Nr 19 FÖRSTA KAMMAREN 1961 (Riksdagens protokoll 1961:19)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 19 FÖRSTA KAMMAREN 1961

12—16 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 12 maj

Sid.

Om enhetliga nordiska regler rörande viss införsel av sprit, vin
och tobaksvaror ..........................................

Anslag under åttonde huvudtiteln:

Omvandling av befattningen som folkhögskolinspektör från arvodestjänst
till extra ordinarie tjänst ......................

Inspektions- och rådgivningsverksamhet vid inbyggda skolor och

företagsskolor ..........................................

Läroboksnämnden ........................................

Om sänkning av elevantalet i skolklasser, m. ................

Biträdeshjälp vid de allmänna läroverkens rektorsexpeditioner,

m. ....................................................

Om statsbidrag till Mariannelundsskolan ....................

Fortbildningskurser vid högre tekniska läroverk..............

Bidrag till bergsskolan i Filipstad ..........................

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare ........

Vidareutbildning av folkskollärare ..........................

Studiebidrag och stipendier ................................

Bidrag till anordnande av skolmåltider ......................

Ny organisation av krigsmaktens högsta ledning................

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket ........................

Interpellationer:

av herr Larsson, Anton, ang. arealtilläggs anknytning till fastighetstaxeringens
uppgifter om åkerareal ....................

av herr Osvald ang. farledsdjupet i den allmänna farleden genom
Liljeholmsviken ........................................

1 Första kammarens protokoll 1961. Nr 19

Nr 19

Innehåll

Tisdagen don 16 maj

Svar på interpellationer:

av herr Bengtson ang. tobaksreklamen ....................

av herr Bengtson ang. svenskt bidrag till internationell samverkan
för tillgodoseende av världens livsmedelsförsörjning, m. m.

av herr Pettersson, Harald, ang. allergiframkallande kemisktekniska
artiklar .........................

Interpellation av herr Sjönell ang. säkerhetsbestämmelser för fritidsbåtar
................

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 12 maj

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, ang. godkännande av vissa ändringar
i konventionen angående upprättande av Europeiska frihandelssammanslutningen
...............

— nr 6, ang. överenskommelse om en association mellan medlems staterna

i Europeiska frihandelssammanslutningen och Republiken
Finland, m. m........................

nr 7, ang. redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation
memorial nr 8, ang. uppskov med behandling av visst ärende

Statsutskottets utlåtande nr 8, ang. utgifterna under åttonde huvudtiteln:
ecklesiastikdepartementet ...................

— nr 90, ang. ny organisation av krigsmaktens högsta ledning

Jordbruksutskottets utlåtande nr 31, ang. anslag till Särskilt stöd
åt det mindre jordbruket ..............

Sid.

Fredagen den 12 maj 1961

Nr 19

Fredagen den 12 maj

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollet för den 5 innevarande
månad.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden: nr

5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande för Sveriges
del av vissa ändringar i konventionen
angående upprättande av Europeiska
frihandelssammanslutningen;
samt

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående en överenskommelse
om en association mellan medlemsstaterna
i Europeiska frihandelssammanslutningen
och Republiken Finland,
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om enhetliga nordiska regler rörande
viss införsel av sprit, vin och tobaksvaror

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse till riksdagen med överlämnande
av redogörelse från Nordiska rådets
svenska delegation jämte i ärendet
väckta motioner.

Genom en den 7 april 1961 dagtecknad,
till utrikesutskottet hänvisad skrivelse,
nr 101, hade Kungl. Maj:t till riksdagen
överlämnat redogörelse för Nordiska
rådets nionde session i Köpenhamn
den 18—24 februari 1961.

I sammanhang med skrivelsen hade
utskottet behandlat två i anledning av
denna inom riksdagens andra kammare
väckta motioner, den ena, nr 781, av
herr Braconier samt den andra, nr 792,
av herrar Enflkvist och Wiklund i Stockholm.

I motionen II: 792 hade upptagits av
Nordiska rådets trafikutskott behandlad
fråga om införande av enhetliga nordiska
regler rörande den maximikvantitet
av vin, sprit och tobaksvaror, som
resande finge tull- och avgiftsfritt införa
som resgods från utlandet till ett nordiskt
land. I motionen hade erinrats om
att det medlemsförslag, som låge till
grund för Nordiska rådets rekommendation,
nr 4, i ämnet, hänvisade till vad
som på sin tid hade föreslagits av Nordiska
parlamentariska kommittén för
friare samfärdsel m. m., nämligen en
maximikvantitet för alkoholhaltiga drycker
av två liter sprit och vin — därav
högst en liter sprit — samt fem liter
starköl samt för tobaksvaror 200 cigarretter
eller 250 gram tobaksvaror i annan
form och 200 blad cigarrettpapper,
med vissa undantag för resande på kortare
rutter.''- Motionärerna hade påpekat,
att nyssberörda Nordiska rådet-rekommendation
icke angåve några kvantiteter
och hade förutsett att resultatet av
rekommendationens genomförande kunde
bliva en avsevärd höjning av de kvantiteter,
som nu vore införseltillåtna för
resande som anlände till Sverige och
som vore hemmahörande i Sverige, Danmark,
Finland eller Norge. Motionärerna
hade ansett, att det icke kunde vara
något samhälleligt intresse att utöka nuvarande
tillåtna kvantiteter, och motionen
utmynnade i en hemställan till riksdagen
att i sitt yttrande över Kungl.
Maj :ts skrivelse nr 101 framhålla angelägenheten
av att, om bestämmelserna
rörande de högsta tillåtna kvantiteterna
sprit, vin och tobak, som finge införas,
nordiskt förenhetligades, de lägsta kvantiteter,
som gällde i något nordiskt land,
därvid måtte bilda utgångspunkt.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet hemställt, att riksdagen i anledning
av förevarande skrivelse och av
motionerna 11:781 och 11:792 måtte

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Ang. omvandling av befattningen som folkhögskolinspektör från arvodestjänst
till extra ordinarie tjänst

giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört.

Utskottet liade vad anginge yrkandet
i motionen II: 792 funnit, att regeringarnas
prövning av Nordiska rådets rekommendation
1961:4 borde avvaktas
och att den kvantitetsfråga, som berördes
i denna motion, därvid lämpligen
borde tagas under övervägande.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! I motion II: 792 har man
tagit upp frågan om införande av enhetliga
nordiska regler rörande den
maximikvantitet av vin, sprit och tobaksvaror,
som resande får tull- och avgiftsfritt
införa från utlandet till ett
nordiskt land. Motionärerna framhåller
angelägenheten av, att därest bestämmelserna
rörande de högsta tillåtna
kvantiteterna sprit, vin och tobak som
får införas skall nordiskt förenhetligas,
så skall de lägsta kvantiteter som gäller
i något nordiskt land därvid bilda utgångspunkt.

Det har utskottet besvarat genom att
uttala, att man bör avvakta regeringarnas
prövning av Nordiska rådets rekommendation
härom och att kvantitetsfrågan
därvid lämpligen bör tas under övervägande.

Jag står själv för detta utskottsutlåtande
och har inget annat yrkande, men jag
vill i detta sammanhang understryka,
att det är med någon tvekan jag har biträtt
utskottets yttrande. Jag och många
med mig menar nämligen, att man bör
vara starkt restriktiv när det gäller denna
tull- och avgiftsfria införsel. Det finns
ingen anledning att befria folk från att
betala tullar och avgifter som gäller i
andra sammanhang. Det är heller icke
önskvärt ur nykterhetssynpunkt. Det
finns också så stor sortering av spritsorter
i vårt land, att det icke fördenskull
finns något skäl för resande att ta med
sig sprit från andra länder. Jag hoppas
att regeringen vid sin prövning går fram
så restriktivt som möjligt.

Jag har inget yrkande än om bifall
till utskottets utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
memorial nr 8, angående uppskov
med behandling av visst ärende,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1961/62 under åttonde huvudtiteln,
avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.

Punkterna 1—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Ang. omvandling av befattningen som
folkhögskolinspektör från arvodestjänst
till extra ordinarie tjänst

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 415, av herrar Nyström och Hedström,
och II: 474, av fru Jäderberg och herr
Lassinantti,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för skolöverstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen förordat;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för skolöverstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1961/62;

c) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 6 254 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:415
och II: 474 hade hemställts, att riksda -

Fredagen den

Ang. omvandling av befattningen som

gen måtte besluta, att folkhögskolinspektörens
befattning skulle ändras från arvodestjänst
till extra ordinarie tjänst.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Statsutskottet har under
denna punkt avslagit motionerna 1:415
och II: 474, i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta att folkhögskoleinspektörens
befattning ändras från arvodestjänst
till extra ordinarie tjänst.

Utskottet har visserligen funnit skäl
tala för att möjligheter skapas för kontinuitet
när det gäller denna inspektörsbefattning,
men har dock icke varit berett
att tillstyrka bifall till det i motionerna
framställda yrkandet. Utskottet
hänvisar till att folkhögskoleinspektören
nu åtnjuter arvode motsvarande löneklass
29, varför en extraordinariesättning
i närmaste motsvarande lönegrad
skulle innebära placering i lönegrad
Be 1.

Gentemot, utskottet vill jag anföra, att
den nuvarande innehavaren av denna inspektörsbefattning
åtnjuter avlöning enligt
löneklass 29, såsom utskottet påpekat.
Grundlönen utgår visserligen enligt
lönegrad 26, men vederbörande får tillgodoräkna
sig tre års ålderstillägg, varför
hans lön följaktligen nu utgår enligt
löneklass 29.

I motionerna yrkar vi att detta förhållande
skulle permanentas genom att befattningen
ändras till extra ordinarie
tjänst. Vi yrkar alltså inte att befattningen
skall placeras i lönegrad Be 1. I så
fall hade vi nämligen måst yrka på en
anslagshöjning, vilket vi inte ansett lämpligt.
Om utskottet velat, så hade utskottet
inom nuvarande kostnadsram kunnat
lösa frågan så som vi önskar.

Det kommer nu att bli ombyte på denna
folkhögskoleinspektörstjänst genom
att den nuvarande innehavaren av befattningen
återgår till sitt folkhögskolerektorat.
Vi anser det vara olyckligt att
kontinuitet inte upprätthålles på denna
viktiga inspektörsbefattning. Nu måste,
efter vad jag kan förstå, en ny rektor
övertalas att ta tjänstledighet från sin
skola. Folkhögskolornas styrelser är dock

12 maj 1961 Nr 19 5

folkhögskolinspektör från arvodestjänst
till extra ordinarie tjänst
i regel inte intresserade av att bevilja
sådan tjänstledighet.

Med det anförda har jag, herr talman,
velat framhålla vikten av att kontinuitet
upprätthålles på den befattning inom
skolans och utbildningens område, varom
här är fråga. Jag dristar mig, herr
talman, att yrka bifall till motionerna
nr 415 i denna kammare och 474 i medkammaren.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! I vissa delar är utskottet
överens med herr Nyström. Det gäller
främst den nuvarande tjänsteinnehavarens
lämplighet och duglighet pa förevarande
område. Det är emellertid andra
omständigheter som gjort att utskottet
inte har kunnat bifalla motionen, inte
minst de lönetekniska problem, som herr
Nyström också var inne på.

''Då jag vet att Kungl. Maj:t har sin
uppmärksamhet riktad på denna fråga
kan jag, herr talman, nu nöja mig med
att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Utskottets talesman medgav
att utskottet i vissa avseenden var
överens med motionärerna. Jag tycker
då att utskottet kunnat sträcka sig så
pass långt, att utskottet i sin skrivning
hade kunnat rekommendera statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
att så snart som möjligt lösa denna
fråga.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Det är kanske mänskligt
från en motionärs sida, att han inte är
riktigt nöjd med vad utskottet skriver,
och det är väl inte så mycket att säga
om det. Vill man emellertid befrämja
saken i detta fall, tror jag nog att motionären
kan vara överens med utskottet.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekom -

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Ang. inspektions- och rådgivningsverksamhet vid inbyggda skolor och företagsskolor

na yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 8 och 9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10

Ang. inspektions- och rådgivningsverksamhet
vid inbyggda skolor och företagsskolor -

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:413 och 11:478,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för överstyrelsen för yrkesutbildning,
som föranleddes av vad departementschefen
förordat;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för överstyrelsen för yrkesutbildning,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1961/62;

c) till Överstyrelsen för yrkesutbildning:
Avlöningar för budgetåret 1961/
62 anvisa ett förslagsanslag av 4 534 000
kronor;

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för överstyrelsen för yrkesutbildning,
som föranleddes av vad departementschefen
förordat, dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat
för överstyrelsen för yrkesutbildning,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1961/62, dels ock till överstyrelsen
för yrkesutbildning: Avlöningar
för budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 4 534 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herrar Thorsten Larsson
och Ernst Olsson (I: 413) samt den andra
inom andra kammaren av herr Larsson
i Hedenäset m. fl. (11:478), i vilka
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande punkt måtte biträda
av överstyrelsen för yrkesutbildning
gjord framställning om inrättande av två
konsulenttjänster i Ae 23 för inspektions-
och rådgivningsverksamhet vid
inbyggda skolor och företagsskolor och
att anslagsposten Överstyrelsen för yrkesutbildning:
Avlöningar i anledning
härav måtte uppföras med ett belopp av
4 590 000 kronor.

Ltskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

II. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i anledning av motionerna I: 413 och
II: 478 i punkten anfört rörande inspektions-
och rådgivningsverksamhet vid
inbyggda skolor och företagsskolor.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! »Det finns ingenting som
kostar så mycket pengar som okunnighet»,
har någon sagt. Detta är förhållandet
i riksdagen lika väl som i övriga
sammanhang, där det gäller att skingra
okunnighet. Det avser såväl teroretiska
som praktiska brister i kunnandet. Det
har också ett visst sammanhang med de
aktuella motionerna 1:413 och 11:478,
som gäller inrättandet av vissa tjänster
för inspektions- och rådgivningsverksamhet
vid inbyggda yrkesskolor och
företagsskolor.

Statsutskottet har framhållit, att det
är av vikt att dessa skolor i så stor utsträckning
som möjligt får det stöd,
som inspektion och rådgivning från centralt
och regionalt håll kan utgöra, för
att yrkesutbildningens kvalitet skall hållas
på en tillfredsställande nivå.

Jag delar, herr talman, utskottets uppfattning
beträffande behovet i allmänhet
av inspektion och rådgivning och har
av samma skäl bidragit med en motion,
nr 19, i denna kammare angående statsbidrag
till avlönande av vissa yrkeskonsulenter
inom branschorganisationerna.
Rätteligen borde den motionen ha be -

Fredagen den 12 maj 1961

Nr 19

Anslag till läroboksnämnden

handlats samtidigt med de nu aktuella.
Det kan enligt min uppfattning nämligen
diskuteras var huvudansvaret åtminstone
för den rådgivande verksamheten
bör läggas. Personligen är jag
övertygad om att det enda rimliga vore
att lägga huvudansvaret för en sådan
konsultativ verksamhet på branschorganisationerna
själva. Det tycks nämligen
icke genomförbart att kungl. överstyrelsen
för yrkesutbildning skall kunna knyta
till sin verksamhet ett tillräckligt antal
konsulenter, som skall kunna ge de
många och skiftande branscherna och
deras medlemsföretag den service och
rådgivning, som de kan behöva för framtiden.
Nu beror det givetvis på vad utskottet
avser med »rådgivning». Innebär
det enbart rådgivning beträffande anslagsfrågor
och mera formella frågor,
kan jag vara med på noterna, men gäller
det läroplaner, yrkesanalyser etc. är
jag mycket tveksam.

Utskottet framhåller också, att »då
någon institution för inspektions- och
rådgivningsverksamhet på länsplanet
ännu icke finnes tillskapad, synes åtminstone
för närvarande denna verksamhet
böra åvila det centrala ämbets -

ka yrkesutbildningen, som förutsätter ett
intimt samarbete mellan såväl överstyrelsen
för yrkesutbildning och branschorganisationerna
som olika företag, vilket
motionärerna i de nu aktuella motionerna
så riktigt framhållit.

Jag har, herr talman, för dagen inget
eget yrkande utan biträder utskottets
hemställan.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! På olika håll har man
diskuterat detta problem, och det är inte
tu tal om att den åtgärd som här nämns
måste vidtagas så småningom. Jag vill
emellertid erinra om att det från detta
energiska ämbetsverk kommer många
framställningar på olika punkter, och
det är inte möjligt att inom ett år tillfredsställa
alla önskemål. Jag vill också
påpeka, att det i år på denna punkt sker
en anslagshöjning med över 800 000 kronor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

verket».

Man skulle kunna tyda detta uttalande
som om en sådan central inspektionsoch
rådgivningsverksamhet vore önskvärd.
En annan lösning har jag pekat
på i motion nr 19, där jag framhåller,
att man med förtroende bör kunna överlåta
en sådan verksamhet på branschorganisationerna
själva. En sådan verksamhet
är redan i gång inom ett 15-tal
branscher och bör enligt min uppfattning
kunna stödjas av det allmänna, men
därom mer i samband med behandlingen
av motion nr 19.

Jag anser, att en viss inspektionsverksamhet
bör åvila det centrala organet,
eftersom så mycket av statsmedel, cirka
10 miljoner kronor, lämnas till inbyggda
skolor och s. k. företagsskolor. En viss
rådgivande verksamhet i formella ärenden
har ju också ansetts vara lämplig.

Jag har endast vid detta tillfälle velat
göra detta påpekande beträffande en
rådgivande verksamhet för den praktis -

Punkterna 11—It

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15

Anslag till läroboksnämnden

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I:
124, av herr Per Jacobsson, och II: 151,
av herr Ståhl, till Läroboksnämnden för
hudgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 92 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 124
och II: 151 hade hemställts, att riksdagen
vid behandling av förevarande
punkt måtte besluta, 1) att den under
punkten redovisade läroboksnämnden
skulle avskaffas, och 2) att det under
punkten uppförda anslaget av 92 000
kronor skulle utgå.

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961
m. m.

Om sänkning av elevantalet i skolklasser,

Vid punkten hade reservation utan
angivet yrkande anmälts av, utom annan,
herr Andersson, Axel Johannes.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag har en blank reservation
på denna punkt.

Frågan om läroboksnämnden har varit
före åtskilliga gånger. Det har regelbundet
väckts motioner om att läroboksnämnden
skulle avskaffas, och lika regelbundet
har de motionerna avslagits
av riksdagen. Att det skulle finnas några
större möjligheter i år att vinna gehör
för detta motionsyrkande vågade jag inte
tro på, och jag har därför nöjt mig med
att avge en blank reservation för att få
tillfälle att säga, att jag fortfarande är
övertygad om att läroboksnämnden mycket
väl skulle kunna avskaffas. Jag tror
konkurrensen mellan förlagen numera
är så stark, att den här saken kan sköta
sig själv, och i den mån den inte kan
det> så bör granskningsverksamheten
förläggas till skolöverstyrelsen.

Man har liksom på känn att det händer
olyckor när det gäller läroböckerna,
både sådana som har godkänts och sådana
som inte bär godkänts. Under våra
överläggningar berättades det en historia
om att en lärare fann en lärobok
som han använde så utomordentligt nyttig
och värdefull, att han i den rika flora
som fanns hade valt ut den som en
speciell raritet. Han blev något förvånad
när han fann, att denna fina lärobok inte
var godkänd av läroboksnämnden.

Jag har intet yrkande, herr talman,
men jag hoppas att departementet tar sig
en funderare på om inte läroboksgranskningen
lämpligen kunde överflyttas till
skolöverstyrelsen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Det gläder mig att min
bänkkamrat inte själv tror på att läroboksnämnden
kommer att avskaffas.

terat den här saken, men vi har kommit
till den slutsatsen, att nämnden är nödvändig.
Huruvida det på någon punkt
kan finnas anledning till anmärkning
vill jag inte ge mig in på. Det finns det
kanske, men så är det på de flesta områden.
I stort sett tror jag emellertid att
läroboksnämnden har ett välgörande inflytande
inom det område som det här
fråga om.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna 16—18

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19

Om sänkning av elevantalet i skolklasser,
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordade grunder för statsbidrag
till svensk undervisning åt svenska
barn i utlandet, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1961/62,
dels ock till Folkskolor m. m.: Bidrag
till driften av folkskolor m. m. för budgetåret
1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 833 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Fahlander och Osvald (I: 120) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Ekström i Björkvik m. fl. (II: 149);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Källqvist (1:314) och den andra
inom andra kammaren av fru LewénEliasson
m. fl. (II: 480);

Jag skulle i sak bara vilja säga, att redan
tillvaron av läroboksnämnden kan
utöva ett gott inflytande. Varje år under
de senaste fyra, fem åren har vi disku -

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Källqvist m. fl. (I: 316) samt den andra
inom andra kammaren av herrar Larsson
i Hedenäset och Helén (11:378), i

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Om säl

vilka hemställts, 1) att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte giva till känna,
att enligt riksdagens uppfattning dels
i A-klasser samt i Bl-klasser, anordnade
vid A-skolor, i folkskolans årskurs 3 och
högre, samt försöksskolans årskurs 3—6
klassavdelningen skulle utgöra utgångspunkten
för uppdelning i slöjdgrupper
samt att lägsta talet för delning i två
grupper skulle sänkas från 25 till 20,
dels i första klassen av den treåriga realskolan
samt i årskurs 7 av folkskolan
och försöksskolan antalet lärartimmar

_ utan ändring av antalet elevtimmar

_ skulle ökas med en i ämnet modersmålet,
om elevantalet i klassen uppginge
till högst 21, dels delningstalet i realskolans
högsta klass skulle utgöra 30,
dels ock att länsskolnämnderna (skolöverstyrelsen)
måtte befullmäktigas att,
då särskilda skäl därtill vore, medgiva
upprättande av ny klassavdelning, samt
2) att riksdagen måtte medgiva, att i
den utsträckning medel erfordrades för
dessa åtgärders genomförande under
budgetåret 1961/62 kostnaderna finge
påföras åttonde huvudtiteln under rubrikerna
Bidrag till driften av folkskolor
m. m. och Allmänna läroverken: Avlöningar; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Thorsten Larsson m. fl. (1:317) samt
den andra inom andra kammaren av
herrar Larsson i Hedenäset och Helén
(11:379), i vilka hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om sådan ändring av 105 § folkskolestadgan,
att a) förstärkning av matematikundervisning
med en veckotimme
(lärartimme) för klass i folkskola av
B-form medgåves om elevantalet vore
lägst 17, så att uppdelning av klassen under
nämnda veckotimme finge ske; b)
vid inrättande av den ytterligare förstärkningsanordning
varom stadgades i
ovannämnda paragraf mom. c och d i
folkskolestadgan skolor av Bl-form erhölle
rätt tillämpa ett från 35 till 30
sänkt delningstal;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av her -

knine av elevantalet i skolklasser, m. m.

rar Hagnar Bergh och Sveningsson (I.
403) samt den andra inom andra kammaren
av herrar Edlund och Magnusson
i Borås (11:467), i vilka hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen vid
behandlingen av förevarande punkt måtte
a) besluta, att tillhandahållande av
fri undervisningsmateriel icke skulle vara
obligatoriskt för skoldistrikten, b)
besluta att från och med 1961/62 vid beräkning
av det i anslaget till Folkskolor
m. m.: Bidrag till driften av folkskolor
m. m. ingående lärarlönebidraget hänsyn
icke skulle tagas till avlösta bidrag och
avdragsbeloppet sålunda fastställas till

1 hyresgrupp 1 960 kronor, i hyresgrupp

2 1 200 kronor, i hyresgrupp 3 1 380
kronor, i hyresgrupp 4 1 620 kronor och
i hyresgrupp 5 1 850 kronor per statsbidragsberättigande
lärartjänst, c) till
Folkskolor m. m.: Bidrag till driften av
folkskolor m. m. för budgetåret 1961/62
anvisa ett förslagsanslag av 19 000 000
kronor;

dels ock en inom andra kammaren av
fröken Karlsson m. fl. väckt motion (II:
84).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna I: 120 och II: 149
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionerna 1:314 och 11:480
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionerna 1:403 och 11:467,
i vad de avsåge tillhandahållande av fri
undervisningsmateriel, icke måtte av
riksdagen bifallas;

IV. att motionerna I: 317 och II: 379
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

V. att motionen II: 84 icke måtte av
riksdagen bifallas;

VI. att riksdagen måtte

a) medgiva, att ur förevarande anslag
finge övergångsvis under budgetåret
1961/62 utgå statsbidrag till kombinerad
korrespondens- och radioundervisning i
tyska i försöksskolans årskurs 7 (alternativkurs
2);

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Om sänkning av elevantalet i skolklasser

b) godkänna av departementschefen
förordade grunder för statsbidrag till
svensk undervisning åt svenska barn i
utlandet, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1961/62;

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
403 och II: 467, såvitt de avsåge medelstilldelningen,
till Folkskolor m. m.: Bidrag
till driften av folkskolor m. m. för
budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 833 000 000 kronor;

VII. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i punkten anfört rörande frivillig
musikundervisning på försöksskolans
högstadium;

VIII. att motionerna I: 316 och II: 378,
såvitt här vore i fråga, icke måtte till
annan riksdagens åtgärd föranleda än
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte giva till känna vad utskottet
i punkten anfört rörande tillämpningen
av gällande bestämmelser om
elevantalet i klasserna och om gruppindelning
vid slöjdundervisning.

Reservationer hade avgivits

a) av fröken Andersson samt herrar
Ragnar Bergh, Staxäng och Nilsson i
Göingegården, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under III hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:403 och 11:467, såvitt
här vore i fråga, besluta, att tillhandahållande
av fri undervisningsmateriel
icke skulle vara obligatoriskt för kommunerna
samt att vid beräkning av det
i anslaget till Folkskolor in. m.: Bidrag
till driften av folkskolor m. m. ingående
lärarlönebidraget hänsyn icke skulle tagas
till avlösta bidrag och avdragsbeloppet
salunda fastställas till i hyresgrupp
1 960 kronor, i hyresgrupp 2 i 200 kronor,
i hyresgrupp 3 1 380 kronor, i hyresgrupp
4 1 620 kronor och i hyresgrupp
5 1 850 kronor per statsbidragsberättigande
lärartjänst;

b) av fröken Andersson samt herrar
Ragnar Bergh, Staxäng och Nilsson i

m. m.

Göingegården, vilka, under förutsättning
av bifall till reservationen a, ansett, att
utskottet bort under VI c hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt motionerna 1:403
och 11:467, såvitt de avsåge medelstilldelningen,
för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 814 000 000 kronor; c)

av herrar Thorsten Larsson, Källqvist,
Widén och Larsson i Hedenäset,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr KÄLLQVIST (fp);

Herr talman! Vi diskuterar under denna
punkt frågan om skolklassernas storlek
och elevantalet i desamma, vilket ju
inte är någonting nytt precis.

Vi har haft frågan uppe många gånger
förr.

Det har skrivits en del om den och
även enkäter har gjorts. Det ser ut som
denna enkät skulle ha lett till det resultatet
att de stora klasserna egentligen
inte är något pedagogiskt problem. Av
enkäten skulle man nästan kunna dra
den slutsatsen att det är en fördel att ha
stora klasser.

De som arbetar ute i skolorna känner
emellertid väl till vad de stora klasserna
betyder av svårigheter, och vi tror inte
mycket på resultatet av denna enkät, som
det nyss har hänvisats till. Jag skulle
också tro att inte bara vi, som arbetar
inom skolan, utan också föräldrar och
elever har precis samma uppfattning.

Departementschefen har inte heller i
år kunnat komma med något förslag om
en generell sänkning av elevantalet på
grund av de ekonomiska konsekvenser
som givetvis följer med. Genom förra
årets riksdagsbeslut åstadkoms dock ett
visst resultat. Genom uttalanden där
hade länsskolnämnderna och skolmyndigheterna
möjlighet att »kapa topparna»,
som man säger, att ta bort de alltför
stora klasserna och alltså undanröja
de värsta olägenheterna. Det är mycket
tacknämligt att vi har fått denna möjlighet
och den har också på vissa punkter
givit rätt avsevärda resultat.
Statsutskottets andra avdelning, som

Fredagen den 12 maj 1961

Nr 19

Om sänkning av elevantalet i skolklasser, m. m.

har behandlat detta ärende, har ställt sig
mycket förstående till de motioner som
lämnats i ärendet. Vi motionärer har
också fått utskottet med på en skrivelse
till Kungl. Maj :t. Jag antar att chefen för
ecklesiastikdepartementet inte är helt
främmande för tanken — han har säkert
fått många skrivelser och muntliga påminnelser
i ärendet. Jag tror också att
skolöverstyrelsen känner mycket väl till
vad som rör sig på denna front.

Överstyrelsen har i sin tidskrift Aktuellt
från överstyrelsen till länsskolnämnderna
och skolmyndigheterna givit
en anvisning, enligt vilken man alltså
har möjlighet att inom vissa gränser
kapa topparna. Detta understrykes i det
utlåtande som statsutskottet har presterat.
Men i det ursprungliga avdelningsförslaget
finns detta kanske tydligare uttryckt
än i det nu föreliggande utskottsutlåtandet
på kammarens bord. Jag tillåter
mig att citera följande, som står i
det ursprungliga avdelningsförslaget till
yttrande:

»Det torde enligt utskottets mening finnas
anledning att gå vidare på denna

väg» _ d. v. s. kapa topparna — »och

såsom i motionerna 1:316 och 11:378
föreslagits bereda länsskolnämnderna
möjligheter att, när särskilda skäl därtill
föranleda, medge uppdelning av klass
med över 32 elever genom inrättande av
vtterligare en klassavdelning. Utskottet
förordar, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t giver till känna, vad utskottet
sålunda anfört.»

Jag är övertygad om att skolöverstyrelsen
mycket väl känner till dessa anvisningar
och jag tror också att överstyrelsen
kommer att ta hänsyn till dem.
Jag skulle emellertid vilja rekommendera
överstyrelsen att se även på det ursprungliga
förslaget till utlåtande, där
det finns ett mycket gott exempel på hur
det skulle kunna gå till.

Herr talman! I det läge som vi nu befinner
oss i har jag inte något särskilt
yrkande. Jag vill bara framhålla att vi
skall hålla denna fråga aktuell, så att vi
så småningom kanske kan komma till ett
generellt bättre resultat när det gäller
klassernas storlek och elevantalet i de -

Med viss tacksamhet för det positiva
i utskottets skrivning, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):
Herr talman! De frågor vi nu behandlar
under åttonde huvudtiteln är ju som
alla vet betydelsefulla för barnen under
deras första skolår i folkskolan — för
att använda ett gammalt men gott namn
på våra barns första nio år av grundläggande
undervisning.

Jag tror att det finns mycket i detta
utskottsutlåtande, som vore värt att
kommentera, men jag skall dock inskränka
mig till att endast uppehålla mig
vid punkt 19 samt en annan punkt. Det
skulle kanske vara mycket att säga därutöver,
men jag skall instämma i vad
herr Källqvist sade här för en stund sedan
— bl. a. beträffande punkt 10, där
jag själv och centerpartiet hade en motion
— att detta utskottsutlåtande på flera
punkter innebär ett ganska så välvilligt
tillmötesgående av motioner och
framställningar.

När det gäller punkt 19 kan jag liksom
föregående talare konstatera, att det
ju har gjorts en del för att kapa topparna
i fråga om de stora klasserna. Jag
kan också konstatera, att det egentligen
inte råder någon större meningsskiljaktighet
när det gäller nödvändigheten av
att nedbringa klassernas elevantal.

Det hela är väl bara en fråga om medelstillgången,
och jag tror att det är
skälet till att ecklesiastikministern så att
säga vilar på hanen i detta fall. Vi har
då att hoppas att skolberedningen, som
behandlar dessa saker, kommer att framlägga
ett så pass positivt förslag i det
här ämnet att vi får möjlighet att ta upp
frågan på den basen och sedan avdela
medel för ändamålet.

Nu har vi, som sagt, endast att hålla
oss till en förbättring av förstärkningsanordningarna.

En av dessa förstärkningsanordningar
har blivit så pass välvilligt behandlad
av utskottet, att jag måhända inte skulle
behöva närmare kommentera den, nämligen
minskningen av delningstalet för

samma.

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Om sänkning av elevantalet i skolklasser,
folkskolans slöjdavdelningar. Utskottet
förutsätter att Kungl. Maj:t, så snart ske
kan, framlägger förslag om lägre delningstal
vid gruppindelningen i slöjd.

Det kan synas vara starkt skrivet, men
när man i praktiken får höra exempel
på hur eleverna i textilslöjd kan få stå
hela lektionstimmen och vänta i kön för
att komma fram och få vägledning eller
handräckning av läraren, så förstår man
kanhända, att det rätta faktiskt hade varit
att riksdagen här helt enkelt hade
beslutat, att nu skall det bli ett mindre
elevantal i dessa slöjdklasser i folkskolan.
Jag vill endast med hänvisning till
vad jag inledningsvis sade livligt understryka,
att jag hoppas att ecklesiastikministern
nästa år ger oss möjlighet till
ett lägre delningstal.

Under samma punkt i utskottets utlåtande
har behandlats en motion som syftar
till att ge en förstärkning åt skolor
av B-form i jämförelse med A-skolor. En
sådan förstärkning har visat sig speciellt
nödvändig i fråga om klasser på försöksskolornas
mellanstadium. Nu gäller
samma delningstal i t. ex. matematikundervisningen
vid en Bl-skola, där läraren
undervisar både femmans och
sexans årskurs på en gång, som i en
A-skola, där läraren som bekant har hela
tiden till övers för enbart t. ex. sjätte
årskursen. När sedan barnen från de
olika skolorna i ett sådant försöksdistrikt
strålar samman i sjunde klassen,
har en del av dem haft förstärkt matematikundervisning,
medan somliga andra
inte har haft det. Vi motionärer anser
att en viss orättvisa därmed har begåtts
mot de barn, som kommer från en
B-skola till det gemensamma högstadiet.

