Nr 19 ANDRA KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:19)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 19 ANDRA KAMMAREN 1970

21—22 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 21 april

Sid.

Interpellation av herr Grebäck (ep) ang. skördeskadeskyddet....... 6

Meddelande om enkel fråga av herr Åsling (ep) ang. principerna för
reducering av extra skatteutjämningsbidrag.................... 8

Onsdagen den 22 april fm.

Meddelande ang. plena......................................... 9

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 20, med förslag till jordabalk.
...................................................... 9

Anslag till bostadsbyggande m. m................................ 11

Onsdagen den 22 april em.

Utgifterna inom handelsdepartementets verksamhetsområde:

Främjande av utrikeshandeln m. m............................ 95

Statens institut för konsumentfrågor: Förvaltningskostnader...... 99

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning............. 108

Bidrag till Varudeklarationsnämnden.......................... 109

Patent- och registreringsverket................................ 110

Bidrag till Svenska turisttrafikförbundet....................... 111

Körkortsutbildningen.......................................... 115

Åtgärder för att minska bristen på provinsialläkare i glesbygd...... 119

Ändring i sjukvårdslagen....................................... 121

Behovsprövningen av studiemedel för gift studerande.............. 127

Förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och kort tidsanställda,

m. m.......................................... 129

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m............................ 138

1—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 19

Nr 19

Innehåll

Sid.

Belysningsutrustningen på motorfordon.......................... 152

Statlig garanti för att trygga Norrvikens trädgårdars fortbestånd,

m. m....................................................... 153

Stödet åt trädgårdsnäringen.................................... 153

Statligt stöd till försäkring av fiskebåtar och fiskredskap........... 155

Utsträckt motionstid.......................................... 158

Meddelande om enkel fråga av fru Sundberg (m) ang. åtgärder mot
narkotikaförsäljning inom ungdomsklubbar..................... 158

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 22 april fm.

Statsutskottets utlåtande nr 50, ang. anslag till bostadsbyggande m. m. 11

Onsdagen den 22 april em.

Statsutskottets utlåtande nr 10, rörande utgifterna inom handelsdepartementets
verksamhetsområde............................... 95

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 21, om belysningsutrustningen
på motorfordon...................................... 115

— nr 22, ang. körkortsutbildningen och utbildningen av trafiklärare

m. m...................................................... 115

— nr 23, om åtgärder för att stimulera den socialmedicinska forskningen.
................................................... 119

— nr 24, om försök med Hibitan i den profylaktiska tandvården.. . 119

— nr 25, om åtgärder för att minska bristen på provinsialläkare i

glesbygd.................................................. 119

—• nr 26, om obligatorisk utrustning av motorfordon med första förband
.................... 121

Första lagutskottets utlåtande nr 26, ang. rätten till ersättning av allmänna
medel vid frikännande dom........................... 121

—• nr 27, ang. äktenskaps ingående inför svensk myndighet i utlandet 121

—- nr 32, ang. bestraffningen av lärare vid övergrepp mot elev...... 121

— nr 33, ang. avgivande av nöjdförklaring....................... 121

— nr 34, ang. ändring i lagen om allmänt kriminalregister, m. m.. . . 121

— nr 35, ang. fortsatt giltighet av lagen angående utvidgad tillämp ning

av lagen om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse
av fartyg m. m. och av lagen med vissa bestämmelser om fraktfart
med svenska fartyg......................................... 121

Andra lagutskottets utlåtande nr 30, ang. ändring i sjukvårdslagen. . . 121

— nr 31, ang. behovsprövningen av studiemedel för gift studerande 127

— nr 32, ang. bestämmelserna om återbetalning av studiemedel. ... 129

— nr 33, ang. förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids-
och korttidsanställda, m. m............................. 129

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25, ang. ändring i lagen om rätt till

jakt m. m................................................. 138

Innehåll

Nr 19

Sid.

— nr 29, ang. belysningsutrustningen på motorfordon............. 152

— nr 31, ang. kungörelse om handel med preventivmedel.......... 152

— nr 33, ang. kostnaderna för gatuhållning m. m. inom byggnads planelagda

områden........................................ 152

— nr 36, ang. ändring i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar,

m. m...................................................... 152

Jordbruksutskottets utlåtande nr 17, om statlig garanti för att trygga

Norrvikens trädgårdars fortbestånd, m. m..................... 153

— nr 18, ang. stödet åt trädgårdsnäringen....................... 153

— nr 19, om åtgärder för bättre utnyttjande av skogsbilvägnätet. . . 155

— nr 20, om statligt stöd till försäkring av fiskebåtar och fiskredskap 155

— nr 21, ang. Bidrag till kommunala avloppsreningsverk m. m..... 157

Tisdagen den 21 april 1970

Nr 19

Tisdagen den 21 april

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 10 innevarande
april.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Persson i Skänninge, som vid kammarens
sammanträde den 9 innevarande
april beviljats ledighet för enskilda angelägenheter
under tiden den 14—den
24 innevarande april, enligt till kammaren
sedermera inkommet läkarintyg vore
sjukskriven under tiden den 12—den
26 april.

Herr Persson i Skänninge beviljades
erforderlig ledighet från riksdagsgöromålen.

§ 3

Föredrogs en från professor Ingvar
Svennilson, som den 28 mars 1968 valdes
till ledamot i Styrelsen för Stiftelsen
Riksbankens jubileumsfond för valperioden
1968—1971, inkommen skrivelse,
däri denne avsagt sig uppdraget
att vara ledamot i nämnda styrelse.

Kammaren godkände denna avsägelse
och beslöt att med anledning härav
val av en ledamot i stället för den sålunda
avgångne jämte suppleant för
honom skulle i föreskriven ordning anställas.

§ 4

Vid föredragning av Nordiska rådets
svenska delegations å bordet vilande
skrivelse med överlämnande av berättelse
för rådets adertonde session, hänvisades
skrivelsen, såvitt gällde de under
avdelning II i berättelsen behandlade
sakerna, enligt följande:

punkterna A 6 och 9 till konstitutionsutskottet; -

punkterna Bl, B 2, B 3, B 4, B 6, Cl
utom vad avsåg revision av sjömansskattelagstiftningen,
C 3 utom vad gällde
nordisk giltighet för recept, C 5, D 1,
D 2, D 3, D 5, D 7 såvitt rörde trafiksäkerhetsforskning,
E 3 och E 4 till
statsutskottet;

punkterna C 1 såvitt angick viss revision
av sjömansskattelagstiftningen och
C 8 till bevillningsutskottet;

punkterna E 2 såvitt avsåg nordisk
exportpromotionsfond för bygdeindustri
samt E 5 till bankoutskottet;

punkterna A 4, A 5, A 7, A 8, A 10,
C 2, C 3 såvitt gällde nordisk giltighet
för recept, C 6, C 7, D 4, D 7 utom vad
rörde trafiksäkerhetsforskning, fiskeavgiften
och ridhögskola vid Strömsholm
samt E 2 utom vad angick indirekta
handelshinder och nordisk exportpromotionsfond
för bygdeindustri till lagutskott; punkterna

C 4, D 6 samt D 7 såvitt
avsåg fiskeavgiften och ridhögskola vid
Strömsholm till jordbruksutskottet.

Övriga delar under avdelning II i berättelsen
samt skrivelsen i övrigt hänvisades
till utrikesutskottet.

§ 5

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till lagutskott motion nr 1336; och

till statsutskottet motionerna nr 1337
—1339.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 1340, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 75, med
förslag om den fortsatta regionalpolitiska
stödverksamheten, m. m., hänvisades
motionen, såvitt avsåg generella
stödåtgärder (moment I. 1. i motionens

Nr 19

Tisdagen den 21 april 1970

Interpellation ang. skördeskadeskyddet

hemställan) och utarbetande av en regionalpolitisk
utvecklingsplan (moment
II. 1.) till bankoutskottet samt i övrigt
till statsutskottet.

Härefter föredrogs och hänvisades
till statsutskottet den å bordet vilande
motionen nr 1341.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 1342, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 75, med
förslag om den fortsatta regionalpolitiska
stödverksamheten, m. in., hänvisades
motionen, såvitt avsåg skattefrågor
(momenten VIII a, b och d i motionens
hemställan), till bevillningsutskottet, i
vad gällde kreditpolitiken (moment
VIII c), till bankoutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionen nr 1343;

till bevillningsutskottet motionen nr
1344;

till statsutskottet motionerna nr 1345—
1347;

till bankoutskottet motionen nr 1348;

till statsutskottet motionerna nr 1349
—1351;

till bankoutskottet motionen nr 1352;
och

till lagutskott motionen nr 1353.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 1354, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 77, angående
förbättrat studiestöd m. m., hänvisades
motionen, såvitt avsåg anvisande
av anslag, till statsutskottet och i
övrigt till lagutskott.

Härefter föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till lagutskott motionen nr 1355; och

till statsutskottet motionen nr 1356.

Vidare föredrogs de å bordet vilande,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 82, med förslag om vissa stödåtgärder
för svensk varvsindustri, av -

givna motionerna nr 1357 och nr 1358;
och hänvisades motionerna, såvitt avsåg
fartygskreditgarantier, till statsutskottet
och i övrigt till bankoutskottet.

Slutligen föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och
hänvisades därvid

till bankoutskottet motionen nr 1359;

till statsutskottet motionerna nr 1360—
1369;

till bevillningsutskottet motionen nr
1370; samt

till lagutskott motionerna nr 1371 och
1372.

§ 6

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 10 och 50, första
lagutskottets utlåtanden nr 26, 27 och
32—35, andra lagutskottets utlåtanden
nr 30—33, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 25, 29, 31, 33 och 36 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 17—21.

§ 7

Föredrogs den av herr Wachtmeister
(m) vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående ibefordringsgången
för underofficerare.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista skulle uppföras dels
statsutskottets utlåtande nr 50 främst,
dels allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 21—26 närmast efter statsutskottets
utlåtande nr 10.

§ 9

Interpellation ang. skördeskadeskyddet

Ordet lämnades på begäran till

Tisdagen den 21 april 1970

Nr 19

Herr GREBÄCK (ep), som yttrade:

Herr talman! Diskussionen om skördeskadeskyddet
har varit särskilt livlig
i år. Kritiken mot systemet har varit
hård i jordbrukarleden, trots att försäkringen
fallit ut med 136 miljoner kronor
för 1969 års skördeskadeförluster.
Under perioden 1961—1969 har skördeskadefonden
tillförts 140 miljoner kronor
av statsmedel. Jordbrukarna har
själva satsat 149,1 miljoner kronor och
av räntemedel har 35,1 miljoner kronor
funnits disponibla i fonden. I form av
ersättningar och bidrag har till jordbrukarna
utgått 301,6 miljoner kronor.
I överskott finns fortfarande i fonden
22,6 miljoner kronor tillgängliga. Man
kan sålunda konstatera att systemet gått
ganska jämnt ihop hittills. Vidare kan
det vara värt att notera att av de till
jordbrukarna utbetalda medlen nära
hälften utgörs av statsmedel.

Ingen vill väl förneka att dessa statsmedel
utgjort ett värdefullt tillskott för
jordbruket såsom näring. Trots detta
konstaterande kvarstår dock såsom ett
faktum att många jordbrukare i sin
egenskap av enskilda näringsutövare
uppfattar hela skördeskadesystemet som
svårbegripligt, orättvist och misslyckat.
Denna uppfattning grundar sig delvis
på psykologiska faktorer och delvis på
själva systemets ofullkomlighet.

Även om man erkänner att systemet
för det samlade jordbruket har positiva
förtjänster, måste man fråga sig, om
det inte skulle vara möjligt antingen att
inom systemets ram vidta vissa förbättringar
eller att skapa ett helt nytt system
med större svängrum för individuellt
hänsynstagande, måhända i form
av ett skördeskadekonto som vore direkt
knutet till och följde den enskilda
brukningsdelen. Detta skulle inte behöva
utesluta att jordbrukskollektivet och
staten gemensamt bar en del av kostnaderna
härför för att skapa en viss utjämning
mellan olika kategorier av jordbrukare
och under olika skördeår.

Tidpunkten torde nu under alla för -

Interpellation ang. skördeskadeskyddet

hållanden vara inne att verkställa en
översyn av hittills gällande bestämmelser
och tillämpningen av desamma. Men
i detta sammanhang borde också nya
möjligheter övervägas att finna andra
lösningar i fråga om skördeskadeskyddet
än inom det nuvarande systemets
ram.

Med stöd av den anförda motiveringen
anhåller jag att till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Avser statsrådet att snarast möjligt
låta verkställa en översyn av gällande
bestämmelser för skördeskadeskyddet? 2.

Är statsrådet villig att vid en sådan
översyn även låta pröva andra lösningar
för att få till stånd ett för den
enskilde jordbrukaren så rättvist och
effektivt skördeskadeskydd som möjligt? Denna

anhållan bordlädes.

§ 10

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från utrikesutskottet:

nr 139, angående dels redogörelse för
verksamheten inom Europarådets ministerkommitté
under år 1969, dels redogörelse
för Europarådets församlingssessioner
under år 1969, dels bildande
av en europeisk ungdomsfond
inom Europarådet;

från statsutskottet:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde jämte
motioner;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1970/71 till vissa kulturändamål och
internationellt-kulturellt samarbete jämte
motioner;

Nr 19

Tisdagen den 21 april 1970

nr 143, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1970/71 jämte motion;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående livränta till vissa
personer;

nr 145, i anledning av vissa motioner
i skolfrågor; och

nr 146, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslagen för budgetåret
1970/71 till rundradioverksamheten
m. m. jämte motioner; samt

från bevillningsutskottet:
nr 133, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen
(1928: 370) jämte motioner.

§ 11

Tillkännagavs, att Kungl. Maj ds proposition
nr 20, med förslag till jordabalk,
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 12

Anmäldes följande motioner:
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 31, angående regionmusik, motionerna: nr

1373, av fröken Bergegren och herr
Johansson i Norrköping,

nr 1374, av herrar Johansson i Skärstad
och Magnusson i Nennesholm,
nr 1375, av herrar Magnusson i Borås
och Werner,

nr 1376, av herr Nordstrandh, samt
nr 1377, av herrar Nordstrandh och
Thylén;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 57, med förslag till lag om

otillbörlig marknadsföring, m. m., motionerna: nr

1378, av herr Ahlmark,
nr 1379, av herr Hovhammar m.fl.,
och

nr 1380, av fru Sundberg m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 101, med förslag till förordning
om investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten, motionerna:

nr 1381, av herrar Gustafsson i Stenkyrka
och Franzén i Triikumla,

nr 1382, av herr Hyltander och fru
Anér,

nr 1383, av herr Magnusson i Borås,
nr 1384, av herr Strömberg m.fl,
samt

nr 1385, av herrar Wachtmeister och
Nilsson i Agnäs; samt

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 108, angående riktlinjer för
försäljning av krononybyggen i särskilda
fall, in. in., motionen nr 1386, av
herr Lundberg.

Dessa motioner bordlädes.

§ 13

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Åsling
(ep) till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet angående principerna
för reducering av extra skatteutjämningsbidrag.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.08.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

Onsdagen den 22 april

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 14 innevarande
april.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herrar
Oskarson och Westberg i Ljusdal
enligt till kammaren inkomna läkarintyg
vore sjukskrivna, herr Oskarson under
tiden den 18—den 26 innevarande
april och herr Westberg i Ljusdal under
tiden den 17 april—den 1 nästkommande
maj.

Herrar Oskarson och Westberg i Ljusdal
beviljades ledighet från riksdagsgöromålen
under angivna tider.

§ 3

Meddelande ang. plena

Herr TALMANNEN yttrade:

Dagens sammanträde kommer att —-med avbrott för sedvanligt middagsuppehåll
— fortsättas till dess föredragningslistan
är genomgången.

Kammarens arbetsplenum fredagen
den 24 april avses skola avslutas senast
omkring kl. 16.00.

§ 4

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition
nr 20, med förslag till jordabalk

Föredrogs för remiss till utskott
Kungl. Maj :ts å bordet vilande proposition
nr 20, med förslag till jordabalk;
och anförde därvid

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det hör till ovanligheterna
att ta upp en debatt kring en proposition,
och jag gör det inte därför att
1* — Andra kammarens protokoll 1970.

den proposition det här gäller är så voluminös
utan därför att den har lagts
fram trots att författarna måste ha känt
till att grundlagberedningen måste ha
slutfört sitt arbete innan vi kan besluta
om detta förslag till jordabalk. Kungl.
Maj :ts proposition nr 20 sätter nämligen
grundlagen direkt ur spel, om det
över huvud taget skall vara någon mening
med den.

Propositionen lades på riksdagens
bord i går, och ingen har väl ännu hunnit
läsa igenom den, men många har
troligen redan förpassat den till papperskorgen.
Om också statsrådet hade
expedierat propositionen till en papperskorg,
så skulle jag inte ha behövt
stå här nu.

I min ungdom sjöng vi: »Så sant vi
äga ett fädernesland, vi ärvde det alla
lika, med samma rätt och med samma
band för båda arma och rika.» Ni börjar
det så att säga bli en »fläck på Sveriges
baner att rätt heter pengar.» Därför
finns det all anledning att i dag säga
ifrån.

När jag i morse försökte bedöma ungefär
hundra års arbete och möda, frågade
jag mig hur man under dessa
hundra års arbete, i vilket så många
människor har varit engagerade, har
kunnat åstadkomma så litet och något
så illa övertänkt som denna proposition.
Redan i första kapitlet finns flera paragrafer
som tar bort gamla urminnes rättigheter
för bönderna, arbetarna och
allmogen här i landet. Innehållet i propositionen
är sådant att vi går tillbaka
till förhållandena och samhällssynen på
1600-, 1700- och 1800-talen. Det är märkligt
att herr statsrådet icke observerat
att demokratin har blivit genomförd i
vårt land. Den 17 december 1918 beslöt
Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 20, med förslag till jordabalk

riksdagen att medborgarna i vårt land
— fattiga eller rika, besuttna eller obesuttna
— skulle behandlas lika.

I den nu framlagda propositionen föreslås
genomförandet av »rättsförhållanden
som rådde under ett av de mörkaste
skedena i svensk historia. Jag vill
erinra om att man omkring år 1715 började
avsätta riksråd — tre riksråd avsattes
år 1738 och år 1765 fick inte
mindre än sju lämna arenan — därför
att de icke hade följt lagar och förordningar
som var knutna till den gamla
grundlagen, Kristofers landslag. I nådens
år 1970 försöker herr statsrådet
nu i lag inskriva sådant som under detta
skede icke ansågs vara möjligt att
inta i lagen utan som i stället ledde till
att riksråden skildes från sina ämbeten
genom domar med påföljder från dödsstraff
och nedåt.

Jag funderade i morse över vilket
kväde som skulle kunna sammankopplas
med denna proposition. Jag fastnade
för en dikt av Dan Andersson, min ungdoms
skald, ur Svarta ballader, där man
återfinner följande strofer:

»Det är något bortom bergen,
bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor,
bakom heta hjärtat mitt.

Hören — något går och viskar,
går och lockar mig och beder:

Kom till oss, ty denna jorden
den är icke riket ditt!»

Jag började emellertid när jag läste
detta känna att det inte passade så väl
och jag utgick i stället från att den som
skrivit propositionen kunde ha haft
dikten »En gamling» i åtanke, där det
bl. a. heter följande:

»Men en vill inte fråga och bråka —
en får veta — får veta se’n.»

Detta passar väl in på den situation
som nu inträtt genom att en proposition
presenterats riksdagen i sessionens
slutskede. Trots att utredarna länge
kunnat studera dess innehåll och trots
att det bakom den ligger cirka hundra

års mödor, förutsätter man att lagutskottet
och riksdagen i dess helhet skall
kunna behandla den på så kort tid att
resultatet inte kan bli annat än att man
röstar utan att veta vad det handlar om.

När jag hade kommit till den slutsatsen
tog jag fram några skrifter av
Esaias Tegnér, och i morgondiset läste
jag Svea. Men det passade inte alls. Då
läste jag Det eviga:

»Väl formar den starke med svärdet
sin värld,

väl flyga som örnar hans rykten;

Jag tog för säkerhets skull fram den
äldsta upplagan av Tegnérs skrifter som
jag har, från 1832, och läste ytterligare
en vers:

»Det rätta är evigt: ej rotas der ut
från jorden dess trampade lilja.

Eröfrar det onda all verlden till slut
så kan du det rätta dock vilja.

Förföljs det utom dig med list och våld,
sin fristad det har i ditt bröst fördold.»

Herr talman! När man läser den
framlagda propositionen, som skulle
vara en bättre utformning av det skrivna
ordet, ställer man sig frågan: Vad
har herr statsrådet haft för rådgivare
när det gällt att förändra språkbruket
från 1734 års lag? En gammal kolarpojke
får väl egentligen inte ställa eu
sådan fråga, ty han har ju inte fått den
rätta utbildningen. Men jag ställer ändå
frågan, tv det kan vara farligt att tiga.

Jag har förut en gång varit med om
att herr statsrådet fått ta tillbaka en
proposition, till gagn och lycka för det
svenska folket. Det hade ändå varit skäl
i att överväga om det är lämpligt att
skicka över en sådan här proposition
till riksdagen nu. Däråt är väl dock inte
mycket att göra. Men nog borde ändå
herr statsrådet efter moget övervägande
och efter genomläsning av rättshistorien
från låt mig säga år 1700 och
framåt ändå få en allvarlig tankeställare.
Man kan visserligen inte begära
att ett statsråd skall kunna rättshistorien,
men det kan väl vara som med en

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

professor i Uppsala, vilken sade till
en annan professor att han läst en viss
historisk skrift men endast »lilla upplagan».
Statsrådet borde ändå kunna
läsa igenom rättshistorien.

Det finns all anledning för utskottet
att avvisa denna proposition med hänsyn
till att vi har en grundlag. Mig veterligt
har ingen rätt att annat än på
vanligt vis försätta en grundlag ur funktion.
Jag måste erkänna att det vore riktigare
att dra tillbaka propositionen än
att vidta åtgärder som direkt riktar sig
mot den jämlikhetstanke, den likhet inför
lag och rätt, det människovärde
m. m., som vi ändå inbillat oss att vi är
anhängare av.

Därför kan jag i dag, herr talman,
bara framställa ett enda önskemål till
statsrådet: jag önskar att han efter moget
övervägande drar tillbaka propositionen.
Dess omfång gör att man inte
hinner läsa innehållet under en enda
morgon, men jag bär läst tillräckligt
av gammal rättslitteratur för att ändå
kunna säga att så länge vi har en grundlag
och det i denna grundlag finns sådana
rättigheter inskrivna, som skyddar
de sämst ställda i samhället, har
inte vare sig ett statsråd, riksdagen eller
ett utskott någon anledning att försätta
den ur funktion. Man får inte
handla som enligt Georg Brändes president
Wilson gjorde efter första världskriget:
Wilson läste upp vackra ord,
sedan vände han sig om, snöt sig i fanan
och gick ut. Jag tror att vi i ett demokratiskt
samhälle skall visa svensk
grundlag respekt. Lagen skall följas till
dess att riksdagen själv på grundlagsenligt
sätt beslutar att försätta den ur
funktion.

Liksom jag en gång i tiden protesterade
i samband med tillkomsten av lagen
om upphovsmannarätten har jag
velat säga dessa ord i dag. Det rör sig
här om värden som vi inte skall skövla
utan bevara.

Vidare yttrades ej.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

Propositionen hänvisades till lagutskott,
till vilket jämväl det i anledning
av propositionen inom kammaren avgivna
yttrandet skulle överlämnas.

§ 5

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 1373
—1377;

till lagutskott motionerna nr 1378—
1380;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 1381 och 1382;

till bankoutskottet motionen nr 1383;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 1384 och 1385; samt

till statsutskottet motionen nr 1386.

§ 6

Föredrogs den av herr Grebäck (ep)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående skördeskadeskyddet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Anslag till bostadsbyggande m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
50, i anledning av vissa av Kungl. Maj :t
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1970/71 till bostadsbyggande m. m.
jämte motioner.

Kungl. Maj:t hade (bilaga 13, punkterna
D 5—6, s. 175—180, IV: 10—12,
s. 185—228 och V: 10, s. 230—231) föreslagit
riksdagen att

1. godkänna de ändringar av grunderna
för förbättringslån och invalidbostadsbidrag
som förordats i statsrådsprotokollet,

2. medge att räntefria förbättringslån
beviljades med högst 100 000 000 kr. under
vart och ett av åren 1970 och 1971,

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

3. bemyndiga Kungl. Maj:t att vid
behov besluta om ökning av den under
2 upptagna ramen för långivningen under
år 1970,

4. för år 1970 uttala sig för en bostadsbyggnadsplan
omfattande 95 000
lägenheter och för en projektreserv omfattande
10 000 lägenheter,

5. medge att ramarna för bostadslån
för nybyggnad bestämdes med utgångspunkt
i följande antal lägenheter

år 1970 89 000

» 1971 87 000

» 1972 60 000

» 1973 50 000

» 1974 50 000,

6. medge att Kungl. Maj:t meddelade
bestämmelser om projektreserv för åren
1971 och 1972 i enlighet med vad i
statsrådsprotokollet förordats,

7. medge att beslut om bostadslån för
nybyggnad meddelades intill ett belopp
av 1 704 000 000 kr. under år 1970,

8. medge att beslut om bostadslån till
ombyggnad samt räntebärande förbättringslån
meddelades intill ett belopp av
170 000 000 kr. under vart och ett av
åren 1970 och 1971,

9. medge att förhandsbesked om bostadslån
för hus som skulle byggas med
tillämpning av industriella produktionsmetoder
meddelades för högst
10 000 lägenheter under vart och ett av
åren 1971—1975,

10. bemyndiga Kungl. Maj:t att under
de förutsättningar som angetts i
statsrådsprotokollet besluta om utökning
av de under 5 och 8 upptagna ramarna
för långivningen såvitt gällde år
1970 samt de under 7 och 9 upptagna
ramarna,

11. godkänna i statsrådsprotokollet
förordade ändringar i fråga om villkoren
för bostadslån och tomträttslån,

12. godkänna i statsrådsprotokollet
förordade ändringar av bestämmelserna
om markförvärvslån,

13. på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
för budgetåret 1970/71 anvisa

a. till Räntebidrag ett förslagsanslag

av 2 000 000 kr.,

b. till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett förslagsanslag av
105 000 000 kr.,

14. på kapitalbudgeten under Statens
utlåningsfonder för budgetåret 1970/71
anvisa

a. till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av

1 650 000 000 kr.,

b. till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrin ett investeringsanslag
av 1 000 kr.,

c. till Lånefonden för kommunala
markförvärv ett investeringsanslag av
30 000 000 kr.,

15. på kapitalbudgeten under Fonden
för låneunderstöd till Räntefria lån till
bostadsbyggande för budgetåret 1970/
71 anvisa ett investeringsanslag av
9 500 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 48
av herr Högström m. fl. samt II: 55 av
herr Bergman m. fl. i vad avsåge hemställan
att riksdagen måtte hemställa
hos Kungl. Maj :t

a. om en kartläggning av trångboddheten,

b. om ytterligare åtgärder i syfte att
häva trångboddheten,

dels de likalydande motionerna I: 80
av herr Werner samt II: 89 av herr Hermansson
m. fl., vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa om utredning och förslag om
att statliga lån endast kunde ges till sådana
hus som byggdes på samhällsägd
mark,

dels de likalydande motionerna 1:138
av herr Johan Olsson in. fl. samt II: 150
av fru Jonäng m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte

1. besluta att igångsättning av småhusbyggen
inom det s. k. norra stödområdet
finge ske utöver den bostadsbyggnadsplan
som fastställdes av riksdagen,

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t

a. uttala sig för en generösare bo*

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

stadskvottilldelning i orter inom stödområdet
och inom orter som erhölle
statligt stöd för näringslivets utveckling,

b. anhålla om utredning angående
möjligheterna att vad gällde dessa orter
lämna bostadsbyggandet helt fritt utöver
de av riksdagen fastställda planerna,

dels de likalydande motionerna I: 201
av herrar Erik Svedberg och Erik Olsson
samt II: 238 av herr östrand m. fl.,
vari hemställts att riksdagen

a. som sin mening gåve Kungl. Maj :t
till känna vad i motionerna anförts om
försöksvis ändrade grunder för bostadsbyggnadsplanen,

b. bemyndigade Kungl. Maj:t att besluta
om för tillämpning av förordade
ändrade grunder erforderlig utökning
av ramen för bostadslån för nybyggnad
för år 1972,

dels de likalydande motionerna I: 346
av herr Bengtson m. fl. samt II: 395 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts

1. att riksdagen måtte uttala sig för
att det garanterade programmet för
åren 1972—1974 ej skulle förbehållas
ett fåtal kommunblock utan fördelas
över hela landet,

2. att riksdagen måtte uttala att vid
den regionala fördelningen hänsyn toges
till det förhållandet att standardhöjning
och förnyelse av bostadsbeståndet
vore nödvändiga även på orter som
inte statistiskt sett räknades som expansiva,

3. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om åtgärder för
att stimulera till en sådan ökning av
småhusbyggandet att småhusandelen
bleve i överensstämmelse med konsumenternas
krav,

4. att riksdagen måtte besluta att byggande
av friliggande småhus med statliga
bostadslån skulle ske fritt utöver
de av riksdagen fastställda ramarna under
uppfyllande av lånevillkoren i övrigt,

5. att riksdagen måtte medgiva att övre
lånegränsen för statligt lån för små -

Anslag till bostadsbyggande m. m.

hus som beboddes av låntagaren höjdes
till 95 % och till 90 % för enskilt ägda
flerfamiljshus och godkänna vad som
i motionerna anförts angående kommunal
borgen,

6. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående
bostadsmiljöns betydelse för den
sociala anpassningen,

7. att riksdagen måtte besluta att förbättringslån
måtte kunna utgå till de
låginkomstgrupper som fram till den 1
juli 1966 vore berättigade till sådana
lån, samt

8. att riksdagen i övrigt måtte beakta
vad i motionerna anförts,

dels de likalydande motionerna I: 464
av herr Bohman m. fl. samt II: 536 av
herr Holmberg m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte

A. besluta

1. att fastställa den övre lånegränsen
för statliga lån till bostadsändamål till
90 procent av låneunderlaget, oavsett
förvaltningsform,

2. att avslå Kungl. Maj :ts förslag att
till Lånefonden för kommunala markförvärv
anvisa ett investeringsanslag av
30 000 000 kronor,

3. att ränta på amorteringspliktiga
tilläggslån från 1 juli 1970 fastställdes
till 6 procent, samt

B. i skrivelse till Kungl. Maj :t

1. uttala att erforderliga åtgärder vidtoges
för att successivt öka småhusbyggandets
andel av bostadsproduktionen,
så att den motsvarade konsumenternas
reella efterfrågan,

2. hemställa om ytterligare åtgärder
i syfte att genom ombyggnad och modernisering
av det äldre fastighetsbeståndet
begränsa avgången i lägenhetsbeståndet,

3. hemställa att Kungl. Maj :t måtte
överväga och vidtaga erforderliga åtgärder
i syfte att bryta den utveckling
mot produktion av mindre lägenheter
som markerats de senaste åren,

4. hemställa om utredning i syfte att
avveckla paritetslånesystemet och finna
en ny form för bostadsbyggandets kre -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

ditförsörjning och det statliga bostadslånestödet,

dels de likalydande motionerna I: 467
av herr Helén m. fl. samt II: 533 av herr
Gustafson i Göteborg m. fl. i vad avsåge
hemställan att riksdagen måtte

1. för igångsättning av lägenheter
godkänna följande bostadsbyggnadsplan
under perioden 1970—1974 som
mål och riktpunkt för det totala bostadsbyggandet: -

år 1970	104 000
» 1971	107 000
» 1972	110 000
» 1973	no 000
» 1974	110 000,

2. medge att minimiramar och konjunkturreserver
för såväl det statsbelånade
som det icke statsbelånade bostadsbyggandet
under åren 1970—1974
innevarande år finge fördelas av bostadsmyndigheterna
för följande antal
lägenheter:

år 1970 100 000 + konjunkturres. 5 000

» 1971 100 000 + » 8 000

» 1972 90 000 + » 10 000

» 1973 85 000 + » 10 000

» 1974 80 000 + » 10 000,

3. bemyndiga Kungl. Maj :t att besluta
om utökning, med anlitande av konjunkturreserven,
av de under punkt 2
föreslagna totalramarna för åren 1970
och 1971, om utvecklingen av samhällsekonomi
och arbetsmarknad skulle göra
en sådan ökning möjlig,

4. beträffande bostadsbyggandets
struktur och geografiska fördelning i
skrivelse till Kungl. Maj :t uttala

a. att erforderliga åtgärder borde vidtas
för att successivt öka småhusbyggandets
andel av bostadsproduktionen,
vilket efterfrågan motiverade, med en
riktpunkt tills vidare att uppnå 40 %
år 1974,

b. att bostadsproduktionen i takt med
tillgängliga mark- och planeringsresurser
borde inriktas på områden där bostadsbristen
vore störst eller eljest skulle
bli besvärande samt att ansträng -

ningar borde göras för att minska efterfrågetrycket
i storstadsområdena genom
en aktiv lokaliseringspolitik som
gåve sysselsättning utanför dessa områden,

5. i syfte att nedbringa boendekostnaderna a.

hemställa, att Kungl. Maj:t gåve
utredningen rörande konkurrensförhållandena
inom bostadsbyggandet parlamentarisk
sammansättning samt att direktiven
till nämnda utredning vidgades
till att även omfatta byggindustrins
och byggmaterialindustrins produktivitets-
och prisutveckling, hur rationaliseringsvinster
bäst kunde komma de
boende till godo samt riktlinjerna för
ett permanent verksamt organ för dessa
frågor,

b. uttala att ökad integrerad bostadsfinansiering
borde komma till stånd
med lika möjligheter för alla ifrågakommande
kreditinstitut,

c. uttala att totalentreprenad i ökad
utsträckning borde prövas,

d. besluta att, om icke särskilda skäl
förelåge, anbudskonkurrens i form av
öppen eller inbjuden anbudsgivning infördes
som villkor för statliga bostadslån
till flerfamiljshus som uppfördes på
entreprenad,

e. besluta att låneunderlaget för statliga
bostadslån höjdes så att det sammanfölle
med pantvärdet,

f. besluta att låneunderlag och pantvärde
för flerfamiljshus därutöver skulle
kunna höjas under förutsättning att
en från konkurrenssynpunkt effektiv
upphandling skett för ifrågavarande
projekt, dock att denna höjning för att
eliminera riskerna för kostnadsstegrande
effekt icke procentuellt finge överstiga
den genomsnittliga överkostnad
som redovisades för liknande projekt
inom samma region det föregående året,

g. hemställa att Kungl. Maj:t närmare
utredde formerna för ett samordnat
statligt finansieringssystem i form av
totala årliga ramar till kommunerna inom
vilka statliga lån och bidrag kunde
erhållas för olika kompletteringsinve -

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

steringar som bostadsbyggandet medförde,

6. besluta att byggandet av styckebyggda
småhus icke begränsades av de
årliga ramarna till kommunerna,

7. besluta att räntan på nu amorteringspliktiga
tilläggslån skulle fastställas
till 6 % mot nuvarande 4 % samt
att denna subventionsminskning skulle
träda i kraft fr. o. m. 1 juli 1970,

8. beträffande den statliga låneverksamheten
utöver vad som föresloges i
punkterna 5 e och f

a. fastställa den övre lånegränsen i
fråga om bostadslån till kommun eller
allmännyttigt bostadsföretag till 100 %
av låneunderlaget inom 100 % av pantvärdet,
under förutsättning att kommun
ställde borgen för lånet i inteckningsläget
mellan 95 och 100 %,

b. fastställa den övre lånegränsen för
enskilt byggda flerfamiljshus till 90 %
av låneunderlaget inom 90 % av pantvärdet,

c. fastställa den övre lånegränsen för
servicehus byggda av enskilda bostadsföretag
till 95 % av låneunderlaget inom
95 % av pantvärdet,

d. besluta att kapitalkostnaderna för
de statliga lånen till lokaler som vore
att anse som bostadskomplement fr. o.m.
1 juli 1970 omfördelades i tiden i likhet
med lånen till bostäder, dock att
basannuiteten för lokaler bestämdes till
6 %,

e. besluta att inkomststrecket för förbättringslån
för åldringsbostäder
fr. o. in. 1 juli 1970 höjdes till 8 000 kr.
i beskattningsbar inkomst,

9. beträffande boendemiljön uttala

a. att lägenheterna borde göras mer
flexibla bl. a. genom att ett ökat antal
lägenheter försåges med särskilda s. k.
uthyrningsrum,

b. att, i samband med en utökad konsumentupplysning
om bostadsfrågor,
varudeklarationsnormer för bostäder
borde utarbetas,

c. att önskemålen om trafikseparering,
goda kollektiva kommunikationer
samt anpassning till barn och handi -

Anslag till bostadsbyggande m. m.

kappade i större utsträckning borde beaktas
vid planeringen av nya bostadsområden,

d. att behovet av närhetsservice i bostadsområden,
särskilt under de tider
då flertalet hyresgäster vore lediga, i
större utsträckning borde tillgodoses,
bl. a. genom en annan tillämpning av affärstidslagstiftningens
dispensbestämmelser,

e. att även begränsade förbättringar
i äldre bostadshus borde stimuleras,

f. att enskilda fastighetsägare borde
få möjlighet att göra avsättningar till
reparationsfond på samma villkor som
s. k. allmännyttiga företag,

g. att möjligheterna att stimulera förbättringar
av den yttre miljön i äldre
bostadsområden, bl. a. genom att ge
kommuner och bostadsföretag möjlighet
att få ersättning för nödvändiga
kostnader, borde utredas,

dels de likalydande motionerna I: 469
av herr Helge Karlsson m. fl. samt
II: 792 av herr Nilsson i Kalmar m. fl.,
dels de likalydande motionerna I: 479
av herr Werner samt II: 535 av herr
Hermansson m. fl., vari föreslogs att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förslag
till statlig totalfinansiering av bostadsbyggandet,
förslagsvis genom inrättandet
av en statlig bostads- eller samhällsbyggnadsbank,

dels de likalydande motionerna I: 480
av herr Werner samt II: 534 av herr
Hermansson m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte besluta att till Lånefonden
för kommunala markförvärv för
budgetåret 1970/71 anvisa ett investeringsanslag
av 50 000 000 kronor,
dels de likalydande motionerna I: 655
av fru Hamrin-Thorell m. fl. och II: 749
av fru Fr senkel m. fl.,
dels de likalydande motionerna I: 657
av herr Högström m. fl. samt II: 765 av
herr Hellström m. fl., vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte begära att en översyn gjordes av
de till bostadslånekungörelsen knutna
anvisningsnormerna för kommunal bo -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

stadsförmedling i syfte att främja en allsidig
social sammansättning av de boende
i olika bostadsområden i enlighet
med de riktlinjer som angåves i motionerna,
vidare att i bostadslånekungörelsen
stadgades rätt att återkräva statligt
bostadslån av fastighetsägare som
utan skälig anledning vägrade att acceptera
av den kommunala förmedlingen
anvisad bostadssökande i enlighet
med de riktlinjer som anfördes i motionerna,

dels de likalvdande motionerna I: 661
av herr Göran Karlsson samt II: 805 av
fru Skantz m. fl., vari hemställts

1. att riksdagen beslutade att invalidbegreppet
avseende invalidbostadsbidrag
vidgades till att omfatta även personer
som lider av allergi samt psykiskt
sjuka och psykiskt utvecklingsstörda,

2. att riksdagen hos Kungl. Maj:t
hemställde om en översyn av nämnda
invalidbegrepp i syfte att tillgodose
även andra handikappades speciella behov
i boendesituationen,

dels de likalydande motionerna I: 663
av fru Landberg och herr Augustsson
samt II: 771 av herrar Johansson i
Norrköping och Franzén i Motala, vari
hemställts att riksdagen med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag i övrigt måtte besluta
att de föreslagna ändringarna beträffande
maximibeloppen för räntefria
stående förbättringslån skulle träda i
kraft omedelbart,

dels de likalydande motionerna I: 665
av fru Landberg m. fl. samt II: 772 av
herr Johansson i Norrköping m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 666
av herrar Nils Theodor Larsson och
Schött samt II: 747 av herr Börjesson
i Glömminge m. fl., vari hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte uttala sig för att Kalmar län tilldelades
en sådan andel av bostadsbyggnadsramen
att minst 2 600 lägenheter
kunde byggas varje år inom länet,

dels de likalydande motionerna I: 672
av herr Mattsson samt II: 532 av herrar
Gustavsson i Alvesta och Johansson i
Växjö, vari hemställts att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning angående utökade
möjligheter till statliga bostadslån för
förvärv och/eller ombyggnad av befintliga
egnahem som främjade ett rationellt
nyttjande av samhällsresurser
och en ändamålsenlig valfrihet i fråga
om bostadsmiljö,

dels de likalydande motionerna I: 678
av herrar Erik Olsson och Ivar Andersson
samt II: 547 av herr Wikner m. fl.,
dels motionen II: 6 av herrar Bergman
och Sörenson, vari hemställts att
riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte hemställa
om ändrade grunder för beräkning
av låneunderlaget för bostadslån
i vad avsåge handikappanpassning i enlighet
med vad som i motionen anförts,
dels motionen 11:542 av herr Mattsson
m. fl., vari hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte uttala
sig för att kommuner inom turist- och
fritidsområden måtte erhålla en så stor
andel av bostadskvoten att man inom
kommunen utöver det normala tillskottet
av helårsbostäder också erhölle
möjlighet att nybygga helårsbostäder i
motsvarande grad som helårsbostäder
överginge till fritidsbostäder, i enlighet
med vad i motionen anförts,

dels motionen II: 736 av herr Alilmark
m. fl.,

dels motionen 11:738 av herr Björk
i Påarp m. fl.,

dels motionen II: 775 av herrar
Johnsson i Blentarp och Johansson i
Simrishamn,

dels motionen II: 789 av fru Mogård,
vari hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhölle om ett utvidgat
prognosarbete beträffande bostadsproduktionen
i enlighet med vad i motionen
anförts.

Utskottet hemställde,

1. beträffande bostadsbyggandets omfattning
m. m. att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag, i anledning
av motionerna 1:201 och 11:238
och med avslag å motionerna I: 138 och
11:150, 1:346 och 11:395 samt 1:467

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

och 11:533, de sex sistnämnda motionerna
såvitt nu var i fråga,

a. för år 1970 uttala sig för en bostadsbyggnadsplan
omfattande 95 000
lägenheter och för en projektreserv omfattande
10 000 lägenheter,

b. medge att ramarna för bostadslån
för nybyggnad bestämdes med utgångspunkt
i följande antal lägenheter

år 1970	89 000
» 1971	87 000
» 1972	60 000
» 1973	50 000
» 1974	50 000,

c. medge att Kungl. Maj:t meddelade
bestämmelser om projektreserv för åren
1971 och 1972 i enlighet med vad i
statsrådsprotokollet förordats och utskottet
yttrat,

d. bemyndiga Kungl. Maj:t att under
de förutsättningar som angetts i statsrådsprotokollet
besluta om ökning av
den under b upptagna ramen för långivningen
såvitt gällde år 1970,

2. beträffande fritidshus att riksdagen
måtte avslå motionen II: 775,

3. beträffande prognoser att riksdagen
måtte avslå motionen II: 789,

4. beträffande medelsramar för långivningen
att riksdagen måtte

a. medge att beslut om bostadslån för
nybyggnad meddelades intill ett belopp
av 1 704 000 000 kr. under år 1970,

b. medge att beslut om bostadslån till
ombyggnad samt räntebärande förbättringslån
meddelades intill ett belopp av
170 000 000 kr. under vart och ett av
åren 1970 och 1971,

c. medge att räntefria förbättringslån
beviljades med högst 100 000 000 kr. under
vart och ett av åren 1970 och 1971,

d. bemyndiga Kungl. Maj:t att under
de förutsättningar som angivits i statsrådsprotokollet
besluta om ökning av de
under a samt under b för år 1970 upptagna
ramarna för långivningen,

e. bemyndiga Kungl. Maj :t att vid behov
besluta om ökning av den under c
angivna ramen för långivningen under

Anslag till bostadsbyggande m. m.
år 1970,

5. beträffande bostadsbyggandets regionala
fördelning att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:138 och 11:150,
1:346 och 11:395, 1:467 och 11:533,
1:666 och 11:741 samt 11:542, de sex
förstnämnda såvitt nu var i fråga,

6. beträffande fördelningen på hustyper
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:346 och 11:395, 1:464 och
II: 536 samt I: 467 och II: 533, samtliga
såvitt nu var i fråga,

7. beträffande fördelningen på lägenhetstyper
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:464 och 11:536 samt 1:467
och 11:533, samtliga såvitt nu var i
fråga,

8. beträffande en kartläggning av
trångboddheten m. m. att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:48
och II: 55 såvitt nu var i fråga som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört,

9. beträffande förhandsbesked om
bostadslån för hus som skulle byggas
med tillämpning av industriella produktionsmetoder
att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionen II: 736

a. medge att förhandsbesked meddelades
för högst 10 000 lägenheter under
vart och ett av åren 1971-—1975,

b. bemyndiga Kungl. Maj:t att under
de förutsättningar som angetts i statsrådsprotokollet
besluta om utökning av
den under a upptagna ramen,

10. beträffande byggkonkurrensutredningen
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 467 och II: 533 såvitt nu var
i fråga,

11. beträffande totalentreprenad att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 467
och II: 533 såvitt nu var i fråga,

12. beträffande begränsningar av
byggande och långivning att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 80 och II: 89
samt 1:469 och 11:792,

13. beträffande statlig totalfinansiering
att riksdagen måtte med avslag å
motionerna 1:479 och 11:535 som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.
utskottet anfört,

14. beträffande uppdelning på byggnadslån
och fastighetslån att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:467 och
II: 533 såvitt nu var i fråga,

15. beträffande bostadsmiljön att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 346
och 11:395 samt 1:467 och 11:533,
samtliga såvitt nu var i fråga,

16. beträffande ett samordnat statligt
finansieringssystem att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:467 och 11:533 såvitt
nu var i fråga,

17. beträffande konsumentupplysning
om bostäder att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:467 och 11:533 såvitt
nu var i fråga,

18. beträffande experter för handikappbostäder
att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 655 och II: 749 såvitt nu
var i fråga,

19. beträffande paritetslånesystemet
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 464 och II: 536 såvitt nu var i fråga, ''

20. beträffande omfördelning av vissa
lokalkostnader att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:467 och 11:533 såvitt
nu var i fråga,

21. beträffande förutsättningarna för
bostadslån för småhus att riksdagen
måtte godkänna i statsrådsprotokollet
förordade ändringar,

22. beträffande utredning om ökade
möjligheter till statliga bostadslån för
småhus att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 672 och II: 532,

23. beträffande villkoren för bostadslån
vid upprustning av flerfamiljshus
m. m. att riksdagen måtte godkänna i
statsrådsprotokollet förordade ändringar,

24. beträffande förbättringar i äldre
bostadsområden i vad frågan ej behandlats
under 23 att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:464 och 11:536 samt
I: 467 och II: 533, samtliga såvitt nu var
i fråga,

25. beträffande kostnader för viss
handikappanpassning att riksdagen
måtte med bifall till motionen II: 6 som
sin mening ge Kungl. Maj:t till känna

vad utskottet anfört,

26. beträffande låneunderlag och
pantvärde i vad frågan ej behandlats
under 25 att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 467 och II: 533 såvitt nu var
i fråga,

27. beträffande övre lånegränserna
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:346 och 11:395, 1:464 och 11:536
samt 1:467 och 11:533, samtliga såvitt
nu var i fråga,

28. beträffande samordning av aviseringsperioder
att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 678 och II: 547,

29. beträffande räntan på amorteringspliktiga
tilläggslån att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:464 och
II: 536 samt I: 467 och II: 533, samtliga
såvitt nu var i fråga,

30. beträffande högsta belopp för vissa
förbättringslån att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och
i anledning av motionerna 1:663 och
II: 771 som sin mening ge Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet anfört,

31. beträffande förbättringslån till
andra än pensionärer och handikappade
m. fl. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 346 och II: 395 såvitt nu var
i fråga,

32. beträffande inkomstgränsen för
förbättringslån att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:467 och 11:533 såvitt
nu var i fråga,

33. beträffande villkor för förbättringslån
i vad de ej behandlats under
30—32 att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 665 och II: 772 samt II: 738,

34. beträffande invalidbostadsbidrag
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och i anledning
av motionerna 1:661 och 11:805 som
sin mening ge Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört,

35. beträffande bostadsförmedling
som villkor för bostadslån att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 657
och II: 765 som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad utskottet anfört,

36. beträffande markförvärvslån att
riksdagen måtte

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

a. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 464
och 11:536 samt 1:480 och 11:534, de
två förstnämnda motionerna såvitt nu
var i fråga, till Lånefonden för kommunala
markförvärv för budgetåret 1970/
71 på kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag
av 30 000 000 kr.,

b. godkänna i statsrådsprotokollet
förordade ändringar av bestämmelserna,

37. att riksdagen måtte godkänna i
statsrådsprotokollet förordade ändringar
av bestämmelserna beträffande tomträttslån,

38. beträffande anslag i vad de ej behandlats
under 36 att riksdagen måtte
för budgetåret 1970/71 anvisa

a. till Räntebidrag på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln ett förslagsanslag
av 2 000 000 kr.,

b. till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
på driftbudgeten under
elfte huvudtiteln ett förslagsanslag
av 105 000 000 kr.,

c. till Lånefonden för bostadsbyggande
på kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder
ett investeringsanslag av
1 650 000 000 kr.,

d. till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrin på kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder
ett investeringsanslag av 1 000 kr.,

e. till Räntefria lån till bostadsbyggande
på kapitalbudgeten under fonden
för låneunderstöd ett investeringsanslag
av 9 500 000 kr.

Reservationer och ett särskilt yttrande
hade avgivits enligt följande.

Reservationer

1. beträffande bosladsbyggnadsplanen
för nybyggnad av

a. herrar Ivar Johansson, Nils-Eric
Gustafsson, Nilsson i Tvärålund, Andersson
i Knäred och Elmstedt (samtliga
ep), som ansett att utskottet under 1
bort hemställa,

beträffande bostadsbyggandets om -

Anslag till bostadsbyggande m. m.

fattning m. in. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och
motionerna 1:201 och 11:238, 1:138
och 11:150 samt 1:467 och 11:533 och
med bifall till motionerna 1:346 och
II: 395, de sex sistnämnda motionerna
såvitt nu var i fråga,

a. för år 1970 uttala sig för en bostadsbyggnadsplan
omfattande 95 000
lägenheter och en projektreserv omfattande
10 000 lägenheter,

b. medge att ramar för bostadslån för
nybyggnad av andra hus än friliggande
småhus bestäms med utgångspunkt i
följande antal lägenheter

år	1970	89 000
»	1971	87 000
»	1972	60 000
»	1973	50 000
»	1974	50 000,

c. medge att Kungl. Maj :t meddelade
bestämmelser om projektreserv för åren
1971 och 1972 i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
förordats och reservanterna
yttrat,

d. bemyndiga Kungl. Maj :t att under
de förutsättningar som reservanterna
angett besluta om ökning av de under
b angivna ramarna såvitt gällde åren
1972—1974,

e. som sin mening ge Kungl. Maj :t till
känna vad reservanterna anfört;

b. herrar Per Jacobsson, Nyman,
Wirtén, Mundebo och Eriksson i Arvika,
(samtliga fp), som ansett att utskottet
under 1 bort hemställa,

beträffande bostadsbyggandets omfattning
m. m. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag och
motionerna 1:201 och 11:238, 1:138
och II: 150 samt I: 346 och II: 395 och
med bifall till motionerna 1:467 och
11:533, de sex sistnämnda motionerna
såvitt nu var i fråga,

a. för igångsättning av lägenheter
godkänna följande bostadsbyggnadsplan
under perioden 1970—1974 som
mål och riktpunkt för det totala bostadsbyggandet: -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

år 1970	104 000	nerna 1:138 och II: 150, 1:666 och
» 1971	107 000	II: 741 samt II: 542, de sex förstnämnda
» 1972	no 000	såvitt nu var i fråga, som sin mening ge
» 1973	no ooo	Kungl. Maj :t till känna vad reservan-
» 1974	no ooo,	terna anfört;

b. medge att minimiramar och konjunkturreserver
för såväl det statsbelånade
byggandet som det icke statsbelånade
byggandet av andra hus än styclcebyggda
småhus under åren 1970—1974
innevarande år finge fördelas av hostadsmyndigheterna
för följande antal
lägenheter:

år 1970 85 000 -f konjunkturres. 5 000
» 1971 85 000 + » 8 000

» 1972 85 000 + » 10 000

» 1973 70 000 + » 10 000

» 1974 65 000 + » 10 000,

c. bemyndiga Kungl. Maj :t att besluta
om utökning, med anlitande av konjunkturreserven,
av de under b föreslagna
totalramarna, om utvecklingen
av samhällsekonomi och arbetsmarknad
skulle göra en sådan ökning möjlig,

d. som sin mening ge Kung], Maj:t
till känna vad reservanterna anfört;

2. beträffande prognoser av herrar
Bohman och Wallmark, fröken Ljungberg
samt herr Wennerfors (samtliga
m), som ansett att utskottet under 3
hort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionen
II: 789 som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört; 3.

beträffande bostadsbyggandets regionala
fördelning av herrar Bohman
(m), Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Wirtén (fp),
Wallmark (m) och Nils-Eric Gustafsson
(ep), fröken Ljungberg (m) samt herrar
Nilsson i Tvärålund (ep), Andersson
i Knäred (ep), Mundebo (fp), Elmstedt
(ep), Wennerfors (m) och Eriksson
i Arvika (fp), som ansett att utskottet
under 5 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:346 och 11:395 samt 1:467
och 11:533 och i anledning av motio -

4. beträffande fördelningen på hustyper
av herrar Bohman (m), Ivar
Johansson (ep), Per Jacobsson (fp),
Nyman (fp), Wirtén (fp), Wallmark
(m) och Nils-Eric Gustafsson (ep), fröken
Ljungberg (m) samt herrar Nilsson
i Tvärålund (ep), Andersson i Knäred
(ep), Mundebo (fp), Elmstedt (ep),
Wennerfors (m) och Eriksson i Arvika
(fp), som ansett att utskottet under 6
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:346 och 11:395, 1:464
och II: 536 samt I: 467 och II: 533, samtliga
såvitt nu var i fråga, som sin mening
ge Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört;

5. beträffande fördelningen på lågenhetstyper
av

a. herr Wallmark och

b. fröken Ljungberg

(båda m), utan angivna yrkanden;

6. beträffande konkurrensförutsättningarna
av herrar Bohman (m), Ivar
Johansson (ep), Per Jacobsson (fp),
Nyman (fp), Wirtén (fp), Wallmark
(m) och Nils-Eric Gustafsson (ep), fröken
Ljungberg (m) samt herrar Nilsson
i Tvärålund (ep), Andersson i Knäred
(ep), Mundebo (fp), Elmstedt (ep),
Wennerfors (m) och Eriksson i Arvika
(fp), som ansett att utskottet under 10
bort hemställa,

beträffande byggkonkurrensutredningen
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 467 och II: 533, såvitt
nu var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört; 7.

beträffande statlig totalfinansiering
av herrar Bohman (m), Ivar Johansson
(ep), Per Jacobsson (fp), Nyman
(fp), Wirtén (fp), Wallmark (m)
och Nils-Eric Gustafsson (ep), fröken
Ljungberg (m) samt herrar Nilsson i
Tvärålund (ep), Andersson i Knäred

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

(ep), Mundebo (fp), Elmstedt (ep),
Wennerfors (in) och Eriksson i Arvika
(fp), som ansett att det stycke i utskottets
yttrande som på s. 15 började med
»Utskottet yttrade» och på s. 16 slutade
med »och II: 535» bort ha i reservationen
angiven lydelse;

8. beträffande utredning om bostadsmiljön
av herrar Bohman (m), Ivar
Johansson (ep), Per Jacobsson (fp),
Nyman (fp), Wirtén (fp), Waltmark
(in) och Nils-Eric Gustafsson (ep), fröken
Ljungberg (m) samt herrar Nilsson
i Tvärålund (ep), Andersson i Knäred
(ep), Mundebo (fp), Elmstedt (ep),
Wennerfors (m) och Eriksson i Arvika
(fp), som ansett att utskottet under 15
bort hemställa,

beträffande bostadsmiljön att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
1: 346 och II: 395 samt 1: 467 och II: 533,
samtliga såvitt nu var i fråga, som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört;

9. beträffande ett samordnat statligt
finansieringssystem av herrar Per Jacobsson,
Nyman, Wirtén, Mundebo och
Eriksson i Arvika (samtliga fp), som
ansett att utskottet under 16 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 467 och II: 533 såvitt nu var
i fråga som sin mening ge Kungl. Maj :t
till känna vad reservanterna anfört;

10. beträffande paritetslånesystemet
av herrar Bohman och Wallmark, fröken
Ljungberg samt herr Wennerfors
(samtliga m), som ansett att utskottet
under 19 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 464 och II: 536 såvitt nu var
i fråga som sin mening ge Kungl. Maj:t
till känna vad reservanterna anfört;

11. beträffande omfördelning av vissa
lokalkostnader av herrar Per Jacobsson,
Nyman, Wirtén, Mundebo och
Eriksson i Arvika (samtliga fp), som
ansett att utskottet under 20 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 467 och II: 533 såvitt nu var

Anslag till bostadsbyggande m. m.

i fråga som sin mening ge Kungl. Maj :t
till känna vad reservanterna anfört;

12. beträffande utredning om ökade
möjligheter till statliga bostadslån för
småhus av herrar Ivar Johansson (ep),
Per Jacobsson (fp), Nyman (fp), Wirtén
(fp), Nils-Eric Gustafsson (ep),
Nilsson i Tvärålund (ep), Andersson
i Knäred (ep), Mundebo (fp), Elmstedt
(ep) och Eriksson i Arvika (fp), som
ansett att utskottet under 22 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 672 och II: 532 som sin mening
ge Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört;

13. beträffande förbättringar i äldre
bostadsområden av herrar Bohman
(in), Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Wirtén (fp),
Wallmark (m) och Nils-Eric Gustafsson
(ep), fröken Ljungberg (m) samt herrar
Nilsson i Tvärålund (ep), Andersson
i Knäred (ep), Mundebo (fp), Elmstedt
(ep), Wennerfors (in) och Eriksson
i Arvika (fp), som ansett att utskottet
under 24 bort hemställa,

beträffande förbättringar i äldre bostadsområden
i vad frågan ej behandlats
under 23 att riksdagen måtte med
bifall till motionerna 1:464 och 11:536
samt 1:467 och 11:533, samtliga såvitt
nu var i fråga, som sin mening ge
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

14. beträffande löneunderlag och
pantvärde av herrar Per Jacobsson, Nyman,
Wirtén, Mundebo och Eriksson i
Arvika (samtliga fp), som ansett att
utskottet under 26 bort hemställa,

beträffande låneunderlag och pantvärde
i vad frågan ej behandlats under
25 att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 467 och II: 533 såvitt nu
var i fråga som sin mening ge Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört; 15.

beträffande övre lånegränserna
av

a. herrar Ivar Johansson (ep), Per
Jacobsson (fp), Nyman (fp), Wirtén

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

(fp), Nils-Eric Gustafsson (ep), Nilsson
i Tvärålund (ep), Andersson i Knäred
(ep), Mundebo (fp), Elmstedt (ep) och
Eriksson i Arvika (fp), som ansett att
utskottet under 27 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:346 och 11:395, 1:464
och II: 536 samt I: 467 och II: 533, samtliga
såvitt nu var i fråga, som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad
reservanterna anfört;

b. av herrar Bohman och Wallmark,
fröken Ljungberg samt herr Wennerfors
(samtliga m), som ansett att utskottet
under 27 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 464 och II: 536 och i anledning
av motionerna 1:346 och
II: 395 samt I: 467 och II: 533, samtliga
såvitt nu var i fråga, som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad dessa
reservanter anfört;

16. beträffande räntan på amorteringspliktiga
tilläggslån av herrar Bohman
(m), Per Jacobsson (fp), Nyman
(fp), Wirtén (fp) och Wallmark (m)
fröken Ljungberg (in) samt herrar
Mundebo (fp), Wennerfors (m) och
Eriksson i Arvika (fp), som ansett att
utskottet under 29 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:464 och 11:536 samt 1:467
och II: 533, samtliga såvitt nu var i
fråga, som sin mening ge Kungl. Maj :t
till känna vad reservanterna anfört;

17. beträffande förbättringslån till
andra än pensionärer och handikappade
m. fl. av herrar Ivar Johansson,
Nils-Eric Gustafsson, Nilsson i Tvärålund,
Andersson i Knäred och Elmstedt
(samtliga ep), som ansett att utskottet
under 31 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:346 och 11:395 såvitt nu
var i fråga som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört; 18.

beträffande inkomstgränsen för
förbättringslån m. m. av herrar Bohman
(m), Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Wirtén (fp),

Wallmark (in) och Nils-Eric Gustafsson
(ep), fröken Ljungberg (m) samt
herrar Nilsson i Tvärålund (ep), Andersson
i Knäred (ep), Mundebo (fp),
Elmstedt (ep), Wennerfors (m) och
Eriksson i Arvika (fp), som ansett att
utskottet under 32 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:467 och 11:533 såvitt nu
var i fråga som sin mening ge Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört; 19.

beträffande bostadsförmedling
som villkor för bostadslån av herrar
Bohman och Wallmark, fröken Ljungberg
samt herr Wennerfors (samtliga
m), som ansett att utskottet under 35
bort hemställa,

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 657 och II: 765;

20. beträffande lånefonden för kommunala
markförvärv av herrar Bohman
och Wallmark, fröken Ljungberg samt
herr Wennerfors (samtliga m), som ansett
att utskottet under 36 bort hemställa,

beträffande markförvärvslån att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
1:464 och 11:536 såvitt nu var i fråga

a. avslå motionerna I: 480 och II: 534
samt Kungl. Maj:ts förslag om medelsanvisning
till Lånefonden för kommunala
markförvärv,

b. avslå Kungl. Maj :ts förslag om ändringar
av bestämmelserna.

Särskilt yttrande

av herrar Bohman och Wallmark,
fröken Ljungberg samt herr Wennerfors
(samtliga m).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! Jag har som alltid med
intresse lyssnat till min ålderman på
Uppsalabänken under hans av ren och
skär idealitet burna anförande. När han
vädjade om att en proposition skulle
tas tillbaka och nämnde att det inte var
så länge sedan sådant skedde, slog det

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

mig emellertid att just tillbakadragandet
av den propositionen, som gällde
hyresregleringens avskaffande, kanske
inte hade en hundraprocentigt god effekt.
Tillbakadragandet medförde ju ett
kvardröjande av regleringar och en omstuvning
av reglerna för hyressättning
och hyreskontroll som kanhända ytterligare
försvårade situationen.

Det var emellertid, herr talman, egentligen
inte detta jag tänkte säga. Med någonting
av en naturlags precision återkommer
här i riksdagen regelbundet
debatter under vissa rubriker, och så
är det med den bostadspolitiska debatten.
Regeringen och därmed utskottsmajoriteten
säger si och oppositionen
säger så i ett ganska stort antal reservationer.
Underlaget för dagens debatt
bjuder kanske inte på nyheter i fråga
om vare sig utskottsmajoritetens förslag
eller minoritetens mångfaldiga reservationer.
Ändå finns det väl anledning
att ett ögonblick återvända till tidigare
redovisade uppfattningar och
till vissa stridsfrågor som är bestående.

