Nr 19 ANDRA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:19)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 19 ANDRA KAMMAREN 1969

22—23 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 22 april

Sid

Svar på interpellationer av:

herr Holmberg (m) ang. turistnäringens utveckling............... 5

herr Sörenson (s) ang. relationen mellan hyreskostnad och inkomst

såsom villkor för rätt till omstationeringstraktamente........... 12

Interpellation av herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. tillgodoseende av

de blindas behov av nyheter................................... 19

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nilsson i Bästekille (m) ang. ekonomisk hjälp åt fiskarbefolkningen
i södra Skåne....................................... 21

fru Eriksson i Stockholm (s) ang. utbildning av dietister........... 21

herr Eriksson i Arvika (fp) ang. avslutningsdag för vissa årskurser i
gymnasium och fackskola.................................. 21

Onsdagen den 23 april fm.

Meddelande ang. frågestunderna onsdagen den 30 april och onsdagen

den 14 maj................................................. 22

Anslag till bostadsbyggande m. m................................ 23

Begränsning av möjligheterna till avdrag för gäldränta vid inkomsttaxeringen
m. m............................................. 87

Anslag till högre utbildning och forskning m. in.:

Vissa gemensamma frågor.................................... 104

Teologiska fakulteterna: Avlöningar till lärarpersonal. Teologiska

fakulteterna: Driftkostnader ............................... 104

Juridiska fakulteterna: Avlöningar till lärarpersonal. Juridiska

fakulteterna: Driftkostnader ............................... 110

1 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 19

Nr 19

Innehåll

Onsdagen den 23 april em.

Sid.

Anslag till högre utbildning och forskning m. m. (forts.):

Samhällsvetenskapliga fakulteterna m. m....................... 111

Medicinska fakulteterna m. m........ 122

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna m. m................ 123

Tekniska fakulteterna m. m................................... 124

Nordiska afrikainstitutet..................................... 125

Extra utgifter vid universitet och högskolor..................... 131

Naturvetenskaplig forskning.................................. 132

Folkskoleseminarierna: Utbildningskostnader.................... 136

Lärares fortbildning m. m..................................... 137

Motioner om översyn av vuxenutbildningsområdet samt om kostnadsfri
undervisning för vissa korrespondensstuderande m. m..... 141

Bidrag till studiecirkelverksamhet............................. 150

Bidrag till studieförbund..................................... 151

Bidrag till hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet för studerande.
................................................. 151

Sveriges Investeringsbank AB, m. m.............................. 161

Anslag till teckning av aktier i Sveriges Investeringsbank AB m. m.. .. 167

Interpellation av fru Eriksson i Stockholm (s) ang. tillsättande av en

kriminalpolitisk beredning.................................... 168

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nilsson i Bästekille (m) ang. ersättning till minkgårdsägare för

vissa förluster..................................... 170

herr Nordstrandh (m) ang. det statliga kulturrådets sammansättning.
.................................................... 170

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 23 april fm.

Statsutskottets memorial nr 44, ang. anslag till S:t Lukasstiftelsen

(gemensam omröstning)..................................... 22

— utlåtande nr 50, ang. anslag till bostadsbyggande m. m........... 23

Bevillningsutskottets betänkande nr 23, om begränsning av möjligheterna
till avdrag för gäldränta vid inkomsttaxeringen m. m........ 87

— nr 30, om befrielse från stämpelskatt i syfte att främja samverkan

mellan byggherrar, m. m..................................... 103

Statsutskottets utlåtande nr 42, ang. riktlinjer för den fortsatta utformningen
av fordonsregistreringen, m. m.......................... 103

Bevillningsutskottets betänkande nr 32, ang. riktlinjer för den fortsatta

utformningen av fordonsregistreringen, m. m.................... 103

Innehåll

Nr 19

Sid.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30, ang. riktlinjer för den fortsatta utformningen
av fordonsregistreringen, m. m., såvitt avser förslag till
förordning om ändring i vägtrafikförordningen................... 103

Statsutskottets utlåtande nr 46, om anslag till högre utbildning och
forskning m. m. (punkterna 1—5)............................. 104

Onsdagen den 23 april em.

Statsutskottets utlåtande nr 46, om anslag till högre utbildning och forskning
m. m. (punkterna 6—51) 111

— nr 47, ang. anslag till ibero-amerikansUa institutet i Stockholm.... 161

— nr 48, om befrielse i vissa fall från skyldighet att återbetala ridhuslån.
...................................................... 161

Bankoutskottets utlåtande nr 15, ang. Sveriges Investeringsbank AB,

m. m...................................................... 161

Statsutskottets utlåtande nr 49, ang. anslag till teckning av aktier i Sveriges
Investeringsbank AB m. m.............................. 167

Tisdagen den 22 april 1969

Nr 19

Tisdagen den 22 april

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 11 innevarande
april.

§ 2

Svar på interpellation ang.
turistnäringens utveckling

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Holmberg har i en
interpellation till chefen för industridepartementet
begärt en redogörelse för
departementets syn på turistnäringens
utveckling som en väsentlig del av en
aktiv näringspolitik. Frågan har lämnats
över till mig för besvarande.

I sin interpellation belyser herr Holmberg
den negativa utvecklingen av Sveriges
turistnetto genom jämförelser mellan
Sveriges och andra länders utlandsturism.
Jämförelserna leder herr Holmberg
fram till en kritik av regeringens
beslut att inte finansiera en permanent
inrikesavdelning vid Turisttrafikförbundet.
Som svar härpå vill jag, såsom
ansvarig inom regeringen för ansträngningarna
att öka den utländska turismen
till Sverige, framhålla följande.

Jag är väl medveten om den moderna
turismens betydelse från både ekonomisk
och social synpunkt. Därmed har
jag också sagt, att jag finner ett samband
mellan de direkta exportansträngningarna
och ansträngningarna att öka
det utländska resandet till Sverige.

Regeringen har under en följd av år
utverkat ökade resurser för den organisation,
d. v. s. Svenska turisttrafikför -

bundet, som svarar för den med statsmedel
finansierade verksamheten att
söka öka de utländska turistströmmarna
till Sverige. De statliga medlen till
Turisttrafikförbundet har från budgetåret
1962/63 till budgetåret 1969/70 ökat
från 1,6 miljon till 5,4 miljoner kronor.
I dessa belopp är då inräknade medel
som förbundet utöver riksstatsanslagen
erhåller från Kollegiet för Sverigeinformation
i utlandet samt från handels-
och sjöfartsfonden. ökningen är så
kraftig att man med fog kan tala om en
verklig satsning från statens sida. Härutöver
kommer de insatser, som kommersiella
intressenter såsom statens
järnvägar, SAS, hotellföretag m. fl., gör
i sina marknadsansträngningar på olika
länder.

Förbundets uppgift är enligt min mening
inte att överta marknadsföringen
för turistnäringens intressenter utan att
fungera som en katalysator för näringens
olika intressen. Genom sin ekonomiskt
obundna ställning bör förbundet
söka samordna vissa allmänna marknadsföringsåtgärder
och söka påverka
handlandet hos intressenterna inom näringen
till sådana åtgärder som gagnar
den. Jag anser att den utvecklingslinje
med allmän informationsverksamhet,
kampanjer och länderaktioner som förbundet
därvid följer i sin verksamhet
är riktig. Den har möjliggjort en allt
starkare samordning av marknadsföringen
av Turistsverige, koncentrerad
till några få prioriterade marknader.

Detta gäller utlandsaspekten. Jag vill
här också ta upp vissa frågor om inrikesturismen.
Först vill jag då erinra
om att regeringen genom de regler, som
satts upp för lokaliseringsmedlens och

Nr 19

Tisdagen den 22 april 1969

Svar på interpellation ang. turistnäringens utveckling

andra AMS-medels användning, i betydande
utsträckning bidragit till ökade
möjligheter till en utbyggnad av turistnäringen
i stödområdena. Även andra
åtgärder av betydelse för turismen sker
med stöd av statliga insatser. Jag kan
t. ex. nämna insatserna via friluftsfonden.

Regeringen har dock funnit det rimligt,
att turistnäringens egna intressenter
själva svarar för produktutvecklingen
och marknadsföringen av de olika
turistobjekten. Sfi har också skett runt
om i landet — med större eller mindre
personella och ekonomiska insatser och
med större eller mindre framgång.

Turisttrafikförbundets initiativ att,
liksom nu sker på flera utlandsmarknader,
söka samordna en inrikeskampanj
i syfte att inventera de svenska turistresurserna
och marknadsföra utbudet
finner jag helt riktigt. Jag kommer därför
att föreslå att ett bidrag från handels-
och sjöfartsfonden ställs till förfogande
för att möjliggöra kampanjens
genomförande. Det är emellertid min
uppfattning, att en förutsättning för detta
bidrag är att näringens egna intressenter
visar sitt aktiva intresse genom
en personell och ekonomisk satsning
tillsammans med förbundet.

När det gäller inrikesavdelningen vid
förbundet har jag i årets statsverksproposition
avvisat tanken på att särskilda
medel anvisas för denna. Förbundet har
emellertid till en försöksverksamhet erhållit
statligt bidrag de tre senaste åren.
De medel som förbundet från handelsdepartementets
kommittéanslag hittills
erhållit för denna verksamhet har förts
över till förbundets riksstatsanslag. Inrikesfunktionerna
är i första hand sådana
att de bör finansieras av andra intressenter
än staten. Jag är likväl villig
förorda att under ytterligare en kortare
övergångstid administrationsbidrag av
fondmedel lämnas till förbundet för
dess verksamhet för inrikesturismen.
Detta syftar till att ge förbundet möjlighet
att arbeta vidare på de aktuella tan -

kegångarna om samarbete mellan Turisttrafikförbundet,
Kommunförbundet
och olika intressenter inom turistnäringen
för att den vägen komma fram
till lämplig organisation och finansieringsform
för en central instans för inrikesturismens
marknadsföringsfrågor.

Den statliga satsningen på turismen
till Sverige måste göras i konkurrens
med exportindustrins krav på statligt
intresse och stöd. Den avvägningen sker
inom ramen för verksamheten vid Kollegiet
för Sverige-information i utlandet.
Turismen har enligt min uppfattning
väl kunnat hävda sina intressen
vid fördelningen av de medel som står
till Kollegiets förfogande för kommersiell
information.

Eftersom interpellanten också tagit
upp frågan om det s. k. turistnettot och
dess inverkan på betalningsbalansen vill
jag avslutningsvis framhålla följande.

Jag anser det inte riktigt att betrakta
turismen som en isolerad del av det totala
betalningsutbytet. Det underskott i
turistnettot som interpellanten pekar
på för svenskt vidkommande är en
strukturell företeelse för Sverige liksom
för de flesta moderna industristater.
Det förtjänar påpekas att turistnettot
starkt påverkas av det valutautflöde som
kommer av svenska affärsmäns resor
utomlands. Detta utflöde kan i viss utsträckning
betraktas såsom en omkostnad
för att öka den svenska exporten.
Oavsett vad som görs för att stärka turismens
slagkraft torde ett land som
Sverige under överskådlig tid inte kunna
räkna med balans i fråga om inkomster
och utgifter av valuta på turistområdet.

Vidare anförde:

Herr HOLMBERG (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka handelsministern
för det svar på min interpellation
som jag har fått.

Jag måste också — med kanske något
begränsad tillfredsställelse — inregi -

Tisdagen den 22 april 1969 Nr 19

Svar på interpellation ang. turistnäringens utveckling

strera att åtminstone på två punkter bär
handelsministern nu utlovat ett ökat
stöd bl. a. till Turisttrafikförbundet -—
dels när det gäller dess försök att samordna
en inrikeskampanj i syfte att inventera
de svenska turistresurserna,
dels när det gäller administrationsbidrag
för förbundets verksamhet i fråga
om inrikesturismen. Å andra sidan låg
det ändå en viss avsikt bakom min uppläggning
att inte ställa interpellationen
till handelsminister Lange utan till statsrådet
Wickman, som är ansvarig för regeringens
allmänna näringspolitik. Enligt
min mening måste nämligen turismen
betraktas som en näring fullt jämbördig
med andra näringar, och då frågar
man sig: Hur ser regeringen på turistnäringens
utveckling som en väsentlig
del i vad regeringen så ofta kallar
för en aktiv näringspolitik?

Denna principiella fråga har jag emellertid
fått ett visst principiellt svar på
— det skall gärna erkännas. Herr Lange
säger att han finner »ett samband mellan
de direkta exportansträngningarna
och ansträngningarna att öka det utländska
resandet till Sverige». Herr
Lange är också mycket väl medveten
om den moderna turismens betydelse
från både ekonomisk och social synpunkt.

Allt detta är bra, och det finns ingen
anledning att på något sätt söka strid
i fråga om ett självklart omdöme, som
vi båda kan ställa oss helt bakom. Men
situationen blir i viss mån en annan,
då man frågar vad regeringen gjort för
att ge något av kött och blod åt denna
vällovliga princip.

Nu säger statsrådet Lange, att anslagen
till Turisttrafikförbundet har ökat
mycket kraftigt från 1962/63 till det
budgetår som vi nu går in i, nämligen
från 1,6 miljon kronor till 5,4 miljoner
kronor, och han gör ett konstaterande:
»Ökningen är så kraftig att
man med fog kan tala om en verklig
satsning från statens sida.» På den
punkten har jag en bestämt avvikande

mening. Det är klart att vi kan räkna
i procenttal och komma fram till en
ökning på 250 procent, men detta innebär
i faktiskt siffror bara en ökning
på 3,8 miljoner kronor på sju år, vilket
med tanke på hur turisttrafiken både
ut och in har tilltagit under dessa år
ändå ter sig mycket begränsat.

Jag har också roat mig med att göra
en sifferjämförelse av annat slag; jag
har tagit reda på hur mycket man annonserade
för när det gällde utlandsresor
i två rikstidningar här i Stockholm
under 1968. Det visade sig att det
förekom annonser om utlandsresor för
över 10 miljoner kronor bara i dessa
två tidningar. Detta anger ju storleken
av den tydligen utomordentliga satsning,
som varma och soliga främmande
länder gör för att locka de svenska turisterna
till sig. De siffror man här
rör sig med för utlandsreklam ter sig
onekligen oändligt mycket större än
den begränsade satsning som staten
gör. Det är naturligt, men även om vi
tar hänsyn till de kommersiella insatser,
som naturligtvis görs även från svensk
sida, ligger vårt land mycket långt på
efterkälken.

Uppenbarligen är det ytterligt svårt
— det har jag kommit underfund med
när jag har studerat denna fråga — att
få någon preciserad bild av turistnäringen
i Sverige. Vi saknar ju t. o. m.
en hotell- och turiststatistik som ger
någon insyn — ett förhållande som tor*
de vara unikt för oss, särskilt som vi
på andra områden har en så utomordentligt
ingående statistik. Man kan
emellertid med ledning av den norska
statistiken ändå få vissa hållpunkter
för vilken betydelse en ökad statlig
turistsatsning skulle få såväl för kommunala
skatteintäkter som för bytesbalans
och för statens skatteintäkter.

Man kan ta ett mått på regeringens
satsning i förhållande till lönsamheten,
om man ställer de 360 000 kronor som
år 1967 satsades av staten på ett aktionsprogram,
riktat till Tyskland och

Nr 19

Tisdagen den 22 april 1969

Svar på interpellation ang. turistnäringens utveckling

Storbritannien, i relation till de turister
från dessa länder som detta år
besökte Sverige. Staten satsade cirka
2 kronor per turist för att få dem att
resa hit, men dess skatteinkomster per
turist kan med de beräkningsgrunder
som används i andra länder, överförda
på de svenska förhållandena, antas
uppgå till över 30 kronor per turist.
360 000 kronor satsade man och fick
23 miljoner kronor tillbaka; det blir
alltså en nettovinst på 28 kronor per
turist. En bättre lönsamhet kan man
uppenbarligen inte räkna med.

Det ger mig anledning att peka på
att regeringen har haft en alltför ringa
affärsmässig syn på problemet. Vad jag
efterlyste i min interpellation var inte
i första hand några mer begränsade
budgetresonemang utan just den affärsmässiga
synen på hela turisttrafiken.

Som handelsministern säger i sitt
svar måste naturligtvis den statliga satsningen
på turismen till Sverige göras i
konkurrens med exportindustrins krav
på statligt intresse och stöd. Men det
är inte heller konkurrenssituationen
som i detta fall är mest intressant, utan
det är hur regeringen bedömer förutsättningarna
att genom turismen förbättra
exportindustrins möjligheter.
Erfarenheten säger nämligen att exportindustrins
säljansträngningar underlättas
betydligt genom turism. Det ger mig
anledning att föra över resonemanget
på frågan om turistnettot.

Handelsminister Lange säger att man
inte får se turismen som en isolerad
del av det totala betalningsutbytet. Även
om detta är riktigt tycker jag att handelsministern
alltför lättvindigt viftar
bort problemet med den ständigt ökade
negativa turistbalansen med att det från
svensk sida rör sig om en strukturell
företeelse och det är likadant i andra
moderna industristater. Dessutom säger
handelsministern att turistnettot starkt
påverkas av valutautflödet på grund av
svenska affärsmäns resor utomlands.
Jag vet inte hur jag skall tolka detta.

Är det eu anmärkning mot de svenska
affärsmännen för att de åker utomlands
och försöker sälja våra varor och på
så sätt gör av med pengar, eller kan
man till äventyrs tolka det på motsatt
sätt? Det kanske handelsministern själv
kan tala om.

Vi har ingen anledning att ta för givet
att vi i fortsättningen skall ha en
negativ turistbalans. Man kan mycket
väl tänka sig att vi liksom Italien och
Österrike i framtiden får en positiv
turistbalans. Det kyliga svenska klimatet
gör naturligtvis att människorna söker
sig till sol och bad i Sydeuropa —
det är en stark drivkraft för oss alla
att åka utomlands. Men man kan inte
heller bortse från de ekonomiska motiven
för turistresor.

Å andra sidan finns det vissa positiva
element. Vi har kunnat märka en
tendens i Europa att vilja byta ut värme-
och solsemestern, som är mycket
passiv, mot en aktiv semester. Härvid
bör vårt land genom sin natur kunna
bli livligt frekventerat av människor
som inte vill ha passiv rekreation utan
verklig aktivitet under ett turistbesök
i Sverige.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag betvivlar inte att
herr Holmberg haft en viss avsikt med
att ställa interpellationen till industriministern.
Vi tillämpar en bestämd uppdelning
av ärendena mellan departementen,
och det kan självfallet diskuteras
om den är den ändamålsenligaste.
Denna fråga är nog emellertid rätt irrelevant
i detta sammanhang, eftersom
jag inte kan föreställa mig att den statliga
satsningen på turismen skulle ha
gestaltat sig annorlunda om ärenden
av detta slag hade handlagts inom industridepartementet
i stället för inom handelsdepartementet.
På denna punkt tror
jag mig alltså kunna lugna herr Holmberg.

Herr Holmberg säger vidare att vi

Tisdagen den 22 april 1969 Nr 19

Svar på interpellation ang. turistnäringens utveckling

satsar alldeles för litet på detta område.
Det kan man ju alltid tycka, och herr
Holmberg gör uppenbarligen det. Men
vi vet att vi ändå inte i något sammanhang
kommer ifrån de avvägningar och
angelägenhetsgraderingar på området
som jag antytt i mitt interpellationssvar.

Såvitt jag kan erinra mig har herr
Holmberg nyligen kommit till denna
uppfattning. Han har i varje fall inte i
år motionerat — och jag kan inte heller
påminna mig att någon annan från moderata
samlingspartiet gjort det — om
att Turisttrafikförbundet skulle få ökade
anslag. I varje fall var utskottet såvitt
jag kan minnas på denna punkt
fullständigt enigt, och det förekom inte
heller någon votering i kamrarna om
någon annan anslagsfördelning. Självfallet
har herr Holmberg dock rätt att
ändra uppfattning efter det att motionstiden
utgått, och han har kanske sedan
dess kommit fram till att han gärna
skulle se mera betydande anslag på
detta område.

Den statistik som herr Holmberg åberopar
som stöd för detta önskemål säger
emellertid faktiskt inte mycket.
Han hänvisar till att utgifterna för reklam
för utlandsresor i två svenska
huvudstadstidningar hade uppgått till
10 miljoner kronor. Herr Holmberg torde
först och främst med detta inte syfta
på reklam från statliga myndigheter,
ty då skulle han komma till helt andra
belopp, utan det är fråga om sådan kommersiell
reklam från resebyråer, flygcharterföretag
m. m., som vi dagligdags
kan läsa i de svenska tidningarna.
Med ledning av denna uppgift kan vi
därför ingenting veta om hur mycket
vi själva bör satsa av allmänna medel.

Det finns vidare verkligen vissa skäl
till att man i utlandet satsar så hårt på
reklam just i vårt land. Samma förhållande
gäller inte den kommersiella turistreklamen
i andra länder. Inte ens
i våra grannländer förekommer den i
samma omfattning, herr Holmberg. Vad

beror då detta på? Jo, Sverige råkar
vara en alldeles utomordentligt god
marknad, eftersom vi har den högsta
standarden bland staterna i Europa.
Vårt folk har de största inkomsterna
och man vet att reklam av denna typ
bl. a. på grund härav kan visa sig vara
lönsam. Man vänder sig till potentiella
turister, som inte bara har intresse av
att resa ut till ett annat klimat och till
andra länder utan som också har den
ekonomiska förmågan att göra det.

Det är alltså inte så underligt att bilden
är sådan den är. Detta säger emellertid
ingenting om våra möjligheter
att på ett motsvarande sätt intressera
andra folk för att komma hit. Våra medborgare
har en hög standard -—■ vilket
jag tycker är bra — och får därför rika
tillfällen att resa utomlands. En kraftig
turistreklam i Italien för vårt land skulle
komma att vända sig till människor
som inte alls i samma utsträckning befinner
sig i sådana ekonomiska omständigheter
att de kan resa utomlands. Vilket
land herr Holmberg än önskar välja
skall han finna nästan motsvarande förhållande.

Jag förnekar inte alls att det skulle
vara av stort värde om vi finge flera
turister hit till landet. Om vi inte trodde
att vi skulle få åtminstone ytterligare
några, skulle det inte finnas någon
anledning för staten att stödja enskilda
turistintressenter här hemma när de
bedriver upplysningsverksamhet utomlands
för att öka turistströmmen.

Med det här har jag bara velat säga
att jag gärna skulle se att vi finge en
bättre balans även för turistnäringens
vidkommande. Men en sak är att önska
och en annan sak är att försöka se det
hela en smula realistiskt, och det finner
jag knappast att herr Holmberg har
gjort.

I slutet av sitt anförande ställde herr
Holmberg en uttrycklig fråga till mig.
Han sade att han tyckte sig ur interpellationssvaret
inte kunna utläsa vad
jag ansåg om svenska affärsmäns resor

1* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 19

Nr 19

Tisdagen den 22 april 1969

Svar på interpellation ang. turistnäringens utveckling

utomlands och det därav föranledda
valutautflödet. Om herr Holmberg hade
läst en mening till, hade han lätt kommit
underfund med vad jag anser. Där
står nämligen: »Detta utflöde kan i viss
utsträckning betraktas såsom en omkostnad
för att öka den svenska exporten.
» Det kan ju i varje fall inte en
svensk handelsminister ha någonting
emot.

Herr HOLMBERG (m):

Herr talman! Diskussionen om i vilket
departement turistfrågorna skall
höra hemma kan vi lämna. Jag är övertygad
om att handelsminister Lange
sköter dessa frågor minst lika bra eller
minst lika dåligt som statsrådet Wickman.
Den frågan tror jag därför inte
har någon större betydelse. Jag vill
emellertid gärna göra en bestämd invändning
i ett annat hänseende.

Handelsminister Lange har tydligen
inte mera ingående tagit del av statsutskottets
behandling av dessa frågor och
uppenbarligen inte heller tagit del av
de motioner som moderata samlingspartiet
lagt fram om ökat bidrag till
Svenska turisttrafikförbundet. En annan
sak var att någon reservation inte
behövdes, därför att man lyckades under
hand — jag tror att det var över
sjöfartsfonden — plocka fram den erforderliga
förstärkningen. Eftersom vi
uppnådde vårt syfte på det sättet slapp
vi avge reservation på den punkten.

Handelsminister Lange sade vidare
att det inte är så underligt att utlandet
satsar mycket på reklam och annonsering
för att locka svenska turister att
resa utomlands. Det beror ju på att
svenskarna utgör en köpkraftig publik,
säger herr Lange, och det kan jag inte
bestrida. Det är emellertid alldeles uppenbart
att den ökade turistströmmen
från Sverige till andra länder, vilken
kanske beror på uppvaktningen från utlandet,
måste föranleda mycket bestämda
motåtgärder från vår sida, så

att vi på något sätt uppnår balans mellan
inflöde och utflöde av turistvalutor.
Väldigt betänkligt är att underskottet
för turistnettot försämrades år 1968 med
150 miljoner kronor. Även om man kan
iaktta en liten förbättring under detta
år kommer underskottet i alla fall enligt
finansplanen att uppgå till en och
en kvarts miljard kronor. Detta bör vara
ett tillräckligt memento för att regeringen
skall vidta motåtgärder i syfte
att locka hit turister från utlandet.

Vilka länder skall man då vända sig
till? Ja, det är en avvägningsfråga som
i första hand sakkunskapen får avgöra.
Men svenskarna är ju inte det rikaste
folket i världen. Det finns ju andra folk
med en levnadsstandard som i många
hänseenden kan jämföras med vår. I
Amerika lever några hundra miljoner
människor, men jag erkänner att levnadsstandarden
inte är av det slaget
för alla dessa människor att det skulle
löna sig att försöka få hit dem som turister.

Jag vidhåller alltså min tidigare uppfattning
att det fortfarande finns stora
möjligheter för regeringen att öka både
intresset för och den ekonomiska satsningen
på turistväsendet i förvissning
om att varje satsad krona kommer tillbaka
och då i form av många kronor i
ren förtjänst för landet.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Som herr Holmberg
också erkänner gör vi vad vi kan för
att utflödet av valutor på grund av turismen
inte skall bli alltför stort. Vi
satsar inte bara på propaganda i utlandet,
utan vi har också — som herr
Holmberg erinrat om och jag utvecklat
i mitt svar på hans interpellation —
parallellt därmed gett ökade möjligheter
för Turisttrafikförbundet att intressera
svenskar för att resa mer i Sverige.
Vi har också gett stöd åt hotellbyggen

Tisdagen den 22 april 1969 Nr 19

Svar på interpellation ang. turistnäringens utveckling

och upprustning av turisthotell, vilket
jag också erinrat om i mitt interpellationssvar.
Dessa åtgärder hoppas vi på
olika sätt skall bidra till att göra även
svenska orter till intressanta turistmål
för svenskar.

Detta är en väg att gå. Den andra
möjligheten är som sagt att göra Sverige
mera känt i utlandet så att utländska
turister lockas hit. Den saken
är vi fullständigt överens om. Men jag
tror att herr Holmberg är en smula
överoptimistisk när han anser att vi
den vägen kan uppnå balans mellan de
inkomster vi får från utländska turister
och de pengar svenska turister gör av
med utomlands. Det målet har vi nog
inte så stora möjligheter att nå.

Jag vill också peka på en omständighet
som kan ha bidragit till att underskottet
har vuxit, nämligen att flera
länder i Europa vidtagit åtgärder för
att begränsa turisternas möjligheter att
resa. Detta förhållande är säkerligen
inte obekant för herr Holmberg. Och
även om jag inte för ögonblicket minns
om man i USA vidtagit någon direkt
begränsningsåtgärd, så har man i varje
fall uppmanat amerikanerna att resa
mindre utomlands, vilket alltså kan ha
bidragit till den otillfredsställande balans
under det senaste året som herr
Holmberg åberopar.

Jag skall sluta, herr talman, med att
säga att herr Holmbergs uttalanden
rimmar ganska illa med varandra. Först
säger han att vi skall göra mycket mer
än vi gör. Därefter erkänner han att
eftersom ingen reservation i syfte att
följa upp tidigare yrkanden gjordes i
statsutskottet skulle detta tyda på att vi
är överens om att årets satsning är tillräcklig
under föreliggande omständigheter.
Då vet jag inte riktigt vad herr
Holmberg vill uppnå med att säga att
vi bör satsa mer. I varje fall borde han
ha krävt det när frågan var föremål
för behandling i samband med statsutskottets
utlåtande rörande tionde huvudtiteln.

Herr HOLMBERG (m):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort.

Jag kan inte underlåta att replikera
på vad handelsministern sade om vårt
handlande i samband med att denna
fråga behandlades i statsutskottet och
i kammaren, och att det skulle rimma
illa med den uppfattning som jag här
har givit uttryck åt. Situationen den
gången var att vi hade väckt en motion
om ökade anslag, och regeringen
tog då fram de pengar som behövdes
på en bakväg så att säga — vilket vi
naturligtvis är tacksamma för. Då behövde
det inte tas upp någon ny anslagspost
i budgeten vid behandlingen
av ärendet i statsutskottet och kammaren,
och därför fanns det heller
ingen anledning för oss att avge en reservation.

Detta är emellertid endast en detalj,
som inte borde ha någon större betydelse.
Det avgörande är att handelsminister
Lange och jag säkert är helt
ense i princip, men jag har en känsla av
att handelsministern inte har lyckats
övertyga finansminister Sträng om att
det är god affär att satsa mera pengar
på turismen. Det är där skillnaden ligger.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill mycket kort
säga att jag nog har visa möjligheter att
påverka finansminister Sträng, men jag
skulle knappast kunna göra det med
herr Holmbergs argumentering. Då tror
jag inte herr Sträng skulle ta starkare
intryck än vad jag här har gjort.

Vidare vill jag passa på att korrigera
en uppgift. Det är riktigt att vi ställde
ökade medel till förfogande jämfört med
vad vi gjort när statsverkspropositionen
lades fram. Under januari månad hade
det nämligen visat sig att vissa medel,
som vi tidigare inte hade haft vetskap
om, blev tillgängliga, och därför kunde
vi tillmötesgå kraven utan att därmed

Nr 19

Tisdagen den 22 april 1969

Svar på interpellation ang. relationen mellan hyreskostnad och inkomst såsom

villkor för rätt till omstationeringstraktamente

belästa de löpande utgifterna på riksstaten.
Jag är glad över att herr Holmberg
nu säger att rii var nöjda. Men jag
förstår för! farände inte varför han då
hår framställt én interpellation och förklarat
att vi bör göra en större satsning.
Det går inte riktigt ihop, hur herr Holmberg
än försöker argumentera.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. relationen
mellan hyreskostnad och inkomst såsom
villkor för rätt till
omstationeringstraktamente

Ordet lämnades på begäran till

Chpfen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Sörenson har tagit
upp frågan om hyreskostnadernas inverkan
på rätten till s. k. anståndstraktamente
och därvid frågat mig om jag
är beredd att medverka till en återgång
till den av bostadsstyrelsen rekommenderade
maximala hyresprocenten antingen
så som han själv anvisat eller på
annat sätt.

Herr Sörenson åberopar upprepade
gånger i sin interpellation att bostadsstyrelsen
skall ha rekommenderat en
maximal hyresprocent av 20 procentenheter
i förhållande till inkomsten. Mig
veter ligt har styrelsen inte gjort någon
sådan rekommendation. Möjligen syftar
interpellanten på ett uttalande som år
1945 gjordes av bostadssociala utredningen
i ett betänkande (SOU 1945: 63)
med förslag till allmänna riktlinjer för
den framtida bostadspolitiken samt till
låne- och bidragsformer. I betänkandet
angav utredningen som en bostadspolitisk
målsättning att kostnaden för en
rimlig familjebostad borde sänkas till
belopp som svarar mot cirka 20 procent
av en genomsnittlig industriarbetarlön.

I interpellationen vänder sig herr Sörenson
mot att statens avtalsverk rekomenderat
berörda myndigheter att
vid prövning av frågor om rätt till s. k.
anståndstraktamente anse en erbjuden
bostad godtagbar även om hyran för
denna skulle uppgå till 25 procent av
inkomsten.

Enligt herr Sörenson kan frågan lösas
antingen genom att direktiv ges till avtalsverket
att ompröva och sänka nu
tillämpade hyresprocent eller genom att
anvisning ges till de avtalsslutande parterna
att träffa överenskommelse om
sådan maximal hyresprocent som kan
accepteras av parterna ömsesidigt. Utgångspunkten
bör då enligt herr Sörenson
vara den tidigare nämnda 20-procentregeln.

Har myndighet meddelat beslut, som
föranleder omstationering av tjänsteman
med eget hushåll, har tjänstemannen
enligt 7 § 2 mom. AST rätt att under
vissa angivna förutsättningar få anstånd
med omstationeringen tills möjlighet
föreligger att få en med hänsyn till avståndet
till arbetsplatsen och andra förhållanden
godtagbar bostad. Anståndet
åtnjuts dock längst t. o. m. den dag då
ett år förflutit från inträdet i tjänstgöring
på den nya orten. Tjänstgör tjänstemannen
redan där, då det beslut meddelas
som föranleder omstationering,
räknas tiden i stället från dagen för beslutet.
Under anståndstiden utgår s. k.
anståndstraktamente. Bedömningen av
hyreskostnadens storlek i förhållande
till tjänstemannens lön ingår som ett
led i prövningen enligt nämnda föreskrift
huruvida tjänsteman haft möjlighet
att få godtagbar bostad på den nya
tjänstgöringsorten. Även andra förhållanden
har betydelse vid föreskriftens
tillämpning såsom bostadens storlek
och allmänna beskaffenhet.

Enligt 7 § 5 mom. AST kan arbetsgivaren
om särskilda skäl föreligger besluta
om stationering enligt andra grunder
än som anges i paragrafen. Med stöd av

Tisdagen den 22 april 1969

Nr 19

Svar på interpellation ang. relationen mellan hyreskostnad och inkomst såsom

villkor för rätt till omstationeringstraktamente

detta moment kan arbetsgivaren besluta
bl. a. att anstånd med omstationering
får åtnjutas under längre tid än ett år,
s. k. fortsatt anstånd med omstationering.
I sådana fall utövas arbetsgivarens
befogenhet av avtalsverket. Detta framgår
av 6 § 9 mom. AST och avtalsverkets
föreskrifter den 31 maj 1968 i anslutning
till denna bestämmelse (den s. k.
arbetsgivarnyckeln). Avtalsverket har
genom beslut den 3 februari 1967 delegerat
beslutanderätten i ärenden om
fortsatt anstånd med omstationering till
försvarets civilförvaltning i fråga om
tjänstemän vid krigsmakten och till affärsverken
i fråga om deras tjänstemän.
Därvid har som förutsättning för medgivande
till fortsatt anstånd angetts, att
tjänstemannen skall ha vidtagit alla åtgärder
som kan anses erforderliga för
att få bostad. Medgivande får vidare omfatta
längst sex månader från utgången
av den maximitid på ett år som rätten
till anstånd med omstationering omfattar
enligt avtalet. I övrigt ligger prövningen
av dessa ärenden kvar hos avtalsverket.
Inom verket handläggs sådana
ärenden av enheten för skälighetsfrågor,
som har fortlöpande överläggningar
med företrädare för personalens
huvudorganisationer innan beslut fattas
i ärendena.

Enligt vad jag inhämtat tar avtalsverkets
skälighetsgrupp i dessa ärenden
hänsyn till alla omständigheter i det enskilda
fallet, bl. a. till eventuella erbjudanden
till tjänstemannen om bostad.
Vad beträffar relationen mellan hyreskostnad
och lön använder sig gruppen
vid sin skälighetsbedömning av den
tumregeln, att en hyreskostnad som inte
överstiger 25 procent av lönen kan vara
acceptabel i dessa ärenden men att övriga
omständigheter i ärendet kan föranleda
att man frångår detta procenttal
både uppåt och nedåt. Härvid beaktas
bl. a. det allmänna hyresläget på orten.
Hösten 1968 uppdrogs åt föredraganden
i dessa ärenden inom skälighetsgrupp en

att för vederbörande tjänstemän vid de
myndigheter till vilka beslutanderätten
delegerats under hand redogöra för de
synpunkter som brukar ligga till grund
för avtalsverkets beslut. Syftet härmed
var att få till stånd en enhetlig praxis.

Mitt svar till herr Sörenson är nej. Det
kan inte vara riktigt att jag, som herr
Sörenson föreslår, ger direktiv till avtalsverket
eller anvisningar till de avtalsslutande
parterna i en fråga som ytterst
rör tolkning och tillämpning av
kollektivavtal. En fråga av denna natur
får lösas inom ramen för det system
som utformats för det statliga förhandlingsområdet.

Vidare anförde:

Herr SÖRENSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka civilministern
för ett relativt utförligt
svar.

Mellan raderna i svaret kan man kanske
utläsa att civilministern —- även om
hans inställning är något sval — har
förstått att det jag redovisat i min interpellation
är ett problem. Man kan kanske
också utläsa mellan raderna att civilministern
önskar att detta problem
skall få sin lösning, även om lösningen
inte står att finna i de förslag jag har
fört fram i sammanhanget.

Trots utförligheten av civilministerns
svar återstår för mig att göra en del beskrivningar
för att förtydliga vad jag
menar. Kanske ytterligare en värdefull
synpunkt har framgått av svaret. Civilministern
anvisar, såvitt jag förstår, i
slutklämmen på sin redogörelse mig att
tala med avtalsparterna. Därav kan man
kanske sluta sig till att det är önskvärt
med en sådan lösning mellan parterna
att båda kan acceptera den och att frågan
alltså kan avgöras genom avtal. Detta
svar är i och för sig värdefullt, eftersom
det faktiskt inte finns någonting
i nuvarande avtal som talar om ekono -

Nr 19

Tisdagen den 22 april 1969

Svar på interpellation ang. relationen mellan hyreskostnad och inkomst såsom

villkor för rätt till omstationeringstraktamente

mi i samband med rätten till bortavistelsebidrag
eller anståndstraktamente.
Vad som utsägs i 7 § AST är egentligen
bara att man medges rätt att under vissa
angivna förutsättningar få anstå
med omstationering tills möjlighet föreligger
-— det är detta som anges utförligt
— att få en med hänsyn till avståndet
till arbetsplatsen och andra förhållanden
godtagbar bostad. Vad denna
bostad får kosta är icke avtalsreglerat,
utan tumregeln är — som jag också
framhållit i interpellationen — uppställd
självständigt av arbetsgivarparten
efter rekommendation från avtalsverket
till de affärsdrivande verken och
till försvaret. Arbetstagarpartens organisationer
har aldrig godtagit nuvarande
tumregel.

Efter vad man kan förstå av civilministerns
svar kan alltså frågan lösas
genom avtal och vi har möjlighet att ta
upp en diskussion med avtalsverket om
att reglera förhållandena på ett sätt,
som tillfredsställer båda parter. Detta
noterar jag med tillfredsställelse.

Kortfattat rekapitulerar jag händelserna
på det sättet, att det berörda avsnittet
inte har varit något problem
fram till avtalsverkets tillkomst. Tidigare
reglerades dessa förhållanden genom
en kungörelse och genom SAAR,
det förutvarande avlöningsreglementet.
En av orsakerna till att det inte var
något problem tidigare var att myndigheterna
då betraktade utdelningen av
omstationeringstraktamenten på ett generösare
sätt och naturligtvis kunde tilllåta
det, eftersom det inte fanns något
överskott av bostäder under efterkrigstiden
1945—1965. Inte heller var strukturomvandlingen
det stora problem som
den har blivit under senare år. Som inrikesministern
bär nämnt — det har
också uppmärksammats i pressen — har
emellertid ungefär 5 procent av den senaste
nyproduktionen på bostadsmarknaden
inte kunnat hyras ut, eftersom
folk på grund av lönesättning inte har

haft möjlighet att betala hyrorna. Det är
alltså först under senare tid som problemet
har aktualiserats och som avtalsverket
och affärsverken har sökt sig
fram till lösningar efter de tumregler
som åberopats i detta sammanhang.

Det är också riktigt att det — som civilministern
säger i sin beskrivning av
läget — inte finns någon bostadsstyrelsens
rekommendation om någon 20-procentig
relation hyra—lön. Däremot
finns en bostadssocial utredning, säger
civilministern, och det är egentligen
den jag refererar till. Jag beklagar att
det har blivit en förväxling; orsaken
kan naturligtvis vara att bostadsstyrelsens
förre chef, Ivar Johansson, ledde
den bostadssociala utredningens arbete
och själv anslöt sig till dessa synpunkter.
Det är också känt att de rekommendationer
om en ideal hyresandel av 20-procentenheter, som gjordes av den bostadssociala
utredningen, har vunnit gehör
och varit riktpunkt för statens verksamhet
i stort.

Med insatser av bostadssocial karaktär
har man också lyckats pressa den relativa
hyresprocenten från 25 procent,
som var den vanliga då bostadssociala
utredningen lade fram sitt betänkande,
till under cirka 20 procent för Göteborgs
del, efter vad jag inhämtat hos
statistiska kontoret i Göteborg. Härvid
måste man då ta hänsyn till att det i
Göteborg finns ett relativt stort äldre
bostadsbestånd med låga hyror. Även
bostadssociala åtgärder har dock medverkat.
Därigenom framstår i en märkligare
dager avtalsverkets och affärsverkens
tumregel att på nytt gå upp till
25 procent.

Verksmyndigheternas agerande just
nu vill jag också upplysa civilministern
om. Man mäter bruttolönen mot nettohyran
— med nettohyra menar jag då
kallhvra, värme och eventuellt garage
om det är obligatoriskt. Därifrån dras
eventuella familjebostadsbidrag och
även det bostadssociala stöd som utgår

Tisdagen den 22 april 1969

Nr 19

Svar på interpellation ang. relationen mellan hyreskostnad och inkomst såsom

villkor för rätt till omstationeringstraktamente

från den 1 januari 1969, d. v. s. statligt
och kommunalt bostadstillägg. Den sålunda
rensade hyran vägs mot bruttolönen.
Om man nu skall göra en avvägning
är det väl rimligare att väga bruttolön
mot bruttohyra eller nettolön mot
nettohyra? I stället har man gjort den
speciellt för de lägre löntagarna mest
ogynnsamma avvägningen. Även insatslägenheter
som kräver ekonomiska insatser
av den enskilde tas upp i sammanhanget.
Om den enskilde inte kan
satsa de belopp som fordras erbjuder
såväl postverket som SJ honom att få
låna pengar. Om han inte vill ta något
lån utan vill komma in på en fri bostadsmarknad
mister han rätten till omstationeringstraktamente.

Det sägs också att den omstationerade
aktivt skall bidra till att så fort som möjligt
få bostad. I sitt svar säger civilministern:
»Därvid har som förutsättning
för medgivande till fortsatt anstånd angetts,
att tjänstemannen skall ha vidtagit
alla åtgärder som kan anses erforderliga
för att få bostad.» Om nu den
enskilde verkligen gör vad han kan för
att få bostad — han kanske köper en bostadsrättslägenhet
eller lånar pengar för
att bygga ett hus — kan arbetsgivaren
avbryta honom i hans förehavanden och
säga till honom: »Vi erbjuder Dig en
lägenhet nu. Du har att godta den eller
vägra att göra det. Vägrar Du, mister
Du rätten till omstationeringstraktamente.
» Den enskilde säger kanske då:
»Jag har en bostad på hand som jag
kommer att flytta in i om sex månader.»
—- »Det är inte vår affär», säger affärsverken,
»det är Din affär. Vi skall erbjuda
Dig en lägenhet och nu har Du
en sådan genom vår försorg. Skriv på
och flytta in i lägenheten.» — »Jag kan
inte flytta in i lägenheten», säger den
enskilde då, »när jag skall flytta in i en
annan lägenhet om tre eller sex månader.
» — »Du har bara att skriva på
att Du fått en lägenhet av oss och avstått
från den», säger myndigheterna.

Gör den enskilde detta mister han rätten
till anståndstraktamente.

I svaret sägs också att man har försökt
hålla tumregeln omkring 25 procent.
Vi har inom kartellområdet fått
ett fall som vi överklagat och som skall
komma upp till central förhandling.
Det fallet visar att man inte ens har rätt
att avstå från en lägenhet som kostar
24,96 procent av inkomsten, alltså 4 promille
under 25 procent. Därmed är det
anvisat, herr civilminister, att gränsen
inte är en tumregel; man sätter den
precis vid 25 procent. Med hänsyn till
situationen på den ort dit vederbörande
flyttar kan den till och med få överstiga
25 procent.

Om det inte just vid detta tillfälle där
finns en lägenhet som ligger på 25-procentsnivån
utan på 26- eller 27-procentnivån,
kan också detta i vissa lägen
tvinga den enskilde att avstå från rätten
till omstationeringstraktamente, därest
han inte accepterar den för honom
alltför dyra bostaden.

De bostadssociala stödens effekt kan
leda till sådana olägenheter och ojämnheter
på en ort, där det råkar finnas
en enda lägenhet på hand, att tio omstationerade
personer i rask följd avkläds
sin rätt till omstationeringstraktamente.
När dessa tio personer passerat
står den tomma lägenheten fortfarande
kvar. Denna lägenhet har då inte tjänat
något annat syfte än att beröva de agerande
i detta sammanhang, vilka skulle
ha behövt dessa ersättningar, rätten till
omstationeringstraktamente.

Än konstifikare kan det bli om t. ex.
den femte i raden av de tio omstationerade
måste acceptera bostaden, därför
att han tvingas erkänna att han inte
har något annat val. Han kanske säger
sig att han trots allt får försöka klara
lägenheten. Han kanske har ett barn
som börjar arbeta om något år och då
kan hjälpa till, hans hustru kanske får
gå ut på arbetsmarknaden eller också
kan han vända sig till socialbyrån och

Nr 19

Tisdagen den 22 april 1969

Svar på interpellation ang. relationen mellan hyreskostnad och inkomst såsom

villkor för rätt till omstationeringstraktamente

begära hjälp. Denna femte person i raden
tar alltså bostaden och räddar därmed
de övriga fem på listan så att de
får del av det bostadssociala stödet, som
utgår i form av omstationeringstraktamente.
De fyra som står före honom i
kön liksom han själv mister emellertid
detta. Dessa oformigheter måste undanröjas,
och jag tycker mig mellan raderna
i svaret kunna utläsa att civilministern
förstår detta.

Man kan också genom de regler som
nu gäller tvinga en person ta en bostad,
därför att vederbörande inte har något
annat val. Han kan då hamna under
25-procentsgränsen på grund av det bostadssociala
stöd som utgår sedan den
1 januari eller det familjebostadsbidrag
som tidigare funnits. I det senare fallet
kan stödet vara knutet till det förhållandet
att man har barn, vilka står på
gränsen till att få bidrag. Vederbörande
får då avstå från omstationeringstraktamente
och flytta in i bostaden, men
inom ett år flyttar kanske barnen hemifrån
varigenom rätten till bostadsbidrag
upphör. Då sitter den enskilde med en
bostad som inte tar endast 20 eller 25
procent av hans inkomst utan slukar
kanske 27—28 eller ännu fler procent
av denna. Även detta visar vilka oformligheter
som nu förekommer.

Det föreligger vidare en del ojämnheter
i detta sammanhang som jag skall
belysa. Arbetsmarknadspolitiken syftar
bl. a. till att hjälpa de människor som
blir offer för strukturomvandlingen i
vårt samhälle. Det är just nu »inne» att
se till att personer som omflyttas genom
rationaliseringar i industrin får bidrag,
som gör det möjligt för dem att på ett
rimligt sätt klara de situationer de råkar
in i när de tvingas flytta från en ort till
en annan. Den politik som tidigare tilllämpats
inom den statliga företagsamheten
har också gått ut på att försöka underlätta
förhållandena för de statsanställda,
som bl. a. genom sina kontrakt med
staten tvingas godta förflyttningar. Om -

stationeringar förekommer och har sedan
lång tid tillbaka förekommit även
inom denna sektor, om än i begränsad
omfattning.

AMS-politiken har tagit den statliga
avlöningsuppfattningen som mönster
för sitt bostadssociala stöd, som också
det utgår i form av bortavistelsebidrag
under ett års tid. Man har emellertid
inte anslutit till de mönster som under
senare tid uppstått genom affärsverkens
anknytning till den tumregel som civilministern
hänvisade till och som jag
tidigare nämnt.

Vid förfrågan på AMS-kontoret här i
staden framkommer att man försöker
vara så generös som möjligt och ytterst
sällan sträcker sig upp till 20 procent
utan försöker hålla sig under 20-procentsgränsen, vilket är detsamma
som den av bostadssociala utredningen
en gång i tiden rekommenderade tumregeln.
Men — och det är det paradoxala
— medan dessa tjänstemän på AMS
försöker bedöma dessa förhållanden så
generöst som möjligt, vilket också är
riktigt, eftersom det är samhällets avsikt
i detta sammanhang — tvingas
dessa tjänstemän själva in under det
statliga avlöningsreglementet, där en
annan tumregel gäller. De som själva
har att på ett generöst sätt behandla
andra människors ärenden blir alltså
inte generöst behandlade av staten, om
de skulle tvingas flytta. De måste godta
25-procentsregeln, ty eljest mister de
sin rätt till det i övrigt i princip identiska
omställningstraktamente, som tillkommer
personer på den fria arbetsmarknaden
i form av s. k. bortavistelsebidrag.

Herr civilminister! Även om det inte
är klart utsagt att civiministern i princip
kan agera med ett slags ministerstyrelse
i detta sammanhang utan att
det är avtalsparterna själva som skall
gå till verket för att lösa dessa frågor,
tycker jag mig finna att civilministern
anser det i princip lika önskvärt som

Tisdagen den 22 april 1969

Nr 19

Svar på interpellation ang. relationen mellan hyreskostnad och inkomst såsom

villkor för rätt till omstationeringstraktamente

jag att dessa frågor får sin lösning.
Ingen av oss kan väl finna anledning
att betrakta staten som arbetsgivare efter
ett annat mönster än vad som gäller
för arbetsmarknaden i övrigt. Tvärtom
är det väl vår skyldighet att se till att
den statliga arbetsgivaren liksom tidigare
kommer att vara mönsterarbetsgivare.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Egentligen finns det inte
särskilt mycket för mig att säga i
denna diskussion. Det framgår ju av
interpellationssvaret att jag anser detta
vara en fråga som lämpligen skall behandlas
inom ramen för de regler som
gäller samarbetet och förhållandena
mellan de avtalsslutande parterna. Därför
kanske herr Sörenson i sista satsen
i interpellationssvaret inte skall lägga
in någon som helst rekommendation
från min sida, vare sig till herr Sörenson
eller till någon partsorganisation,
utan det är bara ett konstaterande av
de fakta som föreligger i detta sammanhang.

Det var emellertid ett par saker i
herr Sörensons inlägg — som väl annars
till allra största delen skulle ha
varit mera lämpat som en argumentation
vid ett förhandlingsbord när det
gäller dessa frågor än här i riksdagen
— som jag inte tycker att jag kan låta
stå helt oemotsagda. Jag tror inte att
det finns några olika uppfattningar,
men det kanske var en smula oklart i
herr Sörensons framställning. När bostadssociala
utredningen rekommenderade
20 procent, var det inte fråga om
de enskilda individerna, utan det var
fråga om 20 procent på en genomsnittlig
industriarbetarinkomst, och detta
kunde givetvis slå ganska olika för de
enskilda individerna. Det kunde mycket
väl gå upp till 25 procent i ett enskilt
fall och understiga 20 procent i
andra fall.

Sedan påstår herr Sörenson att familjebostadsbidrag
och andra sådana
bidrag skulle räknas in i den inkomst
som ligger till grund för ifrågavarande
bedömning. För avtalsverkets vidkommande
är detta i varje fall fel. Jag kan
inte lämna någon garanti för hur de
myndigheter, som fått denna rätt delegerad
till sig, förfar i det fallet, men
avtalsverket räknar icke in dessa bidrag
i den bedömningen.

Herr Sörenson talade vidare om hur
det går till i olika avsenden och gav
en del exempel, men det är ju också
därvidlag fråga om avtalstillämpning.
Det finns alltså ett avtal som reglerar
dessa förhållanden och det är ju tilllämpning
av det avtalet som det här är
fråga om, i varje fall till alldeles övervägande
del.

Den andra uppgiften som herr Sörenson
lämnade och som jag också har
en invändning emot är hans påstående
att de bortavistelsebidrag som AMS
lämnar är baserade på 20 procent eller
-— om jag fattade honom rätt — icke
ens går upp till dessa 20 procent. Enligt
uppgift från ansvarigt håll inom
arbetsmarknadsstyrelsen använder man
även där 25-procentsregeln vid dessa
bedömningar.

Herr SÖRENSON (s):

Herr talman! Civilministern har anfört
ytterligare några synpunkter och
bemött en del av de argument jag
framförde. Bostadssociala utredningens
rekommendation gick jag in på redan
från början, så jag avstår ifrån att nu
åter beröra den saken. Jag har sagt att
det i princip är riktigt att bostadsstyrelsen
inte gjort någon rekommendation,
men bostadsstyrelsens förre chef
var med och utarbetade målsättningarna
i den bostadssociala utredningen.
Jag medger att det är en allmänt hållen
rekommendation som har lett till
väsentliga förbättringar och nedpress^
ning av hyresprocenten till något under

Nr 19

Tisdagen den 22 april 1969

Svar på interpellation ang. relationen mellan hyreskostnad och inkomst såsom

villkor för rätt till omstationeringstraktamente

lalet 20. Jag utgår ifrån att hyresnivån
i stort inte avviker från vad som gäller
i Göteborg. Som jag förstår det, har åtgärderna
varit värdefulla och till nytta
för hela samhället.

Jag går så över till att tala om avtalsverkets
rekommendation. Det kan
vara riktigt att säga att det inte finns
någon skriftlig rekommendation från
avtalsverket till de olika affärsverken
eller till försvaret om att räkna ifrån
de bostadssociala bidrag som utgår -—
också de som utgår från 1 januari. Det
finns över huvud taget inte någon
skriftlig avtalsverkets rekommendation
till de enskilda affärsverken att tillämpa
25-procentsregeln. Likväl är det en
öppen hemlighet mellan avtalsverket
och affärsverken att den regeln tillämpas.
Det är också väl känt för avtalsverket
att affärsverken tillämpar regeln
»nettohyra mot bruttohyra», så i och
för sig är det för mig helt ointressant
om avtalsverket har givit den skriftliga
rekommendationen eller inte. Det
viktiga för mig är att man tillämpar
praxis på detta sätt ute i verken, och
det drabbar löntagarnas plånböcker.
När det gäller försvarets personal går
man till och med ett steg längre och
räknar inte bara med de bostadssociala
tillägg som kan utgå. Man tar också
hänsyn till familjens ekonomi och räknar
in mannens, hustruns och barnens
löner för att få en för arbetsgivaren så
gynnsam relation som möjligt mellan
hyran och familjens inkomster.

Sedan finns egentligen inte mycket
för mig att tillägga, endast att jag vidhåller
att AMS tolkar dessa tumregler
väsentligt generösare i fråga om arbetsmarknadspolitiken
än man gör vid statens
järnvägar, posten o. s. v. Civilministern
kan, om han är intresserad av
det, ta ytterligare kontakter med AMS
och övertyga sig om hur det förhåller
sig. Vad som tillämpas för AMS-personalen
själv förväxlas kanske med vad
AMS-personalen i sin tur tillämpar då

det gäller andra. Det finns ingen möjlighet,
sades det hos AMS när jag frågade
om detta, att tvinga in människor
i bostäder som de inte har någon möjlighet
att hyra. Varför skall man tvinga
människor till något sådant, när det
står klart att de inte har de ekonomiska
möjligheterna? Varför skall vi försöka
bidra med åtgärder som skulle
motverka den omstrukturering av samhället
som alla i dag är överens om
att den erfordras för att åstadkomma
ökad ekonomisk effekt?

Varför skall man vid statens järnvägar,
posten, försvaret etc. motverka den
strukturomställning som pågår och som
är nödvändig genom att tillämpa sådana
tumregler som jag refererat till?

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Herr Sörenson säger
att det är tämligen ointressant om någon
skriftlig rekommendation har utgått
från avtalsverket till myndigheterna
eller inte. Den saken har jag aldrig
berört, men vad som är intressant
är när herr Sörenson felaktigt påstår
att avtalsverket skulle tillämpa en beräkningsmetod
som man i själva verket
inte använder. Tv avtalsverket räknar
bruttohyra mot bruttoinkomst, och i de
fall familjesociala förmåner utgår uppnås
därigenom en lindring i hyressättningen.

Beträffande uppgifterna från arbetsmarknadsstyrelsen
vet jag inte om det
är herr Sörenson eller jag som har rätt.
Jag har sagt tidigare och vidhåller fortfarande
att vi har uppgifter från ansvarigt
håll inom AMS. Om herr Sörenson
har lika riktiga uppgifter från annat
håll står alltså här tydligen uppgift
mot uppgift i fråga om tillämpningen
av reglerna för dessa bidrag.

Herr SÖRENSON (s):

Herr talman! Civilministerns senaste
uppgift var i och för sig intressant.

Tisdagen den 22 april 1969

Nr 19

Interpellation ang. tillgodoseende av de blindas behov av nyheter

Jag vet inte hur långt man kan gå på
den här vägen och inte heller hur stor
frihet och självständighet affärsverken
har att agera som de gör, om det inte
sker med arbetsmarknadsstyrelsens välsignelse.
Det skulle vara intressant att
pröva en rad av de fall som affärsverken
avgjort och där omstationeringstraktamenten
dragits in i samband med
omstrukturering och 25-procentsgränsen
kunnat underskridas med hjälp av
familjebostadsbidragen. En sådan prövning
skulle visa om avtalsverket inte
vill stå för de synpunkter som förts
fram av affärsverken och som tillämpats
av dessa utan avtalsverkets bemyndigande
eller rekommendationer eller ens
— som civilministern säger — utan att
avtalsverket skulle känna till detta förhållande.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Bara ett par ord! De
fall herr Sörenson nu syftar på kan en
intresserad part ta upp till förhandling
med vederbörande verk för att få frågan
prövad.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till lagutskott motionen nr 1156;

till bevillningsutskottet motionen nr
1157; och

till bankoutskottet motionen nr 1158.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 42 och 46—50,
bevillningsutskottets betänkanden nr
23, 30 och 32, bankoutskottets utlåtanden
nr 15—19, första lagutskottets utlåtanden
nr 25 och 26, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 27—30, jordbruksut -

skottets utlåtanden och memorial nr 11
—13 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden och memorial nr 27—
31.

§ 6

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

fru Ryding (vpk), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående utformningen av arbetsförmedlingarnas
förteckningar över arbetslösa,
och

herr Börjesson i Falköping (ep), till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående rätten till avdrag
vid beskattningen för kostnader
för intäkternas förvärvande.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 7

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista måtte uppföras dels
statsutskottets utlåtande nr 50 samt bevillningsutskottets
betänkanden nr 23
och 30 i nu nämnd ordning främst, dels
bevillningsutskottets betänkande nr 32
och tredje lagutskottets utlåtande nr 30
i angiven ordning närmast efter statsutskottets
utlåtande nr 42, dels statsutskottets
utlåtande nr 49 närmast efter
bankoutskottets utlåtande nr 15.

Denna hemställan bifölls.

§ 8

Interpellation ang. tillgodoseende av de
blindas behov av nyheter

Ordet lämnades på begäran till

Herr WIKLUND i Stockholm (fp),
som yttrade:

Nr 19

Tisdagen den 22 april 1969

Interpellation ang. tillgodoseende av de blindas behov av nyheter

Herr talman! Regeringen har nyligen
på riksdagens bord lagt en proposition
med förslag om vissa ekonomiska stödåtgärder
avseende dagspressen. Syftet
är att söka trygga medborgarnas krav
på mångsidig information och främja
fri opinionsbildning. Staten lämnar stöd
till kulturella tidskrifter, varvid syftet
likaledes är att tillgodose medborgarnas
informationsbehov.

Det finns emellertid grupper, som av
olika skäl inte får behovet av information
tillgodosett genom dessa åtgärder.
En av de allra sämst ställda grupperna
i detta avseende är de blinda. Den
blinde kan inte tillgodogöra sig huvuddelen
av all den information som den
seende får genom tidningar och tidskrifter,
genom reklam, anvisningar på
förpackningar och annan konsumentupplysning.
Radion är en oumbärlig
informationskälla för den blinde, men
radioprogrammen utformas medvetet eller
omedvetet med utgångspunkt i förutsättningen
att lyssnaren kan få en
bakgrund eller en komplettering genom
andra informationsmedia. Skillnaden
mellan blinda och seende har ytterligare
markerats genom det växande programutbudet
i TV.

På initiativ av de blindas egna organisationer
har en del smärre publikationer
utgivits på blindskrift eller lästs
in på band, men det material som sålunda
ställs till de blindas förfogande
är ytterst torftigt jämfört med vad seende
har tillgång till. Staten bar hittills,
endast lämnat stöd till en veckotidning
i blindskrift, De Blindas Veckoblad,
med ett ospecificerat belopp inom ramen
för ett allmänt anslag. Den egentliga
nyhetsförmedlingen till de blinda
tillgodoses inte på detta sätt.

Jag utgår från att utbildningsministern
delar min uppfattning att det är
angeläget att också de blinda som andra
medborgargrupper i samhället får behovet
av nyheter och annan information
tillgodosett på ett varierat sätt. Jag
räknar också med att detta behov skulle

kunna mötas bl. a. genom en periodisk,
relativt ofta utkommande »talbokstidning».

Med hänvisning till vad jag sålunda
anfört får jag anhålla om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för utbildningsdepartementet
ställa följande frågor:

1. Vilka stödåtgärder avser regeringen
att vidta för att bättre än som nu är
fallet de blindas behov av nyheter skall
kunna tillgodoses?

2. Kan statliga bidrag påräknas till
en »talbokstidniug» utgiven av De blindas
förening och t. ex, utkommande
varannan dag med nyhetsmaterial av
likartad beskaffenhet som dagstidningarnas? Denna

anhållan bordlädes.

§ 9

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslagen för budgetåret
1969/70 till rundradioverksamheten
in. m. jämte motioner;

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
staten tillhörig fast egendom; och

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1969/70 till vissa allmänna kultur- och
bildningsändamål samt internationelltkulturellt
samarbete jämte motioner;
samt

från första lagutskottet:

nr 114, i anledning av motioner om
ersättning för skada vid lämnande av
hjälp i samband med trafikolycka; och

nr 119, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 10 juni
1949 (nr 341) om explosiva varor.

Tisdagen den 22 april 1969

Nr 19

§ 10

Anmäldes följande motioner:
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 52, angående lärarutbildning
för folkhögskolan m. m., motionerna:
nr 1159, av herr Källstad m. fl., och
nr 1160, av herr Nordstrandh;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 66, angående avskaffande av
almanacksprivilegiet m. m., motionen
nr 1161, av herr Källstad in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 76, med förslag till lag om begränsning
av samhällsstöd vid arbetskonflikt,
m. m., motionen nr 1162, av
herr Hermansson m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 77, med förslag till kungörelse
om ändring i allmänna ordningsstadgan
den 14 december 1956 (nr 617),
motionen nr 1163, av herr Börjesson i
Glömminge;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 78, med förslag till lag om
vissa sanktioner mot Rhodesia in. m.,
motionerna:

nr 1164, av herrar Ahlmark och Ullsten,

nr 1165, av herr Bergqvist m. fl.,
nr 1166, av herr Hermansson in. fl.,
och

nr 1167, av herrar Lothigius och
Björck i Nässjö;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 81, angående organisationen
av länsstyrelsernas datamaskinanläggningar,
motionerna:

nr 1168, av herr Eliasson i Moholni
in. fl.,

nr 1169, av herr Eliasson i Sundhorn
m. fl.,

nr 1170, av fru Jonäng,
nr 1171, av herr Lothigius, och
nr 1172, av herr Wennerfors;
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 82, med förslag till lag om
ändring i värnpliktslagen den 30 december
1941 (nr 967), motionen nr
1173, av herrar Lindkvist och Gustavsson
i Nässjö;

i anledning av Kungl. Maj ds propo -

sition nr 86, angående försöksverksamhet
på det nykterhetspolitiska området,
motionerna:

nr 1174, av herr Rask och fru Bergman,

nr 1175, av herr Wennerfors, och
nr 1176, av herr Wiklund i Stockholm
in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 87, angående fortsatt valutareglering,
motionen nr 1177, av herr
Lothigius;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 88, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om riksbankens sedelutgivning,
m. in., motionerna:
nr 1178, av herr Enarsson, och
nr 1179, av herrar Enarsson och Magnusson
i Borås; samt

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 92, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 26 juli
1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt,
motionen nr 1180, av herr Josefson
i Arrie m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Nilsson i Bästekille (m), till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående ekonomisk hjälp
åt fiskarbefolkningen i södra Skåne,
fru Eriksson i Stockholm (s), till herr
statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående utbildning av
dietister, samt

herr Eriksson i Arvika (fp), till herr
statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående avslutningsdag
för vissa årskurser i gymnasium och
fackskola.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.17. In fidem

Sune K. Johansson

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Onsdagen den 23 april

Kl. 10.00

§ 1

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 44 föreslagna,
av riksdagens båda kamrar godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:194 och II: 206 till Bidrag
till S:t Lukasstiftelsen för budgetåret
1969/70 anvisar ett anslag av 30 000 kr.,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna 1:194 och 11:206 beslutat
att till Bidrag till S:t Lukasstiftelsen för
budgetåret 1969/70 anvisa ett anslag av
60 000 kr.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstning medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med
91 Ja och 106 Nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade

utfallit med ...... 62 Ja och 67 Nej,

vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller .......... 91 Ja och 106 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 153 Ja och 173 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

§ 2

Justerades protokollet för den 15 innevarande
april.

§ 3

Meddelande ang. frågestunderna
onsdagen den 30 april och onsdagen den
14 maj

Herr TALMANNEN yttrade:

Såsom framgår av den preliminära
planen för andra kammarens sammanträden
under vårsessionen 1969 kommer
frågestunder att äga rum onsdagen
den 30 april kl. 10.00 och onsdagen den
14 maj kl. 10.00.

Frågor till dessa frågestunder skall
inlämnas senast kl. 14.00 torsdagen den
24 april respektive torsdagen den 8 maj.

§ 4

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 1159
—1161;

till lagutskott motionerna nr 1162—
1167;

till statsutskottet motionerna nr 1168
—1172;

till lagutskott motionen nr 1173;

till bevillningsutskottet motionerna nr
1174—1176;

till bankoutskottet motionerna nr
1177—1179; och

till bevillningsutskottet motionen nr
1180.

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

§ 5

Föredrogs den av herr Wiklund i
Stockholm (fp) vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men
då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för utbildningsdepartementet angående
tillgodoseende av de blindas behov
av nyheter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Anslag- till bostadsbyggande m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
50, i anledning av vissa av Kungl. Maj :t
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1969/70 till bostadsbyggande m. m.
jämte motioner.

Kungl. Maj:t hade (bilaga 13, punkterna
D 5—6, s. 161—166, IV: 2—4, s.
171—234 och V: 2, s. 237—238) föreslagit
riksdagen att

1. godkänna de ändringar av bestämmelserna
om förbättringslån och invalidbostadsbidrag
som förordats i statsrådsprotokollet,

2. medge att räntefria förbättringslån
beviljades med högst 100 000 000 kr. under
ettvart av åren 1969 och 1970,

3. bemyndiga Kungl. Maj:t att vid behov
besluta om ökning av den under 2
upptagna ramen för långivningen under
år 1969,

4. uttala sig för en bostadsbyggnadsplan
för år 1969 om 103 000 lägenheter,

5. uttala sig för en preliminär bostadsbyggnadsplan
för år 1970 om 95 000 lägenheter,

6. medge att bostadslån för nybyggnad
beviljades för högst följande antal
lägenheter

år 1969 89 000

» 1970 89 000

» 1971 60 000

» 1972 50 000

» 1973 50 000,

Anslag till bostadsbyggande m. m.

7. medge att Kungl. Maj:t finge meddela
bestämmelser om projektreserv för
åren 1970 och 1971,

8. medge att beslut om bostadslån för
nybyggnad meddelades intill ett belopp
av 1 720 000 000 kr. under år 1969,

9. medge att beslut om bostadslån till
ombyggnad samt räntebärande förbättringslån
meddelades intill ett belopp av
170 000 000 kr. under vart och ett av
åren 1969 och 1970,

10. medge att förhandsbesked om bostadslån
för hus som skulle byggas med
tillämpning av industriella produktionsmetoder
meddelades för högst 10 000 lägenheter
under vart och ett av åren 1970
—1974,

11. bemyndiga Kungl. Maj:t att under
de förutsättningar som angetts i statsrådsprotokollet
besluta om utökning av
de under 6 och 9 upptagna ramarna för
långivningen såvitt gällde år 1969 samt
de under 8 och 10 upptagna ramarna,

12. godkänna i statsrådsprotokollet
förordade ändringar i fråga om villkoren
för bostadslån och tomträttslån,

13. på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
för budgetåret 1969/70 anvisa

a. till Räntebidrag ett förslagsanslag
av 5 000 000 kr.,

b. till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett förslagsanslag av
110 000 000 kr.,

14. på kapitalbudgeten under Statens
utlåningsfonder för budgetåret 1969/70
anvisa

a. till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 1 400 000 000
kr.,

b. till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien ett investeringsanslag
av 1 000 kr.,

c. till Lånefonden för kommunala
markförvärv ett investeringsanslag av
30 000 000 kr.,

15. på kapitalbudgeten under Fonden
för låneunderstöd till Räntefria lån till
bostadsbyggande för budgetåret 1969/70
anvisa ett investeringsanslag av
20 000 000 kr.

