Nr 19 ANDRA KAMMAREN 1965 (Riksdagens protokoll 1965:19)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 19 ANDRA KAMMAREN 1965

27—28 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 27 april

Svar på frågor av:

herr Karlsson i Huddinge ang. tidpunkten för beslut om statsskatten 5
herr Nilsson i Gävle ang. åtgärder för att den senaste räntehöj- . _

ningen icke skall påverka hyrorna........... 6

herr Börjesson i Falköping ang. förenklad handläggning av vissa

fylleriförseelser, m. m...................................... 7

herr Björkman ang. åtgärder mot luftförorening................. 8

fröken Elmén ang. installation av hissar för Operans publik....... 9

herr Wennerfors ang. utbildningen av talpedagoger............. 10

herr Ullsten ang. prövningen av omyndigas ansökningar om studiemedel
.................................................... 11

herr Mattsson ang. de höjda fastighetstaxeringsvärdenas inverkan på

beräkningen av arealtilläggen......................*........ 13

herr Nilsson i Bästekille ang. utrotande av vildmink.............. 13

herr Rimmerfors ang. ett extra tillskott från statens sida till hjälpen

åt de handikappade....................................... 14

Svar på interpellationer av:

herr Eriksson i Bäckmora ang. undantag från den allmänna varuskatten
för begagnade traktorer............................ 16

herr Nordgren ang. redovisningen av omsättningsskatt under sommarmånaderna
............................................ 17

herr Svensson i Kungälv ang. ersättning till fastighetsägare för
skada genom buller........................................ 18

Onsdagen den 28 april fm.

Meddelande ang. plena......................................... 24

Anslag till frivilligt folkbildningsarbete, ungdomsverksamhet m. m.:

Bidrag till studiecirkelverksamhet............................. 24

1 —Andra kammarens protokoll 1965. Nr 19

Nr 19

Innehåll

Sid.

Utbildning av ungdomsledare................................. 26

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet........ 36

Arvsbeskattningen............................................. 40

Avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier

och byggnader m. m......................................... 51

Hundskatten.................................................. 63

Avdrag vid beskattningen för avsättning till reparation av hyresfastighet
samt för iståndsättande av ekonomibyggnad å jordbruksfastighet 64

Begränsning av antalet ledamöter i landsting..................... 69

Successiv avveckling av dubbelbeskattningen å aktiebolag och ekonomiska
föreningar............. 71

Förstatligande av läkemedelsindustrien........................... 74

Utvidgad statlig gruvdrift i Norrland........................... 79

Anordnande av en statlig verkstadsindustri i Norrland.............. 83

Tillskapande av ett byggnadsföretag med staten som huvuddelägare 86
Ett nytt kreditsystem för bostadsbyggande och vissa offentliga investeringar
.................................................. 87

Försäkringsväsendets organisation, m. m........................ 89

Inflytande för de anställda över enskilda och statliga företag........ 94

Repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen, m. m.............. 96

Interpellation av herr Vigelsbo i anledning av prisutvecklingen beträffande
livsmedel............................................. 106

Onsdagen den 28 april em.

Repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen, m. m. (forts.)....... 107

Översyn av försäkringslagstiftningen, m. m...................... 121

Förvärvsarbete för kvinnor, m. m................................ 124

Interpellation av herr Lorentzon ang. åtgärder för att förlägga en

ersättningsindustri till Ådalsområdet.......................... 136

Meddelande om enkel fråga av fru Thunvall ang. åldersgränser vid
arbetsanvisning.............................................. 137

• ''....... I ; i

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 28 april fm.

Statsutskottets memorial nr 77, ang. överlämnande till lagutskott av

sex till statsutskottet hänvisade motioner i vissa delar.......... 24

— utlåtande nr 48, om anslag till frivilligt folkbildningsarbete, ungdomsverksamhet
m. m....................................... 24

Innehåll Nr 19 l

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 49, ang. förrådsbyggnad vid Svenska institutet
för konserveringsforskning............................... 40

— nr 50, ang. inrättande av ett korrosionsinstitut.................. 40

Bevillningsutskottets betänkande nr 7, rörande arvsbeskattningen---- 40

— nr 10, ang. avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner,
inventarier och byggnader m. .......................... 51

— nr 15, ang. hundskatten .................................... 63

— nr 17, om avdrag vid beskattningen för avsättning till reparation

av hyresfastighet samt för iståndsättande av ekonomibyggnad å
jordbruksfastighet.......................................... 64

— nr 23, ang. beskattningen av skytteorganisationer, de handikappades
organisationer m. fl..................................... 69

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18, ang. rätten att utsätta fast fiskeredskap
i allmänt vatten.................................... 69

— nr 19, om särskilda lekgator.................................. 69

— nr 20, i anledning av viss paragraf i riksdagens revisorers berättelse
över den år 1964 av dem verkställda granskningen av statsverket 69

— memorial nr 21, ang. överlämnande till jordbruksutskottet av vissa

till lagutskott hänvisade motioner............................ 69

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 21, om åtgärder för att
stimulera ökad invandring av utländsk arbetskraft samt ang. utländska
arbetstagares utbildning och anpassning............... 69

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20, om ändring i lanasti..r<3agen

m. ...................................................... 69

-— nr 21, om begränsning av antalet ledamöter i landsting........... du

— nr 22, ang. valkretsindelningen för landstingsval............... 71

— nr 23, ang. information till kommunala fullmäktige om arbetet

inom kommunens styrelse................................... 71

Bevillningsutskottets betänkande nr 26, om successiv avveckling av

dubbelbeskattningen å aktiebolag och ekonomiska föreningar---- 71

Bankoutskottets utlåtande nr 16, om utgivning av en ii.<oi mationstidskrift
rörande riksdagens verksamhet m. m................. 74

— nr 17, om förstatligande av läkemedelsindustrien............... 74

— nr 18, om utvidgad statlig gruvdrift i Norrland................. 79

— nr 19, om anordnande av en statlig verkstadsindustri i Norrland.. 83

— nr 20, om tillskapande av ett byggnadsföretag med staten som

huvuddelägare............................................. 66

— nr 21, om ett nytt kreditsystem för bostadsbyggande och vissa

offentliga investeringar...................................... 67

— nr 22, ang. försäkringsväsendets organisation, m. m............ 89

Jordbruksutskottets utlåtande nr 8, ang. allmän beredskapsstat (jord bruksärenden).

............................................. 94

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 23, om inflytande för de
anställda över enskilda och statliga företag.................... 94

Onsdagen den 28 april em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 24, om ändring i kommunalskattelagen
...................................................... 197

Nr 19

Innehåll

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 21, om begränsning av tiden för ansökan
om handräckning för återtagning av avbetalningsgods..... 121

•— nr 22, om översyn av försäkringslagstiftningen och ang. vissa underrättelser
enligt försäkringsavtalslagen......................... 121

Andra lagutskottets utlåtande nr 42, ang. vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1964 vid dess fyrtioåttonde
sammanträde fattade beslut............. 124

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22, ang. förvärvsarbete för
kvinnor, ang. yrkesintensiteten hos vissa grupper av kvinnor och
om införskaffande av uppgifter angående arbetslösheten bland
kvinnor m. m............................................. 124

— nr 24, ang. vissa kulturpolitiska åtgärder och ang. kulturpolitikens

framtida utformning samt ang. kultursociologisk undersökningsverksamhet
................................................ 135

— nr 25, om åtgärder för att tillgodose kravet på diskretion vid postförsändelser
från polismyndigheter m. fl...................... 136

— nr 26, om åtgärder för att förhindra barnmisshandel............ 136

— nr 27, ang. de svenska musikernas arbetsmarknadssituation..... 136

— nr 28, om utredning rörande den statliga informationsverksamheten 136

Tisdagen den 27 april 1965

Nr 19

Tisdagen den 27 april

Kl. 15.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. tidpunkten för beslut
om statsskatten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Karlsson i Huddinge
har frågat om jag anser att tidpunkten
för riksrevisionsverkets framläggande
av beräkningar utgör skäl för
att skattebeslut bör fattas vid slutet av
riksdagens vårsession i stället för som
i år två månader tidigare.

Budgetutfallet redovisas månatligen
av riksgäldskontoret och beräkningarna
rörande den framtida budgetutvecklingen
är föremål för kontinuerlig revidering.
De mest fullständiga budgetprognoserna
utarbetas av riksrevisionsverket
dels före statsverkspropositionens
framläggande i januari, dels före kompletteringspropositionens
framläggande
i början av maj.

Erforderliga skatteförslag för att förverkliga
de finanspolitiska målsättningarna
bör om möjligt framläggas inom
ordinarie propositionstid och bedömas
i samband med utgiftsförslagen. Förslag
om uttagsprocenten för den statliga inkomstskatten
framlägges i kompletteringspropositionen.
Härmed har jag
redovisat sambandet mellan riksrevisionsverkets
inkomstberäkningar och
ordningen för skattepropositionernas
framläggande. Konjunkturpolitiska skäl
kan självfallet göra det nödvändigt att
framlägga skatteförslag även vid andra
tidpunkter iin de här angivna.

Vidare anförde:

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min fråga.
Den var föranledd av en enligt min mening
otillfredsställande ordning där
riksdagen — såsom skett i år — fattar
de avgörande skattebesluten innan mera
noggranna beräkningar föreligger rörande
såväl budgetutfallet för löpande
budgetår som särskilt budgetprognosen
för nästa. Det budgetförslag som presenteras
i januari bygger som bekant
på riksrevisionsverkets beräkningar i
december, alltså mer än ett halvår före
nästa budgetår. Det säger sig självt att
beräkningarna vid denna tid måste bli
ganska preliminära.

Riksdagen fattade som bekant de avgörande
skattebesluten för nästa budgetår
den 31 mars. Redan några dagar
senare publicerade riksrevisionsverket
de nya inkomstberäkningarna, och dessa
avviker i inte obetydlig grad från
decemberberäkningarna. Jag skall inte
gå in på de olika delposterna, utan vill
bara konstatera att verket uppskattade
nettoökningen i förhållande till riksstatsförslaget
till 483 miljoner kronor.

Det var alltså detta som var utgångspunkten
för min fråga, vilken jag tyckte
var så mycket mer motiverad som
vi vid tiden för de avgörande skattebesluten
inte ens tagit ställning till de viktigaste
utgifterna för nästa år.

I den kommunistiska gruppens skattemotion
förordades en senareläggning
av skattebesluten, men detta tog utskottet
tyvärr ingen notis om.

Det står väl utom varje diskussion att
vi kunnat uppskjuta skattebeslutet i vart
fall till efter påsk, då de nya budgetberäkningarna
var tillgängliga. Och det

6 Nr 19 Tisdagen den 27 april 196a

Svar på fråga ang. åtgärder för att den senaste räntehöjningen icke skall påverka

hyrorna

måste väl anses rimligt att riksdagen
får ta ställning på basis av ett så exakt
material som möjligt, särskilt som detta
kunde väntas föreligga mindre än en
vecka efter skattebeslutet.

Sakens reella betydelse ligger däri
att de som i likhet med mig förordade
ett uppskov med oms-höjningen till årsskiftet,
då den till tiden skulle ha sammanfallit
med sänkningarna av den direkta
skatten, fick ett betydande tillskott
i argumenteringen genom riksrevisionsverkets
nya beräkningar. Detta
tillskott kom nu tyvärr för sent.

Jag vågar, herr talman, hoppas på en
annan ordning för skattebesluten framdeles.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag kan möjligen lugna
herr Karlsson i Huddinge genom att påpeka,
att när kompletteringspropositionen
framläggs finns de formella möjligheterna,
i samband med fastställandet
av skatteuttaget, att yrka på de justeringar
som man anser utvecklingen
motivera. Nu har herr Karlsson fäst sig
vid uppräkningen på inkomstsidan men
sett bort från den balanserande uppräkning
av kostnaderna som tyvärr alltid
följer med. Jag tror mig redan nu
kunna säga, att när kompletteringspropositionen
läggs på riksdagens bord,
kommer utgångsläget för skatteprövningen
icke att vara annorlunda än i
;anuari månad.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar t råga ang. åtgärder för att den
senast" räntehöjningen icke skall påverka
hyrorna

Ordet lämnades på begäran till

Chefer för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilssor i Gävle

har frågat finansministern vilka åtgärder
regeringen överväger att vidtaga för
att den senaste räntehöjningen inte
skall slå igenom i ytterligare höjda hyror.
Frågan har överlämnats till mig
för besvarande.

Gällande regler om räntebidrag innebär,
att ändringar i lånemarknadens
räntor inte påverkar hyrorna i sådana
bostadshus, som har färdigställts efter
år 1956 och som har tillkommit med
stöd av statliga lån eller för vilka enbart
räntebidrag har beviljats. Vad beträffar
tidigare byggda hus med statliga
lån samt privatfinansierade hus
kan räntehöjningen få effekt på hyrorna.
I fråga om lägenheter, som är hyresreglerade,
kan räntehöjningen dock
inte slå igenom i hyrorna förrän den
1 januari 1966 och då endast under
förutsättning att nuvarande låneräntor
blir bestående till dess. Huruvida så
blir fallet kan givetvis inte sägas i dag.
I fråga om lägenheter som inte är hyresreglerade,
företrädesvis lägenheter i
de allmännyttiga bostadsföretagens hus,
kan hyreshöjningar komma i fråga vid
en tidigare tidpunkt. Å andra sidan torde
dessa företag ha större möjligheter
än andra fastighetsförvaltningar att
jämna ut hyrorna inom sitt bestånd så
att räntefluktuationer inte behöver avspeglas
i hyresvariationer.

Några särskilda åtgärder av den art
herr Nilsson i Gävle åsyftar har inte
övervägts inom regeringen.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min fråga. Tyvärr
har mina farhågor om att regeringen
inte skulle vidtaga några speciella
åtgärder besannats; det framgår
av svaret att så är fallet.

Jag måste också säga till inrikesministern
att jag inte förstår den del av
svaret, som börjar med »I fråga om lä -

Tisdagen den 27 april 19G5

Nr 19

Svar på fråga ang. förenklad handläggning av vissa fylleriförseelser, m. m.

genheter» och slutar med »hyresvariationer».
Om dessa företag vill jämna ut
räntefluktuationerna så att de inte får
känning av diskontohöjningen, måste de
väl ändå höja hyrorna för vissa lägenheter?
Detta betyder sålunda att de hyresgäster
som nu har en lägre hyra
kommer att få en påtaglig hyresförhöjning,
såframt inte räntehöjningen skall
slå igenom även för de senast byggda
fastigheterna.

Jag behöver väl inte påpeka att jag
inte är särskilt nöjd med statsrådets
svar. Det framgår kanske redan av min
fråga, att jag hade väntat ett annat svar.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Den senare delen av
mitt interpellationssvar, vilken togs upp
av herr Nilsson i Gävle, avsåg de allmännyttiga
bostadsföretagens fastigheter.
Dessa företag har större möjligheter än
andra fastighetsförvaltningar att jämna
ut hyrorna inom sitt bestånd, så att räntefluktuationerna
inte behöver avspeglas
i hyresvariationer.

Vid en räntesänkning kan dessa företag,
om de beslutat sig för att behålla
en fast hyra under längre tid, skapa en
buffert, så att de vid en tidpunkt då en
räntehöjning inträder kan behålla samma
hyresnivå. Samma förhållande gäller
om olika fonders storlek. Det är härigenom
som de kan åstadkomma utjämningar
av detta slag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Nilssons i Bästckille fråga
angående mistsignalanläggning vid Torekov
icke komine att besvaras vid dagens
sammanträde.

§ 4

Svar på fråga ang. förenklad handläggning
av vissa fylleriförseelser, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Med anledning av herr
Börjessons i Falköping fråga om förenklade
handläggningsformer för fylleriförseelser
får jag svara att möjligheterna
att införa förenklingar vid handläggningen
av mindre brottmål f. n.
övervägs inom justitiedepartementet.
Övervägandena görs på grundval av trafikmålskommitténs
förslag till lagstiftning.
Jag räknar med att ta ställning till
dessa förslag under vårens lopp. I detta
sammanhang vill jag erinra om att en
särskild utredning för närvarande prövar
spörsmålet i vad mån fylleri som
sådant bör vara kriminaliserat.

Med sin andra fråga har herr Börjesson
i Falköping berört ett spörsmål,
som har fått aktualitet under de senaste
åren. I de fall då det skall utredas
vem som har gjort sig skyldig till
parkeringsförseelse har arbetet blivit
mer betungande än tidigare. Jag förmodar
att den utredning som herr Börjesson
i Falköping antyder med sin
fråga skulle avse en ordning, enligt vilken
ägare till motorfordon alltid skulle
vara juridiskt ansvarig för hur hans
fordon har parkerats. Frågor om utformningen
av den lämpliga reaktionen mot
felparkeringar ligger inom ramen för
trafikmålskommitténs fortsatta utredningsarbete.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min fråga. Svaret är positivt, och
jag är nöjd och belåten med det. Men
jag tillåter mig ändå, herr talman, att
när jag nu har ordet framföra några
synpunkter.

Personalbristen gör sig gällande på
olika områden av samhällslivet. Polisen,
åklagarmyndigheterna och domstolarna
lider under ständig personalbrist. Jag
har en bestämd känsla av att polisen

Nr 19

Tisdagen den 27 april 1965

inte har tillräckligt med tid, även om
det nu skett vissa förbättringar, till en
effektiv trafikövervakning. Det går inte
att förneka — vilket också har framhållits
av trafikmålskommittén — att
polisen tyngs av alltför mycket skrivbordsarbete.
En undersökning, som år
1958 utfördes av polisväsendets organisationsnämnd,
visade att 34 procent
av ordningspolisens trafikarbete utgjordes
av rena utredningsgöromål.
Några senare uppgifter står inte att
uppbringa, men jag är ganska säker på
att utredningsarbetet ingalunda har
minskat under de senaste åren. Tvärtom
tror jag att det har ökat, inte på
grund av ökad pappersexercis och sådant
utan bl. a. på grund av att trafiken
på våra vägar och gator har ökat
högst avsevärt under senare år, vilket
återspeglas i ökat antal trafikförseelser.
Det är oerhört angeläget att polisen,
åklagarmyndigheterna och domstolarna
besparas onödigt arbete, dock utan
att man därmed åsidosätter den enskilde
medborgarens rättssäkerhet.

Jag är, herr talman, glad över det positiva
svar som statsrådet och chefen
för justitiedepartementet har lämnat på
min fråga. Jag är övertygad om att detta
spörsmål härigenom kommer att tas
upp inom den nämnda utredningen och
att vi kan påräkna resultat i sinom tid.

När det gäller min andra fråga om
ägaransvar vid parkeringsförseelser anser
jag, att vi behöver vidtaga skyndsamma
åtgärder. Detta problem kommer
säkerligen att växa än mer under de
närmaste åren. Utvecklingen på trafikens
område går såsom vi alla vet mycket
snabbt, och det problem, som redan
uppkommit, är för övrigt betydande.
Poliserna i storstäderna får lägga ned
avsevärd tid på och får allt svårare för
att utreda vem som är ansvarig för en
parkeringsförseelse. Vi måste so till att
vi icke överraskas av utvecklingen.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret på mina frågor.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. åtgärder mot luftförorening Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Björkman har frågat
mig, vilka möjligheter som för närvarande
finns att ingripa mot den tilltagande
luftföroreningen, särskilt inom
storstadsområdena.

Till svar på frågan — som i själva verket
är en stor och besvärlig fråga —
ber jag få hänvisa till den framställning
i ämnet som lämnats i andra lagutskottets
utlåtande nr 62 för år 1964,
vilket behandlades här i kammaren i
slutet av förra året. Jag kan också nämna,
att viktiga upplysningar om strävandena
att skapa bättre möjligheter att
ingripa mot luftföroreningar finns i den
nyligen avlämnade proposition nr 97
angående vatten- och luftvårdens organisation.

Vidare anförde

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för svaret.

Min fråga aktualiserades av uppgifter
i pressen om den förorenade luften i
city. Dessa uppgifter emanerade från
en undersökning, som fastighetskontoret
i Stockholm gjort och som visade
att det vid Klara kyrka finns ända upp
till fyra gånger mer svaveldioxid i luften
än vad läkarna anser vara gränsen
för hälsofara. Det är eldningen med
tjockolja i värmecentralerna som förorsakar
detta övermått av luftföroreningar.

Denna fråga har fått ännu mer brännande
aktualitet genom ett TV-program
i söndags kväll, som jag hoppas att
många av kammarens ledamöter hade
tillfälle att se. Det hade rubriken »Europa
mot år 2 000» och underrubriken
»Priset för framåtskridandet». Program -

Tisdagen den 27 april 1965

Nr 19

met gav ett nästan chockartat intryck
av de faror som hotar människorna på
grund av den giftiga luften. Var och en
som såg detta program måste inse, att
det är ett högt pris vi får betala för
det som kallas framåtskridande.

Tyvärr är det inte möjligt att inom
ramen för en enkel fråga närmare utveckla
detta omfattande ämne. Låt mig
endast nämna att det finns lagstiftning
både i Belgien och Finland när det gäller
rening av avgaser från dieselmotorer.
En motsvarande lagstiftning förbereds
i Kalifornien, och den går ut på
att bilarna skall förses med avgasrenare.

Av det omnämnda TV-programmet
framgick att det finns fullt utexperimenterade
filter, som gör det möjligt att
hindra avgaserna från t. ex. fabriksskorstenar
från att förpesta luften. Det
framkom vidare vid den internationella
luftföroreningskongressen i Strasbourg
förra året, att det i Amerika också finns
fullt utarbetade apparater som kan anbringas
på bilarna för att förebygga
förgiftning av luften.

Det vore mycket angeläget att vi så
snart som möjligt även i Sverige får en
motsvarande lagstiftning. Det pågår
mycket forskningsarbete i syfte att komma
till rätta med dessa problem på
många håll ute i världen och även i
Sverige. Att det är fara i dröjsmål blir
allt fler människor medvetna om.

Av andra lagutskottets utlåtande nr
62 för år 1964, som statsrådet åberopade,
framgår bl. a. att frågan om luftföroreningarna
togs upp i riksdagen
första gången år 1903. Man kan alltså
säga att det är på tiden att vi kommer
till ett verkligt resultat. Vad som saknas
är framför allt tvingande lagbestämmelser
som ger möjligheter att ingripa mot
luftföroreningar av detta slag.

Jag tackar än en gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. installation av hissar
för Operans publik

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet ED ENMAN, som yttrade:

Herr talman! Fröken Elmén har frågat,
om jag är villig att medverka till att
rörelsehindrade personer genom installation
av hissar för publiken på Operan
får ökade möjligheter att bevista föreställningarna.

Operans lokaler befinner sig i olika
avseenden i ett mindre tillfredsställande
skick. Ett antal ombyggnads- och reparationsåtgärder
torde därför komma
att aktualiseras de närmaste åren. För
närvarande förberedes ett utbyte av stolarna
i salongen, vilket torde kunna ske
under instundande sommar. Till mer
angelägna åtgärder hör också installation
av hissar. Anordnandet av hissar i
en äldre byggnad kräver emellertid ofta
betydande ingrepp i byggnaden och
fordrar en närmare teknisk utredning.

Inom byggnadsstyrelsen pågår för
närvarande undersökningar rörande de
åtgärder som erfordras för att på längre
sikt åstadkomma en förbättring av Operans
lokalsituation. Jag förutsätter att
därav föranledda förslag kommer att
genomföras i etapper och att inrättandet
av vissa hissar därvid kommer att
ske så snart detta med hänsyn till andra
ombyggnadsåtgärder är möjligt och
lämpligt.

Vidare anförde

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! .lag ber att få tacka
statsrådet Edenman för svaret på min
fråga.

Efter vad jag känner till har operastyrelsen
upprepade gånger begärt att
få anslag för installerande av hissar för
publiken. I dessa dagar, då det talas så
mycket om att de handikappade bör beredas
tillfälle att i den mån det är möj -

1* — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 19

Nr 19

Tisdagen den 27 april 1965

Svar på fråga ang. utbildningen av talpedagoger

ligt leva ett liv som är likvärdigt med
övriga medborgares så bör detta vara
en av de angelägnaste frågor vi har att
lösa. Man blir alldeles upprörd när man
besöker Operan och ser hur reumatiker
och polioskadade med skenor, käppar
och kryckor samt åldringar försöker ta
sig upp till andra eller tredje raden.
Det är 113 trappsteg upp till övre tredje
raden, och redan för att nå parketten
måste man gå upp för 21 trappsteg.

Vad jag här sagt om Operan gäller
också Dramaten; det gäller över huvud
taget frågan att bereda dessa människor
möjlighet att komma i kontakt med teater
och opera.

Jag ställdes personligen inför problemet
när riksdagens ledamöter för en
tid sedan var inbjudna till Operan. Jag
frågade en anhörig, som är mycket musikintresserad
och som alltid varit mycket
intresserad av opera, om hon ville
följa med mig. Hon har med åren blivit
invalidiserad i höften och hon avböjde
med orden: »Allting sådant är avstängt
för mig; opera är någonting som jag
numera inte får tillfälle att njuta av.»
Denna dam är inget rullstolsfall, men
hon kunde alltså inte följa med.

Man får hoppas att det här problemet
bedöms vara av största angelägenhetsgrad
vid en fortsatt upprustning. Jag
förstår att det är mycket kostsamt att
installera hissar i dessa byggnader och
att det även tekniskt är svårt. Men det
är oerhört betydelsefullt att det finns
hissar, så att de invalidiserade som är
musikintresserade får möjlighet att besöka
även Operan.

Jag tackar än en gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. utbildningen av talpedagoger Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Wennerfors har
frågat om jag vill medverka till att reguljär
utbildning för talpedagoger kommer
till stånd.

Talpedagogutbildning för specialundervisningens
behov är redan ordnad i
reguljära former. Utbildningen är ettårig
och bedrives vid lärarhögskolan i
Stockholm. Behovet av talpedagoger för
övriga delar av undervisningsväsendet
— universiteten, lärarhögskolorna och
seminarierna — torde vara ringa. Ett
visst behov av talpedagoger för den sceniska
utbildningen föreligger också, men
sammanlagt torde för de angivna områdena
endast ett mycket begränsat antal
talpedagoger fordras. Reguljär utbildning
av personal för talterapeutisk
verksamhet inom sjukvården bedrivs vid
karolinska institutet fr. o. m. detta läsår.
Utbildningen är treårig.

Huruvida behov av talpedagoger föreligger
inom den privata sektorn undandrar
sig mitt bedömande, då frågan härom,
såvitt jag vet, inte tidigare har aktualiserats.
Skulle en undersökning visa
att ett klart behov av talpedagogutbildning,
utöver den redan anordnade, föreligger
och att det finns tillfredsställande
förutsättningar att ordna en sådan, skall
jag medverka till att dylik utbildning
kommer till stånd.

Vidare anförde

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret.

Statsrådet konstaterar att det redan
finns talpedagogutbildning för specialundervisning,
och det har vi all anledning
att vara tillfredsställda över. Men
jag undrar om det inte har uppstått ett
litet missförstånd. Jag avsåg inte riktigt
den formen av talpedagogutbildning. Av
den senare delen av svaret framgår att
herr statsrådet har uppfattat det så, att
jag syftade på ett särskilt behov av talpedagoger
inom den privata sektorn.

Tisdagen den 27 april 1965

Nr 19

Svar på fråga ang. prövningen av

När det gäller den typ av talpedagoger
jag avser råder stor brist även på skolsektorn,
och jag vill belysa detta på följande
sätt.

Av alla kommunikationsmedel i samhället
är väl språket det allra viktigaste.

Vi är alla också medvetna om att språket
är bärare av en väsentlig del av vår
kulturtradition. Delmomentet muntlig
framställning inom skolämnet svenska
språket har fått en allt starkare ställning
under de senaste decennierna. Det
framgår redan av 1940 års skolutredning,
än mer av 1946 års skolkonnnissions
betänkande och vidare av 1955 års
undervisningsplan för folkskolan, och
den som tar del av läroplanen för grundskolan
finner att ämnet muntlig framställning
har fått ett mycket stort utrymme.
Vi kan också peka på det arbete
som gymnasieutredningen uträttade i
detta avseende.

Det är självfallet mycket viktigt att
eleverna i den obligatoriska skolan efter
avslutad skolgång kan uttrycka sig i
skrift enligt grammatikens och rättstavningens
alla regler, men det är faktiskt
lika väsentligt att de i tal kan meddela
sig med andra. Det är verkligen betydelsefullt
hur vårt modersmål talas, röstmässigt,
uttalsmässigt och innehållsmässigt.
I undervisningen i främmande
språk är vi nu synnerligen noga med uttal,
satsmelodi och träning i att tala
språket, men har vi ägnat svenskundervisningen
samma intresse?

Det är inte bara viktigt att eleverna
kan meddela sig med varandra. Det är
också väsentligt att de vågar ta till orda,
t. ex. på arbetsplatser och i föreningar.

Ett förvånansvärt stort antal människor
hyser fullkomlig skräck för att hålla tal
eller yttra sig i diskussioner. Jag dristar
mig att påminna om att det tyvärr finns
ganska många människor av olika yrkeskategorier
som t. o. m. måste ta till s. k.
»pratvatten» för att våga yttra sig. Det
behövs sannerligen en intensifierad talundervisning
och talarträning.

Landets modersmålslärare gör förvis -

omyndigas ansökningar om studiemedel

so en god insats, men de behöver hjälp
och handledning av specialutbildade
talpedagoger, och de som finns är mycket
få. Den som har sysslat med folkbildningsarbete
vet att det råder stor
brist på lärare för de kurser man anordnar
i talteknik eller talarträning. Detta
omvittnas också av företag i förvärvslivet
som vill satsa på ämnet i sin utbildningsverksamhet.
Denna typ av talpedagoger
behövs alltså både på den privata
sektorn och på skolsektorn.

När jag framställde min fråga visste
jag inte att Svenska sång- och talpedagogförbundet
hade inlämnat en skrivelse
till skolöverstyrelsen, i vilken man
föreslog just en sådan utbildning för såväl
talpedagoger som sångpedagoger.
Det gladde mig mycket när jag fick höra
det för några dagar sedan, och det gladde
mig också att det visats positivt intresse
för saken från överstyrelsen.

Jag tycker också att både jag och
andra som är intresserade av detta kan
uppfatta ecklesiastikministerns svar som
positivt. Skulle en talpedagogutbildning
av den typ jag har antytt kunna förverkligas
— på den punkten tror jag
nog statsrådet ger mig rätt — skulle det
hälsas med tillfredsställelse av exempelvis
de fåtaliga sång- och talpedagoger
som i dag finns, men också av landets
alla modersmålslärare, för att inte tala
om alla dem som på läktarna i detta
hus och i TV, i radio och på politiska
möten kommer att lyssna till framtidens
riksdagsmän.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. prövningen av omyndigas
ansökningar om studiemedel

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Ullsten har frågat,
om jag avser att vidtaga åtgärder

Nr 19

Tisdagen den 27 april 1965

Svar på fråga ang. prövningen av omyndigas ansökningar om studiemedel

som leder till att överförmyndares prövning
av omyndigas ansökningar om studiemedel
kan undvikas.

I samband med att studiemedelsförordningen
trädde i kraft den 1 januari
1965 aktualiserades frågan huruvida
överförmyndarprövning av omyndigas
ansökningar om återbetalningspliktiga
studiemedel verkligen behövdes. Denna
fråga utreds för närvarande inom ecklesiastik-
och justitiedepartementen.

Vidare anförde:

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Det förvånar mig litet
att herr Edenman inte med ett enda ord
för egen del beklagar den irritation som
lagstiftningen på detta område medför
för tiotusentals studerande varje år.

överförmyndarens skyldighet att pröva
samtliga ansökningar från personer
under 21 år om studiemedel fyller an:
-.rs enligt min mening alla krav på ett
mycket kvalificerat onödigt krångel.
Riksdagen har antagit bestämmelser om
vilka studerande som skall få studielån
och på vilka villkor de skall utgå. Den
pi övning som överförmyndaren normalt
gör av frågan, om det är rimligt att en
omyndig sätter sig i skuld, verkställes
i detta faL av studiehjälpsnämnden med
stöd av de bestämmelser riksdagen antagit.
Om behovet av pengar för de studerande
som här avses kan det inte
råda någon tveksamhet; riksdagen har
ju fastställt att alla som bedriver studier
vid vissa undervisningsanstalter
i princip har rätt till studiemedel. Dessa
utgår som bekant till en del som bidrag
och till en annan del som lån. Prövningen
av frågan huruvida en reducering
av studiemedlen skall ske på grund
av egen eller makes inkomst göres av
studiehjälpsnämnden.

Vad har då överförmyndaren egentligen
att göra med sakprövningen av dessa
frågor? Såvitt jag förstår ingenting.
Men han måste ändå —- på grund av vad
som stadgas i föräldrabalkens 15 kap.

14 paragraf — kräva in en ansökan, formellt
gå igenom den, sätta en stämpel
på handlingen och sedan lämna tillbaka
den till den studerande. Proceduren är
i och för sig ganska snabbt avklarad;
den liir ta ungefär 10 minuter. Men för
den studerande kan det ändå gå åt ganska
mycken tid. I höstas var det inte
ovanligt att 15—20 studerande satt i
väntrummet hos Stockholms övérförmyndarkammare.
Om till denna väntetid
lägges restiden och den tid det tar
att sätta ihop dessa handlingar, skaffa
underskrifter etc. vågar man nog utgå
ifrån att varje ansökan lågt räknat tar
ungefär en och en halv timme i anspråk.
Med nuvarande cirka 40 000 ansökning
ar per år — och antalet stiger efter hand
— innebär det att den nämnda otympligheten
i lagstiftningen medför ett b u islösande
av 30 studieår varje år.

Centrala studiehjälpsnämnden no: de
av sig om denna olägenhet redan då
reglementet för studiemedlen utarbetades
för ungefär ett år sedan. Alla har,
såvitt jag kan förstå, insett att det hela
är på tok. Man kan då fråga sig, varför
det tar så lång tid innan det göres något
åt saken. Det borde vara ganska
enkelt att i den paragraf i föräldrabalken
som det här var fråga om införa ett
undantag, enligt vilket överförmyndaren
inte behöver företa någon prövning.
Sådana undantag finns redan i andra
avseenden, och det måste vara en juridiskt-tekniskt
mycket lätt uppgift att
införa ett undantag även i fråga om
denna sak.

Det är möjligt att man, om man gör
ett sådant undantag, även bör inkludera
andra studielån och måhända också
bosättningslånen. Den utredning som
därvidlag kan behövas skulle rimligtvis
kunna klaras av ganska snabbt.

Det framgår av ecklesiastikministerns
svar att man arbetar med dessa frågor
både i hans eget departement och i justitiedepartementet.
Det är verkligen på
tiden att så sker, och jag hoppas att
arbetet påskyndas.

Tisdagen den 27 april 1965

Nr 19

Svar på fråga ang. de höjda fastighetstaxeringsvärdenas inverkan på beräkningen
av arealtillägg — Svar på fråga ang. utrotande av vildmink

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Herr Ullsten efterlyste
ett beklagande från min sida. Det tjänar
mycket litet till, mot bakgrunden
av de bestämmelser som ändå finns i
föräldrabalken. Det är dessa bestämmelser
som gör att propositionen och
uiskottsutlåtandet inte kunde se ut på
annat sätt än vad fallet är. Men omedelbart
efter riksdagsbehandlingen av
frågan om studiemedlen upptäckte vi
att det här kanske ändå måste göras en
förändring.

Jag har, herr Ullsten, genom mitt
målsmannaskap och långvariga samtal
med min vän överförmyndaren i Uppsala
och genom samtal med en överförmyndare
som är tjänsteman i departementet
blivit väl underkunnig om hur
det förhåller sig i den fråga herr Ullsten
tagit upp.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. de höjda fastighetstaxeringsvärdenas
inverkan på beräkningen
av arealtilläggen

Ordet lämnades på begä!,.n till

Chefen för jordbruks*, partementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Mattsson har frågat
om jag avser att vidta åtgärder för
anpassning av den för arealtilläggen
gällande förmögenhetsgränscn till den
uppräkning av fastighetsvärdena som
följer genom årets fastighetstaxering.

I anledning härav vill jag erinra om
att frågan om småbruksstödets framtida
utformning i sin helhet ingår i 1960
års jordbruksutrednings uppdrag. Enligt
årets riksdagsberätteå beräknas
ii''redntngen avsluta sitt '' h:te hösten
1965. Jag räknar med att den av herr
Mattsson åsyftade frågan kommer att
behandlas i detta sammanhang.

Vidare anförde

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka jordbruksministern
för svaret på min fråga.
Många småbrukare har nu fått taxeringsbesked
och fått veta att deras förmögenhet
kommer att stiga fr. o. m. 1 januari
1966. Förmögenhetsgränsen har
tidigare varit 50 000 kronor. När de
kommer över denna gräns, är det klart
att de fruktar att arealbidraget skall
försvinna. Det betyder mycket för denna
grupp av jordbrukare; de har små
inkomster och några hundralappar per
år innebär rätt mycket för dem.

Nu är det inte ett nej som jag har
fått till svar på min fråga. Vad jag har
fått veta är, att saken kommer att behandlas
av 1960 års jordbruksutredning
och att denna då har att framlägga förslag
om småbrukarstödet. Det är min
livliga förhoppning att vi inte skall
uppleva året 1966 med dessa bidrag
eliminerade till följd av gällande bestämmelser.
Jag hoppas att det skall
vara möjligt att finna en form, som möjliggör
att de som nu får arealbidrag även
erhåller sådant under 1966 och framdeles.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. utrotande av vildmink

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat mig, om jag med hänsvn
till vildminkens skadegörelse vill för
riksdagen framlägga förslag om åtgärder
för dess snara utrotande.

Till svar vill jag meddela att 1949
års jaktutredning i sitt slutbetänkande,
som beräknas komma att avlämnas i år,
enligt vad jag inhämtat ämnar lägga
fram förslag till åtgärder i fråga om

Nr 19

Tisdagen den 27 april 1965

Svar på fråga ang. ett extra tillskott från statens sida till hjälpen åt de handikappade

vildmink. I avvaktan på ställningstagandet
till dessa förslag avser jag inte att
vidta några åtgärder i ämnet.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till jordbruksministern för svaret
på min fråga. Anledningen till att
jag ställde frågan i år var att jag vid
fjolårets riksdag väckte en motion i
ärendet och då fick besked om att 1949
års jaktvårdsutredning skulle göra någonting
åt saken. Eftersom jag inte hört
någonting härom, tyckte jag att det var
lämpligt att fråga på nytt.

Glädjande nog ser jag nu att jaktvårdsutredningen
ämnar avlämna ett
betänkande, troligen i år. Det vore en
välgärning, om så kunde ske och om
vi sedan kunde få ett förslag framlagt
till riksdagen.

För en tid sedan läste jag i en tidning
— om jag inte missminner mig var
det Nya Folket i Bild — om den stora
skadegörelse som detta vilddjur åsamkar
fisket. Litet senare hörde jag ett
program i radio, där det talades om de
stora skador som vildminken åstadkom
på viltbeståndet och på fågellivet.

Jag tror nog att såväl statsrådet som
jag och många andra är överens om
att det skulle vara en välgärning, om
det kunde vidtas åtgärder för att stoppa
den plåga vildminken utgör. Jag ber
herr statsrådet vara vänlig att när betänkandet
kommer så fort ske kan framlägga
ett förslag för riksdagen, så att
vi kan göra någonting i denna fråga.

Jag ber att ännu en gång få tacka för
det positiva svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på fråga ang. ett extra tillskott från
statens sida till hjälpen åt de handikappade Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Rimmerfors har
frågat mig om jag vill medverka till att
ett belopp, motsvarande de ca 12 miljoner
kronor, vilka insamlats genom
aktionen »Röda fjädern», ställes till förfogande
som ett extra tillskott från statens
sida till hjälpen åt de handikappade.

Insamlingsresultatet är ett glädjande
tecken på svenska folkets intresse för
de handikappade. Ett ögonblicks eftertanke
säger dock var och en av oss,
att frivilliga insatser kan komplettera
men aldrig träda i stället för samhällets
stöd. Om, såsom jag utgår ifrån,
regeringens förslag om förbättrade pensioner
genomföres fr. o. m. den 1 juli
i år, kommer svenska folket att få betala
2 miljoner kronor varje dag i förtidspensioner,
invaliditetstillägg och invaliditetsersättningar
åt handikappade.
Andra åtgärder för de handikappade
— såsom tekniska och ortopediska
hjälpmedel, bostadsförbättringar och
invalidbostadsbidrag, hemsamaritverksamhet,
utbildning, omskolning, skyddade
verkstäder — kommer att kosta
oss 1 miljon kronor varje dag. Staten
använder alltså betydande belopp av
skattemedel till förmån för de handikappade.
Det extra tillskott på 12 miljoner
kronor, som herr Rimmerfors antyder,
motsvarar statens kostnader för
de handikappade under 4 dagar. Man
skall inte heller glömma, att de insatser
som kommuner och landsting gör,
framför allt inom sjukvården, också betalas
av svenska folket.

Vi är emellertid inte nöjda med vad
vi hittills har uppnått. Som jag anmälde
i förra månaden kommer en statlig
utredning att tillsättas rörande samhällets
omvårdnad om de handikappade.
Personligen väntar jag mig också en
hel del av statens handikappråd, som
nyligen har inrättats. Enligt min uppfattning
bör samhället fortsätta att ge
de handikappade stöd genom en mål -

Tisdagen den 27 april 1965 Nr 19

tillskott från statens sida till hjälpen åt de handikappade

Svar på fråga ang. ett extra

medveten, fortlöpande verksamhet och
inte genom tillfälliga insatser.

Jag vill alltså svara herr Rimmerfors,
att jag föredrar en fortsatt utbyggnad
av samhällets stödåtgärder för de handikappade
framför extra tillskott från
staten till frivilliga insamlingar. Det
tror jag är den bästa användningen av
samhällets resurser.

Vidare anförde

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret, inte minst för dess
positiva ton.

Jag vet inte, om jag skall säga att jag
hade väntat mig något annat svar av
socialministern än det jag fick. Jag är
naturligtvis medveten om att en socialministers
rörelsefrihet är mera begränsad
än en vanlig riksdagsledamots när
det gäller mera spontana åtgärder. Å
andra sidan skall jag gärna erkänna, att
jag i mina ljusaste ögonblick drömde
om att statsrådet Aspling skulle lyda
sitt hjärtas röst och säga ungefär så här:
»Varför inte? Svenska folket har visat
att det vill påskynda förbättringen av
de handikappades ställning. Vi slår till
medan det är varma uppvindar i den
sociala termiken och ger ett extra handtag!
Jag skriver ut en proposition om
ett tilläggsanslag av samma storleksordning
som den frivilliga insamlingen
Röda fjädern, kanske t. o. m. räknat
fram till en viss angiven tidpunkt i vår
eller i sommar, för att ännu flera skall
hinna vara med. De 12—13 miljonerna
hinner kanske bli 20. Det betyder ett
extra anslag på 20 miljoner, summa 40
miljoner, till de 320 som nu utgår.»

När jag ställde min fråga, hade jag
en tidigare svensk insamlingsaktion i
tankarna, nämligen insamlingen .Sverige
hjälper. Då utfäste sig staten att betala
lika mycket som de frivilliga givarna,
fram till en viss dag. Varför skulle
vi inte kunna upprepa denna verkligt

lyckade aktion, som vi haft så mycken
nytta och glädje av, bl. a. i NIB:s sociala
och humanitära verksamhet.

Omsorgen om de handikappade är
ingen fråga om frivillig välgörenhet,
har det sagts, inte minst av statsrådet,
men i pressen har socialdemokratiska
ungdomar ondgjort sig över den sidan
av saken och menat att Sveriges Radio,
Lionsklubbarna och andra varmhjärtade
människor inte skall lägga sig i detta.
Jag delar deras mening så till vida att
handikapphjälpen inte får lämnas ut
på entreprenad enbart till den enskilda
välgörenheten. Denna hjälpverksamhet
är en hela samhällets sak. Men det
finns två anledningar till att jag tycker
att man skall acceptera insamlingsaktionen
och utnyttja den för den goda
saken.

Den ena är det faktum att vår handikappvård,
trots alla framsteg, ännu inte
är tillräckligt utbyggd. Jag har i socialpolitiska
kommittén varit med om inte
bara en kartläggning av behovet, utan
även en rad rekommendationer till stat,
landsting, kommuner och enskilda organisationer
— lägg märke också till
de sistnämnda — att handla så, att de
handikappades handikapp i möjligaste
mån kompenseras.

Den andra anledningen, herr talman,
är att en folkopinion inte bör negligeras.
Den avslöjar alltid något om vad
som ligger medborgarna varmt om hjärtat,
och som man är villig att offra för.
Och är man villig att göra det genom
enskilda gåvor, så är man väl också
villig att göra det skattevägen, när detta
aktualiseras. De handikappade lever
mitt ibland oss. Deras nöd är vår nöd.
Att insamlingen »Röda fjädern» kunde
riva loss en så entusiastisk insats på
några få dagar innebär inte bara att
den var skickligt iscensatt. Det betyder
framför allt att svenska folket kände
behov av att öka hjälpen till de handikappade.

Det ligger, herr talman, inget felaktigt
i att fånga upp en sådan vind av del -

Nr 19

Tisdagen den 27 april 1965

Svar på interpellation ang. undantag från den allmänna varuskatten för begagnade
traktorer

tagande och socialt ansvar och låta den
stimulera även den allmänna bidragsgivningen
via regering och riksdag. Jag
är förvissad om att en regeringsproposition
nu i vår om fördubbling av den
frivilliga insatsen skulle ha utlöst, inte
så stora ekonomiska resultat — däri
har socialministern rätt — i förhållande
till behovet, men en oerhörd tacksamhet
inte bara hos de handikappade utan
också hos de många givarna. Ett annat
år skulle man få tillfälle att bära den
ökade bördan via beskattningen, och så
skulle möjligen våra privata medel,
våra offergåvor — om man vill använda
ett så högtidligt ord — kunna dirigeras
mot någon ny uppgift som alla
betraktar som angelägen eller eftersatt.
Praktiskt taget all statlig verksamhet
går ju tillbaka på enskilda initiativ och
personliga offer men vi är alla överens
om att det är tillbörligt att samhället
följer upp och fullbordar verket.

Jag skall inte vid besvarande av en
s. k. enkel fråga gå in på behovet av
hjälp åt de handikappade. Jag vill bara
i anslutning till socialministerns svar
med tillfredsställelse konstatera vad han
nämner om den tidigare aviserade utredningen
rörande samhällets omvårdnad
om de handikappade. Men det får
inte bli så, herr socialminister, att utredningen
kommer att betyda ett reformstopp
på området. Det finns detaljfrågor
som vi kan lösa — och måste
lösa -— med det allra snaraste.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Justerades protokollet för den 21 innevarande
april.

§ 13

Svar på interpellation ang. undantag från
den allmänna varuskatten för begagnade
traktorer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har i en interpellation frågat mig
vilka åtgärder jag vidtagit i anledning
av riksdagens hemställan om utredning
av frågan om undantagande från allmän
varuskatt av begagnade traktorer.

Utredningen av denna fråga har hittills
fått anstå i avvaktan på allmänna
skatteberedningens förslag om den framtida
utformningen av den indirekta beskattningen.
I ett mervärdeskattesystem
skulle ju frågan komma i ett helt annat
läge. Som bekant har en arbetsgrupp
nyligen tillsatts för att överse skatteberedningens
förslag till mervärdeskatt
m. in. Enligt min mening bör, såsom jag
även framhållit i prop. 1965: 87, frågan
om de begagnade traktorernas ställning
i varuskattehänseende lämpligen överlämnas
till denna arbetsgrupp.

Med det sagda, herr talman, får interpellationen
anses besvarad.

Vidare anförde

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Det tack som jag vill
framföra till finansministern för svaret
får väl närmast avse det förhållandet, att
finansministern inte helt har glömt bort
frågan. Men inte kan man påstå att finansministern
är särskilt lyhörd för vad
riksdagen uttalar, eftersom riksdagen
redan år 1963 beställde en utredning om
undantagande från allmän varuskatt för
begagnade traktorer.

Det har gått två år sedan dess och
ingenting har hänt mer än att finansministern
just nu meddelar att han överlämnat
frågan till den arbetsgrupp som
skall överse skatteberedningens förslag,
varför vi väl i detta hänseende får konstatera
att finansministern är mera
Sträng än rask.

Personligen har jag svårt att tro att
denna fråga kan vara så komplicerad,
att man först måste fundera på saken i

Tisdagen den 27 april 1965 Nr 19

Svar på interpellation ang. redovisningen av omsättningsskatt under sommarmånaderna -

två år och sedan baka in den i en utredning
som kanske tar lika lång tid ytterligare.
Hela tiden har det väl ändå stått
klart för finansministern att varuskatten
på begagnade maskiner och traktorer,
såsom den nu är utformad, strider mot
omsättningsskattens princip att skatt uttages
endast en gång på en och samma
vara. I de anförda fallen kan omsättningsskatt
uttagas praktiskt taget hur
många gånger som helst, d. v. s. allteftersom
traktorn utbytes och på nytt kommer
i handeln.

Dessutom drabbar denna extra beskattning
en näringsgren som redan tidigare
har stora produktionskostnader,
nämligen jordbruket. Sammanlagt beräknas
dessa merkostnader för jordbruket
årligen uppgå till mellan 15 och 20
miljoner kronor. Om dessa kostnader
sedan även slår igenom i prisledet,
kan det väl inte undvikas att också Ulla
Lindströms falukorv fördyras något.
Den orättvisa belastning som denna
skatt innebär för jordbruket borde finansministern
för länge sedan ha rättat
till. Sådana inadvertenser gör inte omsättningsskatten
särskilt populär.

Jag vill därför, herr talman, hoppas
att den arbetsgrupp som skall överse
frågan kommer med en snar lösning på
problemet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på interpellation ang. redovisningen
av omsättningsskatt under sommarmånaderna Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordgren har i en
interpellation frågat mig, om jag med
hänsyn till semesterstängningen vill
medverka till att anstånd med redovisning
av allmän varuskatt för juni månad
ges till september.

Redovisningen av allmän varuskatt
måste anses som enkel. Redovisningen i
juli skall bara avse -— förutom företagarens
egna varuuttag — vad som influtit
kontant under maj och juni eller, om
redovisningen sker på grundval av faktureringen,
vad som fakturerats under
dessa månader. Några större svårigheter
att upprätta deklarationen i omedelbar
anslutning till redovisningsperiodens
utgång kan inte föreligga, om räkenskaperna
är i föreskriven ordning. Därtill
kommer att företagen i stor utsträckning
torde ha sin ekonomiska förvaltning
i funktion även under den s. k. industrisemestern.
Jag anser därför inte,
att anledning finns till något generellt
avsteg från den gällande redovisningsordningen
för den allmänna varuskatten.

Med det sagda, herr talman, får interpellationen
anses besvarad.

Vidare anförde

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för finansdepartementet
för svaret på min interpellation.
Detta svar visar inte ett sådant positivt
handlande som skulle motsvara den av
finansministern i tal och skrift ofta deklarerade
positiva inställning till mindre
och medelstora företag — det är ju
dem det här i huvudsak gäller — som
vi i detaljhandelsledet väntat oss av
finansministern i denna fråga.

Finansministern säger i sitt svar att
redovisningen är enkel och att några
större svårigheter att upprätta deklarationen
inte föreligger. Jag kan, med reservation
för vissa branscher, hålla med
finansministern om detta — under förutsättning
att man har tillgång till erforderliga
uppgifter. I detta sammanhang
tillåter jag mig emellertid erinra om de
tiotusentals arbetstimmar som företagarna
måste avsätta till ifrågavarande
arbete.

Nr 19

Tisdagen den 27 april 1965

Svar på interpellation ang. ersättning till fastighetsägare för skada genom buller

Omsättningsskatten skall redovisas
varannan månad, bl. a. senast den 18
juli eller »senast påföljande vardag». I
lag har fastställts fyra veckors semester.
Många företag semesterstänger, bl. a. av
hänsyn till sina anställda, under tiden
från den 5/7 till den 31/7. Detta innebär
att arbetet med den redovisning,
som finansministern här betecknat som
enkel, skall i år utföras på två dagar,
den 1 och 2 juli. Vid den tidpunkten har
man icke, herr finansminister, hunnit
få de uppgifter från t. ex. postgirokontoret
eller andra inbetalningsställen som
erfordras för en exakt redovisning. Därtill
kommer att det redan under normala
förhållanden för många företag är tekniskt
omöjligt att ha de leveranser, som
verkställts den 31 juni, fakturerade och
bokförda så att skatten kan redovisas
den 2 juli. Inför den prisökning som
orsakas av den förhöjda omsättningsskatt,
vilken skall uttas fr. o. m. den 1
juli, kommer dessutom sannolikt köp
och leveranser under de sista dagarna i
juni att få avsevärt större omfattning än
normalt.

I riksskattenämndens anvisningar erinras
om att det inte heller under förhållanden
som dessa är tillåtet att lämna
preliminär omsättningsuppgift. Företagen
får alltså icke låta redovisningen
ens för de sista junidagarnas omsättning
kvarstå till september.

Herr talman! Den uppgifts- och uppbördsskyldighet
som under senare år
ålagts företagen i detaljhandelsledet har
nått en betydande omfattning. En ganska
stor del av statens inkomster skall
sålunda landets företagare ensamma driva
in och ansvara för. Jag tror mig också
våga påstå att denna uppbördsskyldighet
i stor utsträckning fullgöres till finansministerns
belåtenhet. Med hänsyn
härtill och med tanke på den nämnda
omfattningen av det arbete som ålagts
oss företagare för statens räkning synes
mig den vädjan jag i min interpellation
riktat till finansministern vara ganska
rimlig. Jag begär ingenting annat än att

också vi företagare under semestertid
skall vara befriade från detta statliga
uppbördsarbete.

Jag tackar finansministern än en gång
för svaret, men jag vädjar också än en
gång till finansministern att på nytt
överväga frågan och därmed visa att finansministern
unnar oss företagare och
vår kontorspersonal semester också från
detta statliga uppdrag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Svar på interpellation ang. ersättning
till fastighetsägare för skada genom
buller

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Svensson i Kungälv
har i en interpellation frågat kommunikationsministern,
om denne har för
avsikt att föreslå ändring i nuvarande
lagstiftning, så att staten i samband med
väganläggningar också kan lämna ersättning
i en eller annan form till fastighetsägare
som bevisligen blir utsatta
för medicinskt skadliga bullerstörningar.

Interpellationen har överlämnats till
mig för besvarande.

De problem herr Svensson berör i sin
interpellation är både viktiga och svårlösta
men ingalunda nya. De har redan
varit föremål för stort intresse öven
inom lagstiftningsarbetet — och är det
just nu.

Till en början vill jag framhålla,
att redan gällande rättsregler innebär
flera möjligheter för en fastighetsägare
att få ersättning för besvärande störningar
från vägar och andra fasta trafikanläggningar
och även, i undantagsfall,
möjlighet att få fastigheten helt
eller delvis inlöst på grund av störningarna.

Vare sig mark tas i anspråk för allmän
väg enligt bestämmelserna om väg -

Tisdagen den 27 april 1965 Nr 19

Svar på interpellation ang. ersättning till fastighetsägare för skada genom buller

rätt i lagen om allmänna vägar eller
genom expropriation är markägaren berättigad
till ersättning inte bara för marken
utan också för intrång som orsakas
av vägens byggande eller begagnande —
t. ex. just genom bullerstörningar. Och
om det uppkommer synnerligt men, kan
markägaren i princip fordra inlösen av
område som utsätts för detta. Här gäller
emellertid den viktiga begränsningen,
att endast den som måst avstå mark till
själva vägen — låt vara den allra minsta
del — anses berättigad att framställa
anspråk enligt dessa regler. Enbart
omständigheten att trafiken på
vägen kommer att störa fastigheten är
alltså inte nog.

