Nr 19 FÖRSTA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:19)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 19 FÖRSTA KAMMAREN 1967

11—12 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 11 april Sid.

Meddelande ang. enkel fråga av herr Brundin om publicering av
1964 års handelsräkning .................................. 5

Onsdagen den 12 april

Försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska området ........ 9

Minimibesättning å fartyg .................................. 13

Enskild arbetstagares skadeståndsskyldighet enligt lagen om kollektivavtal
.............................................. 16

Uttagningen till specialundervisning av elev i grundskolan .... 18

Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling, m. m..... 30

Om reserabatter för folkpensionärer m. fl..................... 39

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 12 april

Gemensamma omröstningar:

om inrättande vid Uppsala universitet av en personlig professur

i religionspsykologi för docenten Hjalmar Sundén ........ 6

ang. anslag till Befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen .. 7

Val av valmän och valmanssuppleanter för utseende av riksbanks-
och riksgäldsfullmäktige jämte suppleanter för dem .. 7

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr IB

Nr 19

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 48, ang. anslag till information om
Sverige i utlandet ...................................... 8

— nr 49, om flyttning av Villingsbergs skjutfält i Kilsbergen .... 9

— nr 50, ang. kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag .... 9

Bevillningsutskottets betänkande nr 5, om höjt avdrag vid beskattningen
för försäkringsavgifter ........................ 9

— nr 23, ang. tidpunkten för kommuns besvär över taxering till

kommunal inkomstskatt .................................. 9

— nr 27, om beredande av viss tid för avveckling av skogskonto

i dödsbo med en delägare ................................ 9

—■ nr 29, om översyn av bestämmelserna angående kommuns
skattskyldighet .......................................... 9

— nr 33, ang. försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska området
.................................................. 9

Bankoutskottets utlåtande nr 17, ang. granskning av riksdagens
lönedelegations verksamhet under år 1966 ................ 13

— nr 24, ang. granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och

förvaltning ............................................ 13

— memorial nr 25, ang. överlämnande till statsutskottet av vissa

motioner, såvitt de hänvisats till bankoutskottet ............ 13

Första lagutskottets utlåtande nr 24, ang. minimibesättning å
fartyg .................................................. 13

Andra lagutskottets utlåtande nr 25, ang. enskild arbetstagares
skadeståndsskyldighet enligt lagen om kollektivavtal ........ 16

— nr 26, ang. uttagningen till specialundervisning av elev i

grundskolan ............................................ 18

—- nr 27, om barnpensionen inom den allmänna försäkringen . . 30

— nr 28, om socialförmåner till handikappade som ingår äktenskap
.................................................... 30

—- nr 29, om förbättring av sjukpenningen för husmödrar m. m. 30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22, ang. exploateringen av grustäkter
.................................................. 30

— nr 23, om vissa problem för handikappade vid övergången till

högertrafik, m. m....................................... 30

— nr 24, ang. ändring i utsökningslagen m. in................. 30

Jordbruksutskottets utlåtande nr 8, ang. utbyggnad av systemet
med växtförädlingsavgifter, m. m......................... 30

— nr 9, ang. lån från räkfiskelånefonden .................... 39

— nr 10, ang. reglering av priserna på fisk, m. m............. 39

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 13, om reserabatt^!-för folkpensionärer, förtidspensionärer, studerande och värnpliktiga
................................................ 39

-—■ nr 14, om en allmän identitetshandling .................... 43

— nr 15, ang. den personliga servicen i samhället ............ 43

Tisdagen den 11 april 1967

Nr 19

Tisdagen den 11 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 31
nästlidne mars.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad får härmed anhålla
om ledighet från riksdagen, den 14 april
på grund av tjänsteresa.

Stockholm den 10 april 1967

Olof Palme

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om tjänstledighet
från riksdagsarbetet under tiden
den 12—den 13 april för tjänsteresa
till Bern och Geneve i anslutning
till sammanträde i FN:s europakommission.

Stockholm den 7 april 1967

Gunnar Lange

Till riksdagens första kammare

Undertecknad får anhålla om sjukledighet
från riksdagsarbetet från och
med den 10/4 1967 enär jag intagits
för vård å kirurgiska kliniken vid
Lunds lasarett.

Lund den 10/4 1967

Thorsten Larsson

De begärda ledigheterna beviljades,
beträffande herr Larsson, Thorsten, för
den tid varunder han vore på grund
av sjukdom oförmögen att deltaga i
riksdagsarbetet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1967/68 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde; nr

128, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1967/68 till industri, energiförsörjning,
teknisk forskning m. m.; och
nr 129, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1967/68 till statens sjöhistoriska museum.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 123, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 maj 1920
(nr 245) om medling i arbetstvister
in. m.;

nr 124, i anledning av väckta motioner
om förhandlingsrätt för pensionärer;
och

nr 125, i anledning av väckta motioner
om ersättning från den allmänna
försäkringen för resekostnader vid
sjukdom.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 126, i anledning av väckta motioner
om biologisk prövning av kemiska
bekämpningsmedel; och

nr 127, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda fram -

Nr 19

Tisdagen den 11 april 1967

ställningar angående statligt stöd till
trädgårdsnäringens rationalisering m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623); och
nr 131, i anledning av väckta motioner
angående familjebeskattningen.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
65, angående överlåtelse av staten tillhörig
mark m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

89, angående rörelsemedel för domänverket;
samt

nr 91, angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige och
Danmark rörande import av nötkött
till Sverige.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 736 till jordbruksutskottet
och

motionen nr 737 till statsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 48—50, bevillningsutskottets
betänkanden nr 5, 23,
27, 29 och 33, bankoutskottets utlåtanden
nr 17 och 24 samt memorial nr 25,
första lagutskottets utlåtande nr 24,
andra lagutskottets utlåtanden nr 25—29,
tredje lagutskottets utlåtanden År 22—•
24, jordbruksutskottets utlåtanden nr
8—10 ävensom allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 13—15.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

84, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 86, angående eftergift av arvsskatt
m. in.;

nr 92, med förslag till förordning angående
ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), m. m.;

nr 94, angående godkännande av ett
fördrag innehållande principer för staternas
uppträdande vid utforskandet
och utnyttjandet av yttre rymden, däri
inbegripet månen och övriga himlakroppar; nr

97, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 54 § 2, 5 och 7 mom.
lagen om val till riksdagen;

nr 101, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 10 juli 1947 (nr
523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande, m. m.;

nr 102, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § lagen den 31 mars
1955 (nr 183) om bankrörelse, m. m.;
och

nr 103, angående ändrad organisation
av televerket.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

738, av herr Andersson, Axel,
m. fl.,

nr 739, av herr Hilding, samt
nr 740, av herr Olsson, Johan, och
fru Olsson, Elvy,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 43, angående ökad utbildning
av journalister m. m.;
nr 741, av herr Nyman m. fl.,
nr 742, av herr Olsson, Johan, och
herr Gustafsson, Nils-Eric,
nr 743, av herr Schött m. fl.,
nr 744, av fröken Stenberg, samt
nr 745, av herr Wallmark,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 48, angående hälso- och

Tisdagen den 11 april 1967

Nr 19

sjukvård samt motionsverksamhet för
studerande;

nr 746, av herr Olsson, Johan, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 52, med förslag till förordning om
ändring i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648), m. m.;

nr 747, av herr Nyman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
nr 61, angående delning av byggnadsstyrelseorganisationen,
m. m.;

nr 748, av herr Hubinette, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
73, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 25 maj 1962 (nr 381)
om allmän försäkring, m. m.; ävensom
nr 749, av herr Hernelius,
nr 750, av herr Nilsson, Ferdinand,
nr 751, av herrar Schött och Wallmarlc,
samt

nr 752, av herrar Wirtén och Hilding,

alla i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 77, angående samman -

Meddelande ang. enkel fråga

läggning av överståthållarämbetet och
länsstyrelsen i Stockholms län till en
länsstyrelse, m. m.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Brundin (h) till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet: »Har
Herr Statsrådet uppmärksammat, att
1964 års handelsräkning, som avser
1963 års omsättningsuppgifter, ännu
inte publicerats? Vill Herr Statsrådet
upplysa om när publicering kommer att
ske?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.07.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967

Onsdagen den 12 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Under åberopande av bifogade läkarintyg
får undertecknad liärmed anhålla
om ledighet från riksdagsarbetet under
tiden den 12—den SO april.

Lund den 11 april 1967

Per Blomquist

Riksdagsmannen Per Blomquist, född
den 12/10 1917, lider av blödande magsår
(ulcus duodeni), vilket i dag röntgenverifierats.

Han bedömes av mig vara arbetsoförmögen
till och med den 30/4 1967.
Intygas,

Lund den 11/4 1967

Hjälte Hultén
Leg. läkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 47
föreslagna samt av båda kamrarna
godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill,

I. att motionerna 1:266 och 11:344,
i vad de avser inrättande vid Uppsala
universitet från och med budgetåret
1967/68 av eu för docenten Hjalmar
Sundén personlig professur i religionspsykologi,
icke må bifallas av riksdagen; II.

att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag

å motionerna 1:266 och 11:344, nämnda
motioner såvitt nu är i fråga, till
Teologiska fakulteterna: Avlöningar för
budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 2 725 000 kronor, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren

I. med bifall till motionerna I: 266
och II: 344, såvitt nu är i fråga, beslutat
att vid Uppsala universitet skall
från och med budgetåret 1967/68 finnas
inrättad en för docenten Hjalmar
Sundén personlig professur i religionspsykologi; II.

i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna
I: 266 och II: 344, nämnda motioner såvitt
nu är i fråga, beslutat att

a) bemyndiga Kungl. Majd att i fråga
om professurer ändra personalförteckningen
för de teologiska fakulteterna
m. m. enligt vad utskottet förordat;

b) till Teologiska fakulteterna: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 2 807 000
kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen,
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —74;

Nej — 64.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Onsdagen den 12 april 1967

Nr 19

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt
till andra kammaren, ankom därifrån
ett protokollsutdrag, nr 309, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 102
ja och 117 nej samt att båda kamrarnas
sammanräknade röster befunnits
utgöra 176 ja och 181 nej, vadan beslut
i frågan blivit av riksdagen fattat i
överensstämmelse med nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
jordbruksutskottet i dess memorial nr
11 föreslagna samt av båda kamrarna
godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:651 och 11:824,
till Befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett reservationsanslag av 285 000 kronor,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat, att riksdagen
må, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 651 och II: 824, till Befrämjande i
allmänhet av fiskerinäringen för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 315 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 73.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt

till andra kammaren, ankom därifrån
ett protokollsutdrag, nr 310, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 80 ja
och 139 nej samt att båda kamrarnas
sammanräknade röster befunnits utgöra
145 ja och 212 nej, vadan beslut
i frågan blivit av riksdagen fattat i
överensstämmelse med nej-propositionen.

Företogs val av tjugufyra valmän för
utseende av dels fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, dels ock
suppleanter för fullmäktige i nämnda
bank och kontor.

Ordet lämnades på begäran till herr
FÖRSTE VICE TALMANNEN, som anförde: Herr

talman! För vartdera av de två
val som nu skall ske ber jag att få avlämna
gemensam lista, vilken godkänts
av de av kammaren valda ledamöterna
i talmanskonferensen. Vardera listan
upptar namn på så många personer
som det ifrågavarande valet avser.

Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter två särskilda listor.

Den lista, som avsåg valet av valmän,
upptog under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» följande namn:
Damström
Eriksson, Einar
Möller
Virgin

Jacobsson, Per
Mossberger
Elofsson
Hedström
fröken Ranmark
Eskilsson
Hansson, Nils
Ståhle

Larsson, Åke
Sundin

Gustavsson, Bengt
Ohlsson, Ebbe
Stefanson
Augustsson

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967

Mårtensson
Hj orth

Nilsson, Yngve
Gustafsson, Nils-Eric
Edström
Hilding

Sedan denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmän.

Anställdes val av tio suppleanter för
kammarens valmän för utseende av
dels fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
dels ock suppleanter för
fullmäktige i nämnda bank och kontor.

Den av herr förste vice talmannen
avlämnade lista, som gällde detta val,
upptog under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» följande namn:
Jansson, Paul
Rönnberg
Lundin
Sveningsson
Nyman
Magnusson
Carlsson, Eric
Larsson, Herbert
Wirtén
Arvidson

Efter det denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmanssuppleanter.

Justerades protokollet för den 4 innevarande
månad.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

84, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 86, angående eftergift av arvsskatt
m. m.; och

nr 92, med förslag till förordning angående
ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), m. m.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
94, angående godkännande av ett fördrag
innehållande principer för staternas
uppträdande vid utforskandet och utnyttjandet
av yttre rymden, däri inbegripet
månen och övriga himlakroppar.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 97, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 54 § 2, 5 och 7 mom.
lagen om val till riksdagen.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 101,
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 10 juli 1947 (nr 523) om
kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
102, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2 § lagen den 31 mars
1955 (nr 183) om bankrörelse, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 103,
angående ändrad organisation av televerket.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 738—741 till statsutskottet,

motionen nr 742 till lagutskott,
motionerna nr 743—745 till statsutskottet,

motionen nr 746 till lagutskott,
motionen nr 747 till statsutskottet,
motionen nr 748 till lagutskott och
motionerna nr 749—752 till statsutskottet.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

48, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret

Onsdagen den 12 april 1967

Nr 19

Ang. försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska området

1967/68 till information om Sverige i
utlandet jämte i ämnet väckta motioner; nr

49, i anledning av väckta motioner
om flyttning av Villingsbergs skjutfält
i Kilsbergen; och

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag om kapitaltillskott
till Uddevallavarvet aktiebolag
jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 5, i anledning av väckta motioner
om höjt avdrag vid beskattningen för
försäkringsavgifter;

nr 23, i anledning av väckta motioner
angående tidpunkten för kommuns
besvär över taxering till kommunal inkomstskatt; nr

27, i anledning av väckt motion
om beredande av viss tid för avveckling
av skogskonto i dödsbo med en delägare;
och

nr 29, i anledning av väckta motioner
om översyn av bestämmelserna angående
kommuns skattskyldighet.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska
området

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 33, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försöksverksamhet
på det nykterhetspolitiska
området jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 10 februari 1967 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 42, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl.
Maj:t att under åren 1967 och 1968,
utan hinder av rusdrycksförsäljningsförordningen,
medgiva den försöks -

verksamhet på det nykterhetspolitiska
området, som förordats i propositionen,
samt att meddela de närmare föreskrifter
som fordrades för försöksverksamhetens
genomförande.

Kungl. Maj :t hade förordat försök
med friare regler för försäljning av
starköl inom ett par försöksområden
samt slopande av dels begränsningen
av dryckesurvalet i samband med måltidsfri
spritdrycksförtäring, dels ock
utskänkningsförbudet i teaterfoajéer.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:716,
av herr Bengtson m. fl., och II: 894, av
herr Rimmerfors m. fl.,

2) motionen II: 893, av herr Hainrin
i Jönköping och herr Nyberg, vari
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 vad
avsåge förslaget om friare regler för
försäljning av starköl.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:579,
av herrar Schött och Brundin, samt
II: 705, av herr Carlshamre in. fl.,

2) motionen II: 24, av herr Gustafsson
i Borås, samt

3) motionen II: 192, av fru Kristensson.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen, med bifall till
Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 42 och med avslag på motionen II:
893, av herr Hainrin i Jönköping och
herr Nyberg, måtte bemyndiga Kungl.
Maj :t att under åren 1967 och 1968,
utan hinder av rusdrycksförsäljningsförordningen,
medgiva den försöksverksamhet
på det nykterhetspolitiska
området, som förordats i propositionen; -

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967

Ang. försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska området

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:579,
av herrar Schött och Brundin, samt II:
705, av herr Carlshamre m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 716,
av herr Bengtson m. fl., och 11:894, av
herr Rimmerfors m. fl.,

3) motionen 11:24, av herr Gustafsson
i Borås, ävensom

4) motionen 11:192, av fru Kristensson,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Wårnberg och herr Petersson, Erik Filip,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under A hemställa, att riksdagen
med bifall till motionen 11:893,
av herr Hamrin i Jönköping och herr
Nyberg, måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 42 i vad densamma avsåge
försöksverksamhet med friare regler för
försäljning av starköl men bemyndiga
Kungl. Maj:t att under åren 1967 och
1968, utan hinder av rusdrycksförsäljningsförordningen,
medgiva den försöksverksamhet
i övrigt på det nykterhetspolitiska
området, som förordats i
propositionen.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! I den allmänna debatten
för ett par år sedan om införande
av mellanöl poängterades livligt från
tillskyndarnas sida, att en viss nykterhetspolitisk
vinst kunde väntas uppstå
genom att konsumtionen av starköl
skulle pressas tillbaka; och när man
inte behövde gå till systembolaget för
att få ett gott Öl, som det sades, skulle
man också avstå från att köpa starkare
varor. Från motståndarnas sida hävdades
att det var den vanliga pilsnern
som skulle röna hårdaste konkurrensen
av mellanölet och att konsumtio -

nen på detta sätt skulle styras från en
svagare till en starkare dryck.