Samma motion väcktes i fjol också. Nu
har jag lärt mig under min relativt korta
tid som ledamot av denna kammare, att
en motionär skall vara mycket tacksam,
om han får en välvillig skrivning. Jag
kan också konstatera, att jag här har
fått litet medhåll. Utskottet siiger att tanken
är riktig men att utskottet tyvärr
inte vågar ge detta önskemål förtursrätt
framför många andra. Om man jämför
detta med vad utskottet skrev förra året,
så finner man att jag uppenbarligen mås -

m. m.

te vara mycket tacksam nu. Då sade
nämligen utskottet, att ett bifall till motionen
inte skulle innebära likvärdighet
utan att det tvärtom innebar risk för
att olikheterna förstorades.

Utskottet uttalar sig alltså betydligt
mera välvilligt i år, och jag föreställer
mig att det är i situationer som denna
som man säger att »frågan har fallit
framåt».

Med detta, herr talman, vill jag instämma
i herr Källqvists yrkande och
avstå från att yrka bifall till motionerna.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Punkten 19 i utskottets
utlåtande behandlar ju en rad för vårt
obligatoriska skolväsende mycket väsentliga
frågor. Jag vill i likhet med
herr Larsson beröra en gammal fråga,
nämligen frågan om delningstalet i slöjdundervisningen.

Det är väl i alla fall av vikt att denna
fråga inte glöms bort. Skolöverstyrelsen
bär framhärdat år efter år i att föra
fram den. överstyrelsen betraktar denna
fråga som mycket viktig — den använder
t. o. m. ordet allvarlig — och
den vill ha en ändring till stånd.

Man må väl också säga att bestämmelserna
är relativt hårda. Stadgan föreskriver
som bekant 15 elever med minst 10
som rest, innan ny grupp få inrättas;
i praktiken gäller det kanske här till
övervägande del de mindre skolenheterna
på landsbygden. Detta innebär att vi
kan få grupper i slöjd på 24 elever, vilket
antal av många skäl är för stort. Förutom
att slöjdsalarna i de flesta fall inte
är stora nog att rymma så många elever
i vad man kan kalla meningsfyllt arbete,
bär de inte heller den uppsättning av
bord och bänkar, material, verktyg
o. s. v. som fordras för en så stor grupp.

Det är kanske också värt att notera
att de senaste undersökningar, som har
verkställts av och inom skolberedningen,
tyder på att slöjd av olika arter är ett
ämne som i hög grad intresserar elever
i olika åldrar. Det är kanske ett utslag
av alltför starkt sparsamhetsnit att slöjden
inte ges tillräckliga möjligheter att

Fredagen den 12 maj 1961

Nr 19

Om sänkning av elevantalet i skolklasser, m. m.

bli ett stimulerande och berikande undervisningsämne.

På högstadiet, alltså i klasserna 7 9

i försöksskolan, är ju delningstalet 17
och alltså ett bättre tal, men mellanstadiet
av folkskolan ända upp till sista
klasserna 7 och 8 har den ogynnsamma
gruppindelningen. Detta är egentligen
ganska märkligt. Eleverna i klasserna 7
och 8 i gamla folkskolan är i alla fall
ungdomar av samma slag och i samma
ålder som i klasserna 7 och 8 på högstadiet.
Man frestas anta att det finns
något slags uppfattning om att allting
blir så annorlunda, till och med eleverna,
när skolan byter namn.

Nu finner utskottet frågan om ett
mindre elevantal i slöjdklasserna angelägen
och förutsätter att Kungl. Maj:t så
snart ske kan framlägger förslag i detta
ärende. Jag får väl också i likhet med
herr Larsson uttrycka den förhoppningen,
att detta skeende må komma ganska
snart. Jag hoppas personligen, att skolberedningen
skall ha möjlighet att med
den mångfald av frågor om delningstal
som den har skall ha möjlighet att baka
in just också denna fråga.

Jag har, herr talman, intet yrkande vid
denna punkt.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Den principiella inställning
till elevantalet i klasserna, som olika
talare här gett uttryck åt, ber jag att
få ansluta mig till, särskilt till den form
som herr Källqvist gett dessa tankar. Det
råder här ingen asiktsdifferens mellan
oss.

Till denna punkt av utlåtandet har vi
från vår sida inlämnat en reservation,
som är indelad i två avsnitt. Det ena gäller
principfrågan, det andra medelsanvisningen.
Reservationen innehåller samma
yrkande som framförts under de två
senaste åren; jag har vid dessa tillfällen
utförligt diskuterat saken och jag har
intet särskilt att tillägga nu. Det gäller
frågan om de fria läroböckerna och det
därutöver liggande högst obetydliga
kompensationsbeloppet till kommunerna.
Man kan kanske tillägga, att det yt -

terligare stigande välståndet gör generella
subventioner ännu mindre nödvändiga
än tidigare.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1 a och b på denna
punkt.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag kanske får börja med
att säga att i de flesta fall brukar vi i
utskottets skolavdelning — om jag får
uttrycka mig så — vara överens i sak.
Sedan kan det yppa sig små skiljaktigheter
om vägarna fram till det mål, som
vi alla åsyftar.

Det var en sak här, som jag gärna
skulle vilja fästa kammarens uppmärksamhet
på. Herr Källqvist påpekade att
det skett en undersökning angående
klassernas storlek, men han framhöll
också samtidigt, att han inte trodde på
denna undersökning.

Ja, herr talman, detta är ett mycket
svårt problem. Tidens lösen är ju forskning,
undersökningar på olika områden.
Så tillsätter Kungl. Maj:t en utredningsman
på detta i och för sig mycket intressanta
och viktiga område. Jag känner
mannen personligen och vet att det
är en duglig ämbetsman, som inte lämnar
från sig något halvdant arbete. Han
kommer fram till det resultat, som herr
Källqvist nämnde här, nämligen att klassernas
storlek inte är avgörande för resultatet
i vad det gäller undervisningen
i desssa klasser.

Jag måste erkänna att även jag blev
litet förvånad, när jag tog del av detta
utredningsresultat. Här har vi kanske alla
gått och trott att klassernas storlek varit
en av de främsta orsakerna till ett
mindre gott resultat ibland av undervisningen
i ifrågavarande klasser. Så kommer
denna undersökning, som visar, att
så inte är fallet. Ja, jag måste personligen
erkänna att jag fortfarande har kvar
något av den källqvistska misstänksamheten.
Men jag tänkte också samtidigt:
Kan det möjligen vara på det sättet på
många andra områden, att man tror på
det resultat en forskare kommer till, om
man vill tro på det. Vill man inte tro på

Nr 19

Fredagen den

Om sänkning av elevantalet i skolklasser,
det, bryr man sig inte om det. Kan det
möjligen vara på det sättet?

Jag skall inte längre syssla med den
detaljen. Vi kanske allesamman är glada
om de stora klasserna verkligen inte
skulle vara så utslagsgivande som många
av oss trott.

Sedan yttrade herr Thorsten Larsson
att han ansåg att hans motion »hade fallit
framåt», och jag är mycket glad över
det. Herr Thorsten Larsson nämnde också,
att utvecklingen har gått i rätt riktning
under de få år han hade varit med
här i riksdagen — han nämnde att det
fanns vissa ljuspunkter, och vi är väl
alla glada över att så är fallet. Jag tror
alldeles säkert, att om herr Thorsten
Larsson kommer att få sitta i »skolavdelningen»
ett antal år, så kommer han att
bli överens med oss andra på de allra
flesta punkter.

Herr Widén var också inne på frågan
om klassindelningen, kanske närmast när
det gäller slöjden. Jag måste säga att därvidlag
råder inga större meningsskiljaktigheter.
Men det är så, herr talman, att
»det ena du vill och det andra du skall».
Varje år genomför vi stora reformer på
dessa områden. De kostar mycket pengar.
Vi har ett mål i sikte, men vi är tämligen
överens om att vi inte kan få igenom
alla reformerna samma år. Det måste
förflyta en viss tid innan vi kommer
fram till det som vi anser vara ett verkligt
gott slutmål på dessa områden.

Med anledning av vad herr Widén sedan
nämnde om sjunde och åttonde klasserna
i den gamla folkskolan vill jag bara
erinra om att det inte heller på det
området finns så stora meningsskiljaktigheter.
Det är bara det, att vi här har
talat om den obligatoriska skolan, och åttonde
klassen i den gamla skolan är
inte obligatorisk.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr KÄLLQVIST (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte på något
sätt ifrågasatt vederbörande vetenskapsmans
kapacitet på området. Däremot
har jag ifrågasatt, om utredningen var av

12 maj 1961
m. m.

den art och den bredd att man vågar dra
de slutsatser det är fråga om. Jag skall
inte gå in på den saken här, men jag
skulle kunna föra fram en hel del kritiska
anmärkningar mot utredningen.
Framför allt kan det sägas, att man måste
ha ett mycket större material, innan
man kan dra några säkra slutsatser.

Herr Näsström talade om tro. Jag tror,
att om man skall tro på detta, går det
nog som för den som försökte gå på vattnet:
Hon trodde och trodde tills hon
sjönk.

Herr WIDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var ett yttrande av
herr Näsström som föranleder mig att
göra en del kommentarer.

Det gäller den gamla frågan om den
lämpligaste storleken av en klassavdelning.
Nu har skolöverstyrelsen, ecklesiastikdepartementet
och riksdagen under
flera år haft denna fråga under övervägande.
Här har yttrats att någonting måste
göras. I statsverkspropositionen föregående
år framhöll ecklesiastikdepartementet
— och samma sak har nu nämnts
i alla möjliga sammanhang — att detta
är en väsentlig fråga för vårt skolväsen.

Här åberopar nu herr Näsström en
viss undersökning som har gjorts och
som tycks ha kommit till det resultatet,
att klassavdelningens storlek spelar
ofantligt liten roll. Man skulle alltså
kunna ha ett obegränsat antal elever,
utan att det gjorde så förfärligt mycket.
Det är givetvis omöjligt att vetenskapligt
objektivt deducera fram, var optimum
ligger, men det måste finnas ett optimum.
Jag tror inte heller att det är bra
med för små klasser, om vi skall ta hänsyn
till skolans allmänna målsättning.
Men därav kan man inte dra den slutsatsen,
att det är ganska likgiltigt hur högt
upp i anta] man skall gå. Det måste finnas
ett optimum. Detta optimum är väl
rätt mycket beroende på skolan och på
den utrustning som läraren har.

Det är kanske väsentligt att föra in
också ett annat resonemang här, när vi i
alla fall kommit in på frågan. Det resonemanget
gäller, vilka arbetsmetoder en

Fredagen den 12 maj 1961

Nr 19

Om sänkning av elevantalet i skolklasser, m. m.

lärare bör tillämpa. Om han så att säga
använder skolsalen som föreläsningssal,
då är det väl likgiltigt, om det är 40 eller
50 eller rent av 60 elever som på ett
eller annat sätt högaktningsfullt »avsitter»
föreläsningen. Men nu har skolöverstyrelsen
och flera andra rekommenderat
mera tidsenliga metoder, varigenom
man skulle föra in något som kanske hittills
saknats. Av 1946 års skolkommission
fick den gamla skolan det vitsordet, att
den var en pluggskola, någonting som
måste försvinna. Nu skulle det blåsa andra
vindar! Men skall lärarkåren verkligen
söka förverkliga de nya intentionerna,
då tror jag att klasstorleken betyder
en hel del.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte gå in på
något vidlyftigt resonemang om nödvändigheten
att sänka elevantalet i klasserna.
Därvidlag kan jag hänvisa till vad
jag sagt förut. Jag har med tidigare exempel
tillräckligt kraftigt framhållit de
praktiska erfarenheterna av dessa förhållanden.

Vad som nu uppkallade mig var herr
Näsströms ironi över vad jag hade sagt
om att »frågan föll framåt». Det är tydligen
farligt att vara tillfredsställd! Nu
uppfattade herr Näsström mitt uttalande
så att det gällde alla frågor, som jag
hade tagit upp, men uttalandet avsåg endast
den motion som gällde förstärkning
av matematikundervisningen. I den delen
anför utskottet i år följande: »Visserligen
kan det i och för sig anses vara
av värde, att uppdelning enligt 105 § a)
folkskolestadgan finge ske, om elevantalet
är högst 17», men utskottet hänvisar
sedan till att det av ekonomiska skäl
icke är övertygat om att ett sådant önskemål
»bör givas en prioritetsställning».

Nu har jag här i min hand utskottsutlåtandet
från förra året, där utskottet
om samma sak säger så här: »Ett bifall
till motionärernas förslag skulle alltså
icke skapa de av motionärerna själva
åsyftade förutsättningarna för en i möjligaste
mån likvärdig undervisning i ma -

tematik för alla elever på mellanstadiet
utan i stället innebära risk för att olikheterna
förstoras.»

Jag tyckte mig ändå kunna konstatera,
herr Näsström, att det fanns en ganska
väsentlig skillnad mellan dessa utskottsutlåtanden,
och jag förmodade om man
här kunde konstatera, att frågan hade
vad man kallar »fallit framåt».

Nu vill jag till herr Näsström säga, att
herr Näsström tydligen har en stark tro
på att gällande förhållanden är bra och
en stark tro på deras ofelbarhet. Men på
den punkten, herr Näsström, har jag inte
samma starka tro.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag beklagar att min vän
herr Thorsten Larsson inte hörde på vad
jag nyss sade från denna talarstol. Hade
han gjort det hade han i varje fall inte
uttryckt den sista meningen på det sätt
han gjorde, ty jag erkände ju här, att
jag själv var ganska skeptisk när jag läste
utredningsresultatet, men sedan tilläde
jag att vi kanske får vara skeptiska
på andra områden också när vi ser resultatet.

Sedan vill jag till herr Thorsten Larsson
säga att jag inte avsåg att vara ironisk
i mitt uttalande, utan jag är glad
om utskottet och motionärerna kan vara
överens och eniga i så mycket som möjhgt.

Med anledning av herr Widéns uttalande
om ett obegränsat antal elever i
en klass vill jag säga, att detta väl ändå
är, herr Widén, att skjuta över målet.
Vi har inte varit inne på sådana siffror,
utan vi har hållit oss till nu gällande
bestämmelser och det är om dem vi nu
resonerar. Jag tror inte att man vinner
någonting med alt driva över från den
ena ytterligheten till den andra — det
är väl inte så vi brukar göra heller.

Då herr Källqvist talade om att det
fanns en människa, som trodde att han
kunde gå på vattnet men drunknade i
alla fall, behöver jag väl inte säga till
läraren herr Källqvist, att det enligt vår
gamla hederliga bibliska historia fanns
en som trodde och inte drunknade.

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Ang. bitradeshjälp vid de allmänna läroverkens rektorsexpeditioner, m. m.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Herr Näsström sade att
det här i stor utsträckning var en fråga
om att tro — att tro på det resultat som
vederbörande utredning har kommit till.
När jag lyssnade på hans anförande,
tänkte jag att jag också måste tro att
samhället gick miste om en stor lärare
då jag inte ägnade mig åt läraryrket i
stället för det yrke, som jag kom att
ägna mig åt. Strax efter det jag slutade
skolan hade jag under några år hand om
ett par pojkar, som regelbundet kom
hem med varningar och som hade underbetyg
till julen. Jag lyckades faktiskt
vartenda år läsa upp dem så att de klarade
sig genom klasserna — vilket deras
lärare inte hade lyckats med.

Nu menar jag att jag ändå inte vågar
tro, att det berodde på att mina kunskaper
skulle ha varit så mycket större och
rikhaltigare än lärarnas och att min pedagogiska
erfarenhet skulle ha varit så
mycket större än deras, utan anledningen
till att jag lyckades var helt enkelt
den, att jag hade två elever som jag satt
bredvid och pluggade med, under det
att de arma lärarna hade trettio eller
fyrtio elever som de måste syssla med,
och de kunde därför icke klara detta.

Med detta, herr talman, vill jag ha
sagt, att jag inte tror på denna utredning.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats, propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande mom. III av utskottets
i den nu förevarande punkten gjorda
hemställan, därefter särskilt angående
mom. VI c samt slutligen särskilt
rörande utskottets hemställan i övrigt.

Därefter gjordes i enlighet med de
avseende mom. III framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av fröken Andersson m. fl. vid
punkten avgivna, med a betecknade reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

I fråga om mom. VI c, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innehölles
i den av fröken Andersson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen b.
Emellertid, anförde vidare herr talmannen,
torde sistnämnda yrkande hava förfallit
genom kammarens vid mom. III
fattade beslut, varför nu endast kvarstode
yrkandet om bifall till utskottets
hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. VI c.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt.

Punkterna 20—29

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30

Ang. bitradeshjälp vid de allmänna läroverkens
rektorsexpeditioner, m. m.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt,

I. att riksdagen måtte

1. besluta, att samrealskolorna i Mora
och Älmhult från och med budgetåret
1961/62, eller den senare tidpunkt
Kungl. Maj:t bestämde, skulle ombildas
till högre allmänna läroverk med den
linjeorganisation Kungl. Maj:t bestämde;
och skulle ombildningen tillgå sålunda,
att första ringen vid ombildningen
omedelbart upprättades och sedan ytterligare
en ring per år, till dess gymnasierna
vore i sin helhet färdigbildade;

2. besluta, att ett treårigt, för manlig
och kvinnlig ungdom öppet försöksgymnasium
från och med budgetåret 1961/
62, eller den senare tidpunkt Kungl.
Maj:t bestämde, skulle successivt upprättas
i Huskvarna samt — efter Kungl.
Maj:ts närmare bestämmande — inom
kommun i Sundsvallsregionen, under
villkor att respektive kommun åtoge sig
dels de skyldigheter, som enligt läroverksstadgan
ankomme på läroverkskommun,
dels ock att för anskaffande av
undervisningsmateriel och bibliotek be -

Fredagen den 12 maj 1961

Nr 19

Ang. biträdeshjälp vid de allmänr
vilja ett engångsbidrag av 10 000 kronor; 3.

bemyndiga Kungl. Maj :t att fastställa
linjeorganisationen vid de under föregående
punkt avsedda försöksgymnasierna; 4.

bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva,
att linje av tekniskt gymnasium försöksvis
finge inordnas i allmänt gymnasium; 5.

bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för de allmänna läroverken, som föranleddes
av vad departementschefen förordat; II.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:214, av herr Nestrup,
och II: 303, av herr Hammar, samt
1:324, av herr Eric Peterson, och II:
471, av herr Hamrin i Kalmar m. fl.;

1. godkänna under punkten införd avlöningsstat
för de allmänna läroverken,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1961/62;

2. till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 239 275 000 kronor;

III. att motionerna 1:316, av herr
Källqvist in. fl., och 11:378, av herrar
Larsson i Hedenäset och Helén, såvitt
här vore i fråga, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

I de likalydande motionerna I: 214
och II: 303 hade hemställts, att riksdagen
måtte för biträdeshjälp vid de allmänna
läroverkens rektorsexpeditioner
uppräkna läroverkens avlöningsanslag
med 517 000 kronor.

1 de likalydande motionerna 1:324
och 11:471 hade föreslagits, att riksdagen
skulle besluta i enlighet med skolöverstyrelsens
äskanden under åttonde
huvudtiteln och således för budgetåret
1961/62 bevilja ett anslag av 378 300
kronor för kuratorsverksamhet.

Herr PETERSON, ERIC, (fp):

Herr talman! Jag har på denna punkt
en motion om förstärkning av den skol 2

Första kammarens protokoll 1961. Nr 19

a läroverkens rektorsexpeditioner, m. m.
kurativa verksamheten, då jag anser att
denna fråga tangerar en av de viktigaste
frågor vi har att handlägga, nämligen
uppfostringsfrågorna och skolans roll
härvidlag. Vi är överens om att skolans
uppgift är att ge kunskap och fostran.
Men föreligger inte den faran att den
fostrande uppgift, som skolan har, kommer
i kläm beroende på att skolans kursplaner
är så bemängda med kunskapsberikande
teoretiska och praktiska ämnen,
att tid och kraft för mental fostran
måste bli mycket knapp.

Med stor tillfredsställelse konstaterar
jag, att utskottet menar att en ytterligare
utbyggd skolkurativ verksamhet synes
angelägen, inte minst mot bakgrunden
av att samhället härigenom torde få ett
effektivt medel i den viktiga förebyggande
ungdomsvården. Utskottet förutsätter
att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet
riktad på detta spörsmål.

Under 25 år har jag från en mindre
vanlig synvinkel studerat skolans insats
på detta område. Jag har den uppfattningen,
att skolan torde kunna göra
mera för elevernas fostran, om resurser
och krafter räckte till. Här har skolkuratorn
en oerhörd betydelse. Han eller
hon kan hjälpa en lärare och biträda
rektor i direkta uppfostringsfrågor. Kuratorn
kan också ta sig an eleverna, lyssna
på deras problem, reda upp deras
sociala svårigheter, konflikter med lärare
eller föräldrar, skaffa läxhjälp osv.
Han kan också bistå hemmen i uppfostringsfrågor,
där han i sitt arbete kommer
till att respektive hem behöver råd
eller bör bibringas en annan uppfattning
om vad som är uppfostran.

Jag har, herr talman, intet yrkande,
men jag har ändå velat understryka den
oerhörda betydelse skolan har och kan
ha som uppfostrare och som förebyggande
ungdomsvårdare.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Jag har i denna kammare
väckt en motion, nr 214, och däri
yrkat bifall till det förslag, som skolöverstyrelsen
har framlagt beträffande
medelstilldelningen till läroverken för

Nr 19

Fredagen den 12 maj 19G1

Ang. biträdeshjälp vid de allmänna läroverkens rektorsexpeditioner, in. m

biträdeshjälp åt rektorer. Jag kan nu
med glädje konstatera, att det är meningen
att ta ett krafttag på området, sedan
ecklesiastikministern för några veckor
sedan har tillsatt en utredning på
just detta område.

I de direktiv, som har getts denna utredning
— om nu det referat jag läst
är riktigt — uttalar ecklesiastikministern,
att han önskar att utredningen skall
gå »radikalt» till väga. Nu vet jag inte
vad som kan ligga bakom ordet »radikalt»,
men vi får väl hoppas att det, som
sagt, skall tas ett krafttag på området —
jag har i varje fall tytt direktiven på
detta sätt.

Jag vill emellertid något beröra ett
par frågor, som gäller rektorernas arbetsbörda.
Denna har ökats undan för
undan, och det har blivit allt mindre tid
för rektor att utöva den verksamhet, som
förvisso är hans viktigaste, nämligen att

hålla samman hela läroverket eller _

när det gäller annan rektor — sin skola
rent pedagogiskt. Nu har emellertid administrationen,
i och med att skolorna
har vuxit ut i fråga om elevantal, klassantal
och lärarantal, blivit det för honom
absolut mest tidskrävande arbetet.
Det måste för rektor vara absolut nödvändigt
att hålla skolan i gång, och det
gör han genom sin administration, men
de övriga skoluppgifterna får väl lärarna
försöka taga hand om, när rektor blir
mer och mer avkopplad från dem.

Det kan inte vara lyckligt med dessa
mammutskolor som vi sett växa upp på
olika håll. Genom denna utveckling har
de administrativa och sedermera de sociala
uppgifterna ökats rent automatiskt.
Resultatet är att det har blivit svårt att
få rektoraten besatta. När ingen eller
bara en enda sökande finns till ett rektorat,
måste man säga att tillståndet är
mindre tillfredsställande. För min del
tror jag inte på lämpligheten av dessa
väldiga skolor. De blir för svåra att administrera,
och kontakten mellan elever
och rektor har i det stora hela upphört
utom för ett ytterst litet fåtal.

Kontakten mellan lärare och elever
blir också mindre. En elev kan ju passera
genom ett läroverk under åtta år

samtidigt som många lärare inte någonsin
får en aning om vem han är och vice
versa. Det blir dålig sammanhållning på
det sättet och det blir en försvagning
av den pedagogiska och även av den rent
fostrande verksamheten.

Jag hoppas att utredningen inom sina
direktiv också skall få möjlighet att i
någon mån ta upp frågan om de alltför
stora skolorna. Den frågan bör väl ändå
hänga intimt samman med den uppgift
utredningen har fått.

Jag tror också att de stora klasserna
betytt en del i sammanhanget. De har
gjort att rektorernas arbetsbörda ökats.
Vi har nyss här i kammaren diskuterat
om mindre klasser närmast inom den
obligatoriska skolan, men problemet
finns också i de icke obligatoriska skolorna.
Jag tror att de stora klasserna
medför en hel del besvär ur disciplinsynpunkt.
Krånglar det till sig i en klass,
måste till sist rektor ingripa, och kan
bli tvungen att ingripa vid fler tillfällen
än vad som varit nödvändigt om det
hade varit mindre klasser, som varit lättare
för läraren att sköta.

Herr talman, jag vill endast understryka,
att rektorerna behöver hjälp. Det
vet vi allihop förut, och rektorerna har
redan viss hjälp, men jag vill understryka
att de behöver ytterligare hjälp och
väl kvalificerad sådan. De blir inte tillgodosedda
med vilken hjälp som helst.
Det måste vara en kvalificerad hjälp,
som de kan ge vissa uppgifter utan att
själva efteråt behöva granska allting. Det
brister mycket på den punkten nu, och
följden har blivit att alltför många rektorer
inte velat få sitt förordnande förnyat.
Det hände väl nästan aldrig förr i
tiden. Vi har också fått alldeles för
många överansträngda rektorer. Det
kunde väl hända också tidigare att en
rektor blev överansträngd, men nu är
det alldeles för ofta förekommande. Men
det kanske allra värsta är att vi har alltför
få verkligt kvalificerade sökande till
skolledarbefattningar. Ecklesiastikministern
har också understrukit i anvisningarna,
att här är verklig fara å färde,
och den faran måste vi nu absolut göra
någonting åt.

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Ang. biträdeshjälp vid de allmän!

Jag har med min motion velat bereda
litet mera hjälp till skolledarna under
nästa budgetår. Utskottet har inte varit
med på detta. Utskottet har, liksom
statsrevisorerna, tidigare talat om det,
men nu menar man att när utredningen
tillsatts och skall vara färdig i så god
tid att det kan föreligga ett förslag för
riksdagen till nästa budgetår, vill utskottet
inte tillstyrka motionens krav.
Det kan jag mycket väl förstå. Det skulle
sett mycket egendomligt ut; sådant händer
ju inte här i riksdagen.

Jag har, herr talman, velat säga de här
orden för att i någon mån belysa de problem
som rektorerna har och understryka
kraven på den hjälp som rektorerna
måste ha för att kunna sköta sitt arbete
på ett hyggligt sätt. Eftersom det naturligtvis
inte lönar sig att yrka bifall till
motionen, skall jag inte göra detta.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! I anledning av herr Nestrups
anförande vill jag endast erinra
om att när skolstyrelseutredningen på
sin tid behandlade dessa spörsmål, hade
man mycket ingående överläggningar
just på den här punkten om rektorernas
arbetsbörda. Utredningen kom med vissa
förslag, och riksdagen godtog också dessa
sedan proposition hade framlagts i
ärendet. Jag vill emellertid erinra om
att frågan om rektorernas hjälpredor på
expeditionerna i högsta grad är en lokal
skolstyrelseangelägenhet.

I skolstyrelseutredningen fanns det
två mycket sakkunniga rektorer som
framlade sina synpunkter på dessa problem,
och de övriga i utredningen hade
intet att invända däremot. När riksdagen
fattade beslut i dessa ärenden var
man inställd på att det här skulle bli
en prövotid, man ville se hur den nya
anordningen fungerade, och den har ännu
inte fungerat så många år att man
kan säga att man fått ett slutgiltigt intryck
av dessa problem.

Herr Nestrup förde också på tal de
stora klasserna vid läroverken, och ingen
vill bestrida den saken, men, herr
talman, kan vi resonera som om vi inte

a läroverkens rektorsexpeditioner, m. m.

hade några problem på detta område?
Kan vi i dagens situation resonera som
om vi hade tillräckligt många lärare?
Kan vi resonera som om vi hade tillräckligt
många skollokaler o. s. v.? Varje
klyvning av en klass förorsakar ju behov
av nya lärosalar, nya lärare o. s. v.
Vi måste ändå se den bistra verkligheten
i ögonen, men framtidsmålet bör
vara att ändra på alla punkter, där vi
anser förhållandena inte vara så bra som
vi önskar. Det kommer att ta tid, jag
är övertygad om den saken, och det vet
vi allesammans, men det sker ett stort
arbete i rätt riktning.

Jag vill också säga att det inte är riktigt
att ta alla skolor över en kam. Det
finns vissa skolor, där man har kommit
rätt långt på detta område, och för det
är vi väl glada allesammans.

När skolstyrelseutredningen kom med
sitt förslag, mötte det motstånd från vissa
rektorers sida, men det gällde inte
denna punkt utan en helt annan punkt,
nämligen det demokratiska styrelsesätt
som man även vid dessa skolor ville införa.
Det var man inte nöjd med utan
ansåg att det gamla systemet hade fungerat
så bra att man inte önskade någon
förändring på detta område. Skolstyrelseutredningen
förklarade då att vi
inte kunde ha ett styrelsesätt vid den
ena skolan och ett annat vid den andra,
utan att det måste bli en samordning.
När vi sedan fick skolstyrelser i städer
och kommuner, som hade ansvaret för
såväl läroverken som folkskolorna och
yrkesskolorna, var det dubbelt nödvändigt
att få en likartad utformning vad
gäller beslutanderätten på de olika punkterna.

Jag är alldeles övertygad om att vi är
överens i denna kammare att i den mån
vi har möjligheter bör man rätta till alla
felaktigheter som kan finnas på detta
område, men tyvärr har vi inte hunnit
så långt ännu.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Jag instämmer varmt i
vad uIskottets talesman herr Näsström

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Om statsbidrag till Mariannelundsskolan
här sade om framtidsperspektivet. Jag
hoppas att detta framtidsperspektiv skall
kunna förverkligas i en någorlunda hygglig
takt. Det kan väl åtminstone bli bättre
än hittills när det gäller rektoraten
vid läroverken. Utvecklingen har ju faktiskt
lett till en brist på rektorer. De
kan inte orka med uppgiften, de vill inte
åta sig den, ty de måste ibland också
leva som människor litet grand.

Den reform som vi genomförde efter
skolstyrelseutredningens förslag har jag
intet emot, men man förbisåg där en
hel del när det gällde kontakterna mellan
rektorerna och styrelserna. Det blev
betydligt mera betungande för rektorerna
än man trodde och det har, som jag
tidigare påpekat, resulterat i att vi nu
har brist på sökande till rektoraten, en
verkligt besvärande brist. Om man vid
ett läroverk inte får någon ny rektor,
måste ändå rektorsbefattningen upprätthållas
på något sätt. En eller annan människa
tvingas mer eller mindre att utföra
ett arbete som hon egentligen inte
vill ha och inte har något intresse för.
För att hålla organisationen i gång måste
någon göra det. Detta är en dålig personalpolitik,
och det är, som jag tidigare
påpekat, viktigt att någonting snart
blir gjort. Det är det vi väntar på nu
efter ecklesiastikministerns ingripande.
Det ingripandet kom till slut. På läroverkshåll
är vi mycket glada över att
det kommit, och vi hoppas att det skall
resultera i en verklig förbättring på
detta område. Vi har nu också herr
Näsströms får jag säga halva sanktion
på att det skall bli något riktigt gjort
på detta område.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Det är kanske inte lönt
för oss att fortsätta denna diskussion
mycket längre.

Jag bestrider inte att det finns påtagliga
besvärligheter på olika områden inom
vårt skolväsen, men jag skulle vara
glad om detta endast gällde rektorsexpeditionerna.
Faktum är att det råder brist
på arbetskraft inom stora delar av vårt
samhällsliv. Visserligen kanske någon

invänder, att detta inte gör läget bättre
på rektorsexpcditionerna, men vi måste
försöka so denna sak i sitt stora sammanhang.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Vi har inte brist på arbetskraft
när det gäller rektorer, men
vi har brist på folk som vill åtaga sig
detta arbete sådant det nu är. Det finns
säkerligen tillräckligt många som skulle
kunna administrera ett läroverk, men de
vill inte åtaga sig uppgiften därför att
arbetsbördan är för stor. Att det sedan
råder brist på arbetskraft på olika håll
är jag den förste att medge, men bristen
på denna punkt beror på att arbetet är
alltför hårt. Folk vill helt enkelt inte
åtaga sig detta arbete.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkterna 31—35

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36

Om statsbidrag till Mariannelundsskolan

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Privatläroverk: Bidrag till
vissa internatläroverk för budgetåret
1961/62 anvisa ett förslagsanslag av
770 000 kronor, innebärande en anslagshöjning
med 85 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Eskilsson m. fl. (I: 119) och den andra
inom andra kammaren av herr Almgren
m. fl. (II: 156), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte bevilja för läsåret 1961 /
62 av skolöverstyrelsen äskat bidrag av
80 000 kronor till Mariannelundsskolan; dels

ock två likalydande motioner,
vackta den ena inom första kammaren
av herr Axel Johannes Andersson (I:
195) och den andra inom andra kammaren
av herr Sundelin (11: 320).

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1901

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag ävensom med avslag å
motionerna 1:119 och II: 15C samt I:
195 och 11:320, till Privatläroverk: Bidrag
till vissa internatläroverk för budgetåret
1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 770 000 kronor.

Reservation hade anförts av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Källqvist,
Eric Carlsson, Staxäng, Almgren
och Nilsson i Göingegården, fröken Elmén
samt herr Nelander, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 119 och II: 156 ävensom med avslag
å motionerna I: 195 och II: 320, till Privatläroverk:
Bidrag till vissa internatläroverk
för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 850 000 kronor.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! På denna punkt föreligger
en reservation, vari hemställes att
riksdagen måtte bifalla motionerna
I: 119 och II: 156, vilka går ut på er. tillstyrkan
av skolöverstyrelsens förslag om
att inordna inom detta anslag ett bidrag
till Mariannelundsskolan av 80 000 kronor.

Mariannelundsskolan, som grundades
1904, bär inom det svenska skolväsendet
gjort en pionjärinsats av dubbelt slag.
Skolan har alltsedan sm tillkomst fungerat
som ett läroverk för vuxna, alitsa
långt innan staten organiserade sådana
läroverk. Att skolan fortfarande i detta
avseende fyller en viktig uppgift framgår
därav att under läsåret 1960/61
152 elever, av vilka 83 elever på läroverksavdelningen
och 69 elever på yrkesavdclningen,
är i åldern 18 år och däröver.
Sammanlagda antalet elever är
266, 177 på läroverksavdelningen och 89
på yrkcsavdelningen.