Detta betyder dock inte att ägare till
sådana fastigheter lämnas rättslösa. I
stället anses här andra rättsregler gripa
in, nämligen grannelagsrättens regler
om s. k. immissioner. De finns än så
länge inte inskrivna i någon lag utan
har utbildats i domstolarnas praxis, med
stöd av uttalanden i lagförarbeten och
i den juridiska litteraturen. Helt allmänt
kan immissionsreglerna sägas innebära,
att fast egendom inte får användas på
sådant sätt att omgivningen utsätts för
varaktiga störningar i form av buller,
luftföroreningar eller liknande utöver
en viss grad, den s. k. toleranspunkten,
och att den som drabbas av otillåten
störning kan vända sig till allmän domstol
för att få rättelse och skadestånd.

Det är klart, att det allmänna — både
stat och kommun — måste känna
ansvar för problem av detta slag. Årets
riksdag har också helt nyligen behandlat
en fråga med liknande problem. Med
bifall till propositionen nr 28 har riksdagen
sålunda bl. a. anvisat 5 milj. kronor
till inlösen av fastigheter som är utsatta
för buller från vissa flottiljflygplatser.

Det allmännas ansvar bör uppenbarligen
i första hand ta sig uttryck i åtgärder
för att förebygga olägenheter.
Det kan bl. a. ske genom att tillräckliga
frizoner skapas kring trafikleder och

andra större trafikanläggningar — områden
som är fria från påtagligt störd
bebyggelse. Här möter tekniska, hygieniska,
rättsliga och, inte minst, ekonomiska
problem.

Av särskilt intresse i tekniskt-hygieniskt
avseende är just nu, att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, medicinalstyrelsen
och byggnadsstyrelsen gemensamt
planerar en stort upplagd undersökning
av trafikbullret för att få underlag
för normer beträffande tolerabla
avstånd mellan trafikleder och bebyggelse.

Vad angår den rättsliga sidan anses
det för närvarande tveksamt, i vad män
man kan tillgripa expropriation enbart
för att skapa en frizon. De naturliga och
praktiska medlen för att åstadkomma
frizoner finns på bebyggelseplaneringens
område, över huvud råder ett mycket
nära samband mellan trafikledsplanering
och bebyggelseplanering. Herr
Svensson nämner särskilt bestämmelserna
om stadsplan, och det är väl
främst de reglerna som har betydelse i
sammanhanget.

Åtskilliga hithörande frågor är nu
under utredning. Väglagstiftningen har
1960 års vägsakkunniga att se över. I
direktiven för de sakkunniga nämns
särskilt bl. a. bestämmelserna om storleken
av det område som skall hållas
fritt från bebyggelse. Vidare erinras om
att det på sistone har visat sig att större
vägföretag ibland kan orsaka intrång
av en art som inte synes ha varit förutsedd
vid lagens tillkomst. Expropriationsutredningen
har som namnet anger
till uppdrag att se över expropriationslagstiftningen,
bl. a. reglerna om expropriationsändamålen
och principerna för
värderingen. Och slutligen har immissionssakkunniga
förra året fått sitt uppdrag
utvidgat till att avse en allmän utredning
angående utformningen av en
lagstiftning om immissioner.

Sammanfattningsvis tror jag mig, herr
talman, kunna säga, att lagförslag i de
olika frågorna är på god viig. Men jag

20 Nr 19 Tisdagen den 27 april 1965

Svar på interpellation ang. ersättning till fastighetsägare för skada genom buller

kan självfallet inte i dag uttala mig om
när en ändrad lagstiftning kan genomföras.

Vidare anförde:

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för svaret på min interpellation.
Att frågan inte besvarades av kommunikationsministern
utan av justitieministern
visar att det rör sig om en
lagstiftningsfråga av vittomfattande
slag. Vi är alltså överens om att interpellationen
rör ett stort problem som
måste lösas och lösas ganska snart.

Av särskilt intresse tycker jag den
uppgiften är att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
medicinalstyrelsen och
byggnadsstyrelsen -—■ d. v. s. de organ
som i huvudsak är intresserade av och
inkopplade på dessa ärenden — förbereder
en omfattande undersökning av
trafikbullret för att få underlag för normer
beträffande tolerabla avstånd mellan
trafikleder och bebyggelse.

Med de nu rådande förhållandena
kommer ofta den enskilde i kläm, när
allmänintresset kräver sitt, och en sådan
regel tycker jag inte är riktig. När
på grund av en stadsbildning tomtpriset
höjes — vilket då och då blir fallet
— och folk blir miljonärer ganska
fort är vi beredda att ingripa, eftersom
vi inte tycker det är rättvist att människor
skall förtjäna pengar så lättvindigt.
I detta fall är det i stället så att
ett allmänintresse gör att den enskilde
kommer i kläm.

I det fall från Kungälv, som jag refererade
i min interpellation, får 40—50
egnahemsägare i ganska små ekonomiska
omständigheter se sina egnahem
minska i värde på grund av att allmänheten
kräver att kunna komma fort
fram och därför bygger en motorväg.
Jag hoppas att det på ett eller annat
sätt skall bli möjligt att i detta speciella
fall kompensera dem. Justitieminis -

tern nämner en möjlighet att få rättelse,
nämligen genom grannelagsrätten,
enligt vilken en väghållare kan ådömas
skyldighet att ersätta den skada som
han förorsakat. Men det framgår också
av svaret att det är ganska svårt att få
ut den ersättningen. Jag skulle tro att
det vill mycket till innan dessa människor
vågar ta upp en process, inte
minst därför att de kan förlora den och
då måste betala de stora processkostnaderna.
Det är dock en utväg, och det
är möjligt att den så småningom får
prövas.

Beträffande vägsträckningen kan man
tydligen inte göra något — om samtliga
myndigheter varit eniga. Då stadsplanerna
fastställdes förelåg inte planen
på en motorväg. Konflikten har alltså
uppstått efteråt. Man hoppas nu att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen skall försöka
vidta åtgärder för att förebygga
bullerstörningar t. ex. genom betongräcken
och sådant. Jag har mig bekant
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen är
tveksam på den punkten, inte bara här
utan även på andra ställen. Det blir
snöanhopningar och det kanske inte
heller är så estetiskt tilltalande, men
det är ett sätt att hindra bullret att gå
vidare. Här är det fråga om en väg
som går 6—14 meter över takhöjd. Det
blir som ett paraply som ligger över
husen. Man har försökt att mäta bullret
och har kommit upp till ganska höga
värden.

Till detta skulle jag, herr talman,
vilja knyta den förhoppningen att man,
när man bygger denna bro och denna
väg, inte håller på nattetid. I detta sammanhang
vill jag erinra om det buller
som förekom utanför kanslihuset för
några år sedan, när man pålade i
Strömmen. Jag tror att det var ganska
svårt att arbeta i kanslihuset då. Något
liknande kan ju faktiskt förekomma i
nu ifrågavarande fall. Jag skulle önska
-—■ jag vet att det tillkommer väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att se till den
saken — att man inte arbetar med den -

Tisdagen den 27 april 19G5

Nr 19

Svar på interpellation ang. ersättning till fastighetsägare för skada genom buller

na väg nattetid och åstadkommer bullerstörningar
så att människor inte kan
få den nattsömn soin de behöver.

Jag har särskilt uppehållit mig vid
detta speciella fall, men det är alldeles
klart att problemet är mycket mer vittomfattande.
Samma problem har man
att brottas med i Uddevalla och i göteborgstrakten,
där det gäller samma väg.
Men motsvarande problem dyker upp
överallt framöver, förmodar jag. Man
skulle väl kunna säga att de! bullrar
nästan överallt i vårt moderna samhälle.

Får jag till slut också uttala den förhoppningen,
att de olika utredningar
som justitieministern omnämner blir
färdiga ganska snart och att frågan om
ersättning till enskilda snart kommer
att lösas. Det är fullt rimligt att den
som bygger vägar — och det gör vi ju
indirekt alla — ersätter de människor
som kommer i kläm, när det moderna
motorsamhället kräver sitt.

Jag ber än en gång, herr talman, att
få tacka justitieministern för det utförliga
svaret.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Det problem som herr
Svensson i Kungälv har tagit upp här
är av utomordentligt stor betydelse, och
jag vill gärna understryka de synpunkter
som framförts i interpellationen.
Det är ganska naturligt att när tekniker
skall göra saker och ting, så vill de
göra det så billigt som möjligt. Om enskilda
i sådana sammanhang kommer i
kläm, kan det ibland hända, att teknikerna
säger, att det kostar för mycket
att vidta åtgärder som kan undanröja
ifrågavarande väsentliga olägenheter för
enskilda. Jag skulle vilja understryka
vikten av att man först och främst gör
allt vad som är möjligt för att eliminera
olägenheter av detta slag, olägenheter
som går långt utöver vad som kan
anses vara tolerabelt. Först om detta
inte är möjligt får man se till att ersättning
utgår och att den inte dröjer

alltför länge. Ersättning måste dock
vara en andrahandsfråga — jag vet att
herr Svensson i Kungälv håller med
mig om det.

Jag blev glad över den positiva ton
jag tyckte mig finna i interpellationssvaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande skrivelse nr 67, med
överlämnande av redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation, hänvisades
skrivelsen, såvitt gällde de under
avdelning II i redogörelsen behandlade
sakerna, enligt följande:

punkterna A 7, Bl, B 2, B 3, B 4, B 5,
B 6, B 7, B 8, G 6, utom i vad avsåg frågan
om recepts giltighet, G 7, D 3, D 4,
D 5, D 6, D 8, E 4, E 7 och E 9 till statsutskottet; punkterna

C 5, E 5 och E 6 till bevillningsutskottet; punkterna

D 7 och E 2 till bankoutskottet;
samt

punkterna Al, A 2, A 3, A 4, A 5, A 6,
A 8, C 1, C 2, C 3, C 4, C 6, såvitt angick
frågan om recepts giltighet, C 8, Dl
och D 2 till lagutskott; och hänvisades
övriga delar under avdelning II i redogörelsen
samt skrivelsen i övrigt till utrikesutskottet.

§ 17

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 124, med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § 2:o),
4:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

§ 18

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
vid utskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan fogade, å bordet vilande
framställningar från dels fullmäk -

Nr 19

Tisdagen den 27 april 1965

tige i riksbanken angående försäljning
av en riksbanken tillhörig fastighet i
Uppsala, dels riksdagens revisorer angående
löneuppräkning för kanslichefen
hos revisorernas kansli.

§ 19

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 874 och 875.

§ 20

Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkande nr 24,
första lagutskottets utlåtanden nr 21 och
22, andra lagutskottets utlåtande nr 42
samt allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 22 och 24—28.

§ 21

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser allmänna frågor
och bemyndigande för Kungl. Maj:t att
besluta om arbeten inom viss kostnadsram,

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde,

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,
nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde,

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde,

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde,

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde,

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde,

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde,

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av

Tisdagen den 27 april 1965

Nr 19

avtal med Stockholms stad rörande vissa
markbyten m. m.,

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1965/66 till skolväsendet jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till byggnadsarbeten vid
universiteten och vissa högskolor m. m.,
nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,

nr 70, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
inom socialdepartementets verksamhetsområde,

nr 71, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus m. m., och
nr 77, angående överlämnande till
lagutskott av sex till statsutskottet hänvisade
motioner i vissa delar; samt
bankoutskottets utlåtande nr 15, i anledning
av väckta motioner om åtgärder
mot inflation, m. m.

§ 22

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner; och

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående upprustning
av den veterinärmedicinska forskningen

och utbildningen, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens
skrivelse, nr 170, till Konungen angående
val av riksdagens lönedelegation.

§ 23

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 126, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 24

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
förste vice talmannen:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 100, angående ändrad organisation
av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets och trädgårdsnäringens
områden, motionerna:

nr 876, av herr Hansson i Skegrie
in. fl.,

nr 877, av herr Hedin m. fl.,
nr 878, av herr Persson i Heden
m. fl.,

nr 879, av herrar Ståhl och Antby,
och

nr 880, av herr Svensson i Vä; samt
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 110, angående anslag till Flygvapnet:
Anskaffning av flygmateriel

m. m. för budgetåret 1965/66, motionerna: nr

881, av herr Edlund, och

nr 882, av herr Nilsson i Gävle m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 25

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.47.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Onsdagen den 28 april

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 22 innevarande
april.

§ 2

Meddelande angående plena

Herr TALMANNEN yttrade:

Detta sammanträde kommer att fortsätta
på kvällen. Morgondagens plenum,
som börjar kl. 14.00, avslutas senast kl.
19.00. Vid sammanträdet fredagen den
30 april (Valborgsmässoafton) förekommer
endast bordläggningar och andra
formella ärenden.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 126, med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m.

§ 4

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till jordbruksutskottet motionerna nr
876—880; samt

till statsutskottet motionerna nr 881
och 882.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 51—71.

§ 6

Föredrogs statsutskottets memorial nr
77, angående överlämnande till lagutskott
av sex till statsutskottet hänvisade
motioner i vissa delar.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning, bifölls
utskottets i memorialet i övrigt
gjorda hemställan.

§ 7

Föredrogs, men bordlädes åter bankoutskottets
utlåtande nr 15.

§ 8

Anslag till frivilligt folkbildningsarbete,
ungdomsverksamhet m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
48, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1965/66
till frivilligt folkbildningsarbete, ungdomsverksamhet
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Bidrag till studiecirkelverksamhet

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag vill säga några ord
med anledning av den blanka reservation
som jag avgivit vid denna punkt.

Vid 1963 års riksdag beslutades om
en reformering av stödet till studiecirkelverksamheten,
som bl. a. syftade till
att genom en förbättring av det statliga
bidraget väsentligt underlätta studiecirklarnas
arbete. Det förutsattes då att
detta stöd skulle förbättras etappvis. En
successiv förbättring har också skett.
Statsbidraget till allmänna studiecirklar

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Nr 19

har höjts från 50 till 60 procent av kostnaderna
för ledararvoden och studiemateriel.
Samtidigt har emellertid funnits
ett bidragstak som kvarstått oförändrat
med högst 15 kronor per studietimme.

Skolöverstyrelsen har i sina petita
föreslagit att bidragsandelen skulle höjas
från 60 till 75 procent av kostnaderna
och att maximeringen av bidraget
skulle höjas från 15 kronor till 22 kronor
50 öre. I statsverkspropositionen
föreslås emellertid endast en höjning av
bidragsandelen till 75 procent men inte
någon höjning av bidragstaket.

En väsentlig motivering till 1963 års
riksdagsbeslut var att reformen skulle
bidra till en kvalitativ förbättring av
vårt folkbildningsarbete, och folkbildningsorganisationerna
har också arbetat
i den riktningen. Man har anordnat cirklar
inom nya områden, arbetat för förnyelse
av metoderna, anlitat mera kvalificerade
lärarkrafter o. s. v. Detta har
i många fall inneburit ökade kostnader.
Cirklarnas kostnadsnivå har också stigit
av andra orsaker, t. ex. den ATPavgift
som nu skall erläggas för lärarna.

Den nu föreslagna höjningen av bidragsandelen
kan ses som ett fullföljande
av tidigare riksdagsbeslut. En höjning
av bidragsandelen med bibehållande
av gällande bidragstak innebär emellertid
i realiteten att studieförbundets
möjligheter att utnyttja 75-procentsregeln
i markant grad försämras. Den avsedda
effekten — att skapa ekonomiska
möjligheter för en höjning av cirklarnas
kvalitet — uppnås inte. Det som nu beslutas
är alltså en delreform. En höjning
av bidragstaket är av största vikt, och
såväl folkbildningsorganisationerna som
skolöverstyrelsen har förutsatt att bidragstaket
skulle höjas i takt med höjningen
av bidragsandelen.

Herr talman! Jag ställer inte något
yrkande men vill uttala förhoppningen
att nästa års riksdag kommer att fatta
ett positivt beslut i denna fråga.

1 detta anförande instämde herrar
Wiklund och Rimmerfors (båda fp).

Bidrag till studiecirkelverksamhet

Herr NOItDSTRANDH (li):

Herr talman! Eftersom jag står ett av
våra studieförbund mycket nära och
därför så att säga inifrån kan bedöma
studieförbundens situation, vill jag gärna
understryka det befogade i att maximeringen
av bidraget per studietimme
snarast höjes från 15 kronor till 22 kronor
50 öre, varom herr Mundebo nyss
talade.

Jag noterar med tillfredsställelse, att
ecklesiastikministern har ett positivt
intresse för studieförbunden och strävar
efter att — troligen i någon kamp
med finansdepartementet —- ge dem så
goda arbetsmöjligheter som det är möjligt.
Läraromkostnaderna är numera —
jag pekar här bara på en av de komponenter
som ingår i bilden —• sådana, att
ett bidragstak på 15 kronor är helt orealistiskt
på många orter i vårt land.

Om ecklesiastikministern i nästa statsverksproposition
föreslår en höjning i
det fallet, kommer säkert statsutskottet
och dess andra avdelning att tillstyrka
förslaget. I dagens läge har man inte velat
ta något initiativ på den punkten.
Studieförbunden liksom utskottet väntar
på det förlösande ordet från ecklesiastikministern.

Detsamma gäller om den absolut nödvändiga
höjningen av organisationsanslaget
till studieförbunden, varom nästa
punkt i statsutskottets utlåtande handlar.
Där säger utskottet t. o. m., att utskottet
hyser stor förståelse för behovet
av en förstärkning av studieförbundens
resurser. Kan ecklesiastikministern begära
mer för att nästa år omgjorda sig
med en beslutsamhet, som innebär, att
han lägger rödpennan åt sidan i dessa
båda frågor?

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Eftersom ingen av de
föregående talarna har framställt något
yrkande, behöver jag inte ge någon utförlig
argumentering. Jag bara påpekar
att detta bidrag har höjts i etapper, vilket
vi varit införstådda med från bör -

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Utbildning av ungdomsledare

jan. Vi tycker att det i och för sig är en
ganska rejäl höjning när bidragsprocenten
på en gång ökar från 60 till 75, och
vi har ansett att det får räcka för i år,
även om vi alla vet att det också behövs
en höjning av bidragstaket.

Jag ber därför kort och gott att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag har full förståelse
för bildningsorganisationernas svårigheter.
Jag känner till detta, då jag själv
delvis är verksam i en sådan bildningsorganisation.
Vi måste väl räkna med
att så småningom få gynnsammare bidragsgrunder.

Men jag tycker nog att det vid ett sådant
här tillfälle också bör sägas från
denna talarstol att det finns en annan
möjlighet, nämligen att man höjer kursavgifterna
inom bildningsorganisationerna.
Har man sett i kursprogrammen
några år, finner man att det här inte
skett många höjningar under de senare
åren. Det råder faktiskt en verklig rädsla
för att höja kursavgiften. Man är
t. o. m. rädd för att höja en kursavgift
på 45—50 kronor med en femma.

Beträffande kvaliteten är jag fullt
överens med dem som framhåller att åtgärder
måste vidtas. Men jag undrar om
det inte är mera motiverat, när man
vill förbättra kvaliteten, att höja anslagen
till de centrala organisationskostnaderna.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 3—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Utbildning av ungdomsledare

Kungl. Maj :t hade (bilaga 10, punkt
B 70, s. 149 och 150) föreslagit riksdagen
att till detta ändamål för budgetåret
1965/66 anvisa samma anslagsbelopp

som för innevarande budgetår eller ett
reservationsanslag av 2 500 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Schött in. fl. (1:78) samt den andra
inom andra kammaren av herrar Hedin
och Nordgren (11:105), i vilka hemställts
att riksdagen måtte besluta att
till Utbildning av ungdomsledare för
budgetåret 1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Johan Olsson och Harald Pettersson
(I: 167) samt den andra inom andra
kammaren av herr Boo m.fl. (II: 188),
i vilka hemställts att riksdagen måtte till
Utbildning av ungdomsledare under åttonde
huvudtiteln för budgetåret 1965/66
anvisa ett reservationsanslag av 3 000 000
kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Dahlberg in. fl. (I: 375) och den
andra inom andra kammaren av herr
Carlstein (11:445).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
ä motionerna I: 78 och II: 105 samt
I: 167 och II: 188, till Utbildning av
ungdomsledare för budgetåret 1965/66
anvisa ett reservationsanslag av 2 500000
kr.;

II. att motionerna 1:375 och 11:445
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ivar Johansson, Axel
Andersson, Per Jacobsson, Källqvist och
Thorsten Larsson, fröken Elmén samt
herrar Larsson i Hedenäset, Mattsson
och Mundebo, vilka ansett att utskottet
under I. bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med bifall till motionerna
I: 78 och II: 105 samt 1:167 och II: 188,
till Utbildning av ungdomsledare för

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Nr 19

budgetåret 1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kr.;

b) av herr Nordstrandh, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

MATTSSON (ep):

Herr talman! Vid denna punkt i statsutskottets
utlåtande nr 48 finns det en
reservation med hemställan att riksdagen
må med bifall till motionerna I: 78
och 11:105 samt 1:167 och 11:188 till
Utbildning av ungdomsledare för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 3 miljoner kronor. Detta är
500 000 kronor mer än vad utskottet föreslår.
Utskottet biträder Kungl. Maj:ts
förslag i statsverkspropositionen och föreslår
alltså 2,5 miljoner kronor, samma
belopp som gäller för innevarande
budgetår.

Utskottet säger att det är »helt införstått
med att god tillgång på väl utbildade
ungdomsledare är ett av de viktigaste
villkoren för en framgångsrikt
bedriven ungdomsverksamhet». I detta
vill jag helhjärtat instämma, och jag kan
också instämma i utskottets uttalande
att behovet av snara åtgärder för att
öka insatserna på detta område torde
vara uppenbart.

Jag noterar med tillfredsställelse, att
förutsättningarna för statsbidrag till
ungdomsledarutbildning i detta avseende
bringas i överensstämmelse med vad
som gäller för bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet. Detta
innebär att bidrag kan utgå direkt
till ungdomsledarutbildning inom politisk
ungdomsorganisation. Så har det
inte varit tidigare, vilket de politiska
ungdomsorganisationerna givetvis reagerat
mot. De bar ofta framhållit att det
i en demokrati är nödvändigt med politiska
partier och att det då också är
naturligt att man bär politiska ungdomsorganisationer.
Jag delar deras
uppfattning och är alltså tillfredsställd
med att bidragen nu skall mgå direkt

Utbildning av ungdomsledare

till de politiska ungdomsorganisationerna.

Men jag kan inte instämma i utskottsmajoritetens
uttalande att man inte skall
höja anslaget till ungdomsledarutbildning
förrän slutsatserna redovisats av
de undersökningar, som 1962 års ungdomsutredning
bedriver. Genom denna
utredning anser utskottet att man skall
bli i tillfälle att bilda sig en uppfattning
om medelsbehovet och om hur resurserna
skall kunna utnyttjas, och vi får
givetvis hoppas att utredningen skall
klara denna uppgift, men jag anser att
det vore välbetänkt att i avvaktan på
denna utrednings betänkande höja anslaget
i enlighet med vad som är begärt
i reservationen 2 a vid denna punkt. Jag
tycker att detta skulle vara mera i
överensstämmelse med vad utskottet uttalar
om behovet av snara åtgärder för
att på detta område öka insatserna, vilket
behov det anser vara uppenbart. Enligt
min mening innebär »snara åtgärder»
att man för nästa budgetår beviljar
mera pengar till detta ändamål.

Utskottsmajoriteten skriver visserligen
att det kommer att anslås mera
pengar till detta ändamål än vad som
är redovisat under just denna punkt,
eftersom departementschefen föreslagit
att för nästa budgetår en del av ett anslag
till Bidrag till driften av folkhögskolor
på 80 000 kronor skall användas
för ungdomsledarutbildning. Jag säger
»en del» av detta anslag, eftersom det
i såväl statsverkspropositionen som utskottsutlåtandet
heter att detta belopp
bl. a. skall användas för nämnda ändamål.
Detta innebär att inte hela beloppet
på 80 000 kronor skall användas för
detta ändamål. Hur mycket det blir vet
jag inte. Jag vill dock framhålla att varje
bidrag givetvis mottas med tacksamhet.

Jag måste dock påpeka att organisationerna
naturligtvis får vidkännas ökade
kostnader för sin verksamhet till
följd av de inträffade prisstegringarna.
Vi vet att de 15 kronor per dag som ut -

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Utbildning av ungdomsledare

går i bidrag till varje kursdeltagare inte
räcker. Dessutom har också sedan beslutet
fattades resekostnaderna stigit.

Vad man kan riskera blir följden om
inte anslaget höjs är att ungdomsorganisationerna
inte kan uppehålla ungdomsledarutbildningen
i samma omfattning
som tidigare, och därmed minskas
möjligheterna för en framgångsrikt bedriven
ungdomsverksamhet.

Ungdomsorganisationerna är väl medvetna
om behovet av utbildning av ungdomsledare
och är även beredda att
göra betydande insatser på detta område.
Det läggs ned mycket av tid och
krafter på att skaffa pengar för detta
ändamål och dessutom gör man insatser
för denna verksamhet i organisationsarbetet.
Många av dem som utbildar
sig gör detta på sin fritid. De avstår
semesterdagar o. s. v. för att sedan
kunna träda ut i organisationerna och
där tjänstgöra såsom ungdomsledare.

För nästa budgetår har organisationerna
själva anhållit om nära 7,7 miljoner
kronor för utbildning av ungdomsledare.
Det anslag på 3 miljoner
kronor som reservanterna föreslår är
sålunda mycket mindre än det belopp
organisationerna anser sig behöva. Summan
3 miljoner kronor är prövad av en
sakkunnig instans — skolöverstyrelsen
har efter samråd med den utredning
jag nämnde, alltså 1962 års ungdomsutredning,
föreslagit detta belopp. Utskottsmajoriteten
anser sig tydligen
kunna åberopa utredningen när det är
fråga om att avstyrka framställningar
om höjning av anslaget men inte när
det är fråga om att föreslå bifall till
sådana framställningar.

Reservanterna föreslår således ett lägre
anslag än det organisationerna hemställt
om. Man får givetvis utgå från att
skolöverstyrelsen liksom utredningen
bedömt möjligheterna att utnyttja resurserna
och funnit att dessa inte räcker
längre. Det är exempelvis nöcFvändigt
att ha kvalificerade föreläsare för att
bra resultat skall uppnås, och en anled -

ning till att organisationerna inte fått
stöd för hela den summa de begärt är
att antalet sådana föreläsare är begränsat.
— Nu är det givetvis inte organisationernas
sak att bedöma resurserna,
utan organisationerna anmäler sina behov
och sedan får ansvariga instanser
bedöma vilka resurser som finns.

Herr talman! Sådan är situationen.
Mycket skulle kunna tilläggas, men jag
vill avslutningsvis bara säga att ungdomarna
behöver gemenskap nu liksom
förut. De söker sig till sina jämnåriga
på fritiden, och för många blir det gemenskapen
i ungdomsorganisationerna
som söks. Där finner ungdomarna en
meningsfylld fritid, där formas en stor
del av vår ungdom, där lär sig ungdomarna
ta ställning och där gör de ofta
sina val — val som i många fall är svårare
än förut och absolut flera för dagens
ungdom än för tidigare generationers
ungdom. Fritiden har ökat och
mycket lockar, inte minst det kommersiella
nöjeslivet. — För att ungdomen
skall få bästa möjliga utbyte av sitt deltagande
i ungdomsorganisationernas arbete
behövs det kunniga ungdomsledare,
som kan hjälpa ungdomen till nyttig
sysselsättning på fritiden, hjälpa
den att växa in i samhällsgemenskapen
och att göra positiva insatser.

Det är med denna motivering, herr
talman, som jag yrkar bifall till reservationen
2 a av herr Ivar Johansson
m. fl.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! I och för sig inger en
höjning av medelsanvisningen till ungdomsledarutbildningen
med 500 000
kronor inga betänkligheter, snarare
tvärtom. Däremot blir man betänksam,
när man nu får höra tankar framföras
på en omedelbar upprusning till 7 miljoner
kronor i nästa omgång.

Skolöverstyrelsen har begärt en höjning,
och det är otvivelaktigt angeläget
att kunna öka utbildningsverksamheten.
Men — och det är därför som jag lik -

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Nr 19

som övriga högerledamöter i statsutskottet
inte kunnat följa reservationen
2 a av herr Ivar Johansson in. fl. utan
i stället inlagt en blank reservation —•
stöd till utbildningen av ungdomsledare
skall i fortsättningen också kunna
utgå direkt till politiska ungdomsorganisationer.

Utskottets majoritet tiger — säkerligen
oavsiktligt — om den saken, liksom
också de ledamöter, som avgivit
reservationen 2 a. Departementschefen
har däremot klart deklarerat vad det
gäller. Det heter på s. 150 i bilaga 10
till statsverkspropositionen följande,
vilket jag gärna vill läsa upp för att saken
skall vara klar: »Enligt gällande
bestämmelser kan bidrag inte direkt utgå
till ungdomsledarutbildning inom
politisk ungdomsorganisation. I enlighet
med skolöverstyrelsens förslag förordar
jag att ifrågavarande bestämmelser
ändras, så att förutsättningarna för
statsbidrag i detta avseende bringas i
överensstämmelse med dem, som gäller
för bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet.»

Eftersom detta betyder, att bidrag till
ungdomsledarutbildningen hädanefter
skall utgå direkt också till politiska organisationer
och utskottet genom sin
tystnad på denna punkt i sin skrivning
måste förutsättas acceptera departementschefens
uppfattning, har jag genom
en blank reservation velat understryka,
att jag inte genom en anslutning
till en ökning av medelsanvisningen
— som i och för sig från icke
politisk synpunkt är motiverad —- vill
bereda ytterligare möjligheter för en
slussning av pengar till rent politiska
ändamål, vilket det onekligen i praktiken
blir fråga om. Det är illa nog, att
den hittillsvarande medelsanvisningen
från och med nästkommande budgetår
skall kunna utnyttjas också för direkta
politiska syften. Logiskt och konsekvent
hade det varit — och det medger
jag gärna — att numera ta avstånd
från hela anslaget till ungdomslcdarut -

Utbildning av ungdomsledare

bildning. Det skulle emellertid om riksdagen
så beslöte, bli till mycket stor
skada för den ungdomsledarutbildning
på icke politisk grund, som pågår sedan
år tillbaka med hjälp av utgående
anslag. Det är inte alls svårt för mig
att avstå från att dra ut sådana logiska
konsekvenser.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Vi behöver satsa på
morgondagens folk, på vår ungdom.
Det är den grupp av människor som
skall bygga framtidens samhälle, och vi
behöver i högre grad ägna omsorg åt
den gruppen, som är mycket, mycket
stor för närvarande i vårt land. Nu har
ju de stora efterkrigskullarna kommit
upp i föreningsåldern — det lär i år
finnas cirka 1 060 000 ungdomar i åldern
15—25 år. Detta innebär en ökning
från bottenåret 1955 med över
200 000 eller omkring 25 procent.

Ungdomen utgör alltså en mycket
stor kategori av vårt folk — ett helt
samhällsskikt. Tyvärr förhåller det sig
emellertid så att en del ungdomar inte
sköter sig på det sätt som vi menar att
ungdomen bör göra. Ungdomsbrottsligheten
är beklagligtvis ganska markant.
Det finns en grupp socialt missanpassade
ungdomar — de karakteriseras av
vanart, troshandlingar och ohyfs, de
skolskolkar, de ägnar sig åt snatterier
och billån. Och vi läser nästan dagligen
i tidningarna om alkoholbrukets och
narkotikabrukets tilltagande för en
grupp av dessa ungdomar.

Men det skall också sägas att den allra
största delen av ungdomen är hygglig
och ambitiös — ungdomar som söker
förbereda sig för sin framtid. Det råder
emellertid stor hrist på ungdomsledare,
som kan ta sig an denna kategori, och
det är den saken som angår oss nu, inför
det beslut vi skall fatta.

Visserligen anordnas det en hel del
ungdomslcdarkurser, men i många fall
är dessa alldeles för korta — två till fem
dagar kan inte vara eu tillriicklig kurstid.
Vi vet att det i statsverkspropositio -

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Utbildning av ungdomsledare

nen föreslagits ett oförändrat anslag av
2,5 miljoner kronor till utbildning av
ungdomsledare. Herr Mattsson påpekade
att ungdomsorganisationerna — inte
mindre än 53 stycken för övrigt — har
anmält ett medelsbehov på i det närmaste
7,7 miljoner kronor till ledarutbildning.
Det betyder naturligvis inte
att här i riksdagen framförs äskande
om den summan. Men den höjning från
2,5 miljoner till 3 miljoner kronor som
föreslås i reservationen 2 a är sålunda
ganska blygsam.

Det medelsbehov som ungdomsorganisationerna
själva redovisar är alltså
tre gånger så stort som det anslag som
under innevarande år utgår till dessa bidrag.
Nu har skolöverstyrelsen efter
samråd med 1962 års ungdomsutredning
föreslagit, att anslaget uppräknas med
500 000 kronor. Utskottet har emellertid
inte ansett sig kunna tillstyrka en sådan
höjning. Men utskottet framhåller
intressant och glädjande nog att »behovet
av snara åtgärder för att öka insatserna
på detta område torde vara
uppenbart». Det är ett ganska gott erkännande
som utskottet här ger. När nu
utskottsmajoriteten anser att snara åtgärder
behövs så tycker man att utskottsmajoritetens
yrkande borde ha
blivit ett annat än vad som nu är fallet.
Utskottsmajoriteten hänvisar till att
1962 års utredning ännu pågår och till
att 80 000 kronor av bidraget till driften
av folkhögskolor enligt departementschefens
förslag skall komma bl. a. ungdomsledarutbildningen
till del. Detta
belopp är emellertid för litet med hänsyn
till de krav som ställs på ungdomsledarutbildningen
i vårt samhälle, och
jag ber därför att få yrka bifall till reservation
nr 2 a av herr Ivar Johansson
m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Sjönell (ep), N eländer (fp) och Westberg
(fp):

Herr BOO (ep):

Herr talman! Ett av de mest glädjan -

de och stimulerande inslagen i svenskt
samhällsliv är den omfattande, initiativrika
och positiva ungdomsverksamhet
som bedrives inom en mångfald organisationer
och sammanslutningar. Denna
frivilliga verksamhet är av stort värde
för ungdomen, men den är också
något av en livsnerv i vår demokrati.
Därom torde alla vara överens. Om så
är fallet, borde alla också ha insett nödvändigheten
av att stödja ett ordentligt
utvecklingsarbete på detta område.

Den punkt i statsutskottets utlåtande
nr 48 som nu behandlas gäller anslaget
till ungdomsledarutbildningen. Man kan
utan att göra sig skyldig till en alltför
grov generalisering säga, att en av de
mest centrala och angelägna uppgifterna
inför framtiden är att täcka behovet
av en ökad ungdomsledarutbildning.
Detta behov redovisas i klara siffror
i skolöverstyrelsens sammanställning
över ansökningarna från olika ungdomsorganisationer.
Av denna sammanställning
framgår, att de 53 ungdomsorganisationerna
anmält ett sammanlagt behov
på detta område för nästa budgetår
av 7,7 miljoner kronor, alltså mer än
tre gånger så mycket som nuvarande
anslag. Det borde då vara angeläget att
höja detta anslag med åtminstone det
blygsamma belopp som skolöverstyrelsen
föreslagit och varom yrkande föreligger
i den till punkten fogade reservationen.

Utskottsmajoriteten har för sin del

— det har påpekats tidigare i debatten

— understrukit behovet av snara åtgärder
för att öka insatserna när det gäller
ungdomsledarutbildningen. Men utskottsmajoriteten
har likväl inte varit
beredd att föreslå riksdagen att ställa
ökade resurser till organisationernas
förfogande för detta ändamål. Man kan
med skäl ställa frågan: Hur kan utskottet
uttala sig så positivt men ändå vara
så negativt i sitt handlande? Utskottsmajoritetens
sakskäl för sin negativa
ståndpunkt verkar inte särskilt övertygande;
man vill inte tillstyrka en upp -

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Nr 19

räkning av anslaget innan 1962 års ungdomsutredning
är klar med sitt arbete.
Det måste betraktas som en mycket
svag motivering. Skolöverstyrelsen har
ju framlagt sitt äskande i fullt samförstånd
med 1962 års ungdomsutredning.
Jag vågar också påstå, att utredningen
med stor sannolikhet inte kommer att
föreslå ett lägre anslag för detta ändamål
än det som reservanterna nu yrkar
på. Till detta kan anföras att regeringen
i andra sammanhang inte brukar känna
sig helt bunden vare sig av de utredningar
som är färdiga med sitt arbete
eller av de utredningar som pågår. Man
tycker därför att det borde ha varit
möjligt för regeringen att lägga fram
ett positivt förslag i detta avseende.

Det är också viktigt att understryka
den samstämmighet i uppfattningarna
som råder inom olika ungdomsorganisationer
när det gäller behovet av ett ökat
stöd. Den samstämmigheten har bl. a.
kommit till uttryck i de pressuttalanden
som gjorts av ordförandena i regeringen
närstående ungdomsorganisationer, vilka
klart sagt ifrån att det behövs en väsentlig
utökning av resurserna på detta
område.

På en punkt trodde jag att man hade
anledning att glädja sig åt utskottets
ställningstagande. Av utlåtandet får
jag nämligen den uppfattningen, att alla
partier nu accepterat de föreslagna nya
reglerna, att bidrag från detta anslag
i fortsättningen skall kunna utgå direkt
till de politiska ungdomsorganisationerna.

Nu har emellertid herr Nordstrandh
deklarerat att man på högerhåll inte
varit beredd att ta konsekvenserna av ett
avslagsyrkande på denna punkt men
att man inte heller velat tillstyrka förslaget
om ett vidgat utanordningsförfarande.
Delta visar väl om något vilket
dilemma högern nu kommit in i; man
vågar inte ta konsekvenserna av sin
negativa inställning och man är inte
heller beredd att helhjärtat acceptera
det förslag som nu läggs fram. .Tåg hop -

Utbildning av ungdomsledare

pas dock att detta innebär att högern
nu kommit in i ett tillfriskningsskede
och att man nästa gång frågan behandlas
skall vara beredd att ta konsekvenserna
av det stora behov som redovisats.

Dessutom kan väl sägas att högern
rent formellt begått ett fel vid utskottsbehandlingen.
Med den inställning högern
har borde partiets representanter
i utskottet ha fogat en reservation till
utlåtandet. Det är ju här fråga om ett
särskilt anslag, och om riksdagen nu
fattar ett beslut om reglerna för bidragens
utanordnande i enlighet med utskottets
förslag, kommer det naturligtvis
att påverka det framtida ställningstagandet
till detta anslag.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till reservation 2 a av
herr Ivar Johansson m. fl.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag kan gott säga, herr
Boo, att det hade varit bättre, om högerrepresentanterna
hade fogat en reservation
till utlåtandet, där de klart framhållit
vår ståndpunkt. När det nu inte
finns någon sådan reservation, har jag
nödgats att i debatten framföra våra
synpunkter.

Herr Boo säger, att högern borde ta
konsekvenserna av det dilemma som vi
kommit i. Jag kan inte finna, att högern
kommit i något dilemma genom
eget förvållande. Vi har ställts inför
det faktum, att de andra partierna nu
tycks ha accepterat principen, att bidrag
av statsmedel skall kunna utgå direkt
till organisationer som mer eller
mindre har politiska syften. Vi har
haft en linje i denna fråga under många
år, och den linjen kommer vi att hålla
så länge det över huvud taget är möjligt.
Vi kan till sist komma i den situationen,
att vi inte längre kan göra motstånd.
Det har hänt i andra frågor både
för oss och övriga oppositionspartier.
Men så länge som möjligt står vi kvar
vid vår principiella uppfattning. Det

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Utbildning av ungdomsledare

är så mycket viktigare, att vi gör det,
som regeringen har lagt fram förslag
om ökat stöd till politisk verksamhet
på andra områden, och där rör det sig
om betydligt mycket mera pengar, än
det är fråga om på denna punkt. Vi intar
en bestämd ståndpunkt och hoppar
inte från den ena till den andra.

Herr BOO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill endast konstatera
att herr Nordstrandhs sista inlägg
ingalunda gav någon klarhet. Det bara
ökade intrycket av att högern verkligen
råkat i ett svårt dilemma. Herr Nordstrandh
sade ju också att den tills vidare
tänker fortsätta att göra motstånd.
Det innebär väl att man tänker göra
passivt motstånd på det sätt som man
har presenterat under denna punkt i
utskottsutlåtandet. Men han säger också
att man från högerhåll självklart är
beredd att acceptera den uppfattning
som nu delas av de övriga politiska partierna.
Jag tycker att det beskedet är
glädjande. Jag vill också påstå att den
praktiska tillämpningen av bidragsgivningen
till de politiska ungdomsorganisationerna
har givit klart besked om
att högerns organisationer mig veterligt
i intet fall har avstått från att utnyttja
de resurser som samhället ställer till
förfogande. Detta bör noteras i detta
sammanhang, liksom det bör noteras
att högerns representant en gång i den
utredning, vars betänkande låg till
grund när detta bidrag infördes, också
hade en uppfattning som skiljer sig
från den av högern nu redovisade.

Därutöver, herr talman, vill jag bara
säga att jag finner det angeläget att, liksom
tidigare talare gjort här i dag, understryka
det nödvändiga i att vi har en
positiv och aktiviserande politisk ungdomsverksamhet
i ett land där vi hyllar
de demokratiska principerna och sätter
deras fortbestånd så högt.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle: -

Herr talman! Jag vill ännu en gång
understryka, herr Boo, att vi från högerns
sida har den mest positiva inställning
till ungdomsledarutbildningen.
Det har vi också haft tidigare, och
vi kommer att ha det i fortsättningen,
om denna ungdomsledarutbildning kan
ske på det sätt, på vilket den tidigare
har skett. Jag kan inte finna annat, än
att det har funnits ganska positiva drag
i det sätt, på vilket man har kunnat
stödja ungdomsledarutbildningen via
studieförbunden. Studieförbunden skall
vara principiellt opolitiska, och de
är det, även om en del av dem har
anknytning till politiska organisationer.
Om pengarna går till studieförbunden,
har man i alla fall en viss
insyn i hur de används; det är studieförbunden
skyldiga att tillse. Vi hade
alltså utan vidare kunnat rösta för
detta högre anslag, till och med på ett
ännu högre anslag, om inte situationen
förändrats.

Det inträffar ständigt, att man gör
motstånd mot bidrag. Det är vi inom
högerpartiet ingalunda ensamma om
att göra. Men när ett beslut tillkommit
i laga demokratisk ordning, kan jag
inte se annat, än att även de som har
varit emot anslaget har full rätt att sedan
utnyttja det. I annat fall går pengarna
till konkurrentorganisationerna
och stärker dem ytterligare. Det finns
inga andra möjligheter i ett demokratiskt
land än att foga sig i ett beslut som
bär fattats och göra det bästa möjliga
av situationen, till och med ta emot
bidrag.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Som bakgrund till denna
fråga har med all rätt berörts —
bl. a. av herr Källstad — den nuvarande
situationen på ungdomsfronten. Det
är inget tvivel om att det finns betydande
problem, i första hand kanske
på vad jag skulle vilja kalla den egentliga
brottslighetens förgårdar, men också
den direkta ungdomsbrottsligheten

Onsdagen den 28 april 1905 fm.

Nr 19

visar en klar tendens att öka. Men det
mest allvarliga är att den sprider sig
ned i allt lägre åldrar.

Vi berörde i fredags frågan om ungdomsvårdsskolorna
och deras problem.
Det är naturligtvis mycket angeläget
att man vidtar alla rimliga åtgärder
för att återföra den ungdom, som på
ett eller annat sätt råkat illa ut, till
lagliga vägar. Men jag tror ändå att de
mest positiva åtgärder man kan vidta
från samhällets sida är de av förebyggande
art. Därför tror jag att just det
som vi här behandlar — ungdomsledarutbildningen
— är en av de mest angelägna
åtgärderna och att de medel
man satsar på den kan ge mycket god
utdelning.

All erfarenhet visar, att den ungdom
som kommer in i olika föreningar, där
det finns goda och ansvarskännande
ledare, inte hamnar bland samhällets
rotlösa problembarn. Skolöverstyrelsen
har begärt att få ytterligare 500 000
kronor. Vi har i motioner yrkat på
att den skall få detta belopp; bl. a. har
herr Nordgren och jag gjort det i en
motion. Utskottet vitsordar den stora
betydelse som frågan har och anser att
snara åtgärder är av behovet påkallade
för att öka anslaget. Men som vanligt
finns det en utredning att hänvisa till
när man ändå vill ställa sig kallsinnig.
I detta fall är det 1962 års ungdomsutredning.
Jag anser att detta är ett
så klart dokumenterat och angeläget
behov, att man inte har anledning att
avvakta utredningen utan redan nu bör
ge detta tillskott. Jag har svårt att förstå
att det på något sätt skulle kunna
påverka de förslag man från utredningen
kan framlägga, i synnerhet om,
såsom herr Källstad framförde, det förekommit
samråd mellan skolöverstyrelsen
och utredningen i detta avseende.

Jag måste erkänna att vi motionärer
förbisett den fråga som herr Nordstrandh
tog upp om de politiska organisationerna.
Vi uppmärksammade inte
att det nu kan bli möjligt för de

Utbildning av ungdomsledare

politiska organisationerna att utnyttja
detta anslag. Jag tror, att vi därvidlag
befinner oss i ganska gott sällskap,
ty det förefaller som om utskottet också
har förbisett detta. Om det sker
en förändring genom vad departementschefen
föreslagit, brukar utskottet påpeka
detta. Varken utskottsmajoriteten
eller reservanterna har omnämnt den
saken. Vi motionärer har förutsatt att
det inte skulle utgå till de politiska
organisationerna. Vi har samma principiella
uppfattning som herr Nordstrandh
förut framhöll, och den står
vi fast vid. Vi delär därvid den uppfattning
som kommer till uttryck senare
vid behandlingen av detta ämne
i reservation 3 i anslutning till punkt 8.

Herr talman! Med de förbehåll jag
här gjort för de politiska organisationerna
yrkar jag bifall till reservation 2
av herr Ivar Johansson m. fl.

I detta anförande instämde herr
Nordgren (h).

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Herr Mattsson nämnde,
att detta inte bara är en penningfråga
utan i mycket hög grad också en fråga
om lärare och ledare vid dessa ungdomsledarkurser
och att det råder verklig
brist på folk. Detta förhållande tillsammans
med det faktum att anslagskraven
är så mycket större än vad
reservanterna föreslagit visar att vi här
måste tänka på att både ekonomiskt och
personellt så effektivt som möjligt utnyttja
de resurser vi har. Vi hoppas
att ungdomsutredningen skall hjälpa
oss därmed. Den skall framlägga förslag
om hur denna verksamhet skall
kunna effektiviseras, så att vi får ut
mera av den med samma antal lärare
och med den ekonomiska satsning vi
kan göra. Enbart detta utgör ett skäl
att avvakta utredningens förslag.

Utskottet understryker att det är
bråttom, och vi vill inte dröja för länge.
Det sägs ofta och har även sagts under
debatten här att man brukar skylla

2 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Utbildning av ungdomsledare

på en utredning när man vill ställa
sig kallsinnig. Det är klart att det många
gånger kan vara nödvändigt att göra
tillfälliga förbättringar i avvaktan på
att en utredning skall bli färdig med
sitt arbete, och det har gjorts också i
detta fall.

Ifrågavarande anslag höjdes innevarande
år med 800 000 kronor, och det
är ändå ingen dålig höjning. Men nu
när ungdomsutredningen så att säga är
inne på slutvarvet tycker utskottsmajoriteten
att vi kan vänta. Men den understryker
starkt att det är bråttom,
och vi hoppas att denna del av ungdomsutredningens
arbete skall kunna
redovisas så snart att vi kan få fram
förslag till nästa års riksdag.

Jag måste emellertid vända mig mot
vad som här ideligen framliålles både
i motioner, reservationer och nu i kammardebatten,
nämligen att man bör
kunna gå med på detta utan vidare
därför att skolöverstyrelsen vid sitt anslagsäskande
varit i kontakt med ungdomsutredningen
som är inne på samma
linje. En utredning går inte till så.
Den har ingen som helst beslutanderätt.
Den skall samla in fakta, bearbeta
dem och lägga fram förslag. Därefter
skall utredningens förslag remissbehandlas,
varefter en ytterligare överarbetning
göres i departementet. Detta
framlägger förslag för riksdagen där
eventuella ytterligare ändringar sker.
Men först i riksdagen fattas beslut om
vilka åtgärder som skall vidtas med anledning
av utredningen. Man kan inte
föregripa riksdagens ställningstagande.
När en utredning tycker sig ha kommit
fram med ett förslag på ett visst
område bör den inte ta kontakt med
ett ämbetsverk och sedan mena att
riksdagen skall godkänna vad som förekommit,
utan att utredningens förslag
behandlats av vare sig remissinstanser
eller departement. Att utredningen och
skolöverstyrelsen i detta fall varit i
kontakt med varandra, utgör inget skäl.

Sedan skulle jag vilja säga till herr

Nordstrandh och herr Hedin att det är
fullkomligt omöjligt att skilja studieverksamheten
och den politiska verksamheten
ifrån varandra med hänsyn
till det sätt på vilket de politiska ungdomsorganisationerna
arbetar; de går
så att säga in i varandra. De politiska
ungdomsförbundens verksamhet är till
övervägande del ett studie- och utbildningsarbete.
De som leder den politiska
verksamheten leder också i så hög
grad utbildningen och studierna, att
det är orimligt att dessa organisationer
för sin verksamhet på studieområdet
skall behöva gå omvägen över studieförbunden.
Det innebär helt enkelt en
rationalisering att de politiska ungdomsorganisationerna
kan få sina anslag till
ledarutbildningen direkt på samma sätt
som andra ungdomsorganisationer. Även
med högerns principiella inställning till
statsanslag till politisk verksamhet borde
det inte vara omöjligt att lämna
sitt bifall till just denna del av ungdomsledarutbildningen.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.
Jag understryker de önskemål som
däri uttalas om att ungdomsutredningens
arbete skall bedrivas så skyndsamt
att vi snart kan få ett förslag och få
tillfälle att ta upp frågan i ett större
sammanhang.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det anförande som fröken
Olsson nu hållit vittnar om att hon
är väl förtrogen med dessa spörsmål.
Inte minst gav hennes skildring av de
politiska ungdomsförbundens situation
klarhet på den punkten.

Jag kan instämma i vad fröken Olsson
sagt beträffande de politiska ungdomsorganisationerna.
Stödet till dessa
organisationer aktiviserar dem, och
det är aktivitet vi eftersträvar i dessa
organisationer liksom i övriga ungdomsorganisationer.

Men vad fröken Olsson säger om att
resurserna inte skulle räcka till för att

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Nr 19

höja anslaget och därmed få ut en god
behållning av kurserna verkar inte övertygande
på mig i varje fall. Här har
nämnts att man behöver lärare och ledare
till dessa kurser och det är riktigt.
Jag litar på skolöverstyrelsens ord när
den anser sig kunna rekommendera ett
anslag på 3 miljoner kronor, d. v. s.
en höjning med en halv miljon kronor.
Skolöverstyrelsen kan säkert bedöma
detta anslagsbehov med ledning av den
erfarenhet som den har från tidigare
år.

Jag har nämnt att man inte kan gå
med på att ge ungdomsorganisationerna
allt som de begär. Det är väl ett bevis
för att jag har velat vara realistisk i min
motivering och i mitt ställningstagande.

Fröken Olsson erinrar vidare om att
skolöverstyrelsen varit i kontakt med
1962 års ungdomsutredning. Ja, det
har skett ett samråd med denna. Den
har alltså inte sagt att »så här skall
det vara», men också den har bedömt
resurserna vara tillräckliga för att medge
en höjning av anslaget. En hel del
av dessa pengar behöver ungdomsorganisationerna
för att kompensera de ökade
kostnaderna för ungdomsledarutbildningen.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag har för min del
inte någon som helst svårighet att stödja
reservation nr 2 a, bakom vilken
står utskottets folkparti- och centerpartiledamöter.
Jag är tvärtom alldeles
övertygad om att det högre anslag som
yrkas i denna reservation är helt motiverat
av det stora behov som finns av
en förbättrad ungdomsledarutbildning,
alldeles oavsett om man i det sammanhanget
reser den viktiga — det har
herr Nordstrandh naturligtvis rätt i —
principiella frågan om de politiska ungdomsorganisationernas
ställning och
alldeles oavsett om de får pengar eller
inte.

Jag tänker inte ta upp den principfrågan
till debatt nu, herr talman, ty

Utbildning av ungdomsledare

vi kommer om någon vecka att få tillfälle
till en kanske mera principiellt
betonad debatt i samband med ett utlåtande
från andra lagutskottet om den
kommunala kompetensen när det gäller
stödet till politiska organisationer. Jag
skall be att få återkomma till den saken
då.

För att slippa att begära ordet ytterligare
en gång får jag kanske, herr talman,
begagna tillfället att säga att ehuru
jag yrkar bifall till den reservation
som har beteckningen 2 a kommer jag
att avstå vid en eventuell votering om
reservation nr 3.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag begärde ordet när
jag för en stund sedan hörde herr Nordstrandhs
anförande och vill säga ett
par ord om ett påstående som han därvid
gjorde.

Jag förmodar att det var obekantskap
med tidigare ställningstaganden av högern
som var anledningen till att herr
Nordstrandh nämnde att högern alltid
varit positivt inställd till anslagen till
ungdomsledarutbildning och ungdomsarbete.

Jag kan inte låta detta stå oemotsagt
i kammarens protokoll. Jag vill bara
hänvisa till den diskussion som fördes
i kammaren för några år sedan då högern
hade sin stora besparingsaktion i
fråga om statsutgifterna. Vi hade vid
det tillfället en hård diskussion om anslagen
till ungdomsledarutbildning och
ungdomsarbete och högerns inställning
kunde sannerligen inte betecknas som
positiv.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Det är mycket riktigt,
att högern — dock var inte jag inblandad
— måste gå emot anslag till ungdomsledarutbildning.
Men högerns ställningstagande
måste ses i ett större
sammanhang. Det var, som nämndes,
ett led i en besparingsaktion. Och när
man skall spara, måste man söka be -

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

sparingsmöjligheter någonstans. Det är av kammarens ledamöter förklarade sig
möjligt, att det inte var rätta stället att avstå från att rösta.

söka göra besparingar på — den saken Kammaren hade alltså bifallit utskotkan
man diskutera — men man måste . . hemställan,
ha klart för sig den rätta utgångspunkten
för högerpartiets inställning vid den Mom. II

tidpunkten. Utskottets hemställan bifölls.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag kan bara än en gång
konstatera att högern den gången gick
emot anslaget till ungdomsorganisationerna.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2 a);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Mattsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 6: o)
mom. I) i utskottets utlåtande nr 48,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservation
2 a) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mattsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 133 ja och 85 nej, varjämte 3

Punkten 7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8

Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet

Kungl. Maj:t hade (punkt B 72, s. 151
—154) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1965/66 anvisa
ett anslag av 3 666 000 kr., innebärande
en anslagshöjning med 650 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lidgard (1:385) och den andra inom
andra kammaren av herr Turesson
(II: 484), i vilka hemställts att riksdagen
måtte besluta 1. att statsbidrag ej måtte
utgå till politiska ungdomsorganisationer
samt 2. att till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet
för budgetåret 1965/66 anvisa ett anslag
av 3 166 000 kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Olsson (1:390) och den andra
inom andra kammaren av herrar Larsson
i Borrby och Boo (II: 467).

Utskottet hemställde,

I. att motionerna I: 385 och II: 484, i
vad de avsåge beslut av riksdagen att
statsbidrag ej skulle utgå till politiska
ungdomsorganisationer, icke måtte av
riksdagen bifallas;

II. att motionerna 1:390 och 11:467,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t om statsbidrag till Föreningen
Nordens ungdomsrepresentantskap, icke
måtte av riksdagen bifallas;

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Nr 19

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

III. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:385 och 11:484
samt 1:390 och 11:467, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Bidrag
till ungdomsorganisationernas centrala
verksamhet för budgetåret 1965/66 anvisa
ett anslag av 3 666 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Wallmark, Bohman och Nordstrandh,
vilka ansett

dels att utskottet under I. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 385 och II: 484, såvitt nu
var i fråga, besluta att statsbidrag icke
skulle utgå till politiska ungdomsorganisationer; dels

ock att utskottet under III. —
under förutsättning av bifall till yrkandet
beträffande I. — bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 390 och II: 467 ävensom
med bifall till motionerna 1:385
och II: 484, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet för
budgetåret 1965/66 anvisa ett anslag av
3 166 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Här rör det sig återigen
—- såsom vi ser det — om anslag till
politiska ändamål. Jag skall fatta mig
ytterligt kort. Jag skall bara göra en
deklaration och tänker alltså inte fortsätta
den diskussion om principer, som
vi nu har fört och som —• vilket herr
Wedén mycket riktigt påpekade — troligen
kommer att bli av ännu större
omfattning om någon vecka.