När nu ett helt kalenderår har gått
i umgänget med den nya ölsorten, kan
man konstatera att det sist nämnda
alternativet har blivit verklighet.

År 1964, som var det sista mellanölsfria
året, förtärdes sammanlagt 246
miljoner liter Öl varav bara 19 miljoner
var starköl.

År 1966 — det första hela år då
starköl såldes — hade ölförbrukningen
stigit till 293 miljoner liter. Starkölet
hade då gått ned med futtiga 4 miljoner
liter, men pilsnern hade minskat
med 109 miljoner liter. Denna minskning
och nästan ytterligare 50 miljoner
liter kompenserades av mellanölet.

Denna starka ökning av ölkonsumtionen
har inneburit att förbrukningen av
ren alkohol per vuxen innevånare i
Sverige mellan åren 1964 och 1966 har
stigit med 12 procent och nått en nivå
som är högre än det stora fylleriåret
1956. Någon nedgång av rusdryckskonsumtionen
har inte heller skett, liksom
inte heller någon nedgång i antalet fylleriförseelser.

Konsumtionsökningen och övergången
till mellanöl från pilsner har inte
skett utan vidare. Vanliga människor
skulle jag knappast tro kan skilja mellan
Öl med olika alkoholhalt; de har
troligen lättare att skilja olika märken
åt. De har därför inte heller köpt mellanöl.
Nej, konsumtionsökningen åstadkoms
genom den väldiga reklamkampanj
som igångsattes och som kostnadsfritt
understöddes av massmedia, såväl
radio och TV som den dominerande
tidningspressen.

Det ligger i sakens natur att en sådan
reklamkampanj knappast kommer
att igångsättas för en försöksförsäljning
av starköl i begränsad omfattning, dels
därför att det knappast lönar sig för
den begränsade geografiska försäljning
det här är fråga om, dels därför att det
för försäljarna gäller att sköta försöket
så snyggt som möjligt så att man kan
komma tillbaka på basis av försöks -

Onsdagen den 12 april 1967

Nr 19

Ang. försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska området

verksamheten. Sedan kommer säkert
inga hämningar att finnas, på samma
sätt som några sådana inte har funnits
hos reklammakarna för mellanölet.

Mot bakgrunden av detta resonemang
hävdar vi reservanter att försöksförsäljningen
av starköl kommer att bli ett
prov utan värde. Försäljningen kommer
helt enkelt inte att ske under realistiska
former, dels på grund av den
uteblivna reklamen och dels på grund
av att man kommer att försöka sköta
det här försöket så snyggt som möjligt.

Vi hävdar vidare att den alkoholpolitiska
utredningen har ett mycket stort
obearbetat stoff från mellanölförsäljningen
och att denna försäljnings nykterhetspolitiska
perspektiv först borde
granskas. Det kan i detta sammanhang
nämnas att riksåklagaren i sitt remisssvar
har framhållit att ungdomar i icke
oväsentlig omfattning dricker mellanöl
i berusningssyfte. Vidare har överståthållarämbetet
erinrat om att mellanölet
har medfört stora olägenheter i
Stockholms city och att frivilliga inskränkningar
i försäljningsrätten måst
införas. Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län framför liknande synpunkter.
När man nu från storstadshåll ändå
tillstyrker den friare försöksverksamheten
med starköl är det med den
klara reservationen att ingen försöksverksamhet
får ske vare sig i Stockholm
eller i Göteborg.

Av det sagda framgår att arbete inte
fattas för utredningen utan att ge sig
på de föreslagna — i mitt tycke icke
rättvisande — provförsäljningarna av
starköl.

Skall sedan ytterligare en synpunkt
läggas på ölhanteringen skulle det väl
vara att återuppliva litet historik. För
några år sedan tillkom starkölet för att
minska spritförsäljningen. Det lyckades
inte, men så infördes mellanölet för att
konkurrera med starkölet. Detta lyckades
till en del men den svagare pilsnern
fick den största smällen. Men 25
procent starköl fick man bort, och beträffande
försäljning i butikerna ändå

mera, och hopp finns att utvecklingen
fortsätter åt samma håll. Vore det då
inte klokt att låta starkölet do sotdöden?

Reservationen i utskottsbetänkande!
vänder sig bara mot den friare starkölsförsäljningen,
men jag kan ändå inte
undgå att nämna ett par ord om försöksverksamheten
med försäljning av
spritdrycker i teaterfoajéer. Jag begriper
inte hur försöksverksamheten i detta
fall skall mätas, men det spelar mindre
roll. Jag tror inte på några nykterhetspolitiska
vådor av detta försök, och
jag tror inte det blir några stora reklamkampanjer.
Men inkompetensförklarar
inte teatern härmed sig själv?
Säger man inte med detta att konsten
inte kan njutas på rätt sätt om man
inte får påverka sitt eget stämningsläge
med alkohol? Det måste vara trist
för en teateraktör att veta att man
måste ha alkohol att locka med för att
få publik. När kommer de stora biograferna
efter? Jag skulle i sanning
vilja säga: Kulturen i vårt land sitter
trångt!

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid föreliggande betänkande
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Näsström (s), Eric Carlsson (ep),
Stadling (s), Per Jacobsson (fp), Erik
Olsson (s), Hedström (s), Dahlberg
(s), Magnusson (s), Dahl (s), Åkesson
(fp), Erik Filip Petersson (fp), Eric
Gustaf Peterson (fp), Bengtson (ep),
Svensson (s), Manne Olsson (s), Lars
Larsson (s), Yngve Persson (s) och
Lundström (fp).

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! När det gäller frågor
som rör brända och destillerade drycker
följer herr Wärnberg och jag alltid
var sin linje. Eljest är vi ganska samstämmiga
i våra uppfattningar.

Jag tycker att herr Wärnberg nu gör
denna fråga större än det finns anledning
till. Oavsett hans starka argumentering
för reservationen är detta än -

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967

Ang. försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska området

dock en diskussion som vi får ta när
dessa frågor i vanlig ordning har beretts
av nykterhetspolitiska kommittén.
Det gäller för övrigt här en ganska
liten sak, nämligen en försöksverksamhet
på ett begränsat område i vad den
avser den fria försäljningen av starköl.

Det kanske kan vara riktigt, såsom
herr Wärnberg framhåller, att denna
försöksverksamhet kommer att bli ett
prov utan värde. Men vad vet man ännu
om detta? Det är väl då lika bra att
göra detta försök, eftersom vi därigenom
kan få ett sakligt material att bygga
våra värderingar på.

Jag kan eljest i långa stycken ge herr
Wärnberg rätt i hans bedömning av ölhanteringen
i landet. För min personliga
del har jag heller ingenting emot
att starkölet lider sotdöden, eftersom vi
nu på marknaden har fått infört ett Öl
som är acceptabelt. Men även det ölet
vänder sig ju herr Wärnberg och alla
de som instämde med honom emot,
trots att dess införande varit en av förutsättningarna
för att konsumtionen av
starkölet skulle minska.

Om det vidare, mot förmodan, skulle
inträffa någon olycka i de områden, där
försöksverksamheten skall bedrivas, har
Kungl. Maj:t möjlighet att omedelbart
avbryta försöksverksamheten.

Det förefaller mig vidare som om utredningsmännen
anser att denna försöksverksamhet
skulle kunna främja
deras utredningsarbete. En praktiskt
taget enhällig kommitté står också bakom
förslaget. Endast en enda av kommitténs
ledamöter har ansett att man
inte bör bedriva denna försöksverksamhet.
Utskottet för sin del har tagit
fasta just på den omständigheten. Därför
tror jag mig utan några större samvetsbetänkligheter
ändå kunna yrka bifall
till bevillningsutskottets betänkande
i detta ärende.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Jag tror att herr Einar
Eriksson något har missförstått mig.

Reservanterna tror helt enkelt inte
att det kommer att ske några olyckor
alls under denna försökstid. Det är därför
vi säger att det är ett prov utan
värde. Man kommer helt enkelt att hålla
igen och sköta det hela så att det
inte sker några olyckor, när man vet
att det är en försöksverksamhet.

Jag tror inte alls att det blir någon
katastrof. Däremot tror jag att katastroferna
inträffar när vi fått detta genomfört
på de felaktiga premisserna att det
går att sköta det hela.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av
utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten A förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Wärnberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
33 punkten A, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Onsdagen den 12 april 1967

Nr 19

Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Wärnberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —87;

Nej — 45.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets i punkten B gjorda hemställan.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 17, angående
verkställd granskning av riksdagens lönedelegations
verksamhet under år
1966, lades utlåtandet till handlingarna.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtande
och memorial:

nr 24, angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse
och förvaltning; samt

nr 25, angående överlämnande till
statsutskottet av vissa motioner, såvitt
de hänvisats till bankoutskottet.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. minimibesättning å fartyg

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 24, i anledning av väckta
motioner angående minimibesättning å
fartyg.

Första lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 345 i första
kammaren av fröken Mattson in. fl.
samt nr 431 i andra kammaren av herr
Carlsson i Göteborg in. fl. I motionerna,
vilka voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till

Ang. minimibesättning å fartyg

Kungl. Maj:t som sin mening uttala, att
vid fastställande av minimibesättning
å fartyg överensstämmelse i praxis borde
eftersträvas till vad riksdagen och
föredragande departementschefen uttalat
såsom grundläggande synpunkter
vid säkerhetslagens tillkomst; samt att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t begära
eu skyndsam utredning rörande
principerna för lagstiftningens tillämpning
vid bestämmande av minimibesättning
å fartyg.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att förevaran de motioner, I:
345 och II: 431, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr LOKANDER (s):

Herr talman! Jag är självklart fullt
medveten om att det inte är populärt
att här i kammaren hålla några längre
anföranden till försvar för en av utskottet
avstyrkt motion. För att inte
något missförstånd skall uppstå anser
jag det emellertid nödvändigt att i anslutning
till motionerna 1:345 och
II: 431 beröra bakgrunden till desamma.

Den 19 november 1965 beslöt riksdagen
att bifalla en kungl. proposition
med förslag till lag om säkerheten på
fartyg in. m. I denna lag har införts en
bestämmelse om minimibemanning, och
i lagens 6:e kap. 2:a och 3:e §§ har uttryckligen
upp dragits till kungl. sjöfartsstyrelsen
att i samråd med berörda
organisationer inom sjöfartsnäringen
utarbeta och fastställa såväl kvantitativa
som kvalitativa föreskrifter om
minimibemanning för fartyg, sysselsatta
inom olika verksamhetsområden.

De av sjöfartsstyrelsen i första hand
för 40 fartyg av olika storleksordning
och sysselsättning inom olika fartområden
fastställda minimibemanningarna
överklagades emellertid hos Kungl.
Maj:t av samtliga berörda parter. Efter
beredning inom kommunikationsdepartementet
fastställde regeringen den 30

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967

Ang. minimibesättning å fartyg
december 1966 definitiva bestämmelser
rörande minimibesättning ombord på
dessa 40 fartyg.

De här fastställda bestämmelserna
om minimibemanning blev något av en
chock för de ombordanställda. Här hade
man väntat sig att den nya lagen om
säkerhet på fartyg skulle komma att
innebära en bättre trygghet för de ombordanställda
än som tidigare varit fallet.
Konsekvenserna av det fastställda
beslutet rörande minimibemanning å
dessa 40 första fartyg innebär en utveckling
i rakt motsatt riktning. De
synpunkter som man från sjöfartsstyrelsen
och de ombordanställdas organisationer
framfört rörande minimibemanningen
har man inte i något avseende
tagit hänsyn till. Inte heller har
man ansett det vara nödvändigt att inom
minimibesättningens antal fastställa
några egentliga kvalifikationskrav, utan
man har nöjt sig med att fastställa en
minimibemanning med så eller så
många matroser respektive motormän
och så eller så många övriga, alltså
icke kvalificerade besättningsmän. Detta
tillvägagångssätt är så mycket allvarligare
som det i lagen om säkerheten
på fartyg fastslås, att om man till
ett fartyg icke kan få fram en ersättare
för en kvalificerad sjöman, exempelvis
en matros, är det tillräckligt att inom
ramen för minimibesättningen påmönstra
ytterligare en icke kvalificerad
besättningsman.

Enligt §§ 2, 3 och 26 sjölagen är befälhavaren
ansvarig för att ett fartyg
är betryggande bemannat innan det går
till sjöss. Den bedömningen och det ansvaret
tycks nu, herr talman, ha flyttats
över på departements- eller regeringsnivå.

Under det senaste världskriget omkom
genom olika krigshandlingar 1 368
sjömän anställda ombord på fartyg i
den svenska handelsflottan. Ingen av
dessa sjömän tvingades ut på den resa
som skulle bli hans sista. Sjömanslagen
innehåller en bestämmelse som ger
en sjöman rätt att mönstra av sitt far -

tyg om detta är destinerat till en plats
där det råder farsot, krig eller krigsfara
och det alltså föreligger en risksituation
för fartyget eller de ombordanställda.
Någon motsvarande bestämmelse
finns inte när det gäller den risk
som kan uppstå genom att ett fartyg
går till sjöss utan betryggande bemanning.
Här har de ombordanställda ingen
möjlighet att ta ställning till den
uppkomna situationen, utan befinner
sig i ett uppenbart tvångsläge.

När det gäller bestämmelsen om minimibemanning
kan uppstå en situation,
där befälhavaren bedömer den
fastställda minimibemanningen som
icke betryggande för fartygets eller besättningens
säkerhet och vägrar att gå
till sjöss med fartyget. Här uppstår en
konflikt mellan befälhavarens ansvar
och skyldighet enligt §§5a och 26 sjölagen
och skyldigheten att respektera
den för vederbörande fartyg fastställda
minimibemanningen. Här är alltså fråga
om en tvångssituation, där vanliga
normala säkerhetsbegrepp helt satts ur
spel. I händelse en sådan situation
skulle uppstå, har Sveriges fartygsbefälsförening
förklarat sig helt ställa sig
bakom den befälhavare som av sitt rederi
blir utsatt för ansvarstalan eller
repressalier för att han icke ansett sig
kunna ta hänsyn till den bestämmelse
om minimibemanning som fastställts
för fartyget i fråga utan i kraft av en
kanske mångårig erfarenhet som befälhavare
betraktar fartyget som icke betryggande
bemannat och vägrar gå till
sjöss, innan besättningen i kvantitativt
eller kvalitativt avseende kompletterats.

När det gäller fartyg tillhörande mera
ansvarskännande rederier — och
dessa är, herr talman, utan tvivel det
stora flertalet — kommer med all säkerhet
icke en sådan här situation att
uppstå. Dessa rederier kommer inte att
vare sig av prestigeskäl eller ekonomiska
skäl visa en sådan omdömeslöshet
som att tvinga en befälhavare att
oavsett konsekvenserna för fartygets
och besättningens säkerhet blint följa

Onsdagen den 12 april 1967

Nr 19

upp en fastställd minimibemanning som
i sin praktiska tillämpning är fullständigt
orimlig. Konsekvenserna av beslutet
kan bli att mindre ansvarskännande
redare — och sådana finns förvisso
också — vilkas omsorg om de ombordanställdas
trygghet och säkerhet ej
överensstämmer med vad som fordras
av en redare i dag, med åberopande
av att fartyget är bemannat i enlighet
med Kungl. Maj :ts beslut, kräver att befälhavaren
skall gå till sjöss — detta
kanske i strid mot befälhavarens genom
mångårig praktisk erfarenhet välgrundade
uppfattning.

Det är inget tvivel om att fastställande
av bestämmelser rörande fartygens
minimibemanning är en svår och
komplicerad fråga. Den saken är man
även inom lagutskottet klar över. Det
finns anledning för mig och mina medmotionärer
att uttala vår uppskattning
av det arbete som från utskottets sida
lagts ned för att få klarhet i inte bara
hur departementet utan även de berörda
parterna ser på den situation som
uppstått i samband med de bestämmelser
rörande minimibemanning som
fastställdes den 30 december 1966.

Det är helt enkelt en ohållbar situation
som uppstått genom att säkerhetsbegreppet
i anslutning till minimibestämmelserna
helt ställts åt sidan. Uppfattningarna
om minimibesättningens
storlek för att ett fartyg skall anses betryggande
bemannat är synnerligen delade.
De ombordanställdas organisationer
har en mening, sjöfartsstyrelsen en
annan och slutligen Sveriges redareförening
och kommunikationsdepartementet
en tredje uppfattning. Det är
en fullkomligt omöjlig situation, och
det är mot den bakgrunden man måste
se den fråga som vi nu behandlar.