Skolan har emellertid också under det
senaste decenniet kommit att göra en
pionjärinsats av socialt slag. Pa grund
av de ändrade samhällsförhållandena
och den nya situationen på familjelivets

Om statsbidrag till Mariannelundsskolan

och ungdomslivets områden har skolan
fått en växande social betydelse. Detta
framgår därav att under läsåret 1960/61
kan särskiljas bl. a. följande kategorier
bland eleverna:

Fosterbarn, skilsmässobarn, barnavårdsfall,
barn med endast en av föräldrarna
i livet, därav på läroverksavdelningen
28 st. och på yrkesavdelningen
10 st.

För sin yrkesavdelning, som omfattar
handels- och husmodersskola, har skolan
sedan länge åtnjutit fullt statsbidrag efter
samma grunder som kommunala skolor.
För den mest omfattande och viktigaste
sektorn av skolans verksamhet —
realskolan — utgår emellertid icke statsbidrag.
Sådant bidrag söktes första gången
år 1949, varvid skolöverstyrelsen uttalade
önskemål om att skolan skulle erhålla
bättre utrustning för att överstyrelsen
skulle kunna tillstyrka statsbidrag.
Sedan dess bär stiftelsen förbättrat
skolans lokaler för 315 000 kronor och
utrustat skolan med inventarier och stadigvarande
undervisningsmateriel för
280 000 kronor. Detta har medfört att
skolan sedan år 1956 har examensrätt
för realskolan samt att skolöverstyrelsen
de fem senaste åren tillstyrkt statsbidrag
till denna avdelning .

Att skolan fyller ett stort och viktigt
ändamål bär också socialstyrelsen understrukit.
Socialstyrelsen har särskilt
pekat på att internatets elever i stor utsträckning
kommer från problematiska
hemförhållanden eller bär personliga
problem av olika slag. Enligt socialstyrelsens
uppfattning fyller en skola av
Mariannelundsskolans typ ett verkligt
behov för denna kategori av barn och
ungdomar, något som, anser socialstyrelsen,
kommer att bli fallet även efter en
utbvggnad av skolväsendet.

Utskottet uttalade i sin skrivning på
denna punkt förra året, att enligt utskottets
mening utgjorde vad socialstyrelsen
sålunda anfört ett starkt motiv för att
statsbidrag i någon form tilldelades Mariannelundsskolan.
Utskottet förutsatte
att Kungl. Maj :t — så snart möjlighet
härtill bedömdes föreligga — för riksdagen
skulle framlägga förslag i ämnet.

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Om statsbidrag till Mariannelundsskolan

Inom styrelsen för skolan emotsåg vi
med stor förväntan att departementschefen
efter denna skrivelse från riksdagen
skulle lägga fram förslag till årets riksdag.
Detta blev tyvärr inte fallet, varför
vi har kommit igen med motionen. Utskottet
skriver i år: »Utskottet, som icke
anser sig böra biträda yrkandet i motionerna
I: 119 och II: 156, vidhåller emellertid
den uppfattning, varåt utskottet
i fjol gav uttryck.»

Jag vill såsom ledamot av styrelsen uttala
ett beklagande av att departementschefen
icke ansett sig ha haft möjlighet
att biträda denna framställning om ett
anslag till Mariannelundsskolan. Skall
skolan i fortsättningen kunna fullfölja
den linjen av sin verksamhet, som socialstyrelsen
så varmt förordat, så är
skolan beroende av bidrag från staten.
Att behov av en sådan verksamhet föreligger
råder det väl inget tvivel om. Det
är min övertygelse att behovet av internatskolor
av sociala skäl blir större för
varje år och att det icke är försvarligt
att med nuvarande läge i ungdomsvärlden
lämna denna ansökan utan bifall.

Detta ärende bringas nu för femte
gången under riksdagens prövning, och
då riksdagen för varje gång intagit en
alltmer positiv inställning och uttalat sig
alltmer välvilligt, vädjar jag till kammaren
att i år bevilja det sökta anslaget.
Skulle riksdagen mot förmodan inte bifalla
reservationen, så vädjar jag till
statsrådet att försöka till kommande år
medverka till att Mariannelundsskolan
får ett statsbidrag för sin verksamhet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Eskilsson (h), Göran Karlsson (s),
Svanström (ep), Edström (fp), Anders
Johansson (fp), Källqvist (fp), Kaijser
(h) och Nestrup (fp) samt fröken
Nordström (fp).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Utskottet har både i år
och tidigare skrivit positivt på denna
punkt. Vi är nog överens om att skolan
fyller en stor uppgift, men vi är också

medvetna om att det inte är någon lätt
sak för Kungl. Maj:t att gallra bland de
skolor som här kan komma i fråga. Vi
har en rad av skolor som kan komma
med ungefär samma anspråk som Mariannelundsskolan,
och det torde vara detta
som bär medfört svårigheter vid ställningstagandet.
Inom utskottet hoppas vi
dock att det skall bli möjligt för Kungl.
Maj:t att inom rimlig tid komma med
förslag i dessa ärenden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag anser mig på denna
punkt böra lämna en liten upplysning
till kammarens ledamöter. Jag vill då
först säga till herr Boman, att jag i och
för sig inte vill bestrida det positiva omdöme
som från olika håll har givits om
Mariannelundsskolan. Inte minst den sociala
aspekten på skolan bör man ha i
åtanke. Men det är förvisso riktigt som
utskottets talesman nyss framförde, att
Mariannelundsskolan ingalunda är den
enda privatskola som vill ha statsbidrag,
och den är heller inte den enda internatskola
som är aktuell i det här sammanhanget.

Helt avgörande för mig vid höstens
behandling av privatläroverken var
emellertid att riksdagen nästa år med
anledning av propositionen om den nya
grundskolan kommer att få ta ställning
till hela det ytterligt komplicerade komplex
som våra privatskolor utgör. Det
finns privata skolor av alla de slag, herr
talman, och det är nödvändigt att komma
fram till fasta principer i fortsättningen.
Skolberedningen har redan tagit
upp denna fråga, och riksdagen kan vänta
att nästa år få hela problemet om privatläroverken
aktualiserat i ett förslag
från regeringen. Det har varit anledningen
till att jag inte ansett det möjligt
att nu göra en speciell behandling
av Mariannelundsskolan. Vi får vänta
ännu ett år även i det här fallet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Anslag till fortbildningskurser vid högre tekniska läroverk

propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Boman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande ly -

till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 228, av herr Åman m. fl., och II: 308,
av herr von Sydow m. fl., till Högre
tekniska läroverk: Föreläsningar och

fortbildningskurser för budgetåret
1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 60 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:228
och II: 308 hade hemställts, att riksdagen
måtte till nu ifrågavarande ändamål
för budgetåret 1961/62 anvisa ett
reservationsanslag av 340 000 kronor.

delse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
nej-propositionen.

Då emellertid herr Näsström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 64.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 37—43

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44

Anslag till fortbildningskurser vid högre
tekniska läroverk

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! »Teknisk fortbildning i
strykklass» — man kan läsa den rubriken
i Industritjänstemannen, Svenska
industritjänstemannaförbundets tidning,

nr 2 för år 1961. Jag frågade mig när
jag läste rubriken, om detta var överord.
När jag ser hur de här motionerna
har behandlats, där man begär 340 000
kronor och får 60 000 för fortbildningskurser
för tekniker, tycker jag för min
del att det inte är någon överdrift att
tala om teknisk fortbildning i strykklass.

När detta yrkande avstyrks, tänker
man kanske i första hand på att det
görs så mycket för våra tekniker. Det
är sant att verkliga krafttag har tagits
då det gäller den tekniska grundutbildningen,
men när det gäller fortbildning
av de ingenjörer, som efter några års yrkesverksamhet
funnit det nödvändigt att
komplettera sin utbildning, är man mycket
njugg. Jag skall inte gå närmare in
på motiveringarna för att det anordnas
kompletterande utbildning, men det är
givet att en ingenjörsexamen som avlagts
för t. ex. tio år sedan inte kan vara
likvärdig med en examen som avläggs
i dag. Kraven på aktualitet i ingenjörernas
kunskaper är stora — det gäller inte
bara de nyexaminerade, utan det gäller
kanske framför allt dem som varit med
i arbetet några år.

Vad blir nu konsekvensen av att någon
utökning av dessa fortbildningskurser
inte kan ske? Av det 15-tal fortbild -

I denna punkt hade utskottet hem- ningskurser, som har planerats till 1961/
ställt, att riksdagen måtte, med bifall 62, kan endast ett ringa fåtal genomfo -

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Bidrag till bergsskolan i Filipstad
ras. Mot bakgrunden av sådana allvarliga
konsekvenser ter sig avslagsyrkandet —
det är alltsa fråga om 280 000 kronor —•
oförståeligt. Det är inget tvivel om att
en avgörande insats för teknikernas fortbildning
är nödvändig; den behövs för
att åstadkomma den produktivitetsökning
på vilken vår ekonomi bygger i så
många olika avseenden.

Herr talman! Utskottet har skrivit
ganska positivt i den här frågan och
framhållit, att det finns starka skäl för
staten att öka sina insatser för teknikernas
fortbildning, och hoppas på att
medel redan nästa år skall anslås för
sådan utbildning. Jag vill bara understryka
dessa önskemål och har inget
speciellt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkterna 45—50

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51

Bidrag till bergsskolan i Filipstad

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I:
211, av herr Källqvist m. fl., och II: 83,
av herr Andersson i Storfors m. fl., till
Bidrag till bergsskolan i Filipstad in. m.
för budgetåret 1961/62 anvisa ett anslag
av 100 000 kronor;

b) att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
i anledning av motionerna I: 211
och II: 83 i punkten anfört rörande
ökat statsbidrag till bergsskolan i Filipstad.

I motionen I: 211 hade hemställts, såvitt
här vore i fråga, att riksdagen
måtte besluta, att statsbidraget för
upprätthållande av bergsskolan i Filipstad
skulle för nästa budgetår utgå med
sammanlagt 286 040 kronor.

Herr KÄLLQVIST (fp):

»Jag noterar med tacksamhet välviljan
från herr Näsströms sida, och jag är
övertygad att ärendet snart kommer att
behandlas ännu välvilligare än denna
gång.» Detta är, herr talman, ett ordagrant
citat ur slutrepliken, när herr
Näsström och jag förra året diskuterade
anslaget till bergsskolan i Filipstad.

Herr talman! Jag vill med erkänsla för
den välvilja som herr Näsström då utlovade
tacka för behandlingen i avdelningen
och utskottet detta år. Det är en
väsentlig skillnad. Jag skall tillåta mig
citera ett par rader ur utskottets utlåtande
förra året och i år. Förra året hette
det: »Utskottet har likväl i överensstämmelse
med sitt ställningstagande vid
1959 års riksdag till ett motionsvis gjort
yrkande av samma innebörd som det
i motionerna I: 264 och II: 210 framställda
i nuvarande statsfinansiella läge funnit
sig böra biträda Kungl. Maj:ts förslag
och avstyrka bifall till de föreliggande
motionerna.»

I år heter det: »Utskottet förutsätter
emellertid att Kungl. Maj:t i samband
med fortsatta allmänna överväganden
om ytterligare statliga insatser på yrkesutbildningens
område upptager frågan
om ökat statsbidrag till bergsskolan till
förnyad prövning och för 1962 års riksdag
framlägger det förslag, vartill detta
övervägande må föranleda.»

Jag är synnerligen tacksam för att vi
har chefen för ecklesiastikdepartementet
närvarande här i dag. Jag är övertygad
om att ecklesiastikministern läser
detta uttalande av utskottet, men det
finns all anledning för honom att begrunda
det närmare.

Alltså är jag mycket tacksam för det
sätt på vilket detta ärende behandlats.
Det är klart att det ur motionärernas
synpunkt hade varit angenämare att få
tacka för ett större belopp — jag vet
också att ungdomen i denna skola liksom
skolans ledning skulle ha varit
tacksam för en sådan sak — men om
man ser på denna skrivning kan det väl
sägas, att en starkare beställning sällan
gjorts.

Jag hoppas således på en välvillig

Fredagen den 12 maj 1961 Nr I9 ^

Ang. främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
prövning av denna fråga och yrkar med lingsutbildningen och tillsynen av dentacksamhet
även denna gång bifall till na.

utskottets förslag. Utskottet hade i den nu föredragna

Sedan överläggningen ansetts här- punkten av angivna orsaker hemställt,
med slutad, bifölls vad utskottet i den a) att riksdagen måtte, med bifall till
under behandling varande punkten Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
hemställt. på motionerna I: 93 och II: 115, till

Främjande av lärlingsutbildning hos
Punkterna 52 56 hantverksmästare m. m. för budgetåret

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 57

Ang. främjande av lärlingsutbildning hos
hantverksmästare

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare m. m. för
budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 1 552 000 kronor eller 228 000
kronor mindre än för innevarande budgetår.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Stefanson in. fl. (I: 93) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nordgren in. fl. (II: 115), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte fastställa
antalet bidragsrum till hantverksmästare
m. m. till 1 900 för budgetåret
1961/62 och i anledning härav till Främjande
av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
m. m. för budgetåret 1961/
62 anvisa ett förslagsanslag av 1 823 000
kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Stefanson (I: 421) samt den andra
inom andra kammaren av herrar
Nordgren och Magnusson i Borås (II:
485), i vilka anhållits, att riksdagen måtte
uppdraga åt Kungl. Maj:t att bemyndiga
överstyrelsen för yrkesutbildning
att undersöka ombudsinstitutionen för
lärlingsutbildning och i samband därmed
pröva administrationen av granskningskostnader
för gesällproven samt
förelägga Kungl. Maj:t de förslag, som
kunde anses ägnade att effektivisera lär -

1961/62 anvisa ett förslagsanslag av
1 552 000 kronor;

b) att motionerna 1:421 och 11:485
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Axel Johannes Andersson,
Ragnar Bergh, Thorsten Larsson,
Källqvist, Eric Carlsson, Widén,
Staxäng, Malmborg, Svensson i Stenkyrka
och Nilsson i Göingegården, fröken
Elmén samt herrar Larsson i Hedenäset
och Nelander, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse reservationen visade,
samt att utskottet bort under a hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 93 och II: 115, till
Främjande av lärlingsutbildning hos
hantverksmästare m. m. för budgetåret
1961/62 anvisa ett förslagsanslag av
1 823 000 kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Frågan om antalet bidragsrum
till främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare är inte
någon för kammaren obekant fråga. Den
har varit uppe vid flera olika tillfällen
och har en egendomlig förmåga att förbli
aktuell. Man kan väl påstå att den i
år är mera aktuell än någonsin.

Riksdagen beslöt häromåret att öka
själva ersättningen till hantverksmästarna
för att de handhar denna utbildning,
och man hoppades att det skulle stimulera
dem att ta emot flera lärlingar. Det
liar också visat sig bli fallet. Tillströmningen
har till och med blivit betydligt
större än man vågade vänta. I den situa -

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Ang. främjande av lärlingsutbildning ho
tionen tycker man att det hade varit
ganska naturligt att antalet bidragsrum
också hade ökats för att kunna klara den
ökade efterfrågan. Kungl. Maj :t har
emellertid nöjt sig med att öka antalet
med 100. Det kommer naturligtvis inte
på långa vägar att räcka till. Jag tycker
att när man, som riksdagen har gjort,
vidtagit en åtgärd för att stimulera till
någonting, skall man inte sedan stanna
upp. När man finner att man blir bönhörd,
skall man inte försöka hejda vad
man ville främja. Det förefaller mig vara
lika illa handlat som om vi tänker oss
att en person, som trimmat motorn till
sin bil för att den skulle bli kraftigare
och för att han skulle ha möjlighet att
komma fortare fram, när han sedan prövat
motorn och funnit att trimningen
gett ett lyckat resultat, skulle köra med
bromsarna på för att förhindra att kraftutvecklingen
ledde till det resultat som
är avsett vid bilkörning. Jaå tycker att
man här handlar på samma sätt. Man
följer inte upp frågan; man säger inte B
fast man tidigare har sagt A.

Redan vid årsskiftet hade antalet bidragsrum
förbrukats, om jag så får uttrycka
mig. De bidragsrum, som riksdagen
i fjol beslutade om hade gått åt redan
vid årsskiftet. Det hade då beviljats
700 ansökningar, och dessutom förelåg
600 ansökningar, varav beräknades att
550 skulle godkännas. Då var vi alltså
uppe i en siffra på 1 250. Under januari
och februari har emellertid cirka 300 ansökningar
inkommit, och av dem beräknas
att 250 skall godkännas. Under detta
budgetår kommer alltså allra minst
1 500 ansökningar att godkännas. Vi har
alltså redan nu en brist på 300 bidragsrum,
och fortsätter det i samma takt under
kommande år, måste det bli en väsentligt
större ökning än den som Kungl.
Maj :t har föreslagit.

I två likalydande motioner har yrkats
att antalet bidragsrum måtte fastställas
till 1 900. Det skulle motsvara samma
intresse som under detta år jämte det
man har att ta igen, alltså 1 000 plus 300.
Då skulle vi behöva 1 900 bidragsrum.
Detta är ju också en sak som är synner -

3 hantverksmästare

ligen nödvändig, eftersom vi vet att vi
inte bär möjlighet att bereda yrkesutbildning
åt alla ungdomar som vill ha
eu sådan utbildning. Våra yrkesskolor
räcker inte till på långa vägar. Det torde
väl röra sig om tiotusentals ungdomar,
som bankar på portarna där men inte
bär någon möjlighet att komma in. Det
måste väl då vara mycket tacknämligt
att vi kan utnyttja denna möjlighet till
lärlingsutbildning.

När det gäller yrkesskolorna måste vi
bygga dyrbara lokaler och utbilda lärare,
men när det gäller lärlingsutbildningen
hos hantverksmästare behöver
vi inte göra det, ty då finns redan lokalerna
och maskinerna och även lärarna.
Lärlingsutbildningen är ju ett mycket
smidigt sätt att klara denna undervisning.
Skulle det så småningom visa
sig att vi hinner i kapp utvecklingen när
det gäller yrkesskolorna, är det inte någon
större konst att banta ned lärlingsutbildningen,
utan det kan ske utan några
som helst svårigheter.

Nu vet jag att man säger att vissa brister
vidlåder lärlingsutbildningen. Fn del
av ungdomarna får inte den teoretiska
utbildning som de kan behöva. Detta är
naturligtvis alldeles riktigt, även om organisationerna
verkligen anstränger sig
för att skapa allt större möjligheter att
samtidigt ge lärlingarna teoretisk utbildning.
Men lärlingsutbildningen bär dock
i jämförelse med utbildningen i yrkesskolorna
också vissa fördelar. Lärlingarna
kommer i kontakt med arbetslivet
och arbetsmiljön på ett helt annat sätt än
vad som går att åstadkomma i en yrkesskola,
och yrkesmännen står dagligen
och stundligen i kontakt med utvecklingen
inom näringslivet och kan därför
omedelbart överföra sina lärdomar till
eleverna. Jag tycker att vi har all anledning
att vara utomordentligt tacksamma
för de möjligheter som lärlingsutbildningen
öppnar för våra ungdomar, och
så länge vi inte har klarat av yrkesundervisningen
i stort borde vi också utnyttja
lärlingsutbildningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen vid punkten 57.

Nr 19

Fredagen den 12 mai 1961

Ang. främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
digt med en god utbildning ju får en god
och direkt kontakt med näringslivet. Det

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Även jag vill yrka bifall
till reservationen vid punkten 57. Jag vill
i allt väsentligt understryka vad herr
Axel Johannes Andersson här har sagt.
Jag vill också påpeka att de förhöjda
grundbidragen har gjort, att intresset för
denna utbildning från hantverkarnas sida
har blivit mycket större än tidigare.
Jag vill även understryka att denna form
av utbildning har en viss fördel genom
att eleverna får vara i den miljö där arbetet
äger rum. Tidigare har man ju med
visst fog kunnat göra samma anmärkning
som herr Axel Johannes Andersson gjorde,
att den teoretiska utbildningen i samband
med dessa kurser inte har varit
tillräcklig. Den teoretiska utbildningen
skulle egentligen ske vid yrkesskolorna,
men det har varit mycket svårt att få
den till stånd.

Med de förändrade principer som departementschefen
har kommit med i år,
enligt vilka även korrespondensundervisning
och kurser anordnade av hantverkets
organisationer skulle vara anslagsberättigade,
tycker jag emellertid att
den kritiken har fallit bort. Jag är också
på det klara med att lärlingsutbildningen
är en i förhållande till yrkesskolorna
för statsverket mycket billig form
av yrkesundervisning.

Jag ber, herr talman, som jag tidigare
sagt, att få yrka bifall till reservationen.

Herr LARSSON, TIIORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vill instämma med
de föregående talarna om nödvändigheten
av att lärlingsutbildningen utökas.
Med den rådande bristen på platser hos
yrkesskolorna borde lärlingsutbildningen
vara ett gott komplement i yrkesundervisningen.
Vill staten vara generösare
här, tror jag man skulle kunna åstadkomma
en god effektiv utbildning utan
så särskilt stor kostnad för staten. Det
gäller närmast att öka antalet bidragsrum,
vilket föreslås i reservationen. Vi
är inom centerpartiet övertygade om att
detta är en riktig och framkomlig väg.
Jag vill även betona att eleverna samti -

ger dem väl favörer, som kanske inte ar
direkt mätbara och som kanske inte direkt
kan sättas på pränt, men jag tror
dock att de har ett mycket stort värde
för den enskilde eleven.

Med detta, herr talman, vill jag helt
kort yrka bifall till den föreliggande reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! I statsutskottet tillät jag
mig erinra om att dessa motioner i år
kan fira tioårsjubileum. Vi har haft dem
varje år, och motionärerna har alltid legat
ett hundratal bidragsrum före departementschefen.
1950 var bidragsrummen
300, nu är de uppe i 1 300, och nu
gör motionärerna ett stort hopp. Nu nöjer
de sig inte med 100 ytterligare, utan
nu vill de ha 600 ytterligare.

Utskottet har fått del av ett papper,
som min bänkkamrat herr Andersson
också erinrade om. Där finns siffror som
i och för sig är glädjande. Att ansökningarnas
antal har ökat undan för undan
tror jag vi är överens om är ett
glädjande tecken.

Herr talman! Får jag ändå säga att
det knappast finns någon punkt under
åttonde huvudtiteln som har ökat så
mycket under de senaste åren som just
denna punkt. Vi kanske kan vara överens
om att det också är ett glädjande
tecken.

Jag skulle vilja säga ytterligare en sak.
Det händer ofta att vi här i riksdagen
får stora nyheter inte genom meddelande
till riksdagen utan via tidningarna.
Så är det också i det här fallet. Jag råkade
få en notis i min hand häromdagen
som rör denna detalj. Det nämns där
att en hög ämbetsman i kungl. överstyrelsen
för yrkesutbildning bär gjort en
utredning på denna punkt. Hittills har
vi saknat siffror och tabeller över lnir
utfallet av den här verksamheten egentligen
har varit, men nu har vi fatt det,
och jag måste säga att jag blev ganska
förvånad. Jag utgår ifrån att de siffror
som redovisats är riktiga, och då har jag
funnit flera anmärkningsvärda saker.

Nr 19

Fredagen den

Ang. främjande av lärlingsutbildning ho

När man summerar ihop det hela,
kommer man inte alls till de siffror som
förekommer i motionerna och inte ens
till de siffror som vi på annat sätt har
blivit delaktiga av. Utredningsmannen
behandlar »Den med statsbidrag understödda
lärlingsutbildningen. I kraft varande
lärlingsbidrag per den 15/2 1961».
Han räknar samman antalet bidrag från
och med år 1955/56 t. o. m. 1960/61 och
kommer till en totalsumma av 2 277. För
att komma fram till den siffran har han
alltså slagit ihop flera statsbidragsår.

Men det är också annat som är anmärkningsvärt.
Denne tydligen mycket
sakkunnige man framhåller beträffande
den avbrutna utbildningen att under den
senaste tiden har över 25 procent av eleverna
avbrutit sin utbildning. Tidigare
har man inte haft någon tabell över den
saken, utan det var först den 15 februari
i år som denna utredning blev klar.

Det är ganska anmärkningsvärt att
bland dem som avbrutit utbildningen
har 50 procent — fortfarande enligt den
nämnda utredningen — gjort det på
grund av misshälligheter mellan mästaren
och lärlingen. Jag tycker att detta
är mycket beklämmande.

Herr Andersson framhöll nyss att man
kan anmärka på denna utbildning på
den grunden att många av lärjungarna
inte får någon teoretisk undervisning,
och det är riktigt som herr Andersson
sade på den punkten. Nu skall man i
framtiden försöka avhjälpa bristen genom
korrespondensundervisning. Men,
herr talman, sedan jag har läst den här
utredningen, måste jag säga att den entusiasm
som jag kände förut för den här
saken har svalnat betydligt. Nåja, detta
om detta.

Undan för undan har Kungl. Maj:t
ökat såväl anslagsrum som nu häromåret
också medelsanvisningen per anslagsrum.
Naturligtvis kan man säga att
eftersom riksdagen har ökat medelsanvisningen
per anslagsrum, så bör man
också öka antalet anslagsrum ytterligare.

Ja, visserligen kan man göra en sådan
anmärkning, men den haltar väl i någon
män. Skulle man inte lika gärna kunna
säga, att här har i alla fall skett en så

12 maj 1961
hantverksmästare

stor förbättring, att vi får försöka hålla
denna takt ytterligare ett antal år och
på det sättet hjälpa till på detta avsnitt
av yrkesutbildningen lika väl som vi
hjälper till på andra avsnitt, lokala
yrkesskolor, centrala verkstadsskolor
o. s. v.

Jag tror att den utveckling som skett
på detta område har varit av utomordentligt
stor betydelse och kommer att
få betydelse också i framtiden. Det är
beklagligt att så många av dessa elever
inte kan få teoretisk utbildning, tv numera
krävs det av våra yrkesutbildade
ungdomar, att de skall behärska såväl
den praktiska som den teoretiska delen
av utbildningen.

Herr talman! Om vi bifaller utskottets
och därmed Kungl. Maj:ts förslag, kommer
vi enligt min uppfattning att få den
säkra och lugna utveckling på detta område
som skett under de senare åren och
som ger full paritet med antalet bidragsrum
vid våra centrala verkstadsskolor
och lokala yrkesskolor o. s. v. Man kan
inte gärna frikoppla detta från den samlade
yrkesutbildningsverksamheten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! När herr Näsström nyss
sade, att det här haltade, måste jag nog
konstatera, att om ett haltande innebär
en så jämn marsch som det faktiskt är
fråga om här, då förstår jag inte vad
haltande är för någonting.

Det är alldeles klart, att de här bidragsrummen
inte var så eftertraktade
tidigare, när ersättningarna var så låga
att hantverksmästarna inte hade någon
större lust att ta emot lärlingarna. Men
så beslutar riksdagen att man skall göra
slut på detta haltande, bidragsrummen
och ersättningarna skall gå jämsides.
Man bestämmer sig för att öka ersättningarna.
Då visar det sig genast, att
tillströmningen blir en helt annan, men
det blir ett haltande på det sättet att det
är bidragsrummen som släpar efter. Vad
vi vill åstadkomma är en jämvikt. Det

Fredagen den 12 maj 1961

Nr 19

Ang. främjande av lärlingsutbildning

skall inte vara något haltande mellan ersättningens
storlek och antalet bidragsrum.
Skall vi utnyttja det som vi vunnit
genom den höjda ersättningen, måste
vi ju också öka antalet bidragsrum.

Herr Näsström sade för en stund sedan
i en replik till herr Nestrup, att det
var brist på arbetskraft i stora delar av
vårt samhälle, och det är ju alldeles riktigt.
Men om man då upptäcker att det
finns en dold reserv av arbetskraft, då
tycker man att man skall begagna denna.
Hos hantverkarna och företagarna inom
småindustrien har vi en dold reserv när
det gäller att få till stånd den yrkesutbildning
som ungdomen vill ha, och
då bör vi utnyttja den.

Det är alldeles riktigt att vi satsar hårt
på vrkesskolorna o. s. v., men i årets
kompletteringsproposition — proposition
nr 150 — kan man utläsa, att besparingen
på anslaget till driften av lokala
yrkesskolor uppgår till 16 miljoner
kronor, som man alltså inte kunnat utnyttja.
Det beror väl på att man inte fått
fram tillräckligt med lärare och skolor.
Här rör det sig inte alls om sådana belopp,
utan här är det fråga om betydligt
blygsammare siffror, och då tycker jag
att vi borde kunna orka med dessa kostnader.

Herr Näsström citerade en tidningsartikel
av vilken det framgick att avgångarna
tydligen till större delen skulle berc
på misshälligheter mellan mästaren och
lärlingen. Det är möjligt att det förhåller
sig så. Men, herr Näsström, om eleverna
skulle få lämna skolan på grund
av att de inte är nöjda med läraren, hur
många elever skulle vi då ha kvar i skolorna?
Det är betydligt lättare för en
lärling att lämna sin utbildning hos en
hantverksmästare än för en elev att lämna
en skola.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag vill erinra om att
just nu har vi att ta hand om de stora
årskullarna, och de yrkesskolor som
finns räcker inte till. Här finns det en
möjlighet att ordna ytterligare platser
utan att det behövs nya investeringar.

hos hantverksmästare
Det går lätt att komma åtminstone en bit
längre ifatt behovet.

Beträffande sättet för denna undervisning
och förhållandet mellan mästaren
och lärjungen eller lärlingen vill jag
också erinra om att det finns ett motionspar
i år, där man begär en utredning
om ombudsinstitutionen för lärlingsutbildningen.
Man har konstaterat
att den inte är tillfredsställande och att
den ersättning som ges åt ombuden också
är otillräcklig. Man har begärt att
överstyrelsen för yrkesutbildning skulle
få i uppdrag att utreda denna fråga närmare.
Utskottet har inte ansett det nödvändigt
att skriva detta utan har ansett
att det är ett led i överstyrelsens normala
verksamhet. Det må vara hänt. Ett
faktum är dock att man på den vägen
borde kunna komma fram till bättre förhållanden.

Dessutom vill jag ånyo erinra om de
förbättrade möjligheterna till teoretisk
utbildning i samband med dessa kurser
som framgår av departementschefens
skrivning i propositionen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Till min bänkkamrat,
herr Andersson, vill jag säga ett par ord
med anledning av hans yttrande att om
eleverna i våra skolor finge lämna skolan,
hur många skulle då stanna kvar?
Herr Andersson glömmer att detta inte
är någon obligatorisk skola. Det är en
frivillig skola. Eleverna kan lämna den
när som helst, och det är en viktig sak
i detta sammanhang.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Det var just det jag menade.
Hade dessa elever varit lika frivilliga
i skolan som de är hos hanthantverksmästarna,
då är jag rädd att
väldigt många skulle ha saknats i skolbänkarna.
Vi har ju mött detta problem,
både herr Näsström och jag, i andra
sammanhang. Det gäller ju även våra
universitet och högskolor. Det är många
som skriver in sig där, men långt ifrån

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Anslag till vidareutbildning av folkskollä

alla genomför sina studier och når fram
till något slags examen, emedan de är
där frivilligt. Vore de fast bundna där,
då vore de kanske kvar i större utsträckning
där också.

Jag menade precis vad jag sade, att
det var just för att det ena var frivilligt
och det andra obligatoriskt som denna
skillnad uppstår.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Skall man göra jämförelser
på detta område, måste man väl göra
jämförelser med yrkesskolorna! Jag
framhöll att det är beklagligt att så stor
del av dem som anmäler sig till dessa
kurser hos hantverksmästare lämnar
platsen. Dessutom skriver denne man
från KÖY att vad det gäller förstaåringarna
har man ingen statistik, och han
framhåller att det är rätt många som
lämnar redan då.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar, yttrade, att
med anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i den nu
förevarande punkten gjorda hemställan.

I fråga om mom. a, fortsatte herr förste
vice talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas, dels
och att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen propositioner enligt dessa
båda yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
57 mom. a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 65.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därefter
vad utskottet i mom. b hemställt.

Punkterna 58—72

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 73

Anslag till vidareutbildning av folkskollärare I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda
förslag ävensom med avslag å motionerna
I: 69, av herr Thorsten Larsson
m. fl., och II: 81, av herrar Gomér och
Larsson i Borrby, samt 11:319, av herr
Hamrin i Jönköping m. fl., till Vidareutbildning
av folkskollärare för budget-/
året 1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 910 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 69
och II: 81 hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
1) att terminskurs i ämnet kristendomskunskap
måtte kunna ingå i egentlig
vidareutbildning för folkskollärare
samt att två terminskurser i kristendomskunskap
måtte anordnas under

Fredagen den 12 maj 1961

Nr 19

budgetåret 1961/62, 2) att till Vidareutbildning
av folkskollärare för budgetåret
1961/62 måtte anvisas ett reservationsanslag
av 945 000 kronor.

Reservation utan angiven mening hade
anmälts av, utom andra, herr Larsson,
Thorsten.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Vid denna punkt har avgivits
en blank reservation. Frågan gäller
här vidareutbildning av folkskollärare.
Den lärarbrist som är tillfinnandes
tenderar att öka ganska kraftigt. Främst
kommer detta att ge sig till känna när
enhetsskolan mer och mer genomföres.
De ämnesområden som är värst utsatta
är kristendom och de naturvetenskapliga
ämnena.

För en vecka sedan gick ett meddelande
genom stockholmspressen, att bristen
på lärare var så stor i nämnda ämnesgrupper
att till 156 lediga tjänster här
i staden endast anmält sig sökande till
41 tjänster. En inspektör vid skoldirektionen
underströk även i samma artikel
att bristen på adjunkter och folkskollärare
med vidareutbildning var mycket
stor.

År 1959 gjordes en framställning av
lärarorganisationerna i denna sak till
skolöverstyrelsen, i vilken anhölls att en
terminskurs i ämnet kristendom skulle
kunna ingå i egentlig vidareutbildningskurs
för folkskollärare. Skolöverstyrelsen
begärde detta hos departementet,
men man fick ett bleklagt nej utan motivering.
Kostnaden för en terminskurs
torde kunna beräknas till 17 500 kronor,
varför man ur ekonomisk synpunkt torde
våga säga att en ökning av tillgången
på behöriga lärare genom denna relativt
snabba väg inte ter sig alltför oroväckande.
I år har frågan inte ens
nämnts i åttonde huvudtiteln.

