Nr 19 FÖRSTA KAMMAREN 1964 (Riksdagens protokoll 1964:19)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 19 FÖRSTA KAMMAREN 1964

22 april

Debatter m. m.

Onsdagen den 22 april Sid.

Svar på fråga av herr Sveningsson ang. tidpunkten för förslag
av 1960 års jordbruksutredning rörande vissa organisationer
på jordbrukets område .................................... 5

Svar på interpellation av herr Kristiansson, Axel, ang. ersättning
för vissa skördeskador i Halland ........................ 6

Anslag under elfte huvudtiteln:

Länsstyrelserna .......................................... H

Arbetsmarknadsstyrelsens avlöningsanslag .................. 15

Arbetsmarknadsstyrelsens omkostnadsanslag ................ 20

Arbetsförmedlingens avlöningsanslag ...................... 21

Arbetsförmedlingens omkostnadsanslag...................... 44

Allmänna beredskapsarbeten m. m......................... 45

Omskolning m. .......................................... 62

Bidrag till driften av verkstäder för handikappade .......... 68

Statens utlänningskommission ............................ 71

Lånefonden för allmänna samlingslokaler .................. 72

Bidrag till skattetyngda kommuner, m. m..................... 75

Fördelningen av beskattningsrätten mellan produktionskommun
och huvudkontorskommun ................................ 77

Kommunernas upplåning för vatten- och avloppsanläggningar .. 78

Utnyttjande av automatisk databehandling i riksdagsarbetet---- 83

Om förbättring av folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen
.................................................. 67

Ändrade regler om semesters förläggning, m. m............... 91

1 Första kammarens protokoll 196b. Nr 19

Nr 19

Innehåll

Sid.

Statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. in............. 97

Svar på interpellation av herr Wikner ang. rationaliseringsåtgärder
beträffande det privata skogsbruket m. m............... 10O

Familjepolitiken .......................................

Om införande av sommartid ............................. j9g

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 22 april

L trikesutskottets utlåtande nr 4, om godkännande av tre tilläggsprotokoll
till konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna.............. ll

— nr 5, om godkännande av ändring i konventionen angående

upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen .... 11

Statsutskottets utlåtande nr 11, ang. utgifterna inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde.......................... 11

nr 23, ang. utgifter å tilläggsstat II: inrikesdepartementet .... 74

nr 47, ang. förstatligande av Vetenskapsakademiens forskningsinstitut
för experimentell fysik m. m................. 74

— nr 48, ang. anslag till Statistiska centralbyrån: Centralt företagsregister
m. m. och till Bidrag till skattetyngda kommuner

m- m................................................... 74

— nr 49, ang. inrättande av institut för verkstadsteknisk forskning 77

— nr 50, ang. pensionerna vid de av staten övertagna enskilda

järnvägarna ..................................... 77

nr 51, ang. nybyggnad för Chalmers provningsanstalt, m. in. 77
nr 52, ang. anslag till ersättning i anledning av nedläggning
av viss tullstation ...................................... 77

Bevillningsutskottets betänkande nr 36, ang. fördelningen av beskattningsrätten
mellan produktionskommun och huvudkontorskommun
.................................... 77

— nr 44, ang. avtal mellan Sverige och Island för undvikande

av dubbelbeskattning ................................ 7g

Bankoutskottets utlåtande nr 19, ang. kommunernas upplåning

för vatten- och avloppsanläggningar ...................... 7g

nr 20, om ett särskilt kreditinstitut för investeringar i enskilda
fritidshem .............................. _ _ gg

— nr 21, om en aktiv samhällsplanering av glesbygder, m. m... 83

— nr 22, ang. utnyttjande av automatisk databehandling i riks dagsarbetet

.................................... gg

— nr 23, ang. riksdagens behov av service för utlandskontakter 85

— nr 24, om livränta till fru Ebba Tranaeus.................... 85

Innehåll

Nr 19

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 19, om lagstadgad skyldighet för
politisk organisation att offentligt redovisa sin finansiering .. 85

— nr 20, om enhetliga avgifter för polismyndighets förvaring av

upphittat gods .......................................... ®5

— nr 21, ang. traktamentsersättningen till ledamot av jury i

tryckfrihetsmål ...................................... • 85

Andra lagutskottets utlåtande nr 34, ang. ändrad lydelse av 1 §
lagen om allmänna barnbidrag............................ 87

— nr 35, om förbättring av folkpensionärernas ställning inom

sjukförsäkringen ........................................ 87

— nr 36, ang. ändring i lagen om semester, m. m............... 91

_ nr 37, ang. föreskrifter om gonorrétest på blivande mödrar .. 97

— nr 38, om ränta å arbetsgivaravgift inom ATP ............ 97

— nr 39, ang. ändrad lydelse av 7 § förordningen om kontroll

över tillverkningen av krigsmateriel m. m................. 97

— nr 40, om höjning av folkpensionsavgiften ................ 97

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22, om minimimåtten på fisk .. 97

_ nr 23, ang. förarbevis vid passagerarbefordran med motorbåt 97

— nr 24, om djurägares ersättningsskyldighet ................ 97

— nr 25, om förenkling av fastighetsböckerna ................ 97

Jordbruksutskottets utlåtande nr 8, ang. statligt stöd till jordbrukets
rationalisering, m. ................................ 97

— memorial nr 9, ang. gemensam votering i fråga om anslag till

Bidrag till hushållningssällskapen: Omkostnader ............ 117

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 18, ang. familjepolitiken
och om bättre förhållanden för kvinnlig arbetskraft m. m. 117

— nr 19, om effektivisering av samhällets rådgivnings- och hjälpverksamhet
för kvinnor i abortsituation .................. 128

— nr 20, om införande av sommartid ........................ 128

■*K<''it!

r- •'' i

. , ■ ;•-* • K

ii *;•

■v».*;r''

• ^ i:•:* ,»•..* ''ro

" ■ '' :'' -i *'' -a hs: i-i

; .^r*‘

? > r

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Nr 19

Onsdagen den 22 april förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Ang. tidpunkten för förslag av 1960 års
jordbruksutredning rörande vissa
organisationer på jordbrukets
område

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Sveningssons fråga angående tidpunkten
för förslag av 1960 års jordbruksutredning
rörande vissa organisationer
på jordbrukets område, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den
14 april, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Sveningsson har
frågat om förslag från 1960 års jordbruksutredning
rörande de lokala statliga
och statsunderstödda organisationerna
på jordbrukets område — närmast
hushållningssällskapen, lantbruksnämnderna
och skogsvårdsstyrelserna
_ kan väntas inom sådan tid att proposition
kan föreläggas 1965 års riksdag.

Enligt vad jag inhämtat bedömer utredningen
det inte vara uteslutet att ett
delbetänkande med principförslag i ämnet
kan framläggas under sensommaren
1964. Först när betänkandet föreligger
och remissbehandlats kan ställning tas
till om proposition kan föreläggas nästa
års riksdag.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min fråga.

Jag förstår de svårigheter som finns
för statsrådet att kunna lämna ett klart
besked om huruvida förslag i detta

ärende kommer att föreläggas nästa års
riksdag eller vid vilken tidpunkt ctl
förslag till riksdagen över huvud taget
kan väntas. Jag vill bara vid detta tillfälle
framhålla, att det bland många
jordbrukare och de som arbetar i dessa
institutioner finns ett betydande intresse
av att få veta hur det skall bli
med denna omorganisation och vid vilken
tidpunkt den kan komma att genomföras.
De uppgifter som kommit ut
under det senaste året har talat om att
det inom den delegation i 1960 års
jordbruksutredning som sysslat med
dessa frågor råder god enighet och att
det där finns en stark majoritet för
sammanläggning av dessa lokala organ
på jordbrukets område, hushållningssällskapen,
lantbruksnämnderna och
skogsvårdsstyrelserna.

De andra frågor, som denna stora utredningskommitté
har att handlägga, såsom
prissättningen på jordbrukets produkter
och den framtida målsättningen
för jordbruket, är självfallet svåra frågor
som det tar lång tid att klara ut.
När det gäller det problem som jag här
tagit upp, nämligen organisationsproblemet
för dessa statliga och statsunderstödda
organisationer, borde det vara
mycket enklare och lättare att kunna
komma fram till ett beslut. Jag uppfattar
statsrådets svar som en antydan om
att det kan vara möjligt att framlägga
förslag härom i ett delbetänkande, sa
att vi inte behöver vänta till dess att
den stora utredningen framlägger sitt
material i dess helhet. Det kan inte vara
en rationell arbetsordning att de olika
organ, som jordbrukarna måste vända
sig till och som står till jordbrukets förfogande,
många gånger sysslar med
mycket likartade uppgifter. En sammanläggning
och rationalisering av dessa
organ tror jag är en riktig åtgärd,

Nr 19

Ang. ersättning för vissa

som med stor

hälsas med allmän tillfredsställelse sedan
den blivit genomförd. Det nuvarande
tillståndet inom dessa organ, där
man inte vet liur det kommer att bli i
framtiden, skapar nog också en viss
osäkerhet och olust.

Orsaken till att jag nu framställt min
fråga är bl. a. att jag redan år 1947, när
beslut första gången fattades om den
framtida jordbrukspolitiken, hade den
uppfattningen, vilken jag då också gav
till känna, att lantbruksnämnderna inte
borde ha tillkommit såsom självständiga
organ, utan att deras verksamhet redan
då borde ha lagts in under hushållningssällskapen.
Jag har nu en stark
förhoppning att det skall bli en bättre
och rationellare organisation för framtiden.
Jag hoppas att jordbruksministern
gör vad han kan för alt påskynda
utredningsarbetet, sa att vi så snart
som möjligt får till stånd eu reform på
detta område. Det är inte bara jordbruket
och skogsbruket som behöver
rationaliseras, utan här behöver också
ske en rationalisering i fråga om de
organ som sysslar med jordbrukets och
skogsbrukets angelägenheter.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag är inte i detalj underrättad
om arbetet inom jordbruksim
edningen och vet således inte om
man där ännu tagit ställning i den här
frågan. Jag har dock liksom herr Sveningsson
observerat att det bär skrivits
eu del i tidningarna och att en diskussion
bär kommit i gång. Jag delar därför
frågeställarens uppfattning, att det
är angeläget att ett förslag kommer
fram så fort som möjligt, därför att det
i en sådan situation som denna i regel
bara vållar besvärligheter om förslaget
dröjer alltför länge. Det orsakar ofta
missförstånd och skapar en viss oro
inte minst bland den personal som berörs
av organisationsfrågan.

Jag kan således gärna ansluta mig till
önskemålet om att förslag måtte komma
så fort som möjligt.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag ber att särskilt få
tacka herr statsrådet för detta senaste
uttalande. Med den energi och det intresse
för jordbruket som jordbruksministern
ådagalagt har jag efter detta uttalande
en ännu starkare förhoppning
att det här skall bli ett resultat så fort
som möjligt.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. ersättning för vissa skördeskador
i Halland

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som meddelat, att
han ämnade vid detta sammanträde besvara
även herr Axel Kristianssons den
1 april framställda interpellation angående
ersättning för vissa skördeskador
i Halland, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Axel Kristiansson
bär ställt vissa frågor till mig angående
skördeskadeskyddets verkningar inom
vissa av en tromb drabbade områden i
Hallands län.

Såsom interpcllanten anfört har i enlighet
med uttalande i propositionen
angående det permanenta skördeskadeskyddet
gjorts en tillfällig ändring av
indelningen i ersättningsområden i de
av tromben berörda bygderna. Härigenom
har syftet med skyddet bättre kunnat
tillgodoses.

Vad gäller herr Kristianssons fråga
om ny anmälan av skördeskada vill jag
framhålla, att det enligt min mening är
naturligt, att eu jordbrukare, som drabbats
av skördeskada eller väntar att en
sådan skall inträffa, lämnar in skördeskadeanmälan
i föreskriven tid. Det är
inte möjligt att på ett tillfredsställande
sätt kontrollera uppgifterna i anmälningar,
som skulle göras lång tid därefter.
Med hänsyn bland annat härtill
anser jag att möjlighet till ny anmälan
ej bör medges då indelningen i ersättningsområden
ändras tillfälligt.

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

skördeskador i Halland

sannolikhet kommer att

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1904 fm.

Ang. ersättning för vissa skördeskador i Halland

Enligt vad jag inhämtat saknas förutsättningar
att beräkna det merbelopp,
som skulle ha utgått inom berörda områden,
om ny tid för anmälan hade
medgetts. Undersökningar i ämnet skulle
endast leda till osäkra resultat av
ringa värde.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag vill till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
säga ett tack för svaret på min interpellation.
Jag måste emellertid säga,
att jag inte är till freds med den konkreta
innebörden i detsamma, främst
med tanke på den mycket svåra situation
som jordbrukarna i de trombskadade
områdena har kommit i. Jag beklagar
också att det inte har varit möjligt
att ge svar på frågan om skördeskadeskyddcts
effektivitet i här berörda
områden eller hur stort merbelopp
som skulle utgått därest alla berörda
jordbrukare hade kommit in med ansökningar.
Det är inte min mening att
här dra upp någon stor skördeskadeskyddsdebatt,
men jag måste konstatera
att skördeskadeskyddet i varje fall
i mitt län efter vad som senast inträffat
bokstavligt talat kommit in i ett
mvcket starkt biåsväder.

Det är möjligt att ledamöterna bär i
kammaren tycker att denna fråga har
en alltför lokal karaktär för att över
huvud taget tas upp i riksdagen. .Tåg
vill emellertid ta upp den mera ur praktiska
och principiella synpunkter och
med utgångspunkt från dessa ännu en
gång vädja till jordbruksministern om
ett förnyat övervägande.

Då självfallet många, kanske flertalet
av ledamöterna inte känner till vad det
rör sig om, så vill jag i mycket korta
drag rekapitulera vad som har hänt.

Den 1 augusti föregående år hemsöktes
stora delar av Hallands län av en
tromb, vars härjningar på den då nära
nog mogna skörden var så svåra, att det
i stora områden praktiskt taget inte
fanns någonting kvar att skörda. Som

emellertid denna trombs härjningar inte
följde de på förhand uppdragna gränserna
för skördcskadeområdena, utan
skar med ett relativt smalt bälte tvärs
igenom flera sådana områden, så bedömdes
det utifrån dåvarande utgångspunkter
inte finnas några stora förutsättningar
att få ut ersättning från det
reguljära skördeskadeskyddet. Det har
vid lokala efterundersökningar kunnat
konstateras, att dessa bedömanden har
varit riktiga, och från de utgångspunkterna
är det rätt naturligt att många
jordbrukare inte lade in någon ansökan
inom föreskriven tid.

Vad som har hänt efter ansökningstidens
utgång är följande. Efter framställning
från de lokala myndigheterna
_ bl. a. hushållningssällskapet —
har det gjorts en justering av områdesgränserna.
Man har inrutat ett tillfälligt
skördeskadeområde, vars yttergränser
följer gränsen för lägst 20-procentig
skada. Man har därtill inom detta område
avgränsat det hårdast drabbade
området med skador över 50 procent.
Detta är enligt mitt förmenande riktigt,
tv det ger förutsättning för ett rättvisare
utfall av försäkringen.

Det är rätt klart att jordbrukarna i
dessa områden efter de i efterhand
gjorda gränsjusteringarna har kommit
i en helt ny situation i vad gäller ersättningsmöjligheter.
De som tidigare
räknat med att inte kunna få någonting
i ersättning är nu i den situationen,
att de skulle kunna få ersättning
men på formella grunder ändå icke får
det, eftersom de icke har lagt in någon
ansökan.

Min konkreta fråga, som alltså har
principiell innebörd, är helt enkelt denna:
Om man gör en efterhandsjustering
av områdesgränserna — jag förmodar
att det sker efter mycket ingående
övervägande — för att kunna ge
jordbrukarna i de berörda områdena
ett effektivt skydd, borde man då inte
vara så konsekvent, att man öppnade
möjligheter för alla i de berörda områdena
att komma in med ansökan och

8 Nr 19 Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Ang. ersättning för vissa skördeskador i Halland

bli delaktiga av det skydd som man —
vilket är tacknämligt — har velat ge
jordbruket?

Jordbruksministern har i sitt svar
sagt att det är svårt att vad gäller kontroll
kunna klara ansökningar som kommer
i efterhand. Jag vill i detta sammanhang
upplysa om att det omedelbart
efter dessa skördeskador _ me dan

det var möjligt att överblicka dem
— gjordes en rätt väl genomförd inventering
och värdering av skadorna.
Den gjordes av hushållningssällskapets
instruktörer i samverkan med de lokala
gillesombuden. Jag tror att det är
någonting att falla tillbaka på då det
gäller kontrollen, som är väl så stark
som då det gäller den kontroll som kan
göras under ordinarie ansökningstid.

Med utgångspunkt från vad jag här
sagt vill jag än en gång tacka jordbruksministern
för svaret och samtidigt
rikta en vädjan om ett förnyat övervägande.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Kristiansson har
nog inte tillräckligt observerat de svårigheter
som här föreligger. Det har, såsom
jag angav i mitt svar, redan i propositionen
om skördeskadeskvddet förutsatts
att när det inträffar någon speciell
händelse, liknande den som nu inträffat,
då en tromb drog fram över
Halland, så skall detta kunna ge anledning
till att gränserna för berörda ersättningsområden
ändras. Herr Kristiansson
har ju rätt i att tromben inte
behagade hålla sig inom de bestämda ersättningsområdena
— det gäller två av
de hårdast drabbade — utan berörde
också andra områden. Det gjorde att vi
just med hänsyn till riksdagens uttalande
på denna punkt fann det motiverat
att göra en ny indelning beträffande ersättningsområdena
i Halland. Den åtgärden
leder till att ett stort antal jordbrukare,
som, om de hade varit kvar i
det gamla området, hade fått räkna med
de medelskördar som gällt för det om -

rådet och därför inte hade fått någon
ersättning, genom att man avgränsat just
det område som berördes av tromben.
kommer att få — jag vill gärna säga
ganska höga —- ersättningar. Men varför
skall det förhållandet ge anledning
till att jordbrukare som inte har ansökt
i tid i efterhand skulle få möjlighet att
komma med en ansökan? Det finns inga
som helst skäl för att man just i Halland
skulle få den förmånen. Åtskilliga jordbrukare
frågar sig kanske nu efteråt,
när ersättningarna utbetalas, om de inte
gjorde fel när de inte lämnade in ansökan,
måhända skulle de ha fått ersättning.
Det är inte lätt att efteråt, när
åkrarna är upplöjda o. s. v., rekonstruera
ett förhållande som varit. Vi har
kommit till den uppfattningen att det
faktiskt är mycket svårt att efteråt bestämma
en sådan här sak.

Herr Kristiansson bygger sitt resonemang
på den föreställningen, att varje
jordbrukare har fullt klart för sig
vilket ersättningsområde han tillhör*
att han också har klart för sig hur situationen
varit inom hela detta område
och att det är detta som avgör om lian
lämnar in en ansökan. Han skulle således
inte bara fråga sig, hur det såg ut
på hans egna marker utan ge sig in på
funderingar, om inte jordbrukare som
bor längre bort inom området hade fått
en bra skörd, så att han inte skulle få
någon ersättning till följd av att medelvärdena
på skördarna inom området
komme att bli högre. Jag tror att detta
är konstruerat resonemang. Det har aldrig
någonsin, såvitt jag kan se av det
informationsmaterial som har framkommit,
varit meningen att jordbrukarna
skall ta någon som helst hänsyn till situationen
inom området i dess helhet,
utan var och en har att bedöma frågan
ut ifrån sin egen situation.

I Halland har 17 procent av jordbrukarna
sökt ersättning för skördeskador,
men i de tillfälliga indelningsområdena
har inom den sektor, där man räknar
med 50 procents skada på spannmålen
69 procent av jordbrukarna lämnat in

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1904 fm.

Ang. ersättning för vissa skördeskador i Halland

ansökan. När det gäller området med
20—50 procents skador på spannmålen
har 53 procent av jordbrukarna anmält
sig. Det visar alltså — vilket naturligtvis
har varit förnuftigt ur deras synpunkt
— att de som har fått skador har
gjort anmälan.

Jag vill till herr Kristiansson säga att
dessa jordbrukare väl inte saknat anledning
att göra en framställning. Det
bör också tilläggas att hushållningssällskapet
den 19 september, tror jag, hade
gjort en framställning om att det med
hänsyn till trombens härjningar borde
bli en särskild områdesindelning, och
eftersom man hade möjlighet att lämna
anmälan ända fram till den 1 oktober
tycker jag att sådana här funderingar
snarast skulle ha kunnat leda till att de
gjort en ansökan. Några särskilda skäl
för att göra en omprövning på det sätt
som herr Kristiansson har föreslagit
finns därför enligt mitt förmenande
inte. Jag tycker att den åtgärd som redan
har vidtagits är den riktiga. Den
står i överensstämmelse med riksdagens
rekommendation, och den har också lett
till att åtskilliga jordbrukare i Halland
har fått ett värdefullt stöd i en för dem
brvdsam situation.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag vill först tacka jordbruksministern
för de ytterligare upplysningar
jag fick beträffande omfattningen
av skördeskadeskyddet i de berörda
områdena. Jag kan emellertid
inte dela hans uppfattning att det inte
är skillnad på att bereda möjlighet för
efteranmälningar beträffande ett område,
gjort genom efterhandsjusteringar,
och att göra det beträffande de områden
där man på förhand vet gränserna. Har
man i förväg klart för sig sin status i
sammanhanget, behövs inga efteranmälningar,
men om det i efterhand görs
eu sådan lokal förändring beträffande
gränserna som gjorts i detta fall, är
förutsättningarna för den enskilde jordbrukaren
helt annorlunda. Det förutsätlf
Första kammarens protokoll 196''t. Nr 19

tes i direktiven att en sådan områdesförändring
endast sker i ytterst sällsynta
fall. Det måste nämligen vara mycket
starkt vägande ekonomiska skäl för att
den skall göras. Det är naturligt att så
måste vara fallet, men om man nu gör
den har jag i motsats till jordbruksministern
den uppfattningen, att man också
måste följa upp saken och ge jordbrukarna
en möjlighet att ansöka i efterhand.
Jag kan inte finna annat än
att om man inte gör så, måste det så
småningom leda till att alla de kanske
200 000 eller 300 000 jordbrukarna i gemen
tvingas betunga skördeskadeskyddet
med en årlig ansökan oavsett hur
deras skörd utfallit. Eftersom man inte
har föreskrivit obligatorisk anmälan
till skördeskadeskyddet förutsätter jag
att meningen har varit att denna administration
inte i onödan skall belastas
med ansökningar, men om man bedömer
det utifrån dessa hårda utgångspunkter,
måste följden bli att alla jordbrukare
tvingas att årligen lämna in
ansökan.

Vad sedan gäller kontrollen av ansökningarna
så vill jag för mitt vidkommande
ha sagt, att den i detta speciella
fall blir t. o. m. bättre än kontrollen av
de ansökningar som gjorts inom föreskriven
tid. Dessa blev dock inte granskade
förrän marken var plöjd eller i
varje fall stubb-bearbetad, och då är
det redan mycket svårt att kontrollera
skadorna.

I sammanhanget kan också sägas att
det faktum, att lokala värderingar gjordes,
till och med har missuppfattats av
vissa jordbrukare såsom varande fullständiga
ansökningar.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag hoppas verkligen
att herr Kristiansson inte drivit en sådan
upplysningsverksamhet i sin egenskap
av ledamot inom RLF i Halland,
att han ingett människor föreställningen
att de skall göra sin ansökan med
hänsyn till vilket område de tillhör;

10 Nr 19 Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Ang. ersättning för vissa skördeskador i Halland

han har ingen grund för en sådan upplysningsverksamhet.
Jag tror för min
del inte heller att den enskilde jordbrukaren
handlar på det sättet, eftersom
han oftast inte känner till gränserna
för det ersättningsområde han tillhör.

Om man handlade på det sätt som
herr Kristiansson nu vill, skulle det betyda
att varje jordbrukare inom de tillfälliga
ersättningsområdena — oavsett
hur god skörd vederbörande fått —
hade möjlighet att inge ansökan och,
vågar jag säga, i många fall även under
de gynnsammaste betingelser få ersättning
på grund av att grannarna blivit
hårt drabbade av skördeskada. öppnar
man möjligheten att göra ansökan även
sedan det är avgjort att ersättning utgår,
då är det uppenbart att jordbrukarna
skulle handla direkt emot sina
egna intressen om de avstod från denna
möjlighet att få pengar av staten,
även om deras skörd varit mycket god.

Det är omöjligt, tycker jag, att medge
sådana ansökningar i efterhand. När
det gäller skördeskadeskyddet måste
vi, såsom jag förut sagt, utgå från att
den enskilde jordbrukaren har så stort
intresse för sin egen situation att han
tillvaratar de möjligheter som här föreligger
att få en viss trygghet. Gör
han inte det utan avstår från att lämna
ansökan inom rimlig tid, får han stå
sitt kast. Det kan inte ordnas så att när
man så småningom har gjort en framräkning
som visar att det blir ersättningar
inom ett område till följd av
systemets konstruktion, så skulle en
mängd jordbrukare ha möjlighet att
säga: »Jag bedömde det fel, men nu
ser jag att det vankas pengar inom det
här området, och då skall jag be att få
lämna in ansökan.» Så kan man absolut
inte gå till väga i detta sammanhang.

Jag måste också upprepa att herr
Kristiansson borde ha anledning att
beakta svårigheterna. Det är väl ändå
skillnad mellan de ansökningar som inkommer
på hösten — då man vet att det
kan finnas vissa möjligheter att kontrollera
de lämnade uppgifterna — och

ansökningar som skulle lämnas många
månader senare.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag tror att jordbrukarna
är medvetna om vilket skördeskadeområde
de tillhör och i gemen gör beräkningar
från de utgångspunkterna.

När det sedan gäller frågan huruvida
en jordbrukare skall göra ansökan eller
inte, vill jag säga att en jordbrukare
måste söka i alla situationer, om han
på lång sikt skall få ut den ersättning
han är berättigad till. Det inträffar ganska
ofta att man har en dålig skörd eller
till och med en katastrofskörd men
på grund av grannarnas goda skörderesultat
inte får någon ersättning. Sådana
skördeskadeförluster kan aldrig jämnas
ut på annat sätt än genom att jordbrukarna
lämnar ansökan varje år; därmed
kan de på lång sikt få ut vad de
bör ha av skyddet. Så som skyddet är
konstruerat måste det bli fråga om en
utjämning på lång sikt.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag utgår för min del
från att en jordbrukare som fått riklig
gröda och alltså lyckats med sitt förvärvsarbete,
icke har anledning a it
vädja till staten om hjälp. En sådan
jordbrukare bör rimligen avstå från att
göra anmälan om en skada som aldrig
har drabbat honom.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Majrts
proposition nr 148, med förslag till
naturvårdslag m. m.

Vid föredragning av bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från styrelsen för riksdagsbiblioteket
inkommit framställning
angående vissa lönegradsuppflyttningar,
hänvisades framställningen till bankoutskottet.

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Nr 19

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 780 till bevillningsutskottet,

motionen nr 781 till bankoutskotlet,
motionerna nr 782 och 783 till statsutskottet,

motionerna nr 784—789 till behandling
av lagutskott,

motionen nr 790 till statsutskottet,
motionen nr 791 till bankoutskottet,
motionerna nr 792 och 793 till konstitutionsutskottet,

motionen nr 794 till bankoutskottet,
motionen nr 795 till behandling av
lagutskott,

motionen nr 796 till statsutskottet och
motionen nr 797 till bankoutskottet.

Föredrogos och bordlädes anyo statsutskottets
utlåtanden nr 53—56 samt
bevillningsutskottets betänkanden nr
32, 34, 40 och 41.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden: nr

4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av tic
tilläggsprotokoll till konventionen den
4 november 1950 angående skydd för
de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna; samt

nr 5, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition om godkännande för Sveriges
del av ändring i konventionen
angående upprättandet av Europeiska

frihandelssammanslutningen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna for
budgetåret 1964/65 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner.

Anslag till länsstyrelserna
Punkterna 1—7

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 8

Anslag till länsstyrelserna

Kungl. Majd hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Majd
att vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för länsstyrelserna, vilka erfordrades
i anledning av de av departementschefen
i statsrådsprotokollet över
inrikesärenden för den 3 januari 1964
framlagda förslagen, dels godkänna av
departementschefen förordad avlöningsstat
för länsstyrelserna, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1964/65, dels ock till Länsstyrelserna:
Avlöningar för samma budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 107 750 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Weibull (1:117) samt den andra
inom andra kammaren av herrar DarUn
och Nilsson i Bästekille (11:143),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte
besluta att hos länsstyrelsen i Malmöhus
län från den 1 juli 1964 inrätta
en tjänst som naturvårdsintendent i lönegrad
A 27 med uppgift att jämväl betjäna
länsstyrelsen i Kristianstads län;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Erik Jansson in. fl. (I: 282) och
den andra inom andra kammaren av
fru Lewén-Eliasson m. fl. (11:352), i
vilka anhållits, att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att medgiva
länsstyrelsen i Stockholm län att anställa
en befattningshavare med arvode
motsvarande 25 löneklassen för att intensifiera
länsstyrelsens serviceverksamhet
till kommunerna på bostadsförsörjningens
område, samt att riksdagen
måtte höja anslaget med erforderligt
belopp;

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Anslag till länsstyrelserna

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundström in. fl. (I: 521) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (11:634), i vilka yrkats,
att riksdagen skulle anslå ytterligare
150 000 kronor till länsstyrelsernas naturvårdsarbete
och därför till Länsstyrelserna:
Avlöningar för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
107 900 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren
av fru Nettelbrandt och herr Keijer
väckt motion (11:629), i vilken föreslagits,
att riksdagen skulle anvisa medel
för anställande av en befattningshavare
motsvarande 25 löneklassen för
att biträda vid samordnings- och planeringsverksamhet
av bostadsbyggandet
i Stockholm län.

Ltskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungi.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
1:521 och 11:634, 1:117 och
II: 143, I: 282 och II: 352 samt II: 629

a) bemyndiga Kungl. Maj:t vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för länsstyrelserna, som föranleddes av
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 3
januari 1964 föreslagit;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för länsstyrelserna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1964/65;

c) till Länsstyrelserna: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 107 750 000 kronor.

Reservationer hade avgivits, utom av
andra,

a) av herr Gustafsson i Stockholm,
fru Lewén-Eliasson och fröken Olsson,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till motionerna I: 282 och

II. 352 samt motionen II: 629 ävensom
med avslag å motionerna 1:521 och
II: 634 samt I: 117 och II: 143

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för länsstyrelserna, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1964 föreslagit;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för länsstyrelserna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1964/65;

c) till Länsstyrelserna: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 107 785 000 kronor;
ävensom

b) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson och Harry Carlsson,
fröken Elmcn samt herrar Gustafsson
i Skellefteå och Helén, vilka, med biträdande
av reservationen a, ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna I: 521 och II: 634,
I. 282 och II: 352 samt II: 629 ävensom
med avslag å motionerna I: 117 och
II: 143

b) godkänna i denna reservation införd
avlöningsstat för länsstyrelserna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1964/65;

c) till Länsstyrelserna: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 107 935 000 kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! De reservationer som
föreligger under denna punkt skall jag
be att få säga några ord om, i första
hand om reservationen under b, men

Onsdagen den 22

jag vill också säga ett par ord om reservationen
under a.

De frågor som behandlas i reservation
b gäller egentligen förstärkning av
personalen på länsstyrelserna för handläggning
av naturvårdsfrågor. Numera
har vi alla klart för oss, att just naturvårdsproblemen
blir allt mer påträngande
och att de insatser som kan göras
på detta område också blir av allt
större betydelse, inte minst för att tillgodose
de ständigt växande behoven,
som är ett resultat av den ökade fritiden.
Behovet av att skydda oersättliga
naturvärden och att ta vara på naturens
tillgångar, inte minst för fritidsändamål
och för att hålla dem tillgängliga på
lämpligt sätt för en allmänhet som blir
mer och mer beroende av dessa värden,
är uppgifter som i dagens läge säkerligen
är mycket betydelsefulla.

Vi som biträtt denna reservation har
också den uppfattningen att länsstyrelsernas
medverkan på det regionala planet
egentligen blir helt avgörande. Det
är också klart att den bebådade naturvårdslagen,
om vars genomförande vi
ju har en proposition på riksdagens
bord, också kommer att ge länsstyrelserna
nya och betydelsefulla uppgifter.
Allt detta gör att vi som biträtt denna
reservation ansett att det i dagens läge,
och kanske framför allt med hänsyn
till de kommande arbetsuppgifterna, är
angeläget att en förstärkning av länsstyrelsernas
personalresurser på detta
område genomföres. Därför har vi ansett
det lämpligt att riksdagen biträder
de anslagskrav som på denna punkt
gjorts av länsstyrelserna.

Herr talman! Jag vill därför be alt
få yrka bifall till reservation b med
Axel Johannes Andersson som första
namn.

Vidare ber jag få tillägga, att samma
reservanter som biträder reservation b
också biträder yrkandet i reservation a.
Det finns visserligen angivet under 1),
att dessa reservanter biträder reservationen
under a, men det är ju ingalunda
säkert att alla lägger märke till det -

april 19G4 fm. Nr 19 12

Anslag till länsstyrelserna
ta påpekande. Reservationen under a
behandlar ju en samordnande befattning
för planläggningsverksamheten beträffande
bostadsförsörjningen inom
stockholmsområdet. Vi har ansett att
dessa uppgifter är av sådan betydelse,
att det också fanns anledning att biträda
motionsyrkandet på denna punkt.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka
bifall till reservationen under a av
herr Gustafsson i Stockholm m. fl., under
vilken reservation egentligen även
står herrar Axel Johannes Andersson
och de övriga som finns angivna under
reservation b.

Herr WEIBULL (li):

Herr talman! I somras gjorde länsstyrelserna
i olika delar av landet vissa
framställningar om inrättande av naturvårdsintendentstjänster.
Bland andra
gjordes detta från Malmöhus län och
Kristianstads län. I motion 1:117 har
begärts att det skulle inrättas en sådan
intendentsbefattning för naturvårdsfrågor
för hela Skåne. Trycket på naturen
är kanske allra starkast i Skåne. Det
kommer ju inte bara från den egna befolkningen
utan också från övriga delar
av Sverige. Även Danmark och Tyskland
utövar ett kraftigt tryck.

I dagarna har riksdagen förelagts förslag
till en ny lag angående naturvården,
och det är väl otvivelaktigt alt vi
här kommer att behöva en mycket kraftig
upprustning på det regionala planet.
Vi måste inventera naturvårdsfrågorna,
och vi måste följa upp åtgärder
och ingrepp. Detta kan säkert i det
långa loppet inte ske bara på frivillig
väg, som det i huvudsak sker i dag,
utan vi måste nog tänka oss att vi i
framtiden får heltidsanställda specialister
som arbetar med dessa frågor.
Det är möjligt att organisationen bör
läggas upp på ett liknande sätt som i
fråga om landsantikvarierna, och jag
hoppas att statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
tar den här frågan
under allvarligt beaktande i framtiden.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Anslag till länsstyrelserna

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Under denna huvudtitels
många punkter förekommer en lång
rad av reservationer. I de flesta av dessa
yrkas avsevärt höjda anslag till olika
ändamål. Det förekommer också några
avvikelser, när reservanter vill ha
sänkningar av anslag, men i regel är
det förhöjningar man är ute efter.

Under denna punkt, den åttonde alltså,
som rör länsstyrelserna, är det närmast
i två fall som reservanterna har
kommit med anspråk på förhöjda anslag,
nämligen dels när det gäller naturvården,
dels när det gäller länsstyrelsen
i Stockholms län.

Naturvården är, som herr Weibull alldeles
nyss sade, något tämligen nytt,
och det förekommer ju en utbyggnad
av denna verksamhet. Man får väl avvakta
och se vad som så småningom
kan komma fram som resultat av den
»försöksverksamhet» som för närvarande
bedrivs. I fråga om det anslag som
skall beslutas för nästa budgetår har
det emellertid skett en uppskrivning
med 120 000 kronor, och utskottet har
ansett att det bör vara tillräckligt tills
vidare. Utskottet har därför inte velat
taga några initiativ till att fasta tjänster
skall inrättas.

Vad beträffar bostadsförsörjningen
inom Stockholms län så är alla medvetna
om att det råder besvärligheter,
men att liksom motionärerna och reservanterna
nu binda sig för en speciell
utökning av tjänstemannastaben vid
länsstyrelsen har utskottet inte ansett
sig kunna vara med om. Vi har redovisat
att vi väl förstår svårigheterna i
Stockholms län, och vi har funnit att
man bör underlätta bostadsbyggandet
inom Stockholms-området. Vi har emellertid
ansett att Kungl. Maj :t genom vissa
åtgärder skall kunna göra någonting,
och vi vet att Kungl. Maj :t har sin
uppmärksamhet riktad på detta. Vi tror
att svårigheterna skall kunna bemästras
utan denna fastlåsning i fråga om nya
tjänster som motionärerna är ute efter.

Med detta, herr talman, yrkar jag
bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
såvitt avsåge motionerna 1:282 och
II: 352 samt II: 629, därefter särskilt
angående utskottets hemställan i vad
gällde motionerna 1:521 och 11:634
ävensom vidare särskilt rörande utskottets
hemställan i övrigt.

I fråga om utskottets hemställan såvitt
avsåge motionerna I: 282 och II: 352
samt II: 629, anförde vidare herr talmannen,
hade yrkats dels bifall till densamma,
dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Gustafsson i Stockholm m. fl. vid punkten
avgivna reservationen i förevarande
del.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till vad utskottet hemställt
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
8 såvitt avser motionerna 1:282
och IT: 352 samt 11:629, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gustafsson i
Stockholm m. fl. vid punkten avgivna
reservationen i förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 19G4 fm.

nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 105;

Nej — 29.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande utskottets hemställan
såvitt gällde motionerna I: 521
och 11:634 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Johannes Andersson
in. fl. vid punkten avgivna reservationen
i förevarande del; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till vad utskottet
hemställt, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
8 såvitt avser motionerna 1:521 och
II: 634, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

Arbetsmarknadsstyrelsens avlöningsanslag

talmannen förklarade att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 105;

Nej — 25.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Beträffande vad utskottet i övrigt
hemställt i denna punkt, yttrade herr
talmannen, kvarstode till följd av utgången
av föregående omröstningar endast
yrkande om bifall till utskottets
hemställan. På gjord proposition bifölls
denna hemställan.

Punkterna 9—22
Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Arbetsmarknadsstyrelsens avlöningsanslag Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl Maj:t
att vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för arbetsmarknadsstyrelsen,
som föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över
inrikesärenden för den 3 januari 1964
förordat, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för
arbetsmarknadsstyrelsen, att tillämpas
tills vidare från och med budgetaret
1964/65, dels ock till Arbetsmarknadsstyrelsen:
Avlöningar för samma budgetår
anvisa ett förslagsanslag av
11 050 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Yngve Nilsson m. fl. (1:183) och

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Arbetsmarknadsstyrelsens avlöningsanslag
den andra inom andra kammaren av
herr Nordgren in. fl. (11:230), i vilka,
såvitt nu vore i fråga, hemställts, att
riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de förändringar i personalförteckningen
för arbetsmarknadsstyrelsen,
som föranleddes av vad som föreslagits
i motionerna;

b) godkänna i motionerna införd avlöningsstat
för arbetsmarknadsstyrelsen
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1964/65;

c) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 10 730 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
läckta den ena inom första kammaren
av herr Lundström m. fl. (1:283) och
den andra inom andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. (11:355), i vilka, såvitt
nu vore i fråga, anhållits, att riksdagen
måtte besluta att för personalförstärkning
på arbetsmarknadsstyrelsens
personalvårdsbyrå inrätta fyra nya
tjänster i stället för två som Kungl.
Maj:t föreslagit och därför till Arbetsmarknadsstyrelsen:
Avlöningar anvisa
ett i jämförelse med Kungl. Maj:ts förslag
med 60 000 kronor förhöjt förslagsanslag
av 11 110 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:183 och 11:230
samt 1:283 och 11:355, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för arbetsmarknadsstyrelsen,
som föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1964
förordat;

b) godkänna i punkten införd avlöningsstat
för arbetsmarknadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1964/65;

c) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 11 050 000 kronor.

Reservationer hade anförts

a) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson och Harry Carlsson,
fröken Elmén samt herrar Gustafsson
i Skellefteå och Helén, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna 1:283 och 11:355 samt
med avslag å motionerna 1:183 och
11:230, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga,

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1964/65;

c) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 11 110 000 kronor;

b) av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Staxång och Turesson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna I: 183 och II: 230 ävensom
med avslag å motionerna I: 283
och 11:355, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för arbetsmarknadsstyrelsen, som
föranleddes av vad reservanterna föreslagit; b)

godkänna i denna reservation införd
avlöningsstat för arbetsmarknads -

Dnsdagen den 22 april 1964 fm.

Nr 19

styrelsen, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1961/65.

c) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 10 730 000 kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Reservationen a gäller
två tjänster vid arbetsmarknadsstyrelsens
arbetsvårdsbyrå. Vi föreslår här
en utökning av avlöningsanslaget med
sammanlagt 60 000 kronor. I en senare
reservation vid en annan punkt föreslår
vi en kraftig upprustning av arbetsvårdsresurserna
vid länsarbetsnämnderna,
men vi finner det också
angeläget att det blir en förstärkning
i toppen med hänsyn till den stora ansvällning
av arbetsuppgifter som man
har att emotse på detta område.

Med anledning därav ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservation
a på denna punkt.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Vid punkterna 23 24,
25 och 26, som alla gäller arbetsmarknadsstyrelsen
och dess lokala organ, arbetsförmedlingarna,
har vi i likhet med
föregående år anfört reservationer, som
i princip har samma motivering. Jag
ber därför att redan nu få framföra de
skäl som ligger bakom dessa reservationer.

Redan i förra årets statsverksproposition
meddelades den uppgiften, att
statskontoret ansåg tiden vara inne för
en ny organisationsundersökning på arbetsförmedlingsområdet
— den förra
gjordes 1952—1956. Då omnämndes detta
inte i föredragande statsrådets yttrande
i statsverkspropositionen. I år
står det emellertid klart också för departementschefen,
att det är angeläget
med en översyn av arbetsmarknadsverkets
organisation i syfte att rationalisera
arbetet och såvitt möjligt begränsa
behovet av arbetskraft och att uppnå
en ändamålsenlig arbetsfördelning mellan
arbetsmarknadsverket och andra
organ.

Arbetsmarknadsstyrelsens avlöningsanslag

Intill dess resultatet av denna av departementschefen
nu föreslagna organisationsundersökning
föreligger, bör enligt
vår mening största återhållsamhet
iakttagas beträffande personalökningar
vid arbetsmarknadsverket. Särskilt när
man studerar de uppgifter som statsrådet
lämnat i propositionen, närmast i
form av vad man skulle kunna kalla direktiv
för organisationsundersökningen,
förefaller en sådan återhållsamhet vara
väl på sin plats.

Direktiven innehåller bl. a. följande
uppgifter:

Statskontoret bör förutsättningslöst
överväga om vissa uppgifter numera
förlorat i betydelse och därför kan avvecklas
eller beskäras, om näraliggande
verksamhetsgrenar genom lämpliga
modifikationer kan sammanslås eller
om genom ändrade regler administrativt
krångel kan undvikas och det samlade
förvaltningsförfarandet förenklas.
Undersökningen bör inte begränsas till
arbetsrutiner, blankettmaterial etc. utan
bör också inriktas på att undersöka i
vad män arbetsuppgifter utan större
olägenheter kan inskränkas eller slopas
eller om arbetsbördan på annat sätt
kan minskas.

Dessa direktiv förefaller enligt vår
mening vara synnerligen lämpade för
denna undersökning.

Arbetsmarknadsstyrelsen med dess
lokala organ har ju på få år vuxit mycket
snabbt, och det är ett väl känt förhållande
att företag och institutioner
som växer mycket snabbt och som mycket
snabbt skall ta hand om helt nya
uppgifter, av vilka en del tidigare varit
främmande för verket, lätt får en mindre
lyckad organisation. Ingen torde väl
kunna bestrida att arbetsmarknadsverket
haft en viss tendens att lägga beslag
på uppgifter som lämpligare kanske
skulle skötas av andra organ. Då
och då får man också höra talas om —
jag vill erkänna att det mest gäller vad
man skulle kunna kalla för skvaller —
uppgifter som skötts både egendomligt
och opraktiskt. Man har känslan av att

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Arbetsmarknadsstyrelsens avlöningsanslag
ett ämbetsverk som inte haft överskott
på folk, i varje fall god tillgång på folk,
näppeligen hade skött jobbet inom dessa
områden på det sättet.

Jag erkänner gärna att sådana beskrivningar
kan vara både överdrivna
och felaktiga, men de ger anledning till
en viss skepsis när det gäller önskemålet
att anställa mycket nytt folk.

Med allt detta vill vi inte alls bestrida
att verket har såväl stora som nya
och växande uppgifter. Vi menar att
dessa uppgifter borde kunna bemästras
temporärt genom de åtgärder som föreslås
av oss, d. v. s. genom omdisponering
av tillgänglig personal och genom
anställande av ytterligare tillfällig sådan.

Att redan nu tillföra verket ett stort
antal nya ordinariebildande tjänster —
alltså redan före genomförandet av denna
undersökning — skulle enligt vår
uppfattning medföra en bindning för
framtiden, som kanske inte vore så
lämplig.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till den vid punkt 23 fogade reservationen
b med fröken Andersson som
första namn.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Vi har vid detta års
riksdag att ta ställning till en rad frågor
som rör de handikappade. I dag
gäller det närmast arbetsvärden och på
denna punkt dess centrala ledning. Jag
skall be att få ta kammarens uppmärksamhet
i anspråk för att under några
korta minuter sätla in denna fråga i
dess större sammanhang, nämligen vården
av våra handikappade över huvud
taget. Jag lovar att jag inte skall bli
långrandig.

Vi har ännu inte kommit därhän, att
vi har insett att de handikappade måste
ges en tillvaro, likvärdig med de friskas,
i den mån detta är möjligt, men
detta är ett krav som vi aldrig kan
komma ifrån, och i dag gör det sig gällande
på olika avsnitt. Från den dag

ett litet barn föds är det hänvisat att få
vård och hjälp av oss vuxna. Detta gäller
i allra högsta grad dessa handikappade
barn. Riksdagen kommer snart att
få ta ställning till den ersättning som
skall ges dem som vårdar och sköter
sina eller andras barn i hemmet. Jag
beklagar men jag kommer även den dagen
att begära ordet och framhålla, att
jag anser att denna vård inte är uppskattad
till sitt rätta värde, när det gäller
den ekonomiska ersättningen. Jag
tror inte att någon av oss, som inte har
personlig erfarenhet av det, egentligen
kan inse eller förstå vad det kostar av
kraft, tid och pengar för de föräldrar
som vill vårda sina barn hemma. Jag
tror att det kostar mycket mer än vad
utskottet har uppskattat det till.

Det fattas också forskning på detta
område, vilken skall ge de handikappade
möjligheter att med tekniska hjälpmedel
klara sig i tillvaron. Lördagen
den 18 april 1964 fanns i Dagens Nyheter
en presentationsartikel av en framstående
amerikansk forskare, teknisk
chef vid det amerikanska institutet för
protesforskning. Om någon av kammarens
ledamöter läste denna artikel —
jag förmodar att presentationen var riktig
liksom vad som återgavs i den ■— så
anser han tydligen att vi i högsta grad
är ett underutvecklat land när det gäller
protesforskning. Han förklarar att
vi redan har förlorat ett år här i Sverige
och att om vi skickade våra proteskonstruktörer
till Amerika, skulle de
där på några månader lära sig allt vad
amerikanarna kan. Vi skulle då här i
Sverige få en snabb start med proteserna.
Vi skulle slippa att göra alla de
misstag som amerikanarna gjort och
att slösa pengar på omöjliga konstruktioner.
Jag tycker det är en tankeställare
för svenska myndigheter som har
att bevilja medel för sådan forskning.

Vi kan emellertid inte slå oss till ro
med att ge de handikappade en så lycklig
uppväxttid som möjligt, utan vi måste
framför allt besinna hur de som fullvuxna
skall kunna klara sig i tillvaron

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Nr 19

■och få ett så meningsfyllt liv som möjligt.
Därvidlag bär arbetsmöjligheterna
en oerhört stor betydelse. Att många
handikappade kan utföra en massa arbetsmoment,
som ingen förut kunnat
ana, vet vi nu genom de erfarenheter
som gjorts utomlands. Detta gäller både
dem som fått moderna proteser och inte
minst den stora grupp av de handikappade,
som hänföres till de utvecklingsstörda.
Att beskriva deras möjligheter
att efter sina förutsättningar och anlag
bli verksamma i vårt samhälle och därmed
få en meningsfylld tillvaro, går
jag inte i land med, men jag skulle
önska att samtliga av riksdagens ledamöter
hade sett det program som i går
kväll visades i TV, där det just skildrades
några utvecklingsstörda barns tillvaro
och sedan skildrades de möjligheter
som handikappade vuxna har i en
modern stat. Där fick man se det storartade
arbete, som har utförts i de skyddade
verkstäderna i Holland för handikappade
människor, framför allt för
utvecklingsstörda. Det var en gripande
skildring, som dock gav vissa ljusglimtar
när döt gällde möjligheterna att
skapa ett meningsfyllt liv för denna stora
grupp. Programmet var visserligen
fullständigt hjärtskärande enligt min
mening, men samtidigt visade det vägen
fram till vad vi väl också borde kunna
åstadkomma här i Sverige.

Därmed är jag inne på arbetsvärden,
som har en synnerligen stor betydelse
för de handikappades möjligheter. Man
måste väl här tänka sig en utbyggnad
av verksamheten nerifrån och ända
upp. I dag har vi att ta ställning till
frågan om arbetsvärden och inte minst
till frågan om den centrala ledningen
inom arbetsvärden. Det är på denna
punkt som det föreligger en reservation.
Det gäller väl på detta område som
på alla andra områden, att om det inte
finns en central ledning, en stimulerande
ledning i toppen, är det betydligt
svårare att åstadkomma någonting ute
på fältet. Man måste alltså bygga upp
det hela nerifrån och upp för att det

Arbetsmarknadsstyrelsens avlöningsanslag
skall bli ett systematiserat och framgångsrikt
arbete.

Det föreligger bär en reservation just
när det gäller ledningen i toppen av arbetsvärden,
och jag skall be att i likhet
med herr Per Jacobsson få yrka bifall
till denna reservation.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det gäller här närmast
frågan, huruvida arbetsmarknadsstyrelsen
skall få två nya tjänster för arbetsvärden
eller fyra nya tjänster. Arbetsmarknadsstyrelsen
har begärt fyra
tjänster, Kungl. Maj:t har föreslagit två
tjänster och utskottsmajoriteten har
följt Kungl. Maj:ts förslag om två tjänster.

På denna punkt föreligger nu två reservationer.
I den reservation, som herr
Per Jacobsson företräder, yrkas att antalet
nya tjänster vid arbetsvårdsbyrån
skall bli fyra, under det att man i den
reservation, som herr Kaijser nyss talade
för, inte vill att arbetsmarknadsstyrelsen
över huvud taget skall få några
tjänster i avvaktan på den utredning
om verkets organisation som skall komma
till stånd.

Utskottsmajoriteten har, med all förståelse
för både de handikappade och
andra, ansett att man nu bör kunna nöja
sig med inrättandet av två nya tjänster
vid arbetsmarknadsstyrelsen, alldenstund
den förstärkning, som eventuellt
kan visa sig nödvändig, kan — såsom
utskottet skriver — genomföras med
de medel som står till styrelsens disposition
för tillfällig personal. Vi har ansett
att man med denna mera elastiska
form av personalförstärkning inte
föregriper den utredning, som kommer
till stånd angående hela verkets organisation.

Med detta yrkar jag, herr talman, bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
i avseende å den nu förevarande punkten
yrkats l:o) att vad utskottet hem -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Arbetsmarknadsstyrelsens omkostnadsanlag

ställt skulle bifallas; 2:o), av herr Jacobsson,
Per, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Axel Johannes Andersson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; samt
3:o), av herr Kaijser, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av fröken Andersson m. fl.
vid punkten anförda reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Per
Jacobssons yrkande.

Herr Kaijser äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 11 punkten 23 antager
godkännande av det förslag, som innefattas
i den av herr Axel Johannes Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits den av
fröken Andersson m. fl. vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —30;

Nej — 27.

Därjämte hade 78 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Johannes
Andersson in. fl. vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej — 25.