Herr talman! Med detta anförande
vill jag i anslutning till de synpunkter
jag här framfört yrka bifall till motionerna
I: 345 och II: 431.

Ang. minimibesättning å fartyg

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! De motioner som herr
Lokander här har talat för har behandlats
av första lagutskottet som i ett enhälligt
utlåtande avstyrkt dem. I motionerna
hemställes att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
uttala att vid fastställande av minimibesättning
å fartyg överensstämmelse
i praxis eftersträvas till vad riksdagen
och föredragande departementschefen
uttalat såsom grundläggande
synpunkter vid säkerhetslagens tillkomst
samt att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t begära en skyndsam utredning
rörande principerna för lagstiftningens
tillämpning vid bestämmande
av minimibesättning å fartyg.

Yrkandet i motionens kläm är egentligen
ganska märkligt. Hade yrkandet
gällt en ändring av lagen som sådan,
hade det inte funnits något att invända.
Men nu har kritiken mot lagen kommit
att gälla dess tillämpning där man alltså
begär en ändring. Det är väl en sak
som riksdagen rätteligen inte brukar
lägga sig i.

Eljest är motivet till motionerna helt
enkelt att man är rädd för att föreskrifterna
om minimibesättningar för vissa
fartyg i praktiken skall komma att påverka
fartygens normalbesättningar, så
att bemanningen minskas och kvalifikationerna
försämras.

Vid ärendets behandling har utskottet
varit i tillfälle att höra representanter
för berörda organisationer. Utskottet
har därvid kunnat konstatera att
organisationerna inte har någon enstämmig
syn på dessa frågor. Samtidigt
har utskottet fått klart för sig att
såväl myndigheter som organisationer
noga följer utvecklingen på detta område.
Det kan därför förväntas att motåtgärder
blir vidtagna, om lagen får
följder som inte varit avsedda. Då lagen
varit i kraft endast kort tid, kan
inte heller några slutsatser nu dras i
det hänseendet.

Herr Lokander sade att Kungl. Maj:ts
fastställande av dessa bestämmelser har

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967

Ang. enskild arbetstagares skadeståndsskyldighet enligt lagen om kollektivavtal

att förevarande motioner, I: 67 och II:
91, icke måtte föranleda någon riksda -

verkat som en chock för det ombordanställda
sjöfolket.

De som läst motionen vet ju redan
att det har träffats ett avtal och att
Sjöfolksförbundet och Stewardföreningen
är med på detta. Jag vet inte om
herr Lokander menar att sjöfolket
egentligen endast inrymmer Fartygsbefälsföreningen.
I varje fall har vi inom
utskottet med tanke på att denna lag,
som sagt, endast varit i kraft kort tid
yrkat avslag på motionerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ang. enskild arbetstagares skadeståndsskyldighet
enligt lagen om kollektivavtal Föredrogs

ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av väckta
motioner angående enskild arbetstagares
skadeståndsskyldighet enligt lagen
om kollektivavtal.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner,
nr 1:67, av herr Brundin, och
nr 11:91, av herr Fridolfsson i Stockholm
in. fl.

I motionerna vilka voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen skulle besluta
sådan ändring av § 8 i lagen om kollektivavtal,
att enskild arbetare vid åsidosättande
av sina förpliktelser enligt
kollektivavtal eller sagda lag ej i något
fall ådömdes skadestånd till högre belopp
än 600 kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

gens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr
Htibinette och fröken Wetterström, vilka
ansett, att utskottets yttrande hort
i viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen, med bifall
till förevarande motioner, I: 67 och
II: 91, måtte för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag om ändrad
lydelse av 8 § lagen den 22 juni
1928 (nr 253) om kollektivavtal.

Herr HiiBINETTE (h):

Herr talman! När frågan om revidering
av 200-kronorsregeln i lagen om
kollektivavtal för något år sedan var
uppe till diskussion här i riksdagen,
begärde motionärerna en utredning i
frågan. Framställningen avslogs den
gången, och motiveringarna var då ungefär
desamma som nu. Man anser
bl. a. att några mer påtagliga nackdelar
av att regeln varit oförändrad i
snart 40 år inte kan påvisas. Detta är
väl en sanning med modifikation. För
40 år sedan utgjorde en arbetstagare,
som stod och sysslade med en produktionsdetalj,
en mer enskild enhet. Om
vederbörande avstod från att arbeta,
strejkade eller gick ifrån sitt arbete, betydde
det inte så rasande mycket. Nu är
varje arbetstagare inlemmad i ett stort
maskineri, är en kugge i en line eller
ett löpande band, och när några av de
kuggarna under en eller flera tidsperioder
avstår från att arbeta, måste det
naturligtvis orsaka en betydligt större
skada än vad det gjorde i det först relaterade
fallet, som ligger 40 år tillbaka
i tiden. Jag tror att utskottet där
har fel i sin uppfattning.

Vidare hänvisar utskottet till att förening
som är bunden av kollektivavtal
har lagstadgad skyldighet att ingripa
då olovliga stridsåtgärder planeras. Det
är riktigt, och den ingriper väl också
när så är påkallat. Men utskottet anför

Onsdagen den 12 april 1967

Nr 19

Ang. enskild arbetstagares skadeståndsskyldighet enligt lagen om kollektivavtal

även att sådana stridsåtgärder många
gånger vidtagits i hastigt mod i en situation,
där arbetstagaren av en eller
annan anledning blivit förargad, och
då tar han naturligtvis inte rättelse av
att en ombudsman från föreningen
kommer och påtalar det felaktiga i åtgärden.

Oaktat allt detta säger ju arbetsdomstolens
ordförande att nuvarande ordning
är otillfredsställande, därför att
behovet av differentiering av skadeståndsbeloppet
med hänsyn till individernas
olika grad av medverkan självfallet
numera inte kan tillgodoses. I dagarna
har kungjorts ett domslut rörande
en olovlig strejk vid Eriksbergs varv.
Företagsledningen anser att de belopp
som har utdömts, i det ena fallet 100
kronor och i det andra 200 kronor,
å ena sidan naturligtvis inte alls täcker
den uppkomna skadan men å andra
sidan ger för litet utrymme för differentiering.
Det är ett ganska märkligt
domslut. I det fall man utdömt 100
kronor hade vederbörande avstått från
arbete under en dag, och där man utdömt
200 kronor i skadestånd hade vederbörande
avstått från arbete i två dagar.
Då frågar man sig hur domslutet
skulle ha blivit om de hade varit borta
i tre dagar.

Jag kan; inte förstå att man här i riksdagen
skall vara så ängslig för att verkligen
åstadkomma en naturlig anpassning
av denna regel till det nu gällande
penningvärdet. Det sades i fjol, kanske
mera under hand, av dem som var
väl initierade i förhållandena, att den
utredning som då föreslogs möjligen
var litet för känslig och att det hade
varit bättre om ett belopp preciserats,
vilket hade varit lättare att acceptera.

I år försöker motionärerna gå den vägen,
men det tycks inte hjälpa.

Skall sanningen fram i denna fråga,
föreligger naturligtvis en; viss politisk
rädsla för de stora grupper det här gäller.
Jag tror att dessa farhågor är överdrivna.
Riksdagens anseende skulle säkert
stärkas om man drog konsekven 2

Första kammarens protokoll 1967. Nr 19

serna av den ekonomiska politik som
förs i detta hus.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till den reservation som
är fogad till andra lagutskottets utlåtande
nr 25.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Hiibinette har sagt att samma yrkanden
för ett par år sedan behandlades
i andra lagutskottet och sedermera i
riksdagen. Motivet för yrkandet om en
höjning av maximibeloppet 200 kronor
var vid det tillfället huvudsakligen det,
att det har slutits kollektivavtal också
för sådana anställda som har relativt
höga löner och för vilka 200 kronor
just inte betyder någonting när det
gäller sådana intressen där avtalsstridiga
konflikter kom i fråga.

Utskottet framhöll då att konflikter
av den arten är relativt fåtaliga i landet,
vilket tyder på att skadeståndsskyldigheten
inte spelar någon större
roll. När 200 kronor hade ett större
värde än i dag förekom sådana konflikter
i ungefär samma omfattning som
de har förekommit sedan pengarna blivit
mindre värda genom den utveckling
som ägt rum sedan 1928, då lagen
antogs.

Jag förstår att herr Hiibinette lider
av att dessa 200 kronor inte nu ändrats
till ett belopp som motsvarar penningvärdeförsämringen,
men han fäster
inget avseende vid om det har någon
betydelse eller ej. Värdet för honom
ligger i att om man en gång fastställt
beloppet till 200 kronor, skall det vara
600 kronor om penningvärdet har förändrats
så sedan den tidpunkt lagen
tillkom. För differentieringen av skadeståndsskyldigheten
vet jag inte om
beloppet har någon betydelse. Om arbetsdomstolen
anser att de parter som
är åtalade har medverkat i olika grad
i en sådan avtalsstridig konflikt är det
deras sak. Om arbetsdomstolen tycker

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967

Ang. uttagningen till specialundervisning av elev i grundskolan

att beloppet är så lågt att samma belopp
kan utdömas för samtliga deltagare
i konflikten är detta helt och hållet
beroende av domstolens egen bedömning.

Herr talman! Vi har inom andra lagutskottet
inte funnit sådan utveckling
inom området i övrigt föreligga att det
finns skäl till en ändring. Jag hemställer
om bifall till utskottets förslag.

Herr HUBINETTE (h):

Herr talman! När herr förste vice talmannen
Strand säger att sådana här
strejker är relativt fåtaliga, kanske påståendet
utifrån hans utgångspunkt i
och för sig är riktigt. Jag sade dock
nyss att arbetsdomstolen har avkunnat
en dom över en sådan strejk, och ser
man på antalet deltagare som finns
fogade till domslutet, finner man att
det är ganska avsevärt.

Jag har dessutom ett litet dokument
som säger att svetsare vid CTC-verken
genomför en sittstrejk. Ideligen kommer
sådana här olovliga strejker till
stånd, och jag tycker det är felaktigt att
påstå att de är relativt fåtaliga. Det är
klart att strejkerna förorsakar näringslivet,
som redan är hårt pressat, ganska
stora svårigheter.

Herr förste vice talmannen Strand
ironiserar litet över min inställning
och påstår att jag lider hårt härav. Jag
vill genmäla att jag naturligtvis inte
lider rent personligen, ty hemma hos
mig har det inte förekommit någon vild
strejk och kommer förmodligen inte att
göra det heller, men jag tycker att rätt
skall vara rätt. Summan 600 kronor står
inte alls i proportion till det förändrade
penningvärdet. Skall man rätta
sig efter nivån på penningvärdet i
dag, kommer man till väsentligt högre
belopp. Motionärerna har emellertid
varit hovsamma, och vi reservanter
tycker liksom de att man skall stanna
vid 600 kronor och därmed modifiera
uttaget något.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hubinette begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. uttagningen till specialundervisning
av elev i grundskolan

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 26, i anledning av väckta
motioner angående uttagningen till specialundervisning
av elev i grundskolan.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr I: 442, av herr Carlsson, Eric, m. fl.,
och nr II: 561, av herr Johansson i
Skärstad och herr Dockered, i vilka likalydande
motioner anhållits, att riks -

Onsdagen den 12 april 1967

Nr 19

Ang. uttagningen till specialundervisning av elev i grundskolan

dagen för sin del måtte besluta om den
ändrade lydelse av 25 § skollagen, som
angivits i motionerna, vilket förslag avsåg,
att uttagning av elev till specialundervisning
alltid skulle kräva föräldrarnas
medgivande.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, 1:442 och II:
561, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits, utom av
annan, av herr Carlsson, Eric, vilken
ansett, att utskottets yttrande hort i
viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till förevarande motioner, I: 442 och
II: 561, måtte för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag om ändrad
lydelse av 25 § skollagen den 6 juni
1962 (nr 319).

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Detta andra lagutskottets
utlåtande nr 26 behandlar frågan
om hur uttagning av elev i grundskolan
till specialundervisning skall ske. I motionerna
I: 442 och II: 561 yrkas på
ändring i 25 § skollagen, ett yrkande
som följs upp genom den reservation
som jag har antecknat till utskottets
utlåtande. Den ändring av lagen som
motionärerna vill ha innebär att grundskolans
idé om en modern tillvalsskola
skall avse alla elever, med tonvikt på
ordet alla.

Valet av studieväg inom skolan skall
i princip bygga på elevernas och föräldrarnas
fria val. Det framgår också
av 25 § skollagen, där det heter: »Studieväg
för elev i grundskolan väljes av
föräldrarna efter samråd med eleven
och sedan upplysningar lämnats av
skolan.» Så långt är allt gott och väl.
Men denna paragraf innehåller ytterligare
en mening, och det är där vi motionärer
vill ha en ändring. Meningen
lyder: »Uttagning till specialundervisning
av elev i grundskolan sker genom

|2 Första kammarens protokoll 1967. Nr 19

skolans försorg, sedan föräldrarna fått
tillfälle att yttra sig.»

Det fria tillvalet har i läroplanen för
grundskolan tillmätts mycket stor betydelse
för att en individualisering
skall kunna ske, och det har formats
på följande sätt i läroplanen: »I grundskolan
skall föräldrarna i samråd med
eleven inom en given ram själva bestämma
vilket studiemål eleven skall
försöka uppnå. Valet av studieväg, där
alternativa sådana finns, skall vara
fritt. Eleven skall alltså inte hänvisas
till studieväg på grundval av ett av
skolan företaget urval. I förekommande
fall får valet av tillvalsgrupp eller
linje göras även i strid mot elevens begåvningsmässiga
förutsättningar, såsom
dessa uppfattas av skolan.» Det betyder
att inga spärrar finns för tillträde
till de olika tillvalsgrupperna eller linjerna.
En elev kan således inte, trots
klena studieresultat, hindras fortsätta
på en mera teoretisk studieväg skolan
igenom.

Vidare betonas den betydelse det
upprepade tillvalet har. Det gäller ju
för varje årskurs att man har att välja
mellan alternativa studievägar. Det
framgår också hur viktigt det fria tillvalet
bedöms vara. I undervisningsplanen
betonas att principen om det fria,
upprepade tillvalet är ett av fundamenten
för grundskolan. Den har betydelse
för högstadiets utformning, såväl organisatoriskt
som pedagogiskt.

Det fria tillvalet är ett medel för att
underlätta individualiseringen i skolarbetet,
som jag förut sade. Det sägs
också att detta fria val redan i skolan
är en grundläggande övning i demokratins
sätt att arbeta. Det heter i planen:
»Det fria tillvalet bör slutligen,
om det görs på rätt sätt, bidra till att
eleverna får ökad kännedom om sig
själva, om sina egna förutsättningar och
begränsningar samt om värdet av personlig
målinriktning. Det bör också
bidra till att utveckla en ansvarskänsla
och redobogenhet att ta följderna av
det val som gjorts.» Tillvalssystemet

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967

Ang. uttagningen till specialundervisning
blir om det rätt tillämpas, säger man,
ett värdefullt medel vid skolans fostran
av eleverna. Det fria tillvalet har betydelse
inte blott för den enskilda eleven
utan också för skolan i dess helhet. Det
förutsätter nämligen från föräldrarnas
sida intresse för elevernas och skolans
problem. Det fria tillvalet kan också
väntas medföra ett engagemang från
föräldrarnas sida i fråga om barnens
utbildning, vilket är av största betydelse
för skolans utveckling och för samverkan
mellan hem, skola och samhälle.
Man betonar också mycket starkt
att en ökande föräldraaktivitet innebär
ett intensifierat och breddat samarbete
mellan hem och skola, vilket främjar
trivseln i det dagliga skolarbetet, stöder
föräldrarna och lärarna i deras gemensamma
fostrargärning.

Efter all denna lovsång om rätten till
ett fritt val är det minst sagt med en
viss förvåning man sedan finner, att
denna rätt inte gäller alla skolans elever.
Det heter nämligen i undervisningsplanen
— jag ber att få citera ännu
ett litet avsnitt ur den: »Rätten till
fritt val av studieväg gäller med ett
undantag. Vid överförande av elev till
specialundervisning måste —- även om
normalt enighet bör kunna nås mellan
skolan och målsmännen -— skolans bedömning
av elevens behov och möjligheter
som en yttersta åtgärd få träda
före rätten att välja studieväg.» Det
innebär alltså att man tar bort rätten
att välja studieväg när det gäller elever
som har svårt för sig i skolan och som
man anser det nödvändigt att hänvisa
till specialklass.

