Nr 19 FÖRSTA KAMMAREN 1963 (Riksdagens protokoll 1963:19)

RIKSDAGENS

[•»■«■>> I

PROTOKOLL

Nr 19 FÖRSTA KAMMAREN 1963

2—3 maj

Debatter in. m.

Torsdagen den 2 maj Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Elofsson, Gustaf, ang. avgift till ATP för arbetstagare under
16 år och herr Ringaby ang. beräkningsgrunderna för

företagares ATP-avgift .................................. 3

av herr Lager ang. Aktiebolaget Statsgruvors brytning i Norberg 7

Fredagen den 3 maj

Vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m. 12
Förslag till lag om semester, in. in............................. 49

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 3 maj

Jordbruksutskottets utlåtande nr 14, ang. vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område, m. m.....................

Andra lagutskottets utlåtande nr 40, ang. förslag till lag om semester,
m. ....................................................

1 Första kammarens protokoll 1963. Nr 19

Torsdagen den 2 maj 1963

Nr 19

Torsdagen den 2 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 23 och
den 24 nästlidne april.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
162, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ändring av
viss bestämmelse om Svenska skeppshypotekskassans
verksamhet, m. m.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogade läkarintyg anhåller
jag om fortsatt ledighet från riksdagsarbetet
på grund av sjukdom under
tiden den 1/5—den 25/5 1963.

Västerås den 27/4 1963.

Sten Söderberg

Att herr ledamoten av riksdagens första
kammare Sten Söderberg på grund av
sjukdom (encephalomyelitis disseminata)
är förhindrad att deltaga i riksdagens
arbete ytterligare under tiden den 1/5—
den 25/5 1963 intygas härmed.

Medicinska kliniken, Centrallasarettet,
Västerås, den 26/4 1963.

I tjänsten:

Per Wising
Docent, överläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Ang. avgift till ATP för arbetstagare
under 16 år, m. m.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara dels herr Gustaf
Elofssons interpellation angående av -

gift till ATP för arbetstagare under 16
år, dels ock herr Ringabys interpellation
angående beräkningsgrunderna för företagares
ATP-avgift, erhöll ordet och anförde: Herr

talman! Herr Gustaf Elofsson
och herr Ringaby har båda interpellerat
rörande ATP-avgifterna, och jag ämnar
besvara deras frågor i ett sammanhang.

Herr Elofsson har frågat, om jag vill
medverka till sådan ändring av bestämmelserna
att avgift skall erläggas för arbetstagare
först från och med det år, varunder
denne uppnår 16 års ålder.

Arbetsgivaravgiften till den allmänna
försäkringen är en kollektiv avgift, som
beräknas på summan av arbetsgivarens
löneutgifter under ett år. Vissa delar av
dessa löneutgifter skall dock dragas ifrån
vid avgiftsunderlagets beräkning. Det är
angeläget att denna beräkning inte kompliceras
i onödan och att antalet avdragsposter
blir så litet som möjligt. Vid
tillkomsten av ATP diskuterades, om löner
till arbetstagare för tid före det år
då de fyller 16 år skulle ingå i avgiftsunderlaget.
Med hänsyn till frågans ringa
praktiska betydelse ansågs det inte motiverat
att göra något undantag från den
allmänna regeln om avgiftsplikt för löneutgifter.
Generellt sett förhåller det sig
otvivelaktigt så, att företagen i mycket
liten utsträckning anlitar arbetstagare
för tid före det år då dessa uppnår 16
års ålder.

Avgiftsfrågorna inom socialförsäkringen
övervägs för närvarande inom allmänna
skatteberedningen. Innan dess förslag
föreligger, vilket kan väntas bli fallet
under nästa år, är jag inte beredd att
ta ställning till frågan om ändring i den
berörda regeln.

Herr Ringaby har frågat, om jag anser
att de nuvarande beräkningsgrunderna
för en företagares avgift är tillfredsställande.
Härvid synes herr Ringaby syfta
på det fallet, att en självständig företaga -

Nr 19

Torsdagen den 2 maj 1963

Ang. avgift till ATP för arbetstagare under 16 år, m. m.

ro, som erlägger egenavgift på inkomsten
av sin rörelse, tillika har en biförtjänst
som är anställningsinkomst och på vilken
hans arbetsgivare i bisysslan betalar
arbetsgivaravgift.

Arbetsgivaravgiften är som jag nyss
nämnt en kollektiv avgift på arbetsgivarens
sammanlagda löneutgifter under ett
år. Arbetsgivaren får göra avdrag från
lönesumman med ett basbelopp för varje
arbetstagare med full arbetstid under
året. För arbetstagare, som varit anställda
i mindre omfattning, vilket i regel är
fallet vid bisysslor, avdrages en så stor
del av basbeloppet som kan anses motsvara
arbetets omfattning.

När den pensionsgrundande inkomsten
bestämmes för en enskild försäkrad
sammanräknas hans samtliga inkomster
av förvärvsarbete under året, varefter
avdrag göres med ett helt basbelopp. Om
den försäkrade haft både inkomst av anställning
och inkomst av annat förvärvsarbete,
dragés basbeloppet i första hand
av på inkomsten av anställning. Det kan
då inträffa att anställningsinkomsten inte
ingår i den pensionsgrundande inkomsten
i lika stor omfattning som den
medräknats i arbetsgivarens avgiftsunderlag.

Förhållandet uppmärksammades vid
tillkomsten av ATP, och den lösning som
då valdes var inte att anse som definitiv.
Det är min förhoppning att man
skall komma fram till ett avgiftssystem
inom socialförsäkringen, där frågan huruvida
en viss inkomst härrör av anställning
eller av annat förvärvsarbete betyder
mindre för den samlade avgift i
form av arbetsgivaravgift eller egenavgift,
som följer med inkomsten.

Dessa frågor har ägnats betydande
uppmärksamhet inom socialdepartementet.
Även i detta fall kan emellertid lösningen
bli beroende av resultatet av allmänna
skatteberedningens arbete.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Jag skall be att till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för det svar
jag fått på min fråga.

När man tar del av statsrådets synpunkter
på frågan blir man onekligen
litet förvånad. Han säger, att den har
ringa praktisk betydelse och att man,
när ATP diskuterades, ansåg att detta
inte var någonting att göra undantag för.
Men saken har nog inte så ringa betydelse
som man tycks vilja tro.

Jag hade trott att man i svaret skulle
få reda på hur många minderåriga det
gäller och hur mycket de förtjänar, men
alla sådana siffror har utelämnats. Jag
har själv försökt få del av uppgifterna
hos den myndighet, som behandlar dessa
saker, men där påstods det att det var
svårt att få fram dem. Jag kan därför
bara, herr talman, ge några exempel.

Det är mycket svårt att få tillräckligt
med folk till de stora potatisodlingarna
i vårt land. Åtminstone i södra och mellersta
Sverige börjar skolorna en vecka
tidigare än de egentligen borde göra, och
senare kan därför barnen få fritt en vecka
för att kunna hjälpa till med potatisplockning
och dylikt. De får då samma
avtalsenliga lön som fastställts för de
vuxna —■ det går inte att ge dem mindre
betalt; i så fall kommer de inte. De behöver
därför inte arbeta många dagar för
att komma upp till 300-kronorsstrecket.
Den myndighet som handlägger dessa
ärenden räknar samman alla dessa småsummor
och säger sedan, att lantbrukaren
har mer än två anställda. Trots att
han har lämnat namn och adress och löneuppgifter
på alltsammans, får han lika
väl meddelande om att han har mer än
två anställda och skall deklarera för hela
summan och betala in avgift varannan
månad för dem. Jag har själv bara två
anställda, men jag har lika väl fått åläggande
att deklarera för flera därför att
ett 30-tal skolbarn under ett par veckors
tid har plockat potatis åt mig och deltagit
i annat liknande arbete.

Därutöver vill jag säga, att man på landet
är nästan tvingad att försöka få 14-och 15-åringar till hjälp i arbetet för att
själv kunna delta även i annat arbete.
De är i synnerhet mycket pigga på att
köra traktor under den tid då de är fria
från skolan.

När ATP infördes ansågs det att man

Torsdagen den 2 maj 1963

Nr 19

Ang. avgift till ATP för arbetstagare under 16 år, m. m.

skulle betala avgift för alla som arbetat
och som hade tjänat 300 kronor, men
det var också meningen att vederbörande
arbetare skulle ha uppnått en viss ålder
för att man skulle få göra avdrag för
dem. Om man t. ex. har egna barn, som
också deltar i arbetet och förtjänar lika
mycket pengar som de andra under 16
år, får man vid taxeringen inte göra avdrag
för sina egna barn, men när det gäller
ATP får man göra sådana avdrag. Det
är alltså statsmakterna, som går före med
detta exempel. Men jag kan inte tänka
mig att det kan vara riktigt att göra på
det sättet, och detta har heller aldrig
varit avsikten.

Statsrådet säger, att frågan behandlas
av allmänna skatteberedningen och att
han vill avvakta dess ställningstagande.
Jag förstår mycket väl att denna fråga —
såsom statsrådet också nämner i svaret
•—• var föremål för diskussion när ATP
kom till. Att det har diskuterats, huruvida
dessa belopp skulle medräknas eller
inte, visar att man ansett det vara tvivelaktigt
om de borde medräknas, alldenstund
arbetstagarna inte har någon nytta
av dessa avgifter när de blivit pensionerade.
Därför skulle jag vilja fråga statsrådet:
Yar blir dessa pengar av? Stannar
de i statsverket, ty arbetstagarna får ju
inte nytta av dem någon gång? Jag tycker
att det skulle vara intressant att få
svar på den frågan.

Sedan skulle jag också vilja säga, att
det inte är i så ringa grad, som här antyddes,
som minderårig arbetskraft användes.
Det sker både i stad och på landet.
Springpojkar användes främst i städerna
i stor omfattning, och inom trädgårdsnäringen
i hela riket sysselsättes
minderåriga. Frågan är inte så obetydlig
som statsrådet vill göra gällande.

Likväl säger statsrådet, att han inte är
beredd att nu ta ställning till frågan. Jag
beklagar att allt i detta avseende skall få
vara på samma sätt som hittills. Fastän
regeringen vet att det som sker inte är
rättmätigt och inte avsett från början, så
anser man sig kunna skylla på skatteberedningen
och fortsätta med att ta ut
dessa avgifter.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Även jag vill på övligt
sätt tacka statsrådet för den del av svaret
som berör min fråga. Orsaken till den
är den oklarhet som råder på många
håll beträffande ATP-avgiften för företagare
och jordbrukare med sidoinltomster.
Men avsikten har också varit att
uppmärksamma den oerhörda arbetsbelastning,
som den omfattande uppgiftsskyldigheten
förorsakar denna grupp
medborgare, uppgifter som de påtvingats
att praktiskt taget utan ersättning fullgöra
åt det allmänna.

Att jag inte konkretiserat denna del i
någon speciell fråga beror på att en motion,
som berörde just detta spörsmål,
har avslagits av riksdagen i år. Men jag
har ändå velat aktualisera frågan ånyo.

När det gäller oklarheten har denna
aktualiserats helt nyligen genom ett uppmärksammat
kommunalfullmäktigebeslut,
där ett tidigare fattat beslut att
kommunen skulle erlägga ATP-avgift för
sina förtroendevaldas arvoden upphävdes.
Till denna slutsats kom ledamöterna
i kommunen efter en lång och mycket intensiv
debatt, varunder det klarlades att
alla ATP-avgifter på arvoden upp till
basbeloppet, 4 500 kronor, var bortkastade
ur pensionssynpunkt för egna företagare.
Detta beror som bekant på att
basbeloppet alltid dragés från inkomst
av tjänst där sådan finnes.

Det kan nämnas att de flesta förtroendevalda
i den berörda kommunen var
egna företagare, främst jordbrukare. För
en sådan person med t. ex. 10 000 kronors
inkomst från rörelsen och 4 500
kronor i arvode från kommun eller annan
arbetsgivare blir situationen alltså
den, att ATP-avgift utgår på de 10 000
kronorna oavkortade, och den andra arbetsgivaren,
kommunen eller vem det nu
är, kan inte heller utnyttja ett helt basbelopp
utan får betala ATP-avgift på låt
säga 3 000 kronor. Summan beror på
den tid som åtgår att tjäna in de 4 500
kronorna.

Avgifter kommer altså i detta fall att
erläggas på 13 000 kronor, medan pension
utgår på bara 10 000. För en löntagare
hade avgift bara behövt betalas på

Nr 19

Torsdagen den 2 maj 1963

Ang. avgift till ATP för arbetstagare under 16 år, m. m.

8 500 kronor. Det kan tilläggas att sådana
exempel inte är sällsynta — tvärtom,
de förekommer ganska ofta.

Dessa problem diskuterades för övrigt
även på Häradsallmänningsförbundets
årsstämma i Stockholm i år under skogsveckan.
Saken är alltså högaktuell.

Nu sägs det visserligen att ATP är ett
fördelningssystem med kollektiva avgifter,
där ingen betalar avgift för sin egen
pension, och därför kan inte heller full
rättvisa erhållas. Enligt min åsikt är ATP
inte något fördelningssystem heller, utan
rätt och slätt en skatt på arbete. Detta
framgår med önskvärd klarhet av det
förhållandet att avgift får erläggas för
arbete, utfört av barn och utlänningar
som aldrig får någon pensionsrätt.

Jag finner det emellertid inte tillfredsställande
att egna företagare, främst
småföretagare med sidoinkomster, skall
behöva betala mera till ATP än som svarar
mot den pension de erhåller. De borde
i likhet med löntagaren alltid kunna
utnyttja ett basbelopp, detta inte minst
då småföretagarens situation är allt annat
än avundsvärd i vårt land, även om
ingen 1-majtalare påpekade detta.

Av de uppgifter som kan erhållas framgår
att de varuproducerande småföretagen
minskat med cirka 7 000 enheter. Det
är dock fel att tro, att denna minskning
bara beror på en naturlig rationaliseringsprocess.
De mycket betungande
uppgifter, som de senaste åren pålagts
denna yrkesgrupp, saknar motsvarighet
inom något annat yrke och måste verka
avskräckande på initiativlusten. Av tillgängligt
material från andra länder framgår
att småföretagens antal tycks öka
där.

Småföretagarna utgör ett utomordentligt
viktigt fundament för välståndsbyggandet
i samhället, som vi inte har råd
att överanstränga med uppgiftsskyldighet
eller att ställa i en särställning med
avseende på ATP. Att dessa frågor kan
ha stor betydelse framgår även av uppgifter
från riksrevisionsverket, där det
meddelas att de oredovisade varuskatterna
och ATP-avgifterna enbart i Stockholm
stigit från 720 000 kronor år 1960
till 7,7 miljoner kronor år 1962. Här hjäl -

per det inte bara att sätta fart på indrivningsmännen,
utan orsakerna bör även
utredas.

Det gläder mig emellertid, herr talman,
att socialministern uppmärksammat
dessa problem och inte anser att den
nuvarande ordningen är definitiv. Något
orakelmässig är kanske ändå den mening
som socialministern ägnar detta problem
och där han säger: »Det är min förhoppning
att man skall komma fram till ett
avgiftssystem inom socialförsäkringen,
där frågan huruvida en viss inkomst härrör
av anställning eller annat förvärvsarbete
betyder mindre för den samlade
avgift i form av arbetsgivaravgift eller
egenavgift, som följer med inkomsten.»

Jag har dock tolkat denna mening i
positiv riktning när det gäller småföretagarna,
och jag hoppas också att dessa
frågor skall få sin lösning inom en rimlig
tid.

Herr statsrådet ASPLING:

Jag tar till orda, herr talman, därför
att herr Elofsson riktade den direkta
frågan till mig, vart de avgifter tar vägen
som arbetsgivarna har att erlägga
för arbetstagare under 16 år, vilkas inkomster
uppgår till 300 kronor eller därutöver.

Jag vill svara, att det är avgifter som
statsverket inte lägger beslag på, utan
som kommer den allmänna försäkringen
till del och således går in i försäkringsfonden.

Jag skall inte polemisera med herr
Elofsson beträffande utvecklingen på arbetsmarknaden
när det gäller de unga,
men det är klart att problemet ändå är
begränsat. Jag kan visst föreställa mig
att särskilt i våra södra landsdelar under
vissa korta perioder mycken ungdom är
engagerad, men på litet längre sikt tror
jag nog att den förlängda skoltiden kommer
att medföra, att ungdomarna kommer
att bli äldre än 16 år när de går ut
även i sådant förvärvsarbete som här
avses.

Till herr Ringaby vill jag bara säga,
att det kanske är naturligt att det finns
problem i skarvarna av det mycket stora

Torsdagen den 2 maj 1963

Nr 19

Ang. Aktiebolaget Statsgruvors brytning i Norberg

system, som pensionsreformen innebär
och som vi här genomfört. Men jag har i
mitt interpellationssvar framhållit — och
det underströk också herr Ringaby —
att vi har observerat detta problem. Vi
hoppas att de eventuella brister och kantigheter,
som föreligger, en gång kan
rättas till.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. Aktiebolaget Statsgruvors brytning
i Norberg

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara herr
Lagers interpellation angående Aktiebolaget
Statsgruvors brytning i Norberg,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Lager har i en interpellation
frågat om det är mig bekant
huruvida Aktiebolaget Statsgruvor har
några planer för Norbergsgruvans framtid
och, om sådana planer finns, vari de
består.

Jag vill svara herr Lager genom att
hänvisa till den proposition om stöd till
Aktiebolaget Statsgruvor som för en tid
sedan överlämnades till riksdagen.

I sin interpellation har herr Lager riktat
en rad anmärkningar mot Aktiebolaget
Statsgruvor. Sålunda har han påstått,
att bolaget vid permitteringar inte lämnat
ersättning för den karensvecka, som
förflyter innan arbetslöshetsförsäkringen
träder till, och inte heller för den förlorade
arbetsinkomsten vid en endagspermittering
i slutet av förra året. Han har
också gjort gällande att antalet tjänstemän
vid Norbergsgruvan hållits konstant
under det att permitteringar drabbat arbetskraften
i övrigt. Dessutom har han
klandrat bolaget för villrådighet i det att
bolaget under 1957 beslöt utvidga driften
i Norberg och i anledning därav begärde
att bostadsbyggandet i köpingen skulle
ökas, men sedermera minskat arbetsstyrkan.
Slutligen har han gjort gällande, att
bolaget experimenterat med en ny anrikningsmetod
under längre tid än som va -

rit nödvändigt för bedömning av metodens
användbarhet.

Med anledning av dessa anmärkningar
vill jag framhålla följande.

I sitt uppträdande som arbetsgivare
har bolaget att på ett korrekt sätt tillämpa
gällande kollektivavtal och den praxis
som gäller inom branschen. Bolaget säger
sig i föreliggande fall ha handlat i
överensstämmelse härmed. Skulle från
fackligt håll göras gällande att något fel
begåtts bör förhandlingar härom tas upp
med bolaget.

Antalet tjänstemän vid bolagets gruva
i Norberg har inte hållits konstant utan
minskats från 16 till 12. Av de kvarvarande
tjänstemännen sysselsätts ett par
med arbete för andra gruvor inom bolaget.

Att bolaget inskränkt gruvdriften i
förhållande till vad som ursprungligen
planerades får betraktas som en tyvärr
ofrånkomlig följd av den försämring av
marknadsläget för bl. a. Norbergsmalmen
som inträtt efter 1957 och som närmare
berörs i den förut nämnda propositionen.
Efter hand som det klarlagts, att
personalen i Norbergsgruvan inte skulle
komma att ökas i avsedd utsträckning,
har bolaget underrättat kommunen och
bostadsbyggandet har kunnat anpassas
till det ändrade läget.

Beträffande försöken med en ny anrikningsmetod
kan framhållas, att försöksdriften
hölls i gång så länge rimliga utsikter
ansågs föreligga att de tekniska
problemen skulle kunna lösas på jämförelsevis
kort tid.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Lange få framföra ett tack för det svar
han lämnat på min interpellation. Jag
ber i det sammanhanget också om överseende
för att jag inte kunde ta emot
statsrådets svar vid den tidpunkt då det
var lämpligt för honom — jag förhindrades
av sjukdom. Något gott har ju detta
lilla dröjsmål fört med sig, ty under tiden
kom den proposition om stöd åt
statsgruvorna, till vilken herr statsrådet
nu hänvisar.

Nr 19

Torsdagen den 2 maj 1963

Ang. Aktiebolaget Statsgruvors brytning i Norberg

Såvitt jag förstår av propositionen är
för tillfället den enda planen för Norbergsgruvan,
att den skall drivas med
tillskott av statsmedel under det innevarande
året, men sedan läggas ned. Jag
säger »för tillfället» därför att det finns
vissa tecken som tyder på att just den
planen inte kommer att uppfyllas utan
kommer att ersättas med någon annan
plan.

Så till de anmärkningar, som jag enligt
statsrådets svar har gjort mot Ståtsgruvor
och som föranledde honom att i
sin tur framställa några anmärkningar.

Statsrådet säger, att bolaget som sin
uppgift självklart har att på ett korrekt
sätt tillämpa gällande kollektivavtal och
den praxis som gäller inom branschen.
Detta säges som ett svar på min anmärkning,
att man inte hade givit de anställda
någon ersättning för den karensvecka
som ligger mellan en permittering och
arbetslöshetsförsäkringens inträde och
inte heller ersättning vid endagspermittering.

Det är alldeles riktigt, att bolagsledningen
här har handlat korrekt. Tyvärr
finns varken i kollektivavtalen eller i
lagstiftningen något skydd för arbetarna
gentemot permittering av detta slag.
Rent formellt står alltså bolagsstyrelsen
skyddad, men man kan ju handla korrekt
enligt ett bestämt avtal och ändå
handla oklokt i sin egenskap av företagsledare.
Det finns ju ingenting i kollektivavtal
eller i förordningar som säger,
att man nödvändigtvis måste så att säga
hålla på varje rättighet som arbetsgivaren
har enligt kollektivavtalet. Jag tror nog
att ett annat uppträdande från ett statligt
bolags sida i ett sådant här fall skulle
skapa en goodwill som bolaget skulle
ha nytta av.

Antalet tjänstemän vid företaget — jag
skall inte närmare diskutera det här —
beror på vilka tidpunkter man väljer för
de jämförande beräkningarna. Man kan
emellertid inte komma ifrån vad som
står i regeringens proposition angående
stöd åt Aktiebolaget Statsgruvor. Där
nämnes på s. 6 antalet tjänstemän och
arbetsledare samt antalet arbetare vid de

fyra gruvor, som Aktiebolaget Statsgruvor
äger. Det förhåller sig så, att Håksberg
har 29 tjänstemän och 225 arbetare,
Norberg har 12 tjänstemän och 38 arbetare,
Intrånget har 11 tjänstemän och 83
arbetare och Stollberg har 8 tjänstemän
och 60 arbetare. Relationen mellan antalet
tjänstemän och antalet arbetare är således
väsentligt ofördelaktigare vid Norbergsgruvan
än vid bolagets övriga gruvföretag.

Nu kan det ju sägas, att tjänstemännen
vid Norberg sysselsattes med arbete för
andra gruvor inom bolaget. Det är möjligt
— jag kan inte ha någon mening om
detta — men i så fall är det litet orättfärdigt
att lönerna för tjänstemännen belastar
lönekontot för Norbergsgruvan
och inte lönekonton för de bolag i vilka
de sysselsättes.

I fråga om bedömningen för framtiden
av möjligheterna för dessa gruvföretag
att upprätthålla driften säges det, att felbedömningar,
som gjordes, var en följd
av försämring av marknadsläget — och
det är väl ingenting att säga om detta.
Det är emellertid på det sättet, att när
man planerar för utbyggnad och eu
kommun bygger bostäder och andra inrättningar
för att ta emot en större arbetarstyrka
än vad den sedan får, skapar
det i alla fall svårigheter för dessa kommuner.

Jag skall nu be att få framföra ett ytterligare
tack till herr statsrådet, inte så
mycket för vad han säger i sitt interpellationssvar
i dag, utan mer för vad
han sagt i sitt föredrag i går just i Norberg.
Jag har inte tillgång till den fullständiga
texten utan har bara ett mycket
kortfattat referat i dagstidningarna,
men herr statsrådet lär ha yttrat, att
framtiden för Bergslagens gruvor ligger
till mindre grad på exportmarknaderna
och i större utsträckning i möjligheten
att vara råvarukällor för den mellansvenska
järnhanteringen. Jag tycker att
detta är så riktigt som det är sagt och
vill bara uttrycka den förhoppningen, att
regeringens politik när det gäller de mellansvenska
gruvorna också följer den här
angivna linjen och att praktiska åtgärder

Torsdagen den 2 maj 1963

Nr 19

Ang. Aktiebolaget Statsgruvors brytning i Norberg

så snart som möjligt vidtas för att vinna
avsättning för den mellansvenska malmen
på den inhemska marknaden.

Vad slutligen beträffar uttalandet om
den nya anrikningsmetoden, som praktiserats
i Norberg, vill jag säga följande.
Jag är ingen gruvexpert, men jag tycker
nog att en ny sådan anrikningsmetod
borde vara möjlig att bedöma, innan man
hade kommit över en produktion på mellan
ett och två år i en gruva, i all synnerhet
som — enligt vad som uppgivits
för mig — en annan gruva i Norberg
praktiserat samma anrikningsförfarande
och efter att ha kostat på en miljon kronor
på denna metod kommit underfund
med att metoden var olämplig. Att Aktiebolaget
Statsgruvor sedan lade ut det
flerdubbla beloppet på att ytterligare experimentera
med denna metod, förefaller
kanske inte så mycket mig, eftersom
jag inte är någon förståsigpåare när
det gäller gruvindustri, men desto mer
gruvkarlarna i Norberg som något ganska
egendomligt.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag beklagar också, att
jag inte fick besvara herr Lagers interpellation
vid ett tidigare tillfälle. I så fall
hade väl både interpellation en och svaret
haft ett större nyhetsvärde. Nu vet
emellertid alla, att interpellanten inte
kan lastats för dröjsmålet.

Driften vid Norbergsgruvan kommer,
därest riksdagen nu bifaller vad som föreslagits
i den i interpellationssvaret
åberopade propositionen, att kunna pågå
ytterligare omkring ett år. Man bör emellertid
inte utan vidare dra den slutsats,
som herr Lager gör, att därefter är det
slut. Avsikten är att mellantiden skall
användas för att undersöka förutsättningarna
för att gruvan skall kunna drivas
även i fortsättningen. Enligt min mening
är det inte helt utsiktslöst att kunna
nå en lösning, som gör det möjligt att
fortsätta driften utan ytterligare tillskott
av statsmedel även efter det år det här
är fråga om. Innan pågående undersökningar
är avslutade, kan vi inte ännu
veta någonting härom, men undersök -

ningarna ligger just i linje med det uttalande
i frågan, som jag gjorde i det
av herr Lager åberopade förstamajföredraget.

Man bör komma ihåg, att detta företag
måste drivas under förhållanden, som är
likartade med förhållandena vid de andra
företag, med vilka det konkurrerar.
Jag är därför obenägen att medverka till
att företaget -— med hänsyn till det pressade
läget — skall ta på sig andra utgifter
än vad likartade företag gör i enlighet
med kollektivavtalets bestämmelser.

Den omständigheten att några tjänstemän
i Norberg får ut sin lön där, ehuru
de sysslar med arbetsuppgifter avseende
andra gruvor, innebär inte att lönekostnaden
för dem påföres enbart Norbergsgruvan.
Aktiebolaget Statsgruvor omfattar,
som herr Lager vet, även andra gruvor
och är ett företag, vars bokföring
och redovisning är gemensam.

Anrikningsmetoden visade sig från
början hålla vissa löften. Så länge som
två år drev man emellertid den inte vid
Norbergsgruvan -— man kunde få den
föreställningen, när man lyssnade till
herr Lagers anförande. Man drev metoden
med stöd av den expertis, som exempelvis
finns tillgänglig vid tekniska högskolan.
Det är inte så, att den slig, som
man får fram genom metoden, är helt
oanvändbar. Det går att använda denna
slig i järnhanteringen, men i dagens
marknadsläge är den mycket litet begärlig.
Ingen vill ta på sig kostnaderna för
att få den i sådant skick, att den kan gå
till de masugnar, som annars har tagit
Norbergsmahnen.

Man kan väl göra gällande, att det var
fel att experimentera med metoden —-jag vill inte dölja det — men felet är
nog begripligt och försvarligt.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Bara ett enda ord!

Herr statsrådet säger att man inte bör
belasta företaget i Norberg, som redan
är mycket ansträngt, med utgifter utöver
dem, som man är förpliktigad att ge ut
enligt kollektivavtal. Jag är inte riktigt
säker på att detta är en klok företagspo -

Nr 19

Torsdagen den 2 maj 1963

Ang. Aktiebolaget Statsgruvors brytning i Norberg

litik, i synnerhet som herr statsrådet i
samma andetag anmärker, att lönerna för
tjänstemän, som inte arbetar för Norbergsgruvan
utan för andra företag inom
Aktiebolaget Statsgruvor, får ses som utgifter
för bolaget i dess helhet. Skulle
man inte kunna anlägga samma betraktelsesätt
när det gäller arbetare, som blir
berövade sin arbetsförtjänst av en eller
annan anledning, som de över huvud taget
inte kan inverka på?

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 159, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27 maj
1955 (nr 256) om investeringsfonder för
konjunkturutjämning, m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 164, med förslag till allmänna
riktlinjer för en malminventering i Norrbottens
län och till lag om inskränkning
i rätten till inmutning inom Norrbottens
län.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 752—754 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 755 och 756 till statsutskottet
samt

motionerna nr 757 och 758 till behandling
av lagutskott.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8, statsutskottets
utlåtanden nr 8 och 68—72,
bevillningsutskottets betänkanden nr 29
och 31, första lagutskottets utlåtanden
nr 20 och 21, andra lagutskottets utlåtanden
nr 40, 45, 47, 49 och 51, jordbruksutskottets
utlåtande nr 14 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 23.

På framställning av herr talmannen
beslöts att jordbruksutskottets utlåtande
nr 14 och andra lagutskottets utlåtande

nr 40 skulle i nu angiven ordning uppföras
främst bland två gånger bordlagda
ärenden på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

163, med förslag till förordning om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. m.; samt

nr 165, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 28 § lagen den 3 juni
1955 (nr 416) om sparbanker, m. m.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Hanson, Per-Olof, under tiden
den 6 till och med den 10 i denna
månad för deltagande i Europarådets
rådgivande församlings möte i Strasbourg.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 759, av herr Geijer, Lennart, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
120, med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 760, av herr Nyman och herr Jacobsson,
Per, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 120, med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m.;

nr 761, av herr Jacobsson, Gösta, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 123, med förslag till lag angående procentsatsen
för uttag av avgift under åren
1965—1969 till försäkringen för tilläggspension; nr

762, av herr Larsson, T hor sten, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 123, med förslag till lag angående
procentsatsen för uttag av avgift under
åren 1965—1969 till försäkringen för tillläggspension; nr

763, av herr Stefanson och herr
Hanson, Per-Olof, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 123, med förslag

Torsdagen den 2 maj 1963

Nr 19

till lag angående procentsatsen för uttag
av avgift under åren 1965—1969 till
försäkringen för tilläggspension;

nr 764, av herr Nilsson, Ferdinand, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 135, med förslag till lag om ändring
i lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående
tillstånd till försäljning av kyrklig
jord i vissa fall samt till upplåtelse av
sådan jord under tomträtt, m. in.;

nr 765, av herrar Schmidt och Nordenson,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 139, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 § valutalagen den
22 juni 1939 (nr 350), m. m.;

nr 766, av herrar Nyman och Stefanson,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 144, angående riktlinjer för utformningen
av skolväsendets centrala
ledning m. m.;

nr 767, av herr Pettersson, Harald, och
herr Larsson, Thorsten, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 144, angående
riktlinjer för utformningen av skolväsendets
centrala ledning m. m.;

nr 768, av herr Petersson, Per, och
herr Wallmark, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 144, angående riktlinjer
för utformningen av skolväsendets
centrala ledning m. m.;

nr 769, av herrar Wallmark och Nyman,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 144, angående riktlinjer för
utformningen av skolväsendets centrala
ledning m. m.;

nr 770, av herr Larsson, Thorsten, och
herr Olsson, Ernst, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 145, med förslag
till lag om ändrad lydelse av 33 och
87 §§ barnavårdslagen den 29 april 1960
(nr 97);

nr 771, av herr Sveningsson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 145, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 33 och 87 §§ barnavårdslagen
den 29 april 1960 (nr 97); samt

nr 772, av herr Gorthon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 151,
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.46.

In fidem
Fritz af Petersens

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Fredagen den 8 maj

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollet för den 26 nästlidne
april.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser,
nr 158, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av överenskommelse mellan
Sverige och Jugoslavien angående reglering
av vissa finansiella fordringar.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 163, med förslag till förordning om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. m.; samt

nr 165, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 28 § lagen den 3 juni
1955 (nr 416) om sparbanker, m. m.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 759 och 760 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 761—764 till behandling
av lagutskott,

motionen nr 765 till bankoutskottet,
motionerna nr 766—769 till statsutskottet,

motionerna nr 770 och 771 till behandling
av lagutskott samt

motionen nr 772 till bevillningsutskottet.

