Nr 19 ANDRA KAMMAREN 1966 (Riksdagens protokoll 1966:19)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 19 ANDRA KAMMAREN 1966

21—22 april

Debatter m. m.

Torsdagen den 21 april

Sid.

Svar på frågor av:

herr Sjöholm ang. regeringens beslut om lags ikraftträdande...... 5

herr Karlsson i Huddinge ang. initiativ för att söka hejda prisstegringarna.
................................................. 6

herr Magnusson i Borås ang. militära beställningar av beklädnads materiel.

................................................. ®

herr Gustavsson i Alvesta ang. bestridandet av kostnaderna för viss

praktiktjänst inom försvarsmakten.......................... 8

herr Gustafsson i Borås ang. åtgärder för att påskynda ärendebehandlingen
inom medicinalstyrelsen.......................... 10

herr Börjesson i Falköping ang. larmanordningar i hiss........... 11

Svar på interpellationer av:

herr Persson i Heden ang. väg- och brobyggandet............... 12

herr Westberg ang. fördelningen av de för vägbyggandet tillgängliga

resurserna................................................

herr Sjönell ang. undantagande från stoppförbud för fordon som

transporterar svårt rörelsehindrad person..................... 19

fru Johansson ang. återbetalningsskyldigheten för bidragsförskott.. 24

Interpellationer av:

herr Lorentzon ang. trafiksvårigheterna vid statens järnvägar, m.m. 26
herr Gustafsson i Stenkyrka ang. tolkningen av begreppet »fastighetens
värde» vid beviljande av jordbruksegnahemslån.......... 27

Meddelande om enkel fråga av herr Hermansson ang. viss krigsmaterielexport.
....................................................

1__ Andra kammarens protokoll 1966. Nr 19

Nr 19

Innehåll

Fredagen den 22 april Sid.

Svar på interpellation av fru Nettelbrandt ang. helikoptertrafik för

att lösa vissa trafiksituationer i Stockholms skärgård............. 29

Restitution av skatt på bensin för motorsågar..................... 34

Ökat rättsskydd för den enskilde i skattefrågor m. m.............. 44

Fortsatt valutareglering........................................ 55

Riksbankens sedelutgivning, m. m............................... 73

Ungdomens bostadsfråga....................................... 78

Forskning ang. ungdomens situation i dagens samhälle............. 80

Tillämpningen av svenska straffregler för utomlands begångna gärningar
..................................................... 87

Indexreglering av de allmänna barnbidragen...................... 91

Vissa familjepolitiska åtgärder.................................. 92

Lag om vad som är fast egendom................................ 96

Uppskov med omläggningen till högertrafik....................... 98

Interpellationer av:

herr Lindkvist ang. prisutvecklingen och prisövervakningen....... 104

herr Karlsson i Huddinge ang. åtgärder för att söka hejda prisstegringarna.
................................................. 105

Meddelande om enkla frågor av:

herr Sjöholm ang. besvarandet av enkla frågor.................. 107

herr Larsson i Norderön ang. rätt för kommun att tillskapa semesterbyar
och liknande anläggningar............................. 107

herr Nilsson i Agnäs ang. tillvaratagandet av samernas intressen i
rättsliga sammanhang...................................... 107

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 22 april

Bevillningsutskottets betänkande nr 26, om restitution av skatt på

bensin för motorsågar....................................... 34

— nr 27, om vissa postavgifter.................................. 44

— nr 28, om ökat rättsskydd för den enskilde i skattefrågor m. m. . .. 44

— nr 29, om rätt till avdrag vid beskattningen för vissa driftslån inom

jordbruket................................................. 55

— nr 30, om viss ändring av 22 § kommunalskattelagen............ 55

— nr 33, ang. godkännande av tilläggsavtal med Italien för und vikande

av dubbelbeskattning beträffande skatter på inkomst och
förmögenhet............................................... 55

Bankoutskottets utlåtande nr 23, ang. fortsatt valutareglering........ 55

— nr 24, ang. lag med särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning,
m. m............................................ 73

Innehåll

Nr 19

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 7, ang. förlängning av giltighetstiden

för 1962 års internationella veteavtal.......................... 77

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 24, ang. ungdomens bostadsfråga.
..................................................... 78

— nr 25, om rådgivning i televisionen angående vården av utvecklingsstörda.
.................................................... 80

— nr 26, om forskning angående ungdomens situation i dagens samhälle.
..................................................... 80

— memorial nr 27, ang. överlämnande till statsutskottet av vissa till

allmänna beredningsutskottet remitterade motioner............. 87

Statsutskottets utlåtande nr 50, om pension åt fiskmästare John Jonasson
....................................................... 87

Första lagutskottets utlåtande nr 23, ang. tillämpningen av svenska

straffregler för utomlands begångna gärningar.................. 87

— nr 24, om viss kombination av påföljder för brott............... 91

— nr 25, om säkerhetsåtgärder beträffande vissa nöjesanläggningar. . 91

Andra lagutskottets utlåtande nr 38, om indexreglering av de allmänna

barnbidragen.............................................. 91

— nr 40, om vissa familjepolitiska åtgärder....................... 92

— nr 42, om översyn av bestämmelserna om reseersättning från den

allmänna sjukförsäkringen................................... 96

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27, ang. lag om vad som är fast egendom
...................................................... 96

— nr 28, ang. lag om företagsinteckning m. m.................... 98

— nr 29, om uppskov med omläggningen till högertrafik........... 98

Statsutskottets utlåtande nr 49, om anslag till kostnader för övergång till

högertrafik................................................ 103

Bevillningsutskottets betänkande nr 12, rörande fördelning av kostnaderna
för högertrafikens genomförande........................ 103

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30, ang. bidrag till de svenska utlandsförsamlingarna
m. m....................................... 103

Statsutskottets utlåtande nr 51, ang. bidrag till de svenska utlandsförsamlingarna
m. m.......................................... 103

Torsdagen den 21 april 1960

Nr 19

Torsdagen den 21 april

Kl. 16.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. regeringens beslut
om lags ikraftträdande

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet HERMANSSON, som
yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
statsministern vilken princip regeringen
följer när den i konselj fattar
beslut om lags ikraftträdande, innan lagförslaget
ännu behandlats av riksdagen.

Eftersom frågan rör ett område som
jag sysslar med inom regeringen har
den överlämnats till mig för besvarande.

Det har sedan länge ansetts att en
handling som kommer till ett departement
under konseljdagen kan tas upp
på konseljen, oavsett när under dagen
handlingen kommer in. En förutsättning
är naturligtvis att beredning i
ärendet har kunnat ske. Ett sådant
ärende anmäls i konseljen reservationsvis.
Detta innebär att ärendet utgår från
konseljen, om handlingen inte skulle
komma in under dagen eller om det behövs
ytterligare beredning så att ärendet
måtte uppskjutas till en senare konselj.
Konseljbeslutet expedieras inte
förrän det konstaterats att förutsättningarna
därför föreligger. Det sagda
gäller även riksdagsbeslut.

Vidare anförde

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Hermansson för svaret.

Tillvaron är fylld av överraskningar;
om man frågar statsministern, får man
svar av statsrådet Hermansson.

Jag tycker nog att denna fråga, som
gäller avsteg från konstitutionell praxis,
skulle kunna ha varit en fråga för regeringschefen
att besvara. Men statsministern
har kanske haft svårt att inrangera
vad som hände den 1 april —
ett för resten mycket lämpligt datum —
och vilket är bakgrunden till denna fråga
under godtagbar statsrättslig praxis.
Därmed har jag inte givit uttryck för
någon som helst sidovördnad för statsrådet
Hermansson.

Eftersom kommunikationsministern
vid det tillfälle jag syftar på enständigt
vägrade att svara på frågan, varför det
var så hysteriskt bråttom att få ifrågavarande
författning på pränt, har
man måst gissa sig fram. Ett av de antaganden
som haft mest fog för sig har
varit att regeringen var angelägen om
att det hela skulle ske, medan en viss
piratradio befann sig utanför landets
gränser. Det hade väckt betydligt större
uppseende, om regeringen skulle ha
behövt använda bryskare metoder, och
detta hade varit partipolitiskt olyckligt
för regeringen. Men jag anser inte att
man skall behandla konstitutionella frågor
ur partipolitisk synvinkel.

Jag trodde att jag i dag skulle få ett
svar på frågan, men något sådant har
jag inte fått. Jag nödgas konstatera att
så ofta brukar vara fallet. Jag hade frågat
vilken princip regeringen följer,
men jag har fått ett svar på hur systemet
verkar. Jag skulle emellertid gärna
vilja veta vilken princip man följer för
att kunna inrangera det exempel jag
åsyftat i min fråga i denna princip.
Regeringen gör ju inte alltid på detta
sätt utan endast i exceptionella fall. Jag

Nr 19

Torsdagen den 21 april 1966

Svar på fråga ang. initiativ för att söka hejda prisstegringarna — Svar på fråga

ang. militära beställningar av beklädnadsmateriel

vill få reda på principen för att kunna
bedöma om det aktuella fallet kan inrangeras
under denna princip.

Det beslut konseljen fattar är i dessa
fall förenat med ett villkor, och jag
skulle vilja veta: Hur kontrollerar man
att detta villkor också blivit uppfyllt?

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. initiativ för att söka
hejda prisstegringarna

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Herr Karlsson i Huddinge
har frågat mig vilka initiativ regeringen
överväger för att söka hejda
prisstegringarna.

Herr Karlssons fråga är alltför omfattande
för att kunna besvaras inom
ramen för en frågestund. Årets kompletteringsproposition,
som framläggs om
någon vecka, kommer att ge det underlag
som krävs för att prisfrågorna och
regeringens åtgärder i anslutning därtill
skall kunna diskuteras i det samhällsekonomiska
sammanhang, där de
hör hemma. Herr Karlsson har sålunda,
om han så önskar, möjlighet att
återkomma när propositionen behandlas
i denna kammare.

Vidare anförde

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsministern för svaret på min fråga.
Det är klart att jag inte kan vara särskilt
belåten med svarets innehåll, alldenstund
statsministern inte i sak besvarat
frågan.

Jag är väl medveten om att den fråga
jag ställt verkligen är av sådan omfattning
och betydelse att det kan vara
svårt att tillfredsställande besvara den
inom ramen för den tid som är tillmätt

för en enkel fråga. Jag avsåg emellertid
inte en allmän redogörelse för regeringens
prispolitik. Den har vi tidigare
fått vid flera tillfällen. Avsikten var att
efterhöra om regeringen planerat någon
eller några nya åtgärder på prispolitikens
område i samband med de
avtalsuppgörelser som träffats. Statsministern
har som bekant själv i samband
med kommentarer till avtalsuppgörelsen
fört frågan om åtgärder mot prisstegringarna
på tal. Det är naturligt
att man intresserar sig för vilka eventuella
åtgärder från regeringshåll som
kan tänkas. Vart man än kommer, på
möten eller i samspråk med folk i andra
sammanhang, är den stående frågan
i dag: Vad kommer att göras åt
prisstegringarna? Man vill ha svar nu
i synnerhet som så många ofta talar
om åtgärder mot prisstegringarna.

Herr talman! Jag hade alltså inte räknat
med så mycket i svaret, men jag
hade möjligen ändå tänkt mig någon
kommentar till det brev som vårt parti
för en tid sedan sände till regeringen
med vissa uppslag i fråga om åtgärder
mot prisutvecklingen. Jag får väl räkna
med att få svar också på detta vid ett
annat tillfälle.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. militära beställningar
av beklädnadsmateriel

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Magnusson i Borås
har frågat mig om jag anser att militära
beställningar av beklädnadsmateriel
med hänsyn till rådande sysselsättningssvårigheter
för berörda industrier bör
läggas ut inom vårt eget land.

Försvarets intendenturverk skall vid
upphandling av beklädnadsmateriel föl -

Torsdagen den 21 april 1900

Nr 19

Svar på fråga ang. militära beställningar av beklädnadsmateriel

ja bestämmelserna i upphandlingskungörelsen.
Detta innebär bl. a. att intendenturverket
vid prövning av anbud
skall ta hänsyn endast till affärsmässigt
betingade förhållanden. Någon allmän
dispens från denna regel är inte aktuell
och har inte heller påkallats från något
håll.

Vidare anförde:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
för svaret på min fråga.
Försvarsministern säger att någon allmän
dispens från denna regel inte är
aktuell och den skulle inte heller ha
påkallats från något håll. Jag vill bara
i all korthet, herr talman, meddela vad
som är anledningen till min fråga. Den
är nämligen att man under hösten placerade
en beställning på 30 000 militärskjortor
i Jugoslavien till ett pris som
endast med 47 öre för kort ärm och
1: 32 för lång ärm, eller i genomsnitt
85 öre, underskred det lägsta, svenska
anbudet. I dagarna lär ytterligare en sådan
beställning, denna gång på 40 000
skjortor, ha gått till Portugal, och det
skulle där röra sig om en liknande differens.
Jag tycker för min del att det
finns två verkligt bärande motiv för att
dessa beställningar borde ha lagts inom
landet. För det första har vi arbetsbrist.
Vi läser dagligen i tidningarna om
fabriksnedläggelser och friställande av
arbetskraft, speciellt inom denna del
av konfektionsindustrien.

För det andra tycker jag att den svaga
utvecklingen av handelsbalansen utgör
ett starkt motiv för att dessa militärbeställningar
borde stannat inom landet.
Rent principiellt är det också allvarligt
att dessa beställningar går till utlandet.
Den som får beställningen brukar nämligen
också få de mönster som skall användas
vid fabrikationen, och jag förmodar
att det går till på samma sätt
när man lägger ut en beställning i ut -

landet. På det sättet exporterar man en
fabrikationshemlighet som är av utomordentligt
stort värde. Det är därför
som detta system inte är lyckligt.

Med hänsyn till den ytterligt ringa
differensen tycker jag att dessa beställningar
borde ha lagts ut inom landet.
Om det inte tidigare varit aktuellt att
man tagit hänsyn till dessa förhållanden,
skulle det vara mycket angeläget
om försvarsministern i fortsättningen
hade möjlighet att tänka härpå.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Intendenturverket har
inte till mig anmält sina aktuella inköp
utan följer upphandlingskungörelsen.
För att klara ut vilken omfattning dessa
utlandsbeställningar på beklädnadsmateriel
har vill jag emellertid nämna
några siffror.

Jag har från intendenturverket inhämtat
uppgifter om alla inköp av beklädnadsmateriel
under 1963, 1964 och
1965. Under de åren inköptes av verket
för sammanlagt 127 miljoner kronor,
varav i utlandet i olika länder 6,5 miljoner
kronor, dvs. 5 procent. Håller
man sig till det specialområde som herr
Magnusson i Borås berör har under
dessa tre år, inberäknat de två inköp av
skjortor som herr Magnusson nämnde,
av ett totalt inköp av bomullsväv och bomullskonfektion
till ett belopp av 77 miljoner
kronor — vari även sylönen ingår
— sammanlagt 1 462 000 kronor gått
till utlandet, dvs. knappt 2 procent.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag är tacksam för att
försvarsministern har lämnat dessa statistiska
uppgifter. När man ser tillbaka
verkar dessa siffror naturligtvis inte så
farliga. Det är emellertid nu som arbetsnedläggelserna
är aktuella och problemen
därför större. Risken för att sådana
beställningar i fortsättningen kommer
att gå till utlandet blir allt större.
Det är av den anledningen som jag anser

8 Nr 19 Torsdagen den 21 april 1966

Svar på fråga ang. bestridandet av kostnaderna för viss praktiktjänst inom försvars
makten

det vara ytterligt angeläget — och jag
tror även till nytta för landet — att
man, när man gör dessa beställningar,
inte låter så små prisdifferenser som
det här är fråga om medföra att beställningarna
går till utlandet. Staten har
dock även inkomster i form av skatter,
sociala avgifter och mycket annat på
det arbete som utföres i vårt land. Jag
tycker att man bör ta hänsyn härtill
i framtiden, och det är närmast den vi
nu diskuterar och inte vad som har hänt
under de tre senaste åren.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Vi har självfallet uppmärksamheten
riktad härpå i samband
med den förändring som möjligen håller
på att ske inom dessa industrier.
Men jag vill fästa herr Magnussons uppmärksamhet
på att det är svenska företag
som är anbudsgivare. Intendenturverket
har knappast haft reda på att dessa
svenska företag har låtit sy utanför
landets gränser — det är inte alltid möjligt
att kontrollera det. Det är alltså
svenska företag som har lämnat anbuden,
och det är inte fråga om direktanbud
från utlandet.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag känner till att det
inte är svenska konfektionärer utan det
är sådana som inte har några fabriker
här i landet som lämnar in dessa anbud
med avsikt att man skall sy i utlandet.
Det tycker jag egentligen är ännu mera
anmärkningsvärt att man då lägger dessa
beställningar där. Enligt uppgift från
skjortfabrikanterna skall man nämligen
uppge på vilken fabrik man kommer att
sy, alldenstund intendenturförvaltningen
skall kontrollera under arbetets gång,
och enligt förljudande innebär det, att
kontrollanterna måste åka över till Jugoslavien
respektive Portugal och där kontrollera
un der arbetets gång. Det måste ju
vara en ganska onödig omgång att be -

höva göra det. Därför måste man väl,
innan man sluter ett sådant avtal, ha
klart för sig på vilken fabrik tillverkningen
skall komma att ske.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. bestridandet av kostnaderna
för viss praktiktjänst inom försvarsmakten Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat mig, om jag är beredd
att vidtaga sådana åtgärder att försvarets
organ inte uttar ersättning av kommunerna,
när pryo-elever gör praktiktjänst
inom försvarsmakten.

Den praktiska yrkesorientering, i vilken
skolelever deltar inom det militära
försvaret, är i princip kostnadsfri för
skolan. Emellertid måste vissa direkta
kostnader, som statsverket har i samband
med den s. k. pryoverksamheten,
täckas av kommunerna. De måltider,
som eleverna intar vid militära förband,
liksom i förekommande fall kostnader
för resor betalas sålunda i allmänhet av
kommunerna. I vissa fall har dock bidrag
utgått från statsverket även för
dessa kostnader.

Kostnaderna för den praktiska yrkesorienteringen
inom det militära försvaret
debiteras enligt samma principer
som tillämpas då eleverna praktiserar
hos civila myndigheter, företag och institutioner.
Dessa principer har kommit
till uttryck i anvisningar från skolöverstyrelsen.

Enligt min mening är den praktiska
yrkesorienteringen för skolelever av
värde även för försvaret. Jag finner
dock inte anledning vidta åtgärder, som
skulle innebära att försvaret intar en

Torsdagen den 21 april 196(5 Nr 19

Svar på fråga ang. bestridandet av kostnaderna för viss praktiktjänst inom försvarsmakten särställning

när det gäller kostnaderna försvarets högsta ledning att försvara
härför. en åtgärd av detta slag.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
det svar jag har fått. När jag första
gången blev uppmärksammad på det
förhållandet, att ett regemente, som tagit
emot elever från grundskolan för
den praktiska yrkesorienteringen, debiterade
ersättning för kosten under vistelsen
på regementet tog jag det faktiskt
som ett skämt. Jag kunde nämligen inte
tänka mig att försvarsmakten skulle betrakta
en tjänst av detta slag som en
tjänst som man skulle kräva ersättning
för. Man ser ju ofta att försvaret annonserar
för att bland ungdomen rikta uppmärksamheten
på att inom försvarsmakten
har den ett framtidsyrke. Under sådana
förhållanden menar jag att yrkesorienteringen
på ett regemente måste
vara en mycket bra PR-verksamhet för
försvaret. Därför tycker jag att den skulle
vara så värdefull att man inte på ett
regemente skulle sitta och räkna ut hur
många gånger t. ex. Pelle Svensson har
ätit frukost och middag för att sedan
debitera det med 2: 75 eller vad det
är.

Försvarsministern säger att man följer
samma principer som när man debiterar
inom privata företag. Men, herr
försvarsminister, inte skall man väl
jämföra detta med de privata företagen.
Det är helt naturligt att ett företag
som tar emot ett antal pryo-elever skall
ha sina kostnader täckta. Men i detta
fall är det väl ett samhällsintresse att
eleverna får denna orientering. Jag tycker
det är en missriktad sparsamhet.
Det är väl ingen särställning som man
skulle inta från försvarets sida, om man
inte skulle debitera detta. Jag är av
den uppfattningen att det kostar en hel
del att göra dessa debiteringar. Jag tycker
inte det finns någon anledning för

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag tror att herr Gustavsson
i Alvesta underskattar de kostnader
det här rör sig om för alla våra
förband. Denna fråga har behandlats
i riksdagen, och försvarsgrenarna, i
varje fall armén, har fått ökade anslag
för att kunna bedriva denna yrkesorientering,
som chefen för armén särskilt
har framhållit såsom varande mycket
värdefull för försvaret.

De ökade anslagen som lämnats avser
kostnaderna inom förbanden för genomförandet
av yrkesorienteringen. I
övrigt håller sig försvaret, liksom andra
statliga myndigheter och institutioner,
som tar emot ungdomar för praktisk yrkesorientering,
till den uppdelning av
kostnaderna som finns i kungl. skolöverstyrelsens
meddelanden till företagen,
där det klart anges att skolan betalar
elevens resor till och från arbetsplatsen
och kostnaderna för elevens
måltider under den praktiska yrkesorienteringen.

Skulle något företag eller någon statlig
institution, t. ex. försvaret, göra ett
undantag och försöka att själv bekosta
detta och skaffa anslag härför i riksdagen,
skulle därmed — med tanke på den
väldiga konkurrensen om arbetskraft
mellan statliga, kommunala och privata
företag, inom olika verksamhetsgrenar i
landet — chansen ges ett särskilt företag
att överbjuda de andra och komma med
så fina villkor, att det kanske skulle
bli just försvaret som fick den praktiska
yrkesorienteringen.

Jag tror att det finns riktiga tankar
som grund för finansieringen av denna
praktiska yrkesorientering, och så länge
som försvaret håller sig till vad som är
allmänt överenskommet tycker jag det
är riktigt. Skulle det ske en ändring härvidlag,
är jag beredd att av riksdagen

Nr 19

Torsdagen den 21 april 1966

Svar på fråga ang. åtgärder för att påskynda ärendebehandlingen inom medicinal styrelsen begära

de icke oväsentliga anslag som inte att den orientering som de får kan
då måste tillföras någon post i försvå- betyda så mycket för produktionen.

rets huvudtitel. .... ,

Härmed var överläggningen slutad.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Nu överdriver Ni väl,
herr försvarsminister, då Ni för in konkurrensen
om arbetskraften, ty detta
gäller yrkesorientering för dem som
går i grundskolans åttonde klass. Jag
tror inte att det skulle inverka på arbetsmarknaden,
om kommunerna inte betalar
kosten. Det kan emellertid tänkas
att, om man gör en god PR-verksamhet
bland grundskolans elever i klass 8, man
å andra sidan skulle kunna spara in en
del beträffande den rekryteringsdetalj
som kostar ganska mycket i dag i form
av annonsering m. m. för att få ungdom
intresserad för försvaret.

Enligt skolöverstyrelsens bestämmelser
är man väl inte ålagd att ta ut ersättning,
utan det står väl varje företag,
liksom försvaret, fritt att avgöra om
ersättning skall tas ut eller ej.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det gäller i detta fall
skolöverstyrelsens rekommendationer
till alla institutioner, enskilda företag
och statliga myndigheter. Jag känner
emellertid till att det finns enskilda
företag som betalar kostnaderna, men då
skall man ha klart för sig att dessa företag
har nytta av eleverna, som i vissa
fall hjälper till i arbetet, medan det i
fråga om försvaret gäller direkta utgifter
som inte är oväsentliga. Därför
tror jag inte att man, så länge skolöverstyrelsen
vill uppehålla tudelningen
beträffande kostnaderna, skall göra något
speciellt för försvaret.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag håller inte med försvarsministern
när han säger att eleverna
kan göra nytta i företagen. Jag tror

§ o

Svar på fråga ang. åtgärder för att påskynda
ärendebehandlingen inom medicinalstyrelsen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
bär frågat om jag lagt märke till den
långa tidsutdräkt som kan förekomma
vid handläggning av ärenden i medicinalstyrelsen
och om jag har för avsikt
att vidta åtgärder som kan få till följd
en snabbare behandling.

Enligt vad herr Gustafsson har upplyst
mig om är hans fråga föranledd av
ett ärende om återfående av körkort och
trafikkort för bil, vilka tidigare dragits
in på grund av sjukdom.

Ärenden av det slag som frågan avser
kräver en grundlig utredning av de faktiska
förhållandena i det aktuella fallet
och ofta därtill en kvalificerad vetenskaplig
bedömning. Yttrande från någon
ledamot av styrelsens vetenskapliga råd
inhämtas därför i stor utsträckning. För
sin bedömning behöver denne ledamot
i sin tur tillgång till utlåtande från den
eller de läkare som vårdat den person
ärendet gäller.

Jag anser att ärenden rörande indragning
av körkort på grund av sjukdom
bör behandlas omsorgsfullt. Detta
ligger i både körkortsinnehavarens och
allmänhetens intresse. Ordningen för
medicinalstyrelsens handläggning av sådana
ärenden har utformats med hänsyn
härtill. Därav följer emellertid att
handläggningen kräver en viss tid. Vad
jag inhämtat i denna fråga har inte
föranlett mig att vidta några särskilda
åtgärder.

Torsdagen den 21 april 196C

Nr 19

Vidare anförde

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Att man bör ta tidningsuppgifter
med en nypa salt är ju ingen
nyhet. Men jag anser att tidningarnas
vakthållning i vad gäller både verk och
institutioner är av utomordentligt värde.
Det har jag tidigare betygat i denna
kammare. Risken att offentligt få stå till
svars för sina handlingar verkar nog
inte så litet återhållande och därmed
välgörande på den som kanske frestas
att utnyttja eller missbruka sin ställning.

När en aftontidning slår upp en rubrik
över hela sidan och skriver: Sjukskriven
i onödan för att medicinalstyret
»inte har tid», är det dock inte så underligt
om man frågar vad som är sanning
eller osanning, ordning eller oordning.
Vad gäller det sjukdomsfall som refereras
i tidningen har jag givetvis inte
den minsta anledning att ingå på det.
Vad som här har sitt intresse är behandlingen
av ärendet. Vi känner alla
till att både statliga och kommunala
myndigheter är överlastade av ärenden,
och till en del får vi väl finna oss i en
lång väntan. Men det finns frågor som
för vissa personer är av så vital art att
onödiga dröjsmål kan kännas svåra,
när de förekommer.

Den person det här gäller undersöktes
i höstas av professor Karl-Axel Ekbom
vid neurologiska avdelningen på
akademiska sjukhuset i Uppsala. Denne
ansåg att mannen var återställd och
kunde börja arbeta, och medicinalstyrelsen
remitterade frågan till en av medlemmarna
i medicinalstyrelsens vetenskapliga
råd. Denne låg sedan på ärendet
i cirka två månader, vilket väl får
anses vara i längsta laget. Normalt räknar
man i medicinalstyrelsen med att
ett sådant sakkunniguppdrag skall ta
högst en månad. Jag känner dock inte
till huruvida några exceptionella omständigheter
kan ha inverkat och gjort
att förseningen blev så stor. Jag har

Svar på fråga ang. larmanordningar i hiss

givetvis precis samma uppfattning som
herr statsrådet, nämligen att ärenden
rörande indragning av körkort på grund
av sjukdom bör behandlas med allra
största omsorg.

Jag ber att få tacka statsrådet för
svaret på min fråga, och jag tycker att
det är fullt tillfredsställande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ G

Svar på fråga ang. larmanordningar
i hiss

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som
yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig, om jag är beredd
vidta åtgärder syftande till att alla hissar
förses med larmanordningar, som
vid alla tider på dygnet med säkerhet
kan leda till hjälp för i hiss inspärrade
personer.

Föreskrifter och anvisningar om hissar
återfinnes i en kungl. kungörelse
den 3 november 1939 (SFS nr 783).
Med stöd av denna har yrkesinspektionens
dåvarande chefmyndighet, riksförsäkringsanstalten,
år 1939 utfärdat
vissa säkerhetsföreskrifter, enligt vilka
i varje hiss skall finnas en anordning
för signalering till ställe, varifrån bistånd
kan erhållas. Föreskrifterna får
numera anses vara föråldrade. Förslag
till nya säkerhetsbestämmelser är för
närvarande under utarbetande av en
kommitté inom Svenska elektriska kommissionen.
I kommittén medverkar representanter
för arbetarskyddsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, statens elektriska inspektion
samt företag för tillverkning
och besiktning av hissar. Enligt vad
jag inhämtat har ett förslag till förbättrade
bestämmelser upprättats av
kommittén och remissbehandlats. För -

Nr 19

Torsdagen den 21 april 1966

slaget, som avser att tillgodose bl. a. de
synpunkter som herr Börjesson gett uttryck
åt, lär inom den närmaste tiden
komma att föreläggas arbetarskyddsstyrelsen
och byggnadsstyrelsen.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag vill till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
framföra mitt tack för det
mycket positiva svaret på min enkla
fråga.

Anledningen, herr talman, till att jag
väckte denna fråga var närmast vissa
pressuppgifter under den senaste tiden,
som berättade att folk hade fått tillbringa
flera timmar i strejkande hissar.
Bl. a. fick en person tillbringa 12
timmar i en strejkande hiss. Nödsignalerna
kom inte fram på grund av att
strömmen var bruten.

Jag är medveten om att det finns bestämmelser,
men dessa bestämmelser är
som statsrådet sade föråldrade, mycket
föråldrade till och med. Där står bl. a.
att anordning för utlösande av nödsignalerna
skall vara lätt åtkomlig och
att det skall vara en anordning för signalering
till ställe, varifrån bistånd kan
erhållas. Det låter ju mycket bra, men
det har i många fall visat sig att på
det ställe dit nödsignalerna går finns
inte något folk som kan ingripa och bistå
den nödställde eller de nödställda.

Följaktligen kan man utgå ifrån att
det är på tiden att vi får nya bestämmelser,
att dessa gamla förordningar
ersätts med en ny förordning. Jag hälsar
därför med tillfredsställelse det svar
som jag har fått, och jag hoppas att
det inte skall dröja alltför länge innan
vi får nya bestämmelser.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Justerades protokollet för den 15 innevarande
april.

§ 8

Svar på interpellation ang. väg- och brobyggandet Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som
yttrade:

Herr talman! Herr Persson i Heden
har frågat mig — mot bakgrund av regeringens
beslut om senareläggning under
år 1966 av vissa väg- och brobyggnadsföretag
— om denna senareläggning är
av tillfällig och kortvarig karaktär. Vidare
har herr Persson frågat om jag
ämnar medverka till ett ökat vägbyggnadsprogram
för att eliminera den nu
rådande eftersläpningen.

Interpellantens första fråga syftar på
Kungl. Maj:ts beslut den 17 december
1965, vilket innebär att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skall i fråga om
entreprenadarbeten inom den statliga
väghållningen bl. a. till tidpunkt efter
den 1 oktober 1966 i viss omfattning
senarelägga vägbyggnadsföretag, som
eljest avsetts skola påbörjas under första
halvåret 1966. Beslutet har tillkommit
med hänsyn till förutsett samhällsekonomiskt
läge och innebär en konjunkturpolitiskt
motiverad förskjutning
i tiden av påbörjandet av vissa entreprenadarbeten.
Ifrågavarande företags
igångsättning efter den 1 oktober 1966
blir beroende av när de inplaceras i
byggnadsprogranunen. Med anledning av
vad herr Persson anfört i interpellationen
rörande verkan avsenareläggningen
av upprustningen av brobeståndet vill
jag nämna att förstärkningen av broarna
i stor utsträckning utförs inom underhållets
ram. Vidare sker vissa förstärkningsarbeten
i egen regi inom den
egentliga vägbyggnadsverksamheten.
Den nu aktuella senareläggningen kommer
därför knappast att påverka den
pågående upprustningen av brobeståndet.

Beträffande den andra frågan som
herr Persson framställt vill jag hänvisa
till att jag i årets statsverksproposition

Torsdagen den 21 april 1966

Nr 19

Svar på interpellation ang. väg- och brobyggandet

framhållit att en fortsatt vägupprustning
är angelägen på grund av trafikutvecklingen.
Omfattningen av insatserna på
vägbyggandets område måste emellertid
självfallet anpassas till samhällets
reala tillgångar. Prioriteringen av de
olika behoven måste därvid liksom hittills
ske årligen mot bakgrund av bl. a.
den samhällsekonomiska situationen.

Vidare anförde:

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
Palme för svaret på min interpellation.
Svaret blev det som jag hade väntat —
det inger inga ljusare förhoppningar om
en snar förbättring av vägbyggnadsanslagen.
Man kan i stället utgå från att
den eftersläpning som nu råder snarare
kommer att öka än att minska.

Den senareläggning av planerade
vägbyggnadsprojekt till en tidpunkt efter
den 1 oktober 1966, varom regeringen
fattat beslut, innebär bara att nästa
budgetårs vägprogram blir avsevärt
nedskuret i förhållande till nu gällande
vägprogram. Med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
rapport i minnet, vilken
kammaren fick del av under föregående
veckas debatt i anledning av anslagsäskanden
rörande vägunderhåll och
vägbyggnader, känner man verkligen
oro för vårt lands framtida vägväsende.
Av rapporten framgår att endast 37
procent av landets riksvägar är i fullgott
skick, 27 procent är godtagbara
och 36 procent är i behov av omedelbar
ombyggnad. Detta gäller alltså riksvägarna.
Beträffande liinsvägar och sekundära
länsvägar framstår resultatet
vid en jämförelse som ytterligare försämrat
— och detta under en tid, då
trafiken ökar högst avsevärt för varje
år som går.

Likadana är förhållandena när det
gäller brobyggnaderna och nu befintliga
broars bärighet. Jag vågar säga att
läget mångenstädes är nära nog katastrofalt.
I Älvsborgs län t. ex. finns ett

hundratal broar för vilka ytterst nedsatt
hjultryck gäller. Broarna utgör
verkliga flaskhalsar i trafiken och
omöjliggör en rationell godsbefordran
på vägarna. Var och en förstår vilken
fördyring av transportkostnaden som
uppstår när omlastning måste företagas
både två och tre gånger på grund av
att det för broarna gällande axeltrycket
är så nedsatt. Detta i sin tur medför
en allmän varufördyring.

Senareliiggningen av de planerade
vägbyggnadsföretagen har enligt kommunikationsministern
skett med hänsyn
till det samhällsekonomiska läge som
förutses. Detta äger nog sin riktighet
— men framtidsmöjligheterna blir inte
bättre för det. Just nu har vi en påtaglig
högkonjunktur. Inkomsterna i form
av bl. a. bilskatt och drivmedelsskatt är
ganska markerade. Men denna högkonjunktur
kan säkerligen inte fortsätta att
stiga i all oändlighet; kanske toppen i
det närmaste är nådd.

Jag vill därför fråga statsrådet Palme:
Om det skulle förhålla sig på detta sätt,
hur skall då möjligheter beredas att ur
samhällsekonomisk synpunkt öka resurserna
för vägbyggnadsföretag och sålunda
inhämtande av eftersläpningen?
Årets höjning av drivmedelsskatten gick
ju för resten direkt in i den allmänna
budgeten.

Nu säger kommunikationsministern
att upprustningen av brobeståndet och
förstärkningen av broarna i stor utsträckning
kommer att ske inom underhållets
ram. Jag tror emellertid inte
att det kommer att bli på det viset i
praktiken. Underhållsanslagen ligger
också låt mig säga på svältgränsen, och
genom den ökade trafikintensiteten blir
slitaget på vägarna så stort, att det inte
kommer att ges utrymme för några
som helst förbättringsarbeten under
ifrågavarande anslagstitel. Den gångna
vintern har dessutom tärt synnerligen
hårt på anslaget. Vägförvaltningarna ute
i landet kommer sålunda i stället att
sitta ganska illa till. Så är det bl. a. i

Nr 19

Torsdagen den 21 april 1966

Svar på interpellation ang. väg och brobyggandet

Älvsborgs län, där det »gått back» med
2 V4 miljoner i underhållspengar, medan
man under normalår kunnat avsätta 1
å 2 miljoner kronor. Vägförvaltningarnas
förstärkningsarbeten i egen regi
är också av ganska begränsad natur —
investeringar i egen regi sker i allmänhet
på entreprenad.

Jag är glad över att statsrådet funnit
att vägupprustningen har hög angelägenhetsgrad
och att statsrådet även
givit uttryck för denna mening i årets
statsverksproposition. Men det får inte
bara bli ett önsketänkande — resurserna
måste verkligen ökas. Det går inte
att, som nu, minska resurserna och dessutom
senarelägga vissa företag. Då kommer
vi aldrig ifrån eftersläpningen.

Jag har den uppfattningen att det inte
är de stora genomfartslederna som i
första hand bör bli föremål för översyn.
Det är länsvägar och matarleder
till dessa —■ och därvid särskilt broarna
— som måste bli föremål för ökat
intresse. Detta gäller också sett från
lokaliseringssynpunkt. Det går inte att
genomföra en förnuftig lokalisering
utan att vägarna tas med i bilden.

Herr talman! Samtidigt som jag tackar
herr statsrådet för svaret vill jag
gärna hemställa att statsrådet riktigt
tar sig i kragen, vilket måhända skulle
medföra möjligheter till upprustning
av landets vägar och broar. Jag tror
att en prioritering av landets resurser
till vägarnas favör skulle vara en ytterst
rationell åtgärd.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Persson i Heden
ställde en direkt fråga till mig som jag
skall besvara. Herr Persson i Heden
undrade när man skall kunna öka vägbyggandet
och ta igen det som han
kallade eftersläpningen, om man inte
kan göra det i en högkonjunktur när
bl. a. penninginflödet via drivmedelsskatten
är rikligt på grund av den star -

ka trafikutvecklingen. Det är detta som
är knuten i det hela. Det är inte en fråga
om pengar, utan det gäller reala resurser.
I ett utpräglat högkonjunkturläge
är de reala resurserna hårt ansträngda,
och man får då hålla tillbaka investerings-
och byggnadsverksamhet över
huvud taget inom hela samhällssektorn.

Däremot har det i ett svagare konjunkturläge
visat sig att man kunnat
dels öka väganslagen, dels ock, framför
allt via beredskapsarbeten och arbetsmarknadsanslag,
kunnat sätta in betydande
resurser på vägbyggandets område.
Det är alltså inte fråga om brist
på pengar, utan det avgörande är trängseln
i fråga om de reala resurserna.

Jag skall gärna, såsom herr Persson
i Heden föreslår, försöka ta mig själv
i kragen, men däremot kan jag inte lyfta
mig själv i håret!

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag vill gärna tacka herr
statsrådet för att han lovar ta sig i
kragen i detta fall. Men jag undrar ändå
om det inte i huvudsak är en penningfråga.
Vi har för nästa budgetår anslagit
900 miljoner kronor till vägbyggnader,
vilket är lika mycket som innevarande
budgetår. Detta innebär utan tvivel en
försämring av vägbyggandet. Antalet
byggda vägkilometer kommer på grund
av kostnadsstegringarna att minska.
Till detta kommer senareläggningen av
vissa väg- och brobyggnadsprojekt.

De ekonomiska resurserna måste ändå
vara en av de faktorer som spelar in
i försämringen av vägbyggnadsmöjligheterna.
Givetvis får man också räkna
med arbetsmarknadsfrågor, men i detta
fall tror jag att det är ekonomiska skäl
som i första hand lägger hinder i vägen
för ett ökat vägbyggande.

Jag är tacksam, herr statsråd, för löftet
att herr statsrådet skall ta sig i kragen
och söka åstadkomma förbättringar
härvidlag.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 21 april 1966

Nr 19

§ 9

Svar på interpellation ang. fördelningen
av de för vägbyggandet tillgängliga resurserna Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som
yttrade:

Herr talman! Herr Westberg har frågat
om jag vill medverka till sådana
åtgärder beträffande fördelningen av de
för vägbyggandet tillgängliga resurserna
att en nedbantning av vägbyggnadsprogrammet
undviks i sådana regioner,
där verksamheten på investeringsområdet
till följd av beviljade lokaliseringsmedel
eller annorledes är särskilt
aktiv.

Fördelningen av vägbyggnadsanslagen
på län och objekt sker på grundval
av en trafikpolitisk angelägenhetsgradering
av vägbehoven. Vid denna gradering
tas bänsyn till ett flertal faktorer,
bland vilka ingår även näringslivets behov
av goda transportmöjligheter. Under
senare år har vägbyggnadsverksamlieten
på landsbygden i väsentlig utsträckning
inriktats på de delar av vägnätet
som är av betydelse för näringslivets
transporter. I syfte att få långa
sammanhängande sträckor med god bärighet
har upprustningen av svaga broar
prioriterats. I årets statsverksproposition
har jag framhållit att vägupprustningen
på landsbygden även i fortsättningen
bör ha den nu angivna inriktningen.

Genom särskilt beslut den 17 december
1965 föreskrev Kungl. Maj:t, med
hänsyn till förutsett samhällsekonomiskt
läge, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skulle i fråga om entreprenadarbeten
inom den statliga väghållningen till
tidpunkt efter den 1 oktober 1966 i viss
omfattning senarelägga vägbyggnadsföretag,
som eljest avsetts skola påbörjas
under första halvåret 1966. Av bl. a.
denna anledning har styrelsen i särskild
framställning föreslagit viss justering av
de för de skilda länen tidigare fastställ -

da medelsförbrukningsramarna för vägbyggandet
under innevarande år. Herr
Westberg anför i interpellationen att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit
en sänkning av det för Gävleborgs
län tillgängliga anslaget för vägbvgg
ande med cirka 3 miljoner kronor.
•lag förmodar att det är styrelsens nyssnämnda
framställning som herr Westberg
åsyftar. I denna föreslås nämligen
en minskning med cirka 3 miljoner kronor
på anslaget till byggande av riksvägar
i Gävleborgs län och en ökning med
cirka 200 000 kronor för övriga byggnadsanslag
i förhållande till den ursprungligen
för länet fastställda medelsförbrukningen.
Denna förändring är
emellertid i allt väsentligt inte en följd
av beslutet om senareläggning av vissa
arbeten utan beror på andra omständigheter.

I detta sammanhang vill jag nämna
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har avgett förslag till Kungl. Maj :t rörande
fördelningen av de i årets statsverksproposition
föreslagna anslagen till
1967 års vägbyggnadsverksamhet. I fråga
om Gävleborgs län har styrelsen förordat
en ökning av medelstilldelningen
för byggande av riksvägar med cirka
4,5 miljoner kronor i förhållande till
den nu för år 1966 beräknade. Denna
framställning, som för närvarande remissbehandlas,
kommer att prövas sedan
riksdagen nu tagit ställning till väganslagen
i årets statsverksproposition.

Vidare anförde:

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag vill till kommunikationsministern
framföra ett tack för
svaret på min interpellation. Det är allmänt
hållet, och något tillfredsställande
besked i anledning av min fråga om
statsrådet vill medverka till en sådan
fördelning av väganslagen att »en nedbantning
av vägbyggnadsprogrammet
undviks i sådana regioner, där verksambeten
på investeringsområdet till följd
av beviljade lokaliseringsmedel eller an -

16 Nr 19 Torsdagen den 21 april 1966

Svar på interpellation ang. fördelningen av de för vägbyggandet tillgängliga resurserna -

norledes är särskilt aktiv» har jag inte
erhållit.

Jag har visserligen fått veta att fördelningen
av vägbyggnadsanslagen på
län och objekt sker på grundval av en
trafikpolitisk angelägenhetsgradering av
vägbehoven, men det är i detta sammanhang
inte särskilt upplysande. Det är
gott och väl att man tar hänsyn till näringslivets
behov av goda transportmöjligheter,
men här finns enligt min
mening ett så starkt samband mellan
näringslivets expansionsmöjligheter och
vägarnas beskaffenhet att det kräver en
alldeles speciell uppmärksamhet, i synnerhet
i de regioner där vi för närvarande
är i färd med att bygga upp en
industriell verksamhet med hjälp av
lokaliseringsstöd. En samordning av
samhällets åtgärder är nödvändig, om
den önskade effekten skall kunna uppnås.

Arbetsmarknadsstyrelsens chef sade
vid en konferens helt nyligen att han
mer och mer förstått vägfrågornas betydelse
för den industriella utvecklingen
i en bygd. De är givetvis av stor
vikt i många sammanhang och har utomordentlig
räckvidd. Just nu kan vi konstatera
att bilparken och trafiken över
huvud taget sprängt alla gränser. Enligt
min och — tror jag — mångas mening
är vägarna en sektor i samhället som
borde stå i förtur framför mycket annat,
men tyvärr får väganslagen varje år
vidkännas hårda prutningar. Vägarna
kommer lätt i strykklass, och vägväsendet
lider åtminstone i Norrland av en
mångårig eftersläpning.

I ett läge med pressade resurser är
det dock nödvändigt att prioritera. Då
är det ofrånkomligt att vägupprustningen
bör ägnas särskild uppmärksamhet
inom de s. k. stödområdena, om inte resultatet
av det som staten ger med ena
handen skall äventyras av ovillighet att
ge även med den andra.