Jag skall inte gå in på den debattkänsliga
frågan om kristendomsundervisningens
ställning i skolan utan vill därvid endast
säga att dess livsorienterande roll
är betydelsefull, och därför bör en orienterande
undervisning här vara minst
lika god som i andra ämnen. För övrigt

Anslag till studiebidrag och stipendier

avvaktar vi med intresse vad skolberedningen
här har att säga i ämnesfrågan.

Kvar står det faktum att hälften av
ämneslärarplatserna höstterminen 1960
blev besatta med reservkrafter. Det var
endast tjänster med ämneskombinationen
matematik, fysik och kemi som blev
tillsatta med ännu fler reservkrafter.

Nu har utskottet också här skrivit litet
välvilligt, varför jag, herr talman, även
om det är med mycket stor tvekan, denna
gång avstår från att yrka bifall till
motionen. Men jag vill faktiskt i stället
vädja till ecklesiastikministern och ecklesiastikdepartementet
att verkligen göra
något i denna fråga. Kostnaden är inte
så särskilt avskräckande, och alla underinstanser
har verifierat att ett starkt behov
föreligger.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt.

Punkterna 74—S2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten S3

Anslag till studiebidrag och stipendier

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Studiebidrag och stipendier
för budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 105 000 000 kronor, innebärande
en anslagshöjning med
22 930 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herrar Ragnar Rergh och
Sveningsson (I: 403) samt den andra
inom andra kammaren av herrar Edlund
och Magnusson i Borås (11:467),
i vilka, såvitt nu vore i fråga, i motiveringen
uttalats, att det allmänna studiebidraget
borde upphöra den 1 juli 1961
och att det särskilda studiebidrag, som
utginge med det belopp varmed resekostnaden
för månad överstege 10 kronor,
dock först när den uppginge till
minst 12 kronor, borde ändras till 13
kronor respektive 15 kronor per må -

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

nåd, varvid anslaget borde uppföras
med ett 25 000 000 kronor lägre belopp
än vad departementschefen äskat. Något
yrkande i förevarande avseenden inginge
dock icke i motionernas s. k. kläm.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte till Studiebidrag och
stipendier för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 105 000 000 kronor.

Vid punkten hade reservation utan angivet
yrkande anmälts av, utom annan,
herr Bergh, Ragnar.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag har vid denna punkt
avgivit en blank reservation i syfte att
få tillfälle att göra följande yrkande,
nämligen att riksdagen må, i anledning
av motionerna 1:403 och 11:467 samt
med avslag å Kungl. Maj:ts förslag vad
angår allmänna studiebidrag, till Studiebidrag
och stipendier för budgetåret
1961/62 anvisa ett förslagsanslag av
82 000 000 kronor.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag ber kort och gott att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att därunder yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock,
av herr Bergh, Ragnar, att riksdagen
skulle, i anledning av motionerna I: 403
och 11:467 samt med avslag å Kungl.
Maj :ts förslag vad anginge allmänna studiebidrag,
till Studiebidrag och stipendier
för budgetåret 1961/62 anvisa ett
förslagsanslag av 82 000 000 kronor.

Därefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 84 och 85

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 86

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till anordnande av
skolmåltider för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 19 700 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ragnar Bergh och Sveningsson (I:
403) samt den andra inom andra kammaren
av herrar Edlund och Magnusson
i Borås (II: 467), i vilka hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen vid
behandlingen av förevarande punkt måtte
1) besluta, att statsbidrag till skolmåltidsverksamhet,
som anordnades efter
den 1 juli 1961, skulle utgå, 2) till Bidrag
till anordnande av skolmåltider anvisa
ett förslagsanslag av 14 800 000 kronor; dels

ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Eric Carlsson m. fl. (I: 406) och
den andra inom andra kammaren av
herr Svensson i Stenkyrka m. fl. (II:
490), i vilka hemställts, att riksdagen
vid sin behandling av förevarande punkt
måtte besluta, att till Bidrag till anordnande
av skolmåltider för budgetåret
1961/62 anvisa 60 000 000 kronor samt
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till höjning av Bidrag till
anordnande av skolmåltider för budgetåret
1962/63 i enlighet med riksdagens
tidigare gjorda uttalanden i denna fråga.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna I: 403 och II: 467, såvitt
de avsåge avskaffande av statsbidrag
till skolmåltider och medgivande
för kommunerna att uttaga avgift för
skolmåltid, icke måtte av riksdagen bifallas; II.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med av -

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

slag å motionerna I: 403 och II: 467 samt
1:406 och 11:490, samtliga motioner i
vad de avsåge medelstilldelningen, till
Bidrag till anordnande av skolmåltider
för budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 19 700 000 kronor;

III. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 406 och II: 490, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet i punkten anfört rörande
statsbidragsgivningen.

Reservationer hade anförts

a) av fröken Andersson samt herrar
Hagnar Bergh, Staxäng och Nilsson i
Göingegården, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under I hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 403 och II: 467, såvitt här vore
i fråga, besluta, att statsbidrag till skolmåltidsverksamliet,
som anordnades efter
den 1 juli 1961, ej längre skulle utgå;

b) av fröken Andersson samt herrar
Hagnar Bergh, Staxäng och Nilsson i
Göingegården, vilka, under förutsättning
av bifall till den med a betecknade
reservationen, ansett, att utskottet bort
under II hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med bifall till motionerna I.
403 och 11:467 samt med avslag å motionerna
I: 406 och II: 490, samtliga motioner
i vad de avsåge medelstilldelningen,
till Bidrag till anordnande av
skolmåltider för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 14 800 000 kronor; c)

av herrar Thorsten Larsson, Eric
Carlsson, Svensson i Stenkyrka och Larsson
i Hedenäset, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under II hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag ävensom med bifall till
motionerna I: 406 och II: 490 samt med
avslag å motionerna 1:403 och 11:467,
samtliga motioner i vad de avsåge medelstilldelningen,
till Bidrag till anordnande
av skolmåltider för budgetåret

r. bidrag till anordnande av skolmåltider

1961/62 anvisa ett förslagsanslag av
60 000 000 kronor;

d) av fröken Andersson samt herrar
Ragnar Bergh, Staxäng och Nilsson i Göingegården,
vilka, under hänvisning till
vad som anförts i reservationen a, ansett,
att utskottet bort under III hemställa,
att motionerna I: 406 och II: 490,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

e) av herrar Thorsten Larsson, Eric
Carlsson, Svensson i Stenkyrka och
Larsson i Hedenäset, vilka, under hänvisning
till vad som anförts i reservationen
c, ansett, att utskottet bort under
III hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:406 och II:
490, bemyndiga Kungl. Maj:t att för budgetåret
1961/62 utlämna statsbidrag till
skolmåltider i överensstämmelse med de
grunder, som föreslagits av de sakkunniga
för översyn av vissa statsbidrag på
skolväsendets område.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Det gäller här en fråga
som diskuterats under flera år, och jag
torde i år inte kunna tillföra diskussionen
något väsentligt nytt.

Jag vill alltjämt bara påminna om att
det inte råder någon som helst meningsskiljaktighet
rörande behovet av skolmåltider.
I reservationen säges till och
med: »Den centraliserade skolverksamhet,
som förekommer särskilt på landsbygden,
utgör ett starkt skäl för skolmåltidernas
fortsatta verksamhet.» Jag
vill gärna understryka detta, eftersom
man som regel vill tro att vi inte skulle
ha någon önskan att skolmåltiderna måtte
bibehållas. Men vi tycker att föräldrarna
skulle kunna bidraga till kostnaderna.
Det är inte heller alla elever som
får skolmåltider, men föräldrarna till
dessa utanförstående elever får vara med
att betala kostnaderna för de andra elevernas
skolmåltider.

Det ökade välstånd som det alltmer
förbättrade ekonomiska läget — med
lönestegringar etc. — fört med sig mås -

il Första kammarens protokoll 1961. Nr 19

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Ang. bidrag till anordnande av skolmålti
te innebära att föräldrarna lättare än tidigare
bör kunna ta på sig den utgift
som en avgiftsbeläggning av skolmåltiderna
skulle utgöra. Att de elever som
av särskilda skäl är i behov av fria skolmåltider
också skall få sådana är enligt
vår mening också klart. Det framgår
även av reservationen. Jag vill påminna
om att det föregående år gavs ett konkret
exempel på hur prövningen i sådana
fall skulle kunna verkställas.

De två senaste åren har jag inte begärt
votering på denna punkt, då kort före
behandlingen av ärendet en annan votering
av principiellt likartad natur företagits.
Så är ju inte förhållandet i år.
Men även om så vore skulle jag nu begära
votering. De två föregående åren
har nämligen herr Eric Carlsson begärt
votering, och det ämnar han väl göra i
år också, helst som han har en egen reservation
på denna punkt. I år skall jag
emellertid också själv begära votering
när jag yrkat bifall till reservationen.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till dels reservationen a, dels reservationen
b, som är en följdreservation
av a, dels också reservationen d,
som gäller punkten III i utskottets hemställan.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Frågan om statsbidragen
till skolmåltiderna är inte ny. Den har
diskuterats här i riksdagen både 1959
och 1960. Redan i debattens början i dag
bär herr Kaijser behagat harangera mig
för de tidigare diskussioner vi haft. Det
ger mig anledning att redan från början
ägna högerns reservation och herr Kaijsers
synpunkter några ord. När högern
gått emot statsbidraget till skolmåltiderna
finner man, da man läser reservationerna,
att motiveringarna blivit alltmer
underliga.

Innan jag går in på detta skulle jag
dock starkt vilja betona skolmåltidernas
sociala sida. Eleverna får ju ett mål lagad
mat om dagen i skolan. Det ger
bättre kondition när det gäller att följa
skolans arbete. Det är också ett av skälen
till att statsbidrag till skolmåltider
infördes. När detta skedde förelåg även

familjepolitiska motiv, men jag har en
bestämd känsla av att allt eftersom man
har vunnit erfarenhet har man också
tillmätt skolmåltiderna allt större betydelse
för skolarbetet.

Statsbidraget till skolmåltiderna tillkom
också från början för att stimulera
skolmåltidsverksamheten. Detta var nödvändigt
när det gällde en ny verksamhet.
Nu är skolmåltiderna en naturlig och
självklar del av den verksamhet som
skolan ägnar eleverna.

När man läser högerreservationen blir
man dock förvånad över det betraktelsesätt
som där anlagts och över att högern
inte ser skolmåltiderna i deras
rätta sammanhang i skolans verksamhet.
Jag skall be att få citera ett litet avsnitt
ur reservationen a: »Den centraliserade
skolverksamhet, som förekommer
särskilt på landsbygden, utgör ett starkt
skäl för skolmåltidernas fortsatta verksamhet.
Genom utformningen av statsbidragsbestämmelserna
kommer emellertid
många av landets kommuner icke i
åtnjutande av bidrag, medan det för åtskilliga
andra kommuner har en mycket
ringa betydelse. För kommunerna själva
vore det därför av väsentligt värde om
de i stället för statsbidrag uttoge en avgift
av de elever som deltager i skolmåltiderna.
Denna avgift borde i regel beräknas
så, att den motsvarade kommunens
självkostnad för måltid.» Med
det resonemang som högern här för
skulle jag vilja ställa frågan om det inte
vore anledning att se över statsbidragsbestämmelserna
och försöka ändra dessa
så att kommunerna får bidrag i samma
proportion som tidigare. Nu har
statsbidragsbestämmelserna och statsbidragen
till kommunerna urholkats på
denna punkt, och många kommunalmän
frågar sig i dag om det finns möjlighet
att — om denna utveckling skall fortsätta
— fortsätta med skolmålstidsverksamheten,
som vi behöver från så många
synpunkter.

Högern tar i sin reservation denna urholkning
som ett motiv för att definitivt
avskaffa statsbidraget till skolmålstids\eiksamheten

måste man säga.

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Vidare säger man i högerreservationen:
»Utskottet förutsätter dock att

kommunerna, därest de inför en avgift,
i förekommande fall medger nedsättning
eller befrielse från avgift.» Det nämnde
också herr Kaijser. Jag har haft anledning
att tidigare fråga i riksdagen hur
denna behovsprövning skall ske och om
det kan vara rimligt att slå in på den
vägen när man vet vad skolmåltidsverksamheten
betyder ur skolans synpunkt.

Alla vi som är intresserade av familjerna
och deras bekymmer vet också att
det framför allt är barnfamiljerna som
för närvarande har den största ekonomiska
belastningen. Kan det då vara rimligt
att lägga ökade kostnader på dessa
människor som i dag har den svagaste
bärkraften? Från vår synpunkt finns
inga som helst möjligheter att vara med
om detta.

Får jag också säga att en ordning som
innebär att kommunerna tar ut avgifter
av eleverna också innebär en administrativ
belastning som är diskutabel från
många synpunkter.

Jag har en gång tidigare här i kammaren
relaterat från min egen skoltid
hur detta med behovsprövning verkar.
Jag skall, herr talman, be att få relatera
den historien igen, jag kan inte låta bli
det då jag finner att vi anno 1961 skall
få uppleva att man vill ha det som i början
på 1920-talet.

När jag gick i skolan en gång i världen
fick var och en betala läroböckerna
själv — liksom högern föreslagit här i
dag. Jag minns att vid ett tillfälle läraren
sade till en flicka, att nu hade far
inte betalt på så länge, att far nog borde
betala den här räkningen, och jag minns
hur flickan med gråt i rösten sade till
läraren: »Ja, magistern, men vi har så
svårt hemma, att far har bett att kommunen
skall betala.» Anno 1961 står svensk
höger och lägger fram förslag i riksdagen
som leder tillbaka till den gamla ordningen!
Jag måste säga, herr talman, att
jag inte vill vara med om det. Jag kan
icke förstår hur man kan framlägga ett
sådant förslag.

Man säger att vi har bättre ekonomi
i dag, vilket skulle göra det liittare för

;. bidrag till anordnande av skolmåltider
den enskilde att betala. Får jag fråga:
Finns det inte då möjlighet och är det
icke rimligt att vi solidariskt bär dessa
kostnader för barnen och det uppväxande
släktet?

Om vi skulle slå in på den väg som
högern anvisar, kan man fråga sig hur
långt det skulle gå. Folkskolan kostar
nu per elev och läsår mellan 1 800 och
2 000 kronor. Vad skulle vi kräva ut nästa
gång från barnfamiljerna? Skulle vi
sätta stopp först när barnfamiljerna får
betala hela skolkostnaden, eller hur långt
vilt man driva det från högerhåll? Vi
har anledning att uppmärksamma hur
man här diskuterar.

Nu sade herr Kaijser att han skulle
begära votering själv. Vi har begärt votering
i kammaren tidigare och kunnat
konstatera att det inte fanns resonans
för högerns förslag på den här punkten.
Jag hoppas att det inte skall finnas sådan
i dag heller.

Vid utskottsutlåtandet finns också en
reservation från vårt håll som jag skall
be att få motivera något. Den reservationen
går i en helt annan riktning än
högerns. Den innebär en höjning av
statsbidraget till skolmåltiderna med
drygt 40 miljoner kronor.

Låt mig först säga eftersom detta förslag
diskuterats på något håll, att det
bygger på de sakkunnigas förslag angående
vissa statsbidrag på skolväsendets
område (SOU 1958:37). Statsutskottet
har både 1959 och 1960 begärt av regeringen
att utredningens förslag skulle
effektueras, och i år har statsutskottet
mycket starkt strukit under med rödpenna
att här måste en förbättring ske.
Budgetutfallet, sådant som det redovisats,
'' är sådant i år att det finns möjlighet
att göra en förändring redan nu i
förhållandet mellan stat och kommun
när det gäller kostnaderna, så att den
kommunala ekonomien kan förbättras.

De sakkunnigas förslag innebär eu förbättring
av kommunernas ekonomi med
drygt 40,3 miljoner kronor. Skulle man
komma tillbaka till den relation i kostnadsfördelningen
som fanns mellan stat
och kommun 1948, skulle det innebära
att staten i dag skulle tillföra kommu -

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961
Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

nerna ungefär 60 miljoner kronor. Statsutskottet
föreslår i sin skrivning att den
beställningen skall effektueras till nästa
år, men vi menar att den skall göras i
år. Därför vill vi lägga 40,3 miljoner,
enligt utredningens förslag, till de 19,7
miljoner kronor, som statsutskottet stannat
vid.

Att kommunernas ekonomi behöver
förbättras står klart för allesammans,
och det ströks under här i riksdagen
när vi för några veckor sedan diskuterade
frågan om åtgärder till skattelindring
för de skattetyngda kommunerna.
Det är ett belägg för att den kommunala
ekonomien är sådan att den behöver
förbättras i dag. Den av oss föreslagna
höjningen innebär inte på något
sätt att nya pengar tas ut av skattebetalarna.
Det är bara fråga om fördelningen
mellan stat och kommun. Frågan är
om kommunerna skall stå för kostnader
som både utredningen och riksdagen har
förklarat vara statens sak att betala.
Statsutskottet har här gjort en beställning
till regeringen, och vi finner det
angeläget att den sedan två år gjorda
beställningen effektueras redan nu.

Av den anledningen, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till reservationen
c och följdreservationen e.

I detta yttrande instämde herr Nilsson,
Ferdinand, (ep) och fru Svenson
(ep).

den skulle få många röster för ett förslag
som skulle gå ut på att slopa skolmåltiderna.

När det vidare gäller herr Eric Carlssons
förslag att höja det statliga anslaget
till skolmåltiderna kan jag nog säga att
vi in princip är ense om att kostnadsrelationerna
mellan stat och kommun
har undergått en försämring för de senare
från den stund vi införde skolmåltiderna
här i vårt land. Såsom också
framgår av utskottets skrivning tror jag
att vi knappast någon gång har skrivit
så starkt i något utskottsutlåtande just
på denna punkt. Jag behöver inte upprepa
vad som står på sidan 74 i utlåtandet,
ty det kan vem som helst ta de!
av. Men att gå härifrån till en höjning
på drygt 40 miljoner kronor, såsom föreslagits
i en enskild motion, tycker vi
nog är att gå väl långt. Man får hoppas
att denna sak kommer att ordna sig i
alla fall med hänsyn till den starka skrivning
utskottet har gjort på denna punkt.
Den summa av 40 miljoner kronor, som
herr Eric Carlsson föreslår, är ett ganska
stort belopp att besluta om på ett
bräde, och jag anser att frågan bör prövas
av Kungl. Maj:t ännu ett år för att
se om det då finns möjligheter att genomföra
en höjning av bidraget till kommunerna.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag i samtliga moment.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! När det gäller skolmåltiderna
och deras sociala betydelse ute
i kommunerna tror jag nog inte att det
existerar någon större oenighet utom
just vad gäller högerns förslag som vill
knappa in åtskilligt. Jag tror knappast
att det finns någonting ute i kommunerna
som är så uppskattat som just
skolmåltiderna, så i den delen kan jag
helt och hållet instämma i vad herr Eric
Carlsson sade här i första delen av sitt
anförande. Jag tror att högern fortfarande
är tämligen ensam på denna punkt.
Skulle den ta sig för att göra en omröstning
ute i kommunerna, tror jag inte att

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag vill säga några ord
i anledning av herr Eric Carlssons inlägg
i debatten. Han började också i år
att tala som om det funnes någon meningsskiljaktighet
i fråga om behovet eller
önskemålet av skolmåltiderna. Jag
påpekade från början för att undvika
varje missförstånd att detta önskemål är
mycket starkt. Vi har alldeles klart för
oss hur bra det är för elever, som kommer
i åtnjutande av skolmåltider, att de
får dem. För vissa barn som bor nära
skolan kan det kanske vara fördelaktigt
att komma hem till familjen under rasten
i skolan, men i princip hyser jag helt

Fredagen den 12 maj 1961

Nr 19

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

och hållet den övertygelsen att skolmåltiderna
är till stor nytta.

Herr Eric Carlsson frågade hur man
skulle göra med prövningen för dem
som ändå skulle få fria skolmåltider. Jag
vill erinra om att herr Eskilsson förra
året talade om hur man gjorde i Vadstena,
där man alltjämt inte har fria
skolmåltider men där man ger fria måltider
åt den del av eleverna som är i
behov därav. Jag kan inte i detalj redogöra
för hur prövningen göres, men det
står att läsa i protokollet över kammardebatten
föregående år.

När herr Eric Carlsson talar om hur
kolossalt viktigt det är från familjesynpunkt
att barnfamiljerna får dessa
måltider, vill jag erinra om att det förut
var sex skolmåltider i veckan. Nu har
undervisningen på lördagarna ofta rationaliserats,
så att den endast äger rum
på förmiddagarna. Det är i 44 stats- och
166 landskommuner som sammanlagt
157 000 elever inte får någon skolmåltid
på lördagar. Det måste vara ett väldigt
ingrepp för dessa familjer. Detta borttagande
motsvarar ju inte allt det som
vi begär, men det är ett steg i samma
riktning och gäller i alla fall en sjättedel
av det som familjerna får.

Det kan inte bestridas att denna fråga
fått en politisk anstrykning, vilket man
kanske tycker att den inte borde ha. Det
är som bekant så att man fortfarande
inte har fria skolmåltider i Vadstena.
Det sammanhänger med att man där har
en borgerlig majoritet. Men det finns ett
annat samhälle, där man också har en
borgerlig majoritet men där motparten
enligt vad jag hört sägas velat gå emot
fria skolmåltider därför att den tycker
att det är onödigt att kommunen skall
behöva betala skolmåltiderna för de rikas
barn. Det är en ganska intressant
sak att höra.

Herr Eric Carlsson gav en melodramatisk
berättelse från början av 1920-talet.
Det var då en dålig och mycket besvärlig
tid här i landet. Sedan dess bär vi
ekonomiskt gjort mycket stora framsteg.
Alldeles särskilt får vi höra talas
om det från regeringsbänken i samband

med remissdebatten, men vi märker det
ju också ute i livet. Vi måste säga oss
allesammans att det har gått framåt ekonomiskt.

Herr talman! Jag har endast velat göra
dessa kommentarer till vad herr Eric
Carlsson anfört, och jag vidhåller mitt
yrkande om bifall till de reservationer
jag har talat om.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Herr Kaijser säger att
skolmåltiderna har en mycket stor betydelse
och att han fördenskull önskar
att vi skall ha skolmåltider. Men då bör
man väl också se till att kommunerna
inte får försämrade ekonomiska möjligheter
så att kommunalmännen tvingas
att överväga om de inte måste sluta med
skolmåltiderna. Har man tagit del av
kommunernas bekymmer och följt den
diskussion som vid olika tillfällen förts
i landskommunernas tidskrift förstår
man att detta är ett stort problem för
kommunerna. Om herr Kaijser menar
allvar med sitt tal om att han har tilltro
till skolmåltid s verksamheten, bör han
också vara beredd att ta de ekonomiska
konsekvenserna.

Utskottets talesman ville också för sin
del understryka skolmåltidernas stora
betydelse men, sade han, det rör sig här
om stora pengar. Här är det dock inte
fråga om att ta ut några nya skattepengar.
Frågan gäller i stället var dessa
pengar skall tas ut, av kommunerna med
deras sämre ekonomiska möjligheter eller
av staten med dess större möjligheter
att ta ut skatter. Staten har ju för
övrigt nu ett budgetöverskott, medan
kommunerna sitter illa till. Av den anledningen
iir det också angeläget att kommunernas
ekonomi förbättras.

Till slut sade herr Kaijser att denna
fråga fått en politisk anstrykning som
den egentligen inte behövde ha. För mitt
vidkommande är det en rättvisefråga
och en fråga där det gäller att värna om
barnfamiljerna och barnen i skolan. Jag
vidhåller därför, herr talman, mitt yrkande.

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas särskilt
angående varje moment av utskottets
i den nu förevarande punkten gjorda
hemställan.

Beträffande mom. I, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas, dels
ock att kammaren skulle godkänna den
av fröken Andersson m. fl. vid punkten
avgivna, med a betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
86 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av fröken
Andersson m. fl. vid punkten avgivna,
med a betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —121;

Nej— 16.

I fråga om mom. II, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats l:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o) att det

förslag skulle godkännas, som innehölles
i den av fröken Andersson m. fl. vid
punkten anförda reservationen b; samt
3:o) att kammaren skulle antaga det
förslag, som innefattades i den av herr
Thorsten Larsson m. fl. vid punkten avgivna,
med c betecknade reservationen.
Det under 2:o) upptagna yrkandet torde
dock, anförde herr talmannen, hava
förfallit genom kammarens beslut vid
mom. I.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt de under l:o) och 3:o)
här ovan upptagna yrkandena; och förklarade
herr talmannen sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
86 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Thorsten Larsson
m. fl. vid punkten avgivna, med c
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Carlsson, Eric, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —96;

Nej —21.

Därjämte hade 19 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Rörande mom. III, yttrade vidare herr
talmannen, hade yrkats l:o) att utskot -

Fredagen den 12 maj 1961

Nr 19

Ang. ny organisation av krigsmaktens högsta ledning

tets hemställan skulle bifallas; 2:o) att
kammaren skulle godkänna den av fröken
Andersson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen d; samt 3:o) att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Thorsten Larsson
m. fl. vid punkten anförda, med e betecknade
reservationen.

Slutligen gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 87—90

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 91 och 92

Lades till handlingarna.

Ang. ny organisation av krigsmaktens
högsta ledning

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 90, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående ny organisation
av krigsmaktens högsta ledning
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 109 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 10 mars 1961, föreslagit
riksdagen att besluta, att krigsmaktens
högsta ledning skulle organiseras
enligt de riktlinjer, som angivits i
berörda statsrådsprotokoll.

I propositionen hade föreslagits en
reform av krigsmaktens högsta ledning,
innebärande ändringar beträffande principerna
för ansvars- och uppgiftsfördelning
mellan myndigheter och stabsorgan
inom denna ledning i krig och fred
samt i fråga om försvarsstabens fredsorganisation
och grunddragen av högkvarterets
krigsorganisation. Kungl.
Maj :t hade bland annat lagt vikt vid, att
de högsta militära cheferna skulle få tillräckligt
inflytande på förvaltningstjänsten,
ehuru i delvis nya former; sålunda
ansåges tygförvaltningarna böra få särskilda
chefer i stället för att, som nu,

stå under chefskap av försvarsgrenscheferna.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Gunnar Berg och Ernst Olsson (I:
636) samt den andra inom andra kammaren
av herrar Wedén och Hedin (II:
757),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ferdinand Nilsson och Nils-Eric
Gustafsson (1:637) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Jansson
i Benestad och Elmwall (II: 758),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ollen (1:638) och den andra inom andra
kammaren av herr Hammar (II: 759),

dels ock en inom andra kammaren av
herr Wachmeister väckt motion (II:
756).

I motionerna 1:636 och 11:757 hade
hemställts, att riksdagen vid behandling
av proposition nr 109 måtte avslå Kungl.
Maj :ts förslag om principbeslut nu beträffande
ändring av försvarsgrenschefernas
chefskap över respektive försvarsgrenars
tygförvaltande verk.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) beträffande ändring av försvarsgrenschefernas
chefskap över respektive
försvarsgrenars tygförvaltande verk,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å motionerna I: 636 och II:
757, godkänna vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 10 mars 1961 anfört;

b) beträffande Kungl. Maj:ts förslag
rörande krigsmaktens högsta ledning,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och
med avslag å motionerna I: 637 och II:
758 samt I: 638 och II: 759, samtliga dessa
motioner såvitt nu vore i fråga,
ävensom 11:756, besluta, att krigsmaktens
högsta ledning skulle organiseras

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Ang. ny organisation av krigsmaktens hi
enligt de riktlinjer, som angivits i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden
för den 10 mars 1901;

II. att motionerna 1:637 och 11:758,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

III. att motionerna I: 638 och II: 759,
i vad de icke behandlats under I. b),
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Lundström,
Malmborg, Ståhl och Wcdén, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under I a hemställa, att riksdagen
måtte beträffande ändring av försvarsgrenschefernas
chefskap över respektive
försvarsgrenars tygförvaltande verk,
med avslag å Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 636 och II:
757, godkänna vad reservanterna anfört.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Låt mig först uttala tillfredsställelsen
över att den viktiga frågan
om krigsmaktens högsta ledning har
kunnat lösas i samförstånd mellan de
olika partierna. Det är ett stort steg mot
en effektivisering av vårt försvar som
därmed tagits och som måste hälsas med
tillfredsställelse.

Den avvikelse som föreligger gäller
bara en punkt, nämligen försvarsgrenschefernas
chefskap över tygförvaltningarna.
Detta är ingen partipolitisk fråga,
fastän den kanske ser så ut när man läser
reservationen som har avgivits endast
av folkpartister. Det är tvärtom fråga
om hur man på praktiskt bästa sätt
skall lösa ett problem så att man når
bästa resultat, och vi reservanter tycker
att vår uppfattning därvidlag är nog
så val underbyggd som utskottets.

Försvarsgrenscheferna är för närvarande
också chefer för försvarsgrensförvaltningarna.
Det finns en förvaltningschef,
en souschef, i varje förvaltning,
men försvarsgrenschefen kan, om

igsta ledning

han så vill, sätta sig på chefsstolen och
utöva sin makt. Detta förekommer
ibland, inte alltid, och inte lika ofta inom
de olika försvarsgrenarna. Något enhetligt
system tillämpas tydligen inte.

Denna regel vill nu departementschefen
och utskottet ändra: respektive förvaltning
skall få en egen och fristående
chef, och denne skall inte vara underställd
försvarsgrenschefen. De intressen
som försvarsgrenschefen kan ha att bevaka
skall tillgodoses därigenom att han
skall ha direktivrätt gentemot förvaltningschefen
och kunna utfärda vissa anvisningar.

Reservanterna tycker att detta kommer
att innebära ett onödigt krångel, en
onödig omgång. Det nuvarande systemet
fungerar såvitt vi förstår bra och är inte
förenat med några väsentliga nackdelar.
Departementschefen erkänner ju också
i propositionen att samarbetet mellan
stab och förvaltning har fungerat väl.

Då försvarsgrenschefen alltjämt skall
vara ansvarig för sin försvarsgrens
krigsduglighet, är det väl ändå av betydelse
att han får ett avgörande inflytande
även när det gäller försvarsgrenens
tekniska och ekonomiska verksamhet.
Ett väsentligt önskemål synes vara att
det nödvändiga sambandet mellan materiel,
taktik, personal och utbildning
även framdeles säkerställes. Av den anledningen
förefaller det naturligt att
försvarsgrenschefen också har vederbörande
tygförvaltning i sin hand. Blir det
något krångel skall han alltså inte bara
kunna skriva brev till förvaltningschefen
och redovisa sina synpunkter, ge direktiv
och anvisningar, utan han skall
även kunna delta på sätt som nu i arbetet,
om han så vill.

Det är dessa två synpunkter som har
motiverat reservationen: en oro för
onödig byråkratisering av denna detalj
och en oro för att upplösa sambandet
mellan sådant som naturligt hör ihop.

Jag har tidigare sagt att man inte funnit
några egentliga nackdelar hos det
system som nu råder och att man därför
borde kunna fortsätta med detta
system även under de nya förhållandena.
Det tycker också praktiskt taget alla

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Ang. ny organisation av krigsmaktens högsta ledning

remissmyndigheter som har yttrat sig
i denna fråga. Förslaget om ändringen
är nämligen avstyrkt av samtliga remissinstanser
utom en. I ett eller annat
fall, där man inte alldeles klart har uttalat
sig om den framtida ordningen,
har man menat att en förändring i varje
fall för närvarande bör anstå.

Totalt förefaller mig alltså reservanternas
ståndpunkt vara väl underbyggd,
då den sammanfaller med vad de flesta
sakkunniga remissinstanserna anser. Jag
tycker därför att det finns skäl för riksdagen
att följa reservanternas förslag,
som jag härmed ber att få yrka bifall
till.

om att det inte trots allt finns tvivlare.
Och om sådana finns, förstår jag dem.

Jag begärde emellertid inte ordet för
att tala om den saken utan för att göra
några kommentarer till den delfråga,
där det föreligger en motion som även
upptar mitt namn. Motionen är undertecknad
av representanter för alla de
fyra demokratiska partierna. I motionen
behandlas frågan om chefskapet för tygförvaltningarna.

Departementschefens förslag innebär
att även chefskapet för tygförvaltningarna
skall föras över till överbefälhavaren
och inte såsom nu ligga i händerna
på respektive försvarsgrenschefer. När
man ser på motiven för detta delförslag

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Jag kan också inleda
mina kortfattade kommentarer med att
uttala tillfredsställelse över att denna
mycket viktiga fråga kan lösas i samförstånd,
i vart fall relativt samförstånd,
mellan de olika partierna.

Jag är emellertid inte lika övertygad
som utskottets majoritet om att allting
i den ordning som nu skall införas är
utomordentligt lyckat eller befriar oss
från låt mig säga farhågan att det kan
komma ut även någonting annat än bara
gott ur det nya systemet. I själva
verket är det två alternativ man haft att
ta ställning till. Det ena alternativet är
att göra så som departementschefen och
utskottet nu föreslår: lägga krigsmaktens
högsta ledning helt i händerna på
en enda man, överbefälhavaren. Det andra
alternativet har varit att lägga bestämmanderätten
lios clt kollektiv, hos
vad man i utredningsmaterialet har kallat
militärledningen. Det är givet att
ÖB-alternativet har lockat mest när man
gått att ta ställning till dessa alternativ,
och det förhållandet att praktiskt taget
enighet uppnåtts får väl komma även
tvivlarna att lägga ned sin talan. Men i
avgörandets ögonblick må det ändå vara
tillåtet att säga ungefär så här: Det
kan gå lyckligt och bra att samla makten
hos en enda man, hos ÖB — inga
tvivel på den punkten finns i vart fall
hos utskottet. För min del vill jag emellertid
säga att jag inte är helt övertygad

frapperas man av att remissinstanserna,
som väl får anses representera sakkunskapen,
nästan undantagslöst är motståndare
till förslaget. Lika anmärkningsvärt
är att den expertbetonade försvarsledningsutredningen,
som först tog
upp spörsmålet, intar en avvisande hållning.