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område, m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående vissa åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I årets stafsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
föreslagit riksdagen dels att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1963/64 till prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område beräkna
ett förslagsanslag av 153 000 000 kronor
och dels att för budgetåret 1963/64 till
kostnader i samband med permanent
skördeskadeskydd anvisa ett reservationsanslag
av 13 640 000 kronor. Vidare
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, till särskild lagring av livsmedel
för budgetåret 1963/64 beräkna ett
investeringsanslag av 10 000 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i en den
29 mars 1963 dagtecknad proposition,
nr 134, angående vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område,
m. m., under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen — såvitt avsåge
anslaget Kostnader i samband med
permanent skördeskadeskydd, med ändring
av det i årets statsverksproposition
framlagda förslaget, — att

dels godkänna vad i propositionen
förordats såvitt avsåge tillämpningen av
den s. k. treprocentregeln i det av 1959
års riksdag fastställda sexårsavtalet på
jordbrukets område,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t eller, efter
Kungl. Maj:ts medgivande, statens
jordbruksnämnd att i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som angivits
i propositionen, vidtaga erforderliga
regleringsåtgärder för att genomföra
omförmälda förslag,

dels lämna utan erinran vad i propositionen
anförts beträffande användningen
av de medel, som influtit under
regleringsåret 1961/62 och som influtit
eller inflöte under regleringsåren 1962/
63 och 1963/64 genom upptagande av in -

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

förselavgifter, ävensom av andra i samband
med jordbruksregleringen under
nämnda regleringsår influtna eller inflytande
avgiftsmedel,

dels lämna utan erinran vad i propositionen
anförts beträffande totalramen
för införselavgiftsmedel för regleringsåret
1964/65,

dels godkänna det i propositionen
framlagda förslaget angående prisutjämning
för kärnbindemedel,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
Hallands läns linodlareförening
uppskov med erläggande av de under
åren 1964 och 1965 till betalning förfallande
amorteringarna på och räntorna
för föreningens ur hemslöjdslånefonden
beviljade lån,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t eller, efter
Kungl. Maj ds medgivande, statens
jordbruksnämnd att vidtaga erforderliga
åtgärder för reglering av införseln
och utförseln av torkade sockerbetor,

dels bemyndiga Kungl. Majd att vidtaga
ändringar i regleringsförfattningarna
rörande slaktdjursavgift och utjämningsavgift
å mjölk, grädde och ost i huvudsaklig
överensstämmelse med vad
som angivits i propositionen,

dels bemyndiga Kungl. Majd att, på
förslag av statens jordbruksnämnd, meddela
bestämmelser rörande lagring av
fodersäd i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som angivits i propositionen,

dels till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område för budgetåret 1963/
64 under nionde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 153 000 000 kronor,

dels till Kostnader i samband med
permanent skördeskadeskydd för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 18 640 000 kronor,

dels till Särskild lagring av livsmedel
för budgetåret 1963/64 under kapitalbudgeten,
fonden för förlag till statsverket
anvisa ett investeringsanslag av
10 000 000 kronor.

dels lämna utan erinran vad i propositionen
anförts beträffande dispositionen

av den rörliga kredit, som stode till förfogande
för Svensk spannmålshandel,
ekonomisk förening, för beredskapslagring
m. m.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen A.

i samband med statsverkspropositionen: 1)

de likalydande motionerna I: 177,
av herr Eskilsson m. fl., och II: 212, av
herr Hedin m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga
sådana ändringar i nu gällande regler
för skördeskadeskyddet, att 1) en
allmän arealinventering lämndes den 1
juli, 2) även matärter inräknades i skördeskadeskyddet,
3) spillundersökningen
förenklades, så att skördeskadeersättningen
kunde utbetalas under det aktuella
året, 4) de totala torkningskostnaderna
för alla grödor medräknades, 5) onormala
bärgningskostnader beaktades samt
att vad i motionerna i övrigt anförts beaktades; 2)

de likalydande motionerna 1:178,
av herr Hagberg m. fl., och 11:211, av
herr Heckscher in. fl., vari anhållits, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t uttala, att enligt dess mening åtgärder
omedelbart borde vidtagas i syfte
att förverkliga målsättningen i 1959 års
jordbruksavtal, samt hemställa, att förslag
i sådant syfte snarast måtte föreläggas
riksdagen;

3) de likalydande motionerna 1:180,
av herr Jonasson m. fl., och II: 209, av
herr Gustafsson i Borås in. fl.;

4) de likalydande motionerna 1:295,
av herr Nilsson, Ferdinand, m. fl., och
II: 348, av herr Svensson i Vä m. fl., i
vilka föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle begära prövning
av möjligheterna att hos jordbrukets egna
kreditinrättningar placera medel från
skördeskadefonden till minst den andel,
som svarade mot av jordbrukarna till
fonden inbetalade avgifter;

Fredagen den 3 maj 1963

14 Nr 19

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte

5) de likalydande motionerna I: 298,
av herr Pettersson, Harald, och herr Jonasson,
samt II: 339, av herrar Dahlgren
och Gustafsson i Kårby, i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte A. för sin
del besluta, med verkan från och med
skördeåret 1963, 1) att självriskprocenten
i skördeskadeförsäkringen skulle utgöra
10 procent av normskördens värde,

2) att årligen ett belopp motsvarande två
procent av utgående allmänna skördeskadeersättningar,
dock lägst 800 000 kronor,
skulle ställas till förfogande ur skördeskadefonden
för utbetalning av individuellt
prövade skördeskadebidrag, 3) att
staten skulle bidraga till skördeskadefonden
med ett årligt anslag av 15 000 000
kronor, under förutsättning att jordbrukarna
kollektivt tillsköte minst samma
belopp; B. anvisa under nionde huvudtiteln
till Kostnader i samband med permanent
skördeskadeskydd för budgetåret
1963/64 ett reservationsanslag av
18 640 000 kronor; C. i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla 1) om skyndsam utredning
rörande komplettering av skördeskadeförsäkringens
grundskydd med
jordbrukskonto enligt de principer, som
gällde för skogskontot, 2) om skyndsam
utredning angående komplettering av
skördeskadeförsäkringens grundskydd
med ett system av skördeskadelån, i enlighet
med vad i motionerna anförts;

6) de likalydande motionerna I: 387,
av herr Nilsson, Ferdinand, och herr
Gustafsson, Nils-Eric, samt II: 458, av
herr Börjesson i Glömminge, vari anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte framhålla angelägenheten av
att översynen av skördeskadeskyddet påskyndades
i möjlig män, så att förslag till
förbättring därav ävensom kompletterande
åtgärder kunde föreläggas riksdagen
snarast, att det statliga bidraget till skördeskadefonden
måtte i årets stat höjas
från 33 procent till 50 procent d. v. s.
med 10 miljoner kronor, att av skördeskadefondens
sålunda förhöjda medel
högst 10 miljoner kronor måtte ställas till
förfogande till individuella bidrag utan
behovsprövning åt jordbrukare, som
drabbats av skördeskador men på grund

på jordbrukets område, m. m.
av strataindelningens ojämnhet icke kunde
på ordinarie sätt erhålla skördeskadebidrag,
samt att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära förslag till
innevarande års riksdag om skördeskadelån
med låg ränta och lång amorteringstid
såsom beredskapsåtgärd för att
möta likviditetssvårigheter som av nedsatt
skörd kunde vållas, men då skördeskadebidrag
likväl icke ansåges kunna
ifrågakomma;

7) de likalydande motionerna 1:459,
av herr Bengtson m. fl. och II: 556, av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om vidtagande av erforderliga
åtgärder i syfte att den i jordbruksavtalet
och riksdagsbeslutet 1959
åsyftade utfyllnaden av inkomstklyftan
mellan industrien och jordbruket skulle
uppnås under sexårsperioden;

8) de likalydande motionerna I: 460,
av herr Jonasson, och II: 555, av herr
Hansson i Skegrie;

9) motionen II: 455, av herrar Antbg
och Nyberg; ävensom

10) motionen II: 554, av herr Elmwall
m. fl.;

B. i anledning av propositionen nr
134:

1) de likalydande motionerna I: 730,
av herr Jonasson m. fl, och II: 887, av
herr Elmwall m. fl., vari hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 134 måtte dels i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att åtaganden rörande
jordbruket gentemot EFTA eller
särskilt land inom EFTA av det slag, som
angivits i motionerna, icke måtte göras
utan att överenskommelse därom träffats
med jordbrukets förhandlingsdelegation,
dels ock uttala, att överenskommelser om
sådana åtaganden borde underställas
riksdagen;

2) de likalydande motionerna I: 731,
av herr Jonasson och herr Pettersson,
Harald, samt II: 886, av herr Dahlgren
m. fl., i vilka motioner anhållits, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr 134 i skrivelse till Kungl. Maj:t

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

måtte hemställa om framläggande för innevarande
års höstriksdag av plan för åtgärder
i syfte att garantera, att den jordbrukspolitiska
målsättningen om inkomstlikställighet
för den i jordbruket
arbetande befolkningen kunde förverkligas
under sexårsperioden, i överensstämmelse
med vad som åsyftades i riksdagsbeslutet
1959;

3) motionen I: 732, av herr Nilsson,
Ferdinand, i vilken motion föreslagits,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle uttala, att den i s. k. sexårsavtalet
och riksdagens beslut 1959 angivna
målsättningen om jordbrukets likställande
med industrien borde under återstående
avtalstid med alla till buds stående
medel effektivt främjas;

att därvid måtte särskilt uppmärksammas,
att möjligheterna för erhållande av
i avtalet avsedda produktpriser försvårats,
då produkterna fördyrats av s. k.
varubeskattning för jordbrukets del, per
år överstigande 500 miljoner kronor;

att principen om det svenska jordbrukets
uppgift att tillgodose den inhemska
konsumtionen icke skulle beskäras genom
ytterligare eftergifter vid EFTA-förhandlingarna
för påträngande utländska
intressen;

att utformningen av skördeskyddet
skulle skyndsammast överses och systemet
utbyggas till bättre effektivitet i enlighet
med i motionen berörda synpunkter
för beredande av rättvisare förhållande
för av skördeskador drabbade;

att för tillgodoseende av utav skördeskador
drabbade, som på grund av brister
i systemets utformning eller strataindelningen
icke erhölle rättvis skadeersättning
varje år, skulle avsättas visst
större belopp att i individuella fall utan
ekonomisk behovsprövning tilldelas skadelidande;
samt

att den i propositionen avsedda omprövningen
av jordbrukets kreditproblem
skulle omfatta även lånebehov i
samband med skador å skörden under
beaktande av vad i motionen därom anförts; -

4) de likalydande motionerna I: 733,
av herr Pettersson, Harald, och herr Jonasson,
samt II: 885, av herr Dahlgren
in. fl.;

5) motionen 11:888, av herrar Elmwall
och Persson i Heden; ävensom

6) motionen II: 889, av herr Hedlund
in. fl., vari hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av propositionen nr 134
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
skyndsam prövning och förslag rörande
en sådan utformning av skördeskadeförsäkringen,
att en mera tillfredsställande
och rättvis skördeskadeersättning kunde
garanteras.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

I. godkänna vad i utlåtandet förordats,
såvitt avsåge tillämpningen av den s. k.
treprocentregeln i det av 1959 års riksdag
fastställda sexårsavtalet;

II. bemyndiga Kungl. Maj:t eller, efter
Kungl. Maj:ts medgivande, statens jordbruksnämnd
att i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som angivits
i utlåtandet, vidtaga erforderliga
regleringsåtgärder för att genomföra omförmälda
förslag;

III. lämna motionerna I: 178 och II:
211 samt I: 459 och II: 556 utan åtgärd;

IV. lämna utan åtgärd motionen II: 554
angående inkomstutvecklingen för jordbruket
i de mellansvenska och norrländska
områdena;

V. lämna utan åtgärd motionerna I:
731 och II: 886 samt I: 732, sistnämnda
motion såvitt nu vore i fråga, angående
vissa åtgärder i syfte att främja den
jordbrukspolitiska målsättningen;

VI. lämna utan erinran vad i utlåtandet
anförts beträffande användningen av
de medel, som influtit under regleringsåret
1961/62 och som influtit eller inflöte
under regleringsåren 1962/63 och
1963/64 genom upptagande av införselavgifter,
ävensom av andra i samband
med jordbruksregleringen under nämnda
regleringsår influtna eller inflytande
avgiftsmedel;

Fredagen den 3 maj 1963

16 Nr 19

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte

VII. lämna utan erinran vad i utlåtandet
anförts beträffande totalramen
för införselavgiftsmedel för regleringsåret
1964/65;

VIII. lämna ntan bifall motionerna I:
730 och II: 887 samt I: 732, såvitt nu vore
i fråga, angående åtagande gentemot
EFTA;

IX. godkänna det i utlåtandet framlagda
förslaget angående prisutjämning för
kärnbindemedel;

X. bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
Hallands läns linodlareförening uppskov
med erläggande av de under åren
1964 och 1965 till betalning förfallande
amorteringarna på och räntorna för föreningens
ur hemslöjdslånefonden beviljade
lån;

XI. bemyndiga Kungl. Maj:t eller, efter
Kungl. Maj:ts medgivande, statens jordbruksnämnd
att vidtaga erforderliga åtgärder
för reglering av införseln och utförseln
av torkade sockerbetor;

XII. anse motionerna I: 733 och II: 885
angående kvalitetsbestämmelser vid inlösen
av brödsäd besvarade med vad utskottet
i utlåtandet anfört;

XIII. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
ändringar i regleringsförfattningarna
rörande slaktdjursavgift och utjämningsavgift
å mjölk, grädde och ost i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som
angivits i utlåtandet;

XIV. a) bemyndiga Kungl. Maj :t att, på
förslag av statens jordbruksnämnd, meddela
bestämmelser rörande lagring av
fodersäd i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som angivits i utlåtandet,

b) lämna motionen 11:455 utan åtgärd; XV.

lämna utan bifall motionen II:
888 angående utformningen av stödet
till fläskproduktionen och fodersädsodlingen
samt mjölkproduktionens lokalisering; XVI.

till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område å riksstaten för budgetåret
1963/64 under nionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
153 000 000 kronor;

på jordbrukets område, in. m.

XVII. till Särskild lagring av livsmedel
för budgetåret 1963/64 under kapitalbudgeten,
fonden för förlag till statsverket,
anvisa ett investeringsanslag av
10 000 000 kronor;

XVIII, lämna utan erinran vad i utlåtandet
anförts beträffande dispositionen
av den rörliga kredit, som stode
till förfogande för Svensk spannmålshandel,
ekonomisk förening, för beredskapslagring
m. m.;

XIX. lämna utan bifall motionerna I:
180 och II: 209 angående främjande och
effektivisering av befintliga bygdekvarnar; XX.

lämna utan åtgärd motionerna I:
460 och 11:555 angående utvidgad objektiv
upplysningsverksamhet rörande
jordbrukets ekonomiska förhållanden;,

XXI. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:298 och 11:339
ävensom med avslag å motionerna I:
387 och II: 458, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Kostnader i samband
med permanent skördeskadeskydd
å riksstaten för budgetåret 1963/64 under
nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 18 640 000 kronor;

XXII. anse motionerna I: 177 och II:
212 angående vissa ändringar i bestämmelserna
för skördeskadeskydd besvarade
med vad utskottet i utlåtandet anfört; XXIII.

lämna utan åtgärd motionerna
1:387 och 11:458 samt 1:732, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, ävensom
motionen II: 889 angåetade översyn
av skördeskadeskyddet;

XXIV. lämna motionerna I: 298 och II:
339, såvitt rörde förslag om sänkning
av självriskprocenten, utan åtgärd;

XXV. lämna motionerna I: 298 och II:
339, såvitt rörde belopp för utbetalning
av behovsprövade bidrag, utan åtgärd; XXVI.

avslå motionerna 1:387 och II:
458 samt 1:732, såvitt rörde avsättning
av belopp för utbetalning av individuella
bidrag utan behovsprövning;

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

XXVII. lämna utan åtgärd motionerna
1:298 och 11:339 ävensom motionerna
1:387 och 11:458, såvitt rörde skördeskadelån; XXVIII.

lämna utan bifall motionen I:
732, såvitt avsåge utredning av lånebehov
i samband med skördeskador;

XXIX. lämna utan åtgärd motionerna
1:298 och 11:339, såvitt rörde utredning
om införande av jordbrukskonto;

XXX. avslå motionerna 1:295 och II:
348, såvitt rörde placering av medel
från skördeskadefonden.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Jonasson och Hansson i
Skegrie, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under V hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:731 och 11:886 samt i anledning
av motionen 1:732, sistnämnda motion
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om framläggande
för innevarande års höstriksdag av plan
för åtgärder i syfte att den jordbrukspolitiska
målsättningen om inkomstlikställighet
för den i jordbruket arbetande
befolkningen skulle kunna förverkligas
under sexårsperioden i överensstämmelse
med vad som åsyftades i riksdagsbeslutet
1959;

2) av herrar Jonasson och Hansson i
Skegrie, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under VIII hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 730 och II: 887 samt i anledning
av motionen I: 732, sistnämnda motion
såvitt nu vore i fråga,

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att åtaganden rörande jordbruket gentemot
EFTA eller särskilt land inom
EFTA av det slag som reservanterna angivit
icke måtte göras utan att överenskommelse
därom träffats med jordbrukets
förhandlingsdelegation,

2 Första kammarens protokoll 1963. Nr 19

b) uttala, att överenskommelser om
sådana åtaganden borde underställas
riksdagen;

3) av herrar Jonasson och Hansson i
Skegrie, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
avfattning, reservationen visade, samt
att utskottet bort under XXIII hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:387 och 11:458 samt I:
732, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, ävensom motionen 11:889 i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om
skyndsam prövning och förslag rörande
en sådan utformning av skördeskadeskyddet,
att en mera tillfredsställande
och rättvis skördeskadeersättning kunde
garanteras, i enlighet med vad reservanterna
anfört;

4) av herrar Nils Hansson, Carl Eskilsson,
Gunnar Pettersson, Isacson, Jonasson,
Hansson i Skegrie, Antby, Nilsson
i Lönsboda, östlund och Hedin, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort under
XXV hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:298 och II:
339, såvitt nu vore i fråga, besluta, att
årligen ett belopp motsvarande två procent
av utgående allmänna skördeskadeersättningar,
dock lägst 800 000 kronor,
skulle ställas till förfogande ur skördeskadefonden
för utbetalning av individuellt
prövade skördeskadebidrag;

5) av herrar Nils Hansson,, Carl Eskilsson,
Gunnar Pettersson, Isacson, Jonasson,
Hansson i Skegrie, Antby, Nilsson
i Lönsboda, östlund och Hedin, vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss
del bort erhålla den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under XXVII hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I:
298 och II: 339 samt i anledning av motionerna
I: 387 och II: 458, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
prövning angående komplettering av
skördeskadeförsäkringens grundskydd
med ett system av skördeskadelån; samt

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

6) av herrar Jonasson och Hansson i
Skegrie, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del lyda på
sätt i reservationen angivits samt att utskottet
bort under XXX hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:295 och 11:348 i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära prövning av möjligheterna
att hos jordbrukets egna kreditinrättningar
placera medel från skördeskadefonden
till minst den del, som
svarade mot av jordbruket till fonden
inbetalade avgifter.

Dessutom hade vid utlåtandet avgivits
särskilda yttranden

1) av herrar Nils Hansson, Gunnar Pettersson,
Antby och Nilsson i Lönsboda
samt

2) av herrar Carl Eskilsson, Isacson,
Östlund och Eliasson i Moholm.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Det är rätt ovanligt att
vi får börja en plenidag med jordbruksutskottets
ärenden. De brukar i vanliga
fall stå upptagna långt ner på föredragningslistan
och komma upp till behandling
först vid en tidpunkt när resfebern
börjar grassera bland kammarens ledamöter.
Jag är glad över att vi har fått
en ändring i dag. Tack vare det får vi
bättre tid på oss att diskutera de viktiga
spörsmål som ryms i jordbruksutskottets
utlåtande nr 14.

I utlåtandet behandlas främst spörsmålet
om inkomstutvecklingen inom
jordbruket under den gångna delen av
sexårsavtalet. Det är en fråga som har
diskuterats med särskild frenesi bland
landets jordbrukare under det gångna
året. Den har flera gånger varit på tal
här i riksdagen, och jag tar för givet
att de flesta kamraterna väl känner till
de faktiska förhållandena. Jag vill emellertid
påminna om några väsentliga sakuppgifter
i sammanhanget.

Genom utredningar inom Jordbrukets
utredningsinstitut, vilka blev färdiga våren
1962, blev det uppenbart att jord -

brukets inkomsteftersläpning ökat i stället
för att minska sedan sexårsavtalet
började tillämpas. Inkomstklyftan beräknades
den 1 september 1959 till ungefär
3 600 kronor men hade ökat till nära
5 000 kronor år 1960 och beräknades till
cirka 7 150 kronor år 1962. Det siffermaterial
som utredningsinstitutet presenterade
har sedan varit föremål för en
kritisk granskning hos olika statliga
myndigheter, bl. a. hos statens jordbruksnämnd.
I en skrivelse till Kungl. Maj:t
den 4 december 1962 uttalade jordbruksnämnden
bl. a., att nämnden intet hade
att erinra mot beräkningarna, samtidigt
som nämnden dock påminde om de stora
felmarginaler som sådana kalkyler är
behäftade med. Jordbruksnämnden drog
emellertid slutsatsen, att inkomstklyftan,
som skulle minska fram till den 1 december
1965, i stället hade avsevärt ökat
under den dittills gångna delen av avtalsperioden.
Undersökningsmaterialet gav
också anledning att befara, att utvecklingen
skulle gå i samma ogynnsamma
riktning under återstoden av sexårsavtalet.

De därpå följande överläggningarna
mellan regeringen och jordbrukets organisationer
ledde sent omsider till en
överenskommelse den 27 mars 1963 om
vissa åtgärder beträffande jordbrukspriserna
m. m. Det är givetvis i och för sig
tacknämligt att en överenskommelse kom
till stånd, så att inte irritationen ökades
ytterligare på detta viktiga samhällsområde.
Det kan ju också vara värdefullt,
såsom jordbruksministern säger i proposition
nr 134, att överenskommelsen skapat
förutsättningarna för att man under
det närmaste året ostört skall kunna ägna
sig åt uppgiften att finna en samlande
lösning av jordbrukets framtidsproblem.
Mycket längre tid har inte 1966
års jordbruksutredning på sig än styvt
ett år innan den måste presentera sina
förslag.

Men omdömet om överenskommelsen
är sannerligen inte så välvilligt bland
dem som närmast berörs därav, nämligen
landets jordbrukare. Visserligen innehåller
avtalet en del fördelaktiga bestämmelser,
vilkas värde det dock är

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

svårt att yttra sig om så bestämt för
dagen. Åtminstone cn av detaljerna innebär
emellertid en sänkning av gränsskyddet,
motsvarande en årlig inkomstminskning
för jordbruket av cirka 112
miljoner kronor. Och detta kommer vid
samma tidpunkt som jordbruket åter fått
en betydande utgiftsökning genom höjda
löner. Man frågar sig därför med oro,
om vi nu fått bättre möjligheter än förut
att förverkliga målsättningen om inkomstlikställighet.

Stämningen är som sagt olustig i jordbrukarleden.
Det har inte minst jordbrukets
egna förhandlare fått erfara när
de förklarat och försvarat den träffade
uppgörelsen inför sina uppdragsgivare.
Olusten är lätt att förstå. Medan andra
yrkesgrupper kunnat förbättra sin ställning,
har de flesta jordbrukare för varje
år fått minskade inkomster. Och den
ojämna utvecklingen gäller inte bara de
kontanta inkomsterna. Även på många
andra områden kommer jordbrukarna,
och särskilt småbrukarna, ohjälpligt på
efterkälken.

Det är ett egendomligt sammanträffande
att vi i dag omedelbart efter jordbrukets
prisfrågor skall behandla förslaget
om fyra veckors semester här i kammaren.
Där får vi ett nytt exempel på
hur ojämnt förmånerna fördelas mellan
olika folkgrupper. Hur många av de cirka
150 000 jordbrukarna som har jordbruk
mellan 2 och 10 hektar får möjlighet
att ta ut fyra veckors semester
när gården och djuren måste skötas varje
dag? Exemplen kan mångfaldigas på
olika områden inom sociallagstiftningen.
Orättvisorna när det gäller sociala förmåner
kommer som ett kännbart påbröd
till den ekonomiska eftersläpningen.

Från högerpartiets sida beklagar vi att
regeringen inte kunde tillmötesgå de förslag
som framfördes från jordbrukets
förhandlare för att söka förverkliga sexårsavtalets
målsättning. Vi hade redan i
partimotioner vid riksdagens början
hemställt om vissa åtgärder i detta syfte.
Regeringen var ju också överens med
förhandlarna om att 1959 års överenskommelse
inte helt infriat de förväntningar
som man ställt på densamma. In -

komstklyftan var större än beräknat i ingångsläget,
kostnaderna såväl inom jordbruket
som inom förädlingsindustrien
har ökat snabbare än rationaliseringen,
och marknadsläget för jordbruksexporten
har försämrats —• för att bara nämna
några exempel på felkällorna. Enligt
vårt förmenande borde det alltså ha funnits
fullgoda skäl för ett krafttag för att
om möjligt vända utvecklingen till det
bättre.

Personligen beklagar jag också att
jordbruksministern i ett uttalande strax
efter överenskommelsen närmast betecknat
uppgörelsen som en nådegåva från
konsumenternas sida till jordbruket.
Statsrådet Holmqvist jämställde i ett tidningsuttalande
de vidtagna åtgärderna
med konstgjord andning och menade att
jordbruksregleringens enda syfte borde
vara att avskaffa sig själv. Tror statsrådet
verkligen att detta är möjligt? Finns
det någon garanti för att husmödrarna
skulle få köpa livsmedlen billigare om vi
öppnade gränserna för ohämmad import
och samtidigt inte hade ett produktionskraftigt
jordbruk inom landet? Och är
det inte anledning för oss att alltjämt
komma ihåg beredskapssynpunkterna i
samband med jordbrukspolitiken? Livsmedelsförsörjningen
är dock en väsentlig
del av landets försvarsmöjligheter.

Herr talman! Även om vi alltså beklagar
att regeringen inte visat större tillmötesgående
mot jordbruket, har vi, såsom
vi anför i ett särskilt yttrande till
jordbruksutskottets utlåtande, inte velat
yrka på ändringar i den träffade överenskommelsen.
Vi menar nämligen att en
träffad överenskommelse skall respekteras.
Vi förutsätter emellertid att statsmakterna
under den återstående avtalsperioden
försöker göra det bästa av situationen
både genom att vidtaga positiva
åtgärder på områden, som ej beröres
av sexårsavtalet, och genom att undvika
sådana åtgärder som kan få negativ verkan
på jordbrukets inkomstförhållanden.

Jämte själva prisregleringsfrågorna behandlas
också flera frågor rörande skördeskadeskyddet
i utskottsutlåtandet. Frågorna
är aktualiserade dels av den träf -

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte
fade överenskommelsen, dels av motioner
som väcktes vid riksdagens början.
Överenskommelsen den 27 mars innehåller
en väsentlig förbättring beträffande
skördeskadeslcyddet i jämförelse med tidigare
bestämmelser. Statens bidrag till
skördeskadefonden ökas med 5 miljoner
kronor, och därmed svarar staten för 50
procent av det årliga tillskottet till fonden.
Det är en förändring som vi måste
hälsa med stor tillfredsställelse.

Tillsammans med andra högermän
väckte jag vid riksdagens början en motion
rörande skördeskadeskyddet, I: 177
likalydande med II: 212, i vilken vi begärde
vissa åtgärder för att ytterligare
effektivisera skyddet. I ett remissvar
över motionerna har skördestatistiska
nämnden redogjort för det aktuella utredningsarbetet
inom nämnden. Detta
omfattar bl. a. de flesta av de detaljfrågor
som vi ville ha undersökta. Eftersom
även utskottet uttalat sig mycket positivt
angående förbättringar av systemet och
förutsatt att skördestatistiska nämnden
får tillräckliga resurser för sina undersökningar,
har jag på denna punkt ingen
annan mening än utskottet. Men det är
förvisso nödvändigt att man inom de
statliga organ, som sysslar med dessa
frågor, får möjlighet att riktigt ordentligt
analysera utfallet av 1962 års skördeskadeskydd.
På många håll i landet
ställer man sig mycket undrande till resultaten.
Så är t. ex. fallet i mitt eget län,
där skyddet fungerat åtminstone drägligt
i de bästa jordbruksbygderna, medan
andra områden med tillsynes väl så stora
skördeförluster blivit utan ersättning.
Här behövs en ingående analys av resultaten
för att man skall kunna dra lärdomar
av dem och vidtaga erforderliga
förbättringar.

På ett par punkter har jag tillsammans
med utskottets övriga borgerliga ledamöter
anfört reservation. Det gäller
dels frågan om det belopp, som skall
användas till individuellt prövade skördeskadebidrag,
dels frågan om komplettering
av skördeskadeskyddet med ökade
lånemöjligheter.

För individuellt prövade bidrag står
för närvarande ett årligt belopp av

på jordbrukets område, m. m.

400 000 kronor av skördeskadefondens
medel till förfogande. I fjol räknade
emellertid lantbruksnämnderna med att
även vid en mycket restriktiv bedömning
av inkomna ansökningar skulle
620 000 kronor ha behövts för att tillgodose
det aktuella behovet. År 1962 var
skördeskadorna betydligt svårare, och
det är troligt att det också är betydligt
flera fall än tidigare, där det generella
skyddet inte fallit ut och, där det alltså
skulle behövas individuellt prövade bidrag.
I reservation nr 4 yrkar vi därför
en höjning av anslaget för ändamålet till
800 000 kronor, ett belopp som vi tror väl
behövs för att kunna tillmötesgå de mest
angelägna önskemålen.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservation nr 4 av herr Nils
Hansson m. fl.

När det nuvarande skördeskadeskyddet
infördes år 1961 föreslog bl. a. statens
jordbruksnämnd, att själva katastrofskyddet
borde kompletteras med ett
system av skördeskadelån. Bland annat
påpekade nämnden, att det kunde inträffa
skördeskador under en följd av år,
som var för sig inte var av katastrofnatur
men som steg för steg försämrade
jordbrukets ekonomiska motståndskraft.
För sådana ackumulerade skador ansåg
nämnden, att det vore värdefullt med
statliga garantilån. Jordbruksnämnden
och Hushållningssällskapens förbund tillstyrker
även i år de motioner, som
väckts om skördeskadelån och åberopar
för denna ståndpunkt de hittills vunna
erfarenheterna av skördeskadeskyddet.

I reservation nr 5 föreslår den borgerliga
hälften av jordbruksutskottet, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om skyndsam prövning
angående komplettering av skördeskadeförsäkringens
grundskydd med ett system
av skördeskadelån.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
även till denna reservation.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag skall till att börja
med be att få instämma med föregående
talare i fråga om vad han sagt rörande

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

jordbrukets läge för närvarande. Situationen
är, som vi alla vet, härvidlag synnerligen
prekär.

I den proposition, som vi nu har att
behandla redovisas resultatet av de överläggningar
som skett mellan regeringen
och jordbrukets förhandlingsdelegation.
Uppgörelsen innebär i huvudsak att
jordbruket skall slippa vissa prissänkningar,
närmare bestämt hälften av de
prissänkningar som eljest skulle ha skett
den 15 maj. Dessutom innebär avtalet en
vidgad ram för regleringsändamål. Statens
andel i skördeskadefonden skall enligt
uppgörelsen också ökas med 5 miljoner
kronor årligen.

Jordbruksavtalet ingicks, som redan
är sagt, år 1959 och avsåg sex år. Målsättningen
för detsamma var inkomstlikställighet
mellan en basjordbrukare
och en industriarbetare i dyrortsgrupp
2 5 3. Denna inkomstlikställighet skulle
uppnås genom att jordbruket skulle få
behålla rationaliseringsvinsterna under
denna period.

Avtalet gav emellertid inte, som vi alla
vet, vad jordbrukarna hade väntat sig.
Efter halva tiden har inkomstklyftan stigit
till cirka 7 000 kronor, och enligt
den promemoria, som jordbruksnämnden
har tillställt regeringen, visar de
sista siffrorna på en inkomsteftersläpning
av 7 900 kronor.

Det är givet att det under sådana förhållanden
råder ett mycket stort missnöje
bland jordbrukets folk. Försörjningsfrågorna
är ju också en mycket
viktig sak, ur såväl konsumenternas som
producenternas synpunkt, och en angelägenhet
som alltså angår oss alla. De
demokratiska partierna har ju när det
gäller vårt försvar träffat en uppgörelse,
som innebär att försvaret får avsevärda
belopp till sitt förfogande, men
det bör väl ändå stå klart för alla, att
om det skall vara någon mening med
detta så får vi också se till att vi har
ett försörjningsförsvar som klaffar i händelse
av krig eller avspärrning. Det
föreligger också vissa risker för missväxt,
och även ur handelspolitisk synpunkt
är det ju viktigt att vi har en god

försörjning inom landet; därom bör vi
väl kunna vara eniga.

Alla vet att många faktorer har inverkat
i fråga om utvecklingen på detta
område, vilka har varit mycket ogynnsamma.
Sedan år 1958 har konsumentpriserna
stigit med cirka 22 procent, medan
producentpriserna höjts med endast
5 5 6 procent. Vi förstår alltså att det
har blivit en mycket kraftig snedvridning
på denna punkt genom att konsumentpriserna
inte följer producentpriserna.
Härvidlag har många olika faktorer
inverkat.

Nu vill jag först som sist säga, att inget
av de demokratiska partierna inom jordbruksutskottet
har yrkat avslag på uppgörelsen
eller på propositionen. Uppgörelsen
har godkänts av alla partier, så
ock av centern. Vi har sett saken så, att
man på prisområdet inte har möjlighet
att för närvarande komma längre.

Emellertid finns det många andra faktorer,
som också inverkar på dessa frågor,
och det är för att kunna åstadkomma
förbättringar inom uppgörelsens ram
— jag trycker hårt på att det skall ske
inom uppgörelsens ram — som det föreligger
reservationer från vår sida.

Reservation nr 1 gäller inkomstlikställigheten.
Med anledning av propositionen
har från centerpartiets sida väckts
de likalydande motionerna 1:731 och
11:886, där vi yrkar att riksdagen vid
behandlingen av propositionen nr 134 i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om framläggande för innevarande års
höstriksdag av plan för åtgärder i syfte
att garantera, att den jordbrukspolitiska
målsättningen om inkomstlikställighet
för den i jordbruket arbetande befolkningen
kan förverkligas under sexårsperioden.
Herr Ferdinand Nilsson har i
motionen nr 732 i denna kammare ställt
yrkanden av liknande innehåll.

Centerpartiet har ju även vid flera tidigare
tillfällen påtalat denna snedvridning
och önskat få till stånd en utredning
mycket tidigare än så här. Om vi
på det sättet fått möjligheter att genomföra
successiva förbättringar hade klyftan
kanske aldrig behövt bli så stor som

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Ang. visaa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

den är just nu. Men tyvärr har våra strävanden
i det avseendet inte vunnit gehör
hos de övriga partierna.

Vi vet dock alla att jordbrukarnas inkomsteftersläpning
är markant, och man
kan väl knappast begära att de som är
sysselsatta inom den för vårt folk så
viktiga produktionen av matvaror skall
nöja sig med en arbetsersättning som är
så mycket sämre än andra jämförbara
gruppers. Även jordbrukets utövare måste
få inkomstlikställighet, det har riksdagen
fastslagit både 1947 och 1959, och vi
har papper på att den målsättningen
inte förverkligats. Särskilda åtgärder
måste därför till om det skall bli möjligt
att utjämna inkomstklyftan, och de
åtgärderna bör genomföras snarast möjligt
— enligt målsättningen skall ju
klyftan bli utjämnad under innevarande
sexårsperiod.

Den senaste uppgörelsen har självfallet
en viss betydelse i detta avseende,
men det är en sak som vi från centerns
sida har vänt oss mot, nämligen att jordbruksministern
och nu även huvuddelen
av jordbruksutskottet har sagt, att
man vill arbeta ostört under den nya
avtalsperioden. Det är gott och väl att
man vill arbeta under denna period, och
jag skall ingalunda försöka bortresonera
att detta är rätt väsentligt för hur framtiden
kommer att te sig. Men man får
ju ändå inte fördenskull helt bortse från
de möjligheter som finns att förverkliga
målsättningen under den återstående delen
av löpande avtalsperiod. Jag tänker
här på åtgärder som inte direkt hör till
det prispolitiska området utan som gäller
skattepolitiken, den ekonomiska politiken
och mycket annat som vi har pekat
på i motionen. Det är angeläget att
dessa åtgärder kommer till stånd så snart
som möjligt.

Reservationen innebär bifall till de
nämnda motionerna, och jag ber att få
yrka bifall till denna reservation 1, som
har avgivits av centerpartiets representanter.

I reservation 2 har vi tagit upp EFTAfrågorna
i anslutning till motionerna I:
730 och II: 887 samt I: 732. Vi yrkar att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att åtaganden rörande
jordbruket gentemot EFTA eller särskilt
land inom EFTA av det slag, som utskottet
angivit, icke må göras utan att överenskommelse
därom träffats med jordbrukets
förhandlingsdelegation, samt uttala,
att överenskommelser om sådana
åtaganden må underställas riksdagen.
Många frågor av detta slag är för närvarande
mycket aktuella eller kommer
att bli det framöver, och eftersom de indirekt
berör vårt lands jordbruk i stor
utsträckning kan resultatet bli en snedvridning
både av målsättningen och av
den praktiska tillämpningen därest man
inte vid sådana uppgörelser tar hänsyn
till de avtal som råder inom landet. Vi
tycker nog att vår begäran i detta fall
är mycket rimlig och självklar, och jag
ber att få yrka bifall även till reservation
2, vilket är detsamma som bifall till
de nämnda motionerna.