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:55
av herr Virgin in. fl. och II: 64 av herr
Holmberg in. fl., vari hemställts

a. att riksdagen måtte besluta fastställa
den övre lånegränsen för statliga lån
till bostadsändamål till 90 % av låneunderlaget,
oavsett förvaltningsform,

b. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte uttala att erforderliga åtgärder
vidtoges för att successivt öka småhusbyggandets
andel av bostadsproduktionen,
så att den motsvarade konsumenternas
faktiska behov, samt

c. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om utredning i
syfte att begränsa avgångar i lägenhetsbeståndet
enligt vad som i motionerna
anförts,

dels de likalydande motionerna 1:65
av herr Dahlén in. fl. och II: 83 av herr
Wedén m. fl., vari hemställts att riksdagen
måtte

1. för igångsättning av lägenheter
godkänna följande bostadsbyggnadsplan
under perioden 1969—1973 som mål
och riktpunkt för det totala bostadsbyggandet
(inkl. icke statsbelånade bostadshus)
:

år 1969	103 000+	konjunktur- reserv 5 000
»	1970	108 000+	10 000
»	1971	111 000+	10 000
»	1972	114 000+	10 000
»	1973	115 000+	10 000,

2. medge att statliga bostadslån för
nybyggnad samt konjunkturreserv redan
innevarande år fördelades och be -

viljades för följande antal lägenheter: konjunktur- reserv
år 1969	92 000+	5 000
» 1970	90 000+	10 000
» 1971	80 000+	10 000
» 1972	70 000+	10 000
» 1973	60 000+	10 000,

3. bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta
om utökning, med anlitande av konjunkturreserven,
av den under punkt 1
och 2 föreslagna planen respektive ramen,
om utvecklingen av samhällsekonomi
och arbetsmarknad skulle göra en
sådan ökning möjlig,

4. beträffande bostadsbyggandets
struktur och geografiska fördelning i
skrivelse till Kungl. Maj :t uttala

a. att erforderliga åtgärder borde vidtagas
för att successivt öka småhusbyggandets
andel av bostadsproduktionen,
vilket den väntade utvecklingen av efterfrågan
motiverade, med en riktpunkt
tills vidare att uppnå 40 % år 1973,

b. att bostadsproduktionen i takt med
tillgängliga mark- och planeringsresurser
borde inriktas på områden där bostadsbristen
vore störst eller eljest skulle
bli besvärande samt att ansträngningar
borde göras för att minska efterfrågetrycket
i storstadsområdena genom en
aktiv lokaliseringspolitik som gåve sysselsättning
utanför dessa områden, samt

c. erinra om riksdagens uttalande år
1966 angående fördelningen mellan små
och stora lägenheter och målsättningen
för utrymmesstandarden,

5. i syfte att nedbringa boendekostnaderna a.

hemställa att Kungl. Majrt tillsatte
en parlamentarisk utredning, i vilken
även representanter för bygg- och bostadsmarknadens
parter inginge, med
uppgift att undersöka byggnadsindustrins
och byggnadsmaterialindustrins
produktivitets- och prisutveckling, dessa
branschers konkurrensförhållanden
samt hur rationaliseringsvinster bäst
kunde komma de boende till godo och
att ange riktlinjerna för ett permanent
verksamt organ för dessa frågor,

b. hemställa att Kungl. Maj:t vidtoge
sådana åtgärder att alla ifrågakommande
kreditinstitut erhölle lika möjligheter
att använda AP-medel för en ökad integrerad
bostadsfinansiering,

c. uttala att totalentreprenad som upp -

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

handlingsform i ökad utsträckning borde
prövas,

d. besluta att löneunderlaget för statliga
bostadslån höjdes så att det sammanfölle
med pantvärdet,

e. besluta att låneunderlag och pantvärde
för flerfamiljshus därutöver skulle
kunna höjas till den i preliminär låneansökan
uppgivna produktionskostnaden
under förutsättning av att en från
konkurrenssynpunkt effektiv upphandling
skett för ifrågavarande projekt,
dock att denna höjning för att eliminera
riskerna för kostnadsstegrande effekt
icke procentuellt finge överstiga den
genomsnittliga överkostnad som redovisades
för liknande projekt inom samma
region det föregående året,

f. uttala sig för en lindring av gällande
parkeringsnormer så att biluppställningsplatser
endast behövde utbyggas
för det aktuella behovet med möjligheter
till senare utbyggnad allteftersom behovet
ökat i framtiden samt att systemet
med obligatorisk biluppställningsplats
för hyresgäster utan bil borde upphöra,

6. besluta att byggandet av friliggande
småhus icke begränsades av de årliga
låneramarna utan att statligt bostadslån
generellt skulle kunna utgå till denna
form av småhusbebyggelse, förutsatt att
övriga lånevillkor vore uppfyllda,

7. besluta att räntan på nu amorteringspliktiga
tilläggslån skulle fastställas
till 6 % mot nuvarande 4 % samt att
denna subventionsminskning skulle träda
i kraft fr. o. m. den 1 juli 1969,

8. beträffande den statliga låneverksamheten
utöver vad som föresloges i
punkterna 5. d. och e.

a. fastställa den övre lånegränsen i
fråga om bostadslån till kommun eller
allmännyttigt bostadsföretag till 100 %
av låneunderlaget inom 100 % av pantvärdet,
under förutsättning att kommun
ställde borgen för lånet i inteckningsläget
mellan 95 och 100 %,

b. fastställa den övre lånegränsen för
enskilt byggda flerfamiljshus till 90 %

Anslag till bostadsbyggande m. m.

av låneunderlaget inom 90 % av pantvärdet,

c. fastställa den övre lånegränsen för
servicehus byggda av enskilda bostadsföretag
till 95 % av låneunderlaget inom
95 % av pantvärdet,

d. besluta att kapitalkostnaderna för
de statliga lånen till lokaler som vore
att anse som bostadskomplement
fr. o. m. 1 juli 1969 omfördelades i tiden
i likhet med lånen till bostäder, dock
att basannuiteten för lokaler bestämdes
till 6 %,

e. besluta att inkomststrecket för förbättringslån
för åldringsbostäder
fr. o. in. den 1 juli 1969 höjdes med 2 000
kr. till 8 000 kr. i beskattningsbar inkomst,

dels de likalydande motionerna I: 524
av herr Bengtson m. fl. och II: 428 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts

1. att riksdagen måtte uttala sig för att
det garanterade programmet för åren
1971—1973 ej skulle förbehållas vissa
regioner utan kunna fördelas över hela
landet,

2. att riksdagen måtte uttala att vid
den regionala fördelningen hänsyn toges
till det förhållandet att standardhöjning
och förnyelse av bostadsbeståndet
vore nödvändiga även på orter som icke
statistiskt räknades som klart expansiva,

3. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om åtgärder för att
stimulera till en sådan ökning av småhusbyggandet
att småhusandelen bleve i
överensstämmelse med konsumenternas
krav,

4. att riksdagen måtte besluta att byggande
av småhus med statliga bostadslån
skulle ske fritt utöver de av riksdagen
fastställda ramarna under uppfyllande
av lånevillkoren i övrigt,

5. att riksdagen måtte medgiva att
övre lånegränsen för statligt lån för
småhus som beboddes av låntagaren höjdes
till 95 % och till 90 % för enskilt
ägda flerfamiljshus och godkänna vad

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

som i motionerna anförts angående
kommunal borgen,

6. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utredning

a. angående bostadsmiljöns betydelse
för den sociala anpassningen,

b. angående riktlinjer för lösandet av
bostadsbebyggelsens bullerproblem,

7. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om att servicekommittén a.

tillfördes en bredare parlamentarisk,
regional och kommunal representation,

b. genom tilläggsdirektiv gåves i uppdrag
att även utreda serviceproblemen
för områden utanför tätorter,

8. att riksdagen måtte besluta om höjning
av inkomststrecket för beviljande
av förbättringslån till 8 000 kr. i beskattningsbar
inkomst från den 1 juli 1969,

9. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om prövning och
förslag angående höjning av räntefritt
stående förbättringslån och stående del
av förbättringslån till 15 000 kr., samt

10. att riksdagen i övrigt måtte beakta
vad i motionerna anförts,

dels de likalydande motionerna I: 67
av herr Mattsson och II: 79 av herrar
Gustavsson i Alvesta och Johansson i
Växjö, vari hemställts

att riksdagen måtte besluta att igångsättning
av småhusbyggen i områden
utanför de tre storstadsregionerna finge
ske utöver den bostadsbyggnadsplan
som fastställs av riksdagen,

dels de likalydande motionerna 1:10S
av herr Lidgard och 11:204 av herrar
Enarsson och Fridolfsson i Stockholm,
vari hemställts

att riksdagen måtte besluta att räntan
på nu amorteringspliktiga tilläggslån
fastställdes till 6 procent, mot nuvarande
4 procent, samt att förändringen
skulle träda i kraft den 1 juli 1969,

dels de likalydande motionerna 1:110
av herr Ebbe Ohlsson m. fl. och II: 205
av herrar Enarsson och Ringaby, vari
hemställts

att riksdagen måtte besluta avslå
Kungl Maj :ts förslag att till Lånefonden
för kommunala markförvärv anvisa ett
investeringsanslag av 30 000 000 kr.,
dels de likalydande motionerna I: 536
av herr Nils-Eric Gustafsson m. fl. och
II: 602 av herrar Elmstedt och Josef son
i Arrie, vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att förbättringslån
måtte kunna utgå till de
låginkomstgrupper som fram till den 1
juli 1968 vore berättigade till sådana
lån,

dels de likalydande motionerna I: 537
av herr Hansson och II: 643 av herr
Lindkvist, vari föreslagits att riksdagen
hos Kungl. Maj :t begärde

a. översyn av gällande regler för bostadslån
för konstnärlig utsmyckning
med beaktande av de synpunkter som
berörts i motionerna, samt

b. åtgärder för en vidgad information
om bostadslån för konstnärlig utsmyckning,

dels de likalydande motionerna I: 545
av fru Landberg och herr Augustsson
samt II: 629 av herr Johansson i Norrköping
m. fl., vari hemställts

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställde att Kungl. Maj:t i tilllämpningsföreskrifterna
till kungl. kungörelsen
1962:538 utfärdade bestämmelse
att länsbostadsnämnd måtte ompröva
förbättringslåns uppdelning i
amorteringsdel och räntefri stående del
i de fall, där låntagarens ekonomiska
förhållande sedan lånet beviljades hade
undergått avsevärd och varaktig försämring,

dels de likalydande motionerna I: 547
av herr Herbert Larsson och II: 642 av
herr Lindkvist, vari hemställts att riksdagen
måtte besluta

a. att särskilt räntelån kunde utgå för
småhus med bostadsrätt och hyresrätt,
som belånats enligt kungörelsen om räntelån
av den 5 oktober 1962, samt

b. att sådant särskilt räntelån utginge
med belopp motsvarande räntetillägg

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

enligt bostadslånekungörelsen av den 1
september 1967,

dels de likalydande motionerna I: 551
av herr Mattsson m. fl. och II: 618 av
herr Gustafsson i Stenkyrka m. fl.,
dels de likalydande motionerna I: 583
av herr Svanström och fröken Pehrsson
samt II: 612 av herrar Glimnér och
Polstam,

dels de likalydande motionerna I: 587
av herr Tistad m. fl. och II: 645 av herr
Mattsson m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 591
av herrar Åkerlund och Brundin samt
II: 677 av herr Åkerlind m. fl., vari hemställts att

riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte uttala att den försöksvis
tillämpade metoden att fördela låneramarna
i m2 våningsyta icke finge utnyttjas
till förfång för det avsedda småhusbyggandet,

dels motionen II: 616 av herrar Gustafsson
i Stenkyrka och Franzén i Träkumla,
vari hemställts

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställde om skyndsam översyn
av bostadslånekungörelsens bestämmelser
angående lån till ombyggnad av kulturhistoriskt
märklig byggnad i enlighet
med motionens syfte,

dels motionen II: 644 av herrar Lindkvist
och Svenning, vari hemställts
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
begära att bostadslån som beviljats för
begränsade bostadsförbättringar i flerfamiljshus
finge utbetalas förskottsvis.

Utskottet hemställde,

1. beträffande bostadsbyggandets geografiska
fördelning att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:65 och 11:83 samt
I: 524 och II: 428, samtliga såvitt nu var
i fråga,

2. beträffande vikten av en aktiv lokaliseringspolitik
att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:65 och 11:83 såvitt
nu var i fråga,

3. beträffande bostadsbyggandet inom
turist- och fritidsområden att riksda -

Anslag till bostadsbyggande m. m.

gen måtte avslå motionerna I: 587 och
II: 645,

4. beträffande fördelningen på hustyper
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 55 och II: 64, I: 65 och II: 83,
1:524 och 11:428 samt 1:591 och
II: 677, de sex förstnämnda såvitt nu
var i fråga,

5. beträffande inriktningen på lägenhetstyper
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:65 och 11:83 såvitt nu var
i fråga,

6. beträffande miljöfrågor att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:524 och
II: 428 såvitt nu var i fråga,

7. beträffande servicekommittén att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 524
och II: 428 såvitt nu var i fråga,

8. beträffande upphandling av stora
bostadsprojekt att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:65 och 11:83 såvitt
nu var i fråga,

9. beträffande utredning angående
byggnadsmaterialindustrin att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:65 och
11:83 såvitt nu var i fråga,

10. beträffande parkeringsplatser att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 65
och II: 83 såvitt nu var i fråga,

11. beträffande principerna för bostadsbyggnadsplanen
att riksdagen måtte
avslå motionerna I: 65 och II: 83 såvitt
nu var i fråga,

12. beträffande fördelning av garantiramarna
att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:524 och 11:428 såvitt nu
var i fråga,

13. beträffande småhusbyggande utom
låneramarna att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:65 och 11:83, 1:524 och
II: 428 samt I: 67 och II: 79, de fyra
förstnämnda såvitt nu var i fråga,

14. beträffande bostadsbyggandets
andel av kreditutbudet samt kreditgivningens
former och villkor att riksdagen
måtte som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad utskottet anfört,

15. beträffande uppdelningen på
byggnadslån och fastighetslån att riks -

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

dagen måtte avslå motionerna I: 65 och
II: 83 såvitt nu var i fråga,

16. beträffande beräkning av låneunderlaget
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:65 och 11:83 såvitt nu var
i fråga,

17. beträffande övre lånegränserna att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 55
och 11:64, 1:65 och 11:83 samt 1:524
och 11:428, samtliga såvitt nu var i
fråga,

18. beträffande s. k. dubbelbelåning
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag angående ändring
i fråga om villkoren för bostadslån
som sin mening ge Kungl. Maj :t
till känna vad utskottet anfört,

19. beträffande omfördelning av kostnaderna
för vissa lokaler att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 65 och II: 83
såvitt nu var i fråga,

20. beträffande konstnärlig utsmyckning
i bostadsområden att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 537
och 11:643 som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad utskottet anfört,

21. beträffande upprustning av äldre
småhus att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 551 och II: 618,

22. beträffande ombyggnad av kulturhistoriskt
märklig byggnad m. m. att
riksdagen måtte i anledning av motionen
11:616 som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad utskottet anfört,

23. beträffande utbetalning i förskott
av vissa bostadslån att riksdagen måtte
med bifall till motionen 11:644 som
sin mening ge Kungl. Maj :t till känna
vad utskottet anfört,

24. beträffande ränta på tilläggslån
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 65 och II: 83 samt 1: 108 och II: 204,
de två förstnämnda såvitt nu var i
fråga,

25. beträffande särskilt räntelån för
vissa småhus att riksdagen måtte i
anledning av motionerna I: 547 och
II: 642 som sin mening ge Kungl. Maj :t
till känna vad utskottet anfört,

26. beträffande ändring av bestäm -

melserna om inkomstgräns för förbättringslån
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 65 och II: 83 samt
I: 524 och II: 428, nämnda motioner såvitt
nu var i fråga, godkänna vad som
förordats i statsrådsprotokollet,

27. beträffande omprövning av förbättringslån
att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 545 och II: 629,

28. beträffande höjning av högsta belopp
för vissa förbättringslån att riksdagen
måtte avslå motionerna 1: 524
och II: 428 såvitt nu var i fråga,

29. beträffande förbättringslån till
andra än pensionärer och handikappade
m. fl. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 536 och II: 602,

30. beträffande förbättringslån för installation
av telefon att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:583 och 11:612,

31. beträffande ändring av bestämmelserna
om förbättringslån och invalidbostadsbidrag
i vad de ej behandlats
under 26—30 att riksdagen måtte godkänna
vad som förordats i statsrådsprotokollet,

32. beträffande ändring i fråga om
villkoren för tomträttslån att riksdagen
måtte godkänna vad som förordats i
statsrådsprotokollet,

33. beträffande utredning om avgång
från lägenhetsbeståndet att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 55 och II: 64
såvitt nu var i fråga,

34. beträffande lägenlietsramar för
bostadsbyggandets omfattning m. m. att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
1:65 och 11:83, nämnda motioner
såvitt nu var i fråga,

a. uttala sig för en bostadsbyggnadsplan
för år 1969 om 103 000 lägenheter,

b. uttala sig för en preliminär bostadsbyggnadsplan
för år 1970 om
95 000 lägenheter,

c. medge att bostadslån för nybyggnad
beviljas för högst följande antal lägenheter -

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

år	1969	89 000
»	1970	89 000
»	1971	60 000
»	1972	50 000
»	1973	50 000,

d. medge att Kungl. Maj:t finge meddela
bestämmelser om projektreserv för
åren 1970 och 1971,

e. bemyndiga Kungl. Maj:t att under
de förutsättningar som angetts i statsrådsprotokollet
besluta om ökning av
den under c upptagna ramen för långivningen
såvitt gällde år 1969,

35. beträffande medelsramar för långivningen
att riksdagen måtte

a. medge att räntefria förbättringslån
beviljades med högst 100 000 000 kr. under
ettvart av åren 1969 och 1970,

b. bemyndiga Kungl. Maj:t att vid
behov besluta om ökning av den under
a upptagna ramen för långivningen under
år 1969,

c. medge att beslut om bostadslån
för nybyggnad meddelades intill ett belopp
av 1 720 000 000 kr. under år 1969,

d. medge att beslut om bostadslån
för ombyggnad samt räntebärande förbättringslån
meddelades intill ett belopp
av 170 000 000 kr. under vart och ett
av åren 1969 och 1970,

e. bemyndiga Kungl. Maj:t att under
de förutsättningar som angetts i statsrådsprotokollet
besluta om ökning av
den under d upptagna ramen för långivningen
såvitt gällde år 1969 samt
den under c upptagna ramen,

36. beträffande förhandsbesked om
bostadslån för hus som skulle byggas
med tillämpning av industriella produktionsmetoder
att riksdagen måtte

a. medge att förhandsbesked meddelades
för högst 10 000 lägenheter under
vart och ett av åren 1970—1974,

b. bemyndiga Kungl. Maj:t att under
de förutsättningar som angetts i statsrådsprotokollet
besluta om ökning av
den under a upptagna ramen,

37. beträffande markförvärvslån att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motio -

Anslag till bostadsbyggande m. m.

nerna I: 110 och II: 205 till Lånefonden
för kommunala markförvärv för budgetåret
1969/70 på kapitalbudgeten under
statens utlåningsfonder anvisa ett
investeringsanslag av 30 000 000 kr.,

38. beträffande anslag i vad de ej behandlats
under 37 att riksdagen måtte
för budgetåret 1969/70 anvisa

a. till Räntebidrag på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln ett förslagsanslag
av 5 000 000 kr.,

b. till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
på driftbudgeten under
elfte huvudtiteln ett förslagsanslag
av 110 000 000 kr.,

c. till Lånefonden för bostadsbyggande
på kapitalbudgeten under statens
utlåningsfonder ett investeringsanslag
av 1 400 000 000 kr.,

d. till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien på kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder
ett investeringsanslag av 1 000
kr.,

e. till Räntefria lån till bostadsbyggande
på kapitalbudgeten under fonden
för låneunderstöd ett investeringsanslag
av 20 000 000 kr.,

39. att riksdagen måtte avslå här upptagna
motioner till den del de ej blivit
under 1—38 särskilt berörda eller behandlade
i annat utskottsutlåtande.

Reservationer och ett särskilt yttrande
hade avgivits enligt följande.

Reservationer

1. beträffande bostadsbyggandets geografiska
fördelning av herrar Axel Andersson
(fp), Virgin (in), Ivar Johansson
(ep), Per Jacobsson (fp), Nyman
(fp), Kaijser (m), Nils-Eric Gustafsson
(ep), Bohman (m), Mattsson (ep) och
Nilsson i Tvärålund (ep), fröken
Ljungberg (m) samt herrar Mundebo
(fp), Sjönell (ep) och Ullsten (fp), som
ansett att utskottet under 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 65 och II: 83 samt I: 524

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

och II: 428, samtliga såvitt nu var i fråga,
som sin mening ge Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört;

2. beträffande fördelningen på hustyper
av herrar Axel Andersson (fp),
Virgin (m), Ivar Johansson (ep), Per
Jacobsson (fp), Nyman (fp), Kaijser
(m), Nils-Eric Gustafsson (ep), Bohman
(m), Mattsson (ep) och Nilsson i
Tvärålund (ep), fröken Ljungberg (m)
samt herrar Mundebo (fp), Sjönell (ep)
och Ullsten (fp), som ansett att utskottet
under 4 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:55 och 11:64, 1:65 och
II: 83, I: 524 och II: 428 samt I: 591 och
11: 677, de sex förstnämnda såvitt nu
var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört; 3.

beträffande miljöfrågor av herrar
Axel Andersson (fp), Virgin (m), Ivar
Johansson (ep), Per Jacobsson (fp),
Nyman (fp), Kaijser (m), Nils-Eric Gustafsson
(ep), Bohman (in), Mattsson
(ep) och Nilsson i Tvärålund (ep), fröken
Ljungberg (m) samt herrar Mundebo
(fp), Sjönell (ep) och Ullsten (fp),
som ansett att utskottet under 6 bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 524 och II: 428, såvitt nu
var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört; 4.

beträffande servicekommittén av
herrar Axel Andersson (fp), Virgin
(m), Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Kaijser (m),
Nils-Eric Gustafsson (ep), Bohman (m),
Mattsson (ep) och Nilsson i Tvärålund
(ep), fröken Ljungberg (m) samt herrar
Mundebo (fp), Sjönell (ep) och
Ullsten (fp), som ansett att utskottet
under 7 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:524 och 11: 428, såvitt
nu var i fråga, som sin mening ge
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

5. beträffande projektstorleken av
herrar Nils-Eric Gustafsson och Nilsson
i Tvärålund (båda ep), utan angivet
yrkande;

6. beträffande utredning angående
byggnadsmaterialindustrin av herrar
Axel Andersson (fp), Ivar Johansson
(ep), Per Jacobsson (fp), Nyman (fp),
Nils-Eric Gustafsson (ep), Mattsson
(ep), Nilsson i Tvärålund (ep), Mundebo
(fp), Sjönell (ep) och Ullsten
(fp), som ansett att utskottet under 9
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:65 och 11:83, såvitt nu var
i fråga, som sin mening ge Kungl. Maj:t
till känna vad reservanterna anfört;

7. beträffande principerna för bostadsbyggnadsplanen
av herrar Axel Andersson,
Per Jacobsson, Nyman, Mundebo
och Ullsten (samtliga fp), som
ansett att utskottet under 11 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:65 och 11:83, såvitt nu
var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört; 8.

beträffande fördelning av garantiramarna
av herrar Ivar Johansson, NilsEric
Gustafsson, Mattsson, Nilsson i
Tvärålund och Sjönell (samtliga ep),
som ansett att utskottet under 12 bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 524 och II: 428, såvitt nu var
i fråga, som sin mening ge Kungl. Maj:t
till känna vad reservanterna anfört;

9. beträffande småhusbyggande utom
låneramarna av

a. herrar Axel Andersson (fp), Ivar
Johansson (ep), Per Jacobsson (fp),
Nyman (fp), Nils-Eric Gustafsson (ep),
Mattsson (ep), Nilsson i Tvärålund
(ep), Mundebo (fp), Sjönell (ep) och
Ullsten (fp), som ansett att utskottet
under 13 bort bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:65 och 11:83 och i anledning
av motionerna 1:524 och 11:428

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

samt 1:67 och 11:79, de fyra förstnämnda
såvitt nu var i fråga, som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört;

b. herr Kaijser och fröken Ljungberg
(båda m), utan angivet yrkande;

10. beträffande bostadsbyggandets
andel av kreditutbudet samt kreditgivningens
former och villkor av herrar
Axel Andersson (fp), Virgin (m), Ivar
Johansson (ep), Per Jacobsson {fp), Nyman
(fp), Kaijser (m), Nils-Eric Gustafsson
(ep), Bohman (m), Mattsson
(ep) och Nilsson i Tvärålund (ep), fröken
Ljungberg (m) samt herrar Mundebo
(fp), Sjönell (ep) och Ullsten (fp),
som ansett att dels det stycke i utskottets
yttrande på s. 16 som började med
»Utskottet har» och slutade med »bostadsbyggandets
kreditförsörjning» bort
ha i reservationen angiven lydelse, dels
det stycke i utskottets yttrande på s. 17
som började med »Utskottet anser» och
slutade med »på nytt» bort ha i reservationen
angiven lydelse;

11. beträffande uppdelningen på
byggnadslån och fastighetslån av herrar
Axel Andersson (fp), Ivar Johansson
(ep), Per Jacobsson (fp), Nyman (fp),
Nils-Eric Gustafsson (ep), Mattsson
(ep), Nilsson i Tvärålund (ep), Mundebo
(fp), Sjönell (ep) och Ullsten (fp),
som ansett att utskottet under 15 bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1: 65 och II: 83, såvitt nu
var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Mai:t till känna vad reservanterna anfört; 12.

beträffande beräkning av låneunderlaget
av herrar Axel Andersson, Per
Jacobsson, Nyman, Mundebo och Ullsten
(samtliga fp), som ansett att utskottet
under 16 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:65 och 11:83, såvitt nu
var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört; 13.

beträffande övre lånegränserna av

Anslag till bostadsbyggande m. m.

a. herrar Axel Andersson (fp), Ivar
Johansson (ep), Per Jacobsson (fp),
Nyman (fp), Nils-Eric Gustafsson (ep),
Mattsson (ep), Nilsson i Tvärålund (ep),
Mundebo (fp), Sjönell (ep) och Ullsten
(fp), som ansett att utskottet under 17
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 65 och II: 83 samt I: 524
och 11:428 och i anledning av motionerna
I: 55 och II: 64, samtliga såvitt
nu var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört; b.

herrar Virgin, Kaijser och Bohman
samt fröken Ljungberg (samtliga m),
som ansett att utskottet under 17 bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 55 och II: 64 och i anledning
av motionerna 1:65 och 11:83 samt
I: 524 och II: 428, samtliga såvitt nu var
i fråga, som sin mening ge Kungl. Maj:t
till känna vad dessa reservanter anfört;

14. beträffande s. k. dubbelbelåning
av herrar Axel Andersson (fp), Virgin
(m), Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Kaijser (m),
Nils-Eric Gustafsson (ep), Bohman (m),
Mattsson (ep) och Nilsson i Tvärålund
(ep), fröken Ljungberg (m) samt herrar
Mundebo (fp), Sjönell (ep) och Ullsten
(fp), som ansett att utskottet under
18 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag angående ändring
i fråga om villkoren för bostadslån
godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats;

15. beträffande omfördelning av kostnaderna
för vissa lokaler av herrar Axel
Andersson, Per Jacobsson, Nyman,
Mundebo och Ullsten (samtliga fp),
som ansett att utskottet under 19 bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:65 och 11:83, såvitt nu
var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört; -

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

16. beträffande räntan på amorteringspliktiga
tilläggslån av herrar Axel
Andersson (fp), Virgin (m), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Kaijser (m) och
Bohman (m), fröken Ljungberg (m)
samt herrar Mundebo (fp) och Ullsten
(fp), som ansett att utskottet under 24
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:65 och 11:83 samt 1:108
och 11:204, de två förstnämnda såvitt
nu var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört; 17.

beträffande särskilt räntelån av
herrar Ivar Johansson, Nils-Eric Gustafsson,
Mattsson, Nilsson i Tvärålund
och Sjönell (samtliga ep), som ansett
att det stycke i utskottets yttrande på
s. 23 som började med »Utskottet har»
och slutade med »till känna» bort ha i
reservationen angiven lydelse;

18. beträffande inkomstgräns för förbättringslån
av herrar Axel Andersson
(fp), Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Nils-Eric Gustafsson
(ep), Mattsson (ep), Nilsson i
Tvärålund (ep), Mundebo (fp), Sjönell
(ep) och Ullsten (fp), som ansett att
utskottet under 26 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall
till motionerna 1:65 och 11:83 samt
I: 524 och II: 428, nämnda motioner såvitt
nu var i fråga, som sin mening ge
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört;

19. beträffande omprövning av förbättringslån
av herr Johansson i Norrköping
(s), utan angivet yrkande;

20. beträffande höjning av högsta belopp
för vissa förbättringslån av herrar
Axel Andersson (fp), Ivar Johansson
(ep), Per Jacobsson (fp), Nyman (fp),
Nils-Eric Gustafsson (ep), Mattsson
(ep), Nilsson i Tvärålund (ep), Mundebo
(fp), Sjönell (ep) och Ullsten
(fp), som ansett att utskottet under 28
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till

motionerna I: 524 och II: 428, såvitt nu
var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört; 21.

beträffande förbättringslån till
andra än pensionärer och handikappade
m. fl. av herrar Ivar Johansson, NilsEric
Gustafsson, Mattsson, Nilsson i
Tvärålund och Sjönell (samtliga ep),
som ansett att utskottet under punkten
29 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:536 och 11:602 som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört;

22. beträffande lägenhetsramar för
bostadsbyggandets omfattning m. m. av
herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Nyman, Mundebo och Ullsten (samtliga
fp), som — vid bifall till reservationen
7 — ansett att utskottet under 34 bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och med bifall till
motionerna 1:65 och 11:83, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga,

a. för igångsättning av lägenheter
godkänna följande bostadsbyggnadsplan
under perioden 1969—1973 som
mål och riktpunkt för det totala bostadsbyggandet
(inkl. icke statsbelånade
bostadshus):

konjunkturreserv

5 000
10 000
10 000
10 000
10 000,

år 1969 103 000 +

» 1970 108 000 +

» 1971 111 000 +

» 1972 114 000 +

» 1973 115 000 +

b. medge att statliga bostadslån för
nybyggnad samt konjunkturreserv redan
innevarande år fördelades och beviljades
för följande antal lägenheter:

konjunktur -

år 1969
» 1970

» 1971

» 1972

» 1973

92 000 +
90 000 +
80 000 +
70 000 +
60 000 +

reserv
5 000
10 000
10 000
10 000
10 000,

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

c. bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta
om utökning, med anlitande av konjunkturreserven,
av den under a och b
föreslagna planen respektive ramen om
utvecklingen av samhällsekonomi och
arbetsmarknad skulle göra en sådan ökning
möjlig;

23. beträffande fördelning av låneramarna
av herrar Axel Andersson (fp),
Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Nils-Eric Gustafsson
(ep), Mattsson (ep), Nilsson i Tvärålund
(ep), Mundebo (fp), Sjönell (ep)
och Ullsten (fp), som ansett att efter
det stycke i utskottets yttrande på s.
26 som började med »Utskottet har» och
slutade med »hög nivå» bort införas ett
stycke med i reservationen angiven lydelse; 24.

beträffande avgång från lägenhetsbeståndet
av herr Kaijser och fröken
Ljungberg (båda m), utan angivet
yrkande;

25. beträffande lånefonden för kommunala
markförvärv av herrar Virgin,
Kaijser och Bohman samt fröken Ljungberg
(samtliga in), som ansett att utskottet
under 37 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:110 och 11:205 avslå Kungl.
Maj :ts förslag om medelsanvisning till
Lånefonden för kommunala markförvärv.

Särskilt yttrande

av herrar Virgin, Kaijser och Bohman
samt fröken Ljungberg (samtliga m).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Inledningsvis vill jag
med tillfredsställelse konstatera att bostadsbyggandet
under fjolåret låg på en
hög nivå. Den för våra förhållanden
ovanligt stora arbetslösheten har i viss
utsträckning medgett det höga bostadsbyggandet.
Det vore ju fel om inte lediga
resurser användes för att tillgodose

Anslag till bostadsbyggande m. m.

ett svårt bristområde i vårt samhälle.

Jag vill inledningsvis även uttrycka
tillfredsställelse med det planerade höga
bostadsbyggandet under nästa budgetår.
Enligt uppgifter som skymtat i pressen
har inrikesministern nyligen uttalat att
bostadsbyggandet bör begränsas något
för att hindra överhettning i samhällsekonomin.
För centerns del vill jag i
detta sammanhang uttala att eventuella
begränsningar på grund av konjunkturutvecklingen
inte får drabba det bostadsbyggande
som är en förutsättning
för att utveckla näringslivet i områden,
där detta är nödvändigt för att man
skall nå bättre balans i vårt samhälle.
En sådan handläggning överensstämmer
enligt vår mening med den roll bostadsbyggandet
kan och bör spela i konjunktur-
och arbetsmarknadspolitiken.

Den bostadspolitiska debatten i vårt
land uppvisar i dag inga större principiella
motsättningar inom en mycket
stor majoritet i riksdagen. Det visade
bl. a. 1966 års riksdagsbeslut om den
framtida bostadspolitiken. De mera
principiella avvikelserna i det förevarande
utskottsutlåtandet är att finna i
den av de moderata angivna reservationen
25 och i det särskilda yttrandet
från samma parti. De moderata har avstått
från att ställa yrkanden som visar
var de står i konkreta och principiellt
viktiga frågor. I stället har moderata
samlingspartiets utskottsledamöter avgivit
ett särskilt yttrande. Av detta framgår
att de inte vill ha så mycket av
samhällelig bostadspolitik.

För vår del menar vi att ett samhälleligt
engagemang är behövligt och nödvändigt
för att tillgodose människornas
behov och efterfrågan av goda bostäder.
Vi tror inte att de fria marknadskrafterna
— konkurrens, tillgång och efterfrågan
— själva och ensamma kan klara
detta. Men jag skall inte ta upp en diskussion
om det avsnittet eftersom det
inte finns yrkanden mer än på en
punkt, nämligen den som gäller medelstilldelningen
för tomträttslånen. Enligt

Andra kammarens protokoll 1969. Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

vår mening är det inte förenligt med en
framsynt kommunal markpolitik att avstyrka
bifall till de medel som regeringen
föreslår. I stället för att som moderata
samlingspartiet gör yrka avslag på
förslaget borde man egentligen förorda
ett ytterligare ökat anslag. Av statsfinansiella
skäl kan vi emellertid inte
föreslå något sådant i år.

Frågorna om markanskaffning för bostadsbyggande,
realisationsvinstbeskattning
och bostadsbyggandets finansiering
är exempel på att motsättningarna
i dessa viktiga hänseenden är obetydliga
hos en stor majoritet här i riksdagen.
Även i fråga om önskvärdheten
av en framtida avveckling av hyresregleringen
torde det råda betydande
enighet. Den debatt som fördes om den
frågan för något år sedan var onödigt
uppjagad.

Kraven på utredningar om en bättre
miljöutformning för bostaden och dess
omgivning har regeringspartiet år efter
år tillbakavisat. I år avvisas vårt förslag
om en utredning rörande den sociala
anpassningen i bostadsmiljöer. Tillåt
mig ändå, herr talman, uttala förhoppningen
att det inte skiljer så mycket
mellan regering och opposition på miljöområdet,
eftersom regeringen på sistone
tillsatt vissa utredningar som skall
behandla hithörande frågor.

Samma förhållande tror jag råder
beträffande servicen inom bostadsområdena.
På den punkten har en reservation
avgivits av centern, folkpartiet och
de moderata, vari yrkas på en bredare
parlamentarisk representation i servicekommittén.
Det gäller mycket omfattande
och väsentliga frågor som har
stor politisk betydelse och kraftigt kommer
att beröra även kommunerna.

Spörsmålen om en större andel småhus
i bostadsproduktionen och bostadsbyggandets
mer aktiva infogande i närings-
och befolkningsutvecklingen i
landet synes också föranleda delade
meningar. Jag hoppas att regeringen —•
och socialdemokraterna över huvud taget
— närmar sig oss i den frågan när

den regionala planeringen och på den
grundade målsättningar har utvecklat
sig mera än vad fallet är i dag.

Frågan om bostadskostnaderna är bekymmersam.
Vi har kunnat konstatera
att i orter med en registrerad stor bostadsefterfrågan
har nybyggda lägenheter
varit så dyra, att de i vissa fall står
outhyrda under anmärkningsvärt lång
tid. — På den nyligen hållna SABOkongressen
har det ju väckts ett nytt
förslag om hyressättningen. Eftersom
jag inte haft tillfälle att personligen ta
del av förslaget skall jag inte kommentera
det. Jag avvaktar med intresse vilka
synpunkter utskottets talesman, som ju
är verksam inom SABO, kan ha att anlägga
på det uppseendeväckande förslaget.

I fjolårets statsverksproposition uttalade
inrikesministern att kostnadsbesparingar
på upp till 20 procent kunnat
uppnås genom rationaliseringar. Han
redovisar emellertid inte närmare vilka
åtgärder som lett till besparingarna. Det
skulle ha varit värdefullt med en mera
utförlig sådan redovisning. Det går att
bygga billigare än vad som allmänt presteras
nu — det vet vi och det finns
exempel på det. De byggherrar och de
orter som genom att tillämpa rationella
metoder kan uppvisa goda resultat i detta
avseende bör ges goda förutsättningar
för en långsiktig planering av verksamheten.
Men det får inte leda till att konkurrensen
sättes åt sidan. Det är angeläget
att den fungerar effektivt.

Statsrådet talar i statsverkspropositionen
om olika entreprenadmetoder.
Enligt min mening är ingen metod helt
överlägsen andra. Naturligtvis har upphandlingsformen,
kontinuiteten och planeringen
i verksamheten mycket stor
betydelse för det slutliga resultatet såväl
i de s. k. expansionsområdena som i övriga
delar av landet. Jag är övertygad
om att rationell upphandling och planering
inte behöver förutsätta jätteobjekt,
mätt i svensk skala, eller att det är
generellt mycket enklare att bygga billigt
med någon viss hustyp. Rationalise -

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

ringen inom byggnadsbranschen bör
kunna leda till begränsade bostadskostnader
såväl inom småhusproduktionen
som inom hyreshusproduktionen.

Bostadskostnaderna företer också en
skillnad mellan olika orter. Den starka
förskjutningen av bostadsbyggandet under
fjolåret till storstadsregionerna, där
ju byggkostnaderna ligger högt, har inte
främjat strävandena att pressa byggnadskostnaderna
— därav de tomma
outhyrda lägenheterna. Det är därför
nödvändigt att länka näringsutvecklingen
i sådana banor att bostadsefterfrågan
och bostadsköerna blir mindre i storstadsområdena.

1 inrikeshuvudtitelns avsnitt om den
regionala planeringen uttalar dåvarande
inrikesministern att det är nödvändigt
att bromsa storstädernas tillväxt för att
uppnå bättre balans i vårt samhälle.
Detta är vad vi från centern under
minst ett par årtionden har framhållit.
Vi har också framfört förslag på olika
områden för att åstadkomma detta
främst genom lokaliserings-, näringsoch
skattepolitiken. Den starka koncentrationen
till storstadsregionerna i vårt
land har lett till bristsituationer, höga
priser och sociala problem i dessa områden.
Tyvärr tycks den utvecklingen
fortsätta. Den konjunkturuppgång som
vi registrerar slår främst igenom just i
storstadsområdena, medan andra områden,
t. ex. de s. k. skogslänen, befinner
sig i en ännu värre situation än i fjol.

Bostadsbyggandets fördelning kommer
in i det här sammanhanget. Det är
en ganska självklar sak att man måste
ha ett mycket omfattande byggande där
bostadsbristen är stor. Det går emellertid
inte att eliminera bostadsbristen där
denna är mycket svår, om det ständigt
och i accelererad takt tillkommer nya
bostadsbehov. Den största samhällsekonomiska
effekten av nytillskott till bostadsbyggandet
erhålles som regel när
näringslivet utvecklas i orter utanför
de upphettade expansionsregionerna. I
dessa orter kan näringslivet då omstruktureras
i takt med utvecklingens krav.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

Övriga samhällsinvesteringar kan bättre
utnyttjas, och bostads- och byggnadskostnaderna
är som regel lägre också
där. Det är bland annat detta vi pekat
på i vår motion och i reservationen 1.

Statsutskottets majoritet uttalar att
vad vi anfört i vår motion beträffande
den regionala fördelningen inte strider
mot de uppfattningar som kommit till
uttryck i tidigare riksdagsbeslut och att
fördelningsbesluten speglar de antagna
riktlinjerna. Denna utskottsmajoritetens
skrivning är bra så till vida att uttalandena
i våra motioner därigenom blir
intolkade både i det senaste riksdagsbeslutet
och i tidigare riksdagsbeslut.

Skillnaden mellan skrivningen på regeringssidan
och på vår sida uttrycker
sannolikt var en skillnad i viljeinriktning
finns. Vi vill mera aktivt infoga
bostadsbyggandet i andra samhällsåtgärder
för att verkligen åstadkomma en
bättre balans i samhället. Detta skulle
inte minst expansionsregionerna ha
glädje av och säkerligen skulle det då
också bli lättare för de lokala instanserna
att tillgodose önskemålen om hustyper,
boendemiljö etc.

En synnerligen beklaglig följd av
koncentrationspolitiken har blivit att
man i tätregionerna inte har beaktat
eller kunnat beakta kraven på en bovänlig
miljö.

Det finns många skrämmande exempel
på detta. De som mest kommer i
kläm är barnen. Det förefaller oss naturligt
att bomiljön har en avgörande
betydelse för människornas, inte minst
barnens, sociala anpassning. Vad vet vi
om detta? Det är mycket litet. Nu tillsättes
i hyresgäst- och bostadsrättsorganisationer
den ena arbetsgruppen och
kommittén efter den andra just för att
tränga in i miljöfrågorna, men samhället
har hittills förhållit sig ganska passivt.
I utskottsutlåtande efter utskottsutlåtande
har det sagts, att önskemålen
tillgodoses i full utsträckning genom de
institutioner och arbetsformer som redan
finns.

En av de väsentligaste frågor som

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

måste; besvaras bör vara bostadsmiljöns
inverkan på människors beteende och
anpassning, och vi måste känna till
grundläggande fakta i detta avseende
när vi planerar och bygger vårt samhälle.
Men vi vet för litet ännu. Den
sociologiska sidan av frågan om bostadsmiljöns
betydelse för människors
trivsel har ägnats ett för ringa intresse.
Detta problem har mycket stor vikt då
vi skall bygga ett gott samhälle. Vi anser
att det behöver belysas i en utredning
och även genom forskning. Olika andra
miljöfrågor, som måhända tangerar den
av oss nu aktualiserade, har på sistone
blivit föremål för utredningsuppdrag,
men de är icke tillräckliga i detta avseende.

Herr talman! För år 1971 föreslås en
bostadsbyggnadsplan med ett garanterat
program på 60 000 lägenheter. För vartdera
av de följande åren, 1972 och 1973,
föreslås ett garanterat program om respektive
50 000 statsbelånade lägenheter.
De garanterade programmen skall i sin
helhet fördelas inom som man uttrycker
det — klart expansiva områden.

Centern kan inte acceptera detta begränsade.
förslag. Vi anser att det över
hela landet finns behov av den långsiktiga
planering, som dessa garantiramar
för bostadsbyggandet skall möjliggöra.
Genom den uppläggning, som
regeringen och utskottsmajoriteten föreslår,
kommer troligen näringslivets planering
att ytterligare inriktas mot de
redan upphettade områdena. Dessa kommer
genom den garanterade ramen att
ha det bästa framtidsperspektivet för
bostadsbyggandet. Detta måste ytterligare
öka koncentrationen av arbetsplatser,
vilket medför ett ännu mer stegrat
behov av bostäder inom de redan
pressade regionerna i vårt land. Långtidsplaneringen
av bostadsbyggandet
och näringsutvecklingen i övriga delar
av landet får således inte samma förutsättningar.

Utskottet varnar i sin skrivning för
att ett garanterat minimiprogram för

heja landet skulle innebära en risk för
en oriktig regional fördelning. Detta uttalande
stämmer inte med vad utskottet
har yttrat beträffande grunderna för
den regionala fördelningen av bostadsbyggandet.
Jag har tidigare konstaterat
att utskottet tolkat vår syn på dessa så,
att de inte står i motsättning till gällande
riktlinjer. När vi nu yrkar att
garanterade minimiramar skall fördelas
till alla kommunblock på grundval av
de riktlinjer för fördelningen som vi
föreslagit i vår motion och som alltså
enligt utskottets egen skrivning inte
står i strid med gällande riktlinjer, säger
utskottet att vårt förslag innebär risker
för eu felaktig fördelning. Jag kan inte
finna någon klar logik i detta resonemang.

Utskottets skrivning är för övrigt
mycket formalistisk. Man talar om någonting
annat än vad vi från centern
har yrkat på. Utskottet säger att vi inte
har yrkat på en högre total minimiram
att fördela. Av reservationen 8 hoppas
jag emellertid att det tydligt framgår vad
vi avsett. Jag ber att få citera: »Fn
garantiram av föreslagen typ tjänar sitt
syfte bättre om den kan fördelas över
hela landet och därmed ge underlag
även för en vidgad planerad samverkan.
Kungl. Maj:t bör därför vidta åtgärder
för att möjliggöra att alla kommunblock
i enlighet med förslaget i motionerna
1:524 och 11:428 kan få andel i garantiramarna
för även de senare åren i
planeringsperioden.»

Vi yrkar alltså att Kungl. Maj :t skall
vidta åtgärder som möjliggör att alla
kommunblock kan få andel i garantiramarna.
Det är då enligt vår mening
självklart att ramarna på 60 000 respektive
50 000 lägenheter för de klart
expansiva områdena bör utvidgas så att
man kan göra en lämplig avvägning av
minimiramen för alla kommunblock i
landet. De åtgärder som vi anser att
Kungl. Maj:t skall vidta innefattar naturligtvis
också detta.

Enligt utskottets förslag måste vissa län

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

bli helt utan flerårsramar för bostadsbyggandet
— uttrycket »klart expansiva
områden» har jag uppfattat på det sät Som

alla nog känner till finns det inte
i alla län klart expansiva områden. Föreligger
det verkligen sådan risk att bygga
bostäder i vissa delar av landet? Naturligtvis
inte — det måste vara överord.
Men dessa överord kan ändå förorsaka
en viss skada genom den stämpel som
därigenom sätts på andra orter än klart
expansiva. Från vårt håll reagerar vi
mot sådana uttalanden.

Under åren 1965 och 1966 riktades
kritik mot regeringens handläggning av
bostadsbyggandets finansiering; igångsättningarna
förrycktes i tiden och
byggresurserna utnyttjades inte rationellt.
I full enighet skrev riksdagen till
Kungl. Maj:t och begärde att åtgärder
skulle vidtas. Regeringen dröjde därmed
i nästan två år, men nu har vissa
åtgärder vidtagits. För att nämna ett
exempel: överenskommelserna med kreditinstituten
synes fungera ganska bra.
Det har också delegationen för bostadsfinansieringen
framhållit. Den förordar
att det nuvarande systemet ytterligare
prövas innan frågan om andra finansieringsformer
övervägs. Kungl. Maj:t ansluter
sig i statsverkspropositionen till
den meningen. Reservanterna i utskottet,
den icke socialistiska minoriteten,
stöder på denna punkt Kungl. Maj:t.

Den socialdemokratiska majoriteten
är något mer het på gröten när det gäller
att införa ett statligt bostadsfinansieringsinstitut.
Om den statliga kreditfinansieringen
skall kanaliseras helt
genom en statlig kreditinstitution, skulle
det innebära en nära nog revolutionerande
omvälvning för vårt etablerade
kreditväsende. En sådan åtgärd kräver
därför eu verkligt grundlig utredning.

Vad vi vill säga med vår reservation

— vilket vi också uppfattat att regeringen
uttalat i statsverkspropositionen

— är att man bör fortsätta att pröva
vad som synes fungera bra och försöka
att ytterligare förbättra detta. Det ligger

Anslag till bostadsbyggande m. m.

väl — och det tycker vi är onödigt —
något av ett hot i utskottets skrivning:
Om inte det redan etablerade kreditväsendet
klarar bostadsbyggandets finansiering,
måste alternativet med ett
statligt institut övervägas.

Reträffande de övre lånegränserna
upprepar vi förslagen från tidigare år.
Den övre lånegränsen för småhus föreslås
sålunda höjd till 95 procent och
för enskilda företag till 90 procent.
Statens anspråk på säkerhet bör tillgodoses
genom att kommunal borgen
krävs för belopp motsvarande 5 procent
av pantvärdet såvitt avser småhus utahför
detaljplanerat område och allmänna
företag.

Motiven för förslaget är desamma söm
tidigare. I det förra fallet vill"yi hndérlätta
för enskilda att bo i småhus. Det
beslut som riksdagen i fjol fattade angående
bostadsstöd för barnfamiljer innebär
att barnfamiljerna bör ges större
möjligheter att bo i småhus nu och framdeles.
I det senare fallet, som alltså gäller
privata hyreshus, motiveras de 90
procenten av konkurrensförhållanden.

Även i år föreslår vi från vårt håll
särskilda kvoter för pensionärsbostäder
och studentbostäder. Under de närmast
föregående åren har regeringen inom
den för glesbygdskommunerna angivna
bostadskvoten upptagit 300 pensionärsbostäder
för central fördelning, men
Kungl. Maj:t fullföljer inte nu denna
linje. På grund av den i regel höga andelen
åldringar i vissa kommuner anser
vi att en separat kvot även i år bör avdelas
till pensionärsbostäder. Inte heller
studentbostäder förekommer ju inom så
många kommuner, eftersom endast ett
fåtal orter i landet har universitet eller
högskolor. Såväl pensionärs- Som studentlägenheter
är också till ytan betydligt
mindre än genomSnittslägenheteii,
varför fördelningen även av den anledningen
bör ske avskilt från den övriga
bostadskvoten.

Herr talman! Åtskilliga frågor i detta
bostadsbetänkande har jag inte hunnit

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

beröra i mitt anförande, men andra talare
kommer att ta upp dem. Jag ber
med det nu anförda att få yrka bifall till
reservationerna 1, 2, 3, 4, 6, 8, 9 a, 10,
11, 13 a, 14, 17, 18, 20, 21 och 23.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! De frågor som står i
centrum i denna bostadsdebatt är i stor
utsträckning samma frågor som gjort
det också i tidigare års bostadsdebatter.
Det gäller bostadsbristen och trångboddheten
— att många människor
fortfarande saknar bostad, eller bor i
trånga omoderna bostäder.

Ett par spörsmål har emellertid under
de allra senaste åren blivit alltmer
centrala och fått speciellt intresse i
den aktuella debatten. Det är dels höga
byggnads- och boendekostnader, dels
otillfredsställande boendemiljö och boendeservice.
Vi bär sålunda kvar många
av de problem som kännetecknat den
svenska bostadsmarknaden under efterkrigstiden
samtidigt som vi fått nya
och besvärliga problem.

Det har då och då sagts, med hänvisning
till att det på vissa orter finns
tomma lägenheter, att bostadsfrågan
håller på att lösas. Så är tyvärr inte fallet.
Vi har fortfarande många olösta
bostadsproblem. Bostadspolitiken är
fortfarande en central fråga som kräver
kraftfulla politiska insatser.

Det stora antalet reservationer till föreliggande
betänkande — inte mindre
än 25 stycken — ger kanske en överdimensionerad
bild av oenighet inom
statsutskottet. De olika partierna är
ense i många frågor. De riktlinjer för
bostadspolitiken som fastställdes för
ett par år sedan tillkom ju i betydande
enighet mellan partierna. Men
det finns skiljelinjer — och i vissa avseenden
viktiga skiljelinjer — partierna
emellan. Jag skall här beröra några
huvudfrågor, i första hand bostadsbyggandets
omfattning och fördelning,
miljö- och servicefrågor samt kostnads-
och lånefrågor.

Bostadsbyggandet har under de senaste
åren legat på en hög nivå. Antalet
nybyggda lägenheter har både
under 1967 och 1968 uppgått till drygt
100 000. Vi måste emellertid vara medvetna
om att de siffrorna i och för sig
inte säger så mycket. Det är nettotillskottet
till bostadsmarknaden som är
det avgörande. Från statistiken över
1960-talets första del vet vi att hälften
av produktionen utgjorde ersättning
för lägenheter som genom rivning,
sammanläggning, kontorisering, övergivande
m. m. avgick ur bostadsbeståndet.
De åren byggdes i medeltal
närmare 80 000 lägenheter om året,
men nettotillskottet blev bara cirka
40 000 om året. Det är dessa siffror
som är avgörande för alla som vill ha
en bostad.

Regeringen föreslår för år 1969 en
bostadsbyggnadsplan av 103 000 lägenheter.
Vi inom folkpartiet bär accepterat
den nivån med den kompletteringen
att, liksom tidigare år, en viss
konjunkturreserv bör finnas och att
planen bör vidgas om utvecklingen av
samhällsekonomin och på arbetsmarknaden
gör en sådan höjning möjlig och
lämplig. Vi hoppas att de förbättrade
konjunkturerna inte föranleder regeringen
att nu bromsa bostadsbyggandet.
Några referat av inrikesministerns anförande
på SABO-kongressen häromdagen
är oroande. Det sägs där att bromsarna
måste slås till, så att vi inte får ett överhettat
byggklimat. Självfallet bör vi
söka undvika ett överhettat byggklimat.
Våra erfarenheter av regeringens hantering
av bostadspolitiken under efterkrigsåren
gör emellertid att vi måste
känna oro inför perspektivet att bostadsbyggandet
ånyo blir föremål för
regeringens broms- och balanspolitik.
De starkt stigande byggnads- och boendekostnaderna
under 1960-talets första
hälft berodde i hög grad på ryckigheten
i bostadsbyggandet, en ryckighet
som regeringen själv skapade. Vi behöver
både i dag och för de närmaste

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

åren ett bostadsbyggande på liög nivå
och en bostadsmarknad som kan arbeta
med ett långt planeringsperspektiv.

Regeringen föreslår i propositionen
nya principer för bostadsbyggnadsplanerna.
Dessa innebär en successiv övergång
till ett system med ett femårigt garanterat
program, kompletterat med en
projektreserv de första åren. Det är ett
bra förslag. I åtskilliga år har vi inom
folkpartiet förordat längre planeringsperioder;
vi har talat för femåriga ramar
kompletterade med konjunkturreserver.
Ett sådant system kan ge bättre
förutsättningar för en effektivare bostadsproduktion
och bättre sysselsättningsplanering.
Det kan underlätta
kommunernas långsiktiga planering och
innebär en större kontinuitet och stabilitet
för byggnadsföretagen. Jag är
övertygad om att förhållandena på bostadsmarknaden
skulle ha varit bättre
i dag än vad de reellt är, om vi tidigare
haft en mer långsiktig planering. Förslag
härom har dock hittills avvisats av riksdagsmajoriteten,
senast förra året. Nu
har emellertid regeringen föreslagit
längre planeringsperioder, och statsutskottets
majoritet konstaterar —• något
svalt — att förslaget »kan vara värt att
pröva». Jag tror att denna princip
i hög grad är värd att pröva och att
den också kommer att visa sig vara
bra.

Vi har från folkpartiets sida förordat
en något annorlunda konstruktion av
bostadsbyggnadsplanen, en konstruktion
som överensstämmer med de riktlinjer
som delegationen för bostadsfinansiering
förordade. Vi anser att riksdagen
bör dels uttala sig för en bostadsbyggnadsplan
som uppsattes som mål
för det framtida bostadsbyggandet och
som inriktning för den långsiktiga bostadsplaneringen,
dels besluta om ramar
för det statsbelånade byggandet, ett garanterat
program kompletterat med en
projektreserv.

Vi menar att det systemet bör ge större
möjligheter till en rationell plane -

Anslag till bostadsbyggande m. m.

ring särskilt när det gäller stora projekt
med flerårig byggtid.

Jag vill också beröra bostadsbyggandets
fördelning och göra det ur tre
aspekter: fördelningen på orter, på hustyper
och på lägenhetstyper.

Då det gäller bostadsbyggandets geografiska
fördelning har vi inom folkpartiet
både i år och tidigare år uttalat,
att produktionen i takt med tillgängliga
mark- och planeringsresurser bör inriktas
på områden där bostadsbristen är
störst eller eljest skulle bli besvärande
samt att ansträngningar bör göras för
att minska efterfrågetrycket i storstadsområdena
genom en aktiv lokaliseringspolitik
som ger sysselsättning också
utanför dessa områden.

Under de senaste åren har ungefär
40 procent av bostadsbyggandet skett
i storstadsregionerna, en andel som
med tanke på bostadsbristens struktur
och lokalisering är väl motiverad. Det
system med fördelning av medelsramar
som bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna
har, medför emellertid att
vissa län och kommuner ställs inför besvärliga
problem. Vissa kommuner kan
bli helt utan tilldelning, andra kommuner
får en mycket liten tilldelning, och
det betyder i realiteten att bostadssituationen
i de kommunerna är mycket besvärlig,
också om antalet köande är obetydligt.

Vi har bl. a. av det skälet förordat att
friliggande småhus skall få byggas utom
låneramarna. En sådan förändring skulle
vara av stor betydelse för åtskilliga
mindre kommuner, som nu inte får tilldelning
på en enda lägenhet. Detta
småhusbyggande skulle med all sannolikhet
inte heller bli av sådan omfattning
att det nämnvärt skulle påverka
fördelningen av arbetskraft och kapital.

Även i fråga om bostadsbyggandets
fördelning på hustyper är utskottsledamöterna
oense. Vi menar att småhusen
borde utgöra en större andel av nyproduktionen.
Under senare år har småhusandelen
varit något under 30 pro -

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

cent. Den andelen borde väsentligt höjas
om produktionen skulle svara mot
konsumenternas efterfrågan sådan den
är i dag och sådan vi kan förmoda att
den kommer att bli de närmaste åren.

Det sägs att det är kommunerna som
här har det avgörande ordet, att det är
kommunerna som har att besluta om
lånefördelningen inom kvoten. Ja, men
riksdagen kan och bör uttrycka sin allmänna
uppfattning, och ett sådant uttalande
kan vara en riktlinje för kommunernas
handlande.

Beträffande bostadsbyggandets fördelning
på lägenheter är vi emellertid
ense inom utskottet, och jag är glad för
det. Vi har i folkpartiets partimotion
fäst uppmärksamheten på de tendenser
mot mindre rumsantal som har gjort sig
gällande de senaste åren, tendenser som
leder till en lägre utrymmesstandard i
nyproduktionen än den som 1966 års
riksdag uttalade sig för. Riksdagen
framhöll då att den fördelning som vid
den tidpunkten, alltså 1966, hade uppnåtts
var i stort sett tillfredsställande
och borde bibehållas.

Utvecklingen under 1967 och 1968
tyder emellertid på en förskjutning mot
mindre lägenheter. Den tendensen beror
nog huvudsakligen på de höga boendekostnaderna
i nyproduktionen. Konsumenterna
har inte varit beredda att satsa
så mycket pengar på hyra att de haft
råd att efterfråga större lägenheter. Med
tanke på den betydande trångboddhet
som vi alltjämt har i vårt land — cirka
700 000 trångbodda hushåll, alltså uppskattningsvis
cirka 2,5 miljoner människor
som bor för trångt även med de
relativt måttliga normer vi har -— bör
vi söka undvika nyproduktion som för
lång tid framåt kommer att permanenta
trångboddheten. Det är därför tillfredsställande
att utskottet nu stryker
under att det inte finns skäl att frångå
1966 års riktlinjer.

En av de frågor som nu bör stå i
centrum för bostadsdebatten är boendemiljö
och boendeservice. Vi har un -

der 1950- och 1960-talen byggt många
bra bostäder. Vi har fått flera bra bostadsområden.
Men vi har också byggt
många, alltför många bostäder som inte
fyller dagens och än mindre morgondagens
krav på en god bostadsmiljö.
Miljövärdena har inte tillräckligt beaktats.
Vi har alltför många exempel på
hård markexploatering, dålig planering
och dålig kvalitet på byggandet. Vi har
fått en miljö som är olämplig, inte bara
för barnen utan också för unga och
vuxna människor. Det finns dock tecken
som nu tyder på en ljusning. Den
allt livligare debatten på detta område
har medfört att statliga och kommunala
myndigheter i större utsträckning än tidigare
känner sitt ansvar. De tendenser
till avsättningssvårigheter och till begynnande
balans på marknaden som
finns på vissa orter skärper också producenternas
medvetande om att vi inte
bara behöver flera utan även bättre bostäder.

Herr Nilsson i Tvärålund har redan
berört de reservationer som finns på
denna punkt. Jag skall inte utveckla
de tankarna mera.

En annan viktig fråga som herr Nilsson
också berörde är byggnads- och boendekostnaderna.
Vi vet att byggkostnaderna
under perioden 1961-—1966 ökade
med ungefär 70 procent. Det är flera
faktorer som har föranlett den starka
höjningen. Det måste därför till flera
samverkande åtgärder för att vi skall
kunna bygga bra bostäder till ett lågt
pris.

Vi har förordat att en särskild utredning
bör göras om byggnads- och byggnadsmaterialindustrins
produktivitetsoch
prisutveckling. Detta har också föreslagits
av bostadsstyrelsen. Uppgiften
för en sådan utredning bör också vara
att granska konkurrensförhållandena
och undersöka hur rationaliseringsvinster
bäst kan komma de boende till
godo. Jag tror att det finns starka skäl
för att nu göra en sådan utredning.

Den statliga bostadslånegivningens

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

utformning berörs i ett flertal reservationer.
Jag skall i detta inlägg inte fördjupa
mig i de tekniska problemen
utan bara beröra några punkter och
kan eljest i stort sett instämma i vad
herr Nilsson i Tvärålund redan har
anfört härvidlag.

Den statliga bostadslångivningens
anser vi att systemet med överenskommelser
med kreditgivarna fungerat bra,
att vi fått en gynnsam utveckling av
kreditförsörjningen. Därför kan vi inte
dela majoritetens förord för en statlig
totalfinansiering, visserligen också denna
gång bara ett principiellt förordande
men ändå en klar markering av detta
alternativs överlägsenhet. Vi anser som
sagt att erfarenheterna under de gångna
åren har varit goda av det finansieringssystem
som använts och att detta bör
utvecklas. Vi anser vidare att en ökad
integrerad finansiering bör prövas, alltså
att uppdelningen på byggnadslån och
fastighetslån bör försvinna.

Bostadslånens utformning bör naturligtvis
vara sådan att de medverkar till
att reducera boendekostnaderna. Det
nuvarande systemet fyller inte detta
krav. Vissa kostnader måste betalas med
hög ränta, vilket naturligtvis har en höjande
effekt på hyrorna.

Bostadspolitiska kommittén föreslog
1966 att låneunderlag, pantvärde och
godkänd produktionskostnad skulle slås
samman till ett enda belopp. 1967 års
beslut innebar emellertid endast vissa
steg i den riktningen genom att pantvärdet
något höjdes. Det finns goda skäl
för att nu höja låneunderlaget, så att
det sammanfaller med pantvärdet. Det
kan medverka till att minska kapitalkostnaderna
och torde knappast innebära
några risker för kostnadshöjningar.

Jag har inte tillgång till uppgifter rörande
1968, men 1967 redovisades för
inte mindre än 75 procent av flerfamiljshusens
lägenheter kostnader över
pantvärdet. I storstadsområdena var
siffran 90 å 95 procent. Även om siff -

Anslag till bostadsbyggande m. m.

rorna för 1968 skulle vara något lägre,
är det uppenbart att också i dag många
lägenheter byggs med överkostnader.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
1—4, 6 och 7, 9 a, 10—12,
13 a, 14—16, 18, 20, 22 och 23.

Fröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! Statsverkspropositionen
innehåller i år inga uppseendeväckande
förslag på bostadspolitikens område,
och det är väl en av anledningarna till
att vi inom oppositionen i vissa frågor
i dag i någon mån upprepar argument
som tidigare har blivit hörda.

Jag tror att för flertalet människor,
kanske t. o. m. för kammarens ärade ledamöter,
detta statsutskottets utlåtande
nr 50 ter sig skäligen svårsmält, för alt
inte säga tråkigt, trots mängden av reservationer,
som borde förmedla åtminstone
något av motsatsernas spänning.

Lagar, kungl. kungörelser i mängd
och bostadsstyrelsens anvisningar m. m.
omsluter i dag hela det bostadspolitiska
området med ett nätverk som har åtskilligt
av djungelns ogenomtränglighet.
Allt har naturligtvis inte kommit på eu
gång. Från att huvudsakligen genom lån
och bidrag av olika slag förbättra bostadsförhållandena
fick bostadspolitiken
på 1940-talet en ny målsättning
i höjd bostadsstandard. Tjugu år senare,
efter en osedvanligt god ekonomisk
utveckling i vårt land, behövde en ny
omprövning göras beträffande bidragsoch
låneformerna, ett avskaffande av de
generella subventionerna, hyresregleringen,
normerna för utrymmesstandard
m. m. Efter de tre senaste årens
riksdagsbeslut —- 1966, 1967 och 1968 —
är det väl naturligt, om åtskilligt måste
prövas och anpassas i lugn och ro och
att fördenskull sensationerna uteblivit.
Jag kan inte heller säga att jag direkt
saknar dem. Det enda sensationella eller
rättare sagt rationella som man nu
skulle önska vore en allvarlig prövning
av hela regleringssystemet mot bak -

2* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

grund av två allvarliga fakta som torde
vara odisputabla.

För det första saknas fortfarande balans
på bostadsmarknaden och för det
andra är ännu på många håll bostadsproblemet
för den enskilde en fråga om
stora pengar, alltför stora. Det är kanske
symtomatiskt att en företrädare
för den mest gynnade av alla byggherrar,
de allmännyttiga bostadsföretagen,
i ett desperat förslag framkastat tanken,
att man skall låta hyrorna bestämmas
av individens lön. Konsekvenserna är
väl inte överblickbara ens för ett aldrig
så visionärt socialistiskt öga, om bostadsproduktionen
skulle bli ett fullständigt
statsreglerat näringsfång och
bostadskonsumtionen bleve helt undantagen
från alla de konsumtionsvillkor
som annan nödtorft såsom kläder, föda
och heminredning drabbas av.

Det känns, herr talman, riktigt tryggt
att från sådana fantasiutflykter återgå
till bilaga 13 till årets statsverksproposition
och vad som där står om bostadspolitiken.
Trots det jag förut tillät mig
säga finns det vissa nyheter i propositionen
som jag skulle vilja fästa uppmärksamheten
på. Det gäller bl. a. vissa
förslag till åtgärder för att främja rationalisering
av bostadsbyggandet. Förslagen
är föranledda av byggindustrialiseringens
förra året avgivna betänkande.
Departementschefen som signerat propositionen
ger på ett annat sätt än utredningens
majoritet uttryck för tanken
att bostadsprojektets storlek inte nödvändigtvis
avgör möjligheterna att utnyttja
serieeffekternas fördelar. Han
medger att man kan utnyttja kunskaper
och erfarenheter beträffande serieekonomins
fördelar utan alltför starkt beroende
av de särskilda projektens storlek.
Enligt min mening är detta ett medgivande
av att konkurrensen mellan byggproducenter
av olika storleksordning
kan vara fördelaktig.

En annan nyhet är det förslag som
departementschefen upptagit med anledning
av den promemoria som dele -

gationen för bostadsfinansiering avlämnade
förra året. Förslaget innebär att
planen skall innehålla dels ett garanterat
program som något understiger vad
som bedöms möjligt att uppnå, dels en
projektreserv som gör det möjligt att
eventuellt öka byggandet upp till den
önskade nivån. Föregående talare har
ordat om detta med en viss kritisk skärpa.
Jag vill anlägga en annan synpunkt
på saken.

När det i förslaget säges att det från
bostadspolitisk synpunkt angelägna önskemålet
att genom mera fasta låneramar
skapa förutsättningar för stabilitet
i produktionen måste — för att citera
propositionen — detta »vägas mot den
ekonomiska politikens krav på möjligheter
att anpassa investeringsutvecklingen
till konjunkturförändringarna,
d. v. s. på flexibilitet även i bostadsbyggandets
omfattning». Detta är, som jag
ser det, ett glädjande uttalande. Från
vårt parti har under åtskilliga år framhållits
att bostadsbyggnadsplanen genom
sin låsta prioritering i vissa fall
har kunnat binda en viss del av investeringsutrymmet,
så att svårigheter vid
konjunkturförändringar kunde uppstå
att upprätthålla samhällsekonomisk balans.
Mot den bakgrunden tycker jag att
det uttalande, som gjordes på SABOkonferensen
och som herr Mundebo var
kritisk mot, tål att upprepas här i dag.

En tredje nyhet är förslaget att vidga
tomträttslångivningen så att lån till
kommuner kan utgå även för mark som
bebygges med privatfinansierade bostadshus.
När tomträttslånen till kommuner
infördes sade departementschefen
att statliga stödåtgärder för tomträttsändamål
bara skulle ges i den omfattning
som motsvarade statens bostadspolitiska
engagemang. Nu framhåller
emellertid bostadsstyrelsen — och
det är det som föranlett årets förslag
i propositionen — att bostadsbyggandet
utan statlig upplåning ökades betydligt
under 1968. Med hänsyn härtill och med
tanke på det ansökningstryck som före -

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

ligger säger sig styrelsen anse att byggandet
utan statligt stöd bör öka. Därför
bör, säger styrelsen, en utvidgning
av tomträttslångivningen till mark som
bebygges med privatfinansierade bostadshus
genomföras. Det är ett förslag
som utskottet enhälligt har tillstyrkt.

Högerpartiet — nu moderata samlingspartiet
— har ofta haft anledning
framhålla att all verksamhet som kan
skötas minst lika bra inom den privata
som inom den offentliga sektorn också
bör kunna handhas av den privata sektorn.
En effektiv fördelning av kapitalresurserna
mellan den offentliga och
den privata sektorn liksom inom de båda
sektorerna betraktar vi som en mycket
viktig uppgift för den ekonomiska
politiken i det moderna samhället. Det
är bl. a. därför som vi har intagit den
hållning vi gjort till förslaget om statlig
totalfinansiering, något som herr Mundebo
här ingående har talat om.

I ett särskilt yttrande har moderata
samlingspartiets representanter i statsutskottet
angivit några av de principer,
som vi finner vara av avgörande betydelse
och av särskilt värde i bostadsoch
markpolitiken. Det talas där bl. a.
om att denna bör »syfta till att i fri och
öppen konkurrens kunna utnyttja alla
tillgängliga resurser att till lägsta möjliga
kostnader producera och förvalta det
bostadsbestånd konsumenterna i fritt
val visar sig eftersträva». I denna konkurrens
ser vi gärna både samhällsägda
företag och enskilda sådana liksom vi
hävdar att samarbetet mellan allmänt
och enskilt i dag är nödvändigt på de
flesta områden. Jag säger detta som ett
förtydligande för herr Nilsson i Tvärålund,
som gjorde sitt vanliga lilla utfall
och därmed tycktes vilja avsvära sig all
bekantskap med marknadshushållningens
fria krafter. Min uppfattning är att
man utan dessa krafter inte får den balans
i samhällsekonomin som borde vara
en gemensam angelägenhet.

Vad jag nu refererat och vad som
i övrigt sägs i detta särskilda yttrande

Anslag till bostadsbyggande m. m.