Av svaret framgår att statsrådet har
förståelse för näringslivets behov av go -

da transportmöjligheter. Trots detta
sker den påtalade nedskärningen av väganslagen,
vilken under alla förhållanden
betyder en ytterligare eftersläpning. Jag
har svårt att fatta konsekvensen i detta
handlande.

Statsrådet förklarar också att ökningen
inte är en följd av senareläggning
utan beror på andra omständigheter.

Betyder detta, herr statsråd, att det
är fråga om en faktisk nedskärning, eller
vad ligger i uttrycket »andra omständigheter».

Slutligen talar statsrådet om en eventuell
höjning av medelstilldelningen för
byggande av riksvägar i Gävleborgs län
1967. En ökning av väganslaget hälsas
givetvis med största tillfredsställelse,
men om man samtidigt vet att den nämnda
ökningen i medelstilldelningen för
byggande av riksvägar motsvaras av en
så gott som lika stor minskning av anslaget
till länsvägar, blir man mindre
imponerad och tillfredsställelsen blir
inte lika stor. Jag är dock medveten
om att överflyttningen från ett anslag
till ett annat skett på framställning av
länets vägmyndigheter, och jag har för
dagen ingenting att anföra på den punkten.
Det diskuterade anslaget till riksvägar
för 1967 — för vårt län upptaget
till 10,5 miljoner — var dock ursprungligen
upptaget till väsentligt högre belopp.
Det har således redan gjorts en
prutning. Jag vill gärna understryka att
även det större anslaget skulle ha behövts.

Till sist vill jag, herr talman, framhålla
vikten av att man vid den prövning,
som statsrådet talar om i slutet
av sitt svar och som skall företas sedan
riksdagen nu tagit ställning till väganslaget
i årets statsverksproposition, tar
hänsyn till de synpunkter jag här berört.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Westberg frågade

Nr 19

Torsdagen den 21 april 19G(5

Svar på interpellation ang. fördelningen
surserna

mig vad som menades med »andra omständigheter».
Detta kunde jag inte
till fullo utveckla i svaret, som i så fall
skulle ha blivit mycket långt, men jag
skall försöka att i korthet göra det nu.

Preliminära förslag till byggnadsprogram
för 19GG har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gjort upp redan i början
av föregående år. De slutgiltiga byggnadsprogrammen
kommer alltid att i
viss mån avvika från de preliminära
därför att en del byggnadsföretag inte
kommer i gång i den takt som man tänkt
sig. Det kan vara besvär över fastställda
arbetsplaner, det kan vara förhandlingar
om marklösen som drar ut på tiden.
Det kan vara ändringar av byggnadsplaner,
stadsplaner m. m. som gör
att man inte kan följa det program som
man ett år tidigare hade räknat med.
Vidare skall företagen placeras in i
byggnadsprogrammen, så att man utnyttjar
de tekniska och arbetskraftsmässiga
resurserna på bästa sätt. Ibland
börjar man med byggnadsföretag som
inte finns med i de ursprungliga byggnadsprogrammen,
andra företag blir
försenade.

Därför kommer man alltid att i någon
mån få ändra på de för länen fastställda
rambeloppen, men det innebär bara någon
förskjutning, antingen tidigareläggning
eller senareläggning av en igångsättning.
Det är denna omständighet
som förklarar prutningen med 3 miljoner
av väganslaget till Gävleborgs län.
Det innebär att vissa arbeten kommer

1 gång på våren 1967 i stället för under
senhösten 1966. Den ökning på 4,5 miljoner
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har föreslagit för 1967 sammanhänger
bl. a. med denna förskjutning.

Vidare förde herr Westberg ett resonemang
om lokaliseringspolitik och vägpolitik.
Nu föreligger det inte alltid ett
benhårt samband mellan dessa båda aktiviteter.
Det kan vara så, att man av
sysselsättningsskäl lämnar lokaliseringsstöd
till ett område, där vägarna kanske

2 — Andra kammarens

av de för vägbyggandet tillgängliga re inte

är särskilt dåliga, utan där kanske
just förekomsten av en hygglig transportförsörjning
kan vara ett av skälen
till att man lämnar lokaliseringsstöd just
till det området.

Naturligtvis skall staten, som herr
Westberg säger, inte ge med den ena
handen och ta med den andra, men det
är ju alltid oerhört svårt att koordinera
olika åtgärder så, att de smälter samman
i en enhetlig politik. När det gäller väganslagen
borde en sådan koordinering
vara enklare än på de flesta andra områden,
eftersom länsstyrelserna har en
hel del med lokaliseringsstöden att skaffa
och det är länsstyrelserna som gör
upp flerårsplanerna för vägbyggandet.
De bör följaktligen ha en ganska god
överblick över det regionala näringslivets
behov såsom grund för upprättandet
av sina planer. I fråga om vägbyggandet
bör man sålunda just på det
regionala planet kunna uppnå den sammansmältning
som herr Westberg åsyftar.

När vi nu ändå talar om Gävleborgs
län kan jag nämna att det är ett av de
län som fått betydande tillskott av vägbyggnadsmedel
genom beredskapsarbeten.
Mellan åren 1963 och 1965 har man
utfört arbeten i länet för ca 40 miljoner
kronor. Det innebär en ökning utöver
den ordinarie medelstilldelningen
med ungefär 65 procent. Under perioden
1960—1965 upptog de fastställda
flerårsplanerna för Gävleborgs län en
medelstilldelning av 111 miljoner kronor.
Den verkliga tilldelningen uppgick
till 177 miljoner kronor, vilket innebär
att flerårsplanerna för Gävleborgs län
under den perioden uppfyllts till 159
procent.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Om jag inte missuppfattade
herr Westberg förordade han
en prioritering av vägbyggnaderna till
stödområden. Menar herr Westberg alltså
att andra områden här i landet, i vil -

protokoll 1966. Nr 19

Nr 19

Torsdagen den 21 april 1966

Svar på interpellation ang. fördelningen av de för vägbyggandet tillgängliga resurserna -

ka statsmakterna inte ansett sig ha resurser
att bedriva en lokaliseringspolitik
men som skulle behöva en sådan,
inte heller skall ha några vägbyggnader? Herr

WESTBERG (fp):

Herr talman! På den frågan skulle jag
vilja svara, att det är självklart att man
skall försöka fördela resurserna så rättvist
som möjligt. Men om vi i ett bestämt
läge sätter in en lokaliseringsansträngning
i ett län eller i en bygd,
borde man kanske för att hjälpa till i
uppbyggnadsskedet tillfälligt kunna avstå
från anspråk på ett annat håll, där
man inte befinner sig i ett liknande läge.
Senare bör man naturligtvis bli kompenserad
för det hänsynstagandet. Det
är möjligt att man skulle kunna tänka
sig en sådan lösning, men jag medger att
det blir fråga om en svår avvägning.

Herr statsrådet talade om »de andra
omständigheterna» — det gäller alltså
det förhållandet att det slutgiltiga programmet
alltid blir annorlunda utformat
än det som man från början räknat med.
Man tvingas göra ändringar, senareläggningar
och sådant. Det skulle betyda
att de lokala myndigheterna inte är
tillräckligt rustade för att utnyttja de
medelsanslag som staten ställt till förfogande.
Det förefaller mig ganska oroande.
Har man inte så pass utformade
planer att man, om det blir hinder på
ett håll, kan sätta in medlen på ett annat
håll, när behoven är så utomordentligt
skriande som de ändå är? Jag tycker
nog att den aspekten på den här problematiken
är ganska betänklig.

Herr statsrådet säger vidare att det
inte alltid finns ett samband mellan lokaliseringspolitiken
och vägfrågorna.
Det är självklart att det inte alltid är
på det sättet. Jag bär talat om att vi har
en betydande eftersläpning när det gäller
vägbyggandet i Norrland — inte
minst i det län jag företräder — och i
det läget föreligger det här sambandet.

Och då tycker jag det är utomordentligt
angeläget att man koordinerar ansträngningarna.
Men även i det fallet säger
statsrådet att koordineringen måste ske
på länsplanet. Ja, det är ju också en viktig
aspekt, och jag hoppas att statsrådets
uttalande går hem hos dem det tydligen
vederbör.

Jag vill gärna ge arbetsmarknadsstyrelsens
chef en eloge för att han i betydande
utsträckning gynnat oss när
det gäller beredskapsarbeten på vägarna.
Men detta innebär också en nackdel.
Man har nämligen byggt en liten, liten
bit i taget på en av våra riksvägar. Då
man höll på som bäst avbröts arbetet
och vägen fick ligga där nästan otrafikabel.
Det var nämligen slut med beredskapsarbetet
då, och arbetet fick ligga
nere tills det blev en annan situation på
arbetsmarknaden. På så sätt har denna
ombyggnad pågått under en mycket
lång följd av år, och vi vet inte när den
kommer att vara färdig; det beror
på arbetsmarknadssituationen. Arbetet
finns inte med i någon vägbyggnadsplan,
utan det är helt beroende av situationen
på arbetsmarknaden.

Det finns alltså också nackdelar med
detta, men det är självklart att jag är
tillfredsställd med att vi har fått en
tilldelning av 159 procent av vad som
upptogs i flerårsplanerna. Jag tackar än
en gång för svaret.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Låt mig bara säga ett
par ord till herr Westberg.

Om det nu blir en minskning av anslaget
på 3 miljoner för ett län beroende
på att några byggen senareläggs några
månader — det är ju förskjutningen
över nyåret som betyder någonting här
— kanske beroende på trassel med
marklösen eller besvär över en arbetsplan
som då skall passera alla myndigheter
och kanske till sist hamna hos
Kungl. Maj:t, eller liknande, så är det

Torsdagen den 21 april 1966

Nr 19

Svar på interpellation ang. undantagande

terar svårt rörelsehindrad person

inte så lätt att inom samma län omedelbart
hitta andra lämpliga objekt. Men
inom rikshushållningen är det lätt. Då
sätter man in dessa pengar på vägbyggnader
i ett annat län som i stället kan
gå fram litet snabbare, och detta får
kompenseras året efter. Man gör alldeles
rätt i att försvara sina länsintressen,
men vi är ändå ett land, och länen bör
kunna räcka varandra handen i vägbyggnadssammanliang.
Det jämnar ut
sig i längden.

Herr Börjesson i Glömminge hade ordet
Ölandsbron skrivet i pannan då han
nyss gick upp i talarstolen. Jag vill säga
att jag skall försöka värna herr Börjesson
inför herr Westbergs eventuella
attacker.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. undantagande
från stoppförbud för fordon som
transporterar svårt rörelsehindrad person Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som
yttrade:

Herr talman! Herr Sjönell har frågat
mig, om jag är beredd medverka till
att sådana bestämmelser införs i vägtrafikförordningen
att undantag medges
från bestämmelser om stoppförbud
för fordon som transporterar svårt rörelsehindrade
personer.

Parkerings- och stoppförbud gäller
enligt vägtrafikförordningens bestämmelser
för vissa situationer där det allmänt
sett måste anses trafikfarligt att
ställa upp fordon, såsom i skarp kurva,
i backkrön eller på andra platser med
skymd sikt. Jag utgår från att det inte
är undantag från sådana förbud herr
Sjönell åsyftar utan från trafikföreskrifter
som trafiknämnderna utfärdat med

från stoppförbud för fordon som transpor stöd

av 61 § vägtrafikförordningen för
lokalt bestämda sträckor, angivna genom
vägmärke.

Jag har hört mig för om praxis i det
här hänseendet när det gäller stockholmsområdet.
Några generella undantag
för fordon som transporterar rörelsehindrade
ges inte. Däremot använder
man sig när det gäller parkeringsförbuden
i mycket stor utsträckning av
möjligheten att efter ansökan meddela
dispens enligt 63 § vägtrafikförord ningen

för individuellt bestämda fordon.
Man har också börjat, än så länge
i blygsam skala, att inrätta särskilda
parkeringsplatser för fordon av det
slag det här gäller. Motsvarande dispenser
från stoppförbud har inte meddelats.
Man har på ansvarigt håll den inställningen
i frågan att stoppförbud
meddelats med sådan restriktivitet att
det skulle innebära allvarliga hinder
för trafikavvecklingen om undantag
medgavs. Stoppförbuden är utom i rena
undantagsfall begränsade till vissa timmar
på dagen och utgör alltså inte hinder
mot stannande och avstigning övriga
tider.

Jag har stor förståelse för de syften
som ligger bakom herr Sjönells interpellation.
En bestämmelse i vägtrafikförordningen
som medger generellt undantag
för invalidfordon och liknande
från alla stoppförbud som meddelas genom
lokal trafikföreskrift anser jag
emellertid inte vara lämplig. Särskilt
på landsbygden ges förbuden ofta av
trafiksäkerhetsskäl eller för att stannande
skulle innebära absolut trafikhinder.
Det är uppenbart att sådana
förbud måste vara generella. Behovet
av undantag för rörelsehindrade är givetvis
inte heller allmängiltigt.

Det är för närvarande formellt möjligt
att i en lokal trafikföreskrift enligt
61 § vägtrafikförordningen om parkerings-
eller stoppförbud göra undantag
för en viss kategori av fordon, exempelvis
invalidfordon. Att sådana gene -

Nr 19

Torsdagen den 21 april 1966

Svar på interpellation ang. undantagande från stoppförbud för fordon som transpor terar

svårt rörelsehindrad person

rella undantag åtminstone här i Stockholm
inte för närvarande ges sammanhänger
väl när det gäller parkeringsförbuden
bl. a. med de svårigheter det
skulle medföra i fråga om trafikövervakningen.
I fråga om stoppförbuden
har jag redan berört orsakerna till varför
de anses böra vara undantagslösa.
Enligt mitt sätt att se borde emellertid
undantag kunna göras när speciella omständigheter
talar för det. Med speciella
omständigheter avser jag exempelvis
när stoppförbud råder utanför en inrättning
av särskild betydelse för de
rörelsehindrade eller för allmänheten i
gemen och undantaget inte skulle innebära
ett avsevärt hinder för trafiken i
övrigt.

Den naturliga utvägen för att lösa de
här problemen är enligt min uppfattning
den som redan med generositet
tillämpas i fråga om parkeringsförbuden,
nämligen att på ansökan ge dispens
enligt 63 § vägtrafikförordningen för
individuellt bestämda fordon.

Vidare anförde:

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
kommunikationsministern för svaret,
och jag är glad för den positiva anda
som återfinnes i detta svar.

Jag vill på en gång vitsorda att kommunikationsministern
uppfattat andemeningen
i min interpellation rätt, när
han i sitt svar utgår ifrån att jag icke
åsyftat sådana stoppförbud, som på
landsbygden utfärdas av trafiksäkerhetsskäl,
t. ex. i anslutning till kurvor
eller backkrön. De stoppförbud, som
jag avser, är självfallet sådana som
trafiknämnderna utfärdat med stöd av
61 § vägtrafikförordningen för lokalt
bestämda sträckor inom våra tätorter.
De mest belysande exemplen på vart
den nuvarande stela rättstillämpningen
leder i form av extra svårigheter, besvär
och irritation för rörelsehindrade män -

niskor, som dagligen och stundligen lider
av sitt handikapp i alla möjliga situationer,
kan hämtas från våra största
tätorter, t. ex. stockholmsområdet. Kommunikationsministern
har ju också hört
sig för om praxis inom detta område,
vartill jag skall återkomma.

Jag vill emellertid med tillfredsställelse
konstatera, att statsrådet Palme
uttalar sig ha »stor förståelse för de
syften», som ligger bakom min interpellation.
I själva verket torde vi båda
vara eniga om att lättnader i stoppförbuden
till förmån för de rörelsehindrade
bör kunna införas när speciella
skäl talar härför, även om vi har olika
uppfattning om metoderna. Statsrådet
anför i sitt svar som exempel på dylika
skäl, när stoppförbud råder utanför »en
inrättning av särskild betydelse för de
rörelsehindrade eller för allmänheten i
gemen och undantaget inte skulle innebära
ett avsvärt hinder för trafiken i
övrigt». Det är dock klart, att även andra
exempel kan påvisas.

Även om kontoriseringen i t. ex.
Stockholms centrala delar medfört, att
antalet bostäder kraftigt minskat inom
detta område, finns bostäder kvar efter
vissa gator, där stoppförbud införts.
En svårt rörelsehindrad person bör
kunna få rätt att transporteras med taxi
till och från sitt hem, om detta råkar
ligga vid en sådan gata, utan att vederbörande
yrkesman, d. v. s. taxiföraren,
drabbas av böter för att han stannat
sitt fordon utanför den rörelsehindrades
port. I själva verket drabbas förutom
de rörelsehindrade själva just
taxiförarkåren på ett otillständigt sätt
av de nuvarande kategoriska och enligt
min mening inhumana stoppförbudsbestämmelserna.

Det kan icke vara rimligt, att taxiförare
ibland skall drabbas av bötesstraff
flera gånger på en dag, bara därför att
han stannat sitt fordon för att ta upp
eller släppa av en rörelsehindrad person
på en stoppförbudsgata.

Torsdagen den 21 april 19CC

Nr 19

Svar på interpellation ang. undantagande

terar svårt rörelsehindrad person

Jag konstaterade nyss, att kommunikationsministern
och jag var eniga om
att undantag från de ifrågavarande
stoppbestämmelserna borde kunna göras
under vissa speciella förhållanden
men att vi har olika uppfattning om
hur man skall gå till väga för att konkretisera
detta syfte. Statsrådet anser,
att syftet bör uppnås genom ansökan
om dispens enligt 63 § vägtrafikförordningen
för »individuellt bestämda fordon».
Sistnämnda uttryck, som användes
på flera ställen i interpellationssvaret
och som synbarligen i första
hand åsyftar särskilda invalidfordon,
tyder på att statsrådet måhända på visst
sätt missuppfattat min interpellation,
eftersom han tycks utgå ifrån att jag i
första hand menat, att endast invalidfordon
skulle medges rätt till undantag
från stoppförbudsbestämmelsen.

Även om det är i hög grad önskvärt
att sådana fordon tillerkännes denna
rätt har jag inte utgått från att detta av
trafiktekniska skäl skulle vara möjligt
eller praktiskt genomförbart, eftersom
ett sådant fordon då skulle bli uppställt
på en stoppförbudsgata relativt länge.
Vad jag åsyftade med uttrycket »fordon
som transporterar svårt rörelsehindrade
personer» i min interpellation var inte
fordon som framföres av dessa personer
själva utan fordon i vilka de transporteras,
d. v. s. i första hand sådana
fordon som användes för yrkesmässig
personbefordran, med andra ord taxibilar.
Med denna utgångspunkt, herr talman,
vidhåller jag min i interpellationen
framförda uppfattning att bestämmelser
borde införas i vägtrafikförordningen
om undantag från stoppförbud
i här avsedd utsträckning.

Som jag påpekade i min interpellation
och som också bekräftats av kommunikationsministern
har några generella
undantag från stoppförbud inte
meddelats, och denna restriktiva tilllämpning
av bestämmelserna är total
och gäller inte bara stockholmsområdet.

från stoppförbud för fordon som transpor Motivet

för restriktiviteten har angivits
vara att undantag från meddelade stoppförbud
skulle innebära bl. a. allvarliga
hinder för trafikavvecklingen. Jag kan
emellertid inte beteckna denna sistnämnda
motivering på annat sätt än
som den obotfärdiges förhinder. Det
gäller dock en uppmjukning av bestämmelser
som i sin stela restriktivitet får
direkt inhumana konsekvenser med i
många fall personliga tragedier som
följd. Det kan omöjligt uppstå så allvarliga
hinder som påstås, om taxiförare
genom en bestämmelse i vägtrafikförordningen
får rätt att i tätorter
stanna sitt fordon för att hjälpa svårt
rörelsehindrade personer, oavsett om
stoppförbud råder. Utomlands förekommer
det ganska allmänt att taxiförare
har rätt att stanna sitt fordon för avoch
påstigning även om stoppförbud
råder, och jag tror inte att någon större
katastrof skulle inträffa om våra
svenska taxiförare fick motsvarande
rättighet.

Jag har emellertid, herr talman, inskränkt
mig till att påyrka att de tillägnas
denna rätt uteslutande när körningen
avser befordran av svårt rörelsehindrade
människor, därför att elementära
och humanitära krav talar för
en sådan bestämmelse. Jag har vidare
den bestämda uppfattningen att den av
mig föreslagna undantagsbestämmelsen
bör få en generell verkan och inarbetas
i vägtrafikförordningen. Om hjälpen
till svårt rörelsehindrade människor i
detta avseende verkligen hundraprocentigt
skall garanteras går det inte att
förlita sig på lokal dispensgivning. En
sådan dispensansökan kan i så fall bli
beviljad i en kommun men inte i en
annan och bestämmelser av olikartat
innehåll bli utfärdade från plats till
plats. Såvitt jag kan förstå kan det mycket
väl vara möjligt att i vägtrafikförordningens
61 § införa en bestämmelse
av innebörd att förare av fordon
för yrkesmässig personbefordran bör

Nr 19

Torsdagen den 21 april 1966

Svar på interpellation ang. undantagande

terar svårt rörelsehindrad person

få rätt att i tätorter stanna sitt fordon
för av- eller påstigning av svårt rörelsehindrade
personer där detta icke skulle
innebära ett avsevärt hinder för trafiken
i övrigt.

Jag konstaterade inledningsvis, herr
talman, att kommunikationsministern
och jag var eniga om att undantag från
ifrågavarande stoppförbudsbestämmelser
borde kunna göras under speciella
förhållanden och om skälet härtill är
av humanitär art.

För att liksom jag började sluta med
stockholmsförhållanden vill jag erinra
om att sedan ett par veckor tillbaka har
bötesbeloppet för förseelser mot bl. a.
stoppförbudsbestämmelserna fördubblats.
Detta kan innebära att med den
intensifierade trafikövervakning som
också satts in taxiförare av rent ekonomiska
skäl tvingats vägra att transportera
svårt rörelsehindrade människor
exempelvis till en läkarmottagning
vid en stoppförbudsgata. En sådan utveckling
kan ej anses acceptabel och
skulle på ett utmanande sätt eliminera
det hänsynstagande till de rörelsehindrade
varom statsrådet Palme och jag är
eniga i sammanhanget. De nuvarande
bestämmelserna måste främst av hänsyn
till de rörelsehindrade men även av
hänsyn till taxiförarkåren kompletteras
med en undantagsregel, vilken enligt
min uppfattning måste inarbetas i vägtrafikförordningen
som en generell bestämmelse.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det är nog riktigt att
herr Sjönell i sin interpellation var litet
otydlig, och därför kan jag i någon
mån ha missuppfattat den. Men det ändrar
ingenting i sak. En generell undantagsbestämmelse
— även om man hakar
på en inskränkning som i och för
sig sällan förekommer i vägtrafikförordningen
—- bör icke införas i vägtrafikförordningen,
ty det måste finnas

från stoppförbud för fordon som transpor ställen

där det råder stoppförbud och
där ett uppehåll av trafiksäkerhetsskäl
måste sägas vara ett absolut trafikhinder.
Det är för att undvika trafikolyckor,
kanske svåra sådana, som man har
stoppförbud där. En generell undantagsregel
skulle inte gagna de rörelsehindrade
om den skulle kunna sätta
den allmänna trafiksäkerheten för alla
människor i fara. Yi måste därför använda
oss av de lokala trafikföreskrifterna.

Nu säger herr Sjönell att då kan man
inte lita på att alla kommuner har förståelse
härför. En del kommuner kanske
sköter detta bra, en del sämre och
en del inte alls. Det är emellertid den
allmänna risk vi tar på oss genom att
ha en kommunal självstyrelse. Man
får lita på kommunerna. Vilken statsmakternas
ambition och inställning är
torde väl allmänt sett framgå av det
svar som jag nyss har lämnat till herr
Sjönell.

Herr Sjönell har nu tagit upp möjligheten
att ge dispens vid särskilda
platser av betydelse för rörelsehindrade,
möjligheten att ge dispens generellt
för vissa fordon och möjligheten att ge
dispens för vissa personer eller viss
kategori av fordon. Dessa möjligheter
har jag inte närmare kunnat undersöka
inför denna diskussion, varför jag
inte vågar ge ett svar härpå. På den
punkten får väl herr Sjönell delvis skylla
sig själv, därför att interpellationen
på den punkten inte var alldeles klar.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Jag vill försäkra att jag
i minst lika hög grad som kommunikationsministern
litar på kommunerna.
Jag tycker att det var ganska onödigt
att i denna debatt föra in frågan om
man litar eller inte litar på kommunerna.
Det är alldeles uppenbart att det
gör vi båda, men det är inte det saken
gäller. Om den föreslagna bestämmelsen
skall få den effekt som vi båda i

Torsdagen den 21 april 1960

Nr 19

Svar på interpellation ant;, undantagande

terar svårt rörelsehindrad person

princip är överens om måste man enligt
min mening göra den generell. Om
man gör det innebär det inte något underbetyg
åt kommunerna. En rad bestämmelser
bar generell verkan. I det
sammanhanget kan man gå till en så
näraliggande paragraf som Cl § 5 mom.
vägtrafikförordningen. Där står:

»Utan hinder av att enligt denna paragraf
meddelats förbud eller inskränkande
föreskrifter med avseende å rätten
att trafikera viss väg må vägen befaras
av polis- eller tullpersonal i tjänsteutövning
ävensom av läkare, barnmorska
eller veterinär i och för yrkesutövning,
för sjuk persons forslande till
läkare eller sjukvårdsanstalt samt i andra
därmed jämförliga trängande fall.»

Jag tycker att detta kan tjäna som en
parallell. Vi har här att göra med yrkesmän,
nämligen taxiförare, och det
är fråga om trängande fall, eftersom
det gäller svårt rörelsehindrade människor
som kanske måste komma till
läkarmottagning och kan bli förhindrade
att göra detta i fortsättningen, då
nu trafikböterna har fördubblats, åtminstone
i Stockholm.

Jag kan inte förstå statsrådets farhågor
för att det skulle inträffa en
mängd trafikolyckor om man inför en
bestämmelse om att t. ex. en taxiförare
får släppa av rörelsehindrade. Det
kanske tar några minuter. I så fall borde
det förekomma fruktansvärda trafikolyckor
även utomlands i de storstäder
där man har denna undantagsbestämmelse
för yrkesmässig personbefordran.
Trafiken i dessa storstäder
utomlands är minst lika intensiv som
i Stockholm, men där inträffar inga
svåra olyckor av den orsaken att dessa
undantagsbestämmelser införts.

Jag tror att statsrådet Palme i denna
fråga inte behöver lyfta sig själv i håret
för att tillgodose de svårt rörelsehindrades
behov — jag tror att han endast
behöver lyfta in ett extra moment
i 61 § vägtrafikförordningen.

från stoppförbud för fordon som transpor Chefen

för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! För det första vill jag
säga att talet om kommunerna i detta
sammanhang har inte jag infört i debatten.
Det var herr Sjönell som sade
att det inte är säkert att alla kommuner
följer intentionerna i detta avseende
och därmed bäddade för det lilla
påpekande jag gjorde.

För det andra har jag inte sagt att
det skulle bli ett antal trafikolyckor.
Jag har sagt att det finns ställen där
risken för trafikolyckor är så stor att
stoppförbud måste iakttas generellt.

För det tredje kan man fråga sig —
det var nytt för mig, eftersom det inte
framgick av interpellationen att det var
detta problem herr Sjönell avsåg — om
det är just den yrkesmässiga trafiken
som man skall undanta i så fall. Så
länge det gäller invalidfordonen är saken
klar. Men nu vill herr Sjönell utvidga
det till taxibilar. Tänk på alla
de rörelsehindrade som transporteras
av släktingar eller vänner eller personer
som ingriper för att hjälpa dem.
Då måste man finna en formel för att
de också skall få möjlighet att stanna
vid stoppförbud. Annars blir det hela
ologiskt.

Sådana möjligheter kan man däremot
finna ut, om man anpassar föreskrifterna
efter varje stads behov. Det är
därför vi har de lokala trafikföreskrifterna.
Låt oss hoppas att våra kommuner
har det mått av förutseende och
fantasi att de vill ta sig an de rörelsehindrades
transportproblem. Det är ju
detta som är den genomgående linjen
i vad jag säger. De möjligheterna finns,
och nu gäller det för den lokala viljan
och fantasien att finna på det lämpliga
sättet att tillgodose de rörelsehindrade.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Jag vill bara i korthet
säga att jag tror att kommunikationsministern
överdriver riskerna för olyc -

Nr 19

Torsdagen den 21 april 1966

Svar på interpellation ang. återbetalningsskyldigheten för bidragsförskott

kor. Jag hänvisar nu liksom tidigare
till förhållandena utomlands. Jag tror
inte det finns så stora risker som han
utmålar.

Med anledning av att herr Palme för
in momentet att släktingar eller bekanta
skulle transportera rörelsehindrade
och säger att man måste finna en formel
för att klara det problemet, vill jag
säga att det är mycket enkelt. Den formeln
ligger i att man inskriver i förordningen
att det bara är den yrkesmässiga
trafiken, taxiförarna, som får
denna rättighet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellation ang. återbetalningsskyldigheten
för bidragsförskott

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru LINDSTRÖM, som yttrade: Herr

talman! Med hänvisning till problem
i samband med eftervård och rehabiliteringsåtgärder
för alkoholskadade
som vårdats på anstalt har fru Johansson
frågat mig, om jag uppmärksammat
att den möjlighet till generösare
tillämpning i fråga om återkrav
av underhållsbidrag, som nuvarande
lag om bidragsförskott medger, inte utnyttjas
i önskvärd utsträckning. Vidare
har fru Johansson frågat, om jag är
beredd att på lämpligt sätt aktualisera
denna fråga hos berörda myndigheter.

Lagen den 21 maj 1964 (nr 143) om
bidragsförskott innehåller i 18 § en bestämmelse
om att länsstyrelsen på framställning
av barnavårdsnämnden eller
den underhållsskyldige kan efterge återbetalningsskyldighet
till det allmänna
för utgivna bidragsförskott, om det föreligger
särskilda skäl. Bestämmelsen
har i huvudsak samma ordalydelse som
i den äldre bidragsförskottslagen, men
i förarbetena (prop. 1964: 70 s. 46)
förordas i vissa fall en mindre restriktiv
tillämpning än tidigare. Som exem -

pel på fall, då eftergift bör kunna komma
i fråga, nämns att den underhållsskyldige
varit förhindrad att betala underhållsbidrag,
därför att han vistats
på vårdanstalt för alkoholmissbrukare
och att hans anpassning till samhället
skulle försvåras eller förhindras genom
indrivningsåtgärder. I socialstyrelsens
Råd och anvisningar (nr 174) med anledning
av den nya bidragsförskottslagen
finns en redogörelse för förarbetena
i denna del. Dessa Råd och anvisningar
har utdelats till bl. a. samtliga
länsstyrelser, barnavårdsnämnder,
nykterhetsnämnder, länsnykterhetsnämnder
och vårdanstalter för alkoholmissbrukare.

Det finns för närvarande inte några
uppgifter om hur många framställningar
om eftergift av återbetalningsskyldighet
som kommit in till länsstyrelserna
efter den 1 juli 1964, då den nya
lagen trädde i kraft. Inte heller är det
närmare bekant vilka skäl som åberopats
i de enskilda fallen eller i vilken
utsträckning framställningarna bifallits.
Socialstyrelsen har dock en allmän
uppfattning att länsstyrelserna tilllämpar
bestämmelserna enligt lagstiftarnas
intentioner.

Socialstyrelsen avser att i en särskild
cirkulärskrivelse till vårdanstalterna
för alkoholmissbrukare, länsnykterhetsnämnderna
och nykterhetsnämnderna
ytterligare fästa uppmärksamheten på
bestämmelsen i 18 § lagen om bidragsförskott
och understryka vikten av att
personalen i de fall då det är aktuellt
informerar de intagna om vad bestämmelsen
innebär och hjälper dem att
göra framställning om eftergift av återbetalningsskyldigheten.
Styrelsen avser
också att i detta sammanhang förorda
ett utökat samarbete mellan nykterhetsvårdsorganen
och barnavårdsnämnderna
i de fall, då den intagne har underhållsplikt
mot barn, för att samråd
skall kunna äga rum om hans ekonomi
och möjligheter till rehabilitering på
lång sikt.

Torsdagen den 21 april 19GC

Nr 19

Svar på interpellation ang. återbetalningsskyldiKheten för bidragsförskott

Vidare anförde:

Fru JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet fru Lindström för svaret på
min interpellation, som jag tycker är
mycket positivt. Man kan väl knappast
göra mer än vad som åsyftas i svaret.

Jag vill dock göra vissa kommentarer.
Tillämpningen av 18 § lagen om
bidragsförskott är för de personer det
här gäller synnerligen viktig. Den generösare
tillämpning som genom lagen
av den 21 maj 1964 nu möjliggjorts har
enligt lämnade uppgifter inte utnyttjats
i önskvärd utsträckning av vissa barnavårdsnämnder.

Eftervård och rehabiliteringsåtgärder
för alkoholskadad som vårdats på
anstalt är ett viktigt led i behandlingen
för att återföra den skadade till ett
normalt liv. En av förutsättningarna
för framgång är att patientens ekonomiska
förhållanden uppmärksammas i
god tid före försöksutskrivningen. Flertalet
av patienterna har underhållsskyldighet
mot barn, varför det är av största
vikt att god kontakt upprätthålles
mellan de nykterhetsvårdande myndigheterna
och barnavårdsnämnderna. Enligt
gällande lag är den bidragsskyldige,
för vars underhållsbidrag bidragsförskott
utges, skyldig att till barnavårdsnämnden
betala så stor del av underhållsbidraget
som svarar mot förskottet.

Det är givetvis från det allmännas
synpunkt viktigt att återkravsverksamheten
bedrivs effektivt, men detta krav
får inte drivas så långt att det blir ett
hinder för den underhållsskyldige att
anpassas till ett ordnat arbete. I regel
är dessa patienters ekonomi helt raserad
såväl före som efter intagningen.
De har i allmänhet stora skulder, i
första hand eftersläpning beträffande
betalning av underhållsbidrag till barn,
och detta motverkar patientens lust att
ha ett fast arbete. Vederbörande vill så
länge som möjligt undvika införsel i
lön.

Jag grundar min uppfattning dels på
den erfarenhet jag har som ledamot i
en anstaltsdirektion och dels på uppgifter
som jag erhållit från några andra
vårdanstalter, där man har vitsordat
att införselproblemet i många fall äventyrar
patientens eftervård. Vissa barnavårdsnämnder
börjar redan innan internen
lämnat anstalten förhöra sig om
hans situation i syfte att omedelbart
göra införsel i lönen.

Många patienter uppger som skäl för
att t. ex. en försökspermission misslyckats
att de inte haft möjlighet att klara
sig ekonomiskt på grund av alltför
snabb införsel i lönen sedan de utskrivits
från anstalten.

Det har också framhållits att i sådana
fall, då myndigheterna på ett tidigt
stadium av behandlingsplaneringen tagit
upp frågan om patienternas underhållsskyldigheter
och deras ekonomiska
ställning över huvud taget till diskussion,
har man inte haft några större
problem.

Av det svar jag fått i dag framgår att
socialstyrelsen i Råd och anvisningar
nr 174 har redogjort för den nya bidragsförskottslagen
och att dessa Råd
och anvisningar har utdelats till bl. a.
samtliga länsstyrelser, barnavårdsnämnder
och nykterhetsnämnder samt några
till. Det är helt säkert befogat att socialstyrelsen
åter fäster myndigheternas
uppmärksamhet på nämnda § 18
bidragsförskottslagen, så att den generösare
bestämmelsen verkligen blir tilllämpad.

Likaså noterar jag med tillfredsställelse
att socialstyrelsen har för avsikt
att i detta sammanhang även förorda
ett utökat samarbete mellan berörda
myndigheter beträffande den intern
som har underhållsskyldighet mot barn.

Eftervården av alkoholskadade är
mycket bristfällig över huvud taget.
Kommer därtill tunga ekonomiska krav,
som hänger över de intagna, är det
omänskligt att begära att deras vilja

Nr 19

Torsdagen den 21 april 1966

Interpellation ang. trafiksvårigheterna vid statens järnvägar, m. m.

till ordnat arbete skall bli den för alla
parter mest gynnsamma.

Det svar jag erhållit är positivt, och
det är nu bara att hoppas att det samarbete
mellan berörda parter som socialstyrelsen
synes eftersträva verkligen
blir tillämpat i praktiken.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Fru Johansson fann interpellationssvaret
positivt, och då behöver
jag egentligen inte tillägga så
mycket. Men jag vill gärna understryka
vad fru Johansson sade om att indrivningsförfarandet
i sådana fall som åsyftas
i interpellationen inte får vara så
energiskt att det blir hindrande för
eller verkar nedrivande på möjligheterna
för den underhållsskyldige att bygga
upp en ny tillvaro.

Vi måste också komma ihåg att inte
hela underhållsskyldigheten kan eftergivas
av samhället. I de fall som fru Johansson
aktualiserat har ofta underhållsbidraget
satts till högre belopp
än bidragsförskottet, vilket gör att barnets
fordran på underhållsplikt kvarstår,
och den kan aldrig eftergivas i den
här ordningen. Därför får samhället se
till att inte de samlade kraven på vederbörande
tynger ner honom så hårt
att han inte kan fullgöra några av sina
skyldigheter.

Även jag anser det vara behövligt
med ökad information i dessa stycken,
och jag tror att det behovet kommer
att tillgodoses genom en ny påminnelse
från socialstyrelsen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
den å bordet vilande motionen
nr 890.

§ 13

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 49—51, bevillningsutskottets
betänkande nr 12,

första lagutskottets utlåtanden nr 23—
25, andra lagutskottets utlåtanden nr
38, 40 och 42, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 27—34 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 28 och
29.

§ 14

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Jag

hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista dels statsutskottets
utlåtande nr 49 och bevillningsutskottets
betänkande nr 12 i nu nämnd ordning
uppföres närmast efter tredje lagutskottets
utlåtande nr 29, dels statsutskottets
utlåtande nr 51 uppföres närmast efter
tredje lagutskottets utlåtande nr 30.

Denna hemställan bifölls.

§ 15

Interpellation ang. trafiksvårigheterna
vid statens järnvägar, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LORENTZON (k), som yttrade:

Herr talman! Till bl. a. riksdagens ledamöter
utdelades helt nyligen en
skrift, »SJ:s vinterproblem 1965—1966».
Skriften utgör ett försök att analysera
orsakerna till det tidvis svåra trafikkaos
med anmärkningsvärda tågförseningar
m. m. som under den gångna
vintern kännetecknat förhållandena vid
statens järnvägar. Utöver redovisningen
av de exceptionellt svåra väderleksförhållandena
behandlar skriften sambandet
mellan rationalisering och vinterns
trafiksituation. Den personella beredskapen
är ett växande problem, heter
det. Det måste lösas, men så att den
framtida rationaliseringen icke hämmas.

Slutomdömet går i starkt självkritisk
riktning, exempelvis genom konstaterandet
att SJ förvisso under denna svåra
vinterperiod dåligt har motsvarat de

Torsdagen den 21 april 1966 Nr 19

av begreppet »fastighetens värde» vid beviljande av

Interpellation ang. tolkningen

jord bruksegnahe inslån

förväntningar, som ställts på företaget.
»Men vi vid SJ skall göra allt vi kan
för att återvinna förtroendet», heter det.
I skriften görs flera positiva uttalanden
om SJ-personalens insatser ute på fältet.
Detta är säkerligen synnerligen välbcfogat.

Vad som däremot saknas är den slutsats
som synes vara en av de allra
viktigaste, nämligen att man bör tillvarataga
personalens sakkunskap i frågor
om arten av och takten i den genomförda
rationaliseringen, inklusive
verkningarna av personalindragningar.
Denna obestridliga sakkunskap hos en
liögt kvalificerad yrkeskår skulle genom
en utvecklad företagsdemokrati ha kunnat
bemästra många av de svårigheter
som kännetecknat trafiksituationen vid
SJ.

I tidningen Signalen nr 49 1965 skriver
andre ordföranden i järnvägsmannaförbundet,
Evert Svensson, bl. a. följande:
»Nu har emellertid rationaliseringssträvandena
nått den punkt, då det
är nödvändigt att visa förståelse även
för personalens krav, om verket skall
kunna fortsätta på den inslagna vägen.
Förbundet har varken möjlighet eller
moralisk skyldighet att i fortsättningen
försöka dämpa den oro och det missnöje
som blir alltmer påtagligt ute
bland medlemmarna och som grundar
sig på de mycket hårt drivna rationaliseringar,
som förbundet medverkat till
att genomföra.»

En annan sida är problemet om de
säkerhetstekniska åtgärderna och kraven
på ett gott arbetarskydd. Det är
exempelvis synnerligen betänkligt att
lokpcrsonal kan få tjänstgöra fem, sex
timmar oavbrutet utan en minuts vila
och avkoppling. Den högst diskutabla
enmansbetjäningen bör bli föremål för
en närmare granskning. Dessa och andra
frågor utgör viktiga delar av hela
trafiksäkerhetsproblemet vid SJ, vars
lösning kräver samråd och aktiv medverkan
från personalens sida.

Med hänvisning till vad som här anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få ställa
följande frågor:

Är statsrådet beredd taga initiativ i
syfte att på sätt som angivits i denna
interpellation vidga undersökningarna
av orsakerna till trafiksvårigheterna vid
statens järnvägar?

Avser statsrådet vidtaga åtgärder så
att från SJ:s sida problemet om en
effektivisering av företagsnämndernas
verksamhet upptages till prövning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. tolkningen av begreppet
»fastighetens värde» vid beviljande
av jordbruksegnahemslån

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSSON i Stenkyrka (ep),
som yttrade:

Herr talman! Av de gamla jordbruksegnahemslånen
utestår alltjämt drygt
100 miljoner kronor. Dessa bundna lån
löper med en för låntagaren förmånlig
ränta, icke överstigande 3,6 procent. Säkerheten
skall enligt gällande författning
av 1940 utgöras av s. k. första inteckning,
d. v. s. inteckning liggande
inom 60 procent av belåningsfastighetens
värde, vilket beräknades efter värdering
och icke behövde vara identiskt
med ett taxeringsvärde utan kunde ligga
högre än detta.

De sedan tiden för dessa äldre låns
utlämnande starkt stegrade fastighetstaxeringsvärdena
har berett många
jordbrukare ökade möjligheter att tillgodose
sitt behov av kapital genom
upplåning mot säkerhet av inteckning.
Då nya lån sökes i hypoteksföreningarna
kräves inteckningssäkerhet i en
följd från botten, och många låntagare
ställes nu inför situationen att av riksbanken,
som förvaltar egnahemslånen,

Nr 19

Torsdagen den 21 april 1966

Interpellation ang. tolkningen av begreppet »fastighetens värde» vid beviljande av

jordbruksegnahemslån

förvägras sådan ändring av säkerhetens
läge att densamma i förmånsrättshänseende
placeras inom 60 procent av nu
gällande taxeringsvärde.

Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning
avses med bestämmelsen om säkerhetens
placering inom 60 procent av
fastighetens värde det värde fastigheten
hade vid lånets beviljande. Det
måste betecknas såsom för svenskt kreditväsen
unikt att en pantfastighet år
1966 bedömes efter det värde den hade
för flera årtionden sedan. Den här refererade
tolkningen av gällande bestämmelser
har alltså varit till hinder för
jordbrukare då det gällt att utnyttja den
förmånliga bottenlånerätten, vilket är
allvarligt i synnerhet som jordbrukets
kapitalbehov i dag är stora, överflyttande
av egnahemslånen till annan kreditform
och annan kreditinrättning
medför en räntehöjning för låntagaren
med 3 procent eller mera.

Med hänvisning till det anförda hemställes
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för finansdepartementet
få ställa följande frågor:

Anser statsrådet att den i samband
med jordbruksegnahemslån auktoriserade
tolkningen av termen »fastighetens
värde» att innebära värdet vid tiden för
lånets beviljande — i många fall liktydigt
med 1930- och 1940-talen — är tillfredsställande? Om

så icke är fallet, avser statsrådet
att vidtaga åtgärder för att åstadkomma
en sådan ordning att jordbruksegnahemslånen
-—- efter Iåneförvaltarens
prövning —- må i förmånsrättshänseende
kunna placeras inom 60 procent av
jordbruksfastighetens sist fastställda
taxeringsvärde?

Denna anhållan bordlädes.

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss staten tillhörig fast egendom,
m. m. jämte en i ämnet väckt motion.

§ 18

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 73, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917
(nr 189) om expropriation, m. m., överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 19

Anmäldes en till herr andre vice talmannen
under sammanträdet avlämnad
motion nr 891, av herr Sjöholm, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 115, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 68 § uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272) m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 20

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhåller jag om ledighet från
riksdagsarbetet dels den 22 april, dels
tiden 2—6 maj för deltagande i Europarådets
arbete.

Stockholm den 20 april 1966

Sven Gustafson

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 17

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

§ 21

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Hermans -

Fredagen den 22 april 1966

Nr 19

son till herr statsrådet och chefen för
handelsdepartementet angående viss
krigsmaterielexport.

§ 22

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.11.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 22 april

Kl. 11.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1

Svar på interpellation ang. helikoptertrafik
för att lösa vissa trafiksituationer
i Stockholms skärgård

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som
yttrade:

Herr talman! Fri! Nettelbrandt har
frågat mig, dels om jag vill medverka till
att den helikoptertrafik, som i år insatts
i Stockholms skärgård till följd av att
de svåra isförhållandena där omöjliggjort
reguljär båttrafik, får fortgå till
dess att båtarna kan följa ordinarie turlista,
dels om jag är beredd vidtaga
åtgärder i syfte att upprätta en skärgårdens
helikopterorganisation, som
med kort varsel kan sättas in för att
lösa liknande trafiksituationer i framtiden.