Ju längre tid ett politiskt system tilllämpas,
desto bättre avslöjar det både
sina starka och sina svaga sidor. Det
tror jag i hög grad gäller bostadspolitiken.
Vår bostadspolitik uppnår snart
kvartssekelgränsen. 1940-talets målsättning
för bostadspolitiken var bra, därför
att den var enkel i sin formulering
och lätt att förstå. Ungefär så här kan
vi väl formulera den: Man skulle försöka
bereda alla goda bostäder till skäliga
kostnader. Det är ett bra program,
det är otvivelaktigt en hög målsättning.
Om man måste säga att regeringen inte
har nått fram till målet är det snarare
en truism än en anklagelse, ty målet är
verkligen högt. Frågan är om vi har närmat
oss målet eller om vi har fjärmat
oss från det. Efter nära 25 år är de
bostadssökandes ko fortfarande lång
och bostadskostnaderna orimligt höga
och ojämna.

Aftonbladet har krävt inrikesministerns
huvud på ett fat emedan han inte

Anslag till bostadsbyggande m. m.

»lyssnar fram» ur rörelsen lösningen
på kostnadsproblemen. Men jag har sett
att Rörelsen ■—• med stort R — har olika
bostadspolitiska program beroende på
med vilka bokstäver eller benämningar
rörelsegrenen betecknas. Det förefaller
mig orättvist att lägga hela skuldbördan
på en person. Vår nuvarande inrikesminister
söker fullfölja det socialistiska
bostadspolitiska program som hans företrädare
har lagt grunden till och
har arbetat fram. Möjligen kan statsrådet
Holmqvist sägas vara mer öppen
för att vidgå de svårigheter som bostadspolitiken
har att kämpa med, och
det kan jag inte inse är något fel. Jag
tror att ju mer vi öppet tillstår svårigheterna,
desto lättare är det att inrikta
våra gemensamma ansträngningar på
att försöka råda bot på dem.

Kostnadsstegringarna skapar t. ex. sådana
drastiska situationer att man på
en gång har en lång ko av bostadssökande
och nya lägenheter som det är
svårt att få uthyrda. Benägenheten att
lämna det riktmärke för planeringen
av lägenhetstyper som 1966 års riksdag
angav är ett annat bekymmer. Bostadsstyrelsen
varnade förra året så här:
Det är en förskjutning mot mindre lägenhetstyper
som innebär en förändring
i rakt motsatt riktning jämfört med
den på något längre sikt önskvärda och
erforderliga.

Men 1960-talet har givit många människor
nya, goda bostäder, och det är
positivt. Inrikesministern kan med tillfredsställelse
i statsverkspropositionen
notera att förra årets färdigställda lägenheter
markerade toppen hittills. Malörten
i den glädjebägaren är väl att rivningen
av gamla hus och lägenheter
fortfarande pågår i sådan omfattning
att nettotillskottet av lägenheter blir
cirka 40 procent lägre än nytillskottet.

Det sociala kravet att ekonomisk status
inte skall behöva påverka möjligheterna
att få en god bostad har inte kunnat
uppfyllas. Nu har statsministern,
efter vad jag förstår, liksom velat markera
en ny och aktivare inriktning här -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

vidlag av bostadspolitiken, när han talar
om att bostadspolitiken är en social
aktivitet. Jag tror att det är felaktigt att
säga det på det sättet. Men däremot är
jag övertygad om att det sociala bostadsprogrammet
behöver ägnas mer
omsorg och kraftigare åtgärder för att
de människor som är i det största behovet
av bättre lägenheter skall få rimliga
möjligheter att förvärva sådana. Jag
tror nog att vi därvidlag kan hjälpas åt.

När man i mitten på 1940-talet lade
upp den bostadspolitik som vi fortfarande
i stort sett arbetar efter — även
om den självfallet förändrats på många
sätt — hade man en vision av att man
skulle bygga bort bostadsbristen. Jag
undrar om det är någon som i dag riktigt
på allvar tror att det är möjligt. Det
ligger i sakens natur att det inte är möjligt
— jag höll på att säga att det inte
skail vara det. Ty allteftersom välfärden
stiger, så stiger också anspråken och
önskemålen på bättre och bättre bostäder,
och där finns ständigt ett krav som
gör att bostadskön icke kommer att försvinna.

När vi från oppositionens sida ofta
och ganska högt talar om bostadskön
och säger att den fortfarande är så
orimligt lång, så gör vi oss väl inte direkt
skyldiga till ett fel, men jag är
övertygad om att det vi säger är eu
halvsanning. När man analyserar bostadskön
— och det har man gjort på
sina håll — märker man att flertalet
av dem som står i denna långa ko har
bostad av ett eller annat slag. Men de
har önskemål om att förvärva en annan
bostad —• bättre, rymligare eller någonting
sådant. Det är självfallet en rättmätig
önskan, och det är ett uttryck för
att också den funktionen skall vara aktiv
och påverka bostadspolitiken, nämligen
människornas lust att få göra ett
fritt val av bostad. Men därvidlag reser
dagens regleringspolitik ganska mycket
hinder.

Kanske skulle man kunna bygga bort
bostadsköerna och bostadsbristen också
med tanke på det jag nyss nämnde, om

man ytterligare markerade bostadsbyggandets
prioritet på både kreditmarknaden
och arbetsmarknaden. Men det
är jag inte beredd att göra. Hur skulle
det då gå med de nödvändiga investeringarna
i den övriga produktionen,
framför allt inom exportindustrin? Tål
denna en ytterligare upphettning av
konjunkturen. Enligt tidningslöpsedlarna
i dag varnar herr Geijer i LO för ett
snabbt annalkande inflationshot — finansministern
är mer optimistisk när
det gäller möjligheterna att bibehålla
balans.

Herr talman! Jag vill gärna i detta
sammanhang och efter denna inledning
hänvisa till vad moderata samlingspartiets
ledamöter i statsutskottet uttalat
i det särskilda yttrande som vi fogat
till det föreliggande utlåtandet. Där sägs
en del om varför vi inte kan ställa oss
bakom regeringens bostadspolitik. Den
prioritering av bostadsbyggandet som
jag nyss var inne på kan naturligtvis
tidvis vara berättigad, men den innebär
en risk om den medför en låsning av
samhällsekonomin, en risk som kan få
allvarliga konsekvenser för kapitalförsörjningen
och på arbetsmarknaden.
Det vi i det särskilda yttrandet framför
allt vill påtala är inte något nytt; kammarens
ärade ledamöter känner väl till
att detta är vårt partis synsätt. Men som
jag inledningsvis sade kan det vara anledning
atl efter det att en viss politik
fullföljts ett stort antal år åter peka på
det som har varit stridsfrågor. Vi menar
att systemet i sig självt inneburit
en för hård reglering av byggandet,
»en styrning», som vi säger här, »som
i många fall motverkar det gemensamt
uppsatta målet att utnyttja alla tillgängliga
resurser för att till lägsta möjliga
kostnad producera och förvalta det bostadsbestånd
konsumenterna i fritt val
kan visa sig komma att faktiskt efterfråga».

Det är på denna punkt vi har den
starkaste kritiken att anföra. Varför,
herr statsråd, är man på bostadsbyggandets
område så rädd för att låta konkur -

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

rensen verka på ett sådant sätt som man
är medveten om att den i regel gör i
marknadshushållningen: den verkar

som regel till förmån för konsumenterna.
Både produktionen och förvaltningen
av bostäderna menar vi skall
kunna ske »i fri och öppen konkurrens»,
som vi säger.

Vi är också angelägna om att den kreditgivning,
som är nödvändig för att
över huvud taget klara det stora bostadsbyggnadsbehovet,
så långt möjligt
skall anpassa sig till marknadshushållningen.
Det är därför, herr talman, som
vi i likhet med representanterna för
mittenpartierna inte vill vara med om
den motivering, med vilken utskottets
majoritet har avstyrkt den kommunistmotion
som förordar en statlig totalfinansiering.
Vi menar att en statlig totalfinansiering
inte är något ideal. Vi
menar att den i stället i hög grad kan
komma att låsa på ett sådant sätt att
det blir allvarliga verkningar i samhällsekonomin
i dess helhet. Att avgränsa
allt mer och mer av kapitalet och
»öronmärka» det innebär en risk att
man inte tillvaratar kapitalets egen
kraft. Statsutskottets majoritet rekommenderar
en statlig totalfinansiering
»dock icke nu», och det är nog ganska
klokt. Vi vill inte vara med om den motiveringen
också med tanke på att detta
skulle vara ganska ödesdigert för det
enskilda sparandet, inte minst i bostadssparandets
form.

Herr talman! Jag skall till slut bara
med några ord beröra några av de reservationer
som är knutna till utlåtandet.
Med en viss uppgjord arbetsfördelning
skall jag begränsa mig och inte
säga sådant som kan komma att anföras
av de andra talarna. Jag vill emellertid
— förutom den reservation som
jag nyss berörde och som är betecknad
med nr 7 •— peka på en annan reservation
där vi från moderata samlingspartiets
sida står ensamma. Det är reservationen
19, och den har att göra med det
resonemang som förs i det särskilda
yttrandet.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

Utskottets majoritet har här tillstyrkt
en motion — i denna kammare har den
herr Hellström som huvudmotionär —
som tar upp en i dag mycket viktig
fråga, nämligen den sociala strukturen
i bostadsområdena. Motionärerna torde
ha rätt i att det i våra nyare bostadsområden
— jag säger »nyare» därmed
markerande att jag avser kanske framför
allt de stora bostadsområden som
har tillkommit under denna nya och
moderna bostadspolitiks tid — har blivit
ett slags kategorisering av människor.
Motionärerna önskar med rätta
att man skall försöka få en så allsidig
social sammansättning som möjligt i
bostadsområdena. Jag säger »med rätta»
därför att jag tror att vi alla hyser denna
önskan.

Däremot kan jag inte förstå hur man
skall kunna uppnå den på det sätt som
föreslås i motionen och som alltså utskottsmajoriteten
tillstyrker. Man menar
att bostadsförmedlingarna, dessa
fakultativa serviceorgan ute i våra kommuner,
plötsligt skall bli organ med en
förmedlande verksamhet av den arten
att om de som utnyttjar förmedlingen
icke gör det på — enligt motionärernas
mening — rätt sätt så skall det kunna
bli påföljd. Påföljden innebär att den
hyresvärd — det må vara ett kommunalt
allmännyttigt bostadsföretag, ett
kooperativt bostadsföretag eller en enskild
hyresvärd — som inte godtar av
bostadsförmedlingen anvisad person
skall kunna fråntas det statliga bostadslånet.
Jag tror att våra bostadsförmedlingar
ute i landet kommer att betacka
sig för den uppgiften. De har kommit
att, under ett ganska hårt arbete, tillvinna
sig förtroende från allmänhetens
sida. Jag tror att man skulle göra hela
förmedlingsverksamheten en otjänst,
om man sloge in på den här föreslagna
vägen.

Vi säger i vår reservation, herr talman,
att det är principiellt betänkligt
att möta regleringsprincipernas negativa
effekter med nya regleringar och
förslag om ytterligare tvångsåtgärder,

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

och vi avstyrker fördenskull motionerna.

Jag skall bara som hastigast nämna
den reservation som här är betecknad
15 b. Den handlar om de övre lånegränserna,
men vad vi där kräver är
ingenting nytt; samma krav återkommer
från tidigare år, och det har också
sammanhang med grundsynen i det särskilda
yttrandet. Vi menar att man så
långt det är möjligt bör skapa lika villkor
för låntagarkategorier av olika slag
och därmed sätta en enhetlig gräns vid,
som vi föreslår, 90 procent av pantvärdet
för alla låntagarkategorier.

Herr talman! Låt mig till slut bara
säga någonting om den reservation som
är betecknad som nr 10. Det nya i de
beslut vi vid 1967 års riksdag fattade
på det bostadspolitiska området var ju
införandet av paritetslånesystemet, som
trädde i kraft den 1 januari 1968. I och
för sig är det väl ganska märkligt att
det redan nu blivit nödvändigt att tillsätta
en utredning — detta gjorde departementschefen
i februari månad —
för att behandla vissa frågor rörande
paritetslånesystemet. De farhågor som
vi uttalade i samband med det systemets
tillkomst har besannats. Systemet
är baserat på att den marknadsränta
som annuiteterna skall beräknas på är
något så när stabil. Men här har ju
skett en mycket stor räntehöjning under
just de år då paritetslånestystemet har
tillämpats. Det är klart att detta medför
en snedvridning, eftersom man inte
kan låta det redan fixerade paritetstalet
fluktuera med den rörliga räntan.
Skulle man göra det, skulle man nämligen
å andra sidan »tappa bort» det
som skulle vara den avsedda effekten,
d. v. s. att erhålla paritet mellan hyrorna
i de nya husen med de mycket höga
produktionskostnaderna och hyrorna i
det något äldre bostadsbeståndet. Hela
systemet innebär egentligen att kapitalkostnaderna
slås ut över en längre
tid.

Herr talman! Vi såg med stor till -

fredsställelse att statsrådet Holmqvist
tillsatte denna utredning, men vi skulle
gärna se att utredningen finge ytterligare
något uppdrag.

Varför skall man vara rädd för att
erkänna misstag? I vissa fall är säkerligen
paritetslånesystemet till stor nytta,
i många fall inte. Kan utredaren inom
paritetslånesystemets ram klara alla de
blindskär som det visar sig ha, är det
bra. Men vi måste, herr talman, när detta
ändå utreds och frågan om hela kredistödet
till bostadsproduktionen är så
oerhört viktig, också förutsättningslöst
få prövat, om det finns någon möjlighet
att utan subventionssystem — det
förutsätts ju paritetslånesystemet icke
vara •— och med beaktande av de bostadssociala
synpunkterna, som väger
tungt när hyrorna stiger, finna något
kreditsystem, som kanske kunde blandas
med, tillämpas vid sidan om eller
ersätta paritetslånesystemet. Men det
vill inte majoriteten. Man säger att paritetslånesystemet
är här för att stanna;
vi skall inte pröva någonting annat.

Jag yrkar emellertid, herr talman, bifall
till reservationen 10, liksom jag yrkar
bifall till följande reservationer, som
kommer att behandlas av andra talare,
nämligen reservationerna 2, 3, 4, 6, 7,
8, 13, 15 b, 16, 18, 19 och 20. I övrigt
yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Många sociala problem
i samhället har sin bakgrund i otillfredsställande
bostadsförhållanden. Därför
bör samhället med olika åtgärder
— genom bostadspolitiken, bostadstilllägg
för barnfamiljer och pensionärer

o. s. v. — engagera sig för att alla medborgare
oavsett bostadsort skall ha möjliget
att bo i en god bostad i en god
miljö. Det är helt i linje med centerns
allmänna syn på samhällets uppgift. Jag
ber i detta avseende att få hänvisa till
centerns olika förslag på detta område.
De tar alla hänsyn till de grupper i samhället
som har det sämst ställt. I den

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

mån centern har accepterat regleringar
inom bostadsområdet, har det skett för
att tillgodose just de kategorierna. Målsättningen
för den bostadspolitik vi nu
har uppställdes i bostadspropositionen
till 1967 års riksdag. Enligt vår mening
var de då uppdragna riktlinjerna för
bostadspolitiken alltför begränsade. Miljöaspekterna
är inte tillräckligt beaktade
i målsättningen liksom angelägenheten
att bereda samma möjligheter till
goda bostäder över hela landet.

Vi har också tidigare framfört dessa
uppfattningar, som vi nu återkommer
till i reservationer i det föreliggande utskottsutlåtandet.
Vi anför att bostadspolitiken
måste mera aktivt än hittills
införas som en integrerad del i en utbyggd
regionalpolitik. Därmed tillgodoses
på ett bättre sätt de målsättningar
jag nyss har anfört.

De kostnadsstegringar för bostadsbyggandet,
som förekom under första
delen av 1960-talet och som nu tycks
skjuta fart igen, borde bättre kunna bemästras,
om det fördes en mera målmedveten
regionalpolitik. Kostnadsstegringarna
bröts under åren 1966 till
1968. Efter upprepade riksdagsuttalanden
grep sig regeringen då an mera
energiskt med bostadsbyggandets finansieringsfrågor,
så att igångsättning och
planering kunde ske på ett rationellt
sätt.

Nu synes finansieringen fungera relativt
väl. Ändå är stegringen av bostadsbyggnadskostnaderna
nu en fråga som
verkligen inger bekymmer. Trots ett bostadsinriktat
familjestöd till låginkomstgrupper
tar bostadskostnaden en förhållandevis
stor del av deras inkomster.
Det gamla målet att bostadskostnaderna
borde begränsa sig till 20 procent av
inkomsten är svårt att uppnå, i varje
fall då det gäller nyproduktionen, om
byggnadskostnaderna fortsätter att stiga.
Allt tyder på att så kommer att ske.
Av konjunkturstatistiken framgår redan
att medan det totala konsumentprisindexet
från januari 1969 till januari 1970

Anslag till bostadsbyggande m. m.

stigit med 10 enheter har bostad, bränsle
och lyse stigit med 19 enheter, varav
12 faller på enbart bostaden. Under januari
och februari i år har priserna stigit
med 3 procent. Finansministerns beräkning,
3,5 procent för hela 1970, torde
knappast hålla. 3,5 procents prisstegring
kan redan nu ha uppnåtts.

Det finns därför anledning att mycket
uppmärksamt följa prisutvecklingen
på bostadsområdet. Investeringsavgiften
bör ha en dämpande effekt, men det
mycket höga ränteläget är en omständighet
som starkt pressar upp bostadskostnaderna.
Beträffande de åtgärder
som på olika sätt har vidtagits för att
sänka dessa vill jag hänvisa till byggindustrialiseringsutredningens
resonemang
om stora projekt med samlad upphandling.
Sådana projekt kan betyda en
del i storstadsområdena och de mycket
stora expansionsområdena. Jag vill understryka
att uppmärksamhet i inte
mindre grad måste inriktas på åtgärder
för att åstadkomma kostnadssänkningar
även då det gäller små projekt. Detta är
möjligt att genomföra särskilt på orter
med tillgång till arbetskraft. Det finns
exempel på att även mindre projekt kan
bli billiga i förhållande till den konventionella
prisnivån.

Situationen på penningmarknaden
har stört de förutsättningar som förutsattes
när riksdagen 1967 beslutade att
avskaffa bostadssubventionerna och införde
det s. k. paritetslånesystemet, som
fröken Ljungberg i viss mån kommenterat.
Detta finansieringssystem har ju
ett sätt att ersätta det tidigare subventionssystemet
utan att åstadkomma kraftiga
prishöjningar, som i varje fall centern
ville undvika. 1967 förelåg enligt
vår mening inget alternativ till paritetslånesystemet
som skulle ha inneburit
att hyresstegringar kunnat undvikas.
Alltjämt torde det inte finnas något alternativ
som kan uppfylla det kravet.
Det är emellertid tillfredsställande att
regeringen tillsatt en utredning för att
överse paritetslånesystemet.

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

Det råder full enighet om behovet av
långsiktig planering av bostadsbyggandet
för att skapa goda produktionsbetingelser
och anpassning till eventuella
konjunkturförändringar. Regeringen föreslår
en femårig bostadsbyggnadsplan
som skall omfatta för de två första åren
hela riket och för de tre följande åren
de tre storstadsregionerna och 45 av de
största kommunblocken i den övriga
delen av landet. Avsikten med denna
plan är att genom god planering pressa
ned byggnadskostnaderna. Enligt centerns
mening bör också det syftet gälla
de kommuner som enligt regeringens
värdering inte räknas som statistiskt expansiva.
Åtskilliga av de orter som inte
hänförs till denna kategori är otvivelaktigt
expansiva och i behov av en
långtidsplanering på bostadsbyggandets
område. Jag skall inte nu trötta kammarens
ledamöter med att ge exempel
på det.

Genom den föreslagna planen, som
i utskottet har stötts i sin helhet av socialdemokrater
och moderater, och i
sina väsentliga drag av folkpartiet, kommer
bara en till tre orter i varje län
utom storstadsregionerna att erhålla
långsiktiga bostadsbyggnadsplaner. Det
anser vi vara ett led i en koncentrationspolitik
som är olycklig för vårt
land. Dessa bostadsbyggnadsplaner skall
inte i och för sig uppfattas som en statens
prioritering av var en utbyggnad
och expansion av samhället i första
hand bör ske. Men att endast de större
orterna får en långsiktig bostadsram
uppfattas och kommer att uppfattas som
en sådan prioritering. Dit kommer industri
och service att lokaliseras, därför
att företagare vet att där sker ett långtidsplanerat
bostadsbyggande.

Det finns en uppenbar risk för att
den av regeringen framlagda femåriga
bostadsbyggnadsplanen också kommer
att av de många kommuner, som inte
får någon långtidsplanering, uppfattas
så att de får ta de kvoter som blir över.
Det upplevs som en osäkerhet om bo -

stadsbyggnadsresursernas stabilitet och
motverkar strävandena till en bättre balans
i samhället och goda bostäder över
hela landet.

Från centerpartiets sida accepterade
vi inte den begränsning till vissa kommunblock
av planeringen för byggandet
som fjolårets riksdag beslöt om. Vi
ansåg att det fanns behov av bostadsbyggande,
och ett planerat sådant, över
hela landet. Genom att endast låta 45
kommunblock förutom storstadsregionerna
komma i fråga för tilldelning av
garanterade ramar för de tre senaste
åren i den femåriga planeringsperioden
har regeringen och bostadsstyrelsen
klassificerat övriga kommunblock på ett
negativt sätt. Centerpartiet kan inte
vara med om att göra en sådan negativ
klassificering av över 200 kommunblock.
Invånarna i de blocken har samma
rätt som andra att få en god planering
av bostadsbyggandet, goda bostäder
och förutsättningar för en god bostadsmiljö.
Jag medger villigt att storstadsområdena
och de övriga 45 utvalda
kommunblocken har behov av långtidsplanering
av byggandet, men jag
tror det är svårt att argumentera för att
andra kommuner inte behöver det. Bostadsbyggandet
utgör en viktig del i lokaliseringspolitiken
och bör av den anledningen
planeras och inordnas i denna.

Utskottet anför att osäkerheten i planeringsunderlaget
och risken för felbedömningar
talar för att ramarna för
planeringsperiodens tre sista år bara
skall omfatta de mest expansiva orterna.
Vi tror inte alls på dessa risker. Så
stora svängningar kan det knappast bli
fråga om. I framtiden måste samhället
byggas ut mera målbestämt än hittills
såväl i expansiva som i icke expansiva
orter. Det är en förutsättning för att
bl. a. komma till rätta med de i vissa
fall så svårhanterliga miljöfrågorna.

Vi framhåller också i år att även i
utflyttningskommuner måste ett visst
nybyggande komma till stånd för att

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

upprätthålla en god bostadsstandard
och ersätta utslitna bostäder. Om detta
säges ingenting positivt i statsverkspropositionen,
även om den inte hindrar
ersättningsanskaffning. Vi föreslår att
Kungl. Maj:t i anledning av våra förslag
bemyndigas att under de förutsättningar
vi anger besluta om vidgning av
ramarna för åren 1972—1974, i den mån
det erfordras för att vid fördelning
över hela landet hänsyn skall kunna
tas till orter som regeringen inte räknar
som statistiskt expansiva.

Centern föreslår att friliggande småhus
får lämnas utan avräkning på ramarna
och begränsas endast genom övriga
förutsättningar för lån, t. ex. kreditvärde,
kostnad m. in. Planeringen i
främst mindre kommuner får inte låsas,
så att inte ens ersättningsanskaffning
eller anpassning till nya behov kan
komma i fråga.

Samhällets investeringsplanering och
den samhällsekonomiska avvägningen
kan knappast komma i fara genom en
sådan liberalisering beträffande friliggande
småhus som vi föreslår.

Sedan länge får man uppföra fritidshus
med upp till 80 ms bostadsyta fritt
och utan andra begränsningar än plantekniska.
Dessa hus skiljer sig i vissa
fall obetydligt från mindre småhus för
permanent boende. Det framstår mot
denna bakgrund som märkligt att dessa
hus, som i de flesta fall inte fyller
något akut och trängande socialt bostadsbehov,
får uppföras fritt, medan
småhusandelen är reglerad så att dess
andel i bostadsproduktionen är mindre
än vad som kan antas motsvara konsumenternas
faktiska efterfrågan. Vi
hälsar med tillfredsställelse departementschefens
förslag om borttagande
av minimigränsen för bostadsyta i småhus
för erhållande av bostadslån. Småhusen
bör kunna disponeras så att en
eventuell tillbyggnad kan ske vid en
senare tidpunkt.

I vad gäller fördelning på hustyper
skulle jag tro att alla i princip accep -

Anslag till bostadsbyggande m. m.

terar målsättningen att bostadsbyggandet
så nära som möjligt skall ansluta
till konsumenternas önskemål. Våra
förslag i förevarande utlåtande syftar
till att på olika vägar nå detta mål.
Fritt byggande av friliggande småhus
utom ramarna och bättre lånemöjligheter,
såsom vi föreslår i reservationen
15 a, genom höjning av lånegränserna,
syftar bl. a. till detta. Olika förhållanden
påverkar kommunernas och
även enskilda bostadskonsumenters bedömning
och möjligheter vid fattandet
av kommunernas beslut om inriktning
på hustyper. Även om kommunerna har
avgörandet i sin hand, har statens inställning
sin betydelse i detta sammanhang,
och detta menar vi att riksdagen
bör ge Kungl. Maj :t till känna.

I statsverkspropositionen framhålles
att en effektiv konkurrens är en av
grundförutsättningarna för att uppnå
de bostadspolitiska målen. Den nyss påbörjade
utredningen på detta område
borde ha parlamentariskt inslag. Vi anser
detta vara viktigt för att markera
frågans vikt och för att bättre förankra
den hos kommuner och byggherrar. Det
måste ändå vara ett allmänt samhällsintresse
liksom i mycket hög grad ett
regeringsintresse att så sker. Det finns
exempel på att kommuner kan frestas
till uppgörelser som begränsar konkurrensen
till men för konsumenten.

Såsom jag redan har antytt synes bostadsbyggandets
finansiering nu fungera
ganska friktionsfritt. Ändå uttalar utskottets
majoritet att fördelarna med en
statlig totalfinansiering är så påtagliga,
att de borde avstås endast av mycket
tungt vägande skäl. Om något är effektivt
och fungerar väl, bör väl detta vara
ett tungt vägande skäl för ett bibehållande
av anordningen i fråga.

I denna fråga tycks vi reservanter
stå regeringen närmare än vad statsutskottets
majoritet gör. En så radikal
omläggning som den majoriteten tills
vidare motvilligt avstår från skulle innebära
stora förändringar på kapital -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

marknaden med i varje fall vissa övergångssvårigheter.
Om inte det nuvarande
systemet fungerar eller kan reformeras
så att det fyller kraven på en ra-^
tionell finansiering av bostadsbyggandet,
finns det anledning att övervåga eu
statlig finansieringsform.

Det är denna fråga som behandlas i
reservationen 7.

I reservationen 8 återkommer vi med
förslag om tillsättandet av en parlamentarisk
utredning med huvuduppgift
att framlägga förslag till åtgärder för
att kraven på en god bostadssocial totalmiljö
skall kunna tillgodoses i såväl
nyproduktionen som de äldre bostadsområdena.
Vi har under flera tidigare
år motionerat om bostädernas miljöfrågor.
Motionerna har först avslagits, men
efter hand har utredningar tillsatts eller
erhållit direktiv gällande olika delfrågor
på detta område.

För att bedöma den bostadssociala
totalmiljöns betydelse och utformning
för den sociala anpassningen erfordras
dels en samordning av utredningsresultat
på olika delområden och vad forskningen
kommit fram till och dels ett
mera ingående studium av bostadsmiljön
ur sociologisk synpunkt. Vi vet alltför
litet om detta, och ändå har ju bostadsmiljön
eu så avgörande betydelse
när det gäller att bygga ett gott samhälle
i vidaste mening. Jag skulle tro
att socialdemokraterna inte kan hindra
att en sådan utredning snart kommer
till stånd.

I reservationen 17, som är en ren
centerreservation, tas på nytt upp frågan
om förbättringslån till andra än
pensionärer och handikappade. Riksdagen
har helt nyligen, enligt förslag i
statsutskottets utlåtande nr 5, uttalat
sig för utredning av frågan om bostadstillägg
skall kunna utgå till andra låginkomstgrupper
än dem som finns
bland barnfamiljerna. Syftet att öka bostadsstandarden
bland de grupper som
avses i denna reservation gör sig gällande
med precis samma tyngd. Det är

rätt oförklarligt, mot bakgrund av jämlikhetsdebatten
och talet om att ge
mindre inkomsttagare bättre jämlikhet,
att det inte anses självklart att en återgång
bör ske så snart som möjligt till
vad som tidigare gällde i fråga om förbättringslån.
Det är många under 60 år
med mycket små inkomster som har
ett stort behov av den här föreslagna
hjälpen.

En fråga som ligger nära denna är
bostadsstyrelsens redan för två år sedan
gjorda framställning om höjning
av inkomstgränsen för förbättringslån
från 7 000 kr. till 8 000 kr. Levnadskostnadsökningen
sedan dess ger ökad
tyngd åt detta krav, som starkt kan motiveras
mot bakgrund av den från olika
håll dokumenterade viljan att hjälpa
dem som har det sämst här i samhället
och låta också dem få del av den allmänna
standardhöjningen.

Herr talman! Jag begränsar mig till
detta och ber att få yrka bifall till de
reservationer där mitt namn förekommer,
d. v. s. reservationerna 1 a, 3, 4, 6,
7, 8, 12, 13, 15 a, 17 och 18.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Den svenska bostadsdebatten
är en debatt för alltför få människor.
Det är sant att riksdagen i år
liksom tidigare år kommer att ägna åtskilliga
timmar åt att debattera bostäder,
att statsutskottets utlåtande är omfattande,
att motionerna är många och
att reservationerna också som vanligt
är många. Det är även sant att tidningar
och tidskrifter ofta sysslar med bostäder,
att bostadskonferenser hålls och
att bostadsprogram presenteras. Och
det är framför allt sant att vi nu ute i
bostadsområdena fått en debatt om boende
och miljö, att bostadskonsumenterna
börjat göra sin röst hörd, börjat
engagera sig i frågor om planering och
miljö. Men ändå är det en bostadsdebatt
för alltför få.

I riksdagen har bostadsdebatten blivit
en i hög grad teknisk fråga, ett

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

spörsmål för ett fåtal specialister som
tycker om att syssla med bostadsramar,
produktionsfördelning, finansiering
och paritetslån. I den allmänpolitiska
debatten har bostadsfrågan i dag
inte en så framskjuten plats som för
några år sedan, då bristsituationen var
mera markerad än nu. Man kan t. o. in.
ibland få intrycket att bostadsfrågan
inte längre är någon central politisk
fråga, att det numera är en fråga om
att förfina de administrativa rutinerna.

Detta är dock i grunden fel. Bostadsfrågan
är fortfarande en central politisk
fråga, som kräver kraftfulla insatser
från regering och riksdag, från kommunalmän
och planerare, från byggare,
och den kräver ett större engagemang
från de enskilda människorna. Det är
en fråga som vi åter bör placera i centrum
för den politiska debatten.

Folkpartiet har redovisat sin syn på
bostadspolitiken i en omfattande motion,
som huvudsakligen behandlar fem
områden, nämligen bostadsbrist och hyresmotstånd,
bostadskostnader och bostadsstöd,
bostadsbyggandets omfattning
och fördelning, kreditförsörjningen
och boendemiljön. Folkpartiet medverkar
också i flertalet av de 20 reservationer
som finns fogade till statsutskottets
utlåtande. Ändå har vi inte
genom reservationer fullföljt alla de
konkreta yrkandena i vår partimotion.
Det beror inte på att de synpunkter och
förslag, som vi framförde i januari, nu
i april har tillgodosetts eller på att vl
funnit utskottsmajoritetens argument
mot våra förslag särskilt vägande. Det
är endast en följd av att vi har sökt
begränsa antalet reservationer och stannat
för de punkter vilka vi bedömt som
mest väsentliga.

Jag kommer huvudsakligen att koncentrera
mitt inlägg till frågor rörande
bostadsbrist och hyresmotstånd, byggandets
omfattning och fördelning samt
boendekostnaderna, medan herr Strömberg
i ett följande inlägg kommer att
beröra miljöfrågorna.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

Kanske kan det vara naturligt att i
1970-talets första riksdagsdebatt om bostadspolitiken
säga några ord om i vad
mån vi har uppnått våra bostadspolitiska
mål och ange vilka områden som
nu är mest väsentliga. Det är snart 25
års sedan vi fastställde målet för efterkrigstidens
bostadspolitik. De riksdagar
som hölls under åren 1946—1948
angav fyra huvudsakliga mål: 1) att
bostadsbristen skulle avvecklas, 2) att
utrymmesstandarden skulle höjas, 3) att
utrustningsstandarden skulle förbättras
och 4) att hyresnivån skulle hållas nere.

Vi måste i dag konstatera att regeringen
med sin bostadspolitik inte har
lyckats att förverkliga något av dessa
fyra mål. Vår bostadsstandard har i väsentliga
avseenden förbättrats vilket är
ganska naturligt, eftersom våra resurser
har ökat och vår standard i andra avseenden
har förbättrats. Bostadsbristen
är emellertid alltjämt ett allvarligt
social problem. Med all reservation för
att bostadsförmedlingarnas statistik inte
är någon god mätare vill jag dock
erinra om att det i början av 1969
fanns 450 000 människor registrerade i
bostadsköerna. Omkring 190 000 saknade
egen lägenhet. Denna brist drabbar
i första hand unga människor, nya hushåll,
inflyttade.

De ensamstående har en särskilt besvärlig
situation. Vi vet att många sociala
problem hänger samman med bostadsbristen.
Vi vet vad den betyder
för arbetsmarknadens rörlighet. Vi vet
vilka konsekvenser bristen fått för vår
konsumtionsutveckling. Det är många
människor som kommer i kläm, främst
de som inte har tillräckligt med pengar.

Utrymmes- och utrustningsstandarden
har förbättrats, men vi är fortfarande
trångbodda, och vi är mera trångbodda
än i många andra, jämförbara länder.
Enligt gällande norm för trångboddhet
—■ d. v. s. flera än två boende per rum,
kök och vardagsrum oräknade — var
vid senaste bostadsräkning vart fjärde
hushåll trångbott. Av större familjer

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

var närmare hälften trångbodda, detta
med en mycket måttfull definition på
utrymmesstandard. Det finns också
många dåligt utrustade bostäder, och i
dessa bor ofta äldre människor.

Hyresnivån är skiftande med hänsyn
till vilken årgång av hus man bor i.
Den kan vara låg, ibland mycket låg,
men den kan också vara hög, i nyare
bostadsområden ofta mycket hög. Hyresandelen
av en industriarbetares inkomst
är nu i genomsnitt 28 procent för
en trerummare.

1970-talets bostadspolitik står således
inför betydande uppgifter: att skapa
goda bostäder med bra utrustning och
i goda miljöer till priser som människor
har råd att betala. Bara 30 procent
av de svenska familjerna har nu en bra
familjebostad. Vi är betydligt bättre utrustade
när det gäller t. ex. bilar och
TV. De mål som vi satte upp i mitten
och slutet av 1940-talet kan alltså gälla
som mål för bostadspolitiken även i
början av 1970-talet.

Låt mig så gå över till att beröra några
av reservationerna vid statsutskottets
utlåtande. Jag kan göra det relativt
kortfattat, eftersom åtskilliga av reservationerna
är gemensamma för två eller
tre av oppositionspartierna och alltså
i debatten kommenterade av fröken
Ljungberg eller herr Nilsson i Tvärålund.

Då det gäller bostadsbyggandets omfattning
har vi från folkpartiet under
hela 1960-talet krävt en hög produktionsnivå
och en mera långsiktig planering.
Vi har mött kritik för detta; det
har ofta sagts att vi har presenterat
överbud. Ändå har bostadsbyggandet
steg för steg ökat och nu nått en nivå
som fordras för att vi inom rimlig tid
skall kunna avveckla bostadsköerna.
Byggandet måste ligga på en hög nivå
också under kommande år. Det finns
visserligen tecken på en begynnande
balans på en del orter, men i de expanderande
tätorterna är vi ännu långt
från en sådan balans. Vi måste också

ha i minnet att många människor fortfarande
bor i omoderna och trånga bostäder
och att det för dem är angeläget
att få en bättre bostad än den som de
nu har. Vi delar därför bostadsstyrelsens
bedömning då det gäller byggandets
omfattning och föreslår 104 000 lägenheter
som mål för årets byggande.

Förra årets riksdag fattade beslut om
ett nytt ramfördelningssystem för bostadsbyggandet.
Det var ett steg i rätt
riktning. Fortfarande gäller dock att
ramfördelningen görs i ett alltför kortsiktigt
perspektiv. För det stora antalet
kommunblock med en årlig bostadsproduktion
på upp till 250 lägenheter
innebär det nya systemet t. o. m. en planeringsmässig
försämring. Som exempel
på kortsiktigheten kan jag nämna
att de statliga bostadslåneramarna till
kommunerna för 1970 i huvudsak fördelades
så sent som i januari 1969,
d. v. s. knappt ett år före igångsättningsåret.
Bamarna för 1971 års byggande
fördelades till vissa starkt expansiva
kommuner i början av 1970, men till
flertalet kommuner fördelas de först under
andra halvåret 1970. Vi vill ha en
högre programnivå och en längre planeringsperiod.
Ramar för både det
statsbelånade och det privatfinansierade
bostadsbyggandet under de tre första
av de fem åren i planeringsperioden
bör fördelas på samtliga kommunblock
och kommuner så att byggandet i alla
kommuner kan planeras på lång sikt.

Ett av de mest framträdande problemen
på dagens bostadsmarknad är de
höga boendekostnaderna. Vi vet att det
finns en tendens till växande köpmotstånd
när det gäller nya lägenheter.
1968 var omkring 5 procent av de nya
lägenheterna tomma efter tre månader,
för de kooperativa föreningarna var
siffran dubbelt så hög. Vi kan visserligen
diskutera människors avvägningar
av sin konsumtion, hur mycket som
är rimligt att satsa på bostaden. Några
belysande siffror visar att vi bor för 7
miljarder kronor om året, åker bil för

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

5 miljarder samt dricker och röker för
5 miljarder kronor. Vi kan fråga: År
den proportionen rimlig? Ganska få är
nog beredda att säga ett bestämt ja på
den frågan. Men ändå är det obestridligen
så att de nya lägenheterna är för
dyra för många hushåll, att de upplevs
som för dyra med hänsyn till de värderingar
som vi har och framför allt i
jämförelse med hyrorna i det äldre beståndet.

Vi vet att byggkostnaderna ökade
starkt i början och mitten av 1960-talet,
alt kostnaderna för flerfamiljhus ökade
med omkring 70 procent under åren
1961—1966 och att under de två följande
åren, 1967 och 1968, en viss dämpning
ägde rum. 1969 steg emellertid
kostnaderna ånyo; materialkostnaderna
steg med 6 procent och därtill kom lönehöjningar
och räntehöjningar med
ytterligare omkring 5 procent.

Med hänsyn till vad vi redan vet om
prisutvecklingen under de första två
månaderna i år kan vi förutse betydande
ökningar av boendekostnaderna. Det
är naturligtvis många faktorer som medverkar
till denna utveckling. Det är de
större bostäderna, den bättre inre och
yttre miljön, de högre markpriserna,
stigande löner och den ovanligt höga
räntan •—• inte minst den sistnämnda
faktorn är av stor betydelse.

Men vad skall vi nu göra för att bryta
den nuvarande trenden? Vi har från
folkpartiets sida förordat en rad åtgärder
för att öka konkurrensen inom bostadsbyggandet.
Det finns i dag alltför
många begränsningar —- i kommunernas
styrning, i lånebestämmelserna etc.
Bara 40 procent av flerfamiljshusbyggandet
genomfördes under tillfredsställande
konkurrensförhållanden. Vi har
förordat totalentreprenad i större omfattning,
öppen eller inbjuden anbudsgivning
och bättre samordning mellan
detaljplan och husbyggande. Detta är
några exempel på åtgärder för att bryta
kostnadsutvecklingen.

Några ord också om bostadsbyggan -

Anslag till bostadsbyggande m. m.

dets kreditförsörjning. Vi har från folkpartiets
sida framhållit att det är angeläget
att kredittillförseln till bostadsbyggandet
fungerar tillfredsställande.
Bostadsbyggandet bör få den andel av
det totala kreditutbudet som svarar mot
av riksdagen beslutade bostadsbyggnadsplaner.
Det är givet att bostadssektorn
inte kan undgå att få känning
av de problem som berör andra sektorer
av vårt näringsliv, men bostadsbyggandet
får inte bli det konjunkturpolitiska
dragspel som det varit under
tidigare skede av efterkrigstiden.

Vi har från folkpartiets sida förordat
vissa förändringar i gällande lånebestämmelser,
nämligen en höjning av låneunderlaget
för de statliga bostadslånen
så att dessa sammanfaller med
pantvärdet. Vidare har vi förordat en
höjning av de övre lånegränserna för
enskilt byggda enfamiljshus och för
servicehus för att därigenom ge olika
företagarkategorier möjlighet till konkurrens
på mer jämställda villkor.

Vi anser det också angeläget att den
pågående utredningen om paritetslånen
snabbt fullföljes. Utan att instämma i
tillspetsade rubriker och bestämda uttalanden
om sammanbrott, kris etc. i
fråga om bostadslånen, måste vi konstatera
att paritetslånesystemet i dag medför
betydande problem. Fastighetsägarna
får för varje år en växande skuldbörda.
Då paritetslånesystemet konstruerades
utgick man ifrån att räntan skulle
ligga stabil vid ett diskonto på ungefär
5 procent, och det är ju ingalunda
fallet nu. Därför måste vi pröva möjligheterna
att justera reglerna. Vi vill
göra en sådan prövning innan vi gör
bestämda uttalanden om systemet som
sådant.

Herr talman! Låt mig sammanfatta.
De problem som vi möter inför 1970-talet hänger alltså i hög grad samman
med boendekostnader och boendestandard.
Hur skall vi få bra bostäder med
bra utrustning och goda miljöer till
priser som människor har råd att betala?

2 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

Vi inom folkpartiet anser att det behövs
ett fortsatt omfattande bostadsbyggande,
en mera långsiktig planering,
en ökad konkurrens på likvärdiga
villkor och ett större inflytande för de
enskilda människorna i planerings- och
miljödebatten.

Jag yrkar bifall till reservationerna
1 b, 3, 4, 6—9, 11—15 a, 16 och 18.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Även om statsutskottets
bostadspaket är sig tämligen likt
blåser det en del nya vindar i bostadsdebatten.
Det kände vi senast i fredags
här i kammaren då en socialdemokratisk
riksdagsman, herr Pettersson
i Lund, i ett anförande mer eller mindre
försiktigt uttalade sin ovilja mot boendeformen
småhus. Han bor visserligen
själv i villa, och han anser tydligen
att den boendeformen har sina fördelar.
Men av hans anförande att döma
vill han ändra skattereglerna så att färre
människor får möjlighet att bo i villa.
Men han själv, förmodar jag, vill
fortsätta att bo i villa, och förmodligen
tillåter också hans inkomstförhållanden
detta.

Vad har socialdemokratin egentligen
emot villaformen? Måste vi alia i det
framtida socialistiska drömsamhället bo
på samma sätt: i stora, höga jättekaserner?
Ingår det i de nya tankarna om
den sociala skiktningen i vårt boendesätt
att vi måste blandas efter en totalsyn
på samhället? Är det detta som är
resultatet av det s. k. socialistiska basarbetet
allra längst ute på vänsterkanten? Socialdemokraterna

talade om valfrihet
en tid. Det gör de inte i dag, i varje
fall inte ledarna. Vad man i leden
tänker kan vi bara spekulera i. För övrigt
har valfriheten såsom vi alla känner
till, varit mycket begränsad. Än
mer begränsad skall den tydligen bli.
Jag förstår att det är lättare för de två
socialdemokratiska byråkraterna på
bostadsförmedlingen att placera invå -

narna efter mera strikt sociala skiktningsprinciper,
om man enbart tillåter
en hustyp. Det kan låta så här: »Andersson
skall gifta sig, han får en tvåa

— om han visar upp intyg förstås. Johanssons
är tre personer och barnet
är sju år, så det blir en tvåa med större
kök. Men titta här, här har vi en
grupp på åtta personer. De får en fyra

— tills vidare. Kvist heter nästa familj
-— den familjen återkommer vi till. Den
måste få lägenhet i ett annat hus; i det
här huset är redan kvoten för socialgrupp
1 fylld.»

Vill man ge folk bostäder på det sättet,
förstår jag att somliga på vänsterkanten
betraktar en liten villa som något
fult, något asocialt. Det är i så fall
rätt många människor som lever asocialt.
Inom landet finns cirka en miljon
villaägare och fler vill bli det. Fler
vill leva asocialt tydligen. Det finns en
halv miljon fritidshusägare — att vara
det är förmodligen också fult. Men huruvida
det är så samhälleligt fult att vi
måste bygga en skyskrapa på en kobbe
i Stockholms skärgård har inte uttalats
—• ännu.

Detta skall tydligen bli en politisk
stridsfråga. Stora hyreskaserner eller
småhus — det är frågan. Vi beklagar
om socialdemokraterna skall göra det
till en politisk stridsfråga. Det är möjligt
att någon i kammaren undrar varför
jag går så hårt fram och kanske
medverkar till att det blir en politisk
stridsfråga. Jo, ärade kammarledamöter,
om man läser jämlikhetsrapporten
blir man tyvärr stimulerad till att också
väga in i debatten sådana här tillspetsade
formuleringar.

Andelen småhus av den totala bostadsproduktionen
är liten i vårt land,
ca 30 procent; den har legat under 30
procent i flera år. I Västtyskland är andelen
50 procent, i Holland är den
ungefär 55 procent, i Danmark är den
60 procent och i Norge så hög som 70
procent.

Man kan självfallet fråga om småhus -

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

formen verkligen är eftertraktad i Sverige.
Mitt svar är givetvis ja. Jag är helt
övertygad om detta och jag har dessutom
stöd av bostadsstyrelsen. I vår
partimotion har vi citerat vad bostadsstyrelsen
säger i detta avseende:

»För ett stort antal individer och hushåll
är småhusbostaden den mest eftertraktade
bostaden. Detta speglas i småhusköer
och i preferensundersökningar
bland boende i flerfamiljshus. Till en
del är denna efterfrågan betingad av
de ekonomiska fördelar, som småhusägandet
kan innebära. Småhuset har
emellertid bostadstekniska kvaliteter
som tydligt skiljer det från flerfamiljshuset.
En av dessa kvaliteter och kanske
den viktigaste är den inre bostadens
direkta och enkla kontakt med ett
markrum. Om markrummet får en riktig
orientering och utformning kan det
fungera som en utvidgning av bostaden
under sommarhalvåret. Där kan funktioner
som trädgårdsskötsel och annat
hobbyarbete, lek och barnpassning under
enkla former, vila och samvaro äga
rum. Bostaden ger större variation i
vila, arbete och rörelse. En sådan egenskap
torde vara speciellt värdefull i de
mindre bostäderna.»

Detta uttalande från bostadsstyrelsen
kan verkligen inte utan vidare avvisas
med ett leende eller med en axelryckning.
Man kan även citera tidningen
Villaägaren: »Det må kanske betraktas
som ett starkt uttryck då vi säger,
att vi i dag känner oss förföljda. Det
är dock ingen liten grupp, som vi ideologiskt
företräder.---— Villaägarna

har alltså ovedersägligen på ett positivt
sätt bidragit till bostadskrisens lösning.
Detta är en följd av

Dels tidigare politik, där man uppmuntrat
den enskilde — för att inte säga
den enkle medborgaren att medverka
för att lösa bostadskrisen,

Dels den naturliga mänskliga driften
och önskan att äga ett eget hem, något,
som blivit en frihetssymbol, som är mycket
djupt rotad i det svenska kynnet.»

Anslag till bostadsbyggande m. m.

Sedan pekade tidningen i en sammanfattning
på några punkter som understryker
betydelsen av de insatser
som villaägarna anses ha gjort. Man
pekar bl. a. på realkapitalbildningen såsom
en följd av dessa insatser samt på
motverkan av skatteflykt, och man anlägger
vidare bostadspolitiska och psykologiska
synpunkter på egnahemsägandet.

Herr talman! Oppositionen står enad
i kravet på att andelen småhus skall
öka, och jag ber med detta att få yrka
bifall till reservationen 4.

Jag skulle också vilja beröra frågan,
huruvida paritetslånen är till fördel
eller till nackdel för egnahemsägaren.
Emellertid tror jag att min framställning
skulle bli ganska sifferspäckad
om jag skulle ge mig in på det området,
och dessutom varierar verkningarna
från familj till familj i ganska hög
grad. Jag skall därför i stället begränsa
mig till att understryka behovet av
upplysning i detta avseende. Det är
faktiskt alltför många villaägare och
egnahemsägare som inte har en aning
om paritetslånets verkningar. I många
fall får man, om man har ett sådant paritetslån,
en kalldusch när man upptäcker
att boendekostnaderna ökar i stället
för att, såsom man hade räknat med,
minska.

När det gäller den regionala fördelningen
av bostadsbyggandet har vi anslutit
oss till yrkanden i motioner om
en mera balanserad fördelning mellan
orter och regioner. En parlamentarisk
utredning om bostadsmiljön anser vi
vara synnerligen angelägen, och det
kravet framförs också i reservation 8.

Erfarenheten av kommunal markpolitik
visar att många kommuner fördelar
marken efter icke konkurrensbefrämjande
kriterier. Tyvärr har vi också
exempel på hur vissa byggherrar
gynnas på övrigas bekostnad. Av nyetableringsmarken
uppgår det allmännas
markägande till nära 90 procent.
Detta anser vi, såsom redan har be -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

rörts, vara till men för bostadskonsumenterna.
Vi måste få en annan avvägning
mellan ägarformerna. Konkurrensen
behövs — den pressar kostnaderna
— men samtidigt vill jag framhålla att
kommunala markförvärv självfallet är
nödvändiga. Vi anser dock att avvägningen
i dag inte är den lämpliga.

Riksdagen beslutade 1968 att inrätta
en lånefond för kommunala markförvärv,
och riksdagen anslog därtill 30
miljoner kronor. Vi har tidigare kritiserat
detta; denna anordning har blivit
en onaturligt verkande faktor på kreditmarknaden.
Härigenom har de mycket
knappa kapitalresurserna slussats
över till mindre konkurrenskraftiga ändamål.
Vi anser att konstruktionen är
felaktig och att lånefonden sålunda bör
avvecklas. Därför ber jag att få yrka
bifall även till reservationen 20.

I övrigt, herr talman, yrkar jag bifall
till de reservationer till vilka bifall redan
har yrkats av fröken Ljungberg.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Fröken Ljungberg blev
förskonad från att få lyssna till det avsnitt
i den föregående talarens anförande
som rörde villor och småhus, och
det är jag glad för att hon hlev. Annars
hade hon väl sagt: Gud bevare mig för
mina vänner! Fienderna klarar jag väl
alltid.

Den prestation som herr Wennerfors
gjorde måste lämna kvar ett beklämmande
intryck. Det var ju fantastiska
överdrifter, .lag vet inte om anledningen
till hans uttalanden var, att han inte
fått till stånd någon debatt ute i buskarna
och att det dörför var sådant material
som han nu vräkte ut över kammaren.

Annars kunde ju den högt ärade föregående
talaren läsa vad som står i statsverkspropositionen,
nämligen att regeringen
föreslår ändringar i villkoren
för småhus, så att de skall kunna bli
tillgängliga för och öka valfriheten för
en större del av svenska folket, och det

understryker utskottet. Det är den påtagliga
verklighet, mot vilken bakgrund
detta egendomliga utslag av politisk
förkunnelse, som vi nyss fick lyssna till,
skall ses.

Jag kan instämma med de andra talarna
som alla har sagt att det här varje
år blir en debatt som är likartad. Det
gäller alldeles speciellt i år, då nämligen,
såsom fröken Ljungberg sade, underlaget
för diskussionen inte inbjuder
till några större utsvävningar, därför
att det inte framläggs några förslag till
ändringar på väsentliga punkter av sådan
storlek, att de kan bli föremål för
några principiella diskussioner. Man
skulle därför kanske kunna föra en debatt
mot bakgrunden av vad som har
hänt förut i tiden eller var vi står i dag
eller med perspektiv mot framtiden.
Man kan lägga vilket som helst av detta
till underlag för debatten i dag, men
jag föreställer mig, att vilket avsnitt
man än skulle ta upp, skulle det, om
man skall göra det grundligt, ta en så
lång tid att vi inte kan räkna med att
kammaren har tillräckligt tålamod för
en sådan debatt.

En sak var genomgående i anförandena
från företrädarna för de tre oppositionspartierna,
nämligen att bostadspolitiken
inte har lyckats. Det beror
naturligtvis på i vilket perspektiv man
ser det. Utgår man från perspektivet
från mitten av 1940-talet, kan stora
framgångar påvisas. Vi vet att bostadsbristen
är mindre i dag än den var då.
Boendetätheten är annorlunda. I mitten
av 1940-talet bodde ungefär 100 personer
per 100 rum, i dag är det 100 personer
per 130 rum. Det är alltså en
förändring av boendetätheten som ett
uttryck för bostadsbristen. Vi vet också
att människors möjlighet att kunna efterfråga
en större och bättre bostad är
mycket annorlunda i dag än i mitten av
1940-talet.

Men ser vi det emot dagens krav på
vår sociala standard är det klart att vi
har väldigt mycket skavanker. Våra vär -

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

deringar ändras ju snabbt i detta avseende.
Ser vi detta i ett perspektiv
framåt, har vi stora krav på gemenskapen
i samhället för att förändra bostadssituationen,
så att alla människor
skall kunna bo så bra som de behöver.
Det hela beror alltså på hur man betraktar
det.

Bostadspolitiken har hitintills lyckats
att uppnå den målsättning man har
ställt upp för sig efter hand. Yi förskjuter
målsättningen längre framåt i tiden
och ställer allt högre mål framför oss.
Självklart kan inte målen uppnås i det
ögonblick de ställs, men det är alltså
dit man skall sträva.

En fråga som har varit föremål för
eviga debatter och kommer att vara föremål
för debatter är detta med konkurrens
på lika villkor, som det så populärt
heter. Ingen har klarat ut vad det
är för någonting. Ingen vill ge sig in på
den diskussionen reellt. När man talar
om konkurrensfrågorna, är det alltså
spörsmålet om att byggmästarna inte
har möjlighet att konkurrera på bostadsmarknaden,
detta trots det är den
näringsgren i detta samhälle, som har
de mest gynnade villkoren av någon
näringsgren, som får så förmånliga villkor
att bedriva sin näring som byggmästarna
får. Det finns ingen kategori
som har så gynnsamma villkor. De får
hjälp till förmögenhetsbildning och
hjälp till kontinuerlig drift. Trots det
klankar man för att byggmästarna inte
har tillräckligt gynnsamma villkor, inte
har konkurrens på lika villkor.

Man blandar samman begreppen —
och det är naturligtvis förutsättningen
för att debatten skall kunna gå hem.
Det är två delar det hela rör sig om.
Dels är det frågan om när man skall
uppföra husen, dels när byggnaderna
förvaltas och alltså lägenheterna hyres
ut. Byggmästaren kommer in och gör
sin prestation, saluför en vara. Byggnaden
uppförs inom en begränsad tid,
den projekteras under något år och
byggs under något år och man levererar

Anslag till bostadsbyggande m. m.

varan färdig och klar, fixerad kanske
innan den beställs, medveten om vad
den skall kunna kosta.

Man kan bjuda ut projektet till flera
företag som kan tillverka den, och man
kan alltså få konkurrens om tillverkningen
av huset. Produkten tillverkas
under en begränsad tid, är klart fixerad
och kan således mätas. Då kan man
åstadkomma konkurrens i tillverkningsledet
mellan olika slags byggmästare,
oavsett om de är privata eller kooperativa
eller om det rör sig om allmännyttiga
bostadsföretag som uppför hus i
egen regi. I sådana fall kan man få jämförbarhet
i fråga om pris och produkt
och samtliga säger i alla fall att de vill
vara med om detta. Det är bara det att
det är mycket svårt att förmå de privata
byggmästarna att vara med om
konkurrens, ty det är de som är mest
angelägna om att förhindra konkurrens
i ledet genom att träffa förhandlingsuppgörelser
med sådana som kan köpa
hus, d. v. s. allmännyttiga och kooperativa
företag samt kommuner. Detta är
alltså ett sätt att hindra konkurrens,
men det motarbetas i varje fall av de
organisationer som verkar för de allmännyttiga
och kooperativa företagen,
och detta i syfte att få konkurrens vid
upphandlingen av bostadshus.

Går vi sedan över till förvaltning av
husen, ägandet av dem och så att säga
försäljning av produkten lägenhet till
hyresgästerna, kommer vi in på en helt
annan sak. Det är praktiskt omöjligt
med konkurrens i den enkla mening
som åsyftas i sådana sammanhang, ty
man håller i alla fall på att sälja varan
under 60—70 år. Om man när man startar
ett bygge säger att man kommer att
begära en hyra som är så och så stor
innebär detta ingen förpliktelse med avseende
på framtiden. Av erfarenhet vet
man att när möjligheter erbjuds kommer
priserna att höjas och bestämmas
av andra faktorer, och de löften som
vederbörande kanske svängde sig med
när marken tilldelades gäller inte läng -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

re. Det förhåller sig nämligen så — och
det ligger ingenting egendomligt i detta
— att det på den här marknaden finns
två helt skilda företagskategorier. Den
ena kategorin är de privata företagen —
alla ekonomiprofessorer har gått ut så
nu vågar jag tala i en sådan här fråga
■—- och de är enligt nationalekonomin
vinstbestämda och har ett syfte, nämligen
att ge ägaren vinst. Den andra kategorin
utgörs av självkostnadsbestämda
företag och har ingen annan uppgift än
att till självkostnad fylla sin funktion i
samhället.

Dessa två företagskategorier har olika
mål och kan under sådana förhållanden
inte tävla. Det ligger en garanti för
framtida hyressättning i de självkostnadsbestämda
företagen just på grund
av deras mål. Men det finns inte någon
garanti för social funktion av detta slag
då det gäller de vinstbestämda företagen,
ty målet är härvidlag att ge ägaren
största möjliga vinst. Självfallet vill dessa
företag producera en god vara på ett
för ögonblicket socialt acceptabelt sätt,
men det saknas garanti för att de i alla
lägen fyller sin sociala funktion. Här
finns alltså en väsentlig skillnad. Skulle
vi kunna komma överens om att skapa
konkurrensvillkor som är bättre än de
nuvarande beträffande upphandlingen
av bostadshus, tror jag inte det är möjligt
att komma överens om att åstadkomma
lika villkor då det gäller konkurrensförhållandena
vid förvaltning
av bostadshus ty härvidlag rör det sig
om skilda målsättningar.

En annan sak som berörts av alla
talare är paritetslånet. Här har moderata
samlingspartiet i gott sällskap med
Entreprenörsföreningen, Skattebetalarnas
förening, Näringslivets byggnadsdelegation
och hela den sektorn hållit fast
vid sin tidigare inställning att paritetslånet
inte är bra liksom inte heller att
samhället över huvud taget lägger sig i
bostadsfinansieringen. Det vet vi att
man tycker i moderata samlingspartiet,

och det är en klar och renhårig ståndpunkt.

Vidare antydde herr Mundebo att det
redan nu kan vara en del svagheter förknippade
med paritetslånen, som gör
att vi kanske måste pröva om hela systemet.
Nu är man dock inte beredd att
göra det. Det är jag tacksam för. Självfallet
är pressen på folkpartiet hård
från sådana finansiärer som känner sig
störda av att paritetslånets villkor verkar
och kommer att verka framdeles.
Det råder emellertid några missuppfattningar
rörande paritetslånen, som jag
tycker det är viktigt att här klara ut.

Det har sagts att paritetslånen förutsätter
en jämn ränta på 5 procent. Detta
är felaktigt. I stället är det förutsatt
att högre och lägre låneräntor skulle
jämnas ut i tiden. Man har sålunda velat
eliminera alla rörliga räntor. Och då
räknade man med en medelränta på 5
procent under den tid som det var fråga
om. Man ville jämna ut räntenivåerna
och förutsatte inte, som den ärade
talaren sade, en ojämn räntenivå. Man
räknade där realistiskt för framtiden.

Vad är det då som hänt som skapat
bekymmer och som nu har föranlett
Kungl. Maj :t att tillsätta en speciell utredning?
Jo, det hände något som ingen
hade förutsatt, nämligen att vi fick en
hög räntenivå. Som bekant berodde den
inte på vårt eget förvållande utan på
omständigheter utanför vårt lands gränser.
Vidare fick vi en möjlighet att hålla
igen byggnadskostnaderna då lånen
skulle utbetalas. Den möjligheten fick
vi därför att staten engagerade sig hårt
i bostadsbyggandet. När lånen kom till
låg byggnadskostnaderna därför stilla,
och 1967, 1968 och 1969 blev det i vissa
lägen t. o. m. en nedgång. Det hade man
inte räknat med. Inget vet emellertid
om det höga ränteläget eller de stillastående
byggnadskostnaderna kommer
att bli bestående.

Herr Mundebo rörde sig med begreppet
byggnadskostnadsindex i stället för

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

byggnadskostnaderna sådana som de
kommer till uttryck i lånehandlingarna
när man söker statliga lån. Då kommer
det till ett nytt led som inte finns
med i indexet. Byggherrarna har haft
ambitioner att trots ökade material- och
lönekostnader hålla igen byggnadskostnaderna
och därigenom har man i de
hittills redovisade siffrorna kunnat eliminera
de kostnadsökningar som kommit
till uttryck i index. Jag är inte säker
på att resultatet skulle blivit detsamma
om man hade gjort den prövningen
i dag, men det blev effekten vid
den prövning som gjordes i slutet på
1909 och som hade samma sifferunderlag
som det herr Mundebo här talade
om. Det kan möjligen nu ha blivit ett
genomslag i början på detta år. Det får
vi se när siffrorna räknats fram. Jag
tror att det kan bli en förskjutning i
byggnadskostnaderna, även om ingen av
oss önskar det.

Om det är så att vi måste ändra på
paritetslånereglerna därför att vi har
lyckats hålla byggnadskostnaderna i
schack, så må vi göra det, ty något
mera underbart kan väl inte hända än
att vi lyckas med våra strävanden i det
fallet. De framgångar vi hittills noterat
i det fallet har nåtts genom aktiviteter
från statsmakterna och myndigheterna
och tack vare hårda nypor i umgänget
med dem som bygger och förvaltar bostadshus.

Tillåt mig sedan att ta upp en annan
sak som fröken Ljungberg berörde och
som väckte hennes irritation, nämligen
den motion som Mats Hellström står som
huvudmotionär för. Den berör en liten
sektor, och sträcker ut en hand och tar
ett litet grepp om frågan att åstadkomma
ett bättre tillstånd i de nya bostadsområdena.
Vi har i dag det villkoret
att staten för sina lån stipulerar att lägenheterna
skall förmedlas av bostadsförmedlingarna,
om kommunerna så begär.

Detta villkor ställs redan nu. Det har

Anslag till bostadsbyggande m. m.

emellertid visat sig att byggherrar av
alla kategorier har önskat få ekonomiskt
så välartade hyresgäster som möjligt
och därför uppställt snäva schematiska
regler, varigenom de kunnat slå
ut sådana kategorier som vi kanske
framför allt hade i tankarna när vi engagerade
staten i bostadslångivningen.
Denna är ju inte avsedd för att byggmästarna
skall få mycket att göra eller
något sådant utan har uteslutande en
social uppgift, nämligen att se till att
framför allt de som har de minsta möjligheterna
att skaffa sig en god bostad
med egna medel skall kunna få en lägenhet
genom samhällets försorg. Genom
bostadslångivningen påverkar därför
staten prisbildningen och utformningen
av lägenheterna.