är inga nyheter från vårt håll. De tre
exempel på nyheter i årets bostadspolitiska
proposition, som jag tog fram, innebär
ett närmande till vår syn på konkurrensen
och på privatkapitalets positiva
betydelse i den gemensamma hushållningen
och innebär ett fjärmande
från en rigorös socialistisk politik på
detta område. Förmodligen blir jag nu
motsagd. Man kan i varje fall hävda att
detta inte varit avsikten bakom handlingen
— men handlingen talar ju ändå
sitt språk.

Det nu sagda betyder naturligtvis inte
att vi är nöjda med allt i dagens bostadspolitik
— långt därifrån. Vi vidhåller
t. ex. vårt krav på att lånevillkoren
för olika byggherrekategorier bör
utjämnas. Varför beviljas 100 procent
av pantvärdet i lån till allmännyttiga
bostadsföretag mot 85—95 procent för
andra företag? Om man med den kostnadsbegränsning
som 1967 och 1968
års produktion så lyckligt uppvisat kunnat
pressa ned entreprenörernas priser
5, 6 eller 7 procent under pantvärdet —
det finns exempel härpå — varför ges
då lån upp till 100 procent av detta
värde? Ensidighet i produktionsformerna
ger i det långa loppet ingen kostnadspressande
konkurrens.

Jag kan också ta ett exempel av motsatt
slag från de allmännyttiga bostadsföretagens
verksamhet — sådana exempel
finns också. Bankinspektionen menar
sig ha funnit flera fall av dubbelbelåning
för finansiering av överkostnader
för allmännyttiga bostadsföretag,
vilket har påtalats av inspektionen. Detta
har föranlett departementschefen att
föreslå en klar förbudsbestämmelse.
Det är anmärkningsvärt, ärade kammarledamöter,
att utskottets socialdemokratiska
ledamöter varnar departementschefen
för att verkställa detta förslag
och gör det med den motiveringen, att
den metod som han anvisar inte klarar
kapitalanskaffningen för sådana överkostnader.
Det som departementschefen
anfört — utan att gå in på den prin -

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslag till bostadsbyggande in. m.

cipiella frågan om överkostnaderna —
är ju att 1967 års beslut om lånefinansieringen
ger möjlighet till kapitalbildning
inom de allmännyttiga företagen
och att kommunerna i avvaktan härpå
övergångsvis bör tillföra företagen ökat
kapital för att de skall kunna täcka
överkostnaderna. Det skall bli intressant
att se hur omröstningen på den
punkten utfaller.

Herr talman! Utan ytterligare motivering
kan jag med hänvisning dels till
det särskilda yttrandet, dels till vad
jag i övrigt sagt yrka bifall till reservationerna
13 b och 25, vilka avgivits
av företrädare för moderata samlingspartiet
i utskottet.

I en partimotion till årets riksdag -—
betecknad 1:55 och 11:64 — har moderata
samlingspartiet skildrat hur den
bostadspolitiska debatten kommit att
engagera allt fler människor, detta som
ett resultat inte bara av bostadsbristen,
som människorna lider under, utan också
av att boendemiljön kommit att präglas
av så stora förändringar att de upplevs
på ett särskilt sätt. Både de positiva
och de negativa dragen har fått en stark
förstoring i den omfattande ersättningsoch
nyproduktion som ägt rum. Bestämmelserna
om utrymmes- och utrustningsstandard
som villkor för lån och
bostadsbidrag har många gånger tett
sig groteska såväl för dem som blivit
helt utan bostad som för dem som fått
en men varit utan möjlighet att välja
efter sina behov, enligt sina önskemål.

Kostnadsstegringens ur social synpunkt
negativa effekter har också framhållits
i motionen liksom kravet att
bostadskonsumenternas behov och önskemål,
deras valfrihet, måste få större
utrymme än hittills när det gäller både
bostadsplanering och bostadsproduktion
— detta även om, som bostadsstyrelsen
säger, det inte finns någon säker mätare
på den otillfredsställda efterfrågan på
bostäder. Nej, det finns det förvisso
inte. Men har man över huvud taget

ansträngt sig för att få reda på hur det
förhåller sig?

De krav och påpekanden som jag här
redovisat har i vår motion inte tagit
sig uttryck i klämmarna, men de har
ändå föranlett oss som representerar
moderata samlingspartiet i utskottet att
reservationsvis understryka synpunkterna.
Jag ber därför att få yrka bifall
även till reservationerna 1, 2, 3, 4, 10,
14 och 16, som företrädarna för centerpartiet
och folkpartiet redan har presenterat
och motiverat på ett sätt som
jag finner i stort sett tillfredsställande.

Slutligen, herr talman, bara några
ord om två blanka reservationer.

Vi är helt överens med folkpartiet
och centerpartiet om att vilja ge småhusen
en större andel av bostadsproduktionen.
Det behövs, enligt vårt sett
att se ingen närmare motivering härför.
Visserligen kan det te sig egenartat,
om man ser på den utomordentliga lilla
folder som SABO-företagen så påpassligt
lagt på riksdagens bord i dag och för
vilken jag tackar. Av den statistik som
där ges beträffande bostadsproduktionen
framgår att produktionen av småhus
har stegrats år för år från 1961
och fram till 1968 i fråga om antalet
lägenheter. Men som herr Mundebo tidigare
angav har den procentuella andelen
av småhusbyggandet stått stilla
under samma period. Den har hållit sig
något under 30 procent av lägenhetsproduktionen.

Man kan räkna med att ungefär hälften
av befolkningen bor i sådan miljö
som karakteriseras av småhusbebyggelse
och att få människor vill se denna
möjlighet att bo begränsad. Vi kräver
fördenskull nu en ökning av andelen,
men vi menar att vi inte samtidigt, med
det låneramsystem vi nu har, kan begära
att detta byggande överallt skall få
försiggå fritt utan fördelningssynpunkter.
Det är detta som föranlett den
blanka reservationen som betecknats
med 9 b. Vi är överens om syftet men

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

inte om metoden att verka för detta
syfte.

Den blanka reservationen 24 är föranledd
av ett yrkande i vår partimotion
om en utredning i syfte att
begränsa avgången i lägenhetsbeståndet.
Hur stor bostadsproduktionen än har
varit, ligger av olika anledningar nettotillskottet
avsevärt under nyproduktionens
siffror. Vi har emellertid anledning
att lita på att, såsom utskottet
anför, den så sent som i december
förra året tillsatta saneringsutredningen
skall undersöka frågan om avgången
från lägenhetsbeståndet och pröva den
ur alla synpunkter.

I övrigt, herr talman, yrkar jag beträffande
punkter som jag här inte berört
bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Fröken Ljungberg sade
att jag gjorde mitt vanliga lilla utfall i
bostadsfrågan mot de moderata. När vi
diskuterat de stora principerna har jag
inte kunnat underlåta att peka på den
bostadspolitik som moderata samlingspartiet
fört. Jag tycker att detta är
någonting som jag måste göra, eftersom
det föreligger skiljaktigheter i uppfattningen
på vissa väsentliga punkter.

Jag anser mig faktiskt inte ha gjort
något utfall utan jag har i dag bara
pekat på skiljaktigheterna. Det särskilda
yttrandet uppfattar jag så, att de
moderata närmast -— för att använda
fröken Ljungbergs ord — ville avsvära
sig ett samröre med samhällets medverkan.

Fröken Ljungberg gav en något annan
bild av det särskilda yttrandet, i vilket
det dock inte finns ett ord om samhällets
medverkan. Jag skulle gärna
vilja beteckna fröken Ljungbergs framställning
här som ett modererat för att
inte säga ett moderat uttalande mot den
tidigare av högern presterade argumenteringen.
Om jag uppfattade fröken

Anslag till bostadsbyggande m. m.

Ljungberg rätt accepterar de moderata
nu en samhällelig medverkan i bostadsproduktionen.
Men, som sagt, detta omnämnes
inte med ett ord i det särskilda
yttrandet. Mitt påpekande eller »utfall»
har kanske haft ett värde därigenom att
just den frågan nu blivit bättre belyst
med detta meningsutbyte.

Fröken LJUNGBERG (m) kort genmäle: Herr

talman! Herr Nilsson i Tvärålund
läser fel. Det står att bostadspolitiken
bör syfta till att »i fri och öppen
konkurrens utnyttja alla tillgängliga resurser».
I motsats till herr Nilsson räknar
jag samhällets resurser till de tillgängliga.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Tillåt mig då peka på
vad som sägs i de första orden i det
särskilda yttrandet: »En helt ny bostads-
och markpolitik är nödvändig.»
Jag anser inte att det behövs en helt
ny politik för att utnyttja tillgängliga
resurser, tvärtom.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Det finns många frågor
som det är angeläget att diskutera i detta
sammanhang. Några talare har redan
pekat på det ökade intresse som nu ägnas
bostadsmiljöfrågorna och frågan om
boendeservice, något som jag också vill
understryka. Jag vill vidare betona att
vi finner det självklart att dessa problem
måste lösas framför allt genom
makt för de boende själva över den
miljö, i vilken de skall bo. Ett sådant
inflytande saknas nu i utomordentligt
och beklagligt hög grad. Det är dock på
den vägen man måste söka sig fram.

Den huvudfråga jag vill gå in på är
emellertid den som gäller själva kostnaderna
inom bostadsbyggandet och därmed
kostnaderna för att bo. Den berör
även en råd andra problem, bl. a. finan -

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

sieringsfrågorna i samband med bostadsbyggandet.
Regeringen anser att
kostnaderna har legat stilla under första
halvåret 1968 jämfört med 1967, och utskottet
tycks ansluta sig till denna bedömning.
Den SABO-statistik, som i dag
har delats ut på våra bänkar av herr
Bergman, ger kanske i viss mån ett annat
intryck — det är dock möjligt att
herr Bergman kommer att gå in på denna
fråga och närmare förklara hur man
ser på kostnadsutvecklingen. Det förefaller
inte helt klart hur denna har tett
sig; enligt min uppfattning har det skett
en uppgång under det senaste året som
knappast kan bestridas.

Oavsett detta bör målet sättas högre
än till att man accepterar ett relativt
stabilt läge när det gäller utvecklingen
av byggnadskostnaderna. Målsättningen
måste vara en nedpressning av byggnadskostnader
och hyror. Detta krav är
viktigt särskilt mot bakgrunden av den
starka ökning som vi tidigare haft.

De borgerliga partierna menar nu att
man skall göra en utredning om dessa
frågor. Jag tror inte att vad som behövs
är flera utredningar, ty frågorna förefaller
att vara tillräckligt utredda genom
det material som har lagts fram.
Vad som behövs är konkreta åtgärder
för att pressa ned byggnadskostnaderna.

Den huvudlinje som vi tror att man
måste följa är att på olika sätt öka samhällsinflytandet
över mark, byggnadsmaterialindustri,
bostadsbyggande, förvaltning
och finansiering. Vi avvisar
självfallet bestämt moderata samlingspartiets
linje, som innebär att man lämnar
fritt fram för spekulationen på bostadsområdet.
En rymlig hälsobostad till
rimligt pris måste betraktas som en
grundläggande social rättighet, och samhället
har alldeles bestämda skyldigheter
att tillhandahålla sådana bostäder åt
befolkningen.

De konkreta förslag som vi för fram
skall jag beröra mycket kortfattat. Vi
vidhåller vårt krav att en totalfinansiering
av bostadsbyggandet bör ske ge -

nom en statlig bostadsbank. Statsutskottet
har när denna fråga tidigare diskuterats
uttalat att fördelarna av en sådan
statlig totalfinansiering är så påtagliga
att man borde avstå från den bara om
tungt vägande skäl talar däremot. Utskottet
säger i år att man inte vill frångå
denna principiella uppfattning. Men
man skall först pröva, säger utskottet,
om den metod som nu används visar
sig ohållbar. Detta måste väl karakteriseras
med ett engelskt ord som ett understatement
som vill uttrycka en mycket
reserverad hållning till de nuvarande
formerna för finansieringen. Vi tycker
det riktiga måste vara att gå över
till det system som många, tydligen
även statsutskottets majoritet, anser ha
uppenbara fördelar, d. v. s. totalfinansiering.
Varför skall man vänta till ett
krisläge innan man vidtar denna viktiga
åtgärd? Då är det mycket svårare
att göra det, och åtgärden får inte den
effekt som är avsedd. På den punkten
bör man inte vänta längre med en övergång
till statlig totalfinansiering genom
en bostadsbank.

En annan fråga som fortfarande är
utomordentligt viktig är kravet på en
låg och fast ränta på allt kapital som går
till bostadsbyggandet. Det är alltjämt en
huvudfråga då det gäller kostnaderna
trots de förändringar som skett i fråga
om den statliga finansieringen. Vi måste
komma fram till en långsikig lösning
som helt skiljer ut räntan på bostadskapital
från fluktuationer i diskontot.

Vidare krävs ytterligare åtgärder mot
markspekulation. Expropriationslagstiftningen
måste snabbt förbättras och
det kommunala s. k. planmonopolet vidgas
så att kommunalt eller statligt ägande
av marken görs till en förutsättning
för att städsplaneläggning över huvud
taget skall få ske. Denna enkla åtgärd
tror vi skulle vara ett starkt slag mot
den privata markspekulationen.

Man måste också ingripa i byggnadsmaterialindustrin.
Huvuddelen av denna
behärskas helt av privata finans -

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

grupper. Monopolen härskar på det området;
det har klarlagts senast av koncentrationsutredningen,
och där behövs
inget ytterligare material för att vi skall
ha bilden helt klar för oss. Vi anser det
viktigt att bryta ut denna sektor ur
storfinansens intressesfär. Punktvisa ingripanden
ger inte resultat — det visar
erfarenheten. Det förslag vi ställer är
att man förstatligar cementindustrin,
betongindustrin och den privatägda delen
av tegelindustrin.

Även inom själva byggnadsindustrin
har det skett en kraftig koncentration
och centralisation framför allt av ägandet.
De stora affärsbankerna och deras
investmentbolag har skaffat sig ett betydande
inflytande över byggnadsproduktionen.
Det är enligt vår mening en
osund utveckling. Den motverkas av de
fackliga produktionsföretagen i BPA,
men deras inflytande är ännu otillräckligt.
Vi tror därför att ett statligt engagemang
behövs inom byggnadsindustrin
på det sätt som bl. a. byggnadsarbetarnas
kongress uttalade sig för och att detta
gärna bör ske i samarbete mellan
staten, fackföreningsrörelsen och kooperationen.

Hyrorna är alltjämt för höga i förhållande
till inkomsterna. Särskilt gäller
detta för låginkomstgrupperna —- de
som har full arbetstid men ändå utomordentligt
låga löner, pensionärerna, de
handikappade och de stora barnfamiljerna
— trots de förbättringar av samhällsstödet
som genomförts. Det är därför
inte märkligt att det i diskussionen
kommer fram uppslag som kanske inte
omedelbart kan tillämpas och förverkligas.
Senast har SABO-chefen herr
Aronson tillfört debatten vad en del tidningar
betecknat som »ett sensationellt
utspel». Han menar att inkomsten skall
avgöra hyran. Så särdeles sensationellt
tycker inte vi att herr Aronsons utspel
är; redan 1963 togs denna fråga upp i
eu kommunistisk riksdagsmotion. Men
den togs upp i ett riktigt sammanhang
och ställdes i rätt perspektiv, nämligen

Anslag till bostadsbyggande m. m.

i perspektivet av samhälleligt ägande av
alla flerfamiljshyreshus. Jag vill citera
några rader ur den motionen. Det stod
så här i en av fem punkter:

»Sist och inte minst skulle hyresfrågan
kunna lösas på ett rationellt sätt»
— alltså om hyreshusen överfördes i allmän
ägo — »varigenom olika former av
bostadssubventionering för barnfamiljer,
pensionärer, ensamstående mödrar
o. d. skulle kunna ersättas med en helt
ny och enklare metod för hyressättningen,
mera rättvis för alla kategorier. —
Det skulle, kort uttryckt, vara möjligt att
genomföra en för ett demokratiskt samhälle
enkel och rättvis princip: bostad
efter behov — hyra efter förmåga!»

Herr talman! Vi är tyvärr långt ifrån
förverkligandet av en sådan målsättning.
Det finns kanske också risk för
att herr Aronsons propå får den effekten
att den för bort ur bilden de nu
aktuella frågeställningarna, som gäller
att effektivt angripa problemet att sänka
bostadskostnaderna. Det är det viktiga
just nu enligt vår mening. Men
man bör inte bortse från — även om
förslaget inte är konkret utformat — att
det här gäller en grundläggande fråga
som inte kan viftas bort av debattörer
och tidningspress därför att förslaget
inte ställts in i ett riktigt sammanhang,
något som borde ha skett.

Bostaden är, som jag förut sade, en
social rättighet, och med detta betraktelsesätt,
som moderata samlingspartiet
naturligtvis inte har men som jag tror
att en majoritet här i riksdagen omfattar,
är det helt konsekvent att diskutera
vad som är en social metod för hyresprissättningen.
Det är inte alls på något
sätt självklart att de förhållanden som
nu bestämmer bostadskostnader och hyror
är de som kan accepteras i en sådan
social bostadspolitik. Men vi anser den
rätta tågordningen vara att man först
genomför de krav som ställdes redan i
arbetarrörelsens efterkrigsprogram —
saligt i åminnelse — om överförande av
alla hyreshus i samhällets ägo. Då ska -

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslag till bostadsbyggande ro. ro.

par man förutsättningarna för genomförandet
av en riktig hyresprissättning
och då kan man sätta hyran efter inkomst.
Innan man gjort det är det mycket
svårt tyvärr att helt förverkliga den
i och för sig riktiga tanken.

Men frågan om de höga hyrorna är
naturligtvis en akut fråga framför allt
för låglönegrupperna. Jag vill betona
att om det inte blir en kraftig höjning
av låglönerna i årets avtalsrörelse, är
det helt nödvändigt med resoluta och
snabba åtgärder för att radikalt minska
hyran och bostadskostnaden för dessa
grupper. Dessa åtgärder behövs ändå,
men skulle avtalsrörelsen inte ge resultat
inträder det ett nödläge som kräver
omedelbara och snabba speciella åtgärder.

Herr talman! De motioner, i vilka vi
lagt fram våra synpunkter på hur man
skall sänka byggnadskostnaderna, kommer
upp i andra sammanhang, och därför
har jag i dag inget yrkande.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Mängden av papper är
så stor att jag är ängslig för att jag kommer
att fastna i detta och kanske inte i
de krångliga regler som fröken Ljungberg
var så ängslig för och trodde skulle
förvilla oss. Vi befinner oss i ett bostadspolitiskt
bakvatten, om jag så får
uttrycka mig. Vi har nu under några år
fattat väsentliga beslut om nya lånevillkor,
nya bi drags villkor och nya hyresvillkor.
I år har vi inte något sådant
stort förslag att bita i. Men likväl har vi
fått uppleva reservationernas mångfald.
Ansträngningarna på partikanslierna
har tydligen varit stora för att man skall
kunna behålla det gamla mönstret och
försöka illustrera motsättningar på en
rad punkter. Den som följt dessa reservationer
år efter år kan iaktta en mycket
lustig företeelse: de växlingar som
reservanterna gör från det ena året till
det andra.

Ibland finner man högern där, ibland
folkpartiet där och ibland centerpartiet,

och så byter de plötsligt tur. När man
ser det i tidsperspektiv blir det som
en trandans som kan vara ganska skojig
att titta på, kanske inte så estetiskt
tilltalande men i varje fall med litet
knyckar i det hela. Jag skall inte fördjupa
mig i vad det kan bero på, utan
jag vill bara notera att det sker rörelser
där fram och tillbaka under åren. Det
är nästan det enda som är intressant;
reservationerna är i och för sig mycket
lika.

Enligt vedertagen regel i detta hus
skulle jag alltså försöka sammanfatta
vad utskottet anser och då uttrycka
glädje över att bostadsbyggandet är
högt och att man till synes nu fått grepp
om kostnadsutvecklingen så att denna
går åt rätt håll — kostnaderna sjönk
under 1967 och var oförändrade under
1968, och en liknande utveckling förutses
för framtiden. Det kan noteras att
inslag för att nå den utvecklingen kan
ha tillkommit på grund av vad riksdagen
beslutat beträffande stora bostadsprojekt,
ökad standardisering o. s. v.
Men jag skall inte göra detta. Jag har
klart för mig att det är meningslöst
även om det i och för sig kan vara
lockande att stå här och predika. Jag
skall i stället försöka övergå direkt till
några av de konkreta frågor som kan
betraktas som nya i diskussionen.

För att först beröra vad herr Hermansson
sade så blir man ju smickrad
över den vänlighet som uttrycktes över
den statistik som ligger på kammarens
bord och som den organisation, där
jag är anställd, har utdelat till ledamöterna,
och man kanske inte borde säga
någonting som kan störa det vackra intrycket.
Jag tror att herr Hermansson
har studerat byggnadskostnadsindex
och att det är på grund av detta han
noterar en kostnadsökning i tiden. I
utskottsutlåtandet och propositionen
omnämns den kostnadsutveckling som
kan noteras för bostadslägenheterna.
Trots att byggnadskostnadsindex har
stigit — detta är ju ett uttryck för de

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

priser som man får betala när man köper
varor och tjänster för att uppföra
ett hus — har man lyckats pressa priset
så att slutsumman har blivit lägre.
Detta låter naturligtvis krångligt men
det är beskrivet i statsverkspropositionen
och man har alltså lyckats rationalisera
själva byggandet som sådant så
att slutprodukten blivit billigare. Byggnadskostnadsindex
är inte det man skall
se på när man skall bedöma bostadsbyggnadskostnaderna,
i den mån vi talar
om dessa här.

Herr Hermansson tog upp en annan
fråga, nämligen faran av den koncentration
som pågår inom byggnadsmaterialindustrin
och även inom entreprenadverksamheten.
Den frågan har ju
väckts genom att det motionerats i denna
kammare. Motionen ligger hos bankoutskottet,
och vi kan kanske förvänta
oss en intressant debatt när detta utlåtande
föreligger. Herr Hermansson
och alla andra i debatten har blivit
fascinerade eller i varje fall irriterade
eller intresserade av vad ordföranden
i den förut omnämnda organisationen
sade på dess kongress i förrgår, och
jag skall försöka att på något sätt bidra
till klarheten genom att citera ur det tal
som han höll. Jag har det framför mig
i den version som har utdelats till pressen,
och jag vet att han höll sig till orden
exakt. Jag skall inte läsa hela avsnittet
— det skulle ta för lång tid, det
är en och en halv A4-sida. Jag skall bara
citera slutet som kan ha intresse: »Hyrorna
beräknas i princip som en funktion
av kostnader för kapital och drift
men bara i princip. Undantagen är så
många att man nästan kan säga att de är
regel, och alla dessa undantag går ut på
att anpassa hyran till inkomsten.» —
Det är alltså en beskrivning av vad som
gäller nu.

Vidare heter det: »Folkpensionärer
och barnfamiljer har särskilda bostadsbidrag,
kommunala eller statliga. Många
andra har behovsprövade bidrag längre
eller kortare tid. Ingen som flyttar in i

Anslag- till bostadsbyggande m. m.

statligt belånade hus som är yngre än
10 år» — husen alltså — »betalar en
hyra som motsvarar de verkliga kapitaloch
driftkostnaderna. Man kan ställa sig
frågan: Varför håller vi då fast vid en
princip som säger att hyran skall vara
en funktion av kostnaden för kapital
och drift? Är det inte tid att på allvar
fundera över att knäsätta en ny princip?
Den skulle då vara att den utgående
hyran skall stå i direkt relation
till hushållens betalningsförmåga. Det
nya bostadssociala stödet till barnfamiljer
är ett steg i den riktningen. Är det
inte tid att ta steget fullt ut, att anpassa
hyran till betalningsförmågan för alla?
Jag tror inte det kan resas allvarliga erinringar
mot en sådan princip. Alla talar
ju om nödvändigheten av ökad jämlikhet
— varför inte göra det? Naturligtvis
finns det svårigheter av praktisk
art att genomföra en sådan ordning.
Jag har ingen anledning att inventera
dessa praktiska svårigheter. Andra
kommer att göra det» — han blev ju
bönhörd över hövan — »men jag har
velat väcka tanken på en social hyra,
en jämlikhetshyra.»

Ordföranden som öppnade kongressen
med bl. a. dessa ord ville alltså
väcka tanken på en social hyra, en
jämlikhetshyra. Det blev ögonblickligen
i pressen en rätt inflammerad debatt,
skrämd av att ett nytt ord präglades:
jämlikhetshyra. Det var kanske inte
väntat att debatten skulle bli så laddad.
Man väcker ju en tanke för att få debatt,
för att samla folk kring en målsättning,
och när man är på det klara med
att målsättningen skall gälla måste man
finna medel för att förverkliga den, såvida
man inte tycker att målsättningen
redan är uppnådd. Det får man alltså
komma överens om.

Såsom herr Hermansson sade är denna
målsättning egentligen gammal och
innebär ingenting sensationellt. Den
präglar även den bostadspolitik som vi
alltjämt för och som vi lade grunden till
1946 och 1948. Då var den formulerad

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

annorlunda i ord. Nu får vi nya ord i
vår politiska vokabulär, som kan väcka
obehagliga associationer bos många,
och det inträffar naturligtvis nu när löneförhandlingar
pågår och de som har
höga löner skall avstå till dem som har
låga löner. Nu är skräcken stor hos dem
som har hög hyra och kan betala den,
därför att de oftast har hög inkomst.
Skall de betala än högre hyror för att
folk som har lägre inkomst skall få det
bättre?

All konkretisering av jämlikhet väcker
irritation, väcker skräck och undran
hos många -—• det är en iakttagelse
man kan göra. På många håll där man
inte väntat det, uppstår samma egendomliga
reaktioner.

Jag känner min ordförande rätt väl
och vet hur han resonerar i de här
frågorna. Han har tidigare i andra sammanhang
fört fram tankar som då varit
mycket impopulära och irriterande,
men i botten har det alltid legat en strävan
efter ett jämlikare boende. Det har
då gällt diskussioner om statens engagemang
för att sänka kapitalkostnaderna.
Han har på den punkten velat gå en
selektiv väg i stället för den generella
som vi har följt i våra beslut.

Jag vill bara nämna detta för att ge
bakgrunden till dessa tankar, som är
hans egna. Jag tycker de är högst intressanta,
och jag tror att debatten, när
man har sansat sig, kommer att ge produkter
som är värdefulla. Jag vill peka
på en så enkel sak, som framgår av det
citerade avsnittet, att vi nu ger bidrag
åt familjer som har barn under 16 år
och åt pensionärer. Det finns en rad
andra människor som har behov av
samhällets hjälp för att bo bättre. Även
de är en kategori som bör tas med om
man vill få ett jämlikare boende.

Sedan finns det andra situationer som
kan uppstå. Nyproduktionens hyror är
besvärande. Hur skall vi komma till rätta
med dem? Ja, vi har redan beträtt
vägen mot en social, jämlikare hyra
genom utformningen av det kommunala

tillägget till de statliga bostadstilläggen,
som just är en produkt av betalningsförmågan
i relation till boendekostnaden.
Vi skall bara se, om det är tillräckligt
eller om vi skall göra mer. Jag
tror det är en riktig väg att beträda,
och jag tror att vi kommer att beträda
den när nerverna har kommit i ordning.

Herr Nilsson i Tvärålund markerade
klart att det inte finns några principiella
motsättningar mellan centerpartiet,
folkpartiet och socialdemokraterna i
huvudfrågan, och det noterar jag med
glädje. Herrarna och damerna på den
sidan måste emellertid markera någon
skillnad, och då blir det på dessa områden,
som man tydligen tror är attraktiva
ur publicitetssynpunkt. Alltså tar
man fram småhusen som ju alltjämt har
kvar »en röd liten stuga nere vid sjön»-romantiken och som attraherar våra
känslor. Talar man om småhus så vet
man att man alltid kan vinna litet vänlighet
hos människor omkring sig.

Vi socialdemokrater har inte någon
ovilja mot småhus. Det har vi markerat
gång på gång. Men centerpartiet — och
även folkpartiet — försöker genom finurliga
formuleringar konstruera en föreställning
om att vi är motståndare till
ett ökat småhusbyggande. På denna
punkt säger vi att konsumenternas önskningar
skall forma programmen.

Vi vill inte sätta oss till doms över
kommuner och medborgare och säga:
»Vi tycker att ni skall tycka att småhus
är bättre; ni skall bo mer i småhus, ty
det är det vi vill.»

Vi vill inte ha en statlig dirigering av
människornas önskningar. Deras önskningar
får formas utifrån de lokala intressena
över kommunerna. Det är inte
vi som skall bestämma. Valfriheten där
tycker vi är väsentlig.

Jag tror herr Nilsson i Tvärålund är
helt fången av tanken på de fula storstäderna
och storstadsområdena. De är
ju fula ur många synpunkter. Där bor
rikt folk som har det bra och utanför

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

dem bor folk som man kan tycka synd
om. Det skulle vara roligt att ha herr
Nilsson i Tvärålund i Göteborg en tid.
Då skulle han uppleva sociala förhållanden
som jag inte är säker på att han
får se i sin egen hembygd.

Herr Nilsson i Tvärålund kan naturligtvis
tala demagogiskt — det gör ingenting
— men det är ju livsfarligt när
han tänker demagogiskt —■ om jag nu
får uttrycka mig på det sättet. Jag är
på det klara med att det kan vara en
språklig groda, men jag tror alla förstår
vad jag menar.

Herr Nilsson säger att det står många
tomma lägenheter i storstäderna att
det beror på att det där är så dyrt att
bygga, att hyrorna där är höga och att
det är där vi har detta problem; alltså
skall man bygga någon annanstans för
att lätta trycket i storstäderna och då
skall man bygga där det är billigast.

Det är fel. Ett storstadsområde har
detta problem. Det är min hemstad
Göteborg. Där står det tomma lägenheter,
och då är det ett problem. Det skulle
vara mycket intressant om man kunde
ta kammarens tid i anspråk, men det
tar ju en stund att beskriva vad som
skett och den situation som råder för
att ge förklaringen till den. Men inget
annat storstadsområde har detta problem.
Malmö har det inte. Stockholm
har det i mycket ringa omfattning enligt
den redovisning som bostadsstyrelsens
inventeringar utgör. Herr Nilsson
i Tvärålund räknar väl inte Eskilstuna,
Oxelösund, Köping, Nyköping, Anundsjö
— som jag inte ens vet var det ligger
— Arboga till storstadsområdena. Där
finns det tomma lägenheter i mycket
stor omfattning. Och på varje sådan ort
är speciella lokala företeelser orsak till
att det finns en mängd tomma lägenheter.
Speciella orsaker är det också till
att de finns i Göteborg men inte i Stockholm,
i Göteborg men inte alls i Malmö.

Men då passar ju inte den politiska
schablonen och då vill man inte se
verkligheten. Jag är på det klara med

Anslag till bostadsbyggande m. m.

att jag inte kan övertyga herr Nilsson
i Tvärålund, inte ens med fakta redovisbara
av bostadsstyrelsen som har bearbetat
inkommet material. Jag vill bara
gärna nämna det för att klara ut litet
grand av det här.

Herr Nilsson talade för en reservation
som centerpartiet är ensamt om, reservation
8, fördelningen av garantiramarna,
och säger att dessa garantiramar
skall gälla alla. Men poängen med dem
är ju att man skall se till att garantiramar
skall införas på orter där man
kan förvänta en framtida expansiv utveckling.
Vi vet ju, även om ingen egentligen
vågar säga det, att vi kallt måste
räkna med en vikande befolkningsutveckling
i vissa kommuner. En del kommuner
kommer att tyna bort — för att
ta ett mer värdeladdat ord än vikande
befolkningsutveckling som är litet mer
avkönat. Skall man då planera för framtiden
såsom om inte denna utveckling
vore noterbar? Jag tror att det är att
sticka huvudet i busken och kanske
göra mer skada än nytta med det.

Herr Mundebo sade att vi i utskottet
var överens om att vi skall vara försiktiga
med detta om standardstopp i
något slags panik inför den kostnadsutveckling
som tidigare var noterbar. Det
är riktigt att vi som herr Mundebo sade
på den punkten alla är eniga. Det är
bara så svårt att formulera den saken.
Varje gång man försöker göra det, vill
man glida åt något håll för att markera
vad man avser. Eftersom vi är eniga,
skall jag emellertid avstå från att kommentera
herr Mundebos uttalande. Han
anförde ju som sagt själv att vi var
eniga, men han ville i alla fall ge några
små kommentarer i frågan.

Herr Mundebo talade för reservation
9, som även herr Nilsson i Tvärålund
berörde. I den reservationen har folkpartiet
och centerpartiet enats om att
småhusbyggandet skulle få ske utanför
låneramarna. Friliggande småhus är
små hus som inte stör någon. Där är
det inte fråga om några kranar, indu -

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

strier, en massa arbetare och entreprenörer.
Småhus är någonting rart och
stilla och snällt. De borde väl få byggas
fritt. De blir inte därigenom någon störning
i samhällsekonomin, säger man,
och målar ut den här bilden.

Emellertid byggs ju, herr Mundebo,
småhus framför allt på orter som inte
är tätorter i den meningen, att stora
befolkningsgrupper där är samlade. I
orter, där industrin kräver arbetskraft
och arbetskraften kräver bostäder, har
vi fått en urbanisering, som har föranlett
byggande av flerfamiljshus. Där utgör
småhusen av flera skäl en ringa andel
av de lägenheter som kan komma i
fråga. På andra orter förekommer inga
flerfamiljshus, alltså på vad som kallas
för landsbygd. Våra tätorter i mer exklusiv
mening är ju bristorter. Herr
Mundebo har ju varit med och pläderat
för att man skall koncentrera resurserna
till bristorterna. Men nu vill man tydligen
släppa fritt på orter som inte är
bristorter i nu angivna mening och ha
kvar regleringen på bristorterna. Jag
finner ingen logik i detta. Vad kan det
vara för intresse som ligger bakom förslaget
att släppa fritt byggande av småhus?
Kan skälet vara att det alltjämt
finns ett kvardröjande inslag i våra
skatteregler som gör det speciellt gynnsamt
för människor med höga inkomster
att bygga småhus? Jag vet inte om detta
är fallet. Även jag kan ju få hysa en ful
tanke om mina motståndare.

Herr Mundebo var även inne på något
som var uppe under valrörelsen, nämligen
låneunderlag och lånetak. Det gäller
tekniska saker, men jag tycker att
debatten under valrörelsen borde få
sluta med valrörelsen och inte fortsätta
därefter. Underlaget för den motion, som
folkpartiet har återkommit med några
år, om att en bostadsutredning föreslog
en viss sak men att vi inte fick förslaget
genomfört är ju ohållbart. Man förutsätter
att utredningen hade menat så
och så. Emellertid föreslog utredningen
en teknik, inte en nivå, och däri ligger

ju det väsentliga. Tekniken för att räkna
fram lånekostnaderna är i och för sig
värdefull, men det är nivån som är av
intresse. Utredningens förslag var på
den punkten helt oklart. Det är emellertid
synnerligen tekniska saker, och jag
borde kanske inte ha sagt någonting om
det, därför att jag tror inte det är möjligt,
i varje fall inte i denna stora fråga,
att kunna föra en debatt om det avsnittet.

Till slut vill jag bara säga några ord
med anledning av att fröken Ljungberg
log upp några saker som jag gärna vill
beröra. Hon säger att hon vill ha en allvarlig
omprövning av hela regleringssystemet.
Vi vet ju att högern alltid har
pläderat för det, och det är ju skönt att
veta att partiet står kvar på den ståndpunkten.
Man vet var man har det i
detta avseende.

Vidare säger fröken Ljungberg att de
brister vi har nu kännetecknas av att vi
fortfarande saknar balans, vilket skulle
vara ett skäl för omprövning. Många
människor måste nu lägga ned mycket
pengar för att få en bostad. Dessa var
de nackdelar i dagens läge som utgjorde
underlag för kravet på en omprövning
av hela regleringssystemet. Fröken
Ljungberg sade emellertid inte vad hon
menar med balans. Det finns ju olika
slags balans. Får man tro vad de moderata
tidigare framhållit är det ekonomisk
balans som man velat uppnå genom
friare hyressättning o. s. v. Man har
alltså önskat ett de fria krafternas spel.

Vi strävar emellertid efter en annan
balans, behovsbalansen, eftersom man
inte tar bort människornas behov när
det blir omöjligt för dem att hyra på
grund av kostnadernas stegring vid fri
marknadsbalans. Likadant förhåller det
sig beträffande de stora pengarna. Ingen
tror att bostadskostnaderna blir lägre
om krafterna finge spela fritt, om byggherrarna
finge konkurrera på marknaden
om pengarna och om de fria krafterna
hade full frihet vid hyressättningen
och på entreprenadmarknaden.

Onsdagen den 23 april 1969 lin.

Nr 19

De köpare, som uppträder i dag och som
uppträtt efter införandet av den nya
bostadspolitiken och som kontrollerar
entreprenadsummorna, samt de statliga
organ, som genom sin långivning utövar
en viss kontroll över utvecklingen av
byggnadskostnaderna, irriterar ju dem
som pläderar för en fri marknad och
önskar få tillbaka det gamla systemet,
då hyran i ett nybyggt hus inte hade
något samband med kostnaden för
husets uppförande, utan var en följd av
efterfrågan på marknaden. Vi vill ju inte
ha en sådan situation eftersom det innebär
höga hyror. Regleringssystemets
mening är ju att kostnaderna skall hållas
under kontroll och inte bli alltför
höga med hänsyn till den sociala effekten.
Kostnaderna kan i alla fall vara
höga, vilket kan bero på att vi inte kan
lyfta oss själva i håret. Men kostnaderna
skulle ha varit mycket högre, om vi
inte haft den kontroll som den statliga
långivningen medför, och de byggherrar
som i dag köper upp hus, uppförda av
privata byggmästare, kontrollerar kostnaderna
på ett helt annat sätt än de som
köpte hus och hyrde ut lägenheter innan
staten trädde in.

Fröken Ljungberg tog upp en liten
fråga som jag vill säga några ord om,
eftersom det uppstått en viss oklarhet.
Jag sitter nämligen själv i den berörda
utredningen, nämligen byggnadsindustrialiseringsutredningen
— ett svårt
ord som inte alls blivit föremål för
rationalisering. Det är utredningens betänkande
om totalentreprenader och
den reservation som lämnats som det är
fråga om. Man kan få den föreställningen,
att utredningen har pläderat
för att det enda saliggörande då det
gäller att sänka byggnadskostnaderna
är att uppföra bostäder i stor mängd
på en gång, men det förhåller sig inte
alls på det sättet. Utredningen tog sig
före att penetrera ett aktuellt problem,
då på flera ställen i landet upphandling
vid stora byggnadsprojekt pågick. Det
gällde bl. a. nya upphandlingsformer

Anslag till bostadsbyggande in. m.

som kallas totalentreprenad, ett system
som ännu inte tillämpats renodlat.
För att penetrera alla de problem som
uppstår vid tillämpning av nya upphandlingsmetoder
tillkom detta betänkande,
inte för att framhålla att detta
vore det enda sättet. Tvärtom har utredningen
verkat för inslag i byggnadsverksamheten
som främjar just det reservanterna
i betänkandet pläderat för,
d. v. s. att man med små projekt kan utnyttja
standardiseringens fördelar och
få serieeffektens fördelar även om husen
byggs var för sig. Nog sagt om detta.

Jag blev litet ledsen trots att fröken
Ljungberg började stort och vackert —-det är alltid spännande att höra på henne
eftersom hon talar så vackert. Hon
sade att bostadspolitiken är tråkig och
visst är den det. Vi luras ju av teknikerna
och alla dem som arbetar med
de här problemen dagligen. Vi lånar
argument av dem, slår varandra i huvudet
och försöker imponera på varandra.
Det gör att debatten blir litet
krånglig, bl. a. därför att den innehåller
en mängd låneord som vi politiker inte
är vana vid. Det är det som sätter skräck
i lyssnarna. De blir rädda och vågar inte
lägga sig i diskussionerna. Det är också
det som gör att såväl utskottets betänkande
som motionerna och anförandena
i debatten blir litet trista och tråkiga.

Fröken Ljungberg tyckte att det skulle
vara skönare med litet mera friska tag
och enklare påståenden än med principiella
resonemang, men när hon sedan
talade om Albert Aronsons jämlikhetshyror
sade hon att det kändes ganska
tryggt att hålla sig till bilaga 13 i statsverkspropositionen
med allt vad den
innehåller av tråkigheter. Men Albert
Aronson tog ju upp en principfråga,
och det var det som fröken Ljungberg
längtade efter att få diskutera.

Herr talman! Jag har inte sett på
klockan men föreställer mig att min tid
nu bör vara ute, och därför vill jag sluta
med att yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Bostadsfrågan är ju
mycket viktig, och även om vi inte kan
komma med nyheter i debatten varje
gång har vi ändå våra idéer och ståndpunkter
som vi gärna vill fortsätta med
att föra fram.

Jag kan inte acceptera herr Bergmans
påstående att vi i vårt parti har
bytt fot särskilt ofta i våra reservationer.
Om vi jämför reservationerna de
två senaste åren framgår det att vi har
betonat den regionala fördelningen, näringspolitikens
betydelse, miljöfrågorna,
småhusbyggandet och en del andra frågor
som vi också följer upp i dag. Vidare
måste ett parti i likhet med vanliga
medborgare ta hänsyn till den utveckling
som pågår i samhället och driva
den linje som man med hänsyn härtill
stannar för.

Herr Bergman läste upp ett stycke ur
det anförande av herr Aronson, som
väckt sådan uppmärksamhet, och förklarade
att vi måste ha en social syn
på bostadsfrågorna. Det vill jag starkt
understryka att vi har. Jag hoppas att
herr Bergman och jag är eniga på den
punkten. Och denna vår syn har vi försökt
förverkliga på det sättet att vi föreslagit
att särskilt utsatta grupper skall
få ett inkomsttillskott för att kunna
skaffa sig någorlunda bra bostäder. Vår
riktpunkt har där varit 20 procent av
inkomsten. Men vissa kategorier har så
små inkomster att inte heller det procenttalet
gör det möjligt för dem att bo
tillfredsställande. En god bostad är ju
en primär förutsättning för anpassningen
i samhället inte minst när det gäller
barnen.

Vidare sade herr Bergman att även
socialdemokraterna är mycket intresserade
av småhusbyggen. När det gäller
att prioritera tillkomsten av småhus går
vi på olika linjer. Jag tror emellertid
inte det är så som herr Bergman sade,
att konsumenterna har haft möjlighet
att välja fritt. Vi tror tvärtom att bo -

stadsefterfrågan är en annan än den
som framgår av bostadsbyggandet. I
Stockholm och andra expansionsorter
överväger exempelvis höghusen och hyreshusen
oerhört kraftigt, medan det är
annorlunda i andra kommuner.

Slutligen påstod herr Bergman att
jag inte kan övertygas av fakta. Jag påstår
motsatsen. Om herr Bergman anför
fakta, t. ex. när det gäller den regionala
fördelningen, så vill jag utan tvivel
beakta dem.

Herr MUNDEBO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bergman sade att
vi befinner oss i ett bostadspolitisk bakvatten,
och det är i viss mån riktigt.
Men det ser jag som en utmaning till
oss att finna nya konstruktiva grepp
för att lösa de problem som ännu är
olösta -— och jag vill tillägga att det är
en utmaning till såväl regeringspartiet
som till oppositionen.

Vidare sade herr Bergman att de förslag
som vi har tagit upp är valda så
att de skall vara attraktiva ur publicitetssynpunkt.
Nej, ingalunda. De frågor
vi tagit upp gäller önskemål om flera,
bättre och billigare bostäder, vilket förvisso
är angeläget och viktigt för många
människor i dag.

Småhus har man ingen ovilja mot inom
socialdemokratin, säger herr Bergman
vidare. Det är ett intressant och
värdefullt konstaterande, men jag är
inte helt säker på att han har rätt. De
av herr Bergman framförda uppfattningarna,
att det är konsumenternas intresse
som skall forma programmen och
att valfriheten är väsentlig, överensstämmer
däremot helt med de synpunkter
som framförts i reservationen 2. Vi
framhåller där att fördelningen i dag
inte är sådan att den motsvarar konsumenternas
efterfrågan och intresse. Det
är emellertid det vi vill uppnå. Herr
Bergman bör alltså rösta för reservationen
2.

Herr Bergman frågade vidare vilka intressen
som ligger bakom vårt förord

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

för byggande av småhus utanför låneramarna.
Jag känner inte riktigt igen
den bild som herr Bergman målade upp,
men jag måste medge att den var tilltalande
och jag kan gärna instämma i
den. Anledningen till att vi förordar
småhusbyggande utanför låneramarna
är helt enkelt den att människor bör
få någonstans att bo. Situationen är ju
i dag den att kvottilldelningen i många
mindre kommuner är ringa eller obefintlig.
De utgör därför bristorter, visserligen
i en något annan mening än
den gängse, men dock med en betydande
bostadsbrist. Därför bör småhus byggas
utanför ramarna.

Fröken LJUNGBERG (m) kort genmäle: Herr

talman! Jag ber att få stanna i
bänken, eftersom jag inte ämnar säga
så mycket i min replik. Herr Bergman
frågade vad jag menade med uttrycket
»balans» när jag påtalade två allvarliga
förhållanden, som möjligen kunde föranleda
en omprövning av ett i 30 års
tid tillämpat regleringssystem. Jag sade
klart och tydligt att jag avsåg balansen
på bostadsmarknaden. Såsom herr
Mundebo nyss sade är tillgången inte
tillfredsställande balanserad i förhållande
till människornas efterfrågan och
behov.

Jag vill dessutom helt kort kommentera
herr Bergmans yttrande att han inte
tror på konkurrensens betydelse i
produktionen. Samtidigt som jag noterar
detta konstaterar jag, att åtminstone
den som fört pennan i statsverkspropositionen
har tilltro till den.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Den som fört pennan i
statsverkspropositionen har medverkat
till en rad lagar, regleringar och lånevillkor,
som skall verka kontrollerande
på den fria konkurrensens hela utspel.
Det är det, fröken Ljungberg, som är det
väsentliga i den bostadspolitik vi för.
Den statliga långivningen utgör ett kor -

Anslag till bostadsbyggande m. m.

rektiv på den fria konkurrensen. Till
herr Mundebo vill jag bara säga att jag
med uttrycket »bakvatten» syftade på
att vi fattat tre stora beslut under de
senaste åren. Ingen kommer på tanken
att i år lägga fram nya, revolutionerande
förslag på bostadsområdet sedan vi
nyss ändrat lånevillkoren, bidragsvillkoren
och hyresvillkoren. Man vill inte
göra sådana ändringar när man just fått
båten i sjön.

En utmaning till en ny diskussion
har emellertid kommit genom det mycket
omtalade Aronsonska inhoppet i debatten.
Det är ett försök att hålla debatten
levande och att ifrågasätta om bostadspolitiken
verkligen fyller de funktioner
som vi önskar att den skall ha.

Herr Mundebo säger att vi inte verkar
för valfrihet på bostadsområdet men att
däremot folkpartiet, centern och moderata
samlingspartiet gör det, och han
hänvisar samtidigt till reservationen 2.

Nej, ni har den förutfattade meningen,
att ni vet precis hur konsumenterna
vill ha det, och så säger ni: Det och det
bör statsmakterna uttala som sin allmänna
mening.

Ni föreslår i reservationen 2 följande
formulering: »Andelen småhus i nyproduktionen
bör enligt utskottets mening
ökas så att den bättre motsvarar konsumenternas
faktiska efterfrågan.» Men
frågan skall ses i relation till annan efterfrågan
också — det finns ju en efterfrågan
på lägenheter i flerfamiljshus.
Folk tycker inte att det är dåligt att bo
i hyreshus eller bostadsrättshus — man
finner att även detta kan vara en bra
boendeform, och flertalet människor bor
ju på det sättet. — Frågeställningen
skall alltså ses i relation härtill.

När jag sade att herr Nilsson i Tvärålund
inte påverkas av fakta gjorde jag
det mot bakgrunden av att på avdelningens
bord låg den statistiska redovisning
ur vilken jag citerade och som direkt
visar att herr Mundebo inte talade
sanning när han yttrade sig om situationen
i storstäderna.

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. in.

Herr MUNDEBO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Bara två kommentarer.

Förvisso kan såväl flerfamiljshus som
småhus vara en bra boendeform. Så
mycket vet vi emellertid om konsumenternas
efterfrågan, genom de undersökningar
som har gjorts i olika delar av
landet, att det finns en betydande otillfredsställd
efterfrågan på småhus. Det
konstaterande som görs i reservationen
2 och i de ifrågavarande motionerna
vilar därför på en god saklig grund.

Beträffande herr Aronsons inlägg i
bostadsdebatten häromdagen vill jag säga
att det citat som herr Bergman läste
upp inte var särskilt klargörande. Fortfarande
frågar man sig: Vad innebär
förslaget? Hur skall det utformas?

Herr Aronson har säkerligen rätt då
han konstaterar att det är många svårigheter
förenade med förslaget. Enighet
har ju rått om att vi skall gå vidare
på vägen att förbättra barnfamiljernas
och pensionärernas möjligheter genom
olika sociala bidrag. Men innan vi betraktar
det nya utspelet som en god väg
bör det förvisso konkretiseras åtskilligt.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! På vårt håll har vi inga
förutfattade meningar om vilken boendeform
som är den bästa. Människorna
själva bör få välja härvidlag. Men vi har
dragit en slutsats av den stora otillfredsställda
efterfrågan som finns på småhus,
och vi vet att många människor
skulle vilja bo i småhus om de hade råd
till det och möjligheter att välja. Vem
har för resten objektiva kriterier i detta
avseende? Jag tror inte att regeringen
har det eller att utskottsmajoriteten kan
peka på några sådana.

Vi har i år begärt en utredning om
boendemiljöns sociala inverkan på människors
anpassning. Det förslaget avstyrker
utskottsmajoriteten. Jag tror att
en sådan utredning och en forskning på
detta område skulle kunna ge ett svar

och åstadkomma den objektiva belysning
som nu inte finns.

Herr Bergman påstod, om jag förstod
honom rätt, att det närmast är »olycksfall
i arbetet» som orsakar att lägenheter
står tomma i Göteborg och i flera
andra kommuner, bl. a. också i Anundsjö.
Det visar väl att vår linje, som går ut
på att det behövs en planering både
i s. k. starkt expansiva orter och i andra
orter, är riktig och nödvändig att följa,
därför att olycksfall, enligt herr Bergman,
kan inträffa i olika slags kommuner.
Jag har mycket svårt att förstå att
det inte skulle behövas en planering
i områden som inte är att anse som
starkt expansiva. Om en kommun eller
ett kommunblock inte har ett direkt behov
av planering kan några kommunblock
tillsammans bilda underlag för
planeringen.

Jag vill ännu en gång understryka
att vi för att åstadkomma den balans
som förre inrikesministern har skrivit
om i sin sista statsverksproposition behöver
en planering över hela landet,
där den regionala målsättningen sätts
in i sammanhanget och därmed också
bostäderna.

Jag hoppas att herr Bergman kan ge
en del motiveringar för sin ståndpunkt
så att jag kan överväga huruvida jag
kan ta intryck av hans argument. Jag
hävdar nämligen att jag tar intryck av
sakligt framförda motiv.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade hoppats att
herr Nilsson i Tvärålund skulle ta intryck
av det material som han serverats
på utskottsavdelningen från de statliga
myndigheterna.

Får jag sedan säga till herr Mundebo
att det Aronsonska utspelet är en beskrivning
på en befarad situation som
kan uppstå. Vi är redan på väg in i ett
sådant läge. Vi kan se utvecklingen gå
i den riktningen. Albert Aronson väcker
då frågan: År vi överens om att man
bör arbeta för att ändra utvecklingen

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

mot ett bestämt mål? Om så är fallet
kan man sedan utforma ett förslag, eftersom
det i herr Aronsons initiativ inte
ligger något utarbetat förslag. Man måste
först vara överens om verkligheten
och sedan om hur man skall förändra
denna. Om man är överens på dessa
båda punkter, bör det vara lätt att komma
överens om det resterande.

Sedan vill jag säga till herr Nilsson:
Läs reservationen 2 där det inte står
såsom herr Nilsson i Tvärålund nu sade,
nämligen att ni inte pläderar just för en
viss boendeform. Där står : »För många,
inte minst bland barnfamiljerna, torde
småhusen representera den bästa bomiljön.
»

Många gånger är det likadant med
flerfamiljshus. Man kan lägga in dem
i formuleringen och säga precis samma
sak. Nej, herrarna har fått för sig att
småhusen är något alldeles speciellt attraktivt,
och värderar dessa i enlighet
därmed och nu vill man att även statsmakterna
skall ställa sig bakom den
uppfattningen. Vi säger: Låt människorna
själva få driva fram utvecklingen
kommunalt! Det centrala för oss
i denna fråga är att människorna själva
skall avgöra, om de vill bo i flerfamiljshus
eller i småhus.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Flera av talarna har
i den hittillsvarande debatten berört
vad jag skulle vilja kalla för småtterierna
i statsutskottets utlåtande. Detta
utlåtande har på något sätt fått karaktären
av ett slags sillsallat, och det ger
inte, som fröken Ljungberg påvisade,
rättvisa — om man nu skall använda
det uttrycket -— åt de bestämda gränslinjer
som dock trots allt finns mellan
de politiska partierna på det bostadspolitiska
området.

Att dessa motsättningar inte kommit
till uttryck i utlåtandet har emellertid
delvis berott på att förutsättningarna
för en obunden debatt har fallit bort

Anslag till bostadsbyggande m. in.

genom 1967 års bostadsbeslut. Herr
Bergman har alltså på något sätt rätt
när han talar om att vi befinner oss
i »ett bostadspolitiskt bakvatten».

Men trots detta finns motsättningarna
kvar. Moderata samlingspartiet underkänner,
herr Bergman, kort uttryckt
fortfarande liksom tidigare den socialdemokratiska
bostadspolitik som har
förts under efterkrigstiden. Även om
vissa påfallande tokigheter togs bort
1967, kvarstår alltjämt sociala och ekonomiska
missförhållanden. Regleringspolitikens
orättvisor borde inte tolereras
i det jämlikhetens samhälle som så
många talar så varmt för i dag. Vi har
fått ett bostadsfrälse i centralt belägna
och relativt billiga stora bostäder, ärvda
eller förvärvade av anhöriga eller
bekanta, men vi har å andra sidan en
eftersatt stor grupp, som främst är representerad
inom den unga generationen,
den generation som framför allt är
företrädd på läktarna här i dag. Den
sitter i bostäder belägna i periferin av
våra samhällen, ofta långt borta ifrån
arbetsplatser och servicecentra och dessa
bostäder betingar mångdubbelt högre
hyror. Rörligheten på bostadsmarknaden
är fortfarande obefintlig och den
verkliga valfriheten likaså. Miljövärdena
i våra bostadsområden gör verkligen
inte skäl för beteckningen »värden»,
snarare tvärtom.

Den bostadspolitiska förnyelse, herr
talman, som man hade hoppats på år
1967 kom alltså inte till stånd. Regeringspartiet
var inte moget att låta konsumenternas
egna värderingar och egen
efterfrågan vara avgörande vid valet av
bostad. Man bibehöll styrningen och
kvoteringen av bostadsbyggandet, subventioneringen
blev annorlunda, men
den blev i viss utsträckning ändå kvar,
och man fullföljde den favorisering av
vissa företagsformer som man tidigare
hade tillämpat. Man ville då det gällde
byggande och förvaltning av bostäder
alltså inte acceptera den fria konkurrens,
som man i andra sammanhang ta -

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

lar så varmt för och som man också
lagstiftar för att få liv i.

Herr talman! Det vore att ge våra
väljare ett missvisande intryck av partiernas
syn på bostadspolitiken, om inte
några av de djupare meningsskiljaktigheterna
berördes. Fröken Ljungberg
har gjort det i sitt inlägg — skillnaderna
kommer också till uttryck i vårt
särskilda yttrande — och jag vill komplettera
hennes anförande på några
punkter. Herr Bergman må beklaga sig
om han tycker att mitt inlägg blir något
av en »predikan» — om det nu är något
fel på en predikan i och för sig, vilket
jag inte anser.

Jag är medveten om att de anklagelser
och påståenden som vi gör nu som
tidigare kan tillbakavisas av regeringspartiet
i kraft av den majoritet som
partiet har. Men fakta, herr talman, bekräftar
ändå riktigheten av vår kritik.
Vi vet att bostadsköerna fortfarande är
långa. Vi vet att bostadsbristen framför
allt går ut över den unga generationen,
som saknar valfrihet. I bristorterna är
den unga generationens bostadskostnader
-—• inte minst när man tar hänsyn
till de utgifter för resor till och från arbetet
som det blir fråga om — utomordentligt
betungande.

Herr Bergman gjorde gällande att det
kontrollsystem som man har uppbyggt
har fått goda konsekvenser. Jag bestrider
det. Priskontroll på detta område —
och på andra områden — är ett ovanligt
trubbigt instrument, om den inte kommer
i fråga bara under mycket kort tid.
Den avtrubbar kostnadsmedvetandet
och får i regel motsatta konsekvenser.
Detta hade de svenska statsmakterna
fullt klart för sig när de under 1950-talet avskaffade den allmänna priskontrollen.
Man var medveten om att konsekvenserna
blev rakt motsatta dem som
kontrollsystemet skulle garantera. Det
föreligger ingen skillnad mellan allmän
priskontroll och priskontroll på bostadsområdet.
Vi vet att det under överkonjunkturens
tid var byggnadskostna -

derna som drev de andra kostnaderna
i näringslivet i höjden.

Att nu ta upp en debatt om herr Albert
Aronsons hugskott vore enligt min
mening att ge det uppslaget alltför stor
uppmärksamhet. Vi får väl vänta till
dess att det blivit konkretiserat. Då
kanske inte ens herr Bergman talar så
varmt för det som han gjorde för några
minuter sedan.

Det finns en annan sida av den nuvarande
bostadspolitiken som bör särskilt
beröras och mot vilken kritiken
är hård i dag, nämligen stadsplanernas
utformning och de miljöer som har
vuxit fram. Man frågar sig kanske varför
kritiken mot vår bostadsmiljö inte
långt tidigare har varit lika engagerad.
Vi har ju i många år varit medvetna om
hur förödande — det vågar jag påstå
— ur naturvårds- och miljösynpunkt
den hittillsvarande bostadspolitiken har
varit. Det parti som jag företräder har
i detta hänseende ett klart alibi. Vi har
varit konsekventa och år efter år riktat
kritik mot de sterila bostadsmiljöer,
som vuxit fram i vårt land under dessa
årtionden. Vi har inte fått gehör för
våra synpunkter. Nu först har den allmänna
debatten intensifierats. Nu har
man även i andra läger börjat ifrågasätta
trivseln och atmosfären i våra
bostadsområden, i de stadsdelar alltså
där de nya generationerna skall födas
och formas. Vad beror detta på? Varför
har man först nu vaknat och förstått
vad som har ägt rum under årtionden? »Vad

var det jag sade» — det är inte
något starkt argument, det är jag klart
medveten om. Men jag kan ändå inte
låta bli att påminna om vad jag sade
här i kammaren under 1960-talet och i
bostadsdebatten i Stockholms stad under
1950-talet, då jag var en av dem
som hårdast av alla bedömde den stadsplanering
och det bostadsbyggande som
bedrevs under dessa decennier. Jag har,
liksom uppenbarligen dagens unga generation,
kunnat konstatera hur små

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

möjligheter vi har haft då det gällt att
påverka händelseutvecklingen och miljön.
Tvånget att, som det brukar heta,
bygga fatt bostadsbristen och de effektivitetskriterier
som ständigt har prioriterats
har använts som argument mot
dem som krävt hänsyn till de mänskliga
värdena.

Yi har mött en bostadsbyråkrati som
varit oåtkomlig bakom kollektivets murar.
Bostadsbyggandets socialisering,
eller om man så vill kommunalisering,
kollektiviseringen av byggandet och förvaltningen
till ett fåtal mycket stora
s. k. allmännyttiga företag har lett till
att den enskilde konsumentens möjligheter
att påverka den egna miljön till
ytterlighet har begränsats. Samtidigt
har hyresregleringen, som jag redan
sagt, hindrat varje form av direkt konsumentpåverkan.
På den ransonerade
marknaden har konsumenterna helt enkelt
fått finna sig i att ta emot den bostad
som så småningom utminuterats till
dem som i god tid ställt sig i de långa
köerna. Miljön har de än mindre kunnat
påverka. Den fick sin utformning av
planerare och yrkestyckare i statliga
ämbetsverk, hos kommunala myndigheter
och i de stora bostadsföretagen. Tyckarna
har vetat bäst, och de har bestämt
hur konsumenterna skulle ha det.

Här i kammaren sitter med säkerhet
åtskilliga bostadspolitiker som kommer
ihåg den tid, då bostadsstyrelsen föreskrev
att inga hus skulle ges statslån om
husdjupet var större än åtta meter. De
föreskrifterna ledde på sin tid till att de
kommunala myndigheterna inte ställde
mark och tjänster till förfogande för
byggnadsföretag som ville bygga bredare
hus. Efter några år ändrades husdjupet
till nio meter, och under några år
skulle alla hus med statslån ha det djupet;
så småningom fick man emellertid
bygga bredare hus. Punkthus fick en
tid inte alls byggas. Då man så småningom
medgav att de fick byggas begränsades
våningsantalet på olika sätt under
olika perioder. Sedan har som bekant

Anslag till bostadsbyggande m. m.

modet växlat, men hela tiden har det
styrts inte av konsumenterna utan uppifrån
— av bostadsbyråkratins förståsigpåare.

Effektiviteten i vårt bostadsbyggande
kan man inte kritisera. Vi har skapat
ett modernt bostadsbyggande, vi
har byggt mer än de flesta andra länder
och avsevärt höjt den inre standarden
— på de punkterna råder ingen
tvekan. Men arkitekturen och miljön
har eftersatts. Ett team utländska arkitekter
gav för några år sedan uttryck
för sin undran över svensk stadsplanering
och arkitektur. »Ni ritar i stort
sett likadana huskroppar», sade de,
»och variationen i byggandet åstadkommer
ni genom att lägga vissa klotsar horisontellt
och ställa andra på högkant.
Ett upp och ett i minne, det är tydligen
definitionen på modern svensk stadsbyggnadskonst.
»

Det egendomliga är att när man nu
på allvar börjar ifrågasätta och diskutera
den hittillsvarande miljön anser åtskilliga
av kritikerna att botemedlet
måste vara ytterligare kommunalisering
av bostadsbyggandet. Nej, herr talman,
på det sättet kommer man verkligen
inte att lösa dessa problem. Det centraldirigerade
bostadsbyggandet har misslyckats
i miljöskapande, och genom
mer kollektivisering kommer aldrig
miljöproblemet att kunna bemästras.

Byråkrati och miljö är två oförenliga
begrepp. Vi tror oss inte veta, herr
Bergman — herr Bergman påstod motsatsen
— hur konsumenterna egentligen
vill ha det. Det är konsumenternas egen
sak att avgöra detta; det är deras sak
att säga ifrån. Men för att de skall kunna
göra det, måste de ha valfrihet. De
måste kunna gå ut och »plocka» de miljöer
och bostäder de vill ha. De kan
inte göra det i dag. Däremot vet den
socialdemokratiska bostadspolitikens
anhängare hur det skall vara. Ilela politiken
och hela kontrollsystemet bygger
ju på detta. Jag har hävdat detta i
många år och jag kommer att fortsätta

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

att hävda det. Och hittills har utvecklingen
givit mig rätt. Gå ut och se efter
hur det ser ut!

I den debatt om stadsplaneringen i
Stockholm och om miljön i vår innerstad,
som för några månader sedan stod
på höjden av intensitet, var det inte
många av kritikerna som drog sig till
minnes den miljödiskussion som det
dåvarande Stockholms-Högerns förbund
starkt engagerade sig i i början av
1960-talet. Det parti som hårdast krävde
åtgärder mot grävskopor och rivningsraseri
var det dåvarande högerpartiet.
Partiet gick faktiskt till val — det var
en av de viktigaste punkterna på valprogrammet
— för en skonsammare sanering
och för en mer människovänlig
miljö. Jag vill gärna, herr talman, återge
några synpunkter ur ett av de många
anföranden som jag höll under valrörelsen
1962, eftersom dessa fortfarande har
giltighet:

»Stockholm ter sig för många som
en stad av rivningshus och gatuarbeten,
en stad av köer, trängsel och trafikproblem.
I innerstaden rivs hela kvarter
och rivningsvågen fortsätter med oförminskad
intensitet. Det gamla Stockholms
trivsel och konturer raderas ut.
I de nya församlingarna utanför stenstaden
har grönskan inte hunnit täcka
spåren efter exploateringsarbeten, och
höghusen marscherar in i täta kolonner
mellan tidigare egnahems- och villaområden.
Någon riktigt levande miljö har
inte kunnat skapats därute. Människorna
känner sig inte hemma. Begreppet
''trivsel i söderort’ har närmast fått en
ironisk innebörd. Vi behöver skapa en
positiv miljö och vi behöver hjälpa
stockholmarna att växa in i den miljön
och att känna sig som stockholmare. Tiden
är inne att gå till val med uppgiften
att bevara Stockholm, att behålla de
mänskliga proportionerna och göra miljön
och tillvaron humanare och vänligare.
»

Herr talman! Som alla vet vann vi
inte förståelse för de synpunkterna i

valrörelsen. Vi liksom andra tvingades
att finna oss i att den socialdemokratiska
majoriteten i Stockholm fortsatte
rivningsarbetena och att nedre Norrmalm
så gott som helt raderades ut. Vi
vet ju hur det ser ut i dag.

Här i riksdagen hävdades från mitt
partis sida precis samma synpunkter
på riksplanet. De nytillkomna bostadsområdena,
framhöll jag själv i olika
anföranden, kan inte sägas motsvara
de anspråk på god miljö som man i ett
kulturland som Sverige har rätt att ställa
på en bebyggelse som måste komma
att bli bestående under nära ett sekel
och i vilken morgondagens människor
skall växa upp och formas. Överexploatering
och höghusbyggande utan hänsyn
till landskapsbilden och till tidigare
befintliga stadsmiljöer har präglat
nyproduktionen. Skalan och harmonin
i våra tätorter har brutits på ett skrämmande
sätt. De kompakta hyreskomplex
som tillkommit framför allt under 1950-talet kan komma att utbildas till slumområden,
långt värre än tidigare innerstadsslum.
Utvecklingen är ur kulturell,
mänsklig och på lång sikt också ekonomisk
synvinkel ytterligt otillfredsställande.
En fortsatt utveckling av de
tendenser på stadsbyggnadsområdet som
kommit till uttryck under de senaste årtiondena
måste förhindras.

Då den debatten fördes i Stockholm
och i riksdagshuset förhöll sig akademiledamöter
och dagens många miljövårdare
tysta. Då hade de haft större
möjligheter att påverka utvecklingen
och miljön än vad de nu har, när vi
kommit så långt i miljöförstöring. Nu
dyker de upp på möten och i insändarspalter
som gubben i lådan. Var fanns
de då — på den tiden då utvecklingen
hade kunnat brytas? Och vart riktar sig
kritiken i dag? Mot de bostadspolitiker
som styrt utvecklingen? Ja, även de
drabbas av kritik, men inte i första
hand. Kritikerna vänder sig — hör och
häpna! — främst mot det kapitalistiska
systemet och det s. k. masskonsumtions -

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

samhället. Den kritiken, herr talman, är
verkligen klart felaktigt adresserad.

Med ett betydligt stårre mått av valfrihet,
med mera konkurrens, med låt
mig säga mera av kapitalistiskt konkurrenssystem
skulle miljön ha varit väsentligt
bättre än vad den nu har blivit.
Det har visat sig att man inte kan, utan
de konsekvenser som vi alla i dag är
medvetna om, centralt styra hur bostäder
och miljöer skall se ut. Använder
man i Stockholm utarbetade standardritningar
som mallar för bostadsområden
runt om i landet blir följderna nära
nog förödande. Var finns de lokala traditionerna?
Var finns anpassningen till
växlande natur- och klimatbetingelser?
Ja, den finns naturligtvis, men i mycket
begränsad utsträckning. Allt blir i stort
sett stöpt i samma form.

De stora allmännyttiga företagen vill
bygga i långa serier — herr Bergman
talade varmt för detta för en stund sedan
— och jag kan inte kritisera dem
för det. Kostnaderna kan på det sättet
många gånger bringas ned, det är vi alla
medvetna om. Men den typen av byggande
går — har det ju visat sig — ofta
ut över arkitektur, variation, mänskliga
proportioner och miljö. Den snabba och
effektiva produktionen blir viktigare än
den goda produktionen och de mänskliga
värdena. Och nu strävar både statsmakter
och bostadspolitiker efter att
göra de byggande enheterna ännu större.
De vill än mer prioritera de långa
serierna. I utredningar och i propositionen
diskuteras hur man skall bära
sig åt för att förmå byggherrar till ett
längre gående samarbete. Jag vill inte
bestrida att man därigenom kan nå vinster,
i varje fall på kort sikt. Men vi skall
vara medvetna om att möjligheterna att
ta hänsyn till den mänskliga faktorn på
det sättet minskar och att de verkligt
berättigade strävandena att skapa en individuell
och människoanpassad bostadsmiljö
kommer att än mer försvåras.

Det har ibland — med viss rätt —
gjorts gällande, att den statliga bostads -

Anslag till bostadsbyggande in. m.

politiken under efterkrigstiden lett till
att en hel arkitektgeneration tappats
bort. Vi hade i vårt land tidigare fina
arkitekttraditioner. Svenska arkitekters
namn nämndes med stor respekt i internationella
sammanhang. De traditionerna
har nu bara fått komma till uttryck
vid uppförande av enstaka museer, några
skolor och framför allt kyrkor. Det
är inte besynnerligt att dagens unga
arkitektgeneration reagerar. Men många
av dem reagerar fel. Alltför många vill
inte inse att lösningen ligger i ett valfrihetens
samhälle, där de enskilda konsumenternas
värderingar och önskemål
får komma till uttryck.

Det är svårt, herr talman, att göra
generella jämförelser då det gäller kvalitén
på det som byggts av de stora allmännyttiga
företagen och det som
byggts av enskilda producenter. De senares
verksamhet har ju under de senaste
åren på olika sätt alltmer begränsats
och möjligheten att ge exempel
blir också därmed begränsad. Men, res
ut, ärade kammarledamöter, och se på
vad som åstadkommits av de olika kategorierna
på olika håll och gör sedan
själva en bedömning! Ställ exempelvis
mot varandra — för att bara ta några
projekt som stått i centrum för debatten
—- Farsta centrum och Täby centrum
mot Skärholmens centrum. De två första
projekten är utförda av enskilda företagare
och det senare av ett stort allmännyttigt
företag, lett av SABO:s ordförande.
Den jämförelsen utfaller verkligen
inte till allmännyttans fördel.