Om man tar del av utskottsutlåtandet
och reservationen synes det i varje fall
mig som om reservationens argument
för ett bibehållande av den nuvarande
ordningen har aktningsvärd styrka. Särskilt
synpunkten att omstöpningen i
toppen först bör genomföras och prövas
en tid är svår att avvisa.

Vad som går förlorat genom någon
tids anstånd med tygförvaltningarnas infogande
i öB-systemet är enligt mitt förmenande
inte tillfredsställande redovisat
i det föreliggande materialet. Anmärkningen
att försvarsgrenschef skulle
få friare ställning som förvaltningschef
än han har i sin egenskap av
försvarsgrenschef synes mig nämligen
inte kunna tillmätas någon avgörande
betydelse. Jag har svårt att förstå vilka
nackdelar detta egentligen skulle innebära
i sak. Däremot förstår jag att det
kan skymta en nackdel, om man anlägger
formella synpunkter på frågan. Innerst
inne är det kanske rent av en fråga
om prestige. Om så är fallet förstår
jag mycket väl att man inte vill ha något
anstånd. Det är sannolikt här skon
klämmer.

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Ang. ny organisation av krigsmaktens högsta ledning

För min del har jag kommit till den
slutsatsen — som också framhålles i reservationen
— att om man skall förlägga
sammanjämkningen av skilda ståndpunkter
till högsta nivå är risken för

ket goda grunder betecknas som en reform.
Det är ju fråga om att centralisera
och skapa vidgade möjligheter för den
operativa planläggningen. Det är fråga
om att från den utgångspunkten möj -

... ° ----- au man aen utgångspunkten mö -

diktat storre an om man försöker att liggöra en realistisk långsiktsplanering
sammanjamka skilda ståndnnnkfpr i för. ov ---_•_____ , , .

sammanjämka skilda ståndpunkter i förberedande
instanser. När överbefälhavaren
skall ta ställning till en viktig
fråga, som har med förvaltningarna att
göra, och det material han skall bedöma
representerar olika åsikter om hur
en viss detalj skall lösas, skulle jag kunna
tänka mig att han frestas att helt enkelt
diktera ett beslut. Om däremot försvarsgrenscheferna
får behålla det inflytande
som de nu har, skulle det finnas
större möjligheter att nå enighet. Jag
har med andra ord litet svårt att förstå
att det skulle innebära någon nackdel
att försvarsgrenscheferna får behålla
detta inflytande, tv de kan väl inte genom
att bestämma över sina respektive
förvaltningar på något sätt nagga överbefälhavarens
auktoritet i kanten. Med
den maktbefogenhet och det oerhörda
ansvar som han får såsom allenabestämmande
när det gäller krigsmaktens högsta
ledning har han ju fått all den auktoritet
som han behöver utan att därför
ett anstånd med infogandet i öB-syste -

av materielanskaffningen, och det är
sist men inte minst fråga om att skapa
en överbefälhavarinstitution, där ansvaret
— jag använder hellre den benämningen
än makten — ligger på en hand
och där man följaktligen har garantier
för en enhetlig bedömning och för en
kraft till beslut av den art som det moderna
kriget oundgängligen kräver. Det
är fråga om att skapa inte bara de organisatoriska
utan också de psykologiska
förutsättningarna för en för hela
försvaret gemensam strategisk grundsyn,
att se till att denna gemensamma grundsyn
spontant och osökt växer fram. I
vilka avseenden man än kan ha delade
meningar tror jag inte man kan ha det
när det gäller nödvändigheten av en sådan
gemensam grundsyn för ett försvar
med det svenskas begränsade resurser
och stora uppgifter.

Att se herr Lundström och herr Berg
som fanbärare framför generalernas verserade
och i sak mycket onödiga revolution
är lika anslående som inspireran -

.. -----luuuu ar ana ansiaenae som mspireran met

aven av forsvarsgrenschefskapet de. Badikala människor har en benägenskulle
behova stalla till nåirnt fraccpi fa,, +----_• «.. ... . ö

skulle behöva ställa till något trassel för
honom.

Jag har, herr talman, såsom motionär
velat anföra dessa mycket kortfattade
synpunkter. Jag förstår mycket väl att
det inte är realistiskt att hoppas få någon
majoritet för reservationen, men
det hindrar mig i varje fall inte från att
ansluta mig till den.

Ja8 yrkar således bifall till reservationen.

het att tappa sitt sinne för radikala reformer
när dessa är förnuftiga, och det
är väl — med all aktning framför allt
för herr Bergs kunskap på detta område
snarast detta som ligger bakom reservationen,
åtminstone som jag har fattat
det.

Får jag innan jag med några ord ägnar
mig åt denna reservation bara för ordningens
skull korrigera något eller några
missförstånd i herr Bergs anförande.
Ingen människa har ju ett ögonblick
drömt om att överlämna chefskapet för
förvaltningarna till överbefälhavaren.
Vad det är fråga om är ju att göra de

, ... -- * . -----J"» “ reella cheferna i dessa förvaltningar

ka talanglöst som tankspritt företräder också till formella chefer. Man kan ju
kan beteckna en förändring som en re- inte i ett modernt försvar hålla sig med
form. Men den omorganisation av krigs- en diskussionsklubb i stället för en ledmaktens
högsta ledning som riksdagen ning. Jag betvivlar därför att herr Berg
nu kommer att besluta kan nog på myc- verkligen tänkt igenom följderna av den

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Det är mycket sällan
som man från de synpunkter som jag li -

Nr 19

Fredagen den 12 maj 19G1

Ang. ny orga

kollegiala organisation av den högsta
ledningen som han här i förbifarten och

_ som jag förmodar — i hastigt mod

har talat för. Frågan om det formella
chefskapet för tygförvaltningarna är inte
någon stor fråga. Den är inte heller

_. åtminstone inte för oss som här har

intagit en konsekvent hållning —- någon
fråga om prestige, vilket möjligen kan
visa sig i den omständigheten att överbefälhavaren
hör till de remissinstanser
som har motsatt sig den lösning departementschefen
och utskottet föreslår.

I reservationen framhålles att övergången
till fackförvaltningar knappast
torde vara aktuell inom överskådlig tid.
Jag tror alldeles tvärtom. Jag är helt
övertygad om att denna sakliga rationalisering
av förvaltningsapparaten kommer
förhållandevis snabbt och att den
under alla förhållanden kommer inom
överskådlig tid. Detta är naturligtvis delvis
en bedömning, men det är också en
förhoppning, det vill jag alldeles klart
ha sagt ifrån. Det avgörande skälet till
att vi har förändrat den organisationsform,
som innebär att försvarsgrenscheferna
också är förvaltningsgrenschefer,
;ir att vi vill befordra framväxandet av
fackförvaltningar. Vi vill underlätta det
och avlägsna alla hinder för en sådan utveckling.

Det sägs också i reservationen, och
det har upprepats här i dag, att den anvisningsrätt
som försvarsgrenscheferna
skulle få i förhållande till förvaltningarna,
inte skulle vara tillräckligt auktoritativ.
Ärligt talat förstår jag inte riktigt
vad man menar med detta, men det
händer ibland att det är svårt att förstå
till och med en reservation. Fn försvarsgrenschef
har ju till uppgift att
bära ansvaret för förbandsproduktionen.
Om han i den egenskapen utfärdar anvisningar
till sin förvaltning, är det skäl
att tro att dessa anvisningar har en hög
grad av auktoritet. Det är skäl att tro
att förvaltningen, endast om alldeles speciella
skäl talar emot att man följer anvisningen,
kommer att motsätta sig den.
Skulle en kompetenstvist där uppstå,
finns ju möjligheten att föra upp den
till högsta nivå och att få en lösning på

nisation av krigsmaktens högsta ledning
problemet i regeringen. En större grad
av auktoritet lär väl vara svår att nå.

Jag har redan tidigare sagt att frågan
om försvarsgrenschefernas ställning till
förvaltningarna inte är särskilt stor, men
den har psykologisk betydelse. Den har
betydelse i det avseendet att ett avgörande
i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag
gör klart att riksdagen inte tänker
för tiden framöver finna sig i ett försvarsgrenstänkande
av negativt slag. Det
görs då klart att riksdagen vill ha klara
och entydiga lydnadslinjer, och det görs
klart att riksdagen med det beslut som
den i dag kommer att fatta vill underbygga
en fortgående rationalisering, som
ger försvaret all möjlig slagkraft och all
möjlig modernitet och som gör att de
dryga pengar som anvisas för försvaret
blir effektivt utnyttjade.

Herr BERG, GUNNAR, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag måste göra herr
Svärd ledsen genom att undanrycka underlaget
för hans inledande lustighet.
Jag räknar inte bekantskap och ännu
mindre vänskap med någon general i
den svenska armén, så jag tar inte alls
åt mig av lustigheten om att jag skulle
uppträda som fanbärare för svenska generaler.
Detta om detta.

Vidare vill jag säga i sakfrågan, där
jag på intet sätt ändrar mitt ställningstagande
trots herr Svärds sakkunniga föreläsning,
att jag har svårt att inse att
ett anstånd något eller några år med
genomförandet av en delreform i en
större sådan skulle kunna vara någon
avgörande nackdel eller ens nagon nackdel
alls. Praktiskt taget all sakkunskap
som har yttrat sig om chefskapet för
förvaltningarna har avrått från ett genomförande
nu av denna delreform. Den
enda sakkunskap som med effektivitet
och energi gått in för att få det hela
genomfört i ett sammanhang är den som
representeras av försvarsdepartementet.
Den är förvisso ingalunda liten, och jag
böjer mig i vördnad för den, men jag
dristar mig ändå hålla fast vid att ett
anstånd på denna speciella punkt gott
kunde komma i fråga, ett uppskov som,

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Ang. ny organisation av krigsmaktens hi
såvitt jag förstår, på intet sätt förändrar
någonting i hela systemet.

Jag vill också säga ett par ord med
anledning av att herr Svärd använder
ordet »diskussionsklubb» som uttryck
för den kollektivitet i avgörandena som
för mig framstår som mera sympatisk än
en mans ansvar. Herr Svärd kallar det
ansvar. Jag kallar det dessutom för makt.
Det kan vara både — och. Herr Svärds
uttryck föranleder mig att göra den reflexionen
att diskussion inte är någon
dålig form för ledning. Ur diskussionen
kommer ju ändå fram de synpunkter som
representeras av olika människor och
icke bara synpunkter som representeras
av en enda människa. Jag kan inte förstå
att detta skulle vara någon sämre
lösning än den som föreslås av departementet.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Diskussion är en omöjlig
form av ledning. Vad utskottsmajoriteten
och departementschefen i nu
nämnd ordning har föreslagit är en ordning
som garanterar rätten till diskussion
men samtidigt garanterar möjligheterna
att fatta ett ansvarigt beslut
utan någon möjlighet till ansvarsdiversion.

Remissinstansernas reaktion på det
här förslaget låter sig lätt förklaras. Det
är helt enkelt så att försvarsledningsutredningens
betänkande på något sätt
har kommit att framstå som en kompromiss
och vad som här har föreslagits
som ett avstånd från en kompromiss vid
vilken vederbörande myndigheter hade
bundit sig.

Till slut vill jag säga med all respekt
för min vän och bekant — ehuru ännu
icke till general befordrade — herr Berg,
att han är ute och slår in öppna dörrar.
Det är nämligen så att propositionen
och utskottsutlåtandet just med avseende
på förändringen i förhållanden mellan
försvarsgrenscheferna och förvaltningarna
ger möjlighet till det andrum
herr Berg efterlyser.

Det är alltså departementschefen, som
har att avgöra, när reformen i detta av -

;sta ledning

seende skall träda i kraft. Herr Berg har
partimässig anledning att känna förtroende
för försvarsministern. Jag har andra
anledningar att göra det.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Här har förts på tal frågan
om vad som skall ske, om det uppstår
komplikationer i det nya systemet.
Jag vill säga, att det är känt att komplikationer
och intressemotsättningar
uppstod innan det nuvarande systemet
infördes. Men sedan det införts, har det
fungerat relativt väl, vilket ju har varit
rätt förklarligt eftersom här funnits en
gemensam chef för de olika enheterna
inom försvarsgrenen.

När nu herr Svärd säger att om de av
honom befarade komplikationerna uppstår,
kommer de att lösas på högsta nivå,
så vill jag fråga: Skall det ske hos
försvarsministern? Eller skall det ske
hos regeringen i konseljen? Är sådana
motsättningar, som kan uppstå mellan
försvarsgrenscheferna och förvaltningscheferna,
verkligen ärenden som skall
avgöras där? Jag är ytterst tveksam om
det kan vara rätta sättet att reformera.

När nu herr Svärd — och för övrigt
utskottet också — säger att man genom
att vidta denna åtgärd vill gynna utvecklingen
mot fackförvaltningar, så vill
jag liksom herr Berg erinra om att även
remissmyndigheter med klar insikt i
denna fråga ansett, att det nuvarande
systemet bör fortbestå i avvaktan på en
mera påtaglig utveckling av fackförvaltningarna.
Det uttalandet kan jag inte
tolka på annat sätt än att dessa myndigheter
anser att ett bibehållande av nuvarande
system icke innebär något hinder
för eller något försvagande av en
eventuell utveckling mot en mera faekbetonad
förvaltning.

Om nu herr Svärd underkänner reservanterna
— och jag vill gärna medge
att jag inte är någon expert på detta
område — så tycker jag att de myndigheter
som det här är fråga om bör tillmätas
ett icke obetydligt mått av förstånd
på området i fråga. Det rör sig
nämligen om försvarets civilförvaltning

Fredagen den 12 maj 1961

Nr 19

Ang. ny organisation av krigsmaktens högsta ledning

och statens organisationsnämnd, och om successivt, och glädjande nog söker den
jag inte läst alldeles fel vill jag minnas sig de former som i varje särskilt avatt
de har ett visst stöd även av för- seende ar de kloka och de rationella,
svarets förvaltningsdirektion. Denna utveckling skapar komplikatio Jag

undrar vad det är för slags fack- ner, for så vitt man vidhåller organisa
förvaltning man vill nå i framtiden. Där- tionsformen med försvarsgrenscheferna
om har ingenting klart utsagts, efter vad som förvaltningschefer. Det ar ett fak -

jag vet. Det är tydligt att här finns vissa
närliggande reformer, som kan tänkas,
t. ex. införande av något slag av robotvapenförvaltning.
Men en ytterligare utveckling
av fackförvaltningarna kan, såvitt
jag förstår, inte vara möjlig utan att
en samtidig omorganisation av försvarsgrenarna
sker — med andra ord, att uppdelningen
kommer att bli en helt annan
än nu och anknyta till olika slag av
vapensystem, alltså det sorts vapen som
vederbörande försvarsgren använder.

Oavsett hur lång väg som återstår att
gå innan man når en sådan omorganisation,
tror jag inte att den på något
sätt försvåras eller förhindras om det
nuvarande systemet med chefskapet för
försvarsgrensförvaltningarna får bestå i
avvaktan på utvecklingen.

När herr Svärd sedan säger, att radikala
människor kanske lätt tappar sitt
omdöme då de skall ta ställning till reformer
som är förnuftiga, så vill jag konstatera
att den sakliga uppfattning som
herr Svärd företräder i denna fråga avstyrkts
av försvarets förvaltningsdirektion,
försvarets civilförvaltning, statens
organisationsnämnd, överbefälhavaren
och försvarsgrenscheferna — de två sista
är ju militärer, ja generaler — men
sedan kommer också försvarsgrensförvaltningarna,
statskontoret och Saco.

Jag vet inte om dessa organ känner
tillfredsställelse eller besvikelse över
herr Svärds uppfattning att de tappat
sitt omdöme för att det här skulle vara
fråga om en förnuftig reform. Jag tycker
i alla fall att jag — även om generalerna
räknas bort från denna skara
— befinner mig i ett nog så gott sällskaj)
som om jag hade delat herr Svärds
uppfattning.

Herr SVÄRD (h):

Ilerr talman! Utvecklingen mot fackförvaltningar
är i full gång. Den sker

tum som det är lätt att belysa med exempel.
Ingen har ett ögonblick föreställt
sig, att försvarsgrenschefernas formella
chefskap skulle hindra en fortsatt utveckling
mot fackförvaltning, men den
formella omständigheten kan försena en
sådan utveckling och kanske också skapa
en alldeles onödig irritation.

Föreställningen att man skulle skapa
garantier mot komplikationer mellan
försvarsgrenschefen och förvaltningen
genom att försvarsgrenschefen skulle
kunna gå till förvaltningen och där sätta
sig som chef är i hög grad orealistisk.
Denna rätt har utnyttjats med skiftande
frekvens, t. ex. för armén någon
eller några gånger om året. Det är inte
på det sättet man åstadkommer en gemensam
grundsyn. Det gör man helt enkelt
genom att främja framväxten av
det grundläggande, nämligen den gemensamma
strategiska grundsynen. I
syfte att främja framväxten av en sådan
gemensam strategisk grundsyn är
jag beredd att vara mycket radikal.

Sedan glömde jag, herr talman, att
yrka bifall till utskottets hemställan. Jag
gör mitt hästa för att nu reparera min
glömska.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
konnne att framställas först
särskilt beträffande punkten I a av utskottets
i det nu föredragna utlåtandet
gjorda hemställan samt därefter särskilt
angående utskottets hemställan i övrigt.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten I a framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på godkännande av den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till ut -

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

skottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 90 punkten
I a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 35.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt.

Ang. särskilt stöd åt det mindre
jordbruket

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 31, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande anslag för budgetåret
1961/62 till Särskilt stöd åt det
mindre jordbruket jämte i ämnet väckta
motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln,
punkten 33, föreslagit riksdagen att till
Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

för budgetåret 1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 98 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:5, av
herr Hedström och herr Nilsson, Hjalmar,
samt 11:9, av herr Lundmark och
herr Jonsson i Strömsund, i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte besluta
om sådana ändringar i nu gällande
bestämmelser för arealtillägg, att de i
motionerna angivna önskemålen tillgodosåges; 2)

de likalydande motionerna 1:58,
av herr Jonasson m. fl., och II: 74, av
herr Jansson i Benestad m. fl., i vilka
motioner anhållits, att riksdagen måtte
besluta, att leveranstillägget skulle maximeras
till 400 kronor per år och att
maximigränsen skulle höjas till 15 00ö
kg årsleverans och att därefter en avtrappning
skulle ske med 4 öre per kilogram; 3)

de likalydande motionerna 1:59,
av herr Jonasson m. fl., och 11:75, av
herr Jansson i Benestad m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
undersöka möjligheten av att arealtilläggets
utbetalning överfördes till statens
jordbruksnämnd;

4) de likalydande motionerna 1:85,
av herr Lundström m. fl., och II: 103,
av herr Hedlund in. fl., vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av anslaget
till särskilt stöd åt det mindre
jordbruket måtte dels godkänna de i
propositionen framlagda förslagen med
de ändringar och tillägg som angivits i
motionerna, dels å riksstaten för budgetåret
1961/62 under nionde huvudtiteln
till Särskilt stöd åt det mindre jordbruket
anvisa ett reservationsanslag av
121 000 000 kronor eller det lägre belopp,
som med hänsyn till reserverade
medel kunde beräknas, dels ock beakta
vad i motionerna i övrigt anförts;

5) de likalydande motionerna 1:378,
av herr Persson, Helmer, och herr
Öhman, samt II: 440 av herrar Holmberg
och Nilsson i Gävle, vari föreslå -

Fredagen den 12 maj 1961

Nr 19

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

gits, att riksdagen skulle besluta, att
högsta arealbidrag av 400 kronor även
skulle utgå för brukningsenheter upp
till 10 hektar åker samt att högsta förmögenhetsgräns
för erhållande av arealtillägg
skulle fastställas till 80 000 kronor; 6)

de likalydande motionerna 1:518,
av herr Carlsson, Georg, m. fl., och II:
625, av herr Svensson i Stenkyrka m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att sådana
kompletterande bestämmelser måtte
utfärdas, att arealtillägg utginge även
till brukare med en areal av maximalt
15 hektar odlad jord, när särskilda skäl
därtill kunde anses föreligga; samt

7) motionen 1:529, av herr Persson,
Helmer, och herr öhman, vari yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle anhålla, att underhandlingar måtte
inledas med jordbrukets förhandlingsdelegerade
för att söka uppnå en överenskommelse
innebärande att 12 000 000
kronor av importavgifterna på fodermedel
kunde användas för att öka leveransbidraget
på mjölk till småbrukare.

De i motionerna 1:85 och 11:103 föreslagna
ändringarna i reglerna för småbruksstödet
avsågo bland annat, att förmögenhetsgränsen
för erhållande av
arealtillägg skulle höjas från 50 000 kronor
till 80 000 kronor. Vidare hade föreslagits
en jämkning av den nedre arealgränsen
från 2,1 hektar till 2,0. Dessutom
innefattade nämnda motioner en
jämkning uppåt av skalan för arealtilllägget.
Beträffande leveranstillägget för
mjölk ville motionärerna höja övre gränsen
för rätt .till maximibidrag från
12 000 till 15 000 kg per år. I fråga om
det extra mjölkpristillägget i norra Sverige
hade också påyrkats vissa höjningar.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

I. A. i anledning av Kungl. Muj:ts
framställning samt med bifall till motionerna
I: 85 och II: 103 ävensom I: 378
och 11:440, samtliga motioner såvitt nu

vore i fråga, besluta, att förmögenhetsgränsen
för erhållande av arealtillägg
skulle höjas från 50 000 kronor till
80 000 kronor;

B. i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:85 och 11:103 ävensom med avslag
å motionerna I: 378 och 11:440 samt I:
518 och II: 625, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, besluta, att arealtillägg
skulle utgå enligt under punkten angiven
skala;

C. i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 85 och II: 103, såvitt nu vore i fråga,
besluta, att arealtillägg skulle utgå
även till nytillträdande jordbrukare i
enlighet med vad utskottet i utlåtandet
anfört;

D. i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:85 och 11:103 ävensom 1:58 och
11:74, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, liksom ock med avslag å motionen
1:529 besluta, att leveranstillägg
för mjölk skulle utgå med 5 öre per kilogram
för leveranskvantiteterna 1 001—■
9 000 kilogram per år och med 400 kronor
per år för leveranskvantiteterna
9 000—15 000 kilogram, varefter för leveranser
överstigande 15 000 kilogram
per år en minskning skulle ske med 4
öre per kilogram;

E. i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 85 och II: 103, såvitt nu vore i fråga,
besluta, att det extra mjölkpristillägget i
norra Sverige skulle utgå med i punkten
angivna belopp i öre per kilogram
mjölkfett;

F. i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
och motionerna I: 378 och II:
440 ävensom med bifall till motionerna
1:85 och 11:103 samt 1:58 och 11:74
liksom ock med avslag å motionerna I:
518 och II: 625, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, å riksstaten för budgetåret
1961/62 under nionde huvudtiteln
till Särskilt stöd åt det mindre jordbruket
anvisa ett reservationsanslag av
110 000 000 kronor;

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

II. i anledning av motionerna 1:5 och
11:9, 1:59 och 11:75 samt 1:85 och II:
103, sistnämnda båda motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om sådan översyn av nu gällande
bestämmelser för arealtillägg i syfte
att ernå administrativ förenkling som
utskottet i utlåtandet förordat.

Reservation hade anförts, utom av annan,
av herrar Bertil Andersson, Hjalmar
Nilsson, Gunnar Berg, Hedström,
Kristiansson, Jonsson i Strömsund,
Sköld och Lindström, fru Lindskog samt
herr Lundmark, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte

A. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 85 och II: 103 ävensom I: 378 och II:
440, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, besluta, att förmögenhetsgränsen
för erhållande av arealtillägg skulle som
hittills vara 50 000 kronor;

B. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:85 och 11:103 ävensom 1:378 och II:
440, samt I: 518 och II: 625, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, besluta, att
för utbetalande av arealtillägg skulle
gälla nuvarande skala;

C. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 85 och II: 103, såvitt nu vore i fråga,
besluta, att beträffande arealtillägg till
nytillträdande jordbrukare skulle hittillsvarande
bestämmelser gälla;

D. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:85 och 11:103 ävensom 1:58 och II:
74 samt 1:529, förstnämnda båda motionspar
såvitt nu vore i fråga, besluta,
att leveranstillägget för mjölk skulle utgå
efter nu gällande regler;

E. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 85 och II: 103, såvitt nu vore i fråga,
besluta, att det extra mjölkpristillägget
i norra Sverige skulle utgå med nu gällande
belopp;

F. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
och med avslag å motionerna
I: 85 och II: 103, I: 58 och II: 74, I: 378
och II: 440 samt I: 518 och II: 625, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, å
riksstaten för budgetåret 1961/62 under
nionde huvudtiteln till Särskilt stöd åt
det mindre jordbruket anvisa ett reservationsanslag
av 98 0000 000 kronor.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! I årets statsverksproposition
har Kungl. Maj:t under nionde
huvudtiteln, punkten 33, föreslagit riksdagen
att till särskilt stöd åt det mindre
jordbruket för budgetåret 1961/62 anvisa
ett reservationsanslag av 98 miljö*
ner kronor. Med anledning av detta förslag
har väckts ett antal motioner med
yrkanden, som går långt utöver Kungl.
Maj :ts förslag, vilket även framgår av
utskottets utlåtande.

Nämnda utlåtande, nr 31, har med
lottens hjälp utformats i stort sett efter
motionsparet 1:85 och 11:103, vari föreslås
bl. a. följande:

Förmögenhetsgränsen höjes från 50 000
till 80 000 kronor.

Arealtillägget skall utgå enligt en ny
skala.

Nytillträdande jordbrukare skall erhålla
arealtillägg.

Ändrade bidragsregler för leveranstillägg
på mjölk.

Det extra mjölkpristillägget i norra
Sverige skall utgå med betydligt högre
belopp.

Innan jag närmare går in på utskottsmajoritetens
förslag och motiveringarna
härför, skulle jag först vilja beröra
de tidigare beslut, som riksdagen fattat
i denna fråga, och i någon mån även
de utredningar, som legat till grund för
förslagen och besluten.

Men det må kanske först tillåtas mig
att konstatera, att motionen II: 103, som
ligger till grund för utskottets förslag,
har undertecknats av de verkliga »småbrukarna»
i landet, nämligen herrar
Hedlund, Ohlin och Hjalmarson! Det är
således den enda fråga, som hade den
storleksordning, vikt och betydelse, att
de tre borgerliga partierna kunnat ena

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

sig om en gemensam skrivning och ett
gemensamt förslag.

Man har kunnat ena sig om en utgiftsökning
på 23 miljoner kronor —
kanske beloppet blir ännu något större.
Sparsamhet med statens medel gäller
således inte i denna fråga. För någon
vecka sedan diskuterades i denna kammare
en utgiftspost på något över 200 000
kronor. Då gällde det att spara, då
måste man även ta hänsyn till den samhällsekonomiska
balansen. Men nu gäller
tydligen inte de ekonomiska lagarna.
Nu är det tydligen andra lagar, som
gäller, och andra intressen, som skall
tillgodoses.

Jag tror, herr talman, att den svenska
riksdagen genom sina beslut visat, att vi
alla har varit och även i fortsättningen
är beredda att stödja det svenska jordbruket
— och framför allt småbruket —
men att det däremot råder delade meningar
om stödåtgärdernas storlek och
utformning.

1947 års riksdag antog ett mera långsiktigt
jordbrukspolitiskt handlingsprogram,
som syftade till att de jordbrukspolitiska
åtgärderna skulle utformas på
ett sådant sätt, att den i jordbruket arbetande
befolkningen skulle få samma
möjligheter som andra befolkningsgrupper
att uppnå en skälig inkomstnivå och
bli delaktig av den allmänna välståndsstegring,
som kunde inträffa i fortsättningen.
Riksdagen fastslog vidare, att
det var rationellt drivna gårdar med
storleken 10—20 hektar, som skulle bilda
underlaget vid avvägningen av det
generella prisstödet.

Jag skall inte beröra de förslag till
åtgärder, som antogs för att jordbruket
skulle kunna ernå den likställighet
i inkomstnivå, som man eftersträvade.
Endast en enda punkt vill jag påminna
om, nämligen beslutet om rationalisering
— både den yttre och den
inre. Därvid uttalades att det låg såväl
i det allmännas som i jordbrukets eget
intresse, att befintliga rationaliseringsmöjligheter
tillvaratogs och att produktionsfaktorerna
utnyttjades så effektivt
som möjligt. Man bör kanske hålla detta

i minnet vid behandlingen av dagens
fråga.

Redan då nämnda principbeslut fattades,
stod det klart för riksdagen, att det
fanns en stor grupp jordbruk, som var
mindre än basjordbruken och som icke
kunde ge jordbrukarna tillfredsställande
bärgning. Man beslöt att ett särskilt
småbrukarstöd skulle utgå, som hade
till syfte att åtminstone delvis utjämna
det lönsamhetsunderskott, som förelåg
vid mindre jordbruk på grund av deras
otillfredsställande beskaffenhet. Detta
stöd skulle utgå under en övergångstid,
till dess en rationalisering hunnit genomföras
eller andra åtgärder vidtagits
för att förstärka bärkraften hos det
mindre jordbruket. De åtgärder, som
borde vidtagas för att skapa bärkraftiga
jordbruk, var sammanläggning av mindre
jordbruk eller bättre arrondering genom
tillförsel av ytterligare mark, t. ex.
Skogsmark. Man skulle vidare genom
samhällets medverkan ställa medel till
förfogande för skogsplantering på sämre
jordbruksmark och skapande av samverkanområden
i fråga om skogsbruket.
Man rekommenderade en mer specialinriktad
produktion, där arealen
spelade mindre roll än den personliga
insatsen.

De nu anförda riktlinjerna för att göra
det mindre jordbruket delaktigt av den
allmänna standardökningen torde vara
de enda, som kan leda till åsyftat resultat.

Innan dessa åtgärder hunnit genomföras,
kommer helt naturligt en ganska
lång tid att förflyta. På grund härav har
ett stöd utgått, som haft olika former
under årens lopp. Men detta stöd kan
inte enbart lösa jordbrukets problem
utan jämsides härmed måste de tidigare
nämnda rationaliseringsåtgärderna vidtagas.

Utskottsmajoriteten har i sitt utlåtande
åberopat utredningen angående småbrukarstödet
och vad som av denna föreslagits
beträffande det ekonomiska
stödet men icke vad utredningen anfört
angående övriga åtgärder. När man
läser motionen II: 103 och utskottets ut -

4 Första kammarens protokoll 19G1. Nr 19

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

låtande, får man det intrycket, att den
föreslagna utökningen av stödet i det
närmaste löser småbrukets inkomstproblem.

Man har då i stort sett följt utredningens
olika förslag. Men beträffande
stödet anför utredningen bl. a.: »Utredningen
vill framhålla, att det särskilda
stödet icke kan lösa inkomstproblemet
vid det lägre inkomstskiktet av småbruk.
Även efter en viss vidgning av särstödet
kommer en betydande inkomstspänning
att föreligga mellan ifrågavarande
gårdar och brukningsenheter i
basjordbrukens storleksgrupp, eftersom
en mera påtaglig utjämning av denna inkomstklyfta
skulle förutsätta en flerdubbling
av anslagsbeloppen till småbrukarstödet.
»

Utredningen var sålunda på det klara
med att det var ett stöd under en övergångstid
och att andra åtgärder — rationalisering
m. m. — skulle vidtagas
för att utjämna inkomstklyftan.

I utskottets utlåtande, i vilket föreslås
sådana kraftiga höjningar av totalbeloppet,
hade jag väntat att finna någon
sorts programförklaring hur och
på vad sätt man skulle vilja lösa det
mindre jordbrukets problem. Men någon
sådan förklaring finns inte. Man nöjer
sig med att hänvisa till 1960 års jordbruksutredning
och anser, att stödet bör
utgå i enlighet med småbruksutredningens
förslag. Jag kan inte underlåta att
konstatera, att utskottsmajoriteten har
tagit lätt på problemen och ställt krav
på samhället — utan att samtidigt fordra
motsvarande kompensation.

I den förut åberopade motionen finnes
några påståenden som i och för sig
är ganska intressanta. Det anföres bland
annat —■ på s. 8 — att riksdagen år
1959 blev vilseledd rörande kostnaderna
för det föreslagna stödet. I motionen
fortsätter man på följande sätt: »Som
också 1960 års jordbruksutredning påpekar
beror underskattningarna på att
departementet vid beräkningen av medelsåtgången
dels utgått från ett bristfälligt
siffermaterial rörande inkomstoch
förmögenhetsförhållandena, dels
icke till fullo beaktat senast kända upp -

gifter beträffande produktionsutvecklingen
för mjölk.»

Detta är ett egendomligt påstående.
Enligt min uppfattning har propositionen
till 1959 års riksdag utformats -—
med vissa jämkningar — i enlighet med
småbrukarutredningens förslag. De uppgifter
och det siffermaterial, som finnes
i utredningens betänkande, redovisas
även i propositionen. Det är alltså samma
betänkande som motionärerna och
utskottsmajoriteten åberopar som bevis
för sina förslag i jordbruksutskottets betänkande
nr 31.

Ja, vad skall man nu tro! Är materialet
felaktigt i det ena avseendet, måste
det även vara det i det andra. Och slutsatsen
måste således bli att om materialet
i småbrukarutredningens betänkande
är felaktigt, måste även motionen
5ygga På ett felaktigt material och således
även motionärernas slutsatser vara
felaktiga.

Med dessa allmänna funderingar, herr
talman, skall jag övergå till de olika förslagen
i utskottets betänkande.

Utskottet föreslår under punkten I A,
att riksdagen skulle besluta att förmögenhetsgränsen
för erhållande av arealtillägg
höjes från 50 000 kronor till
80 000 kronor. Detta förslag överensstämmer
med småbrukarutredningens
hemställan, som dock icke varit enhällig
på denna punkt. En av experterna
i utredningen, ordföranden i Svenska
lantarbetareförbundet A. Johansson, förordade
att inkomstgränsen skulle sättas
vid 50 000 kronor, och som motiv härför
anförde han att även hos personer
som redovisar betydligt lägre förmögenhet
än 80 000 kronor något stödbehov
icke föreligger. Jag tror att hans motiv
fortfarande är bärande och att ett genomförande
av utskottets förslag kommer
att innebära ett stöd till de jordbrukare,
som har jordbruk i storleksgruppen
8—10 hektar. Men det större
antal jordbrukare, som har brukningsdelar
under denna siffra, kommer inte
att bli hjälpta genom höjningen.