Det är alltså ett socialt ärende förknippat
med långivningen. Om de som
får sådana lån av staten inte handlar i
linje härmed, är det samhällets uppgift
att se till att de gör det. De organ som
praktiskt kan fungera i denna riktning
är bostadsförmedlingarna, som genom
hänvisningen av bostäder till dem som
är anmälda hos dem kan placera in
dessa människor i de nya bostadsområdena.

Frågan är emellertid inte löst i och
med detta. Bostadsförmedlingarna kan
kanske inte placera familjerna i fråga
i lägenheter som är stora och goda nog.
Trots att de har ett socialt stöd har dessa
familjer kanske inte resurser att efterfråga
sådana lägenheter. Den 1 april
i år beslöt riksdagen hemställa till regeringen
om en utredning om en förbättring
av bostadsstödet. Vi stod eniga
bakom denna begäran, som var motiverad
av kravet att även andra låginkomsttagare
än de som har barn under
16 år skall kunna komma i fråga. Vi
krävde en översyn av låginkomsttagarnas
möjligheter att efterfråga lägenheter
i speciellt de nya områdena, där
den höga hyresnivån i förhållande till
läget i äldre områden kan fungera som

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

en tröskel som är svår att komma över.
Det räcker alltså inte med att bostadsförmedlingarna
säger att de skall ha lägenheten.
Det krävs ett större grepp
för att klara dessa frågor.

Att den begärda utredningen inte löser
hela frågan betyder emellertid inte
att man skall avstå från den. Det är för
mig helt klart att en fastighetsägare
som vill ta ett lån, vilket har en social
funktion, men inte vill fylla denna inte
heller skall få lånet. Det sociala ärendet
är ju det primära vid långivningen.
Det bör vi inte glömma bort när vi diskuterar
denna fråga.

Jag tycker att vi borde angripa denna
fråga, eftersom den genom ändrade
sociala värderingar alltmer drar till sig
uppmärksamheten. Riksdagen beslöt för
några veckor sedan att kräva en förbättring
av bidragen på detta område för
att undvika s. k. kategoribebyggelse.
Härmed åsyftades då inte kategoribostäder
i den gamla meningen, d. v. s. bestämda
hus för barnrika, fattiga o. s. v.,
utan det är i dag andra uppdelningar
som ter sig stötande. Vi ser nu på detta
på ett helt annat sätt än för 25 år sedan.

Med dagens mått mätt framstår den
kategoribebyggelse som finns som ett
otillfredsställande fenomen, som vi vill
råda bot på. Ett sätt härför är bidragsgivningen.
Bostadsförmedlingsaktivitet
och en bättre utformning av miljön är
andra. Utredningar pågår inom servicekommittén
och på andra håll om förbättring
av den yttre miljön, om bostädernas
utformning o. s. v. Vad som är
väsentligt är att ge människorna ekonomiska
möjligheter att efterfråga en
bättre och socialt riktigare miljö, och
det gör man både genom långivningen
och genom bidragsgivningen liksom att
taga ställning till vem som skall betala
den service som skall tillhandahållas
inom respektive bostadsmiljöer.

Jag skall inte lägga mig i Kungl.
Maj :ts förehavanden — även om det i
varje fall när man talar från denna talarstol
kan förefalla vara ett kort av -

stånd till dessa — men jag vill säga att
det från min synpunkt framstår som
riktigare att sammanföra dessa frågeställningar
i en enda utredning och att
inte låta bostadstilläggen hamna i familjepolitiska
utredningen och andra
frågor i andra utredningar. Det vore
kanske skäl i att ta ett samlat grepp
med utgångspunkt i de krav vi i dag
vill ställa på den verklighet vi lever i
och med sikte på framtiden, så att vi
kan få en sådan ■— för att använda detta
enkla uttryck — förbättrad jämlikhet
i boendet som vi i dag tycker är väsentlig
och ställer upp som mål.

Jag har gjort en rad anteckningar beträffande
uttalanden om småhusen som
boendeform — man försöker skapa
splittring mellan partierna därvidlag.
Småhusen är ju en boendeform som
man i skilda sammanhang pläderat för
såsom varande bättre än flerfamiljshusen.
Jag har vid åtskilliga tillfällen försökt
klarlägga att detta är ett farligt
sätt att resonera, därför att småhusen
passar en del människor under vissa
perioder av deras liv, medan de för
andra inte passar någon gång. Om småhuset
vore det eftersträvansvärda målet
för alla finge vi ju riva våra städer.

Småhuset är den helt naturliga boendeformen
i vissa samhällen ■—- där vore
det onaturligt att bygga flerfamiljshus.
Men det är också onaturligt att
bygga småhus exempelvis mitt inne i
Stockholms centrum.

Det gäller vidare att se till att småhuset
blir tillgängligt för alla kategorier
och inte görs tillgängligare för dem som
har styrka i sin egen köpkraft. Den problematiken
har vi i och för sig inte att
behandla i detta sammanhang, men jag
tycker det är viktigt att vi inte bortser
från den. Med nuvarande ordning är
villaägandet på grund av gäldränteavdraget
speciellt gynnsamt för de människor
som har höga inkomster. Ett
exempel gavs för några veckor sedan
på en konferens i Folkets hus här i
Stockholm, där det redovisades att eu

Onsdagen den 22

familj med 50 000 kronors inkomst som
liar två barn och bor i villa genom
gäldränteavdraget på lånen i villan får
lika stor subvention som fem 25 000-kronorsfamiljer med vardera två barn
som bor i flerfamiljshus. Det är den effekten
jag personligen tycker är stötande.
Det bör vara möjligt för alla, oavsett
deras inkomstläge, att kunna efterfråga
småhuset, om vederbörande personligen
bedömer det som varande en bra
boendeform.

Men jag tror att många som talar för
viilorna ser det mera som ett kapitalplaceringsobjekt
och inte som en boendefråga.
Det görs i dag stora ansträngningar
— jag vet det bl. a. genom elt
allmännyttigt bostadsföretag i min hemkommun
— att bygga småhus just för
dem som behöver ha småhuset under
en period av familjens utveckling. Men
man stöter på stora svårigheter, ty småhuset
är en dyr boendeform i städerna,
där markpriset ligger högt.

Nu har Kungl. Maj:t föreslagit att elt
hinder skall raseras, och det är minimigränserna.
Då kan man alltså bygga
mindre småhus och göra det möjligt
för människor med lägre inkomster att
också kunna efterfråga sådana. Det tycker
jag är en önskvärd utveckling.

Gäldränteavdraget måste man ta hänsyn
till. Jag har en konkret bild från
Göteborg, där ett allmännyttigt bostadsföretag
byggde ett förnämligt småhusområde
ute vid kusten, inte långt från
badmöjligheter. Det låg söder om älven,
varför vattnet inte var så förorenat,
och det var attraktivt ur många
synpunter. Emellertid visade det sig
omöjligt att få hyresgäster att teckna sig
för husen, så att dessa skulle kunna
stå uthyrda när de blev färdiga. Som
regel är ju teckningen klar när husen
är färdigbyggda, frånsett någon liten
marginal av hus som är svåra att hyra
ut. Men här fanns det inte alls personer
som var villiga att hyra dessa
snyggt byggda småhus.

Vad fick man göra? Jo, man fick

april 1970 fm. Nr 19 41

Anslag till bostadsbyggande m. m.

slopa detta och avyttra husen genom
kontant försäljning. Vad hände då? Jo,
folk lade sig i sovsäckar flera nätter
för att hålla sin plats i kön och få en
nummerlapp som berättigade dem att
köpa ett hus. Genom gäldränteavdraget
uppstår i dessa hus en minskning av
boendekostnaden som i ett hyreshus
inte skulle ha kommit de boende till

del.

Vi har i våra hem fått oss tillsända
broschyrer — jag tog tyvärr inte med
någon i dag — där bankerna, som ju
är intresserade av all kapitalplacering,
med konkreta exempel visar vad ett
radhus i respektive hyreshusform, bostadsrättsform
och ägandeform kostar
den boende. Där framgår att det finns
klara skillnader i månadskostnaderna,
och detta bör ge en tankeställare för
dem som pläderar för villaägandet, vilket
är någonting annat än alt bo i
småhus.

Herr talman! Jag skall inte ta tiden
mycket mer i anspråk, men jag vill
säga några ord till herr Mundebo, som
målar en alldeles felaktig bild av läget.
Han försöker att med motstridiga resonemang
bevisa att den bostadspolitiska
målsättningen inte har förverkligats.
Hela hans resonemang är fyllt av
påståenden som att »man inte kan lita
på bostadsförmedlingens statistik; den
är felaktig; men bostadsförmedlingen
säger följande» o. s. v. På det sättet argumenterar
han fram en situation beträffande
byggnadskostnaderna och utvecklingen
över huvud taget som är
gynnsam från hans agitatoriska synpunkter.

Man sitter då och väntar på vilka
förslag som skall komma. Hur vill folkpartiet
kunna råda bot på det nuvarande
tillståndet? Det enda konkreta
förslag som herr Mundebo framförde i
syfte att förverkliga den bostadssociala
målsättningen var bättre villkor för
de enskilda byggmästarna. Jag tror därför
att herr Mundebo behöver ta sig
en funderare på vad han sagt i sitt

Andra kammarens protokoll 1970. Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

anförande. Det stämmer nog inte med
hans innersta tankar, låt vara att det
ju inte alltid är sådana tankar som skall
komma till uttryck i bostadsdebatten.

Herr talman! Även om jag inte närmare
angivit reservationerna, har jag
försökt att skumma över huvudpunkterna
i dem. Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr WENNERFORS (m) kort genmäle
:

Herr talman! När man för fram litet
skarpare och mera kritiska argument
än vanligt slår herr Bergman ut med armarna
och säger: Detta egendomliga
utslag av politisk förkunnelse! Men
skarpare och mer kritiska argument är
enligt min mening nödvändiga när det
gäller debatten om småhus och villaägande.
Jag är medveten, herr Bergman,
om att regeringen uppfattat trycket
från konsumenterna härvidlag. Man
har insett att andelen småhus, d. v. s.
30 procent, är alldeles för låg och att
konsumenternas behov måste tillfredsställas
genom att regeringen ytterligare
främjar produktionen av småhus.

Det kanske kan sägas att regeringen
sålunda är på rätt väg då andelen ökas,
men vi tycker att den bör ökas i högre
takt. Dessutom har i denna debatt särskilt
från vänsterhåll, och inte minst inom
det socialdemokratiska partiet,
framförts sådana argument som gör att
man inte riktigt vet vart ni vill komma
när det gäller dessa frågor.

Jag är också medveten om, herr
Bergman, att småhusen passar en del
människor men inte andra. Men de
människor de passar är avsevärt flera
än ni tror.

Sedan säger herr Bergman att gäldränteavdragen
gynnar de höga inkomsttagarna,
och det är jag också medveten
om. Det har emellertid införts andra
regleringar som innebär att denna effekt
har uppvägts. Det kan inte heller
vara enbart de höga inkomsttagarna
som svarar för alla de pengar som nu

kommer in i den statliga kassan. Den
nya fastighetstaxeringen skall ju ge ett
plus på 250 miljoner kronor, och detta
kommer naturligtvis också att få betalas
av de låginkomsttagare som har
villor.

Fröken LJUNGBERG (in) kort genmäle
:

Herr talman! Bara tre punkter i all
korthet! Herr Bergman sade att det varit
ett genomgående tema hos oppositionen
i dag att bostadspolitiken inte
skulle ha lyckats, men det, herr Bergman,
är väl att påstå litet för mycket.
Jag uppehöll mig en hel del vid att
bostadsproduktionen framför allt under
1960-talet har ökat oerhört, och det kan
jag inte se som annat än någonting positivt.
Men i detta sammanhang ville jag
fråga: Kan de svårigheter, som i dag
blir mer och mer uppenbarade, övervinnas
genom samma bostadspolitik som
vi hittills har fört, när problemen i
sig själva tycks höra ihop med det nuvarande
bostadspolitiska systemet?

Så har vi konkurrensen. Det var inte
konkurrensen byggmästarna emellan
vi var ute efter, utan det var möjligheterna
för olika kategorier byggherrar
och låntagare att få sina kapitalkostnadsbekymmer
lättade på ungefär
samma sätt. Herr Bergman menar att
man med paritetslånesystemet nog har
lyckats hålla byggnadskostnaderna i
schack, men efter vad jag kan förstå
är det ett felaktigt samband. Svårigheterna
med paritetslånen kommer ju när
den som har fått lån märker hur skuldbördan
blir större och större. Vad skall
man göra om 30 eller kanske 40—45 år,
därest det tar så lång tid innan en låntagare
kan klara upp sin ökade låneskuld
till staten? Vad blir resultatet då?

Den tredje punkten gäller bostadsförmedlingen.
Paritetslånen har bostadssocial
karaktär, säger herr Bergman.
Ja, det är på sätt och vis riktigt,
men lånet är också en kapitalinsats för
att över huvud taget gardera en viss

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

volym av produktion. Om man tar bort
lånet från en fastighet, där fastighetsägaren
— vare sig det är fråga om en
allmännyttig stiftelse eller om någonting
annat — inte har accepterat den
hyresgäst som bostadsförmedlingen velat
förmedla, vad blir då den sociala
effekten ?

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Bergman höll ett
allmänt välvilligt anförande i dag, som
jag upplevde det. Han berörde emellertid
inte den fråga jag ägnade allra mest
tid åt och kritik, nämligen de femåriga
bostadsbyggnadsplanerna och de vådor
som ligger i dem. Jag kan mycket väl
förstå honom på den punkten, och jag
skall inte ytterligare ta upp saken. Jag
har bara velat notera förhållandet.

Herr Bergman ställde sig också positiv
till att sammanföra olika utredningar
för att få en samlad översyn av
en bostadssocial totalmiljö. Jag vill
peka på att statsutskottets majoritet, inklusive
herr Bergman, har avstyrkt centerns
motionsyrkande i den frågan.
Men det är möjligt att man i denna sena
vår till sist kan räkna med töväder även
på det området. Vi är glada för att våra
krav på denna punkt kanske ganska
snart kommer att tillgodoses, vilket jag
också förutsatte i mitt tidigare anförande.

Småhusen bör naturligtvis göras tillgängliga
för alla människor. Det försöker
vi göra genom förslag på bostadsområdet
som tas upp i reservationer i
det utlåtande vi diskuterar. Vi är beredda
att ta ytterligare steg i denna riktning
på andra områden. Framför allt
är det barnfamiljerna som därvid kommer
i fråga.

Centerpartiet har accepterat regeringens
beskrivning av bostadsbyggandets
omfattning. Det ligger på en hög
nivå vid internationell jämförelse. Ändå
har vi brist på bostäder i vissa orter.
Vår relativt höga standard har medfört

Anslag till bostadsbyggande m. m.

stor efterfrågan på bostäder, både bland
yngre och äldre människor. Den starka
befolkningskoncentrationen under senare
år har framför allt bidragit till att
det bär uppstått bostadsbrist i expansionsregionerna.
Denna utveckling kunde
ha lindrats om det tidigare hade
förts en mer aktiv lokaliseringspolitik.

Vi har inte klagat på byggmästarnas
villkor. Vad vi även i år bär framhållit
är att man måste försöka upprätthålla
konkurrensen inom bostadsbyggandet.
Regeringen har nu också ansett att den
frågan behöver utredas. Vi yrkar på att
parlamentariker skall ingå i en sådait
utredning, men den frågan har herr
Bergman inte heller tagit upp till diskussion.
I mitt tidigare anförande frågade
jag, om det inte är ett samhällsintresse
att parlamentariker deltar i eu
sådan utredning.

Beträffande paritetslånen tror jag inte
att jag har feltolkat förutsättningarna;
jag avsåg att påpeka samma sak som
herr Bergman gjorde.

Herr MUNDEBO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det fanns ett sympatiskt
inslag i herr Bergmans inlägg, nämligen
då han erkände att visst finns det skavanker
på dagens bostadsmarknad — ja,
sade herr Bergman, väldigt mycket skavanker.
Jag hade faktiskt i min karakteristik
inte formulerat omdömet så
starkt.

Men eljest uppvisade herr Bergmans
anförande en ganska obekymrad inställning
till dagens många problem, en
ovilja att diskutera alternativa konkreta
lösningar och en benägenhet att missförstå
alternativa förslag.

Vi har lyckats med bostadspolitiken,
sade herr Bergman. Hur? Jo, genom att
skjuta målsättningen allt längre framåt
i tiden. Javisst, beträffande målsättningen
sades ju 1946—1948 att bostadsbristen
skulle avvecklas inom tre till fem
år. De många människor som i dag, nästan
25 år senare, står i bostadskö vet
förvisso att man har flyttat målsätt -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

ningen allt längre framåt i tiden.

Jag uppfattade det så att herr Bergman
var nöjd med att den senaste tidens
löne- och materialprishöjningar
ännu inte har slagit igenom på boendekostnaderna.
Men de kommer förvisso
att göra det under de närmaste månaderna.
Och vi bör nu satsa på att be-1
gränsa de höjningarna.

»De förslag som folkpartiet har framlagt
syftar bara till att ge bättre villkor
för de enskilda byggmästarna», var ett
annat av herr Bergmans konstateranden.
De förslag som vi lägger fram syftar
till att ge bättre villkor för konsumenterna,
för de människor som skall
bo i bostäderna. Förslagen om ökad
konkurrens, om justering av de övre
lånegränserna, om totalentreprenad, om
anbudskonkurrens och om en mer långsiktig
planering har samma syfte: att
förbättra situationen för de enskilda
människorna.

Det är nödvändigt att ta itu med gäldränteavdraget,
sade herr Bergman. Kan
vi få veta hur?

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Att det var en överraskning
för herr Mundebo att jag var missnöjd
med dagens sociala verklighet förvånar
mig. Efter alla de diskussioner
vi haft i tredje avdelningen bör väl
herr Mundebo vara på det klara med att
det bland socialdemokraterna finns ett
djupt missnöje med många sociala skavanker
i samhället. Vi är för vår del
angelägna om att vi i den utsträckning
vi har makt och möjligheter och i den
takt de ekonomiska resurserna det medger
försöka avhjälpa dessa skavanker.

Men, herr Mundebo, några alternativa
konkreta förslag presenterades inte.
I sitt anförande talade herr Mundebo
om mer konkurrens, och därmed avsåg
han bättre lånevillkor för privata byggmästare.
I sin replik tilläde han förslaget
om totalentreprenad. Men detta är
ingenting som folkpartiet hittat på, utan
det är någonting som utvecklats på

marknaden och inom branschen. Även
Kungl. Maj :t såg på ett mycket tidigt
stadium till att denna fråga blev föremål
för utredningar och analyser inom
byggforskningen och den statliga byggindustrialiseringsutredningen.
Är folkpartiets
förslag på den punkten något
alternativ?

Detsamma gäller talet om att man
skall ha långsiktig planering. Riksdagen
har ju redan fastlagt en långsiktig planering.

Nej, herr Mundebo, det är nog så att
det är roligare och lättare att tala om
den ena sidan av problemet än om den
andra. Och de konkreta alternativen lyser
helt med sin frånvaro.

Herr Nilsson i Tvärålund säger att
det finns en reservation för en utredning
angående en bättre total miljö.
Detta är ungefär som parfym; den kan
dofta väldigt gott, men parfymerar man
för mycket och för ofta doftar det inte
så gott längre. Det är de sociala och
ekonomiska konsekvenserna man måste
analysera för att kunna åstadkomma en
bättre social totalmiljö för alla människor.

Frågan om hur vi skall ha det behandlas
av en rad utredningar, och det
pågår en ständig bearbetning av den
frågan. Vilket uttryck den politiska viljan
skall ta sig är en sak som kan övervägas
av en statlig utredning. Men den
saken behandlas inte på de olika forskningsområdena,
och det är inte heller
det som avses med förslaget i den reservation
som herr Nilsson i Tvärålund
pläderade för.

Jag noterade med en viss glädje att
fröken Ljungberg inte ansåg att bostadspolitiken
var helt misslyckad — det var
skönt att få veta det. Hon sade vidare
att problemen i dag inte kan lösas på
samma sätt som förr. Vi är helt eniga
om den saken. Paritetslånen är ett sätt
att ändra långivningen jämfört med
t. ex. de gamla reglerna om räntegarantier.
Men jag håller inte med fröken
Ljungberg om att de problem som mö -

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

ter på detta område är förknippade
med de villkor som samhället i dag erbjuder.

Fröken Ljungberg är inte intresserad
av konkurrensen mellan de privata
byggmästarna. Men det är ju den saken
som är betydelsefull. Det är nämligen de
privata byggmästarna som uppför den
alldeles övervägande delen av bostadshusen;
jag minns inte exakt procenttalen,
men jag gissar att 80 å 90 procent
av samtliga bostadshus uppförs på
entreprenad. En ökad konkurrens i entreprenadledet
är alltså väsentligt för
att vi skall kunna sänka byggnadskostnaderna.

Jag vill sist rätta till ett litet hörfel —•
jag tror inte att det var en felsägning.

Jag har inte sagt att paritetslånen
hållit kostnaderna i schack, utan att
vi genom statens, bl. a. bostadsstyrelsens,
engagemang — jag sade kanske
myndigheternas men avsåg bostadsstyrelsen
— under de senaste åren har hållit
byggnadskostnaderna i schack när
det gäller det uttryck dessa tar sig i den
slutliga belåningen. Den saken har i och
för sig ingenting med paritetslånen att
göra.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är möjligt att vi
inom centern och socialdemokratin
uppfattar bostadsmiljön helt olika. Herr
Bergman liknade den vid parfym. Parfym
kan ju förnöja, men den kan också
vara till för att dölja vissa skavanker,
och därför tycker jag inte att bostadsmiljön
med vår värdering kan liknas
vid parfym. Miljön är ju en realitet för
människorna i samhället och den utgör
en del av standarden. En bättre miljö
är vad vi vill åstadkomma genom den
samordnade utredning som jag fick ett
intryck av att även herr Bergman förordade
i sitt första anförande, och som
jag uppfattade herr Bergman i hans replik
återtog han inte nu vad han sade
på denna punkt.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

Herr MUNDEBO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte förebrå
herr Bergman om han inte uppfattade
allt vad jag sade i mitt inlägg. De stenografiska
referaten torde annars visa
att jag hade konkreta förslag på alla
de tre områden jag tog upp, nämligen
bostadsbyggandets omfattning och fördelning,
byggkostnaderna och lånebestämmelserna.
Dessutom kan herr Bergman
studera reservationerna och vår
partimotion. Han kommer då att finna
ytterligare en rad förslag till alternativa
lösningar på dessa områden.

Biksdagen har fastlagt den långsiktiga
planeringen, konstaterade herr Bergman.
Ja, men den bär inte en tillräckligt
långsiktig inriktning, och för vissa
kommuner har systemet obestridligen
inneburit en planeringsmässig försämring.
Det är detta vi bör rätta till.

Jag vill gärna konstatera att ingen
här i debatten — i varje fall inte jag —
bär sagt att bostadspolitiken helt misslyckats.
Jag har tvärtom framhållit att
vår bostadsstandard i väsentliga avseenden
förbättrats men att många problem
kvarstår olösta. Det är alternativa
lösningar av dessa problem som vi
skall diskutera.

Jag ställde en fråga till herr Bergman,
nämligen hur herr Bergman vill
ta itu med gäldränteavdraget. Frågan
är fortfarande obsevarad. Jag tror det är
många människor som är intresserade
av det svaret.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag kan från början säga
att jag inte tänker hålla något långt
anförande eller avge någon deklaration
om det bostadspolitiska programmet.

Fröken Ljungberg hade rätt uppfattat
saken när hon beskrev det på det
sättet att jag har sett som min uppgift
att försöka fullfölja det program som
tidgare är fastlagt. Det gör jag därför
att jag tycker att det är ett bra program,

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

som vi mycket väl kan fortsätta att
arbeta efter.

Jag vill gärna säga — och härvid ansluter
jag mig till flera tidigare talare
-— att jag är övertygad om att frågan
hur vi på bästa sätt skall kunna producera
bostäder av ändamålsenlig kvalitet
kommer alt vara en angelägen samhällsfråga
även i framtiden. Vad jag
möjligen har saknat i en del av inläggen
i dag är insikt om nödvändigheten
att sätta in bostadsbyggandet och bostadsefterfrågan
också i ett större sammanhang.
Herr Mundebo konstateradet
att vi hade misslyckats med att förverkliga
målsättningen på de tre punkter
han tog upp. Jag tyckte inte den argumentering
han anförde som stöd för
sitt påstående var särskilt stark. Men
vad han tydligen helt bortser ifrån är
att vi lever i ett samhälle som är statt i
ständiga förändringar. Jag tyckte att
herr Bergman i sitt utmärkta anförande
tidigare i dag vederläde herr Mundebos
påståenden och klargjorde att vi
aldrig når det mål vi ställer upp, därför
att vi ständigt flyttar fram målsättningen
på grund av våra ambitioner
att gå längre.

Vi får göra avvägningar mellan hur
mycket som skall satsas på bostadsförsörjningen
och hur mycket vi skall använda
för att bygga upp skolan, socialvården
o. s. v. Inte minst är det ett starkt
intresse att industrin skall få sin rimliga
andel av byggandet.

Under det senare året har vi kunnat
hålla det program om 100 000 lägenheter
som är fastlagt, och det har varit möjligt
att göra detta med ianspråktagande
av en allt mindre del av våra totala
resurser. Bruttonationalprodukten
har stigit kraftigt, men för att hålla
programmet om 100 000 lägenheter behöver
vi icke i dag ta i anspråk en lika
stor andel av denna som för några år
sedan. Detta har varit möjligt inte minst
genom den rationalisering som nu pågår
inom byggsektorn och där kanske
just de stora kooperativa och samhälls -

ägda företagen har varit föregångare
när det har gällt att organisera bostadsbyggandet
på ett sådant sätt att fördelar
kunnat utvinnas i kostnadsavseende.

Det är nödvändigt att vi har klart för
oss att vi även framdeles måste se bostadsproduktionen
i det större perspektivet.
Vi får vara beredda att acceptera
åtminstone vissa marginella förskjutningar
i fråga om bostadsbyggandet. Vi
hoppas emellertid att vi inte skall behöva
komma tillbaka till den situationen
att bostadsbyggandet utgör ett
slags regulator som får anpassa sig
starkt till konjunkturutvecklingen. Självfallet
är vi å andra sidan beredda att
när det finns utrymme göra en kraftigare
mobilisering av resurserna för bostadssektorn
än eljest. På så sätt har vi
vissa år väsentligt kunnat överträffa
programmet om 100 000 lägenheter.

Att målsättningen 100 000 lägenheter
även framdeles bör bibehållas har bostadsstyrelsen
konstaterat i en prognos
för senare delen av 1970-talet; även vissa
bedömningar som har gjorts beträffande
utvecklingen på 1980-talet pekar
på detta. Man har funnit att en fortsatt
nyproduktion av ungefär denna omfattning,
100 000 lägenheter, är till cirka
hälften motiverad av befolkningsutvecklingen
och den ökade hushållsbildningen.
Resten av produktionen skall utgöra
en ersättning för moderna och
halvmoderna lägenheter som behöver
mönstras ut ur beståndet. Från bostadsstyrelsens
sida har framhållits att just
ersättningsproduktionens fördelning
mellan nybyggnad och ombyggnad är en
betydande osäkerhetsfaktor i dessa kalkyler.
Jag tror emellertid ändå att man
kan säga — vi får om några dagar ta
del av denna rapport från bostadsstyrelsen
där det skett en första kartläggning
— att det mesta tyder på att vi
framdeles kommer att få hålla siktet inställt
på en produktion ungefär av samma
omfattning som i dag.

Bostadsstyrelsen framhåller att det
finns osäkra faktorer även i andra av -

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

seenden och jag vill påminna herr
Mundebo om vad exempelvis invandringen
har betytt. Den stora invandringen
under de senaste fem åren har
ställt oss inför alldeles speciella problem
på bostadsmarknaden. Nettoinvandringen
har varit ungefär 25 000
personer per år, och under 1909 nådde
vi upp till det högsta antal utlänningar
som någonsin funnits på svensk
arbetsmarknad, mer än 200 000 personer.
Jag kan nämna att antalet finska
medborgare som arbetade i Sverige under
1969 uppgick till över 90 000; tidigare
har det normalt varit cirka
65 000 personer.

Det är uppenbart att detta reser
stora anspråk på vår bostadsproduktion
och att kommunerna ställs inför
kravet från industrierna att skaffa fram
bostäder för den arbetskraft som de
behöver för att kunna ta vara på sina
expansionsmöjligheter.

Detta är en omständighet som nog
inte tillräckligt har beaktats vid bedömningen
av hur långt man har kommit
när det gäller att lösa bostadsproblemet.
Vi har, såsom herr Bergman sade,
en bostadssituation som är betydligt
bättre på flertalet orter i dag än för, låt
mig säga, åtta, tio år sedan, men den
skulle naturligtvis ha kunnat vara ännu
bättre, om inte många kommuner hade
ställts inför uppgiften att med ganska
kort varsel skaffa fram bostadsutrymme
för att tillgodose industriernas mycket
starkt växande behov av arbetskraft.

Jag tror det finns anledning ■— även
för dem som intresserar sig för en så
snabb lösning av bostadsfrågan som
möjligt — att överväga, huruvida vi inte
i vårt land har möjligheter att på
ett bättre sätt än hittills tillvarata den
reservarbetskraft som finns: gifta kvinnor
kan gå ut i förvärvslivet, man kan
kanske bättre utnyttja den äldre arbetskraften
o. s. v. Jag tror att om man
från industrins sida vinnläde sig om
att i ökad utsträckning på det viset för -

Anslag till bostadsbyggande m. m.

söka fylla sitt arbetskraftsbehov, skulle
en viss lättnad åstadkommas även på
bostadssektorn. Trots att vi i dag bygger
dessa 100 000 lägenheter, är regeringen
ständigt utsatt för uppvaktningar
från kommuner och industriföretag
som hävdar att det är ett livsintresse
för dem att det byggs bostäder
utöver den kvot som orten i fråga
har blivit tilldelad av länsbostadsnämnden.
Jag antar att de flesta som jag har
rekommenderat att gå till bostadsstyrelsen
med sina synpunkter där också
har fått dessa frågor diskuterade.

Jag tror således att vi kan ha anledning
att nyansera bedömningen av huruvida
vi har lyckats eller ej, inte
minst med hänsyn till dessa starka anspråk
som har ställts från industrins
sida. Jag har noterat att fröken Ljungberg
ärligt nog i diskussionen här sade,
att hon inte kunde tillråda ett fortsatt
bostadsbyggande eller i varje fall inte
någon nämnvärd ökning av takten i bostadsbyggandet
med hänsyn till att vi
även hade andra intressen att tillgodose.
Jag saknade däremot en sådan mera
nyanserad bedömning i bl. a. herr Mundebos
inlägg.

Detta gäller också anförandet av herr
Nilsson i Tvärålund, som framställde
önskemålet, att alla kommuner borde
få ett garanterat bostadsbvggnadsprogram,
som skulle sträcka sig längre än
dessa två år. Skulle vi tillgodose det
önskemålet liade vi ingen handlingsfrihet.
Därigenom skulle vi också ha
berövat oss möjligheten att sätta in
bostadsbyggandet på just de områden
där vi har det starkaste behovet och den
största bostadsbristen och där vi även
ur näringslivets synpunkt har anledning
att göra den kraftigaste satsningen.
Jag kan mycket väl förstå att
kommunerna kan ha intresse av att
få planera på så lång sikt som möjligt
— detta kan gälla inte bara för de
expanderande kommunerna, utan också
för de kommuner där man kanske kan
räkna med ett oförändrat eller vikande

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

befolkningstal. Önskemålet i och för sig
är berättigat, men det är inte möjligt
att tillgodose det, om vi samtidigt skall
ha en viss rörlighet i fråga om bostadsproduktionen.

Fröken Ljungberg var inne på frågan
om det fria valet av bostad. Detta
har herr Bergman redan bemött i sitt
inlägg, och jag har inte mycket att
tillägga på den punkten. Jag tycker bara
att det skulle kunna sägas någonting
om den förändrade situationen,
när man nu nästan dagligen i tidningarna
kan läsa annonser, vari sparbanker
och andra utlovar, att den som vill
spara pengar hos dem skall inom mycket
kort tidrymd kunna få ett eget hem.
Detta är i varje fall ett nytt inslag i
marknadsföringen av bostäder som jag
har sett under den senaste tiden, nämligen
att man nu ställer i utsikt att dessa
önskemål skall kunna realiseras inom
en mycket kort tid.

Herr Wennerfors sjöng en lovsång
till egnahemmet. Även det har herr
Bergman bemött, men jag vill ändå på
en punkt göra en ytterligare kommentar.
Jag tror att den som har bott såväl
i flerfamiljshus som i radhus eller egnahem
kan göra värderingar och att man
därvid kanske kommer till den slutsatsen
att egnahemmen kan för familjen
innebära vissa möjligheter som inte
finns i flerfamiljshusen. Men det är ändå
för snävt att se saken på det sätt som
herr Wennerfors gör. I områden med
flerfamiljshus kan man ofta tillskapa
betydligt mer av anordningar för barnens
trevnad och över huvud taget av
möjligheter för dem att leka och få utlopp
för sin fantasi. Egnahemsområdena
representerar inte alltid i det avseendet
någon speciellt gynnsam miljö.
Det har gjorts undersökningar i detta
avseende. Jag har fått ta del av en undersökning
från Danmark, som visar att
i verkligheten representerar en del av
egnahemsområdena en betydande torftighet
ur barnens synpunkt, medan man
i flerfamiljshusområdena har kunnat

bjuda en betydligt bättre miljö för barnen.

Låt oss alltså inte i detta avseende
fastna i något schablontänkande utan
se klart på möjligheterna att i de olika
bostadsformerna realisera kravet på en
bättre miljö med de kompletteringar
som är nödvändiga i detta sammanhang.

I övrigt har jag inte anledning att
kommentera debatten ytterligare. Jag
har närmast funnit angeläget att här
peka på betydelsen av en avvägning.
Jag vill också starkt stryka under behovet
av ett fortsatt bostadsbyggande
på hög nivå. De som menar att bedömningarna
leder till att vi snart skall
dra ned bostadsbyggandet till en lägre
nivå för att möta en mättnadssituation
utan alltför svåra anpassningsproblem
har fel. Jag tror att vi behöver inrikta
oss på att bygga i ungefär nuvarande
omfattning framöver.

Vad beträffar det framtida bostadsbyggandets
omfattning vill jag gärna
säga, att, när vi nu får ett material från
bostadsstyrelsen, tiden nog kan vara inne
att låta en grupp av bl. a. parlamentariker
diskutera frågan om hur vi skall
utforma vårt framtida bostadsprogram.
Jag tror att det är bättre att börja i
tid. Vi har några år kvar av det nuvarande
programmet, men jag tror ändå,
att det kan vara lämpligt att man startar
i god tid.

Med anledning av att det i fråga
om vissa andra utredningar har uttalats
önskemål om att få till stånd en
parlamentarisk representation vill jag
säga, att jag tror, att detta är väsentligt
när det gäller att bedöma bostadsbyggandets
totala omfattning och inriktning.
Då har vi intresse av att få olika
åsikter representerade. När det blir
fråga om att bedöma vissa mera tekniska
problem beträffande lånesystemets
utformning o. s. v., bör saken med fördel
kunna klaras av specialister, som
nog har förutsättningar att arbeta bättre
för att lösa dylika problem, och man
bör inte ta upp sådana frågor till poli -

Nr 19

unsdagen den

tisk diskussion i förväg. När utredningsarbete
sker i form av enmansutredning
kommer det också att bli möjligt att få
till stånd diskussion om resultatet därav
framöver.

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till dessa synpunkter.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan i långa stycken
instämma i vad herr statsrådet anförde.
Vad som föranlett mig att begära
ordet var statsrådets kommentar till frågan
om de långsiktiga byggnadsramarna.

Statsrådet ansåg att man med ett
långsiktigt byggnadsprogram för hela
landet skulle binda sig beträffande de
förskjutningar i byggandet som konjunkturerna
kan föranleda. Vi tror inte
på detta. Vi har ju alla accepterat konjunkturreserven
som skall vara det dragspel
det här gäller. Det bör väl kunna
utnyttjas i hela landet. Enligt vår åsikt
vore det mycket olyckligt om de 200
kommuner som saknar långtidsplanerat
byggande blir dragspelet vid konjunkturförändringar.
Vi anser att bostäderna
ingår som ett mycket viktigt element
i en aktiv regionalpolitik, och därför
bör alla landets kommuner ha en långsiktig
planering.

De motiv som statsrådet anförde i
fjolårets statsverksproposition utgör enligt
vår mening en negativ värdering av
över 200 kommuner i vårt land. Enligt
fjolårets statsverksproposition bör förslaget
om denna långtidsplanering begränsas
till orter och regioner med klart
expansivt näringsliv och en långsiktig
positiv befolkningsutveckling. Programmet
för de senaste tre åren av femårsperioden
har enligt statsverkspropositionen
till syfte att utgöra underlag för
en långsiktig planering av bostadsbyggandet
i orter där sådan planering är
behövlig och meningsfull.

Man måste alltså dra slutsatsen att det
i över 200 kommuner inte är menings -

22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

fullt med ett långsiktigt byggande, en
inställning som enligt vår åsikt kan få
psykologiskt sett mycket negativa effekter.
Jag hoppas att detta inte är regeringens
mening, men resultatet blir
i alla fall detta. Företagare av alla slag
kommer att säga sig att detta är statens
prioritering då det gäller samhällsutbyggnaden.
Den logiska slutsatsen måste
bli att de 200 kommunblocken inte har
en positiv befolkningsutveckling och
saknar behov av ett kontinuerligt byggande
och att det därför inte finns något
underlag för en långsiktig planering.

Vi vill att byggnadsramarna skall omfatta
hela landet och menar att det inte
alls föreligger de risker i form av låsning
vid konjunkturbedömning som regeringen
förutsätter. Då det gäller regionalpolitiken
måste enligt vår mening
bostadsbyggandet ingå på ett mycket
mera målbestämt sätt än hittills.

Herr MUNDEBO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna uttala
min tillfredsställelse över flera inslag i
inrikesministerns anförande. Det gäller
det klara konstaterandet att bostadsbyggandet
även under de kommande
åren bör ligga på en hög nivå liksom
också att det inte får bli en regulator
vid konjunktursvängningar. Beträffande
den senare punkten hoppas jag inrikesministern
inte bara talade för sig
själv utan för hela regeringen.

Vi tycks vara oense främst då det
gäller bedömningen av nuläget och utvecklingen
under de senaste åren. Jag
menar att vi uppnått vänsentliga förbättringar
på bostadsmarknaden men
att vi inte lyckats förverkliga de mål
som vi för åtskilliga år sedan ställde
upp. Inrikesministern ansåg att min argumentering
på denna punkt är svag.
Men vi vet ju ändå genom bostadsstatistik,
bostadsundersökningar och genom
egna erfarenheter och intryck att många
människor fortfarande saknar bostad,
att många alltjämt är trångbodda, att

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

många fortfarande har en otillfredsställande
standard och att hyrorna i
nyproduktionen är höga. Jag tycker detta
är argumentering nog och tror att det
skulle vara lättare att lösa problemen,
om vi erkänner att de finns.

Målet för bostadspolitiken, att skaffa
bra bostäder till rimliga priser, är bra.
Det målet är vi också ense om. Vi är
likaledes inom alla partier medvetna
om att bostadssektorn bara är en del av
samhället, en sektor som måste konkurrera
med andra. Vad vi resonerar om
är medlen och vägarna att nå målet.
Och från vårt håll har vi förordat alternativa
lösningar. Vi har presenterat
dem i motioner och i reservationer till
statsutskottets utlåtande. Vi tror att de
lösningarna är bättre och att de snabbare
kan leda till målet.

Herr WENNERFORS (m) kort genmäle
:

Herr talman! Statsrådet Holmqvist
tyckte att jag såg litet väl snävt på frågan
om småhusbyggandet, och han pekade
bl. a. på barnens trevnad och barnens
miljö över huvud taget. Det är alldeles
riktigt att framhålla också den sidan
av saken, även om jag inte är helt
övertygad om att det argumentet väger
så särskilt tungt.

Statsrådet hänvisade till en undersökning
från Danmark, som visar att miljön
i stora egnahems- och villaområden
skulle vara torftig. Det är möjligt,
jag har inte tagit del av den undersökningen.
Men jag menar inte heller att vi
skall bebygga stora delar av kommunerna
med bara egnahem. Jag tror att
det från många synpunkter är klokt
att blanda boendeformerna. Och om
man i ett mycket stort område har byggt
enbart egnahem, så finns det ju där
möjligheter att komplettera miljön med
sådant som kan vara lämpligt för barnen.
Nej, vad jag talade om och vad
jag här ville framhålla så starkt är att
andelen småhus över huvud taget skulle
ökas.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vill erinra herr
Wennerfors om att det i första hand
ankommer på kommunerna att planera
för bostadsbyggandet och bestämma om
man vill inrikta produktionen på småhus
eller på större hus. Jag tror att vi
med fördel kan låta den frågan avgöras
på det kommunala planet.

Det finns en del oroande tecken på
att man i vissa kommuner inriktar sitt
bostadsbyggande så att man går helt in
för enfamiljshus, i föreställningen att
man därigenom kan locka till sig mera
välbeställda personer som skattebetalare.
Åtminstone har vi sett en del exempel
på det i Stockholmstrakten, där
man möjligen kan befara att sådana
spekulationer kan ha legat bakom planeringen.
Självfallet är det olyckligt om
kommunerna bara kan tillgodose medborgarnas
efterfrågan på bostäder genom
att hänvisa till egnahem, eftersom
vi vet att sådana bostäder tyvärr är
svåråtkomliga för sådana grupper som
inte har möjligheter att själva göra en
ekonomisk insats. Jag tror emellertid
som sagt att denna debatt med fördel
kan föras vidare på det kommunala
planet.

Sedan vill jag säga till herr Nilsson i
Tvärålund, att vad jag gick emot var
herr Nilssons önskemål att vi skulle
fastlägga bostadsbyggnadsprogrammen
för alla de återstående 200 kommunerna.
Det är emellertid orimligt att tänka
sig att vi, samtidigt som vi vill ha rörelsefrihet,
skall kunna ge hållbara besked
om vad de kommunerna skall få bygga
framdeles.

Jag har observerat att utskottet i sitt
utlåtande har uttalat sig för att kommuner
med projekt som kräver en längre
planering bör få möjligheter att erhålla
förhandsbesked. Jag tycker att
detta uttalande från utskottet är välbetänkt,
och jag skall gärna försöka medverka
till att så sker. Men i och med
detta har man väl också tillgodosett be -

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

hovet. Det kan väl nämligen hävdas att
kommunerna, om de inte har några flerårsprojekt,
inte heller kan ha så stort
behov av att i förväg få besked om bostadslåneramen
exempelvis för ett tredje
eller fjärde år. Man skulle alltså på
det sätt utskottet tänkt sig kunna tillgodose
åtminstone de mera seriösa anspråk
som kan ställas.

Vad jag vänder mig mot är det förhållandet
att herr Nilsson i Tvärålund
tvcks leva i den föreställningen att man,
för att det skall vara någon mening med
det hela, överallt måste lämna beskeden
i förväg. Det finns orter vilka man
får förutsätta befolkningsmässigt kommer
att gå tillbaka och för vilka det
vore fullständigt felaktigt att ha ställt
ett bostadsbyggande i utsikt.

Herr Nilsson gjorde sig vidare skyldig
till en missuppfattning. Om vi från
det ena året till det andra bestämmer
oss för att producera 3 000—4 000 lägenheter
mindre än året dessförinnan,
tas det självfallet hänsyn härtill vid fördelningen
av kvoterna. I ett sådant fall
skulle inte de småkommuner som blir
över behöva drabbas. Det är ett felaktigt
sätt att se på denna fråga.

Herr WENNERFORS (m) kort genmäle
:

Herr talman! Eftersom herr statsrådet
pekar på en benägenhet hos vissa
kommuner att genom valet av boendeformer
styra vissa människor till respektive
kommuner, måste jag även påminna
kammarens ledamöter om att det
finns både små småhus och stora småhus
och om att det i flerfamiljshus finns
såväl små lägenheter som mycket stora
lägenheter.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet och jag
har tydligen helt olika uppfattningar
om vad som är rimligt eller orimligt beträffande
behovet av en långsiktig planering.
Vi anser på vårt håll att det är

Anslag till bostadsbyggande m. m.

orimligt att över 200 kommuner i vårt
land, varav många faktiskt är expansiva
om också inte i den mening som
statsrådet och regeringen uttalade sig
för i fjolårets statsverksproposition,
som statsutskottet i år hänvisar till, inte
kan få förhandsbesked.

Yi anser att hela landet är i behov
av en flerårsplanering, även kommuner
som inte är att anse som statistiskt expansiva.
De uttalanden som gjordes i
fjolårets statsverksproposition är kolossalt
negativa och nedvärderande för de
kommuner som inte får möjlighet till
sådan planering. Det vore utomordentligt
bra om regeringen ändrade uppfattning
i detta avseende, så att vi kan
undvika en sådan negativ psykologisk
effekt som redan inträtt i vissa fall. Ett
nytt uttalande från regeringens sida borde
vidare kompletteras med ett besked
om att när vi får en preciserad lokaliserings-
och regionalpolitik bör de kommuner
som därvid kommer i fråga tillgodoses
genom tilldelning av rimliga
bostadskvoter.

Herr STRÖMBERG (fp):

Herr talman! Under många år dominerades
bostadsdebatten i vårt land av
frågan om bostadsbristen. Så småningom
kom debatten in på något andra
områden. Den snabba stegringen av bostadskostnaderna
tilldrog sig en allt
större uppmärksamhet. Staten och i
många fall kommunerna fick ingripa
med s. k. bostadstillägg för att kunna
bereda de ekonomiskt sämst ställda familjerna
möjligheter till en acceptabel
bostad. Bara i Storstockholm utgjorde
kommunernas nettokostnad för detta
stöd under 1969 cirka 23 miljoner kronor.

Särskilt under det senaste året har
vi alltmer börjat intressera oss för boendemiljön
i mycket vid bemärkelse.
Debatterna om Skärholmen och Tensta
samt kring anbudstävlingen om Hallundaområdct
i norra Botkyrka blev livligt
uppmärksammade. Nu följs dessa

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

diskussioner upp under delvis andra
former men med livligt och växande
engagemang från allmänheten.

Boendemiljö är inte ett entydigt begrepp.
Från att tidigare i stort sett ha
gällt själva bostaden har begreppet nu
vidgats till att omfatta även företeelser
runtom och utanför bostaden, t. ex.
trafiksituationen, lekplatser, fritidsområden
och service.

Utformningen av lägenheterna har
diskuterats ganska mycket under senare
år. Standardfrågan har då i regel
ställts mot kravet på att om möjligt
pressa hyreskostnaderna. I huvudsak
har man gått fram på två vägar.

Den ena vägen är att söka anpassa
standarden i bostaden till konsumentens
önskemål, d. v. s. man skall själv
kunna välja hur pass mycket utrustning
man vill ha. Möjligheterna att på
detta sätt pressa boendekostnaderna är
dock starkt begränsade. Det köpmotstånd
som funnits har tvingat kommuner
och byggherrar att slå in på en annan
väg, nämligen att sänka den genomsnittliga
bostadsytan i flerfamiljshus.
Detta har skett på så sätt att man
dels minskat ytan på de olika lägenhetstyperna,
dels i ganska betydande utsträckning
ökat den procentuella andelen
lägenheter om två rum och kök och
mindre i förhållande till lägenheter med
fyra rum och kök och större.

I de 30 kommuner som ingår i Storstockholms
bostadsförsörjningsområde
var lägenhetsandelen i bostäder i flerfamiljshus,
färdigställda 1965—1969,
för två rum och kök år 1965 36,9 procent
men år 1969 40,4 procent, d. v. s.
en ökning med 3,5 procent. För fyra
rum och kök och större var andelen
år 1965 24,7 procent och år 1969 19,3
procent, d. v. s. en minskning med 5,4
procent. Andelen trerumslägenheter hade
under motsvarande period ökat något,
från 38,4 till 40,3 procent.

I den mån denna tendens uttrycker
en önskan att ge det växande antalet
hushåll med endast en eller två per -

soner en bättre bostadsstandard är utvecklingen
lovvärd. På längre sikt måste
vi dock komma ihåg vad herr Mundebo
tidigare påpekat här i kammaren,
nämligen att vi år 1965 enligt gängse
normer hade ca 700 000 hushåll i detta
land som var trångbodda. Det är en
angelägen uppgift att med olika medef
få bort denna trångboddhet, särskilt
som de mest konsumtionssvaga grupperna
kommer i kläm. Det bör dock påpekas
att en sänkning av lägenheternas
yta med några procent inte på samma
sätt sänker hyreskostnaderna. Kostnaderna
för själva lägenheten är endast
en del av hela hyres- eller boendekostnaden.

Vi kommer i allt större utsträckning
till en situation där båda makarna i en
familj förvärvsarbetar. Kravet på olika
grad av service stiger därigenom. Den
främsta och viktigaste frågan gäller
barntillsynen. En snabb och avgörande
standardhöjning i fråga om tillgången
på daghem är nödvändig.

En av de svåraste stötestenarna i detta
problemkomplex har varit den alltför
ojämna kostnadsfördelningen mellan
staten och kommunerna. Det större statliga
stödet till barnstugorna hoppas vi
skall stimulera kommunerna till en ökad
produktion.

Intressanta och helt nya grepp i denna
fråga har tagits under de senaste
åren. I en förortskommun till Stockholm
håller man för närvarande på att
bygga en helt ny stadsdel. Man kommer
att pröva en form av samverkan
mellan den obligatoriska skolan och
barnstugorna, så att vissa klassrum avsedda
för lågstadiet tidigareläggs ett
antal år och då används som barnstugor.
Genom en enkel och relativt billig
ombyggnad kan lokalerna senare förvandlas
till klassrum. Detta arrangemang
är möjligt genom de speciella befolkningsmässiga
förhållanden som råder
i ett sådant område.

I nybyggda bostadsområden finns i
dag en tendens att samla så många ser -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

vdcefunktioner som möjligt till ett serricecentrum.
På så sätt skapas möjligheter
att få till stånd en mer integrerad
användning av personal och lokaler.
önskvärt vore om öppethållandet''
av dessa servicecentra kunde förlängas.
Den gällande affärstidslagstiftningen
utgör tyvärr ett hinder.

Relationerna hyra/inkomst har starkt
efterfrågas är fritidslokaler av olika
slag. Av ekonomiska skäl blir det allt
svårare att få fram lokaler som står
tomma under större delen av dagen för
att intensivt utnyttjas under några
kvällstimmar. På flera ställen har man
nu gjort aktningsvärda försök att vid
uppförandet av nya skolbyggnader få
fram lokaler som även kan användas på
fritid. Skolan skulle därigenom förvandlas
från att vara en ren skola till
ett kultur- och fritidshem. Vid en omsorgsfull
och tidig planering kan en
sådan integration ske utan större merkostnader
för en kommun. Under alla
förhållanden blir ju kostnaderna mycket
blygsamma i relation till om separata
lokaler skulle uppföras.

I många nybyggda bostadsområden,
främst i storstadsregionerna, har man
mötts av klagomål över att olika slag av
service varit dålig eller helt obefintlig
när de första hyresgästerna flyttat in i
ett område. Dessa klagomål kan i många
fall ha varit berättigade. Var den gräns
går som anger när det är ekonomiskt
möjligt att hålla en acceptabel service
i nya områden i fråga om affärer, daghem,
trafik m. m. är nog omöjligt att
ange. Genom en styrning av produktionen
så att ett relativt stort antal lägenheter
i första etappen färdigställs samtidigt
skapas dock förutsättningar för
ett någorlunda rimligt serviceunderlag.

I många fall, särskilt när det gäller
starkt expanderande kommuner, är en
stor del av servicen en fråga om de
ekonomiska ramar som kommunerna
har att arbeta med. När kapitalmarknaden
blir besvärlig får kommunerna allt
svårare att klara nödvändiga och önsk -

Anslag till bostadsbyggande m. m.

värda följdinvesteringar. I dessa kommuner
kommer en stor del av det skatteunderlag
som skall täcka kollektiv
service in först med två å tre års fördröjning.
Det är ett problem som måste
lösas. I Kommunförbundets tidskrift
fanns för en tid sedan en artikel, som
belyser förhållandena i en av dessa
kommuner, Sollentuna i Storstockholm.

I detta sammanhang bör nämnas att
förslaget om en investeringsavgift på
25 procent kan medföra att ekonomiska
möjligheter ej kommer att finnas för
att i nya bostadsområden uppföra byggnader
för service, t. ex. affärer, fritidslokaler
m. m. Vi riskerar på så sätt att
investeringsavgiften slår orättvist samtidigt
som stora bostadsområden kan
komma i en mycket besvärlig situation
och bli helt utan väsentliga servicefunktioner.
För att förhindra en sådan
utveckling har vi, några folkpartister
här i kammaren, motionerat om en generös
möjlighet att under vissa förhållanden
ge dispens.

Om åtskilliga punkter i statsutskottets
utlåtande har oenighet rått. En av
dessa är frågan om fördelningen av hustyper.
Reservanterna har här anfört att
andelen småhus bör utökas. Småhusandelen
av nyproduktionen ligger nu
på ca 30 procent för hela riket. Denna
andel varierar dock mellan olika delar
av landet. I Storstockholms bostadsförsörjningsområde
var andelen småhus av
bostäder färdigställda 1969 endast 22,6
procent. Ändå innebär denna låga siffra
en ökning i förhållande till tidigare
år. År 1965 var andelen endast 19,0
procent. Inom Storstockholm har man
dock insett värdet av ökat småhusbyggande,
och under 1969 var 26 procent
av påbörjade småhus.

Rostadsstyrelsen har i sina petita utförligt
redovisat skälen för att småhusen
är en så eftertraktad bostadsform.

Vid den avvägning som görs mellan
småhus och flerfamiljshus bör så långt
möjligt konsumenternas önskemål vara
utslagsgivande. En utredning har år

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

1965 bedömt behovet av småhus till 46
procent av det totala bostadsbyggnadsbehovet
åren 1960—1975. Tyvärr har vi
inte ens kommit i närheten av denna
siffra.

Internationellt sett ligger andelen
småhus på en låg nivå i vårt land; herr
Wennerfors har tidigare i dag angivit
en del siffror. Enligt folkpartiets uppfattning
bör vi under de närmaste åren
successivt kunna öka småhusandelen
till ca 40 procent. För att nå detta mål
har vi föreslagit att byggandet av styckebyggda
småhus inte begränsas inom
kommunernas årliga ramar utan att lån
generellt skall kunna utgå, förutsatt att
övriga lånevillkor är uppfyllda.

Mot en ökad andel småhusbyggande
har ofta anförts två skäl. Det första:
Småhusen innebär stora lägenheter och
är därigenom dyra och förbehållna en
viss kategori konsumenter. Det andra:
Småhusen kräver en kontant insats av
pengar, vilket endast en begränsad
grupp människor har möjlighet till. Mot
det första av dessa resonemang kan invändas
att småhusen inte alltid behöver
vara stora och byggda för t. ex. barnfamiljer.
Varför kan man inte i större utsträckning
börja producera småhus för
den snabbt växande gruppen små hushåll
på en eller två personer? Även dessa
människor bör ha möjlighet att välja
bostadsform. Mot det andra argumentet
vill jag anföra att ett rationellt småhusbyggande
kan leda till att hyreskostnaderna
i småhus åtminstone inte i väsentlig
grad översteg dem i hyreshus. I
många nya områden, även i Storstockholm,
har man pressat den kontanta insatsen
till 10 000 å 15 000 kr. Om insatsen
gällt eu lägenhet med bostadsrätt
har flera kommuner på olika sätt hjälpt
till med pengar, t. ex. genom ett borgensåtagande.
Samma välvilja borde
kunna visas i fråga om insatser till småhus.

Ett utökat småhusbyggande skulle
kunna leda till ett större utbud, en rationellare
planering och längre serier

och därigenom till pressade kostnader.
På så sätt skulle småhus kunna erbjudas
åt en allt större grupp familjer, och
en större valfrihet skulle skapas på bostadsmarknaden.
Initiativ i denna riktning
har tagits under senare år. Tillkomsten
av småhusstäder och liknande
småhusområden har visat att det verkligen
finns möjligheter att bygga småhus
till en kostnad som är acceptabel för
allt större grupper löntagare.

Det borde också vara möjligt att i allt
högre grad pröva förutsättningarna för
alt bygga småhus för uthyrning. Herr
Bergman har tidigare polemiserat något
mot denna tanke. På så sätt skulle emellertid
ekonomiskt svaga grupper också
kunna få större frihet att välja mellan
hyreshus och småhus.

De bostäder vi nu bygger och den boendemiljö
vi i dag skapar kommer att
påverka människors boende under flera
årtionden. Det är angeläget att vi nu
förutsättningslöst söker skapa förhållanden
som inte kommer att upplevas
som negativa och föråldrade redan
om några år. Därför måste vi akta oss
för att bara gå på längs gamla vägar. De
ekonomiska faktorerna får inte uteslutande
styra vårt samhällsbyggande,
I allt större utsträckning måste vi söka
utröna konsumenternas önskemål och
inrikta produktionen därefter.

Under 1960-talet har bostadsdebatten
i alltför hög grad präglats av bristen på
bostäder. Nu glider debatten snabbt åt
annat håll. Det är väsentligt att den diskussion
om boendemiljö som kommer
inte blir en debatt om brist på miljö
och service utan en positiv debatt med
sikte på att skapa underlag och förutsättningar
för en mer konsumentinriktad
bostadspolitik.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag skall i huvudsak begränsa
mig till en fråga som jag tycker
spelat alltför liten roll i den diskussion
som tidigare har förts mellan representanter
för regeringspartiet och för de

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

borgerliga partierna, nämligen frågan
om den kraftiga stegringen av bostadskostnader
och hyror, som faktiskt har
blivit ett ekonomiskt och socialt problem.
Jag skall ta min utgångspunkt i
det bostadspolitiska program som nyligen
har framlagts av hyresgäströrelsen
i vårt land. Där heter det i en sammanfattning: ”Hyreskostnaderna

i nyproduktionen
mellan åren 1958 och 1968 har stigit
med 100 %, varvid den största ök ningen

inträffade i mitten av 1960-talet
på grund av den kraftiga byggnadskostnadsstegringen
och förändringen i kapitalkostnaderna.

Detta innebär att hyreskostnaderna
stigit betydligt snabbare än konsumentpris-
och byggnadskostnadsindex samt
reallönerna.

Relaionerna hyra/inkomst har starkt
försämrats. För att kunna hyra en nybyggd
3-rumslägenhet erfordrades år
1968 inkomster mellan 30 500 och
34 000 kronor, om hyran skulle rymmas
inom 20 % av inkomsten.”

Som orsaker till denna ogynnsamma
utveckling anförs markvärdestegringarna,
förändringarna i fråga om de statliga
lånevillkoren vilkas hyreshöjande effekt
beräknas till cirka 26 procent av1
kapitalkostnaderna vid oförändrade
byggnadskostnader, vidare överdimensionerade
parkeringsnormer och otillräcklig
statlig belåning, höjningar av de
kommunala taxorna o. s. v.

Jag vill för egen del tillägga att en av
de väsentligaste hyresuppdrivande faktorerna
har varit den höjda räntan. Det
är enorma ränteutgifter som betalas
varje år, och den höjning av räntan som
regering och riksbank har genomfört
innebär att miljardbelopp överförs från
hyresgäster och egnahemsägare till
ägarna av penningkapital.

Hyresgästernas riksförbund sammanfattar
vad som hänt på hyresfronten under
det senaste årtiondet så här:

”Utvecklingen under 1960-talet har
medfört icke önskvärda bostadspolitis -

Anslag till bostadsbyggande m. m.

ka effekter. Mot slutet av årtiondet inträdde
en krympning av lägenhetsytorna
samtidigt som andelen små lägenheter
i nyproduktionen ökade. Den höga
hyresnivån har tvingat betalningssvaga
grupper i samhället att avstå från att
skaffa sig de lägenheter de varit i behov
av.”

Man pekar vidare på att trångboddheten
är stor och att klassamhället består
också på boendets område, även på
det sättet att familjer med låga inkomster
och många barn förs samman i vissa
stadsdelar, medan andra och på olika
sätt bättre utrustade bostadsområden
förbehålls de höga inkomsttagarna.

Det bör understrykas att det inte bara
är i nyproduktionen som hyrorna har
stigit och att ökningen av byggnadsoch
bostadskostnader fortsätter i raskt
tempo. Under 1960-talet har det genomsnittliga
hyresläget höjts med cirka 50
procent. Enbart under de senaste tolv
månaderna — från februari 1969 till
februari 1970 — uppgår ökningen av
bostadsposten i konsumentprisindex till
12 procent. I förra årets bostadspolitiska
debatt kunde det påstås att index för
byggnadskostnaderna stabiliserats och
t. o. m. visade en svag nedgång. Det påståendet
kan inte göras i dag. Sedan januari
1969 uppgår ökningen av byggnadskostnadsindex
till 16 enheter och
för enbart byggnadsmaterial till 18 enheter,
räknat t. o. m. januari 1970. Herr
Bergman fruktade ju också tidigare i
debatten att det skulle bli ett genomslag
i de totala kostnaderna på grund av
denna utveckling.

Statsutskottet berör praktiskt taget
inte alls dessa svåra problem i sitt utlåtande
om bostadspolitiken. De lyste i
huvudsak med sin frånvaro i regeringens
förslag på det bostadspolitiska
området. Är kanske förklaringen till
denna blindhet att söka däri, att regeringen
och riksdagsmajoriteten — och
däri måste man i denna fråga inräkna
de borgerliga partierna — medvetet driver
en politik i syfte att pressa upp bo -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

stadskostnaderna i förhållande till andra
priser? Man går mer och mer ifrån
den sociala bostadspolitiken. Den kalla
affärsprincipen får ta herraväldet. Vad
herr Bergman tidigare sade om de
gynnsamma villkoren för byggmästarna
i vårt land understöder dessa omdömen.
Markspekulation och högräntepolitik
omöjliggör faktiskt rimliga bostadskostnader.
Det var intressant att
höra att de borgerliga partiernas representanter
i debatten föreföll betydligt
mer nöjda efter inrikesministerns inlägg
än efter herr Bergmans.

Hur skall man lösa problemet att tillförsäkra
medborgarna rymliga hälsobostäder
till en hyra som inte tar en orimlig
andel av inkomsten? Det grundläggande
anser vi vara att man börjar angripa
själva spekulationsmaskinerietoch
bryter med hela den nuvarande affärsoch
profitinställningen på bostadsområdet.
Detta förutsätter ingripanden på
en rad olika fält:

1. Bostadsmarken bör överföras i
kommunal ägo. Det är det enda sättet
att effektivt bekämpa markspekulationen.

2. Alla hyreshus bör ägas av kommunen
eller av kooperativa organisationer.
Endast på det sättet kan man garantera
en godtagbar fördelning av bostäderna
och genomföra principen om
hyra i förhållande till inkomsten.

3. All kreditgivning tas över av staten
och ordnas lämpligen genom inrättandet
av en bostads- eller samhällsbyggnadsbank.

4. Den höga räntenivån måste sänkas
och bostadskrediter ges mot särskild,
låg och fast ränta.

5. Byggnadsmaterialproduktionen
överförs i allmän ägo. Åtgärder på detta
område är desto mer nödvändiga sedan
de stora affärsbankerna skapat sina
block med kontroll av mark, krediter,
byggande, byggnadsmaterial och bostadsförvaltning.

