågor;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän bercdskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän bcredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 75 i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; -

114

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde; nr

79, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad avser staten
för statens allmänna fastighetsfond;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1968/69 till byggnadsarbeten
samt inredning och utrustning av lokaler
vid universitet, högskolor m. m.;
samt

nr 82, i anledning av motioner om
propagandakampanj för avsättning av
svenska produkter på den svenska
marknaden;

bevillningsutskottets betänkande nr
36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 19 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. in.
jämte motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till bevillningsutskottet; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av motioner om en
allmän arbetslöshetsförsäkring m. m.;

nr 27, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition angående särskilt

stöd åt äldre arbetslösa m. in., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott,
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i
förordningen den 14 december 1956 (nr
629) om erkända arbetslöshetskassor,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; nr

28, i anledning av motioner om
pension till äldre friställd arbetskraft
in. in.;

nr 29, i anledning av motioner om
sänkt pensionsålder;

nr 30, i anledning av motioner angående
ändring av den s. k. 21-årsregeln
i studiehj älpsreglementet;

nr 31, i anledning av motioner om ersättningen
från den allmänna försäkringen
för resekostnader i samband
med sjukvård; samt

nr 32, i anledning av motioner om
kostnadsfritt tillhandahållande av vissa
läkemedel;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av motioner rörande
ersättning till skogsägare på grund
av storm- och snöskador;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 19 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), in. in., såvitt avser anslag till kompensation
för bensinskatt till rennäringen;
samt

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till
byamännen i Vitsaniemi by för bestridande
av rättegångskostnad jämte motioner;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av motioner
angående polisnämndernas arbetsförhållanden
samt angående tillståndsgivningen
beträffande demonstrationer.

115

Onsdagen den 24 april 1968 Nr 19

Interpellation ang. resultaten av förhandlingarna vid världshandelskonferensen

UNCTAD 2 i New Delhi

Interpellation ang. villkoren för statsbidrag
i samband med vistelse i semesterhem Fru

NILSSON (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! De till och med 1967
års utgång gällande reglerna för semesterhemsvistelse
var utformade enligt
följande: Vederbörande barnavårds nämnd

hade efter iakttagande av viss
ekonomisk behovsprövning rätt att utfärda
tur och returresa på järnväg, båt
eller buss till av socialstyrelsen godkänt
semesterhem i hela riket. Därjämte hade
barnavårdsnämnden möjligheter att
utöva kontrollerande verksamhet över
att vederbörande verkligen reste till angivet
hem. Vidare hade semesterhemsnämnderna
möjlighet att efter prövning
från fall till fall bevilja stipendium med
varierande belopp mellan 75 och 200
kronor. Härigenom kunde vederbörande
husmoder dels välja hem efter eget
önskemål och dels för stipendiet skaffa
kompletterande klädutrustning etc. Dessa
regler har sålunda på ett fullgott
sätt tjänat syftet med denna verksamhets
inriktning och målsättning.

De fr. o. m. den 1.1.1968 gällande bestämmelserna
innebär, att stipendiemedlen
slopats samt att barnavårdsnämndens
rätt att utfärda biljetter upphört.
Kvar står enligt huvudregeln möjlighet
att bevilja resebidrag med kostnaden
på järnväg, buss eller båt från
vederbörandes hemort till »det semesterhem,
som sorterar under landstingskommunen
och som kan anses ge sökanden
bästa möjlighet till vila och rekreation.
I undantagsfall bör högre belopp
kunna beviljas. Så bör exempelvis kunna
ske, då det anses vara särskilt värdefullt
för den sökande med luftombyte
eller ett speciellt miljöombyte. Bidragen
bör tills vidare maximeras till 200 kronor.
Resebidrag bör ej beviljas om
kostnaden för tur och returresa hemorten—semesterhemmet
eller annan
plats för semestervistelse är 10 kronor

eller lägre» (Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor
nr 203: 1967).

Enligt huvudregeln har sålunda semesterhemsnämnden
numera endast
möjlighet att bevilja resebidrag från
sökandens hemort till semesterhem som
sorterar under respektive landsting. Önskar
vederbörande resa på s. k. enskilt
ordnad semestervistelse eller till annat
semesterhem inom riketharhonsålunda
att själv erlägga mellanskillnaden, såvida
icke undantagsfallet luftombyte eller
speciellt miljöombyte kan åberopas.
Vidare har stipendiemöjligheten helt
slopats.

Vid jämförelse med tidigare bestämmelser
synes en försämring skett för
den enskilde. Särskilt slopandet av stipendiemöjligheterna
torde vara nackdel.

De tidigare reglerna har på ett tillfredsställande
sätt berett husmödrarna
möjlighet till en välbehövlig och välförtjänt
vila och avkoppling. Samhällets
strävanden bör vara att skapa ännu
bättre förutsättningar i detta avseende.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Anser statsrådet att de nya villkoren
för statsbidrag till resa etc. i samband
med semesterhemsvistelse är utformade
så att en förbättring skett för den enskilde
jämfört med tidigare bestämmelser? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. resultaten av förhandlingarna
vid världshandelskonferensen
UNCTAD 2 i New Delhi

Ordet lämnades härefter till herr
MÖLLER (s), som yttrade:

Herr talman! FN:s världshandelskonferens
UNCTAD 2 har avslutats efter

116

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968

Meddelande ang. enkel fråga

nära två månaders förhandlingar i New
Delhi. Den hade motsetts med förväntningar
av de fattiga länderna, varom
särskilt deras gemensamma handlingsprogram,
den s. k. Algerstadgan, vittnar.
Dessa förväntningar har uppenbart endast
delvis infriats, och en framgångsrik
utveckling av de rikare ländernas
stöd till u-länderna måste få sin kontinuerliga
fortsättning i skilda former,
där stora globala konferenser av typen
UNCTAD II endast är en — och kanske
inte den mest effektiva.

Den svenska delegationen reste till
New Delhi med generösa direktiv från
regeringen och har tydligen satsat målmedvetet
för att främja en för u-länderna
gynnsam handelspolitik.

Det har emellertid på basis av föreliggande
material inte varit möjligt att
få en helt täckande bild av förhandlingarnas
resultat vid UNCTAD II och en
värdering därav. Det vore därför av värde
för riksdagen att genom handelsministern
få en koncentrerad redogörelse
för och bedömning av konferensens
överläggningar och resultat.

Med stöd av ovanstående ber jag om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet få
rikta följande interpellation:

Vill statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för kammaren lämna
en redogörelse för och bedömning av

resultaten av förhandlingarna vid FN:s
världshandelskonferens UNCTAD II i
New Delhi?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Eriksson, Karl-Erik, undertecknad motion,
nr 939, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 103, angående effektivisering
och samordning av statens
skogsföretag, m. m.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Svanström (ep) till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet: »Avser
Herr Statsrådet vidtaga snara åtgärder
för att avskaffa det militära arreststraffet?» -

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 18.11.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHIM 1968