Jag hemställer om bifall till reservationen
på denna punkt.

Under punkterna B och C föreslår ut -

Fredagen den 12 maj 1961

Nr 19

Öl

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

skottet dels, att arealtillägget skall jämkas
uppåt enligt en ny skala, dels att
arealtillägget skall utgå även till nytillträdande
jordbrukare. Denna hemställan
överensstämmer väl i stort sett med
småbrukarutredningens förslag, som
dock icke kunde godkännas av flera remissmyndigheter.
Sålunda har statens
jordbruksnämnd, statskontoret, lantbruksstyrelsen,
LO m. fl. anfört betänkligheter
mot att arealtillägget skulle följa
med till en ny ägare. Enligt deras
uppfattning skulle bidraget få den effekten,
att bidraget delvis kommer att
kapitaliseras vid överlåtelse av fastigheten.
Den nye ägaren skulle således endast
till en viss del kunna räkna sig
bidraget till godo. Den som inköper en
sådan fastighet för förstärkningsändamål
—• vare sig det är en enskild eller
staten — kommer att betala ett högre
pris, vilket i sin tur skulle försvåra den
yttre rationaliseringen. Som följd härav
kommer staten att få betala ökade bidrag
för utjämning av köpeskillingen. På
längre sikt kommer det inte att bli något
verkligt stöd till jordbrukets utövare
men väntas i stället få ogynnsamma
verkningar på jordbrukets strukturutveckling.
Under sådana förhållanden
bör man icke nu ändra ifrågavarande
grunder, och jag hemställer därför om
bifall till punkterna B och C i reservationen.

Av vad jag tidigare anfört torde framgå,
att jag icke heller kan biträda utskottet
i hemställan under punkterna
D, E och F, utan yrkar även här bifall
till den vid betänkandet avgivna reservationen.

De nu gällande grunderna för stödet
till småbruket beslöts vid 1959 års riksdag
och har således tillämpats i två år.
Eftersläpningen av det statistiska materialet
gör att man inte med säkerhet
vet hur detta stöd påverkat inkomstutjämningen.
1960 års jordbruksutredning
har i december 1960 överlämnat en PM
»rörande småbrukarstödet och inkomstutvecklingen
inom det mindre jordbruket».
I promemorian redovisas inkomstutvecklingen
inom småbruket men endast
fram till 1958. Hur det nu gällande

småbrukarstödet påverkat inkomstutjämningen
under 1959 och 1960, framgår
inte av betänkandet. Det är tydligt
att ännu några år behövs för att vinna
erfarenhet av nu gällande regler, och
under sådana förhållanden är det för
tidigt att ändra reglerna.

Jag har tidigare i mitt anförande påpekat
att utskottsmajoriteten icke föreslagit
eller antytt några andra vägar
för att hjälpa det mindre jordbruket
utan endast föreslagit en höjning av beloppet.

Det är väl häri som skiljelinjerna går
mellan den borgerliga utskottsmajoritetens
uppfattning och vår. Vi vill nämligen
jämsides med det utgående stödet
att samhället genom olika åtgärder skall
medverka till en definitiv lösning av
småbrukets problem, åtgärder som finns
föreslagna i statsverkspropositionen och
i av oss väckta motioner, som inriktas
på att hjälpa den mindre jordbrukaren
till en bättre försörjning och därmed
förkorta övergångstiden.

Det tycks mig som om de borgerliga
i sitt ställningstagande i denna fråga
bevisat att de stelnat i formerna och inte
hinner följa med i den strukturförändring
som sker i samhället. Småbrukarna
själva — denna grupp av duktiga och
arbetsamma människor — är säkerligen
bäst betjänta av positiva åtgärder för att
förbättra deras försörjning, åtgärder som
innebär att de genom sin egen arbetsinsats
kan förbättra lönsamheten och
sin egen inkomst. Med kontantbidraget
kommer man inte dit och löser inte heller
deras problem. Tvärtom, man försöker,
enligt utskottsmajoritetens förslag,
att permanenta kontantbidraget och
därmed även småbrukets problem.

Med denna motivering hemställer jag,
herr talman, till slut om bifall till den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! De ekonomiska lagar
som verkar inom nuvarande samhällssystem
lämnar inte jordbruksnäringen
oberörd, det torde väl alla vara klara

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

över. Härav följer bl. a. smådriftens nuvarande
svårigheter och härav följer att
i den samhälleliga utvecklingen är smådriften
inom jordbruket dömd att successivt
försvinna. Att konstatera detta
är att vara realistisk.

Men sedan är frågan: Skall den statliga
jordbrukspolitiken utformas så, att
processen hän mot stordriften görs så
smärtsam som möjligt?

Jag har nog ett intryck av att så är
fallet. Inte minst reservanternas kallhamrade
attityd ger i dag vittnesbörd
härom. År 1959 hävdade vi att de kostnader
småbruksutredningen ansett vara
nödvändiga för stöd åt det mindre jordbruket
måste anses vara minimikostnader.
Men likväl prutade riksdagen ned
beloppet åtskilligt. Denna politik har givetvis
påskyndat takten i nedläggningen
av ett ännu större antal bruksdelar men
ingalunda i motsvarande grad medfört
tillkomsten av större brukningsdelar.

Låt mig i detta sammanhang få fastställa,
att den småbruksutredning, som
lade fram sitt betänkande i februari
1959, egentligen inte analyserade begreppet
småjordbruk. Strängt taget begagnade
den sig av en gammal mall,
vilket delvis förklarar konstruktionen
och reglerna för det småbruksstöd den
förordade.

Ingen kan väl i dag bestrida, att vad
som för 15 år sedan betraktades som
tämligen stort jordbruk i dag på grund
av främst den tekniska utvecklingen
måste erhålla en annan beteckning. År
man klar över detta, så följer härav att
den nuvarande utformningen av det s. k.
småbruksstödet måste bli en annan än
den som nu gäller. Kort och summariskt
vill jag fastställa, att nuvarande konstruktion
och regler för småbruksstödet
skapar irritation bland jordbrukarna,
den verkar dessutom synnerligen orättvist
mot just de jordbrukare, som söker
utveckla sina jordbruk så att de själva
och familjen där skall ha sysselsättning
och utkomst. Konstruktionen och reglerna
för såväl arealtillägg som leveransbidrag
för mjölk har i praktiken bekräftat
riktigheten av de slutsatser jag
här i korthet har anfört. Men till dess

vi får fram en annan konstruktion på
småbruksstödet, en konstruktion som
måste ta hänsyn till de förhållanden utvecklingen
skapat inom jordbruksnäringen,
måste det anses vara motiverat
att söka förbättra gällande regler för
småbruksstödet.

Vi för vår del har därför ansett, att
flera jordbrukare måste komma i åtnjutande
av arealtillägg och att arealtilläggens
summa bör bli större. Utskottet är
med på att höja förmögenhetsgränsen
från 50 000 till 80 000 kronor, men det
vill inte vara med om vårt förslag om
ett högsta arealtillägg på 400 kronor. Utskottet
har nöjt sig med att förorda 250
kronor, vilket dock i och för sig är en
framgång, en förbättring.

Beträffande leveransbidraget på mjölk
har vi uttalat den meningen, att 12 miljoner
kronor av importavgifterna på fodermedel
kunde användas för att öka
leveransbidraget på mjölk till de mindre
jordbruken. Jag erinrar om att i fjol
var det en folkpartistisk motion som
föreslog samma åtgärd.

Det är bevisat att sedan man använt
importavgifterna för avtalsmässiga regleringsändamål,
har en massa miljoner
blivit över. De använder man nu för en
rad andra ändamål. Under nuvarande
regeringsår kommer bl. a. 10 miljoner
kronor att avdelas för skördeskadeersättning,
och en del ämnar man använda
för att klara de svenska problemen i
samband med EFTA. Snart får vi väl
uppleva, att importavgifterna kommer att
tas i bruk för att bygga vägar och broar!

Jag anser fortfarande, trots att utskottet
avstyrkt vårt förslag, att det
skulle vara rättvisast om en större del
av importavgifterna på fodermedel gick
tillbaka till de mindre jordbrukarna, ty
just dessa drabbas mycket hårt av importavgifterna.

Naturligtvis hälsar vi med tillfredsställelse,
att utskottet förordar en höjning
av det extra mjölkpristillägget för
övre Norrland.

Sammanlagt vill utskottsmajoriteten
höja småbruksstödet med 12 miljoner
kronor. Reservanterna går benhårt mot
detta med hänvisning till målsättningen

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

för den svenska jordbrukspolitiken. Jag leksgruppen 2—5 hektar åker har un -

skall inte nu gå in på denna målsättning,
utan helt kort förklara: 12 miljoner
kronor mera i småbruksstöd står
inte alls i motsättning till den officiellt
angivna målsättningen — tvärtom, skulle
jag vilja hävda.

Ombyggnaden av operahuset kostar 9
miljoner kronor mer än beräknat. Regeringen
har föreslagit att man på ett
bräde skall subventionera SAS med inte
mindre än 65 miljoner kronor. Från
de synpunkterna är det inte så värst
klok politik att bestämt motsätta sig att
uppfylla några av de löften, som man
givit landets mindre jordbrukare.

De mindre jordbrukarna ligger efter i
inkomstutvecklingen, det är obestridligt.
För att de skall inhämta detta skulle
det vara nödvändigt med en sådan utformning
av småbruksstödet, att detsamma
tillförde de mindre jordbrukarna
åtminstone 130 miljoner kronor årligen Med

det anförda, herr talman, ber jag
att under punkten D i utskottets utlåtande
få yrka bifall till motion 1:529
och i övrigt bifall till utskottets förslag.

Herr HERMANSSON (ep):

Herr talman! Jordbruksstödet, sådant
som det utformats, har sedan 1917 i
princip utgått från att bereda den i
jordbruket sysselsatta befolkningen en
med jämförliga grupper likvärdig inkomststandard.
Och alla känner vi väl
till hur denna jordbruksreglering under
årens lopp i stort har fungerat och utvecklats.

Vårt svenska jordbruk domineras ju
vad brukningsenheterna beträffar av
synnerligen små sådana, och det har varit
uppenbart att man genom prispolitiska
åtgärder inte har kunnat lösa det
mindre jordbrukets inkomstproblem.
Sedan 1939 har således ett särskilt småbrukarstöd
utgått för att i viss mån förbättra
småbrukarnas ekonomiska läge.

För att i någon mån belysa småbrukarnas
inkomstförhållanden vill jag
nämna några siffror. Jordbrukarnas
samtliga taxerade nettointäkter i stor -

di eu i »7«iUj ± u i v''vi1 w o

snitt för hela riket inte uppgått till mer
än 6 707 resp. 6 903 och 6 857 kronor.
Motsvarande siffror i gruppen 5—10
hektar var 8 071 resp. 8 124 och 8 021
kronor.

De anförda siffrorna visar att småbrukarna
under dessa tre år inte ens
nominellt kunnat uppnå någon inkomstförbättring.
Realinkomsterna har utan
varje tvekan sjunkit.

Om vi ser på socialstyrelsens levnadskostnadsundersökning
år 1958 ger den
motsvarande bild. Den genomsnittliga
konsumtionen per person vid samtliga
hushåll uppgick enligt denna undersökning
till 4 244 kronor. För gruppen jordbrukare
med mellan 2 och 9 hektar åker
var årskonsumtionen endast cirka 2 800
kronor per person. Medeltalet för samtliga
jordbrukare var 3 032 kronor, medan
man för gruppen arbetare redovisade
siffran 3 910 kronor.

Den småbruksutredning, som tillsattes
i samband med att riksdagen år 1955
fattade principbeslut om införandet av
ett nytt prisregleringssystem, överlämnade
sitt betänkande i början av år 1958
och avsåg ett stöd åt småbruket på årligen
133 miljoner kronor. Det bör kanske
erinras om att detta utredningsbetänkande
var enhälligt. De socialdemokratiska
ledamöterna av kommittén biträdde
således även de förslaget.

När riksdagen år 1959 tog ställning till
småbruksstödet var det emellertid ett
väsentligt förändrat och försämrat förslag,
som Kungl. Maj:t framlade och
som riksdagen också antog. Det var
framför allt bidragsskalorna och bidragsreglerna
som innebar väsentliga försämringar.
Riksdagsbeslutet 1959 betydde
en nedskärning med 19 miljoner kronor
och stannade vid 114 miljoner kronor.
Det faktiska utfallet med nu gällande bidragsregler
har dock stannat vid cirka
98 miljoner kronor.

När vi nu i dag har att ta ställning till
småbruksstödet står vi, såsom också
herr Hjalmar Nilsson antydde, i den situationen
att vi har en borgerlig partimotion,
som bygger på småbruksutred -

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

ningens förslag, nämligen motion nr 85
i denna kammare och 103 i andra kammaren.
I denna motion föreslås bl. a.
att förmögenhetsgränsen för erhållande
av arealbidrag skall höjas till 80 000 kronor.
Det förslaget bygger som sagt på
vad som på sin tid föreslogs av en enhällig
småbruksutredning. Herr Hjalmar
Nilsson gjorde nyss gällande att en expert,
som han sade, i småbruksutredningen
hade motsatt sig denna höjning
och pläderat för den nuvarande gränsen
50 000 kronor. Jag vet inte om herr
Johansson i Lantarbeiarförbundet betraktas
som expert i denna sak, men jag
konstaterar att han i varje fall inte ens
kunde få med sig de socialdemokratiska
ledamöterna i kommittén.

Då vi nu föreslår en förmögenhetsgräns
av 80 000 kronor gör vi det för
att ansluta även denna gräns till vad
som gäller på flertalet andra områden.
När det gäller beskattningen har vi ju
denna högre gräns i fråga om taxeringen.
Av rent praktiska skäl bör, anser vi,
samma förmögenhetsgräns gälla för
arealtilläggen.

Sedan år 1959 har det för övrigt hänt
en hel del på pris- och löneområdena,
som gör det kanske ännu mer naturligt
än tidigare att söka anslutning till den
förmögenhetsgräns som vi nu föreslår.

Utskottet anser vidare liksom småbruksutredningen,
att även nyttillträdande
jordbrukare bör kunna erhålla
arealtillägg då det kanske framför allt är
dessa jordbrukare som behöver hjälp.
Man hör därför ta hänsyn till den irritation
som de nuvarande bestämmelserna
på denna punkt har väckt bland nyetablerade
jordbrukare och medge dem
rätt till arealtillägg.

\i föreslår, likaledes i enlighet med
småbruksutredningen, en ny skala för
arealtilläggen. Jag skall inte uppta kammarens
tid med att i detalj redogöra för
den, då ju vare ledamot av kammaren
bär möjlighet att i utskottsutlåtandet läsa
sig till det. Utskottet anser det angeläget
att få till stånd den föreslagna förändringen,
och den nya skalan är enligt
vår uppfattning lämplig och väl avvägd.
När det gäller småbruket spelar själv -

fallet mjölkproduktionen alltjämt en
stor roll. Där kommer leveranstilläggen
in i bilden. Även på den punkten vill vi
ha till stånd en justering i enlighet med
småbruksutredningens förslag. Vi önskar
få bort den toppighet som leveranstillägget
tidigare haft och föreslår att
man förskjuter gränsen för maximerat
bidrag från nuvarande 12 000 kg till
15 000 kg mjölk per år.

Vi föreslår även ett extra mjölkpristiHägg
i norra Sverige. Med hänsyn till
angelägenheten att stödja mjölkproduktionen
i Norrland har vi velat få till
stånd en förbättring av det extra mjölkpristillägget.
Ifrågavarande bidrag bör
således utgå med följande belopp räknat
i öre per kg mjölkfett, nämligen i område
I med 250 öre, område II med 230
öre, område III med 180 öre, område IV
med 140 öre samt område V med 40
öre.

De stödåtgärder för småbruket, som
utskottet nu föreslår, beräknas kräva ett
sammanlagt belopp av 121 miljoner
kronor. Med hänsyn till de reservationsmedel
som finns behövs för dagen, om
utskottets förslag bifalles, endast 110
miljoner kronor.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Alla torde vara helt och
rörande eniga om att problemet med
småbrukarnas inkomster inte kan lösas
med prispolitiska och inte heller — i
varje fall inte omedelbart — med rationaliseringstekniska
eller odlingstekniska
åtgärder.

Herr Hjalmar Nilsson anmärkte på att
vi inom utskottet ensidigt ser på bidragen
och talar om att höja dem. Jag tror
emellertid fullt och fast att man på litet
sikt skulle kunna lösa småbrukens
problem även på andra sätt, t. ex. medelst
specialodlingar.

Den utvecklingen tycker jag bör stödjas
och uppmuntras på alla sätt. Jag
tänker närmast på den rådgivnings- och
upplysningsverksamhet för småbrukarna
som i olika sammanhang har aktualise -

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

rats för att man skall kunna bispringa
dem med råd och upplysningar i olika
problem som gäller deras odlingar. Jag
tycker som sagt, herr talman, att den
verksamheten på allt sätt bör uppmuntras
och utbyggas. Möjligheterna att göra
småbruken ekonomiskt lönande genom
sammanslagningar till större enheter
och genom utnyttjande av en speciell
odlingsteknik är enligt min uppfattning
på många håll ganska stora,
och vi bör söka oss fram även på den
vägen. — Jag säger detta bara som en
parentes till herr Hjalmar Nilsson, som
tror att vi enbart talar om att höja bidragen.

Utvecklingen i vårt land går, såsom
vi vet, stadigt och fort mot större enheter,
och även specialodlingarna ökar i
antal, medan de mindre brukningsenheterna
blir allt färre. Enligt småbruksutredningen,
som avgav sitt betänkande
i februari 1958, minskade antalet gårdar
på 2—5 hektar med inte mindre än 8 000
enheter, eller-9 procent, och antalet gårdar
om 5—10 hektar med 7 000 enheter,
eller 7 procent. 15 000 gårdar, eller i
runt tal 16 procent av de bidragsberättigade
småbruken, försvann alltså på bara
fem år — det är en betydligt snabbare
minskning än under tiden före 1951.

Andra utredningar pekar på en ännu
snabbare minskning av antalet småbruk.
Licentiat Folke Larsson har gjort en
specialundersökning för samma tidsperiod,
1951—1956, och han kom till en
minskning av gårdarna om 2—5 hektar
med inte mindre än 14 procent och av
gårdarna om 5—10 hektar med 10 procent.
Sammanlagt bortföll alltså 24 procent
av de bidragsberättigade småbruken
på ungefär fem år. En matematisk
överslagsberäkning ger vid handen, att
alla småbruk i det här landet skulle vara
borta inom en 20-årsperiod. Nu tror
jag inte att det kommer att gå så fort
— det vore ju olyckligt — men vi kan
vara alldeles övertygade om att småbruken
kommer att minska i sådan takt
att bidragen till dem i framtiden inte
kommer att bli en lika stor post som de
är i dag.

Under denna tid, 1951—1956, var an -

ig. särskilt stöd åt det mindre jordbruket
talet basjordbruk på 10—20 hektar oförändrat,
medan antalet medelstora jordbruk
på 20—50 hektar ökade med 4
procent.

Denna eliminering av svenskt småbruk
kommer enligt docent Odd Gulbrandsen
att accentueras ytterligare.
Han räknar med att antalet företagare
inom jordbruket, som år 1950 var
303 000, år 1970 kommer att vara cirks
200 000, och det är då i första hand
småbruken som kommer att försvinna.

Det pågår alltså en strukturomvandling
och rationaliseringsprocess inom
svenskt jordbruk av betydande mått.
Denna utveckling drar i sin tur med sig
ett migrationsproblem, vars följdverkningar
är synnerligen vittomfattande och
komplicerade.

De åtgärder som jordbruksutskottets
majoritet föreslår i syfte att stödja det
mindre jordbruket bygger, såsom här
förut har nämnts, i allt väsentligt på
småbruksutredningens förslag från 1958,
om vilket fullständig enighet uppnåddes
mellan de olika partierna. Det är bara
att beklaga, att samma enighet inte har
kunnat uppnås i jordbruksutskottet vid
behandlingen av den här frågan.

Detta enhälliga utredningsförslag bröts
emellertid sönder av jordbruksministern,
och det beslut i frågan som 1959 års
riksdagsmajoritet fattade innebar en avsevärd
försämring för den verkliga låglönegrupp
som småbrukarna utgör. Försämringen
i förhållande till kommitteförslaget
berodde som bekant på att bidragsskalorna
och bidragsreglerna ändrades.
Resultatet blev att de 133 miljoner,
som en enhällig utredning föreslagit
till småjordbruken, i praktiken
bara blev 98 miljoner.

Bara genom att sänka förmögenhetsgränsen
från 80 000 till 50 000 kronor
uteslutes en tredjedel av småbrukarna
från möjligheten att erhålla arealbidrag,
trots att de inte blivit en enda krona
rikare sedan 1958 utan bara fått fastighetsvärdena
taxeringsmässigt höjda
och därmed kommit över 50 000-kronorsgränsen.
En uppjustering av förmögenhetsgränsen
till 80 000 kronor i samband
med arealbidrag borde vara en

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbrul
naturlig sak, då ju 80 000 kronors förmögenhet
är fri från förmögenhetsskatt; systemet
förenklas ju på så sätt, att när
förmögenhetsskatt pålägges jordbrukarna
upphör också arealbidraget. Detta är
alltså en praktisk och rimlig åtgärd.
Gränsen har fixerats taxeringsmässigt,
och det behövs inga ytterligare utredningar
för att komma fram till den
gränsen. Vidare måste 80 000 kronor
anses vara en naturlig gräns, då som
bekant familjebostadsbidrag utbetalas
intill denna förmögenhetsgräns. Och jag
vill påpeka att även med en gräns vid
80 000 kronor kommer cirka 10 procent
av småbrukarna att falla bort.

Vid behandlingen av detta ärende i
utskottet har vi haft tillgång till ett
mycket stort siffermaterial, som publicerats
i ett PM av 1960 års jordbruksutredning.
På s. 56 i detta PM finns en
mycket intressant tabell som visar småbrukets
nettointäkter åren 1953—1958.
Man finner där att nettointäkten av jordbruksfastighet
var 3 543 kronor år 1953
och 3 718 kronor år 1958, medan övriga
inkomster, som alltså inte belöpte på
jordbruket, under samma tid steg från
1 980 till 3139 kronor. Detta styrker
också att de småbrukare, som har så
små jordbruk att de hinner arbeta vid
sidan om, har klarat sig bättre än t. ex.
brukarna av gårdar på 5—10 hektar;
småbrukarna har fått litet grand med av
löneutvecklingen.

börslagen finns ju redovisade i utskottets
utlåtande på sidorna 17 och 18,
och jag behöver därför inte i detalj redogöra
för dem. I stort sett innebär de
bara litet ändrade skalor mot vad som
nu gäller och i vissa fall något uppjusterade
belopp, väsentligen enligt småbruksutredningens
förslag. På ett par
punkter vill jag dock göra en kommentar.

Mot utskottets förslag under C att
arealbidraget skall följa brukningsenheten
har den kritiken riktats, att en köpare
inte bara köper ett jordbruk utan
även ett bidrag på några hundra kronor;
detta skulle säljaren å sin sida kapitalisera
och alltså vid försäljning begära
några tusen kronor mera för sitt
jordbruk.

Det är givetvis ett teoretiskt oantastligt
resonemang, men jag tror att detta
i praktiken inte har någon som helst betydelse.
Småbruk är sannerligen inte
någon så eftersträvansvärd kapitalplacering
att onödigt höga priser skulle betalas
för dem.

Däremot torde det ur rättvisesynpunkt
vara önskvärt att en nytillträdande jordbrukare
erhåller samma hjälp som sin
företrädare, över huvud taget kan ju
all statsunderstödd verksamhet kapitaliseras
på detta sätt. Om man vill skämta
skulle man kunna ställa frågan, huruvida
en norrlandsko har högre värde än
en annan ko, då ju norrlandskons avkastning
är statssubventionerad genom
det extra mjölkpristillägget — norrlandskon
ger alltså högre avkastning än
andra kor. Men mig veterligt är inte
priset på norrlandskor högre! Jag tror
alltså inte att man får hårdra detta resonemang
alltför mycket.

Vidare har man mot våra förslag sagt,
att ett höjt arealtillägg skulle motverka
storleksrationaliseringen — ett bidrag
kan ju falla bort eller minska om jordbrukaren
kompletterar sitt jordbruk med
ett eller annat hektar jord. Även detta
torde vara rent teoretiska spekulationer.
Tror någon av denna ärade kammares
ledamöter att en småbrukare skulle avstå
från att köpa ett eller några hektar
jord till sin gård bara för att han då
skulle mista exempelvis 250 kronor i
bidrag, om han förut har en gård på
10 hektar? Någon grad av ekonomiskt
förnuft måste man väl ändå tillerkänna
även en småbrukare. Och är småbrukaren
så ekonomiskt finurlig att han kan
öka kapitaliserade värdet på sin gård
därför att han får ett bidrag till den,
så kan han väl lika lätt räkna ut att det
bara behövs ytterligare något tunnland
jord för att ersätta bortfallet av ett bidrag
på 250 kronor.

Till sist, herr talman, vill jag göra
några allmänna reflexioner kring denna
fråga. Det avgörande för all verksamhet,
även småbrukarens, är de allmänna
betingelser som råder och inte
i första band förekomsten av ett eller
flera bidrag. Det var t. ex. — detta är
numera känt —- den inhemska kost -

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

nadsutvecklingen i vart land som spräckte
det gamla tvåårsavtalet för jordbruket
och även åsamkade jordbrukarna
stora ekonomiska förluster.

För alla jordbrukare har utan tvekan
den allmänna pris- och skatteutvecklingen
varit ytterst besvärande. Detta
gäller alltså inte bara småbrukare,
men det finns en väsentlig skillnad i
behandlingen av denna grupp och andra
grupper. Medan arbetslösa, barnfamiljer
och folkpensionärer m. fl. fick ökade
bidrag t. ex. när omsen infördes, tog regeringen
ifrån småbrukarna 30 miljoner
kronor. Trots att konsumentprisindex
steg 17 procent från 1955 till 1956
sänktes anslaget till småbruket från 128
till 98 miljoner kronor, eller med omkring
25 procent.

Mot den bakgrunden har man svårt
att förstå reservanternas en smula
hjärtlösa hållning gentemot denna grupp.
Jag skulle vilja ställa en direkt fråga
till de socialdemokratiska ledamöterna
i utskottet som står bakom reservationen:
På vilket sätt har småbrukarnas
ställning förbättrats sedan 1956 så att
det skulle motivera en sänkning av anslaget
till småjordbruket med cirka 12
miljoner under utskottets moderata krav
på 110 miljoner kronor?

Den höjning av småbrukarstödet på
12 miljoner kronor, som vi föreslår, är
enligt min mening synnerligen välmotiverad
och sakligt underbyggd. Vi skall
väl inte heller glömma att småjordbrukaren
är mantalsbunden vid sin gård
och alltså inte har samma möjlighet att
utnyttja den just nu mycket gynnsamma
arbetsmarknaden som andra människor
har.

Vad utskottet här föreslår är alltså
en mycket rimlig grad av rättvisa åt en
låglönegrupp, som dock är av stor betydelse
för samhället som arbetskraftreserv
inom både skogsbruket och det större
lantbruket och som producent av animalieprodukter.

Jag vill, herr talman, med dessa ord
yrka bifall till utskottets hemställan.

Innan jag lämnar denna talarstol vill
jag emellertid gärna bemöta herr Hjalmar
Nilsson när han anklagar utskotts -

ig. särskilt stöd åt det mindre jordbruket
majoriteten för att enbart vilja höja bidragen
till småbrukarna i tron, som han
uttrycker sig, att vi skall kunna lösa
småbrukarnas problem genom att höja
ett bidrag med 50 eller 100 kronor.

Nej, herr Nilsson, det tror vi sannerligen
inte att vi kan göra! Jag skulle
kunna ställa samma fråga till herr Nilsson
och säga: Herr Nilsson löser väl inte
heller några problem genom att ge de
arbetslösa 2 kronor om dagen eller genom
att räkna upp barnbidraget eller
ge ett indextillägg till folkpensionärerna
när omsen infördes? Men herr Nilsson
gör det ändå, och han gör det av
rättviseskäl, ty har man ett bidrag, som
bevisligen urholkats år efter år, skall
man ju också se till att det i någon mån
behåller sitt värde.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara till herr
Ringaby säga, att hans resonemang till
försvar för motiveringarna till utskottsförslaget
inte håller.

Herr Ringaby påstår att utredningens
förslag på 133 miljoner kronor blev 98
miljoner kronor på grund av att departementschefen
inte följde utredningens
förslag. Strax förut drog herr Ringaby
ur 1960 års jordbruksutrednings betänkande,
s. 56, statistiska uppgifter, som
visar att antalet småbruk här i landet
under de senaste åren i betydande utsträckning
har minskat. Då frågar jag
mig: Är summan 133 miljoner kronor
samma summa i år som för två år sedan,
fastän ett antal jordbruk har nedlagts?
Det kan inte vara på det sättet.

Jag har hävdat att ni vid er diktamen
av utskottsutlåtandet har stirrat er blinda
på 133 miljoner kronor som det enda
saliggörande och lämnat de övriga åtgärderna
åt sidan.

Jag frågar herr Ringaby: Var har ni
er programförklaring för att hjälpa det
svenska småbruket ur det besvärliga läge
som det befinner sig i? Ni har ju
haft tillfälle att i delta utskottsutlåtande
diktera er ståndpunkt när det gäller vad
ni vill göra för det svenska småbruket.

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Det finns inte ett ord om detta. Det en- det mindre jordbruket ett stöd för att i
da som finns är att ni kräver 133 miljö- någon mån mildra övergångssvårigheterner
kronor. na

Herr RINGABY (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har redan i mitt
första inlägg försökt ange några andra
vägar, som man skulle kunna komma
fram på när det gäller denna fråga, men
jag vill upplysa herr Hjalmar Nilsson om
att debatten i dag faktiskt gäller arealbidraget
till småbrukarna och inte hur vi
skall kunna lösa deras problem genom
andra åtgärder. Jag är emellertid villig
att vid något annat tillfälle ta upp en
debatt med herr Hjalmar Nilsson på den
punkten, men i dag måste vi hålla oss
till denna bidragsfråga.

Den summa, som vi i dag kan räkna
oss fram till när det gäller kostnaderna
för småbrukarbidrag, är enligt utskottets
förslag 123 miljoner kronor, men eftersom
det finns cirka 10 miljoner kronor
i reservationsanslag skulle det räcka
med 110 miljoner kronor, medan reservanterna
ju har hamnat på 98 miljoner
kronor.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Stödet till det mindre
jordbruket är naturligtvis en avvägningsfråga
och ingenting annat. Om slutmålet
för den svenska jordbrukspolitiken enligt
1947 års principbeslut, nämligen att
bereda den i jordbruket sysselsatta befolkningen
en med jämförliga befolkningsgrupper
likvärdig inkomststandard,
är vi ju alla ense. Jag tror inte heller
att utskottsmajoriteten i stort sett har
något att erinra mot de riktlinjer för den
tänkta utvecklingen, som reservanterna
skisserar i reservationens två första
stycken.

Vad som skiljer majoritet och minoritet
i utskottet kommer snarare fram i
reservationens tredje stycke, där det heter
att under den ganska långa tid, som
krävs innan en rationalisering av det
mindre jordbruket till anpassning efter
det nya läge, som vi strävar efter, hunnit
genomföras, skall samhället lämna

Åtminstone för mig — och jag tror
också för utskottsmajoriteten i dess
dess helhet •— finns, såsom jag tidigare
sökt betona, två väsentligheter, nämligen
talet om den ganska långa tid som
krävs för rationaliseringens genomförande
och uttalandet om ett stöd för
att i någon mån mildra övergångssvårigheterna.
Först då tiden. Den yttre
och inre rationaliseringen har ju pågått
i närmare 15 år, men vi kan inte säga
att vi har hunnit långt i fråga om
den yttre rationaliseringen. Vi behöver
ju bara erinra oss det långsiktiga jättearbete
som återstår i t. ex. Kopparbergs
län för att skapa väl arronderade, bärkraftiga
skogs- och jordbruk, för att inse
detta. Det svenska jordbruket domineras
i dag som tidigare av jordbruksenheter
med mindre än 10 hektar åker,
och troligen behöver vi — även vid
energisk och målmedveten strävan —
minst en mansålder, d. v. s. sannolikt
resten av detta århundrade, för att kunna
fullfölja principbeslutet av år 1947.
Jag är för övrigt övertygad om att vi
behöver denna relativt långa tid för omställningen
även därför att övergången
av flera anledningar måste göras mjuk,
d. v. s. vi måste låta det kommande
följdriktigt och ändamålsenligt växa
fram ur det som är och det som har
varit. Forcerar vi utvecklingen alltför
brutalt, kan det lätt leda till en så brådstörtad
flykt från landsbygden, att kaos
uppstår med mycket olyckliga följdverkningar.

Nå, om vi nu är överens om att ett
realiserande av 1947 års principbeslut
tar sin tid, räcker det givetvis inte med
att i någon mån mildra övergångssvårigheterna.
Vi kan inte låta de mindre
jordbrukarna alltmer så sacka efter i
realinkomstutvecklingen, att de finner
läget helt hopplöst och hals över huvud
flyr till tätorterna. Vi ser ju redan tecken
på att denna osäkerhetskänsla har
gripit omkring sig. Vi må då hålla i
minnet att lantbruk inte bara är jordbruk
utan även skogsbruk. Avfolkningen

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

i vissa landskap har redan gått utöver
vad som ur samhällsekonomisk synpunkt
är önskvärt. I många bygder star gårdarna
öde, i andra kan väl lantbruksnämnderna
förvärva gårdar i rationaliseringssyfte
men inte finna köpare till de basjordbruk
som nämnderna skapat. Följden
blir att den kanske speciellt för
jordbruket oundgängliga arbetskraften
börjar sina.