Beträffande den första frågan vill jag
svara att jag är fullt medveten om att
vintern i år medfört ovanliga svårigheter
för den reguljära båttrafiken i
Stockholms skärgård. Detta är också
anledningen till att jag medverkat till
att helikopter satts in för att hjälpa upp
förbindelserna. Fr. o. m. mitten av mars

har emellertid båttrafiken kunnat fortgå
i huvudsak enligt turlistorna. Något
akut behov av helikoptertjänst föreligger
därför inte längre.

Beträffande den andra, mera långsiktiga
frågan om anordnande av en särskild
helikopterorganisation för skärgården
vill jag framhålla följande.

Båttrafiken i Stockholms skärgård
ombesörjs av kommunala och enskilda
företag. Även den för denna trafik erforderliga
isbrytningen ankommer i
första hand på vederbörande kommuner
och rederier att själva ombesörja. Den
statliga isbrytartjänsten kan dock ombesörja
lokalisbrytning i sådana fall
då ett tillfälligt trafikproblem inte lämpligen
kan lösas utan statlig isbrytarhjälp.
Båttrafiken kan under normala
vintrar i allmänhet pågå utan att större
insatser från statens sida blir erforderliga.
Vid långvarig kyla måste dock vissa
rännor brytas upp eller läggas om för
att möjliggöra trafik. Sådan isbrytning
sker i samråd med isbrytarledningen.
Under den senaste 15-årsperioden bär
kostnaderna för isbrytningen i Stockholms
skärgård uppgått till i genomsnitt
drygt 50 000 kronor per säsong. Som
jämförelse kan nämnas att hyran för en
helikopter uppgår till cirka 1 400 kronor
per timme.

Under vinterhalvåret— d. v. s. november—april
— upprätthålls båttrafiken i
den södra skärgården på normalt 39

Nr 19

Fredagen den 22 april 1966

Svar på interpellation ang. helikoptertrafik för att lösa vissa trafiksituationer i
Stockholms skärgård

bryggor. Under perioden januari—mars
inskränks trafiken regelbundet och upprätthålls
på endast 10 bryggor. Under
9 av de senaste 17 vintrarna har denna
trafik kunnat upprätthållas helt utan isbrytarhjälp.

Varken av kostnads- eller av serviceskäl
synes det sålunda motiverat att
upprätta en särskild statlig helikopterorganisation.
Givetvis är jag emellertid
beredd att — liksom i år ■— medverka
till att helikoptrar sätts in, om trafiken
inte kan upprätthållas på annat rimligt
sätt.

Jag vill därjämte erinra om att en
utredning sedan ett par år tillbaka arbetar
med att kartlägga trafikförhållandena
i Stockholms södra skärgård. Utredningen
väntas framlägga sina förslag
i sommar.

Vidare anförde:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Först och främst vill jag
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
uttala ett tack för
svaret på min interpellation. Jag vill
också gärna till en början framhålla att
den medverkan, som har lämnats till att
helikoptertrafik har satts in i skärgården
under den mest besvärliga perioden
detta år, har varit mycket uppskattad.
Jag finner det synnerligen värdefullt
att den över huvud taget kom
till stånd.

Jag framställde interpellationen under
en tid då den akuta situationen
ännu inte var över. Helikoptertrafiken
hade upphört, men enligt de rapporter
som jag fått från skärgårdsbefolkningen
hade man fortsättningsvis under lång
tid verkligt besvärliga förhållanden,
som hade motiverat att helikoptertrafiken
hade fortfarit ytterligare en tid.

Det kan även i dag — om det inte
under gårdagen har hänt något alldeles
nytt — lämnas exempel på öar som ännu
är isolerade. På Harö har man fått pulsa

7 kilometer i nära en halv meter snö
-— det har varit ännu besvärligare sedan
skaren försvunnit — för att komma
till den brygga, som skulle kunna förmedla
kontakt till andra öar eller fastlandet.

Detsamma gäller hela östra Nämdö,
vars invånare inte sedan någon gång
före jul haft någon möjlighet att komma
med båt från den sidan av ön.
Nämdö har över huvud taget inte haft
några turer — detta gäller om flera öar
— så att befolkningen där kunnat komma
in till fastlandet över lördag och
söndag. Inte heller har naturligtvis turisterna
kunnat komma dit över veckohelgerna,
men jag tycker det är särskilt
anmärkningsvärt att den bofasta befolkningen
har varit isolerad och inte
kunnat ta sig därifrån under eventuellt
ledig tid.

Jag kan också tillägga att man så sent
som under påsken, d. v. s. betydligt senare
än den tidpunkt då jag väckte interpellationen,
med annan hjälp än statens
fått lov att ordna med helikoptertrafik
därför att befolkningen haft stort behov
därav. Det har varit en enormt stor
efterfrågan på de helikoptertransporter
som på privat väg har arrangerats.

Om man emellertid lämnar den akuta
situationen, som naturligtvis just nu
ändrar sig för var dag som går, skulle
jag vilja framföra några synpunkter
som gäller den mera långsiktiga frågan
och som givetvis har större betydelse
och betydelse även för kommande år.

Det är riktigt att det finns isrännor
som möjliggör kontakter med öarna,
men det har endast vid tre av de femton
bryggor som här varit aktuella funnits
möjlighet att angöra bryggan direkt. I
övrigt har befolkningen fått gå långa
vägar, i vissa fall åtskilliga kilometer,
för att ta sig till den ränna, där man
kunde nå båten. Det är uppenbart att
detta har varit förenat inte bara med
oerhört stora besvär utan också med
direkta risker. Man har i den kyla som

Fredagen den 22 april 1900 Nr 19

Svar på interpellation ang. helikoptertrafik för att lösa vissa trafiksituationer i
Stockholms skärgård

rått under vintern fått stå ute på öppna
isen och vänta på farkosten. Vid vissa
tillfällen har man inte ens hittat dit i
mörker och kyla. Det iir enligt min mening
helt otillfredsställande att ha det
på det sättet.

■lag har i min interpellation nämnt
ett exempel. Det gäller personer som
tagit sig från Stafsnäs till Möja. Det har
hänt att en sådan tur tagit nitton timmar
mot en och en halv som den turen
brukar ta. När det dessutom endast går
två turer per vecka, måndag och fredag,
får de som har något angeläget ärende
till fastlandet, exempelvis tandläkarbesök
eller liknande, använda nästan en
hel vecka för att uträtta sitt ärende.
De får ge sig i väg hemifrån på måndagen
och komma tillbaka på fredagen.
Det kan inte vara rimligt att befolkningen
skall vara så avskuren. Sådana förhållanden
kan av serviceskäl inte anses
vara tillfredsställande.

Statsrådet har lämnat vissa kostnadsuppgifter
i interpellationssvaret, och
det är jag glad för, särskilt som jag
hade efterlyst något i den vägen. Men
jag skulle givetvis ha varit än mera glad
och tacksam om dessa siffror hade varit
jämförbara storheter, så att de haft något
värde när det gällt att göra jämförelser
mellan kostnaderna för helikopterorganisationen
å ena sidan och isbry
tarhjälpen å den andra.

Vad först beträffar uppgiften att kostnaderna
för isbrytningen under den senaste
femtonårsperioden i genomsnitt
uppgått till 50 000 kronor, skulle det
vara av mycket stort intresse att få reda
på hur man räknat fram denna siffra.
Av andra uppgifter som jag har förefaller
det som om 50 000 är en synnerligen
låg siffra. Det skulle därför vara
av värde, om statsrådet ville lämna någon
form av specifikation på siffran.

Men det viktigaste är att denna genomsnittssiffra
för den senaste femtonårsperioden
ingalunda kan tjäna som
något jämförelsematerial när det gäller

den andra kostnadsuppgiften, 1 400 kröner
per timme för helikopterorganisationen,
särskilt som man — vilket också
anges i interpellationssvaret — under
nio av de senaste sjutton vintrarna över
huvud taget inte har behövt någon isbrytarhjälp.
Då blir det ju helt orimligt
att jämföra denna siffra med kostnaden
för en så dyrbar insats som helikopterorganisationen
onekligen är ocli som
blir dyrare ju besvärligare isförhållandena
och kylan är.

Statsrådet säger i interpellationssvaret:
»Varken av kostnads- eller av serviceskäl
synes det sålunda motiverat att
upprätta en särskild statlig helikopterorganisation.
» Jag kan inte finna att
man får någon grund för en sådan uppfattning
i det här lämnade jämförelsematerialet
när det. gäller kostnaderna,
eftersom dessa kostnader, som jag redan
framhållit, inte på något sätt är kommensurabla.
Men dessutom vill jag fråga:
År det inte av serviceskäl och även
av sociala skäl motiverat, att de människor
som på det här sättet bor isolerade
—- det är ungefär 800 människor
som berörs — får litet andra möjligheter
till rimliga kontakter med det övriga
Sverige än de för närvarande har.

Jag tror att vi på den punkten har
kolossalt mycket att lära av Australien,
där man tydligen inte anlagt så här
strikta kostnadssynpunkter när man löst
motsvarande frågor. Där har man sedan
lång tid tillbaka sin organisation
»Flying Doctor Service», »Skola genom
etern» etc. Litet av det synsätt man haft
där borde även vi ha, om vi nu anser
att det även i framtiden skall vara
möjligt för dessa människor att bo kvar
ute på öarna. Enligt min mening skall
de ha den möjligheten, men då måste
vi också se till att det blir en dräglig
tillvaro för dem där ute.

Till sist, herr talman, vill jag uttrycka
ett önskemål om att den utredning, som
herr statsrådet talar om i slutet av sitt
interpellationssvar, kommer att — som

32 Nr 19 Fredagen den 22 april 1966

Svar på interpellation ang. helikoptertrafik för att lösa vissa trafiksituationer i

Stockholms skärgård

det anges i svaret -— framlägga resultatet
av sitt arbete under sommaren.
Jag hoppas också att utredningens förslag
kommer att vara verkligt positiva
för skärgårdsbefolkningen. Kanhända
är den här nya formen av svävare någonting
som bättre och billigare kan
tjäna de syften det är fråga om än vad
helikoptrarna kunnat. Jag hoppas alltså
att det sker någonting, så att denna befolkning
inte behöver uppleva ytterligare
en vinter på det sätt som den hittills
fått göra.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Fru Nettelbrandt ställde
en direkt fråga om dessa genomsnittskostnader
på 50 000 kronor. Det
är de bokförda isbrytarkostnaderna under
denna 17-årsperiod. Tyvärr har jag
inte listan på kostnaderna med mig.
Men såvitt jag och mina här närvarande
medarbetare i departementet kan
minnas, har det vissa år inte varit några
kostnader alls, under det att kostnaderna
då de varit som högst har uppgått
till 70 000, 80 000 eller 90 000 kronor.
Spridningen är alltså inte så stor
som man möjligen skulle kunna tro.

Det kan naturligtvis finnas lägen då
helikoptern inte bara ur servicesynpunkt
är ett tilltalande alternativ utan
även ur kostnadssynpunkt ett gynnsamt
alternativ. Om man sätter in en
helikopter en timme för en kostnad av
1 400 kronor, kan det vara billigare än
att över en helg sätta in en isbrytande
båt, eftersom detta kan kosta flera tusen
kronor.

Mina uttalanden får alltså inte betraktas
som ett kategoriskt ståndpunktstagande
till vad som i alla lägen är
billigast. Men materialet ger inte motiv
för att nu upprätta en särskild statlig
helikopterorganisation, utan vi får
vara beredda att liksom i vinter sätta
in helikopter när befolkningens situation
är besvärlig — när det ur service -

synpunkt är ett krav och när det dessutom
kan vara ett kostnadsmässigt rimligt
alternativ.

Skillnaden mellan olika öar är betydande.
På en del öar är trafiken någorlunda
hygglig, på en del öar är den
dålig. Fru Nettelbrandt nämnde Harrö
— jag trodde det uttalades med långt
a, Harö, men fru Nettelbrandt kanske
har rätt — som hittills aldrig har haft
någon trafik alls om vintrarna. Detta
gäller alltså vissa öar som har särskilt
dåligt läge.

Skälet till att jag i mitt svar hållit
så många möjligheter öppna är helt
enkelt att vi väntar på resultatet av en
utredning om några månader. Jag vet
inte vad det kommer att innehålla, men
jag tror att vi då kommer att få den
genomlysning av situationen som vi i
dag saknar. Då tror jag vi blir i tillfälle
att föra en mer saklig och meningsfull
debatt än i varje fall jag kan
prestera i dagens läge.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Statsrådet Palme angav
50 000 som genomsnittskostnaden för
isbrytningen i Stockholms skärgård, och
på min fråga vad för slags kostnader
det var fick jag nu veta att det var
fråga om den bokförda kostnaden. Jag
förstår det, men mycket beror ju på hur
man bokför; det är ju mellan olika statliga
organ den bokföringen sker. Det
var därför det hade varit av intresse
att få en mer detaljerad uppgift, men
det blir kanske tillfälle att återkomma
till den sidan av saken.

Jag har fått kostnadsuppgifter enligt
vilka det skulle kosta mellan 400 och
900 kronor per timme, vilket skulle debiteras
när man t. ex. från privat håll
anlitar isbrytarhjälp. Det bör enligt
min mening leda fram till siffror av en
annan storleksordning än dem vi nu
hört.

När det gäller genomsnittssiffran vill
jag säga att det ju redan av interpella -

Nr 19

Fredagen den 22 april 1966 Nr 19 33

helikoptertrafik för att lösa vissa trafiksituationer i

Svar på interpellation ang.

Stockholms skärgård

tionssvaret framgår att det under mer
än hälften av den tidsperiod, som denna
genomsnittssiffra hänför sig till,
över huvud taget inte har anlitats någon
isbrytarhjälp, och det drar ju ned
den siffran betydligt.

.Tåg vill sedan säga att jag är mycket
glad för den öppna syn på denna
fråga som statsrådet visade i sitt inlägg,
då han talade om att det inte alls
är säkert att helikopter ens under alla
förhållanden skulle vara det ekonomiskt
ogynnsammaste alternativet. Jag
tror tvärtom att om man tar hänsyn
till förlusten i tid för den arbetskraft
det här är fråga om och dessutom
den starka förslitning som förorsakas,
så kanske man rent av kommer fram
till att helikopteralternativet i många
fall — i de flesta — är det ekonomiskt
gynnsammaste.

Jag håller med statsrådet om att denna
diskussion kan föras på ett mer initierat
sätt när utredningsresultatet är
färdigt, och jag hoppas att det blir
snart och att vi då från riksdagens sida
får tillfälle att ta positiv ställning till
denna fråga. Det är inte säkert att det
är den statliga isbrytarorganisationen
som är det nödvändiga alternativet. Utvecklingen
har kanhända redan då glidit
förbi det alternativet. Det viktiga,
det primära enligt mitt sätt att se, är
att befolkningen inte i fortsättningen
kommer att behöva uppleva en upprepning
av den hittillsvarande situationen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Beträffande bokföringen
vill jag säga fru Nettelbrandt att
dessa 50 000 kronor avser de på det
statliga isbrytaranslaget bokförda kostnaderna.
Det är en allmän ambition inom
den statliga förvaltningen att ha
ett kostnadsmässigt betraktelsesätt och
att debitera de verkliga kostnaderna.
Men jag skall gärna låta översända en
3 — Andra kammarens

redovisning för dessa kostnader under
sjuttonårsperioden till fru Nettelbrandt
för närmare studium.

Till sist vill jag säga att visst bör
vi väl ha en gemensam ambition att
ordna det så hyggligt som möjligt när
det gäller transporterna för de människor
som bor i skärgården, framför
allt i situationer då de får det mycket
besvärligt. Det var ju också därför vi
satte in lielikopterhjälp i vintras, ty
i vintras var det verkligt besvärligt
i Stockholms skärgård.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 73, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 12 maj
1917 (nr 189) om expropriation, m. m.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 891.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Lorentzon, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående trafiksvårigheterna vid
statens järnvägar, in. m., och

herr Gustafsson i Stenkyrka, till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående tolkningen av begreppet
»fastighetens värde» vid beviljande
av jordbruksegnahemslån.

Kammaren biföll dessa framställningar.

protokoll 1966. Nr 19

Nr 19

Fredagen den 22 april 1966

§ 5

Restitution av skatt på bensin för
motorsågar

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 26, i anledning av väckta motioner
om restitution av skatt på bensin
för motorsågar.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följiande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:9 av
herr Sundin samt II: 15 av herrar Larsson
i Hedenäset och Larsson i Norderön,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
och förslag beträffande restitution
av skatt å bensin, som förbrukades
för drift av skogsbrukets motorsågar, i
enlighet med vad i motionerna anförts;

2) de likalydande motionerna 1:61
av herr Wanhainen in. fl. och II: 96 av
herr Hammarsten m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta

att individuell restitution skulle ske
av skatt å bensin, som förbrukades av
motorsågar inom skogsbruket, genom
återbetalning årligen till vederbörande
skogsarbetare fr. o. m. budgetåret 1966/
67, att avräknas mot automobilskattemedel,

att Kungl. Maj:t därefter finge utarbeta
nödvändiga regler och anvisningar
om restitutionsförfarandet, samt

att kungl. skogsstyrelsen bemyndigades
att vara kontrollmyndighet;

3) de likalydande motionerna I: 521
av herr Johan Olsson samt II: 614 av
herrar Eriksson i Bäckmora och Börjesson
i Falköping; ävensom

4) de likalydande motionerna 1:533
av herr Strandberg och fröken Stenberg
samt II: 643 av herr Nordgren m. fl.

Utskottet hemställde,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 9 av
herr Sundin samt II: 15 av herrar Larsson
i Hedenäset och Larsson i Norderön
om restitution av skatt å bensin för
skogsbrukets motorsågar,

2) de likalydande motionerna I: 61 av
herr Wanhainen in. fl. och II: 96 av herr
Hammarsten m. fl. om restitution av
skatt å bensin för skogsbrukets motorsågar,

3) de likalydande motionerna 1:521
av herr Johan Olsson samt II: 614 av
herrar Eriksson i Bäckmora och Börjesson
i Falköping om restitution av skatt
å bensin för motorsågar, ävensom

4) de likalydande motionerna I: 533
av herr Strandberg och fröken Stenberg
samt II: 643 av herr Nordgren m. fl.
om restitution av skatt på bensin för
motorsågar,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits beträffande punkten 2 i
utskottets hemställan av herr Wikner.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Vigelsbo och Eriksson i Bäckmora.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag har tillsammans
med herr Hammarsten m. fl. undertecknat
motion II: 96 och har i utskottet
avlämnat en blank reservation. Den innebär,
att jag inte är riktigt nöjd med
utskottets hemställan och frågans behandling
inom utskottet.

Denna fråga är en gammal bekant,
vilket även framgår av utskottets betänkande.
Men den är därför inte mindre
angelägen — tvärtom. Då vi år 1964
motionerade angående restitution av
skatt på bensin för motorsågar begärde
vi en utredning syftande till att få
bort denna skatt. Bevillningsutskottet
tröstade då motionärerna med att skriva:
»Enligt vad utskottet under hand
erfarit förbereds frågan om en översyn
av vägtrafikbeskattningen inom finansdepartementet.
Utskottet förväntar att
de i motionen framförda utredningsyrkandena
i detta sammanhang kommer

Fredagen den 22 april 19(i(i

Nr 19

Kestitution av skatt på bensin för motorsågar

att bli tillgodosedda.» Motionen avslogs
med denna motivering, men någon utredning
har icke kommit till stånd.
Eftersom frågan behandlades på detta
sätt år 1964 och ingen utredning kom
till stånd, skrevs den motion vi nu avlämnat
som en direkt beställning för att
få bort denna orättvisa för skogsarbetarna.
Jag anser att frågan är så viktig,
att det är förvånansvärt att inte under
alla de år frågan behandlats ett förslag
kommit fram som lett till ett positivt
resultat. När restitution har medgivits
av skatt på bensin, som användes
inom jordbruket, trädgårdsodlingen
och fiskerinäringen, anser jag att även
skogsarbetarna ur rättvisesynpunkt borde
få samma möjlighet. Det finns ingen
bärande motivering mot detta. I vanliga
fall brukar de största orättvisorna kunna
rättas till, och jag hoppas att så
kommer att ske även beträffande denna
sak.

I en kommentar till en skogsarbetarkongress
i Gävle under juli 1965 skrev
en tidning under den kraftigt utformade
rubriken »Skogsarbetarna diskrimineras.
Bensinskatterestitution krävdes»:
»I fråga om beskattningen av
motorsågarnas bränsle var enigheten
hundraprocentig. Tidigare upprepade
hemställanden i riksdagen om en rättvisare
tingens ordning refererades, men
kongressdeltagarna var eniga i sin protest.
Förbundsstyrelsen fick i uppdrag
att på lämpligt sätt aktualisera frågan
på nytt.»

Av detta framgår tydligt att denna fråga
är högst aktuell inom skogsarbetarkåren.
Jag tror att riksdagen är mogen
för ett positivt ställningstagande. Därom
vittnar också de voteringssiffror vi
fick förra gången i andra kammaren,
där det blev 93 ja-röster och 76 nejröster,
medan 17 avstod från att rösta.
I första kammaren avslogs motionen
med 72 röster mot 42.

För att ytterligare ange några synpunkter
vill jag nämna, att en skogsarbetare,
som har sitt arbete så långt

från hemmet att han måste färdas till
arbetsplatsen med egen bil eller samåka
med någon annan, först får betala bensinskatt
genom att åka bil och sedan
genom att använda sin egen motorsåg
under arbetet, där det ej finns en tillstymmelse
till väg.

Denna vinter har skogsarbetarna fått
pulsa i meterdjup snö, men de måste
betala bensinskatt som går till vägarna.
Det förvånar väl ingen om skogsarbetarna
reagerar mot detta. Denna extraskatt
har för dem blivit mera betungande
under de senaste åren genom att
motorsågarna kommit att användas i
större utsträckning. Nu använder man
barkmaskiner för barkning, och därigenom
användes motorsågen i större
utsträckning under arbetstiden dels för
fällning, dels för kapning och dels för
kvistning.

Jag har genom mitt arbete nära beröring
med skogsarbetarna och därför
känner jag till de verkliga förhållandena.
Skogsarbetarnas stora betydelse
för skogsnäringen är vi alla i kammaren
väl medvetna om, och därför bör
de också bli rättvist behandlade. Skogsnäringen
torde kunna jämställas med
de näringar som nu får restitution av
skatt på bensin, och jag kan heller inte
finna att skogsarbetarna skulle ha det
så mycket bättre ekonomiskt än de som
sysslar med jordbruk, fiske eller trädgårdsskötsel
så att de av den anledningen
skall ställas utanför.

Med detta torde det vara nog sagt
om nödvändigheten av att genomföra
restitution av skatt på bensin till motorsågar.

Bevillningsutskottets majoritet har i
sitt nu föreliggande betänkande återigen
tröstat motionärerna med att säga: »Utskottet
delar motionärernas uppfattning
att det är angeläget att frågan om avlyftning
från bl. a. skogsbrukets motorsågar
av den del av bensinbeskattningen,
som är avsedd att täcka vägtrafik-
och vägkostnader, får sin snara
lösning.»

Nr 19

Fredagen den 22 april 1966

Restitution av skatt på bensin för motorsågar

Den år 1965 tillsatta bilskatteutredningen
har i uppdrag att försöka finna
en lämplig lösning av hithörande frågor
och därvid ta ställning till problem
som sammanhänger med att drivmedelsskatterna
belastar vissa näringsgrenar
utöver den direkta nytta dessa
har av vägväsendet. Enligt vad utskottet
under hand erfarit har även frågan
om beskattning av bensin för motorsågar
tagits upp till behandling av utredningen.
Utskottet nämner också att
förslag beräknas kunna avges under
loppet av år 1967 och således ligga till
grund för proposition till 1968 års vårriksdag.

Eftersom utskottet uttalat sig så kraftigt
för att frågan skall lösas, hade jag
för min personliga del helst sett att
riksdagen i dag fattat ett positivt beslut,
så att vi inte återigen skall behöva
återkomma med frågan till kammaren.

Herr ESKILSSON (s):

Herr talman! Jag skulle i allt väsentligt
kunna instämma i vad herr Wikner
sade, men det är några synpunkter
som jag anser betydelsefulla och därför
ber jag, herr talman, att få framföra
dessa.

Redan år 1957 aktualiserades frågan
om restitution av skatt på bensin som
användes för motorsågar i skogsbruket.

Ett av skogsstyrelsen samma år i
ärendet framlagt förslag föranledde
emellertid ingen riksdagens åtgärd. Genom
vid 1958 års riksdag väckta motioner
upptogs frågan ånyo och behandlades
då av ett sammansatt bevillingsoch
jordbruksutskott som i sitt utlåtande
anknöt till 1953 års trafikutredning.
Denna utredning avrådde från
att utvidga restitutionsförfarandet till
ytterligare grupper av bensinförbrukare.

Vid 1959 års riksdag behandlade sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottet
motioner i samma ärende och
anförde i sitt utlåtande bl. a. följan -

de, som återges i bevillningsutskottets
föreliggande betänkande nr 26: »Såsom
framhölls vid frågans behandling föregående
år bör skogsnäringens restitutionsspörsmål
bli föremål för en mer
enhetlig bedömning i anslutning till
de överväganden, som sker inom 1953
års trafikutredning. Enligt vad utskottet
erfarit torde utredningen komma
att framlägga förslag till ändrade
regler rörande beskattningen av motorfordonstrafiken
under loppet av nästa
år och i samband därmed taga principiell
ståndpunkt till omfattningen av
restitutionsrätten. Innan slutlig ställning
tas till de i motionerna aktualiserade
spörsmålen, synes det därför
lämpligt att avvakta resultatet av utredningens
arbete.»

I utskottsbetänkande! framhålles sedan:
»Såsom framgår av de återgivna
utskottsutlåtandena har den förevarande
restitutionsfrågan förutsatts bli föremål
för bedömning av 1953 års trafikutredning.
» Men vad har hänt sedan
1964? Ingenting! 1961 avlämnade denna
utredning sitt betänkande. Där fanns
inte en rad skriven om denna fråga.
Vad sammansatta bevillnings-och jordbruksutskottet
tänkte sig 1959 har aldrig
tagits upp till behandling.

I sammanhanget har vidare anförts
att de skattemässiga pålagorna på transportmedlen
i princip måste drabba dessa
likformigt för att likhet i konkurrensvillkoren
skall föreligga. Alla som
tagit befattning med detta ärende torde
såvitt jag förstår ha haft den bestämda
uppfattningen, att skatten på
bensin som förbrukats för drift av motorsågar
inte borde ha sammankopplats
med väg- och trafikfrågor.

Restitutionsfrågan behandlades senast,
som herr Wikner erinrade om, vid
1964 års riksdag. Då anförde bevillningsutskottet
bl. a. att »den tekniska
utvecklingen har inneburit att förbrukningen
av beskattad bensin för drift av
motorer, som inte har något samband
med vägväsendet, ökat i en omfattning

Fredagen den 22 april 196G

Nr 19

Restitution av skatt på bensin för motorsågar

som inte kunde förutses, när de forsla
kollektiva restitutionerna av bensinskatt
beslutades». Bevillningsutskottet
anförde vidare att innehavare av
gräsklippningsmaskiner, utombordsmotorer,
snövesslor och snöscooters
kunde göra lika välgrundade anspråk
på restitution av bensinskattemedel
som skogsarbetarna i egenskap av innehavare
av motorsågar. Det förefaller
mig som om detta utskottets resonemang
inte varit alltför allvarligt menat.

I bevillningsutskottets föreliggande
betänkande nr 26 förklarar sig utskottet
dela »motionärernas uppfattning att
det är angeläget att frågan om avlvftning
från bl. a. skogsbrukets motorsågar av
den del av bensinbeskattningen, som är
avsedd att täcka vägtrafik- och vägkostnader,
får sin snara lösning». Utskottets
betänkande sammanfaller således i detta
avseende med de i motionen nr 96 i
denna kammare uttalade önskemålen.
Det är därför min förhoppning att
andra kammaren under hänsynstagande
till skogsarbetarnas välgrundade krav
på skatterestitution på bensin för motorsågar
måtte bifalla motionen.

Hem talman! På grund av ett formellt
skäl ber jag att med undantag för den
sista att-satsen i motionen får yrka
bifall till densamma.

I detta anförande instämde herr Mossberg
(s).

Herr HAMMARSTEN (s):

Herr talman! Det tycks ju vara på
modet denna vår att diskutera även enhälliga
utskottslåtanden, varför det
kanske kan förlåtas mig, om jag som
motionär med några ord berör denna
fråga.

Vi tycks tydligen alla vara ense om
angelägenheten av att denna fråga löses.
Jag kan för min del instämma i och
understryka de principiella synpunkter
som herr Wikner alldeles nyss så utförligt
har framfört här.

Det är helt riktigt att det är nödvändigt
att frågan om restitution av ben -

sinskatt beträffande motorsågarna löses.
De synpunkterna framförs ju också
i ulskottsutlåtandet, där det på s. 8
sägs: »Utskottet delar motionärernas

uppfattning att det är angeläget att frågan
om avlyftning från bl. a. skogsbrukets
motorsågar av den del av bensinbeskattningen,
som är avsedd att
täcka vägtrafik- och vägkostnader, får
sin snara lösning.»

Eftersom jag i utskottets första avdelning
har deltagit i behandling av
detta ärende och även deltagit i utformningen
av utskottsutlåtandet som är helt
identiskt med avdelningens förslag,
känner jag ett visst behov av att mycket
kort motivera varför jag avstått från
att yrka bifall till den motion i denna
kammare, där jag står först bland undertecknarna.

Vi har vid behandlingen av detta
ärende i utskottets första avdelning fått
underhandsbesked från bilskatteutredningen
om att man redan i enlighet med
sina direktiv har tagit upp denna komplicerade
och skattetekniskt svåra fråga
till behandling. Vi har också fått
upplysning om att man avser att redan
nästa år framlägga ett förslag till lösning
av frågan om beskattningen av
bensin som användes för drift av motorsågar.
Eftersom jag utgår ifrån att
den sittande utredningen har intresse
av att hålla sig informerad om riksdagens
reaktioner i frågor som berör
utredningsområdet och speciellt i en
fråga som utredningen redan har börjat
arbeta med, har det för mig varit
tillräckligt att få en klar och positiv
skrivning om att det är angeläget att
denna fråga får sin snara lösning. Jag
utgår självfallet ifrån att också utredningen
håller den tidsplan som meddelats
till utskottet. Om så sker måste
det enligt mitt bedömande bli den
snabbaste vägen till en lösning av denna
angelägna rättvisefråga.

Herr talman! Det är alltid lockande
att yrka bifall till sin egen motion, och
jag borde självfallet uttala tillfredsstäl -

Nr 19

Fredagen den 22 april 1966

Restitution av skatt på bensin för motorsågar

lelse över att vännen Eskilsson bär yrkat
bifall till motionen. Emellertid tycker
jag att man ibland får avstå ifrån
sådant som kan förefalla lockande, när
man behandlar en allvarlig och angelägen
fråga och ser lösningen på närmare
håll. Enligt mitt förmenande ligger
lösningen av denna angelägna fråga på
närmare håll genom ett bifall till utskottets
förslag. Jag kommer därför att
vid eu eventuell votering rösta för
detta.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag kan i sak instämma
med de talare som redan har uppträtt
i denna fråga, och jag kan också intyga
riktigheten av den historieskrivning
som man har givit, eftersom det är centerpartimotioner
som liksom hela tiden
legat till grund för detta ärendes
behandling.

Enligt bensinskatteförordningen från
år 1961 utgår bensinskatt, allmän energiskatt
och särskild skatt på motorbränsle
med sammanlagt 57 öre per liter,
och denna beskattning drabbar även
motorsågar och andra maskiner i skogsbruket.
Den omständigheten att motorsågar
icke belastar vägväsendet, som
närmast är motiveringen för att bensinskatt
utgår, har man beträffande motorsågar
inte tagit hänsyn till. Detta har
föranlett motioner med krav på särskild
restitution av skatten på bensin
för motorsågar. Ända sedan år 1957 har
frågan varit aktuell och bevillningsutskottet
har haft att behandla dylika
motioner. Tyvärr har frågan inte bringats
till någon tillfredsställande lösning,
trots att man inom utskottet varit tämligen
ense om att skatten för motorsågar,
som inte har samband med vägväsendet,
borde avvecklas.

År 1959 ansåg utskottet att skogsnäringens
restitutionsspörsmål borde bli
föremål för en mera enhetlig bedömning
i anslutning till 1953 års trafikutredning.
Sedermera visade det sig

tyvärr att denna utredning inte tog
upp detalj spörsmålen rörande beskattning
av motorbränslen, varför frågan
ännu är olöst. Detta har medfört att
jag och några andra ledamöter från
centerpartiet på nytt har motionerat
i frågan med krav på en individuell
restitution, då detta är mycket berättigat,
icke minst med tanke på skogsarbetarna.

Bevillningsutskottet, som behandlat
motionerna och vars betänkande vi
just nu skall ta ställning till, hänvisar
i det nu avgivna betänkandet till 1965
års bilskatteutredning, som enligt försäkran
även har tagit upp frågan om
beskattningen av bensin för motorsågar.
På grund av frågans invecklade
natur är det självklart att en viss utredning
måste ske, innan den kan avgöras.
För att påskynda en sådan utredning
hade jag hoppats att bilskatteutredningen
skulle ha kunnat bryta ut spörsmålet
om motorsågarna och ge detta förtur,
och detta har också herr Vigelsbo
och jag framhållit i ett särskilt yttrande
som är fogat till betänkandet.
Vid behandlingen i utskottet upplystes
det emellertid om, att det inte finns
någon sådan tänkbar genväg. Eftersom
frågan således behandlas i 1965 års bilskatteutredning
vill jag understryka angelägenheten
av att utredningsarbetet
och lagstiftningen kommer att genomföras
så snart som möjligt. I bevillningsutskottet
är vi helt eniga om att frågan
bör lösas, och vi är även helt överens
om att den snabbaste vägen i dag
är den via 1965 års bilskatteutredning.

Det yrkande som herr Eskilsson nyss
ställde skulle jag i sak kunna instämma
i, eftersom jag är minst lika intresserad
som han av att få till stånd en snabb
lösning av frågan, men eftersom första
kammaren redan har bifallit utskottets
förslag finns det inte någon som helst
möjlighet att uppnå något annat resultat
även om andra kammaren skulle bifalla
herr Eskilssons motion. Det finns
således inte någon snabbare lösning än

Fredagen den 22 april 1966

Nr 19

Restitution av skatt på bensin för motorsågar

att avvakta den sittande utredningens
resultat, vilket också herr Hammarsten
framhöll i sitt inlägg.

Herr talman! Jag ber ännu eu gång
att få understryka hur viktigt det är
att utredningen och den lagstiftning vi
hoppas på blir klar så snart som möjligt.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Det är inte vanligt att
ett praktiskt taget enhälligt utskottsutlåtande
föranleder en så omfattande
debatt som den vi nu har varit med om.
Förklaringen är väl att frågan om
återbäring av erlagd skatt på bensin för
motorsågar i mycket hög grad intresserar
skogsarbetare och skogsägare. De
uppfattar det som en orättvisa att de
inte erhåller restitution av skatten på
bensin, när sådan återbäring erhålles
inom jordbruket, fisket och trädgårdsnäringen.

Den som studerat utskottets utlåtande
har lätt kunnat konstatera att det inte
rått några delade meningar mellan
utskottet och motionärerna beträffande
angelägenheten av att denna fråga löses.
Spörsmålet är bara på vilket sätt en
lösning kan åstadkommas. När utskottet
inte velat biträda förslaget om individuell
restitution, som föreslås i motionerna
I: 61 och II: 96. så är det bl. a.
därför att ett sådant förfarande skulle
bli mycket besvärligt ur administrativ
synpunkt.

Enligt uppgift i en av motionerna
fanns det här i landet 110 000 motorsågar
1963. I dag torde antalet vara större.
Och även om antalet personer som
skulle bli berättigade till återbäring av
erlagd bensinskatt är betydligt mindre
än antalet motorsågar, gäller det ändå
här hela skogsarbetarkåren och ett mycket
stort antal skogsägare som själva
sköter sin skog. Det skulle sålunda bli
ett mycket stort antal personer som finge
rätt till sådan återbäring, och det skulle
säkert bli en mycket tungrodd administrativ
apparat.

Eu kollektiv återbäring i likhet med
vad som tillämpas för trädgårdsnäringen
och fisket skulle självfallet kunna
ordnas enklare, men den tillgodoser inte
den enskilde skogsarbetarens ekonomiska
intresse på samma sätt som den
individuella restitutionen skulle göra.
Det är sålunda nackdelar förbundna
med både den individuella och den kollektiva
återbäringen, och därför har
utskottet ifrågasatt om inte försök bör
göras att finna andra tänkbara lösningar.

Då utskottet trots sitt klart deklarerade
positiva intresse för en lösning av
denna fråga ändå inte har biträtt förslaget
om en särskild utredning, är det,
som tidigare anförts, därför att frågan
för närvarande behandlas av 1965 års
bilskatteutredning. Nämnda utredning
avser att redan 1967, alltså nästa år,
lägga fram förslag i frågan. I likhet med
herr Hammarsten tror jag, att om vi vill
ha en tillfredsställande lösning på detta
spörsmål, så är utskottets förslag, att
avvakta 1965 års bilskatteutrednings
betänkande och att därefter avgöra frågan,
den bästa, lämpligaste och snabbaste
vägen för en lösning.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! När detta ärende behandlas
blir man litet fundersam över
vissa saker. Jag har begärt ordet närmast
för att få ställa en fråga till utskottet
men också till motionärerna.

I motion nr 61 i första kammaren,
av herr Wanhainen m. fl., sägs att man
vill ha restitution till skogsarbetare.
Det anges också på vilket sätt detta
skall kunna ordnas. I centerpartimotionen
däremot, nr 15, som är tryckt i
denna kammare och har herrar Harald
Larsson i Hedenäset och Erik Larsson i
Norderön som motionärer, är man såvitt
jag kan se betydligt mera demokratisk
och säger att man vill ha restitu -

4(1

Nr 19

Fredagen den 22 april 1966

Restitution av skatt på bensin för motorsågar

tion för allt motorsågsbränsle som används.

Det är väl ändå många skogsägare som
arbetar hela året runt i sin egen skog,
och därmed sitter de i precis samma
båt som skogsarbetarna. Därför skulle
jag gärna vilja ha ett speciellt svar från
motionärerna, om de avsett att restitutionen
skall gälla även skogsägarna.

Beträffande nödvändigheten av detta
restitutionsförfarande har ordats rätt
mycket, och jag skall ansluta mig till
vad tidigare talare har sagt. Vi kan
konstatera att det har blivit betydligt
större bränsleförbrukning för varje arbetare
därigenom att sågarna blivit lättare
och därför används i betydligt
större omfattning än tidigare.

Jag har hjälpt till med en hel del
deklarationer under innevarande år,
och jag vet att vare sig det rör sig om
skogsägare eller anställda skogsarbetare
har de köpt bränsle för 600—800
kronor, en del för 1 000 kronor. Eftersom
bensinskatten är den största posten
därvidlag med 57 öre per liter, förstår
vi att det är nödvändigt att ett
rättvist restitutionsförfarande kommer
till stånd.

Detta är ingen ny fråga, och det är
synd att den inte kunnat lösas efter alla
de framställningar som gjorts här i
riksdagen. Det var egentligen centerpartiet
som började aktualisera frågan.
Det är ändå glädjande att i dag konstatera,
att man nu synes vara överens om
nödvändigheten av ett sådant förfarande
Vägen till målet synes nu vara kort.
Vad man diskuterar här är vissa formella
frågor rörande tillvägagångssättet.
Hur än utgången av en eventuell
omröstning kommer att bli, återstår det
att lösa de tekniska problemen för att
man skall klara förfarandet administrativt
och få rättvisa mellan dem som
kommer i åtnjutande av denna restitution.

Jag skall för min del, herr talman,
inte ställa något yrkande. Men jag hoppas
ändå att denna fråga skall kunna

ägnas så mycket intresse från regeringens
sida att man får ett beslut så snart
som möjligt i positiv riktning. Det har
väckts motioner från alla partier, och
man är överens om behovet av restitution.
Då är det väl besynnerligt om
inte regeringen skall kunna få fram
en förnuftig lösning av frågan.

Herr ESKILSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
rent av gladde sig åt att första
kammaren har behandlat ärendet på sätt
som skett. Jag tycker däremot att det
var litet snopet att inte någon vågade
begära votering. Är det en rättvisesak
som man strider för och är man stark
i tron, som det heter, måste man också
agera på det sätt som jag har gjort. Och
jag vågar påstå att herr Eriksson i Bäckmora
innerst inne känner sig besvärad
av att han inte äger möjlighet att instämma
med mig. Efter herr Erikssons
i Bäckmora deklaration har jag inte
anledning tro att jag misstar mig på
denna punkt.

Herr Eriksson i Bäckmora säger att
frågan aldrig kan lösas snabbare än
vad som kommer att ske enligt de uppdragna
riktlinjerna. Det är jag helt på
det klara med. Men varför blir det på
detta sätt? Herr Eriksson i Bäckmora
och andra som motionerat visste mycket
väl att det pågick en utredning. Under
sådana förhållanden fanns det ingen
anledning att motionera, om man litade
på utredningen.

Herr Jonasson ville halvt om halvt
göra gällande att jag skulle ha förbisett
att det finns skogsägare som arbetar i
skogsbruket. Det har jag ingalunda
gjort. När en hemmansägare som är
skogsägare går ut i skogen och använder
sig av motorsåg vid upparbetningen
av rotstående skog, är han skogsarbetare,
vid dessa tillfällen i varje fall.

Herr Jonasson behöver alltså inte
befara att jag har några andra avsikter
än dem jag givit uttryck åt. När jag använder
begreppet skogsarbetare syftar

Fredagen den 22 april 1900

Nr 19

-II

Restitution av skatt på bensin för motorsågar

jag på alla som är sysselsatta i skogsbruket.

Herr WIKNElt (s) kort genmäle:

Herr talman! Centerpartisterna vill
ta åt sig äran när det gäller initiativ
till restitution av skatt på bensin för
motorsågar. De åsyftar väl då framför
allt interpellationen år 1957. Men löser
man problem genom interpellationer?
Det måste väl ändå vara motioner,
och från socialdemokratiskt håll
väcktes, om jag är riktigt underrättad,
en motion år 1958. Så inte skall man på
centerpartihåll yvas så mycket över
sin insats i frågan — man ligger kanske
ett tuppfjät före med en interpellation,
som inte löser problemet.

Herr Hammarsten deklarerade att
han satt på denna fråga i avdelningen.
Jag kan då för min del deklarera att jag
satt på frågan i slutomgången i utskottet.
Om jag redan från början fått sitta
på denna fråga -— alltså även i avdelningen
— hade jag naturligtvis framlagt
ett skrivet yrkande med motivering.
Men som det nu var nöjde jag
mig med en blank reservation. Jag vill
emellertid understryka vad jag tidigare
sagt att jag skulle ha känt mig mycket
mera nöjd om utskottet framlagt
ett mera positivt förslag, som kammaren
i dag kunnat fatta beslut om.

Herr ALLARD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag finner det nödvändigt
deklarera, på grund av herr Wikners
mycket kritiska inställning till utskottsutlåtandet,
att herr Wikner satt
med vid realbehandlingen av denna
fråga i utskottet — alltså då frågan kom
från avdelningen. Herr Wikner hade
alltså alla möjligheter att ställa yrkande
och att avge en motiverad reservation;
han har nu anmält blank reservation.
Mot bakgrund av den kritiska inställning
herr Wikner ger uttryck för
i dag förefaller det som om det riktiga
varit att han fört fram sin ståndpunkt
i en motiverad reservation.

Som svar på herr Jonassons fråga vill
jag säga, att utskottet har betraktat en
lösning av detta problem som angelägen
inte enbart för skogsarbetarkåren
— och med skogsarbetarkåren avser jag
i detta fall dem som är organiserade
skogsarbetare — utan självfallet också
för alla de skogsägare som är jämförbara
med skogsarbetarna och arbetar
i sin egen skog.

Det är tveksamt huruvida ett beslut
i enlighet med det motionsyrkande som
herr Eskilsson hemställde om bifall
till skulle tillgodose skogsägarna, då
det här talas om att återbetalningen
varje år skall ske till vederbörande
skogsarbetare.

Jag upprepar, herr talman, att för
den som vill ha en lösning av denna
fråga är den av utskottet föreslagna vägen
lämpligast.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det är närmast till herr
Eskilsson jag vill säga några ord. Herr
Eskilsson framhöll i en replik till mig
att herr Eriksson i Bäckmora gladdes
åt att första kammaren hade följt utskottsmajoriteten,
och det kan jag ge
honom rätt i eftersom jag biträder
dess positiva skrivning. Men jag kan
också säga till herr Eskilsson att jag
har ett särskilt yttrande och att jag
känner mig ledsen över hans sätt att
agera i denna fråga, eftersom jag fruktar
att hans yrkande kommer att få
så ringa stöd i denna kammare att det
kan innebära en fördröjning av denna
frågas behandling, vilket vore beklagligt.