Reservation 3 behandlar skördeskadeförsäkringen.
Till grund för denna reservation
ligger också centermotioner
som väckts dels vid riksdagens början
och dels i anledning av den proposition
vi nu behandlar. Skördeskadeskyddet
har som vi alla vet varit i kraft under
två år. 1962 var ett år då stora skador
anställdes på skörden, och jag tror att
vi därigenom har fått ett utslag på hur
detta skydd verkar; vi har fått se hur
det slår ut i praktiken. Och då måste
man konstatera att stora ojämnheter föreligger.
När det gäller min hemtrakt kan
jag nog säga att skyddet har fungerat
ganska bra, men om jag skall redovisa
stämningen i södra delarna av Värmland
så måste jag säga att kritiken mot systemet
har blivit mycket stark allteftersom
resultaten av skördeskadeskyddet
blivit kända. Jag förmodar att det är ungefär
likadant även på andra håll.

Vi kan alltså säga att det nuvarande
systemet är behäftat med många stora
brister, som gäller systemets allmänna
konstruktion och speciellt uppskattningsområdenas
storlek, men även mycket
annat. Missnöjet har bland annat tagit
sig uttryck i att man myntat ordet »skördeskadelotteriet»
—■ och när man dels
inte är införstådd med hur systemet

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

verkar och dels konstaterar att det slår
oriktigt, så måste jag säga att det i viss
mån är begripligt att ett sådant uttryck
kommer fram i debatten.

Vi inser för vår del betydelsen av ett
generellt verkande system, men det är
också viktigt att systemet bringas att
fungera så bra som möjligt, detta inte
minst med tanke på förtroendet för systemet
i framtiden. Vi motionärer och
reservanter finner att så stora och allvarliga
brister föreligger, att hela systemet
redan nu bör bli föremål för en
verklig omprövning.

Vi anser detta vara både betydelsefullt
och brådskande, varför vi yrkar att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om skyndsam prövning och
förslag rörande en sådan utformning
av skördeskadeskyddet att en mera tillfredsställande
och rättvis skördeskadeersättning
kan garanteras.

Jag ber därför att få yrka bifall till
reservation nr 3.

I reservation nr 4 tar vi upp de behovsprövade
skördeskadebidragen, vilka
också herr Eskilsson var inne på. Vi har
ju ett generellt system, och utöver detta
har vi de behovsprövade bidragen, vilka
är individuella, som vi alla vet. Med hänsyn
till det nuvarande skyddets konstruktion
och de brister som vidlåder detta
skydd är det nödvändigt med sådana
här behovsprövade bidrag. Vi vet — vilket
herr Eskilsson också var inne på —
att 1961 års skördeskador inte på långa
vägar var så omfattande som 1962 års. År

1961 skedde en mycket restriktiv bedömning,
men man kom ändå fram till ett
sammanlagt bidragsbehov av drygt
620 000 kronor. När nu sammanställningarna
och ansökningarna kommer in för

1962 är givetvis bidragsbehovet ännu
större. Så länge vi har ett sådant här generellt
verkande skydd med så pass stora
brister måste vi, enligt vår mening, ha
tillräckliga medel till förfogande för dessa
behovsprövade bidrag.

Det bidrag som nu står till förfogande
utgör 400 000 kronor, och vi har därför
från centerpartiet i motioner begärt att
två procent av årligen utgående allmän -

na skördeskadeersättningar dock lägst
800 000 kronor skall ställas till förfogande.
Den borgerliga halvan inom utskottet
har anslutit sig till detta yrkande,
och jag ber alltså att få yrka bifall till
reservation nr 4.

Reservation nr 5, som berör skördeskadelånen,
har herr Eskilsson också
sagt en del om, och vi vet att det inte är
någon ny sak — frågan har vid flera tillfällen
varit uppe här i riksdagen. Det är
de ideligen förekommande skadorna i
samband med dålig lönsamhet som har
gjort, att jordbruket hamnat i ett speciellt
besvärligt läge. Detta gör att behovet
av dessa lån inte har blivit mindre,
utan tvärtom har ökat. I motionerna har
hemställts om en skyndsam prövning angående
komplettering av skördeskadeförsäkringens
grundskydd med ett system
av skördeskadelån. Såsom herr Eskilsson
också sade har detta yrkande biträtts
av hela den borgerliga utskottshalvan,
och jag ber att få yrka bifall till reservation
nr 5.

Reservation nr 6 slutligen behandlar
placeringen av skördeskadefondens medel.
Även den frågan har tidigare diskuterats.
Vi vet att kreditbehovet är stort
för jordbrukets del och kommer att bli
allt större. I motionerna hemställer vi,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära prövning av möjligheterna
att hos jordbrukets egna kreditinrättningar
placera medel från skördeskadefonden
till minst den del som svarar
mot av jordbruket till fonden inbetalade
avgifter. Utskottets majoritet har inte
velat biträda detta förslag. Vi centerpartister
har reserverat oss för ett bifall till
detta yrkande, och jag ber att få yrka
bifall till reservation nr 6.

Sammanfattningsvis vill jag här ha
sagt, att vi inom centerpartiet godkänner
den prisuppgörelse, som här föreligger,
men vi anser ej att man skall släppa
kravet på inkomstlikställighet. Vi vidhåller
detta krav och önskar att frågan
skall tas upp på andra vägar för att man
skall kunna utjämna inkomstklyftan. Vi
kräver vidare ett skydd för jordbruket
vid kommande förhandlingar med EFTA.

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

Vi kräver ett mera rättvist skördeskadeskydd,
mera pengar till de behovsprövade
bidragen liksom en utredning beträffande
skördeskadelånen samt att de
pengar, som jordbruket har satsat i
skördeskadeskyddet, placeras i jordbrukets
egna inrättningar, detta givetvis efter
utredning.

Jag vill, herr talman, sluta mitt anförande
med att yrka bifall till samtliga
sex reservationer.

Häri instämde herr Carlsson, Eric,
(ep).

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! »Jordbruket är en statsunderstödd
näring» får vi med jämna
mellanrum veta av kvällstidningarna.
Man frågar sig: Vad är inte statsunderstött
i våra dagars Sverige? Vi har främst
de stora konsumentgrupperna som utgöres
av löntagare. Hela sysselsättningspolitiken
inriktas så att lönenivån oavlåtligen
stiger. Det ges stöd till exportkrediter
samt till varvs- och gruvindustrierna,
byggnadsindustrien subventioneras
o.s.v. Dessutom får det inte förekomma
någon pristryckande konkurrens
om arbetstillfällena utifrån, och ingen får
arbetstillstånd som underbjuder organisationernas
prislistor.

Jordbrukets stöd beräknas på utbudet
av överskott. Vi vet att det är detta man
kallar »världsmarknadspris». Om överskottet,
d. v. s. arbetslösheten utifrån,
finge möjlighet att bestämma arbetslönerna
på den svenska marknaden, såge det
nog annorlunda ut i detta land.

Lyckligtvis är det inte så! Vi har en
nationell arbetsmarknadspolitik och en
nationell penningpolitik. Varför skall
man då ondgöra sig över kravet på en
nationell jordbrukspolitik? Det är ju därpå,
på en tryggad folkförsörjning, som
vår handelsfrihet som demokratiskt folk
i en värld av diktaturer till slut vilar.

Likställigheten har här berörts, och
det är rätt intressant att titta på reservationerna
till jordbruksutskottets utlåtande
— och även att titta på de särskilda
yttrandena. Det är så att säga någonting
»hett», det där, och det förstår man. Det

måste så vara, ty det är fråga om ett socialt
rättfärdighetskrav också för jordbruksnäringens
del. Har jordbruket en
för landet livsnödvändig uppgift att fylla,
måste också rätten till likställigheten med
arbete inom industrien vara oavvislig,
oavsett hur man tolkar eller borttolkar.

Bramstorp förankrade jordbrukets likställighet
i arbetsavtal för lantarbetare.
År 1959 fanns en anknytning till industriens
arbetarlöner i tredje —• numera
andra — ortsgruppen. Det är inte fråga
om ett juridiskt kontrakt utan om en
politisk, socialt förankrad målsättning,
och det är någonting som man inte kan
ge avkall på.

År efter år har vi velat kontrollera avtalet,
men regeringspartiet har med
hjälp från andra håll motverkat våra förslag.
De andra partierna har stått väldigt
solidariska därvidlag. Avtalet syftar
till att målsättningen skall nås under
avtalstiden. Det har vi också velat,
men vi har ställt oss kritiska mot tanken
att man måste vänta till avtalstidens
slut för att se hur det skulle komma att
gå. Förra våren lossnade det liksom hos
högern — den första »svalan» hette visst
Per-Eric Ringaby. — Och inför valet
fortsatte omsvängningen. Vad beträffar
arbetarpartiet vill jag hänvisa till ett uttalande
av herr Hjalmar Nilsson i Kramfors.
Han betygade redan den 28 april
1961 angående centerns oro för att målsättningen
inte skulle nås: »I anledning
av vad herr Ferdinand Nilsson har sagt
skall jag be att få påpeka för honom att
avtalets konstruktion är sådan att de
synpunkter som åberopats i motionen
och reservationen tillgodoses inom avtalet.
» Nå, i reservationen hade det yrkats,
att man skulle vidta sådana åtgärder
att den i jordbruksavtalet och riksdagsbeslutet
1959 åsyftade utfyllnaden
av inkomslklyftan mellan industri och
jordbruk skulle uppnås under sexårsperioden.
Jag vet inte, om jordbruksutskottets
vice ordförande just nu är så särskilt
stolt över det uttalande jag nyss
återgav!

Debatten fortsatte, och 1962 sade herr
Hjalmar Nilsson: »När det gäller den
eftersläpning som jag tror herr Ferdi -

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

nand Nilsson var inne på vill jag bara
hänvisa till vad utskottet sagt och citerat
på s. 9 i utlåtandet, där jordbruksnämnden
klart anger att det icke råder
den eftersläpning, som motionärerna vill
göra gällande.»

Det kan tyckas att det är långsint av
mig att erinra om detta, men jag tycker
i alla fall att när man under de här åren
har stretat emot, fastän man kunnat tänka
sig att i tid vidta åtgärder, och man
sedan skyller på brist på tid och vill
att det hela skall läggas åt sidan tills vi
fått ett nytt avtal, så får man finna sig
i att det hänvisas till vad som har sagts
på de här punkterna.

Från vår sida har i motioner — både
i början av riksdagen och vid flera tillfällen
senare — yrkats att detta likställighetskrav
skulle förverkligas. Jag ber
att få understryka att vi står inför nya
förhandlingar. Avtalstiden för sexårsavtalet
löper ut, och skall det under sådana
förhållanden vara möjligt att skapa
förtroende för ett kommande avtal,
så måste man ha en bestämd känsla av
att den part, som man sluter avtal med,
har gjort sitt bästa under den gångna
avtalstiden för att förverkliga den målsättning
på vilken avtalet grundats.

Jag tycker att detta är högst naturligt,
och jag vill här hänvisa till den motion
som från vårt parti väcktes i början av
riksdagen. Jag hänvisar vidare till motioner,
som sedermera väcktes i anledning
av proposition nr 134. Därutöver
kan jag också nämna vad som sägs i motion
nr 211 i andra kammaren. I den sistnämnda
motionen säges, att den klart uttalade
målsättning som godtogs av riksdagen
är det primära i nu gällande jordbruksavtal,
d. v. s. att inkomstklyftan bör
utjämnas. Detta är något väsentligt, och
jag instämmer helt däri. Yi har sagt samma
sak under flera år förut, och det har
kanske inte väckt samma genklang på
det hållet, men det är i alla fall roligt att
nu kunna konstatera detta.

I samma motion sägs det: »Enligt vår
mening råder ingen tvekan om att jordbrukets
inkomstutveckling strider mot
målsättningen i sexårsavtalet och dess
syfte.» Och vidare: »Ett fasthållande av

principen att ett avtal är ett avtal och att
det till varje pris i sin konstruktion skall
bli orubbat leder i detta sammanhang till
orimliga förhållanden och till ett orimligt
läge vid avtalstidens utgång.»

Detta gäller om avtal, och det gäller
också om tilläggsavtal. Vi har fått en
överenskommelse nu, som vi från vår sida
ser med glädje därför att den innehåller
ett framsteg, som vi gärna tar fasta
på, men jag ber helt och hållet att få ansluta
mig till vad herr Jonasson sagt, när
han påpekat att detta inte betyder att
man skall uppge målsättningen.

Vi har här en sak att peka på. Herr
Jonasson framhöll att beskattningsfrågor
kan vara av betydelse. Jag vill för min
del understryka vad det innebar för det
gällande avtalet när omsättningsskatten
genomdrevs kort efter det att avtalet genomförts.
Det var dock en belastning
som då lades på jordbruket, och jag
minns att det från vår sida ifrågasattes
i en motion om detta inte stred mot avtalet.
Då försäkrades det oss att så inte
var fallet, utan avtalet var en sak och
omsättningsskatten en annan. Jag utgår
ifrån att detta fortfarande gäller och att
vi således kan säga att avtal och tilläggsavtal
är en sak samt att kravet på att
omsättningsskatten på de prisreglerade
livsmedlen skall tas bort är en sak som
icke beröres av detta avtal, eftersom den
inte berörde avtalet när det kom till. Det
är rätt betydelsefullt att detta påpekas.

Vi får göra klart för oss vad omsättningsskatten
i detta fall betyder. I den
utredning som förelåg innan propositionen
om omsättningsskatten kom beräknades,
att de prisreglerade livsmedlen
skulle drabbas därav med ett belopp motsvarande
ungefär 70 miljoner kronor per
procent. Under sådana förhållanden är
det lätt att räkna ut att det då rörde sig
om cirka 284 miljoner kronor, d. v. s. i
stort sett 20 procent av de 1 400 miljoner,
som omsättningsskatten då beräknades
till.

Med den höjning av omsättningsskatten
som sedan dess företagits innebär
skatten en belastning på avtalet med ytterligare
50 procent. Det rör sig om belopp
som — med hänsyn också till att

Nr 19

Fredagen den 3 mai 196:

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

handelsvolymen vid disk har stigit så
pass väsentligt —• kan beräknas till 500
ä 550 miljoner kronor. När det har talats
om eftersläpning av avtalet — alla är ju
numera ense om att det föreligger en
alldeles påtaglig eftersläpning — kan
det också anses att det är på just detta
avsnitt som det har slagit fel. Då har
man rätt att peka på att denna belastning
dock är någonting som det borde vara
lämpligt att rucka på.

Vi har tidigare under riksdagen diskuterat
möjligheterna på en punkt, där detta
är alldeles påtagligt, nämligen beträffande
omsättningsskatten på mjölk och
smör. Där har man beräknat att det rör
sig om ett belopp på ungefär 125 miljoner
kronor. Där har man inte ens behövt
bryta mot den heliga satsen om alla varors
beskattning vid disk, utan man skulle
kunna klara saken genom ett restitutionsförfarande
genom mejeriorganisationerna.
Om vi kunde räkna med att det
hos statsmakterna finns en önskan att
fullfölja avtalet — och det tror jag är
nödvändigt om förtroende för ett kommande
avtal skall kunna skapas — är
denna fråga av väsentlig betydelse som
en utväg att göra något.

Jag hade tillfälle att diskutera om
EFTA och danska avtalet med jordbruksministern
i tisdags i förra veckan, och
jag minns att jag då i anledning av hans
exempel om de danska betorna gjorde
den lilla reflexionen, att det fanns flera
produkter och flera varuslag som var
uppräknade i det svensk-danska jordbruksavtalet
samt att man kunde befara
att det skulle komma att växa ut att omfatta
även andra produkter. Eftersom
jag visste, att jordbruksministern är mycket
försiktig när det gäller att uttala sig
— åtminstone angående det danska avtalet
och vad därmed sammanhänger —
var jag ändå inte så alldeles lugnad av
det exempel han nämnde. Sedan dess har
danskarna varit här, och pressen, som
ju anser sig välunderrättad, har kunnat
meddela att frågan om fläsk och köttkonserver
då också var under debatt.
Huruvida även andra produkter var på
tal vet jag inte. Jag nöjer mig med att

konstatera att det här finns ett orosmoment.

Vad är det då som skapar det orosmomentet?
Vad är det som gör att det danska
avtalet ur jordbrukssynpunkt är så
ömtåligt?

Det är två saker. För det första är det,
att man ser ett klart exempel på hur
svenskt jordbruk får kompensera danskarna
för fördelar som svensk exportindustri
vinner på den danska marknaden.
Detta verkar irriterande. Jag har en
känsla av att den industriella expansionen
är så stark, att man inte skulle behöva
på det sättet belasta en näring, som
sitter i strykklass så som det svenska
jordbruket faktiskt gör. Därför menar vi
att det är en anledning till irritation att
man från danskt håll anser sig kunna
komma med dessa krav. Man anser sig
ju också i mer eller mindre officiella former
fått vissa antydningar om att det är
en väg som inte är alldeles ofarbar. Jag
tror nog att man från svensk sida gör
vissa svårigheter, men att danskarna ändå
tror sig ha vissa möjligheter att vinna
något. Detta irriterar rent psykologiskt
mycket starkt.

Sedan är det en annan sak, och det är
omtanke om den marknad som det svenska
jordbruket har inom landet. Det danska
jordbruket producerar till mycket stor
del med hjälp av importerade produktionsmedel
och på jordar, som en svensk
jordbruksminister nog inte skulle anse
som de lämpligaste. Produktionen är
också till mycket stor del inriktad på export.

I Sverige har vi ju ett förhållandevis
litet exportöverskott; det rör sig omkring
10 procent av produktionen, och
det motsvaras kanske av en import, som
möjligen skulle kunna underkastas en
viss kritik. Med detta utgångsläge är
emellertid det svenska jordbrukets läge
så priskänsligt att även små poster kan
verka pristryckande för jordbrukets
produkter. Under sådana förhållanden
reagerar man och menar: När

det svenska jordbruket har sig ålagt att
klara vår beredskap, om så kräves, då
bör jordbruket också få den motpresta -

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

tion som staten tänkt sig, nämligen att
den svenska marknaden skulle väsentligen
förbehållas den svenska jordbruksproduktionen.
Det är ungefärligen så som
man får se denna sak.

Så kommer jag till skördeskadorna. Innan
propositionen om skördeskadeskydd
på sin tid lades fram, väckte vi en rotion,
där vi skisserade en anordning på
grundval av vår belömning i detta fall.
Vi menade, att man kunde tänka sig dels
ett mera mekaniskt, generellt verkande
skydd, dels ock därutöver komplettering
på två punkter. Den ena rörde möjligheterna
att utjämna tekniska bristfälligheter
och andra svårigheter och genom individuellt
prövade bidrag kompensera
dem, som blev orättvist behandlade på
grund av metoden. Det gällde alltså människor
som drabbades av skördeskador
och som skulle haft ersättning för dem,
men som inte kunde få det på grund av
brister hos metoden. Vi menade att det
var rimligt att anslå ett belopp som skulle
kunna ge kompensation i sådana fall.

Så något om skördeskadelånen —- det
avser den andra punkten. De hade råkat
i en viss misskredit. Innan vi hade skördeskadeskyddet,
lämnades nämligen genom
stödlånen en hel del av hjälpen till
jordbrukare, som drabbades av svåra
skördeskador. Stödlånen gavs i många
fall så att de kanske hjälpte för tillfället,
men inte på lång sikt. Det var inte
det vi menade med skördeskadelånen.
Det kan inträffa fall, där katastrofskydd
inte utlöstes och inte skall utlösas, därför
att det inte var fråga om skador av
sådan omfattning. Under flera år har
det kanske inträffat sådana förhållanden
att jordbrukarnas likviditet skadats
och blivit lidande. Detta gäller inte
minst det högt rationaliserade och ofta
högt skuldsatta jordbruket, som är mycket
ömtåligt. Det var med hänsyn härtill
som vi redan på den tiden menade, att
man skulle komplettera systemet med en
form av skördeskadelån, och den tanken
har vi fullföljt. Jag tror att det är rimligt
och riktigt att man gör det.

Nu kan det sägas, att om det blir en
ordentlig överarbetning av skördeskadeskyddet,
så att det tekniskt verkar vä -

sentligt bättre än nu, föreligger kanske
inte samma behov av individuellt prövade
bidrag. Det kan så vara. Så länge vi
har stratasystemet, kan man naturligtvis
säga, att man kan utforma strataindelningen
bättre; man kan få en metod
som bättre tillgodoser behovet inom straterna.
Men varje strata har en gräns,
och det torde icke kunna undvikas, att
det utanför den gränsen kan finnas enskilda
jordbrukare, som drabbas hårt av
skördeskador, men som ingalunda får
ersättning från det generellt verkande
systemet därför att deras grannar inte
råkat lika illa ut. Det är i sådana fall
rimligt och skäligt, att de individuellt
prövade bidragen kommer till användning.

I propositionen fick vi ett, jag höll på
att säga symboliskt, erkännande av de
individuella bidragen genom förslaget
om de 100 000 kronorna. Dessa 100 000
kronor har sedan ökats, och nu är summan
400 000 kronor. Det är naturligtvis
en förbättring, men med hänsyn till
fjolårets skördeutfall är behovet så stort,
att beloppet på intet vis räcker att tillgodose
rättvisekravet. Vi får göra klart
för oss, att dessa människor som det
gäller betalar till försäkringen lika mycket
som andra betalar, men de får inte
det stöd som skördeskadeskyddet skulle
ge, därför att grannarna har befunnit sig
i gynnsammare läge. Principiellt finns
det inte något skäl att här tillämpa en
behovsprövning. — Ursäkten skulle då
vara det skälet, att beloppen hittills varit
så ynkligt små. När beloppen inte är
större än de nu är, är det för mig utan
vidare klart, att de som har de största
ekonomiska behoven skall komma i fråga
i första hand. Men tanken måste vara
att söka bygga ut det hela så, att man
kan få belopp som motsvarar behovet
och verkligen gör det möjligt att hjälpa
i åtminstone de svåraste fallen, då systemet
generellt inte verkar. Det är någonting
som man för framtiden inte bör
bortse ifrån, utan man bör undersöka,
om man inte kan få ett försäkringssystem,
som verkligen tillgodoser också
dessa fall. Då är det klart att man hellre
ser att det kan lösas generellt, men jag

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, in. m.

betvivlar att det rent tekniskt skall vara
möjligt.

Jag skall sedan göra en kättersk anmärkning
— den är så kättersk, att den
drabbar också avtalet och våra egna organisationer.
Det är ju så att om vi har
ep. jordbruksproduktion på mellan 4 000
och 4 500 miljoner kronor och det skall
finnas ett skördeskadeskydd för detta, så
är naturligtvis 15—20 miljoner kronor
en mycket liten egen insats, om den
verkligen skall bereda jordbrukarna ett
tillfredsställande skydd. Jag är glad över
att man i avtalet accepterade tanken på
ett 50-procentigt bidrag från statens sida
och ett 50-procentigt bidrag från jordbrukarnas
sida, men jag tror att våra
egna förhandlare inte var tillräckligt
vidsynta, då de accepterade någonting
som för jordbrukarnas del innebar en
minskning av den egna insatsen. Det hade
varit bättre, om man kunde ha fått
ett högre statligt bidrag och likväl bebehållit
den egna insatsen. Jag tror att
detta hade varit klokare och riktigare,
men det är nu ingenting att göra åt den
saken.

Jag tror att det hade varit vidsyntare
att bedöma saken på det sättet, ty skall
man kritisera ett system, och skall man
säga att det inte fungerar effektivt, skall
man naturligtvis inte samtidigt minska
den egna insatsen utan hålla på att man
skall vara beredd att göra någonting
själv. Detta är min personliga uppfattning,
och den har jag velat ge till känna,
ty jag tror att framtiden kommer att
ge mig rätt i det avseendet. Antingen
skall skördeskyddet bort, därför att det
inte är effektivt, eller också skall det
byggas ut så att det ger ett ordentligt
och rejält skydd och kompletteras genom
lån och genom individuella bidrag
då generella regler klickar. Framtidsmålet
måste i det fallet vara ett bidragssystem
utan behovsprövning men med hänsyn
tagen till verkliga skördeskador —
jag menar att detta är någonting att sikta
på.

Det säges då att det inte bör finnas två
system — ett generellt verkande och ett
individuellt. Ja, men det har vi ju redan,
fastän vi har det så att säga i fick -

format med de småsummor det här gäller.
Under sådana förhållanden förefaller
det mig, som det vore rimligt att försöka
göra någonting riktigt av detta.

Jag skall inte uppehålla kammarens
tid länge med att tala om en annan sak,
som jag i och för sig tycker är rimlig
och rättvis. Den gäller frågan, om de
egna medel som jordbrukarna själva betalar
in till försäkringen skall under den
tid de väntar på användning placeras i
jordbrukskassorna. Förra gången visade
det sig, att ett mycket stort antal blanka
reservationer hade avgivits som opinionsyttring.
I år är det bara centerpartisterna
som står kvar på den skansen
— de andra har försvunnit som snö i
majsol. Det är beklagligt att man inte
stöd fast längre vid sin mening. Den
blanka reservationen innebar inte någonting
alls för de där herrarnas räkning
— den saken är alldeles klar; det
visar årets utskottsutlåtande. Förra
gången anfördes det, att det inte skulle
vara möjligt för jordbrukskassorna att
klara det hela. Var och en, som tar reda
på vilken stor och omfattande rörelse
det här är fråga om och vilka stora belopp
det här rör sig om, förstår att dessa
tillskott helt visst är värdefulla som ersättning,
men det är inte fråga om någonting
som det skulle vara svårt att betala
ut när så erfordras. Hittills har —
jag har sagt det förut och jag upprepar
det •—■ utbetalningarna av skördeskadebidrag
inte skett med någon nämnvärd
blixtfart, och det skulle inte bereda kreditinstituten
någon svårighet att tillgodose
önskemål om utbetalning.

Herr talman! Jag ber med hänvisning
till vad jag sålunda sagt att få yrka bifall
till de sex vid utlåtandet avgivna reservationerna.
Jag ber samtidigt att få
erinra att det i höstas fördes en debatt
inom vår fackliga organisation, där en
av våra förgrundsfigurer underströk att
vi snart kommer att vara medlemmar av
EEG och att vi får överlägga hur vi då
skall ha det. Jag anförde då att det var
vanskligt att profetera i sådana ting. Det
borde vara klokare att avvakta och se,
hur det gick innan man gjorde några
tvärsäkra uttalanden. Nu nonchalerar

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

man på många håll det bärande i den
hittillsvarande svenska nationella jordbrukspolitiken
— beredskapstanken. Det
kan tänkas att vi inom en snar framtid
kan råka i en situation, då alla kommer
att säga, att det var bra att man inte
hy ekades riva ner det svenska jordbruket.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! I egenskap av utskottets
talesman vill jag först nämna, att den
proposition som ligger till grund för detta
utskottsutlåtande även är ett resultat
av en överenskommelse mellan regeringen
och jordbrukets förhandlingsdelegation.
Genom den överenskommelsen kommer
jordbruket, enligt utskottsutlåtandet,
att tillföras drygt 400 miljoner kronor.

Utskottet har också i likhet med departementschefen
velat understryka betydelsen
av att denna överenskommelse
har kommit till stånd. Departementschefen
har i utskottsutlåtandet framhållit,
att under den återstående tiden av den
nuvarande avtalsperioden skall man kunna
ägna sig åt att finna en samlande lösning
på jordbrukets framtida problem.

Utskottet har helt följt departementschefen
och överenskommelsen. Man är
därför kanske något förvånad över att
det föreligger reservationer och särskilda
yttranden, men man kanske inte skall
fästa alltför stor vikt vid dem. För min
del anser jag att de egentligen är obehövliga.
Å andra sidan förstår jag, att
det kan vara behövligt för dessa reservanter
att utåt tävla om den enskilde
jordbrukarens gunst.

I de särskilda yttrandena från folkparti-
och högerhåll har också den träffade
överenskommelsen accepterats. Varför
har de då ett särskilt yttrande? Hade det
inte räckt med vad utskottet sagt eller
med denna överenskommelse? Litar de
inte på jordbrukets egen förhandlingsdelegation? De

beklagar att regeringen ej har ansett
sig kunna tillmötesgå det förslag,
som jordbrukets förhandlingsdelegerade
har framfört.

Alla förhandlingar som jag har varit

med om har inneburit en överenskommelse
mellan två parter. Det gäller att
inte bara tillgodose den ena partens önskemål,
utan att ge och ta. Resultatet blir
en överenskommelse, där givetvis bägge
parter får rucka på sina begär.

Det är klart att man kan tycka illa om
en överenskommelse, men som medlem
vid ett förhandlingsbord bör man väl
acceptera den överenskommelse som
kommer till stånd.

I reservation 1 tar herrar Jonasson och
Hansson i Slcegrie upp vissa problem
och yrkar på om att man i skrivelse till
Kungl. Maj:t skall begära att de till hösten
skall utforma en plan om åtgärder
för att den jordbrukspolitiska målsättningen
om inkomstlikställigheten skall
kunna förverkligas under sexårsperioden.
Detta är ingen ny framställning eller
ny fråga. Jag tror att samma sak har
framförts sedan år 1959. Frågan har också
debatterats flera gånger och lagts åt
sidan. Detta tycker jag är riktigt. Ty om
man godtar den överenskommelse som
kom till stånd i mars i år, skall man inte
samtidigt klandra den.

Reservanterna anser att den ekonomiska
politiken skall utformas på sådant sätt,
att den jordbrukspolitiska målsättningen
främjas. Detta låter ganska vackert, men
det är inte jordbruksutskottets sak att behandla
denna fråga, utan det ankommer
väl närmast på bevillningsutskottet att
göra det.

Det går att nå inkomstlikställighet, men
detta beror i första hand på jordbrukarna
själva. I överenskommelsen träffades
avtal om vissa rationaliseringsåtgärder i
syfte att förbättra lönsamheten. Jordbrukarna
har också lovat att stödja detta.
Om även reservanterna går med på den
linjen, tror jag att inkomstlikställighet
uppnås fortare än någon anar.

Centerpartisterna herrar Jonasson och
Hansson i Skegrie har i reservation 2 tagit
upp vissa frågor, angående jordbrukets
åtagande gentemot EFTA, vilka också
har framförts i olika motioner. Dessa
är inte så mycket att säga om—• de borde
kanske i stället från reservanternas sida
förbigås med viss tystnad. De vill i första
hand att regeringen, innan några åtgär -

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

der vidtas rörande EFTA, skall inhämta
förhandlingsdelegationens löfte. Det förefaller
mig märkligt med tanken att en
särskild grupp inom samhället som någon
slags överriksdag skall dirigera regeringens
förhandlingar med främmande
makter. Det gäller ju för regeringen att i
sådana förhandlingar söka uppnå bästa
möjliga resultat för hela samhället, och
jag tror därför inte att jordbruket härvid
kan få någon särskild preferensbehandling
genom bestämmelserna i sexårsavtalet.

Vid den nyligen träffade överenskommelsen
mellan regeringen och jordbruksorganisationerna
har detta också bekräftats
genom följande passus: »Beträffande
de åtaganden rörande jordbruket som
Sverige kan komma att acceptera gentemot
EFTA förutsattes att kostnaden liksom
för närvarande är fallet kommer att
bestridas av inflytande fettregleringsavgifter.
» Jag förmodar att reservanterna
har läst detta yttrande. Om det görs några
åtaganden gentemot EFTA utanför
givna direktiv förmodar jag att frågan
kommer att underställas riksdagen. Jag
har ingen anledning att tro att regeringen
kommer att bryta mot gällande bestämmelser.
Om jag inte minns alldeles
fel har riksdagen så sent som 1961 lämnat
vissa fullmakter för ett sådant läge.

I detta sammanhang vill jag också säga
ett par ord om reservation nr 3 av samma
reservanter, herrar Jonasson och
Hansson i Skegrie. Däri hemställes om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående en
skyndsam prövning och förslag om bättre
utformning av skördeskadeskyddet
som skulle ge rättvisare skördeskadeersättning.
Det kan naturligtvis ligga ett
visst berättigande i detta krav, men å
andra sidan kan man väl säga att motionerna
härom har blivit tillgodosedda dels
genom att den skördestatistiska nämnden
har sagt att den har en expertgrupp som
utreder denna fråga, dels genom att departementschefen
har föreslagit en höjning
av statens andel av det belopp som
årligen skall tillföras skördeskadefonden
med 5 miljoner kronor till 15 miljoner
kronor.

Detta bör räcka i nuvarande läge, och

det finns därför icke någon anledning
att syssla så mycket med denna reservation.
Det borde räcka med att hänvisa
till vad utskottet uttalar på sidan 36 i utlåtandet.
Utskottet skriver: »Som framgår
av vad skördestatistiska nämnden i
ärendet upplyst synes de i motionerna
berörda frågorna vara föremål för behandling
eller stå i tur att prövas av sakkunniginstansen
allteftersom betingelser
härför föreligger. Utskottet, som
anser det angeläget att olika förbättringar
av systemet snarast kan genomföras,
förutsätter att skördestatistiska nämnden
erhåller tillräckliga resurser för att genomföra
de olika undersökningar som erfordras
härför.»

Ett sådant uttalande från utskottet tycker
jag att reservanterna mycket väl borde
ha kunnat ansluta sig till i stället för
att avge en särskild reservation.

Till grund för reservation nr 4 av folkpartiet,
högern och centerpartiet ligger
en del motioner vari yrkas att självriskprocenten
i skördeskadeförsäkringen
skall bestämmas till 10 procent i stället
för nu gällande 15,5. Skördestatistiska
nämnden har sagt att en dylik sänkning
av procentsatsen skulle innebära en fördubbling
av det årliga medelsbehovet,
och man behöver väl därför inte ta detta
yrkande med något större allvar, då det
får betraktas som ett önskemål.

Reservationen tar i stället upp frågan
om de behovsprövade bidrag som nu utgår
med en procent av den utgående allmänna
skördeskadeersättningen. Reservanterna
vill öka denna siffra till två
procent, dock minst 800 000 kronor, att
ställas till Kungl. Maj :ts förfogande.

Ramen för utbetalningen av dessa bidrag
fastställdes i fjol av riksdagen. Beloppet
höjdes då från 100 000 till 400 000
kronor. Utskottet har inte funnit skäl att
frångå förra höstriksdagens beslut, och
därför bör inte heller denna reservation
föranleda någon riksdagens åtgärd.

I reservation 5, som är undertecknad
av samma reservanter, hemställs att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om skyndsam prövning angående
komplettering av skördeskadeförsäkringens
grundskydd med ett system av skör -

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

deslcadelån. Jag kan mycket väl erkänna
att det uppstår svårigheter för den som
drabbas av skördeskador, men även denna
fråga diskuterades vid 1961 års riksdag
och föranledde inte heller något positivt
uttalande från riksdagens sida. Det
var väl snarast tvärtom. Utskottet uttalade
den gången att några statliga lån i likhet
med tidigare stödlån i anledning av
skördeskador inte borde förekomma i
framtiden. Utskottsmajoriteten har inte
ansett att något framkommit som talar
emot den uppfattning som riksdagen hade
1961.