Jag vill alltså bara redogöra för hur
vi ser på statligt stöd till politiska ungdomsorganisationer.
Vare sig sådant
stöd har formen av anslag till central
verksamhet — som det nu är fråga om

— eller av anslag till utbildning av
politiska ungdomsledare, innebär det
eller kan åtminstone innebära ett steg
på väg mot statsfinansiering av de politiska
partierna på längre sikt. Vill man
inte vara med om en sådan utveckling
utan vill spjärna emot den så länge det
över huvud taget är möjligt, blir det
helt naturligt att yrka avslag på den
del av bidraget till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet, som kan
beräknas gå till de politiska organisationerna
— uppskattningsvis 500 000
kronor.

Jag yrkar bifall till reservation 3
vid punkten 8 av hrr Kaijser m. fl.

Herr CARLSSON i Tyresö (s):

Herr talman! Redan under punkt 6
fördes här en diskussion om de politiska
ungdomsförbundens uppgifter.
Under denna punkt föreligger en direkt
reservation mot stöd till den centrala
verksamheten hos de politiska ungdomsförbunden.
Man kan inte påstå
att det är någon utförlig argumentation
som förs, vare sig i motionen eller
i reservationen. En sådan hade dock
varit på sin plats, med hänsyn till den
diskriminering av de politiska ungdomsförbunden
som ett förverkligande
av reservationens förslag skulle innebära.

Man vill ju införa särbestämmelser,
som skulle ge de politiska ungdomsförbunden
sämre ekonomiska möjligheter
att arbeta, eller alternativt skapa
ett förmyndarskap för de politiska ungdomsförbunden
av ett synnerligen
otrevligt slag. Jag tycker att man skulle
kunna ha den rakt motsatta synen på
de politiska ungdomsförbundens uppgifter,
nämligen den att de utgör värdefulla
inslag i en aktiv demokrati; att
de politiska ungdomsförbunden med
sin verksamhet ökar informationen och
kunskapen om politiska spörsmål och
därmed utgör ett starkare bålverk både
mot antidemokratiska tendenser och

Nr 19

Onsdagen den 28 april 19G5 fm.

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

mot försök till förenkling av den samhälleliga
argumentationen.

Här har åberopats principer för högerns
ställningstagande. Jag vet inte
om jag riktigt kan tro på dessa principer.
Det har tidigare påpekats att
högerns organisationer, både ungdomsförbundet
och studentförbundet, ansöker
om de anslag som beslutats. Jag tycker
att man, om man är så angelägen
om principer, som från denna talarstol
gjorts gällande, borde hålla sig för god
att utkvittera sådana anslag.

Jag vill också erinra om den argumentation
som för någon tid sedan
fördes i högerns huvudorgan, Svenska
Dagbladet, där man på ledarplats tog
upp en diskussion om statsstöd till partierna
och där man framhöll mycket
starka och, som man själv tyckte, talande
skäl för sådant stöd till partierna.
Vidare vill jag nämna att högerns broderparti
i Västtyskland, CDU, mycket
hårt driver principen om statsstöd till
partierna. Det började man göra efter
det att författningsdomstolen i Karlsruhe
uttalat att det icke var förenligt
med den västtyska författningen att
företag vid beskattningen fick göra avdrag
för ekonomiska bidrag till politiska
partier. Då föll alla principer,
och nu är man den pådrivande kraften
bakom ett mycket betydande stöd till
de västtyska partierna, ett stöd som
får gå direkt till partiernas valrörelse.

Jag kan som sagt inte sätta full tilltro
till högerns tal om principer, utan jag
har misstanken att det ligger andra
motiv bakom dess avslagsyrkande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle: Herr

talman! .lag kan tyvärr inte
göra någonting åt den misstro, som herr
Carlsson i Tyresö hyser mot vår principiella
inställning, och så länge han
inte vill redovisa vad det kan vara för
dunkla och mystiska bevekelsegrunder

som ligger bakom den inställningvi
i högerpartiet och jag personligen
företräder, låter jag den saken bero.

Herr Carlsson sade vidare, att vår
inställning innebär — så fattade jag
honom — en diskriminering av de politiska
ungdomsorganisationerna. Detta
protesterar jag verkligen mot. Det är
icke alls avsikten och har aldrig varit
det. Den uppfostrande verksamhet, som
alla politiska ungdomsförbund, inte
bara det socialdemokratiska, ägnar sig
åt och som innebär att ungdomen blir
insatt i samhällsfrågor, är någonting
värdefullt. Men den verksamhet, som
där bedrivs, har i alla fall en politisk
syftning. Det är en verksamhet av ett
annat slag — det kan man inte bortse
från — än studieverksamhet m. m. Det
är en speciell sak det är fråga om här.

Herr CARLSSON i Tyresö (s) kort
genmäle:

Herr talman! Man kan alltid tvista
om vad som är diskriminering eller
inte, men om vi i de politiska ungdomsförbunden
antingen får lägre anslag
eller får en överförmyndare över
oss, så uppfattar åtminstone vi i det
socialdemokratiska ungdomsförbundet

— och jag tror att den inställningen
delas av både folkpartiets ungdomsförbund
och centerns ungdomsförbund

— detta som en diskriminering.

Sedan vill jag också, när jag ändå

har ordet, eftersom det görs gällande att
socialdemokraterna på olika sätt utnyttjar
detta stöd för att favorisera
sig själva, nämna några siffror.

Det system som nu tillämpas innebär,
med en viss förändring, eftersom grundbidraget
från början bestämdes till
25 000 men nu utgör 20 000 kronor,
ungefärligen dessa relationer: Högerns
ungdomsförbund 5 kronor per medlem,
Folkpartiets ungdomsförbund 6: 88
per medlem, Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund 3:48 per medlem och
CUF 2: 87 per medlem. Stödet har alltså
icke använts till att favorisera det so -

Onsdagen den 28 april 1965 fm. Nr 19

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

cialdemokratiska ungdomsförbundet.
Ett indragande av stödet skulle däremot
av oss uppfattas som en diskriminering
av hela den politiska ungdomsverksamheten.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Efter att ha hört herr
Carlssons i Tyresö anförande kan jag
nöja mig med att yrka bifall till utskottets
förslag.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Det var ett av de motargument
gentemot högerpartiets ställningstagande
som herr Ingvar Carlsson
använde vilket föranledde mig att begära
ordet.

När han säger att högerpartiets inställning
till statsstöd åt politiska ungdomsorganisationer
skulle innebära en
diskriminering, så måste detta bero på
en missuppfattning av begreppets innehåll.
Med diskriminering menas väl
att individer eller grupper av politiska
eller religiösa skäl eller av rasskäl på
någon punkt ställs i ett sämre läge än
andra. Skall man granska diskrimineringsbegreppet
i den här aktuella punktens
sammanhang, så finner man, att
konstruktionen av detta statsbidrag
faktiskt är sådan, att det diskriminerar
vissa politiska ungdomsförbund, eftersom
det är klart och tydligt utsagt att
Kungl. Maj :t skall pröva anslaget med
hänsyn till det politiska förbundets
demokratiska funktion och sinnelag.

Herr CARLSSON i Tyresö (s):

Herr talman! Det senaste inlägget
gjorde mig verkligen misstänksam. Är
det så att det är den passusen, som utredningen
har föreslagit och som Kungl.
Maj:t har godkänt, som är orsaken till
högerns rädsla för detta anslag? Det
skulle vara utomordentligt intressant
att antingen hiir eller i ett senare sammanhang
få detta klarlagt.

Herr KRÖNMARK (h):

Herr talman! Jag tar till orda i debatten
med anledning av att herr Carlsson
i Tyresö sade att han ansåg det vara
principiellt ohållbart att Högerns ungdomsförbund
faktiskt ansökte om anslag
samtidigt som vi principiellt var
motståndare till sådana anslag. Därför
vill jag, även som representant för ungdomsförbundet
— vi är ju i viss mån
kolleger, Ingvar Carlsson och jag —
deklarera varför vi kan göra ett sådant
ställningstagande.

Då vill jag hänvisa till att när statliga
bidrag började införas till ungdomsorganisationer,
så gällde det bidrag
till ett instruktörsarvode. Högerns
ungdomsförbund hade redan då sin
principiella inställning fullt klar, och
därför avböjde vi detta anslag av skolöverstyrelsen.

Vi tog den gången för givet att i
och med att vi hade avböjt detta, skulle
det anslag som vi var berättigade till
automatiskt gå tillbaka till statskassan.
Det skedde emellertid inte, utan i stället
fick en av de andra politiska ungdomsorganisationerna
—- en konkurrentorganisation
alltså — två instruktörstjänster.
Den organisationen fick
alltså även den instruktörstjänst som
vi i och för sig var berättigade till. Eftersom
alla betalar skatt efter förmåga
och även högermän är med om att finansiera
detta, så tycker vi faktiskt att
vi, när man nu fattat ett sådant här
beslut och detta anslag finns, i all rimlighets
namn måste utnyttja anslaget,
oavsett vår principiella uppfattning.
Det är ju principiellt samma sak som
att den som är motståndare till barnbidrag
■— visserligen är jag inte det,
men man kan tänka sig att det finns
sådana —- utnyttjar detta bidrag. Det
är precis samma historia här, principiellt
sett.

Jag kan också säga att visserligen
används dessa pengar av högerns ungdomsförbund,
liksom jag förmodar även
av SSU, för verksamhet som inte direkt

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Arvsbeskattningen

kan inrangeras under den politiska
verksamheten, men pengarna hamnar i
alla fall i samma kassa, och i och med
att man får detta bidrag leder det till
att mera medel finns tillgängliga just
för den politiska verksamheten. Därför
kan man inte komma ifrån, herr Carlsson
i Tyresö, att detta bidrag indirekt
är ett statligt stöd för politisk verksamhet
inom partiernas ram.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i reservationen 3); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Nordstrandh begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 8 ro)
i utskottets utlåtande nr 48, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen 3)
av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nordstrandh begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 182 ja och 31 nej, varjämte 9 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Ordet lämnades på begäran till

Herr JANSSON (k), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla, att
jag råkade rösta fel. Min avsikt var att
rösta ja.

Punkterna 9—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14

Lades till handlingarna.

§ 9

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående förrådsbyggnad
vid Svenska institutet för konserveringsforskning,
och

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
korrosionsinstitut.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10

Arvsbeskattningen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 7, i anledning av väckta
motioner rörande arvsbeskattningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:4
av herr Erik Filip Petersson m. fl. och
II: 5 av herr Gustafsson i Borås m. fl.,
vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
utredning och förslag angående ändring
av 3 § i förordningen om arvsskatt
och gåvoskatt i syf-te att från arvsskatt
befria sådana stiftelser och samman -

Onsdagen den 28 april 19G5 fm.

Nr 19

slutningar som nu är befriade från att
erlägga gåvoskatt»;

2) de likalydande motionerna I: 203
av herr Gösta Jacobsson in. fl. och
11:264 av herr Nilsson i Svalöv in. fl.,
vari hemställts, »att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära att
den av 1958 års riksdag begärda översynen
av bestämmelserna om arvsbeskattning
nu måtte komma till stånd»;
samt

3) de likalydande motionerna I: 208
av herr Risberg in. fl. och 11:266 av
herr Nordgren in. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta sådan ändring
av 28 § förordningen om arvsskatt och
gåvoskatt, att till skatteklass I hänfördes
fader, moder, styvfader och styvmoder,
samt att vederbörande utskott utarbetade
erforderlig lagtext.

Utskottet hemställde,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 4 av
herr Erik Filip Petersson m. fl. och
11:5 av herr Gustafsson i Borås m. fl.
angående befrielse från arvsskatt i vissa
fall,

2) de likalydande motionerna I: 203
av herr Gösta Jacobsson m. fl. och
11:264 av herr Nilsson i Svalöv m. fl.
om översyn av arvsbeskattningen, samt

3) de likalydande motionerna I: 208
av herr Risberg m. fl. och 11:266 av
herr Nordgren m. fl. om viss ändring
av arvs- och gåvobeskattningen,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. av herrar Elof sson, Lundström, Gösta
Jacobsson, Enarsson, Erik Filip Petersson
och Gustafson i Göteborg, fru
Nettelbrandt samt herrar Eriksson i
Bäckmora och Nilsson i Svalöv, vilka
ansett, att utskottet under punkten 1)
bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:4 av herr Erik
Filip Petersson m. fl. och II: 5 av herr
Gustafsson i Borås in. fl. måtte i skri -

Arvsbeskattningen

velse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag till riksdagen angående
ändring av förordningen om arvsskatt
och gåvoskatt i syfte att från arvsskatt
befria sådana stiftelser och sammanslutningar
som nu vore befriade
från att erlägga gåvoskatt;

II. av herrar Elofsson, Lundström,
Gösta Jacobsson, Enarsson, Erik Filip
Petersson, Gustafson i Göteborg och Vigelsbo,
fru Nettelbrandt samt herrar
Eriksson i Bäckmora och Nilsson i Svalöv,
vilka ansett, att utskottet under
punkten 2) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 203 av herr Gösta
Jacobsson m. fl. och 11:264 av herr
Nilson i Svalöv m. fl. samt i anledning
av motionerna 1: 208 av herr Risberg
m. fl. och II: 266 av herr Nordgren
m. fl. måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att den av 1958 års riksdag begärda
översynen av bestämmelserna om
arvsbeskattningen måtte komma till
stånd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Under senare delen
av 1940-talet och i början av 1950-talet
pågick här i riksdagen årliga diskussioner
rörande dödsbobeskattningen. Det
var då speciellt kvarlåtenskapsskatten
som diskuterades. Från högerpartiets
sida krävde vi under en lång följd av
år dess avskaffande. Våra årligen återkommande
motioner ledde så småningom
till att en utredning blev tillsatt som
fick i uppdrag att överse dödsbobeskattningen.
Utredningen tog sig namnet
1956 års arvsskattesakkunniga. Utredningen
resulterade i ett förslag om att
kvarlåtenskapsskatten skulle avskaffas,
men i gengäld skulle arvsbeskattningen
höjas så, att statens sammanlagda inkomster
av dödsbobeskattningen blev i
stort sett oförändrade. Utredningens
förslag ledde sedan vid 1958 års Ariksdag
till en kungl. proposition, i vil -

2*—Andra kammarens protokoll 1965. Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Arvsbeskattningen

ken finansministern i stort sett följde
de sakkunnigas förslag.

1958 års B-riksdag beslöt i anslutning
till propositionen att avskaffa kvarlåtenskapsskatten
men höjde samtidigt
arvsskatten väsentligt.

Då 1956 års arvsskattesakkunniga —
till vilka jag hörde — sysslade med sitt
arbete konstaterade vi gång efter annan
att många bestämmelser i den svenska
arvsbeskattningen var av sådan natur
att de borde moderniseras. I våra direktiv
ingick emellertid inte att föreslå
sådana moderniseringar. Dessutom var
tiden för vårt utredningsuppdrag ytterst
begränsad — vi skulle vara färdiga
innan resultatet av 1957 års fastighetstaxering
skulle tillämpas vid arvsbeskattningen
och förmögenhetsbeskattningen.
Utredningen konstaterade emellertid
enhälligt att en ny utredning
fortast möjligt borde tillsättas som
grundligt utredde hela arvsskattekomplexet
både beträffande skattens höjd
och den tekniska utformningen. Jag uttalade
själv i en reservation till utredningens
förslag att kvarlåtenskapsskatten
borde avskaffas utan att arvsskatten
höjdes. Jag ville ha oförändrade arvsskatteskalor.

Frågan om en allmän översyn av vår
arvs- och gåvobeskattning, som sålunda
väcktes av 1956 års arvsskattesakkunniga,
togs sedian upp av såväl åtskilliga
remissinstanser som departementschefen
själv i proposition 145 av år 1958.
Den togs också upp av 1958 års bevillningsutskott.
På dess enhälliga förslag
beslutade 1958 års riksdag att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om en sådan
utredning.

Då man studerar bevillningsutskottets
skrivning av år 1958 i dess betänkande
B 10 finner man att denna är mycket
bestämd och fast rörande kravet på en
skyndsam utredning av frågan. Det heter
i betänkandet: »Enligt utskottets mening
bör en översyn av arvsskattebestämmelserna
komma till stånd snarast
möjligt.» Sedan heter det: »Utskottet

vill understryka att en översyn av arvsbeskattningen
är angelägen.» Litet längre
ned i betänkandet fortsätter utskottet:
»Under hänvisning till vad utskottet
sålunda anfört finner sig utskottet böra
föreslå riksdagen att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att en allsidig
översyn av bestämmelserna om arvsbeskattning
måtte verkställas så snart som
möjligt.» Det var, herr talman, år 1958
som utskottet skrev detta.

I anslutning till denna bestämda
skrivning väntade man sig helt naturligt
att finansministern tämligen omedelbart
skulle tillsätta den av riksdagen
begärda utredningen. Emellertid gick
hösten 1958 och hela året 1959 utan att
någonting'' blev gjort åt frågan från finansministerns
sida. I detta läge började
vi från högerpartiets sida att genom
motioner påminna finansministern
och regeringen om 1958 års riksdagsbeslut.
Sålunda väcktes motioner i hithörande
fråga vid 1960 års riksdag, vid
1961 års riksdag, vid 1963 års riksdag,
vid 1964 års riksdag och nu vid 1965
års riksdag.

I alla desa motioner påminnes om
1958 års riksdagsbeslut och framföres
krav på att utredningen verkligen skulle
tillsättas. Bevillningsutskottet har vid
samtliga tillfällen under åren 1960—
1965 besvarat motionerna ungefär på
följande sätt: Riksdagen har redan skrivit
i frågan till Kungl. Maj :t. Inte kan
man då på nytt göra detta; det skulle
vara oartigt. Dessutom har utskottet då
och då tillagt att en del saker bör göras
innan den begärda utredningen tillsättes.
Det är åtskilligt av vad jag kallar
svepskäl som därvid anförts.

Herr talman! År det verkligen godtagbart
med ett sådant resonemang år
efter år? Kan riksdagen verkligen finna
sig i att regeringen på detta vis nonchalerar
riksdagens beslut? Enligt min
mening bör vi inte nöja oss med ett sådant
tillvägagångssätt, och därför har
jag och mina medmotionärer på nytt
tagit upp frågan.

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Nr 19

Jag skall inte trötta kammaren med
att upprepa alla motiv för att utredningen
omedelbart bör komma till stånd.
Jag hänvisar till motionen nr 264 i denna
kammare, som väckts av mig själv och
andra högerledamöter och som ganska
utförligt behandlar problemställningarna
i detta sammanhang. Utöver vad
som anföres i motionen vill jag bara peka
på ett enda förhållande som vittnar
om hur arvsskatten genom den fortgående
inflationen har medfört en helt
annan belastning av skatten än som var
beräknat i direktiven till 1965 års arvsskattesakkunniga.
I dessa direktiv framhöll
finansministern att utredningsmännen
skulle utgå från en sådan utformning
av arvsskatteskalorna att
arvsskatten gav staten i inkomster ungefär
samma belopp som kvarlåtenskapsskatten
och den dåvarande arvsskatten
tillsammans gjorde eller, om jag minns
rätt, cirka 60 miljoner kronor. Vilka
inkomster ger arvsskatten i dag staten?
Jo, enligt årets statsverksproposition
något över 150 miljoner kronor. Skatten
har alltså under de gångna åren mer
än fördubblats, detta huvudsakligast
genom att inflationen har i detta liksom
i andra skattesammanhang inneburit
att progressionen verkar på sådant sätt
att skatterna blir högre än vad som ursprungligen
varit avsett.

Årets majoritet inom bevillningsutskottet
förutsätter liksom tidigare utskottsmajoriteten
gjort att en utredning
bör komma till stånd, men synes inte
vilja ge finansministern en allvarlig påminnelse
om att det nu är sju år sedan
riksdagen först framförde sin begäran
om en utredning. Nu liksom vid föregående
tillfällen kryper utskottsmajoriteten
bakom eu del saker som enligt
vad man »inhämtat» bör avvaktas innan
utredningen igångsättes. Det är remissbehandlingen
av familjerättskommitténs
förslag, det är vidare en bebådad
proposition i anslutning till denna
kommittés förslag vilken skall framläggas
vid vårriksdagen 1966 och det är

Arvsbeskattningen

slutligen en proposition i arvsskattefrågan
som kan förväntas till 1966 års
höstriksdag. Och, ärade kammarledamöter,
först efter det att denna senare
proposition framlagts skall utredningen
tillsättas!

En lekman undrar givetvis vad det är
för logik i att först presentera ett förslag
i arvsskattefrågan, låt vara ett begränsat
sådant, och sedan tillsätta en
utredning. Jag frågar utskottets talesman
: Kan detta vara ett riktigt tillvägagångssätt?
Skall vi i detta avseende ta
utskottsmajoriteten på allvar eller icke?

Jag vill också påpeka att om utskottsmajoritetens
tidtabell för utredningens
tillkomst godkännes, så kommer denna
utredning att tillsättas först tio år efter
det att riksdagen enhälligt begärt att
så skulle ske. Jag tror inte att detta var
vad 1958 års riksdag eller bevillningsutskott
menade.

Herr talman! Med det sagda yrkar
jag bifall till reservation nr 2 av herr
Elofsson m. fl.

Till utskottets utlåtande finns vidare
fogad en reservation nr 1 som behandlar
frågan om arvsskatten för sådana
stiftelser och sammanslutningar som är
befriade från att erlägga gåvoskatt. Jag
ber, herr talman, att även få yrka bifall
till denna reservation.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Vad den allmänna översynen
av arvsskatten beträffar ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 2.
Såsom framgick av herr Nilssons i Svalöv
anförande bär jag emellertid närmast
begänt ordet i en fråga som inte
har direkt samband med denna allmänna
översyn av arvsskatten utan som gäller
ett speciellt problem, nämligen frågan
om den arvsskatt som bör uttagas
för testamentariska förordnanden till
frivilliga, allmännyttiga organisationer.

Detta iir eif problem som liar synnerligen
stor betydelse för de allra flesta
frivilliga organisationer här i landet.
Dessa organisationer kämpar ofta med

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Arvsbeskattningen

en mycket dålig ekonomi och har svårt
att få medlen att räcka till för sin verksamhet
— det framgår av de många
insamlingar som anordnas för olika
allmännyttiga ändamål. I stor utsträckning
måste organisationerna lita till gåvor
och till testamentariska förordnanden
som göres av personer vilka är
intresserade för deras verksamhet.

Enligt nuvarande bestämmelser är en
gåva, som en person under livstiden
lämnar dessa organisationer, fri från
den speciella gåvoskatt som annars uttages.
Vid gåva efter givarens död i
form av ett testamente utgår däremot
arvsskatt. Man tycker att detta är
ganska egendomligt. Man måste väl säga
att dessa organisationer utför ett så
värdefullt arbete i samhället, att det
minsta man kan begära är att staten
inte skall ta bort en del i form av en
speciell arvsskatt av de gåvor som personer
ger till organisationerna. Jag fäster
uppmärksamheten på att det inte alls
är fråga om lättnader i inkomstbeskattningen,
utan det är fråga om att staten
inte skall ta en extra skatt i form av
arvsskatt för testamentariska förordnanden
till de frivilliga organisationerna.

Medan som jag förut sade gåvor till de
nämnda organisationerna är helt befriade
från gåvoskatt är det när det gäller
testamentariska förordnanden endast
mycket bestämda ändamål som är befriade
från arvsskatt. Det gäller rikets
försvar, ungdomens vård, fostran eller
utbildning, sådana ålderstigna, sjuka
eller lytta som kan betecknas som behövande,
och vidare gäller det vetenskaplig
undervisning och forskning. I
alla övriga fall får man betala arvsskatt.

Nu har det senast i år i motioner i
riksdagen yrkats på att de organisationer
som är befriade från att erlägga
gåvoskatt också skall vara befriade
från arvsskatt. I denna kammare har
ett trettiotal ledamöter från de fyra
stora partierna undertecknat motionen.

Personligen har jag litet svårt att
riktigt förstå invändningarna mot en

sådan reform. Det kan inte vara några
principiella skäl som gör att man motsätter
sig att dessa gåvor och testamentariska
förordnanden skall behandlas
på samma sätt. Utskottet är ju också i
princip välvilligt inställt. Det är inte
heller någon politisk fråga. Eftersom
framträdande representanter för det
socialdemokratiska partiet står bakom
är det inte alls fråga om några olika
principiella politiska uppfattningar.
Man kan väl säga att de flesta människor
i detta hänseende är överens om
att det är ganska omotiverat att här
göra en skillnad mellan gåvor och testamenten.

Det andra skälet som skulle kunna
åberopas är tekniska svårigheter, men
jag har svårt att förstå när bevillningsutskottets
majoritet skriver att det här
skulle gälla så stora ingripanden i arvsskatteförordningen
att man måste avvakta
den stora allmänna översynen,
innan man kan vidta dessa förändringar.

Avgörandet om vilka organisationer
som skulle kunna vara befriade eller
inte är redan gjort i och med att en
gränsdragning företagits i fråga om gåvoskatten.
Då det gäller denna innebär
det inga som helst svårigheter. Genom
en utredning som inte behöver
ta mer än några veckor och som kan
göras inom Kungl. Maj:ts kansli bör
det vara möjligt att i föreliggande fall
låta en ändring av lagstiftningen komma
till stånd.

Herr talman! Vid tidigare tillfällen
har det i denna fråga, som är av så stor
vikt för ideella och religiösa organisationer,
för idrottsorganisationer liksom
för kulturella organisationer över
huvud taget, i denna kammare hängt
på ett par röster om förslaget skulle bifallas
eller inte. Jag vågar uttala den
förhoppningen att kammaren vid den
kommande voteringen skall rösta på reservation
I och på det sättet utplåna
den motiverade skillnad som för närvarande
finns mellan gåvor som ges under

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Nr 19

livstiden och gåvor som kommer organisationerna
till del efter givarens död.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
reservationen I.

I detta anförande instämde herrar
Eriksson i Bäckmora (ep), Löfgren
(fp) och Rimås (fp).

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Det är en hugnad att
man i denna debatt inte behöver rada
upp skäl och motskäl beträffande det
berättigade i vad vi motionärer anfört
och det yrkande vi ställt.

Utskottet skriver att de synpunkter
motionärerna framfört är värda beaktande
och säger vidare att de åberopade
skälen för en lagändring alltjämt
förtjänar uppmärksamhet. Detta är ju
glädjande, och så långt är vi alltså
överens.

Som herr Gustafson i Göteborg sade
är vår motion undertecknad av ett trettiotal
ledamöter i denna kammare
från de fyra demokratiska partierna.
Alla vet vi att det föreligger större
möjlighet till skattefrihet vid gåvor än
vid dispositioner genom testamente. Det
är detta vi i flera år har velat rikta
uppmärksamheten på.

Om jag ger en gåva direkt till stiftelser
eller sammanslutningar som, som
det ordagrant heter, har till huvudsakligt
syfte att främja religiösa, välgörande,
sociala, politiska, konstnärliga,
idrottsliga eller andra därmed jämförliga
kulturella eller eljest allmännyttiga
ändamål, så är sådan gåva icke belagd
med skatt. Endast ett fåtal sammanslutningar
är däremot befriade från skatt
på gåva som givits genom testamente.
Vi anser att det riktiga vore att de sammanslutningar
som genom lag är befriade
från gåvoskatt skall få åtnjuta samma
förmån om gåvan fått formen av
ett testamentariskt förordnande.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att det av tillämpliga rättsfall
tydligt framgår att domstolarna ge -

Arvsbeskattningen

nom lagtextens restriktiva utformning
har svårt att medge skattefrihet även
för ändamål, där skattefrihet eljest
framstår som naturlig. Detta är ett faktum.

Det måste väl också anses vara i hög
grad underligt att sådana organisationer
som exempelvis De blindas förening
u. p. a., Stockholms blindförening och
Föreningen för bistånd åt lytta och
vanföra i Stockholm enligt gällande lag
måste bedömas som skattepliktiga. Jag
skall gärna och med tacksamhet erkänna
att en viss lindring erhålles i arvsbeskattningen
genom att skatt på gåvor
genom testamente beräknas efter skatteklass
III. Det gör en hel del, och det
skall vi vara tacksamma för. Men det
måste från alla synpunkter vara riktigt
och skäligt att samma regel tillämpas
då gåva fått testamentarisk form
som om den givits direkt under livstiden.
Jag tror att detta står i full överensstämmelse
med nutida betraktelsesätt.

Genom olikheten i beskattningsreglerna
i de båda fallen blir det ofta rena
tillfälligheter som avgör om en gåva
blir beskattningsbar eller inte. Av ren
okunnighet om skattekonsekvenserna
underlåter många människor att ge gåvan
under livstiden och skriver i stället
in den i ett testamente. Hade de
känt till vilka konsekvenserna härav
skulle bli, så hade de alldeles säkert
handlat på annat sätt. I debatten om
denna fråga 1963 framhöll fru Elsa
Lindskog denna synpunkt med all önskvärd
klarhet.

Argumenten för en utvidgning av
skattefriheten för testamentsförordnanden
till allmännyttiga ändamål är
många och väger tungt. Några argument
eller skäl mot en reform i denna
riktning har veterligen inte framkommit.
Utskottet har heller inte gått på
den linjen men avstyrker förslaget med
den motiveringen att en översyn av
arvsbeskattningen planeras. Det ligger
givetvis något i detta, det erkänner jag,

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

46 Nr 19

Arvsbeskattningen

men jag tycker nog att det är försvinnande
litet.

Riksdagen begärde 1958 en översyn
av arvs- och gåvoskattereglerna. Det
har gått många år sedan dess, och inte
är det väl nödvändigt att för denna
reform först vänta på att den utredningen
skall starta, när den nu kommer
till stånd, och sedan utgå från dess
resultat. Det torde vara en tämligen
enkel sak att finna den tekniska lösningen
på frågan. Jag och alla de ledamöter
som i motionen givit sin mening
till känna liksom också många andra
ledamöter av denna kammare anser att
en ändring av reglerna om de arvsskattefria
subjekten bör genomföras
utan ett föregående tidskrävande utredningsarbete.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
reservation I på denna punkt.

I detta anförande instämde herrar
Berglund, From, Keijer och Jonsson
(samtliga fp) samt herrar Persson i
Heden (ep) och Fridolfsson i Stockholm
(li).

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! De motioner som behandlas
i bevillningsutskottets betänkande
nr 7 är gamla bekanta. Som herr
Nilsson i Svalöv nämnde har riksdagen
ända sedan 1960 haft att ta ställning
till motioner med ungefär enahanda
yrkanden om utredning rörande arvsbeskattningen.
Jag säger inte detta i
avsikt att klandra de trägna motionärerna
utan endast för att framhålla
att argumenten i sakfrågan är ganska
väl kända för kammarens ledamöter. I
den debatt som förts i dag har heller
inte redovisats några nya motiveringar
eller synpunkter, och jag kan därför
fatta mig mycket kort.

I reservation II yrkas att den av
1958 års riksdag begärda översynen av
bestämmelserna om arvsbeskattningen
omedelbart måtte komma till stånd.
Herr Nilsson i Svalöv talade för den
reservationen och sade bl. a. att ut -

skottsmajoriteten tydligen har ansett
det vara oartigt att skriva till finansministern
på nytt i detta ärende, när
riksdagen redan tidigare har begärt
en översyn av arvsskattebestämmelserna,
och han betecknade de av utskottet
anförda synpunkterna som svepskäl.
Jag vill emellertid påpeka — och det
gjorde också herr Nilsson i Svalöv i
förbigående ■—■ att här föreligger ett
direkt sakskäl för utskottets ställningstagande.
Utskottet anser nämligen att
det nu pågående lagstiftningsarbetet på
familjerättens område är av grundläggande
betydelse också för arvsbeskattningens
utformning. Enligt utskottets
uppfattning kan det därför inte vara
riktigt att påbörja en sådan utredning
som motionärerna och reservanterna
föreslår, innan lagstiftningsarbetet rörande
familjerätten har avslutats och
riksdagen tagit ställning till de familjerättsliga
frågorna. Man måste först ha
gjort dessa grundläggande ställningstaganden
för att veta hur utredningen
skall arbeta.

Utskottet redovisar också i detta sammanhang,
att familjerättskommitténs
förslag f. n. undergår remissbehandling
och att man kan räkna med att proposition
i ärendet kommer att föreläggas
nästa års vårriksdag.

Familjerättskommittén har även
framhållit, att det är nödvändigt med
vissa formella och finansrättsliga ändringar
i arvsbeskattningen i samband
med att de civilrättsliga bestämmelserna
reformeras. Proposition i dessa delfrågor
rörande ändring i arvsbeskattningen
kommer att framläggas vid nästa
års höstriksdag, sedan statsmakterna
har tagit ställning till de frågor som
aktualiseras av familjerättskommitténs
förslag.

Det blir således under nästa år riksdagsbehandling
under vårsessionen av
familjerättsfrågorna och under höstsessionen
av arvsbeskattningen i de delar
som direkt är knutna till förändringar
på familjerättens område. Dessa

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Nr 19

nya civilrättsliga och skatterättsliga bestämmelser
måste anses vara av grundläggande
betydelse för utformningen av
arvsbeskattningen i dess helhet. Vi har
framhållit att detta är utskottets mening.
Ingenting som anförts hittills har
kunnat jäva denna vår uppfattning. Vi
anser därför att det inte kan vara rimligt
att påbörja en utredning innan
detta grundläggande arbete utförts. Utskottet
har således anslutit sig till tanken
att den nu redovisade planen för
frågans behandling bör följas och att
den begärda översynen därför bör anstå.

I detta sammanhang vill jag särskilt
framhålla att detta, som reservanterna
betecknar som ett nytt uppskov utan
egentlig motivering, enligt utskottsmajoritetens
mening innebär inte enbart
ett uppskov utan ger oss större möjlighet
att säkert bedöma den bästa lösningen
av frågan om arvsbeskattningens
framtida utformning. Det är således
för sakfrågans lösning en rimligare och
bättre väg än den som reservanterna
förordar.

I reservation I yrkas på särskild
utredning och förslag angående befrielse
från arvsskatt för sådana stiftelser
och sammanslutningar som nu är befriade
från att erlägga gåvoskatt. Här
har bevillningsutskottet i några år skrivit
mycket positivt, och det är riktigt,
som herr Gustafson i Göteborg framhållit,
att det inte föreligger något principiellt
motstånd mot den mening som
förs fram av motionärerna och som
kommer till synes i reservation I. Bevillningsutskottets
majoritet har emellertid
inte velat gå med på en omedelbar
utredning, eftersom vi menar att
denna delfråga bör prövas i samband
med den allmänna översynen av arvsbeskattningen.
Man kan nämligen på
mycket goda grunder förutsätta, att en
lagstiftning i av motionärerna och reservanterna
föreslagen riktning aktualiserar
även andra rätt betydande ändringar
i arvsbeskattningen. Därför bör

Arvsbeskattningen

dessa frågor lösas i ett sammanhang.
Den fråga om befrielse från arvsskatt,
som här aktualiseras, hör således hemma
i en kommande utredning angående
arvsbeskattningen och torde också i
det sammanhanget komma att uppmärksammas.

Herr talman! Med vad jag här i korthet
har anfört yrkar jag således bifall
till utskottets förslag.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Engkvist framhöll,
att vi icke hade framfört några
nya motiveringar för vårt förslag om
en skyndsam utredning. Jo, herr Engkvist,
det har vi gjort. Jag påpekade
i mitt anförande hur just inflationen
påverkar arvsskattens höjd. .lag framhöll
att när 1956 års arvsskattesakkunniga
tillsattes fick de i uppdrag att utgå
från en inkomst av dödsbobeskattningen
på ungefär 60 miljoner kronor. Nu
är denna inkomst — på grund av att
det varit inflation och progressionen
därigenom drabbat hårdare — uppe i
över 150 miljoner. Ett annat skäl är
att det snart har gått 10 år sedan riksdagen
begärde denna utredning.

Herr Engkvist framhöll att man måste
invänta den proposition som kan
komma i anslutning till familjerättsutredningens
betänkande. Jag har tagit
del, herr talman, av familj er ättskommitténs
betänkande och kan inte finna
att det skall behöva behandlas först
och att behandlingen skall avslutas innan
skattefrågorna tas upp. Utredningen
kan mycket väl börja sitt arbete innan
dess. Utredningen tar tid, och skall
det dröja inte bara 10 utan 15 år innan
vi får ett förslag, är det hög tid att vi
kommer i gång.

Jag vill också fråga herr Engkvist:
Hade det inte varit på sin plats att en
utredning varit tillsatt när den proposition
skall utformas, som är signalerad
till 1966 års höstriksdag, så att utredningen
kunde få yttra sig över den

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Arvsbeskattningen

promemoria som antagligen skall upprättas
och ligga till grund för denna
proposition?

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade talesman
bestyrkte att han inte hade några
principiella betänkligheter mot att befria
de allmännyttiga organisationerna
från arvsskatt. Däremot menade han
att det inte var så bråttom att lösa frågan
— den kunde gott och väl tas upp
i det stora sammanhanget, i utredningen
om arvsbeskattningen över huvud
taget. Men denna utredning kommer att
ta lång tid, och vi kan inte rimligen
räkna med att riksdagen får ta ställning
till något förslag från utredningen förrän
in på 1970-talet.

Det motiv som angivits av utskottets
talesman för att man inte kan sätta
i gång den allmänna översynen är att
vissa utredningar och beslut på det familj
erättsliga området först måste avvaktas.
Men, herr talman, frågan om befrielse
från arvsskatt för de allmännyttiga
organisationerna har inte ett
dyft med de familjerättsliga frågorna
att göra! Det bör inte vara någon svårighet
att efter ett par veckors arbete
i departementet -— ja, det behöver inte
ens ta så lång tid — göra de små ändringar
i lagstiftningen som det gäller.
Att vänta i fem eller tio år på en sådan
här reform, när frivilligorganisationerna
har stora ekonomiska bekymmer,
tycker jag inte är motiverat. Jag
vill erinra om det gamla talesättet, att
medan gräset gror dör kon. Enligt min
mening har vi anledning att ta vara på
det arbete som utförs av dessa organisationer
på olika områden och redan
nu ge dem den befrielse från arvsskatt
som är så motiverad, därför att de redan
nu har befrielse från skatt på
gåvor som utgår under givarens livstid.

Herr ENGKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Svalöv

säger att jag hade fel när jag påpekade
att några nya motiv inte framkommit,
och han hänvisade till sitt uttalande,
att det på grund av penningvärdeförändringen
var en betydligt större summa
pengar som skulle utgå, vilket ökade
frågans vikt. Men detta är enligt min
mening inget motiv för att man skulle
rusa åstad och företa en utredning innan
de familjerättsliga grunderna är
fastställda. Är det mer pengar som
»står på spel» måste det vara angeläget
att också den arvsbeskattning vi nu går
att reformera verkligen får den utformning
som den bör ha i ett modernt
samhälle och att därvid också
tas hänsyn till de nya familjerättsliga
bestämmelser som kan komma att införas.

Herr Nilsson i Svalöv yttrade vidare
att han inte kunde finna detta uppskov
med utredningens tillsättande nödvändigt.
Han menade att utredningen
borde tillsättas nu och så småningom
också få yttra sig över familjerättskommitténs
förslag, innan proposition
framläggs. Jag för min del tycker att
det vore en alldeles bakvänd ordning.
Man bör således först lagstifta om de
grundläggande frågorna inom familjerätten
och därefter ta sikte på de frågor
som rör själva arvsbeskattningen. Vi har
olika meningar om denna sak och vi
kommer väl att ha det även i fortsättningen,
hur vi än argumenterar.

Till herr Gustafson i Göteborg vill
jag bara säga, att jag har inte hävdat
att det inte var så bråttom med denna
ändring av bestämmelserna rörande befrielse
från arvsskatt för stiftelser och
ideella sammanslutningar. Jag har bara
sagt att detta är en del av det stora
frågekomplexet och att det inte är
rimligt att försöka lösa denna delfråga,
när man vet att den samtidigt aktualiserar
andra väsentliga frågor som gäller
arvsbeskattningen. Detta är den
uppfattning utskottsmajoriteten framfört,
och den håller vi fast vid.

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Nr 19

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Om jag fattade herr
Engkvist rätt förefinns det ingen skillnad
i sak mellan hans ståndpunkt och
vår — i varje fall är skillnaden mycket
liten.

Utskottsmajoriteten menar att frågan
om likställighet mellan arv och gåva
vad avser befrielse från skattskyldighet
bör övervägas i samband med en allmän
översyn av arvsbeskattningen. Ja,
visst kan man göra det — men är det
nödvändigt att vänta? En översyn torde,
såsom påpekats, kräva ganska lång
tid, och så låst behöver man väl i alla
fall inte vara, att inte en ändring av
det rätt enkla slag som vi förordat skulle
kunna genomföras.

De gränsdragningsproblem som förslaget
innebär är egentligen redan lösta
så till vida som samma avvägning
föreslås komma i fråga för de testamentariska
förordnandena som vid gåvor
i livstiden, för vilka gränsdragningen,
på grundval av rättspraxis, är gjord i
38 § förordningen om arvs- och gåvoskatt.

Jag kan inte förstå att den ändring
vi föreslår skulle ha något logiskt samband
med familjerättsliga problem.
Ändringen kan mycket väl genomföras
oberoende av eventuella ändringar inom
familjerätten.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Engkvist fortsätter
att krypa bakom familjerättskommitténs
betänkande och hänvisar till den fortsatta
behandlingen av detta. Men jag
vill säga till herr Engkvist att även om
utredningen tillsätts nu, så blir den inte
färdig före utgången av år 1966. Därför
kan den mycket väl ta hänsyn till de
problem och de förordningar som kommer
att bli följden av familjerättspropositionen.
Skall vi invänta denna proposition
kommer utredningen att försenas
väsentligt.

Arvsbeskattningen

Herr ENGKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är ändå en bakvänd
ordning att nu tillsätta en utredning,
som skall arbeta ungefär ett år, varefter
man helt plötsligt skulle finna att allt
vad den kommit fram till är felaktigt,
eftersom man måste ta hänsyn till vad
riksdagen beslutat i anledning av familjerättskommitténs
förslag, och sedan
skulle få börja om på nytt. Detta kan jag
inte finna vara en rimlig arbetsordning.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! De som tidigare yttrat
sig i denna fråga har antingen gått på
på den linjen att de velat acceptera utskottets
skrivning eller att de velat
stödja bägge reservationerna. För min
del vill jag markera, att jag ämnar rösta
med reservation I men däremot icke med
reservation II. De två frågor som tas upp
i dessa reservationer är av ytterst olikartad
natur.

Reservation II, för vilken framför
allt herr Nilsson i Svalöv talat, siktar
till en form av uppmjukning av arvsskatten.
För min del har jag —- vilket
jag råkade säga redan i ett anförande
under vårens remissdebatt — den meningen
att det verkligen är på tiden att
vi nu får till stånd en omprövning av
arvsskattebestämmelserna. De borde bli
så utformade att framför allt de allra
största arvslotterna blev föremål för en
strävare beskattning än nu och i gengäld
skatten på de mindre arvslotterna
minskade.

Mitt intresse knyter sig i stället till reservation
I. Här skall inte upprepas vad
herrar Gustafsson i Borås och Gustafson
i Göteborg härvidlag redan anfört. Jag
delar de synpunkter de givit till stöd för
reservation I. Det är bara ett par ord
att tillägga.

Denna fråga framstår för mig inte
närmast såsom en ekonomisk fråga.
Herr Gustafson i Göteborg antydde att
kon skulle hinna do innan gräset grott.
Jag tror inte att det på denna punkt rör
sig om frågor av så stor ekonomisk

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Arvsbeskattningen

omfattning, att några rörelser kommer
att gå sin undergång till mötes, om vi
inte genomför denna förändring. Det
är att ta till alldeles för stora ord.

Däremot ter det sig för alla vanliga
människor — och vi skall ändå i riksdagen
lagstifta så att vanligt folk kan
begripa det — alldeles orimligt att ett
belopp, om jag ger det några timmar
före mitt frånfälle, inte blir beskatttat,
men att det däremot om jag genom
något förordnande som kan ha testamentarisk
karaktär skänker det till samma
ändamål kommer att påläggas viss
beskattning. Detta ter sig som sagt orimligt.

Jag skall inte anföra som ett avgörande
skäl, eftersom jag bara hört andrahandsskildringar
om det, hur gamla
människor gjorts uppmärksamma på
denna olikhet mellan gåva och testamentariskt
förordnande på ett sådant
sätt, att de i varje fall själva uppfattat
det som en form av påtryckning. Det är
ändå ovärdigt vårt samhälle att det kan
förhålla sig på detta sätt.

Jag tror i likhet med herrar Gustafson
i Göteborg och Gustafsson i Borås att
denna mycket begränsade fråga skall
kunna lösas oberoende av den stora
arvsskattereform som vi verkligen behöver
ha i framtiden. Jag tillåter mig därför
att vädja till dem som vill vara med
om att avskaffa denna ojämnhet i beskattningen
att på denna begränsade
punkt ansluta sig till reservation I.

I detta anförande instämde fru Lindskog
(s).

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag vill bara helt kort
återigen påminna om att det visserligen
är en delfråga, som tas upp i reservation
I men att den har sitt nära samband
med den stora arvsskattereformen
och således bör lösas i samband med
denna.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Med anledning av vad

utskottets talesman herr Engkvist nyss
anförde vill jag bara betona att utskottsmajoriteten
och dess talesman inte på
något sätt kunnat ge vid handen att
det föreligger något samband mellan den
fråga, som herr Zetterberg berörde och
frågan om den stora översynen av arvsskattebestämmelserna.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag skulle kunna använda
precis samma ordalydelse. Reservanterna
har inte med ett enda ord
kunnat påvisa att detta samband inte
föreligger.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Det är just detta vi gjort.
Vi har påpekat att det är de familjerättsliga
bestämmelserna vilka anförts
som motiv för att man inte skall tillsätta
arvsskatteutredningen. Härtill vill
jag emellertid svara att de familjerättsliga
bestämmelserna inte har något att
göra med dessa ändringar. Detta bevisas
också av det förhållandet att vi
gjort vissa begränsade ändringar på
denna punkt när det gäller stiftelser
utan att man angivit att detta kunnat ha
något att göra med översynen av arvsskatten.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag är ledsen om jag
uttryckt mig oklart. De familjerättsliga
frågorna hör samman med den stora frågan
om arvsbeskattningen. Det är en
sak. Men i delfrågan om befrielse från
arvsskatt för stiftelser och ideella sammanslutningar
kommer det också in
vissa överväganden, som gäller den stora
frågan men inte familjerätten i och
för sig.

Först bör man alltså lösa frågan om
familjerätten. Därefter kan man ta ställning
till frågan om arvsbeskattningen
i dess helhet och därvid också lösa dessa
delfrågor.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 28 april 1965 fm. Nr 19

Avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier och byggnader
m. m.

Punkten 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets betänkande nr 7,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herr Elofsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 109 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 2 och 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen II);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punk -

terna 2) och 3) i utskottets betänkande
nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II) av herr Elofsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 116 ja och 104 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

§ 11

Avdrag vid beskattningen för värdeminskning
av maskiner, inventarier och
byggnader m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 10, i anledning av väckta
motioner angående avdrag vid beskattningen
för värdeminskning av maskiner,
inventarier och byggnader m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:50 av
herr Sandin in. fl. och II: 59 av herr
Berglund m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära fortsatt, skyndsamt utredningsarbete
i syfte att utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag om rätt vid be -

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier och byggnader
m. m.

skattning till avskrivning på återanskaffningsvärdet
för maskiner och inventarier; 2)

de likalydande motionerna I: 308
av herr Virgin m. fl. och II: 3C9 av herr
Heckscher m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte antaga av motionärerna
framlagt förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), avseende punkt 3 c samt
punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen,
av innebörd att avdrag
skulle medges enligt en schablon
för beräknad framtida prisstegring på
maskiner och inventarier;

3) de likalydande motionerna I: 311
av herr Virgin in. fl. och II: 367 av herr
Heckscher m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t uttala, att den på grundval av gällande
skattelagstiftning i praxis tillämpade
schablonmässiga avskrivningsprocenten
vad gällde byggnad som inginge
i rörelse icke vore tillräcklig för att
motsvara den faktiska normala förslitningen
av byggnader utan borde sättas
högre;

4) de likalydande motionerna 1:476
av herr Harald Pettersson m. fl. och
II: 566 av herr Carbell m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
värdeminskningsavdrag å anordningar
för vatten- och luftvård vid inkomsttaxeringen
måtte medgivas med 20 procent
per år och att utskottet måtte utarbeta
härför erforderlig författningstext;
samt

5) de likalydande motionerna 1:481
av herr Stefanson m. fl. och II: 571 av
herr Gustafsson i Skellefteå m. fl., vari
hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
åtgärder för att en avskrivning av industribyggnader
med 35 procent under
de första fem åren skall medges i de
stödområden som gäller för lokaliseringspolitiken
samt uppdraga åt Kungl.
Maj :t att fastställa bestämda geografiska
gränser för denna stödform».

Utskottet hemställde,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 50
av herr Sundin m. fl. och II: 59 av herr
Berglund m. fl. angående avskrivningsunderlaget
vid beskattningen för maskiner
och inventarier,

2) de likalydande motionerna I: 308
av herr Virgin m. fl. och II: 369 av herr
Heckscher m. fl. om rätt till avdrag vid
beskattningen för beräknad framtida
prisstegring å maskiner och inventarier,

3) de likalydande motionerna 1:311
av herr Virgin m. fl. och II: 367 av herr
Heckscher m. fl. angående avskrivningsreglerna
för byggnad som inginge i rörelse,

4) de likalydande motionerna 1:476
av herr Harald Pettersson m. fl. och
II: 566 av herr Carbell m. fl. om rätt till
avdrag vid beskattningen för värdeminskning
å anordningar för vattenoch
luftvård, samt

5) de likalydande motionerna 1:481
av herr Stefanson m. fl. och II: 571 av
herr Gustafsson i Skellefteå m. fl. angående
avskrivningen å industribyggnader
i vissa fall,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

A) av herrar Stefanson, Lundström,
Sundin och Gustafson i Göteborg, fru
Nettelbrandt samt herrar Eriksson i
Bäckinora och Dahlgren, vilka ansett,
att utskottet under punkten 1) bort
hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna I: 50 av herr Sundin
m. fl. och 11:59 av herr Berglund
m. fl. måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära fortsatt skyndsamt utredningsarbete
i syfte att utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag om rätt i skattelagstiftningen
till avskrivning på återanskaffningsvärdet
för maskiner och inventarier; B)

av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Magnusson i Borås, vilka

Onsdagen den 28 april 1965 fm. Nr 19

Avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier och byggnader
m. m.

ansett, att utskottet under punkten 2)
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till de
likalydande motionerna I: 308 av herr
Virgin m. fl. och II: 369 av herr Heckscher
in. fl. antaga det vid motionerna
fogade förslaget till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

C) av herrar Stefanson, Yngve Nilsson,
Lundström, Gösta Jacobsson, Sundin,
Magnusson i Borås och Gustafson
i Göteborg, fru Nettelbrandt samt herrar
Eriksson i Bäckmora och Dahlgren, vilka
ansett att utskottet under punkten

3) bort hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna I: 311 av herr Virgin
m. fl. och II: 367 av herr Heckscher
m. fl. måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
uttala att den på grundval av gällande
skattelagstiftning i praxis tillämpade
schablonmässiga avskrivningsprocenten
vad gällde byggnad som inginge i
rörelse icke vore tillräcklig för att motsvara
den faktiska förslitningen av byggnader
utan borde sättas högre;

D) av herrar Stefanson, Yngve Nilsson,
Lundström, Gösta Jacobsson, Sundin,
Magnusson i Borås och Gustafson
i Göteborg, fru Nettelbrandt samt herrar
Eriksson i Bäckmora och Dahlgren,
vilka ansett, att utskottet under punkten

4) bort hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna 1:476 av herr Harald
Pettersson in. fl. och II: 566 av herr
Carbell m. fl. måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam utredning
rörande införandet av värdeminskningsavdrag
vid inkomsttaxeringen för anordningar
avsedda för vatten- och luftvård;
ävensom

E) av herrar Stefanson, Imndström,
Sandin och Gustafson i Göteborg, fru
Nettelbrandt samt herrar Eriksson i
Bäckmora och Dahlgren, vilka ansett
att utskottet under punkten 5) hort
hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 481 av herr Stefanson
m. fl. och II: 571 av herr Gustafsson
i Skellefteå in. fl. måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära åtgärder för att
en avskrivning av industribyggnader
med 35 procent under de första fem
åren skulle medges i de stödområden
som gällde för lokaliseringspolitiken
samt uppdraga åt Kungl. Maj:t att fastställa
bestämda geografiska gränser för
denna stödform.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande nr 10 finns ett flertal
reservationer fogade. Reservationen B
åberopar en partimotion från högerpartiet
beträffande ändring av bestämmelserna
för avskrivning å maskiner och
inventarier. Vi har i denna motion begärt
att en avskrivning skall få göras
efter principen om återanskaffning. Vi
har föreslagit att denna avskrivning
skulle få göras på 120 procent av anskaffningsvärdet
för att man på det sättet
skall ha en garanti för att det finns
kapital kvar i företaget när maskinen
eller inventarien i fråga är utsliten. Med
den nuvarande penningvärdeförsämringen
sker en kapitalförtäring hos företagen
alldenstund man inte får göra
avskrivning på återanskaffningsvärdet.

I vår tid, när utvecklingen på det
tekniska området går mycket snabbt, är
det ytterligt angeläget att näringslivet
kan bevara sin effektivitet, att företagen
har möjligheter att snabbt följa med
i utvecklingen och därmed höja sin produktion.
Det kan inte vara ett samhälleligt
intresse att man bortser från dessa
ytterligt angelägna synpunkter, det kan
inte vara rationellt att folk får fortsätta
att arbeta med omoderna maskiner.
Därför iir det nödvändigt att se till att
företagen kan förnya sin maskinpark i
riittan tid.

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier och byggnader
m. m.

Det är detta som är huvudmotivet för
att vi nu har ställt ett yrkande om att
riksdagen omedelbart skulle fatta beslut
om en sådan lagändring som skulle
ge möjligheter till en avskrivning på
120 procent.

Det finns också en reservation, betecknad
med bokstaven C, vilken förordar
en större initialavskrivning på
sådana byggnader som kommer till användning
i rörelse. Det är ju också på
detta område så, att den tekniska utvecklingen
gör att det kan inträffa att
dessa byggnader efter en mycket kort
tid inte längre är lämpliga för sitt ursprungliga
ändamål. På det sättet minskas
kanske byggnadernas användningsmöjlighet
fort. Därför föreslår vi bl. a.
att det är fastighetens ekonomiska livslängd
som skall vara avgörande och
inte hur länge byggnaden som sådan
kan stå kvar.

Reservation D tar upp ett problem
som aktualiserats genom motioner. Reservanterna
tar fasta på de investeringar
som man inom näringslivet gör
för vatten- och luftvården. I vårt tekniskt
avancerade samhälle har det ju
visat sig att såväl vattenföroreningar
som luftföroreningar förorsakar utomordentligt
stora olägenheter. Det är sedan
länge ett mycket starkt intresse
inom den svenska industrien att något
görs för att förbättra detta förhållande,
och det har också lagts ned mycket
stora pengar från näringslivets sida för
att i större utsträckning skydda människor
och natur mot de skadeverkningar
som onekligen uppstår på grund av
den tekniska utvecklingen.

Det måste därför vara av stort samhälleligt
intresse att man försöker att
komma till rätta med dessa problem,
och det torde man i icke oväsentlig
grad kunna göra om man tillåter en direkt
avskrivning av de kostnader som
de olika företagen lägger ned på vatten-
och luftvård. Det gäller alltså investeringar
som inte har något direkt

samband med den produktion som vederbörande
företag sysslar med, och
därför finner kanske många av dessa
företag det egendomligt att de inte omedelbart
får göra dessa avskrivningar.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationerna R, C och
D till bevillningsutskottets betänkande
nr 10.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Som herr Magnusson i
Borås här framhållit är frågan om rätten
till avskrivning på maskiner och inventarier
av mycket stor betydelse.