Utöver vad andra talare för utskottet
nu har framhållit, vill jag särskilt fästa
uppmärksamheten på detta skogsbrukets
arbetskraftbehov, över hela landet utgör
i dag arbetskraftproblemet kanske
skogsbrukets största bekymmer — beroende
på de nu även väsentligt ökande
avverkningarna. Min på erfarenhet grundade
övertygelse är den, att hur än
strukturrationaliseringen utvecklar sig,
måste ett betydande antal småbruk bli
bestående med hänsyn till skogsbrukets
arbetskraftbehov. Och jag vet att kombinationen
småbrukare—skogsarbetare
är en lycklig kombination, som kan ge
en utkomst i full nivå med jämförliga
medborgargruppers och samtidigt en
känsla av oberoende och frihet, som
många önskar sig.

Med hänsyn härtill har jag inte heller
tvekat att tillstyrka det förslag, som härstammar
från småbruksutredningen, att
även nytillträdande jordbrukare bör bli
delaktiga av arealtillägg. Det må medgivas
att dessa tillägg åt nytillträdande ur
ren och kärv rationaliseringssynpunkt
kan anses omotiverade, men ser man det
ur arbetskraftrekryteringens synvinkel,
måste inställningen bli en annan. Härvidlag
blir det i viss mån samma bedömande
som i fråga om det extra mjölkpristillägget
i norra Sverige. Skall Norrland
kunna fortsätta att vara självförsörjande
i fråga om mjölk, kräves efter
allt att döma ytterligare stimulans till
mjölkproducenterna där. Skall den
oundgängliga tillgången på arbetskraft
för skogsbruket kunna tryggas, krävs likaså
stimulans för att arbetarsmåbruk
skall bibehållas i tillräcklig omfattning.

Till slut, herr talman, måste det väl
betecknas som glädjande, att åsikterna
i denna fråga inte går mer isär än de

gör. Jag har ett bestämt intryck av att
en kompromiss i denna fråga legat mycket
nära till hands. Har jag förstått en
del reservanter rätt, beklagar de nog
att inte en kompromiss har kommit till
stånd.

Den eniga småbruksutredningen beräknade
ju det årliga stödbehovet till 133
miljoner kronor. Vad vi i dag dryftar
är ju om anslag skall utgå med 98 eller
110 miljoner kronor. Skillnaden är alltså
ungefär 12 miljoner kronor eller cirka
10 procent. Jag tror att det ur flera
synpunkter vore olyckligt att pruta ytterligare
och skära ned utskottets förslag
till stöd åt en medborgarkategori,
vars betydelse ur samhällets synpunkt
man tyvärr på flera håll synes inte förstå
eller i varje fall underskatta.

Herr talman! Jag vill här endast säga,
att jag ansluter mig till yrkandet om bifall
till utskottets hemställan.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! I det läge debatten nu
befinner sig — sedan herr talmannen
givit små råd till oss som kommer på
slutet, med det utseende dagsprogrammet
har med småbrukarfrågorna sist
och sedan utskottets talesmän har yttrat
sig — faller ett uttryck från mina
vilda nordsmåländska hembygder mig
i minnet, nämligen att nu har lillturen
kommit.

Eftersom lillturen har kommit, skall
jag fatta mig synnerligen kort, herr talman,
och jag skall nöja mig med att instämma
i vad herr Hermansson, herr
Ringaby och nu senast herr Hansson
vttrat i fråga om bifall till utskottets förslag.
Jag vill endast, eftersom jag bär
kommit hit, begagna tillfället att göra
några reflexioner.

Vad jag skulle önska är att människan
kunde sättas i centrum. Vi har ofta här
i riksdagen en benägenhet att syssla med
siffror och andra fakta på ett sätt som
gör att vi nästan glömmer bort att det
bakom allt detta sysslande med teoretiskt
aldrig så riktigt siffermaterial ändå
finns ett antal människor att ta hänsyn
till. De människor som det här gäl -

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961
Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

ler är — det har sagts tidigare i debatten
— besjälade av vilja att göra sitt
bästa, sitt yttersta för att bidraga till
samhällets utveckling.

Det är inte utan att man i detta läge
bar fått en känsla av att de maktägande
gärna ser att dessa människor försvinner
ju fortare desto hellre. Det är väldigt
illa om man får en sådan känsla
inom en befolkningsgrupp, som fortfarande
är så stor att man inte kan underlåta
att räkna med den. Det är klart
att en dylik uppfattning innebär en väsentlig
överdrift, men det är illa nog att
den över huvud taget kan uppstå.

Jag tror att många av dessa människor
är klart medvetna om att de inte
kan uppnå den likställighet med andra
befolkningsgrupper som riksdagen tidigare
har förutsatt att de skulle få. Allra
minst tror de att de skall kunna få denna
likställighet tack vare mer eller mindre
rikligt tilltagna kontanta eller andra
bidrag, utan deras strävan är, vilket också
bar framgått av herr Hanssons anförande,
att medverka i en strukturrationalisering,
och den pågår ju. Det finns
enligt min uppfattning ingen anledning
att ytterligare forcera den. Det försvinner
som vi vet ett mycket stort antal
småbruk varje år i vårt land.

Jag betraktar småbrukarstödet kanske
främst som en uppmuntran till de människor
det gäller, en uppmuntran som
bär psykologisk verkan. Jag tror att resultatet
av riksdagens bedömande av den
här frågan i dag kommer att uppfattas
bland småbrukarna såsom eu välvilja
eller också som motsatsen. Jag tror att
det inte minst ur den synpunkten vore
angeläget att vi hade möjligheter att följa
utskottets förslag.

Jag skall inte uppehålla mig vid de
faktiska siffrorna, men jag vill understryka
vad som har sagts tidigare om
rimligheten av en förändring i fråga
om förmögenhetsgränsen från nuvarande
50 000 kronor till 80 000 kronor. Det
kapital som representeras av taxeringsvärdet
på en gård är ju ett bundet kapital,
som för övrigt ger en mycket liten
utdelning i ränta, sådan som lönsamheten
för närvarande är på detta område.

Jag vill också understryka att jordbruket
inte får betraktas som en enskild
företeelse, utan det måste ses i samband
med skogen. Speciellt gäller detta
småbruket. I t. ex. smålandsbygderna
och i Norrland och övriga skogsbygder
utgör den reservarbetskraft som finns
på småbruken en faktor av mycket stor
betydelse för skogsbruket.

Herr talman! Jag skall försöka att hålla
vad jag lovade, och jag ber endast
med dessa ord få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Jag tror att jag med full
rätt vågar säga att småbruksfrågan betyder
mer för Norrland än för landet i
övrigt. Jag har den uppfattningen att
den strukturomvandling som sker inom
det svenska jordbruket inte får ske och
inte kan ske på samma sätt som måhända
är fallet i Syd- och Mellansverige.
Det är av allmänt näringspolitiskt intresse
att det finns småbruk i Norrland.
Jag tänker då rätt mycket på möjligheten
att anskaffa arbetskraft för andra
näringar. Jag har därvidlag en helt annorlunda
uppfattning än vad reservationens
talesman herr Hjalmar Nilsson
gjorde sig till tolk för. Den ökning av
småhruksstödet som utskottet föreslår
är enligt min mening det minimum man
kan anse att vårt gemensamma folkhushåll
ur solidaritetens och också ur riksekonomisk
synpunkt bör ge, inte som
eu allmosa utan därför att det är i hela
folkhushållets intresse och därför att
det är rättvist. Det är, tror jag, att beklaga
att den enighet som kommit till
uttryck därigenom att de tre borgerliga
partierna kunnat gå fram gemensamt
inte har kunnat utsträckas till att gälla
samtliga partier i denna kammare. Vi
har dock ännu voteringen kvar, och jag
hoppas att partigränserna kommer att
genombrytas där och att utskottsmajoriteten
får det stöd denna fråga är värd.

Av vad jag har anfört torde framgå
dels att jag respekterar herr talmannens
önskan om korta inlägg, dels — och
framför allt — att jag vill yrka bifall
till utskottets förslag på alla punkter.

Fredagen den 12 maj 1961

Nr 19

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt rörande varje punkt av utskottets
i det nu ifrågavarande utlåtandet
gjorda hemställan.

I fråga om punkten I A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats, dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Bertil Andersson
m. fl. vid utåtandet avgivna reservationen
i motsvarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Hjalmar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 31 punkten
I A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bertil Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 65;

Nej -— 67.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de angående punkten I B
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Bertil
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen i motsvarande del; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
var med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Hjalmar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 31 punkten
I B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bertil Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i motsvarande del.

Då emellertid herr Hermansson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 68.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten I C förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innehölles
i den av herr Bertil Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i förevarande del; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

propositionen på bifall till utskottets kontraproposition därvid antagits bifall
hemställan, sig finna denna proposition till herr Hjalmar Nilssons yrkande uppvara
med övervägande ja besvarad. sattes samt efter given varsel upplästes
Herr Nilsson, Hjalmar, begärde vote- oc^ godkändes en omröstningsproposiring,
i anledning varav uppsattes samt **on av följande lydelse:

efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 31 punkten
I C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bertil Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i motsvarande del.

Då emellertid herr Hermansson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 67.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Med avseende å punkten I D, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att
utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o) av herr Nilsson, Hjalmar, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Bertil Andersson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen i
motsvarande del; samt 3:o) av herr
Person, Helmer, att kammaren skulle bifalla
motionen I: 529.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Hjalmar, begärde votering,
i anledning varav och sedan till

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 31 punkten
I D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bertil Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i motsvarande del.

Då emellertid herr Hermansson begärde
rösträkning; verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 68.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten I E framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Bertil Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i motsvarande del; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Hjalmar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 31 punkten
I E, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Fredagen den 12 maj 1961

Nr 19

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bertil Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i motsvarande del.

Då emellertid herr Ringaby begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 68.

Härpå gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten I F förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innehölles i den av herr Bertil Andersson
m. fl. vid utlåtandet anförda reservationen
i förevarande del; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifåll till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Hjalmar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 31 punkten
I F, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bertil Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i motsvarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten II hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till kammarens sammanträde
onsdagen den 17 maj.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
konventionen angående Organisationen
för ekonomiskt samarbete och utveckling
(OECD), m. m.;

nr 252, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förlag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli
1947 (nr 511) om särskilda förmåner
för vissa internationella organisationer,
m. m.;

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges anslutning
till en konvention för upprättande
av en europeisk organisation för astronomisk
forskning rörande södra stjärnhimlen;
samt

nr 254, i anledning dels av Kungl.
Maj :ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av
Europarådets rådgivande församling år
1960 och 1961 vid dess tolfte ordinarie
möte fattade beslut, dels av motioner
väckta i anslutning till sagda proposition.

Anmäldes utrikesutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande för
Sveriges del av vissa ändringar i konventionen
angående upprättande av Europeiska
frihandelssammanslutningen;

nr 256, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående en överenskommelsen
om en association mellan medlemstaterna
i Europeiska frihandelssammanslutningen
och Republiken Finland,
in. in.; samt

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation
jämte i ärendet väckta motioner.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

163, angående ratifikation av vissa
av Internationella arbetsorganisationens
konferenser år 1946 vid dess tjuguåttonde
sammanträde och år 1958 vid dess
fyrtioförsta sammanträde (sjätte respektive
sjunde sjöfartskonferensen) antagna
konventioner; samt

nr 165, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 17 :o) lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1961/62 m. m.;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående effektivisering
av verksamheten på pris- och
konkurrensområdet jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1961/62 till vissa forskningsråd
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. m., i vad propositionen
avser underhållsarbeten i lokalerna för
domkapitlet i Göteborg, jämte motioner;

nr 108, i anledning av väckta motioner
om anslag till Religionspedagogiska
institutet;

nr 109, i anledning av väckt motion
om arvode av kyrkofondsmedel till blivande
präst;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående handelsgymnasieutbildningen
samt anslag för budgetåret
1961/62 till de statsunderstödda handelsgymnasierna
jämte i ämnet väckta motioner; nr

111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
rektorstjänsterna inom skolväsendet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om redareavgift
för sjöfolks pensionering,
in. m., såvitt propositionen avser anslag
till Bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans pensionsanstalt,
jämte i ämnet väckt motion;

sammansatta stats- och bevillningsutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till viss busstrafik m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets beäänkanden:
nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring av vissa
postavgifter m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om rätt till
avdrag vid 1961 års taxering för avsättning
till pensionsstiftelse jämte i ämnet
väckta motioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 30, i anledning av väckta motioner
om utredning angående införande i det
svenska reaktionssystemet av kortvarigt
frihetsberövande; samt

nr 33, i anledning av väckta motioner
om upphävande av viss inskränkning i
domstols rätt att förordna om omhändertagande
av villkorligt dömda;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 35, i anledning av väckta motioner
om utredning angående införande av
högertrafik i Sverige;

nr 46, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 § lagen den
20 mars 1936 (nr 56) om socialregister,
dels ock i ämnet väckt motion; samt
nr 47, i anledning av dels Kungl.

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Interpellation ang.

arealtilläggs anknytning till fastighetstaxeringens uppgifter om

åkerareal

Maj:ts proposition med förslag till lag
om redareavgift för sjöfolks pensionering,
m. in., dels ock i ämnet väckt motion,
i vad propositionen och motionen
hänvisats till lagutskott;

tredje lagutskottets utlåtande nr 24, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 26 § lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag, m. in., dels ock i ämnet väckta motioner;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående upprustning av
forskning, försök och högre undervisning
på jordbruks- och trädgårdsområdena
jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ytterligare
åtgärder för kvalitetsförbättring av matpotatis
jämte i ämnet väckta motioner.

Interpellation ang. arealtilläggs anknytning
till fastighetstaxeringens uppgifter
om åkerareal

Herr LARSSON, ANTON, (ep) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! De arealtillägg, som enligt
1959 års reform av det särskilda stödet
till det mindre jordbruket ersatt de
tidigare producentbidragen, avser att
lämna ett ekonomiskt tillskott för sådana
jordbrukare, som brukar en åkerareal
av 2,1—10,0 hektar och som enligt
särskilda inkomst- och förmögenhetsgränser
är i behov av sådant stöd. I
kungörelsen om arealtilläggen har bestämmelserna
om åkerarealens fastställande
utformats sålunda: »Såsom åkerareal
skall gälla den enligt den senaste
fastighetstaxeringen för brukningsenheten
angivna, vartill i förekommande fall
skall läggas den åkerareal, som jordbrukaren
därutöver arrenderar och brukar.
»

Vid den praktiska tillämpningen av

bestämmelserna har det emellertid visat
sig, att åtskilliga brukare med den i
riksdagsbeslutet avsedda åkerarealen inte
kunnat få arealtillägget, emedan fastighetstaxeringens
uppgifter varit felaktiga.
Även om brukare genom lantmäterikartor,
täckdikningskartor eller på annat
sätt kunnat styrka, att deras brukade
åkerareal är av den storlek, som enligt
riksdagsbeslutet skulle berättiga till
arealtillägg, har de ändå inte kunnat få
ifrågavarande stöd på grund av den utformning,
som bestämmelserna fått i
kungörelsen.

Förslaget om att arealtillägget skulle
anknytas till fastighetstaxeringens uppgifter
om åkerarealerna framfördes av
utredningen om det särskilda stödet till
det mindre jordbruket. Ändringarna i
åkerarealerna skulle beaktas i samband
med de periodiskt återkommande fastighetstaxeringarna,
medan under mellanperioderna
fastighetstaxeringens uppgifter
skulle gälla vid utbetalningen av
tillägget.

Avsikten vid utredningen och riksdagsbeslutet
torde väl dock inte ha varit,
att fastighetstaxeringens uppgifter
skulle följas så rigoröst, att de skulle
tillämpas även i fall, då de bevisats vara
uppenbart felaktiga. Det väsentliga i
riksdagsbeslutet var ju att arealtillägget
skulle beräknas på den sammanlagda
brukade åkerarealen, vilket syfte också
intagits i kungörelsen. Departementschefens
uttalande om att anknytningen till
fastighetstaxeringens uppgifter »i princip»
borde godtagas synes också böra
tolkas på det sättet, att tillämpningen inte
borde bli rigorös.

Syftet med arealtillägget är att brukare,
som brukar cn åkerareal av storleken
2,1—10,0 hektar, skall få ett särskilt
stöd, om de är i behov av det. Det framstår
då som angeläget, att bestämmelserna
utformas på sådant sätt, att detta
syfte kan tillgodoses. I fall, då det genom
lantmäterikarta, täclulikningskarta
eller på annat sätt kan styrkas, att den
brukade åkerarealen är bidragsberättigad,
bör bidrag utgå, även om arealen
enligt fastighetstaxeringen felaktigt an -

5 Första kammarens protokoll 1961. Nr It)

Nr 19

Fredagen den 12 maj 1961

Interpellation ang. farledsdjupet i den

givits utanför de bestämda arealgrän
serna. Det betyder, att i förekommande
fall avvikelse från fastighetstaxeringens
uPPgifter skulle medges. Sådan avvikelse
har emellertid förutsatts även i kungörelsen,
nämligen i det fall att jordbrukaren
utöver egen fastighet samtidigt
arrenderar och brukar annan åkerareal.

Med stöd av vad jag här har anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
ställa följande fråga:

Är herr statsrådet beredd vidtaga åtgärder
för en sådan ändring av kungörelsen
om arealtilläggen, att sådant tilllägg
kan utgå i fall, då fastighetstaxeringens
uppgifter är felaktiga och brukare
genom lantmäterikarta, täckdikningskarta
eller på annat sätt kan styrka,
att den brukade åkerarealen faller
inom de för arealtillägget fastställda arealgränserna? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. farledsdjupet i den allmänna
farleden genom Liljeholmsviken

Ordet lämnades på begäran till herr
OSVALD (fp), som yttrade:

Herr talman! Under senare tid har
frågan om sjöfartsförbindelserna till och
genom Stockholm, d. v. s. till hamnstäderna
kring Mälaren, kommit att uppmärksammas
genom tunnelbanebygget
under Liljeholmsviken. För en sund utveckling
av näringslivet i hamnstäderna
vid Mälaren vore det av största betydelse,
att 12-metersdjupet bibehölles i allmänna
farleden genom Liljeholmsviken.
Sedan Stockholms stad hos österbygdens
vattendomstol sökt tillstånd att få
lägga tunnelbanan på en sådan nivå, att
vattendjupet i farleden blir endast 6,9
meter, lämnade domstolen sitt tillstånd
härtill. Domen överklagades av två kommuner
och några firmor, men enligt
gällande lag frånkändes klagandena sakägarrätt.

I Kungl. Maj ds nyligen till riksdagen
avlämnade proposition nr 154 med för -

allmänna farleden genom Liljeholmsviken
slag till lag om ändring i vattenlagen
m. in. föreslås bl. a., att landskommuner,
köpingar och städer skall få rätt
att självständigt föra talan i flertalet
vattenmål för tillgodoseende av allmänna
intressen inom orten. Lagen är avsedd
att träda i kraft den 1 januari 1962.

Det sålunda framlagda lagförslaget
äger visserligen ej tillämpning beträffande
mål eller ärende, som av vattendomstolen
eller synemän avgjorts före
ikraftträdandet. Med hänsyn till den
stora betydelse, som sjöfartsförbindelserna
genom Stockholm har för flera av
hamnarna vid Mälaren -— liksom ock
för mälarsidan av Stockholms hamn —
synes det emellertid rimligt, att frågan
ånyo omprövas, även om en ändring i
det Stockholms stad givna tillståndet
skulle komma att medföra icke obetydliga
kostnader.

Frågan aktualiserades för övrigt genom
kungl. byggnadsstyrelsens underdåniga
utlåtanden S. 688/60 angående ändring
och utvidgning av stadsplanen för tunnelbana
under Liljeholmsviken inom
stadsdelarna Liljeholmen och Södermalm
i Stockholm (Pl. 5583) och S. 742/
60 angående ändring och utvidgning
av stadsplanen för kvarteren Skofabriken
och Stora Katrineberg m. m. inom
stadsdelen Liljeholmen i Stockholm (Pl.
5217 A), båda av den 10 februari 1961,
vilka angår den under byggnad varande
tunnelbanan genom Liljeholmsviken.

Med stöd av det nu anförda anhåller
jag om första kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ställa följande
fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga
åtgärder i syfte att möjliggöra en
omprövning av farledsdjupet i den allmänna
farleden genom Liljeholmsviken?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.48.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 16 maj 1961

Nr 19

Tisdagen

Kammaren sammanträdde kl. 16.00

Justerades protokollet för den 9 inne
varande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskot
tets förslag till riksdagens skrivelse, nr
233, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående avsättning
av viss del av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag för stöd
till industriellt forsknings- och utvecklingsarbete,
m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 270, till Konungen i
anledning av väckta motioner angående
ungdomens fostran till psykisk och fysisk
hälsa, om främjande av ungdomsfostrande
verksamhet, om utredning angående
ungdomens spritmissbruk och
om åtgärder mot alkohol- och narkotikamissbruk.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 273, till Konungen i anledning av
väckta motioner om nedskrotning av bilar.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 274, till Konungen i anledning av
väckta motioner om begränsning av alkoholreklamen,
in. in.

Ang. tobaksreklamen

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Bengtsons
interpellation angående tobaksreklamen,
erhöll ordet och anförde:

den 16 maj

Herr talman! Herr Bengtson har i en
interpellation frågat inrikesministern om
han anser den nuvarande tobaksreklamen
försvarlig ur folkhälsosynpunkt,
om EFTA-avtalet medger att man ur
folkhälsosynpunkt förbjuder eller begränsar
tobaksreklamen samt om han i
folkhälsans intresse ämnar vidtaga åtgärder
mot tobaksreklamen.

Då frågorna hör under finansdepartementet,
har interpellationen överlämnats
till mig för besvarande.

Lagstiftningen om tobaksvaror har i
motsats till rusdryckslagstiftningen inte
till ändamål att begränsa försäljningen
och förebygga eventuella skadeverkningar.
Numera råder i praktiken fri konkurrens
inte bara olika försäljare emellan
utan även mellan tobaksmonopolet
och utländska tillverkare. Någon ändring
härvidlag har veterligen inte på allvar
satts i fråga.

Under dessa omständigheter saknas
uppenbarligen förutsättningar för att i
fråga om tobaken genomföra någon motsvarighet
ens till den måttliga reklambegränsning,
som iakttages när det gäller
rusdrycker. Denna begränsning innebär
som bekant i huvudsak, att de statliga
monopolbolagen, som omhänderhar
all partihandel och utminutering, inte
gör reklam för spritdrycker. Mot mera
ingripande inskränkningar har med
visst fog anförts invändningar från
tryckfrihetssynpunkt.

För några år sedan tog monopolet
initiativ till ett frivilligt reklamstopp
beträffande cigarretter. De utländska
tillverkarna återupptog emellertid efter
kort tid reklamen i full utsträckning. Ett
ensidigt reklamstopp från monopolets
sida skulle i dagens läge endast betyda
att monopolet skulle lida avbräck i den
hårda konkurrensen med de utländska
tillverkarna. Nämnas kan att de utländska
tillverkarna, som svarar för omkring
10 procent av tobaksförsäljningen i landet,
under fjolåret lade ned drygt 1 1/2

Nr 19

Tisdagen den 16 maj 1961

Ang. tobaksreklamen

gånger så mycket pengar på annonsering
som monopolet.

Av det sagda torde framgå, att jag inte
är beredd att vidtaga åtgärder mot tobaksreklamen.
Jag saknar under sådana
förhållanden anledning att närmare ingå
på herr Bengtsons övriga frågor, liksom
på de uppgifter rörande tobakskonsumtionen
och vetenskapens rön som
herr Bengtson lämnat i sin interpellation.

Härmed anser jag, herr talman, interpellationen
besvarad.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Till finansministern ber
jag att få framföra ett tack för det enligt
min uppfattning fragmentariska svaret
som enligt hans uppfattning dock
var ett svar på interpellationen. Svaret
är såsom framgår av ordalydelsen ytterligt
negativt. I min interpellation tog jag
upp frågan helt ur folkhälsosynpunkt,
men finansministern har svarat att han
inte är beredd att vidta åtgärder mot
tobaksreklamen.

Trots de uppgifter som jag lämnat
om tobaksreklamens skadlighet har den
saken inte behandlats. Man har dock
givit en liten antydan om denna skadlighet
—• finansministern sade i första
meningen av svaret att lagstiftningen om
tobaksvaror har i motsats till rusdryckslagstiftningen
inte till ändamål att begränsa
försäljningen och förebygga eventuella
skadeverkningar. Häri ligger alltså
en viss tvekan, om man kan säga att
tobaksbruket har skadeverkningar.

Jag har anfört så mycket i interpellationen
om dessa skadeverkningar att
jag inte skall säga någonting nämnvärt
för att ytterligare bestyrka det. Jag skulle
dock vilja citera ett yttrande, som
jag tycker passar bra i sammanhanget,
av professorn Sven Hultberg vid radiumhemmet:
»Trots all vederhäftig

upplysning och enstämmiga rapporter
från välkända forskare från hela världen
om tobakens skadliga verkningar
finns det egendomligt nog fortfarande
folk som tvivlar. Ett 20-tal stora undersökningar
i olika länder visar, att den

katastrofala ökningen av lungkräfta beror
på ökad cigarrettrökning. Likväl
utgör denna statistik varken det enda
eller ens det viktigaste beviset för cigarretternas
skuld.»

Det skulle också vara intressant att
återge radiodoktorns ord om rökning
för ett par dagar sedan när han talade
om tobaksbegärets styrka. Han sade att
när han efter kriget var ute i det svältande
Europa med livsmedelstransporter
viskades det eller ropades det överallt:
»Har ni cigarretter?» Det föreföll
som om kalorisvälten gick lättare att
fördra än nikotinhungern. Han tilläde:
»Det är faktiskt i sig självt ett fruktansvärt
gift som i mycket små mängder kan
döda den starkaste oxe och i form av
en nersvald cigarrettfimp kan ta livet av
ett litet barn.»

Jag vill med detta bara visa att man
nog kan stryka ordet »eventuella» när
finansministern i svaret talar om »eventuella
skadeverkningar».

Svenska folket använder ungefär tre
miljoner kronor om dagen på tobak. Redan
det är ju så anmärkningsvärt att
man borde observera det.

I stället för att ta upp de allvarliga
folkhälsoproblemen har finansministern
anfört vissa formella skäl. Han säger
i första hand att lagstiftningen inte
medger att man gör någonting åt tobaksreklamen.
Jag vill göra den kommentaren
att ett suveränt och fritt land
har möjlighet att ändra lagstiftningen,
om man är positivt inställd till att skydda
folkhälsan, och ett initiativ till en
sådan angelägen åtgärd kan lämpligen
tas av regeringen. Det är en angelägen
uppgift. En demokrati bör inte vara så
släpphänt att den tillåter precis vad
som helst som förstör folkhälsan, utan
man bör ingripa där det verkligen är
befogat.

I andra hand stöder sig finansministern
på tryckfrihetslagstiftningen. Den
punkten är så viktig, att jag har letat
fram ett protokoll. Det har sagts att det
finns vissa likheter mellan denna fråga
och frågan om alkoholreklamen, och
därför vill jag citera vad dåvarande justitieministern
Herman Zetterberg sade

Tisdagen den 16 maj 1961

Nr 19

i ett interpellationssvar år 1955, som jag
tycker är utomordentligt passande i detta
sammanhang.

»Tryckfrihetsförordningens uppgift är
att skydda yttrandefriheten såsom
grundval för ett fritt samhällsskikt. Däremot
bör tryckfrihetsförordningen inte
tolkas på det sättet, att den reglerar varje
förfarande, vari tryckt skrifts innehåll,
taget i bokstavlig mening, kommit
till användning. Den hindrar därför icke
tillämpningen av bestämmelser, som icke
ingriper i yttrandefriheten, utan har ett
annat syfte, t. ex. är av näringsrättslig
natur. Den principfråga som det här
gäller har vid åtskilliga tillfällen varit

under debatt.---EU principiellt

ställningstagande av den innebörd som
jag här antytt kom sålunda till stånd
vid antagandet av 1931 års lagstiftning
om illojal reklam. Bestämmelser därom
ansågs icke hindras av tryckfrihetsförordningen,
oaktat reklamen kunde förekomma
i tryckt skrift. Frågan om tryckfrihetens
innebörd undersöktes närmare
av 1944 års tryckfrihetssakkunniga, och
de kom till samma resultat som riksdagen
hade gjort år 1931. Den nya tryckfrihetsförordningen
bygger alltså på den
nu angivna principuppfattningen.»

Jag har, herr talman, velat göra detta
citat, som gäller för både tobaks- och
alkoholreklamen, för att klargöra, vilket
för övrigt vid flera olika tillfällen fastslagits,
att tryckfriheten på intet sätt
skulle trädas för när om man vidtoge
åtgärder mot gifter av olika slag.

För bara några dagar sedan har riksdagens
båda kamrar på förslag av ett
enhälligt bevillningsutskott beslutat en
framställning till Kungl. Maj :t med hemställan
om åtgärder mot alkoholreklainen.
Det torde inte möta något hinder
ur tryckfrihetssynpunkt. Bevillningsutskottet
gjorde säkert inte något misstag
när det framlade sitt enhälliga förslag,
och riksdagen gjorde heller inte något
misstag när den följde utskottets förslag.
Det finns enligt min uppfattning
inga som helst hinder från tryckfrihetssynpunkt
att vidtaga åtgärder mot tobaksreklamen.

Finansministern säger nu att det är

Ang. tobaksreklamen
utländska firmor som svarar för en stor
del av tobaksreklamen här i landet. Ja,
men vårt eget svenska tobaksmonopol
ligger inte precis efter i fråga om reklam.
Denna skrift som jag har här i min
hand och som finns utlagd i korridoren
visar att Svenska tobaksmonopolet använder
de bästa reklammetoder för att
få sin reklam så effektiv som möjligt.
Enligt reklamexperterna lär det ju vara
två saker som är bra i reklamhänseende:
vackra flickor och hundar. Tobaksmonopolet
utnyttjar i varje fall i denna
skrift det ena av dessa hjälpmedel. I
skriften redogör Tobaksmonopolet också
för årsresultatet i fråga om försäljningen
förra året.

Inom parentes vill jag påpeka att när
man talar om den reklam som görs av
utländska firmor här i landet avser man
annonseringen. För att få en rättvisande
bild av läget bör man ta hänsyn till alla
former av reklam och således även ta
med en sådan skrift som denna. I denna
skrift från Svenska tobaksmonopolet förklaras,
att Tobaksmonopolet intensifierar
sin kundkontaktverksamhet. Man
skickar ut representanter som hjälper
till med skyltningar och säljfrämjande
arrangemang. Vi höver för övrigt bara
åka i tunnelbanan i Stockholm för att få
se ytterligt insmickrande två meter höga
reklamtavlor som i mycket hög grad inger
ungdomen — det är i första hand
ungdomen som här är i fara — den föreställningen
att tobaksbruket är något
som man bör tillägna sig. Det har man
också lyckats bra med, mycket med
hjälp av Svenska tobaksmonopolets reklam.

Cigarrettkonsumtionen i vårt land visar
en stegring som enligt 1959 års siffror
uppgick till cirka fyra procent. Det
finns också i denna skrift en framställning
som visar att Tobaksmonopolets
försäljning av egen tillverkning och import
exklusive tobaksskatt och tull ökat
från 105 miljoner kronor år 1951 till
ungefär 185 miljoner kronor år 1960.
Nog kan man därför säga att den intensiva
reklamen, framför allt från Svenska
tobaksmonopolet, gett resultat. Det är
ovedersägligt.

Nr 19

Tisdagen den 16 maj 1961

Ang. svenskt bidrag till internationell s

livsmedelsförsörjning, m. m.

Finansministern drar fram tre saker
som talar emot att ett ingripande skulle
göras, nämligen lagstiftningen, som jag
redan har behandlat, tryckfriheten, som
jag också redogjort för, och den omständigheten
att de utländska företagen ändå
skulle komma att göra reklam för sina
varor.

Tobak för framställning av cigarretter
finns ju inte i någon större utsträckning
här i landet utan måste importeras,
men eftersom vi tar lika hög skatt på
den utländska tillverkningen kan man
inte säga att en försäljning av utländska
cigarrettsorter skulle leda till sämre inkomster
för staten. En försämring blir
däremot för de människor som är svsselsatta
inom denna industri i vårt land

det är jag medveten om — men för
statens del kan man inte tala om att
det skulle bli ogynnsammare. Utländska
cigarrettsorter svarar dock inte för mer
än 10 procent av försäljningen här i landet.

I och med att finansministern avfärdat
interpellationen med synpunkter,
som jag inte anser bärande, har han
heller inte gått in på andra spörsmål
som jag berört. Men jag bör kanske närmare
redovisa vad jag menade beträffande
EFTA. Då vill jag citera vad som
står i artikel 12 av EFTA-konventionen.
Hela denna artikel har rubriken Undantag>
och där står följande: »Under förutsättning
att dylika åtgärder icke användas
såsom medel för godtycklig eller
oberättigad diskriminering mellan
medlemsstaterna eller till en förtäckt
begränsning av handeln mellan dessa,
skall ingen bestämmelse i artiklarna 10
och 11 hindra någon medlemsstat att

besluta eller genomföra åtgärder, — ---

c) nödvändiga för att skydda människors,
djurs eller växters liv eller hälsa.»
Med hänsyn till de forskningar jag åberopat
får man nog säga att tobakskonsumtionen
gäller människors hälsa, och
därför kan jag inte se annat än att
EFTA-konventionen mycket väl skulle
tillåta ett ingripande mot tobaksreklamen.

Sammanfattningsvis innebär dessa re -

amverkan för tillgodoseende av världens

flexioner, herr talman, att jag givetvis
inte på något sätt anser att detta svar
tillgodoser de önskemål man ur folkliälsosynpunkt
borde kunna framställa
när det gäller tobaksreklamen. Ute i
våra skolor startar många lärare kampanjer
för att få barnen att avstå från
rökningen — det är ju ganska vanligt
att skolungdom börjar röka i tidig ålder
— och jag undrar verkligen hur dessa
lärare skall känna det när meddelandet
kommer om att tobaksreklamen skall
kunna fortgå obehindrat och motverka
deras ansträngningar att förmå barnen
att avstå från rökningen. Jag skulle tro
att dagens interpellationssvar kommer
att skapa en ganska pessimistisk stämning
bland dessa lärare.