Den vanligaste formen av specialklasser
är hjälpklasserna, dit man för
elever som av någon anledning har
svårt att följa det vanliga skolarbetet.
Dessa specialklasser har, det skall erkännas,
en mycket stor betydelse genom
att varje elev tack vare dem får
den rätta studietakten. De skapar möjligheter
att ge eleven en undervisning
som bygger på hans förutsättningar och
läggning. Men det är också angeläget

av elev i grundskolan
att denna specialundervisning får den
karaktär som man enligt undervisningsplanen
syftar till — den skall vara ett
stöd och en hjälp för eleverna. Föräldrarnas
frivilliga medverkan är väsentlig
då det gäller elever som skall
gå i hjälp klass.

Ecklesiastikministern uttalade i proposition
nr 54/1962 att man skulle söka
bygga på föräldrarnas frivilliga medverkan
i dessa sammanhang, men han
tilläde att om trots allt hänvisning skulle
behöva ske mot föräldrarnas vilja
bör skälen därtill framgå av uttagningshandlingarna.
Detta har också utskottet
mycket starkt betonat, och man
skulle kanske inte ha så mycket att
säga om det verkligen vore så som utskottet
har sagt i sitt utlåtande på
grundval av uppgifter från skolöverstyrelsen.

Tyvärr är emellertid verkligheten
något annorlunda. Det finns exempel
på att man inte alltid gör ett riktigt
urval — detta faktum erkännes i dag
också från lärarhåll. Man vet att antalet
specialklasselever från olika lärare
varierar starkt. Det finns klasser
där man varje år har en eller flera
elever som enligt läraren måste skickas
till specialklass; i andra klasser
förekommer det ytterst sällan att elever
skickas till specialklass.

Överflyttning till specialklass innebär
ett allvarligt ingrepp i en människas
liv, ett ingrepp som kan påverka
och som påverkar denna människas
möjligheter och inställning till samhället
för all framtid. Man måste ha
rätt att kräva att en objektiv bedömning
ligger till grund för överflyttningen,
men ett sådant underlag existerar
inte alltid. Man måste ha garantier för
att en elevs svårigheter inte bottnar
i sådant som miljöombyte, ett nytt och
främmande beteendemönster hos kamraterna,
kontaktsvårigheter med lärare
och kamrater eller medicinska indikationer
som en grundlig läkarundersökning
skulle ha kunnat komma till rätta
med.

Onsdagen den 12 april 1967

Nr 19

Ang. uttagningen till

När den nya skollagen antogs år 1962
framhölls från olika håll den varsamhet
som erfordras vid handläggningen av
frågan om elevs placering i specialklass.
Det intressanta var emellertid att
läsa remissyttrandena. Socialstyrelsen
som har att handlägga barn- och ungdomsverksamheten
avstyrkte mycket
bestämt möjligheten att med tvång kunna
flytta över elever till specialklass.
Den psykiatriska gruppen inom karolinska
institutet hade också starka erinringar
att göra och betonade mycket
starkt den försiktighet som måste iakttas
för att man inte på något sätt skulle
träda elevens rätt för nära. Med utgångspunkt
just från den medicinska
bedömningen måste skolhälsovården ur
alla synpunkter byggas upp för att om
möjligt en riktig bedömning av elevernas
hela situation skall kunna ske; det
gäller naturligtvis skolans alla elever
men framför allt specialklasseleverna.

Hjälp klassen får inte bli en klass dit
man skickar elever som på något sätt
är obekväma. Eleverna och deras föräldrar
måste kunna känna förtroende
mot skolan och veta att varje elevs rätt
och möjligheter garanteras.

Från dessa utgångspunkter ter sig
den fullmakt som skolan har både oroande
och skrämmande. Det är mot den
bakgrunden som man får se socialstyrelsens
bestämda avstyrkande av att
skolan skulle ges en sådan fullmakt.
Dessutom avviker ett sådant förfarande
från principen om det fria tillvalet för
eleverna.

Någon kanske frågar sig varför jag
har engagerat mig i denna fråga. Jag
har mött denna problematik under
många år som skolstyrelseordförande.
Jag har fått vara med om att flytta över
elever till hjälpklass. Men under dessa
många år har jag inte mött något fall
då det har rått delade meningar mellan
skolstyrelse och vederbörande föräldrar.
Däremot har det inträffat att det
uppstått delade meningar mellan vederbörande
föräldrar och den rektor som
handlagt ärendet. Det är angeläget att

specialundervisning av elev i grundskolan
man i dessa fall får tillfälle att lyssna
till föräldrarna, hjälpa dem, ge dem
anvisningar och tips om vilka möjligheter
som finns och att ge dem den
bestämda känslan av att alla möjligheter
har prövats för att barnen skall
få den skolgång som är lämplig för deras
vidkommande. Jag har lärt mig att
föräldrar som är måna om sina barn,
när alla möjligheter och vägar har prövats,
också har godkänt och accepterat
specialklasserna.

Utgångspunkten bör enligt mitt förmenande
vara att den möjligheten
skrivs in i lagen att föräldrarnas medgivande
erfordras innan en elev skickas
till specialklass. Det förhållandet
att föräldrarna har ett ord med i laget
och är den part som får ta slutlig ställning
i frågan innebär att man kan bevara
hemmets positiva inställning till
skolan. Man kan från skolans sida därigenom
medverka till att förstärka samarbetet
mellan skola och hem på likvärdig
grund till gagn för dessa elever
som behöver ett alldeles speciellt stöd
och en särskild hjälp för att kunna
klara skolan. Vi vet att en positiv föräldrainställning
i allra högsta grad underlättar
elevernas arbete i skolan. Det
är alldeles klart att om föräldrarna får
den känslan att de befinner sig i underläge
gentemot skolan när det gäller
det käraste som föräldrarna har — barnen,
deras skolgång och utbildning -—
och känner med sig att de har förlorat
rätten att kunna få välja väg för sina
barn, så uppstår det lätt hos dem en
negativ inställning till skolan.

Man kan anlägga många synpunkter
på hjälpklasserna. Det är intressant att
se hur utskottet också på grundval av
uppgifter det erhållit från skolöverstyrelsen
uppger att det finns många kommuner
i vårt land där man i dag inte
överför elever till specialklasser mot
föräldrarnas vilja. Man har alltså där
kommit fram till att det lämpligaste är
att man har föräldrarnas medverkan
och medgivande bakom sig i de åtgärder
som vidtas i skolan.

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967

Ang. uttagningen till specialundervisning

Det är också intressant att notera
att Lärartidningen på ett framträdande
sätt tagit upp en diskussion om hjälpklasserna
och deras status. Man uttalade
därvid att specialklasserna i våra
skolor idémässigt är de sista auktoriserade
resterna av ett urvalssystem med
uråldriga anor.

Man påpekar vidare att eleverna på
nästan alla andra områden i skolan får
vandra fritt mellan de olika linjerna
ända upp till det gymnasiala skolstadiet.
Hjälpklasseleverna och deras föräldrar
har berövats denna möjlighet
och rätt att välja den väg som man anser
vara den lämpliga och riktiga. Jag
tror att man både från skolsynpunkt
och från arbetssynpunkt skulle vinna
på att bestämma sig för att föräldrarnas
medgivande skulle fordras för varje
placering av eleverna i skolan. Detta
är i linje med den allmänna strävan
och den målsättning som skolan i dag
har beträffande det frivilliga studievalet.
Det är denna insätllning som ligger
bakom föreliggande motion och min
reservation i detta ärende.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till denna reservation.

Häri instämde herr Svanström (ep).

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Herr Eric Carlsson talade
sig varm för det fria tillvalet i
grundskolan, och han gjorde det med
övertygelse. Jag vill instämma i herr
Carlssons uppfattning om betydelsen av
det fria tillvalet på grundskolans olika
stadier. Men när herr Carlsson sedan
i sitt resonemang tog upp specialundervisningen
i grundskolan på ett sådant
sätt att man fick ett intryck av
att denna undervisning inte var något
positivt utan något som skulle vara deklasserande
för eleverna, vill jag protestera.
Specialundervisningen bör och
skall betraktas som en förmån för eleverna
och ingenting annat.

Här liksom annorstädes gäller att det
mänskliga material man arbetar med

av elev i grundskolan
inte är så homogent att alla elever kan
tillgodogöra sig undervisningen i grundskolan
på samma sätt. Det är av denna
anledning specialundervisningen kommit
att införas på läroplanerna.

Specialundervisningen syftar till att
kompensera barnen för sådana handikapp
som består av syn- och hörselskador
eller läs- och skrivsvårigheter.
Det är inte så som herr Carlsson antydde,
att man då och då under skolgången
överför elever till specialundervisning
för att de är obekväma. Detta
påstående får stå för reservantens egen
räkning. Förhållandet är i stället det
att man under någon av de första terminerna
sedan eleven av bl. a. de skäl
jag antytt visat svårigheter att följa med
i undervisningen i samråd med föräldrarna
beslutar om överflyttning till
specialundervisning.

Det brukar aldrig vara några som
helst svårigheter att vinna gehör hos
föräldrarna för lärarnas och skolans
uppfattning när det gäller att vidtaga
en sådan åtgärd. Den underlättar uppenbarligen
barnets möjligheter att tillgodogöra
sig den undervisning som det
har rätt till. Svårigheterna inträder
framför allt när det gäller den grupp av
barn som har intellektuell utvecklingshämning
eller grava anpassningsstörningar.
Men inte heller där har enligt
den erfarenhet man hittills har vunnit
några svårigheter uppstått när det gäller
omplacering av sådana elever till
specialundervisning. Möjligheten att
överklaga till besvärsinstans borde finnas
— det betonade departementschefen
i den aktuella propositionen. Den
möjligheten har införts, men den har
inte utnyttjats mer än i ett fåtal fall.
I det stora stockholmsområdet har också
enligt uppgift icke ett enda överförande
av elev till specialundervisning
skett mot föräldrarnas vilja. Det tyder
alltså på en positiv samverkan och förståelse
från föräldrarnas och hemmets
sida för skolans uppgifter. Därmed
skulle ytterligare åtgärder icke behöva
vidtagas. Lagen sådan den skrevs fyller

Onsdagen den 12 april 1967

Nr 19

Ang. uttagningen till specialundervisning av elev i grundskolan

väl de anspråk på det i princip fria
studievalet även beträffande specialundervisningen.

Att utskottet inte har velat gå med
på herr Carlssons motion hör ju faktiskt
samman med att den vackra bild
som herr Carlsson och jag tecknat av
hemmets och föräldrarnas engagemang
för de svåranpassade elevernas skolvillkor
inte alltid överensstämmer med
verkligheten. Låt oss utan vidare konstatera
att de bekymmer man har i föräldraföreningar
och liknande oftast
gäller just det åberopade stödet från
hemmens sida i fråga om elever som
har kommit att undervisas i specialklass,
framför allt då de svåranpassbara
eleverna. Där har självfallet —
men tyvärr — skolan den större möjligheten
att bedöma det enskilda barnets
förmåga att tillgodogöra sig undervisningen,
kanske komma tillbaka
till sin normalklass och sedan gå vidare
genom grundskolan och in i den
utbildnings- eller förvärvsverksamhet
där barnet bäst passar. Detta beror på
om barnet i rätt tid kan få specialundervisning.
Att i det läget föra in en
bestämmelse — som reservanten vill —
att föräldrarna skall ha ett sorts veto
vore, tror jag, djupt olyckligt. Här har
man nämligen tyvärr många gånger erfarenhet
av att föräldrarnas kontakt
med och intresse för skolgången inte
är så positiva som man skulle önska.

Låt mig allra sist, herr talman, återge
vad 1957 års skolberedning sade i
detta avseende — det är den beredning
på vars förslag skollagen grundar sig.
Beredningen säger att beträffande barn
med handikapp som består i en intellektuell
utvecklingshämning eller i grava
anpassningsstörningar måste målsmans
rätt till fritt val av studieväg för
eleven få vika med hänsyn till den enskilde
eleven och till undervisningen
i klassen i övrigt. Sedan tillägger man:
»Ett långvarigt uppskjutande av rekommenderad
omplacering av elev kan
leda till förlust av för barnets utveckling
och undervisning värdefull tid och

till uppkomsten av sekundära anpassningsbesvär.
»

Herr talman! Den gällande skollagen
tar enligt min och utskottets uppfattning
den allra största hänsyn till de
enskilda individerna, till barnens förutsättningar
och möjligheter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror att en debatt
kring dessa frågor innebär att man får
specialklasselevernas situation ställd i
förgrunden. Man behöver den för att
kunna visa på vilka möjligheter skolan
bjuder. Man behöver det också inom
skolan för att man för dessa elever, som
har skolsvårigheter, skall beakta deras
rätt till bästa möjliga undervisning.

Jag har också det intrycket att denna
diskussion lett till att man ser på
elevernas situation och på föräldrarnas
rätt på ett annat sätt än tidigare. Det
bekräftade herr Larsson när han sade
att i hela Storstockholmsområdet sker
det inget överförande till specialklass
mot föräldrarnas vilja.

Man talar om denna specialundervisning
som en stor förmån. Det gäller ju
hjälpklasser, observationsklasser, hörselklasser,
synklasser, läsklasser o. s. v.
Jag tror att man kan säga att det inte
uppstår några svårigheter när det gäller
synfel eller hörselfel. Observationsklasserna
kommer ju först i de sista
klasserna i skolan. Men i hjälpklasserna,
har man haft elever som många
gånger tillhört vad man skulle kunna
kalla de gömda och glömda. Dessa elevers
problematik behöver komma i förgrunden.
Just dessa insatser för att
stödja hjälpldasseleverna gör enligt min
uppfattning att föräldrarna har större
förståelse för vad denna undervisning
kan ge, och från den utgångspunkten
blir det lättare att få föräldrar att godkänna
att deras barn skall gå just i
specialklass, i hjälpklass.

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967

Ang. uttagningen till specialundervisning

Det är från den utgångspunkten som
jag menar att man inte behöver ha
denna förlegade bestämmelse att det är
skolan som skall avgöra elevens väg
genom skolan. Det är riktigt vad herr
Larsson säger, men jag undrar hur
många föräldrar som känner till att
när skolan säger att deras pojke eller
flicka skall skickas till hjälpklass, så
kan de hänskjuta frågan till skolstyrelsen
för avgörande, om det råder delade
meningar mellan rektor, som har
fattat detta beslut, och vederbörande
föräldrar. Och är man inte nöjd med
skolstyrelsens beslut, kan ärendet hänskjutas
till länsskolnämnden. Jag vill
minnas att enligt en uppgift som vi har
fått har alltsedan denna bestämmelse
kom till i sitt nya skick bara ett enda
ärende gått till länsskolnämnd. Det beror
nog inte på att man varit ointresserad
av att få rättelse utan främst
på att man inte känt till möjligheten
att hänvända sig till länsskolnämnden.

Herr Larsson sade vidare något om
att det är svårt att få med de föräldrar,
vilkas barn man velat flytta över i specialklass,
i föräldraföreningarna för att
där delta i arbetet med kontakt mellan
skola och hem. Det vore kanske viktigt
att fråga sig vad det beror på. Kan det
inte vara på det sättet att på botten i
dessa föräldrars tankevärld ligger egna
upplevelser från skoltiden, av en dålig
kontakt mellan skola och hem, av minnen
från en skoltid där man inte alltid
beaktade deras situation när de var elever.
Det gör att när man ställts inför
situationen att ens egna barn har svårigheter
i skolan, ser man skolan som
den var förr framför sig. Man har inte
dagens skola med dess nya möjligheter
klar för sig. Skall man kunna förverkliga
den nya skolan behövs en god kontakt
mellan skola och hem.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande.

Herr ISACSON (li):

Herr talman! Jag känner en viss tveksamhet
mot att ta till orda i denna de -

av elev i grundskolan

batt, men jag har funderat på dessa
frågor vid flera tillfällen då jag har suttit
med i en skolstyrelse. Jag måste därför
här deklarera att jag delar herr
Eric Carlssons uppfattning när det gäller
dessa problem. Jag tror att den omständigheten
att det finns en tvingande
lagstiftning på detta område är ett
av de mest psykologiskt felaktiga greppen
på detta ämne. Därmed har man
synes det mig klassat denna specialundervisning
som någonting negativt, och
jag skulle tro att en skolstyrelse eller
en rektor som behandlar denna fråga
på ett riktigt sätt genom att resonera
med föräldrarna kommer att kunna
lösa problemet betydligt lättare, om inte
denna tvingande lagstiftning finns.