6. Servicehus eller servicecentra måste
finnas i alla större bostadsområden

och allaktivitetshus i varje stadsdel. Bostadskonsumenterna
måste garanteras
ett större inflytande i stadsplane- och
miljöfrågor.

Inrikesministern sade tidigare i dag
i samband med diskussionen om småhusbyggandet,
att det var torftiga miljöförhållanden
för barnen i egnahemsområden.
Han avsåg då möjligheten att
utöva olika aktiviteter. Jag kan inte gå
in på någon värdering av det uttalandet,
men jag vill ställa en fråga som jag tyc^
ker är berättigad med anledning därav:
Hur är det då, herr inrikesminister, i
de flesta hyreshus? Har barnen där
några möjligheter att utöva aktiviteter
och få utlopp för sin fantasi? Vi känner
ju till denna totala brist i hyreshusen
på servicelokaler, lokaler i vilka både
barn och vuxna kan vistas på sin fritid.

Apropå hyreshusen skall jag inte ta
upp herr Wennerfors’ uttalande, att
»vänstern» — som han uttryckte sig —
betraktade de människor som bor i
småhus som asociala. Herr Wennerfors’
uttalande var så barockt att det inte
förtjänar något bemötande. Vänsterfolk
lär bo i både hyreshus och småhus. Men
det problem som kvarstår att lösa är,
att ägarna till stora villor för närvarande
är i hög grad gynnade genom möjligheten
till ränteavdrag. Det är ett
problem som man på allvar måste ta
itu med. Vi har i en särskild motion
till årets riksdag som behandlas i samband
med skattepropositionen ställt
kravet — som vi tror är nödvändigt —
att man begränsar möjligheten till ränteavdrag
över huvud taget. Jag tänker
alltså inte bara på räntor som avser
skulder för bostadshus — man kan inte
göra en sådan kategoriuppdelning —
utan man måste över huvud taget begränsa
rätten för personer med stora
förmögenheter att göra ränteavdrag
som faktiskt gynnar dem i en rad avseenden
jämfört med både hyresgäster
och skattebetalare i allmänhet.

Åtgärder för att pressa ned byggnadsoch
bostadskostnaderna anser vi alltså

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

måste ställas i förgrunden. Men de
måste kompletteras med en hyreskontroll
som garanterar att kostnadssänkningarna
fullt ut slår igenom i hyrorna.

De höga hyrorna har framtvingat en
diskussion om åtgärder för att genom
olika former av bostadsbidrag göra det
möjligt för familjer med låga inkomster
att över huvud taget få råd att hyra en
modern lägenhet med den utrymmesstandard
som måste anses vara ett minimum.
Det bör observeras att denna
debatt gäller vanliga löntagarinkomster
och alltså inte kan begränsas till mindre
grupper.

Hyresgäströrelsen anser för sin del
att högst 20 procent av hushållsinkomsten
skall behöva disponeras för en nyproducerad
lägenhet. Tidigare uppställdes
som bekant 20 procent av en genomsnittlig
industriarbetarlön som
gräns, och den målsättningen förefaller
mig fortfarande vara den rimliga. Ett
återställande av en godtagbar relation
mellan hyra och inkomst kan emellertid
inte säkras genom socialpolitiska
åtgärder. I sista hand går även bostadsbidragen
till spekulanternas fickor.
Huvudlinjen måste vara beslutsamma
åtgärder för att pressa ned själva bostadskostnaderna.
Bostadstillägg kan
emellertid vara nödvändiga som en
övergångsåtgärd liksom för speciella kategorier.
Bl. a. vill vårt parti ha en
bättre garanti för att folkpensionärerna
skall få ordentliga bostadsbidrag i alla
landets kommuner.

Det är tre av den kommunistiska gruppens
motioner som föreligger till avgörande
i detta sammanhang. En gäller
krav om statlig totalfinansiering av bostadsbyggandet,
en annan begränsning
av den statliga långivningen till fastigheter
som byggs på samhällsägd mark,
en tredje gäller en ökning av anslaget
till lånefonden för kommunala markförvärv
till 50 miljoner kronor.

.lag kan inte finna att statsutskottet
kunnat anföra några som helst vägande
skäl mot dessa förslag. Frågan om en

Anslag till bostadsbyggande m. m.

statlig totalfinansiering av byggandet
har man nu skjutit framför sig i flera
år med allmänt välvilliga uttalanden,
samtidigt som man söker andra vägar
med garanterat sämre resultat. Jag tycker
att det är på tiden att statsutskottet
bestämmer sig för att också i praktiken
genomföra vad man säger att man
principiellt ansluter sig till. Att kommunerna
behöver större resurser för att
kunna bedriva en aktiv markpolitik är
också klart dokumenterat. Man kan inte
uttala sig i allmänhet om att en aktiv
markpolitik är nödvändig och önskvärd
och vägra att ge kommunerna de penningmedel
som behövs för att de skall
kunna genomföra en sådan aktiv politik.

Herr talman! Med det sagda yrkar
jag bifall till motionerna 1:80 och
11:89, 1:479 och 11:535, 1:480 och
II: 534.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! För egen del vill jag
nalkas dessa frågor utan att vara alltför
självsäker när det gäller hur problemen
skall lösas. Man har väl litet var
i dag fört debatten ungefär på det sättet.
Vi är medvetna om att här finns
mycket stora bristfälligheter. Även om
onekligen i många avseenden en framgångsrik
bostadspolitik förts under åtskilliga
decennier brister det ändå mycket.
Medlen, möjligheterna, resurserna
räcker ingalunda till för att i en handvändning
klara av återstående brister.

Det är väl endast en av talarna som
har haft fullt klart för sig hur allt skall
lösas och som har dragit upp ett program
i några få punkter som skulle
klara av det hela. Det är herr Hermansson.
Det är väl emellertid ganska få som
tror att problemen löses på det sättet.
Han konstaterar att vanliga löntagare
ingalunda kan betala de hyror som det
i dag ställs anspråk på utan att de måste

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

ha stöd i betydande omfattning. Vi kommer
väl i alla fall till den faktiska situationen
att någon alltid skall betala. De
som skall betala förmår näppeligen fylla
ut det väldiga gap som uppstår om
man t. ex. skall hålla sig till hyresgäströrelsens
i och för sig berättigade krav
på att 20 procent av vars och ens inkomst
skall kunna ge en fullgod, tillräckligt
stor bostad av en helt tillfredsställande
kvalitet.

Det är givet att räntan spelar en
enorm roll. Utskottet har inte sagt så
mycket om räntans roll i sammanhanget.
Det är i och för -sig inte statsutskottets
tredje avdelning som i samband
med bostadspropositionens behandling
skall handlägga den mycket
stora frågan om räntans roll när det
gäller kapitalförsörjningen, en fråga
som går igen i så många sammanhang.
Men det är alldeles uppenbart att situationen
med den som det förefaller permanent
höga räntan är en ytterligt allvarlig
ingrediens när det gäller att diskutera
bostadsfrågorna.

Jag gjorde en del anteckningar under
statsrådets och herr Bergmans anföranden
som jag tänkte kommentera.
Inrikesministern påpekade att invandringen
betyder oerhört mycket när det
gäller att ordna bostadsförsörjningen.
Han säger att den betydande invandringen,
som är nödvändig för att tillgodose
näringslivets behov av arbetskraft,
har betytt en hård press på bostadsbyggande
på vissa orter, och han
anser att man lättare skulle kunna klara
dessa problem om de arbetskraftsreserver
bland de egna medborgarna som
fortfarande finns i vårt svenska samhälle
bättre hade kunnat utnyttjas.

Jag vill först påpeka när det gäller
den stora invandringen att det samtidigt
sker en mycket obetydlig ökning
av den inhemska befolkningen. Det
finns ju en allt klarare tendens att befolkningen
stagnerar i antal om den inte
fylls ut med en betydande invandring.
1 och för sig skulle alltså inte invand -

ringen — annat än möjligtvis på kort
sikt — ha någon så betydande inverkan
på behovet av bostäder.

Den andra delen av inrikesministerns
uttalande var egentligen intressantare.
Om man bättre hade kunnat utnyttja
befintlig arbetskraftsreserv — kvinnlig
arbetskraft och äldre arbetskraft —-skulle man, sade han, kunnat klara även
bostadsfrågorna lättare. Ja, här kommer
vi in på de lokaliseringspolitiska sammanhangen.
Inte minst vågar jag påstå,
att om centerns propåer bättre hade
följts, så att man hade mera sett till att
lokalisera näringslivet till platser där
det finns arbetskraft, hellre än att flytta
arbetskraften till andra orter där man
skapar arbetstillfällen, så hade situationen
varit inte så obetydligt ljusare i dag
även på bostadssidan.

Jag vet inte om man vågar tolka inrikesministerns
inlägg här så, att han
är beredd att på ett mera kraftfullt sätt
i fortsättningen driva lokaliseringspolitiken,
också på sådant sätt, att utbyggnaden
av företagsamheten bättre kommer
de orter och områden i vårt land
till del där det ännu finns en viss arbetskraftreserv.
Jag hoppas att jag vågar
tolka hans inlägg på det sättet.

Jag antecknade inrikesministerns syn
på torftigheten i egnahemsområdena,
men jag antecknade också att de erfarenheter
han hade att redovisa byggde
på förhållandena i Danmark och att
han inte hade några uppgifter att komma
med från vårt eget land. Därför
kanske man bör avstå från att diskutera
ämnet; det är ju den svenska bostadspolitiken,
och inte den danska, som vi
skall diskutera här i dag.

När statsrådet säger att någon mättnad
på bostadsförsörjningssidan, så att
vi skulle kunna väsentligt skära ned
bostadsproduktionen under den närmaste
tiden, inte föreligger, tror jag
näppeligen att någon reser invändning
mot det påståendet. Det är alldeles uppenbart
att det fortfarande råder mycket
stora brister innan vi nått målsätt -

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

ningen: tillräckligt rymliga bostäder av
tillfredsställande kvalitet. Jag har för
egen del haft tillfälle att under de senare
månaderna i egenskap av ledamot
av saneringsutredningen ta del av bostadsförhållandena
i åtskilliga områden,
framför allt i de större tätorternas stadskärnor,
och jag måste säga, att det där
föreligger en bostadsslum av betydande
omfattning, som kanske inte på långt
när alla är medvetna om. De som bor
i denna miljö måste rimligtvis vara på
det klara med att det ändå inte kan vara
samhällets avsikt att människorna för
någon längre tid skall behöva bo så. Det
är statistiskt bevisat att andelen moderna
bostäder på de mindre orterna
ute i landet fortfarande är ganska låg,
att bristfälligheterna i utrustning är
mycket stora etc. Även den bostadsräkning
som är avsedd att äga rum inom
den närmaste framtiden och som väl
kommer att presentera ett färskt material
kommer säkerligen att visa att
det fortfarande återstår utomordentligt
mycket innan man åstadkommit en
hygglig bostadsmiljö för alla.

Statsrådet kom in på de närmast av
centern i reservationer och motioner
i anslutning till propositionen framförda
synpunkterna på det garanterade
bostadsbyggnadsprogrammet, och jag
blev verkligen orolig när jag hörde honom
säga, att om vi garanterade ett sådant
program för flera år framåt skulle
det innebära att man även skulle kunna
ge en tilldelning till orter där inget bostadsbyggande
skall ske därför att orterna
går tillbaka.

Emellertid utgår man ju vid realiserande
av bostadsprogrammet från en
fördelning på kommunblocken. Man frågar
sig därför, om statsrådets avsikt är
att hela kommunblock i detta land skall
försättas i den situationen att det inte
blir något bostadsbyggande där, därför
att blocket som helhet visar en nedåtgående
tendens befolkningsmässigt sett.
Det gör i själva verket ett mycket stort
antal kommunblock, och det är ju fak -

Anslag till bostadsbyggande m. m.

tiskt förutsättningen för att en rad andra
koinmunblock skall kunna få en ökad
befolkning, eftersom folkökningen i landet,
vilket jag var inne på tidigare, ju
är relativt blygsam, invandringen till
trots. Även om en hel region befolkningsmässigt
går tillbaka, är det alldeles
klart, att där finns behov av inte
bara reparationer av de gamla husen
utan även en nyproduktion av i allmänhet
rätt väsentlig omfattning. Om man
inte något så när kontinuerligt inom
rimlig tid förnyar den bebyggelse som
finns, blir det ju en ren förslumning av
hela området.

Det är därför vi så hårt har velat
trycka på att det beslut, som fattades
för några år sedan om att även småhusbyggandet
skulle kvoteras, har verkat
mycket olyckligt för många mindre orter
i vårt land. Det har strypt den bebyggelse
som är nödvändig för att man
skall kunna överleva. Vi menar, att det
inte borde behöva vara på det sättet,
att man nu här skall vara hänvisad
till att bygga hus upp till 80 kvadratmeter,
rubricerade som fritidshus, därför
att sådana ju i praktiken är helt fria
från kvotering, medan man så fort hus
skall användas för permanent boende
råkar ut för en hård kvotering. En sådan
kvotering medför för många orter
nära nog stopp för en utveckling av orten.
Även om den utvecklingen inte är
av någon mera expansiv karaktär, är
det väl meningen, att dessa bygder i
vårt land skall få leva vidare.

Statsrådet talade vidare om att han
ställde sig välvillig till en parlamentarisk
utredning om utformningen av
bostadspolitiken i stort för framtiden.
Det var i och för sig att hälsa med tillfredsställelse.
Däremot ställde han sig
avvisande till att parlamentariker över
huvud taget skulle knytas till lånesystemets
utformning. Det, menade han,
vore ingenting för politiker, utan det
vore enbart en teknisk fråga.

Beträffande paritetslånens utformning,
som ligger i stöpsleven — det

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

har tillkallats en enmansutredare för
detta — vill jag inte påstå att den utformning
de fick tidigare var helt lyckad.
Det skall jag gärna erkänna, fastän
jag var med som utredare. Men jag
vill till parlamentarikernas försvar säga,
att vi styrdes i allra högsta grad av
teknikerna vid utformningen av det förslag
som riksdagen i alla fall tämligen
enhälligt antog.

Låt mig sedan gå över till några reflexioner
i anslutning till herr Bergmans
anförande.

Herr Bergman gick inledningsvis till
hårt angrepp på herr Wennerfors med
anledning av dennes synpunkter i fråga
om småhusen. I och för sig kan jag
förstå detta eftersom jag själv i viss
mån reagerade mot herr Wennerfors’
alltför hårda argumentering och satsning.
Men i slutet av sitt anförande använde
ju herr Bergman beträffande
småhusen samma språk, fast i omvänd
riktning, och argumenterade mycket
hårt mot småhusens förmånsställning.
Herr Bergman påstod att det framför
allt är den nuvarande utformningen
med avdrag för gäldränta som gör att
intresset för småhusen är så stort. Herr
Bergman sade vidare att det vid en
konferens i Folkets hus för en tid sedan
hade presterats bevisning, och denna
åberopade han nu här i kammaren.
Det är klart att det vid handläggningen
av de här frågorna hade varit
intressant, om herr Bergman dragit argumenteringen
i statsutskottets tredje
avdelning så att ledamöterna fått ta del
av den. Även om vissa av oss var inbjudna
till Folkets hus innebär inte
detta samma möjligheter till behandling
som om argumenten tagits upp där
de närmast borde höra hemma, d. v. s.
i tredje avdelningen i statsutskottet,
som handlägger bostadspolitiska frågor.
Men herr Bergman nämnde där ingenting
om saken. Herr Bergman talade
om, att ett allmännyttigt företag producerat
en rad småhus för uthyrning,
men uthyrningen hade inte lyckats,

utan man hade måst sälja husen. Möjligheten
att dra av ränta vore den verkligt
stimulerande faktorn då det gällde
att skapa intresse för småhusen. Men
jag tror inte man skall bortse från att
själva ägandet är en inte oväsentlig
drivkraft i sammanhanget. Oberoende
av politisk uppfattning sätter man värde
på att äga den egna bostaden, inte
bara att eventuellt ha en bit av den utan
att äga den helt. Man vill ha möjlighet
att så småningom uppnå detta mål genom
att amortera lånen, och detta är
som sagt utan tvivel en utomordentligt
väsentlig faktor då det gäller intresset
för de egna hemmen. Men enligt min
mening bär vi inte någon bättre form
för sparande än det tvångssparande som
amorteringen på det egna hemmet i alla
fall innebär. Jag tror att vi på allt
sätt bör försöka ge stimulans. En annan
sak är att det inte finns anledning
att med subventioner understödja uppförandet
av villor med lyxkaraktär, men
det togs ett stort steg för att komma till
rätta med problematiken härvidlag när
hyresvärdet häromåret fastställdes till
olika procent på olika delar av taxeringsvärdet.
Nu blir i alla fall en ägare
av en större villa betydligt upptaxerad,
vilket man inte får bortse från i
detta sammanhang.

Herr Bergman förde ett mycket intressant
resonemang om produktion och
förvaltning av fastigheter. Jag har inte
så mycket att invända mot det, men jag
tror att man inte skall renodla resonemanget
och säga att enskilt ägande av
hyresfastigheter är en mer eller mindre
skum företeelse, medan det däremot alltid
ligger ädla motiv bakom allmännyttiga
eller kommunala företags verksamheter.
Om så varit skulle vi inte behövt
en sådan skrivning som i varje
fall tre partier i utskottets avdelning
har enat sig om när det gäller frågan
om att placera hyresgäster i fastigheterna.
Det visar ju ändå att samhällets
ansvar kan brista även utanför de
rent privata räjongerna. Det var vi ock -

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

Öl

så medvetna om, och det var det som
gjorde att vi från centern och folkpartiet
ansåg oss kunna stödja de socialdemokratiska
intentionerna att se
över bestämmelserna för anvisning av
lägenhet.

Herr talman! Här har redan ordats
åtskilligt i denna fråga, och jag skall
sluta med vad jag här anfört. De yrkanden
som vi har från vårt håll har herr
Nilsson i Tvärålund tidigare redogjort
för, och jag ber att få ansluta mig till

dem.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är smickrad över
att herr Andersson i Knäred lyssnade
på mitt tidigare anförande, även om
han kanske inte gjorde det så särskilt
uppmärksamt på alla punkter. Beträffande
de olika företag som förvaltar
bostadsfastigheter sade jag nämligen inte
att privatpersoner som äger och hyr
ut lägenheter är »skumma» eller att allmännyttiga
och kooperativa företag är
ädla. Jag försökte karakterisera de mål
och uppgifter som skilda företagstyper
har och sade då att det fanns vinstbestämda
och självkostnadsbestämda företagstyper.
Jag har aldrig använt orden
skum eller ädel i det sammanhanget.

Sedan brukar man ofta med villaägandet
förknippa föreställningar som
låter bra. Man talar t. ex. om sparande,
vilket är felaktigt i sammanhanget.
Det är i stället fråga om lån. Villaägarna
är en av Sveriges största låntagargrupper.
När en villaägare betalar på
sitt lån, säger man att han sparar. Det
gör han inte. Han sliter på huset. Och
därför måste han betala av på lånet, så
att det blir mindre. När han slutligen
säljer huset får han mera för det, men
det beror inte på hans egen insats utan
på att samhället har växt och efterfrågan
på villor har ändrats. Där rör det
sig alltså om en kapitalplacering. Det är
naturligtvis värdefullt att få den fördelen
oavsett politisk hemvist — som

Anslag till bostadsbyggande m. m.

herr Andersson i Knäred uttryckte det.
Men det är ingen bostadssocial uppgift
att skaffa objekt som hjälper till
att öka den personliga förmögenheten.
Och framför allt är det inte fråga om
ett sparande, även om man ofta använder
det ordet i sammanhanget.

Jag skilde mycket starkt på villaägande
och att bo i småhus. Att bo i
småhus kan vara en mycket bra boendeform
för människor under en viss tid
av deras liv, men det är inte säkert
att det är den mest passande boendeformen
för alla. Och man kan inte bygga
småhus i alla samhällen. Men vi bör
se till att möjligheten att bo i småhus
också finns.

Att äga en villa är däremot en helt
annan sak. Där gäller det att placera
sitt kapital eller att skaffa sig en ökad
förmögenhet, inte genom sparande utan
därigenom att samhället växer och gör
det möjligt för villaägaren att avyttra
det hus som han egentligen har slitit
ned.

Herr ANDERSSON i Knäred (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Bergman medger
nu att det kanske inte är så stor skillnad
mellan de allmännyttiga, de kommunala
och de privata företagen annat
än i vad gäller den långsiktiga målsättningen.
Det var egentligen det han ville
framhålla. Det är möjligt att det föreligger
en ideologisk skillnad när det
gäller målsättningen, men vad det var
fråga om var hur det hela fungerar i
nuet och under den närmaste framti den.

Jag konstaterar att det förefaller
som om herr Bergman och jag därvidlag
vore överens.

Det resonemang som herr Bergman
för om att intresset för villaägandet
framför allt är motiverat av att det föreligger
möjligheter att göra stora
vinster vid försäljningen är väl i och
för sig riktigt. Men i detta sammanhang
kommer vi in på ett helt annat problem,
nämligen inflationen och rege -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

ringens fullständiga misslyckande när
det gäller att klara penningvärdet, och
det skulle vi ju inte i och för sig diskutera
i dag. Det är inte villaägandet som
sådant som skapar vinsterna, utan det
är den inflationistiska utveckling som
är en följd av misslyckandet i strävandena
att bevara penningvärdet.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! I motionen 11:532 har
jag tillsammans med herr Johansson i
Växjö hemställt att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning angående ökade möjligheter
till statliga bostadslån för förvärv och/
eller ombyggnad av befintliga egnahem,
som främjar ett rationellt nyttjande av
samhällsresurser och en ändamålsenlig
valfrihet i fråga om bostadsmiljö. Så lyder
klämmen i den nämnda motionen.

Anledningen till att vi har väckt denna
motion är att det såvitt vi förstår
kommer att finnas ett betydande antal
fastigheter, vilka många människor vill
förvärva men där detta ofta stöter på
patrull på grund av nuvarande lånebestämmelser.
Det gäller olika slag av fastigheter
men i första hand mindre jordbruksfastigheter
som är till salu men
som inte omfattas av den statliga lånegarantin
för förvärv av jordbruksfastigheter.
Inte heller kommer de att utnyttjas
i rationaliseringssyfte.

I många delar av landet har det framkommit
ett betydande intresse för förvärv
av bestående egnahem. Många vill
rusta upp sådana och förvandla dem
till fullt moderna bostäder. Genom förbättrade
kommunikationsmöjligheter
har det för många blivit lättare att färdas
mellan bostadsorten och arbetsplatsen.
Det är också många som sätter
mycket stort värde på att bättre kunna
utnyttja fritiden genom att bo något
längre från sin arbetsplats.

Jag sade att många av ifrågavarande
fastigheter finner köpare men att försäljningen
ofta stöter på patrull. Det är
i många fall unga människor som är

intresserade av att förvärva sådana fastigheter,
men de har ofta inte medel
till den kapitalinsats som fordras härför,
eftersom de vanliga lånen inte
räcker så långt.

Utskottsmajoriteten har i sitt utlåtande
på tre rader avvisat motionens
krav. Utskottet uttalar att det enligt
dess mening inte finns skäl för att begära
den i motionerna föreslagna utredningen.
Jag vet inte vad utskottets
majoritet grundar detta sitt ställningstagande
på, men det kan ju hända att
utskottets talesman, herr Bergman, så
småningom talar om det -— ifall nu detta
är möjligt.

Jag har ett exempel från en kommun
i mitt hemlän, där det inom lantbruksnämnden
gjordes en undersökning
år 1968. Det gäller i stort sett
mindre jordbruksfastigheter, bestående
av 3—5 hektar odlad jord och med en
liten skogsareal på 15—20 hektar. År
1968 fanns det 314 sådana fastigheter
som man räknade med skulle bli till
salu under den närmaste femårsperioden.
Ungefär hälften av ägarna till fastigheterna
var över 60 år, och ca 175
av dem ansåg att försäljningen inte
skulle komma att ske till någon nära
anhörig. Av de 314 fastigheterna var 65
helrenoverade, medan 125 var medelgoda.

Här finns alltså ett bostadsbestånd
som successivt blir ledigt, och det är
vår bestämda uppfattning att det är
både ett enskilt och ett samhälleligt intresse
att tillvarata dessa kapitalresurser.
Inte minst är det angeläget att resurserna
tas till vara med hänsyn till
att det ofta är svårt för mindre och medelstora
orter att få en ordentlig tilldelning
av den bostadskvot som delas
ut till länen i de fall utdelningen inte
sker centralt.

I den kommun jag åberopat finns
alltså dessa fastigheter, som successivt
kommer att bli till salu. Det är en eller
på sin höjd en och en halv mil till en
— som vi bedömer det och enligt vad

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

utvecklingen visar — expansiv ort där
det finns arbete. Det är möjligt att man
gör andra värderingar när man ser saken
med myndigheternas ögon. En stark
utveckling inom näringslivet är emellertid
på gång och det finns många
unga människor som vill förvärva fastigheterna
men som inte kan göra det
på grund av att de nuvarande lånemöjligheterna
inte omfattar dessa fastigheter.

Utskottet skriver på s. 19 i sitt utlåtande
något som jag tycker är mycket
egendomligt: »Utskottet erinrar om att
lån försöksvis kan utgå till förvärv av
fastigheter som inlösts av staten.» Jag
tycker att denna koppling saknar relevans.
Det är ju ytterst få fastigheter
av detta slag som staten har förvärvat
och som låneformen kan prövas på. Om
jag inte missminner mig är möjligheterna
härvidlag begränsade till några få
län.

Utskottet skriver vidare att lån för
ombyggnad ingår i lånesystemet. Men
skall man bygga om gäller det ju att
först ha förvärvat fastigheten, och det
är ju just för att ett sådant förvärv skall
kunna ske som vi begärt denna förändring.

Här har tidigare talats om värdet av
att människorna får göra ett fritt val
— jag tror det var fröken Ljungberg
som uttryckte saken så. Jag vill livligt
instämma i dessa tankegångar, men jag
måste samtidigt säga att det förvånar
mig att vissa talare yttrar sig om detta
fria val. När jag läser reservationen
finner jag nämligen att varken fröken
Ljungberg eller herr Wennerfors står
antecknade på denna — en reservation
som går ut på att möjliggöra detta fria
val för människorna. Det är viktigt för
den enskilde att ett fritt val kan göras,
och miljösynpunkterna kommer in i bilden.
Jag vill knyta an till vad som tidigare
sagts om miljövården. Där spelar
dessa mindre fastigheter en betydande
roll, och om de ständigt kan användas,
så är det till gagn för bygden och för

Anslag till bostadsbyggande m. m.

naturvården.

Jag tror inte att vi skall bortse från
detta och kan inte underlåta att ställa
frågan: Varför vill man hindra den enskilda
människan från att fritt träffa
sitt val? Om vi skall kunna komma därhän,
måste man också skapa förutsättningar,
och då behövs det enligt vårt
förmenande en ny låneform. Det är
denna fråga vi vill ha utredd, och jag
har svårt att förstå att utskottsmajoriteten
så enkelt på tre rader har avfärdat
vårt förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 12.

I detta anförande instämde herr Johansson
i Växjö (ep).

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Under höstdebatten om
bostäderna 1969 påtalade jag en del
besvärligheter på bostadsmarknaden,
bl. a. de svårigheter som uppstår i saneringsområden
när man ställer familjer
med små ekonomiska resurser inför
svåra omställningsproblem i fråga om
deras bostadsförhållanden.

Fastighetsägarna utnyttjar beklagligtvis
inte nuvarande möjligheter till upprustning
och modernisering av de äldre
bostadsområdena i någon större utsträckning,
trots att förutsättningar för
sådana moderniseringar betydligt förbättrats.
1960-talet är ett decennium vid
vars slut vi nödgas konstatera ett ökat
spänningsförhållande mellan hyrorna i
nyproduktion och låginkomsttagarnas
betalningsförmåga.

Bostadsproducenterna har fått en
tankeställare när det plötsligt börjat
kärva till sig på sina håll. År 1969 stod
en del lägenheter tomma, inte bara i avflyttningsområden
utan också på bristorterna.
Felspekulation i fråga om lägenhetsstorlekar
eller bristande insikt
om hur mycket folk vill och kan betala
för sina bostäder var orsaken därtill.
12 procents hyreshöjning har inträffat
på några år. Glädjande nog har ett visst

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

omtänkande skett. Våra byggmästare
och byggnadsorganisationer har börjat
diskutera lägenheternas storlek och utrustning,
det har blivit en mera genomtänkt
bostadsplanering över huvud taget
och man har mera ingående undersökt
möjligheterna att pressa ner kostnaderna
för bostaden.

Jag vill ställa tre problem under belysning
och jag börjar då med ett par
frågor. De är riktade till både byggare
och de politiska partier som i dag kritiserar
bostadspolitiken.

Varför kan man inte i den välbehövliga
saneringsdriven ta större hänsyn
till möjligheterna till modernisering
och upprustning i det äldre bostadsbeståndet?
Siktar man till en bostadssegregation?
Varför vill man inte utnyttja
de statliga lånen? Varför använder
byggmästare för att få byggnadstillstånd
den taktiken att de först signalerar
att de ämnar bygga med statliga lån,
varpå de backar ut från den inställningen
och begagnar en finansiering
som ställer hyresgästerna inför mycket
svåra ekonomiska problem?

På senaste tiden har jag under tre
veckor undersökt en del moderniseringar,
i främsta hand i Malmö, och jag
kan presentera en del siffror av intresse
i fråga om kostnaderna för en modernisering
i det äldre bostadsbeståndet.

Flera äldre bostadsfastigheter har
moderniserats i full utsträckning. Det
gäller fastigheter med goda grunder
och som är stabilt uppförda, belägna i
stadens centrum, vilket innebär att hyresgästerna
sluppit belastas med de dyra
kommunikationskostnader som uppkommer
när man är nödsakad att hyra
i långt ut belägna nya bostadsområden.
Även om vi har fullt klart för oss att eu
del äldre fastigheter både skall och behöver
saneras, är vi efter dessa besök
inte lika övertygade om att alla äldre
fastigheter ovillkorligen skall rivas. En
del renoveringar och moderniseringar
som kunnat genomföras bär visat sig

vara helt till fyllest för att berättigade
anspråk på komfort och trivsel inom en
rimlig hyresnivå skulle kunna uppfyllas.

När nu staten står till tjänst med renoveringslån
till acceptabla räntor och
möjligheter dessutom finns att hos hyresgästerna
få ut en ersättning för en
genomgripande modernisering, borde
det väl komma i gång en omfattande
verksamhet på detta område. Tyvärr är
så inte fallet. Trots att möjligheter nu
står till buds för en förståndig fastighetsägare
att sätta i gång med en modernisering,
går man den andra vägen:
man säljer huset så dyrt som möjligt
och lämnar plats för rivningar och uppförande
av nya fastigheter. Men det blir
skyhöga hyror, speciellt i centrumläge.
Nyuppförda lägenheter betingar hyror
på 100—125 kr. per kvadratmeter, i
Stockholm och Göteborg betydligt högre.
Dessa centrumlägenheter är omöjliga
att disponera för hyresgäster med
begränsade ekonomiska resurser.

Däremot har bostäder i välbelägna
äldre fastigheter, som helt renoverats
och försetts med god modern standard
— t. o. in. tvättstuga, torkrum och fritidsrum
— kunnat produceras för 70
—75 kr. per kvadratmeter, och detta
utan statliga lån. Många av dessa lägenheter
är ett fynd både för ensamstående
och för familjer, inte minst genom sitt
centrumläge som betyder en hel del för
människor, vana att bo i dessa stadsdelar.
Om man hade använt de statliga lånen
och, ännu mer, om ett kommunalt
saneringsbolag hade haft hand om uppgiften
och fullt utnyttjat de statliga lånemöjligheter
som nu står till buds vid
ett omändringsarbete, skulle hyrorna
ytterligare ha kunnat pressas nedåt. Jag
vet att det skulle betyda 10—15 kr.
mindre per kvadratmeter; jag har räknat
ut det. Erfarenheterna från bl. a.
Örebro visar också på detta. Men även
enskilda fastighetsägare och byggmästare
skulle i större utsträckning än nu
kunna ägna sig åt ett effektivt upprust -

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

ningsarbete och bl. a. genom sina möjligheter
till inköp av modern utrustning
bidra till minskad hyreskostnad.

När staten i dagens läge i viss utsträckning
bromsar nyproduktionen
genom investeringsavgiften, kunde det
vara skäl för byggmästarna att ägna
saneringsverksamheten och upprustningen
av äldre bostäder större uppmärksamhet.
Det talas ju om att de enskilda
byggmästarna gör så fina insatser,
och här har de ett utsökt tillfälle
att visa hur duktiga de är. Men det gör
de inte. I dag lönar det sig med en modernisering
eller ombyggnad. Fröken
Ljungberg sade att det är nödvändigt
med konkurrens. Ja visst, men börja då
på detta område! Här är konkurrensmöjligheterna
fullständigt fria. Ni kan
sätta i gång när ni vill.

Rivningar är inte längre det enda
tänkbara alternativet, sedan fastighetsägarna
genom den nya hyreslagstiftningen,
som trädde i kraft 1969, fått
ökade möjligheter att ta ut kostnaderna
för förbättringsarbeten. Tidigare har
man från fastighetsägar- och byggmästarhåll
påtalat hyreslagens spärrar
mot hyresjusteringar och omöjligheten
att få ekonomisk gottgörelse på grund
av hyresregleringslagens konstruktion.
Nu har detta förhållande ändrats, nu
finns det plats för en modernisering av
det äldre bostadsbeståndet och en justering
av utgående hyror. Den kritik som
tidigare riktats mot hyresregleringslagen
faller platt till marken, när man nu
ställs inför klara alternativ som ger goda
bostadslösningar och rimliga hyror.

Nu är det inte ekonomiska svårigheter
som tornar upp sig, utan man har
på sina håll satt spekulationen i förgrunden,
en spekulation som är iögonfallande.
Man säljer i stor utsträckning
goda, äldre fastigheter, och köparen
tömmer dem och begär rivningstillstånd
för uppförande av nya fastigheter —
mycket dyra sådana, eftersom försäljningspriset
har varit upptrissat. Framför
allt gäller detta förhållande den in -

Anslag till bostadsbyggande m. m.

re stadskärnan. Risk föreligger uppenbart
för att man skapar en bostadssegregation.
Grupperingar av hyresgäster
med goda ekonomiska möjligheter uppstår,
placerade i städernas centrum eller
i områden av parkkaraktär. Undersökningar
som står till förfogande både
hos Stockholms stads fastighetskontor
och hos statistikkontoret i Malmö visar
på denna utveckling. Detta sker i en tid
då man börjar tala om jämlikhet inte
minst i bostadsfrågan.

Så här skriver fastighetskontoret i
Stockholm i sin utredning:

»Den nu aktuella undersökningen påkallades
av det förhållandet att det kunde
befaras bli en stor övervikt av svårplacerade
bostadssökande i stadens
eget bostadsbestånd med risk för en
koncentration av olika sökande till vissa
fastigheter och bostadsområden.
Denna icke önskvärda segregation kan
leda till vidare social förslumning av
bostadsmiljön. Denna som det tycks
medvetna uppdelning av olika medborgare
är i högsta grad olycklig.»

Vi hade i stor utsträckning kommit
bort ifrån den tidigare uppdelningen av
pensionärer och barnfamiljer i speciella
grupper, och i den nya bostadspolitiken
hade man, glädjande nog, kunnat
spränga in dessa grupper i den pågående
nya bostadsproduktionen utan gruppindelningar.

Låt oss vid saneringen av innerstäderna
utnyttja de möjligheter som står
till buds. Dessa är dels att modernisera
och ändra främst 1930- och 1940-talens
fastigheter, som ligger väl till i stadsplanehänseende
rent byggnadstekniskt
och där man kan nå rimliga hyreskostnader,
dels att i större utsträckning tillvarata
de statliga lånemöjligheter som
nu finns.

Jag vill övergå till det andra avsnitt
som är av betydelse. Det har på åtskilliga
håll inträffat att enskilda bostadsföretag
eller byggmästare först sökt statliga
lån och av den anledningen erhållit
byggnadstillstånd men sedan backat ut

3-—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

och ordnat lån på annat sätt. I dessa
fall har hyresgästerna fått sitta emellan.
De från början preliminärt satta
hyrorna har höjts och på grund av att
det dröjt kanske några år innan hyrorna
fastställts har hyresgästerna fått stora
hyresskulder retroaktivt. Jag kan
med en råd exempel belysa detta, men
jag nöjer mig med ett aktuellt fall i
Stockholm.

Den preliminära hyran höjdes från
65 till 74: 27 kr. per kvadratmeter. Hyra
med statliga lån 70 kr. per kvadratmeter.
Hyra med privat lån 86: 25 kr. per
kvadratmeter. Det rör sig, som ni alla
förstår, om ett hus som byggdes för flera
år sedan, närmare bestämt 1965 —
hyrorna är ju betydligt högre nu.

Hyran skilde sig alltså med 16: 25 kr.
per kvadratmeter mellan statlig och privat
finansiering. Jag tror att man ännu
bättre kan illustrera vad det betyder
för den enskilde hyresgästen om man
säger att månadshyran var kalkylerad
till 490 kr. men genom ändringen kom
att sluta på 604 kr., en höjning med
114 kr. i månaden. Eftersom lägenheten
hade bebotts sedan den 1 januari 1965
blev det dessutom en hyresskuld på
5 040 kr.

Byggmästaren protesterade på följande
sätt:

»För mig personligen innebär penningsparandet
ingenting alls ekonomiskt,
men hela det statliga lånesystemet
är inte bra för någon. Mina hyresgäster
har ingen glädje av det. 1975 blir
de statliga lånen dyrare än de privata.»

Det är byggmästarens protest mot det
statliga lånet. Hur man än tolkar detta
är det nödvändigt att man får klart för
sig lånens innebörd.

Herr Mundebo sade att vi inte har
presenterat några alternativ till paritetslånen.
Nej, men det har ingen annan
heller gjort. Det finns två alternativ
och dem kan vi redan nu presentera:
antingen går man tillbaka till hyressubventioner,
och det vill inget borgerligt
parti vara med om, eller också

höjer man hyrorna. Jag vill gärna ha
besked om vilket av dessa alternativ
man väljer — det kan vara bra att veta
i denna debatt.

Det är viktigt att man får en någorlunda
rimlig inflyttningshyra, och
paritetslånen är bra för hyresgästerna.
Jag är fullt klar över att byggmästarna
inte vill ha de statliga paritetslånen
— de försvårar spekulationerna
om man inom tio år vill sälja ett hus.
Då går det betydligt lättare med privata
lån, men inte gagnar dessa hyresgästerna.
Byggmästarnas handlingssätt
kan inte på något sätt försvaras om de
i utgångsläget begär statliga lån och av
den anledningen får byggnadstillstånd.
Det måste vara felaktigt att de sedan
ändrar hela lånesystemet till gagn för
sig själva men till skada för hyresgästerna.

Jag kan inte beteckna det lindrigare
än som ett smart tillvägagångssätt för
att gagna egna intressen. Det måste vara
samhällets sak att se till att sådant
stävjes och att kontrollen blir effektivare
i fråga om byggnadstillstånd och
lånens konstruktion. Det måste finnas
garantier för att den preliminära hyran
inte avsevärt överstiger den slutliga
och att det skapas en trygghet beträffande
det ekonomiska åtagande som
hyresgästerna ställs inför. Den nya hyreslagens
bestämmelser om förstagångshyrornas
prövning är en viktig lagdetalj,
och § 55 kan förhindra oskäliga
hyror och retroaktiva återbetalningar.
Men denna paragraf har ingen inverkan
på hus som färdigställts före 1969.

Så några ord om stadsplanefrågor.
Jag noterar med största tillfredställelse
såväl statens som planverkets och dess
chefs uppfattning att hyresgästerna enligt
gällande lag bör få mera att säga
till om i fråga om inflytande över stadsplaneringen.
Det är på tiden att de
som skall bo i bostadsområdena och
betala kostnaden även har en möjlighet
att i god tid påverka utformningen av
stadsplaner och miljö. Den sekretess och

Nr 19

(57

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

det hemlighetsmakeri som nu vidlåder
stadsplanearbetet och som på vissa håll
har kommunalt stöd är det av största
betydelse att gå till angrepp mot och
försöka få en ordentlig insyn över hela
linjen. Det är ett led i kampen för jämlikhet
att hyresgästerna i god tid får
säga sin mening om och inverka på
utformningen av bostäder, bostadsmiljö
och serviceanläggningar. Jag utgår
ifrån att inrikesministern sympatiserar
med denna uppfattning och ansluter sig
till tanken att hyresgästerna bör beredas
tillfälle att i högre grad än nu delta
i stadsplaneringen på ett mycket tidigt
stadium.

.lag är tillfredsställd över statsutskottets
skrivning med anledning av motionen
II: 765 av herr Hellström m. fl. beträffande
översyn av anvisningsnormerna
för kommunal bostadsförmedling i
syfte att främja en allsidig social sammansättning
av de boende i olika bostadsområden.
Jag är själv medmotionär
i denna fråga och tror att det är i
högsta grad nödvändigt att det vidtas
åtgärder i motionens syfte. Herr Wennerfors
sade att detta inte är möjligt.
Låt mig då säga att jag i tjugo år
varit ordförande i fastighetsnämnden
och bostadsförmedlingen i Malmö. Vi
har där tillämpat ett sådant system
med mycket gott resultat. Vi har givit
bestämda besked att de statliga lånen
skall kombineras med denna anvisningsmöjlighet,
men vi har också träffat
en frivillig överenskommelse med
fastighetsägareföreningen om en tilllämpning
av detta system. Det går alltså
bra, om den goda viljan och ambitionen
finns hos kommunerna att gå
in för sådana lösningar. Det finns alltså
ingen ursäkt för att man vill komma
ifrån detta.

Även beträffande motionen II: 738 av
herr Björk i Påarp m. fl., till vilken jag
anslutit mig, kan jag notera en positiv
skrivning av utskottet. Jag tror att det
vore värdefullt om bostadsstyrelsen
uppmärksamt följde frågan om en li -

Anslag till bostadsbyggande m. m.

beralisering av bestämmelsen angående
behovsprövning vid ansökning om bostadsförbättringslån.
Jag tror att det
kommer att leda till goda resultat om
man följer upp denna fråga på det sätt
som utskottet föreslår. Med anledning
av utskottets positiva skrivning har jag
inget annat yrkande än om bifall till
utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON i Knäred (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Svenning utelämnade
en sak när det gäller möjligheterna
att få paritetslånen att fungera, nämligen
frågan om att åstadkomma en rimlig
räntenivå här i landet. Det är den
viktigaste förutsättningen. Finge vi en
rimlig räntenivå skulle paritetslånen
fungera tillfredsställande.

Jag begärde emellertid ordet med anledning
av vad herr Svenning sade i
början av sitt mycket intressanta anförande,
nämligen i fråga om verksamheten
för att åstadkomma förbättringar
av bostäderna i de äldre bostadsområdena.
Herr Svenning pläderade varmt
för tanken att dessa bostäder skall rustas
upp i större utsträckning i stället för
att man helsanerar dessa områden, d. v.
s. river ned dem och bygger nytt till
kostnader som de gamla hyresgästerna
inte kan betala.

Det finns en reservation till utskottsutlåtandet,
i vilken hela oppositionen
inom statsutskottet helt ansluter sig
till herr Svennings synpunkter i detta
avsnitt, och jag ber herr Svenning begrunda,
om det inte kunde vara klokt
att rösta för reservationen 13.

Herr MUNDEBO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Svenning efterlyste
ett svar på en fråga om alternativ
till paritetslånen. Det svaret kan jag
göra enkelt genom att erinra om vad
jag sade i mitt inlägg för ett par timmar
sedan. Då sade jag i sammandrag: Det

är angeläget att den pågående

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

utredningen om paritetslånen kan fullföljas
snabbt. Utan att instämma i tillspetsade
rubriker och bestämda uttalanden
om sammanbrott, kris, etc. i fråga
om bostadslånen måste vi konstatera
att paritetslånesystemet nu innebär
påtagliga problem. Vi skall emellertid
pröva möjligheterna att göra justeringar
av systemet innan vi gör bestämda uttalanden
om systemet som sådant.

Vi avvaktar alltså utredningens resultat
innan vi gör några bestämda uttalanden,
innan vi efterlyser några alternativ.
Jag tror vi är ense på den punkten.

Herr WENNERFORS (m) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Svenning sade att
han varit fastighetsnämndens ordförande
i 20 år. Vad har då herr Svenning
gjort under dessa 20 år? Genom en undersökning
och genom tidningarna har
vi fått reda på att skolsegregationen i
Malmö är ett verkligt jätteproblem.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! När det gäller saneringsmöjligheterna
vill jag erinra om
att det har tillsatts en kommitté som
jag är mycket glad över. Herr Andersson
i Knäred tillhör den själv. Jag
följer med största uppmärksamhet kommitténs
arbete, och jag har också sett
direktiven, som jag hoppas att man
följer så noggrant som möjligt. Jag vet
att kommittén reser till olika platser
— man har besökt också Malmö — för
att se vad som behöver göras. Det är
helt naturligt att vi har stort intresse
av att ni snarast lägger fram era resultat.
Min önskan är att kommittén framlägger
delförslag, så att man så snabbt
som möjligt kan börja lösa vissa viktiga
problem.

Herr Mundebo talade om paritetslånen.
Efter den väldiga kritik ni har
riktat mot paritetslånen under ett halvt
eller rättare ett helt år tycker jag ändå
att ni nu skulle ha haft tillräckligt med

tid på er för att föreslå ett alternativ.
Varför är det alltid vi som skall framlägga
förslagen, som ni sedan skall titta
på? Gör ett förslag själva — det
tycker jag skulle vara hälsosamt. Ni har
ju varit så kritiska och fördömt systemet;
nu är ni beredda att under vissa
omständigheter acceptera det. Framlägg
ett konkret förslag och kom inte med
undanflykter.

När det gäller bostadssegregationen
vill jag bara säga att Malmö har haft det
moraliska modet att tala om bostadssegregationen
och till och med att göra
kommunala undersökningar, bl. a.
beträffande Österhus, som vi sedan presenterat
resultatet av. Det skulle vara
mycket bra om andra städer gick liknande
vägar. Vi har Öppet talat om problemet,
och vi kommer att fullfölja den
linjen. I Österhus har vi satt i gång en
stor sanering och är redan i färd med
att göra vettiga och bra lägenheter där.
Jag tror att herr Wennerfors har att
söka de väldiga segregationsproblemen
på närmare håll.

Herr MUNDEBO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nej, herr Svenning är
fullständigt fel underrättad. Vi har inte
gjort några andra bedömningar om paritetslånesystemet
än så till vida att vi
medverkade vid beslutet om dess tillkomst
1967. Icke i någon partimotion,
icke i något partiprogram, icke i något
uttalande från partiets sida, icke heller
i motioner vid detta års riksdag eller i
reservationer till statsutskottets utlåtande
har vi gjort några bedömningar om
paritetslånesystemet. Det enda uttalande
som nu har gjorts är det jag gjorde
i förmiddagens debatt och som jag citerade
i min replik för en stund sedan.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan utan vidare
säga att en som är ute och reser — om
jag får använda det uttrycket — i detta
ärende är herr Mundebo. Jag har
nämligen alltid studerat bostadsfrågor -

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

na och gör det fortfarande.

I en rad folkpartitidningar har man
tagit heder och ära av både upphovsmännen
till paritetslånet och paritetslånets
utformning. Det är ganska tydligt
att i det uttalande som herr Mundebo
gjorde visar att folkpartiet i alla fall
har klart för sig, att det borde finnas
något alternativ men inte för dagen vill
presentera något sådant. Vad jag underströk
var att om man anser denna
fråga så värdefull och så viktig i dagens
diskussion så skulle man kunna
presentera något annat förslag och inte
vänta på att andra gör det.

Ordet lämnades på begäran till

Herr MUNDEBO (fp), som yttrade:

Herr talman! Kammarens arbetsordning
medger inte den kommentar som
jag eljest önskat göra.

Vidare anförde:

Fru MOGÅRD (m):

Herr talman! Politik är att vilja, har
en numera alltmer världskänd statsman
sagt. Ett annat sätt att uttrycka det
kan vara att politik bygger på värderingar.
Men värderingar måste vila på
en grund av fakta om man inte skall
spela hasard med skattebetalarnas
pengar eller ett lands ekonomi. Under
tidigare århundraden eller årtionden
har det kunnat sägas att svårigheterna
att skaffa fram tillräckliga fakta har varit
orimligt stora, ibland oöverstigliga.
Men ju längre vi kommer i utvecklingen,
bl. a. med datateknikens hjälp, desto
orimligare blir det att ha värderingar
som huvudsaklig grund på praktisk politik.

Jag hade förra veckan i denna kammare
anledning kritisera det förhållandet
att vi saknar tillförlitlig statistik
över frekvensen av studieavbrott, vilket
alltså inte beror på bristande möjligheter
utan på bristande intresse för att
skaffa fram faktaunderlag. Den motion
som jag har väckt i fråga om prognosarbetet
beträffande bostadsproduktionen,
11:789, är ett uttryck för samma

Anslag till bostadsbyggande m. m.

kritik. Utan tillgång till omfattande
prognoser blir en debatt om bostadsbyggandets
omfattning och inriktning
bara en fråga om tyckande.

En politisk viljeinriktning ligger till
grund för utformningen av svensk bostadspolitik,
nämligen en hård centralstyrning
och en hyresreglering. Inom
oppositionen har vi år efter år kritiserat
den socialistiska inriktningen och
vi gör så även i dag. Det bör poängteras
att man genom en sådan politik gör det
utomordentligt svårt för sig när det
gäller att bedöma om man bygger rätt,
tillräckligt eller eventuellt för mycket.
De för regeringspartiet tvivelaktiga företeelserna
fri konkurrens i produktionen
och fri marknad har dock den fördelen
att de rätt snart och ganska lätt
ger en god bild av ett faktiskt läge. På
en bostadspolitik, där marknadsmekanismerna
helt har satts ur spel, måste
kraven på tillförlitliga prognoser och
genomarbetade analyser ställas mycket
högt eftersom bilden ju där påverkas
just av styrningen.

Åtskilliga utredningar har gjorts beträffande
den framtida byggnadsverksamheten,
både officiella och inofficiella.
En del uttrycker pessimism inför
framtiden, andra optimism. Det torde
vara riktigt att karakterisera det mesta
som tro och inte vetande.

De som uttrycker farhågor för en
överrumplande snabb nedgång i efterfrågan
på byggmarknaden med de allvarliga
följder det skulle ha för sysselsättningen
och kapitalmarknaden anför
bl. a. följande:

I länder med fri bostadsmarknad som
USA och Nya Zeeland brukar antalet
lägenheter vara omkring 5 procent högre
än antalet bostadshushåll, vilket betraktas
som en behövlig marginal för
att ge rörlighet på marknaden, för att
göra flyttningar och byten lätta, för
dubbelboende, för reparationer och rivning.
Man anser sig bland dem som hyser
farhågor kunna konstatera att Sverige
redan har passerat den siffran och
att vi säkerligen närmar oss 10 procent,

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

med den produktion som nu pågår och
den som kommer att startas i år.

Antalet hushåll ökar med ca 40 000—
50 000 per år. Nyproduktionen bör alltså
hålla sig kring den siffran för att
det inte skall uppstå brist. Till den siffran
skall då läggas en reserv för standardförbättringar
i gamla hus, som under
tiden måste utrymmas, samt för en
viss totalsanering, d. v. s. rivning. Om
jag har förstått bostadsstyrelsens siffror
rätt, sträcker sig dock rivningsambitionerna
vida utöver 5 procent. Propositionens
nybyggnadsprogram går också
långt utöver ett på det sättet uppskattat
behov. Det bör kanske betonas att möjligheterna
att få syn på den reserv som
finns är mycket små när vi har det utomordentliga
system att dölja den som
heter hyresreglering.

Ett känt förhållande, t. ex. från ransoneringar
under kriget, är att reglerat
varuområde skapar en överefterfrågan.
Om det förhåller sig så beträffande
bostäderna är svårt att säga. Ovedersägligt
är dock att bostadsförmedlingarnas
siffror inte är ägnade att ligga till
grund för ett program beträffande bostadsbyggandets
omfattning utan mycket
ingående analyser av siffrorna, och
där har man ännu bara gjort en början.

På senare år har det uppträtt ett hyres-
och köpmotstånd som kan förefalla
oroväckande. Enligt bostadsstyrelsens
undersökningar är siffrorna på
ännu efter tre månader outhyrda lägenheter
i nyproducerade flerfamiljshus
med statslån i stigande. År 1967 var
siffran 3 procent, år 1968 var den 5,4
procent. Det finns också toppar i dessa
siffror: i Göteborg var siffran för första
halvåret 1968 12 procent. — Det redovisas
i propositionen att svårigheterna
var störst i kooperativa företag. Här var
siffrorna 4,9 procent år 1967 men 8,6
procent år 1968.

Det förhållandet, att motståndet var
mest uttalat beträffande trerumslägenheter
och större, har tagits som intäkt
för en förmodan att kostnaderna varit

en avgörande faktor. Såvitt jag har mig
bekant har man emellertid inte närmare
undersökt, om det verkligen förhåller
sig så. Någon undersökning över det
totala antalet tomma lägenheter har inte
gjorts; en på området sakkunnig har
sagt mig, att det kan röra sig om mellan
10 000 och 100 000 lägenheter. Frågan
om hur svenska folket disponerar de
bostäder som blir över i förhållande
till antalet hushåll är alltså obesvarad.

Detta är alltså farhågor hos representanter
för byggmaterialindustrin, hos
representanter för såväl allmännyttiga
bostadsföretag som kooperativa och enskilda.
Enligt de uppgifter jag har hört
är man allvarligt oroad. — Naturligtvis
är också detta tro och inte vetande.

Regeringen delar inte dessa farhågor.
För att belysa att man också därvidlag
rör sig på ganska osäker mark
vill jag citera ur ett föredrag av planeringschefen
i finansdepartementet
Erik Höök, vilket han höll vid Byggherreföreningens
årsstämma i maj 1969,
eu årsstämma där huvudtemat var just
dessa farhågor för en snabb och oväntad
minskning i byggefterfrågan. Erik
Höök fann en drastisk nedgång knappast
trolig. Han sade: »Den fortgående
ökningen av bostadsytan per familj, saneringsbehoven,
en fortsatt omflyttning
till och mellan tätorter betyder säkerligen
en efterfrågesituation som inte
motiverar spådomar om en krasch. För
kommunernas del — de är ju en annan
storkonsument av byggnader och anordningar
— tyder inte planerna på någon
snabbt sjunkande efterfrågan. I
fråga om industribyggnader, vägar,
byggnader för andra statliga ändamål,
för handel etc. finns väl inte heller skäl
för antaganden om ett kraftigare bortfall.
»

Det bör uppmärksammas att inrikesministern
i dag använde — helt välbetänkt
enligt min mening — uttrycket
»jag tror» upprepade gånger, när han
diskuterade om vi bygger för mycket
eller just nu precis lagom.

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

Byggnadsindustrin är en nyckelindustri.
Det är därför ganska intressant
att få veta vem som har rätt, vad som
är sanning. Investeringarna inom byggnadssektorn
motsvarar ungefär det belopp
som den svenska industrin exporterar
för. Riskerar vi nu en byggkris?
Vad händer om vi får en kris? Vi vet
att bara en liten åtstramning förorsakar
en betydande arbetslöshet bland
byggnadsarbetarna. Och återverkningarna
sprider sig mycket snart till sidofacken,
leverantörer och fabrikanter.
Den största risken för att något oförutsett
skall ske inom byggsektorn gäller
bostadsbyggandet. Desto större anledning
är det att fortsätta och vidga
prognosarbetet och att, så länge inte
betydligt säkrare och välanalyserade
prognoser finns, hålla en hög beredskap
genom att analysera vad som skulle
hända byggnadsarbetarkåren och byggnadsindustrin,
om de som yppar farhågor
skulle få rätt — då kommer vi
nämligen att stå inför betydande problem.
Det har i många år talats om att
bygga bort krisen — vi vet inte i dag,
om vi inte i stället håller på att bygga
oss till en kris. Jag finner det egendomligt
att utskottsmajoriteten tar så
lätt på denna allvarliga fråga.

.lag yrkar, herr talman, bifall till reservationen
2.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Jag har lyssnat på bostadsdebatten
hela dagen, och jag har
liksom jag tror många av kammarens
övriga ledamöter med ett speciellt intresse
tagit del av de synpunkter som
moderata samlingspartiets företrädare
har presenterat i denna bostadsdebatt.
Det har både i diskussionen och i reservationerna
satts in en attack mot de s. k.
paritetslånen. I statsutskottets utlåtande
redovisas också en skrivelse från
Näringslivets byggnadsdelegation till
det ansvariga statsrådet, där man
har gjort en framställning om avveckling
av paritetslånesystemet. Det är väl

Anslag till bostadsbyggande m. m.

därför ganska följdriktigt, att företrädare
för moderata samlingspartiet dels
har väckt en motion på samma tema,
dels, när den motionen inte har vunnit
någon anslutning, i reservationen 10 till
statsutskottets utlåtande nr 50 gjort följande
skrivning avslutningsvis i reservationen,
nämligen att man vill skapa
»finansieringsformer som på sikt kan
anpassa byggandet till konsumenternas
önskemål och erbjuda bostäder till
rimliga priser utan öppna eller dolda
subventionsinslag».

Denna tanke kommer ytterligare till
uttryck i en annan reservation, nämligen
reservationen 15 b i samma utskottsutlåtande,
där man från det moderata
samlingspartiet företräder uppfattningen
om enhetliga låntagargränser
för alla byggkategorier till 90 procent
av pantvärdet. Detta ger anledning
till några kommentarer. Vad är det för
intressen som döljer sig bakom dessa
två för konsumenterna fördyrande tankegångar?
Effekten av försämrade statliga
lån blir nämligen att vi får en högre
hyresnivå, man har ju tidigare gett
uttryck för uppfattningen att man vill
ha en prismekanism »utan öppna eller
dolda subventionsinslag».

Nu säger moderata samlingspartiet
att det vill ha en enhetlig lånegräns därför
att den nuvarande skulle vara diskriminerande.
Men för vem är den diskriminerande?
Det föreliggande förslaget
är däremot diskriminerande för de
allmännyttiga och kooperativa företagen,
vilkas socialpolitiska målsättning
ingen har ifrågasatt. Ett bifall till moderata
samlingspartiets förslag får en
sådan konsekvens.

Tidigare i debatten har det riktats en
mycket hård men icke desto mindre
rättvis kritik mot de byggmästare som
avstått från att använda sig av de nu
diskuterade paritetslånen. De har därmed
uppnått en marknadsmekanism för
hyressättningen, något av den idyll fru
Mogård försökte måla upp i sitt anförande.
Vad har detta inneburit? Jo, det

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

har medfört högre hyror, och nu kommer
vi fram till en annan utomordentligt
viktig del av bostadspolitiken. Använder
man sig nämligen inte av befintliga
möjligheter att pressa ned hyreskostnaden
minskar man möjligheterna
för människor med begränsade
inkomster att flytta in i dessa fastigheter,
och därmed konstituerar man en
form av kategoriboende, som ju flertalet
av talarna i bostadsdebatten sagt sig
inte vilja medverka till. Det är en beklaglig
konsekvens av en uppfattning
som inte kan inrymmas i ett mera socialpolitiskt
sammanhang av det slag
som socialdemokraterna i sin bostadspolitik
under många år mycket bestämt
har arbetat för i Sveriges riksdag.

Den andra delen av debatten har utgjorts
av en diskussion som följt två olika
riktlinjer. I diskussionen har framgått
bestämda önskemål om en demokratisering
av boendet och ökad jämlikhet
på bostadsområdet. Den ökade jämlikheten
innebär bl. a. att man vill försöka
komma bort ifrån tendenserna till
social boendesegregation.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
vända mig till dem som i debatten företräder
moderata samlingspartiet med
en begäran att få några synpunkter på
markpolitiken. 1967 beslöt Sveriges
riksdag att uttala sig beträffande bostadspolitiken,
hyrespolitiken och
markpolitiken och lämna en speciell rekommendation
till kommunerna att förvärva
mark. Önskemålet var att man
skulle ha en marktillgång som svarade
mot de närmaste tio årens bostadsbyggande,
att man skulle behålla marken i
kommunal ägo och att den således inte
skulle avyttras till enskilda samt att
marken vid bebyggelse skulle upplåtas
med tomträtt. Såvitt jag kan förstå har
man kunnat avläsa ett mycket förstrött
intresse härför på kommunalpolitiskt
håll i de kommuner där det blev borgerlig
majoritet efter valet 1966, och
det skulle vara intressant att få veta
vad som ligger bakom denna kallsinnig -

het mot ett ökat kommunalt markägande,
eftersom äganderätten till marken
är en viktig faktor vid den slutliga prissättningen
på de nya lägenheterna. Jag
tror att det i hög grad skulle vara upplysande,
om vi kunde få veta vilka motiv
som ligger bakom denna blygsamhet
och tillbakadragenhet att inte gä in
i ett större kommunalt markengagemang.
Vissa av dessa borgerliga kommuner
ligger i Storstoekholmsområdet.

Sedan skall jag också ta upp det resonemang
som här förts på ett annat tema.
Jag vänder mig då speciellt till herr
Wennerfors, som under loppet av några
veckor har givit kammarens ledmöter
en del mycket egendomliga skildringar
av förhållandena på den svenska
småhusmarknaden. I dag har herr
Wennerfors också följt upp det resonemanget
på ett sätt som står i god överensstämmelse
med kvaliteten på hans
tidigare framträdanden här i kammaren.
Men först skall jag be att få något
hyfsa till språkbruket när det gäller begreppet
småhus- och villaägare.

Det talas ofta om villaägarna som om
de utgjorde en homogen, samlad, välfödd
grupp på bostadsmarknaden. Detta
är en oriktig beskrivning av verkligheten.
Småhusägarna består av många
olika grupper, t. ex. när det gäller husens
standard, storlek och kostnadsramar
samt ägarnas inkomster och fördelar
av den generella skattelagstiftningen
med avdrag för skuldräntorna.
Man kan inte bortse från att vi under
senare år har fått en utökning av mycket
påkostade skräddarsydda villor,
som ligger i produktionskostnadsklassen
omkring och ofta över en halv miljon
kronor. I de villorna bor regelmässigt
människor i höga inkomstlägen. De
kan tillgodogöra sig skattemässiga fördelar,
som i många fall är av ganska
stor omfattning. Den kritik som riktats
mot avdragsrätten när det gäller sådana
villor har inte kunnat bestridas av
någon — med undantag av herr Wennerfors
och några andra. Den avdragsrät -

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

ten är nämligen en påtaglig verklighet,
som av alla andra bostadskonsumenter,
oavsett om de bor i flerfamiljshus eller
i bostadsrättslägenheter, upplevs som
en typisk orättvisa gentemot andra
grupper på bostadsmarknaden. De fördelar
som dessa villaägare har kan inte
några andra som bor i någon annan boendeform
utnyttja.

Vi har med andra ord fått en ny utveckling
på bostadsmarknaden. Det är
inte bara trivsamt att bo i småhus. Jag
delar uppfattningen att det är en utomordentlig
boendeform. Vi har också
ungefär en miljon småhus här i landet,
och det kan inte vara någon dålig boendeform
när den har så stark attraktivitet.
Men det är också riktigt som hem
Bergman sade, att en ganska stor andel
i att allt fler människor söker sig till de
dyrare småhusen är de skattemässiga
fördelar som finns integrerade i vårt
skattesystem.