Och det är kanske inte så märkvärdigt.
Enskilda producenter och byggherrar
är tvungna att bygga så att god
ekonomi skapas på längre sikt. Till god
ekonomi hör också god miljö. Deras
bostäder måste avsättas även i framtiden.
De måste konkurrera fritt med
andra. Om de inte kan det, går de omkull.
De har ingen bakom ryggen, som
garanterar deras fortsatta existens, om
deras produkter blir mindervärdiga. De
stora allmännyttiga företagen har detta.

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

De får hundraprocentig täckning för sina
lån. De tilldelas i regel den bästa
marken och deras byggenskap prioriteras
på olika sätt ute i kommunerna. En
sådan prioritetsställning är inte nyttig
för produkten —- det vet vi från alla
andra marknadsområden. Och bostadssektorn
kan inte utgöra något undantag
i det hänseendet.

Nu har vi fått en ny inrikesminister
som skall sätta sin prägel på morgondagens
bostadspolitik. Utan att vilja ge
någon känga åt företrädaren, vår kollega
här i kammaren, skulle jag vilja föreslå
Eric Holmqvist — jag vet inte om
han lyssnar på vad jag säger, men jag
hoppas det — att tänka om på bostadspolitikens
område. Gör åtminstone ett
försök att mjuka upp den nuvarande
regleringspolitiken, ett litet försök att
skapa större frihet och större anpassningsmöjligheter!
Något har skett i år —
det har fröken Ljungberg medgivit —
men man måste gå längre. Släpp in det
enskilda initiativet då det gäller utformning
av bostadsområden, miljö och fastigheter!
Låt företagen konkurrera!
Släpp de tidigare bindningarna! Tilllämpa
på försök biandekonomins principer
här som på andra områden och
studera resultatet, och gå inte motsatt
väg! Låt inte den enorma byråkrati som
växt fram i bostadspolitikens hägn bestämma! Vi

bygger inte för dagen, utan vi bygger
för morgondagen och för nya generationer.
De skall inte behöva uppleva
den tristess och den sterilitet som har
präglat den hittillsvarande bostadsproduktionen.
Vi löser inte trivsel- och
miljöproblem genom nya myndigheter
och nya yrkestyckare. Vi måste skapa
ett direkt konsumentinflytande, och det
gör vi först när vi öppnar full frihet och
därvid ser till att de företag, som skapar
de bästa produkterna i bostäder och
miljö, på lång sikt får möjlighet att leva
vidare och konkurrera med andra. Gör
ett försök, herr inrikesminister! Jag är

villig att garantera att konsumenterna
■—- allas våra väljare — kommer att bli
nöjda. Den nuvarande bostadspolitiken
har i det hänseende som jag här har berört
misslyckats — det borde vi alla
vara medvetna om, åtminstone innerst
inne, herr Bergman.

Herr talman! Ytterligare ett problem
av mer konkret ekonomisk natur bör
kanske inte förbigås i den här debatten.
Jag syftar på det paritetslånesystem som
regeringen med stor tvekan — det
vet vi — införde år 1967 och vars konsekvenser
vi nu börjar kunna studera.
Jag har kritiserat det systemet, och jag
vet att det finns åtskilliga sakkunniga
inom bostadsproduktionen som delar
min uppfattning.

Systemet bygger på att i utjämningens
intresse hyresgäster i nybyggda fastigheter
under åtskilliga år skall påföras
lägre hyror än som motsvarar förräntning
och amortering av det kapital
som nedlagts i fastigheten. Först så
småningom, sedan de kloka och ekonomiskt
tänkande hyresgästerna kanske
lämnat huset — om de nu kan göra det
— och sökt sig till andra, subventionerade
fastigheter, skall hyrorna räknas
upp för att kunna täcka de kapitalkostnader
som borde ha påförts de tidigare
hyresgästerna. Jag har påstått att det
systemet bygger på stigande byggnadskostnader,
fortsatt inflation och fortsatt
hög efterfrågan på lägenheter — annars
går ekvationen inte ihop. Visst kan systemet
förefalla fascinerande i varje fall
för statistiker och matematiklärare,
men på en rörlig marknad kan systemet
få andra konsekvenser än man har
tänkt sig.

Jag medger gärna att det kanske
i dag är för tidigt att dra säkra slutsatser
av systemet — det har ju tillämpats
i knappt två år. I bostadspropositionen
lämnas heller inte någon upplysning om
de hittillsvarande erfarenheterna. Jag
tycker ändå att man borde ha gjort åtminstone
någon kommentar, bl. a. där -

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

för att utvecklingen redan nu har blivit
en annan än den som man ursprungligen
räknade med.

Som bekant hade 1967 års proposition
räknat med en höjning förra året
av den s. k. basannuiteten med 3 procent.
Den höjningen skulle förutsätta en
högre byggnadskostnadsutveckling än 3
procent, eftersom man måste ta hänsyn
till lägenheternas minskade bruksvärde
på grund av stigande ålder. Därmed
skulle man alltså nå »paritet» med nyproduktionen.
Amorteringstiden för
statslånet och den under lånetidens
första del uppkomna skuldökningen —
genom att man inte betalar amortering
och räntor — skulle normalt vara 30 år.
På dessa 30 år skall nyproduktionens
kapitalkostnader omfördelas och slutbetalas.
Efter 30 år skulle alltså hela
ekvationen ha gått ihop och man skulle
då ha fått balans mellan kostnader och
hyror.

Nu bortser jag, herr talman, från att
det nya systemet kan minska intresset
för enskild kapitalplacering i bostadsfastigheter,
därför att osäkerheten i fråga
om avkastningen ökar. Jag bortser
också ifrån att systemet, i varje fall under
en övergångstid, kräver en relativ
ökning av bostadskrediterna, vilket
självfallet utgör en påfrestning, då kreditmarknadsläget
börjar bli ansträngt.
Men oavsett dessa olägenheter kan redan
nu konstateras, hur beroende detta
system faktiskt är av fortsatt inflation
och stigande byggnadspriser.

Under 1967 och 1968 har byggnadspriserna
stagnerat och till och med
minskat. I och för sig är detta naturligtvis
utomordentligt tillfredsställande.
Samtidigt har räntenivån stigit. Dessa
två faktorer i förening ■— fasta byggnadspriser
och stigande räntor — har
lett till att redan med det ränteläge som
förelåg vid årsskiftet en förlängning av
amorteringstiden för statslånen måste
ske från de 30 år som förutsattes till 44
år. Och då har jag ändå räknat med att

Anslag till bostadsbyggande m. m.

priserna från och med 1969 skulle stiga
med cirka 2V2 procent om året. Tar
man sedan hänsyn till den höjning av
räntenivån som ägde rum i mars i år,
förlängs amorteringstiden ytterligare.
Nuvarande trend pekar alltså hän på
amorteringstider av 50—60 år eller ännu
mera. Samtidigt stiger skuldbördan
hos de fastighetsägande företagen på sådant
sätt att deras ekonomi undergrävs.

Mot den bakgrunden förefaller en
höjning av basannuiteten — dvs. själva
utgångsnivån för beräkningarna i hela
nyproduktionen —■ som nästan ofrånkomlig.
En sådan höjning innebär ju
i princip en relativ höjning av hela hyresnivån
och på sätt och vis en begynnande
uppluckring av paritetslånesystemet.

Jag tycker, som redan sagts, herr talman,
att även om man inte kan dra några
säkra slutsatser i dag, hade det varit
av intresse för oss alla, om propositionen
redovisat i varje fall några synpunkter
på paritetslånesystemets hittillsvarande
utveckling.

Jag undrar, om det inte vore lämpligt
om inrikesministern, gärna under
hand, tog upp en helt förutsättningslös
debatt med finansministern om systemets
berättigande för framtiden. Allteftersom
den nuvarande höga takten
i byggnadsproduktionen leder till en
i varje fall relativ minskning av bostadsbristen
— vilket vi ju alla hoppas
på — kan behovet av en konstlad nedpressning
av hyresnivån i de nya fastigheterna
ifrågasättas. Den ökar ju efterfrågan
på bostäder och försvårar för
oss att komma i den balans som vi alla
strävar efter. Jag undrar om det inte
kan finnas skäl att diskutera olika vägar
för att så småningom gå över från paritetslånesystemet
till någon annan metod.

Det är klart att jag som företrädare
för moderata samlingspartiet tycker att
det är naturligt att påminna om de förslag
vi har lagt fram och som många

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

har uttalat sympati för, nämligen om ett
kollektivt kreditgarantisystem, inom vilket
de olika kreditinstituten i konkurrens
med varandra finansierar bostadsbyggandet
och där lånens storlek baseras
på avkastningsvärdet på fastigheten.

Ett annat, inte mindre betydelsefullt
problem som i längden inte kan skjutas
åt sidan, är den framtida bostadsproduktionens
omfattning. Med all reservation
för ofullkomligheten i prognoser
för en mera avlägsen framtid kan man
ändå ha anledning att påminna om, att
det i dag finns vissa utredningar, som
tyder på att »våra ambitioner» •—• det
brukar ju heta så — i fråga om bostadsproduktionens
omfattning omkring år
1975 måste komma att ligga på en betydligt
lägre nivå än vad man hittills
räknat med.

Även om tillbörlig hänsyn tas till alla
säkra och osäkra faktorer pekar sannolikheten
— jag stryker under det — hän
mot en dämpning av den nuvarande investeringstakten
beträffande bostadsbyggandet.
I viss utsträckning skulle eu
sådan dämpning kunna kompenseras
genom ökad investeringstakt i fråga om
statliga sektorer, vägbyggande och i fråga
om industribyggande över huvud taget.
Men det förefaller tveksamt om full
kompensation kan nås.

Byggnadsindustrin är en nyckelindustri,
som i hög grad påverkar sysselsättning
och utveckling inom det svenska
näringslivet och därmed samhällsekonomin
i övrigt. Det skall bli intressant
att så småningom få ta del av de
studier som nästa långtidsutredning
i detta hänseende kommer att redovisa.
Riskerna för en felbedömning av det
framtida bostadsbyggnadsbehovet bör
inte underskattas. Med den dirigering
och planering som för närvarande bestämmer
bostadsbyggandets omfattning
och inriktning blir självfallet riskerna
för alltför optimistiska prognoser större
än vad fallet är om bostadsbyggandet
anpassades efter de behov som gör sig
gällande i en fri marknad.

Herr talman! En sammanfattning av
vad som här sagts leder fram till frågan:
När skall vi — och framför allt de
unga familjerna — själva få bestämma
var vi vill bo och hur mycket vi skall
betala för goda bostäder i god miljö?
Ett rimligt krav att ställa tycker jag är
att kommande generationer inte skall
behöva växa upp i lika sterila sten- och
betongöknar som de som utgör resultatet
av efterkrigstidens socialdemokratiska
bostadspolitik.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Tre minuter blir mycket
snabbt passerade, om man skall säga
någonting om ett så här långt anförande.
Två ting vill jag dock beröra.

Paritetslånefilosofin som herr Bohman
ägnade sig åt är ju inte någonting
annat än ett försök att tillämpa samma
principer som man kan tillämpa även
i enskild företagsamhet, nämligen att
man väntar med att få avkastning på
insatt kapital tills en tid har gått. Det
är ju det som ligger i botten på det förslaget.

Nu får man ju ha litet is i magen när
man sysslar med detta och inte redan
första året, när de första lånen utbetalas,
ge sig på att säga att utvecklingen
nu inte alls har blivit sådan som man
hade tänkt sig. Det är ingen som bestämt
har sagt hurdan utvecklingen
skulle bli. Man konstruerade ett system
som gav möjlighet att ändra lånevillkoren
alltefter utvecklingen. Vid en
tänkt utveckling med en 3-procentig
kostnadsökning skulle det och det ske.
Om inte det skedde finns både basannuiteten
och amorteringstiden att
korrigera. Men det får väl bli någonting
i resultatväg innan man gör någonting
åt saken. Jag vet inte hur många lån
som betalades ut förra året. Det är nog
inte alls många som kan komma i fråga
för den bedömning av effekten som
herr Bohman här gör.

Vidare vill jag försäkra herr Bohman
att jag i och för sig inte alls har någon -

Nr 19

Onsdagen den

ting emot att han står här och »predikar»,
fastän jag tycker mycket illa om
den trosbekännelse som han pläderar
för. Den är för mig litet gammal och antik.
Han pläderar ur 1962 års valrörelsediskussion,
och det är väl någonting
passerat. Han hade ett inslag i sitt anförande
om frälselägenheter och bra bostäder
i centrala delar och dåliga i ytterområdena.
Det är också någonting
passerat. Det är kanske inte så bra att
bo på Östermalm. Bostadsbyggandet är
kanske inte så bra där för barnfamiljerna.
Det kanske är bättre ute i Vällingby,
för att nu jämföra dessa områden med
varandra. Vad herr Bohman talade om
tillhör kanske ett passerat stadium. Vi
kanske inte fick ut full effekt, därför
att vi inte lyckades genomföra en liberalisering
eller avveckling av hyresregleringen.
Vi misslyckades ju för några
år sedan i fråga om att kunna få fram
jämförelsehyror. Annars kanske vi hade
fått ännu mera klara utslag på att det
kanhända inte är så attraktivt att bo
i områden som man nu beskriver vara
så bra.

Det skulle vara spännande att diskutera
1930- och 1940-talens arkitektur
med herr Bohman, bl. a. smalhusen. Meningen
med att dessa hus skulle vara
smala var ju att man skulle bygga goda
lägenheter. Husen breddades, när vi
byggde större lägenheter.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Det är naturligtvis alldeles
riktigt att varje företag som bestämmer
sig för att göra en investering
företar en planering av investeringen
i fråga som kan innebära, och som också
ofta gör det, att de första åren inte
ger någon avkastning. Men planeringen
grundas i alla fall på säkra marknadsantaganden,
analyser och prognoser,
som gör att projektet går ihop. De antaganden
paritetslånesystemet byggts på
har redan efter två år börjat visa sig
ihåliga. Man utgick från en normal
amorteringstid på 30 år och nu pekar

23 april 1969 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

allting på att amorteringstiden blir 60
år.

Hur kommer det att gå, herr Bergman,
om det blir vikande efterfrågan på bostäder?
Herr Bergman drog i debatten
med herr Nilsson i Tvärålund själv fram
exempel på orter där det står åtskilliga
bostäder tomma. Det finns flera sådana
orter i olika delar av landet och det
kommer kanske att finnas ännu fler om
förflyttningen från glesbygderna till de
stora tätorterna fortsätter. I dessa fastigheter
kan hyrorna självfallet inte höjas
med vad som skulle vara nödvändigt
om paritetslånesystemet tillämpas.
Tvärtom finns det risk eller chans för,
hur man nu bedömer det, att hyrorna
måste sänkas. Husens livslängd kommer
i det sammanhanget att minska.
Vilka blir de fastighetsekonomiska följderna
i de redan förut hårt ansträngda
kommunerna vid en sådan utveckling?
Jo, konsekvenserna kommer att bli mycket
allvarliga.

Jag tycker inte att herr Bergman skall
bagatellisera de motsättningar som
finns i varje fall i bristorterna mellan
de människor som bor bekvämt till relativt
låga kostnader i innerstaden nära
arbetsplatserna och som inte har några
resor och dem som bor långt borta —
i Märsta, Skärholmen eller på andra
håll — och som bor i lägenheter som
anvisats dem — de har alltså inte kunnat
välja själva — till dubbelt så höga
kostnader. De människor som bor där
upplever i varje fall inte jämlikhetens
samhälle, det kan jag försäkra herr
Bergman.

Beträffande debatten om smalhusen
på 1940-talet skulle jag vilja erinra om
att det motiv som åberopades var att
lägenheterna skulle kunna vädras tvärs
igenom. På centralt håll bestämde man
alltså att alla hus i hela Sveriges land
som hade statslån skulle ha åtta meters
djup. Det var yrkestyckare i bostadsstyrelsen
och i kommunerna som bestämde
detta. Jag skulle verkligen vilja
fråga, om detta är ett uttryck för val -

3 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

frihet och för konsumenternas egna värderingar.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill i korthet framhålla,
att herr Bohman tydligen är
skickligare på att tala om det som ligger
långt tillbaka i tiden än om det som
ligger nära. Beträffande 1967 års riksdagsbeslut
om paritetslånesystemet kan
kanske herr Bohman dra sig till minnes
vad som stod i propositionen. Departementschefen
framhöll att om vi skulle
kunna få orörliga eller sänkta byggnadskostnader
skulle ingen vara gladare
än han. Det var inte förutsett men
det fanns förhoppningar därom. Även
detta passar alltså in i det paritetslånesystem
för vars verkningar herr Bohman
tydligen är så rädd trots att systemet
knappast börjat tillämpas.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Det är glädjande att
kunna konstatera att den olyckliga
trenden med starkt stigande bostadskostnader
brutits. Under åren 1967 och
1968 har hyreskostnaderna uppvisat en
viss minskning.

Låt mig ta ett par exempel som jag
nyligen kontrollerat. I hela Skåne är
hyran i statsbelånade hus numera mellan
61 och 63 kronor per kvadratmeter,
vilket betyder en sänkning på 4 å 5 kronor
per kvadratmeter jämfört med tidigare.
Låt mig vidare slå fast att de mycket
höga insatserna, som med all rätt
irriterade människorna, sänkts med 50
procent. 10 000-kronorsinsatserna har
gått ner till 5 000 kronor och miljonbelopp
har återbetalats. Under tiden
1961—1966 hade hyreskostnaderna för
en genomsnittslägenhet för hela landet
stigit från 3 100 kronor till 5 600, d. v. s.
med omkring 2 500 kronor eller 80 procent.
Bakom denna hyreskostnadsökning
ligger en produktionskostnadsökning
från 45 000 kronor per genom -

snittslägenhet år 1961 till 77 000 kronor
år 1966.

En analys av kostnaderna visar att
cirka en tredjedel beror på allmänt ökade
kostnader och en tredjedel på allmänt
ökad standard. Detta gör tillsammans
1 400 kronor i ökad årshyra. Härtill
kommer 600 kronor per år på grund
av ökade kapitalkostnader genom ändrade
finansieringsvillkor samt överkostnader.
Resten av hyresstegringen,
500 kronor, belöper sig på högre driftskostnader.

Man kan inte heller komma ifrån att
genomsnittslägenhetens ökade yta har
påverkat hyreskostnaden, något som för
övrigt också framgår av en tabell som
här delats ut till oss. Under perioden
1960—1966 har bostadsytan ökat från
60 till 75 kvadratmeter. Om bostadsytan
hade bibehållits vid omkring 60 kvadratmeter
skulle genomsnittslägenheten
år 1966 ha kostat knappt 60 000 kronor
i stället för 70 000 kronor.

Från och med 1967 har kostnadsstegringen
som nämnts stoppats i viss
utsträckning. Byggherrarna anger i första
hand som orsak härtill en bättre balans
på byggnadsmarknaden tillsammans
med ett utökat seriebyggande
samt en viss krympning av lägenhetsytorna,
samtidigt som de största lägenheternas
andel i produktionen har
minskat något. Däremot har inte lägenheternas
standard försämrats, men det
framhålles starkt att de nuvarande parkeringskraven
är en svår belastning.

De siffror jag här nämnt har till
största delen hämtats från en utredning
inom bostadsstyrelsen och är av stor
betydelse för den fortsatta byggnationen.
Jag tror att det är av största värde
att kommuner och byggnadsföretag har
mycket intima kontakter med bostadsförmedlingarna
och får del av de erfarenheter
man där har gjort av de bostadssökandes
krav och önskemål. Visst
är det av betydelse att vi håller en god
standard och framför allt att lägenheterna
har bra utrymmen, men å andra

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

sidan är det lika angeläget att veta hur
långt människor kan sträcka sig i hyror
för de nyproducerade lägenheterna.

De nya familjebostadsbidragen kommer
helt naturligt att möjliggöra för
många familjer med barn att skaffa sig
en ordentlig och rymlig bostad till någorlunda
rimlig hyra. Den alltmer ökade
förståelsen för pensionärerna och
deras behov av högre kommunala bostadstillägg
kommer säkert också att
möjliggöra för denna grupp att skaffa
sig ordentliga bostäder. Däremot kvarstår
det som jag tidigare gång på gång
har påtalat i riksdagen, nämligen behovet
att hjälpa de lågavlönade grupper
som inte kan inregistreras under något
av begreppen familjer med barn eller
pensionärer. Den ökade rivningen i saneringskvarteren
och den tilltagande
kontoriseringen i centrala delar av städerna
har berövat dessa grupper ett
stort antal prisbilliga och användbara
bostäder med hyror som passar deras
ekonomi.

I bostadsförmedlingarna har man
stor erfarenhet av hur svårt det i nuläget
är att anskaffa bostäder med rimliga
hyror till dessa låglönegrupper.
Det har inte varit möjligt för dessa hushåll
att i större utsträckning hyra nybyggda
lägenheter. Det skulle ha pressat
deras ekonomi alltför mycket.

Många har frågat här i riksdagen:
Hur stor procent av de bostadssökande
rör det sig om? På det vill jag svara att
jag har undersökt den saken, inte bara
på den ort där jag bor utan också genom
ständiga kontakter med bostadsförmedlingarna,
och jag har funnit att
det rör sig om 20—25 procent av dem
som står i bostadskö, och de har inkomster
mellan 10 000 och 15 000 kronor.

Det är mycket önskvärt att kunna ge
bostadsstöd åt dessa låglönegrupper.
Det är en jämlikhetsfråga men också en
fråga om hälsa och hygien. Ingen vill
lösa deras problem genom bibehållande
av dåliga eller omoderna lägenheter.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

Kunde man finna en lösning liknande
den som åstadkommits för barnfamiljer
och pensionärer, skulle detta vara av
största betydelse. Allmänna subventioner
i form av lägre räntor till bostadsbyggandet,
som tidigare har diskuterats,
har ansetts innebära ett allmänt generellt
stöd över hela linjen och kommer
därför inte enbart låglönegrupperna
till del. Att bygga särskilda bostäder åt
dessa grupper är inte heller någon
önskvärd utveckling. Vi vill inte ha kategoribostäder
och inte heller en segregation.
Ett inträngande i det allmänna
bostadsbeståndet med bostäder åt dem
är den bästa lösningen. Men det behövs
ett statligt och kommunalt bostadsstöd
åt de medborgare som jag här har talat
om. Jag kan också säga att vi följer
denna bestämda linje i min hemstad.

I alla hus, oavsett om de byggs av
kooperativa, kommunala eller enskilda
byggherrar, spränger vi in lägenheter
för många grupper, bl. a. både flerbarnsfamiljer
och pensionärer. Jag tycker
att detta är en riktig bedömning på
längre sikt. Ingen hänförs definitivt till
bestämda grupperingar som vi hoppas
så snart som möjligt kan avskaffas. En
god boendemiljö och en tillfredsställande
och modern bostad är nödvändiga
förutsättningar för att man skall kunna
komma till rätta med låginkomsttagarnarnas
arbets- och trivselförhållanden,
och jag vill varmt vädja till inrikesministern
att han följer dessa frågor. De
utomordentligt goda lösningar som familjebostadsstödet
och det utökade stödet
för pensionärer innebär bör följas
av en satsning på låginkomsttagare, som
inte tillhör dessa grupper.

Jag hade tidigare tillfälle att höra
herr Nilsson i Tvärålund påpeka att
vi inte har någon social studie på detta
område. Jag kan emellertid nämna att
det nu finns en sådan. I Malmö har på
stadens bekostnad igångsatts en sociologisk
undersökning om boendemönster
och ekonomiska förutsättningar för
låginkomsttagare. Inom utredningen har

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

förekommit ett utomordentligt gott lagarbete
av sociologer och andra vetenskapsmän
från Lund samt socialvårdare
i Malmö i samverkan även med fastighetsnämnd,
bostadsförmedling och
hyresgäströrelse.

Resultatet har blivit en mycket öppen,
delvis hänsynslös och kritisk,
granskning av slumförhållanden och
boendevanor, men undersökningen och
dess resultat är av stor betydelse för
den framtida planeringen för befolkningsgrupper
som det gäller att med det
snaraste leda in på andra utvecklingsbanor.
Vi kan inte längre fortsätta att
isolera vissa grupper inom bestämda
kvarter och att avstänga dem från en
nödvändig och positiv kontakt med
andra medborgargrupper.

Utredningen har anvisat vissa vägar
för goda bostadslösningar, och Malmö
stad har anslagit 4 miljoner kronor för
en nödvändig upprustning och modernisering
av bostäder, som staden själv
äger. Jag vet att detta inte är någon
isolerad företeelse gällande enbart
Malmö, och därför utgår jag ifrån att
man i den nu påbörjade saneringsutredningen
skall ta upp hela denna problematik
till belysning och föreslå
lämpliga åtgärder.

Låt mig också vidröra ett par andra
problem. Den alltmer ökade standardiseringen
och rationaliseringen inom
byggnadsbranschen har under de två
senaste åren bidragit till att pressa ned
byggnadskostnaderna liksom i viss utsträckning
till att förbättra finansieringsvillkoren.
Men det finns ett par
områden där man säkerligen kan åstadkomma
resultat som ytterligare kommer
att bidraga till en sänkning av byggnads-
och hyreskostnaderna.

En noggrannare översyn över arkitekt-
och konsultarvodena är önskvärd.
På dessa områden finns det fortfarande
möjligheter till nedpressningar inte
minst genom översyn av nuvarande
taxor, arvoden och bestämmelser. Varför
skall man bara följa arkitekternas

taxor? Varför kan inte arkitekterna lägga
in anbud såsom andra gör? År 1966
när det förelåg en kärv byggnadsmarknad
lät vi i Malmö arkitekterna framlägga
direkta anbudsförslag vilket exempelvis
vid byggandet av åtta barndaghem
i staden medförde en kostnadssänkning
på 1 miljon kronor. Detta talar
för att man bör undersöka möjligheterna
till kostnadsminskningar även
på det fältet.

Vidare är det önskvärt att de nuvarande
parkeringsnormerna överses liksom
skyddsrumskostnaderna. De tvingaande
bestämmelser, som på sina håll tilllämpats,
om att varje hyresgäst skall betala
garage- eller parkeringskostnader,
oavsett om man har bil eller ej, måste
vara felaktiga och har vållat oerhörd
irritation hos hyresgästerna. Detta system
pressar upp hyrorna för dem som
icke har bil. över huvud taget är det
nödvändigt med en översyn av nuvarande
parkerings- och garagebestämmelser.

Vi inom hyresgäströrelsen önskar att
en konkurrens skall finnas, så att en
nedpressning av byggnadskostnaderna
över lag kommer till stånd och därigenom
också rimliga hyror. Vi vill över
huvud taget inte ha en ordning som går
ut på att det inte skall vara någon konkurrens
på byggnadsmarknaden. Alltför
starka lånesubventioner och alltför
mycket stöd i olika avseenden leder till
risk för att det inte blir någon verklig
konkurrens motsvarande den som
förekommer på andra marknader. Skulle
statsmakterna inte sätta in åtgärderna
där vi önskar, nämligen för att åstadkomma
en nedpressning av kostnaderna
på sätt som jag tidigare framhållit,
får man enligt vår uppfattning inte det
resultat som alla hyresgäster önskar.

Allt detta manar till eftertanke, och
de förslag som återfinnes i en rad motioner
till årets riksdag om ökat konsumentinflytande
på bebyggelseplaneringen
är värda beaktande. Det är hyresgästerna
som i huvudsak betalar för

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

bostäderna, och det måste vara riktigt
att de eller deras representanter har
större inflytande över stadsplaneringen
än för närvarande. En bebyggelseplanering
och en bebyggelsemiljö måste skapas
som mera överensstämmer med hyresgästernas
egna önskemål och krav
än vad som nu är fallet. Därför bör
inte nuvarande förfarande i stadsplanefrågor
få stå i vägen för den nya bostadspolitiken.
I den alltmer intensiva
miljödebatten måste kraven om bebyggelseplanering
i nära kontakt med konsumenterna-hyresgästerna
själva kvarstå
som ett önskemål, som vi hoppas
kommer att tillmötesgås av statsmakterna
och kommunerna.

Vi har nått resultat på detta område.
Det finns en hel del städer som gått
in för att hyresgästsorganisationerna
skall vara remissinstans och få tillfälle
att diskutera. Jag hoppas att detta sprider
sig. Och eftersom herr Bohman
framställde en fråga om stadsplaneringen
skall jag i min tur fråga honom:
Vill herr Bohman biträda de mycket
starka krav som hyresgäströrelsen under
många år framfört, att konsumenterna
skall ha större inflytande över
stadsplaneringen? Den saken har stor
betydelse. Vi hyresgäster skall ju inte
bara betala; vi skall också kunna säga
hur och var — med andra ord i vilken
miljö -— vi vill bo.

Jag konstaterar med stor glädje att
en motion, som herr Lindkvist och jag
väckt och som går ut på att bostadslån
som beviljats för begränsade bostadsförbättringar
i flerfamiljshus skall få
utbetalas förskottsvis för undvikande av
att byggnadskreditiv upptages, har biträtts
av utskottet. Inställningen är helt
positiv, men jag är tveksam på en
punkt.

Förra året beslöt riksdagen, på förslag
av dåvarande inrikesministern, att
det skulle skapas möjlighet att ge statliga
lån också för förbättring av det
stora beståndet äldre bostäder. I de
kvarter det gäller kan man göra stora

Anslag till bostadsbyggande m. in.

insatser utan alltför dryga kostnader.
Detta beslut fick också gensvar, men
det har nu från en del kreditinstitut
sagts mig att de inte har lov att betala
ut lån för ändamålet. Det vore högst
olyckligt om så är fallet, och jag vill
gärna ha svar på frågan: Var bromsar
man?

Herr Bohman framförde hård kritik
mot uppläggningen av vissa lån. Men
av reservationen 16 finner jag att moderata
samlingspartiet vill höja räntesatserna
för amorteringspliktiga tillläggslån
från 3,5 och 4 procent till 6
procent. Vad betyder det för hyran? Jo,
det betyder 30 procents ökning av den
del av hyran som det här gäller. En sådan
högerlinje kan hyresgästerna helt
enkelt inte acceptera, och det kunde
vara bra för riksdagen att få ett besked:
Vill högern höja hyrorna så kraftigt?
Vill högern på detta sätt gå emot
en grupp människor som fått ett litet
stöd?

Detta är en allvarlig fråga, och jag
riktar den direkt till herr Bohman.

Jag lyssnar alltid med intresse till
herr Bohman, även om våra ståndpunkter
sällan sammanfaller. Därför har jag
ytterligare några frågor att ställa till
honom.

Herr Bohman betecknade dem som
bor i de inre delarna av städerna och
i vissa hyresfastigheter som ett bostadsfrälse.
Men jag har gång på gång
från denna talarstol sagt att herr Bohman
bör tala om vilka som utgör det
verkliga bostadsfrälset. Det är de som
bor i de stora villorna, i lyxvillorna,
och som har en särskild skattesubvention.

Vidare sade herr Bohman att det för
närvarande sker en subventionering av
dem som flyttar in i nya lägenheter.
Men så är inte fallet. Man ger lån för
viss tid — 30 år framåt — och möjliggör
för de människor som nu flyttar in
i nya lägenheter att få en billigare inflyttningshyra.
Lånen skall emellertid
betalas tillbaka. Jag tycker inte att det

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

är någonting att säga om denna sak, när
vi vet vilka stora subventioner som utgår
till andra grupper på bostadsområdet.
Skall det inte vara en sådan
uppläggning att jämställdhet skapas och
människorna blir någorlunda tillfredsställda
i olika boendeformer?

Det skall inte endast vara en grupp
människor som bor bra och som har
alla subventioner. Här bar helt enkelt
ingenting annat skett än att man tagit
bort subventionerna och möjliggjort för
människorna att låna fram till en viss
tid.

Herr Bohman talar om miljöuppläggningen.
För den som arbetat 30 år inom
hyresgäströrelsen och sett vad som
skett på detta område kan det vara rätt
intressant att konstatera hur vi bodde
på den tiden, låt mig säga innan den
statliga subventioneringen och hjälpen
tillkom 1945. Hur bodde vi på den tiden,
och vilka monument står fortfarande
kvar från denna tid? De som bor
i kvarteren med den verkliga slummen,
de instängda människor som i hopplös
ensamhet bor isolerade i de slutna
husen är säkerligen mycket tacksamma
för den förnäma bostadspolitik som
riksdagen lagt upp och i stort sett följt
och som ger dem möjlighet att få en
bättre bostad. Jag tror att de är tillfredsställda,
även om jag kan dela en
del av de synpunkter som framförts
om alltför stark exploatering av den nuvarande
miljön och alltför litet hänsynstagande
till grönområden o. d. Vi
skulle naturligtvis kunna nå ännu bättre
resultat, men låt oss inte glömma
bort vilket utgångsläget var och hur
det i dag ser ut för hyresgästerna, hur
det ser ut för pensionärer, för barnfamiljer,
handikappade och för andra
grupperingar. Låt oss i ärlighetens
namn erkänna, herr Bohman, att det
liar inträffat något på detta område som
vi inte ens kunde drömma om för
ganska kort tid sedan.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag har självfallet inte
kritiserat att paritetslånen skall betalas
tillbaka. Tvärtom. Om det skall bli
fråga om god ekonomi, måste de betalas
tillbaka.

Vad jag har ifrågasatt är hur systemet
kommer att verka i en situation då byggnadskostnaderria
ligger stilla eller eventuellt
sjunker, vilket i och för sig är
bra, och då räntorna är högre än vad
man tidigare har utgått ifrån och efterfrågan
på sina håll kan minska. Hur blir
det då med de fastigheter som under
senare delen av sin livstid skall lägga
på uppskjutna ränte- och amorteringsbelopp
och höja sina hyror? Den ekvationen
komer inte att gå ihop. Och någon
måste betala. Tyvärr är det på det
sättet. Man kan inte trolla med knäna
i sådana här situationer — om man nu
kan göra det i andra.

Jag medger att det skulle kunna betraktas
som ett visst bostadsfrälse att
bo i stora villor, lyxvillor som det alltid
brukar heta i debatten. Men samhället
har inte skapat och slagit vakt om det
frälset. Däremot har samhället skapat
den typ av bostadsfrälse som jag kritiserar
och som utgör en grov orättvisa
och en utmaning mot den nya generationen.

Herr Svenning ställde sedan en direkt
fråga till mig, om jag vill låta konsumenterna
få ökat inflytande på stadsplaneringen.
Hela mitt anförande var
byggt på att konsumenterna måste ges
ett ökat direkt inflytande då det gäller
såväl bostäder som miljö.

Jag skulle vilja föra den tanken vidare
och ta ett exempel. Hur skulle det vara,
om kommuner som har stora områden
att bebygga utbjöd dessa områden under
fri konkurrens till olika företag, som
fick räkna ända från botten, och offerera
det färdiga projektet med uppgivet
pris på bostäder och miljö? Då skulle
man få fram ett flertal alternativ som
kunde göras till föremål för en öppen
debatt där konsumenterna fick vara

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

med. Om man hade förfarit på det sättet
beträffande Järvafältet, skulle resultatet
måhända ha blivit bättre än det som nu
kommer att förverkligas — vad jag hittills
har kunnat studera av bebyggelsen
där är inte särskilt uppmuntrande. På
Järvafältet har uttryckligen bebyggandet
av stora områden — större delen av
marken — reserverats för ett fåtal stora
kommunala bolag, bl. a. det bolag som
styrs av herr Bergmans egen ordförande
i SABO. Detta är inte fri konkurrens
och det skapar inte möjlighet till konsumentinflytande.

Den slum som herr Svenning talade
om, den gamla slummen i hundraåriga
hus i våra innerstäder, försöker ju alla
att arbeta bort. Det är klart att vår bostadspolitik
medverkat härtill. Det skulle
bara fattas om vi inte i atomåldern
skulle ha kunnat åstadkomma resultat
även på bostadspolitikens område! De
positiva konsekvenserna är vi alla medvetna
om, och dem behöver jag inte
uppehålla mig så mycket vid. Vad jag
kritiserar är de negativa följderna: bl. a.
steriliteten i de miljöer som vi skall
lämna i arv till nya generationer.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! När det gäller paritetslånen
tror jag inte att herr Bohman behöver
vara så rädd. Amorteringstiden
är 30 år, men vad hindrar att man
sträcker ut den längre? Den möjligheten
finns ju med i bestämmelserna.
Och de nuvarande husen har stått i både
50 och 60 år. Jag tror alltså inte att
dessa bekymmer behöver vara så oerhört
stora. Man har säkerligen klart för
sig att den utsatta tiden, 30 år, är alldeles
för kort, så den kan vi utan vidare
bortse från.

Herr Bohman påstår att lyxvillorna
inte får stöd. Visst får de det; de är
stödda av samhället på det viset att
skatten blir förmånligare. Men det behöver
vi inte tala om inför riksdagen
i dag, ty senare kommer en motion upp
där detta påvisas.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

Vad miljön beträffar tycker jag att
den uppläggning man nu har — man inför
tomträtt så långt det går, och möjligheterna
att disponera stora markområden
läggs alltså under kommunens
ansvar — är naturlig och riktig. Därigenom
kan man fördela tomtmarken på
ett helt annat sätt och utforma ett område
som sådant bättre.

Järvafältet har jag också studerat, och
jag tror inte att herr Bohman skall vara
så ängslig och tycka att de enskilda
företagen är satta på undantag där.
Skulle någon kunna anse sig illa behandlad
är det tvärtom kooperationen,
tv den får vara med bara i mycket liten
utsträckning. Marken har nämligen delats
upp mellan kommunala bolag och
enskilda byggmästare. Men det beror väl
på att det är borgerlig majoritet i Stockholm.

Slutligen säger herr Bohman att det
fattas bara att vi inte skulle ha kunnat
åstadkomma ett bättre bostadsbyggande
under dessa år. Ja, det fattas bara, det
säger jag också. Det har ju åstadkommits
— trots högerns motstånd.

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! När man lyssnade till
herr Bohmans anförande och första delen
av herr Svennings kunde man ställa
frågan: Är det över huvud taget samma
sak de talar om? Så oändligt långt från
varandra låg deras argument och uppfattningar.
Så småningom märkte man
emellertid att de i väsentliga avsnitt
egentligen inte skiljer sig så oerhört
mycket åt. Det är väl över lag betecknande
för diskussionerna i bostadsfrågan;
i de stora tingen har vi inte så särskilt
stora skillnader i åsikt. Såsom utskottsutlåtandet
lagts upp verkar det
visserligen som om motsättningarna var
enorma, men detta gäller en del detaljer,
som naturligtvis i och för sig är
mycket viktiga men som ändå inte är
avgörande för principerna.

Jag reagerade en liten smula när herr
Bohman inledningsvis talade om att hela

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

utskottsutlåtandet behandlade en rad
småtterier. Det verkligt stora skulle väl
återfinnas i det kortfattade särskilda
yttrande som moderata samlingspartiet
har avgivit. Men det är i alla fall de konkreta
tingen vi har att ta ställning till,
och det är omkring dem utskottsutlåtandet
i allt väsentligt är uppbyggt.

Låt mig sedan ta upp en fråga, som
herr Bohman berörde och som jag finner
mycket betydelsefull, nämligen paritetslånen.
Jag vill gärna ansluta mig till
herr Bohmans spekulationer om vart
dessa lån kan leda.

När paritetslånen infördes var situationen
den att de generella subventionerna
skulle avvecklas — det var
alla på det klara med. På den borgerliga
sidan hade vi under en följd av år krävt
detta. Regeringen ställde sig länge tveksam
men kom så småningom fram till
ungefär samma uppfattning. Det är inte
rimligt att ha generella subventioner
som kostar flera hundra miljoner kronor
om året och undan för undan bara växer.
Men om man avvecklar de generella
subventionerna i ett högränteläge, som
det då faktiskt var, måste man hitta på
något system som i betydande mån dämpar
resultatet av att de verkliga räntekostnaderna
tillåts slå fullt igenom. Med
paritetslån kan man lyckas väl under
vissa förutsättningar, men man måste
ta hänsyn till den inflation som kännetecknade
tiden före dessa låns införande,
liksom till den allmänna räntenivån.

Jag satt själv med i den utredning
som var tillsatt, och det förslag som
lades fram av denna var i stort sett enhälligt.
Vi var emellertid klart medvetna
om att systemet inte skulle hålla
utan väsentliga justeringar, såvida vi
fick ett stabilt penningvärde eller hög
ränta eller båda dessa faktorer tillsammans.
Här måste naturligtvis justeringar
göras. Som påpekats av både
utskottets talesman och herr Svenning
rör det sig dock om en lång tidrymd
och systemet har nyss börjat användas.
Det finns alltså möjligheter att göra er -

forderliga justeringar, men naturligtvis
kommer hyrorna att påverkas.

Den höga räntenivå som nu verkar
bli en permanent företeelse i vårt samhälle
vållar ytterligt allvarliga bekymmer
om man skall kunna hålla en hög
bostadsstandard till rimliga kostnader
för folk i gemen. Jag delar herr Svennings
åsikt att vi måste se över hur vi
skall kunna lösa problemet för de grupper
som inte kan påräkna samhällets
stöd i form av bostadstillägg men som
ändå har så låga inkomster att de inte
kan klara sin bostadsfråga. Det är inte
lätt att lösa det problemet, men det är
nödvändigt att ta upp det till allvarlig
prövning.

I det sammanhanget vill jag påpeka
att vi, när vi avskaffar de generella subventionerna
och ersätter dem med ökade
specialdestinerade bostadsstöd, inte
får lägga den uppgiften på kommunerna.
Dessa har dock endast en möjlighet
att ta in pengar •— via direkta proportionella
skatter.

Visserligen skall även statens inkomster
betalas av medborgarna, men staten
har väsentligt större möjligheter än
kommunerna att få in skatteinkomster.
Det är här också fråga om den geografiska
fördelningen. Jag tänker t. ex. på
frågan om bostadsstödet åt folkpensionärerna.
Det är en väsentlig skillnad
på behovet av stöd i kronor räknat inom
kommuner, där 6 å 8 procent av befolkningen
är pensionärer, och inom kommuner
där antalet pensionärer uppgår
till 25 procent.

Låt mig sedan beröra några av reservationerna.

Herr Bergman gick mycket hårt fram
mot reservationen 1 som gäller bostadsbyggandets
geografiska fördelning. Han
slog fast att det inte kan råda något som
helst tvivel om att vissa bygder här i
landet måste tyna bort; det fanns ingen
anledning att satsa någonting på sådana
bygder och där skulle man inte
bygga bostäder. Jag vill närmast tolka
herr Bergman så — men det beror ju

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

litet på vad man lägger in för attityd
i vad han sade — att det i stora områden
över huvud taget inte skall satsas
någonting och att dessa områden skall
svältas ut, framför allt med hjälp av bostadspolitiken.

När jag hörde detta resonemang drog
jag mig till minnes en bostadspolitik av
väsentligt tidigare årgång, den bostadsjmlitik
som Karl XI förde när han försökte
lokalisera folk till det nyanlagda
Karlskrona. Han tog inte till riktigt så
hårda metoder att han stoppade bostadsproduktionen
på andra håll. Man
fick visserligen bo och bygga hus i Ronneby,
Bodekull och på andra orter i
Karlskronas närhet, men han införde
bestämmelsen att det på dessa orter
icke skulle sättas in dörrar och fönster
i husen.

Flera av talarna i denna debatt har
anfört exempel från sina egna hemkommuner.
När man som jag kommer från
en liten ort blir det en helt annan storlek
på de siffror man kan nämna från
den egna kommunen än på de siffror
som exempelvis herrar Svenning och
Bergman kunnat anföra. Låt mig ändå
ta mitt kommunblock som exempel. Genomsnittligt
produceras här i landet 13
lägenheter per tusen invånare; det är
siffran för 1968. En väsentlig del av dessa
lägenheter används givetvis för att
bereda bostadsmöjligheter i de mest
expansiva områdena. Det är ingenting
att säga om det. Men låt oss se på hur
stor del av det sammanlagda bostadsbyggandet
som går åt för att ersätta
bostäder som utrangeras. En bostadsproduktion
av den omfattningen behövs
rimligtvis även i kommunblock som
inte har en expansiv utveckling utan
som befolkningsmässigt står och stampar
på ungefär samma fläck — eventuellt
kan det vara någon liten uppgång
det ena året och det andra året någon
liten tillbakagång.

Jag kalkylerar för min del med att
man behöver bygga fem lägenheter per
1 000 invånare för att få en rimlig ny3*
— Andra kammarens protokoll 1969.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

produktion som ersättning för det bostadsbestånd
som bör utrangeras. Lägenheterna
får då en normal livslängd
av 50 å 60 år. I mitt kommunblock har
vi, sedan småhusbyggandet lades under
kvoteringen, inte något år fått bygga
mer än tre lägenheter per 1 000 invånare.
För några år spelar detta inte så
stor roll men om kvoteringen fortsätter
på detta sätt innebär det i det långa
loppet en utarmning. Man rycker undan
en av de väsentligaste förutsättningarna
för en rimlig utveckling i sådana bygder.

Vi reservanter anser —- och därvidlag
är alla de borgerliga överens — att
den geografiska fördelningen borde
kunna göras något rimligare utan att
därför produktionen på de verkligt expansiva
orterna med de längsta bostadsköerna
behöver komma i kläm.

En del av reservanterna anser att de
skulle kunna åstadkomma detta genom
att släppa småhusbyggandet fritt. Vi
hade före 1965 ett fritt småhusbyggande
i princip, och jag tror inte man kan
säga att detta ledde till en olämplig lokalisering,
möjligtvis med något enstaka
undantag som är så obetydligt att vi kan
bortse därifrån.

Emot detta ställer utskottsmajoriteten
som främsta argument att i så fall släpper
man också lyxvillabyggandet fritt.
Är det vad reservanterna vill?

Lyxvillorna byggdes ju framför allt

1 de allra största tätorterna. Betecknande
är att när vi hade en kvotering med
4 000 privatbyggda bostäder placerades

2 500 av dessa i storstadsområdena, och
det rörde sig i stor utsträckning om s. k.
lyxvillaproduktion. Frågan om beskattningen
av de stora villorna får ju diskuteras
i annat sammanhang; det är en
skattefråga som inte hör till detta utskottsutlåtande.
Jag vill endast nämna
att en viss rättelse skedde häromåret
när riksdagen beslutade att egnahem
över ett visst taxeringsvärde skulle beskattas
på annat sätt än efter enbart den
tidigare generella metoden. På den vä Nr

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

gen kan man naturligtvis gå vidare,
men jag tror inte man skall föra in lyxvillorna
och deras beskattning i den bostadspolitiska
debatten.

Jag vill säga några ord beträffande
ett par reservationer som gäller förbättringslån.
I fråga om inkomstgränserna
för att erhålla förbättringslån har reservanter
i reservationen 18 gått något
längre än utskottsmajoriteten och föreslagit
en inkomstgräns på 8 000 kronor
i stället för 7 000 kronor i beskattningsbar
inkomst. Vi anser att det skulle
vara rimligt att sträcka sig så långt.

Det rör sig i alla fall om förhållandevis
blygsamma inkomster.

Likaså har mina partivänner reserverat
sig för att lånesumman för förbättringslån
skulle höjas till 15 000 kronor.
Jag vill erinra om att det nuvarande
beloppet, 10 000 kronor, har stått oförändrat
sedan 1958, och det har ju hänt
en del med penningvärdet sedan dess.

Reservationsvis diskuteras sedan belåningsgränserna
för olika kategorier av
byggare. Reservanterna har återkommit
till ett gammalt krav, att lånegränsen för
egnahem som bebos av låntagaren skulle
höjas till 95 procent. Egnahemsägare
skulle alltså i det avseendet jämställas
med de bostadskooperativa företagen.
Jag har svårt att förstå varför man inte
skulle kunna jämställa dessa kategorier
och varför det enskilda ägandet skall ha
en sämre ställning än det kollektiva
ägandet. Lånegränserna borde rimligen
vara desamma.

Vidare har reservanterna yrkat, att
privatfinansierade hus som icke bebos
av ägaren skall kunna belånas till 90
procent i stället för som nu till 85 procent.

Herr talman! Jag skall begränsa mig
till att anföra dessa synpunkter, och jag
ansluter mig till de yrkanden som tidigare
ställts av herr Nilsson i Tvärålund.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Andersson i Knäred
var ledsen över att jag hade varit

respektlös mot statsutskottet och talat
om »småtterierna» i utlåtandet. Ja, jag
spetsade kanske till formuleringen. Här
föreligger emellertid inte mindre än 25
reservationer, somliga viktiga och konkreta,
andra mindre betydelsefulla. Det
hela ger en komplicerad och splittrad
bild av vad det egentligen är fråga om.
Jag tror jag vågar påstå, att statsutskottets
tredje avdelning nästa år kommer
att försöka skriva mera generellt för att
ge en riktigare bild av vad saken gäller.

Herr Andersson i Knäred belyste ytterligare
paritetslånesystemets problem.
Med anledning av herr Svennings inlägg
vill jag också tillägga några ord på
den punkten.

Vi kan inte vara säkra på att allt löser
sig bara genom att amorteringstiden
förlänges från 30 till 60 år eller vad det
kan vara fråga om, herr Svenning.
Konstruktionen innebär att man på
skuldsidan varje år lägger på de räntor
och de amorteringar som skall skjutas
upp. Hela tiden stiger alltså den samlade
skuldsumman. För att klara situationen
måste man så småningom höja hyrorna,
men vad händer om man då på
grund av bristande efterfrågan inte kan
göra detta eller om kostnadsutvecklingen
inom byggnadsindustrin blivit sådan
att man på grund av konkurrensen kommer
i samma situation? Här föreligger
ett ekonomiskt problem som är svårlöst
och som vi måste ta hänsyn till.

Herr Svenning slutade sitt i övrigt
balanserade anförande, till vilket jag
skulle kunna uttala min anslutning på
många punkter, med en rätt grov känga.
Han gjorde gällande att slumproblemet
delvis lösts »trots» — som det hette —
högerns motstånd. Det var väl en felaktig
och orättvis beskyllning, eller hur,
herr Svenning?

Tror herr Svenning verkligen att enbart
den socialdemokratiska politiken
varit ägnad lösa de samhällsproblem vi
har haft på detta och på många andra
områden? Herr Svenning kan inte övertyga
någon om att inte en annorlunda

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

bostadspolitik skulle ha lett till ännu
bättre resultat. Därför tycker jag att
hans gliring var onödig.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bohman ansåg att
det skulle bli svårt att i framtiden klara
hyrorna i paritetsbelånade hus. De bekymren
har vi aldrig haft. Det har blivit
ständigt ökade kostnader. Även med
den insats som man säkert kan göra
med rationalisering och dylikt, så tror
jag inte vi behöver hysa några bekymmer.
De som bor i de äldre husen har
ett betydligt bättre utgångsläge, när det
gäller hyror. Det vill jag bestämt säga
ifrån.

Jag står fortfarande fast vid att vi
klarar problemen trots högerns motstånd.
Jag har den erfarenheten att ni
har tvingats följa med de övriga partierna
i denna uppläggning. Ni har glädjande
nog lärt litet av utvecklingen och
gått vidare, men jag kommer inte ifrån
att ni gjort ett väldigt motstånd. De
som åstadkommit resultat på bostadsmarknaden
är de kooperativa, kommunala
och allmännyttiga företagen. De
har tvingat fram en hälsosam och riktig
konkurrens, och då har ni också
lagt om politiken. Jag har erfarenhet
från privat bostadsbyggande tidigare
och i dag, och det är välgörande att se
utvecklingen.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag bestrider alldeles
bestämt herr Svennings påstående. Alla
hostadskonsumenter kan i dag göra en
bedömning av hur situationen ter sig.
Alla hostadskonsumenter är i dag medvetna
om de mycket stora brister som
föreligger. Alla hostadskonsumenter är
i dag medvetna om hur dålig den bostadsmiljö
är som har skapats under
efterkrigsåren. Jag gör gällande att en
mycket stor del av de missförhållanden,
som vi alla upplever, beror på den dirigerade
bostadspolitik som bär den
socialdemokratiska politikens märke.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

Med en annan bostadspolitik, en friare
bostadspolitik, en mera stimulerande
bostadspolitik skulle Sveriges bostadskonsumenter
vara mera tillfredsställda
än vad de i dag är.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Det finns en sak som
herr Bohman inte tar med, en av de
viktigaste grenarna, nämligen förvaltningen
under kooperativa, kommunala
och allmännyttiga bostadsföretag. Vid
denna förvaltningsform har människorna
eget inflytande och betydligt mer att
säga till om, och det betyder mycket
för de boende. De enskilda har hjälpt
till att bygga som entreprenörer och
dylikt, och det är de välkomna till. Men
någon bättre förvaltningsform än den
jag nämnt har jag ännu inte sett.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BOHMAN (m), som yttrade:

Herr talman! Enligt kammarens arbetsordning
kan jag inte besvara herr
Svennings senaste fråga.

Härefter anförde:

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Jag vill säga några ord
om bostadspolitiken på tre begränsade
områden. Jag vill först kanske bara för
protokollets skull korrigera den bild
av Stockholm som herr Bohman bidrog
med tidigare i debatten. Han sade med
hänsyftning på de ungdomar som satt
på läktarna, att högerns politik i Stockholm
bestod i att de unga familjerna
själva skulle få bestämma var de ville
bo och hur mycket de ville betala för
sin bostad. Sanningen är ju den, att
högerns bostadspolitik precis så som
den framfördes i den glamouriserade
valrörelsen 1968 innebar att man skulle
öka hyresnivån och därmed göra lägenheterna
dyrare för de unga människor
som var i färd med att bilda familj.
Det är den riktiga bilden av vad som

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

skett i Stockholm. Jag tycker att det
bör sägas, så att ingen får den uppfattningen
att högern helt plötsligt har börjat
en bostadspolitik, som skulle innebära
kostnadsmässigt betydande fördelar
för de unga familjerna.

Den andra fråga jag vill ta upp, herr
talman, gäller den konstnärliga utsmyckningen
i våra bostadsområden. När jag
och Nils Kellgren vid 1961 års riksdag
fick igenom en motion om en konstnärlig
utsmyckning av våra bostadsområden,
följdes den av förhoppningen att
den konstnärliga utsmyckningen skulle
spela en mycket stor roll i de nya miljöbildningar
som då var aktuella i miljödebatten.

Men vad har inträffat? Jo, bl. a. har
det inställt sig administrativa hinder
vid handläggningen av låneärenden för
konstnärlig utsmyckning. Vi har i den
motion som har presenterats riksdagen,
II: 643, anfört ett exempel på detta. Det
gäller en HSB-förening som har förvärvat
en skulptur till ett nytt bostadsområde.

Konstnärens kapacitet har ingen ifrågasatt,
inte heller konstverket som sådant,
utom en enda person i raden av
dem som handlagt ärendet, nämligen
länsarkitekten. Sedan han har sett på
skissen har han avstyrkt statliga lån och
här motiverat sitt avstyrkande med att
han tycker mycket illa om konstverket.
Han tycker inte att det passar i ifrågavarande
miljö. Detta avstyrkande av
länsarkitekten har föranlett länsbostadsnämden,
som bör kunna handla självständigt,
att i enlighet med länsarkitektens
avslagsyrkande besluta, att den aktuella
bostadsrättsföreningen inte skall
få räkna in kostnaderna för konstverket
i pantvärdet.

Vad har nu inträffat efter denna
handläggning av ärendet? Jo, HSB-föreningen
har tvingats att överklaga länsbostadsnämndens
beslut hos kungl. bostadsstyrelsen,
och där hanteras inte
ärendet om den konstnärliga utsmyckningen
separat utan hela bostadsprojek -

tets slutgiltiga belåning. Bostadsstyrelsen
är någon tid tveksam om vilken
ställning den skall ta. Man överväger
frågan och tar nya kontakter med konstnärskretsar
för att få ett nytt utlåtande
om konstverket. Dröjsmålet får bostadskonsumenterna
betala dels vad beträffar
den slutliga produktionskostnaden,
dels i fråga om hyrorna.

Vi har ansett att det behövs en smidigare
handläggning av ärenden som
rör den konstnärliga utsmyckningen.
Vi tar nu fasta på statsutskottets positiva
skrivning, där det klart sägs ifrån
— det sades i riksdagen redan 1966 —
att länsbostadsnämnden skall självständigt
kunna handlägga ärenden om konstnärlig
utsmyckning; endast vid tveksamhet
bör den rådfråga länsarkitekten.

Jag kommer att följa dessa frågor
mycket intensivt i fortsättningen. Om
vi hade vetat att det skulle bli så krångligt
att få till stånd konstnärlig utsmyckning
av bostadsområdena, är det
väl ovisst om vi över huvud taget hade
förelagt riksdagen ett förslag i frågan.
Det var för konstnärerna vi ville skapa
arbetstillfällen och inte för byråkraterna
i den statliga förvaltningen. Jag
hoppas att myndigheterna i fortsättningen
ser till att vi slipper allt administrativt
krångel. När det gäller att
skapa miljö med konstnärlig utsmyckning
bör alla berörda hjälpas åt att
smidigt och snabbt handlägga de låneärenden
som berör konstverken i fråga.

Herr talman! Jag ställer inget yrkande
utan hoppas bara att statsutskottets
starka skrivning skall slå igenom vid
den fortsatta handläggningen.

Det tredje begränsade området som
jag vill ta upp gäller kostnadsutvecklingen
på bostadsmarknaden. Herr
Svenning har mycket skickligt redovisat
denna fråga, men det bör kanske
framhållas, att förbättringen inte enbart
hänger samman med förbättrade
statliga lånemöjligheter utan också med
att vi har blivit skickligare att planera

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

och genomföra bostadsbyggandet. Vad
jag emellertid skulle vilja ta upp är
vissa symtom i dagens konjunkturuppgång,
vilka påminner om läget under
åren 1964—1966, då bostadskonsumenterna
fick bära en oproportionerlig andel
av de samhällsekonomiska bekymren.
Under den perioden ökade hyreskostnaderna
med 40 procent och det
får inte upprepas. Vi har nu märkt den
mer markerade åtstramningen i samhällsekonomin
och vi har fått en högre
ränta som återverkar i byggnadskreditiven
varigenom produktionskostnaderna
ökas. Vi ser också hur anspråken
i det snabbt expanderande samhället
stiger. Sysselsättningsfrågan prioriteras
— helt naturligt — när det gäller den
samhällsekonomiska utvecklingen. Jag
skulle vilja understryka vikten av att
alla som sysslar med dessa problem,
inte minst de som har huvudansvaret
för den ekonomiska politiken, ägnar
kostnadsutvecklingen på bostadsområdet
den största uppmärksamhet med
tanke på den åtstramning inom samhällsekonomin
som man nu kan se klara
tecken på. När vi nu fått en kostnadsutveckling
som i flera avseenden kan
anses positiv, är det viktigt att hindra
att det uppstår en kostnadssituation som
är till förfång för bostadskonsumenterna.

Herr talman! Jag har inget yrkande
utan ber att till alla delar få instämma
i utskottets förslag.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag och några kamrater
i riksdagen har blivit uppmärksammade
på en detalj som jag skulle vilja kalla
skönhetsfläck i bestämmelserna om förbättringslån
och upprustning av åldringsbostäder.
I anledning härav har vi
väckt motionerna I: 545 och II: 629 som
behandlas i statsutskottets utlåtande nr
50.

Lånen i fråga är i och för sig utomordentligt
förmånliga och har haft stor
betydelse då det gällt att höja de äldres

Anslag till bostadsbyggande m. m.

bostadsstandard. Sedan den stora inventeringen
av de äldres bostadsförhållanden
gjordes 1964—1965 har inte mindre
än 67 300 dåliga åldringsbostäder blivit
upprustade med hjälp av förbättringslån.

Lånens konstruktion är sådan, att
hänsyn skall tas till låntagarens betalningsförmåga.
Är hans inkomst ringa
eller ingen alls, kan han få hela lånet
ränte- och amorteringsfritt, och efter tio
år blir hela lånebeloppet som regel avskrivet.
Hans boendekostnad påverkas
alltså inte med ett enda öre under lånetiden.

Om låntagaren däremot har inkomster
delas lånet upp i en räntefri stående
del och en del som blir ränte- och aniorteringsbärande.
Vid fastställande av ränte-
och amorteringsdelen tar man hänsyn
till hur stora utgifter låntagaren kan
tänkas orka med. Man försöker sålunda
anpassa lånekostnaden till betalningsförmågan,
vilket jag tycker är en mycket
fin princip i sammanhanget. Men betalningsförmågan
kan av oförutsedda
orsaker plötsligt upphöra. Sjukdom eller
annat kan inträffa som gör att inkomsterna
bortfaller och den förut rimliga
boendekostnaden blir orimligt hög. I
ett sådant läge menar vi att länsbostadsnämnden,
som är det lånebeviljande organet,
skall ha möjlighet att omfördela
lånet så att en större del därav blir
räntefri. Förbättringslånet är ju från
början ett socialt motiverat bostadsstöd
åt de äldre och borde få behålla den karaktären
också då låntagarens läge har
blivit försämrat.

Utskottet skriver att lånens amorteringsdel
under förra året uppgick till i
genomsnitt 3 465 kronor, och jag antar
att utskottet menar att det beloppet är
så obetydligt att det inte spelar någon
roll ens för en folkpensionär. Har han
fått lånet på 15 år — som är det vanliga
— ökar det hans hyra med ungefär 310
kronor om året, och det är kanske överkomligt
även om han bara har sin folkpension.
Men det är inte statistikens ge -

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

nomsnittsfall vi har tänkt på. Det kan
man helt enkelt inte göra, eftersom
amorteringslånens totalsumma har slagits
ut på även sådana som fått hela lånen
amorteringsfria. Vad vi talat om är
de enskilda människor som helt oförutsett
och varaktigt fått sin ekonomi avsevärt
försämrad och därigenom hamnat
i en situation som strider mot tanken
bakom förbättringslånens konstruktion.
Jag vill där ta ett exempel.

.lag fick häromdagen höra talas om
en pensionär i Västernorrlands län. För
några år sedan fick han ett förbättringslån
som till 10 000 kronor var amorteringslån.
Detta höjde hans boendekostnad
med 893 kronor i årlig låneutgift.
Det gick bra då, ty det stämde hyggligt
med hans betalningsförmåga. Men i dag
har han inte längre annan inkomst än
folkpensionen, och nu stämmer inte lånekostnaden
längre med hans betalningsförmåga.
Om han hade sökt sitt
lån i dag skulle han sannolikt ha fått
hela beloppet, 10 000 kronor, räntefritt
och med full avskrivning av hela summan
efter tio år. Men han sökte sitt lån
för tre år sedan, och då kunde man inte
förutse att hans inkomst skulle upphöra.
Därför får han nu hålla på i tolv—tretton
år ytterligare att betala 893 kronor
om året i lånekostnader och amortering.
Länsbostadsnämnden har ingen möjlighet
att ompröva hans ärende, hur gärna
nämnden än skulle vilja göra det.

Vi menar att länsbostadsnämnden i
sådana fall, inte när det gäller statistikgenomsnittet,
borde ha rätt att ompröva
låneärendena. Jag beklagar att utskottet
inte har velat vara med om att tvätta
bort denna skönhetsfläck på en eljest
mycket förnämlig bostadssocial verksamhet.

Min tveksamhet vid tredje avdelningens
utlåtande vid utskottsbehandling av
detta ärende gjorde också att jag vid
moment 27 fogade en blank reservation.

Herr talman! I motionsparet 1:545
och 11:629 är vårt yrkande, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t hem -

ställer att Kungl. Maj:t i tillämpningsföreskrifterna
till kungl. kungörelsen
1962: 538 utfärdar bestämmelse att länsbostadsnämnd
må ompröva förbättringslåns
uppdelning i amorteringsdel
och räntefri stående del i de fall, där
låntagarens ekonomiska förhållande sedan
lånet beviljades har undergått avsevärd
och varaktig försämring.

Herr talman! Jag ber med det anförda
att få yrka bifall till motionsparet
1:545 och 11:629.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Då jag förmodar att dagens
bostadspolitiska debatt noga genomläses
i riksdagens protokoll inte
minst av företrädare för bostadsstyrelsen,
skulle jag vilja framföra en önskan
om att de blanketter som användes för
ansökan om statligt bostadslån måtte
utformas på ett sådant sätt, att det inte
vållar alltför stora svårigheter att fylla
i dem.

Jag vet att man i anslutning till de
nya bostadslåneregler som trädde i kraft
vid ingången av 1968 inom bostadsstyrelsen
utarbetade nya blanketter för låneansökningar.
Dessa blanketter har sedermera
blivit föremål för vissa mindre,
redaktionella ändringar. De blanketter
jag avser gäller ansökan om bostadslån
för småhus. För ifyllandet av
dylika blanketter erfordras en betydande
sakkunskap, vilket gör att endast
därtill verkligt kvalificerat folk kan
fylla i blanketterna. Jag hoppas att då
tillräcklig erfarenhet av det nya finansieringssystemet
vunnits ■— och jag tror
att denna tidpunkt nu borde vara inne
— myndigheten skall pröva möjligheten
att göra blanketterna enklare och
lättare att ifylla. En sådan prövning
borde ingå som ett led i det fortlöpande
arbetet med låneärendena.

Herr talman! Jag har bara velat ge
uttryck för en önskan, som jag hoppas
når fram till höga vederbörande, om en
förenkling av blanketter för ansökan

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

om bostadslån — en önskan som säkerligen
delas av många.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 114
ja och 90 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

Mom. 4

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mundebo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 4) i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mundebo begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 115 ja och 90 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 6

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Tvärålund begärde emellertid

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 6) i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 115
ja och 91 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 7

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 7) i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej; (ri

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 115 ja och
91 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 8

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 9

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mundebo begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 9) i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo*

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mundebo begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 142 ja och 62 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 10

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 11

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
7); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mundebo begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 11) i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
7) av herr Axel Andersson
in. fl.

Anslag till bostadsbyggande m. in.

emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 175 ja och 34 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 12

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
8); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 12) i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
8) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 167 ja och
32 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

Mom. 13

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
9 a); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 13) i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
9 a) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 136 ja och
63 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 14

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i motiveringen
som föreslagits i reservationen
10); och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mundebo begärde emellertid votering,

i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 14) i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som föreslagits i reservationen
10) av herr Axel Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mundebo begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 116 ja och 92 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

Mom. 15

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
11); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mundebo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 15) i
utskottets utlåtande nr 50, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
11) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mundebo begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 146 ja och 62 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 16

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
12) av herr Axel Andersson
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 17

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
13 a) av herr Axel Andersson
in. fl.; samt 3:o) bifall till reservationen
13 b) av herr Virgin m. fl.; och
fann herr förste vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Fröken Ljungberg
begärde likväl votering, i anledning
varav herr förste vice talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr förste
vice talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening för
sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde dock fröken Ljungberg

Anslag till bostadsbyggande m. m.

votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 17) i statsutskottets utlåtande
nr 50 antager reservationen 13 a) av
herr Axel Andersson m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 13 b) av herr Virgin
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Ljungberg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 67 ja och
39 nej, varjämte 104 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 17) i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 13 a) av herr Axel Andersson
m. fl.

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter ha
röstat för ja-propositionen. Herr Nilsson
i Tvärålund begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 116 ja och 65 nej, varjämte 30
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 18

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
14); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 18) i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 14) av herr Axel Andersson
m. fl.

parat verkställdes. Därvid avgavs 115
ja och 93 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 19

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
15); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mundebo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 19) i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 15) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mundebo begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 173 ja och 34 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 20—23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

Mom. 24

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
16); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mundebo begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 24) i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 16) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mundebo begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 145 ja och 62 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 25

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i motiveringen
som föreslagits i reservationen
17) av herr Ivar Johansson m. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan
med oförändrad motivering.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

Mom. 26

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
18); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 26) i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 18) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 147
ja och 61 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 27

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 545 och II: 629; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Johansson i Norrköping
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följan -

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

de voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 27) i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna 1:545 och 11:629.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 141
ja och 58 nej, varjämte 12 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 28

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
20) av herr Axel Andersson
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 29

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
21); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 29) i
utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 21) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 161
ja och 37 nej, varjämte 12 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 30—33

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 34

Hemställan

Utskottets hemställan bifölls.

Motiveringen

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering, dels ock på godkännande
av utskottets motivering med
det tillägg som föreslagits i reservationen
23); och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mundebo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering i mom.
34) i utskottets utlåtande nr 50, röstar

Onsdagen den 23 april 1969 fm. Nr 19

Begränsning av möjligheterna till avdrag
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets motivering med det tillägg
som föreslagits i reservationen 23) av
herr Axel Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mundebo begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 148 ja och 62 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering oförändrad.

Mom. 35 och 36

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 37

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
25); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Ljungberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 37)
i utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
25) av herr Virgin m. fl.

för gäldränta vid inkomsttaxeringen m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Ljungberg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 175 ja och 30
nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 38 och 39

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ordet lämnades på begäran till

Herr NORDBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Vid huvudvoteringen
angående mom. 17 avsåg jag att rösta
ja men råkade trycka på nejknappen.

§ 7

Begränsning av möjligheterna till avdrag
för gäldränta vid inkomsttaxeringen
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 23, med anledning av motioner
om begränsning av möjligheterna
till avdrag för gäldränta vid inkomsttaxeringen
m. m.

Bevillningsutskottet upptog till behandling
i ett sammanhang följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:128
av herrar Yngve Persson och Tage Johansson
samt II: 152 av herr Lindkvist
m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t begärde utredning
och förslag som syftade till att
begränsa de möjligheter som skattelag -

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm,

Begränsning av möjligheterna till avdrag

stiftningen nu medgåve till avdrag för
gäldränta vid taxering;

2) de likalydande motionerna I: 327
av herr Herbert Larsson m. fl. och 11:
373 av herr Lindkvist m. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen hos Kungl. Maj:t
begärde förslag till sådan ändring av
beskattningsreglerna att innehav av bostadsrätt
jämställdes med innehav av
småhus.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte avslå

1) motionerna 1:128 och 11:152;

2) motionerna 1:327 och 11:373.

Reservation hade avgivits av herr Tage
Johansson (s), som ansett att utskottet
bort hemställa,

under 1,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:128 och 11:152 i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära utredning av
frågan om en begränsning av de möjligheter
till avdrag för skuldränta som
skattelagstiftningen nu erbjöde;

under 2,

att riksdagen måtte med anledning av
motionerna 1:327 och 11:373 i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära utredning
i syfte att åstadkomma sådan ändring
av beskattningsreglerna, att innehav av
bostadsrätt jämställdes med innehav av
småhus.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Frågan om jämlikhet
och rättvisa är nu också aktuell i fråga
om skattelagstiftningen. Två socialdemokratiska
motioner, 11:152 och 11:373,
har varit under beredning i bevillningsutskottet.