Nu har det ju smugit in sig den uppfattningen
att går man i specialklass får
man en stämpel över sig — på många
håll har det faktiskt bedömts på det
sättet. Det är ju inte på det sättet och
får inte vara på det sättet. Specialklasserna
är till för att hjälpa eleven att
få en god undervisning med tanke på
hans begränsade förmåga att följa med
i den ordinarie undervisningen. De
många gånger svåranpassade elever
som finns skulle kunna överföras till
specialklasser utan att det behövs eu
sådan här lagstiftning genom att det
på ett tidigt stadium tas upp ett resonemang
om detta med föräldrarna. Det
är ofta en mycket känslig sak att överföra
en elev från vanlig undervisning
till en specialklass. Rektorn som skall
ta initiativet och förbereda ärendet stöder
sig kanske på lagen och säger: »Det
lönar sig inte att ni tredskas, ty vi gör
som vi vill.» Därmed har man kanske
skapat en klyfta mellan eleverna och
föräldrarna å ena sidan och skolan å
andra sidan. Jag tror inte att det skulle
vara omöjligt att resonera sig fram,
och jag förstår inte riktigt herr Lars
Larssons resonemang då han tydligen
förutsätter att föräldrarna inte har någon
positiv vilja utan har en mera negativ
syn på denna fråga. Det förvånar
mig, och jag kan inte underlåta att de -

Onsdagen den 12 april 1967

Nr 19

Ang. uttagningen till specialundervisning av elev i grundskolan

klarera att jag anser att det vore till
lycka för hela skolan, om man kunde
få en mera frivillig behandling av dessa
problem.

Jag ber med detta att få yrka bifall
till reservationen av herr Eric Carlsson.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Nej, herr Isacson och
herr Carlsson, så lätt går det inte att
här komma upp och säga att jag har
påstått att föräldrarna skulle sakna en
positiv vilja när det gäller att lösa dessa
problem. Jag har sagt att det i dessa
besvärliga gränsfall kan finans en situation
då skolan, d. v. s. lärare och
rektor med sina pedagogiska erfarenheter
och erfarenheter från undervisningen
har större möjligheter att bedöma
elevens förutsättningar att tillgodogöra
sig undervisningen i normalklass och
behovet av specialundervisning än de
föräldrar, som enligt herr Carlsson bygger
sin negativa inställning på erfarenheterna
från sin egen skolgång. Det får
inte vara på det sättet att rektor eller
någon annan skolman handlägger dessa
ömtåliga ärenden på det sätt som
herr Isacson beskrev, nämligen att man
sade: »Följ vad vi säger, lagen ger oss
rätt!» Det är inte på det sättet som
dessa ärenden skall handläggas. Jag är
alldeles övertygad om att både själva
formen för handläggningen och skyldigheten
att upplysa om rätten att gå
vidare, att kräva skolstyrelses och länsskolnämnds
beslut föreligger. Fullgör
inte skolstyrelserna uppgifterna så, behövs
det ingen lagändring. Lagen och
anvisningarna är tillräckligt klara, det
är bara det att man tydligen ibland går
vid sidan om dem. Jag tror dock inte
alt man i det övervägande antalet ärenden
av detta slag handskas med ett så
ömtåligt material på det sätt som här
har beskrivits.

Jag vill sluta med att säga att vi har
all anledning att gemensamt arbeta för
att specialundervisningen icke skall ha
den negativa stämpel som herr Isacson

menade sig ha upptäckt att den har fått.
Specialundervisningen är — som jag
sade i mitt förra inlägg —- en förmån
för eleven, en möjlighet för den i det
ena eller andra avseendet handikappade
eleven att gå igenom sin skola med
i bästa och kanske i de flesta fall samma
resultat som sina kamrater.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! Jag förstår mycket väl
reservantens goda avsikt att slå vakt
om föräldrarnas hundraprocentiga rätt
att välja utbildningsväg för sina barn.
Problemet beträffande specialundervisningen
är dock inte riktigt så enkelt som
reservanten framställer det, utan betydligt
mer komplicerat.

Eftersom jag har sysslat en hel del
med dessa problemställningar, vill jag
understryka utskottets ställningstagande.
Tyvärr är det så — det visar erfarenheter
från de skolorganisatoriska
differentieringarna — att just beträffande
de intellektuellt störda barnen
och de som har anspassningssvårigheter
— att i fråga om dessas placering
i specialklass, så möter skolan ibland
— jag skall inte använda ordet ofta men
understryka ordet ibland — ett ur föräldraambition
förklarligt kompakt motstånd
och en bristande förståelse. Föräldrarna
föredrar att ha barnet sittande
i en stor klass utan att kunna tillgodogöra
sig undervisningen, och föräldrarna
vill ibland inte medge att undervisning
i en liten klass med förminskade
kurser är en förmån och en hjälp för
ett intellektuellt retarderat barn. Jag
har ibland tänkt på att det är ganska
märkligt att man respekterar differentieringar
t. ex. av fotbollslag, typ division
I, II och III, men inte gör det när
det gäller specialklasser av hjälpklassoch
observationsklasstyp. Man avfärdar
gjorda objektiva och sakkunniga undersökningar
— mycket noggrant utförda
av skolläkare och psykologer och kompletterade
med lärarutlåtanden —- och
man bortser från vad som kan vara vär -

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967

Ang. uttagningen till specialundervisning
defullt för barnets framtid och vad som
verkligen är ett stöd och en hjälp för
det. Jag har däremot en from önskan,
som jag gärna vill ta till protokollet,
nämligen att eftervården borde intensifieras.
Där finns det fortfarande brister.
Jag anser därför att det skulle behövas
mera stöd beträffande yrkesutbildningen
och arbetsplaceringen för
dessa elever.

Detta är, som reservanterna har sagt,
en mycket känslig fråga. Jag anser dock
att lagen bör finnas i dess nuvarande
utformning och yrkar därför bifall till
utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr
Schött (h).

Herr DAHL (s):

Herr talman: Jag skall be att få instämma
i fröken Stenbergs anförande.
Hon har faktiskt skildrat verkligheten
och gjort det på ett sätt som har relevans.

Här har från reservantens sida förts
fram synpunkter på specialklasserna
som jag tycker mest bär fotats på det
som en gång var.

Herr Isacson talade om att barnen i
hjälpklass skulle »få en stämpel på sig».
Så var det ofta förr. Hjälpklassen var
ett slags avstjälpningsplats för alla möjliga
intellektuellt undermåliga barn och
även för sådana som hade disciplinsvårigheter.
Men så är det ju inte år
1967. Nu har hela specialundervisningen
lagts upp på det riktiga sättet, nämligen
så, att de elever, som i ett eller
annat avseende inte kan följa med i en
vanlig skolklass, får specialundervisning
i klasser, som är lämpliga för den
defekt, som de har.

Förr fick man kanske i skolorna strida
för att få barn över i hjälpklasserna,
men i dag är det ingen svårighet att
på basis av tester, läkarutlåtanden och
annat, som föregår överflyttningen till
hjälpklass, få föräldrarna att begripa
att detta inte sätter någon stämpel på
barnet utan tvärtom är till hjälp för det.

av elev i grundskolan

Jag tror det var herr Isacson, som
sade någonting om att föräldrarna inte
skulle vara positivt inställda till sina
barns bästa. Så är det ibland, som fröken
Stenberg nyss sade: Inte därför
att föräldrarna inte vill sina barns bästa,
utan därför att de tycker, att deras
barn är lika bra som andras. De vill
inte att andra barn, som bor i samma
hus och samma förstuga, skall gå i en
annan klass än deras eget barn gör. De
tror, att en specialklass deklasserar deras
barn, ty de lever kvar i uppfattningen,
att hjälpklass innebär sämre
undervisning. Så är det ju inte, utan
tvärtom. Föräldrarnas vilja är säkerligen
positiv, men deras ambitioner
skymmer verkligheten och kommer föräldrarna
att reagera på ett sätt, som
inte blir till barnens bästa i realiteten.

Jag tror, att de synpunkter som herr
Lars Larsson fört fram, tolkar dagens
verklighet, och jag tror det vore till
olycka för barnen, om man skulle följa
reservantens förslag.

Herr Larsson, Nils Theodor, (ep) förklarade,
att han instämde med såväl
fröken Stenberg som herr Dahl.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Först vill jag säga till
herr Lars Larsson, att jag i den här
diskussionen har sagt att det är ömtåliga
ärenden som vi har att handskas
med och att det ligger ett stort ansvar
på alla som har att ta ställning till frågor
om placering av elever, när man
tagit bort ansvaret från föräldrarna.
Därför menar jag att det även finns fall
där man inte alltid —- och det erkänns
också — har den objektiva grund för
bedömningen, som vore önskvärt.

Fröken Stenberg anser att denna fråga
är mycket mer komplicerad än vad
reservanten gör den till. Får jag till
fröken Stenberg i all vänlighet säga, att
jag tror att dessa frågor blivit onödigt
komplicerade genom att man inte alltid
har föräldrarna med på vad som sker.
Hade man möjlighet till det skulle det

Onsdagen den 12 april 1967

Nr 19

Ang. uttagningen till specialundervisning av elev i grundskolan

vara betydligt lättare i inånga fall, ty
här om någonstans behövs det samverkan
mellan skola och hem för att man
skall kunna hjälpa den elev, som behöver
speciellt stöd och som man framför
allt måste ta hänsyn till.

Här bär talats om noggranna läkarundersökningar,
psykologundersökningar
m. m. År detta ändå inte att skönmåla
verkligheten en smula? Vi har
brist på psykologer, vi har brist på läkare.
Man är alla gånger inte på det
klara med att det kan finnas medicinska
indikationer, som kan försvåra elevens
situation och försämra hans möjligheter.

.lag är överens med samtliga talare
i den här debatten om specialklassernas
mycket stora betydelse. Jag är också
beredd att erkänna att det är en förmån
för elever, som har svårt för sig,
att gå i små klasser, där man kan gå
sakta och varligt fram. Det är inte på
den punkten vi har invändningar. Man
måste lägga ned möda och tålamod på
att försöka få föräldrarna att förstå
vilken förmån hjälpklassundervisningen
innebär, ty många föräldrar har
samma uppfattning om hjälpklasserna
som den herr Dahl redovisade här.

I andra stycket i 25 § skollagen sägs,
att skolan har att avgöra om elev skall
placeras i hjälpklass. Detta är en
tvingande lagstiftning: Om eleven har
svårt för sig, skall skolan välja väg. Det
är alldeles självklart att detta måste bibringa
föräldrarna den uppfattningen
att specialklass är någonting sämre än
annat, eftersom föräldrarna icke får ha
ett ord med i laget när det gäller avgörandet.

Nu är det alltså skolan som avgör.
Det är detta jag vill rätta till genom att
föreslå, att föräldrar skall ges samma
rätt att välja väg för sitt barn genom
skolan, oavsett om barnet har skolsvårigheter
eller inte. Alla föräldrar skall
ha den rätten. Jag menar, att vi måste
ändra nuvarande lydelse och fordra
föräldrarnas medgivande. Då skapar
man förutsättningar att hjälpa eleverna

att nå det resultat som fröken Stenberg
och jag och många andra är överens
om att vi syftar till.

Detta är bakgrunden till motionerna
och till reservationen. Dessa komplicerade
och ömtåliga frågor måste handhas
med all möjlig hänsyn och all möjlig
varsamhet, men de fordrar framför
allt också föräldrarnas medverkan för
att man skall nå ett resultat som tjänar
barnet — det barn som skolan har till
syfte att ge bästa möjliga start i livet.

Herr ISACSON (h) kort genmäle:

Herr talman! När jag sade att jag
tänkte stödja herr Eric Carlssons reservation
var det någon som sade, att jag
hade »hoppat i galen tunna».

Varför stöder jag då Eric Carlsson,
som ju i och för sig inte behöver något
stöd? Det är helt enkelt därför att jag
har en bestämd känsla av att föräldrarna
många gånger får en negativ inställning
till all specialundervisning
just mot bakgrund av denna tvingande
lagstiftning.

Rektor Dahl talar här om »hjälpklass».
Ordet hjälpklass har en underlig
klang över sig, som gör att föräldrarna
värjer sig mot tanken att deras
barn skall gå i en sådan klass. De förstår
inte att undervisningen i hjälpklass
är upplagd på ett speciellt sätt
för att kunna hjälpa deras barn att
klara det handikapp det har.

Det fordras mycket mera av mödosam
insats av skolstyrelse, rektor och
lärare när det gäller att hjälpa föräldrarna
att komma fram till en positiv
syn på detta. I och med en tvingande
lagstiftning träder en psykologisk faktor
i funktion, man får ett motstånd
som lätt skapar en negativ attityd. Föräldrarna
vet att de måste ge med sig
och får från början en negativ inställning.

Detta anser jag att man kan få bort
genom en annan skrivning av utskottet.
Det är därför jag har »hoppat i galen
tunna» och stött Eric Carlssons reservation.

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967

Ang. uttagningen till specialundervisning av elev i grundskolan

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Som medmotionär till
Eric Carlsson har jag med intresse lyssnat
till den debatt som här har förts.

Det är självklart att man kan ha olika
uppfattningar i denna som i många
andra frågor, men det vore illa om man
här skulle spåra en motsättning mellan
å ena sidan dem som företräder föräldraintressena
och å andra sidan dem
som kallar sig för skolfolk. Jag anser,
att vad som framför allt behövs är ett
ytterst förtroendefullt samarbete i dessa
mycket ömtåliga frågor. Som mångårig
skolstyrelseledamot har jag vid
flerfaldiga tillfällen i praktisk tillämpning
sett vad detta system innebär,
även om steg för steg en ökad förståelse
för behovet av specialklassundervisning
har trängt in även hos de föräldrar,
som tidigare på grond av förutfattade
meningar hade en avog inställning
till densamma.

Så mycket mera angeläget förefaller
det mig vara att detta enda undantag
från den fullständiga valfriheten avlägsnas,
vilket ju motionen går ut på,
och att man i stället för en tvingande
lagstiftning får ett resonemang med
lika rätt för bägge parterna, d. v. s.
föräldrarna och skolan.

Det finns väl över huvud taget ingenting
som säger att föräldrarna, som
rektor Dahl uttryckte sig, inte kan bedöma
barnens bästa i det här fallet.
Den förmågan förutsattes ju alltid i
andra sammanhang, vid val av linje
etc. Vi vet alla att det har skett en snedbelastning
i fråga om ämnesvalet i
grundskolan. Det förefaller åtminstone
mig, såsom förälder till ett antal barn,
som om detta skulle vara resultatet av
en överambition •— vi vill ju gärna se
att våra barn studerar teoretiskt — och
en undervärdering av de praktiska yrkena
i framtiden. Jag tror att det är
lika angeläget att det därvidlag, lika
väl som i det här fallet, blir ett förtroendefullt
samarbete mellan föräldrar
och skola.

Herr talman! Med det sagda har jag

liksom tidigare velat instämma i de
synpunkter som reservanten har anfört,
och jag hyser den förhoppningen
att vi så småningom, även om det inte
lyckas i dag, skall komma fram till en
förändring av den här aktuella lagtexten,
så att det blir en likformig behandling
av problemen över hela linjen.

Herr DAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag fäster mig vid, att
reservanten är rädd för att rektorn och
skolan skall bestämma över föräldrarna.
Men om vi följer reservantens förslag,
så får ju skolan ingenting alls att
säga till om. Föräldrarna får vetorätt!
Då blir det föräldrarnas bristande vilja
till förtroendefullt samarbete, som hindrar
elevens utveckling.

Om en mamma eller pappa inte förstår
sitt barns bästa och säger nej till
specialundervisning — kan det då vara
riktigt, att den stackars eleven skall
sitta i en normalklass, där han inte kan
följa med, där han alltid är sämst i
rättskrivning och sämst i uppsatsskrivning,
där han alltid får BC och C och
alla bockarna. Är det inte bättre, att
han i stället får komma i specialklass,
vilket lärare och läkaren anser vara
bäst, och där han kanske blir »primus
inter pares» ?

Jag vet inte, hur man skall vara
skapt, för att tycka att den förstnämnda
utvecklingen är riktigare.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Låt mig säga till herr
Dahl, att han nog var litet för kvick
i sina omdömen. Jag skulle vilja rekommendera
herr Dahl att läsa reservationen
och se efter vad den syftar
till. I reservationen står att uttagning
till specialundervisning skall ske på
förslag av skolan efter samråd med
föräldrarna och deras medgivande. Det
är något annat än vad herr Dahl vill
göra gällande.

Onsdagen den 12 april 1967

Nr 19

Ang. uttagningen till specialundervisning av elev i grundskolan

Herr Dahl har råkat ut för något som
ofta händer när man diskuterar sådana
här frågor. Han har utgått från förutfattade
meningar och har därmed dragit
felaktiga slutsatser.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Denna diskussion har
kanske fått större proportioner än den
egentligen förtjänar. Men jag har ändå
begärt ordet för att göra ett par tillägg.

Till herr Svanström skulle jag vilja
säga, att det kanske inte är en diskussion
om huruvida man skall företräda
skolans eller föräldrarnas intresse,
utan framför allt en diskussion om hur
man skall tillvarata barnens intresse,
som här är det väsentliga. Vi tror inom
utskottsmajoriteten, att man bäst företräder
detta, intresse genom att följa
den linje som det här har pläderats för
av herr Lars Larsson och fröken Stenberg
m. fl.