För företagen har möjligheten att
göra avskrivning för värdeminskning
på maskiner och inventarier ett obestridligt
värde. En på sådana vägar
uppnådd stark konsolidering av ett företag
har den största betydelsen för
företagsamheten, och den påverkar
självfallet både sysselsättningsmöjligheterna
och möjligheterna att rationalisera
driften, något som kan leda till en
för alla ytterst önskvärd ökad produktion.

Utskottsmajoriteten bestrider inte
heller avskrivningsrättens betydelse i
dessa hänseenden, men man säger framför
allt två saker: dels att frågan är så
komplicerad, att den bör prövas av företagsskatteutredningen,
dels att en viss
liberalisering skett 1955. Men det bör
tydligen vara måtta på liberaliseringen,
även om de favörer som onekligen då
har tillkommit är av den arten att de
inte endast gagnar företagen själva utan
är ett klart samhällsintresse.

Ingendera motiveringen är enligt mitt
förmenande tillräcklig för att avfärda
det krav på en skyndsam utredning, som
framställes i reservation A. Ingen stimulansfaktor
i fråga om att öka nyttiga
investeringar bör enligt mitt förmenande
åsidosättas, och jag ber, herr talman,
att yrka bifall till reservation A.

I fråga om reservation C inskränker
jag mig till att instämma i vad som anförts
av herr Magnusson i Borås, och

Onsdagen den 28 april 1965 fm. Nr 19

Avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier och byggnader
m. m.

jag instämmer givetvis även i bifallsyrkandet.
Jag vill sedan säga några ord
beträffande reservation D, som rör den
fråga som herr Magnusson i Borås senast
talade om, nämligen en skyndsam
utredning om införande av värdeminskningsavdrag
vid inkomsttaxeringar för
anordningar, vilka är avsedda för vatten-
och luftvård. Det är för mig svårbegripligt,
att denna tanke inte väckt
allmän uppslutning i utskottet. Reservationen
grundar sig för det första på
en fyrpartimotion, och för det andra
är vi alla medvetna om att ett snabbt
ökat antal av våra vattendrag är föremål
för ett starkt förorenande. Bekymren
för vattenvårdsfrågorna har plötsligt
nästan bara rasat över oss. Ett fåtal
experter pekar på vilka förödande verkningar
föroreningarna har och än mer
kommer att få på våra möjligheter att
i skilda hänseenden utnyttja vår natur.
Varje initiativ till åtgärder mot föroreningarna
borde därför på allt sätt
stimuleras. Om man från näringslivets
sida engagerar sig i betydande kapitalutgifter
för att klara en samhällsfråga,
som angår oss alla, vore det inte ur vägen
att sådana för samhället betydelsefulla
men för respektive företag kanhända
helt improduktiva investeringar
genom värdeminskningsavdrag kunde
göras något mera lockande. Jag ber därför
att få yrka bifall till reservation D.

Slutligen bara ett par ord beträffande
reservation E. Den gäller avskrivningar
på industribyggnader med 35
procent under de första fem åren i lokaliseringspolitiska
stödområden. Utskottet
anser, att starka principiella
skäl talar mot en sådan avskrivning
där, men det talar däremot inte om
vilka dessa principiella skäl är. Om det
man syftar till genom bidrag och lån
kan uppnås snabbare och effektivare
genom att använda även skattemiissiga
avskrivningar, måste det vara principiellt
följdriktiga åtgärder. Invändningen
att det inte i nämnvärd mån skulle

kunna gagna nystartande av företag är
enligt min mening löst grundad, då det
givetvis bör vara möjligt att finna sådana
konstruktioner, som blir verkningsfulla
även i de fall då rörelsen
under det första eller de första åren är
förlustbringande. Det bör exempelvis
vara möjligt att ackumulera avskrivningsrätten
under en viss tid, vilket kan
betyda en stimulerande effekt. Likaså
bör man inte glömma bort att det är
viktigt att i stödområdena ge möjlighet
för gamla företag att både stanna kvar
och expandera, och i sådana fall är utskottets
invändning i allmänhet helt
omotiverad.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall
även till reservation E.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! De två föregående talarna
har redan anfört en del argument
för ett biträdande av reservation D. Jag
skall, herr talman, inskränka mig till att
framföra ytterligare några synpunkter.

Utskottet har beträffande de motioner,
som ligger till grund för reservation
D, gjort en ganska positiv skrivning.
Det sägs att utskottet kan ansluta
sig till syftet med motionerna och att
utskottet vill understryka vikten av att
man, med hänsyn till den stora betydelse
som vatten- och avloppsfrågan kommit
att få, ägnar denna fråga särskild
uppmärksamhet.

I betänkandet erinras också om att
man utomlands, bl. a. i Västtyskland
och Frankrike, har avdragsregler, som
medger hög initialavskrivning för anläggningar
avsedda för rening av avfall
och atmosfäriska utsläpp.

Vad som är väsentligt, herr talman,
är emellertid icke välvilliga skrivningar
och hänvisningar till att den angelägna
frågan hänskjutits till en utredning utan
att det vidtages snabba åtgärder för att
lösa frågan. Den fortgående nedsmutsningen
av sjöar, vattendrag och kustområden
sker numera i sådan takt, att irre -

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Avdrag vid beskattningen för värdeminskning
nader m. m.

parabla skador kan uppstå om icke en
kraftfull och aktiv bekämpning av nedsmutsningen
omgående börjar. Det
byggs visserligen kommunala reningsverk
för cirka 120 miljoner kronor per
år, vilket innebär en välkommen och
nödvändig rening av de kommunala utsläppen,
men samtidigt ökar industriutsläppen.
Ett par jämförelsesiffror ger
en bild av situationen. Aktuella undersökningar
visar att det förbrukas 750
miljoner kubikmeter vatten per år för
bebyggelsen i landet, medan industrien
gör av med nära fem gånger så mycket
eller 3 450 miljoner kubikmeter per år.

Det påpekades nyligen i en av våra
stora dagstidningar att vattendomstolarna
ser genom fingrarna med att våra
industrier släpper ut smutsigt vatten
fastän reningsfrågorna tekniskt sett är
lösta och företagen är skyldiga att anlägga
reningsverk. Orsaken härtill angavs
vara att en strikt tillämpning av
nuvarande lagstiftning skulle innebära
kostnader för företagen som domstolarna
själva finner orimliga.

Hur det än är med vattendomstolarnas
syn på denna sak är det uppenbart, herr
talman, att företagen verkligen skulle
belastas med orimliga kostnader om de
tvingades att bygga reningsverk i den
utsträckning som de formellt är skyldiga
till och inte finge tillämpa de avskrivningsregler
som här föreslagits.
Såsom tidigare framhållits är det här
fråga om för företagen icke produktiva
investeringar. Jag vill dock starkt understryka
att man inom näringslivet och
industrien lagt ned stora belopp just på
reningsanläggningar av olika slag. Men
industriens investeringar har nu legat
stilla i fyra år, och såsom framgår av
årets finansplan vill man söka stimulera
till ökade industriinvesteringar. Det
är alldeles uppenbart att om industrien
börjar visa en ökad investeringsbenägenhet
kommer den i första hand att
söka utvälja så produktiva investeringsobjekt
som möjligt. Hit hör icke, som

av maskiner, inventarier och bygg jag

nyss nämnt, investeringar i anläggningar
för motverkande av vatten- och
luftföroreningar. Sådana anläggningar
är å andra sidan högeligen angelägna
eftersom de tilltagande vatten- och luftföroreningarna
utgör ett alltmer överhängande
hot mot vår folkhälsa och
dessutom medför nationalekonomiska
förluster av en storleksordning som
snart inte går att ens uppskatta.

Vi står här inför en intressekonflikt,
och den naturligaste metoden för att
lösa denna konflikt måste vara att liksom
de stora västeuropeiska industriländerna
har gjort införa sådana värdeminskningsavdrag
för vatten- och luftreningsanläggningar
som iordningställs
av industrien, att det kan bli ekonomiskt
möjligt för företagen att i större
utsträckning än hittills investera i sådana
i och för sig improduktiva anläggningar.

Herr talman! I motionerna I: 476 och
11:566 föreslås den lagändringen att
värdeminskningsavdrag å anordningar
för vatten- och luftvård vid inkomsttaxeringen
skall få medgivas med 20
procent per år — något som stöds av
reservationen D. Med hänsyn till att
denna fråga är av så utomordentligt viktig
art och som jag nyss sade icke tål
ett längre uppskov med sin lösning bör
den enligt min uppfattning ges en särbehandling
i skattehänseende.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen D.

Herr CARBELL (s):

Herr talman! Vi har i motionen 11: 566
föreslagit att värdeminskningsavdrag å
anordningar för vatten- och luftvård vid
inkomsttaxering må medgivas med 20
procent per år, vilket alltså skulle innebära
en relativt snabb avskrivning.

I motionen framhålles att skäl i och
för sig skulle kunna tala för att dessa
kostnader vore avdragsgilla på en gång
vid taxeringen. Eftersom vi emellertid
funnit att detta skulle utgöra ett visst

Onsdagen den 28 april 19C5 fm. Nr 19

Avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier och byggnader
m. m.

avsteg från hittills tillämpade principer
har vi inte nu velat gå så långt.

Som huvudmotionärer vill jag tacka
utskottet för en positiv skrivning — en
skrivning som går så långt i välvillighet
som man väl kan önska sig. På en bestämd
punkt skiljer sig dock utskottets
uppfattning från motionärernas. Det är
när utskottet trots sin i övrigt positiva
skrivning framhåller att man icke kan
biträda ett lagstiftningsyrkande enligt
vilket den av motionärerna aktualiserade
frågan särbehandlas i skattehänseende.
Motionärerna har på denna punkt
med skärpa framhållit att de anser att
frågan till hela sin art just är sådan att
den bör kunna ges en särbehandling.

Vi motionärer kan inte undgå att understryka
det faktum att vatten- och
luftvårdsfrågorna undan för undan får
en allt större betydelse i det svenska
samhället. Redan den fortgående industrialiseringen
i landet och den starkare
koncentrationen av industrier till vissa
orter för med sig att risken för föroreningar
av vattendrag framstår som mycket
betydande i detta sammanhang.

Jag skulle gärna ha sett att utskottet
bifallit motionen i detta stycke. Så har
emellertid inte skett. Till utskottsbetänkande!
har dock fogats en reservation
vari yrkas på en skyndsam utredning rörande
införandet av värdeminskningsavdrag
för vatten- och luftvårdsanordningar.

Utskottet anser att denna fråga hör
överlämnas till utredningen om företagsbeskattningen.
Det finns enligt min
mening risk för att ett hänskjutande av
frågan till denna utredning kan medföra
att det dröjer relativt länge innan utredningen
är beredd att ta ställning till
frågan i dess helhet. Mot bakgrunden av
det principiella uttalandet från utskottets
sida om att en särbehandling inte
hör förekomma finns det risk för att det
dröjer för länge innan denna fråga löses,
särskilt som utvecklingen på detta
område går mycket snabbt.

Jag yrkar sålunda bifall till reservationen
D.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort och skall också försöka undvika
att polemisera för att inte förlänga
debatten. Man har redan talat om vad
dessa reservationer innebär, och yrkandena
utom de två sista är ju gamla bekanta
— om jag får uttrycka mig så.
Det är väl då ganska meningslöst att
här ta upp någon längre debatt om avskrivningsreglerna
för byggnader; vi
har ju diskuterat detta spörsmål under
många år.

Men för att teckna bakgrunden till utskottets
hemställan skall jag ändå tilllåta
mig att erinra om att företagsbeskattningskommittén
1954 uttalade att
så starka invändningar såväl teoretiska
som praktiska kan åberopas, att metoden
om avskrivning på återanskaffningsvärdet
inte kunde förordas. Kommittén
ansåg att man inte isolerat kan
beakta prisförändringarna bara på en
post i balansräkningen. Vinst på tillgångssidan
kan ur företagets synpunkt
mycket väl kompenseras genom vinst
på företagets skulder. Antag, sade kommitterade,
att ett företag anskaffar en
maskin med lånade medel och att avskrivningsbeloppen
skall användas till
amortering av lånet. I ett sådant fall
skulle avskrivning på nuvärdet resultera
i att företaget gjorde lika stor vinst
som långivaren förlust.

Kommittén erinrade vidare om att
tekniken går raskt framåt. En maskin
som ersätter en försliten kan tekniskt
vara helt annorlunda, den kan ha förbättrad
konstruktion och även kvalitetsmässigt
vara bättre, varför jämförelse
mellan anskaffningskostnaderna inte
kan göras på ett riktigt sätt. Det skulle
fordra undersökningar och omräkningar
för varje maskin och varje år.

Jag kanske skall tillåta mig att ytterligare
understryka vad jag ofta har

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier och bygg -

nader m. m.

framhållit, nämligen att vi beträffande
företagsbeskattningen har liberalare
regler än andra länder. Detta vitsordar
också utländska företagare som kommer
till oss för att studera våra förhållanden.
Med användande av konjunkturutjämningsfonderingen
kan för övrigt
ekonomiska föreningar och bolag
avskriva maskiner och inventarier på
en gång. Hela vinsten kan med andra
ord avskrivas, och det är ju tämligen
generöst.

Jag är medveten om att man nu kommer
att invända, att detta gäller ekonomiska
föreningar och bolag men inte
alla företag. Det är riktigt men å andra
sidan har man ansett att de mindre
företagen inte spelar så stor roll för den
konjunkturutjämnande effekten utan att
det är de större företagen som kan ha
någon betydelse.

Allt detta är komplicerade frågor. Utskottet
anser att företagsskatteutredningen
bör pröva dem, och utskottet
förutsätter också att så kommer att bli
fallet. Då är det väl ändå onödigt med
några skrivelser om utredning.

Beträffande byggnader i rörelse medger
utskottet nu liksom tidigare att värdeminskningen
är större under byggnadernas
första år. Skall man emellertid
införa regler om högre värdeminskningsavdrag
under de första åren, bör
man också ompröva inkomstbegreppet
och reglerna om beskattning av realisationsvinster.
1955 års riksdag uppmjukade
ju också bestämmelserna i syfte
att markera att man vid fastställande
av avskrivningsprocenten bör ta hänsyn
till en byggnads ekonomiska livslängd.
Enligt praxis medges numera avdrag
för överpris och merkostnader om byggnad
anskaffas för att utnyttjas under
speciella konjunkturer. Vid beräkning
av inkomst av jordbruksfastighet enligt
bokföringsmässiga grunder medges rätt
till utrangeringsavdrag å byggnad.

Vidare har vi yrkandet om rätt till
särskild avskrivning med 35 procent på

industribyggnader i stödområdena. Det
må vara aldrig så behjärtansvärt, menar
utskottet, men det finns ändå starka
principiella skäl mot ett system som
skulle innebära förmåner vid beskattning
för företag som etableras på en
viss ort. Utskottet anser att stimulans
till sådana företag bör ges på annat
sätt, t. ex. genom bidrag och lån, genom
arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiska
åtgärder. Därvidlag har ju
riksdagen redan tagit initiativ. Nystartade
företag ger ju sällan vinst de första
åren. Därför får de ingen hjälp genom
rätt till avskrivning på vinst. Dessutom
finns rätten till förlustutjämningsbidrag.

En mycket beaktansvärd sak har tagits
upp i motionerna om värdeminskningsavdrag
för anordningar avsedda
för vatten- och luftvård. Här ansluter
sig utskottet klart och tydligt till motionernas
syfte. Jag vill understryka att
alla i utskottet har klart för sig att frågan
om vatten- och luftföroreningarna
utgör ett stort och mycket viktigt men
också besvärligt problem. Men nog måste
man ändå erkänna att det är vanskligt
att särbeskatta eller särbehandla
byggnadsarbeten för dylika ändamål.
Jag är inte helt säker på att man utan
vidare kan säga att nu inför vi rätt till
avdrag på 20 procent eller liknande.
Det kan väl i denna liksom i alla andra
frågor uppstå avgränsningssvårigheter;
svårigheter att bedöma om åtgärder
verkligen avser just vatten- och
luftvård eller något annat. Jag tror inte
man i fråga om företagsbeskattningen
kan plocka ut en viss sak utan hänsyn
till hur man vill lösa frågan om företagsbeskattningen
i stort.

Nu säger utskottet så positivt som
möjligt — vilket redan har påpekats —
att företagsskatteutredningen bör pröva
också denna fråga samt understryker
vikten av att den ägnas särskild uppmärksamhet.
Därför anser utskottet att
det inte är nödvändigt att tillsätta en

Onsdagen den 28 april 1965 fm. Nr 19

Avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier och byggnader
m. m.

ny utredning. De som varit med i utredningar
vet nog att sådana sannerligen
inte kan sätta i gång lika snabbt
som en racerbil kan starta, utan att det
tar ganska lång tid innan man kommer
i gång med arbetet. När det nu
finns en kommitté som redan är i arbete
och som kanske har samlat mycket
material, tror jag att den lika snabbt,
kanske snabbare, kan ta itu med detta
problem.

Det är detta, herr talman, som gör
att utskottet anser att det bör vara tillräckligt
om man räknar med att företagsskatteutredningen
försöker lösa problemet.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! När herr Brandt här talar
om att konjunkturinvesteringsfonderna
skulle kunna ge tillräckliga möjligheter
för företagen, vill jag erinra
om att detta i själva verket skulle betyda
en diskriminering av de mindre
företagen, eftersom de inte har samma
möjligheter som de större. Jag tycker
inte att man bör bortse från de
skillnader mellan små och större företag
som uppstår, om vi bara inriktar
oss på den möjligheten.

Sedan sade herr Brandt också att
reglerna är fördelaktigare här än i utlandet,
men det omdömet kan i varje
fall inte gälla om avskrivningsrätten för
byggnader; på den punkten är möjligheterna
klart sämre här.

I övrigt bör vi väl också se litet på
hur den utvecklingen har varit. Andra
länder har haft uppenbara svårigheter,
som vi av naturliga skäl inte har behövt
brottas med. Andra länder går eu
förbättring till mötes, men i vårt land
har vi haft klara försämringar. Jag behöver
bara erinra om årtalen 1938 och
1955 för att visa i vilken riktning ten -

densen gått i detta land jämfört med
andra.

Till slut vill jag säga att jag nog inte
tycker att man bör avfärda en fråga på
grund av att den är tekniskt sett komplicerad.
Vi har sett att när det har
funnits en verklig vilja att lösa något
problem — om det är något som överensstämmer
med de intressen som herr
Brandt och hans partibröder, inklusive
dem som sitter i regeringen, vill tillvarata
— då finns det inga sådana hinder
som tekniska komplikationer, utan
då löser man frågan till varje pris —
och får kanske det omdömet av herr
Brandt, att lösningarna varit geniala.

I detta anförande instämde herrar
Sjönell (ep), Berglund (fp), Börjesson
i Falköping (ep) och Öhvall (fp).

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Det är rätt intressant
att konstatera hur frågan om luftföroreningarna
numera förekommer i det
ena utskottsutlåtandet efter det andra
och i den ena propositionen efter den
andra. Jag fick i går svar på en enkel
fråga av justitieministern angående lagstiftningsåtgärder
mot luftföroreningar,
och det kanske kan tyckas vara att tala
i oträngt mål om jag nu säger ett par
ord vid det här utskottsutlåtandet.

Jag betraktar det emellertid som så
ytterligt angeläget att vi ständigt påminner
om hur livsviktig denna fråga
är och verkligen vidtar åtgärder, i avvaktan
på den lagstiftning, som vi förmodligen
kommer att få så småningom
när immissionssakkunniga med sina
vidgade direktiv har gått igenom hela
detta komplicerade fält. Mycket kan göras
och bör också göras för att vi skall
komma till rätta med problemen. Det
är faktiskt bättre att stämma i skorstenen;
i atmosfären kan man ingenting
göra — då är det för sent. Det finns
utexperimenterad apparatur för stoftavskiljning,
både kemisk och elektrisk.

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier och bygg -

nader m. m.

Men ett hinder för att installera sådana
apparater är stundom att panncentralerna
är alldeles för trånga för att man
skall kunna installera dem.

Är det ändå inte litet egendomligt
att utskottsmajoriteten i detta fall skall
behöva åberopa den stora företagsbeskattningsutredningen,
som väl ändå
har större frågor och frågor av mera
principiell natur att syssla med? Här
är det fråga om en detalj, även om den
är synnerligen betydelsefull. Det gäller
inte bara luftens föroreningar, eller rättare
sagt förgiftning, utan det gäller
också nedrostning och vittring i betong
samt inte minst nedsmutsning. På
detta område har man lagstiftning i utlandet,
t. ex. i Paris, om att husen med
några års mellanrum skall tvättas för
att få bort den smuts som luftföroreningarna
avlagrar.

När det nu finns apparatur både för
skorstenar och bilar varmed man kan
hindra föroreningar och nedrostning,
så är det angeläget att man försöker vidta
några åtgärder. Det skulle man också
kunna göra, om riksdagen ville bifalla
reservationen om speciella avdrag
för sådana installationer. Nog tycker
jag att även utskottsmajoriteten skulle
ha kunnat sträcka sig så långt som att
gå med på denna begäran om skyndsam
utredning och ett förslag i dessa frågor.
Då hade vi åtminstone kommit
ännu ett litet steg på vägen mot bättre
förhållanden.

mycket möjligt att man kan göra det,
men det finns alltså redan en utredning
som sysslar med detta.

Fru Nettelbrandt säger att det i varje
fall inte gäller generösare bestämmelser
för avskrivning på byggnader. Jag
kan hålla med henne om att något annat
land naturligtvis kan ha generösare eller
liberalare avskrivningsregler på vissa
punkter än vi har i vårt land. I stort
sett har vi emellertid en liberalare avskrivningsrätt
och företagsbeskattning
än man har i andra länder, och det erkänner
företagarna själva. Jag skulle
kunna citera — jag har gjort det tidigare
här — mycket framstående företagare
i vårt land som anser detta. Vad
de tycker är oförmånligt är naturligtvis
den procentuella företagsbeskattningen
— som de anser vara för hög —
men inte avskrivningsreglerna.

Även om vi tycker det är aldrig så angeläget
att försöka få till stånd åtgärder
mot vatten- och luftföroreningar så vet
vi mycket väl — i varje fall jag som så
att säga har växt upp i en cellulosaindustri
— att problemet inte är så enkelt.
Om en viss åtgärd företages är det inte
säkert att den hundraprocentigt är avsedd
att motverka vatten- och luftföroreningar.
Till övervägande delen har
den kanske satts in för att ge företaget
helt andra fördelar. Jag tror att det
är många sådana avvägningsproblem
som måste lösas i samband härmed.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Fru Nettelbrandt talar
om en diskriminering av de små företagen.
Jag har förklarat varför avdragsrätten
inte omfattat de små företagen.
Jag har ingenting emot att företagsbeskattningsutredningen
ser närmare på
denna sak, och det gör väl utredningen
också, om den finner att reglerna om
rätten att avsätta medel till investeringsfonder
bör ändras så att medlen
kan användas till detta ändamål. Det är

Herr CARBELL (s):

Herr talman! Bara en kort replik till
herr Brandt med anledning av att han
säger att det ändock sitter en utredning
som sysslar med detta och att erfarenheten
säger att det inte går så fort för
en utredning att komma i gång. Emellertid
förhåller det sig så att man, om
man bifaller reservation D, ger Kungl.
Maj:t möjlighet att lämna den sittande
utredningen i uppdrag att skyndsamt
verkställa här ifrågavarande utredning.

Onsdagen den 28 april 1965 fm. Nr 19

Avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier och byggnader
m. m.

Fru NETTELBRANDT (fp): Punkten 2

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att herr Brandt icke med ett ord berörde
det faktum, att vi i Sverige haft en relativt
sett negativ trend i jämförelse med
förhållandena i andra händer vad beträffar
bestämmelsernas utformning för
företagens del. Den tystnaden från herr
Brandts sida är enligt min mening talande.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen A);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafson i Göteborg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets betänkande nr 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
A) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 120 ja och 92 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen B);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
2) i utskottets betänkande nr 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen B) av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 155 ja och 32 nej,
varjämte 32 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen C);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Nettelbrandt begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier och byggnader
m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
3) i utskottets betänkande nr 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen C) av herr Stefanson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen. Fru
Nettelbrandt begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
116 ja och 102 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen D);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fru Nettelbrandt begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
4) i utskottets betänkande nr 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen D) av herr Stefanson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 113 ja och 103 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen E);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
5) i utskottets betänkande nr 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen E) av herr Stefanson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Nr 19

avgavs 143 ja och 75 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Hundskatten

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 15, i anledning av väckta
motioner angående hundskatten.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:471
av fru Olsson och II: 568 av herr Elmwall
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning rörande hundskatten
i enlighet med vad i motionerna anförts;
samt

2) motionen II: 573 av herrar Johansson
i Dockered och Börjesson i Falköping.

Utskottet hemställde,

att följande motioner angående hundskatten,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:471
av fru Olsson och II: 568 av herr Elmwall
m. fl., samt

2) motionen II: 573 av herrar Johansson
i Dockered och Börjesson i Falköping,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Skatteobjekt är ju eftersökta,
men jag kan inte anse att hundskatten
i dess nuvarande utformning
överensstämmer med en modern uppfattning
om hur en beskattning bör utformas.
Jag vill bara peka på ett par
detaljer som motiverar att man ser över
denna skatt.

Hundskatten

Vissa nyttohundar är undantagna,
andra inte. Exempelvis hundar som
äldre människor, i många fall ensamstående
och ensamboende, har som sällskap
och skydd måste betraktas som
nyttohundar. Likaså tycker jag att polishundar
bör anses vara nyttohundar.

Skatten utgår också med högst olika
belopp. Erfarenhetsmässig bedömning
av hur hög skatten bör vara synes många
gånger inte alls ske. Om strävandet fortfarande
är att hålla hundantalet nere
bör konsekvensen vara hög skatt i kommuner
med stort antal hundar och tvärtom,
men detta är inte alltid fallet. Kontrollen
över hundägarna och hundarna
bör givetvis bestå, men påståendet att
denna kontroll skulle komma att eftersättas
genom att fler grupper av nyttohundar
skulle befrias från beskattning
kan inte vara riktigt.

Beträffande skattens användning kan
det givetvis också råda olika meningar.
Uppfattningen att skatten inte får specialdestineras
förelåg i varje fall inte
då skatten infördes. Att år efter år beskatta
hundägarna och låta t. ex. djursjukhusen
sakna medel till behövlig
verksamhet är enligt min mening inte
överensstämmande med vad tidsläget
och ett modernt samhälle kräver. Många
kommuner med hög hundskatt lär enligt
uppgift inte alls lämna bidrag till verksamheten
vid djursjukhusen.

Det finns många andra skäl för en
översyn av denna beskattning och skattens
användning, men jag tycker att
enbart vad jag här har anfört borde vara
tillräckligt motiv härför.

Utskottet vill slå vakt om kommunernas
självbestämningsrätt, vilket i och
för sig är en vacker tanke, men denna
rätt har under de senaste årtiondena i
väsentlig grad kringskurits. Jag anser
dock att detta inte får hindra en mer
tidsenlig ordning när det gäller beskattning,
vilket det här är fråga om. Även
kommuner kan ju göra fel. I detta fall
kan heller ingen säga så som en gång
en kommunalnämndsordförande gjorde

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Avdrag vid beskattningen för avsättning till reparation av hyresfastighet samt för

iståndsättande av ekonomibyggnad å jordbruksfastighet

i en kommun, där man i ungefär 15 år
hade uppburit ersättning för prästerskapets
tionde, trots att kommunen var
»avlöst» från denna beskattning. När
skatten återkrävdes av dem som erlagt
den, yttrade denne kommunalnämndsordförande,
att han nog hade upptäckt
att det var något fel, men eftersom det
var bönderna som betalade skatten tyckte
han inte att det gjorde någonting.
Sådana skäl får ju inte anföras, och
det har inte heller skett.

Herr talman! Trots att det inte föreligger
någon reservation vid detta utskottsutlåtande
anser jag, att vår vän
hunden är värd ett yrkande om bifall
till motionerna, vilket yrkande jag härmed
ber att få framställa.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herr Hedin
(h).

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Ett enigt bevillningsutskott
bär ansett det mycket värdefullt
med den kontroll över antalet hundar
som åstadkommes genom registrering
och skattebeläggning. Av denna anledning
bör enligt utskottets mening den
nuvarande beskattningsformen alltjämt
bibehållas.

Nu säger herr Elmwall att kommunerna
ofta inte beaktar de intressen i fråga
om djursjukhus och annat som för hundägarnas
del kan föreligga. Utskottet har
för sin del funnit det angeläget understryka,
att den kommunala självbestämmanderätten
innebär att kommunerna
har att avgöra hur hundskattemedlen
liksom andra kommunala skattemedel
skall användas. Därför menar utskottet
att det icke för närvarande finns fog
för ett bifall till de yrkanden som framställts
i motionerna.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets utlåtande.

överläggningen var härmed slutad.

Punkten 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:471 och 11:568; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Avdrag vid beskattningen för avsättning
till reparation av hyresfastighet samt för
iståndsättande av ekonomibyggnad å
jordbruksfastighet

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 17, i anledning av väckta
motioner om avdrag vid beskattningen
för avsättning till reparation av hyresfastighet
samt för iståndsättande av ekonomibyggnad
å jordbruksfastighet.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 124
av herr Stefanson m. fl. och II: 159 av
herr Nordgren m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om en skyndsam utredning
i syfte att så ändra beskattningsreglerna
i fråga om beräkning av inkomst
av annan fastighet (hyresfastighet),
att avdrag finge göras med visst
belopp för avsättningar avsedda för
framtida reparationsbehov; samt

2) de likalydande motionerna 1:475
av herr Harald Pettersson m. fl. och
11:565 av herr Börjesson i Glömminge
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
förslag om sådana ändringar i
kommunalskattelagen, att avdrag för reparation
och underhåll medgåves för
kostnader för iståndsättande av ekonomibyggnad
tillhörande jordbruksfastighet
till en nivå som motsvarade en rationell
användning.

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Nr 19

Avdrag vid beskattningen för avsättning till reparation av hyresfastighet samt för

iståndsättande av ekonomibyggnad å jordbruksfastighet

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte med bifall till
de likalydande motionerna I: 124 av
herr Stefanson m. fl. och II: 159 av herr
Nordgren m. fl. i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om en skyndsam utredning
i syfte att så ändra beskattningsreglerna
i fråga om beräkning av inkomst
av annan fastighet (hyresfastighet),
att avdrag finge göras med visst
belopp för avsättningar avsedda för
framtida reparationsbehov; samt

B) att de likalydande motionerna
1:475 av hem Harald Pettersson m. fl.
och 11:565 av herr Börjesson i Glömminge
m. fl., om avdrag vid beskattningen
för iståndsättande av ekonomibyggnad
å jordbruksfastighet, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar John Ericsson och Einar
Eriksson, fröken Ranmark samt herrar
Wärnberg, Tage Johansson, Brandt,
Allard, Kärrlander, Andersson i Essvik
och Josefsson, vilka ansett, att utskottet
under punkten A) bort hemställa,

att de likalydande motionerna I: 124
av herr Stefanson m. fl. och 11:159 av
herr Nordgren m. fl., om avdrag vid beskattningen
för avsättning till reparation
av hyresfastighet, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2) av herrar Snndin, Eriksson i Bäckmora
och Dahlgren, vilka ansett, att utskottet
under punkten B) bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till de
likalydande motionerna 1:475 av herr
Harald Pettersson in. fl. och 11:565 av
herr Börjesson i Glömminge in. fl. i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om prövning
och förslag om sådana ändringar
i kommunalskattelagen, att avdrag för
reparation och underhåll medgåves för
kostnader för iståndsättande av ekonomibyggnad
tillhörande jordbruksfastighet
till en nivå som motsvarade eu rationell
användning.

3 -— Andra kammarens protokoll 1965. Nr

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Såsom framgår av reciten
till utskottsbetänkande! har de
spörsmål som upptagits i de båda motionsparen
behandlats av riksdagen ett
flertal gånger tidigare. Jag skall inte rekapitulera
ärendets historia utan erinrar
bara om att riksdagen vid föregående
tillfällen avvisat motionsyrkandena. Något
nytt har inte heller framkommit som
enligt vår mening skulle göra det befogat
med ett ändrat ställningstagande.

När det gäller utskottets utlåtande
över den motion som avser utvidgning
av rätten till avdrag för kostnader för
reparation och underhåll av ekonomibyggnader
räcker det med att jag citerar
vad som anföres på s. 6 i utskottsbetänkande!:
»Utskottet anser sig inte
kunna dela motionärernas uppfattning,
att rättstillämpningen, då det gäller avdrag
för kostnader för reparation och
underhåll av byggnad, är särskilt restriktiv.
Sålunda förtar den omständigheten,
att annat material än ursprungsmaterialet
kommer till användning, inte
i och för sig rätten till avdrag. I de —
sannolikt ofta förekommande — fall då
användning av ett nytt och bättre material
än ursprungsmaterialet ställer sig
billigare eller i vart fall inte kostsammare
än ett användande av ursprungsmaterialet
anses kostnaden regelmässigt
i dess helhet avdragsgill, under förutsättning
att det utförda arbetet tekniskt
sett kan hänföras till reparation. Ett
studium av regeringsrättsavgöranden i
mål av hithörande beskaffenhet ger vid
handen att avdragsrätten inte ens vid
arbete av mycket genomgripande art anses
böra gå helt förlorad.»

Jag kan tillägga att min personliga erfarenhet
såsom ledamot av en länsprövningsnämnd
bestyrker den uppfattning
som utskottet sålunda ger uttryck åt.

När det gäller punkt B är jag alltså
19

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Avdrag vid beskattningen för avsättning till reparation av hyresfastighet samt för

iståndsättande av ekonomibyggnad å jordbruksfastighet

ense med utskottet och yrkar bifall till
utskottets hemställan, vilket innebär avslag
på reservationen av herrar Sundin,
Eriksson i Bäckmora och Dahlgren.

Däremot har jag råkat byta roll och
hamna bland reservanterna när det gäller
punkt A. Jag förutsätter att herr
Magnusson i Borås även kommer att tala
för utskottet, men han kan inte gärna
göra det i fråga om utlåtandet i dess helhet,
eftersom det med lottens hjälp har
blivit två olika utskottsmajoriteter. Endera
är det lottens nyckfullhet som
åstadkommit detta eller också har det
s. k. mittensamarbetet inte fungerat riktigt
tillfredsställande.

Eftersom jag har varit med om att
underteckna den reservation som avgivits
av herr John Ericsson m. fl., skall
jag här bara citera vad som i huvudsak
står i den reservationen:

»Såsom utskottet i tidigare betänkanden
uttalat måste principen om beskattningsårets
slutenhet alltjämt anses vara
grundläggande för den svenska lagstiftningen.
De mest påtagliga nackdelarna
av denna princip får anses ha undanröjts
genom de möjligheter de skattskyldiga
numera har att erhålla särskild
skatteberäkning enligt förordningen om
beräkning av statlig inkomstskatt för
ackumulerad inkomst, att avsätta medel
på skogskonto och att tillgodoräkna sig
förlustavdrag enligt förlustutjämningsförordningen.
»

Enligt reservanternas mening är det
varken rationellt eller rättvist att under
punkt A gå fram med krav på en utredning,
vilket med lottens hjälp har blivit
utskottsmajoritetens förslag.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 1 av
herr John Ericsson m. fl.

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Med anledning av reservationen
nr 2 i bevillningsutskottets betänkande
nr 17 vill jag erinra om att
det under senare tid har förts en ganska

livlig debatt om jordbrukets rationaliseringsgrad.
Jag vill framhålla att det
ärende, som kammaren nu skall besluta
om är i hög grad avgörande för jordbrukets
möjligheter att på ett rationellt sätt
använda sina numera i många fall otidsenliga
ekonomibyggnader.

Avgörande för huruvida avdrag skall
få göras för iståndsättande av ekonomibyggnader
är om byggnadsarbetena
är att anse som reparationsarbeten eller
som ombyggnads- och nybyggnadsarbeten.
Skatteavdrag kan nämligen endast
erhållas för sådana arbeten som innebär
att byggnaderna återställes i ursprungligt
skick, och detta omöjliggör
numera oftast ett rationellt användande
av byggnaderna. Enligt min mening är
det orimligt att en byggnad, som uppfördes
för ett 50-tal år sedan för den
tidens rationella jordbruk, inte nu med
stöd av skattelagstiftningen skall kunna
omvandlas så att den fyller vår tids
anspråk på rationell drift.

Jordbruket går för varje år mot en
allt högre specialiceringsgrad med
ökade krav på byggnadernas anpassning
vid övergång till ändrade driftsformer.
I det faktiska läge som nu råder är det
ur samhällsekonomisk synpunkt inte
tillfredsställande att ha ett system som
fungerar så, att ägaren får göra avdrag
för kostnader som inte medger den
mest rationella utnyttjandegraden av
den iordningställda byggnaden, medan
avdrag däremot inte beviljas för motsvarande
belopp, som användes för att
sätta byggnaden i ett tidsmässigt och
rationellt skick. Även den senare kostnaden
borde enligt min mening vara
avdragsgill.

Herr Kärrlander säger att man är
mycket generös vid bedömningen av
dessa avdrag, men sakläget är att till
reparations- och underhållsarbeten räknas
endast sådana arbeten som erfarenhetsmässigt
måste utföras på grund av
normal förslitning någon eller några
gånger under en byggnads livslängd

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Nr 19

Avdrag vid beskattningen för avsättning till reparation av hyresfastighet samt för

iståndsättande av ekonomibyggnad å jordbruksfastighet

men som inte medför att byggnadens
karaktär ändras. Med den argumentation,
som jag här fört om kravet på
rationella driftbyggnader, anser vi reservanter
att hela denna fråga bör omprövas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 2 av herr Sundin
m. fl.

Herr MAGNUSSON i Borås (b):

Herr talman! Beträffande reservationen
nr 2 är det alldeles naturligt att
det kan finnas en hel del motiv för att
man i snabbare takt skall kunna ersätta
sådana byggnader som där berörs.
Nu har emellertid utskottet sagt att det
anser att bestämmelserna inte är restriktiva.
Det måste också innebära att
utskottsmajoriteten menar att nuvarande
bestämmelser inte skall tolkas restriktivt.

Om man skulle göra en sådan ändring,
att det inte längre gällde bara reparation
utan i stället kunde vara fråga
om en helt ny byggnad, skulle detta
i sin tur kunna få återverkningar på bestämmelserna
om realisationsvinstbeskattning,
vilket jag tror ur jordbrukarnas
synpunkt skulle vara till nackdel.
Jordbrukets fastigheter liksom industriens
kan väl vara i behov av snabbare
förnyelse, och detta skulle i så fall
motivera en något snabbare avskrivning
än den vi har för närvarande. Därför
tror jag att det är den vägen man skulle
gå för att uppnå syftet med motionärernas
framställning.

Reservationen nr 1, till vilken herr
Kärrlander yrkade bifall, behandlar en
motion som tillstyrkts av bevillningsutskottets
majoritet. Denna motion går ut
på att det för hyresfastigheter skulle
skapas möjligheter att lägga upp reparationsfonder.
Denna fråga har ju ingalunda
fått någon tillfredsställande lösning
för närvarande. När en hyresfastighet
skall repareras, är det ur rationell
synpunkt riktigare att man gör re -

parationerna mer genomgripande. Genom
bokslutsårets slutenhet kan det ena
året relativt stora vinster uppstå på en
fastighet. Dessa blir då föremål för en
hård progressiv beskattning, och så
finns inga pengar över när reparationerna
skall göras. Därför har motionärerna
menat att det är av behovet påkallat
att göra det möjligt att på detta
sätt fondera pengarna. För att skapa
en betryggande garanti mot missbruk i
detta sammanhang skulle man ansluta
denna fondavsättning till fastigheten
som sådan. Inte minst ur hyresgästernas
synpunkt tror jag det skulle vara
av utomordentligt stort värde om man
kunde åstadkomma ett sådant beskattningssystem
för dessa fastigheter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan på båda
punkterna.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Får jag bara kort säga
till herr Magnusson i Borås, att han
gick förbi det väsentliga när han talade
om att man skall ha ett särskilt skattefritt
konto för hyresfastigheter. Jag
tror att det som står i reservationen
är riktigt, nämligen att även en rad
andra kategorier än ägare av just hyresfastigheter
skulle med samma fog
kunna ställa krav på rätt att för framtida
reparationer få avsätta medel på
skattefritt konto.

Jag tror inte att förslaget kan sägas
vara rättvist. Det är inte heller enkelt
utan mycket komplicerat ur kontrolloch
taxeringssynpunkt. Därför vidhåller
jag mitt yrkande om bifall till reservationen
nr 1.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Herr Kärrlander säger
att andra näringsgrenar skulle kunna
göra anspråk på liknande vinstutjämnande
åtgiirdcr. Men när det gäller hyresfastigheter
finns det inga som helst
möjligheter att göra överföringar från

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Avdrag vid beskattningen för avsättning till reparation av hyresfastighet samt för

iståndsättande av ekonomibyggnad å jordbruksfastighet

det ena året till det andra. På andra
områden har vi däremot gjort detta
möjligt. Vi har skogskonton, investeringsfonder
och en del liknande möjligheter
inom näringslivet att göra sådana
fonderingar genom olika vinstreglerande
dispositioner. Det är därför
som vi menar att det skulle vara av
utomordentligt stort värde att även på
detta område få en sådan möjlighet.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Kärrlander begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets betänkande nr 17,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr John Ericsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 103 ja
och 111 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
1) av herr John Ericsson m. fl.

Ordet lämnades på begäran till

Herr CARBELL (s), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag röstade fel vid omröstningen under
punkten A i bevillningsutskottets
betänkande nr 17. Jag avsåg att rösta
»Nej» men råkade markera »Ja».

Punkten B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Dahlgren begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets betänkande nr 17,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Sundin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Dahlgren begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 171 ja och 35 nej,
varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Nr 19

§ 14

Föredrogs vart för sig
bevillningsutskottets betänkande nr
23, i anledning av väckta motioner angående
beskattningen av skytteorganisationer,
de handikappades organisationer
m. fl.; samt

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av väckta motioner
angående rätten att utsätta fast fiskeredskap
i allmänt vatten, och

nr 19, i anledning av väckta motioner
om särskilda lekgator.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtanden
hemställt.

§ 15

Föredrogs och lades till handlingarna
tredje lagutskottets utlåtande nr 20,
i anledning av viss paragraf i riksdagens
revisorers berättelse över den år
1964 av dem verkställda granskningen
av statsverket.

§ 16

Föredrogs vart för sig

tredje lagutskottets memorial nr 21,
angående överlämnande till jordbruksutskottet
av vissa till lagutskott hänvisade
motioner;

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckta motioner
dels om åtgärder för att stimulera
ökad invandring av utländsk arbetskraft,
dels angående utländska arbetstagares
utbildning och anpassning;
samt

konstitutionsutskottets utlåtande nr
20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring
i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr
319) m. m. samt i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

§ 17

Begränsning av antalet ledamöter i
landsting

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av motioner
om begränsning av antalet ledamöter i
landsting.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! I konstitutionsutskottets
utlåtande nr 21 behandlas motionen
11:427, som avser en begränsning av
antalet ledamöter i landstingen. Motionen
grundar sig på ett uttalande i
landstingsutredningens år 1963 framlagda
betänkande. Utredningen framhöll
att det inte ingick i dess direktiv
att behandla denna fråga men att man
ansåg det vara viktigt att det tillkom
en bestämmelse om begränsning av antalet
ledamöter i landstingen.

För närvarande växer antalet ledamöter
automatiskt med en ytterligare
ledamot för varje nytt femtusental invånare,
med vilket landstingsområdet
ökar, och en del landsting har blivit
ganska stora. Stockholms läns landsting
har för närvarande 115 ledamöter
och kan nästa gång väntas få 130 ledamöter.

Landstingsutredningen uttalade att
representationen i dessa landsting borde
begränsas, eftersom den blir oformlig
i förhållande till den omfattning
och det innehåll, som landstingsuppgifterna
har. När betänkandet remitterades
underströks angelägenheten av en
begränsning av åtskilliga remissinstanser,
nämligen av fyra länsstyrelser, nio
landsting och Svenska landstingsförbundet.

Sammanfattningsvis framhöll dessa
remissinstanser följande. För det första
minskar det stora antalet ledamöter
landstingens möjligheter att arbeta effektivt.
För det andra minskar det möjligheterna
för landstingsmännen att utöva
ett verkligt inflytande i förvalt -

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1905 fm.

Begränsning av antalet ledamöter i landsting

ningen. För det tredje bör i princip
alla landstingsledamöter ges tillfälle att
deltaga i beredningen av ärendena i
nämnder eller utskott.

Genom riksdagens beslut i föregående
ärende, nämligen konstitutionsutskottets
utlåtande nr 20, vilket fattades
utan debatt, har landstingen nu givits
möjlighet att organisera om sin
verksamhet för att höja effektiviteten
och bereda de »meniga» landstingsinännen
större inflytande. Det blir emellertid
föga bevänt med en sådan organisation,
om ledamotsantalet tillåts att
växa utan begränsning.

För Malmöhus läns landsting har nyligen
bekantgjorts ett förslag till omorganisation.
Man har så långt som möjligt
är tänjt ut den centrala ledningen,
alltså nu föreslagna fem huvudnämnder,
till att sysselsätta 35 ledamöter.
Med 35 suppleanter blir det 70 stycken,
men likafullt är det 26 ledamöter som
är utan fast förankring i landstingsarbetet.
Med den automatiska ökning av
ledamotsantalet, som stadgas i 10 §
landstingslagen, kommer i det expanderande
malmöhuslänet de överblivna
landstingsmännen att utökas med kanske
ett tiotal för varje fyraårsperiod. I
Stockholms läns landsting är naturligtvis
denna utveckling ännu mera absurd.

Då jag förde frågan på tal inom landstingsutredningen
fick jag först svaret,
att detta fick man inte rubba på, ty det
var grundat på en partiledaröverenskommelse
från början av 1950-talet —
vad nu partiledare vet om dessa spörsmål.
Utredningen var emellertid överéns
med mig om att något borde göras;
på grund av att frågan inte inrymdes i
direktiven inskränkte man sig dock till
en välvillig skrivning om saken.

Utskottets utlåtande utmynnar nu i
en hemställan att motionerna icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd,
men utskottet anser det angeläget att
frågan tas upp till prövning. Departementschefen
har också ansett frågan
vara betydelsefull men hoppas på att

länsindelningssakkunniga skall framlägga
förslag till en lösning.

Även jag inser att denna fråga slutgiltigt
bör lösas i ett större sammanhang,
då nu länsindelningen kommit i
gungning. Vi motionärer tror emellertid
att det är viktigt, med tanke på möjligheterna
att i framtiden begränsa ledamotsantalet,
att inte några landsting
får ett alltför stort ledamotsantal medan
vi avvaktar lösningen. Det är inte
så lätt att skära ned en församling på
100—150 ledamöter till de cirka 75,
som enligt min mening bör vara riktmärket.
Därför föreslog vi att åtminstone
en provisorisk begränsning skulle
förberedas redan till nästa års landstingsval,
alltså till år 1966.

Herr talman! Jag har inget yrkande,
men jag har ansett mig böra understryka
att svårigheter kommer att uppstå,
om avgörandet skjuts till en oviss framtid.
Det ökade ledamotsantalet kan
t. o. m. sabotera verkan av riksdagens
beslut för några minuter sedan rörande
ändring i landstingslagen.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Det råder ingen oenighet
om att frågan om antalet ledamöter
i landsting bör prövas. Enligt min
mening bör den emellertid inte brytas
ur sitt stora sammanhang. Den hör intimt
samman med länsindelningen, som
i hög grad kan påverka landstingens
storlek, och den hänger lika intimt samman
med frågan om kammarsystemet
och det kommunala sambandet. Den
bör alltså tas upp i sitt stora sammanhang.

För de landsting, där antalet ledamöter
nu kraftigt ökat, bör det inte uppstå
några större svårigheter att klara
problemet under den närmaste fyraårsperioden.
Åtminstone när det gäller det
i storleksordning tredje landstinget kan
jag härvidlag våga ett mycket bestämt
påstående, men jag skulle tro att detsamma
gäller även det största och det
näst största landstinget.

Onsdagen den 28 april 1965 fm. Nr 19

Successiv avveckling av dubbelbeskattningen å aktiebolag och ekonomiska föreningar -

■lag tror att herr Tobé tar litet för
lätt på dessa frågor. Han gör det alldeles
särskilt i sin motion, där man
kan läsa: »Den omständigheten att vissa
landstingsvalkretsar tillsammans utgör
valkretsar för förstakammarval
komplicerar frågan en aning. Men de
svårigheterna kan överbryggas med användning
av något matematik och tillskapandet
av gemensamma elektorsförsamlingar.
»

Jag håller fullständigt med herr Tobé
om att de matematiska operationerna
är enkla i detta sammanhang, men matematiken
är ju här förbunden med politik,
och då blir genast matematiken
litet svårare.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 18

Föredrogs vart efter annat konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 22, i anledning av motioner angående
valkretsindelningen för landstingsval,
och

nr 23, i anledning av motioner angående
information till kommunala fullmäktige
om arbetet inom kommunens
styrelse.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 19

Successiv avveckling av dubbelbeskattningen
å aktiebolag och ekonomiska föreningar Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 26, i anledning av väckta motioner
om successiv avveckling av dubbelbeskattningen
å aktiebolag och ekonomiska
föreningar.

T de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydan -

de motionerna 1:307 av herr Virgin
m. fl. och 11:365 av herr Heckscher
m. fl. hade hemställts, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj:t genom vidgade
direktiv till allmänna skatteberedningen
måtte ge denna i uppdrag att utreda
frågan om en successiv avveckling av
dubbelbeskattningen å aktiebolag och
ekonomiska föreningar».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:307 av herr Virgin
m. fl. och 11:365 av herr Heckscher
m. fl. om successiv avveckling av dubbelbeskattningen
å aktiebolag och ekonomiska
föreningar icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. av herrar Yngve Nilsson, Enarsson
och Magnusson i Borås, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 307 av herr Virgin
m. fl. och 11:365 av herr Heckscher
m. fl. måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att Kungl. Maj :t genom vidgade
direktiv till företagsskatteutredningen
måtte ge denna i uppdrag att utreda
frågan om en successiv avveckling
av dubbelbeskattningen å aktiebolag
och ekonomiska föreningar;

II. av herrar Billman och Skärman,
fru Nettelbrandt samt herr Sterne, utan
angivet yrkande;

III. av herrar Elofsson, Eriksson i
Bäckmora och Boo, likaledes utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 26 behandlas frågan om
dubbelbeskattning av vinstmedel från
aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Företagsbeskattningen i vårt land har
en sådan utformning, att det är ytterligt
angeläget att den snabbt blir före -

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Successiv avveckling av dubbelbeskattningen
eningar

mål för en revidering på många väsentliga
punkter. Folkpartiet har i en partimotion
lagt fram ett fempunktsprogram
för sådana ändringar.

Den första punkten i detta program
tar upp frågan om avskrivningsreglerna
för byggnader, en fråga som vi ju tidigare
i dag har behandlat.

Den andra punkten behandlar frågan
om rätt till större nedskrivning på varulager.

I den tredje punkten tar vi upp frågan
om utarbetande av en tekniskt acceptabel
schematisk metod för avskrivning
på återanskaffningsvärde för maskiner
och inventarier.

I den fjärde punkten föreslår vi att
den s. k. Annell-lagen skall bli ett permanent
inslag i företagsbeskattningen och
få större räckvidd.

I den femte punkten tar vi upp frågan
om andel i vinst.

Som framgår av denna uppräkning
avser en av punkterna alltså den fråga
som behandlas i bevillningsutskottets
betänkande nr 26. Det är en fråga av
utomordentligt stor betydelse.

Kostnadsskillnaderna vid användning
av upplånat kapital och vid användning
av nytecknat kapital är för företagen
så stora, att det blir ett direkt
motstånd mot nyemissioner. Detta har
i sin tur till följd att det blir materialbrist
på aktiebörsen och osunda kursstegringar.
Dessutom medför detta förhållande
att företagen kommer att belasta
den redan förut mycket hårt ansträngda
normala lånemarknaden, när
de i själva verket skulle ha kunnat dra
till sig riskvilligt kapital i större utsträckning,
om detta inte varit ett förhållandevis
oekonomiskt alternativ. Och
ingen vill väl i alla fall frånkänna företagarna
rätten att göra ekonomiska avvägningar
i sin kapitalanskaffningspolitik.

Man brukar i diskussioner om dessa
frågor hänvisa till att vi har Annelllagen
och att vi med hjälp av denna bör

å aktiebolag och ekonomiska förkunna
komma till rätta med de svåraste
nackdelarna. Det är klart att den lagen
har sina fördelar, men den är inte tillräcklig
för att klara dessa problem.
Den bör både utvidgas till sin räckvidd
och framför allt bli en fast ingrediens
i vårt företagsbeskattningssystem.

Jag vill vidare säga några ord om en
syn på företagsbeskattningen som man
mycket ofta möter men som inte blir
riktigare därför att den ofta gör sig påmind.
Många hävdar den meningen eller
leds i sitt handlande eller låter sin syn
på skilda ting präglas av den tron, att
företagsbeskattningen är en för löntagare
och företagare starkt kontroversiell
fråga. Jag tycker att det är angeläget
att peka på den viktiga roll som
företagsbeskattningen spelar för produktionsutvecklingen
här i landet och
därmed för möjligheterna att höja levnadsstandarden.
Vi får enligt min mening
inte se så snävt på dessa frågor,
att vi missunnar företagarna en lättnad
i beskattningen, därför att vi själva
eventuellt inte tillhör den gruppen eller
tycker att företagarna redan har en
hygglig ekonomisk situation. Bortsett
från att en sådan syn är helt felaktig
som utgångspunkt för rationella och
rättvisa avvägningar i ett skattesystem,
är det viktigt att hålla i minnet att även
den, som i sitt ställningstagande leds
av snävt gruppegoistiska motiv, har anledning
att stödja förslag om lättnader
i företagsbeskattningen, eftersom sådana
lättnader har enormt positiva effekter
för vårt näringsliv och därmed för
våra möjligheter att öka utrymmet för
höjning av levnadsstandarden för alla
grupper i samhället.

Jag vill till slut bara säga, ehuru det
kanske framgick av min hänvisning till
vår partimotion, att anledningen till att
vi inte lagt fram någon särskild motion
i denna fråga är att vi anser att den bör
lösas i ett större sammanhang, nämligen
i samband med de ändringar även på
andra områden inom företagsbeskatt -

Onsdagen den 28 april 1965 fm. Nr 19

Successiv avveckling av dubbelbeskattningen å aktiebolag och ekonomiska föreningar -

ningen som vi anser måste vidtagas med
det snaraste.

Herr talman! .Tåg har inget yrkande.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag kan till alla delar
instämma i de uttalanden som fru Nettelbrandt
gjorde. Jag bara beklagar att
hon efter dessa uttalanden inte fann anledning
att yrka bifall till den reservation
som jag och några andra ledamöter
fogat till bevillningsutskottets betänkande
nr 26.

Den fråga som här behandlas är ju
dubbelbeskattningen å vinster som utdelas
genom aktiebolag. För närvarande
är det så att de vinster som där uppkommer
beskattas med cirka 50 procent. De
belopp som sedan delas ut blir då föremål
för den progressiva beskattningen,
och är det så att vederbörande har 80
procents skatt så återstår av den ursprungliga
vinsten inte mer än 10 procent.
Men redan vid en 50-procentig
marginalbeskattning har denna vinst
krympt ned till 25 procent. En 50-procentig
marginalbeskattning är ju en beskattning
som förekommer i mycket låga
inkomstlägen, omkring 25 000 kronor
för gifta.