Reservation nr 6 av herrar Jonasson
och Hansson i Skegrie går ut på att hos
Kungl. Maj :t begära prövning av möjligheterna
att hos jordbrukets egna kreditinrättningar
placera medel från skördeskadefonden
som svarar mot vad jordbruket
betalar in i avgifter. Riksdagen
har de senaste två åren behandlat motioner
i samma syfte, och de har vid varje
tillfälle blivit tillbakavisade. Utskottet
har heller inte ansett att något har inträffat
som givit anledning att intaga en annan
ståndpunkt än tidigare.

Hela skördeskadefondens behållning
är placerad på räntebärande checkräkning
i Sveriges kreditbank. Räntefoten
har som vid annan checkränteberäkning
varierat avsevärt. Högsta räntan har varit
5,25 procent och lägsta 4 procent.

Svängningarna har emellertid följt diskontoändringarna.
Ett av motiven till att
skördeskadefonden placerats just i Sveriges
kreditbank är att statens jordbruksnämnd
har sina regleringskassor där och
förutsättningar härigenom skapats att
åstadkomma en viss rörlighet i likviditetshänseende
och från placeringssynpunkt
mellan å ena sidan skördeskadefonden
och å andra sidan regleringskassorna.
Fondkapitalet har kunnat placeras
mera långsiktigt. Man har också velat
tillförsäkra sig möjlighet att synnerligen
snabbt få erforderligt kapital som bokföres
på fonden genom att rent likviditetsmässig
omföring skall ske mellan regleringskassorna
och fonden i samma
ögonblick som utbetalningsbehov föreligger.
Man behöver kanske inte säga mer
om detta.

Jag tror, herr talman, att det kunde
vara mycket mer att säga i denna fråga,
men det synes ju trots allt inte föreligga
några större meningsskiljaktligheter mellan
utskottet och reservanterna. Jag återkommer
till vad jag inledningsvis sade,
nämligen att det mesta av vad som framföres
i reservationerna och i de särskilda
yttrandena egentligen bara är spegelfäkteri
och bara tjänar till att låta de olika
partierna demonstrera utåt inför de egna
jordbrukarna.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i
dess helhet.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets representant
herr Mossberger har starkt framhållit
att huvudmajoriteten i utskottet, liksom
jordbruksministern, sagt att man vill arbeta
ostörd under denna avtalsperiod
för att klara den nya avtalsperiod som
kommer efter 1965. Vi har heller inte
någonting emot att man skall arbeta vidare
med dessa frågor, men vi har i
denna reservation velat säga att man
inte skall glömma bort det nuvarande
läget, utan man bör så mycket som möjligt
försöka fylla den klyfta som finns
och fullfölja målsättningen. Jag vill än
en gång med anledning av herr Mossbergers
resonemang trycka på att det är
inom ramen för gällande överenskommelse
som vi yrkar att en plan skall upprättas.

Vad sedan beträffar åtgärderna hinner
jag inte gå in på dessa. Det finns
i motionen en redovisning för vad vi
tänkt oss. Det gäller framför allt en del
frågor på det skattepolitiska området.
Herr Mossberger säger att det inte är
jordbruksutskottet som skall behandla
dessa skattefrågor, och det är riktigt att
det är bevillningsutskottet som skall
göra det. Vi har emellertid sagt att på
det prismässiga området kan vi i detta
läge kanske inte åstadkomma något mera
just nu. Men det är så mycket annat som
vi kan göra något åt. Vi har räknat upp
dessa frågor, de skattemässiga m. fl., och
sagt att regeringen bör föranstalta om
en plan. Detta har regeringen rättighet

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

att göra utan att fråga bevillningsutskottet.
Det är ju en plan som är begärd.

Beträffande reservationen om EFTA
säger herr Mossberger att yrkandet borde
förbigås med tystnad. Ja, det är väl
mest på grund av att tidigare överenskommelser
har förbigåtts med en viss
tystnad som vi tagit upp dessa frågor.
Det behöver jag kanske inte närmare gå
in på.

Sedan säger utskottet att kostnaderna
för dessa överenskommelser skall täckas
av fettregleringsavgifterna. Det är
alldeles riktigt att så skall ske, men vi
får väl inte glömma bort den snedvridning
som eventuella överenskommelser
kan föra med sig i övrigt.

När det gäller skördeskadeskyddet
tycker herr Mossberger alltså, att de åtgärder
som redan är vidtagna är alldeles
tillräckliga. Jag skulle emellertid önska
säga till herr Mossberger att om han
ger sig ut i de svenska bygderna finner
han, att det är synnerligen nödvändigt
med en del förbättringsåtgärder på skördeskadeskyddets
område.

Jag ber att få återkomma senare om
de övriga reservationerna.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Även jag fick en fråga
av herr Mossberger, som jag skall be att
få svara på. Herr Mossberger frågade
varför vi hade kommit med ett särskilt
yttrande till jordbruksutskottets utlåtande.
Han frågade också om vi inte litade
på våra förhandlare. Herr Mossberger,
vi får väl göra litet skillnad mellan de
förhandlingar som förs mellan regeringen
och representanter för jordbrukets
organisationer och behandlingen av
ärenden i riksdagen. Jag sade i mitt inledningsanförande
att vi respekterar de
överenskommelser som träffats, men vi
vill inte helt avsvärja oss rättigheten att
ge uttryck för vår mening om de träffade
överenskommelserna. Vi vill inte
avge någon nöjdförklaring rörande överenskommelsen
som är träffad. Vi anser
att det finns detaljer i den som kunde
ha varit bättre, om man hade följt förhandlarnas
intentioner och inte prutat

på de förslag som kom fram. Detta är
bl. a. anledningen till att vi har velat
markera vår ställning genom ett särskilt
yttrande. Vi förutsätter ju också i detta
att man skall vidtaga åtgärder utanför
sexårsavtalet vilka kan vara till gagn för
jordbruket och att man skall undvika sådana
beslut som kan vara till nackdel
för det.

Vi tänker i det sista sammanhanget
bl. a. på höjningen härom året av den
förkättrade omsättningsskatten, som
herr Ferdinand Nilsson var inne på och
som tillkom under intim medverkan av
representanter för herr Ferdinand Nilssons
parti. Det är just sådana åtgärder
vid sidan av själva sexårsavtalet, som
vi vädjar till regeringen att ha uppmärksamheten
på under den tid som återstår
av sexårsavtalet för att därigenom så
mycket som möjligt tillgodose önskemålet
om en utjämning av inkomstklyftan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår herr Mossberger
mycket bra, när han säger att han
för sin del anser att reservationerna och
de särskilda yttrandena är onödiga. Ingen
människa tror väl annat än att utskottsmajoriteten
anser just det.

Herr Mossberger tycker förstås att
opposition är onödig. Statsministern brukar
ibland tala om att han vill ha en
effektiv opposition. Ja, det är så olika
man ser på den saken.

Vidare sade herr Mossberger något
om att vissa rationaliseringsåtgärder har
utlovats av jordbrukarna. Ja, herr talman,
det är riktigt att man har uttryckt
sig på det sättet vid något tillfälle. Men
det är i realiteten regeringen som har
lovat att ställa tillräckliga resurser till
förfogande så att vi inte skall behöva
ha den bedrövliga eftersläpning och köbildning
som råder för närvarande beträffande
både lån och bidrag för genomförande
av rationaliseringen. Det har
överraskat mig att man kan framställa
det som om jordbrukarna skulle ha varit
ovilliga, medan verkligheten är att jordbrukarna
stått i ko för att få denna hjälp

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. in.

och regeringens intentioner hittills ingalunda
räckt upp till jordbrukarnas rationaliseringsintensitet.
Men det var bra att
herr Mossberger berörde den saken.

Ytterligare sade herr Mossberger något
om EFTA. Jag begrep verkligen inte
vad han syftade på. Det är ju dock riksdagen
som beslutar om traktater. Det är
väl då inte olämpligt att i riksdagen, i
ett riksdagsutskott eller i en reservation,
beröra utrikespolitiska ting som gäller
traktater. Statsministern sade ju också
förra tisdagen att exempelvis vissa protokollsuttalanden
nog egentligen skall redovisas
för utrikesnämnden, vilket jag
tycker var vackert sagt av honom.

Sedan var det skördeskadelånen. Där
var herr Mossberger så oförsiktig att han
citerade vad utskottet sade förra året,
d. v. s. att utskottet gick emot skördeskadelån
i likhet med de tidigare stödlånen.
Javisst, men den stora skillnaden
är att de tidigare stödlånen utgick i katastroffall,
medan skördelånen, såsom
de här är ifrågasatta, inte är till för katastroffall,
som skall klaras av försäkringen
när den kommer i gång, utan för
att utjämna likviditetssvårigheter. Det
var bra att herr Mossberger råkade nämna
den saken, ty det visar hur litet man
tänkt sig in i vad det verkligen gäller
innan man avstyrkte motionen i fråga.

Sedan hade herr Mossberger en skojig
motivering varför jordbrukarnas i skördeskadefonden
inbetalade pengar inte
lämnas till jordbrukskassorna. Han sade
att det berodde på jordbruksnämndens
bekvämlighet. Jordbruksnämnden hade
nämligen, sade han, pengar i Sveriges
kreditbank, och därför föll det sig naturligt
att där placera också dessa medel.
Låt mig, herr Mossberger, säga, att det
var en väldigt torftig motivering.

Herr MOSSBERGER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte erinra mig''
att jag talat om jordbruksnämndens bekvämlighet.
Det var en missuppfattning
från herr Ferdinand Nilssons sida.

Om jag sedan sade något om EFTA,
som herr Ferdinand Nilsson inte begrep,

3 Första kammarens protokoll 1963. Nr 19

vet jag inte om felet där ligger hos mig
eller hos Ferdinand Nilsson. Jag begrep
i varje fäll själv vad jag sade. Men jag
kanske inte uttryckte mig så tydligt att
herr Nilsson begrep det.

Jag kan vidare inte låta bli att säga
att om man först godtar en överenskommelse
— både herr Jonasson och, om
jag inte fattat fel, även herr Eskilsson
har ju här ifrån talarstolen sagt att de
godtar överenskommelsen som sådan -—
tycker jag att det är egendomligt att man
sedan går ut och kritiserar den ingångna
överenskommelsen. Jag kan inte förstå
ett sådant handlingssätt.

Omsättningsskatten och allt det andra
var ju kända saker för förhandlingsdelegationen.
Jag är övertygad om att allt
vad herrarna här sagt även framfördes
inför förhandlingsdelegationen. Om två
parter sitter och förhandlar, tar och ger
och därigenom kommer fram till ett resultat,
kan man väl inte begära att den
ena parten därvid helt skall få sina önskemål
tillgodosedda. Det är från den
synpunkten som jag har sett denna överenskommelse.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Mossberger sade
beträffande statens jordbruksnämnd att
anledningen till att nämnden placerade
pengarna i Sveriges kreditbank var att
jordbruksnämnden brukar ha sina pengar
där. Jag översatte det med att säga
att man således placerade pengarna där
av bekvämlighetsskäl. Eftersom man
hade sina andra pengar där ville man
ha också dessa medel i Sveriges kreditbank.
Jag anser det vara en adekvat
översättning.

Sedan yttrade herr Mossberger något
om att han själv begrep vad han menade
då han uttalat sig om EFTA. Jag förstår
ändå inte herr Mossberger. Hur kan
herr Mossberger mena att det skulle
vara felaktigt av oss att vilja att riksdagen
säger en mening när statsministern
själv säger att man skall redovisa sådana
saker för riksdagen och dess utskott?

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

Varje traktat som skall avslutas bör ju gå
till riksdagen för godkännande. Är det då
orimligt att begära att så skall ske även i
detta fall? Nej, jag tycker nog att det
borde vara tämligen självklart.

Sedan glömde jag nyss bort, att herr
Eskilsson sagt någonting om omsättningsskatten
och mig. Jag vill försäkra
herr Eskilsson att jag inte röstade för
någon höjning av omsättningsskatten
när den saken var uppe. Däremot har
jag haft en bundsförvant som jag aldrig
märkt i voteringarna och debatterna
men vars namn återfinns under motion
nr 11:211 för 1963, nämligen herr Heckscher
— jag gissar att herr Eskilssons
namn finns under förstakammarupplagan
av motionen. Där står det så här:
»Förutom att omsättningsskatten verkat
konsumtionsdämpande har den medfört
direkta kostnader för jordbruket,
vilkas kompensering enbart varit teoretisk.
Varuskatten på smör kan exempelvis
inte tas ut genom motsvarande prishöjning
med hänsyn till att övergången
från smör till margarin då skulle öka.
Den allmänna varuskatten medför också
att möjligheterna till prisjusteringar,
som skulle vara ett led i strävandena att
inhämta jordbrukets inkomsteftersläpning,
är mycket små.»

Ja, det är den gamla historien om särskilda
yttranden och yrkanden: så där
säger man, men hur röstar man?

Herr Mossberger var litet bekymrad
över de särskilda yttranden som förekommer
i detta utlåtande. Herr Mossberger
vet väl att ett särskilt yttrande
inte innebär någon reservation. Det innebär
en Brasklapp — annars står ledamöternas
namn under utskottsutlåtandet.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Mosberger vill
jag säga att kritiken i det särskilda yttrande
som vi har avgivit inte gäller den
träffade överenskommelsen och inte riktar
sig mot jordbrukets förhandlare. Kritiken
riktas mot regeringen för att den
inte tillmötesgått de önskemål som jordbrukets
förhandlare framfört.

Till herr Ferdinand Nilsson vill jag

säga att jag, när jag talade om höjningen
av omsättningsskatten för ett par år
sedan, inte riktade mig mot herr Nilsson
personligen. Jag sade att representanter
för den meningsriktning som herr Ferdinand
Nilsson företräder här i riksdagen
väsentligt bidrog vid höjningen av omsättningsskatten
från fyra till sex procent.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Mossberger säger
att om man godtar en uppgörelse så bör
man inte kritisera densamma. Jag vill
säga att jag har förtroende för våra delegater
i förhandlingsdelegationen. De
har givetvis ingenting emot de speciella
yrkanden som vi har framställt och som
ligger inom ramen för denna uppgörelse.

Herr Mossberger säger vidare att vi i
reservation 4 har krävt att självrisken
skulle skäras ned från 15,5 till 10 procent.
Ja, detta står i motionen, men det
fullföljs icke i reservationen, där vi i
stället begär en översyn av hela skördeskadesystemet.

Det är beklagligt att socialdemokraterna
i utskottet i det här läget inte har
gått med på mer än 400 000 kronor till
de behovsprövade skördeskadebidragen.
Det skulle onekligen ha mildrat orättvisorna
i systemet om vi fått en större
summa där.

Beträffande skördeskadelånen vill jag
säga att många skadeår har gjort att behovet
av lån blir större och större.

Herr Mossberger sade i anslutning till
reservation 6 att det inte har skett någon
ändring beträffande var pengarna
skall placeras. Vi kan dock inte komma
ifrån att en sak har skett, nämligen att
kreditbehovet för jordbruket blivit större
och större. Herr Mossberger säger att
den bank där pengarna är insatta betalar
ränta. Ja, det var inte meningen att
jordbrukets egna kreditinrättningar
skulle ha de här pengarna räntefritt
heller — den saken vill jag naturligtvis
klarlägga.

Eftersom omsättningsskatten här har
kommit upp till diskussion vill jag till

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

sist säga att omsättningsskattens höjning
ingick i en större uppgörelse som
centerpartiets majoritet biträdde och
som innebar stora skattesänkningar i övrigt,
men detta är en så stor fråga att
jag icke tycker det är lämpligt att vi
diskuterar den i dag. Vad vi kan konstatera
är att omsättningsskatten, både
den ursprungliga och den höjda, har bidragit
till snedvridningen. Den saken
bör vi försöka komma till rätta med, men
fördenskull behöver vi inte dra upp någon
omsättningsskattedebatt i detta sammanhang.

Herr ISACSON (b):

Herr talman! Jag skall be att i detta
sammanhang dels få ta upp skördeskadeskyddet,
dels ställa en fråga till jordbruksministern.

Skördeskadeskyddet har blivit föremål
för en ovanligt livlig diskussion under
sista tiden, och det är helt naturligt
sedan man fått klart för sig hur det har
slagit ut. Många anser att en orättvisa
vidlåder systemet, och andra har inte
riktigt klart för sig hur det fungerar. Det
förekommer alltför mycket känslotänkande
i frågan, och det är därför svårt
att få till stånd en sakdiskussion.

Jag kom att tänka på detta när herr
Ferdinand Nilsson sade att om skördeskadeskyddet
inte kan konstrueras om så
att det blir fullt effektivt, så skall det
bort. Jag tror inte den inställningen från
jordbrukets sida länder jordbruket till
gagn.

Men det är klart att skördeskadeskyddet,
så som det nu är konstruerat, är behäftat
med många stora fel, som måste
på något sätt rättas till. Att vi inte i utskottet
har biträtt reservationens förslag
att begära att Kung], Maj:t skall se över
skyddet beror på att vi litar på att skördestatistiska
nämnden har den arbetsvilja
och kunnighet som den behöver för att
klara upp de här problemen. Men vi har
varit med om att skriva att man bör få
sådana resurser att man snabbt kan komma
till rätta med dessa problem.

Häromdagen fick jag i min hand ett
brev från en jordbrukare som råkat i
den situationen att han fått 27 procents

självrisk och likväl inte erhållit någon
som helst skördeskadeersättning. Jag tror
att hans redogörelse var riktig därför att
hans sätt att redovisa det hela var fullständigt
korrekt. Han nämnde att han
haft en betydande odling av fröer och
att han måst så om en stor areal med
vårsäd i stället för höstsäden som slagit
fel. Detta hade vållat honom mycket stora
förluster och kostnader vilka inte tagits
med när man räknade på hans möjligheter
att få skördeskadehjäip.

Denne jordbrukare påpekade emellertid
också i sitt brev en möjlighet som jag
tror kan vara av värde, nämligen att man
inte skall se skördeskadehjälpen som någon
ettårsföreteelse utan ge det hela formen
av en treårsutjämning, där självrisken
det ena året kunde så att säga utjämnas
mot självrisken det andra året.

Jag önskar för min del att hela skördeskadesyskyddet
blir föremål för en
saklig diskussion på alla håll, men jag
vill inte vara med om att i dag skjuta
sönder systemet bara därför atf stora
brister vidlåder detsamma. Jag tror att
detta nya system kommer att bli av utomordentligt
värde, framför allt om man
kompletterar det med de skördeskadelån
som vi reservanter har föreslagit. Om vi
nämligen satsar på framtiden och på att
jordbrukarna skall specialisera sig —
jordbruksministern har ju i rationaliseringspropositionen
sagt att lantbruksnämnderna
särskilt skall stimulera specialisering
och storleksrationaliseringar
— så måste vi ha klart för oss att det blir
fråga om jordbruk med ofta mycket hög
skuldsättning och ett stort risktagande;
och i det läget kan skördeskadelån som
komplement till skördeskadeförsäkringen
bli till nytta. Vi vet att många och stora
likviditetsproblem kommer att uppstå
framför allt för de unga jordbrukarna
som måste utnyttja alla sina kreditmöjligheter
redan vid starten. Enligt min
uppfattning måste de få möjlighet till
skördeskadelån för att kunna klara oväntade
situationer, som de själva inte på
något sätt bär skulden till utan som naturen
själv har skapat. Därför kan man
inte bara vinka bort detta förslag och säga
att det är obehövligt. Jag tror att det

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Ang. vissa åtgärder i
kommer att bli mer och mer nödvändigt
att ta itu just med sådana riskproblem
inom jordbruket.

Låt mig sedan övergå till en annan fråga.
Jag såg i går en tidningsnotis om att
man vid förhandlingarna med danskarna
hade diskuterat möjligheterna att öka
importen till Sverige av danska jordbruksprodukter.
Det sades någonting om
att med tanke på den jordbrukssituation
vi har i detta land och den jordbrukspolitik
vi skall bedriva så bör det finnas
utrymme för ökad dansk livsmedelsexport
på Sverige. Som jordbrukare blir
jag onekligen ytterst betänksam inför ett
sådant resonemang. Jag tror inte att jordbruksministern
kommer att svara, men
jag skulle ändå vilja ställa frågan: Är det
verkligen möjligt att man inom regeringen
har sådana funderingar? Vi har ju en
export av jordbruksprodukter för ungefär
en halv miljard kronor och samtidigt
en import av jordbruksprodukter som
förra året uppgick till ungefär samma
belopp. Vi står i den situationen att det
svenska jordbruket måste genomgå en
rationaliseringsprocess, och vi är medvetna
om att rätt stora arealer måste läggas
ned. Men samtidigt har vi klart för
oss att effektiviseringsprocessen måste
leda till betydligt större avkastning per
arealenhet, per djurenhet o. s. v. Om vi
skall få det svenska jordbruket ekonomiskt
måste situationen därför bli den
att en minskning av jordbruksproduktionens
överskott kommer att möta mycket
stora svårigheter.

Jag anser att man måste se dessa problem
på ganska lång sikt med hänsyn till
de stora svårigheterna att genomföra effektiviserings-
och rationaliseringsprocessen.
Om vi verkligen kan komma i
den situationen att överskottet av jordbruksprodukter
blir mindre så tror jag
för min del att detta dock är en fråga på
åtskilliga år framåt. Vi får akta oss för
att omöjliggöra den effektivisering och
rationalisering inom jordbruket som vi
önskar. Här gäller det ju inte bara storleksrationalisering
och mekanisering
utan i minst lika hög grad effektivisering
av produktionen genom förbättring av
jordbrukets avkastning.

på jordbrukets område, m. m.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Många synpunkter har
framförts i debatten, och det är omöjligt
för mig att i detta inlägg ta upp alla
frågor där jag kanske i och för sig hade
anledning att säga något. Jag kommer
därför bara att anknyta till en del av
allt det som har ventilerats i detta sammanhang''.

Herr Eskilsson talade inledningsvis om
jordbrukets inkomstförhållanden och
nämnde då även de beräkningar som
gjorts i olika sammanhang för att få en
bild av vad som verkligen hänt under
de senaste åren. Han talade om att detta
statistiska material innehöll väsentliga
sakuppgifter. Jag hade faktiskt ursprungligen
tänkt mig att i denna debatt
ge en redogörelse för regeringens syn
på detta statistiska material, men jag
tror att det skulle leda för långt. Med
hänsyn till att detta material dock inte
kom att spela någon roll vid själva förhandlingarna
och uppgörelsen vill jag
också sätta i fråga om det tjänar så mycket
till att vi nu går in på denna diskussion.
Jag väntar därför avsiktligt med
min redogörelse, men om herr Eskilsson
vill att vi skall debattera det statistiska
materialet är jag beredd att återkomma
med min redogörelse.

När vi började förhandla med jordbrukarnas
representanter frågade vi om de
siktade till att nå en uppgörelse som
skulle kunna leda fram till en utjämning
av inkomstförhållandena på det sätt som
vissa av dessa beräkningar gav anvisning
om. Det skulle kanske röra sig om
en uppräkning av våra jordbrukspriser
med 800 miljoner, kanske en miljard
kronor, för att vi skulle kunna komma
fram till en sådan lösning. Det finns inom
själva avtalet inte någonting som
ger anvisning om några operationer av
detta slag. Då sade vi: Om ni har det
önskemålet, är vi i och för sig beredda
att gå in i förhandlingar, men då är förutsättningen
att vi får söka oss fram till
någonting nytt; då får vi förkorta avtalstiden
för det gällande avtalet och försöka
finna ett nytt system.

Jordbrukets representanter ville emellertid
inte gå på den linjen utan fann

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 18

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

— trots bristerna och den kritik som
riktats mot avtalet — att avtalet ändå utgjorde
någonting värdefullt för jordbruket
i den situation där vi i dag står. Därför
avböjde de att gå in på en sådan
diskussion. Då blev det naturligtvis inte
anledning att i den fortsatta debatten
använda det material som man här talat
om, och det fanns heller ingen anledning
från någondera partens sida aft fördjupa
sig så mycket i det.

Jag skall härefter beröra några av de
frågor som herr Eskilsson tog upp. Han
sade att vi har accepterat en bestämmelse
av den innebörden, att det skulle
ske en sänkning av gränsskyddet med
112 miljoner kronor — han uttryckte sig
direkt på det sättet — men, herr Eskilsson,
förhållandet är ju det rakt motsatta.
Om avtalet hade fått löpa och ingenting
hade gjorts, hade gränsskyddet kommit
att reduceras med 112 miljoner kronor
i förhållande till vad det nu blir. Rätteligen
skulle införselavgifterna ha räknats
ned med 224 miljoner kronor, men
här gick vi med på att man skulle nöja
sig med halva beloppet. Det betyder, i
motsats till vad herr Eskilsson säger, att
vi med denna åtgärd på lång sikt kommer
att öka producentprisnivån i vårt
land. Det kommer att innebära en bestående
förbättring under hela avtalsperioden
med 2 procent.

Vidare vill jag till herr Eskilsson säga
att jag inte har talat om att detta skulle
vara nådegåvor. Jag tror inte att det i det
citat som herr Eskilsson anförde fanns
något uttryck för den saken. Jag tror mig
veta vilken artikel som åsyftas. Det var
en redaktör som sökte upp mig och bad
att få några synpunkter på det mycket
krångliga jordbruksavtalet, därför att
han i en starkt förenklad form ville ge
sina läsare en föreställning om vad det
innebär. Vi samtalade om saken och han
sker en artikel baserad på våra samtal.
Jag vill inte gärna säga att varje ord i
hans referat precis återspeglar vad jag
sade; men det är ju någonting som man
får acceptera i sådana sammanhang. Jag
skulle kunna ta ett annat exempel för
att belysa hur man ibland kan bli refererad.
Jag kan ta en tidning som egent -

ligen borde ha goda förutsättningar att
på ett riktigt sätt referera jordbruksfrågor,
nämligen RLF-tidningen, som helt
nyligen återgav en diskussion i riksdagen
om det s. k. Knutsfällafallet, som
jag tror att flera här känner till. Det
gällde en gård som domänverket hade
lagt ned och tidningen skrev om den saken
på följande sätt: »Statsrådet Holmqvist
har nu svarat att det är bra som domänverket
gjort. Det var visserligen en
felinvestering att bygga ett år och slå ut
arrendegården det andra, men man måste
vara beredd på oförutsedda händelser,
t. ex. att en arrendator slutar. Är det bara
någon som vill vara snäll och göra det, så
är det bättre att låta nya hus ruttna ner
tomma än att skaffa någon som bor i
dem.» Jag tror att vem som helst reagerar
mot ett sådant referat; så resonerar
vi inte här i riksdagen. Om jag i varje
situation, då jag blir refererad och referenterna
lägger in någonting annat än
jag har sagt, skulle ta till orda och rätta
till referaten, skulle jag sannerligen ha
fullt upp att göra med den saken, tv så
pass infekterad är den debatt som vi
för om jordbrukspolitiken.

Herr Eskilsson gjorde också en felaktig
tolkning av avtalets målsättning.
Jag får upprepa vad jag många gånger
förut sagt, att när det gäller att åstadkomma
inkomstlikställighet så säger avtalet
mycket klart ut att det skall ske
genom att jordbruket skall tillföras vinsterna
av rationaliseringen inom den
egna näringsgrenen. Det är det enda i
avtalet som ger uttryck för att vi skall
nå inkomstlikställighet. Man har en förhoppning
om att rationaliseringen skall
leda till ett sådant resultat. Jag skulle
därvidlag kunna hänvisa till vad som är
skrivet både i propositionen och i utskottsutlåtandet
år 1959. Jag vill tillägga
att även herr Eskilsson år 1959 var på
det klara med den saken. Jag kan åberopa
vad han då sade, och jag tycker att
han då var mera kunnig än han förefaller
vara i dag när han diskuterar dessa
frågor. Då yttrade herr Eskilsson
bl. a.: »Jämförelsegruppens funktion är
i huvudsak teknisk. Den är en del i den
metodik, som avser att ge jordbruket i

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Ang. vissa åtgärder i prisregierande syfte på jordbrukets område, m. m.

gemen ett visst stöd. Det viktigaste i
alla sammanhang är ju i själva verket
inte inkomstjämförelse mellan olika
grupper. Det viktigaste är i stället att vi
får ett jordbruksstöd som stimulerar till
en jordbruksproduktion av så stor omfattning
att vi kan känna oss trygga för
livsmedelsförsörjningen under olika förhållanden.
» Jag tror att herr Eskilsson
då avsåg att gränsskyddet i det sammanhanget
var det väsentliga och att han
icke när det gällde inkomstjämförelserna
vågade gå så långt som han tycks göra
i dag när han skall tolka avtalet.

Med detta kanske jag kan lämna vad
herr Eskilsson har sagt. Jag föreställer
mig att vi får anledning att utbyta ytterligare
synpunkter i denna fråga längre
fram.

Herr Jonasson citerade ett uttalande i
propositionen, där jag uttrycker glädje
över att vi skall få möjlighet att kunna
under den återstående tiden finna en
samlande lösning för jordbruket. Det förefaller
mig som om herr Jonasson missförstått
mig. Han var uppe i en replik
och sade att jordbruksministern vill ha
lugn och ro så att han slipper bli störd,
men det var verkligen inte detta jag syftade
till när det citerade uttalandet
skrevs, utan jag tänkte på den diskussion
som pågick och i vilken man resonerade
om stridsåtgärder av olika slag från jordbrukets
sida. När jag uttalade tillfredsställelse
var det i förvissningen att om vi
inte hade kommit till en uppgörelse utan
det uppstått starka motsättningar mellan
olika grupper i vårt land, mellan producenter
och konsumenter, så skulle detta
ha försvårat möjligheterna att få en hygglig
lösning i framtiden. Detta var vad
jag åsyftade, och jag lioppas att det för
dem som sitter i 1960 års utredning och
för andra som vill bidra med uppslag till
framtidens jordbrukspolitik skall finnas
bättre förutsättningar att nå en samlande
lösning.

Jag vill emellertid säga att sedan jag
sett kommentarerna efter den här uppgörelsen
börjar jag bli mindre optimistisk
än vad jag var när jag skrev om förutsättningarna
att nå fram till någonting
sådant. Det har förekommit åtskilligt

som kan inge betänkligheter huruvida
det över huvud taget är möjligt att komma
fram till en lösning som alia kan ansluta
sig till.

Till herr Jonasson vill jag säga att det
kanske inte finns så stor anledning att
ytterligare gå in på de konkreta frågor
som vi tidigare kommenterat. Beträffande
centerpartiets första reservation vill
jag säga att reservationen är märklig så
till vida att man där för in ett nytt begrepp.
Reservanterna talar om att jordbruksbefolkningen
skall beredas en viss
standard. Tidigare har vi som utgångspunkt
för resonemangen haft vissa kategorier
av jordbrukare, och det har preciserats
vilka det skall vara, exempelvis
brukare av bas- och så småningom normjordbruk
i södra och mellersta Sverige.
Om jag har förstått reservationen rätt,
avser man här att det skall gälla mer än
vad som egentligen avsetts.

Vad beträffar EFTA kan jag väsentligen
ansluta mig till vad som sagts av herr
Mossberger. Jag blev förvånad när jag
läste reservation 2. Man kan verkligen
bli förvånad över att det ges till känna
att jordbrukarorganisationerna skall vara
med och ta ställning till avtal som det
finns anledning att ingå med annat land.
Hade det sagts att jordbrukets förhandlingsdelegation
och den konsumentdelegation
som är knuten till jordbruksnämnden
borde vara med, hade det åtminstone
varit en smula rim och reson i resonemanget.
De medel som vi har använt
hittills för att kompensera det danska
jordbruket enligt uppgörelsen i Kungälv
och avtalet i Köpenhamn har tagits av
medel som influtit i form av fettregleringsavgifter.
I själva verket är det konsumenterna
som fått betala dessa pengar,
eftersom vi har lagt extra pålagor på
margarin. Det är väsentligen den vägen
som pengar har flutit in i den kassan,
och de pengarna går direkt in i statsbudgeten.
Det finns således absolut ingen anledning
att förhandlingsorganisationen
skulle ha någonting med det här att skaffa.
Därför kan jag som sagt ansluta mig
till vad herr Mossberger säger när han
uttalar sin förvåning över att så garvade
män som herr Jonasson och herr Hans -

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

son i Skegrie kunnat vara med om att
framföra sådana här propåer som såvitt
jag förstår är synnerligen opåkallade.

Vad beträffar skördeskadeskvddet har
jag kanske inte anledning att säga så
mycket. Utskottets talesman har ju gått
in på den saken. Helt allmänt skulle jag
vilja ansluta mig till vad herr Isacson
sade i sitt senaste anförande. Jag tror
att jag kan instämma med honom på varje
punkt. Jag tror att vi bör vara ytterst
försiktiga med kritiken, så att vi inte i
första hand tar bort det som är värdefullt.
När vi försöker att skapa ett trygghetssystem
på det sätt som vi har börjat
med, kommer vi att möta besvikelser då
vi skall tillämpa systemet i det praktiska
livet, men vi har ett organ, nämligen den
skördestatistiska nämnden, som ju skall
försöka komma till rätta med de problem
som anmäler sig och ge anvisningar om
hur vi skall kunna förbättra resurserna.
Jag tror inte någon kan säga att man från
departementets sida har försökt sätta
käppar i hjulet när det gällt att realisera
de önskemål som framkommit från
nämnden som resultat för dess analyser.
Jag skall gärna säga att vi även i fortsättningen
skall ta fasta på de uppslag som
kan komma från nämnden och pröva
dem på olika sätt. Herrar Jonasson och
Hansson i Skegrie har skrivit att man
verkligen borde göra en översyn av systemet
i dess helhet. Jag utgår ifrån att de
personer som sysslar med detta är starkt
engagerade i att försöka komma till rätta
med problemet. Jag vet inte om meningen
är att vi skall be dem att liksom börja
göra allvar av det som de är satta att
sköta. Jag tycker att det vore opåkallat
om riksdagen skulle göra ett sådant uttalande.

Beträffande de individuella skördeskadeersättningarna
har det föreslagits
att mera pengar anslås för det ändamålet.
Det betyder att vi delvis går tillbaka till
det gamla systemet som vi egentligen ville
komma ifrån, nämligen att människors
ekonomi skulle bli utslagsgivande för en
sådan här prövning. De individuella bidragen
utgår ju endast till folk som
verkligen behöver hjälp, alltså till dem
som inte kan klara sig på annat sätt.

Det är i och för sig inte så särskilt
trevligt att börja utveckla den behovsprövade
delen av detta i framtiden. Därför
skall vi nog vara en smula försiktiga
med kravet på att höja beloppet.