Nu har regeringen tillsatt en utredning
för att skapa likställighet mellan
innehavare av småhus och innehavare
av bostadsrätt. Som Hyresgästernas
riksförbund anfört är det rimligt att de
skattemässiga fördelar som finns inbyggda
i boendekostnaderna, om dessa
fördelar skall finnas kvar, även skall
tillfalla hyresgästerna. I annat fall har
vi en snedvridning på bostadsmarknaden
som gynnar en speciell grupp.

Vad som gjort att jag reagerat i detta
fall är det faktum att man bestritt att
det finns några sådana skattemässiga
fördelar. Det är alldeles tveklöst att sådana
orättvisor finns, om man ser saken
rent objektivt, och jag tycker att
alla skulle tjäna på att försöka föra in
debatten härom på ett plan, där man
rör sig med realiteter och verkliga förhållanden.
Men jag skall ändå ställa eu
fråga till herr Wennerfors, som ju på
ett ganska ovanligt sätt har engagerat
sig i denna fråga.

Visst kan man, herr Wennerfors, låtsas
som om problemet inte finns. Låt
mig emellertid gå tillbaka till reser3*—-Andra
kammarens protokoll 1970.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

vationen 10, vilken fogats vid statsutskottets
nu aktuella utlåtande och vilken
herr Wennerfors anslutit sig till.
Moderata samlingspartiet anmäler där
sitt intresse för en finansieringsform
utan öppna eller dolda subventionsinslag.
Den grupp av villor som jag nu tagit
upp i debatten har både öppna och
dolda subventionsinslag. Hur kan det
stämma överens, herr Wennerfors, att
man dels principiellt partipolitiskt företräder
en uppfattning som riktar sig
mot varje form av subventioner, dels
samtidigt i flera anföranden i riksdagen
försvarar denna kategori på bostadsmarknaden
som uppenbarligen
har stora fördelar av det nuvarande
skattesystemet?

Jag skulle, om herr Wennerfors väljer
en av dessa två oförenliga ståndpunkter,
vilja veta vilken han i nuläget
ansluter sig till. Jag vill också fråga
fröken Ljungberg vilken av dessa två
ståndpunkter, som herr Wennerfors företräder,
som fröken Ljungberg anser
är godtagbar från moderata samlingspartiets
synpunkt. Det har ett visst intresse
att få veta om det föreligger en
klar skiljelinje i detta avseende mellan
två företrädare för moderata samlingspartiet.

Jag observerade slutligen, herr talman,
att inrikesministern i sin utomordentliga
översikt i denna kammare tog
upp en rad problem som har samband
med bostadsmarknaden. Jag skall självfallet
inte på något sätt invända mot
hans framställning, men jag vill säga att
inrikesministern kanske ändå när han
diskuterade småhus- och flerfamiljshusområdena
gav oss ett intryck av att
man även fortsättningsvis måste betrakta
dessa olika boendeformer som
två skilda delar av den svenska bostadsmarknaden.

Om man på bostadsområdet tar större
hänsyn till miljön och till det kommande
behovet av boendeservice som
inrikesministern själv var inne på, tror
jag att det är riktigt att tänka om beNr
19

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

träffande stadsplaneringen och då se
till att småhusen och flerfamiljshusen
även i fortsättningen placeras i så nära
anslutning till varandra att dessa olika
boendeformer kan tillgodogöra sig samma
boendemiljö. Det är ett intresse som
alltmer gör sig gällande. Många arkitekter
har nu börjat omsätta dessa tankar i
praktiken. Jag tror också att det vore
klokt om bostadspolitikerna räknade
med denna förutsättning vid planeringen
av morgondagens bostadsmarknad.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Fröken LJUNGBERG (m) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Lindkvist var
mycket upprörd över vad jag skrivit i
reservationen 15 b. Jag blev emellertid
glad åt herr Lindkvists deklaration. Den
innebar mig veterligt nämligen det
första riktigt klara och tydliga medgivandet
av att vårt påpekande, att det
icke finns jämförbara konkurrensförhållanden
mellan olika byggherre- och
förvaltningskategorier, är riktigt. Nu
har detta klart sagts ifrån.

Vi menar att det i varje konkurrenssituation
är konsumenten som får effekten
av konkurrensen sig räknad till
godo. När det gäller frågan om markpolitiken
måste man självfallet, om man
har den uppfattningen att all mark i en
kommun bör ägas av kommunen, resonera
så som herr Lindkvist gör. Men
jag har inte den uppfattningen. Och
jag kan inte heller se att det från kommunal
synpunkt är ekonomiskt vettigt
för en kommun att köpa in stora marklager
och så att säga ligga med dem i
reserv. Jag tror det är riktigare att föra
en annan kommunalekonomisk politik.

Herr WENNERFORS (m) kort genmäle
:

Herr talman! Allt flera socialdemokrater
tycks ägna sig åt att betygsätta

företrädarna för oppositionen •— för
lager och så att säga ligga med dem i
deras talekonst, för deras sätt att över
huvud taget uppträda i debatten. Herr
Lindkvist tycker, förstår jag, att det
var mycket låg kvalitet på mitt inlägg
i dagens debatt, men ändå ägnar han
sig åt att bemöta detta dåliga tal i flera
minuter och vill gå in i debatt med
mig. Jag känner mig verkligen hedrad,
herr Lindkvist.

En sak till måste jag slå fast. Det
gläder mig mycket att herr Lindkvist
tycker att småhus är en fin boendeform.
Men sedan går herr Lindkvist in
på dessa påkostade, skräddarsydda villor
i halvmiljonklassen som oftast ägs
av mycket höga inkomsttagare. Sådant
folk skall inte få förekomma, enligt herr
Lindkvist. Vi skall inte ha den valfriheten,
vi skall inte få äga hur stora
bilar som helst, inte hur stora båtar
som helst, inte hur stor tomt som helst

o. s. v.

Jag vill gärna påminna herr Lindkvist
om att konsumtionsvalet här i
landet ännu så länge är fritt. Och det
finns ändå villaägare som har inte bara
en villa — den kan vara mindre för
resten -— utan ytterligare en, kanske
ute i skärgården, och det finns de som
t. o. m. har en liten stuga uppe i fjällen.
Resultatet är att den villa där de
bor längsta tiden under året är rätt liten.
Det finns andra som har en liten
villa men som satsar på annan konsumtion.
Jag förstår inte riktigt hur ni
skall komma åt detta.

När det gäller gäldränteavdraget och
principen därvidlag över huvud taget,
så tycker jag att herr Lindkvist skall
diskutera saken med herr Sträng. Herr
Sträng har nämligen klart och tydligt
sagt ifrån i kammaren att detta tänker
han inte göra någonting åt. Men förmodligen
tänker herr Lindkvist göra
något åt det, och då tycker jag att herr
Lindkvist skall säga vad han ämnar
göra. Det är vi mycket intresserade av
att få höra.

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

Herr LINDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte mycket att
säga till fröken Ljungberg. Hon slog
fast två saker. Vad hon sade skulle
väl fattas som ett klart förord för de
motioner och reservationer som föreligger.
Självfallet delar jag inte fröken
Ljungbergs uppfattning. Jag anser att
den lånemässiga inriktning som nu förekommer
är riktig. Den syftar till att
förstärka den socialpolitiska inriktningen
på bostadsmarknaden. Som socialdemokrat
tycker jag det är riktigt
att göra på detta sätt; herr Bergman
har tidigare på ett utmärkt sätt redovisat
vår syn på frågan.

Fröken Ljungberg och jag har inte
heller samma uppfattning när det gäller
kommunalägd mark. Jag anser att
mark som skall exploateras skall vara
ägd av kommunen och upplåtas med
tomträtt. Det är exakt samma mening
som vi hade i debatten år 1967. Det är
ju inget fel att fröken Ljungberg och
jag har olika åsikter härvidlag, även
om jag hade hoppats att fröken Ljungberg
skulle utnyttja sina tre minuter
också för att säga några ord om den
lilla tvistefråga som herr Wennerfors
och jag fört fram i debatten.

Herr Wennerfors sade att jag hade
tyckt att hans anförande var dåligt. Jag
ber att omedelbart få rätta till detta,
som måste bygga på ett stort missförstånd.
Jag har enbart betygsatt de ståndpunkter
som herr Wennerfors redovisat
i debatten. I sak underkänner jag dessa
ståndpunkter eftersom jag anser att de
är felaktigt konstruerade och inte bygger
på verkligheten. Därför har jag riktat
mycket hård kritik mot dem.

Jag skall lämna ett exempel, herr
Wennerfors. Vi som följer boendefrågan
på nära håll och som kanske mer
eller mindre till vardags är sysselsatta
på bostadsmarknaden har för länge sedan
upptäckt det förhållandet att allt
fler människor söker sig till de friliggande
småhusen därför att de då kan
utnyttja de skattemässiga fördelarna.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

Den tendensen kommer också till uttryck
inom bostadskooperationen. Från
ett antal bostadsrättsföreningar, som
bildats enligt den bostadskooperativa
principen, har det kommit framställningar
om att de skall få friköpa sina
småhus, detta enbart därför att om
medlemmarna äger sina villor kan de
tillgodogöra sig avdragsrätten i sin deklaration.

Kom därför inte och säg att det inte
finns en orättvisa härvidlag! Den är
klar och påtaglig. Dessutom är den påtalad
i Hyresgästernas bostadspolitiska
program, där man uppskattar avdragens
omfattning til! ungefär 2 miljarder
kronor varje år.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Ljungberg ansåg
att det var felaktigt att man från
kommunernas sida köper mark i stor
omfattning. Jag har en helt annan uppfattning.

Sedan 25—30 år tillbaka tillämpar vi
i Malmö stad tomträtt, och vi bär köpt
in betydande markområden. Vi har därför
möjlighet att för 5—10 år lägga
upp en kommunal planering för bostadsbyggandet.
Men inte bara detta:
Med de avgifter som vi får in för såväl
arrende som tomträttsmark kan vi ständigt
inköpa ny mark till mycket goda
priser, till nytta för både samhället och
dem som vi bygger åt.

Herr WENNERFORS (m) kort genmäle: Herr

talman! Herr Lindkvist har nu
omprövat sin betygsättning, och det
finns inte längre något anmärkningsvärt
i mitt uppträdande. Jag sätter stort
pris på detta.

När det gäller innehållet i våra anföranden
måste jag påpeka att bostadsstyrelsen
som yttrat sig i dessa frågor
inte anser att folk väljer småhuset som
boendeform enbart av skatteekonomiska
skäl. Jag citerade tidigare ett långt
stycke ur bostadsstyrelsens petita från

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

1969, varav klart framgår att styrelsen
anser att det finns många andra skäl
till att folk väljer att bo i småhus. Man
säger t. ex.: »En av dess kvaliteter och
kanske den viktigaste är den inre bostadens
direkta och enkla kontakt med
ett markrum.» Därpå för man resonemanget
vidare på ett sätt som jag tror
att både herr Lindkvist och jag uppskattar
då vi valt denna boendeform.

Men det finns också ett annat skäl
som jag tycker att man borde påminna
om. I Stockholmsområdet får helt enkelt
många människor inte tag i någon
annan bostad fastän de står i bostadskön.
De måste bo här på grund av att
de flyttat hit och kanske därför att de
har fått en arbetsuppgift som innebär
en befordran för dem och tvingas att
välja ett småhus som boendeform.

Detta bör även vägas in i resonemanget.

Fröken LJUNGBERG (m) kort genmäle: Herr

talman! Till herr Svenning vill
jag bara säga att mig veterligt är en
kommun inte i behov av att äga marken
för att kunna genomföra en effektiv
kommunal planering av bostadsbyggandet.
Det är i så fall en nyhet.

Vidare är det väl självklart att en
vettig kommun i sitt planeringsarbete
också för en sådan markpolitik att den
köper mark där den behöver köpa
mark; kommunen kan också sälja mark
om den så vill.

Men har man som princip den socialistiska
idén att kommunen skall äga
marken blir det ett annat ställningstagande.
Jag har inte den uppfattningen,
och därför diskuterar vi väl litet
vid sidan om varandra. Enligt min mening
går det inte att motivera ett kommunalt
markägande med vare sig kommunens
planeringsuppgifter eller annat
dylikt.

Herr LINDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag närde väl den för -

hoppningen, när fröken Ljungberg gick
upp i talarstolen igen, att jag skulle få
ett litet snällt svar på min envisa fråga
om småhusen, men vi kanske kan klara
upp den saken så småningom utanför
den här lokalen.

Det är närmast herr Wennerfors jag
vill säga ett par ord till, eftersom han
har åberopat bostadsstyrelsen. Den bär
uttalat sig positivt om småhus, men i
den meningen att småhusen skall ha
ett sådant pris att de blir tillgängliga
för allt fler inkomstkategorier i vårt
samhälle. Det är tyngdpunkten i bostadsstyrelsens
utlåtande. För det resonemang
som herr Wennerfors vanligtvis
för finns det alltså inget stöd
att hämta i detta utlåtande.

I sitt föregående inlägg sade herr
Wennerfors att vi har fritt konsumtionsval.
Folk vill och kan skaffa sig
stora hus, stora båtar, stora bilar, stora
tomter och kanske dubbel bosättning.
Det har de rätt att göra, herr Wennerfors,
men den rättigheten blir inte sämre,
om skattesystemet är sådant att de
själva får betala sina kostnader för boendet,
båtarna, bilarna, tomterna och
fritidshusen. Det är inte riktigt att föra
en omvänd socialpolitik, så att samhället
ger ett omotiverat stöd åt de höga
inkomsttagarna.

Herr HELLSTRÖM (s):

Herr talman! Bostadskategoriseringens
problem har berörts av bl. a. herr
Svenning och herr Bergman. Bostadssegregationen
bär, som herr Svenning
påvisat, fått en stor utbredning. Klyvningen
är hård mellan olika typer av
sociala miljöer i våra stora städer men
också i mindre samhällen. Problemet
med bostadssegregationen är delvis att
den genom sin uppkomst förstärker de
krafter som varit i rörelse för att skapa
den, d. v. s. det uppstår onda cirklar.
I de områden där låginkomsttagare bor
kan servicen successivt försämras och
en ökad utströmning av högre inkomsttagare
undan för undan komma till

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

stånd. Det kan i extremfallet bli fråga
om en slumbildning.

Yi har levt med en kategorisering av
boendet under lång tid. Att detta problem
särskilt har uppmärksammats under
senaste åren beror på de effekter
— det har också berörts här — på
grundskolans mål som segregationen
har. Klasskillnaderna befästs genom
skolsegregationen långt in i nästa generation.
Undersökningar i Malmö, Stockholm
och andra städer har visat att det
finns eu tendens till att klasserna i skolorna
blir socialt homogent sammansatta.
Det finns andra undersökningar
som — även om man bör vara försiktig
med att dra slutsatser av dem eftersom
de är få — synes ge fog för misstanken
att undervisningens standard,
mätt i andelen lärare med full kompetens,
är lägre i skolor inom rena låginkomstområden
än inom andra områden.

De åtgärder som föreslås i motionen
11:765 för att hindra att segregationen
ökas är i första hand långsiktiga. Det
är viktigt att kommunerna i sin översiktliga
planering blandar olika typer
av bebyggelse och av byggherrar, så att
man undviker stora homogena villa-,
småhus- och flerfamiljshusområden liksom
att man blandar insatslägenheter
med hyreslägenheter, stora lägenheter
med små lägenheter o. s. v. Härvid är
det angeläget att få både kommunala
initiativ och statliga bestämmelser.
Målet är att främja en jämn social fördelning
i bostadsområdena både mellan
hög- och låginkomsttagare, barnfamiljer
och gamla människor, handikappade
och andra människor o. s. v.

Förutom dessa mer övergripande,
långsiktiga förslag finns det, menar
motionärerna, skäl för kommunerna att
på kort sikt vidta åtgärder mot bostadssegregationen.
Vi har här tagit upp
frågan om bostadsförmedlingarnas roll.
Vi menar att bostadsförmedlingarna aktivare
än för närvarande borde försöka
främja en jämnare social struktur i oli -

Anslag till bostadsbyggande m. m.

ka bostadsområden. Likaså anser vi att
de nya familjebostadsbidragen ger bostadsförmedlingarna
bättre möjligheter
än tidigare att främja en sådan jämn
social struktur. Man måste också komma
till rätta med de missförhållanden som
beror på att vissa hyresvärdar kan
kringgå syftet med den statliga bostadslånekungörelsen
genom att vid upprepade
tillfällen vägra att acceptera av
kommunen föreslagen hyresgäst.

Denna motion har tillstyrkts av utskottet,
och det är vi självfallet mycket
tacksamma för. Det finns dock en moderat
reservation, och det är dess uppläggning
och principerna bakom den
som gör att jag vill ta kammarens tid
i anspråk.

I reservationen 19 sägs att målet att
undvika en kategorisering i boendet
måste utvidgas till målet att uppnå valfrihet
för konsumenterna på bostadsområdet.
Det är självfallet riktigt; men
problemet är just att valfriheten är så
mycket större för de starka människorna
och så mycket mindre för de svaga,
de gamla o. s. v. Här tror jag det är viktigt
att konstatera att synen på samhällets
serviceorgan och deras funktioner
är olika. Vi på vårt håll menar
att de statliga och kommunala serviceorganen
måste hävda de svagas rätt.
Om de upprätthåller en strikt neutralitet
blir resultatet i realiteten ett starkare
grepp för de redan starka.

Nu måste man göra den reservationen
— och det har vi också gjort i vår
motion — att bostadsförmedlingarnas
möjligheter med nuvarande fördelningsmekanism,
prissystem etc. är små. Men
det är särskilt angeläget att bostadsförmedlingarna
tar till uppgift att söka
hindra en ökning av bostadssegregationen
— det är den primära uppgiften.
Ingen bör tro att det är möjligt att
åstadkomma större blandning med dessa
åtgärder.

Det gäller alltså att hindra en vidgning
av klyftorna. Tyvärr måste man
konstatera att det finns bostadsförmed -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

lingar som inte bara iakttar en sådan
strikt och enligt min mening förment
neutralitet utan som även aktivt stöder
värdarnas krav och är ett serviceorgan
för värdarna; de snarare sållar ut
konsumenterna efter värdarnas önskemål
än hävdar konsumenternas, de bostadssökandes,
krav.

Här går alltså en skiljelinje i fråga
om synsätten. Skall kommunala och
statliga förmedlings- och serviceorgan
upprätthålla denna neutralitet eller inte?
Jag vill i detta sammanhang anknyta
till frågan om arbetsmarknadspolitikens
och arbetsförmedlingarnas
roll. Det möter där ett delvis parallellt
problem. Vi har i arbetsmarknadsstyrelsen
under hösten haft en diskussion,
varvid man kommit till den uppfattningen
att man bör bryta neutraliteten
på det området. Man har sagt att det
inte kan vara arbetsmarknadsmyndigheternas
uppgift att vara neutrala, att
acceptera vilka arbetsgivare som helst.
Myndigheterna bör sålla även bland arbetsgivarna.
En god service till alla
arbetsgivare — vilken politik dessa än
för — kan inte vara ett förstahandskrav.
I stället har man ansett att man
bör stödja dem som i detta sammanhang
är de svaga, d. v. s. löntagarna
och särskilt de löntagare som har sysselsättningssvårigheter.

Detta är en syn på de statliga serviceorganens
roll som överensstämmer
med min uppfattning om bostadsförmedlingens
roll. Det har emellertid
uppstått en klar klyfta i den politiska
debatten. I höstas ansåg man att detta
var okontroversiella saker, och nu har
arbetsgivarrepresentanterna i arbetsmarknadsstyrelsen
relserverat sig på
denna punkt; från arbetsgivarnas sida
har man t. o. m. anmält arbetsmarknadsstyrelsen
för justitieombudsmannen.

Jag tog detta exempel bara för att illustrera
de två helt skilda synsätten då
det gäller de statliga och kommunala
serviceorganens uppgifter. Enligt vår

mening bör den kommunala bostadsförmedlingen
söka främja bostadskonsumenternas
önskemål snarare än värdarnas.
Vi har tyvärr kunnat konstatera
att det i vissa fall förhåller sig precis
tvärtom.

Särskilt allvarligt blir detta problem
när värdarna själva utnyttjar möjligheterna
att kringgå bestämmelserna om
kommunal bostadsförmedling genom att
vid upprepade tillfällen vägra att godta
de sökande som förmedlingen anvisar.

Motionärerna föreslår, med instämmande
av utskottet, att man bör överväga
om inte bostadslånekungörelsen
skulle kunna stadga en rätt att återkräva
bostadslånen från en fastighetsägare
som utan skälig anledning vägrar
acceptera den bostadssökande som
anvisats av den kommunala bostadsförmedlingen.

Enligt vår mening skall de bostadssökandes
synpunkter vara bestämmande,
inte hyresvärdarnas. Det är generellt
så att bostadssituationen bidrar till
de allra flesta sociala problem som en
människa eller en familj kan ha. Gunnar
Inghes undersökning visar t. ex.,
hur för olika typer av problemfamiljer
bostadssituationen spelar in i nästan
samtliga fall. Det är särskilt allvarligt
om just människor med sociala problem
av olika slag valsas runt från värd
till värd utan att kommunen eller de
myndigheter som skulle hävda dessa
människors rätt har någon möjlighet
att göra det. Det förhållandet vill vi
alltså få en ändring på.

Nu framhåller reservanterna beträffande
detta förslag att det är principiellt
betänkligt att möta regleringsprincipernas
negativa effekt med nya regleringar
och förslag om ytterligare tvångsåtgärder.
Det skulle alltså vara så, att den
nuvarande bostadskategoriseringen är
en följd av de regleringsprinciper som
tillämpas och att ytterligare ingrepp
från samhällets sida skulle bidra till att
vidga segregationen eller i varje fall

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

på något sätt förvärra problemen! Det
förhåller sig väl precis tvärtom! Det är
ju i de länder, där man har en helt
oreglerad bostadsmarknad med fullständigt
fri prissättning på bostäder, som
bostadssegregationen har antagit en omfattning
som vi här —- och det kan vi
sannerligen vara glada för — inte på
något sätt kommer i närheten av. Det
är just i länder som tillämpar ett renodlat
marknadssystem för fördelningen
av bostäder mellan människorna
som segregationsområdena inte består
av stadsdelar utan ibland av hela städer.
Att lösningen på bostadssegregationens
problem skulle vara att vidga
marknadsmekanismernas ramar i stället
för att se till att samhället aktivt
hävdar deras krav som aldrig kan hjälpas
av några marknadsmekanismer är
en ganska egendomlig slutsats, också
med utgångspunkt från de värderingar
som återfinns i reservationen.

Fröken Ljungberg sade i sin inledning
att man fick vara försiktig med att
göra ingrepp på detta område, där man
nu sakta har byggt upp ett förtroende
för bostadsförmedlingarna. Jag skulle
för min del tro att det snarare är på
det sättet att förtroendet för bostadsförmedlingarna
rubbas om förmedlingarna
medvetet eller omedvetet fungerar
som serviceorgan för de starka —
fastighetsägare och hyresvärdar — än
om bostadsförmedlingarna i stället aktivt
försöker hävda de svagas, bostadskonsumenternas,
intressen. Det är med
en sådan politik jag tror att förmedlingarna
kommer att bygga upp ett förtroende
hos människorna.

•lag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Fröken LJUNGBERG (in) kort genmäle
:

Herr talman! Jag har hört herr Hellström
tala om detta problem tidigare,
och han har redan då övertygat mig
om att han har studerat det på ett mycket
noggrant sätt. Yi har egentligen

Anslag till bostadsbyggande m. m.

inga delade meningar om problemets
allvar, utan vill bara konstatera att problemet
har, som herr Hellström själv
sade, uppkommit medan det förts en
starkt reglerad socialistisk bostadspolitik.

Beskyllningarna att bostadsförmedlingarna
tjänar de starkaste, hyresvärdarnas,
intressen tycker jag är mycket
allvarliga. Det är mycket betänkligt att
stå i riksdagens talarstol och slänga ur
sig sådana beskyllningar, om än i en
försiktig form. För min del vill jag ta
avstånd från dem.

Vad vi reservanter har sagt är att vi
uppfattar det som ett klart önskemål
att motverka kategoriseringen av boendet.
Men de medel som föreslås tycker
vi inte är riktiga. Varför är de inte riktiga?
Just av de skäl som finns angivna
i reservationen och som herr Hellström
nyss läste upp. Jag behöver alltså inte
upprepa dem.

Det är alldeles riktigt att valfriheten
är så mycket mindre för de svaga, men
det är på den punkten bostadssociala
anordningar verkligen skall sättas in.
Vi har talat om det tidigare här i dag.
Herr Bergman tog upp ett fall där vi
var helt överens om hur vi skulle försöka
förstärka den sidan för att kunna
ge just de svagare större valfrihet. Men
det får de inte genom att vi gör bostadsförmedlingen
till ett organ som
skall verkställa påföljd.

Jag vill också erinra om något som
herr Hellström inte tog upp och som
påpekas i reservationen, nämligen att
riksdagen så sent som 1967 bestämt avslog
förslaget om uppsägning som påföljd
i bostadsförmedlingarnas verksamhet
liksom man avslagit förslaget
att göra bostadsförmedling obligatorisk.

Herr HELLSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! När det gäller bostadsförmedlingarnas
roll finns det två olika
åsikter om vilka funktioner ett samhälles
serviceorgan skall fylla på en
marknad där mycket svaga och mycket

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

starka intressen ställs mot varandra.
En del av vad jag här anfört får faktiskt
stöd av undersökningar som har
gjorts för att utröna i vilken utsträckning
hyresvärdarna avvisar bostadssökande.
I fråga om en bostadsförmedling
förhöll det sig så att förmedlingen
själv sållade ut konsumenter med hänsyn
till värdarnas önskemål och inte
ansåg sig ha anledning hävda konsumenternas
intressen gentemot värdarna.
Man ville snarare göra förfarandet
så smidigt och enkelt som möjligt för
värdarna, varigenom man i praktiken
kom att bidra till att vidga bostadskategoriseringen.

Jag har inte uttalat mig generellt om
bostadsförmedlingarna i detta avseende,
men när det gäller vissa av dem
kan jag stå för vad jag har sagt.

Det är väl ändå inte den svenska
bostadspolitiken som har lett till vidgningen
av bostadssegregationen. Den
svenska bostadspolitiken, som icke har
tillåtit en fri marknadsprisstegring, ett
renodlat marknadssystem, har i stället
kunnat hålla tillbaka krafter —■ som bidrar
till en ökad segregation — krafter
som i andra länder har fått helt annat
spelrum och t. o. m. haft en socialt sett
rent katastrofal inverkan. Detta har
man i Sverige kunnat förhindra genom
en bostadspolitik som inte tillåtit ett
sådant marknadssystem.

Slutligen vill jag säga några ord om
påföljden.

Eftersom bostadsförmedlingen är en
frivillig institution och samhället ■—
även genom den proposition som även
fröken Ljungberg citerade —• har gett
uttryck för att bostadsförmedlingen
skall bedrivas i enlighet med allmänna
bostadsförsörjningssynpunkter, är det
endast via bostadslånekungörelsen som
denna mycket viktiga påföljd kan ske i
syfte att hävda de allra svagastes intressen.

Herr BJÖRK i Påarp (s):

Herr talman! I stort sett kan jag in -

stämma i de synpunkter som herr Hellström
har gjort sig till talesman för när
det gäller de allmänna bostadspolitiska
reglerna. Jag vill också klart deklarera
att jag ger min anslutning till den uppfattningen
att samhället undan för undan
bör få bättre möjligheter att utöva
inflytande över markplaneringen.

Jag har emellertid, herr talman, närmast
begärt ordet i anledning av motionen
II: 738. Jag har tillsammans med
några partivänner väckt denna motion,
vari föreslås en vidgad rätt att erhålla
bostadsförbättringslån. Lånens konstruktion
och tillkomst har utan tvivel
haft stor betydelse för många personer,
men vi vill med denna motion ytterligare
utöka lånemöjligheterna. Vi har
ansett att allt bör göras för att underlätta
för äldre personer att bo kvar i
den miljö som man vant sig vid och
där man känner sig hemmastadd.

Det fordras helt naturligt förbättrade
bostadslånemöjligheter för att lösa dessa
uppgifter. Mycket har redan skett i
dessa frågor, men vi anser att ännu generösare
åtgärder borde kunna vidtagas.
Det vore värdefullt om man kunde
göra en översiktlig planering både på
länsplanet och i de olika kommunerna.

I motionen anförs en del synpunkter
på frågan om de inteckningar som nu
tas ut och de panter som ställs. Jag
hade hoppats att man utifrån nya principer
skulle kunna allvarligt pröva frågan
beträffande säkerhet för de lån som
numera lämnas. Slopandet av inteckningarna
vore en väg att gå; i varje
fall skulle det starkt underlätta förfarandet.
Erfarenheterna från området
säger mig att i flera fall har, när man
har kommit så långt i fråga om lånen
att säkerhetskraven skall tas upp, äldre
personer tvekat att ta inteckningar i
sina fastigheter och helt enkelt inte
utnyttjat de lånemöjligheter som stått
till buds.

Det skulle vara intressant att få veta
vilken omfattning och betydelse en sådan
ordning skulle erhålla för staten,

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

jämfört med de rent administrativa
kostnaderna för åstadkommande av ett
garantisystem för handhavandet av bostadsförbättringslån.

I motionen har också framförts positiva
förslag till lösningar, innebärande
att man genom länsorganisationen och
med kommunal medverkan — gärna
genom allmännyttiga bostadsföretag och
kooperativa bostadsorganisationer —
skulle kunna genomföra en totalentreprenad
för hela det äldre bostadsbeståndet
inom en region. Man skulle på
detta sätt kunna skapa en översiktlig
planering, och man skulle kunna mera
i en följd och i snabbare takt åstadkomma
de förändringar i bostadsbeståndet
för äldre människor som är önskvärda.
Både ekonomiskt och praktiskt
vore säkerligen mycket att vinna på
detta förfarande. Därigenom skulle också
det äldre bostadsbeståndet snabbare
kunna anpassas till ett modernare, mera
praktiskt och ändamålsenligt boende.
Vid undersökningar som har gjorts
av pensionärernas egna organisationer
har klart framgått att det finns många
stora och olösta problem i fråga om de
äldres boende.

De åtgärder som vi motionärer föreslagit
vore en väg att gå för att i snabbare
takt förbättra situationen därvidlag.
Vi hade hoppats att utskottsmajoriteten
skulle allvarligt överväga de förslag
som vi har framlagt. Det rör sig
om en eftersläpning på bostadsområdet
som jag anser det angeläget att snabbt
råda bot på, och detta understryker
klart vikten av nya grepp och aktiviteter
från myndigheternas sida, närmast
från bostadsstyrelsens.

Utskottet förutsätter att bostadsstyrelsen
skall vidtaga de åtgärder som
man kan anse lämpliga. Med en mycket
kort skrivning har man i utlåtandet redovisat
dessa synpunkter. Jag hoppas
emellertid att inrikesministern på ett
aktivt sätt vill följa upp dessa problem
på boendeområdet och vidta åtgärder
som snabbt leder till förbättrade för -

Anslag till bostadsbyggande m. m.

hållanden för många människor som
i dag trots allt har det besvärligt med
sitt boende.

Bostadsstyrelsen bör som sagt, kunna
ta egna initiativ i dessa frågor. Detta
förväntar jag tillsammans med motionärerna
också skall komma att ske.

Utöver dessa synpunkter har jag inga
ytterligare yrkanden.

Fru SKANTZ (s):

Herr talman! I motionen 11:805 och
1:661 är vi några motionärer som tagit
upp frågan om vidgad rätt till invalidbostadsbidrag.
Dessa motioner behandlar
utskottet på s. 21 i utlåtandet.

Naturligtvis bör man tolka allt så
välvilligt som möjligt, och detta har jag
också försökt göra med utskottets
skrivning. Jag har tolkat den som en
tillstyrkan av våra motioner, men jag
vore tacksam, om någon talesman för
utskottet ville deklarera hur man där
har sett på frågan.

Jag är också litet fundersam över
vad utskottet menar, när utskottet hänvisar
till den grupp inom socialdepartementet
som skall göra en utredning
av vissa frågor om hjälpmedel till handikappade.
Jag undrar om utskottet
menar att denna grupp skall göra den
utredning som omnämns i utlåtandet.

Förra året utvidgades invalidbostadsbidraget
till att omfatta inte bara personer
med mer avsevärda gångsvårigheter
utan även personer med starkt
nedsatt synförmåga. I årets statsverksproposition
föreslås att den som har
starkt nedsatt förmåga att utnyttja armarna
eller som saknar armar också
skall kunna få invalidbostadsbidrag och
att ändrade bestämmelser i detta avseende
skall träda i kraft den 1 juli 1970.

I vår motion erinrar vi om att det
finns andra grupper som har behov av
speciella anordningar i bostaden, men
som inte kan tillgodoses genom invalidbostadsbidrag.
Vi har i motionen nämnt
dem som lider av allergi samt de psykiskt
sjuka och de psykiskt utvecklings -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

störda. Jag skall inte redogöra för innehållet
i motionen, men vi slutar med
ett yrkande, att riksdagen måtte besluta
att invalidbegreppet avseende invalidbostadsbidrag
utvidgas till att omfatta
även personer som lider av allergi samt
psykiskt sjuka och psykiskt utvecklingsstörda
och att riksdagen hos Kungl.
Maj :t hemställer om en översyn av
nämnda invalidbegrepp i syfte att tillgodose
även andra handikappades behov
i boendesituationen.

Jag har tolkat utskottets utlåtande på
det sättet, att man har biträtt de båda
att-satserna i motionen, vilket bl. a. innebär
att utskottet tillstyrker att de
grupper som berörs i vår motion skall
kunna få invalidbostadsbidrag från den
1 juli 1970. Jag hoppas att detta är en
riktig tolkning.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Mitt svar till fru Skantz
är ja.

Herr NILSSON i Kalmar (s):

Herr talman! Vi har lovat att det här
i landet skall byggas en miljon lägenheter
på tio år, och det är väl också
vad man är i färd med att göra. Fröken
Ljungberg sade i sitt inledningsanförande,
att hon inte trodde att det skulle
vara möjligt att bygga ifatt bostadskön.
Jag tror att man kan göra det. Urbaniseringsprocessen,
som just har initierat
att vi måste bygga en mängd lägenheter,
kan inte fortgå hur länge som helst. Vi
måste se till att vi får fram en plan för
vad som skall göras den dag, då vi
måste skära ned bostadsbyggandet. Inrikesministern
har ju också utlovat en
utredning om möjligheterna att flytta
över resurserna till andra områden.

Vad beträffar bostadsbyggandets regionala
fördelning tror jag att man i
stort sett har lyckats med att göra den
fördelningen förut. Det är självklart
fråga om en grannlaga uppgift som kan
vara mycket besvärlig i olika sammanhang.
Men det är närmast ett par saker

som jag skulle vilja ta upp i dag.

Enligt min uppfattning finns det risk
för att man alltför mycket låser fast sig
i gamla värderingar. Vårt samhälle är
inte statiskt, utan det förändras ständigt,
men det råder en tendens att man
låser fast hela planeringen i samhället
vid ett visst utgångsläge och sedan bara
gör vissa framskrivningar i olika avseenden
på skilda områden. Jag skall inte
gå in på det närmare i dag. Det blir väl
anledning att göra detta, när vi så småningom
kommer till frågan om den fysiska
riksplaneringen.

Jag tror emellertid inte att bostadsstyrelsens
värderingar nämnvärt skiljer
sig från vad jag här sagt om planeringen
i samhället i övrigt. Ser jag på mitt
hemlän finner jag att det här har skett
en betydande expansion under senare
år, utan att någon motsvarande ökning
av bostadskvoten har förekommit. I stället
har man gjort framskrivningarna på
tidigare och lägre värden. Vissa andra
län som förut haft expansion har fått
en bostadskvot som medfört att det för
närvarande finns en mättnadstendens
på bostadsmarknaden. Jag vill därför
ifrågasätta, om den tillämpade fördelningen
är tillräckligt flexibel för att
tillfredsställa de föreliggande behoven.

Beträffande boendekostnaderna skulle
en hel del kunna sägas, men jag skall
försöka begränsa mig med hänsyn till
att tiden är långt framskriden. Urbaniseringsprocessen
har gjort att det blivit
trångt i tätorterna och att bostadsbrist
uppstått. Som framhållits tidigare
i debatten har människorna ofta bostad
av dålig kvalitet, varför man önskar en
bättre. Följaktligen ställer man sig i bostadskön.

Efterfrågan har gjort att priserna på
bostäder pressats upp och att det förekommer
spekulation i mark, fastigheter,
byggnadsmaterial, färdiga lägenheter
o. s. v. Det är enligt min uppfattning
långt ifrån tillfredsställande att
privat kapital spekulerar i människornas
elementära behov av en bostad på

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

det sätt som nu sker. Bostäderna är ett
alltför viktigt område för att vi skall
kunna tillåta att privat kapital användes
för penningplacering i vinstsyfte.
Det sägs att den kommunala bostadskooperativa
delen av bostadsbyggandet
är så stor att den privata måste inordna
sig med hänsyn till hyressättning
m. m. Med hänsyn till den rådande bostadsbristen
på många orter är detta
en alldeles felaktig slutsats, åtminstone
i dagens läge.

Fröken Ljungberg undrade varför vi
är så rädda för att låta konkurrensen
verka inom bostadsproduktionen. Men
vi har väl inte haft någon konkurrens
på området under fler år, och tyvärr
kommer vi inte heller att få någon under
lång tid framöver. Vi vet att byggnadsföretagen
i stället för att lämna in
reella anbud ofta träffar överenskommelse
om vem som skall ha en viss del
av vad som skall byggas. Det är den
gängse vägen. Den enda konkurrens
som förekommit är den mellan BPA
och de privata byggföretagen, och enligt
min mening har BPA haft ett mycket
gott inflytande som jag hoppas skall
fortsätta.

Det finns kapitalstarka företag som
köper upp eftertraktade markområden
som man vet är stadsplanelagda eller
som står i tur att bli det. De köper också
strategiskt belägna tomter i tätorterna,
och priset spelar då inte någon som
helst roll, eftersom kostnaderna sedan
tas ut på hyrorna. Kommunernas förköpsrätt
kan tyvärr ofta inte utnyttjas,
beroende på att deras ekonomi i många
fall är så ansträngd att det inte finns
någon möjlighet att ingripa vid de tillfällen
då det skulle behövas. Vi vet alla
hur stora kommunalskatterna redan är.
Och även om kommunerna skulle kunna
använda sin förköpsrätt skulle de
kapitalstarka byggföretagens sätt att köpa
upp mark innebära att priset på
markområdena drivs upp i onödan.

Det värsta är att byggföretagen med
sina attraktiva markområden ställer

Anslag till bostadsbyggande m. m.

krav på samhället och på olika bostadsproducenter.
Det kan exempelvis gälla
kravet att företaget för överlåtelse av
sitt markområde skall ha en viss del av
kommunens byggnadskvot. Ett annat
krav kan vara att man skall få utföra
byggnationen inom området. Man kanske
också lånar ut pengar med krav på
att få utföra byggnationen o. s. v. Allt
detta är mycket osunt, som jag ser det.

Om byggföretaget inte får sina krav
tillgodosedda bygger man själv i stället.
Men märk väl att man då bygger utan
någon som helst insyn från samhälle eller
blivande hyresgäster. Och sedan tar
företaget ut de ofta skyhöga tomtpriserna
i en högre hyra. De bostadssökande
har här inget val. Vill man ha en bostad,
så får man betala vad det kostar.
Det finns exempel på att byggföretaget
sedan överlåtit hela fastigheten på en
bostadsrättsförening som företaget
självt har initierat. Det gäller ibland
fastigheter om vilka experter påstår att
det bara är tapeterna som håller ihop
huset. Det är kanske någon överdrift
men visar ändå hur det kan vara. Byggföretaget
är alltså helt självrådande i
fråga om byggmetod, utförande, prissättning
o. s. v. Det finns inga möjligheter
att utöva kontroll. Byggföretaget
gör en god vinst på detta byggande, det
får loss sina pengar, köper upp ett nytt
markområde och börjar så om från början
igen.

Detta är synnerligen osympatiskt. Något
ansvar för den uppförda fastigheten
tas ofta inte. Av denna anledning anser
jag att bostadsrättsförening inte bör få
bildas med mindre än att det finns en
landsomfattande organisation bakom,
som tar det ansvar för fastigheterna
som behövs i fortsättningen, en organisation
som arbetar efter självkostnadsprincipen
på samma sätt som bostadskooperationen
gör.

Jag tycker det är bra att den byggkonkurrensutredning
som tillsatts nu
kan börja arbeta, och jag hoppas mycket
av den. Tomträttsinstitutet har än

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

så länge inte kunnat avhjälpa de problem
som finns när det gäller tomtmarken.

Ett stort antal kommuner har inte
haft ekonomiska möjligheter att klara
dessa problem. De bör därför få ett större
stöd av staten. Vidare måste det klart
sägas ifrån att det är kommunerna som
skall driva och sköta markfrågorna för
kommunens behov och att det är kommunerna
som skall driva och styra bostadsbyggandet
på det för de bostadsbeliövande
bästa sättet. Därför måste kommunerna
ges både ekonomiska och formella
möjligheter att arbeta efter dessa
linjer. Sådana möjligheter har de inte i
dag. Jag finner det därför helt naturligt
att det endast är de kommunala och
bostadskooperativa företagen som i fortsättningen
skall få äga och förvalta flerfamiljshusen,
dit jag även räknar radoch
kedjehus. Byggföretagens utomordentligt
osnygga markspekulation måste
få ett slut. De får sinsemellan konkurrera
om byggandet av husen, men
de bör inte få äga och förvalta fastigheterna.

Jag beklagar att utskottet inte har velat
få dessa mycket vitala frågor fullt
klarlagda i en utredning, vilket vi har
föreslagit i de likalydande motionerna
I: 469 och II: 792. Det är i högsta grad
otillfredsställande att privatföretag skall
kunna agera på det sätt som nu är tilllåtet,
och det är helt oacceptabelt att
t. o. m. stora städer kan fastna i klorna på
vissa storbyggföretag samt att dessa företag
skall kunna ställa krav på det sätt
som nu sker. Det är både osnyggt och
otillbörligt. Det bör snarast möjligt sättas
definitivt stopp för det. Jag hoppas
att byggkonkurrensutredningen kan ta
upp dessa viktiga frågor, och därför har
jag ingen avsikt att i dag ställa något
yrkande, men jag hoppas att vi så småningom
skall få helt kartlagt hur det
ligger till på detta område.

Jag är också tillfredsställd med att
utskottet har tillstyrkt förslaget om statlig
totalfinansiering. Jag tror det är

nödvändigt att det systemet införes
så snart som möjligt eftersom den nuvarande
finansieringsformen inte är tillfredsställande.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag har tillsammans
med några andra ledamöter väckt motionsparet
I: 678 och II: 547, där vi påtalar
en detalj i de statliga lånebestämmelserna
som vi anser borde rättas till,
nämligen den bristande samordningen
av aviseringsperioderna mellan staten
och vissa kreditgivare för bottenlån. Vi
önskar undanröja det missförhållandet
att låntagare skall behöva erlägga halvårsannuiteter
för bottenlån den 31 maj
respektive den 30 november medan omfördelningen
av lånekostnaderna sker
den 30 juni respektive den 31 december.

Vi har påtalat att den förskottering
under en månads tid som låntagarna i
sådana fall tvingas till kan uppgå till
ganska betydande belopp ovanpå de
kostnader de har för egen insats, för
topplån och bosättning etc. Vi har i motionen
angivit ett exempel där förskottet
uppgår till närmare 1 500 kr. Denna
summa kan vara ganska så kännbar för
personer med små inkomster. Vi föreslår
att Kungl. Maj :t vidtager åtgärder
för att undanröja detta förhållande.

Alla vet vi vilka svårigheter många
har att skaffa pengar till bosättningen.
Vår motion har väckts i syfte att undanröja
ett av dessa bekymmer. Jag tycker
därför att följande uttalande i statsutskottets
skrivning är något egendomlig:

»Enligt utskottets mening bör en anpassning
av förfallodagarna för bottenlån
i många fall kunna uppnås genom
överenskommelser.» Hade man en garanti
för att så kunde bli fallet, vore
självfallet allt väl, men en överenskommelse
är bara en överenskommelse, och
jag förmodar att utskottet inte kan ge
någon sådan garanti. Utskottet uttalar
vidare följande: »Utskottet har gått ut
från att bostadslånemyndigheterna föl -

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

jer frågan och tar erforderliga initiativ.
» Det är samma förhållande på denna
punkt. Hade man en garanti för att
det är som utskottet skriver, skulle uttalandet
vara i sin ordning.

Med hänsyn till att utskottets skrivning
i alla fall är ganska positiv tycker
jag att utskottet hade kunnat tillstyrka
motionen. Det är ju faktiskt bara fråga
om en detalj i det hela. Jag har talat
med experter på detta område, som sagt
att det förhållandet att detta inte rättats
till måste bero på ren glömska. Det gäller,
såsom jag tidigare sagt, frågor som
berör låglönegrupperna, och vi skall ju
gå in för att hjälpa dessa så långt som
möjligt.

Det föreligger ingen reservation till
förmån för vår motion, och jag har därför
mycket små utsikter att nå framgång
med något direkt yrkande. Jag avstår
därför från att ställa något sådant.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag skall inte hålla något
långt anförande, eftersom jag vet att
kammarens ledamöter väntar på votering
i detta ärende. Jag har tillsammans
med några andra ledamöter väckt motionsparet
I: 666 och II: 741, i vilket vi
yrkar på en större bostadskvot för Kalmar
län — som vi anser vara alldeles
för liten. Vi är medvetna om att kammarens
övriga ledamöter troligen anser
att de har samma problem i sina egna
hemlän. När vi undersökt förhållandena
har vi emellertid funnit att Kalmar län
av någon anledning har sackat efter vid
tilldelningen av bostadskvoter och därigenom
låsts fast vid en alltför låg nivå.

För 1970 utgjorde tilldelningen en i
våningsyta beräknad ram motsvarande

1 825 lägenheter medan länsbostadsnämnden
och vi motionärer anser att
länet borde ha fått en tilldelning av

2 600 lägenheter per år fram till 1980.
De expansiva orterna i Kalmar län har
visserligen tidigare varit få, men under
senare år har den industriella expansio -

Anslag till bostadsbyggande m. m.

nen ökat. Bostadskvoten i förhållande
till övriga län har emellertid konserverats
på sin låga nivå.

Kalmar län har också speciellt mycket
omoderna lägenheter — länet ligger
näst sämst till i fråga om det procentuella
antalet gamla lägenheter. De
omoderna lägenheterna i Kalmar län utgör
35,4 procent av lägenhetsbeståndet''
— det är bara Gotlands län som ligger
sämre till. Motsvarande siffra för Norrbottens
län är 15 procent och för Stockholms
stad inte mer än 10,3 procent.
Att statistiken blir så dålig för vårt län
beror på de stora glesbygdsområdena —
Öland och många andra områden inom
länet. Genom den geografiska fördelningen
av bostadskvoten drabbas ett län
som har stora glesbygdsområden med
dåliga bostäder synnerligen hårt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 3, som innehåller
ett yrkande om bifall till de från vårt
håll väckta motionerna.

Jag satt och lyssnade på herr Nilsson*
i Kalmar när han talade om de privata
byggföretagen kontra de kommunala
bostadsstiftelserna. Enligt herr Nilssons
mening utför de privata byggföretagen
ett mycket dåligt arbete. Jag kan inte
finnat annat än att herr Nilsson överdrev
på denna punkt. Han sade att bostäderna
är så dåliga att det bara är
tapeterna som håller ihop väggarna. Var
någonstans har man så dåliga byggfirmor,
herr Nilsson, att de bostäder som
byggs i privat regi blir så undermåliga?
Alla lägenheter måste gå genom länsbostadsnämnderna,
som granskar byggnadsärendena.
Det är länsbostadsnämndernas
skyldighet att se till att byggnaderna
uppförs med en viss standard.

Det enda gnissel jag hört i fråga om
lägenheterna var när elementhusen började
uppföras. Då hade man svårt med
ljudisoleringen. När elementen sattes
ned på betonggolvet, uppstod en springa
mellan golvet och den stående väggen.
Det kunde också uppstå en springa
mellan elementen i ett hörn o. s. v. Lju -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

det gick då genom sådana springor.

Det var Skånska cement som var en
föregångsfirma då det gällde elementbyggande.
Jag skulle emellertid tro att
man nu lyckats att på olika sätt få bort
denna olägenhet. Jag tror inte att det
är så dåligt beställt med det privata
bostadsbyggandet som herr Nilsson i
Kalmar säger. Det måste vara en överdrift.

Herr NILSSON i Kalmar (s):

Herr talman! Nej, herr Börjesson, jag
sade inte att den privata byggindustrin
generellt utförde ett så dåligt arbete.
Jag sade att det fanns exempel i fråga
om vilka experter sagt att det bara
var tapeterna som höll ihop fastigheten.
Men jag sade också att detta påstående
kanske var överdrivet.

Jag kan emellertid ge herr Börjesson
i Glömminge exempel i bl. a. Västervik,
där det uppstått mycket stora
sprickor i väggarna i ett hus som en
storbyggmästare har uppfört. Putsen
ramlar ned i hela taket, men där fanns
ju inte några tapeter som höll ihop det
hela.

Det finns alltså exempel som visar att
man fuskat ifrån sig. Så bildar man en
bostadsrättsförening, och sedan får föreningen
ta över ansvaret för det hela.
Jag vill inte generalisera, men nog finns
det exempel.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
1 a av herr Ivar Johansson m. fl.;
samt 3:o) bifall till reservationen 1 b
av herr Per Jacobsson in. fl.; och fann
herr förste vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Mundebo begärde
likväl votering, i anledning varav
herr förste vice talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo

upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr förste vice talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
ha flertalets mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen begärde
dock herr Mundebo votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 1 i statsutskottets utlåtande
nr 50 antager reservationen 1 a
av herr Ivar Johansson in. fl. röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 1 b av herr Per Jacobsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
33 ja och 32 nej, varjämte 126
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1 i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 a av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen. Herr
Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 135 ja och 54 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 3

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Mogård begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3 i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång upp -

Anslag till bostadsbyggande m. m.

läst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för japropositionen
och att kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan.

Mom. 4

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 5

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 5 i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 107
ja och 85 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

Mom. G

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 6 i utskottets
utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Nilsson i
Tvärålund begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
109 ja och 85 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 7—9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. tO

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mundebo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel

följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. It)
i utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Mundebo begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 109 ja och
85 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. tl

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 12

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till motionerna
1:80 och 11:89; och biföll
kammaren utskottets hemställan oförändrad.

Mom. 13

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring i motiveringen,
som föreslagits i reservationen
7; samt 3:o) bifall till motionerna I: 479
och II: 535; och fann herr förste vice
talmannen den förstnämnda propositio -

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

nen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mundebo begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 13 i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring
i motiveringen, som föreslagits i reservationen
7 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Mundebo begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 105 ja och
85 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

Mom. 14

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 15

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
8; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mundebo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel föl -

Anslag till bostadsbyggande m. m.

jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 15 i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 8 av hem Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Mundebo begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 108 ja och
85 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 16

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
9; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mundebo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 16 i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

reservationen 9 av herr Per Jacobsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mundebo begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ-,
des. Därvid avgavs 164 ja och 29 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 17 och 18

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 19

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
10; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Ljungberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 19 i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 10 av herr Bohman m. fl.

de emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 165 ja och 27
nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 20

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
11 av herr Per Jacobsson
in. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 21

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 22

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
12; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 22 i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 12 av herr Ivar Johansson
m. fl.

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 131
ja och 61 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 23

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 24

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
13; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Ljungberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 24 i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
13 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Ljungberg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 86
nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 25

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 26

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
14; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mundebo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 26 i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
14 av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mundebo begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 167 ja och 30 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 27

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservatioen
15 a av herr Ivar Johansson m. fl.;
samt 3:o) bifall till reservationen 15 b

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

av herr Bohman m. fl.; och fann herr
förste vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Mundebo begärde likväl
votering, i anledning varav herr
förste vice talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr förste vice talmannen nu
fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock fröken
Ljungberg votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 27 i statsutskottets utlåtande
nr 50 antager reservationen 15 a
av herr Ivar Johansson in. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 15 b av herr Bohman
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
66 ja och 34 nej, varjämte 97 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2 :o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition,
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller

statsutskottets hemställan i mom. 27 i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
15 a av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
har röstat för ja-propositionen. Herr
Mundebo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröst*
ningsapparat verkställdes. Därvid avgavs
112 ja och 65 nej, varjämte 19 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 28

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 29

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
16; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mundebo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 29 i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Nr 19

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
16 av herr Bohman in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mundebo begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 139 ja och 56 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom 30

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 31

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
17; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 31 i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 17 av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen till -

Anslag till bostadsbyggande m. m.

kännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 153
ja och 37 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 32

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
18; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 32 i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
18 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Nilsson
i Tvärålund begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
111 ja och 84 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

Mom. 33 och 34

Yad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 35

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
19; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Ljungberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 35 i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
19 av herr Bohman in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Ljungberg begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 166 ja och
27 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 36

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 ro) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
20; samt 3:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till motionerna
I: 480 och II: 534; och fann herr förste

vice talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Ljungberg begärde likväl
votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition antagits den
under 2:o) angivna propositionen följande
voteringsproposition efter given
varsel upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 36 i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
20 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Wennerfors begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 168 ja och 26
nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 37 och 38

Vad utskottet hemställt bifölls.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta
behandlingen av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till
kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl 17.00.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

Onsdagen den 22 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Utgifterna inom handelsdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
10, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkterna 1—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Främjande av utrikeshandeln m. m.

Kungl. Maj:t hade (bilaga 12, punkt
B 3, s. 20—24) föreslagit riksdagen att
till Främjande av utrikeshandeln in. m.
för budgetåret 1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 7 850 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 216
av herr Tistad och II: 24,9 av herr Andersson
i Örebro in. fl., vari hemställts
alt riksdagen för utökning av stipendiatverksamheten
vid exportrådet för den
mindre industrin anvisade ytterligare
15 000 Kr. utöver vad departementschefen
föreslagit eller sammanlagt 605 000
kr.,

dels de likalydande motionerna I: 370
av herrar Helén och Bengtson samt

II: 406 av herrar Hedlund och Gustafson
i Göteborg, vari hemställts att riksdagen
beslutade att till Främjande av
utrikeshandeln m. m. för budgetåret
1970/71 anvisa ett med 1 000 000 kr. i
förhållande till Kungl. Maj :ts förslag
förhöjt reservationsanslag om 8 850 000
kr. varav 6 400 000 kr. gåves till »Kollegiet
för Sverige-information i utlandet»
för kommersiell information i enlighet
med vad som anförts i motionerna.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte till utrikeshandelsstipendier,
utlandshandelskamrarna,
praktikantverksamhet vid nämnda
handelskamrar och övriga exportfrämjande
åtgärder beräkna medel i enlighet
med Kungl. Maj :ts förslag,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:370 och 11:406, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till kommersiell
information i utlandet beräkna
5 400 000 kr.,

3. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall
till motionerna I: 216 och II: 249, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
exportrådet för den mindre industrin
beräkna 605 000 kr.,

4. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna 1:216 och 11:249 samt
med avslag å motionerna I: 370 och
11:406, samtliga motioner i vad de avsåge
medelsanvisningen, till Främjande
av utrikeshandeln m. m. för budgetåret
1970/71 anvisa ett reservationsanslag av
7 865 000 kr.

Reservation hade avgivits

1. beträffande kommersiell informa -

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Främjande av utrikeshandeln m. m.

tion i utlandet av herrar Bohman (m),
Axel Andersson (fp), Nyman (fp),
Strandberg (in), Wikström (fp), Johan
Olsson (ep), Olle Eriksson (ep), Eliasson
i Sundborn (ep), Mattsson (ep),
Petersson i Gäddvik (m), Mundebo (fp),
Lothigius (m), Sundman (ep) och
Eriksson i Arvika (fp), som ansett

dels att utskottet under 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna I: 370 och II: 406, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till kommersiell
information i utlandet beräkna
6 400 000 kr.;

dels att utskottet under 4 vid bifall till
yrkandet beträffande hemställan under
2 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna 1:216 och 11:249 samt
1:370 och 11:406, samtliga motioner i
vad de avsåge medelsanvisningen, till
Främjande av utrikeshandeln in. m. för
budgetåret 1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 8 865 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Under punkten 6 i statsutskottets
utlåtande nr 10 rörande utgifterna
inom handelsdepartementets
verksamhetsområde har vi behandlat
två motionspar.

Det ena motionsparet utgörs av motionerna
I: 216 av herr Tistad och II: 249
av herr Andersson i Örebro in. fl. vari
hemställts att riksdagen för utökning
av stipendiatverksamheten vid exportrådet
för den mindre industrin anvisar
ytterligare 15 000 kr. utöver vad departementschefen
föreslagit. Denna hemställan
har utskottet biträtt, och även
om det rör sig om ett mycket blygsamt
belopp vill jag med tillfredsställelse notera
utskottets positiva inställning på
denna punkt.

I det andra motionsparet — det gäller
partimotionerna 1:370 av herrar
Helén och Bengtson och II: 406 av herrar
Hedlund och Gustafson i Göteborg
— tas frågan om anslaget till främjande
av utrikeshandeln upp. Jag tror att avdelningens
ordförande och ledamölerna
i övrigt delar min uppfattning när
jag säger att jag utgår från att del inte
råder några skiljaktiga meningar om
betydelsen för det svenska näringslivet
av informationsverksamheten om Sverige
i utlandet. Men meningarna går isär
när det gäller storleken av det stöd som
vi vill ge informationsorganet, kollegiet
för Sverige-information i utlandet. Enligt
statsrådsprotokollet över ifrågavarande
ärende har kollegiet begärt eu
höjning av anslaget för kommersiell information
med 4 miljoner kronor. Departementschefen
har endast gått med
på en ökning med 10 procent av den begärda
höjningen, alltså 400 000 kr. Vi
reservanter har ansett detta klart otillfredsställande
och föreslagit en anslagshöjning
med ytterligare 1 miljon. Motivet
för vårt förslag är att om kollegiet
under de närmaste åren på ett någorlunda
hyggligt sätt skall kunna följa
upp tidigare satsningar i skilda länder
är det ofrånkomligt att större resurser
ställs till dess förfogande. Vi bedömer
det så alt den av departementschefen
föreslagna ökningen knappast räcker
mer än för att täcka det senaste årets
kostnadshöjningar. Vi betonar också i
reservationen att den av oss föreslagna
anslagsökningen bör ge större utrymme
för en viss intensifiering av i första
hand biståndet till de små och medelstora
företagen.

Med denna korta motivering ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen
1.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det råder, som herr
Eriksson i Arvika sade, allmän enighet
om att de under denna punkt upptagna
anslagen och den verksamhet som be -

Onsdagen den

drivs med dem är av utomordentlig!
stor betydelse. Men det intressanta är
att praktiskt taget varje gång som dessa
frågor behandlats i riksdagen har, såvitt
jag kan erinra mig, förordats höjningar
utöver dem som Kungl. Maj:t
föreslagit, trots att Kungl. Maj:t också
varje gång föreslagit höjda anslag till
denna verksamhet. Jag tror inte att företagsamheten
i och för sig tjänar något
på att vi har överbud i förhållande
till varandra på denna punkt, ty det
är ju så att vi har en totalbudget att
röra oss med, och inom ramen för den
totalbudgeten får vi göra avvägningar
till olika ändamål. Vi kan också vara
överens om att vi ligger på en relativt
sett hög nivå på åtskilliga områden i
denna budget då det gäller statlig medverkan.
Det är därför som ytterligare
höjningar är en betydelsefull plusfak-*
tor.

Då det gäller att öka utgifterna visas
en betydande god vilja till medverkan.
•lag hoppas att det inte skall inträda
en sinnesförändring när det blir fråga
om att skaffa resurser till dessa ökade
utgifter, utan att man även då skall visa
god vilja att medverka.

Utöver det belopp som nu redovisas
i huvudtiteln ställs också andra medel
till förfogande. Departementschefen
räknar med att förutom de föreslagna
anslagen ca 800 000 kr. av särskilda
fondmedel och reservationsmedel skall
kunna disponeras för exportfrämjande
verksamhet. Det finns vissa fonder som
är disponibla för detta ändamål. Därtill
kommer, vilket också bör tas in i
blickfånget när man talar om den problematik
som ligger bakom dessa anslag,
den särskilda propositionen om
TEKO-industrin och den manuellt arbetande
glasindustrin och det stöd som
är avsett att ges till dessa grenar inom
näringslivet som exportfrämjande åtgärder.
Därmed har också från statsmakternas
sida visats en betydande positiv
vilja att medverka på detta område.

22 april 1970 em. Nr 19 97

Främjande av utrikeshandeln m. m.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr ERIKSSON i Arvika (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon större debatt med herr Lindholm
om denna sak. Jag vill anknyta till vad
herr Lindholm senast sade om TEKOindustrin
och om den manuella glasindustrin.
Därom är vi överens, och jag
noterar med tillfredsställelse att vi också
där kan göra en insats.

Det var emellertid några ord i början
av herr Lindholms anförande som
föranledde mig att begära replik. Herr
Lindholm sade att detta inte är första
gången som vi bjuder över. Det är riktigt!
Vår bedömning är att det under
flera år utgått alldeles för små anslag
på denna punkt. Vi tycker också i år
att departementschefens bud på 10 procent
av den begärda höjningen är alltför
lågt. Vi skulle gärna ha velat sträcka
oss ännu längre, men vi har stannat vid
en miljon kronor, därför att också vi
anser att vi inte har ekonomiska möjligheter
att gå längre.

När herr Lindholm gör en jämförelse,
vill jag säga att de flesta med Sverige
jämförbara länder har utökat sina insatser
för att stödja sina exportindustrier.
Jag kan ta sådana länder som Finland
och Belgien. De har förmodligen!
satsat mer än dubbelt så mycket på exportfrämjande
verksamhet som vi gjort
här i Sverige.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att man
satsar olika i olika länder, men det är
dock en acceleration i fråga om det anslag
vi nu behandlar, och det finns lika
många andra anslag, i fråga om vilka
det trots accelerationen begärs mer än
vad regeringen bjuder.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag har väckt motionen
11:249 och eftersom utskottet varit av

Andra kammarens protokoll 1970. Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Främjande av utrikeshandeln m. m.

samma uppfattning som jag och tillstyrkt
motionen, har jag egentligen ingen
anledning att yttra mig över den.

Motionen väcktes med tanke på den
mindre och den medelstora industrins
möjligheter att få den exporthjälp som
dessa industrier så väl behöver. Efter
vad jag kan utläsa är utskottet väl medvetet
om att de befinner sig i ett besvärligt
läge när det gäller att komina
ut på världsmarknaden med sina varor.

En stor del av de serviceönskemål
som framförs till handelssekreterarna
från svenskt näringsliv härrör från de
mindre och medelstora företagen. Denna
kategori företag är också den som
i största utsträckning behöver handelssekreterarnas
tjänster, bl. a. på grund
av bristande personella och ekonomiska
resurser. Man har väl också anledning
förmoda att dessa företag i mycket hög
grad kan öka sina exportansträngningar,
om de får rätt hjälp.