Till herr Wikner skulle jag i likhet
med herr Allard vilja säga angående
herr Wikners sätt att agera i denna fråga
att han borde ha fogat en reservation
till utskottets betänkande, men att
så inte skett kan måhända förklaras med
herr Wikners ovana vid utskottsbehandling
av ärenden.

Nr 19

Fredagen den 22 april 1966

Restitution av skatt på bensin för motorsågar

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall be att få
tacka herrar Eskilsson och Allard för
deras besked. Vad som gjorde mig tveksam
var motiveringen i den motion i
vilken herr Wanhainen är huvudmotionär.
Det förutsattes nämligen där att
skogsarbetaren får sin restitution efter
det att han erhållit intyg från sin arbetsgivare.
Detta framgår också av den
första att-siatsen i klämmen, där det heter:
»att individuell restitution skall
ske av skatt på bensin, som förbrukas
av motorsågar inom skogsbruket, genom
återbetalning årligen till vederbörande
skogsarbetare».

Det framgår också tydligt av herr Allards
tillkännagivande av hur utskottet
sett på denna fråga att det var tvivelaktigt
huruvida skogsägarna kunde inräknas
i detta sammanhang. Därför är
jag mycket tacksam för det tillrättaläggande
som gjorts. Vi har nu fått reda
på hur det förhåller sig.

Vidare ber jag om ursäkt om jag i
viss mån trampade herr Wikner på tårna
genom att nämna centerpartiets insats
i detta sammanhang. Herr Wikner
har synnerligen svårt att se att någon
annan än hans egna partikamrater uträttar
något i detta hus. Om jag minns
rätt sade jag att det var centerpartiet
som började motionera i denna fråga.
Jag tror det fortfarande. Herr Wikner
tror annorlunda. Jag föreslår, herr Wikner,
att vi kommer överens om att efteråt
ta reda på hur det förhåller sig
med den saken.

Herr HAMMARSTEN (s) kort genmäle: Herr

talman! Detta är tydligen en
mycket stor fråga, som skall föranleda
lång diskussion trots att ingen reservation
finns fogad till utskottets utlåtande.
Jag vill först säga att jag tycker
att det är rätt ointressant vem det var
som motionerade först i denna fråga.
Jag tycker att det är mera angeläget
att vi för en diskussion om hur man

snabbast skall nå fram till en lösning
av detta problem.

Jag har gjort min deklaration i ett
tidigare inlägg, men jag vill till herr
Eskilsson säga ytterligare några ord.
Herr Eskilsson tycks mena att det inte
finns någon anledning att väcka en motion,
om man inte är beredd att i alla
lägen yrka bifall till denna. Jag tycker
för min del att den skrivning som utskottet
presterat är värdefull när det
gäller att för dem, som handlägger denna
fråga, understryka bevillningsutskottets
och riksdagens mening om dess
angelägenhetsgrad.

Till herr Wikner skulle jag bara vilja
framhålla att jag tror det hade varit
värdefullt om herr Wikner också hade
varit med om behandlingen inom avdelningen.
I så fall hade han kanske
fått sådana sakskäl att han över huvud
taget hade avstått från sin blanka reservation,
vilken han avgav när han
helt hastigt kastades in i behandlingen
av denna fråga i utskottet.

Herr WIKNER (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
vill jag fråga: Har Ni verkligen
inte lagt märke till att det inte var
jag som ställde yrkandet?

Vad ovana beträffar skall jag faktiskt
försöka bättra mig. Jag tror att också
herr Eriksson i Bäckmora under årens
lopp har blivit vanare och vanare.

Sakuppgifterna har jag fått även i efterhand.
Jag säger än en gång att det
hade varit bättre, om vi hade kunnat
få ett beslut i denna fråga i dag. Jag
tror nämligen att den kan komma tillbaka.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Tillåt mig att i denna
debatt få erinra om att det bakom dessa
motioner finns en bred uppslutning
av representanter för det socialdemokratiska
partiet, folkpartiet, centerpartiet
och högerpartiet. Det råder en lika

Fredagen den 22 april 1966

Nr 19

Restitution av skatt på bensin för motorsågar

enig politisk uppslutning kring utskottets
uttalande.

.lag är alldeles förvissad om att vi
kommer att tjäna denna frågas lösning
bäst genom att bifalla utskottets förslag.

Herr talman! .lag ber att till alla delar
få instämma i det uttalande som herr
Allard tidigare gjort och yrkar liksom
han bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Nordgren (h) och Öhvall (fp).

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Av denna debatt kan
man alldeles tydligt konstatera att nuvarande
beskattningsregler missgynnar
skogsbruket och dess arbetare. En snar
ändring är därför önskvärd.

Jag har lyssnat på debatten i dessa
frågor under många år och minns så
väl när herr Larsson i Hedenäset, som
sitter här i bänken, ställde sin fråga
till statsrådet med krav att man skulle
göra någonting för att ändra dessa missförhållanden.
Lika väl minns jag vilket
negativt och ointresserat svar han
fick av statsrådet, som sade att han inte
ville vara med om något sådant.

Också under debatten i dag har en
rad talare från socialdemokratiskt håll
— t. ex. herr Eskilsson och herr Wikner
—• genom sin historieskrivning nitiskt
sökt skildra vilken brist på intresse
regeringen visat för frågans lösning.
Trots detta vågar jag säga till kammarens
ledamöter att det bästa sättet att få
en lösning är att satsa på utskottets förslag,
som är enhälligt och förefaller
att vara den enda möjliga framgångslinjen
i den situation som vi nu har här
i kammaren.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag skall tillåta mig att
notera att utskottets skrivning innebär
ett steg i riktning mot en reform så att
skogsarbetarna och skogsägarna icke behöver
betala vägskatt när de begagnar
sina motorsågar. Jag förutsätter att riks -

dagens beslut kommer att bli sådant, att
vi snart kan se fram mot en reform på
detta område.

I första hand vill jag yrka bifall till
motionerna nr 9 i första kammaren
och 15 i denna kammare, men då detta
väl inte blir riksdagens beslut vill jag
därutöver ha markerat att vi i och med
det förslag som bevillningsutskottet lagt
fram kan vänta oss en bättre ordning
med rättvisa åt skogsarbetarna och
skogsägarna.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 9 och II: 15; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 2

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till det
av herr Eskilsson under överläggningen
framställda yrkandet om bifall till de
två första att-satserna i hemställan i
motionerna 1:61 och 11:96; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Eskilsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
2) i utskottets betänkande nr 26,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det
av herr Eskilsson under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedian kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

Nr 19

Fredagen den 22 april 1966

ökat rättsskydd för den enskilde i skattefrågor m. m.

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Eskilsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 182 ja och 23 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 27, i anledning av Kungl.
Majrts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att besluta om
vissa postavgifter jämte i ämnet väckta
motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7

Ökat rättsskydd för den enskilde i
skattefrågor m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 28, i anledning av väckta
motioner om ökat rättsskydd för den
enskilde i skattefrågor in. in.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:205
av herr Isacson m. fl. och II: 273 av herr
Ringabi) m. fl.;

2) de likalydande motionerna I: 502
av herr Eric Carlsson och II: 627 av
herr Jonasson;

3) de likalydande motionerna I: 526
av herr Harald Pettersson m. fl. och
II: 610 av fröken Elmén m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla om utredning på
sätt i motionerna anförts och förslag
till riksdagen om åtgärder syftande till
att förbättra den enskildes rättssäkerhet
i skatteärenden; samt

4) motionen 11:264 av herrar Dahlgren
och Gustafsson i Stenkyrka.

Utskottet hemställde,

A. beträffande rättsskyddet för den
enskilde i skattefrågor

att de likalydande motionerna I: 526
av herr Harald Pettersson m. fl. och
II: 610 av fröken Elmén m. fl. icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

B. beträffande tidpunkten för avlämnande
av självdeklaration

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 502
av herr Eric Carlsson och II: 627 av
herr Jonasson, samt

2) motionen II: 264 av herrar Dahlgren
och Gustafsson i Stenkyrka,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. beträffande ersättning till ledamot
av prövningsnämnd

att de likalydande motionerna 1:205
av herr Isacson m. fl. och 11:273 av
herr Ringaby m. fl. måtte, i den mån de
icke kunde anses besvarade genom vad
utskottet anfört, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

A. beträffande rättsskyddet för den
enskilde i skattefrågor

av herrar Elofsson, Lundström, Erik
Filip Petersson, Enarsson, Ottosson,
Gustafson i Göteborg och Vigelsbo, fru
Nettelbrandt samt herrar Eriksson i
Bäckmora och Söderström, vilka ansett,
att utskottet under punkten A. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till de
likalydande motionerna 1:526 av herr
Harald Pettersson m. fl. och II: 610 av
fröken Elmén m. fl. i skrivelse till

Fredagen den 22 april 19(iC

Nr 19

ökat rättsskydd för den enskilde i skattefrågor in. in.

Kungl. Maj:t begära utredning och förslag
till riksdagen om åtgärder syftande
till att förbättra den enskildes rättssäkerhet
i skatteärenden;

B. beträffande tidpunkten för avlämnande
av självdeklaration

av herrar Elofsson, Vigelsbo och
Eriksson i Bäckmora, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Det är ju lätt för utskottet
att säga att denna fråga varit uppe
tidigare, ty det har den varit vid flera
tillfällen. Jag förstår att även utskottets
representanter här i kammaren kommer
att säga att denna fråga nyligen behandlats,
särskilt som det skedde så sent som
i höstas. Men enligt mitt sätt att se blir
ett förslag inte mindre sakligt motiverat
bara därför att det nyligen varit föremål
för behandling. Det kan ju också hända,
att man vid den tidigare behandlingen
missat en hel del av det centrala i frågan.

Jag skall i dag fatta mig mycket kort,
särskilt som jag kan hänvisa till synpunkter
som senare i denna debatt kommer
att anföras av en av motionärerna,
fröken Elmén. .lag skall inskränka mig
till att hänvisa till vad JO-utredningen
säger i fråga om rättsskyddet för den
enskilde. Jag skall t. o. m. göra det så
lätt för mig att jag citerar ett par meningar
ur utredningen. I utredningen
heter det:

»Möjligheterna för de enskilda att vid
handläggning av förvaltningsärenden få
rättshjälp av sakkunniga personer är givetvis
av stor betydelse för upprätthållandet
av ett gott rättsskydd. Detta gäller
icke minst inom taxeringsförfarandet.
Med hänsyn till skattemålens ofta
komplicerade beskaffenhet kan den
skattskyldige känna sig ur stånd att tillvarataga
sin rätt inför taxeringsmyndigheterna
utan biträde av expertis. Anli -

tandet av sådan kan dock medföra betydande
kostnader.»

Jag tycker att detta uttalande kort
sammanfattar reservanternas önskemål.
Det är inte rimligt att den enskilde själv

— på egen risk och på egen bekostnad

— skall behöva slåss för den rättssäkerhet
som han bör ha även i en administrativ
process.

Utskottet säger för resten självt i sitt
utlåtande med hänvisning till JO-utredningen: »Slutligen

har utredningen---

framhållit att det med hänsyn till skattemålens
ofta komplicerade beskaffenhet
skulle vara från rättssäkerhetssynpunkt
av värde om den enskilde hade möjlighet
att i skattemål komma i åtnjutande
av fri rättshjälp. Behovet av sådan skulle
enligt utredningens uppfattning kunna
tillgodoses genom att vid länsstyrelserna
inrättades särskilda ombud med uppgift
att bevaka de skattskyldigas rättssäkerhet
i taxeringsförfarandet samt att
meddela råd och upplysningar i deklarationsfrågor.
»

Det är egendomligt att den skrivningen
faktiskt görs av utskottsmajoriteten,
eftersom det är just dessa synpunkter i
JO-utredningen som reservanterna och
tidigare motionärer velat ta fasta på
som stöd för de krav de ställer. Besynnerligt
nog avvisar utskottet sedan direkt
de förslag om utredning som reservanterna
framlagt.

Vi har från riksdagens sida vid ett
flertal tillfällen — praktiskt taget årligen,
inte bara en gång om året utan
flera — beslutat om ett högre skattetryck
för medborgarna. Just den majoritet
som ställer sig avvisande till vårt
krav i dag är också den som är främst
när det gäller att föreslå ett högre skattetryck.
Vi har dessutom på grund av penningvärdeförsämringen
och på grund
av inflationen automatiskt fått ett ytterligare
ökat skattetryck. Det borde enligt
mitt förmenande vara eu hederssak för
oss här i riksdagen att också göra allt
som är möjligt för att se till att den en -

Nr 19

Fredagen den 22 april 1966

Ökat rättsskydd för den enskilde i skattefrågor m. m.

skilde får alla tänkbara rättssäkerhetskrav
tillgodosedda när dessa högre skatter
tas ut. Det finns för närvarande inte
några möjligheter att anse att den enskilde
har den bevakning och den rådgivning
som han borde ha i dessa mycket
komplicerade frågor. Det är inte
rimligt att begära att den enskilde skattebetalaren
själv skall kunna sätta sig in
i dessa stundom mycket komplicerade
författningar och kunna överblicka konsekvenserna
av att handla eller inte
handla i det ena eller andra läget.

Reservanterna begär en samlad översyn
och en systematisk granskning av
taxeringsförfattningarna varvid man
just bör ta hänsyn till rättssäkerhetskravet,
och detta är enligt vår mening
starkt motiverat. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till reservation A.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Fru Nettelbrandt sade
att hon skulle göra det lätt för sig genom
att citera JO-utredningen. Jag skall göra
det lika lätt för mig genom att citera
reservationen.

Efter själva ingressen skriver reservanterna: »JO-utredningen,

vars betänkande för
närvarande är föremål för remissbehandling,
har blottat betydande svagheter
i de skattskyldigas rättsskydd. De
förslag, som JO-utredningen framlagt
för att främja rättssäkerheten för den
enskilde, kommer enligt vad som har
upplysts att behandlas i en proposition
till höstriksdagen. — JO-utredningen
har emellertid haft att behandla endast
en del av de spörsmål som aktualiserats
i motionerna 1:526 och 11:610. Flera
frågor, som gäller den skattskyldiges
rättssäkerhet, är under behandling i
andra utredningar. — Det föreligger
emellertid enligt utskottets uppfattning
behov av en samlad översyn och en
systematisk granskning av taxeringsförfattningarna
utifrån önskemålet att
i största möjliga utsträckning — även i
enskildheter — tillgodose rättssäker -

hetskravet. Den utredning, som utskottet
åsyftar, bör självfallet beakta det utredningsarbete
som genomföres på
skilda håll. Utredningen får icke åberopas
till fördröjning av beslut i anledning
av JO-utredningens förslag.»

Sedan kommer reservanterna fram
till klämmen, i vilken påyrkas en skrivelse
till Kungl. Maj :t.

Herr talman! Hur kan man över huvud
taget skriva en sådan reservation?
Jag skall bara göra några korta kommentarer.

Reservanterna säger att de förslag
JO-utredningen framlagt för att främja
rättssäkerheten för den enskilde kommer
att behandlas i en proposition till
höstriksdagen. Just denna sak är ett
mycket starkt argument att motsätta sig
reservanternas önskan att få en utredning
till stånd.

Reservanterna skriver sedan: »Flera
frågor, som gäller den skattskyldiges
rättssäkerhet, är under behandling i
andra utredningar.» Dessa utredningar
pågår alltså samtidigt. Här har vi, herr
talman, ett annat argument som talar
mot att man nu skall sätta i gång ytterligare
en lång och vidlyftig utredning.

Jag kan nämna ännu ett argumentsom
talar mot reservanternas krav. De skriver,
att de vill ha »en samlad översyn
och en systematisk granskning av taxeringsförfattningarna
utifrån önskemålet
att i största möjliga utsträckning —
även i enskildheter — tillgodose rättssäkerhetskravet».

Sedan kommer de anspråk som reservanterna
har i formuleringen: »Den
utredning, som utskottet åsyftar, bör
självfallet beakta det utredningsarbete
som genomföres på skilda håll. Utredningen
får icke åberopas till fördröjning
av beslut i anledning av JO-utredningens
förslag.»

Det borde egentligen inte, herr talman,
vara nödvändigt att göra någon ytterligare
kommentar. Men alla de önskemål
som reservanterna uppställer är i
sig själva oförenliga. Reservanterna vill

Fredagen den 22 april 19(50

Nr 19

ökat rättsskydd för den enskilde i skattefrågor in. in.

att man skall göra en samlad översyn av
hela taxeringsförordningen oeli företaga
en systematisk granskning. I detta arbete
skall den tilltänkta utredningen
beakta vad man gör i andra utredningar
på detta område som pågår. Man skall
givetvis inte göra någonting som hindrar
den till hösten väntade proposition,
som bygger på JO-utredningen. Allt
detta skall en utredning — tillsatt exempelvis
i dag — slutbehandla, så att en
proposition kan föreligga till höstriksdagen;
eftersom vi inte kan ha två propositioner
som behandlar samma sak,
får alltså utredningen inte hålla på alltför
länge. Under den tid jag suttit i andra
kammaren tror jag inte, att jag någon
gång sett en reservation, som i sig själv
visat upp så många argument mot de
egna önskemålen som denna gör.

Fru Nettelbrandt säger, efter att ha
citerat något av utskottets utlåtande beträffande
kostnaderna, att det är egendomligt
att utskottet kommer till den
slutsatsen. Men, herr talman, är det något
som är egendomligt så är det reservanternas
utlåtande. Sedan de har räknat
upp alla de skäl som sakligt talar emot
att nu tillsätta en ny utredning, när det
dels skall komma en proposition och
dels pågår andra utredningar i samma
ärende, då är det egendomligt, herr talman,
att sluta med att begära en skrivelse
till Kungl. Maj:t. Det finns inga som
helst sakliga skäl för en sådan åtgärd.

Jag ber alltså att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! När jag tillät mig citera
ett par meningar ur JO-utredningens
betänkande var det därför att
jag fick ett auktoritativt uttalande av
en statlig utredning, som nyligen avlämnat
sina förslag och därför inte
rimligen kunnat vara föremål för exempelvis
citering eller uppmärksamhet i
kamrarna under den långa rad av behandlingstillfällen
som detta ärende ti -

digare haft. När herr Kärrlander citerar
reservationen kanske jag kan tolka
det som ett citat av ett auktoritativt
uttalande från de utskottsreservanter
som har trängt in i denna problematik,
och jag anser att reservanterna har
gjort det på ett bättre sätt än herr Kärrlander,
som nu tolkar reservationen på
detta egendomliga sätt.

Jö-utredningens förslag berör helt
andra områden än just skatteområdet,
men man har dessutom beaktat situationen
inom taxeringsväsendet. Man har
gått igenom den och gjort uttalanden
utan att på den punkten göra några
konkreta förslag. JO-utredningen har
haft en rad andra uppgifter. Reservanterna
vill inte medverka till att det
skall bli någon som helst försening av
de förslag som kan komma på de olika
punkterna eftersom de också är befogade.
JO-utredningen har emellertid inte
haft i uppdrag att göra just denna
samlade översyn över taxeringsområdet.
Där finns en rad frågor som verkligen
behöver bevakas, och innan en
utredning gör ett uttalande på de punkterna
på samma bestämda sätt som JOutredningen
gjort kan man förutsätta
att det är befogat att någonting händer.

Jag tror slutligen att det var första
gången i diskussionen om dessa frågor
som jag inte hörde herr Kärrlander
komma flaggande med taxeringsintendenterna
såsom tillräckligt tillgodoseende
rättssäkerhetskravet, och det var i
alla fall ett inregistrerande av att vi
närmat oss varandra något på den
punkten.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle
:

Herr talman! JO-utredningen höll på
i ungefär två och ett halvt år för att
tränga in i detta förslag. Fru Nettelbrandt
försökte förgäves finna något
argument för sin uppfattning. Det enda
hon kunde göra var att helt frankt
uttala att jag hade tolkat JO-utrcdningen

Nr 19

Fredagen den 22 april 1966

Ökat rättsskydd för den enskilde i skattefrågor m. m.

»egendomligt», men det är av intet intresse
i sammanhanget; jag har i varje
fall inget intresse av fru Nettelbrandts
bedömning i det avseendet.

Kvar står dels att det skall framläggas
en proposition i höst i anledning
av utredningen, dels att reservanterna
själva säger att det pågår en rad andra
utredningar till vilka hänsyn skall tagas,
dels att arbetet inte får försenas.
Jag vidhåller att det är oförenligt med
vanlig utredningspraxis.

Fru Nettelbrandt sade att jag hade
glömt att säga något om taxeringsintendenterna.
Det har jag inte haft anledning
att göra, fru Nettelbrandt. Vid
föregående tillfällen då vi har samtalat
om dessa frågor har det visat sig att
fru Nettelbrandt på något sätt varit
allergisk mot taxeringsintendenterna.
Jag trodde att den allergien var ett
övervunnet stadium, och då ville jag
givetvis inte beröra den frågan.

Något nytt har inte framkommit och
därför yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag ber först och främst
att till alla delar få instämma i vad fru
Nettelbrandt har sagt. Hon har tagit
upp rent sakliga motiveringar för reservationen.
Herr Kärrlanders resonemang
tycker jag däremot är egendomligt.
Hur många gånger begär vi inte,
när ett ärende har blivit splittrat på
olika utredningar, att få en utredning
med samlad översyn på de olika frågorna?
Det har hänt flera gånger och
inte bara i detta fall. Herr Kärrlanders
förvåning förvånar därför mig i allra
högsta grad.

Utskottet anför bl. a.: »På grund av
det anförda och då enligt utskottets
mening taxeringsförordningens regler
för taxeringsprocessen, rätt tillämpade,
måste anses fullt tillfredsställande från
rättssäkerhetssynpunkt avstyrker utskottet
bifall till motionerna---.»

En hel del av reglerna för taxerings -

processen behöver säkerligen en översyn,
men vad man kanske framför allt
måste utreda är den olika tillämpningen
av dessa regler från det ena taxeringsdistriktet
till det andra. Häromdagen
hade vi en debatt här om att folkpensionärerna,
när de inte har någon
annan inkomst än folkpensionen, skulle
vara befriade från skatt. Därvid
framgick att det tillämpas helt olika
regler. Stockholm t. ex. beskattar sina
folkpensionärer, medan andra kommuner
inte gör det.

En skattefråga tycker jag inte har
kunnat undgå bevillningsutskottets ledamöter
då den omnämnts en hel del
i pressen, nämligen diskrimineringen i
skatteavseende av militärpersonal i FNtjänst.
Att den frågan över huvud taget
har tagits upp beror på att en rådman,
som hade tjänst i FN som auditör, kom
underfund med att alla beskattades enligt
olika regler. Det gällde alltså frågan
om skattebefrielse i Sverige eller
inte. Huvudregeln är att mer än ett års
vistelse utomlands medför skattebefrielse.
Det visade sig emellertid att det inte
var vistelsens längd som blev avgörande
utan snarare vilket arbete som utfördes
utomlands. Framför allt blev militären
missgynnad, under det att de som arbetade
inom sjukvård, de som var flygare
in. fl. blev beskattade efter andra regler.
Alla som anställdes i FN:s tjänst
fick vid sin anställning besked om att
de skulle vara befriade från skatt i
hemlandet om de var i tjänst utomlands
mer än ett år. När rådmannen var därute,
kom han underfund med att i samma
byggnad, FN-byggnaden i Léopoldville,
satt en landshövding i första våningen
och han var skattefri, rådmannen
själv som var jurist och satt i
fjärde våningen skulle betala skatt, en
Transair-tjänsteman på femte våningen
var skattefri, medan en FN-tjänsteman
med samma arbete i samma rum skulle
betala skatt. En svensk lasarettsläkare
vid undervisningssjukhuset i Korea var
skattefri, medan en som var med i den

Nr 19

Fredagen den 22 april 19(iG

Ökat rättsskydd för den enskilde i skattefrågor m. m.

internationella övervakningskommissionen
och tjänstgjorde åtta mil norr om
Söul skulle betala skatt.

Det var framför allt militärerna som
var ute i tjänst i Kongo som tydligen
blev beskattade och diskriminerade i
detta avseende. De hade som jag sade
förut blivit utlovade att inte bli beskattade,
och därför blev deras förvåning
mycket stor, när de återvände till hemlandet
och långt efteråt fick en skatt
att inbetala ända upp till sex å sju
år därefter.

Juristen lämnade in olika inlagor
och fick avslagsbeslut av taxeringsintendenten
och prövningsnämnden. Han
gick vidare med sina klagomål och bad
att få förhandsbesked från regeringsrätten.
Regeringsrätten sade därvid nej.
Men med olika inlagor och med användande
av all sin juridiska kunskap och
dylikt och efter att ha givit ut en vitbok,
som han skickade till medlemmar
av kammarrätten och till regeringsråd
in. fl., har han efter fem års arbete
fått rätt i kammarrätten trots regeringsrättens
uttalande.

Man skall vara jurist och vara kunnig
i alla detaljer och känna till hela det
juridiska förfarandet för att över huvud
taget kunna få sin rätt tillgodosedd,
såsom skedde i detta fall. Jag tycker
att detta om något vittnar om att det
förekommer orättvisor i fråga om beskattningen.
Som han själv säger var
grundsatsen om likformig beskattning
och likheten inför lagen helt satt ur
spel. Det är ett fall som i sig innesluter
en hel rad fall, vilket utgör bevis nog
för att det behövs för den enskilde skattedragaren
någon som bevakar hans
rätt och rättssäkerheten i sådana fall.

Alldeles nyss var det en kvinnlig
tjänsteman som i likhet med sina elva
manliga kolleger gjorde exakt samma
avdrag för omkostnader för resor m. m.
De manliga kollegerna fick sina avdrag
godkända, men däremot fick hon
inte det. I det fallet tillstyrkte taxeringsintendenten
hennes avdrag, men
4 — Andra kammarens protokoll 1966.

prövningsnämnden gick emot honom,
och nu har hon fört frågan vidare till
kammarrätten. Jag skulle kunna dra
fram ofantligt många sådana här fall.
Men hur många är det som verkligen
går vidare och överklagar? Ovannämnda
kvinnliga tjänsteman berättade, att
när hon gjorde förfrågningar hos vederbörande
instans behandlades hon
som en misstänkt figur, som om hon
ville på något sätt undandra det allmänna
vad som tillkommer det, och
det är det ju inte frågan om här. Vi
skall naturligtvis ge kejsaren vad kejsaren
tillhörer — det är inte fråga om
annat — men här gäller det att inte
resultatet blir att en eller flera orättmätigt
beskattas. År efter år förekommer
en hel del sådana här orättvisor
i fråga om beskattningen. En tillrättaläggning
av detta blir hela tiden fördröjd
genom att vi inte får den allsidiga
utredning som har begärts. Jag anser
att en ändring bör komma till stånd
på detta område så fort som möjligt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen A.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle: Herr

talman! Även fröken Elmén tycker
att min tolkning av reservationen
är egendomlig, men förstår inte fröken
Elmén, att man inte kan både äta upp
kakan och ha den kvar. Jag skulle ha
förstått reservanterna, om de sagt att
JO-utredningen är bra, att den har påvisat
vissa brister som bör rättas till,
att den är under remissbehandling och
att det väl kommer en proposition. Men
det räcker inte härmed. Vi måste ha
en samlad översyn, och vi vill ha denna
översyn först.

Man kan emellertid inte både kräva
att JO-utredningens förslag skall lagfästas
och att de andra pågående utredningarna
som krävs av reservanterna
skall ta hänsyn till alla dessa faktorer
men att det ändå inte får ske någon
fördröjning. Fröken Elmén och fru Netvr
19

Nr 19

Fredagen den 22 april 1960

Ökat rättsskydd för den enskilde i skattefrågor m. m.

telbrandt, det är här som motsättningarma
finns. Utskottsminoriteten har helt
enkelt sagt att vad som hittills skett
är bra, men det bör bli en samlad översyn.
Utskottsminoriteten önskar skriva
till Kungl. Mai :t med anhållan om att
allt sammanbakas till en pott och att
det görs en översyn. Då har man inte
att vänta något resultat inom de närmaste
fyra, fem, kanske sex åren, eftersom
detta är en synnerligen stor och
komplicerad fråga. Det går inte att förena
dessa saker på det sätt som reservanterna
tänkt sig, och det är här motsättningarna
finns.

Det finns ingen anledning för oss
här i kammaren att fundera över de
exempel som fröken Elmén hämtat från
FN, d. v. s. att man är skattefri i den
ena våningen medan man betalar skatt
i den andra. Ser vi på rättsväsendet
över huvud taget kan vi fastslå, att det
är vanligt att olika rättsinstanser stannar
vid olika beslut, vilket inte betyder
att det råder någon osäkerhet.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nog uppstår det olikhet
inför lagen, eftersom olika människor
behandlas på olika sätt. Jag tycker
detta är en allvarlig fråga och just
med hänsyn till ■— såsom fru Nettelbrandt
just framhållit — att beskattningen
tar mer och mer av den enskildes
inkomst är det viktigt, att beskattningen
sker verkligt rättvist.

När vissa utredningar har tagit upp
somliga detaljer, som kanske inte är
upptagna i det förslag som reservanterna
ställt sig bakom, är det rätt vanligt
att man samarbetar med dessa utredningar
och tar del av de resultat de
kommit fram till. Dessa resultat kan ju
också användas i den kommande utredningen.
Jag har själv suttit i utredningar
där det förekommit samarbete
med andra pågående utredningar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SÖDERSTRÖM (h):

Herr talman! Eftersom flera talare
varit uppe kan jag fatta mig ganska
kort.

Jag kan konstatera att det i utskottets
utlåtande framhålles, att utskottsmajoriteten
rent allmänt delar motionärernas
uppfattning, varefter reservationen
avstyrks.

Jag fick i dag på bordet ett snabbprotokoll,
nr 53, från första kammaren,
som visar att herr Svanström där gjort
ett inlägg i debatten i onsdags. Herr
Svanström framhöll att han deltog i
JO-utredningen, där det blev långa diskussioner
om dessa problem, men JOutredningen
fann att det var tveksamt
om man enligt direktiven för utredningen
kunde ta ställning till just frågan om
rättssäkerheten. Han sade vidare att
JO-utredningen nu är slutförd och att
den definitivt inte har tagit upp denna
fråga.

Herr talman! Detta gör att jag anser
det berättigat att ansluta sig till denna
reservation, varför jag också ber
att få yrka bifall till reservationen A
av herr Elofsson m. fl.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Rättssäkerhet är ett stort
ord och innehåller någonting oerhört
väsentligt i en demokratisk rättsstat, där
man inte bör sky några ansträngningar
att trygga och bygga ut rättssäkerheten.
Det är bevisligen så, att rättssäkerheten
är relativt illa tillgodosedd just
i skatteavseende och vid taxeringsprocessen.

Detta ärende innehåller många delfrågor.
Det som närmast intresserar mig
är frågan om en utredning rörande
den enskildes rättssäkerhet i taxeringsärenden.

Där kommer vi också in på en delfråga,
som också beröres i föreliggande
handlingar, nämligen frågan om ränta
på kvarstående skatt. Det är ett ytterst
otillfredsställande förhållande att taxe -

Fredagen den 22 april 1960

Nr 19

ökat rättsskydd för den enskilde i skattefrågor in. in.

ringsmyndigheterna å ena sidan parar
ihop människor ocli sambeskattar dem.
Därigenom får vederbörande ofta hetala
högre skatt. Om en person å andra sidan
har stor kvarskatt och ränta på
den men hustrun får pengar tillbaka,
så kan det innebära att kvarskatteräntan
bortfaller; men en utredning härom
gör inte skattemyndigheterna.

För någon tid sedan tog jag mig friheten
fråga statsrådet Sträng om denna
sak — herr Sträng hör till de statsråd
som svarar på enkla frågor. Det är som
bekant inte alla som gör det. Detta
verkade vara en fråga som intresserade
honom mycket, och han menade att
den skulle bli löst när vi får datamaskiner
på länsstyrelserna.

En annan omständighet som gör att
denna fråga är så viktig är att taxeringsprocesser
kan vara så farliga ur
rättssäkerhetssynpunkt. Bevisbördan är
nämligen omkastad i taxeringsprocesser.
I en vanlig process är det åklagaren
som skall bevisa att en åtalad har
begått brottslig handling, men i taxeringsmål
kan taxeringsmyndigheterna
påstå att en person har tjänat så och så
mycket, och sedan skall vederbörande
skattebetalare bevisa att påståendet
är felaktigt. Jag tror inte att man kan
göra något åt den saken, men detta
förhållande gör det än mer angeläget
att bevaka rättssäkerhetsintressena.

Dessutom är det så i en vanlig process,
att om någon i högre instans överklagar
ett utslag i rådhusrätten, så kan
domen inte ändras till hans nackdel.
Om det bara är han själv som klagar,
är det ingen risk för att domen blir
hårdare. Den kan endast ändras till
det bättre eller bli densamma som tidigare.
Men i en taxeringsprocess riskerar
den klagande att utslaget ändras till
hans nackdel och att han får högre
skatt än tidigare. Inte heller den saken
tror jag dock att man kan ändra på,
men det är också en omständighet som
har stor betydelse i sammanhanget.

Det händer inte sällan alt en person

som överklagar sin taxering får till
svar att överklagandet visserligen var
befogat, men vid en noggrann genomgång
av deklarationen har det ändå
visat sig att det eller det värdet har
upptagits litet för lågt, det och det avdraget
var litet för stort o. s. v. Slutresultatet
blir därför en högre taxering
iin den lian från början åsattes.

Det vore utomordentligt värdefullt
— och det har också framhållits i någon
motion — att vid prövningsnämnderna
ha ett ombud som kunde hjälpa
de klagande. Detta ombud bör vara placerat
på länsstyrelsen och där ta del
av inkomna klagomål. Handlingarna i
överklagandena är nu ofta mycket bristfälliga.
Många känner sig kallade att
hjälpa deklaranterna, men alla är inte
så väl skickade härför. Naturligtvis
finns det också skickliga hjälpare, men
många behärskar inte dessa frågor, trots
att de ställer sina tjänster till förfogande
mot betalning. Ett ombud vid en
prövningsnämnd skulle som sagt ha till
uppgift att hjälpa de klagande och se
till att överklagandena är så fullständiga
som de bör vara och så juridiskt övertygande
som de kan bli.

Fröken Elmén redovisade här ett fall
från Stockholm som gällde extra avdrag
för folkpensionärer, och då såg
jag att herr Andersson i Essvik skakade
på huvudet. Men faktum är att också
fru Nancy Eriksson har bedyrat att
det förekommer att människor i Stockholm
som bara har sin folkpension blir
beskattade, vilket strider mot gällande
skattelagstiftning. Jag har också fått den
saken bekräftad från andra håll, bl. a.
från människor som sitter i prövningsnämnden.
Sådant förekommer i ett mycket
stort antal fall.

De ombud jag här talar om skulle också
ha till uppgift att genom blänkare
i pressen och på annat sätt sprida kunskap
om de skattskyldigas rätt och
bl. a. tala om att den som har folkpension
i princip inte skall erlägga skatt
och att den pensionär som har en viss

Nr 19

Fredagen den 22 april 1966

Ökat rättsskydd för den enskilde i skattefrågor m. m.

biinkomst skall erhålla visst skatteavdrag.
En stor mängd människor vet inte
detta. De blir påförda skatt, trots att
de enligt gällande bestämmelser inte
skall betala någon skatt. Det är inte
tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt.
Så behandlar man inte människor
i en rättsstat, i ett högtstående demokratiskt
samhälle som vårt.

Här finns ytterligt starka skäl att bättra
på rättssäkerheten. Jag tycker i motsats
till herr Kärrlander att det skulle
vara värdefullt, såsom fru Nettelbrandt
och andra sagt här, med en samlad men
ändå speciell utredning, som just skulle
ta hand om dessa aspekter på den
enskildes rättsäkerhet i skattefrågor och
taxeringsprocesser. Ytterligare stöd fick
jag av herr Söderström. Vad han hade
att anföra var mycket anmärkningsvärt
och betydelsefullt i denna debatt.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen A.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Herr Kärrlander har
sin vana trogen i denna debatt ställt
en hel del frågor om vad reservanterna
kan förstå eller inte förstå. Den dag då
herr Kärrlander kommit till klarhet
över att man kan begära en utredning
i frågor som icke en annan utredning
tidigare har sysslat med och att det
icke innebär ett fördröjande av den
tidigare utredningens eventuella åtföljande
förslag, kanske vi mera meningsfullt
kan diskutera dessa frågor med
varandra.

Herr Sjöholm tog upp något exempel
som är mycket belysande för de svårigheter
den enskilde har, nämligen beräkningen
av räntan för äkta makar i
skilda fall. Det är ytterst få i detta
land som själva är hemma i dessa uträkningar
och kan klara av dem eller
ens är medvetna om att man har anledning
att göra en sådan kontroll och
sedan se till att få sin rätt bevakad.

Vi har en annan fråga som också är
viktig att beakta och som inte tillfreds -

ställande lösts, och det är frågan om
besvärstiden, som infaller under sommaren
när hela vårt samhälle har avfolkats.
Många människor befinner sig
i utlandet och har inte möjlighet att
här hemma bevaka sin rätt under den
tiden. Men herr Kärrlander tycker kanske
att det är tillfredsställande som det
är.

Vi har i den vanliga civilprocessen
en möjlighet för sådana som inte ekonomiskt
kan klara en dyrbar process,
nämligen den fria rättegången. Motsvarande
möjlighet finns inte inom skatteprocessen,
trots att den vore i hög
grad motiverad. Men herr Kärrlander
kanske inte heller tycker att det är
egendomligt att de som inte har det
ekonomiskt så bra ställt, att de kan bekosta
någon som tar till vara deras rätt,
inte får samma rättsskydd som andra.

Herr Kärrlander sade att jag skulle
vara allergisk mot taxeringsintendenter.
Yttrandet får verkligen helt stå för
herr Kärrlanders räkning. Olämpliga
påståenden om ens inställning får man
ibland lov att kommentera, men direkt
felaktiga påståenden om ens inställning
bör inte kommenteras — då blir debatten
helt förvirrad.

Jag ber, hen'' talman, att inte minst
med instämmande i den redogörelse
som fröken Elmén här lämnat få yrka
bifall till reservationen A.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag börjar med att
konstatera att fru Nettelbrandt alltså
inte är allergisk mot taxeringsintendenter.

Sedan vill jag säga att för varje gång
fru Nettelbrandt kommer upp i talarstolen
drar hon upp en ny sak, sedan
den hon sysslat med förut blivit förbrukad.
Nu lade hon besvärstiden liksom i
vågskålen för att visa hur stor vikt
det problemet har. Men fortsätter damerna
och herrarna att anföra en rad av
bevis för hur nödvändigt det är med

Fredagen den 22 april 1900

Nr 19

ökat rättsskydd för den enskilde i skattefrågor in. m.

eu allmän översyn, måste ni väl ändå
hålla med om att det blir en stor och
komplicerad utredning och att det kommer
att dröja åratal innan man kan få
fram något resultat.

JO-utredningen försvinner och de
andra utredningarna fördröjs — det blir
en förlängning av arbetet, .lag har också
varit med i en del utredningar, fröken
Elmén, och vet att visst kan man
ha samarbete. Men det går inte att samordna
två utredningar utan att det blir
en förlängning av den tid som åtgår,
innan arbetet blir färdigt. Det är bara
att konstatera detta enkla faktum.

Till herr Sjöholm har jag inte anledning
att säga något annat än möjligtvis
på en punkt.

Herr Sjöholm hävdar att Stockholms
stad lägger skatt på pensionärer som
inte har någon skattekraft. Ja, så sker
otvivelaktigt i vissa fall här i landet.
Men herr Sjöholm som är jurist bör
veta, att om någon kommun •— vare
sig det är Stockholms stad eller någon
annan — debiterar skatt där det inte
finns skattekraft och det alltså inte går
att få ut skatten, så blir det staten som
får betala beloppet i fråga till kommunen.

Det finns emellertid ingen anledning
att ta upp en diskussion om denna fråga
just nu — den har samband med problemet
nedsatt skatteförmåga och vad
dit hör.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Bara några ord med anledning
av vad herr Kärrlander sade
rörande pensionärerna i Stockholm!

Visst är det som herr Kärrlander säger.
Men här visar det sig vilken avgrund
som skiljer oss åt. Jag talar om
den enskildes rättssäkerhet, medan herr
Kärrlander helt glömmer bort denna
och talar om att det blir staten som får
betala för de stackars människor som

dessförinnan, herr Kärrlander, har blivit
uppsökta av utmätningsmän, som
försökt utmäta vad vederbörande har.
Hur man kan glömma bort detta förstår
jag inte. Det är verkligen ett väsentligt
problem, om dessa människor
blir påförda skatt som de inte skall
betala. En del av dem är så fogliga
och har sådan respekt för myndigheterna
att de betalar dessa skatter, trots
att de inte skulle ha behövt göra det.
De som inte betalar blir krävda i tämligen
hotfulla ordalag — det talas om
utmätning och införsel. Och det kan
dessutom bil utmätning, om personen
i fråga inte klagar.

Jag menar att det föreslagna ombudet
i prövningsnämnden skulle ha till
uppgift att sprida kunskap om bestämmelserna,
så att människor som blir
felaktigt behandlade verkligen vet om
detta och söker rättelse.

Så ligger det till, herr Kärrlander, och
på denna punkt är det en kolossal skillnad
oss emellan.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Jag skall inte blanda
mig i den senast förda debatten, men
herr Sjöholm, som tydligen noga följer
med vad som händer i kammaren, hade
uppmärksammat att jag skakat på huvudet,
och han drog slutsatsen att
jag gjorde det med anledning av de
uppgifter som fru Nancy Eriksson lämnade
angående taxering av pensionärer
i Stockholm under en debatt här i kammaren
för någon vecka sedan. Men min
huvudskakning berodde, herr Sjöholm,
på att jag anser det vara fullständigt
hopplöst att här i kammaren diskutera
de enskilda människornas och alltså
de enskilda pensionärernas situation
med mindre än att man har tillgång till
ifrågavarande taxeringsmaterial.

Vad jag sade under den tidigare debatten
och vad jag vill understryka är
att taxeringsförordningen ger pensionärerna
rätt till vissa avdrag. Vi
konstaterade att rikskattenämnden be -

Nr 19

Fredagen den 22 april 1966

ökat rättsskydd för den enskilde i skattefrågor m. m.

tydligt hade vidgat dessa avdragsmöjligheter.
Hur de olika taxeringsnämnderna
agerar vill jag inte uttala mig
om utan att ha tillgång till deklarationerna
— men herr Sjöholm kanske har
tillgång till dessa.

Jag skulle vidare trots att jag sagt
att jag inte skall blanda mig i denna
diskussion vilja ta upp en sak något vid
sidan av vad jag nyss berört. Jag vin
peka på ett exemepel där vi i heligt nit
kanske gått väl långt och som blivit
till förfång för deklaranterna.

I 65 § taxeringsförordningen heter
det: »Förekommer anledning att åsätta
skattskyldig taxering med avvikelse
från självdeklaration, skall---till fälle

beredas den skattskyldige att yttra
sig i frågan.» Detta tillgår i regel på
ett som jag tycker mycket irrationellt
sätt, nämligen genom en avvikelseblankett
med tre bilagor, som är exakt lika
med undantag av att det på en endast
anges »ifrågasatt avvikelse». Denna bilaga
skickas först till vederbörande
deklarant för kännedom, varefter denne
kanske tycker att den avvikelse som
taxeringsnämnden ifrågasatt är i sin
ordning och följaktligen inte låter höra
av sig. På grundval av detta förfarande
fastställs taxeringen.

Den arme deklaranten blir emellertid
inte så litet konfunderad när han kanske
en vecka eller fjorton dagar efteråt
får en exakt likadan uppgift, som
bara skiljer sig däri att det på denna
står »avvikelse» från deklaration i stället
för »ifrågasatt avvikelse». Han frågar
sig nog om taxeringsordförandena
har betalt per rad eller på grundval av
det antal papper de producerar. Jag
har många gånger träffat på deklaranter
som frågat mig vad som är meningen
med detta förfarande.

Jag tycker att man borde kunna införa
en sådan ordning att det vore tillfyllest
om man skickat ut det första
papperet och inte hört av vederbörande
deklarant. För taxeringsnämnderna innebär
det — det skall villigt erkännas

— inte något större besvär att skicka ut
ytterligare en bilaga, eftersom den redan
är utskriven, men för mottagaren
framstår det såsom »helknasigt» att med
fjorton dagars mellanrum få två nästan
exakt likadana uppgifter.

Detta får bli mitt bidrag till debatten
i denna fråga.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag har arbetat med
laxeringsfrågor i 19 år och jag har aldrig
använt den blankett som herr Andersson
här berörde. Man behöver inte
vara så undersåtlig mot överheten, att
man använder blanketter bara för att
de råkar finnas till — man kan också
ta hänsyn till om de är ändamålsenliga
eller ej. Emellertid instämmer jag fullständigt
med herr Andersson i sak.