Därjämte hade 21 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 24

Arbetsmarknadsstyrelsens omkostnadsanslag I

förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å mo -

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Nr 19

tionerna I: 183, av herr Yngve Nilsson
in. fl., och 11:230, av herr Nordgren
in. fl., såvitt nu vore i fråga, till Arbetsmarknadsstyrelsen
: Omkostnader

för budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 3 500 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 183
och 11:230 hade, såvitt nu vore i fråga,
anhållits, att riksdagen måtte till Arbetsmarknadsstyrelsen
: Omkostnader

för budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 3 300 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Staxäng och Turesson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
1:183 och II: 230, såvitt nu vore i fråga,
till Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
förslagsanslag av 3 300 000 kronor.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Med anledning av utgången
av föregående omröstning, då
kammaren avslog vår reservation b,
har bakgrunden till yrkandet i reservationen
vid denna punkt fallit bort.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkten 25

Arbetsförmedlingens avlöningsanslag

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att bifalla de ändringar i personalförteckningen
för arbetsförmedlingen, som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1964 föreslagit,
dels godkänna av departementschefen

Arbetsförmedlingens avlöningsanslag
förordad avlöningsstat för arbetsförmedlingen,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1964/65, dels
ock till Arbetsförmedlingen: Avlö ningar

för samma budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 57 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de likalydande motionerna 1:183,
av herr Yngve Nilsson in. fl., och II: 230,
av herr Nordgren in. fl., i vilka, såvitt
nu vore i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte

a) fastställa i motionerna införd avlöningsstat
för arbetsförmedlingen, att
tillämpas från och med budgetåret
1964/65;

b) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
förslagsanslag av 55 250 000 kronor;

dels de likalydande motionerna
1:283, av herr Lundström m. fl., och
11:355, av herr Ohlin in. fl., i vilka,
såvitt nu vore i fråga, anhållits att
riksdagen måtte besluta att för personalförstärkning
av arbetsvårdsexpeditionerna
inom arbetsförmedlingen inrätta
55 nya tjänster i överensstämmelse
med arbetsmarknadsstyrelsens
förslag i stället för 20, som Kungl Maj:t
föreslagit, och därför till Arbetsförmedlingen:
Avlöningar för budgetåret 1964/
65 anvisa ett i förhållande till Kungl.
Maj:ts förslag med 1 450 000 kronor förhöjt
förslagsanslag om inalles 58 540 000
kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Knut Johansson och Tage Johansson
(I: 415) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Carbell och
Eskel (11:616);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Nils-Eric Gustafsson m. fl.
(1:512) och den andra inom andra
kammaren av herr Nilsson i Tvärålund
in. fl. (11:631), i vilka föreslagits, att
riksdagen skulle medgiva inrättande av

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Arbetsförmedlingens avlöningsanslag
särskilda befattningar för aktiv lokaliseringsverksamhet
vid länsarbetsnämnderna
i norrlandslänen ävensom i
Kopparbergs och Värmlands län samt
hos Kungl. Maj:t anhålla om skyndsamma
åtgärder för tillsättande av
nämnda tjänster.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Majrts förslag och med avslag
å motionerna 1:183 och 11:230, 1:283
och II: 355 samt I: 415 och II: 616,samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för arbetsförmedlingen, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1964 föreslagit;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för arbetsförmedlingen,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1964/65;

c) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 57 000 000 kronor;

II. att motionerna 1:512 och 11:631
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna I: 415 och II: 616,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson och Harry Carlsson,
fröken Elmén samt herrar Gustafsson
i Skellefteå och Helén, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:283 och
11:355 och med avslag å motionerna
1:183 och 11:230 samt 1:415 och

II: 616, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för arbetsförmedlingen, som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1963 samt reservanterna
föreslagit;

b) godkänna i reservationen införcf
avlöningsstat för arbetsförmedlingen»
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1964/65;

c) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
förslagsanslag av 58 450 000 kronor;

b) av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Staxäng och Turesson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under I hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna 1:183
och II: 230 ävensom med avslag å motionerna
1:283 och 11:355 samt 1:41»
och 11:616, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga,

a) avslå Kungl. Maj:ts förslag om bemyndigande
att vidtaga de ändringar i
personalförteckningen för arbetsförmedlingen,
som föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 3 januari
1964 föreslagit;

b) godkänna i denna reservation införd
avlöningsstat för arbetsförmedlingen,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1964/65;

c) till Arbetsförmedlingen: Avlö ningar

för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 55 250 000 kronor;

c) av fröken Andersson, herrar Axet
Johannes Andersson, Virgin, Per Jacobsson,
Harry Carlsson, Hils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson och Staxäng»
fröken Elmén samt herrar Larsson I
Hedenäset, Gustafsson i Skellefteå, Andersson
i Knäred, Helén och Turesson»

Onsdagen den 22 april 19G4 fm.

Nr 1!)

vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del erhålla den avfattning,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under II hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
1:512 och 11:631 i skrivelse till Kungl.
>Iaj:t giva till känna vad reservanterna
anfört om speciell personal till länsarbetsnämnderna
i norrlandsliinen samt
Kopparbergs och Värmlands län för
aktiv lokaliseringsverksamhet.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Ilerr talman. Under den förevarande
punkten har utskottet haft att behandla
en centerpartimotion i vilken vi begärt
att särskilda befattningar för aktiv
lokaliseringsverksamhet måtte inrättas
vid länsarbetsnämnderna i norrlandslänen
samt i Kopparbergs och
Värmlands län. Utskottsmajoriteten säger
sig dela motionärernas åsikt men
vill med hänvisning till den väntade lokaliseringspropositionen
inte biträda
förslaget.

Enligt vår bestämda mening borde arbetsmarknadsorganens
strävan att bereda
sysselsättning åt arbetslösa i dessa
landsdelar mera inriktas på att flytta
företag och därmed arbetstillfällena
till arbetskraften på samma sätt som nu
sker i våra grannländer. En kvalificerad
befattningshavare med lokaliseringspolitiska
uppgifter borde inom ett
län kunna fylla en verkligt stor uppgift
i detta sammanhang.

Lokaliseringsutredningen har med
sitt betänkande påvisat nödvändigheten
av att en aktiv lokaliseringspolitik kommer
till stånd. Det är då enligt vår mening
angeläget att en sådan aktivisering
inledes med det snaraste.

Om man verkligen vill åstadkomma
någonting på det lokaliseringspolitiska
området kan det för de här speciella åtgärderna
knappast vara ett reellt skäl
när man från utskottets sida åberopar
den väntade propositionen angående
lokaliseringspolitiken. Det måste vara
betydelsefullt att länsarbetsnämnderna

Arbetsförmedlingens avlöningsanslag
så snart som möjligt erhåller personal
för de här uppgifterna som man kan
hoppas får en ökad omfattning till följd
av den proposition som vi alla så otåligt
väntar på.

Med stöd av det anförda ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservation
c under moment II i den förevarande
punkten.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell har
i ett tidigare anförande tämligen utförligt
uppehållit sig vid de handikappades
problem. Jag ber att till alla delar
få instämma i vad hon har sagt,
därutöver är kanske inte så mycket att
tillägga.

På de punkter vi nu behandlar nalkas
vi dessa spörsmål på olika sätt och
från olika utgångspunkter. De frågor
som berörs i de skilda punkterna har
i flera olika avseenden att göra med
de handikappades problem och speciella
situation.

Vi är nog allesammans medvetna om
att det i detta för övrigt i stort sett så
välordnade samhälle alltjämt finns vissa
grupper som har speciella svårigheter.
För vissa av dessa grupper måste
från samhällets sida vidtas alldeles särskilda
åtgärder. Det har, det får väl
gärna erkännas, gjorts åtskilligt för de
handikappade i fråga om pensioner och
sådana saker. Detta gäller speciellt de
svårt handikappade, som icke är arbetsföra.
När det gäller de arbetsföra
handikappade måste vi dock säga att
våra resurser i dagens Sverige är alldeles
otillräckliga och inte tillgodoser
de växande behov som man på detta
område möter. Samtidigt måste väl sägas
att åtskilliga av dessa problem
inte är av den karaktären att de kan
lösas genom ekonomiska insatser från
samhällets sida. Detta gäller särskilt
kontakten mellan dessa människor och
samhället och den omvärld i vilken
även handikappade måste leva.

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Arbetsförmedlingens avlöningsanslag

Det gäller här delvis ett humanitärt
problem. Allesammans är vi säkerligen
besjälade av en önskan att så långt möjligt
söka tillgodose de handikappades
önskemål, göra deras situation drägligare
och göra det möjligt för dem att
anpassa sig så bra som det går i samhället.
Men detta är ju •—■ som jag har
sagt många gånger ■— inte enbart ett
ekonomiskt problem, och vi måste söka
komma till rätta även med problem
där det inte är möjligt att genom några
direkta ekonomiska åtgärder åstadkomma
så stora resultat.

När det däremot gäller de handikappades
införande i arbetslivet, kan man
våga påstå att direkta ekonomiska insatser
från samhällets sida kan lösa
många av de besvärliga problemen.
Samtidigt som man löser ett för den
enskilde handikappade kanske svårt
personligt psykologiskt problem, löser
man i många fall ett angeläget arbetskraftsproblem
för samhället. Det är för
att lösa dessa problem som vi har arbetsvärden
vid de officiella organen,
ocli arbetsvårdens möjligheter behöver
utbyggas.

Rehabiliteringsverksamheten visar för
närvarande en mycket kraftig expansion.
En förutsättning för att denna utveckling
skall vara möjlig och för att
man skall kunna möta de ökade kraven
på arbetsvärd och inpassning i arbetslivet,
som man på den vägen vill söka
åstadkomma, är att de organ som skall
handha dessa uppgifter också är väl
rustade.

År 1962 inskrevs vid arbetsvårdsexpeditionerna
cirka 39 000 personer. 1961
var siffran omkring 31 000, och under
år 1963 skall denna siffra enligt arbetsmarknadsstyrelsens
beräkning närma
sig 50 000 personer. Generaldirektör
Olsson i arbetsmarknadsstyrelsen anser
det mycket sannolikt att man i en nära
framtid här kommer upp till en siffra
på omkring 100 000. Det är alltså fråga
om en mycket betydande ansvällning,
som säkerligen kräver en mycket kraftig
upprustning av arbetsvårdens per -

sonella möjligheter, om man skall kunna
möta och tillgodose kraven.

Vi bar i reservation a vid punkt 25
föreslagit en ganska kraftig uppräkning
av arbetsvårdspersonalen vid våra länsarbetsnämnder.
Vi kräver en ökning av
avlöningsanslaget med sammanlagt
1 450 000 kronor utöver vad Kungl.
Maj:t föreslagit.

Kungl. Maj:t bar föreslagit 20 av de
55 tjänster som arbetsmarknadsstyrelsen
har begärt. Vi kan inte bedöma detta
på annat sätt än att den uppräkning som
bar skett i propositionen är otillräcklig
med hänsyn till den starka efterfrågan
och de ökade arbetsuppgifter som
man här möter. Det förefaller alldeles
uppenbart att även om den förstärkning
som arbetsmarknadsstyrelsen här
har begärt skulle komma till stånd,
kommer det att kvarstå svårigheter att
klara de arbetsuppgifter som bär föreligger.
Dessa arbetsuppgifter är i allmänhet
mycket tidskrävande. Varje enskilt
fall kräver långvarig, noggrann och
omsorgsfull prövning, om man skall nå
fram till det bästa resultatet

Jag är övertygad om att Kungl. Maj:t
och närmast inrikesministern, som direkt
har att handlägga dessa ärenden,
personligen är starkt engagerade på
denna punkt och starkt känner för det
stora behov som här föreligger. Man
kan väl förstå de motiv som har legat
till grund för departementschefens
prövning av dessa ärenden. Jag tror å
andra sidan att det kan finnas starka
skäl för att även väga andra synpunkter
än som varit vägledande för departementschefen.
När vi reservanter gjort
detta med utgångspunkt från de handikappades
situation i dag och det ökade
behov av åtgärder och omvårdnad på
detta område som uppenbarligen föreligger,
bär vi ansett oss böra tillstyrka
ett bifall till arbetsmarknadsstyrelsens
förslag.

På denna grund, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation a vid
denna punkt.

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Nr 19

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Under hänvisning till
den motivering som anfördes vid punkt
23 ber jag att få yrka bifall till den vid
denna punkt anförda reservationen b
med fröken Andersson som första namn.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Sedan man lyssnat till
herr Per Jacobsson har man närmast
fått det intrycket att reservanterna är
de enda som har någon känsla för de
människor som är handikappade och så
att säga litet vid sidan om.

Det är ju inte alls på det sättet, herr
talman! Här har det år efter år förts en
mycket intensiv och aktiv politik för
att stödja olika s. k. minoritetsgrupper,
till vilka även de handikappade hör.
Utan insatser från inte minst regeringshåll
hade vi inte kommit så långt som
vi för närvarande har gjort på detta
område.

Men vi har ju sedan gammalt erfarenhet
av att när det har skett en del på
ett område och vi har så att säga kommit
dithän att det kan vara litet trögt
att gå vidare, så kommer oppositionen
och ger sig ut för att vara de pådrivande
och de enda som över huvud
taget äger intresse för de grupper det
gäller. Jag har en känsla av att vi nu
har kommit dithän när det gäller de
handikappade.

Nåväl, vad är det saken egentligen
gäller? Jo, den gäller hur många nya
tjänster som skall inrättas vid arbetsmarknadsverket.
Reservanterna vill inrätta
ytterligare 35 tjänster utöver vad
departementschefen och utskottsmajoritet
har förordat. Men vi skall inte
glömma att det från 1961 till och med
det budgetår som nu stundar dock har
ägt rum en ökning på detta område från
131 personer till 250. Verksamheten har
inte stått stilla, och man har oupphörligen
tillfört den nya tjänster för att
åstadkomma gagneliga resultat.

Det är detta som har gjort att utskottet
utan att tveka har ansett sig kunna

Arbetsförmedlingens avlöningsanslag
tillstyrka Kungl. Maj ds förslag. Vi är
medvetna om att verksamheten bör byggas
ut ytterligare, men utbyggnaden får
väl här som ofta annars ske etappvis.

Centerpartiets reservation gäller närmast
personal till länsarbetsnämnderna
i norrlandslänen. Vi har skrivit i utskottsutlåtandet
att om man skall vidta
en förstärkning för att möta en eventuell
arbetslöshet, så bör den ske inte
bara i de nordligaste länen, utan i alla
de län där arbetslöshet eventuellt kan
uppstå. I avvaktan på den proposition
om lokaliseringspolitiken som kommer
har vi emellertid inte nu ansett det angeläget
att vidta några ändringar, och
det är därför vi har avvisat motionsyrkandet
från det hållet.

Högerns reservation, slutligen, innebär
i denna punkt som i en del andra
att man skall begränsa resurserna på
alla områden och över huvud taget inte
vidta några förändringar i personalorganisationen.
Man kan alltså säga att utskottsmajoritetens
förslag är en förnämlig
kompromiss mellan högerns avvisande
och folkpartiets generösa, av vissa
spekulationer betingade reservation.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Herr Birger Andersson
inledde sitt anförande med att säga att
när man läser reservationen och hör de
motiveringar som anförs för densamma,
får man intrycket alt reservanterna är
de enda som har känsla för de handikappades
problem. Jag skulle tro att
herr Birger Andersson vid närmare eftertanke
måste erkänna att ett sådant
omdöme egentligen är ganska onyanserat.
Jag har såvitt jag vet aldrig uttryckt
mig på det sättet, och jag har inte velat
försöka ge intryck av att vi reservanter
intar någon sådan monopolställning.
Tvärtom sade jag i mitt anförande att
jag är väl medveten om att exempelvis
inrikesministern har en stark känsla
av betydelsen för det problem som vi

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Arbetsförmedlingens avlöningsanslag
bär diskuterar, och om det kan vara
herr Birger Andersson till någon tröst
är jag villig att innesluta även herr Birger
Andersson i denna krets. Jag tror
nog att vi allesamman har känsla för
dessa problem, men vi har måhända
litet olika utgångspunkter för våra bedömningar
och tillmäter kanske vissa
detaljer större eller mindre betydelse.
Om man utgår från dessa förutsättningar
är det heller inte så märkvärdigt om
man vid den rent ekonomiska bedömningen
av detta sammanhang drar skilda
slutsatser.

Jag skulle tro att herr Birger Andersson
inte vill bestrida att folkpartiet
också tidigare har försökt driva på när
det gäller de handikappades speciella
problem. Jag tror inte heller att det i
dagens läge finns belägg för en sådan
bedömning, att det enbart är lösa spekulationer
som har gjort att reservanterna
har gått på denna linje, om man
tar hänsyn till de faktiska förhållandena
i dag med de långa köerna och med de
stora svårigheter som framför allt arbetsvårdsexpeditionerna
har på detta
stora arbetsområde.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Det råder inte någon
som helst tvekan om att det finns all
anledning för oss att på olika sätt göra
insatser för att medverka till de partiellt
arbetsföras återanpassning i arbetslivet
och samhällslivet, men när det
sedan gäller frågan hur detta skall ske
kan naturligtvis åsikterna vara delade.
När det nu är fråga om en utökning av
personalen på våra länsarbetsnämnder
vill jag hänvisa till att uppgiften för deras
tjänstemän framför allt är dels att
uppspåra partiellt arbetsföra, dels söka
skaffa dem en arbetsuppgift sedan de
har blivit rehabiliterade. Det finns inte
någon mening i att öka ut personalen
förrän man har klarat av mellanledet,
så att de handikappade kan bli arbets -

prövade och få den arbetsträning de behöver
för en återanpassning till arbetslivet.
Också där finns det naturligtvis
mycket stora brister, och det ankommer
framför allt på landstingen att göra en
insats.

Herr Jacobsson får ursäkta, men i
mitt arbete inom Landstingsförbundet
och i övrigt på landstingsplanet har jag
inte förmärkt att folkpartiet därvidlag
har gjort några stora insatser. Inom
många landstingsområden har man väl
inte kommit så värst långt när det gäller
arbetsprövning och arbetsträning,
och här finns åtskilligt mer att göra.
Jag förstår dem som ännu inte lyckats
komma så långt i fråga om denna verksamhet.
Det är nämligen här fråga om
en verksamhet där vi i stor utsträckning
saknar erfarenhet och får treva
oss fram för att söka hitta de bästa möjliga
vägarna.

När man nu kräver en upprustning
av verksamheten enbart på här ifrågavarande
plan måste man komma ihåg
att det, såsom fru Hamrin-Thorell redan
påpekat, gäller för oss att få till
stånd ett systematiskt arbete för att
kunna återanpassa de partiellt arbetsföra.
Då är frågan var man skall sätta
in de största krafterna. Inom mitt landstingsområde
håller vi för närvarande
på med en utredning just om denna sak.
Vi har kommit fram till att det råder
en viss oklarhet när det gäller å ena
sidan de arbetsuppgifter som länsarbetsnämnderna
skall ha och å andra sidan
de uppgifter som skall åvila landstingen.
Även landstingen har en hel del kuratorer
anställda för att sköta denna verksamhet.
I viss mån går dessa arbetsuppgifter
in i varandra. Det gäller för
oss att försöka få till stånd ett systematiskt
arbete och söka undvika dubbelarbete
av olika slag.

Statsmakterna har nu tillsatt en central
rehabiliteringsberedning under ledning
av medicine doktor Seved Apelquist.
För bara några månader sedan
hade centrala reliabiliteringsberedningen
en konferens på socialministerns ini -

Onsdagen den 22 april 1904 fm.

Nr 19

fiativ. Där redovisades en del av de
förslag som kommit fram. Det är också
ganska klart att centrala reliabiliteringsberedningen
inom en rätt snar framtid
kommer att framlägga sitt slutbetänkande.
Man är inom beredningen i viss
mån tveksam om hur man skall ha det
med övervakningen av dessa arbetsuppgifter,
i vilken grad de skall ligga på
medicinalstyrelsen och till vilken del
de skall ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen.
Man har också varit inne på
frågan om det inte egentligen borde
■vara försäkringskassornas uppgift att
syssla med dessa frågor. Det är ju via
försäkringskassorna som de flesta av
de partiellt arbetsföra kommer, som det
nu är fråga om att försöka hjälpa. Av
det skälet tror jag att det är i allra
högsta grad nödvändigt att inte på arbetsmarknadssidan
göra en alltför kraftig
organisation förrän vi fått denna utredning
klar. Rehabiliteringsberedningens
resultat är som sagt att vänta inom
den allra närmaste tiden.

Låt mig också, herr talman, till sist
få säga några ord i anledning av vad
herr Gustafsson yttrade beträffande lokaliseringspolitiken.
Det är givetvis såvitt
jag förstår på samma sätt även här
att det måste vara oklokt att nu bygga
denna verksamhet på länsarbetsnämnderna.
I den Näslundska utredningen
vill man i stället ha en utbyggnad på
länsstyrelseplanet. Regeringen har också
tillsatt en utredning beträffande företagarföreningarnas
organisation och
verksamhet just med anledning av den
Näslundska lokaliseringsutredningen.
Innan man försöker få till en stånd en
utbyggnad av länsarbetsnämnderna bör
man, anser jag, även i detta fall avvakta
vad den kommande propositionen kan
komma att säga när det gäller dessa frågor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Sedan herr Birger Andersson
numera intagit förste vice tal -

Arbetsfiirmedlingens avliiningsanslag
mansstolen — han har visst numera
gått därifrån — känner jag ett visst behov
att säga några ord till honom.

Det var en alldeles ny motivering som
herr Birger Andersson kom med nu när
det gällde utskottets avstyrkande av våra
motioner om särskilda lokaliseringspolitiska
tjänster i länsarbetsnämnderna.
Kontentan i vad herr Birger Andersson
sade var väl att om motionen inte
bara hade begränsat sig till Norrland
utan omfattat landet i dess helhet hade
frågan legat i ett mycket annorlunda
läge. Så tolkade jag det. Detta kan också
gälla vad herr Söderberg sade. Jag tror
att det är väldigt viktigt att vi så snart
som möjligt kommer i gång med aktiva
insatser. Jag kan inte tänka mig att herr
Birger Andersson och de andra i det
socialdemokratiska partiet menar att vi
inte skall få den väntade lokaliseringspolitiska
aktiviteten på visst sätt knuten
till länsorganen. Då kan det inte vara
för tidigt att nu tillsätta dessa tjänster
när det gäller ett område som, måste
jag säga, är speciellt utsatt för arbetsmarknadsstyrelsens
flyttningspolitik,
vilken vi har stor och dyster erfarenhet
av.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Till den siste ärade talaren
vill jag säga att han i någon mån
missförstått vad jag sade. Jag har bara
åberopat vad som står i utlåtandet, där
det heter att förstärkningen enligt utskottets
mening inte bör begränsas till
de i motionen omnämnda länen. Det
vill med andra ord säga att om det skall
bli en förstärkning av länsarbetsnämnderna
så bör den ske inte bara inom
vissa norrlandslän utan över huvud taget
där en förstärkning kan vara angelägen.
Utskottet anser att i avvaktan på
propositionen om lokaliseringspolitiken
några ändringar inte skall vidtagas. Vi
bör först se vad propositionens förslag
därvidlag kommer att innebära.

Beträffande herr Jacobssons inlägg
gentemot mig vill jag bara säga ait när

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Arbetsförmedlingens avlöningsanslag
jag lyssnade på honom och efter att ha
lyssnat på en annan talare från samma
parti så fick jag en känsla av att man
på det hållet vill göra gällande att det
stora och brinnande intresset för de
handikappade var tillfinnandes hos reservanterna
och inte hos utskottsmajoriteten.
Det är egentligen den saken jag
har reagerat emot.

När nu herr Jacobsson har glidit dithän
att han gör icke bara inrikesministern
utan även mig till talesmän för de
handikappade och eftersatta gruppernas
intressen kan måhända sämjan återställas.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! I anslutning till de inlägg
som här gjorts om arbetsmarknadsstyrelsens
personalorganisation kan det
kanske finnas anledning för mig att
göra några reflexioner.

Herr Kaijser har i ett av sina anföranden
gjort påpekanden rörande arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhet.
Han har inte tagit upp någon detaljerad
kritik, men han har förmenat att det
skvallervägen framkommit vissa saker,
och så har han stannat vid det. Jag förmodar
att bakom hans uttalande döljer
sig den uppfattningen att det här är
fråga om ett ämbetsverk vars verksamhet
når ut över vida områden och vars
arbete vid vissa tillfällen präglas av en
självständighet som tycks gå en och
annan på nerverna.

Till detta vill jag säga att arbetsmarknadsstyrelsen
ju i själva verket är ett
ungt verk. Det tillkom i slutet av 1940-talet för att ersätta den mera defensiva
arbetslöshetspolitik som i vissa avseenden
hade förts in under 1930-talet och
som utvecklats vidare under 1940-talet.
På grundval av vunna erfarenheter kom
man fram till att det var nödvändigt
med en mera aktiv politik, inte bara en
defensiv utan en verklig arbetslöshetsbekämpande
politik, som kan föras på
olika områden. Man måste se till att
människorna har sysselsättning, och

man måste bedriva en rörlighetspolitik,
som går ut på inte bara att flytta arbetskraften
till arbetstillfällena utan
också att försöka skapa arbetstillfällen
på platser där arbetskraften har blivit
ledigställd inom tidigare sysselsättning.
Allt detta har under den tid som ligger
mellan arbetsmarknadsstyrelsens tillkomst
och fram till i dag utvecklats till
en praktisk politik av mycket stor omfattning.
Man kunde inte när arbetsmarknadsstyrelsen
tillskapades ge några
absoluta och bestämda anvisningar
om hur arbetet skulle läggas upp. När
propositionen om inrättandet av den
nya arbetsmarknadsstyrelsen presenterades
riksdagen år 1947 anförde föredragande
statsrådet att styrelsen borde
ha ett vidsträckt utrymme för självständigt
handlande och att den följaktligen
inte skulle bindas av detaljerade
föreskrifter som kunde vara ägnade att
försvåra möjligheterna till snabba och
effektiva ingripanden från styrelsens
sida i de ofta snabbt växlande förhållanden
som föreligger på arbetsmarknadens
område.

Det har alltså från början sagts att
arbetsmarknadsstyrelsen måste få en
ganska betydande frihet och självständighet
i sitt handlande. Det är självklart
att man så småningom kommer
till en situation där man kan säga att
våra erfarenheter förefaller vara tillräckliga
för att skapa mera fasta normer
också för en verksamhet av den
art och karaktär som arbetsmarknadsstyrelsen
utövar. Det är väl ungefärligen
vad man kom till för något år sedan
när det beslutades om en utredning
beträffande arbetsmarknadspolitiken,
vars uppgift är att med ledning
av de erfarenheter vi bär i fråga om
arbetsmarknadspolitiken och arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhet försöka
lägga upp riktlinjerna för den framtida
verksamheten. Jag vågar inte säga
när det pågående utredningsarbetet blir
färdigt, men jag vet att man håller på
att spurta och bör kunna vara klar innevarande
år eller i början på nästa ar.

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Nr 19

Jag tror att detta är utomordentligt
betydelsefullt, ty under den tid arbetsmarknadsstyrelsen
verkat har ju förhållandena
i vårt land omgestaltats på
ett i det närmaste revolutionerande sätt.
Gamla sysselsättningsområden ger inte
längre samma möjligheter som tidigare,
strukturrationaliseringen går fram över
skilda industriområden, och vi ställs
inför frågan om det inte blir nödvändigt
att samhället tar på sig uppgiften
att vara med om vad jag vill kalla en
aktiv näringspolitik, där man i samverkan
mellan staten, kommunerna och
näringslivet får tillfälle att diskutera
och överväga olika åtgärder som kan
sättas in för att vi skall klara vår sysselsättning
och vår ekonomi. Säkerligen
är det frågor som bör diskuteras,
men från vår utgångspunkt ser vi det
såsom utomordentligt angeläget att man
så snabbt som möjligt kommer fram
till ett mera fast arbetsprogram som
också innefattar en aktivare näringspolitik.
Vi menar då att man inte bara
skall följa upp vad som sker inom skilda
näringsgrenar för att i efterhand
söka mildra och lindra de besvärligheter
som många ställs inför, utan att
man även genom en aktivare politik
skall kunna medvetet påverka själva
strukturrationaliseringen. Men en sådan
aktiv påverkan inom vissa grenar måste
hela tiden gå parallellt med åtgärder
för att bereda sysselsättning åt den arbetskraft
som friställs, antingen det
skall ske genom att arbetskraft överflyttas
eller genom att nya företag lokaliseras
till områden där företag inom
andra branscher eventuellt slås ut.

Jag skall inte fördjupa mig i frågan
om vad som i framtiden kan komma
ut av detta — jag sade nyss, herr talman,
att vi antagligen får tillfälle att
diskutera dessa problem, och jag hoppas
att vi skall kunna göra det i anslutning
till ett förslag om lokaliseringspolitiken.
En proposition förberedes,
och jag har tidigare sagt att vi hoppas
kunna presentera den under somma -

Arbetsförmedlingens avlöningsamdag
ren så att den kan behandlas av höstriksdagen.

Men låt mig efter dessa reflexioner
om det som varit och läget just nu
knyta an också till organisationsproblemet.
Under en period som 1950-talet
-—• då näringslivet genomgått en stark
omvandling och hela vår arbetsmarknadspolitik
glidit över till att bli mer
aktiv — har det helt naturligt varit
nödvändigt att organisationen fått anpassas
efter läget och att man inte
kunnat nyrekrytera personal som omedelbart
satts in på speciella uppgifter.
Arbetsmarknadsstyrelsen har i stället
fått pengar och beretts möjligheter att
anställa extra personal för att kunna
sätta in den på särskilda områden där
behovet för tillfället varit mest markerat.

Ett exempel på detta är den aktivisering
av flyttningspolitiken som visat sig
nödvändig under det senaste året. Jag
är medveten om att det på sina håll
kanske har väckt irritation att man från
södra och mellersta Sverige skickat upp
30 eller 35 tjänstemän med uppgift att
aktivera förmedlingsverksamheten, därför
att sysselsättningsmöjligheter har
funnits i södra och mellersta Sverige.
Men jag vill omedelbart parera med att
säga att vi samtidigt som detta skett
har försökt åstadkomma en aktiv lokaliseringspolitik
genom flyttning av företag
som erbjudits industrilokaler byggda
genom kommunernas och arbetsmarknadsstyrelsens
försorg. Jag tror
att dessa åtgärder i någon mån har balanserat
varandra. Men i sammanhanget
har det varit nödvändigt att snabbt
kunna sätta in dessa 30 eller 35 tjänstemän
utan att man i och för sig skapat
tjänster för denna verksamhet genom
de framställningar vi nu gjort till riksdagen.

Jag kan förstå det önskemål som ligger
till grund för centerpartiets motion
om särskilda tjänstemän för de lokaliseringspolitiska
uppgifterna, men jag
måste i likhet med utskottets talesman

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Arbetsförmedlingens avlöningsanslag
säga att vi nu mycket snart får tillfälle
att diskutera lokaliseringspolitiken i
stort. Då blir det inte bara fråga om
riktlinjerna för en aktiv näringspolitik
som inrymmer även lokaliseringsproblemen,
utan en av de väsentliga frågorna
i sammanhanget kommer att bli
den centrala och den regionala organisationen
för hela denna politik, övervägandena
pågår, men jag tror att jag
vågar säga så mycket som att vi i departementet
preliminärt har diskuterat
huruvida man skall vid varje länsstyrelse
ha ett särskilt lokaliseringsorgan
eller om det inte är en lämpligare väg
att man inriktar sig på att skapa någon
sorts planeringsråd på det regionala
planet vilka inte enbart skulle få hand
om lokaliseringspolitiken utan svara för
praktiskt taget alla de frågor som berör
planeringen inom ett län. En samordning
mellan länsstyrelsernas och
landstingens verksamhet blir på det sättet
möjlig, och vi har närmast kommit
fram till att man kanske borde försöka
åstadkomma organ där landstingen och
eventuellt kommunerna får tillfälle att
välja ledamöterna, organ som kanske
skulle arbeta under landshövdingens
ordförandeskap. Väljer man denna väg
beträffande ett sådant regionalt organ
eller planråd som inte bara skall sysselsätta
sig med lokaliseringsfrågor
utan med planering i allmänhet, är det
klart att man får bedöma länens särskilda
förhållanden och låta aktiviteten
bli beroende av situationen inom länet.
Det kommer säkerligen inte att vara
lika nödvändigt med en aktiv lokaliseringspolitik
i låt oss säga Västmanlands
län eller i något av de övriga län som
är väl industrialiserade och där svårigheterna
inte är lika stora som i exempelvis
våra norrländska län. Skillnaden
i fråga om aktivitet kan säkerligen alla
se. I det ena länet kan det vara fråga
om att snabbt lösa en rad bebyggelseoch
fritidsproblem och en rad andra
uppgifter som kan betecknas vara av
regional karaktär. Då får man ha en
större aktivitet på dessa områden än

den man behöver beträffande lokaliseringspolitiken
i och för sig. Men i de
län i vilka man har mycket stora svårigheter
med hänsyn till sysselsättning,
är det självfallet att lokaliseringsangelägenheten
kommer att bli i det närmaste
dominerande och ta den största
andelen av resurserna i anspråk, utan
att man därför glömmer bort de i övrigt
angelägna uppgifter som finns på planeringsområdet.
Aktiviteten blir i detta
sammanhang störst, såvitt jag kan
förstå, i fråga om lokaliseringspolitiken,
och då måste man kunna skapa ett
utrymme för att de befattningshavare
som behövs för de skilda uppgifterna
också står till förfogande. Men det är
ju så, att vi inte nu kan ge hjälp åt de
län som behöver en förstärkning. Arbetsmarknadsstyrelsen
har ju möjligheter
och har ju också under det senaste året
visat att man på områden där svårigheter
inträffar placerar särskilda befattningshavare
som skall ägna sig speciellt
åt lokaliseringsuppgifterna. Så var det
när svårigheterna blev stora på Gotland.
Det skickades då över en befattningshavare
från det centrala verket.
Så har det varit i kramforsområdet, så
är det i Norrland nu, och så kan det
bli inom de olika områden där besvärligheter
anmäler sig innan vi löst dessa
organisationsfrågor. Jag tror att detta
är en riktigare och rimligare väg att gå
tills riksdagen har fått tillfälle att fastlägga
hela den organisation som vi förutsätter
skall komma att skapas.

Herr talman! Eftersom jag här kom
in på lokaliseringspolitiken och den beröres
i det utskottsutlåtande som föreligger,
skulle jag i anslutning till vad jag
nu sagt vilja tillfoga ytterligare något.
Jag nämnde att rörlighetspolitiken varit
mycket dominerande men att vi under
det sista året försökt att framför allt
aktivisera lokaliseringspolitiken genom
de bidrag till kommunerna för byggande
av industrilokaler som vår proposition
och utskottsutlåtande! avhandlar.
Jag skall inte ge mig in på några detaljer,
men jag vill gärna i anslutning till

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Nr 19

råd som skrivits i en av reservationerna,
i vilken man talar om att de centrala
myndigheterna bedriver en lokaliseringspolitik
med en bestämd inriktning
mot i huvudsak A-orterna, säga att
detta inte är riktigt. Det är möjligt att
det bar fällts yttranden som kunnat tolkas
så att man i huvudsak önskar en lokalisering
av de större företagen till Aorterna.
Detta har vi diskuterat tidigare.
Jag har försökt att nyansera det uttalande
som gjorts och också anfört att det
inte skall betraktas på det sättet. Det var
ett konstaterande av att de stora företagen
i huvudsak har gått till de s. k. A-orterna.
Om man ser på den lokaliseringspolitik
som ligger i biståndet åt kommunerna
för byggande av industrilokaler,
som sedan förhyrts eller övertagits
av företag som kontraktbundits vid dessa
lokaler och på dessa orter, så skulle
man på basis av en redovisning som
sträcker sig från början av förra året
t. o. m. slutet av februari i år kunna
säga, att under denna tid har för sådan
lokaliseringsverksamhet använts i det
närmaste 35 miljoner kronor av arbetsmarknadsstyrelsen
för vilket vi ju nu
begär en sanktion. Dessa 35 miljoner
har medfört att man kunnat lokalisera
57 företag, av vilka omkring hälften lokaliserats
till A-orter. Den andra hälften
av dessa företag har lokaliserats till
B- och C-orter enligt arbetsmarknadsstyrelsens
terminologi. Det visar alltså
att man i den praktiska lokaliseringspolitiken,
den verksamhet som man utövar
från arbetsmarknadsstyrelsens sida söker
att lokalisera företagen eller bistå
företagen med en lokalisering där företagen
i huvudsak själva får välja. Vi har
inga tvångsmedel. Vi kan inte tvinga
några företag, men vi kan försöka stimulera
dem med de medel som står till
buds till en lokalisering som enligt vår
mening är önskvärd. I allmänhet säger
vi emellertid att norr om Dalälven
har det hittills varit möjligt att använda
sig av dessa subventioner. Därefter
har företagen själva fått avgöra vilken
ort eller vilket område de önskar välja.

Arbetsförmedlingens avlöningsanslag
.lag tror att detta är riktigt. Huruvida
vi skall gå längre i detta avseende är
en fråga som får bedömas när vi skall
diskutera lokaliseringspolitiken. Ännu
liar jag inte i den offentliga debatten
om lokaliseringspolitiken märkt några
förslag om att man skulle tillgripa några
längre gående åtgärder, d. v. s. mera
tvångsmässiga sådana.

Jag skulle vilja erinra om alt förutom
den mera direkta subventioneringen har
också investeringsfondsmedlen kommit
till användning inom i huvudsak samma
områden. Dessutom har också Dalsland
och nordvästra Värmland varit med
bland de områden inom vilka det ansetts
nödvändigt att företagen, om de
så önskar, skall få använda sig av investeringsfondsmedel.
Av en redovisning
över denna verksamhet från juli
1963, då den påbörjades, till och med
mars 1964 visar det sig att i det närmaste
162 miljoner kronor har kommit
till användning inom dessa områden.

Emellertid vill jag starkt framhålla
att tyvärr har det inte skett en sådan
flyttning av företag som vi kanske hade
hoppats på, nämligen att en del av våra
stora industrier i Mellansverige skulle
ha varit villiga att bygga upp filialindustrier
eller flytta sina verksamheter
till områden som är i behov av företag.
Det är dock möjligt att flyttningar kan
komma till stånd genom överenskommelser
av samma karaktär som överenskommelsen
mellan finansdepartementet
och Volvo, vilken blev officiell
i förra veckan, överenskommelsen innebär
att Volvo fått tillfälle att använda
en rätt betydande del av sina investeringsfondsmedel
i Göteborg — i och
för sig naturligtvis litet tveksamt med
hänsyn till läget i Göteborg — varvid
man kunde ställa upp som villkor att
detta fick ske endast under förutsättning
att Volvo byggde ut sitt företag i
Arvika med en investering på 13 miljoner
och lokaliserade ett nytt företag
till Bengtsfors.

Därigenom kunde vi klara situationen
i Bengtsfors, där —- som de flesta av

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Arbetsförmedlingens avlöningsanslag
kammarens ledamöter känner till —
en sulfatfabrik skall läggas ner, varvid
150 man skulle bli utan sysselsättning.
Vi hade försökt att i samverkan med
riksbanken åstadkomma en lokalisering
till Bengtsfors av ett företag lydande
under riksbanken, men tyvärr
— jag säger tyvärr — kunde vi inte fullfölja
planerna på grund av att skogsägarna
sade nej i fråga om leveranserna
av det erforderliga råmaterialet.

Jag skall inte gå in i detalj rörande
skogsägarnas bestämda besked på den
punkten. Det är möjligt att deras bedömning
är riktig och att det inte finns
tillräckligt virkesunderlag för de industrier
som finns och som planerades.
Men nog har jag ställt mig själv frågan
varför jordbrukets organisationer, som
ju är mycket angelägna om att tala om
nödvändigheten av en aktiv lokaliseringspolitik,
i detta läge över huvud taget
inte kunde vara villiga till medverkan.
Staten sträckte fram sin hand och
sade: Vi är beredda till en lokalisering.
Är ni beredda till en medverkan? Skogsägarna
svarade nej.

Jag skall inte göra någon bedömning.
Det är kanske riktigt att skälen är tillräckliga
för att säga nej, men nog kom
beskedet något överraskande, när vi
var så långt framme i planeringen.

I det skedet var det nödvändigt att
snabbt försöka lösa frågan på annat sätt,
och det har, som jag nyss sagt, finansministern
gjort vid sina kontakter med
Volvo genom att på vissa villkor tillmötesgå
företagets önskemål om investeringsfondsmedlens
användning.

Med denna redovisning har jag velat
visa att det finns möjligheter att i samverkan
med industrien, genom att såsom
i detta fall bevilja vissa förmåner
och begära motprestationer, åstadkomma
en lokalisering som ur samhällets
synpunkt ter sig önskvärd. Det är möjligt
att vi kan bli i tillfälle att se flera
sådana här resultat framöver.

Herr talman! Jag har gärna velat säga
det här i detta sammanhang och slipper
då kanske ta till orda under den kom -

mande punkten. Jag behöver inte fördjupa
mig i fråga om arbetsvärden. Därvidlag
har herr Birger Andersson klart
givit uttryck för hur vi ser på den väldiga
tillväxt i fråga om arbetsmarknadsverkets
personal som behövs för att
klara dessa uppgifter. Jag erinrar bara
om de siffror som herr Birger Andersson
presenterade ur utskottsbetänkande!:
1961 fanns 131 befattningshavare
som sysslade med arbetsvärd — budgetåret
1964/65 kommer det att bli 250.
Det sker alltså en mycket snabb tillväxt.
Det är klart att man kan diskutera om
det är tillräckligt, men det är en avvägningsfråga.
Med tanke på den flexibilitet
som vi har medgivit åt arbetsmarknadsstyrelsen
vågar jag å andra sidan
hävda att om det på något ställe skulle
saknas personal för den här uppgiften,
så tror jag inte att det skulle möta några
svårigheter att snabbt flytta över ytterligare
personal för att medverka i detta
arbete. I sammanhanget vill jag också
hävda att icke minst arbetsmarknadsstyrelsen
har varit aktiv på det här området
och visat en initiativrikedom och
uppslagsförmåga som är ur flera synpunkter
tilltalande. Jag vill exempelvis
peka på att det har anordnats beredskapsarbeten,
där personer som kommer
från mentalsjukhus, alkoholistanstalter
och ungdomsvårdsskolor m. m.
kunnat sättas in i praktiskt reellt arbete,
vilket ur samhällets synpunkt ter sig
utomordentligt angeläget.

Herr talman! Det är några reflexioner
som jag har velat göra till denna debatt
om personalproblem i vår arbetsmarknadsstyrelse.
Låt mig slutligen erinra
om att arbetsmarknadsstyrelsens personal
på två års tid ökat med drygt 400
befattningshavare. Härtill kommer de
100 som föreslås för nästa budgetår. Under
en treårsperiod ökar alltså personalstyrkan
med 500 befattningshavare.
Denna ökning kommer skilda områden
av styrelsens uppgifter till godo.

Det är klart att denna väldiga personalförstärkning
också är ett uttryck
för den stora roll som regeringen och

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Nr 19

— därom är jag övertygad — också
riksdagen tillmäter en aktiv arbetsmarknadspolitik.

Jag finner inte anledning att säga
något annat än att denna utbyggnad
inte torde vara slutförd med dessa personalförstärkningar.
Det blir säkerligen
nya viktiga uppgifter för arbetsmarknadsverket
i fortsättningen och därmed
också behov av nya personalförstärkningar.
Men vi har nu funnit anledning
att låta se över organisationen, se över
hur personalen används. Det är en normal
översyn av ett verks arbetsformer
och uppgiftsområden och den därtill
uppbyggda personalorganisationen som
vi har anmält i statsverkspropositionen.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Det var med anledning
av inrikesministerns resonemang om
lokaliseringspolitiken i västra Värmland
och Dalsland som jag begärde ordet.
Inrikesministern vill göra gällande
att det skulle vara jordbrukets organisationer
och i detta fall speciellt skogsägarföreningarna
som skulle vara negativa
när det gäller lokaliseringspolitiken
samt att detta inte skulle harmoniera
med strävanden åsyftande en aktiv
lokaliseringspolitik, som vi vill föra.
Jag tror det är viktigt att man gör ett
tillrättaläggande på denna punkt.

Jag vill säga att skogsägarföreningarna
likaväl som befolkningen är så intresserade
för en aktiv lokaliseringspolitik
som det över huvud taget är möjligt
att vara. Men man har likväl vissa
spelregler som måste följas. Här framställdes
från riksbanksledningens sida
ett krav på att 500 000 kubikmeter sulfatved
per år skulle levereras till en ny
fabrik inom en räjong av åtta mil. Det
var en ren omöjlighet att åstadkomma
detta. Så mycket virke av den sorten
förfogar inte skogsägarföreningarna
över, och det var anledningen till att de
helt enkelt var tvungna att säga nej på
denna punkt. Vad man lovar måste
man ju hålla. Det finns ju andra motta 2

Första kammarens protokoll 196i. Nr 19

Arbetsförmedlingens avlöningsanslag
gare, andra industrier i närheten som
skulle ha blivit helt utan om skogsägarföreningarna
hade sagt ja i detta fall,
och då hade där uppstått en liknande
arbetslöshet i stället. I så fall hade det
inte varit mycket bevänt med saken.
Skogsägarföreningarna kan väl inte
heller favorisera vissa avnämare, utan
det gäller för dem att försöka upprätthålla
de affärsförbindelser som finns
och att ge så lika som möjligt åt olika
föreningar, institutioner, industrier och
enskilda.

Låt mig i det sammanhanget, herr inrikesminister,
säga att jag tycker det är
märkvärdigt att om en statlig industri
skall starta ställer man så kolossala
krav, krav som går mångdubbelt över
vad andra har rättighet att kräva. Sådana
garantier och sådana krav har knappast
någon annan ställt. Jag tror det är
nödvändigt att göra detta tillrättaläggande
när man diskuterar dessa frågor.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Genom inrikesministerns
inlägg här har vi kommit in litet
grand på lokaliseringsfrågorna, och de
tillhör ju i viss mån denna punkt. Det
var med stort intresse jag tog del av
vad inrikesministern nämnde om frigivandet
av Volvos investeringsmedel
samt om att man skulle placera vissa
industrier i Arvika och Bengtsfors, samtidigt
som man även frigav medel för
Göteborgs-utbyggnaden.

Jag vill gärna göra några reflexioner
i anledning av denna fråga. De delar av
Värmland som kunde komma i fråga
var som inrikesministern nämnde de
nordvästra delarna. Om jag inte är alldeles
fel underrättad — jag har inte
kunnat kontrollera saken — finns det
vissa gränser uppdragna för de områden
där man kan få utnyttja dessa investeringsmedel.
Östra Värmland kommer
därvid inte i fråga.

Vi har i den ort där jag bor en industri
som flyttat dit från Stockholm
på grund av att utvidgningsmöjligheter -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Arbetsförmedlingens avlöningsanslag
na där var mycket begränsade. Det var
Casco. Företaget begärde att få sina investeringsmedel
frigivna för en utbyggnad.
Detta gick emellertid inte för sig,
och skälet härför var de begränsningar
som jag nyss nämnde och som det finns
bestämmelser om. Vi tycker nog att
man skulle kunna lätta på dessa gränser
något så att man över huvud taget
tog hänsyn till var det finns behov och
var man har företag med intresse av
att bygga utanför Stockholm. Jag tror
att det skulle vara värdefullt både för
företaget som sådant och framför allt
för den kommun som satsat på att få
dit företaget.

I detta sammanhang vill jag föra på
tal statens lokaliseringspolitik, att man
flyttade centralorten för järnvägen från
Kristinehamn till Örebro. Jag vill inte
gå in på saken i detalj — det är mycket
att resonera om och vi har talat
om det tidigare — men jag tycker att
staten skulle kunna driva en helt annan
politik. Vid centraliseringen borde
man inte, som man gjorde här, ta bort
40 å 50 relativt högt betalda tjänstemän
från Kristinehamn och flytta över dem
till Örebro. Om man i stället behållit
dem i Kristinehamn, skulle man fått 60
å 70 tjänstemän där, vilket vore värdefullt
eftersom staden har vissa besvärligheter
att få dit företag.

Jag har velat föra detta på tal, därför
att jag tror att staten måste föra en sådan
politik att kommunerna känner att
de har staten bakom sig och att staten
gör allt för att hjälpa till att lokalisera
på ett vettigt sätt.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag hade inte tänkt delta
i denna debatt, men med anledning
av den diskussion som herr statsrådet
här har dragit upp känner jag mig föranlåten
att säga några ord.

Jag har i stort sett ingenting att invända
mot herr statsrådets skissritning
i vad det gäller den framtida lokaliseringen.
När man knyter an till inrikes -

ministerns reflexioner med anledning
av reservationen c vid denna punkt,
skulle det med tanke på vad reservationen
innebär leda till att inrikesministern
mera i klartext skulle ha uttalat
sin sympati för såväl motionen som
reservationen.

I norrlandslänen i huvudsak liksom
i vissa andra län har länsmyndigheterna
över huvud taget icke haft någon
tjänsteman som skulle ha kunnat
klara ut dessa lokaliseringsproblem.
Det är riktigt att Gotland fick sin tjänsteman,
och det visar, herr statsråd, att
det gick att även i det öriket åstadkomma
något som kanske ingen hade
trott på.

Jag vill också hälsa med tillfredsställelse
åtgärden att det i mitt eget hemlän
tillsatts en liknande tjänsteman, men
jag tror inte att detta är tillräckligt.
Motionärerna och reservanterna anser
denna fråga vara så allvarlig att det
inte finns fog att vänta på den siade
utredning som statsrådet och utskottsmajoriteten
talar för, utan med tanke
på det rådande allvarliga läget borde
man i detta avseende ha kunnat tillstyrka
motionen och reservationen.

Låt mig sedan, herr talman, säga något
om förflyttningen. Jag har ingenting
emot att det bedrivs en aktiv arbetsmarknadspolitik
som i och för sig
innebär att man måste flytta folk dels
inom länen, dels mellan skilda län. Men
inrikesministern tror väl ändå inte att
detta har förflutit så friktionsfritt som
jag fick intryck av att statsrådet menade?
Här har många gånger den ena
handen, om jag får uttrycka mig sä,
inte vetat vad den andra har gjort.
Man har flyttat folk från delar av Norrbotten
ner till de expansiva områdena
i södra Sverige, och samtidigt har den
norrbottniska industrien ropat efter arbetskraft.
Det gör att de rådande förhållandena
inte i alla avseenden varit
alldeles rekommendabla.

Beträffande de här förflyttningsmiljonerna,
som i år ökat rätt väsentligt,
har vi tidigare sagt att man med god

Onsdagen den 22 npri 1 1964 fm.

Nr 19

planering skulle kunna använda en del
av pengarna på ett annat sätt när det
gäller lokalisering av industrien och
inte bara använda dem till att flytta
över människor från den ena orten till
den andra.

Jag vill dessutom understryka vad
herr Jonasson sade i fråga om Bengtsfors.
Om det inte finns tillräckligt med
råvara och skogen inte växer i den utsträckning
att skogsägarna tror att de
kan lämna den begärda garantien, förundrar
det mig att statsrådet och chefen
för inrikesdepartement tycker att
man ändå skall göra det. Den bristande
tillgången på råvara är ju den verkliga
bakgrunden till att skogsägarna — utan
att ställa sig helt avvisande — inte kunnat
ge den begärda garantien.

Låt mig därefter säga ännu några
ord. Skulle det inte vara skäl att inrikesministern,
när han på detta sätt,
om än i relativt milda tongångar, talar
om att skogsägarföreningen där nere
inte har gett den som jag ser det omöjliga
garantien, riktar blickarna något
norrut och tittar på vad som hände exempelvis
i Jämtland? Inga andra företagartyper
i vårt land ansåg det vara
möjligt att driva de industrier som där
fanns, men företrädarna för dem som
inrikesministern i detta sammanhang
nyss har talat om tog initiativet, kanske
allra mest i lokaliseringssyfte. De har
i handling visat att de kunnat fullfölja
det utan att få hjälp av inrikesdepartementet
eller någon annan statlig myndighet.

När det sedan avslutningsvis gäller
investeringsfonderna och nagot slags
kohandel mellan Volvo, finansminister
Sträng och regeringen, vill jag bara här
först och främst uttala min tillfredsställelse
över de pengar, som har kommit
Bengtsfors och Arvika till godo.

Summan av de frisläppta miljonerna
i investeringsfonden talar dock sitt
tydliga språk om vart dessa pengar i
huvudsak har gått.

Jag vill därför dessutom göra följande
reflexion: Är det, herr statsråd,

Arbetsförmedlingens avlöningsanslag
inte litet underligt att man i en uppåtgående
konjunktur frisläpper dessa
pengar? Dessa investeringsfonder skulle
ju ändå läggas upp i konjunkturtjänande
syfte, och sett i stort kan man väl
inte säga att det har skett just i detta
sammanhang.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det skulle egentligen
vara mycket intressant att nu få ta
upp en lokaliseringspolitisk diskussion
med herr Sundin. Han kritiserade här
själva metodiken att använda investeringsfondsmedel.
Jag har sagt: ingen
har ännu fört fram tanken på att vi
skall använda tvångsmedel för lokalisering
av företag. Vi måste alltså försöka
med subventioner eller med andra stimulerande
åtgärder för att söka åstadkomma
en lokalisering dit där den är
önskvärd och där man samtidigt kan
bedöma att det är företagsekonomiskt
berättigat. Vi har alltså då också de
direkta subventionerna, d. v. s. där kommunen
får bidrag av AMS-medel för
att bygga industrilokaler. Det har såvitt
jag vet inte varit möjligt att intressera
Volvo för en lokalisering med användande
av dessa subventioner. Däremot
var det möjligt med användande
av investeringsfondsmedel.

Menar då herr Sundin, att det var
fel att vi klarade upp situationen i
Bengtsfors och i Arvika-området med
de investeringar, som nu görs på dessa
orter, genom att ge Volvo en förmån
i detta sammanhang, för vilken de fick
göra en motprestation i form av sin
lokalisering av företag dit? Jag vill
påstå, att hade vi inte haft det tillfälle
till en överläggning och en överenskommelse
med Volvo, som finansministern
tog, så hade vi i dag inte haft
någon företagslokalisering till Bengtsfors.
Jag vet fortfarande inte vad vi
hade kunnat lokalisera dit.

Det var i samband med den lokaliseringen
jag gjorde reflexionen kring den
industri, som riksbanken var beredd att

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Arbetsförmedlingens avlöningsanslag
lokalisera till Bengtsfors, vilket emellertid
strandade på att man inte kunde få
garantier om virkesleverans. Det är
möjligt att skogsägarna har fullgoda
skäl för sin ståndpunkt. Jag har bara
konstaterat, att handlingarna ändå talar
sitt tydliga språk och att ett genomförande
av de lokaliseringar som man
begär inte alltid är så enkelt — inte
ens om man hade förväntat sig ett aktivare
intresse från deras sida som i
detta fall representerar skogsägarna.
Men all right — vi har accepterat det,
och vi lyckades klara det genom att
investeringsfondsmedel här kunde komma
till användning.

Jag gav i mitt förra anförande uttryck
åt att det i och för sig är en viss
olägenhet att nu frisläppa investeringsfondelsmedel
i Göteborg. Frågan är dock
om den olägenheten ändå inte väsentligen
uppväges av den fördel som lokaliseringen
till två underförsörjda orter
innebär. Det är den avvägningen som
skall göras, herr Sundin, och det är
sådana avvägningar vi kommer att få
ställas inför vid åtskilliga tillfällen. Det
kommer kanske också att bli nödvändigt
att göra det i sådana fall, då vi
inte kan lokalisera företag till orter,
som vi betraktar som naturliga stödjepunkter.
Jag bär i åtskilliga sammanhang
sagt att vi i det läget kanske måste
överväga en aktivare statlig företagsamhet.
Det blir också en besvärlig avvägning.

Till herr Källqvist skulle jag bara vilja
säga, att jag förstår intressena i
Kristinehamn. Man måste dock dra en
gräns, och det har vi gjort för områden
som vi betraktar har det besvärligt
ur sysselsättningssynpunkt. Med
hänsyn till den användning, som är
tänkt för investeringsfondsmedel, har
vi inte för avsikt låta det som här skett
bli något bestående institut. Vi hoppas
att vi i ett lokaliseringspolitiskt
program skall kunna komma över till
åtgärder, som ändå ger samma effekt.

I dagens läge, då vi ännu inte har hunnit
att diskutera åtgärdernas utform -

n*ng> har vi sagt oss att det kan vara
riktigt och rimligt att man under den
tid, då övervägandena sker, tar i anspråk
investeringsmedel också i lokaliseringssyfte.