Så vill jag rikta mig till herr Ferdinand
Nilsson. Han och jag har haft tillfälle
att diskutera ganska mycket under
den gångna tiden både om jordbrukets
målsättning och om vårt förhållande till
andra länder, speciellt Danmark, samt
EFTA-uppgörelsen. Jag skall kanske
erinra herr Nilsson om ett väsentligt inslag
i vår jordbrukspolitik, som herr
Nilsson naturligtvis inte har förbisett
men som han i varje fall tycks glömma
när han talar om dessa ting. Vi har ju
inte någon begränsning i fråga om import
av jordbruksvaror utifrån annat
än den vi kan åstadkomma genom att vi
på världsmarknadspriserna lägger en
importavgift. Den är så avpassad att det
inte skall löna sig att köpa varor utifrån,
eftersom man kan få dem till samma
pris inom landet. Men i övrigt står det
var och en fritt att importera olika ting,
och så sker också. Det kommer in en del
varor, och detta kommer att ske även i
framtiden, oavsett hur högt vi driver upp
vår jordbruksproduktion. Vi måste även
vara så generösa och moderna, att vi
ger dem som efterfrågar varor av t. ex.
danskt eller schweiziskt ursprung eller
vad det kan vara för specialiteter möjlighet
att få dessa varor. De skall naturligtvis
ha denna frihet. När vi förhandlar
med Danmark kan vi inte göra bestämda
utfästelser om varor från Danmark, tv
det beror naturligtvis på om det finns eu
efterfrågan på specialiteter från Danmark
som kan vara av intresse. Stapelvarorna
är det sällan något tal om, eftersom
det är fråga om speciella produkter.
Vi är bundna och vi kan inte göra
några utfästelser. Herr Nilsson borde
vara införstådd med att våra förhandlingar
inte kan leda till någonting sådant.

En annan sak är att danskarna bär
bett oss att ge dem en viss gottgörelse.
De säger att är vi nu med i EFTA och
accepterar avtrappningen av industritullarna
borde väl Sverige kunna gottgöra

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

Danmark. Om vi inte av tekniska skäl
kan reducera införselavgifterna, vill
danskarna ha restitution i annan form.
Visst kan det ur dansk synpunkt ligga
någonting i ett sådant resonemang. Det
tror jag att vi skall kunna förstå. Danmark
är i hög grad beroende av sin jordbruksexeport,
och det är naturligt att
danskarna för fram sådana propåer. Vad
vi har att säga är att våra möjligheter
i detta avseende är begränsade. Vi har ju
gjort på det sättet, som jag tidigare har
erinrat om, att danskarna har fått en
viss gottgörelse så till vida att vi ur
statskassan givit ett visst belopp i restitution
per år, vilket vi har ansett vara en
viss kompensation åt Danmark i detta
avseende. Jag tror att vi får acceptera
en sådan lösning av problemen. Om vi
nu skall få ett nytt avtal bör det bli av
ungefär samma konstruktion. Det vore
orimligt att begära att vi i dag skulle ge
oss in i en diskussion om detaljer i avtalet.
Det finns inte några möjligheter
att i varje fall jag skulle ge mig in i en
sådan diskussion.

•lag skall sluta med att anknyta till
vad herr Isacson senast sade. Han ville
ha besked om de danska förhandlingarna,
och jag tror att jag egentligen redan
liar bemött honom. Jag tror att vi skall
vara överens om att vi alla har glädje
av om vi inriktar oss på att begränsa
produktionen i vårt land i framtiden, ty
det kan inte vara lyckligt för det svenska
jordbruket att dras med överskottsproblem.
Vi säljer ofta till utlandet till
tredjedelen av det pris vi kan ta ut här
hemma. Det är inte genom produktionsökning
som vi kan åstadkomma en förbättring
för våra jordbrukare, särskilt
om vi ser på vad som händer i världen
i övrigt. När jordbruksproduktionen på
alla håll effektiviseras och utbuden snarast
ökar, är våra utsikter av klimatiska
och andra skäl inte så särskilt stora att
med framgång ge oss in i konkurrensen.
Vissa delar av vårt jordbruk kan göra
det och bör göra det i framtiden, men
det finns dock åtskilliga brukningsenheter
som är för små eller är olämpligt
belägna och där vi borde vara överens

om att det vore angeläget att åstadkomma
eu begränsning.

Jag är medveten om att sådana strävanden
alltid kommer att på sitt vis ge
resultat. Om vi ökar produktiviteten
inom de brukningsenheter som finns
kvar, ökar produktionen i alla fall trots
att arealerna minskar. Jag tror att vi
måste hålla uppmärksamheten på detta
så att vi inte får en svällande jordbruksproduktion.
Det är något som vi har varit
överens om länge. Det är en sak
vi bör hålla i minnet, och det är en
sak som vi bör komma överens om med
våra nordiska grannländer. Jag vill avslutningsvis
säga beträffande det nordiska
samarbetet att när det i Nordiska rådet
och i andra sammanhang görs generösa
uttalanden i en anda av broderskap
här i Norden, förutsätter detta givetvis
att man inte får vara för småaktig när
det gäller att bedöma resultatet av detta.
Såvitt jag kan se har det inte av
jordbruksuppgörelsen hittills framkommit
någonting som skulle kunna ge anledning
till några starkare invändningar
mot det samarbete som utvecklats på
detta område.

Med detta, herr talman, har jag anfärt
vad jag har ansett vara påkallat
att säga i denna debatt.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få börja med
att ansluta mig till jordbruksministerns
uttalande om jordbruksavtalet och den
träffade överenskommelsen. Även om
man kan vara kritisk på vissa punkter,
har jag liksom jordbruksministern och
de företrädare som förhandlat på jordbrukets
vägnar den uppfattningen att avtalet
dock i sig inrymmer så stora fördelar,
att vi inte nu skall kasta det över
bord. Den uppfattningen har jag gett uttryck
åt även tidigare.

Men därifrån och till att anse att allan
rättfärdighet är uppfylld med den träffade
överenskommelsen är ett långt steg.
När herr statsrådet kritiserar mig för att
jag framhållit en detalj i överenskommelsen
och för att jag enligt hans förmenan -

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

de gett en felaktig bild av överenskommelsens
innebörd genom att tala om en
minskning i gränsskyddet och minskning
i inkomsterna, kan jag gå tillbaka till en
verklig källskrift i det här avseendet,
nämligen proposition 134. Där står på
s. 26: »En sammanfattning av de ekonomiska
konsekvenserna av den träffade
överenskommelsen för jordbrukets del
under tiden från och med den 15 maj
1963 intill den 1 september 1965, då det
nuvarande sexårsavtalet utlöper, visar
följande. Treprocentregelns utlösning innebär
en inkomstminskning för jordbruket
om 224 miljoner kr. Genom halvering
av beloppet tillförs jordbruket ett beräkningsmässigt
belopp av cirka 112 miljoner
kr. årligen.» Då kvarstår väl ändå
att den regelutlösning som äger rum nu
den 15 maj de facto innebär att jordbrukets
prisnivå kommer att minskas med
ett belopp motsvarande 112 miljoner kronor
om året, och det var vad jag sade i
mitt inledningsanförande.

Sedan beklagade sig jordbruksministern
över att man kan bli missförstådd av
tidningsmännen, och det är jordbruksministern
inte ensam om att bli. Men jag
har med mig hans uttalande för Aftonbladet
fredagen den 29 mars 1963. Jag
ansåg att det hade en mera auktorativ
prägel, därför att det t. o. in. var försett
med jordbruksministerns namnteckning
i faksimile. Som en inledning till uttalandet
står att jordbruksminister Eric
Hohnqvist förklarar den stora jordbruksuppgörelsen:
»Varför måste de svenska
husmödrarna betala flera hundra ’onödiga’
miljoner till jordbrukarna?» I uttalandet
heter det bl. a.: »Sveriges konsumenter
avstår från några hundra miljoner
i prissänkningar. Genom att betala
högre priser i butiken hjälper husmödrarna
till att hålla igång ett jordbruk som
skulle konkurreras ihjäl om vi släppte
importen fri.---Varje gång vi kö per

smör, ost, ägg, mjölk, kött och andra
jordbruksprodukter, betalar vi det svenska
jordbruket en betydande extraslant
som inte är ''affärsmässigt’ motiverad.»

Det var detta uttalande som jag fäste
mig vid och som jag var något förvånad
över. Jag har under den tid jag varit

kamrat med jordbruksministern i denna
kammare —• det är många år nu — lärt
känna honom som en kunnig och energisk
man, som förfäktat sin åsikt, i regel
sakligt väl underbyggd, med stor energi.
Det var detta intryck från jordbruksministerns
tidigare framträdanden som
gjorde att jag beklagade om uttalandet i
Aftonbladet avspeglade hans verkliga inställning
till jordbrukets prisfrågor.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern gav
många upplysningar i sitt anförande här.
Han sade att han inte skulle gå in på regeringens
syn på den jordbruksekonomiska
undersökningen och att han bortsett
från resultatet därav och förhandlat
utan att snegla alltför mycket på detta.
Det förstår jag. Jag kräver inte regeringens
syn i detalj på denna fråga, tv det
är, som jordbruksministern sade, eu stor
fråga, men här var man väl från början
överens om att den jordbruksekonomiska
undersökningen skulle läggas till grund
för bedömningen.

Vidare sade jordbruksministern att
man i jordbruksavtalet av år 1959 inte
utlovade någon inkomstlikställighet —
det var bara en förhoppning som kom
till uttryck.

Sedan skulle jag vilja säga att jordbruksministern
har vidgat det hela och
uttytt ordet »ostört» litet vidsträcktare,
och det är jag mycket tacksam för. Han
menade, om jag har fattat honom rätt, att
man inte bara skall se det så att det endast
gäller frågor för framtiden, utan
man skall även ha möjligheter att förbättra
vissa saker i nuet. Då innebär väl
även det ett erkännande av de propåer
som centern har fört fram i reservation
1.

Jordbruksministern säger vidare att
det var vissa kategorier som skulle få
denna inkomstlikställighet. Det var basjordbrukarna
det här gällde. Vi inom
centern har inte vidgat begreppet. Det
finns en inkomsteftersläpning på 7 900
kronor, och det beloppet är så stort att
det räcker mycket långt, utan att man
behöver gå längre just nu.

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

När det gäller vår reservation 2 ansåg
jordbruksministern det besynnerligt, att
förhandlingsdelegationen skulle godkänna
avtal med EFTA-länderna o. d. Det
är ju inte kostnaderna det gäller, utan vi
har avsett en snedvridning som kan inverka
på produktionsinriktning och mycket
annat. Jag hoppas att dessa propåer,
— beträffande vilka vi varit rädda för
att de skulle bli opåkallade — dock inte
skall glömmas bort. Jordbruksministern
menade väl att de skulle bli opåkallade,
om jag fattade honom rätt.

När det gäller skördeskadeskyddet vill
vi ha en utvidgning. Vi vill givetvis bygga
på det system som finns. Vi hoppas
att den skördestatistiska nämnden kan
arbeta vidare, men då behöver den också
ha pengar till sitt förfogande.

Jag hade ytterligare en del att säga,
men det får jag vänta med.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern säger
att vi inte har någon annan begränsning
för vår import än importavgifterna,
och det är ju alldeles riktigt.
Jag är fullständigt av samma uppfattning,
och hur skulle jag kunna vara av
någon annan? Men det är just därför
som ersättningen för dessa importavgifter
— restitutionerna i annan form
— blir en så mycket ömtåligare sak.
Det är det enda skydd vi har. Det är
så att säga den fattiges enda lamm som
det är frågan om. På den punkten måste
vi givetvis ändå reagera.

Vi har en betydande livsmedelsimport
— olika varuslag — i vårt land,
en mycket stor import. Vi har väl en
export också, men den är förhållandevis
liten i jämförelse med importen.
Av den anledningen tycker jag att man
kunde bedöma frågan med en smula
förståelse. Vad jag sade tidigare angående
det danska jordbruket och dess
mycket stora export gör att jag skulle
vilja ifrågasätta om inte jordbruksministern
nästa gång han resonerar med
danskarna borde ge dem samma råd
som man ger de svenska jordbrukarna:

Ta och minska på produktionen, så får
ni inte så stora svårigheter! Danskarna
kunde ju också ägna sig åt industri.
Som sagt, jag undrar om man inte kunde
resonera på det sättet. Det är riskabelt
att resonera som man nu gör och
säga att vi får väl tänka oss nya avtalsförhandlingar
och nytt avtal. Jag förstår
det — man skall ha lägre importtullar
på de svenska industriprodukterna
till Danmark och ge motsvarande
kompensation, befarar jag, på det svenska
jordbrukets bekostnad. Det är detta
perspektiv som gör att man tycker att
saken är ömtålig. Vi kan inte utan risker
successivt försvaga vårt lands livsmedelsförsörjning
och göra vårt land i en
växande grad beroende av ett främmande
land, som dessutom tillhör ett av stormaktslägren.
Det skulle bli en belastning
för vår neutralitet. Det är därför
som vi noggrant måste se till att våra
möjligheter att föra den klara neutralitetspolitik
som vi så gärna vill slå
vakt om inte så småningom försvåras
genom beroendet av en förankring i ett
främmande lands livsmedelsleveranser
till oss.

Herr ISACSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja
säga att det inte var av småaktighet
gentemot danskarna som jag tog upp
detta problem, utan det var för att jag
försökte se problemet fullständigt realistiskt.
Vi är medvetna om att det många,
många år talats om nödvändigheten av
en nedbantad jordbruksproduktion, och
vi kan ju säga att vår jordbruksproduktion
efter kriget varit tämligen oförändrad.
Den har ökat mycket litet, samtidigt
som det skett en mycket stark
avfolkning. Arbetskraften inom jordbruket
har minskat ungefär 4 procent
per år under det senaste tiotalet år. På
det sättet har en effektiviseringsprocess
alltså pågått. Danskarna har inte
gått till väga på samma sätt. De har
bl. a. satt in stora kvantiteter importerat
kraftfoder, och i dag är ungefär 40
procent av det kraftfoder de utfordrar
med importerat.

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

Om vi handlat på samma sätt och arbetat
som danskarna hade vi fått högre
effektivitet i jordbruket, men då hade
vi haft ett exportöverskott som blivit
ett stort bekymmer, inte av storleksordningen
en halv miljard kronor som nu
utan allra minst ett par miljarder.
Danskarna har i dag ett exportöverskott
som ligger någonstans vid 4 miljarder.

Man talar om effektiviteten inom det
danska jordbruket och håller upp den
som ett riktmärke för oss, men då kan
jag som jordbrukare inte låta bli att
reagera. Om vi hade handlat som danskarna
hade vi varit i en verkligt svår
situation, och den vill vi inte komma i.
När vi driver en effektiviseringsprocess
inom det svenska jordbruket måste vi
gå fram på många vägar. En av dem
är att i viss mån likna danskarna genom
att så att säga ta ut mera på våra arealoch
djurenheter. Men detta gör att samtidigt
som det sker en nedläggning av
areal och en extensifiering av viss jord
kommer det att ske en produktionsökning
som gör att det under de närmaste
åren kommer att bli mycket svårt för
oss att vara generösa mot danskarna
och säga att det och det får de överta
för att vår produktion har minskat så
starkt. Detta vore orealistiskt. Jag tror
att man måste säga ifrån för att inte
inge danskarna några falska förhoppningar
om att det finns utrymme för
dansk export. Jag tror inte det finns
någon sådan möjlighet.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Till herr Eskilsson har
jag bara anledning upprepa vad jag redan
sagt, nämligen att den tidningsartikel
som han åberopar har tillkommit
just på det sätt som jag beskrev.

Så sade herr Jonasson att det skulle
vara värdefullt att få en antydan om hur
regeringen bedömer det vidlyftiga materialet
om inkomstutvecklingen, även
om vi inte kan gå in på det i detalj.
Det framskymtade väl i vad jag tidigare
sade. Jag har gjort en beskrivning

som jag tror är till fyllest, men jag kan
dessutom säga att avtalet är så konstruerat
att det inte förutsätter någon omprövning
under sexårsperioden. Det
finns ju till och med mycket klara uttalanden
som gjordes 1959, där det framhölls
att det kunde hända att vi när
vi nått fram till slutet på avtalsperioden
upptäckte att vi inte lyckats nå det
uppställda målet och att vi i den situationen
allvarligt fick pröva vilka vägar
vi skall slå in på för att utforma den
framtida jordbrukspolitiken.

Jag skall gärna erkänna, att när regeringen
ändå gick in i förhandlingar, kunde
detta mycket väl sägas innebära ett
avsteg från den hållning som i varje fall
jag tidigare deklarerat. Jag ansåg att det
var fråga om ett avtal och att vi borde
skaffa oss mer erfarenhet av det, innan
vi tog ställning till de propåer som kom
fram. Ungefär så resonerade jag tidigare,
men så kom det en hel del material som
man tog intryck av. Det råder inget tvivel
om att avtalet i vissa avseenden innehöll
tröghetsmoment, som gjorde att
man kunde räkna fram en eftersläpning.
Utvecklingen har blivit annorlunda på
en del områden, än vad man föreställde
sig då denna fråga var uppe till behandling
1958 och när riksdagen beslutade
i den 1959. Vi ansåg dessa förändringar
vara så genomgripande, att det fanns anledning
att gå med på att ta upp ett resonemang
om en viss förstärkning.

Jag vill gärna medge, att man naturligtvis
kan göra invändningar mot ett
sådant förfarande. Konsumenterna frågar
sig kanske, hur regeringen tänker
ställa sig i framtiden, om vi mot förmodan
skulle få en reglering på jordbrukets
område, vilken skulle kunna leda till att
jordbrukarna blev överkompenserade.
Skulle regeringen även då vara beredd
att ta upp diskussioner med organisationerna?
Skulle den vara beredd att diskutera
åtgärder, som medför sänkningar av
livsmedelspriserna och därigenom verkar
ogynnsamt för producenterna?

Rent principiellt kan givetvis sådana
frågor ställas. Jag tror emellertid inte en
sådan situation kommer att uppstå. Vi

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

har måhända under den gångna perioden
vunnit den erfarenheten, att sådana
här långsiktiga avtal, särskilt med den
snabba förändring som kännetecknar
vårt samhälle i dag på olika områden,
inte är så bra. Sex år är en lång tid, då
det kan inträffa åtskilliga överraskningar.
Erfarenheten för framtiden blir kanske
därför, att vi måste bibehålla möjligheter
till en anpassning och möjligheter
till åtgärder med kortare tidsintervaller
än som gällt enligt detta avtal.

Jag har kanske ingen anledning att
säga något ytterligare om herr Jonassons
inlägg.

Till herr Ferdinand Nilsson kan jag
bara säga, att han får väl vänta och se
vad de pågående förhandlingarna kommer
att mynna ut i. Vi kommer att redovisa
resultatet av dem inför riksdagen,
och det blir därigenom säkert tillfälle att
senare ta upp en diskussion om dessa
ting. Givetvis kan jag vid förhandlingsbordet
säga att herr Ferdinand Nilsson
har sagt så och så och har bett mig framföra
det, men jag tror att våra danska
vänner följer med riksdagsdebatterna,
och vi har sannerligen försökt använda
alla tänkbara argument, och jag tror inte
att det i dag har framkommit något väsentligt
nytt på denna punkt.

Jag reagerar kanske något emot att
herr Ferdinand Nilsson anser detta vara
en belastning för vår neutralitet. Det är
väl ändå att ta till överord. Vårt nära
samarbete med Danmark skall väl inte
behöva betecknas så. Vi gör ett undantag
för Danmark genom att ge en viss
gottgörelse åt det danska jordbruket. Detta
kan väl inte vara ett avsteg från neutraliteten.

Det var inte med adress till herr Isacson
som jag talade om svårigheterna vid
umgänget med våra danska och norska
samt även våra finska vänner. Om jag
uttryckte mig så, var det direkt felaktigt.
Jag tror inte heller herr Isacson behöver
hysa några större farhågor för vad dessa
förhandlingar kommer att leda till.
Resultatet kommer säkerligen inte att på
något sätt äventyra vare sig det svenska
jordbrukets framtid eller dess ekonomiska
möjligheter.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! I sitt första inlägg sade
jordbruksministern, att om man skulle
höja de behovsprövade bidragen, skulle
man återgå till det gamla systemet. Dit
vill vi inte komma, men så länge som
det nuvarande skyddet — jag medger att
det finns andra svårigheter att komma
till rätta med — ändå är behäftat med så
stora brister, behövs det mer pengar för
att åstadkomma en så rättvis fördelning
som möjligt. Det var därför jag ansåg
»de större pengarna» vara erforderliga
nu. Får man fram ett bättre skydd som
slår mera generellt, behövs kanske mindre
pengar för detta ändamål i framtiden.

Jordbruksministern erinrade om avtalets
beskaffenhet och sade att en omprövning
av det inte var tänkt under sexårsperioden.
Han medger dock att utvecklingen
har blivit annorlunda än man
tänkte sig.

Jag är införstådd med allt detta, men
vi vill att vissa andra frågor på detta
område, som vi här har preciserat, även
i fortsättningen skall kunna tas upp till
behandling, utan att rubba avtalet eller
dess ram, d. v. s. att uppnå en bättre likställighet
för jordbrukarna i inkomsthänseende.

Vi har också här sagt att det på prisområdet
inte varit möjligt att uppnå några
ändrade förhållanden. Jag är tacksam
för att jordbruksministern sagt att vi behöver
ha kortare avtalsperioder. Jag'' skulle
också vilja säga att vi behöver ha enklare
avtal, som jordbrukarna och inte
minst konsumenterna begriper, så att
man inte behöver ha denna onödiga hetspropaganda
mot de olika grupperna som
hittills förekommit.

Låt mig till sist säga några ord om
produktionsminskningen! Det är ju en
sak som vi ingalunda här i Sverige kan
komma till rätta med själva, utan det är
en sak som berör betydligt större områden.
Det är därför nödvändigt att ta itu
med dessa frågor. Men jag vill säga att
det är väl bedrövligt att man, när över
1 000 miljoner människor i världen svälter,
skall prata om produktionsminskning
— detta är för min personliga del synnerligen
främmande. Nog är det en ko -

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

lossal brist i världsorganisationen att
man inte har möjligheter att komma till
rätta med dessa frågor. För detta vill jag
emellertid ingalunda lasta den svenska
regeringen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Då jordbruksministern
sä bestämt reagerade mot vad jag sade
beträffande den svenska livsmedelsförsörjningen
och riskerna för dess beroende
av utländsk marknad, vill jag understryka
att jag inte har sagt att det
för närvarande föreligger sådana risker.
Men jag har sagt att en början är gjord,
och jag är rädd för att vi — om det blir
en fortsatt utveckling på den linjen —
kan råka i en beroendeställning.

Jag skall också be att få reagera på
en punkt, och det gäller när man talar
om de olika stormaktslägren. Man liksom
sätter våra nordiska grannar — åtminstone
på den västra sidan — i en
klass för sig och säger att de är mycket
ofarliga A-paktsstater, men det lär de
själva inte få bestämma nämnvärt om
den gången det verkligen gäller.

Herr Eskilsson brukar säga några artiga
ord — och herr Isacson försökte
också göra det i början av sitt första
anförande — till jordbruksministern om
hans goda egenskaper, om hans kunnande
och om hans välvilliga intentioner.
På en liten punkt skall jag också be att
få dra mitt strå till stacken. Jag vill särskilt
säga att jag satte stort värde på
hans förklaring att det var ett missförstånd
av avtalet att säga att den däri
nämnda »ostördheten» skulle betyda att
man skulle frysa ned jordbrukspolitiken
under avtalsperioden. Det var en värdefull
sak. Det hade formulerats i propositionen
på ett sådant sätt, att man kunde
missförstå det hela, men med jordbruksministerns
förklaring är saken klar
— så var det inte han menade.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Först skulle jag kanske
vilja påpeka att när det under debatten

upprepade gånger har talats om en herr
Hansson utan närmare ortsbestämning,
har det genomgående varit fråga om
jordbruksutskottets ärade ordförande
och ingen annan Hansson.

Från min och mina meningsfränders
sida är det inte mycket att tillägga utöver
vad som framgår av utlåtandet och
vårt särskilda yttrande, som herr Mossberger
inte tyckte om. Jag vill till herr
Mossberger säga att detta yttrande riktar
sig endast mot vissa angivna motioner
och även vissa reservationer, som
vi inte biträder.

Nu kan man naturligtvis beklaga att
1959 års jordbrukspolitiska målsättning
om inkomstlikställighet mellan jordbrukarna
och jämförelsegrupperna i industrien
inte synes kunna bli uppfylld under
avtalstiden. Å andra sidan har förhandlingar
— som här upprepade gånger
har påpekats — i vedertagen ordning
ägt rum mellan regeringen och jordbrukets
företrädare. Den träffade uppgörelsen,
som jordbrukets representanter alltså
har accepterat som någonting värdefullt,
kan vi givetvis inte underkänna.
Man vill gärna hoppas att en ändring
till det bättre skall inträda tack vare de
positiva resultalt som förhandlingarna
ändå lett fram till och att det därutöver
skall visa sig möjligt att genom ytterligare
åtgärder utanför avtalets ram stärka
jordbruksnäringens lönsamhet.

Rörande skördeskadeskyddet vill jag
hänvisa till de två reservationer —- betecknade
med nr 4 och 5 — som vi biträder.
Herr Isacson har rätt ingående berört
frågan om skördeskadeskyddet och
dess verkningar, och det gladde mig att
höra att herr statsrådet i stort sett instämde
i herr Isacsons synpunkter, men
tydligen ville herr statsrådet inte gä
så långt att han biträder våra reservationer
på denna punkt.

Jag skall kanske inte säga så mycket
om den första reservationen, betecknad
med nr 4, men det bör väl ändå understrykas,
dels att vi redan i dag kan förutse
att de 400 000 kronorna inte kommer
att räcka och dels att det är fråga
om pengar som ryms inom skördeskadefondens
ram. Det är här närmast fråga

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

om eu rättvis fördelning av medlen, och
vi bör väl inte bortse ifrån att de till 50
procent utgöres av jordbrukarnas egna
insatser.

Beträffande den med nr 5 betecknade
reservationen — som jag kanske är än
mer angelägen att få bifallen — bör det
observeras att såväl statens jordbruksnämnd
som Hushållningssällskapens förbund
har tillstyrkt en komplettering av
skördeskadeskyddet med ett system av
statliga garantilån. Denna tillstyrkan
grundar sig på de praktiska erfarenheter,
som dessa institutioner vunnit i samband
med skördeskaderegleringarna. För
att understryka behovet av lånegarantier
vill jag citera något av vad jordbruksnämnden
säger i dessa sammanhang. I
en promemoria, som man understryker
att man inte på något sätt gått ifrån, har
nämnden anfört bland annat följande:
»Skördeskadelån kan icke, särskilt icke
på längre sikt, utgöra någon lösning för
de drabbade jordbrukarna. Särskilt
olyckligt förefaller det nämnden vara
om, såsom i viss utsträckning torde ha
varit fallet, de låntagande jordbrukarna
erhåller den uppfattningen att någon
ovillkorlig återbetalningsskyldighet icke
skulle föreligga beträffande dessa lån.
Emellertid uppkommer otvivelaktigt i
samband med större eller mindre skördeskador
för ett stort antal jordbrukare
ett tillfälligt kreditbehov, som icke kan
täckas vid vanlig bankmässig säkerhetsbedömning
men som utan åsidosättande
av sunda principer skulle kunna täckas
genom någon form av statliga lån. Detta
nödvändiga kreditbehov bortfaller ingalunda
genom ett skördeskadeskydd, ehuru
behovet givetvis reduceras i samma
mån som skyddet medför skadeersättning.
»

Nämnden fortsätter litet längre fram:
»Vid sådana fall av ackumulerade skador,
som var för sig icke är av katastrofal
natur, men som steg för steg försämrar
jordbrukets ekonomiska motståndskraft,
torde statliga garantilån få en viktig
funktion. Det ligger vidare i sakens
natur att katastrofskyddet till följd av
oundvikliga svagheter i det statistiska
underlaget •—■ •— icke under alla om -

ständigheter kan komma att verka effektivt,
sett ur den enskilde jordbrukarens
synpunkt. Även i dylika fall skulle statlig
kreditgaranti--— kunna utgöra

ett gott komplement till katastrofskyddet.
»

Det är i viss mån Hushållningssällskapens
förbunds, men framför allt jordbruksnämndens,
inställning och erfarenheter
som gjort, att vi biträder reservationen
nr 5. Jag har, herr talman, med
det sagda velat motivera mitt instämmande
i yrkandet om bifall till reservationerna
nr 4 och 5.

Kanske bör det påpekas att den sistnämnda
reservationen blott avser en
skyndsam prövning av frågan om skördeskadeförsäkringen
med ett system av
skördeskadelån.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan, dock med visst sammanförande
av punkter, där annat yrkande
ej framställts än om bifall till utskottets
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna I—IV hemställt.

I fråga om punkten V, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Jonasson och herr
Hansson i Skegrie vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Jlerr Jonasson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 14 punkten
V, röstar

Ja;

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, in. ni.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Jonasson och
herr Hansson i Skegrie vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jonasson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja •— 97;

Nej — 16.

Därjämte hade 26 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå bifölls på gjord proposition vad
utskottet i punkterna VI och VII hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de med avseende å punkten VIII framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Jonasson och
herr Hansson i Skegrie vid utlåtandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Jonasson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 14 punkten
VIII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Jonasson och
herr Hansson i Skegrie vid utlåtandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jonasson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 96;

Nej — 16.

Därjämte hade 28 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna IX—XXII
hemställt.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten XXIII förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Jonasson och
herr Hansson i Skegrie vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jonasson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 14 punkten
XXIII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Jonasson och
herr Hansson i Skegrie vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen.

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

Då emellertid herr Jonasson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 114;

Nej — 17.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå vad
utskottet i punkten XXIV hemställt.

Såvitt gällde punkten XXV, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Nils Hansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 4
betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 14 punkten
XXV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nils Hansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda;

Ja — 73;

Nej — 66.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På sedermera gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten XXVI hemställt.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten XXVII framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Nils Hansson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 14, punkten
XXVII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nils Hansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 5
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 67.

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna XXVIII och
XXIX hemställt.

Slutligen gjorde herr talmannen i enlighet
med de angående punkten XXX
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Jonasson
och herr Hansson i Skegrie vid utlåtandet
avgivna, med 6 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jonasson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 14, punkten
XXX, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Jonasson och
herr Hansson i Skegrie vid utlåtandet
avgivna, med 6 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jonasson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 112;

Nej — 18.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få lämna ett meddelande
beträffande dagens plenum. Utöver det
4 Första kammarens protokoll 1963. Nr 19

Förslag till lag om semester, m. m.
nu behandlade jordbruksutskottets utlåtande
nr 14 måste i dag slutbehandlas
jämväl andra lagutskottets utlåtande nr
40. Därest detta kan ske till kl. 17.00
kommer plenum att avbrytas vid nämnda
tidpunkt; annars får vi fortsätta.

Vidare ber jag få meddela att arbetsplenum
beräknas bli erforderligt även
fredagen den 10 dennes, då frågan om
högertrafik torde föreligga till behandling.

Förslag till lag om semester, m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om semester, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 8 mars 1963 dagtecknad
proposition, nr 68, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om semester och

2) lag om förlängd semester för vissa
arbetstagare med radiologiskt arbete.

I propositionen hade föreslagits en ny
semesterlag, soin skulle ersätta den nu
gällande lagen av år 1945. Förslaget innebar,
att den lagstadgade semestern
skulle förlängas från tre till fyra veckor.
Eftersom den längre semestern skulle
kunna börja intjänas från och med
den 1 juli 1963, bleve semestern under
1964 maximalt tre och en halv vecka.
Under 1965 kunde full fvraveckorssemester
utgå.

Den nya semesterlagen hade föreslagits
skola träda i kraft den 1 juli 1963.

Den rätt till sex veckors semester, som
för närvarande enligt en särskild lag av
år 1951 tillkomme vissa arbetstagare
med radiologiskt arbete, hade föreslagits
bibehållen i en ny lag i ämnet.

I 7 § i den föreslagna semesterlagen
funnes de grundläggande kvalifikationsreglerna
för rätt till semester. Häri hade
stadgats, att semester skulle utgå med

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Förslag till lag om semester, m. m.
två dagar för varje kalendermånad av
kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren
för arbetsgivarens räkning utfört
arbete å minst femton dagar. Hade
arbetstagaren utfört arbete å minst åtta
och högst fjorton dagar skulle semester
för den månaden utgå med en dag. Frånvaro
på grund av sjukdom, havandeskap
och barnsbörd samt militärtjänstgöring
och civilförsvarstjänstgöring skulle i
viss utsträckning jämställas med arbetad
tid. Reglerna om privilegiering av sjukdomstid
överensstämde med gällande
ordning, d. v. s. frånvaro på grund av
sjukdom under tillhopa högst 90 dagar
av ett kvalifikationsår berättigade till
semester oavsett sjukdomens orsak, och
sjukdom utöver 90 dagar beaktades såsom
semesterkvalificerande, om sjukdomen
hade sin grund i yrkesskada.

Regler av innebörd att helgdagar skulle
inräknas i semestern, om denna utginge
med flera dagar i en följd än sex,
samt att även sedvanliga fridagar skulle
inräknas i semestern funnes i 8 g i den
föreslagna semesterlagen.

I fråga om semesterns förläggning hade
i 10 § föreslagits, att arbetsgivaren
skulle besluta om tidpunkten för semestern
men att arbetstagaren i princip
skulle ha rätt att erhålla hela den lagstadgade
semestern i en följd. Arbetsgivaren
skulle dock icke utan arbetstagarens
medgivande få förlägga semestern
till tid, då arbetstagaren på grund av
sjukdom, som börjat före semestern, vore
oförmögen till arbete eller till tid för
sådan frånvaro från arbetet på grund
av havandeskap och barnsbörd eller militärtjänstgöring,
som vore semesterkvaiificerande.
Förläggningsförbudet skulle
dock icke gälla, om arbetsgivaren under
frånvarotiden icke skulle hava kunnat
bereda arbetstagaren arbete.

I 11 § i den föreslagna semesterlagen
funnes regler om arbetsgivarens skyldighet
att varsla om arbetstagarnas semester.
Det skulle åligga arbetsgivaren att i
god tid före semesterns början på lämpligt
sätt underrätta arbetstagaren om tiden
för semestern. Underrättelse borde
lämnas såvitt möjligt en månad före se -

mesterns början och finge icke i något
fall givas senare än fjorton dagar dessförinnan.

I semesterlagens 12 och 16 §§ funnes
förslag om införande av en procentlönemetod
för beräkning av semesterlönen
för arbetstagare, som vore avlönad med
tim- eller ackordslön eller med provision.
Semesterlönen för sådan arbetstagare
skulle utgöra 9 procent av arbetstagarens
inkomst i anställningen under
kvalifikationsåret. I arbetsinkomsten
skulle icke inräknas semesterlön, sjuklön
eller övertidstillägg. De s. k. okontrollerade
arbetstagarna skulle enligt
förslaget få särskild semesterlön med 9
procent av all inkomst i anställningen
under kvalifikationsåret.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat följande i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 605
i första kammaren av herr Hjorth och
herr Jansson, Paul, samt nr 748 i andra
kammaren av fru Thunvall in. fl.,

2) de likalydande motionerna nr 607
i första kammaren av herrar Adolfsson
och Lager samt nr 751 i andra kammaren
av fru Ryding m. fl.,

3) de likalydande motionerna nr 616
i första kammaren av herr Carlsson,
Oscar, och nr 767 i andra kammaren av
herr Andersson i Billingsfors m. fl.,

4) de likalydande motionerna nr 617
i första kammaren av herr Geijer, Lennart,
in. fl., och nr 768 i andra kammaren
av herr Carbell in. fl.,

5) de likalydande motionerna nr 619 i
första kammaren av fru Hamrin-Thorell
och nr 770 i andra kammaren av fröken
Elmén,

6) de likalydande motionerna nr 620
i första kammaren av fru Hamrin-Thorell
och herr Jacobsson, Per, samt nr 771 i
andra kammaren av herr Gustafson i Göteborg
och fröken Elmén,

7) de likalydande motionerna nr 622
i första kammaren av herr Kronstrand
in. fl., och nr 772 i andra kammaren av
herr Hyltander m. fl.,

8) de likalydande motionerna nr 623
i första kammaren av herr Mattsson

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

m. fl., samt nr 775 i andra kammaren av
herrar Svensson i Va och Persson i Heden,

9) de likalydande motionerna nr 624
i första kammaren av herr Nordenson
och nr 774 i andra kammaren av herr
Magnusson i Borås m. fl.,

10) motionen nr 618 i första kammaren
av herr Gorthon,

11) motionen nr 621 i första kammaren
av herr Jacobsson, Gösta,

12) motionen nr 625 i första kammaren
av herr Wärnberg,

13) motionen nr 769 i andra kammaren
av herr Christenson i Malmö samt

14) motionen nr 773 i andra kammaren
av herrar Johansson i Norrköping
och Andersson i Linköping.