Men herr Andersson har ju framfört
ytterligare ett motiv för att i denna fråga
tillsätta en utredning. I denna kunde
även tas upp spörsmålet om blanketterna
uppfyller de rättssäkerhetskrav
som vi bör uppställa. Däremot kan jag
inte hålla med herr Andersson om att
man inte skulle kunna anföra exempel
från taxeringar som ägt rum som motiv
för att det behövs en utredning. Jag
tycker att det anförda exemplet från
Stockholm, där en hel grupp människor
behandlats felaktigt, är alldeles
utomordentligt. I sådana fall behöver
det göras något. I detta sammanhang
kommer det av mig tidigare nämnda
ombudet in, som skulle kunna sprida
kunskap om dessa frågor.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten A

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
A); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given

Fredagen den 22 april 1%G

Nr 19

varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes.

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets betänkande nr 28,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
A) av herr Elofsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda angående omröstningens
resultat, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 107 ja och 99 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Fröken WETTERSTRÖM (h), som yttrade: Herr

talman! Jag ber att få anmäla
att jag i voteringen under mom. A i
bevillningsutskottets betänkande nr 28
råkade rösta fel.

Punkterna B och C

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8

Föredrogs vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 29, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för vissa driftslån inom jordbruket,

nr 30, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av 22 § kommunalskattelagen,
samt

Fortsatt valutareglering

nr 33, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal med ändring och komplettering
av avtalet den 20 december 1956
mellan Sverige och Italien för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 9

Fortsatt valutareglering

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående fortsatt valutareglering
jämte motioner i ämnet.

I en den 25 februari 1966 dagtecknad
proposition, nr 43, vilken hänvisats
till bankoutskottet, hade Kungl.
Maj:t under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma
dag

dels begärt riksdagens samtycke till
förordnande om fortsatt valutareglering
i enlighet med vad föredragande departementschefen
förordat;

dels velat inhämta riksdagens yttrande
över ett vid propositionen fogat förslag
till förordning om fortsatt giltighet
av valutaförordningen den 5 juli 1959
(nr 264).

Den tid för vilken förordnande om
fortsatt valutareglering avsåges bli meddelat
och valutaförordningen äga fortsatt
giltighet var den 1 juli 1966—den
30 juni 1967.

Till utskottet hade även hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr
656 i första kammaren av herr Lundström
och nr 808 i andra kammaren av
herr Ståhl m. fl., vari yrkats att riksdagen
vid sin behandling av Kungl.
Maj :ts proposition nr 43 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om ut -

Nr 19

Fredagen den 22 april 1966

Fortsatt valutareglering

redning i syfte att åstadkomma en
väsentlig uppmjukning och förenkling
av valutaregleringen och belysa de problem
som skulle aktualiseras vid ett slopande
av densamma,

dels de likalydande motionerna nr
657 i första kammaren av herr Strandberg
och nr 807 i andra kammaren av
herrar Björkman och Bengtson i Solna,
vari hemställts att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 43.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A. med avslag på motionerna 1:657
och 11:807 samtycka till förordnande
om fortsatt valutareglering i enlighet
med vad som förordats i den förevarande
propositionen;

B. vad beträffar det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning
i skrivelse till Kungl. Maj :t som
sin mening giva till känna vad utskottet
anfört;

C. besluta att motionerna 1:656 och
II: 808 icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Hilding, Berglund och
Hyltander, vilka ansett

dels att visst avsnitt i utskottets yttrande
bort ha i reservationen angiven
lydelse,

dels att utskottet under punkten C.
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 656 och II: 808 i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
i syfte att åstadkomma en väsentlig
uppmjukning och förenkling av valutaregleringen
och belysa de problem som
skulle aktualiseras vid ett slopande av
densamma;

2. av herrar Gustaf Henry Hansson
och Åkerlund, vilka ansett

dels att visst avsnitt i utskottets yttrande
bort ha i denna reservation angiven
lydelse,

dels att utskottet under punkterna
A. och B. bort hemställa,

att riksdagen måtte

A. med bifall till motionerna 1:657
och II: 807 avslå förevarande proposition
i vad den avsåge begäran om riksdagens
samtycke till förordnande om
fortsatt valutareglering;

B. besluta att propositionen i vad den
avsåge inhämtande av yttrande över
vid densamma fogat förslag till förordning
icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd;

3. av herr Regnéll, som ansett
dels att det i reservationen 2) avsedda
avsnittet i utskottets yttrande bort
ha i reservationen 3) angiven lydelse,
dels att utskottet under punkterna A.
och B. bort hemställa,
att riksdagen måtte

A. med bifall till motionerna I: 657
och 11:807 avslå förevarande proposition
i vad den avsåge begäran om riksdagens
samtycke till förordnande om
fortsatt valutareglering;

B. besluta att propositionen i vad den
avsåge inhämtande av yttrande över vid
densamma fogat förslag till förordning
icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd;

dels ock att, för det fall att i motsats
mot vad under A. yrkats samtycke
skulle ges till förordnande om fortsatt
valutareglering, utskottet under punkten
C. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:656 och 11:808 i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
i syfte att åstadkomma en väsentlig
uppmjukning och förenkling av valutaregleringen
och belysa de problem som
skulle aktualiseras vid ett slopande av
densamma.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Det ärende, som vi i
anledning av bankoutskottets utlåtande
nr 23 skall behandla, är en alltsedan
1939 varje år återkommande fråga,
nämligen frågan om valutaregleringsförordningens
fortsatta giltighet ett år

Fredagen den 22 april 1960

Nr 19

r»7

framåt eller som nu från den 30 juni
1906 t. o. in. den 30 juni 1907. Denna
valutaförordning är baserad på en fullmaktslag,
valutalagen, vilken ger Kungl.
Maj :t möjlighet att utfärda förordnanden
om valutareglering. Om detta förordnande
gäller att det med visst undantag
endast får meddelas efter att
riksdagen lämnat sitt medgivande.
Riksdagen har sålunda att ta ställning
till detta förordnande varje år, då lagen
som nämnts endast gäller för en
tidsperiod av ett år.

Nu är det så att riksbanken lämnats
betydande frihet vid valutaregleringens
tillämpning allteftersom riksbankens
penningpolitiska verksamhet kräver
detta eller eljest hänsynen till rikets
betalningsförliållanden med utlandet så
kräver. Under år 1964 vidtogs sålunda
olika åtgärder i liberaliserande riktning.
Ytterligare sådan liberalisering
har tillämpats under år 1965. Man kan
därför fråga sig, om lagen numera har
någon praktisk betydelse eftersom den
tillämpas alltmer liberalt.

Departementschefen vill nu emellertid
ha medgivande för lagens tillämpning
under ytterligare ett år, särskilt
med tanke på den del av förordningen
som är i funktion och som gäller värdepappershandeln
över gränserna. Han
konstaterar för sin del också att regleringen
fortfarande är nödvändig för att
begränsa jäm viktsstör an de kapitalrörelser
mellan länderna.

I utskottsutlåtandet behandlas även
motionerna I: 656 och II: 808, vari man
framhåller att valutaregleringen efter
de uppmjukningar som numera skett
tillämpas i rätt begränsad omfattning
och då främst för att hindra utförsel av
värdepapper. Och man frågar sig: Varför
just förhindra detta slag av kapitalrörelser?
Med hänsyn till de ökande internationella
förbindelserna bör denna
reglering på längre sikt helt kunna avvecklas.

I motionerna föreslås därför eu ut -

Fortsatt valutareglerinR

redning i syfte att åstadkomma en väsentligare
uppmjukning och förenkling
av den nuvarande valutaregleringen. Fn
sådan utredning bör, anser man, belysa
de problem som kan komma att aktualiseras
vid ett slopande av regleringen.

Utskottets majoritet ansluter sig helt
till propositionens förslag och de önskemål
med avseende på den fortsatta
valutaregleringen som departementschefen
har framfört. Man konstaterar att
de i praktiken kvarstående begränsningarna
i valutarörelserna endast avser
vissa typer av kapitaltransaktioner.
Och man anser att en betydande smidighet
iakttas vid tillämpningen, varför
en ändring enligt utskottets uppfattning
inte är nödvändig.

Herr talman! I reservation nr 1 har
vi reservanter instämt i de förut angivna
motionerna, och vi noterar med
tillfredsställelse att valutaregleringen
tillämpas på ett i huvudsak liberalt sätt.
Vi konstaterar emellertid att de inskränkningar
i valutarörelserna som
alltfort består torde fylla en högst begränsad
funktion och ha ringa ekonomisk-politisk
effekt. Det är önskvärt
att ytterligare underlätta de internationella
ekonomiska förbindelserna,
varför reservanterna i likhet med motionärerna
anser att valutaregleringen
på längre sikt bör helt avvecklas.

För företagen måste denna valutaförordning
vara till avsevärd nackdel
så länge den ändå är i kraft. Den skapar
ovisshet på kapitalmarknaden, då
man inte med säkerhet vet vilka kapitaltransaktioner
över gränserna som i
de enskilda fallen kommer att tillåtas.
Härigenom störs också den långsiktiga
planering som i dagens läge är så nödvändig
för vårt näringsliv. Reservanterna
tillstyrker därför motionerna och
hemställer att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t begär en utredning i syfte
att åstadkomma en väsentlig uppmjukning
och förenkling av valutareg -

Nr 19

Fredagen den 22 april 1966

Fortsatt valutareglering

leringen och belysa de problem som
skulle aktualiseras vid ett slopande av
densamma.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 1 som fogats
till utskottets hemställan under punkten
C.

Herr BJÖRKMAN (b):

Herr talman! Som herr Berglund redan
nämnt är frågan om fortsatt valulareglering
någonting som återkommer
med osviklig säkerhet varje år. Det är
i år tjugosjunde eller tjugoåttonde gången
som finansministern framlägger förslag
om fortsatt valutareglering.

Argumenten är, med vissa variationer,
varje år desamma. I årets proposition
om förlängning av valutaregleringen
talar finansministern om »nödvändigheten
av regleringar av detta
slag så länge som konjunkturläge och
andra betydelsefulla betingelser för
den ekonomiska politiken varierar länderna
emellan». Om den motiveringen
skall tillämpas torde vi aldrig bli av
med valutaregleringen. Inte ens finansministern
lär väl tro att »konjunkturläge
och andra betydelsefulla betingelser
för den ekonomiska politiken»
någonsin skall bli så likartade att man
på den grunden kunde upphöra med
valutaregleringen.

Finansministern säger vidare i propositionen
att valutaregleringen för
närvarande främst begränsar värdepappershandeln
över gränserna. Av
detta får man dock inte dra slutsatsen, att
alla andra kapitalrörelser skulle vara
fria — så är nämligen inte fallet. Men
i fråga om värdepappershandel!! är
regleringen så sträng, att vi kan tala
om nära nog oöverstigliga binder för
denna typ av kapitalrörelser.

Den nuvarande regleringen förorsakar
krångel och besvär, och den medför
att svenska företag missar goda
chanser i utlandet. Handeln med
svenska värdepapper på den utländska

kapitalmarknaden är en gynnsam och
ofta nödvändig förutsättning för att
.svenska företag i finansieringshänseende
skall kunna arbeta på samma villkor
som konkurrenterna i andra länder. Det
vore bättre att avskaffa regleringen
och ha samma regler som i andra länder,
vilka i princip är fria från reglering
med reservation för vissa kompletterande
undantag. Enligt vår uppfattning
är det lämpligare att lia principiell
frihet och att för den händelse
det visar sig nödvändigt införa vissa
restriktioner. Som det nu är har vi principiell
ofrihet med variationer i undantagen.
Man kan uppnå samma reella
resultat utan valutareglering och vissa
begränsningar, exempelvis rekommendationer
från centralbanken till affärsbankerna,
såsom det sker på andra områden
inom penningpolitiken.

Vi tycker att både finansministern —
med den kännedom han säkerligen har
om de ogynnsamma verkningar som regleringens
nuvarande utformning medför
— och riksdagen borde våga ta steget
att helt avskaffa valutaregleringen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 2
av herrar Gustaf Henry Hansson och
Åkerlund.

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! Jag har inget att erinra
mot utskottsmajoritetens tillstyrkan av
regeringens hemställan om att valutaförordningens
giltighetstid skall förlängas.
Jag vill emellertid passa på tillfället
att göra några kommentarer till
det ämne vi nu behandlar.

Diskussionerna i bankoutskottet har
tydligen enbart rört sig om, huruvida
den nuvarande, ytterligt uppmjukade
valutaförordningen skall helt avskaffas
eller bibehållas för ännu någon tid.
Frågan om huruvida det kunde vara
motiverat med en skärpning av förordningen
är tydligen ett alternativ som
inte alls behandlats, och ändå är väl

Fredagen den 22 april l!)(iO

Nr 19

detta vad som främst borde övervägas
med hänsyn till den föreliggande ekonomiska
situationen i landet.

Läget är känt. Vi har ett väldigt, växande
importöverskott som bara för någon
månad sedan föranledde nya hårda
beskattningar av bilismen vilket motiverades
med en strävan att uppnå eu
bättre balans i fråga om utrikeshandeln
och våra valutaförhållanden. Vilka ytterligare
importliämmande åtgärder
som kan bli aktuella med hänsyn till
valutasituationen är ännu inte känt,
men finansministern har nyligen framhållit
att läget inte har på något sätt
ljusnat och inte kan väntas göra det
inom den närmaste framtiden.

Borde man inte i en sådan situation
överväga att utnyttja de möjligheter
som valutaregleringen ger? För vår
del har vi i skrivelse till riksbanksfullmäktige
föreslagit skärpningar dels då
det gäller kapitalexporten, dels i fråga
om det maximala belopp i valuta som
fritt får utföras. Har dessa och liknande
frågor över huvud taget diskuterats
i utskottet? Eller har frågan om valutaregleringens
fortbestånd behandlats
fjärran från dagens ekonomiska verklighet? Vid

denna riksdags början ansåg finansministern
att den bristande balansen
i utrikeshandeln för närvarande är
vårt viktigaste ekonomiska problem,
och den meningen bestreds inte av någon.
Men när nu riksdagens bankoutskott
behandlat frågan om valutaregleringens
vara eller inte vara, så sägs i
utlåtandet ingenting om den ekonomiska
bakgrunden, som väl ändå borde utgöra
utgångspunkten vid ställningstagandet
i själva saken.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Som flera talare redan
har nämnt, så är detta ett gammalt ärende.
När man sitter och tittar tillbaka på
vad som förevarit under de gångna åren,
finner man att de som handlägger detta
ärende i departementet arbetat flitigt

Fortsatt valutareglerinft

med saxen. De har klippt samman vad
de har skrivit under tidigare år, klistrat
ihop det och på så sätt kunnat presentera
en proposition som varit sig ganska
lik från år till år.

När valutaregleringen eu gång i världen
kom till — det var 1939 — var syftet
med den att man skulle kunna värna
valutareserven, så att den inte togs i anspråk
av enskilda intressen för forcerad
import till landet. Detta är nu, som
herr Björkman sade, 27, 28 år sedan,
och situationen har förändrats ganska
radikalt under den tid som gått. Men
det tar inte en klippande sax hänsyn till,
och tyvärr ser man inte många spår av
nytänkande i departementets ställningstagande
till frågan om huruvida valutaregleringen
fortfarande behövs eller
inte.

Förhållandena är, som sagt, helt andra
nu än 1939. De faktorer, som i första
hand skapat det nya läget, är integrationssträvandena
och de resultat som
man redan nått till följd av dessa strävanden
samt den problematik som föreligger
kring u-länderna — en problematik
som blir alltmera påträngande, vilket
vi hade anledning att konstatera
under kammardebatten häromdagen.
Båda dessa ting, den fortgående integreringen
med det därav följande bildandet
av stora liandelsblock och u-ländernas
problematik har inneburit, att
det gamla mönstret, där utbytet länderna
emellan i stort sätt inskränkte sig
till varor, inte längre är tillämpligt. Nu
gäller det för den internationella arbetsfördelningen
att se till att själva produktionsfaktorerna
kan vandra över
gränserna. Det gäller arbetskraften, det
gäller vad vi kallar know-how och det
gäller kapitalet. De som försummar att
se att vi på detta sätt befinner oss i ett
helt nytt läge gör fel.

När man diskuterar dessa ting, finner
man att företrädare för olika intressen
såsom rimligt är har ganska olika syn
på dem. Grovt sett kan sägas att företrädare
för myndigheterna är mera be -

Nr 19

Fredagen den 22 april 1966

Fortsatt valutareglering

nägna för en fortsatt reglering, medan
företrädare för näringslivet och företagsamheten
kräver, att den kvarstående
regleringen skall avskaffas. Vidare är
det klart att vi alltefter vår allmänna
politiska bakgrund betraktar dessa frågor
olika. Är man socialist, ja, då är
man anhängare av reglering, och är man
kommunist — såsom den talare som
nyss var uppe före mig i talarstolen —
vill man ha ännu mer reglering. Är
man däremot borgerligt sinnad, har
man, såsom herr Björkman formulerade
det, den principiella uppfattningen att
det icke skall finnas regler, från vilka
undantag måste ges och vilka hindrar
det fria agerandet; man vill i stället
tillåta det fria agerandet och endast ha
sådana regler som krävs för att hindra
missbruk.

Det är därför inte så märkligt att vi
hamnat i olika uppfattningar om vad
som är nyttigt och riktigt i fråga om
valutaregleringen. Eftersom jag anser
att detta är ett mycket viktigt ärende,
skall jag tillåta mig att något gå igenom
argumenteringen från båda sidor. För
mig som bankman ligger det nära till
hands att göra detta i form av en uppställning,
där jag har en debetsida och
en kreditsida och försöker komma fram
till ett saldo.

Om man då börjar med debetsidan,
som regeringsanhängare och regleringsanhängare
är särskilt angelägna om att
studera, finner man där sådana omständigheter
som störningar i betalningsbalansen,
eventuellt till följd av medveten
spekulation ifrån utlandet, rädsla
för utländskt inflytande över det svenska
näringslivet och rädsla för att styrkan
i den interna ekonomiska politiken
skall förtas genom att kapitalrörelser
fritt skall kunna göras över gränserna.

I dessa avseenden tycker företrädare
för företagsamheten, att myndigheterna
har en alltför ängslig attityd och överallt
ser spöken som inte finns. Naturligtvis
innebär det i vissa lägen en påfrestning
för betalningsbalansen när

man avsäger sig kontrollen över kapitalrörelser
över gränserna. Men det har
visat sig att länder med betydligt mindre
ekonomisk motståndskraft än vårt land
mycket väl kunnat bemästra dessa problem.
Man frågar sig då varför det skulle
vara omöjligt just för vårt land. Det
innebär en nedvärdering av vår ekonomi
som man annars inte är van att finna
redovisad från regeringshåll.

Vad beträffar rädslan för att fria kapitalrörelser
skulle göra det omöjligt att
driva en rationell intern ekonomisk politik
här i landet är det också lätt att
finna motskäl. Ju friare förhållandena
är mellan länderna, desto mindre skillnader
blir det mellan konjunkturlägena
på olika håll. Följaktligen blir det också
mindre anledning att upprätthålla varierande
räntelägen och i övrigt föra en
ekonomisk politik som väsentligt avviker
från omvärldens. Med andra ord:
friare möjligheter till kapitalrörelser
skapar i och för sig mindre behov av
restriktioner på hemmamarknaden, helt
enkelt därför att förhållandena kommer
att bli varandra mera lika på de skilda
marknaderna.

Jag skall inte gå in på detaljerna. Den
som är intresserad av dessa ting vet
att de finns redovisade bland annat i en
diskussion mellan professor Dahmén
och kanslirådet Klackenberg i finansdepartementet,
vilken är tryckt i Ekonomisk
Revy 1963. När jag nyss tittade
igenom den på nytt såg jag att sista inlägget
slutar med: »Var och en får väl
tills vidare behålla sin tro». Det är ett
konstaterande som man tyvärr har anledning
göra i detta sammanhang liksom
i så många andra.

Vad beträffar den tredje omständigheten
som jag förde upp på debetsidan,
nämligen inflytande över svenskt näringsliv
från utländskt håll, är det alldeles
klart att där föreligger en problematik,
som man möter i ännu större skala
när det gäller inflödet av amerikanskt
kapital till Europa. Vi har sett diskussionen
därom utspela sig t. ex. i Frank -

Fredagen den 22 april 1900

Nr 19

Öl

rike, men också i betydligt mindre nationellt
medvetna stater. Det finns ingen
anledning för oss bär i landet att skämmas
över att erkänna som en realitet att
vi helst ser det svenska näringslivet bevarat
i svenska händer. Denna synpunkt,
som inte minst förts fram från
centerpartiets sida, mister dock onekligen
en del av sin slagkraft som argument
till förmån för valutareglering när
man konstaterar att vi kan komma till
rätta med problemet genom de regler
som gäller för våra aktiebolag, och som
skiljer mellan fria och bundna aktier.
De bundna aktierna får icke förvärvas
av utländskt rättsobjekt. Redan därigenom
finns det alltså möjlighet att i stort
sett bevara det svenska näringslivet i
svenska händer.

Om jag sedan går över till de poster
som bör sättas upp på kreditsidan, alltså
de fördelar för det svenska näringslivet
och det svenska folkhushållet som
man skulle kunna vinna genom en avveckling
av valutaregleringen, är det
inte alls svårt att påvisa sådana fördelar.
Det pågår i Europa en allmän omstrukturering
av näringslivet som en följd
av de stora handelsblockens tillkomst
och vårt engagemang i u-landshjälpen.
Det innebär, som jag nyss nämnde, att
man måste ägna ett helt annat intresse
åt lokaliseringen av produktionsfaktorerna
än vad som tidigare skett.

Den internationella arbetsfördelningen
nöjer sig inte längre med den gamla
uppläggningen, som innebar att en del
länder avstod från att producera vissa
varuslag och överlät det åt utlandet. Det
innebar att man avsade sig företagarmöjligheterna
i vissa branscher. Vill
man inte göra det, får man i stället låta
företagsamheten flytta utomlands genom
att investera i produkionsanläggningar
utomlands och ta i anspråk den arbetskraft
som finns där.

För svenskt näringslivs del är vi väl
medvetna om att den höga ambition till
företagsamhet och initiativ, som kan
konstateras här i landet, inte kan till -

Fortsatt valutareglering

fredsställas genom vår egen tillgång på
arbetskraft. Vi har då att välja mellan
att importera arbetskraft till arbetsplatser
här i landet eller att förlägga en
del arbetsplatser, fortfarande i svensk
ägo, till länder där det finns mera gott
om arbetskraft. Inte heller i detta sammanhang
är det någon som helst anledning
förneka att eu okontrollerad och
omfattande invandring av utländsk arbetskraft
skapar problem. Vi har sett
hur demokratiskt synnerligen högtstående
länder ådragit sig verkliga svårigheter
genom en omfattande sådan invandring.
Vi har inget skäl att sticka
under stol med att också vi här hemma
skulle få sociologiska och emotionella
bekymmer av olika slag, om det skedde
en mycket omfattande invandring till
vårt land.

Vill vi inte minska ambitionsgraden
hos de svenska företagen måste vi ställa
oss positiva till att arbetsplatser i
svensk regi upprättas utomlands. Arbetsplatser
är för resten nu ofta inte styrda
från ett enda land, utan det är fråga om
förenade företag med intressenter i olika
länder. Det är väl skäl att tro att man
i fortsättningen kommer att få se ännu
mera av denna företagstyp.

Om vi inte skall bli skilda från det
internationella ekonomiska umgänget
och få sitta ganska isolerade här uppe
i Norden, måste vi på ett tidigt stadium
vara med om denna utveckling. Vi måste
kunna deltaga i obligationsemissioner,
där kapital lånas upp på olika marknader
för att sedan användas i företag med
ägare från olika länder. Inte minst inom
bankvärlden märker man hur viktigt
det är att på ett tidigt stadium ha kontakt
med vad som sker, att känna marknaderna
genom personlig erfarenhet, att
känna de människor som är aktiva i
dessa operationer världen över o. s. v.
Sådana ting försvåras genom den nuvarande
valutaregleringen och den osäkerhet
den medför om huruvida ett projekt
kan realiseras eller inte.

Överväganden som dessa leder till att

Nr 19

Fredagen den 22 april 1966

Fortsatt valutareglering

man vid en bedömning av de samlade
posterna på debetsidan och kreditsidan
finner att saldot talar kraftigt till förmån
för en ytterligare liberalisering av
valutabestämmelserna.

Det resultat som jag alltså har kommit
till — och som företrädare för näringslivet
väl genomgående kommer till
— kan lätt kollas mot det resultat som
andra länder har kommit till. Man finner
även där ett positivt ställningstagande
till friare former än de som funnits
under åren efter det senaste världskriget.
Det är den filosifien som ligger
bakom liberaliseringsko den inom EEC.
Och det är också sådana strävanden som
ligger bakom överenskommelserna inom
OECD.

Vad skall vi då göra här hemma, om
det möjligen skulle bli så bra att den ene
lyckas övertyga den andre om riktigheten
i sin tro att vi bör gå vidare på
liberaliseringens väg? Ja, vi bör inte
rusa åstad, utan vi bör ta det försiktigt
och naturligtvis veta hur den väg ser ut
som vi vill slå in på.

Den tanken är folkpartiet inne på i
sin partimotion, där man talar om eu
utredning. Samma tanke har framförts
inom bankofullmäktige av herr Yngve
Holmberg, som också har rekommenderat
att man skall göra en utredning
beträffande tekniska problem som uppstår
som konsekvens av en avskaffad
valutareglering.

För egen del finner jag argumenteringen
i folkpartimotionen och den tanke
som herr Holmberg givit uttryck åt
helt riktig. Jag har anslutit mig till den
genom eu reservation som för fram
önskemålet om utredning i ett tillägg utöver
den reservation som övriga högerrepresentanter
inom utskottet har framfört.

Sedan man väl vet vad man teoretiskt
har att räkna med bör man tänka sig en
successiv avveckling av valutaregleringen.
Det är folkpartiets ståndpunkt, och
det skulle naturligtvis i realiteten också
bli resultatet av ett bifall till höger -

yrkandet om att avskaffa valutaregleringen
redan nu. Valutaregleringen är
inte något som man ändrar från den
ena dagen till den andra. Ett beslut kan
fattas nu, men en avveckling måste ske
successivt.

Dessa utläggningar har, herr talman,
redovisat bakgrunden till det resonemang
som har fått mig att utforma den
reservation som är betecknad med nr
3 och till vilken jag ber att få yrka
bifall.

Herr KARLSSON i Huddinge (k) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Regnéll sade att
om man är kommunist är man anhängare
av mera regleringar än alla andra.
Den tolkningen av vår inställning vill
jag inte beteckna som riktig.

Låt oss, herr Regnéll, tala i klartext.
För någon månad sedan beslutade riksdagen
att ytterligare beskatta bilismen.
Denna beskattning, som motiverades
med valutasituationen, medför exempelvis,
att människor i glesbygder som
måste resa flera mil till sitt arbete och
som därför måste ha bil får mer än
andra bidraga till att klara vår valutasituation.
Många gånger har dessa människor
också långt till affärerna, därför
att de som funnits på hemorten är
nedlagda.

Samtidigt tillåter vi, att människor
släpar valuta ur landet för att köpa
tomter och hus i Spanien och på Bahamaöarna
eller för att göra lyxkryssningar,
som kostar cirka 15 000—20 000
kronor. Vi tillåter att företagare släpar
pengar ur landet bara därför att arbetskraften
är billigare och skatterna
lägre i andra länder.

När man reglerar i det ena fallet borde
man reglera litet också i det andra.
Det är i varje fall kommunisternas mening.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Herr Karlsson i Huddinge
frågade om vi i utskottet disku -

Fredagen den 22 april 1966

Nr 19

terat frågan om valutareglering utan att
ha kännedom om de problem som är
aktuella inom svenskt näringsliv i dag.
Han menade att det i utskottets utlåtande
inte finns någonting sagt om bakgrunden
till våra uttalanden.

Jag vill då erinra honom om att bakgrunden
för vår diskussion i bankoutskottet
har varit den proposition som
Kungl. Maj :t har framlagt. I denna proposition
skriver finansministern bl. a.
att han i årets finansplan utvecklat
sin syn »på frågan om nödvändigheten
av regleringar av detta slag så
länge som konjunkturläge och andra
betydelsefulla betingelser för den
ekonomiska politiken varierar länderna
emellan». Förutom denna hänvisning
till vad som sagts i finansplanen går
han igenom de åtgärder som vidtagits av
regeringen och skälen till dem.

Här finns alltså den bakgrund som
herr Karlsson inte trodde fanns. Det
kanske är lika bra att ni läser detta,
innan ni avfattar nästa skrivelse till
riksbanken, eller vart ni nu skrev förra
gången.

Det är givet att regleringar alltid
skapar besvär. De är emellertid inte
tillkomna för ro skull, utan för att minska
andra bekymmer som annars skulle
ha varit alltför stora. Som framhålles
i folkpartimotionen tillämpar regeringen
valutaregleringen på ett mycket liberalt
sätt. Därför får regeringen beröm
både av folkpartiet och högern i de
föreliggande reservationerna. De vill
emellertid gå ännu längre på liberaliseringens
väg.

Finansministern har emellertid i propositionen
visat att även om valutaregleringen
är liberal i sig själv, har
man under det gångna året genomfört
ytterligare väsentliga liberaliseringar på
olika områden beträffande regleringens
tillämpning. Som herr Björkman framhöll
gäller begränsningarna främst värdepappershandeln.
Ytterst få andra begränsningar
är av någon större betydelse
i denna reglering.

(iU

Fortsatt valutareglering

Vi kan naturligtvis diskutera hur det
skulle se ut, om det inte fanns någon
valutareglering. Jag är inte helt överens
med herr Regnéll om att ägandeförhållandena
inom det svenska näringslivet
skulle ha blivit opåverkade,
om vi slopat denna reglering. Ett sådant
land som Schweiz, som är relativt
liberalt, har måst vidta vissa åtgärder
för att klara silt eget näringsliv, så att
inte företagen köps upp av amerikanska
och tyska intressen.

Om man tar bort valutaregleringen
behövs det andra åtgärder i stället, och
då är det troligt, att högern och folkpartiet
skulle klaga på dessa nya former
av reglering, som skulle sägas vara
ett hinder för näringslivet.

Bundna aktier i ett företag kan också
transfereras på olika sätt, t. ex. genom
att lämnas som säkerhet för lån. I Eskilstuna
finns det ett företag som vid
ett tillfälle hade 1 miljon kronor av
aktiekapitalet i A-aktier, med hela röstetalet
knutet till dessa aktier, och 5
miljoner kronor i B-aktier som inte
medgav något röstinflytande. Alla Baktierna
låg i utländska händer, medan
A-aktierna som tillsammans gav röstmajoriteten
i företaget tillhörde svenskar.

När man i engelska tidningar läser
om vad som händer inom den engelska
industrien, kan man konstatera att en
av de engelska storkoncernerna bland
sina dotterbolag tar upp detta svenska
bolag, som formellt vad rösträtten på
de bundna aktierna beträffar är ett
svenskt företag. Ekonomiskt och reellt
är företaget alltså deras dotterbolag,
trots den lagstiftning som vi på denna
punkt håller oss med sedan 1916. Denna
lagstiftning är alltså lätt att kringgå.
Den engelska stålkoncernens innehav
av August Stenmans verkstäder i
Eskilstuna visar att det förhåller sig
så.

Detta förhållande hade också konsekvenser
när det gäller överenskommelser
mellan engelska och amerikanska

Nr 19

Fredagen den 22 april 1966

Fortsatt valutareglering

storföretag om rätten att sälja på den
amerikanska marknaden. Där fick
svensk verkstadsindustri rätt att sälja
på den amerikanska marknaden först
efter det att amerikansk domstol hade
ogiltigförklarat en överenskommelse
mellan det amerikanska och det engelska
bolaget.

Systemet med bundna aktier är alltså
inte tillräckligt för att uppnå det som
herr Regnéll tydligen ville nå, att bevara
det svenska näringslivet i svenska
händer.

Jag måste som sagt ge folkpartiet rätt
i att regeringen för en mycket liberal
politik. Det kunde mycket väl tänkas
att de möjligheter som valutapolitiken
och valutaregleringen innebär hade
tillämpats beträffande de utländska oljebolagens
investeringar på vår västkust,
så att vi därigenom till väsentlig
del kunnat bevara dessa framtidsindustrier
i svenska händer. Det har nu regeringen
inte gjort, utan den har låtit
den näringsgrenen glida över i engelska
och amerikanska oljeintressenters
händer.

Där skulle jag ha velat se en annan
tillämpning av valutabestämmelserna. Vi
har haft möjligheter men saknat en
planering för att i detta fall utnyttja
dem på ett sätt som bättre skulle ha
gagnat svenska intressen. Med herr Regnélls
uppläggning av strävandena att bevara
vitala delar av det svenska näringslivet
i svenska händer kunde man
kanske räkna med både högerns och
Medborgerlig samlings medverkan och
stöd för en annan tillämpning av valutapolitiken
på detta område?

Sedan tog herr Regnéll upp ett intressant
resonemang, som jag i vissa delar
kan ansluta mig till. Han sade att
på grund av att arbetskraftsresurserna
här i landet är begränsade, måste vi
välja mellan att flytta ut vissa näringsgrenar
till utlandet eller att importera
arbetskraft. I det fallet är väl högern
inne på den linjen att det inte skall
finnas någon reglering, utan att in -

vandringen helt skall tillgodose vissa
arbetsgivares intressen. Det tycks också
vara målsättningen för den folkpartistiska
politiken på det området. Men en
fri import av arbetskraft leder till nya
problem. Vi kan bara se på Kalmar län.
Där beräknas omkring 6 000 jordbrukare
försvinna under de närmaste
åren. Man har också där ett par tusen
anställda i småindustrier, vilkas
framtidsutsikter bedömes vara så ogynnsamma
att de troligen kommer att försvinna.
Även de gifta kvinnorna i länet
har betydligt sämre möjligheter att
skaffa sig sysselsättning än fallet är
i andra delar av riket. Om dessa gifta
kvinnor i Kalmar län skulle ha samma
möjligheter att skaffa sig arbetsinkomster
som kvinnor på andra håll har
skulle ungefär 7 000 av dem få chansen
att erhålla arbete på den öppna
marknaden. Detta betyder alltså att det
i Kalmar län finns en arbetskraftsreserv
på 12 000 å 15 000 människor.
Trots denna icke utnyttjade reserv har
det drivits en invandringspolitik som
skapat de problem herr Regnéll talade
om. 3 000 människor har tillåtits invandra
till ett län som inte kan klara
ens sin egen sysselsättning. När man
ser en sådan politik undrar man var
någonstans huvudet på den kroppen
sitter?

Vidare var herr Regnéll inne på frågan
om behovet att flytta ut vissa industrier
till andra länder. Ja, i den
mån industrierna är så svaga att de
inte kan betala de löner som vi här i
landet anser vara anständiga, har vi
naturligtvis ingenting emot att de söker
sig en framtid i utlandet. Vi vill
ha upp lönerna på hemmamarknaden.
Vi vill dessutom få till stånd kortare
arbetstid och bättre sociala förhållanden.
För det fordras ett väl organiserat
och effektivt näringsliv, ur vilket
vi kan klämma fram bättre levnadsförhållanden.

Att de sämsta företagen, som inte
kan uppfylla dessa fordringar, utvand -

Fredagen den 22 april 196G

Nr 19

rar till Portugal, Grekland eller Turkiet
har vi ingenting emot. Men då vill
vi se den åtgärden kompletterad med
en effektiv näringspolitik från regeringens
sida, en politik som skapar
sysselsättning i nya och bättre betalande
industrier. Och där kommer vi
in på sådana industrier som den oljekemiska
industrien jag nyss berörde.
Det är när det gäller dessa kemiska industrier
som vi ligger långt efter utlandet
på industrialiseringens område
— detta framgår klart av långtidsutredningens
arbete.

Valutareglerings- och näringspolitiken
bör sålunda kombineras med invandrings-
och arbetsmarknadspolitiken,
och det är en helhetsöverblick av
näringslivet här i landet som vi måste
skaffa oss, om vi skall kunna ta vara
på våra möjligheter och undvika att
hamna i en situation liknande den engelska,
där man är tvungen att alltför
mycket inrikta sig på negativa regleringar.
Det är en alltför negativ väg,
för att kunna skapa de bättre levnadsförhållanden
som vi fordrar fackligt
och politiskt i fråga om löner, socialpolitik
och arbetstid.

Den avvägning som herr Regnéll var
inne på anser jag vara riktig, nämligen
att man måste bedöma behovet av utflyttning
mot behovet av import av arbetskraft.
Men samtliga partiledare har
ju förklarat sitt intresse av att lösa
låglöneproblemet. Hur skall vi lösa det,
om det är de bättre betalande industrierna
som går ut och skaffar sig
billig arbetskraft i andra länder? Vi
kan inte hindra dem. Kommunisternas
modell med flera regleringar och en
Berlinmur runt Sverige för att stoppa
alla resor och möjligheter till transfereringar
håller inte i detta land. Den
kommer inte att ha människornas stöd
här i landet, lika litet som den kommunistiska
murpolitiken har det på
andra håll.

Vi måste i stället driva en medveten
politik att bygga ut vårt näringsliv.
5 — Andra kammarens

Fortsatt valutareglering

Vi kan därför inte stanna vid att se
problemet som eu avvägning mellan utflyttning
av industrier å ena sidan och
import av arbetskraft å den andra, som
herr Regnéll sade, även om det är eu
viktig avvägning. Vi har anledning att
ta upp hela investeringspolitiken i näringslivet.
Investeringar »på bredden»,
som skapar flera arbetsplatser inom områden
av vårt land där vi redan har
brist på arbetskraft, är icke till fördel
vare sig för arbetskraften eller för prisutvecklingen
och konsumenterna. Där
skall vi driva en annan linje. Vi skall
ha investeringar på djupet, inte fler
arbetsplatser men bättre arbetsplatser,
bättre sociala investeringar och bättre
bostadsinvesteringar.

Vi skall anpassa näringslivets behov
av arbetskraft till den arbetskraft vi
har här i landet och ge den arbetskraften
bättre arbetsplatser att förtjäna
en bättre inkomst på, bättre bostäder
att leva i och bättre samhällsutveckling
i form av sjukhus, ålderdomshem,
vägar, skolor o. s. v. Denna avvägning
mellan investeringar på bredden och på
djupet kommer alltså in i bilden vid
sidan av det som herr Regnéll tog upp
beträffande utflyttning av industrier
och import av arbetskraft.

Om vi skall hålla oss till det mera
begränsade område som finansministern
här tagit upp och inte gå in på
det vidare perspektiv som herr Regnéll
på ett mycket intressant sätt tog upp
i sitt inlägg, kan vi nog inte komma
till annat resultat än att vi får fortsätta
med valutaregleringen. Med det resonemang
jag har fört här har jag emellertid
velat visa att valutaregleringen
bara är en liten del av en medveten näringslivspolitik
i syfte att skapa bättre
levnadsförhållanden.

Från kommunistiskt håll föreslås att
vi skall ha hårdare regleringar för att
klara situationen. Det är kommunisternas
vanliga väg med koncentrationsläger
som slutmål för samhället. Men den
vägen vill vi inte gå. Vi måste gå den

protokoll 1966. Nr 19

Fredagen den 22 april 19GG

GG Nr 19

Fortsatt valutareglering

positiva vägen i stället. Den positiva
vägen är att skapa en sådan expansion
i näringslivet, inom höglöneområdena
och de framtidsbetonade industrierna,
med hjälp av en medveten näringspolitik.
En näringspolitik inte bara på jordbrukets
område utan också inom de
andra 95 procenten av näringslivet, så
att vi kan nå resultat så snabbt som
möjligt. I en sådan näringspolitik kan
vi heller inte undvara en viss valutareglering,
även om vi tillämpar den så
pass liberalt som vi gjort här, enligt
vad som framgår av propositionen.

Herr talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna.

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! Herr Hagnell talar om
kommunistisk murpolitik. Men vi vill
visst inte upprätta några ekonomiska
murar runt vårt land, herr Hagnell.

Jag tycker verkligen att herr Hagnell
skulle uttrycka sig litet mera försiktigt.
Han förklarade att socialdemokraterna
inte alls kan tänka sig att det inte skulle
vara fria transfereringar här i landet.
Men hur kan herr Hagnell vara så säker
på denna punkt? Herr Hagnell vet ju
ändå inte hur valutasituationen kommer
att utveckla sig. Läs vad herr Sträng nyligen
har sagt — det är inte så optimistiska
tongångar! Kanske får vi tillgripa
en viss skärpt valutareglering innan vi
har kommit ur denna situation.

Det rör sig här inte om murar utan
det rör sig om en smula rättvisa. När
somliga skall hjälpa till att rädda vår
valutasituation, så borde ju även andra
få hjälpa till litet också. Jag kan inte
förstå att detta skall vara så främmande
för herr Hagnell, som ju är socialdemokrat.

Herr BJÖRKMAN (li):

Herr talman! Herr Hagnell går ju lätt
upp i varv när han talar om valutaregleringen
—- det har han gjort även tidigare
år. Jag hoppas att herr Regnélls
utomordentliga anförande med en ingå -

ende analys av problemen, som talade
till förmån för en total avveckling av
valutaregleringen, skulle göra åtminstone
något intryck på herr Hagnell.
Det är emellertid som herr Regnéll sade
i slutet av sitt anförande: Här står tro
mot tro. Ja, jag skulle nästan vilja säga
att här står herr Hagnells övertygade
regleringstro mot herr Regnélls vetande
i denna fråga. Herr Regnéll kan stödja
sig på sakkunskapen — dels sin personliga,
dels Svenska bankföreningens. Han
kan stödja sig på dem som har verklig
erfarenhet av valutaregleringens konsekvenser.

Herr Hagnell nämnde vissa länder —
de har nämnts även i finansplanen —
vilka i likhet med Sverige har valutareglering.
Bl. a. nämnde herr Hagnell
Schweiz. Och jag skall hålla med herr
Hagnell om att Schweiz verkligen har
valutareglering — det är det enda land
som infört restriktioner av samma skäl
som är motivet för att hela valutaregleringen
upprätthålles här i landet. Men
om man studerar exempelvis valutastyrelsens
i år avgivna berättelse för 1965
skall man finna att den svenska valutaregleringen
används som komplement
till penningpolitiken, som ett instrument
att förhindra överhettning i ekonomien.
Man vill alltså på detta sätt hindra att
låntagare i Sverige utomlands söker få
fram kapital som de inte kan få i de
svenska bankerna på grund av gällande
kreditrestriktioner.

Det är samma skäl som Schweiz haft
för sina åtgärder på valutaregleringens
område. Men, herr Hagnell, om jag inte
är fel underrättad har ingreppen i
Schweiz inte formen av en officiell reglering.
De har i stället skett genom en
gentlemens’ agreement mellan centralbanken
och kreditinstituten. Jag tror att
vi skulle kunna ha en liknande överenskommelse
också i vårt land.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Herr Björkman berörde
det schweiziska exemplet. Jag tog för

Fredagen den 22 april 1960

Nr 19

min del upp detta exempel med utgångspunkt
från vad herr Regnéll sade om
önskvärdheten av alt bevara det svenska
näringslivet i svenska händer.

Motsvarande detalj ordnas i Schweiz
på andra sätt än det som herr Björkman
angav. Man har exempelvis infört namnaktier
och tagit reda på ifrågavarande
personer på visst sätt för att hindra utlänningarna
att köpa schweiziska företag.
Detta system infördes redan under
krigsåren, då man ville hindra tyskarna
från att köpa upp de schweiziska företagen.

Jag menar att den ena regleringens
avskaffande leder till den andra regleringens
införande. Det är ett problem
också i ett land som är så liberalt på
transfereringarnas område som Schweiz.
Men Schweiz är inte liberalt när det gäller
kapitalrörelser som avser Schweiz
och utlandet utan när det gäller kapitalrörelser
som sker mellan andra länder
via Schweiz.

Herr Karlsson i Huddinge sade att
kommunisterna i Sverige inte önskar en
politik, som leder till att vi isolerar oss
bakom murar på samma sätt som skett
i andra kommunistländer. Ja, jag vet
att nya strömningar gör sig gällande
inom kommunistpartiet och att man
bryter med andra länders kommunistpartier.
Det är väl detta som är anledningen
till att det bland de kvinnor
från olika partier, vilka åtföljde den
ryska kvinnliga astronauten uppe på
riksdagsläktaren för några minuter sedan,
inte fanns någon kommunist — ni
skall väl deklarera ert avståndstagande
från Ryssland även i detta sammanhang.

Men när man ser att kommunismen
i politisk tillämpning i andra länder
leder till en murpolitik på olika områden,
så frågar man sig var det finns en
kommuniststat som tillåter ens tillnärmelsevis
en sådan frihet som vi har i
vårt land, där en miljon människor årligen
reser till andra länder. Jag förstår
mycket väl att det ligger i linje med
herr Karlssons ideal, att han vill ha en

Fortsatt valutareglering

hårdare reglering också på detta område.

Herr Karlsson tar upp ett uttalande
från finansministern om att konsumtionen
av importvaror i vårt land ligger
på en så pass hög nivå, att vår export
av varor inte räcker till för att betala
denna import. Vad herr Karlsson i detta
fall gör sig till talesman för är inte eu
valutareglering, med vilken detta förhållande
skulle tillrättaläggas, utan en
importreglering. Man har i syfte att
dämpa importen av utländska varor såsom
bensin och bilar infört vissa skatter.
Men det är inte bara i glesbygderna
som det finns bilar, herr Karlsson, utan
det finns väl t. o. m. en och annan sådan
i Huddinge.