Kristinehamn är ett uppmärksammat
fall, herr Källqvist. Jag skall inte nu
diskutera vilka åtgärder som i det
sammanhanget kan komma i fråga, men
det är ingen i denna diskussion uteglömd
ort.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde ändå att inrikesministern
fattade och hörde att jag
sade, att jag med tillfredsställelse hälsade
vad som skett både i Bengtsfors
och Arvika. Mot det har jag ingenting
alls att invända.

Jag gjorde sedan bara en försynt antydan
om var det mesta av dessa investeringsfondsmedel
hamnat, nämligen
i ett överexpansivt område, där investeringsfondsmedel
över huvud taget i detta
läge med en uppåtgående konjunktur
icke skulle användas. Ty jag har lärt
mig av finansministern och även av inrikesministern,
som nu har att handlägga
dessa frågor som rör näringslivet
; stort, att investeringsfondsmedlen skall
utgöra en regulator i konjunkturutjämnande
syfte. Det är bara på detta område,
just när det gäller Göteborg, som
jag sätter ett frågetecken i marginalen.

Vidare har väl också, herr talman,
förståelsen i viss mån blivit litet större
från inrikesministerns sida. Och vi,
som nu försökt förklara, varför skogsägarna
och deras föreningar i det område
det här gäller icke kunde lämna
de garantier som det gällde skulle kanske
ha tyckt det vara angeläget, om
statsrådet i samma superlativa ordalag
som han använde, då han i detta fall
talade om samhällets rätt — och även
jag vill understryka att man bör leda
och stödja en utveckling när det gäller
näringslivet — också hade gett en liten
blomma för vad som hände med de
jämtlandsindustrier som jag här talade
om.

Onsdagen den 22 april 1904 fm.

Nr 19

Jag förmodar dock att det berodde
på ren glömska från inrikesministerns
sida att inte den blomman gavs.

Herr KÄLLQVIST (fp) kort genmäle:

Herr talman! .Tåg delar herr statsrådets
uppfattning i göteborgsfrågan, och
jag tror att den blev ett prov på en mycket
god form för att kunna klara vissa
problem. På den punkten har jag ingenting
att invända.

Det är klart att jag är ytterligt tacksam
för det löfte herr statsrådet gav,
och jag tror också att Kristinehamn
kommer att uppmärksammas.

Beträffande investeringsfonderna vill
jag påpeka att det här närmast var fråga
om gränsdragningen, d. v. s. metoden,
som jag tycker är litet stel. En anpassning
kan inte därigenom ske till det
verkliga läget eller till det behov som
föreligger. Statsrådet har inte sagt någonting
om att det skall bli en ändring
på den punkten, utan han upplyste i
stället om att man inte bör använda investeringsfonderna
till att lokalisera.
Jag förstår det också, men eftersom vi
är en smula på väg, kanske man skulle
kunna låta det gå ännu en liten bit på
väg åt öster — i Värmland alltså.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag kanske skulle be
om ursäkt för att jag såsom reservant
i utskottet lägger mig i den debatt, som
här har utvecklat sig under den senaste
halvtimmen.

Jag skulle faktiskt kunna anlägga en
synpunkt på fallet Bengtsfors — som
inrikesministern här drog upp — men
jag skall inte göra det, framför allt därför
att jag tillhör styrelsen för AB Tumba
Bruk. Jag kan i alla fall säga så mycket,
att vad herr Jonasson här sagt anför
jag inte någon reservation emot.

Inrikesministern rörde sig över ett
mycket stort fält och drog till och med
in utlåtandets punkt 27 och berörde en

Arbetsförmedlingens avlöningsanslag
reservation, som vi kommer att behandla
under denna punkt; det gäller
någonting som iir skrivet om A-centra.
Självfallet kan jag inte svara på detta
nu utan först när punkten föredragits.

Jag är litet förvånad över herr inrikesministerns
tvärsäkra och bestämda
uttalande om att man, när man nu är
så nära den tidpunkt då lokaliseringspropositionen
skall framläggas, inte
skall fara omkring och tassa på länsarbetsnämndernas
organisation utan i
stället snällt vänta. Herr inrikesministern
talade med stor emfas om den regionala
ledningsorganisation, som han
såg i framtiden. Jag är mycket glad över
detta, men jag vill poängtera att de
tjänster, som yrkats i den reservation
vi nu behandlar, inte utgör något ledningsorgan
inom regionen. Det gäller
här praktiskt folk som vill arbeta med
dessa saker, och jag har föreställt mig
att de skulle kunna vara till stor nytta
för det ledningsorgan, som också jag
hoppas kommer till stånd.

Jag vill vidare till inrikesministern
säga, att jag också hoppas att de ledningsorgan,
som väl så småningom blir
ett resultat av den lokaliseringsproposition
vi ännu inte har sett, också får
verkliga möjligheter att arbeta. Det har
ju under den senaste tiden, speciellt i
diskussionen om kommunblock, hänt
att länsorgan har fört fram synpunkter
på hur de har velat ha kommunblocksgränserna.
Om jag inte är alldeles fel
underrättad, har det vid något tillfälle
hänt att Kungl. Maj:t gjort en ändring i
detta avseende. Jag skulle alltså på den
här punkten vilja hoppas, att dessa regionala
organ när det gäller lokaliseringspolitiken
— som är så oerhört viktig
för hela Norrland men också för
andra bygder i vårt land — får eu reell
betgdelse.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Sundin begärde
att jag skulle räcka över en blomma åt
honom. Jag har i och för sig inte så

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Arbetsförmedlingens avlöningsanslag
mycket emot det. Eller det kanske skulle
passa bättre med en medalj, och i
så fall skulle jag med en travestering
av Runeberg vilja säga: »Giv åt Sundin
en penning även eller tag ock min» —
den står till förfogande!

Vad beträffar herr Sundins tidigare
inlägg så talade han där om förflyttning.
Det är alldeles riktigt att den väl inte
alltid går så friktionsfritt, även om den
under senaste tiden har nått en viss
stabilitet. Sedan den aktivare lokaliseringspolitiken
kommit in i bilden har
den också mötts av en större förståelse.
Jag tror emellertid att det finns all anledning
att ha klart för sig, att när man
diskuterar möjligheten av att ersätta
den sysselsättning som förekommit i
jord- och skogsbruket med ny sådan i
våra Norrlandslän, så är det betydande
uppgifter som föreligger.

Den arbetsmarknadsprognos som är
gjord visar att vi fram till 1975, om jag
nu inte missminner mig, skulle ha ett
arbetskraftsöverskott på inte mindre
än 70 000 personer i övre Norrland,
samtidigt som vi i Mellansverige och
södra Sverige skulle ha ett arbetskraftsunderskott
på 80 000 personer.

Det är besvärliga siffror. Jag är medveten
om detta och intresserad av att
göra alla de ansträngningar som kan
göras för att lokalisera företag upp till
de områden där de så väl behövs. Det
blir saker och ting som vi får diskutera.
Vi kommer då att ställas inför många
praktiska problem och avvägningsfrågor.
Det var vad jag ville säga med min
erinran om Bengtsfors och Volvo. Jag
tror också att det skall kunna gå att lösa
dem.

Med vad jag uttalat om Bengtsfors och
skogsägarna har jag inte velat underkänna
deras organisationer och deras
verksamhet, vare sig den tagit sig uttryck
i form av industrier i Jämtland —
det var väl i visst samarbete med Östersunds
stad i den mån det gällde Hissmofors,
men det spelar ju ingen roll i
sammanhanget — eller på andra områden.
Det är dock givet att vi kanske

hade kunnat vidga diskussionen kring
Bengtsfors och se, om det inte också där
bakom låg en planering från skogsägarnas
sida om nya industriföretag. Det
är mycket möjligt, och det är rimligt
och försvarbart, även detta.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Diskussionen har under
den senaste timmen avlägsnat sig långt
ifrån det ursprungliga meningsutbytet
under denna punkt.

Inrikesministern började sitt anförande
med att tala om att jag hade givit
uttryck för en viss irritation inför vissa
förhållanden inom arbetsmarknadsverket.
Det var dock mest sådant som jag
hade hört och som jag själv betecknade
som skvaller. Det sade jag därför att jag
inte själv hade direktkunskap om detsamma.
Jag kan bara säga, att sedan jagnämnde
detta har mitt förråd av dvlika
upplysningar blivit ytterligare ökat. Vidare
vill jag också erinra om den kritik
som inrikesministern själv ägnade arbetsmarknadsverket
för några månader
sedan i fråga om någon kursverksamhet
som det hade anordnat. Jag skulle
vilja påstå att inrikesministern i sitt
anförande angav många motiv, som låg
bakom det krav på organisationsundersökning
som han hade. Jag kände mig
styrkt i min uppfattning genom hans
anförande.

Jag skulle vidare vilja säga några ord
om situationen i Bengtsfors och om
skogsägarnas uttalande där. När jag
läste om detta i tidningarna för någon
vecka sedan gjorde jag den reflexionen,
att skogsägarna nu kommer att få skulden
för att det planerade företaget inte
kom till stånd. Det har de på sätt och
vis fått i dag. Jag skulle då vilja peka
på att detta är ett exempel på hur försiktig
man får vara när man skall bedriva
den aktiva lokaliseringspolitiken. Vi
kommer att diskutera den frågan något
närmare vid punkt 27 i detta utskottsutlåtande,
men jag vill redan nu understryka
hur försiktig man måste vara.

Onsdagen den 22 april 1904 fm.

Nr 19

Det företag som skulle startas skulle
ha tagit bort råvaruunderlaget för en hel
rad industrier i Dalsland, som herr Jonasson
påpekade, både från Fengersfors,
Billingsfors och Håverud och även
från industrier som ligger i västra
Värmland. Under sådana förhållanden
anser jag, att skogsägarnas bedömning
måste ha varit alldeles riktig.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! När jag satt och lyssnade
till inrikesministerns anförande,
blev jag av naturliga skäl intresserad.
Jag har haft min verksamhet i dessa
bygder ända från min tidiga ungdom
och har följt utvecklingen där. Vidare
deltog jag i den s. k. Dalslandsutredningen,
som Älvsborgs läns landsting
tillsatte för ett par år sedan och som
lade fram en diger lunta, i vilken man
försökt penetrera problemen i Dalsland.

I den utredningen gjordes tillbakablickar
på utvecklingen under gångna decennier
— jag tror att vi rör oss med
nästan ett sekel. Vi försökte konstatera
tillståndet i dag och göra blickar framåt
i tiden för att se vad som kan vara
tänkbart att göra för detta landskaps
utveckling.

De flesta i denna kammare känner
nog till, att det finns mycket trävaruförädlande
industri i detta område. Det
är en naturlig följd av utvecklingen.
Järnbruken låg tätt under 1700-talet,
men järnbrukskrisen kom och sopade
bort de gamla förnämliga järnbruken.
Vid nästan varje vattenfall av någon
större betydelse har det legat en sådan
industri. Därefter kom industrier för
massa och papper, och ända in på 1940-talet fanns i drift där ett av landets
äldsta massabruk, som tyvärr senare lädes
ned. Inom en mycket liten cirkel
ligger fem—sex sådana industrier, och
om vi räknar med att delar av Värmland
och Bohuslän har sin naturliga råvarubas
i Dalsland, kanske det är ännu
flera. Vi har t. ex. den betydande förädlingsindustrien
i Munkedal, som står
inför stora utvecklingsplaner.

Arbetsförmedlingens avlöningsanslag
Landskapets skogsavverkning är för
närvarande en halv miljon kubikmeter
om året. I Dalslandsutredningen har vi
sagt mycket försiktigt, att man i varje
fall under en övergångstid skulle vilja
rekommendera en höjning av avverkningen
till 750 000 kubikmeter, alltså en
ökning med 40—50 procent. Vi har bedömt
detta vara realistiskt. Vi har även
föreslagit vissa åtgärder, som på landstingets
tillskyndan håller på att vidtagas.
Man gör inventeringar över skogsbeståndet,
beskrivningar, kartor o. d.,
allt i syfte att göra skogsbruket mera
rationellt och effektivt och utnyttja råvarutillgångarna
på ett bättre sätt.

Men här tillkommer en omständighet,
som man inte kommer förbi, när man
bedömer råvarubasen för massaindustrien.
Det är åldern på skogsbeståndet.

I motsats till vad fallet var för ett tjugutal
år sedan är vid avverkningar i dag
en mycket stor procent av utfallet sågtimmer
av mycket grova dimensioner.
Vi har sagt i vår utredning, att skogen
blivit överårig i vissa avseenden. De
grova dimensionerna blir för dyrbara
för massabruken, och då minskar råvarubasen
kraftigt. Jag skall inte ge
några siffror — det är farligt att röra
sig med exaktheter, men det gäller betydande
kvantiteter, hundratusentals
kubikmeter, som därmed rycks undan
massaindustriens råvarubas.

Inrikesministern talade om att skogsägarna
borde ha gjort en motprestation;
handen var utsträckt — ungefär
så tror jag orden föll.

Det är alldeles givet att vi i bygden
följt denna fråga med största intresse.
Oavsett politiska åskådningar förenades
vi i en innerlig önskan att tillföra landskapet
en industri som kunde bryta
det dödläge man kunde spåra på grund
av en driftnedläggelse i Bengtsfors och
som även orsakats av den bristande industriella
utveckling i övrigt, som varit
rådande i landskapet.

Jag vill redan nu säga, att vi alla är
ytterligt tacksamma för vad som skett
i och med lokaliseringen av Volvoindu -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Arbetsförmedlingens avlöningsanslag
stri till Bengitsfors. Det är en sådan industri
som vi behöver. Jag anser att den
har förutsättningar att utvecklas och
bestå i landskapet. Vi behöver som
komplettering en annan bransch än träförädling,
det är ingen tvekan om den
saken.

Men jag kan inte underlåta att komma
tillbaka till vad som skrevs i pressen
medan detta pågick. Man skrev, att
nu Ogger bollen hos riksbanken, nu ligger
bollen hos skogsägarna o. s. v. I
verkligheten var det inte så. Det fanns
ingen boll som skogsägarna kunde sända
vidare. Kraven på råvarubasen för
den planerade massaindustrien i Bengtsfors
ställdes för högt. Det kan inte bestridas,
att ett tillmötesgående av den
begärda garantien skulle ha fått ödesdigra
verkningar för den befintliga industrien.
Det hade inte varit någon idé
att svara ja på ett krav som sedan —
om det hade uppfyllts — skulle tagit
död på de bruksindustrier som nu är
blomstrande och som är vårt framtidshopp
fortfarande. Detta kunde inte
vara rimligt, och man kan fråga sig,
med samma motivering som anförs för
påståendet att skogsägarna inte gjort
vad de kunde: År det någon mening att
räcka fram hjälp när det på förhand
står klart att förutsättningarna inte går
att uppfylla? Det är i realiteten ingen
hjälp, den stannar på papperet, i radio
och press, men hjälper inte de orter
som berörs.

Jag vill slå fast detta, och jag anser
mig kunna göra detta på grundval av
den kännedom jag inte kunnat undgå
att få genom att nästan dagligen syssla
med problem av denna art på olika håll.

Jag är fullt medveten om att det kan
sägas, att detta mitt resonemang är felaktigt.
Ingen är ofelbar, men utifrån
mina synpunkter, som jag grundar på
noggranna överväganden efter att ha
följt utvecklingen under årtionden, vågar
jag påstå att de krav som ställdes var
orimliga och inte gick att uppfylla.

Om man i stället lagt fram förslag
om någon tillverkning, som innebar en

högt driven specialisering och som inte
krävt så stor råvarubas, kunde det ha
varit möjligt. Man kanske kunnat få
fram 100 000 eller 200 000 kubikmeter
till en sådan industri.

Vi har ju även närhet till Norge och
norska Saugbrugsforeningen i Halden,
som är en av Nordens för närvarande
kanske mest utbyggda pappersindustrier.
Den har ca halva sitt skogsinnehav
på den svenska sidan i Dalsland och
Värmland, där den av ålder, sedan 1800-talet, delvis haft sin råvarubas. Vi ser
även den industrien som en naturlig
enhet i fråga om råvarubasen; vi kan
helt enkelt inte bortse från detta. Och
så tillkommer att vissa av industrierna
i Värmland, och Vargön vid Vänersborg,
också kommer in i bilden. Väger
man allt detta tillsammans så måste man
säga sig, det vill jag än en gång slå fast,
herr statsråd: Det var icke skogsägarna
som stjälpte förslaget. Kraven kunde
helt enkelt inte uppfyllas.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Det är nu rätt länge
sedan jag begärde ordet för en kort
replik — herr talmannen kanske då
missuppfattade mig. Det lilla jag har att
säga har därför inte nu den omedelbara
friskhet, som en replik bör ha, ty det
har ju här skjutits emellan med en
ganska vidlyftig lokaliseringsdebatt.
Den har rört frågor som i och för sig
är intressanta och värda att diskutera.
Jag föreställer mig dock att vi får rika
tillfällen att göra det i fortsättningen
och i annat sammanhang.

Jag skall därför inte nu gå in på dessa
saker. Jag vill endast säga, att vad
gäller frågan om särskilda tjänster vid
vissa länsarbetsnämnder för att bevaka
lokaliseringsfrågorna vill jag biträda reservationen
i denna del. Jag anser nämligen
att det här är fråga om mycket
väsentliga uppgifter, som i huvudsak
sammanfaller med de intentioner som
lokaliseringsutredningen gett uttryck
för. Jag föreställer mig också att de

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Nr 19

uppgifter, som det här är fråga om,
kommer att betraktas som väsentliga
även i den proposition som skall avlämnas.
Det är enligt min mening angeläget
att så snart som möjligt kunna ta
itu med dessa uppgifter. Länsarbetsnämnderna
är för närvarande inte tillräckligt
utrustade för att handha dessa
uppgifter, som verkligen är svåra att
komma till rätta med.

I inrikesministerns mycket intressanta
anförande förekom en hel del allmänna
bedömningar, som väl de allra
flesta av oss kan omfatta utan invändningar.
Inrikesministern säger att arbetsmarknadsverket
är ett nytt verk.
Det har, fortsätter han, kanske inte i
alla avseenden ännu riktigt funnit sin
form, och det är möjligt att det på åtskilliga
punkter finns anledning att
överväga en del saker. Det är alldeles
riktigt. .lag vill bara tillägga, att åtskilliga
av de växande arbetsuppgifter som
kommer att läggas på arbetsmarknadsverket
är ännu yngre. Åtskilliga av dessa
växande arbetsuppgifter kräver dessutom
ständigt nya insatser. Dit räknar
jag då också arbetsvärden, som jag
tror i dagens läge är det avsnitt av arbetsmarknadsstyrelsens
och arbetsförmedlingarnas
verksamhet, där svårigheterna
är stora och uppgifterna alldeles
tydligt växande.

Inrikesministern anser att den flexibilitet,
som utmärker arbetsmarknadsstyrelsens
och länsarbetsnämndernas
organisation, bör möjliggöra en omflyttning
av arbetskraft för dessa arbetsuppgifter
i den mån så visar sig
erforderligt. Detta kan naturligtvis i
viss utsträckning vara möjligt, och det
är också önskvärt att sådana omflyttningar
göres. Möjligheterna härtill torde
dock vara begränsade. För dessa
uppgifter krävs nämligen specialutbildad
personal, som är särskilt inriktad
just på dessa uppgifter och har utbildning
och erfarenhet på detta område.
Inom länsarbetsnämnderna har man
därför helt säkert blott begränsade möjligheter
att förflytta personal till dessa

2f Första kammarens protokoll 196i. Nr 19

Arbetsförmedlingens avlöningsanslag

arbetsuppgifter. Det är därför angeläget
att besätta dessa poster med folk som
har speciella förutsättningar att kunna
sköta arbetet.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Inrikesministerns mycket
intressanta anförande om lokaliseringspolitiska
spörsmål har uppkallat
mig till några reflexioner.

Inrikesministern började ett avsnitt
av sitt anförande med att påpeka nödvändigheten
av att det föres en rörlighetsfrämjande
politik. Det är synpunkter
som man inte kan vända sig emot.
Så länge det finns en så stark spänning,
som vi har i vårt land mellan regioner
med stor brist på arbetskraft
och regioner med sysselsättningssvårigheter
är det också nödvändigt att det
allmänna medverkar till att flytta arbetskraft
för att därigenom hjälpa företagen
och samtidigt bereda de arbetslösa
människorna arbete. Detta har
ju också i hög grad skett när det gäller
göteborgsregionen och framför allt
det företag som här diskuterats, nämligen
Volvo. Volvos fabriker på Hisingen
i Göteborg har en skriande brist på
arbetskraft och har antar jag haft stor
nytta av den rörlighetsfrämjande politik
som arbetsmarknadsstyrelsen fört.

Å andra sidan är det då mycket glädjande
att konstatera, att ett samarbete
mellan detta företag och det allmänna
resulterat i lokalisering av filialer till
företaget till områden, som har överskott
på arbetskraft och behov av arbetstillfällen.
Enligt min mening är fallen
Bengtsfors och Arvika mycket goda
exempel på hur näringslivet och det
allmänna i samarbete kan medverka
till en riktig industrilokalisering.

Jag hälsar också med tillfredsställelse
inrikesministerns deklaration, att man
inte avser att använda tvångsåtgärder
när det gäller industrilokalisering. I den
proposition om lokaliseringsfrågor, som
enligt vad man kunde utläsa av statsrådets
anförande senare kommer att

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fin.

Arbetsförmedlingens avlöningsanslag

framläggas, kommer man i stället att
föreslå stimulansåtgärder för företagen.
Man kommer vidare att satsa på ett gott
samarbete mellan näringsliv och samhälle.

En annan deklaration, som jag också
finner vara mycket värdefull, var statsrådets
uttalande att man i den framtida
lokaliseringspolitiken inte kommer att
binda sig för A-orter när det gäller att
stimulera företagen till utläggning av
filialer, utan att man i mycket hög grad
även kommer att sikta på B- och C-orter.
Den Näslundska utredningen har ansett
B-regionerna vara lämpliga regioner
för de åtgärder, som skall sättas in i
lokaliseringspolitiskt syfte. Det är enligt
min mening riktigt, att man försöker
satsa på bärkraftiga och utvecklingsbara
tätorter, men jag anser att
man därvidlag inte bör låsa sig fast i
ett alltför dogmatiskt tänkande. Företagen
bör stimuleras att slå sig ner på
orter där de själva finner att de kan
driva en lönsam verksamhet.

Det är ju samhällsplaneringen, som
i hög grad påverkar företagens val av
lokaliseringsorter. Därför bör man enligt
min uppfattning inte heller i den
framtida samhällsplaneringen alltför
dogmatiskt binda sig fast vid centralortstänkandet.

Den organisation, som inrikesministern
här skisserat för planeringen på
länsplanet, innebär vad jag kan förstå
en viss garanti för att lokaliseringsplaneringen,
som naturligtvis måste följa
vissa huvudprinciper, ändå kommer att
flexibelt anpassa sig till de olika förutsättningar,
som länen har. Inrikesministern
annonserade att man i stället för
lokaliseringsråd som den Näslundska
.dredningen föreslår möjligen kommer
åt! tillsätta planeringsråd för länen,
som skall handha inte bara lokaliseringsfrågor
utan över huvud taget samhällelig
planering, innefattande frågor
om industrietablering och industriutbyggnad.
Statsrådet kommer såvitt jag
förstod honom rätt att framlägga förslag
om att dessa planeringsråd skall

bestå av representanter för länsstyrelser
och landsting. Jag hörde emellertid
inte statsrådet nämna något om att näringslivet
skall delta i detta planeringsarbete.
Jag förmodar att statsrådet
i de kommande planeringsorganen —
liksom den Näslundska utredningen föreslagit
beträffande lokaliseringsorganen
— också kommer att föreslå representanter
för näringslivet, såväl från arbetstagar-
som arbetsgivarsidan.

Vad den reservation, som här föreligger,
beträffar vill jag, herr talman,
även yrka bifall till densamma. Jag hade
emellertid hellre sett att de lokaliseringsexperter
det här gäller hade knutits
endera till länsstyrelserna eller till
företagarföreningarna. Det är ju företagarföreningarna,
som åtminstone för
närvarande på länsplanet bedriver lokaliseringspolitisk
verksamhet. Föreningarna
behöver framför allt i norrlandslänen
och i Värmland och Dalarna
en personell förstärkning. Jag kommer
dock att rösta för reservationen
med den förhoppningen, att de experter
det här gäller senare överflyttas till
det länsorgan, som skall ha lokaliseringsfrågorna
om hand.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
yttrade, att med anledning av vad under
överläggningen yrkats propositioner
komme att framställas särskilt beträffande
varje moment av utskottets i
förevarande punkt gjorda hemställan.

I fråga om mom. I, fortsatte herr
andre vice talmannen, hade yrkats l:o)
att utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o), av herr Jacobsson, Per, att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; samt 3ro), av herr Kurser,
att kammaren skulle godkänna det
förslag, som innehölles i reservationen
b av fröken Andersson m. fl.

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Nr 19

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav herr andre vice
talmannen upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga
detsamma till kontraproposition i den
förestående omröstningen; och förklarade
herr andre vice talmannen sig anse
de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras åsikt,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Per Jacobssons yrkande.

Herr Kaijser äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 11 punkten 25 mom. I antager
godkännande av det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservationen
b av fröken Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Då herr andre vice talmannen fann
tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, verkställdes härefter
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Arbetsförmedlingens avlöningsanslag

Ja —27;

Nej — 27.

Därjämte hade 80 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Enär alltså de avgivna rösterna befunnits
lika delade, nedlade herr andre
vice talmannen i kammarens därtill avsedda
rösturna en ja-sedel och en nejsedel,
båda lika till storlek och utseende,
tryckta och omärkta samt var för
sig slutna och hoprullade, varefter på
anmodan av herr andre vice talmannen
fröken Andersson ur rösturnan upptog
den ena av röstsedlarna, och befanns
denna vara nej-sedeln.

Kammaren hade således fattat beslut
i enlighet med nej-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
25 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

^Tej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —108;

Nej — 24.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Arbetsförmedlingens omkostnadsanslag
Sedermera gjorde herr andre vice talmannen
i enlighet med de avseende
mom. II förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av fröken Andersson m. fl. vid punkten
avgivna, med c betecknade reservationen;
och förklarade herr andre vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
25 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med c betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 58.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. III hemställt.

Punkten 26

Arbetsförmedlingens omkostnadsanslag

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
1:183, av herr Yngve Nilsson m. fl.,
och 11:230, av herr Nordgren in. fl., såvitt
nu vore i fråga, till Arbetsförmedlingen:
Omkostnader för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
14 320 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:183
och 11:230 hade, såvitt nu vore i fråga,
anhållits, att riksdagen måtte till
Arbetsförmedlingen: Omkostnader för
budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 13 070 000 kronor.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Virgin, Staxäng
och Turesson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:183 och 11:230, såvitt nu vore i
fråga, till Arbetsförmedlingen: Omkostnader
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 13 070 000
kronor.

Herr KAIJSER (h) :

Herr talman! Genom det beslut som
kammaren nyss fattat, då vår reservation
under föregående punkt avslogs,
har grunden fallit bort för den reservation,
som är antecknad vid denna punkt
med fröken Andersson som första namn.

Jag har därför endast att yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Nr 19

Anslag till allmänna beredskapsarbeten m. m.

Punkten 27

Anslag till allmänna beredskapsarbeten
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Allmänna beredskapsarbeten
ni. in. för budgetåret 1964/65 anvisa ett
reservationsanslag av 315 000 000 kronor,
varav förslagsvis 150 000 000 kronor
att avräknas mot automobilskattemedlen.
För innevarande budgetår hade
under anslaget Vissa sysselsättningspolitiska
åtgärder anvisats ett reservationsanslag
av 300 000 000 kronor, varav
förslagsvis 170 000 000 kronor att
avräknas mot automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Holmberg och Per Petersson
(1:170) samt den andra inom andra
kammaren av herr Nordgren m. fl.
(II: 224),

dels en inom första kammaren av
herrar Tage Johansson och Göran
Karlsson väckt motion (1:173),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Näsström m. fl. (I: 184) och den
andra inom andra kammaren av herr
Lassinantti m. fl. (II: 222),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Per Petersson och Isacson (I:
186) samt den andra inom andra kammaren
av fru Boman (II: 212),

dels en inom första kammaren av
herr Svanström väckt motion (I: 189),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundström m. fl. (1:283) och
den andra inom andra kammaren av
herr Oklin m. fl. (II: 355),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Lager och Adolfsson (I: 366)

samt den andra inom andra kammaren
av herr Nilsson i Gävle m. fl. (II:
435),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Sveningsson och Virgin (1:418)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Bohman m. fl. (II: 506),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (1:508) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (II: 626),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Nils-Eric Gustafsson och Sandin
(I: 513) samt den andra inom andra
kammaren av herr Larsson i Hedenäset
m. fl. (II: 028),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fru Olsson och herr Svanström (I: 524)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Dahlgren och Wahrendorff
(II: 617),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Harald Pettersson m. fl. (1:525)
och den andra inom andra kammaren
av herr Andersson i Knäred m. fl. (II:
614),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Svanström m. fl. (I: 529) och
den andra inom andra kammaren av
herr Wahrendorff m. fl. (II: 639).

I motionerna I: 170 och II: 224 hade
hemställts, att riksdagen måtte anhålla
hos Kungl. Maj rt, att Kungl. Maj:t
måtte utfärda sådana föreskrifter för
att industribyggnader måtte kunna
uppföras i lokaliseringssyfte som statskommunala
beredskapsarbeten, att byggnaderna
kunde uppföras även av annan
än kommun, förutsatt att vederbörande
hade för avsikt att själv bedriva
verksamhet i byggnaderna.

I motionerna 1:184 och 11:222 hade
anhållits, att riksdagen måtte uppräk -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

m. m.

Anslag till allmänna beredskapsarbeten

na anslaget för industribyggnader under
rubriken Allmänna beredskapsarbeten
med 10 miljoner kronor till 50 miljoner
kronor, allt inom ramen för det
föreslagna reservationsanslaget på 315
miljoner kronor.

I motionen I: 189 hade yrkats, att
riksdagen skulle besluta att vid arbetsmarknadsstyrelsens
fortsatta verksamhet
med beredskapsarbeten i form
av uppförande av industrilokaler, sådan
verksamhet också skulle ske i Kalmar
län.

I motionerna 1:283 och 11:355 hade
föreslagits, såvitt här vore i fråga, att
riksdagen skalle

a) besluta bifalla arbetsmarknadsstyrelsens
förslag om förbättrade näringshjälpsbidrag
för handikappade
och i anledning därav till Vissa sysselsättningsfrämjande
åtgärder för handikappade
m. fl. för budgetåret 1964/65
under elfte huvudtiteln anvisa ett i
förhållande till Kungl. Maj:ts förslag
med 500 000 kronor förhöjt reservationsanslag
av 77 500 000 kronor, därav
förslagsvis 30 000 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen,

b) besluta — inom ramen för nuvarande
anslag till Omskolning m. m. _

genomföra arbetsmarknadsstyrelsens
förslag angående arbetsprövningsverksamhet
vid arbetsträningsverkstäderna,
varigenom arbetsprövningsverksamheten
under nästa budgetår kunde tredubblas.

I motionerna 1:366 och 11:435 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att inlösen av egnahem måtte gälla
bostadsrättslägenheter samt att inlösenförfarandet
icke begränsades till de
fyra nordligaste länen utan skulle avse
hela landet.

I motionerna 1:508 och 11:626 hade
anhållits, att riksdagen måtte medgiva,
att för respenning, familjebidrag
och starthjälp finge disponeras ett belopp
av 14 miljoner kronor i stället för

av Kungl. Maj:t förordade 18 miljoner
kronor samt för beredskapsarbeten avseende
industrilokaler i lokaliseringspolitiskt
syfte ett belopp av 60 miljoner
kronor i stället för av Kungl. Maj:t
förordade 40 miljoner kronor samt
att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte
anhålla om sådan utformning av föreskrifterna
rörande beredskapsarbeten
avseende industrilokaler i lokaliseringsPolitiskt
syfte, att bidraget kunde utgå
även för företag, som etablerade sig
i mindre ort, i enlighet med vad som
anförts i motionerna.

I motionerna 1:513 och 11:628 hade
yrkats, att riksdagen skulle, med hänsyn
till angelägenheten av att främja
näringslivets utveckling i Norrland, uttala,
att beredskapsarbeten för sysselsättning
åt friställd norrländsk arbetskraft
så långt möjligt borde anordnas i
respektive län.

I motionerna 1:525 och 11:614 hade
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle hemställa om övervägande
av åtgärder för ökad invandring
till vårt land av lämplig arbetskraft,
i första hand för de yrkesområden
där bristen nu vore påtaglig eller
kunde förväntas bliva det inom överskådlig
framtid.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna 1:513 och 11:628
icke matte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. att motionerna 1:186 och 11:212
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna I: 170 och II: 224
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna
1:508 och 11:626, 1:184 och
11:222 samt 1:189 —■ de två förstnämnda
motionerna såvitt nu vore i
fråga — godkänna vad utskottet i punk -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1904 fm.

Anslag till allmänna beredskapsarbeten m. m.

ten anfört rörande uppförande av industribyggnader
i lokaliseringspolitiskt
syfte såsom statskommunala beredskapsarbeten; V.

att motionerna 1:508 och 11:026,
i vad de avsåge resebidrag, starthjälp,
familjebidrag och utrustningsbidrag,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VI. att motionerna 1:525 och 11:614
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VII. att motionerna I: 524 och II: 617
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VIII. att motionerna I: 366 och II: 435
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IX. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:418 och 11:506
till Allmänna beredskapsarbeten m. in.
för budgetåret 1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 315 000 000 kronor,
därav förslagsvis 150 000 000 kronor att
avräknas mot automobilskattemedlen.

I sitt yttrande hade utskottet anfört
bland annat följande:

»Utskottet anser att en utbyggnad
av arbetsprövningen är angelägen.
Landstingen har visat ett starkt intresse
för en sådan utbyggnad. Huruvida
verkstäderna skulle vara anknutna
till sjukhusvården eller till träningsverkstäderna
torde få avgöras från
fall till fall. En viss arbetsprövning bör
dock enligt utskottets mening stå till
träningsverkstädernas förfogande. Utskottet
anser, att Kungl. Maj:t skyndsamt
bör utarbeta bestämmelser angående
bidrag till arbetsprövningen och
förelägga riksdagen förslag härom. De
i motionerna framställda yrkandena
bör icke föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida.»

Reservationer hade avgivits
a) av fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Virgin, Per Ja -

cobsson, Harry Carlsson, Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson och Staxäng,
fröken Elmén samt herrar Larsson i
Hedenäset, Gustafsson i Skellefteå, Andersson
i Knäred, Helén och Turesson,
vilka ansett, att det nyss återgivna
stycket av utskottets yttrande bort erhålla
följande lydelse:

»För att minska de långa väntetiderna
vid arbetsprövning inom arbetsvärden
och underlätta rehabiliteringen
bör såsom arbetsmarknadsstyrelsen föreslagit
arbetsprövning ordnas vid i
varje fall vissa träningsverkstäder. Enligt
arbetsmarknadsstyrelsens förslag,
vilket upptagits i förevarande motioner,
skulle en tredubbling av arbetsprövningsverksamheten
från 200 till
600 patienter per år kunna genomföras.
Det förutsätter att statsbidrag utgår
för de särskilda kostnader som

arbetsprövningsverksamheten medför.

Kostnaderna härför — kursavgifter vid
prövningsavdelningarna samt utbildningsbidrag
— beräknar arbetsmarknadsstyrelsen
till 1,1 milj. kr.

Utskottet tillstyrker motionärernas
yrkande att arbetsprövning bör komma
till stånd vid träningsverkstäderna
i den omfattning som arbetsmarknadsstyrelsen
föreslagit. Såsom angivits i
motionerna I: 283 och II: 355 bör kostnaderna
bestridas ur anslaget till Omskolning
m. m.

Yrkande i anslutning till vad utskottet
här anfört framställes under punkten
30 angående anslaget till Omskolning
m. m.

I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag
bör vidare kostnaderna för utbildningsbidrag
till klienter som genomgår arbetsprövning
vid statens arbetsklinik
från och med nästa budgetår bestridas
från omskolningsanslaget. Klientersättningar
till prövningsklinikerna bör
också helt bekostas av statsmedel.»;

b) av fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Virgin, Per Jacobsson,
Harry Carlsson, Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson och Staxäng,

48 Nr 19 Onsdagen den

Anslag till allmänna beredskapsarbeten

fröken Elmén samt herrar Larsson i
Hedenäset, Gustafsson i Skellefteå, Andersson
i Knäred, Helén och Turesson,
vilka ansett att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
I: 513 och II: 628 i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört rörande inriktningen av beredskapsarbetena; c)

av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Staxäng och Turesson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under III hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I. 170 och 11:224 godkänna vad reservanterna
anfört angående möjlighet för
annan än kommun att uppföra industribyggnad
i lokaliseringspolitiskt syfte; d)

av fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Virgin, Per Jacobsson,
Harry Carlsson, Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson och Staxäng,
fröken Elmén samt herrar Larsson i
Hedenäset, Gustafsson i Skellefteå, Andersson
i Knäred, Helén och Turesson,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den avfattning, denna
reservation visade, samt att utskottet
bort under IV hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna I: 184
och 11:222 samt 1:189 ävensom med
bifall till motionerna I: 508 och II: 626

de två sistnämnda motionerna såvitt
nu vore i fråga —- godkänna vad
reservanterna anfört rörande uppförande
av industribyggnader i lokaliseringspolitiskt
syfte såsom statskommunala
beredskapsarbeten;

e) av fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Virgin, Per Jacobsson,
Harry Carlsson, Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson och Staxäng,
fröken Elmén samt herrar Larsson i

22 april 1964 fm.
m. m.

Hedenäset, Gustafsson i Skellefteå, Andersson
i Knäred, Helén och Turesson,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort
under V hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna I: 508 och
11:626, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört rörande
resebidrag, starthjälp, familjebidrag
och utrustningsbidrag;

f) av fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Virgin, Per Jacobsson,
Harry Carlsson, Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson och Staxäng,
fröken Elmén samt herrar Larsson i
Hedenäset, Gustafsson i Skellefteå, Andersson
i Knäred, Helén och Turesson,
vilka ansett att utskottets yttrande bort
i viss angiven del erhålla” den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under VI hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna 1:525
och 11:614 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört
rörande åtgärder för underlättande
för utländsk arbetskraft att flytta
till vårt land.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC ( ep):
Herr talman! Under denna punkt, som
behandlar anslagen till allmänna beredskapsarbeten
m. m., föreligger ett flertal
reservationer.

I reservation b yrkas att riksdagen må
i anledning av motionerna 1:513 och
II: 628 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad som anförts rörande inriktningen
av beredskapsarbetena. Motions-
och reservationsyrkandet innebär
förslag om att beredskapsarbeten för
sysselsättning åt friställd norrländsk
arbetskraft så långt möjligt må anordnas
i respektive län.

Nödvändigheten av lokaliseringspolitiska
insatser från samhällets sida har
blivit alltmera erkänd. Det bör då vara
oriktigt att ytterligare stimulera alltför
stor koncentration av företag och sysselsättningserbjudanden
till vissa tät -

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Nr 19

Anslag till allmänna beredskapsarbeten m. m.

ortsområden i vårt land. Sådana arbetsobjekt,
som är ägnade att förstärka
försörjningsunderlaget i bygder med
otillräcklig sysselsättning, bör framför
allt komma i fråga som beredskapsarbeten.
Då transportproblemen har en
central betydelse och det i Norrland ännu
finns ett stort antal vägar att bygga,
finns det ingen anledning att hänvisa
arbetslösa från Norrland till beredskapsarbeten
i andra delar av landet.

Reservationens skrivning påpekar att
sådana lokaliseringspolitiska åtgärder
inom kort kan bli aktuella som medverkar
till en mera långsiktig lösning
för en betydande del av den berörda
arbetskraften och att detta jämväl är ett
skäl för den förläggning av beredskapsarbetena
till det egna länet som föreslagits.

Utskottet upprepar i år sin skrivning
om avslag på motionerna med ett allmänt
uttalande, som i formen är tämligen
tunt men som av allt att döma
ändock ger arbetsmarknadsverket full
möjlighet till fortsatt folkförflyttning.

Reservationen d behandlar ett förslag
som framförts i en partimotion
från centern, vilket innebär att man
inom det förevarande ramanslaget skall
avdela 60 miljoner kronor för bidrag
till uppförande av industribyggnader i
lokaliseringspolitiskt syfte såsom statskommunala
beredskapsarbeten.

Kungl. Maj:t har i statsverkspropositionen
föreslagit 40 miljoner kronor
till nämnda ändamål och samtidigt förutsatt
att användningen av detta anslag
endast borde få ske inom den norra
delen av landet, där investeringsfonderna
enligt beslut får användas i lokaliseringspolitiskt
syfte. Utskottsmajoriteten
har följt ett motionsyrkande om 50 miljoner
men samtidigt uttalat att pengarna
i vissa fall bör få användas även i andra
delar av landet.

Jag vill i detta sammanhang gärna uttala
min tillfredsställelse med arbetsmarknadsverkets
och inrikesministerns
initiativ när det gäller detta lokalise -

ringsstöd. Om man är optimistisk — och
det vill jag gärna vara — kan man måhända
hysa vissa förhoppningar om
att arbetsmarknadspolitiken i detta land
så småningom kommer att innehålla allvarligt
syftande åtgärder för att ge de
s. k. avfolkningsbygderna en chans och
att man inte framför allt skall flytta
bort människorna. Den försöksverksamhet
det här gäller har redan gett många
norrlandskommuner en större framtidstro,
det vill jag betyga, och jag hoppas
verkligen att det inte kommer att stanna
vid en försöksverksamhet.

I fråga om anslaget för det kommande
budgetåret finns olika bud, såsom
jag antytt. Vårt förslag om de 60 miljonerna
grundar sig på arbetsmarknadsstyrelsens
uppgift att 40 miljoner är ett
otillräckligt belopp redan för det i propositionen
avsedda geografiska området,
och då dessutom utskott och reservanter
är eniga om att området bör vidgas,
ökar naturligtvis medelsbehovet ytterligare.

Reträffande principerna för användningen
av lokaliseringsstödet hemställer
departementschefen att närmare föreskrifter
måtte få utfärdas av Kungl.
Maj:t. Vi reservanter har i anledning
härav föreslagit ett uttalande från riksdagens
sida. Rakgrunden är att det i
den aktuella debatten har gjorts mer
eller mindre auktoritativa uttalanden av
innebörd att staten skulle medverka till
en företagslokalisering endast under
förutsättning att den skedde till s. k.
A-centra. Enligt reservanternas mening
kan det inte få komma i fråga att staten
genom att vägra statsbidrag försvårar
lokalisering till mindre orter. När
företagsekonomiska förutsättningar är
för handen, finner reservanterna det
självklart att staten medverkar även om
företaget etablerar sig i en mindre ort.
Reservanterna förordar således att de
närmare föreskrifter som Kungl. Maj:t
kommer att utfärda skall innehålla bestämmelser
i enlighet med vad jag här
anfört. Jag vill tillägga att detta inte

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Anslag till allmänna beredskapsarbeten m.

innebär någon sådan hållning från vår
sida som att en regional planering är
onödig.

I reservation e göres ett följdyrkande
i anledning av reservationsyrkandet
på 60 miljoner till industribyggnader.
Reservationen gäller det beräknade behovet
av resebidrag, starthjälp, familjebidrag
och utrustningsbidrag. Departementschefen
och utskottet har ansett
att det till detta behövs 18 miljoner, medan
vi just mot bakgrunden av de lokaliseringspolitiska
insatserna menar att
oförändrat 14 miljoner bör vara till
fyllest.

Reservation f tar upp ett motionsyrkande
från centerpartihåll om vidgade
möjligheter för utländsk arbetskraft
att komma till vårt land. I årets statsverksproposition
föreslås som bekant
att viss invandring skall ske från Malta;
det gäller hembiträden. Förfarandet
i sådana här fall är av allt att döma
stelt och i viss mån krångligt. Vi reservanter
menar att det föreligger skäl för
en översyn av formerna för handläggning
av sådana ärenden i syfte att skapa
en ordning som möjliggör ett snabbt
förfarande. Reservationen rekommenderar
därför en skrivelse till Kungl.
Maj:t i anledning av de väckta motionerna.

Vad som anförts i reservation a
rörande arbetsprövningen utgör även
motivering för reservation b vid punkt
30. Den frågan kommer att behandlas
av herr Per Jacobsson, och jag nöjer
mig därför med att på den punkten endast
ställa ett bifallsyrkande.

Med det anförda ber jag alltså, herr
talman, att få yrka bifall till reservationerna
a, b, d, e och f under punkten
27 i det föreliggande utlåtandet.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Herr Gustafsson har
nyss behandlat övriga reservationer under
denna punkt. Jag skall inte tala om
dessa, utan bara ansluta mig till det
yrkande han ställde.

Jag önskar i detta sammanhang säga
ett par ord om reservation a. Det gäller
här frågan om arbetsprövningen vid
arbetsträningsverkstäderna. Det yrkande
som vi har gäller egentligen endast
en ändring av utskottets motivering
på denna punkt. Vi föreslår att arbetsprövning
bör komma till stånd i
träningsverkstäderna på det sätt och i
den omfattning, som arbetsmarknadsstyrelsen
har föreslagit. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens
bedömning skall
det genom en sådan anordning bli möjligt
att väsentligt utöka arbetsträningsverksamheten,
vilken för närvarande —
det får man lov att medge —- har en
ganska begränsad omfattning.

Antalet patienter som kunnat undergå
arbetsprövning uppgår för närvarande
till omkring 200 per år. Genom den
utvidgning som arbetsmarknadsstyrelsen
föreslår räknar man med att man
skulle kunna tredubbla denna verksamhet
och alltså komma upp till ett antal
av 600 patienter per år. Arbetsmarknadsstyrelsen
bedömer att denna utvidgade
verksamhet skall kosta omkring
1,1 miljon. Vi som anslutit oss till reservationen
har för vår del ansett, att
dessa kostnader bör kunna bestridas
med anslagen till omskolning, d. v. s.
att det här inte blir nödvändigt med
något ytterligare anslag.

Det gäller här alltså endast en ändring
av utskottets motivering. Det yrkande
som föranleds av denna ändrade
motivering i utskottsutlåtandet kommer
under punkt 30, till vilken punkt jag
ber att få återkomma.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! I flertalet av reservationerna
vid denna punkt är alla de
borgerliga partierna företrädda. Högern
har därjämte också en egen reservation,
reservationen c. Vi menar att de industribyggnader,
som departementschefen
föreslår skall få byggas av kommunerna
—- vilket vi delvis diskuterat under den
föregående punkten — och som skall få

Onsdagen den 22 april 1904 fm.

Nr 19

Anslag till allmänna beredskapsarbeten m. m.

uthyras eller överlåtas till vederbörande
företag mot vederlag, som motsvarar
kommunernas kostnader, även skall
kunna få uppföras med samma statsbidrag
av företagarna själva, under förutsättning
att företagarna själva skall
använda dem för sin verksamhet.

Vi har anfört vissa skäl härför. Kommunerna
kan ha svårt att få kredit för
sin insats. Det kan vara så, att en kommun
inte är intresserad av att ta den
risk som det här gäller, och det kan
också hända att företaget självt bättre
kan bedöma den företagsekonomiska
bakgrunden.

Vi vill understryka, att hela denna
verksamhet är en försöksverksamhet.
Den har sin särskilda betydelse nu
när rationaliseringsverksamheten inom
skogsbruket har frigjort ett så betydande
mått av arbetskraft och särskilda åtgärder
måste företas på grund därav.

Jag vill emellertid påpeka några saker
i detta sammanhang. Jag nämnde
redan i mitt inlägg i den föregående
frågan, hur försiktig man måste vara
när det gäller att vidta aktiva lokaliseringsåtgärder,
så att man inte åstadkommer
skador för redan förefintliga
företag. Där gällde det frågan om huruvida
råvarubasen skulle tillgodose
även ett nytt företag. Konkurrensförhållandena
kan också vara sådana, att
ett nytt företag kan medföra svårigheter
för ett annat därför att det kan bli
överproduktion o. s. v. Det gäller alltså
att man har en fullständig och omfattande
företagsekonomisk undersökning
klar innan detta görs, och den måste
så att säga läggas över hela fältet.

Jag vill också framhålla, att subventioner
i princip inte är någon ny sak.
Hittills har det förekommit subventioner
från kommunerna i form av låga
tomtpriser o. s. v. Dessa nu aktuella
statliga bidrag förutsätter, att subventioner
samtidigt inte lämnas från kommunerna.
Delvis är det alltså fråga om
en ny metod att genomföra en sak som
redan tidigare funnits. Det inför en statlig
form för ingripande i stället för att

som tidigare kommunerna fått göra detta
på egen hand.

Jag ber med detta att få yrka bifall
till reservationen c vid denna punkt,
och jag instämmer i yrkandet om bifall
till de övriga reservationerna.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
för att rätt och slätt yrka bifall
till motionerna 1:366 och 11:435 under
moment VIII vid denna punkt. Yrkandet
innebär att den föreslagna inlösningen
av egnahem inte skall begränsas
till de fyra nordligaste länen
och därtill att inlösningsförfarandet
skall utsträckas till att gälla också bostadsrättslägenheter.
Jag ber då att få
hänvisa till de motiv för detta yrkande
som anförts i motionerna .

Emellertid vill jag därutöver fälla
några ord om ett problem som behandlats
under bl. a. denna punkt i utskottsutlåtandet
och i reservationerna, nämligen
frågan om metoderna för medicinsk
och social rehabilitering, vari bland annat
arbetsprövningen ingår. Om denna
fråga har ju en viss diskussion uppstått,
och delade meningar har i någon
mån framträtt.

För egen del har jag försökt så gott
jag har kunnat att mycket noga pröva
de olika argument och förslag som föreligger
dels från utskottet och dels
från reservanterna i denna fråga, och
jag har ansett att jag ändå till slut borde
ansluta mig till det förslag som utskottet
har framlagt. Jag vill emellertid
ha tillagt att jag känner mycket väl till
denna frågas stora sociala betydelse,
och jag vill gärna här understryka dess
vikt och angelägenheten av att snabba
och djupgående åtgärder så snart som
möjligt vidtages för att effektivisera rehabiliteringen.
Jag bär själv medverkat
i en långvarigt arbetande beredning
som är sysselsatt med dessa frågor, och
ju mera jag arbetat inom denna beredning,
desto mera har jag blivit övertygad
om problemets storlek och behovet

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Anslag till allmänna beredskapsarbeten
av ökade centrala och kommunala åtgärder.

Därför vill jag gärna framhålla att
ingen politisk gruppering har anledning
att i denna fråga framställa sig som
mera positiv och mera ömhjärtad än
vad andra politiska grupperingar är.
Jag har bibringats övertygelsen att intresset
för saken är allmänt.

Sedan är det emellertid fråga om de
metoder som skall tillämpas. Därvidlag
vill jag bringa i erinran, att under behandlingen
av dessa frågor har någonting
uppstått som i vart fall för mig
har företett drag av en kompetenstvist
mellan medicinska institutioner och de
institutioner som har att sysselsätta sig
med det som vi kallar för arbetsvärden.
För egen del vill jag hoppas att frågan
om i vilken utsträckning arbetsvärden
skall vara mer eller mindre anknuten
till de medicinska institutionerna snarast
möjligt skall lösas, så att vi snabbt
kan komma fram till genomgripande
centrala och kommunala åtgärder för
att lösa denna stora fråga.

Så länge man emellertid inte är riktigt
klar beträffande frågan i hur hög
grad arbetsvärden bör vara anknuten
till de medicinska institutionerna, måste
jag för min del ändå anse att det inte
kan vara riktigt rationellt att i arbetsmarknadsstyrelsens
regi inom träningsverkstäderna
försöka bygga upp en organisation
för den avancerade arbetsprövning
som det är frågan om. Möjligen
kan vi på ett senare stadium komma
fram till att en annan organisation
bör skapas, och detta är motivet till att
jag för min del vill ansluta mig till utskottets
utlåtande, dock med ett uttalande
av en varm förhoppning att dessa
frågor snarast möjligt löses och att vi
kan få samordnade åtgärder till stånd
för arbetsvärden och för rehabiliteringen,
såväl den sociala som den medicinska.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag skulle vilja göra
några reflektioner med anledning av de

. m.

förslag — de olika bud, kanske jag
skulle säga — som lagts fram beträffande
subventionering av industrilokaler
i lokaliseringspolitiskt syfte.

Debatten har väl varit något märklig,
då statsrådet Johansson tydligen inte
hade tid att stanna kvar till dess vi
skulle diskutera den här frågan utan
tog upp debatten redan på en tidigare
punkt. Samtidigt sade han emellertid
att vi inte har anledning att ta upp en
lokaliseringspolitisk diskussion nu, eftersom
vi har att avvakta en proposition
till hösten. På den punkten delar
jag statsrådets uppfattning och tycker
kanske att den debatt som har förts
här tidigare inte lett till någonting.

Här är det ganska egendomliga bud
som har lagts fram. Regeringen föreslår
att försöksverksamheten skall fortsätta
med ytterligare 40 miljoner under det
kommande budgetåret utöver de 40 miljoner
som är anslagna i innevarande års
stat. Utskottsmajoriteten förordar 50
miljoner, och i eu reservation begärs
60 miljoner — fortfarande till en försöksverksamhet.

Jag vet inte om de som har lagt fram
dessa förslag har tänkt igenom vilka
konsekvenser det medför. Arbetsmarknadsstyrelsen,
som handlägger dessa
frågor, har funnit en viss mall som den
följer, nämligen att lämna statsbidrag
med ungefär 30 procent av de totala
byggnadskostnaderna. I genomsnitt,
sägs det, uppgår statsbidraget till ungefär
en halv miljon per företag.

Om vi då tittar på vad detta innebär
byggnadskostnadsmässigt, kommer vi
upp i byggnadskostnader för dessa två
budgetår på ungefär 300 miljoner kronor.
Det är så mycket pengar som behöver
investeras för att ta i anspråk det
som utskottet förordat plus vad utskottet
tidigare förordat om sammanlagt 90
miljoner kronor i statsbidrag. Produktionsvärdet
per byggnadsarbetare torde
kunna uppskattas till ungefär 150 000
kronor. Det är kanske något högt räknat,
men det innebär att det krävt ungefär
2 000 byggnadsarbetare för att

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Nr 19

Anslag till allmänna beredskapsarbeten in. in.

bygga dessa industribyggnader. Om vi
utgår ifrån att byggnadskostnaden ligger
på ungefär 800 kronor per kvadratmeter
— den siffran är kanske också något
i överkant men med hänsyn till att
det är relativt små byggen och att det
ingår någon kontorsdel i dom torde
den siffran stämma relativt väl — innebär
det alt det skall byggas 375 000
kvadratmeter industrilokaler. Med ett
utrymmesbehov av ungefär 50 kvadratmeter
per anställd skulle det innebära,
att man kunde sysselsätta ungefär 7 500
personer i de lokaler som kunde byggas
med dessa statsbidrag. Det innebär
elt befolkningsomfång på drygt 30 000
personer. Om vi då vet att nettoutflvttningen
från de fem nordliga länen
mellan åren 1951 och 1960 — tio år -—
var 32 000 personer, så skulle man alltså
med denna försöksverksamhet på
två år motverka tio års nettoutflyttning
från de fem länen.