I motionen 11:373 föreslår 19 socialdemokratiska
motionärer en ändring i
beskattningsreglerna, så att innehav av
bostadsrätt jämställs med innehav av
småhus. Bakgrunden till den motionen
är den avdragsrätt för skuldräntor som
villaägare åtnjuter och vilken avdrags -

för gäldränta vid inkomsttaxeringen m. m.

rätt i vissa lägen innebär en betydande
skatteförmån för innehavare av villor
men inte i samma utsträckning kommer
bostadsrättshavare till del. Om någon
tvivlar på den beskrivningen kan
han få belägg för riktigheten därav genom
att följa dagstidningarna, där det
har förekommit flera referat om de
skatteförmåner som kommer vissa villaägare
till del.

Det finns en annan tendens på bostadsmarknaden
som jag tycker är värd
ett observandum, nämligen att medlemmar
i småhusförvaltande bostadsrättsföreningar
vill lämna denna förvaltningsform
och friköpa sina hus. Varför
vill de det? Jo, tendensen är tydlig: de
tjänar på det i skattehänseende. Det blir
därigenom billigare att bo. Men de vill
ändå att bostadsrättsföreningen skall
betjäna dem administrativt och förvaltningsmässigt.

Innan jag går vidare i mitt resonemang
skall jag gärna göra en principförklaring
i fråga om småhusen. Jag tillhör
dem, herr talman, som tycker att
boendet i småhus är en alldeles förträfflig
boendeform. Den är utmärkt för de
allra flesta barnfamiljer; den har en given
plats på bostadsmarknaden, därför
att vi ofta talar om valfrihet i fråga om
boendeform. Jag har personlig erfarenhet
av den. Jag skulle önska att den
kunde bli tillgänglig för allt fler människor
i vårt samhälle. Jag säger det närmast
med anledning av att herr Mundebo
i folkpartiet under förmiddagens bostadsdebatt
lär ha sagt att socialdemokraterna
inte är intresserade av småhus.
Den uppgiften vill jag omgående
bestrida.

Jag skulle vilja påminna om de förslag
som jag och andra socialdemokrater
har varit med om att aktualisera i
riksdagen för att skapa bättre ekonomiska
förutsättningar för låglönegrupperna
att välja småhusen som boendeform.
Vid de tillfällena har det inte
funnits något speciellt övertygande intresse
i kammaren för att gå med på

Onsdagen den 23 april 1969 fm. Nr 19

Begränsning av möjligheterna till avdrag för gäldränta vid inkomsttaxeringen m. m.

särskilda åtgärder för dem som har det
sämst ställt i samhället.

Vi har nu föreslagit likvärdiga beskattningsregler
och vill ändra ett beskattningssystem
som favoriserar ett
visst slags boende på andra boendeformers
bekostnad. Herr talman! Vad sker
nu i den svenska debatten? Jo, det flammar
upp en diskussion under utomordentligt
stora rubriker. En tidning i
södra Sverige skrev på sin löpsedel följande:
»Socialdemokratiska riksdags män

attackerar villaägarna.» Vidare
skrev tidningen Expressen i en underledare
den 21 januari i år: »19 socialdemokratiska
riksdagsmän med HSBombudsman
Oskar Lindkvist i spetsen
kräver en översyn av hela avdragssystemet,
så att villaägande i skattehänseende
jämställs med t. ex. bostadsrätt.»
Man har alltså vänt på frågeställningen.
Vi begärde likvärdiga skatteregler för
dem som innehar bostadsrätt och dem
som innehar villor, men vi begärde inte
att villaägarna skulle ha bostadsrättsinnehavarnas
obetydliga skatteförmåner.
Jag frågar: Får man missleda den
svenska opinionen hur som helst?

Den nämnda artikeln föranledda en
framstående folkpartistisk riksdagsman
att ranta omkring i landet och hålla föredrag
i vilka han anklagade det socialdemokratiska
partiet för att svika egnahemsägarna.
Jag tänkte då i mitt stilla,
fredliga sinne, att det var skönt att det
var en riksdagsman i första kammaren
och att ingen i andra kammren var så
lättsinnig att han nappade på Expressens
grova krok. Bakgrunden till denna
aktivitet var ju ingen annan än grovt
partipolitiska syften.

Men, herr talman, den mannen fanns
också i andra kammaren. Den 20 mars
fick herr Ringaby ett svar från självaste
finansministern, och lägg märke till
formuleringen: »Herr Ringaby har frågat
mig om jag delar den uppfattning
som framförts bl. a. från socialdemokratiskt
håll, att avdrag för ränteutgifter
icke skall få åtnjutas av egnahemsägare

och andra fastighetsägare.» Om den här
frågan är ett uttryck för herr Ringabys
fattningsförmåga är det djupt tragiskt.
Den avslöjar nämligen ett bottenlöst hav
av ideologisk okunnighet. Herr Ringaby
är i den lyckliga situationen att inte behöva
tänka på sitt eget anseende, men
han borde tänka på riksdagens. Det
finns nämligen ingenstans i något tryck
underlag för påståendet att avdragsrätten
skulle borttagas lagstiftningsvägen.

Men även utanför detta hus finns det
ovanligt lättlurade medborgare. Villaägareförbundet
har i en anmärkningsvärd
artikel i sin tidning Villaägaren,
nr 1/1969, som utkom i februari, föreläst
över ungefär samma tema ■— men
lägg märke till att man inte har använt
motionerna som underlag för sin kritik.
I stället har man envisats med att
använda Expressens artikel härför; i
någon mån kanske man också har vilseletts
av den allmänna debatten.

Vad skriver man då i Villaägareförbundets
tidskrift? Jo, man skriver följande:
»Däremot är det ägnat att förvåna,
att så många som 18 socialdemokrater
därutöver kunnat vinnas för tanken
att skriva under en motion, som
så klart riktar sig emot den stora grupp
av samhällets småsparare och egnahemsbyggare,
som till så stor del framsprungit
ur den samhällsgrupp, som socialdemokraterna
representerar och säger
sig företräda.» Dessförinnan har tidningen
i förtroende slagit fast att motionen
är inspirerad från HSB:s riksförbund,
där ombudsmannen Oskar Lindkvist
är anställd, och »om HSB vill ha
strid med landets villaägare är vi beredda»,
skriver tidningen.

Sådant kan alltså hända i 1969 års
Sverige, där det finns tillgång på officiellt
tryck och officiella handlingar.
Det är uppenbart att riksdagen någon
gång måste besluta sig för att starta en
upplysningsverksamhet där vi motar i
grind alla dem som tagit till sin uppgift
att på sitt eget sätt tolka de aktiviteter
som förekommer här i riksdagen.

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Begränsning av möjligheterna till avdrag för gäldränta vid inkomsttaxeringen m. m.

Dessutom förhåller det sig nämligen så
med avdragsrätten att många äldre egnahemsägare
inte har någon som helst
nytta av den. De har i allmänhet klarat
kostnaderna för sina villor, eller
också har de kommit i ett balanserat
läge i vad gäller fastighetens ekonomi.
Skattefördelarna ligger vanligtvis hos de
grupper som har stora, påkostade, eleganta
villor och därtill de stora inkomsterna.
I kraft härav kan de tillgodogöra
sig direkta skatteförmåner genom de generösa
avdragen av räntor. Det är det
som vi har velat aktualisera i debatten
kring de båda motioner som här diskuteras.

Herr Bohman talade i förmiddags om
bostadsfrågorna och sade då om lyxvillorna
att de villorna hade samhället
inte skapat och samhället hade inte heller
några utgifter för dem. Jo, det är just
vad samhället har, ty samhällets uppgifter
för den åsyftade gruppen villaägare
är många gånger större än de inkomster
samhället kan tillgodogöra sig
genom villabeskattningen. Jag tycker
det är utomordentligt att kunna hålla
debatten på den nivå, där riksdagsledamöterna
har skrivit fast sig i sina motioner,
och avgränsa densamma från
den overklighet som trängt in i denna
frågeställning.

För de speciella inkomstgrupper som
har dessa stora skatteförmåner behövs
otvivelaktigt en ändrad skattelagstiftning,
där vederbörande själva får betala
en ökad andel av sina bostadskostnader.
Det kan inte vara riktigt att samhället
subventionerar de rika många
gånger mer än det stöder dem som har
det sämst ställt.

Avslutningsvis några ord om motionen
II: 152. I denna föreslås en begränsning
av avdragsrätten beträffande skuldräntor
men att denna begränsning bör
föregås av en närmare utredning. Vi
är fullt medvetna om att denna utredning
bör inrikta sig framför allt på de
skattebetalare, som utan att ha företag

eller fastigheter kan tillgodogöra sig
stora avdrag i sina deklarationer därför
att vi har världens kanske mest generösa
avdragsrätt i vår skattelagstiftning.

I vår skattelagstiftning är alla skuldräntor
avdragsgilla utom, herr talman,
i ett avseende, som utgör ett färskt undantag.
För bara någon tid sedan meddelades
i ett utslag att de räntor som
föranleds av bilköp direkt hos bilförsäljaren
inte längre är avdragsgilla i deklarationen.
Jag frågar vilka det är som
har en sådan ekonomi, att de vid bilköpen
kanske tvingas att anlita krediter
hos bilförsäljarna. Ja, det är i varje
fall inte de som har bankkontakter eller
hyggliga inkomster, utan det är väl i
allmänhet de som har det mest besvärligt
i samhället. Jag tycker att undantaget
bekräftar den vindriktning som
råder i vår skattelagstiftning.

Vi tycker att det är fel, att det stöter
rättskänslan och att det strider mot
skattelagstiftningens innersta syfte att
det, hur skulden än uppkommer, skall
finnas möjligheter att göra avdrag för
den i deklarationen. Vi vet att den tid,
under vilken denna avdragsrätt utnyttjas,
i åtskilliga fall medför en klar förmögenhetsökning
för många människor.
Det är ju inte inkomsterna som beskattas
utan nettot av dessa sedan alla möjliga
avdrag har gjorts. Effekterna härav talar
enligt min uppfattning för sig själva.
Förmögenheterna växer i drivhusklimat
med ett starkt stöd av ränteavdragen i
deklarationerna. Jag skulle kunna mångfaldiga
exemplen härpå men jag behöver
inte göra det. Jag skall nu bara anföra
två exempel.

Det första exemplet gäller den inkomsttagare
i ett hyggligt inkomstläge
som kom på den glänsande idén att han
skulle förvärva hyresfastigheter. Härigenom
skaffade han sig så stora skulder
att han för taxering till statlig inkomstskatt
fick inkomstsiffran 0 kronor.
Till kommunalskatt taxerades han för

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

Begränsning av möjligheterna till avdrag för gäldränta vid inkomsttaxeringen m. m.

ungefär 6 000 kronor. Samhället tar
emellertid ansvaret för de sina, och
och han kunde eftersom han hade barn
under 16 år tillgodogöra sig ett oavkortat
bostadsstöd från samhället.

Det andra exemplet gäller den godsägare
som skrev över sin förmögenhet
på sina barn och nollställde sig inkomstmässigt,
varigenom han kunde tillgodogöra
sig samhällets hela sociala
reformgiv med avseende på sina egna
bostadsförhållanden.

Är inte detta värt en översyn? Är inte
detta sådana problem som stöter oss
från allmänpolitisk synpunkt? Jag hade
hoppats att bevillningsutskottet 1969
kanske skulle ha kunnat vara lika positivt
som utskottet var 1964, när det
väcktes en motion i riksdagen, vari
ränteavdragen för villaägarna aktualiserades.
Men utskottet skriver att ärendet
är svårt och komplicerat, och det
är inte berett att tillstyrka förslaget om
utredning.

Då vill jag — och det får bli avslutningen
på mitt inlägg — säga att det
inte är någon hemlighet att det inom
det socialdemokratiska partiet växer
fram en stark opinion mot orättvisorna
i vår skattelagstiftning. I söndags gjorde
Stockholms arbetarkommuns representantskap
ett uttalande där det
enhälligt krävs en översyn av gällande
skattelagstiftning med utgångspunkt
från de frågeställningar som vi har aktualiserat
i de socialdemokratiska motionerna.
Inom andra fackliga och politiska
organisationer växer sig kravet
på en översyn allt starkare, och jag är
helt övertygad om att ifall förslaget
skulle falla här i riksdagen nu, så faller
det endast temporärt. Kraven på
rättvisa och jämlikhet i skattelagstiftningen
kommer en gång att tvinga
riksdagen att hos Kungl. Maj :t begära
en översyn och förslag till en vettig
skattelagstiftning, som är godtagbar ur
allmän rättssynpunkt.

Det är med den förhoppningen, herr

talman, som jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets betänkande fogade
reservationen av herr Tage Johansson.

I detta anförande instämde herrar
Svenning, Henningsson, Hellström och
Ekvall samt fröken Åsbrink (samtliga s).

Herr RINGABY (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindkvist började
med att rikta ett angrepp mot bl. a.
Expressen och talade om hur man har
misstolkat hans motion. Nu varken vill
eller behöver jag försvara Expressen.
Men är det inte flera tidningar än Expressen,
herr Lindkvist, som ibland
lämnar vilseledande uppgifter? Har inte
herr Lindkvist t. ex. vid något tillfälle
läst Aftonbladet och sett att man även
där kan göra missgrepp? Så sent som
för några veckor sedan innehöll Aftonbladet
två artiklar i vilka vitala områden
angreps, men tidningen måste sedan
— på undanskymd plats — dementera
artiklarna. — Jag hoppas att herr
Lindkvists vrede riktar sig också mot
andra tidningar när de någon gång
misstolkat saker och ting -— och det
händer ju.

Sedan vände sig herr Lindkvist mot
mig personligen; jag skulle också ha
misstolkat herr Lindkvist. Jag vet inte
varför herr Lindkvist påstår detta. Riktar
herr Lindkvist sin vrede mot mig
därför att han inte har lyckats övertyga
sina egna partikamrater i utskottet om
att de skulle tillstyrka motionen?

Hur som helst tar jag inte illa upp
•— herr Lindkvist får gärna angripa
mig. Men herr Lindkvist skall inte tala
om rättvisa och jämställdhet i samband
med sin motion om att begränsa ränteavdragen
skattemässigt. Jag har herr
Lindkvists motion — 11:152 — här,
och jag vill påpeka att det i klämmen
hemställes »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t begär en utredning och
förslag som syftar till att begränsa de

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Begränsning av möjligheterna till avdrag

möjligheter som skattelagstiftningen
medger till avdrag för gäldränta vid
taxering». Att jag frågade finansministern
om hans inställning till dessa frågor
berodde på att det väl är en begränsning
i rätten att göra avdrag för
gäldränta som herr Lindkvist är ute
efter.

Nu frågar jag herr Lindkvist: Vem
skall denna begränsning gälla? Vilka
är det som inte skall få dra av gäldräntan?
Var skall man sätta gränserna?
Vad är »lyxkonsumtion», som herr
Lindkvist talade om?

Jag tror att herr Lindkvist hamnar i
en fullständigt omöjlig situation, om
han försöker precisera dessa gränser.
Om man köper en bil och lånar pengar
till detta bilköp, får man dra av räntan.
Får man dra av den för en Volkswagen
men inte för en Peugeot? Var skall
man sätta gränsen?

Jag tror att det just är dessa svårigheter
som gjort att utskottet inte har
kunnat tillstyrka herr Lindkvists motion,
ty det är oerhört svårt att i detta
fall dra några bestämda gränser.

Herr LINDKVIST (s) kort gemäle:

Herr talman! Jag har inte vänt mig
mot herr Ringaby för det sätt på vilket
han tolkar vår motion eller för att han
har en mening om denna motion.

Jag har vänt mig mot herr Ringaby
därför att han kommer med felaktiga
uppgifter då han säger att vi har begärt
förslag om att rätten till ränteavdrag
icke skall få utnyttjas av egnahemsägare
och andra fastighetsägare. Därvidlag
har herr Ringaby enligt min mening
inte hållit sig till sanningen.

Rent partipolitiskt har herr Ringaby
valt den taktiken att få villaägarna
att vända sig mot det socialdemokratiska
partiet med hänvisning till ifrågavarande
motion som dessutom avsiktligt
feltolkas. Jag anser detta vara en
metod som inte borde behöva förekomma
riksdagsledamöter emellan.

Herr Ringaby frågar vidare var grän -

för gäldränta vid inkomsttaxeringen m. m.

sen skall dras. Det är ett svårt och komplicerat
problem, säger han. Låt mig
erkänna, herr talman, att vi — om
problemet inte vore svårt och komplicerat
— skulle ha försökt presentera
riksdagen ett färdigt förslag. Men just
för att det är svårt och komplicerat
med många besvärliga gränslinjer har
vi valt att begära sakkunnig hjälp med
underlagsmaterial i denna fråga. Enbart
det faktum att en fråga är besvärlig bör
väl inte betyda att riksdagen därför
skall säga nej. Vi sitter inte i denna
kammare för att besluta bara om lätta
frågor; vi bör även lära oss att hantera
svåra frågor. Om dessa svåra frågor
dessutom är rättvisa, är vårt deltagande
i besluten så mycket mera berättigat.

Herr RINGABY (m) kort genmäle:

Herr talman! Att vilja begränsa rätten
till ränteavdrag för villaägare är att angripa
villaägare, herr Lindkvist. Det är
ett angrepp mot de villaägare som har
begränsade inkomster. De som har stora
inkomster kan alltid betala den ränta
som utgår, men denna motion är direkt
riktad mot dem som har begränsade
inkomster.

Herr LINDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är inte överraskad
av herr Ringabys tolkning, eftersom den
står i god överensstämmelse med hans
tidigare agerande i denna fråga.

En sak kan vi emellertid vara överens
om, herr Ringaby. Medelinkomsttagare,
småinkomsttagare och vanliga villaägare
kan vi lämna utanför detta resonemang,
eftersom vi har ett stort intresse
av att ge dessa ett stöd. Jag delar herr
Ringabys mening att villaägare i de
högre inkomstlägena har råd att betala.
Låt oss därför införa en skattelagstiftning,
herr Ringaby, som medför att de
som har råd själva betalar ändå mera
än nu av sina boendekostnader. Därvidlag
har vi exakt samma mening, och
det är detta som motionärerna försöker

Onsdagen den 23 april 1969 fm. Nr 19

Begränsning av möjligheterna till avdrag för gäldränta vid inkomsttaxeringen m. m.

understryka med sitt agerande i denna
fråga.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Den här debatten har
varit något arrogant, och det verkar
som om det ligger en torped under arken
när man vill ha denna fråga utredd.

Jag kan bara vittna om att det inom
det socialdemokratiska partiet inte alls
uppfattats som något märkligt att man
vill ha denna fråga till utredning, ty på
vissa håll finns det mycket bestämda
meningar om att vi redan nu, utan en
alltför stor utredning, skulle kunna angripa
den existerande rätten att göra
avdrag för skuldräntor på fastigheter.

Herr Lindkvist har redogjort för den
mening som representantskapet i Stockholms
arbetarkommun enades om efter
långa diskussioner, inte i denna fråga
men i andra bostadsfrågor, räntefrågor
och skattefrågor. Man har alltså på
denna punkt varit enhällig. Det har vi
också varit tidigare när det gällt att
tillstyrka en motion till vår partikongress
om en sådan utredning. Vi är
ganska övertygade om att motionen
kommer att vinna partikongressens gehör
och att denna alltså vill ha denna
fråga undersökt.

Utskottet förefaller mig litet väl kategoriskt
när det säger: »Att angripa räntekostnadsavdraget
i exempelvis förvärvskällorna
rörelse eller jordbruksfastighet
torde komma att leda till samma
otillfredsställande resultat från rättvisesynpunkt
och därtill vara förenat med
närmast oöverstigliga tekniska och administrativa
svårigheter.» I samma anda
hävdar utskottet att en ändring av
rätten till avdrag för skuldränta skulle
medföra att man måste ändra bestämmelserna
när det gäller möjligheterna
att överföra ränteavdrag till annan förvärvskälla.
Det är väl ingenting som
hindrar att en utredning observerar
även de svårigheter som här har nämnts.

Man kan inte komma ifrån att debatten
här i kammaren i dag inte är unik

utan ganska allmän. Den har förts ett
bra tag i tidningar och på andra håll,
och det hela har — i synnerhet bland
yngre människor —■ uppfattats som en
fråga om rättvisa som borde närmare
penetreras. Villaskatteberedningen, säger
reservanten, har varit inne på att
denna fråga borde tas upp till utredning
i ett nytt sammanhang. Jag tror
att det allmänna intresset i dag är så
stort att tiden är inne att tillstyrka en
sådan utredning. Detsamma gäller frågan
om likställighet mellan bostadsrättsinnehav
och innehav av fastighet.

Jag vill alltså tillstyrka den reservation
som är fogad vid bevillningsutskottets
betänkande nr 23. Det är inte någon
extrem uppfattning utan en åsikt som
är ganska spridd bland vanligt folk att
det vore intressant med en utredning
för att få hållpunkter för en ändring i
lagen som skulle kunna skapa rättvisa i
detta fall.

Herr HOLMBERG (m):

Herr talman! Jag skulle gärna vilja
börja med att säga att jag känner en viss
sympati för tanken —- även om jag inte
vet hur den skall kunna förverkligas —
att bostadsrättsinnehav skatterättsligt
skall behandlas på samma sätt som innehav
av ett egnahem. Till skillnad
från reservanten vill jag dock naturligtvis
inte gå den vägen att man för
att få en likställighet, hur det nu tekniskt
skall gå till, skall försämra förhållandena
för småhusägarna.

Herr talman! Jag är fullt medveten
om att detta egentligen borde vara en
diskussion mellan herr Brandt och herr
Lindkvist, som skulle kunna göra upp
frågor skattetekniskt, ideologiskt och
rättvisemässigt. Jag tycker ändå inte att
detta är en fråga som kan begränsas
till herr Lindkvist och herr Brandt. Den
kan inte heller begränsas till en inre
fejd inom det socialdemokratiska partiet,
ty den rör ju så många människor.
Vi har dock över en miljon villaägare

Nr 19

94 Nr 19 Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Begränsning av möjligheterna till avdrag för gäldränta

och en halv miljon fritidshusägare, vilket
anger storleken av det antal människor,
som är intresserade av vad som
ligger i det längre perspektivet, när man
nu har aktualiserat frågan om att minska
avdragsrätten för ränta eller kanske
helt slopa den. Redan från den synpunkten
har sålunda detta problem stor
politisk räckvidd.

Så mycket är klart efter arbetarkommunens
diskussion och enhälliga tillstyrkande
av förslaget att det tycks
vara en trend i det socialistiska tänkandet
i riktning mot att denna avdragsrätt
skall slopas. Denna fråga rör tydligen
inte bara socialdemokraterna här i Sverige
utan har internationell räckvidd
—• socialdemokraterna i England, Labour,
är i färd med att framlägga ett
direkt förslag om att minska möjligheterna
till avdrag för ränta.

Ett slopande av dessa avdrag medför
dock en del tekniska svårigheter och
problem som inte har kommit till uttryck
—• inte ens i majoritetsuttalandet
och avstyrkandet i utskottsbetänkandet.
Tas avdragsrätten bort eller
minskas hos låntagaren, måste räntan
göras skattefri hos långivaren. Detta är
en logisk följd, om man inte är ute efter
att dubbelbeskatta räntan, men det hade
väl motionärerna ändå inte tänkt sig.
Eller är man beredd att acceptera en
sådan konsekvens? Blir räntan skattefri
hos långivaren betyder det att skattebördan
övervältras från långivaren—-banken till låntagaren—de många fastighets-
eller villaägarna. Är motionärerna
verkligen ute efter att försämra
villkoren för de många människor som
vill få sin bostadsfråga ordnad genom
köp av ett eget hem?

År 1968 byggdes cirka 28 000 småhus
och småfastigheter. 100 000 eller 200 000
människor — man vet inte hur många
som står bakom varje bygge —■ satt
säkerligen och räknade öre för öre för
att få kalkylen att gå ihop. De som i
framtiden vill bygga — och det är
framför allt ungdomarna — får ta med

vid inkomsttaxeringen m. m.

i beräkningen att deras villkor så småningom
kan försämras.

Jag tror inte att man, som herr Lindkvist
gör, kan vifta bort problemet genom
att påstå att villaägarna inte är
aktuella, ty det är de. Som herr Ringaby
framhöll vill herr Lindkvist inte
precisera var gränsen går mellan en
vanlig villaägare som vill klara sin bostadsekonomi
och en ovanlig villaägare.
Var går den gränsen? Motionärerna
måste dock haft möjlighet att diskutera
den frågan.

Jag är helt på det klara med att avdragsrätten
för räntan, som herr Lindkvist
säger, gynnar de högre inkomsttagarna.
Det är ett resultat av progressiviteten.
På grund av det progressiva
skattesystemet värderar emellertid den
högre inkomsttagaren sina inkomster
och kostnader på ett annat sätt än den
lägre inkomsttagaren. Det är riktigt att
ett ränteavdrag är värt mer för den
rike än för den fattige —• om jag vågar
använda sådana uttryck.

Men hurdan blir situationen då lånen
skall amorteras? Det finns nu inga
lån som inte skall amorteras. Då vänder
ju effekten av progressiviteten. En person
med en hög inkomst — mycket hög
inkomst, kanske med en marginalskatt
på 80 procent — som lånar 40 000 kronor
och sätter in dessa i en fastighet,
måste för att betala igen lånet tjäna fem
gånger så mycket, alltså 200 000 kronor.
Det är också ett resultat av progressiviteten.
Jag säger inte att det är ett felaktigt
resultat, utan det är bara ett konstaterande.
Om man gör en jämförelse
med en något lägre inkomsttagare —
en person som har 40 procent i marginalskatt
—• så behöver han inte tjäna
så mycket för att klara amorteringarna
på ett lån på 40 000 kronor. Han kan
— om jag inte räknat fel — tjäna 132 000
kronor mindre än den som har den
högre inkomstskatten och ändå klara
amorteringen.

Över huvud taget tycker jag att motionärerna
sett för ensidigt på detta.

Onsdagen den 23 april 1969 fm. Nr 19

Begränsning av möjligheterna till avdrag för gäldränta vid inkomsttaxeringen m. m

Amorteringarna spelar en utomordentligt
stor roll för villaägarna. Det spelar
en utomordentligt stor roll också för
samhället som helhet, eftersom amorteringarna
utgör den väsentligaste, tyngsta
och största delen av det personliga
sparandet i samhället. Och ännu har väl
socialdemokraterna ändå inte utdömt
det frivilliga sparande som de en miljon
villaägarna här i landet fortsätter
att fullgöra år efter år.

Herr OLSSON i Mölndal (s):

Herr talman! Två punkter i herr
Holmbergs anförande var det mycket
intressant att lyssna till.

1. Han sade att det föreligger en
trend att ränteavdraget skall slopas.
Bakom denna uppfattning finns inte
någon som helst sanning.

2. Han gjorde gällande att avsikten
var att försämra för de många personer
som skaffat sig en villa. Inte heller
bakom detta uttalande finns det någon
sanning, och det finns ingen grund för
det i de föreliggande motionerna.

Jag beklagar dock att reservationens
yrkande under punkten 1 liksom motsvarande
motionsyrkande är ofullständigt,
då det inte klart utsägs att det skall
gälla bostäderna. I yrkandet under reservationens
punkt nr 2 är detta emellertid
klart utsagt. Denna fråga är
också mycket enklare, och förslaget innehåller
inte, som utskottet hävdar, en
mängd nackdelar, och det är heller
inte administrativt omöjligt att genomföra.

I dagens tidningar kan vi läsa att
HSB beslutat att hos finansdepartementet
begära en utredning av denna fråga.
Vad beträffar talet om att en sådan
här åtgärd skulle vara administrativt
omöjlig att genomföra trodde jag att vi
satt här för att försöka lösa administrativa
svårigheter.

Det är ingen liten grupp i vårt samhälle
som yrkandet under punkten 2
gäller. Det finns en mycket stark opinion
i denna fråga. Det förekommer

ett allt starkare tryck både på redan
befintliga bostadsrättsföreningar och
inte minst på nybildade bostadsrättsföreningar,
som har bostaden under
produktion, att upplösa föreningarna
för att av skattetekniska skäl ge bostaden
karaktären av villa. Vad vi begär
är en utredning som klarlägger själva
skattefrågan.

Motionärerna är inte, herr Ringaby,
ute efter att försvaga villaägarnas ställning
eller att göra det svårare för dem.
De som har fått den uppfattningen bör
nog pröva sin fattningsförmåga. Det
finns skäl för mig att särskilt betona
att jag talar om ett rättvisare system
för bostadsrättsinnehavarna utan någon
inskränkning för villaägarna.

Bostadsrättsformen är en så förmånlig
bostadsform att allt bör göras för
att skapa jämställdhet ur kostnadssynpunkt.
Herr Bohman med flera, som talade
om småhusbyggandet i den föregående
debatten, har genom reservationen
under punkt 2 möjlighet att
främja en billig boendeform. Begäran
om en klarläggande utredning är ett
blygsamt krav i detta ärende. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen
under punkt 2.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! De inlägg som gjorts
här vittnar om att det är ett besvärligt
problem.

Herr Lindkvist säger att det måste
bli en översyn av vår skattelagstiftning,
och som bekant kräver hela oppositionen
en sådan översyn. Vi får väl då
räkna med att en översyn kommer att
göras, antagligen redan nästa år. Det
blir nog emellertid ganska svårt att
rätta till detta problem på ett sådant
sätt som motionärerna vill.

Jag tror inte ett ögonblick, att herr
Lindkvist och hans kamrater är ute
efter villaägarna. Herr Lindkvist vet
att jag personligen är motståndare till
avdrag i allmänhet, och jag har många
gånger från denna talarstol pläderat

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Begränsning av möjligheterna till avdrag för gäldränta vid inkomsttaxeringen m. m

mot yrkanden om avdrag vid beskattning.
Men det finns en art av avdrag
som jag har svårt att medverka till att
avskaffa, nämligen avdrag för kostnader
för intäkternas förvärvande. Jag
tror inte att riksdagen kommer att medverka
till att avskaffa detta, tv det är
en helt annan sak.

Vi skriver i utskottsbetänkandet, att
enligt vår skattelagstiftning är samtliga
slag av låneräntor avdragsgilla vid inkomsttaxering.
Denna rätt har tillkommit
enligt principen att räntor på lån
är kostnader för inkomstens förvärvande.

Jag kan inte följa med i herr Lindkvists
resonemang när han drar upp
skulder och liksom trollar bort att det
är en kostnad. Om jag har utgifter på
25 000 kronor i räntor och min inkomst
är 25 000 kronor är nettot plus minus
noll, eller kan någon räkna ut den ekvationen
på något annat sätt? Om någon
på en rörelse har inkomster på
30 000 kronor och skulder på 25 000
kronor, skall han då inte ha rätt att
göra avdrag för de 25 000 kronorna?
Det är alltså ränteutgifter, som han
måste betala för att över huvud taget
få sin inkomst.

Däremot får man inte göra avdrag för
levnadskostnader och inte heller för
amorteringar och skuld, och visst kan
man säga att en hel rad ränteutgifter
är levnadskostnader. Men även om det
är osympatiskt, tror jag det är mycket
svårt att komma åt det. Om en företagare
eller enskild person upptar ett
lån på sin fabrik, på sina maskiner,
redskap eller inventarier är det väl
uppenbart att räntorna på lånen måste
betraktas som en kostnad som berättigar
till avdrag. En annan ordning vore
ju fullkomligt orättvis och orimlig.

Skatt skall ju också utgå efter förmåga.
Av två skattskyldiga personer
med lika stora inkomster, av vilka den
ene av dem inte har några räntekostnader
men däremot den andre, har ju
den sistnämnde uppenbarligen lägre

skattekraft. Kan vi resonera bort detta
faktum?

På samma sätt förhåller det sig med
räntor på studieskulder — avdrag för
studieskuldernas amortering får man
inte göra. Det ärendet har riksdagen
nyligen behandlat, och jag har yrkat
avslag på förslag om avdragsrätt.

Om en enskild person eller förening
eller ett företag äger och uthyr ett hyreshus,
är det en förvärskälla som vilken
annan förvärvskälla som helst. Hyrorna
tas upp som inkomst, och räntorna
betraktas som kostnader för intäkternas
förvärvande och är avdragsgilla.
Vi söker ju genom vår skattelagstiftning
beskatta all avkastning, men
då får samtidigt alla kostnader avdras.

Fram till 1954 beskattades även egnahem
på samma sätt. Alla inkomster beskattades,
men egnahemsägaren fick göra
avdrag för reparationskostnader och
andra utgifter han hade utom om det
gällde grundförbättringar, som ju innebär
en kapitalökning och inte medför
några kostnader i egentlig mening.
Även om ingen del av huset uthyrdes
ansågs egnahemsägaren ha en viss inkomst,
motsvarande värdet av fri bostad
efter ortens hyrespris, om han
själv utnyttjade huset som bostad.

Vi var emellertid överens om att denna
procedur var synnerligen omständlig
och krånglig för såväl egnahemsägaren
som skattemyndigheterna. Den
medförde en mångfald skatteprocesser,
där man diskuterade hyresvärdet, reparationskostnader
och förbättringskostnader.
Detta irriterade både egnahemsägaren
och skattemyndigheterna.

I stället införde man schablontaxering
som innebar att intäkterna beräknades
till 3 procent av taxeringsvärdet,
medan inga avdrag fick göras för kostnader.
Sedan har procentsatsen sänkts
till 2,5 och till 2 procent. Garantiskatten
har vi försökt få bort helt och
hållet.

Det är kapitalvärdet i fastigheten
som man beskattar. Om taxeringsvärdet

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

Begränsning av möjligheterna till avdrag för gäldränta vid inkomsttaxeringen m. m

höjs, satsar därför inte egnahemsägarren
något mer. Principen är att det
är avkastningen av det i fastigheten
nedlagda kapitalet som skall beskattas.
Sedan vi införde denna schablonberäkning
har skatteprocesserna av detta
slag praktiskt taget försvunnit.

Vilka människor är det nu som detta
gäller? Departementsrådet Ekman har
gjort en sammanställning, som jag skall
tillåta mig redogöra för, men dessförinnan
skall jag säga en annan sak.

Låt oss anta att en arbetare skaffar
sig ett eget hem för 100 000 kronor
och måste låna upp hela beloppet. Han
får då en räntekostnad på över 5 000
kronor. Om en rörelseidkare som har
100 000 kronor på fickan skaffar sig en
fastighet, har han inga räntekostnader.
Arbetaren får alltså en skattehöjning
på 5 000 kronor eller en inkomstminskning
på 5 000 kronor, hur man nu vill
kalla det. Skall han inte ha rätt att
göra avdrag för detta?

Här har jag alltså en sammanställning
av departementsrådet Ekman:
175 350 egna hem värda mellan 50 000
och 75 000 kronor har ett underskott på
140 miljoner kronor. De stackars människor
som har denna skuldsättning på
sina egna hem får alltså göra avdrag
med detta belopp. Men villor på över
150 000 kronor har bara 7 miljoner kronor
i skuld. Det är dock fullt naturligt,
eftersom de största inkomsttagarna inte
har skuld på sina fastigheter på samma
sätt som de mindre. Om man slopar
ränteavdragen drabbas de som har 140
miljoner kronor i skuld men inte på
samma sätt de som har 7 miljoner i lån
och har fastigheter värda över 150 000
kronor.

detta sätt. Det finns inte någon skattemyndighet
som kan kontrollera detta.

Men om vi över huvud taget inte tilllåter
något avdrag, om vi klipper till
alla — både rörelseidkare och jordbrukare
— vad händer då? Då återgår jag
till vad jag sade i början av mitt anförande.
År det rättvist ur konkurrenssynpunkt?
En jordbrukare som är kraftigt
skuldsatt kommer naturligtvis i ett sämre
läge än den som inga skulder har.
Nej, jag tror inte på denna lösning. Den
skulle ju skapa precis samma orättvisor
mellan låglönegruppsegnahemsägaren
och höglönegruppsegnahemsägaren.

Det är dessa resonemang vi har fört
och det är dessa konsekvenser det blir
av förändringen när det gäller avdrag
för gäldränta. Men genom schablonregeln
började många stora inkomsttagare
och kapitalägare att köpa stora lyxvillor,
eftersom det bara var 2 procents
inkomstberäkning på fastigheten. Men
så täppte Sträng till det hålet också. För
en tid sedan höjde vi ju inkomstberäkningen
för alla villor som har ett taxeringsvärde
på över 100 000 kronor. Upp
till 100 000 kronor är det 2 procent, från
100 000 till 200 000 kronor beskattar vi
med 4 procent och över 200 000 kronors
taxeringsvärde beskattar vi med 8
procent. Det lönar sig knappast längre
att placera några pengar i fastigheter
på det sättet.

Men delägare i bostadsrättsföreningar
eller delägare i bostadsaktiebolag får
inte avdrag för inbetalning till förening
eller bolag eller för omkostnaderna. Beskattningen
ligger ju på föreningen eller
på fastighetsbolaget och den utgör för
närvarande 3 procent. Avdrag får givetvis
göras för lån i fastigheten.

Om en rörelseidkare är tvingad att
låna 100 000 kronor för att bygga en
fastighet, vad gör han då? Enklast kan
han ta ett lån på sin rörelse och då får
han ju avdrag. Då har han inget lån på
sin fastighet och så lurar han oss liksom
i alla fall. Han har inte begått
något olaglighet och han klarar sig på
4—Andra kammarens protokoll 1969.

Skall man nu som motionärerna begär
få en ändring till stånd så förutsätter
detta — det skulle vara intressant
att höra om motionärerna har någon
annan lösning — att man delar upp hyresfastigheten
på varje medlem i föreningen
eller delägare i bolag.

Inom utskottet anser vi att det då
Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Begränsning av möjligheterna till avdrag

skulle bli samma besvärligheter som
rådde beträffande egna hemmen tidigare
med skatteprocesser och som gjorde
att vi införde schabloner. När det
inte heller på längre sikt torde bli några
lägre boendekostnader för dessa medlemmar
i bostadsrättsförening eller fastighetsbolag
har vi inte ansett att det är
någon mening med att utreda frågan.
Den 1 januari i år fanns enligt en utredning
8 500 bostadsrättsföreningar
med 450 000 lägenheter. Det är alltså
en ganska stor grupp som bor i dessa
lägenheter.

Villabeskattningsutredningen diskuterade
ingående — vi har redogjort för
en del av det i betänkandet — både avdrag
för gäldränta och problemet med
bostadsrättsföreningarna. Men utredningen
kunde inte komma fram till någon
rimlig lösning. Inte heller kunde
departementschefen framlägga förslag
till någon sådan lösning i propositionen
om villabeskattningen av de stora dyrbara
villorna. Icke en enda remissinstans
hade något som helst uppslag för
att lösa detta problem.

Det har alltså rått en allmän enighet
om att en lösning inte bör sökas i en
begränsning av avdragsrätten för gäldränta.
Vi har som sagt inom utskottet
icke kunnat finna en rimlig lösning.
Hur gärna man än skulle vilja att man
kunde åstadkomma en sådan, har vi med
den kunskap vi har försökt skaffa oss i
skattelagstiftningen och med de experter
vi har haft till vårt förfogande faktiskt
icke kunnat inse att det finns någon
möjlighet att klara detta problem
genom en ny utredning. Men det är
klart att man kan göra en utredning rörande
bostadsrättsföreningar, om man
vill ta på sig de besvärligheter som givetvis
kommer att bli följden.

Herr talman! Det är detta som har
gjort att vi — jag höll på att säga enhälligt,
det är en enda reservant i utskottet
— icke har kunnat tillstyrka en
utredning, eftersom vi har kommit till
det resultatet att det icke finns någon

för gäldränta vid inkomsttaxeringen m. m

bra lösning som vi skulle vara tillfredsställda
med. Första kammaren har ju
godkänt bevillningsutskottets betänkande
med endast 8 röster för avslag.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr OLSSON i Mölndal (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Brandt har här
faktiskt agerat som en inledare på en
studieträff med mängder av olika exempel,
som om det vore fråga om en träff
utan något bestämt ärende. Men här
gäller det faktiskt bevillningsutskottets
betänkande nr 23, som alldeles speciellt
tar upp bostadsrättsfrågan.

Bostadsrättsinnehavaren har faktiskt
en andelsrätt i radhuset. Vad som är
svårigheten i konstruktionen är att den
inte motsvarar taxeringsvärdet eller rättare
sagt överstiger taxeringsvärdet. Det
är den detaljen som måste beaktas i en
utredning.

I utskottets betänkande talas om nackdelar
»utan att på längre sikt medföra
några nämnvärt lägre boendekostnader
för bostadsrättsinnehavaren». Därför
avstyrker bevillningsutskottet motionen.
Men faktum är att det är en avsevärd
skillnad i boendekostnader, och det är
inte enbart i detta avseende som bostadsrättsinnehavaren
har drabbats. Han
har även drabbats i samband med det
nya familjebostadstillägget där bostadsrättsinnehavaren
inte ens under de tre
första åren, när någon amortering icke
sker, får inräkna den räntekostnad som
man har i boendet i samband med det
kommunala bidraget i det kommunala
bostadstillägget. Där har bostadsrättsinnehavaren
återigen drabbats av denna
oförmåga att betrakta bostadsrättsinnehavaren
som alla andra boende.

Vi vill alltså närma oss problemet
genom att låta expertis se på saken. Jag
har på ett tidigt stadium varit uppe på
finansdepartementet och diskuterat frågan
med herr Ekman och är väl medve -

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Nr 19

Begränsning av möjligheterna till avdrag för

ten om svårigheterna att åstadkomma
en lösning, men jag trodde att vi hade
till uppgift att försöka komma till rätta
med svårigheter.

Herr LINDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Först vill jag säga några
ord till herr Brandt. Jag har många
gånger stött honom när han från denna
talarstol varnat för omotiverade skatteavdrag
och anser att han gett uttryck
för en alldeles riktig uppfattning.
Samma inställning kunde emellertid
i någon mån ha kommit till uttryck
i det aktuella sammanhanget ty det
finns, herr Brandt, stora likheter mellan
de tidigare förda debatterna om
omotiverade skatteavdrag och dagens
diskussion om en översyn av gäldräntan.
Jag blev litet överraskad över att
herr Brandt engagerade sig så starkt
emot motionärernas yrkanden. Han
började sitt anförande med att säga att
det kanske redan nästa år kommer att
framläggas förslag om en ny skattelagstiftning.
Tänk, herr Brandt, om det
i denna skattelagstiftning finns någonting
med av det som aktualiserats av de
aktuella socialdemokratiska motionärerna.
Då är det ju onödigt att under
1969 års riksdag försöka hitta på exempel
och svårigheter som kanske är eliminerade
när skatteförslaget framläggs
nästa år.

Herr talman! Jag skulle kanske framhålla
att det tydligen är mycket lättare
för mig att komma överens med herr
Holmberg i denna fråga. Denne sade
nämligen att han hyste en viss sympati
för en av de att-satser som återfinns
i reservationen. Det gällde beskattningen
av bostadsrättslägenheter och egnahem.
I en annan del av sitt inlägg framhöll
herr Holmberg att han var mycket
väl medveten om att ränteavdragen gynnar
de stora inkomsttagarna. Visst hade
herr Holmberg i flera avseenden avvikande
mening och visst gjorde han en
uppräkning av svårigheter när det gäller
att åstadkomma en mera godtagbar

gäldränta vid inkomsttaxeringen m. m

lösning av dessa frågor, men en sak förenar
enligt min mening herr Brandt,
herr Holmberg och mig, nämligen åsikten
att frågans svårighetsgrad är så stor
att spörsmålet behöver bli föremål för
en allmän översyn av sakkunniga.

Eftersom vi tycker att problemet är
så komplicerat frågar jag mig vad som
hindrar att riksdagen går med på en
utredning. Hittills har ingenting framförts
som talar för att frågan inte bör få
en ordentlig översyn.

Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
polemiken mot herr Lindkvist i skattefrågan.
Därvidlag har vi så diametralt
motsatta uppfattningar att vi aldrig lär
kunna mötas. Däremot vill jag säga några
ord i anledning av punkt 2 i reservationen
där det begärs utredning i syfte
att åstadkomma sådan ändring av beskattningsreglerna,
att innehav av bostadsrätt
jämställs med innehav av småhus.
Anledningen till att jag uttryckte
en, om än försiktig, sympati härför är
just den att enligt min mening vanliga
människor borde få ökad både ekonomisk
och legal möjlighet att själva äga
och att man borde skapa förutsättningar
för ett större ägarintresse när det gäller
den traditionella bostadsrätten.

Det rör sig här om en gammal tanke
som vi i moderata samlingspartiet framfört
vid flera tillfällen. Utgångspunkten
har varit att det är riktigare att hyresgästerna
själva bereds möjligheter till
personligt ägande av lägenheterna. Ett
visst sådant ägande finns i och med bostadsrätterna
men det är önskvärt att
gå längre. Om man ser över skattereglerna
— vilket i och för sig är en komplicerad
sak — tror jag att man också
bör se över den komplicerade bostadsrättsfrågan
över huvud taget.

Herr LINDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Holmberg sade att
beträffande skattelagstiftningen har viså
diametralt motsatta meningar att vi

100 Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Begränsning av möjligheterna till avdrag

nog aldrig kommer att mötas. Då vill
jag bara hoppas att herr Brandt, som
här argumenterar efter samma linjer
som lierr Holmberg, mycket noga lade
de orden på minnet.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

. Herr talman! Jag tyckte att jag tidigare
mycket klart, tydligt och övertygande
redogjorde för min ståndpunkt,
och jag skall därför inte upprepa det
sagda. Efter den statistik jag återgav
bör det stå klart för kammarens ledamöter
att problemet med gäldräntan
inte kan lösas på det sätt som motionärerna
tänkt sig.

: Sedan vill jag understryka att bevillningsutskottet
inte brukar biträda någon
begäran om utredning, om utskottet
räknar med att utredningen inte
skulle leda till den lösning utskottet anser
vara riktig, utan snarare skulle
försämra vad utskottet vill åstadkomma
på det område det gäller. Men om riksdagen
nu beslutar om en utredning, så
må det vara hänt. Och om det går att
finna en lösning i stil med vad utskottet
önskar, så är det bara bra, men vi
tror inte på det.

Vad sedan bostadsrätten beträffar
förstår jag bostadsrättsföreningarnas
problem därvidlag, och det är beklagligt
att det finns sådana problem. Man
kan naturligtvis gå tillbaka till den gamla
ordningen, men inom utskottet anser
vi inte att det skulle medföra någon förbättring
på längre sikt eller ge lägre boendekostnader,
och då är ju ändringen
inte mycket värd.

Herr talman! Det var bara detta jag
ville tillägga. Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag kan börja med att
instämma med herr Brandt. På senaste
tiden har vi båda varit nära nog misstänkt
eniga, och jag är i detta fall av
precis samma mening som herr Brandt
att avdragsrätten allmänt sett bör be -

for gäldränta vid inkomsttaxeringen m. m

gränsas, ty den urholkar hela skattesystemet.
Därför har jag också varit
motståndare till avdragsrätt för gåvor
och biträtt ett förslag om en utredning
om avdragsrätten för periodiskt understöd.
Jag är alltså inte nu ute i några
skumma avsikter att slå vakt om avdragsrätt
för människor med höga inkomster.

Jag kan också säga att jag sympatiserar
med syftet i de båda motionerna,
men därmed räcker det. Om riksdagen
biträdde motionsyrkandena tror jag
detta skulle få direkt motsatta effekter
mot vad motionärerna vill åstadkomma.
I motionerna talas på flera ställen om
de människor som »har råd att låna
pengar», och det är naturligtvis en fras
som slår bra. Men många människor
måste låna pengar. Den statistik som
herr Brandt föredrog visar ju att avdragen
för villabeskattning huvudsakligen
göres av människor i relativt små
inkomstförhållanden, människor som
måste låna pengar.

Sedan tyckte jag också att herr Lindkvist
i någon mån desavuerade sig själv
när han kom in på avdragsrätten vid
köp på avbetalningskontrakt. Kammarrättens
utslag att man inte får göra avdrag
för ränta vid köp av bil på avbetalning
var ganska överraskande. Herr
Lindkvist ömmade i det sammanhanget
för dem som måste låna pengar för att
köpa bil — och det måste många göra
—; här var det inte tal om människor
som har råd att låna pengar. Det befängda
i motionärernas förslag kan belysas
av ett exempel.

Vi tänker oss två människor som
skall bygga var sin villa av samma beskaffenhet.
Den ene har förmögenhet
och behöver därför inte låna så mycket.
Han kan satsa av egna medel och
kommer därför ganska lindrigt undan.
Han får inte heller så höga bostadskostnader.
Den andre däremot har inga
pengar sparade utan måste låna till bygget.
Han får då stora ränteutgifter och
råkar alltså i ett sämre läge. Då vore

Onsdagen den 23 april 1969 fm. Nr 19 101

Begränsning av möjligheterna till avdrag för gäldränta vid inkomsttaxeringen m. m

det väl ändå oerhört orättvist om myndigheterna
skulle bestraffa honom ytterligare
därför att han inte har lyckats
skaffa sig någon förmögenhet.

Herr Lindkvist tog upp herr Ringabys
fråga till finansministern och ondgjorde
sig över herr Ringabys frågeställning.
Det var emellertid synd att
herr Lindkvist inte refererade vad finansministern
svarade på denna fråga.
Vår i många stycken förnuftige finansminister
ansåg nämligen att det skulle
vara fullständigt omöjligt att vare sig
avskaffa eller inskränka rätten till avdrag
för räntor på fastigheter. På denna
punkt går det väl en spricka inom
socialdemokratin, och det kan vara roligt
för en företrädare för oppositionen
att någon gång kunna peka på sprickbildningar
som kommer i dagen inom
majoritetspartiet, eftersom påståenden
om sprickor så ofta görs om oss.

Det finns alltså inom socialdemokratin
en förnuftig riktning, där man ser
på denna fråga på ett vettigt sätt, och
dit hör finansministern.

Jag instämmer i det mesta av vad
herr Holmberg sade. Det är inte heller
någon av hans opponenter bland motionärerna
som har bemött herr Holmbergs
uppfattning att ett avskaffande av
rätten till avdrag vid beskattningen också
skulle medföra att föreskrifterna om
att långivaren skall beskattas för räntan
måste slopas. Den som har det gott
ställt och kan låna ut pengar skulle
alltså slippa beskattning på sina inkomster
härav, medan den stackare som
behöver låna inte skulle få göra avdrag.
Det är verkligen en underlig form
av jämlikhet som socialdemokraterna
här vill införa. Den uppfattning i jämlikhetsfrågan
som här kommer till uttryck
finns det anledning notera och
hålla i minne.

Slutligen, herr talman, vill jag säga
att fru Eriksson i Stockholm verkligen
går från klarhet till klarhet. Jag kan
inte underlåta att erinra om debatten
den sena kväll när kammaren behand -

lade frågan om inkassofirmornas verk!
samhet, ett ärende som hade handlagts
av allmänna beredningsutskottet. Vi som
var motionärer framförde i detta sammanhang
ett mycket enkelt utrednings»
krav, men fru Eriksson slog ifrån sig
med all kraft och menade att det inté
kunde biträdas därför att motionärens
inte hade anvisat någon som helst väg
för en lösning. Sedan dess har fru Eriks»
son redan vid ett tidigare tillfälle och
även i dag tillstyrkt tillsättande av utredningar,
som inte lämnas någon som
helst vägledning för sitt arbete. Fru
Eriksson har emellertid utvecklats åt
rätt håll, och det är naturligtvis den
enda möjligå förändringen. Jag hoppas
att också allmänna beredningsutskottet
i framtiden skall ha samma inställningi
så att en fråga som behöver utredas
också kan bli utredd.

Herr talman! Förnuftet ligger enligt
min mening i utskottsmajoritetens uppfattning,
och jag ber därför att få yrka
bifall till utskottets hemställan. ;

Herr SVENNING (s): ''

Herr talman! Det väcktes för ett par
år sedan motioner med yrkande om eri
liknande justering av avdragsrätten som
den nu aktuella. En sådan justering
betraktades då här i riksdagen såsoiri
absolut omöjlig. Bl. a. sade herr Sjöholm
att han hoppades att finansministern
skulle avvisa försök i den riktningen!
Sedan skatteutredningen framlagt sitt
förslag genomfördes emellertid en juste1
ring av avdragsrätten, som då begrän»
sades till att avse belopp överstigande
2, 4, respektive 8 procent av fastighetens
taxeringsvärde. Åtgärden var alltså
inte så komplicerad att den inte kunde
genomföras.

Det framförs nu krav på att avdragsfrågan
skall tas upp till prövning. Efter1
som jag inte är motionär i denna fråga
annat än när det gäller bostadsrätterna
— contra villorna — vill jag bestämt
Säga ifrån att det kan bli ett mycket
komplicerat ärende. Man håller på sina

102 Nr 19 Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Begränsning av möjligheterna till avdrag för gäldränta vid inkomsttaxeringen m. m

håll nu på att söka frigöra villor som
på vissa bestämda villkor och stadgar
byggts på tomträttsmark. Detta gäller inte
bara villor uppförda av HSB, Riksbyggen
eller liknande företag utan även
av kommunerna uppförda småhus. Det
har byggts en rad sådana fastigheter på
tomträttsmark, för vilka reglerna om
avdrag vid beskattningen — i likhet
med friköpta sådana villor — helt enkelt
icke gäller.

Skall man nu verkligen bidraga till
att frigöra dessa fastigheter genom införande
av en ny regel bara för att åstadkomma
förmånligare beskattningsvillltor?
Ägarna av dessa fastigheter har
hjälpts till en billig villa genom att den
fått byggas på tomträttsmark, och de
har också hjälpts genom statliga lån.
Skall de alltså nu få en ytterligare fördel?
Det är denna fråga som är av stor
betydelse.

Vi menar att det i så fall vore rättvist
att bostadsrätten behandlades enligt en
liknande uppläggning. Många bostadsrättshavare
har dock betalat insatser
på 15 000—20 000 kronor och de vill
gärna i beskattningshänseende behandlas
på någorlunda likartade sätt.

Herr Brandt sade att rätt till avdrag
för intäkternas förvärvande alltid förelegat
och det skall vi slå vakt om. Det
är riktigt — men även därvidlag förekommer
diskutabla saker. Vi har exempelvist
läst om att en mycket känd tandläkare
fick göra ett avdrag på 10 000
kronor för sina s. k. »arbetskläder», medan
det är mycket svårt ibland för »den
vanliga människan», för att tala i samma
ordalag som herr Hjalmarson, att få
göra avdrag för sina arbetskläder. Finns
där inte en lucka som det kan vara skäl
att täppa till?

Jag ber att få yrka bifall till punkt 2 i
reservationen.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Nu slirade herr Svenning
in på frågan om avdragsrätt för

tandläkare som också ägnar sig åt annan
verksamhet. Men denna fråga kanske
inte tillhör denna debatt. Och eftersom
den faller inom herr Börjessons i
Falköping gebit, får vi kanske lämna
den åt honom.

Vad jag ville säga var att herr Svenning
blandade ihop två ting. En sak —
som inte har med ränteavdrag att göra
— är att man genomfört en höjning av
den summa som skall tas upp som inkomst
av egen bostad med 2, 4 och 8
procent. Jag skall gärna erkänna att
jag var motståndare därtill den gången
frågan debatterades i kammaren men
att jag nog nu i viss mån har tänkt om
på den punkten. Som herr Brandt
mycket riktigt sade slår den regeln mera
rättvist. Den innebär att den som
bygger en flott och förnäm villa får betala
en relativt hög skatt på denna.

Däremot är det farligt att börja rota
i ränteavdragen, ty en ändring enligt
motionärernas intentioner skulle nog
hårdast drabba dem som man vill skydda.
Däri ligger felet med motionerna.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
i motsvarande del; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lindkvist begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets betänkande nr 23,
röstar

Ja;

Onsdagen den 23 april 1969 fm. Nr 19 103

Begränsning av möjligheterna till avdrag

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Tage Johansson
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Lindkvist begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 159 ja och 38 nej,
varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
2) i utskottets betänkande nr 23,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Tage Johansson
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter

för gäldränta vid inkomsttaxeringen m. m

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Lindkvist begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 139 ja och 54 nej,
varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Föredrogs vart för sig

bevillningsutskottets betänkande nr
30, med anledning av motion om befrielse
från stämpelskatt i syfte att
främja samverkan mellan byggherrar,
m. m.;

statsutskottets utlåtande nr 42, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående riktlinjer för den fortsatta utformningen
av fordonsregistreringen,
m. in., i vad propositionen hänvisats till
statsutskottet;

bevillningsutskottets betänkande nr
32, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående riktlinjer för den
fortsatta utformningen av fordonsregistreringen,
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet; och

tredje lagutskottets utlåtande nr 30,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående riktlinjer för den fortsatta
utformningen av fordonsregistreringen,
in. in., såvitt avser förslag till
förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr
648).

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkanden och utlåtanden
hemställt.

104 Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Vissa gemensamma frågor — Teologiska fakulteterna: Avlöningar till lärarpersonal.

Teologiska fakulteterna: Driftkostnader

§ 9

Anslag till högre utbildning och
forskning m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av Kung''1. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1969/70 till högre utbildning och forskning
m. m. jämte motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Vissa gemensamma frågor

Sedan punkten föredragits anförde

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! På denna punkt finns
ett motionspar med yrkande om utredning
av frågan om en till Skaraborgs
län förlagd filial till Göteborgs universitet.
Erfarenheterna av redan inrättade
universitetsfilialer förefaller att vara
mycket goda. Enligt motionärernas mening
bör ytterligare filialanläggningar
byggas. Genom fortsatt decentralisering
skulle uppkomsten av allftör stora universitet
förhindras. En universitetsfilial
i Skaraborgs län skulle också få stor
betydelse för länets utveckling.

Utskottet hänvisar till det uppdrag
som har lämnats 1968 års utbildningsutredning
och framhåller att nuvarande
universitetsfilialer ännu inte är fullt
utbyggda. Med hänsyn härtill anser sig
utskottet inte kunna föreslå riksdagen
att anhålla om en utredning av frågan
om en universitetsfilial i Skaraborgs
län.

Mot bakgrunden av vad utskottet har
anfört avstår jag från att yrka bifall till
motionerna. Motionärerna förutsätter att
det inte skall dröja alltför länge innan
frågan skall kunna lösas i enlighet med
deras förslag.

I detta anförande instämde herr
Blomkvist och fröken Åsbrink (båda s).

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Teologiska fakulteterna: Avlöningar till
lärarpersonal. Teologiska fakulteterna:

Driftkostnader

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! När vi nu några timmar
framåt skall diskutera åttonde huvudtiteln,
Högre utbildning och forskning,
skulle det ligga snubblande nära till
hands att uppehålla sig ganska mycket
vid den prekära situation, som våra
universitet och högskolor har hamnat i
på grund av den stora tillströmningen
av studerande, som ju spränger alla de
ramar som vi för bara några år sedan
tänkte oss vara tillräckliga. Vi räknade
med att år 1970 ha 87 000 högskolestuderande;
vi har i dag redan bortåt
105 000.

Det vore för mycket sagt, att statsverkspropositionen
lyckats komma till
rätta med den problematik som ligger
i detta förhållande. Man hänvisar där
huvudsakligen till att 1968 års utbildningsutredning
på något sätt skall lösa
upp denna knut. Enligt min mening är
det en något sangvinisk inställning som
kommer till synes i statsverkspropositionen,
och jag tror att man, innan
U 68 kan nå fram till något avlänkande
resultat, måste ta itu med problematiken
mera ingående och mera effektivt
än för närvarande.

Jag skall inte fortsätta detta resonemang;
jag bara konstaterar, hur läget

Onsdagen den 23 april 1969 fm. Nr 19 105

Teologiska fakulteterna: Avlöningar till lärarpersonal. Teologiska fakulteterna:
Driftkostnader

ter sig för att man skall ha det att falla
tillbaka på när siutationen blir ännu
besvärligare. Om då ingenting är gjort,
kan man i alla fall peka på att det har
varnats.

Den punkt som vi nu behandlar, de
teologiska fakulteterna, är en följetong
som ständigt kommer tillbaka och har
gjort det i många år; de teologiska
fakulteterna har länge satts på undantag.
På grundval av förslag från landets
båda teologiska fakulteter har universitetskanslersämbetet
i år föreslagit,
att dessa fakulteter skulle ombildas till
religionsvetenskapliga fakulteter från
och med den 1 juli 1969 — alltså om
några månader — och att ökad vikt
skulle läggas vid de allmänt religionsvetenskapliga
delarna av fakulteternas
ämnesområden. Enligt ämbetet bör —
och det ligger helt i linje med de teologiska
fakulteternas omvandling till religionsvetenskapliga
sådana ■— en professur
i religionssociologi, ett nytt ämne
på detta område, inrättas vid universitetet
i Lund från den 1 juli 1970.

I statsverkspropositionen uttalar
emellertid föredraganden, att han inte
är beredd att definitivt ta ställning till
förslaget om ändrad benämning av de
teologiska fakulteterna. Detta är enligt
min mening att beklaga, då det i denna
fråga — och det är ganska märkligt
att notera det — nu föreligger samförstånd
mellan universitetskanslersämbetet
och de ifrågavarande fakulteterna.
Föredraganden hänvisar till en utredning
om den religionsvetenskapliga utbildningens
mål. I avvaktan på resultatet
av denna utredning, som jag anser
måste tillsättas med det snaraste ■— jag
tror inte att den är tillsatt — och arbeta
snabbt, bör kanslersämbetet enligt
det föredragande statsrådet gå vidare
i sin strävan att få till stånd en förskjutning
av tyngdpunkten i de teologiska
fakulteternas utbildnings- och
forskningsverksamhet fram mot ämnen
som religionshistoria, religionsfilosofi,

religionspsykologi, religionssociologi
och — vilket också förtjänar att uttryckligen
anges i uppräkningen — religionspedagogik.
Inom parentes kan
jag säga, att jag inte förstår varför denna
sistnämnda viktiga disciplin alltid
skall glömmas bort i dessa sammanhang.

Ett väsentligt led i en sådan förskjutning
av tyngdpunkten i de teologiska
fakulteternas verksamhet vore enligt
min mening, att man redan i år,
så som universitetskanslern föreslår, fattade
beslut om inrättande av en professur
i religionssociologi vid universitetet
i Lund. En kompetent, helt kvalificerad
forskare i ämnet finns att tillgå
inom landet, och det är sannerligen
inte alltid fallet när vi introducerar
nya ämnen. Det finns ingen anledning
att vänta med att knyta honom som
professor till forskningen och undervisningen
i religionssociologi. Om ämnets
stora betydelse och centrala ställning
på det religionsvetenskapliga
forskningsområdet är det väl helt onödigt
att orda — därom finns såvitt jag
vet endast en mening.

Liksom Kungl. Maj :t kryper nu utskottet
med sin skrivning — som jag
alltså inte helt gillar, det är därför som
jag har avgivit en blank reservation —
bakom den utredning som jag flera
gånger nämnt och om vilken jag inte
vet om den ens har blivit tillsatt. Man
resonerar som så, att innan den utredningen
är färdig kan ingenting göras
för de teologiska fakulteterna. Och under
tiden går åren.

Ett beslut om en professur i religionssociologi
bör emellertid enligt min mening
inte kollidera med utredningens
resultat. Detta inser Kungl. Maj :t fuller
väl, det framgår av skrivningen i statsverkspropositionen.
Men Kungl. Maj :t
drar därav inte den logiska slutsatsen,
att bifall borde kunna ges till universitetskanslersämbetets
förslag beträffande
denna professur. Om utskottets

i* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 19

106 Nr 19 Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Teologiska fakulteterna: Avlöningar till lärarpersonal. Teologiska fakulteterna:
Driftkostnader

majoritet inser detta, är fördolt —
skrivningen är mycket lakonisk. Uppenbart
är dock, att utskottet liksom Kungl.
Maj :t åtminstone inte nu vill ha den
angelägna lärostolen. Beklagligtvis undviker
båda en egentlig sakprövning.

Jag har inget yrkande på denna
punkt, men eftersom jag ser att statsrådet
Moberg är närvarande i kammaren,
skulle jag gärna vilja höra vad
han har för planer med den utredning
som det talas om.

Är utredningen tillsatt? Hur kommer
den att arbeta? Kommer det att dra
ut mycket på tiden, innan vi får denna
förändring av de teologiska fakulteternas
innehåll och benämning och innan
vi alltså kan få denna professur besatt?
Alla vet ju att det finns en bra
kraft att placera där.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Innan jag går in på
frågan om de teologiska fakulteterna
skulle jag, med anledning av att vi nu
diskuterar frågan om den högre utbildningen
och forskningen, mera allmänt
vilja säga ett par saker.

Utformningen av utbildningen är ju
alltid beroende av vilken syn man har
på hur samhället skall utvecklas och
förändras. I dag tycks det vara så att
det är en kollision mellan väsentligen
två olika synsätt, kanske rent av mellan
två olika kategorier av människor,
nämligen å ena sidan de som önskar
en vidareutveckling av evolutionär karaktär
inom ett samhälle av biandekonomisk
typ, vilket inte utesluter djupgående
förändringar och åsiktsskillnader
om hur samhället bör se ut, och å
andra sidan de som vill förvandla samhället
i grunden och lämna biandekonomin
för en mer eller mindre våldsam
övergång till något slags socialistiskt
system.

Det socialdemokratiska studentförbundet
har häromdagen enligt uppgift
slagit fast, att skolan fortfarande är ett

instrument för borgerlig indoktrinering
och anpassning till ett kapitalistiskt
system, som det har uttryckts. Studentförbundet
kräver vidare att U 68 :s fortsatta
arbete skall inriktas på att »göra
utbildningspolitiken till ett led i en
nödvändig socialistisk samhällsomdaning».

Jag delar den syn som Dagens Nyheter
i dag ger uttryck för, nämligen
att detta krav är till sina konsekvenser
odemokratiskt. Att utbildningspolitiken
skulle vara ett led i just en socialistisk
förändring av samhället innebär att
man skulle gå över till en verklig indoktrinering
av den typ som vi bl. a.
finner exempel på i öststaterna. Det
vore ett doktrinärt tillvägagångssätt,
som jag tror vore mycket äventyrligt
för vår framtida utbildningspolitik. Vad
skulle ett sådant tillvägagångssätt innebära
t. ex. för de teologiska fakulteterna?
Om det socialdemokratiska studentförbundet
får sitt parti att acceptera ett
sådant synsätt, förmodar jag att det inte
är lång tid kvar för de teologiska fakulteterna;
de torde då inte ha någon
som helst framtid att vänta sig.

Statsrådet Moberg har i statsverkspropositionen
framhållit att det egentligen
är tre utredningar han tänker
sig: 1. En utredning angående den religionsvetenskapliga
utbildningens mål,
vilken också skall innefatta utbildningens
organisation. Man kan då tänka
sig en institutionell samordning av
ämnen inom den religionsvetenskapliga
utbildnings- och forskningsorganisationen
med besläktade ämnen inom
humanistisk och samhällsvetenskaplig
fakultet. 2. En utredning av en särskild
sakkunnig angående frågan om den
praktiska teologiska utbildningen. 3.
En utredning av frågan om viss representations
upphörande. Det gäller de
fakulteter som nu är representerade i
Uppsala och Lunds domkapitel och i
kyrkomötet.

Av dessa utredningar är jag mest

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Teologiska fakulteterna: Avlöningar till

Driftkostnader

intresserad av den första — i varje fall
an så länge — och det var den vi språkade
om förra torsdagen.

Det förhåller sig så — som jag också
hade anledning att då framhålla — att
departementet har fått klarsignal från
flera berörda parter i fråga om ombildning
av de teologiska fakulteterna till
religionsvetenskapliga fakulteter. Det
gäller de teologiska fakulteterna själva,
fakultetsberedningen för humaniora
och teologi, den teologiska kontaktkommittén
och universitetskanslersämbetet.

I de båda senaste årens anslagsframställningar
frän universitetskanslersämbetet
har ämbetet anmält att det i samråd
med de båda teologiska fakulteterna
vill framlägga en plan för ombiidning
och utbyggnad av dessa till religionsvetenskapliga
fakulteter, vilket
skulle innebära vissa förändringar i de
teologiska fakulteternas hävdvunna
struktur- och ämnesuppsättning; man
skulle försöka tillgodose nya behov inom
det allmänt religionsvetenskapliga
området som alltså även gäller andra
religioner än den kristna. De teologiska
fakulteterna har uppenbarligen ställt
sig positiva till detta liksom fakultetsberedningen
för humaniora och teologi,
och universitetskanslersämbetet har anslutit
sig — i allt väsentligt i varje fail
— till vad fakultetsberedningen för humaniora
och teologi anfört rörande ombildning
av de teologiska fakulteterna.

Här har särskilt betonats religionsvetenskapens
betydelse för olika kultursituationer.
Inte minst u-ländernas problem
gör det angeläget att även de ickekristna
religionerna får en framträdande
plats i den religionsvetenskapliga
forskningen och utbildningen. Det gäller
också en analys av den moderna
människans situation och av religionens
roll i dagens samhälle. Det blir då
aktuellt med sådana ämnen som nyss
omnämndes här, nämligen religionspsykologi,
religionssociologi, religionsfilosofi
och religionspedagogik och natur -

Nr 19 10<

lärarpersonal. Teologiska fakulteterna:

ligtvis kristendom som är det för det,
västerländska och därmed också det
svenska samhället mest inflytelserika
och betydelsefulla studieobjektet.

De teologiska fakulteterna skulle allt-,
så i konsekvens med dessa uppgifter
benämnas religionsvetenskapliga fakulteter
och det skulle innebära en bredd-,
ning av de allmänt religionsvetenskapliga
områdena och en differentiering av.
det speciella religionsvetenskapliga område
som kristendomsforskningen utgör.
Här är inte bara svenska kyrkan-,
utan också andra trossamfund berörda,,
skolan och universiteten och samhäl-,
let i övrigt. Det skulle sålunda bli fråga
om dels allmänt religionsvetenskap-,
liga områden ocli dels religionsvetem-,
skapliga områden med tonvikt på krisj,
tendomsforskningen. Enligt universis.
tetskanslersämbetets uppfattning bör de;-religionsvetenskapliga fakulteterna er-,
hålla en struktur som överensstämmer,
med denna inriktning.

På denna punkt ställde jag i torsdags,
en fråga till statsrådet Moberg, och han,
lovade då att vi skulle få ett samtal om,
detta i dag.