I statsverkspropositionen bil. 12 nämns
ett rätt stor antal praktikantplatser —
departementschefen talar om 40 platser,
men de är väl uppdelade mellan handelssekreterarna
och handelskamrarna.
Enligt vad jag erfarit här i kammaren,
lär det röra sig om ca 30 platser, av
vilka småindustrins exportbyrå har fått
två. Detta står; inte på något sätt i rimlig
proportion till den export som den
mindre industrin bedriver. Det finns
anledning — det vill jag kraftigt understryka
— att i nästkommande budget
se till, att den mindre och medelstora
industrin verkligen får den hjälp som
den så väl behöver genom att folk från
företagarföreningarna sätts in på praktikverksamhet
på småindustrins exportbyrå.
Det blir en utomordentlig insats
för det framtida stödet till den mindre
industrins exportgärning.

Jäg har, herr talman, velat få denna
uppfattning redovisad i kammarens
protokoll.

Herr ERICSSON i Åtvidaberg (fp):

Herr talman! Får jag i korthet peka

på att nära hälften av våra industriprodukter
går på export. Får jag peka
på att nya marknader ständigt dyker
upp och måste bearbetas hårdare — östblocket
inte minst. Får jag peka på att
produkter nu föds, lever och dör inom
mycket kortare tidrymd och att man
därför måste accelerera marknadsföringen,
särskilt utomlands. Får jag också
peka på att 1971 kan bli ett konjunktursvagare
år än det vi nu upplever
och att vi kanske skall möta det året
med en bit svensk inflation. Därför tycker
jag att det är synd att vi inte kan
få de medel som behövs för exportfrämjande
åtgärder. Behovet täcks inte av
Kungl. Maj :ts förslag — knappast ens av
reservanternas.

Jag tror att man skall se dessa anslag
-— det sade jag redan när vi förra året
diskuterade dem och jag är ihärdig på
den punkten — inte som en kostnad
utan som eu investering för att möta
ett svagare konjunkturläge med ett högre
kostnadsläge. Jag hoppas att inte
snålheten i detta fall kommer att bedra
visheten utan att anslagen till exportfrämjande
åtgärder prioriteras så att
de ryms inom ramen. Personligen tycker
jag att decimalkommat för anslagen
står fel.

Jag yrkar bifall till reservationen 1.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen 1;
och fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Eriksson i Arvika
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 6
i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

Statens institut för konsumentfrågor: Förvaltningskostnader

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen 1
av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Eriksson i Arvika
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 97 ja och
78 nej.

Kammarens hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt oförändrat.

Punkterna 7 och S

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Statens institut för konsumentfrågor:

Förvaltningskostnader

Kungl. Maj :t hade (punkt C 4, s. 30
—35) föreslagit riksdagen att till Statens
institut för konsumentfrågor: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1970/71
anvisa ett förslagsanslag av 6 282 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 214
av fru Hamrin-Thorell och herr Lindblad
samt II: 248 av herr Ahlmark m. fl.
i vad bl. a. avsåge hemställan att riksdagen
måtte besluta att till Statens institut
för konsumentfrågor: Förvaltningskostnader
anvisa ett i förhållande till
Kungl. Maj :ts förslag med 452 000 kr.
förhöjt förslagsanslag av 6 934 000 kr.,’

dels de likalydande motionerna 1: 215
av herr Helén m.fl. och II: 250 av herr
Gustafson i Göteborg m. fl. i vad bl. a.
avsåge hemställan A. att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
1. om utredning och förslag till förbättrad
konsumentutbildning i skolan,

---------3. om förslag

till former för inrättande av konsumentkommittéer
med kommunal förankring
och allsidig sammansättning med representation
för konsument-, löntagar- och
företagarintressen, 4. att regeringen toge
initiativ till ett samrådsorgan mellan
forskning, producenter och konsumentrepresentanter
samt B. att riksdagen
med instämmande i de principiella
ståndpunkter som redovisats i motionerna
överlämnade dem till konsumentutredningen,

dels motionerna 1:547 av fru Elvy
Olsson och herr Bengtson samt 11: 63!)
av herr Larsson i Borrby i vad avsåge
hemställan att riksdagen 1. i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa om utredning
i syfte att få en anknytning till
stånd mellan lokala konsumentkommittéer
och kommunalfullmäktige samt 2.
att riksdagen med instämmande i de
principiella ståndpunkter som redovisats
i motionerna överlämnade dem till
konsumentutredningen.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna I: 214 och II: 248, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till Statens
institut för konsumentfrågor: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1970/
71 anvisa ett förslagsanslag av 6 282 000
kr.,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:214 och 11:248 i vad de avsåge
informationscentraler,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:215 och 11:250 i vad de avsåge
konsumentutbildning i skolan,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:215 och 11: 250 i vad de avsåge

Nr 19

10(1

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Statens institut för konsumentfrågor: Förvaltningskostnader

konsumentupplysning genom radio och

TV,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:215 och 11:250 samt 1:547 och
II: 639 i vad de avsåge konsumentkommittéer,

C. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:215 och 11:250 samt 1:547 och
II: 639 i vad de avsåge visst samrådsorgan,

7. att riksdagen måtte avsla i motionerna
I: 215 och II: 250 framfört yrkande
om motionernas överlämnande till
konsumentutredningen,

8. att riksdagen måtte avsla i motionerna
I: 547 och II: 639 framfört yrkande
om motionernas överlämnande till
konsumentutredningen.

Reservationer hade avgivits

2. beträffande medelsanvisningen av
herrar Axel Andersson, Nyman, Wikström,
Mundebo och Eriksson i Arvika
(samtliga fp), som ansett att utskottet
under 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna I: 214 och II: 248, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Statens institut för konsumentfrågor:
Förvakthingskostnader för budgetåret)
1970/71 anvisa ett förslagsanslag av
6 934 000 kr.;

3. beträffande konsumentutbildning
av herrar Axel Andersson (fp), Nyman
(fp), Wikström (fp), Johan Olsson
(ep), Olle Eriksson (ep), Eliasson i
Sundborn (ep), Mattsson (ep), Mundebo
(fp), Sundman (ep) och Eriksson
i Arvika (fp), som ansett att utskottet
under 3 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 215 och II: 250 såvitt nu var
i fråga som sin mening ge Kungl. Maj:t
till känna vad reservanterna anfört beträffande
en utredning om konsumentutbildning
i skolan;

4. beträffande konsumentkommittéer
av herrar Axel Andersson (fp), Nyman
(fp), Wikström (fp), Johan Olsson (ep),

Olle Eriksson (ep), Eliasson i Sundborn
(ep), Mattsson (ep), Mundebo (fp),
Sundman (ep) och Eriksson i Arvika
(fp), som ansett att utskottet under 5
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:215 och 11:250 samt
I: 547 och II: 639, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, som sin mening ge
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört beträffande inrättande av konsumentkommittéer; 5.

beträffande samrådsoryan av herrar
Axel Andersson (fp), Nyman (fp),
Wikström (fp), Johan Olsson (ep), Olle
Eriksson (ep), Eliasson i Sundborn
(ep), Mattsson (ep), Mundebo (fp),
Sundman (ep) och Eriksson i Arvika
(fp), som ansett att utskottet under 6
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 215 och II: 250 och i anledning
av motionerna 1:547 och 11:639,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
som sin mening ge Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört beträffande
tilläggsdirektiv till konsumentutredningen; 6.

beträffande överlämnande i viss
del av motionerna 1:215 och 11:250
samt I: 547 och II: 639 av herrar Axel
Andersson (fp), Nyman (fp), Wikström
(fp), Johan Olsson (ep), Olle Eriksson
(ep), Eliasson i Sundborn (ep), Mattsson
(ep), Mundebo (fp), Sundman (ep)
och Eriksson i Arvika (fp), som ansett
att utskottet under 7 och 8 bort hemställa,

7. att riksdagen måtte med instämmande
i de principiella ståndpunkter
som framförts i motionerna 1:215 och
II: 250 anhålla att Kungl. Maj:t överlämnade
motionerna till konsumentutredningen,

8. att riksdagen måtte med instämmande
i de principiella ståndpunkter
som framförts i motionerna 1:547 och
II: 639 anhålla att Kungl. Maj :t överlämnade
motionerna till konsumentutredningen.

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

101

Statens institut för konsumentfrågor: Förvaltningskostnader

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Bohman, Strandberg, Petersson
i Gäddvik och Lothigius (samtliga in).

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
yttrade:

Överläggningen rörande denna punkt
må omfatta jämväl punkterna 10—12,
men yrkanden beträffande sistnämnda
punkter framställes först sedan de föredragits.

Punkten 9 föredrogs; och anförde därvid: Herr

ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Låt mig först uttala min
tillfredsställelse över att vi kan få eu
samlad debatt om punkterna 9 t. o. in.
12; jag tror att det är värdefullt eftersom
de så intimt hör samman.

I punkten 9 i utlåtandet redovisas de
principiella skiljelinjerna i konsumentpolitiken.
Det finns inte mindre än fem
reservationer vid denna punkt. Den sista
av dessa, reservationen 6, upptar
mittpartiernas principiella syn på konsumentpolitiken.
Från folkpartiets sida
har vi utförligt redovisat vår inställning
i de partimotioner som lämnades
i januari.

Sedan många år tillbaka har konsumentfrågorna
haft en framskjuten plats
på folkpartiets program. De motioner
som väckts vid årets riksdag ligger också
helt i linje med våra tidigare ställningstaganden
i konsumentfrågorna.
Motionerna utmynnar efter en principiell
deklaration i ett antal praktiska,
konkreta förslag. Dessa förslag har alla
det gemensamt att de avser att stärka
konsumentens ställning i samhälle!
samt att ge de olika organen för konsumentfrågor
ökade resurser.

Mycket tyder på att 1970-talet kan
bli det decennium då resultatet av 1900-talets många utredningar om konsumentupplysning
m. m. skall omsättas i
handling. Vissa förslag har redan kommit
fram; andra väntas. Men vad vi

saknat i svensk konsumentpolitik är el t;
samlat grepp på dessa frågor.

Vi har i avslutningen av vår reservation
nr 6 — där vi avgett den principiella
deklarationen — begärt att vära
motioner skall överlämnas till den
sittande konsumentutredningen. Vi bär
strukit under att vi anser att motionärernas
synpunkter är av så stort värde
för den framtida konsumentpolitikens
inriktning, att vi vill förvissa oss
om att de kommer upp till ingående
prövning. Jag är inte lika övertygad
som utskottets majoritet om att de synpunkter
som förts fram i motionerna
kommer att beaktas, om inte riksdagen
beslutar i enlighet med reservationen.

Vad beträffar de övriga reservationerna
skall jag bara kort motivera deras
innehåll, eftersom bakgrunden till
reservationerna och den principiella inställningen
redovisats i reservationen (i.

Reservationen 2 avser medelsanvisningen
till konsumentinstitutet. Vi har
i denna reservation framhållit, att om
konsumentinstitutet på ett meningsfylll
sätt skall kunna utföra de uppgifter
som det fått sig förelagda så måste eu
uppräkning av anslaget ske. Detta skulle
ge möjligheter till en välbehövlig personalförstärkning.
Av sex begärda tjänster
har medel anvisats endast för eu ny
tjänst. Detta anser vi vara helt otillfredsställande.

I reservationen 3 framhåller vi alt
konsumentupplysningens tyngdpunkt
bör läggas på konsumentuppfostran och
konsumentupplysning. Denna utbildning
måste påbörjas i grundskolan och sedan
följas upp på olika nivåer, i gymnasieskolan
och inom vuxenutbildningen. PA
gymnasielinjerna finns t. ex. ämnet konsumentkunskap
inte alls upptaget på
schemat. På fackskolan finns ämnet på
den sociala linjen och på den ekonomiska
linjen som tillvalsämne.

I reservationen 4 pekar vi på den
försöksverksamhet med konsumentkommitteér
som pågår på ett flertal orter.
Vi har i reservationen och även i mo -

Nr 19

102

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Statens institut för konsumentfrågor: Förvaltningskostnader

tionerna understrukit den stora betydelse
dessa kommittéer haft, och vi
framhåller att ansvaret för kommittéerna
i första hand bör åvila samhället.
Enligt vår mening bör sådana kommittéer
inrättas på så många platser som
möjligt, och — detta understryker jag
kraftigt — de bör ges en kommunal förankring.

I de motioner som jag'' tidigare åberopat
har också frågan om forskningen taJ
gits upp. Ett klarläggande av konsumenternas
informationsbehov — ett studium
av olika konsumentgruppers behov
och situation — är mycket viktigt. Både
producenter och konsumenter har
här gemensamma intressen att bevaka.
Vi har därför föreslagit att ett samrådsorgan
skall inrättas, i vilket representanter
för såväl forskning'' som producenter
och konsumenter skall ingå. Vi
anser att denna fråga borde ligga inom
ramen för konsumentutredningens uppgifter,
men då detta inte framgår av direktiven
har vi hemställt att man genom
tilläggsdirektiv uppdrar åt konsumentutredningen
att ta under övervägande
i motionen föreslaget samrådsorgan
och att framlägga förslag härom.

Tidigare har framhållits att den grundläggande
förutsättningen för all konsumentinformation
är konsumentforskning.
Statens konsumentråd är det samordnande
organ som med anslag stöder
forskning och upplysning till nytta
för konsumenterna. Man har för sin betydelsefulla
verksamhet begärt en ökning
med ca 2,1 miljoner, men man har
fått en ökning med endast 390 000 kr.
Vi anser detta otillfredsställande och
föreslår i vår reservation en höjning
med drygt 300 000, även det en blygsam
ökning.

Vid punkten 12 finns också två reservationer.
Även dessa bygger på förslag
som framställts dels i vår partimotion,
dels i några enskilda folkpartimotioner.
Vi har understrukit behovet
av en utbyggnad av varudeklarationen.
Vad som framför allt behövs

är en förbättrad och starkt utvidgad
varudeklaration av varor och tjänster
som underlättar jämförelser och ges i
sådana former, att den verkligen når
ut till människorna — det sista inte
minst betydelsefullt.

Jag tror att jag vågar säga att det inte
råder några delade meningar om betydelsen
av varudeklarationsnämndens
verksamhet. På den punkten kominer
jag nog att få medhåll av avdelningens
ordförande. Finansieringen av varudeklarationsnämnden
sker delvis genom bidrag
från näringsliv och organisationer
och delvis genom statsbidrag. Med hänsyn
till varudeklarationens betydelse
och de mycket snäva ramar som varudeklarationsnämnden
har att arbeta inom
föreslår vi en uppräkning av medelstilldelningen
med 250 000 kr. utöver
vad departementschefen har föreslagit.
.lag anser detta mycket väl befogat.

Till sist några ord om reservationen

9. I den föreslår vi att riksdagen som
sin mening ger till känna att Sverige
bör ta initiativet till bildandet av en
internationell dokumentationscentral
för varufakta. Vi framhåller att erfarenheterna
visar att de befintliga konsumentpolitiska
organen saknar tillräckliga
ekonomiska och andra resurser
för att åstadkomma önskvärd effektiv
samordning av varutestning och varudeklaration.
Jag vill understryka att
vi är väl medvetna om att en samverkan
sker över gränserna på detta område.
Men vad vi vill med vårt yrkande
är att Sverige skall driva på när
det gäller bildandet av en internationell
dokumentationscentral för varufakta.

Detta var, herr talman, eu kort redovisning
av de många reservationerna
vid denna punkt. Jag ber att redan
nu få yrka bifall till reservationerna
2—6 som rör punkt 9 och återkommer
med yrkanden på de övriga
punkterna.

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

103

Statens institut för konsumentfrågor: Förvaltningskostnader

Herr PETERSSON i Gäddvik (in):

Herr talman! Vid punkt 9 i föreliggande
utlåtande har de moderata ledamöterna
avlämnat ett särskilt yttrande.
Av yttrandet framgår bl. a. att inte
mindre än nio olika utredningar under
1960-talet behandlat olika konsumentupplysningsfrågor
och framlagt förslag.
Från statsmakternas sida har dock i
stort sett endast vidtagits organisatoriska
och administrativa upprustningsåtgärder
inom olika konsumentupplysningsorgan.
Samlade lösningar har saknats.
Frågor som hänger samman med
den statliga och statsunderstödda konsumentupplysningen
utreds för närvarande
av konsumentutredningen.

Det ligger i samhällets, konsumenternas
och även näringslivets intresse
att konsumentpolitiken är effektiv och
konstruktiv. Som framgår av yttrandet
anser vi inom moderata samlingspartiet
att den fria marknadshushållningen
har visat sig bättre än andra ekonomiska
system kunna förena kravet på
snabbt framåtskridande med garantier
för enskild, ekonomisk och politisk rörelsefrihet.

Det är ett gemensamt intresse att de
ofullkomligheter och brister som detta
liksom andra ekonomiska system
uppvisar kan avhjälpas utan att dess
principiella grund raseras. Biandekonomin
bygger på fri konkurrens som
pådrivande och skyddande faktor. För
att stimulera konkurrensen har statsmakterna
inskridit med lagstiftning mot
konkurrensbegränsande åtgärder.

För att rätt kunna fungera kräver
konsumtionssamhället också ekonomiskt
medvetna och insiktsfulla konsumenter.
Statsmakterna måste -— för att
konsumenten skall kunna utöva sin fria
valrätt på en marknad med ett växande,
ofta komplicerat sortiment •— stödja
konsumenterna genom information
och annan kunskapsförmedling, genom
lagstiftning till skydd mot otillbörlig
eller eljest förvanskad reklam eller
marknadsföring, genom varuprovning

och därav föranledd produktpåverkan.

Konsumentpolitiken måste syfta till
att upplysa och skydda konsumenten.
Vår syn på eu tidsenlig konsumentpolitik
sammanfaller i väsentliga hänseenden
med den uppfattning som redovisas
i motionerna 1:215 och 11:250 samt
I: 547 och II: 639. Yi anser det oriktigt
och stridande mot hittills tillämpad
praxis i Sveriges riksdag att i ett läge
då konsumentpolitiken i hela dess vidd
utreds i enlighet med mycket generellt
avfattade direktiv göra uttalanden som
i olika hänseenden skulle kunna uppfattas
som ställningstaganden från riksdagens
sida. Därmed bör enligt vår mening
anstå tills utredningen slutfört sitt
arbete och proposition framlagts inför
riksdagen.

Vi har alltså av här redovisade skäl
ansett att vi bör ansluta oss till statsutskottets
majoritet utom i fråga om
medelsanvisningen för konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning,
där vi ansluter oss till yrkandet i reservationen
7 vid punkten 11.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Detta är också ett område
som vi årligen brukar diskutera
ganska ingående, och de diskussioner
som har förts är väl ett uttryck för
ett intresse att nå vissa positiva resultat.

Då herr Eriksson i Arvika säger att
det är i punkten 9 som den principiella
skillnaden ligger måste jag för min personliga
del bekänna, att jag har svårt
att förstå vilken principiell skillnad
han avser. Om han menar att vi som
representerar regeringspartiet skulle ha
ett svalt intresse för dessa frågor i förhållande
till det intresse folkpartiet visar
vågar jag försäkra kammarens ledamöter
att det är en felbedömning.

Ett uttryck för vårt positiva intresse
är att vi i ett mycket tidigt skede aktualiserade
dessa frågor och framhöll
betydelsen av att de ägnas ökad uppmärksamhet.
Därför blev jag något förvånad
över att man ville göra gällande

Nr 19

104

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Statens institut för konsumentfrågor: Förvaltningskostnader

att det finns en principiell skillnad mellan
oss och folkpartiet när det gäller
intresset att åstadkomma konstruktiva
lösningar, såvida inte folkpartiet har
den uppfattningen att man skall fatta
beslut i sakfrågorna innan man har klarat
ut hur de skall behandlas.

Det är ju på det sättet —- och det är
också ett uttryck för vårt intresse — att
det finns en särskild utredning som sedan
några år arbetar med denna problematik.
Någon kanske tycker att utredningen
har tagit mycket lång tid på
sig, och det kan man naturligtvis tycka,
men å andra sidan är den problematik
som utredningen arbetar med så mångfasetterad,
att det finns all anledning
för utredningen att ordentligt genomlysa
hela problematiken innan några
betänkanden med direkta förslag framläggs.

Jag har tidigare i andra sammanhang
i denna talarstol hävdat den meningen,
att det är bättre att en utredning tar
den tid på sig som den behöver för att
presentera en ordentligt genomtänkt
produkt, som någorlunda invändningsfritt
går igenom remissinstanserna, än
att på kort tid presentera ett betänkande
som icke kan accepteras ■— då har
man ju ingenting vunnit med den snabba
arbetstakten.

Denna kommitté har också avlämnat
någonting som den kallar en lägesrapport.
I denna lägesrapport har man
skisserat upp en hel del av den problematik
som man arbetar med. Det iir
med en viss tillfredsställelse jag noterar
att folkpartiet i sin motion tydligen har
hämtat det väsentliga underlaget för sin
framstöt från just denna lägesrapport.
Då herr Eriksson i Arvika säger att han
tvivlar på att kommittén har de uppgifter
som utskottet talar om, tycker jag
att han i lägesrapporten, som i väsentliga
stycken innehåller samma text som
folkpartiets motion, kan finna en bekräftelse
på utskottets ställningstagande
i det avseendet. Det är av den anledningen
vi anser det överflödigt att skri -

va till Kungl. Maj :t att man skall avlämna
denna i långa stycken avskrift
av lägesrapporten till konsumentutredningen.
Jag tror att den frågan är väl
känd inom utredningen, och det är därför
enligt utskottsmajoritetens mening
onödigt att skriva om den saken nu.

Övriga frågor som herr Eriksson i
Arvika tog upp har ett oskiljaktigt samband
med de resultat som konsumentutredningen
kommer att uppnå. Den
problematik som utredningen arbetar
med spänner nämligen över hela detta
fält, och då är det enligt utskottsmajoritetens
mening riktigare att avvakta resultatet
av utredningens arbete, innan
man mera avsevärt höjer anslagen. Personligen
är jag övertygad om att den
dag, då konsumentutredningen har
framlagt sitt betänkande och fått detta
godkänt av remissinstanserna, får vi säkerligen
en proposition, baserad på utredningens
förslag och — sannolikt —
väsentligt höjda anslag till de olika ändamål
som vi i dag diskuterar.

Konsumentutredningen kan givetvis
inte komma förbi forskningens betydelse.
Den kan inte heller komma förbi
varudeklarationens betydelse och alla
andra aspekter som kan läggas på en
god konsumentinformation. Vi menar
därför att försiktigheteten bjuder att
man avvaktar utredningens resultat innan
beslut fattas om att skriva att det
bör vara si eller så.

Beträffande yrkandet om en särskild
dokumentationscentral vill jag erinra
om att utskottet framhåller, att man inom
OECD redan har en kommitté som
arbetar med dessa problem. Eftersom
denna kommitté redan är i gång har vi
inte ansett det föreligga något behov
av att förorda, att det som redan har
begynt skall börja. Jag tror inte, herr
talman, att man på detta område bör
driva upp en debatt, vari man söker
framställa den ena parten såsom negativ
och den andra parten såsom positiv,
när klädedräkten ändock i allt väsentligt
är lånad från dem som skall ut -

Onsdagen den 22 api-il 1970 em.

Nr 19

105

Statens institut fö

forma det hela.

Herr talman! Jag hemställer på denna
punkt om bifall till utskottets hemställan.

Herr ERIKSSON i Arvika (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag lovar herr Lindholm
att jag inte skall riva upp någon
stor principiell debatt här, men det är
eu detalj som jag tycker inte kan få
stå oemotsagd i herr Lindholms anförande,
nämligen hans uttalande att vi
har lånat klädedräkt, att vi har hämtat
uppgifterna i våra motioner ifrän lägesrapporten.
Nej, det har vi inte gjort,
herr Lindholm. Grunden för våra motioner
är det program som utarbetades
av vår arbetsgrupp 1909 och som hade
rubriken Konkurrens och balans.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är utomordentligt
bra, om man inte har hämtat det ur
lägesrapporten. Den som läser lägesrapporten
finner precis samma saker där.
Det skulle i så fall vara ett uttryck för
att man inom folkpartiet i detta läge
har kommit till ungefär samma resultat
som konsumentutredningen. Under sådana
förhållanden är det väl ändå överflödigt
att sända folkpartiets motioner
med likalydande synpunkter till denna
utredning.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Debatten här tycks ju
mer röra sig om ambitionsgrad än om
delade meningar i principfrågan. Efter
herr Lindholms anförande, vari han
gav uttryck för vad man kan förvänta
av utredningen, är ett längre anförande
från min sida onödigt. Vi har i motionerna
1:547 och 11:639 redovisat ett
resonemang om konsumentpolitiken,
där vi framhåller nödvändigheten av
en fungerande konkurrens för att ge
konsumenterna möjlighet att genom sin
efterfrågan påverka vad som skall produceras.
Vi har också framhållit att kar4*
— Andra kammarens protokoll 1970.

konsumentfrågor: Förvaltningskostnader

tell- och monopolföreteelser skall hindras
genom konkurrensstimulerande åtgärder
och att reklamen skall vara vederhäftig
och utformad i enlighet med
de sociala krav samhället ställer.

Utskottets reservanter har med instämmande
i detta principiella resonemang
menat att motionerna borde ha
överlämnats till utredningen. Utskottet
har emellertid funnit detta överflödigt
och har behandlat motionerna mycket
kortfattat. Det heter i utskottsutlåtandet
att det synes »inte heller vara erforderligt
att motionerna 1:547 och
II: 639 överlämnas till utredningen för
att dessa framförda synpunkter skall
komma under övervägande».

Vi har emellertid funnit denna fråga
så väsentlig, att riksdagen bort överlämna
dessa motioner. Utskottets talesman
har mera utförligt redovisat utskottets
synpunkter och jag skall inte
gå in i någon principdebatt utan endast
understryka att vi ansett dessa motioner
vara värda att överlämnas till utredningen.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till reservationen 6.

I detta anförande instämde herr Eliasson
i Sundborn (ep).

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Eriksson i Arvika begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 9
mom. 1 i utskottets utlåtande nr 10, röstar

r 19

Nr 19

106

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Statens institut för konsumentfrågor: Förvaltningskostnader

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 av herr Axel Andersson
m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 3

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Eriksson i Arvika begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 9
mom. 3 i utskottets utlåtande nr 10, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Eriksson i Arvika
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 126 ja och
55 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 5

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Eriksson i Arvika begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 9
mom. 5 i utskottets utlåtande nr 10. röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4 av herr Axel Andersson
m. fl.

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

107

Statens institut för konsumentfrågor: Förvaltningskostnader

propositionen. Herr Eriksson i Arvika
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 127 ja och
57 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 6

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Eriksson i Arvika begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 9
inom. 6 i utskottets utlåtande nr 10, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5 av herr Axel Andersson
m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 7 och 8

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Eriksson i Arvika begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 9
mom. 7 och 8 i utskottets utlåtande nr
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6 av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Eriksson i Arvika
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 127 ja och
57 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Punkten 10

(Denna punkt hade debatterats i samband
med behandlingen av punkten 9
i det föregående.)

Utskottets hemställan bifölls.

108 Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning

Punkten 11

(Denna punkt hade debatterats i samband
med behandlingen av punkten 9
i det föregående.)

Konsumentvaruforskning och
konsumentupplysning

Kungl. Maj:t hade (punkt C 0, s. 36
—37) föreslagit riksdagen att till Ivonsumentvaruforskning
och konsumentupplysning
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett reservationsanslag av 4 294 000
kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
1:214- av fru Hamrin-Thorell och herr
Lindblad samt 11:248 av herr Ahlmark
in. fl. i vad avsåge hemställan att riksdagen
måtte besluta att till Konsumentvaruforsknirig
och konsumentupplysning
anvisa etl i förhållande till Kungl.
Maj :ts förslag med 306 000 kr. förhöjt
reservationsanslag av 4 600 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:214 och 11:248, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till Konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett reservationsanslag av 4 294 000
kr.

Reservation hade avgivits

7. beträffande medelsanvisningen av
herrar Bohman (m), Axel Andersson
(fp), Nyman (fp), Strandberg (m),
Wikström (fp), Johan Olsson (ep), Olle
Eriksson (ep), Eliassori i Sundborn
(ep), Mattsson (ep), Petersson i Gäddvik
(in), Mundebo (fp), Lothigius (m),
Sundman (ep) och Eriksson i Arvika
(fp), som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna 1:214 och 11:248, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till Konsumentvaruforskning
och konsument -

upplysning för budgetåret 1970/71 anvisa
ett reservationsanslag av 4 600 000
kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 7 av herr Bohman
m. fl.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
7; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Eriksson i Arvika begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 11
i utskottets utlåtande nr 10, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
7 av herr Bohman in. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

109

Punkten 12

(Denna punkt liade debatterats i samband
med behandlingen av punkten 9
i det föregående.)

Bidrag till Varudeklarationsnämnden

Kungl. Maj:t hade (punkt C 7, s. 37
—38) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till Varudeklarationsnämnden för
budgetåret 1970/71 anvisa ett anslag av
1 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna/: 2/4
av fru Hamrin-Thorell och herr Lindblad
samt II: 248 av herr Ahlmark m. fl.
i vad avsåge hemställen att riksdagen
måtte besluta att till Bidrag till Varudeklarationsnämnden
anvisa ett i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag med
250 000 kr. förhöjt anslag av 1 250 000
kr..

dels de likalydande motionerna I: 215
av herr Helén m. fl. och II: 250 av herr
Gustafson i Göteborg m. fl. i vad avsåge
hemställan att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa att berörda
myndigheter i lämpligt forum toge
initiativ till en internationell dokumentationscentral
för varufakta,

dels de likalydande motionerna 1: 742
av fru Hamrin-Thorell och II: 855 av
herr Ahlmark, vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde
om initiativ för att påskynda
uppbyggandet av en internationell dokumentationscentral
för varufakta.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:214 och 11:248, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till Bidrag
till Varudeklarationsnämnden för
budgetåret 1970/71 anvisa ett anslag av
1 000 000 kr.,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 742 och II: 855 samt I: 215 och
IT: 250, de två sistnämnda i vad de avså -

Bidrag till Varudeklarationsnämnden

ge internationell dokumentationscentral
för varufakta.

Reservationer hade avgivits

8. beträffande medelsanvisningen av
herrar Axel Andersson, Nyman, Wikström,
Mundebo och Eriksson i Arvika
(samtliga fp), som ansett att utskottet
under 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionerna 1:214 och 11:248, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till Bidrag
till Varudeklarationsnämnden för
hudgetåret 1970/71 anvisa ett anslag av
1 250 000 kr.;

9. beträffande internationella dokumentationscentraler
av herrar Axel Andersson,
Nyman, Wikström, Mundebo
och Eriksson i Arvika (samtliga fp),
som ansett att utskottet under 2 bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 742 och II: 855 samt I: 215
och II: 250, de två sistnämnda såvitt nu
var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört
beträffande en internationell dokumentationscentral
för varufakta.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 8 och 9.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka Difall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
8; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Eriksson i Arvika begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given

110 Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Patent- och registreringsverket

varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 12
mom. 1 i utskottets utlåtande nr 10, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
8 av herr Axel Andersson
in. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
9; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Eriksson i Arvika begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 12
inom. 2 i utskottets utlåtande nr 10, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
9 av herr Axel Andersson
m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 13

Patent- och registreringsverket

Sedan punkten föredragits anförde

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! Jag vill säga några ord
med anledning av utskottets behandling
av motionsparet I: 756 och II: 875.

Utgångspunkten för motionerna var
att återigen påvisa de olägenheter som
råder beträffande behandlingen av patentansökningar.
Balansen är i stort sett
oförändrad, vilket betyder att det tar
mellan fyra och fem år att få en patentansökan
slutbehandlad. Trots vällovliga
ansträngningar från verkets sida
i form av rationaliseringsåtgärder av
olika slag ligger balansen vid ca 60 000
icke avgjorda ansökningar. En i motionerna
lämnad uppgift om att kvaliteten
i fråga om granskningen av patentansökningar
väsentligt sänkts emanerar
från vederhäftigt patentombudshåll,
och jag skulle gärna se att denna
sak blir föremål för överläggningar mellan
patentverket och patentombudsföreningen
inom ramen för de kontakter
som normalt äger rum.

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

111

EU obestridligt faktum är också att
antalet besvärsärenden stigit från 349
år 1966 till inte mindre än 1 264 år
1969, vilket måste betecknas som en
ogynnsam utveckling.

I motionen har även påtalats en allvarlig
och besvärande utveckling inom
bolagsbyråns verksamhetsområde.

Såvitt jag kunnat bedöma läget inom
patentverket påverkas möjligheterna
att komma till rätta med de långa behandlingstiderna
av att verket inte får
tillräckliga anslag. Det bör samtidigt,
bemärkas att verket redovisar betydande
överskott.

Det är med stort intresse som jag tagit
del av utskottets konstaterande, alt
de långa behandlingstiderna inom patentverket
leder till betydande svårigheter
för näringslivet, och jag noterar med
tillfredsställelse att utskottet uttalar att
det måste vidtagas åtgärder för att få
en rättelse till stånd.

Vad utskottet anför, särskilt i andra
stycket av skrivningen, ger mig anledning
att hoppas på snara förbättringar.
Vi har redan i motionerna anfört att
vi är införstådda med att det begärda
ökade anslaget med 200 000 kr. inte löser
verkets problem, och jag avstår från
att yrka bifall till förslaget om det högre
anslaget.

Jag är glad över att utskottet utformat
sitt utlåtande på ett sätt som anvisar
möjligheter av helt annan omfattning
än tidigare, och jag hoppas att
dessa möjligheter skall utnyttjas effektivt,
så att patentverkets service i fortsättningen
blir mera tillfredsställande.
Jag lovar emellertid att också framdeles
följa utvecklingen med intresse och
skall återkomma om så skulle erfordras.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 14—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Bidrag till Svenska turisttrafikförbundet

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr THYLÉN (m):

Herr talman! Under punkten 17, som
ju gäller bidrag till Svenska turisttrafikförbundet,
behandlas ett antal motioner,
däribland en partimotion från moderata
samlingspartiet och inte mindre
än tre motioner av enskilda ledamöter
från detta parti. Själv har jag varit med
om att väcka motionsparet I: 303 och
11:255 med hemställan om åtgärder
för upprättande och genomförande av
en generalplan för utveckling av det
svenska turistlivet.

I detta motionspar framhåller vi att
— såsom även framgår av årets statsverksproposition
— utvecklingen av
den .svenska bytesbalansen inte är tillfredsställande.
Vi påpekar, vilket numera
inte är någon hemlighet, att en
väsentlig del av underskottet i handelsbalansen
är att hänföra till de valutor
som de svenska turisterna förbrukar
utomlands. Vi framhåller också att
strömmen av utländska turister uppvisar
en vikande tendens. Samtidigt sora
svenskarna förlägger allt flera och längre
semestrar utomlands får den ena
svenska turistanläggningen efter den
andra tyvärr upphöra med sin verksamhet.

Vi säger i slutet av motionerna att vi
vill slå ett slag för svenskt turistliv.
Det finns i Sverige stora fritidsområden
och goda turistmål, som mycket
väl kan konkurrera med de utländska
anläggningarna. Vi nämner flera exempel,
både den bohuslänska kusten och
den svenska fjällvärlden, vilka var och
en i sin egenart knappast har någon
motsvarighet utomlands.

Tyvärr måste vi konstatera att det
svenska turistväsendet och det svenska
turisttrafikförbundet kanske inte är så
aktiva och säljande i sin propaganda
som man kunde önska. Utskottet hai*

Onsdagen den 22 april 1970 em.

112 Nr 19

Bidrag till Svenska turisttrafikförbundet

som svar på våra motioner sagt att det
åligger de sakkunniga för planering av
turistanläggningar och friluftsområden
in. in. att inventera vilka områden som
kan anses lämpliga för turism och friluftsliv.
Detta låter bra på papperet
men jag vill med skärpa understryka
att vi måste skynda på denna utveckling,
tv det brådskar.

Det är inte här fråga om enbart ett
glesbygdsproblem utan framför allt ett
storstadsregionernas problem. Jag återvänder
därför till Västkusten. Vi vet att
den utgör ett speciellt egenartat område.
När nu exploateringstakten är så
hög i detta område, skulle man nog gärna
se att vi på något sätt finge fram eu
generalplan eller en riksplanering för
det svenska turistlivet, vart detta bör
förläggas och vad vi bör satsa på. För
tillfället rör man sig med en löslig planering.
Det talas om ett oljeraffinaderi
här och en sulfatfabrik där. Sedan finns
det mellan dessa industrianläggningar
ett och annat område där man skall
kunna tillgodose storstadsbornas behov
av avkoppling och avstressning. Men
det är inte bara fråga om de svenska turisterna,
utan det gäller framför allt
att kunna erbjuda och sälja dessa speciella
områden och anläggningar till
våra utländska turister.

Jag vill inte framställa någon direkt
grav anmärkning mot Turisttrafikförbundet
och dess verksamhet, men jag
skulle kanske ändå vilja sätta en bock i
kanten för vad förbundet hittills har
lyckats åstadkomma. Turisttrafikförbundet
är kanske inte så modernt inriktat
i sin verksamhet. För all del,
svartvita broschyrer har blivit färgglada
broschyrer, men det är inte bara
den typografiska utrustningen som behöver
moderniseras utan också mycket
annat.

Jag vill åter peka på västra Sverige,
där vi i ett område har fått en ny turistchef,
som under en längre tid haft
möjlighet att verka utomlands, framför
allt i Förenta staterna. Han har kunnat

bevisa att man för mycket mindre medel
än det här gäller kan beträffande
ett visst turistområde göra försäljningen
av svenskt turistliv räntabel och effektiv.
Det är alltså inte själva storleken
av anslaget vi vill diskutera, utan
snarare utnyttjandet av det belopp som
ställs till Svenska turisttrafikförbundets
förfogande. Man måste försöka få fram
en modern marknadsföring och nya metoder,
så att svenskt turistväsende på
ett helt annat sätt kan exponera sin
vara utanför gränserna och även tala
för den.

•lag har inget speciellt yrkande, men
som motionär har jag velat framföra
några tankar i denna fråga.

Fru SUNDBERG (in):

Herr talman! Inget område torde ha
så stor betydelse för den svenska samhällsekonomin
och samtidigt vara föremål
för så ytterligt liten diskussion i
Sveriges riksdag som den svenska turismen.
Inte minst framgick det av den
ekonomiska debatt som fördes här för
14 dagar sedan att det finns två områden
som är direkt bekymmersamma
för vår valutareserv. Det ena är vårt
u-landsbistånd, det andra är vårt negativa
turistnetto, som blir större och
större för varje år. Det beräknas nu
uppgå till 1,3 miljarder kronor, lågt
räknat.

När statsutskottets femte avdelning
behandlade dessa frågor rådde det tydligen
inga större politiska motsättningar,
och någon reservation avgavs inte.
Jag skall inte heller framställa något
särskilt yrkande, herr talman, men låt
mig säga, att även om politiska motsättningar
inte föreligger måste vi, när ämnet
i fråga har så stor betydelse för vår
.samhällsekonomi, ha rätt att ändå ta
upp det till debatt i riksdagen.

Vi skall i detta land starta en turistkampanj
för 600 000 kr. för att försöka
få svenskarna att semestra i eget
land. Kampanjen har naturligtvis den

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

biverkan att den kan medverka till att
locka fler utländska turister till vårt
land och därmed göra vårt turistnetto
mindre negativt. Men jag ställer frågan:
Vilket är vårt huvudsyfte? Att få
turister att komma hit eller att göra
vårt land till ett turistland? Ty .Sverige
är inget turistland och, vad värre
är, inga ansatser görs heller för att göra
det till ett sådant land — men väl ansatser
för att få folk att komma hit*
Att sälja en vara en gång är en mark-i
nadsföringsfråga, men att sälja en vara
flera gånger, det är en fråga om kvali»
tet.

Det är här, herr talman, jag finner
bristerna. Jag hör till dem som på olika
sätt har turistat i vårt eget land, och
jag har gjort den reflexionen — vilken
jag fört fram som en av motionärerna
bakom motionen 11:332 — att det är
i fråga om informationen till turisterna
vi i dag finner de verkliga bristerna.
Inte minst vill kommuner överglänsa
varandra och trycker därför uppgifter
i broschyrerna som är antingen felaktiga
eller — betydligt oftare -— ofullständiga.

1 årets statsverksproposition framhåller
handelsministern att Svenska turisttrafikförbundet
är det centralt ansvariga
organet för den turistvärvande
verksamheten i vårt land. Jag har därför
inte sett någon annan möjlighet än
att i en motion kräva att Svenska turisttrafikförbundet
skulle starta en kampanj
för att göra kommunerna medvetna
om kravet på korrekt information i
de budskap som går ut till utländska turister
och till våra egna.

Det här, invänder någon, beror naturligtvis
på att jag som turist har råkat
ut för någon liten malör och sedan
tror att det är så överallt. Det har nämligen
varit påfallande hur riksdagsmännen
har ställt sig negativa till att ta
upp dessa frågor på hemmaplan; man
vill ju inte stöta sig med de kommunala
förtroendemännen. Men låt mig bara ge
ett par exempel! I en skidbacke i Falun

113

Bidrag till Svenska turisttrafikförbundet

träffade jag en olycklig tysk turist, som
hade rest dit på en vecka. Han hade
läst att Falun var en stad och att där
fanns en skidbacke. Tyvärr stod det
inte i broschyren att backen var öppen
bara på lördagar, söndagar och kvällar.
I en bokhandel i Hälsingborg träffade
jag ett engelskt par som frågade:
Finns det ingen karta över det här landet
som visar vilka resvägar som är
vackra? En broschyr från en ort på
Västkusten talar om segling och vattenskidåkning,
men den säger inte att man
får vara snäll och ta med sig båten
själv, ty där finns inte tillgång till segelbåtar
och inte heller till motorbåtar
för vattenskidåkning. I Tyskland visade
mig en gång några tyskar en broschyr
från en norrländsk kommun. Där stod
att det fanns möjlighet till fiske. De
frågade mig: »Vad kan vi fiska?» Jag
visste det inte. Fn engelsk familj stod
vid sin bil på motorvägen norr om
Hälsingborg och vinkade. Jag stannade
min egen bil och de sade: »Vi ville
inte tanka förrän vi körde ut ur staden,
men det finns ingen tankstation.» Det
var 70 km till närmaste tankstation på
motorvägen. Upplysningar om sådana
förhållanden ges i andra länder.

Detta är som sagt bara några exempel,
men vad jag vill ha fram är att vi
må satsa 600 000 kr. eller dubbelt eller
tredubblet så mycket, men om vi
inte försöker ge våra gästande turister
— svenskar eller utlänningar — en
exakt och riktig information kommer
de inte tillbaka. Det finns ingen statistik
över i vilken grad turister återvänder
till vårt land; jag är övertygad om
att det är den mest väsentliga statistik
vi behöver på detta område. Men det
är klart att vi kan nöja oss med att
säga att det gäller att få hit turisterna.

I utskottsutlåtandet skrivs — och jag
vill gärna säga något positivt också —
att samarbetet mellan Turisttrafikförbundet
och de olika kommunerna och
städerna skall förbättras. Jag hoppas att
detta samarbete får den konsekvensen

Onsdagen den 22 april 1970 em.

114 Nr 19

Bidrag till Svenska turisttrafikförbundet

att Turisttrafikförbundet utan den uppmaning
som vi har begärt i vår motion
kommer att göra kommunerna medvetna
om kravet på korrekt information.
Sverige är ett dyrt turistland. När vi ändå
vill vara ett turistland måste vi åtminstone
kompensera med service. De
vackra flickorna som Sverige är känt
för kommer nog att finnas kvar, men
turisterna kommer inte hit bara för deras
skull.

I detta anförande instämde herr Börjesson
i Falköping (ep).

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det enhälliga utlåtande
som föreligger får inte ses som resultatet
av något slags slentrianmässig behandling
från utskottets sida. Tvärtom
har hela den problematik som har samband
med turistnäringen och verksamheten
för att stimulera till ökad turism
i Sverige utomordentligt ingående diskuterats.
För närvarande pågår viss
verksamhet för att öka och samordna
utbudet från den svenska turismen.

Från avdelningens sida tror vi därför
att om det föreslagna anslaget rätt
utnyttjas skall balansen mellan turister
från andra länder som gästar Sverige
och svenska turister i andra länder bli
bättre. Vårt land har dock vissa saker
mot sig; klimatet t. ex. gör att åtskilliga
människor som saknar sol och värme
söker sig till varmare breddgrader. Men
fullt så pessimistiskt som fru Sundberg
gjorde behöver vi inte se på läget. Man
kan naturligtvis plocka ihop en katalog
med enstaka misslyckanden, men man
kan också peka på goda ambitioner på
åtskilliga håll — jag har flackat litet i
detta land och mött båda slagen.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag tycker att det finns
anledning instämma i de synpunkter
som fru Sundberg gav uttryck åt. Det

är uppenbart att det brister en hel del
i fråga om turistinformationen, och det
är skäl att understryka detta när vi nu
startar en kampanj. Även om vi inom
utskottet är eniga om dessa problem
måste ju kampanjen läggas upp så, att
resultatet blir det bästa möjliga.

Man kan se åtskilliga exempel på att
det är väldigt svårt för den som kommer
till vårt land att få samlade uppgifter
om vad som bjuds i en bygd. Det
finns ibland litet för mycket av opreciserade
uppgifter och av lokalpatrotism.
Jag kan härvidlag ta mitt eget län
som exempel. Man måste samordna aktiviteterna
för att få turisterna att komma
till sitt område. På många håll i
utlandet får turisterna broschyrer med
koncentrerade och detaljerade upplysningar
om det område de befinner sig i.

Herr talman! Jag har emellertid inte
begärt ordet bara för att säga detta.
Jag vill hålla med herr Lindholm om
— och jag tror även fru Sundberg underströk
den synpunkten — att kostnadsläget
i vårt land inte är särskilt
turistfrämjande. Vi har ett högt löneläge,
något som är ett uttryck för vår
höga standard. Sverige tillhör alltså inte
de billiga turistländerna. Men jag är
övertygad om att vi inte bara har förutsättningar
att locka fler svenskar att
turista i sitt eget land, utan även kan
erbjuda människor i andra länder någonting
att se och studera och dessutom
möjligheter till rekreation.

I en värld, där man tvingas ägna allt
större intresse åt miljöfrågorna och det
dessutom sker en utveckling mot allt
större ledighet, är jag övertygad om att
vi med framgång skulle kunna tillhandahålla
t. ex. paketresor från centra på
kontinenten upp till Skandinavien och
inte minst till vårt land, där turisterna
kan få uppleva vackra scenerier och
även studera intressanta avsnitt av modern
svensk kulturindustri o. s. v.

Jag vill även begagna detta tillfälle
för att ge uttryck för en känsla som jag
under många år haft när det gäller Tu -

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

115

risttrafikförbundet. Det förefaller som
om ledet »trafik» i organisationens
namn har mycket underordnad betydelse.
Jag bor själv i Kopparbergs län, som
är ett av de främsta turistlänen i landet.
Även om vi har ett mycket aktivt
turisttrafikförbund i länet, bär man inle
kunnat spåra så värst stort intresse
för trafikfrågorna, vilka ju spelar en
betydande roll för att människor bekvämt
skall kunna komma till och från
våra rekreationsorter. Om man vill genomföra
en lyckad kampanj tror jag det
är viktigt att man lägger ner mycket arbete
på att samordna verksamheterna
lokalt bl. a. för att — som fru Sundberg
sade — skapa en god information.

Lika viktigt är emellertid att man både
på länsplanet och centralt ägnar sig
åt frågan om förbättrade kommunikalioner
för turisterna. Förbättrade kommunikationer
skulle naturligtvis inte
bara betjäna de utländska turisterna
bättre utan även den bofasta befolkningen.
Att denna fråga uppmärksammas
är särskilt betydelsefullt i en tid
när kommunikalionsleder hotas av nedläggning.
Även i detta fall utgör mitt
eget län ett utomordentligt exempel.
Samtidigt som vi har en mycket stark
utbyggnad av antalet fritidshus i Dalafjällen
kan man hos SJ skönja en rakt
motsatt tendens; där försöker man lägga
ner så mycket som möjligt av persontrafiken
till fjällen. Det förefaller
mig som den ena handen inte handlar
i överensstämmelse med den andra,
trots att det är samhället som svarar
både för järnvägarna och för det ekonomiska
grundstödet till de insatser som
Turisttrafikförbundet skall göra för att
öka turisttrafiken i vårt land.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 18—23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 2b

Lädes till handlingarna.

Körkortsutbildningen

§ 2

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 21, i anledning av motioner
om belysningsutrustningen på
motorfordon.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3

Körkortsutbildningen

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 22, i anledning av motioner
angående körkortsutbildningen
och utbildningen av trafiklärare m. m.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats motionen II: 614 av herr
Ericson i Örebro m. fl. samt de likalydande
motionerna I: 636 av herr Wanhainen
och II: 723 av herr Olsson i
Mölndal in. fl. I sistnämnda båda motioner
anhölls, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställde om utredning
med syfte att överföra huvudmannaskapet
för körkortsutbildning till samhällets
organ.

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna
I: 636 och II: 723 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2) att motionen II: 614 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr OLSSON i Mölndal (s):

Herr talman! Bilförarutredningen och
propositionen 55 till 1967 års riksdag''
angav riktlinjerna för den framtida körkortsutbildningen.
Det förutsattes ett
kommunalt engagemang på detta område,
men anvisningar om vilka former
detta lämpligen borde få med hänsyn
till de redan etablerade trafikskolorna
lämnades icke. Erfarenheterna av den
enda kommunala trafikskola som finns
har inte varit positiva.

Motioner i riksdagen om att samhäl -

11(5

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Körkortsutbildningen

let i egen regi skulle bedriva körkortsutbildning
har icke bifallits. I trafiksäkerhetsverkets
»Program för arbetet
för ökad trafiksäkerhet 1.1.69—30.6.70»
angavs att samhällets engagemang i trafikskolor
skulle komma upp till överläggning
med bl. a. Kommunförbundet.
T januari stod det klart för mig att ingenting
hänt. I sitt remissvar över programmet
framhöll trafikskolornas
branschorganisation att körkortsutbildningens
verksamhetsformer inte enbart
är en trafiksäkerhets- och utbildningsfråga
utan att de jämväl har näringspolitiska
aspekter. Man ifrågasatte det
lämpliga i att eu myndighet utanför det
offentliga utredningsinstitutets ram behandlar
spörsmål av så kontroversiell
natur. Det gör jag också. Men jag tycker
ändå att man skulle kunna pröva ett av
trafiksäkerhetsverkot framlagt utredningsresultat
om samhällets engagemang
i trafikskolorna.

Motionärerna har från sina hemkommuner
en viss erfarenhet av den aktuella
frågan, och vi ansåg det vara synnerligen
viktigt att även trafikskolornas
framtida ställning klargjordes. Men
detta är någonting som brådskar. Inom
något år skall riksdagens beslut om differentierade
körkort genomföras. Från
och med höstterminen 1970 har i den
nya läroplanen för grundskolan trafikämnet
integrerats med andra ämnen och
givits ett betydande utrymme. Flera
gymnasier meddelar redan teoretisk
körkortsundervisning, och utredningar
om samverkan mellan skolor och trafikskolor
om körkortsutbildning pågår på
flera håll i vårt land. Men många av
våra kommuner är i detta fall utan vägledning.
Det är en sådan jag efterlyser.

Trots att trafiksäkerhetsverket har
frågan på sitt program har ingenting
gjorts åt saken. Bildligt talat kan man
säga att klockan nu är fem minuter i 12.
Men från trafiksäkerhetsverket hörs
ingenting. Den 16 april erfor motionärerna
av trafiksäkerhetsverket att kontakter
är på väg men att man inte kom -

mit fram till några realdiskussioner.
Trafiksäkerhetsverket har däremot haft
kontakter med departementet.

Jag finner det häpnadsväckande att
utskottet inte bättre har informerat sig
om situationen, utan föreslår att motionen,
som syftar till en utredning om
samverkan mellan kommuner och trafikskolor,
skall anses besvarad med att
trafiksäkerhetsverket sover på saken.

Jag betraktar trafikutbildningen som
en hörnpelare i det svenska trafiksäkerhetsarbetet.
Den nuvarande situationen
när det gäller körkortsutbildningen
är splittrad och måste för de 2 500
anställda i branschen te sig synnerligen
osäker. Det anges att det finns cirka
750 innehavare av trafikskolor, och dessa
har rätt, ja, sannerligen rätt att kräva
ett politiskt beslut rörande sin framtid.
Det beslutet bör enligt min mening fattas
av riksdagen och inte av en myndighet.

I det remissyttrande som branschorganet
har avgett till utskottet redovisas
uppfattningar som i stort sett sammanfaller
med vad motionärerna bär anfört.
Här finns alltså nu en möjlighet
att de politiskt ansvariga och trafikskolornas
företrädare gemensamt skall
kunna lösa trafikutbildningens framtida
organisation. Denna möjlighet anser jag
ha blivit avvisad — trots utskottets vänliga
skrivning — genom att man återförvisat
frågan till trafiksäkerhetsverket.

.lag förutsätter att riksdagen inte delar
utskottets uppfattning i detta fall.
Det är en ganska rimlig begäran att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställer om en snabbutredning av
körkortsutbildningens framtida organisation.
Jag anser att detta beslut ligger
inom ramen för en politisk värdering,
och jag hemställer, herr talman, om bifall
till motionerna 1:636 och 11:723.

Herr EK1CSON i Örebro (s):

Herr talman! Först ber jag att få
tacka allmänna beredningsutskottet för

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

117

att dess utlåtande nr 22 i dag är något
mera fullständigt än den version
som presenterades i fredags. Utskottet
tillämpar dock ett ganska komplicerat
lösbladssystem som gör att man inte
kan frigöra sig från intrycket att utskottet
tagit ganska lätt på de väsentliga
trafiksäkerhetsfrågor som motionärerna
har aktualiserat. Jag måste därför
instämma i den kritik som framförts
av herr Olsson i Mölndal. Det hela
förefaller helt enkelt ganska hastigt
hopkommet.

I motionen II: 614 yrkas att riksdagen
som riktpunkt för den statliga och
kommunala planeringen uttalar det
önskvärda i att trafikskolornas verksamhet
i framtiden integreras med utbildningssystemet
i övrigt. Detta yrkande
hade tappats bort i reciten i den version
av utlåtandet som stod på fredagens
föredragningslista; inte heller berördes
det då i utskottets egen skrivning.

I den nya versionen avvisas yrkandet
med hänvisning till att riksdagen år
1967 inte ansåg att det var lämpligt med
teoriundervisning för körkort i grundskolans
sista klass. Men nu är det faktiskt
så att nio ungdomar av tio fortsätter
sin skolgång efter grundskolans
sista klass, och vi är i full gång med att
bygga upp en kommunal vuxenskola.
Därmed faller argumentet att tiden mellan
teoriundervisning och övningskörning
blir alltför lång.

För övrigt talas i motionsyrkandet om
trafikskolornas verksamhet och inte bara
om teoriundervisningen. I vår motion
framhålls att det största hindret för en
effektiv förarutbildning är den kommersialisering
som nu utmärker trafikskolorna.
Konkurrensen leder kanske
till ett lägre pris, men det allvarliga
från trafiksäkerhetssynpunkt är att detta
sker på bekostnad av utbildningens
kvalitet. En billig körkortsutbildning
blir en från trafiksäkerhetssynpunkt
dålig utbildning. Om trafiksäkerheten
sätts i första hand blir det mycket svårt

Körkortsutbildningen

att åstadkomma en tillfredsställande utbildning
inom ett starkt kommersialiserat
trafikskolesystem. Det är bara att
beklaga att allmänna beredningsutskottet
på sätt som här sker ställer sig avvisande
till en snabbare avkommersialisering
av körkortsutbildningen.

Utskottet tar upp behovet av obligatorisk
övningskörning i halt väglag
mycket flyktigt och hänvisar bara till
att trafiksäkerhetsverket engagerat sig i
byggandet av halkbanor på flera platser
i landet. Detta lär tyvärr inte vara helt
korrekt. Just därför att verket inte ägnat
halkbanorna någon större uppmärksamhet
har emellertid NTF och en del
andra organisationer och myndigheter
börjat ta itu med denna fråga.

Vad sedan beträffar utbildningen av
trafiklärare vill inte utskottet ta ställning
till när den privata utbildningsverksamheten
skall upphöra. När trafiksäkerhets
verket i sitt remissyttrande
konstaterar att yrkesskolan i Örebro
»emellertid inte kunnat bedriva utbildning
i sådan omfattning att trafikskolornas
hela behov av nyutbildad personal
kunnat tillgodoses», ja, då frågar
man sig omedelbart, om trafiksäkerhetsverket
eller någon annan central myndighet
beräknat hur stort detta behov
verkligen är.

Beträffande det kommunala engagemanget
inom trafikskolesektorn har
herr Olsson i Mölndal redan gjort de
kommentarer som utskottsutlåtande!
förtjänar. Man får verkligen hoppas att
kommunikationsdepartementet handlägger
de frågor som motionen aktualiserar
med ett större aktivt intresse än
vad utskottet bär visat och att man där
snarast tar initiativ för att förbättra
kvaliteten på körkortsutbildningen.

Eftersom yrkandet i motionerna I: 636
och II: 723 i huvudsak täcker vad vi har
föreslagit i motionen 11:614, ber jag,
herr talman, att få instämma med herr
Olssons i Mölndal bifallsyrkande till
dessa motioner.

118

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Körkortsutbildningen

Herr JOHANSSON i Simrishamn (s):

Herr talman! Det råder inga delade
meningar om att de frågor som har aktualiserats
av motionärerna är viktiga.
De sammanhänger med den samhällsutveckling
som vi har upplevt som
en följd av den ökade bilismen. Det är
ingalunda så, som motionärerna säger,
att utskottet har varit likgiltigt och kallsinnigt
inför den utvecklingen, utan utskottet
har vid sin prövning grundligt
gått igenom de olika argumenten.

Nu är de! ändå på det sättet att denna
fråga inte är ny; den var föremål
för behandling, såsom här har sagts,
redan år 1967 i proposition 55. Den nu
pågående körkortsutredningen, som inom
kort väntas avlämna ett principbetänkande,
kan man väl utgå ifrån skall
innehålla en hel råd av de synpunkter
som motionärerna aktualiserat i sina
motioner. Att under sådana förhållanden
tillsätta ytterligare en utredning
skulle inte tjäna det syfte motionärerna
eftersträvar. Vi bör alltså avvakta
denna utrednings resultat och kan sedan
förvänta en proposition i ärendet.
Därefter har motionärerna helt naturligt
möjlighet att återkomma med motioner
i vanlig ordning.

Det är helt naturligt att trafiksäkerheten
bär hög prioritet — detta har ju
samhället på olika sätt gett uttryck för
med olika aktiviteter. Detta har också
motionärerna understrukit. Jag vill här
ta upp vad motionärerna har anfört under
olika punkter.

I motionen 11:614 anföres att riksdagen
som riktpunkt för den statliga
och kommunala planeringen måtte uttala
det önskvärda i att trafikskolornas
verksamhet i framtiden integreras med
utbildningssystemet i övrigt. Utskottet
har därvidlag hänvisat till propositionen
55 av år 1967. Utskottet skriver: »1
proposition nr 55 år 1967 angående
riktlinjerna för trafikpolitiken avvisade
föredragande departementschefen ett
förslag att i grundskolans sista klass
skulle meddelas teoriundervisning för

körkort, bl. a. därför att tiden mellan
denna undervisning och övningskörningen
skulle bli alltför lång — i allmänhet
två år. Riksdagen anslöt sig till
denna uppfattning. Då några skäl inte
anförts för det i motion II: 614 framförda
förslaget om integrering av trafikskolorna
i utbildningssystemet i övrigt
anser sig utskottet inte böra föreslå
något ändrat ställningstagande från
riksdagens sida.»

Vad beträffar övningskörning i halt
väglag och mörker — punkten 1 i motionen
— har trafiksäkerhetsverket engagerat
sig i anläggandet av halkbanor
och på annat sätt vidtagit åtgärder för
att höja trafiksäkerheten och körkunnigheten
i halt väglag. Det förekommer
i övrigt med samhällets medverkan aktiviteter
för höjande av trafiksäkerhet
och körteknik.

Beträffande vad som anförts under
punkten 2 i motionen vill jag erinra om
att utbildning av trafikpersonal startades
vid landstingens yrkesskola i Örebro
1969, och den kan förväntas bygga
ut sin verksamhet på grundval av
de vunna erfarenheterna.

Punkten 3 i motion 11:614 överensstämmer
med yrkandet i motionen
II: 723. Därvidlag vill jag hänvisa till
planerade överläggningar mellan Kommunförbundet
och trafiksäkerhetsverket,
vilka enligt vad jag erfarit kommer
att tas upp före innevarande budgetårs
utgång.

I övrigt är de av motionärerna upptagna
spörsmålen redan under övervägande
i olika sammanhang. Jag vill fästa
uppmärksamheten på att bl. a. trafiksäkerhetsverket
som ämbetsverk har
att följa utvecklingen på trafikens område
och ta de initiativ och föreslå de
åtgärder som kan anses påkallade. Det
åligger bl. a. trafiksäkerhetsverket enligt
instruktionen att omhänderha förarprov
och utöva tillsynen över trafikskolorna.

Det pågår således en hel råd aktiviteter
från samhällets sida, och jag vill

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

119

Åtgärder för att minska bristen på provinsialläkare i glesbygd

försäkra motionärerna att man med stor
uppmärksamhet följer vad som sker.

I avvaktan på den nu pågående utredningen,
vars resultat väntas inom kort,
har vi från utskottets sida inte funnit
anledning att tillstyrka någon ytterligare
utredning, och jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:636 och II: 723; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Föredrogs vart efter annat allmänna
beredningsutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av motioner om
åtgärder för att stimulera den socialmedicinska
forskningen, och

nr 24, i anledning av motioner om
försök med Hibitan i den profylaktiska
tandvården.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 5

Åtgärder för att minska bristen på provinsialläkare
i glesbygd

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av motioner
om åtgärder för att minska bristen
på provinsialläkare i glesbygd.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr TRANA (s):

Herr talman! I detta utskottsutlåtan -

de behandlas ett motionspar 1:527 av
herr Manne Olsson och 11:620 där jag
står som första namn.

Jag vill först säga att rubriken på
motionerna och på utskottsutlåtandet,
»åtgärder för att minska bristen på provinsialläkare
i glesbygd» nog kan sägas
vara en smula felaktig. Det finns inget
direkt yrkande på sådana åtgärder utan
vad som huvudsakligen påtalas i molionsparet
är de för kommunerna och
skattebetalarna beklagliga följdverkningar
som förhållandena på detta område
i vissa fall har medfört.

Det är ju ett välkänt faktum, att
det råder ganska stor brist på framför
allt provinsialläkare i glesbygden. Det
kan man väl inte göra något åt just nu,
men det medför problem på så sätt
att kommunerna ibland kommer i slagsmål
om läkare och lägger ut stora pengar
för att kunna få en sådan.

Jag skall belysa det med ett exempel.
Det fanns inte, när jag skrev motionen,
utan det har tillkommit sedan dess. I
Aftonbladet för fredagen den 6 mars
finns en artikel med följande rubriker:
»Kommunens pampar står där och bygger.
Vi måste behålla vår läkare.» I artikeln
skildras förhållandena i en norrlandskommun,
där man har lyckats få
en vikarierande provinsialläkare. Han
har enligt vad som står under ett fotografi
i artikeln fått en nödbostad på
250 m2, i vilken han bor hyresfritt.
Nödbostaden verkar emellertid att vara
högst modern av fotografiet att döma.
Den ser ut att vara allt annat än en
nödbostad. I avvaktan på att få en annan
bostad och för att möjligen kunna
behålla den här läkaren bygger kommunen
— liksom norrlandskommuner
i allmänhet är den mycket stor -— två
provinsialläkarbostäder på skilda håll
som vardera beräknas kosta 175 000 kr.,
alltså tillsammans 350 000 kr.