Jag har velat nämna dessa siffror
för att stämma till litet fundersamhet
beträffande den takt man skall gå fram
i när man skall pröva vilka vägar som
kan vara lämpligast. Jag är fullt medveten
om att Norrland inte har det lätt.
Den jakt på människor som man bedriver
från arbetsförmedlingen — det
är nästan en dörrknackningsmetod —
för att locka folk ner till södra och
mellersta Sverige kan man sätta många
frågetecken för. Den statistik som vi
får ta del av är heller inte så fullständig
att vi kan bedöma vad man egentligen
håller på med. I hur stor omfattning
vänder människorna tillbaka, och
i vilken takt kan vi förflytta norrlänningar
ner till dessa trakter?

Men lika stort frågetecken som man
kan sätta för den snabba förflyttningen
neråt, lika stort frågetecken tycker jag
att man kan sätta inför tanken att med
relativt stora subventioner få bärkraftiga
företag att etablera sig på helt nya
orter. Jag har förmodat att såväl utskottsmajoriteten
som reservanterna
har den bestämda uppfattningen att
dessa pengar inte ens räcker till utan

att de kommer att förbrukas mycket
snabbt. Då uppstår minst de konsekvenser
som jag här talat om. Jag är mycket
angelägen att betona att jag icke
är motståndare till en aktiv lokaliseringspolitik,
men den berör så väsentliga
värden och så utomordentligt svåra
frågor att man får vara försiktig när
man går fram. Dels rör det stora pengar,
och dels rör det människor. Där får
vi tänka oss för flera gånger.

Det har i varje fall i denna diskussion
icke höjts någon varnande röst
inför en önskan att i ännu högre grad
driva företagen till en lokalisering som
skulle passa ur andra syften än de produktiva.
Jag har därför, herr talman,
haft anledning att framföra dessa betänkligheter.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Någon lokaliseringsdebatt
är väl inte nödvändig nu. En
sådan har vi ju nyligen haft under en
annan punkt. Vi kan kanske därför
återgå till den ordning med vilken vi
började behandlingen av elfte huvudtiteln,
nämligen att röra oss kring de
reservationer och avvikande meningar
som föreligger. Det är på några
punkter som skiljaktigheterna framträder.

Det gäller först det som den siste
talaren här snuddade vid — anslaget
till industribyggnader på orter med
svårartad arbetslöshet. Detta var ju
det stora debattämnet förra hösten, då
man stormade fram mot regeringen för
att arbetsmarknadsstyrelsen hade beviljat
anslag till vissa industribyggnader.
Nu har detta tillägagångssätt blivit
mycket populärt. Det föreligger en rad
motioner, i vilka man begärt höjning
av det belopp som inrikesministern föreslagit,
nämligen att det skulle avsättas
40 miljoner kronor till statsbidrag
till uppförande av industribyggnader
och att detta skall ske som statskommunala
reservarbeten. I ett motionspar
begärde man en höjning till 50 mil -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Anslag till allmänna beredskapsarbeten
joner kronor, och i andra motioner
önskade man att summan skulle fastställas
till 60 miljoner kronor. Efter ingående
diskussioner i tredje avdelningen
stannade majoriteten för att man skall
höja anslaget från 40 till 50 miljoner
kronor och alltså avvisa det högre budet.
Såvitt jag förstått det ansåg herr
Wallmark att vi har varit ganska lättsinniga
som höjt anslaget till 50 miljoner,
och då var det väl ännu värre
att vilja höja det till 60, som utskottets
högermän bl. a. varit med om.

Detta är ju en försöksverksamhet. Det
har hittills varit så att den närmast
gällt norrlandslänen. Utskottet har i sin
skrivning framhållit att det skall finnas
möjligheter att få statsbidrag för
att uppföra industribyggnader överallt
där en besvärande arbetslöshet uppträder.
Möjligheten skall alltså inte vara
geografiskt bunden bara till de nordligaste
länen.

I fråga om dessa byggnader har ju
högern avgivit en reservation. Man vill
att det inte skall vara nödvändigt att
kommunerna erhåller dessa statsbidrag,
utan vederbörande företagare, som skall
ha industribyggnaden, skall kunna få bidragen.
Vi har avvisat detta. Vi har ansett
att kommunerna under alla förhållanden
måste på ett eller annat sätt vara
inkopplade, och då är det rimligt att
statbidraget går till kommunerna och att
dessa å sin sida får ställa lokalerna till
industriellt förfogande. Det kan inte
vara på något sätt besvärande för industrierna,
och den kommun som inte
vill ta denna risk har inte något som
helst intresse att bekämpa arbetslöshet.

Vad gäller arbetsprövningen har det
i motioner framförts önskemål om att
vissa förhållanden som skapats på sista
tiden skulle äga bestånd, utan att över
huvud taget någon prövning skulle göras
eller några som helst beslut skulle
fattas. Utskottsmajoriteten har inte varit
med om detta. På s. 21 i utlåtandet
skriver vi bland annat följande, som
jag skall be att få återge för dem
som är intresserade och inte har läst

m. m.

det: »Utskottet anser att en utbyggnad
av arbetsprövningen är angelägen.
Landstingen har visat ett starkt intresse
för en sådan utbyggnad. Huruvida verkstäderna
skall vara anknutna till sjukhusvården
eller till träningsverkstäderna
torde få avgöras från fall till fall.
En viss arbetsprövning bör dock enligt
utskottets mening stå till träningsverkstädernas
förfogande. Utskottet anser,
att Kung], Maj:t skyndsamt bör utarbeta
bestämmelser angående bidrag
till arbetsprövningen och förelägga riksdagen
förslag härom.» Det är just detta
som är det väsentliga. Vi anser att här
skall göras en utredning och att riksdagen
skall få tillfälle, eventuellt redan
i höst, att fatta beslut i denna mycket
angelägna fråga.

Herr Gustafsson har talat för en reservation
som går ut på att den norrländska
arbetskraften skall såvitt möjligt
placeras vid arbeten i Norrland. Vi
har full förståelse för detta, men såsom
det har sagts tidigare i dag finns det
ju ibland tillfällen då det inte är möjligt
att på den ort där vederbörande
bor ordna arbeten som är av den karaktären
att de kan anses vara angelägna.
Detta har ju medfört att åtskilliga
bygder får släppa ifrån sig folk. Detta
är i och för sig tragiskt, men det är
ingenting nytt. Från den svåra arbetslöshetskrisen
på 1930-talet minns jag
att 10 procent av befolkningen var arbetslösa
i min hemstad. I Skaraborgs
län fanns det ett verkligt behov att rusta
upp vägväsendet, men dåtidens makthavande,
för att tala det språk oppositionen
brukar använda, behagade skicka
de arbetslösa att bygga vägar i Småland.
Det var bra för smålänningarna
men inte bra för de arbetslösa skaraborgarna
och inte bra för dem som skulle
trafikera vägarna i Skaraborgs län. Sådana
förhållanden har alltid funnits och
kommer väl alltid att finnas. Jag har
full förståelse för de norrländska synpunkterna,
men det går inte att anordna
alla beredskapsarbeten just där de stora
arbetslöshetsskarorna finns. Det är i och

Onsdagen den 22 april 1904 fm.

Nr 19

Anslag till allmänna beredskapsarbeten in. m.

för sig tråkigt, men vi har ju pekat på
att man bör, i den mån det är möjligt,
anordna arbeten diir arbetskraften
finns.

Slutligen har det i en reservation
sagts något om att man inte vill binda
lokaliseringen till A-centra. Vi har
egentligen inte haft anledning att diskutera
detta i utskottet, men också för
denna del av reservationen har jag mycket
stor förståelse.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Efter så mycken förståelse
från utskottstalesmannens sida är
det naturligtvis väldigt svårt att komma
och replikera. Jag vill dock säga att vi
reservanter naturligtvis hade varit mycket
mera tillfredsställda, om denna förståelse
hade visats innan utlåtandet kom
i tryck. Då hade utskottet kanske kunnat
vara enigt om den linje som vi
tydligen är ense om i dag när det gäller
dessa insatser.

Sedan sade herr Wallmark något som
gjorde mig ganska bekymrad. Han föredrog
en del statistik. Jag gör inte på
något sätt anspråk på att kunna slå herr
Wallmark på fingrarna när det gäller
att behandla siffror, men jag undrar
ändå om inte herr Wallmark har dragit
något felaktiga slutsatser av de siffror
som han anförde. Man får inte bara
räkna nettoutflyttningen från Norrland.
Det pågår en strukturomvandling inom
Norrlands egna gränser av betydande
mått, som också ställer kommuner och
enskilda inför mycket, mycket stora
problem. Jag vill alltså tillrättalägga
det eventuella missförståndet och säga,
att jag tror att herr Wallmark vid närmare
eftertanke kommer att vara på det
klara med att man inte så lättvindigt
som han gjorde kan behandla en sådan
här statistik.

Det är vidare beklämmande att en
representant för högerpartiet ställer tvivel
på betydelsen av ett sådant här in -

dustristöd. Jag hoppas verkligen att
man inom högerpartiet, där det ofta talas
om ägardemokrati, inte, liksom tydligen
herr Wallmark, är på glid mot
något som kan kallas medborgerlig samling.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag får kanske säga
några ord till min högt värderade vän
herr Nils-Eric Gustafsson. Jag vet nu
inte alls vad denna fråga har med ägardemokrati
att göra, och vi kan väl utelämna
den delen av diskussionen i detta
sammanhang. Jag tycker att vi skall
försöka föra en realistisk diskussion,
när vi talar om industrilokalisering,
och de, om jag må tillåtas använda uttrycket,
bygderomantiska synpunkter
som vidlåder denna debatt i alltför stor
utsträckning kan vi lämna därhän.

De statistiska siffror jag har plockat
fram när det gäller utflyttningen från
de fem norrlandslänen finns redovisade
i arbetsmarknadsstyrelsens lilla häfte,
hämtat ur lokaliseringsutredningens
betänkande. Jag vet nu inte vilka siffror
det var som herr Gustafsson anmärkte
på. Vi kan ju, herr Gustafsson,
läsa siffrorna gemensamt efteråt. Det
är dock ett faktum att nettoutflyttningen
från de fem norrlandslänen totalt
omfattade 32 000 personer. Jag är helt
medveten om att det samtidigt sker en
strukturförändring inom respektive län,
en koncentration till vissa större orter
framför allt i kustområdet, men när vi
talar om norrlandsproblemen ser vi dem
för länen i deras helhet och människornas
sysselsättningsmöjligheter för att få
vara kvar i Norrland och inte behöva
fraktas neråt landet. Om vi lyfter upp
diskussionen till det något större omfånget,
måste vi alltså se norrlandsproblemet
totalt på det viset. Jag kom då
fram till att den sysselsättning som
skulle kunna beredas i dessa norrlandsföretag
är lika stor som den totala nettoutflyttningen
från Norrland under tio
år. Det finns ingen anledning att betvivla
de siffrorna.

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Anslag till allmänna beredskapsarbeten m.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Jag har tagit del av
exakt samma synpunkter i Industriförbundets
yttrande beträffande lokaliseringsutredningens
förslag, och jag måste
säga att herr Wallmark inte på något
sätt har gjort mig tveksam om att jag
valt rätt väg då jag anslutit mig till reservationen
och om att lokaliseringsstödet
är en mycket betydelsefull fråga.

Jag vill sedan till herr Wallmark
säga — eftersom han tyckte det var ledsamt
att jag dragit in ordet ägardemokrati
i detta sammanhang — att uppbyggnaden
av industrier, vad jag vet,
i de flesta fall innebär ett ägande.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Det är inte det vi diskuterar,
herr Gustafsson, utan vi talar om
var industrierna skall ligga för att göra
den största möjliga produktiva insatsen.
Det är den vi lever på här i landet, och
den är anledningen till att vi har en så
hög levnadsstandard som vi har. Vi kan
inte driva detta land med subventionerade
företag. Det innebär bara att nationalprodukten
minskar och att de enskilda
individernas inkomster måste
sjunka. Jag hävdar med bestämdhet, att
anledningen till att vi har en så hög
levnadsstandard är den fria företagsamheten
i den fria konkurrensen. Därom
kan vi väl vara eniga. Men den delen
av debatten trodde jag inte hörde hemma
under diskussionen om var ett företag
skall förläggas.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! När herr Wallmark tar
ordet subventioner i sin mun tycker jag
att han skall vara litet försiktig. Vad är
flyttningspolitik med resebidrag, starthjälp
och vad det nu heter till arbetskraft
från Norrland, som tar sysselsättning
i södra och mellersta Sverige, om
inte en subvention till företagen på den
ort som får ta emot en i de flesta fall
väl utbildad kvalificerad arbetskraft?

Herr NÄSSTRÖM (s) :

Herr talman! Jag hade inte tänkt delta
i denna diskussion, men det är så
att jag har väckt en motion på denna
punkt, och det gör att kammarledamöterna
kanske ursäktar, om jag här säger
några ord.

Vi har nu under nära ett års tid fått
pröva denna verksamhet där uppe i
norrlandslänen och kunnat göra vissa
iakttagelser. En av de viktigaste iakttagelserna
som jag kunnat göra har varit
att när dessa frågor har kommit upp
till behandling i kommunerna där uppe,
har det rått fullständig enighet mellan
partierna; högermän, folkpartister, centerpartister,
socialdemokrater och kommunister
har varit rörande eniga på
denna punkt, och det skulle glädja mig,
om vi också här i riksdagen kunde bli
eniga.

Herr Wallmark nämnde ett ord som
jag har hört här i huset vid flera tillfällen.
Han sade så här: »Jag är inte
motståndare, men ...» —- och så kommer
invändningarna. Det finns väl
knappast någon fråga, som riksdagen
behandlar, som man inte kan se ur
olika synvinklar — det förstår jag mycket
väl. Men när man vill uträtta en
sak, tycker jag att man bör rada upp
både fördelar och eventuella nackdelar.
Det är väl så vi brukar göra, och detta
gör de olika partiernas företrädare ute
i kommunerna, när det blir aktuellt med
de industribyggnader som det här är
fråga om.

Den statistiska utveckling som herr
Wallmark här gjorde lider nog av vissa
skönhetsfel, framför allt kanske därför
att det inte tillräckligt kom fram att
Norrland varie år levererar ungefär
10 000 människor till andra delar av
landet. Vilka är de då? Jo, det är framför
allt unga, ogifta människor. Den
multiplikation herr Wallmark här gjorde
är alltså inte korrekt. Om resultatet
skulle bli så bra som herr Wallmark
säger, skulle ingen vara så glad som
lag.

När departementschefen hade förut -

Onsdagen den 22 april 1964 fin.

Nr 1!)

Anslag till allmänna beredskapsarbeten in. in.

satt att 40 miljoner kronor skulle utgå
ur arbetslöshetsanslaget till dessa industrihus,
ansåg vi att det var ett lämpligt
avvägande inom ramen för arbetslöshetshjälpen
—- inte därför att det var
fråga om dessa 40 miljoner kronor utan
därför att beloppet över huvud taget
kom fram inom denna ram. Vi motionerade
om en höjning av beloppet med
10 miljoner kronor — fortfarande inom
denna samlade utgiftsram. När utskottet

— framför allt vederbörande avdelning

— nu enhälligt, såvitt jag kan förstå,
har gått med på detta, känner vi tacksamhet
över den saken. Vi tror att detta
är på lång sikt den rätta vägen som
vi bör slå in på.

När vi resonerar om dessa ting, är
det allt annat än romantik med i diskussionen,
utan den präglas av verkligheten.
Under en annan punkt i detta
utskottets utlåtande anslås ett ganska
stort belopp till hjälp åt egnahemsägare,
som tvingas att flytta från sina
ibland relativt nyuppförda egnahem.
Jag tillhör inte dem som tror att det
kan finnas ett industriföretag på varje
liten ort och i varje liten kommun —
det är inte på det sättet — men med
de kommunikationer vi numera har
kan människorna förflytta sig till arbetsplatsen
från sina hem även på relativt
långt avstånd, och det gör att där
det redan finns bostäder, bör de åtminstone
enligt min mening utnyttjas,
så att dessa hyggliga bostäder inte säljes
till underpris och ibland kanske
rivs för att man sedan skall bygga nytt
på annat håll där det inte finns arbetskraft.
Det är väl också saker som vi
måste ta hänsyn till.

Jag vore för min del, som sagt, herr
talman, glad om vi här i riksdagen på
dessa punkter kunde nå samma politiska
enighet som vi faktiskt har ute
i kommunerna när det gäller att ta
ställning till dessa problem. Med detta
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag vill först ur politisk
synpunkt tala om — om ni inte
läst tillräckligt innantill — att samtliga
högermän i utskottet biträtt reservationen.
De eventuella angrepp som kan
riktas i denna fråga skall riktas mot
mig och inte mot högerpartiet — det
vill jag först och främst säga. Vi har
inom vårt parti rätt att ha en egen uppfattning,
och jag har en egen uppfattning
i denna fråga ännu så länge. Vi
har ännu inte sett den proposition regeringen
tänker lägga fram och det lokaliseringspolitiska
program regeringen
har för avsikt att förelägga riksdagen.
När så sker och vi kan börja diskutera
konkreta frågor, kan vi kanske
gå in mera i detalj här.

Jag skulle kunna svara herr Näsström
ganska mycket när det gäller dessa frågor
om utflyttning och samhällsekonomien
och tömda bostäder och till synes
icke utnyttjade samhälleliga resurser.
Det finns en ganska detaljerad utredning,
som är bifogad lokaliseringsutredningens
betänkande och som praktiskt
taget vederlägger alla de åsikter
herr Näsström fört fram i den frågan.

Jag har emellertid egentligen begärt
ordet för att svara herr Nils-Eric Gustafsson
med anledning av att han talade
om subventionering av företagen i
södra Sverige i form av resebidrag och
allt detta. Nu har jag kanske personligen
en speciell uppfattning på denna
punkt, och det är att de företag här
nere som behöver folk skall betala kostnaderna
för att få arbetskraft. Det är
emellertid inte den politik som arbetsmarknadsstyrelsen
bedriver. Anledningen
till att arbetsmarknadsstyrelsen bedriver
en så hård politik vill jag inte i
detta sammanhang yttra mig om — vi
skall ta upp detta vid ett annat tillfälle
-— men jag tror att detta sammanhänger
med en önskan om en maktkoncentration
till detta ämbetsverk. Det är ett
något egendomligt förfarande av regeringen,
när den till ett ämbetsverk —
det enda i sitt slag förresten -— ställer

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Anslag till allmänna beredskapsarbeten
jättelika klumpbelopp till förfogande,
som får disponeras ungefär efter verkets
egen önskan. Men det rör sig om
arbetslösa människor, som uppbär arbetslöshetsunderstöd.
Det gäller ett val
mellan att utbetala arbetslöshetsunderstöd
och att betala resor och bidrag för
att de skall kunna komma i produktivt
arbete. Vi kan säga, att det är en investeringsfråga.
Skall man fortsätta att
betala till en som gör ingenting, eller
skall man man ge honom hjälp, så att
han kan komma dit där han kan göra
ett produktivt arbete, förtjäna pengar
så att han själv kan försörja sig och
samtidigt bidraga till att höja den totala
inkomsten här i landet? Det är väl
närmast så man får se frågan, herr Gustafsson,
och utbetalningarna bör därför
inte i och för sig betraktas som en subventionering
av företag.

I princip är jag motståndare till all
subventionering av företag. Visar det
sig att ett företag icke är bärkraftigt,
skall det läggas ned. Det tillhör spelreglerna,
som väl både herr Gustafsson och
jag accepterar, nämligen fri konkurrens
under lika villkor, och totalt vinner
landet på att vi följer dessa regler.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Jag tror mig veta, herr talman, att
samtliga kommuner, som gått in för
detta, är fullt på det klara med att det
inte gäller någon framtida subventionering
av driften. Man försöker plocka
fram sådana företag och sådana företagsledare
som anses ha utsikter att
kunna driva denna verksamhet med
framgång. De som hittills fått denna
hjälp har i regel varit företagare, som
redan under ett antal år har visat att
de varit dugliga. Det är så det har tilllämpats,
Och det är meningen att det
skall tillämpas så.

Herr Wallmark säger, att på denna
punkt skall man inte angripa högerpartiet,
utan herr Wallmark. Däri ber jag
att få instämma.

m. m.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill också instämma
i vad herr Wallmark sade, och jag
tror inte mitt yttrande tidigare föll så,
att jag gjorde något utfall mot högerpartiet.
Jag ansåg det anmärkningsvärt
att herr Wallmark här enligt vad jag
förstår förfäktar en mening, som icke
omfattas av dem som suttit i statsutskottet
i detta ärende och fört högerns
talan där. Det var därför jag ställde
denna fråga.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Herr Birger Andersson
sade i sitt yttrande ett par saker som
jag skulle vilja vända mig något emot.
Det ena var att vi skulle varit starkt
emot denna form av understöd i form
av industribyggnader. I den diskussion,
som fördes i riksdagen i samband med
en interpellationsdebatt, vill jag bara
erinra om att det inte var saken
som sådan som herr Holmberg opponerade
sig emot. Det gällde det sätt på
vilket den hade genomförts, på sätt
och vis i motsats till vad riksdagen bestämt.
Herr Holmberg sade bland annat,
att han självfallet inte hade något
emot att en verksamhet av denna art
bedrivs, och han tilläde ytterligare att
han inte heller hade något emot verksamheten,
under förutsättning att den
inte rubbar konkurrensläget mellan olika
företag. Det var alltså ungefär samma
uttryckssätt som jag har använt tidigare
här.

Det andra gällde huruvida man skall
begränsa det hela till att ge bidrag till
kommuner men inte ge bidrag till enskilda
företag. Det kan tänkas att kommunerna
kan ha svårare än ett enskilt
företag att skaffa kapital. Men det kan
också tänkas att ett enskilt företag kan
ha möjligheter att lägga sin industri på
olika platser och att förläggandet till
en viss plats, som ur näringspolitisk
synpunkt skulle vara lämplig, kostar
mera än en förläggning på närmare

Onsdagen den 22 april 1904 fm.

Nr 19

Anslag till allmänna beredskapsarbeten m. m.

Inill. Om detta för driften i övrigt spelar
mindre roll, borde väl också ett sådant
företag kunna få bidrag för att
det gör denna insats av lokaliseringspolitisk
betydelse.

Sedan skulle jag också vilja säga, att
det är naturligt att vi kan ha olika uppfattningar
inom vårt parti. Man ser sådana
här saker ganska annorlunda om
man är personalchef i ett stort industriföretag,
som har behov av en starkt
ökad mängd av arbetskraft, än om man
bor i ett avfolkningsområde, där denna
arbetskraft bor och där man ser den
resa i väg till andra ställen, när man
hellre hade velat ha den kvar.

Den statistik som bygger på norrlandsförhållandena
och avfolkningen
av Norrland — det där med 32 000 som
skulle ha flyttat bort från Norrland —-berör ju bara en liten del av problemet
— som Nils-Eric Gustafsson och Wallmark
båda har påpekat tidigare — ty
också inom de olika länen sker en mycket
kraftig omflyttning, vilket vi till exempel
i det län där jag är hemma känner
väl till. Dessa problem har delvis
redan tidigare berörts i dag.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag vill till herr Kaijser
säga, att visserligen drev man i den
interpcllationsdebatt som fördes i höstas
saken dithän, att det skulle vara en
konstitutionell fråga, att regeringen inte
sagt något åt riksdagen, utan att arbetsmarknadsstyrelsen
hade handlat på
egen hand, men i den debatt, som fördes
innan saken kom upp i riksdagen,
uttalades många hårda domar över att
man stälide medel till förfogande för
uppförande av industribyggnader. Det
var en våldsam storm just emot detta
i vissa tidningar, så det var inte gripet
ur luften, som jag yttrade tidigare i
denna debatt.

Den debatt som förts här mellan herr
Nils-Eric Gustafsson och herr Wallmark
skall jag inte blanda mig i. Den
iir väl att betrakta som en familjeträta,

som vi bör stå utanför. Men den visar i
varje fall att det ibland har sina svårigheter,
när man försöker skriva ihop
sig, att i alla avseenden vara överens.

När vi från utskottsmajoritetens sida
förordade att man skulle höja anslaget
till 50 miljoner, blev den borgerliga
sidan snart överens om att det
var alldeles för litet och att man borde
anslå 60 miljoner. Då kom det fram,
jag vill minnas från herr Kaijser i tredje
avdelningen, att dessa bidrag borde
kunna gå inte bara till kommunerna,
utan även till industrierna.

Jag tror fortfarande att detta skulle
vara olyckligt. När man kommit i gång
med en försöksverksamhet på detta
område, bör statsbidrag inte utgå i ena
fallet till kommunen och i andra fallet
till den enskilda industrien. Har vi intresserade
och handlingskraftiga kommunalmän,
som vill skapa någonting i
sin egen kommun, kan de sköta detta
och skapa dessa industribyggnader,
som sedan ställs till förfogande för de
industrier som är intresserade.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas först särskilt angående varje
moment av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan samt därefter
särskilt rörande motiveringen.

I fråga om mom. 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av fröken Andersson m. fl.
vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Anslag till allmänna beredskapsarbeten

godkändes eu omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
27 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 72;

Nej — 62.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i mom. II hemställt.

Därpå gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende mom. III förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med c
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr It punkten
27 mom. III, röstar

m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med c betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu voteringmedelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 101;

Nej— 29.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde mom. IV, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med d betecknade
reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
27 mom. IV, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson

Onsdagen den 22 april 1904 fm.

Nr 19

Anslag till allmänna beredskapsarbeten m. m.

in. fl. vid punkten avgivna, med d betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —- 76;

Nej — 58.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. V framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av fröken Andersson m. fl.
vid punkten avgivna, med e betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
27 mom. V, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
in. fl. vid punkten avgivna, med e betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 62.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande mom. VI förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare därpå att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den
av fröken Andersson m. fl. vid punkten
avgivna, med f betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
27 mom. VI, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
in. fl. vid punkten avgivna, med f betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Anslag till omskolning nt. m.
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 61.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. VII hemställt.

Med avseende å mom. VIII, yttrade
vidare herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till vad utskottet hemställt, dels
ock att kammaren skulle bifalla motionerna
I: 366 och II: 435.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet i mom. IX hemställt.

Vidkommande motiveringen gjorde
herr talmannen propositioner, först på
godkännande av utskottets motivering
oförändrad samt vidare därpå att utskottets
motivering skulle godkännas
med den ändring, som föreslagits i den
av fröken Andersson m. fl. vid punkten
avgivna, med a betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på
godkännande av utskottets motivering
oförändrad, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner motiveringen i
statsutskottets utlåtande nr 11 punkten
27 oförändrad, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets motivering
med den ändring, som föresla -

gits i den av fröken Andersson in. fl.
vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 62.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 28 och 29.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30

Anslag till omskolning m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1964 förordade
ändringar av grunderna för utbildningsbidrag,
att tillämpas från och
med den 1 juli 1964, dels ock till Omskolning
m. m. för budgetåret 1964/65
anvisa ett förslagsanslag av 135 000 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels de under punkten 27 redovisade
likalydande motionerna I: 283, av herr
Lundström m. fl., och II: 355, av herr
Ohlin m. fl., såvitt nu vore i fråga;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Wallmark och Risberg (I: 368) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Darlin m. fl. (II: 433), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Nr 19

till Omskolning in. in. för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
120 000 000 kronor;

dels ock eu inom andra kammaren av
fru Ryding in. fl. väckt motion (II: 502).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 368 och II: 433

a) godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1964 förordade
ändringar av grunderna för utbildningsbidrag,
att tillämpas från och med den
1 juli 1964;

b) till Omskolning m. in. för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
135 000 000 kronor;

II. att motionerna 1:283 och 11:355,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

III. att motionen II: 502 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

IV. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i punkten anfört angående utbildningsbidrag
till kvinnor med änkepension,
m. m.

Reservation hade avgivits

a) av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Staxäng och Turesson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under I hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:368 och
II: 433

Anslag till omskolning in. m.

b) till Omskolning in. in. för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
120 000 000 kronor;

b) av fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Virgin, Per Jacobsson,
Ilarry Carlsson, Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson och Staxäng,
fröken Elmén samt herrar Larsson i
Hedenäset, Gustafsson i Skellefteå, Andersson
i Knäred, Helén och Turesson,
vilka, under förutsättning av bifall till
reservationen a vid punkten 27, ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
II hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I: 283 och II: 355,
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört angående utgivande
av statsbidrag för anordnande av arbetsprövning
vid arbetsträningsverkstäder.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Omskolningsverksamheten
har vuxit med utomordentlig hastighet
under de gångna åren. Man beräknar
att man nästa budgetår skall
omskola ungefär 35 000 personer, och
kostnaderna uppskattas av arbetsmarknadsstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning
till ungefär 150 miljoner
kronor. Det finns alltså anledning att
ägna de här frågorna en tillbörlig uppmärksamhet,
men det gäller inte bara
kostnaderna som sådana, utan det är
också fråga om nyttjandet av dessa
människor i produktionen på ett riktigt
sätt.

Man kan väl säga att arbetskraften
kommer in i sina nya arbetsuppgifter
på tre olika vägar. Den första vägen,
som är den absolut vanligaste, är att
man tränar in sig i sitt nya jobb genom
arbetskamrater eller instruktörer.
Det kommer såvitt jag kan förstå att förbli
så även i framtiden. Den andra vägen
är den mera organiserade skolning
som förekommer i företagen. Enligt sta -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Anslag till omskolning m. m.
tistik omfattade den budgetåret 1960/
61 ungefär 2 700 vuxna elever; det var
ungefär 20 procent av dem som genomgick
någon form av reguljär utbildning
eller inskolning. Den tredje vägen är
dessa omskolningskurser som arbetsmarknadsstyrelsen
och överstyrelsen
för yrkesutbildning gemensamt bedriver.
Man anger tre krav för deltagande
i dessa kurser: att vara arbetslös eller
riskera att bli det, att ha fyllt 21 år och
söka arbete samt »att den planerade utbildningen
bedömes vara ägnad att underlätta
en stadigvarande arbetsplacering,
som inte anses kunna komma till
stånd utan sådan utbildning». Arbetsmarknadsstyrelsen
säger i den lilla
broschyr som jag tidigare omnämnt, att
någon fullständig yrkesutbildning givetvis
inte bedrives men att man däremot
vill ge en tillräckligt omfattande grundutbildning,
att kursernas längd avväges
i intimt samarbete med arbetsmarknadens
parter men att omskolningsverksamheten
i vårt land till övervägande
del undviker snäva specialutbildningar.
I utlandet är utbildningstiden
som regel betydligt kortare och utbildningsmålen
snävare, och den kommentar
arbetsmarknadsstyrelsen gör är att
erfarenheterna i vårt land ännu inte är
tillräckligt stora för att ställning mera
definitivt skall kunna tas i denna
fråga.

Det är dessa spörsmål, herr talman,
som jag skulle vilja beröra litet grand.
Huvuddelen av dem som omskolas —
eller 80 å 85 procent — ägnar sig åt den
mekaniska verkstadsindustrien och därför
kan det vara rimligt att jag i huvudsak
håller mig till det området, inte
minst därför att jag tror mig bäst känna
till just det. Kurstiden är knappt ett
år, 46 a 48 veckor. Kostnaderna för den
egentliga utbildningen ligger mellan
1: 50 och 2: 50 per timme och elev, vartill
kommer en rad andra kostnader.
Inom parentes vill jag säga, att det är
ganska märkligt att en kostnadsanalys
saknas på praktiskt taget varje område,
även om man granskar all tänkbar

statistik från arbetsmarknadsstyrelsen.

Det sägs att företagarna får vara med
och diskutera utbildningstidens längd,
men detta är nog en sanning med relativt
stor modifikation. Om jag är rätt
informerad har från företagarsidan påpekats
att tiden är för lång, men någon
nämnvärd hänsyn till detta har såvitt
jag förstår icke tagits, även om samråd
förekommit. Från högsta till lägsta instans
är dessutom avnämarparten genomgående
sällan eller mycket dåligt
representerad.

Nu har vi erfarenheter av att denna
omskolningsverksamhet, eller inskolningsverksamhet,
kan bedrivas på väsentligt
kortare tid än dessa kurser omfattar.
Arbetsuppgifterna ute i företagen
är ju sådana som de är — man
kan knappast göra om dem enbart därför
att en person har fått viss utbildning.
Huvuddelen av arbetsuppgifterna
i verkstäderna är av relativt enkel och
specialbetonad karaktär — det behövs
6—8 veckors utbildning för att en person
skall kunna klara dessa arbetsuppgifter
med normal ackordsförtjänst; en
tillräckligt omfattande praktisk erfarenhet
styrker det påståendet. Dessutom
tillkommer här en rent psykologisk faktor:
personer som genomgått en utbildning
på närmare ett år och kommer till
ett arbete, som kräver relativt ringa utbildning,
blir uppenbarligen mycket
missnöjda. Detta psykologiska moment
får man inte bortse ifrån, men det synes
man ha gjort i ganska stor omfattning.

Vad är då anledningen till att den
inskolningsverksamhet som företagen
bedriver inte ökar i samma takt? Ja, det
är i huvudsak de ekonomiska villkoren.
Statsbidraget till utbildning i företagen
rör sig om 60 å 65 öre per timme, men
när KÖY och AMS själva bedriver verksamheten
ligger kostnaderna ungefär fyra
gånger så högt per timme räknat. För
staten är det alltså en väsentligt bättre
affär att förmå företagen att ägna sig
åt denna utbildningsverksamhet. De personer
som kommer in i företagen den

Onsdagen den 22 april 1964 fin.

Nr 19

vägen stannar ocksä kvar i betydligt
större utsträckning än de personer som
skolas på eu centralskola helt vid sidan
av företagen. Den som utbildas av
företaget blir redan från början acklimatiserad
i företaget, och det är inte bara
företagsledningen utan även verkstadsklubbarna
som sköter inskolningen.
Redan från allra första dagen får
man lära sig hur samspelet sker på en
arbetsplats, och detta är minst lika viktigt
som att man lär sig de rätta handgreppen.
Kommer man inte underfund
med det samspelet, kan man aldrig trivas
på en arbetsplats; man kommer inte
överens med kamraterna, och då upphör
anställningen ganska fort.

Man kan alltså gå två vägar för att effektivisera
och förbättra omskolningsverksamheten.
Den ena är att i större
utsträckning förlägga utbildningen hos
företagen samtidigt som man förändrar
de ekonomiska villkoren för dem.
Den andra är att korta av kurserna
högst väsentligt, så att de blir mera anpassade
till de arbetsuppgifter vederbörande
får. Jag talar nu inte om ett
fåtal specialkurser, där det krävs en
väsentligt längre utbildningstid, utan jag
talar om de 80 å 85 procenten som enligt
statistiken går till den medelstora
och större metallindustrien.

Det är inte bara för att spara pengar
i statsbudgeten som jag har väckt min
motion, utan det är för att få till stånd
en bättre effektivitet och för att ge dessa
människor, som dessvärre har blivit
arbetslösa, en snabbare inträning i nya
arbetsuppgifter på ett smidigare och
mera praktiskt sätt och för att ge dem
en chans att väsentligt tidigare uppnå
normala arbetsvillkor.

Utskottet säger att det är förvissat om
att allt göres för att kurserna får eu
lämplig avvägning och att motionärernas
syfte redan nu kan nås genom en
god kontakt mellan arbetsgivarna och
omskolningsverksamheten. Jag tror att
detta är en from tanke från utskottsmajoritetens
sida. Även om den är myc 3

Första kammarens protokoll 196''f. Nr 19

Anslag till omskolning m. m.
ket vänlig, är den dessvärre kanske inte
så realistisk.

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
är alltjämt inte närvarande
i kammaren, men jag kanske
ändå kan få till protokollet notera en
fråga till honom, om han inte skulle
kunna överväga att inom departementet
tillsätta eu arbetsgrupp, där även
representanter för industrien fick deltaga
tillsammans med representanter för
AMS och KÖY för att klara dessa frågor.
Jag tror mig veta att det råder något
delade meningar mellan AMS och
KÖY just beträffande kurstidens längd
och dess inriktning. Jag tror att saken
gagnas på ett bättre sätt, om statsrådet
Johansson själv tar hand om dessa frågor.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationerna på denna
punkt.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Med hänvisning till den
motivering som anförts i reservation
a under punkten 27 ber jag helt kort
att få yrka bifall till reservation b under
den punkt som vi nu behandlar.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Herr Wallmark betygsatte
utskottets uttalanden under denna
punkt som fromma önskningar. Jag tror
inte detta, men att han i rätt hög grad
har hemfallit åt ett önsketänkande, när
han gör gällande att dessa omskolningskurser
i alla avseenden skall kunna kortas
ned. Det har vid en mångfald industrier
förekommit att personer som
har fått en omskolning under den föreskrivna
tiden har mötts med kalla handen
av arbetsgivarna. Det råder här
nämligen en skillnad från fall till fall.
Det kan tänkas att den industri, i vilken
herr Wallmark är anställd, har ett
så stort behov av vissa tempoarbetare,
att det där är lätt att placera omskolade

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Anslag till omskolning m. m.
arbetare, men det är inte förhållandet
inom alla industrier. Detta har väl gjort
att man helt enkelt tvingats att göra
omskolningskurser av en sådan längd
att vederbörande får en viss yrkesutbildning.
I många fall begär faktiskt arbetsgivarna
en yrkesutbildning av sådan
omfattning, att de omskolade över
huvud taget icke kan få anställning med
mindre än att de har gått på en fortsättningskurs.
Det gör att frågan inte är
fullt så enkel som herr Wallmark här
söker göra gällande.

överstyrelsen för yrkesutbildning lägger
upp dessa kurser, och såvitt jag förstår
har styrelsen prövat sig fram på
olika vägar och anlitat fackfolk för ändamålet.
Styrelsen har väl sökt att efter
de erfarenheter den har lägga kurserna
så, att de tillgodoser alla intressen
som skall tillgodoses.

Herr Wallmark tycks anse att industrien
själv, om den får vissa statliga
bidrag, skall kunna företa omskolningen,
och det är naturligtvis tänkbart. Industrien
skulle väl själv kunna ta hand
om de människor som är lättast att omskola
och som har mycket lätt att lära
sig ett nytt yrke. För denna omskolning
skulle industrien få ersättning av staten,
och de svåraste fallen, de som över huvud
taget är svårplacerade, skulle på så
sätt få sin utbildning i dessa av staten
helt anordnade omskolningskurser. Det
är klart att man kan gå till väga på
det sättet, men jag vill på det allvarligaste
varna för att gå den vägen.

När vi inom utskottet har ansett att
det är möjligt att åstadkomma en avvägning
och att genom kontakt mellan arbetsgivarna
och omskolningsverksamheten
i någon mån nå det resultat som
motionärerna åsyftar, så är det ingen
from önskan utan en förvissning om att
denna fråga skall kunna lösas på ett tillfredsställande
sätt, dock icke efter de
riktlinjer som herr Wallmark har rekommenderat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Herr Birger Andersson
har kanske missuppfattat mig något.
Jag sade inte att vi kan lägga om alla
kurser. Jag får kanske läsa följande i
motionen: »Givetvis är det icke möjligt
att minska alla kursernas längd till 2—
3 månader. Flertalet torde dock kunna
avkortas utan svårighet.» Jag talade
om de kurser som berör 80—85 procent
av de personer som omskolas. De
övriga är en rad specialkurser som i
huvudsak kanske inte hålls i omskolningsverksamhetens
regi utan kanske
främst i det ordinarie yrkesskoleväsendets.
Jag talade emellertid om de övriga
kurserna, och det förhåller sig så, att
en majoritet av de personer som söks
till näringslivet inte behöver fullständig
yrkesutbildning. Redan den gemensamma
kommittén för LO och Arbetsgivareföreningen
fastslog för åtskilliga år
sedan att vi behöver en avsevärt mer
differentierad utbildning än vi hade i
vårt tidigare mycket stelbenta yrkesskolesystem.
Analyser av arbetsuppgifterna
visar hur lång utbildning som erfordras.
Man tar ju inte den som det är
lättast att skola om till arbetsuppgiften,
utan man försöker att välja människor
som är lämpliga för den. Det hindrar
alltså ingalunda att invalider eller andra
handikappade skolas om för olika
arbetsuppgifter.

Herr talman! Det skulle vara oerhört
förmätet av mig, om jag skulle stå här
och tala med den ringa erfarenhet man
får om man endast utgår från det företag
man själv råkar vara anställd i.
När jag diskuterar denna fråga gör jag
det därför att jag tror att jag har en
litet vidare utblick över metallindustrien
i Sverige än vad bara ett enda företag
kan ge. Detta får jag tack vare
de samarbetsorgan jag har nöjet och
äran att arbeta i och vari frågan diskuterats
under flera år.

Jag är glad över den vänliga skrivning
utskottet gjort, enligt vilken det
menas att syftemålet borde kunna uppnås
— dock inte på de vägar jag talat

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Nr 19

om. I så fall strider det mot vad arbetsmarknadsstyrelsen
och KÖY själva
önskar — men inle kunnat genomföra
— därför att de ekonomiska villkoren
är så väsentligt annorlunda. Jag tror att
alla parter vill gå den väg som vi motionärer
föreslagit, utom tydligen herr
Birger Andersson, men det är som sagt
i huvudsak de ekonomiska frågorna
som hindrat denna utveckling.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det är frågan om omskolning,
och i själva ordet omskolning
ligger att någon som haft ett arbete tidigare
skall skolas om till ett nytt arbete.
I många fall är detta tämligen besvärligt.
Det finns ju vissa industrier
som har svårigheter och som får läggas
ned — det kan vara ett sågverk,
det kan vara en massaindustri, en textilfabrik,
en tändsticksfabrik eller liknande
— där de anställda haft ett alldeles
speciellt arbete. Samtidigt är det
efterfrågan på arbetskraft inom andra
industrier med helt andra arbetsförhållanden.
Den lediga arbetskraften,
som i regel har kommit upp litet i åren,
skall alltså lära sig något nytt. Vidare
finns det människor som på grund av
skador, invaliditet eller annat måste
lära om från ett tungt arbete till ett lättare,
men mera specialbetonat arbete
och det gör ju att utbildningstiden i
vissa fall kan bli mycket lång. Den friska
arbetskraften som kommer direkt
från sin skolutbildning går i regel rakt
in i industrien, kanske via en yrkesskola
eller liknande.

Utskottet har ansett att man kan förlita
sig på att det, där möjligheter finns,
skall kunna träffas överenskommelser
mellan industrien, som är mottagaren,
och överstyrelsen för yrkesutbildning,
som är omskolaren, om att man för vissa
slag av arbetskraft kan ha kortare
kurser. Jag har ingenting emot detta.
Tvärtom, ju fortare vi kan utbilda arbetskraft,
ju bättre är det. Men att kurserna
generellt är för långa, det förnekar
vi.

Anslag till omskolning m. m.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
kommc att framställas särskilt
beträffande varje moment av utskottets
i förevarande punkt gjorda
hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande mom. 1 förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av fröken Andersson
in. fl. vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
30 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst oinröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 105;

Nej — 25.

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Ang. bidrag till driften av verkstäder för handikappade
Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de avseende mom. II framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
30 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 63.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Härpå bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i inom. III och IV
hemställt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Punkten 31

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 32

Ang. bidrag till driften av verkstäder för
handikappade

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till driften av verkstäder
för handikappade för budgetåret 1964/
65 anvisa ett förslagsanslag av 13 000 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Göran Karlsson m. fl. (1:177) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hammarberg m. fl. (11:217), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
dels att särskilt driftbidrag efter arbetsmarknadsstyrelsens
prövning yskulle
kunna utgå till huvudmännen för arbetsträningsinstitutioner
med högre belopp
än nu gällande maximibelopp av
2 000 kronor per arbetsplats och år,
dels att bidrag till verkstäder för halvskyddad
sysselsättning skulle utgå med
högst två kronor för varje av partiellt
arbetsför fullgjord arbetstimme;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 283) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (II: 355), i vilka, såvitt nu vore i
fråga, anhållits, att riksdagen måtte besluta
bifalla arbetsmarknadsstyrelsens
förslag om nya bidragsregler för bidrag
till driften av verkstäder för handikappade
och i anledning därav anvisa
ett i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag
med 4 000 000 kronor förhöjt förslagsanslag
om inalles 17 000 000 kronor; -

Onsdagen den 22 april 1904 fm.

Nr 19

(»9

Ang. bidrag till driften av verkstäder för handikappade

de/s ock tvä likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Svanström in. fl. (1:529) och
den andra inom andra kammaren av
herr Wahrendorff m. fl. (IT: 639), i vilka,
såvitt nu vore i fråga, föreslagits,
dels att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle begära dels att särskilt bidrag
måtte som nu utgå med 50 procent
av redovisat underskott, dock ej med
nu gällande maximibelopp 2 000 kronor
per arbetsplats och år utan till denna
del efter prövning av bidragsbeloppets
storlek i varje särskilt fall, dels att
bidrag till halvskyddad sysselsättning
måtte utgå med högst 3 kronor per arbetstimme
i stället för nu gällande 1
krona, allt enligt arbetsmarknadsstyrelsens
framställning, dels att riksdagen
till Bidrag till driften av verkstäder för
handikappade för nästa budgetår måtte
anvisa ett förslagsanslag av 17 000 000
kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 529 och II: 639, I: 283 och
II: 355 samt I: 177 och II: 217, de fyra
förstnämnda motionerna såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad utskottet i punkten anfört
rörande driftbidrag till verkstäder
för handikappade;

II. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:529 och 11:639 samt
I: 283 och II: 355, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till driften
av verkstäder för handikappade för
budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 13 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Nils-Eric Gustafsson, Harald Pettersson,
Larsson i Hedenäset, Gustafsson i Skellefteå,
Andersson i Knäred och Helén,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:529 och 11:639 samt
1:283 och 11:355 och i anledning av
motionerna 1:177 och 11:217, de fyra
förstnämnda motionerna såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört
rörande driftbidrag till verkstäder
för handikappade;

II. alt riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna
1:529 och 11:639 samt 1:283
och 11:355, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till driften
av verkstäder för handikappade för
budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 15 000 000 kronor.

Kerr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Den reservation som
är fogad vid denna punkt i utskottets
utlåtande avviker inte så mycket från
vad utskottet anför, men den gör det i
ett väsentligt avseende, och det är när
det gäller ersättningen till företag som
har halvskyddad verksamhet.

Arbetsmarknadsstyrelsen har ansett
att en högre ersättning bör utgå än
den nuvarande som uppgår till en krona
per timme. Utskottet har stannat för
två kronor, men vi reservanterna ansluter
oss till arbetsmarknadsstyrelsens
förslag om en timersättning av tre kronor.
Vi reservanter anser att den verksamhet
som bedrives inom företagen i
de halvskyddade verkstäderna är mycket
viktig. Vi har sett att man på många
håll har uppnått goda resultat. Vad det
nu framför allt gäller är att få industrier
och andra företag mera intresserade
för denna form av verkstäder
för handikappade.

Herr talman! Med vad jag i korthet
här har anfört ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är med tillfredsställelse
jag konstaterar att utskottet i föregående
punkt har tillstyrkt och riks -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Ang. bidrag till driften av verkstäder för
dagen beslutat göra det avsteget från
regeringsförslaget att statsbidrag till
anordnande av verkstäder för handikappade
har väsentligt höjts. Däremot
är det beklagligt att utskottet inte också
ytterligare något velat förbättra förutsättningarna
för driften av dessa
verkstäder inom den s. k. halvskyddade
verksamheten.

Som utskottet självt medger i sitt utlåtande
är det av stor betydelse att industriföretag
stimuleras att ta upp halvskyddad
verksamhet, men trots att man
från arbetsmarknadsstyrelsen sedan
länge försökt stimulera denna verksamhet,
har man ändå inte haft så stor
framgång som varit önskvärt. Skälet
till detta har varit av ekonomisk art.
Statsbidraget kompenserar nämligen
inte för hela kostnaden utan bara för
en viss del. Bidraget är maximerat till
2 000 kronor per arbetsplats. Den begränsningen
har arbetsmarknadsstyrelsen
velat ha bort och ge högre kompensation
i de fall — alltså inte överallt
— då huvudmännen ger goda och
differentierade träningsmöjligheter och
kostnadskrävande och kvalificerade åtgärder
vidtas.

Sedan har arbetsmarknadsstyrelsen
också velat höja statsbidraget till de
partiellt arbetsföra — inte bibehålla
det vid en krona som regeringen föreslagit
utan höja det till tre kronor. På
den punkten har utskottsmajoriteten
gått med på två kronor.

Jag anser att det är ganska viktigt att
man verkligen förbättrar möjligheterna
mer än vad denna lilla höjning från en
till två kronor innebär. Driftbidragets
stora förtjänst är ju att man kan få ett
verksamt medel att föra handikappade
ut i produktivt arbete, och det är ur
alla synpunkter, samhällets såväl som
de handikappades, utomordentligt betydelsefullt.

Med hänsyn till detta ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

handikappade

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Vi har kommit till slutet
av denna digra debatt som förts här
kring elfte huvudtiteln, och jag kan
faktiskt nu fatta inig mycket kort. Det
gäller ju endast om man skall höja bidraget
från en till två eller tre kronor.
Vi har faktiskt ansett att en första höjning
med 100 procent är tillfredsställande.

Då det gäller att ändra 2 000-kronorsgränsen
för underskottets täckning har
vi ansett att detta är något så pass nytt
att man bör pröva det litet innan man
vidtar några ändringar. Gränsen infördes
i början av 1960-talet, och man kan
ju knappast säga att man har så pass
stor erfarenhet av detta att man nu
utan någon som helst föregående utredning
kan vidta förändringar.

Detta är inte någon av de stora frågorna
i detta utskottsutlåtande. Men
här har i varje fall motionärerna tillmötesgåtts,
och här har man sökt komma
till rätta med en besvärlig sak som
tydligen alla är lika intresserade av.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
,‘12, röstar

Ja;

Nr 19

Onsdagen den 22 april 19(i4 fm.

Anslag till statens utlänningskommission

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda;

Ja — 86;

Nej — 38.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 33—68

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 69

Anslag till statens utlänningskommission

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
samt med avslag å motionen
1:365, av herr Lager, till Statens utlänningskommission:
Avlöningar för

budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 3 787 000 kronor.

I motionen I: 365 hade yrkats avslag
på Kungl. Maj:ts förslag.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Det är uppemot 4 miljoner
kronor som utskottet här föreslår
att riksdagen skall bevilja. Detta belopp
skall, såsom framgår av utlåtandet,
användas för att avlöna personalen
vid utlänningskommissionen. När
detta förslag framlades av regeringen
vid riksdagens början, begagnade jag

mig av rätten att motionsledes yrka avslag.
Jag har inte några större förhoppningar
om att riksdagen kommer att bifalla
min motion, men jag har i alla fall
velat framställa förslaget som en opinionsyttring
mot att detta statliga verk
fortfarande existerar.

Utlänningskommissionen tillkom under
kriget i ett alldeles speciellt läge
för att handlägga alldeles speciella
ärenden. Läget var, att det rådde krig
i Europa och i världen i övrigt och att
våra grannländer var ockuperade. Det
kunde ju utgöra en motivering för att
kommissionen kom till. Men som bekant
är det snart 20 år sedan detta
onormala och exceptionella läge avvecklades,
och vi har numera betydligt
stillsammare förhållanden och helt andra
möjligheter att utöva kontroll över
utlänningar.

Jag kan inte underlåta att till kammarens
protokoll läsa in några fall som
jag känner till angående utlänningskommissionens
behandling av visumansökningar.

För några år sedan ansökte den
gamle mycket bekante tyske författaren
Ludwig Renn om visum för att
komma till Sverige och hålla ett föredrag
i en vänskapsförening vid dess
årsmöte. Utlänningskommissionen tillät
inte Ludwig Renn att komma till Sverige,
ett förhållande som den gången
väckte ganska stor uppmärksamhet i
svenska tidningar av olika politisk kulör.

I fjol, 1963, ansökte rektorn och föreståndaren
för Greifswalds universitet
— han är själv nordist — om att få
komma till Sverige för att besöka bekanta.
Det avslogs. Utlänningskommissionen
lämnar inga motiveringar för
sina avslag och andra beslut, och det
är därför omöjligt att kontrollera om
de är sakligt grundade eller inte.

Under de senaste åren har ett antal
östtyska studerande, som läser nordiska
språk och velat komma till Sverige, fått
avslag av utlänningskommissionen på
sina ansökningar om visum. Detsamma

72 Nr 19 Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Anslag till lånefonden för allmänna samlingslokaler

har skett med några doktorander, som
här ville bedriva arkivstudier i arbetarrörelsens
arkiv och hos Kooperativa
förbundet. Det enda »brottsliga» eller
farliga som jag har kunnat finna hos
dem som sökt är att de talar mer eller
mindre korrekt svenska.

Nu följer måhända utlänningskommissionen
vissa regler och normer. Men
man grips av ett stilla tvivel också på
detta, när man ser att om det skapas en
opinion kring ett bestämt fall och ny
framställning görs efter några veckor,
så beviljas denna, fortfarande utan motivering
för vare sig det tidigare avslaget
eller det senare beviljandet.

Jag har velat nämna detta, därför att
jag anser att utlänningskommissionen
inte längre har någon som helst uppgift
att fylla. Visumkontroll och andra
sådana saker borde ju kunna handläggas
av andra myndigheter, måhända av
utrikesdepartementet men också kanske
inom polisväsendet, och i övervägande
antalet fall som utlänningskommissionen
enligt vad som redovisats haft
att behandla, gäller det väl sådana frågor
som egentligen arbetsmarknadsstyrelsen
borde ta ståndpunkt till och
handlägga.

Jag har velat anföra detta som motivering
för yrkande om avslag på förslaget
om anslag till avlöningar för detta
ämbetsverk. Om riksdagen vill följa
detta kloka förslag och vägra beviljandet
av anslag, skulle ju utlänningskommissionen
automatiskt komma att upphöra
omkring den 1 juli i år av brist på
pengar till avlöningar.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till min motion.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 70—79

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 80

Anslag till lånefonden för allmänna
samlingslokaler

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Lånefonden för allmänna
samlingslokaler för budgetåret 1964/
65 anvisa ett investeringsanslag av
7 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Adolfsson och Lager (1:11)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Holmberg och Hagberg
(11:13),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Sveningsson (I: 367) och den andra
inom andra kammaren av herr
Ringaby (11:434),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Per Petersson m. fl. (1:527)
och den andra inom andra kammaren
av fröken Wetterström (II: 641).