Detta är alltså inte en fråga i vilken
man kan spela ut glesbygdspolitik och
storstadspolitik när man samtidigt representerar
storstaden, vilket herr
Karlsson med frenesi gjort i vissa andra
fall, t. ex. när det gällt kapitalkrav från
storstäderna på bekostnad av fattigare
kommuner på andra håll. Men nu skall
herr Karlsson tydligen ta igen detta.

Herr Karlsson har tagit upp en annan
reglering, nämligen den som gäller den
totala importen i förhållande till den
totala exporten, vilken för ögonblicket
icke väger jämnt. Vi diskuterar nu en
fråga som gäller valutaregleringens tilllämpning,
icke importregleringen som
herr Karlsson tänker på. Tids nog kan
det bli aktuellt att diskutera importregleringen
så att herr Karlsson får möjlighet
att tala för en bättre balans i detta
avseende, men den frågan är inte aktuell
i dag.

Vad jag sade som svar på herr Karlssons
fråga, om vi inte hade haft någon
bakgrund till vår diskussion med bankoutskottet
om valutaregleringen, var att
vi som utgångspunkt hade haft statsverkspropositionen,
som beskrivit den
allmänna konjunkturmässiga bakgrunden
för oss. Till den hänvisades det
dessutom i den nu behandlade proposi -

Nr 19

Fredagen den 22 april 1966

Fortsatt valutareglering

tionen. Herr Karlssons förmodande var
alltså som vanligt utan grund.

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! Herr Hagnell kan vara
rolig också vilket är en förmildrande
omständighet. Men jag tycker nog att
han har en benägenhet att i debatten
blanda in saker som inte hör dit. Han
har gjort det tidigare och han fortsätter
även nu med denna taktik, vad den nu
skall tjäna till.

Jag skall inte ta upp hans resonemang
annat än i ett avseende, som är väsentligt.
Herr Hagnell hävdar att jag skulle blanda
ihop importreglering och valutareglering,
vilket skulle vara oriktigt. Jag
förstår inte hur en ledamot av bankoutskottet
kan resonera på det sättet. Vet
inte herr Hagnell att vår valutasituation
inte bara påverkas av import och export
utan också av kapitalrörelserna?
Den svenska kapitalexporten omfattar
enligt tillgänglig statistik ungefär tre
kvarts miljarder kronor per år. Utlandsresorna
kostar ungefär en miljard kronor
om året. Jag är inte mot utlandsresor
och menar inte alls att man skall
hindra dem, men jag har tagit upp frågan
om huruvida man inte något strängare
kunde ransonera utförseln av pengar
i samband med utlandsresor. Dessa
penningrörelser påverkar ju vår valutasituation,
och denna är vårt stora problem,
inte importen och exporten i och
för sig. Skall det vara så svårt att inse?

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Det är inte svårt att inse
detta. Men om vi har en miljard i
kostnader för svenska folkets utlandsresor,
varför nämner inte herr Karlsson
i Huddinge då de intäkter vi har på
andra människors resor hit? Det bör väl
åtminstone vara någon balans i de siffror
som herr Karlsson lägger fram för
riksdagen; det går inte att presentera
bara den ena sidan. Nämn också vad vi
har för inkomster på turister från Dan -

mark, Norge, Finland, England, Frankrike
och Amerika!

Vad vi inte har balans i är de turistinkomster
vi får från öststaterna, t. ex.
Ryssland. Vill herr Karlsson skapa balans
på den punkten genom att vi skär
ned Intourists rätt att sälja resor till
svenska folket till den nivå som motsvarar
antalet resor till vårt land av
ryssar? År det hans syfte, eller skall
det i detta avseende inte råda jämvikt?
Kan vi få en förklaring, herr Karlsson?

Herr Karlsson säger sig inte förstå
varför man inte kan behandla kapitalrörelserna
i detta sammanhang. I sitt
tidigare anförande yttrade han att det
skulle behövas en skärpning på detta
område med hänsyn till importöverskottet
i vår utrikeshandel. Men där gäller
det en handelsfråga, icke en valutaregleringsfråga,
eftersom handeln är fri.

Vi har nu obalans mellan importen
och exporten av varor och måste åstadkomma
balans, säger herr Karlsson och
pekar på underskottet. Konsekvensen
därav blir ju en reglering på importvarornas
område för att få jämvikt. Kan
vi nu få en förklaring beträffande Intourists
möjligheter att sälja resor, ifall
det skall råda jämvikt också på det området?
Det är inte importöverskottet vi
skall diskutera nu, herr Karlsson, eftersom
det är en handelsfråga.

Herr KARLSSON i Huddinge (k) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har inte alls yrkat
på att det skall råda balans i turismen
så att vi skall ha lika många resor ut
och in. För närvarande råder det inte
balans i något väderstreck, eftersom vi
reser mera ut än folk reser hit — men
det har jag inte talat om.

Jag har talat om balans i fråga om
valutarörelserna över huvud taget. Om
vi inte något så när får balans på den
punkten, försvinner nämligen våra valutatillgångar,
och det berövar oss vår
handlingsfrihet. Balansen påverkas dels

Fredagen den 22 april 19(i(i

Nr 19

av vår utrikeshandel, dels av valutarörelserna
i övrigt.

Denna min strävan till balans sammanfaller
fullkomligt med finansminister
Strängs önskemål och måste för
övrigt överensstämma med vad varje
finansminister, oavsett vad han heter
och vilket parti han representerar, skulle
vilja.

Jag förstår uppriktigt sagt inte vad
herr Hagnell polemiserar mot. Det är ju
alldeles uppenbart att vår valutasituation
inte påverkas bara av utrikeshandeln.
.lag har inte alls föreslagit någon
sådan importreglering, som herr
Hagnell talar om.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte yrkat på
balans i utrikeshandeln, sade herr
Karlsson i Huddinge. Han vill inte ha
balans när det gäller utrikesresorna,
om jag fattade honom rätt? Men utrikesresorna
ger icke tillnärmelsevis detta
underskott på en miljard kronor,
som herr Karlsson nämnde. Vi har nämligen
som motvikt på inkomstsidan
minst tre fjärdedelar av nämnda siffra,
men det bryr herr Karlsson sig inte
om att nämna inför kammaren. Det är
sålunda en ganska skev redovisning
som vi får av herr Karlsson.

Vidare säger herr Karlsson: Jag har
talat om valutafrågan över huvud taget.
Men, herr Karlsson, valutafrågan över
huvud taget är icke till största delen
en fråga om svenska folkets möjligheter
att resa utanför gränserna, utan det
svåraste problemet är handeln med olika
varor över gränserna. I syfte att
dämpa importen av varor utifrån införde
man vid årsskiftet den skatt som
hem Karlsson reagerade emot och som
han tydligen ville ha bort. I stället vill
han, förefaller det, ha reglering på
utrikesresornas område.

Då frågar jag: Gäller det också att
skapa balans i fråga om resorna till
öststaterna? Men därvidlag vill han tyd -

(19

Fortsatt valutareglering

ligen inte vara med utan det tycks vara
ett annat område det gäller.

Herr Karlsson säger här att han inte
gjort annat än instämt med finansministern.
Men herr Karlsson började sitt
inledningsanförande här i kammaren
med att fråga om vi i utskottet över
huvud tagit hänsyn till den allmänna
konjunkturbakgrunden. På det svarar
jag: Vi har tagit hänsyn till denna bakgrund
i bankoutskottet; vi har byggt
vårt ställningstagande på vad finansministern
har sagt i statsverkspropositionen
och i här föreliggande proposition.
Om herr Karlsson delar finansministerns
synpunkter, vad finns det dä
för anledning till den debatt han tagit
upp, när han får veta att vi haft
finsministerns uppgifter som underlag
för vår behandling i bankoutskottet?

Herr KARLSSON i Huddinge (k) kort

genmäle:

Herr talman! Kammarens ledamöter
måste väl ändå kunna intyga att jag
aldrig påstått att vår handelsbalans saknar
inflytande på vår valutabalans. Vem
har sagt det? Vad jag har sagt är att
det inte bara är handelsbalansen som
påverkar valutabalansen.

Jag vill upplysa herr Hagnell om att
jag har röstat för högre bensinskatt av
det skälet att jag inser att i nuvarande
läge allt måste göras för att få en bättre
valutabalans, men i konsekvens med
att jag röstat för denna skattehöjning
vill jag också att åtgärder skall vidtas
i fråga om kapitalrörelserna, vilka också
påverkar valutabalansen.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Karlsson i Huddinge
har tidigare underhållit oss med
en beskrivning av hur svårt det varit
för folk i glesbygderna att kunna resa
till sitt arbete in. in. Detta innebar en
kritik av bensinskattehöjningen. Han
hade tydligen i den omgången inte tänkt
tala om att han hade röstat för högre
bensinskatt.

Nr 19

Fredagen den 22 april 1966

Fortsatt valutareglering

Herr Karlsson sade i ett tidigare anförande
att han ville en skärpning av
valutaförordningarna med hänsyn till
det importöverskott i utrikeshandelsbalansen
som vi har. Han berörde därtill
utlandsresorna, i fråga om vilka
han ville ha en hårdare reglering.

Det var på dessa punkter som jag försökte
besvara honom. Jag frågade honom
därför vad han vill när det gäller
balansen i fråga om utlandsresor gentemot
öststaterna. Det har jag fortfarande
inte fått något svar på. I fråga om
dessa stater skall det tydligen inte vara
någon balans enligt herr Karlssons
uppfattning. I varje fall har varken herr
Karlsson eller någon annan kommunist
väckt några motioner som syftar till
balans i fråga om utrikesresor åt olika
håll.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra
mig i denna fråga. Jag har ju biträtt
utskottsmajoriteten och är inte med
bland reservanterna, men när jag hör
herr Hagnell tala, blir jag faktiskt betänksam.
Av hans våldsamma utläggningar
utanför ämnet får jag väl dra
slutsatsen, att vad han nu yttrat från
denna talarstol inte kan infogas i vad
bankoutskottets majoritet här föreslår.

Det var någon som sade här i kammaren
— jag tror det var i onsdags —
att det är en god regel att inte överlåta
militärpolitiken till generalerna och
att det är en lika god regel att inte
överlåta den ekonomiska politiken till
nationalekonomerna. Efter herr Hagnells
yttrande i dag har jag blivit mycket
övertygad om att det verkligen äi
en god regel.

Bland herr Hagnells våldsamma överdrifter
uppfattade jag ett uttalande
där han antydde att det är 15 000 i
jordbruket arbetande människor i Kalmar
län som inte har någonting att
göra och att de skall försvinna. Herr
Hagnell sade vidare, att det inte bör

förekomma någon industrialisering på
bredden utan att det borde vara en
industrialisering på djupet. Bara inte
herr Hagnell dyker så mycket på djupet,
att han inte orkar ta sig upp till
ytan igen!

När det gäller industrialiseringen i
kalmarområdet och Kalmar län har det
i stället varit så, att de stora företagen
måst vika och att det faktiskt förekommit
en industrialisering på bredden.
Oskarshamnsvarvet har fått vika, och
Kalmar ångkvarn och Margarinfabriken
har lagts ned. I stället har man fått en
industrialisering på bredden.

Jag vill på det bestämdaste protestera
mot det resonemang som herr Hagnell
förde i anknytning till utskottsmajoritetens
ställningstagande. Jag tror att
han i sin hetsiga yra kommit ut på områden,
som väl egentligen inte hör
samman med det ärende som behandlas
i det nu föreliggande utlåtandet.

När herr Hagnell antyder att det är
15 000 människor inom jordbruket i
Kalmar län som inte har någonting att
göra, tror jag inte att han vet vad han
talar om. Enligt vad jag vet är samtliga
fullt sysselsatta, och med den självförsörjningsgrad
på 90 procent som vi
har här i landet är det väl goda utsikter
för att de kommer att vara fullt sysselsatta
i fortsättningen också, även
om det i Kalmar län liksom på andra
håll kommer att ske en del sammanläggningar
av jordbruk. Jag skall som
exempel ta bara ett företag inom jordbrukarbranschen,
nämligen Kalmar läns
slakterier. Detta företag har en årsomsättning
på 160 miljoner kronor och
cirka 700 anställda.

Herr talman! Jag hade inte tänkt deltaga
i denna debatt — jag har ju anslutit
mig till utskottsmajoritetens uppfattning.
Jag kunde emellertid aldrig tro
att vi skulle få uppleva den våldsamma
utvikning från ämnet som herr Hagnell
även på ett för honom ovanligt
yvigt sätt gjorde sig skyldig till.

Fredagen den 22 april 19(>ö

Nr 19

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Får jag börja med herr
Börjessons vimsighet. Herr Börjesson
gjorde gällande att jag skulle ha sagt, att
15 000 människor inom jordbruket i
Kalmar län skulle försvinna. Är det rätt
uppfattat att herr Börjesson sade så‘?

(Herr Börjesson i Glömminge: Ja, jag
hörde det så.)

Men det har jag aldrig sagt! Pruta
hälften, så kommer herr Börjesson fram
till den siffran jag nämnde. Jag stöder
mig på de remissutlåtanden som har avgivits
från länet. Jag nämnde tre siffror
som tillsammans blir 15 000. Den ena
siffran avsåg 7 000 hemarbetande kvinnor,
som har mindre möjligheter till yrkesarbete
utom hemmet än vad kvinnorna
i landet i övrigt har. På den sektorn
har vi alltså en undersysselsättning på
7 000 personer. Vidare sade jag att 2 000
å 3 000 personer, enligt de remissutlåtanden
som avgivits, skall lämna småindustrien
i Kalmar län. Den siffran
gällde alltså minskningen inom småindustrien
i Kalmar län under de närmast
överblickbara åren. Därutöver nämnde
jag siffran 6 000 för jordbruket — inte
15 000.

När nu herr Börjesson har grundat
sitt omdöme om att jag överdrivit på
en missuppfattning — han har mer än
fördubblat den siffra jag presenterade
— kanske jag därför kan få en ursäkt
på den punkten?

Anledningen till att jag tog upp dessa
ting var att herr Regnéll, som är ordförande
i bankoutskottet, tog upp en vidare
diskussion kring dessa frågor, vilket
jag tycker är mycket värdefullt. Han
berörde frågan om ytterligare import av
arbetskraft eller utflyttning av industrier.
Skulle vi då inte deltaga i den
diskussionen från vårt håll? Det är väl
inte bara fråga om vad som nämns i utlåtandet,
utan här har vi möjlighet att
diskutera också bakgrunden till utlåtandet.

I det sammanhanget anförde jag att
man till Kalmar län — ett län som re -

Fortsatt valutareglerinp:

dan har undersysselsättning — importerat
ungefär 3 000 människor. Jag vet
inte om herr Börjesson ens var inne i
kammaren då, eftersom han missuppfattade
siffrorna så grundligt.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag tror inte att det är
så svårt att missuppfatta herr Hagnell.
Om jag inte hörde fel så sade han att
7 000 jordbrukare i Kalmar län skulle
försvinna. Om man räknar en genomsnittsfamilj
var på dessa 7 000, så kommer
man väl ungefär till den siffran jag
nämnde.

Herr Hagnell sade tidigare att det
inte gällde att skapa fler företag på
bredden, utan det gällde att skapa företag
på djupet, således mastodontföretag.
Man skulle alltså inte få någon lokalisering
av mindre företag eller någon
breddning av företagsamheten i landet.
På detta svarade inte herr Hagnell.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! När vi får protokollet
från denna debatt blir det ganska lätt
att se vad herr Börjesson har sagt, om
inte herr Börjesson ändrar i protokollet.

Herr Börjesson talade inte om 7 000
jordbrukare då han citerade mig, utan
utgångspunkten för hans resonemang
var att jag skulle ha sagt att 15 000 personer
skulle försvinna från jordbruket.
Jag har aldrig använt den siffran. Jag
har sagt att totalsiffran blev 15 000, varav
inte ens hälften avsåg jordbruket. Det
finns väl ingen anledning att slingra
sig undan det uttalandet på det sätt som
herr Börjesson i sin sista replik försökte
göra. Stå för vad ni har sagt; det är väl
inte så farligt att göra det för en gångs
skull. Även om ni nu skall samarbeta
med folkpartiet kan ni väl lära er stå
för ert ord!

Herr Börjesson sade att investering
på djupet är detsamma som mastodontföretag.
Det visar också att han inte har
en lium om vad det hela gäller. Vad som
avses är en ökad investering per man

Nr 19

Fredagen den 22 april 1966

Fortsatt valutareglering

och arbetsplats så att vi får fram bättre
arbetsplatser, vilket kan åstadkomma
bättre levnadsförhållanden. Det är väl
ingenting som har med antalet sysselsatta
i en industri att göra. Jag har inte
talat för några mastodontföretag — ännu
en missuppfattning, avsiktlig skulle
jag förmoda, från herr centerpartiledamotens
sida. Det är ytterligare en fullkomlig
förvrängning — jag har aldrig
sagt något sådant.

Vad jag sedan tog upp var att vi icke
i de delar av landet där det råder brist
på arbetskraft skall bygga ut på bredden,
utan där skall vi bygga ut på djupet
i första hand. Det betyder inte att vi
inte skall bygga ut på bredden i de delar
av landet där det finns arbetskraft;
där skall vi bygga ut på bredden så att
vi kan klara sysselsättningen. Det är ju
den metod som står till buds för att förbättra
levnadsförhållandena där. Med
detta resonemang ville jag komplettera
vad herr Regnéll hade tagit upp.

Herr Börjesson trodde att detta skulle
medföra mastodontföretag. Tror inte
herr Börjesson att småföretag och medelstora
företag kan investera mera på
varje arbetsplats i framtiden än de har
gjort hittills? Det är just det jag tror att
de kommer att kunna göra, och det måste
de göra. Det är det vi måste göra i
de delar av landet där vi har full sysselsättning
för att därigenom förbättra
reallönerna och kunna driva en fortsatt
socialpolitik.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A och B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Björkman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

bankoutskottets hemställan i mom. A)
och B) i utskottets utlåtande nr 23, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herrar Gustaf Henry
Hansson och Åkerlund.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 156 ja och 30 nej, varjämte
22 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

Mom. C

Hemställan

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Berglund begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. C)
i utskottets utlåtande nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Hilding m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterings -

Fredagen den 22 april 1966

Nr 19

propositionen blivit iinnu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Berglund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 132 ja och 43 nej, varjämte
32 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Motiveringen

Utskottets motivering godkändes.

§ 10

Riksbankens sedelutgivning, m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. in., jämte motioner
i ämnet.

I en den 25 februari 1966 dagtecknad
proposition, nr 44, vilken hänvisats till
bankoutskottet, hade Kungl. Maj :t under
åberopande av ett propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet för finansärenden
för samma dag föreslagit
riksdagen att

dels antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag med särskilda bestämmelser
om riksbankens sedelutgivning;

dels medge, att riksbanken för tiden
den 1 juli 1966—den 30 juni 1967 fritoges
från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar med
guld efter deras lydelse, med rätt dock
för riksbanken att före utgången av
denna tid återuppta inlösningen av bankens
sedlar om förhållandena gåve anledning
till detta.

Till utskottet hade även hänvisats de
i anledning av propositionen väckta
likalydande motionerna nr 658 i första

Riksbankens sedelutgivning, m. m.

kammaren av herr Åkerlund och nr 809
i andra kammaren av herr Carlshamre,
vari hemställts att riksdagen måtte uttala,
att riksbankens metalliska kassa
borde förstärkas med lägst 300 miljoner
kronor under år 1966.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. antaga det genom propositionen nr
44 framlagda förslaget till lag med särskilda
bestämmelser om riksbankens sedelutgivning; 2.

med bifall i övrigt till nämnda proposition
medgiva, att riksbanken finge
för tiden den 1 juli 1966—den 30 juni
1967 fritas från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar
med guld efter deras lydelse, med rätt
dock för riksbanken att före utgången
av denna tid återuppta inlösningen av
bankens sedlar om förhållandena gåve
anledning till detta;

3. besluta, att motionerna I: 658 och
II: 809 icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Åkerlund, som ansett att utskottet under
3. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 658 och II: 809 i skrivelse
till fullmäktige i riksbanken uttala, att
riksbankens metalliska kassa borde förstärkas
med lägst 300 miljoner kronor
under år 1966.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Till detta utlåtande
finns en reservation av herr Åkerlund,
vilken anknyter till en motion som jag
har framlagt i denna kammare.

Någon kan kanske tycka att de förslag
som framställs i motionen och reservationen
om en måttlig ökning av riksbankens
guldkassa har ett relativt lösligt
samband med den fråga som propositionen
och bankoutskoltets utlåtande i
första hand sysslar med, nämligen se -

Nr 19

Fredagen den 22 april 19C6

Riksbankens sedelutgivning, m. m.

delutgivningen och inlösningsskyldigheten.
Det finns emellertid ett samband
som inte är uteslutande formellt.

Utskottet sysslar bl. a. med den sedvanliga
befrielsen för riksbanken från
skyldigheten att inlösa sedlar med guld.
I det sammanhanget förs det vanliga resonemanget
om det otillfredsställande i
att så viktiga ting som hela vårt penningväsende
regleras genom provisorisk
lagstiftning år efter år och inte en gång
för alla klaras med en permanent lagstiftning.
Utskottet har som vanligt
egentligen ingenting att säga på den
punkten, annat än ett beklagande och
ett önskemål om en bättre tingens ordning
samt en förhoppning, som uppenbarligen
inte är särskilt stark, att ändå
någonting skall hända.

Nu är det naturligtvis riktigt att frågan
om riksbankens guldkassa inte är
omedelbart avgörande för frågorna om
sedelutgivningen och inlösningsskyldiglieten,
men om de frågorna en gång mera
permanent skall bli reglerade är det
väl ändå sannolikt att det inte är alldeles
betydelselöst, om det finns eller inte
finns något guld i riksbanken som skulle
kunna användas för inlösning. Det
är emellertid inte dessa aspekter som
har motiverat att en motion har väckts
och en reservation avfattats. I första
hand rör det sig om internationella frågeställningar
— det är frågan om vårt
ekonomiska förhållande till främmande
makter.

Det är inte alls länge sedan vi i annat
sammanhang hade en debatt här i kammaren
om dessa frågor, och jag finner
det inte nödvändigt att nu återigen föra
ett längre resonemang härom. Jag vill
endast säga att för min del är säkerhetsfrågan
den avgörande synpunkten. Vi
lever i en farlig värld — inte minst i en
ekonomiskt farlig värld — där det är
svårt att veta något om framtiden. Det
är väl uppenbart att åtskilligt håller på
att hända som gör redan osäkra förhållanden
ännu osäkrare. När vi föreslår
en blygsam förstärkning av riksbankens

metalliska kassa är det därför i första
hand att se som ett förslag till en säkerhetsåtgärd.
Det skulle kännas tryggare
att veta att landet bär ett något större
förråd av verkligt fasta värden, någonting
som vi vet finns kvar och behåller
sitt värde vad som än kan hända med de
andra värden och valutor i vilka vi har
våra tillgångar placerade.

Det är inte någon stor förstärkning
som föreslås. Siffran 300 miljoner kronor
i år nämnes, och som en riktpunkt
föreslås att vi så småningom skall komma
upp till en guldbehållning motsvarande
ungefär hälften av riksbankens
totala valutainnehav. Detta är icke av
någon betydande storleksordning, det
är icke något som kan uppfattas som ett
ställningstagande i en möjligen pågående
internationell ekonomisk maktkamp.
Det är ingenting annat än att i
ganska blygsam mån se om sitt hus, bereda
sig på vad som komma kan och se
till att vi står på något fastare grund
än nu, då vi faktiskt har en ringa metallisk
kassa i riksbanken i förhållande
både till mängden utelöpande sedlar och
till hela vår valutareserv.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herr Åkerlund.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Denna fråga kanske inte
behöver diskuteras så länge. Som herr
Carlsliamre själv sade har den varit
uppe till diskussion under en annan
punkt som behandlats av bankoutskottet
tidigare i vår. Den gången sade herr
Carlsliamre detsamma som nu, nämligen
att det är en mycket liten och blygsam
åtgärd som föreslås för att öka mängden
guld och minska mängden valuta.

Får jag då först ta upp frågan från
eu mycket betydelsefull principiell utgångspunkt.
Högeqiartiet lade fram detta
förslag även förra året vid samma tidpunkt
som herr de Gaulle i Frankrike
drev en sådan linje att man skulle växla
om till guld i stället för att ha amerikanska
dollar och brittiska pund. Vi

Freciagen den 22 april 1966

Nr 19

sade från socialdemokratiskt håll att vi
inte kunde ansluta oss till en sådan dcmonstrationspolitik
på herr de Gaullcs
sida som högerpartiet önskade.

Herr Carlshamre sade i våras att det
gällde bara en liten ökning. Nu föreslår
högerpartiet återigen att vi skall sälja
dollar och pund denna gång, för 300
miljoner kronor, och köpa guld i stället.
Om jag har fattat motionen rätt föreslås
att ungefär hälften av vår valuta
skall finns i guld. Det betyder en guldreserv
på ungefär 2 500 miljoner kronor.
Vi har ungefär hälften av den summan
nu. Herr Carlshamre vill alltså i princip
och på sikt fördubbla vår guldreserv.
Då kan man inte säga att det
är en liten åtgärd som herr Carlshamre
vill genomföra.

Om vi räknar med en annan sak, som
jag tycker herr Carlshamre borde redovisa
inför kammaren, nämligen ränteförlusten
på den placering som högern
önskar, finner vi, att om vi placerar i
guld får vi visserligen en viss säkerhet
i förhållande till om dollarn devalveras
i förhållande till guldet, men samtidigt
förlorar vi varje år den ränteinkomst
vi nu har på våra dollartillgodohavanden.
Om vi antar att vi kan placera tillgodohavanden
på utlandet på sådant
sätt att vi får 5 procents ränta på pengarna
betyder den fördubbling av guldbehållningen
som herr Carlshamre vill ha,
att vi skulle förlora ungefär 60 miljoner
kronor om året i ränteinkomster. Antag
att det inte blir någon devalvering av
dollarn den närmaste tiden i förhållande
till guldet. Då skulle vi under en
följd av år förlora årligen 60 miljoner
kronor på den linje herr Carlshamre
företräder.

Vad finns det för säkerhet för att det
blir en devalvering? Antag att vi räknar
med en tioårsperiod — herr Carlshamre
vill att man skall räkna på lång sikt i
detta sammanhang — så skulle vi göra
en valutaförlust på mer än 600 miljoner
kronor på den placering som herr Carlshamre
rekommenderar som principiellt

Riksbankens sedelutgivning, in. m.

riktig för oss. Då får väl säkerhetskravet
avvägas med hänsyn till att vi kan få
ränteavkastningen på de valutor vi nu
har, mot att vi inte får någon riinteavkastning
på de guldtillgodohavanden
som herr Carlshamre vill ha. Det är alltså
här fråga om å ena sidan 600 miljoner
kronor drygt under en tioårsperiod
till förmån för den linje vi förordar,
å andra sidan möjligheterna att guldreserven,
som därefter skulle vara uppe i,
om jag får räkna med sådana här fasta
tal, 2 500 miljoner kronor, skulle få ett
ökat värde i förhållande till dollarn. Det
skulle betyda att dollarn skulle behöva
devalveras med ungefär en fjärdedel för
att det skulle gå jämt ut och med mer
än en fjärdedel för att herr Carlshamres
linje skulle vara den riktiga. Bedömer
vi det så, att det är risk för att under
en tioårsperiod USA-dollarn devalveras
med 25 procent eller mera, så skall vi
gå på herr Carlshamres och herr de
Gaulles linje. Tror vi inte det, skall vi
gå på vår nuvarande linje.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Jag tror att jag kommer
att känna mig frestad att väcka en likartad
motion även kommande år — om
inte av annat skäl så för att få nöjet att
diskutera frågan med herr Hagnell. Det
är alltid roligt att se folk som kan göra
stor underhållning med små medel. Här
är det väl ändå fråga om små medel.
Här manar nu herr Hagnell fram bilden
av ett Sverige på president de Gaulles
sida i en samordnad bård attack mot
dollarn och pundet.

Emellertid är det ju inte alls fråga
om det. Jag undrar om inte herr Hagnell
är offer för den övervärdering av vårt
land och dess agerande i världen som
inte är så sällsynt. Här är det fråga om
ett litet land med måttliga tillgångar
som enligt vårt förslag skulle något förbättra
sin egen beredskap i ett ovisst
läge. Det är inte fråga om aktioner som
vare sig till sin karaktär eller till sin
omfattning rimligen kan uppfattas som

Nr 19

Fredagen den 22 april 196G

Riksbankens sedelutgivning, m. m.

ett ställningstagande i ett valutakrig. Det
är och kommer att uppfattas som ett
försök att i någon mån försäkra sig
själv.

Emellertid säger herr Hagnell: Ja,
men ju mer guld vi köper, desto mer
förlorar vi av inkomster på räntebärande
placeringar. All right, det är riktigt,
vi får ränta på en del av dessa placeringar.
Men det skall väl ändå, om
bilden skall bli fullständig, också sägas,
att de inte utan vidare kan betecknas
som nettoförtjänster. Det är ju fråga
om ränta på placeringar som är underkastade
värdeförändringar. Vi kan tjäna
på räntan och vi kan förlora på värdeminskningen.
Det kan bli ett större
plus eller ett mindre plus. Det kan kanske
någon gång till och med bli ett minus.

Det är alldeles klart att det är en värdefull
inkomst som vi här får, och därför
föreslår varken jag eller någon annan
att vi skall byta hela valutareserven
mot guld, utan vi vill ha en annan
avvägning. En väsentlig del av den skall
placeras i pund och dollarvalutor, som
bl. a. har fördelen att i viss utsträckning
vara räntebärande. En annan del
skall placeras i guld, som har fördelen
att vara värdefastare. Man får alltså försöka
avväga. Varken herr Hagnell, jag
eller någon annan vet vilken utveckling
vi har att vänta. Dollarn kan devalveras
i förhållande till guldet, och det
kan också bli tvärtom. Vad vet jag och
herr Hagnell? Just därför att vi inte vet
någonting och, enligt min mening, icke
med tillräcklig säkerhet kan göra denna
bedömning, har vi ansett det rimligt
att avväga fördelningen av våra tillgångar
mellan guld och andra värden
på ett sätt som något ökar säkerheten i
förhållande till nuläget, även om det
skulle ske till priset av något minskade
inkomster. Märkvärdigare än så behöver
det inte vara. Sedan får man väl också
säga att det för ögonblicket inte ser
ut som om guldpriset skulle sjunka,
utan om någon förändring är att vänta

inom den närmaste tiden är det väl sannolikare
att guldet stiger i pris, men jag
är medveten om att vi inte kan bedöma
detta med någon säkerhet.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Herr Carlshamre sade
att det bara är en liten del som högern
vill omvandla till guld, och vidare sade
man att ingen vet hur utvecklingen
blir. Varför inte säga vad högermotionären
skrivit i motionen, nämligen
följande: »Enligt min mening bör riksbankens
samlade uti a n ds t i 11 gä n ga r fördelas
med ungefär lika delar på guld och
valutor vid nuvarande internationella
penningsystem. Detta skulle innebära
att guldkassan behöver ökas med ungefär
en och en halv miljard kronor.»
Det är alltså en fördubbling av guldkassan
som ni eftersträvar. Ni vill till en
början få ett principiellt godkännande
genom att denna gång bara yrka på en
förstärkning med 300 miljoner kronor.

När jag då räknar med den proportion
som ni önskar mellan guld och valutor
finner jag, att det är nödvändigt
på en 10-års tid med ungefär en 25-procentig devalvering av dollarn för att
det skall vara likgiltigt, om man väljer
det ena eller det andra alternativet. Blir
det mer än en 25-procentig devalvering
av dollarn är er väg att rekommendera.
Herr Carlshamre framhöll att det inte
går att bedöma utvecklingen, men det
går att bedöma konsekvensen av ens
eget handlande. Då kan man fastslå, att
er väg är ekonomiskt fördelaktig, om
man räknar med en större guldprisstegring
i förhållande till dollarn. Herr
Carlshamre antydde vidare att det inte
vore otroligt att guldet kan få en starkare
ställning i förhållande till dollarn
under den närmaste tiden. Ja, men förutsättningen
för er linje är att det sker
en mycket kraftig devalvering. Tror ni
verkligen härpå och slår det in, har ni
gjort en ekonomiskt riktig kalkyl, men
blir det mindre än 25 procents devalvering
under de närmaste tio åren liar

Fredagen (len 22 april 1966

Nr 19

. i

ni gjort en kalkyl som betyder förlust
för oss i fråga om ränteinkomster på
utländsk valuta.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Herr Hagnell missförstod
mig kanske något på en punkt. Jag
menar förvisso inte att 300 miljoner
kronor är litet pengar och inte heller
att n/2 miljard är det. För mig är båda
summorna stora, liksom de också är det
för Sverige. Vad som enligt min mening
är obetydligt är dessa belopp sedda i
de stora internationella sammanhangen.
Att när det gäller 300 miljoner kronor
guld på ett år börja tala om ett slags
frontställning i ett internationellt valutakrig
och samarbete med president
de Gaulle och andra tycker jag är omotiverat,
ty i det sammanhanget är det
för litet pengar att räkna med. Men för
Sverige är det, som sagt, mycket pengar.

Det är alldeles klart att om jag bedömde
att en 25-procentig devalvering
av dollarn i förhållande till guldet vore
sannolik, och om jag vågade se saken
från strikt ekonomiska synpunkter och
fråga, var man så att säga tjänar mest,
skulle jag inte föreslå att köpa guld för
300 miljoner kronor, utan jag skulle föreslå
att köpa guld för så mycket pengar
som det över huvud taget går att uppbringa.
Det är just därför att varken
herr Hagnell eller jag eller någon annan
med någon grad av säkerhet kan förutse
en sådan utveckling som mina meningsfränder
och jag har velat stanna någonstans
på halva vägen och försäkra oss
om en hygglig guldkassa, som tryggar
oss mot åtminstone de värsta riskerna
men samtidigt inte ställer oss utan de
andra valutor som har andra fördelar.
Vi väljer alltså en medelväg. För närvarande
går vi inte en medelväg, utan
vi går långt ut åt andra hållet och har
en mycket liten guldbehållning. Vi vill
stanna någonstans vid halva den totala
reserven.

Det är alltså inte någon spekulation i

Riksbankens sedelutgivning, in. in.

i eu stor dollardevalvering, herr Hagnell
ty då skulle vi ha gått mycket längre.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Samtidigt som jag yrkar
bifall till utskottets hemställan vill
jag erinra om att jag inte har sagt att
300 miljoner skulle vara något stort belopp
internationellt sett. .lag sade bara
att vid den tidpunkt, då ni i högerpartiet
lade fram detta förslag, förde de
Gaulle fram samma tankegångar, och det
var den principiella idéen vi reagerade
emot.

Sverige är inte ett land skilt från andra
länder, och om vi vid den tidpunkten
hade drivit en politik som sammanfallit
med de Gaulles, så hade det sett illa ut.
Därför kunde vi inte följa högerns linje.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Jag vill för säkerhets
skull tala om för herr Hagnell att herr
Åkerlund och jag inte hade träffat president
de Gaulle innan vi skrev motionen
förra året. Det var inga sådana
överläggningar som låg bakom.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Åkerlund; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 11

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förlängning av
giltighetstiden för 1962 års internationella
veteavtal.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 19

Fredagen den 22 april 1966

§ 12

Ungdomens bostadsfråga

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 24, i anledning av
väckta motioner angående ungdomens
bostadsfråga.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:108 av herr Werner och 11:145 av
herr Jansson in. fl. föreslogs, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa om skyndsam utredning av
ungdomens bostadsförhållanden, innefattande
bl. a. frågan om obligatorisk
kommunal rumsförmedling inom storstadsregionerna,
upprättandet av normalkontrakt
för möblerade rum samt
införande av samma statliga låneformer
för ungdomshotell som för studentbostäder.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:108 och 11:145 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JANSSON (k):

Herr talman! I motionerna I: 108 och
11:145 har yrkats att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om skyndsam utredning av ungdomens
bostadsförhållanden, innefattande bl. a.
frågan om obligatorisk kommunal rumsförmedling
inom storstadsregionerna,
upprättande av normalkontrakt för
möblerade rum samt införande av samma
statliga låneformer för ungdomshotell
som gäller för studentbostäder.

Beredningsutskottet har enhälligt
hemställt att motionerna icke må föranleda
någon riksdagens åtgärd. Därmed
kunde kanske frågan anses utagerad för
denna gång, men jag kan omöjligen avstå
från att här säga några ord i ärendet.

Med de planer för bostadsbyggandet
som finns framlagda för de närmaste
åren tvingas man anta att bostadsbris -

ten blir betydande under överskådlig
tid. Bostadsköerna domineras av de
unga åldrarna. Av registrerade bostadssökande
beräknas 50 å 75 procent vara
under 30 år. Vad är det då som utgör
den viktigaste motivationen för en utredning
av ungdomens bostadsförhållanden? Kunskaperna

är alltför knapphändiga
på detta område. Det finns ingen tillförlitlig
kartläggning om ungdomens boendeförhållanden.
Sedan den statliga
ungdomsvårdskommitténs utredning avlämnades
1951, alltså för 15 år sedan,
har egentligen inte gjorts någon mera
ingående undersökning om ungdomens
boendeförhållanden. Ungdomens bostadssituation
just nu är minst sagt alarmerande,
särskilt i storstadsregionerna.
Ungdomens möjligheter att finna lämpliga
lösningar av sin bostadsfråga äi
naturligtvis i hög grad beroende av de
totala samhällsinsatserna på bostadsområdet.
Men en kartläggning av ungdomens
bostadsstiuation skulle ge ett bättre
underlag när det gällde att finna de
mest verkningsfulla och lämpliga åtgärderna.

Hur ungdomens liksom andra befolkningsgruppers
bostadssvårigheter skall
kunna bemästras är naturligtvis en planeringsfråga,
men för att planeringen
skall bli den bästa tänkbara måste man
ju känna till det verkliga läget. Därför
är utskottets yrkande om avslag på motionen
att beklaga.

Vad behöver vi veta, som en utredning
skulle kunna upplysa oss om? Vi
behövde veta hur stor procent av de
unga, gifta och ogifta, som har acceptabla
bostadsförhållanden. Hur mycket
betalar ungdomen för de bostäder den
bär? Hur inverkar bostadsfrågan på
ungdomens sociala beteende, anpassningssvårigheter,
bortovaro från arbetet,
asocialitet och brottslighet? Hur många
av unga ogifta förfogar över ett eget
rum? Hur många delar rum? Hur stor
är frekvensen av trivsamma respektive
otrivsamma hyresrum? Hur stor procent
av dem som bor i hyresrum kan göra

Fredagen den 22 april 1900

Nr 19

detta under bevarad självständighet och
rörelsefrihet oeh slippa den ofrihet och
det tvång som ofta är omvittnade vantrivselorsaker
vid boende i möblerade
rum? Finns ett ökat behov av »elastiska
lägenheter»? Finns en ökad efterfrågan
på speciella ungdomsbostäder?
Kan något göras för att öka utbudet av
trivsamma möblerade rum för ungdomar
som lämnar föräldrahemmet och
bosätter sig på egen hand?

Dessa och andra frågor skulle kunna
kartläggas genom en utredning av det
slag motionärerna föreslagit. Vidare borde
en sådan utredning kunna ge ett
material för bedömning av vilka åtgärder
som redan under nuvarande bostadsbrist
kunde vidtas för att förbättra
läget. Jag avser den i motionen framförda
tanken på obligatorisk kommunal
rumsförmedling och normalkontrakt för
möblerade rum.

För närvarande förmedlas huvudparten
av de möblerade rummen av privata
hyresbyråer. Många av dessa byråer har
»kontoret på fickan». En undersökning
1963 i Stockholm visade att cirka 50 procent
av de annonserande byråerna inte
återfanns i telefonkatalogens yrkesregister.
Smarta svartabörshajar opererar
ogenerat i ungdomens bostadskö. De
förslag motionen antyder skulle kunna
bli verkningsfulla bidrag för att göra
slut på hajarnas marknad. Det är sällsynt
att rumsförmedlarna följer den
stadga som finns för provisionsförskott,
och det lär vara lika sällsynt att man
återbetalar provisionsförskottet om ingen
bostadsupplåtelse kommer till stånd.
En kommunal bostadsförmedling och
rumsförmedling —- liksom införande av
normalkontrakt på möblerade rum —
skulle göra slut på en ordning som innebär
att rummen går till högstbjudande.

Jag skall inte trötta med flera exempel
på uppskörtning, men jag vill ge ett
enda. På den intressanta utställningen
»Hej stad» på Moderna inuséet ges bilder
från en rumsuthyrning i Lidingö.

Ungdomens bostadsfråga

Nio personer fick gemensamt bo i ett
rum mot eu hyra om 120 kronor i månaden
för var och en. Liknande exempel
förekommer av och till i tidningspressen.

Jag frågar: Hur länge skall samhället
tillåta att sådant här sker?

För att komma till rätta med de osunda
tendenserna på rumsuthyrningens
område har vissa kommuner låtit uppföra
ungdomshotell — om än i alltför
ringa utsträckning hittills. Bland de
unga är ungdomshotellen en mycket populär
boendeform. Byggandet av ungdomshotell
skulle stimuleras, om den
statliga långivningen bleve densamma
för ungdomshotell som för studentbostäder,
d. v. s. att en räntefri stående
lånedel ingick i den statliga långivningen.

Det finns enligt motionärernas mening
inga skäl till att den statliga långivningen
inte skulle kunna vara lika
generös och gynnsam för den yrkesarbetande
ungdomen som för de studerande.
Kommunerna gör stora insatser
då det gäller de ungas fritid för att ge
den ett sunt och tilltalande innehåll.
Men ungdomsgårdar och kollektiva fritidsaktiviteter
kommer inte att ge önskad
effekt, om inte de unga i ökad utsträckning
kan bjudas en egen och god
bostad. Kanske är, när det kommer till
kritan, en god bostad det mest verkningsfulla
medlet att främja normala
levnadsvanor och en sund fritidstillvaro
för de unga.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till motionerna I: 108
och II: 145.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Vi har för ganska kort
tid sedan behandlat problemet om ungdomens
bostadsfråga på grundval av
det förslag motionären tar upp. Utskottet
hänvisade då till att så gott som alla
delar av problemet är föremål för utredning
— på inget område torde det
vara så fullt av kommittéer som på bo -

Nr 19

Fredagen den 22 april 1966

Forskning angående ungdomens situation i dagens samhälle

stadsområdet. Därför anser vi, att det
vore en onödig åtgärd att tillsätta ännu
en kommitté, i synnerhet som flera av
de utredningar som behandlar hithörande
frågor snart kommer att redovisa
sina arbetsresultat.

Det ligger en sanning i herr Janssons
uttalande, att det inte finns något skäl
till att de som har studentexamen eller
annan examen skall ha större stöd för
sin bostadsförsörjning än de ungdomar
som redan trätt ut i arbetslivet och fått
en lön. Men vi redovisade, då frågan behandlades
förra gången, att det egentligen
inte är dessa skillnader som utgör
problemet, utan problemet är den ringa
tillgången på bostäder för ungdom, och
tillgången torde inte bli större om lånevillkoren
görs mera likformiga.

Utskottet har alltså inte kunnat finna
att det skulle innebära något verkligt
framsteg att tillsätta ännu en kommitté,
och vi avstyrker därför de väckta motionerna,
liksom vi avstyrkte de motioner
i frågan som väcktes vid föregående
tillfälle. Vårt avslagsyrkande beror inte
på likgiltighet för problemet.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
har helt rätt i att en rad utredningar
arbetar med dessa frågor. Jag
vill endast framhålla att ingen av de
utredningar, som sysslar med bostadsproblemen,
har haft som speciell uppgift
att utreda den yrkesarbetande ungdomens
boendeförhållanden.

Jag menar därför att en särskild utredning
kunde vara motiverad, så mycket
mer som möjligheten att kartlägga
ungdomens boendeförhållanden inte utnyttjades
i samband med den bostadsräkning
som genomfördes år 1965.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 108

och II: 145; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 13

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av
väckta motioner om rådgivning i televisionen
angående vården av utvecklingsstörda.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Forskning angående ungdomens situation
i dagens samhälle

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 26, i anledning av
väckta motioner om forskning angående
ungdomens situation i dagens samhälle.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 343 av herrar Johan Olsson och Thorsten
Larsson samt 11:410 av herr Boo
in. fl. hemställdes, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära att
Kungl. Maj :t måtte föranstalta om åtgärder
för en grundläggande och kontinuerlig
forskning om ungdomens situation
i dagens samhälle i det syfte som angivits
i motionerna.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:343 och 11:410 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Svanström, Sörenson, Hamrin i Kalmar,
Bimås, Johansson i Skärstad och Josefson
i Arrie, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna I: 343 och II: 410 i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om åtgärder
för en grundläggande och kontinuerlig
forskning om ungdomens situation
i dagens samhälle i det syfte som
angivits i motionerna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fredagen den 22 april 1900

Nr 19

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! I början av vårriksdagen
uttrycktes i denna kammare ett
önskemål om en debatt om ungdomens
situation i dagens samhälle. Allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 2G
kan utgöra en god grund för en sådan
debatt. .Tåg tror i motsats till herr Ingvar
Carlsson i Tyresö att en sådan debatt
kan föras även i en församling
med den ålderssammansättning som
andra kammaren i dag har. Jag tror att
en ung person som skulle komma till
denna kammare — och med eu ung
person menar jag en 20-åring — inte
bara skulle kunna diskutera problem
som har att göra med ungdomarna utan
också sådana som gäller t. ex. pensionärer.
Därför tror jag att den nuvarande
sammansättningen av ledamöter — för
att använda diktarens ord: »Dessa som
liar stelnat till kvinnor och män» —
från 30 år och uppåt skall kunna föra
en debatt om ungdomens problem.