Nu är det ju så, att trots denna kla-,
ra inställning vill statsrådet ha en utredning
om den religionsvetenskapliga
utbildningens mål och organisation. Jag
skulle önska ett klargörande besked om,,
vad som skall utredas, när de berörda
parterna ställer sig så positiva till själva
ombildningen. När skall utredningen,
i så fall tillsättas och hur länge skall
den arbeta? Varför sker det inte nu eu
ombildning och ett namnbyte när man
så klart föreslagit detta?

Skall den religionsvetenskapliga
verksamheten i framtiden inte få hänföras
till särskilda fakulteter? Är det
fråga om att så småningom söka avveckla
de teologiska fakulteterna och
den eventuellt nya religionsvetenskapliga
fakulteten och integrera ämnena i
andra fakulteter, så att denna speciella
typ av fakultet skulle försvinna? Och

108 Nr 19 Onsdagen den 23 april 1969 fm.

Teologiska fakulteterna: Avlöningar till lärarpersonal. Teologiska fakulteterna:
Driftkostnader

varför har inte professuren i religionssociologi
ännu kommit till?

Det är i stort sett de frågor jag
framställde häromdagen. Jag hoppas att
statsrådet nu är mera benägen att ge
ett bestämt svar.

Herr talman! Jag skulle vilja ta ytterligare
ett par minuter i anspråk och
säga några ord om den utredning beträffande
utbildningen av teologer som
jag menar är nödvändig.

Jag har nu under ett par år arbetat
inom den s. k. kontaktkommittén
mellan de teologiska fakulteterna och
deras avnämare. Sedan maj 1966 har vi
haft en rad sammanträden och följt
utvecklingen på den teoretiska teologutbildningens
område. Kontaktkommittén
har kunnat konstatera att en rad
nya faktorer tillkommit som gör att
en översyn av hela den teoretiska teologiska
utbildningen fram till teologie
kandidatexamen ter sig alltmer nödvändig.

Utbildningen av präster och pastorer
skulle alltså kunna bli mer differentierad
och specialiserad än vad som
är möjlig inom ramen för nuvarande
teologie kandidatexamen. Arbetsuppgifterna
inom församlingstjänsten kräver
ändra ämnen än som hittills varit vanliga.
Hit hör religionspedagogik, religionssociologi,
ekumenik och människovärd.

Även utbildningen av missionärer
och andra kyrkliga utlandsarbetare
kräver speciell utbildning. Det kan naturligtvis
ske en differentiering inom
ramen för en teologie kandidatexamen,
men det skulle också vara möjligt att
ta med ämnen från annan fakultet i
sin examen. En teolog skulle t. ex. vilja
ha med i examen ett sådant ämne
som samhällskunskap, sociologi, psykologi,
pedagogik eller filosofi och det
skulle alltså bli en nykonstruktion som
innebär att man får en blandad examen,
ett slags tvärvetenskaplig examen.
Å andra sidan skulle en studerande

inom en filosofisk fakultet kunna ta
med ett ämne från det som nu heter den
teologiska fakulteten, t. ex. kyrkohistoria,
i sina studier av historia. Något
sådant är för närvarande inte möjligt,
såvitt jag begriper.

Så har vi utbildningen av församlingssekreterare,
församlingsassistenter
och församlingspedagoger. Deras uppgifter
kräver en speciell typ av utbildning.
Inom trossamfunden finns det ett
allt större behov av också deltidsanställda
präster och pastorer. Det behövs
då en utbildningskomplettering
och även en fortbildning.

Nu har en expertgrupp inom universitetskanslersämbetet
arbetat med en
del frågor av denna art och föreslagit
en samordning mellan grundkursen för
lärarutbildning och första delen av teologie
kandidatexamen, men det kan
också bli fråga om att i anknytning till
en revision av examensstadgan företa
en allmän översyn av de teologiska studiernas
hela uppläggning och utformning.
Det aktualiseras också genom det
förslag till ombildning och utbyggnad
av de teologiska fakulteterna som behandlas
i universitetskanslersämbetets
förslag till anslagsäskanden för kommande
budgetår och den ombenämning
av fakulteterna som är aktuell.

Herr statsrådet MOBERG :

Herr talman! Jag skall i detta inlägg
som hastigast kommentera herr Nordstrandhs
och herr Källstads frågor beträffande
de teologiska fakulteterna,
men låt mig dessförinnan till herr Källstad
med anledning av hans inledningsord
säga, att det väl är ganska glädjande
att vi får några inlägg i anslutning
till U 68 :s skrift om målsättningen.
Förra gången vi hade en debatt
om universiteten, i anledning av de fasta
studiegångarna, var herr Källstad
förtjust över Erik Hjalmar Linders
kommentarer till U 68. Det får herr
Källstad självfallet vara, men skräm in -

Onsdagen den 23 april 1969 fm. Nr 19 109

Teologiska fakulteterna: Avlöningar till lärarpersonal. Teologiska fakulteterna:
Driftkostnader

te omedelbart med ryssen, om någon
som har en annan mening framträder!

Jag har inte läst denna skrift från
studentförbundet, men vi bör inte vifta
bort de inlägg som ungdomarna gör i
denna mycket centrala fråga, utan vi
bör ta upp dem till kritisk, konkret och
konstruktiv analys.

Mitt ståndpunktstagande till kanslersämbetets
framställning om en namnändring
tycker jag är ganska självklart. Det
är väl rätt naturligt, att man inte ändrar
på fakultetsnamnet innan man har bestämt
sig för ändringarna beträffande
innehållet i den verksamhet som skall
bedrivas. Jag är i och för sig, som jag
skriver i statsverkspropositionen på
denna punkt, mycket glad över att det
även börjat hända någonting i de teologiska
fakulteterna, men jag har svårt
att förstå att det väsentliga skulle vara
att man börjar med att ändra namn.
Det väsentliga är att man gör klart
för sig vilken förändring som bör ske
i målsättningen och innehållet i den utbildning
som ges vid fakulteten.

Herr Källstad gjorde i sitt inlägg flera
värdefulla påpekanden om vilka frågor
det kan bli tal om. Och det är stora frågor.
Låt oss alltså göra en utredning
först om den målsättningen, låt oss se
vad den utredningen leder till och låt
oss sedan pröva om det skall föranleda
oss, såsom jag hoppas, också till en
namnändring.

Nu frågas det, hur utredningsarbetet
skall gå till. Vi har inte tagit ställning
till det. Vi kan välja mellan att låta
ämbetet göra utredningen och att låta
en kommitté göra utredningen på basis
av direktiv. Vi prövar den frågan i
departementet och så snart denna riksdagsbehandling
är avslutad skall vi
sätta oss ner och ta ställning till det.
Sedan hoppas jag att utredningsarbetet
omedelbart kommer i gång, ty jag har
själv den bestämda uppfattningen, att
vi så fort som möjligt bör komma fram
till en slutgiltig ståndpunkt beträffan -

de vilken förändring i utbildningen vid
de teologiska fakulteterna som bör ske.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Moberg för upplysningen om den utredningskommitté
som omedelbart skall
börja arbeta. Det tycker jag är en värdefull
upplysning.

Beträffande professuren i religionssociologi
skulle jag vilja göra ett litet
citat ur statsverkspropositionen. Statsrådet
säger där: »I avvaktan på resuL
tatet av nämnda utredning bör ämbetet
gå vidare i sin strävan att få till stånd
en förskjutning av tyngdpunkten i de
teologiska fakulteternas utbildningsoch
forskningsverksamhet mot ämnen
som religionshistoria, religionsfilosofi,
religionspsykologi, religionssociologi
m. in.»

Det är ju just detta kanslern har
gjort, redan innan han läste denna uppmaning.
Han har nämligen förordat,
att det skall inrättas en professur i
religionssociologi den 1 juli 1970, vilket
jag betraktar som ett steg i den riktning
som statsrådet här har angivit. Men så
behagar herr statsrådet att slå ihjäl
denna följsamhet med hänvisning till
den utredning som ännu inte har kommit
i gång. Hur hänger det egentligen
ihop? Jag tycker det är både inkonsekvent
och ologiskt.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
för de klarlägganden han har givit. Jag
uttrycker också glädje över att det blir
reaktioner på U 68 :s PM. Jag vill inte
alls vara med om att vifta bort ungdomens
reaktioner eller inlägg. Men det
är klart att jag reagerar i denna fråga
och ställer den i samband med de teologiska
fakulteterna som vi nu diskuterar.
Det Socialdemokratiska studentförbundet
krävde ju att U 68 :s fortsatta

''Ilo Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 fm.

arbete skulle inriktas på att göra utbildningspolitiken
till ett led i en nödsyändig
socialistisk samhällsomdaning.
Med anledning därav ställer jag frågan,
om det inte förhåller sig så att till en
socialistisk samhällsomdaning hör, att
man är mycket litet intresserad för teologiska
fakulteter och för religionsvetenskap
över huvud taget. Jag tror att
det för dessas del i varje fall blir en
mycket tynande tillvaro.

Vad beträffar den utredning som
statsrådet nu bär talat om och namnändringsfrågans
relation till innehållet
i utbildningen vid de religionsvetenskapliga
fakulteterna skall jag med intresse
följa denna utveckling och se i
vad mån utredningen kan leda till att
det ganska snart bör kunna bli en
ändring av den typ som här är skisserad.
Jag tror att det är viktigt, men jag
är också mån om att man i sammanhanget
drar in hela det utredningskomplex
och alla de synpunkter, som
jag har skisserat i min motion beträffande
den teoretiska teologiska utbildningen
över huvud taget.

; Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Herr Källstad, livsåskådningsfrågor
har alltid varit väsentliga
för oss socialister och kommer
att förbli det.

Till herr Nordstrandh vill jag säga
att den omständigheten att en professur
i religionssociologi som äskades inte
finns med i Kungl. Maj:ts förslag inte
liar något samband med vad han ifrågasatte
utan beror på den sedvanliga avvägning
som vi tvingas göra. Vi kan
tyvärr inte få så många nya tjänster
som vi egentligen skulle vilja enligt de
förslag som läggs fram.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkten 5

Juridiska fakulteterna: Avlöningar till
lärarpersonal. Juridiska fakulteterna:
Driftkostnader

Sedan punkten föredragits anförde

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja säga
några få ord under rubriken Juridiska
fakulteterna. Det gäller speciellt en utvidgning
av enterminsutbildningen för
juris kandidatexamen, en fråga som jag
under några år tillsammans med herr
Nordstrandh också har varit angelägen
om att aktualisera här i riksdagen.

Vid Göteborgs universitet anordnas
sedan flera år under höstterminen en
propedeutisk kurs i juridik. Kursen
är avsedd för studenter som ämnar
fortsätta med juridiska studier vid universitet
med juridisk fakultet. Studenterna
kan numera i Göteborg klara av
en hel studietermin av utbildningen för
juris kandidatexamen genom att under
den terminen också genomgå den för
denna examen föreskrivna utbildningen
i företagsekonomi. Utbildningen om en
termin är för närvarande samordnad
med utbildningen i motsvarande ämnen
för de studerande som avser att
avlägga politices magisterexamen.

Nu har det från studenthåll framförts
önskemål om att det anordnas undervisning
för juris kandidatexamen under
ytterligare en termin, så att i Göteborg
eller i dess närhet bosatta studenter
skall kunna fullgöra ett helt studieår
vid universitetet. Förslaget har motiverats
med studiesociala hänsyn. Studieutgifterna
skulle bli mindre om studierna
förlädes till hemorten, och åtgärden
skulle vidare i någon mån minska
efterfrågan på studentbostäder i övriga
universitetsstäder. Bristen på sådana
bostäder är ju allmänt omvittnad.

Konsistoriet vid Göteborgs universitet
har framlagt planer beträffande utbild -

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19

111

ningsgången och har också försäkrat sig
om anställning av lärarkrafter. Även
universitetskanslersämbetet har tillstyrkt
denna utbildning. Undervisningen
borde anordnas som försöksverksamhet,
organisatoriskt knuten till juridiska fakulteten
i Lund. Med hänsyn till den
ringa kostnaden för statsverket, det
rör sig om cirka 60 000 kronor, och
mot bakgrunden av kanslersämbetets
positiva hållning tycktes det mig och
flera andra finnas goda förutsättningar
för att Göteborg skulle kunna få klarsignal
för denna utvidgade undervisning
i juridik. Regeringen har emellertid
intagit en negativ hållning i frågan
vilket jag finner litet märkligt. Avslaget
har framför allt motiverats med att
juridisk utbildning skall vara direkt
knuten till juridisk fakultet, och att man
inte vill riskera att få en juridisk fakultet
förlagd till Göteborg. Jag har inte
heller tänkt mig detta utan enbart en
utvidgning med ytterligare en termin.

Samhällsvetenskapliga fakulteterna m. m.

Jag skulle vilja vädja till statsrådet
Moberg att ha frågan i åtanke och om
möjligt ompröva den i den riktning jag
antytt.

I detta anförande instämde herr
Nordstrandh (in).

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta
behandlingen av återstående punkter i
förevarande utlåtande samt övriga på
föredragningslistan upptagna ärenden
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.56.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 23 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1

Anslag till högre utbildning och
forskning m. m. (forts.)

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
rörande statsutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret
1969/70 till högre utbildning och
forskning m. m. jämte motioner, nu
komme att fortsättas.

Punkten 6

Samhällsvetenskapliga fakulteterna m. m.

Kungl. Maj:t hade (bilaga 10, punkterna
E 10 och E 11, s. 292—295) föreslagit
riksdagen att för budgetåret 1969/
70 anvisa till Samhällsvetenskapliga fakulteterna
m. m.: Avlöningar till lärarpersonal
ett förslagsanslag av 53 253 000
kr. och till Samhällsvetenskapliga fakulteterna
m. m.: Driftkostnader ett reservationsanslag
av 7 800 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 27

112

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Samhällsvetenskapliga fakulteterna m. m.

av herr Gösta Jacobsson m.fl. och II:
35 av herr Regnéll m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 102
av herr Richardson och 11:122 av herr
Källstad,

dels de likalydande motionerna 1:182
av herr Nyman m. fl. och II: 195 av herr
Mundebo m. fl,

dels de likalydande motionerna I: 462
av herr Hubinette och fru Hamrin-Thorell
och II: 553 av fröken Ljungberg
m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 463
av herr Högström m.fl. och 11:593 av
herr Wiklund i Härnösand m. fl., vari
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte giva till känna vad
i motionerna anförts beträffande behovet
av socialpolitisk forskning,

dels de likalydande motionerna I: 468
av herr Lars Larsson och fru Grethe
Lundblad och II: 526 av herr Gadd
m. fl., vari hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhölle om en
utredning beträffande formerna för en
statlig socialpolitisk utrednings- och
forskningsverksamhet varvid speciellt
intresse borde ägnas samordningsfrågorna
samt att denna verksamhet borde
få målinriktad karaktär och läggas till
socialhögskolorna,

dels de likalydande motionerna I: 472
av herr Thorsten Larsson m. fl. och
II: 567 av fru Nilsson, vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära åtgärder i syfte att
vid universitetet i Lund organisera en
arbetsenhet för forskning rörande attitydpåverkan
genom film,

dels de likalydande motionerna I: 508
av herrar Strandberg och Wallmark och
II: 533 av herr Hedin m. fl., vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte uttala önskvärdheten
av inrättandet av professurer vid
socialhögskolorna i för dessa skolor karakteristiska
ämnen fr. o. m. budgetåret
1970/71 och att därvid behovet av målinriktad
forskning inom socialvårdens
områden i första hand beaktades,

dels de likalydande motionerna I: 514
av herr Wirtén m. fl. och II: 565 av
herr Mundebo m. fl., vari hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
begärde att 1970 års riksdag förelädes
förslag rörande en intensifierad och
planmässig social forskning,

dels motionen 11:518 av herr Bergqvist,
vari hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
att närmare förslag utarbetades om
ett inrättande på varje universitetsort
av en referensgrupp med i huvudsak de
i motionen angivna uppgifterna.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 27 och II: 35 i vad de avsåge inrättande
av en professur i företagsekonomi
vid Lunds universitet,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:462 och 11:553 i vad de avsåge
inrättande vid Uppsala universitet av en
för professorn Wilhelm Sjöstrand personlig
professur i humanistisk pedagogik,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 27 och II: 35 samt I: 462
och II: 553, samtliga motioner i vad de
avsåge medelsanvisningen till Samhällsvetenskapliga
fakulteterna m. m.: Avlöningar
till lärarpersonal för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
53 253 000 kr.,

4. att riksdagen måtte till Samhällsvetenskapliga
fakulteterna m. m.: Driftkostnader
för budgetåret 1969/70 anvisa
ett reservationsanslag av 7 800 000 kr.,

5. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:463 och 11:593, 1:468
och II: 526,1: 508 och II: 533,1: 514 och
II: 565 samt II: 518 som sin mening ge
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört
angående en utbyggnad av den socialpolitiska
forskningen m. in.,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:102 och II: 122 om lärarorganisationen
i ämnet psykologi,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 182 och II: 195 i vad de avsåge re -

Onsdagen den 23 april 19(59 em.

Nr 19

113

surserna för den samhällsvetenskapliga
forskningen,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:182 och 11:195 i vad de avsåge
analys av resultaten av viktiga reformbeslut,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 472 och II: 567 om en arbetsenhet
för forskning rörande attitydpåverkan
genom film.

Reservationer utan angivna yrkanden
hade avgivits

a. av herr Nyman (fp),

b. av herr Kaijser (m) och

c. av herr Källstad (fp).

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! I motion 11:122 har jag
hemställt att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhåller att den fasta lärarorganisationen
i ämnet psykologi vid
universiteten bygges ut med nya ordinarie
tjänster och att därvid särskilt
beaktas behovet vid psykologiska institutionen
vid Göteborgs universitet.

Samhällets behov av psykologer är
för närvarande avsevärt, och enligt utförda
beräkningar kommer det att stiga
ytterligare under 1970-talet. Det minimibehov
av psykologer som föreligger
fram till 1970 har beräknats till 2 660.

Enligt universitetskanslersämbetets
anslagsäskanden för 1969/70 är ämnena
psykologi och pedagogik generellt sett
illa tillgodosedda med handledare i förhållande
till övriga ämnen. Antalet licentiander
och doktorander per fast
professor och laborator uppgick totalt
i landet höstterminen 1966 till 6,7 mot
36,9 i ämnena psykologi och pedagogik.
Relationstalen antal licentiander per
handledare, alltså professor, laborator
och docent, uppgår i Uppsala till 39,
i Stockholm till 26 och i Lund till 33.
I Göteborg är antalet så stort som 64.

Den utbildning det här är fråga om

Samhällsvetenskapliga fakulteterna m. m.

är utbildningen till kliniska psykologer
samt till arbets- och skolpsykologer, men
det gäller också utbildningen av lärare
i psykologi för gymnasium och fackskola.
Jag vill också erinra om att i propositionen
om forskarutbildning och
forskarkarriär som för närvarande är
under behandling i riksdagen talas det
om att det eventuellt kan bli fråga om
en mellanexamen, speciellt för ämnet
psykologi.

Jag nämnde att psykologiska institutionen
vid Göteborgs universitet har
det särskilt besvärligt. Den arbetar sedan
många år under ytterst prekära förhållanden,
särskilt vad det gäller handledning
och examination på högstadienivån.
Det ökande antalet studerande
på trebetygsnivån samt på licentiandoch
doktorandnivåerna innebär dessutom
stora påfrestningar på de knappa
materiel- och lokalresurserna. Detta
fick vi också bekräftat häromdagen,
då professor Elmgren som förestår psykologiska
institutionen i Göteborg besökte
utskottets avdelning och redogjorde
för sina synpunkter. Därav framgick
att minimikraven när det gäller förstärkningsåtgärder
måste tillgodoses om
institutionen skall komma i paritet med
övriga psykologiska institutioner i vårt
land. Jag vill nämna att en liten förbättring
ägde rum under vårterminen
1968, då institutionen fick en extra
laboratur och 12 000 kronor för arvodering
av forskarhandledning.

Med hänsyn till att antalet licentiander
under innevarande termin har ökat
med cirka 30 till 190 och med hänsyn
till att antalet trebetygsstuderande vårterminen
1969 är 94 mot 65 höstterminen
1968 konstaterar institutionen att
det prekära läget beträffande handledning
och examination på högstadienivån
inte har undergått någon reell förändring
till det bättre utan snarare förvärrats.
Den resursförbättring som den
för vårterminen 1969 erhållna extra laboraturen
samt arvodessumman för
handledning inneburit uppvägs av det

114 Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Samhällsvetenskapliga fakulteterna m. m.

ökade behovet av handledning och examination.

Med nuvarande lärartjänster på högstadiet,
d. v. s. en ordinarie professur,
två extra laboraturer och en docentur,
skulle antalet licentiander per handledare
i medeltal uppgå till cirka 54 under
höstterminen 1969 och till cirka 60
under vårterminen 1970. Under innevarande
vårterminen är antalet licentiander
per handledare i medeltal 48.

Siffrorna visar, att lärarresurserna
för handledning och examination redan
under innevarande vårtermin är klart
otillräckliga och att situationen under
nästa höst med största sannolikhet kommet
att bli ohållbar. Jag menar alltså
att det är nödvändigt att förbättra situationen
för psykologiska institutionen
i Göteborg. Lärarresurserna på högstadiet
måste fr. o. in. nästa läsår kraftigt
förstärkas. Nuvarande antal tjänster
måste i varje fall enligt professor Elmgrens
åsikt kompletteras med ytterligare
tre extra laboraturer. Därtill föreligger
behov av ytterligare två forskarassistenttjänster.

En ökning av antalet lärare på trebetygs-
och licentiandnivån med ytterligare
tre laboraturer kan verkligen
starkt motiveras. Psykologernas yrkesutbildning,
vilken under en längre tid
diskuterats och till vilken ett flertal
förslag framlagts, dock utan att föranleda
några åtgärder från statsmakterna,
måste inom en mycket snar framtid
få konkreta former. Mot bakgrunden
av samhällets differentierade krav på
denna kader synes det helt klart att en
specialisering måste äga rum. På vilken
nivå i utbildningen denna specialisering
skall sättas in och i vilka olika
ämnesområden en uppdelning skall ske
kan för närvarande inte direkt preciseras,
men den kommer att bli en nödvändighet
inom en mycket snar framtid.

Beträffande institutionens lokalförhållanden
kan jag nämna att det föreligger
en stor brist på lektionssalar.

När det gäller materielanslag är institutionen
vidare verkligen missgynnad.
Beträffande relationen mellan materielanslag
och antal studenter på olika betygsnivåer
vid olika universitet kan jag
nämna följande. Uppsala universitet som
har 366 studerande i detta ämne och
86 000 kronor i materielanslag får ungefär
235 kronor i materielanslag per studerande.
Lunds universitet har 163 kronor
per studerande och Stockholm 199
kronor per studerande i materielanslag.
Göteborg som har 443 studerande i ämnet
och ett materielanslag på 30 400
kronor har däremot bara 68 kronor 60
öre per studerande i materielanslag.

Av dessa siffror framgår tydligt att
psykologiska institutionen vid Göteborgs
universitet är klart missgynnad
i jämförelse med övriga motsvarande
institutioner i landet när det gäller materielanslag.
Det har naturligtvis diskuterats
vilka åtgärder som skall vidtas
för att förbättra situationen, och en av
dessa åtgärder är självfallet införandet
av en spärr för intagningen till studierna
åtminstone beträffande filosofie licentiatexamen.

Vad har nu utskottet att säga om de
förhållanden som jag pekat på i min
motion? Utskottet uttalar beträffande
ämnet psykologi »att förhållandena synes
vara sådana att en förstärkning av
lärarresurserna i och för sig framstår
som angelägen». Vidare hänvisar utskottet
till universitetsautomatiken, som
skulle möjliggöra att institutionernas
utbildningsresurser på främst lågstadienivå
successivt anpassas till de växande
studerandeantalen. Dessutom hänvisas
till propositionen om forskarutbildning,
som nyligen framlagts och där
också frågan om förstärkning av resurserna
för forskarhandledning tagits
upp till behandling.

Det är framför allt det av mig citerade
första uttalandet från utskottet som
jag vill betona, d. v. s. att förhållandena
synes vara sådana att en förstärkning
av lärarresurserna i och för

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19

115

sig framstår som angelägen. Jag vill
särskilt understryka det med tanke på
departementets vidare behandling av
denna fråga. Det får inte bara bli en
fråga om universitetsautomatik. Vad
som anförs i forskarutbildningspropositionen
får vi senare tillfälle att behandla,
men det gäller nu att särskilt
beakta vad utskottet anfört på denna
punkt. Jag hoppas att det för nästa budgetår
skall inträffa en förbättring av
förhållandena beträffande ämnet psykologi,
speciellt i vad avser institutionen
vid Göteborgs universitet.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag vill säga några ord
om en delfråga som berörts under denna
punkt — en fråga som har behandlats
åtskilliga gånger i riksdagen fastän
det stundom skett under en annan rubrik.
Det gäller den sociala forskningen.

Åtskilliga motioner har väckts i frågan
under 1960-talet, och även i år föreligger
flera motioner. Statsutskottets utlåtande
kan förefalla positivt. Utskottet
anser sig nämligen kunna konstatera
att enighet råder om att en målinriktad
forskning behövs, och statsutskottet understryker
också nödvändigheten av en
utbyggnad av den socialpolitiska forskningen.
Detla är bra, och jag vill gärna
hoppas att skrivningen gör intryck i
kanslihuset.

Det är emellertid ingalunda första
gången som riksdagen gör positiva uttalanden
i denna fråga. Statsutskottet
uttalade 1963 att det var angeläget att
beslut rörande den sociala forskningens
organisation fattades snarast möjligt.
Det var alltså för sex år sedan, och
riksdagen anslöt sig till uttalandet. Samma
år skrev allmänna beredningsutskottet
att det var viktigt att utredningsarbetet
i fråga om den sociala forskningen
bedrevs utan onödig tidsutdräkt.
Jag upprepar att uttalandena gjordes
för sex år sedan. Och samma år framhöll
dåvarande ecklesiastikministern
att det var uppenbart att frågan om

Samhällsvetenskapliga fakulteterna in. m.

en förstärkning av den sociala forskningens
resurser var ett spörsmål av
största vikt.

Trots raden av positiva uttalanden
— och alltså uttalanden som gjorts av
riksdagen för åtskilliga år sedan —
har det ännu inte hänt någonting. Därför
får man verkligen hoppas att statsutskottets
positiva skrivning denna
gång beaktas mera i kanslihuset än riksdagens
många tidigare uttalanden.

Regeringen tillsatte för några dagar
sedan en samarbetskommitté för frågor
rörande social forskning. Det var —
med tanke på dagens debatt — en
framsynt åtgärd. Men ännu mer framsynt
hade det ju varit att tillsätta kommittén
redan 1963 -— då hade vi haft
en säkrare grund att arbeta på inom
svensk socialvård än vad fallet är i dag.

Behovet för att inte säga nödvändigheten
av en planmässig och intensifierad
social forskning har ju belysts i
många sammanhang under 1940-, 1950-och 1960-talen. Åtskilliga statliga utredningar,
mängder av uppvaktningar,
skrivelser, framställningar och uttalanden
etc. har gjorts. Jag skall inte närmare
gå in på argumenteringen utan nöjer
mig med att hänvisa till de motioner
som har väckts vid årets riksdag, där
just vikten av en starkare satsning på
social forskning betonats.

Det finns i dag tillräckligt med material
som grund för ett beslut. Det finns
utvecklingsprogram för den sociala
forskningen, det finns forskningsprojekt,
det finns forskare, det finns organisationsförslag
för att lösa denna fråga.
Vad vi saknar är den politiska viljan att
fatta beslut. Låt oss hoppas att det nu
äntligen händer någonting konkret. Det
har varit en alltför lång väntan.

Fru GRADIN (s):

Herr talman! I den jämlikhetsdebatt
som vi fört sedan en tid har socialpolitikens
framtida utformning och målsättning
debatterats mycket livligt. Det är
något som man i socialarbetarkretsar

116 Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Samhällsvetenskapliga fakulteterna m. m.

hälsar med glädje, därför att vi, som på
olika områden har sysslat med sociala
frågor, under åratal har försökt att nå
ut med just dessa synpunkter på socialpolitiken.

Socialbalkens tillkomst blev på sin
tid ett steg i rätt riktning, och nu ser
det också ut som om vi kommer att få
en socialvårdsbalk. Den socialutredning
som sitter skall pröva möjligheterna att
samordna våra sociala vårdlagar, nämligen
barnavårdslagen, socialhjälpslagen
och nykterhetsvårdslagen.

Men detta räcker inte. Det behövs
också en socialforskning, en forskning
som har flera uppgifter att fylla. Den
behövs som underlag för praktiskt arbete
i socialvård och förvaltning. En
konstruktiv människovärd måste nämligen
bygga på ökade kunskaper om individens
sociala och psykologiska problem
och behov. En effektiv förvaltning
förutsätter då ökade kunskaper om kommunal
planering och ekonomi. En förstärkning
av forskningsresurser är, med
andra ord, en nödvändig förutsättning
för en effektiv socialpolitik.

Den sociala forskningen behövs vidare
för utbildning av personal inom
socialt, administrativt och kommunalekonomiskt
arbete, och den stora svagheten
i dagens socionomutbildning är
att socialhögskolorna saknar forskningsresurser.
Forskning på de centrala
ämnesområden som finns på socialhögskolorna
— socialpolitik, socialrätt,
kommunal ekonomi och kommunal rätt
—- bedrivs inte vid någon annan läroanstalt.

Ett stort antal förslag har, som sades,
förts fram på detta område. Redan 1944
menade socionoinutbildningssakkunniga
att den stora bristen med de dåvarande
socialinstituten var att de inte
hade forskningsresurser och att de borde
förstärkas just med sådana. Även vid
nästa utbildningsreform år 1962 sade
socionomutbildningskommittén detsamma.
Man menade att det behövdes professurer
vid de socialhögskolor man då

föreslog, och man tyckte att det fanns
ännu större skäl att förstärka dem med
forskning i samband med att man förvandlade
de gamla instituten till högskolor.
Även andra instanser har, som
denna kammare vet, föreslagit forskningsresurser.
I år trodde väl vi som
hör hemma i socialarbetarkretsar och
i socionomorganisationer att det äntligen
skulle hända någonting på detta område,
eftersom universitetskanslersämbetet
föreslog att en professur i socialpolitik
skulle inrättas. Tyvärr har denna
professur lagts på is. Departementschefen
säger att han inte är beredd att ta
ställning utan vill ha en ytterligare utredning.

Jag hoppas att man inom departementet
är beredd att ta sådana initiativ,
att man till nästa års statsverksproposition
kan ha tänkt färdigt och
summerat alla synpunkter på detta område.
Denna socialforskningsgrupp är
väl intressant i och för sig, men den
behöver fortfarande kompletteras genom
att vi ger socialhögskolorna forskningsresurser
för att därmed förbättra
utbildningen för de människor, som på
olika nivåer skall omsätta den socialpolitik
vi vill ha i praktisk politik ute på
fältet.

Fröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! På denna punkt har utskottet
i sitt utlåtande avstyrkt en hel
lång rad av motioner som rör äskanden
av olika slag på det samhällsvetenskapliga
området. Jag har, herr talman, den
allra största respekt för statsutskottets
andra avdelning, inte minst för dess
restriktivitet i fråga om att föreslå s. k.
riksdagsprofessurer. Avdelningen bör
dock ha, och har väl i allmänhet haft,
en viss ambition att kombinera avstyrkandet
med en något så när godtagbar
motivering. Det är den som jag inte
finner i ett fall, i vilket jag är inblandad.

I en flerpartimotion, väckt i båda
kamrarna, har vi hemställt att det skulle

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19 117

inrättas en personlig professur i humanistisk
pedagogik vid Uppsala universitet
för professor Wilhelm Sjöstrand.
När statsutskottet sedan har avstyrkt
detta motionspar —• vilket jag
således i och för sig förstår —• har det
anfört en egendomlig motivering. På
s. 9 i sitt utlåtande samlar nämligen
utskottet, efter att i andra stycket ha
omtalat det motionspar som jag nyss
nämnde, sina omdömen om två motionspar
— det ena gäller ämnet psykologi,
det andra alltså pedagogik — och
säger att »universitetsautomatiken möjliggör,
att institutionernas utbildningsresurser
på främst lågstadienivå successivt
anpassas till de växande studerandeantalen».
Jag vill gärna fråga någon
företrädare för statsutskottets andra avdelning:
När blev universitetsautomatiken
verksam på forskarhandledarsidan?
Vad som berörs i det motionspar
som jag är angelägen att tala för är
enbart forskarhandledningen.

Den första frågan är: På vad sätt
hjälper universitetsautomatiken de
forskare som är överhopade med handledaruppgifter?
I det fall som nämns
i motionerna är situationen fullkomligt
unik i Sverige. Den professor som det
här talas om har handledaruppgifter för
cirka 150 licentiander och doktorander.
Vid de naturvetenskapliga, humanistiska
och samhällsvetenskapliga fakulteterna
har man under hård press kommit
upp till cirka 20 handledare per
professor. Vid lärarhögskolorna, som
har nämnts här, ligger man betydligt
under detta antal. Om universitetsautomatiken
vore till hjälp i detta fall skulle
den ha hjälpt för länge sedan.

Den andra frågan gäller den proposition
rörande reformerad forskarutbildning
som nyligen har framlagts och som
utskottet hänvisar till. Den behandlar
bl. a. frågan om en förstärkning av resurserna
för forskarhandledning. När
anser statsutskottets representanter att
den propositionen kommer att få någon
positiv verkan i just detta fall, då

Samhällsvetenskapliga fakulteterna m. m.

det gäller att lätta en akut, fullkomligt
omöjlig situation?

Min tredje fråga gäller nästa stycke
i utlåtandet. Man hänvisar där till den
pågående utredningen rörande bl. a.
samarbetet mellan pedagogiska institutioner
vid lärarhögskolor och universitet.
Som jag redan nämnt visar den
jämförelsen att förhållandena är mycket
olikartade. Lärarhögskolorna är, herr
statsråd, utomordentligt gynnsamt lottade
i förhållande till de pedagogiska
institutionerna vid universiteten, vilket
statsrådet säkerligen väl känner till.
Menar utskottet att man kommer att
ställa forskare från lärarhögskolorna
till förfogande för att klara denna sitation?
Situationen måste nämligen klaras
och det ganska snart, om arbetsgivaransvaret
med något så när bibehållen
aktning skall kunna bäras av de
svenska statsmakterna — jag går så
långt att jag säger det.

Bakom det förslag som vi har tillåtit
oss att lägga fram i motionerna står
universitetsmyndigheterna i Uppsala.
De menar att om professor Sjöstrand
kunde få denna personliga professur i
humanistisk pedagogik förd till humanistiska
fakulteten -— en professur som
han med den äran skulle uppehålla —
skulle den professur som han nu har
vid den samhällsvetenskapliga fakulteten
kunna återbesättas. Därmed skulle
man få en möjlighet att bättre klara de
mycket tyngande och viktiga forskarhandledaruppgifter
som den pedagogiska
institutionen har. Till följd av den
utformning som förslaget fått skulle ett
genomförande därav inte hindra en senare
utformning på grundval av dels
resultatet av utredningen om samarbetet
mellan pedagogiska institutioner
vid lärarhögskolor och universitet, dels
propositionen om forskarutbildningen.
Om man hjälper i en akut situation,
hindras inte därmed en slutgiltig lösning
av problemet.

Tyvärr, herr talman, är min erfarenhet
liksom alla andras att det inte är

118 Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Samhällsvetenskapliga fakulteterna m. m.

någon mening med att ställa något yrkande
mot ett enhälligt statsutskott.
Jag avstår därför från att göra det.

Fru NILSSON (ep):

Herr talman! Statsutskottet behandlar
i sitt utlåtande nr 46 under punkten
6 en motion som jag har väckt i
denna kammare. Den har nr 567 och
är likalydande med motion nr 472 i
medkammaren.

Bakgrunden till min motion är det
konstaterande som alla informationsgivare
måste göra, nämligen att största delen
av den sakinformation som ges till
allmänheten i dagens samhälle inte går
fram till dem som man avser att nå.
Det verkar som om mycket av det informationsmaterial
i traditionell form
— broschyrer och dylikt — som framställs
för att övertyga den enskilde om
vikten av en ändring i beteendet i ett
visst avseende tas emot på ett sätt som
avsetts bara av den som tidigare är
övertygad om riktigheten i det budskap
som förs fram. Om man studerar propaganda-
och informationsskrifter som används
t. ex. i skolor och organisationer
får man denna misstanke bestyrkt. Den
stämmer också med de iakttagelser som
gjorts av aktionsgruppen mot användning
av vanebildande gifter, vilken sedan
ett antal år är verksam i Kristianstads
län. Genom denna grupps undersökningar
har man kommit fram till
att de positiva effekter som kunnat konstateras
av informationsgivning är
bundna, inte till det informationsmaterial
som utnyttjas, utan i främsta rummet
till förhållanden som har att göra
med begrepp av typen föredöme, personlig
känslobindning och personlig påverkan.

Härav kan man dra två slutsatser.
Den ena är att våra ansträngningar att
få den information vi vill ge att gå
fram och få effekt inte kommer att ge
resultat, eftersom vi inte har de personella
resurser som behövs. Den andra
är att vi kanske satsar våra resurser,

inte minst de ekonomiska, på ett felaktigt
sätt. Det man i detta sammanhang
främst efterlyser är systematiska försök
att mäta resultatet av de insatser som
görs.

Sociologiska institutionen i Lund har
nu börjat redovisa en liten början till
en sådan verksamhet. Denna redovisning
bygger på ett stort material angående
vuxnas rökbeteende och även på
en undersökning av detta beteende hos
7 600 elever i årskurserna 5, 6, 7 och 8.
Ett led i undersökningen av elevernas
rökbeteende var att mäta effekten på
detta beteende genom att öka fritidsverksamheten
i grupp samtidigt som
man utövade en viss påverkan. Som en
ytterligare uppföljning av dessa åtgärder
företogs en intervjuundersökning
med 375 gymnasister i Kristianstad och
dessa gymnasisters mödrar.

Enligt försöksledaren ger detta material
vid handen att vissa faktorer är
mer väsentliga än andra för den aktuella
attitydbildningen.

Vid sociologiska institutionen i Lund
pågår nu också försök gällande mätning
av attitydändring via film. Enligt
försöksledaren får de hittills uppnådda
resultaten betraktas som lovande. Med
hänsyn till den betydelse som filmen
har som informations- och påverkansmedium
synes det oss motionärer angeläget,
att de problem som sammanhänger
med möjligheten att dra nytta
av detta medium uppmärksammas av
samhället och inte bara av kommersiella
intressen. Samhället bör enligt vår
mening ta reda på mer om de förhållanden
och omständigheter som bestämmer
informationens effekt. Detta gäller, som
jag tidigare påpekat, inte minst den
ekonomiska synpunkten.

Att vi motionärer velat skapa en arbetsenhet
för forskning rörande attitydpåverkan
genom film just i Lund
beror givetvis på de förhållanden som
jag tidigare har berört. Jag beklagar att
statsutskottet inte har tagit fasta på
detta i sitt utlåtande och biträtt mo -

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19 119

tionen. Utskottet framhåller dock att
det är ett viktigt forskningsområde och
att vissa åtgärder vidtagits på det här
fältet. Det är givetvis bra, men jag är
övertygad om att även den forskningsenhet
som vi motionärer föreslagit i
Lund har sitt berättigande, särskilt som
man har ett så stort undersökningsmaterial
att falla tillbaka på.

Herr talman! Jag ber att med dessa
synpunkter få yrka bifall till motionsparet
I: 472 och II: 567.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag har bestämt mig för
att vara mycket restriktiv, när det gäller
att gå upp i talarstolen under alla
de olika punkter som vi har att behandla
i detta utskottsutlåtande, och kommer
endast att gå upp när någon ställer
frågor till statsutskottets andra avdelning
eller framställer yrkanden.

På den här punkten föreställer jag
mig att statsrådet Moberg kommer att
deltaga i debatten, och jag kan därför
vara mycket kortfattad.

Till fröken Ljungberg skulle jag rent
allmänt vilja säga att om man ser på
hela detta utskottsutlåtande märker man
att statsutskottets andra avdelning har
haft att behandla mellan 80 och 100
olika motionsyrkanden om nya professurer
eller motsvarande tjänster i den
akademiska undervisningen. Jag vågar
påstå att en lång rad av dem är utomordentligt
berättigade krav. Utskottet
har knappast någonstans sagt att det är
oberättigade yrkanden som framställs.
Men utskottet måste ju här som på alla
andra punkter medverka i en prioritering.
Jag utgår från att de ärade ledamöterna
förstår att det inte är möjligt
för statsutskottet att väga den ena
tjänsten mot den andra och ge prioritet
på något särskilt område.

Fröken Ljungberg säger att situationen
på det område i Uppsala som hon
talar om är unik i Sveriges land. Det
har varit uppvaktningar i andra avdelningen
på andra områden där man sagt

Samhällsvetenskapliga fakulteterna m. m.

att situationen också där är unik i
landet. Jag vågar säga att skulle det
stå så illa till som många hävdar att det
gör, vore det mycket allvarligt; i själva
verket tror jag inte det är riktigt så
illa. Men det är naturligtvis ändå, herr
talman, glädjande att så många engagerar
sig i dessa frågor och med entusiasm
vill tala om att det krävs kraftinsatser
från samhällets sida. Statsutskottet
är naturligtvis för sin del berett att
tillstyrka sådana insatser om resurser
finns till det.

I fråga om prioriteringarna har vi
stannat för de yrkanden som framgår
av utlåtandet. Det innebär bifall till
Kungl. Maj:ts förslag. Jag instämmer
med fröken Ljungberg i att det icke är
tillfredsställande förhållanden i Uppsala
på det här området, och det har vi
också sagt i utskottsutlåtandet. Yi har
emellertid inte de pengar som behövs
för att anvisa en ny tjänst för ändamålet.
Vidare hänvisar vi bl. a. till den
diskussion vi kommer att få om några
veckor om den nya forskarutbildningen.

Handledningsproblematiken behandlas
just nu av statsutskottet, och denna
fråga får tas upp av riksdagen när forskarutbildningspropositionen
skall behandlas.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till statsutskottets hemställan
vid alla moment under denna
punkt.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Också jag skall fatta
mig kort, men jag känner mig föranlåten
att säga ett par ord med anledning
av det som har sagts dels om
psykologi, dels om socialpolitik.

Herr Källstad tar upp den psykologiska
forskningens problem. De är speciella,
kanske framför allt därför att
psykologutbildningen är så utformad,
att den för de biträdande psykologerna
avslutas med en praktisk utbildning,
och antalet praktikantplatser som finns
och som ställs till förfogande av för -

120 Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Samhällsvetenskapliga fakulteterna m. m.

bundet är begränsat. De som då inte
får praktikantplatser fortsätter sin utbildning
vid institutionerna, eftersom
det ger dem meriter för att få en sådan
praktikanttjänst. Problemet med praktikantutbildningen
har vi berört i en tidigare
debatt i samband med behandlingen
av de fasta studiegångarna, och
det skall väl lösa sig.

I avvaktan på detta har det, såsom
herr Källstad sade, vidtagits en del åtgärder
för att vi skall klara psykologiundervisningen,
inte bara i Göteborg
utan även på andra orter, ur den prekära
situationen. Jag vill ytterligare
stryka under att det i forskarutbildningspropositionen,
som senare skall
behandlas, finns en detalj som gäller
tio extra tjänster som biträdande professor.
Om riksdagen godtar propositionen
på den punkten, får vi där en
tillgång som även ämnet psykologi kan
tävla om. Det blir kanslersämbetet som
skall fördela tjänsterna.

Jag är litet överraskad över att höra
herr Källstad klaga över att ämnet
psykologi i Göteborg har fått så små
materielanslag. Men hur skall vi ha
det? Skall vi här bestämma i detalj
hur materielanslagen och andra anslag
skall fördelas, eller skall vi överlåta åt
universiteten själva att avgöra det? I
det ärende som nu behandlas ingår på
denna punkt ett mycket omfattande förslag
som innebär inte bara att vi som
hittills skall låta universiteten själva avgöra
hur materielanslagen skall fördelas
utan jämväl att universiteten skall
fördela en del anslag för tjänster. Vi vill
ge dem det förtroendet. Då bör man
inte här i riksdagen ta upp ett enskilt
ämne och klaga över att det inte har
fått tillräckliga resurser. Det innebär att
man säger att universiteten inte motsvarar
det förtroende vi givit dem, och
det verkar litet ologiskt.

Herr Mundebo säger en hel del om
socialpolitisk forskning. Han erinrar om
diverse uttalanden och säger att den
förre ecklesiastikministern för några år

sedan talade om nödvändigheten av att
ge den sociala forskningen förbättrade
resurser. Men — säger herr Mundebo —
ingenting har skett.

Ja, det beror på hur man betraktar
forskningsresurserna på det sociala
fältet. Under de senaste fyra åren har
antalet professors- och laboratorstjänster
i de samhällsvetenskapliga, beteendevetenskapliga
och rättsvetenskapliga
ämnesområdena ökat med 20 procent.
Vi har 141 sådana tjänster och lika
många tjänster av forskarassistent- och
docenttjänsttyp. Det gäller grundforskningen.
Tror herr Mundebo eller fru
Gradin att vi löser den sociala forskningens
problem genom att såsom kanslersämbetet
föreslår inrätta ytterligare
en tjänst? Det är inte där skon klämmer,
och det är inte där problemet
finns.

Det är fråga om att förmå våra forskare
på detta fält att ägna sig åt problem
som gäller den sociala aktiviteten.
Vi är så generösa mot forskarna att
vi inte bestämmer inriktningen av deras
aktivitet, utan förutsätter att de
väljer vettiga projekt för sin forskning.

Jag tillhör dem som under alla år
har undrat varför så många forskare på
det samhällsvetenskapliga området har
ägnat så litet intresse åt det som herr
Mundebo och fru Gradin här talade om.
Av det skälet fann jag det inte särskilt
motiverat att föra fram kanslersämbetets
förslag, som innebar att vi skulle
inrätta ytterligaren en tjänst utöver de
141. I stället har jag sagt för det första
att själva området måste preciseras bättre
än som har skett och för det andra
att det i första hand bör vara en uppgift
för samarbetsnämnden att i samråd
med kanslersämbetet avgöra hur sådana
forskartjänster skall utformas för att vi
inte skall komma i den situationen att
vi får ytterligare ett par tjänster vilkas
innehavare inte särskilt djupt engagerar
sig för det som vi alla vill att de
skall engagera sig för.

Det är framför allt där problemet

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19

121

ligger. Hur det skall lösas vet vi inte.
Jag hoppas att man i den akademiska
världen tänker om och tänker nytt på
den punkten.

Fru GRADIN (s):

Herr talman! Nej, jag inbillar mig
absolut ingenting och jag tror att statsrådet
Moberg känner till mina aktiviteter
på detta område tillräckligt för
att veta, att jag inte inbillar mig att
man löser frågan genom en enda professur.
Vad jag har talat om är att man
någon gång skall börja för att göra de
gamla socialinstituten till socialhögskolor.
Det är inte riktigt med sanningen
överensstämmande när man säger att
det inte skulle finnas människor som
är intresserade av att ta itu med forskningsproblemen
i detta fall. Vad som
hänt är ju att de människor som varit
intresserade inte har haft möjlighet
att fortsätta att forska. De har gått till
olika förvaltningars utredningsområden,
utvecklat sig på det viset därför
att de inte haft utrymme och möjligheter
att fortsätta med socialpolitiska
studier och liknande. Det har inte funnits
ens en examinator för att ta itu med
just socialpolitik, socialvård och liknande
ting som de har velat syssla med.

Men för all del, låt oss få den omtalade
översynen. Det enda jag skulle tycka
vara lyckligt är att vi till nästa år
får ett förslag, så att vi även på detta
område får en kvalitativt förbättrad utbildning.
Det måste väl ändå vara både
statsrådets och mitt gemensamma intresse,
eller hur?

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Den etablerade relationen
mellan regeringsparti och oppositionspartier
medför ibland en del problem.
Det händer att företrädare för
oppositionspartierna kan ha svårt att
medge att regeringen framlägger bra
förslag, och det händer att företrädare
för regeringen har svårt att medge att
oppositionens kritik är berättigad. Jag

Samhällsvetenskapliga fakulteterna m. m.

tycker att just på denna punkt hade
det varit motiverat att statsrådet Moberg
hade medgivit att kritiken mot
försummelserna att förstärka den sociala
forskningen är ovanligt starkt berättigad.
Herr Moberg valde emellertid att
ange att det under de gångna åren har
tillkommit ett stort antal forskartjänster.
Då utgick han från situationen på
hela det samhällsvetenskapliga fältet
och förde inte samtidigt in i bilden
den starka ökning av antalet studerande
som har skett under perioden. Tar
vi hänsyn till detta har ju förstärkningen
inte varit särskilt imponerande.

Om vi just ser till den sociala forskningen
måste jag fråga hur många professurer,
laboratorstjänster etc. som det
finns inom sådana ämnesområden som
socialpolitik, social metodik, socialrätt,
kommunal ekonomi och planering. Icke
en enda. Det finns icke någon forskartjänst
inom dessa ämnesområden. Det
är därför inte fråga om att här inrätta
en tjänst till. Vad det gäller är att inrätta
nya tjänster på försummade forskningsområden.

Vi löser förvisso icke problemet genom
tillsättande av en enda tjänst. Vad
som har begärts är ju en planmässig
utbyggnad av den sociala forskningen.
Samarbetsnämnden för socialhögskolorna
har nu till uppgift att framlägga förslag,
säger statsrådet Moberg. Ja, men
sådana förslag har ju redan framlagts
åtskilliga gånger under 1960-talet.

Vad det nu gäller är den politiska viljan
att fatta ett beslut om att ge den sociala
forskningen resurser. Eller skall
vi kanske säga att vad det gäller är att
få finansdepartementet att inse att restriktivitet
på detta område är att spara
tusenlappar men förlora miljoner?

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Nej, herr Mundebo, det
är inte frågan om det som herr Mundebo
säger, utan det är framför allt fråga
om att förmå våra kvalificerade
forskare att intressera sig för de pro -

122

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Medicinska fakulteterna m. m.

blem vi här diskuterar, nämligen den
sociala verksamhetens problem. Det är
framför allt där skon klämmer. Jag vidhåller
alldeles bestämt den uppfattningen.

Jag upprepar, även med hänsyn till
vad fru Gradin säger, att vi har väsentligt
förstärkt möjligheterna för forskning
inom detta område och andra samhällsvetenskapliga
områden inte bara
genom de tjänster jag här omnämnde
utan även genom de ökade anslag som
har gått till det samhällsvetenskapliga
forskningsrådet. Inte minst riksdagens
egen insats här skall inte glömmas bort,
nämligen inrättandet av riksbanksfonden,
där det i direktiven alldeles klart
görs uttalanden för ökade insatser på
forskningsområdet vad beträffar människans
dilemma i det alltmer teknifierade
samhället.

Vad sedan jag personligen tillmäter
den allra största vikten i detta sammanhang
är den aktivitet och den diskussion
som vi kan få till stånd genom det
nu inrättade rådet i socialdepartementet.
Där kommer man att ta upp och
systematiskt så att säga penetrera den
sociala verksamhetens problem och se
vad forskarna kan och lämpligen bör
göra. Jag hoppas att våra många forskare,
våra nationalekonomer, våra sociologer,
våra psykologer och många andra
skall finna det vara mer intressant än
de hittills har funnit att där göra en
insats.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag vill bara göra den
lilla reflexionen att det blir ju avsevärt
lättare att få våra samhällsvetare att
bli intresserade av social forskning om
de får resurser för att bedriva sådan
forskning, om de får forskningstjänster.

Låt mig också få tillägga att jag hoppas
att statsrådet Moberg vid ett närmare
studium av statsutskottets utlåtande
kommer att ta större intryck av
motiveringarna och slutsatserna i ut -

låtandet än vad han har gjort under
den nu förda debatten.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag ser ingen skillnad
mellan utskottets utlåtande på denna
punkt och mitt uttalande i statsverkspropositionen.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 9

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 472
och 11:567; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 7

Medicinska fakulteterna m. m.

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr JOSEFSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Bland de motioner som
redovisas under punkt 7 finns motionsparet
1:447 och 11:517.

I dessa motioner har flera kammarledamöter
från Västsverige ställt sig
bakom önskemålet om inrättande av
en personlig professur i ämnet plastikkirurgi
för docenten Bengt Johansson
vid Göteborgs universitet. I motionerna
har angelägenheten av detta önskemål
enligt vår åsikt klart motiverats.
Jag vill emellertid anlägga ytterligare
ett par synpunkter.

Den plastikkirurgiska kliniken vid
Sahlgrenska sjukhuset inrättades 1956.
Förutom den undervisning som skall
bedrivas, vilken för övrigt leds av docenten
Johansson, har denna klinik liksom
sjukhusets övriga kliniker hela göteborgsregionen
— d. v. s. norra delen

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19 123

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna m. m.

av mitt eget hemlän Halland, Göteborgs
och Bohus län, Älvsborgs län samt Skaraborgs
län — som upptagningsområde.
Som ledamot av regionsjukhusnämnden
har jag fått många vittnesbörd om de
betydelsefulla insatser som kliniken
gjort och gör. Detsamma gäller i hög
grad beträffande docent Johanssons insatser.
Vid flera tillfällen har det framhållits
för mig, att han som överläkare
för kliniken och som kirurg ingår i ett
team som utfört ett betydelsefullt pionjärarbete
i fråga om en grundläggande
kombinationsbehandling med flera inslag,
bl. a. käkortopedi och bentransplantation.
Det rör sig om en behandling
som blivit internationellt accepterad.

Mot denna bakgrund har de önskemål
om en personlig professur för docent
Johansson som vi ställt oss bakom
en hög angelägenhetsgrad. Härigenom
skulle han erhålla en mera auktoritativ
ställning för kommande verksamhet
inom sitt ämne samtidigt som den plastikkirurgiska
kliniken finge en fastare
anknytning till universitetet.

Statsutskottet säger i utlåtandet att
universitetskanslersämbetet inte prioriterat
detta önskemål, och jag förstår
bakgrunden härtill. Därför skriver också
utskottet att det inte nu —- jag vill
poängtera »nu» — är berett att föreslå
riksdagen att besluta om inrättande av
nämnda professur. Jag tolkar utskottets
skrivning med användande av ordet
»nu» som positiv i sak men avvisande
beträffande den aktuella prioriteringsavvägningen,
vilket vi också märkt vid
tidigare punkter i detta utskottsutlåtande.
Jag vet att det här inte gäller
några större kostnader men skall inte
demonstrativt yrka bifall till motionerna.
Jag vill emellertid framhålla att
önskemålet som sådant på nytt kommer
att aktualiseras, och då hoppas vi som
ställt oss bakom motionerna att både
universitetskanslersämbetet och statsutskottet
skall kunna biträda detta både
angelägna och välmotiverade önskemål.

I detta anförande instämde herrar
Johansson i Trollhättan och Gustafsson
i Uddevalla (båda s).

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 8 och 9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10

Matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna m. m.

Sedan punkten föredragits anförde

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Det kan synas otacksamt
att jag här tar till orda i en motion
vid vars behandling utskottet har
upprepat den positiva skrivning som utskottet
gjorde 1963, men jag vill ändå
säga några ord eftersom det sagts att
frågan om inrättande av en trädgårdsintendenttjänst
vid Lunds universitets
botaniska trädgård inte skulle vara en
riksdagsfråga, enär berörda myndigheter
har att pröva möjligheterna att inom
ramen för tillgängliga medel tillgodose
botaniska trädgårdens behov.

När det inte finns några tillgängliga
medel kommer vi i det besvärliga läge
där vi nu tyvärr befinner oss. Trots tidigare
uttalanden av riksdagen, och
trots att befattningen anses vara så
viktig att fakulteten i år har satt den
före alla andra önskade tjänster, har
ingenting skett. Det förefaller som om
man trodde att det här handlar om
knappologi, möjligen en reminiscens
från skolans växtsamlande under somrarna.
Man kanske tror att det gäller
att systematisera för systematikens egen
skull; man kanske har missförstått

124 Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Tekniska fakulteterna m. m.

namnet. Det är alls inte fråga om sådant.
Något komprimerat skulle man
kunna säga att den systematiska botaniken
har att tillhandahålla grundmaterialet
för bl. a. genetiken, växtförädlingen
och den tillämpade botaniken i
största allmänhet. Och till undervisningen
i systematisk botanik hör en
välskött botanisk trädgård, vilket såväl
Uppsala som Stockholm och Göteborg
har sedan lång tid tillbaka. Men i Lund,
där tyngdpunkten för all botanisk undervisning
ligger, är man sämre rustad
än på andra håll. Om det är så för att
dirigera studenterna norrut vet jag inte;
i så fall är det en egendomlig väg
att gå.

Det är svårt att säga om felet ligger
hos fakultetsberedningen eller högre
upp i universitetskanslersämbetet. Nu
får fakultetsberedningen emellertid ny
sammansättning, och vi får då se om
den kan medföra någon ändring till
det bättre. Om inte har jag svårt att
finna att riksdagen skall låta sig skjutas
åt sidan och stillatigande åse hur
den botaniska undervisningen — som
nu är fallet -—• inte bedrives på samma
plan vid alla våra universitet.

Men eftersom vi får flera nya befattningshavare
i kanslersämbetet får jag
väl se framtiden an med något ljusare
förhoppningar än hittills, och då klämmen
i min motion faktiskt har givit utskottet
en möjlighet att slingra sig undan
ett ställningstagande har jag denna
gång, herr talman, icke något yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 11

Tekniska fakulteterna m. ni.

Sedan punkten föredragits anförde

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! 1 de likalydande motionerna
1:455 av herrar Ernulf och

Thorsten Larsson och II: 587 av herr
Grebäck och mig har vi tagit upp frågan
om inrättande av en professur i fastighetsrätt
vid tekniska högskolan i
Stockholm. Vi anknyter i motionerna
till en utredning som gjorts av nuvarande
chefen för planverket Lennart Holm,
i vilken byggnadsutbildningen vid tekniska
högskolan i Stockholm behandlas.
Det gäller de tre sektionerna arkitektur,
väg- och vattenbyggnad samt lantmäteri.
Som framgår av propositionen har
den utredningen resulterat i att man
vill påbörja en särskild studieinriktning
för samhällsbyggnad på tekniska högskolan
i höst. Där finns då upptagen en
professur, som utskottet har skrivit litet
annorlunda om, kanske för att ge
departementschefen möjlighet att ge
professuren en annan beskrivning.

I Lennart Holms utredning är också
med prioritet föreslaget en professur i
fastighetsrätt, som skulle behövas för
att behandla sådana frågor som rör
underlättandet av planers genomförande
och rationalisering av fastighetsbeståndet.
Under senare år har vi här i
riksdagen behandlat mycken lagstiftning
som har med de sakerna att göra,
och ännu flera ärenden har vi att vänta.
Vi har genomfört ändringar i fastighetslagstiftningen,
i expropriationslagstiftningen
och i byggnadslagstiftningen.
Vi har vidare fått en ny naturvårdslag,
en lag om förköp och en lag om gemensamhetsanläggningar
och håller nu
på att behandla en miljöskyddslag. Vi
väntar på förslag till ny väglag, ny planlagstiftning,
ny expropriationslag, en
helt ny jordabalk och en helt ny fastighetsbildningslagstiftning.
Dessa frågor
skall behandlas av riksdagen under de
närmaste två åren.

De som berörs av dessa lagstiftningsområden
kommer i stor utsträckning
att vara personer med teknisk utbildning.
Det förekommer naturligtvis redan
nu juridisk utbildning för sådana tekniker,
men den bedrivs för närvarande
som »extraknäck» av olika ämbetsmän

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19

125

och av universitetslärare från Stockholms
universitet och Lunds universitet.
Någon som förestår denna juridiska
utbildning och som kan vidareutveckla
forskningen på detta område finns
emellertid inte. Behovet av denna utbildning
underströks på ett ganska uppmärksammat
sätt i ett lagrådsuttalande
i proposition 167 år 1967. Det var
överdrivet och jag ställer mig på intet
sätt bakom det. Vad man då var orolig
för var att lantmätarna inte kunde tillräckligt
med juridik för att klara de
uppgifter som lades på dem enligt den
aktuella lagstiftningen. Oron var i varje
fall i så måtto förståelig som den framfördes
av jurister som inte haft tillfälle
att samverka med tekniker och sätta
sig in i tekniska problem. Men att även
de berörda teknikerna -— arkitekter,
väg- och vattenbyggare och lantmätare
— känner ett behov av att ha en fastare
juridisk grund för handläggningen
av juridiska frågor är uppenbar.

Utskottet har nu avvisat motionsyrkandet,
som avsåg att riksdagen skulle
hemställa till departementet om att
detta nästa år skulle framföra den av
Lennart Holm föreslagna professuren.
Utskottet har styrkt yrkandet med angivande
av två motiv. Man ifrågasätter
för det första i en mellan tankstreck
inskjuten sats behovet av en sådan professur
som den begärda. Man undrar
för det andra huruvida denna professur,
om den nu skulle vara erforderlig,
verkligen bör knytas till teknisk högskola.

Som jag tidigare sagt tycker jag att
det är självklart att de nämnda kategorierna
av tekniker behöver en ordentlig
juridisk grund att stå på. Det
är också betydelsefullt att den som skall
ha ansvaret för utbildningen som huvuduppgift
skall ha den forskning, som
kan bedrivas vid en sådan institution
på en teknisk högskola, där vederbörande
också får tillfälle att umgås med tekniker
och att lära sig tänka också i deras
banor.

Nordiska afrikainstitutet

Jag beklagar utskottets ställningstagande.
Jag vet att det inom justitiedepartementet
finns ett starkt intresse för
professuren i fråga, och jag hoppas att
departementschefen till nästa år verkligen
kan framlägga ett positivt förslag
i denna fråga.

Herr talman! Jag har inget yrkande

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 12—19

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20

Nordiska afrikainstitutet

Kungl. Maj :t hade (punkterna E 35
och E 36, s. 358—360) föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1969/70 anvisa till
Nordiska afrikainstitutet: Förvaltningskostnader
ett förslagsanslag av 469 000
kr. och till Nordiska afrikainstitutet:
Bokinköp, gästföreläsningar m. m. ett
reservationsanslag av 131 000 kr.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat de likalydande motionerna
1:459 av herr Hansson och fru Lindström
och II: 521 av fru Dahl m. fl.,
vari hemställts att riksdagen under förevarande
båda anslag måtte anvisa
479 000 kr. respektive 177 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 459 och
II: 521, nämnda motioner såvitt nu var
i fråga, till Nordiska afrikainstitutet:
Förvaltningskostnader för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
469 000 kr.,

2. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 459 och
II: 521, nämnda motioner såvitt nu var
i fråga, till Nordiska afrikainstitutet:
Bokinköp, gästföreläsningar m. m. för

126 Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nordiska afrikainstitutet

budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 131 000 kr.

Reservationer hade avgivits

6 a. av herrar Per Jacobsson (fp),
Nyman (i-p), Kaijser (m), Källstad (fp)
och Ullsten (fp), som ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte

1. i anledning av Kungl. Maj :ts för slag

och med bifall till motionerna
I: 459 och II: 521, nämnda motioner såvitt
nu var i fråga, till Nordiska afrikainstitutet:
Förvaltningskostnader för

budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 479 000 kr.,

2. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och med bifall till motionerna 1:459
och II: 521, nämnda motioner såvitt nu
var i fråga, till Nordiska afrikainstitutet:
Bokinköp, gästföreläsningar m. m.
för budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 177 000 kr.;

6 b. av fru Gradin (s), utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ULLSTEN (fp):

Herr talman! Vi har som bekant olika
meningar om hur snabbt det svenska
biståndet till de underutvecklade
länderna skall komma upp i 1 procent
av bruttonationalprodukten. Men vi är
eniga om att vi skall öka dessa insatser.
Vi är också, tror jag, helt eniga om
att skall detta bli möjligt, så krävs det
ökad förståelse från den svenska opinionen
för u-ländernas problem och för
vårt ansvar. Och om vi skall få det stödet
från opinionen krävs det i sin tur
ökad information om u-ländernas situation.

Det var mot denna bakgrund som
riksdagen för ett par år sedan begärde
att regeringen skulle lägga fram planer
på en väsentligt ökad informationsverksamhet
rörande u-landsproblemen. Vi
har sett en början till det i årets statsverksproposition,
som på den punkten
har hälsats med tillfredsställelse från

såvitt jag vet samtliga riksdagspartier.
Anslagen föreslås ökade från 600 000
kronor till 1,7 miljoner kronor. Jag
hoppas för min del — och jag tror det
är en mening som många här i kammaren
hyser — att vi så småningom skall
få en informationsverksamhet av ännu
större omfattning.

Dessutom är det ju så att denna informationsverksamhet
bara gäller vad
som skall ske inom SIDA:s ram och
alltså väsentligen avser information om
vad det biståndsorganet gör. Men därutöver
behövs information från fristående
organ och från enskilda organisationer.
Vi har en del sådana institutioner
som redan arbetar. De verkar delvis
på frivillig basis — ett flertal ungdomsorganisationer
med ideell inriktning
ägnar sig åt information om ulandsproblemen.
Vi har också att vänta
ett förslag som snart skall behandlas av
riksdagen om upprustning av de iberoamerikanska
instituten, som kommer att
innebära att vi ökar informationen om
de latinamerikanska länderna — en information
som i hög grad just är information
om underutvecklade länders
problem.

Sedan år 1962 arbetar ett institut i
Uppsala som kallas Nordiska afrikainstitutet
och som är en motsvarighet
vad gäller de afrikanska länderna. Institutet
sysslar med allmän u-landsinformation
och får väl sägas ha varit det
mest kvalificerade på området. Institutet
har ett omfattande bibliotek med
litteratur av olika slag — böcker, skrifter
och dokument från de afrikanska
länderna. Vidare bedriver institutet en
omfattande seminarie- och kursverksamhet
samt fungerar som centrum för
den nordiska afrikaforskningen. Institutet
svarar också för en ganska omfattande
publikationsverksamhet.

Nordiska afrikainstitutet föreslås få
högre anslag i årets proposition. Men
om man granskar siffrorna närmare
finner man — vilket också framgår av
den motion med fru Dahl som första

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19

127

namn som behandlas under förevarande
punkt — att det är en uppräkning
som nätt och jämnt svarar mot de automatiska
utgiftsökningar som institutet
måste räkna med vid oförändrad verksamhet.
Det måste emellertid vara eu
målsättning för institutet att öka och
vidareutveckla verksamheten. Informationsflödet
från de afrikanska länderna
ökar ständigt. Intresset för de afrikanska
länderna ökar också, och kraven
på Nordiska afrikainstitutet som centrum
för informationen om Afrika och
även som centrum för forskningen på
området i Norden blir ständigt större,
inte minst från SIDA.

Om Nordiska afrikainstitutet skall
kunna behålla sin position som ett ledande
institut på detta område behövs
det en anslagsuppräkning större än den
som föreslås i Kungl. Maj ds proposition.
Jag vet inte varför man inte inom
utskottet kunnat enas om en ökning
i enlighet med förslaget i den motion
jag nämnt. Måhända beror det på
att man skyndat igenom frågan och inte
gjort den specialbedömning som man
är beredd att göra när det gäller anslagsäskanden
för andra u-landsändamål
från SIDA. Ty dessa äskanden gäller
ju en viktig del av u-landsverksamheten.

Nu har detta inte blivit fallet, och
det är beklagligt, men jag tror ändå att
man inte bör ge upp hoppet om att få
ett högre anslag. Det finns anledning
för socialdemokraterna här i kammaren
att stödja reservationen, även om
det inte finns några socialdemokrater
med bland reservanterna. Reservationen
innebär ju stöd åt en socialdemokratisk
motion. Självfallet finns det
också mycket starka skäl för folkpartister
och representanter för moderata
samlingspartiet att stödja reservationen,
eftersom representanter för dessa
partier står bakom den. För centerpartiet
och vänsterpartiet kommunisterna
kanske det räcker med att saken är
mycket viktig.

Nordiska afrikainstitutet

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen 6 a vid punkten
20.

I detta anförande instämde herr
KällstacL (fp).

Fru GRADIN (s):

Herr talman! Utskottsmajoriteten har
alltså avstyrkt motionen 11:521 av fru
Dahl om Nordiska afrikainstitutet. Jag
kan hålla med om att denna fråga
egentligen hör ihop med hela frågan om
u-landsbiståndet och dess informationsverksamhet.

På denna punkt beställde statsutskottet
i fjol en ökning av informationsverksamheten.
När det gäller SIDA kan nämnas
att det finns ett ökat informationsanslag.
Därför vore det väl också naturligt
att man i detta sammanhang ökade
anslaget till Nordiska afrikainstitutet
på det sätt som föreslås i motionen.

Jag vill med dessa ord yrka bifall
till reservationen 6 a.

Fru DAHL (s):

Herr talman! När riksdagen för
knappt ett år sedan tog ställning till
enprocentplanen för det svenska utvecklingssamarbetet,
gjorde man samtidigt
en beställning om en plan för informationsverksamheten,
som förutsatte
en kraftig utvidgning av denna.

Fn sådan plan har nu utarbetats av
SIDA och ligger till grund för det beslut
som vi om några veckor skall fatta
här i kammaren om biståndsanslagen.
I denna plan har man behandlat i första
hand SIDA:s verksamhet men också
samarbetet mellan SIDA och andra
institutioner i samhället.

Om Nordiska afrikainstitutet skriver
SIDA i sin informationsplan att institutet
i Uppsala »har spelat en central
roll i de senaste årens informationsverksamhet.
Institutets uppgift är bl. a.
att ’genom kurser, föreläsningar, seminarier
och eljest sprida information
rörande Afrika och aktuella afrikanska

128 Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nordiska afrikainstitutet

förhållanden’. Institutet skall dessutom
främja utbildning av personal för biståndsverksamhet
i Afrika och utgöra
dokumentationscentrum för Afrikaforskningen.
»

Det är viktigt att här påpeka att institutet
spelat en sådan roll långt innan
SIDA eller någon annan institution
hade motsvarande verksamhet här i
landet och att Nordiska afrikainstitutet
tidigare ensamt har skött den utbildningsverksamhet
av biståndspersonal
som numera huvudsakligen handhas
av SIDA. Fortfarande är SIDA dock
mycket beroende av Nordiska afrikainstitutet
för sin verksamhet, och SIDA
får stora tjänster både när det gäller
kurser och när det gäller informationsmaterial.