Det är mot denna bakgrund vi menar
att det är ytterligt angeläget att man försöker
komma till rätta med detta problem.
Det är angeläget att just riskvilligt
kapital ställs till förfogande inom
näringslivet. Grundförutsättningen för
hela vårt framåtskridande är ju att vi
har tillräckligt riskvilligt kapital inom
näringslivet. Som fru Nettelbrandt sade
så är det så, att det råder inte något
motsatsförhållande mellan företagare
och anställda på denna punkt, alldenstund
de måste ha ett gemensamt intresse
av att företaget har resurser att
rationalisera och effektivisera hela
verksamheten på ett sådant sätt att man
utvinner det bästa möjliga.

Vi liar från högerpartiets sida ett
flertal gånger återkommit med motioner

i detta ärende, och vi har nu ställt ett
yrkande om att man borde ge företagsbeskattningsutredningen
vidgade direktiv,
där man direkt begär just ett förslag
på detta område. Utskottet säger
att det ingår i företagsbeskattningsutredningens
uppdrag att syssla med denna
fråga. Ja, jag hoppas att så är fallet,
men å andra sidan är denna fråga av så
utomordentligt stor betydelse att vi icke
har velat försitta detta tillfälle att begära
att riksdagen redan nu skulle beställa
ett lagförslag.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av herr Yngve Nilsson
in. fl.

votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 151 ja och
Andra kammarens protokoll 1965. Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Förstatligande av läkemedelsindustrien

35 nej, varjämte 32 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 20

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckta motioner
om utgivning av en informationstidskrift
rörande riksdagens verksamhet
in. m.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 21

Förstatligande av läkemedelsindustrien

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckta motioner
om förstatligande av läkemedelsindustrien.

I två till bankoutskottet hänvisade
likalydande motioner, nr 312 i första
kammaren av herrar Adolfsson och Lager
och nr 378 i andra kammaren av
fru Ryding m. fl., hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till regeringen måtte
begära utredning i syfte att starta
samhälleligt ägd läkemedelsindustri i
Sverige och att på lång sikt hela läkemedelsindustrien
övertoges av de samhälleliga
organen.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:312 och 11:378 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru RYDING (k):

Herr talman! I motsats till vad bankoutskottet
i sitt utlåtande nr 17 i år i
likhet med förra året och i förfjol säger,
hävdar vi att det i dag finns bärande
skäl för att läkemedelstillverkningen
inte skall ske i privat form. Utskottet
skriver att det inte finner skäl att frångå
ställningstagandet i fråga om läkemedelsindustriens
förstatligande, och
detta tidigare ställningstagande var som
bekant ett blankt nej.

Vi är inte ensamma om denna vår
uppfattning. En allt starkare opinion
har uttalat sig för åtgärder på detta
område. Jag vill här bara erinra om det
socialdemokratiska studentförbundets
uttalande, och självaste finansminister
Sträng har i den socialdemokratiska
partitidningen Aktuellt sagt att om det
skall socialiseras här i Sverige ligger
läkemedelsindustrien i främsta linjen.
För korrekthetens skull skall jag tillägga

att han dessutom skrev: »---inte

av politiska utan av sakliga skäl».

Vad som något förvånar mig är att
bankoutskottet i år inte försökt att åtminstone
något variera sin skrivning
genom att t. ex. hänvisa till vad inrikesminister
Johansson förra året sade i direktiven
till läkemedelsförsörjningsutredningen,
nämligen: »Det bör undersökas
om inte från konkurrenssynpunkt
en viss läkemedelsitillverkning utöver
vad som nu förekommit bör ske i allmän
regi.»

Detta är till en del vad vi vill med
vår motion, även om vi med motionen
också syftar till att överföra hela läkemedelstillverkningen
i Sverige i samhällelig
ägo.

I tidigare debatter under de senaste
två åren här i kammaren har från vår
sida anförts en mängd olika synpunkter
till stöd för vår ståndpunkt i frågan.
Jag skall inte upprepa alla dessa argument
i dag. Jag vill bara helt kort beröra
några ytterligare problem, som är
vitala.

Utforskningen av nya substanser är
ett tids- och kostnadskrävande arbete
inom läkemedelsindustrien. Detta sker
i Sverige huvudsakligen i läkemedelsfirmornas
egna laboratorier. Ingen firma
kan emellertid klara sig på de produkter
den själv upptäckt, och även om
den i undantagsfall skulle kunna detta,
är det betydligt lönsammare att uppta
produktion av redan utforskade preparat.
Man ändrar då litet på sammansättningen
av en redan känd, medicinskt
verksam förening, lanserar dem med

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Nr 19

eget nytt namn och kanske en annan
färg. Sedan marknadsföres en billigt
producerad vara med en intensiv reklam.
Detta ger naturligtvis en god
vinst för företaget men ökar inte läkarens
terapimöjligheter.

Denna produktion av identiska eller
snarlika preparat försvårar i stället läkarens
arbete genom att han skall kunna
överblicka cirka 3 000 olika läkemedel,
av vilka minst nio tiondelar inte
har något medicinskt berättigande.

I detta sammanhang erinrar jag mig
ett TV-program nyligen av vilket framgick
att man inom militärsjukvården
kastade ut åtskilliga miljoner kronor årligen
på halstabletter, vilka ordinerades
de värnpliktiga och i fråga om vilka den
ansvarige läkaren i TV sade ifrån att de
inte hade något medicinskt värde. Sådana
borde inte få lov att tillverkas,
och på sådana skulle inte heller miljontals
kronor kunna kastas ut av kronan.

En samhälleligt ägd läkemedelstillverkning,
tillkommen i konkurrenssyfte,
skulle i första hand ha betydelse för
prissättningen. Produktionen av billigare
preparat skulle tvinga de övriga företagen
att sänka sina priser. I fråga om
läkemedelskonsumtionen kan det sägas
att man här i Sverige inte rör sig med
småsiffror. Enligt uppgifter som lämnats
av inrikesministern i nämnda direktiv
uppgår kostnaden för den totala läkemedelskonsumtionen
i dag i vårt land till
cirka 500 miljoner kronor om året. Av
dessa betalas 200 miljoner av sjukförsäkringsmedel
eller av stat och kommun,
resten av konsumenterna av läkemedlen.
Givetvis är det korrekt, såsom nämnes
i nämnda direktiv, att detaljhandelsledet
även spelar stor roll när det gäller prissättningen.

Såsom framgår av vår motion vill vi
på sikt överföra hela läkemedelstillverkningen
i samhällelig ägo. Det finns nämligen
exempel på att även när tillverkningsmonopolet
är brutet och flera privata
läkemedelsfabriker tillverkar samma
preparat är det inte alltid det pris -

Förstatligande av läkemedelsindustrien

billigaste som säljes mest. Det största
läkemedelsföretaget här i Sverige lyckades
genom en intensiv reklamkampanj
att med dubbelt så dyra digitalistabletter
som Apotekens Centralorganisations
(ACO) uppnå mångdubbelt större försäljningssiffror.

Herr talman! Så länge produktionen
av läkemedel sker efter kommersiella
lagar och tillverkningen inriktas på
vinst i stället för efter behovet kommer
det alltid att kvarstå ett farligt, latent
motsatsförhållande, där man finner å
ena sidan företagets krav på maximal
lönsamhet och å andra sidan allmänhetens
krav på maximal säkerhet.

Tillverkningen av läkemedel spelar
och kommer att spela en allt större roll
i dagens samhälle när det gäller att utveckla
och förbättra vår hälso- och sjukvård.
En allt intensivare forskning måste
bedrivas på detta område. De dryga
forskningskostnader, som med nuvarande
ordning helt naturligt måste läggas
på läkemedlens pris, får inte i framtiden
enbart betalas av sjuka och andra
som är i behov av att köpa läkemedel
under det att de friska helt slipper ifrån
att bidra till denna forskning.

Herr talman! Jag förstår helt de socialdemokratiska
studenter, vilka nu tycker
att samhällets övertagande av läkemedelsindustrien
borde vara ett av de
mest närliggande »nya djärva målen».

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till motionerna 1:312 och
II: 378.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Jag utgår ifrån att motionärernas
önskemål, när de föreslår
att staten skulle överta läkemedelstillverkningen,
är att vi skall få en bättre
läkemedelsförsörjning här i landet än
vad vi för närvarande har.

Fru Ryding har delvis benat upp
problematiken. Jag skall göra en liten
summering av de olika komponenter
som man skulle kunna tänka sig ingå

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Förstatligande av läkemedelsindustrien

i uttrycket »en bättre läkemedelsförsörjning».

En sida av saken som det ligger nära
till hands att först fästa uppmärksamheten
på är kravet på pålitlighet hos läkemedlen,
att ingenting som inte är utprövat
saluförs och att bara det bästa möjliga
saluförs. På den punkten har samhället
redan nu möjlighet till insyn och
tillsyn genom myndigheter som arbetar
effektivt och som, såvitt vi förstår, inte
skulle kunna arbeta effektivare om själva
produktionen skedde i samhällelig
regi. I begreppet »bättre» ligger det också
nära till hands att ta med prisfrågan.
Då uppstår frågeställningen, huruvida
en statsägd läkemedelsindustri skulle
kunna tillhandahålla konsumenterna läkemedel
till lägre pris än vad den privata
industrien kan göra. Det vet vi
ingenting om. Erfarenheten säger inte
att statlig industri vanligen är effektivare
än privat industri.

Någon kan kanske invända att den
privatägda läkemedelsindustrien visar
höga vinster här i landet och att aktievärdena
stigit. Man kan då erinra om
att vi här i landet har en dubbelbeskattning
av aktiebolag — en fråga som just
var föremål för votering i kammaren —•
som innebär att större delen av framtagna
vinster återgår till det allmänna.
För det allmännas del skulle skillnaden
alltså inte bli stor om det allmänna
självt var producent jämfört med om
det allmänna tar tillbaka vinsterna från
den industri som drivs av enskilda.

I samband med begreppet »bättre»
tänker man också på det progressiva i
industrien, utvecklingen mot nya och
bättre läkemedel. Inte heller där tror
jag att det finns skäl anta att en statsägd
industri skulle vara effektivare.
Ibland talar man om »det forskande
ämbetsverket», och i det uttrycket ligger
en ironi, baserad på erfarenheten
att det kanske inte alltid är så helt med
möjligheterna att i statlig regi bedriva
en framåtblickande forskning. Däremot
har den privatägda läkemedelsindustri -

en i vårt land lyckats med detta i särskilt
hög grad. Den har tillvunnit sig internationell
berömmelse och en internationellt
god ställning. Detta gör att
utskottet har stannat för att icke tillstyrka
det motionskrav som framställts.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Jag anklagade inte företagen
för att försörja oss dåligt med läkemedel,
om nu herr Regnéll fick den
uppfattningen. Men som jag ser frågan
finns det ytterligare en anledning till
att läkemedelsindustrien överförs i samhällelig
ägo, nämligen att läkemedlen
som vara i dag är en livsnödvändig social
nyttighet. Läkemedel som vara är
en integrerande del av samhällets hälsooch
sjukvårdsorganisation.

Det är av den anledningen, men naturligtvis
också av de anledningar som
jag redovisade i mitt första anförande,
som jag anser att produktionen av denna
vara — läkemedlet— äntligen måste
undantas från de kommersiella lagarna
och i någon form överföras i samhällets
ägo.

Vi har i vår motion yrkat på en utredning
för att undersöka möjligheterna
att som en första åtgärd starta ett
samhälleligt ägt läkemedelsföretag för
att konkurrera med de redan befintliga
och för att förbereda hela läkemedelsindustriens
överförande i samhällets
ägo.

Den utredning som vi har begärt
anser vi därför vara mycket värdefull.
Jag tycker att vi skulle kunna pröva saken
på så sätt, och sedan får vi väl se,
herr Regnéll, hur det kommer att utveckla
sig.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Det är, herr talman, glädjande att höra
fru Ryding tala till förmån för konkurrens.
Utan tvekan har konkurrensen en
mycket stor betydelse när det gäller att

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Nr 19

skapa effektivitet i produktionen. Men
den konkurrensen finns redan. För det
första finns det ett par stycken stora
läkemedelsindustrier här i landet, och
för det andra har man att räkna med
den internationella konkurrensen, som
är mycket kännbar också på den svenska
marknaden.

Fru Ryding åberopade de argument
hon tidigare anfört och hänvisade bl. a.
till en enligt vissa uttalanden onödig
läkemedelskonsumtion inom försvaret.
Där har vi ett exempel på att statliga
myndigheter kanske inte alltid agerar
fullt rationellt. Här är det frågan om
produktion som har skötts bra i privat
regi och där det alltså inte finns någon
anledning att ingripa på ett störande
sätt.

Herr I1AGNELL (s):

Herr talman! För ett år sedan konstaterade
handelsdepartementet i sin redogörelse
för de statliga företagen att en
stagnation hade inträffat för den statliga
företagsgruppens del. För ytterligare
några år sedan konstaterade finansdepartementet
att en stagnation hade
inträffat för den statliga företagsgruppen.
I realiteten håller den statliga
företagsgruppens andel på att gå
tillbaka från 5 procent av näringslivet
till 4 procent.

Denna utveckling bakåt är ett tecken
på att företagsgruppen inte sköts som
den borde skötas. Investeringsutvecklingen
inom den statliga företagsgruppen
är inte ens hälften så stark som inom
det övriga näringslivet, enligt de redogörelser
vi har fått från handelsdepartementet.
Med så dålig investeringsutbyggnad
är det inget annat att vänta
sig än en fortsatt tillbakagång av den
statliga företagsgruppen mot de 4 procenten
av näringslivet.

Den näringsgren som vi nu diskuterar
är representerad inom den statliga företagsgruppen
av statens bakteriologiska
laboratorium. De anställda sköter sig

Förstatligande av läkemedelsindustrien

bra, företagsledningen sköter sig bra,
men likväl blir det inte inom den sektorn
någon utveckling som svarar mot
den privata sektorns. Vem är det då
som inte sköter sig? Svaret kan bara bli
ett: ägaren sköter sig inte. Ägaren sköter
inte detta statliga företag så att det kan
utvecklas.

Vi hörde nyss att det var någon som
klagade över att det var för mycket reklam
inom de privata företagen. Faktum
är att när det gäller de statliga företagen
finns det ingen reklam, ingen
export, ingen försäljningschef, ingen exportchef,
ingen reklamchef — och en
stagnation har inträffat. Kan detta vara
ändamålsenligt? En av de fordringar
som vi borde ställa på gruppen statliga
företag, är att de bör använda de
konkurrensmetoder som är nödvändiga
för att få varorna sålda och för att skapa
ökad sysselsättning åt sina anställda.
Om man skulle tillämpa de statliga metoderna
också vid Astra, så finge man
beakta att där för närvarande sysselsätts
3 000 människor, varav hälften är sysselsatta
med tillverkning för export.
Denna näringsgren arbetar utan tullskydd,
i konkurrens med de stora internationella
koncernerna: schweiziska,

tyska, engelska, amerikanska o. s. v.
Skall staten ta hand om ett sådant företag,
har man på fackligt håll anledning
att ställa sig frågan, hur det blir med
sysselsättningen för de 1 500 som nu arbetar
för export. Skall vi minska reklamen,
skall vi inte ha någon exportorganisation
inom ett sådant företag,
vad blir det då kvar av sysselsättningen?
Även om herr Sträng och de socialdemokratiska
studenterna säger alt detta
är något som ligger nära till att övertas
av staten, så tror jag att man på
fackligt håll betänker sig mer än två
gånger, innan man tillstyrker ett sådant
förslag, när man ser hur illa den
statliga företagsgruppen sköts. Man är
inte betjänt av att få de 3 000 sysselsatta
i Astra minskade till hälften, eller
vilken metod man nu skall tillämpa för

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

78 Nr 19

Förstatligande av läkemedelsindustrien

den statliga företagsgruppens utveckling.

Det finns ingen anledning att överföra
ett företag eller en företagsgrupp från
en ägare, som sköter verksamheten och
får den att utveckla sig, till en annan,
om överförandet bara leder till stagnation
eller rent av tillbakagång. De
anställda vill inte, hur ideologiskt man
än lägger upp debatten, att den, som
inte ens kan sköta det han har i händerna,
skall överta mer. Det första man
måste lära sig är att sköta det man har.
LO, TCO och RF har i januari 1961 i
skrivelse till regeringen rekommenderat
andra principer för den statliga företagsgruppens
utveckling än de nuvarande.
Man bör sköta den efter samma
principer som RF, Lantbruksförbundet,
Wallenbergarna och Johnson sköter sina
grupper, nämligen under ett affärsmässigt
centralt förvaltningsbolags ledning.
Regeringen har icke velat följa den linjen.
Regeringen fortsätter att följa en
annan linje, som innebär att olika företag
ligger under olika departement.

De medicinska företagen — också
Astra — skulle, om vi fullföljde principen,
komma att ligga under socialdepartementet.
Vilka exportförutsättningar
har man där? Vilka exporterfarenheter
har man där? Vilka möjligheter
finns det för socialdepartementet,
om det skulle få hand om Astra, att skapa
sysselsättning för de anställda?

De resultat som redovisas från andra
departements sida är icke tilltalande.
Hur många nya order skaffade finansdepartementet
åt Uddevalla varvet under
den tid varvet låg direkt under finansdepartementet?
Inga, så långt jag
vet! Det går inte att fortsätta att tala
om att den statliga företagsgruppen utvecklas,
att den skall ta hand om privata
företagsgrupper, när man inte ens
kan hålla det man redan har i händerna.
Vare sig det är studenterna eller finansministern
som förordar detta, så är det
en orealistisk linje. Den kommer icke
att kunna följas, av olika skäl. De an -

ställda kommer icke att vilja ha det så.
Det blir nödvändigt att föra en annan
linje.

Jag resonerar så, att olika människor
har olika ideal när det gäller att sköta
näringslivet. Några tror på konsumentkooperationen,
en del tror på producentkooperationen,
andra tror på staten,
kommunen, privata storföretag eller privata
småföretag. Låt människorna ha
de ideal som de vill ha, men låt de olika
företagsgrupperna tävla med varandra
på något så när lika villkor! Bind inte
den ena företagsgruppen med handbojor
och fotbojor, så att den släpar sig fram
på det sätt som den statliga företagsgruppen
nu gör! Så länge ägaren inte
lärt sig att sköta den gruppen, så länge
inte regeringen är villig att lyssna på
de synpunkter som förts fram från LO,
TCO och RF, finns det inte minsta praktiska
underlag för att fullfölja en linje
som den vilken studenterna eller någon
annan har talat om.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Hela herr Hagnells anförande
och hela hans karakteristik är
en verklig präktig bakläxa åt hans egen
regering. Jag anser detta i och för sig
inte vara något bärande skäl att avslå
vårt yrkande på en utredning för att vi
skall kunna få tillverkning av läkemedel,
inte i vinstsyfte utan efter behov, och få
konkurrens på prisområdet. Jag är inte
så pessimistisk att jag tror att de, som
inom vårt samhälle sköter den sektor
som omfattar statliga företag, är så
obildbara som man kan få intryck av
när man hör herr Hagnell. Det finns
ingenting som talar för att man inte
även här skulle kunna få en annan ordning
om man vill angripa problemet
på rätt sätt.

Till slut skulle jag vilja framhålla en
annan sak. Jag håller med om att det
kan förekomma byråkrati och ineffektivitet
i många av de statliga företag
som finns i Sverige i dag. Att sektorn
går tillbaka är också ett faktum som

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Nr 19

ingen bestrider. Det har inte minst vi
tidigare tagit upp här i riksdagen. Det
skadar inte heller att pröva samhällsägandet
i annan form än vad som hittills
har förekommit. Detta skulle kunna bli
möjligt om man bifaller vårt yrkande på
utredning i detta syfte.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Fru Ryding har fullständigt
missförstått mitt anförande om
hon trodde att detta gick ut på att jag
inte uppskattar de statliga företagen.
Jag menar att de har sin uppgift att
fylla vid sidan av andra företag, som
inom olika delar av näringslivet arbetar
under de former som jag tidigare
nämnt. Men när de statliga företagen
sköts på ett sådant sätt, att handelsdepartementet
konstaterar stagnation,
och när investeringstakten hos dem är
hälften så hög som inom den privata
sektorn, så är detta ett realistiskt skäl
som vi har anledning att ta hänsyn till,
när vi skall ta ställning till frågan om
Astra skall föras över i händerna på
dem som inte ens kan sköta sina nuvarande
företag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 312 och II: 378; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 22

Utvidgad statlig gruvdrift i Norrland

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckt motion om
utvidgad statlig gruvdrift i Norrland.

I en inom andra kammaren väckt,
till bankoutskottet hänvisad motion, nr
161 av herrar Lorentzon och Holmberg,
hade föreslagits, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om åtgärder för att åstadkomma
eu systematisk inventering av
malmförekomsterna i Västernorrlands

Utvidgad statlig gruvdrift i Norrland

län och tillförsäkra staten förhandsrätt
till alla nyupptäckta förekomster, samt
att inleda förhandlingar med Bolidenbolaget
om möjligheten att utöka gruvdriften
på Lövstrandsfältet och eventuellt
igångsätta någon form av förädlingsindustri
i anslutning till malmbrytningen.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 161 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! I fråga om motion nr
161 i denna kammare, där vi bl. a. föreslår
åtgärder för att åstadkomma en
systematisk inventering av malmförekomsterna
i Norrland, framför allt i
Västernorrlands län, och tillförsäkra staten
förhandsrätt till alla nyupptäckta
förekomster, har utskottet gjort det lätt
för sig, så till vida att det i stort sett
hänvisar till att vid föregående års riksdag
»motioner av väsentligen samma innebörd»
avstyrktes av utskottet och avslogs
av riksdagen. Man låter dock vissa
remissinstanser komma till tals. Intressant
är i detta sammanhang att notera,
att man låtit icke mindre än sex remissinstanser
uttala sig, nämligen kommerskollegium,
Sveriges geologiska undersökning,
1964 års geologiutredning, AB
Atomenergi, Svenska gruvföreningen
samt Bolidens gruvaktiebolag. Däremot
har utskottet inte låtit en annan viktig
part få möjlighet att yttra sig, nämligen
Gruvindustriarbetarförbundet. Säkerligen
skulle förbundet kunnat meddela
att stämningen varit mycket positiv,
då motioner om ett förstatligande
av mineraltillgångarna behandlats av
kongresserna. Praktiskt taget alla gruvarbetare
i Norrland har den bcstiiinda
uppfattningen att samhället bör äga
och bruka dessa naturtillgångar. Gruvarbetarnas
erfarenhet är orsaken till deras
övertygelse.

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Utvidgad statlig gruvdrift i Norrland

Det är ingen ny fråga som framförs
i vår motion. Den har framförts tidigare
i kommunistiska motioner i riksdagen.
De har utmynnat i kravet på att samhället
skall tillförsäkras ett avgörande
inflytande över landets mineraltillgångar.

Då lapplandsgruvorna på sin tid förstatligades
och riksdagen sedermera beslöt
om stora projekteringsarbeten i
Norrbotten, med förbehåll att nyupptäckta
fyndigheter i första hand skulle
ställas till statens förfogande, var det
ett betydelsefullt steg i denna riktning.

Men detta gäller som bekant Norrbotten.
I Västerbotten exempelvis är det
Bolidenbolagct som dominerar.

Anser Bolidenbolaget att om man inte
erhåller en tillräckligt hög profitkvot på
brytningarna i vårt land på grund av
priserna på de metaller man har här
blir det ingen brytning av. Då är det
enligt Bolidenbolaget betydligt mera
profitabelt att bryta i Sydamerika. Som
bekant har Bolidenbolaget gjort omfattande
investeringar i Bolivias mineraltillgångar.

Vårt land är ett jämförelsevis litet
land med mellan 7 och 8 miljoner invånare.
Vi har inte råd att låta ädla
metaller och naturtillgångar ligga gömda
och outnyttjade. Därför är de frågor
vi tagit upp i vår motion inte speciella
norrlandsfrågor eller frågor som gäller
enbart Västernorrlands län. De har den
största betydelse för hela vårt land. Vilken
betydelse har inte exempelvis exporten
av norrlandsmalmen, särskilt
lapplandsmalmen, haft för hela vårt
land och för vår inhemska metall- och
byggnadsindustri! Att upptäcka malmförekomster
i Norrland och utnyttja
dessa är alltså ingen specifik norrlandsfråga.

Fortfarande kan den svenska industriens
behov av legeringsmetaller för
tillverkning av kvalitetsstål och även
andra metaller inte tillgodoses inom
vårt land. Det finns dock ingen som
med fog kan påstå att geologiska förut -

sättningar saknas för att de skall kunna
upptäckas i de svenska bergen och fjällen.
Trots detta är den geologiska karteringen
så starkt eftersatt att inte ens
de dagsaktuella behoven kan tillgodoses
i tillfredsställande utsträckning. I direktiven
för den i fjol tillsatta geologiutredningen
sägs det bl. a. att även om
nackdelarna av denna starkt eftersatta
geologiska kartering inte kan »belysas
med belopp i kronor räknat, torde
emellertid samhällets extrakostnader
föranledda av bristande geologisk kartering
kunna uppskattas till betydande
belopp». Vidare sägs där: »I många fall
har kraftiga fördyringar — ibland miljonbelopp
— kunnat direkt hänföras till
bristande geologiska förundersökningar
vid konkreta byggnadsprojekt.»

I Västernorrlands län exempelvis, som
vår motion behandlar, bar ännu inte
vidtagits åtgärder för att åstadkomma
en systematisk inventering av malmförekomsterna.
Kännedom om malmförekomster
har, som jag tidigare anfört,
den största betydelse för hela vårt
land. Den har också den största betydelse
för lokaliseringspolitiken, i synnerhet
för mellersta Norrlands inland,
där sysselsättningssvårigheterna är synnerligen
påfallande.

I sitt remissvar till vår motion betecknar
1964 års geologiutredning den
geologiska karteringen i Västernorrland
som mycket dålig. Man ställer sig därför
litet förvånad till remissvaret från
Sveriges geologiska undersökning, som
helt frankt förklarar »att betydande delar
av Västernorrlands län täckes av
ensartade granit- och gnejsbergarter,
som erfarenhetsmässigt icke inger stora
förhoppningar att därur framleta malmer».
Nu har det dock visat sig att Västernorrlands
inland gömmer på en av
de ädlaste mineralfyndigheterna vi känner
till, nämligen uran. Vid de undersökningar,
som hittills gjorts i Norråker
i västra Ångermanland, är enligt uppgift
från AB Atomenergi det största utslaget
1 000 gram per ton, eller tre, fyra

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Nr 19

gånger så stort som i andra delar av
landet, och det är en av de största uranförekomster,
som påträffats i norra delarna
av Europa.

I en intervju för Sveriges Radio för
en kort tid sedan meddelade doktor Carl
Mårtensson, AB Atomenergi, som varit
chef för uranletningen i Norråker, att
man hade hittat inte endast uran utan
även en uranfosforhaltig zon som gör
att, då brytningarna en gång kommer i
gång och anrikningsproblemet är löst,
man får dels uran, dels fosfor i form
av fosforit som biprodukt och att denna
fosfor senare kan användas som gödningsmedel.
Det skulle kanske betyda
såväl gruvbrytning som fabriksanläggning
för gödningsmedel i dessa områden.

Märkligt i detta sammanhang är att,
trots att AB Atomenergi så tidigt som
år 1957 erhöll de kraftiga indikationerna
i Norråker, materialet inte bearbetades
förrän tre år senare, eller 1961, och
att riksdagen under tiden beslutade att
bygga Ranstad, där uranlialten är betydligt
lägre och där det är ovisst om
driften kan fortsätta, sedan staten satsat
140 miljoner kronor. På AB Atomenergi
säger man att man inte har haft personal
tillräckligt. Och nu beklagar man
sig över att man, om inte anslag beviljas,
kommer att vara tvingad att den
1 september i år avskeda eller i bästa
fall omplacera personalen. Man säger
att man har skicklig personal och förstklassigt
material, maskiner och dylikt
och behöver fortsätta provborrningarna
i Norråker. Man har ansökt om medel
hos såväl Norrlandsfonden som Malmfonden
men man vet ännu inte om anslag
kommer att beviljas. Jag skulle
vilja uttala den förhoppningen att AB
Atomenergi erhåller behövliga anslag
för fortsatta undersökningar i berörda
område och att även de anslag som
länsstyrelsen i Västernorrlands län i
dessa dagar begärt från Norrlandsfonden
för geologiska undersökningar av

Utvidgad statlig gruvdrift i Norrland

framför allt det inre av Västernorrlands
län snarast beviljas.

Jag skall, herr talman, sluta detta mitt
anförande med att citera ett avsnitt ur
handelsminister Langes direktiv till
1964 års geologiutredning, där han bl. a.
säger följande: »Prognoser som verkställts
i olika sammanhang pekar på en
kraftig ökning under de närmaste årtiondena
av världskonsumtionen av mineralprodukter.
För det svenska näringslivet
är det av utomordentlig vikt
från bl. a. konkurrens-, planerings- och
beredskapssynpunkter att vi har en god
överblick över våra resurser i fråga om
olika mineral för att trygga vår råvaruförsörjning.
»

En forcerad malmletning skulle alltså
på basis av redan nådda resultat skapa
sysselsättning för stora delar av Jämtland,
Västerbotten och Västernorrland.
Därtill har denna fråga, som jag redan
tidigare framhållit, den största betydelse
för hela vårt land.

Med stöd av vad jag här har anfört,
herr talman, yrkar jag bifall till motion
161 i denna kammare, där det föreslås
att riksdagen beslutar att i skrivelse till
Kungl. Maj :t dels hemställa om åtgärder
för att åstadkomma en systematisk inventering
av malmförekomsterna i Västernorrlands
län och tillförsäkra staten
förhandsrätt till alla nyupptäckta förekomster,
dels hemställa om att förhandlingar
inleds med Bolidenbolaget om
möjligheten att utöka gruvdriften på
Lövstrandsfältet och eventuellt igångsätta
någon form av förädlingsindustri
i anslutning till malmbrytningen.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! I likhet med motionärerna
anser även bankoutskottet att
denna fråga är viktig. Utskottet har
samma uppfattning som motionärerna
beträffande angelägenheten av att på
olika sätt skapa sysselsättningsmöjligheter
i Norrland, det må sedan ske i

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Utvidgad statlig gruvdrift i Norrland

form av gruvdrift eller genom annat
slag av sysselsättning.

Iierr Lorentzon sade att vi inte hade
remitterat detta ärende till de rätta institutionerna.
Vi remitterade det till de
organisationer och institutioner som
sysslar med denna fråga och sålunda
känner till den, och vi ansåg att de
kunde ge oss de rätta perspektiven på
frågan. Att utskottet inhämtat yttranden
över motionen från så många remissinstanser
vittnar också om utskottets
stora intresse för frågan.

De statliga intressena tror vi är relativt
väl tillgodosedda. Huruvida man
skall gå ännu längre kan alltid diskuteras.
För närvarande finner utskottet
dem dock tillfredsställande hevakade.

Av remissyttrandena framgår att
malmfyndigheterna på Lövstrandsfältet
inte anses vara ekonomiskt brytvärda.
Utskottet anser inte att det finns någon
anledning att betvivla vad remissinstanserna
säger på den punkten. Det förekommer
emellertid, som jag tidigare
nämnde, mycket intensiva malmletningar
och provbrytningar i stora delar av
Norrland, och de kommer givetvis att
fortsätta. Mycket omfattande förädlingsförsök
pågår också. Vi tror därför
att det finns anledning att återkomma
till denna fråga då de statliga myndigheterna
får större anslag för att utvidga
sin malmletning och provbrytning i
Norrland, speciellt i regi av AB Atomenergi.

Jag ber att i övrigt få hänvisa till
bankoutskottets utlåtande och ber med
detta att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Jag vet inte om jag yttrade
mig felaktigt i mitt föregående anförande.
Jag menade inte alls att utskottet
hade vänt sig till fel instanser
när det begärt remissyttranden. Vad jag
menade — och vad jag anförde — var
att utskottet även borde ha inhämtat
yttrande från Gruvindustriarbetareför -

bundet, eftersom den utbredda uppfattningen
bland gruvarbetarna i Norrland
är att man gärna ser att staten tar
hand om gruvindustrien. Därtill är arbetarna
inom denna industri sakkunniga
i frågan.

Då utskottet säger att det inte vill
bestrida remissinstansernas uppgifter
att det inte är lönsamt att bryta inom
västra Ångermanland finner jag dylikt
tal underligt då statsmakterna handlade
så snabbt i fråga om Ranstadprojektet.
I årets statsverksproposition säger
handelsministern bl. a.: »Beträffande
uranverket i Ranstad, som beräknas bli
driftklart vid mitten av innevarande
år, finner jag, i likhet med delegationen
för atomenergifrågor, att det är
angeläget att verket därefter provkörs
så att erforderliga data beträffande produktionskapacitet
och driftskostnader
kan erhållas. Frågan om anläggningens
fortsatta drift för uranproduktion blir
givetvis främst beroende av om produktionen
kan anses ekonomiskt försvarbar
och får prövas då provdriftens
resultat föreligger. Jag utgår ifrån
att detta kan ske vid slutet av budgetåret
1965/66. Förutsättningarna för fortsatt
drift får emellertid i dagens läge
betraktas som högst ovissa. Bolaget bör
vid sina dispositioner ta hänsyn till
oklarheten rörande verkets fortsatta
drift.» Så långt handelsministern. Ranstad
är ett dyrt företag och kommer
enligt uppgift att kosta 140 miljoner
kronor då det är färdigt. Nog tycker
man det är underligt att det satsas 140
miljoner kronor på ett företag beträffande
vilket, då det i det närmaste är
färdigt att tagas i bruk, från högsta ort
meddelas att förutsättningarna för fortsatt
drift vid företaget är mycket ovissa.
Uran upptäcktes i detta område år
1957. Redan år 1959 beslöt riksdagen
byggandet av Ranstad. Mot bakgrunden
av denna snabbhet i handlandet ter sig
det minst sagt förströdda intresset för
konstaterandet av förekomsterna av
uran, som håller upp till 1 000 gram per

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Nr 19

Anordnande

ton eller 3—4 gånger mera än i Ranstad,
högst märkligt.

Jag anser det berättigat att framhålla
dessa synpunkter eftersom det rör
sig om ganska stora summor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionen.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
11:161; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 23

Anordnande av en statlig verkstadsindustri
i Norrland

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckt motion om
anordnande av en statlig verkstadsindustri
i Norrland.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det har hänt åtskilligt
sedan den kommunistiska gruppen för
några år sedan började sina framstötar
för en stor statlig verkstadsindustri i
Norrland. Även sedan vi upprepade
denna motion vid innevarande års början
har det inträtt en sådan förändring
i läget att vi nu anser oss ha uppnått
det resultat som i första etappen var
avsikten med vårt förslag. Vi hade begärt
en utredning om saken, och det
meddelas nu att sådana undersökningar
pågår inom inrikesdepartementet. Utskottet
har vidare tagit fasta på den
förklaring som inrikesministern gav
under interpellationsdebatten med mig
för tre veckor sedan, nämligen att regeringen
bl. a. inriktar sig på en sådan
komplettering av Norrbottens järnverk
att den hittillsvarande metallurgiska
verksamheten skall fullföljas till att innefatta
även eu järnmanufaktur.

Det bör noteras att utskottets liögermän
och andra borgerliga reprcsentan -

av en statlig verkstadsindustri i Norrland

ter inte längre motsätter sig tanken på
en utvidgning av statsdriften, i varje
fall inte i Norrbotten. För deras del får
väl den uteblivna oppositionen på denna
enligt borgerlig uppfattning avgörande
principiella punkt förmodligen betraktas
som ett medgivande i detta speciella
fall, kanske också som en förhoppning
om att de privata storföretagarna
skall rädda de borgerliga politikerna
ur det här dilemmat.

Det är emellertid vackert så. Och om
den norrländska arbetaropinionen kan
förmå borgerliga partier och svensk
storfinans att medverka till en vettigare
lokalisering än den landsskadliga utflyttningspolitik
som hittills varit deras
rättesnöre för Norrlands del, så har
i varje fall inte kommunisterna något
emot en insats även från det hållet.
Men vi tror, uppriktigt sagt, inte nämnvärt
på den här vackra sagan. En del
resultat kanske kan uppnås, eftersom
betydande statssubventioner lockar.
Men det föreligger behov av åtgärder
av mycket större mått än vad som kan
tillgodoses inom ramen för de s. k. lokaliseringsanslagen.
Dessutom handlar
det om behovet av en ekonomisk planering
som vi anser helt otänkbar i
privat regi.

Låt emellertid gärna privata företagare
komma med sina omskrutna initiativ
även till Norrbotten. Hittills har
vi inte sett nämnvärt av dem. Men regeringen
gör nog klokast att redan nu
satsa på statsdriften. Det finns som bekant
stort utrymme i Norrbotten för
båda formerna av verksamhet.

Det är svårt att avgöra den exakta
omfattningen av sysselsättningsproblemet
i Norrbotten. Utskottet anser att jag
har något överdrivit arbetslöshetens
omfattning i Norrbotten, men så är nog
inte förhållandet. Det finns säkerligen
20 000—25 000 arbetslösa trots att utflyttningen
i fjol uppgick till 6 000 personer
enbart från mitt hemlän. Jag är
inte heller ensam om min uppskattning
av arbetslöshetens omfattning. Norr -

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Anordnande av en statlig verkstadsindustri i Norrland

ländska Socialdemokraten har i huvudsak
använt samma siffror i sina kommentarer
till läget i Norrbotten, och för
några dagar sedan förklarade länsarbetsdirektör
Gunnar Andersson i Norrbotten
under en konferens med företagare
inom småindustrien att man just
nu måste räkna med minst 17 000 arbetslösa
i Norrbotten. Om därtill lägges
det stora antalet gifta kvinnor som vill
ha förvärvsarbete men som inte inräknas
i arbetslöshetsstatistiken, så är mina
siffror med visshet inte överdrivna
utan snarare tilltagna i underkant.

Det är emellertid inte så mycket att
tvista om huruvida antalet arbetslösa
ligger något tusental högre eller lägre
än vad den ena eller andra av oss anser.
Faktum är att det finns en mycket
stor arbetslöshet i Norrbotten som
man måste försöka råda bot på. Men
samtidigt skulle det naturligtvis vara
av värde — det tror jag ingen vågar
bestrida — att få klarhet om hur många
arbetslösa kvinnor som finns och var
de bor någonstans. Med en sådan vetskap
skulle planeringsorganen av alla
slag, kommunerna, länsförvaltningen
och staten kunna med större precision
sätta in sina åtgärder. Om riksdagen
har något intresse för att kartlägga dessa
förhållanden, blir det också snart
tillfälle att medverka därtill, när den
kommunistiska motionen om de arbetslösa
kvinnornas situation skall behandlas.
Detta är som bekant ett stort
problem på olika håll i landet, men
framför allt i Norrland och det är inte
minst för att komma till rätta med denna
del av arbetslösheten som vi har
drivit på så hårt när det gäller att få
till stånd en statlig verkstadsindustri i
norr.

Nu skall det ju företas en sådan utredning
som vi föreslagit, i första hand
för en komplettering av det statliga
järnverket med en manufakturindustri.
Jag har därför, herr talman, inget yrkande,
utan vill bara betona att regeringen
måste raska på just därför att

sysselsättningssvårigheterna i Norrbottens
län är så stora som de är.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! I föreliggande utlåtande
har utskottet haft att ta ställning till
motionsledes framförda yrkanden om
en utredning och snara förslag i syfte
att skapa en statlig verkstadsindustri i
Norrland. Motionerna har, såsom framgår
av utlåtandet, varit föremål för en
omfattande remiss, och remissvaren
finns även redovisade i utlåtandet. Man
kan konstatera att såväl remissvaren
som utskottets skrivning ger uttryck
för en positiv inställning till motionärernas
önskan om en utökad verkstadsindustri
i Norrland.

Vi är också angelägna att understryka
att det på detta område har hänt en
hel del under senare år, och detta säger
sig också herr Holmberg nu vara
medveten om.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i sitt
remissvar bl. a. pekat på att man bl. a.
genom statskommunala beredskapsarbeten
uppe i Norrland har uppfört en
rad industribyggnader i vilka sysselsättning
skapats för över 7 000 industriarbetare.
Byggnaderna har uppförts under
tidsperioden från den 1 juli och
två och ett halvt år framåt i tiden. Det
har alltså skett en hel del. Handelskamrarna
där uppe framhåller också att det
under efterkrigsåren har vuxit fram en
livskraftig verkstadsindustri i Norrland.
Jag tycker detta är vört att notera.

Utskottet har därför inte ansett sig
kunna tillstyrka utredningskraven, allra
helst som också remissinstanserna påpekar
att en utredning i detta stycke är
på gång under landshövding Näslunds
ordförandeskap.

Utskottet hänvisar också till vad inrikesministern
sade här i kammaren
för ungefär tre veckor sedan, nämligen
att man nu från statsmakternas sida
kommer att utreda möjligheterna att tillskapa
en manufakturindustri i anslutning
till Norrbottens järnverk.

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Nr 19

Anordnande av en statlig verkstadsindustri i Norrland

Dessutom får man inte glömma det
beslut som riksdagen har fattat om lokaliseringsstöd
med 160 miljoner kronor
om året, vars verkningar ännu inte
kunnat göra sig påminta. Det är för all
del avsett att spridas över hela det norra
stödområdet, men vi räknar givetvis
med att en mycket stor del av stödet
skall komma just översta Norrland eller
Norrland i övrigt till godo.

En sak som i varje fall jag inte kan
underlåta att påtala i detta sammanhang
är motionärernas uppgift om att det i
Norrbotten finns 20 000—25 000 arbetslösa.
Nu sade lierr Holmberg att en siffra
på 17 000 helt nyligen redovisats av
någon i länsarbetsnämnden. Utskottet
har i varje fall varit angeläget att publicera
de riktiga siffrorna, d. v. s. de
som redovisats i arbetsmarknadsstyrelsens
statistik den 15 februari. Av dessa
framgår att det inte rör sig om 20 000—-25 000 arbetslösa i Norrbotten utan att
den verkliga siffran vid detta tillfälle
var 3 100. Härtill kommer för all del
1 600 som genomgick yrkesutbildning
och 3 400 som var placerade i beredskapsarbeten.
Dessa tre summor blir
emellertid tillsammans inte mer än
8 100. Även om vi är medvetna om att
det finns, som herr Holmberg också
framhöll, en dold arbetslöshet är denna
inte av den omfattningen att man kommer
upp till siffrorna 20 000—25 000.

Jag tycker motionärerna skall handskas
litet varsammare med sanningen.
Det gagnar inte Norrlands eller deras
intresse som man säger sig företräda
att komma med sådana sifferuppgifter.

Herr talman! Vi har allt som allt att
räkna med att mycket kommer att hända
på detta område. Alla är vi givetvis
intresserade av att något kommer att
hända och att det kommer att göra det
så snart som möjligt.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Vi i Norrbotten vet vad
detta prat om de »riktiga siffrorna» är

värt. Jag har nyss citerat ett anförande
som hållits av länsarbetsdirektören i
Norrbotten. Han nämnde 17 000 arbetslösa.
Nu får vi från utskottets sida reda
på att de »riktiga» summorna inte är
de som Norrbottens läns arbetsmarknadsmyndigheter
uppgivit utan ungefär
hälften därav.

I verkligheten är det så som jag sagt,
nämligen att det, utöver de 17 000 som
länsarbetsnämndens direktör har angivit,
i nuvarande situation finns ett mycket
stort antal, säkert minst 10 000, som
är gifta kvinnor och som inte kan flytta.
De är gifta med gruvarbetare, skogsarbetare
och andra som har sin sysselsättning
i Norrbotten, men det finns
ingen möjlighet för dessa kvinnor att
få förvärvsarbete inom länet. De skall
också räknas som arbetslösa så länge
de vill ha arbete och inte kan få det.

Jag sade i mitt tidigare anförande att
det har hänt åtskilligt under den senaste
tiden, och detta har utskottets talesman
på sitt sätt hållit med om, men han
sade att det som hänt är, att man har
satt i gång statskommunala beredskapsarbeten.
Detta har inte börjat nu. Sådana
beredskapsarbeten har förekommit
under många, många år, men det är inte
den lösningen vi vill ha i Norrbotten.
Vi vill ha stadigvarande sysselsättning,
och jag har tidigare i debatten med inrikesministern
sagt, att så länge vi inte
fått detta måste det ordnas med statliga
beredskapsarbeten inte bara i den omfattning
som nu sker utan i mycket
större omfattning. Dessa beredskapsarbeten
med vägar och annat är inte onödig
sysselsättning, utan fyller tvärtom
en mycket viktig uppgift, inte minst för
att möjliggöra ett förverkligande av riksdagens
beslut i lokaliseringsfrågorna.

Det är oförsynt att påstå att vi i Norrbotten
när vi på mycket goda grunder
anför de nämnda arbetslöshetssiffrorna,
handskas oförsiktigt med sanningen.
Vad vi sagt är tyvärr sanningen om läget
i Norrbotten och om den bristande
handlingskraft som hittills har präglat

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Tillskapande av ett byggnadsföretag med staten som huvuddelägare

myndigheternas sysselsättningspolitik.
Medan man drivit den politiken, som
främst markerats av åtgärder för att
flytta människor från Norrbotten, har
arbetslösheten där stigit till det dubbla.
Samtidigt har utflyttningen ökat lika
mycket. Och nu är situationen den att
även de militära myndigheterna säger
att det, också ur försvarspolitisk synpunkt,
måste bli slut på att flytta folk
på detta sätt.

Det viktiga som hänt i detta sammanhang
är inte att man fått statskommunala
beredskapsarbeten. Sådana har förekommit
tidigare. Det viktiga som hänt
är att regeringen nu har satt i gång en
utredning inom inrikesdepartementet
med syfte att komplettera den statliga
metallurgiska industrien i Norrbotten
med en manufakturindustri. Det är ett
mycket stort framsteg. Jag anser att vi
nu har klarat den första etapp som avsågs
med motionen. Nu är frågan att
regeringen måste inse vikten av att
handla snabbt och att vi här har ett
problem av ett omfång som man inte
löser med beredskapsarbeten eller verkstäder
för 25—50 personer, utan här
handlar det om att snabbt skapa sysselsättningsmöjligheter
för 10 000-tals människor.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Jag vet inte om jag uttryckte
mig otydligt, men i varje fall
tycks herr Holmberg ha missuppfattat
mig. Jag sade inte att vi vill lösa norrlandsfrågorna
med statskommunala beredskapsarbeten.
Som herr Holmberg
kan övertyga sig om genom att sedan
läsa protokollet sade jag om de statskommunala
beredskapsarbetena uppe i
Norrland att man där har uppfört en
rad industribyggnader genom statskommunala
beredskapsarbeten där man nu
sysselsätter drygt 7 000 arbetare. De
byggnaderna har uppförts under en tid
av två och ett halvt år.

Jag önskar att man på den så att säga
legala arbetsmarknaden skall kunna sys -

selsätta alla norrlänningar, och jag delar
herr Holmbergs uppfattning att vi
inte skall avfolka Norrland. Allt som
kan göras för att människorna som bor
däruppe skall kunna stanna kvar och
erhålla sysselsättning där bör självfallet
också göras.

Sedan förstår jag att det inte lönar
sig att tvista om vem som har rätt beträffande
de anförda siffrorna, men
herr Holmberg kan ju vid tillfälle roa
sig med att kontrollera de siffror vi har
publicerat i utskottets utlåtande. De är
hämtade från arbetsmarknadsstyrelsen
den 15 februari, som var aktuellt datum.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag har redan många
gånger kontrollerat sådana sifferuppgifter,
och vad som står på papperet är
rätt återgivet. Men arbetsmarknadsmyndigheternas
uppgifter är felaktiga. Man
har inte undersökt det verkliga läget.
Det är nämligen bekant att när man
»officiellt» räknar fram ett visst antal
anmälda arbetslösa, så är den verkliga
siffran trefaldigt större, på grund av
att det finns en så stor dold arbetslöshet.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 24

Tillskapande av ett byggnadsföretag med
staten som huvuddelägare

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckta motioner
om tillskapande av ett byggnadsföretag
med staten som huvuddelägare.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! I de likalydande motionerna
I: 130 och II: 162 har vi hemställt
om skyndsam utredning i syfte att skapa
ett stort byggnadsföretag med staten
som huvuddelägare och med fackliga,
kooperativa och andra samhällsnyttiga
byggnadsföretag som meddelägare.

Onsdagen den 28 april 19C5 fm.

Nr 19

Ett nytt kreditsystem för bostadsbyggande och vissa offentliga investeringar

Efter yttrande från byggindustrialiseringsutredningen,
Landsorganisationen
och Sveriges industriförbund finner
utskottet icke skäl föreligga att bifalla
motionen. Utskottet anser att byggindustraliseringsutredningen
har till
uppgift att utreda bl. a. önskemål i den
riktning som vi för fram i motionen. Jag
hälsar denna tolkning av utredningens
direktiv med tillfredsställelse. Jag gör
detta därför att det inte är alldeles klart
att utredningen verkligen har denna
uppgift att bl. a. utreda vårt förslag om
ett stort statligt, fackligt och kooperativt
byggnadsföretag, där staten är huvuddelägare.
För mig verkar det närmast som
om den utredningen har att syssla med
främst industrialiserad tillverkning av
byggelement och att därvid också knäsätta
principerna om bestämda måttenheter
etc.

När utskottet nu finner att utredningen
bl. a. har till uppgift att utreda behovet
av ett byggnadsföretag av den typ
vi föreslagit, finner jag som sagt behov
av att uttala min stora tillfredsställelse.
Men jag vill understryka att jag inte är
så helt övertygad om att utskottets tolkning
verkligen är den riktiga. Detta bör
dock få vara min personliga mening.
Utskottet representerar där den officiella
meningen, och den bör därför få
bli gällande även för utredningen i dess
fortsatta verksamhet.

Tillskapandet av ett byggföretag av
denna storleksordning och med det finansiella
huvudansvaret förlagt till staten
är ett krav som förts fram av Sveriges
byggnadsarbetare, och det kommer
säkerligen inte att kunna trollas bort i
någon som helst utredningskvarn. Skulle
våra önskemål inte komma att förverkligas,
kan jag redan nu uttala att
frågan kommer tillbaka till riksdagen
vid lämplig tidpunkt.

Herr talman! Med den välvilliga behandling
som vår motion har fått i bankoutskottet
har jag inget yrkande.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Vad motionärerna vill

är ett ökat bostadsbyggande, och vi vill
allesammans att det skall bli sådan fart
på bostadsbyggandet som över huvud
taget går att åstadkomma.

Men som motionärerna redan nämnt
har motionen varit på remiss bl. a.
hos byggindustrialiseringsutredningen.
Denna utredning redovisar punkter i
sina direktiv, vari sägs att man skall
försöka åstadkomma en väsentlig ökning
av byggnadsbranschens kapacitet, vilket
förutsätter att branschen i stor skala
övergår till produktion i industriella
former. Därför skall utredningen enligt
direktiven i fråga om industriell tillverkning
av byggnadselement pröva om
man genom lämpliga stimulansåtgärder
kan framkalla erforderliga initiativ till
en utvidgad verksamhet.

Om utredningen kommer till den slutsatsen
att staten bör ta egna initiativ,
så bör den enligt direktiven utreda under
vilka former detta bör ske. Men
eftersom utredningen nyligen börjat sitt
arbete, kan man ju inte vänta att den
skall lägga fram sitt resultat förrän tidigast
under 1966.

Landsorganisationen anser liksom
Byggnadsarbetareförbundet att motionärernas
önskemål är tillgodosedda genom
tillsättandet av den utredning vi talar
om. Sveriges industriförbund har samma
uppfattning. Det har också utskottet,
som med hänsyn till det pågående utredningsarbetet
anser att skäl saknas
för bifall till motionärernas förslag om
ytterligare utredning i detta ärende. Utskottet
hemställer därför att motionerna
inte måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr talman! .lag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 25

Ett nytt kreditsystem för bostadsbyggande
och vissa offentliga investeringar

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckta motioner

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Ett nytt kreditsystem för bostadsbyggande och vissa offentliga investeringar

om ett nytt kreditsystem för bostadsbyggande
och vissa offentliga investeringar.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! Föreliggande motion
handlar om den nuvarande kreditpolitiken
och speciellt räntepolitiken. Man
kan väl säga att denna går ut på att
reglera tillgång och efterfrågan på kapital
medelst räntenivån. Stegrade räntor
motiveras med att man måste dämpa
den s. k. överhettningen i konjunkturen.
Mindre lönsamma investeringar i näringslivet
får stå tillbaka för mera lönsamma.

Motionärerna diskuterar inte denna
sida av kreditpolitiken men väl en annan,
nämligen följdverkningarna av
denna politik på andra samhällsområden.
Vi har ställt frågan huruvida
»dämpningen av överhettningen» nödvändigtvis
skall behöva åtföljas av högre
hyror liksom ökade kostnader för
sjukhus, skolor, olika sociala institutioner
o. s. v., varvid såväl amorteringar
som räntor skall betalas genom skatter
eller avgifter.

Motionärerna vill att man skall utreda
frågan om ett statligt kreditinstitut, som
för bostadsbyggande och andra här
nämnda ändamål skulle tillhandahålla
krediter till en ränta som avviker från
marknadsräntan. Räntesatsen preciseras
inte i utredningskravet i annan mån än
att den föreslås bli låg och fast. I motionen
anges också hur staten skulle kunna
finansiera en sådan kreditpolitik.
Här nämnes beskattningen av aktievinster
och oskälig markvärdestegring liksom
höjd förmögenhetsbeskattning. Motionärerna
förutsätter att en sådan statlig
kreditpolitik för bostadsbyggande
och för offentliga investeringar av icke
vinstgivande karaktär skulle bli en
starkt återhållande kraft i fråga om den
pågående inflationen, att den skulle

kunna medverka till att bromsa prisoch
kostnadsutvecklingen.

Vid behandlingen av motionen har
bankoutskottet låtit riksbanksfullmäktige
besvara motionen, och så har utskottet
helt enkelt bara instämt i vad fullmäktige
sagt. Jag vill inte anmärka på
tillvägagångssättet i och för sig, men
motionärerna är en aning överraskade
över svarets innehåll. I uttalandet från
fullmäktige i riksbanken står nämligen,
att de problem som dryftas i motionen
helt eller delvis är under utredning,
däribland motionärernas huvudfråga
om möjlighet till krediter för vissa ändamål
till lägre ränta än marknadsräntan.
Fullmäktige tillägger att de ämnen
som motionärerna tagit upp är i utredningshänseende
väl tillgodosedda genom
de utredningar som pågår. Detta sägs
gälla även den skattefinansiella sidan av
motionärernas förslag.

Om det verkligen är så att pågående
utredningar rörande bostads- och kreditpolitiken
— jag förutsätter att det är
detta som avses — tagit upp också de
frågor och den kreditpolitiska linje vi
behandlat i vår motion, så har vi motionärer
bara att säga: Lika överraskande
som angenämt! Vi utgår från att riksbanksfullmäktige
och utskottet verkliken
hört sig för ordentligt. Då har vi
alltså bankoutskottets ord härpå. Vi
kommer givetvis att peka på detta besked
då vi på olika sätt och i skilda
sammanhang söker skapa opinion för
de ställda förslagen.

Att utskottets utlåtande är enhälligt
finner vi glädjande, särskilt som vi beträffande
de borgerligas och särskilt högerns
bostads- och kreditpolitik, sådan
den framställts här i kammaren, fått
uppfattningen att den är direkt motsatt
den politik vi motionärer pläderat för.
Vi är givetvis på det klara med att utskottets
utlåtande på intet sätt innebär
något ställningstagande i sak till den
framtida bostads- och kreditpolitiken,
men att alla tydligen tycker att det är
i sin ordning att även de förslag som

Onsdagen den 28 april 19G5 fm.

Nr 19

här avses görs till föremål för utredning
finner vi tillfredsställande.

Herr talman! Om det alltså är så, att
det mesta av vad vi föreslagit övervägs
av redan pågående utredningar, skall vi
naturligtvis för dagen inte insistera på
ytterligare en speciell utredning, utan
då tror jag att vi väntar och ser. — Jag
vill emellertid tillägga att frågan verkligen
är brådskande. Tre räntehöjningar
på ett år, årliga hyreshöjningar under
flera år och nya höjningar som perspektiv
markerar att något måste göras snart.
Därest inte pågående utredningar kan
bli färdiga under den närmaste tiden
vore kanske provisoriska åtgärder av
ett eller annat slag, för att frikoppla i
första hand bostadsräntan från marknadsräntan,
någonting att överväga.