I motionerna I: 605 och II: 748 hade
hemställts, att regeln, i 11 § förslaget till
lag om semester, om arbetsgivarens skyldighet
att varsla om arbetstagarens semester
skulle ändras på så sätt, att underrättelse
såvitt möjligt lämnades två
månader före semesterns början och icke
i något fall senare än en månad dessförinnan.

I motionerna I: 607 och II: 751 hade
avseende lagförslaget om semester yrkats,

beträffande 7 §, att de privilegierade
frånvaroanledningarna skulle utökas
med permittering samt fackliga och kommunala
uppdrag,

beträffande 8 §, att helgdagar och sedvanliga
fridagar icke skulle inräknas i
semestern,

beträffande 10 §, att semestern icke
utan arbetstagarens medgivande skulle
få förläggas till tid, då arbetstagaren på
grund av sjukdom vore oförmögen till
arbete,

beträffande 11 §, att underrättelse om
tiden för semester såvitt möjligt skulle
lämnas arbetstagaren två månader före
semesterns början och icke i något fall
senare än en månad dessförinnan,

beträffande 12 och 16 §§, att den procentsats,
som skulle tillämpas vid beräk -

Förslag till lag om semester, m. m.
ningen av de tim- och ackordsavlönades
m. fl. semesterlön, skulle fastställas till
9,5.

I motionerna I: 616 och II: 767 hade
anhållits, att riksdagen i vad gällde lagförslaget
om semester måtte besluta, att

1. bestämmelsen i 7 § skulle ändras
så till vida, att 90 dagars sjukdom räknades
såsom arbetad tid, oavsett om sjukdomsfallet
inträffade före eller efter yrkesskadefall; 2.

varseltiden för semesterns förläggning
skulle fastställas till två månader
och att arbetsgivaren skulle lämna arbetstagarna
detta varsel;

3. bestämmelsen i 12 § skulle ändras
så, att det semesterlönegrundande beloppet
utgjordes av hela den arbetsinkomst,
som uppnåddes i för arbetsgivarens räkning
utfört arbete (övertidstillägg inräknat)
under kvalifikationsåret.

I motionerna I: 617 och II: 768 hade
hemställts, att 10 § i förslaget till lag om
semester måtte erhålla i motionerna angiven
lydelse, vilket förslag bland annat
avsåg, att förläggningsförbudet skulle utsträckas
att gälla jämväl när företag tilllämpade
semesterstängning samt att arbetstagaren
vid insjuknande under semestern
skulle få avräkna sjukdomsdagarna
på semestertiden.

I motionerna 1:619 och 11:770 hade
föreslagits, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 68,
med förslag till lag om semester, m. m.,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära,
att frågan om någon form av särskild semesterersättning
till barnaföderska, som
genom bortovaro från arbetet utöver 90
(lagar upp till högst 180 dagar förlorade
semesterrätt för sistnämnda tid måtte
bliva föremål för utredning.

I motionerna I: 620 och II: 771 hade
yrkande framställts avseende 10 § i lagförslaget
om semester av samma innebörd
som yrkandet beträffande denna
paragraf i motionerna I: 607 och II: 751.
Motionärerna hade bland annat framhållit,
att de ansåge det olämpligt, att arbetsgivaren
kunde tvinga den som vore

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Förslag till lag om semester, m. m.
sjuk, fullgjorde repetitionsövning eller
vore frånvarande från arbetet på grund
av havandeskap att taga semester, då företaget
tillämpade semesterstängning.

I motionerna I: 623 och II: 775 hade
anhållits, att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 68 i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om skyndsam
allsidig utredning av företagarnas
semesterproblem samt behovet av och
förutsättningarna för en organiserad ersättarverksamhet,
eventuellt kombinerad
med semesterkassa, i enlighet med vad
i motionerna anförts.

I motionerna I: 624 och II: 774 hade
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 68 måtte besluta,

a) att arbetsgivaren utan arbetstagarens
samtycke skulle kunna besluta om
semesterns uppdelning i den mån densamma
överstege 18 dagar,

b) att procentsatsen vid beräkning av
semesterlön skulle fastställas till 8,5 procent
av inkomstunderlaget,

c) att lagen om semester skulle träda
i kraft den 1 januari 1964.

I motionen I: 621 hade yrkats, att riksdagen
icke skulle nu antaga det i proposition
nr 68 innefattade förslaget till
lag om utökning av den lagstadgade semestern
från tre till fyra veckor med
ikraftträdande den 1 juli 1963, utan att
riksdagen skulle inskränka sig till att
fatta principbeslut i ärendet, innefattande
jämväl beslut om skrivelse till Kungl.
Maj :t med hemställan, att de ekonomiska
konsekvenserna måtte närmare klarläggas,
innan statsmakterna fattade slutgiltigt
beslut rörande frågan om tidpunkten
för reformens ikraftträdande.

I motionen II: 773 hade föreslagits, att
riksdagen skulle besluta, att reglerna för
beräkning av semesterlön i den nya lagen
om semester skulle utformas med beräkning
av genomsnittsinkomsten per
dag, eller lika med den nu gällande regeln.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen, i anledning av följande
motioner, nämligen

1) motionerna I: 607 och II: 751,

2) motionerna I: 617 och II: 768, samt

3) motionerna I: 620 och II: 771,

i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om förslag till sådan lagändring,
att repetitionsövning under semestertid
icke inräknades i semestern i fall då företaget
tillämpade semesterstängning;

B. att riksdagen, med avslag å följande
motioner, nämligen

1) motionerna I: 624 och II: 774, såvitt
däri yrkats rätt för arbetsgivare att
uppdela semestern,

2) dels motionerna I: 624 och II: 774,
såvitt däri yrkats sänkning av procentsatsen
för semesterlön, dels ock motionerna
I: 607 och II: 751, såvitt däri yrkats
höjning av procentsatsen för semesterlön,

3) motionerna I: 624 och II: 774, i den
män de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet under B. 1) och 2)
hemställt,

4) motionerna I: 607 och II: 751, i den
mån de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet under A. och B. 2)
hemställt,

5) motionerna I: 605 och II: 748,

6) motionerna I: 616 och II: 767,

7) motionerna I: 617 och II: 768, i den
mån de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet under A. hemställt,

8) motionerna I: 620 och II: 771, i den
män de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet under A. hemställt,

9) motionerna I: 622 och II: 772,

10) motionen I: 618,

11) motionen I: 621,

12) motionen I: 625,

13) motionen II: 769 samt

14) motionen II: 773,

måtte bifalla förevarande proposition, nr
68, i motsvarande delar;

C. att riksdagen måtte bifalla propositionen
i de delar, som icke omfattades
av utskottets hemställan under B;

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

D. att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 619 och II: 770 samt

2) motionerna I: 623 och II: 775,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. vid utskottets hemställan under B. 1)
av herrar Kaijser och Hamilton, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
B 1 hemställa, att riksdagen, i anledning
av yrkandet i motionerna I: 624 och II:
774 om rätt för arbetsgivaren att uppdela
semestern, måtte

dels — med avslag å propositionen såvitt
gällde 10 § i förslaget till lag om semester
— för sin del antaga nämnda paragraf
i den lydelse, reservationen visade,
vilket förslag innebar, att arbetsgivaren
skulle äga rätt att besluta om uppdelning
av semestern, varvid en period
skulle utgöra minst 18 dagar,

dels ock i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t vid den tidpunkt,
då näringslivet anpassat sig till
fyraveckorssemestern, måtte förelägga
riksdagen förslag till sådan lagändring,
att arbetstagarna erhölle rätt att få hela
semestern i en följd;

II. vid utskottets hemställan under B.
2) av herrar Kaijser och Hamilton, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del hava den avfattning, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort
under B 2 hemställa, att riksdagen, med
bifall till yrkandet i motionerna I: 624
och II: 774 om fastställande av procentsatsen
vid semesterlöneberäkningen till
8,5 samt med avslag å propositionen och
motionerna I: 607 och II: 751 i motsvarande
delar, för sin del måtte antaga 12
och 16 §§ i förslaget till lag om semester
i den lydelse, reservationen visade:

III. av fru Gärda Svenson och herr
Gustavsson i Alvesta, vilka dock ej antytt
sin mening; samt

IV. av fru Hamrin-Thorell och herr
Rimmerfors, vilka ej heller antytt sin
åsikt.

Förslag till lag om semester, m. in.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat ett
särskilt yttrande, i fråga om tidpunkten
för semesterreformens ikraftträdande, av
herrar Kaijser och Hamilton.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! I det föreliggande utlåtandet
tillstyrker andra lagutskottet helt
oförändrat och med ett litet förslag till
komplettering det i den kungl. propositionen
nr 68 framlagda förslaget till ny
lag om semester. Det förslaget innebär,
som alla vet, såsom en väsentlig nyhet
att den lagstadgade semestern utsträcks
till fyra veckor. Det är en reform som
av stora grupper kommer att hälsas med
tillfredsställelse. Det torde vara riktigt
att vårt lands arbetstagare i gemen önskar
att den lagstadgade semesterns förlängning
till fyra veckor sker så snart
som möjligt — det är ju ett betydelsefullt
motiv för att genomföra ändringen
nu, men det kan inte vara ett avgörande
motiv.

Herr Hamilton och jag har reservationsvis
yrkat på ändring av ett par av
de bestämmelser som ingår i lagen, och
vi har därjämte bifogat ett särskilt yttrande.

I propositionen har departementschefen
i princip och med små ändringar
godtagit det förslag som avgivits av 1960
års semesterkommitté. Grunden till semesterlagstiftningen
är i första hand
önskan att bereda arbetstagarna erforderlig
reaktion. Den grunden var alldeles
klar och invändningsfri när det
gällde tvåveckorssemestern, och med vår
nuvarande syn på saken måste den sägas
ha varit utslagsgivande också när
det gällde treveckorssemestern. Det är
inte likadant nu. Med den generella arbetstidsförkortning
som genomförts sedan
dess med lagfäst 45-timmarsvecka
i allmänhet och en avtalsmässigt till 42
eller 40 timmar begränsad veckoarbetstid
i vissa särskilt pressande yrken och
arbetsformer är rekreationssynpunkten
inte lika betydelsefull när det nu gäller
att öka ut treveckorssemestern till fyra
veckor. Även departementschefen erkänner
att denna förändring mindre är en
arbetarskyddsfråga än en ekonomisk

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Förslag till lag om semester, m. in.
avvägningsfråga. Nu gäller det att ta ut
en viss del av standardhöjningen i form
av ökad fritid i stället för löneökning.

Principiellt kan man ställa frågan: Är
det med denna ändrade motivering nödvändigt
att genom lagbestämmelser fastställa
den förlängda semestern, och är
det lämpligt att göra det nu? Kan man
inte, utgående från den principen att sådan
ledighet som är motiverad ur arbetarskyddssynpunkt
bör fastställas genom
lagbestämmelser, medan däremot
sådan ledighet som sträcker sig därutöver
lämpligen bör kunna överlämnas
till arbetsmarknadens parter för avgörande,
anse att fyraveckorssemestern är
en sak för dessa parter att bestämma om?
Kan man anse att konjunkturläget är
lämpat för att genomföra semesterförlängningen
just nu?

Helt kan man inte avvisa den förstnämnda
synpunkten. Det är visserligen
sant att arbetsgivarna varit föga benägna
att sluta avtal om längre semester än
den lagligen fastställda för de kollektivanställda
inom industrien, men det finns
exempel på dylika avtal. Inom skorstensfejarfacket
t. ex. har man överenskommit
om fyra veckors semester. Jag har
dock, om också med en viss tvekan, böjt
mig för departementschefens argument,
att det i fråga om semester och arbetstid
rent allmänt bör åvila lagstiftaren att
utstaka normer för en minimistandard,
även om denna standard går utöver vad
som betingas av arbetarskyddshänsyn.

Vad den senare frågan gäller, den om
det framför allt med hänsyn till konjunkturläget
är lämpligt att genomföra
semesterförlängningen nu, kan man observera
att 1960 års semesterkommitté i
själva verket aldrig gått in på frågan
om lämpligheten av att den lagstadgade
semestern förlänges från tre till fyra
veckor eller om tidpunkten när detta
bör göras. Kommittén har ansett det vara
en i utredningsuppdraget given förutsättning
för dess arbete att den lagstadgade
semestern vid lämplig tidpunkt
i en icke alltför långt avlägsen framtid
kommer att förlängas från 18 till 24 dagar
om året och har inte ansett sig böra

närmare pröva lämpligheten i och för
sig av en sådan reform. Kommittén har
ägnat intresse åt de ekonomiska förutsättningarna
vid skilda tänkbara alternativ
för den fjärde semesterveckans
förläggning, men någon utredning av
den samhällsekonomiska betydelsen av
en fyraveckorssemester har denna kommitté
inte gjort. Och det är synd.

Konjunkturläget verkar inte precis inbjudande
till att införa en semesterförlängning
just nu. I statsverkspropositionen
anfördes, att arbetsmarknadsutsikterna
måste bedömas mera pessimistiskt
än tidigare, att läget inom gruvindustrien
och vid järnverken skärpts, atf
arbetsmarknadssiutationen inom gjuterierna
försämrats och att vissa tecken
tydde på risker för en försämring i sysselsättningen
inom verkstadsindustrien.
I den redogörelse för konjunkturläget,
som konjunkturinstitutet överlämnade
till oss i går, framhålles att nedgången i
orderstocken för verkstäderna har fortsatt,
att orderstockarna för järn- och
stålverken sjönk succecssivt under 1962
och att den senaste barometerundersökningen
knappast kan sägas visa några
tecken till att en förbättrad ordersituation
kommer att inträffa under andra
kvartalet i år. Om massaindustrien sägs
att det senaste årets utveckling medfört
stora ekonomiska påfrestningar. Det
prisläge, som man lyckades nå vid den
förhållandevis obetydliga uppjusteringen
av niassapriserna som ägde rum i
slutet av förra året och som alltjämt är
bestående, innebär att det avsevärda
prisfall som inträffade 1962 icke kunnat
återhämtas. På många håll inom massaindustrien
föreligger en ansträngd likviditetssituation.
Man framhåller också,
att det kärvare klimatet i världshandeln
skärpt konkurrensen mellan industriländerna.

Till detta kan fogas att redan nu kostnaderna
för löner och sociala förmåner
inom industrien hos oss ligger högre än
i de flesta andra länder. Möjligheterna
till fortsatt rationalisering har minskat
därigenom att industriens självfinansieringsförmåga
inom flertalet branscher

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

kraftigt försämrats till följd av stigande
kostnader och stagnerande eller sjunkande
produktionsutveckling. Fyraveckorssemestern
kommer att ytterligare
försvåra våra exportföretags konkurrensförmåga
på den internationella marknaden.
Under de senaste åren har flera
nya bördor lagts på näringslivet, såsom
t. ex. utökade kostnader enligt lagen om
allmän försäkring och ATP-avgifter. Det
är inte bara exportföretagen som betungats
härav. Minskningen av de varuproducerande
småföretagens antal, som
påtalades av herr Ringaby här i kammaren
i går, är helt säkert också till en
del uttryck för svårigheten att driva företag
när lönekostnader och sociala avgifter
för de anställda blir alltför höga.
Här kommer fyraveckorssemestern att
lägga ytterligare sten på börda.

Herr Gösta Jacobsson har i denna
kammare väckt en motion med yrkande
att nu endast skall fattas principbeslut
om en fyraveckorssemester och att de
ekonomiska konsekvenserna närmare bör
klarläggas innan statsmakterna fattar
slutgiltigt beslut rörande tidpunkten för
reformens ikraftträdande. Av det anförda
framgår att det enligt min uppfattning
ligger mycket i vad herr Jacobsson
anför. Jag har trots detta anslutit mig
till utskottets uppfattning i denna fråga.
Det är inte bara så, som jag från början
sade, att arbetstagarna i gemen här
i landet önskar få reformen genomförd
så snart om möjligt, utan reformen genomföres
stegvis, och det minskar svårigheterna.
Jag vill också understryka departementschefens
uttalande, att reformen
kommer att verka begränsande för
löneökningar, och framhålla att den begränsningen
i nuvarande kärva konjunkturläge
kanske blir större än vad man
tänkt sig. Jag har också kunnat konstatera
att känslan för ekonomiska realiteter
blir större när risk för friställande
av arbetskraft föreligger. Då är jordmånen
gynnsammare för överenskommelser,
som underlättar företagets fortsatta
drift. Företaget har dock större möjligheter
att rationalisera, att utveckla sig,
att investera för ökande av konkurrens -

Förslag till lag om semester, m. m.
förmågan, om dessa överenskommelser
kan träffas innan företaget har så att säga
kniven på strupen. Jag vill uttala den
förhoppningen, att ett gott samarbete
inte bara inom de stora organisationerna
utan också på det lokala planet skall
underlätta reformens genomförande och
överbrygga de svårigheter som kan uppstå.
Både arbetstagare och arbetsgivare
kan bli lidande, om dessa svårigheter
blir alltför stora.

I ett särskilt yttrande har herr Hamilfon
och jag anmärkt på att reformen
genomföres redan från den 1 juli i år,
ett halvt år före utgången av arbetsmarknadens
huvudavtal. Villigt skall erkännas
att övergångsbestämmelserna syftar
till ett smidigt genomförande av reformen,
men både i vad gäller korttidsanställdas
semesterersättning och i vad
gäller det bokföringsmässiga intjänandet
av semesterrätt kommer kostnaderna
för arbetsgivaren att öka. Det måste vara
i princip oriktigt att mitt under en avtalsperiod
genom lagändring rubba förutsättningarna
för det löpande avtalet.
Hänsyn härtill måste tagas vid kommande
avtalsförhandlingar. Det framhåller
också utskottet. Det är däremot mera
osäkert, om de avtal som då ingås kan
få retroaktiv verkan med hänsyn till
det förändrade läge, som uppkommit
genom lagändringen.

Enligt det av utskottet tillstyrkta förslaget
skall fyraveckorssemestern utgå i
ett sammanhang, därest icke överenskommelse
om annan ordning träffas med
arbetstagaren. Vi har i reservation I ansett
att arbetsgivaren under en övergångstid
bör ha rätt att uppdela semestern,
varvid en period bör utgöra minst
18 dagar. Sedan näringslivet anpassat
sig till fyraveckorssemestern bör nytt
förslag framläggas med bestämmelser
om att semester skall utgå i en följd. Vi
har härvid följt den uppfattning som
framförts av bl. a. Svenska stadsförbundet
och kommerskollegium.

Frågan om fyraveckorssemesterns förläggning
är en av de frågor i detta ärende,
där remissinstansernas inställning
har varit mest kontroversiell. Över hu -

Nr 19

Fredagen den 3 maj 19C3

Förslag till lag om semester, m. m.
vild taget bär de synpunkter, som från
olika håll framförts i denna fråga, ofullständigt
refererats i propositionen. Propositionens
förslag överensstämmer med
kommittémajoritetens. En minoritet inom
kommittén föreslog en uppdelning på
det sätt vi förordat, dock inte som i reservationen
såsom en övergångsreform.
I propositionen står helt kortfattat att
de privata, kommunala och statliga arbetsgivarna
samlat sig kring den av tre
reservanter i kommittén förordade linjen,
att arbetsgivaren bör ha en självständig
rätt att uppdela semestern i den
mån denna överstiger 18 dagar, och därefter
anföres vad Svenska arbetsgivareföreningen
och vissa andra arbetsgivarorganisationer
yttrat. Men det är inte
omnämnt att statens avtalsnämnd i ett
mycket utförligt yttrande till kommittén
framhållit, att redan nuvarande bestämmelser
om förläggning av treveckorssemestern
medförde så stora olägenheter
från arbetsgivarsynpunkt, att ett utsträckande
av den i princip sammanhängande
semestern till fyra veckor ej
gärna kunde komma i fråga. Nämnden
påpekade de problem ur produktionssynpunkt
som redan treveckorssemestern
medfört. Framför allt gäller detta,
skrev nämnden, inom anläggningsområdena,
där en stor del av arbetena med
hänsyn till klimat- och ljusförhållanden
bäst kan utföras under sommarhalvåret
och behovet av arbetskraft under denna
tid är mycket stort. Nämnden säger vidare:
»Ur de synpunkter avtalsnämnden
har att företräda synes det därför erforderligt,
att en eventuell ökning av den
lagstadgade semestern förknippas med
rätt för arbetsgivaren att utan arbetstagarens
samtycke i viss utsträckning uppdela
semestern.»

I sitt yttrande till kommittén uttalade
Svenska stadsförbundet att det är ett
starkt intresse att semesterlagen, om semestrarna
skall ökas från fre till fyra
veckor, i varje fall ej binder semesterförläggningen
i vidare mån än som följer
av nuvarande bestämmelser, enligt
vilka semestern må förläggas till två
skilda perioder, av vilka den ena skall
utgöra minst 18 dagar.

Svenska landskommunernas förbund
har i allt väsentligt gett uttryck åt samma
tankegångar som stadsförbundet.

Svenska landstingsförbundet, som har
bekymmer för personalen vid sjukvårdsanstalter
och som vet vilka bekymmer
sommarsemestrarna redan nu innebär
för dessa anstalter, anför bland annat:
»Det är under sådana omständigheter
nödvändigt att arbetsgivaren har möjlighet
att i viss utsträckning uppdela
befattningshavarnas semester, varigenom
bl. a. också vinnes den fördelen att flera
befattningshavare än eljest skulle vara
fallet kunna beredas viss tids semester
under tiden maj—september, då personalsitutationen
inom vårdområdena normalt
är särskilt besvärlig.»

Kooperationens förhandlingsorganisation
har inte velat sträcka sig längre än
till en sammanhängande semesterperiod
om minst 12 dagar. Fem till LO anslutna
förbund, Civilförvaltningens personalförbund,
Livsmedelsarbetareförbundet,
Skogs- och flottningsarbetareförbundet,
Tobaksindustriarbetareförbundet
samt Vägarbetareförbundet, har ställt sig
positiva till tanken på en lagfäst möjlighet
för arbetsgivaren att självständigt
dela upp semestern för de anställda.

.lag har velat anföra dessa exempel på
uttalanden i den riktning vår reservation
går för att visa, att det inte bara är det
enskilda näringslivets företrädare på
arbetsgivarsidan som önskar att arbetsgivaren
skall ha rätt att uppdela semestern.

Jag skall inte dröja länge vid de olägenheter
som en lång semesterstängning
inom industrien kan förorsaka. Redan
den semesterstängning som nu tillämpas
av många industriföretag under
sommaren har medfört kännbara störningar
i varutillförseln till detaljhandeln.
Att en odelad fyraveckorssemester
kan medföra ökade svårigheter att skaffa
vikarier till de industriföretag som
måste uppehålla en kontinuerlig drift
för att säkerställa fortlöpande leveranser
— såsom fallet är med vissa av våra
exportindustrier, t. ex. pappers- och
massaindustrierna — det är också klart.
Vad en förlängd semester betyder för

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

vårdyrkena har jag något berört vid tidigare
tillfällen; i sanningens namn skall
väl erkännas att den personalkategori,
som för närvarande bereder de största
svårigheterna, sjuksköterskorna, redan
bar fyra veckors semester.

Till slut må dock framhållas att avståndet
mellan arbetsgivares och arbetstagares
intressen måhända inte är så
stort. Även många arbetstagare torde ha
intresse av att semestern uppdelas, och
lagen är som bekant på den punkten
dispositiv. I sådan riktning uttalar sig
t. ex. Järnvägsmannaförbundet, som
framhåller att en odelad semester inom
de typiska serviceyrkena ökar antalet
av dem som måste få sin semester under
en ur semestersynpunkt ogynnsam årstid.

Vi anser emellertid att arbetsgivarna
under en övergångsperiod bör ha rätt
att verkställa den uppdelning som ur
företagsekonomisk synpunkt är lämplig.
Det är sannolikt att man redan under
den övergångstiden kan träffa avtal
som gör övergången till den definitiva
ordningen föga märkbar. Jag vill
alltså understryka, att steget mellan utskottets
ståndpunkt och reservationen
måhända inte är fullt så stort som det
kan förefalla.

Semesterlöneberäkningen för de arbetstagare
som avlönas med tim- eller
ackordslön eller med provisioner liksom
även för s. k. okontrollerade arbetare
är slutligen en fråga där vi också
har reserverat oss. Vi har därvid anslutit
oss till den procentsats, 8,5 procent,
som föreslogs av semesterkommittén mot
en reservant som önskade 9 procent.
Representanter för alla de i kommittén
företrädda politiska partierna ingick i
kommittémajoriteten. LO har däremot
på vissa grunder föreslagit procentsatsen
9,5, och departementschefen har gått
en medelväg. När vi på denna punkt
anslutit oss till kommittéförslaget är det
för att i möjligaste mån minska olägenheterna
av den ökade ekonomiska belastning
som fyraveckorssemestern kommer
att medföra för företagarna.

Vid behandlingen av föregående ärende
om jordbrukspriserna påpekade herr

Förslag till lag om semester, m. m.
Eskilsson hur svåra semesterproblemen
kan vara för jordbrukare; detsamma kan
gälla även för andra mindre företagare.
Jag vill understryka önskvärdheten av
att åtgärder vidtages för att söka åstadkomma
bättre förhållanden inom detta
område och hänvisar till vad utskottet
skriver på sid. 41. Det är väsentligt att
förhållandena förbättras i detta hänseende,
så att den lagfästa fyraveckorssemestern
inte blir en rättighet bara för
vissa privilegierade kategorier.

Herr talman! Jag vill sluta mitt anförande
med att yrka bifall till de två reservationer
som anförts av herr Hamilton
och mig.

Herr GEI JER, LENNART, (s):

Herr talman! Det är en betydande reform
vi nu har att ta ställning till.

Frågan om rätten till semester bär
ingen lång historia i vårt land. Innan
vi fick vår första semesterlag 1938 förekom
visserligen semesterledighet i någon
utsträckning, men den uppfattades
då som en form av belöning, vilken arbetsgivaren
gav sina anställda för deras
välförhållande. I och med tillkomsten
av 1938 års semesterlag blev det fråga
om en rätt, som de anställda skulle ha.
Motiveringen till den gavs av 1936 års
semesterkommitté, som framhöll att detta
var dels ett samhällsintresse, dels ett
de enskilda arbetstagarnas intresse och
dels ett arbetsgivarintresse. Den motiveringen
har sedan utgjort grundvalen
för alla följande semesterutredningar,
och jag vill därför något utförligare citera
vad var och en av dessa grunder
innebar.

Samhällsintresset, sade kommittén, låg
i att det var nödvändigt för arbetstagarnas
hälsa både i kroppsligt och andligt
avseende att de varje år erhöll fullständig
vila under viss tid. »En längre tids
oavbruten avkoppling och vila har framför
allt blivit erforderlig», sade kommittén,
»på grund av den högt uppdrivna
arbetstakten inom den moderna storindustrien
med därav följande förslitning
av den mänskliga organismen.»

Arbetstagarnas intresse var ju uppen -

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Förslag till lag om semester, m. in.
bart, men det bestod enligt kommittén
inte enbart i att semestern kunde användas
för återhämtande av krafterna. Arbetstagarna
kunde nämligen även under
en tämligen kort semesterperiod få tillfälle
att ägna sig åt friluftsliv eller genom
resor skaffa sig nya intryck eller
eljest tillgodose sådana intressen som under
det dagliga förvärvsarbetet måste eftersättas.

Yad slutligen beträffar arbetsgivarintresset
framhöll kommittén att en befattningshavare,
som är utvilad och har arbetsglädje,
förrättar ett bättre arbete än
den som aldrig får tillfälle att koppla av
från det dagliga enahanda. Till detta kan
man bara lägga att den tid som gått sedan
1938 har medfört att arbetstakten
inom industrien allt mer intensifierats.
Detta i sin tur kräver större anspänning
hos arbetstagarna och medför ett krav på
ökad semesterledighet. Det är väl ingen
tillfällighet att stora grupper inkomsttagare
på tjänstemannasidan gjort betydande
ansträngningar för att förhandla sig
till en längre semesterledighet än lagens
minimiregler anger. Vi har också i dessa
dagar sett, hur man på det hållet har gått
så långt som till arbetsnedläggelse för att
slå vakt om bestående förmåner.

Jag skulle också särskilt vilja understryka
den synpunkt på semestern som
redan 1936 års semesterkommitté framhöll,
nämligen att det inte bara är fråga
om att man skall återvinna sin kroppsliga
hälsa. Den insikten börjar mer och
mer tränga fram, att semestern också
skall möjliggöra ett rikare andligt liv för
den enskilde. Han skall under semestern
ha tillfälle att ägna sig åt intressen som
inte kan få utlopp i ett monotont och
enahanda arbete under arbetsåret. Men
om detta syfte skall kunna förverkligas,
får ledigheten inte vara för kort, och
den bör också åtminstone till sin huvuddel
vara sammanhängande.

Mot denna bakgrund vill jag uttrycka
tillfredsställelse med den här framlagda
propositionen om ny semesterlag. Det
har glädjande nog varit nästan allmän
uppslutning kring förslaget. Herr Ivaijser
har visserligen här anfört kritik, men
den som har studerat tidigare diskussio -

ner i frågan vid tillkomsten av tvåveckors-
och treveckorssemestern samt övriga
ändringar av semesterlagen måste
säga, att det nästan är en mild västanfläkt
mot hur det då lät från högerhåll och
från arbetsgivarhåll.

Jag skall inte gå närmare in på frågan
om de ekonomiska konsekvenserna. Det
är ingen som vill förneka dem, men det
kan väl sägas att arbetstagarorganisationerna
i dag har den insikten i ekonomiska
ting att de klart kan inse vad detta
skall innebära. När nu arbetstagarorganisationerna
fullständigt enhälligt har
understrukit detta önskemål om att få en
förlängning från tre till fyra veckor, ligger
också däri att de är beredda att ta
de konsekvenser som eventuellt kan bli
en följd av reformen.

Den nya semesterlag som i dag skall
antas här innefattar inte bara den stora
förändringen med förlängning från tre
till fyra veckor, utan den innefattar också
en teknisk översyn av den gamla semesterlagen,
och i det avseendet kan
man notera åtskilliga förbättringar, som
i sin tur kan medföra bättre semesterförhållanden
för arbetstagarna. Jag vill
bara helt kort nämna de viktigaste av
dessa förbättringar.

Det är först och främst kvalifikationsreglerna.
Fortsättningsvis kräver man endast
15 dagars arbete i månaden för att
tjäna in semester i stället för 16 dagars.
Enighet har nåtts om att man kan intjäna
en semesterdag efter åtta dagar, vilket
är en förändring som blir till stor
betydelse för deltidsanställda och korttidsanställda.
Den nya semesterlagen innebär
att semestern alltjämt skall utgå i
ett sammanhang såframt inte överenskommelse
om annan ordning kan träffas
med arbetstagarna. Jag skall strax be att
få säga några ord i anledning av herr
Kaijsers yttrande i det avseendet. Semesterlönen
har förändrats i fråga om beräkningssättet
genom att man har övergivit
den gamla genomsnittsberäkningen
och i stället infört en procentlöneregel,
som torde komma att bli lättare att tilllämpa
och rättvisare än den gamla regeln.
En viktig nyhet är att semesterlönen
fortsättningsvis skall utbetalas i sam -

Fredagen den 3 mai 1963

Nr 19

band med semestern och att lagen därigenom
förbjuder de mindre sympatiska
överenskommelser som har förekommit
om att semesterlönen har lagts in i den
ordinarie lönen med påföljd att arbetstagaren
inte haft någon semesterlön att
tillgå vid semestertillfället. Slutligen
medför den nya semesterlagen förändringar
så till vida att full semesterersättning
utgår vid pensionering och att förskottssemester
preskriberas efter fem år.

I anledning av de motioner som väckts
skall jag be att få säga några ord. Jag
skall inte gå in på alla motionerna utan
endast på vissa av dem. Herr Kaijser
önskar att ikraftträdandet av den nya
lagen skall uppskjutas och motiverar detta
med att det är olämpligt att genomföra
en sådan här reform mitt under en avtalsperiod,
varvid han väl syftar på de
löpande stora avtalen mellan Arbetsgivareföreningen
och arbetstagarorganisationerna.
Gentemot detta är att säga att
lagen träder i kraft på det viset, att det
nästa år blir tre dagars längre semester,
och först om ytterligare ett år blir hela
den nya semesterveckan verklighet. De
stora avtalen löper ut vid detta årsskifte.
Det är alltså först nästa sommar som mer
skall betalas i semesterlön, och det kan
därför inte vara någon svårare olägenhet
av det skälet att låta lagen träda i
kraft nu. Det är ju närmast en bokföringsfråga
för arbetsgivarna.

Herr Kaijser berörde också företagarnas
semesterproblem i anslutning till ett
motionspar. Det är då att säga att semesterlagen
endast gäller arbetstagare
och att skyldigheten i lagen att ge semesterledighet
och semesterlön åläggs
arbetsgivare. En företagare har rätt att
själv bestämma när han vill ta ledigt.
Det är uppenbart — jag vill instämma
däri — att det föreligger stora svårigheter
för många småföretagare att klara
ersättarfrågan under frånvaron. Detta
har också uppmärksammats av utskottet,
och jag vill instämma i utskottets
slutsats, att det förefaller ogenomförbart
att i lag ge föreskrifter om hur
denna ersättarverksamhet skall organiseras.
Härvidlag bör väl företagarnas egna
organisationer ha möjligheter att

Förslag till lag om semester, m. in.
åstadkomma lösningar på frivillighetens
väg.

En punkt i den nya semesterlagen som
har föranlett flera motioner gäller lagens
intjäningsregler, som är relativt
komplicerade. Lagen är byggd på tanken
att semesterrätten måste tjänas in genom
arbete åt arbetsgivaren, full semester
får man i princip endast om man
under envar av kalenderårets tolv månader
utfört arbete under viss minimitid,
och ledigheten utgår först året efter
det då den tjänades in. Denna så kallade
intjäningsprincip i lagen, som kom till
redan 1938, står i viss mån i motsättning
till lagens grundtanke att arbetstagarna
har ett behov av viss tids årlig ledighet
för kroppslig och själslig vederkvickelse.
Den som varit frånvarande från
arbetet under en del av kvalifikationsåret
och därför inte tjänat in full semester
har nämligen inte mindre behov
av ledighet nästa år än arbetskamraterna
som varit i tjänst hela året. Många
gånger kan det vara tvärtom, nämligen
om frånvaron under kvalifikationsåret
berott på till exempel sjukdom eller havandeskap.
Detta har också stått klart
för lagstiftaren, och man har därför i
lagen gjort undantag från kravet på arbetad
tid dels genom att man endast
krävt att arbete utförts under en del av
kalendermånaden och dels genom att
viss oförskylld frånvarotid får räknas
som arbetad tid, så kallad privilegierad
frånvarotid.