Det är två huvudpunkter som jag
skulle vilja ta upp. Den första gäller
några av de uttryckssätt, som herr Eric
Carlsson har använt i denna diskussion
och som även förekommer i motionerna.
Det står bl. a. i motionerna, »att
underlaget för den objektiva bedömning
till grund för överflyttningen, som
man måste ha rätt att kräva, ej alltid
finns». Just detta ordval har också
upprepats här i diskussionen.

Jag finner det rätt anmärkningsvärt,
att man gång på gång ifrågasätter just
objektiviteten. Hur går det till när man
placerar en elev i specialklass? Det är
ju inte någonting som sker på en höft.
Man placerar inte undan vissa elever
därför att de är besvärliga, vilket också
var en vändning i herr Eric Carlssons
första anförande. Placeringen föregås
i själva verket av en synnerligen
noggrann prövning. Först får den lärare
som har eleven i sin klass göra en
skriftlig anmälan. Nästa steg blir en
läkarundersökning, som leder fram till
ett läkarintyg, vilket ger en klar analys
av de medicinska synpunkterna.

3 Första kammarens protokoll 1967. Nr 19

Det tredje steget är ett test, som klarlägger
elevens intellektuella status.

Så kommer man till den känsliga
punkten då det gäller överläggningar
med föräldrarna, vilken denna diskussion
i huvudsak har rört sig kring. Det
framgår av skollagen, att föräldrarnas
yttrande krävs. Det händer, som herr
Lars Larsson har sagt, ytterligt sällan
att man hamnar i en situation där föräldrarna
och skolan har olika uppfattning
om elevens placering.

Först efter det att allt detta har skett
kan alltså skolan besluta i frågan. Härtill
kommer, vilket också har nämnts
tidigare, att föräldrarna har överklagningsrätt.
Jag finner alltså, att skolmyndigheterna
verkligen måste lägga
sig vinn om att göra en noggrann prövning
i den här känsliga frågan, och man
har inte, vilket här har påståtts, några
skäl att ifrågasätta objektivitetskravet.

Den andra punkt, som jag känner
mig föranledd att ta upp och som inte
har diskuterats här tidigare, är det förslag
till lagändring som finns i motionerna.
I skollagen används begreppet
»specialundervisning», vilket omfattar
inte bara undervisning i specialklass
av olika slag, utan också den särskilda
specialundervisningen. Trenden på
specialundervisningens område går
klart i riktning mot att öka den särskilda
specialundervisningen, d. v. s.
klinikundervisning. Denna innebär kortare
placeringar i för eleverna särskilt
avpassade undervisningssituationer.
Det vore synnerligen olyckligt om man
skulle försvåra för skolan att göra dylika
snabba placeringar, där man alltså
kan få en kort och effektiv hjälp för de
barn som behöver det.

Jag vill till sist, herr talman, understryka
vad fröken Stenberg sade om
eftervården. Jag tror att det är där som
de största försummelserna finns och
vill därför helt instämma i hennes uttalanden
på den punkten.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen en -

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967

Ang. bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling, m. m.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

ligt de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Eric Carlsson
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 26,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Eric Carlsson
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Carlsson, Eric,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —114;

Nej— 16.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Fröken Mattson anmälde, att hon vid
den nu företagna voteringen avsett att
rösta ja men av misstag nedtryckt nejknappen.

nr 27, i anledning av väckta motioner
om barnpensionen inom den allmänna
försäkringen;

nr 28, i anledning av väckta motioner
om socialförmåner till handikappade
som ingår äktenskap; och

nr 29, i anledning av väckta motioner
om förbättring av sjukpenningen
för husmödrar m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 22, i anledning av väckta motioner
angående exploateringen av grustäkter; nr

23, i anledning av väckta motioner
om vissa problem för handikappade
vid övergången till högertrafik,
m. m.; och

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i utsökningslagen in. in.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Ang. bidrag till viss praktiskt vetenskaplig
växtförädling, m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utbyggnad
av systemet med växtförädlingsavgifter,
in. in., jämte i ämnet väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln
föreslagit riksdagen att till Bidrag till
viss praktiskt vetenskaplig växtförädling
för budgetåret 1967/68 anvisa ett
förslagsanslag av 610 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i en
den 17 februari 1967 dagtecknad pro -

Onsdagen den 12 april 1967

Nr 19

Ang. bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling, m. m.

position, nr 37, angående utbyggnad av
systemet med växtförädlingsavgifter,
in. m., vilken hänvisats till jordbruksutskottet,
föreslagit riksdagen att

dels antaga därvid fogade förslag
till

1) förordning om obligatorisk statsplombering
av utsädesvara och om
växtförädlingsavgift,

2) förordning angående ändrad lydelse
av 3 § förordningen den 12 maj
1961 (nr 145) om växtförädlingsavgift,

dels ock bifalla det förslag i övrigt,
om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

A. i samband med statsverkspropositionen: de

likalydande motionerna 1:459, av
herr Svanström m. fl., och II: 829, av
fröken Wetterström m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte
under nionde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 640 000 kronor till Bidrag
till viss praktiskt vetenskaplig
växtförädling för budgetåret 1967/68,
varav 60 000 kronor skulle anvisas som
bidrag till växtförädlingsarbetet vid
Algot Holmberg och Söner AB;

B. i anledning av proposition nr 37:

1) de likalydande motionerna I: 713,
av herr Arvidson och herr Larsson,
Thorsten, samt II: 892, av fröken Wetterström
m. fl.;

2) de likalydande motionerna 1:714,
av herr Isacson m. fl., och 11: 889, av
herr Larsson i Borrby m. fl.;

3) de likalydande motionerna 1:715,
av herr Lundberg och herr Nilsson,
Yngve, samt 11:890, av herr Nilsson
i Bästekille och fru Sundberg; ävensom

4) motionen 11:831, av herr Nilsson
i Lönsboda och herr Antby.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

1. lämna utan åtgärd motionen II:
891, såvitt däri avsåges tillämpning av
det utvidgade systemet med växtförädlingsavgifter
och obligatorisk statsplombering
under en viss försöksperiod,
ävensom i vad motionen berörde bestämmelserna
rörande isärvägning;

2. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
I: 714 och II: 889, I: 715 och II:
890 samt, såvitt nu vore i fråga, motionen
11:891

a) antaga i propositionen nr 37
nämnda förslag till förordning om obligatorisk
statsplombering av utsädesvara
och om växtförädlingsavgift samt
till förordning angående ändrad lydelse
av 3 § förordningen den 12 maj 1961
(nr 145) om växtförädlingsavgift,

b) godkänna de av utskottet föreslagna
grunderna beträffande dispositionen
av växtförädlingsavgifterna;

3. lämna motionerna 1:713 och II:
892 utan åtgärd;

4. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:459 och 11:829 på riksstaten för
budgetåret 1967/68 under nionde huvudtiteln
till Bidrag till viss praktiskt
vetenskaplig växtförädling anvisa ett
förslagsanslag av 610 000 kronor.

Reservation hade anförts, utom av
annan, av herrar Carl Eskilsson, Hermansson,
Isacson och Persson i Heden
samt fru Sundberg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 4
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
samt med bifall till motionerna 1:459
och 11:829, på riksstaten för budgetåret
1967/68 under nionde huvudtiteln
till Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig
växtförädling anvisa ett förslagsanslag
av 640 000 kronor.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! I jordbruksutskottets
förevarande utlåtande behandlas först

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967

Ang. bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling, m. m.

och främst frågan om en utbyggnad av
systemet med växtförädlingsavgifter i
enlighet med den proposition, som har
lämnats till riksdagen av jordbruksministern.
Propositionen tillstyrks i allt
väsentligt. Utskottet har emellertid på
en punkt gjort ett uttalande om en detalj
i propositionsförslaget, som kan ha
sin betydelse för framtiden.

I jordbruksministerns förslag ingick
att systemet med växtförädlingsavgifter
skulle utvidgas till att omfatta betydligt
större områden än tidigare, nämligen
samtliga jordbruksväxter utom sockerbeta,
lin och hampa. När det gäller avgifter
på gräsfröer gjorde emellertid
jordbruksministern ett undantag för sådana
fröer, som skall användas till gräsmattor
och liknande ändamål. Han förmenade
att man endast skulle avgiftsbelägga
och infoga i systemet sådana
fröslag som skall användas för rena
jordbruksändamål.

Den utredning som ligger till grund
för propositionen hade föreslagit att
även fröslag som används till gräsmattor
skulle omfattas av systemet med
växtförädlingsavgifter.

Under behandlingen av ärendet i
jordbruksutskottet rådde enighet om
att det skulle uppstå mycket stora svårigheter
att skilja på användningsområdet
för de olika slag av gräsfrö, varom
här är fråga. Utskottet har av den
anledningen i sin motivering anfört,
att skäl synes tala för att frågan om
inordnande av gräsmattefrö i systemet
med växtförädlingsavgifter tas under
förnyat övervägande av Kungl. Maj:t.
Hela utskottet står bakom detta uttalande.
Motiveringen är givetvis den
som redan hade anförts av utredningsmannen,
nämligen att det är svårt att
göra en gränsdragning mellan användningsområdet
för dessa fröslag och att
det skulle vara orimligt att lägga växtförädlingsavgifter
bara på den del av
fröerna som används för rena jordbruksändamål.

Utskottet förväntar alltså, att jordbruksministern
vid tillämpningen av de

nya bestämmelserna tar frågan under
förnyat övervägande och lägger fram
de förslag till en ytterligare utvidgning
av systemet med växtförädlingsavgifter
som kan vara befogade.

Utöver själva huvudfrågan om växtförädlingsavgifter
tas i jordbruksutskottets
utlåtande också upp till behandling
vissa förslag i statsverkspropositionen,
nämligen bidrag till viss
praktisk vetenskaplig växtförädling. Beträffande
dessa frågor föreligger i år
liksom i fjol motioner om ett höjt anslag
till den verksamhet som bedrivs
vid firman Algot Holmberg & Söner i
Norrköping. På denna punkt har också
fogats en reservation till utskottets
utlåtande i vilken yrkas bifall till motionerna.

I motionerna framhålles, att verksamheten
hos Algot Holmberg & Söner är
av särskilt stor betydelse för jordbruket
i Mellansverige. Man har koncentrerat
sig på en förädlingsuppgift, som
går ut på att få fram sorter vilka är
mera lämpade för de hårdare och osäkrare
odlingsförhållandena i Mellansverige.

Framför allt när det gäller vårveteförädlingen
har man hos Algot Holmberg
& Söner AB gjort betydande insatser
för att få fram sorter, som bättre
kan klara väderleksförhållandena i
Mellansverige, som är mera motståndskraftiga
mot groningsskador och som
förenar tidighet och stråstyrka med
god avkastning och fördelaktiga odlingsegenskaper
i övrigt. På detta område
väntar man sig också kunna nå
många lovande resultat under de närmaste
åren. Mot bakgrunden av önskemålet
om att få till stånd en ökad vårveteodling
i vårt land kan dessa förädlingsförsök
säkerligen vara värda att
stödja.

Emellertid avstyrkes förslaget om ett
med 30 000 kronor ökat anslag för denna
verksamhet av jordbruksutskottet.
Man hänvisar bl. a. till den omständigheten,
att förslaget om utbyggnad av
växtförädlingsavgifterna kan medföra

Onsdagen den 12 april 1967

Nr 19

Ang. bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling, m. m.

ökade möjligheter att erhålla bidrag av
sådana avgiftsmedel för de olika växtförädlarna.
Detta är också alldeles riktigt:
det är till detta som utbyggnaden
av växtförädlingssystemet syftar.

Systemet med växtförädlingsavgifter
är emellertid sådant, att en växtförädlare
inte kan få några avgifter förrän
en förädlad sort kommer ut på marknaden
och därigenom ger upphovsmannen
möjlighet till ökade inkomster.
Eftersom den av mig beskrivna verksamheten
inom firman Algot Holmberg
& Söner AB ännu inte lett till marknadsförande
av några sorter, som kan
medföra inkomster av växtförädlingsavgifter,
är man t. v. beroende av stöd
av statsmedel.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få yrka bifall till den i jordbruksutskottets
utlåtande nr 8 fogade
reservationen, som innebär en höjning
av anslaget till praktiskt vetenskaplig
växtförädling med 30 000 kronor.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Såsom i viss mån ansvarig
för den motion, vilken ligger till
grund för reservationen, skall jag be
att få anföra några synpunkter utöver
dem som anförts av herr Eskilsson i
detta sammanhang. I motionen hänvisas
till en artikel av docent Fajer Fajersson
i Weibullsholms årsbok 1967,
där denne framhåller önskvärdheten
av att det växtförädlingsarbete, som Algot
Holmberg & Söner AB bedrivit under
många år, får möjlighet att fortsätta
i ungefär samma omfattning som
tidigare.

Det finns i utskottets utlåtande ingen
direkt motivering för avstyrkandet.
Man kan närmast beteckna det som ett
avstyrkande utan motivering. Det har
emellertid i debatten skymtat fram att
det är det förhållandet, att Algot Holmberg
& Söner AB har övertagits av Weibullsholm,
som skulle vara anledningen
till att en ökning av anslaget nu inte
kunde komma i fråga.

Jag vill i det sammanhanget understryka
de synpunkter, som man sålunda
har gett uttryck åt i den berörda artikeln.
Det är angeläget att växtförädlingsarbetet,
som varit speciellt inriktat
på de mellansvenska förhållandena,
får möjlighet att fortsätta. Inte minst
vill jag understryka vad herr Eskilsson
sade om angelägenheten av att förädlingsarbetet
i fråga om vårvete, anpassat
för mellansvenska förhållanden, kan
fortsätta, detta så mycket mera som vi
är medvetna om att det behövs ytterligare
åtgärder för att få fram kvalitetsvete.
Vi känner till att en betydande
veteimport måste ske för att tillmötesgå
kvarnarnas krav på s. k. kvalitetsvete.
De flesta sorter av vårveten kan i sammanhanget
betecknas som kvalitetsvete,
men det finns också sorter som inte
kan gå in under den rubriken. Det gör
att det fortsatta förädlingsarbetet med
nödvändighet måste inriktas på kvalitet.
Det gäller också att få sorter anpassade
till de speciella växtbetingelser,
som råder i Mellansverige. Ingen
av de övriga växtförädlarna torde ha
så stor erfarenhet av dessa speciella betingelser
som Algot Holmberg & Söner
har.

Jag kan därför nöja mig med att i
övrigt instämma i vad herr Eskilsson
har anfört. Emellertid vill jag till sist
understryka en synpunkt som kommer
fram i motionen, nämligen att en uppräkning
av anslaget till Algot Holmberg
& Söner AB skulle underlätta fullföljandet
av för mellansvenskt jordbruk
angeläget växtförädlingsarbete hos firman.
Vi anser därför att en ökning av
statsanslaget för ifrågavarande ändamål
är synnerligen önskvärt.

Jag är medveten om att det i framtiden
kan komma att bli förändrade förhållanden,
som kanske nödvändiggör
en omläggning av bidragsgivningen på
detta område. Men jag tror i likhet med
herr Eskilsson, att det för det omedelbara
fullföljandet av pågående forskningsarbete
vore synnerligen önskvärt
att vi i år kunde få ett bifall till det

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967

Ang. bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling, m. m.

förslag som motionen och reservationen
innehåller. Det är möjligt — i varje fall
hyser jag den förhoppningen •—- att det
efter några år skall kunna bli så att
det kommer ut nya sorter från Algot
Holmberg & Söner AB, vilket ger utdelning
i form av växtförädlingsavgifter.

Med det sagda, herr talman, vill jag
instämma i herr Eskilssons yrkande
om bifall till reservationen.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Utskottet är ju praktiskt
taget överens om de förslag som
föreligger, låt vara att det blivit vissa
nyanser i skrivningen. Det är endast på
den punkt, där herr Eskilsson och nu
senast herr Svanström anfört vissa synpunkter,
som det har avgivits en reservation.

I huvudtiteln har upptagits ett anslag
på 610 000 kronor till denna verksamhet,
och av detta anslag går — tror jag
— 220 000 kronor till Weibulls och
30 000 kronor till Algot Holmberg &
Söner för den verksamhet som de bedriver.

Det är ju ingen ny fråga som vi här
diskuterar. Under en följd av år har
vi debatterat detta anslag till firman
Algot Holmberg. Det är ungefär samma
argument som kommer igen från motionärernas
sida. Man kan kanske förstå
det, eftersom det inte framkommit
något nytt i positiv anda för bifall till
motionen.