.lag har alltså, herr talman, inget yrkande.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Herr Karlsson i Huddinge
har ju ganska ingående redogjort
för hur fullmäktige i riksbanken klarat
problemet med de många utredningar
som redan är sysselsatta på det fält, där
motionärerna begärt en ny utredning.
Jag har därför inte stor anledning att
gå närmare in på denna fråga.

Fullmäktige uttalar för det första att
bostadspolitiska kommittén har »till
uppgift att undersöka, om ett system
för bostadskrediterna kan konstrueras,
som innebär att räntefluktuationerna
hindras att slå igenom i bostadshyrorna».
För det andra framhåller fullmäktige
att »formerna för kommunernas lånefinansiering
av markförvärv är under
prövning» samt för det tredje att även
på skatteområdet olika utredningar är
i gång som berör just de frågor som
motionärerna vill ha utredda. Därför
anser sig utskottet med gott samvete
kunna säga, att vad göras skall är redan
gjort i fråga om tillsättandet av utredningar.
Utredningarna är i gång, och
utskottet hemställer därför att motionerna
icke måtte föranleda någon riks -

Försäkringsväsendets organisation, m. m.

dagens åtgärd. Jag instämmer i denna
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 26

Försäkringsväsendets organisation, m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckta motioner
angående försäkringsväsendets organisation,
m. m.

Till bankoutskottet hade hänvisats två
likalydande motioner, nr 64 i första
kammaren av herr Tage Johansson m. fl.
och nr 85 i andra kammaren av fru
Ekroth m. fl.

Vidare hade i två till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner, nr 217
i första kammaren av herrar Adolfsson
och Lager och nr 271 i andra kammaren
av herr Hermansson m. fl., föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till regeringen
skulle begära utredning om försäkringsväsendets
organisation och ställning,
eventuellt genom förstatligande av de
stora privata försäkringskoncernerna, i
syfte att öka försäkringstagarnas och
samhällets inflytande över försäkringsverksamlieten
samt rationalisera och
förbilliga dess former.

Utskottet hemställde,

1. att motionerna 1:64 och 11:85
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2. att motionerna 1:217 och 11:271
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herrar Åke Larsson,
Augustsson, Franzén i Motala och Ekström
i Iggesund.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Vi är några ledamöter
av bankoutskottet som till utlåtande nr

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Försäkringsväsendets organisation, m. m.

22 fogat en blank reservation. Att vi
inte motiverat reservationen och yrkat
bifall till motionerna 1:64 och
II: 85 beror i första hand på att vi för
dagen inte tror oss kunna komma längre
än vad utskottets skrivning innebär.

Utskottet hänvisar bl. a. till departementschefens
uttalande i proposition
nr 90 till 1962 års riksdag. Därav framgår
att departementschefen ansåg att
socialförsäkringsadministrationen under
de närmaste åren borde få ägna alla
sina krafter åt reformerna inom den
obligatoriska socialförsäkringens område
och därför inte borde åläggas ytterligare
betydande arbetsuppgifter. Vi kan
mycket väl förstå dessa synpunkter,
men det hindrar inte att vi fortfarande
anser att starka skäl talar för ett mera
rationellt utnyttjande av försäkringsbranschens
resurser inom det område
som behandlas i motionerna.

Förutsättningarna för en samnordisk
organisation finner jag heller inte orealistiska.
Möjligheterna till samarbete på
andra områden inom samhällslivet är
ju goda, och varför skulle då ett samarbete
i detta hänseende vara uteslutet?

Vi anser för övrigt att den splittring
som nu råder på området, med hundratals
olika försäkringsföretag, inte kan
betecknas som rationell. Visserligen förekommer
just nu en begränsad samordning
och sammanslagning av diverse
bolag, men å andra sidan ökas antalet
försäkringsföretag, exempelvis genom
starten av AFA — Arbetsmarknadens
försäkringsaktiebolag — som har hand
om grupplivförsäkringarna. Mig förefaller
det orimligt att vi i framtiden
skall ha en så stor del av landets produktiva
krafter, på vilka efterfrågan
ständigt kommer att bli större, engagerade
inom försäkringsbranschen.

Försäkringsbolagen och deras organisationer
har inte velat biträda motionernas
syfte i sina remissvar, och det
är inte så överraskande.

Vi tror inte att den struktur som nu
karakteriserar försäkringsföretagen är

den mest rationella ur försäkringstagarnas
synvinkel. Vi anser en omfattande
strukturrationalisering inom försäkringsväsendet
vara absolut påkallad. Det
är inte uteslutet att staten får en större
andel i försäkringsverksamheten. Jag
vill i detta sammanhang erinra om den
obligatoriska bilförsäkringen och den av
mig nyss nämnda grupplivförsäkringen,
vilken för närvarande omfattas av så
gott som samtliga landets löntagare och
flertalet på arbetsgivarsidan. Jag tror
att man med fördel skulle kunna tänka
sig en inordning av dessa företeelser
inom en statlig obligatorisk försäkring.

Det blir säkerligen, herr talman, anledning
att återkomma till detta ärende
inför riksdagen, eftersom vi anser
det vara av stor betydelse för försäkringstagarna.
Vi har för dagen som sagt
inget annat yrkande än bifall till bankoutskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herr Ekström
i Iggesund (s).

Fru EKROTH (s):

Herr talman! Frågan om en förutsättningslös
och allsidig utredning huruvida
den nuvarande försäkringsverksamheten
från försäkringstagarnas synpunkt
är den billigaste och bästa försäkringsformen
har vid upprepade tillfällen varit
föremål för behandling i riksdagens
båda kamrar. Frågan har trots upprepade
avslag återkommit år efter år, och
detta torde ge belägg för att alla förhållanden
inom försäkringsbranschen
inte är tillfredsställande.

Anledningen till att vi i motionerna
1: 64 och II: 85 hemställt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om att en utredning tillsättes med
uppgift att allsidigt och förutsättningslöst
undersöka möjligheterna att åstadkomma
en mera rationell och ändamålsenlig
form för försäkringsverksamheten
än den nuvarande, varvid också möjligheterna
till samnordisk organisation
prövas, är att vi trots motstånd ändock
hyser den uppfattningen, att en utred -

Onsdagen den 28 april 19G5 fm.

Nr 19

ning på detta område skulle ge försäkringstagarna
belägg för att andra och
bättre former borde prövas.

Bankoutskottet har avstyrkt motionerna,
vilket kanske i och för sig inte är
så överraskande. Till utskottets utlåtande
har emellertid fogats en blank
reservation av fyra av utskottets ledamöter,
och detta stärker oss motionärer
i vår tro att vi är inne på rätt väg
när vi önskar en belysning av den verksamhet
som det är fråga om.

Remissinstanserna har till största delen
uttalat sig negativt om motionerna.
Dock finner man, om man letar, en del
positiva drag. Med tanke på att remissinstanserna
till övervägande del består
av försäkringsbolag behöver detta inte
nödvändigtvis tolkas som ett bevis för
att en utredning är överflödig.

Vad som framför allt motiverar en
översyn är det faktum att vissa försäkringar
— exempelvis trafikförsäkringarna
— är obligatoriska för alla bilägare.
Det tycks oss vara ineffektivt att
flera bolag slösar tid på att övertyga
människorna om att teckna en försäkring,
som de är skyldiga att ta. En sådan
försäkring borde kunna erbjudas
under rationellare och billigare former
än vad som för närvarande sker.

Försäkringsinspektionen har i sitt remissvar
pekat på att man skulle kunna
anknyta en sådan försäkrings avgiftsbetalning
till bilskatteuppbörden. Det är
uppenbart att varje rationalisering av
administrationen på dessa områden
skulle kunna ge värdefulla besparingar.

Det finns också vissa skäl för att hänvisa
till vad försäkringsinspektionen uttalat
om värdet av att kunna bjuda försäkringstagarna
ett alternativ till nuvarande
försäkringar, nämligen ett billigare
alternativ av standardtyp där försäljningskostnaderna
iir borttagna. Även
om eu sådan frivillig försäkring knappast
kan få någon större omfattning,
skulle den (lock enligt försäkringsinspektionens
uttalande vara principiellt
värdefull.

Försäkringsväsendets organisation, m. m.

Vi har också i motionerna berört frågan
om ett nordiskt samarbete på detta
område. Motionärerna tror att ett sådant
samarbete inom en nära framtid
kommer att befinnas vara praktiskt.
Vi tror därför att denna fråga snart
kommer att bringas till sin lösning. Från
försäkringsinspektionens sida har också
anförts att det finns skal att uppmärksamma
denna fråga. Det finns i
dag så många beröringspunkter och så
många gemensamma drag i utvecklingen
inom våra nordiska grannländer, att
ett samarbete borde vara möjligt och
rationellt även på detta område.

Någon av remissinstanserna har nu
ifrågasatt om avsikten med motionerna
skulle vara att de privata försäkringsbolagen
skulle bringas att upphöra med
sin verksamhet. Denna frågeställning är
på intet sätt berörd i motionerna, och
det är inte heller detta som är av avgörande
intresse. Vi har velat se hela problemet
från försäkringstagarnas synpunkt.
För deras del är det angeläget att
få bästa möjliga försäkringsvillkor till
billigaste möjliga pris och att försäkringsverksamheten
blir mera samlad
och inte utspridd på det sätt som i dag
är fallet. Det är förutsättningarna för
detta som vi menar vara värda aftt
pröva.

Jag vill gärna understryka att det i
motionerna inte gjorts några försök till
att presentera lösningar, och motionärerna
har inte heller några förutfattade
meningar om hur eventuella lösningar
skall se ut. Men eftersom man tycks vara
överens om att behovet av försäkringar
kommer att öka, finns det enligt motionärernas
förmenande all anledning att
från samhällets sida följa upp vad som
sker för att bevaka konsumenternas intressen.
Försäkringsfrågorna spelar en
så betydelsefull roll både för den enskilda
människan och för samhället att
vi har all anledning att följa försäkringsbolagens
verksamhet med största
uppmärksamhet.

Herr talman! Utskottet har avstyrkt

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Försäkringsväsendets organisation, m. m.

vår framställning om en utredning. Jag
skall därför inte yrka bifall till vår motion,
men vi som är motionärer förbehåller
oss rätten att återkomma i detta
ärende, eftersom vi hyser den uppfattningen
att en utredning av dessa frågor
snarast möjligt måste komma till sitånd.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Bankoutskottets majoritet
anser tydligen att det är bra som
det är på försäkringsväsendets område
och vill inte vara med om en utredning.
Det är ju en sund konservativ ståndpunkt.
Förvånande är kanske bara, att
den omfattas av flera socialdemokrater.
Vid en genomläsning av utskottsutlåtandet
kan man lätt få uppfattningen,
att det väsentliga skälet för bankoutskottets
avslagsyrkande är att samma
förslag ställts tidigare av i huvudsak
samma motionärer. I andra fall brukar
det vara så, att ett motionsyrkande måste
återkomma ett visst antal år innan
det anses vara moget för ett bifall. Motiveringarna
växlar alltså.

Med litet större välvilja kan man tolka
bankoutskottets utlåtande som en
fortsättning på en dialog som pågått i
flera år och som även jag varit inblandad
i. Bankoutskottet hävdar, att de invändningar
som jag och mina medmotionärer
anfört mot vad utskottet sade
föregående år icke är bärkraftiga. Må
det tillåtas mig att jag finner utskottets
avvisande av dessa invändningar ännu
mindre bärkraftiga, eftersom det bara
har formen av en negativ utsaga utan
någon som helst motivering.

Tidigare har anförts, och bankoutskottet
har tydligen fortfarande den
meningen, att den pågående koncentrationsprocessen
inom försäkringsbranchen
är en riktig och naturlig sak. De
stora koncernerna bör sluka de medelstora
och små bolagen; härigenom skapas
möjligheter för rationalisering. Jag
har verkligen inte tänkt mig möjligheten
att kunna stoppa denna koncentration,
men jag måste ställa frågan till ut -

skottets ledamöter: Vad är det som säger
att just den grad av koncentration
som nu uppnåtts är den riktiga och
bästa? Är det inte enligt er mening naturligt
att koncentrationsprocessen fortsätter,
så att ännu större möjligheter
till rationalisering uppnås? Men den naturliga
slutpunkten måste väl då vara att
samhället i allt väsentligt tar hand om
denna verksamhet. Varför godkänner ni
den koncentration som innebär att
Skandia slukar ett stort antal försäkringsbolag,
men avvisar en förnuftig
samhällsorganisation av försäkringsverksamheten? Jag

vill vidare fråga: Om det är riktigt
som bankoutskottet påstått, att koncentrationen
ger möjligheter till en rationalisering
och till ett förbilligande
av försäkringsverksamheten, varför vill
ni då inte vara med om eu utredning
som undersöker om dessa besparingsmöjligheter
verkligen också har utnyttjats?
Det är bl. a. en sådan utredning
som vi föreslagit. Bevisbördan ligger
här hos bankoutskottet och inte hos motionärerna.
Att försäkringsinspektionen
har mycket att göra kan inte vara något
avgörande skäl mot en offentlig utredning
av dessa frågor. Det är ju inte
försäkringsinspektionen som skall göra
den undersökningen utan den tillsatta
utredningen.

Vi har också i motionen ånyo tagit
upp frågan om försäkringstagarnas inflytande
över de företag i vilka de har
sina försäkringar. Bankoutskottet hänvisade
i fjol till att försäkringsföretagen
»till övervägande delen ägs av försäkringstagarna
själva» och ansåg möjligen
att problemet därmed är ur världen.
Remissinstanserna har litet olika
meningar i denna fråga.

Svenska försäkringsbolags riksförbund
anser att motionärerna underskattar
det inflytande som uppkommer genom
den beslutanderätt som tillkommer
bolagsstämman i ömsesidiga bolag och
försäkringstagarrepresentanterna i försäkringsaktiebolagens
styrelser.

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Nr 19

Det kooperativa Folksam har däremot
anfört följande: »Det är riktigt att försäkringstagarnas
rätt till inflytande över
de ömsesidiga bolagen i flera fall icke
synes motsvaras av en tillfredsställande
parlamentarisk organisation.»

Vad anser bankoutskottet i denna vitala
fråga? Anser utskottets samtliga ledamöter
att försäkringstagarna har ett
tillräckligt inflytande som det är i dag?
Om ni till äventyrs gör det, vill jag gratulera
till detta förtroende för privatkapitalistisk
organisation och för storfinansens
dominerande inflytande. Om
ni inte gör det — vad anser ni då bör
göras för att förändra förhållandena till
det bättre? Har Folksam fel i sitt yttrande?
Varför motsätter ni er en utredning
om dessa förhållanden?

En av de mest anlitade remissinstanserna
i försäkringsfrågor är självfallet
försäkringsinspektionen. I sitt yttrande
förra året gjorde inspektionen följande
tänkvärda påpekande: »Frågan om ett
samhälleligt övertagande av flertalet
större försäkringskoncerner måste i sista
hand avgöras på grund av allmänna
sociala och politiska värderingar, som
det icke tillkommer ett ämbetsverk att
ta ställning till.» Det är naturligtvis helt
riktigt, och den första delen av satsen
är allmängiltig. Men bankoutskottet är
inget ämbetsverk och måste ta ställning
till frågan om försäkringsväsendets organisation
utifrån allmänna och sociala
värderingar. Vilken inställning har nu
bankoutskottets socialdemokratiska ledamöter
till denna fråga? Är det så att
det finns en uppfattning i utskottets
borgerliga halva och en annan uppfattning
i dess socialdemokratiska halva
och på vilka punkter finns i så fall differenser?
Det vore av värde att få den
saken klarlagd. Den blanka reservationen
och herr Franzéns anförande tyder
ju på att vissa meningsmotstättningar
existerar inom utskottet.

Jag skall inte gå närmare in på herr
Hagnells anförande i eu tidigare behandlad
fråga. Det anförandet var av

Försäkringsväsendets organisation, m. m.

principiell karaktär men gällde även
det frågan om den mest rationella formen
för en näringsgrens organisation.
Jag vill emellertid göra två påpekanden.
Vårt motionskrav som nu diskuteras
faller inte under hans fördömande,
eftersom vårt krav dels gäller eu utredning
och dels uttryckligen hänvisar till
möjligheten alt rationalisera och förbilliga
verksamheten. Herr Hagnells kritiska
inställning till statsföretagens nuvarande
skötsel delar jag i mycket, och
de förslag han framlagt understöder jag.
Men jag anser att han är något orättvis;
man kan inte direkt ur ett företags andel
av omsättningen dna slutsatser om
dess skötsel och effektivitet. Vi måste
också ha andra normer för bedömning
av den saken än de rent privatkapitalistiska.
Vi vet att de privata företagen
har ett mycket starkt stöd från de stora
finansgrupper som står bakom dem —
ett motsvarande stöd saknar tyvärr
statsföretagen. Herr Hagnell har tidigare
påpekat, att 95 procent av vår obetydliga
statliga industrisektor tillkommit
genom beslut under borgerliga regimer
— bara 5 procent har tillkommit
under socialdemokratisk regim. Nu
tycks både herr Hagnell och regeringen
vara motståndare till att ytterligare företag
och näringsgrenar skall överföras
i samhällelig ägo. Jag avvisar för
min del bestämt tanken att man måste
vänta på en borgerlig regering för att
ytterligare steg skall tas i fråga om förstatligande.
Jag tror att det går att komma
fram i detta avseende även om vi
har en socialdemokratisk regering. Men
arbetet måste föras på tre fronter: mera
effektiva former för statsföretagen,
en utökning av den statliga sektorn och
ökat inflytande för de anställda inom
statsföretagen.

Herr talman! .Tåg har inte kunnat
finna att några skäl anförts vare sig i
debatten eller utskottsutlåtandet som på
ett vägande sätt talar mot den begärda
utredningen, och jag yrkar därför bifall
till motionerna 1:217 och 11:271.

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Inflytande för de anställda över enskilda och statliga företag

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:217 och 11:271; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 27

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, såvitt
angår jordbruksärenden.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 28

Inflytande för de anställda över enskilda
och statliga företag

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 23, i anledning av
väckta motioner om inflytande för de
anställda över enskilda företag och om
inflytande för de anställda över statliga
företag.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 133 av herrar Lager och Adolfsson
samt II: 172 av herr Hermansson m. fl.
föreslogs, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställde om en sådan
översyn och förändring av lagen om
aktiebolag att de anställda kunde ges
insyn i och inflytande över företagens
skötsel.

I de likalydande och likaledes till allmänna
beredningsutskottet hänvisade
motionerna I: 134 av herrar Lager och
Adolfsson samt II: 173 av herr Hermansson
m. fl. hemställdes, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde
om snabb utredning och praktiska åt -

gärder för att inom statsföretagen ge bestämmanderätt
åt de anställda.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:133 och 11:172
samt de likalydande motionerna I: 134
och 11:173 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag tänker inte ta upp
någon lång polemik med utskottet angående
dess avslagsyrkande på motionerna
172 och 173 i denna kammare
men vill anföra några synpunkter.

Denna fråga kan självfallet inte ses
isolerad från det stora problemkomplexet
om ekonomisk demokrati. Företagarnas
och kapitalägarnas inflytande
och medbestämmanderätt i det ekonomiska
livet har på vissa områden något
modererats genom arbetarrörelsens
politiska inflytande på det statliga och
kommunala området och genom den politiska
och fackliga arbetarrörelsens åtgärder.
Genom vissa lagar och förordningar
liksom genom ett direkt företagsengagemang
har staten och kommunerna
fått ett ökat, men likväl blygsamt,
inflytande på företagens verksamhet.
Men oavsett hur vi vill värdera vad som
hitintills har kunnat uppnås genom lagstiftning,
kollektivavtal och på andra
vägar, så kvarstår det faktum att arbetsgivarna
alltjämt ensamma bestämmer
över företagens skötsel, arbetets
ledning och fördelning, vilka som skall
anställas och avskedas, om företagen
skall fortsätta driften eller ej. Jag intar
ingalunda den ståndpunkten att ingenting
har hänt och ingenting har gjorts.
Men det gäller att komma vidare och få
till stånd åtgärder som skapar verkligt
medinflytande, verklig medbestämmanderätt.

Det pågår just nu en mycket omfattande
debatt i landet om företagsdemokratien
inom löntagarnas organisationer,
inom företagarnas organisationer

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Nr 19

Inflytande för de anställda över enskilda och statliga företag

och i så gott som alla pressorgan som
mer eller mindre ägnar samhällsproblemen
uppmärksamhet. Med undantag
för Svenska arbetsgivareföreningen
tycks uppfattningen vara allmän att något
måste åstadkommas på detta område.

Det har i den pågående debatten kommit
fram många konstruktiva förslag,
och jag tillåter mig erinra om att många
av de förslag som framlagts i debatten
om företagsdemokratien sammanfaller
med yrkandena i den kommunistiska
motion som nu avstyrkts.

I debatten om företagsdemokratien
har många ansett att man kan bygga
vidare på företagsnämnderna men att
dessa måste få reella befogenheter och
bli obligatoriska. Stor uppmärksamhet
har riktats på den norska idén om representantskap
inom respektive företag,
där anställda, aktieägare och det
allmänna — kommunen, i vissa fall
också staten — är företrädda.

Många konstruktiva förslag har ställts
i debatten om företagsdemokratien från
löntagarnas organisationer, och jag undantar
då inte i denna bedömning LObetänkandet
»Fackföreningsrörelsen och
företagsdemokratien». Vad som ännu
saknas är dock reella åtgärder för att
komma fram till sådana förhållanden
i samhället, att arbetskraften blir likvärdig
part med kapitalintressena i fråga
om bestämmandet över företagen,
oavsett om dessa är privata eller allmännyttiga.

Ingen skall tro att vi i längden kommer
förbi detta problem. Det blir akutare
och tränger sig på med ökad styrka,
allteftersom den tekniska och företagsstrukturella
utvecklingen visar upp
ökad tendens till monopolbildning och
kapitalkoncentration och därmed förtätar
löntagarnas känsla av maktlöshet
på arbetsplatserna visavi företagsdirektionerna.
Ägandeförhållandena präglas
alltmer av att företag ägs av ett fåtal
aktieägare, diir huvuddelen av aktierna
så att säga är samlad i en portfölj, ofta

tillhörande en enda familj, eller sorterar
under någon av de stora affärsbankerna.

Den uppfattningen torde bli alltmer
allmän i vårt land, att det ensidiga tillgodoseendet
av endast en part av de i
produktionsprocessen deltagande i
längden inte kan förenas med vad folkets
flertal vill innesluta i ordet demokrati.

Vår motion yrkar på en sådan översyn
och förändring av lagen om aktiebolag,
att de anställda kan ges insyn i
och inflytande över företagens skötsel.
De yttranden till våra motioner, som
inhämtats från olika organisationer inom
näringslivet, ger en rik variation
på ståndpunkter, allt ifrån SAF :s energiska
nej till åtgärder, via likgiltighet
från andra, möjligen slö vilja från en
tredje grupp fram till avvärjanden med
hänvisning till att denna fråga främst
bör handläggas av arbetsmarknadens
parter. Denna ståndpunkt att enbart
hänvisa till arbetsmarknadens parter
finner motionärerna mycket svag, även
om vi är de sista att underskatta vad
en aktiv och handlingskraftig fackföreningsrörelse
kan uträtta på arbetsmarknaden.

Av särskilt intresse är det yttrande
som utskottet refererar från SAF, i vilket
det heter att »ändringar i aktiebolagslagen
torde icke vara ägnade att
främja en lugn utveckling». Om löntagarnas
organisationer skulle ha svarat,
att Arbetsgivareföreningens obenägenhet
att göra något på detta område inte
torde vara ägnad att främja en lugn
utveckling på arbetsmarknaden, skulle
vissa tidningsorgan ha ropat i högan
sky om hot från arbetarpartens sida.

I motion nr 173 i andra kammaren
har vi yrkat på en snabb utredning
och praktiska åtgärder för att inom
statsföretagen ge bestämmanderätt åt
de anställda. Det skulle vara av stor
betydelse, inte minst för alla som är
anställda inom privata företag, om de
statliga företagen bleve föredömen när

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen, m. m.

det gäller att ge medbestämmanderätt
för de anställda. De statliga företagen
borde och kan — om viljan finns — i
denna mening vara mönsterarbetsgivare.

Det har tidigare i dag i kammaren
levererats kritik mot de statliga företagen.
Kanske kan ett ökat inflytande
från de anställda medverka till att ge
dessa företag ökad effektivitet samtidigt
som man skulle tillgodose naturliga
anspråk på demokrati.

Den kommunistiska riksdagsgruppen
delar inte utskottets uppfattning att de
frågor som motionen rör inte med fördel
skulle kunna bli föremål för lagstiftning,
och jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till motionerna
1:133 och 11:172 samt 1:134 och
II: 173.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! I motionerna föreslås
utredningar och praktiska åtgärder i
syfte att dels ge de anställda i privata
företag insyn i och inflytande över
företagens skötsel, dels ge bestämmanderätt
åt de anställda inom de statsägda
företagen.

Dessa motioner har varit föremål för
ett ganska omfattande remissförfarande.
Sålunda har statskontoret, järnvägsstyrelsen
och LKAB fått yttra sig
liksom de stora arbetsmarknadsorganisationerna
LO, SAF, TCO och SACO.
Alla remissinstanserna är ense om att
en utredning härvidlag knappast är motiverad
och att motionens syfte, d. v. s.
ett större inflytande från de anställdas
sida i företagen, lättare kan förverkligas
genom en fortgående utveckling av
företagsnämndernas verksamhet.

I LO:s yttrande påpekas att en kommitté
inom statstjänarkartellen förbereder
förslag till revision av överenskommelsen
om företagsnämnder inom statsförvaltningen.
Man hoppas väl att därmed
kunna nå litet längre än vad företagsnämnderna
nu gör.

LKAB framhåller att företagsdemo -

kratien befinner sig i ett utvecklingsskede
och att olika avsnitt är under
behandling på såväl arbetsgivar- som
arbetstagarsidan. En fortsatt behandling
av frågorna i denna ordning synes
vara att föredra framför lagstiftning
eller i annan ordning av riksdagen
fastställda normer för verksamheten.

Den fortgående demokratiseringsprocessen
i samhället synes trots allt mer
och mer komma till uttryck också inom
företagen.

Utskottet har varit ense i sitt ställningstagande,
och jag yrkar bifall till
utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Motionerna I: 133 och II: 172

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Motionerna I: 13b och II: 173

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 29

Repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen,
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 24, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 5 februari 1965 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 30, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riks -

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Nr 19

Repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen, m. m.

dagen att antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370).

Propositionen hade, såvitt densamma
avsåge förslag till lag om ändrad lydelse
av 46 § 3 inom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
behandlats i bevillningsutskottets betänkande
nr 16.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås att repartitionstalet
vid fastighetsbeskattningen
och det procenttal som ligger till grund
för inkomstbeskattningen i fråga om
en- och tvåfamiljsfastigheter sänks från
2,5 till 2. De nya bestämmelserna föreslås
tillämpade första gången vid 1966
års taxering.

Vidare föreslås bl. a. att skattepliktsgränsen
för byggnad på annans mark,
som enligt stadgandet i 5 § 4 inom. kommunalskattelagen
utgör 3 000 kr., höjs
till 5 000 kr. Den nya skattepliktsgränsen
föreslås tillämpad redan vid 1965
års fastighetstaxering.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:641
av herr Eric Carlsson m. fl. samt II: 764
av herrar Larsson i Hedenäset och Jonasson.
vari hemställts,

a) att riksdagen måtte besluta att repartitionstalet
vid fastighetsbeskattningen
måtte bibehållas vid 2,5 för fastigheter
som ägdes av andra juridiska personer
än dels dödsbon, dels bostadsföreningar,
bostadsaktiebolag eller allmännyttiga
bostadsföretag och att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag till
härför erforderlig författningstext; samt

I)) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning
av frågan om beskattningsföremålens
fördelning i syfte att tillföra
främst skogs- och vattenfallskommuncrna
ett ökat skatteunderlag;

2) de likalydande motionerna 1:642
av herr Per Jacobsson m. fl. och II: 763
av herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.,
vari hemställts,

dels att riksdagen måtte

a) fastställa repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen
för samtliga slags
fastigheter med undantag av vattenfallsfastigheter
till 1,8;

b) fastställa repartitionstalet för vattenfallsfastigheter
till 2,5; samt

c) fastställa procenttalet för schablonmässig
beräkning av inkomst av en- och
tvåfamiljsfastigheter till 1,8;

dels ock att vederbörande utskott måtte
utarbeta härför erforderlig författningstext; 3)

de likalydande motionerna 1:643
av herrar Bertil Petersson och Herbert
Larsson samt II: 766 av herr Svenning
ni. fl.;

4) de likalydande motionerna 1:644
av herr Sundin och II: 759 av herr Boo
in. fl., vari hemställts,

A) att riksdagen måtte besluta

a) att det procenttal, som skulle ligga
till grund för inkomstbeskattningen i
fråga om en- och tvåfamiljsfastigheter,
måtte utgöra 1,5;

b) att det procenttal, som skulle ligga
till grund för inkomstberäkningen av
fastigheter, som ägdes av bostadsrättsföreningar,
bostadsaktiebolag eller allmännyttiga
bostadsföretag, måtte utgöra
2,5; samt

c) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till enligt ovan erforderlig
författningstext; ävensom

B) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla

a) om skyndsam översyn i enlighet
med motionernas syfte av de interkommunala
fördelningsreglerna i fråga om
inkomst av förvärvskälla, vari fastighet
in gin ge; samt

b) om skyndsam prövning av frågan
om undantagande av tomtviirde från
garantibelopp och inkomstbelopp beträffande
fastigheter med av kommun

Andra kammarens protokoll 19C>.r>. Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen, m. m.

upplåten tomträtt, i enlighet med vad i
motionerna anförts;

5) de likalydande motionerna 1:645
av herrar Wikberg och Erik Olsson samt
II: 762 av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., vari hemställts,

att riksdagen vid behandling av proposition
nr 30 måtte besluta den ändringen
av propositionens förslag att garantibeloppet
för fastighet, som till sin
huvudsakliga natur utgjorde vattenfallsfastighet,
beräknades till 2,5 procent,
och att åt vederbörande utskott måtte
uppdragas att utarbeta härför erforderlig
lagtext;

6) de likalydande motionerna 1:646
av herr Virgin ni. fl. och II: 761 av herr
Ileckscher in. fl., vari hemställts,

A) att riksdagen med ändring av
Kungl. Maj :ts proposition nr 30, såvitt i
motionerna var i fråga, måtte antaga
det vid proposition nr 30 fogade författningsförslaget
med de ändringar, att
24 § 2 mom., 47 § och punkt 1 av anvisningarna
till 47 § erhölle i motionerna
angiven lydelse, innebärande att repartitionstalet
vid fastighetsbeskattningen
och det procenttal som läge till grund
för inkomstbeskattningen i fråga om enoch
tvåfamiljsfastigheter fastställdes till
1,5;

B) att riksdagen måtte uttala, att sänkningen
av repartitionstalet borde kompletteras
med ändrade fördelningsregler
beträffande inkomst av fastighet som
beskattades i flera kommuner varvid
fastighetskommunen borde i första hand
få tillgodoräkna sig all inkomst av fastigheten
intill dess denna överstege 5
procent av taxeringsvärdet;

7) motionen II: 760 av herrar Ekström
i Iggesund och Sundelin, vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj :ts proposition nr 30 med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 måtte
besluta sådan ändring att repartitionstalet
vid fastighetsbeskattningen icke
sänktes från 2,5 till 2 för av juridiska
personer ägda skogsfastiglieter, anlägg -

ningar och industribyggnader, och att
vederbörande utskott måtte utarbeta
härför erforderligt förslag till ändring
av författningstexten; ävensom

8) motionen II: 765 av herrar Nelander
och Mundebo, vari hemställts, att
riksdagen i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 30 måtte fastställa repartitionstalet
vid fastighetsbeskattningen
och det procenttal som låge till grund
för inkomstbeskattningen i fråga om enoch
tvåfamiljsfastigheter till 1,5, samt att
vederbörande utskott måtte utarbeta
härför erforderlig lagtext.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj :ts proposition nr 30 icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas
— måtte antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370) med de ändringar att

dels 46 § 3 mom. utginge och att i anledning
därav ingressen erhölle i utskottets
hemställan angiven, såsom utskottets
förslag betecknad lydelse,

dels ock ikraftträdandebestämmelserna
erhölle av utskottet i dess hemställan
angiven lydelse;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:641
av herr Eric Carlsson samt II: 764 av
herrar Larsson i Hedenäset och Jonasson,

2) de likalydande motionerna I: 642
av herr Per Jacobsson m. fl. och II: 763
av herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:643
av herrar Bertil Petersson och Herbert
Larsson samt II: 766 av herr Svenning
in. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:644
av herr Sundin och II: 759 av herr Boo
in. fl.,

5) de likalydande motionerna I: 645
av herrar Wikberg och Erik Olsson samt
It: 762 av herr Jönsson i Ingemarsgården
in. fl.,

6) de likalydande motionerna 1:646

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Nr 19

Kepartitionstalet vid fastighetsbeskattningen, m. m.

av herr Virgin m. fl. och II: 761 av herr
Heckscher in. fl.,

7) motionen II: 760 av herrar Ekström
i Iggesund och Sundelin, ävensom

8) motionen II: 765 av herrar Nelander
och Mundebo,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

Enligt utskottets mening torde emellertid
knappast behöva befaras att den
höjda taxeringsnivån kommer att medföra
några väsentliga skatteskärpningar
för det stora flertalet fastighetsägare.
Utskottet kan därför i princip ansluta
sig till det i propositionen föreslagna
repartitionstalet.

Reservationer hade avgivits
Beträffande repartitionstalet

I) av herrar Yngve Nilsson, Lundström,
Enarsson och Erik Filip Petersson,
fru Nettelbrandt samt herrar Enskog
och Nilsson i Svalöv, vilka — under
åberopande av innehållet i de likalvdande
motionerna 1:642 av herr Per
Jacobsson m. fl. och 11:763 av herr
Jönsson i Ingemarsgården in. fl., 1:646
av herr Virgin in. fl. och II: 761 av herr
Heckscher in. fl., ävensom motionen
II: 765 av herrar Nelander och Mundebo,
samtliga motioner, såvitt avsåge förevarande
fråga — ansett, att repartitionstalet
bort bestämmas till 1,7 och
att således utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte besluta att repartitionstalet
vid fastighetsbeskattningen
skulle utgöra 1,7 och att till följd härav
47 § samt anvisningarna till 47 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928
skulle erhålla i reservationen angiven
ändrad lydelse;

II) av herrar Sundin, Eriksson i Bäckmora
och lloo, vilka ansett, att ovan intagna
avsnitt av utskottets yttrande bort
ha följande lydelse:

»Utskottet kan på de grunder, som
anges i det följande, i princip ansluta

sig till det i propositionen föreslagna
repartitionstalet.»;

Beträffande procenttalet för intäktsberäkningen

III) av herrar Yngve Nilsson, Lundström,
Enarsson och Erik Filip Petersson,
fru Nettelbrandt samt herrar Enskog
och Nilsson i Svalöv, vilka — under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna 1:642 av herr Per
Jacobsson in. fl. och 11:763 av herr
Jönsson i Ingemarsgården m. fl., 1:644
av herr Sundin och II: 759 av herr Boo
in. fl., 1:646 av herr Virgin m. fl. och
11:761 av herr Heckscher in. fl., ävensom
motionen II: 765 av herrar Nelander
och Mundebo, samtliga motioner, såvitt
avsåge förevarande fråga — ansett,
att procenttalet bort bestämmas till 1,7
och att således utskottet hort hemställa,

att riksdagen måtte besluta att procenttalet
vid beräkningen av intäkt av
en- och tvåfamiljsfastigheter skulle utgöra
1,7 och att till följd härav 24 §
2 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 skulle erhålla av reservanterna
angiven ändrad lydelse;

IV) av herrar Sundin, Eriksson i
Biickmora och Boo, vilka ansett, att procenttalet
hort bestämmas till 1,5 och att
utskottet således med bifall till de likalvdande
motionerna 1: 644 av herr Sundin
och II: 759 av herr Boo in. fl., ävensom
i anledning av de likalydande motionerna
1:642 av herr Per Jacobsson
in. fl. och II: 763 av herr Jönsson i Ingemarsgården
in. fl., I: 646 av herr Virgin
in. fl. och 11:761 av herr Heckscher
in. fl. samt motionen 11:765 av herrar
Nelander och Mundebo, samtliga motioner,
såvitt avsåge förevarande fråga,
bort hemställa,

att riksdagen måtte besluta, att procenttalet
vid beräkningen av intäkt av
en- och tvåfamiljsfastigheter skulle utgöra
1,5 och att således 24 § 2 mom.
kominunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) skulle erhålla i denna reservation
angiven ändrad lydelse;

100

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen, m. m.

Beträffande inkomstfördelning mellan
kommuner

V) av herrar Yngve Nilsson, Lundström,
Enarsson, Siindin och Erik Filip
Petersson, fru Nettelbrandt samt herrar
Eriksson i Bäckmora, Enskog, Boo och
Nilsson i Svalöv, vilka ansett att utskottet
under punkten B, såvitt avsåge nu
förevarande fråga, hort hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna I: 641 av herr Eric
Carlsson samt II: 764 av herrar Larsson
i Hedenäset och Jonasson, de likalydande
motionerna I: 642 av herr Per Jacobsson
m. fl. och II: 763 av herr Jönsson i
Ingemarsgården in. fl., de likalydande
motionerna 1:644 av herr Sundin och
Il: 759 av herr Boo m. fl., de likalydande
motionerna 1: 645 av herrar Wikberg
och Erik Olsson samt II: 762 av
herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl., de
likalydande motionerna 1:646 av herr
Virgin in. fl. och 11:761 av herr Heckscher
in. fl. ävensom motionen 11:760
av herrar Ekström i Iggesund och Sundelin,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära skyndsam utredning av frågan
om den skattemässiga regleringen av vissa
vinstöverföringar mellan näringsföretag
i skilda kommuner, varvid även borde
beaktas vinstredovisning inom och
vinstöverföring mellan statliga ocli kommunala
näringsföretag.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! I Kungl. Maj:ts proposition
nr 30 föreslås, att repartitionstalet
vid fastighetsbeskattningen och
det procenttal som ligger till grund för
inkomstbeskattningen i fråga om enoch
tvåfamiljsfastigheter skall sänkas
från nuvarande 2,5 till 2. Förslaget får
enligt departementschefens uttalande
ses mot den bakgrunden, att den allmänna
fastighetstaxeringen, som nu pågår,
kommer att leda till en allmän höjning
av taxeringsvärdena. Detta i sin tur
kommer att medföra en höjning av fas -

tighetsskatten och en höjd inkomstbeskattning
för ägarna av egnahemsbostäder.
En sådan höjning synes oss i
högerpartiet icke vara motiverad, varför
vi föreslagit att repartitionstalet
respektive det procenttal som ligger till
grund för berörda inkomstbeskattning
måste sänkas utöver vad departementschefen
föreslagit.

Hur stor sänkningen av berörda tal
skall vara för att en i stort sett oförändrad
skatt skall utgå kan naturligtvis
diskuteras. Det synes oss otillfredsställande
att man skall taga definitiv
ställning till dessa berörda skatteproblem
innan fastighetstaxeringsutfallet
är slutgiltigt fastställt och redovisat.
Då emellertid propositionen är så utformad,
att ett ställningstagande nu
nödvändiggöres, har vi från högerpartiets
sida i motioner framfört vissa synpunkter
och förslag som sedan fullföljts
i reservationer till utskottets betänkande.
Först kommenterar jag våra
motioner. Jag vill därvid konstatera,
att fastighetsskatten är unik för vårt
land. Den överensstämmer inte med de
principer på vilka vår beskattning i
övrigt bygger. Skattskyldig som på
grund av låg skuldsättning eller i övrigt
gynnsamma förhållanden får en
god inkomst av sin fastighet drabbas i
regel inte av fastighetsskatten. Den fastighetsägare
däremot, som har hög
skuldsättning — vilket mycket ofta är
fallet med ägarna till egnahem — får
en effektiv fastighetsskatt. Likaså får
de jordbrukare, som är hårt skuldsatta
eller som genom dåliga skörde- eller
konjunkturförhållanden får en låg nettointäkt
av sina jordbruksfastigheter,
en effektiv fastighetsskatt. Fastighetsskatten
står alltså i direkt strid mot
skatteförmågeprincipen och har därför
också sedan länge kritiserats, och från
flera håll har krävts att den skulle avskaffas.

Genom beslut av 1953 års riksdag togs
ett första steg mot avskaffande av fastighetsbeskattningen.
Repartitionstalet

Onsdagen den 28 april 1905 fm.

Nr 19

101

Kepartitionstalel vid fastighetsbeskattningen, m. in.

sänktes då från 5 till 4. Samtidigt uttalades
av riksdagen, att ur principiella
synpunkter tillräckliga skäl inte längre
förelåge för ett bibehållande av fastighetsbeskattningen.

1956 slutfördes inom finansdepartementets
rättsavdelning en utredning
som konstaterade, att fastighetsbeskattningens
betydelse minskat ytterligare
från tidpunkten för de undersökningar
som låg till grund för 1953 års riksdagsbeslut,
och utredningsmannen förordade
en fortsatt partiell avveckling
av fastighetsskatten genom sänkning av
repartitionstalet från 4 till 2,5. 1957 års
riksdag beslöt också i anslutning till
Kungl. Maj:ts dåvarande proposition
nr 71 att en sådan sänkning skulle företagas.
Från högerpartiet hade i detta
sammanhang i motioner yrkats om en
sänkning av repartitionstalet från 4
till 1,5.

I bevillningsutskottets betänkande nr
32 i anledning av ovan åberopade 1957
års proposition underströk utskottet angelägenheten
av att fastighetsbeskattningen
snarast avskaffades, och utskottet
förväntade att senast 1960 års riksdag
bereddes tillfälle att ta ställning till frågan
om en slutlig avveckling av fastighetsbeskattningen.
Ett enhälligt utskott
hemställde i anslutning härtill — jag
citerar — »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla att förslag
om fastighetsskattens slutliga avveckling
måtte föreläggas senast 1960
års riksdag samt att Kungl. Maj:t måtte
låta verkställa härför erforderlig utredning».
1957 års riksdag beslöt i enlighet
med denna hemställan.

Till grund för den proposition vi nu
behandlar ligger en inom finansdepartementet
upprättad promemoria som beträffande
fastighetsbeskattningen närmast
avsett att utreda, till vilket tal repartitionstalet
skulle sättas om fastighetsskatten
i medeltal skall bli oförändrad
med utgångspunkt från den beräknade
höjningen av taxeringsnivån
vid 1965 års allmänna fastighetstaxe -

ring. 1 promemorian framliålles, att om
man utgår från att taxeringsvärdena
inom en kommun genomsnittligen höjs
med 25 procent repartitionstalet kan sättas
till 2 utan att de garantibelopp som
ligger till grund för fastighetsskatten
undergår några beloppsmässiga förändringar.
Höjes taxeringsnivån däremot
60—70 procent, vore ett repartitionstal
av 1,5 motiverat.

Som jag tidigare påpekat föreligger
ännu inte någon klar bild av till vilken
nivå taxeringsvärdena kommer att höjas.
Mycket talar emellertid för — framför
allt i kommuner med stort antal egnahemsfastigheter
och fritidsbostäder —
att taxeringsnivån kommer att väsentligt
höjas. Höjningar med 60—80 procent
är inte ovanliga för ett flertal sådana
fastigheter.

Oavsett till vilken taxeringsnivå man
slutligen än kommer, anser vi inom högerpartiet
att tiden nu är inne att taga
ytterligare ett steg rörande avvecklingen
av fastighetsskatten, som 1957 års
riksdag uttalade sig för. Repartitionstalet
bör därför under alla förhållanden
inte sättas så högt, att man riskerar eu
ökning av de totala garantibeloppen.
Såsom bl. a. riksskattenämnden uttalar
i sitt remissyttrande över promemorian
skulle en sådan ökning vara ägnad att
försvåra eu kommande avveckling av
fastighetsbeskattningen. I anslutning till
det jag nu anfört bär högerpartiet i motionerna
I: Gift och II: 761 föreslagit att
repartitionstalet sättes till 1,5.

Vad gäller inkomstberäkningen för
eu- och tvåfamiljsfastigheter tillämpas
sedan år 1953 i regel en schablonmetod.
Metoden innebär att intäkten av fastigheten
beräknas till viss procent av taxeringsvärdet
samt att avdrag från denna
intäkt enligt huvudregeln endast får göras
med ränta på lånat, i fastigheten nedlagt
kapital och tomträttsavgäld. Från
högerpartiets sida har vid skilda tillfällen
framhållits, att denna schablonmetod
icke leder till en rättvis beskattning.
Vi har därvid bl. a. framhållit, att den -

102

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen, m. in.

na schablontaxering mången gång leder
till en för hög beskattning för berörda
skattskyldiga, inte minst därigenom att
reparations- och underhållskostnader ej
är avdragsgilla. Det procenttal som ligger
till grund för inkomstberäkningen
får därför sättas med viss försiktighet.
Det nu gällande procenttalet är 2,5.

Enligt den promemoria, som ligger
till grund för Ivungl. Maj:ts proposition,
utgår utredningsmannen från att taxeringsnivån
för en- och tvåfamiljsvillor i
medeltal skall höjas med 40 procent. Variationerna
i höjningen anses dock bli
mycket stora, vilket de redan nu åsatta
preliminära taxeringarna vittnar om.

Av promemorian framgår att man, om
verkningarna av en 40-procentig höjning
av fastighetstaxeringsnivån helt
skall elimineras, måste sänka procenttalet
för inkomstberäkningen från nuvarande
2,5 till 1,8. I promemorian föreslås
dock att procenttalet skall sänkas
endast till 2. Detta bl. a. för att procenttalet
för inkomstberäkningen skall sammanfalla
med det i promemorian föreslagna
repartitionstalet. En inkomstskattehöjning
kommer därvid enligt vårt
förmenande att bli följden för egnahemsägarna,
vilket vi i högerpartiet
inte vill medverka till.

Er taxeringssynpunkt torde det vara
mest ändamålsenligt att repartitionstalet
och procenttalet för inkomstberäkningen
är lika stora. Beträffande repartitionstalet
har vi, i våra motioner enligt
de motiveringar som jag tidigare
angivit, kommit till att detta borde sättas
till 1,5. Därför har vi också i vår
motion föreslagit att procenttalet för
inkomstberäkningen skall sättas till 1,5.
Detta motiveras hl. a. av att de preliminära
taxeringarna, som jag nyss påpekade,
synes tala för att taxeringsnivån
för de här berörda egnahemmen mången
gång kommer att höjas med väsentligt
mer än 40 procent. Härtill kommer, som
jag också nämnt tidigare, att procenttalet,
eftersom det rör sig om en schablontaxering,
bör sättas med viss försiktighet.

Vid utskottsbehandlingen framkom
enligt min uppfattning ingenting som i
stort talade mot vad som framförts i
högermotionerna. Att förslagen i propositionen
skulle medföra viss skattehöjning
var vi nog alla i utskottet ense om.
Däremot gick meningarna något isär
beträffande frågan om vilket repartitionstal
respektive vilket procenttal för
inkomstberäkningen som skulle ge oförändrad
skatt. Diskussionerna med utgångspunkt
från motionerna rörde sig
beträffande det senare talet mellan 1,8
och 1,5. Eftersom fastighetstaxeringsutfallet
inte är känt kunde vi vid utskottsbehandlingen
inte få fram det
exakta talet. Högerpartiets och folkpartiets
representanter i utskottet enade
sig därför om ett förslag som går ut på
att procenttalet sättes till 1,7. Vi har
framfört detta förslag i reservation III
av herr Yngve Nilsson in. fl.

Eftersom vi anser att procenttalet för
inkomstberäkningen och repartitionstalet
bör vara lika, har vi i reservation I
föreslagit att det senare sänkes från
nuvarande 2,5 till 1,7. Med denna sänkning
skulle vi ta ytterligare ett steg mot
avvecklingen av fastighetsskatten och
sålunda följa riksdagens tidigare beslut.

Med hänvisning till vad jag anfört
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna I och III. Jag ber
även att få yrka bifall till reservation
V, vilken är gemensam för de tre borgerliga
partierna. En annan talare kommer
att beröra den fråga som behandlas
i den sistnämnda reservationen.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Kungl. Maj:ts proposition
nr 30 som kammaren nu har att
behandla innefattar förslag varmed avses
att korrigera de skattehöjande verkningar
som årets fastighetstaxering kan
medföra. Vid bedömning av förslagen
vore det önskvärt att ha en redovisning
över det definitiva utfallet av fastighetstaxeringarna.
Nu är detta av tidsskäl
inte möjligt, om man skall kunna tilllämpa
de nya reglerna från nästa års

Onsdagen den 28 april 19G5 fm.

Nr 19

103

Repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen, m. m.

inkomsttaxering och samtidigt uppnå
effekten att de föreslagna fastighetstaxeringshöjningarna
blir neutraliserade genom
de nya regler som här föreslås.

Finansministern bär i propositionen
utgått ifrån att utfallet av fastighetstaxeringarna
kommer att överensstämma
med den målsättning som rekommenderades
vid stockliolmsmötet med fastighetstaxeringsfolk.
Enligt denna målsättning
skulle fastighetstaxeringarna höjas
med i medeltal 40 procent beträffande
enfamiljsvillor, med 25 procent beträffande
tvåfamiljsvillor och jordbruksfastigheter
samt med 10 procent beträffande
hyreshus.

Av de länsanvisningar som sedermera
legat till grund för taxeringarna framgår
att spännvidden varit mycket stor
mellan olika län. I vissa fall redovisas
höjningar upp till 80 procent beträffande
en- och tvåfamiljsfastigheter. Av
det nu kända utfallet av fastighetstaxeringarna
som man kan få lokalt synes
framgå en tendens som är likartad, nämligen
att beträffande en- och tvåfamiljsfastigheter
bär värdena höjts betydligt
mer än 40 procent. Däremot har tydligen
de nya taxeringsvärdena för kraftverksfastigheter
och större skogsfastigheter
inte nämnvärt avvikit från de tidigare.
Detta gör det angeläget att åtminstone
beakta tendenserna, när vi
nu har att anta nya beskattningsregler.

Det är två förutsättningar som enligt
vår uppfattning måste infrias vid ett
riksdagsbeslut angående skatt på fastighet.
Den första förutsättningen är att
kommunerna, som nu har en garanti
i fråga om skatteunderlaget genom garantibeskattningen
av fastighet, inte får
ett sämre skatteunderlag och därmed
ökade utdebiteringar. Den andra förutsättningen
är att bostadskostnaderna
inte ökar på ett sätt som ett ändrat fastighetsvärde
inte i och för sig bör ge
anledning till.

Vad beträffar den kommunala garantibeskattningen
av fastigheter har eu
avveckling av denna varit föremål för

överväganden tidigare. Vi i centerpartiet
har den uppfattningen att denna garantibeskattning
är en kvarleva från ett
äldre samhälle som inte riktigt hör
hemma i modern tid. Men en avgörande
förutsättning för att man skall kunna
avskaffa garantibeskattning är att man
på annat sätt garanterar kommunerna
det skatteunderlag som denna regel ändock
ger dem.

I den proposition nr 43 om kommunal
skatteutjämning som riksdagen om
ett par veckor kommer att behandla föreslås
en automatik, som i någon mån
innebär det skydd för skatteunderlaget
som man i detta sammanhang har rätt
att ställa. Men det praktiska utfallet blir
alltid beroende av de medel som kommande
riksdagar vill ställa till förfogande
för ändamålet.

Det skönjbara resultatet av årets fastighetstaxeringar
tyder på att taxeringsvärdena
för vattenfalls- och skogsfastigheter
inte kommer att nämnvärt ändras.
För vissa vattenfallsfastigheter har det
t. o. m. blivit sänkningar. Detta medför
i sin tur att den sänkning av repartitionstalet
från 2,5 procent till 2 procent
som föreslås i propositionen också reellt
kommer att betyda ett skattebortfall för
de kommuner, inom vilka dessa fastigheter
är belägna. Att det blir så, sammanhänger
ju med att flertalet av dessa
objekt inte redovisar någon vinst, utan
att det är garantibeloppet som har varit
kommunernas skatteunderlag. Farhågor
för att vederbörande kommuners
skattekraftsläge också kan bli äventyrat
återspeglas i de motioner som väckts i
anslutning till propositionen. Det gäller
motioner från praktiskt taget samtliga
partier, även av representanter för regeringspartiet.
Sålunda har bl. a. yrkats
att repartionstalet skulle bibehållas vid

2,5 beträffande vattenfallsfastigheter,
och i andra motioner har yrkats att man
skulle bibehålla repartitionstalet vid 2,5
beträffande fastigheter som ägs av juridiska
personer.

Utskottsmajoriteten menar att det

104

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen, m. m.

eventellt uppkommande skattebortfallet
kompenseras genom förslagen i skatteutjämningspropositionen.
Detta är ingalunda
säkert, och det kommer inte att
bli det reella utfallet i alla sammanhang.
Jag kan ta ett exempel från mitt
län. Där är det en kommun, för vilken
en stor del av skatteunderlaget motsvaras
av garantiskatt från vattenfallsanläggningar.
Den kommun det i detta fall
gäller kan ju endast få en utfyllnad upp
till 90 procent, eftersom den ligger i
skattekraftsområde 1. Det finns andra
exempel där man kan peka på att utfallet
blir ungefär detsamma.

Utskottet redovisar att vi hade att
vänta en proposition beträffande nya
regler för vinstöverföring inom koncerner.
Nu har denna proposition, nr 126,
lagts på riksdagens bord, men vid genomläsning
därav kan man ingalunda
finna att några revolutionerande säkerhetsventiler
har byggts in. Det är naturligtvis
tacknämligt och önskvärt att nya
regler som ger rättvisare skattefördelning
inom koncernerna införes, men att
de i någon större utsträckning kan anses
garantera kommunernas skatteunderlag
kan man ingalunda påstå.

Den utredning om schablonfastigheternas
beskattning, som departementschefen
talar om i propositionen, har
nu också tillsatts, och vi kan väl räkna
med att så småningom få nya förslag
från den utredningen.

När de nu åsatta taxeringsvärdena
blir definitiva kommer de att medföra
en väsentlig höjning av bostadskostnaderna
i en- och tvåfamiljsfastigheter.
Det är då enligt vår mening rimligt att
procenttalet för inkomstberäkningen
sättes så att det så nära som möjligt
anknyter till de beräknade höjningarna.
Vi har för vår del förordat 1,5 procent.
Jag vill därutöver säga att när vi föreslagit
olika repartitionstal och inkomsttal
har vi gjort det mot den bakgrunden,
att vi anser det ur många synpunkter
önskvärt att ha samma repartitionstal
på alla fastigheter, men att man

mycket väl kan använda andra procenttal
när man skall räkna fram inkomsten
av dessa schablontaxerade fastigheter.

Med vårt system vinner man ytterligare
en förmån, nämligen den att kommunerna
garanteras ett skattekraftsunderlag
och att bostadskostnaderna för
egnahemsägarna samtidigt sänkes. Detta
innebär även att de egnahemsägare,
som i första hand kompenseras av detta
system är de som har relativt stor upplåning
på sina fastigheter, en upplåning
som betyder att fastighetens resultat
blir ett underskott, vilket således får
avdragas under allmänna avdrag både
beträffande statlig och kommunal taxering.

De invändningar som anförts i vissa
sammanhang att olika repartitionstal och
procenttal skulle medföra svårigheter
vid taxeringen anser jag är överdrivna.
Enligt den erfarenhet jag har från det
praktiska taxeringsarbetet skulle detta
inte medföra några större svårigheter.
Huvudsaken är att man får ordentliga
anvisningar på blanketterna beträffande
vilket procenttal man skall räkna med.
Man vinner även den fördelen att det
blir jämna lialvtal både beträffande inkomstberäkningen
och repartitionstalet.