1938 var man restriktiv med undantagen
under åberopande av den ekonomiska
belastningen för arbetsgivaren
och därav följande risk för att arbetstagaren
skulle kunna uppsägas, om undantagen
blev för många. Men undantagen
har ändå ökats vid varje lagöversyn,
utan att man velat frånfalla grundsynen
att man skall tjäna in semester
genom arbete. Denna intjäningsprincip,
som kan betraktas som en eftergift åt
arbetsgivarmotståndet vid den första semesterlagens
införande, är inte i och för
sig någon princip av högre valör. Den
är i vissa andra länder, till exempel
Tyskland, övergiven. Där har rätten till
semester endast knutits till viss kortare

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Förslag till lag om semester, m. m.
anställningstid före semesterperiodens
inträde. Man kan ställa frågan, om inte
tiden snart skulle vara mogen att överge
intjäningsprincipen i vår lagstiftning,
men den omfattas ännu av alla. I avvaktan
på eventuell ändring på denna punkt
kan man notera åtskilliga förbättringar
i det nu föreliggande lagförslaget, som
måhända inte tillräckligt har beaktats
av motionärerna.

Jag har redan talat om att sextondagarsregeln
blivit en femtondagarsregel
och att en ny åttadagarsregel tillkommit.
Denna ändring får betydelse också för
sådan frånvarotid som ej räknas som
privilegierad, vilket bör noteras när man
tar del av motionerna I: 607 och II: 751,
i vilka har yrkats att bortovaro på grund
av permittering samt fackliga och kommunala
uppdrag skall räknas som privilegierad
frånvarotid. För att börja med
det sistnämnda, ger sextondagars- och
åttadagarsreglerna en ganska vidsträckt
marginal, som i de flesta fall torde tillgodose
syftet med motionerna. Även vid
femdagarsvecka kan en arbetstagare de
flesta månaderna vara borta sex eller sju
dagar utan att han därför förlorar sin
semesterrätt för den månaden.

Permitteringsproblemet får man se i
ett större sammanhang. Hela frågan är
ju föremål för diskussion mellan SAF
och LO, och i avvaktan på utgången av
de förhandlingarna torde man kunna låta
det anstå med lagändringar i denna
fråga.

Förslag har också framförts att helgdagar
och sedvanliga fridagar ej skulle
räknas som semesterdagar. Ett bifall till
detta förslag skulle innebära att den lagstadgade
semestern i vissa fall förlängdes
med en hel vecka. Det är knappast
realistiskt i dagens läge att få igenom en
sådan reform.

I andra motioner har ifrågasatts utvidgning
av den nu gällande privilegierade
frånvarotiden vid sjukdom.

Om arbetstagaren under året varit
frånvarande, antingen på grund av yrkesskada
eller vanlig sjukdom, blir det
avgörande för den privilegierade frånvarotidens
längd, om den vanliga sjukdomen
inträffar före eller efter yrkesska -

dan. Detta är naturligtvis otillfredsställande
i och för sig. Som semesterkommittén
påvisat har bestämmelsen emellertid
sin förklaring i vissa praktiska svårigheter
på grund av samordning mellan
yrkesskada och vanlig sjukdom i socialförsäkringen.
Redan detta kan vara tillräckligt
skäl att man inte göra någon
ändring, särskilt med hänsyn till att sådana
fall inträffar mycket sällan.

I ett par andra motioner har framhållits
önskvärdheten av att den privilegierade
frånvarotiden vid havandeskap förlängs
till 180 dagar eller i varje fall så
att någon form av semesterersättning utgår
mellan 90 och 180 dagar. Även detta
önskemål, som i och för sig är rimligt,
måste ses i sitt sammanhang med den
större frågan om intjäningsprincipens
berättigande. Så länge vanlig sjukdom
räknas som privilegierad frånvarotid under
90 dagar, kan man rimligen inte ha
längre tid vid havandeskap.

Till sist vill jag säga några ord om
förläggningsfrågan, som är den mest
kontroversiella i denna lag. Där har ju
också förelegat delade meningar såväl i
kommittén som under remissbehandlingen,
och jag vill gärna hålla med herr Kaijser
så långt, att det är ytterst vanskligt
och svårt att avgöra, var man skall lägga
rätten att bestämma om uppdelning eller
ej.

Det är då först att märka, att man inte
ifrågasatt att ändra på huvudregeln, som
säger att det är arbetsgivaren som bestämmer
när semestern skall utgå. I och
för sig skulle man ju kunna göra gällande,
att arbetstagaren skulle ha rätt att avgöra
när han vill ha semester. Han vet
bäst när han behöver ledigheten. Men
var och en måste ju förstå, att ett förverkligande
av ett sådant önskemål är
ogörligt, enär det skulle medföra kaos i
företagen om var och en finge lov att ta
ut semester när han ville. Vi måste alltså
acceptera principen att arbetsgivaren leder
och fördelar arbetet samt bestämmer
tidpunkterna för semestern. Det står i
arbetsgivarens makt att vidta total semesterstängning
eller sprida semestrarna.
Det bör i detta sammanhang framhållas,
att härav följer att arbetstagaren inte

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

har någon rätt att begära uppdelning.
Vill en arbetstagare ha ledigt för att jaga
älg till hösten eller vid skolornas vinterlov,
beror det på arbetsgivaren, om detta
kan medges. Det är en olägenhet som
man måste acceptera på arbetstagarsidan.

Arbetstagarintresset inverkar dock i
två avseenden modifierande på arbetsgivarens
förläggningsrätt.

Det första är principen att semestern
— om den skall kunna fylla sin funktion
—- måste utgå i ett sammanhang. På
denna punkt sammanfaller mycket ofta
arbetsgivarens intresse med arbetstagarens.
Många arbetsgivare anser det fördelaktigt
med semesterstängning i fyra
veckor eller utspridning av en fyraveckorssemester.
I det fallet får de enskilda
arbetstagarna foga sig i detta, även om
de skulle velat ha en uppdelning.

I andra fall, och det är de kontroversiella,
önskar arbetsgivaren en uppdelning,
men arbetstagarna ville inte ha någon
sådan. Om det då föreligger produktionstekniska
skäl, svårighet att få semestervikarier
eller dylikt, är det min uppfattning
att arbetstagarna i allmänhet
torde acceptera en uppdelning. Erfarenheterna
från den odelade treveckorssemestern
talar för detta. Skulle arbetstagaren
sätta sig på tvären, har arbetsgivaren
i sin hand att skjuta semestern till en
sådan tidpunkt på året då minsta olägenheter
för arbetsgivaren uppstår, och det
torde i allmänhet bli vinterhalvåret. Detta
är ett starkt argument för arbetsgivaren
när han vill förhandla med arbetstagarna
om en uppdelning.

Det andra fallet beträffande inskränkning
av arbetsgivarens förläggningsrätt
sammanhänger med vad man kan kalla
förläggning till för arbetstagaren olämplig
tidpunkt. Det är alltså sådan tidpunkt
då arbetstagaren inte kan utnyttja semestern.
Detta gäller främst vid sjukdom, vid
havandeskap och vid militärtjänst. I viss
utsträckning har redan den nuvarande
lagen tillgodosett arbetstagarintresset genom
olika förbud mot förläggning. Men
det är en situation som på senare år börjat
påkalla uppmärksamhet, nämligen de
totala semesterstängningarna. I sådana

Förslag till lag om semester, m. m.
fall hav arbetsgivaren i den nuvarande
lagen rätt att förlägga semestern till viss
tidpunkt även om arbetstagaren är sjuk
eller i militärtjänst. Här föreligger ett
flertal motioner med yrkanden om ändring.

Som motionär vill jag för egen del säga,
att det är glädjande att utskottet gått
till mötes på en punkt, nämligen när det
gäller semesterförläggning till militärtjänst
vid semesterstängning. Här har
man hemställt hos Kungl. Maj :t om en lagändring.

Det torde vara uppenbart att det för
den som är inkallad i militärtjänst är en
stor olägenhet — särskilt för arbetstagare
som kommit lite upp i åren och kanske
har familj — att det året få avstå
från att ha semester i egentlig mening.
Detta kan vi alltså räkna med att få en
ändring på. Vi hoppas att regeringen
skall tillmötesgå på denna punkt.

När det gäller sjukdom har utskottet
inte velat tillmötesgå motionsyrkandena,
inte därför att man ställt sig avvisande
till själva tanken — utskottet säger liksom
departementschefen klart ifrån att
det är olämpligt att ha semester då man
är sjuk — utan utskottet har framfört,
att detta är en detaljreglering och att det
skulle uppstå vissa lagtekniska problem.
Men man har uttryckt den förhoppningen,
att det skall vara möjligt att i praktiken
nå en lösning antingen genom avtal
mellan arbetsmarknadens organisationer
eller genom att, i de fall då sådana avtal
inte föreligger, arbetsgivarna skall med
moderation begagna sig av sin förläggningsrätt.

Jag vill understryka detta och uttala
den förväntan, att det skall bli såsom utskottet
här har hoppats. Skulle så inte
bli fallet, finns det naturligtvis möjligheter
att frågan tas upp igen.

Herr talman! Med detta vill jag föreslå
bifall till andra lagutskottets utlåtande
nr 40.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Geijer sade, att jag
yrkat, att lagen skulle träda i kraft den
1 januari 1964. Det är riktigt, att det

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Förslag till lag om semester, m. m.
stod så i motionsyrkandet. Såsom framgår
av det särskilda yttrande, som är fogat
till utskottsutlåtande!, har vi från
vårt håll emellertid frånträtt detta yrkande.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Det är många reformers
genomförande, som både fått och
förtjänat omdömen såsom varande historiska.
Även om inte utökningen av semestertidens
längd denna gång, såsom
fallet var vid två- och treveckorssemestrarnas
införande, utlöst spontana glädjeyttringar
och entusiasm, vill jag ändock
beteckna denna dag som mycket betydelsefull.
Tusentals löntagare hälsar dagens
beslut med den största glädje, och
beslutet inger förväntningar och förhoppningar
av olika slag. Den högre levnadsstandarden
kanske nu medger att
drömmen om en utlandssemester kan
förverkligas. Båt- och bilfärder eller
gruppresor mot skilda mål hägrar framför
mångas blickar, och ändå kan det
bli några dagar över till lugn, vila och
rekreation hemma innan vardagen åter
tar sin början. Mera tid kan ägnas åt
den avkopplande sysselsättningen med
sommarstugan, den egna villan och trädgården.
Främst innebär den längre ledigheten
mera vila från det ofta pressande
och hektiska arbetet och en för många
därtill strängt utnyttjad fritid. Det betyder
också en viss utjämning i fråga
om semestertidens längd mellan olika
grupper i samhället.

Det är glädjande att förslaget till ny
semesterlag mottagits med så stor enhällighet.
De invändningar som gjorts har
i huvudsak rört vissa detaljer. I bl. a.
motionerna I: 605 och II: 748 har påtalats
varseltidens längd. Semesterlagens
11 § talar nämligen om en minimitid
om fjorton dagar. Detta bär vi ansett
vara alldeles för kort för att arbetstagaren
skall kunna hinna ordna för sin semestervistelse.
Vi underströk också i
detta sammanhang betydelsen av en samordnad
semester för familjer, där flera
arbetstagare finnes. Ur arbetsgivarens
synpunkt måste det även vara värdefullt

att i god tid kunna planera för verksamheten
under sommaren. Utskottet anser
dock att det i vissa fall kan vara berättigat
med så kort varseltid som fjorton
dagar, och har inte velat vara med om
att i lagen inskriva en längre varseltid.
I de flesta fall, och då särskilt vid större
företag, torde dock, såsom också utskottet
poängterar, semestertiden bestämmas
flera månader i förväg. Detta är
nödvändigt, då många resemöjligheter
och semesteranläggningar blir fullbokade
i ett mycket tidigt skede. Två månader
i förväg och helst ännu tidigare
bör enligt vår mening semestern fastställas.
Som ett minimikrav föreslog vi
en månads varsel i vår motion.

När jag nu ej yrkar på bifall till motionerna,
så innebär inte detta att jag
ändrat uppfattning härvidlag. Jag anser
dock att utskottets skrivning är så
positiv att jag vill nöja mig med att kraftigt
understryka denna: »Den i paragrafen
angivna minimitiden, fjorton dagar,
måste enligt utskottets mening anses
vara en absolut minimiregel som får
utnyttjas endast i undantagsfall.»

Underrättelse om semestertiden hör
lämnas i så god tid som det över huvud
taget är möjligt, och om varseltiden
måste göras kort borde överenskommelse
kunna träffas härom med arbetstagaren
och rimliga hänsyn tas. Nu hoppas
vi att inte denna möjlighet till en kortare
varseltid skall missbrukas. Skulle mot
förmodan detta bli fallet, får vi återkomma
vid ett annat tillfälle och yrka på en
lagändring.

Nu ber jag, herr talman, att med de
anförda synpunkterna till alla delar få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Som herr Kaijser nämnde,
har jag dristat mig att väcka en motion,
nr 621 i denna kammare — jag
är för all del ensam om den -— som utmynnar
i ett yrkande att riksdagen med
avslag på propositionen måtte inskränka
sig till att fatta principbestut om införande
av fyraveckorssemester men samtidigt
även fatta beslut om skrivelse till
Kungl. Maj:t med hemställan att de eko -

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

nomiska konsekvenserna av reformen
måtte närmare klarläggas, innan statsmakterna
fattar slutgiltigt beslut rörande
frågan om tidpunkten för reformens
ikraftträdande.

Jag är ledsen över att behöva grumla
de båda senaste talarnas glädje med några
erinringar. Jag tror inte att jag kan
beskyllas för att ha gjort mig skyldig
till någon svartmålning, när jag i motionen
fört in de ekonomiska perspektiven
i bilden. Jag har endast pekat på
det faktum, att någon utredning rörande
de ekonomiska konsekvenserna inte
har föregått propositionen, och jag har
menat att reformen liksom många andra
sådana reformer måste sättas in i ett
större ekonomiskt sammanhang.

Det går nämligen inte att komma ifrån
att vi här i landet har ett kostnadsläge
för den svenska industrien som ligger
högst i Europa — Norge möjligen undantaget.
Jag är medveten om att vi trots
detta hittills klarat oss relativt hyggligt
i konkurrensen, men den höga kostnadsnivån
utgör en maning till den allra
största försiktighet så att inte vårt näringslivs
konkurrenskraft gentemot utlandet
ytterligare försämras.

Den föreliggande reformen medför en
ökad direkt lönekostnad för näringslivet
av 3 procent om året. Därtill kommer
emellertid det produktionsbortfall
som följer med att industrien håller
stängt ytterligare en vecka under semestern.
Hur stort detta produktionsbortfall
blir är svårt att avgöra, men det torde
röra sig om cirka 2 procent om året —
ifall inte arbetstakten sättes upp, vilket
knappast är realistiskt att anta.

Tillhopa blir kostnaden för folkhushållet
kanske 5 procent.

Propositionens framläggande har ackompanjerats
av uppgiften — den lämnas
i finansplanen — att den årliga produktionsökningen
i vårt land, som tidigare
beräknats till 4 å 4 1/2 procent, för
år 1963 anses komma att sjunka till 3 1/2
procent. Att vissa stagnationstendenser
gör sig gällande inom vårt näringsliv är
tydligt — vissa branscher har det redan
nu ganska bekymmersamt.

Den första halvan av den fjärde se -

Förslag till lag om semester, m. in.
mesterveckan, som inträder år 1964, innebär
att en icke ringa del, i varje fall
minst hälften av den beräknade produktionsökningen
nämnda år, redan på förhand
är intecknad för semesterreformen.
I den ekonomiska bilden måste
också tas med att höjda ATP-avgifter utgör
en ytterligare kostnadsbelastning.
Vidare har vårt lands terms of trade försämrats
med 2 procent, och vår export
kommer inom kort att mötas av höjda
yttre tullar på vår viktigaste marknad
— De sex. Vinstmarginalerna för stora
delar av vår industri är hårt pressade.

Alla dessa ting spelar in vid bedömningen
av vad vårt land kan tillåta sig.
överskrides gränsen, leder detta till ett
försämrat konkurrensläge och risk för
arbetslöshet. Och alldeles kan man inte
heller bortse ifrån att reformen kommer
att skapa en del besvärligheter för
den mindre företagsamheten — handel,
hantverk och jordbruk. Herr Lennart
Geijer var inne på den saken, men han
tog ganska lätt på den.

Jag tycker nog att departementschefen
har bagatelliserat de ekonomiska konsekvenserna
■— för all del under understrykande
av att reformen kommer att
verka begränsande för löneökningar. Departementschefen
hänvisar till arbetsmarknadsorganisationernas
insikt i ekonomiska
ting och deras ansvarskänsla
och menar, att dessa egenskaper borgar
för att reformen inte får några menliga
verkningar för vårt näringsliv.

Det låter sig förvisso sägas, att reformen
i viss mån minskar utrymmet för
löneökningar. Jag vill, herr talman, inte
utala mig förringande om de vackra inre
egenskaper, som de stora organisationerna
på arbetsmarknaden är utrustade
med, men jag vill endast hänvisa till
det faktum, att den ekonomiska insikten
och ansvarskänslan icke hindrat att det
under de senaste åren genomdrivits lönestegringar,
som väsentligt överstigit
produktivitetsökningen och att detta vållat
en penningvärdeförsämring enbart
under 1962 med minst 31/2 procent.
Även tidigare år har liknande ting förekommit.
Reallönehöjningarna har understigit
de avtalsmässiga höjningarna.

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Förslag till lag om semester, m. m.

.Tåg frågar: Finns det verkligen garantier
för att löntagarorganisationerna inte
även nästa år tar ut mer i löneökningar
än vad produktionsökningen medger?
Det finns det säkert inte. .Tåg förstår
att finansministern för sin del börjar
bli orolig för att vi skall få eu fortsatt
kostnadsinflation.

I detta sammanhang vill jag också peka
på att kravet på 40-timmarsveckan
aktualiserats, vilket är en sak som också
bör innebära ett memento för framtiden.

Dessa förhållanden gör att man är berättigad
att hysa farhågor för att reformen
kommer att få negativa verkningar
för det svenska näringslivets relativa
konkurrenskraft i förhållande till de
länder, där fyraveckorssemestern icke
är genomförd — och de är de flesta. Det
är risk för att reformen kan bidra till
en fortsatt inflationsutveckling. I vilket
fall som helst hade klokheten bjudit att
de ekonomiska konsekvenserna närmare
utretts, innan beslut fattas om reformens
ikraftträdande.

Herr talman! Till sist en liten detalj!
•Tåg tycker nog att det är att driva saken
för långt, när man inför semesterrätt
med en dag redan efter åtta dagars arbete.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motion
nr 621 i denna kammare.

Häri instämde herr Gorthon (h).

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Förslaget till ny semesterlag
med en förlängning av den lagstadgade
semestern till fyra veckor har
fått ett i huvudsak positivt mottagande.
Någon domedagsstämning inför de ekonomiska
verkningarna av förslaget har,
tycker jag, inte gått att mobilisera; även
om herr Kaijser efter sin mycket ljusa
inledning plötsligt blev mörk och dyster
i tonen fattade jag nog herr Kaijser så,
att också han hyser tillförsikt inför våra
möjjligheter att genomföra reformen.
Förslaget har visserligen mötts av 14
motioner och i utskottsutlåtande! redovisas
två motiverade reservationer, vilket
skulle tyda på att enhälligheten icke
är hel. En närmare granskning av reser -

vationerna ger dock vid handen, att man
till och med från högerhåll i utskottet
tvekat inför ett avvisande av propositionens
förslag, vilket framgår av att bifallet
till uppskovsyrkandet i motion I:
621, först nu lämnats av herr Jacobsson.

Med hänsyn till vad som redan anförts
beträffande motiveringarna för denna
reform, skall jag i fortsättningen endast
uppehålla mig något vid de motioner
och reservationer, som har lämnats i anledning
av utskottsutlåtandet. Det förslag,
som herr Jacobsson nu yrkat bifall
till, om ett uppskov med ikraftträdandet
av reformen och utredningen av de ekonomiska
verkningarna av densamma, har
inte utskottet kunnat tillstyrka. Det finns
alla skäl att tro, att en sådan utredning
kommer att vara mycket svår att genomföra
och få ut ett entydigt resultat av.

Samma sak finner man, om man läser
den debatt som fördes i riksdagen vid
antagandet av 1938 års semesterlag. Yrkandena
kom även då från högerhåll.
En skillnad är dock att såväl herr Skoglund
i Doverstorp som herr Wistrand
sade sig finna, att det sannolikt skulle
vara mycket svårt om inte ogenomförbart
att företa en riktig utredning av de
ekonomiska verkningarna av den semesterreform,
om vilken man då diskuterade.
Jag tror, ått samma skäl som år 1938
anfördes av dessa båda högermän, kan
användas för ett yrkande om avslag på
herr Jacobssons motion i dag.

Vidare skulle det knappast vara möjligt
att vinna enighet, när de ekonomiska
förutsättningarna skulle föreligga, för
denna reforms ikraftträdande, i synnerhet
som en stor majoritet i riksdagen
och bland dem, som varit med om förarbetet
av denna lagreform, redan nu
anser att dessa förutsättningar finns. Det
är fråga om en reform som innebär, utslaget
per år, en förkortning av veckoarbetstiden
med en timme, då den efter
två år är fullt genomförd. Att utrymme
skulle saknas för denna standardförbättring
för arbetstagarna liksom att näringslivets
ekonomiska expansion skulle hindras
av beslutet är inte troligt, i synnerhet
som — det kan ju inte vara dem
som menar motsatsen obekant —- depar -

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

tementschefen i propositionen har pekat
på, att reformen kommer att verka
begränsande för löneökningar. Den insikt
i ekonomiska ting, säger socialministern,
och den ansvarskänsla, som är
utmärkande för de stora organisationerna
på arbetsmarknaden, borgar enligt
hans uppfattning för att arbetsmarknaden
skulle kunna inrätta sig efter fyraveckorssemestern
på ett sådant sätt, att
reformen inte hämmar vårt näringslivs
utvecklingsmöjligheter och internationella
konkurrenskraft.

Med detta följer, att inte heller de
synpunkter som herr Kaijser och herr
Hamilton framfört i sitt särskilda yttrande
om de ekonomiska verkningarna
av reformen förefaller särskilt övertygande.
Som jag nämnde kommer reformen
att genomföras under två år, och
det innebär en ökning av lönekostnaderna
på drygt 2 procent, när den är fullt
genomförd. Det är en post som säkerligen
inte kommer att glömmas bort vid
de förhandlingar som snart skall påbörjas
i syfte att skapa nya avtal på arbetsmarknaden
från och med kommande
årsskifte.

Det finns enligt min mening all anledning
att hysa tillförsikt och tilltro till
det svenska näringslivets förmåga att
fortsätta sin expansion samt tillit till
ansvaret hos arbetsmarknadens parter
att icke överanstränga möjligheten till
fortsatt expansion. Någon som helst tveksamhet
inför beslutet om införandet av
den fjärde semesterveckan bör därför ej
råda.

Vad sedan angår frågan om hur den
anställde under sin semester skall uppbära
semesterlön så att den ger rättvisa
åt principen, att »semester skall vara ledighet
med bibehållen lön», har den frågan
blivit en av de få som fått utskottet
att dela upp sig i en majoritet och
en minoritet bestående av högerrepresentanterna.

I reservation II föreslås, att den procentsats
som semesterlönen skall beräknas
efter skal! vara 8,5 procent mot propositionens
förslag om 9 procent av den
under kvalifikationsåret intjänade lönen.

5 Första kammarens protokoll 1963. Nrl9

Förslag till lag om semester, m. m.

Samtliga de semesterutredningar som
under årens lopp arbetat med semesterfrågan
bär brottats med detta problem.
Hela problemkomplexet försvåras utav
att man är överens om att semesterlönen
skall vara den på semestern belöpande
lönen, därest arbetstagaren varit i arbete.
För den som får sin semesterlön
beräknad efter 12 § 1 mom., d. v. s. med
vecko- eller månadslön, är detta inget
problem. De får under semestern helt
enkelt sin ordinarie fasta lön.

Annorlunda förhåller det sig för dem
som får sin semesterlön enligt samma
paragrafs andra moment, d. v. s. de som
har tim- eller ackordslön.

Att använda ett system som bygger på
antagande av vad vederbörande skulle
ha tjänat om han varit i arbete har
inte kunnat genomföras. Det skulle dels
ha varit svårt att använda och dessutom
ge felmarginaler och säkerligen stora
risker för tvister. Därför har man redan
från den första semesterlagens ikraftträdande
tvingats gå ifrån principen att
beräkna vad vederbörande skulle ha
tjänat under semestern och i stället
räknat ut semesterlönen med ledning av
vad han tjänat under kvalifikationsåret.

Den metod som sålunda infördes i
1938 års lag står i dag kvar i stort sett
oförändrad och innebär att man räknar
semesterlönen på genomsnittsinkomsten
per dag under kvalifikationstiden.

Denna regel har visat sig vara svår
att tillämpa, och redan 1939 skrev LO
och SAF gemensamt till regeringen med
begäran om sådan ändring i lagen, som
medgav avtalsfrihet med avseende på
beräkningen av semesterlönen. Förslaget
förordades av 1942 års semesterkommitté
och i 1945 års riksdagsbeslut ingick
denna rätt till kollektivavtal om beräkning
av semesterlönen på annat sätt än
vad lagen föreskrev.

Utvecklingen därefter visar egentligen
bara, hur svår att tillämpa den nu
gällande regeln är. En mängd avtal har
slutits om andra metoder och en mångfald
av olika system har kommit i bruk.
Inom verkstadsindustrien och järnbruken
liksom inom de kommunala indu -

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Förslag till lag om semester, m. m.
strierna används genomsnittsinkomsten
per timme som mall. Procentmetoden förekommer
inom skogs- och jordbruksnäringarna
och inom bleck- och plåtindustrien,
i den senare kombinerad med semesterlönekassa.
Byggnadsindustrien har
en renodlad semesterlönekassa och inom
den grafiska industrien finns ytterligare
en variant på sättet att beräkna semesterlön.

Under remissförfarandet av utredningsförslaget
liksom under förberedelserna
i 1960 års semesterkommittés arbete
har från flera håll understrukits
önskemål om att ett procentlönesystem
kunde genomföras därför att detta vore
enklare att handlägga och lättare även
för arbetstagarparten att kontrollera.

Utskottet har därför inte kunnat tillstyrka
motionen om bibehållande av det
nuvarande systemet, vilket för övrigt, genom
att det i så stor utsträckning är avhängigt
av arbetstidens förläggning,
tvingat parterna på arbetsmarknaden till
överenskommelser, vari inarbetad tid —
lediga lördagar — i semesterlagens mening
skall räknas som arbetad tid.

Efter att ha funnit, att ett system med
beräkning av semesterlönen med viss
procent av den under året intjänta lönen
är ett lämpligt och lätthanterligt
system, har det gällt att fastställa storleken
av den procentsats som skall gälla
för att uppfylla kravet på att semester
skall vara ledighet med bibehållen lön.
Här har som bekant utredningens förslag
varit 8,5 under det att propositionen
och utskottet föreslår 9 procent.

Det som gör det lätt för mig att nu
förorda utskottets förslag och därmed
avslag på reservation nr II är att departementschefen
i sitt ställningstagande
velat jämställa dem som uppbär semesterlön
enligt 12 § 2 mom. med dem som
har semesterlön enligt 1 mom. För dessa
senare innebär regeln att de får den utgående
lönen under det att nuvarande
metod för de förra innebär att genomsnittslönen
beräknas på inkomsten ett
år tidigare. Genom det förslag som lagts
fram har man enligt min mening funnit
en metod som gör det möjligt att förverkliga
den princip om semesterlönens

materiella innehåll, om vilken man varit
överens långt tidigare men som man av
praktiska skäl hittills tvingats avstå från
att förverkliga.

Dessutom skall tilläggas att procentlönemetoden
har den fördelen att den
ej är beroende av förläggningen av arbetstiden,
vilket är en fördel vid en
alltmer genomgående övergång till fem
dagars arbetsvecka, och i sikte har vi
också en ytterligare förkortning av arbetstiden.

Till metodens nackdelar hör att frånvaro
av icke semesterkvalificerande orsak
kan påverka seemsterlönen i negativ
riktning om denna frånvaro är av betydande
omfattning. Emellertid innebär
förslaget om 9 procent även att det ges
ett utrymme för dylik frånvaro, det kan
vara kommunala uppdrag, fackliga uppdrag
och liknande, varför utskottet ansett
förslaget väl avvägt.

Jag skall nämna ett litet exempel, som
måhända kan belysa innehållet i förslaget
när det gäller en av de två stora lagtekniska
nyheterna i förslaget. Den andra
är kvalifikationsreglerna med trappstegskvalifikationen.

Låt oss utgå från 1963 års kalender.
Vi antar dessutom att det gäller intjänande
av semester under ett år sedan
lagen vunnit full kraft. Det gäller en arbetstagare
som har anställning i ett företag
med 45 veckoarbetstimmar, fördelade
under hela året på 5 veckoarbetsdagar,
d. v. s. 9 arbetstimmar per dag
och fria lördagar. Han har 4 veckors semester
under tiden 1—28 juli och är i
arbete under 229 dagar om året å 9 timmar
eller sammmanlagt 2 061 timmar
och har en timlön av 7 kronor. Han tjänar
under året 14 427 kronor plus semesterlönen.
Under kommande år skall
han på nytt ha semester med 4 x 45
arbetstimmar eller semesterlön med
180 timmar å 7 kronor, d. v. s. 1 260
kronor. Enligt förslaget kommer han
att få 9 procent på 14 427 kronor eller
1 298: 43 kronor. Han får alltså kr. 38:43
mera än det matematiskt riktiga. Omvandlat
i lönesumma gör det 427 kronor
som han kan gå förlustig utan att
hans semesterlön fördenskull blir mind -

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

re än den han skulle haft om han varit
i arbete. Det innebär, att han i sin semesterlön
har inbakad 6 arbetsdagars
frånvaro utan semesterkvalificerande
anledning och dessutom ett belopp över,
som motsvarar en fyraprocentig löneökning
sedan kvalifikationsåret.

Departementschefens uttalande i detta
avseende är sålunda väl styrkt, och anledning
att i lagen införa bestämmelser
om semesterkvalifikation av andra anledningar
än de som nu förekommer
finns inte.

Så något om semesterns förläggning.
Förslaget, sådant utskottet tillstyrkt detsamma,
innebär ett överflyttande av gällande
regler till den nya lagen. Arbetstagaren
har rätt att begära att få semestern
i en följd, under det att arbetsgivaren
bär rätt att bestämma förläggningen. Genom
att gällande regler är av dispositiv
natur, kan enskilda eller kollektiva avtal
träffas om annan fördelning och
förläggning av semestern. Det finns bärande
skäl att tro, att en annan fördelning
av semestertiden än den som lagen
föreskriver kommer att ske, om man kan
från endera partens sida visa upp goda
motiv för det. Det framgår, menar jag,
både av utredningen, propositionen och
faktiskt även av reservationen I, att man
även hos arbetstagarparten anser, att
det finns ett ökat intresse för uppdelning
av semestern.

När herr Kaijser därför i debatten
anförde, att det var en råd instanser som
hade varit ytterst tveksamma mot denna
förläggningsprincip, vill jag komplettera
det citat ur utredningen, som herr
Kaijser anförde, med att citera vad
Svenska metallindustriarbetareförbundet,
som är den största organisationen
på LO-sidan, anfört i samma fråga. Det
tillstyrkte hos kommittén alternativet
med odelad semester såsom varande det
mest ändamålsenliga: »En sammanlagd
ledighet av fyra veckor bör ge arbetstagaren
en synnerligen välbehövlig och
nyttig avkoppling från arbetslivets jäkt.
Förslaget i detta alternativ ger dessutom
den väsentliga fördelen, att parterna genom
fria förhandlingar kollektivt eller

Förslag till lag om semester, m. m.
enskilt kunna träffa överenskommelse
om uppdelning av semestern.»

Tjänstemännens centralorganisation
hänvisade i sitt utlåtande till vad förbunden
inom organisationen hade sagt.
Samtliga större förbund som hade yttrat
sig ansåg, att fyraveckorssemestern om
inte annat överenskoms borde förläggas
i ett sammanhang. Den ståndpunkten intogs
av Svenska industritjänstemannaförbundet,
Sveriges arbetsledareförbund,
Handelstjänstemannaförbundet, Svenska
bankmannaförbundet m. fl.

Jag tror att man även skall ha dessa
uppfattningar ifrån arbetsmarknadens
parter i minnet när man tar ställning i
denna fråga. Det kan inte vara riktigt
att överlåta bestämmanderätten över förläggningen
av semestern till endast den
ena parten. Än mindre riktigt tycker jag
det kan vara att bifalla reservation I, som
genom sin utformning inte ger möjlighet
till någon som helst annan fördelning
av semestertiden än dels tre veckor
och dels en vecka under en övergångstid
av förslagsvis fem år. För närvarande
och enligt förslaget har man ju möjligheter
att komma överens om andra
förläggningsperioder och andra fördelningsmått.

Herr talman, med det anförda vill jag
till alla delar yrka bifall till andra lagutskottets
utlåtande.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! När man lyssnade till
herr Kaijser och särskilt till herr Jacobsson,
fick man ett bestämt intryck av att
den uppehållande strid från högerpartiets
sida, som så länge förts beträffande
reformer av detta slag, sannerligen
inte har upphört, även om man av taktiska
eller andra skäl har låtit motståndet
mjukna en liten aning.

För egen del har jag hunnit få så
många år på nacken nu, att jag var med
om att åhöra vad högerpartiet sade den
gången vi skulle genomföra åtta timmars
arbetsdag här i landet —- detta otillständiga
larmande om det egenartade i att
arbetarna skulle få åtta timmars vila och

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Förslag till lag om semester, m. m.
åtta timmars sömn efter att ha arbetat
endast åtta timmar. Och när den allmänna
sjukförsäkringen genomfördes sade
man här i riksdagen, att det för många
skulle bli ekonomiskt fördelaktigare att
ligga hemma i sängen än att arbeta. När
45 timmars arbetsvecka genomfördes, utmålades
vilken oerhörd produktionsminskning
som skulle komma att inträffa
och vilka förfärande samhällsekonomiska
resultat detta skulle leda till.

När vi nu skall diskutera frågan om ett
utökande av semestern från tre till fyra
veckor framhålls under detta motstånd
bl. a. att det skall komma att försvåra
vårt lands exportmöjligheter. Herr Jacobsson
hävdade t. o. m. att det kan
leda till arbetslöshet i vårt land om en
sådan semesterutökning genomföres.
Man kan visserligen konstatera att motståndet
mot reformer av denna art från
högerns sida uppenbarligen präglas av
en större försiktighet nu än vid det tillfälle
jag nyss har omnämnt, men en
hjärtats omvändelse tycks det verkligen
inte vara.