Vad som anfördes i fjol från utskottets
talesman kan även gälla i år. Man
kanske dock bör tillägga att det ändå
i någon mån skett en förändring sedan
sist, och det är — som redan herr Eskilsson
påpekat — att Weibulls har
övertagit Algot Holmbergs företag, och
därför bör man kanske se båda dessa
företag i ett sammanhang. Jag föreställer
mig att det blivit eller kommer att
bli en samordning på denna punkt, och
de farhågor som framfördes av både
herr Eskilsson och herr Svanström att
man behöver denna forskning just hos

firman Algot Holmberg på grund av de
speciella förhållandena, tror jag är något
överdrivna. Weibulls är rätt erfarna
på detta område, och när de övertagit
denna firman Algot Holmberg bör
de väl också i rimlighetens namn kunna
fortsätta att bedriva den verksamhet
som denna firma gjort tidigare.
Dessa båda företag får som sagt 250 000
kronor tillsammans, och om man räknar
det gemensamt kan man väl säga
att de bättre än hittills kan utnyttja de
resurser som nu finns.

Vid fjolårets behandling av frågan
talades det om att jordbrukets forskningsråd
ställt ett mindre anslag i utsikt
till verksamheten för Algot Holmberg
& Söner. Jag vet inte riktigt om
det blivit något av med detta anslag —
kanske herr Eskilsson vet om man har
fått något.

Herr talman! Utskottsmajoriteten har
full förståelse för den försöksverksamhet
som bedrivits och som bedrives inte
bara av Algot Holmberg & Söner
utan även av Weibulls, men med hänsyn
till det ekonomiska läge, som vi
befinner oss i och över vilket kanske
inte minst herr Eskilsson bör ta sig en
tankeställare, anser utskottet att det
förslag som Kungl. Maj:t lagt fram är
väl avvägt och kan betraktas som mycket
tillfredsställande.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Isacson har tidigare
frågat mig om det var möjligt att
vid behandlingen av proposition 37 få
en redogörelse för hur växtförädlingsavgifterna
hittills har använts. Jag skall
nu tillmötesgå honom på denna punkt.

Systemet med växtförädlingsavgifter
avseende strå- och trindsäd, infördes
genom beslut av 1961 års riksdag. Jordbruksutskottet
uttalade därvid, att
systemet var avsett att medföra ett nettotillskott
till växförädlingens ekonomiska
resurser. Bidragen och växtför -

Onsdagen den 12 april 1967

Nr 19

Ang. bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling, ni. m.

ädlingsfonden skulle uteslutande användas
för att främja förädlingsverksamheten
vid Sveriges utsädesförening,
Weibullsholms växtförädlingsanstalt
samt andra växtförädlingsföretag. Avgiftsmedlen
fördelas till växtförädiingsföretagen
med belopp, som motsvarar
vad som influtit i avgifter på sorter
som framvunnits inom respektive företag.
I den mån avgiftsmedlen ej kan
fördelas enligt denna huvudprincip
skall de disponeras av jordbrukets
forskningsråd för stöd åt växtförädlingen
i allmänhet.

Till grund för fördelningen ligger en
rikssortlista som fastställts av originalutsädesnämnden
och upptar sorter som
av nämnden prövats lämpliga för svensk
växtodling. I sortlistan anges även förädlaren,
i förekommande fall upprätthållaren
av sorten samt en svensk representant
för ett utländskt företag som
har lanserat en sort. I överensstämmelse
med riksdagsbeslut skall också utländsk
förädlare kunna erhålla bidrag
av växtförädlingsavgifter. Härvid skall
dock två villkor vara uppfyllda, dels
att förädlaren har anmält svensk representant
hos originalutsädesnämnden,
dels att svensk förädlare äger uppbära
förädlingsavgift i den utländska förädlarens
hemland.

Fördelningen av influtna växtförädlingsavgifter
sker halvårsvis efter beslut
av Kungl. Maj :t och på förslag av
lantbruksstyrelsen. Av avgifter som influtit
fr. o. m. andra halvåret 1962
t. o. m. andra halvåret 1966 har totalt
fördelats 8 077 700 kronor, varav 245 000
kronor ställts till jordbrukets forskningsråds
disposition för stöd åt växtförädlingen
i allmänhet. De största enskilda
bidragstagarna utgör under perioden
W. Weibull AB, som fått 3 995 900
kronor samt Sveriges utsädesförening
som fått 3 635 000 kronor.

Övriga bidragstagare har under perioden
fått sammanlagt drygt 446 000
kronor. Av det totala bidragsbeloppet
hänför sig 7 444 000 kronor eller cirka
92 procent till företagens egen växtför -

ädlingsverksamhet. 633 700 kronor eller
cirka 8 procent har företagen fått i
egenskap av representanter för utländska
växtförädlare.

Herr talman! Jag har med detta lämnat
den av herr Isacson begärda redogörelsen.

Om jag dessutom ber att få anknyta
till vad herr Eskilsson och herr Svanström
tidigare anfört i diskussionen,
vill jag betona de svårigheter som föreligger
när växtförädlingsavgiftssystemet
skall införas till att gälla även sådana
produkter som trädgårdsfrö. Det
gäller kanske en villaägare, som vill
köpa trädgårdsfrö därför att han skall
så en gräsmatta. Han önskar kanske
också odla ärtor och köper en liten
påse ärtor.

Vi får akta oss, när detta system
skall utvecklas, för att gå in i rena
småtterier — jag har varit litet ängslig
för detta. Detta system har ju tillkommit
därför att växtförädlingen skall få
ökade resurser att producera bättre
sorter till glädje för de svenska jordbrukarna.
Man skall höja avkastningen
för det svenska jordbruket genom växtförädlingsarbetet.
Men har en villaägare,
som har en liten plätt där han skall
så gräs, något speciellt intresse av
växtförädlingen i detta avseende? Han
vill ha gräsfrö som gör att mattan blir
grön, men för honom är självfallet inte
växtförädlingsarbetet av något intresse.
Vi skulle då alltså börja ta på oss en
kontroll vid dessa utsädesföretag, där
man skulle proportionera ut sådana
saker som gräsfrö eller ärtor eller vad
det kan vara i mycket små förpackningar.

Vi bör akta oss för detta, och vi har
därför sagt att detta system tills vidare
skall gälla det egentliga utsädet, d. v. s.
det som utnyttjas av jordbrukarna som
också har önskemål om att vinna framsteg
på växtförädlingens område. Det
är alltså orsaken till att vi har hållit
sådant här gräsfrö till små gräsmattor
utanför.

Jag vet mycket väl att utrednings -

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967

Ang. bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling, m. m.

mannen som jag har talat med i dessa
frågor kan ha haft den uppfattningen
att vi bör undersöka möjligheterna att
gå vidare. Jag tror att detta är förenat
med ganska betydande svårigheter, men
vi får självfallet i framtiden följa denna
fråga med uppmärksamhet och se
vilka förutsättningar det är som kan
föreligga att tillgodose utskottets uttalande
på denna punkt.

Jag vill sedan gå i polemik med herr
Eskilsson, när han nu vill öka anslaget
till Algot Holmberg & Söner AB. Vi har
ganska nyligen höjt detta anslag. Det
är inte stort, och i och för sig kunde
man kanske önska att företaget fick mer
pengar. Men det förhållandet att Algot
Holmberg'' & Söner ännu inte har fått
fram nya sorter som kommit ut i stor
odling eller är av nämnvärd betydelse
■— jag tror dock att man redan har en
del ute i marknaden — kan inte göra
att speciell hänsyn kan tas till dem.
Det finns andra företag som man kanske
kan räkna med i framtiden kan ge
ett bidrag, som är värdefullt för det
svenska jordbruket. Enligt herr Isacsons
uppfattning skall vi så att säga
betala i förväg. Jag tycker hans argumentering
på den punkten inte är särskilt
stark.

Till herr Svanström vill jag säga, att
jag hoppas att de nya ägarna av Algot
Holmberg & Söner skall visa samma
intresse som de tidigare, bröderna
Holmberg, att tillgodose det mellansvenska
jordbruket och även fortsätta
att försöka medverka till att föra växtförädlingsarbetet
vidare framåt. Så har
nämligen skett i Norrköping. Ett mycket
värdefullt arbete har t. ex. utförts
på soyabönornas område. Även de resultat
som har uppnåts i fråga om vårbetet
är synnerligen imponerande. Jag
menar således att de nya ägarna bör
kunna ha samma intresse av att fortsätta
det arbete som de tidigare ägarna
har bedrivit.

Herr ISACSON (li):

Herr talman! Jag ber först att få rikta
ett tack till jordbruksministern för
den redovisning beträffande växtförädlingsavgiften,
som han nu har lämnat
kammaren. Jag tycker det var intressant
att få detta klart för oss. Det
kommer visserligen in stora belopp,
men kostnaden för växtförädlingen har
också ökat kraftigt. Jag har varit i kontakt
med företrädare för växtförädlingen
som säger, att man tvingas se om
sitt hus och lägga om verksamheten på
ett sätt, som gör att man inte kan bedriva
växtförädling av en hel del för
jordbruket och även för trädgårdsnäringen
intressanta växter, helt enkelt
därför att kostnadsökningen är så oroande.

Mot den bakgrunden är det värdefullt
att genom det nya systemet kunna
få in mer pengar i form av växtförädlingsavgifter
samt också genom att höja
avgiften. På längre sikt ställer man sig
dock den fråga, som kanske borde diskuteras
även här: Hur skall våra svenska
växtförädlingsanstalter i längden
kunna klara de stora uppgifter de nu
har, om det inte blir möjligt att se mera
internationellt på dessa saker? Deras
verksamhet skulle kunna läggas om, så
att de fick större möjligheter att arbeta
på den internationella marknaden och
vi finge möjlighet tillämpa den internationella
konvention som gäller beträffande
växtförädling.

Jag tror att detta är en mycket väsentlig
sak på längre sikt för att kunna
ge växtförädlarna tillräcklig slagkraft
och tillräckliga ekonomiska resurser.
Utan tvekan har växtförädlingen mer
än något annat varit en pådrivande och
hjälpande faktor för jordbruket när det
gällt att skapa de skördar vi i dag får
från den svenska jorden. Det finns säkert
mycket stora möjligheter att med
hjälp av växtförädling ytterligare skapa
bättre ekonomiska förutsättningar
för den svenska växtodlingen.

En fråga som vi har diskuterat i utskottet
och kommit till en gemensam

Onsdagen den 12 april 1967

Nr 19

Ang. bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling, m. m.

skrivning om gäller turfgräsen. Jordbruksministern
var något inne på den
saken och menade, att det fanns föga
intresse hos dem som ville beså en
gräsmatta att betala växtförädlingsavgift.
Ja, är det verkligen så? Jag tror
att alla har ett mycket påtagligt intresse
av att det gräsfrö som används uppfyller
de ställda kraven. Det finns undermåligt
gräsfrö på marknaden. Det
kan komma in utifrån, fylla villkoren
enligt frölagen o. s. v., men det är inte
direkt avpassat för svenska förhållanden.

Att anlägga en gräsmatta är i dag en
kostsam åtgärd, även i en mindre villaträdgård.
En större offentlig anläggning
— t. ex. idrottsplatser, parker
eller att vägstyrelsen skall så in vägbankar
— blir mycket dyrbar. Det är
därför av stor betydelse att här kan
användas sådana frösorter som man
kan få fram genom svensk växtförädling,
som är vinterhärdiga och som
tål vårt klimat. Det har varit mycket
gräsfrö och över huvud taget vallfrö
ute i marknaden, som mycket snabbt
har utvintrat — och man har stått där
med ett mycket negativt resultat.

När man nu inte kan få fram en klar
gränsdragning mellan gräsmattefrö och
jordbruksfrö så borde det vara rimligt
att inte heller försöka konstruera en
sådan gräns. Jag tror inte att vare sig
jordbruksdepartementet eller lantbruksstyrelsen
eller någon annan kan konstruera
en sådan gräns som anges i
propositionen. Det är helt enkelt omöjligt.

Vad är det för frö det gäller? Det är
främst ängsgröe, rödsvingel, rödven.
Alla dessa sorter är intressanta för både
jordbruksändamål och trädgårdsändamål.
Då säger man: Den här påsen
innehåller gräsmattefrö och den skall
inte vara med och betala växtförädlingsavgift,
men det här partiet är jordbruksfrö,
det skall betala växtförädlingsavgift.
Jag undrar om det är möjligt
att göra en sådan gränsdragning.

Det är detta som gjort att vi skrivit

att vi hoppas att denna fråga kommer
under förnyat övervägande för att man
skall få en gränsdragning som är möjlig
att tillämpa i det praktiska livet.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Herr Mossberger ställde
i sitt anförande en direkt fråga till mig,
och det är anledningen till att jag ånyo
har begärt ordet.

Herr Mossberger frågade mig huruvida
Algot Holmberg & Söner hade fått
något anslag från jordbrukets forskningsråd.
Bakgrunden till denna fråga
är givetvis den omständigheten att i
fjol när vi behandlade frågan om anslag
hade jordbrukets forskningsråd
avgivit ett remissyttrande över Algot
Holmbergs ansökan. Däri hade forskningsrådet
åtminstone till hälften ställt
i utsikt möjligheten att lämna bidrag
av medel som Kungl. Maj:t ställde till
forskningsrådets förfogande. Men man
hade med hänsyn till den ringa medelstilldelningen
ansett det vara mest önskvärt
att anslag beviljades direkt över
rilcsstaten.

Jordbruksutskottet åberopade i fjol
denna omständighet som motivering för
sitt avslagsyrkande och anförde bl. a.
att jordbrukets forskningsråd hade
ställt i utsikt bidrag av växtförädlingsmedel
till firman. Riksdagen följde
jordbruksutskottets majoritet och avvisade
förslaget om ökat anslag över
budgeten. Då begagnade sig Algot
Holmberg & Söner av den väg som,
åtminstone underförstått, hade anvisats
och lade i september 1966 in en
ansökan om bidrag från jordbrukets
forskningsråd. Man begärde ett anslag
på 40 000 kronor, eftersom man inte
fick det anslag på 50 000 kronor över
riksstaten, som forskningsrådet hade
tillstyrkt och som firman hade önskat.
Men ansökan lämnades av jordbrukets
forskningsråd utan bifall. Man fick
alltså inte det bidrag av dessa medel,
som man hade haft anledning att vänta.
Det är en av anledningarna till att

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967

Ang. bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling, m. m.

vi i år har återkommit med samma
förslag som föregående år om ett förhöjt
anslag.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag självklart instämmer i den förhoppning
som jordbruksministern uttalade,
att de nya ägarna kommer att
ägna intresse åt den växtförädlingsverksamhet
som pågått hos Algot Holmberg
& Söner AB. Det är väl självklart
att man, eftersom någon ökning av i
varje fall det direkta anslaget till Weibullsholm
inte sker, har svårigheter att
anvisa medel från det hållet. Växtförädlingsarbetet
i Norrköping med omnejd
kommer därför sannolikt att pågå
i ungefär samma utsträckning som tidigare.
Genom en ökning av anslaget
skulle det ha blivit möjligt att intensifiera
växtförädlingsarbetet hos Holmberg
& Söner AB. Det är detta som motionärerna
har velat verka för.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Isacson att det finns absolut ingenting
som hindrar de svenska växtförädlingsföretagen
att arbeta med sikte på en
större marknad än den svenska. Det
har de gjort, jag höll på att säga nästan
alltid. Herr Isacson vet förmodligen,
om han tänker efter, att i bl. a. England
och Tyskland odlas flera sorter som är
framställda här i Sverige. Eftersom vi
tidigt kom i gång med vårt växtförädlingsarbete
och hade stor framgång, är
det ingenting som hindrar att man fortsätter
det arbetet med sikte på en större
marknad än den svenska.

Vi importerar också fröer för gräsmattor.
Det är inte uteslutande svenska
fröer som användes, utan de stora och
välkända utsädesföretagen har en viss
import av exempelvis fröer som är
lämpliga i en viss kombination.

Jag tycker att herr Isacson överdriver
svårigheterna att skilja ut vad som
är jordbruksvara, utsädesvara eller frö

avsett för gräsmatta. Herr Isacson säger,
att han inte kan skilja på det. Jag
skulle ändå vilja varna herr Isacson
för att gå in i en fröhandel och köpa
en gräsmatteblandning med ängsgröe
och krypven och så ut det på en åker
i tro att han skall få gott resultat. Herr
Isacson bör nog blanda in litet rödklöver
och liundäxing också, om han skall
få en jordbruksgröda som han är nöjd
med.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Skall vi här börja resonera
om hur en gräsmatteblandning
skall se ut, vet jag inte riktigt var vi
kan hamna.