I motionerna 1:11 och 11:13 hade
hemställts om åtgärder till stöd åt bvgdegårdar,
godtemplarlokaler och Folkets
hus i utglesningsområdena, förslagsvis
enligt följande grunder: 1) avskrivning
av hela den riintefria stående delen under
den 10-årsperiod som lånen löpte;
2) nedsättning genom avskrivning av
den statliga amorteringsdelen med
samma procentsats som befolkningstalen
sjunkit från lånets ikraftträdande
till den 1 januari 1964 samt med ytterligare
avskrivning av lånet med 10
procent som kompensation för den
orättvisa åldersfördelning, som uppstått
genom statliga åtgärder för de
produktiva åldrarnas förflyttning.

Nr 19

Onsdagen den 22 april 19(54 fm.

Anslag till

I motionerna I: 527 och II: 641 hade
anhållits, att såsom villkor för låns och
bidrags erhållande skulle gälla, att lokalerna
utrustades med vissa anordningar
för handikappade.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:367 och 11:434 till Lånefonden
för allmänna samlingslokaler
för budgetåret 1964/65 anvisa ett investeringsanslag
av 7 000 000 kronor;

II. att motionerna 1:11 och 11:13
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionerna I: 527 och II: 641
icke måtte av riksdagen bifallas.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Det är ju klart att bland
den mängd frågor som detta utskottsutlåtande
omspänner ter sig den fråga
som tagits upp i motionerna 1:11 och
II: 13 såsom jämförelsevis liten. Viss betydelse
anser vi dock att den har för
avfolkningsområdena i olika hörn av
vårt land och självfallet då inte minst
för Norrland, där avfolkningsprocessen
är särskilt markant.

De motioner vi har väckt avser en
hemställan i skrivelse till regeringen om
åtgärder för ekonomiskt stöd åt samlingslokaler
i de områden jag nämnt.

Jag ber att få ta tillfället i akt att en
smula polemisera mot de motiveringar
utskottet anfört för sitt avslagsyrkande.
Huruvida det sedermera kommer att yrkas
bifall till utskottets förslag kan jag
emellertid inte veta nu.

Utskottet hänvisar här till det förekommande
systemet med rekonstruktionsbidrag
för sådana samlingslokaler
som det här skulle gälla. Jag får säga att
vi visserligen inte underskattar dessa
bidrags betydelse, men vi har den erfarenheten
att dessa inte innebär någon
verklig lösning av problemet. De bidrag
det här är fråga om och som avses kunna
utgå i de fall, där driftsinkomsterna
inte förslår till att täcka kostnaderna

31 Första hammarens protokoll 196i. Nr 19

lånefonden för allmänna samlingslokaler

för lokalerna i fråga, är ju så konstruerade
att de inte utgår med mer än högst
15 procent av det aktuella låneunderlaget.
Detta låneunderlag i sin tur beräknas
inte på hela kostnaden för byggnaden,
utan här är undantagna tomtkostnader,
inventariekostnader och vissa
andra utlägg som man haft.

Vidare kan rekonstruktionsbidrag utgå
endast om statligt lån för dessa samlingslokaler
utgått och om dessa lån
ännu inte hunnit slutbetalas.

Slutligen kan bidrag beviljas endast
om vederbörande kommun — som det
heter — i väsentlig omfattning medverkar
till lokalföretagets rekonstruktion.
Detta sistnämnda villkor är kanske det
allra värsta, eftersom många kommuner
är obenägna till sådan medverkan
och erfarenheten säger oss att obenägenheten
till medverkan är särskilt påfallande
när det gäller folkets hus-lokaler
i vissa kommuner i vårt land. Att
det således finns många trösklar som
är i vägen framgår också därav att från
och med budgetåret 1960/61 och intill
detta ögonblick har endast 17 sådana
rekonstruktionsbidrag —- till ett belopp
av något över cn halv miljon kronor —
beviljats. Många ansökningar ligger fortfarande
obehandlade, och dessutom
finns det ett s. k. dolt behov på grund
av att man anser det hopplöst att få
ansökan om ett sådant bidrag beviljad
med hänsyn till de trösklar som jag här
erinrade om.

Låt mig också med några ord hänvisa
till argumentationen i motionerna. Det
är den av staten i viss utsträckning
främjade människoexporten — vi tar
oss friheten att kalla det människoexport
— som har lett till en onödig utglesning
i de så kallade avfolkningsområdena.
Det är också ett problem som
har diskuterats synnerligen mycket under
den tidigare behandlingen av detta
utskottsutlåtande. Denna människoexport
omfattar cirka 10 000 personer
från Norrland varje år, vilka levereras
till andra delar av landet, däribland för
all del också till den del av landet där

74 Nr 19 Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Anslag till lånefonden för allmänna samlingslokaler

jag är bosatt. Där har enbart under två
månader i år 500 människor från alla
delar av landet sökt och erhållit arbete,
av vilka två tredjedelar kommer
från Norrland.

Vi vill inte påstå annat än att en viss
strukturomvandling är nödvändig och
att en viss befolkningsomflyttning sålunda
kan anses vara sakligt motiverad.
Men när det har tagit dessa former och
det omfång som det här är fråga om,
tar vi oss friheten att anse att en del av
denna omflyttning kan rubriceras som
en indirekt tvångsmässig människoexport.

Med en riktig, av staten ledd lokaliseringspolitik
skulle denna export inte
behövt få denna omfattning. Ett av omflyttningens
många problem är att möjligheterna
till ett aktivt socialt, politiskt
och kulturellt liv starkt beskurits i avfolkningsområdena.
Detta har inte skett
bara i Norrland utan också i andra delar
av landet.

Herr talman! Vi anser att i någon liten
mån detta skulle kunna motverkas
genom de åtgärder som vi har föreslagit
i motionerna och att därför dessa
mer långtgående åtgärder än de nu gällande
bör vidtas.

Jag ber därför få yrka bifall till dessa
båda motioner 1:11 och 11:13.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! För undvikande av konstitutionella
svårigheter skall jag be att
få yrka bifall till utskottets förslag, men
jag ber samtidigt, herr talman, att få
påpeka att i utskottsutlåtandet vid denna
punkt också behandlas en motion
av herr Per Petersson i denna kammare,
som utskottet skriver mycket välvilligt
om och som går ut på att försöka
fastställa sådana bestämmelser för statsbidrag
till samlingslokaler, att de handikappade
får lättare att komma till dem.
Det är mycket glädjande att utskottet
har skrivit välvilligt på den punkten.

Jag ber alltså att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje moment av utskottets
i förevarande punkt gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

Därefter gjordes enligt de rörande
mom. II förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna 1:11 och 11:13; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. III hemställt.

Punkterna 81 och 82

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 47, i anledning av Kungl Maj:ts
proposition angående förstatligande av
Vetenskapsakademiens forskningsinstitut
för experimentell fysik m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 48, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande anslag för budgetaret
1964/65 till Statistiska centralbyrån:
Centralt företagsregister m. m.
och till Bidrag till skattetyngda kommuner,
m. m., jämte vissa motioner.

Onsdagen den 22 april 1904 fm.

Nr 1!)

Ang. bidrag till skattetyngda kommuner, m. m.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Ang. bidrag till skattetyngda kommuner,
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till skattetyngda
kommuner, m. in., för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
90 000 000 kronor.

De av 1962 års riksdag beslutade
grunderna för bidrag till skattelindring
åt synnerligen skattetyngda kommuner
byggde på en indelning i tre
gränsunderlagsområden mot tidigare
två. Gränsunderlaget utgjorde för kommuner
i Norrbottens län och den del
av landskapet Lappland som inginge i
Västerbottens län 80 procent, för kommuner
i återstående del av Västerbottens
län samt Jämtlands och Västernorrlands
län 70 procent ävensom för
övriga kommuner 55 procent.

1 förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herr Erik
Svedberg m. fl. (1:124) och den andra
inom andra kammaren av herr Ekström
i Iggesund m. fl. (11:152), i
vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte antaga ett i motionerna framlagt
förslag till förordning om ändrad
lydelse av 2 § förordningen den 18
maj 1962 (nr 168), vilket förslag avsåg,
att för landskapet Hälsingland
skulle tillämpas samma gränsunderlag
som för Jämtlands och Västernorrlands
län.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte till Bidrag till
skattetyngda kommuner, m. in., för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 90 000 000 kronor;

2. att motionerna 1:124 och 11:152
icke måtte av riksdagen bifallas.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! På denna punkt om anslag
med 90 miljoner kronor för skattelindring
till skattetyngda kommuner
finns en motion, likalydande i denna
kammare och i andra kammaren, i vilken
föreslås viss justering av de bestämmelser
som gäller för erhållande av
detta stöd.

I motionen erinras först om de bestämmelser
som gäller. Först och främst
skall utdebiteringen i kommunen överstiga
11 kronor per skattekrona. Vidare
skall skatteunderlaget i kommunen understiga
viss procent av medelskatteunderlaget
i rikets samtliga kommuner. I
det hänseendet är landet indelat i tre
grupper. Vi har först den allra nordligaste
gruppen, Norrbottens län och
västra delen av Västerbottens län. Där
skall skatteunderlaget i kommunen understiga
80 procent av medelskatteunderlaget.
Sedan finns en mellangrupp

_ återstående del av Västerbottens län

samt Jämtlands län — där det stipuleras
70 procent. För övriga kommuner gäller
55 procent för att erhålla denna
skattelindring.

I denna motion erinras om att Gävleborgs
län när det gäller geografisk indelning
av riket brukar höra till Norrland,
men att man kan konstatera att länet i
detta hänseende hänförs till den södra
delen av landet. Det framhålls även att
det är en ganska väsentlig strukturskillnad
mellan Hälsingland och Gästrikland
— de bägge landskap som bildar
Gävleborgs län. Från Hälsingland sker
ständig utflyttning — sista året minskade
befolkningstalet med 1 500. Gästrikland
däremot visar en fortgående ökning.
Dock kan inte Gästrikland absorbera
allt vad Hälsingland minskar.

Det har även beaktats i andra sammanhang
att Hälsingland har samhörighet
med Norrland och landskapen närmast
norr om Hälsingland. Jordbruksstödet
och mjölkpristillägget utgår efter
samma normer i norra delen av
Gävleborgs liin som i Västernorrlands
län. Detta gäller även t. ex. dispositions -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 19(54 fm.
m. m.

Ang. bidrag till skattetyngda kommuner,
rätten till investeringsfonderna, där
man skiljer mellan Gästrikland och Hälsingland,
liksom när det gäller stödet
byggande av industrilokaler i kommunerna,
som går genom arbetsmarknadsstyrelsen
och diskuterades ingående
för en stund sedan. Även i dessa hänseenden
räknar man alltså Hälsingland
till det övriga Norrland.

littar man på skatteunderlaget och
jämför Gästrikland, Hälsingland och
Medelpad, finner man att Gästrikland
har ett skatteunderlag av 45,25 skattekronor
per invånare, Medelpad har
48,18, medan Hälsingland har endast
35,/O skattekronor per invånare.

Motionärerna har menat, att dessa
faktiska uppgifter motiverar att Hälsingland
hänföres till mellangruppen i
landet när det gäller skattelindring, och
motionen utmynnar i detta förslag.

När man sedan tittar på hur statsutskottet
har behandlat detta ärende
finner man att motionen remitterats till
1958 års skatteutjämningskommitté. Det
må nu vara riktigt, ty skatteutjämningskoinmittén
har utarbetat de bestämmelser
som nu finns och är, som vi vet, sysselsatt
med att utarbeta nya regler. Den
väntas komma med förslag om något är.

Skatteutjämningskommittén hänvisar
till vissa tabeller, som införts i statsutskottets
utlåtande. Där visas de kostnader
som skall täckas av allmän kommunalskatt
i olika kommuner. Där har
först tagits Götaland och Svealand och
sedan Gävleborgs län samt de nordliga
länen. Man maste medge att tendensen
i dessa tabeller pekar på att Hälsingland
kanske i skattehänseende har
ett litet fördelaktigare läge än Västernorrlands
län, men samtidigt måste man
anmärka att tabellerna är litet förlegade;
de är sedan 1960. Sedan dess har ändå
en hel del hänt i Hälsingland, bl. a. har
befolkningen minskat med 3 600 personer.

Pa sidan 8 i utlåtandet redovisas från
kommittén en annan tabell av mera aktuellt
datum, nämligen för år 1963, där
man har en fördelning efter den totala

utdebiteringen i kommuner med skatteunderlag
understigande 70 procent av
medelskatteunderlaget. Där jämförs
Kalmar län och Gotlands län med landskapen
i Gävleborgs län samt de fyra
nordliga länen, och såvitt jag kan bedöma
pekar vad som framkommit på alt
de synpunkter som framföres i motionen
kan ha ett visst berättigande. Man
kan sålunda konstatera att medelutdebiteringen
för Kalmar län, Gotlands län
och landskapet Gästrikland är 16 kronor
per skattekrona. För Hälsingland
och Västernorrlands län är utdebiteringen
i runt tal 17 kronor, för Västerbottens
län 17:50 och för Jämtlands och
Norrbottens län 18 kronor per skattekrona.
Det finns sålunda skäl för de
synpunkter som framföres i motionen.

Det tycker emellertid inte 1958 års
skatteutjämningskommitté, och det tycker
inte heller statsutskottet som yrkar
avslag på motionen och säger att kommunerna
i Hälsingland i kostnads- och
utdebiteringshänseende inte intar en så
ogynnsam ställning att tillräckliga skäl
kan sägas föreligga att nu företaga en
justering. Utskottet menar att det finns
en viss skatteorättvisa men att den inte
är så stor att den kräver någon åtgärd.
Det innebär dock att dessa kommuner
förlorar inemot 3 miljoner kronor
per år, och jag är inte övertygad
om att kommunalmännen i de fattiga
glesbygdskommunerna i Hälsingland är
av samma mening som statsutskottet.

Herr talman! Då jag förstår att det är
alldeles ogörligt att tänka sig att rubba
ett enhälligt statsutskott vill jag endast
till sist uttala den förhoppningen att
1958 års skatteutjämningskommitté skall
bygga sina förslag på en mera aktuell
statistik, än vad den tydligen har gjort
i detta remissutlåtande, när kommittén
kommer med förslag om nya bestämmelser.

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! Utöver vad den föregående
talaren pekade på i statsutskottets

Onsdagen den 22 april 1904 fm.

Nr 19

Ang. fördelningen av beskattningsrätten

utlåtande vill jag bara understryka vad
skatteutjämningskommittén nyligen har
sagt, nändigen att det enligt nuvarande
bestämmelser finns en viss möjlighet för
Kungl. Maj:t att överföra kommuner
som är sämre ställda än flertalet inom
samma område till ett högre procentsatsområde.
Gränserna är alltså inte alldeles
fixa. Därtill kommer att vi ju vet
att skatteutjämningskommitténs förslag
kan väntas under året och att vi nästa
år får pröva hela denna fråga.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av institut
för verkstadsteknisk forskning;

nr 50, i anledning av väckta motioner
angående pensionerna vid de av
staten övertagna enskilda järnvägarna;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nybyggnad för
Chalmers provningsanstalt, m. m.; och
nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1964/65 till ersättning i anledning
av nedläggning av viss tullstation.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. fördelningen av beskattningsrätten
mellan produktionskommun och huvudkontorskommun Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 36, i anledning av väckta
motioner angående fördelningen av
beskattningsrätten mellan produktionskommun
och huvudkontorskommun.

mellan produktionskommun och huvudkontorskommun Till

bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:35,
av herrar Torsten Andersson och NilsIiric
Gustafsson, samt II: 47, av herr
Larsson i Hedenäset m. fl.; ävensom

2) de likalydande motionerna 1:202,
av herr Hedström m. fl., och 11:250,
av herr Svanberg m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om översyn av
gällande bestämmelser rörande den s. k.
huvudkontorsandelen vid bolags kommunala
beskattning jämte därmed sammanhängande
frågor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att följande motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna 1:35,
av herrar Torsten Andersson och NilsEric
Gustafsson, samt II: 47, av herr
Larsson i Hedenäset m. fl., ävensom

2) de likalydande motionerna 1:202,
av herr Hedström in. fl., och II: 250, av
herr Svanberg m. fl.,

samtliga motioner angående fördelningen
av beskattningsrätten mellan
produktionskommun och huvudkontorskommun,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Det förefaller kanske
något onödigt att ta till orda då det står
ett enhälligt bevillningsutskott bakom
utlåtandet, men i egenskap av motionär
— det gäller motionerna 1:202 och II:
250 — vill jag säga några ord.

Det begäres i motionerna en översyn
av gällande bestämmelser beträffande
huvudkontorsandelen vid bolagens
kommunala beskattning och därmed
sammanhängande frågor. Vad som spö -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Ang. kommunernas upplåning för vatten
kar i motionerna är närmast fördelningen
av LKAB:s beskattning mellan å ena
sidan norrbottenskommunerna och å
andra sidan Stockholms stad. Av bevillningsutskottets
betänkande framgår att
denna fråga har varit prövad i olika
kommunala instanser och att man kommit
fram till att 7,5 procent borde gälla
för Stockholms stad. Bevillningsutskottet
säger nu att man inte behöver
göra någon utredning om eller ändring
av nu gällande bestämmelser.

Jag vill citera vad utskottet har kommit
fram till. Utskottet skriver: »Enligt
utskottets mening bör vid huvudkontorsandelens
bestämmande — därest
intresseprincipen skall upprätthållas i
den utsträckning som förutsatts vid
fördelningsregelns tillkomst — restriktivitet
iakttagas när det gäller att gå
Utöver den för normalfallen fixerade
Femprocentsgränsen.» Jag ber, herr talman,
att just på den punkten få instämma
i vad utskottet har kommit fram
till.

Det har också i betänkandet klarlagts
att riksdagen 1963 i samband med behandlingen
av proposition 84 om kraftverksrörelse
fann att 5 procent skulle
vara den s. k. huvudkontorsandelen.

I fallet LKAB är det så att av drygt
7 000 anställda är 66 personer, alltså
inte fullt 1 procent av antalet anställda
i företaget, bosatta inom Stockholms
stad. Jag har fått den uppgiften från
LKAB:s ledning, att inte mindre än 46
personer, som inte ingår i siffran 66
men är direkt underställda huvudkontoret,
är placerade i Kiruna, Malmberget
och Luleå. Det är alltså inte mer än ett
halvt huvudkontor här i Stockholm
med hänsyn till att så många som handlägger
centrala frågor i företaget är bosatta
utanför den plats dit huvudkontoret
är förlagt.

Under sådana omständigheter borde
en annan rättstillämpning, som det står
i utskottets utlåtande, leda fram till att
man inom ramen för nu gällande skattebestämmelser
skulle kunna få en rättelse
till stånd. Jag tolkar alltså be -

och avloppsanläggningar
villningsutskottets betänkande på den
punkten så, att riksdagen skulle ställa
sig enigt bakom denna tolkning av bevillningsutskottets
betänkande nr 36.

Herr talman! Jag har inget yrkande
i övrigt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande betänkande hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 44, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av avtal mellan
Sverige och Island för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande skatter
å inkomst och förmögenhet, bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Ang. kommunernas upplåning för vattenoch
avloppsanläggningar

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckta
motioner angående kommunernas upplåning
för vatten- och avloppsanläggningar.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 335 i första kammaren av
herrar Ferdinand Nilsson och Torsten
Andersson samt nr 360 i andra kammaren
av herr Larsson i Luttra m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
åtgärder, varigenom kommunernas upplåning
för byggande av vatten- och
avloppsanläggningar på kreditmarknaden
likställdes med lån för bostadsproduktion
beträffande såväl lånemöjligheter
som räntesatser.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:335 och 11:360 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Onsdagen den 22 april 1964 fin.

Nr 19

Ang. kommunernas upplåning för vatten- och avloppsanläggningar

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! Man kan tycka att det
är lönlöst att ta upp den här frågan nu,
när utskottet så enhälligt har avstyrkt
motionen. Jag har sett på utskottets betänkande,
och framför allt har jag sett
på de rcmissuttalanden som utskottet
inte stöder sig på men likväl anfört.
Jag konstaterar en påtaglig oklarhet i
såväl riksbankens som Stadsförbundets
och Kommunförbundets utlåtanden. Man
vet liksom inte riktigt hur man vill
ställa sig och vinglar mellan uppfattningen
att det numera skapats så gott
om pengar och uppfattningen att det är
omöjligt att få några pengar på grund
av förefintliga kreditrestriktioner. På
så lösa grunder argumenterar man lite
hit och dit.

Jag tycker att bankoutskottet i detta
fall gör saken betydligt enklare för sig.
Det konstaterar att förslag av samma
innebörd tidigare har framlagts och att
liknande förslag senast behandlades i
samband med 1962 års proposition om
likviditets- och kassakvotslag. Utskottet
påpekar att det då i sitt utlåtande
nr 17 framhöll vikten av att klart avgränsa
de sektorer där sådana speciella
förhållanden råder som motiverar en
prioritering. I anledning av motioner
med samma yrkande uttalade utskottet
som sin bestämda uppfattning att någon
ytterligare prioritering av detta slag
icke borde ske inom kreditpolitiken.

Observera att detta om gränsdragningen
här är oklart. Man uttalar att
man vill ha en klar gränsdragning men
säger att man inte vill ha någon ändring.
Det är omöjligt att logiskt klara
ut varför byggandet av ett hus skulle
vara av annan angelägenhetsgrad än de
vatten- och avloppsanläggningar som
är nödvändiga för husbyggandet. Det
betyder, att man har en gränsdragning,
som man inte vill ändra, och så påstår
man att den är klar!

Sedan kommer utskottet till sitt slutomdöme:
»Vid förnyad prövning av
frågan har utskottet icke funnit skäl att
ändra denna ståndpunkt.» Ja, det är

mycket enkelt att resonera på det sättet.

Att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i sin framställning om anslag avseende
budgetåret 1963/64 konstaterade alt eftersläpningen,
d. v. s. icke utbetalade
men till betalning klara företag, uppgick
till en beräknad anläggningskostnad
av 850 miljoner och att beloppet
fortfarande bara växer tycker jag bör
nämnas i sammanhanget.

Den år 1959 beslutade partiella statsbankrutten
på väg- och vattenbvggnadsområdet
innehar att bidraget skars ned
från åtskilligt över 30 procent till i genomsnitt
20 procent. Med hänsyn till
samma år beslutade övergångsbestämmelser
går det inte att räkna med att
eftersläpningen utgör 20 procent av 850
miljoner, utan de gamla bidrag som
inte har utbetalats ligger med här, och
vi har således att räkna med ett belopp
på mellan 200 och 300 miljoner kronor.

Från myndigheternas sida har anförts
— och det tycker jag att de av
herrarna i bankoutskottet som har någon
anknytning till landskommuner
kunde komma ihåg — att eftersläpningens
tillkomst enligt vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
säger beror på att
det under de senaste åren förekommit
många företag i landskommuner med
förhållandevis långa ledningar, som
dragit betydande kostnader. I klartext
betyder detta att det i stor utsträckning
gäller landskommunernas pengar
och att eftersläpningen i mycket stor
utsträckning går ut över landskommunerna.

Svenska kommunförbundet är ett
ganska blandat sällskap och resonerar
också litet hit och dit. Kommunförbundet
förklarar ändå att onekligen talar
»starka skäl för att lånemöjligheterna
för vatten- och avloppsanläggningar bör
likställas med vad som gäller för bostadsproduktionen».
Ja, onekligen!

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
suckar i sin framställning om medel för
1964/65: »De ränteförluster som åsam -

80 Nr 19 Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Ang. kommunernas upplåning för vatten- och avloppsanläggningar

kas bidragstagarna på grund av ej utbekomna
statsbidrag är avsevärda och
minskar bidragsgivningens stimulerande
effekt då det gäller investeringar i
samhällsnyttiga vatten- och avloppsanläggningar.
» Det konstaterandet tycker
jag är något att ta fasta på, ty det är sä
sant som det är sagt. Uppgiften att den
alltjämt växande eftersläpningen skulle
vara inhämtad i början av 1970-talet må
trösta den som det kan. Det anges samtidigt
att förutsättningen härför skulle
vara att kostnadsläget förblir oförändrat.
Det tror väl inte ens statsrådet,
mycket mindre finansministern eller
bankoutskottet, som ju har hand om inflationen.

Åter och åter har vi från landsbygdshåll
bedrivit en praktisk lokaliseringspolitik
och försökt att få fram de mindre
tätorterna. Vi har därför också yrkat
på högre anslag i budgeten så att dessa
bidrag skulle kunna utgå. Regelmässigt
har det blivit avslag. Ungefär lika
regelmässigt har nådiga överheten en
smula höjt anslaget året efter. Vi skall
inte glömma vem som har hand om
initiativförmågan och därmed ansvaret!
Budgetåret 1961/62 var anslaget 45 miljoner,
1962/63 55 miljoner, 1963/64 70
miljoner, och i år föreslås nu 80 miljoner
kronor. Målsättningen — under
vissa förutsättningar, förstås — är att
man skall ha kommit i kapp någon gång
på 1970-talet. Man tycker att de kommuner
som på detta sätt regelmässigt i sex
års tid får vänta på de pengar som de
fått löfte om åtminstone borde få bättre
möjligheter att låna pengar. Utsikten
att primärkommuner och landsting skall
tvingas att åter och åter pressa upp
skatten är inte upplyftande. Finansministerns
målsättning angavs i ett föredrag
som han nyligen höll vid ett kommunförbundsmöte
i Uppsala. Finansministern
förklarade då att han tyckte att
över 20 kronor i sammanlagd utdebitering
borde man inte gå. Det är ju också
en sorts målsättning. Det är sådant som
man vid högtidliga tillfällen kallar
»kommunal skatteutjämning».

Hem talman! Jag ber att få yrka bifall
till de föreliggande motionerna.

Herr AUGUSTSSON (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Ferdinand Nilsson säger att denna fråga
var uppe år 1962 då riksdagen diskuterade
frågan om beredskapslagar gentemot
bankerna. Även vid det tillfället
anfördes motionsvis önskemål om prioritering
av dessa lån.

Vad som var intressant i den diskussionen
var en deklaration från eu partikollega
till herr Ferdinand Nilsson,
som sade: »Centerpartiet hävdar som
en grundprincip att kreditmarknaden så
snart ske kan frigöres från den hittillsvarande
ordningen med prioritering av
vissa kreditbehov.» Längre fram i sitt
anförande yttrade samme talare: »Nu
måste vi emellertid konstatera att majoriteten
här för närvarande inte är benägen
till prioriteringens borttagande.
Vi måste därför i dagens läge söka en
annan handlingslinje.» Denna andra
handlingslinje skulle innebära att så
länge prioritering av bostadssektorn består
skulle vissa andra länge eftersatta
kreditbehov sättas innanför den prioriterade
ramen. Det gällde då främst
jordbruket och trädgårdsnäringen men
även lån till vatten och avlopp, vilka vi
diskuterar i dag.

Riksdagsmajoriteten var obenägen att
utöka prioriteringen då, och jag skulle
förmoda att den är ännu mindre benägen
i dag att göra det. Den svenska kapitalmarknadens
resurser får väl ändå
sägas vara större i dag än vad den var
för två år sedan. Dessutom förekommer,
såsom riksbanksfullmäktige framhåller,
icke längre några direkta placeringsrekominendationer
till kapitalmarknadsinstituten.

Herr Ferdinand Nilsson säger att
gränsdragningen är oklar. Jag kan inte
förstå att gränsen blir klarare, om den
sättes så att även lån till vatten- och
avloppsanläggningar omfattas av prioriteringen.
Om så sker, kommer man

Onsdagen den 22 april 1904 fm.

Nr 19

Ang. kommunernas upplåning för vatten- och avloppsanläggningar

osökt att tänka även på behovet av gator.
Vi behöver ju vid byggandet av hus
inte enbart vatten och avlopp, utan vi
behöver också någonting att gå på, och
även det kostar pengar.

En rättvisare gränsdragning skulle väl
inte åstadkommas genom en utvidgning
av prioriteringen.

Eftersläpningen i fråga om statsbidragen
till dessa anläggningar är givetvis
också ur kommunal synpunkt en bekymmersam
sak. Det är emellertid en
annan fråga än den vi nu talar om, således
upplåningen. Vad herr Ferdinand
Nilsson här anfört föranleder inget ändrat
ståndpunktstagande från min sida.

Jag yrkar alltså bifall till bankoutskottets
utlåtande.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det var en ljuspunkt i
herr Augustssons anförande när han ändå
konstaterade — det visar ju också
all kommunal erfarenhet — att det är
besvärligt för kommunerna att behöva
vänta sex år på bidrag som ställts i utsikt
för vatten- och avloppsanläggningar.
Då tycker jag att vi har en gemensam
utgångspunkt.

Ingen av oss vill tydligen heller jäva
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens siffror,
som förra året visade en eftersläpning
på 850 miljoner kronor, en eftersläpning
som växer, vilket också intygas
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Under sådana förhållanden kan man
konstatera, att det ändå är några hundra
miljoner kronor som kommunerna får
vänta på, i regel sex år, men ibland ännu
längre tid. När nu staten dels inte
kan betala ut pengarna, så att kommunerna
får dem i tid, och dels har gjort
den där kullerbyttan, då procentsatserna
skrevs ned, är det då, herr Augustsson,
orimligt att säga att staten åtminstone
borde göra så mycket, att den underlättade
upplåningen?

Herr Augustsson säger nu att alla
gränsdragningar har sina brister och att
det kan tänkas att även andra anlägg -

ningar bör ges prioritet. Det skall jag
inte på något sätt förneka, men vi får
väl ändå säga att det på ingen annan
punkt är mera brännande än denna,
där staten på ett så skandalöst sätt har
försummat de förpliktelser som staten
ändock själv har påtagit sig. Är det under
sådana förhållanden orimligt att sätta
i fråga, att denna upplåning underlättas? Sedan

kan man naturligtvis hänvisa
till att visserligen finns det här formellt
inte några direktiv från riksbanken,
men vi som vet hur svårt det är att få
pengarna, måste inse att det skulle vara
önskvärt att ett uttalande hade gjorts
om att det här gäller uppgifter som —
eftersom staten har sumpat sin insats
— är av sådan angelägenhetsgrad, att
de bör tillgodoses. Jag tycker att det resonemanget
är rimligt. Jag förstår att
människor kan säga att det finns andra
saker, som det också behövs pengar till,
men ingenstans förekommer det en urholkning
av bidragen som i detta fall,
där kommunerna kan få vänta, som jag
har sagt, omkring sex år på att få ut
dem. Räkna ränta på dessa pengar, herr
Augustsson, och räknat ut vad det innebär
i fråga om rabattering av dessa bidrag,
så kommer herr Augustsson fram
till, jag höll på att säga, ett fortsatt Görtzens
system att klara statens förbindelser.

Att det inte är rimligt och bra tycker
jag vi kan vara överens om, när staten
inte vill skaffa pengarna och betala ut
dem till kommuner som är berättigade
att få pengarna. Är det då för mycket
begärt att åtminstone upplåningen prioriteras? -

Herr AUGUSTSSON (s):

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
talar om att det i denna fråga borde
finnas en gemensam nämnare — jag
förmodar att det skulle vara kommunala
bekymmer över huvud taget.

Av motionens slutkläm framgår inte
att huvudsaken är att hämta in efter -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Ang. kommunernas upplåning för vattensläpningen
utan att det gäller att få en
vettig finansiering av de investeringsobjekt
som finns. Vi måste väl skilja
på dessa två frågor. När det gäller bostadsbyggande
och liknande saker är
det fråga om långfristigt kapital, men
när det gäller vatten- och avloppsanläggningar
är det mera fråga om kortfristigt
kapital.

Vad som egentligen borde vara ett
gemensamt intresse — och är det, förmodar
jag — är väl att vi får en kapitalmarknad
som kan tillfredsställa både
kommunernas och alla övrigas kapitalbehov.
Men i dagens besvärliga läge
på kapitalmarknaden vill vi kanske
alla se just den sektor prioriterad, som
vi mest kommer i beröring med och
där vi ser investeringsbehovet alldeles
inpå oss. Kommunalmannen har sina
akuta problem och företagaren sina,
men lösningen kan ju inte ligga i att
man prioriterar den ena eller den andra
sektorn allteftersom man får lust till
det — til syvende og sidst blir dock de
samlade tillgångarna på kapitalmarknaden
avgörande såväl för herr Ferdinand
Nilsson i hans kommunala engagemang
liksom för mig och företagarna
och över huvud taget alla andra i olika
avseenden.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Herr Augustsson och
jag hade litet svårt att förstå varandra,
och det har sin förklaring.

Jag har tidigare årligen under ett antal
år väckt en lång motion om eftersläpningarna
och refererat siffermaterial;
dessutom har jag i en liten stump,
som skulle gå till bankoutskottet, begärt
prioritering med åberopande av
samma motivering. För mig är det inte
något stort steg mellan dessa saker. Kan
man inte få pengarna, så bör man väl
ändå i all rimlighets namn få låna dem.
Är detta så svårt att begripa? Jag kan
inte hjälpa att den saken för mig ter sig
alldeles självklar.

Nu säger herr Augustsson — och

och avloppsanläggningar
det är så svenskt att det är riktigt roligt
— ja, men det riktiga och perfekta
är att vi får en kreditmarknad som
tillgodoser alla behov! Och så tillägger
han: men det är ju omöjligt. Och därmed
slipper man göra någonting!

Inte är vi ute i kommunerna hjälpta
med det, när vi tvingas ligga ute med
mellan 200 och 300 miljoner kronor. Vi
vet alla att kapitalmarknaden inte är
så perfekt och välordnad, att det finns
pengar till kommunernas, företagarnas
och alla andras behov. Kan man då inte
säga, att när staten har åtagit sig speciella
förpliktelser på ett område bör
det vara ett särskilt skäl för att klara
just dem?

Nu förstår jag, att man i viss mån
kommer bort från vardagsbekymren
när man sitter i bankoutskottet och
bedömer de stora, omfattande perspektiven
för vår ekonomiska planering och
den penningvårdande verksamheten;
jag vet inte om det är ett tryckfel eller
ett resultat av arbetet när det talas om
den ständigt fortskridande inflationen.
Men borde det ändå inte vara möjligt
att förstå den uppfattningen, att på den
och den punkten där staten åtagit sig
förpliktelser skall man ordna det så att
förpliktelserna infrias snabbare eller
att, där finns det skäl för en låneprioritering? Jag

förstår att saken kan te sig an.
norlunda för dem som är inställda på
de stora, omfattande perspektiven,
men det hjälper inte oss vardagsmänniskor
med våra små kommunala bekymmer.

Herr AUGUSTSSON (s):

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
talar om att bankoutskottet eventuellt
har för stora vyer och därför —
underförstått — inte kan begripa de
här mindre problemen.

Till det skulle jag vilja säga — jag
såg just i dagens tidningar att ett känt
varuhus i Göteborg firar 100-årsjubileum
— att om vi genom prioritering,

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Nr 19

Ang. utnyttjande av automatisk databehandling i riksdagsarbetet

gjorde hela kapitalmarknaden till något
slags varuhus, så skulle det i varje
fall inte underlätta lösningen av våra
problem. Jag tror knappast att det
skulle bli möjligt att föra någon som
helst penningpolitik med en kapitalmarknad
av det slag som vi då skulle
ha.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Ja, herr talman, och just därför har
jag skjutit in mig på den här detaljen,
där staten har en hedersskuld att infria.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

20, i anledning av väckt motion
om ett särskilt kreditinstitut för investeringar
i enskilda fritidshem; och
nr 21, i anledning av väckta motioner
om en aktiv samhällsplanering avglesbygder,
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. utnyttjande av automatisk databehandling
i riksdagsarbetet

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckta
motioner angående utnyttjande av automatisk
databehandling i riksdagsarbetet.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 23 i första kammaren av herr
Nyman och nr 26 i andra kammaren
av herr Wedén, hade hemställts, att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att statskontoret måtte
få i uppdrag att utreda i vad mån
tekniska, organisatoriska och ekonomiska
förutsättningar förelåge för att
ADB-tekniken i en framtid skulle kunna
utnyttjas i riksdagsarbetet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna 1:23 och II: 26 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Datamaskin i riksdagsarbetet!
Idén kan synas synnerligen befängd,
men skulle inte en datamaskin i
riksdagen kunna vara ett av de mål
som kan tänkas bli realiserade till år
1989 enligt måttot: »Mot nya djärva
mål», som regeringspartiet har som motto
för sin 75-årskonferens. Detta är en
förhoppning som motionärerna har, och
den som lever får se.

En och annan värderad kammarledamot
har skämtsamt undrat, hur det
skall gå för oss riksdagsmän, om vi får
en datamaskin. Vi kanske rentav inte
skulle behöva vara här i riksdagen. Det
tycks finnas en osäkerhet om datamaskinens
användningsområde och hur
den kommer att påverka människans
liv i framtiden. Det lär också ha funnits
en sådan osäkerhet och oro i Lund.
Jag citerar en studenttidning, som
skämtsamt skriver: »Sedan humanisterna
slutligen fått klart för sig att det inte
är i själva humanisten, som hålet skall
stansas, utan i ett särskilt kort, har oppositionsstormen
börjat tystna.»

En datamaskin kan följa sitt program
och ingenting annat, eller som det heter
i motionen I: 23: »ADB är ett mycket
tidssparande hjälpmedel, men blir
aldrig något annat än vad den mänskliga
tanken och viljan gör det till.» Damer
och herrar riksdagsledamöter kan
vara lugna!

Bakom idén om datamaskin i riksdagsarbetet
ligger övertygelsen att den

Nr 19

Onsdagen den 22 april 19(34 fm.

Ang. utnyttjande av automatisk databehandling i riksdagsarbetet

skall kunna göra arbetet i utskott och
kanslier effektivare genom att skapa
möjligheter att pröva utfallet av olika
alternativa lösningar. Automatisk databehandling
skulle också kunna bli de
olika partierna och de enskilda riksdagsledamöterna
till stor hjälp vid prövning
av olika förslag och för att få
underlag för olika bedömanden o. s. v.
Det synes därför motionärerna som om
en datamaskin som hjälpmedel i riksdagsarbetet
vore något som syftar mot
nya djärva mål.

Motionärerna har velat ge statskontoret
i uppdrag att utreda i vad mån tekniska,
organisatoriska och ekonomiska
förutsättningar föreligger för att ADBtekniken
i en framtid skall kunna utnyttjas
i riksdagsarbetet.

Bankoutskottet har med anledning av
statskontorets remissvar ansett att frågan
är för tidigt väckt och därför är en
utredning icke motiverad nu. Motionernas
syfte torde emellertid i allt väsentligt
vara tillgodosett genom att statskontoret
förklarat sig berett att fortlöpande
hålla statsmakterna orienterade om hur
ADB-teknikens tillämplighet i detta hänseende
utvecklas.

Jag vet icke, herr talman, om det skall
betraktas som en kritik eller ett beröm
att en motion väcks för tidigt. Med tanke
på att de flesta väcks för sent och
därför avslås så kanske en för tidigt
väckt motion ändå må betraktas som
förutseende, ovanlig och djärv. I alla
händelser tycker jag mig av statskontorets
remissvar kunna utläsa att idén
om en datamaskin i riksdagsarbetet
ingalunda är orealiserbar, utan något
som allvarligt kan prövas. Tekniskt är
det nämligen möjligt. Troligen är det
så, att statskontoret saknar tillräckligt
med personal för en sådan utredning
som motionärerna har begärt. Det är
där frågan först måste angripas. Jag
kan icke helt hålla med utskottet om att
motionernas syfte i allt väsentligt är
tillgodosett genom statskontorets fortlöpande
orientering om ADB-teknikens
tillämplighet då det gäller riksdagsar -

betet. Det beror väl också på det intresse
som riksdagen visar för denna
fråga och de resurser som ställs till
statskontorets förfogande och inte minst
ledamöternas förmåga och vilja att skåda
mot nya djärva mål.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr PALM (s):

Herr talman! Motionären borde väl
rent allmänt vara nöjd med den skrivning
utskottet gjort — bankoutskottet
brukar ju leverera kärva skrivningar —
när det har använt den formulering
som herr Nyman själv refererade till,
nämligen att man anser frågan vara för
tidigt väckt. Detta innebär inget brutall
avslag på tanken, utan man vill ha möjligheterna
öppna och se vad som kan
hända i en framtid.

Herr Nyman anför i sin motion, att
riksdagens möjligheter att i utskottsoch
kansliarbete pröva bärigheten och
utfallet av olika alternativa förslag och
lösningar är en angelägenhet av stor
vikt icke minst för riksdagens möjligheter
att arbeta effektivt. Vidare konstaterar
han i motionen: »1962 års riksdag
beslöt, att matematikmaskinnämnden
skulle inlemmas i statskontoret, som
därigenom blev centralt organ för
ADB-frågor.»

Jag skulle kunna göra historieskrivningen
något fylligare med att erinra
motionären om att regeringen sedan
dess har tillsatt två utredningar — det
var någon gång i december — dels en
utredning rörande olika rationaliserings-
och besparingsåtgärder samt kostnadsredovisningsfrågor
inom statsförvaltningen,
dels en särskild utredning
om vad som skall kunna åstadkommas
i fråga om kostnadsredovisningen inom
försvarets område. Om herr Nyman
hade läst Från departement och nämnder
med lika stor uppmärksamhet som
lian läst socialdemokratiska partiets jubileumsaffisch,
hade han haft tillgång
till ett större material. Det är väl bl. a.
detta som statskontoret vill erinra om

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

Nr 19

Ang. utnyttjande av automatisk databehandling i riksdagsarbelet

i sitt remissvar, ty statskontoret är inkopplat
i dessa två utredningar på ett
mycket intimt sätt.

Jag har framför mig direktiven för
den utredning, som regeringen tillsatt
för undersökning av frågor angående
kostnadsredovisningen inom försvaret.
Det handlar ju här om mycket svårgripbara
saker, och i direktiven står
klart att det är angeläget att undersöka
»i vad mån det för närvarande sker
en tillfredsställande redovisning av insatser,
resultat och — som följd därav
— effektivitet inom olika områden av
försvarsverksamheten samt, där så icke
är fallet, huruvida nya metoder kan införas
som medger en dylik redovisning.
— — — De sakkunniga bör i
första hand behandla de industriellt
präglade verksamhetsgrenarna och
framlägga förslag beträffande dem. De
bör emellertid vara oförhindrade att, i
den mån de finner det lämpligt, utsträcka
sina undersökningar även till
andra områden av försvarsverksamheten.
»

Liknande direktiv finns för utredningen
i fråga om statsförvaltningen i
dess helhet, och jag känner ganska väl
till de personer som sysslar med
detta utredningsarbete som i hög grad
kommer att omfatta ämbetsverken. Då
detta utredningsarbete redan påbörjats
finns det alla skäl att avvakta vad som
kan åstadkommas på den vägen, innan
man börjar överväga att införa den föreslagna
maskinella utrustningen på
Helgeandsholmen.

Detta är avsikten med utskottets
skrivning, och jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

23, i anledning av väckt motion
angående riksdagens behov av service
för utlandskontakter; och

nr 24, i anledning av väckt motion
om livränta till fru Ebba Tranaeus.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 19, i anledning av väckta motioner
om lagstadgad skyldighet för politisk
organisation att offentligt redovisa
sin finansiering;

nr 20, i anledning av väckta motioner
om enhetliga avgifter för polismyndighets
förvaring av upphittat
gods; och

nr 21, i anledning av väckta motioner
angående traktamentsersättningen
till ledamot av jury i tryckfrihetsmål.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få lämna ett par meddelanden
angående återstående arbetsplena
under april månad.

Till en början vill jag erinra om att
nästa tisdag, den 28 dennes, hålles dels
arbetsplenum, dels frågestund. Plenum
börjar kl. 14.00. Vidare vill jag meddela
att jag avser att föreslå kammaren
att avbryta sina överläggningar nu
på fredag, den 24/4, omkring kl. 17.00,
på tisdag den 28/4 senast kl. 18.00, och
på onsdag den 29/4 omkring kl. 18.00.

Ordet lämnades på begäran till herr
ANDRE VICE TALMANNEN, som anförde
:

Herr talman! Jag hemställer, att
kammaren för sin del ville besluta, att
ett särskilt utskott, bestående av tjugu

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 fm.

ledamöter, tio från vardera kammaren,
skall tillsättas för behandling av ej
mindre Kungl. Maj:ts proposition nr
138, angående studiesocialt stöd till studerande
ungdom, än även de ytterligare
framställningar, som av Kungl. Maj:t
eller i enskilda motioner gjorts eller
kan komma att göras i detta ämne eller
andra i omedelbart samband därmed
stående frågor; ävensom att andra kammaren
inbjudes att i detta beslut förena
sig med första kammaren.

Vad herr andre vice talmannen sålunda
hemställt bifölls.

Ett protokollsutdrag i ämnet justerades
och avsändes till andra kammaren.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN erhöll
ånyo ordet och yttrade:

Med hänsyn till omfattningen av det
ärende, som avses i Kungl. Maj:ts proposition
nr 148, med förslag till naturvårdslag
m. m., hemställer jag, att kammaren
måtte medgiva, att tiden för avgivande
av motioner i anledning av
nämnda kungl. proposition utsträckes
till det sammanträde, som infaller näst
efter femton dagar från det propositionen
kom kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för detta sammanträde, varefter
kammaren åtskildes kl. 16.46.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 22 april 1904 cm.

Nr 19

Onsdagen den 22 april eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 34, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 1 § lagen den 26 juli 1947 (nr
529) om allmänna barnbidrag, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställ!.

Om förbättring av folkpensionärernas
ställning inom sjukförsäkringen

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 35, i anledning av väckta
motioner om förbättring av folkpensionärernas
ställning inom sjukförsäkringen.

I följande sex inom riksdagen väckta
motioner hade yrkanden om förbättring
av folkpensionärernas ställning inom
sjukförsäkringen framställts, nämligen 1)

de likalydande motionerna nr 27
i första kammaren av herr Petersson,
Erik Filip, och herr Carlsson, Harry,
samt nr 32 i andra kammaren av herrar
Jönsson i Ingemarsgården och
Carlsson i Huskvarna, om förbättring
av folkpensionärernas ställning i sjukförsäkringen; 2)

de likalydande motionerna nr 223
i första kammaren av herr Virgin m. fl.
och nr 295 i andra kammaren av herr
Heckscher m. fl., angående åldringsvården;
ävensom

3) de likalydande motionerna nr 592
i första kammaren av herrar Adolfsson
och Lager samt nr 720 i andra kammaren
av herr Hagberg m. fl., angående
förtida uttag av folkpension m. in.

Motionerna under 1 och 3 hade i
sin helhet hänvisats till lagutskott.
Motionerna under 2 hade, i vad avsåge
ändring i lagen om allmän försäkring,
hänvisats till lagutskott och i övrigt till
allmänna beredningsutskottet. I den
mån motionerna hänvisats till lagutskott
hade de tilldelats andra lagutskottet.
Motionerna under 3 komme,
såvitt de gällde förtida uttag av folkpension,
att behandlas av utskottet i
annat sammanhang.

I motionerna 1:27 och 11:32 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om snabb
utredning och förslag till innevarande
års riksdag till förbättring av folkpensionärernas
ställning i sjukförsäkringen.

I motionerna I: 223 och II: 295 hade
anhållits, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte antaga i motionerna
infört förslag till lag om ändring i 4
kap. 3 § lag om allmän försäkring den
25 maj 1962 (nr 381), vilket förslag avsåg,
att längsta tiden för erhållande avsjukpenning
och ersättning för sjukhusvård
skulle utsträckas från 180 till
360 dagar.

I motionerna 1:592 och 11:720 hade
föreslagits, såvitt nu vore i fråga,

att begränsningen av ersättningen till
folk- och förtidspensionärerna för
sjukhusvård till 180 dagar skulle upphävas,

att en särbestämmelse skulle införas
för folk- och förtidspensionärer avseende
full ersättning genom försäkringskassorna
för läkar- och medicinkostnader.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Om förbättring av folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen

A. att riksdagen, i anledning av följande
motioner, nämligen

1) motionerna I: 27 och II: 32,

2) motionerna 1:223 och 11:295, såvitt
avsåge ändring i lagen om allmän
försäkring, samt

3) motionerna 1:592 och 11:720, såvitt
avsåge sjukförsäkringsförmånerna,

i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom
sin mening måtte giva Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört,

samt

B. att motionerna i samma delar, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under A hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I sitt yttrande hade utskottet bland
annat anfört, att de nu aktuella motionsyrkandena
förutsättningslöst borde
behandlas av 1961 års sjukförsäkringsutredning.

Reservation hade avgivits av herr
Hiibinette och fröken Wetterström, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen, med bifall till motionerna
I: 223 och II: 295, såvitt avsåge
ändring i lagen om allmän försäkring,
ävensom i anledning av motionerna
1:27 och 11:32 samt 1:592 och
II: 720, såvitt avsåge sjukförsäkringsförmånerna,
måtte för sin del antaga
i reservationen infört förslag till lag
om ändring i 4 kap. 3 § lag om allmän
försäkring den 25 maj 1962 (nr 381);

B. att motionerna i samma delar, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna under A hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr HRBINETTE (h):

Herr talman! I en reservation till detta
andra lagutskottets utlåtande yrkas,
att riksdagen måtte bifalla motionerna

1:223 och 11:295, såvitt avser ändring
i lagen om allmän försäkring.

Bakgrunden till detta, herr talman, är
att vi reservanter tycker att det är fel
att ålderspensionärer skall ha en sämre
ställning än andra då det gäller ersättning
för sjukhusvård. Visserligen har
det hävdats, att då förvärvsarbetande
vid sjukhusvistelse redan från början
får avdrag från sin sjukpenning med i
regel fem kronor per dag, får ålderspensionärerna
sin pension ograverad —-och det är väl i och för sig riktigt —
men man måste betänka att många pensionärer
efter ikraftträdandet av lagen
om allmän försäkring har fått en försämrad
ställning vid längre sjukdom.

Utskottet har här i sitt utlåtande hänvisat
till att 1961 års sjukförsäkringsutredning
skall göra en översyn av sjukförsäkringen
och därmed sammankopplade
förmåner, och då tycker man inte,
att det är lämpligt eller möjligt att dessa
problem nu blir föremål för en särskild
behandling. Men vi vet vilken tid
det tar med utredningar, och här gäller
det att förbättra situationen för en
grupp människor som — enligt vad vi
alla är överens om —- har en besvärlig
och många gånger eftersatt ställning i
samhället.

Herr talman! Jag yrkar således bifall
till reservationen vid detta utlåtande.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Reservanterna till detta
utlåtande har i sin hemställan bakat in
också den del av den kommunistiska
motionen, som tagits upp av utskottet
i detta sammanhang, alltså frågan om
folkpensionärernas sjukhjälpstid. Vår
motion gäller flera andra saker än denna,
men jag måste självfallet begränsa
mig, till den fråga som här tagits upp.

Vi får tacka reservanten för den vänlighet
som visats oss, men vi kan inte
ansluta oss till den reservation som avgivits.
Jag vill med några ord ange orsakerna
till att vi inte anser oss kunna
rösta med den.

Onsdagen den 22 april 1964 ein.

Nr 19

Om förbättring av folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen

Det är naturligtvis inte sä alt vi överhövan
lätit oss tjusas av utskottets välvilliga
skrivning, ty den välvilliga skrivningen
tar inte ifrån oss vare sig vår
uppfattning eller vårt förstånd, utan vi
försöker analysera vad som står att läsa
i raderna och mellan dem i utlåtandet.
Att utskottsmajoriteten intar en
i vart fall inte avvisande hållning till
förslaget om helt fri sjukhusvård för de
kategorier det här närmast gäller, nämligen
folkpensionärerna och förtidspensionärerna,
tycker vi oss kunna utläsa
ur utskottsutlåtandet.

Till herr Hiibinette, som nyss talade
i denna fråga, vill jag ha sagt, att utskottet
enligt vår uppfattning inte betraktar
det som uteslutet att man i avvaktan
på försäkringsutredningens förslag
i allmänhet tar upp denna fråga
till särbehandling. Så har i vart fall vi
velat läsa utskottets utlåtande, men även
om utskottets skrivning alltså kan sägas
vara tämligen positivt, är huvudskälet
för vårt avståndstagande från reservationen
inte dessa vänliga utskottsord,
utan det är att vi inte kan acceptera
reservationens förslag att en maximigräns
för sjukhjälpstiden fortfarande
skall uppställas för folkpensionärerna.
Vi tror att det skulle vara olyckligt, om
riksdagen nu »spikade» detta. Visserligen
föreslår reservanten en fördubbling
av nu gällande maximitid, och herr
Hiibinette har här talat ömsint om folkpensionärerna
beträffande sjukhjälpstiden.
Men varför skall riksdagen ge en
anvisning om maximiering över huvud
taget? Vi för vår del vidhåller att ingen
begränsning bör förekomma och önskar
inte medverka till en fixering, som utredningen
sedan kanske skulle komma
att falla tillbaka på. Som vi sökt göra
gällande i motionerna, finns det inga
godtagbara sociala eller andra motiv
för en begränsning vare sig till nu gällande
180 dagar eller till de 360 dagar
som reservanten föreslår.

Vi får alltså hoppas att utskottets
skrivning skall kunna medverka till en
snabb behandling av denna fråga och

att reservantionens yrkande inte skall
tas till intäkt för fortsatt begränsning
av sjukhjälpstiden för de kategorier
människor det här är fråga om.

Herr talman! Av det sagda följer, att
vi vid en votering mellan utskottets och
reservationens förslag med den motivering
jag här försökt ge lägger rösterna
för utskottet.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Då jag har motionerat i
denna fråga och även har deltagit i utskottsbehandlingen
men inte anslutit
mig till någon reservation, vill jag lämna
eu kort motivering härför. Skälet
är att vid behandlingen i utskottet fick
vi sådana upplysningar, att jag är förvissad
om att den behandling som vår
motion har fått är den säkraste vägen
till målet. Därför anslöt vi oss till det
förslag som här föreligger. Att vi gjorde
det beror också på att det kan tänkas
att det kommer andra aspekter på denna
fråga, vilka, såsom utskottet uttalar,
sannolikt kommer att ställa de av motionärerna
kritiserade reglerna i ny
belysning.