En grannkommun som också räknar
med att kunna få den läkaren till sig
uppför en läkarbostad för 265 000 kr.
Den normala hyreskostnaden beräknas

120

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Åtgärder för att minska bristen på provinsialläkare i glesbygd

till 2 000 kr. i månaden men hyran kommer
att subventioneras med 1 500 kr.,
sä att läkaren alltså bara behöver erlägga
500 kr. i månaden. Om detta säger
läkaren själv: »Jag har inte tänkt mig
någon lyxigare bostad. Det här låter acceptabelt.
» Han framhåller vidare att
lian inte behöver gå arbetslös, och vill
inte eller kan inte kommunerna ordna
med en ordentlig bostad accepterar han
inte. — Får inte läkarna sådana förmåner
görs det gällande att det inte längre
lönar sig att arbeta i det här landet.

Detta är ju eu mycket beklaglig utveckling.
Motionens syfte är att utröna
om det finns några möjligheter att undanröja
sådana missförhållanden genom
att på något sätt kompensera kommunerna,
antingen genom landstingsbidrag
eller genom att vederbörande läkare
möjligen skulle kunna beskattas
för mellanskillnaden mellan den hyra
som verkligen erläggs och vad bostaden
betingar i hyra enligt taxeringsnormerna
för exempelvis innehav av egen bostad.

Motionerna har mycket ordentligt remitterats.
Socialstyrelsen, Svenska
landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet
har yttrat sig över den.
Socialstyrelsen och Svenska landstingsförbundet
framhåller att läkarutbildningskapaciteten
utökats och att det
för närvarande utbildas 1 000 läkare om
året, som efter avlagd examen åliiggs
att tjänstgöra ute i bygderna under sex
månader. Man räknar med att läkarbristen
skall vara täckt i och med utgången
av år 1971. Det är i och för sig
bra ty därmed försvinner ju dessa problem.

Vi motionärer har emellertid vänt
oss emot att kommunerna skall tvingas
göra sådana här investeringar utan
kompensation. Kommunförbundet har
framhållit att kommunerna under inga
förhållanden får subventionera, och det
är väl egentligen det värdefullaste i
dess yttrande. Men kommunerna tvingas
i alla fall att göra detta. Tngen av re -

missinstanserna har tagit upp den andra
sidan av saken som konkretiseras
i följande stycke i motionen:

»Fn väsentlig och ytterligare betungande
faktor i kommuner i glesbygdsprovinsialläkardistrikt
är provinsialläkarnas
bostadsfråga. Läkarna ställer ofta
långtgående krav på kommunerna
om tillhandahållande av rymliga och
förstklassiga bostäder till mer eller
mindre starkt subventionerade hyreskostnader.
Eftersom provinsialläkarna
tillhör en utpräglad höglönegrupp med
årsinkomster icke oväsentligt överstigande
100 000 kronor framstår dessa
subventionskrav såsom ytterligt utmanande,
eftersom subventionerna i stor
utsträckning skattevägen får betalas av
låglönegrupper. Från samhällssolidaritets-
och jämlikhetssynpunkt är detta
utnyttjande av den öppna sjukvårdens
trängda situation uppseendeväckande
och djupt beklagligt.»

Ingen av remissinstanserna har berört
den sidan av frågan, som såvitt
jag förstår ändå är ett centralt problem.
Inte heller utskottet har gjort det; där
bär man bara hänvisat till vad remissinstanserna
har skrivit.

För att göra en lång historia kort
vill jag uttrycka min förvåning över att
allmänna beredningsutskottet med sin
ordförande i spetsen — som ju är känd
för att reagera starkt mot samhälleliga
orättvisor —• inte har brytt sig om att
ta upp denna fråga. Jag tror att det
skulle haft en viss betydelse om det hade
förelegat ett enhälligt kritiskt uttalande
i det fallet, och jag tror inte att
det skulle ha varit omöjligt att åstadkomma
ett sådant. Det hade helt säkert
inte heller varit utan betydelse om riksdagen
hade anslutit sig till ett dylikt uttalande.
Det hade sannolikt lagt en viss
sordin på de läkare som uppträder på
detta sätt.

Herr talman! Jag vet av erfarenhet
att det nyttar föga att gentemot ett enhälligt
utskottsutlåtande yrka bifall till
en motion — det blir inte något annat

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

121

än en demonstration. Därför har jag'' nu
inget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Föredrogs vart för sig
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av motion om
obligatorisk utrustning av motorfordon
med första förband; samt

första lagutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av motioner angående
rätten till ersättning av allmänna
medel vid frikännande dom,

nr 27, i anledning av motioner angående
äktenskaps ingående inför
svensk myndighet i utlandet,

nr 32, i anledning av motioner angående
bestraffningen av lärare vid
övergrepp mot elev,

nr 33, i anledning av motion angående
avgivande av nöjdförklaring,

nr 34, i anledning av Kung], Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister,
m. in., och

nr 35, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen (1966:158) angående
utvidgad tillämpning av lagen
den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud i
vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse
av fartyg in. m. och av lagen den 21
mars 1940 (nr 176) med vissa bestämmelser
om fraktfart med svenska fartyg.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda
utlåtanden hemställt.

§ 7

Ändring i sjukvårdslagen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i sjukvårdslagen (1962:
242) jämte motioner i ämnet.

Genom en den 20 februari 1970 dag -

Ändring i sjukvårdslagen

tecknad proposition, nr 42, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Majd,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogat förslag
till lag om ändring i sjukvårdslagen
(1962: 242).

I propositionen föreslogs bl. a. att
överläkare i fortsättningen skulle förordnas
av sjukvårdsstyrelsen. Samtidigt
föreslogs att rangordningen mellan de
på förslaget upptagna sökandena slopades.
Vidare förutsattes att biträdande
överläkare skulle förordnas av sjukvårdsstyrelsen
på grundval av förslag
från i regel tre särskilda läkarsakkunniga,
vilka utsåges av socialstyrelsen för
varje landsting och stad som ej tillhörde
landsting.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen

1) motionen I: 1015 av herr Kaijser,
vari bl. a. hemställdes

att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj ds förslag till ändring av 20 § 1
mom. sjukvårdslagen; samt

2) motionen II: 1174 av herr Romahus,
vari bl. a. hemställdes

2. att riksdagen när det gällde tillsättning
av biträdande överläkare måtte
anta Kungl. Maj ds förslag med i motionen
angiven ändring,

3. att riksdagen uttalade att beredningen
av förslag angående biträdande
överläkare inom socialstyrelsen borde
ske med ett sakkunnigförfarande likvärdigt
det som gällde för förslag angående
överläkare.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte — med avslag
på motionen I: 1015 såvitt avsåge frågan
om utnämning av överläkare — anta
20 § 1 mom. första och tredje styckena
i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i sjukvårdslagen
(1962:242);

122

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Ändring i sjukvårdslagen

B. att riksdagen måtte — med avslag
på motionen 1:1015 såvitt avsåge frågan
om rangordning av sökandena till
överläkartjänst —• anta 20 § 1 mom.
andra stycket i förslaget till lag om ändring
i sjukvårdslagen;

C. att riksdagen måtte — med avslag
på motionen 1:1015, såvitt avsåge yrkandet
2., och motionen II: 1174, såvitt
avsåge yrkandena 2. och 3. — anta 20 §
2 mom. i förslaget till lag om ändring
i sjukvårdslagen;

D. att riksdagen måtte — med avslag
på motionen 1:1015, såvitt avsåge yrkandet
3. i motsvarande del och yrkandet
4. — anta 20 § 4 mom. i förslaget
till lag om ändring av sjukvårdslagen;

E. att riksdagen måtte — med avslag
på motionen 1:1015, såvitt avsåge yrkandena
om ändring i 16 § 3 mom. och
17 § sjukvårdslagen — anta övriga delar
av förslaget till lag om ändring i
sjukvårdslagen;

F. att motionen I: 1015, såvitt avsåge
yrkandet 5., icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

G. att motionen II: 1174, såvitt avsåge
yrkandet 1., icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

vid utskottets hemställan under A

av fröken Wetterström (m), utan angivet
yrkande;

vid utskottets hemställan under B

av herr Hubinette och fröken Wetterström
(båda m), vilka ansett, att utskottet
under B bort hemställa,

kartjänst, för sin del anta 20 § 1 mom.
andra stycket i nämnda förslag i av
reservanterna angiven lydelse, innebärande
att den nuvarande graderingen
av sökande till överläkartjänst skulle
bibehållas;

III

vid utskottets hemställan under C

av herrar Österdahl, Axelson, och Romamis
(samtliga fp), vilka ansett att
utskottet under C bort hemställa,

att riksdagen måtte — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring
i sjukvårdslagen — med bifall till motionen
II: 1174, såvitt avsåge yrkandet
2, och med avslag å motionen I: 1015,
såvitt avsåge yrkandet 2, för sin del anta
20 § 2 mom. i nämnda förslag i av
dessa reservanter angiven lydelse, innebärande
den ändringen i fråga om tillsättande
av tjänst som biträdande överläkare,
att förslag i sådant fall skulle
upprättas av socialstyrelsen,

samt att riksdagen måtte med bifall
till motionen II: 1174, såvitt avsåge yrkandet
3, som sin mening ge till känna
vad reservanterna anfört därom, att beredningen
av förslag angående biträdande
överläkare inom socialstyrelsen
borde ske med ett sakkunnigförfarande
likvärdigt det som gällde för förslag angående
överläkare.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! När det gäller huvudlinjerna
i propositionen om ändring i
sjukvårdslagen har det inte rått några
större meningsskiljaktigheter inom andra
lagutskottet. Det är kanske inte heller
förvånande att t. ex. vi som där har företrätt
folkpartiet inte har haft någon
svårighet att ansluta oss till propositionens
förslag, som i stor utsträckning
innebär uppfyllande av önskemål som

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

123

vi tidigare har framfört. Det gäller
t. ex. förslaget om bättre samordning
mellan öppen och sluten vård, liksom
tendensen till decentralisering av beslutsfattandet.

Den reservation som vi har fogat till
utskottets utlåtande gäller en detalj, tillsättningsförfarandet
för biträdande
överläkare. Bakgrunden är propositionens
förslag, till vilket vi ansluter oss,
att tjänster som biträdande överläkare i
fortsättningen i regel skall tillsättas
»tills vidare» i stället för på viss tid.
De blir alltså i stor utsträckning sluttjänster.
Man har i samband härmed anledning
att se över det sakkunnigförfarande
som tillämpas vid sådana tillsättningar.
I detta avseende föreslås
ingen annan ändring än den, att de
sakkunniga inte skall behöva göra någon
inbördes gradering av dem som
uppförs i de tre första förslagsrummen.
Det skall liksom hittills utses särskilda
sakkunniga för varje landstingsområde.
För tillsättning av överläkartjänster
finns däremot av socialstyrelsen
utsedda sakkunniga för varje specialitet,
vilka fungerar för hela landet.

Det har helt naturligt ofta visat sig
svårt att inom ett landstingsområde finna
tre läkare som är sakkunniga inom
alla de specialiteter där det kan förekomma
biträdande överläkare. Eftersom
det i varje landsting gäller ett begränsat
antal tillsättningsärenden, är
det vidare svårt för dem att förvärva
den erfarenhet vid bedömningen av de
sökandes meriter, som är önskvärd.
Därför har det länge funnits den uppfattningen
inom läkarkåren, att det vore
önskvärt att i detta avseende, på
samma sätt som när det gäller överläkare,
få sakkunniga inom varje specialitet,
som skulle fungera för hela landet.

Tidigare har man tillämpat en ordning
med särskilda av Läkarförbundet
tillsatta specialistsakkunniga, till vilka
de officiella sakkunniga har kunnat vända
sig. Dessa specialistsakkunniga har

Ändring i sjukvårdslagen

gjort en meritvärdering och även tagit
i beaktande vetenskaplig skicklighet
och andra faktorer när så har varit befogat.
Detta system förekommer fortfarande
i viss utsträckning, trots att Läkarförbundet
numera upphört att ha ansvaret
för utdelande av specialistkompetens,
vilket var dessa sakkunnigas huvuduppgift.

Det förhållandet att man haft sådana
inofficiella sakkunniga i bakgrunden,
liksom den omständigheten att tjänster
som biträdande överläkare mera skall
få karaktären av sluttjänster, gör det
enligt vår mening motiverat att ha samma
förfarande för biträdande överläkare
som för överläkare, d. v. s. att förslagen
görs upp av socialstyrelsen efter
eu sakkunnigbehandling av i verklig
mening sakkunniga inom varje specialitet,
utsedda att fungera för hela landet.

.lag tror inte att jag säger för mycket
om jag hävdar, att det vid utskottsbehandlingen
inte framkom några särskilt
starka skäl mot en sådan ordning. Utskottets
ställningstagande är nog snarast
uttryck för att man inte ville direkt
gå in för en lösning som enbart
har tagits upp motionsvägen, men som
varken aktualiserats i remissyttrandena,
i propositionen eller i utredningen.

Denna sak omnämns visserligen i förbigående
i Läkaresällskapets remissyttrande
men däremot, egendomligt nog,
inte i Läkarförbundets. Jag bär dock i
dag inhämtat att Läkarförbundet vid
ett flertal tillfällen har vänt sig till socialstyrelsen
för att få en ändring till
stånd på denna punkt. .Tåg anser inte
att man i varje situation bör följa vad
Läkarförbundet säger — tvärtom bör
man enligt min mening på övriga punkter
inte följa förbundets råd. Men jag
finner det angeläget att påpeka, att det
här inte är fråga om något hugskott
från en enstaka motionär. Det är ett
reellt problem.

Det skäl mot en ändring av Kungl.
Maj :ts förslag som framförs i utskotts -

124

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Ändring i sjukvårdslagen

utlåtandet är framför allt att det skulle
innebära en ökad arbetsbörda för socialstyrelsen.
Det tycker jag är en sekundär
synpunkt — det är ändå ett
sakkunnigförfarande som måste till,
och om de personer som utför detta lämnar
sitt förslag till socialstyrelsen eller
direkt till sjukvårdsstyrelsen kan inte
vara så väsentligt. Dessutom är det
relativt svårt att bedöma hur stor skillnaden
skulle bli för socialstyrelsen, eftersom
en del av de nuvarande tjänsterna
som biträdande överläkare kommer
att ombildas till överläkartjänster. Vidare
förekommer, som jag nämnde, ett
sakkunnigförfarande inom Läkarförbundet.
Det belastar också den svenska
läkarkåren, precis som fallet skulle vara
enligt reservanternas förslag. Någon
reell ökning av arbetsbördan tror jag
därför inte att ett genomförande av förslaget
i reservationen III skulle innebära.
Jag ber att få yrka bifall till
denna reservation.

Fröken WETTERSTRÖM (in):

Herr talman! .lag kan i likhet med
herr Romanus säga att det inte rått några
motsättningar i stort när det gäller
huvudlinjerna i förslaget i Kungl.
Maj:ts proposition. Men på eu punkt
har herr Hiibinette och jag reserverat
oss och yrkat avslag på propositionen,
och det gäller förfarandet vid tillsättande
av överläkartjänster.

För närvarande går det ju så till, att
socialstyrelsen uppför de fyra främsta
sökandena till överläkarbefattning på
förslag i den ordning som de bör komma
i fråga till tjänsten, och därefter
har vederbörande sjukvårdsstyrelse att
avge förord för en av de uppförda sökandena,
varefter utnämningen sker av
Kungl. Maj:t. I propositionen, som utskottsmajoriteten
ansluter sig till, föreslås
bl. a. att rangordningen mellan de
sökande som har uppförts på förslaget
skall slopas. Motiveringen för att
slopa rangordningen är bl. a., heter det,
att minska arbetet för socialstyrelsen,

eftersom antalet överläkare kommer att
öka, varigenom arbetsbelastningen för
styrelsen eljest skulle bli större.

Men, herr talman, det är väl alltid så,
att om man avlastar arbetsuppgifter
från en myndighet, så innebär det merarbete
för en annan instans — i detta
fall för sjukvårdshuvudmännen. Det är
egentligen, tycker jag, inte något starkt
skäl som åberopas för den linje utskottet
företräder. Som motionären och vi
reservanter bedömer saken måste det
vara av värde för huvudmännen att få
en så korrekt bedömning av de sökande
som möjligt. Och när överläkarna i
framtiden, till skillnad mot vad förhållandet
är för dagen, inte skall vara
knutna till en viss klinik eller avdelning
utan skall knytas till en viss medicinsk
specialitet, så tror jag inte det
är särskilt lätt för huvudmännen att
värdera meriterna i ifrågavarande specialitet.
Vi anser också att det för dem
som söker dessa tjänster måste vara
av betydelse att de meriter som skall
fälla utslaget vid tillsättningen blir kända
och enhetligt bedömda över hela
landet. Det är av den anledningen vi
vill behålla den nuvarande rangordningen
mellan sökande som uppförs på
förslag till överläkartjänster.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen II
vid utskottets hemställan under B.

Sedan endast några ord för att motivera
den blanka reservation som jag
avgivit under I vid utskottets hemställan
under A.

Enligt förslaget skall överläkarna inte
längre tillsättas med kunglig fullmakt
utan skall erhålla förordnande tills
vidare. Jag tycker att det är rätt märkligt
att fullmaktsinstitutet avskaffas på
detta sätt för en begränsad grupp av
tjänstemän innan den utredning som
sysslar med anställningsformerna för
tjänstemännen har framlagt sitt förslag.

När departementschefen framhåller
all fullmaktstjänster som regel inte in -

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

125

rättats i de statliga verk som nybildats
eller som har omorganiserats under senare
år, vill jag säga att detta enligt
min mening inte är jämförbart, eftersom
det här gäller att frånta en grupp
befattningshavare en förmån. Alltsedan
början av 1900-talet har denna grupp
innehaft den trygghet i anställningen
som tillsättandet med kunglig fullmakt
innebär. Även om man inte har någon
anledning att säga att trygghetsfrågorna
för de sjukvårdsanställda är otillfredsställande
lösta, tycker jag att den
ändring som nu föreslås inte är påkallad.

.lag har emellertid på denna punkt inte
något yrkande utan har endast velat
ge till känna vad som är motivet till
min blanka reservation.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Reservanterna har nu
givit till känna att de när det gäller
stora frågan är helt eniga med utskottet.
Det är bara beträffande detaljer
som de avgivit sina reservationer.

Utskottets ledamöter liksom de som
sysslar med praktisk sjukvård har ändå
fått ett bestämt intryck av att statsrådet
i fråga om läkare och läkartillsättningar
fullföljer en praxis, som vi inom
landstingen har hållit på och även
praktiskt tillämpat under många år.

Eftersom enigheten synes vara stor
och endast en liten detalj skiljer oss åt,
ämnar jag, herr talman, inte ta upp någon
längre debatt, .lag ber därför att
få yrka bifall till andra lagutskottets
hemställan i dess utlåtande nr 30.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag har ingen annan
uppfattning än den som kommit fram
i andra lagutskottets utlåtande och jag
instämmer helt med propositionen.

Det är dock en liten synpunkt som
framfördes vid socialstyrelsens behandling
av detta förslag som jag tycker
borde observeras. Denna synpunkt är
inte medtagen i propositionen och be -

Ändring- i sjukvårdslagen

höver heller inte vara det. Den gäller
frågan om tillsättning av överläkartjänster
som är förenade med undervisningstjänster
vid sjukhus där man
har undervisning för blivande läkare.

.lag ansåg att det skulle vara en hjälp
om man inte graderade de olika läkarkandidaterna
— också socialstyrelsen
var av den uppfattningen — men till
sitt förfogande hade en upplysning om
de vetenskapliga meriterna när det var
fråga om en undervisningstjänst. Eftersom
det gällde universitetslärare, ansåg
jag att det skulle vara till fördel
om det vetenskapliga rådet kunde yttra
sig om dessa ting. Det är ingenting
som behöver stå i propositionen. Jag
vill bara nämna det här och hoppas att
man också skall ha det stödet för bedömningen,
när man sedan ute i landstingen
skall fatta beslut om tillsättande
av överläkare som samtidigt skall vara
lärare.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Med anledning av fru
Erikssons i Stockholm inlägg kanske jag
bara kan få påpeka, att jag i min motion
har tagit upp detta problem och föreslagit,
att riksdagen skulle uttala, att de
sakkunnigas utlåtanden bör bifogas
handlingarna till sjukvårdsstyrelserna,
när dessa skall ta ställning. Att det inte
finns någon reservation på den punkten
sammanhänger med att utskottet i
sin skrivning har tillgodosett önskemålet.

Utskottet påpekar nämligen att socialstyrelsen
i sitt remissyttrande bär
berört frågan; det finns återgivet även
i propositionen (på s. 28). Enligt utskottet
framhåller socialstyrelsen att
»sjukvårdsstyrelserna liksom hittills
kommer att få ta del av de yttranden
som medlemmar i styrelsens vetenskapliga
råd avger i tillsättningsärenden».
Utskottet tillägger: »Syftet med motionen
i förevarande del synes alltså redan
vara tillgodosett.» Jag tror alltså att

126

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Ändring i sjukvårdslagen

fru Eriksson kan vara lugn på den
punkten.

Kanske jag till slut kan få säga till
herr Lundberg — utan att dra i gång
någon debatt eftersom vi är ense i de
stora frågorna: Också förslaget i vår reservation
är grundat på erfarenheter
bland dem som har sysslat med praktisk
sjukvård, även om inte motionären
har gjort det.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag vill säga till den
siste ärade talaren att sjukvårdens huvudmän
beaktar både det vetenskapliga
och det praktiska kunnandet vare sig
det gäller undervisningssjukhus eller
andra sjukhus — den erfarenheten har
jag efter arbete vid båda dessa slag av
sjukhus. Motionären och fru Eriksson
i Stockholm kan därför vara lugna.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
II; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Wetterström begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
B i utskottets utlåtande nr 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
II av herr Hiibinette och
fröken Wetterström.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Mom. C

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
III; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Romanus begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom. U
i utskottets utlåtande nr 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
III av herr Österdahl m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Romanus begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 160 ja och 24 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D—G

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

127

§ 8

Behovsprövningen av studiemedel för
gift studerande

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av motioner angående
behovsprövningen av studiemedel
för gift .studerande.

Andra lagutskottet hade behandlat
följande tre till lagutskott hänvisade
motioner:

1) de likalydande motionerna 1:32
av herr Helén m. fl. och II: 32 av herr
Gustafson i Göteborg in. fl., såvitt nu
var i fråga; samt

2) motionen 11:590 av herr Regnéll,
vari yrkades, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag
till ändring av studiemedelsförordningen
av innebörd att endast egen inkomst
och förmögenhet skall ligga till
grund för behovsprövning av .studiemedel
för gift studerande».

Utskottet hemställde,

att motionerna I: 32 och II: 32, såvitt
anginge studiemedelssystemet, samt motionen
11:590 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Detta utskottsutlåtande
är ett ovanligt renodlat exempel på den
bristande handlingskraft som tyvärr ofta
kännetecknar denna ärevördiga församling.
Jag skall erinra om den orimliga
förhalning som detta ärende har
utsatts för.

När proposition om studiestöd lades
fram 1964 uppmärksammades genast
den negativa inställningen till gifta studenter,
och dåvarande ledamoten av
kammaren Åke Zetterberg sade att propositionen
på den punkten kännetecknades
av en föråldrad syn. Två år senare
motionerade jag och fick då veta
att reglerna skulle komma att överses
i ett större sammanhang. Samma löfte
lämnade för resten dåvarande statsmi -

nistern Erlander vid en utfrågning i
Lund. Efter ytterligare två år stötte en
rad högermotionärer på på nytt. Fru
Eriksson i Stockholm gav ett kraftfullt
stöd den gången. .lag har slagit upp protokollet
från den 22 mars 1968 och noterat
fru Erikssons i Stockholm formulering:
»Man kan inte försvara den nuvarande
ordningen — jag tycker att
riksdagen skall kliva ur de fördomar,
som tydligen fortfarande vidlåder
Kungl. Maj:t», sade fru Eriksson. Talesmannen
för andra lagutskottet bemötte
detta med att säga att problemet »säkerligen»
komme att övervägas i ett
vidare sammanhang, alltså precis detsamma
som hade sagts 1966. En tredjedel
av kammarens ledamöter visade sig
vara progressiva; två tredjedelar följde
vad fru Eriksson hade kallat Kungl.
Maj :ts fördomar.

Nu har vi alltså 1970, och fortfarande
skriver utskottet att problemet kommer
att övervägas i ett vidare sammanhang.
Vad skall de ungdomar som berörs av
detta problem tro? 1966 års generation
har väl lämnat universiteten och övriga
utbildningsanstalter. Men det har
kommit nya till. Hur ser de på frågan?
Jag har i handen ett brev från Uppsala
studentkårs sociala utskotts ordförande.
Brevet är daterat i förra veckan. Jag vill
till kammarens protokoll läsa in .sammanfattningen
:

»I det dagliga arbetet inom Uppsala
studentkår kommer vi ofta i kontakt
med studenter för vilka 11 och 12 §§
i studiemedelsförordningen utgör ett
reellt och mycket stort problem. Vi kan
därför reservationslöst ansluta oss till
den kritik som framförts mot nämnda
paragrafer. Genom proposition respektive
motioner i särbeskattningsfrågan
har samtliga demokratiska partier nyligen
anslutit sig till principen om makars
självständiga ekonomiska ansvar.
Uppsala studentkår hyser därför den
förhoppningen att statsutskottet» —
man har tydligen haft uppfattningen
att det var statsutskottet som skulle
handlägga ärendet — »skall låta sig
vägledas av samma princip när det gäl -

128

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Behovsprövningen av studiemedel för gift studerande

ler att ta ställning till motion nr 590
i andra kammaren.»

Det är vad man skriver från studenthåll.

I min motion framhöll jag att den allmänna
uppfattningen numera lyckligtvis
är att individuell beskattning är riktig.
Jag citerade också vad yrkesutbildningsberedningen
sade redan år 1966,
nämligen att varje medborgare bör, oavsett
civilstånd och försörjningsplikt, betraktas
som självständig i utbildningshänseende.
.lag var naiv nog att tro att
det resonemanget skulle räcka för att
råda bot mot ett förhållande som nu
är så groteskt, att om t. ex. ena maken
får ett stipendium kan det inverka på
den andra makens rätt till studiestöd.

Nå, det räckte inte! Allt fortfarande
anser utskottet att det skall förbli vid
det gamla. Studenter som inte kan uppvisa
studieresultat får sina studiemedel
indragna enligt bestämmelser som vi
själva varit med om att fastställa. Men
en riksdag, som inte får något ur händerna,
tycks kunna lugnt vegetera vidare.
Nog skulle vi väl efter dessa upprepade
besked om att ärendet skall övervägas
i ett vidare sammanhang kunna
åstadkomma åtminstone en skrivelse till
Kungl. Maj: t med begäran om förslag
till en sådan ändring i studiemedelsförordningen,
att bara egen inkomst och
förmögenhet skall avgöra rätt till studiemedel
för gift studerande. Det är det
önskemål jag framförde i min motion
11:590, och jag ber. herr talman, att
få yrka bifall till den motionen.

I detta anförande instämde fru Kristensson
(m).

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! I princip kan jag instämma
med den föregående talaren.
Jag tillhör dem som tillsammans med
fru Eriksson i Stockholm motionerade
i denna fråga redan när studiemedelsförordningen
kom till. Jag har också,
herr Regnéll, varit med om att rösta

för förslag i denna riktning de gånger
då riksdagen senare prövat denna fråga.
Jag måste erkänna att jag hade tänkt
motionera om detta i år tillsammans
med några kamrater, men då det så tydligt
är inskrivet i direktiven till 1968
års studiemedelsutredning att den har
att behandla denna fråga avstod jag
från att motionera. Av den anledningen
har också andra lagutskottet kunnat
besvara denna motion med att ärendet
nu är under prövning i 1968 års
studiemedelsutredning. Jag instämmer
med herr Regnéll så till vida att jag
hoppas att det inte skall dröja alltför
länge innan vi får det förslaget på riksdagens
bord.

Med detta vill jag yrka bifall till andra
lagutskottets utlåtande.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Till detta måste man
väl säga att de unga människor som berörs
av problemet inte kan leva på att
riksdagsledamöter står upp och säger
att det i princip är riktigt att var och
en skall ha sin självständiga ekonomiska
existens. Detta gör dem nog inte
mycket gladare. Jag skulle tro att de
tvärtom blir ytterligare förargade. Och
när vi gör sådana allmänna uttalanden
och säger att vi nu hoppas att utredningen
snart nog skall bli färdig säger
de: »Den där utredningen har suttit sedan
1968. Nu är det dock 1970, och här
uttalas ingenting annat än fromma förhoppningar.
» Det tycker jag vi bör sluta
med. Problemet är inte större än att
man kan överblicka det. Några nämnvärda
ekonomiska konsekvenser kan
det inte få. Det kan mycket väl brytas
loss ur ett sammanhang som har visat
sig vara så degigt och omöjligt att komma
någon vart i.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring

129

Onsdagen den 22 april 1970 em. Nr 19

Förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och korttidsanstiillda,
m. m.

däri, som föranleddes av bifall till motionen
II: 590; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
ltegnéll begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranledes av bifall till motionen
II: 590.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit iinnu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr ltegnéll begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 130 ja och 44 nej,
varjämte 15 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan oförändrad.

§ 9

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av motioner
angående bestämmelserna om återbetalning
av studiemedel.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Förmånerna inom den allmänna försäkringen
för deltids- och korttidsanställda,
m. m.

lande nr 33, i anledning av motioner
angående förmånerna inom den allmänna
försäkringen för deltids- och korttidsanställda,
m. m.

Andra lagutskottet hade behandlat fyra
till lagutskott hänvisade motioner.

1) De likalydande motionerna 1:31
av herr Eric Carlsson in. fl. och II: 36
av herr Jonasson in. fl., vari, såvitt nu
var i fråga, yrkades »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om skyndsam prövning samt förslag rörande
en sådan reformering av berörda
regler inom tilläggspensioneringen att
den nuvarande disproportionen mellan
avgift och förmån för deltids- och korttidsanställda
samt låginkomsttagare avlägsnas
i enlighet med vad i motionen
anförts».

2) De likalydande motionerna /: 444
av herr Österdahl in. fl. samt 11:587 av
herrar Jönsson i Ingemarsgården och
Jonsson i Mora, vari yrkades »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller
om skyndsam prövning samt förslag
till sådan ändring i bestämmelserna
om beräkning av pensionsgrundande
inkomst att basbeloppsavdraget fördelas
på inkomsten av anställning och
inkomsten av annat förvärvsarbete i
förhållande till inkomstdelarnas storlek».

Utskottet hemställde,

att motionerna I: 31 och II: 36, såvitt
anginge sambandet mellan avgifter och
förmåner i ATP-systemet, samt motionerna
I: 414 och II: 587 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
lliibinette (m), Österdahl (fp), Andreasson
(ep), Axelson (fp), Gustavsson i
Alvesta (ep), Jonsson i Mora (fp) och
Åkerlind (in), som ansett att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:31 och 11:36, såvitt anginge
sambandet mellan avgifter och
förmåner i ATP-systemet, samt motionerna
I: 414 och II: 587 i .skrivelse till

Föredrogs andra lagutskottets ivtlå5
— Andra kammarens protokoll 1970. Nr 19

Nr 19

130

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och korttidsanställda,
m. m.

Kungl. Maj:t hemställa om utredning i
enlighet med vad reservanterna anfört;
samt

B. att motionerna, i den män de icke
besvarats genom vad reservanterna
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! »Tidigare riksdagsbehandling»
står det på s. 3 i detta utlåtande,
och under den rubriken redogörs
för hur ärendet har behandlats:
»Frågor som rör förhållandet mellan
avgifter och förmåner inom ATP har
varit föremål för uppmärksamhet i riksdagen
alltsedan tillkomsten av tilläggspensioneringen.
För den tidigare riksdagsbehandlingen
hänvisas till 2LU
1968: 4 och 1969:17.»

Detta ärende har alltså eu minst tioårig
historia. Anledningen till de årliga
motionerna är att det inte är någon
proportion mellan avgifter och pensionspoäng.
Av ett av de anförda exemplen
framgår att »resultatet i detta
fält kan sägas vara, att pensionsavgift
beräknas även på delar av inkomsten,
som ligger inom basbeloppet, eller att
de pensionsavgifter arbetsgivaren erlägger
för den försäkrade inte får någbn
motsvarighet i pensionspoäng för
den försäkrade».

I år har andra lagutskottet i alla fall
gått med på att detta ärende skulle sändas
till riksförsäkringsverket för yttrande.
Riksförsäkringsverket har granskat
en del av denna frågeställning och
uttalat: »Slutsatsen av det nu anförda
blir enligt riksförsäkringsverkets mening
att en beräkning av basbeloppsavdrag
i det i promemorian avsedda syftet
inte synes utesluten men att dess genomförande
förutsätter åtgärder för att
göra erforderliga uppgifter tillgängliga
för de lokala skattemyndigheterna ocli

att förfarandet kan förutses medföra en
icke oväsentlig arbetsökning för de lokala
skattemyndigheterna och arbetsgivarna.
»

Riksförsäkringsverket har därmed sagt
att det finns möjligheter att rätta till
detta om man vill välja den vägen. Det
är alldeles naturligt att det förorsakar
eu del extra arbetsuppgifter. Vi vet
emellertid att arbetsgivarna varje år
får lämna uppgifter om inkomsten och
uppgifter om den tid som vederbörande
har arbetat, och jag bär svårt att förstå
att detta skulle innebära så mycket extra
arbete. Denna fråga berör i alla fall
ett betydande antal människor. Därför
anser jag att det är egendomligt att andra
lagutskottets majoritet, när man i alla
fall har fått ett besked att det tekniskt
sett finns möjligheter att genomföra
detta —det har inte låtit så tidigare —
ändå avvisar det hela och säger att det
inte framkommit något som motsäger
den uppfattning som andra lagutskottet
tidigare har haft.

Jag anser att situationen förändrats
genom riksförsäkringsverkets yttrande,
och i reservation hemställer vi att denna
fråga blir utredd. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till den nämnda
reservationen.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr JONSSON i Mora (fp):

Herr talman! I detta utlåtande behandlas
frågan om beräkningen av pensionsavgifter
inom den allmänna försäkringen.

Vad som är särskilt intressant i detta
sammanhang är det problem som vi
har pekat på i de föreliggande motionerna
och som herr Gustavsson i Alvesta
redan har varit inne på. Problemet
gäller bl. a. personer med s. k. blandad
inkomst — deltidsanställda som vid
sidan av sin anställning bär annan inkomst,
t. ex. av ett eget företag, som

Onsdagen den 22 april 1970 em. Nr 19 131

Förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och korttidsanställda,
m. m.

jordbrukare eller fria företagare etc.
•lust en sådan inkomstform kan ha sin
grund i variationer på arbetsmarknaden
eller i den egna rörelsen till följd
av säsongmässiga förhållanden, och man
kan också säga att en sådan kombination
ibland kan vara den enda möjligheten
som står till buds för en person
att erhålla en tillfredsställande årsinkomst.

Den fråga som vi tar upp i våra motioner
rör, som jag nyss sade, beräkningen
av ATP-avgifterna. Det kan
konstateras att det nuvarande systemet
inte ger full rättvisa. Detta kan gälla
både i fråga om beräkningen av intjänade
pensionspoäng och i fråga om debiterade
avgifter.

Jag vill bara ytterligare relatera litet
från det exempel som nämndes i utskottets
utlåtande, där en person har en
arbetsinkomst av dels 8 000 kronor på
grund av verksamhet i egen rörelse, dels
6 000 kronor på grund av fyra månaders
anställning. För den sistnämnda
inkomsten erlägger arbetsgivaren arbetsgivaravgift,
som beräknas på lönen
minskad med en tredjedel av basbeloppet,
och sedan är den försäkrade skyldig
att erlägga avgift för pensioneringen
på sin inkomst av rörelsen. Eftersom
avdraget för basbeloppet i första hand
skall göras på inkomsten av anställning,
vilken i föreliggande fall är lika stor
som basbeloppet, beräknas avgiften på
hela inkomsten av annat förvärvsarbete.
Resultatet kan i detta fall sägas bli
att pensionsavgift beräknas även på de
delar av inkomsten som ligger inom
basbeloppet eller att de pensionsavgifter
som arbetsgivaren erlägger för den
försäkrade inte får någon motsvarighet
i pensionspoäng.

1 motionsparet 1:414 och 11:587 har
vi motionärer yrkat på en skyndsam
prövning av frågan samt förslag till sådan
ändring i bestämmelserna om beräkning
av pensionsgrundande inkomst,
att basbeloppsavdraget fördelas på in -

komsten av anställning och inkomsten
av annat förvärvsarbete i förhållande
till inkomstdelarnas storlek. Det skulle
alltså innebära en omprövning av nu
gällande regler för bestämmande av arbetsgivaravgiften
i syfte att uppnå större
rättvisa och bättre samstämmighet
mellan avgifter och förmåner för deltids-
och korttidsanställda.

Det remissyttrande vi har fått från
riksförsäkringsverket är ganska intressant.
Det sägs i detta att det kan finnas
vissa möjligheter att lösa problemet inom
det nuvarande systemets ram. Man
har också framhållit att man skulle kunna
tänka sig en viss schablonberäkning,
men riksförsäkringsverket har inte gått
närmare in på en prövning av den frågan.
Jag tror emellertid att detta skulle
kunna vara en framkomlig väg.

Nu har utskottet emellertid, i likhet
med tidigare år, avstyrkt motionsyrkandena.
Jag ville säga så här: Det är kanske
inte möjligt att åstadkomma full
överensstämmelse mellan inbetalda avgifter
och tillgodoräknande av pensionspoäng,
men enligt reservanternas
uppfattning — såsom också framgår av
reservationen som är fogad till utlåtandet
— bör det finnas utsikter att vidtaga
förändringar som gör det möjligt
att nå bättre överensstämmelse utan att
principerna för ATP-systemet rubbas.
Vi begär en utredning av frågan för
att därigenom möjligen få fram ett förslag
i denna riktning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
till utskottets utlåtande.

Fru HÅVIK (s):

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har här nämnt att han under tio
år från denna talarstol har pläderat i
samma fråga som han har berört i dag.

I motionsparet 1:31 och 11:36 talman
upp frågan om sambandet i vissa
fall mellan avgifter och pensionsgrundande
inkomst i ATP-systemet. I mo -

132

Nr 19

Onsdagen den 22 april 19/0 em.

Förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och korttidsanställda,
in. m.

tionerna 1:414 och 11:587 yrkar man,
såsom här har sagts, på en utredning
om beräkning av pensionsgrundande
inkomst så att basbeloppsavdraget fördelas
på inkomsten av anställning och
inkomsten av annat förvärvsarbete i
förhållande till inkomstdelarnas storlek.

Låt mig här få nämna något om gällande
bestämmelser. Avgift till tilläggspensioneringen
erläggs av arbetsgivaren,
då det är fråga om inkomst av anställning,
och av den försäkrade själv
när det gäller inkomst av annat förvärvsarbete.
Avgifterna till tilläggspensioneringen
beräknas i princip på den
del av inkomsten som överstiger basbeloppet
men högst upp till sju och
en halv gånger basbeloppet. Arbetsgivaravgiften
beräknas på den sammanlagda
lönesumman, minskad med produkten
av basbeloppet och antalet anställda.
Den arbetstagare som varit anställd
med full arbetstid under hela året
räknas som en heltidsanställd, den som
varit anställd på heltid halva året som
en halv anställd och den som varit anställd
på heltid en månad som eu tolftedels
anställd.

Arbetsgivaren är skyldig att lämna
arbetsgivareuppgift till lokala skattemyndigheten.
En arbetsgivare med
högst tio anställda skall lämna uppgift
för varje arbetstagare beträffande antalet
utförda arbetstimmar samt det slag
av arbete som arbetstagaren varit sysselsatt
med. Då arbetsgivaren har mer än
tio anställda, skall han inte lämna uppgift
för varje arbetstagare, utan då redovisas
totala antalet timmar arbetad
eller avlönad tid för olika arbetskategorier.
Härvid skall man ta hänsyn till
längden av de arbetsveckor som gäller
enligt kollektivavtal eller motsvarande
överenskommelse. Har man då en försäkrad
som har inkomst av både anställning
och annat förvärvsarbete —
alltså som herr Jonsson i Mora nämnde,
s. k. blandad inkomst — får man i

regel räkna dessa inkomstdelar som
pensionsgrundande. Från den sammanlagda
inkomsten drar man då ett basbelopp.
Detta basbelopp skall enligt gällande
lag i första hand avräknas på
inkomsten av anställning.

Det är just i fråga om denna beräkning
som motionärerna vill ha ändring.
1 stället för att räkna på årsarbetstid
vill man ha en proportionell beräkning
på lönen i relation till den inkomst
man har på anställningsdelen
ställd mot den inkomst man har på annat
förvärvsarbete. Ändringen skulle enligt
motionärerna innebära, att i det fall
den försäkrade har blandad inkomst
och arbetsgivaren på grund av att vederbörande
inte har varit heltidsanställd
inte har fått dra av ett helt basbelopp
vid beräkningen av arbetsgivaravgiften
skall den försäkrade kunna få
rätt att dra av resterande del av basbeloppet
i samband med debiteringen av
egenavgiften.

Herr Gustavsson i Alvesta nämnde att
detta ärende bär varit på remiss hos
riksförsäkringsverket. Han citerade
riksförsäkringsverkets slutsats, som
man väl ändå får bedöma som högst
teoretisk. Det var bara synd att herr
Gustavsson slutade litet för tidigt i den
sista slutsatsen. Riksförsäkringsverkt
säger vidare att det inte synes uteslutet
att man skulle kunna göra en beräkning
av basbeloppsavdraget i avsett
syfte men alt genomförandet förutsätter
åtgärder för att göra erforderliga uppgifter
tillgängliga för de lokala skattemyndigheterna
på ett sådant sätt att
det skulle medföra en inte oväsentlig
arbetsökning för de lokala skattemyndigheterna
och för arbetsgivarna.

Jag har ytterligare synpunkter att
andra här i kammaren beträffande vad
riksförsäkringsverket har sagt. Man har
konstaterat att just när det gäller dessa
personer med blandad inkomst kan det
röra sig om alla variationer från en
egen företagare som har en obetydlig

Onsdagen den 22 april 1970 em. Nr 19 133

Förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och korttidsanställda,
m. m.

extrainkomst av anställning till en så
gatt som helårsarbetande arbetstagare
med en mindre extrainkomst som egen
företagare. På frågan, om riksförsäkringsverkets
beräkning av avgiftsunderlag
i ifrågavarande fall skall kunna individuellt
överföras till den lokala skaltemyndigheten
som fastställer den pensionsgrundande
inkomsten, måste svaret
enligt riksförsäkringsverkets yttrande
bli ett klart nej.

Riksförsäkringsverket anför vidare att
den lokala skattemyndigheten måste ha
tillgång till uppgift från arbetsgivaren
om arbetets art, arbetad eller avlönad
lid. Det är i detta sammanhang inte
tillräckligt med uppgiften om tidpunkten
för anställningens början och slut,
utan denna redovisning måste ske så
att de vid beräkningen av arbetsgivaravgift
gällande reglerna kan tillämpas.

Det deklarationsmaterial som läggs
till grund när pensionsgrundande inkomst
fastställs är inte tillräckligt för
att beräkning av basbeloppsavdraget för
inkomst av anställning skall kunna göras.
Det innebär därför att den lokala
skattemyndigheten, om motionärerna
skulle få sin vilja igenom, i de flesta
fall då det gäller personer med blandad
inkomst skulle få göra en utredning
och inhämta kompletterande uppgifter,
inte bara av den försäkrade utan
även av arbetsgivaren.

För att nu inte den lokala skattemyndigheten
i detta sammanhang skall få
en oproportionerlig arbetsbelastning
måste deklarationsblankettens utformning
också påverkas genom detta förslag.
Men det räcker inte. Arbetsgivarens
uppgiftsskyldighet måste utvidgas.

Riksförsäkringsverket framhåller vidare
att det även efter dessa åtgärder
kvarstår ovisshet om huruvida detta
material kommer att vara tillräckligt.
Ytterligare utredning kan verkligen bli
erforderlig i relativt många fall, och har
en försäkrad, vilket inte är ovanligt,
haft många arbetsgivare under året kan

utredningsarbetet bli tidskrävande, och
det blir även fråga om en kännbar arbetsökning
för de lokala skattemyndigheterna,
framhåller riksförsäkringsverket
vidare.

Utskottet säger i sitt utlåtande att avgiften
till tilläggspensioneringen bygger
på ett fördelningssystem och det iir
därför enligt utskottets mening inte
möjligt att i alla fall erhålla en absolut
överensstämmelse mellan inbetald avgift
och beräknad pensionspoäng. Utskottet
anser vidare att ett genomförande
av de i motionerna föreslagna ändringarna
äventyrar de stora fördelar
som är förenade med tilläggspensioneringens
enhetliga uppbyggnad.

Herr talman! .Tåg ber att få yrka bifall
till andra lagutskottets hemställan
i dess utlåtande nr 33.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! I stort sett är väl de
uppgifter fru Håvik lämnade om beräkningen
av avgifterna kända för kammarens
ledamöter.

Enligt riksförsäkringsverkets uppgifter
beräknas antalet personer med blandad
inkomst till ungefär 150 000. Varje
år inbetalas bil ATP-fonderna åtskilliga
miljoner som inte blir pensionsgrundande,
och det rör sig om personer,
fru Håvik, som i regel har små
inkomster och ligger sämst till.

Fru Håvik sade att jag inte citerade
fortsättningen men jag tror att fru
Håvik och jag citerade precis samma
avsnitt i riksförsäkringsverkets yttrande.
.lag citerade nämligen det avsnitt
som börjar med »Slutsatsen av det nu
anförda».

Fru Håvik log fram mängder av argument.
Hon sade att riksförsäkringsverkets
yttrande är teoretiskt, men det
är inte så teoretiskt som det resonemang
som andra lagutskottet fört under
tio år och som fru Håvik kom med.
Här är det sannerligen fråga om den

Nr 19

134

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Förmånerna inom den allmänna försäkringen
m. m.

politiska viljan. I debatten den 10 april
mötte jag ett socialdemokratiskt kansliråd
och fick vid olika tillfällen höra att
den politiska viljan saknades. Jag måste
säga att den politiska viljan att rätta
till felaktigheterna i detta fall helt saknas
hos den socialdemokratiska majoriteten.
Vi har som sagt arbetat för rättvisa
i denna fråga i tio år, och jag tror
att den så småningom kommer att rättas
till. Första gången möttes vi av det
argumentet att man skulle avvakta och
se utfallet av reglernas tillämpning. EU
år senare var motiveringen en annan.
Då skulle vi avvakta den utredning som
sysslade med frågan om socialförsäkringens
finansiering. Och när vi nu
äntligen har fått ett yttrande från riksförsäkringsverket,
så möter vi ett nytt
argument, nämligen att en ändring blir
så orimligt dyr att man inte ens kan
fundera på den i fortsättningen.

Herr JONSSON i Mora (fp) kort genmäle: Herr

talman! Fru Håvik redogjorde
mycket utförligt för vad riksförsäkringsverket
anfört i sitt remissyttrande
i vad gäller de kompletterande uppgifter
som skattemyndigheterna skulle behöva
skaffa fram för att kunna bedöma
dessa ärenden. Av fru Håviks redogörelse
framgick också att de uppgifter
som skulle införskaffas är så många och
svåra att det från den synpunkten är
mycket besvärligt att rätta till denna
sak. Men det relevanta och viktiga är,
att sedan riksförsäkringsverket skrivit
detta kommer verket ändå fram till den
slutsatsen att »en beräkning av basbeloppsavdrag
i det i promemorian avsedda
syftet inte synes utesluten--

—». Det är detta som reservanterna har
velat peka på. Det finns sålunda vissa
möjligheter att genomföra en ändring,
och därför tycker vi att det bör göras
en ytterligare utredning och prövning
av möjligheterna i det fallet.

Låt mig ta ännu ett exempel. Vi kan

för deltids- och korttidsanställda,

tänka oss en person med så låg årsinkomst
som 6 000 kronor, alltså motsvarande
ett års basbelopp. Det finns faktiskt
sådana fall. Vederbörande kan ha
uppburit den inkomsten på låt oss säga
tre månader under ett år. Det betyder
att arbetsgivaren får erlägga arbetsgivaravgift
för 6 000 kronor minskat med
en fjärdedel av basbeloppet, alltså 4 500
kronor. Samtidigt innebär det att denne
arbetare inte får någon pensionsgrundande
inkomst. Här föreligger sålunda
bristande samstämmighet mellan erlagda
avgifter och intjänad pensionsrätt.

Jag upprepar alltså att den slutsats
riksförsäkringsverket har kommit fram
till tyder på att det finns möjligheter
att lösa denna fråga.

Fru HÅVIK (s) kort genmäle:

Herr talman! Ja, herr Gustavsson i
Alvesta, det är riktigt att vi citerade
samma avsnitt ur riksförsäkringsverkets
remissyttrande, men herr Gustavsson
och herr Jonsson i Mora slutade
citatet -tre rader tidigare än vad jag
gjorde. Riksförsäkringsverket skriver
att »en beräkning av basbeloppsavdrag
i det i promemorian avsedda syftet inte
synes utesluten men att dess genomförande—
----». Där slutade herrarna

att citera.

Vidare sade herr Gustavsson att vi
borde visa politisk vilja, men jag har
en känsla av att när det gäller ATP
visades den politiska viljan långt tidigare
av ett helt annat parti. Det är
emellertid någonting som vi kanske inte
skall diskutera i dag.

I sitt första anförande sade herr Jonsson
i Mora att riksförsäkringsverket talat
för att göra schablonavdrag, men
vad riksförsäkringsverket skriver är följande:
»Riksförsäkringsverket har inte
i detta sammanhang haft anledning eller
möjlighet att gå in på frågan om det
är tänkbart att med mera schablonartade
metoder i större eller mindre utsträckning
tillgodose de önskemål som

135

Onsdagen den 22 april 1970 em. Nr 19

Förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och korttidsanställda,
m. m.

föranlett de ifrågavarande motionerna.»
Man får verkligen läsa mycket mellan
raderna, om man skall tolka det så att
riksförsäkringsverket bär uttalat sig i
den riktningen att man skulle kunna göra
schablonavdrag.

.lag skall inte gå in på exempel med
summor och löner o. s. v., men jag vill
tillåta mig att betvivla riktigheten i herr
Jonssons i Mora beteckning av en person
med (i 000 kr. om året i inkomst
som årsarbetare.

Herr talman! .lag vidhåller mitt yrkande.

Herr JONSSON i Mora (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Beträffande det som fru
Ilåvik sist tog upp vill jag säga att jag
bara citerade vad som återfinns i utskottets
utlåtande, där det återges ett
par exempel för att visa hur bestämmelserna
verkar, .lag nämnde också att
det exempel som avsågs gällde en inkomst
på 6 000 kr., soin kanske kunde
vara den enda under tre månader av
ett år. Huruvida det är en årsinkomst
eller inte må sedan vara osagt. Det är
i varje fall ett exempel som nämnts i
utskottets utlåtande.

Beträffande spörsmålet om eventuell
schablonmetod för lösning av denna
fråga nämnde jag också att riksförsäkringsverket
inte funnit anledning att i
detta sammanhang gå in på en närmare
prövning härav. Men bara det förhållandet
att möjligheten nämnts i ett remissyttrande
inåste väl innebära att det
är tänkbart att gå fram på denna väg.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Bara ett par ord. Hur
långt vi citerade får väl protokollet utvisa.
Jag vill minnas att jag citerade
hela näst sista stycket i riksförsäkringsverkets
yttrande. Om så inte är fallet
ber jag att få hänvisa till detta yttrande.

Kvar står emellertid, fru Håvik, att

riksförsäkringsverket uttalat att det inte
är uteslutet att lösa frågan på det sätt
som vi tänkt oss, vilket betyder att de
tekniska förutsättningarna härför skulle
finnas. Att det medför vissa kostnader
har vi inte förnekat. Frågan blir
väl då om man vill undersöka denna
fråga och eventuellt ta på sig kostnaderna
för en sådan lösning.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Denna fråga är principiellt
och även praktiskt av mycket
stor betydelse. Tillåt mig därför att göra
ett par mycket korta reflexioner.

Vad det gäller är att de ATP-avgifter
på t. ex. låginkomster, som i vissa fall
inte tillför vederbörande någon, i andra
fall endast ger liten ATP-pension, innebär
en beskattning av låginkomsttagarna
till förmån för ATP-fonderna. Det
är en beskattning som inte på motsvarande
sätt drabbar andra grupper.
Finns det verkligen skäl att fortsätta
med en sådan ordning bara därför att
det troligen blir en smula besvärligt att
göra något åt den? Skall man ha en så
passiv attityd till en sådan omotiverbar
politik som att särskilt beskatta ett
stort antal låginkomsttagare till förmån
för eu viss ökning av ATP-fonderna?

De låginkomsttagare som särskilt
drabbas av detta — jag talar nu inte
speciellt om dem som har både löntagarinkomst
och företagarinkomst — är
till mycket stor del kvinnor. Kan verkligen
fru Håvik vara nöjd med ett system
som drabbar en hel del låginkomsttagare
bland kvinnorna? Ingen begär
något omedelbart beslut, utan man menar
att denna fråga är så pass viktig att
den mycket väl bör kunna utredas. Vad
är det som gör att utskottets majoritet
inte ens vill gå med på att tillsätta en
utredning? Annars kan man utreda alla
möjliga saker — men inte denna.

Utskottet skriver att på grund av systemet
går det inte att få överensstämmelse
mellan avgifter och pensionsrät -

136 Nr 19 Onsdagen den 22 april 1970 em.

Förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och korttidsanställda,
m. m.

tigheter. Nej, det är alldeles klart. Men
av att man inte kan få fullständig
överensstämmelse följer ju ingalunda
att man inte kan minska vissa brister
på överensstämmelse när det gäller en
del fall som har mycket stark social motivering.
Man kan förbättra systemet —
även om jag är fullt beredd att erkänna
att man inte kan göra systemet i detta
avseende perfekt utan att skapa om det
helt och hållet.

Herr talman! .lag kan inte bestrida
att jag tycker att det ligger något i vad
herr Gustavsson i Alvesta eller herr
Jonsson i Mora sade, något annorlunda
uttryckt, att utskottsmajoriteten har en
litet för svag känsla för vikten av att
inte ha kvar orättvisor av denna art —
orättvisor som t. ex. drabbar ett stort
antal låginkomsttagare. Om man verkligen
kände tillräckligt starkt att sådana
orättvisor inte bör få förekomma, så
skulle man gå med på en utredning om
saken. Det tycker jag, herr talman, är
en naturlig slutsats, och därför yrkar
jag bifall till reservationen.

Fru HÅ VIK (s):

Herr talman! Herr Ohlin sade att han
ser detta som en principiell fråga. Ja,
hela ATP-systemet liar utskottsmajoriteten
sett som i allra högsta grad varande
en principiell fråga, och ATPsystemet
och dess uppbyggnad och även
avgiftsuttaget ar något som vi vill slå
vakt om.

Fördelningsprincipen har vi bedömt
som det enda rätta för att vi just skall
kunna klargöra de åtaganden vi har i
ATP-systemet. Jag har inte på något
sätt förnekat att det kan finnas fall där
avgifterna inte överensstämmer — man
kan inte få millimeterrättvisa. Skall vi
på något sätt ändra avgiftsdebiteringen
i detta system, så frågar jag de ärade
talarna: Till vilket pris är ni beredda
att köpa denna rättvisa?

Herr Ohlin har även talat om dessa
små inkomsttagare. Ja, det var just med

tanke på de små inkomsttagarna och
dem som stod utanför ett enhetligt pensionssystem
som ATP en gång kom till
såsom ett obligatorium.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Fru Håvik frågar: Till
vilket pris vill ni ändra på detta? Ja,
det är ju detta som vi vill undersöka
men som den socialdemokratiska utskottsmajoriteten
inte ens vill se på.

Vidare säger fru Håvik: Vi slår vakt
om fördelningsprincipen, vi slår vakt
om det och det. Därmed slår ni också,
fru Håvik, vakt kring orättvisor som
finns i ATP-systemet. Denna fördelningsprincip
verkar ju i detta fall så,
att de som bär de lägsta inkomsterna
blir de som drabbas. Man överför pengar
från dessa till fonderna, och det bildas
inte någon som helst pensionsgrundande
inkomst. År detta verkligen en
princip som man så benhårt skall hålla
fast vid?

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Fru Håvik säger att fördelningsprincipen
är det grundläggande
och det man skall slå vakt om. Jag
undrar om inte fru Håvik blandar ihop
— förlåt att jag säger det — fördelningsprincipen
som sådan till skillnad
från premiereservprincipen å ena sidan
och å andra sidan ett system där
man inte anpassar avgifterna efter förmånerna
utan har eu mycket schablonmässig
ordning.

Den speciella schablonmässiga ordning
man här har utgör ingalunda en
nödvändig konsekvens av en fördelningsprincip.
Vi kan ha en fullständigt
genomförd fördelningsprincip men ha
andra schabloner för uttagande av avgifter
och för deras relationer till pensionsförmånerna.
Detta argument vilar
alltså på ett missförstånd. Dessutom bär
vi nu inte någon fördelningsprincip.

Nuvarande ATP bygger på eu kombination
av fördelningsfinansiering och

137

Onsdagen den 22 april 1970 em. Nr 19

Förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och korttidsanställda.

m. m.

fondfinansiering. Vi bär en ganska betydande
fondbildning. De pengar som
tas ut och som inte medför några pensionsförmåner
går just till en ökad fondbildning.
Att man tar en extra skatt på
viss arbetskraft och lägger den till fonderna
har ingenting att göra med fördelningsprincipen.
Det är något helt annat
än den fördelningsprincip som fru
Håvik bekände sig till.

.lag skall givetvis vid denna sena timme,
herr talman, inte ta upp någon debatt
beträffande den politiska viljan att
utarbeta ett system som skulle ta större
hänsyn till låginkomsttagarna, .lag
vill bara konstatera att det är ett faktum
att vi under de år vi hade de livliga
debatterna, d. v. s. under mitten på
1960-talet, påvisade att det system som
folkpartiet föreslog skulle ge bättre
ATP-pensioner för låginkomsttagarna
än det som infördes. Men vi skall väl inte
riva upp hela denna debatt i dag. Jag
ville emellertid säga detta, eftersom fru
Håvik tog upp en sådan synpunkt.

Det system som tillämpas är ur social
synpunkt mycket olämpligt. Det
skulle vara skäl att utreda vilka möjligheter
man har att bär åstadkomma eu
ändring utan att detta skulle medföra
alltför stora tekniska svårigheter. Jag
kan inte förstå varför man inte skulle
kunna gå med på att göra eu sådan
utredning.

Fru HÅVIK (s):

Herr talman! Inledningsvis vill jag
säga att vi inte skall riva upp en debatt
om vad som hände när ATP genomfördes.
I och för sig kunde detta vara intressant,
men för herr Ohlins skull kanske
vi inte skall bli historiska och gå
så langt tillbaka.

Andra lagutskottet som tagit del av
denna fråga har såsom jag sade i mitt
första anförande klart talat om gällande
bestämmelser och om att avgiftsuttaget
är byggt på ett fördelningssystem.
5* — Andra kammarens protokoll 1970.

Jag har inte på något sätt missuppfattat
denna fråga, herr Ohlin.

Avgifterna uträknas inte individuellt
för varje försäkrad. Tror herr Ohlin att
arbetsgivarna, speciellt de stora arbetsgivarna,
skulle vara beredda att ta
det merarbete som detta innebär? Det
finns en annan sida av saken som vi
inte skall bortse ifrån. När arbetsgivaren
skall göra upp sina kalkyler i fråga
om de sociala utgifterna för sina anställda,
skall han då börja fundera över
att han kanske har någon anställd som
tjänar litet för mycket på annat förvärvsarbete,
varigenom denna kanske
blir en dyr arbetskraft?

Motionärerna vill att vi skall fördela
avgifterna på inkomsten och inte på
årsarbetare. Jag skall ta ett exempel.
Om någon tjänar 10 000 såsom anställd
och 20 000 på annat förvärvsarbete,
skulle dethi innebära att arbetsgivaren
i detta fält har att betala ett tredjedels
basbelopp. Två tredjedelar skulle den
försäkrade få dra av från sin inkomst
från annat förvärvsarbete. Arbetsgivaren
kan börja kalkylera huruvida hans
anställda extraknäcker, som det heter,
och om den anställde därigenom kan bli
en dyr arbetskraft ur socialförsiikringssynpunkt.
Har en arbetsgivare stor omsättning
på sin arbetskraft, kan socialutgifterna
för denna arbetsgivare bli
ett ganska stort problem att fundera
över.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
\’r 19

138

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 33, röstar

Ja;

Den. det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Hubinette m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes;
Därvid avgavs 104 ja och 84 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Ändring i lagen om rätt till jakt nv. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1938: 274) om rätt till jakt
m. m. jämte motioner i ämnet.

Genom en den (i februari 1970 dagtecknad
proposition, nr 32, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t.
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden
och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i lagen (1938: 274)
om rätt till jakt,

2) lag om ändring i lagen (1950: 596)
om rätt till fiske.

I propositionen föreslogs sådana ändringar
av förverkandereglerna i jaktla -

gen och fiskerättslagen att de bringades
i överensstämmelse med motsvarande
regler i brottsbalken.

Utskottet hade i samband med propositionen
behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

A. de likalydande motionerna I: 1002
av herr Helge Karlsson in. fl. och
II: 1160 av herr Hedin in. fl., i vilka motioner
hemställdes

»att riksdagen vid behandling av prop.
nr 32 måtte besluta att § 30 skall erhålla
eu sådan lydelse att utöver vapen,
ammunition, annat jaktredskap och
hund jämväl transportmedel som direkt
använts som hjälpmedel vid brott
mot jaktlagen får förklaras förverkat»;
samt

B. motionen II: 1161 av herr Lundberg,
vari hemställdes

dels att riksdagen måtte besluta

att avslå Kungl. Maj:ts proposition
32 med förslag till lag om ändring i lagen
om rätt till jakt m. m. och att förverkandereglerna
i jaktlagen och fiskerättslagen
bringades i överensstämmelse
med motsvarande regler i brottsbalken; att

straffbestämmelserna skulle utgå
i de nämnda lagarna eller betraktas
som vilande eller icke tillämpas till dess
att kronans vatten och markområden
bleve fastställda och omfattningen av
de rättigheter, som sedan urminnes tid
disponerats av allmänheten i fråga om
jakt och fiske, helt bleve klarlagda;

att hos Kungl. Maj :t hemställa om en
undersökning av huruvida de nuvarande
lagbestämmelserna i fråga om jakt,
fiske och gräns mot vatten in. m. vid
sin tillkomst stode i överensstämmelse
med grundlagen och kunde äga rättsverkan; att

de eventuella straffregler som erfordrades
till skydd för fiske-, jakt- och
naturvård måtte utarbetas av naturvårdsverket
och föreläggas riksdagen
för prövning och beslut,

dels att utskottet i övrigt måtte vid -

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

taga de ändringar som erfordrades för
att tillmötesgå de ovan framförda yrkandena.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1161, såvitt däri yrkats avslag
på propositionen nr 32;

B. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1002 och 11:1160 antaga
det genom propositionen framlagda förslaget
till ändrad lydelse av 30 § lagen
om rätt till jakt;

C. att riksdagen måtte bifalla propositionen
i övrigt; samt

D. att motionen II: 1161, i den mån
den ej omfattades av vad utskottet hemställt
under A, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits beträffande
frågan om förverkligande av transportmedel
vid brott mot jaktlagen av
herrar Nils-Eric Gustafsson (ep), Ernnlf
(fp), Hansson (s), Åberg (fp) och
Burenstam Linder (in), vilka ansett att
utskottet under B bort hemställa, att
riksdagen måtte

dels med avslag på motionerna
1:1002 och 11:1160 antaga det genom
propositionen framlagda förslaget till
ändrad lydelse av 30 § lagen om rätt
till jakt,

dels i anledning av motionerna hos
Kungl. Maj:t anhålla att frågan om förverkande
av motorfordon som använts
som hjälpmedel vid olovlig jakt bleve
föremål för utredning,

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Numera har den gamla
typen av tjuvskytte — jag höll på att
säga det gamla hederliga tjuvskyttet —
mer eller mindre försvunnit. Det gäller
i varje fall den typ av olaga jakt som
hade till motiv att någon gång då och
då få kött i grytan till en hungrande
barnskara i en stor och fattig familj.
Jag vill naturligtvis inte försvara nå -

139

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

gon form av tjuvskytte, men det finns,
tycker jag, många gånger större skäl att
fördöma den nu allt vanligare formen
av tjuvskytte som bedrivs från motorfordon.
Det är en i högsta grad osympatisk
jakt, och för viltstammarna mycket
förödande, som bedrivs från bilar,
seootrar och andra fordon.