Det skulle kanske kunna anföras åtskilligt
mera för att belysa de förslag
som vi framfört i motionen, vilka vi
sedan följt upp i reservationen. Jag
skall, herr talman, dock nöja mig med
detta och ber att få yrka bifall till reservationerna
II, IV och V.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Herr Nilsson i Svalöv
har givit en tämligen ingående redogörelse
för historiken i denna fråga. Jag
kan i stort sett instämma med honom
i de synpunkter han anförde i sitt relativt
långa inlägg. Jag skall försöka vara
så kortfattad som det bara går att vara
i denna fråga. Dels har jag redan instämt
i herr Nilssons anförande, dels
kommer de motionärer, som i stort sett

Onsdagen den 28 april 19G5 fm.

Nr 19

105

Kepartitionstalet vid fastighetsbeskattningen, ni. m.

liar samma åsikter som framförts i de
reservationer som jag skrivit under, sedermera
att yttra sig i debatten.

Anledningen till den proposition och
det betänkande som vi nu behandlar är,
som redan framhållits, den förestående
fastighetstaxeringen. Enligt mitt sätt att
se är det då nödvändigt att låta fastighetstaxeringen
vara vägledande för de
siffror som vi skall besluta, annars åstadkommer
vi förändringar i skattesystemet
på grunder som över huvud taget
inte existerar.

Enligt det siffermaterial som redovisats
i samband med propositionen skulle
man komma fram till ett repartitionstal
och ett inkomsttal som måste bli
lägre än det som propositionen föreslår:
2. Det finns enligt det redovisade materialet
mycket stort fog för repartitionstalet
1,8. Härtill kommer att redan
gjorda fastighetstaxeringar visat att
taxeringsvärdena kommer att uppgå till
belopp som går utöver de tal som rekommenderades
av det landskamrerarmöte
som uttalat sig i frågan.

När man från utskottets sida talar om
att repartitionstalet bör vara 1,5 eller
2,0, med andra ord jämna halvor av
procentenheter, och med den motiveringen
att det skulle vara för besvärligt
att räkna med tiondelar, har jag svårt
att ta den uppfattningen på allvar.

■lag förutsätter att vår taxeringsorganisation
inte är så underutvecklad i utrustningshänseende
som detta hus och
att det därför inte kommer att bereda
den några nämnvärda svårigheter, som
är av den storleksordningen, att det är
viktigare än hur hög skatt vederbörande
fastighetsägare får.

För mig har det varit betydligt viktigare
att se till att det inte blir några
obefogade fastighetsskatter för dessa fastighetsägare.
Utskottsmajoriteten skriver
följande: »Enligt utskottets mening torde
emellertid knappast behöva befaras
att den höjda taxeringsnivån kommer
att medföra några väsentliga skatteskärpningar
för det stora flertalet fas -

tighetsägare.» Det var alltså fråga om
skatteskärpningar men inte om några
väsentliga sådana.

Man talar emellertid samtidigt om
andra grupper. Det är vissa en- och
tvåfamiljsfastigheter samt fritidshus i
tätorter. Där torde å andra sidan garantibeloppen
komma att höjas i avsevärd
mån. De uppgifter som utskottet
här lämnar är enligt min mening inte
tillfredsställande som motivering för att
man skulle stanna vid siffran 2 som
repartitions- och inkomsttal, vilket utskottsmajoriteten
gjort, utan man bör
gå lägre. Hur långt man skall gå är däremot
inte någon särskilt lätt fråga att
avgöra, eftersom man bygger sitt ställningstagande
enbart på antaganden och
ännu inte har de siffror på bordet som
förorsakat hela denna fråga.

Enligt min mening skulle det därför
ha varit av utomordentlig betydelse om
vi hade kunnat uppskjuta frågan till
höstriksdagen, och jag tillåter mig att
upprepa vad jag sade i utskottet, nämligen
att det är beklagligt att vi inte
tror att vår taxeringsorganisation mäktar
med att klara uppföljningen, både
författningsmässigt och i andra hänseenden
av eu förändring av endast eu
eller annan siffra, vilket skulle kunna
bli fallet, om vi fått tillfälle att fatta
beslut i frågan vid en tidpunkt då det
faktiska materialet förelåg.

Sedan vill jag gärna säga ett par ord
om vattenfallsfastigheterna, även om
jag tror att de kommer att beröras i de
senare yttrandena.

Det inkomstbortfall som är förenat
med den i propositionen föreslagna
sänkningen av talen är onekligen ett
problem för de kommuner som har
skogs- och vattenfalIsfastigheter.

Såsom bär sagts reglerar väl den
skatteutjämning, som kommer att bli ett
faktum, en del av dessa förhållanden,
men den reglerar visst icke allt. Det är
också sant att den proposition som man
här talat om och som rör vinstöverföringar
mellan koncernföretag i olika

1* — Andra hammarens protokoll 1965. Xr 19

Nr 19

106

Onsdagen den 28 april 1965 fm.

Interpellation ang. prisutvecklingen beträffande livsmedel

kommuner, kommer att lösa en del av
problemen. I detta sammanhang vill jag
emellertid framhålla att jag finner det
svårt att låta mitt ställningstagande vägledas
av en proposition, vars innehåll
jag ännu icke har sett när jag fattar
ståndpunkt. Det är enligt min mening
nödvändigt att få ta saker och ting i
sådan ordning, att det åtminstone föreligger
klarhet om den motivering som
åberopas för ett visst förslag.

Dessutom omfattar, såvitt jag förstår,
den förebådade propositionen endast
vinstöverföringar för den privata företagsamhetens
del. När det gäller överföringar
mellan statliga och kommunala
företag, och det torde det övervägande
antalet vattenfallsfastigheter vara, löses
alltså icke frågan genom denna proposition.

Med dessa korta reflexioner ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationerna
I, III och V.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr förste vice talmannen att
uppskjuta den fortsatta behandlingen av
förevarande utlåtande samt behandlingen
av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme att
fortsättas.

§ 30

Interpellation ang. prisutvecklingen beträffande
livsmedel

Ordet lämnades på begäran till

Herr VIGELSBO (ep), som yttrade:

Herr talman! Mat- och livsmedelspriserna
har alltid betraktats som onormalt
höga, möjligen med bortseende från sådana
tillfällen då inga livsmedel har
stått att få. Under senaste tid förefaller
en väldig propaganda ha igångsatts för
att göra klart för konsumenterna hur
uppskörtade de blir. Det skall emeller -

tid villigt medges att man över lag bär
det intrycket, att allting är dyrt och att
detta inte är något som särskilt utmärker
livsmedlen. Nu har emellertid frågan
om livsmedelspriserna aktualiserats
framför andra.

Då herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet nu är den högste
chefen för svenskt jordbruk samt
även har sakkunnigt uttalat sig i hithörande
frågor, vore det väl på sin plats
att vi här i riksdagen fick en officiell
redogörelse för hur det ligger till med
priserna. Dessa frågor bör inte vara
hemligstämplade och kunna hur tendentiöst
som helst klarläggas av Aftonbladet
och med denna aftonavisa närbesläktade
organ. Är det, som man i
dessa organ vill göra gällande, enbart
bonden, som bär ansvaret för de minutpriser
som tillämpas i dagens livsmedelshandel
eller finns det möjligen några
av berörda organ inte angivna faktorer
som jämsides med bonden delar
detta ansvar?

Det torde vara många olika element
som ingår i ett minutpris: produktionskostnader,
förädling, skatter, frakter
och övriga distributionskostnader. Det
torde ingalunda hos den stora allmänheten
saknas intresse för hur ett minutpris
uppkommer, ett intresse som också
delas av producenterna själva. Då det
numera förekommer att bonden utpekas
som ensam ansvarig för prisutvecklingsdramat
ber jag att med andra kammarens
medgivande få till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
framställa följande frågor:

1. Anser herr statsrådet det pris jordbrukaren
får för sin insats i produktionen
av livsmedlen vara oskäligt högt?

2. Anser herr statsrådet övriga i ett
minutpris ingående element vara av så
blygsam omfattning att dessa inte nämnvärt
inverkar på vad konsumenten betalar? 3.

Är statsrådet beredd att inför kammaren
lämna en redovisning för alla de
orsaker som verksamt bidrar till dagens

Onsdagen den 28 april 1965 em.

Nr 19

107

prisläge på livsmedelsmarknaden samt Kammarens ledamöter åtskildes här redovisa

alla de prispåverkande detaljer efter kl. 16.53.

som ingår i ett minutpris? In fidem

Denna anhållan bordlädes. Sune K. Johansson

Onsdagen den 28 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
förste vice talmannen.

§ 1

Repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen,
m. m.

(forts.)

Herr förste vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande bevillningsutskottets
betänkande nr 24, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370) jämte i ämnet väckta motioner,
nu komme att fortsättas; och lämnades
därvid ordet, i enlighet med förut
gjord anteckning, till

Herr NELANDER (fp), som yttrade:

Herr talman! Redan vid 1953 års omläggning
av kommunalskatten för fastighet
uttalade sig riksdagen för en successiv
avveckling av fastighetsbeskattningen.
År 1957 godtog riksdagen bevillningsutskottets
uttalande, att fastighetsbeskattningen
borde avvecklas så
snart förutsättningarna härför förelåge
och att frågan borde utredas. Den tillsatta
utredningen förordade 1960 en
fortsatt partiell avveckling av fastighetsbeskattningen.
Den i dag föreliggande
frågan bör ses i detta historiska
sammanhang, såsom herr Nilsson i Svalöv
vidare utvecklat.

Enighet synes råda om att den ökade
belastning på fastighetsägarna, som blir
följden av den av 1965 års fastighetstaxering
gjorda kraftiga höjningen av
taxeringsvärdena, i möjligaste mån bör
kompenseras genom en sänkning av repartitionstalet.
Däremot är man inte
enig om hur stor sänkningen bör vara.
Propositionens sänkning från 2,5 till 2
procent motsvarar en ökning av taxeringsvärdena
med 25 procent. För mig
synes en sänkning för en- och tvåfamiljshusen
och villaschablonen vara
särskilt angelägen. I många fall är ägarna
till dessa småfastigheter människor
som genom strävsamt arbete sparat
ihop ett litet kapital, vilket insatts i fastigheten
och hjälpt dem att klara densamma.
Höjningen av taxeringsvärdet
för dessa småfastigheter beräknar propositionen
till genomsnittligt 40 procent.
Det skulle ge ett repartitionstal på
1,8. I många fall har emellertid höjningen
blivit väsentligt större — ända upp
till 80 procent. Utredningsmannen menar
att det av praktiska skäl inte bör
förekomma andra repartitionstal än 2,5,
2, 1,5 o. s. v.

I motion nr 765 i denna kammare av
herr Mundebo och mig har vi ansett
det rimligare att talet sätts till 1,5. Samma
förslag har framförts i andra motioner.
Det är obestridligen riktigt vad
riksskattenämnden anfört i sitt remissyttrande,
nämligen att en procentuell
ökning av garantibeloppen är ägnad att
försvåra en kommande avveckling av

108

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1905 em.

Repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen, m. m.

fastighetsbeskattningen. Som jag nyss
erinrat om har riksdagen flera gånger
uttalat sig för denna avveckling.

Utskottet liksom statsrådet förmenar
att man bör ha samma repartitionstal
för alla slag av fastigheter. Vi har därför
i vår motion stannat för att talet

1,5 skulle gälla fastigheter i allmänhet.

Den linje vi förordat skulle i någon
mån utgöra ett steg mot en avveckling
av denna beskattning. I det läge
som uppstått och med förhoppningen
att den av finansministern tillsatta utredningen
för översyn av schablonbeskattningen
för egnahem och vissa andra
fastigheter skall beakta dessa spörsmål
kommer jag inte att yrka bifall till
motionen utan ansluter mig till reservationerna
I och III om ett repartitionstal
på 1,7.

Därefter anförde:

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Utskottet har i sin behandling
av denna fråga bl. a. yttrat
sig över de likalydande motionerna
1:643 och 11:766. I dessa motioner föreslås
i första hand att såväl inkomstbeskattningen
som den särskilda fastighetsbeskattningen
avvecklas för de s. k.
schablonfastigheterna — d. v. s. en- och
tvåfamiljsfastigheter samt bostadsrättsföreningars
och allmännyttiga bostadsföretags
fastigheter.

Motivet för detta förslag är vad gäller
fastighetsskatten att riksdagen upprepade
gånger slagit fast att denna skatt
bör avvecklas och att enligt finansdepartementets
promemoria 1964:9, vilken
ligger till grund för propositionen, ett
hinder för sådan avveckling är skattebortfallet
för de s. k. skogskommunerna,
sommarstugekommunerna och vattenfallskommunerna.
En kategorimässig
avveckling i enlighet med motionerna
skulle i betydande utsträckning effektuera
riksdagens tidigare uttalade önskemål
i denna fråga och samtidigt kunna
bibehålla den ännu så länge nödvän -

diga inkomsten för skogs-, vattenfallsoch
sommarstugekommunerna.

Utskottet anför också i sitt utlåtande,
att de av motionerna anförda skälen är
värda beaktande. Emellertid avstyrker
utskottet motionärernas förslag med
motiveringen att genom ett kategorimässigt
slopande av fastighetsskatten
skulle »för vissa kommuner av speciell
karaktär» motsvarande höjningar av
den kommunala utdebiteringen bli relativt
betydande. Vilka kommuner av
speciell karaktär är det som åsyftas?
De kommuner, som tidigare utgjort ett
hinder för avvecklingen — skogs-, vattenfalls-
och sommarstugekommunerna
— berörs inte av förslaget. Några andra
slag av kommuner, för vilka avvecklingen
av fastighetsskatten skulle vara
till avgörande förfång, har inte åberopats
vare sig i propositionen eller i finansdepartementets
promemoria 1964: 9.

Propositionen har i detta avseende
med utgångspunkt från promemorian
endast diskuterat möjligheten och lämpligheten
av olika storlek på repartitionstalet
och funnit detta obekvämt.
Att slopandet av fastighetsskatten för de
nämnda kategorierna av bostadsföretag
skulle vålla bekymmer för några speciella
kommuner har ej vitsordats av
några remissinstanser. Däremot har flera
av dessa, bl. a. riksskattenämnden,
framhållit att fastighetsbeskattningen
bör avvecklas. Den är, framhåller nämnden,
en orättvis och otidsenlig beskattningsform,
svårförståelig för flertalet
skattskyldiga och ägnad att komplicera
deklarationsblanketter och taxeringsförfarandet
över huvud taget.

Vad beträffar inkomstberäkningen
för en- och tvåfamiljsfastigheter samt
bostadsrättsföreningar och allmännyttiga
bostadsföretag enligt den s. k. schablonmetoden
förefaller motiveringarna i
såväl propositionen som i utskottsutlåtandet
märkliga. I propositionen föreslås,
utan att utredningen om schablontaxeringen
avvaktas, en sänkning av
schablonprocenten för villafastigheter

Onsdagen den 28 april 19G5 em.

Nr 19

109

Repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen, m. m.

från 2,5 till 2. Detta motiveras med bl. a.
riksskattenämndens synpunkt att det är
fråga om en boendekostnad för villaägarna.
Då det gäller bostadsrättsföreningarna
och de allmännyttiga bostadsföretagen
vill man däremot inte gå med
på en sänkning nu, emedan frågan om
schablontaxeringen skall utredas. Utskottet
tillstyrker propositionen på dessa
punkter.

Det märkliga är emellertid inte endast
att utredningen om schablonfastigheternas
taxering då det gäller sänkning
av schablonprocenten skall anses
utgöra hinder i det ena fallet och inte
i det andra, utan också att utskottet understryker
angelägenheten av att repartitionstalet
och schablonprocenten bör
vara lika stora. Det är också att märka
att då schablonprocenten infördes var
den lika stor för villafastigheter, bostadsrättsföreningar
och allmännyttiga
bostadsföretag, nämligen 3 procent.
Från och med 1957 års taxering sänktes
den till 2,5 procent för villafastigheter
till följd av den föregående fastighetstaxeringen
men bibehölls oförändrad
för bostadsrättsföreningar och allmännyttiga
bostadsföretag.

Ett bifall till utskottets förslag skulle
iålunda innebära att procenttalet har
sänkts två gånger för villafastigheter
men bibehållits oförändrat för bostadsrättsföreningar
och allmännyttiga bostadsföretag.
Finns det anledning att fa
hänsyn till boendekostnadsnivån för
villaägarna, så bör samma hänsyn tagas
även till bostadskonsumenterna i de
andra bär nämnda bostadsformerna.
Vi motionärer vill inget annat än jämställdhet
vid bedömningen.

Det finns ytterligare ett skäl för att
fastställa samma procent för schablonfastigheterna.
I ökande antal ingår radhus
och kedjehus i småhusproduktionen.
Dessa kan vara enfamiljshus eller
ingå i bostadsrättsförening. Fn betydande
del av småhusen i nyproduktionen är
upplåten med bostadsrätt. De allmännyttiga
bostadsföretagen uppför också

sådana småhus för uthyrning. Ett bifall
till utskottets förslag skulle således innebära
att för exakt lika hus skulle
den taxerade inkomsten beräknas efter
olika procenttal.

Herrar Sundin, Eriksson i Bäckmora
och Boo går i reservation IV ännu längre
i strävandena att ge en- och tvåfamiljsliusen
en förmånlig ställning,
medan de däremot inte har något motsvarande
yrkande för bostadskonsumenterna
i bostadsrättsföreningar och
allmännyttiga bostadsföretag. De föreslår
att schablonprocenten skall vara

1,5 för villor och oförändrad 3 procent
för andra schablonfastigheter. Detta
är ett ytterst märkligt ställningstagande.

I motionens huvudförslag har frågan
om fastighetsskattens avveckling sammankopplats
med förslag till avveckling
av inkomstbeskattning av schablonfastigheterna
och i analogi därmed
också avdragsrätten för räntor. De regler,
som nu gäller och som enligt utskottets
förslag med smärre justeringar
skall vara gällande även i fortsättningen,
innebär betydande skattebortfall för
kommuner med utpräglad villabebyggelse
för högre inkomsttagare. Jag behöver
här inte gå in på den konstruktion
av beskattningsreglerna som gör
detta möjligt. Den torde denna församling
känna väl till. Jag vill bara peka på
det föga demokratiska förhållandet, att
om en större och en mindre inkomsttagare
äger och bebor exakt lika småhusfastigheter
med samma ränteutgifter, så
får den större inkomsttagaren en lägre
boendekostnad än den mindre. Är småhusfastigheterna
exempelvis kedjehus
eller radhus, och om exakt samma hus
med samma ränteutgifter har upplåtits
med bostadsrätt, så får bostadsrättshavaren
enligt utskottets förslag en höjd
bostadskostnad.

Det är med tillfredsställelse som vi
motionärer konstaterar att en utredning
nu har tillsatts för översyn av reglerna
angående den schablonmässiga

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1905 em.

Repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen, n\. m.

inkomstbeskattningen av s. k. schablonfastigheter.

Herr talman! 1 fråga om den särskilda
fastighetsbeskattningen ber jag att få
anmäla motionärernas avsikt att vid
kommande tillfälle ånyo ta upp frågan
om avveckling av densamma för enoch
tvåfamiljshus samt bostadsrättsföreningar
och allmännyttiga bostadsföretag.

Slutligen noterar jag med tillfredsställelse,
herr talman, att en utredning
tillsatts för översyn av reglerna för
schablonmässig inkomsttaxering av vissa
fastigheter och utgår ifrån att utredningen
beaktar förslagen i motionerna
I: 643 och 11: 766.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! I motion II: 760 har
herr Sundelin och jag föreslagit att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
angående ändring av repartitionstalet
vid fastighetsbeskattningen
måtte besluta att någon sänkning icke
skall företagas beträffande av juridiska
personer ägda skogsfastigheter, anläggningar
och industribyggnader.

Motivet för vårt yrkande har varit
dels att resultatet av fastighetstaxeringen
vid tiden för propositionens avlämaande
icke förelåg slutgiltigt klart och
dels att tendensen föreföll vara den, att
de skatteobjekt som vi omnämnde inte
syntes bli föremål för en höjning av
sådan omfattning att en sänkning av
repartitionstalet med 0,5 kunde anses
vara motiverad. I vissa fall har taxeringsvärdena
t. o. in. minskat i stället för
ökat.

Vad säger nu bevillningsutskottet i
anledning av vår motion och andra motioner
som väckts med likartade yrkanden?
Jo, utskottet hänvisar till Kungl.
Maj:ts proposition nr 43 med förslag
till ny förordning om skatteutjämningsbidrag.
Den propositionen förelädes
riksdagen dagen efter det att motionstiden
utgått för det ärende vi nu behandlar.

Utskottet har i föreliggande betänkande
mycket utförligt redogjort för
propositionen om skatteutjämningsbidrag
och kommit till den slutsatsen, att
det inte spelar någon roll för kommunerna
om man nu får ett sänkt skatteunderlag
på grund av minskade garantiskatter
från bolagen, därför att staten
kommer att skjuta till det belopp som
fattas i skatteunderlaget.

Detta synes mig vara ett något överraskande
påstående. I många fall blir
det kanske så, men det förefaller mig
ändå vara diskutabelt att föra ett sådant
ekonomiskt resonemang. Även om bevillningsutskottet
normalt har att värna
om statens inkomstsida har jag svårt
att förstå att man nu så enkelt överlåter
åt finansministern och statsutskottet
att klara utgiftssidan när det gäller
att skjuta till skatteutjämningsbidrag.

För mig framstår det som stötande
att — samtidigt som vi beviljar ett bolag,
vilket endast betalar garantiskatt
i en skogskommun, en skattelättnad —
skogsarbetaren, eller egnahemsägaren
över huvud taget, för vilka taxeringsvärdet
på fastigheterna höjts med mera
än 25 procent, får en skattehöjning.

Även om jag, herr talman, av formella
skäl inte kan yrka bifall till motionen
11:760 har jag dock velat anföra
dessa synpunkter, som enkelt kan
sammanfattas på det sättet, att det inte
kan anses tillfredsställande att vi belastar
staten med omotiverade utgifter
och samtidigt medverkar till en förskjutning
av skattebördan från bolag
— d. v. s. juridiska personer — till enskilda
skattebetalare.

Vi kommer om några veckor att behandla
statsutskottets utlåtande om
skatteutjämningspropositionen. Därvid
kommer säkerligen olika meningar att
föras fram beträffande utformningen av
skatteuljämningsbidragen. Jag kommer
då för min del att ha i minnet ställningstagandet
vid behandlingen av denna
proposition, varvid man så lättvindigt
uttalat att en sänkning av repar -

Onsdagen den 28 april 1965 em.

Nr 19

111

Repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen, m. m.

titionstalet inte har någon betydelse
för kommunerna, eftersom staten skjuter
till skatteutjämningsbidrag. Jag föreställer
mig att det i det utlåtande,
som statsutskottet skall avge, kommer
att redovisas andra meningar beträffande
skattekraftsområden är de som
framförs i propositionen.

De borgerliga ledamöterna har i reservation
V — där de i yrkandet även
åberopat den av herr Sundelin och mig
väckta motionen II: 760 — hemställt att
riksdagen »måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära skyndsam utredning av
frågan om den skattemässiga regleringen
av vissa vinstöverföringar mellan
näringsföretag i skilda kommuner, varvid
även bör beaktas vinstredovisning
inom och vinstöverföring mellan statliga
och kommunala näringsföretag». Vi
har i vår motion över huvud taget inte
varit inne på dessa komplicerade problem,
och med hänsyn till att den proposition
nr 126, som aviserats i utskottsutlåtandet,
nu ligger på riksdagens
bord har jag ingen anledning att
stödja reservationen utan kommer att
avstå i en eventuell omröstning på denna
punkt. Jag har alltså, herr talman,
inget yrkande.

I detta anförande instämde fru Thunvall
(s).

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Sedan de föregående
ärade talarna så i detalj har redovisat
dels — med herr Nilsson i Svalöv i
spetsen — innehållet i proposition nr
30, dels innehållet i de motioner som
väckts i anslutning till denna proposition,
dels innehållet i bevillningsutskottets
betänkande nr 24, är det väl ganska
onödigt att jag gör en förnyad redovisning
av dessa sakförhållanden. Jag skall
därför som utskottets talesman inskränka
mig till att ta upp några få punkter.

Med motionerna har man verkligen
åstadkommit en mycket välsorterad butik
— det finns förslag om att repartitionstalet
skall vara dels 1,5, dels 1,7

och dels 1,8. Om jag därtill lägger förslaget
i propositionen och utskottsutlåtandet
om repartitionstalet 2, så tycker
jag det bör vara möjligt att tillgodose
alla smakriktningar.

I departementspromemorian, som ligger
till grund för propositionen, har
man varit inne på en prövning av olika
repartitionstal och uttalat, att skall man
vara alldeles säker bör repartitionstalet
fastställas till 1,8 — något som en
av de föregående talarna också nämnde.
I sin avvägning har man emellertid
stannat vid repartitionstalet 2.

Departementets utredningsman har
även undersökt frågan om olika procenttal
för skilda ägarkategorier. Han
har emellertid kommit fram till att om
man skulle tillmötesgå önskemålen i
vissa motioner — t. ex. motionen II: 760
av herrar Ekström i Iggesund och Sundelin
om att bibehålla repartitionstalet
vid 2,5 för juridiska personer men ha
repartitionstalet 2 för fysiska personer
— så skulle det bli ganska komplicerat.
Redan en snabb överblick visar
att saken inte är så enkel att man bara
kan indela ägarkategorierna i juridiska
och fysiska personer. Det finns fysiska
personer som har så att säga samma
status som de juridiska personerna, och
det skulle inte bli någon riktig rättvisa.
Man kunde exempelvis få olika repartitionstal
för villafastigheter. Över huvud
taget bör alltså en allsidigare utredning
av frågan göras, och en sådan
kommer ju också att företas.

Herr Nilsson i Svalöv ville helst, föreföll
det mig, skjuta frågan ifrån sig,
men han stannade i alla fall för 1,7
som repartitionstal, vilket skulle gälla
öven för inkomstberäkningen. Som vanligt
var herr Nilsson i Svalöv — detta
har ju alltid varit fallet med högern —
motståndare till schablonbeskattning
och ville göra gällande, som så många
gånger förut, att schablonbeskattningen
var mycket orättvis. Men det iir inte så.
Schablonbeskattningen iir till fördel för
det alldeles övervägande antalet små -

112

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 em.

Kepartitionstalet vid fastighetsbeskattningen, m. m.

husägare i detta land: den kan möjligtvis
vara till nackdel för ytterst få
som inte har någon skuld på sina fastigheter,
och det är kanske dem herr
Nilsson i Svalöv tänker på. Herr Nilsson
vill helst gå tillbaka till den metod
som vi tillämpade tidigare och enligt
vilken man hade möjlighet att göra
reparationsavdrag, med allt det krångel
som följde därmed.

■lag skall säga några ord också om
förslagets verkningar för kommunerna.
Flera talare har redan varit inne på
frågan, vilken skulle ha betydelse framför
allt för vattenkraftskommuner och
skogskommuner. De problem som herr
Ekström i Iggesund tog upp får emellertid
ses i sammanhang med den skattcutjämningsproposition
som är lagd på
riksdagens bord. Tar man hänsyn till
detta förslag, enligt vilka bristen på
skattekraft skall bli det helt avgörande
för om skattebidrag skall utgå eller inte,
kommer det i inte så få fall att innebära,
att oavsett vilket repartitionstal
som tillämpas och även om det sattes
till noll, så får kommunen sin skattekraft
garanterad.

Herr Ekström i Iggesund menade att
det kanske var litet lättsinnigt av bevillningsutskottet
att göra på det sätt
som skett. Men det är det inte alls. Vi
vidtar inte någon åtgärd som kan sägas
innebära att vi överlåter åt statsutskottet
att bestämma i en fråga, till vilken
bevillningsutskottet egentligen skulle ta
ställning.

Herr Boo sade att kompensation till
kommunerna för bortfall av skatteunderlag
vid sänkning av repartitionstalet
inte alltid ges till 100 procent. Det
är möjligt, herr talman — jag vill inte
alls påstå att det sker till 100 procent.
Men herr Boos uttalande, att hans hemtrakt
hör till den de! av riket som får
kompensation endast till 90 procent, har
i detta sammanhang ingen relevans.
Systemet med indelning av landet i
skattekraftsområden bygger nämligen
på helt andra grunder.

Fru Nettelbrandt var över huvud taget
ytterst osäker om hela frågan. Hon
ville helst skjuta på den till hösten för
att under tiden kunna skaffa ytterligare
upplysningar om fastighetstaxeringen.
Hon var också optimistisk när det
gällde möjligheten för taxeringsmyndigheterna
att utan krångel i alla fall klara
av detta problem. För min del tror jag
att det är praktiskt taget ogörligt — eller
åtminstone mycket svårt — att med
de bestämmelser som i övrigt gäller för
fastighetstaxeringen i så fall få taxeringarna
klara före årets slut.

Fru Nettelbrandt var lika tveksam
också när det gällde det rätta repartitionstalet.
Hon har visserligen anslutit
sig till ett repartitionstal av 1,8 — om
jag inte minns fel — men uttalade stor
tveksamhet huruvida detta var det rätta.

Detta är naturligtvis en avvägningsfråga.
Jag tror ingen av de närvarande
bestämt vill påstå att t. ex. procenttalet
2 är det exakt och absolut riktiga i alla
hänseenden och det enda tänkbara. Man
måste göra en avvägning och se saken
ur olika synvinklar. Fru Nettelbrandt
behöver alltså inte känna sig så tveksam
om hon tycker att ett repartitionstal
av 1,8 är bättre. Hon kan ha lika
rätt som den som anser att repartitionstalet
skall vara 1,5.

Vidare uttalade fru Nettelbrandt tveksamhet
beträffande skatteutjämningen
och även förslaget i den nya propositionen
nr 126. Jag förstår inte anledningen
härtill, eftersom det föreligger
en helt klar bestämmelse i förslaget till
ny 57 §, som på ett helt annat sätt än
tidigare kan förhindra oriktiga vinstöverflyttningar.
Jag skall inte nu läsa
upp lagtexten, vilket bara skulle bli onödigt
betungande.

Jag tror att förslaget i proposition
nr 126, vilket avser en skatterättslig reglering
av överflyttning inom koncerner,
i många fall har större betydelse för
kommunerna än den sänkning av repartitionstalet
till 2 procent, som nu före -

Onsdagen den 28 april 1965 em.

Nr 19

113

Kepartitionstalet vid fastighetsbeskattningen, m. m.

slås av utskottsmajoriteten och i propositionen.
Det kan få betydligt större
verkningar i gynnsam riktning för
kommunerna.

Såsom kanske damerna och herrarna
i denna kammare känner till upplevde
vi för inte så länge sedan ett dramatiskt
skattemål med en kraftverkskommun i
Norrland som part, i vilket kommunen
och landstinget fick stora pengar när
slutligen regeringsrätten beslutade bifalla
de anförda besvären. Jag skall
dock, herr talman, inte fördjupa mig
ytterligare i detta.

Jag skall till herr Svenning säga några
ytterligare ord. Han menade att detta
problem skulle vara så enkelt. Även
herr Nilsson i Svalöv tog upp hans påpekande
att det en gång fattats ett principbeslut
om att avskaffa fastighetsbeskattningen
men att man skjutit upp
detta år efter år. Det är riktigt att bägge
herrarna känner också till orsaken.

Herr Nilsson i Svalöv sade inte exakt
hur denna tanke skulle genomföras,
men herr Svenning var helt på det klara
med att det skulle gå enkelt att göra
det genom särskilda åtgärder i fråga
om de kommuner, som har stor sommarbebyggclse,
samt skogs- och vattenkraftskommunerna.
Ja, visst går det teoretiskt
att resonera på detta sätt, om
man för att avskaffa fastighets- och
garantibeskattningen är beredd att införa
en särskild beskattning på vissa
objekt. Jag tror att vi kanske också kan
komma dithän, men jag tror också att
många är tveksamma när det gäller att
införa en sådan objektbeskattning. Just
de stora kraftverks- och skogskommunerna
samt kommuner med villabebyggelse
utanför våra storstäder utgör en
av anledningarna till att det inte går att
fullfölja riksdagens beslut att avskaffa
fastighetsbeskattningen. Annars är vi
nog alla överens om att om det finns
möjligheter att avskaffa fastighetsskatten,
så bör man göra det, om det inte
medför alltför stora komplikationer.

Herr talman t Jag skall inte närmare

utveckla detta resonemang. Jag vill bara
sluta med att säga att utskottet vid
sin prövning av proposition nr 30 har
funnit att den kan godtas utan några
större ändringar.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets
hemställan.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Kärrlander framhöll
mycket riktigt att varken jag eller
högerpartiet i övrigt helt accepterat
schablontaxeringen. Vi har från vårt
håll framfört att den icke medför en
rättvis beskattning. Herr Kärrlander var
av den uppfattningen att jag hyste denna
mening därför att schablontaxeringen
skulle vara till större fördel för
skuldsatta personer än för icke skuldsatta.
Nej, herr Kärrlander, skuldsättningen
har enligt min mening inte alls
med schablontaxeringen att göra.
Skuldräntorna påverkar inte schablontaxeringen
som sådan. De som har
skuldräntor får göra avdrag för dem,
och de som icke har några skuldräntor
får icke göra några avdrag vare sig det
är schablontaxering eller inte. De som
råkar illa ut på grund av schablontaxeringen,
herr Kärrlander, är innehavarna
av sådana äldre villafastigheter, som
nu är mogna för reparationer och underhåll.
Dessa villaägare får icke göra
avdrag för kostnaderna för dessa reparationer.
Det är de personer som bebor
nybyggda fastigheter, vilka icke tarvar
något underhåll under en del år framåt,
som har fördelen av schablontaxeringen,
ocli det anser jag inte vara riktigt.

Herr talman! Jag hade inte tänkt säga
någonting om centerpartireservationen,
men jag kan inte låta bli att säga
till herr Boo, att jag beklagar att centerpartiet
inte har slutit upp kring högerpartiets
och folkpartiets gemensamma
reservation.

Herr Boo framhöll att centerpartiets
förslag visserligen gav en högre fastighetsskatt,
men att det å andra sidan gav

114

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 em.

Repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen, m. m.

en lägre inkomstskatt. Det är riktigt
men en ägare av en villa som är taxerad
till 100 000 kronor får enligt centerpartiförslaget
betala en fastighetsskatt
på 340 kronor, medan han enligt
höger- och folkpartiförslaget får betala
290 kronor. Dessa siffror gäller om man
räknar med en genomsnittlig kommunal
utdebitering av 17 kronor. Inkomstbeskattningen
blir, om vi utgår från den
lägsta skattesatsen, enligt centerpartiförslaget
150 kronor medan den enligt
höger- och folkpartiförslaget blir 170
kronor. Inkomstskatten blir enligt vårt
förslag 20 kronor högre än enligt centerpartiets
förslag, medan fastighetsskatten
enligt vårt förslag blir 50 kronor
lägre. Så förhåller det sig med den
saken.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag måste tillstå att jag
stundom känner en viss tveksamhet huruvida
jag skall bry mig om att gå i
replik. Men sedan jag nu övervunnit
denna tveksamhet skall jag i alla fall
säga ett par ord. Samtidigt kan jag glädja
lierr Kärrlander med att vad han än
kommer att säga i det inlägg som han
härnäst kan komma att göra, så kommer
jag inte att ånyo begära ordet i detta
ärende.

Det är alldeles riktigt, herr Kärrlander,
att jag känner tveksamhet om vilka
resultat fastighetstaxeringen kan leda
till, när denna ännu inte är slutförd.
Den osäkerheten tycker jag är
fullt naturlig. Jag håller nog före att
fastighetstaxeringens definitiva resultat
ändå har betydelse, eftersom hela
den nu föreliggande propositionen är
baserad på de ändrade taxeringsvärden
som fastighetstaxeringen kan leda till.
Man har onekligen intresse av att känna
till siffrorna innan man vidtar några
förändringar i bestämmelserna på
grund av de ändrade taxeringsvärdena.

Proposition nr 126 förelåg icke, när
denna fråga behandlades i utskottet, på

grund av den senfärdighet som kännetecknar
regeringen när det gäller att
leverera propositioner. Med hänsyn
också till de svårigheter vi här i riksdagen
har att arbeta under har vi inte
alltid möjlighet att ta del av propositionerna
i så god tid som skulle vara önskvärt.

Slutligen vill jag säga att herr Kärrlander
begår ett misstag när han polemiserar
mot mig med anledning av den
reservation som föreslagit repartitionstalet
1,8. De reservationer jag varit med
om att foga till utskottsutlåtandet föreslår
1,7 som repartitionstal och procenttal
för beräkning av intäkt.

Herr BOO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr Svenning
säga att vi i vår motion tagit upp
frågan om andra schablontaxerade fastigheter
än en- och tvåfamiljsfastigheterna
och deras situation efter den nya
fastighetstaxeringen. Vi har också föreslagit
att man skulle sänka inkomstberäkningsprocenten
från nuvarande 3 till
2,5 procent.

Sedan motionen väcktes har det tillkommit
två faktorer som gjort att vi
inte fullföljt detta yrkande. Den ena är
att den lokala redovisning som gjorts
visar att höjningen av dessa fastigheters
taxeringsvärde ingalunda blivit så
stor, och den andra är att vi nu fått kännedom
om att det tillsats en utredning
som kommer att överse frågan om
schablontaxeringen beträffande dessa
fastigheter.

Herr Kärrlander gjorde sig lustig över
att det framkommit olika förslag från
olika håll. Han har självfallet rätt att
göra det. Vi har för vår del bara ett
förslag och det har vi följt upp i vår
reservation.

Herr Kärrlander gjorde i sin replik
gällande att herr Nilsson i Svalöv uppträdde
som förespråkare för ägare av
icke belånade småfastigheter. Jag skulle
med anledning härav vilja rekommendera
herr Kärrlander att stödja vårt

Onsdagen den 28 april 1965 em.

Nr 19

115

Repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen, m. m.

förslag, eftersom det särskilt tar hänsyn
till innehavare av belånade småfastigheter,
d. v. s. de vanliga egnahemsägarna
här i landet.

Jag vill därutöver säga till herr Kärrlander
beträffande den proposition om
utfyllnad av skattekraften som riksdagen
snart kommer att ta ställning till,
att det exempel från Kopparbergs län
som jag anförde visar, att vi aldrig kan
få en utfyllnad till mer än 90 procent
i den aktuella kommunen, om regeringens
förslag går igenom. Jag hoppas,
att det skall bli möjligt att komma fram
till ett annat procenttal.

Herr Nilsson i Svalöv beklagade att
centerpartiet inte slutit upp på högeroch
folkpartilinjen. Det ligger så enkelt
till, att vi inte velat förorda olika repartitionstal
för olika fastigheter. Vi
har ansett det vara en klar linje att om
möjligt behålla samma repartitionstal
för alla fastigheter. Det kan bli komplikationer
vid fastighetstaxeringen om
man inte har samma repartitionstal, och
det är alltid svårt att avgöra vilka fastigheter
som skall taxeras som annan
fastighet och vilka som skall taxeras
som jordbruksfastighet. Den avvägningen
kan utfalla olika på olika håll, och
det kan också ta sig uttryck i olika inkomstberäkning
när det gäller i övrigt
likartade fastigheter. Vi har yrkat på
en inkomstberäkningsprocent på 1,5. Vi
har valt den vägen. Vi kunde ha valt
en annan väg som givit samma resultat,
om vi nämligen föreslagit ett högre extra
avdrag.

Herr KÄRRI.ANDER (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag har, herr Nilsson
i Svalöv, aldrig gjort gällande att skuldräntor
inte är avdragsgilla, vare sig det
gäller schablontaxerade fastigheter eller
icke schablontaxerade fastigheter.
.lag har sagt att schablontaxeringen är
till fördel för det övervägande antalet
villaägare, möjligtvis utom för ett litet
fätal som inte har några skulder. Inne -

havare av äldre fastigheter, som reparerar
sin fastighet, får i regel en skuld,
och denna är avdragsgill.

Får jag sedan säga till herr Boo, att
jag inte gjort mig lustig över att det
förelåg så många olika förslag. Jag bara
konstaterade att så var fallet. Jag
sade inte ett ord om att detta var något
bevis på en mindre god samverkan inom
oppositionen, och jag sade inte någonting
som kunde tolkas som en lustighet.
Jag framhöll bara, att de olika
förslagen omfattade hela skalan från

1,5 till 1,8 och att det alltså var mycket
att välja på. Inte heller har jag klandrat
centerpartiet för att man fullföljt
sitt förslag. Varför skulle jag göra det?

Det herr Boo sade om att det inte
kan bli en utfyllnad till mer än 90 procent
har ju ingen som helst relevans i
detta fall. Riket är indelat i tre rejonger,
i vilka procenttalet satts till 90,
110 respektive 125 procent. Men detta
har ju ingen betydelse när det gäller
kraftverks- eller skogskommuner. Det
har inte heller någon betydelse när det
gäller repartitionstalet, ty därvidlag har
det ju redan gjorts en indelning.

Fru Nettelbrandt ville glädja sig med
att hon inte skulle komma tillbaka i debatten,
oavsett vad jag kunde komma
att säga. Detta är inte till någon gTUdje
för mig. Jag tycker alltid att det är
roligt när hon kommer även om hon
kommer tillbaka. Fru Nettelbrandt säger
att propositionen nr 126 inte förelåg
när denna fråga behandlades i utskottet.
Det är riktigt. Men det framhålles
i utskottsutlåtandet att vi hade
att vänta en proposition med anledning
av koncernutredningens förslag, och vi
kände till sakinnehållet i den paragraf,
som jag hänvisade till och som framför
allt avser kraftverks- och skogskommuner.
Den nu föreslagna lydelsen av
tj 57 överensstämmer helt med den av
utredningen föreslagna lydelsen, och
utredningsförslaget hade vi tillgång till
vid utskottsbehandlingen av denna fräSF».

116

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 em.

Repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen, m. m.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker inte alls att
det är märkvärdigt om jag anser, att
alla skattebetalare bör behandlas lika.
Det tycker jag tvärtom är en riktig utgångspunkt.
Jag anser också att alla
boende bör behandlas lika, oavsett i
vad slag av fastigheter de bor. Det var
min utgångspunkt när jag sade att spekulationsfria
flerfamiljsfastigheter skulle
i beskattningsavseende behandlas
på samma sätt som en- och tvåfamiljsvillor.
Fram till 1957 hade man också
samma utgångsläge. Då sänktes repartitionstalet
för villorna med en halv procent,
och nu sänkes det med ytterligare
en halv procent, varefter det alltså är
en procents skillnad. Herr Boo vill nu
gå ännu längre och åstadkomma 1,5 procents
skillnad.

Jag erinrade också om den nya boendeform
som består av småhus, uppförda
enligt bostadsrättssystemet. Ägarna
till dessa småhus, som vi säkert alla
är angelägna att slå vakt om, kommer i
ett sämre läge när de husen nu skall beskattas
på ett annat sätt. Det var detta
jag gärna ville framhålla i mitt anförande.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Kärrlander gjorde
sig antagligen skyldig till en felsägning
då han sade att de som innehade äldre
egnahemsfastigheter, vilka var mogna
för reparation och underhåll, hade avdragsrätt
därest en skuld uppstod vid
reparationen.

Någon sådan avdragsrätt för uppkommen
skuld har de inte, herr Kärrlander.
Det skulle ju vara lika med avdragsrätt
för reparationskostnaderna.
De har däremot avdragsrätt för den
ränta som de behöver erlägga för ett
eventuellt upptaget lån. Det är en oerhört
stor skillnad mellan att ha avdragsrätt
för den uppkomna skulden
eller att ha avdragsrätt för räntan på
den.

Till herr Boo vill jag bara säga att
vad gäller fastighetsskatten bör det stå
klart för alla, att ju högre skuldsättning
man har, desto oftare får man en
effektiv fastighetsskatt. Det kan väl inte
bestridas.

Herr BOO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är självklart, herr
Kärrlander, att det måste bli vissa brister
jämfört med tidigare skatteunderlag
för vissa kommuner om skattekraften
som jag förut nämnde bara
garanteras upp till 90 procent.

Att det har skett väsentliga ändringar
av taxeringsvärdena kan jag ge ett exempel
på. I Arvidsjaurs kommun har
taxeringsvärdet för domänverkets fastigheter,
vilket tidigare var 73 miljoner
kronor, i den nya taxeringen endast
upptagits till 38 miljoner kronor. För
bolagen har taxeringsvärdena sänkts
från 1,9 till 1,5 miljon kronor. Om repartitionstalet,
d. v. s. garantiskatteberäkningen,
sänks från 2,5 till 2 är det
alldeles uppenbart att det blir ett stort
skattebortfall för dessa kommuner som
således fått en högre skattekraft än vad
skatteuljämningspropositionen ger dem
möjligheter att få.

Till herr Svenning vill jag säga att
min redovisning för hur vi sett på problemen
i samband med de olika schablontaxerade
fastigheterna är baserad
på de siffror vi fått fram vid de nya
fastighetstaxeringarna. Vid arbetet i
den nämnd jag tillhör har det faktiskt
inte framkommit någon som helst ökning
av taxeringsvärdena på de här
ifrågavarande stora fastigheterna. Det
betyder att egnahemmen — en- och tvåfamiljsfastigheterna
— fått ett ökat taxeringsvärde
med mellan 50 och 60 procent.

Mot den bakgrunden är det alldeles
uppenbart att det måste ske en differentiering
av den typ vi har föreslagit
för att inte en ändring skall ske i fråga
om avvägningen av boendekostnaderna
mellan de olika boendeformerna. Vad

Onsdagen den 28 april 1905 em.

Nr 19

117

Repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen, m. m.

det gäller är alltså en anpassning till
en rättvis boendekostnad i de olika hustyperna.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag sade inte, herr Nilsson
i Svalöv, att det förelåg avdragsrätt
för kostnaderna för reparationer. Men
jag sade att eftersom man vid reparation
av en äldre villa ofta måste sätta
sig i skuld får man avdrag för skuldräntan.
Om jag uttryckte mig dåligt så
att man uppfattade mig på fel sätt, beklagar
jag detta.

Herr Boo försöker bevisa vad som
inte går att bevisa. Han anför Jokkmokks
kommun som exempel och det är
ett strålande exempel på hur man inte
skall göra om man vill bevisa någonting.

Jokkmokk befinner sig i det läget att
det är alldeles likgiltigt, om repartitionstalet
sänks till noll eller inte. Jokkmokk
tillhör nämligen 125-procentsgruppen
vid tillskott av skattekraft, vilket
tar bort den verkan en sänkning av
repartitionstalet skulle få.

Det var detta som herr Ekström i
fggesund klagade över. Han menade att
man övervältrade bördorna från de stora
bolagen till staten. I det resonemanget
kan det ligga någonting, men
i herr Boos uttalande ligger det inte
•ågonting.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag lyssnade till herr
Boos uppläggning och försvar för sitt
ställningstagande och kan konstatera
att den förklaring som han gav närmast
kan betraktas som en balansakt av
högsta internationella klass.

Herr BOO (ep) kort genmäle:

Ilcrr talman! Med herr talmannens
tillåtelse ber jag att få säga till herr
Kärrlander, att det inte var Jokkmokks
kommun jag åsyftade utan Gällivare

kommun — nej, förlåt, Arvidsjaurs
kommun.

Herr BJÖRKMAN (h) :

Herr talman! Efter denna uppräkning
av namn på norrlandskommuner
skulle jag vilja ha ett besked av herr
Boo vilken kommun det verkligen är
fråga om. Jag hade nämligen tänkt säga
ett par ord om denna sak, även om jag
inte har någon utpräglad lust att blanda
mig i debatten om kraftverkskommunerna.
Jag skulle dock vilja varna för
att dra alltför långtgående slutsatser av
vilka konsekvenser sänkningen av repatitionstalet
får för kraftverkskommunerna.
Centerpartisterna har ju en särskild
reservation om att man skall hålla
fast vid repartitionstalet 2.

Jag förmodar att herr Boo känner till
att det finns en sammanställning över
de 15 kraftverkskommuner, som ingick
i betänkandet om fastighetsbeskattningen
från 1960. Om man uttrycker skattekraften
i procent av medelskattekraften
och jämför den med motsvarande skattekraft
efter det att skatteutjämningsförslaget
gått igenom, visar det sig att
resultatet för dessa 15 kraftverkskommuner
blir något helt annat än man
skulle tro. Ur kommunens synpunkt är
det nämligen fullständigt likgiltigt hur
mycket den nuvarande medelskattekraften
minskar genom en sänkning av
repartitionstalet. Kommunen får även
om repartitionstalet sättes till noll en
högre skattekraft enligt skatteutjämningspropositionen
än tidigare.

Man kan inte uttrycka sig så generellt
som herr Boo gjorde även om man kan
åberopa någon ort i Dalarna — jag vill
inte säga Älvdalen, ty jag vet inte riktigt
om det var det —- men i Jokkmokk
blir det precis detsamma, herr Boo,
där blir det inte någon sänkning av
skattekraften.

Men det var inte detta jag skulle ta
upp. Den saken får väl kraftverkskommunalmiinnen
klara upp själva. Jag
ämnade säga några ord om en sak, som

118

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 em.

Repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen, m. m.

visserligen flera talare här berört,
nämligen den kraftiga höjningen av
taxeringsvärdena för egnahem. Både
herr Nilsson i Svalöv och andra har
sagt att om taxeringsvärdena höjdes
med 40 procent för enfamiljsvillorna
— finansministern har sagt att man
räknar med att det skulle vara den genomsnittliga
höjningen — skulle den
höjningen kompenseras om man sänkte
repartitionstalet till 1,8 procent. Men
alla vet att på många håll och inte
minst kring storstäderna blir höjningarna
av taxeringsvärdena väsentligt
mycket större än dessa 40 procent. Min
bänkkamrat, herr Wiklund i Stockholm,
och jag själv som bor i Bromma
kan omvittna att det där inte stannat
vid en höjning med 40 procent. Där
rör det sig om 70—80 procent. 1 storstockholmsområdet
ute i skärgården
har jag beträffande fritidshus hört fall
som inneburit så väsentliga höjningar
av taxeringsvärdena, att de inte alls
stannat ens vid 70—80 procent. Jag
skulle tro att så är fallet även kring
Göteborg och andra storstäder, där rusningen
efter fritidshus är lika stark
som i storstockholmsområdet. Denna
höjning av taxeringsvärdena medför
alltså en skattehöjning i tre avseenden:
det blir en höjning av den inkomst som
man beräknar på villan eller fritidshuset,
det blir en höjning av det garantibelopp
som inräknas i den taxerade
inkomst som ligger till grund för
den kommunala inkomstskatten och för
det tredje blir det en höjning av förmögenhetsvärdet.
Det är åtskilliga som
kommer att överskrida den nuvarande
gränsen för skattefrihet, d. v. s. 80 000
kronor. Det spelar kanske något mindre
roll, eftersom riksdagen för några veckor
sedan har beslutat höja gränsen
till 100 000 kronor, men det räcker
ingalunda till för åtskilliga av dessa
ägare av villor och fritidshus. De kommer
över också denna gräns.

Vad beror då dessa kraftigt höjda
taxeringsvärden på? Dels är de en följd

av den ständigt fortgående inflationen
och dels en följd av en mycket utpräglad
bostadsbrist i storstadsområdena.
De är alltså ett direkt resultat av att
regeringen icke har lyckats bevara
penningvärdet eller lösa bostadskrisen.
Man kan säga att det för många lindrigt
sagt måste framstå som något besynnerligt
att de skall drabbas av en skattehöjning
på grund av att regeringen inte
lyckats med den uppgift, som borde
vara den primära, nämligen att hejda
penningvärdeförsämringen och att försöka
klara bostadsbristen. För villaägarna
och ägarna av fritidshus hade
det varit fullt berättigat med en sänkning
av repartitionstalet och procenten
för inkomstberäkningen till 1,5 procent.
Inte ens en sådan sänkning hade kompenserat
höjningarna av taxeringsvärdena.

Nu har vi gjort en kompromiss med
folkpartiet om 1,7 procent. Man kan
tycka att det är ett ojämnt tal, men 7
är dock ett heligt tal och det är i alla
fall bättre än 2. Det är fullt berättigat
att sänka till 1,7 procent för att kompensera
de hårdaste skattehöjningarna.
Jag instämmer i herr Nilssons i Svalöv
yrkande om bifall till respektive reservationer.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Här har redan så många
synpunkter på fastighetsbeskattningen
anförts, att jag skall nöja mig med att
helt kort få understryka några tankegångar
som framförts i motion nr 762
i denna kammare.

Enligt min mening har man icke tillräckligt
beaktat de verkningar som en
sänkning av repartitionstalet från 2,5
till 2 kommer att få speciellt för kraftverkskommunerna.
Länsstyrelsen i
Jämtlands län har särskilt påtalat detta
förhållande och påvisat, att ett betydande
skattebortfall måste påräknas för
länets kraftverkskommuner. Enligt vad
jag erfar skulle förslaget för länets

Onsdagen den 28 april 1965 em.

Nr 19

119

Repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen, m. m.

största kraftverkskommun, Fors, medföra
ett skattebortfall på omkring
10 000 skattekronor, vilket motsvarar 6
procent av denna kommuns hela skattekraft.
För flera andra kommuner blir
skattebortfallet 4—5 procent. För de
norrlandskommuner med i allmänhet
svag skattekraft det här gäller måste
denna konsekvens te sig allvarlig.

Vi motionärer bär därför förordat
ett bibehållande av nuvarande repartitionstal
om 2,5 procent för vattenfallsfastigheter.

Mot detta yrkande anför utskottet
tekniska skäl och skriver på s. 17, att
»varje differentiering av repartitionstalet
måste vara ägnad att komplicera
deklarations- och taxeringsförfarandet».
Då det här gäller ett fåtal fastigheter
i varje län, vilka nästan undantagslöst
ägs av juridiska personer, kan det
rimligen icke vålla några större praktiska
svårigheter att för vattenfallsfastigheterna
tillämpa ett annat repartitionstal
än för övriga fastigheter. Därför
tycker vi att utskottets invändning
inte borde väga särskilt tungt när man
prövar dessa problem.

Utskottet anför dessutom, att det i
proposition nr 43 framlagda förslaget
till förordning om skatteutjämningsbidrag
i huvudsak ger kommunerna kompensation
för skattebortfallet. Därjämte
hänvisar man till 1963 års riksdagsbeslut
om fördelning av skatteunderlaget.

Efter att ha lyssnat till den nu senast
förda debatten på denna punkt skulle
jag vilja säga att vill man nu i stället
för dessa bolags och företags skatter
anvisa statsmedel, är detta givetvis en
väg att gå fram, men då är man inne
på att genomföra en annan reform än
en anpassning till de höjda fastighetsvärdena.
Jag tycker därför att faktum
kvarstår, att det hade varit synnerligen
önskvärt att repartitionstalet kvarstått
vid 2,5 för vattenfallsfastigheter, framför
allt när det gäller kommuner med
fastigheter ägda av staten och av kommuner.

Herr talman! Av formella skäl kan
jag inte yrka bifall till vår motion, men
då reservation V synes erbjuda förslag
som till en del motsvarar motionens
önskemål, så ber jag att få yrka bifall
till densamma.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag ber om överseende
för att jag besvärar kammaren ännu
en gång, men jag måste be att få rätta
till ett fel i det som jag sade nyss till
herr Boo beträffande Jokkmokk. Jag
sade att resultatet skulle bli detsamma.
Det blir det inte. Det blir en rätt ordentlig
förbättring av skatteunderlaget
för Jokkmokk jämfört med vad det är
nu.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Utskottets hemställan kommer att företagas
till avgörande på sådant sätt,
att beslut först fattas beträffande de
frågor som berörs i de vid betänkandet
fogade reservationerna, varvid den
i reservationerna tillämpade uppdelningen
och inbördes ordningen följes.
Därefter ställes utskottets hemställan
i övrigt under proposition i ett
sammanhang.

Repartitionstalet

Hemställan

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Svalöv begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren hifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 24, såvitt avser
repartitionstalet, röstar

120

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 em.

Repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen, m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Svalöv
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsiapparat
verkställdes. Därvid avgavs 133 ja och
76 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Motiveringen

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering, dels ock på godkännande
av utskottets motivering med
den ändring däri, som föreslagits i reservationen
II) av herr Sundin m. fl.;
och godkände kammaren utskottets motivering
oförändrad.