Nuvarande förhållanden är, som herr
Hiibinette framhöll, inte tillfredsställande,
men om man vill nå ett mål, bör
man ju vandra de vägar som säkrast leder
fram till detta. Här skymtar ju också
frågan om fri sjukhusvård. Under
sådana förhållanden har vi inte velat
binda oss för något visst dagantal, ty
vi vågar nog med säkerhet påstå, att
man kan nå ett bättre resultat än som
föranledes av reservationen. Av dessa
skäl har jag, herr talman, anslutit mig
till utskottsmajoriteten.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Det är inget ovanligt,
att nya bestämmelser uppfattas olika.
För många blir det den förmån de är
avsedda att vara, men för några kan de
bli till en viss nackdel. Det är inte möjligt
att gardera sig mot dylika resultat i
beslut om nya stadganden eller nya lagar.
Först efter någon tids erfarenhet

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Om förbättring av folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen

kan man mera bestämt säga om det
finns fog för ändringar.

Frågan om pensionärernas ställning
inom sjukförsäkringen är inte ny, men
är en fråga där meningarna är delade
om vad som är bra eller mindre bra. Vid
införandet av lagen om allmän försäkring
beslöt riksdagen, att den administrativa
bedömningen av den tid en
folkpensionär får vistas gratis på lasarett
skulle förenklas. Då riksdagen tog
bort regeln om fri lasarettsvistelse för
varje sjukdom under högst 90 dagar,
ökades den tid, under vilken en pensionär
åtnjuter rätt till fri lasarettsvistelse,
till 180 dagar. Alla andra får, som
herr Hiibinette påpekade, betala 5 kronor
per dygn. Nu tar man dessa regler
till utgångspunkt för en kritik, enligt
vilken pensionärerna i fråga om sjukförsäkringen
kommit i ett sämre läge än
tidigare. Så är emellertid inte fallet annat
än undantagsvis. Man slipper numera
en besvärlig bedömning av vad
som är fortsättning på en tidigare sjukdom
eller är en ny sjukdom. Endast den
sammanlagda tiden för lasarettsvistelse
efter uppnådd ålder av 67 år är avgörande
för från vilken tid pensionären
liksom andra sjuka skall betala vårdkostnaden
med fem kronor. I förbigående
bör kanske också påpekas, att pensionären
inte mister något av sin pension
under sjukdom, under det att en
förvärvsarbetande får förlita sig till
sjukpenningen, från vilken vårdavgiften
dras av, som kompensation för inkomstbortfallet.
Det kan vidare erinras om
att riksdagen vid flera tillfällen redan
har beslutat och snart kommer att besluta
om förbättrade kontantförmåner
för pensionärerna.

Högerrepresentanterna i utskottet vill
nu förlänga den tid en pensionär får
vistas på lasarett utan avgift till 360 dagar.
Det finns ingenting som talar för
att den föreslagna tiden är riktigare avvägd
än nu gällande 180 dagar. Även
360 dagar kan — för att citera reservationen
— för många pensionärer innebära
en avsevärd försämring.

Utskottet och riksdagen har så sent
som i fjol haft att behandla denna fråga
och kunde då hänvisa till 1961 års sjukförsäkringsutredning,
som enligt sina
direktiv har att bedöma för- och nackdelarna
av en helt avgiftsfri sjukvård
liksom även att närmare pröva utformningen
av läkemedelsförmånerna. Utredningens
resultat torde vara att förvänta
inom en inte alltför avlägsen tid,
och därmed kommer hela det frågekomplex,
som upptas i samtliga de tre
motionspar, som nu är aktuella, i en ny
dager. Då torde tiden vara inne för riksdagen
att pröva frågan utifrån av utredningen
framlagda aspekter och redovisade
erfarenheter.

Det finns sålunda, herr talman, enligt
utskottets mening inte någon anledning
att frångå riksdagens ställningstagande
från i fjol. 1961 års sjukförsäkringsutredning
har hand om de spörsmål det
här gäller, och det är lämpligt att utredningen
får avgöra i vilket sammanhang
de skall presenteras. Jag yrkar
därför bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hubinette begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 35,
röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Nr 19

Ang. ändrade regler om semesters förläggning, m. m.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Hubinette begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 103;

Nej — 20.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. ändrade regler om semesters
förläggning, m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 36, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den
17 maj 1963 (nr 114) om semester,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 21 februari 1964 dagtecknad
proposition, nr 58, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga i propositionen
införda förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
17 maj 1963 (nr 114) om semester och

2) lag angående ändrad lydelse av
1 § lagen den 17 maj 1963 (nr 115) om
förlängd semester för vissa arbetstagare
med radiologiskt arbete.

I propositionen hade föreslagits sådana
ändringar i semesterlagen, att semester
icke skulle behöva sammanfalla
med sjukdomstid eller tid för annan
s. k. semesterkvalificerande från -

varo såsom exempelvis repetitionsövning.
En arbetstagare, som vore sjuk
eller inkallad till repetitionsövning under
semestern, skulle sålunda efter
framställning hos arbetsgivaren äga
rätt att få sjukdoms- eller inkallelseperioden
räknad bort från semestern.
Sjukdom skulle, om arbetsgivaren så
påfordrade av arbetstagaren styrkas
med läkarintyg eller uppgift från allmän
försäkringskassa. Semester, som återstode
efter frånräkning, finge förläggas
till en särskild period. Denna skulle
vara sammanhängande, om arbetstagaren
icke medgåve annat.

Propositionen innehöll även förslag
om sättet för beräkning av semesterlön
i vissa fall vid långtidssjukdom.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckt motion 1)

nr 48 i andra kammaren av herrar
Bengtsson i Landskrona och Svenning,
angående beräkningen av semesterlön
och semesterersättning i vissa
fall;

B. i anledning av propositionen väckta
motioner

2) de likalydande motionerna nr 665
i första kammaren av herr Augustsson
och herr Karlsson, Helge, samt nr 810
i andra kammaren av herr Bengtsson i
Landskrona m. fl. ävensom

3) de likalydande motionerna nr 673
i första kammaren av herr Wallmark
m. fl. och nr 818 i andra kammaren av
herr Fälldin in. fl.

I motionerna 1:665 och 11:810 hade
hemställts, att semesterlön för arbetstagare,
som icke åtnjutit någon inkomst
i anställningen under kvalifikationsåret,
måtte beräknas med hänsyn
till den lön, som arbetstagaren sannolikt
skulle hava uppburit under kvalifikationsåret,
därest han utfört arbete
för arbetsgivarens räkning.

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Ang. ändrade regler om semesters förläggning, m. m.

I motionerna 1:673 och 11:818 hade
anhållits, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 58 måtte
besluta, att utbvtesrätt av semesterledighet
till följd av sjukdom ej skulle
avse de tre första dagarna av en sjukperiod.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

A. att riksdagen, med avslag å motionerna
1:673 och 11:818, måtte bifalla
förevarande proposition, nr 58,
i motsvarande del;

B. att riksdagen, med avslag å motionerna
1:665 och 11:810, måtte bifalla
propositionen i motsvarande del;

C. att riksdagen måtte bifalla propositionen
i de delar som icke omfattades
av utskottets hemställan under A
och B;

D. att motionen 11:48 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts, vid utskottets
hemställan under A, av herr
Htibinette, vilken ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del lyda så, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under A hemställa,

1) att riksdagen i anledning av motionerna
1:673 och 11:818 måtte med
avslag å förevarande proposition, nr
58, såvitt gällde 10 § i förslaget till
lag angående ändring i lagen den 17
maj 1963 (nr 114) om semester, för sin
del antaga paragrafen i den lydelse, reservationen
visade;

2) att samma motioner, i den mån de
icke kunde anses besvarade genom vad
reservanterna under 1 hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservantens förslag avsåg, att utbytesrätt
av semesterledighet till följd
av sjukdom ej skulle avse de tre första
dagarna av varje sjukperiod.

Herr HDBINETTE (h):

Herr talman! I fjol, sedan andra lagutskottet
behandlat förslaget om en
fjärde semestervecka, hade vi uppe till
diskussion en motion av herr Lennart
Geijer. Den motionen hade samma syfte
som det nu i proposition nr 58 framlagda
förslaget. Jag erinrar mig vad utskottets
värderade herr ordförande sade
vid det tillfället. Han tyckte att när
vi nu ålagt arbetsgivarna en så pass
stor förnyad kostnad som den fjärde
semesterveckan betydde, så fick vi väl
lugna oss ett slag. Genom att utskottet
i stort hade samma uppfattning som
ordföranden blev motionen avslagen.
Det var naturligtvis en alldeles riktig
reaktion.

När nu Kungl. Maj:ts förslag om ändring
i semesterlagen från i fjol har behandlats
av samma utskott så har jag,
trots allt, gått med på grundtanken i
förslaget. Jag vill inte på något vis påstå
att förhållandet för produktionen
har förändrats så till det bättre under
det gångna året, att man därför skulle
acceptera förslaget. Det är väl snarare
så att man erkänner, att det i vissa fall
får anses berättigat med de anspråk på
rekreation som göres gällande. Vid t. ex.
olycksfall, ett benbrott eller dylikt och
långvarig sjukdom i övrigt bör naturligtvis
vederbörande få sin rättmätiga
semester på annan tidpunkt. Däremot
reagerar jag inför tanken att varje kortvarig
och bagatellartad sjukdom skall
berättiga till utbytesrätt av semesterledigheten.
Jag tycker att det är alldeles
riktigt att man har en karenstid på tre
dagar, och det framhålles också i en
trepartimotion, där herr Wallmark
ifrån denna kammare är med. Jag kan
på intet sätt dela utskottsmajoritetens
uppfattning att det inte torde uppstå
några nämnvärda nackdelar för arbetsgivaren
om arbetstagaren erhåller utbytesrätt
även för enstaka sjukdagar.

Man tror att det inte är någon risk
för missbruk, men även den legitima
kortvariga bortovaron kommer givetvis

Onsdagen den 22 april 1901 om.

Nr 19

Ang. ändrade regler om semesters förläggning, m. m.

att förorsaka arbetsgivaren åtskilliga
besvär och kostnader. .lag är dessutom
inte övertygad om att det inte kommer
att vara risk för ett visst missbruk.

Här sägs det att läkarintygen skall
vara en spärr, men hur skall t. ex. eu
arbetsgivare bedöma ett intyg från Spanien
eller Egypten eller från något annat
avlägset håll i världen? Hur vet
man att det är ett legitimt intyg, och
vem skall översätta och förklara texten
i dessa? De utländska intygen kommer
naturligtvis att bli en alltmer vanlig
företeelse så som den semestertrafiken
har utvecklats. För den semesterfirare
som stannar här i landet kan det
med all säkerhet många gånger under
sommaren vara svårt att över huvud
taget få kontakt med någon läkare.
Även de vill väl ha semester. Jag förmodar
att många tvister kan komma att
uppstå, då saken skall redas ut mellan
arbetsgivare och arbetstagare efter
hemkomsten.

En viss liberal behandling har tidigare
på flera håll varit praxis. Nu däremot
vet man inte hur det kommer att
handlas. Antagligen blir inte klimatet
gynnsammare. Dessutom är det väl så
att vår produktion inte tål någon
nämnvärd extra belastning. Vi har ständigt
stegrade produktionskostnader
och mycket små möjligheter att kompensera
dessa genom ökade priser. Jag
skulle tro att för många produkter kommer
kurvan för kostnaderna snart att
skära kurvan för priset. Då är det väl
bara att stoppa upp den tillverkningen.
Gäller det exportindustrien är det inte
så särdeles gynnsamt för vårt land.

Vi har dessutom mycket ont om arbetskraft.
Inom alla vårdnadsyrken, där
det redan är bekymmersamt, kommer
en dylik bestämmelse att kanske betyda
ytterligare stängda avdelningar.

Nej, låt oss få dessa tre karensdagar!
Jag tror inte att någon därför blir utan
tillräcklig återhämtning under sin semester.
Därför, herr talman, yrkar jag
bifall till reservationen till andra lagutskottets
utlåtande nr 36.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! Som medmotionär i
denna kammare med anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 58 med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 17 maj 1963 om semester, in. in.
skall jag be att få ta kammarens tid i
anspråk några minuter.

Vi är såsom motionärer mycket tillfredsställda
med de ändringar som här
föreslås i lagen vad gäller paragraferna
5, 7 och 10, men däremot är vi inte
nöjda med den ändrade skrivning som
föreslås i 12 §, där Kungl. Majrt med
tillstyrkande av utskottet föreslår: »Har
arbetstagaren icke åtnjutit någon inkomst
i anställningen under kvalifikationsåret,
skall semesterlönen beräknas
med hänsyn till hans genomsnittliga
dagsinkomst i anställningen under det
kvalifikationsår, då han sist utförde
arbete för arbetsgivarens räkning.» Det
skulle vi, herr talman, velat utbyta mot
den skrivning vi föreslagit i motionerna:
»Har arbetstagaren icke åtnjutit
någon inkomst i anställningen under
kvalifikationsåret, skall semesterlönen
beräknas med hänsyn till den lön som
arbetstagaren sannolikt skulle hava
uppburit under kvalifikationsåret, därest
han utfört arbete för arbetsgivarens
räkning.»

Den första skrivningen innebär, att
arbetstagaren blir utsatt för två kvalifikationsår,
ett som bestämmer tiden
för semestern, ett annat som bestämmer
ersättningen för semestern. Vi anser
inte detta vara konsekvent.

I utskottets utlåtande har man sagt
att man är rädd för att ställa till förtret
på arbetsplatserna och för att
åsamka vissa förhandlingar emellan
arbetstagaren och arbetsgivaren när det
gäller bestämmandet av denna lön. Jag
tror inte det argumentet är så hållbart.
Den statistik, som nu är upprättad inom
arbetslivet, både individuellt och
för grupper, gör det möjligt att utan
något som helst besvär beräkna den
semesterlön som skall föreligga för vederbörande.
Det blir ett förhållande

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Ang. ändrade regler om semesters förläggning, m. m.

för timlöner och ackordsarbete, ett annat
förhållande för vecko- och månadsavlönade
—■ där gäller kvalifikationsåren
lika.

I utskottets utlåtande har man också
åberopat nioprocentregeln i den nuvarande
semesterlagen. Man säger att
denna nioprocentregel innebär en viss
överkompensation. Detta kan vara riktigt,
det är ingen diskussion om den
saken, men jag vill erinra om att nioprocentregeln
i den nuvarande lagen
inte är obligatorisk. Det innebär att
förhandlingar kan ske mellan de avtalsslutande
parterna om att bestämma annan
ordning än vad lagen föreskriver.
Man kan t. ex. gå på det gamla systemet,
och då bortfaller kompensationen
med nioprocentregeln. Hur många
av fackförbunden som kommer att tilllämpa
det ena eller andra systemet är
inte känt för närvarande.

Med detta, herr talman, skall jag be
att få yrka bifall till andra lagutskottets
utlåtande nr 36 i vad gäller punkterna
A, C och D, men jag ber att få yrka avslag
när det gäller punkt B, där jag i
stället yrkar bifall till motionerna I:
665 och II: 810.

Häri instämde herr Augustsson (s).

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Det förslag till ändring
av semesterlagen som vi nu behandlar
är ett resultat av en beställning som
riksdagen gjorde på andra lagutskottets
förslag i fjol. Man kan spåra ärendet
längre tillbaka, till en reservation i 1960
års semesterkommitté. Att ändringen inte
togs in i samband med lagens behandling
vid 1963 års riksdag hörde samman
med att det rådde en viss tidsnöd,
och frågan om rätt för den som blir inkallad
till repetitionsövning att fä avräkna
den tiden från semestern, om
lian skall fullgöra repetitionsövning under
semester, kunde föras in i lagen vid
ett senare tillfälle.

Nu har riksdagen utan tvekan blivit
bönhörd över hövan på denna .skrivel -

se till Kungl. Maj :t. Utöver förslaget om
att repetitionsövning alltid skall ge en
möjlighet till kompensation i form av
semester senare, om den inträffar under
semester, gällande även i semesterstängningsfallen,
bar regeringen föreslagit,
att även sjukdom, som inträffar
under semester, skall ge samma rätt. Det
är på den punkten som utskottet inte är
enigt.

Herr Hubinette har motiverat sin reservation.
Jag vill säga, att detta enligt
min uppfattning inte är någon stor fråga.
Det skulle den bli först om semesterfirarna
utnyttjade dessa tre karensdagar
på ett otillbörligt sätt.

Det är bara inom sjukförsäkringen,
som karenstid är tillämplig, men detta
har faktiskt en viss återhållande effekt
i semesterfrågorna. Den som ligger sjuk
under så kort tid under semester som
en, två eller tre dagar får ju inte någon
ersättning från försäkringskassan, och
han måste dessutom inför sin arbetsgivare,
om denne påfordrar det, uppvisa
ett läkarintyg, att han varit sjuk. Försäkringskassan
kräver inget läkarintyg
förrän efter sjunde dagen vederbörande
varit sjuk.

När man då inte får någon ersättning
i form av sjukpenning och inte någon
ny semesterlön, kan man väl ändå utgå
från att de som blir korttidssjuka under
sin semester sannolikt inte kommer
att utnyttja denna förmån i någon större
utsträckning. Om någon däremot
skulle bli sjuk under längre tid, är det
naturligtvis oriktigt att ta ifrån vederbörande
tre dagar av hans semester, om
man är överens om att sjukdom avbryter
semestern. Departementschefen har
därför föreslagit att det i sådana fall inte
skall vara någon särskild karens. Mot
bakgrund av vad jag nu har sagt menar
utskottet att förslaget mycket väl kan
godtas utan att man därför utsätter sig
för några risker. Jag ber alltså att i det
avseendet få yrka bifall till utskottets
förslag.

Det ärende som herr Helge Karlsson
behandlade i sitt anförande gäller de

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Nr 19

Ang. ändrade regler om semesters förläggning, m. m.

speciella fall då en arbetstagare på
grund av olycksfall eller yrkesskada är
borta från sitt arbete under kvalifikationsåret
och där det i lagen i dess nuvarande
lydelse inte finns någon regel
för hur hans semesterlön skall beräknas.
Detta har påpekats i en motion, avlämnad
vid riksdagens början, och socialdepartementet
har i en proposition
lagt fram ett förslag till ändring, som
enligt utskottets uppfattning till fyllest
motsvarar motionärernas önskan. Här
är det nämligen fråga om normalfallet,
sådant lagen reglerar det. För en arbetstagare
som varit borta från arbetet på
grund av yrkesskada i mer än ett år
men dock högst två år -— ty efter två
år utgår enligt den nya lagen ingen semesterersättning
— har faktiskt 9-procentregeln
en viss betydelse i sammanhanget.

Jag anförde ett exempel i debatten om
semesterlagen i fjol. Förenklat innebär
det exemplet procentsatsen 9, som ju är
något högre än vad utredningens majoritet
hade stannat för — det var 8,5
procent — ger en viss överkompensation.
Det motiverades med två skäl. Det
ena var att man skulle ge den timseller
ackordsavlönade delen av semesterfirarna
en inkomst som motsvarade
den som de uppbar för dagen, precis
som fallet är när det gäller semesterersättning
för månadsanställda. Det andra
motivet var att det skulle finnas utrymme
för några dagars frånvaro under
kvalifikationsåret av icke semesterkvalificerande
slag.

Jag gjorde en beräkning som gav vid
handen att man kunde vara borta från
arbetet under sex dagar och dessutom
tillgodoräkna sig en 4-procentig lönelyftning
under semesteråret genom 9-procentregeln. Sex dagar utgör något
mer än en arbetsvecka — i exemplet
har man räknat med fem dagars arbetsvecka.
Man kan då säga att det på två
år ger en inkomstkompensation på ungefär
6 procent. Jag vill inte säga att det
alltid täcker hela den höjning som lönerna
under en tvåårsperiod kan inne -

bära, men jämfört med motionärernas
förslag om en sannolikhetsberäkning,
som det redan i fjol sades av departementschefen
medför risker för onödiga
tvister och administrativt merarbete, synes
mig den föreslagna regeln enklare
och bättre.

Jag ber alltså, herr talman, även i det
avseendet att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HttBINETTE (h):

Herr talman! Herr Lars Larsson säger
att man inte utsätter sig för några
större risker om man bifaller utskottets
hemställan. Jag tror tvärtom att man
gör det. Man utsätter sig bland annat
för den risken att det blir en åtstramning.
Medan arbetsgivarna hittills behandlat
denna fråga ganska liberalt,
tror jag att de i fortsättningen kommer
att strikt följa den lagstiftning som här
föreslås. 1 motsats till vad herr Larsson
tror är det nog också många anställda
som värdesätter några extra fridagar
mer än den avlöning som skulle utgå
för motsvarande tid.

Jag har heller inte fått något tillfredsställande
svar på mina frågor, hur
man skall göra med de utländska läkarintygen
och hur man skall förfara ifall
man inte får tag i en svensk läkare vid
ett sjukdomsfall och vederbörande sedan
kommer till sin arbetsgivare och
säger, att han varit sjuk men inte kan
prestera något läkarintyg. Jag undrar
hur herr Larsson tänkt sig att man skall
lösa de tvister som där kan uppkomma.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag tror eller hoppas
i varje fall inte att arbetsgivarna på områden,
där de som herr Hubinette säger
tidigare intagit en liberal inställning, nu
helt plötsligt skulle skärpa sin hållning
gentemot de anställda och strikt följa
lagens bud. Det finns väl egentligen

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Ang. ändrade regler om semesters förläggning, m. m.

inget motiv för ett sådant ändrat ställningstagande
ute på de enskilda arbetsplatserna.

Dessutom har jag svårt att förstå att
det skulle komma att förhålla sig så
som herr Hiibinette säger, att de anställda
kommer att utnyttja denna möjlighet
för att få några extra fridagar
utan betalning. Det händer väl dagligen
i arbetslivet att man av den ena eller
andra orsaken begär ledigt. Jag har
den erfarenheten både som anställd och
under någon tid som arbetsledare, att
om vederbörande kan prestera ett godtagbart
skäl så beviljar man den önskade
ledigheten. Det är väl endast i undantagsfall
som någon tar ut ledighet
så att säga utan några egentliga motiv.

Sedan måste jag också säga något om
dessa läkarintyg. Jag trodde att det var
ganska klart att utländska läkarintyg
skall behandlas på samma sätt som
svenska. Vad jag däremot är tveksam
om är om en person som vistas utanför
landets gränser, t. ex. på någon av de
populära semesteröarna, och som
exempelvis på grund av kontakten med
ett nytt klimat insjuknar verkligen söker
läkare för att få intyg på att han varit
sjuk högst tre dagar. Om det är fråga
om längre tids sjukdom, vid vistelse utomlands,
söker man vad jag kan förstå
läkare, och får då även intyg. För den
som vistas i Sverige och insjuknar under
semestern gäller ju att om vederbörande
tillhör den allmänna försäkringskassan
— och det gör vi ju alla —
måste han anmäla att han är sjuk. Efter
sju dagar kräver försäkringskassan läkarintyg.
Det har inte varit några bekymmer
på den punkten tidigare efter
vad jag kan förstå. Det gäller alltså fortfarande
endast de tre första dagarna.
Jag vidhåller att det inte finns några
större risker att då anta detta förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av ut -

skottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hubinette begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 36
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Hubinette begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 105;

Nej — 20.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten B
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hem -

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Nr 19

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

ställt samt vidare pa bifall till motionerna
I: 665 och II: 810; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Karlsson, llelge, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 36
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles de i ämnet väckta
motionerna.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstat för ja-propositionen.

Härefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna C och
D hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 37, i anledning av väckt motion angående
föreskrifter om gonorrétest på
blivande mödrar;

nr 38, i anledning av väckt motion
om ränta å arbetsgivaravgift inom ATP;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 7 § förordningen
den 20 juni 1935 (nr 395) om
kontroll över tillverkningen av krigsmateriel
in. in.; och

nr 40, i anledning av väckta motioner
om höjning av folkpensionsavgiften.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 22, i anledning av väckta motioner
om dels upphävande av bestämmelserna
om minimimått på torsk, dels ock minimimåtten
på fisk;

nr 23, i anledning av väckta motioner
angående förarbevis vid passagerarbefordran
med motorbåt;

nr 24, i anledning av väckt motion om
djurägares ersättningsskyldighet; och
nr 25, i anledning av väckta motioner
om förenkling av fastighetsböckerna.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. statligt stöd till jordbrukets
rationalisering, m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställningar angående statligt
stöd till jordbrukets rationalisering,
in. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
föreslagit riksdagen att för budgetåret
1964/65 dels till bidrag'' till jordbrukets
rationalisering, in. in., anvisa ett förslagsanslag
av 18 000 000 kronor ävensom
medgiva att under budgetåret 1964/
65 statsbidrag finge beviljas till yttre rationalisering
intill ett belopp av 6 000 000
kronor och till inre rationalisering intill
ett belopp av 15 000 000 kronor med
rätt för Kungl. Maj :t att, om förhållandena
skulle giva anledning därtill, medgiva
jämkning i angivna fördelning,
dels till bidrag till trädgårdsnäringens
rationalisering anvisa ett reservationsanslag
av 400 000 kronor, dels till
täckande av förluster på grund av statlig
kreditgaranti anvisa ett förslagsanslag
av 500 000 kronor ävensom medgiva,
att den årliga räntan å den stående
delen av lån från egnaliemslånefonden,
som beviljats efter ingången av år
1920 men före den 1 juli 1940, finge för
år 1965 nedsättas till 3,6 procent, att i

4 Första kammarens protokoll 196b. Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

avseende å köpeskilling för sådan jordbrukslägenhet
eller byggnad å åbolägenhet,
som år 1920 eller senare år försålts
från kronoegendom, räntan finge
i den mån köpeskillingen förräntades
efter enahanda grunder, som gällt eller
gällde för den stående delen av före den
1 juli 1940 beviljat egnahemslån för
jordbrukslägenhet, under År 1965 utgå
efter 3,6 procent, att under budgetåret
1964/65 statlig kreditgaranti finge
beviljas för lån avseende yttre rationalisering
intill ett belopp av 33 000 000
kronor, för lån till inre rationalisering
intill ett belopp av 15 000 000 kronor,
för jordförvärvslån intill ett belopp av
24 000 000 kronor och för driftslån intill
ett belopp av 11 000 000 kronor med
rätt för Kungl. Maj:t att, om förhållandena
skulle giva anledning därtill, medgiva
jämkning i angivna fördelning, att
under budgetåret 1964/65 statlig kreditgaranti
finge beviljas för lån avseende
uppförande av lagerhus m. m. för jordbruksändamål
intill ett belopp av
4 000 000 kronor samt att under budgetåret
1964/65 statlig kreditgaranti finge
beviljas för lån avseende trädgårdsnäringens
rationalisering m. m. intill ett
belopp av 6 000 000 kronor, dels ock till
bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder
i Norrland in. m. anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i eu till
riksdagen den 21 februari 1964 avlåten,
till jordbruksutskottet hänskjuten proposition,
nr 49, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att dels medgiva
att under budgetåret 1963/64 ytterligare
statlig kreditgaranti finge beviljas för
lån avseende inre rationalisering intill
ett belopp av 8 000 000 kronor, för jordförvärvslån
intill ett belopp av 6 000 000
kronor och för driftslån intill ett belopp
av 1 000 000 kronor, med rätt för Kungl.
Maj:t att, om förhållandena skulle giva
anledning därtill, medgiva jämkning i
angivna fördelning, dels till Jordfonden

å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1963/64 anvisa ett investeringsanslag
av 35 000 000 kronor, dels ock
bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i propositionen anförts utan
riksdagens samtycke i varje särskilt fall
besluta om överföring till jordfonden av
sådan kronan tillhörig fast egendom,
som erfordrades för jordbrukets rationalisering.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

.4. i samband med statsverkspropositionen: 1)

de likalydande motionerna I: 138,
av herr Larsson, Thorsten, m. fl., samt
II: 172, av herrar Persson i Heden och
Elmwall;

2) motionen 1:235, av herr Svanström,
i vilken motion hemställts, att
riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla
om utredning och förslag i syfte
att begränsa domänverkets inköp och
främja det enskilda ägandet av svensk
jord och skog i enlighet med motionens
syfte;

3) de likalydande motionerna I: 237,
av herr Svanström m. fl., samt II: 280,
av herrar Eriksson i Bäckmora och Vigelsbo,
vari yrkats, att riksdagen skulle
hos Kungl. Maj:t anhålla om sådana förändrade
regler för tillämpningen av
11 S, sista stycket i SFS 246/59, att densamma
på initiativ av länsarbetsnämnd
kunde utnyttjas för begränsad upprustning
av ekonomibyggnad å småbruk, där
ägaren av länsarbetsnämnden icke ansågs
lämplig för omskolning på grund
av ålder eller annan orsak, samt att dessa
ärenden jämväl skulle samordnas
med prövning av förutsättningarna för
bostadsstöd i enlighet med bestämmelserna
i SFS 538/62;

4) de likalydande motionerna 1:613,
av herrar Isacson och Sveningsson, samt
II: 749, av herr Hedin m. fl.;

5) de likalydande motionerna I: 614,
av herrar Isacson och Sveningsson, samt
II: 745, av herr Eliasson i Moholm m. fl.;

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Nr 19

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. in.

6) de likalydande motionerna 1:618,
av herr Svanström in. fl., och II: 717, av
herr Gustavsson i Alvesta in. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen måtte
hos Kimgl. Maj:t anhålla om åtgärder i
syfte att åstadkomma en ändring av nu
gällande regler vid värderingsförfarandet
och vid bedömningen av fastigheters
lämplighet för rationaliseringsändamål,
så att härigenom åstadkommes dels
en snabbare bytesverksamhet mellan
lantbruksnämnder och domänverk, dels
att direkta överlåtelser till enskilda eller
lantbruksnämnder skedde av för rationaliseringsändamål
lämpliga fastigheter
tillhörande domänverket;

It. i anledning av propositionen nr ''i9:

de likalydande motionerna 1:664, av
herr Nilsson, Ferdinand, in. fl., och
II: 809, av herr Antonsson in. fl., i vilka
motioner föreslagits att riksdagen skulle

1) till Jordfonden å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1963/64 anvisa
ett investeringsanslag av 40 000 000 kronor,

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att å förslag till tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1964/65 måtte till
Lantbruksnämnderna: Avlöningar upptagas
förslagsanslag om 500 000 kronor
avseende ersättningar till sakkunniga
in. m. i enlighet med lantbruksstyrelsens
framställning,

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att lantbruksstyrelsen måtte bemyndigas
att vid behov genomföra jämkningar
mellan de olika medelsramarna
för kreditgarantier avseende lån till yttre
rationalisering, lån till inre rationalisering,
jordförvärvslån och driftslån,

4) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag till nästa års riksdag avseende
effektivisering av lantbruksrationaliseringens
organisation och därmed
förknippade frågor rörande kapitalbehov
och personalresurser i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

I. medgiva, att under budgetåret 1903/

64 ytterligare .statlig kreditgaranti finge
beviljas för lån avseende inre rationalisering
intill ett belopp av 8 000 000 kronor,
för jordförvärvslån intill ett belopp
av 6 000 000 kronor och för driftslån intill
ett belopp av 1 000 000 kronor,

II. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna 1:664
och II: 809, såvitt nu vore i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj:t att, om förhållandena
skulle giva anledning därtill, medgiva
jämkning i fördelningen av de under
I. angivna lånegarantibeloppen,

III. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I: 664
och 11:809, såvitt nu vore i fråga, till
Jordfonden å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1963/64 anvisa ett investeringsanslag
av 35 000 000 kronor,

IV. bemyndiga Kungl. Majd att i enlighet
med vad i det föregående anförts
utan riksdagens samtycke i varje särskilt
fall besluta om överföring till jordfonden
av sådan kronan tillhörig fast
egendom, som erfordrades för jordbrukets
rationalisering,

V. avslå motionerna I: 664 och II: 809
i vad avsåge medelsanvisning för förstärkning
av lantbruksnämndernas personalresurser,

VI. lämna motionerna 1:664 och II:
809 utan bifall, såvitt däri begärts förslag
till 1965 års riksdag avseende effektivisering
av lantbruksrationaliseringens
organisation in. in.,

VII. medgiva, att under budgetåret
1964/65 statsbidrag finge beviljas till
yttre rationalisering intill ett belopp av
6 000 000 kronor och till inre rationalisering
intill ett belopp av 15 000 000
kronor med rätt för Kungl. Maj d att, om
förhållandena skulle giva anledning därtill,
medgiva jämkning i angivna fördelning,

VIII. å riksstaten för budgetåret 1964/

65 under nionde huvudtiteln anvisa till
Bidrag till jordbrukets rationalisering,

100

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

in. ni., ett förslagsanslag av 18 000 000
kronor,

IX. lämna motionen I: 235 utan bifall,

X. avslå motionerna I: 618 och II: 747,

XI. lämna motionerna I: 237 och II:
280 utan åtgärd,

XII. medgiva, att den årliga räntan å
den stående delen av lån från egnahemslånefonden,
som beviljats efter ingången
av år 1920 men före den 1 juli 1940, finge
för år 1965 nedsättas till 3,6 procent,

XIII. medgiva, att i avseende å köpeskilling
för sådan jordbrukslägenhet eller
byggnad å åbolägenhet, som år 1920
eller senare år försålts från kronoegendom,
räntan finge, i den mån köpeskillingen
förräntades efter enahanda grunder,
som gällt eller gällde för den stående
delen av före den 1 juli 1940 beviljat
egnahemslån för jordbrukslägenhet, under
år 1965 utgå efter 3,6 procent,

XIV. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
614 och II: 745, såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att under budgetåret 1964/65
statlig kreditgaranti finge beviljas för
län avseende yttre rationalisering intill
ett belopp av 33 000 000 kronor, för lån
till inre rationalisering intill ett belopp
av 15 000 000 kronor, för jordförvärvslån
intill ett belopp av 24 000 000 kronor
och för driftslån intill ett belopp av
11 000 000 kronor med rätt för Kungl.
Maj :t att, om förhållandena skulle giva
anledning därtill, medgiva jämkning i
angivna fördelning,

XV. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
138 och II: 172 medgiva, att under budgetåret
1964/65 statlig kreditgaranti finge
beviljas för lån avseende uppförande
av lagerhus m. in. för jordbruksändamål
intill ett belopp av 4 000 000 kronor,

XVI. medgiva, att under budgetåret
1964/65 statlig kreditgaranti finge beviljas
för lån avseende trädgårdsnäringens
rationalisering in. m. intill ett belopp
av 6 000 000 kronor,

XVII. å riksstaten för budgetåret 1964/
65 under nionde huvudtiteln anvisa till
Täckande av förluster på grund av statlig
kreditgaranti ett förslagsanslag av
500 000 kronor,

XVIII, avslå motionerna I: 614 och
II: 745, såvitt däri yrkats vissa ändringar
i gällande bestämmelser för statliga
rationaliseringslån, jordförvärvslån
och driftslån,

XIX. å riksstaten för budgetåret 1964/
65 under nionde huvudtiteln anvisa till
Bidrag till trädgårdsnäringens rationalisering
ett reservationsanslag av 400 000
kronor,

XX. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
613 och II: 749 å riksstaten för budgetåret
1964/65 under nionde huvudtiteln
anvisa till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. ni.
ett reservationsanslag av 5 000 000 kronor.

Vid utlåtandet hade reservationer
utan angivna yrkanden anmälts, utom
av andra,

1) av herrar Jonasson och Hansson i
Skegrie (såvitt avsåge V i utskottets
hemställan) samt

2) av herrar Harald Pettersson och
Persson i Heden (såvitt avsåge IX i utskottets
hemställan).

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att i samband med behandlingen av
detta ärende besvara herr Wikners den
26 februari framställda interpellation
angående rationaliseringsåtgärder beträffande
det privata skogsbruket, erhöll
nu ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Wikner har frågat
om jag avser att medverka till dels att
ytterligare påskynda omarronderingen
av den privatägda skogen, dels att samverkan
inom det privata skogsbruket
kommer till stånd i större utsträckning
än vad nu är fallet.

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Nr 19

101

Ang. rationaliseringsåtgärder beträffande det privata skogsbruket in. m.

Såsom påtalats i interpellationen är
inom stora områden skogsmarkens arrondering
sådan att bedrivandet av ett
rationellt skogsbruk försvaras. I enlighet
med riktlinjer, som fastställdes av
1959 års riksdag, söker diirfiir de .statliga
rationaliseringsorganen genom medverkan
till storleksrationalisering, markbyten
och omskiften få till stånd en förbättrad
fastighetsstruktur i skogsmarken.
Betydande förstärkningar av lantbruksnämndernas
ocli lantmäteriets resurser
för bland annat denna verksamhet
har skett under de senaste åren.
Det nu föreliggande förslaget att förstärka
jordfonden med 35 miljoner kronor
kommer att ytterligare öka möjligheterna
för .statens medverkan i strukturrationaliseringen
av .skogsmark.

Vad beträffar frågan om att underlätta
skoglig samverkan vill jag erinra
om att detta spörsmål prövas av skogsbruksutredningen
i samband med dess
översyn av det statliga stödet till produktionsfrämjande
åtgärder till förmån
för det enskilda skogsbruket.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka chefen
för jordbruksdepartementet för svaret
på min interpellation, trots att det
har lämnats i samband med behandlingen
av jordbruksutskottets utlåtande
nr 8; men det är kanske brukligt att
göra på detta sätt — eller kanske rationaliseringsivern
redan har satt sin prägel
på jordbruksministern?

Samma dag som interpellationen
framställdes här i kammaren utdelades
någon timme senare proposition nr 49.
I den föreslås ökade resurser för strukturrationaliseringen
inom jordbruksnäringen,
något som jag hälsar med stor
tillfredsställelse trots att lantbruksstyrelsens
förslag om förstärkning till lantbruksnämndernas
personalresurser ej
till fullo tillstyrkts. En uppräkning av
lantbruksnämndernas avlöningsanslag
med 446 000 kronor har dock skett.

Jag skall inte gå närmare in på övriga
punkter i jordbruksutskottets utlåtande
nr 8 men vill nämna att även i Kungl.
Maj:ts proposition nr 125 år 1963 föreslogs
höjning utöver statsverkspropositionens
förslag för att intensifiera strukturrationaliseringen
inom det svenska
jordbruket. Det förefaller mig — men
jag har kanske fel på den punkten —
som om man intresserat sig mer för
en ändring av fastighetsstrukturen på
jordbrukets åkerarealer än niir det gälter
skogsbruket. Min uppfattning har inte
ändrats efter framläggandet av Kungl.
Maj:ts proposition nr 49, och jag förmodar
att kammarens ledamöter är
överens med mig om att behovet av
skoglig omarrondering iir mycket stort
i värt land. Jag stöder mig i det fallet
närmast på den utredning som för några
är sedan gjordes av lantmäteristyrelsen.
Diir meddelade man alt 4,9 miljoner
hektar skogsmark borde bli föremål
för strukturförändring och att behovet
är trängande i fråga om 3,2 miljoner
hektar. Det är framför allt den
ökade mekaniseringen inom skogsbruket
under de senaste åren som liar lett
till ett mycket större behov av omarrondering.
En högmekanisering av
skogsbruket är inte möjlig inom stora
områden, därest vi inte genomför en
bättre fastighetsbildning. Med detta har
jag inte påstått att mekaniseringen bör
påskyndas — en något långsammare,
väl genomtänkt mekanisering ger nog
det bästa ekonomiska resultatet på längre
sikt. Maskinerna är dyra och kräver
omsorgsfull planering. Man måste med
hänsyn till amorteringen och lönsamheten
även tänka på att sysselsätta dessa
dyra maskiner året om, men i samband
med detta bör även omarrondering av
skogsmark utföras, om man skall kunna
få ut det mesta möjliga av de maskiner
som användes.

Jordbruksministern säger att intresset
för storleksrationaliseringen inom
jordbruket ökat kraftigt under andra
halvåret 1963, detta enligt erhållna uppgifter
från lantbruksstyrelsen. Jag vet

102

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Ang. rationaliseringsåtgärder beträffande

inte om delta ökade intresse omfattar
både åkerarealer och skogsarealer, men
jag vågar påstå att några större omarronderingar
inom skogsbruket, frånsett
Dalarna ocli enstaka områden i Norrland,
ej har genomförts. Skogsbolagen
har varit mest angelägna att omarrondera
sina skogsmarker. Denna omarrondcring
har skett genom byten mellan
bolagen och även i viss män genom
lantbruksnämnderna. Skogsbolagen har
betydligt större enheter än de privata,
och därför går det också mycket fortare
för dem att klara av en omarrondering.
Det torde bli svårare för
det privata skogsbruket, som är ett smäskogsbruk
med över 200 000 brukningsenheter.
Man vågar nog påstå att intresset
från deras sida har varit mindre,
och om det förhållandet ej ändras
torde det ta åtskilliga år innan någon
nämnvärd förbättring av skogsfastigheternas
storlek kommer till stånd.

•lag anser, herr talman, detta vara en
allvarlig fråga, och här måste verkliga
krafttag till för att åstadkomma en förbättring.
En intensivare upplysning
måste bedrivas på detta område.

Beräkningar har gjorts över vad en
omarrondering kostar och över vinsten
per hektar räknat. Det är väl riktigt att
detta någon gång meddelas. Kostnaden,
i det fall då det rör sig om hela byar,
bör kunna hållas under 50 kronor per
hektar. I en del fall har man räknat
med en värdestegring på 250 och ända
upp till 400 kronor per hektar. Fn sådan
värdestegring har kunnat ske genom
ändring av skiftenas storlek och
form samt genom förbättrade transportmöjligheter
in. in. Det är inte alltid säkert
att detta goda resultat uppnås —
det beror framför allt på områdets belägenhet
men även andra omständigheter
— men det är inte uteslutet att resultatet
i vissa fall kan bli biittre. 1 varje
fall torde en omarrondering av den privatägda
skogen vara en lönsam investering,
både för ägaren och för hela vårt
lands folkförsörjning.

1954 års fastighetsbildningskommittés

det privata skogsbruket m. m.

förslag, som vi så småningom kommer
att fa ta ställning till, torde underlätta
strukturrationaliseringen inom skogsbruket.
Det är därför angeläget att
detta kommer upp till behandling i
riksdagen fortast möjligt.

I en del län har man genom bildande
av skogsbruksområden försökt öka lönsamheten
inom det privata skogsbruket
samt åstadkomma en rationellare
skogsvård. Man har genom detta samgående
även velat knyta en fastare arbetarkår
och samtidigt också sakkunnig
arbetskraft till skogen. Skall ett samgående
ge högsta möjliga ekonomiska utbyte,
bör eu omarrondering först komma
till stånd. Personligen tror jag mera
på gemensamhetsskogar än på skogsbruksomraden.
Jag tror att de förra ger
större lönsamhet och eu rationellare
skogsvård samt säkrare anställningsförhållanden
och tryggare sysselsättning
för anställda skogsarbetare. Gemensamhetsskogar
bör utgöras av stora enheter,
och i dessa får delägarna andelar. Det
är även den brukningsform som mest
liknar storskogsbruket. Bestämmanderätten
överlates åt eu styrelse, och arbetsledningen
skötes av skogssakkunnig
personal. Arbetet utföres av ägarna själva
och övriga helårsanställda skogsarbetare.
Jag vill dock tillägga att under eu
övergångstid kan båda dessa former,
som har nämnts här ovan, komma till
användning. En organiserad samverkan
är i dagens läge nödvändig inom det
privata jordbruket. I de mera skogsbetonade
länen är eu strukturrationalisering
inom skogsbruket mest påkallad.
Det skulle således i första hand gälla
Norrland, men det kanske även gäller
andra delar av vårt land. Det har jag
inte så stor personlig kännedom om.

Herr talman! Jag vill till sist framföra
några synpunkter i anledning av de
frågor jag här har tagit upp. För det
första är det angeläget att de myndigheter
och organ inom varje län som
skall syssla med dessa viktiga frågor
gemensamt upprättar ett handlingsprogram,
i vilket man drar upp riktlinjer -

Onsdagen den 22 april 1964 cm.

Nr I»

103

Ang- rationaliserinKsåtKärder beträffande det privata skogsbruket in. m.

na för omarronderingen inom skogsbruket.
Här fär man inte göra eu lialvmesyr,
som kräver dyrbara omarbetningar
efter några är. Vi vet att en omarrondering
kostar pengar. För det andra anser
jag att det skulle vara värdefullt att
tillsätta eu kommitté, som kunde få i
uppdrag att studera och ulreda de lämpligaste
formerna för samverkan inom det
privata skogsbruket. För det tredje är
det även viktigt att de styrelser som
skall sköta omarronderingsfrågorna erhåller
tillräckligt med personal. Jag anser
att vi bör ägna mycket större intresse
även åt skogsbruksfrågorna. Jordbruksministern
kan genom jordbruksdepartementet
underställda styrelser —
skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och
lantmäteristyrelsen — ytterligare påskynda
utvecklingen av de frågor jag
här har berört.

Jag vill vid detta tillfälle särskilt omnämna
att jag i och med detta ej har
kritiserat vare sig jordbruksministern
eller ovan nämnda .styrelser då det gällt
behandlingen av dessa frågor. Alla känner
till att vi utan våra skogar inte skulle
ha det välstånd som vi har i vårt
land. Det är därför mycket viktigt att
förutsättningar skapas så att det privata
skogsbruket i fortsättningen kan hävda
sig mot skogsbolagen. Skogsarbetare
som är sysselsatta hos de privata skogsägarna
måste ha rätt att kräva samma
anställningsförhållanden in. m. som
skogsbolagen och domänverket kan ge
dem.

Det är klart att det finns en hel del
andra saker som borde tagas upp i detta
sammanhang, och jag skall sluta mitt
anförande med att omnämna, att det
kanske också blir nödvändigt med en
omarbetning av både skogsvårdslagen
och jordförvärvslagen. Jag vet dock att
det finns delade meningar om den saken,
och jag vill även uppmärksamma
kammaren på att jag använder ordet
»kanske».

Herr talman! Jag har med detta inlägg
velat peka på några aktuella viktiga frågor
som berör skogsbruket och som sna -

rast möjligt bör lösas till gagn för värt
näringsliv.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! .lag vill med anledning
av vad herr Wikner framhöll säga att
jag för min del inte är motståndare till
en omarrondering vare sig när det gäller
skogen eller jorden, bara den sker
förnuftigt.

Herr Wikner sade att skogsbolagen
har varit flitigast niir det gällt att omarrondera.
Men, herr Wikner, om man
byter mark är det väl ändå två parter
inblandade efter vad jag kan förstå, och
det innebär väl att man har varit lika
angelägen inom den enskilda sektorn
att få samlade marker. I min hemsocken
förhåller det sig i varje fall så att
man där har kunnat göra en hel del
på denna punkt. Jag tror inte att man
för hårt skall gripas av denna modenyck
att man skall omarrondera alltför
mycket för själva nyordningens skull,
utan man bör samtidigt också se till
att det är en klok åtgärd sett på längre
sikt.

Herr Wikner säger vidare att han för
sin del anser att gemensamhetsskogarna
är en form som bör vara bättre än
skogsbruksområdena. För min del hyser
jag nog en motsatt uppfattning.
Skogsbruksområdena är väl skötta. De
utgör bra exempel, och jag tror att det
är en form som är mycket rekommendabel.
Jag vill dock å andra sidan ha
sagt att jag inte motsätter mig gemensamhetsskogar,
där dessa anses lika effektiva
och där de är nödvändiga och
lämpliga. Det är saker och ting som
man får bedöma från fall till fall och
utvecklingen får väl visa hur det kan
bli på den punkten. Men jag tror att
man inte bör handla i panikens tecken.
Frågorna bör nog sakligt utredas,
och sedan bör man väl ställa medel och
möjligheter till förfogande.

Herr Wikner säger att de fast anställda
skogsarbetarna får bättre möjligheter
i gemensamhetsskogar än i
skogsbruksområden. Men, herr Wikner,

104

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Ang. rationaliseringsåtgärder beträffande
<ic enskilda som tillhör ett skogsbruksområde
och som arbetar i skogsbruksområdet
eller i egen skog är också
skogsarbetare, och jag tror att den verksamhetsform
som skogsbruksområdena
utgör innebär en tillfredsställande lösning.
Förhållandena kan inte bli bättre,
vare sig man arbetar i skogsbolagens
tjänst eller i gemensamlietsskogar.

.Tåg vill också erinra om att när det
gäller dessa frågor ligger de enskilda
skogsägarna inte på latsidan. Skogsägarna
själv arbetar en hel del med dessa
angelägenheter, och det har bildats
många skogsbruksområden. Skogsägarföreningarna
och deras riksförbund arbetar
med att intensifiera omarronderingcn,
men det är klart att det pa det
bär området pågår utredningar, såväl
statliga som enskilda, och man
måste ju lösa principfrågorna i första
hand, innan man går till verket, d. v. s.
att söka komma till rätta med dessa frågor
och öka samverkan mellan skogsägarna.
Det är många som sysselsättes
med det arbetet för närvarande.

Det har också skett en ganska hastig
utveckling när det gäller bildandet
av skogsbruksområden. 1955 bildades
det första skogsbruksområdet, som hade
en ansluten totalareal av 8 000 hektar.
.Tåg skall inte dra alla siffror i fortsättningen,
men jag vill nämna att man
1959 var uppe i 39 skogsbruksområden
med en ansluten areal av 200 000 hektar.
Sedan har det gått kolossalt fort.
Den 1/7 1963 fanns det 178 områden
med 753 000 hektar och 11 350 markägare.
Det är klart att det i början
har varit en försöksverksamhet, men
utvecklingen kommer nu att ta en ganska
hög fart, och man får väl tro att det
skall hända rätt mycket på det bär
området.

Det finns också en hd del s. k. samverkansområden.
Den 1/7 1963 fanns
det enligt uppgift 113 sådana med en
sammanlagd areal av 295 000 hektar,
och intresset är stort för bildandet av
flera.

det privata skogsbruket m. m.

Beträffande skogen behövs en oinarrondering,
och en sådan bör vi arbeta
för. Dock vill jag inom parentes ha sagt,
att det finns teoretiker som alldeles
övervärderar de s. k. »skördetröskorna»
i skogen. För min del tror jag att
det än finns mycket att göra på skogsbilvägarnas
område. Vidare finns det
ju motorsågar och barkmaskiner, och
jag tror att man kan komma en bra bit
framåt på den vägen. Jag tror också att
de stora maskinerna måste prövas mycket
noga under olika förhållanden, innan
man tar dem i bruk, annars kan
lönsamheten bli ganska dålig. På den
punkten tror jag nog att herr Wikner
och jag är överens.

Jordbruksministern säger att skogsbruksutredningen
kommer att ta upp
arronderingsfrågorna, och jag hoppas
att utredningen leder till åtgärder som
bygger på frivillighetens grund. Med
hänsyn till det myckna arbete som pågår
inom skogsägarnas egna organisationer
tror jag att dessa också kommer
att hjälpa till i det här fallet. Jag
tror att frivilligheten ger de bästa möjligheterna
för att nå resultat och att
man i första hand bör pröva att så
långt som möjligt gå fram på den vägen.

Eftersom vi sedan kommer in på andra
frågor och skall behandla också propositionen
nr 49, vill jag säga att jag
är ganska tillfredsställd med de förbättrade
möjligheter som i det avseendet
har ställts till förfogande. Vad man är
lite betänksam inför är huruvida dessa
åtgärder på alla punkter är tillräckliga.

Vid utskottets hemställan under punkt
V har jag tillsammans med herr Hansson
i Skegrie antecknat en blank reservation,
som bygger på motionerna
1:664 och 11:809. Där har bl. a. lantbruksnämndernas
personalresurser påtalats,
och dessutom har medelsbehovet
för lantbruksnämnderna tagits upp till
behandling. Jag vill säga att om lantbruksnämnderna
skall kunna arbeta effektivt,
måste såväl medel som personal

Onsdagen den 22 april 1904 em.

Nr 19

105

Ang. rationaliseringsåtgärder
stå till förfogande. Det klankas ibland
på att lantbruksnämnderna bär alldeles
för stora markinnehav. För min del
har jag inte kritiserat detta, ty jag vet
att det iir svårt att arbeta med en alltför
liten areal i det fallet, men om
nämnderna skall kunna omsätta markerna
så hastigt som möjligt och dessutom
kunna förmedla så mycket som
möjligt, måste de ha personal till förfogande
för värderingar och mycket
annat. Men jag tror också att det är en
rätt väsentlig sak att få ut markområdena
i rätta händer och få en fastighetsbildning
som på längre sikt är bra.
Då är det nödvändigt att nämnden har
personal till sitt förfogande, så att den
hinner med att göra de avvägningar
som erfordras i det avseendet. Jag menar
med andra ord att personalfrågan
hos lantbruksnämnderna inte skall få
bli en flaskhals. Jag hoppas också att
lantbruksnämnderna får personalresurser
i fortsättningen, så att de kan klara
dessa uppgifter. Det blir svårigheter
för det enskilda jordbruket och det
enskilda skogsbruket, men jag tror att
man genom ett förnuftigt arbete inom
lantbruksnämnderna skall ha möjlighet
att klara de här frågorna.

I detta anförande instämde herr Andersson,
Axel Emanuel, (ep).

Herr WIKNER (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Jonasson måste
väl ändå hålla med mig om att det tidigare
var mera gott om arbetskraft och
att mekaniseringen var låg. Detta gjorde
att fördelarna av samverkan var
mindre. Under de senaste åren har vi
fått organisationsformer som gjort det
möjligt att förena samverkan med effektiv
drift. Härtill har den ökade mekaniseringen
bidragit.

Jag har inte påstått i denna kammare
vid detta tillfälle att vi skall ha några
skördetröskor inom skogsbruket. Det
får stå för herr Jonassons räkning.

Jag får ändå vidhålla att bolagen va 5

Första kammarens protokoll 196''t. Nr 19

beträffande det privata skogsbruket m. m.
rit inera angelägna när det gäller omarrondering.

Vidare säger herr Jonasson att man
skall vidta kloka åtgärder. Jag menar
att alla åtgärder som man vidtar skall
vara kloka, under förutsättning att man
har samma utgångspunkt.

Uttrycket »ligga på latsidan» får faktiskt
herr Jonasson stå för själv. Det är
ett mycket långt hopp från vad jag sade
till detta uttryck.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! När jag var inne på
diskussionen om skördetröskorna sade
jag inte att det var herr Wikner som
använt detta uttryck. Jag sade att jag
tror att vi är överens när det gäller mekaniseringsfrågorna.
Jag sade vidare att
man inte skall bli alltför uppjagad av
dessa teoretiker som tror att man skall
kunna använda vilka skördetröskor som
helst. När det gäller mekaniseringen
åstadkommer man den bättre inom
skogsbruksområdena än enskilt.