Inte minst i Norrland skjuts det enligt
uppgift mycket älg i de milsvida
skogarna med de stora avstånden. Man
bländar djuren med hjälp av rörliga
strålkastare när de på natten går ut för
att beta. 1 Mellansverige och i södra
Sverige skjuts också många älgar och
dessutom mycket rådjur och småvilt,
t. ex. hare och framför allt i Skåne fasan.
För älgjakten använder man som
regel älgstudsare, ofta försedd med ljuddämpare
för att man inte skall dra till
sig någon uppmärksamhet. För rådjur
och småvilt är i stället salongsgevär det
vanligaste. För fasanskytte har man ofta
monterat strålkastare under geväret
för att komma åt fasanerna när de
sitter träade i granarna. Men salongsgevär,
som för denna typ av jakt anses
vara lämpliga därför att de ger mycket
liten ljudeffekt, används också för
att skjuta älg. Men det innebär som regel
etl direkt djurplågeri, ty det är lätt
att skadskjuta djur. Även om man skjuter
väl dör inte djuret omedelbart på
grund av utebliven chockverkan; det
får alltså lida ganska mycket.

Som exempel kan jag nämna att för
några år sedan fälldes en liga som höll
till i Kolmårdsskogarna — som kallades
Finspångligan. Fem personer hade
under lång tid bedrivit denna verksamhet,
och de hade många älgar och
rådjur på sina samveten. Vid förhöret
uppgav de att de använde salongsgevär
också för älgjakten. De påstod att det
gick mycket bra; de sköt i eller i närheten
av hjärtat. Men, sade de, man fick
naturligtvis ofta vänta länge innan älgen
föll — den fick förblöda först. En
av de verkligt stora nackdelarna med
denna form av jakt är väl just att om

140

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

man skadskjuter djuret vågar man inte
söka efter det, om det inte direkt faller
på platsen. Det innebär då betydande
lidanden för djuren.

Vårt förslag i motionen är detsamma
som 1949 års jaktutredning hade och
som fick ett mycket positivt mottagande
från alla remissinstanserna, nämligen
att man i jaktlagens 30 § skulle
stadga att utöver vapen, ammunition,
annat jaktredskap och hund som använts
eller medförts som hjälpmedel
vid brott mot jaktlagen också motorfordon
skulle kunna förklaras förverkat.
Detta tror vi i hög grad skulle
medverka till att avskräcka från denna
form av osympatisk jakt. .lag vill erinra
om att i paragrafen står att sådana
hjälpmedel får förklaras förverkade om
det är påkallat till förebyggande av
brott eller eljest särskilda skäl föreligger.
De skall alltså inte till varje pris
och varje gång förklaras förverkade
utan domstolen får själv avgöra, om det
finns skäl härför.

Utskottsmajoriteten har förståelse för
våra synpunkter och skriver:

»Utskottet delar dock motionärernas
uppfattning att jakten från snöscooters
och andra motorfordon utgör ett allvarligt
hot mot jaktvården. Sådan jakt bör
motverkas med så effektiva medel som
möjligt. Utskottet förutsätter att frågan
följes med uppmärksamhet. Därest
straffreglerna inte får tillräckligt avhållande
effekt, torde det kunna ifrågasättas
om inte bestämmelserna om förverkande
bör kompletteras så att transportmedel
som direkt använts som
hjälpmedel vid brott mot jaktlagen får
förklaras förverkat.»

Man är alltså i princip positivt inställd
till denna tanke, men man vill
inte genomföra detta nu. Det vill inte
heller reservanterna som endast begär
en utredning av frågan. Reservanterna
går emellertid längre än utskottsmajoriteten;
reservanterna vill att riksdagen
direkt skall beställa en utredning som
skall undersöka under vilka former

man kan tillämpa en sådan här bestämmelse.
Reservanterna skriver:

»En närmare utredning erfordras därför
av under vilka förutsättningar och
i vilken omfattning förverkande av
transportmedel bör ifrågakomma. En
sådan utredning bör enligt utskottets
mening snarast komma till stånd.»

Det är alltså inte så förfärligt stor
skillnad mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas yrkanden, men reservanterna
vill ändå att det snarast
skall bli en lösning av denna fråga. Därför
tycker jag att det finns alla skäl för
kammarens ledamöter att stödja reservationen,
vilken jag, herr talman, ber
att få yrka bifall till.

I detta anförande instämde herrar
Sundkvist (ep) och Trana (s), fru
Sundberi/ (in) samt herrar Krönmark
(m) och Nilsson i Agnäs (m).

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Vad jag aktualiserat i
min motion är rättsfrågor över huvud
taget. Man måste göra klart för sig vilka
det är som äger rätt att fiska och jaga
i detta land. Jag vet inte om herr Hedin
tillhör något tjuvskyttelag eller annat
jaktlag, men han talade om osympatisk
och mindre osympatisk jakt. Jag vet
inte ens om han är jägare eller liksom
jag kan njuta av fauna och flora ute i
naturen utan att hänge sig åt detta
skrymteri när det gäller jakt och fiske.

Det talades om Norrland. Har herr
Hedin aldrig upplevt en drevjakt? Varför
kräver herr Hedin inte att man skall
ha ljuddämpare även på dreven? Är anledningen
härtill den, att det bara är
herremän som kan ha stora klungor av
människor med sig, vilka för oljud ute
i naturen kanske under den för djuren
mest känsliga tiden, då de inte har något
annat skydd än den svenska naturen.
Det har möjligen herr Hedin, men djuren
har det inte.

Herr talman! Det var emellertid inte
bara den saken jag ville resonera om

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

141

— herr Hedin får väl fortsätta med sina
billjus och all vad det var. Han kan
naturligtvis också ta saker och ting i
beslag. Varför skall människorna få vistas
ute i naturen när de inte har jakträtt
eller rätt till mark? Jag förstår inte
hur herr Hedin över huvud taget kan
tillåta att människorna går utanför
fängelsemurarna. Det är ju för hemskt!
När ridderskapet och adeln hade makten
här i landet, ägde bonden inte rätt
att jaga på egen mark. Känner herr Helin
inte till det?

•lag har under ett flertal år från 1940
och framåt försökt att väcka förståelse
för naturvård och att skapa möjlighet
för människorna att komma ut i Guds
fria natur. Jag har försökt ge dem möjligheter
att lära sig umgås med svensk
natur. Människor skall inte ge sig ut i
naturen för att riva åt sig och riva ned
därför att det någonstans i en buske
står en herre som herr Hedin och
skrämmer människorna till förstörelse.
När jag på 1940-talet försökte väcka
förståelse för detta var jag ganska ensam,
likaså 1950, då man antog lagar
som slog sönder gamla rättsbegrepp och
vidtog åtgärder för att slå sönder Sveriges
grundlag.

.lag gjorde mig besväret att läsa i ridderskapets
och adelns protokoll från
1731 samtidigt som jag läste förevarande
utskottsutlåtande. Det är märkligt att
finna att resonemangen på de båda ställena
överensstämmer. Den 14 april 1731
talade man nämligen också om olaga
jakt. Utskottet hade mycket väl kunnat
uttala följande, som adelsmännen framhöll
när man behandlade frågan om
bonden skulle få jaga på egen mark:

»Vid 6 § påminner Hr Abrahamson,
åt thet som thär införes, åt then som
iagar på annans ägor bör hafva förvärkat
bössa, nät och redskap, så och jakthund,
är nytt, och synes vara nog, det
sådant efter förra förordningar allena
tages till vedermäli, åt den brotzlige
med böter belägges, helst som vilda diur
och foglar äre in libertale naturali och

Ändring i lagen om rätt till jakt m. in.

höra ingen till, förr än de blifva
fångade.»

Då steg adelsmannen Ehrencrona upp
och sade: »Den 2 § i 23 Cap. Bygn.-B.
finner jag ey vara någon ny lag, uthan
en gammal, utdragen af 1647 och 1664
åhrs Skogsordningar». Han talade också
om att detta var adliga privilegier som
inte kunde tagas ifrån adeln. En annan
ledamot sade: »Bondens barn försumma
mera igenom det de löpa i skogen och
skiuta, än de hafva nytta däraf. Det har
varit ett regale, som Cronan altid haft».
Talmannen — inte den nuvarande utan
den dåvarande — sade: »Det är bettre
bonden brukar sin plog och sin åker,
och ingen har bedt denne mannen ifrån
Småland att tala för oss.»

Man skulle kunna fortsätta i den här
stilen och endast konstatera att utskottet
av i dag inte har förändrats. Vi har
möjligen sedan dess fått ytterligare
några jordbrukare som fått tillstånd att
jaga men så mycket mera är inte ändrat.
Tydligen är det fråga om en sorts
»regale» enligt utskottets mening, och
alla de som jagar vill liksöm på adelns
och ridderskapets tid slå vakt om sina
privilegier. Jag skulle vilja fråga utskottets
ledamöter hur det förhåller sig med
detta. Om herrarna slår upp Åbokoinmitténs
betänkande »Om rekognitionsskogar
och under bruk skatteköpta hemman»,
som skrevs av Carl W. U. Kuylenstierna
år 1916, sägs det där i fråga om
olika rättigheter:

»Därjämte funnos emellertid rättigheter
av annan art, vilka svårligen kunde
självständigt utbrytas eller vilkas utbrytande
vid avvittringarna — utan samband
med andra rättigheter — i varje
fall aldrig avsetts i förordningarna. Dylika
rättigheter voro rätt till mulbete
för hemman, torp eller fäbodlägenheter,
rätt till fiske, slätter m. in.

I samtliga dessa fall kunde enligt
ovannämnda princip allmänningens
upplåtande som rekognitionsskog ej
lända till inskränkning i de redan existerande
rättigheterna. Denna regel har

142

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Ändring i lagen om rätt till jakt m. in.

fått sig uttryck i instruktionerna för
bergskollegium den 10 oktober 1723 och
22 juni 1773 § 12. Kollegium anbefalldes
vid allmänningars upplåtande till
bruk noga tillse, att de, som av ålder
därstädes haft rättigheter av antytt slag,
skulle vid sitt nyttjande därav bibehållas.
Om förbehåll skett i upplåtelsebreven
eller ej, har icke varit avgörande
för rättigheternas bestånd. En huvudregel
för praxis har nämligen varit den,
att kronan ej kunde bortgiva eller försälja,
vad den ej själv ägde.»

Man säger här ifrån: »Av det citerade
uttrycket framgår, att urminnes hävd
kunde åberopas beträffande såväl äganderätt
som andra rättigheter. Ordet ''rättighet''
åsyftar otvivelaktigt närmast servitutsrättigheter
men kan säkerligen
omfatta även sådana partiella nyttjandcrätter,
som ej tillkomma viss fastighet
utan förekomma isolerade och äro av
evärdelig natur.»

Nu skulle jag vilja fråga utskottets
talesman: Gäller denna princip för närvarande
eller ej? Gäller den i fråga om
jakt, gäller den i fråga om fiske? Kunde
kronan mot gamla regler besluta i enlighet
med 1950 års lag om gräns mot vatten
eller om fiskerätt in. in.? Hur kan
utskottet, vilket jag förutsätter ändå bär
haft tillgång till både jurister och andra
.sakkunniga, förklara att det exempelvis
kom en greve, guvernör, landshövding
in. m. upp till Graninge bruk år 1660
och som utan att äga någonting ändå
byggde ett bruk där? Han kastade då
ut de gamla ägarna av marken — finnar
in. fl.

Så sent som på 1800-talet fanns det
varken åtkomsthandlingar eller andra
handlingar över området, men när en
gammal Graningebo med släktrötter
ända ner till Fleming en dag gick ut till
en tjärn där uppe för att fiska litet
grand, uppträdde en tjänsteman för Graningeverken
eller för disponent Versteegh
och tog ifrån honom näten. Den
gamle Graningebon stämdes därefter till
tinget för olovligt fiske. Hur kan Gra -

ningeverken ta ut stämning och få dom
— låt vara en minimidom på 5x3
kronor — om bolaget icke ägde marken?
Och hur kunde denne Graningebo
i rätt nedstigande led sedan 1600-talet,
då han följde en gammal rätt som han
hade, stämmas inför domstol och utsättas
för allt detta obehag? — Jag vill bara
fråga.

Menar nu utskottet, att man i Roslagen
skall stänga ute bygdebefolkningen
från gamla rättigheter? Ja, säger kanske
någon från utskottet, jag har ju
mark själv, men jag är inte säker på att
med den marken följer någon som helst
rättighet, vare sig till fiske eller till
jakt.

Sådana rättigheter har man tagit sig
själv! I dag vet vi att troligen hela Graninge
bruks domäner helt enkelt har tagits
från kronan. Och sedan man har
lagt beslag på all den egendomen, ja, då
går man ut till bygdebefolkningen och
säger: Vill du fiska här, så får du betala
det ganska dyrt. Men om du fiskar
på marker som du har större rätt till
än Graningeherrarna, kommer det att
bli dom och rannsakning!

Herr Hedin talade om Norrland, men
det han sade visar bara hur litet han
känner till om Norrland. Norrland har
varit till endast för att kunna utsugas
av baggbölare och andra underliga
människor i det här landet. — Men det
är tydligt att detta är rätt, enligt utskottets
utlåtande.

Jag kanske skulle tillägga beträffande
fisket där uppe i Graninge, att man vid
dämningsmedgivande fick åläggande
om fiskevård. Därför har det anlagts
fiskodlingar i vattendragen där, och sedan
har man inplanterat s. k. ädelfisk.
Bolaget bildade en särskild förening
för ändamålet, och för att undersöka
hur det stod till med fisket och fiskodlingen
gavs tillstånd för tjugo tjänstemän
i bolaget att före den tid då allmänheten
skulle erhålla rätt att fiska få resa
dit upp och fiska — - detta kallades
»provfiske». Men när tjänstemännens

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

143

kylutrymmen sedan är fyllda får allmänheten
— eller pöbeln, vilket av uttrycken
utskottet väljer vet jag inte —
komma dit och försöka få en och annan
fisk som råkat bli kvar.

1 Ovansjö fiskevårdsförening — de!
finns ju föreningar överallt — var det
en hemmansägare som fick ungefär
2 000 kvadratmeter av sin mark översvämmad
genom uppdämning. Han läde
ut tre kräftburar på egen mark eller
i eget vatten eller vad man vill kalla
det. Efter stämning blev han naturligtvis
dömd — man kan väl inte göra någonting
åt det —- och eftersom lian inte
hade hälsan i behåll, kunde man göra
med honom som man ville.

•lag måste ställa eu fråga till utskottets
ledamöter. Enligt 77 och 78 §§ i regeringsformen
får Kronan inte avhändas
vare sig vattenfall eller skogs- eller
markområden. Om så skedde, ägde
kommande Konung, d. v. s. Kronan, ta
tillbaka det utan ersättning. Om man
skall hålla pa den principen, skall vi
komma ihåg att vi endast kunnat upplåta
vattenfallsrätt och andra nyttigheter
i Norrland med nyttjanderätt men
aldrig sälja dem.

Hur kommer det sig att inte Kronans
ombud, i första hand våra landshövdingar,
bär fullgjort sin skyldighet att
bevaka såväl Kronans rättigheter som
rättigheterna för de människor som bor
däruppe? Förklaringen kanske är ganska
enkel. Om man läser adelns och ridderskapets
protokoll angående exempelvis
vad de som 1765 var rikets högsta
ämbetsmän gjorde sig skyldiga till i fråga
om överträdelse av gällande rättsregler
och därför blev avsatta, skall
man förstå vad som ligger bakom det
hela. I Graninge med omgivning var det
nämligen greven, guvernören, generalen,
lagmannen in. in. Sparre, som själv
tog'' sig sådana rättigheter. Att detta
helt stod i strid med grundlagen kan
ingen bestrida. Beträffande denna
grundlag gjorde de maktägande vid den
tidpunkten det felet, att de inte upp -

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

hävde den lagen. Då skulle de ju ha
kunnat göra precis som de hade velat.

I ett samhälle där lag och rätt inte gäller
— och där vi för övrigt fått uppleva
vad som hänt så sent som på 1930-och 1940-talen — bär svensk allmoge
tvingats uppleva sådant under 1500-talet,
1600-talet och 1700-talet och ända
in på 1800-talet.

Då är frågan bara denna: Skall vi
behöva följa de föreskrifter som kommer
till uttryck i exempelvis 1950 års
lag, och måste vi följa fiskerättslagen
med undantag för vissa avsnitt? Hela
Norrland, Dalarna in. fl. områden är
gammalt kungligt regal och frågan är:
Vem har rätt att sätta sig till doms och
vem skall dömas? Kan inte den dömde
vara den som bär mest rätt fastän den
ekonomiska grunden saknas för hävdandet
av rätten.

Herr talman! Det är mycket enkelt
att tala om rätt och att ha rätt, svårigheten
är att kunna få rätt. På grund
härav har norrländska bönder, torpare,
industriarbetare och andra arbetare
fråntagits rättigheter som för dem nästan
varit livsvillkor för att kunna fördra
att bo i Norrland. Jag skulle vilja
rekommendera regeringen — och det
är nödvändigt om sådana lagar skall
stiftas — att till Kronan återföra vad
den egentligen äger. Men det finns nyttjanderätter
för dem som odlat mark,
vilka Kronan näppeligen utan mycket
starka skäl kan ta tillbaka, och de skall
inte heller tas tillbaka.

Däremot har inte bolagen uppe i
Norrland, oavsett om det är en gammal
partivän till mig eller till herr Grebäck
som sitter såsom direktör, några
rättigheter och inte några andra intressen
än ekonomiska som skall tillgodoses.
Men befolkningen sätter man på
ett flyttlass som i den gamla tiden i Mälarbygderna.
Människorna har fått lämna
den bygd där de ändå haft djupa
rötter.

Jag vet inte om herr talmannen kan
ställa proposition på ett propositions -

144

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

förslag som är grundlagsstridigt. När
vi talar om lag och rätt för andra menar
vi att lag och rätt skall iakttas av
dem som ofta kommer innanför murarna
men som många gånger är de minsta
brottslingarna. Däremot brukar de
som går utanför och kanske är de största
bovarna oftast vara skjrddade i olika
avseenden.

När vi började tala om naturvård och
om vatten- och luftföroreningar var detta
ganska ointressant, ty då ville man
bara exploatera, inte skydda naturen.
Jag vet att talmannen har många intressen
knutna till naturvården, t. ex. när
det gäller Kilsbergen. Det är en allmän
önskan att det området skall kunna bli
rent från de förstörande inslag som av
någon underlig anledning har fått smyga
sig in i dessa ur naturvårdssynpunkl
nära nog oersättliga marker i denna
centrala del av Sverige. Jag hoppas därför
innerligt att kammarens ledamöter
skall följa det förslag jag nu vill
framställa, väl vetande att jag under
nuvarande förhållanden inte har några
möjligheter att komma med ett mera
djupgående och för de många människorna
mera ingripande och riktigt
förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de delar av hemställan i min
motion II: 1161 som inte förutsätter utarbetandet
av någon lagtext. Det vill
med andra ord säga att jag yrkar att
riksdagen mätte besluta att avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 32. Vidare yrkar
jag att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte
hemställa om en undersökning av
huruvida de nuvarande lagbestämmelserna
i fråga om jakt, fiske och gräns
mot vatten m. m. vid sin tillkomst stod
i överensstämmelse med grundlagen
och kan äga rättsverkan samt att eventuella
straffregler, som erfordras till
skydd för fiske-, jakt- och naturvård,
måtte utarbetas av naturvårdsverket
och föreläggas riksdagen för prövning
och beslut.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Vi vet alla att herr
Lundberg är djupt engagerad i frågor
som rör lagstiftningen om utnyttjandet
av våra naturresurser. Men här har tredje
lagutskottet haft att behandla en proposition
med förslag om ändring i lagen
om rätt till jakt, och det lagförslaget
är väsentligen av teknisk innebörd.
Efter vad jag har kunnat utläsa
ur herr Lundbergs motion har herr
Lundberg inte heller haft mycket att
erinra mot det förslaget som sådant.
Därför har vi i utskottet vid behandlingen
av propositionen utgått från de
ändringsförslag i jaktlagen som KunglMajlagt
fram.

I övrigt har det inte, såsom riksdagens
ledamöter förstår, varit möjligt för
utskottet att ta ställning till de frågor
som herr Lundberg väckt i detta sammanhang.
De problem som herr Lundberg
tagit upp i sin motion är över huvud
taget så omfattande att utskottet
varken haft tid eller andra möjligheter
att gå in på dem. .lag förutsätter att
herr Lundberg på något annat sätt får
försöka skapa förståelse för sina synpunkter
på dessa frågor. Måhända är
det lämpligaste förfarandet att ta en
direkt kontakt med justitieministern
och be denne att eventuellt tillsätta eu
utredning.

Jag skall säga några ord om den reservation
som är fogad vid förevarande
utlåtande och som förefaller mig en
aning märklig. Reservanterna hemställer
att riksdagen måtte dels avslå motionerna,
dels anta det i propositionen
framlagda förslaget till ändrad lydelse
av 30 § lagen om rätt till jakt. Men reservanterna
bygger upp motiveringen
för sin hemställan på den motion som.
man anser att riksdagen bör avslå.

Visserligen innehåller reservationen
en ytterligare avdelning, där det hem
ställes att riksdagen i anledning av motionerna
bör anhålla om att frågan onr
förverkande av motorfordon söm använts
som hjälpmedel vid olovlig jakt

Onsdagen den 22 april 1970 cm.

Nr 1!)

skall bli föremål för utredning. Om vi
jämför detta reservanternas yrkande
med utskottets skrivning, skall vi emellertid
märka att skillnaden i uppfattning
inte är särskilt stor, vilket också
mycket riktigt underströks av herr Hedin.

U t s kött s m a j o r i t e t e n skriver i sitt utlåtande
bl. a. följande: »Utskottet delar
dock motionärernas uppfattning att
jakten från snöscooters och andra motorfordon
utgör ett allvarligt hot mot
jaktvården. Sådan jakt bör motverkas
med så effektiva medel som möjligt.
Utskottet förutsätter att frågan följes
med uppmärksamhet.»

Vilken är det då som skall följa denna
fråga med uppmärksamhet? Ja, naturligtvis
den myndighet som skall vårda
sig om jakten, övervaka jaktlagstiftning
o. s. v., d. v. s. naturvårdsverket.
Naturvårdsverket är ansvarig myndighet
när det gäller jaktvårdsfrågorna,
och det skall väl därför inte vara nödvändigt
att tillsätta en särskild utredning
för att följa dessa. Det bör ingå
i naturvårdsverkets allmänna skyldighet
att göra detta. Därför borde det vara
möjligt att få till stånd en snabbare behandling
av dessa frågor än genom att
tillsätta en utredning som kanske måste
arbeta i flera år innan den framlägger
sina förslag.

.Tåg tycker med andra ord att reservationen
varit tämligen onödig och att
det borde ha varit möjligt att åstadkomma
ett enhälligt utskottsutlåtande
på denna punkt.

Jag vill vidare ifrågasätta riktigheten
av följande påstående som görs i reservationen
: »Enligt utskottets uppfattning
är den sålunda införda straffskärpningen
inte till fyllest för att effektivt
motverka ifrågavarande jaktform.» Hur
vet man det? Vi får nu en betydligt
skärpt jaktvårdslagstiftning i detta avseende.
Jag vill påminna om att det
vid grova brott skall kunna utdömas
ända upp till ett års fängelse. Vapen,
ammunition och övriga hjälpmedel —

14.")

Ändring i lagen om rätt till jakt m. in.

hundar t. ex. — kan förklaras förverkade.
Del är med andra ord mycket
stränga straff inom den jaktlagstiftning
som här föreslås. Dessutom menar
reservanterna att man borde ha
möjlighet att lägga beslag på motorfordon
som används vid jakt. Men det
måste väl ändå vara någon överensstämmelse
mellan brott och straff.

Bara vapnen är ju värda hundratals
kronor, och hundarna kan vara värda
lika mycket. Departementschefen uttalar
också att om motorfordon används
vid jakt, så kan detta bidra till eu straffskärpning
över huvud taget. Användandet
av en bil, som man skjuter ifrån,
en snöskoter e. d. betraktas som en allvarlig
förseelse i samband med brott
mot jaktlagstiftningen i detta fall.

Jag har mycket svårt afl föreställa
mig att man kan gå så pass långt att
man tar både vapen och hundar och
dömer ut maximalt ett års fängelse
samt dessutom skall behöva lägga beslag
på de hjälpmedel i form av motorfordon
som har använts. Det kan
emellertid tänkas — utskottet skriver
att det är möjligt — att det inte är
nog med den nu av utskottet förordade
straffskärpningen, utan att det kan bli
nödvändigt att också förklara transportmedel
som direkt använts som hjälpmedel
vid brott mot jaktlagen förverkat.
Men det är väl rimligt att vi prövar den
skärpning av lagstiftningen som föreslås,
innan vi går så pass långt som
till att förklara sådana här motorfordon
förverkade?

Reservanterna uttalar att det skulle
vara en fördel med detta på så sätt att
man, om motorfordon kunde anses förverkade,
kanske skulle kunna undvika
att döma till fängelsestraff. Jag vill ifrågasätta,
om det är särskilt sympatiskt
att så att säga låta någon köpa sig fri
från ett straff, att domarna skulle kunna
väga mellan att sätta en person i
fängelse och att sälja en bil. Man skulle
alltså säga: »Yi tar bilen i anspråk,
och så slipper denna person fängelse.»

140

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

Det är väl inte vanligt att sådana straffmetoder
används i vårt land.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten, utan ber att få yrka bifall till
tredje lagutskottets hemställan i utlåtande
nr 25.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig ställa frågan:
Menar tredje lagutskottets ordförande
att det är rätt att bryta mot grundlag?
.lag vill be utskottets ordförande svara
på den frågan.

I åbokommitténs betänkande som är
skrivet år 1916 av Carl W. U. Kuylenstierna
— alltså en mycket hög jurist
— talas det om gällande rättsregler.
Det är inte justitieministern som skall
utreda frågor om grundlag, utan för
det har vi ju en grundlagberedning.
Riksdagen själv borde har mera respekt
för lag och rätt än herr Grebäck och
hans utskott synes ha.

Det talas om fängelser och beslag.
Kommer herr Grebäcks bil att tas i beslag?
Vet han att han inte är brottslig,
om samma regler skall följas som man
vill att andra skall följa? lag tycker att
det är både futtigt och fattigt att ett utskott
anser att grundlag och lag och rätt
inte skall gälla för dem som inte är så
rika som kanske vi i kammaren är. De
har också berättigade önskemål och
krav på rättvisa.

Jag vill bara fråga: Är det Versteegh
eller den arbetare som jobbat i 52 år åt
bruket och som tar några dygäddor i en
tjärn som är brottslig? Denna fråga är
ganska väsentlig, och jag trodde att utskottet
skulle kunna svara på den.

Man får inte leka med lag och rätt
eller med grundlagen. Då skall man
också vara beredd att säga att lag är något
som vissa personer i samhället har
lov att leka med. Men om andra leker
med lagen straffas de hårt.

Herr Grebäck! Läs det protokoll från
1765 som jag har åberopat. Då kommer
herr Grebäck att få ett svar.

Herr HEDIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Lag tycker nog att det
låg litet obalans i det inlägg som utskottets
ärade ordförande gjorde när han
med största respekt bemötte herr Lundbergs
anförande, som i stor utsträckning
rörde sig om historiska utläggningar
och förslag vilka jag tror att
mycket få utom herr Lundberg själv begriper
och vilka dessutom innehöll formuleringar
av närmast ärekränkande
karaktär. När utskottets ordförande sedan
kom in på reservationen, hade han
många anmärkningar att rikta mot de
formuleringar som där använts, trots
att både utskottet och reservanterna är
ganska överens om att någonting behöver
göras och om att man mycket väl
kan tänka sig att beslagtaga också fordon
för att komma till rätta med det
ofog som jakt från motorfordon innebär.

I reservationen sägs att eu utredning
snarast bör företas. Detta behöver ingalunda
innebära att man tillsätter en
parlamentarisk utredning. Frågan kan
mycket väl snabbt utredas inom t. ex.
naturvårdsverket.

När utskottets ordförande här sade
att man skulle lägga alla straff på varandra,
stod detta inte riktigt i överensstämmelse
med vad reservanterna anfört.
Man menar att det kan vara skäl
att i stället för ett fängelsestraff använda
möjligheten att låta fordonet bli
förverkat. Detta beror på omständigheterna;
domstolen får naturligtvis avgöra
när det ena eller det andra är lämpligt.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg frågar
om jag vill rekommendera kammaren
att bryta mot grundlagen. Det kommer
väl snart att visa sig hur kammarens
ledamöter röstar i detta fall. Vi skall nu
votera om den proposition som Kungl.
Maj:t lagt fram och om det utskottsutlåtande
som blivit en följd av denna

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

147

proposition. Om man har den uppfattningen
att denna votering är ett brott
mot grundlagen, skall riksdagens ledamöter
naturligtvis inte rösta för utskottets
hemställan, utan för det föreslag
som herr Lundberg framställt.

Herr Lundberg riktade också en fråga
till mig, nämligen om den 52-årige arbetaren
som drar upp en gädda i en
tjärn är att betrakta som en brottsling.
Jag tar inte ställning till den frågan.
•lag sätter mig inte som domare över
hans handlingssätt utan jag säger bara
att gällande lag skall respekteras av
svenska folket. Jag kan inte förstå att
man kan hävda någon annan uppfattning.

llerr LUNDBEKG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har aldrig begärt
mera av tredje lagutskottet än att utskottet
skall respektera gällande lag.
Emellertid kan det inte heller vara
okänt för herr Grebäck att grundlag anses
ha en högre dignitet än civil- eller
sakrätt i vanlig bemärkelse. Den saken
hade utskottet Lill uppgift att granska
— om ett utskott nu skall fylla någon
annan uppgift än att bara rösta och
akta sig för allting annat.

Herr Hedin talar om straff och lag
in. in. Jag skulle vilja fråga honom, om
han trots sin konservativa själ skulle
kunna tänka sig in i att även majoriteten
av svenska folket har behov av att
nyttja de rättigheter som stadgas i den
gamla grundlagen och i de rättsregler
som har gällt här i landet åtminstone
sedan år 1282 och som till väsentlig del
finns återgivna i det nytryck av grundlagen
som delats ut bär i kammaren.
Om man vill följa de rättsreglerna bör
man inte gå den här föreslagna vägen.

Om jag påpekar att om förslaget innebär
att bonden inte äger rätt att jaga
på egen mark, vill herr Grebäck då vara
med om att bifalla förslaget? Eu del
människor i detta land har behov av att
idka jakt, och det är detta som jag har
velat säga ifrån i dag.

Ändring i lagen om rätt till jakt m. ni.

Hur kammarens ledamöter röstar är
deras sak. Vid högtidliga tillfällen brukar
det sägas att svenska folket har
sinne och känsla för lag och rätt. Huruvida
herr Grebäck har sinne härför
får framtiden utvisa.

Herr HEDIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Det kan nog vara riktigt
att jag har en ganska konservativ
själ. men så konservativ är den inte
att jag rättar mig efter de lagar som
gällde 1282. Jag rättar mig efter dem
som gäller i dag, och det är dem som
vi nu diskuterar.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Menar verkligen herr
Lundberg att vi i tredje lagutskottet
skall vägra att ta befattning med de
propositioner som Kungl. Maj:t överlämnar
till oss? Vi får i fortsättningen
eu hel del propositioner beträffande
fastighet.slagstiftningen, jordabalken

etc. som hör samman med de frågor
som det enligt herr Lundbergs mening
är ett brott mot grundlagen att behandla.

Del är ju regeringen som är ansvarig
för att propositionerna lämnas. Angrip
den och inte tredje lagutskottet och
mig personligen!

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag vill inte lägga mig
i denna högtravande debatt. Men det
var vissa saker som jag faktiskt måste
få ett besked om.

1 motion I: 1002 av herr Helge Karlsson
in. fl. och 11:1160 av herr Hedin
in. fl. yrkas — jag måste faktiskt upprepa
detta trots att det citerats tidigare
— »att riksdagen vid behandling av
prop. nr 32 måtte besluta att § 30 skall
erhålla en sådan lydelse att utöver vapen,
ammunition, annat jaktredskap
och hund jämväl transportmedel som
direkt använts som hjälpmedel vid brott
mot jaktlagen får förklaras förverkat».
Jag frågar: Har herr Hedin praktiserat

148 Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

denna jaktform; han verkar rätt erfaren.
Är det på det viset? .lag ställer den
frågan.

Sedan tyckte jag att de norrländska
jägarna fick dåligt betyg av herr Hedin
och det är rätt anmärkningsvärt.

Jag är inte förespråkare för dem som
jagar olovligt, utan tvärtom. Men jag
tycker nog att motionärerna skjuter
över målet i sin jaktiver och tillgriper
starkare laddningar än som är nödvändigt.
Jag anser personligen att det straff
som motionärerna förordar inte står
i proportion till brottet. Är det rim och
reson att man skall få ett så oerhört
.straff om man skjuter en älgkalv? Där
håller jag med utskottets ordförande.

Med hårda bestraffningar löser man
inte detta problem, .lag tycker att viskall
gå en helt annan väg. Framför
allt skall man — vilket det talas så
mycket om — fostra jägarna till goda
jägare. Det kan ske genom bildandet av
.studiecirklar och dylikt, där jaktlagen
blir föremål för studium. Svenska jägareförbundet
har ju fått en hel del
pengar. Varför använder ni inte dem
för att tala om vad jaktstadgan innehåller? Jag

tycker nog att Svenska jägareförbundet
borde uträtta litet mera. Både
herr Hedin och några andra motionärer
tillhör ju detta förbund. Vi som
tillhör Jägarnas riksförbund och Landsbygdens
jägare kunde ju få vara med
och hjälpa till. Men det kanske inte
behövs; jag vet inte.

Jag tror att man når mycket bättre
resultat om man går denna väg. Man
bör även införa jaktregler och utforma
dem så, att jaktintresserade människor
får jakträtt. Man skall inte ta ifrån små
markägare och marklösa jakträtt, men
jag vill säga till kammaren att jag anser
att man faktiskt är i färd med att
göra detta. Jag hoppas innerligt att vi
skall kunna motarbeta den tendensen.

Jag frågar ärade medlemmar i Svenska
jägareförbundet, om de har samma
inställning som motionärerna. Då bekla -

gar jag detta. Jag har med detta anförande
velat deklarera min inställning,
och återigen säger jag: Gör någonting
inom Svenska jägareförbundet, ni som
har fått pengarna!

Herr HEDIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste verkligen
fråga vad herr Wikner menar. Vill herr
Wikner slå vakt om dem som bedriver
olaga jakt här i vårt land? Jag måste
också fråga: Är det tillåtet att här i
kammaren ifrågasätta brottsligt förfarande
av en annan ledamot? Det trodde
jag knappast att det var.

Herr WIKNER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag bara frågade om
man hade praktiserat detta. Har vi inte
rätt att ställa en sådan fråga?

Och jag har inte sagt att jag förordar
olaga jakt. Jag började mitt anförande
med att framhålla att jag är motståndare
till olaga jakt. Ni borde väl lyssna
något i alla fall!

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Jag skall inte blanda
mig i det lilla gruffet mellan herr Hedin
och herr Wikner; jag vill bara tala
om för herr Wikner att det finns frågor
som är så dumma, så drulliga och oförskämda
att man faktiskt inte får ställa
dem.

Jag skall inte heller kommentera herr
Lundbergs långa föreläsning om baggbölare,
grevar och annat underligt folk.
.lag förmodar att herr Lundberg, när
han talade om de allra största brottslingarna
som skyddar sig på olika sätt,
menade just mig. Vi känner till hans repertoar,
men jag undrar om herr Lundberg
börjar bli trött i kväll; han glömde
bestämt Korsnäs, som också hör till
denna repertoar, men det kanske kommer
litet senare.

.lag skulle emellertid vilja säga några
få ord om det jag anser vara det väsentliga
när det gäller frågan om förverkande
av transportmedel vid olovlig jakt.

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

149

Bet är inte så mycket fråga om att stävja
vad som med en översättning från
tyskan kan kallas för viltstöld, utan vad
saken gäller är framför allt att ha tillräckligt
starka maktmedel för att förhindra
det kvalificerade djurplågeri
som förekommer. Det är tyvärr inte så
alt dessa tjuvjägare tar till för starka
laddningar utan de tar till för svaga
laddningar. När man gång på gång får
vara med om att plocka upp djur som
plågats ihjäl vid olovlig jakt grips man
av ett nästan vanmäktigt raseri över att
man inte kan få bukt med dessa personer.

Herr Hedin räknade upp eu hel del
av de osmakliga jaktmetoder som används.
Jag kan komplettera denna uppräkning.
För att inte herr Wikner skall
tro att det bara är norrlänningarna som
bär sig illa åt, kan jag berätta att tjuvjägarna
i södra Sverige ljustrar fasanerna
på nattkvisten. Man sticker upp ett
ljuster i dem underifrån, får kanske tag
i en och annan, medan de allra flesta
ligger och plågas ihjäl. .lag skulle tro
att det bara är en bråkdel av villebrådet
som tjuvjägarna får tag i; den största
delen dör under fruktansvärt svåra
plågor. Därför är det just ur djurskyddssynpunkt
en angelägenhet av största
vikt att den av reservanterna förordade
utredningen kommer till stånd.

Utskottets ordförande tyckte att det
var alldeles onödigt med en utredning
och att det var ett alldeles för hårt
straff att man skulle ta också bilen från
tjuvjägarna. Han vet bestämt inte vilka
slags gossar det är som ägnar sig åt den
här hanteringen. Det är, som herr Hedin
påpekade i sitt inledningsanförande,
inte alls fråga om personer som jagar
för att 1''å kött i stugan, utan man
har tjuvjakten som en sport. Det är gossar
med stora inkomster, och de kör
med Volvo sportbil. Tar man bössan
ifrån dem, köper de snart en ny. Men
tar man bilen börjar de dra öronen åt
sig, och då dröjer det i alla fall ett litet
lag innan de hinner skaffa sig nästa bil.

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

Herr talman! Det är framför allt ur
djurskyddssynpunkt som jag yrkar bifall
till reservationen.

Herr WIKNER (s) kort genmäle:

Herr talman! Får jag ställa en fråga
till: Har herr Wachtmeister drulleförsäkring?
Om inte, så bör han teckna eu
sådan med det snaraste.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt att
tala mer om herr Wachtmeister och
hans föregångare. Att han blandar in
Korsnäs kan jag möjligen förstå; det var
någon inom en viss familj som där
köpte ett kronan tillhörigt hemman och
upprättade kartor år 1749. Och om herr
Wachtmeister vill kan jag berätta litet
grand om hans historia både från den
första tiden där nere i Blekinge och
även senare. Men det är inte detta vi
diskuterar, utan om vi skall följa lagen
eller ej.

Herr Hedin är mycket okunnig. Jag
förstår inte hur han har kunnat ge sig
in i diskussionen utan att åtminstone
ha läst det nytryck av grundlagen som
ledamöterna i denna kammare fått utdelat
pa sina bord. Hade han gjort det,
skulle han också ha känt till att de lagregler
jag åberopar gäller än i dag. De
är inskrivna i 1970 års edition. Det
kanske är för mycket att begära att han
skall kunna den lagen, men man borde
kunna kräva att han har läst den.

Jag var, herr talman, ganska ensam i
min uppfattning år 1940 när jag ville
skydda vattnet, grusåsarna och andra
värden från förstöring. Jag är medveten
om att det också kommer att ta tid innan
man här i landet respekterar jämlikhet
i rättsligt avseende. Vi kan möjligen
få litet större inkomster, men när
det gäller att betrakta och behandla
medmänniskor på samma sätt som vi
själva önskar bli behandlade, då sviker
vi alla ideal.

Jag hoppas innerligt att herr Wachtmeister
omedelbart vidtar åtgärder —

150 Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

det har han möjlighet att göra — som
leder till ett förbud mot den oerhörda
förstörelse som bolag gör sig skyldiga
till när de besprutar stora fält av lövskog
så att de vilda djuren inte kan
skaffa sig mat eller skydd.

Försök åtminstone att härvidlag påverka
»herremännen» -— ursäkta citationstecknet!
Hur underligt det än kan
låta räknar vi inte herr Wachtmeister
till dem; han har alltid visat stark
känsla för naturvärden. Det konstaterade
jag första gången jag var nere och
tittade på hans stora domäner.

Jag skulle vilja säga: Förbjud störandet
av djuren ute i markerna! De störs
inte bara av ljudet från bilar utan framför
allt av detta skramlande med burkar.
Om vi kan enas på den punkten,
tror jag att det så småningom skall vara
möjligt att vinna förståelse för alla strävanden
på det här området.

Vad gäller Korsnäsbolaget har jag redan
gett upp hoppet om att man med
vanliga medel skall kunna omvända
dem som har att bestämma där. Det
behövs nog en starkare medicin, kanske
en sådan som en gång tillverkades på
Strömsberg och andra bruk i Uppland
— vad vet jag.

Herr WACHTMEISTER (in) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill bara tala om för
herr Lundberg att nere hos mig förekommer
inte någon sådan besprutning
som han syftade på. Jag försöker förbjuda
störandet av de vilda djuren i
markerna, men det är herr Lundbergs
»allemansrättare» som stör dem.

Herr TRANA (s):

Herr talman! Jag tycker verkligen att
denna diskussion har kommit att gälla
helt andra saker än vad motionen omfattar.
Motionen gäller ju helt enkelt
att man skall försöka stävja tjuvjakt
och förhindra djurs lidande. Jag instämmer
helt i vad herr Wachtmeister
sade.

Vad som gäller i dag är jaktlagen.
Om inte den gäller får herr Lundberg
rikta sitt klander mot regeringen. Vi
som sysslar med sådana här saker liar
ingenting annat att rätta oss efter. Där
sägs i 1 g: »Den som har rätt till jakt
äger att, med de undantag och inskränkningar
som äro stadgade i denna lag
eller annan författning, å det område
jakträtten omfattar utan intrång av annan
jaga samt döda eller fånga vilda
däggdjur och fåglar samt deras ungar
ävensom tillägna sig sådana fåglars bon
och ägg.

Jakträttsinnehavaren bör genom ändamålsenlig
och efter tillgången på villebråd
lämpad jakt ävensom, där sä
lämpligen kan ske, genom åtgärder för
villebrådets skydd och förkovran sörja
för bevarandet av ett artrikt och livskraftigt
villebrådsbestånd.»

I 2 § första mom. sägs: »Jakträtt tillkomme,
där ej annorledes stadgas i denna
lag, en var jordägare å honom tillhörigt
område.» Detta gäller både små
och stora områden.

Herr Wikner sade att vi är på väg
»att ta ifrån dem jakträtten». Det är
ingen jakträtt att vara ute och tjuvskjuta
djur på nätterna. Om herr Wikner
slår vakt om detta må det vara hans
ensak; jag hoppas bara att inte hans
förbund står bakom en sådan uppfattning.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag vill bara säga att
jag inte tänker svara herr Trana.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 1161
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lundberg begärde emellertid votering,

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
A i utskottets utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 1161 i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Lundberg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 159 ja och 9 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hedin begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
B i utskottets utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit re -

lät

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

servationen av herr Nils-Erdc Gustafsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hedin begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 99 ja och 70 nej, varjämte 8
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. D

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det av herr Lundr
berg under överläggningen i anslutning
till motionen II: 1161 framställda yrkandet »att

riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer dels

om en undersökning huruvida de
nuvarande lagbestämmelserna i fråga
om jakt, fiske och gräns mot vatten
in. m. vid sin tillkomst stod i överensstämmelse
med grundlagen och kan äga
rättsverkan,

dels att de eventuella straffregler som
erfordras till skydd för fiske-, jakt- och
naturvård måtte utarbetas av naturvårdsverket
och föreläggas riksdagen
för prövning och beslut.»;

och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Lundberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

Onsdagen den 22 april 1970 em.

152 Nr 19

Belysningsutrustningen på motorfordon

tredje lagutskottets hemställan i mom.
D i utskottets utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, liar kammaren bifallit det
av herr Lundberg under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Lundberg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 158 ja och 8 nej, varjämte
10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr WENNERFORS (m), som yttrade
:

Jag avsåg att rösta ja men råkade
trycka på nejknappen.

§ 12

Belysningsutrustningen på motorfordon

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av motioner
angående belysningsutrustningen på
motorfordon.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Sedan vi nu jagat så
intensivt och våldsamt i ett par timmar
och därtill på olaga tid därför att all

jakt är förbjuden efter mörkrets inbrott,
kanske vi skulle kunna ägna oss åt något
annat. Man har i stridens hetta inte
ens dragit sig för att skjuta på sittande
fågel, så det har varit litet brännande
i debatten.

Här gäller det eu motion om förbättring
av belysninganordningarna på motorfordon.
Jag är mycket tacksam för
det sätt på vilket utskottet har behandlat
den. Det enda jag vill tillägga, då vi
fått så god förståelse för våra propåer,
är att den arbetsgrupp som är tillsatt
för afl föra denna fråga i hamn må påskynda
sitt arbete så mycket som möjligt.

Belysningen på våra motorfordon är
en mycket betydande faktor i det trafiksäkerhetsarbete
som vi går in för.
Det är min förhoppning att denna arbetsgrupp
skall bli färdig så snart som
möjligt. Jag vill gärna ha detta antecknat
till protokollet i samband med frågans
handläggning.

Något yrkande har jag inte, herr talman.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Föredrogs vart efter annat tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om handel med preventivmedel jämte
motion i ämnet,

nr 33, i anledning av motion angående
kostnaderna för gatuhållning
in. in. inom byggnadsplanelagda områden,
och

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen (1966: 700) om vissa
gemensamhetsanläggningar, m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 22 april 1970 cm.

Nr 19

§ 14

Statlig garanti för att trygga Norrvikens
trädgårdars fortbestånd, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av motioner
om statlig garanti för att trygga Norrvikens
trädgårdars fortbestånd, m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr GUSTAVSSON i Ängelholm (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet vid
denna punkt på dagordningen därför
att den behandlar en anläggning i mina
hemtrakter. Norrvikens trädgårdar som
anlades år 1906 av trädgårdskonstnären
Rudolf Abelin har kommit i farozonen,
därför att deras nuvarande ägare, Rederiaktiebolaget
Nordstjernan, inte
längre vill driva anläggningen utan
önskar avveckla den, då den under senare
år gått med förlust.

Det vore enligt min mening en mycket
stor förlust för hela vårt land, om
denna mycket förnämliga trädgårdsanläggning
på något sätt skulle spolieras.
Så får helt enkelt inte ske. Dessa stilträdgårdar
är en för vårt land unik anläggning,
belägen på en av vårt lands
naturskönaste platser just där Hallandsåsen
bryter av mot havet. Mången besökande
turist menar att landskapet kär
vid Norrviken kan mäta sig med vilket
italienskt landskap som helst. Norrvikens
trädgårdar är en från kulturhistorisk
synpunkt mycket värdefull anläggning
och har varit och är en mycket
stor turistattraktion, som under sommarmånaderna
besöks av ca 50 000
personer. Det är därför synnerligen angeläget
att anläggningen bevaras och
eventuellt ytterligare utvecklas. Det är
möjligt att man borde förnya sig och
komplettera anläggningen med något
konferenshotell eller dylikt. Uppenbart
är emellertid att ekonomiskt stöd erfordras.
Västra Bjäre kommun håller på
att underhandla med Rederiaktiebolaget

15S

Stödet åt trädgårdsnäringen

Nordstjernan för att finna vägar för
trädgårdarnas fortbestånd, och landstinget
i Kristianstads län föreslås ställa
sig såsom garant för viss del av ett eventuellt
underskott i driften. Det finns
också andra kommuner inom regionen
som lär vara villiga att bidraga härtill.

Jordbruksutskottets behandling av
frågan har utmynnat i ett positivt ställningstagande,
vilket hälsas med tillfredsställelse.
Jag vill gärna skicka några
ord med på vägen till dem som nu
får att handlägga ärendet. Var vänliga
och tänk på att en anläggning av detta
slag inte kan ligga utan skötsel alltför
länge. Se därför till att det blir en
snabb utredning, som ger ett positivt
resultat så snart som möjligt till båtnad
för anläggningen men också för bygden
och för turismen i hela vårt land.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Stödet åt trädgårdsnäringen

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av motioner
angående stödet åt trädgårdsnäringen.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru NILSSON (ep):

Herr talman! I jordbruksutskottets utlåtande
nr 18 behandlas motionsparet
I: 940 och II: 1093, i vilka yrkas på utredning
och förslag dels angående förbättrade
och utvidgade möjligheter att
erhålla förvärvs- och rationaliseringslån
inom trädgårdsnäringen, dels angående
möjligheter till nyetableringslån
för trädgårdsodlare.

I remissutlåtandet från lantbruksstyrelsen
framhålles bl. a, att en översiktlig
planering i fråga om trädgårdsnäringen

154

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Stödet åt trädgårdsnäringen

har påbörjats inom styrelsen och att
det i samband med regionala planeringar
i framtiden är av vikt att beakta
behovet av mark för trädgårdsproduktion
omkring större konsumtionsorter.
Man pekar också på möjligheten att anlägga
trädgårdscentra, där ett flertal
företag skulle kunna samlas och eventuellt
slå sig samman om vissa gemensamma
serviceanordningar för t. ex.
värmeförsörjning, sortering och packning.
Jag vill understryka vikten av
denna planering och förutsätter, som
det också sägs i utlåtandet, att ett nära
samarbete på det området kommer till
stånd med trädgårdsnäringens företrädare.

Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund
har uppfattningen att de av motionärerna
önskade utredningarna bör
utföras av lantbruksstyrelsen. Förbundet
understryker att från kvalitetssynpunkt
för konsumenterna och av valutaskäl
för landet är det angeläget att den
svenska trädgårdsodlingen ges bättre
förutsättningar. Det som hindrat eu
önskvärd utveckling av trädgårdsodlingen
i Sverige är i första hand ett i
jämförelse med såväl de övriga nordiska
länderna som EEC-staterna mycket
oförmånligt konkurrensläge gentemot
de importerade produkterna.

1 dagens läge fordras det rationalisering
och utbyggnad av trädgårdsanläggningarna.
På grund härav behöver det
tillskapas förvärvs- och rationaliseringslån
som är avpassade för denna
förändring inom näringen. Liksom Sveriges
handelsträdgårdsmästareförbund
anser jag att lånevillkoren för trädgårdsodlarna
bör närmare anpassas till
de bestämmelser som gäller för jordbrukets
rationalisering. Bl. a. gäller detta
amorteringstid och amorteringsfrihet
för rationaliserings-, drift- och förvärvslån.

Det finns inte heller några bärande
skäl för att behandla en trädgårdsodlare
annorlunda än en jordbrukare vid
beviljande av förvärvslån. Sveriges

handelsträdgårdsmästareförbund framhåller
också att tillskapandet av nyetableringslån
är av stor betydelse för den
svenska trädgårdsodlingens fortbestånd
och utveckling. I dag kan kreditgarantilån
för uppbyggande av ett helt nytt
trädgårdsföretag lämnas bara i undantagsfall.
Det kan ske om en kommun
förvärvar odlarens företag för bostadseller
annan bebyggelse och trädgården
då återupprättas på annan plats och
med samma företagare. I många fall är
det emellertid fråga om äldre innehavare,
som inte vill starta en odling på
annan plats. Det betyder alltså att företaget
läggs ner och inget annat kommer
i stället.

Det är i hög grad otidsenligt med sådana
bestämmelser i ett läge då vi behöver
göra allt för att uppmuntra den
svenska trädgårdsodlingen att framställa
produkter inom landet. I dag
överlåter vi tyvärr den betydande konsumtionsökningen
av dessa produkter
mer och mer till importen.

Jordbruksutskottet påpekar att nu gällande
riktlinjer för det .statliga stödet
till trädgårdsnäringens rationalisering
varit i kraft endast sedan 1968. men
utskottet vill inte därför motsätta sig en
översyn av bestämmelserna. Utskottet
har också tagit fasta på att lantbruksstyrelsen
har sin uppmärksamhet riktad
på de problem som vi motionärer har
tagit upp. Lantbruksstyrelsen avser, om
gjorda undersökningar visar att motiv
finns, att föreslå lämpliga åtgärder i angiven
riktning. Med anledning härav avstyrker
utskottet bifall till motionerna.

Herr talman! .lag har inget yrkande.
Det står ett enigt utskott bakom utlåtandet,
men jag vill med skärpa framhålla
att lantbruksstyrelsen bör bedriva sina
undersökningar skyndsamt och därefter
framlägga förslag. Det är hög tid att
någonting göres för trädgårdsnäringen
på dessa punkter.

Herr BJÖRK i Påarp (s):

Herr talman! Jag är i många avseen -

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

155

Statligt stöd till försäkring av fiskebåtar och fiskredskap

den överens med fru Nilsson om angelägenheten
av en översyn av dessa problem.
Det har också jordbruksutskottet
varit vid sin behandling av dessa frågor.

Det har redovisats att gällande riktlinjer
fastställdes så sent som 1968. De
har alltså inte hunnit vara i kraft särskilt
lång tid. Detta är emellertid i och
för sig inget hinder för en översyn av
dessa regler, och lantbruksstyrelsen har
också i sitt remissyttrande givit klart
uttryck för att man är beredd att göra
eu sådan. En rådgivande trädgårdsnämnd
kommer dessutom framöver att
få ägna sig åt en del av de nämnda frågorna
liksom också en del andra. Detta
innebär att vi kommer att få ett aktivt
.samarbete mellan näringens representanter
och de myndigheter som har att
handlägga dessa frågor.

Det finns alltså i nuläget inget som talar
för att utskottet borde ha tillstyrkt
den motion som fru Nilsson nyss pläderat
för. Arbetet på de i denna framlagda
önskemålen har redan kommit i
gång i och med de överläggningar som
1969 påbörjades mellan näringens representanter,
d. v. s. företrädare för Sveriges
handelsträdgårdsmästareförbimd,
och lantbruksstyrelsen.

Jag ber med det anförda att få yrka
bifall till jordbruksutskottets hemställan
i dess utlåtande nr 18.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 16

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av motioner
om åtgärder för bättre utnyttjande av
skogsbilvägnätet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Statligt stöd till försäkring av fiskebåtar
och fiskredskap

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av motioner

om statligt stöd till försäkring av fiskebåtar
och fiskredskap.

1 de likalydande motionerna I: 942
av herrar Schött och Strandberg samt
II: 10SÅ av herr Hedin in. fl. hade hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhölle om att fiskprisutredningen
finge i uppdrag att utreda
förutsättningarna för att med ekonomiskt
bistånd från staten utöka möjligheterna
att försäkra fiskebåtar och fiskredskap.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte lämna motionerna
I: 942 och II: 1084 utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Skärman (fp), Hermansson (ep), Skagerlund
(fp), Hiibinette (m), Hansson
i Skegrie (ep), Persson i Heden (ep),
Åberg (fp) och Krönmark (m), som
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört i anledning av motionerna
I: 942 och II: 1084.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HEDIN (in):

Herr talman! Alla torde vara medvetna
om att våra yrkesfiskare under
senare år haft betydande ekonomiska
bekymmer. Tar man del av fiskprisutredningens
uppgifter, finner man att
yrkesfiskarna är den verkliga låginkomstgruppen.
Sista redovisningsåret,
1967, hade t. ex. ostkustens fiskare inklusive
inkomster från annat håll än
fisket en medianinkomst på 10 757 kr.,
sydkustens fiskare 14 628 kr. och insjöfiskarna
9 614 kr. Västkustfiskarna hade
något högre belopp, men deras bekymmer
har kommit senare, under 1968
och 1969, då deras inkomster torde ha
sjunkit ytterligare.

Det är alldeles klart att det i detta
läge är angeläget att vidta alla möjliga
och rimliga åtgärder för att få en förbättring
till stånd. Vad vi skall behand -

156

Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Statligt stöd till försäkring av fiskebåtar och fiskredskap

la här nu är ett förslag om att man skall
kunna försäkra också fiskredskap och
få hjälp från staten för att det skall bli
rimliga villkor för eu sådan försäkring.
Under senare år har redskapen blivit
allt dyrare. Trålar t. ex. kostar mellan
5 000 och 20 000 kr., beroende på storlek
och karaktär. På ostkusten och sydkusten
används allt större ålbottengarn.
De är synnerligen dyrbara, de större
kostar mellan 20 000 och 30 000 kr.

Under stormarna i höstas förstördes
åtskilliga bottengarn, och trålar och
andra redskap råkar lätt ut för skador
som inte kan förutses. Det finns visserligen
en fiskredskapslånefond sedan
1962, och det har beviljats särskilda
medel för stormskadorna i höstas. Men
i båda fallen är det mycket rigorösa bestämmelser
som gör att det är få som
har fått ut några bidrag.

Därför tror jag att det skulle vara värdefullt
att få någon form av försäkring.
Sådana finns nu bara i ett fåtal fall helt
enkelt därför att premierna blir för
höga. För lantbrukets del hjälper staten
till i fråga om skördeskadeförsäkring
med högst betydande belopp, och
jag tycker det vore rimligt att också
fisket fick hjälp av staten för att få ned
försäkringskostnaderna på eu rimlig
nivå och därigenom möjliggöra försäkring.

De som står för utskottsutlåtandet säger
att de förmodar att inte mycket är
att vinna från fiskerinäringens synpunkt
på att försäkringsfrågorna ånyo
övervägs. Det är nästan cyniskt att påstå
detta. Frågan har inte varit utredd
sedan 1954, och sedan dess har stora
förändringar skett inom fisket. I reservationen
säger man däremot: »Med hänsyn
till det allvarliga avbräck som förlust
av fiskredskap kan åstadkomma
för fiskarna i deras redan ekonomiskt
brydsamma situation bör enligt utskottets
mening inga vägar lämnas oprövade
när det gäller att söka åstadkomma ett
tillfredsställande skydd i förevarande
hänseende.»

Detta är väl ändå ett riktigare sätt att
se på saken? Reservanterna föreslår
därför att frågan skall hänskjutas till
fiskprisutredningen eller, som den nu
döpts om till, fiskerinäringsutredningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herr
Eriksson i Bäckmora (ep).

Herr ARWESON (s):

Herr talman! Jag skall inte bli långrandig
när det gäller denna fråga. Jag
tycker att utskottet skrivit så positivt
att även motionärerna kunde varit belåtna.

Jag'' vill nämna att vi på Gotland balett
försäkringsbolag där vi tidigare försäkrade
både båtar och redskap. Men
när det uppstod förluster var det inte
klart vilka redskap som var försäkrade.
Det blev faktiskt så att när man fick
förluster ute på sjön påstod man att det
var de försäkrade redskapen som gått
förlorade, vilket inte kunde kontrolleras.
Det var omöjligt att få något grepp
om vad som var försäkrat och vad som
inte var försäkrat. Det är detta som
hela tiden varit problemet när det gällt
försäkring av redskap. I fråga om båtarna
har man ganska klart för sig vad
som är försäkrat. I remissvaret från
fiskeristyrelsen heter det att statsbidrag
utgått men att detta inte kunnat utnyttjas
på grund av att det inte kunnat ges
praktisk tillämpning.

Fiskprisutredningen kommer däremot
att göra en allmän avvägning mellan
olika stödformer till fisket och har i
detta sammanhang för avsikt att också
ta upp frågan om stöd vid förlust av
fiskredskap. Detta har vi tagit fasta på.
Det är alltså en helt annan sak som man
hoppas att utredningen skall komma
fram till, och det gäller inte försäkring
av redskapen. Jg hoppas att utredningen
skall finna en ordning som går att
tillämpa. Fn sådan förhoppning har vi

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Nr 19

157

Statligt stöd till försäkring av fiskebåtar och fiskredskap

också givit uttryck åt i utskottets utlåtande.

Ilerr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr HEDIN (in):

Herr talman! Jag är medveten om att
denna fråga är ganska komplicerad,
men det är ju just därför att frågan är
komplicerad som det finns anledning
att låta fiskerinäringsutredningen —
som utredningen nu heter — se på problemet.
Detta är särskilt lämpligt eftersom
utredningen ändå avser att undersöka
ett näraliggande problem om ersättning
vid förlust av fiskredskap.

Herr Arweson sade att utskottet skrivit
så positivt om detta. Men jag tycker
i alla fall att det är litet underligt att
man inte tillvaratar denna möjlighet att
få frågan utredd. Man vet ju inte vilka
förutsättningar som föreligger förrän
man har utrett frågan, och den är i ett
helt annat läge i dag än år 1954 när
man senast undersökte den.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hedin begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Skärman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hedin begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
97 ja och 72 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående Bidrag till kommunala
avloppsreningsverk m. m. för
budgetåret 1970/71 jämte motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:
nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1970/71 i vad avser arbetsmarknad
in. m. jämte motioner, och

nr 55, i anledning av vissa av Kungl.
Maj :t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1970/71 i vad avser företagarföreningarna
m. m. jämte motioner;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

27, i anledning av motioner om
stöd till de fria och frivilliga organisationernas
informationsverksamhet, om
stöd till ungdomsorganisationernas tidskrifter
och internationella kontaktverksamhet
samt om statsbidrag till
handikapporganisationer för utgivande
av tidningar och tidskrifter, och

nr 28, i anledning av motioner om

158 Nr 19

Onsdagen den 22 april 1970 em.

Utsträckt motionstid

åtgärder för att minska frekvensen av
hjärtinfarkt.

§ 20

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 152, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1970/71 till bostadsbyggande
m. m. jämte motioner;

från första lagutskottet:

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om utlämning
till Danmark, Finland, Island
eller Norge för verkställighet av beslut
om vård eller behandling, m. m.;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i luftfartslagen (1957: 297); och

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om förevisning av brandfarhg biograffilm;
samt

från tredje lagutskottet:

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om handel med preventivmedel jämte
motion i ämnet.

§ 21

Anmäldes följande motioner:

nr 1387, av herr Henrikson in. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 109, angående vissa trafiksäkerhetsfrågor,
och

nr 1388, av fru Hörnlund in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition

nr 121, med förslag till lag om social
centralnämnd m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 22

Utsträckt motionstid

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 20,
med förslag till jordabalk, måtte med
hänsyn till ärendets omfattning utsträckas
till det sammanträde som infaller
näst efter femton dagar från det propositionen
kom kammaren till handa,
d. v. s. första plenum efter onsdagen
den 6 nästkommande maj.

Denna hemställan bifölls.

§ 23

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av fru Sundberg
(m) till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet angående åtgärder
mot narkotikaförsäljning inom ungdomsklubbar.

§ 24

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.39 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE TRYCK. STHLM 70
014303