Ungdomen är ju vår stora rikedom i
hem och samhälle. I våra barn skall vi
leva vidare när vi en gång är borta, och
för samhället är ungdomen den stora
tillgången för framtiden. Därför må vi
göra allt vad vi kan för att ge ungdomen
den bästa positiva hjälp i deras
utveckling och för deras framtid.

Jag vet inte riktigt vad man avser när
man talar om den moderna ungdomen.

Jag tror att den ungdom som kallas modern
år 1966 är ungefär likadan som
den som kallades modern för 50 år sedan.
Man är modern i den tid i vilken
man lever. Det är min personliga uppfattning
att människan och ungdomen
till natur och väsen är densamma i alla
tider.

De yttre förhållandena kan vara och
är annorlunda. Miljön kan alltså variera
från tid till tid, och vi som bär ansvaret
i dag är ansvariga för den miljö som
au skapar.

Det har sagts att man kan intaga olika
inställningar till människor som på olika
sätt råkar i fara. Man kan — för att
6 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr

amhälle

bygga ett sjukhus vid
eller sätta upp ett stängsel
vid bergsluttningens krön. Det är barmhärtigare
att göra det senare. Men man
kan också ge människorna positiva upplysningar
och en riktig vägledning, så
att de inte uppehåller sig vid stupen
och tar risken att störta utför.

När jag talar om miljön vill jag ta
ett ganska färskt exempel, som bevisar
hur svårt det kan vara för ungdomarna
i denna tid. Nyligen har det utkommit
en bok i sexualkunskap för årskurs 9
i grundskolan. Enligt min uppfattning
skall sexualundervisning i första hand
ges av föräldrarna, även om den kan
kompletteras i skolan. Det finns emellertid
olika värderingar när det gäller
dessa saker. I denna bok har man ganska
frimodigt lämnat gamla idéer åt sidan
och är mycket modern i sin framställning.
Då ungdomar kommer till skolan,
vilka i hemmen fått andra aspekter
på denna fråga, måste det uppstå konflikter,
som det lätt gör om man helt
plötsligt kastas in i en miljö som präglas
av helt andra uppfattningar.

Den naturliga frigörelseprocess, som
varje ung människa upplever då hon
skall lämna föräldrar och hem för att
stå på egna fötter, förstår vi. Detta lösgörande
innebär emellertid inte att ungdomarna
skall befria sig från normer
och spelregler, som har existerat i det
hem där de har
äldrarna gärna vill skicka med dem som
en god barlast genom livet.

Ansvar och respekt för den mänskliga
samlevnadens spelregler ger oss en livsbejakande
ungdom, som inte tar onödiga
risker men upplever tillvaron som ett
fascinerande äventyr inom gränserna
för de lagar som ger både innehåll och
trygghet åt livet.

Reservanterna i allmänna beredningsutskottet
har förordat »att en grundläggande
och kontinuerlig forskning om
ungdomens situation i dagens samhälle
kommer till stånd». Denna forskning
måste gälla inte bara miljön i allmänhet
19

Forskning angående ungdomens situation i dagen

ta el t exempel
bergets fot

Nr 19

Fredagen den 22 april 1966

Forskning angående ungdomens situation i dagens samhälle

utan olika slag av miljöer och deras betydelse
för ungdomen i såväl positivt
som negativt avseende.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! I detta ärende bär jag
reserverat mig, och jag vill med några
ord motivera detta. Som bakgrund till
mitt ställningstagande ber jag att få citera
några rader ur den motion som
behandlas i föreliggande utlåtande. Motionärerna
säger:

»Enligt vår uppfattning bör samhället
se ungdomsfostran som en friskvård.
I detta ligger både förebyggandemotivet
och motivet att ge ungdomen en fostran
till aktiva medborgare i det demokratiska
samhället. I dagens situation med
mycket starka påverkansmedia och därmed
förknippade möjligheter till kollektiv
styrning framstår det mer betydelsefullt
än någonsin att ungdomen ges
en fostran till kritiskt värderande, självständigt
tänkande individer. Sådan fostran
skall naturligtvis ske inom hem, skola
och föreningsliv.»

Jag vet mycket väl att de rader jag
citerade inte alls är kontroversiella. Den
uppfattning som uttrycks där omfattas
av utskottsmajoriteten lika väl som av
reservanterna. Motionärernas och reservanternas
ställningstagande leder emellertid
— som herr Johansson i Skärstad
nyss redogjorde för — till en begäran
om åtgärder för »en grundläggande och
kontinuerlig forskning om ungdomens
situation i dagens samhälle i det syfte
som angivits i motionerna».

Jag har den uppfattningen att vi då
det gäller både forskning och förebyggande
åtgärder alltför ensidigt har inriktat
oss på den socialt missanpassade
ungdomen.

Det är betydligt större frågor som
man måste ta upp till behandling i detta
sammanhang. Ganska nyligen hade vi
här i kammaren en debatt om forskningsresurser
och om vilka uppgifter

som vi i första hand skulle satsa på. Vi
var kanske inte helt eniga om hur vi
skulle gå till väga för att få en lämplig
prioritering av våra forskningsresurser.
Men när en sådan kommer till stånd —
och det måste väl förr eller senare bli
fallet — är det av oerhört stor betydelse
att nu ifrågavarande område får en prioriterad
ställning.

Jag vet mycket väl att det är många
grupper som kommer att slåss om pengarna,
tekniker och andra forskare, men
det här området har som sagt så stor
betydelse att man icke får bortse från
att det bör komma i åtanke i första hand.

Statens ungdomsråd har över motionen
avgivit ett remissyttrande, som i
stort sett är mycket positivt. Där påpekas,
att man tidigare kanske satsat
alltför mycket på den missanpassade
ungdomen och glömt bort den mycket
stora del av vår ungdom som är välartad
och skötsam. Man måste dock ha
klar för sig hur den ungdomen ser på
samhällsutvecklingen för att den inte
skall råka på sned.

I sitt remissyttrande säger ungdomsrådet
hl. a.: »Alldeles som motionärerna
framhållit bär efter hand ungdomsfrågorna
kommer att betraktas ur en rad
andra aspekter», d. v. s. andra aspekter
än dem man lägger på den missanpassade
ungdomen. Vidare säger man i
remissyttrandet, att en »rad frågor om
ungdom och massmedia, ungdom och
mobilitet, ungdom och samlevnad, ungdom
och internationalisering etc. kräver
systematisk forskning till grund för
ett följdriktigt samhälleligt handlande»,
och det leder fram till ett instämmande
i att här fordras ytterligare resurser för
forskningen på detta område.

Jag skall, herr talman, inte bli mångordig.
Jag vill bara påpeka att när utskottet
sedan tar ställning, sker det till
stor del genom att hänvisa till de ekonomiska
resurser som har ställts till
samhällets förfogande för ungdomsvård
av olika slag. Jag skall villigt erkänna
att dessa resurser har ökat, och de re -

Fredagen den 22 april 1900

Nr 19

Forskning angående ungdomens situation i dagens samhälle

surserna behöver vi. Men det iir inte
de problemen som motionen i huvudsak
tar sikte på, och det iir detta som påpekas
i reservationen.

I slutet av utskottsutlåtandct berör utskottsmajoritcten
också motionsyrkan(let
rörande behovet av forskning och
hänvisar därvidlag till den utredning
som för närvarande arbetar, d. v. s. 1902
års ungdomsutredning, och som snart
skall framlägga sitt betänkande. Utskottet
hänvisar också till redan slutförda
forskningsuppgifter och till sådana som
har påbörjats. Reservanterna delar den
synpunkt som statens ungdomsråd lagt
på denna fråga, nämligen att det behövs
en samordning. Man behöver ökade resurser
just för forskning rörande här
ifrågavarande problem.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Här har vi åter ett motionsförslag
som vid flera tillfällen lagts
lram i riksdagen. Antalet reservanter är
i stort sett detsamma som tidigare —
det kanske har ökat något. I årets motion
inriktar man sig kanske också något
mindre än tidigare på att måla ut
hur den ungdom som vi eftersträvar
bör vara. Herr Johansson i Skärstad
försökte skildra hurudana bra ungdomar
skall vara, och han sade att vi borde
försöka få all ungdom att bli så bra.

Sedan kommer herr Hamrin i Kalmar
och säger — och det är en tanke
sem gått igenom motionerna år efter år
— att motionärerna vill att vi skall finna
vägar för s. k. friskvård; det var väl
herr Hedlund som hittade på det fyndiga
ordet från början. Det skulle vara
något annat än utredningar om varför
människor blir asociala och varför ungdom
misslyckas. T stället skulle man få
veta varför en del ungdomar lyckas.

Nu spinner herr Hamrin i Kalmar
vidare på det temat. Är det inte ovetenskapligt
att göra gällande, att dessa båda
frågor kräver olika undersökningar.

Det görs vid inga sociologiska undersökningar
om asocialitetsyttringar, i vilka
man inte alltid har ett jämförelsematerial
av ungdomar som är .sociala
men som i övrigt lever under samma
betingelser som de asociala, är i samma
ålder, o. s. v. För åt! undersöka asocialitetsyttringar
gör man alltid jämförelser
med vad vi anser vara sociala yttringar.
•lag kan därför inte inse, att den fråga
som motionärerna tar upp skulle behöva
bli föremål för någon annan slags undersökning
än de som redan pågår.

Motionärerna säger nu liksom i fjol
och förfjol att vad de efterlyser inte är
stöd till ungdomsorganisationer och den
kampanj bland föräldrarna, som statens
ungdomsråd föreslagit. Men tänk
nu efter! Här är två åtgärder som vi
anser bra för ungdomen utan särskilda
undersökningar, nämligen att föräldrarna
förstår ungdomen och att ungdomarnas
egna organisationer uppmuntras.
Här pågår alltså redan en verksamhet
som inspirerats av statens ungdomsråd,
vilket är mycket representativt åtminstone
för den organiserade ungdomen.

Men motionärerna vill ha en särskild
forskning för att ytterligare vinna kunskap.
Är det ett särskilt forskningsinstitut
ni vill ha? Vill Ni inte, att de forskare,
som redan är verksamma vid universiteten,
i likhet med andra forskare
skall få välja sina ämnen och få de anslag
de behöver från våra forskningsråd
och på andra vägar? Vill ni — det har
aldrig sagts rent ut — i stället ha ett
speciellt forskningsinstitut för ungdomsforskning?
Skulle det bli en universitetsavdelning?
Skulle det vara sociologisk
forskning, en kriminologisk
forskning eller vad skulle det vara? Är
inte det hela litet grumsigt tänkt?

Vi har år efter år godtagit dessa allmänna
deklarationer och tycks tro, att
vi skall få fram den fina ungdom, som
herr Johansson i Skärstad manade fram
bilden av, genom att bifalla denna centerpartimotion.
Men vad vill egentligen
motionen? Så oklar som den är, hoppas

Nr 19

Fredagen den 22 april 1966

Forskning angående ungdomens situation i dagens samhälle

jag att vi åtminstone i dag avslår den.
Hade förslaget utformats klarare, skulle
det kanske vara acceptabelt. Nu är det
bara allmänna önskemål, dels en diffus
beskrivning av bra ungdom, dels en bestämd
uppfattning om att man inte lär
känna hur ungdomen blir bra genom
att bedriva forskning angående asocial
ungdom. Så länge motionen är så diffus
har utskottet inte kunnat tillstyrka den,
och jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Huruvida pengarna bör
användas till forskning rörande friskvård
eller forskning rörande sjukvård
eller bådadera skall jag kanske inte ge
mig in på i detta sammanhang; jag bara
konstaterar att vi behöver ytterligare
medel för forskning i dessa frågor.

Utskottets ordförande sade att bara
motionärernas syfte klargöres ytterligare
så kommer utskottet kanske att
acceptera denna tankegång, som framförts
i motioner år efter år. Låt mig göra
det uttalandet att jag tror att det är
ganska säkert att den kommer att accepteras.
Det blir i så fall inte första gången
som motionärer får finna sig i att
återkomma både en och två och tre
gånger innan tiden anses mogen för att
genomföra motionens förslag. Och jag
tycker att motionärerna i detta fall kommit
en bra bit på väg. Som exempel på
det skall jag citera ett avsnitt av vad
statens ungdomsråd yttrat. Jag är helt
ense med fru Eriksson i Stockholm om
att vi bör lita på vad statens ungdomsråd
säger i denna fråga; inom rådet är
man nog ganska väl insatt i vad det rör
sig om. Rådet slutar med följande, som
jag citerar ur utskottsutlåtandet:

»Ungdomsrådet delar i princip de
synpunkter rörande den målinriktade
ungdomsforskning som framföres i motionen
och vill särskilt framhålla att
denna bör konkretiseras i vad det gäl -

ler pedagogisk forskning och utbildning
av ungdomsledare/samhällspedagoger
inom fritt och frivilligt arbete samt
socialekologisk forskning rörande ungdomens
förhållanden och villkor.»

Jag tror att det är en bra sammanfattning
som ungdomsrådet här har
gjort, och jag tror att rådet gärna ser
att det ställs pengar till förfogande för
en sådan verksamhet som här beskrivs.

Jag tycker att det är litet för mycket
begärt att motionärer och reservanter
definitivt skall slå fast hur en sådan
forskning skulle organiseras. Jag har, i
det fallet, fru Eriksson, fullt förtroende
för Kungl. Maj :t.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Inte klarnar reservanternas
syfte mycket av herr Hamrins uttalande.
Han läste upp en bit av det utlåtande,
som statens ungdomsråd avgivit
till utskottet, och det kan jag läsa
själv. I det står, att det är mycket angeläget,
att man får forskning, och sedan
säger då herr Hamrin, att rådet har sammanfattat
de synpunkter som motionärerna
har. Det var ju roligt att få veta
något om vad motionärerna vill. I ungdomsrådets
utlåtande sägs, att man bör
överväga att stärka ungdomsforskningen
vid olika institutioner. Det är någon
precisering. Herr Hamrin säger att man
vill ha pengar till dessa ungdomsrådets
förslag. I motionen står ingenting om
utredning, där vädjas om åtgärder, och
därför borde väl motionärerna ha några
åtgärder att föreslå. Motionärerna vädjar
inte heller om pengar — då skulle de
begärt ett anslag direkt av riksdagen,
och då hade inte motionen behandlats
i allmänna beredningsutskottet. De vill
ha »åtgärder» över huvud taget. Därför
frågar jag ännu en gång: Avser man att
kräva ett särskilt forskningsinstitut för
ungdomsfrågor med verksamhet skild
från de många forskningsinstitutioner
och universitet, där det redan bedrivs

Fredagen den 22 april 1900

Nr 19

8f.

Forskning angående ungdomens situation i dagens samhälle

sociologisk forskning och samhällsforskning
i övrigt? Eller vad menar
man?

De allmänna formuleringarna låter ju
mycket bra, men till slut blir man ganska
trött på den där sortens motioner,
som återkommer gång på gång och icke
preciserar vad man vill, utan innehåller
allmänna talesätt, som för all del kan
låta riktiga — det är ju riktigt att ungdomen
kan vara besvärlig, och det är ju
riktigt att man vill ha bra ungdomar.
Men vad ger en riksdagsbehandling av
motioner som inte kan säga vad som
avses?

Inte ett enda konkret förslag föreligger
som man kan ta ställning till. Man
bara begär åtgärder, och inför denna
diffusa önskelista tvingas utskottet att
gång på gång avstyrka motioner från
centerpartiet — på sistone biträtt av
folkpartiet även när det är fråga om ett
angeläget spörsmål.

Vore det inte på tiden att man någon
gång inte bara tog upp allvarliga frågor
utan också tog dem på allvar. Detta
har jag sagt i andra sammanhang. Ni
är alldeles för lättsinniga med att ta upp
allvarliga spörsmål och kräva att något
skall göras men utan att någonsin säga
vad ni vill och ställa yrkanden som man
kan använda. Därmed känner ni er till
freds.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det sista var en gruvlig
salva. När ett utskott bestämmer sig för
att remittera en motion för att få fram
synpunkter på denna, är det självklart
att utskottet då väljer den remissinstans
som det anser bäst känner till frågorna.
I detta fall har det blivit statens ungdomsråd
och vi har inte på något håll
underkänt dess kompetens. Vi var eniga
om remissen och vi är fortfarande eniga
om detta råds möjligheter att bedöma
frågan.

I remissvaret från statens ungdomsråd
står att det är ganska nödvändigt och

riktigt att såsom motionärerna önskar få
fram eu ökad forskning på området och
att få den samordning som behövs rörande
den pågående forskningen. Har
man därmed inte fyllt de krav som fru
Eriksson ställer på en motion? Självfallet
finns det möjlighet att ytterligare
precisera dessa krav, men det är i dagens
läge en tillräcklig uppgift för att
ligga till grund för motionen och dess
yrkande liksom även för reservationen.

Jag yrkar fortfarande bifall till reservationen.

Herr CARLSTEIN (s):

Herr talman! När man tar del av allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 2G, får man intrycket att det i sak
inte föreligger någon skillnad mellan
den uppfattning som utskottsmajoriteten
står för och den som har kommit till uttryck
i den till utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Alla är ense om att det ligger utomordentligt
stora värden i det arbete som
våra ungdomsorganisationer bedriver,
att dagens samhälle rymmer en hel del
nya problem på ungdomsfostrans område
och att det ur flera synpunkter är
angeläget att samhället aktivt engagerar
sig i stödet åt organisationernas verksamhet,
att miljön utformas på ett riktigt
sätt o. s. v.

Allt detta är vi helt överens om. Utskottet
understryker också att det »icke
underskattar vikten av de synpunkter
på ungdomsproblemen och ungdomsverksamheten
som anförts i motionen».
Det är bara i ett avseende som man inte
är överens, nämligen huruvida man
skall skriva till Kungl. Maj :t och anhålla
om åtgärder eller om man skall avvakta
1962 års ungdomsutrednings slutbetänkande.
Detta kan ju väntas inom den
närmaste tiden.

I utskottets utlåtande står att man har
erfarit att 1962 års ungdomsutredning
kommer att behandla spörsmålen om
åtgärder för att trygga en kontinuerlig
forskning inom vissa betydelsefulla sek -

Nr 19

Fredagen den 22 april 1966

Forskning angående ungdomens situation i dagens samhälle

torer av de vida forskningsfält som ungdomsproblemen
utgör. Man nämner psykologiens,
pedagogikens och sociologiens
områden.

Herr Hamrin i Kalmar har erinrat om
att statens ungdomsråd haft denna motion
på remiss och remissyttrandet är
helt och hållet återgivet i den handling
som finns på kammarens bord. Jag har
därför ingen anledning att i detalj gå in
på det. Låt mig bara konstatera att statens
ungdomsråd i princip är helt överens
med motionärerna om att det behövs
en forskning på detta område. Vi har
också redovisat att det skett en hel del
forskning när det gäller problematiken
om ungdomsfostran. Det framstår alltså
som angeläget att vi får en fortsatt
forskning. Men rådet har också sagt —
och det tror jag att herr Hamrin bör
observera — att forskningsuppgifterna
bör konkretiseras.

När det nu enligt utskottet kan förväntas
att 1962 års ungdomsutredning
framlägger förslag för att trygga en
kontinuerlig forskning inom vissa betydelsefulla
sektorer av det vida forskningsfält
som ungdomsproblemen utgör,
nämligen forskning på psykologiens,
pedagogikens och sociologiens områden,
anser jag att klokheten bjuder att
vi avvaktar dessa preciseringar Vi får
ta ställning till dessa forskningsuppgifter
när vi har tillgång till 1962 års ungdomsutrednings
betänkande.

Med detta vill jag ansluta mig till utskottets
hemställan.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Med hänsyn till tidsbristen
hade jag inte tänkt yttra mig
i denna fråga, men efter utskottsordförandens
våldsamma salva är jag självfallet
tvingad att säga någonting.

Jag vill från början ifrågasätta om
inte fru Eriksson i någon mån har blivit
miljöskadad eller kanske tagit intryck
av det sällskap hon haft i dag
av den ryska astronautkvinnan. Jag tycker
att fru Nancy Eriksson svävar ut i

det blå, utan luft och ganska isolerad,
särskilt efter den, jag vågar säga, riktiga
tillrättavisning hon fått av sin partivän,
herr Carlstein.

Jag skall nöja mig med att instämma
med herr Carlstein, men jag vill därutöver
säga att när vi som motionärer
energiskt återkommer beträffande en
så väsentlig fråga som ett klarläggande
av ungdomens situation i dagens samhälle,
sker detta därför att vi vill att
alla tänkbara åtgärder skall vidtagas för
att ge ungdomen ännu bättre förutsättningar.
Vi vill också få ut det bästa
möjliga av samhällets insatser. Det är
just detta som 1962 års ungdomsutredning
i särskilt hög grad sysslar med,
och därvidlag avser man också att lägga
fram förslag till förbättrade åtgär der.

Jag och mina medmotionärer anser
att vi borde ha en grundläggande forskning
om ungdomens situation i allmänhet.
Det innebär att man bör, utöver
vad som nu försiggår på detta område,
få en aktivisering till stånd.

När fru Eriksson menar att motionärerna
icke anvisar vägar har hon tydligen
svårare än t. ex. statens ungdomsråd
att förstå vad motionärerna yrkar.
Statens ungdomsråd instämmer nämligen
i sin slutkommentar helt i motionens
syfte.

Herr talman! Jag har med detta velat
instämma i vad herr Carlstein sade.
Vi får väl hoppas att 1962 års ungdomsutredning
verkligen framlägger ett slutbetänkande
under den närmaste tiden.
Ett sådant har vid flera tillfällen utlovats,
och nu räknar åtminstone jag
med att vi inom en inte alltför avlägsen
framtid skall få diskutera det förslag
som utredningen kommer att framlägga.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag instämmer helt i vad
herr Carlstein sade. Han redogjorde för
vad 1962 års ungdomsutredning har lovat,
vilket även redovisas i utskottsut -

Fredagen den 22 april 19GG

Nr 19

Tillämpningen av svenska straffregler för utomlands begångna gärningar

låtandet. Jag hörde att herr Boo mycket
väl kände till att frågorna ntredes men
ändå ansåg att man borde väcka en särskild
motion. Det är ett sätt att resonera,
men det är inte mycket att respektera.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Fru Eriksson sade att
jag mycket väl visste vad utredningen
skulle föreslå beträffande grundläggande
forskning om ungdomens situation.
Det visste jag emellertid inte. Av direktiven
framgår inte att den delen av
ungdomsproblematiken skulle utredas.
Utskottet har i sitt utlåtande, det vill
jag erkänna, sagt att utskottet erfarit
att ungdomsutredningen även kommer
att framlägga förslag i detta avseende.
.lag noterar det med stor tillfredsställelse
och hoppas att det också blir
verklighet när 1962 års ungdomsutredning
så småningom framlägger sitt förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Johansson i Skärstad begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Svanström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Johansson i Skärstad begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgavs 132 ja och 74 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Föredrogs vart för sig

allmänna beredningsutskottets memorial
nr 27, angående överlämnande
till statsutskottet av vissa till allmänna
beredningsutskottet remitterade motioner;
och

statsutskottets utlåtande nr 50, i anledning
av väckt motion om pension åt
fiskmästare John Jonasson.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtande hemställt.

§ 16

Tillämpningen av svenska straffregler

för utomlands begångna gärningar

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckt motion
angående tillämpningen av svenska
straffregler för utomlands begångna gärningar.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Den fråga det här gäller
är vilken lag som en svensk medborgare
skall rätta sig efter, när han
befinner sig utomlands. Enligt den huvudregel
som gäller för närvarande
straffas en svensk i utlandet enligt
svensk lag.

Denna fråga diskuterades senast, i
början av förra året, i samband med en

Nr 19

Fredagen den 22 april 1966
Tillämpningen av svenska straffregler för utomlands begångna gärningar

interpellation som jag ställt till justitieministern.
Jag hade frågat honom för
det första om han ansåg, att lagen på
denna punkt var klar, om det kunde
sägas att man visste vilken lag och vilka
lagbestämmelser som en svensk i enskilda
fall hade att rätta sig efter, när
han befann sig utomlands. För det andra
ville jag veta, ifall statsrådet svarade
nekande på den första frågan, om statsrådet
ansåg det möjligt att göra bestämmelserna
klarare.

Jag uppfattade hans svar så, att han
ansåg att de nuvarande rättsreglerna
var oklara och att det var önskvärt att
de blev klarare. Han hänvisade till huvudregeln,
men sade, i det han redogjorde
för hur den hade tillämpats, att
man ständigt tvingas göra avsteg. Man
måste göra avsteg där det vore direkt
meningslöst eller olämpligt att döma.
Att t. ex. döma en person som kör på
höger sida i Västtyskland vore icke rimligt,
även om det är straffbart enligt
svensk lag att göra det. Han nämnde
att man av politiska skäl tvingas att göra
avsteg. Det går inte rimligen att döma
en svensk som befinner sig i Sydafrika
och där genom att följa de sydafrikanska
apartheidlagarna begår brott
mot svenska lagar. Vidare påpekade han
— det var i en aktuell fråga just då —
att det var oklart hur man skall döma
i fall, där en gärning som begås är
straffbar här hemma men inte i det
land där den begås.

Det fall som då var aktuellt var abolitionsfrågan.
Läget i dag är alltså det
att det fortfarande är mycket oklart, om
en svensk som reser utomlands skall dömas
enligt svensk lag eller ej. Det är
enligt min mening rimligt att påstå att
detta är otillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt.

Detta är bakgrunden till min motion
i vilken jag krävde, att man skulle utreda
i vilka fall svenska straffregler kan
tillämpas på gärningar som begås utomlands
och att man dessutom när man
vidtar ny lagstiftning i de enskilda fal -

len tills vidare skulle ange, hur långt
denna speciella lag skulle sträcka sig
med avseende på tillämpning utanför
landets gränser.

Första lagutskottet har, såvitt jag kan
bedöma, gjort samma iakttagelser som
dem som redovisas i justitieministerns
svar vilket jag talade om nyss. Denna
bedömning liknar den som jag själv
gjort i motionen. Man tycker att det nuvarande
tillståndet kännetecknas av
oklarhet och att det sakligt sett är otillfredsställande
i många avseenden. Man
vill emellertid inte gå med på den utredning
jag begärt. Motiveringen är enligt
min mening ganska egendomlig.
Man summerar sina betänkligheter och
kommer fram till att hela frågan är
mycket svår, och därför vill man inte utreda
den. Från min synpunkt var det
just detta som var skälet till att utreda
den, nämligen att det är oklart för medborgarna
vilka rättsregler som gäller.
Denna oklarhet som första lagutskottet
tydligen anser finns kan inte få utgöra
ett motiv för att inte försöka göra reglerna
klarare och för att säga nej till
denna utredning.

Motionen har sänts på remiss till flera
instanser, av vilka, från mina utgångspunkter,
de flesta tyvärr sagt nej till
en sådan utredning. Vissa har emellertid
sagt ja. Juridiska fakulteten vid
Stockholms universitet t. ex. har en
helt annan syn på saken än den som
kom till uttryck i utskottsutlåtandet. Fakulteten
skriver att den för sin del ansluter
sig till uppfattningen »att det är
synnerligen otillfredsställande, att en
svensk medborgare som reser utomlands
icke vet vilka straffrättsliga regler
som han är underkastad under sin
utlandsvistelse. Enligt fakultetens mening
är det ett elementärt rättssäkerhetskrav
att den enskilde skall ha möjlighet
skaffa sig kunskap om i vilken
utsträckning han har att rätta sig efter
svensk strafflagstiftning i internationella
sammanhang.»

Den juridiska fakulteten vid univer -

Fredagen den 22 april 1900

Nr 19

Tillämpningen av svenska straffregler för utomlands begångna gärningar

sitetet liar också två andra motiveringar
än dem jag har anfört i min motion.
Det säges att en utredning skulle, alldeles
oavsett om den ledde till några
reformer, ändå klargöra läget beträffande
den nuvarande lagstiftningen. Det
kan vara intressant att göra ett sådant
klarläggande, allra helst som det inte
diskuterats eller skrivits någonting om
detta problem sedan 1804 års strafflag
antogs. Det är en fråga som alltså har
varit oklar under en mycket lång tid,
och man har inte heller försökt klarlägga
den genom en utredning. Det vore
därför rimligt att tillsätta en utredning.
Fakulteten menar också att det
vore bra med en sådan, ty man skulle
då kunna få uppslag till reformer.

Jag förmodar att man kan tänka sig
reformer av olika slag. Jag är inte själv
jurist och kan inte bedöma vad som är
det tekniskt riktiga och det juridiskt
mest konsekventa. Man kan emellertid
tänka sig att man i Sverige kunde tilllämpa
samma princip som i Danmark
där huvudregeln är den motsatta.

I Danmark kan man bara dömas enligt
dansk lag om gärningen begås där,
men man har i lagstiftningen preciserat
vilka gärningar man kan dömas för
enligt dansk lag, när överträdelserna
begås i annat land, där andra lagar
gäller.

Man kan också tänka sig en annan
och mildare variant — som jag dock
tror är sämre — nämligen att i alla fall
där lagstiftningen skiljer sig åt mellan
det land där gärningen begås och det
land varifrån lagöverträdaren kommer,
låter Kungl. Maj :t pröva åtalsfrågan. I
dag inskränker vi oss till att göra sådan
kvalificerad prövning endast när det
anses att svenskt intresse är hotat.

Jag vet inte vilken av dessa två lösningar
eller vilka andra lösningar som
kan vara att föredra. Det är just en sådan
fråga som en utredning skulle
kunna ge svar på. Det är framför allt
tre skäl som gör en utredning angelägen.
Först och främst tycker jag att det är en

juridisk snygghetsfråga — om uttrycket
tillätes — att rensa ut de inslag i vår nuvarande
lagstiftning som leder till rena
orimligheter. Det står t. ex. i lagen —
även om bestämmelsen självfallet aldrig
tillämpas — att en person kan dömas
för att han kör bil på höger sidia av vägen
i länder med högertrafik!

Detta är också eu internationell politisk
fråga, och det är mycket tveksamt
om vi a priori skall utgå från att de
värderingar som ligger till grund för
vår svenska lagstiftning också skall
vara vägledande för svenska medborgare
utomlands. Det kan ju vara fråga om
svenskar som inte varit hemma i Sverige
på tio år men som är svenska medborgare
och därför underkastade svensk
lag. Men framför allt är det en rättssäkerhetsfråga.
Och jag tycker det är
otillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt
att straffbelägga gärningar, när
det är en ren slump om gärningen i fråga
blir upptäckt. Ty det förekommer ju
inte att man företar någon systematisk
spaning i vad gäller brott enligt svensk
lag i utlandet. Och för en svensk i utlandet
kan det i efterhand komma som
en överraskning att han begått en eller
annan straffbar handling.

Det andra skälet är självfallet att det
måste vara ett rättssäkerhetskrav att
redan från början veta vilken lagstiftning
som skall tillämpas i olika fall.
Det har här sagts att det är komplicerat
att göra en utredning och precisera
alla de undantag som krävs för att
skapa rimliga förhållanden. Detta är
alldeles riktigt. Men jag tycker det är
bättre och mera konsekvent ur rättssäkerhetssynpunkt
att ta de svårigheterna
på lagstiftningsplanet och inte låta medborgarna
sväva i okunnighet om vilken
lagstiftning som gäller intill dess
att frågan om åtal skall prövas.

Herr talman! Jag har inte något yrkande
att ställa.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Det är naturligtvis be -

Nr 19

Fredagen den 22 april 1960

Tillämpningen av svenska straffregler för utomlands begångna gärningar

klagligt att det råder en viss oklarhet
om svensk strafflags tillämplighet vid
utomlands begångna gärningar och att
det leder till vissa olägenheter att dessa
frågor överlämnas till rättspraxis. Vi
har emellertid i utskottet inte ansett de
olägenheterna vara så stora att anledning
förelegat att göra en särskild utredning.
I sista hand måste ändå sådana
här ärenden avgöras av domstolarna.

Frågan har inte särskilt stor praktisk
betydelse. Det kanske kan förekomma
ett visst antal fall när det gäller
trafikstraffrätten. Herr Ullsten
nämnde här det fallet att en domstol
kunde döma en svensk för att han kört
högertrafik utomlands. I det fallet har
ju domstolarna att tillämpa vissa regler
som säger att det måste ligga i sakens
natur att gärningen skall vara
straffbar.

I fråga om trafikstraffrätten pågår
förhandlingar mellan de nordiska länderna
om gemensam lagstiftning, och
även Europarådet behandlar gemensamma
rättsregler inom trafikstraffrätten.
Det finns därför ingen anledning
att tillsätta en utredning på det området,
såsom också påpekas av juridiska
fakulteten vid Stockholms universitet.

Beträffande ny strafflagstiftning har
justitieministern i det interpellationssvar,
som herr Ullsten nyss åberopade,
ställt i utsikt att man i framtiden skall
söka precisera även straffbudens tilllämplighet
i rummet i den mån det låter
sig göra. Det är naturligtvis inte alla
gånger möjligt att göra en exakt precisering,
utan tillämpningen får liksom
nu fastställas genom domstolspraxis.
Advokatsamfundet har också avgivit
yttrande i ärendet och säger att det är
svårt att tillgodose motionärernas önskemål.
Förbundet anser inte att man kän
få någon exakt precisering genom en
utredning.

Herr Ullsten säger att det är svårt för
.svenska resenärer utomlands att veta
om en gärning är straffbar eller inte.
Gentemot detta säger advokatsamfun -

det att i tveksamma fall bör man alltid
räkna med att även gärningar som begås
utomlands är straffbara enligt svensk
rätt.

Jag skall inte diskutera de förslag till
lösningar som herr Ullsten här berörde,
eftersom vi inte har velat förorda
en utredning i denna fråga. I det pressade
utredningsläge som råder för närvarande
har vi ansett att olägenheterna
på detta område inte är så stora att
det finns anledning att begära en utredning.

Herr talman! Med de orden skall jag
be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Fru Gärde Widemar
säger att det är så få olägenheter med
det nuvarande systemet att man därför
inte har någon anledning att göra någon
utredning för att få fram ett bättre
system. Först och främst tycker jag
att det är mycket tvivelaktigt om man
kan påstå att det finns få olägenheter.
Utskottet pekar i varje fall självt på
några och justitieministern pekade i sitt
interpellationssvar på ytterligare några.
Vi har haft fall som varit mycket uppmärksammade
därför att de varit en
aning komiska i sina verkningar men
också därför att de varit mycket allvarliga.
Det senaste fallet var så allvarligt
att man vidtog en i svenska
rättssammanhang så ovanlig åtgärd som
att bevilja abolition i ett ärende, där
det var fullständigt oklart bland ledande
jurister hur man skulle döma,
just på grund av de omständigheter vi
nu diskuterar.

Att man på flera områden av speciallagstiftningen,
t. ex. trafikrättslagstiftningen,
nu också satt i gång utredningar
inom Europarådet och inom det nordiska
samarbetet, visar ju att man har
upptäckt allvarliga olägenheter och att
man försöker rätta till dem.

Denna motion syftar till att man i
stället för att ta område för område

Fredagen den 22 april 19(Hi

Nr 19

IndexreglerinK av de allmänna barnbidragen

skulle se efter om man inte kunde finna
generella bestämmelser, som gjorde
dylika överenskommelser på speciella
områden onödiga. .lag tycker snarast
att (let är svårt att visa på vad det
skulle vara för olägenheter med ett
system som innebar den omvända principen
mot den vi tillämpar nu.

•lag skulle vilja gå så långt att jag
säger, att bevisbördan egentligen åvilar
dem som vill behålla det nuvarande
systemet och inte oss som vill ändra
på systemet.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 17

Föredrogs vart efter annat första lagutskottets
utlåtanden:

nr 24, i anledning av väckta motioner
om viss kombination av påföljder för
brott, och

nr 25, i anledning av väckt motion om
säkerhetsåtgärder beträffande vissa
nöjesanläggningar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 18

Indexreglering av de allmänna barnbidragen Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av väckt motion
om indexreglering av de allmänna barnbidragen.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru RYDING (k):

Herr talman! Vår motion 11:56 om
indexreglering av de allmänna barnbidragen
har vid utskottsbehandling
rönt samma öde som den motion i ämnet
vilken vi väckte förra året. Utskottet
har också använt precis samma motivering
för avslag som i fjol, d. v. s.
att frågan torde komma att uppmärksammas
av familjepolitiska kommittén.

Vid diskussionen här i kammaren föregående
år framhöll utskottets talesman
att det i princip är fullt riktigt att
de allmänna barnbidragen liksom andra
sociala stödformer bör bibehållas
vid sitt realvärde genom indexreglering
eller på annat siitt. Utskottet ville emellertid
inte föreslå några åtgärder förrän
familjepolitiska kommittén redovisat
resultatet av sitt arbete.

Vi har — och det står även i årets
motion — inte något emot att en sådan
allmän översyn görs av de olika stödformerna
för barnfamiljerna. Men vad
vi velat med vår motion i år är att de
allmänna barnbidragen, som enligt
samstämmiga uppgifter fortfarande
skall utgöra stommen i konsumtionsstödet
till barnfamiljerna, inte skall urholkas
i avvaktan på ett utredningsresultat
utan vara värdebeständiga. Om
dessa bidrag urholkas — så som börjat
ske — blir det till stor nackdel för
barnfamiljerna. Vi begär ju ingen höjning
av de faktiska beloppen just med
hänsyn till att utredning pågår, men vi
begär som sagt att barnbidragen skall
göras värdebeständiga.

Jag kan nämna, att bara de senaste
tolv månaderna har konsumentprisindex
stigit med 8 enheter, varvid livsmedelspriserna
stod för 8 procent och liyresposten
för 12 procent av ökningen. Dessa
stegrade levnadskostnader talar sitt
tydliga språk om det berättigade i att
de allmänna barnbidragen görs värdebeständiga
och det redan nu.

Herr talman! Av formella skäl kan
jag inte yrka bifall till motionen. Låt
mig därför till sist bara få uttala förhoppningen,
att det nu skall vara sista
året som de allmänna barnbidragen inte
är värdebeständiga.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Som fru Ryding sade
är denna fråga inte ny — vi har diskuterat
den många gånger och senast
förra året.

När fru Ryding framhåller att utskot -

Nr 19

Fredagen den 22 april 1966

Vissa familjepolitiska åtgärder

tet anför precis samma motivering som
föregående år vill jag returnera med
att säga att fru Ryding av rutin väckt
samma motion som förra gången, utan
att kunna yrka bifall till motionen.

Utskottet understryker detsamma som
vid föregående års behandling, nämligen
att familjepolitiska kommittén har
till uppgift att undersöka alla möjligheter
som kan leda till att det blir en
bättre fördelning mellan dels barnfamiljerna
inbördes, dels barnfamiljer
och barnlösa familjer. Vid denna översyn
kan man helt naturligt också bli
tvungen att ta upp frågan om att införa
en indexreglering. Under sådana
förhållanden är det inte lämpligt att
riksdagen under pågående utredning
separat beslutar i en fråga, vilken får
sådana följder för kostnadsramen för
barnbidragen som en indexreglering
vid denna tidpunkt skulle medföra,
utan vi bör avvakta familjepolitiska
kommitténs förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Fröken Sandell trodde
att jag rutinmässigt lämnat in samma
motion som i fjol, men däri tar hon fel.
Inte heller formuleringarna är desamma
som föregående år. Anledningen
till att jag i år väckt en motion i denna
fråga är, såsom jag påpekade i mitt
förra anförande, att priserna stigit så
pass kraftigt att barnbidraget i år inte
är lika mycket värt som i fjol.

Fröken Sandell vill vänta på utredningen,
men under tiden kommer ju
barnbidraget att minska ytterligare i
värde. Jag anser att barnfamiljerna
skall garanteras värdebeständighet såsom
en stomme i konsumtionsstödet;
de som skrivit utredningsdirektiven, utredningen
och alla övriga som jag känner
till anser att de allmänna barnbidragen
skall vara värdebeständiga.

Nu hoppas jag — såsom jag tidigare
framhöll — att familjepolitiska kom -

mittén bedriver sitt arbete så skynd<
samt att vi inom rimlig tid kan för''
vänta en förbättring av de stödformer,
som skall gälla för barnfamiljerna i
framtiden, och att barnbidragen då också
blir värdebeständiga.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 19

Vissa familjepolitiska åtgärder

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av väckta motioner
om vissa familjepolitiska åtgärder.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft fyra inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalvdande motionerna nr 569
i första kammaren av herr Bengtson
in. fl. samt nr 703 i andra kammaren av
herr Hedlund m. fl. ävensom

2) de likalydande motionerna nr 574
i första kammaren av herr Holmberg
m. fl. samt nr 698 i andra kammaren av
herr Bohman m. fl.

Motionerna 1:574 och 11:698, såvitt
anginge yrkandena om tillgodoräknande
av pensionsår inom ATP och frivillig
barnsjukförsäkring, behandlades av utskottet
i annat sammanhang.

I motionerna 1: 574 och II: 698 yrkades
bl. a. att riksdagen måtte besluta
»att i skrivelse till Kungl. Maj:t erinra
om vikten av att pågående utredningsarbete
på familjepolitikens område samordnas
och tidsplaneras på sådant sätt,
att hela materialet kan överblickas och
beslut fattas i ett sammanhang».

Utskottet hemställde,

A. att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 569 och II: 703, samt

2) motionerna 1:574 och 11:698, såvitt
anginge yrkandet om särskilt stöd
till större familjer,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att motionerna 1:574 och 11:698,

Fredagen den 22 april 1%0

Nr 19

såvilt anginge yrkandet om samordning
av utredningsarbetet på familjepolitikens
område, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. av herr Blomquist och fröken ll''eiterström,
vilka ansett, att utskottet under
B. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 574 och II: 698, såvitt anginge samordning
av utredningsarbetet på familjepolitikens
område, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t såsom sin mening giva till
känna vad reservanterna i denna del
anfört;

II. av fru Hamrin-Thorell, fru Elvy
Olsson samt herrar Anderson i Sundsvall
och Gustavsson i Alvesta, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! I föreliggande utskottsutlåtande
behandlas partimotioner från
högerpartiet och centerpartiet avseende
en del frågor som gäller samhällets
stöd till barnfamiljerna. Till utlåtandet
är fogat en reservation av herr Blomquist
och mig själv, och jag ber att helt
kortfattat få motivera varför vi på en
punkt reserverat oss mot en i stort sett
positiv skrivning från utskottsmajoritetens
sida.

Det gäller samordningen och tidsplaneringen
av det utredningsarbete som
pågår på området. Vi anser det nödvändigt
att riksdagen med hänsyn till att
tre olika utredningar arbetar med dessa
ting — nämligen familjeberedningen,
familjebeskattningsberedningen och
familjepolitiska kommittén — ges möjligheter
att i ett sammanhang ta ställning
till hela komplexet av frågor.
Självfallet påverkas möjligheterna att
lämna särskilt ekonomiskt stöd åt barnfamiljer
av hur stora resurser som tas
i anspråk för att i olika former hjälpa
dessa familjer. Likaså kan det direkta

Vissa familjepolitiska åtgärder

ekonomiska stödet icke bestämmas utan
kännedom om hur familjebeskattningen
kommer att utformas.

Dessa avvägningar måste, menar vi,
göras om det skall bli möjligt att få ett
sammanhang i familjepolitiken. Riksdagen
beslutar om än den ena, än den
andra delreformen som rör familjepolitiken
utan att det hela hänger ihop.
Därför blir det ofta bara en halvmesyr,
vilket vid olika tillfällen har påtalats
i kammaren även av representanter för
regeringspartiet.

Vi är alla, oberoende av partitillhörighet,
angelägna om att försöka göra
en så långt möjligt klok avvägning, som
skall syfta till att skapa rättvisa inte
bara mellan barnfamiljer och familjer
utan barn, utan också mellan barnfamiljerna
inbördes med hänsyn till olika
antal barn och barn i olika åldrar. Detta
framgår även klart av direktiven till
familjepolitiska kommittén.

Utskottet åberopar för övrigt just dessa
direktiv och framhåller »att det
finns skäl antaga, att det vid överväganden
av framtida åtgärder på familjepolitikens
område blir möjligt att i erforderlig
utsträckning betrakta problemen
ur ett vidare perspektiv».