Institutet har en konstruktion som är
ganska ovanlig, därför att det är ett
självständigt institut som ingalunda huvudsakligen
är någon universitetsinstitution
utan en samhällsinstitution med
ett mycket mångsidigt samarbete med
skolorna, folkhögskolorna, universiteten,
bildningsorganisationerna, SIDA
och näringslivet. Man når ut till många
grupper och man gör det framför allt
med sin informationsverksamhet.

En koncentration av de u-landsaktiviteter
som vi har nu planeras för de
följande åren i Uppsala. Vi har redan
i Uppsala utom Nordiska afrikainstitutet
också Hammarskjöldbiblioteket och
Dag Hammarskjölds Minnesfond, och
SIDA håller för närvarande på att bygga
upp ett utbildningscentrum där. Det
är mycket viktigt att man då också kan
få ett sådant stöd från Afrikainstitutet
att utbildningsverksamheten verkligen
kan fungera på det sätt som är tänkt.

Institutet har genom den verksamhet
det har bedrivit visat att dess konstruktion
är riktig och att det också har en
ledning som kan genomföra ett konstruktivt
och dynamiskt arbete; det är
bl. a. av det skälet som en liknande
konstruktion har föreslagits för iberoamerikanska
institutet. Vad som nu be -

höver hända är att Afrikainstitutet också
får resurser att för det första kunna
vidmakthålla sin nuvarande verksamhet
och för det andra kunna utvecklas.
Anslagsutvecklingen de senaste
åren har varit mycket negativ för institutet.
Det kan tyckas att de belopp
som anslagen i år höjts med är relativt
stora, men nästan allt hänför sig
till bokföringsmässiga överföringar eller
automatiska utgiftsökningar för lokal-
och personalkostnader. I reella anslagsökningar
får institutet bara 18 000
kronor, och var och en kan förstå att
det inte ens motsvarar kostnadsstegringarna.

Det är av dessa skäl vi i motionerna
1:459 och 11:521 har pekat på att institutet
måste få resurser för att utvidga
sin verksamhet. Vi har inte tagit
upp alla de krav som institutet har
ställt i sina anslagsäskanden, utan vi
har koncentrerat oss till dem som direkt
har att göra med informationsverksamheten.
Det gäller ett i och för sig blygsamt
anslag på 56 000 kronor mer än
vad regeringen har föreslagit. Statsutskottet
har inte ansett sig kunna biträda
detta förslag — jag förstår att det
beror på att vi har ett mycket besvärligt
budgetläge — men jag vill ändå
notera att utskottet inte på något sätt
har ifrågasatt behovet eller lämpligheten
av en anslagsökning, utan enbart
har hänvisat till medelsbristen. Jag tolkar
denna skrivning så, att utskottet
verkligen vill understryka att detta behov
bör beaktas så snart som möjligt.
Eftersom jag inte kan vara nöjd med
att det får vänta till ett kommande år,
kommer jag ändå att yrka bifall till
reservationen, som helt och hållet bygger
på det socialdemokratiska motionsparet.

Man kan göra den reflexionen att
det förmodligen hade varit bättre, om
institutets verksamhet hade kunnat bedömas
tillsammans med övriga anslag
för information om u-landsfrågor. Jag
är övertygad om att vi då skulle ha fått

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19 129

en annan bedömning. Jag vill, herr talman,
tillägga att om anslagsfrågan mot
förmodan inte skulle få en positiv lösning
i dag, förutsätter jag att vårt önskemål
kommer att tillgodoses följande
år. Vi kommer att fortsätta att bevaka
denna fråga, och vi återkommer om det
skulle behövas.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag skulle mycket väl
ha kunnat nöja mig med att instämma i
vad fru Dahl nyss har anfört beräffande
Nordiska afrikainstitutet, men jag vill
ändock ta till orda för att därmed understryka
den vikt och betydelse jag
tillmäter institutets arbete för bl. a. spridande
av information om u-ländernas
problem.

Institutet ställer — som fru Dahl redan
framhållit — regelbundet material
till SIDA:s förfogande och bedriver därutöver
en omfattande utlåning av böcker,
tidskrifter, dokument m. m. till
forskare, biståndsarbetare och andra ulandsintresserade.
Jag vill gärna vitsorda
betydelsen av en ökad informationsverksamhet.
Under ett par veckors tid
har jag haft tillfälle att komma i nära
beröring med praktiskt u-hjälpsarbete
som det bedrives ute bland u-ländernas
folk. Vad jag då kunde konstatera styrkte
mig i min uppfattning att ett mycket
stort behov föreligger av ökad information
både bland dem som arbetar på ulandsfältet
och bland dem som bor i
vårt land.

Om institutet skall kunna motsvara de
ökade kraven på information och, inte
minst, forskning beträffande de afrikanska
länderna fordras vidareutveckling
av institutets arbete. Därmed ställs
ökade krav på anslagstilldelning. Den
reella ökning med 5 procent som föreslagits
av Kungl. Maj :t är visserligen
välkommen men inte tillräcklig. På
grund av de automatiska kostnadsökningarna
blir det knappast fråga om någon
verklig höjning av anslaget. Jag vill
därför understryka angelägenheten av

Nordiska afrikainstitutet

att ökade medel ställs till institutets förfogande
för dess viktiga verksamhet.

Jag tillmäter institutets arbete så stor
betydelse att jag anser kraven i motionerna
1:459 och 11:521 berättigade.
Däri hemställs att anslagen till nordiska
afrikainstitutet skall uppräknas till
479 000 respektive 177 000 kronor. Då
reservationen 6 a ansluter sig till yrkandet
i motionerna ber jag att få yrka bifall
till den reservationen.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Denna fråga har mycket
ingående diskuterats i statsutskottets
andra avdelning, och det utlåtande som
presenterades i statsutskottet och som
innebär ett avstyrkande av motionerna
var enhälligt. Det märkliga inträffade
— vilket är mycket ovanligt i statsutskottet
— att det från andra utskottsmedlemmar
framfördes ett yrkande om
en reservation. Personligen blev jag
mycket överraskad när jag så småningom
upptäckte att en suppleant i andra
avdelningen, herr Källstad, också hade
undertecknat reservationen.

Avstyrkandet innebär inte att statsututskottet
är negativt inställt till afrikainstitutet
— det är riktigt som fru Dahl
säger att det i skrivningen ligger en positiv
bedömning av institutet. Men
bland alla de angelägna önskemål, mina
damer och herrar, som statsutskottet
har att behandla kan man inte plocka
ut ett och annat yrkande och tillstyrka
det. Det är utomordentligt svåra prioriteringar
vi har att göra i det budgetläge
vari vi befinner oss.

Vid första kammarens debatt på denna
punkt upplyste statsrådet Moberg om
att från de övriga nordiska länderna —
detta institut är nordiskt — har anvisats
47 000 kronor för inrättandet av en
tjänst som forskarassistent. Till stor del
har sålunda det belopp som motionärerna
och reservanterna hemställt om
på andra vägar kommit institutet till
del.

Jag tror inte att vi skall bedöma Nor -

5 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 19

130 Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nordiska afrikainstitutet

diska afrikainstitutet mot bakgrunden
av diskussionerna om takten i uppnåendet
av enprocentmålet i fråga om uhjälpen
— det är en fråga som måste
ses isolerad från det stora frågekomplexet.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Att det inte var medlemmar
från andra avdelningen i statsutskottet
utan från övriga avdelningar
som ansåg att denna fråga var så viktig,
att de ville avge en reservation, kanske
inte har så mycket med saken att
göra. På något sätt är det ändå betecknande
att det var folk från första avdelningen
som uppmärksammade frågan.
Detta är ett område som ligger mycket
nära u-landsfrågan, som ju behandlas i
första avdelningen.

Sedan säger herr Alemyr att man vid
en stor budgetövervägning inte kan
plocka ut ett eller annat område och ge
vederbörande ämbetsverk eller institution
precis vad som begärts. Det är precis
vad jag anser att man kan göra, och
det är också vad man gjort när det gäller
u-landsfrågan i stort. I fråga om alla
andra ämbetsverks framställningar —
jag tror jag vågar säga det — gör finansdepartementet
prutningar därför
att vi inte har råd att kosta på oss allt
som ämbetsverken begär, hur gärna vi
än skulle vilja det. Det är väl heller
ingen i riksdagen som anser att detta
är principiellt felaktigt, även om vi
ibland kan ha olika uppfattningar om
prioriteringar. Men på ett område, nämligen
u-landsområdet, har vi i varje fall
under de senaste tre, fyra åren med något
undantag sagt oss att det är så pass
viktigt att Sverige kan göra en insats,
att begränsningen måste bestämmas av
vad vi orkar med. Därför har också
SIDA under ett stort antal år erhållit de
anslag man begärt.

När riksdagen år 1967 hade att behandla
frågan om anslaget till Nordiska

afrikainstitutet accepterades också bedömningen,
att Nordiska afrikainstitutet
borde få vad det begärt. I årets motion
yrkas inte att Nordiska afrikainstitutet
skall få hela det anslag man begärt, utan
motionärerna koncentrerar sig, som fru
Dahl sade, till det som hänför sig till
informationsverksamheten. Jag anser att
riksdagen har anledning att se på den
frågan precis som vi ser på u-landsfrågan
i övrigt; vi skall -— tvärtemot vad
herr Alemyr anser — försöka bedöma
den som en viktig del när det gäller att
uppnå enprocentmålet. Slutsatsen härav
bör bli att vi bifaller reservationen
och därmed ger Nordiska afrikainstitutet
möjligheten att fortsätta sin mycket
framgångsrika verksamhet när det
gäller information i u-landsfrågor.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Eftersom herr Alemyr
antydde att en suppleant i andra avdelningen
ställt sig på reservanternas
sida gentemot ett enhälligt beslut i andra
avdelningen, vill jag erinra herr Alemyr
om att detta avsnitt behandlades
när jag var sjukskriven i Hongkonginfluensa
och alltså inte kunde deltaga i
någon debatt i andra avdelningen. Genom
aft ställa mig på reservanternas
sida fick jag alltså möjlighet att inför
det samlade utskottet ge min mening till
känna. Hur skulle detta annars ha kunnat
ske mot denna bakgrund?

Jag anser att Nordiska afrikainstitutet
fyller en mycket viktig uppgift i
linje med SIDA:s ansträngningar att öka
informationen om u-ländernas problem
och förhållanden och att det verkligen
föreligger ett behov att vidareutveckla
institutets verksamhet genom en ökning
av anslagstilldelningen. Den ökning med
5 procent som Kungl. Maj:t föreslagit
torde täcka endast de väntade pris- och
avgiftshöjningarna, och därför anser
jag att det är riktigt att göra en ytterligare
anslaguppräkning.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19 131

Extra utgifter vid universitet och högskolor

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
6 a); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Ullsten begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 20)
i utskottets utlåtande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6 a) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Ullsten begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 127 ja och 74 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 21 och 22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Extra utgifter vid universitet och
högskolor

Kungl. Maj :t hade (punkt E 48, s.
372—373) föreslagit riksdagen att till
Extra utgifter vid universitet och högskolor
för budgetåret 1969/70 anvisa
ett reservationsanslag av 1 035 000 kr.

I de likalydande motionerna 1:483
av fröken Mattson och herr Wirmark
och II: 586 av herr Svensson i Kungälv
in. fl. hade hemställts att riksdagen beslutade
att uppräkna anslaget till extra
utgifter vid universitet och högskolor
med 35 168 kr. till 1 070 168 kr. att användas
till freds- och konfliktforskning
vid universiteten i Lund och Uppsala.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:483 och 11:586 till
Extra utgifter vid universitet och högskolor
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
reservationsanslag av 1 035 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag har varit med om
att väcka motionen 11:586 som behandlar
en tämligen ung men trots det väl
utvecklad verksamhet vid universiteten
i Lund och Uppsala, nämligen fredsoch
konfliktforskningen.

Under loppet av tre år har man med
endast obetydliga resurser lyckats bygga
upp en verksamhet som i fråga om forsknings-
och undervisningsvolym redan
överträffar åtskilliga sedan länge fast
etablerade universitetsdiscipliner. I
Uppsala är sålunda för närvarande ett
20-tal licentiat- och doktorsavhandlingar
och ett 10-tal trebetygsuppsatser under
utarbetande. För Lunds vidkommande
är motsvarande siffror 15 respektive
50. Resultatet av den hittillsvarande
verksamheten är på vartdera stället tre
å fyra licentiatavhandlingar och ett 30-tal trebetygsuppsatser.

Statsverkets totala kostnader för hela
denna period är cirka 125 000 kronor,
alltså inte ens 20 000 kronor per universitet
och budgetår.

Förklaringen till att verksamheten
utvecklats så snabbt trots obetydliga
ekonomiska resurser är att söka dels
i det starka intresset från studenternas

132 Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Naturvetenskaplig forskning

sida, dels och framför allt i ett betydande
ideellt arbete, nedlagt av dem som
står i spetsen för denna verksamhet.
Utan att vilja förringa värdet av någotdera
måste jag konstatera att ingen
verksamhet i längden kan hållas i gång
och utvecklas enbart med hjälp av dessa
ting. Detta är anledningen till att vi i
motionerna påtalat behovet av en snabb
föstärkning av anslagen till handledning
och annan undervisning samt av de
administrativa resurserna.

Som framgår av motionerna har universitetskanslersämbetet
tillstyrkt flera
framställningar från universitetet om
ökade anslag till denna verksamhet. Därför
hade vi nog som motionärer hoppats
att statsutskottet skulle finna det möjligt
att tillstyrka den mycket blygsamma
höjning som föreslås i motionerna. Utskottet
anför egentligen inga sakskäl för
sin hållning utan nöjer sig med att hänvisa
till en sittande utredning. Vi har
emellertid i motionerna klart sagt ut,
att förslaget inte innebär något föregripande
av utredningen, utan endast
går ut på ett provisoriskt anslag till den
redan existerande verksamheten i avvaktan
på att riksdagen så småningom
skall få ta ställning till utredningens
förslag.

Det brukar ju i det här huset ordas
en hel del om behovet av forskning i
internationella frågor, och jag finner
det angeläget att stödet för denna verksamhet
inte bara blir ord, utan även tar
sig mera konkret uttryck. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till
motionen 11:586.

I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herr
Bergqvist, fröken Åsbrink, fru HjelmWallén,
fru Bergman, fru Dahl och herr
Zachrisson (samtliga s).

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag är angelägen om att
säga att det inte råder några delade

meningar mellan motionärerna och utskottet
om betydelsen av freds- och konfliktforskningen.
Det är inget tvivel om
att vi i framtiden kommer att få se denna
forskning kraftigt utvecklad och utökad,
och det finns anledning att önska
att allt fler människor skall engagera
sig på detta utomordentligt viktiga
forskningsområde.

Nu sitter det ändå en utredning som
sysslar med formerna för forskningen
och utbildningen i internationell politik
med särskild hänsyn till säkerhetspolitiska
studier samt freds- och konfliktforskning,
och i enlighet med den
praxis som tillämpas i detta hus bör vi
avvakta denna utredning innan vi vidtar
några ytterligare åtgärder.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till statsutskottets
utlåtande under punkten 23.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag beklagar just nu
denna praxis, men jag får väl fatta detta
uttalande av utskottets talesman så,
att det skall bli bättre nästa år. I år går
det tydligen inte att få några pengar.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:483 och 11:586; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 24—26

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27

Naturvetenskaplig forskning

Kungl. Maj :t hade (punkt E 52, s.
381—382) föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj :t att vid statens
naturvetenskapliga forskningsråd inrät -

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19 133

ta en extra ordinarie professur i molekylär
cytogenetik, dels till Naturvetenskaplig
forskning för budgetåret 1969/
70 anvisa ett reservationsanslag av
36 400 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 4S6
av herrar Nyman och Stefanson och
II: 556 av herr Löfgren in. fl., såvitt nu
var i fråga,

dels motionen I: 513 av herr Wallmark,
vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att fr. o. m. den 1 juli 1969
inrätta en professur i etologi vid Stockholms
universitet.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte

a. bemyndiga Kungl. Maj :t att vid statens
naturvetenskapliga forskningsråd
inrätta en extra ordinarie professur i
molekylär cytogenetik,

b. avslå motionen 1:513 i vad den
avsåge inrättande vid statens naturvetenskapliga
forskningsråd av en extra
ordinarie professur i etologi,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionen I: 513 i vad den avsåge medelsanvisningen
till Naturvetenskaplig
forskning för budgetåret 1969/70 anvisa
ett reservationsanslag av 36 400 000 kr.,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:486 och 11:556 i vad de avsåge
hemställan att 1969/70 års anslag till naturvetenskaplig
forskning skulle fördubblas
under treårsperioden 1970—
1972.

Reservation hade avgivits

7. beträffande inrättande av en professur
i etologi av herrar Kaijser (m),
Wallmark (m), Bohman (m), Nordstrandh
(m) och Källstad (fp), som
ansett att utskottet under 1 bort hemställa,
att riksdagen måtte

a. avslå Kungl. Maj:ts förslag om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att vid
statens naturvetenskapliga forsknings -

Naturvetenskaplig forskning

råd inrätta en professur i molekylär
cytogenetik,

b. med bifall till motionen I: 513, så;-vitt nu var i fråga, bemyndiga Kungl.
Maj:t att vid statens naturvetenskapliga
forskningsråd inrätta en extra ordinarie
professur i etologi.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Det kanske kan förefalla
förvånande att vid behandlingen
av den långa raden av förslag om nya
professurer och liknande tjänster oenighet
uppstått inom utskottet just beträffande
den tjänst, som vi nu går att behandla
i samband med anslaget till naturvetenskaplig
forskning, men icke rörande
någon annan professur.

Saken har sin förklaring. Det rör sig
här icke om en vanlig oenighet om en
professurs tillblivelse, utan vad det gäller
är själva principen för hur en ny
tjänst av denna typ allmänt sett och
med bevarande av största möjliga objektivitet
bör inrättas. ,

När en ny professur inrättas, brukär
det gå till så, att primärförslaget framläggs
av antingen vederbörande sektion
respektive fakultet vid universiteten
och högskolorna eller vederbörande
forskningsråd som önskar professuren.
Alla på det sättet tillkomna förslag överlämnas
sedan till universitetskanslersämbetet
som gör sin bedömning och
prioritering och vidarebefordrar förslagen,
givetvis utomordentligt nedbäptade,
till Kungl. Maj :t. Där sker den
slutliga prioriteringen och gallringen,
och därefter kommer en proposition på
riksdagens bord.

Det skall, menar jag, föreligga utomordentligt
starka skäl för att Kungl.
Maj:t vid uppgörandet av sitt förslag
skall gå utanför vad universitetskanslern
föreslagit och ta upp en professor
som inte föreslagits av denna myndighet.
Under alla förhållanden måste då

134 Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 era.

Naturvetenskaplig forskning

en utförlig och övertygande motivering
ges. I det fall, som vi reservanter för
fram till riksdagens prövning, en professur
i etologi — ett slags beteendeforskning
—, har professuren föreslagits
av såväl naturvetenskapliga forskningsrådet
som universitetskanslersämbetet.

Kungl. Maj :t däremot föreslår en professur
i molekylär cytogenetik som varken
naturvetenskapliga forskningsrådet,
som skall få professuren, eller universitetskanslern
begärt. Primärförslaget
kommer efter vad jag kan se från
den biologisk-geografiska sektionen vid
Lunds universitet. Men sedan blev det
inte mer av det den här gången.

Kungl. Maj :t tar emellertid fasta på
detta förslag, stryker den av underinstanserna
föreslagna professuren i etologi
och föreslår i stället riksdagen professuren
i molekylär cytogenetik. Det
sker utan någon egentlig motivering —
det skall vara så, punkt och slut — detta
trots att det efter vad jag fått veta vid
naturvetenskapliga forskningsrådet redan
finns en tidigare professur i cytogenetik,
visserligen biokemisk sådan,
nien i alla fall.

Reservanterna kan alltså inte finna,
att detta ärende handlagts på ett tillfredsställande
och godtagbart sätt och
menar att övervägande skäl talar för att
den av universitetskanslern föreslagna
professuren i etologi nu skall inrättas.

.Tåg ber att med denna motivering få
yrka bifall till reservation 7.

I detta anförande instämde herr Källstad
(fp).

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Eftersom herr Nordstrandh
och reservationen tar upp principerna
för departementets och Kungl.
•Maj :ts bedömning av myndigheternas
förslag har jag behov av att rent allmänt
säga några ord om den bakomliggande
prövningen.

; Som herr Nordstrandh själv framhål -

ler är det alltid vår strävan att hålla
oss inom ramen för de förslag som myndigheterna
framlägger. Jag vill vidare
erinra om att för den sektion av utbildningsväsendet
som nu behandlas, så befinner
sig Kungl. Maj :t och utskottet
i stort sett på samma avvägningslinje
som ämbetsverket. Och denna avvägning
kan karakteriseras så, att man nästa
år i första hand satsar på pedagogiskt
utvecklingsarbete — det får en tredubbel
förstärkning av resurserna. I andra
hand satsar man på basresurserna,
d. v. s. medhjälpare, biträden och materiel.
För det tredje sker det en decentralisering
av beslutanderätten genom
en teknisk omläggning av anslagen.

Detta var huvudpunkterna i kanslersämbetets
förslag i år, och dem har såväl
regeringen som utskottet följt.

Vad sedan beträffar tjänsterna, särskilt
topptjänsterna, står vi varje höst
inför en alldeles speciellt svår avvägningsproblematik,
eftersom det av kanslersämbetet
förs fram en rad välmotiverade
krav på nya tjänster. Kanslersämbetets
förslag grundar sig som bekant
på en lång rad av äskanden från myndigheterna,
från konsistorierna, från fakulteterna,
vilka förslag blivit nedbantade
av kanslersämbetet. Departementet
får varje år uppvaktningar från universiteten
— jag förutsätter att det inte är
någonting som herr Nordstrandh vill
erinra mot, att man kommer upp till oss
och framför krav och önskemål som
ibland håller sig inom den ram som
kanslersämbetet har dragit upp, ibland
går utanför den. I år har vi av det 40-tal
höga tjänster som har föreslagits av regeringen
på alla punkter utom tre hållit
oss inom kanslersämbetets ram. Det
gäller tre tjänster, en i neurologi, en
i psykiatri och den nu omtalade tjänsten
i molekylär cytogenetik. Förslag om
dessa tre tjänster har vi alltså framlagt
utanför den ram som kanslersämbetet
för sin del ansåg vara den inom vilken
man borde hålla sig.

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19 135

Det finns specialmotiveringar för alla
tre tjänsterna. Motiveringen för tjänsten
i molekylär cytogenetik är den att
vi under höstens budgetarbete blev
övertygade om att det var utomordentligt
angeläget att den forskare det här
gäller, bereddes en fast tjänst. Han har
för närvarande en tjänst som särskild
forskare vid det naturvetenskapliga
forskningsrådet. Det förordnandet utgår
under nästa budgetår, nämligen vid nyår.
Den forskare, också utomordentligt
väl förtjänt, som forskningsrådet hade
föreslagit en fast tjänst åt, har ett förordnande,
som inte löper ut under nästa
år.

Vi blev i två omgångar uppvaktade
i denna fråga. Det påpekades att vederbörande
forskare som vi stannade för
att föreslå en fast tjänst åt nu verkar
vid ett anglosaxiskt universitet och att
han, förutom att han är professorskompetensförklarad
två gånger tidigare här
i Sverige, har gjort utomordentligt anmärkningsvärda
insatser vid detta universitet.
Man fann det av mycket stor
betydelse att han bereddes en fast tjänst.

Då uppstod frågan, var skall en sådan
tjänst placeras? Därvid har man att
göra en annan avvägning, nämligen den
om en forskartjänst skall placeras vid
universitetet, alltså infogas i hierarkin
där eller om den skall placeras vid ett
forskningsråd. Vi har under senare år
i flera sammanhang där de anslagsäskande
myndigheterna har haft en annan
uppfattning, kommit fram till att
det är lämpligt att placera en mot en
speciell forskning inriktad forskare vid
ett forskningsråd, eftersom hans möjligheter
att göra en mera omfattande
insats i utbildningen är begränsad till
följd av den mycket starka specialiseringen
av forskningen. Av olika skäl,
och det har riksdagen tidigare inte haft
något att erinra mot, har vi alltså placerat
sådana tjänster vid ett råd.

Detta är de överväganden som legat
bakom departementets ståndpunktstagande
i denna fråga, men jag håller med

Naturvetenskaplig forskning

herr Nordstrandh och herr Källstad om
att dessa avvägningsfrågor är utomordentligt
besvärliga. Man har emellertid
att träffa sitt val efter bästa förstånd.

Herr NORDSTRANDH (in):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Moberg för de förklaringar och motiveringar
som nu lämnats och som enligt
min mening var nödvändiga. Jag vill
givetvis inte på något sätt bestrida, att
Kungl. Maj :t kan gå utanför universitetskanslersämbetets
förslag; lika litet
som jag vill bestrida att riksdagen kan
göra det och inrätta en professur, vilket
ju också skett för riksdagens del. Men
skillnaden är den, att när riksdagen gör
detta, föregås beslutet av en rejäl debatt
och en ordentlig motivering.

Felet i detta fall är att motiveringen
beträffande både ämne och placering
i stort sett är obefintlig i statsverkspropositionen.
Det enda man finner är en
hänvisning till att forskningen i cytogenetik
har tvärvetenskaplig karaktär
och därför bör vara företrädd av en
professor vid ett forskningsråd. Men
jag tycker att ungefär samma motivering
kan användas då det gäller professuren
i etologi, där professorn också
skall stå i spetsen för en forskargrupp.
Även här kan man tala om en tvärvetenskaplig
prägel.

Det märkligaste, förutom att vi inte
har fått någon ordentlig motivering till
varför man gått till väga på det sätt som
skett, är — det vill jag upprepa — att
naturvetenskapliga forskningsrådet inte
begärt tjänsten. Nu får rådet den, och
det är man nog inte i och för sig ledsen
för inom rådet. Men rådet har alltså inte
begärt tjänsten, och universitetskanslersämbetet
har inte heller tagit upp
den. Jag tycker, att det onekligen föreligger
ett glapp, där Kungl. Maj :t har
tagit, jag vill inte säga ett vanskligt
steg men ett steg som i de officiella
handlingarna borde ha motiverats bättre
än vad som skett.

13G

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Folkskoleseminarierna: Utbildningskostnader

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Detta är en punkt som
verkligen berett andra avdelningen en
del huvudbry. Vi har funderat mycket
ingående på saken, och man kan väl
säga att det rör sig om ett område som
rätt väl belyser hur svårt det ibland kan
vara för riksdagsmännen att prioritera
olika önskemål. Jag tror inte att jag
förolämpar riksdagens ärade ledamöter,
om jag t. o. m. vågar påstå att
många av dem inte ens vet vad de vetenskapsmän
sysslar med som ägnar sig åt
molekylär cytogenetik och etologi. Det
är inte heller så lätt för dem som i andra
avdelningen försökt vara specialister
att tränga in i dessa spörsmål.

När vi skall ta ställning i prioriteringsfrågor
av det här slaget är det därför
enligt min mening endast i yttersta
undantagsfall som utskottet kan gå emot
Kungl. Maj :t. Man måste då ha verkligt
tungt vägande skäl som man är beredd
att stå för, och i den här debatten har
det inte presenterats några sådana. Det
enda har varit hänvisningen till universitetskanslersämbetet,
men det är alldeles
självklart att man beträffande det
prioriteringsarbete som måste ske på
departementsnivå inte kan utgå från att
kanslern och vederbörande statsråd alltid
skall vara helt överens.

Herr talman! Detta är bara ett tilllägg
till vad statsrådet Moberg yttrat
och som utgör en tillräcklig motivering
för mig att yrka bifall till utskottets
hemställan på denna punkt.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
7) av herr Kaijser m. fl.; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 28—30

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31

Folkskoleseminarierna:

Utbildningskostnader

Sedan punkten föredragits anförde

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Under denna punkt i
utskottets utlåtande behandlas frågan
om folkskoleseminarierna. Kungl. Maj :t
har föreslagit riksdagen att vissa namngivna
folkskoleseminarier, däribland
seminariet i Haparanda, skall avvecklas
under de närmaste åren. Jag noterar
emellertid med tillfredsställelse utskottets
skrivning att avvecklingen av
folkskoleseminariet i Haparanda om
möjligt skall senareläggas. Genom att
bryta ut detta seminarium har utskottet
markerat och beaktat de speciella
förhållanden som råder i gränsbygden
där uppe.

Avvecklingen av folkskoleseminariet
i Haparanda kommer att få negativa effekter.
Jag tänker då närmast på den
arbetsmarknadspolitiska situationen.
Det kan inte förnekas att ett bibehållande
av folkskoleseminariet i Haparanda
ur lokaliseringspolitiska aspekter är
av stort värde. Vad som är mest angeläget
för mig är att vi får några års
tidsfrist för att undersöka möjligheterna
att finna något som kan eliminera
eller minska avvecklingens negativa effekter.
Att arbetslöshetssiffrorna är stora
i Norrbottens län torde vara bekant
för kammarens ledamöter, och för Haparanda
och Tornedalen är arbetsmarknadsläget
ännu sämre än genomsnittet
för länet.

Mot denna bakgrund framgår tydligt
att skillnaden är stor vid en avveckling
av folkskoleseminarier på olika platser,
och det är också fallet när det
gäller Haparanda respektive Landskro -

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19 137

na, vars seminarium också liar föreslagits
skulle nedläggas. Samtliga utskottets
ledamöter står eniga bakom utskottets
skrivning, och jag förmodar att vad
utskottet hemställt därför också blir
riksdagens beslut. Med anledning härav
uttalar jag den förhoppningen att
Kungl. Maj:t beaktar vad utskottet skrivit
beträffande tidpunkten för avvecklingen
av folkskoleseminariet i Haparanda.

Statsrådet Sven Moberg besökte nyligen
Haparanda, och enligt uppgifter
i en tidningsintervju förklarade han vid
det tillfället att Kungl Maj:t är beredd
att pröva alla realistiska uppslag när
det gäller Haparandaseminariets framtida
uppgifter. I det sammanhanget vill
lag särskilt peka på att ett samnordiskt
utnyttjande skulle öppna nya perspektiv.
Jag vill tillägga att även en representant
för den finska regeringen, undervisningsminister
Johannes Virolainen,
som besökte gränsbygden vid
ungefär samma tidpunkt, i ett tal har
betonat den finska regeringens beredvillighet
att stödja samarbetet över
gränsen.

Det finns all anledning att så långt
som möjligt framflytta tidpunkten för
nedläggningen av seminariet i Haparanda
och under mellantiden tillvarata
alla möjligheter som kan lindra och
helst ersätta verkningarna av en sådan
nedläggning.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än bifall till utskottets hemställan
under punkten 31.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 32—36

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 37

Lärares fortbildning m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt F 17, s.
427—433) föreslagit riksdagen att till
5* — Andra kammarens protokoll 1969.

Lärares fortbildning m. m.

Lärares fortbildning m. in. för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 31 621 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
1:478 och herr Lidgard och fröken
Stenberg samt II: 591 av herr Wennerfors
och fru Mogård, vari hemställts att
riksdagen måtte besluta att ytterligare
300 000 kr. skulle under anslaget Lärares
fortbildning ställas till förfogande
för skolledarutbildning.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 478 och II: 591 till Lärares
fortbildning m. m. för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 31 621 000 kr.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Wallmark (in).

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag vill erinra mina
kolleger i kammaren om filmen »Ole
Dole Doff», som visades på våra biografer
för några år sedan. Ni minns kanske
att filmen skildrade livet i skolan, särskilt
samspelet mellan läraren och hans
klass. Det brukar sägas att läraren tillhör
den yrkesgrupp som svenska folket
kritiserar gärna och ofta. Jag skulle
kunna tänka mig att dessa kritiker, som
såg filmen »Ole Dole Doff», fick vatten
på sin kvarn.

Läraren i filmen, som för övrigt gestaltades
mycket skickligt av den framstående
skådespelaren Per Oscarsson,
var minst av allt idealläraren. Men man
hoppas också att filmpubliken kände
förståelse för lärarens svåra uppgift.
Jag tyckte för min del att filmens budskap
mera riktade sig till skolans huvudmän.
Rektorn — skolledaren — i
filmen gav sannerligen inte den stackars
läraren den ledning, det stöd och
Nr 19

138 Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Lärares fortbildning m. m.

den hjälp som han så innerligt väl behövde.

Varför fungerade inte denna rektor
i filmen som en chef och en arbetsledare
bör göra? Ja, en av orsakerna kanske
var att han aldrig hade blivit utbildad
i ledarskap. Ty så är det dess
värre i svenskt skolväsende av i dag.
Även om viss utbildningsverksamhet
beträffande skolans chefer och arbetsledare
förekommit och förekommer, är
den av mycket begränsad omfattning.
Men vi kan inte skjuta skulden på skolledarna.
Nej, ansvaret har vi i detta
hus, och om vi inser denna frågas betydelse
kan vi gemensamt påverka ansvariga
skolmyndigheter, inte minst utbildningsdepartementet.
Där tycks man
inte riktigt ha förstått, att utbildningen
av skolledarna har synnerligen hög
angelägenhetsgrad.

»Politik är att vilja» är en bok som
innehåller ett antal tal och artiklar från
1960-talet av utbildningsminister Olof
Palme. Boken kom ut för nästan på
dagen ett år sedan, och jag läste den
med stort intresse. I detta sammanhang
passar det bra att påminna om kapitlet
»Utbildning och demokrati», där
man finner en intressant och stimulerande
analys om demokratin i skolan.
Så här säger Olof Palme bl. a.: »Inte
heller skall vi fästa alltför stora förhoppningar
vid demokrati i klassrummet
om vi inte också har en vilja att
förverkliga demokratin på arbetsplatser
utanför skolan.»

Jag nickade instämmande när jag läste
detta, men jag blev självfallet nyfiken
på Olof Palmes recept. I fortsättningen
behandlas skolans demokratiska
målsättning och förutsättningarna för
dennas förverkligande, d. v. s. den
kvantitativa utbildningen av utbildningsväsendet
samt uppbyggnaden av
en skolorganisation som undviker onödig
uppsplittring av eleverna. De studiesociala
åtgärderna berörs i boken
liksom sambandet mellan föräldrarnas
sociala tillhörighet och studievalet på

högstadiet. Olof Palme diskuterar könsbundenheten
i studievalet, begåvningsfrågor,
de skoltrötta eleverna och disciplinfrågan.

Olof Palme beskriver också vardagssituationen
i klassrummet och jämför
arbetssättet förr och nu. Jag nickade
återigen instämmande när jag noterade
att författaren erkänner att lärarens
situation i dagens skola är svår och
att han behöver stöd och hjälp i olika
avseenden. Så berörs elevdemokratin,
och då borde väl recepten komma. Tyvärr
blev jag besviken. Det enda recept
som nämns är de nya samarbetsnänmderna,
som Olof Palme hänvisar
till.

Visst kan förekomsten av samarbetsnämnder
medverka till skoldemokratin,
men herr Palme gör samma fel som
många andra när det gäller demokratin
på arbetsplatserna ute i arbetslivet. Man
inbillar sig att om det bara inrättas
företagsnämnder med några sammanträden
per år har man nästan löst
demokratifrågan.

Men i kapitlets tredje avsnitt — för
övrigt ett anförande som hölls i januari
1968 — skulle kanske hela svaret på
frågan komma. Nej, tyvärr. Olof Palme
utvecklar visserligen tankarna på elevernas
möjligheter att föra fram sina
uppfattningar genom elevrepresentation
vid ämnes- och klasskonferenser liksom
i den allena saliggörande samarbetsnämnden.
Och det understryks visserligen
att det är mycket att göra på
detta område och framhålles att en
mängd idéer skall vidareutvecklas och
prövas. Förvisso är mycket av allt detta
bra och lovvärt. Men en av de avgörande
åtgärderna känner vår utbildningsminister
och hans rådgivare tydligen
inte riktigt till. Jag tänker på vad utbildningen
av arbetsledning för skolledare
och lärare betyder. Jag tänker på vad
ökad kännedom om demokratiskt ledarskap
och skoldemokrati egentligen innebär
och framför allt på hur detta
skall genomföras. Det är faktiskt fråga

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19

139

om en livsinställning och inte minst
fråga om en arbetsteknik som man mer
eller mindre måste lära sig och få träning
i.

Låt mig också kraftigt understryka
att om vi huvudmän för svenskt skolväsende
inte skapar dessa förutsättningar
— d. v. s. inte bereder skolans
chefer och arbetsledare möjlighet till
denna utbildning — blir vägen till skoldemokratin
inte bara lång utan också
knagglig. Det är dessutom bråttom. Den
som följt debatten i dagspressen och i
lärarpressen, den som såg ett Forumprogram
med barn i TV om skoldemokrati
och den som över huvud taget på
närmare håll följer vad som sker i dagens
skola börjar undra om eleverna
håller på att få en felaktig uppfattning
om skoldemokrati. Detta kan få konsekvenser
som vi alla bör uppmärksamma.

Hur tror ni att barn och tonåringar
bildar sig en uppfattning om skoldemokrati
när vuxna debattörer — t. ex. i
det nämnda Forumprogrammet — klart
deklarerar att skoldemokrati bl. a. innebär
frånvaro av lydnad och disciplin?
Jag medger att uttrycken lydnad och
disciplin kan ge olustiga associationer
till ett auktoritärt samhälles ideal. Men
det är väl ingen som tror att ett demokratiskt
samhälle kan fungera utan disciplin,
utan respekt för de principer
som bär upp vår rättsordning, utan respekt
för överenskommelser och demokratiskt
fattade beslut om hur man skall
leva och arbeta i gemenskap på en arbetsplats,
vare sig arbetsplatsen är
klassrummet, kemisalen, gymnastiksalen,
Scania-Vabis’ maskinhall, Arlanda
flygplats eller Folksams kontorslandskap.

Under hösten, berättar en rektor i
Lärartidningen, hade man exempelvis
som det stora numret upprättandet av
en rökruta på skolgården. Men man kom
inte och frågade eller ville överlägga
om saken, utan man drev propagandan
på andra sätt. I en intervju i elevtid -

Lärares fortbildning m. m.

ningen gjorde man t. ex. en enkät med
sex elever. Fem av dem gick på rena
sabotagelinjen och sade: »Vi målar upp
en rökruta och börjar röka, så kan rektorn
inget göra.» Andra liknande uttalanden
förekom också.

Rektorn säger vidare i tidningen att
dessa elever inte är representativa för
eleverna i allmänhet. Men man förstår
att skolledare och lärare ställs inför
synnerligen svårlösta och tidsödande
vardagsproblem när det gäller att samverka
med de elever som missuppfattat
skoldemokratin eller över huvud taget
inte har tillräcklig kunskap om dess
funktion.

Herr talman! Jag har nu gjort ett
tämligen långt inlägg. Men 1963 började
jag motionera i frågan om ledarutbildningen
inom skolväsendet. När jag så
småningom rönte förståelse från utskottet
avstod jag från att väcka ytterligare
motioner, ty utskottet skrev ju så positivt.
Men vad har hänt? Ja, det är mycket
litet. Därför ansåg jag att det i år
var nödvändigt att återigen väcka en
motion. Statsutskottet upprepar under
förevarande punkt — som ju har rubriken
Lärares fortbildning m. m. —•
sin positiva formulering. Men kan jag
verkligen lita på att det sker någonting?

Tyvärr är jag pessimistisk, herr talman,
och därför har jag ansett det nödvändigt
att belysa frågan utförligare.
Jag inbillar mig att utbildningsministern
mellan några av sina utåtriktade
framträdanden ändå skall ta del av
mina synpunkter eller att någon honom
närstående partivän skall göra honom
uppmärksam på denna aspekt på skoldemokrati.

»Politik är att vilja», säger herr Palme.
Mitt inlägg och mitt yrkande om
bifall till motionerna 1:478 och 11:591
får bli ett uttryck för en politisk vilja.

Herr Palme säger i den bok jag citerade
i början att vi inte kan hoppas
för mycket på demokrati i klassrummet,
om vi inte också förverkligar demokratin
på arbetsplatsen utanför sko -

140 Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Lärares fortbildning m. m.

lan. Man skulle kanske kunna vända
på saken. Vi kan inte hoppas för mycket
på demokrati på arbetsplatsen utanför
skolan, om vi inte också förverkligar
demokrati i skolan.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon lång debatt med herr Wennerfors
om skoldemokrati. Jag vill bara
med glädje notera att herr Wennerfors
är så entusiatisk för våra strävanden
att åstadkomma en bättre demokrati i
klassrummet.

Med anledning av den alldeles specifika
fråga som herr Wennerfors tog
upp vill jag upplysa honom och kammaren
i övrigt om att när det gäller lärarfortbildningen
blir det en rekordartad
ökning av anslaget nästa år. Det
ökar med inte mindre än 6 miljoner
från 25 till 31 miljoner kronor. Jag vill
hävda att det finns få om ens någon
grupp inom offentlig förvaltning verksamma
som har en så omfattande fortbildningsmöjlighet
som våra lärare, och
med rätta.

När det sedan gäller speciellt frågan
om skolledarna vet jag inte om herr
Wennerfors känner till, att 300 000 kronor
är avsatta för skolledarutbildning
för innevarande budgetår. Överstyrelsen
planerar dessutom att av de resurser
den får för nästa budgetår ställa
ett lika stort belopp till förfogande för
samma ändamål.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag tycker att herr Wennerfors
slår in öppna dörrar. Det i och
för sig angelägna önskemål, som också
utskottet understryker vikten av, blir
tillgodosett inom ramen för de medel
som nu anvisas.

Statsrådet Moberg erinrade om att
anslaget kommer att skrivas upp med
6 miljoner, och räknar man efter hur
stor del av det tidigare beloppet som

detta innebär, finner man att det är
fråga om en anslagshöjning med 20 procent.
Statsutskottet tycker att detta är
en välkommen höjning och har inte
funnit skäl att föreslå en ytterligare ökning
av anslaget. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Statsrådet Moberg tycktes
vara glad över att jag är så engagerad
för elevdemokrati i klassrummet.
Också jag skulle vara glad, om jag
rönte ett mera positivt gensvar.

Jag instämmer gärna i att det har
blivit en stor ökning när det gäller hela
anslaget, men denna ökning gäller inte
skolledarutbildningen utan lärarfortbildningen
i sin helhet, och det är inte
riktigt samma sak. Visserligen låter
300 000 kronor som en mycket stor
summa, men den är för detta ändamål
alldeles för liten. Hittills har endast cirka
150 skolledare fått del av sådan utbildning,
och därför kan man än så länge
endast tala om viss utbildning. Skolöverstyrelsens
chef har emellertid själv
uppgett att vi inom skolväsendet har
19 000 å 20 000 arbetsledare — i detta
antal har även räknats in huvudlärare.
När man hör detta inser man lätt att
den summa som här nämndes inte är
särskilt stor. Därför vill jag uppmana
herrarna att vidta åtgärder för en utökad
utbildning av skolledarna.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till motionerna
1:478 och 11:591; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 38

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19

141

Punkten 39

Motioner om översyn av
vuxenutbildningsområdet samt om
kostnadsfri undervisning för vissa
korrespondensstuderande m. m.

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Den restriktiva attityd
till utbyggnaden av vuxenutbildningen
i vårt land som kom till synes i årets
statsverksproposition väckte en viss bestörtning,
vilken bl. a. fått sitt uttryck
i den långa raden av motioner om förbättringar,
motioner även från de ansvariga
statsrådens egna meningsfränder.
Mest i ögonen föll kanske restriktiviteten
i fråga om studiecirklarna, vilken
framkallade även socialdemokratisk
aktivitet. Detsamma gäller emellertid
flera andra områden av det vida vuxenutbildningsfältet,
såsom korrespondensundervisningen
och radio-TV:s insatser.
De enskilda korrespondensstuderandenas
missgynnade läge kan också framhållas
i sammanhanget. Jag vill några
ögonblick uppehålla mig speciellt vid
studiecirklarna.

Årets statsverksproposition har på
sina håll — också på oppositionssidan —
berömts som moderat. Det är den emellertid
definitivt icke vad gäller studieförbunden
och studiecirklarna, ett icke
oväsentligt inslag i vuxenutbildningen.
Närmast kan man säga att statsverkspropositionen
skär ned anslagen. Skolöverstyrelsen
har däremot i sina förslag
till anslagsäskanden för budgetåret
1969/70 understrukit att de nya uppgifter,
som studieförbunden väntas fylla
inom vuxenutbildningen, gjort en
höjning av studiecirkelbidraget påkallad.
Överstyrelsen föreslår därför en
ökning av bidraget per studietimme från
20 till 22 kronor, vilket innebär en total
anslagshöjning med 5,8 miljoner
kronor. Samtidigt finner skolöverstyrelsen
att statsbidragssystemets nuvarande
konstruktion inte är ägnad att
tillgodose de krav, som den snabba ut -

vecklingen inom denna sektor av folkbildningsområdet
ställer. I konsekvens
därmed föreslås ett försöks- och utvecklingsarbete,
och ett belopp på 1,5 miljon
kronor beräknas för ändamålet.

Nu avvisar emellertid utbildningsministern
— av egen drift eller kanske påverkad,
för att använda ett milt ord, av
finansministern — kallsinnigt skolöverstyrelsens
väl underbyggda propå och
erbjuder ett förslagsanslag för den totala
studiecirkelverksamheten i landet
på blott 60 miljoner kronor, vilket är
3 miljoner kronor mindre än för innevarande
budgetår. Dessa miljoner skall
sparas — om det är ingenting i och för
sig att säga •— genom att vissa cirklar
inte längre får statsbidrag, och man
kanske kan hålla med om att de inte
skall ha det. Men så inträffar det att
utbildningsministern i dessa 60 miljoner
kronor räknar in den statliga ersättningen
för den nya pålaga som kallas
allmän arbetsgivaravgift och som
utgår med 1 procent på ledararvodena.
Det blir inga jättebelopp men dock
kännbara summor. Tar man hänsyn därtill,
kommer man närmast fram till att
det är fråga om en nedskärning av anslaget
till studiecirkelverksamheten,
även om den inte är särskilt stor.

Vad beträffar de länge stillaliggande
bidragen till studieförbundens centrala
verksamhet, som också är betydelsefull,
accepterar utbildningsministern däremot
skolöverstyrelsens förslag om höjning
av statsbidraget till organisationskostnader
med 200 000 kronor. Det ser
ju bra ut, men det är praktiskt taget
ingenting. Beloppet är så obetydligt, att
det inte ens täcker kostnadsfördyringarna.
Dessutom tas, förefaller det, ingen
hänsyn till den allmänna arbetsgivaravgiften
för instruktörer och centralt
anställd personal — även den personal
som sysslar med pedagogiska och inte
organisatoriska uppgifter.

Å andra sidan kan det inte förnekas
att statsbidraget till studiecirklar tidigare
har höjts i olika etapper, men det
har alltid varit en betydande eftersläp -

142 Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Motioner om översyn av vuxenutbildningsområdet samt om kostnadsfri undervisning för

vissa korrespondensstuderande m. m.

ning. Höjningarna har aldrig skett i
takt med kostnadsstegringarna, och anslaget
till den organisatoriska verksamheten
har i åratal varit bedrövligt lågt
allt medan studieförbundens verksamhet
vuxit. Jag vet att det förhåller sig
på det sättet och att det är mycket besvärande
för studieförbunden. Man
skulle önska, att en förståelsens vind
ville svepa genom utbildningsdepartementet,
och den kunde gärna nå fram
till finansdepartementet också.

Jämt och ständigt och med all rätt
proklamerar utbildningsdepartementet,
att vuxenutbildningen skall bli vår nästa
stora kultur- och undervisningsreform.
Vi har redan så smått påbörjat
den. LO understryker tesen om satsning
på vuxenutbildningen som en rättvisefråga.

Det blev ganska snart tydligt, att statsverkspropositionens
förslag på denna
punkt och motionsfloden med anledning
därav inte kom regeringspartiets företrädare
i utskottets andra avdelning att
må särskilt väl. Följaktligen kunde vi
komma till tals med varandra. Resultatet
blev, kan man väl säga, en sammanjämkning
mellan partierna, som resulterade
i en hemställan att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle begära
en samlad översyn av vuxenutbildningens
problem. Däri inkluderades
självfallet också bidragsreglerna men
med sikte — det vill jag understryka,
statsrådet Moberg — på höjningar.

Den samlade översynen är, som utskottet
uttrycker det, angelägen för det
fortsatta arbetet på hela vuxenutbildningsområdet.
Innebörden därav är, om
man går bakom det övliga, kuriala och
försiktiga skrivsättet, i klartext att departementet
får en beställning på snara
nya, positiva och generösare förslag
på vuxenutbildningens område. Därför
har vi all rätt att räkna med att man
inom departementet begriper vad som
fordras och att man måste prioritera på
annat sätt än som skedde när årets

statsverksproposition gjordes upp. Ungefär
samma sak kommer att sägas när
vi skall behandla propositionen om
forskarutbildningen. Vi befinner oss i
ett läge där vi måste ta ställning.

Medvetandet om behovet och betydelsen
av vuxenutbildning växer sig allt
starkare inom alla befolkningsgrupper.
Vuxenutbildningen är nödvändig nu och
blir det — med den utveckling som kan
förutses — i än högre grad på 1970-talet.
Det finns i dag starkare skäl än någonsin
för praktiskt taget alla människor
— även för dem som avslutade
sin ordinarie skolgång för bara några
år sedan — att vidareutbilda sig eller
åtminstone att förstärka sin grundutbildning.
Jag vågar hysa den förhoppningen,
herrar statsråd, att det uttalande,
som kammaren nu står beredd att
anta, verksamt skall bidra till att inom
kort, även om det kommer att kosta en
hel del pengar, skapa ännu bättre möjligheter
för vuxenstudier och vuxenstuderande.
Vågar jag det, herr Palme?

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Eftersom jag bara har
en blank reservation på denna punkt
skall jag fatta mig mycket kort.

När det gäller vuxenutbildningen
över huvud taget har vi väl nu kommit
i det läget att någon diskussion om vuxenutbildningens
betydelse knappast
längre behöver föras; vi är väl alla tämligen
överens på den punkten. Jag ser
med tillfredsställelse att det i årets
statsverksproposition föreslås en förstärkning
på den sektorn med i runt
tal 45 miljoner kronor.

Orsaken till att jag begärt ordet är att
jag av ett par skäl något vill kommentera
en motion som behandlats under
denna punkt. Motionen berör de korrespondensstuderandes
studiesociala
villkor. Eftersom jag anser att denna
form av undervisning är en av de mest
beprövade formerna för vuxenutbildning,
anser jag också att den kräver

Onsdagen den 23 april 1969 em. Nr 19 143

vuxenutbildningsområdet samt om kostnadsfri undervisning

Motioner om översyn av

för vissa korrespondensstuderande m. m.

uppmärksamhet. Motion II: 120 innehåller
dels ett krav på pengar för nästkommande
budgetår för bestridande av
de korrespondensstuderandes kostnader
för brevkurser, preparandkurser
och tentamina, dels en hemställan att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om utredning och förslag
beträffande frågan om stödet till de korrespondensstuderande
i övrigt.

Utskottet är enigt beträffande det senare
motionsyrkandet, eftersom detta
har bakats in i utskottets hemställan
att riksdagen måtte begära en översyn
av hela denna problematik. Utskottet
skriver att det enligt utskottets mening
■ir angeläget att man på grundval av
en samlad översyn bildar sig en uppfattning
om de problem som föreligger
och hur de lämpligen bör lösas. Till
dessa problem hör uppenbarligen också
de studiesociala villkoren. Vi får fortsätta
att följa frågan och se vad som
händer. Om det inte händer någonting,
får frågan aktualiseras på nytt.

Jag skall avstå från att yrka bifall till
den del av motionen som kräver pengar,
även om detta krav är mycket befogat.
Jag betraktar nämligen behandlingen av
utredningskravet i motionen som ett
fall framåt. Det är nu femte gången
som jag motionerar i ärendet, och jag
konstaterar alltså med tillfredsställelse,
att utskottet denna gång ger uttryck
för en något annan syn än tidigare. De
grupper det här gäller har alltför länge
hållits i strykklass i studiesocialt hänseende.
Det finns verkligen anledning
att försöka få en förbättring till stånd.
Vi skall komma ihåg att dessa grupper
inte belastar det reguljära skolväsendet
utan bedriver sina studier på egen hand,
ofta vid sidan av sitt förvärvsarbete,
för att förkovra sig och förbättra sina
förutsättningar att vara verksamma inom
produktionen. Det finns alltså anledning
att se till att denna fråga verkligen
blir prövad, så att vi får en ändring
till stånd när det gäller detta pro -

blem som vi brottats med i så många
år.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Utskottet har varit enigt
när det gäller frågan om vuxentutbildningen,
och det finns inte någon anledning
att här yrka något annat än vad
utskottet har gjort. Jag vill uttrycka min
glädje över denna enighet. Som herr
Elmstedt sade nyss är det ett fall framåt.

Vi har enats om att skriva till Kungl.
Maj:t och ge till känna behovet av en
samlad översyn när det gäller det fortsatta
arbetet på vuxenutbildningsområdet.
I utskottsutlåtandet sägs: »Vad särskilt
beträffar den statliga bidragsgivningen
till studiecirkelverksamhet, till
studieförbund och till föreläsningsverksamhet
delar utskottet den i motionerna
1:466 och 11:531 uttalade uppfattningen
att det finns skäl att se över bidragsreglerna.
»

Det görs alltså här en hänvisning till
ett motionspar av socialdemokraterna
Tage Johansson och Hammarberg. Men
samma krav finns framfört i ett annat
motionspar, 1:490 av fru Elvy Olsson
och herr Wirtén och 11:564 av herr
Mundebo och fru Jonäng. Detta motionspar
borde också ha omnämnts. Att
så ej skett är väl ett förbiseende i utskottsskrivningen.
I den sistnämnda motionen
framhålls nämligen att nuvarande
grunder för bidrag till studieförbund
fastställdes av 1963 års riksdag och att
det nu är motiverat att göra en översyn
av grunderna för detta beslut. Det kan
inte vara rimligt, sägs det, att i en tid
då studieförbunden får växande uppgifter
minska statsbidragens andel på
det sätt som skett under senare år.
Denna utveckling står knappast i överensstämmelse
med 1963 års beslut. Vi
anser, heter det vidare i motionen, att
en översyn av grunderna för bidrag till
studieförbund nu bör ske och att bidragen
bör utformas på sådant sätt att staten
ger ett mera verksamt stöd till stu -

144 Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Motioner om översyn av vuxenutbildningsområdet samt om kostnadsfri undervisning

för vissa korrespondensstuderande m. m.

dieförbundens arbete. Detta yrkande är
alltså liknande det som framställs i den
socialdemokratiska motionen.

När det gäller vuxenutbildningsfrågan
i stort förhåller det sig så, att trots
reformer och en betydande utbyggnad
under de allra senaste åren saknar
vuxenutbildningen fortfarande både en
tillräcklig omfattning och en ändamålsenlig
organisation.

Vi har från folkpartiets och centerpartiets
sida i motioner vid de senare
årens riksdagar föreslagit en samlad
översyn av vuxenutbildningen genom en
parlamentariskt sammansatt kommitté.
Riksdagsmajoriteten har tidigare avvisat
detta förslag. I statsutskottets tidigare
utlåtanden har man hyst farhågor
för att en sådan kommitté skulle komma
att medföra ett stopp för den pågående
utbyggnaden av vuxenutbildningen.
Vi har inte delat dessa farhågor utan
liar ansett att en fortsatt snabb utbyggnad
bör komma till stånd oberoende av
pågående utredningsarbete.

Kommittén skulle ha till uppgift att
klarlägga vuxenutbildningens allmänna
förutsättningar i olika avseenden, t. ex.
de vuxenstuderandes speciella sociala
situation, utbildningsbakgrund, studieförutsättningar
och syfte med studierna.
Likaså borde en noggrann kartläggning
komma till stånd av vuxenutbildningens
nuvarande omfattning och utformning,
såväl den av samhället bedrivna och
understödda som den mycket omfattande
vuxenutbildning som bedrivs av
andra institutioner. Med detta som
underlag skulle sedan kommittén lägga
fram förslag till förbättringar och utbyggnad
av vuxenutbildningen.

På en punkt har Kungl. Maj :t tillmötesgått
kraven i fjolårets motion. Det
har skett genom att det har tillsatts en
kommitté med uppgift att utreda utformningen
av studiefinansieringen
inom vuxenutbildningen — kommittén
är redan i arbete under benämningen
SVUX. Det är en tillfredsställande åt -

gärd, och jag förmodar att det jag här
har nämnt kommer att tas upp av dem
som skall arbeta med den av statsutskottet
nu rekommenderade samlade översynen.

Här har nämnts någonting om de korrespondensstuderandes
situation. De är
ju i studiesocialt hänseende missgynnade.
Ofta tvingas de till betydande uppoffringar
för att kunna fullfölja sina
studier. Såvitt mig är bekant kan de direkta
studiekostnaderna för brevkurser,
preparandkurser och examination för
att nå upp till den nivå som nu gäller
för dem som slutar i gymnasium uppskattas
till ungefär 4 000 kronor. Enligt
min mening bör all målinriktad korrespondensundervisning
vara kostnadsfri
för eleverna i den mån det uppsatta
studiemålet uppnås.

I väntan på resultat från den utredning
som nu tillsatts av Kungl. Maj :t
beträffande studiefinansieringen för de
vuxenstuderande bör emellertid vissa
reformer kunna vidtas ganska snart. De
studerande vid statens vuxenskolor har
inga utgifter för studiematerial, brevkurser,
preparandkurser eller examination,
och samma villkor borde gälla också
för andra korrespondensstuderande,
exempelvis vid Hermods/NKI, dock endast
i den mån de uppnår det uppsatta
studiemålet. Praktiskt skulle det kunna
arrangeras genom kostnadsfri examination
och återbetalande av erlagda kursavgifter.

Jag skall inte vidare utveckla den saken
-— jag förmodar det kommer att ingå
i den samlade översyn som nu skall
komma till stånd.

Jag har tidigare år och även i år i en
motion framfört vissa synpunkter på utnyttjandet
av radio och TV i den högre
utbildningen. Radio och framför allt TV
skapar nya förutsättningar för vuxenutbildning
i ganska stor skala. Dessa
media har såsom vi alla vet en mycket
stor genomslagskraft, och de har redan
fått stor betydelse på olika utbildnings -

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19 145

Motioner om översyn av vuxenutbildningsområdet samt om kostnadsfri undervisning

för vissa korrespondensstuderande m. m.

områden. Från vuxenutbildningens synpunkt
har radio och TV den fördelen,
att de möjliggör studier på fritid och i
hemmiljö.

Initiativen inom vuxenutbldningens
område bör enligt mitt synsätt sträcka
sig betydligt längre än vad som hittills
har skett. Händelser på det internationella
planet borde också kunna ge impulser
till detta. Det nya i utvecklingen
är att man börjat utnyttja TV också för
högre utbildning — det har skett t. ex.
i Frankrike, Holland, Japan, Schweiz,
England och Amerika.

Enligt min uppfattning kan två vägar
bli aktuella när det gäller att utnyttja
radions och televisionens alla möjligheter
på undervisningens område på bästa
sätt. Det borde kunna ske genom en ny
institution, förslagsvis kallad Sveriges
utbildningsradio-TV, som skulle svara
för produktion och sändning av rikstäckande
undervisningsprogram. Det borde
vidare ske genom att man skapade
möjligheter för ett antal lokala utbildningsarrangörer
att inom givna ramar
använda radio och TV som komplement
till eller ersättning för undervisning i
mera traditionella former.

Det av mig föreslagna nya företaget
borde sköta produktion och sändning
av rikstäckande radio- och TV-program
för utbildningsändamål. Till en början
borde företaget få disponera eterutrymme
i de befintliga TV-kanalerna,
men målsättningen borde vara att längre
fram den tredje TV-kanalen helt
skulle användas för utbildningsändamål.

Sveriges utbildnigsradio-TV borde i
inledningsskedet koncentrera sig på
program för vuxenutbildningsändamål
men skulle ganska tidigt kunna överta
skolradio och skol-TV:n från Sveriges
Radio och alltså svara för de rikstäckande
undervisningsprogrammen också
för ungdomsskolan. Man kan tänka sig
att här skulle finnas goda möjligheter
för att det arbetsmaterial, som skapats

för ungdomsskolan, efter bearbetning
och komplettering på ett rationellt sätt
skulle kunna komma till användning
också i vuxenutbildningsprogrammen.

Jag skall inte ta upp tid med att ytterligare
nämna om det förslag till radio-TV-korrespondens-universitet
som
också finns i denna motion. Jag vill
bara uttrycka förhoppningen, att dessa
saker tas med i den samlade översynen
och att de också, i varje fall vad gäller
radio- och TV-frågorna, behandlas i den
av regeringen tillsatta kommittén för
TV och radio i utbildning, den s. k.
TRU-kommittén.

Herr HAMMARBERG (s):

Herr talman! Jag satt i bänken och
lyssnade på herr Källstad och hörde att
han var ledsen över att bara vår motion
och inte centerns och folkpartiets
motioner hade blivit omnämnda i utskottsutlåtandet.
Då gjorde jag den lilla
reflexionen att det kanske beror på —
alldenstund det är fråga om bidrag till
studieförbunden — att Liberala studieförbundet
och Svenska Landsbygdens
studieförbund inte längre vill heta studieförbund
utan har döpt om sig till
Vuxenskola. Bakom står ju centerpartiet
och folkpartiet och därför kanske
man kan få vara litet retsam.

Jag har emellertid inte begärt ordet
för att polemisera mot herr Källstad.
Jag vill i stället säga att jag har en bestämd
känsla av att den diskussion vi
för om vuxenutbildningen i någon mån
har blivit snedvriden, därför att man
på något håll kanske har uppfattat det
förhållandet, att vi har slagits hårt för
folkbildningssidan, som innebärande en
motsättning mellan den institutionella
vuxenutbildningen och folkbildningsarbetet.
Därför vill jag ta tillfället i akt att
säga att det enligt min uppfattning inte
förefinns någon motsättning mellan dessa
två former av vuxenutbildning. Jag
anser att de skall komplettera varandra.
Jag tror att de har en mycket viktig

146 Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Motioner om översyn av vuxenutbildningsområdet samt om kostnadsfri undervisning

för vissa korrespondensstuderande m. m.

uppgift att fylla båda var för sig och i
samarbete.

När vi talar om vuxenutbildningen
kan det kanske vara lämpligt att påpeka
de skillnader som fortfarande råder.
Låt mig göra det genom att ta ett exempel
från ett dagsaktuellt område, nämligen
avtalsförhandlingarna. Vid ett förhandlingsbord
sitter arbetsgivarerepresentanterna
på den ena sidan. Det är
människor som har en grundskole- eller
folkskoleutbildning i botten men ovanpå
den en högre utbildning av något
slag, eu högre utbildning som samhället
huvudsakligen har betalat och som
de huvudsakligen har fått genom de
samhälleliga institutionerna. På den
andra sidan bordet sitter arbetstagarnas
representanter. De har också utöver
grund- och folkskola en vidareutbildning,
men den vidareutbildningen bar
de till huvudsaklig del fått kosta på sig
själva och till huvudsaklig del fått inom
folkbildningsorganisationerna.

När man genom sådana exempel, som
man skulle kunna mångfaldiga, vet hur
situationen är i dag, finner man det
glädjande att utskottet, i likhet med vad
vi har framhållit i våra motioner, konstaterar
att det fortfarande finns stora
problem på vuxenutbildningens område.
Det är också lika glädjande att kunna
konstatera att utskottet också delar
vår uppfattning om att det behövs en
översyn av de statliga bidragsreglerna
till studiecirkelverksamheten, till studieförbundens
verksamhet och till föreläsningsverksamheten.

Jag har emellertid inte tagit till orda
här enbart för att uttrycka min tillfredsställelse
över den i mitt tycke
mycket positiva behandlingen i utskottet
av vår motion.

När vi utarbetade vårt motionsförslag
var det från början vår avsikt att i avvaktan
på resultatet av de begärda utredningarna
föreslå en uppräkning av
anslagen redan i årets budget. Vi avstod
emellertid från det kanske främst

med hänsyn till att vi var medvetna om
att man, om man skulle kräva ökade utgifter,
också hade ett ansvar för att på
något sätt åstadkomma prutningar på
andra håll eller också anvisa vägar att
skaffa nya pengar. Vi stannade därför
i stället för att begära en utredning och
en översyn som skulle bli klar så tidigt
att förslag kunde föreläggas nästa års
riksdag för att tas med i budgeten för
1970/71.

Utskottet har emellertid inte sagt något
om snabbheten i den begärda översynen.
Jag tänker inte heller ställa något
direkt yrkande, men i förhoppning
om att man skall kunna tolka den välvilliga
skrivningen så, att det skall kunna
hända någonting nästa år skall jag
nöja mig med att yrka bifall till utskottets
förslag. Jag när den förhoppningen
också mot bakgrunden av de uttalanden
som statsrådet Palme bl. a. har gjort i
denna kammare, då han sade att det
nu också gäller att satsa på folkbildningen.
Eftersom jag vet att statsrådet
Palme inte är bara akademiker utan
också gammal folkbildare, tillåter jag
mig att hysa förhoppningen, att vi i
nästa års budget skall kunna få se praktiska
resultat av den översyn som utskottet
och motionärerna är överens om.

Med det anförda ber jag att få instämma
i utskottets förslag.

I detta anförande instämde fru Sigurdsen
och fröken Sandell (båda s).

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Jag vill bara upplysa
herr Hammarberg om att det är helt
felaktigt att göra gällande att vi inte
skulle inom Studieförbundet Vuxenskolan
vilja heta studieförbund. Namnet är
faktiskt Studieförbundet Vuxenskolan,
så att det kan knappast vara anledningen
till att utskottet inte har tagit med
herr Mundebos och min motion i sitt
uttalande.

Utskottet uttalar sig ju mycket posi -

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19

147

Motioner om översyn av vuxenutbildningsområdet samt om kostnadsfri undervisning

för vissa korrespondensstuderande m. m.

ti vt i fråga om vuxenutbildningens betydelse
i dagens och morgondagens samhälle.
Man har förståelse för de problem
som föreligger här, och man finner
det nödvändigt med en samlad översyn
av problemen och hur de skall lösas.
Jag är som motionär också tacksam
för denna utskottets positiva syn
på frågan.

Jag vill i all korthet understryka den
besvärliga ekonomiska situationen för
studieförbunden i vårt land. De har
fått, vilket framhållits här i kväll, ökade
uppgifter av olika slag. Man kan
t. ex. bara, om man skall nämna en detalj,
ta upp den information, som rätteligen
borde ha ålegat samhället i fråga
om mervärdeskatten. I varje fall vårt
studieförbund fick ta på sig en mycket
stor uppgift vad beträffar information
rörande mervärdeskatten. Studieförbunden
har också centrala uppgifter i fråga
om medverkan i kulturdistributionen.
Trots en utbyggnad av kommunal vuxenutbildning
är studieförbunden fortfarande
för många det enda realistiska
alternativ för vuxenutbildning som
finns.

Å ena sidan har vi alltså större krav
och förväntningar på studieförbunden.
Allt fler uppgifter läggs på dem, vilket
naturligtvis också ställer större krav på
organisation och administration. Å andra
sidan har de inte fått bättre ekonomiska
resurser. Någon ekonomisk satsning
som ens tillnärmelsevis täcker studieförbundens
ekonomiska behov har
inte gjorts. Jag vill framhålla att statsbidraget
till studieförbunden budgetåret
1963/64 utgjorde 18 procent av studieförbundens
kostnader men numera endast
ungefär 10 procent. Statsbidragets
relativa andel har alltså sjunkit, vilket
säger allt om studieförbundens ekonomiska
svårigheter. Jag vill därför understryka
angelägenheten av att det företas
en översyn av grunderna för bidrag
till studieförbunden och att denna sker
så snart som möjligt.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Det är något sällsamt
att diskutera vilket motionsyrkande som
fått den finaste placeringen i utskottsutlåtandet.
Herr Källstad som är suppleant
i andra avdelningen bör ju ha
läst utlåtandet och veta att det längst
ned på s. 36 hänvisas till just den motion
som han ville ha omnämnd. Överst
på s. 37 framhåller utskottet, att det
»i anslutning till dessa motionsyrkanden»
etc. kommer fram till slutsatsen
o. s. v. Vi har alltså inte glömt den motionen,
herr Källstad.

Jag avstår, herr talman, från att fördjupa
mig i de olika tolkningar av utskottsutlåtandet
som medlemmar i avdelningen
gett uttryck åt. Jag är angelägen
om, herr talman, alt framhålla
för kammarens ledamöter att det som
skall läsas i detta utlåtande är det som
står där. Jag rekommenderar inte någon
ledamot att läsa någonting mellan raderna.
Läs utlåtandet som det är! Det är
mycket positivt såväl till de yrkanden
som går ut på en översyn av grunderna
för vuxenutbildningen över huvud taget
som till yrkandena om en höjning av
anslagen.

Jag är också angelägen om att betona
att det är ett enhälligt utskottsutlåtande.
Vi lade ned mycket arbete i avdelningen
på saken och jag tycker det är
värdefullt att vi kunnat enas.

Herr talman! Det är enligt min mening
två saker som är särskilt viktiga
i utlåtandet.

För det första har detta utskottsutlåtande
kanske tydligare än något tidigare
tagit ställning i prioriteringsfrågan
beträffande den framtida utbyggnaden
över huvud taget inom utbildningsväsendet.
Vi lägger en större vikt
vid vuxenutbildningen än jag tror utskottet
gjort någon gång tidigare. När
vi i framtiden diskuterar den akademiska
undervisningen och andra undervisningsområden
skall vi komma ihåg
att riksdagen i dag kommer att säga

148 Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Motioner om översyn av vuxenutbildningsområdet samt om kostnadsfri undervisning

för vissa korrespondensstuderande m. m.

ifrån att vuxenutbildningen är det område
som främst bör prioriteras under
de närmaste åren.

För det andra är det viktigt, herr talman,
att utskottet på tal om vuxenutbildning
framhåller att man till denna
räknar inte bara det som traditionellt
anses vara vuxenutbildning utan också
tar med den akademiska utbildningen.
Utskottet utgår ifrån att man i framtiden
skall kunna erbjuda en sådan utbildning
åt många vuxna som enligt
dagens regler är utestängda från studier
vid universiteten. Om vi lyckas
komma längre därvidlag än hittills har
vi, herr talman, tagit ett mycket viktigt
steg på vägen mot ett bättre och
rättvisare utbildningssystem i detta
land.

Herr talman! Med dessa korta anmärkningar
ber jag få yrka bifall till
utskottets hemställan på denna punkt.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! En utomordentligt glädjande
enighet och positivitet har i denna
korta debatt ägnats vuxenutbildningen.
Man kan möjligen säga att det var
synd att inte fler medlemmar av kammaren
lät sig bli föremål för denna
vuxenpedagogik.