Vi för vår del anser att den ökning av
den allmänna semestern som nu föreslås
från tre till fyra veckor betecknar ett
mycket viktigt steg framåt. I och med
detta tillgodoses ett krav som mycket
länge har burits upp av bland annat hela
arbetarrörelsen. Men utgångspunkten
därvid har alltid varit att denna rätt till
en förlängd rekreation och vila inte får
tas till intäkt för den ökade restriktvitet
i fråga om löneförbättringar som herr
Kaijser antydde eller för långrotning i
fråga om lagstiftningen om 40 timmars
arbetsvecka. Något slags köpeskilling får
den föreslagna semesterreformen inte
bli. På en sådan grund kan vi finna anledning
att på samma sätt som herr Lennart
Geijer nyss beteckna denna reform
såsom mycket betydelsefull, och vi vill
gratulera dem som har hållit på att arbeta
med den.

Då emellertid ett så viktigt och i huvudsak
också riktigt förslag som detta
framläggs kunde man för ett ögonblick
falla i begrundan och fråga sig, om man
skall utöka anspråken när det som presenteras
ändå är så relativt tillfredsstäl -

lande. Bland annat de motionärer som
jag nu närmast talar för — de kommunistiska
motionärerna — ansåg att man
borde passa på att feja bort bristfälligheterna
i den gamla, nu gällande lagen och
samtidigt tillse att inga nya sådana tillförs
den kommande. Det är anledningen
till att vi motionerade. Delvis har
man i det lagförslag som föreligger rensat
bort oformligheter som förekommer
i den nu gällande lagstiftningen, men å
andra sidan anser vi att också det nya
lagförslaget innehåller vissa bristfälligheter
som man bör komma till rätta med
snarast möjligt.

Vi motionerade alltså, och det som vi
därvid uppmärksammade i motionerna
representerar mer än skönhetsfläckar, ty
det har ganska stor praktisk betydelse.
Det vore bättre, tycker vi, att få dessa
saker reglerade nu med en enda gång,
när man håller på att lagstifta i ämnet.
I annat fall blir det bara en ständigt återkommande
fråga i riksdagen intill dess
saken har lösts •— ty de förbättringar
det här gäller måste klaras.

Det mycket klart uttalade och självklara
syftet med såväl nu gällande semesterlag
som den föreslagna, utökade
semesterlagen är att alla löntagare skall
ges en på arbetsinsatsen grundad semesterrekreation
och vila. Herr Kaijser hävdade
emellertid i sitt anförande nyss, att
rekreationssynpunkten inte längre är lika
viktig efter det att arbetstidsförkortningen
har genomförts. Eftersom arbetsintensiteten
och produktiviteten oavbrutet
har ökat och fortsätter att så göra,
kan det ständigt förvärrade trycket på
människornas nerver i den högrationaliserade
produktionen och i arbetslivet
som helhet motivera att rekreationssynpunkten
ställs i förgrunden, fastän denna
självfallet inte är den enda. För övrigt
innebär ju ordet rekreation också ett
mycket vidsträckt begrepp.

På vissa punkter tillgodoser det nya
lagförslaget inte i tillfredsställande grad
vad som har deklarerats beträffande rekreationssynpunkterna.
Ta till exempel
punkten om att helgdagar och sedvanliga
fridagar skall inräknas i semestern om
semestern utgår med flera dagar i följd

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

än sex! Jag vill inte överdimensionera
mina ord, men jag vågar ändå säga att
det kan bli fråga om en formlig stöld av
fridagar som normalt skall tillkomma
alla. Det kan, som det också har påpekats
någonstans, locka arbetsgivare att förlägga
semestern till tid då en eller flera
helg- eller fridagar kan bakas in i denna.

Jag vill inte nagelfara utskottet särskilt
hårt vid detta tillfälle, eftersom jag tycker
att utskottet i allmänhet har uttalat
sig realistiskt och eftertänksamt och
ställt sig relativt välvilligt till de olika
förslag som bl. a. vi har lagt fram — det
har också tillstyrkt ett sådant förslag i
ett bestämt fall, nämligen ifråga om repetitionsövningarna
— men utskottets yttrande
på denna punkt tillåter jag mig beteckna
såsom förvånande. Utskottet säger
nämligen, att det mot bakgrunden av reformens
betydelse inte vill föreslå någon
ytterligare förlängning av semestern. Jag
kan inte få i mitt huvud att det skulle
vara en förlängning av semestern om löntagarna
får behålla de fridagar som de är
berättigade till i annan ordning och som
även är bokförda i almanackan, som bekant.

Vi har alltså i vår motion föreslagit
att helgdagar och sedvanliga fridagar inte
skall inräknas i semestern.

Också bestämmelsen i 10 § om sjukdom
i samband med semester står enligt
vår mening i strid med det uttalade allmänna
syftemålet med semesterlagen.
Sjukdomstid bör, anser vi, över huvud
taget inte inräknas i semestern, ty sjukdom
är ingen semester. Sjukdom är
tvärtom i regel raka motsatsen till det
behov av vila och rekreation som enligt
semesterlagstiftningen skall tillgodoses
och främjas. Alldeles särskilt är sjukdom
motsatsen till rekreation. Följaktligen
borde inte sjukdomstid inräknas i semestertiden.

De uppräknade hindren för den förbättring
som vi föreslagit i vår lagtext
är, ursäkta mig, uppkonstruerade. Det
säges bl. a. att det »torde knappast vara
möjligt att låta varje, aldrig så kort sjukdom,
som inträffar under semestertid,
medföra rätt för arbetstagaren att avbryta
semestern eller avräkna sjukdoms -

Förslag till lag om semester, m. m.
tiden på den utlagda semestern». En
»aldrig så kort sjukdom» säges det! Det
är väl ingen som har talat om att en
enda dag snuva eller annan kortvarig
opasslighet skulle betraktas som ett sjukdomsfall
som skulle medge rätt till motsvarande
förlängning av semestertiden.
Om man har tolkat vår motion så, har
man tolkat den fel.

I detta sammanhang uttalas också i
utlåtandet, och om jag inte minns fel
även i departementschefens promemoria,
många bekymmer för svårigheten
att i sådana fall uppställa en karenstid.
Oss förefaller saken ganska enkel. Man
behöver ju bara stadga exempelvis att
varje av läkare intygad sjukdom, som
inträffar under semester och som överstiger
t. ex. två dagar, berättigar till förlängning
av semestern med motsvarande
tid som sjukdomen har varat. Statsmakterna
och lagstiftarna har säkerligen
löst mycket mer invecklade problem än
detta, men förutsättningen är då förstås
att viljan finns att åstadkomma en lösning.

Låt mig'' sedan, herr talman, bara ta
upp ytterligare en sak, som herr Lennart
Geijer berörde i sitt anförande,
nämligen vårt förslag att även tid som
åtgår för fackligt uppdrag skall vara
semesterkvalificerande. Utskottet hänvisar
till att den nya semesterlagens kvalifikationsregler
bygger på förutsättningen
att arbetstagaren skall ha utfört arbete
för arbetsgivarens räkning för att
förvärva rätt till semester. Man kan naturligtvis
inte utan vidare vifta bort utskottets
konstaterande, men jag vill samtidigt
hänvisa till att de fackliga förtroendemännens
förhandlingsarbete numera
utgör en så integrerande del av arbetslivet
att det borde fastställas som semesterlönegrundande
arbetsinsats. Med
tillämpning av procentregeln, som vi i
övrigt anser riktig, minskas emellertid
semesterlönen enligt lagförslaget för envar
som utför sådant arbete på t. ex.
sin arbetsplats. Det är för övrigt här fråga
om uppdrag som många gånger utförs
på initiativ av arbetsgivaren eller
som en följd av dennes åtgärder gentemot
arbetskraften.

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Förslag till lag om semester, m. m.

Med hänsyn till vad utskottets talesman,
lierr Lennart Geijer, här anförde
om eventuella förutsättningar att lösa
frågan på annan väg än genom semesterlagstiftningen
skall jag för ögonblicket
inte trycka alltför hårt på denna sak.
Jag vill endast uttala en förhoppning att
man på det ena eller andra sättet snarast
möjligt måtte komma fram till en sådan
lösning som vi i detta avseende föreslagit
i vår motion.

Jag har nu, herr talman, berört några
av de förslag som vi lagt fram i vår
motion. Andra motionärer, som ryckt i
samma tåtar som vi, får ursäkta att jag
inte särskilt apostroferat deras förslag
utan endast uppehållit mig vid vår egen
motion.

Jag vill till slut bara göra det påpekandet,
att om jag nu låter bli att orda
om våra förslag i andra avseenden, exempelvis
om varseltid för semester och
om en semesterlön på 9,5 procent av den
sammanlagda årsinkomsten för de kategorier
som här kan komma i fråga, är
orsaken härtill icke att jag anser att
dessa förslag har en mindre dignitet än
de förslag i vår motion som jag tidigare
berört i mitt anförande. Tvärtom bedömer
jag även dessa andra förslag i vår
motion som mycket betydelsefulla, särskilt
då förslaget om en semesterlön på
9,5 procent. Jag avstår emellertid nu
från att ytterligare kommentera dessa
frågor. Jag understryker än en gång den
nu föreslagna reformens stora vikt och
yrkar på de förbättringar som föreslås
i vår lagtext. Det innebär, herr talman,
att jag yrkar bifall till motionerna I: 607
och II: 751.

Herr GEIJER, LENNART, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vet att det förefaller
många som mindre rimligt att man
skall behöva räkna sedvanliga fridagar
och helgdagar såsom semesterdagar, men
detta är nu en konsekvens av lagens
konstruktion — om lagen syftar till att
ge fyra veckors semester med två dagar
intjänade per månad så måste följden
bli att såväl lediga lördagar som helg -

dagar skall räknas såsom semesterdagar;
annars måste konstruktionen förändras
på det sättet att man inte tjänar in så
mycket som två dagar per månad. En
annan sak är att det på sikt kan vara
rimligt med längre semester, men kravet
går inte ihop med lagens konstruktion.

Vad sedan beträffar möjligheten att
få räkna bortovaro för fackliga uppdrag
som arbetad tid så vill jag ännu en gång
understryka att de ändringar, som nu
göres i lagen, medför att t. ex. den som
har femdagarsvecka inte behöver arbeta
mer än 15 dagar för att tjäna in full semesterrätt;
med femdagarsvecka har
man normalt 21 eller 22 arbetsdagar.
Det finns alltså utrymme för bortovaro
upp till sex eller sju dagar utan att semesterrätten
påverkas, och detta torde
i flertalet fall vara tillräckligt.

Fru SVENSON (ep):

Herr talman! ökad ledighet, mera fritid,
längre semester, större möjligheter
till vila och rekreation, till samvaro med
familjen, att resa och se sig om o. s. v. -—•
att detta är ting som står högt upp på
önskelistan hos det stora flertalet eller
praktiskt taget alla medborgare kan det
knappast råda någon tvekan om.

Men man står bär inför ett val. Man
kan inte äta upp läckerbiten och ändå ha
den kvar. Man har att välja mellan längre
semester och högre penninginkomst,
mellan ökad fritid och en viss produktionsökning.
Jag är glad över att departementschefen
i propositionen om fyraveckorssemestern
så klart har betonat
detta. Jag hoppas också att parterna på
arbetsmarknaden skall känna det ansvar
som både utskottet och departementschefen
funnit riktigt att betona inför kommande
avtalsuppgörelser.

Självfallet hoppas var och en att denna
semesterförlängning skall kunna genomföras
utan större friktioner, men vi
måste i alla fall vara medvetna om att
det kan bli vissa svårigheter. Vi har ju
inte några exakta uppgifter om hur stort
det ekonomiska utrymmet är framöver,
och vi vet inte heller något bestämt om

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

hur näringslivets betingelser och konkurrenskraft
kommer att påverkas. Men
trots detta tycker jag inte att det största
bekymret generellt sett ligger på det allmänna
ekonomiska området — alla räknar
ju med en sådan produktionsökning
framöver att semesterförlängningen bör
kunna rymmas inom den tillgängliga ramen,
under förutsättning givetvis att
kontantlöneökningarna hålls tillbaka i
motsvarande mån.

Som jag ser saken är det ett större
problem hur produktion och andra funktioner
i samhället skall kunna hållas i
gång i tillräcklig omfattning under den
mest frekventa semestertiden. För
vissa företag och produktionsenheter är
det inte några större problem att göra
ett driftuppehåll under semestertiden,
och problemen blir för åtskilliga sådana
företag inte heller väsentligt större av att
semestern förlänges en vecka. Men det
finns ju också produktionsprocesser som
inte kan avbrytas eller som det är mycket
kostsamt och svårt att avbryta, och
på de områdena medför givetvis semesterförlängningen
större problem. Detsamma
får väl sägas om stora delar av servicenäringarna.
På detta senare område
är det ju faktiskt så att behovet och anspråken
ökar under semestertiden. Yi
kan rentav säga att om man inte under
semestertiden får behoven av service
och tjänster tillgodosedda så är det svårt,
kanske t. o. m. omöjligt, att utnyttja ledigheten
så som man själv önskar. Även
ur renodlad semestersynpunkt är det således
angeläget att servicefunktionerna
kan upprätthållas. I detta sammanhang
finns det också anledning att peka på
vårdområdena, där de redan nu stora
personalproblemen under semesterperioderna
uppenbarligen kommer att bli än
större.

Dessa spörsmål har tilldragit sig stor
uppmärksamhet både inom semesterkommittén,
i remissyttrandena och vid den
hittillsvarande riksdagsbehandlingen.
Frågan om hel eller delad semester gäller
ju just dessa problem.

Det måste stå klart att man inte kan
nå en lösning enbart lagstiftningsvägen.
Förhållandena och förutsättningarna är

Förslag till lag om semester, m. m.
så skiftande inom olika delar av näringsoch
samhällsliv, att det torde vara en ren
omöjlighet att klara saken genom lag;
följden av ett försök i den riktningen
skulle väl bli ett kineseri utan like. Oavsett
hur man utformar semesterlagen i
övrigt måste dessa spörsmål i stor utsträckning
lösas förhandlingsvägen, om
en smidig anpassning skall bli möjlig.
Lagen bör inte ge mera än utgångspunkterna.

Departementschefen har i propositionen
framhållit att han inte vill gripa in
och rubba de nuvarande positionerna,
utan arbetsgivaren bör liksom hittills ha
rätt att bestämma tidpunkt för semestern
medan arbetstagarna skall ha rätt att få
ut semestern i en följd. Teoretiskt sett
kan en arbetsgivare på t. ex. vårdområdet
— som ju hör till de sektorer där
problemen är stora — fördela semestrarna
över hela året så att avbräcken blir
så små som möjligt. Men givetvis inställer
sig frågan om det är riktigt att på
detta sätt vägra en så arbetstyngd grupp
som t. ex. sjuksköterskorna semester under
den tid av året då de själva helst
önskar få sin semester. Givetvis måste
man också fråga sig huruvida en sådan
lösning är möjlig med hänsyn till det
förhandlingsläge som personalbristen
medför. Sjuksköterskornas fackliga organisation
vill säkert ha ett ord med i laget
när det gäller denna sak. Allmänt sett
måste man nog också säga, att det är
lättast att nå en god lösning genom förhandlingar
som gäller inte bara semesterfrågan
utan har sådan omfattning att
parterna kan ge och ta även på andra
områden.

I princip finns inget att erinra mot
departementschefens inställning att man
bör söka undvika att genom politiska
beslut ändra utgångspunkterna för förhandlingarna
och därigenom ge ena eller
andra parten en viss favör. Jag har
respekt för en sådan uppfattning, och
det är anledningen till att jag inte velat
ansluta mig till motionsyrkandena om
en ändring i den ena sidans riktning.
En annan sak är emellertid att man kan
ändra utgångspunkterna i lagen utan att
därigenom rubba förhållandet mellan

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Förslag till lag om semester, m. m.
parterna på arbetsmarknaden. För min
del skulle jag gärna kunna tänka mig
en sådan lösning som ett alternativ. Det
skulle t. ex. kunna innebära att arbetsgivarsidan
finge rätt att dela semestern
på två perioder, varom en om minst 18
dagar, mot att arbetstagarsidan finge
rätt att få den längre perioden förlagd
till god semestertid under sommaren.
Lagen skulle då ha innefattat både den
nuvarande lösningen och en lösning av
denna art som alternativ. Det skulle ha
inneburit inte ett förord, men en viss
sanktion från samhällets sida för delad
semester. Sakkunskapen tycks vara anse
om att det ur medicinsk synpunkt är
riktigt med delad semester, särskilt om
semestern förlänges. Fyra veckor delat
på två perioder ger i många fall mer rekreation
och återhämtning än fyra veckor
i följd. Det skulle inte ha varit oriktigt
om den saken understrukits genom
en alternativ lösning.

Jag har inte gett mig in på en sådan
här lösning. Orsaken är att jag inte vet
hur parterna på arbetsmarknaden skulle
se saken. Det skulle vara ömsesidiga eftergifter
och tillmötesgåenden i alternativet,
men huruvida dessa är likvärdigt
avvägda är svårt att säga när man inte
känner till partsförhållandena mera ingående.
Jag har därför avstått men genom
en blank reservation markerat att
jag inte skulle ha varit främmande för
en sådan här alternativ lösning om förutsättningarna
varit utredda. Nu hoppas
jag att parterna i förhandlingar skall
finna det riktigt att beträda en sådan
väg.

Anledningen till den blanka reservationen
från min sida är också semestermöjligheterna
för småförtagargrupperna,
främst inom service- och jordbruksnäringarna.
Här rör det sig ju om en näringsutövning
som inte kan stannas av
under en semesterperiod. Gjorde man det,
skulle det bli konsekvenser som ingen
kan önska sig — och allra minst de semestrande.
Man kan inte heller bortse
från att semesterlagstiftningen ställer arbetstagarens
semesterfråga i första rummet
och att företagarens kommer i andra
hand. Jag är medveten om att det inte

går att sträcka ut semesterlagen så långt
att den gäller också företagarna. Det
skulle inte medföra någon lösning. Problemen
ligger här dels på det ekonomiska
planet, dels i möjligheterna att lösa
ersättarfrågan.

I en motion från vårt håll har begärts
utredning av företagarnas semesterfråga.
Motionärerna har syftat till en ersättarorganisation,
eventuellt kombinerad
med en semesterkassa. Utskottet har intagit
en relativt välvillig hållning till
motionen men ansett att detta är en fråga
som ankommer på företagarna och
deras organisationer. Jag delar uppfattningen
att den vägen bör prövas i första
hand, och vissa försök har också gjorts.
Man får hoppas att de leder till framgång.
Det kan ju inte vara riktigt att
dessa grupper har sin semesterfråga så
otillfredsställande löst. Men jag vill tilllägga
att om det visar sig att samhällets
medverkan på ena eller andra sättet
skulle underlätta en god lösning eller
om man inte lyckas nå en lösning på
den väg utskottet avsett, så finns det anledning
att ta upp frågan på nytt.

Jag har, herr talman, inget särskilt yrkande
utan vil! ansluta mig till utskottsmajoritetens
yrkanden.

Herr CARLSSON, OSCAR, (s):

Herr talman! Endast några ord!

Det är obestridligt att nu föreslagna
förbättringar i fråga om semesterlagen
allmänt hälsas med glädje. Man kan dock
inte komma från att vissa detaljfrågor
kanske borde ha fått en annan lösning,
så att största möjligt rättvisa kunnat ernås
olika grupper emellan.

I motionsparet I: 616 och II: 767 har
pekats på några detaljer, som det skulle
ha varit tacknämligt om utskottet hade
velat visa något större välvilja. Det gäller
först 7 § andra stycket b, som fastslår
att 90 dagars sjukdom skall kvalificera
till semester. Därest en arbetstagare varit
sjuk i 90 dagar och råkar ut för en yrkesskada
första dagen han är i arbete
och för denna yrkesskada går sjukskriven
ytterligare 90 dagar, blir även de
senare 90 dagarna semesterkvalificeran -

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

de. Om förhållandet är det motsatta, blir
emellertid inte utfallet detsamma ■— om
arbetstagaren de första 90 dagarna är
borta från arbetet på grund av yrkesskada
och de sista 90 dagarna på grund
av sjukdom, får vederbörande nämligen
icke tillgodoräkna sig de sista 90 dagarna
som semesterkvalificerande. Detta synes
mig innebära en orättvisa som på något
sätt borde avlägsnas, ty rena slumpen
kan ju nu avgöra om en arbetstagare
skall få tillgodoräkna sig 90 eller
180 dagar som semesterkvalificerande.
Jag hoppas verkligen att socialministern
skall finna det möjligt att så småningom
komma fram till någon lösning av det
problemet.

Vad sedan beträffar semesterersättningen
är utformningen inte helt tillfredsställande
för många löntagare, speciellt
sådan med tim- och ackordslön.
Riktpunkten bör ju vara att en arbetstagare
under sin semester skall åtnjuta samma
inkomst som under den tid han arbetar.
Med den utformning som den nya
lagen får på denna punkt blir förhållandet
inte detta. Vi har ju i vårt land en
lag som reglerar övertidsarbetet. I den
lagen är det fastslaget att en arbetare
är skyldig att utföra övertidsarbete med
intill 250 timmar per år, och dessutom
kan en arbetsgivare erhålla dispens för
en arbetstagare med ytterligare 150 timmar.
För en skiftesarbetare i kontinuerlig
drift innebär detta att lian under ett
år kan få fullgöra övertidsarbete med
i runt tal 350 timmar om året, men enligt
semesterlagförslaget skall han inte
få tillgodoräkna sig övertidstillägget för
beräkning av semesterlönen, vilket ju
innebär att inkomsten blir väsentligt lägre
under de fyra veckornas semester än
under den tid då han är i arbete. Inom
vissa industrier, exempelvis inom pappers-
och massaindustrien som jag känner
väl till, återkommer övertidsarbete
ständigt i arbetsprocessen, och den inkomst
som det ger inräknas av arbetstagaren
i den lön som ligger till grund
för hans levnadsstandard.

Ett flertal motionärer har framställt
önskemål om förlängning av varseltiden.
I denna del har dock utskottet skrivit

Förslag till lag om semester, m. m.
så välvilligt att jag anser att motionärernas
synpunkter i stor utsträckning har
tillmötesgåtts.

Herr talman! Jag har velat framföra
dessa synpunkter med en förhoppning
att även sådana här detaljer som kan
verka irriterande ute på arbetsmarknaden
så småningom skall finna en bättre
lösning. Jag har intet yrkande annat än
bifall till utskottets utlåtande.

Herr GEIJER, LENNART, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag försökte i mitt första
anförande att redogöra för motiven till
att utskottet inte kunde tillmötesgå den
av herr Carlsson framförda synpunkten,
och till vad jag då sade vill jag bara ytterligare
foga att yrkesskadeförsäkringen
för närvarande är under utredning och
att det kan tänkas framkomma förslag
om längre gående samordning med sjukförsäkringen.
Det är ytterligare ett argument
för att man inte skall göra något
nu.

Så vill jag också dra en lans för den
uppfattning som jag framfört i dag, nämligen
att tiden snart bör vara mogen för
att man slopar begreppet arbetad tid och
i stället övergår till att endast räkna
anställningstid, ty vi kommer snart i det
läget att det blir så många undantag och
att det blir så komplicerat att det vore
rimligt att beräkna rätten till semester
efter anställningstiden. Men här gäller
väl den gamla satsen att traditionerna
från gångna släkten trycker som en mara
på de levandes hjässor.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att i nya ord tolka den tillfredsställelse
över denna semesterlag som utskottets
representanter redan har givit uttryck
för. Jag hoppas också att semesterlagen
skall bli till både nytta och glädje för
arbetstagarna och att friktionerna på arbetsmarknaden
skall bli så få som möjligt.

Det är bara på ett par punkter jag
skulle vilja göra några reflexioner. I mo -

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Förslag till lag om semester, m. m.
tion nr I: 619, som jag har undertecknat,
har begärts att eftersom lagen om uppsägningsskydd
och förmånerna från moderskapsförsäkringen
bygger på en tid
av 180 dagar, borde de kvinnor som det
här gäller inte förlora semesterrätten under
halva denna tid. Även om jag anser
att motiven för motionärernas begäran
är bärande har jag, herr talman, härvidlag
inget yrkande.

Den blanka reservation som jag tillåtit
mig att foga till utskottsutlåtandet är
motiverad av den motion som väckts om
semestertidens förläggning. Det strider
mot hela andan i lagen att semestern
inte av alla kan utnyttjas till rekreration.
Detta torde dock inte vara möjligt
för en del grupper, nämligen för dem
som arbetar i företag med s. k. semesterstängning
och som råkar vara sjuka, eller
som är borta på grund av havandeskap
— d. v. s. en tid före eller efter
förlossningen — eller som är inkallade
till repetitionsövningar under den tid
semestern infaller. Motionärerna önskar
att lagen ändras så att semestern inte
utan arbetstagarens samtycke kan förläggas
till sådan tid som här har åsyftats.

Utskottet har inte varit benäget att
ändra lagen när det gäller sjukdom och
havandeskap. Härvidlag vill jag helt instämma
i herr Lennart Geijers yttrande.
Jag har dock kanske litet svårare än
herr Geijer att förstå att repetitionsövningar
skulle vara ett mer bärande semesterkvalificerande
motiv än sjukdom
och havandeskap. När man framhåller
att företagen vid sin planering av semestertiden
skulle ha lättare att ta hänsyn
till repetitionsövningar, eftersom de i allmänhet
vet om dessa i relativt god tid,
måste jag säga att det även är rätt lätt
att konstatera havandeskap. Det brukar
inte vara så svårt att inhämta underrättelse
därom i god tid. Även barnafödande
borde väl räknas som en samhällsgagnande
gärning.

Jag instämmer emellertid liksom herr
Geijer i utskottets förhoppning om att
arbetsmarknadens parter skall finna
lämpliga lösningar och att arbetsgivarna
skall visa förståelse för behovet av att

alla deras anställda får en verklig rekreation
under semestertiden, även om
de råkar vara sjuka eller på grund av
nyssnämnda anledningar inte kan utnyttja
den.

Jag har, herr talman, inte heller annat
yrkande än bifall till utskottets förslag.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Det mest anmärkningsvärda
i denna debatt är väl den stora
enighet som råder i själva den centrala
frågan, och man kan konstatera att enigheten
har varit större i utskottet än i den
kommitté som har förberett förslaget, vilket
man väl får betrakta som en mycket
positiv poäng i detta sammanhang. I ett
par frågor har det emellertid rått meningsskiljaktigheter,
och eftersom jag
tillsammans med mina kamrater har biträtt
utskottets förslag vill jag be, herr
talman, att helt kort få motivera det.

Under den tid som den nuvarande semesterlagen
har tillämpats har erfarenheterna
av hur arbetsmarknadens parter
har förmått att lösa skilda problem förhandlingsvägen
varit mycket goda, och
man vågar hoppas att detta skall bli möjligt
även i framtiden. Jag syftar då i första
hand på frågan om till vilken tid på
året semestern skall förläggas och huruvida
semestern skall utgå i ett sammanhang
eller få delas upp på två perioder.
Här föreslås ingen ändring, och den nuvarande
ordningen föreslås bibehållen.
Härvid kan man stödja sig på erfarenheter
från treveokorssemestern och hoppas
att parterna i samförstånd skall kunna
lyckas lösa frågan om hur semestern bör
utgå. Trots att arbetstagarna nu har rätt
till sammanhängande semester har överenskommelse
om delning av semestern
kunnat träffas inom åtskilliga områden
av näringslivet, och det finns ingen anledning
att frukta att inte detta skulle bli
fallet även i fortsättningen. Åtskilliga tecken
tyder på att intresset hos arbetstagarna
att få semestern i form av dels
sommarsemester, dels vintersemester blir
större, och detta bör underlätta möjligheterna
till förhandlingar. Då lagstiftningen
träder in först sedan avtal inte

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

har kunnat träffats, får man väl betrakta
det som en god balans att arbetsgivarna
har rätt att bestämma tiden för semesterns
placering under året, medan arbetstagarna
avgör om semestern skall delas
eller utgå i ett sammanhang. Jag har
därför inte kunnat finna något skäl till
oro i fråga om utskottets förslag på denna
punkt.

En annan fråga som är föremål för olika
uppfattningar är frågan om vilken
procentsats som skall ligga till grund
för de timavlönades semesterersättning.
Först vill jag säga att metoden med procentsats
är att föredraga. Den blir enklare
än det nuvarande systemet. I fråga
om procentsatsens storlek har olika förslag
framkommit. Kommittén har föreslagit
8,5 procent, utskottet i likhet med
Kungl. Maj:t 9 procent och LO 9,5 procent.
Utskottet har gjort sitt ställningstagande
utifrån den synpunkten att frånvaro
av annat slag än sådan som kvalificerar
till semester är vanlig. Beaktar
man detta — och det anser jag att man
bör göra — är siffran 9 riktigast. I fråga
om den halva procenten råder olika
åsikter. Skillnaden mellan ståndpunkterna
blir väsentligt mindre, kanske rent av
ingen, om man betänker att semesterlönen
liksom de sociala förmånerna i övrigt
ingår i de faktorer som vid förhandlingar
ligger till grund för fastställandet
av den fasta lönen. Huruvida den samlade
personalkostnaden blir större eller
mindre i det ena eller andra fallet kan
därför vara mycket svårt att avgöra. Sålunda
bör man inte fästa något större
avseende vid denna skillnad.

Herr talman! Jag vill endast yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan såvitt
avsåge motionen I: 621 samt därefter särskilt
beträffande utskottets hemställan i
övrigt, varvid först komme att upptagas
punkten A, därefter de i punkterna B
och C avsedda lagförslagen, där så er -

Förslag till lag om semester, m. infordrades
paragrafvis, vidare punkterna
B och C i övrigt samt slutligen punkten
D.

Utskottets hemställan såvitt avsåge motionen
I: 621

I fråga om utskottets hemställan i denna
del gjordes propositioner, först på bifall
till densamma samt vidare på bifall
till motionen I: 621; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Utskottets hemställan i punkten A

Bifölls.

Punkterna B och C

Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta
förslag till lag om semester

1—6 §§

Godkändes.

7 §

Såvitt gällde denna paragraf gjordes
propositioner, först på godkännande av
densamma samt vidare på paragrafens
godkännande med den lydelse, som föreslagits
i motionerna 1:607 och 11:751;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

8§

I vad avsåge denna paragraf gjordes
propositioner, först på godkännande av
densamma samt vidare därpå att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse,
som föreslagits i motionerna I: 607
och II: 751; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

9 §

Godkändes.

10 §

Beträffande förevarande paragraf, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats
l:o) att densamma skulle godkännas;
2:o) att paragrafen skulle godkännas
med den lydelse, som föreslagits i den av
herrar Kaijser och Hamilton vid utlåtandet
avgivna, med I betecknade reservationen;
samt 3:o) att kammaren skulle

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

Förslag till lag om semester, m. m.
godkänna denna paragraf med den lydelse,
som förordats i motionerna I: 607
och II: 751.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden och förklarades propositionen
på godkännande av paragrafen
vara med övervägande ja besvarad.

11 §

Rörande denna paragraf gjordes propositioner,
först på godkännande av densamma
samt vidare på godkännande av
paragrafen med den lydelse, som föreslagits
i motionerna I: 607 och II: 751;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

12 §

Vidkommande förevarande paragraf,
fortsatte herr talmannen, hade yrkats
l:o) att densamma skulle godkännas;
2:o), av herr Kaijser, att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse, som
föreslagits i den av honom och herr Hamilton
vid utlåtandet avgivna, med II
betecknade reservationen; samt 3:o), av
herr Adolfsson, att kammaren skulle godkänna
paragrafen med den lydelse, som
förordats i motionerna I: 607 och II: 751.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
godkännande av paragrafen vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av honom
framställda yrkandet uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner 12 paragrafen i
Kungl. Maj :ts av andra lagutskottet i dess
utlåtande nr 40 tillstyrkta förslag till lag
om semester, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med
den lydelse, som föreslagits i den av herrar
Kaijser och Hamilton vid utlåtandet

avgivna, med II betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —105;

Nej— 26.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

13—15 §§

Godkändes.

16 §

I vad anginge denna paragraf, yttrade
vidare herr talmannen, hade yrkats 1 :o)
att densamma skulle godkännas; 2:o) att
paragrafen skulle godkännas med den lydelse,
som föreslagits i den av herrar
Kaijser och Hamilton vid utlåtandet avgivna,
med II betecknade reservationen;
samt 3:o) att kammaren skulle godkänna
denna paragraf med den lydelse, som
förordats i motionerna I: 607 och II: 751.

Därpå gjordes propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarades propositionen
på godkännande av paragrafen
vara med övervägande ja besvarad.

17—23 §§

Godkändes.

Ikraftträdandebestämmelser, rubrik
och ingress

Godkändes.

Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta
förslag till lag om förlängd semester för
vissa arbetstagare med radiologiskt arbete Godkändes.

Punkterna B och C i övrigt

Vad utskottet hemställt bifölls. .j

Fredagen den 3 maj 1963

Nr 19

Punkten D

Utskottets hemställan bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till kammarens sammanträde
onsdagen den 8 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1963/64;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1963/64 till hemvärnet och
vissa frivilliga försvarsorganisationer
m. m.;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt bemyndigande
att meddela statliga exportkreditgarantier; nr

168, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna å kapitalbudgeten
för budgetåret 1963/64 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

169, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1963/64 till studiesociala ändamål
m. m.;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1963/64 till högre utbildning och forskning
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1963/64 till bidrag till viss busstrafik
in. in.;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående anslag för budgetåret
1963/64 till bidrag till nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande;

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående upplåtelse av mark
för ett internationellt studenthem, m. m.;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för en dyrortsundersökning
m. m.;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1963/64 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus m. m.; och
nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt drift av
skandinaviska undervisningssjukbuset i
Korea, m. m.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 150, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1963/64
m. m.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av väckt motion angående
utredning rörande Förenta Nationernas
aktioner i Katanga; samt
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1962 och 1963
vid dess fjortonde ordinarie möte fattade
beslut;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation av
fortifikationsförvaltningen m. m.;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökat stöd till föreläsnings-
och studiecirkelverksamhet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1963/64 till bidrag till byggnadsarbeten
m. m. inom skolväsendet jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda fram -

Nr 19

Fredagen den 3 maj 1963

ställning rörande bidrag till driften av
grundskolor m. m, jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av utbildnings-
och forskningsorganisationen
i Umeå, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1963/64 till byggnadsarbeten vid
vissa universitet och högskolor m. m.;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1963/64 till statens järnvägar
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående överlåtelse av
kronan tillhörig mark m. in.;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående organisationen av
den automatiska databehandlingen inom
statsförvaltningen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nya grunder för
den statliga personalpensioneringen av
vissa icke statliga grupper m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående säkerhetsinspektion
av motorfordon m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, såvitt nämnda proposition
och motioner hänvisats till
statsutskottet; samt
nr 84, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1963/64 till bidrag till De blindas
förening;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 och 6 §§
förordningen den 27 maj 1960 (nr 253)
om tillverkning och beskattning av maltoch
läskedrycker, m. m.; samt

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att förordna
om uttagande av antidumping- och
utjämningstullar, m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 48, i anledning av väckta motioner
om lagstiftningen om åldringsvård; samt
nr 50, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till reseersättning och
sjukpenning för personer med rörelseinvaliditet;
ävensom

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 48 § folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr
469), dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr 22, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående säkerhetsinspektion
av motorfordon, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.34.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1963. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

630020