Vi reservanter har önskat en annan
skrivning, som enligt reservationen
skulle syfta till att riksdagen skulle hos
Kungl. Maj :t begära att utredningsarbetet
»samordnas och tidsplaneras på
sådant sätt, att hela utredningsmaterialet
kan överblickas innan beslut fattas
om större reformer» på familjepolitikens
område.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation I.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
är fogad en blank reservation,
och jag återfinnes själv bland dem som
har antecknat sina namn i detta sammanhang.
Det är emellertid inte min
mening att framställa något annat yrkande
än utskottets. Jag har egentligen

Nr 19

Fredagen den 22 april 1966

Vissa familjepolitiska åtgärder

begärt ordet för att fästa uppmärksamheten
på att folkpartiets motioner som
rör familjepolitiska problem — de likalydande
motionerna nr 641 i första
kammaren och 602 i andra kammaren
— har remitterats till statsutskottet och
behandlas alltså inte i detta utlåtande.

Vad andra lagutskottet har yttrat i
föreliggande utlåtande angående bl. a.
utredningsarbetet inom familjepolitiska
kommittén överensstämmer väsentligen
med de principiella synpunkter
som anföres i nyssnämnda motioner.
Jag kan alltså ansluta mig till utskottets
skrivning och har intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Detta utskottsutlåtande
behandlar en rad viktiga reformförslag,
framförda i motioner. Utskottet
har, som alla ser, kunnat enas om
att motionerna inte skall föranleda någon
riksdagens åtgärd. Förklaringen är
helt enkelt den att reformuppslagen
återfinns i de direktiv, som familjepolitiska
kommittén har att arbeta efter.

I ett avseende har vi emellertid inte
kunnat nå enighet, vilket framgår av
den reservation som fröken Wetterström
nyss talade för. Skillnaden mellan
reservationen och utskottsutlåtandet
är dock så pass begränsad att jag
inte är i stånd att starta någon kvalificerad
träta med fröken Wetterström
på den punkten. Jag vill också framhålla
att motionen från högerpartiet
gick något längre än reservationen.

Även utskottsmajoriteten menar självfallet
att man skall samordna familjepolitiken;
det är ingenting att diskutera
om eftersom en sådan samordning är
något som vi alla vill ha. Men utskottsmajoriteten
anser att det redan i direktiven
till familjepolitiska kommittén är
fastslaget att en samordning skall ske.

Reservanterna har påpekat vikten av
att man har kännedom om hur familj ebeskattningen
kommer att utformas,
när man skall ta ställning till frågan om

de familjepolitiska åtgärderna. Enligt
vår uppfattning är det i familjepolitiska
kommitténs direktiv sörjt också för
den saken, ty i dessa framhålls att
kommittén skall utföra sitt arbete i
samråd med familjeskatteberedningen.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
ytterligare en sak som är av betydelse
i detta sammanhang. Om man skulle
binda en utredning så pass hårt som
reservanterna föreslår, därför att man
absolut vill ha en samlad överblick innan
man över huvud taget kan vidtaga
några åtgärder, skulle detta innebära
att man förhindrar erforderliga partiella
reformer. Det är väl det som är
huvudskillnaden mellan reservanternas
och utskottets ställningstaganden. Reservanterna
vill låsa utredningen så,
att man väntar med varje delförslag
intill dess man är färdig med hela arbetet,
medan utskottet menar att det
mycket väl kan tänkas uppstå situationer,
då det bör framläggas särförslag
i en fråga. Så har ju nyligen varit fallet
genom att riksdagen — och då var
även högerpartiet med om det — uttalat
önskemålet att frågan om familjebostadsbidragen
skulle bli föremål för
skyndsam behandling inom familjepolitiska
kommittén.

Herr talman! Jag anser att riksdagen
mycket väl kan ansluta sig till vad utskottet
har föreslagit på denna punkt
och jag yrkar alltså bifall till utskottets
hemställan.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Bengtsson i Varberg att jag inte heller
har den ringaste lust att ta upp en träta
med honom. För övrigt tror jag att det
skulle vara oerhört impopulärt att göra
det vid denna tidpunkt. Jag vill bara bemöta
eu sak i herr Bengtssons anförande.

Herr Bengtsson säger att man, om
man vill ha en samlad överblick över
denna fråga, förhindrar att partiella reformer
genomförs. Det håller jag med

Fredagen den 22 april 1966

Nr 19

honom om. Men nu är det ju så, alt familjeberedningen
väntas bli klar med
sitt arbete i år, och då får man väl
hoppas att de andra båda utredningarna
skall kunna bedriva sitt arbete så
pass skyndsamt att det inte behöver
dröja åratal innan utredningsresultaten
kan presenteras i riksdagen. Därför tror
jag för min del, herr Bengtsson, att det
är bättre att inte ha så brått med en
mångfald delreformer, vilka senare kanske
visar sig vara mindre välbetänkta,
utan i stället vänta till dess man kan
göra en totalbedömning av det hela.

Vidare drar herr Bengsson en parallell
med ett annat fall, i vilket vi reservanter
skulle ha varit med om att
göra en avvikelse från den princip vi
nu hävdar, nämligen då det är fråga
om att bryta ut familjebostadsbidragen
och ge den förtur inom familjepolitiska
kommittén. Herr Bengtsson tycker att
vårt ställningstagande då rimmar illa
med den ståndpunkt vi nu intar i förevarande
spörsmål. Men det är väl ändå
en helt annan sak det här gäller. Nog
fanns det välgrundade motiv att ge frågan
om familjebostadsbidragen en viss
förtur inom familjepolitiska kommittén
eftersom detta bidrag ju — därom är
väl alla förresten ense — helt enkelt
är felkonstruerat. På vårt håll anser vi
att bidraget bör ha en fastare anknytning
till den aktuella bostadskostnaden
än vad det har. Sedan regeringen i år
föreslagit en väsentlig minskning av de
generella räntesubventionerna utan att
någon kompensation givits de ekonomiskt
sämst ställda hushållen, har ju
barnfamiljerna kommit att bli mycket
hårt belastade. Man kan därför kort
och gott säga att familjebostadsbidraget
för närvarande inte fyller sina sociala
uppgifter. Och riksdagen har ju tagit
ställning till bostadspolitiken, där frågan
om familjebostadsbidragen faktiskt
hör hemma, utan att denna fråga blivit
beaktad.

•lag tycker därför att riksdagens beslut
att begära en skyndsam behandling

Vissa familjepolitiska åtgärder

av frågan är i hög grad berättigad. Om
man på ett område genomför ändringar,
som har till konsekvens att en viss kategori
av medborgare kommer i sämre
läge än tidigare, då är det väl, herr
Bengtsson, både rimligt och rättvist att
så snart som möjligt försöka eliminera
ett sådant missförhållande.

l-Ierr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Mitt påpekande att även
högerpartiet ställt sig bakom beslutet
att familjebostadsbidragen skulle bli
föremål för skyndsam behandling inom
familjepolitiska kommittén innebar ingen
kritik från min sida, utan tvärtom.
Vi socialdemokrater intog ju samma
ståndpunkt. Men detta beslut utgör å
andra sidan just ett stöd för vad jag
har sagt, att hur önskvärt det än är med
en samordning av hela utredningen om
det familjepolitiska komplexet, så kan
det uppstå situationer då det finns —
såsom fröken Wetterström sade — välgrundad
anledning till förtursrätt. Det
är den möjligheten jag menar att man
inte skall avhända sig, utan man skall
kunna, om det anses befogat, genomföra
delreformer även inom det här
området. Jag tillhör dem som anser att
man skall såsom uttryck för den samordnade
familjepolitiken, eftersträva en
särskild familjebalk i lagstiftningen.
Men man bör fördenskull inte avstå
från att över huvud taget göra någonting
innan man har detta storstilade verk
färdigt.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Men, herr Bengtsson,
den här delreformen hade kunnat undvikas,
om man samtidigt med förslaget
om räntesubventionerna också hade rättat
till familjebostadsbidragen.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 19

Fredagen den 22 april 1966

Lag om vad som är fast egendom

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Wetterström begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herr Blomquist och
fröken Wetterström.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Wetterström begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 161 ja och 29 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 20

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av väckt motion
om översyn av bestämmelserna om
reseersättning från den allmänna sjukförsäkringen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21

Lag om vad som är fast egendom

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av Kungl.

Maj :ts proposition med förslag till lag
om vad som är fast egendom.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag skall inte börja
med de gamla grekerna, men jag skall gå
tillbaka till 1903 års lagberedning som
påbörjade arbetet på en ny jordabalk
och tog upp frågorna om »vad som är
till fast egendom att höra», fastän lagen
då bara var åtta år gammal. Det
blev inget resultat av det, och sedan
har utredningsarbetet fortsatt i olika
omgångar. 1947 framlades ett förslag
och 1960 avlämnades ett slutbetänkande
från den nya lagberedningen. Sedan
dess har jordabalksutredningen handlagt
dessa frågor, och 1963 lade den
fram ett reviderat förslag.

Nu skulle man väl egentligen gratulera
justitiedepartementet till att detta
stora arbete på en ny jordabalk givit
ett första resultat. Man vill ha en ändring
i företagsinteckningsbestämmelserna,
och därför har man framlagt ett
förslag till lag om vad som är fast
egendom. Meningen är väl att den sedermera
skall ingå i en mer fullständig
jordabalk.

Jag har inte kunnat undgå att göra
några funderingar i samband med behandlingen
av denna proposition. Det
finns ingen motion i ärendet och inte
heller någon reservation, men det är
några frågor som jag tycker att man
bör uppmärksamma.

Lagen avser att åstadkomma en gränsdragning
mellan fast egendom och lös
egendom. Fast egendom identifieras som
fastighet, och den är föremål för lagfart
och inteckning. Även lös egendom,
identifierad genom att den hör till viss
näringsverksamhet, kan bli föremål för
inteckning, som nu kallas företagsinteckning
enligt nästa ärende på dagens
föredragningslista.

Det är viktigt att dra en sådan här
gräns. Att man drar en gräns är t. o. m.

Fredagen den 22 april 19(i(i

Nr 19

viktigare än var man drar den, liar lagberedningen
uttalat. Beträffande den
huvudpunkten har jag ingenting att invända.
Men trots denna målsättning att
dra en tydlig gräns råder det tveksamhet
i en del fall.

I 2 § talas om vad som hör till fastighet,
i 3 § om vad som hör till byggnad
och i 4 § om vad som hör till industrifastighet.
Likafullt är det litet tveksamt
vad som skall avses med byggnad. Lagberedningen
säger att det inte råder
något tvivel om det; byggnaden är ett
föremål. Detta är ju knappast vanligt
språkbruk, men man får nöja sig med

det.

Av 2 § framgår att man skiljer mellan
hus, vattenverk och annan byggnad.
Där betraktas alltså hus och vattenverk
som byggnader.

I nästa moment återfinnes ledning,
stängsel och annan anläggning —- här
får vi alltså reda på vad anläggning är.
Likafullt slår man i 7 § ihop dessa två
saker och talar om byggnad, stängsel
och annan anläggning, vilket gör att
det hela framstår som om inte otydligt
så i varje fall föga logiskt framlagt.

I 1895 års lag var tydligt angivet att
byggnad på annans mark inte ingår i
den fasta egendomen. Enligt vanligt
språkbruk är hus på ofri grund lös
egendom. Nu får man i 5 § veta att ett
föremål som tillförts fastigheten av annan
än fastighetsägaren inte tillhör den
fasta egendomen. Detta föremål är alltså
den omtalade byggnaden, eftersom
en byggnad enligt sättet att lagskriva
är ett föremål. Det överensstämmer inte
särskilt bra med vanligt språkbruk och
innebär en ändring av nomenklaturen
från föregående lagstiftning som enligt
min mening är onödig. Vad beträffar
uttrycket »tillförts fastigheten» kan sägas
att det kan hända att huset funnits
tidigare men sålts av fastighetsägaren till
annan person. Då kan man enligt vanligt
språkbruk inte tala om »tillförts»,
men lagen grundar sig på detta.

7 — Andra kammarens protokoll 1966.

Lag om vad som är fast egendom

I 4 § talas om fordon. Paragrafen
gäller vad som kan betraktas som tillbehör
till en industrifastighet. Dit hör
enligt paragrafen inte fordon, kontorsutrustning
eller andra sådana saker som
är något lösa. Det råder ingen tveksamhet
för den som läser detta enligt vanligt
språkbruk. Men man är väl på det
klara med att till en industri liör inte
bara lyftkranar, traverser och sådana
saker, vilka inte räknas som fordon i
vanlig bemärkelse, utan inom stora
industriområden även spårbundna vagnar,
lok och annat som en industriidkare
räknar tillhöra industrifastigheten?
Detta anser även statsrådet, men
det framgår inte av lagtexten, utan bara
av ett motivuttalande där han säger
att viss tolkning av fordonsbegreppet
torde kunna hämtas i förarbetena till
1951 års vägtrafikförordning.

Inom utskottet utsattes denna lagskrivningsmetodik
för kritik, vilket också
framgår av formuleringarna i utlåtandet.
Den hänvisning som sålunda
göres, innebär att de regler, som för
närvarande gäller i vägtrafikförordningen,
skall vara vägledande för en
lagstiftning som avses komma att gälla
på längre sikt. Utskottet säger att de
ändringar som till äventyrs kan komma
att vidtas senare, inte skall vara vägledande.
Men för närvarande gäller en
ganska enkel regel i vägtrafikförordningen,
där det heter: »Varje anordning
på hjul, band eller medar, som är
inrättad för färd på marken och icke
löper på skenor, är fordon.» Denna
klara regel borde man nu kunna införa
i lagen för att inte behöva ta till sådan
här motivlagskrivning.

Denna lagskrivning om vad som är
fast egendom påbörjades, om inte 1903
så i varje fall 1947, och en lag som man
hållit på med så länge borde väl kunna
utformas så att den kan tolkas
efter ordalagen i detta avseende utan
någon hänvisning till olika förordningar.
Dessa förordningar utfärdas visserNr
19

Nr 19

Fredagen den 22 april 1966

Uppskov med omläggningen till högertrafik

ligen av Konungen efter riksdagens hörande
men de är i alla fall inte av lags
natur.

I utskottets yttrande ligger också en
ganska allvarlig kritik när utskottet säger
att den ifrågavarande hänvisningen
»innebär att lagtexten i språkligt
hänseende icke präglas av fullständig
klarhet». Detta uttalande inrymmer på
utskottsspråk ett stort mått av kritik.

Avsnittet om nycklar har också skrivits
på ett sådant sätt, att utskottet nödgats
göra ett förtydligande med hänvisning
till ett uttalande från lagberedningen
från 1947, vilket också borde vara
onödigt. För att klarlägga att också
dubblettexemplar av vissa nycklar hör
till den fasta egendomen och inte till
den lösa egendomen måste man göra
detta uttalande; nycklarna är ju en
ganska betydelsefull del av fastigheten
när denna övergår till ny ägare.

Herr talman! Slutligen vill jag beröra
en liten kuriositet. Det gäller en
påminnelse om vad som står i 7 § att
särskild hänsyn skall tas till vad som
gäller enligt 1926 års lag om upplåtelse
under åborätt av viss jord. Även
den lagen grundar sig på ett långvarigt
utredningsarbete; det pågick åren 1912
—1920, och proposition framlades 1926.
När ifrågavarande lag behandlades
framhöll man inom första lagutskottet
farhågor för att den genom vissa inskränkningar
skulle medföra att åborättsupplåtelser
skulle bli föga eftersökta.
Ja, ärade kammarledamöter, mig
veterligt har lagen om åborätt, som tillkom
med så stort arbete, tillämpats en
enda gång för cirka 30 år sedan. Jag
skulle också tro att den åborätten numera
har upphört, men så länge åborättslagen
finns måste man alltså göra
sådana små hänvisningar.

Jag återgår till mina inledande ord,
med anknytning till vad jag senast anfört.
En lag som inte användes kan ju
se ut hur som helst, men för en lag
som är avsedd att gälla i så betydelsefulla
sammanhang som fallet är med

lagen om vad som är fast egendom är
det ytterst viktigt att den utformas
så klart, att man inte behöver gå till
motiv av olika slag för att rätt kunna
tolka lagen i framtiden.

Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande, utan jag tillstyrker utskottets
förslag.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 22

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om företagsinteckning m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 23

Uppskov med omläggningen till högertrafik Föredrogs

tredje lagutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av väckta motioner
om uppskov med omläggningen
till högertrafik.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! I föreliggande utskottsutlåtande
behandlas motioner med förslag
om att uppskjuta övergången till
högertrafik. Då jag själv väckt en av
dessa motioner och dessutom deltagit i
utskottsbehandlingen vill jag gärna säga
några ord.

De yrkanden jag framställt och som
behandlats i olika utskott innebär en
trafikomläggning först år 1969, eller två
år efter den tidpunkt vi nu har inriktat
oss på. Jag har dock inte stannat vid
att enbart framställa ett sådant förslag,
utan jag har också begärt att det göres
en översyn av trafiklagstiftningen och
att därav föranledda åtgärder genomföres
i god tid före trafikomläggningen.
Därutöver innehåller min motion för -

Frediagen den 22 april 1966

Nr 19

Uppskov med omläggningen till högertrafik

slag om en omprövning av kostnadsfördelningen
mellan bilskattemedel och
andra skattemedel samt eu nedskärning
av anslaget till högertrafiken för nästa
budgetår till hälften av det belopp som
departementschefen begärt. Dessa olika
yrkanden hänger samman på så sätt, att
om uppskovsyrkandet avslås kan icke
heller övriga yrkanden fullföljas. Endast
när det gäller kostnadsfördelningen
har jag tänkt mig att en översyn
skall kunna ske även om trafikomläggningen
genomföres 1967.

Samtliga motionsyrkanden har avvisats
vid utskottsbehandlingen. Tredje
lagutskottet har sänt motionerna på
remiss till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
statens trafiksäkerhetsråd, högertrafikkommissionen,
Svenska stadsförbundet,
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande och Svenska
vägföreningen. De inkomna remissyttrandena
har i huvudsak rört delfrågorna
om uppskov med högertrafiken och
översyn av lagstiftningen. Beträffande
frågorna om anslag och kostnadsfördelning
föreligger inga remissuttalanden.

Som framgår av utskottets utlåtande
bär remissinstanserna rest mycket hårt
motstånd mot tanken på uppskov. Även
utskottet har ställt sig helt avvisande.
Jag har mot den bakgrunden inte ansett
det mödan värt att avge någon motiverad
reservation med yrkande om bifall
till motionerna, utan jag har nöjt mig
med en blank reservation.

Jag skall gärna medge, herr talman,
att flera betydelsefulla synpunkter framkommit
vid ärendets remiss- och utskottsbehandling.
Det har visat sig att
förberedelsearbetet för trafikomläggningen
1967 varit och är ganska omfattande,
betydligt mera omfattande än
som vid tiden för motionernas väckande
kunde förmärkas. Jag vill bl. a. hänvisa
till ett yttrande från Svenska stadsförbundet
angående den erforderliga
planläggningen i tätorterna, där man
numera fått direktiv som inte fanns vid
den tidpunkt då motionerna väcktes.

Den samlade redovisning som högertrafikkommissionen
lämnat är enligt
min mening också värdefull.

Även om motionerna alltså inte föranleder
någon åtgärd har de dock —
dristar jag mig att hoppas — bidragit
till att belysa frågan och måhända stimulera
det erforderliga förberedelsearbetet.
Det kan noteras att det under
den senaste tiden dagligen kommit nya
uppgifter från olika instanser om hur
detta arbete för trafikomläggningen planeras
och är avsett att genomföras.

Motionerna — i varje fall den som
jag har väckt — får väl i första hand
tas som uttryck för den oro som man
i vida kretsar har känt för att trafiksäkerhetsarbetet
inte bedrives med tillräcklig
omsorg inför övergången till
högertrafik. Även här i kammaren har
interpellationer framställts beträffande
denna fråga. Jag tror dock att oron numera
i någon mån skingrats eller minskat,
och det är i så fall naturligtvis
tillfredsställande.

När jag tagit upp dessa frågor i min
motion är det en logisk konsekvens av
att jag i anslutning till tredje lagutskottets
utlåtande år 1963, till vilket jag
fogat en blank reservation, särskilt underströk
vikten av att alla tänkbara
åtgärder vidtages för att minska olycksriskerna
vid själva trafikomläggningen.

Jag vill helt kort göra några reflexioner
i anledning av utskottets yttrande.
Utskottet hänvisar bl. a. till att kostnadsökningen
skulle bli 100 miljoner
kronor vid ett tvåårigt uppskov — siffran
har hämtats ur högertrafikkommissionens
yttrande. Det är naturligtvis
svårt att fixera något belopp, och jag
vill inte bestrida att det kan bli en
kostnadsökning, såsom jag även antytt
i min motion. Men för mig är frågeställningen
den att man noga måste
väga kostnadsökningarna mot de fördelar
ur trafiksäkerhetssynpunkt som måhända
skulle stå att vinna med ett uppskov.

Kostnaderna kommer för övrigt att i

7*—Andra kammarens protokoll 1966. Nr 19

100

Nr 19

Fredagen den 22 april 1966

Uppskov med omläggningen till högertrafik

mycket hög grad överstiga de 400 mil- i
joner kronor som beräknades 1963. Re- s
dan nu är man uppe i ungefär 600 mil- i
joner kronor, och vad summan kan bli i
innan trafikomläggningen har genom- i
förts är mycket svårt att ange. Det har i
nyligen förekommit en uppgift om att
de exceptionella hastighetsbegränsning- I
ar, som är erforderliga i samband med
trafikomläggningen, kommer att kosta j
över 300 miljoner kronor. Men jag re- [
serverar mig då naturligtvis för att oli- ]

ka meningar råder om hur dessa fart- i

begränsningar skall genomföras och hur !
lång tid de skall omfatta. Jag tror emel- t
lertid att det under alla omständighe- t
ter är realistiskt räkna med att denna t
stora trafikreform kommer att kosta I
vårt folk närmare 1 miljard kronor )

än de 400 miljoner kronor som vi trod- (
de på 1963 när vi beslöt att genomföra j
reformen. f

Ser man frågan mot den bakgrunden f
förefaller det mig, som om de ökade s
kostnader på 100 miljoner kronor som 1
ett uppskov skulle medföra inte be- j.

höver spela så stor roll, därest man ge- i
nom ett uppskov kan åstadkomma bätt- 1
re trafiksäkerhet i samband med tra- i
fikomläggningen. Dessutom skulle man s
kunna uppskjuta en del av dessa kost- I
nader till ett kommande budgetår, vil- t
ket vi här i riksdagen ofta gör, även ]
om det totalt innebär vissa fördyringar. <
Då uppstår naturligtvis frågan: Skul- a
le en senareläggning kunna ge någon c
vinst för trafiksäkerheten? På den a
punkten säger utskottet att en tvåårig f
uppskovstid inte skulle medföra »några j
påtagliga fördelar från trafiksäkerhetssynpunkt».
,

Jag tolkar detta ordval så, att utskot- i
tet icke är helt övertygat på den punk- 3
ten: man talar ju om »påtagliga förde- 1
lar», en formulering som inte utesluter ]
att vissa fördelar skulle kunna uppstå. t
Vad jag för min del trots alla invänd- 1
ningar måste se som positiva följder av a
ett tvåårigt uppskov skulle vara, att t
man kunde åstadkomma en upprustning

av vägarna. Det måste väl ändå vara
så, att vi — låt mig säga år från år —
måste kunna bygga upp ett bättre vägnät
här i landet än vi har för närvarande.
I annat fall vore ju alla kostnader
som vi lägger ned på vägbyggen
— som inte bara avser underhåll —
bortkastade.

Vidare har jag i min motion pekat
på vissa utredningar som har med trafiksäkerheten
att göra men som icke
hinner slutföras, när trafikreformen genomförs
1967. Ett exempel är bilförarutredningen.
En annan gäller trafiknykterheten.
Det är min bestämda mening,
att ett av de största riskmomenten vid
trafikomläggningen är rusdryckerna.
Men hur blir det nu med trafiknykterhetslagstiftningen
? När vi 1963 beslöt
om övergång till högertrafik, fäste tredje
lagutskottet betydande vikt vid att
förslag var att vänta från 1957 års trafiknykterhetskommitté,
vilket förslag
skulle kunna genomföras före trafikomläggningen.
Men det har inte blivit något
annat resultat än att en ny utredning
har tillsatts, och den kan icke bli
klar till 1967. Jag vill gärna medge
att denna omständighet är en av dem
som föranlett mig att skriva min motion.
Dock vill jag inte bestrida att man naturligtvis
även med nuvarande nykterhetslagstiftning
kan åstadkomma åtgärder
som kan reducera olycksriskerna
vid övergången till högertrafik. Men
det skulle under alla omständigheter ha
varit en fördel, om man hade kunnat
få en ny trafiknykterhetslagstiftning i
god tid före trafikomläggningen.

Man tycker kanske att jag mot bakgrunden
av dessa synpunkter borde ha
avgivit en motiverad reservation och
yrkat bifall till motionerna, men jag
böjer mig för den omständigheten, att
planläggningen för övergång den 3 september
1967 nu har fortskridit så långt,
att ett uppskov skulle kunna medföra
vissa olägenheter. Jag har också antytt
detta i min motion, där det heter,
att man nu är inriktad på denna tid -

Fredagen den 22 april 19(SG

Nr 19

101

Uppskov med omläggningen till högertrafik

punkt och att ett uppskov skulle kunna
medföra vissa omläggningar i förberedelsearbetet.
I själva verket är frågan
om för- och nackdelar med ett uppskov
mycket svår att bedöma. Jag vill
dock starkt understryka vikten av att
upplysningsarbetet inom trafikomläggningen
måste bedrivas med all möjlig
skyndsamhet. En nyligen publicerad undersökning
visar, att en stor del av allmänheten
fortfarande inte känner till
att högertrafik skall införas den 3 september
1967.

Herr talman! Till sist vill jag erinra
om att Kungl. Maj :t enligt riksdagens
beslut 1963 har befogenhet att ändra
tidpunkten för övergången, om detta
skulle visa sig motiverat. Jag förutsätter
att denna omständighet beaktas och
att en eventuell omprövning sker, om
så skulle visa sig erforderligt, trots att
riksdagen i dag avslår motionerna.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! När riksdagen 1963 beslöt
att införa högertrafik år 1967 gjorde
jag vad jag kunde för att motarbeta
detta. Jag ansåg, och anser fortfarande,
att det är en onödig och olycklig reform.
Den kommer att kosta en massa
pengar och jag är inte alls övertygad
om att den ger oss någonting i form av
minskade olycksfallsrisker i trafiken —
tvärtom.

Nu har det visat sig att vissa av de
farhågor vi uttalade, nämligen att det
skulle bli dyrare än beräknat, redan
har slagit in. Man har nu beräknat att
omläggningen kommer att kosta ca 600
miljoner kronor —• antagligen blir det
ytterligare några hundratal miljoner.

Om jag alltså inte på något sätt har
ändrat min uppfattning betyder detta
inte, att jag kan ansluta mig till några
av motionerna om att vi skall uppskjuta
övergången. Riksdagen har ju med
stor majoritet beslutat en övergång till
högertrafik. Spelets regler är ju att de
som kommit i minoritet får låta sig nöja

med vad majoriteten beslutat. Att det
skulle vara någonting att vinna på att
ytterligare uppskjuta omläggningen ett
år, som föreslås i en motion, eller två
år eller på obestämd tid, som föreslås i
en annan, kan jag inte tänka mig. Jag
har därför liksom utskottsledamöterna
i övrigt inte kunnat tillstyrka bifall till
någon av motionerna.

Även om jag således för min del i dag
har samma uppfattning om det olyckliga
beslutet om övergång till högertrafik
som jag hade 1963, kan jag konstatera
att den föregående talaren, herr Nyberg,
däremot inte hade några betänkligheter
1963. Från talarstolen beklagade
han tvärtom då att vi inte redan
hade infört högertrafik och sade att
han med tillfredsställelse hälsade, att
departementschefen nu hade kommit
med förslag om övergång till högertrafik.
Om herr Nyberg 1963 hade hyst
några av de betänkligheter som han nu
har, hade det funnits hopp om att även
han anslutit sig till reservationen för
avslag i tredje lagutskottet 1963. Han
gjorde alltså inte detta men tycks nu
ha tänkt om, åtminstone i vissa avseenden.
Jag finner det dock märkligt att
hans omtänkande innebär att vi inte
skall upphäva beslutet utan uppskjuta
omläggningen ett par år. Vad skulle
det vara för mening med att uppskjuta
omläggningen några år, då vi ändå har
beslutat oss för högertrafik?

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Motivet för de motioner
i denna fråga som väckts i år har varit
de höga kostnaderna för en omläggning
till högertrafik, vilka gör att man nu
vill skjuta på omläggningen. Men är dessa
höga kostnader verkligen överraskande
för någon? Redan när man första
gången diskuterade denna s. k. reform
och kostnaderna för densamma, sade
vi klart och tydligt ifrån, att de summor
som då nämndes inte skulle förslå, och

102 Nr 19

Fredagen den 22 april 1966

Uppskov med omläggningen till högertrafik

vi har sannerligen blivit mera sannspådda
än vi den gången trodde att vi
skulle bli.

Nu bär frågan avancerat så långt, att
vi inte kan göra något åt den. Det håller
jag med herr Levin om — fastän jag inte
har ändrat uppfattning. Men jag vill
ändå här göra några reflexioner.

Införandet av högertrafik i vårt
land är en fråga som har en ganska
lång förhistoria. Den bär varit uppe
till behandling åtskilliga gånger. Om jag
inte minns fel, aktualiserades frågan
1945. Man ansåg då tidpunkten lämplig
för en omläggning med hänsyn till den
låga biltrafiken efter krigets slut och
de relativt låga kostnaderna för en omläggning
som man då kunde räkna med.
Förslaget röstades dock ned den gången
i riksdagen.

Sedan gick det några år, och så aktualiserades
frågan på nytt. Slutligen
fick vi en folkomröstning, eftersom man
ville ha reda på vad svenska folket
tyckte om reformen och om de fördelar
det kunde innebära att köra på höger
sida av vägen i stället för liksom förut
på vänster sida. Optimismen bland
högertrafikanhängarna var då mycket
stark, och man sade att man säkert
skulle få majoritet för sitt förslag.

Jag hade dock aldrig en tanke på att
högertrafikförslaget skulle få majoritet
— tvärtom. Sedan man drivit igenom en
valrörelse med en vänster-och en högertrafikkommitté
och ingen kommitté alls
för dem som inte visste vad de ville men
hade möjlighet att rösta blankt, fick vi
också ett så övertygande svar av svenska
folket att ingen som ville förstå någonting
kunde missförstå det. Ungefär 83
procent av de röstande sade nej, 15 procent
sade ja och 2 procent sade att de
inte visste någonting. Efter det trodde
man väl att vi skulle slippa flera förslag
i ärendet, och till att börja med var väl
högertrafikanhängarna också ganska
chockade. De hade inte väntat sig det
svaret.

Men man repade sig så småningom

och förklarade att orsaken till att så
många röstat emot förslaget var att de
inte hade begripit vad de röstat om.
Men vartannat år vågar vi låta svenska
folket rösta i alla frågor, och då förstår
alla människor varenda fråga från början
till slut. Men i en enda fråga, där
folket gav ett klart och tydligt svar, sade
man efteråt att svenska folket förstod
inte vad det röstade om. Det är en
förolämpning mot det svenska folket,
ingenting annat — för att använda ett
ord som passar bra i sammanhanget.

När högertrafikens talesmän mycket
länge talat om att folket inte begripit
hela frågan, trumfade regeringen med
partiledarnas bistånd igenom högertrafikförslaget.
Jag minns ännu de glada
miner majoriteten visade upp, när saken
var klar här i kammaren och man äntligen
hade lyckats rösta igenom förslaget.
Det hade visserligen skett mot
folkets vilja, men det spelade en underordnad
roll. Man hade ju visat att man
gjorde som man ville utan hänsyn till
vad folket tyckte. Det är bara att konstatera
den saken, och det skall också
stå i kammarens protokoll!

Vad sedan kostnaderna för omläggningen
beträffar sade vi redan från början,
att de kommer att bli mycket höga
och att de summor som nämndes den
gången inte skulle hålla. Detta är också
till fullo bevisat i dag. Jag säger er, mina
vänner här i kammaren, att de belopp
som nämnes i dag kommer heller inte
att räcka till. Vi kommer att få vidkännas
betydligt större utgifter för denna
s. k. reform!

Vi läser ibland i tidningarna att en
eller annan utländsk bilist råkat ut för
en trafikolycka här i Sverige, och det
slås i så fall upp med mycket stora rubriker.
Man vill liksom inbilla läsarna
att ovanan vid vänstertrafiken har varit
orsaken. Men det övervägande antalet
trafikolyckor här i landet förorsakas av
människor som är vana vid vänstertrafik.
Och, herr talman, jag fasar för
den dag då hela svenska folket skall

Fredagen den 22 april 190(5

Nr 19

102

Uppskov med omläfigninnen till högertrafik

köra på höger sida av vägen. Då blir det
inte fråga om att någon gång då och då
skriva att man är chockad över att en
utländsk bilist varit inblandad i en
olycka. Då kommer man att bli chockad
betydligt oftare än i dag. Ni kan vara
övertygade om att glädjen över att få
denna reform genomförd kommer att
grumlas betydligt, när vi får se följderna
— inte bara de ekonomiska följderna
— dem kan vi överleva ■—• utan också
allt annat som följer i spåren. Och det
blir inte småsaker!

Häromdagen var en åkeriägare i Göteborg
intervjuad i en tidning, och tidningsmannen
frågade honom vilka önskemål
han hade. Slutligen ställdes frågan
vad åkeriägaren tyckte om den
kommande högertrafiken, och han svarade
att de pengar som skall användas
för en trafikomläggning kunde ha använts
betydligt bättre, om de gått till
en förbättring av vägarna, så att trafiken
kunde flyta säkrare.

Om dessa medel hade använts till en
vägförbättringsskatt skulle vi inte ha
protesterat, ty då hade alla trafikanter
fått nytta av bättre vägar. I dagens läge
har vi ingen anledning att rosa vad som
kommer att ske, tvärtom.

Herr talman! När denna s. k. reform
är genomförd och vi får se alla dess
ekonomiska och andra konsekvenser, så
kan jag ändå lugnt konstatera att jag
är oskyldig till allt detta.

I detta anförande instämde herrar
Jonasson och Börjesson i Falköping
(båda ep) samt herr Åkerlind (h).

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Låt mig bara säga till
herr Levin, att jag inte har ändrat
mening sedan 1963, när vi beslutade om
högertrafiken. Redan då förutsatte vi
att man skulle kunna ompröva beslutet,
om det visade sig framkomma tillräckligt
starka motiv härför, och eventuellt
uppskjuta tidpunkten för övergång
till högertrafik.

Jag avgav då, som jag nämnt nyss,

en reservation där jag starkt tryckte på
att alla åtgiirder som kunde motverka
trafikriskerna vid övergång till högertrafik
också skulle vidtas. Under motionstiden
vid årets början tyckte jag
att det brast litet på den punkten, och
det var anledningen till att jag väckte
min motion om att man skulle uppskjuta
trafikomläggningen ytterligare ett par
år för att man skulle få bättre tid att
genomföra dessa förberedelsearbeten.

Jag hoppas nu att man genom den intensifiering,
som jag tycker har skett i
dessa förberedelsearbeten, skall kunna
uppnå ett så pass gott resultat, att
olycksriskerna i samband med övergången
till högertrafik kan elimineras
i all den utsträckning som är möjlig.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 24

Föredrogs vart för sig
statsutskottets utlåtande nr 49, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1966/67 till kostnader
för övergång till högertrafik jämte
i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr
12, i anledning av väckt motion rörande
fördelning av kostnaderna för högertrafikens
genomförande;

tredje lagutskottets utlåtande nr 30, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående bidrag till de svenska utlandsförsamlingarna
m. m. i vad propositionen
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet; samt

statsutskottets utlåtande nr 51, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående bidrag till de svenska utlandsförsamlingarna
in. m., i vad propositionen
avser anslag för budgetåret 1966/67.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

104

Nr 19

Fredagen den 22 april 1906

Interpellation ang. prisutvecklingen och prisövervakningen

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kammarens sammanträde
onsdagen den 27 innevarande
april.

§ 25

Interpellation ang. prisutvecklingen och
prisövervakningen

Ordet lämnades på begäran till

Herr LINDKVIST (s), som yttrade:

Herr talman! överallt i världen brottas
man med inflationsproblem. Problemets
allvarsgrad kan variera och förslagen
till lösningar likaså. Med jämna
mellanrum utkommer digra avhandlingar
av framträdande ekonomer, oftast
sinsemellan oense, med funderingar
om hur man skall komma till rätta
med denna komplicerade problematik.

I vårt land bar med rätta frågan om
en fastare prisbildning under många
år spelat en tongivande roll i samhällsdebatten,
även om problemet hos oss
inte är större än i andra länder. Tillgänglig
statistik visar att vårt land ligger
någonstans i mitten av prisligan.
Det bör samtidigt klargöras, att trots
en fortsatt försämring av penningvärdet
under 1965 fick de LO-anslutna en
reallönestegring på ca 4 procent. Den
nominella löneökningen var samtidigt
9 procent i genomsnitt. Med ledning av
statistiska uppgifter kan man summera
att konsumentpriserna ökade med bortåt
6 procent — den höjda omsen och
effekten av andra riksdagsbeslut medräknade.
Det är en jämförelsevis hög
siffra som framför allt för låglönegrupperna
och de inkomstsvagare befolkningsskikten
inneburit betydande påfrestningar.
En granskning av prishöjningarna
visar — enligt pris- och kartellnämndens
beräkningar — att posten
livsmedel steg med inte mindre än 5
procent, i vilken ökning dock höjningen
av omsen är medräknad. Det bör

särskilt uppmärksammas att, förutom
livsmedlen, bostäder och bränsle visat
en förvånansvärd kraftig prisuppgång
under fjolåret. Det senare har sin förklaring
i den hårda och långa vintern.
De ökade bostadskostnaderna svarade
tillsammans för ca en halv procent av
konsumentprisernas höjning. Fördyringen
av småhusen är kraftig och
oroar i hög grad. Denna del av prisbildningen
förtjänar avsevärt större
uppmärksamhet än vad som hittills
visats, då en gynnsammare utveckling
på detta område är en förutsättning för
att folk med normala inkomster skall
få reella möjligheter att efterfråga småhus.
De ökade boendekostnaderna är
särskilt besvärande för t. ex. ungdomar
som bildar familj och som skall
klara hyran i en nyproducerad lägenhet.
De får avstå en betydande del av
sin inkomst till boendet.

I år har preliminär uppgörelse träffats
om nytt avtal för kollektivanställda
inom LO:s fackliga ansvarsområde.
Enligt i dagarna från pris- och kartellnämnden
publicerade uppgifter beräknas
årets löneökningar medföra en höjning
av livsmedelspriserna med omkring
2 procent. Till detta kommer de
följdverkningar som uppstår vid avtalsslut
med nya genomslag på priserna
i en omfattning som det kan vara svårt
att nu bilda sig en mera bestämd mening
om.

Frågan är därför inte om utan hur
regeringen ämnar medverka till en förstärkt
prisövervakning. Den strama ekonomiska
politik, som presenterades i
statsverkspropositionen och som kan
väntas bli ytterligare markerad i tillläggspropositionen,
måste följas av
mera direkta åtgärder på prisområdet.
De stora grupper, som visat sin fackliga
och samhälleliga solidaritet genom
att avstå till sämre lottade grupper, har
rätt att kräva att deras återhållsamhet
inte varit förgäves. Två expertutredningar
under 1960-talet har avvisat statligt
prisstopp eller prisreglering. De

Fredagen den 22 april 196G

Nr 19

105

Interpellation ang. åtgärder för att söka hejda prisstegringarna

åtgärder som främst bör vidtas är ingripanden
mot konkurrensbegränsning
samt prisövervakning och konsumentupplysning.

Samhällets resurser i dessa avseenden
har successivt förstärkts. Ytterligare
åtgärder måste dock tillgripas. I
Värnamo har på initiativ av FCO bildats
ett prisråd som fortlöpande skall
följa prisutvecklingen i staden. FCO:s
ordförande har betecknat detta beslut
som det viktigaste som någonsin beslutats
av organisationen. Det ger en
antydan om den reaktion mot ständiga
och irriterande prisstegringar som alltmer
breder ut sig bland de stora konsumentgrupperna.
Regeringen bör därför
överväga att stödja initiativ exempelvis
av typen Värnamo och stimulera
bildandet av prisråd över hela landet.

Detta prisråd behöver emellertid kontinuerligt
underlagsmaterial för att
med framgång bedriva sin verksamhet,
och det förutsätter bl. a. att pris- och
kartellnämnden ges ökade resurser.

Under åren 1949—1963 anvisade
riksdagen medel till ett samarbetsorgan
för bedrivande av upplysning avseende
produktions- och exportfrågor. I detta
samarbetsorgan — benämnt Ekonomisk
information — deltog representanter
för SAF, LO och TCO. Ordförande i
samarbetsorganet var ett statsråd. Eftersom
frågan om en effektivare prisövervakning
får tillmätas den allra
största angelägenhetsgrad, bör det övervägas
om inte en liknande åtgärd i stil
med Ekonomisk information är tillrådlig.
Förutom arbetsmarknadens parter
står säkerligen hela organisations- och
folkrörelsesverige berett att medverka
i ett omfattande och brett förankrat
upplysningsarbete. Sant är att landets
konsumenter med bekymmer ser fram
mot nya prisstegringar och förväntar
sig att regeringen tar ytterligare initiativ
för en mera närgången och effektiv
prisövervakning.

Med stöd av denna motivering hemställer
jag om andra kammarens till -

stånd att till hans excellens statsministern
få framställa följande fråga:

Vilka åtgärder avser regeringen att
vidta för att få till stånd en jämnare
prisutveckling och en effektivare prisövervakning
i vårt land?

Denna anhållan bordlädes.

§ 26

Interpellation ang. åtgärder för att
söka hejda prisstegringarna

Ordet lämnades på begäran till

Herr KARLSSON i Huddinge (k), som
yttrade:

Herr talman! I samband med årets
avtalsuppgörelser har också från regeringshåll
framhållits att prisstegringarna
måste ägnas ökad uppmärksamhet.
Allmänhetens intresse för åtgärder
i detta hänseende är av naturliga skäl
mycket stort.

Då hans excellens statsministern i
svar på en av mig nyligen framställd
enkel fråga angående åtgärder för att
söka hejda prisstegringarna förklarat,
att frågan är alltför omfattande för att
kunna besvaras inom ramen för en frågestund,
anhåller jag om kammarens
tillstånd att till hans excellens statsministern
i en interpellation få upprepa
min fråga:

Vilka åtgärder överväger regeringen
i syfte att söka hejda prisstegringarna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 27

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om förklaring enligt artikel
46 i Europarådets konvention angående
skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna, och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående provisorisk tilllämpning
av bestämmelser om privile -

106 Nr 19

Fredagen den 22 april 1966

gier och immunitet för organisationen
för europeisk rymdforskning;

konstitutionsutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
m. m.,

nr 29, i anledning av motioner om
kungörande av röstlängd,

nr 30, i anledning av motioner om
vissa riktlinjer för en författningsreform,

nr 31, i anledning av motioner om
beaktande av den enskildes intressen
vid utarbetande av en ny grundlag,
nr 32, i anledning av motioner om
förbud mot retroaktiv lagstiftning, och
nr 33, angående granskning av de i
statsrådet förda protokollen;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

52, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående utbildning i
automatisk databehandling samt anslag
för budgetåret 1966/67 till pedagogiskt
utvecklingsarbete jämte i dessa ämnen
väckta motioner,

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1966/67 till bidrag till politiska partier
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 54, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1966/67 till Förvaltningarna
m. m. vid universiteten och vissa högskolor:
Avlöningar,

nr 55, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1966/67 till Universiteten och
vissa högskolor: Omkostnader,

nr 56, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1966/67 till Nordiska afrikainstitutet:
Avlöningar, och

nr 57, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om krediter för
bostadsförbättringar;

bevillningsutskottets betänkande nr
31, i anledning av väckta motioner an -

gående åtgärder vid beskattningen i
syfte att främja sparandet;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av väckta motioner
om statsanslag till Jägarnas riksförbund,
och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på vissa jordbruksprodukter och
av sockernäringen, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

30, i anledning av väckta motioner
angående utbyggnaden av Södertälje kanal,
och

nr 31, i anledning av väckt motion
om motverkande av rivning av icke saneringsmogna
bostadsfastigheter.

§ 28

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1966/67 till finansiellt utvecklingsbistånd;
och

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till avlöningar
och omkostnader för väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen för budgetåret
1966/67.

§ 29

Ordet lämnades på begäran till

Herr BJÖRKMAN (h), som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 73, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
om expropriation m. m., måtte med
hänsyn till ärendets omfattning utsträckas
till det sammanträde, som infaller
näst efter torsdagen den 5 nästkommande
maj.

Denna hemställan bifölls.

Fredagen den 22 april 19GG

Nr 19

107

§ 30

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Sjöholm, till hans excellens herr
statsministern angående besvarandet av
enkla frågor,

herr Larsson i Norderön, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående rätt för kommun att
tillskapa semesterbyar och liknande anläggningar,
samt

herr Nilsson i Agnäs, till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående tillvaratagandet av samernas
intressen i rättsliga sammanhang.

§ 31

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.23.

In fidem

Sune K. Johansson