Jag har närmast tagit till orda för att
markera att jag tagit del av utskottets
enighet i denna punkt, vilken kommer
att få vissa konsekvenser. Först vill jag
dock rätta till en felaktighet, som jag
inte vill låta stå oemotsagd i kammarens
protokoll.

Herr Nordstrandh sade att anslaget
till folkbildning hade skurits ned från
63 till 60 miljoner kronor. Detta är riktigt
rent formellt men absolut inte reellt.
Jag vill erinra herr Nordstrandh om att
detta är ett förslagsanslag, som för två
år sedan var 38 miljoner kronor. Då
skrevs det upp till 63 miljoner kronor.
Det var en s. k. överbudgetering; vi tog
i för hårt. Därför har det skrivits ned

till 60 miljoner kronor. Varför? Jo, därför
att en kommitté — där det studieförbund
vari herr Nordstrandh veterligen
är ordförande ingår — hade föreslagit
att vissa cirklar skulle mönstras ut
ur sammanhanget. Det gällde sådana
cirklar som Hundens psykologi, Hästens
ridning och betsling, Etikettsfrågor
samt vissa charmkurser och liknande.
Jag vill inte här uttala någon mening
om huruvida det är värdefulla ämnen
eller inte; jag poängterar bara att cirklarna
togs bort på förslag av folkbildningsorganisationerna
själva. Och av det
skälet gjorde vi en rent teknisk nedskärning
av anslaget med 3 miljoner
kronor. Men det är ett förslagsanslag,
vilket i realiteten innebär att det anslås
precis så mycket pengar som behövs
för att finansiera verksamheten i de
cirklar som finns. Bidragsgrunderna är
alltså oförändrade. Därutöver får man
försöka gissa sig till hur mycket pengar
som kommer att gå åt. Det är icke
fråga om någon nedskärning.

Detta var det ena jag ville säga. Det
andra har också anknytning till herr
Nordstrandh, som frågade om vi vågar
hoppas att det blir mera pengar till detta
ändamål. Jag skulle kunna returnera
hans fråga genom att framföra en förhoppning
om att han inte skall sträva
efter att tulla ur statskassan via skattesänkningar.
Då blir det ju lättare att
uppfylla hans önskan. Frågan har alltså
samband med de inkomster vi får.

Men vågar vi då hoppas få mera
pengar för detta ändamål? Ja, det är
naturligtvis svårt att i dag säga något
om budgetläget i höst. Det kan bli oerhört
kärvt. Vi kan komma att sakna
pengar till annat än de absolut nödvändigaste
automatiska utgiftsökningarna.
Det vet vi i dag ingenting om.

Jag har emellertid sagt utanför denna
kammare och jag vill upprepa det här,
att den prioritering som jag såväl genom
egen bedömning som med ledning
av utskottsutlåtandet vill göra är att

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19 149

Motioner om översyn av vuxenutbildningsområdet samt om kostnadsfri undervisning

för vissa korrespondensstuderande m. m.

vuxenutbildningen står först i tur, om
det blir några pengar över till nya reformer.
Det är en mycket viktig prioritering
som vi därmed har gjort.

.lag vill understryka herr Alemyrs påpekande
att utskottets utlåtande måste
tolkas så att vi under de närmaste åren
skall ge vuxenutbildningen prioritet inom
den mycket vida utbildningssektorn.
Det får till en början inte några
särskilt dramatiska verkningar. Vi har
intecknat framtiden genom här i riksdagen
redan beslutade reformer. Detta
har medfört att vi bestämt oss för ganska
stora automatiska utgiftsstegringar.
Ingen vill rucka på de besluten. Men
här är det fråga om det reformutrymme
som vi räknar med skall uppstå i
framtiden. Där vill vi nu sätta vuxenutbildningen
i främsta ledet. Det kan
komma att betyda att vi inte kan genomföra
angelägna reformer inom andra
delar av utbildningsväsendet, därför
att vi anser att vuxenutbildningen är
viktigare.

Jag har tolkat statsutskottets utlåtande
på det sättet, och när vi om något
år eller så får anledning att här i kammaren
diskutera utbildningsfrågor hoppas
jag att kammarens ledamöter skall
minnas den korta debatt vi fört i kväll.
Om inte kommer det säkert att finnas
de som påminner oss.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Ja, herr Palme, jag är
fullt medveten om att det är ett förslagsanslag
och att vi i studieförbunden av
den anledningen kommer att få så mycket
pengar — så uttryckte sig herr Palme
— som behövs om cirkelverksamheten
ökar. Förslagsanslaget kan alltså
uppfattas närmast som en riktpunkt.
För att vara litet spetsig i formuleringen
skulle jag till och med vilja kalla det
ett önsketänkande från utbildningsministerns
eller budgetuppgörarnas sida.

Jag har tyvärr inte skrivit varenda
rad av det jag tidigare sagt, men jag

sade om denna fråga — jag vet inte om
herr Palme då kommit in i kammaren
—• att utbildningsministern erbjuder ett
förslagsanslag för den totala studiecirkelverksamheten
i landet på 60 miljoner
kronor, d. v. s. 3 miljoner kronor
mindre än för innevarande budgetår.
De miljonerna skall sparas genom att
vissa cirklar inte längre får statsbidrag.
Det går alltså jämnt ut på det sättet.
Men, fortsatte jag — om jag inte missminner
mig — utbildningsministern
räknar alltså i dessa 60 miljoner in den
statliga ersättningen för den nya pålaga
vi har i form av allmän arbetsgivaravgift.
Jag sade också att det inte är någon
överväldigande summa som det rör sig
om. Men om man lägger till och drar
ifrån får man vad som kan tolkas som
en nedskärning. Jag är emellertid fullt
medveten om att det kan bli mer om vi
sköter oss bra. Det gläder tydligen herr
Palme lika väl som det gläder mig.

Herr HAMMARBERG (s):

Herr talman! Både utskottets talesman
och statsrådet Palme har mycket
starkt understrukit att man är beredd
att ge vuxenutbildningen prioritet. Låt
mig då fråga: Får man tolka statsutskottets
skrivning, som så starkt understryker
behovet av en översyn av reglerna
för bidrag till folkbildningsorganisationerna,
så att man, om det gäller
alt väga inom vuxenutbildningen, vill
ge prioritet åt folkbildningssidan?

Tillåt mig att ställa samma fråga till
statsrådet Palme med anledning av vad
han sade onsdagen den 19 mars. Han
talade då om att vuxenutbildningen
kommer att bli 1970-talets viktigaste utbildningsreform.
Han sade vidare: »Det
gäller att inom det ordinarie skolväsendet
skapa möjligheter för alla dem
som inte hade chansen när de var
unga, det gäller att satsa på folkbildningen,
där man på goda grunder är
missnöjd med sina villkor i dag, det
gäller att skapa ekonomiska möjligheter

150 Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Bidrag till studiecirkelverksamhet

för dem, som vill undergå vuxenutbildning
-— —• -—.» Får man tolka det så
att även statsrådet är beredd att inom
ramen för vuxenutbildningen prioritera
folkbildningssidan ?

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det var en dubbelfråga,
och egentligen skulle herr Alemyr ha
svarat före mig -— jag hoppades att
han skulle hinna upp i talarstolen först.
Men jag får nu yttra mig för egen del.

Frågan har, kan man säga, ett långsiktigt
och ett kortsiktigt perspektiv.
Det viktiga är vuxenutbildningens utveckling
på lång sikt, och därvidlag gäller
det många olika ting. Den mest
kostnadskrävande delen gäller otvivelaktigt
om vi skall lyckas skapa ett effektivt
studiesocialt system för de vuxenstuderande.
Här blir det fråga om mycket
stora kostnader; det framgår exempelvis
av LO-betänkandet LOVUX. Men
den frågan behandlas ju av en utredning
med Lars Larsson som ordförande.

Det mera kortsiktiga perspektivet innebär
att vi prioriterar inom vuxenutbildningen.
Ser vi då till frågan om
ändrade bidragsgrunder är jag beredd
att säga att folkbildningen kommer i
första hand. Såvitt jag kan se blir det
nämligen inte nu aktuellt med ändrade
bidragsgrunder för den kommunala
vuxenutbildningen eller arbetsmarknadsutbildningen,
men däremot finns
det ett krav på ändrade bidragsgrunder
för folkbildningen, och det kommer,
som sagt, i första ledet vid avvägningen.

Jag hoppas att herr Hammarberg inte
fortsätter sin frågesport alltför länge,
ty då kommer vi obönhörligen till det
stadium då jag är svarslös! Det vill jag
redan nu säga.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Den som läser utskottets
utlåtande kan i det se att inom
ramen för önskemålet om en ökad vux -

enutbildning och samlad översyn av
denna tar statsutskottet icke ställning
till någon särskild prioritering.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! För säkerhets skull vill
jag inte glömma något. Jag glömde emellertid
en sak som i varje fall kan sidoställas
med ändrade bidragsregler för
folkbildningsorganisationerna. Den gäller
eventuella anslag till de fackliga organisationernas
utbildning, där en utredning
nu pågår. För fullständighetens
skull ville jag tillägga även detta.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 40—42

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 43

Bidrag till studiecirkelverksamhet

Sedan punkten föredragits anförde

Fru NILSSON (ep):

Herr talman! I inotionsparet 1:457
och II: 569, som behandlas i statsutskottets
utlåtande nr 46, p. 43, föreslås
dels att de hushållslärare som genom
den nya läroplanens genomförande
inte kan erhålla full tjänstgöring skall
få fullgöra viss del av sin tjänstgöring
som ledare i statsbidragsberättigade
studiecirklar, dels att statsbidraget höjs
så att sådant kan utgå för studiemateriel
för dessa cirklar, dock maximerat till
5 kronor per cirkel.

Av utskottets utlåtande framgår att
man vid behandlingen av motionerna
inte tillräckligt har uppmärksammat ett
förhållande som enligt motionärernas
mening är ytterst betydelsefullt, nämligen
att studieförbunden hittills haft
ganska stora svårigheter att få tillräckligt
kvalificerade handledare för studiecirklar
i konsumentfrågor, speciellt

Onsdagen den 23 april 1969 em. Nr 19 151

Bidrag till studieförbund ■— Bidrag till hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet
för studerande

kostfrågor. Hushållslärarna har här en
uppgift, som är utmärkt lämpad för
dem därigenom att de fått specialutbildning
i kost- och näringslära. Studiecirkeln
har också visat sig vara en
mycket effektiv väg för konsumentupplysning,
en väg som vi har all anledning
att använda oss av inte minst när det
gäller undervisning i kost- och näringslära.
På det området har vi ju inte så
väl beställt här i landet. Jag förutsätter,
herr talman, att även de synpunkter
som jag här framfört kommer att beaktas
vid den kartläggning som förebådas
i utlåtandet.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44

Bidrag till studieförbund

Sedan punkten föredragits anförde

Herr NOBDSTRANDH (m):

Herr talman! Jag är inte helt nöjd
med den skrivning utskottet gjort i
fråga om min motion om statsbidrag
till allmän arbetsgivaravgift för instruktörer
och likställda samt centralt anställd
personal inom studieförbunden.
Det är detta som har föranlett min
blanka reservation.

Redan statsbidrag till allmän arbetsgivaravgift
för ledararvöden inom en
studiecirkel, som nu utgår, innebär på
visst sätt ett avsteg från huvudprincipen,
enär dessa arvoden inte är statligt
reglerade. Därom är utskottet medvetet,
givetvis också jag. Däremot är utskottet
och jag inte på samma sätt ense om att
ett eventuellt statsbidrag till allmän arbetsgivaravgift
för lönerna till instruktörer
och centralt anställd personal
skulle utgöra ett så markant avsteg från
vad som ansetts normalt böra gälla, att
ett sådant statsbidrag inte skulle kunna
jämföras med det till allmän arbetsgi -

varavgift för studiecirkelledararvode.
Lönerna till instruktörer och centralt
anställd personal är enligt mitt förmenande
inte av annan karaktär eller mera
schablonartade än arvoden till studiecirkelledare.
De är i stort sett lika fixa,
och det är alltså lätt att räkna ut den
löneskatt på beloppen för vilken statsbidrag
skall kunna utgå.

Jag skall inte driva mitt resonemang
längre på denna punkt. Detta problem
får väl övervägas vid senare tillfälle.
Det är att hoppas, att när den översyn
över hela vuxenutbildningsfältet vi nyss
beställt skall ta itu med formerna för
och storleken av statsbidragsgivningen
man också skall beakta frågan om den
allmänna arbetsgivaravgiften i studieförbundens
verksamhet i hela dess
vidd, alltså inte bara i fråga om studiecirkelledararvodena.

Jag har inget särskilt yrkande på den
här punkten.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 45

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 46

Bidrag till hälso- och sjukvård samt
motionsverksamhet för studerande

Kungl. Maj:t hade (punkt H 6, s. 454
—455) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet
för studerande för
budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 1 595 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:186
av herr Schött m. fl. och II: 199 av herr
Tobé m. fl., vari hemställts

att riksdagen måtte vid behandlingen

152

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Bidrag till hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet för studerande

av statsverkspropositionens åttonde huvudtitel
till Bidrag till hälso- och sjukvård
samt motionsverksamhet för studerande
för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 1 686 000 kr., samt

dels de likalydande motionerna I: 364
av fru Dieseli och fröken Stenberg och
II: 584 av fru Sundberg in. fl., vari hemställts att

riksdagen måtte besluta att vid behandlingen
av statsverkspropositionens
åttonde huvudtitel för budgetåret 1969/
70 till Bidrag till hälso- och sjukvård
samt motionsverksamhet för studerande
anvisa ett förslagsanslag om 1 880 000
kr. och att vad avsåge anslaget för hälso-
och sjukvård detta fördelades proportionellt
efter de faktiska kostnaderna
på sätt som i motionerna anförts,
samt

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa att Kungl. Maj :t
snarast utredde möjligheterna att vid
utgivande av bidrag till de studerandes
hälso- och sjukvård samt deras motionsverksamhet
beräkna dessa bidrag
på det aktuella studerandeantalet,

dels de likalydande motionerna I: 470
av herrar Thorsten Larsson och Blomquist
och II: 566 av herr Nelander
in. fl., vari hemställts

att riksdagen måtte vid behandlingen
av statsverkspropositionens åttonde
huvudtitel till Bidrag till hälso- och
sjukvård samt motionsverksamhet för
studerande för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 1 880 000 kr.,
samt

verksamhet beräkna dessa bidrag på
det aktuella studerandeantalet,

dels de likalydande motionerna I:
489 av fru Elvy Olsson och herr Stefanson
och 11:524 av fru Frsenkel och
herr Larsson i Borrby, vari hemställts
att riksdagen måtte vid behandlingen
av statsverkspropositionens åttonde
huvudtitel till Bidrag till hälso- och
sjukvård samt motionsverksamhet för
studerande för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 1 880 000 kr.,
samt

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställde att Kungl. Maj:t snarast
måtte utreda möjligheterna att vid
utgivande av bidrag till de studerandes
hälso- och sjukvård samt deras motionsverksamhet
beräkna dessa bidrag
på det aktuella studerandeantalet,
dels motionen 11:424 av fru Kristensson,
vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att vid behandlingen av
statsverkspropositionens åttonde huvudtitel
för budgetåret 1969/70 till Bidrag
till hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet
för studerande anvisa
ett förslagsanslag av 1 686 000 kr.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:364 och 11:584, 1:470 och II:
566 samt 1:489 och 11:524 i vad de
avsåge höjning till 14 respektive 7 kr.
per studerande och år av de belopp som
utginge i statsbidrag till de studerandes
hälso- och sjukvård,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:186 och 11:199 samt 11:424
i vad de avsåge den aktivitetsnivå som
borde utgöra underlag för beräkningen
av nästa budgetårs statsbidrag till de
studerandes motionsverksamhet,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:186 och 11:199, 1:364
och 11:584, 1:470 och 11:566, 1:489
och II: 524 samt II: 424, samtliga motioner
i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till hälso- och sjukvård

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19 153

Bidrag till hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet för studerande

samt motionsverksamliet för studerande
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
förslagsanslag av 1 595 000 kr.,

4. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:186 och 11:199, 1:364
och 11:584, 1:470 och 11:566 samt
1:489 och 11:524, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, hemställa att
Kungl. Maj:t snarast måtte utreda möjligheterna
att grunda bidragsgivningen
till de studerandes hälso- och sjukvård
på ett aktuellare studerandeantal än det
som för närvarande utgjorde underlag
och att därvid även övervägdes möjligheten
att basera statsbidraget till de studerandes
motionsverksamhet på aktuella
siffror ävensom, i anslutning till
vad utskottet anfört härom, frågan om
proportionell fördelning efter de faktiska
kostnaderna av de medel som anvisades
till de studerandes hälso- och
sjukvård.

Reservationer hade avgivits

11. beträffande höjning till 14 resspektive
7 kr. per studerande och år
av de belopp som utginge i statsbidrag
till hälso- och sjukvård för studerande
av herrar Axel Andersson (fp), Ivar
Johansson (ep), Per Jacobsson (fp),
Nyman (fp), Kaijser (m), Wallmark
(m), Thorsten Larsson (ep), Bohman
(m), Eliasson i Sundborn (ep), Mattsson
(ep), Nordstrandh (m), Källstad
(fp), Elmstedt (ep) och Ullsten (fp),
som ansett att utskottet under 1 bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 364 och II: 584, I: 470
och 11:566 samt 1:489 och 11:524,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
besluta att bidrag till de studerandes
hälso- och sjukvård från och med
budgetåret 1969/70 skulle per år utgå
med 14 kr. för varje studerande intill
ett antal av 10 000 och med 7 kr. för
varje studerande därutöver;

12. beträffande den aktivitetsnivå som
borde utgöra underlag för beräkningen
av nästa budgetårs statsbidrag till mo -

tionsverksamhet för studerande av herrar
Axel Andersson (fp), Ivar Johansson
(ep), Per Jacobsson (fp), Nyman
(fp), Kaijser (m), Wallmark (m),
Thorsten Larsson (ep), Bohman (m),
Eliasson i Sundborn (ep), Mattsson
(ep), Nordstrandh (m), Källstad (fp),
Elmstedt (ep) och Ullsten (fp), som
ansett att utskottet under 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:186 och 11:199 samt II:
424 besluta att en beräknad aktivitetsnivå
av 30 % skulle utgöra underlag
för beräkningen av nästa budgetårs
statsbidrag till de studerandes motionsverksamhet; 13.

beträffande medelsanvisningen

a. av herrar Axel Andersson (fp),
Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Kaijser (m), Wallmark
(m), Thorsten Larsson (ep), Bohman
(m), Eliasson i Sundborn (ep),
Mattsson (ep), Nordstrandh (m), Källstad
(fp), Elmstedt (ep) och Ullsten
(fp), som — vid bifall till reservationen
11 — ansett att utskottet under 3
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:186 och 11:199 samt 11:424 ävensom
med bifall till motionerna I: 364
och 11:584, 1:470 och 11:566 samt I:
489 och II: 524, samtliga motioner i vad
de avsåge medelsanvisningen, till Bidrag
till hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet
för studerande för
budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 1 880 000 kr.;

b. av herrar Axel Andersson (fp),
Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Kaijser (m), Wallmark
(m), Thorsten Larsson (ep), Bohman
(m), Eliasson i Sundborn (ep),
Mattsson (ep), Nordstrandh (m), Källstad
(fp), Elmstedt (ep) och Ullsten
(fp), som -— vid bifall till reservationen
12 — ansett att utskottet under 3
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av

154

Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Bidrag till hälso- och sjukvård samt

Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:364 och 11:584, 1:470 och 11:566
samt 1:489 och 11:524 ävensom med
bifall till motionerna I: 186 och II: 199
samt II: 424, samtliga motioner i vad
de avsåge medelsanvisningen, till Bidrag
till hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet
för studerande för
budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 1 686 000 kr.;

c. av herrar Axel Andersson (fp),
Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Kaijser (m), Wallmark
(m), Thorsten Larsson (ep), Bohman
(m), Eliasson i Sundborn (ep),
Mattsson (ep), Nordstrandh (m), Källstad
(fp), Elmstedt (ep) och Ullsten
(fp), som — vid bifall till reservationerna
11 och 12 — ansett att utskottet
under 3 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 186 och II: 199, I: 364
och 11:584, 1:470 och 11:566, 1:489
och II: 524 samt II: 424, samtliga motioner
i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till hälso- och sjukvård
samt motionsverksamhet för studerande
för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 1 971 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

SUNDBERG (m):

Herr talman! Kammaren har nu en
längre stund diskuterat hur vi skall
kunna förbättra samhällets resurser för
att ge ut kunskap åt de studerande.

Jag skall säga några ord om vad vi
kan göra för att förbättra de studerandes
möjligheter att ta emot kunskap.

Behovet av studiesociala åtgärder gör
sig alltmer gällande. Man kan med all
rätt undra över vad detta beror på. Jag
skulle vilja säga att grundorsaken med
säkerhet inte är att finna i det förhållandet
att studenterna önskar en förbättrad
ekonomisk levnadsstandard. Jag
tror att orsaken är mera personlig och

motionsverksamhet för studerande

ligger djupare. De ökade kraven på
goda studieresultat och inte minst det
ständigt stigande studerandeantalet
med en i samband därmed ökad främlingskänsla
på våra universitetsorter
har skapat sämre studiemöjligheter.
Från samhällets sida måste vi se efter
vad vi med studiesociala åtgärder kan
göra för att förbättra de studerandes
situation. Det tillsattes också en studiegrupp,
som år 1966 lade fram ett
betänkande om studerandehälsovård,
vilket sedan bildade underlag för proposition
nr 48 år 1967.

Studier skiljer sig från vanligt arbete.
Vanligt arbete — och dit räknar jag
också riksdagsarbetet — kan vi alla utföra,
även om vi är indisponerade, har
nedsatt kondition eller lider av andra
fysiska och psykiska besvär. Låt vara
att arbetsresultatet inte blir så lyckat,
arbeta kan vi ändå, och lön får vi i
allmänhet. Med studier är det något
annat. Man kan inte studera annat än
när man är i fysisk och psykisk balans,
och konsekvenserna av misslyckade
studier är bortfall av studiemedel.
Vi kan beklaga att det är så, men sanningshalten
känner vi till.

Jag ser det därför som ytterligt nödvändigt
att vi också ägnar oss åt förebyggande
åtgärder på det studiesociala
området. Det blir nämligen dyrare för
samhället att inte ge studenterna en
sådan hälso- och sjukvård att de kan
prestera sitt bästa rent studiemässigt
sett. Det är också bakgrunden till reservationerna
under punkten 46, i vilka
reservanterna kräver en ökad satsning
på de studerandes hälso- och sjukvård
och motionsverksamhet.

I en svensk översättning av ett känt
uttryck talar man om »en sund själ i en
sund kropp». Låt mig först beröra vad
en sund själ, eller rättare sagt frånvaron
av den, betyder. Vi vet alla att det psykiatriska
området får ta hand om en allt
större del av de studerandes hälso- och
sjukvård. Allra mest anmärkningsvärt
är detta förhållande i Uppsala, där man

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19

155

Bidrag till hälso- och sjukvård samt mot.ionsverksamhet för studerande

i dag kan konstatera att mer än var femte
studerande gör ett besök på den psykiatriska
mottagningen. Totalkostnaden
för hälsovården uppgår där till över 38
kronor per studerande och år. Totalkostnaderna
har alltså tredubblats sedan
budgetåret 1966/67.

I propositionen 48 föreslogs att studerande
lika väl som andra samhällsmedlemmar
skall bära sin del av sjukvårdskostnaderna.
Det statsbidrag som
där föreslogs och sedan beslutades
grundade sig på att man ville säkra en
basorganisation. Den organisationen
skulle alltså få bidrag för att täcka de
utgifter som vanligen täcks av sjukvårdshuvudmännens
insatser i den
kommunala socialvården. Det innebar
från början att man fick ett bidrag på
10 kronor per student upp till ett studerandeantal
av 10 000 och därefter 5
kronor.

Nu har man upptäckt att detta på intet
sätt räcker. Resultatet visar sig bl. a.
i starkt förlängda väntetider med direkta
studieavbrott som följd. Kostnaden
för basorganisationen överstiger
i dag med nära 50 procent de bidrag
som utgår, trots att dessa enligt det ursprungliga
förslaget skulle täcka hela
basorganisationen.

I reservationen 11 begärs att 14 kronor
skall utgå i bidrag för varje studerande
intill ett antal av 10 000 och därefter
7 kronor. Det har utskottet inte
velat gå med på. Detta bidrag skall givetvis
också täcka skärmbildsundersökningen.
De ökade kostnaderna därvidlag
är direkt svarande mot det ökade
studerandeantalet.

Det finns en annan sida av hälsovården
som också är betydelsefull och det
är motionsidrotten. Vi vet i dag, något
som är medicinskt bevisat, att en god
fysisk kondition verksamt bidrar til]
förbättrade intellektuella prestationer.
Att studera innebär i sällsynt hög grad
att sitta still, en tillvaro som för unga
människor egentligen är direkt olämplig
och som måste kompenseras med

regelbunden fysisk träning. Man talar
här om en aktivitetsgrad av 25 procent
när det gäller motionsverksamheten.
Det innebär att var fjärde studerande
skulle få en motionstimme i veckan.
Om det vore så väl att de övriga 75
procenten toge sig en motionsrunda på
eget initiativ i Lilljansskogen i Stockholm
eller runt Mårtens Fälad i Lund
skulle vi säkert inte behöva satsa något
mera på motionsidrotten.

När man fastställde summan 600 000
kronor för detta ändamål beslöt man
också att i den mån studenterna själva
visade prov på en högre aktivitet skulle
bidraget kunna höjas. Den högre aktiviteten,
innebärande krav på fler lärare,
fler lokaler och ytterligare idrotts- och
motionstimmar, är klart påvisad från
samtliga universitetsstäder utom Göteborg,
där man haft stora lokalsvårigheter.
Jag tror inte att det på något sätt
är förmätet att i dag räkna med att vi
skall kunna komma upp till en aktivitetsgrad
av 30 procent. Det är ändå oerhört
blygsamt och säkerligen inte tillräckligt
för den framtida verksamheten.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
11, 12 och 13.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Vi har nu hunnit långt
i statsutskottets utlåtande nr 46, ett utlåtande
som egentligen har ett fåtal reservationer
— åtminstone sådana som
är motiverade. På den här punkten som
gäller de studerandes hälso- och sjukvård
kunde emellertid ledamöterna i utskottet
inte enas om en gemensam skrivning,
även om vi allesammans var överens
om att de studerandes hälso- och
sjukvård är av mycket stor betydelse.
De bidrag som utgår till detta ändamål
är baserade på ett beslut, som vi fattade
här i riksdagen 1967. I årets statsverksproposition
föreslås en mindre ändring
av detta beslut. Det nuvarande bidraget
är 10 kronor per studerande upp till ett
studerandeantal av 10 000 och 5 kronor
per studerande över detta antal. I stats -

156 Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Bidrag till hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet för studerande

verkspropositionen föreslås en ändring
så till vida att bidraget skall höjas till 6
kronor per studerande utöver de 10 000.

Tanken i 1967 års beslut gällande de
studerandes hälso- och sjukvård var,
att statsbidragen skulle utgå för en viss
basorganisation. Situationen är nu den
att denna basorganisation inte kan uppehållas
med de nuvarande bidragen.
Studerandehälsovården har utvidgats
avsevärt under de senaste åren. Jag vill
sålunda erinra om att åren 1964—1965
var antalet tjänstetimmar för de läkare
som var verksamma i organisationen
216 per vecka. Åren 1968—1969 hade
siffran stigit till 480. Det vittnar om
att det blivit mycket mer att göra då
det gäller denna verksamhet.

Statsutskottets majoritet har dock avvisat
förslaget om en uppräkning av bidraget
till högre belopp än det som föreslagits
i statsverkspropositionen. Men
i reservation har vi föreslagit att bidraget
höjs till 14 kronor per studerande
intill ett antal av 10 000 och till 7 kronor
per studerande över de 10 000.

Jag sade inledningsvis att vi alla var
överens om att det är av stor betydelse
att de studerande har tillgång till en
god hälso- och sjukvård. När de studerande
kommer från gymnasial till postgymnasial
undervisning, hamnar de
i en helt annan situation som gör att de,
även om de fortfarande är unga, utsätts
för påfrestningar som medför att de kan
behöva söka läkare. Det är önskvärt att
detta sker i tid. Lika viktigt som det är
att de som är ute i arbetslivet kommer
till läkare i tid vid tecken på sjukdomar,
lika viktigt är det givetvis att de
studerande kan komma under läkarvård
om hälsan sviktar.

Men det är även viktigt att sjukdomsrisker
kan förebyggas. Därvid spelar
motionsverksamheten en stor roll. Enligt
min uppfattning är det angeläget
att stimulera studenterna att på olika
sätt hålla sig i rörelse. I många fall
skulle konditionen vara bra mycket
bättre, om de studerande avstode från

att använda bilen, när de skall bege sig
till en föreläsning eller någon annan
plats i lärostaden, och i stället använde
cykeln eller toge sig en promenad. Vi
bar inte kommit därhän ännu men vi
kanske gör det. Vi gläder oss emellertid
åt det ökade intresse för motionsverksamhet
som vi har kunnat notera, och
det gäller nu att uppehålla intresset och
att öka det ytterligare. Det är vår förhoppning
att det skall öka. Därför föreslår
vi att anslaget skall beräknas på
en högre aktionsgrad än för närvarande;
att aktionsgraden höjs till 30 procent
och att medel anslås med hänsyn
härtill. Det rör sig här inte om någon
stor summa i förhållande till alla de anslag
vi beslutat om i det utlåtande vi nu
behandlar. Det är sammanlagt 376 000
kronor mera än vad som föreslås av
utskottsmajoriteten. Det kan inte sägas
vara en stor summa i förhållande till
vad det kostar samhället att hålla i gång
det som föreslås i det utlåtande vi nu
behandlar.

Bakom det här utlåtandet ligger mycket
arbete, många arbetstimmar och
långa överläggningar inom andra avdelningen.
Utskottet har inte kunnat enas
på samtliga punkter, men vi har kommit
fram till gemensamma ståndpunkter
i flera mycket viktiga frågor där vi
föreslår skrivelser till Kungl. Maj :t med
tillkännagivanden eller andra yrkanden.

När vi kan anslå dessa medel vore det
väl egendomligt om vi inte också skulle
känna det som vår plikt att försöka tillse
att de studerande har en god hälsa
och är i bästa möjliga kondition. Därför
finns det all anledning att hoppas
på ett bifall till reservationerna It och
12. Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till nämnda reservationer.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Studerandehälsovårdens
kostnader har stigit mycket kraftigt
under senare år, i första hand naturligtvis
på grund av utbyggnaden av
läkarorganisationen.

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19

157

Bidrag till hälso- och sjukvård

Jag har i min hand en tabell som visar
att studerandehälsovårdens kostnader
för Uppsalas del under budgetåret
1964/65 uppgick till 220 700 kronor eller
kronor 15:76 per studerande. År
1966/67 hade kostnaderna stigit till
289 100 kronor eller kronor 18:53 per
studerande. År 1968/69 hade kostnaderna
ökat till inte mindre än 792 600 kronor,
vilket innebär en kostnad av kronor
38:05 per studerande. I Lund utgjorde
motsvarande kostnader år 1964/
65 kronor 14:77 per studerande, och år
1968/69 hade de stigit till 26:65 per
studerande. I Göteborg var kostnaderna
år 1964/65 kronor 10:90, och år 1968/
69 hade kostnaderna där ökat till kronor
17:35 per studerande.

Härtill kommer emellertid att den
basorganisation, som statsbidragsbestämmelserna
förutsätter, har visat sig
betydligt mera kostnadskrävande än
vad man räknade med i propositionen
nr 48 till 1967 års riksdag. Sveriges
förenade studentkårer har i skrivelse
till Kungl. Maj:t påpekat att kostnaderna
för den basorganisation, som propositionen
avser, uppgår till minst 14 kronor
per studerande upp till ett antal av
10 000 och 7 kronor per studerande för
överskjutande antal. Därutöver har den
i propositionen skisserade basorganisationen
visat sig otillräcklig för att uppfylla
riksdagens avsikter med studerandehälsovårdens
omfattning. Detta innebär
att de studerande inte bara står för
skillnaden mellan beräknade och verkliga
kostnader för den basorganisation
som skisserades i propositionen utan
också för kostnaderna för den nödvändiga
överskjutande delen av basorganisationen.

Studentkårerna har i sitt äskande till
socialstyrelsen beräknat de faktiska
kostnaderna för den nödvändiga basorganisationen
till kronor 19:50 per
studerande upp till ett antal av 10 000
och till 10 kronor per studerande för
överskjutande antal och inte, som angivits
i statsverkspropositionen, till 14

samt motionsverksamhet för studerande

kronor respektive 7 kronor. Kostnadstäckningens
mest markerade tendens är
de kraftigt ökade insatserna från de
studerande själva. Jag har här i min
hand ytterligare en tabell som visar att
de studerandes egna bidrag till studenthälsovården
i Uppsala år 1964/65
var kronor 1:94 per studerande men att
detta bidrag 1968/69 hade stigit till kronor
21:10. Under det förstnämnda året
var bidraget per studerande i Göteborg
ingenting men under år 1968/69 kronor
15:75 per studerande.

Jag vill alltså framhålla att de studerande
visat en stark vilja att uppfylla
statsmakternas intentioner när det gäller
studerandehälsovården. Men det har
också visat sig att studerandeorganisationerna
därmed påtagit sig kostnader
av administrativ natur som för den övriga
hälsovården i samhället bestrides
av allmänna medel.

De studerandes egna insatser per besök
har kommit att kraftigt överstiga de
avgifter som tas ut i den allmänna sjukvården,
men eftersom dessa kostnader
i allmänhet bestrids solidariskt av de
studerande via avgifter till studerandeorganisationerna,
har detta inte kommit
att drabba bara de vårdsökande. Om
dessa kostnader skulle tas ut i form av
besöksavgifter, skulle de studerande
i fortsättningen lika väl kunna konsultera
privatpraktiserande läkare. Trots
detta har studerandeorganisationerna
i likhet med statsmakterna bedömt det
som värdefullt att kunna meddela en
vård som är speciellt inriktad på de
studerandes ofta specifika problem och
miljö. Från samhällets synpunkt torde
detta också vara ett rationellt förfaringssätt.

Slutligen, herr talman, vill jag säga
att den 25-procentiga aktivitetsnivå som
förutsattes skola vara uppnådd för en
höjning av statsbidraget har uppnåtts
och överskridits på samtliga orter utom
Göteborg, men på den kårorten har man
haft utomordentliga svårigheter att skaffa
lokaler, och de lokaler som stått till

158 Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Bidrag till hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet för studerande

buds har varit så små att den genomsnittliga
gruppstorleken har varit bara
16 personer mot rekommenderade 25.
Lokalförhållandena har nu blivit betydligt
bättre, varför det finns anledning
att vänta en kraftig uppgång där.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
reservationerna vid punkt 46.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Efter vad de föregående
talarna har sagt är det inte mycket att
tillägga.

Jag vill bara göra en positiv observation
i anslutning till utskottets utlåtande,
nämligen att utskottet har uppmärksammat
att anslaget naggas i kanten på
grund av ökat studerandeantal. I det
motionspar som jag särskilt talar för —■
1:186 och 11:199 — har vi påpekat att
anslagsberäkningen enligt den aktivitetsnivå
man satt som mål naggats i kanten
genom att det blivit flera studerande.
Nu har utskottet sagt att det finner
det lämpligt att överväga att basera
statsbidraget till motionsverksamheten
på aktuellare uppgifter om studerandeantalet.
Det är alltså en positiv sak. Vi
skulle naturligtvis helst ha sett att önskemålet
kunnat tillgodoses redan nu,
och det är medtaget i den reservation
som jag avser att yrka bifall till. Men
jag skulle vilja påpeka att varken departementschefen
eller utskottet har antytt
att de har insett att den aktivitetsökning
som ligger mellan 25 procent, som
man nu har som bas, och de 50 procent
som man har som mål är direkt beroende
av det statsanslag som utges. Man
har nu kommit upp till en 25-procentig
nivå på tre av kårorterna — speciella
förhållanden i Göteborg har gjort att
man där inte nått upp till den -— men
man får mycket svårt att komma över
den nivån genom att statsanslaget inte
ökas. Och när man beslöt sig för 25 procents
aktivitetsnivå bland studenterna
1967 så var det ju med utgångspunkt i
att man stegvis skulle upp i 50 procent.

Nu säger utskottet att motionsverk -

samheten bara har pågått i två år, därför
gör vi ingenting. Men utskottet skulle
väl i alla fall ha antytt att man har
ett helt annat mål och att man vill nå det
stegvis. Då kan man inte vänta i två,
tre, fyra och fem år, utan varje år när
man ser att verksamheten följer med
skall man också försöka att komma upp
till de<ma gräns som i och för sig är
mycket blygsam. Den högsta gräns man
satte 1967 och som riksdagsmajoriteten
då var med på är ett motionstillfälle
i veckan för halva antalet studerande.
Yi är alltså på halva den nivån nu och
förslaget från reservanterna är att man
skall komma upp till att knappt en tredjedel
av studenterna skall få ett motionstillfälle
i veckan.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation 12.

Herr ESKEL (s):

Herr talman! Den redovisning beträffande
frågorna om statsbidrag till hälso-
och sjukvård samt motionsverksamhet
för studerande vid de postgymnasiala
utbildningsanstalterna som lämnats
i statsutskottets utlåtande nr 46 och som
kommenterats i de anföranden kammarens
ledamöter haft nöjet att lyssna till
i kväll gör det möjligt för mig att fatta
mig mycket kort.

Socialstyrelsen har tillsyn över den
särskilda hälso- och sjukvården för studerande
och har också att pröva ansökningar
om statsbidrag för denna verksamhet.
Statsbidrag för hälso- och sjukvård
utgår till kårortsnämnderna efter
grunder som fastställdes av 1967 års
riksdag enligt förslag i proposition nr
48.

Med hänsyn till ökningen av studerandeantalet
föreslår socialstyrelsen en
uppräkning av ifrågavarande anslag
med 165 000 kronor till 875 000. Däremot
föreslår socialstyrelsen i år inte
någon höjning av statsbidraget per studerande.
Departementschefen anmäler
att Sveriges förenade studentkårer föreslagit
ett från 10 respektive 5 till 14

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19 159

Bidrag till hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet för studerande

respektive 7 kronor höjt bidrag per studerande
intill respektive över ett studerandeantal
av 10 000 per kårort. Detta
SFS:s förslag har upptagits som yrkande
i de motioner som föranlett reservation
11.

Kungl. Majd har, trots det ansträngda
budgetläget, funnit det möjligt att förorda
en ökning av det lägre bidragsbeloppet
från 5 till 6 kronor, vilket medfört
en uppräkning av anslagsposten
med 65 000 kronor utöver socialstyrelsens
förslag eller med sammanlagt
230 000 kronor. Härigenom kommer
förslagsanslaget upp till 940 000 kronor.
Alla ledamöter av denna kammare torde
i olika sammanhang, även utanför
riksdagen, ha haft att ta ställning till
äskanden om bidrag till skilda aktiviteter
och bör därför vara väl införstådda
med att avvägningar måste göras.
Utskottet har i detta fall icke ansett
sig ha grund till annan avvägning nu än
den statsrådet gjort, varför motionerna
i här berörd del avstyrkes.

Det kan ur skilda synpunkter visa
sig svårt att göra en rimlig fördelning
mellan de olika kårortsnämnderna av
det samlade statsbidraget i proportion
till den aktuella aktiviteten, varom motionsledes
också yrkats. Utskottet har
emellertid ansett att även fördelningsfrågan
skall prövas i den undersökning,
som bör göras om möjligheterna att lägga
ett aktuellare studerandeantal än för
närvarande till grund för statsbidraget.
Principen att det här är fråga om ett
schablonavdrag bör dock ej rubbas.

Beträffande bidraget till motionsverksamhet
till studerande vill jag endast
framhålla att statsbidrag enligt föreliggande
förslag fr. o. m. nästa budgetår/
läsår jämväl skall utgå till kårortsnämnderna
i Karlstad, Linköping och Örebro.
Utskottet förordar en prövning av möjligheterna
att lägga ett aktuellare studerandeantal
till grund också för detta
bidrag. Det finns all anledning att avvakta
denna prövning och att därtill få
en bättre erfarenhet av verksamheten

än vad som kunnat erhållas under endast
ett år innan ändring sker av den
för bidraget fastställda aktivitetsnivån.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 46 under punkt 46.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! När nu utskottets talesman
har åberopat socialstyrelsens utlåtande
beträffande den andra delen av
detta anslag, vill jag påpeka att den
myndighet som övar tillsyn över anslagen
till motionsverksamhet, nämligen
idrottens samarbetsnämnd, har yrkat
att man skall ha nivån 30 procent, som
vi förordat i motionerna och reservationen.

Vidare vill jag säga att om man skall
kunna nå upp till målet 50 procent
måste man ta ett steg om året och inte
ligga och avvakta här. I och med att
man låser beloppet får man mycket stora
svårigheter att komma över den aktivitetsnivå
på 25 procent, som man nu
har.

Herr ESKEL (s):

Herr talman! Det som herr Tobé har
framhållit är alldeles riktigt, men det
kanske bör påpekas att i ett yttrande
från Sveriges förenade studentkårer så
sent som den 30 mars i år sägs det, att
de inte fått ordning på denna verksamhet.
Kårortsnämnden i Uppsala
t. ex. har sålunda ej kunnat redovisa
hur verksamheten fördelar sig på de
olika huvudmännen. De andra kårorterna
har inte en fullständig statistik över
aktiviteternas fördelning på olika grenar.
Så länge situationen är så oklar
bör man nog kunna avvakta ytterligare
ett års erfarenheter innan man gör någon
förändring.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Det är riktigt, som herr
Eskel säger, att man måste göra avvägningar.
Det har vi ju också fått göra
under vårt arbete i avdelningen. Men,

160 Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Bidrag till hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet för studerande

herr Eskel, här gäller det en sak som
vi inte kan ställa i motsats till något
annat förslag.

Här gäller det hälso- och sjukvård
samt ökning av motionsverksamheten
bland studerande. Det är humant att
hjälpa dem att få en bättre hälso- och
sjukvård. Såvitt jag kan förstå är det
också samhällsekonomiskt försvarbart
att försöka hjälpa de studerande att
förbättra konditionen, så att de kan bedriva
sina studier effektivt. Det finns
därför, enligt min mening, mycket starka
skäl för att bifalla reservationerna.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
11); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mattsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 46)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 46,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 11) av herr Axel Andersson
m. fl.

medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 91 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
12); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mattsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 46)
mom. 2) i utskottets utlåtande nr 46,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 12) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Mattsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 111 ja och
93 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Nr 19 161

Onsdagen den 23

Mom. 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 47—49

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 50 och 51
Lades till handlingarna.

§ 2

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1969/70 till ibero-amerikanska
institutet i Stockholm, jämte motion,
och

nr 48, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition om befrielse i vissa fall
från skyldighet att återbetala ridhuslån.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 3

Sveriges Investeringsbank AB, m. nt.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av motioner angående
Sveriges Investeringsbank AB, m. m.

I de likalydande motionerna 1:284
av herr Virgin m. fl. och II: 313 av herr
Holmberg m. fl. yrkades att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle hemställa
att Kungl. Maj:t måtte

dels efter utredning framlägga förslag
till ombildning av Sveriges Investeringsbank
AB, ge ökad insynsmöjlighet
däri samt vidgad ägarbas efter de
riktlinjer som angivits i motionerna,
dels genom ändrade direktiv till 1968
års kapitalmarknadsutredning möjliggöra
en förutsättningslös prövning av
möjligheterna att i ökad utsträckning
kanalisera allmänna pensionsfondens
medel genom de befintliga enskilda instituten
till kreditmarknaden,

dels ock beakta vad i motionerna i
övrigt anförts.

april 1969 em.

Sveriges Investeringsbank AB, m. m.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:284 och II:
313.

Reservation hade avgivits av herrar
Stefanson (fp), Åkerlund (m), Nils
Theodor Larsson (ep), Brundin (m),
Regnéll (in), Börjesson i Glömminge
(ep), Larsson i Umeå (fp) och Stridsman
(ep), vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 284 och II: 313 hos Kungl.
Maj :t hemställa om

dels utredning om reformer med avseende
på Sveriges Investeringsbank
AB enligt i reservationen angivna riktlinjer,

dels ändring av direktiven för 1968
års kapitalmarknadsutredning enligt
vad i reservationen angivits.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
yttrade:

Överläggningen rörande detta utlåtande
må jämväl omfatta statsutskottets
utlåtande nr 49, men yrkande beträffande
sistnämnda utlåtande framställs
först när detsamma föredragits.

Bankoutskottets hemställan föredrogs;
och anförde därvid:

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! När riksdagen för två
år sedan fattade beslut om att inrätta
Investeringsbanken, var motiveringen
att man ville komplettera det kreditsystem
som fanns. Redan då strök vi
från oppositionens sida under hur viktigt
det måste anses vara att den nya
banken inte skulle få en sådan utformning
att den försvårade för det existerande
kreditsystemet att också i fortsättningen
fylla sina uppgifter på bästa
sätt.

Det är väl ingen som förnekar att
också andra kriterier än de, som traditionellt
uppfattas som lönsamhetskrite -

6—Andra kammarens protokoll 1969. Nr 19

162 Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Sveriges Investeringsbank AB, m. m.

rier, i vissa sammanhang inte bara kan,
utan måste vägas in i kreditbeslut. Men
ingen kan väl heller förneka att när
man har att väga in andra hänsyn än
de strikt företagsekonomiska, innebär
det en mycket grannlaga uppgift, som
är förenad med många vanskligheter.

För att begränsa de risker som är
förenade med Investeringsbankens
verksamhet i just detta avseende måste
kraven på kontinuerlig insyn ställas
högt. Det är denna principiella inställning
vi har kvar på vårt håll, och vi
har också kvar uppfattningen att en
hel del borde kunna göras på det praktiska
planet för att förbättra insynen i
Investeringsbanken. Genom en motion
från moderata samlingspartiet har dessa
frågor aktualiserats också i år. Yrkandet
i motionen går ut på en hemställan
om en utredning om hur Investeringsbanken
genom en omorganisation skulle
kunna bli mera öppen för insyn.

I detta sammanhang förs också ett
närliggande önskemål fram, nämligen
att den utredning som kallas 1968 års
kapitalmarknadsutredning skall få kompletterande
direktiv att förutsättningslöst
pröva möjligheterna att i ökad utsträckning
kanalisera AP-fondernas medel
genom de institutioner som redan är
väl etablerade på kreditmarknaden.
När jag säger att dessa önskemål ligger
nära varandra tänker jag på att i båda
fallen rekommenderas tillvaratagande
av den existerande och i stort sett väl
fungerande strukturen inom kreditförmedlingen.

Företrädare för folkpartiet, centerpartiet
och moderata samlingspartiet
har i bankoutskottet funnit dessa önskemål
välmotiverade. De socialdemokratiska
ledamöterna har däremot varit negativa.
Beträffande tanken att i större
utsträckning lita till de traditionella
kreditinstituten för kanalisering av APfondernas
medel säger socialdemokraterna,
att den skepsis som finansministern
gett uttryck för i direktiven till
kapitalmarknadsutredningen inte inne -

bär någon begränsning av utredningens
handlingsfrihet.

Det är vackert tänkt, men man skulle
känna sig säkrare om man fick skriftligt
på en sådan handlingsfrihet. Finansministeriet
är ju knappast det departement
som kör med de lösaste tyglarna.

Något av samma fromma tillit till
att allt skall ordna sig till det bästa,
av sig självt och utan ingripanden,
präglar den socialdemokratiska skrivningen
om insyn i Investeringsbankens
verksamhet. Redan från början kommer
man vid sidan av den egentliga problematiken
genom att referera motionerna
med den formuleringen, att det där
framförs »stark kritik» mot Investeringsbankens
sätt att fungera. Men motionerna
är inte anknutna till dagsläget,
utan vad motionärerna vill är att
för framtiden — en framtid då Investeringsbanken
kan komma att bli en
långt mera betydelsefull faktor än vad
den hittills har varit med sin blygsamma
utbetalning av ungefär 30 miljoner
kronor fram till det senaste årsskiftet
— röja undan vad som är besvärande
institutionella brister i Investeringsbankens
konstruktion.

Vad den socialdemokratiska skrivningen
säger om Investeringsbankens
balanserande funktion innebär också
att man går vid sidan om problematiken.
Härvidlag föreligger inga skiljaktiga
uppfattningar. Nej, meningsskiljaktigheterna
ligger i frågan: Vilka möjligheter
skall andra än de som tillhör den
innersta kretsen ha att kontinuerligt
följa utvecklingen, följa hur balansläget
påverkas av Investeringsbankens aktivitet?
Att sådana möjligheter finns är
en förutsättning för att företrädare för
de många intressen, som berörs av förskjutningar
i balansen, på ett tillräckligt
tidigt stadium skall kunna få i
gång en diskussion om riktigheten i
balansförskjutningarna. Dels har en sådan
diskussion en principiell motivering
som ett inslag i den öppna de -

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19■ 163

batten, dels bör den kunna ge ytterligare
bidrag till att man fattar riktiga
beslut i de viktiga frågor som Investeringsbanken
har att syssla med.

Dessa synpunkter har inte aktualiserats
genom vad Investeringsbanken hittills
har gjort eller inte gjort — jag säger
det på nytt. Den hittills ganska låga
aktiviteten ger knappast något underlag
för omdöme. Det rör sig nu liksom när
beslutet om Investeringsbanken fattades
om ett framtidsproblem. Detta försummades
eller negligerades av dem som
utformade Investeringsbanken. Att det
nu tas upp till grundlig genomlysning
är motionärernas och reservanternas
önskemål, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen vid
bankoutskottets utlåtande.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Frågan om Investeringsbankens
framtida ställning och dess
möjligheter att i sin nuvarande form
fullgöra sin tjänst åt det svenska samhället
aktualiseras i de motioner som vi
här har att ta ställning till och som
framförts av moderata samlingspartiet.

Motionernas syfte är inte främmande
för kammarens ledamöter. Vi har så
sent som i fjol haft att ta ställning till
i sak likalydande framställningar. Huvudsyftet
i år har möjligen varit att
hindra en ökning av Investeringsbankens
aktiekapital, en fråga som dock
inte behandlas av bankoutskottet utan
av statsutskottet.

I de motioner som hänvisats till bankoutskottet
krävs, som utskottets ordförande
herr Regnéll här redogjorde för,
att man siktar till en ombildning av
Investeringsbanken så att ägarbasen
vidgas och ökade möjligheter till insyn
skapas. Dessutom krävs en ändring av
direktiven för 1968 års kapitalmarknadsutredning
för att skapa möjlighet
för de enskilda bankinstituten att
i ökad utsträckning kanalisera AP6*
— Andra kammarens protokoll 1969.

Sveriges Investeringsbank AB, m. it*

fondsmedel till kreditmarknaden. Dessa
motionsyrkanden upprepas i allt väsentligt
i den föreliggande reservationen.

•Vad först gäller frågan om kravet på
ökad insyn vill jag framhålla att bankens
styrelse har fått en sammansättning
av företrädare för såväl den enskilda
industrin som det enskilda affärsbanksväsendet,
kooperationen och
arbetarnas och tjänstemännens fackliga
organisationer. Talet om behov av ökad
insyn ter sig, menar jag, lindrigt sagt
starkt överdrivet. Härtill kommer att
det i Investeringsbankens första verksamhetsberättelse
framhålles att ett friktionsfritt
och fruktbärande samarbete
har inletts med de enskilda kreditinstituten.
Detta är enligt mitt förmenande
ett språk som inte på något sätt kan
missförstås.

Vad sedan i övrigt gäller frågan om
insyn måste givetvis Investeringsbanken
liksom andra banker ta hänsyn till
sina kunder och deras eventuella krav
och önskemål om sekretess. Men i de
fall då bankens kunder inte haft någonting
emot offentlighet har vi också kunnat
konstatera att banken lämnat uppgifter
om såväl låntagarna som de aktuella
lånebeloppen och de projekt
pengarna varit avsedda för.

Vad sedan gäller bankens monopolkaraktär
vill jag redan nu framhålla att
vi inom utskottsmajoriteten inte kan
dela de framförda åsikterna i det avseendet.
Det förhåller sig snarare så att
genom Investeringsbankens tillkomst
har det monopol brutits som de privata
affärsbankerna tidigare innehade. Om
man på borgerligt håll känner irritation
över detta kan jag möjligen förstå det,
men att återställa den ordning som var
rådande före Investeringsbankens tillkomst
kan det enligt mitt förmenande
inte bli fråga om. Av bankens verksamhetsberättelse
framgår också att styrelsen
fäst särskild vikt vid uppgiften att
komplettera redan existérände kreditinstitut
i deras verksamhet. Detta inneNr
19

164 Nr 19

Onsdagen den 23 april .1969 em.

Sveriges Investeringsbank AB, m. m.

bär att banken oftast går in först när
finansieringsinsatsen ligger i ett riskläge
som övriga banker normalt inte
kan ta. Detta är enligt min mening också
ett starkt argument mot ett delägande
i banken av exempelvis andra kreditinstitut.

Kravet på att ställa Investeringsbanken
under bankinspektionens kontroll
är en fråga som bankinspektionen som
bekant själv bär uttalat sig om i samband
med Investeringsbankens tillkomst.
Det sades redan då att banken
borde,ställas utanför inspektionens kontroll,
eftersom verksamheten i väsentliga
avseenden skulle komma att skilja
sig från den som bedrivs av de kreditinstitut
som står under inspektionens
kontroll. Inom utskottsmajoriteten menar
vi att detta yttrande från bankinspektionen
har samma aktualitet i dag
som när det fälldes för ett par år sedan.

Reservanterna kräver också — som
utskottets ordförande här framhöll —
att direktiven för 1968 års kapitalmarknadsutredning
skall ändras, så att utredningen
skall få i uppdrag att presentera
lösningar som möjliggör för enskilda
bankinstitut att i ökad utsträckning
kanalisera AP-fondsmedel till kreditmarknaden.
Utskottsmajoriteten anser
att bland annat denna fråga kommer att
bli prövad av utredningen. Att statsrådet
i direktiven uttrycker en viss skepsis
inför denna tankes förverkligande
innebär enligt vår mening inte att utredningens
möjligheter till en förutsättningslös
prövning av frågan skulle begränsas.
Vi finner därför inte något
krav på ändring i direktiven vara påkallat.

Herr talman! Detta resonemang har
lett utskottsmajoriteten fram till att de
av reservanterna begärda åtgärderna inte
kan anses nödvändiga. Jag ber därför
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr REGNÉLL (in) kort genmäle:

Herr talman! Bland de synpunkter

som herr Bengtsson i Landskrona här
har fört fram vill jag i första hand kommentera
vad som berörde det centrala
önskemålet om möjlighet till ökad insyn
i Investeringsbankens verksamhet. Herr
Bengtsson underströk — det sägs också
i utskottsutlåtandet — att det i Investeringsbankens
styrelse ingår representanter
för olika intressen. Man har rent
av med namns nämnande räknat upp
vilka som för närvarande sitter i denna
styrelse, och var och en kan konstatera
att det inte bara är kunniga personer
utan också personer som åtnjuter förtroende
på skilda håll.

Det är nog gott och väl. Men de som
sitter där är att betrakta som edsvurna,
och man kan inte fråga dem: Hur ser
ni inom Investeringsbanken på det och
det önskemålet eller den och den kreditframställningen?
Hur kommer ni att
ställa er och hur går resonemanget?
Det vore fel av dessa edsvurna män att
inom de organisationer som de företräder
eller de kretsar som de har kontakt
med skvallra ur skolan. Det ifrågasätter
ingen att de skall göra; gjordes
försök från utomståendes sida i den
riktningen skulle de givetvis visas tillbaka.

Detta innebär att vi befinner oss i ett
läge där en inre krets av kunniga, duktiga
och ansvarskännande människor
fattar beslut av betydande räckvidd för
samhället och näringslivet och via näringslivet
för de enskilda i olika sammanhang
utan att man kontinuerligt kan
följa dessa beslut och få i gång den debatt
som jag menar är så önskvärd på
ett tidigt stadium.

Särställningen för Investeringsbanken
är att den direkt tillskapats för att beakta
inte bara företagsekonomiska omständigheter
utan också samhällsintressen.
Då bör också samhällsintressena
nära och kontinuerligt kunna följa vad
som sker inom Investeringsbanken.

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Statsutskottets utlåtande

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19

165

nr 49 är en fortsättning på bankoutskottets
utlåtande nr 15 så till vida som
moderata samlingspartiet inte har velat
acceptera det i förstnämnda utlåtande
föreslagna anslaget på 300 miljoner kronor
till utökning av Investeringsbankens
kapital.

Vad är då bakgrunden till vårt ställningstagande?
Inom moderata samlingspartiet
har vi över huvud taget inte accepterat
bankens tillkomst. Vi ansåg att
det svenska näringslivet inte skulle tillföras
några nya pengar genom bankens
tillkomst, utan detta skulle ske genom
de kreditinstitut som redan fanns. Därför
har vi redan från början varit skeptiska
mot banken. Nu gäller det alltså
en uppräkning med 300 miljoner kronor
till en miljard kronor. Enligt vårt förmenande
är det anmärkningsvärt att departementschefen
föreslår denna påspädning,
samtidigt som bankens egen
verksamhetsberättelse — den första och
enda som vi har att tillgå och som omfattar
18 månader -— talar om att bankens
kontanta utbetalning inte utgör
mer än, såsom herr Regnéll sade, 29
miljoner kronor. Det är bara en del av
den ränta som banken får in på hela det
kapital som där finns. Vidare har åtaganden
anmälts t. o. in. år 1972 på 507
miljoner kronor; det står också i verksamhetsberättelsen.

Vilka fordringar ställer då sådana
åtaganden på banken? Jo, att banken
i princip skall kunna mångdubbla sin
utlåning mot bakgrunden av det aktiekapital
som banken har. Banken skulle
alltså kunna lämna ut ett par miljarder
kronor. Och då har hänsyn inte tagits
till ränteinkomster under tiden.
Det är därför enligt vår mening eu obefogad
kapitalinsats som här görs.

Den är dessutom obefogad, om man
inte tänker placera pengarna i — som
det sägs — förlustbringande företag.
Det sägs att risken i princip inte kommer
att vara större för denna bank än
för någon annan bank. Man skryter i
stället med att man i princip har sam -

Sveriges Investeringsbank AB, m. m.

ma hårda villkor som andra kreditinstitut.
Departementschefens motivering
torde därför icke vara hållbar — i varje
fall är den enligt min mening starkt
överdriven.

Om vi, herr talman, tar del av Investeringsbankens
berättelse i samband
med frågan om insyn i bankens verksamhet,
något som herr Regnéll var
inne på — eftersom jag själv inte äger
någon aktie i denna bank, har jag inte
möjligheter att på samma sätt som när
det gäller ett enskilt företag få den insyn
i verksamheten jag behöver — finner
vi att utdelningen till verkställande
direktör och styrelse under de 18 månader
som förflutit varit 602 000 kronor
och till personalen 379 000 kronor.
Det är ju en kostnadsfördelning som är
litet ovanlig i sådana här sammanhang,
men orsaken härtill kan naturligtvis vara
att banken nyligen startats.

När jag lyssnade på debatten i första
kammaren, där herr Ottosson begärde
att av statsutskottets talesman få ett besked
om hur stora styrelsearvodena var
för de av den statliga banken tillsatta
styrelseledamöterna, kunde jag konstatera
att han inte fick något svar på den
frågan, eftersom ingen i statsutskottet
visste någonting därom. Han kunde så
småningom efter att ha samtalat med en
ledamot av bankens styrelse själv meddela
kammaren att arvodet var 15 000
kronor till ordföranden, 10 000 kronor
till varje ledamot och 5 000 kronor till
varje suppleant.

Då kanske det tillätes mig att fråga
den talesman för statsutskottet som
skall uppträda senare i debatten, om
han — i jämlikhetens namn — anser
att det är ett lämpligt styrelsearvode.
Jag anser med mina utgångspunkter att
de som gör ett gott jobb skall ha bra
betalt. Men är alltså detta ett lämpligt
styrelsearvode? Det vore bra att få veta
om: detta är den inriktning man har
att räkna med för framtiden. En av
ungdomarna i ett visst ungdomsförbund
far i sin blå Mercedes och med sin

16G Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Sveriges Iiivesteringsbank AB, m. m.

aktie i handen mellan företagen och
ställer just den frågan till företagsledningen.

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Vad beträffar statsutskottets
utlåtande nr 49 skall jag nöja
mig med att konstatera att moderata
samlingspartiet är ensamt om den uppfattning
som dess talesman tidigare anfört.
Det framgår av utskottets utlåtande
att såväl socialdemokraterna som mittenpartiernas
ledamöter i utskottet har
funnit det angeläget att stödja departementschefens
framställning. Jag kommer
därför senare, herr talman, att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Herr Regnéll säger i sin
replik till mig att insynen måste vidgas;
vi måste ha en bättre insyn i Investeringsbanken.
Samtidigt säger han att
det är uppenbart — och det framgår
också av utskottsutlåtandet — att det
är både kunniga och duktiga män som
sitter i bankens ledning, och vi kan inte
begära att de skall skvallra ur skolan
om vad man sysslar med i banken. Vidare
säger han att de bär att ta ställning
till stora och mycket betydelsefulla
frågor som kommer att få en genomgripande
betydelse i långa stycken för
samhällets utveckling.

Herr Regnéll borde nog precisera
hur han vill ha den här insynen. Jag
har svårt att föreställa mig hur den
skall fungera. Som förhållandet är i dag
i de privata affärsbankerna är det såvitt
jag vet ingen som går och skvallrar ur
skolan, utan besluten fattas innanför
stängda och strängt bevakade dörrar i
direktionsrummen; man får kännedom
om investeringarna först när de börjar
ute i näringslivet. Jag har svårt att föreställa
mig att Investeringsbankens ledning
skulle kunna handla på något annat
sätt.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Herr Bengtsson i Landskrona
använde här en formulering som
det hade legat snubblande nära för mig
att ta till men som jag avsiktligt höll
inne med, nämligen formuleringen om
»beslut innanför stängda dörrar». Jag
Vill inte rikta den förebråelsen mot dem
som bär lett Investeringsbanken hittills
att de fattat besluten inom stängda dörrar.
Det vore nämligen en förebråelse
som inte skulle ha adress till dessa personer
utan bör riktas mot dem som dragit
upp den organisatoriska formen för
Investeringsbanken.

Frågar då herr Bengtsson vad det föreligger
för skillnad på den punkten
mellan Investeringsbanken och andra
existerande banker, återvänder jag till
vad jag redan sagt, d. v. s. att hela motiveringen
för Investeringsbanken är
att man i och med den skulle få ett kreditinstitut
med delvis annan inriktning
än de kommersiella bankerna. Man
skulle få en invägning av samhällssynpunkter
i högre grad än man kan få
inom det traditionella bankväsendet.
Det innebär att här berörs intressen
som skall tillvaratas i den allmänna debatten,
som skall tillvaratas här i riksdagen
och i många andra sammanhang.
I den mån vi får besked om vad som
beslutats och diskuterats i Investeringsbankens
styrelse bakom dessa slutna
dörrar först ett år eller ett halvår efter
det att besluten fattats är vi ohjälpligt
satta i'' efterhand.

När herr Bengtsson gör denna jämförelse
kan jag också erinra om att det
ingalunda är så att man i det privata
näringslivet ständigt tar andra parter
med överraskning i fråga om viktiga
beslut. Visst är det mycket lätt att finna
exempel på illa genomförd information
från det privata näringslivet. Visst kan
det finnas exempel på att förhandlingar
förts i hemlighet och att man i efterhand
sagt att så måste förhandlingar
iföras; publicitet hade varit till skada

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19 167

för de intressen som är gemensamma
för de förhandlande parterna.

Men i många fall kan en öppenhet
vara möjlig. När Billerud och Uddeholm,
i den strukturomvandling som
pågått i dessa industrier, åratal i förväg
lämnat besked om att de ocli de
driftsenheterna skulle läggas ned, så
har man givit exempel på sådan tidig
information som är av intresse och
vikt för de berörda. Genom institutionella
förändringar i Investeringsbanken
borde man också här komma fram till
sådan öppenhet.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 110 ja och 86 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4

Anslag till teckning av aktier i Sveriges
Investeringsbank AB m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
49, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1969/70
till teckning av aktier i Sveriges Investeringsbank
AB m. m. jämte motioner.

Kungl. Maj:t hade (bilaga 15, punkt
VI: 1, s. 104—105) föreslagit riksdagen
att a) till Teckning av aktier i Sveriges
Investeringsbank AB för budgetåret
1969/70 på kapitalbudgeten under
fonden för statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 300 000 000 kr. samt
b) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti intill
ett belopp av 900 000 000 kr. för bankens
förpliktelser.

I de likalydande motionerna I: 273
av herr Virgin in. fl. och II: 302 av herr
Holmberg m. fl. hade — under hänvisning
till de likalydande motionerna
I: 284 och II: 313 som hänvisats till bankoutskottet
och redovisats under nästföregående
paragraf — hemställts att
riksdagen måtte 1. avslå Kungl. Maj:ts
förslag att till Teckning av aktier i
Sveriges Investeringsbank AB för budgetåret
1969/70 anvisa ett investeringsanslag
av 300 000 000 kr. samt 2. bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att
ikläda staten garanti intill ett med
270 000 000 kr. reducerat belopp av
630 000 000 kr. för bankens förpliktelser.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:273 och 11:302, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Teckning av aktier i Sveriges Investeringsbank
AB för budgetåret 1969/70
på kapitalbudgeten under fonden för
statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 300 000 000 kr.,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å

168 Nr 19

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Interpellation ang. tillsättande av en kriminalpolitik beredning

motionerna I: 273 och II: 302, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att
ikläda staten garanti intill ett belopp av
900 000 000 kr. för bankens förpliktelser.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Kaijser, Bohman och Nordstrandh
(samtliga m), som ansett att
utskottet bort hemställa,

1. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:273 och 11:302, såvitt nu
var i fråga, avslå Kungl. Maj :ts förslag
om anvisande av medel till teckning av
ytterligare aktier i Sveriges Investeringsbank
AB,

2. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 273 och II: 302, såvitt nu
var i fråga, avslå Kungl. Maj :ts förslag
om bemyndigande för fullmäktige i
riksgäldskontoret att ikläda staten ytterligare
garanti för bankens förpliktelser.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid statsutskottets
utlåtande.

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lothigius begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets utlåtande
nr 49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Virgin in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Lothigius begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 166 ja och 30 nej.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till kammarens sammanträde
fredagen den 25 innevarande
april.

§ 5

Interpellation ang. tillsättande av
en kriminalpolitisk beredning

Ordet lämnades på begäran till

Fru ERIKSSON i Stockholm (s), som
yttrade:

Herr talman! Sedan straffrättskommittén
och strafflagberedningen åren
1953 resp. 1956 avlämnade sina slutbetänkanden
med förslag till nya straffbestämmelser
för brott och ett nytt reaktionssystem
samt på grundval av dessa
betänkanden riksdagen godkänt det
lagverk, som kallas brottsbalken av år
1962 med därtill hörande lagar, har i
stort sett rått stiltje inom det kriminalpolitiska
förnyelsearbetet. Lagstiftningen
om behandling av personer, som intagits
i fångvårdsanstalter och häkten,

Onsdagen den 23 april 1969 em.

Nr 19 169

Interpellation ang. tillsättande av en kriminalpolitisk beredning

överses visserligen av en speciell kommitté,
men något organ, som kontinuerligt
vakar över att den kriminalpolitiska
lagstiftningen och över att utvecklingen
inom därav berörda områden
håller jämna steg med samhällsutvecklingen
och förändringarna inom brottsligheten,
existerar inte.

Detta är otvivelaktigt en brist. Av
den kriminalpolitiska debatt, som förts
inom radikala, juridiska och politiska
grupper efter brottsbalkens tillkomst,
framgår klart att samhällets åtgärder
mot lagbrytare och även själva fastställandet
av vad som kallas brott, måste
underkastas en fortlöpande granskning.

»En kriminalpolitisk beredning» borde
ha uppdraget att följa utvecklingen
och fortlöpande förse justitieministern
med lagförslag och organisatoriska förslag
på det kriminalpolitiska fältet, i
den mån detta inte sker genom speciellt
tillsatta utredningar. Självfallet borde
en sådan beredning i sig inrymma representanter
för polis-, åklagar-, domstols-
och kriminalvårdsmyndigheterna
men även för de juridiska, kriminologiska,
sociologiska, medicinska och psykologiska
vetenskaperna. Ett sådant organ
har motsvarigheter i många andra
länder.

Nyligen har Kriminalistföreningen tagit
upp ämnet om en ny strafflag till
offentlig debatt med inledning bl. a. av
riksåklagaren. Behovet av en omprövning
mera fortlöpande verifierades av
flera deltagare i diskussionen.

Med stöd av det anförda ber jag om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet få
ställa följande fråga:

År statsrådet beredd att överväga tillsättandet
av en kriminalpolitisk beredning
med uppdrag att fortlöpande följa
vår strafflagstiftning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtande nr 52, i anledning
av motioner angående statsbidrag
till Riksförbundet för kriminalvårdens
humanisering;

bevillningsutskottets betänkande nr
31, med anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) jämte motioner;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

32, i anledning av motioner om
utbildning vid trafikskolorna i olycksfallsvård,

nr 33, i anledning av motioner om
bättre belysning för motorfordon, och

nr 34, i anledning av motioner om
förenkling av företagens uppgiftsskyldigheter
m. m.

§ 7

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 130, till Konungen angående omröstningar
jämlikt § 103 regeringsformen
och § 69 riksdagsordningen.

§ 8

Tillkännagavs, att Kungl. Maj ds skrivelse
nr 71, med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, överlämnats till kammaren.

Denna skrivelse bordlädes.

§ 9

Anmäldes motionen nr 1181, av fröken
Ljungberg in. fl., i anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 63, med
förslag om införande av enhetlig kommunbeteckning,
m. m.

Denna motion bordlädes.

Onsdagen den 23 april 1969 em.

170 Nr 19

§ 10

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om
tjänstledighet från riksdagsarbetet under
tiden 7:e t. o. m. 13:e maj för att
som svensk'' delegat deltaga i en internationell
kongress i London.

Stockholm den 23 april 1969

Georg Åberg

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 11

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Nilsson i Bästekille (m), till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående ersättning till
minkgårdsägare för vissa förluster, och
herr Nordstrandh (m), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående det statliga kulturrådets
sammansättning.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.12 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 69
914318