Beträffande bytena, herr Wikner, är
det klart att man byter på tre håll. Bolag
byter mark med enskilda, bolag byter
med domänverket, och domänverket
byter med enskilda, och ibland blir det
triangelbyte. Vid alla byten skall man
göra sitt bästa, men när det gäller byten
har domänverket varit ganska negativt,
och det är inte så många byten
som skett med domänverket. De flesta
har skett mellan bolag och enskilda.
Detta innebär i sin tur att om bolagen
bytt ihop sina marker, har de enskilda
i motsvarande grad gjort detsamma.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! Jag har med stort intresse
hört den diskussion som här har
förekommit angående skogsrationaliseringen
och vad därmed sammanhänger.
I jordbruksrationaliseringsutredningen
lade vi fram planer och synpunkter
som man då inte kunde effektuera i ett
sammanhang. De har dock inneburit åt -

106

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Ang. rationaliseringsåtgärder beträffande
skilligt för uppbyggande av den rationalisering
som det nu styckevis och delt
talas om men som den intresserade kan
återfinna i föreliggande utredningar.

Jag begärde emellertid inte ordet i
första hand för att säga detta. Det var
en glad överraskning för mig att höra
den diskussion som fördes, men det var
några andra saker som jag ville resonera
om. Det sammanhänger mera direkt
med det föreliggande utskottsutlåtandet.
Innan jag gör det, herr talman,
skulle jag vilja beröra en annan sak.

Härom dagen hade vår jordbruksminister
i ett föredrag i Växjö råkat ta illa
vid sig av kritiken från jordbrukarhåll
mot domänverkets inköpspolitik. Sådant
passar sig illa för en grupp understödstagare,
och kunde hos de maktägande
ge ett olustigt intryck! Statsrådet
utvecklade: »Det rätta förhållandet
är att jordbruket åtnjuter ett betydande
stöd av samhället för näringens
utveckling och genom lagstiftning har
företrädesrätt till markinköp.» En sak
är att statsrådet ögonblicket därefter reducerar
en del av värdet av denna företrädesrätt
genom tillägget att lagstiftningen
inte avser att hindra staten och
kommunerna att förvärva mark. Det var
visst också detta som kritiken råkade
gälla, så den var inte alldeles missriktad,
efter vad jag kan finna.

Annars är det frestande att en smula
komplettera statsrådets skildring av
välfärdssamhällets välsignelse genom att
säga exempelvis så här: »Det rätta förhållandet
är att arbetsparten i detta
land har att glädja sig åt ett betydande
skydd, en nationell arbetsmarknadspolitik
som skapat en högre lönenivå här
än på många andra håll, och genom invandringsrestriktioner
och bestämmelser
mot pristryckande utländsk konkurrens
tillförsäkrats företrädesrätt på
svensk arbetsmarknad.» Jag tycker att
det kan vara en lämplig komplettering
till statsrådets beskrivning av jordbruksfolket
och dess ställning, att man
konstaterar att i detta samhälle är det
i alla fall så att vi alla önskar trygghet,

det privata skogsbruket m. m.
räknar på att staten skall ordna det så
bra som möjligt. Jag vill på intet sätt
bli missförstådd. Jag vill inte tala illa
om de stöd för arbetsmarknadspolitiken
som här föreligger, ty jag tror att de
har medfört mycket stor välsignelse för
många människor.

Vår värderade jordbruksminister betonar
så gärna att hittills — under företrädarna
— har det varit skralt med rationaliseringen,
men nu skall vi få se
på annat. Det inpräntas att dessa otacksamma
jordbrukare genom det nya avtalet
förbundit sig att hjälpa till.

Det är bara det att jordbrukarna både
»på den tiden» och nu får stå i ko
för att få resurser för rationaliseringen.
Och det måste man köa för att få i
kreditrestriktionernas och de höjda
räntornas Sverige. Vissa exportindustrier
har haft goda tider, drivit upp
lönerna o. s. v., och statsmakterna har
hjälpt till att genom en aktiv arbetsmarknadspolitik,
löneglidningar in. m.
driva upp lönerna och främja inflationen.
Att sedan jordbruket, den prisreglerade,
genom avtal uppåt och nedåt
prisbundna näringen, får hård känning
av åtgärderna mot en inflation som
andra skapat är ett faktum.

Jordbrukarna är glada över de förbättrade
resurser de fått. Men eftersläpningen
är stor och köerna ofta
långa. Jordbrukets talesmän har också
vågat sig på att komma med förslag till
förstärkningar — utan att begripa alt
sådant inte duger.

Ett exempel skall klargöra vad jag
syftar på: Vid förra årets riksdag var
vi några som väckte en motion, nr 747
i första kammaren och nr 899 i andra
kammaren, vilken bl. a. avsåg en omprövning
av åtgärder för utvidgad omfattning
av den inom de nordliga länen
bedrivna rationaliseringsupprustningen
av jordbruken genom s. k. koncentrerade
åtgärder för att skapa bärkraftiga
jordbruk med jord och skog. Jordbruksutskottet
avstyrkte motionen. Det är en
sak. Men dess motivering bör vi observera.
Man påstod att 1960 års jord -

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Nr 19

107

Ang. rationaliseringsåtgiirder
bruksutredning hade hand om saken,
varför det var alldeles onödigt att lägga
sig i den. Jag letade fram direktiven
och visade att i dem stod ingenting om
den saken, men det hjälpte rakt inte.
Frågan låg i utredningen, sades det, och
därmed jämnt.

Men gömt är inte glömt. I årets statsverksproposition
är melodien en annan
och ur sakens synpunkt vackrare. Dels
föreslår departementschefen en icke
oväsentlig förhöjning av anslaget till
den pågående verksamheten, dels —
och det är viktigare ■— meddelar statsrådet
att han, efter framställning av
lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen
och skogsstyrelsen, uppdragit åt lantbruksstyrelsen
att tillsammans med de
båda andra styrelserna utreda behovet
av sådana samlade insatser inom jordbruket
i hela Norrland och därutöver
i andra därmed jämförliga bygder. Inte
ett ord i årets jordbruksutskotts utlåtande
om 1960 års jordbruksutredning,
som i sammanhanget tyst avföres. Men
jordbruksutskottet bara sväljer och noterar
med belåten uppsyn framsteget.
Initiativet har denna gång kommit från
rätt håll.

I stället kör jordbruksutskottet sin
beprövade käpphäst på ett annat, ett
närliggande område. I motionerna nr
1:664 och 11:809 i år har vi bl. a. tagit
oss orådet före att yrka att riksdagen
skall anhålla om förslag till nästa års
riksdag om effektivisering av jordbruksrationaliseringen,
förbättrade kapitalresurser
och personalförstärkningar
enligt vad vi i motionerna anfört.

Detta borde ju komma ur jordbruksministerns
hjärta, men hans trogna i
jordbruksutskottet — och några otrogna
med — tycks inte ha fattat det så.
Jordbruksutskottet skriver på sidan 14:
»Utskottet finner ej erforderligt biträda
motionsyrkandet med hänsyn till att
berörda spörsmål är föremål för prövning
av 1960 års jordbruksutredning.»

Jordbruksministern pysslar med frågan
i varje års proposition. Han förbättrar
litet, och han har t. o. m. varit

beträffande det privata skogsbruket in. m.
något inne på personalförstärkningar.
Det går bra — då ligger frågan inte i
någon utredning! Men om obehöriga
försöker förbättra något, då påstår utskottet
att det hela är nedstoppat i en
utredning, och locket på!

Vi har i motionen anfört tvivel om att
statsrådets äskanden räcker till. Vi har
trott oss få visst stöd i lantbruksstyrelsens
framställning, även där denna inte
fullföljt premisserna till yrkanden. Medelsbehovet
har beträffande jordfonden
för 1963/64 angivits till 90 å 100 miljoner
kronor, men på grund av personalbrist
uppstår viss eftersläpning, och 80
å 85 miljoner kronor anses åtgå. Resten
släpar efter. Propositionens förslag tillgodoser
enligt vår uppfattning inte det
ackumulerade behovet i tillräcklig utsträckning.
Något bättre skulle läget bli
om motionens förslag beträffande jordfonden
bifölles. Med hänsyn till läget
på fastighetsmarknaden och behovet av
rationaliseringsmaterial i form av fastighetsförvärv
är det uppenbart att rationaliseringsorganen
just nu måste ha
förbättrade möjligheter till inköp. Lika
betänkligt är det beträffande personaltillgången.
Under innevarande år
bromsas arbetet därav, vilket lantbruksstyrelsen
också vittnar om. En minimifordran
måste enligt vår uppfattning
vara att lantbruksstyrelsens förslag
om anslag av 500 000 kronor härför
bifalles. Situationen beträffande
garantiramarna kräver även uppmärksamhet,
då finansieringsbekymren för
en effektivisering i nuvarande läge på
penningmarknaden framstår som besvärande.

Under sådana förhållanden ber jag,
herr talman, att få ställa några yrkanden,
och jag gör det punktvis på de
punkter där yrkandena ingår i motion
664 i första kammaren. Det avser således
yrkande om förhöjt anslag till jordfonden
för budgetåret 1963/64 på tillläggsstat
II till riksstaten så att det
blir 40 miljoner kronor. Vidare yrkar
vi att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skall anhålla att å förslag till till -

108

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Ang. rationaliseringsåtgärder beträffande det privata skogsbruket m. m

läggsstat I till riksstaten för budgetåret
1964/65 måtte till Lantbruksnämnderna:
Avlöningar upptagas förslagsanslag
om 500 000 kronor avseende ersättningar
till sakkunniga m. m. i enlighet med
lantbruksstyrelsens framställning. Det
är för övrigt på samma punkt där reservation
vid utlåtandet avgivits av
herr Jonasson och herr Hansson i
Skegrie.

I motionerna har vidare hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla att lantbruksstyrelsen
måtte bemyndigas att vid behov
genomföra jämkningar mellan de olika
medclsramarna för kreditgarantier avseende
lån till yttre rationalisering, lån
till inre rationalisering, jordförvärvslån
och driftlån. Vi anser att dessa åtgärder
bör kunna vidtas av lantbruksstyrelsen
och inte nödvändigtvis behöver belamra
kanslihuset.

Till sist hemställer vi i motionerna
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om förslag till nästa
års riksdag avseende effektivisering
av lantbruksrationaliseringens organisation
och därmed förknippade frågor
rörande kapitalbehov och personalresurser
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Dessa yrkanden ställer jag som sagt
punktvis, och jag tror att ett bifall till
våra förslag skulle innebära väsentliga
framsteg. Därigenom skulle det också
klart ådagaläggas, att vi från vårt håll
inte bara ser på dessa frågor med misstro
och tvekan, utan vi försöker så gott
vi kan att hjälpa till med att genomföra
den effektiva rationalisering, som
jordbruksministern så gärna önskar. Vi
visar vårt intresse genom att komma
med förslag som på några punkter går
litet längre än vad han för ögonblicket
tänkt sig.

Detta är såvitt jag kan bedöma en
manifestation av jordbrukarintresset på
denna punkt som jag tycker kan vara
väl motiverad, när somliga så mycket
talar om att man genom avtal förmått
jordbrukarna att intressera sig för och

att åtaga sig att göra det och det o. s. v.
Men i själva verket är det — som också
jordbruksministern i ett interpellationssvar
till herr Torsten Andersson
förra året bestyrkte — på det sättet att
det hela tiden har funnits köer av jordbrukare
som velat komma i åtnjutande
av de resurser som kan behövas för att
medverka till att skapa ett bärkraftigt
svenskt jordbruk med tryggad tillgång
på billiga produkter, en produktion som
kan lända till nytta för hela samhället.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag är litet betänksam
mot att gå upp i talarstolen när jag ser
att inte bara statsrådet fru Ulla Lindström
utan också övriga kammarens damer
väntar på att man skall tala om
familjepolitik. I stället ägnar vi oss här
åt att tala om skogsvård i avancerad
form.

Jag har emellertid i anslutning till
föreliggande betänkande konstaterat att
det inte är mindre än tre motioner, signerade
med mitt namn, som tagits upp
till behandling, och jag skall därför,
herr talman, med några ord beröra de
synpunkter jag anfört i dem.

I motion nr 235 i första kammaren
yrkas att domänverkets inköp av mark
skulle begränsas och att det enskilda
ägandet av svensk jord och skog skulle
främjas. I motionen har jag —■ vilket
jag är angelägen att understryka —
— bland annat pekat på att tillgängliga
medel i större utsträckning än vad nu
är fallet bör användas för inköp av fritidsområden
för allmänhetens behov.
Jag har alltså ingenting emot att domänverket
med sina resurser ger utrymme
för det berättigade och alltmer
uttalade önskemålet, alt människor från
städerna skall kunna komma ut till bygder
där de kan idka friluftsliv. Emellertid
har, inte minst i mitt eget län,
domänverkets inköpspolitik åstadkommit
irritation. Det har funnits flera orsaker
härtill. Bland annat har prisläget
vid köpen varit sådant att priserna

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Nr 19

109

Ang. rationaliseringsåtgärder
pressats uppåt även vid enskilda köp,
och detta har självfallet medfört att enskilda
spekulanter fått vidkännas högre
priser än de annars skulle ha behövt
göra.

Vad sedan gäller den bytesverksamhet
som det här talats om och som utskottet
anser har bedrivits i tillfredsställande
omfattning — det har ju här under
interpellationsdebatten i anslutning
till detta ärende framhållits att en sådan
verksamhet är angelägen — har jag
den meningen att denna verksamhet
från domänverkets sida icke bedrivits i
önskvärd omfattning. Av flera lantbruksdirektörer
har jag fått den uppfattningen
att det är mycket svårt att
få en bytesverksamhet till stånd mellan
å ena sidan domänverket och å andra
sidan lantbruksnämnderna. Det är väl
ändå helt oriktigt att det skall vara på
det sättet. De förändrade beräkningar
av priserna som i detta sammanhang
har efterlysts i våra motioner måste
därför komina till stånd så att bytena
lättare kan genomföras.

Arronderingen av domänverkets skogar
i södra Sverige är ingalunda bra.
Det visas här upp en mycket splittrad
ägofigur, och det finns goda möjligheter
att genom byte och försäljningar åstadkomma
en väsentlig förbättring i detta
avseende.

Jag har, herr talman, den uppfattningen
att jag inte bör gå in i några
detaljer. Jag ser också till min ledsnad
att jordbruksministern har avlägsnat sig
ur kammaren — jag hade möljigen väntat
mig en animerad debatt på denna
punkt. Om jag genom att vara stillsam
och blygsam och en smula försynt kan
bidraga till att man på ömse sidor når
en ökad förståelse på dessa punkter,
har jag väl ändå, herr talman, fyllt en
liten uppgift med detta mitt anförande.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):
Herr talman! Efter herr Svanströms
anförande är det kanske onödigt att jag
tar till orda. Jag har emellertid låtit

beträffande det privata skogsbruket m. m.
anteckna en blank reservation under
den punkt där utskottet hemställer om
avslag på motionen I: 235 av herr Svanström.

Jag delar helt de synpunkter som
herr Svanström har framfört. Då man
emellertid vet att frågan kommer att
övervägas av 1962 års fritidsutredning
och behandlas i samband med det av
statens skogsföretagsutredning avlämnade
betänkandet samt att en översyn
av jordförvärvs- och bolagsförbudslagarna
nu är aktuella, har jag kommit
till att ett ställningstagande nu till det
yrkande som framföres i motionen 235
inte kan vara riktigt. Riksdagen kommer
senare att få möjlighet till en ordentlig
genomgång av hithörande frågor,
varvid vi kan vid våra ställningstaganden
åtminstone till vissa delar beakta
de synpunkter som framföres i motionen.

Det finns en rad i motionen 235 som
jag gärna vill rikta kammarens uppmärksamhet
på. Det står nämligen där
att statens inköpsverksamhet borde begränsas
till fall där enskild köpare inte
finnes. Det säges vidare att man bör
försöka att i första hand använda domänverkets
resurser för att skapa fritidsområden.
Jag delar helt denna uppfattning.

Jag har med det anförda endast velat
ge en förklaring till mitt ställningstagande
i utskottet på denna punkt.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag skall försöka att
vara lika föredömligt kortfattad som
herr Pettersson nyss var. Jag skall bara
ta upp några av de frågor som berörts
av reservanterna.

Jag får kanske börja med herr Svanström,
som gjorde gällande att det var
svårt att få till stånd bytesverksamhet
mellan domänverket och lantbruksnämnderna.
Jag kan säga herr Svanström
att vi inom utskottet har fått uppgifter
som helt strider mot vad herr
Svanström här vill hävda. Det förhål -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Ang. rationaliseringsåtgärdcr beträffandi
ler sig tvärtom på det sättet att domänverket
gärna medverkar till byte av
mark och skog. Innan verket köper
mark måste förvärvet underställas vederbörande
lantbruksnämnd, och om
man därvid inte kommer överens måste
förvärvet underställas Kungl. Maj:t.
Detta betyder ju att lantbruksnämnderna
under alla förhållanden får kännedom
om den inköpsverksamhet som
domänverket bedriver.

Men, herr Svanström, liur går det
ihop att man å ena sidan motionerar
om begränsning av domänverkets inköpsverksamhet
i syfte att befrämja
det enskilda ägandet av jord och skog
och å andra sidan hävdar att domänverket
bör överlåta stora mark- och
skogsområden för fritidsändamål? Man
kan ju inte å ena sidan förhindra verket
att förvärva mark och å andra sidan
tvinga verket att avstå från mark.
Det måste finnas någon konsekvens i
bedömningen av de stora skogs- och
jordbruksfrågorna.

Herr Ferdinand Nilsson ironiserade
över utskottets ställningstagande. Jag
vet inte om saken kommer att beröras
i hans så småningom utkommande memoarer,
men faktum är, herr Ferdinand
Nilsson, att det finns de som undertecknat
motioner i anslutning till förevarande
propositioner, och dessutom
någon reservant i utskottet, som själva
tillhör 1960 års jordbruksutredning. Jag
frågar mig då huruvida man — om man
själv sitter med i den utredning som
handlägger frågor rörande hela den
framtida jordbrukspolitiken jämte frågan
om organisationsformen, nämligen
om lantbruksnämnderna, hushållningssällskapen,
skogsvårdsstvrelserna m. fl.
skall slås ihop till en enhet — bör motionera
om förändringar under den tid
som återstår innan utredningens förslag
framlägges.

Herr Jonasson yttrade i sitt inledningsanförande
att man inte bör handla
i panikens tecken utan bör utreda
samtliga frågor i lugn och ro. Det bör
vi göra, herr Jonasson, men motionera

det privata skogsbruket m. m.

då inte i tid och otid i frågor som Edra
partivänner handlägger i 1960 års jordbruksutredning!
Detta är grunden till
att jordbruksutskottets majoritet avslagit
Edra motioner under framhållande
av att i motionerna väckta spörsmål
redan är under utredning och så småningom
kommer att behandlas av riksdagen.
Jag tror inte att ett bifall till
motionerna kan påskynda en lösning
av de frågor det här gäller. Det vore
kanske bättre Ni skyndade på Edra
partivänner i utredningen, så att vi
snabbare kunde få fram förslagen därifrån.
Jag är nämligen medveten om
att man behöver få fram dessa förslag
inom rimlig tid.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att under alla punkter få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag sade i mitt anförande
att jag försökte vara försynt, därför
att jag inte ville ha till stånd en
animerad debatt just nu. Men herr Hjalmar
Nilsson tog till om inte storsläggan
så en stor yxa och gick hårt fram
i skogen. Jag har därför, herr talman,
svårt att underlåta att säga att jag i fråga
om bytesverksamheten har uppgifterna
från ett tillfälle då lantbruksnämndernas
ortsombud, bland vilka jag
också råkar var med i Kalmar län, var
samlade till överläggningar i Linköping.
Föredragshållaren var ingen
mindre än den dåvarande överjägmästaren
Per Sköld, och efter vad jag
förstod vid den diskussion som där
fördes emellan å ena sidan nämnde
herr Sköld och å andra sidan länets
Iantbruksdirektör, hade inte bytesverksamheten
i Kalmar län varit vad den
borde vara.

Hur sedan förhållandena är uppe i
Västernorrland känner jag inte till, men
jag har nog fått den uppfattningen från
flera håll från hela södra Sverige att
det inte är som det borde vara.

Jag beskylldes också för inkonse -

Onsdagen den 22 april 1904 em.

Nr 19

111

Ang. rationaliseringsåtgärder beträffande det privata skogsbruket m. m.

kvens, och det kan vara. Värre beskyllningar
må en riksdagsman finna sig i.
Men i detta fall, herr talman, är det på
det sättet, som också framhölls av herr
Harald Pettersson, att jag i min motion
sagt att statens inköpsverksamhet borde
begränsas till fall där enskild köpare
ej finnes och att tillgängliga medel
borde i större utsträckning användas
för fritidsområden.

Det är ju så, och på den punkten har
jag inte någon avvikande mening, att
riksdagens en gång fattade beslut skall
följas, nämligen att medel som kommer
in vid försäljningar också skall användas
för inköp av andra områden. Men
om då möjligheterna i första hand inriktas
på att köpa för fritidsverksamhet
lämpliga områden, måste ju pengarna
till övrig inköpsverksamhet i motsvarande
grad minskas, och då tror jag
inte att inkonsekvensen i mitt resonemang
i motionen är så stor som det
gjordes gällande från herr Hjalmar Nilssons
sida.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Först en liten reflexion
beträffande domänverket och dess bytesverksamhet.
Jag skall ge herr Hjalmar
Nilsson i Kramfors rätt i att det
har kommit till nymoderna viljeyttringar
från domänverket, som har varit positiva
och klara och där man har sagt
att man gärna är med på byten. Vi ser
i föreliggande proposition att man fört
över en del marker på rationaliseringsverket
o. s. v. Jag kan ge honom rätt i
att det har blivit en bättre vilja, men
om jag jämför det med vad jag vet om
vad som åstadkommits, herr Hjalmar
Nilsson, då är det inte mycket. Då är
det nog snarast så, att förmågan hittills
inte har svarat mot den goda viljan,
eller att omvändelsen är så sen att man
inte hunnit med att i gärning visa ett
resultat av den inre omvandlingen.

Sedan fick jag en liten reprimand —
men jag tyckte att min gode vän herr
Svanström tog till litet för hårt när han

sade att herr Hjalmar Nilsson använde
storsläggan. Nej, storsläggan det är någonting
helt annat, och det som herr
Hjalmar Nilsson lyckades åstadkomma
var just ingen storslägga, varken för
herr Svanströms del eller för min. Jag
har påpekat att man alltid kryper bakom
sittande utredningar, och till detta
sade han någonting om att han tyckte
det var en orättvis och felaktig bedömning.
Men jag anförde två exempel. Det
ena gällde de koncentriska rationaliseringsåtgärderna,
där vi i våras yrkade
att de skulle utvidgas och att man skulle
göra en undersökning om att få dem
utvidgade även till att gälla även andra
delar av Sverige, där de naturliga förutsättningarna
var likadana. Då svarade
jordbruksutskottet — herr vice ordförande
i jordbruksutskottet — med att
säga att den där frågan tar vi inte upp
därför att den har redan 1960 års jordbruksutredning
fått hand om. Det var
det svar jag fick.

Jag tog då med utredningens direktiv
i kammaren och gick igenom dem, och
sade ifrån klart att där hittade jag inte
ett skvatt om den saken. Lika fullt försäkrades
att det var alldeles självklart
att ärendet låg hos denna utredning.

Men sedan kommer jordbruksministern
och har inte minsta förståelse för
vad hans trogne vapendragare herr
Hjalmar Nilsson i Kramfors säger! På
förslag av lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen
och skogsstyrelsen ger han
dessa i uppdrag att bearbeta saken. Inte
säger han, att nu tar han detta ifrån
1960 års utredning! Han har aldrig
upptäckt att ärendet var där! Han måtte
inte läsa jordbruksutskottets betänkanden.

Det är i verkligheten ett skapande arbete
som utförs i jordbruksutskottet för
att åstadkomma camouflaget!

I år har vi samma elände när vi yrkar
på saker och ting som såvitt jag begriper
inte har med 1960 års utredning
att göra. Det gäller att begära förslag
till nästa års riksdag om personalförstärkningar
och ekonomiska resurser,

112

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Ang. rationaliseringsåtgärder beträffande
då vi tycker oss förstå att det är för litet
i år. Då svarar jordbruksutskottet att
det skall inte vi begära, ty det sköter
1960 års jordbruksutredning om. Har
nu herr Hjalmar Nilsson otur, kommer
jordbruksministern att höja sina anslag
nästa år på de punkter vi ville, och där
står herr Hjalmar Nilsson igen och viftar
med trafikhindret 1960 års jordbruksutredning,
och ingen människa
fäster sig vid det.

Jag har ingen anledning att ändra
mina yrkanden.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Det börjar bli litet roligt
så här på kvällskvisten.

Herr Hjalmar Nilsson i Kramfors säger
att vi inte skall motionera i tid och
otid, när utredningar pågår. Ja, det är
väl nästan förmätet för mig att säga att
man inte heller bör lägga fram propositioner
när utredningar pågår. Skulle
det vara så att vi går för långt med motionerna
ibland, vi vanliga dödliga, så
bör det kanske vara förlåtligt och vi
kan ta varandra i hand om vi trampar
över någon gång i det avseendet.

Herr Hjalmar Nilsson säger vidare
att vi borde påskynda 1960 års jordbruksutredning,
det skall vi i centerpartiet
säga till våra män där. Ja, jag
trodde inte att vi hade så många i den
utredningen, att de har några större
möjligheter att bromsa i det fallet. Jag
tror nog att det är andra orsaker, om
vi skall vara ärliga, herr Hjalmar Nilsson,
och andra svårigheter, rent sakliga
av stora mått, som ligger till grund för
dröjsmålet. Att beskylla speciellt centerpartiets
män för bromsning i 1960
års jordbruksutredning är nog ändå att
gå litet för långt.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
med anledning av herr Svanströms
anförande. Det är klart att man kan ha
olika uppfattningar, måhända beroende

: det privata skogsbruket m. m.

på olika omständigheter i olika län, men
som ledamot i lantbruksnämnden i
Västerbottens län har jag en väsentligt
annan uppfattning. Vi var i tillfälle i
lantbruksnämnden att slutgiltigt efter
lantmäteriets medverkan dela upp en
kronopark på över 5 000 hektar, där
man förstärkte en hel by, gjorde byten
med bolagen och fick placerade praktiskt
taget alla insprängda skiften, som
låg inne i de områden där jordbrukarnas
fastigheter fanns. Dessa 5 000 hektar
överlämnades från kronan på sin tid
till egnahemsnämnden för nykolonisationsverksamhet
som aldrig kom till.
Sedan har det givits tillfälle för nämnden
att i olika kommuner göra byten
och triangelbyten med å ena sidan kronan
och å andra sidan skogsbolagen
för att förstärka jordbruken i bygden.

Måhända råder andra förhållanden i
Kalmar län, där kronoparkerna har
mindre areal, men vi måste väl ändå erkänna
att antalet jordbruk under den
senaste 50-årsperioden har väsentligt
leducerats på grund av rationaliseringar
och sammanläggningar, där även
skogen har tillförts fastigheter som varit
betydligt mindre i areal för ett 20-tal år sedan.

Går man ut ifrån den synpunkten att
folkmängden på landsbygden reduceras
år från år och att dessa mindre och
även större jordbruk lämnar över fastigheter
till försäljning eller till byten
via lantbruksnämnden så kommer det
inte bara beträffande den odlade arealen
att bli en viss rationaliseringsförbättring,
utan även tillskott med stödskog
förbättras i samma omfattning.
Det är dessa synpunkter som kan föras
fram i debatten här, därför att man vill
göra gällande att kronan inte haft någon
förståelse för lantbruksnämndernas
verksamhet när det gällt storleksrationalisering.

Herr SVANSTRÖM (ep) kort genmäle:
Herr talman! Jag kan förstå att herr
Svedberg och jag har olika erfarenhe -

Onsdagen den 22 april 1904 em.

Nr 19

113

Ang. rationaliseringsåtgärder
ter. Det är val också självklart att domänverket
har olika intressen i Norrland
och i södra Sverige. Domänverkets
areal är till 80 procent belägen i
Norrland och till 20 procent i södra
Sverige med medelarealer på över 2 000
hektar i Norrland och 200—300 hektar
i södra Sverige. Naturligtvis medför
dessa förhållanden helt olika utgångslägen.

Sedan vill jag, herr talman, säga till
min vän herr Ferdinand Nilsson att
han självfallet har större erfarenhet av
storsläggan än jag, men ack att detta
ärans och hjältarnas språk är så svårt
att klara ut. Jag sade nämligen att herr
Hjalmar Nilsson inte tog till storsläggan
men väl en yxa som han gick fram vilt
i skogen med.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag måste säga ett par
ord till herr Svanström. Visserligen är
jag inte i det lyckliga läget att ha en
motorsåg, men jag har verkligen en
yxa som jag någon gång måste använda
både när jag är i skogen och på
andra områden.

Herr Svanström måste ha klart för
sig att om ni har besvärliga förhållanden
i Kalmar län så kan ju inte riksdagen
besluta att göra någon ändring
fördenskull. Ni får själva diskutera
er fram till en lösning på länsplanet.
Här diskuterar vi riktlinjer för svensk
politik och inte för politiken i Kalmar
län. Jag antar att herr Svanström förstår
att vi från utskottets sida måste
bedöma läget i hela landet och inte på
ett speciellt område. Jag har sett som
min uppgift i svensk riksdag att se till
att de frågor vi behandlar rör hela landet
och inte ett enskilt län.

Herr Ferdinand Nilsson sade att ingen
fäster sig vid när jag viftar med
1960 års jordbruksutredning. Ja, jag
märker att herr Ferdinand Nilsson inte
gör det. Jag måste fråga herr Ferdinand
Nilsson om han menar att 1960
års jordbruksutredning som tillsatts för

5j Första kammarens protokoll 196''i. Nr 19

beträffande det privata skogsbruket m. in.
att lägga upp riktlinjerna för svensk
jordbrukspolitik är av så ringa eller
intet värde att riksdagen inte skall sätta
någon tilltro till den när den äntligen
kommer med något förslag. Skall man
så underskatta dem som sitter där, att
det enligt herr Ferdinand Nilsson inte
är någonting att över huvud taget vifta
med i svensk riksdag och ingenting att
vänta på, utan att det enda riktiga i
svensk jordbrukspolitik är herr Ferdinand
Nilssons motioner? I slutklämmen
i ett av sina yrkanden föreslår han
att riksdagen skall »i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om förslag till
nästa års riksdag avseende effektivisering
av lantbruksrationaliseringens organisation
och därmed förknippade
frågor rörande kapitalbehov och personalresurser
i enlighet med vad i motionen
anförts».

Det är exakt de frågor som behandlas
i 1960 års jordbruksutredning, liksom
det även finns en särskild arbetsgrupp
som behandlar organisationen.
Skall vi då sitta här och besluta att lägga
ett nytt direktiv till utredningen
som den redan har? Jag ser att herr
Ferdinand Nilsson skakar på huvudet.
Då vill jag säga följande: Det finns ju
en arbetsgrupp inom 1960 års jordbruksutredning
som enbart sysslar med
frågor om organisationen. Om 1960 års
jordbruksutredning har tillsatt den arbetsgruppen
som inte finns nämnd i
utredningens direktiv, måste den ju ha
gjort ett fel. Det är synd att man inte
anlitar herr Ferdinand Nilsson att tolka
direktiven för att kunna veta att man
handlar på rätt sätt.

Herr Svanström sade att det kanske
skulle ha behövts en animerad debatt.
Jag skulle inte haft något emot att ta
upp en sådan men kanske på ett något
annat plan än vad herrarna här har
dragit upp. I propositionen nr 49 redovisas
nämligen bytesverksamheten och
rationaliseringen under de gångna åren.
Jag har fäst mig vid en sak som jag
för min del inte tycker är riktig i den
jordbruksrationalisering som pågår,

114

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Ang. rationaliseringsåtgärder beträffande
nämligen att när det redovisas vad utökningen
av jord och skog till ofullständiga
jordbruk uppgår till, kan man
finna att 20 brukningsenheter under 2
hektar före rationaliseringen hade ett
hektar jord och efter rationaliseringen
2 hektar jord. I fråga om skogsmark för
motsvarande brukningsenheter var siffrorna
67 respektive 104 hektar. Det betyder
att man i realiteten här har, beträffande
små jordbruk under två hektar
jord som icke är självständiga och
som ingen över huvud taget kan leva
på, medverkat till att förstärka dessa
med skog och kalla dem för jordbruk.

I praktiken är en sådan jordbrukare en
skogsinnehavare och ingenting annat.

Jag tog upp detta i utskottet och anförde
mina betänkligheter. Skall man
driva en rationell jordbrukspolitik med
rationaliseringar av bärkraftiga jordbruk,
skall man försöka skapa någorlunda
stora enheter som kan föda familjer.
Det ingår inte i det av riksdagen
fattade beslutet att bedriva en rationalisering
på det sätt som nu sker.

Jordbruk av storleksordningen 15—■
20 hektar har fått ett betydligt mindre
tillskott av skog. Det finns sådana som
ökat från 57 till 72 hektar skog efter
rationaliseringen. Jordbruk på över 40
hektar, bland vilka det finns sådana
som före rationaliseringen omfattade
77 hektar åkerjord och efteråt 85 hektar,
har i fråga om skog ökat från 78
till 145 hektar. Det betyder att vi har
medverkat till en förstärkning av skogsinnehavet
för de mycket stora jordbruken.
I vissa fall hade det kanske
varit bättre att denna skog hade kommit
de medelstora jordbruken till godo.
Det är klart att det hade varit
skönt om riktlinjerna för den fortsatta
jordbrukspolitiken hade varit uppdragna.
Jag skulle ha önskat att 1960 års
jordbruksutredning hade kommit med
ett förslag som gjort att vi hade haft
riktlinjer att arbeta efter i den kommande
jordbrukspolitiken. Man löser
inte problemen med att som herr Ferdinand
Nilsson motionera och ställa

det privata skogsbruket m. m.
yrkanden om utredningar, när han är
medveten om att hela denna fråga för
närvarande ligger under utredning.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag förmodar att herr
Hjalmar Nilsson oavsiktligt missförstod
mig när han sade att jag på något vis
hade talat vanvördigt om 1960 års utredning.
Nej, herr Hjalmar Nilsson, det
var inte på det viset. Jag talade vanvördigt
om det sätt på vilket man här
viftar med en utredning och där vill
gömma aktuella frågor. Så fort det kommer
upp någonting pekar man på att
det finns en utredning och att det således
inte får göras någonting däråt.
När herr Hjalmar Nilsson förra året talade
om att vi borde försöka få mera
fart på en jordbruksrationalisering i
former som verkligen gav hyggligt resultat,
då framhöll jag att jordbruksutskottet
hade svarat att det där fick vi
inte syssla med, ty det låg i 1960 års
utredning. Jag hänvisade då till att jordbruksministern
på hösten tog upp saken
med lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen
och skogsstyrelsen och satte
i gång dem med dessa frågor. Han var
inte av den uppfattningen att denna fråga
låg hos 1960 års utredning, ty han
lämnade den till lantbruksstyrelsen och
de båda andra styrelserna. Det var detta
påpekande jag gjorde. Förstår herr
Hjalmar Nilsson resonemanget nu?

Jag drog sedan en parallell, i det jag
sade att vi förstår att det är svårt att
begära en höjning av de och de anslagen
och vidga ramarna o. s. v. utan att
samtidigt i detalj ta upp personalfrågorna.
Vi förstår att det är svårt att
punktvis komma fram med förslag. Under
sådana förhållanden begär vi i ett
generellt yrkande att förstärkningar
skall genomföras på dessa områden. Vi
fick det obligatoriska svaret att det där
sköter 1960 års jordbruksutredning. Nej,
det är inte på det viset, ty jordbruksministern
har höjt dessa anslag, han
har vidtagit vissa personalförstärk -

Onsdagen den 22 april 1904 em.

Nr 19

115

Ang. rationaliseringsåtgärder
ningar, och det är således han som sköter
dessa saker. Vad vi i detta förslag
begär är att jordbruksministern till nästa
år skall komina med iinnu bättre
förslag. Och så svarade herr Hjalmar
Nilsson och jordbruksutskottet igen att
den saken sköter 1960 års jordbruksutredning.
Jag genmälde — jag är ledsen
att behöva upprepa det för kammaren,
men jag måste söka förklara det för
herr Hjalmar Nilsson — att om det vill
sig riktigt illa kan det gå så att jordbruksministern
kanske nästa år, även
om det avslås nu, kommer att på vissa
områden föreslå förbättringar av de
ekonomiska resurserna, personalförstärkning
o. s. v. Jag sade: Då står herr
Hjalmar Nilsson och viftar med 1960
års jordbruksutredning igen. Det var
alltså inte något yttrande av mig om
jordbruksutredningen och dess arbete.
Jag ville bara säga att man genom att
på detta sätt hänvisa till en utredning
söker komma ifrån förslag, som man
inte på annat sätt orkar motivera avslag
på.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! I skuggan av den förda
diskussionen mellan herr Hjalmar
Nilsson och herr Ferdinand Nilsson
kommer våra små inpass kanske en
smula till korta.

Jag vill säga till herr Hjalmar Nilsson
att även jag har försökt efter fattig förmåga
bedöma med tanke på hela landet
de frågor som vi har att diskutera. Det
är möjligt att jordbruksutskottets ärade
vice ordförande —- ja, det är inte bara
möjligt utan det bör vara så — bättre
känner till förhållandena i hela landet
än vad jag gör. Nog har jag många
gånger observerat att herr Hjalmar Nilsson
känner till Norrlands förhållanden
bättre än vad jag gör. Men när jag talar
om Kalmar län avser det förhållanden
som i lika grad gäller hela södra Sverige.
Detta anses inte i allmänhet som
någon obetydlig del av landet, herr
Hjalmar Nilsson. Jag har den meningen

beträffande det privata skogsbruket m. m.
att från våra respektive utgångspunkter
och med hänvisning till vad jag tidigare
sagt kan vi ha fog båda två för våra
idéer. Jag tycker för min del att vi inte
skall träta mer om den saken.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s) :

Herr talman! Jag är överens med herr
Svanström på en punkt, nämligen att
man talar efter fattig förmåga.

När herr Svanström exemplifierade
vad han yttrat här åberopade han de
överläggningar som hållits inom Kalmar
län. Jag visste inte att Kalmar län var
hela södra Sverige, men jag har förstås
läst min geografi dåligt, det erkänner
jag. Det är möjligt att man i Kalmar län
inkorporerat resten av södra Sverige.

Till herr Ferdinand Nilsson vill jag
säga att jag har försökt efter fattig förmåga
förstå hela den redogörelse han
lämnade. I jordbruksutskottet har hans
parti föreslagit förstärkning av personalen
i lantbruksnämnderna, förstärkning
av personalen i hushållningssällskapen,
förstärkning på andra punkter, ökade
anslag här och ökade anslag där. Jag
förstår herr Ferdinand Nilsson då han
begär en utredning om allt detta. Det
skulle jag också göra. Det är dock, konstaterar
jag, insatser punktvis som man
både i fjol och i år gjort på alla dessa
områden inom jordbrukspolitiken. Det
är inte en samlad insats utan en saxningspolitik
som man försöker bedriva
på det ena området efter det andra. Det
är det som jag anser oriktigt när det
gäller jordbrukspolitiken.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag vill bara läsa upp
vad som står i det yrkande som herr
Hjalmar Nilsson fattat som en begäran
om en ny jordbruksutredning. Det slår
där att riksdagen skall »i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om förslag till nästa
års riksdag avseende effektivisering
av lantbruksrationaliseringens organisation»,
och så kommer några detaljer.

116

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Ang. rationaliseringsåtgärder beträffande det

Det var således inte fråga om någon ny
utredning annat än den, som görs på
departementsnivå när man får en beställning
från riksdagen. Jag föreställer
mig att det åtminstone teoretiskt
förekommer att riksdagen beställer förslag
hos Kungl. Maj:t. Att detta skulle
behöva leda till någon omfattande ny
utredning kan jag inte förstå.

Med den iver och det intresse som
jordbruksministern ägnar sig åt att effektivisera
rationaliseringen trodde jag
att hans supporters och hans trogna och
— även de mindre trogna — i jordbruksutskottet
hade missförstått jordbruksministern
när de så att säga tycker
illa vara att man framför förslag och
kommer med yrkande. Det yrkande som
vi framställde förra våren var inte sämre
än att det kunde bli något av det
till hösten. Det kan tänkas att det går
likadant med flera förslag. Vi får försöka
så gott vi kan att hjälpas åt. Kom
då inte och säg att det är jordbrukarna
som är tveksamma, utan det är faktiskt
på det sättet att hittills har inte resurserna
räckt till. Köerna av väntande
jordbrukare hade blivit ännu längre om
det funnits bättre möjligheter, om anslagen
hade blivit större och om det
hade funnits större personella resurser.

Vad jag velat säga här är att ge uttryck
för en beredvillighet från vårt håll att
stödja förslag som verkligen leder till
en effektiv upprustning av svenskt jordbruk,
och detta på olika områden.

Till sist vill jag säga att detta som
herr Hjalmar Nilsson var inne på om
utpräglade skogsbrukare på gårdar med
minimalt jordbruk var något som vi
diskuterade mycket ingående redan i
1951 års jordbruksutredning. Vi vågade
oss inte på saken redan då, men vi ansåg
att det var ett intressant uppslag,
som det kunde tänkas bli någonting av.

Vi vågade emellertid som sagt inte ge
oss på den saken redan då.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Får jag säga till herr
Ferdinand Nilsson att alldenstund ni

privata skogsbruket m. m.
motionerar på alla punkter under jordbrukets
huvudtitel är det ju ofrånkomligt
att jordbruksminstern någon gång
måste beröra ett eller annat av era förslag,
och vill herr Ferdinand Nilsson
tillgodoräkna sig den omständigheten
som en stor framgång så är det honom
väl unnat.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan
komine att framställas först särskilt
beträffande envar av punkterna
I—VI samt därefter särskilt i fråga
om utskottets hemställan i övrigt.

På gjord proposition bifölls till en
början vad utskottet i punkten I hemställt.

Därefter gjordes i enlighet med de
rörande punkten II förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
bifall till motionerna I: 664 och 11:809
i förevarande del; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera gjordes enligt de avseende
punkten III framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionerna 1:664 och 11:809
i denna del; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Därpå bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten IV.

I fråga om punkten V, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till vad utskottet hemställt, dels ock
att kammaren skulle bifalla motionerna
1:664 och 11:809 i förevarande del.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Nr 19

117

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8
punkten V, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta
motionerna i förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för
ja-propositionen.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten VI
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på bifall till motionerna
I: 664 och II: 809 i denna del;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8
punkten VI, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta
motionerna såvitt nu är i fråga.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt

Ang. familjepolitiken
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Svensson, Rikard,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 115;

Nej — 9.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
förevarande utlåtande.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
memorial nr 9, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om anslag till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader, godkändes
den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Ang. familjepolitiken

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 18, i anledning
av dels väckta motioner angående familjepolitiken
och dels delar av motioner
om bättre förhållanden för
kvinnlig arbetskraft m. m.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats följande motioner angående
familjepolitiken:

1) de likalydande motionerna I: 624,
av herr Bengtson m. fl., och II: 771
av herr Hedlund m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om skyndsamt utarbetande
av ett familjepolitiskt program
enligt i motionerna angivna grunder,
avsett att genomföras inom en period
av 3—5 år och omfattande:

1. höjning av de allmänna barnbidragen
under perioden med 500 kronor
per barn,

2. avveckling av de generella bostadssubventionerna
och familjebostads -

118

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Ang. familjepolitiken

rabatterna och överförande av därigenom
inbesparade medel till den allmänna
familjepolitiken att användas
för förbättring av barnbidragsförmånerna
i enlighet med vad i motionerna
angivits,

3. införande av allmänt vårdnadsbidrag
om 1 200 kronor per år till mödrar
med barn under viss ålder, förslagsvis
omkring tre år, och med högre belopp
till ensamföräldrar efter prövning
och samordning med andra förmåner i
enlighet med vad i motionerna angivits,

4. riktlinjer och grunder för de familjepolitiska
åtgärderna, avsedda att
sedan ovan nämnda höjningar genomförts
säkerställa dels att ytterligare familjepolitiska
förbättringar lcomme till
stånd, dels att de familjepolitiska förmånerna
bibehölle sitt realvärde, dels
att barnfamiljerna erhölle skälig andel
av de allmänna standardhöjningarna;

2) de likalydande motionerna I: 627,
av fru Hamrin-Thorell m. fl, och II: 780,
av herr Wedén m. fl., vari anhållits, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära, att utredning måtte ske
på det familjepolitiska området på sätt
som i motionerna angivits,

A. avseende planering av en serviceinriktad
och familjevänlig bebyggelse;

B. avseende statsbidrag till familjedaghem; C.

avseende barnpsykologisk rådgivning
vid barnavårdscentralerna;

D. avseende inrättande av professur
i barnpsykologi;

E. avseende statsbidragsbestämmelserna
för familjerådgivningsverksamheten
samt i samband därmed frågan
om utbildningskapaciteten beträffande
kuratorer; samt

F. avseende direktiv till pensionsförsäkringsutredningen
att utreda de s. k.
hemmadöttrarnas problem m. in.; samt

3) de likalydande motionerna I: 638,
av herr Virgin in. fl., och 11:766, av
herr Heckscher m. fl., vari yrkats att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla om utredning i syfte

a) att få till stånd en intensifierad
forskning om den kollektiva vårdens
inverkan på barn,

b) att bereda familjedaghemsmammorna
större möjligheter att förkovra
sig för sin fostrarinsats,

c) att utvidga och förbättra undervisningen
i familjekunskap i grundskolan.

Utskottet hade upptagit motionerna
till samtidig behandling och hade i
sammanhanget jämväl behandlat delar
av följande motioner, nämligen

4) de likalydande motionerna 1:386,
av herrar Lager och Adolfsson, samt
II: 462, av fru Ryding in. fl., i vad gällde
i motionsyrkandena under b och c
gjorda hemställanden om utredning och
förslag i syfte

att öka forskningen beträffande förskolebarnen
i samband med att man
bättre tillgodogjorde sig utländska rön
på detta område samt att genom saklig
upplysning förmedla resultaten härav
till allmänheten samt

att ändra statsbidragsgivningen för
social hemhjälp, så att den bättre komme
att stimulera en kraftig utbyggnad
av denna verksamhet;

5) de likalydande motionerna 1:387,
av herrar Lager och Adolfsson, samt
11:463, av fru Ryding m. fl., vari, under
hänvisning till den motivering, som
anförts i de under 4 angivna motionerna,
i här ifrågakommande del av
motionsyrkandet hemställts, att en plan
måtte framläggas för hur man före år
1970 skulle höja de allmänna barnbidragen
till en nivå som motsvarade 1/3
av de verkliga barnkostnaderna, samt
införa indexreglering av desamma.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen i anledning av

1) de likalydande motionerna I: 624
och II: 771,

Onsdagen den 22 april 1904 cm.

Nr 19

119

2) de likalydande motionerna 1:027
och II: 780,

3) de likalydande motionerna I: 038
och II: 700,

4) de likalydande motionerna 1:380
och II: 402 samt

5) de likalydande motionerna 1:387
och II: 403,

de under 4) och 5) omförmälda motionerna
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört.

Reservation hade anförts av herrar
Skoglösa och Svanström, fru Olsson
samt herr Magnusson i Nennesholm,
vilka ansett, att utskottet bort i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad som anförts i reservationen.

I det i reservationen föreslagna yttrandet
hade bland annat ansetts, att
uppdrag att utarbeta det i motionerna
1:024 och 11:771 skisserade familjepolitiska
programmet borde anförtros en
parlamentarisk beredning.

Fru OLSSON (ep):

Herr talman! Vid utskottsbehandlingen
av årets motioner om familjepolitiken
har det rått enighet så till vida att
man ansett att familjestödet bör höjas,
men uppfattningarna har varit olika
när det gällt att uttala sig om ett tidsprogram
för familjestödet.

I motionerna I: 024 och II: 771 har vi
hemställt att ett familjepolitiskt program
måtte utarbetas och även skisserat
vad ett sådant program lämpligen bör
innehålla. Vi har först och främst föreslagit
att barnbidragen skall höjas med
500 kronor per barn under en tidsrymd
av tre till fem år. Enligt vår mening är
denna höjning av barnbidraget den viktigaste
familjepolitiska åtgärden. Alla
vet att barnfamiljerna har kommit efter
inkomstmässigt, och vi får inte bara
konstatera detta, utan vi måste öka stödet.
Visserligen har vi beslutat höja
barnbidragen med 150 kronor i år, men
den höjningen måste enligt vår mening
fortsätta.

Anp;. familjepolitiken

Vi föreslår vidare ett vårdnadsbidrag
till mödrar med barn i de lägre åldrarna,
förslagsvis 1 200 kronor per år till
mödrar med barn upp till tre år.

Syftet med detta vårdnadsbidrag är
att ge mödrarna någon form av valfrihet
att stanna hemma när barnen är
små. Om man då skulle vara konsekvent,
skulle bidraget endast utgå till
hemarbetande mödrar. Men detta skulle,
som vi alla förstår, stöta på svårigheter,
och därför bör bidraget utgå generellt.
Man skulle möjligen kunna tänka
sig att förvärvsarbetande mödrar som
erhåller vårdnadsbidrag och som anlitar
kollektiv barntillsyn skulle erlägga
en högre avgift till barndaghemmen. På
så sätt skulle inte utgå någon dubbelkompensation.
Nu vet vi emellertid att
inte alla småbarnsmammor kan komma
i åtnjutande av plats på barndaghemmen,
därför att dessa är alldeles otillräckliga,
och dessa mammor måste då
skaffa sig annan barntillsyn, kanske
hemhjälp eller dylikt. Det medför stora
kostnader, och de behöver därför det
föreslagna vårdnadsbidraget.

Jag vet att det arbetas med de frågor
som vi har tagit upp i vårt familjepolitiska
program. Vi anser att de är så
stora och så betydelsefulla, att de bör
tas upp i ett sammanhang, där olika
stödformer bör vägas mot varandra. För
detta ändamål vill vi att en utredning
tillsättes på parlamentariskt sätt och att
direktiv ges för utredningen. Jag vill
inte säga annat än att den sittande familjeberedningen
i många avseenden
utför ett gott arbete, men jag finner det
anmärkningsvärt att en beredning som
har så viktiga frågor inte har tillsatts
i vanlig parlamentarisk ordning. Jag vill
än en gång understryka familjefrågornas
stora vikt och betydelsen av ett
handlingsprogram.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Här föreligger ju ett
helt knippe motioner, som berör fa -

120

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Ang. familjepolitiken
miljepolitik och besläktade frågor, familjepolitik
på bred front alltså. Det
är glädjande för mig att kunna säga att
utskottet i stort sett har uppnått övervägande
enighet — bortsett från den
reservation från centerpartiet som vi
just har hört förordas.

Denna enighet visar att samstämmighet
råder i långa stycken, både principiellt
och praktiskt, om behovet av
att förstärka familjestödet. Betoningen
ligger i första hand klart på en förstärkning
för barnfamiljerna. Om de ärade
ledamöterna läser utskottets utlåtande
skall de finna, att därigenom som en
röd tråd går en önskan att förstärka
statens stöd till barnfamiljerna och
bredda den aktiva familjepolitiken.

Uppgiften att skriva ett övervägande
enigt utskottsutlåtande har självfallet
underlättats av det livliga utredningsarbete
som pågår i dessa frågor. Det
är verkligen inget skalkeskjul i detta
fall att hänvisa till pågående utredningar.
Jag vill erinra om de tre, som främst
är verksamma med dessa frågor just
nu, nämligen den socialpolitiska kommittén,
familjeberedningen och den allmänna
skatteberedningen. De behandlar
de mest väsentliga inslagen i familjepolitiken,
och arbetet i dessa utredningar
mognar successivt fram i
förslag. Resultat har redan delvis framlagts.
Andra utredningar och betänkanden
är att vänta inom en snar framtid.
Utskottet har därför inte såsom centerpartiet
har önskat kunnat tillstyrka en
ny utredning i dessa frågor. Det skulle
bara riskera att fördröja den aktion som
i första hand är angelägen. Medvetandet
härom plus en övervägande positiv
skrivning har samlat utskottets flertal
på en gemensam linje. Centerpartiet
har dock känt behov av att mala
sig ur den skrivningen.

I första hand begär centerns reservanter
en övervägande parlamentarisk
utredning. Jag vill nog gärna säga att
motiveringen härför — som de ärade
ledamöterna kan läsa i utskottsutlåtandets
reservation — är föga övertygan -

de med tanke på det faktiska läget. Jag
erinrar om — som nyss framgick av
fru Olssons anförande — att reservanterna
för fram tre huvudfrågor. Den
första gäller de allmänna barnbidragen.
Där begärs en höjning med 500
kronor under en period av 3—5 år. Jag
erinrar om att riksdagen för endast
några timmar sedan beslutade om en
höjning av barnbidragen med 150 kronor
till 700 kronor. Att nu, några timmar
senare, göra ett bindande principiellt
uttalande om ytterligare höjning
av beloppet och om en tidtabell skulle
jag finna ytterst olämpligt. Den allmänna
skatteberedningen väntas om några
veckor komma med förslag till en genomgripande
reform av skattesystemet.
Däri väntas även barnbidragen väsentligen
komma att beröras. Det skulle vara
oklokt och i strid mot riksdagens traditioner
att i detta läge göra uttalande
om belopp och om tidtabell för
barnbidragen. Jag tror att vi med tillförsikt
kan avvakta skattereformens inverkan,
innan vi tar upp denna fråga.

Utskottet förutsätter att en ytterligare
upprustning av familjeskyddet sker
och betonar detta energiskt. Däri ingår
självfallet barnbidragen till väsentlig
del, de barnbidrag som under alla
omständigheter måste ses i samband
med hela vårt skatteväsen och i samband
med övriga åtgärder i familjepolitiken.

Jag vill även erinra om den andra
huvudfråga, som centerns reservanter
tar upp. De vill ha principiellt bindande
uttalanden om att de generella bostadssubventionerna
skall avvecklas. Familjebostadsbidragen
skall slopas och
de sålunda frigjorda medlen skall överföras
till barnfamiljerna i form av höjda
barnbidrag.

Det är ju en ytterst genomgripande
propå med mycket vittgående konsekvenser
—• det är beklämmande att centern
på så lösa boliner kan lägga fram
ett förslag med den innebörden. Här
pågår en omläggning av bostadsstödet,
en omläggning av subventionerna, en

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Nr 19

121

minskning av de generella subventionerna
och en ökning av stödet åt de
mest behövande. I fjol tog riksdagen
ett steg på den vägen och i förra veckan
ett nytt steg. Jag anser att det är
en riktig linje man här är inne på och
att den lämpligen hör fortsättas. Frågan
om bostadsstödet berörs ju även av
den bostadspolitiska kommittén och
även här skulle det vara olämpligt för
frågan att i dag göra programmatiska
uttalanden av den innebörd centerreservanterna
önskar.