Procenttalet för intäktsheräkningen

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1: o) bifall till utskottets
hemställan; 2: o) bifall till reservationen
III) av herr Yngve Nilsson in. fl.;
samt 3: o) bifall till reservationen IV)
av herr Sundin m. fl.; och fann herr
förste vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Svalöv begärde
likväl votering, i anledning varav
herr förste vice talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr förste vice tal -

mannen nu fann den under 2: o) angivna
ha flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde
dock herr Boo votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande
nr 24, såvitt avser procenttalet för intäktsberäkningen,
antager reservationen
III) av herr Yngve Nilsson in. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen IV) av herr Sundin
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Boo begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 73 ja och 35 nej, varjämte
106 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2: o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 24, såvitt avser
procenttalet för intäktsheräkningen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Onsdagen den 28 april 1965 em.

Nr 19

121

Översyn av försäkringslagstiftningen, m. m.

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen III) av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit
ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen. Herr
Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst omröstningsapparal
verkställdes. Därvid
avgavs 113 ja och 101 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Inkomstfördelning mellan kommuner

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
V); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Svalöv begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 24, såvitt avser inkomstfördelning
mellan kommuner, röstar Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen V) av herr Yngve Nilsson
m. fl.

na råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
100 ja och 109 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
V) av herr YTngve Nilsson
in. fl.

Utskottets hemställan i de delar, beträffande
vilka beslut icke tidigare fattats

Bifölls.

§ 2

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckt motion
om begränsning av tiden för ansökan
om handräckning för återtagning
av avbetalningsgods.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3

Översyn av försäkringslagstiftningen,
m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av dels väckta
motioner om översyn av försäkringslagstiftningen,
dels ock väckta motioner
angående vissa underrättelser enligt
försäkringsavtalslagen.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! I ett motionspar föreslås
översyn av försäkringsavtalslagen.
Flertalet av remissinstanserna är positiva
till framställningen och understryker
behovet av en översyn. De exempel
som har anförts i motionerna 1:502
och II: 603 avgränsar inte frågeställningen
i denna hemställan beträffande
översyn av hela försäkringsavtalslagen.
Exempel kan också ges från andra områden
där behovet av en översyn är
trängande.

122

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 em.

Översyn av försäkringslagstiftningen, m.

I ett annat motionspar har framförts
synpunkten att rådrum bör ges åt en
försäkringstagare, så att han vid ändrade
försäkringsvillkor får tid till ändrat
ställningstagande, och detta visar
också att det behövs en översyn.

Lagen ter sig inte endast föråldrad i
vissa avseenden; det bär också tillkommit
nya försäkringsformer, där inga tilllämpliga
lagparagrafer eller regler
finns. Detta framhålles i försäkringsinspektionens
yttrande. Den pekar bl. a.
på grupplivförsäkringen och 15 § i försäkringsavtalslagen
och understryker
behovet av en utredning snarast möjligt.

Trots de positiva synpunkterna i remissvaren
förordar inte utskottet den
av motionärerna föreslagna utredningen.
I den mån detta ställningstagande
har gjorts på grund av önskemålet att
även i fortsättningen samordna lagen
om försäkringsavtal med lagstiftningen
i övriga nordiska länder kan jag respektera
det. Jag vill dock påpeka att
förhållandena på väsentliga områden
inte är likartade inom de nordiska länderna.
Hos oss företer t. ex. den ekonomiska
utvecklingen en helt annan bild.
Sålunda är strukturomvandlingen inom
jordbruket hos oss av en omfattning
som inte motsvaras i något av de övriga
nordiska länderna.

Motionärernas avsikt med förslaget
är inte att en översyn skall medföra
lagstiftning i alla detaljer. Avtalsfrihet
bör givetvis föreligga, men gränserna
bör övervägas och bestämmelserna bli
klarare på många områden. Bestämmelserna
i ett försäkringsavtal bör skrivas
med klarskrift. Det har hänt att jurister
som sökt tyda lagens bestämmelser
kunnat konstatera att det föreligger
motsägelsefulla bestämmelser i
samma paragraf. Helst bör sådant
skriftspråk användas att en vanlig
människa kan utläsa vad som avses
med bestämmelserna i ett försäkringsavtal.
Varje försäkringstagare bör också
få en så klar uppställning av villko -

ren att han, när han tecknar försäkringen,
är på det klara med vad dessa
innebär. Nu skrivs vanligen försäkringsvillkoren
på baksidan av blanketten
med liten stil, och många gånger läser
inte försäkringstagaren dem förrän
efter en liten skada, och då kan det bli
ganska obehagliga överraskningar.

Självfallet får inte det förhållandet,
att de nordiska länderna eftersträvar
likformighet i dessa hänseenden, innebära
att lagstiftningen på detta område
blir eftersatt. Går utvecklingen på vissa
områden snabbare i vårt land måste
man se till att lagstiftningen följer utvecklingen.
Den nuvarande lagen börjar
bli ålderstigen — det blir man om
man får leva och det gäller även sådana
här bestämmelser. De måste dock följa
utvecklingen.

Som jag redan nämnt kan man av remissvaren
utläsa att de flesta remissinstanserna
anser en översyn av försäkringsavtalslagen
vara nödvändig. I
ett förra året avgivet interpellationssvar
har en liknande uppfattning antytts.
Utskottets hemställan att motionerna,
trots de positiva remissvaren,
inte skall föranleda någon åtgärd föregås
av en motivering, som jag tolkar så
att utskottet är positivt inställt till en
översyn på detta område. Av den anledningen
underlåter jag att här ställa
något yrkande. Jag vill endast, herr talman,
understryka behovet av en snar
översyn av denna lagstiftning.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Herr Elmwall har jämte
andra i en motion i denna kammare
begärt en översyn av försäkringsavtalslagen,
och han har här utvecklat en del
av sina synpunkter på att det behövs
en översyn av den lagen.

Det är riktigt att det är en gammal
lag, den är från 1927, och åtskilliga av
remissinstanserna har uttalat sig för

Onsdagen den 28 april 19G5 em.

Nr 19

123

en översyn av lagen. Däremot har man
inte velat understryka de skäl för en
översyn som har framförts i den av
herr Elmwall väckta motionen. Där
hänvisas till reglerna i 37 § som gäller
beräkning av försäkringsersättningen,
och man säger att dessa regler understundom
leder till obilliga resultat för
försäkringstagaren.

Det är möjligt att de reglerna i vissa
fall —• det vill jag inte alls bestrida —
kan leda till att en försäkringsersättning
för en fastighet kan te sig mindre
tillfredsställande. Men det är inte en
sak som kan rättas till genom en översyn
av lagen. Lagens bestämmelser här
är nämligen inte tvingande utan gäller
endast om inte annat har avtalats enligt
försäkringsvillkoren eller genom
avtal mellan parterna. Det finns alltså
möjlighet att anpassa försäkringsavtalens
regler efter de olika krav som kan
ställas av utvecklingen. I första hand
bör det, har man ansett inom utskottet,
ankomma på försäkringsbolagen att ge
försäkringsavtalen en sådan form och
ett sådant innehåll att man kan förebygga
eventuella missförstånd angående
bl. a. försäkringsvärdet, och dessutom
bör försäkringsbolagen genom en
intensiv upplysningsverksamhet medverka
till att försäkringstagarna får en
klar uppfattning om vilka rättigheter
de bär på grund av försäkringsavtalen.
De svårigheter som uppstår och som
har påpekats i motionen skall alltså i
första hand avhjälpas genom försäkringsbolagens
egna åtgärder på det sätt
jag här angivit.

Jag vill slutligen säga att även om utskottet
inte anser att de skäl som har
anförts i motionerna i och för sig bör
föranleda en översyn av försäkringsavtalslagen
— därvidlag är alltså utskottet
av samma uppfattning som remissmyndigheterna
— så finns det i
alla fall åtskilliga andra skäl, bl. a. som
jag nyss påpekade lagens ålder, som
talar för att en översyn och komplettering
av lagen bör komma till stånd. Om

Översyn av försäkringslagstiftningen, m. m.

n ändå en sådan översyn sker, kan natt
turligtvis också de av motionärerna
v påtalade bestämmelserna i 37 § bli föir
remål för omprövning,
r Som herr Elmwall påpekade har denl,
na lag tillkommit genom nordiskt samarbete
och därför bör en översyn också
it ske på det nordiska planet. Det har också
vid flera tillfällen uttalats planer på
a att en sådan översyn skall komma till
_ stånd, och utskottet utgår ifrån att så

t- snart förutsättningar kan sägas före e

ligga för ett nordiskt .samarbete i denna
n fråga, så kommer också en dylik överr-
syn till stånd.

it Herr talman! Herr Elmwall ställde
■r inget yrkande och jag skall därför inte
förlänga debatten utan ber att få yrka
n bifall till utskottets hemställan.

n Herr ELMWALL (ep):

d Herr talman! Jag är nöjd med den

i» deklaration som utskottets ordförande
Se här gjort. Jag vill bara ytterligare erh
inra om att enligt vad som framgår av
utskottsutlåtandet delar försäkringsinspektionen
den i motionerna I: 502 och
s- 11:603 framförda uppfattningen att en
n allmän översyn av försäkringsavtalsi"
lagen är angelägen med hänsyn till de
n många och delvis omfattande föränd;r
ringar i försäkringsväsendets betydelse
n- och struktur, i beskaffenheten av de
111 tjänster försäkringsbolagen erbjuder
i och i tänkesätt och rättsuppfattning,
som ägt rum under den nära 40-åriga
M period, som förflutit sedan nuvarande
lag tillkom. De förändringar i lagen
t- som åstadkommits under denna tid har,
ir framhåller försäkringsinspektionen i
Sr stort sett varit obetydliga och framstår
s- nu alltmer som otillräckliga,
t- Detta säger försäkringsinspektionen

e- i anledning av de exempel som motioi
närerna givit. Anledningen till att mom
tionärerna hämtat dessa exempel från
in jordbruket och näringslivet i övrigt är
e- naturligtvis den att man på dessa omm
råden så gott som dagligen gör erfaren -

124

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1905 era.

Förvärvsarbete för kvinnor, m. m.

heter av detta slag. Jag skall emellertid
inte uppta kammarens tid med att närmare
redogöra för några konkreta fall.

Slutligen vill jag till utskottets ärade
ordförande säga att jag givetvis inte
har någonting emot att under den tid,
som skulle erfordras för en eventuell
utredning och en omarbetning och förbättring
av lagen, försäkringsbolagen
tillämpar försäkringsvillkor som ger
försäkringstagarna ett bättre skydd.

Efter härmed slutad överläggning
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 4

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av
Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1964 vid dess
fyrtioåttonde sammanträde fattade beslut.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Förvärvsarbete för kvinnor, m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 22, i anledning av
väckta motioner angående förvärvsarbete
för kvinnor, angående yrkesintensiteten
hos vissa grupper av kvinnor
och om införskaffande av uppgifter
angående arbetslösheten bland kvinnor
m. in.

Följande motioner hade hänvisats till
allmänna beredningsutskottet:

1) de likalydande motionerna 1:258
av herr Virgin in. fl. och II: 312 av herr
Heckscher m. fl. vari hemställdes, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa om utredning av kvinnornas
möjligheter och önskemål att
åtaga sig förvärvsarbete;

2) de likalydande motionerna 1:578
av herr Paul Jansson m. fl. och II: 709
av fru Sjövall m. fl. vari hemställdes,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om att en utredning tillsattes
med uppgift

a) att insamla och analysera material
som belyste yrkesintensiteten hos i motionerna
berörda grupper av gifta och
ogifta kvinnor och

b) föreslå de åtgärder vartill undersökningen
kunde föranleda;

3) motion II: 48 av fru Ryding m. fl.
vari föreslogs, att riksdagen beslutade,
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om omedelbara åtgärder för att få
så tillförlitliga och fullständiga uppgifter
som möjligt om antalet kvinnor som
önskar förvärvsarbete och i samband
därmed också andra uppgifter som kan
vara av värde för bedömningen av hur
man bäst skall bereda sysselsättning åt
denna arbetskraft.

Utskottet hemställde, att

1) motionen II: 48,

2) de likalydande motionerna I: 258
och 11:312, samt

3) de likalydande motionerna I: 578
och II: 709,

i den mån de icke kunde anses besvarade
med vad i utlåtandet anförts,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Hullell
samt herrar Blomquist, Nilsson i
Bästekille, Westberg och Wennerfors,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

a) att riksdagen med bifall till motionerna
I: 258 och II: 312 samt I: 578 och
II: 709 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla att en utredning tillsattes med
uppgift att insamla och analysera material
som belyste yrkesintensiteten hos
kvinnorna och deras möjligheter och
önskemål att åtaga sig förvärvsarbete
samt föreslå de åtgärder vartill undersökningen
kunde föranleda;

b) att motion 11:48, i den mån den
icke kunde anses besvarad med vad i
reservationen anförts, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Onsdagen den 28 april 1965 em.

Nr 19

125

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Det råder i nuvarande
läge stor brist på arbetskraft. De
prognoser och bedömningar som har
kunnat göras för de 10—15 följande
åren visar också att arbetskraftbristen
inte kommer att kunna hävas under den
närmaste framtiden. Tvärtom kan utbudet
av arbetskraft komma att minska
och situationen bli synnerligen bekymmersam.

Hur skall vi kunna lösa detta problem?
I den debatt som förts har olika
förslag till lösningar presenterats. Jag
kan inte neka mig nöjet att erinra om
en fundering av detta slag som återfinns
i årets finansplan. Yad säger kammarens
ledamöter om följande: »Ett
visst tillskott av arbetskraft kan tänkas
lämnas av ökad övertid och villighet
att ta dubbelarbete»? Kanske är det en
relativt realistisk fundering, men den
ter sig inte särskilt lockande när vi
drömmer om 70-talets svenska samhälle.
Övertidsarbete kommer säkerligen
att bli allt nödvändigare och man
kanske också kan stå ut med detta. Men
vi vill inte vara med om att skapa ett
samhälle där allt flera människor har
dubbelarbete. Erfarenheterna från Amerika
i detta hänseende manar sannerligen
inte till efterföljd.

En annan intressant fundering hämtar
jag ur en artikel av generaldirektören
i arbetsmarknadsstyrelsen, Bertil
Olsson, som återfinns i den lilla skriften
Yrke och utbildning, nr 1 för detta
år. Svenskarna är, framhåller han,
mycket arbetsamma. 48 procent av befolkningen
i vårt land har förvärvsarbete
och detta är en mycket hög
siffra jämfört med andra länders. Generaldirektör
Olsson säger vidare att den
viktigaste faktorn för fortsatt framåtskridande
är hur vi arbetar. Vi måste
med andra ord arbeta så produktivt
som möjligt eftersom det gäller att

Förvärvsarbete för kvinnor, m. m.

producera mera med ungefär oförändrad
arbetsstyrka.

Det kan vara väsentligt att även denna
synpunkt någon gång framföres i
debatten om arbetskraftbristen. Denna
debatt har annars alltmer rört sig om
hur man skall kunna utnyttja den arhetskraftreserv
som utgöres av gifta
kvinnor. Det är också den saken som
bildar bakgrunden till motionerna i det
här ärendet, både partimotionen från
högerpartiet och den motion som här i
kammaren väckts av fru Sjövall m. fl.
Dessa motioner har ungefär samma innehåll
och yrkande.

Det bör från början konstateras att
det dels är ett samhällsintresse, dels ett
intresse för kvinnorna själva att en gift
kvinna, om hon så önskar, skall ha
möjlighet att ta ett förvärvsarbete.

Nu måste det sägas att en allt större
aktivitet har ägt rum på detta område.
Här kan man peka på, vilket också
gjorts i utskottets skrivning, en mängd
utredningar och även en hel del åtgärder.
Bl. a. har det anordnats reaktiverings-,
repetitions- och omskolningskurser
för att öka yrkesintensiteten
bland kvinnorna, men ändå har man
kanske inte kommit så långt som man
skulle önska. Enligt min mening är det
av intresse hur man har lyckats med
dessa kurser. Hur många av de kvinnor
som har deltagit i denna typ av
verksamhet har verkligen stannat i
yrket? Det lämnas en enda uppgift i utskottsutlåtandet,
det är allt. Jag tror
att det skulle vara av stort intresse att
mera ingående känna till vilka resultat
man har nått.

Vi är självfallet intresserade av alla
yrkeskategorier, inen med tanke på den
brist som i dag finns på arbetskraft på
olika områden gäller detta särskilt vårdsektorn,
skolsektorn och över huvud
taget sådana yrken där kvinnorna har
måst satsa på en längre utbildning som
betingar en riitt stor kostnad.

Det är ändå någonting som inte har
gjorts för att öka möjligheterna för

126

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 em.

Förvärvsarbete för kvinnor, m. m.

kvinnorna att komma ut i förvärvsarbetet,
d. v. s. för dem som inte önskar
stanna kvar i det s. k. hemarbetet, och
det är det som har anförts i motionerna
och det som bildar underlaget för
reservationen. Vi vet nämligen inte
vilka skälen är till att inte fler kvinnor
har gått ut i förvärvsarbetet.

Vad vi efterfrågar är helt enkelt en
attitydundersökning. Man bör fråga sig
om skälen ligger på lönesidan eller om
orsaken är arbetstidens omfattning och
förläggning, skattesystemet eller barntillsynen.
Detta vet vi mycket litet om,
men det är denna sak vi anser vara så
angelägen. Därtill kommer att det som
i dag sker när det gäller utredningarna
inger en känsla av splittring. Vi menar
att det här bör bli en samordning.

Jag vill också peka på att utskottet
har fått remissyttranden dels från arbetsmarknadsstyrelsen
och dels från
statistiska centralbyrån. Arbetsmarknadsstyrelsen
tillstyrker inte direkt,
men jag kan inte låta bli att citera ett
par meningar varav man kan utläsa ett
visst positivt intresse. Det står alldeles
i slutet av arbetsmarknadsstyrelsens
yttrande. Arbetsmarknadsstyrelsen skriver
där: »Skälen till att ännu så litet
gjorts för en smidigare återanpassning
av dessa kvinnor till arbetslivet är inte
negativism endast från arbetsgivarnas
eller samhällets sida». Man kan alltså
utläsa att det skulle vara någon form av
negativism som man inte känner till —
kanske just från kvinnorna själva. Arbetsmarknadsstyrelsen
fortsätter nämligen
med följande: »Kvinnorna själva
har ännu inte gjort sina anspråk gällande.
Möjligheterna till vuxenutbildning
i form av omskolning och liknande
är av ungt datum, och omställningen
till nya handlingsmönster tar tid och
måste underbyggas med information
om fakta och praktiska arrangemang.»

Går man sedan vidare och ser på
yttrandet från statistiska centralbyrån
finner man att det direkt utsäges, att
det enligt statistiska centralbyråns upp -

fattning vore värdefullt med kompletterande
undersökningar, bl. a. attitydundersökningar
av det slag som antytts i
motionen.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till reservationen av fru
Hultell m. fl.

I detta anförande instämde herr
Westberg (fp).

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottet
har vid behandlingen av dessa
motioner blandat ihop motioner som
delvis berör olika områden. Det är inte
första gången allmänna beredningsutskottet
gör på detta sätt. Efter denna
sammanblandning avvisar utskottet det
hela. Detta gör utskottet bl. a. med den
återkommande motiveringen att det
gjorde så förra året och att det följaktligen
kan göra så på nytt. Denna sammanblandning
gör det litet svårt att gå
in på utskottets sätt att behandla frågeställningarna
i de olika motionerna.
Jag skall bara anknyta till den som jag
själv står för och något ange bakgrunden.

När fru Kristensson och jag förra
året motionerade i denna fråga bottnade
det i den erfarenhet jag hade av
socialpolitiska kommitténs arbete, där
jag i olika betänkanden om läkare,
sjuksköterskor, socionomer, sjukgymnaster
m. fl. fann, att materialet om
dem i ämbetsverk, fackföreningar
o. s. v. var utomordentligt bristfälligt
och att man inte kunde ange hur många
verksamma det fanns, vilken ålder de
hade o. s. v. Detta ställde oss inför svåra
problem när vi skulle beräkna resurserna
i de fall då dessa måste tas i anspråk.
Jag har ingen anledning tro att
det faktiska materialet i ämbetsverk och
fackliga organisationer är bättre än för
exempelvis läkarna.

När vi begränsade oss till kvinnor
som har den utbildning jag här nämnt,
så berodde det på olika orsaker. Det
var inte bara det att dessa kvinnor ut -

Onsdagen den 28 april 1965 em.

Nr 19

127

gör en mycket nyttig grupp i samhället,
utan man har också goda möjligheter
att följa dem. Och orsaken till att vi
stannade för att inte skriva en allmän
kvinnomotion var, att hur viktiga kvinnofrågorna
än är skulle en sådan motion
komma att gripa över för stora områden
och frågeställningar. Om vi begränsade
oss till denna grupp kvinnor
med en given examen, kunde vi anta att
de skulle hålla sig till samma yrke hela
tiden, och då kunde vi även följa dem
i ämbetsverk och fackliga organisationer.

Vi ansåg det också vara mycket väsentligt
att insamla fakta om dessa
kvinnor. Det framgick nämligen av läkarprognosutredningens
betänkande,
som avgavs 1960, att de kvinnliga läkarna
— som ju utgör en mycket kvalificerad
yrkesgrupp — ständigt ökar i
antal, men de avgår också i större utsträckning
och har kortare arbetstid
än de manliga yrkesutövarna. Självfallet
beror detta på kvinnornas dubbla
roll. Och om förhållandena är sådana
i ett så kvalificerat yrke, finns det anledning
tro att tendensen är densamma
även inom andra områden.

En ökning av antalet kvinnor inom
ett yrke innebär därför inte alltid att
vi får ett nettotillskott av arbetskraft.
Om ökningen blir alltför stor kan man
tvärtom räkna med en minskning av resurserna.
Den utvecklingen har just påpekats
beträffande läkarna.

Sedan är det också mycket svårt att
göra undersökningar som griper över
hela området. Från olika håll där man
sysslar med dessa ting har det därför
framhållits att det skulle vara värdefullt
att göra provundersökningar för att så
att säga litet bättre komma åt problematiken.
Där har man närmast tänkt
sig regionala undersökningar, eftersom
arbetsintensiteten är så olika i olika regioner
i landet. De undersökningarna
skulle kunna ge material för större och
bättre undersökningar senare. Vi har
ansett att sådana provundersökningar

Förvärvsarbete för kvinnor, m. m.

på en så enhetlig yrkesgrupp som de
kvinnliga läkarna skulle vara alldeles
utmärkta att sedan bygga vidare på.

Statistiska centralbyrån stöder i huvudsak
vår motion och skriver att man
där har gjort vissa undersökningar, men
det saknas pengar för att fortsätta det
arbetet, och man slutar med att säga
att även om undersökningar av detta
slag bör ske i intimt samarbete med
statistiska centralbyrån, så delar man
uppfattningen att en kommitté bör tillsättas
redan innan resultaten av undersökningarna
föreligger. Det är också
min erfarenhet att om man skall gå in på
en så pass ny problemställning som denna,
så behöver utredarna medan undersökningarna
planlägges stöd av en politisk
grupp i form av en kommitté.

Som tidigare framhållits är detta en
utomordentligt väsentlig fråga, och när
allmänna beredningsutskottet därför
ideligen svarar nej, betyder det att situationen
försämras för vart år som vi
uppskjuter dessa undersökningar.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! I sakfrågan kan jag helt
instämma i vad fru Sjövall här anfört.
Att de frågor vi här behandlar omfattas
med stort intresse har inläggen i dag
och vid tidigare debatter i ämnet tydligt
visat, och det framgår också av allmänna
beredningsutskottets föreliggande
utlåtande nr 22.

Riksdagens tidigare behandling av
hithörande frågor har ibland resulterat
i utredningar. En del av dem är omnämnda
i utskottets utlåtande. Jag har
ofta ställt mig negativ till förslag om
utredningar, vilka enligt min mening
många gånger bara försenar genomförandet
av olika reformer. Det är en uppfattning
som jag hävdade, när jag själv
tillhörde allmänna beredningsutskottet.
När jag trots detta ändå har skrivit under
motion 11:709 med begäran om en
sammanställning och samordning, får

128

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 em.

Förvärvsarbete för kvinnor, m. m.

jag kanske med några ord motivera
detta.

Det är just floran av utredningar om
olika detaljer i detta stora och viktiga
komplex som gjort mig betänksam och
övertygat mig om att en samordning är
nödvändig. Den dåliga kontakten och
samordningen i arbetet med hithörande
frågor mellan skattekommittén och familjeberedningen
är också en av anledningarna
till den nyligen tillsatta
familjeskatteberedningen kan jag förstå,
och med denna mångfald av utredningar
i de frågor vi nu behandlar
— vilka utredningar arbetar var för
sig — kan man riskera att vi ändå inte
får ett fullödigt grepp om problemen.

Statistiska centralbyrån redovisar i
sitt remissyttrande några utredningar
som man där företagit. Enligt byråns
uppfattning skulle det vara värdefullt
med sådana kompletterande undersökningar
som vi bar föreslagit i vår motion
och som skulle omfatta all kvinnlig
arbetskraft. Byrån framhåller naturligt
nog att särskilda medel erfordras för
att detta skall kunna ske.

Utskottet skriver på ett ställe att
kvinnorna bör ha största möjliga frihet
att välja mellan arbete i hemmet och
arbete ute på marknaden, och det vill
jag kraftigt understryka. Men vi vet
också att den friheten att välja ligger
långt fram i tiden för många kvinnor.
Jag tror som sagt att en sammanställning
skulle kunna hjälpa oss att få ett
litet bättre grepp om detta problem.

Utskottet redovisar bl. a. också några
konkreta förslag ur 1960 års arbetsmarknadsutrednings
betänkande och
säger att dessa syftar till att underlätta
anpassningen mellan det kvinnliga arbetskraftsutbudet
och efterfrågan. Utredningen
föreslår att åt yrkesvägledningen
ges ökade resurser med sikte på
vägledning jämväl för medelålders och
äldre kvinnor. Detta gäller några punkter,
men det återstår ännu så mycket.

Herr talman! Med vad jag här redovisat
vill jag inte förneka att det ock -

så föreligger en ökad aktivitet från
statsmakternas sida, såsom utskottet säger.
Men det är detta myller av olika
utredningar på detta område som gör
att jag skulle vilja ha en samordning,
eu sammanställning av allt material. Jag
tror nämligen att åtskilligt nu dubbelbehandlas
medan kanske annat glöms
bort, så att vi ändå inte får det material
som vi önskar.

Herr talman! Som fru Sjövall sade
behandlar utskottet även en hel del av
de andra motionerna i denna fråga.
Men jag har vid genomgång av utskottets
utlåtande och reservationen ändå
funnit att jag bör stödja reservationen,
och jag yrkar bifall till den.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det gäller här tre motioner
som har delvis sammanfallande
yrkanden men delvis skiljer sig åt. Högern
begär en utredning om kvinnornas
möjligheter och önskemål att åtaga
sig förvärvsarbete. En övervägande socialdemokratisk
motion begär en analys
särskilt av förhållandena för akademiker
— man koncentrerar sig egentligen
bara på dessa och på dem som
har yrken som kräver legitimation. Så
vill man ha förslag som denna analys
kan ge anledning till. Kommunisterna
önskar i en motion beräkning av den
dolda arbetslösheten för kvinnor — den
motionen är alltså något annorlunda.

Man har sagt att fjolårets behandling,
som innebar ett avslag, inte är något
skäl för att man i år skall avslå samma
motioner. Men skälen för avslaget i fjol
är bärande även i år. I det avslagsyrkande,
som riksdagen då anslöt sig till,
hänvisade man till den stora grupp
av vetenskapliga undersökningar som
hade startats av statistiska centralbyrån
med det anslag på 1,5 miljoner kronor,
som finansministern gav 1963. Många
av dessa delutredningar rör just det
fält som här speglats i motionerna.

Att vi i fjol tyckte att monografier på
grundval av bostads- och folkräkningen

Onsdagen den 28 april 1965 em.

Nr 19

129

1960 borde avvaktas — vi ville först
se vad denna innebar — är inte något
skäl för att vi i år skulle vara otåliga,
eftersom åtminstone två av dessa monografier
kommer att redovisas ganska
snart.

Men det har hänt en hel del sedan vi
behandlade motionerna i fjol. Sedan
dess har man tillsatt tre utredningar.
Här sägs att de är förvirrande. Jag tycker
att de är ovanligt rediga. Dels är
det en förstärkning av familjeberedningen,
som har att göra med servicefrågorna
för familjen, dels är det en
familjeskatteutredning, som skall leverera
material för den stora familjeberedningen.
Båda dessa utredningar är
delutredningar, vilkas material skall stå
till förfogande för familjeberedningen
när den skall ta slutlig ställning, och de
är i högsta grad samordnade.

Sedan i fjol har också en del förslag
framlagts från utredningar som då inte
var klara. Detta gäller den stora arbetsmarknadsutredningen,
som har ett särskilt
kapitel om kvinnan på och utanför
arbetsmarknaden. I den utredningen
har det suttit en rad riksdagsmän, och
betänkandet är just nu på remiss. Denna
utredning kan inte vara helt ovidkommande
för detta problem, och den
är väl inte så värdelös att man inte kan
se vad betänkandet innehåller innan
man sätter i gång med en ny utredning.

Dessutom redovisas varje kvartal arbetskraftsförhållandena
genom arbetsmarknadsstyrelsen.
I år startar vi en
ny folkräkning, och man kommer att se
till att den omfattar just kvinnornas
sysselsättningsfrågor. Det blir alltså ett
rikhaltigt material, samtidigt som vi får
in de vanliga folkräkningsuppgifterna.

En hel del åtgärder har också vidtagits.
Arbetsmarknadsstyrelsen liar satt
i gång reaktiverings- och omskolningskurser.
Man har också undersökt effekten
av dessa kurser. Herr Wennerfors
sade att det bara iir eu enda kurs. Men
kurserna har inte varit i gång så länge,
och man kan inte vänta att man skall

Förvärvsarbete för kvinnor, m. m.

se så mycket resultat efter bara några
år, innan dessa kurser direkt observerats
av kvinnorna. Man vet inte riktigt
om man har fått det bästa materialet,
om deltagarna kommer att stanna i yrket,
som de kanske kommer att göra när
dessa kurser blir mer kända. När det
gäller sjuksköterskor blir det ungefär ett
kvartal per år för var ocli en som gått
igenom omskolningskursen. Men det är
inte bara sjuksköterskor som har omskolnings-
och fortbildningskurser —
det är också sjukgymnaster, socionomer
och några andra grupper. Från arbetsmarknadsstyrelsen
har sagts att man
kommer att noga iaktta om dessa kurser
ger den effekt man önskar. I annat
fall skall man försöka genomföra dem
på annat sätt så att de kan ge effekt.

Det är alltså inte något nytt problem
som herr Wennerfors tar upp, inte ens
ett nytt uppslag, utan det är sådant
som man redan har på gång i arbetsmarknadsstyrelsen,
där man arrangerar
dessa kurser.

Här har talats om attitydundersökningar
och sociologiska undersökningar.
Det är på modet — dagens modevetenskap
är sociologien, och den kommer
in i varje fråga som vi här diskuterar,
åtminstone i varje fråga som rör
beredningsutskottet.

Landstingsförbundet har redan planlagt
attitydundersökningar för sjukvårdspersonal
av olika kategorier. Man
skall fråga: Varför har ni slutat, varför
fortsätter ni inte arbetet i sjukvården''?
De stora städerna — Göteborg och
Stockholm — har satt i gång attitydundersökningar
inte bara för personal
som slutar inom sjukvården utan också
för personer som bar utbildning för
sjukvård men inte är i förvärvsarbete.

Vad motionärerna föreslår är alltså
inget nytt. Är det då inte skäl i att vänta
ocli se vad som händer, när de myndigheter
som har intresse av frågorna satt
i gång sådan här verksamhet?

1 motionen med fru Sjövall som förnamn
ägnas intresset särskilt åt de

sta

5 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 19

130

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 em.

Förvärvsarbete för kvinnor, m. m.

akademiskt bildade kvinnorna och deras
svsselsätlningsintensitet. Fru Sjövall
nämnde särskilt de kvinnliga läkarna.
Men kan det verkligen vara en
hemlighet var de kvinnliga läkarna
finns, hur gamla de är etc.? De är dock
registrerade hos medicinalstyrelsen —
det gäller all medieinalpersonal. Uppgifterna
lämnas varje år — man får redogöra
för luir många barn man har,
i vilken ålder barnen är, vad man gör,
när man slutade sitt arbete, om man är
beredd att ta något arbete igen. Denna
kategori är alltså väl känd av dem soin
skulle kunna vilja ha vederbörandes
hjälp.

Vad akademikerregistret beträffar
har man sagt oss att det kommer att
användas vid folkräkningen, så att man
i största möjliga utsträckning kan följa
dem som har en akademisk examen och
se om de använder den såsom kan väntas.
Men vi har ju inget arbetstvång.

Ni har alla hållit utomordentliga föredrag
här i kväll. Ni har betonat att
problemet är allvarligt, ni har sagt att
man borde känna det bättre. Men ni
bortser från alla de undersökningar
som är på gång och de som har redovisats,
liksom alla de praktiska åtgärder
som myndigheterna vidtagit under de
senaste åren. Det kan väl inte vara någon
vinst att gå in för ytterligare samordning
av dessa utredningar.

Vidare har man sagt att vi borde ha
behandlat motionerna var för sig, så att
vi kunnat bedöma dem bättre. Vad akademikerregistret
beträffar — det som
främst behandlas i fru Sjövalls motion
och som det förklaras vara angeläget
att följa —• har jag redovisat att det
kommer att användas. När det gäller
den större utredning som krävs i högermotionen
har jag redogjort för en rad
åtgärder som kommer att vidtas.

Det går inte att se bort från detta.
Man kan göra det om man vill propagera
för sina motioner men inte om
man vill redovisa ärendet — då måste
man ta hänsyn till att en ny utredning

rörande arbetsmarknaden tillsatts helt
nyligen och att en hel del annat är på
gäng.

Det var intressant att höra herr
Wennerfors säga: Vi vet ingenting om
varför inte kvinnorna fortsätter sitt
förvärvsarbete — om det är av den eller
den orsaken. Man har år efter år —
jag tror i tio år — på borgerligt håll,
och inte minst inom högern, varit övertygad
om att det var sambeskattningen
som gjorde att inte kvinnorna ville
ta arbete. Även på folkpartihåll har
man ansett sambeskattningen vara det
stora hindret härvidlag. Men i dag är
man tveksam. I dag vet man ingenting.
I dag har man fått en höjning av förvärvsavdragen
genom ett beslut ganska
nyligen i riksdagen. I dag föreligger en
proposition om att särbeskattning frivilligt
skall få tillämpas; jag skulle
också tro att propositionsförslaget går
igenom. Nu anser man att skattefrågan
tydligen inte självklart är den stora stötestenen,
och så ställer man sig helt villrådig
igen.

Jag tycker att de väckta motionerna
är ett uttryck för intresse för frågan,
men försvaret av dem är uttryck för
en envishet. Man anser att man funnit
en lösning utan att man ett ögonblick
redovisar några som helst andra utvägar
än dem som redan är proberade. År
efter år har folkpartiet väckt liknande
motioner, som avslagits med hänvisning
till utredningar som satts i gång. Men
det räcker tydligen inte hur många utredningar
man än får — tre nya har
tillsatts i år och en har redovisat en
rad åtgärder.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till beredningsutskottets hemställan.

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle: Herr

talman! Så långt jag känner fru
Eriksson i Stockholm har jag förstått
att fru Eriksson är allvarligt intresserad
av att lösa dessa problem. Därför
tycker jag det är beklagligt att hon vif -

Onsdagen den 28 april 1965 em.

Nr 19

131

tar bort saken med alt säga att vi håller
föredrag, att vi använder modeord som
»attitydundersökningar» och att vi talar
om sådant som sker eller som redan
har skett.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
att fru Eriksson sade att många av de
undersökningar som görs inom statistiska
centralbyrån just är sådana som
motionärerna önskar. Då måste jag få
fråga fru Eriksson: Vad anser fru
Eriksson om det yttrande från statistiska
centralbyrån som finns infört i
utlåtandet, där centralbyrån uttalar att
det skulle vara värdefullt med kompletterande
undersökningar, bl. a. attitydundersökningar
av den art som föreslagits? Jag

tycker att det är ganska märkligt
att fru Eriksson å ena sidan säger
att de undersökningar som centralbyrån
redan gjort är sådana som motionärerna
önskar. Hur går detta ihop med
det remissyttrande som å andra sidan
finns återgivet i betänkandet?

Medan jag ännu har ordet vill jag påminna
om det initiativ som centralbyrån
tog år 1960, nämligen att tillsätta en
arbetsgrupp som just skulle planera en
undersökning kring dessa frågor. Uppgifter
härom finns också införda i detta
remissyttrande. Att denna undersökning
inte kommit till stånd beror just
på att man inte hade medel till förfogande
för detta ändamål. Det gäller just
en sådan attityd- och intervjuundersökning,
som vi i högermotionen avsett.

Vidare påstod fru Eriksson att jag
sagt att vi inte vet någonting om varför
kvinnorna inte vill gå ut i förvärvslivet.
Det har jag faktiskt inte sagt, utan jag
framhöll att vi vet litet om detta och
att det verkligen är angeläget att vi tar
reda på de verkliga och djupare orsakerna.

Fru SJÖVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till fru
Eriksson att det redan räcker med att
byta efternamn genom giftermål för att

Förvärvsarbete för kvinnor, m. m.

försvinna ur den officiella statistiken.
Jag skall gärna efter diskussionen ge
exempel där detta förhållande verifieras.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag hörde inte vad fru
Sjövall sade. Menade hon att man försvinner
ur registret om man gifter sig?

(Fru Sjövall: Det räcker med giftermål
för att man skall försvinna ur den
officiella registreringen.)

Så är i alla händelser fallet med sjuksköterskorna.
De påminns varje år om
detta. Jag skriver själv varje år på ett
sådant papper och känner därför till
hur det är med detta. Det kan inte heller
vara så stor skillnad när det gäller
läkarnas uppgifter.

Det sades vidare att statistiska centralbyrån
skulle ha uttalat att det behövs
ytterligare utredningar, och att
det behövs pengar för detta ändamål.
Det framhölls vidare att en arbetsgrupp
som tillsatts inte till fullo kunnat
slutföra sitt arbete därför att den
inte haft medel till förfogande. Under
sådana förhållanden hade det varit riktigare
att peka på detta förhållande
och att i en motion begära anslag redan
i år. Såvitt jag vet är nämligen många
av de undersökningar som pågår just
av detta slag, och det är ingen olycka
om dessa genomförs innan man gör
några andra undersökningar. Om man
anser att det finns tillräckligt med folk
och att vi har råd till det, hade man
också bort motionera om anslag för
ändamålet. Det hade varit riktigare av
högern att göra så i detta fall.

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag måste ändå säga
till fru Eriksson att det är ganska vanligt
att man i och med att man framlägger
ett förslag om eu utredning
också avser att pengar skall ställas till
förfogande för denna.

5* — Andra kammarens protokoll 19G5. Nr 19

132

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 em.

Förvärvsarbete för kvinnor, m. m.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Föreliggande utlåtande
från allmänna beredningsutskottet behandlar
också den av oss väckta motionen
II: 48, i vilken vi yrkar på att man
skall söka få till stånd eu helhetsbild
av de arbetskraftsresurser som finns
bland kvinnorna, gällande hela landet.

Det har nu framhållits att arbetsmarknadsstyrelsen
uppmärksammat detla
spörsmål, och jag har försökt undersöka
på vilket sätt så är fallet. Jag
har i arbetsmarknadsstyrelsens tidskrift
Arbetsmarknaden för tiden maj—
juni förra året funnit att man på ledande
plats berört den dolda arbetslösheten.

Arbetsmarknadsstyrelsen uttalar där
följande: »Det har gjorts flera försök
att få ett storleksbegrepp om arbetslösheten
eller undersysselsättningen bland
de gifta kvinnorna. Intet av de mått
som vi förfogar över är ur teoretisk
synpunkt helt tillfredsställande. Sinsemellan
ger de mycket skiljaktiga resultat.
» Vidare uttalar man om den månatliga
arbetslöshetsräkningen: »Båda
dessa mätningar ger emellertid en mycket
ofullständig inventering av det
antal gifta kvinnor som är arbetslösa i
den meningen att de skulle vilja ta
arbete, om sådant fanns att få på den
ort där de är bosatta.»

Vad vi syftade till med vår motion
var att få till stånd en registrerad helhetsbild
över hur det ligger till med
den stora arbetskraftsresurs som kvinnorna
utgör i vårt land och som vi
också måste ta till vara både ur landets
och kvinnornas eget intresse. Det anförs
vidare i idskottets utlåtande atl
man förutsätter att arbetsmarknadsstyrelsen
fortsätter med denna verksamhet
och att det i enlighet med vår motions
syfte skapas större klarhet i fråga om
kvinnornas dolda arbetslöshet. Med
detta anser man motionen besvarad.

Jag är för min del inte helt missnöjd
med utskottets skrivning, men jag skulle
faktiskt vara tacksam om det kunde

upplysas mig vilka ytterligare åtgärder
som man planerar för att få till stånd
den helhetsbild som vi har efterlyst.

Fru Eriksson påpekade att det pågår
utredningar, som utfört undersökningar
på olika områden. Det är helt korrekt
att detta har gjorts. Men alla dessa utredningar
ger inte den önskade helhetsbilden.
Resultatet av den av oss önskade
undersökningen kan bli en värdefuL
bas för andra åtaganden från samhället.

Vi är inte ensamma om att anse detta.
Jag har också nyligen citerat vad arbetsmarknadsstyrelsen
själv uttalat härom.
Därför skulle jag vara tacksam för
att få en kompletterande upplysning
om hur man tänker fullfölja det hela.
Avser man att göra en sammanställning
av uppgifterna och tänker man söka
upp de kvinnor, som nu kanske av fördomar
eller av andra skäl inte anmäler
sig på arbetsförmedlingarna? Dessa
kvinnor kanske mycket gärna vill ha
arbete men tycker att det inte är någon
idé att söka sådant, eftersom de inte
kan få det på den ort där de bor.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tycker att det är
helt riktigt att man gör allt för att
spåra upp arbetskraft som hittills inte
varit anmäld vid arbetsförmedlingen
men som har tid och lust att utföra ett
förvärvsarbete, .lag tycker att det är ett
storartat initiativ som tagits från arbetsmarknadsstyrelsens
sida.

Jag skulle inte tro att det förekommer
någon annanstans i världen att
man spårar upp de arbetslösa och
frågar dem om de inte skulle vilja använda
sin arbetskraft mer än vad de
gör. Jag skulle tro att arbetsmarknadsstyrelsen
undan för undan i samband
med de kvartalsvisa redovisningarna av
arbetslösheten och av arbetskraftstillgången
kommer att på de olika orterna
försöka stimulera kvinnorna att ta arbete.
Jag tycker att detta är ett av de
mera hoppfulla inslagen i den situa -

Onsdagen den 28 april 1905 em.

Nr 19

133

tion vi nu har då vi hoppas att kvinnorna
skall bli likställda med männen
på arbetsmarknaden. Ibland kan kanske
annonserna vara mindre lyckade, men
man kan inte säga att arbetsmarknadsstyrelsen
inte är energisk på detta
område. Jag är liksom fru Ryding helt
av den uppfattningen att denna verksamhet
är någonting som vi bar anledning
att vänta oss mer resultat av än
av någon annan åtgärd.

Fru KRISTENSSON (b):

Herr talman! Jag kan gott erkänna
att jag, när fru Sjövall och jag formulerade
den motion som kom att få nr
II: 709 hade en hemlig önskan att kunna
formulera motionen så, att den inte
hamnade i allmänna beredningsutskottet.
Jag hade inte någon förhoppning
om att den behandling som en ungefär
likalydande motion förra året fick i allmänna
beredningsutskottet skulle rättas
till i år eller att de missförstånd som
utskottet då gjorde sig skyldigt till skulle
kunna undanröjas den här gången,
och jag har blivit besannad i mina farhågor.

Fri! Eriksson i Stockholm säger, att
de skäl som förra året förelåg för ett
avslagsyrkande också gäller i år och att
utskottet därför inte ansett sig ha någon
anledning att tillstyrka motionen.

Allmänna beredningsutskottets ärade
ordförande vill synbarligen inte inse att
det medför stora vådor att dela upp en
så pass vital fråga som denna på så
många olika utredningar och så många
olika organisationer. Det ligger väldigt
mycket i vad som här tidigare sagts att
vi löper risk för att det blir dubbelarbete
— det må vara hänt — och, vilket
är mer väsentligt, att en del viktiga
områden härigenom kan bli bortglömda.

.lag hade förra året en debatt här i
kammaren med statsrådet Lindström,
och jag fick det intrycket av vad hon
sade att hon ansåg att det vore angeläget
att göra en samlande utredning,

Förvärvsarbete för kvinnor, m. in.

där man analyserade allt material i ett
sammanhang och därefter framlade de
förslag som kunde vara motiverade.
Men denna synpunkt vinner fortfarande
ingen anklang hos fru Eriksson i Stockholm,
och det tycker jag är beklagligt.
Jag hoppas dock att tiden arbetar för
det som motionerna vill åstadkomma.

Att frågan är allvarlig tycker jag att
man får klart för sig om man tittar på
prognoserna dels för befolkningsutvecklingen
och dels för de ständigt
ökade anspråk på utökning av arbetskraften
som vi bär i detta ambitionssamhälle.
Enligt tillgänglig statistik
räknar man med att vi fram till 1980-talet skall ha fått en befolkningsökning
i vårt land med 800 000 personer, och
det låter kanske inte så dåligt. Men
därav beräknas 390 000 personer vara
över 67 år och 250 000 under 15 år.
Detta betyder att ökningen av antalet
personer i de produktiva åldrarna
endast kommer att bli 160 000.

Jag skall tillåta mig att trötta kammaren
med att läsa upp några siffror när
det gäller prognoserna för arbetskraftsbehovet.
Långtidsutredningen redovisar
att det för närvarande finns sammanlagt
29 000 befattningshavare inom
socialvården, och man beräknar att det
inom denna sektor år 1970 kommer att
föreligga ett behov av 40 500 befattningshavare.
Inom byggnadssektorn har
vi i dag 285 000 arbetstagare, och arbetsmarknadsstyrelsen
räknar med att
man på detta område år 1975 kommer
att behöva 311 000. Lärarpersonalen
uppgår i dag till 51 000 personer. Lärarutbildningssakkunniga
beräknar att det
på 1980-talet kommer att behövas
69 000. Inom hälso- och sjukvården
räknar man med den mest anmärkningsvärda
ökningen. I ilag har vi på
detta område 135 000 befattningshavare,
ocli liikarprognosutredningcn räknar
med att vi på 1980-talet på detta område
kommer att behöva inte mindre än
mellan 270 000 och 335 000 personer.
Detta innebär att vi framöver — tid -

134

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 em.

Förvärvsarbete för kvinnor, m. m.

punkterna i de olika prognoserna överensstämmer
inte riktigt —- kommer att
på dessa ändå relativt begriinsade sektorer
få en ökning av arbetskraftsbehovet
med inte mindre än 255 000 personer.
Enbart dessa siffror visar att ekvationen
inte stämmer. Det är därför jag
menar att frågan om arbetskraftstillgången
är så allvarlig, att det krävs
krafttag från statsmakternas sida för att
åtminstone försöka avhjälpa den onödiga
bristen på arbetskraft.

Det är rätt, fru Eriksson i Stockholm,
att vi från denna talarstol många
gånger gett uttryck åt olika uppfattningar
om orsakerna till att kvinnor i
olika situationer inte är försvärvsarbetande.
Jag har många gånger framhållit
skattepolitiken som en av dessa orsaker.
Jag vill inte påstå, fru Eriksson i
Stockholm, att det är sambeskattningens
fel att så många kvinnor inte
är förvärvsarbetande. Jag tror i stället
att den verkliga boven i dramat är den
progressiva beskattningen. Att sedan
familjebeskattningen behöver moderniseras
är en sak som inte är oväsentlig,
men det viktigaste är den progressiva
beskattningen.

Det finns också andra faktorer som
inverkar, men sällan, fru Eriksson, har
vi samma uppfattning om vilka orsaker
som är av avgörande betydelse. Det är
därför som högerpartiet i sin partimotion
har föreslagit att vi skall få
attitydundersökningar där man objektivt
fastställer vilka orsaker vederbörande
själv uppfattar som relevanta när
de avstår från yrkesarbete.

När nu statistiska centralbyrån själv
säger att man för några år sedan hade
ambitionen att genomföra dylika attitydundersökningar
men att man på grund
av bristande ekonomiska resurser inte
orkade med att fullfölja dem, så tycker
jag det är mycket märkligt att utskottet
så kallt avfärdar denna ståndpunkt. Jag
tror detta initiativ hade varit värt ett
bättre öde.

Fru Eriksson hänvisar till att under -

sökningar görs på landstingssidan och
i vissa landstingsfria stöder när det gäller
sjukvårdspersonalen. Det är riktigt
att man där nu äntligen börjat intressera
sig för anledningarna till att människor
lämnar sjukvården; det iir inte
för tidigt. Jag har tagit del av det material
som ligger till grund för dessa
undersökningar, och jag måste säga att
det inte fyller särskilt högt ställda anspråk
på fullständighet. Jag är inte
själv statistiker, men jag föreställer
mig att en statistiker skulle finna mycket
stora bristfälligheter och ha anledning
att framställa grava anmärkningar
mot det sätt på vilket man har lagt upp
denna undersökning. För att man skall
nå ett ordentligt resultat krävs det ju
att enkäter görs på ett vetenskapligt
sätt; det har inte skett här, såvitt jag
förstår. Jag vill återigen understryka
att dessa undersökningar avser en
mycket begränsad sektor av arbetsmarknaden.
Andra arbetsmarknadsområden
där kvinnor spelar stor roll är
skolområdet, inom den akademiska utbildningen
och inom annan utbildning.
Varför, fru Eriksson i Stockholm, är
det inte möjligt att få gehör från beredningsutskottets
sida i denna väsentliga
fråga?

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill påpeka att det
inte var beredningsutskottet som avslog
motionen i fjol, utan det var riksdagens
båda kamrar.

Jag vill sedan ta upp ett par andra
väsentliga frågor. Vi skall inte tro att
alla problem kommer att vara lösta bara
vi nu beslutar oss för en samlad utredning.
Vi har ju redan mycket hårt drivit
daghemsfrågan, och ingen kan förneka
att den har väsentlig betydelse. Vi
har vidare drivit fram skattefrågan så
långt, att ett avgörande är inom synhåll,
och den frågan hör väl till de saker
som är angelägna? Arbetstidsfrågan är
högst angelägen, i synnerhet för dem

Onsdagen den 28 april 1965 em.

Nr 19

135

som har en obekväm arbetstid. Det är
väl inte oriktigt att man fullföljer de utredningar
och det arbete som pågår i
alla dessa frågor och inte liksom kastar
allting i en pott och säger att vi nu skall
pröva ett annat sätt att lösa dessa problem,
nämligen genom en samordning.
Jag tror att de resurser som finns ger
möjlighet till praktiskt arbete och att
de åtgärder som vidtagits är praktiska,
och jag tror inte att denna mer akademiskt
upplagda allomfattande utredning
skulle kunna ge något praktiskt
resultat.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Det var några ord av
fru Eriksson i Stockholm som gjorde
att jag begärde ordet. Det är alldeles
riktigt att folkpartiet i många år haft
intresse för dessa frågor, väckt motioner
och på annat sätt försökt att aktualisera
problemen, men det är också
riktigt som fru Eriksson säger att det
i detta läge inte finns anledning att tillsätta
ny utredning. Jag upprepar vad
som sagts här tidigare, nämligen att
arbetsmarknadsutredningen i sitt betänkande
har lagt fram åtskilliga synpunkter
på dessa problem, och vad som
nu är viktigt är nog att åtgärder vidtas
med anledning av de utredningar som
har verkställts. Jag kan förstå att man
med en viss otålighet avvaktar statistiska
centralbyråns vidare arbete; det torde
nog finnas en iiel del att hämta även
där. Men, som utskottsordföranden säger,
så pågår det arbetet, och vad som
saknas där är pengar. Det får vi i andra
sammanhang se till att .statistiska centralbyrån
får.

Det viktigaste är nu att man vidtar
de åtgärder som redan verkställda utredningar
har visat behöver vidtas för
att man skall klara av problemen. På
åtskilliga håll liar man också redan
vunnit erfarenheter av vissa åtgärder.
Här har talats om aktiveringskurser.
Jag bara erinrar mig från mitt eget
landstingsområde, att där man haft så -

Förvärvsarbete för kvinnor, m. m.

dana kurser har man tyvärr inte fått
det utbyte av dem som man hade väntat
sig. Därmed är ingalunda sagt att man
skall upphöra med denna aktivitet.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Wennerfors begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Hultell m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Wennerfors begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 158 ja och 52
nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ C

Föredrogs vart efter annat allmänna
beredningsutskottets utlåtanden:

nr 24, i anledning av väckta motio -

136

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965 era.

Interpellation ang. åtgärder för att förlägga en ersättningsindustri till Ådalsområdet

ner angående vissa kulturpolitiska åtgärder
och angående kulturpolitikens
framtida utformning samt angående
kultursociologisk undersökningsverksamhet,

nr 25, i anledning av väckt motion
om åtgärder för att tillgodose kravet på
diskretion vid postförsändelser från polismyndigheter
in. fl.,

nr 26, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att förhindra barnmisshandel,

nr 27, i anledning av väckta motioner
angående de .svenska musikernas arbetsmarknadssituation,
samt

nr 28, i anledning av väckt motion
om utredning rörande den statliga informationsverksamheten.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

till inrikesministern av följande lydelse:
»Samlade till fackföreningsmöte, ängsliga
inför framtiden och arbetslöshetshotet,
förlitar vi arbetare att få hjälp
från vår arbetarregering.»

Sedan dess har uppvaktning gjorts
av representanter från Ådals-kommunerna
inför inrikesministern om statsmakternas
insatser för lokalisering av industrier
till Ådals-området. Även Kramfors
kommunblock har gjort nya uppvaktningar
i samma ärende.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Kan statsrådet lämna upplysningar
om huruvida regeringen har för avsikt
att vidtaga snabba åtgärder för att förlägga
en ersättningsindustri till detta
område?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. åtgärder för att förlägga
en ersättningsindustri till Ådalsområdet Ordet

lämnades på begäran till

Herr LORENTZON (k), som yttrade:

Herr talman! De omfattande rationaliseringar,
som skogsbolagen vidtagit
vid skiljestället i Sandslån, berör handratals
arbetare i en bygd som redan förut
är drabbad av undersysselsättning.

Om cirka en månad börjar flottningssäsongen,
och av den tidigare arbetsstyrkan
är drygt 200 utestängda från arbetsplatsen.
Härtill kommer signalerna
om att alla statskommunala beredskapsarbeten
inom den närmaste tiden skall
upphöra. Oron för framtiden gäller inte
endast de berörda hundratals arbetarna
och deras familjer; även de kommunala
myndigheterna i berörda kommuner
ställs inför stora svårigheter.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att Skogsarbetarförbundets avdelning
117, sektionen i Sandslån, redan i
december förra året sände ett telegram

§ 8

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1965/
66 till Bidrag till varudeklarationsnämnden;
och

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1965/
66 till Avsättning till fonden för friluftslivets
främjande; samt

från allmänna beredningsutskottet:
nr 176, i anledning av väckta motioner
angående låglöne- och låginkomstgruppernas
problem.

Nr 19

137

Onsdagen den 28 april 1965 em.

§ 9

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhåller jag om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden fr. o. m. den
3 t. o. m. den 8 maj för deltagande i sammanträde
med Europarådets rådgivande
församling i Strasbourg.

Stockholm den 28 april 1965

Sven Gustafson

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden 3—8
maj 1965 för deltagande i Europarådets
rådgivande församlings sammanträde i
Strasbourg.

Stockholm den 28 april 1965

Daniel Wiklund

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 10

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av fru Thunvall
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående åldersgränser
vid arbetsanvisning.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 22.09.

In fidem

Sune K. Johansson