Jag kan bara sluta med att uttrycka
den förhoppningen att forskningen kommer
att ge ytterligare bevis för dem som
eventuellt fortfarande tvivlar på tobaksrökningens
farlighet — om det nu kan
finnas något spår av tvivel i det avseendet
kvar — och då kan det hända att
så småningom trots detta negativa interpellationssvar
åtgärder mot tobaksreklamen
kommer att vidtagas.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. svenskt bidrag till internationell
samverkan för tillgodoseende av världens
livsmedelsförsörjning, m. m.

Ordet lämnades därefter till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
NETZÉN, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Bengtsons interpellation angående
svenskt bidrag till internationell samverkan
för tillgodoseende av världens livsmedelsförsörjning,
m. m., och nu yttrade: Herr

talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Bengtson frågat mig.

1) om jag avser att i anledning av en
utav interpellanten berörd skrivelse från
riksdagen och resolution av Förenta Nationernas
generalförsamling vidtaga åtgärder
i det syftet att Sverige i ökad ut -

Nr 19

Tisdagen den 16 maj 1961

Ang. svenskt bidrag till internationell sa

sträckning skall kunna bidraga till internationell
samverkan för tillgodoseende
av världens livsmedelsförsörjning —
och i så fall vilka åtgärder,

2) om jag anser att med hänsyn till
livsmedelsbristen i världen Sverige bör
fullfölja en jordbrukspolitik, som leder
till att högsta möjliga produktionsresultat
icke utvinnes av det svenska jordbruket.

I anledning härav vill jag först erinra
om att man från svensk sida givetvis
inte är främmande för de problem
som beröres i interpellationen. Sverige
har också aktivt stött tillkomsten av den
i interpellationen berörda FN-resolutionen
och vi följer med stort intresse dess
fortsatta behandling. Jag vill erinra om
att FAO, som är FN:s fackorgan när
det gäller internationella livsmedelsfrågor,
genom resolutionen fått i uppdrag
att undersöka på vilka vägar denna kan
realiseras. FAO har emellertid ännu inte
officiellt framlagt något resultat av sitt
arbete i denna fråga, men vi vet att man
kommit relativt långt i dessa undersökningar.
Avsikten är att FAO, när organisationen
är färdig med sitt uppdrag,
skall rapportera till FN:s ekonomiska
och sociala råd, där den vidare behandlingen
av FAO:s rapport kommer att äga
rum, innan frågan på nytt tages upp
vid en FN-session.

Att FAO har fått i uppgift att göra
undersökningar i anledning av sagda
FN-resolution är inte någon tillfällighet.
Inom FAO har man, såsom interpellanten
påpekar, sedan länge varit sysselsatt
med frågan om världens försörjning
med livsmedel. Från svensk sida har
man stött denna verksamhet och därvid
lämnat bidrag i olika avseenden. Bland
FAO:s mest betydelsefulla initiativ på
detta område under senare tid vill jag
främst nämna kampanjen »Frihet från
hunger», vilken tillkommit mot bakgrunden
av den stora befolkningsökningen i
världen samt de allvarliga bristerna i
produktionen och distributionen av livsmedel
i vissa länder. Kampanjen igångsattes
den 1 juli 1960 och är avsedd att
pågå fram till den 30 juni 1965. Det är
emellertid inte osannolikt, att den kom -

imverkan för tillgodoseende av världens
livsmedelsförsörjning, m. m.

mer att förlängas och bedrivas även efter
nämnda slutår. Kampanjen är uppdelad
i olika skeden; först har man koncentrerat
sig på att sprida information
om livsmedelsbristen i olika länder och
verkningarna härav, varefter man kommer
att stimulera till olika åtgärder för
att förbättra produktionen och distributionen
av livsmedel i dessa länder.

Sverige har även när det gäller kampanjen
»Frihet från hunger» medverkat
och man har försökt att genom information
i tidningar, radio och television få
allmänheten intresserad. De medel, som
inflyter genom insamlingsaktionen »Sverige
hjälper», skall till en del gå till
»Frihet från hunger»-kampanjens ändamål.
Jag vill i detta sammanhang erinra
om att statsmakterna för att stimulera
till ett gott resultat av insamlingen »Sverige
hjälper» inom kort torde fatta beslut
om att bidraga till insamlingen med
ett belopp, som motsvarar vad man lyckas
få in från enskilda och olika organisationer.
Vi kommer dessutom att
svara för eu del kostnader i samband
med FAO:s kampanj.

Sverige har vidare på olika sätt lämnat
sitt stöd till den tekniska biståndsverksamheten
i de s. k. utvecklingsländerna.
Hjälpen har bland annat inneburit,
att Sverige ställt tekniska specialister
till förfogande samt att vi här
hemma vidareutbildat yrkesmän och
studenter från de aktuella länderna.

Därefter vill jag något beröra frågan
om den svenska jordbruksproduktionens
storlek. Jag får därvid först erinra om
att enligt 1947 års riksdagsbeslut huvudsyftet
med den svenska jordbrukspolitiken
bör vara att bereda innehavarna av
rationellt bedrivna jordbruk ekonomisk
likställighet med jämförbara befolkningsgrupper,
närmast industriarbetare
på landsbygden. Denna målsättning är
alltjämt gällande. Inkomstlikställighctsbegreppet
utgjorde grundvalen såväl vid
slutandet av treårsavtalet 1956—1959,
som för det nu löpande sexårsavtalet. Av
synnerlig betydelse för möjligheterna
att förverkliga den angivna målsättningen
är självfallet storleken av den inhemska
jordbruksproduktionen. Till

Nr 19

Tisdagen den 16 maj 1961

Ang. svenskt bidrag till internationell samverkan för tillgodoseende av världens
livsmedelsförsörjning, m. m.

grund för 1947 års beslut låg bland an- måste vi tyvärr notera, att det är för -

tal uvci vagauuen om produktions- och
konsumtionsutvecklingen, varvid i ett
s. k. medelalternativ förutsattes, att produktionen
i kalorier räknat till ca 92
procent skulle täcka det inhemska konsumtionsutrymmet
i normalfallet.

I verkligheten har självförsörjningsgraden
sedan år 1947 genomsnittligt legat
betydligt högre än det förutnämnda
procenttalet 92. Under första delen av
1950-talet Lag talet sålunda vid 100. En
stagnation i produktionen har därefter
inträffat, vilken i viss utsträckning har
sammanhängt med anhopningen av dåliga
skördeår under senare delen av
1950-talet. Emellertid har en stagnation
även inträffat i fråga om konsumtionen
av de produkter, som kommer från det
svenska jordbruket, varför självförsörjningsgraden
vid normala skördebetingelser
alltjämt ligger nära talet 100. Det
förtjänar tilläggas, att den totala produktionsvolymen
enligt normalkalkylerna
för 1959/60 och 1960/61 lag 4 å 5
procent högre än under det för 1930-talet goda skördeåret 1938/39.

Den höga självförsörjningsgraden har
otvivelaktigt bidragit till att försvåra
möjligheterna att stadigvarande uppehålla
inkomstlikställigheten i jordbruket.
Att utvecklingen här icke blivit
mindre gynnsam än vad som faktiskt
varit fallet sammanhänger bland annat
med att produktiviteten per arbetstimme
inom det svenska jordbruket har ökat i
minst samma takt som inom industrien.
Trots detta kunde man, då sexårsavtalet
slöts, konstatera att inkomstklyftan mellan
jordbruk och industri, som vid ingången
av 1950-talet antogs vara praktiskt
taget helt eliminerad, återigen ökat
icke oväsentligt.

Även en tämligen begränsad överskottsproduktion
medför ur inkomstlikställighetssynpunkt
allvarliga olägenheter.
Det har under 1950-talet visai sig
att redan avsättningen av överskotten på
de traditionella marknaderna tidvis har
kunnat ske endast under stora svårigheter
och med betydande förluster. I
avvaktan på vilka konkreta åtgärder den
berörda FN-resolutionen kan leda till

hallandevis svårt att överföra livsmedel,
som vi kan producera här i Sverige utöver
det inhemska konsumtionsutrymmet,
till de aktuella bristområdena. Det
gäller även i fråga om gåvosändningar.
I olika sammanhang både tidigare och
nu senast i samband med hjälpsändningar
av livsmedel till Kongo har sådana
svårigheter uppstått. Jag kan här inskränka
mig till att nämna de betydande
transportkostnaderna samt det förhållandet,
att de svenska livsmedlen till
viss del på grund av andra konsumtionsvanor,
klimatförhållanden o. dyl. inte
är gångbara i de s. k. utvecklingsländerna.

Man kan vidare ifrågasätta lämpligheten
av att ett land som Sverige med dess
gynnsamma produktionsbetingelser när
det gäller industrivaror inriktar sin
hjälpverksamhet just på livsmedel. De
länder det här är fråga om torde vara
bättre hjälpta genom att de erbjudes direkta
kontanta bidrag samt teknisk utrustning
och tekniskt bistånd bland annat
för produktion av livsmedel inom
ifrågavarande länder. Livsmedel för
hjälpaktioner inom den närmaste tiden
torde vidare kunna anskaffas billigare
pa annat håll än i Sverige.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla
att vi aktivt på olika sätt deltagit i
den internationella samverkan som pågår
för tillgodoseende av världens livsmedelsförsörjning
och att vi är beredda
att göra det även i fortsättningen. För
dagen är vi emellertid inte beredda att
binda oss för efter vilka linjer vårt bistånd
skall ske då vi ännu inte på det
internationella planet har sett i vilka åtgärder
den av interpellanten berörda
FN-resolutionen skall utmynna.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Bengtsons interpellation.

Herr BENGTSON (ep) :

Herr talman! Till jordbruksministern
ber jag att få framföra ett tack för svaret
på min interpellation. Det är ett utförligt
och i många avseenden positivt

Tisdagen den 16 maj 1961

Nr 19

Ang. svenskt bidrag till internationell samverkan för tillgodoseende av världens

livsmedelsförsörjning, m. m.

svar, fastän jag kanske inte riktigt delar
alla uppfattningar som där kom till uttryck.
Jag kan emellertid med tillfredsställelse
konstatera att svaret i åtskilliga
punkter är positivt.

Beträffande den första delen av min
interpellation, som gäller världens livsmedelsförsörjning
och vad Sverige i det
avseendet kan göra, har statsrådet Netzén
uttalat sig mycket positivt i fråga
om vår vilja att på olika sätt hjälpa till,
och han har även refererat till vad vi
därvidlag gjort tidigare. Jag vill instämma
i att Sverige intagit en relativt
positiv inställning till dessa frågor, i
varje fall när det gällt att i Förenta Nationerna
och även vid andra tillfällen
arbeta för ökade insatser från vår sida
för att förse jordens befolkning med
livsmedel.

Frågan om hjälpåtgärdernas storlek
får vi anledning att tala om i andra
sammanhang — jag syftar på hjälpen åt
u-länderna -— och därför kan jag kanske
lämna denna fråga åsido så länge
och i stället ta upp den andra delen av
interpellationssvaret, som berör den
svenska jordbruksproduktionens storlek.

Statsrådet Netzén erinrar om att enligt
1947 års riksdagsbeslut huvudsyftet
med den svenska jordbrukspolitiken bör
vara att bereda innehavarna av rationellt
bedrivna jordbruk ekonomisk likställighet
med jämförbara befolkningsgrupper,
närmast industriarbetare på
landsbygden. Detta var självfallet ett av
huvudsyftena, men man bör kanske tilllägga
att det också var fråga om en beredskapsåtgärd,
d. v. s. att det svenska
jordbruket skulle i stort sett förse Sveriges
befolkning med livsmedel och för
det arbetet erhålla den betalning som
statsrådet här nämnde.

Det gläder mig speciellt att statsrådet
liar en så positiv inställning till att denna
inkomstlikställighet skall genomföras,
och även om den anföres i detta sammanhang
är den lika värdefull. Jag är
kanske då något förvånad över att centerpartiets
motioner, där vi ville ha en
noggrann bestämning av huruvida vi i
dagens situation verkligen är på väg

att erhålla denna inkomstlikställighet eller
om vi kanske släpar efter fortfarande
i detta avseende så att ytterligare åtgärder
behöver vidtagas, inte har rönt
någon förståelse. Med denna positiva inställning
från statsrådets sida kan vi
kanske emellertid förvänta ett klarläggande
av hur det ligger till med denna
inkomstlikställighet, som vi egentligen
skulle vara på väg att ernå.

Storleken av produktionen kan ju diskuteras.
I interpellationssvaret anföres
att Sverige kanske inte är det mest lämpade
landet när det gäller att förse jordens
befolkning med livsmedel. Jag är
inte riktigt av den uppfattningen, ty
Sverige har dock efter Holland och Danmark
de högsta hektarskördarna i världen.
Det beror på att vi driver ett mycket
intensivt jordbruk, och det visar att
vi trots vårt nordliga läge har kunnat
driva fram en enastående jordbruksproduktion.
Alla växtslag är ju inte lämpade
att odla på alla delar av jorden, men
det finns här i Sverige vissa livsmedel
som är mycket lämpade att producera
på de breddgrader där vi befinner oss.

Om Sverige verkligen vill ge ett bidrag
till jordens livsmedelsförsörjning,
tror jag att det är ganska nödvändigt att
vi inte minskar den svenska jordbruksproduktionen,
tv allt vad som kan odlas
behövs så innerligt väl.

Jag har här en uppgift ur FAO:s årsbok
för år 1949, som visar vad vi kan
vänta oss av livsmedelsproduktionen i
världen.

Där sägs att totalt sett skulle enligt
expertbedömningarna ytterligare 379
miljoner hektar lämpa sig för uppodling,
d. v. s. 3 procent av den totala landytan,
vilket ger rum för en ökning på 10—11
procent av de arealer som nu är tagna
i anspråk för jordbruksändamål. Det
verkar ganska litet att vi bara skulle
kunna öka arealen med 10—11 procent.

Jag är medveten om att vi genom en
intensifierad drift i stora delar av världen
kunde åstadkomma en ytterligare
ökad produktion. Experterna på området
är dock pessimistiska till att vi på
något sätt skulle kunna hålla jämna steg

Nr 19

Tisdagen den 16 maj 1961

Ang. allergiframkallande kemisk-tekniska

med befolkningsökningen på jorden, som
nu är så stark att vi ungefär vid år 2000
skulle ha dubbelt så många människor
som nu — bortemot sex miljarder människor
— som måste ha livsmedel.

Med hänsyn till detta vill jag inte
säga att vi i Sverige absolut skall driva
en jordbruksproduktion som vore så hög
att vi kunde exportera några större
mängder livsmedel. Å andra sidan anser
jag att vi har en levnadsstandard som är
så hög att den mycket väl skulle kunna
medge att vi nöjde oss med en jordbruksproduktion
som helt och fullt tillgodosåg
behovet för svenska medborgare.
Om det därvid uppkommer vissa
marginaler så att vi måste exportera
till låga priser, kommer ju inte dessa
livsmedel bort i den internationella
hanteringen, utan de blir ändå ett tillskott
till världens livsmedelsförsörjning.
Vi borde i Sverige ha råd att kunna
förlora de relativt små summor som det
skulle kunna bli fråga om, om det uppstode
förluster. Ur världsförsörjningssynpunkt
blir det inte någon förlust, eftersom
livsmedlen i alla fall kommer till
användning.

Jag har i detta sammanhang en principiell
uppfattning, vilket också framgick
av själva interpellationen. Jag anser
att Sverige är ett land som har så
goda resurser, att vi mycket väl kan
hjälpa våra nödlidande medmänniskor i
andra delar av världen genom att i vårt
land uppehålla en ordentlig livsmedelsproduktion.

Det har i interpellationssvaret framhållits
att en stagnation har uppstått i
konsumtionen av de produkter som det
svenska jordbruket levererar. Ja, men
det är just det som jag inte önskar,
d. v. s. att vi får en stagnation av den
svenska konsumtionen. Vi behöver då en
påfyllnad från världens livsmedelsförråd,
och därmed tar vi ju undan livsmedel
som egentligen skulle gå till länder
som mycket bättre behöver få dessa
livsmedel.

Ja, herr talman, detta är de reflexioner
som jag har velat framföra i detta
sammanhang. Jag anser att vi i Sverige
har så hög standard att vi har möjlig -

artiklar

het att kunna uppehålla en jordbruksproduktion
som helt och fullt förser
vårt lands befolkning med livsmedel. Vi
behöver inte vara så rädda om det skulle
bli något överskott. Vi gör en god sak
också genom att lämna över detta överskott
till andra länder.

Jag ber än en gång att få tacka för
det utförliga och i många stycken positiva
svaret på interpellationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. allergiframkallande kemisk-tekniska
artiklar

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde
besvara herr Harald Petterssons interpellation
angående allergiframkallande
kemisk-tekniska artiklar, fick nu ordet
och anförde:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Pettersson i Kvänum har
ställt tre frågor till mig, nämligen

dels om jag uppmärksammat ökningen
av allergiska åkommor på grund av
användningen av kemisk-tekniska artiklar
på hushållets och den personliga
hygienens område,

dels om jag anser, att f. n. förekommande
åtgärder i syfte att förebygga sådana
åkommor är tillfredsställande,
samt

dels — om det sistnämnda icke skulle
vara fallet — vilka ytterligare åtgärder,
som enligt min mening bör vidtagas i
förebyggande syfte.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Medicinskt klart diagnosticerade fall
av allergiska åkommor torde starkt ha
ökat under de senaste decennierna. Med
hänsyn till bristen på exakt sjukdomsstatistik
är det dock synnerligen svårt
att bedöma i vilken utsträckning de s. k.
allergiska sjukdomarna rent faktiskt
ökat i antal.

Den kemisk-tekniska industriens utveckling
har medfört, att allmänheten
utsättes för en mångfald olika, delvis
nya ämnen. Härmed följer givetvis också
större risker för att allergiska åkommor

Nr 19

Tisdagen den 16 maj 1961

Ang. alle

kan uppträda, utlösta av ämnen, som tidigare
ej kommit till mera allmänt bruk.
Möjligheten att på förhand avgöra, om
ett visst ämne enbart eller i förening
med andra utlöser en överkänslighet hos
ett större antal människor anses dock
vara mycket ringa. Endast genom erfarenhet
efter längre tids användning av
ett visst ämne kan man avgöra, huruvida
detta kan anses mera olämpligt än
ett tidigare likartat, såsom oskadligt ansett
ämne. Man måste nämligen beakta,
att praktiskt taget varje ämne kan —
ehuru i mycket olika frekvens — utlösa
allergiska reaktioner hos en eller flera,
som blivit utsatta. Varje ämne innebär
alltså en viss risk.

Med hänsyn härtill har det inte kunnat
undvikas, att kemisk-tekniska preparat
kommit ut på marknaden, som efter
viss tids användning framkallat allergiska
reaktioner. I de fall de allergiframkallande
komponenterna kunnat bestämmas,
har härvid som regel vederbörande
fabrikant vidtagit sådana åtgärder
beträffande fabrikatets sammansättning,
att riskerna för uppkomsten av nya
allergiska åkommor väsentligen reducerats.

Från industrihåll har det upplysts
mig, att den kemisk-tekniska industrien
har ett nära samarbete med forskare på
allergiområdet. Nya produkter, som i något
hänseende kan bedömas medföra
obehag, testas sålunda genom samarbete
med allergilaboratorierna vid sjukhusen,
innan de släpps ut på marknaden.

Det vore självfallet av värde, om de
kemisk-tekniska preparaten kunde förses
med en deklaration av i medlen ingående
ämnen. Det torde därvid icke
vara nödvändigt med deklaration av den
procentuella fördelningen av de i preparatet
ingående ämnena utan enbart en
uppgift om vilka ämnen, som ingår,
torde räcka. En sådan deklaration skulle
tjäna två syften. Dels kunde den undersökande
läkaren därigenom få bättre
möjlighet att vid ett inträffat fall av allergisk
sjukdom studera de olika ämnen,
den sjuke varit utsatt för. Dels kunde
en person med allergisk åkomma, som
vid undersökning funnits vara över -

rgiframkallande kemisk-tekniska artiklar

känslig för visst ämne eller viss grupp
av ämnen, därigenom lättare undvika
kontakt med preparat innehållande just
detta ämne.

Att föreskriva en sådan varudeklaration
är dock en åtgärd som kräver noggrant
övervägande och inte utan vidare
lärer kunna påbjudas, bl. a. med hänsyn
till fabrikationshemligheter. Emellertid
torde det komma att alltmer ligga
i vederbörande fabrikants eget intresse
att för allmänheten tala om vad varan
innehåller med hänsyn till den uppmärksamhet
allergifrågan numera tilldrar
sig.

Vad som från det allmännas sida
främst kan göras på området är enligt
min mening — förutom förbättring av
vårdmöjligheterna för de allergisjuka
— att intensifiera forskningen rörande
allergiernas orsaker och att genom en
utvidgad sjukdomsstatistik skapa bättre
underlag för bedömningen av de allergiska
sjukdomarnas utbredning. Vidare
kan det säkerligen i åtskilliga fall vara
av värde om berörda myndigheter —
främst medicinalstyrelsen och statens
institut för folkhälsan — utfärdar råd
och anvisningar till skydd och upplysning
för förbrukaren.

Jag vill här erinra om att riksdagen
för budgetåren 1959/60 och 1961/62 anvisat
medel för uppförande av nya lokaler
för allergilaboratoriet vid karolinska
sjukhuset samt att enligt de av 1960 års
riksdag godtagna riktlinjerna för regionsjukvårdens
utbyggande laboratorier
för beredning av allergenextrakt avses
skola inrättas vid regionsjukhusen. Härjämte
avses dermatologien bliva representerad
med kliniker på både regionplanet
och länsplanet.

Jag vill även erinra om den s. k. giftinformationscentralen
vid karolinska
sjukhuset, där på frivillighetens väg
information samlats om ett stort antal i
marknaden befintliga preparat av kemisk-teknisk
natur. Centralen har fungerat
som informationscentral för läkare
och sjukhus vid inträffade fall av
framför allt akuta förgiftningar. Det är
möjligt att verksamheten vid denna
central, som är under uppbyggnad, kan

Nr 19

Tisdagen den 16 maj 1961

Ang. allergif ram kallande kemisk-tekniska

komma att utvidgas att avse information
även beträffande det allergologiska området.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt tack för detta svar
på interpellationen. Det område som jag
här har tagit upp kan vara nog så svårbedömt,
men jag tycker det är glädjande
att statsrådet har velat ägna denna
fråga så pass mycken uppmärksamhet.

I en tid, då våra sjukvårdsresurser —
både de vetenskapliga, personella och
materiella — i anspråktas på ett sådant
sätt som de gör i dag, frågar man sig
om det på något område kan finnas en
möjlighet att med förebyggande åtgärder
minska behovet av vårdmöjligheter.
Jag tror inte att det här är något alldeles
speciellt anmärkningsvärt område,
men jag har den uppfattningen att vi på
det här området nog har försummat en
del. De åtgärder som har vidtagits i förebyggande
syfte är av mycket begränsad
omfattning.

Statsrådet har i dag redovisat en de!
synpunkter på vad som kan göras, och
statsrådet har på ett alldeles särskilt sätt
uppehållit sig vid just vårdmöjligheterna
för personer som har drabbats av

åkommorna. För egen del anser jag _

och det gäller naturligtvis alla sjukdomar
— att det är ytterst värdefullt om man
med förebyggande åtgärder kan skona
människor från lidanden, besvär och
kostnader, samtidigt soni man avlastar
det allmänna högst betydande kostnader.
Statsrådet har i dag i sitt svar erinrat
om att man såväl på regionsplanet som
på länsplanet ämnar tillskapa specialiteter
på detta område, d. v. s. att man
skall inrätta dermatologiska avdelningar.
Det är naturligtvis i och för sig glädjande,
och det är naturligtvis nödvändigt
att utöka vårdmöjligheterna, eftersom
vi kan förmärka en så kraftig ökning
av sjukdomarna. Jag vill alldeles
särskilt lägga statsrådet detta på minnet
att allt vad vi kan göra för att förebygga
åkommors uppkomst har ett utorn -

artiklar

ordentligt stort värde, och jag tror att
det på detta område finns stora möjligheter.

Statsrådet har inte velat nämna den
möjlighet jag tog upp i interpellationen.
Vi har ju en arbetarskyddslag här i landet,
där det finns vissa bestämmelser
rörande redskap, maskiner och tekniska
anordningar. Man har på det området
med lagstiftningens hjälp gjort ett
ingripande. Denna lag föreskriver skyldighet
för tillverkare och försäljare att
tillse att ifrågavarande anordningar erbjuder
betryggande säkerhet mot ohälsa
och skyldighet att tillhandahålla för användning
och skötsel erforderliga föreskrifter.
Vad beträffar artiklar som den
kemisk-tekniska industrien framställer
till hjälp för hushållen och på den privata
hygienens område föreligger ingen
skyldighet att lämna en deklaration eller
analys av preparaten. Detta tror jag är
någonting som man allvarligt bör undersöka.
Statsrådet har i någon mån berört
denna fråga.

En människa blir ansatt av allergiska
besvär och söker läkare. Läkaren må
vara specialist, men i den mängd av
ämnen som patienten kommer i beröring
med, kan det vara svårt för läkaren
att komma på det rätta — det gäller
ämnen som vi dagligen använder i
våra hushåll och för den personliga hygienen.
En varudeklaration bör väl vara
det minimum man kan kräva.

En intensifierad forskning, som statsrådet
nämnde, är naturligtvis av allra
största betydelse. Medicinalstyrelsen och
statens institut för folkhälsan bör i större
utsträckning än hittills ägna sig åt
detta område. Den positiva ton som
finns i inrikesministerns svar bådar
gott, och jag tror att ingenting skall försummas
på detta område i fortsättningen.

Jag ber att än en gång få tacka statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
för det mycket positiva svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Tisdagen den 16 mai 1961

Nr 19

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: nr

163, angående ratifikation av vissa
av Internationella arbetsorganisationens
konferenser år 1946 vid dess tjuguåttonde
sammanträde och år 1958 vid dess
fvrtioförsta sammanträde (sjätte respektive
sjunde sjöfartskonferensen) antagna
konventioner; samt

nr 165, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 17 :o) lagen den 26
maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts
regeringsrätt.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 104—112, sammansatta
stats- och bevillningsutskottets
utlåtande nr 1, bevillningsutskottets betänkanden
nr 40 och 55, första lagutskottets
utlåtanden nr 30 och 33, andra
lagutskottets utlåtanden nr 35, 46 och 47,
tredje lagutskottets utlåtande nr 24 samt
jordbruksutskottets utlåtanden nr 26
och 29.

På framställning av herr talmannen beslöts
att på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde andra lagutskottets
utlåtande nr 35 skulle uppföras
främst bland två gånger bordlagda ärenden
ävensom att samma utskotts utlåtande
nr 47 skulle sättas närmast före
statsutskottets utlåtande nr 112.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förflyttning av
Svea artilleriregemente m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
kostnader för svenska FN-styrkor m. m.;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för budgetåret
1961/62 till försäkringsdomstolen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 116, i anledning av riksdagens år
1960 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1961/62 till vissa högskolor jämte
i ämnet väckt motion;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i rusdrycksförsäljningsför ordningen

den 26 maj 1954 (nr 521)
jämte i ämnet väckta motioner; samt
nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 15
november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager,
m. m.;

första lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 35, i anledning av väckta motioner
angående tillhörigheten till de s. k.
nationella församlingarna;

nr 36, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om handräckning vid taxeringsrevision,
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 37, i anledning av väckta motioner
om inrättande av ungdomsdomstolar;

nr 38, i anledning av väckt motion angående
rätt till resning vid konflikt mellan
svensk och internationell domstols
avgöranden; samt

nr 39, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande första lagutskottets
utlåtande nr 34 i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag ur kyrkofonden m. in., dels en
i ämnet väckt motion; ävensom

andra lagutskottets utlåtande nr 45, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 3 januari 1947 (nr 1)
om allmän sjukförsäkring, in. m., i vad
propositionen hänvisats till lagutskott,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Nr 19

Tisdagen den 16 maj 1961

Interpellation ang. säkerhetsbestämmelser
för fritidsbåtar

Herr SJÖNELL (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Under de senaste veckorna
har drunkningsolyckor i stigande
antal inträffat genom användning av båtar
av plast och andra lätta material,
vilka överbelastats. Inför den stundande
sommarsäsongen synes en ytterst olycksbådande
utveckling vara att förvänta.
Det ständigt ökande intresset hos den
stora allmänheten för sjön och för båtar
tar sig nämligen i stor utsträckning
uttryck i förvärv av just lätta småbåtar.
Dessa är lätthanterliga och föga skrymmande
och kan med enkla medel medföras
vid bilutflykter, något som visat sig
slå i reklamen och därför blivit ett effektivt
försäljningsargument.

Det är uppenbarligen av största intresse,
att fler och fler människor i vårt
land beredes möjlighet till den utmärkta
rekreation och avkoppling, som båtfärder
utgör. Det är emellertid samtidigt ett
samhälleligt intresse, att denna rekreation
skall kunna utövas något så när
riskfritt och utan ständiga faror för
olycksfall. Det kan erinras om att beträffande
motorfordon en rad föreskrifter
om fordonets tillstånd och utrustning
i säkerhetssyfte finns utfärdade och
att dylika fordon underkastas särskild
sakkunnigbesiktning för att få användas.

I fråga om båtar icke avsedda för yrkestrafik,
utan för fritidsändamål finns
icke några som helst kontrollbestämmelser.
En fritidsbåt kan konstrueras och
byggas hur långt från elementära sjövärdighetskrav
som helst, och den kan få
överbelastas ända intill gränsen av sin
bärförmåga utan några hindrande säkerhetsbestämmelser.
Dessa förhållanden
har också medfört att drunkningsdöden
börjat skörda fler och fler offer, en fruktansvärd
utveckling som med alla medel
måste stoppas. Det främsta medlet torde
vara att genom en brett upplagd propaganda
sprida ökad kunskap om sjön, sättet
att använda båtar, navigering etc. —
kort sagt att göra allmänheten mera båtoch
sjövan. En sådan propaganda torde
lämpligast utföras av enskilda föreningar

och organisationer med fritidsverksamhet
anknuten till sjön på sitt program
ävensom av båttillverkare och deras organisationer.

Det torde dock få ankomma på samhället
att fylla sitt ansvar i förevarande
avseende genom att utfärda vissa enkla
säkerhetsföreskrifter. Den inom sjöfartsstyrelsen
arbetande fartygsinspektionen,
vilken besiktigar och kontrollerar fartyg,
vilka användes i yrkesmässig trafik, besiktigar
även livbåtar. I samband med besiktningen
uppmätes dessas kubikinnehåll,
varefter föreskrives vilket antal personer
som högst får medfölja livbåten i
fråga. Motsvarande bestämmelser om typbesiktning
av alla av fartygsinspektionen
icke inspekterade fartyg, d. v. s. alla
fritidsbåtar, samt i samband därmed föreskrifter
om högsta tillåtna antal personer,
som får tas ombord på vederbörande
båttyp, skulle säkerligen få gynnsamma
följder på olycksfallsfrekvensen.
Fabrikanter och importörer skulle sedan
vara skyldiga att på synlig plats i varje
båt anbringa en skylt av hållbart material
utvisande det för typen godkända
passagerarantalet.

Sistnämnda åtgärder skulle sannolikt
med lätthet kunna åstadkommas genom
en frivillig överenskommelse mellan någon
lämplig myndighet och de svenska
småbåtsvarven, vilka senare med få undantag
utmärkes av stor yrkesskicklighet
och ansvar inför sin uppgift. Då
emellertid exporten hit av alla slags fritidsbåtar
redan är stor och tenderar att
öka och utländska leverantörer icke kan
bindas genom några frivilliga överenskommelser,
synes lagbestämmelser vara
nödvändiga åtminstone i den blygsamma
omfattning, som här angivits.

Med hänvisning till ovanstående hemställer
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få rikta följande frågor:

Anser statsrådet att nu gällande bestämmelser
om tillsyn av fartyg vara av
sådant slag, att de verksamt kan förhindra
en snabbt stigande olycksfallsfrekvens
vid användning av fritidsbåtar?

Om så icke är fallet, är statsrådet beredd
att föranstalta om en bearbetning
av dessa bestämmelser i linje med vad

Tisdagen den 16 maj 1961

Nr 19

Interpellation ang. säkerhetsbestämmelser för fritidsbåtar

ovan föreslagits eller på annat sätt men
med samma målsättning?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 669, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
150, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1961/62, m. m.;

nr 670, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
150, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1961/62,
m. m.;

nr 671, av fru Carlqvist, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 157, med
förslag till kungörelse med särskilda bestämmelser
om utförsel av obeskattade
varor i fartygstrafiken över Öresund;

nr 672, av herr Sveningsson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 157, med förslag till kungörelse med
särskilda bestämmelser om utförsel av
obeskattade varor i fartygstrafiken över
Öresund;

nr 673, av herr Bengtson m.fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
160, med förslag till lag om ändrad lydelse
av 39 § 3 mom. och 46 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

nr 674, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
160, med förslag till lag om ändrad lydelse
av 39 § 3 mom. och 46 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

nr 675, av herr Källqvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
160, med förslag till lag om ändrad ly -

delse av 39 § 3 mom. och 46 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

nr 676, av herr Lundström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
150, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1961/62,
m. m.;

nr 677, av herr Lundström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
160, med förslag till lag om ändrad lydelse
av 39 § 3 mom. och 46 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

nr 678, av herr Ringaby och herr
Bergh, Ragnar, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 160, med förslag
till lag om ändrad lydelse av 39 § 3 mom.
och 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

nr 679, av herr Ringaby m.fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
160, med förslag till lag om ändrad lydelse
av 39 § 3 mom. och 46 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

nr 680, av herr Spetz, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 160, med
förslag till lag om ändrad lydelse av 39
§ 3 mom. och 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370); samt

nr 681, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
150, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1961/62,
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.55.

In fidem
K.-G. Lindelöw