Den tredje huvudfrågan gäller det allmänna
vårdnadsbidraget där reservanterna
önskar ett belopp på 1 200 kronor
om året till alla hemmavarande
mödrar med barn upp till tre års ålder.
I reservationen står det talat om de
mödrar, som helt vill ägna sig åt hem
och barn. Fru Olsson gjorde en glidning
och införde ett begrepp som inte
tidigare anförts, nämligen att vårdnadsbidraget
skulle utgå generellt. Den frågan
har ju på senare tid blivit alltmer
uppmärksammad, och jag antar att envar
inser hur omfattande och komplicerad
den är och hur svårt det är att
skapa en någorlunda väl fungerande
kontrollapparat. Det blir naturligtvis
ganska knepigt när det gäller en sådan
kategori som hemarbetande husmödrar.

Nå, man kan väl konstatera att även
denna fråga befinner sig på ett aktivt
utredningsstadium, i första hand inom
familjeberedningens räjong. Även i denna
fråga anser utskottsmajoriteten, att
det är för tidigt och olämpligt att i dag
låsa sig i principiella förklaringar,
långt mindre att ta ställning till belopp
och tidtabell. Frågan får ses i relation
till andra frågor i samband med skattepolitiken
och den övriga familjepolitiken.

Jag konstaterar att cp-motionärernas
och reservanternas propå har en mycket
stor ekonomisk räckvidd, nämligen
minst 1,2 miljarder. Barnbidragens ökning,
som den är tänkt, innebär 825
miljoner, vårdnadsbidragen kommer
att kosta 325 miljoner plus andra be -

Ang. familjepolitiken
lopp av okänd storlek. Därtill kommer
en överföring genom bostadssubventionerna
till barnbidragen med ytterligare
420 miljoner. Det är alltså väldiga
belopp som här föreslås med ett bristfälligt
eller knapphändigt underlag.

Jag noterar hur påfallande tystlåtna
reservanterna är just när det gäller den
finansiella sidan av ett kostnadskrävande
program av denna storlek. Den stora
ekonomiska räckvidden gör det
mindre lämpligt — till alla de andra
skäl som jag har anfört — att göra bindande
principuttalanden.

Jag anser att man tryggt kan säga att
utskottets utlåtande genomgående är
positivt till en förstärkning av familjestödet
och att det förutsätter en fortsatt
upprustning på det området. Det
är emellertid baserat på mera realistisk
grund än reservationen och därför,
herr talman, vill jag yrka bifall till
utskottets utlåtande.

Fru OLSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag påpekade att utskottet
var enigt om att vi skulle öka
familjestödet. Herr Möller sade nu, att
centerpartiet hade »känt behov» av att
skriva den här reservationen. Ja, vi
känner behov av att lova ett mera tidsmässigt
stöd till barnfamiljerna i form
av ökade barnbidrag, och jag vidhåller
att dessa frågor bör prövas av en parlamentarisk
utredning.

Vad beträffar familjebostadsbidraget
har avsikten varit, att det skall stimulera
barnfamiljen till att skaffa någorlunda
stora och bra bostäder. Det kan
vara bra redan i och för sig, men dessutom
vet vi alla hur det är: alla kan
inte få en sådan bostad som fyller måttet
för att erhålla detta bidrag. Alltså
får kanske de, som har små inkomster
och de sämsta bostäderna, vara med
och betala bidrag till dem som lyckats
få en bättre bostad. Därför anser vi
att dessa pengar kunde användas till
annat familjestöd. Man kanske skulle
kunna ta upp frågan om inte tiden är

122 Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Ang. familjepolitiken
mogen att inte längre ha stödet som direkt
konsumtionsdrivande åt något håll,
alltså med inriktning på en bättre bostad.
Men man behöver inte ta upp den
debatten i dag, tv det finns ingen anledning
att behålla stödet i den nuvarande
formen så länge vi inte kan ge
alla en god bostad. Därför bör stödet
ges på ett annat sätt.

Det har pekats på olika utredningar,
som redan ser på allt detta. Jag är väl
medveten om det. Vad beträffar skatteberedningen
och dess förslag om höjda
barnbidrag vet vi ju inte mer än vad
vi läser i tidningarna och hör ryktas
om, men jag har fattat det så att skatteberedningens
förslag i det här avseendet
kommer att innebära eu kompensation
för en förhöjd indirekt skatt
och inte det stöd som vi föreslagit i
vår motion om höjning av barnbidraget.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Också i vår motion
finns en inledning om vikten av att föra
en aktiv familjepolitik. Ordalagen är
kanske inte riktigt desamma som i centerpartiets
familjemotion. Den är åtminstone
inledningsvis mycket bra formulerad;
man kanske har läst en del
på annat håll, men det är ju inget fel i
det.

Jag kan konstatera att den motion
som vi har lagt fram angående familjepolitiken
blev mycket positivt bemött
vid diskussionerna i utskottet. Vi samlade
oss kring en del frågor, som fick
en, som det heter, välvillig skrivning
och som blev positivt behandlade över
huvud taget. Vad vi ville föra fram just
nu var en mera familjevänlig och serviceinriktad
bebyggelse och planering än
vad vi hittilldags har haft. Vidare framför
vi krav på utbyggnad av daghemmen
och statsbidrag även till familjedaghemmen.
Vi anser att familjedaghemmen
är ett utmärkt komplement till
de vanliga daghemmen och på vissa orter
ute på landsbygden egentligen den

enda form av hem man kan använda
sig av. Daghemmen är dock förbehållna
städerna och tätorterna.

Vad vi också ansåg vara viktigt för
barnfamiljernas möjligheter att erbjuda
den värld, där barn och ungdomar kan
finna både gemenskap och trygghet i
ett samhälle som kanske inte alltid är
så barn- och ungdomsvänligt, var en
barnpsykologisk rådgivning vid barnavårdscentralerna
och dessutom inrättande
av en professur i barnpsykologi.

Det är ännu ett område, som vi i år
har ägnat vårt intresse åt, och jag måste
medge att det ligger mitt hjärta närmast
av de frågor som behandlas i motionen.
Det gäller familjerådgivningen.
Den berörs förresten i nästa ärende som
vi skall behandla, nämligen om de abortförebyggande
åtgärderna.

Man måste med beklagande konstatera
att under de fem år, som familjerådgivningen
har utövats som en försöksverksamhet,
har den inte gett det
resultat som man skulle ha önskat. Vad
det kan bero på kanske vår familjeminister
vet bättre än jag, men efter vad
jag har hört från olika delar av landet
kan det ha berott på att villkoren för
statsbidragen är så utformade, att det
är nästan omöjligt för andra än landsting
att uppfylla dem. Och landstingen
har inte heller visat sig särskilt intresserade
—- såvitt jag vet är det bara fyra
landsting som fått statsbidrag till familjerådgivning.
Förra gången frågan
behandlades beslöt riksdagen, att även
enskilda organisationer skulle få åtnjuta
detta statsbidrag. Det har emellertid
visat sig att bestämmelserna är så föga
tänjbara, att trots att personalen uppfyller
kompetensvillkoren och man har
kontakt med läkare — dock icke vid
byrån anställd läkare —• samt psykologer
och psykiater är det omöjligt att
få sådant statsbidrag. Detta har gjort
att man inte kunnat utvidga verksamheten
på det sätt som man skulle ha
önskat och på andra håll inte kunnat
starta den.

Jag anser detta beklagligt, ty famil -

Nr 19

123

Onsdagen den 22 april 19(14 em,

jerådgivning har en mycket stor betydelse
och bör få ännu större betydelse
i framtiden. Därför har vi hemställt om
en översyn av statsbidragsbestämmelserna
för att möjliggöra en vidgad
verksamhet på detta område, vilket
också sammanhänger med de abortförebyggande
åtgärder som jag nyss
nämnde.

Vad barnbidragen beträffar har vi
anslutit oss till utskottets uppfattning
att med den höjning som skett i år —
i dag förresten -— har ett steg tagits
emot en fullvärdig kompensation till
barnfamiljerna. Men endast ett steg. Vi
vet ju alla att skatteberedningen om en
tid — det är en offentlig hemlighet -—
kommer att föreslå höjda barnbidrag.
Annars håller jag med fru Olsson om
att de ingalunda är tillräckliga, inte ens
efter den höjning som skett i dag. Man
får ta nästa steg nästa gång.

Vi föreslog förra året en höjning av
barnbidraget till 660 kronor, men då
passade det inte socialdemokraterna,
utan höjningen har kommit i år i stället.
Det är klart att det trots höjningen
alltjämt är en eftersläpning.

Vad vårdbidragen beträffar har vi alla
intresserat oss för denna nya form av
bidrag till barnfamiljerna, men jag ber
att få instämma med herr Möller däri,
att det är en fråga som man inte löser
från den ena dagen till den andra •—
inte ens från den ena riksdagen till den
andra. Frågan måste utredas, och man
måste göra en avvägning mot de övriga
hjälpåtgärder till barnfamiljernas fromma
som nu diskuteras.

Jag tycker nog att centerpartiets inställning
är litet fram och tillbaka, ty i
utskottet fick vi den uppfattningen att
det gällde att ge ett vårdbidrag endast
till mödrar som var hemma och skötte
sina barn. Det ger enligt min mening
inte den valfrihet för mödrarna som
man skulle önska. Om man gav bidrag
till alla mödrar med små barn, skulle
det möjliggöra för dem att antingen
stanna hemma och sköta barnen eller
använda vårdnadsbidraget för att be -

AnR. familjopolitiken
tala avgifter till daghem eller för att
skaffa den eventuella hjälp de kan få.
Men det är en fråga som måste utredas,
och det måste också ske en avvägning
i förhållande till förvärvsavdragen för
de yrkesarbetande gifta kvinnorna, till
barnbidragen och även till andra bidrag
som är föreslagna eller redan nu
har trätt i kraft.

Vad jag skulle vilja helt ansluta mig
till i fru Olssons anförande är en begäran
om att få en parlamentarisk familjeberedning.
Den beredning som
statsrådet Lindström har satt till tycker
jag är egendomligt konstruerad med
tanke på att den skall behandla så viktiga
frågor som det här gäller. Den har
inga direktiv, och man vet över huvud
taget mycket litet om efter vilka linjer
den arbetar och vad som kan vara meningen
att skicka till familjeberedningen.
Sitter man i andra lagutskottet och
dessutom i allmänna beredningsutskottet,
märker man att åtskilligt som man
inte vill ta ställning till skickas till familjeberedningen.
Den kan alltid pyssla
med de här frågorna.

Det är väl inte meningen att den skall
arbeta på det sättet, och därför tycker
jag att det vore i hög grad önskvärt att
få en parlamentarisk utredning som
tar hand om dessa frågor. Den nuvarande
beredningen är ingalunda parlamentariskt
tillsatt.

Vi har för vår del försökt dra upp
några riktlinjer för familjepolitiken i
den motion som vi har lagt fram, även
om åtskilliga områden lämnats utanför.
Det har också centerpartiet gjort i sin
motion, och jag antar att även statsrådet
Lindström har linjer att arbeta
efter.

Däremot måste man ifrågasätta, om
statsrådet har de socialdemokratiska
kvinnorna bakom sig i sitt framtida familjeprogram
eller om de över huvud
taget har gjort upp ett arbetsprogram.
Det tycks de knappast ha gjort att döma
av den bok, innehållande ett familjepolitiskt
program, som en av partiets ledande
kvinnliga ledamöter i andra kam -

124

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Ang. familjepolitiken
maren, ordförande i allmänna beredningsutskottet,
riksdagsledamot sedan
16 år och viceordförande i det socialdemokratiska
kvinnoförbundet, fru
Nancy Eriksson, lagt fram på bokhandelsdisken,
en bok som tydligen skall
vara något slags framtidsprogram, en
önskelista om hur barnafamiljerna skall
ha det. Som alla vet heter den »Bara en
hemmafru». När jag läste den boken erinrade
jag mig, att en riksdagsstenograf
en gång sagt om bondehövdingen herr
Pehrsson i Bramstorp, att när man skulle
nedteckna hans anföranden var det
ungefär som att titta ner i »en ålalåda»,
där meningarna ringlade sig om vartannat.
Jag måste säga, att samma intryck
får man vid läsningen av statsrådet
Lindströms partikamrats i medkammaren
lilla skrift.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottet
har också behandlat en motion
från högerpartiet, vilken finns refererad
på sidan 4 i utlåtandet. I den framhålles
bland annat, att familjens roll i
det moderna samhället på många sätt
förändrats. Här har dykt upp en rad
nya problem som ganska utförligt behandlas
i motionen. Vi yrkar att det
skall tillsättas en utredning i syfte att
få till stånd en intensifierad forskning
om den kollektiva vårdens inverkan på
barn, att bereda familjedaghemsmammorna
större möjligheter att förkovra
sig för sin fostrarinsats samt att utvidga
och förbättra undervisningen i familjekunskap
i grundskolan.

Det är med tillfredsställelse som jag
kan konstatera att utskottet skrivit mycket
positivt även på dessa punkter, över
huvud taget tycker jag det är glädjande
att utskottet kunnat skriva ihop sig i
så stor utsträckning som varit fallet.
Jag vill liksom hem Möller understryka,
att utskottets utlåtande är synnerligen
positivt. Jag vill också framhålla att utskottet
understrukit vad vi finner vara
mycket väsenligt, nämligen att mödrar -

na bör ha möjlighet att välja mellan arbete
i och utanför hemmet. Det är en
väsentlig punkt, och alla torde finna
det önskvärt att man söker åstadkomma
denna valfrihet.

Utskottets positiva inställning och
samlade vilja att söka förbättra förhållandena
för barnfamiljerna kommer ju
tydligt till uttryck i den sammanfattning,
som avslutar utlåtandet. I den
framhålles att utskottet finner det mycket
angeläget att de pågående försöken
att komma till rätta med olika problem
på familjepolitikens område energiskt
fullföljes och att utvecklingen på området
fortlöpande hålles under uppmärksam
observation samt att, allteftersom
utredningsresultat framkommar, förslag
till praktiska åtgärder utan tidsutdräkt
framlägges för riksdagen. Även
högerns representanter inom utskottet
har funnit det direkt olämpligt att nu
göra några bindande uttalanden på det
sätt som föreslagits av centerpartiet. Det
kan inte vara rimligt att när det nu pågår
utredningar, framför allt då familjeberedningen
och skatteberedningen,
låsa sig fast på det sätt som föreslagits
från centerpartiets sida.

Herr talman! Jag ber med dessa korta
ord att få yrka bifall till utskottets förslag.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Då denna debatt pågått
helt jämsides i båda kamrarna har jag
tyvärr inte haft möjlighet att avlyssna
de första debattinläggen här, men jag
har förstått att inläggen närmast rört
sig kring barnbidragen och tankegångarna
i centerpartiets reservation. Jag
har emellertid nyss haft tillfälle att höra
fru Hamrin-Thorell spela över hela
fältet av uppslag i den motion som hennes
parti lagt fram. Det skulle föra för
långt att kommentera allt som sagts här.
Ett och annat får vi tillfälle att ta upp
till behandling, när vi skall diskutera
socialhuvudtiteln •— det blir antagligen
i nästa vecka -— bidrag till familjedaghem,
daghemssituationen över huvud

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Nr 19

125

laget och mycket annat kommer upp i
det sammanhanget. Däremot inte familjerådgivningen.
Jag vill i anledning därav
gärna säga till fru Hamrin-Thorell,
att mitt intryck, grundat på uppgifter
från medicinalstyrelsen, är att trögheten
vid utbyggnaden av familjerådgivningen
mera beror på knappheten på
kompetent och specialutbildad personal
än på statsbidragets konstruktion. Statsbidraget
är kalkerat på statsbidraget till
den psykiska barn- och ungdomsvården,
som startade 15 år före den allmänna
familjerådgivningen och även den hade
ett mycket trögt portföre under
många år. Det är sant att det bara är
något halvdussin landsting, som f. n.
åtnjuter statsbidrag till familjerådgivning,
men ungefär lika många står på
lut.

Jag begärde, som sagt, inte ordet för
att ta upp till diskussion alla dessa olika
ting. Jag har bara velat göra den
kommentaren, att allmänna beredningsutskottet
har sammanjämkat skrivningen
på ett enligt min mening glädjande
sätt kring fånget av motioner. Man får
det intrycket, när man läser utskottets
utlåtande, att samtliga partier funnit familjepolitiken
värd något som nästan ser
ut som en politisk prioritering. Detta åtminstone
om man skall döma av förslagssidan.
Kostnadssidan är ju av naturliga
skäl beroende av vilka förslag, som efter
närmare utredning samlar vidaste möjliga
sympatier och politiska majoriteter.
En första indikation på allvaret i
partiernas intresse för ett ökat familjestöd
får vi, när allmänna slcatteberedningen
framlägger sitt förslag senare i
vår. Det finansiella utrymme, som beredningen
kan anvisa för reformpolitiken,
blir såvitt jag förstår avgörande
för våra möjligheter att ge barnfamiljerna
en så påtaglig uppmuntran som
de förtjänar. Barnfamiljerna svarar
nämligen för den framtida arbetskraft,
som vårt progressiva samhälle behöver.
Deras uppoffringar för barnen är sålunda
uppoffringar för allas vår räkning.

Ang. familjepolitiken

Det allmänna barnbidraget svarar för
närvarande för cirka femtedelen av familjens
barnkostnader. Om man till
barnbidraget lägger ett genomsnittsbelopp
för övriga sociala och pedagogiska
förmåner som utgår till barnen —
skolmåltider, hälsovård, bosladsrabatter
in. m. —- blir det måhända ytterligare
en femtedel av barnkostnaderna
som avlyftes. Den största andelen av
barnkostnaderna vilar emellertid alltjämt
på föräldrarna, och om en sådan
uppoffring bäres med glatt mod för det
enda barnet och med jämnmod för två
barn, så medför den ekonomiska bördan
uppenbarligen betänkligheter när
det blir fråga om det tredje barnet. Antalet
trebarnsfamiljer är litet i vårt land
och utgör bara en tiondel av samtliga
familjer, medan 82 procent av familjerna
är en- och tvåbarnsfamiljer.

Allmänna beredningsutskottet har tagit
hela knippan av motioner och skickat
dem på remiss till kommittéer och
sakkunniga, som sysslar med familjepolitiska
frågor. Av svaren, som redovisas
i utlåtandet, framgår att det mesta
redan befinner sig under utredning.
Detta är inte så egendomligt, ty den livliga
debatten i dessa ämnen har ju kommit
idéer att mogna och alltmer gjort
dem till gemensam egendom. Principen
om individens — även kvinnans — valfrihet
accepteras nu av alla — från
vänster till höger. Det gäller då att utrusta
samhället med de serviceanordningar,
som gör valfrihetens princip
möjlig att praktisera.

Familjeberedningen är ett av de utrednings-
och överläggningsorgan, som
är verksamt för att öka samhällets service
för barnfamiljerna. Detta står inte
i några direktiv, fru Hamrin-Thorell,
men det ingick i den allmänna presentationen
av familjeberedningen vid dess
tillkomst, att den i första hand skulle
syssla med alla de samhällets serviceanordningar
för barnfamiljerna, som
tillsammans skapar ett barn- och familjevänligt
klimat. Familjeberedningen
har också gång efter annan meddelat

126

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Ang. familjepolitiken
utskotten, riksdagen och allmänheten
om sitt pågående och planerade arbete.
Föreliggande utlåtande upptages bl. a.
till stor del av ett sådant meddelande
från familjeberedningen om dess arbete.

Det är klart att många i och för sig
kloka motioner har blivit avstyrkta med
hänvisning till att utredningar pågår.
Man kan ju förstå, att detta kan kännas
bittert för politiskt aktiva personer
med så stort intresse för dessa ting, som
här har vitsordats av flera talare. Det
gäller bl. a. den motion, som har föranlett
reservationen av fru Olsson och
hennes partikamrater. Den innehåller
en rad intressanta ingredienser. Att jag
ändå kommer att rösta emot reservationen,
när vi om en stund går till omröstning,
beror inte på att jag i och för
sig skulle ogilla reservanternas tankegångar
utan på att familjeberedningen
redan har mycket ingående diskuterat
dessa tankegångar och kommer att
framlägga sina överväganden i anledning
därav redan vid månadsskiftet.
Det blir då fråga om rent principiella
ståndpunkter, ty innan skatteberedningen
har framlagt sina kalkyler, famlar
vi alla i blindo beträffande det ekonomiska
utrymme som familjepolitiken
kan förfoga över framdeles. Om det därefter
blir aktuellt med en utredning,
som konkretiserar och kostnadsberäknar
de olika förslagen, är en öppen fråga.
I varje fall är det för tidigt att beställa
en sådan utredning nu. Det finns
alla möjligheter att ta upp den frågan,
när vi kan se vilket finansiella utrymme
som skatteberedningen kan komma
att föreslå.

Huvudsaken är att det i riksdagen
finns en gemensam vilja att ta itu med
barnfamiljernas problem i en positiv
anda, och allmänna beredningsutskottets
utlåtande förefaller mig vara uttryck
för en sådan vilja.

Innan jag slutar bör jag kanske ändå
säga till fru Hamrin-Thorell, som tyckte
att familjeberedningen var en mycket
underligt sammansatt kropp, att bered -

ningen är opolitisk. Den innehåller
lekmannaexpertis på de vardagslivets
problem, som barnfamiljerna möter,
och därjämte expertis på sociologi, nationalekonomi,
barnpsykologi m. m.
Det sätt på vilket debatterna i denna beredning
gått till har varit mycket uppfriskande
som omväxling till de debatter,
där vi skärper argumenten med våra
politiska synpunkter. Jag anser att
det är mycket värdefullt att kunna ha
utredningar också av det slag, som familjeberedningen
utgör och som kan
lägga opolitiska aspekter på frågorna. I
sinom tid kommer den parlamentariska
bedömningen alltid in, vare sig det blir
i kommittéer eller ytterst i utskott eller
i riksdagens kamrar.

Till sist, fru Hamrin-Thorell — vad
fru Nancy Eriksson personligen skriver
i böcker som hon ger ut redovisar inte
den samlade socialdemokratiens ståndpunkter.
Hon har full frihet -— och på
ett roligt sätt tillvaratagen frihet — att
skriva som hon tycker. Det skulle vara
mig fjärran att anklaga fru HamrinThorell
för allt vad hennes partikamrater
kan ha skrivit och göra fru HamrinThorell
ansvarig för allt som står i sådana
broschyrer. Jag har haft mycket
nöje av fru Nancy Erikssons bok, men
jag kan inte dela hennes mening på alla
punkter. Vad som däremot konnner att
sägas från familjeberedningens sida om
några dagar står jag för varje rad!

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Som i viss mån ansvarig
för den reservation, som under diskussionen
här delvis blivit utsatt för en
ganska hård kritik, har jag funnit anledning
att begära ordet.

Statsrådet fru Lindström har emellertid
sedan dess gjort en, som jag betraktar
det, mycket positiv värdering också
av reservationen och av tankegångarna
i den motion, som ligger till grund
för reservationen. Detta noterar jag med
största tacksamhet och tillfredsställelse.

Onsdagen den 22 april 1904 em.

Nr 19

127

Det skulle vara frestande att anföra
några synpunkter i anslutning till de
allmänna resonemangen om familjepolitiken.
För en gammal familjefader
som jag är, är det tråkigt att konstatera,
att en- och tvåbarnsfamiljerna tillsammans
utgör 82 procent av alla barnfamiljer
— jag vet inte hur stor procent sexbarnsfamiljerna
utgör i detta sammanhang.
Jag skall emellertid, herr talman,
vid denna sena tidpunkt underlåta att gå
in på detta resonemang.

Anledningen till att jag begärde ordet
var egentligen att beredningsutskottets
ärade talesman, herr Möller, var ganska
kritisk mot att reservationen avgivits
— han menade att reservationen
inte särskilt mycket skilde sig från utskottets
utlåtande. Jag vill nog på den
punkten säga, att också jag är tacksam
för den samskrivning som här kunnat
ske inom utskottet. Att vi från centerpartiet
i sista omgången inte kunde följa
med, berodde på att våra synpunkter
inte blev tillräckligt beaktade i det försök
till samskrivning som ägde rum.

Jag noterar emellertid, att herr Möller
mycket riktigt refererade de tre väsentliga
ting som vi begärt. Det var först
och främst kravet på en höjning av de
allmänna barnbidragen. I detta fall har,
såvitt jag förstår, allmänna skatteberedningens
kommande förslag inte någon
väsentlig betydelse, eftersom den höjning
-— om jag inte förstått saken alldeles
fel — det kan komma att föreslå är
en kompensation för i första hand den
höjda omsättningsskatten. Vårt första
krav gäller alltså en successiv höjning
av barnbidragen.

Det andra kravet vi ställer är införande
av allmänt vårdnadsbidrag, och
på denna punkt delar jag fru Olssons
uppfattning. Jag tror att jag gjorde mig
till tolk för den uppfattningen i utskottet,
att vårdnadsbidragen bör vara generella
och utgå till alla mödrar med barn
under förslagsvis tre år.

Vidare gäller det här vårt resonemang
om bostadspolitiken, som innebär
en avveckling av de generella bostads -

Ang. familjepolitiken
subventionerna samt ett utbyte av bostadsbidragen
mot andra familjepolitiska
åtgärder, som i första hand skulle
komma barnfamiljerna till godo. På
denna punkt vill jag en smula bemöta
vad herr Möller sade beträffande kostnaderna
för allt detta. Han förskräckte
kammaren med att tala om ett belopp
på inte mindre än 1,2 miljarder kronor.
En del av detta belopp är dock de omkring
400 miljoner kronor som redan
utgår i form av bostadsbidrag och som
här således bara direkt överföres.

I övrigt har vi konstaterat av statsrådet
fru Lindströms yttrande, att det
här råder en vänlig och positiv inställning
till barnfamiljerna, vilket kommer
att innebära att de medel, som kan komma
att ställas till förfogande, skall fördelas
på det sätt som man här allmänt
har tänkt sig.

Vad sedan gäller, herr talman, ansvaret
för finansieringen, kan självfallet
denna fråga inte tas upp i detta resonemang,
eftersom hela vårt förslag går ut
på ett samlat utredningsarbete i en parlamentarisk
kommitté. Det är detta som
är det väsentliga i vårt förslag.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få instämma i det redan förut framställda
yrkandet om bifall till reservationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare därpå
att kammaren skulle besluta att i skrivelse
till Kungl. Majrt giva till känna
vad som anförts i den vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Olsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: -

128

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Om införande av sommartid

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 18, röstar

Jä’,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, beslutar kammaren att i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad som anförts i den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fru Olsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 108;

Nej — 14.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
19, i anledning av väckta motioner om
effektivisering av samhällets rådgivnings-
och hjälpverksamhet för kvinnor
i abortsituation, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om införande av sommartid

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 20, i anledning
av väckt motion om införande av
sommartid.

I en inom andra kammaren väckt och
till allmänna beredningsutskottet hän»-visad motion 11:764, av fru Gärde Widemar
och fröken Elmén, hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om införande

på försök av sommartid i Sverige i enlighet
med Nordiska rådets rekommendation
i ämnet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att motionen II: 764 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru
Eriksson i Stockholm, herrar Carl Albert
Anderson, Widén, Tage Johansson,
Wallmark och Carlsson i Huskvarna,
fru Jäderberg, herrar Svensson i Kungälv
och Hamrin i Kalmar samt fröken
Anderson i Lerum, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av motion II:
764 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om införande på försök av sommartid
i Sverige.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! I motionen har yrkats,
att sommartid skall införas på försök,
och reservationen som är bifogad utskottets
utlåtande har samma syftning.

Nordiska rådet instämde 1958 i ett
förslag, som skulle föranleda en utredning
i Sverige, Norge och Danmark om
dessa ting. Enligt vad som sedermera
meddelats till rådet är Norge berett att
fortsätta den sedan några år tillämpade
ordningen med sommartid. Danmark
är inte berett att införa sommartid, och
Sverige har meddelat rådet, att frågan
ligger under regeringens prövning.

Nu anser vi reservanter i denna fråga,
att till grund för denna prövning
bör också ligga ett praktiskt försök. Vi
hade sommartid här från maj till september
år 1916, men vi anser nog att
det har hänt mycket i samhälls- och
arbetslivet sedan dess, som kan motivera
en förnyad saklig omprövning av
hela denna fråga. Därför tycker vi att
man borde kunna göra ett försök för
att se hur det slår ut.

Det står både i utskottets och reservanternas
skrivning att denna fråga

Onsdagen den 22 .april 1904 em.

Nr 19

129

måste tillmätas stor betydelse ur både
hälso- och trivselsynpunkter. Det finns
skiil som talar emot sommartid, framför
allt från kommunikationshåll och
från jordbrukarhåll. Men just på dessa
områden skulle försöksverksamheten
kunna skapa större klarhet i problematiken.
Vi anser att när Norge, som ju
har vissa likheter med Sverige i fråga
om läge o. s. v., har kunnat ha denna
anordning i flera år, så finns det en
del som talar för att vi också kunde
försöka.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Tiden är långt framskriden,
och jag vill inte ta kammarens
tid många minuter i anspråk.

Detta är en ur medicinsk synpunkt
synnerligen angelägen sak. Vår tid är
högeligen medveten om att allt bör göras
som kan göras för att höja folkhälsan.
Införande av sommartid medför
utan tvekan ökade möjligheter till utevistelse,
och detta har hälsovärde i och
för sig. Dessutom ökas den tid som
disponeras för motion utomhus i olika
former.

Ur medicinsk synpunkt vet vi, att
ultraviolett strålning i form av solljus
och dagsljus har betydande värde. Vi
inför särskild ultraviolett bestrålning i
yrken där utövarna får för litet av den
varan i sitt arbete.

Vi kan här få betydande värden för
landet ur ekonomisk synpunkt genom
att helt enkelt införa sommartid.

Jag tror alldeles säkert att svårigheterna
för jordbruket och kommunikationerna
bör kunna övervinnas, överallt
där sommartid införts, har det visat
sig gå bättre än man trott. Att i
alla fall göra ett försök att här införa
sommartid är ur hälsosynpunkt för landet
synnerligen motiverat. Ur den synpunkten
vill jag tillstyrka reservationen.

Om införande av sommartid

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Det har redan framgått,
att detta är en gammal fråga, som fått
ny aktualitet under senare år. Sverige
gjorde försök med sommartid under
första världskriget, 1916. Reaktionen
däremot blev så stark, att riksdagen redan
följande år upphävde detta. Det
blev ett kortvarigt experiment på ett år.
Sommartiden slopades därför att den
ansågs medföra stora olägenheter, i
första hand för jordbruket, men även
i viss mån för fisket.

Herr Widén säger, att mycket har
hänt sedan dess. Självfallet är det så.
En väsentlig faktor, som egentligen inte
talar för utan emot, är att arbetstiden
nu har blivit så mycket kortare och semestern
så mycket längre. Det väsentliga
är att den dagliga arbetstiden har
tillåtit fler att komma i åtnjutande av
fritid under den ljusare delen av dagen.

Då som nu bröt sig meningarna och
de kommer ständigt att bryta sig. Det
är i stort sett samma debatt som förs
i dag som under första världskriget,
samma fördelar och samma nackdelar
dryftas och samma kategorier av befolkningen
tillstyrker respektive avstyrker.
En stor del av landsbygdens
befolkning, främst jordbruksbefolkningen,
är emot sommartid, en stor del
av stadsbefolkningen anser att det skulle
vara fördelaktigt att göra ett försök.

Motioner har lämnats i riksdagen
1926 och 1940 med förslag om införande
av sommartid. De har emellertid
även dessa gånger avslagits. Nu har
frågan genom Nordiska rådet åter tagits
upp. Utredningar har skett, och
förra året rekommenderade Nordiska
rådet att man skulle genomföra gemensamma
försök i Norden »efter enhetliga
regler». Detta uttryck av Nordiska
rådet är mycket väsentligt, det var nämligen
själva innebörden. Men där har
man stannat. En propå fördes fram från
norskt håll, vari det framhölls att det
är vissa olägenheter med att byta ti -

Onsdagen den 22 april 1964 em.

130 Nr 19

Om införande av sommartid
der ett par gånger om året. Fördenskull
försökte man pröva en helt annan
utväg, nämligen att pröva en permanent
östeuropeisk tid i Norden. Ni
känner alla resultatet av detta, ärade
kammarledamöter. Det blev ett kraftigt
avslag på denna propå i Nordiska rådet
i vintras.

Förutsättningar har sålunda inte uppstått
för de enhetliga försök som Nordiska
rådet rekommenderade. Vi vet
alla hur splittrad Norden är i fråga
om tid. Finland har östeuropeisk tid,
Norge prövar sommartid sedan 1959,
Danmark motsätter sig försök med sin
starka förankring i det västeuropeiska
och mellaneuropeiska tidssystemet, och
Sverige befinner sig i den situationen
att regeringen överväger denna fråga.

Denna prövning är icke avslutad hos
regeringen. Med hänsyn till denna faktor
har majoriteten i utskottet inte ansett
det lämpligt att i nuläget rekommendera
ett separat svenskt försök. Jag
har ansett att regeringens prövning i
första hand bör avvaktas med den bättre
och djupare analys och prövning
med större bredd som därvid kan göras,
och eventuellt — man får hoppas
med större framgång — kan nya försök
göras att uppnå den enhetlighet som
Nordiska rådet har förutsatt. Denna enhetlighet
har tillmätts betydande vikt
både av Nordiska rådet och av medicinalstyrelsen
och andra som har uttalat
sig.

Jag konstaterar att meningarna bryter
sig starkt i själva sakfrågan. Jag
skall inte gå närmare in på detta. Alla
känner till att de instanser som främst
är emot försöket är järnvägsstyrelsen
och jordbrukets alla organisationer med
hänvisning till de betydande olägenheter,
som där ansetts komma att uppstå,
och de ävenledes betydande merkostnader
som kan uppkomma för kommunikationsväsendet
och för jordbrukets
produktion.

Medicinalstyrelsen har tillstyrkt försöket,
som herr Edström mycket riktigt
nyss anförde, därför att den lagt

tonvikten på trivsel- och hälsovärden.
Även medicinalstyrelsen erkänner emellertid
att man i någon mån är ute på
osäker mark och tillfogar, att om en
sådan försöksverksamhet göres under
två år bör man metodiskt och vetenskapligt
bearbeta alla effekter och erfarenheter.
Det har visat sig, säger medicinalstyrelsen
i sitt yttrande, att åtminstone
vissa hälsoargument, talande
för sommartid, ur vetenskaplig synpunkt
är otillfredsställande underbyggda
och att de ej är så imperativa att
de icke behöver nogsamt vägas mot
andra motiveringar för och emot.

Eftersom det gäller ett försök och
man inte har några empiriska fakta att
stödja sig på, är det naturligtvis risk
för att det blir rätt mycket av gissningsverksamhet.

Jordbrukets alla organisationer har
uttalat sig kraftigt mot en omläggning
med hänsyn till nackdelarna för skördearbetet.
Järnvägsstyrelsen pekar på
de olägenheter som uppstår i kommunikationerna
med Västeuropa, som vi
har de livligaste järnvägsförbindelserna
med, och visar hur en omläggning skulle
inverka på hela tidtabellsväsendet
och tågföringen i stora delar av vårt
land.

Jag skall inte dröja så mycket mer
vid frågan. Jag konstaterar att om ett
försök skulle göras, så skulle de eventuella
fördelarna främst uppstå på våren
och hösten, icke på själva sommaren,
eftersom vi då i större delen av
landet har ljust oavsett om man flyttar
på klockan. Dessutom är det i väsentlig
grad inte solen det handlar om, utan
ljuset — det är ljuset som karakteriserar
den svenska sommaren.

Utskottet har icke gått in på en realprövning
av alla dessa detaljfrågor om
fördelar och nackdelar. Vi har icke ansett
det vara behövligt i nuläget med
tanke på den slutsats som utskottets majoritet
vill dra, nämligen att riksdagen
lämpligen bör avvakta resultatet av
Kungl. Maj:ts prövning, men vi förutsätter
och understryker att denna prövning
snarast möjligt slutförs, så att vi

Onsdagen den 22 april 1964 em.

Nr 19

131

för ett säkrare underlag för ett mera
definitivt ställningstagande.

Med denna motivering, herr talman,
hemställer jag om bifall till utskottets
yrkande.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Från 1916 till i dag är
det i det närmaste 50 år. Under dessa
50 år har det ägt rum en snabb utveckling
i vårt land, dels befolkningsmässigt
och dels vetenskapligt, så att vi har
fått mer kunskaper än vi då hade.

Den befolkningsmässiga ändringen
innebär att oerhört mycket fler människor
nu bor i städerna, och det är i
första rummet stadsbefolkningen som
har fördel av sommartid genom att
man kommer ut i dagsljuset på ett annat
sätt än man annars gör.

Vetenskapens utveckling har bl. a.
inneburit att man kommit underfund
med att solljuset och dagsljuset har väsentliga
hälsobringande egenskaper. Vi
vet mycket mer om detta i dag än man
gjorde för 50 år sedan, men fortfarande
finns det vissa detaljer som vi inte känner
till, och därför har medicinalstyrelsen
understrukit vikten att noggranna
undersökningar om dagsljusets betydelse
ur folkhälsosynpunkt är i hög
grad önskvärda.

För närmare 50 år sedan var medicinalstyrelsen
tveksam och tillstyrkte icke
införande av sommartid; i dag tillstyrker
den det varmt, inte minst med hänsyn
till att vi skulle få möjligheter att
undersöka, vad dagsljuset betyder ur
folkhälsos3''npunkt.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag tycker att reservationen
i viss mån är festligt formulerad,
och där finns vissa formuleringar
som skulle passa i Grönköpings Weckoblad,
t. ex. denna: »Sommartid innebär,
att tiden skjutes framåt, vanligen en
timme. Då klockan exempelvis visar 21,
är den i verkligheten endast 20.» På ett
annat ställe heter det: »Från medicinsk
synpunkt anses den ultravioletta strål -

Ang. införande av sommartid
ningen i solljus och dagsljus ha en icke
ringa välgörande inverkan.»

Herr Edström var inne på de förändringar
som har skett sedan 1916. Ja,
just de förändringarna gör det fullständigt
onödigt att genomföra en sådan
här reform. Hur lång var arbetsdagen
1916 i jämförelse med nu? Vi har snart
40 timmars arbetsvecka, lediga lördagar
och fyra veckors semester. Detta
har förändrat situationen så att man
inte alls borde behöva genomföra denna
reform nu.

Vi bör samtidigt ha klart för oss att
införande av sommartid innebär betydande
nackdelar för jordbruket, större
nackdelar än 1916, då det fanns gott om
folk på gårdarna. Nu skall skörden bärgas
med maskiner, och vi har ont om
arbetskraft. Det måste innebära betydande
fördyringar för jordbruket. En
mellansvensk jordbrukare kanske inte
kommer i gång med skörden förrän
klockan 11 på dagen, eftersom man inte
kan börja skörda förrän daggen har torkat
upp. Är man beredd att ta på sig
den kostnadsökning detta måste innebära?
Jag tror det är en väsentlig fråga.
I de allra gynnsammaste delarna av
Skåne kan man nog klara saken ändå,
eftersom brisen från havet kommer tidigt
på förmiddagen, men för det mellansvenska
jordbruket skulle en omläggning
innebära betydande svårigheter,
som inte är så lätta att manövrera
bort. Vi måste ta hänsyn också till den
saken.

Jag tycker för min del att denna reform
är fullständigt onödig, och jag ber
att med instämmande av vad herr Möller
här har anfört få yrka bifall till utskottets
förslag.

Jag skulle också vilja säga, att jag
tror det vore värdefullt om läkarna lärde
människorna värdet av att stiga upp
så tidigt att de inte behöver rusa i väg
till arbetet, utan kan ge sig tid att i lugn
och ro dricka morgonkaffet på balkongen
eller i gröngräset. Solljuset är
lika mycket värt då som på kvällen.

Häri instämde herr Kaijser (h).

Onsdagen den 22 april 1964 em.

132 Nr 19

Om införande av sommartid

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Möller säger, att vi vet rätt litet om de
konsekvenser som skulle följa på införande
av sommartid. Han vill att vi
skall vänta tills vi fått mer fakta och
regeringen kan ta ställning mera deciderat
till hur man skall göra med den
här frågan.

Det är just på detta resonemang som
vi reservanter har byggt. Vi vill ha en
försöksperiod för att under och genom
densamma göra de rön och relevanta erfarenheter
som kan ligga till grund för
en mer permanent bedömning av hur
vi skall ha det.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag skall inte ta så allvarligt
på denna sak men vill ändå något
beröra de svårigheter som faktiskt
föreligger för näringslivet och inte
minst för jordbruket. Jag vill därvidlag
helt instämma i vad herr Möller och
herr Isacson här sagt.

Jag har närmast gjort mig själv en
liten fråga, nämligen: Vad är det egentliten
som gör att vi börjar vårt arbete
kl. 6, 7 eller 8 på morgonen, eller vid
vilken tidpunkt det nu sker. Beror det
på att vi inte har sommartid utan att
vi har kl. 12 när klockan skall vara 12,
som det heter? Jag tror att man kommit
fram till detta fullständigt oberoende av
vad klockan har slagit. Man har helt
enkelt funnit det praktiskt och lämpligt.
Det är utstuderat under många år,
och det ligger många års erfarenhet
bakom detta. Man har på detta sätt
så att säga oberoende av klockan kommit
fram till vid vilken tid vi skall börja
arbetet.

Då kan man väl också, om man nu
inte minst med stöd av läkarvetenskapen
skulle finna att vi haft fel alla dessa
år, ändra tiden för vårt arbetes början
utan att ändra klockan. De grupper
i samhället som har intresse av att börja
arbetet tidigare — det måste man
göra om man vrider fram klockan —

kan väl komma överens om att göra det
och låta andra, vilka obestridligt ha
olägenhet av sommartid också få fritt
bestämma därvidlag.

Jag vill också understryka vad som
här sagts om att vi numer har fått kortare
arbetstid, längre semester, femdagarsvecka
etc. Allt detta tar ju udden
av framställningen om införande av
sommartid.

Jag kan inte underlåta att också ställa
frågan till professor Edström: År inte
solskenstimmarna på morgonen precis
lika välgörande som på kvällen? Det
finns väl mycket stora möjligheter för
dem som vill lapa solsken att gå upp
på morgonen och göra det. Man får ju
ändå gå upp tidigare om sommartid införes.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara helt kort
säga att solljuset på morgonen i allmänhet
är bättre än på eftermiddagen, det
har mer ultravioletta strålar. Man börjar
fabrikerna kl. 7 i Frankrike, fastän
tiden där kommer en timme efter oss.
Vi börjar fabrikerna kl. 7 i vårt land.
Det är en internationell regel, som vi
inte kan bryta mot. Ändrar vi tiden får
vi börja arbetet i våra fabriker lika tidigt
som i Finland. De har en tid som
ligger 1 timme före oss.

Det är hälsosamt och nyttigt för oss
att kunna utnyttja solljuset på morgonen,
då ljuset på morgonen är biologiskt
mer effektivt än ljuset på eftermiddagen.

Vad bönderna beträffar kan väl deras
maskiner gå lika bra på morgonen
som på kvällen!

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Beträffande det sista
herr Edström sade vill jag säga, att i
varje fall skördetröskorna inte kan gå
på morgonen medan daggen ligger kvar.
De måste gå på en tid då det är torrt.

Onsdagen den 22 april 1904 em.

Nr 19

133

Vad sedan beträffar det herr Edström
yttrade om att vi måste börja arbetet i
fabrikerna i Sverige kl. 7 på morgonen
oavsett vilken tid vi har, ifrågasätter
jag verkligen om detta är absolut nödvändigt.
Vi bär ju genomfört så stora reformer
i detta land beträffande arbetstid
och annat att det väl bör vara möjligt
att åstadkomma en ändring även på
den punkten. Det är ju mot denna bakgrund
bär fråga om en mycket liten reform.
Därest det finns enighet bland industriens
arbetare att börja arbetet tidigare
får man väl besluta att göra den
ändringen, vilket i så fall lätt kan ske, i
varje fall inom de sektorer där man
inte har skiftarbete. Där faller ju hela
resonemanget om sommartidens värde
bort.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Att detta inte är någon
partifråga förefaller ganska klart. Jag
vill bara svara herr Kristiansson litet
på hans propå, då han tycks ha fått det
hela om bakfoten.

I och för sig kan man mycket väl
tänka sig att fabrikerna skulle börja kl.
C i stället för kl. 7. Skiftarbetarna börjar
i regel kl. 5, så för den delen går
det bra. Men om en fabrik skall börja
arbetet kl. 6 måste vi ställa om alla
kommunikationer så att arbetarna kommer
fram till fabriken. Kommunikationerna
är ju i dag anpassade efter den
arbetstid som finns. Reservanterna föreslår
nu här att vi mer generellt anpassar
arbetstiden och kommunikationerna
för att medge denna möjlighet
att börja arbetet en timme tidigare.
Däremot finns det ju möjlighet för jordbruket,
såvitt jag förstår, att träffa speciella
uppgörelser om en förändring av
arbetstiden. Om jag är någorlunda rätt
informerad förekommer det viss förskjutning
redan nu inom jordbruket.
Om man nu anser att skördetröskorna i
vissa delar av landet inte kan gå tidigt
på morgonen kan man alltså överenskomma
om en sådan förskjutning av arbetstiden.

Om införande av sommartid

I Norge går det bra med sommartid.
Sifo-undersökningarna visar att majoriteten
av de jordbrukare som har erfarenhet
av sommartid är belåtna. I England,
som är ett stort jordbruksland,
har man haft sommartid i många år,
och där är man nöjd och belåten. I
Frankrike är man det också. När det nu
i Sverige gått nästan 50 år sedan förra
försöket vore det väl märkligt om vi
inte skulle kunna göra ett nytt försök
under de helt nya betingelser som i
dag gäller. Skillnaden mellan då och nu
är ju den att majoriteten av svenska folket
i dag bor i tätorter.

Det är ju alldeles ostridigt att kommunikationsproblemet
inte är något
nämnvärt problem. Det torde kunna lösas
utan några större svårigheter. Två
kommunikationstabeller om året trycker
man ju redan nu; det enda nya blir
att man får anpassa tabellerna efter den
tidpunkt när sommartiden börjar respektive
slutar.

Jag tror att jordbrukarna överdriver
svårigheterna för sin del. De argument
som tidigare framfördes gällde jordbrukarna
i Skåne, men så fick vi sakkunnigt
besked om att det inte var problemet.
Nu hänvisar man till jordbrukarna
i Mellansverige, men därmed börjar
man närma sig förhållandena inom
det norska jordbruket. Då kan ju inte
skillnaden vara så kolossalt stor, och
det tycks ju som jag tidigare sagt gå
ganska bra med sommartiden i Norge.

Jag ber att få tillstyrka reservationen,
herr talman!

Herr ISACSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wallmark började
med att tala om en bakfot, och han har
absolut fått fatt på en sådan när han
vill göra gällande att det inte skulle bli
några nackdelar för jordbruket utan att
det skulle gå utmärkt bra att anpassa
arbetet efter sommartiden.

Jag vill säga att jordbruket är direkt
beroende av tiden. Låt oss tänka på
mjölkproduktionen —- vi kan inte bara

Onsdagen den 22 april 1964 em.

134 Nr 19

Om införande av sommartid
leverera mjölken en timme senare på
dagen om sommartid införes, utan vi
måste upp när klockan visar den vanliga
tiden; men det innebär att vi får
vänta en timme längre innan vi kan
sätta igång med skördearbetet.

Att ta undersökningarna från Norge
som utgångspunkt för bedömningen är
också att få fatt i en bakfot. Ju längre vi
driver mekaniseringen, desto mer beroende
blir vi nämligen av allt som
sammanhänger med sommartiden. I
Norge har skördetröskan ännu inte slagit
igenom, men det har den gjort i
Sverige; inte heller skulltorkningen av
hö, som införts hos oss. Vi blir genom
mekaniseringen mer och mer beroende
av väderleken. Mekaniseringen har skapat
nya problem som kommer att innebära
svårigheter om vi skall införa sommartid.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det finns redan en differens,
herr Wallmark, mellan jordbrukets
arbetstid och arbetstiden på övriga
områden. Den är till nackdel för jordbruket,
och skall differensen ytterligare
skärpas med en timme så tror jag att
det kommer att leda till mycket stora
besvärligheter för jordbruket.

Sedan förstår jag inte herr Wallmark,
när han säger att det inte går att ändra
industriens arbetstid därför att man är
beroende av kommunikationerna. I nästa
ögonblick säger han ju, då det gäller
försvaret för sommartiden, att man lätt
kan ändra kommunikationerna. Varför
går det inte att ändra kommunikationerna
vid bibehållen vintertid, om jag
får använda det uttrycket? Det är ju
bara att flytta fram dem så att arbetstagarna
kan komma till arbetet med de
allmänna kommunikationerna, i den
mån de är beroende av desamma. Finns
det över huvud taget en önskan b,land
arbetstagarna att tillämpa sommartid,lär
det gå att göra detta på frivillig väg.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! När herr Möller hade
ordet och kom till sin slutkläm, konstaterade
han att utskottet hade funnit att
det enda man här hade att röra sig med
var gissningar. Men sedan förklarade
han att man tryggt kunde överlämna
frågan till Kungl. Maj:t, som skulle pröva
den, och därefter skulle vi ha en
säkrare grund att bygga på. Måste det
inte då, herr Möller, bli bara gissningar
även från regeringens sida? Den har
ju inte mer material att röra sig med
än utskottet.

Jag skall inte säga många ord till,
men jag tycker ju att det börjar verka
inte bara grönköpingsmässigt utan också
något av virrvarr, då man börjar tala
om att vi själva skall bestämma litet hur
som helst när arbetet skall börja, utan
tanke på arbetstiden för dem som tillhör
serviceyrkena, när våra affärer
skall hållas öppna o. s. v. Slutsatsen av
detta blir ju att vi skall avskaffa klockan! -

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag skall bara göra eu
kort kommentar.

Vi har egentligen inte gått in på en
vägning av fördelar och nackdelar. Debatten
har mera kommit att handla om
vad som är fördelar och vad som är
nackdelar.

Jag vill beträffande försöket att underskatta
svårigheterna för såväl kommunikationerna
som jordbruket bara
hänvisa till den utredning, som har
gjorts och som ingår i Nordiska rådets
handlingar. Expertgruppen påpekar att
en tidsförskjutning kommer att leda till
betydande kostnadsökningar för jordbruket,
särskilt om lejd arbetskraft måste
användas, men även genom att vederbörande
företagare nödgas anpassa
sitt arbete efter samhällets arbetsrytm.
Det gäller självfallet i ännu större utsträckning,
om man skulle gå in för en
östeuropeisk tid, då hela samhället mås -

Onsdagen den 22 april 1964 cm.

te omställa arbetsrytmen. Det skulle beröra
allt som bar med klockan att göra;
arbetstiden på arbetsplatserna, butikstiderna,
kommunikationer o. s. v.

När det gäller opinionsundersökningarna
i Norge, som herr Wallmark refererade
till, vill jag fästa uppmärksamheten
på medicinalstyrelsens yttrande,
där styrelsen just beträffande de två
norska opinionsundersökningarna framhåller
att de är svåra att bedöma, eftersom
tillräcklig information icke lämnats
om deras uppläggning och genomförande.
Man får därför enligt medicinalstyrelsen
vara försiktig i fråga om
att avläsa resultaten ur dessa undersökningar.

Även doktor Edström vill jag ge några
ord på vägen ur medicinalstyrelsens yttrande.
Styrelsen säger att fördelarna ur
hälso- och trivselsynpunkt överväger
men betonar att detta uttalande göres
utifrån de synpunkter medicinalstyrelsen
har att företräda. Styrelsen anser
sig således ur de synpunkter den har
att företräda ha anledning tillstyrka införandet
av sommartid, men den säger
sig vara väl medveten om att praktiska
och ekonomiska skäl utanför medicinalstyrelsens
kompetensområde kan anföras
mot införandet av sommartid.

På detta sätt kan vi hålla på att väga
för och emot och att slå varandra i skallen
med argument. Det står fullt klart
att vi inte kommer ifrån vissa nackdelar,
om vi vill ta de fördelar som eventuellt
står att vinna. Jag hävdar därför
att vi i vissa avseenden måste arbeta
med gissningar, inte gissningar på det
något karikatyriska sätt som en talare
i bänken bakom mig framförde utan
gissningar i fråga om verkningar ur
hälsosynpunkt. Av den anledningen har
vi i utskottet funnit att det skulle vara
klokt att låta regeringen göra sin prövning
med hänsyn till alla relevanta fakta
som kan inhämtas.

Med detta ber jag att få tillstyrka utskottets
förslag.

Nr 19 135

Ang. införande av sommartid

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Det råder väl ingen tvekan
om att det, som herr Möller säger,
är både fördelar och nackdelar med införandet
av sommartid. Vi reservanter
anser emellertid att de kvalificerade
gissningar, som har förevarit, väger till
förmån för förslaget i reservationen,
d. v. s. till förmån för sommartid.

Till herr Kristiansson vill jag bara
säga att det förhållandet, att han inte
förstår vad jag säger, väl inte är något
argument för att rösta med utskottet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt
de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Widén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Widén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

136

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1964 em.

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 37.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Upplästes ett från andra kammaren
ankommet protokollsutdrag, nr 363, utvisande
att nämnda kammare förenat
sig med första kammaren i dess beslut
om tillsättande av ett särskilt utskott
för behandling av Kungl. Maj:ts
proposition nr 138, m. m.

Det nu föredragna protokollsutdraget
lades till handlingarna.

Därefter yttrade herr talmannen, att
han, efter samråd med andra kammarens
talman, finge föreslå, det första
kammaren ville besluta att vid sammanträde
fredagen den 24 innevarande
månad företaga val av ledamöter
och suppleanter i det särskilda utskott,
kamrarna nu beslutat tillsätta.

Detta förslag antogs.

Ordet gavs till herr ANDRE VICE
TALMANNEN, som anförde:

Herr talman! Jag ber att få hemställa
att första kammaren måtte besluta,
att antalet suppleanter i särskil -

da utskottet skall för första kammarens
del bestämmas till tio.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtande nr
53 skulle sättas sist på föredragningslistan
för kammarens nästa sammanträde.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av tre
tilläggsprotokoll till konventionen den
4 november 1950 angående skydd för
de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna; samt

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande för Sveriges
del av ändring i konventionen
angående upprättandet av Europeiska
frihandelssammanslutningen.

Justerades än ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl.
23.31.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1964. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

640020