Jag skulle dock vilja säga till jordbruksministern,
att för jordbruksändamål
är det ingalunda ointressant med
vare sig ängsgröe, rödven, rödsvingel
eller krypven. Rödklöver och alsikeklöver
användes inte i en gräsmatta
som skall vara en prydnad omkring ett
hem. Men andra grässlag, turfgräsen,
är intressanta ur jordbrukssynpunkt
som bottengräs, som betesgräs i långvariga
vallar o. s. v., och de har mer
och mer kommit till användning just
i blandning med fååriga vallväxter,
t. ex. rödklöver, och även tillsammans
med fleråriga vallgräs, t. ex. timotej. En
utveckling är på gång inom jordbruket
att mer använda gräs av denna typ.
Därför är det svårt att dra någon som
helst gränslinje. Man använder nämligen
precis samma gräsfrö på trädgårdssidan
som i jordbruket. Yi använder
också alltmer sådant gräsfrö för att
t. ex. få så jämna vägbankar som möjligt.
Vägförvaltningarna har nu på ett
helt annat sätt än tidigare börjat intressera
sig för att få ordentliga, hållbara
grässlänter. Av samma skäl använder
institutioner, fabriker o. s. v. just
dessa gräsarter. År det då inte av stort
intresse för dessa förbrukare att få fram
ett bra frö? Jag tycker att de måste ha
ett intresse därav och att de därför borde
vara med och betala.

Onsdagen den 12 april 1967

Nr 19

När man nu inte kan åstadkomma en
rimlig gränsdragning mellan jordbruksfrö
och gräsmattefrö, skall man inte
konstruera en sådan gräns. Så har vi
sett det. Detta är alltså främst en rent
praktisk fråga.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har inte kunnat
konstatera något uttalat intresse från
villaägare för att man skulle få fram
ett bättre gräsmattefrö. I fråga om de
flesta småfröer har det ju inte gjorts
något förädlingsarbete, herr Isacson,
utan man använder de gamla handelssorterna
utan sortbeteckning o. s. v.
Därför kan det absolut inte föreligga
något intresse för gemene man av en
växtförädling på detta område. Det är
jordbruket som har ett sådant intresse,
och därför bör vi också avgränsa avgiften
till att gälla jordbruksfrö.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas
först särskilt angående punkterna 1—3
samt vidare särskilt i fråga om punkten
4.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna 1—3 hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende punkten 4
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Carl Eskilsson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes

Om reserabatter för folkpensionärer m. fl.

en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8
punkten 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Carl Eskilsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst onxröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—98;

Nej — 41.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckta motioner
angående lån från räkfiskelånefonden;
och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1967/
68, in. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om reserabatter för folkpensionärer
m. fl.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 13, i anledning
av motioner om reserabatter för folkpensionärer,
förtidspensionärer, studerande
och värnpliktiga, om reserabat -

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967

Om reserabatter för folkpensionärer m. fl.

ter å busslinjer som ersatt nedlagda
järnvägslinjer samt om fria resor för
värnpliktiga till hemorten.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats följande av utskottet till
samtidig behandling upptagna motioner: 1)

de likalydande motionerna 1:36,
av herrar Sundin och Erik Filip Petersson,
samt II: 49, av herr Jonsson
och herr Gustavsson i Alvesta;

2) de likalydande motionerna 1:122,
av herr Karl-Erik Eriksson och herr
Wirtén, samt II: 156, av herr Andersson
i Örebro m. fl.;

3) de likalydande motionerna I: 123,
av herr Svanström in. fl., samt II: 157,
av herr Johansson i Växjö och herr
Elmstedt;

4) de likalydande motionerna 1:374,
av herr Hubinette och fru Hultell, samt
11:472, av fröken Wetterström m. fl.;

5) de likalydande motionerna I: 464,
av herr Ebbe Ohlsson m. fl., och II:
588, av herr Magnusson i Tumhult
in. fl.;

6) motionen 11:320, av herr öhvall;

7) motionen II: 469, av herrar Nyström
och Trana; ävensom

8) motionen II: 834, av herr Gustafsson
i Borås.

I motionerna 1: 36 och II: 49 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära skyndsam
prövning av folkpensionärsrabatterna
på av staten ägda trafikmedel, så att rabatterna
utvidgades från och med den
1 juli 1967 i enlighet med i motionerna
framförda riktlinjer.

I motionerna I: 122 och II: 156 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte giva till känna önskvärdheten
av att de rabatter, som värnpliktig
personal nu åtnjöte på statens
järnvägars järnvägslinjer, skulle utsträckas
att gälla även vid färd med
statens järnvägars busslinjer.

I motionerna I: 123 och II: 157 hade
föreslagits, att riksdagen skulle besluta
medgiva, att med tillämpning från
den 1 juli 1967 all värnpliktig personal
genom generellt gällande frikort
skulle erhålla fria resor mellan förläggningsorten
och hemorten under den tid
militär tjänstgöring påginge, i enlighet
med vad i motionerna anförts.

I motionerna I: 374 och II: 472 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte anmoda statens järnvägar
att utreda dels möjligheten att låta SJ:s
67-kortsförmåner omfatta förtidspensionärer,
som ej uppnått 67-årsåldern,
dels möjligheten att låta 67-kortets förmåner
gälla även vid resa med SJ :s
bussar.

I motionerna 1:464 och 11:588 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
av frågan om införande av rabatter
å busslinjer för studerande och
värnpliktiga.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att följande motioner, nämligen

a) I: 464 och II: 588;

b) I: 122 och II: 156;

c) 11:469;

d) I: 123 och II: 157;

e) I: 374 och II: 472;

f) II: 834;

g) 1:36 och 11:49; samt

h) II: 320,

i den mån de icke kunde anses besvarade
med vad i utlåtandet anförts, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet fanns avgivet ett särskilt
yttrande av herrar Wallmark, Eric
Gustaf Peterson och Axel Kristiansson,
fru Hultell, fru Elvy Olsson, fru Hamrin-Thorell
samt herrar Hamrin i Kalmar,
Nordgren, Andersson i Örebro, Johansson
i Växjö, Nilsson i Agnäs och
Josefson i Arrie.

Onsdagen den 12 april 1967

Nr 19

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! Jag vill i korthet säga
några ord i anledning av det särskilda
yttrande som finns fogat till allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 13.

Inom statens järnvägar pågår för
både järnvägsresor och bussresor en
ingående översyn av SJ :s taxesystem.
Den översynen väntas bli klar under
liösten 1967. Såsom en viktig del i detta
arbete ingår en omprövning av olika
rabattformer, även sådana som finns
omnämnda i de motioner som ligger
till grund för det utlåtande som nu behandlas.
Där prövas också möjligheterna
att skapa bättre tekniska och prismässiga
lösningar på kombinerade resor
med järnväg och buss.

Järnvägsstyrelsen har meddelat, att
översynen omfattar alla rabattformer
inom statens järnvägar och som statens
järnvägar har befogenhet att medge,
d. v. s. sådana som kan anses förenliga
med SJ:s ekonomiska intressen.

Under många år har motioner väckts
med förslag om utredningar i denna
fråga samt i frågor om reserabatter för
folkpensionärer och med dem jämställda
grupper. Motionsförslagen har omfattats
med mycket stort intresse, och
utskottet har behandlat motionerna i
positiv anda. De nu pågående utredningarna
gör att vi i år i ett särskilt yttrande
vill framhålla, att vi med intresse
inväntar utredningsresultaten. Vi
hoppas givetvis, att de i motionerna
framförda önskemålen skall visa sig
kunna rymmas inom SJ:s befogenheter.
Lyckas inte detta, får vi självklart återkomma
och då begära anslag över budgeten.

Jag har, herr talman, inte något annat
yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

Häri instämde herr Wallmark (h).

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Här föreligger ju till
behandling en rad motioner som samt -

Om reserabatter för folkpensionärer m. fl.

liga gäller de förmåner i form av rabatterade
resor vilka utgår till vissa
kategorier, främst folkpensionärer,
värnpliktiga och i viss mån även skolungdom.
På grund av att utskottet hänvisar
till pågående utredning finns det,
såsom herr Peterson har sagt, inga alternativa
yrkanden till beredningsutskottets
förslag. Ett särskilt yttrande är
emellertid fogat till utlåtandet, och i
anledning av detta vill jag säga några
ord.

Vad först gäller de värnpliktiga så
är alldeles självklart det enda riktiga
och rationella och även rättvisa att
de värnpliktiga får fribiljett; man må
säga vad man vill om kostnaderna. Frågan
om ersättningen till de värnpliktiga
omprövas ju efter hand, och även
dessa kostnader bör kunna tas med vid
en sådan omprövning. Det bör inte
heller vara så värst svårt att ordna en
clearing mellan försvaret och SJ i detta
avseende. Först när resorna är helt
fria för de värnpliktiga oavsett var de
bor, kan man säga att de har lika förmåner.
Ett system med fribiljetter måste
ju också innebära en oerhörd förenkling,
då man slipper skriva ut
mängder av rabattkort och biljetter
med nedsatta priser.

När det gäller pensionärerna går ju
motionerna ut på att reserabatterna
skulle utsträckas även till förtidspensionärer.
Jag tycker för min del att
detta är fullt rimligt eftersom förtidspensionärerna
ingalunda har bättre
ekonomisk standard än de pensionärer
som är över 67 år — man kan väl snarare
säga att situationen i allmänhet är
sämre för den förtidspensionerade eftersom
anledningen till hans pensionering
regelmässigt är ett besvärande
handikapp av något slag. Om det gäller
ett kroppsligt besvär kan man i varje
fall räkna med att den förtidspensionerade
också har minst lika stort intresse,
sannolikt i många fall större
intresse och även behov, av att kunna
resa och få se sig om i landet.

Utskottets motivering då det gäller

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967

Om reserabatter för folkpensionärer m. fl.

samtliga dessa kategoriers och speciellt
pensionärernas fria resor är att SJ skall
drivas efter affärsmässiga principer.
Beträffande pensionärerna säger man
dessutom, att om deras standard är för
låg får man klara den saken genom att
höja pensionsbeloppen. I det avseendet
vill jag framhålla att man på många
och betydelsefulla områden i vårt land
har utgått från att standarden skall
förbättras inte bara genom lönehöjningar
utan också på andra vägar som
inte är så fjärran från det som här föreslås.
Detta gäller för människor i arbetsför
ålder. Då måste det vara fullt
rimligt att man går samma väg också
i fråga om pensionärerna; vi är ju redan
inne på den, men här är det frågan
om att gå vidare på den inslagna vägen.

Vad sedan beträffar de affärsmässiga
principerna och reserabatterna så skulle
jag för min del tro att den föreslagna
rabatteringen är ekonomiskt försvarbar
ur SJ:s synpunkter, framför
allt om man dirigerar rabattresorna till
tider då beläggningen på tågen inte är
stor; så gör man ju redan och så bör
man kunna göra även i fortsättningen.
Gör man på det sättet får man betrakta
dessa resor som marginalresor som kan
täckas in med den transportvolym som
står till förfogande, och då måste de
vara ekonomiskt försvarbara.

En utvidgning av rabatteringen till
att för samtliga kategorier gälla även
bussarna är särskilt angelägen i en tid
då järnvägar läggs ned i den utsträckning
som för närvarande sker. Det kan
väl på goda grunder antagas att järnvägsnedläggningen
kommer att forceras
ytterligare. Man hänvisar därvid
alltid till kommunikationerna inom
landsvägsnätet, där bussarna, som ersätter
tågen, ju utgör de enda kollektiva
transportmedlen. Under sådana
förhållanden är det inte mer än rimligt
att dessa kategorier av människor i full
utsträckning får utnyttja fria resor och
rabatteringar också på bussarna.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

För undvikande av missförstånd vill
jag bara tillägga att jag icke biträder
det yrkande som görs i någon motion
att rabatteringen också skulle gälla vid
resor i första klass.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag skall endast göra
en kort kommentar.

Det finns ingen anledning för oss
i dag att ta upp en sakdebatt om rabattförmåner
och liknande ting. Visserligen
föreligger ett särskilt yttrande,
men i huvudfrågan har dock utskottet
en enhällig mening. Inom SJ, i samverkan
med postverket, utreds för närvarande
frågan om ett nytt taxesystem,
inkluderat möjligheterna att tillgodose
önskemålen om vidgade rabatter under
förutsättning att en sådan utvidgning
kan ske i enlighet med de företagsekonomiska
principer som riksdagen antog
år 1963 och vidhållit vid efterföljande
beslut. Jag vill bara konstatera
att frågan gäller om riksdagen antingen
vill fortsätta att följa dessa företagsekonomiska
principer, som innebär
att man i och för sig inte skall bedriva
socialpolitik via rabatter, eller om den
vill gå ifrån de år 1963 fastlagda principerna.

Detta är frågor som måste avgöras av
riksdagen i ett mycket större sammanhang
än vad som enbart gäller rabatterna.
När SJ efter genomförd översyn
framlägger förslag till ett nytt taxesystem,
vilket vi räknar med att kunna
ta itu med nästa år, förutsätter jag att
debatten om huruvida vi i enlighet med
här framförda önskemål skall bedriva
socialpolitik genom ett plotter av rabatter
eller även i fortsättningen följa
den hittills av statsmakterna tillämpade
principen automatiskt kommer att
tas upp. Den frågan kan vi med förtroende
överlåta till en kommande riksdag
att behandla.

Jag noterar att folkpensionärernas
egna organisationer uttalat sig för att
pensionsförmåner skall utgå i form av

Onsdagen den 12 april 1967

Nr 19

förbättrade generella villkor, vilka undan
för undan höjer folkpensionärernas
standard, och inte genom att det
införs ett plotter av rabatter, som alltför
mycket smakar av gamla tiders socialpolitik.

Herr talman! Jag ber med detta att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 14, i anledning av motioner om
en allmän identitetshandling; och
nr 15, i anledning av motion om utredning
angående den personliga servicen
i samhället.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen tiden den 14—
den 18 april 1967 för resa till Tunisien
och deltagande där i bolagsstämma
och styrelsesammanträde i egenskap av
styrelseledamot i tunisiska industriföretaget
N.P.K. — Engrais, Société Anonyme
Tunisien.

Stockholm den 12 april 1967

Nils Theodor Larsson

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet den 14 april 1967
för deltagande i en gemensam konferens
i Köpenhamn med de nordiska
lagutskotten rörande patentfrågan.

Stockholm den 12 april 1967

Gösta Jacobsson

De begärda ledigheterna beviljades.

Om reserabatter för folkpensionärer m. fl.
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

96, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i visst fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv;

nr 98, angående ökning av maximibeloppet
för statens betalningsansvar i
form av statsgaranti för exportkredit;

nr 99, angående bemyndigande att
sälja viss staten tillhörig fast egendom,
m. m.;

nr 107, med förslag till lag om flyttning
av fordon i vissa fall;

nr 112, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o) och 14 :o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

nr 113, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 81 § konkurslagen;

nr 114, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 28 § 1 och 2 mom. kommunallagen
den 18 december 1953 (nr
753), m. m.;

nr 116, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 1 december 1950
(nr 596) om rätt till fiske;

nr 122, angående samordning av de
nordiska ländernas statliga personalpensionering; nr

123, angående försäljning av viss
staten tillhörig mark; och

nr 124, angående överlåtelse av viss
staten tillhörig mark m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående reformerad
lärarutbildning samt anslag för budgetåret
1967/68 till lärarhögskolor och
folkskoleseminarier m. m. jämte i dessa
ämnen väckta motioner; samt
nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1967/68 till allmänna kultur- och bildningsändamål
samt internationellt kulturellt
samarbete jämte i ämnet väckta
motioner;

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 24, i anledning av väckta motioner
angående rätten till avdrag vid beskattningen
för forskningskostnader;

nr 26, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av realisationsvinst
vid försäljning av aktier;

nr 31, i anledning av väckta motioner
angående avveckling av vissa
punktskatter; samt

nr 32, i anledning av väckt motion
om åtgärder mot missbruk av teknisk
sprit;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 19, i anledning av motioner angående
placeringen av lån med statlig
kreditgaranti;

nr 21, i anledning av motioner angående
riksdagstrycket;

nr 22, i anledning av motioner om
utredning rörande befattningar som
riksdagens pressombudsman och som
tryckeriteknisk expert vid riksdagens
förvaltningskontor; samt

nr 23, i anledning av motion om ökade
insatser för riksdagens utåtriktade
verksamhet; ävensom

allmänna beredningsutskottets memorial
nr 16, angående överlämnande till
statsutskottet av vissa till allmänna beredningsutskottet
remitterade motioner.

Anmäldes och bordlädes följande motioner
:

nr 753, av herr Karlsson, Helge, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 59, angående naturvårdens organisation,
in. m.;

nr 754, av herr Dahlberg m. fl, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 100, angående riktlinjer för bostadspolitiken,
m. m.; och

nr 755, av herr Holmberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 110, angående vissa anslagsfrågor rörande
försvaret för budgetåret 1967/68.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.20.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM 1967